1960. ÅRS JORDBRUKSUTREDNING

B Mål och medel

Stockholm 1966

• Sida 3
•  Original

OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1966

15.

STATENS

Kronologisk förteckning

. Svensk ekonomi 1966—1970. Esselte. 294 s. Fi. Export och import 1966—1970. Bilaga 1. Esselte. 92 5. F1.

Yrkesutbildningen. Hakan Ohlssons boktryckeri, Lund. 586 5. E.

Ny myntserie. Beckman. 87 s. Fi. Internationellt fredsforskningsinstitut i Sverige. Norstedt & Söner. 61 s. U. Förenklad statsbidragsgivning till hälso- och sjukvården. Håkan Ohlssons boktryckeri. Lund. 157 5. S. . Utsökningsrätt IV. Esselte. 147 s. Ju. . Tillgången på. arbetskraft 1960—1980. Bilaga 2.

Esselte. 67 s. Fi. Omsorger om psykiskt utvecklingshammade. Esselte. 187 5. S. . Handelns arbetskratts- och investeringsbehov

fram till 1970. Esselte. 82 s. Fi. Tygförvaltningens centrala organisation. Svenska Reproduktions AB. 164 s. Fö . Renbetesmarkema. Svenska. Reproduktions AB.

273 s. + 1 kartbilaga. Jo. . Utvecklingstendenser inom undervisni , hälso-

och sjukvård samt socialvård 1966—197 . Bilaga 6. Esselte. 51 s. Fi. Ny hyreslagstiftning. Utkommer senare. Undersökning angående hyressplittringen. Utkommer senare. N folkbokföringsiörordning m.m. Esselte. 241 s.

. Arbetspromemorior i törfattningsfragan. Esselte.

94 s. Ju. Strategi i väst och öst. Esselte 173 s. Fö.

fååtliglgi betänkanden 1961—1965. Kihlström. s. .

. Decentralisering av naturallsationsärenden m. m. Norstedt & Söner. 60 s. .Iu . Oljebranschen. Esselte. 71 s. Fi. . Lagstiftning mot radiostörningar. Esselte. 91 5. H. . Markfrägan I. Norstedt & Söner. 330 s. Ju. . Markfrågan II. Bilagor. Norstedt & Söner. 281 s.

Ju. . Sällskapsresan Häggström. 229 :. H. . Bostadsarrende m. m. Esselte. 247 5. Jo. . Skeppsholmens framtida användning. Kihlström.

114 s. + 1 utviksblad. Fö. . Läkemedelsförmånen. Beckman. 228 s. S

Atomansvarlghet III. Norstedt & Söner. '891 s. Ju. . Den framtida. jordbrukspolitiken. A. Berlingske.

Boktryckeriet. Lund. 361 s. Jo. . Den framtida jordbrukspolitiken. B. Esselte.

411 5. Jo.

• Sida 1
•  Original

Jordbruksdepartementet

DEN FRAMTIDA

JORDBRUKSPOLITIKEN

BETÄNKANDE

AVGIVET AV 1960 ÅRS JORDBRUKSUTREDNING

B MÅL och MEDEL

ESSELTE AB STOCKHOLM 1966

• Sida 2
•  Original

rm

"Cl'

• Sida 3
•  Original

1. Inledning

I utredningens direktiv (se kap. Azl) har som främsta utgångspunkter för våra ställningstaganden angetts:

1. att det torde få förutsättas att Sve- rige alltjämt under överskådlig fram- tid kommer att ha en jordbruksproduk- tion, som täcker landets huvudsakliga behov av jordbruksråvaror,

2. att man torde böra utgå från att jordbrukspolitiken bör syfta till att be— reda inkomstlikställighet åt dem, som driver ett med hänsyn till rådande tek- niska och ekonomiska betingelser ratio- nellt jordbruk.

Från dessa allmänna utgångspunkter bör — heter det vidare _— utredningen överväga frågan om den lämpliga stor- leken av den framtida jordbrukspro- duktioncn och de krav som i fortsätt- ningen skall ställas på rationalitet.

I direktiven har vidare angetts sär- skilda bedömningsgrunder för utred— ningens avvägning av hur jordbrukspo- litiken bör utformas, nämligen handels- politiska, samhällsekonomiska, bered— skapspolitiska, befolkningspolitiska och sociala samt regionala och kommunal- ekonomiska.

Även om den världspolitiska och världsekonomiska utvecklingen inte konkret berörts i direktiven, är det själv— klart att denna utveckling för svensk jordbrukspolitik —— liksom för svensk ekonomisk politik överhuvudtaget — utgör den primära grunden. I direktiven nämns likväl särskilt hänsynen till

medlemskapet i EFTA, bildandet av EEC och möjligheterna till ett närman- de mellan dessa handelsblock såsom viktiga utgångspunkter.

Den samhällsekonomiska bedömnings- grunden innebär, att jordbrukspolitiken bör utformas med sikte på en ur rent ekonomiska synpunkter så riktig an— vändning som möjligt av samhällets pro- duktionsresurser.

Övriga i direktiven angivna bedöm— ningsgrunder står i motsatsförhållande till den ekonomiska bedömningsgrun- den. Detta gäller måhända i främsta rummet beredskapspolitiken men det kan även gälla såväl de befolknings— politiska och sociala bedömningsgrun- derna, vilkas innebörd inte närmare an- ges i direktiven, som de regionala och kommunala, dvs. konsekvenserna för landsbygdens samhällsliv av föränd- ringar inom jordbruksnäringen.

Nu i korthet angivna bedömnings— grunder ger i huvudsak den ram, inom vilken jordbrukspolitikens mål och me- del skall utformas. Därvid får natur- ligtvis också erfarenheterna av den hit- tills tillämpade jordbrukspolitiken till- mätas betydelse.

2. Förhållanden som påverkar den jord- brukspolitiska målsättningen

I betänkandets =de1 A har vi tecknat den internationella bakgrunden till den svenska jordbrukspolitiken och den samhällsekonomiska ram, inom vilken

• Sida 10
•  Original

det svenska jordbruket nu och i fram- tiden har att samverka med närings— livet i övrigt. Vidare har vi beskrivit den svenska jordbruksnäringens hit- tillsvarande utveckling, dess nuläge samt de utvecklingstendenser, som vid den nu förda jordbrukspolitiken gör sig gällande. Den grundläggande tekniken i ett utredningsarbete av detta slag mås- te självfallet vara att ge en prognos av utvecklingen vid oförändrad politik som utgångspunkt för att uppskatta verkningarna av ifrågasatta förändring- ar i denna politik. Vi har därvid be- handlat den hittillsvarande strukturella och tekniska utvecklingen och de krav denna ställer på jordbruksföretagens ut- formning, produktions— och marknads- utvecklingen för jordbruksprodukter, den pris- och inkomstutveckling som den förda jordbrukspolitiken medfört, de landsbygdsproblem som en fortsatt strukturomvandling i jordbruket ger upphov till samt den framtida utveck- lingen inom skogsbruket och det infly- tande denna kan ha på jordbrukspro- duktionens villkor i framtiden. Vi har också i kapitlen A:XII——XV sökt kart- lägga erfarenheterna av den jordbruks— politik som bedrivits under efterkrigs- tiden. Redogörelsen i del A syftar sålunda till att på grundval av förelig- gande statistik m. m. ge en så säker grundval som möjligt för vår bedöm- ning av hur jordbrukspolitiken för framtiden bäst bör utformas, för att leda till en inom ramen för den totala sam- hällsekonomin väl fungerande jord- bruksnäring.

En närmare diskussion av den jord- brukspolitiska målsättningen synes oss böra inledas med en analys och preci- sering av vad som realistiskt bedömt är ekonomiskt och politiskt möjligt att ge- nomföra med de medel som kan beräk- nas stå jordbrukspolitiken till buds. En sådan bedömning måste naturligtvis

bygga på erfarenheterna av den hittills- varande jordbrukspolitiken.

Erfarenheterna av 1947 års jord- brukspolitik är både positiva och ne- gativa. Såsom redovisats i kapitlen A:XII samt AzXIV och A:XV var grundkonstruktionen i 1947 års jord- brukspolitiska program följande.

Inkomstmålsättningen, närmare pre- ciserad som inkomstlikställigbet, var det centrala målet för jordbrukspoliti- ken.

Denna jordbrukspolitiska målsätt- ning skulle effektueras genom en kom- bination av gränsskydd (prisstöd) och rationalisering samt med en viss be- gränsning av produktionens storlek som ytterligare villkor.

Prisstödets syfte var i första hand att föra upp jordbrukarna vid basjord- bruken till inkomstlikställighet (brukar- na i storleksgruppen 10—20 ha åker skulle beredas samma arbetsinkomst som industriarbetare inom vissa orts- grupper).

Rationaliseringen hade två syften, nämligen dels att genom strukturratio- nalisering omvandla ofullständiga jord— bruk till bärkraftiga enheter, dels att genom fortsatt effektivisering (inre ra- tionalisering och driftsrationalisering) möjliggöra att yrkesutövarna inom jord- bruket kunde följa standardutveckling- en inom det övriga näringslivet.

Prisstödet skulle utgöra huvudmed- let för att uppnå inkomstlikställighet för jämförelsegruppen, medan den yttre rationaliseringen skulle vara medlet att föra upp ofullständiga jordbruk till en tillfredsställande lönsamhetsnivå. För- utsättningen för att sedan bevara in- komstlikställighet var inre rationalise- ring och driftsrationalisering.

Rationalisering blev därför på lång sikt den väsentligaste förutsättningen för att inkomstmålsättningen skulle kunna infrias. En rationalisering låg

• Sida 11
•  Original

givetvis i jordbrukets eget intresse. Men den kom dessutom att uppfattas som ett samhällets krav på motprestation för fortsatt prisstöd. Rationaliseringen skul— le (lock enligt 1947 års beslut vara en jordbrukarnas egen angelägenhet och statens uppgift enbart vara att samord- na och ekonomiskt stödja den. Den skulle ske genom frivilliga åtgärder från jordbrukarnas sida men med statligt stöd, innefattande bl. a. inköps- och försäljningsaktivitet, lån och bidrag. Det väsentligt nya i denna konstruk- tion var att man åtminstone delvis upp- fattade jordbrukets anpassningssvårig- heter som ett dynamiskt strukturpro- blem, såsom en del av den pågående strukturomvandlingen i samhällsekono— min. Samtidigt ville man emellertid ej driva fram rationaliseringen genom en prispolitik som kunde äventyra inkomst- målsättningen. I stället valde man att söka genomföra den på administrativ väg.

Såsom framgått av redogörelsen för inkomstutveoklingen i jordbruket och inom jämförelsegrupperna i kapitel A:XIII har inkomstmålsättningen, så- som den utformades i 1947 års jord- bruksprogram och senare modifierades genom riksdagsbeslut 1955 och 1959, endast kunnat förverkligas under någ- ra år i början av 1950-talet. Därefter sy- nes inkomstklyftan _ såsom den där- vid definierats — trots de åtgärder som vidtagits för att utjämna densamma ha vuxit tämligen kontinuerligt fram till 1962, varefter dess storlek varit i stort sett oförändrad.

Målsättningen för pris— och rationa- liseringspolitiken tog i 1947 års jord- brukspolitiska program sikte på en och samma jordbrukargrupp, nämligen bru- kare vid basjordbruken. Den snabba tekniska utvecklingen framtvingade emellertid 1959 en omprövning av mål- sättningen för rationaliseringspolitiken,

varigenom denna successivt kom att avse allt större enheter (jfr kap. A: XV). Prispolitiken inriktades samtidigt på att skapa inkomstlikställighet vid ett ge- nomsnitt av bas- och normjordbruk, även om detta mål i praktiken ej kunnat realiseras, i varje fall ej på sätt som svarat mot inkomstmålsättningens ut- formning. Genom dessa förskjutningar i målsättningarna har det sociala inslaget i prispolitiken blivit alltmer markerat.

Som framgått av kapitel A: II är jord- brukets anpassningsproblem i ett in- dustriland väsentligen ett strukturpro- blem. Om produktionsfaktorerna vore helt rörliga, skulle den ekonomiska till- växtprocessen inte behöva medföra någ- ra särskilda svårigheter för jordbruket. Den tröghet, som emellertid existerar vid anpassningen av främst arbetskraft och jord i strukturomvandlingsproces- sen, är därför den främsta orsaken till att inkomstläget i jordbruksnäringen i ett expansivt industriland tenderar att bli förhållandevis sämre än i de flesta andra näringar. Med hänsyn härtill är det en väsentlig fråga, om den i vårt land förda jordbrukspolitiken underlät- tat eller motverkat en ökad rörlighet för arbetskraft och jord.

Såsom framhållits i kapitel AzXlV är det svårt att göra kvantitativa be- dömningar av den effekt, som den svenska prispolitiken haft i nämnda hänseende. Det kan sålunda göras gäl- lande, att en god lönsamhet i jordbru— ket, uppnådd bl. a. genom prispolitiska åtgärder, verkar både främjande och fördröjande på effektivitetsutveckling- en och möjligheterna att frigöra arbets- kraft. Detta sammanhänger med det för jordbrukets strukturutveckling speciel- la förhållandet, att någon måste sälja sin jord för att möjliggöra en struktur- rationalisering. En hög prisnivå ger en förbättrad lönsamhet som verkar brom- sande på önskan att sälja icke rationella

• Sida 12
•  Original

företag och övergå till andra näringar. Å andra sidan avtar investeringarna i jordbruket vid sänkt lönsamhet och därmed möjligheterna att rationalisera och frigöra arbetskraft. På kort sikt kan en försämring av lönsamheten dess- utom medföra den effekten, att jord— brukarna skär ned de rörliga kostna- derna, främst utgifterna för inköpta produktionsmedel, enär arbetskraft och jord på de flesta jordbruk är att be- trakta som fasta kostnader.

Som nämnts i kapitel A: XII visar ut- flyttningen från jordbruket ett starkt samband med tillgången på alternativa arbetstillfällen. Vid bättre konjunkturer ökar utflyttningen och vid konjunktur— svackor minskar den. Utflyttningstak- ten kan ändå ligga på olika nivåer, beroende på hur de i jordbruket sys— selsatta bedömer sin ekonomiska situa- tion, den framtida utvecklingen för näringen och de omställningssvårighe- ter som en utflyttning medför jämfört med dragningskraften från andra yr- ken och den miljö dessa erbjuder. Om- ställningssvårigheterna, både de ekono- miska och de miljömässiga, torde för brukarna framstå som större hinder än vad som är fallet för lejd arbetskraft och yngre familjemedlemmar.

Under slutet av 1940-talet och första hälften av 1950-talet var det ekonomiska läget för jordbrukarna jämfört med andra grupper i samhället bättre än det varit under senare år. Den uttalade mål- sättningen om inkomstlikställighet torde under den förstnämnda perioden också ha medverkat till att hålla förväntning- arna uppe. Genom att rationaliseringen under denna period i första hand tog sig uttryck i en mekanisering på förefintliga enheter kom frigörandet av arbetskraft främst att omfatta den lejda arbetskraften och yngre familjemedlemmar, vilka hade lättare att komma över omställningssvå- righeterna. Nedgången i antalet brukare

var däremot förhållandevis liten. Små— bruksstödet hade då också ett större real- värde. Den under senare år ökande ned— läggningen av brukningsenheter och övergång även av brukare till annan sysselsättning torde ha påverkats av -— förutom det goda konjunkturläget i andra näringar — försämrad lönsam- het, nedgång i småbruksstödets realvär- de, insikten om stordriftens allt större fördelar och överhuvudtaget en mindre optimistisk syn på småföretagens fram- tida möjligheter i jordbruksnäringen. Utan att kunna ange hur stort prisstö- dets negativa inflytande på utflyttnings- takten varit är det, med hänsyn till vad nyss sagts om inkomstutveckling och småbrukarstöd, troligt att den bromsan- de effekten på utflyttningen successivt minskat under senare år.

Den ursprungliga tanken från 1947, att prisstödet skulle ge inkomstlikstäl- lighet åt brukare av basjordbruk (10— 20 ha åker) och att man med en ad- ministrativ rationaliseringsverksamhet skulle klara strukturrationalisering och effektivisering, har ej kunnat förverk- ligas. En relativt försämrad lönsamhet har i realiteten fått tjäna som påtryck- ningsmedel för 'att påskynda utflytt- ningen. De faktorer som påverkar bru— karnas utflyttning är emellertid av så många slag, att det ej är möjligt att kvantitativt särskilja prispolitikens in— verkan. En brist i den förda arbets- marknads- och jordbrukspolitiken, som har blivit alltmer märkbar, har varit avsaknaden av ett rörlighetsfrämjande omställningsstöd. Om det funnits hade trycket från prissidan förmodligen bli- vit svagare. Undersökningar i bl. a. Förenta Staterna pekar på att även vid god tillgång på arbetstillfällen i andra sektorer och en svag lönsamhet i jord- bruket jämfört med övriga näringar, ut— flyttningen ej blir den önskvärda, om ett aktivt omställningsstöd saknas. Den-

• Sida 13
•  Original

na utflyttning har varit mindre för äga- re och brukare än för lejd arbetskraft och yngre familjemedlemmar. Behovet av omställningsstöd accentueras därför framdeles, när de utflyttande främst kommer från brukargruppen. Hittills har de från jordbruket utflyttande an- talsmässigt dominerats av anställd ar- betskraft och ungdom.

Prisstegringen på jordbruksfastighe— ter har — som framgått av kapitel A: XIV — under efterkrigsiiren varit större än den allmänna penningvärdesutveck- lingen mätt med konsumentprisindex. Denna prisstegring har haft ett återhål- lande inflytande på fastighetsförsälj- ningen, enär man hållit kvar fastigheter som realvärdeplaceringar. Många fakto- rer har påverkat prisutvecklingen för jordbruksfastigheter; penningvärdesför- sämringen och förväntningar om fort- satt realvärdestegring, markens an- vändning till tätortsbebyggelse, vägar o. dyl., institutionella hinder för försälj- ning av jordbruksfastigheter, kapitalise- ring av lönsamhetsförbättringar, som gränsskyddet bidragit till, m. m. Det är ej möjligt att kvantitativt särskilja effek- ten av dessa faktorer. Förhållandena är också skiftande i olika delar av landet.

Det ovan sagda pekar på att prisstöd— jande åtgärder lätt kan komma att mot- verka ökad rörlighet för arbetskraft och jord och därmed verka dämpande på jordbrukets anpassningsprocess och på lång sikt motverka en förbättring av jordbrukets ekonomiska läge. Stigande jordvärden verkar på liknande sätt. Likaså kan anpassningsprocessen mot- verkas och snedvridas om inte produkt- priserna ger underlag för de investe- ringar, som är nödvändiga för att bygga upp rationella företag. Det synes därför väsentligt att man vid utformningen av en framtida prispolitik med stabilise- rande och inkomstomfördelande syften beaktar dess risker och utformar åtgär-

derna eller kombinerar dem med andra åtgärder —— och då främst med omställ- ningsstöd, markpolitiska åtgärder och effektivt finansieringsstöd, förbehållet för rationaliseringsinsatser av beståen- de nytta —— så att de ej hindrar den öka- de rörlighet för arbetskraft och jord, utan vilken anpassningsprocessen ej kan äga rum.

Erfarenheterna av den statliga ra- tionaliseringsverksamheten har analyse- rats i kapitel A: XV. Sammanfattningsvis har där anförts, att jordbrukarna och rationaliseringsorganen i stort sett följt de riktlinjer, som vid varje tidpunkt an- getts för den yttre rationaliseringen. Dessa riktlinjer har emellertid varit på gott och ont. Målsättningen var fram till 1959 inriktad på en storleksrationa- lisering innebärande i första hand över- föring av mindre enheter till enheter med 10—20 ha åker, som då ansågs inrymma familjejordbruken. Jordför- värvslagstiftningen hindrade frivilliga sammanköp till större enheter. Lant- bruksnämndernas befogenheter att läm- na statlig lånegaranti och bidrag till tillskottsköp begränsades till sådan för- stärkning att enheterna nådde upp till men ej över familjejordbrukets storlek. Teknisk och ekonomisk utveckling skul— le emellertid redan då ha motiverat en storleksrationalisering innebärande be- tydligt större enheter, vilket bestyrks bl. a. av den starka ökningen av sido— arrenden. Målsättningen torde från bör- jan ha inneburit en stimulans för den yttre rationaliseringen. Från omkring mitten av 1950-talet däremot torde den, bl. a. som följd av en alltför snäv övre gräns, i många fall ha utgjort ett hinder såväl för lantbruksnämndernas verksam- het som för jordbrukarnas initiativ. Se- dan detta uppmärksammats av stats- makterna, skedde betydande ändringar av målsättningen såväl 1959 som 1963.

Antalet bortfallna enheter har varit

• Sida 14
•  Original

betydligt större än antalet nyuppbygg— da. Den yttre rationaliseringen har med- fört att svaga element i jordbrukspro- duktionen —— mindre företag och lågt avkastande marker — utsorterats. En ström av arbetskraft har gått från jord- bruket till industrin. De jordpolitiska åtgärderna har betytt mycket för ut- vecklingen under efterkrigstiden. Om- vandlingen av näringslivet i dess helhet, den ökande industrialiseringen, har dock betytt ännu mycket mer. Den all— männa omfördelningen av samhällets resurser av arbetskraft och kapital har satt sin prägel också på jordbrukets strukturomvandling på ett sätt, som knappast förutsågs av 1942 års jord— brukskommitté eller av statsmakterna vid 1947 och 1948 års beslut om den framtida jordbrukspolitiken.

En av de grundläggande tankelinjer- na från 1942 års jordbrukskommitté, nämligen att den från jordbruket fri- gjorda arbetskraften i allt väsentligt borde bindas i andra landsbygdsnäring— ar, torde förklara att åtgärder inte vidtagits för stöd till den avflyttande arbetskraften. Det sociala stödet till jordbruksnäringen har i stället bestått i hjälp så att arbetskraften kunnat stan- na i näringen, ej i resurser för omställ- ning från jordbruk till annan verksam- het. Först efter 1963 har någon nämn- värd verksamhet av denna art på jord— brukets område etablerats.

Statsmakterna har, allt eftersom er- farenheter samlats, gjort en värdesätt— ning och bedömning av de medel som använts i rationaliseringsarbetet för att bättre anpassa dem till den för tillfället rådande målsättningen. Ett genomgåen- de drag i denna fortlöpande revision har efter omläggningen 1959 varit, att kraven på företagsekonomisk bedöm- ning skärpts och att finansieringshjälp medgetts till bildande av allt större en- heter.

Enligt 1947 års beslut skulle huvud- syftet med den inre rationaliseringen vara att effektivisera och förbilliga pro— duktionen. En förutsättning för stöd skulle i allmänhet vara, att åtgärden jordbruksekonomiskt sett kunde bedö- mas lönsam. Stödet skulle lämnas i form av statsbidrag och lånegaranti. Kredit- stödet i form av länegaranti skulle inte innehålla några subventionsmoment, en- dast trygga finansieringen. Tyngdpunk- ten i stödet har under senare år alltmer överflyttats från bidrag till lånegaran— tier. Jordbrukets driftsrationalisering har gått betydligt snabbare än vad som ansågs möjligt 1947 och — i motsats till strukturrationaliseringen — väl anpas— sats till den tekniska utvecklingen.

Beträffande målsättningen för pro- duktionsvolymen kan sägas, att produk— tionens storlek under 1950-talets första hälft betydligt överskred den volym, som man inom 1942 års jordbrukskommitté uppställde som en ungefärlig målsätt- ning (något över 90 % självförsörjning). Med hänsyn till utvecklingen efter 1955 — den svenska produktionen har ökat mycket litet i jämförelse med produk- tionen i andra industriländer — torde dock avvikelsen från den ursprungliga målsättningen få betecknas som ganska liten.

Att målen för 1947 års program en- dast delvis uppnåtts beror på flera fak- torer av teknisk, ekonomisk och poli- tisk art. Den yttre rationaliseringen har påverkats, förutom av den intill 1959 gällande begränsningen för lant- bruksnämndernas verksamhet, av bris- tande upplysning och rådgivning samt av åldersstrukturen i jordbruket och de begränsningar den jordpolitiska lag- stiftningen uppställt. Strävan att upp- fylla inkomstmålsättningen och produk- tionsmålsättningen har bl. a. motver- kats av målkonflikter (t. ex. mellan pris- stöd och rationalisering), av brist på

• Sida 15
•  Original

effektiva medel för att påverka utveck- lingen samt av den ekonomiska kon- junkturen inom och utom landet. Mål- sättningen har därför, såsom den utfor- mades genom 1947 års beslut, i vissa hänseenden ej kunnat genomföras.

Nu kan givetvis sägas att en högt satt målsättning kan vara till fördel genom att man uppnår värdefulla resul- tat även om man inte lyckas helt. Detta förutsätter emellertid bl. a., att mål— sättningen är ekonomiskt riktig i den meningen att den ligger i linje med den långsiktiga utveckling, vilken nä- ringen som en del av den samhällseko- nomiska helheten bör följa.

Det synes därför väsentligt att kon- statera, att det föreligger faktorer som i viss utsträckning begränsar möjlig- heterna att med de ekonomisk—politiska medel som kan komma ifråga förverk- liga en viss målsättning för jordbruks— politiken. Det är av betydelse att disku— tera dessa faktorer hur de har verkat under den tid en målsättning av ifråga- varande slag gällt, för att därav försöka dra några slutsatser om på vad sätt och i vilken grad de kan komma att begrän- sa den jordhrukspolitiska handlingsfri- heten i framtiden.

Dessa faktorer kan grupperas på tre huvudområden, nämligen:

1. Den internationella utvecklingen — allmänpolitiskt, handelspolitiskt, ekono- miskt och tekniskt.

2. Utvecklingen i stort inom svenskt näringsliv och samhälle.

3. Utvecklingen inom det svenska jordbruket.

3. Den internationella bakgrunden

A. Inledning Den allmänna bakgrunden till jord— bruksnäringens ställning och anpass-

ningsproblem i industriländerna och u-länderna har översiktligt behandlats i kapitel A: II. I kapitel A: III har belysts förhållandena på världsmarknaden för livsmedel och vidare de internationella och regionala ekonomiska samarbets- strävandena och det svenska jordbru- kets konkurrenskraft gentemot andra länders. Tyngdpunkten i denna fram- ställning lades på den västeuropeiska marknadsintegrationen, eftersom den kan förväntas få omedelbar betydelse för det svenska jordbrukets framtida produktion och avsättning.

Den förväntade internationella ut— vecklingen är den primära grunden för våra överväganden om jordbrukspoli- tikens framtida inriktning och utform- ning. De frågor det gäller att bedöma är å ena sidan riskerna för en konflikt- situation med en handelspolitisk av- spärrning samt å andra sidan, under förutsättning av fredliga förhållan- den, världsekonomins framtida utveck- ling, den globala livsmedelsförsörjning- en och jordbruksråvarornas långsiktiga bytesvärde i internationell handel. And- ra frågor i sammanhanget är de fram- tida möjligheterna för en friare handel och för internationella åtgärder, som kan åstadkomma stabilare förhållanden i världshandeln med livsmedel och and- ra jordbruksråvaror.

Vad först angår riskerna för en stor- konflikt med åtföljande avspärrning av tillförseln bör de bedömas mot bak- grunden av att man under överskådlig framtid torde kunna vänta sig fortsatt spänning mellan de politiska maktbloc— ken. Beredskapsfrågan måste därför till- mätas stor betydelse vid våra jordbruks- politiska ställningstaganden. Detta inne- bär att den svenska livsmedelsförsörj- ningen till övervägande del måste base- ras på en inhemsk livsmedelsproduk- tion. Detta har också framhållits i våra direktiv. Den närmare preciseringen av

• Sida 16
•  Original

vad detta innebär ur produktionssyn- punkt redovisas i efterföljande kapitel.

Beträffande den världsekonomiska ut- vecklingen talar olika skäl för fortsatt stark ekonomisk expansion. Kraven på en ökad standard är i de flesta länder numera så starka, att de progressiva krafterna kan bedömas vara tillräckliga för att vidmakthålla den ekonomiska expansionen.

U-ländernas behov av och krav på en starkt utökad hjälp från de rika länder— na kan också komma att verka som en hävstång till fortsatt hög ekonomisk ex- pansion i de industrialiserade staterna. Ännu har visserligen u-landshjälpen knappast fått sådan omfattning, att den kan betecknas som en expansionsfaktor av betydelse, men den kan beräknas få det om utvecklingsproblemen överhu- vudtaget skall kunna lösas.

Vi anser att man av de anförda skä- len under överblickbar framtid kan för- vänta en hög internationell ekonomisk expansionstakt. En sådan utveckling främjar en fortsatt ekonomisk expan- sion och full sysselsättning även i svenskt näringsliv.

Den svenska industrins förmåga att i framtiden hävda sig på världsmarkna- den har ofta ifrågasatts med hänvisning till de höga och starkt stigande arbets- lönerna i Sverige. Den svenska expor- tens starka expansion under efterkrigs- tiden, inte minst på sådana färdigvaru- områden där landet inte är gynnat av tillgång på råvaror, har emellertid visat att dylika farhågor hittills varit i stort sett obefogade. Detta torde huvudsak- ligen bero på att de viktigaste konkur— rentländerna kämpar med samma pro- blem som Sverige, nämligen att förena full sysselsättning med stabilt penning— värde. Vi har inte funnit anledning för- moda, att någon strukturell förändring under en nära framtid skulle komma att ske på världsmarknaden, som mer

påtagligt förändrar den svenska export- industrins konkurrenskraft. I en del län- der, framför allt Förenta Staterna och Frankrike, har emellertid strävanden att bromsa inflationen otvivelaktigt haft viss framgång, och även i andra länder synes man numera satsa hårdare än hit- tills på en mer restriktiv ekonomisk politik. Härtill kommer de ökade hinder för svensk export, som uppbyggandet av gemensamma tullmurar kring EEC- staterna i många fall kan väntas med- föra. Vissa av våra traditionella export- näringar —— inte minst skogsindustrin —— har bl. a. på grund av en stark ut- byggnad av produktionskapaciteten i vissa konkurrentländer betydande svå- righeter att brottas med. Till vad det sagda innebär i fråga om den inhemska samhällsekonomiska utvecklingen åter- kommer vi längre fram i detta kapitel.

B. Den globala livsmedelssituationen och världsmarknaden för livsmedel

Den globala livsmedelssituationen har behandlats i kapitlen A: II och Azlll. Såsom framgått av dessa råder på många håll i världen en mycket påtag- lig motsättning mellan de näringsfysio- logiska behoven och den köpkraftiga efterfrågan på livsmedel.

Median sålunda stora delar av jordens befolkning är undernärd, har de väst- europeiska och nordamerikanska indu- striländerna hittills haft svårsålda över- skott på livsmedel. Även om dessa över— skott fortfarande — trots den nedgång av överskottslagren som under de se- naste åren skett, särskilt i USA, genom hjälpsändningar till u-länder och leve— ranser till Sovjet —— är rätt stora i för- hållande till omsättningen i världshan- deln och den köpkraftiga efterfrågan, är de små i relation till vad som skulle behövas för en näringsfysiologiskt till- fredsställande global livsmedelsstan-

• Sida 17
•  Original

dard. För att skydda producentprisni- vån i industriländerna utförsäljs över- skotten i resp. land på [den internatio- nella marknaden till det pris som för tillfället kan uppnås. Då samtidigt u-län- derna i första hand vill utnyttja sina knappa valutor för inköp av kapital- varor och först i mycket trängda lägen för inköp av livsmedel, pressar dessa exportöverskott de internationella livs- medelspriserna. Jordbruksprodukternas bytesvärde i förhållande till industri- varor har också fortlöpande sjunkit un- der hela 1950-talet. (Jfr diagram i kap. A:XIII.) Den förbättring, som inträf- fade under 1962—64 synes enligt inter- nationella bedömningar (FAO) endast varit temporär, och trenden torde enligt FAO:s uppfattning, i varje fall för de närmaste åren, ånyo bli nedåtgående. Priserna på jordbruksprodukter i in— ternationell handel präglas därför allt- jämt av låga bytesvärden i förhållande till andra varor och av stora prisvaria- tioner med spekulativa inslag som följd av marknadens karaktär av avsättnings- plats för tillfälliga överskott. Denna ut- veckling har fått svära ekonomiska åter- verkningar för många u-länder, som till övervägande del erhåller sina utländska valutor genom export av livsmedelsrå- varor, särskilt socker, vegetabiliska fet- ter, kaffe, kakao m. m. Det har beräk- nats att det fall i världsmarknadspriser— na på råvaror, som bl. a. protektionis- mcn i de rika länderna medfört, berövat u-länderna lika mycket i exportintäkter som de erhållit i utvecklingshjälp. Frågan gäller närmast, hur stor del av det reella livsmedelsbehovet i värl- den som i fortsättningen kan komma till uttryck i köpkraftig efterfrågan, eventuellt också i efterfrågan för livsme- delsbistånd till u-länderna. Beträffande den globala livsmedelsförsörjningen för perioden 1965—75 pekar prognoserna inom FAO och ECE (se kap. A: 111) på

att produktionsökningen kommer att bli betydande. I de västeuropeiska och nordamerikanska industriländerna kom- mer sannolikt överskotten att öka. Sär- skilt kan en förbättring av priser och avsättningsmöjligheter på världsmark- naden, om den kommer till stånd, be- räknas stimulera till en betydande pro— duktionsökning. Globalt sett torde emel- lertid produktionsökningen inte komma att motsvara tillväxten av de reella be- hoven genom folkökningen. Den ökning av den köpkraftiga efterfrågan inom 11- länderna, som kan väntas till följd av den ekonomiska tillväxten, kommer vi- dare endast i begränsad omfattning att kunna göra sig gällande på världsmark- naden. Överskottstendenser och låga priser synes därför komma att dominera denna marknad även på ganska lång sikt.

Takten i produktionsökningen i värl- den blir i hög grad beroende av jord- brukets utveckling i u-länderna, efter- som huvuddelen av konsumtionsökning- en i dessa länder inte kan tillfredsställas på annat sätt än genom en ökning av deras egen livsmedelsproduktion. Av FAO:s analyser över u-ländernas eko- nomiska utveckling under det senaste decenniet framgår, att jordbruket måste få en långt mer framträdande plats än hittills i u-ländernas ekonomiska plane- ring och investeringar, inte endast för att öka livsmedelsproduktionen utan också därför att produktivitetsökningar i jordbruket utgör grunden för en vi- dare ekonomisk utveckling i dessa län- der. Eftersom u-ländernas industriella bas är så smal, medför en industriali- sering, särskilt om den är kapitalinten— siv, endast en långsam förbättring av den samlade ekonomin. Hittills har emellertid u-länderna främst inriktat sig på att ge prioritet åt investeringar för sin industrialisering och sin offent- liga sektor. Biståndet utifrån har hittills

• Sida 18
•  Original

i första hand använts för dessa ända- mål. För att få till stånd en produktivi- tetsökning i u-ländernas jordbruk, som både kan möjliggöra en förbättrad livs- medelsförsörjning och bilda underlag för en fortsatt ekonomisk utveckling i dessa länder, krävs enligt de interna- tionella analyserna såväl en ökad be- toning av jordbruket i u-ländernas egen ekonomi som ett starkt ökat bistånd från de rika länderna. Detta sistnämn- da stöd måste till betydande del in- riktas på att åstadkomma produktivi- tetsförbättringar i jordbruket. Om inte båda dessa åtgärder kommer till stånd, är det orealistiskt att anta, att u-länder- nas resurser (i varje fall under återsto- den av 1960-talet men sannolikt även under en stor del av 1970-talet) kommer att förslå till sådana investeringar ilivs- medelsproduktionen, att produktionsök- ningen kan hålla takt med behovstill- växten genom folkökningen och even- tuell tillväxt i den inhemska köpkraf- tiga efterfrågan.

Huruvida u-länderna för framtiden verkligen kommer att ändra sin ekono- miska politik med dess starka betoning av industrialiseringen och i stället satsa på en mer balanserad ekonomisk ut- veckling, där produktivitetsökningar i jordbruket får hög prioritet, är emeller- tid ovisst.

De fattiga ländernas strävan att trots egen livsmedelsbrist exportera livsme- delsråvaror för att tjäna valutor till sin utveckling har mötts med ökatjordbruks- skydd i de rika länderna och medfört ytterligare press på världsmarknadens priser. De handelspolitiska diskussio- nerna har därför alltmer präglats av kravet, att industriländerna skall öppna sina marknader för u-ländernas produk- ter. En liberalisering av den internatio- nella livsmedelshandeln vore ett vä- sentligt steg till stöd för u-ländernas ekonomiska utveckling. Detsamma gäller

internationella överenskommelser som stabiliserar priserna på en lner rimlig nivå. Utan en sådan utveckling kan u-länderna inte förtjäna den valuta de behöver för sin ekonomiska utveckling. Man måste därför räkna med växande krav i de internationella diskussionerna på att de rika länderna skall ta emot förädlade livsmedel och enklare indu- strivaror som betalning för kapitalva- ror. De strävanden som kommit till ut- tryck inom den nya världshandelsorga- nisationen (UNCTAD) går i denna rikt- ning. Det finns anledning förmoda, att de kommer att få en växande betydelse för den internationella handelns ut- veckling under de kommande åren.

Det ovan anförda visar, att man knap- past kan räkna med att produktions- tillväxten för livsmedel i u-länderna kommer att motsvara förväntade behov. Trots detta kan de ändock väntas söka vidga sin livsmedelsexport och ställa krav på ökat tillträde till de rika län- dernas marknader. Frågan är då om biståndet från dessa senare länder kom- mer att ges i sådan omfattning eller för- bindas med sådana villkor, att det i högre grad än nu kommer att användas för att finansiera livsmedelsleveranser från länder med exportöverskott. Be- dömningen härav sammanhänger med två olika frågor, nämligen dels hur den potentiella livsmedelsbalansen i indu- striländerna — både i väst och i öst _ kommer att utvecklas och vilken roll de räknar med att spela i den mycket långsiktiga världsförsörjningen, dels vad som är politiskt möjligt att genom- föra i fråga om internationellt samar- bete.

Beträffande den roll industriländerna i Västeuropa och Nordamerika i fram— tiden kommer att spela för världsför- sörjningen med livsmedel har man tidi- gare varit ganska enig. Dessa länder har närmast bedömts böra svara för sin

• Sida 19
•  Original

egen försörjning och man har, trots de betydande potentiella möjligheterna till produktionsökning, snarast räknat med öka-d import av livsmedel till dessa länder såsom ett led i en vidgad inter- nationell arbetsfördelning. Orsakerna till att man velat tillmäta industriländer- na denna begränsade roll i den globala livsmedelsförsörjningen är flera. Trans- portproblemen, förknippade med en för- sörjning med livsmedel över haven av stora befolkningsgrupper, har bedömts vara mycket betydande. Redan nu tar den i jämförelse med den totala kon- sumtionen mycket begränsade världs- handeln med livsmedelsprodukter en avsevärd del av det totala tonnaget i anspråk. Vidare har man, med utgångs- punkt från den traditionella uppdel- ningen av världen i industriländer och råvaruländer, inte ansett sig kunna fin- na en lösning på frågan, hur en stor livsmedelsexport från de förra till de senare skall kunna betalas. Slutligen har man väl också ansett, att en höjning av den mycket låga avkastningen i u-län- dernas jordbruk borde vara lättare att åstadkomma än en ytterligare ökning av den redan högt uppdrivna produktio- nen i de västliga industriländerna. Under senare år har emellertid, sär- skilt i Förenta Staterna, även en annan uppfattning gjort sig gällande. Denna har uppkommit under intryck av å ena sidan den starka tekniska utvecklingen av industriländernas jordbruk och dess växande potentiella produktionsförmå- ga och å andra sidan de kanske för många oväntade svårigheterna att få till stånd en tillfredsställande produk- tionsökning i u-ländernas jordbruk. Den nya uppfattningen innebär, att industri- länderna i framtiden torde komma att spela en inte oväsentlig roll även för u-ländernas livsmedelsförsörjning. Alla ansträngningar borde därför göras för att inom ekonomiskt rimliga gränser

tillvarata och utveckla produktionspo— tentialen i industriländernas jordbruk. Livsmedelshjälpen till u-länderna måste dock enligt denna uppfattning ges mer planmässigt, så att den ej verkar störan- de på mottagarlandets egen livsmedels- produktion.

Prognoserna för jordbruksproduktio- nen -i industriländerna i Västeuropa och Nordamerika pekar som förut nämnts på att produktionsökningen kommer att väsentligt överstiga den köpkraftiga ef- terfrågan. Produktionen bromsas dock av en i förhållande till övriga näringar svag lönsamhet, vilket medför en för- dröjning av tillväxten. Om man skulle stimulera en produktionsökning genom bättre lönsamhet, är möjligheterna till en snabb ökning betydande, kanske sär- skilt i Förenta Staterna och Frankrike men även i utvecklade länder utanför USA — Västeuropa. Ett starkt skäl för större tonvikt på industriländernas jord- bruk i världsförsörjningen är otvivelak- tigt, att den vetenskapliga och tekniska utvecklingen visat sig rymma betydligt större möjligheter än man tidigare tänkt sig, medan å andra sidan den institutio- nella omdaningen och den höjning av jordbrukarnas allmänna tekniska och kunskapsmässiga standard, som erford- ras för en effektivisering av jordbruks- produktionen i u-länderna, visat sig vara svårare att uppnå än väntat.

Livsmedelsbalansen inom de indu- strialiserade länderna i östblocket måste emellertid också tas in i bilden. Dessa länder intar i detta hänseende en mel- lanställning mellan u-länderna och in- dustriländerna i Västeuropa och Nord- amerika. Mer eller mindre utpräglad brist på livsmedel har hittills förelegat i öststaterna. Dessa länder har dock be- tydande potentiella resurser för en snabb produktionsökning. Hittills har tillgängliga resurser i dessa länder främst använts till industriell expan-

• Sida 20
•  Original

sion. Kraven på en allmän standard- höjning även i fråga om livsmedel tor- de emellertid komma att medföra en snabbare utbyggnad av livsmedelspro- duktionen. I Sovjetunionen ges jord- bruket för närvarande viss prioritet i investeringshänseende. Både därstädes och i övriga öststater synes liian emel- lertid också dras med vissa organisa- toriska problem, som man inte kan bortse från vid bedömningen. Det får sägas vara en öppen fråga, om utveck- lingen i dessa länder under överblick— bar tid kommer in i ett skede, då liksom i väststaterna produktionsstegringen går snabbare än efterfrägeökningen eller om de tvärtom, liksom efter de svaga spannmålsskördarna i Sovjetunionen 1963 och 1965, från tid till annan kom- mer att uppträda som importörer av främst brödsäd.

Det finns sålunda motstridiga huvud- tendenser för den internationella livs- medelsförsörjningen. Å ena sidan har man de på grund av befolkningstill- växten snabbt växande potentiella be- hoven i u-länderna, vilka ej kan täckas av den förväntade produktionsökningen och som på lång sikt kan resultera i en viss åtstramning av läget på världs- marknaden och i en krissituation för försörjningen i dessa länder. Å andra si— dan synes, i varje fall på kort och även något längre sikt, bristen på köpkraftig efterfrågan och u-ländernas strävan att öka sina exportinkomster, liksom under större delen av efterkrigstiden, komma att leda till svårsålda överskott i de västerländska industriländerna. Dessa olika tendenser gör en framtidsbedöm- ning ytterst vansklig. För de närmaste 10 åren synes man dock böra utgå från att den sistnämnda tendensen kommer att överväga, dvs. att den köpkraftigva efterfrågan på livsmedel ej kommer att överstiga produktionen. I stort sett skulle sålunda det nuvarande läget

på den internationella marknaden kom- ma att bestå under denna tidrymd. Ut- vecklingen på längre sikt är däremot såsom vi framhållit Den sammanhänger i hög grad med möjlig- heterna och viljan att ekonomiskt ut- veckla u-länderna. I den mån dessa an- strängningar skulle krönas med fram- gång, kommer utan tvivel en väsentligt ökad internationell efterfrågan på livs- medel att göra sig gällande.

mer oviss.

C. U-landshjälpen och den handelspolitiska ut- vecklingen

På längre sikt synes det realistiskt att anta att u-landsbiståndet kommer att ut- vidgas. Som förut framhållits har pro- duktivitetsutvecklingen i jordbruket un- der senare tid tillvunnit sig ett ökat in— tresse i många av u-länderna. Den hit- tills utgående u-landshjälpen har ofta _ särskilt från stormakternas sida _— varit förbunden med villkor för dess form och användning. Hjälp i form av livsmedel har lämnats särskilt av För- enta Staterna. Erfarenheterna av bilate- ral u-landshjälp i form av livsmedel synes dock inte ha varit enbart positiva. Livsmedelsleveranserna har varit av sporadisk karaktär och ofta haft en ogynnsam verkan på den lokala livsme- delsproduktionen genom att de ej ad- ministrerats på ett tillfredsställande sätt.

En faktor, som medverkar till att u-landsbiståndet gärna ges formen av livsmedelshjälp, är givetvis industrilän- dernas överskottsproduktion och deras svårigheter att överhuvudtaget finna av- sättning för överskotten på världsmark- naden. Så länge de nuvarande förhållan- dena råder på denna marknad, finns det i många länder ett starkt inrikespolitiskt tryck att försöka kombinera internt jordbrukarstöd och u-landsbistånd i form av livsmedelssändningar. Inte

• Sida 21
•  Original

minst gäller detta i fråga om Förenta Staterna, där de statliga överskottslag— ren av främst vete tagits i anspråk för omfattande hjälpsändningar till u-länder (jfr kap. A: III).

Förhållandena på världsmarknaden i framtiden kommer naturligtvis inte blott att bestämmas av industriländer- nas biståndspolitik utan även av lång— siktiga förskjutningar i produktions- och konsumtionsförhållandena. Verk- ningarna av sådana förskjutningar kom— mer till uttryck i den internationella handelspolitiken. Beträffande denna fö- religger för närvarande tendenser som verkar både mot en ökad protektionism och mot större liberalisering. Världs- handelskonferensen våren 1964 och den nya världshandelsorganisation som då etablerades har närmast resulterat i ett ökat tryck på de rika länderna att li- beralisera importen från de fattiga, bl. a. genom att begränsa jordbruksstödet och bevilja tullpreferenser. Å andra sidan har strävandena till liberalisering mel— lan de rika länderna inbördes ännu ej lett till några påtagliga resultat. Huru- vida den s.k. Kennedyrundan skall le- da till några liberaliseringar är för när- varande (våren 1966) ej möjligt uttala sig om. Uppenbarligen finns det starka krafter som verkar hindrande för den önskvärda liberaliseringen.

Resultatet av här nämnda utveck- lingstendenser är svårt att ange. Det sy- nes emellertid sannolikt att jordbruks- protektionismen i de rika länderna blir bestående.

Även företrädarna för en ökad pro- tektionism och för ett bibehållande el- ler en utvidgning av de nationella jord- bruksregleringarna synes emellertid vara ense om behovet att stabilisera priserna på världsmarknaden och om- fördela överskotten till u-ländern'a. Strä- vandena till en sådan internationell pris- stabilisering går för närvarande när-

mast ut på att utvidga och förbättra de hittillsvarande fåtaliga internationella råvaruavtalen (sådana finns bl.a. i frå- ga om vete, socker och kaffe). Sverige har officiellt förklarat sig vilja stödja tillkomsten av råvaruavtal, dock utan att ännu ha preciserat önskemål om in- nehållet.

En prisstabilisering och omfördelning av livsmedelsöverskotten skulle gynna såväl u-länder som industrialiserade överskottsländer. De u-länder, som kan exportera livsmedel, skulle få ökade va- lutainkomster, medan övriga u-länder med brist på livsmedel kunde få livsme- delsöverskotten till lägre priser eller som gåva, givetvis under sådana former att den lokala produktionen inte hind— rades i sin utveckling. Biståndspoliti- ken oeh handelspolitiken är, som fram- går av det anförda, intimt samman- kopplade med varandra. För industri- länderna skulle framgångsrika råvaru- avtal innebära, att trycket på deras nationella regleringar lättade. En sådan stabilisering och omfördelning skulle samtidigt kunna utgöra första steget mot en friare handel med livsmedel.

Med erfarenhet av de svårigheter som mött tidigare försök att stabilisera och höja priserna med hjälp av råvaruav- tal finns det ingen anledning att vara särskilt optimistisk beträffande möjlig- heterna att nu nå några snabba resultat på detta område.

Vår sammanfattande bedömning för i varje fall det närmaste decenniet är, att framstegen i strävandena att stabili- sera världsmarknaden och få till stånd en prisbildning, som bättre avspeglar förhållandena på de nationella markna- derna, kommer att bli tämligen begrän- sade. En viss höjning av prisnivån över det extrema bottenläget omkring 1960 kan åtminstone temporärt komma till stånd (så skedde ju också under några år in på 1960-talet, fastän en försämring

• Sida 22
•  Original

av jordbruksprodukternas bytesförhål- lande sedermera åter inträtt), närmast som ett resultat av ökad efterfrågan från östblockets industriländer och en del andra länder som befinner sig i över- gången från u-land till industriland. Med hänsyn till den betydande produk- tionsökning, som en förbättring av priser och avsättningsmöjligheter på världsmarknaden kan väntas utlösa i industriländerna, är det dock inte tro- ligt att prisuppgången kommer 'att kun- na bli särskilt stor. Några för jordbruks- politikens utformning väsentliga för- ändringar av nuvarande förhållanden anser vi därför inte sannolika, i varje fall inte under det närmaste decenniet.

Vi anser det vidare vara realistiskt att räkna med fortsatt protektionism i industriländerna och faktisk livsme- delsbrist i u-länderna. Samtidigt kom- mer de senare att öka sina exportan- strängningar och utöva ett handelspoli- tiskt tryck mot de förra att öppna sina marknader. På ännu längre sikt anser vi dock, att den faktiska livsmedelsbristen kan komma att göra sig starkare gäl- lande och resultera i en åtstramning på världsmarknaden, även om denna åt- stramning av skäl som ovan angetts san- nolikt inte kommer att resultera i en mycket stark prisstegring. Därigenom skulle Vissa av de nuvarande industri- ländernas produktionspotential komma att bli av väsentlig betydelse för för- sörjningen även utanför deras egna gränser.

Slutsatsen för den svenska jordbruks- politiken synes oss böra bli, att man måste utgå från att prisnivån på världs- marknaden även i fortsättningen kom- mer att vara låg och starkt varierande och att betydande avsättningssvårighe- ter kommer att föreligga men att man samtidigt på lång sikt bör räkna med att för den inhemska försörjningen vidmakthålla en viss produktions-

potential, där detta kan ske till rimliga kostnader. Sveriges förutsätt- ningar för jordbruksproduktion är å andra sidan så pass begränsade vid en internationell jämförelse, att landet kan göra betydligt större insatser för u-län- derna på andra områden och därigenom också främja handelsutbytet med dessa länder. Vad som sist sagts hindrar na- turligtvis inte att de överskott som tid efter annan kan uppkomma — trots sjunkande självförsörjningsgrad _ bör kunna utnyttjas i den svenska u-lands- hjälpen enligt de allmänna riktlinjer som gäller för denna hjälpverksamhet och de internationella organisationernas verk— samhet.

I detta sammanhang bör även konse- kvenserna i fråga om utrikeshandeln med livsmedel av den svenska anslut- ningen till EFTA liksom verkningarna av EEC i korthet beröras (jfr kap. Alel). Den aktuella bedömningen är, att svårigheterna för den svenska expor- ten till EEC-länderna har ökat och kan- ske också konuner att öka beträffande EFTA-länderna. Det bör erinras om att vid en eventuell svensk anslutning till EEC bortfaller exportförlusterna inom den gemensamma marknaden och ansva- ret för exportöverskotten övertas av de gemensamma marknadsorganen. Detta medför likvisst indirekt kostnader för Sverige som medlem i EEC och ger ing- en garanti för att landet inte kan komma att ställas inför ett tvång att ändra pro- duktionsvolymen. Inom EFTA har krav rests, närmast från dansk sida, på att samarbetet skall utsträckas även till jordbruksområdet och detsamma gäller i diskussionerna om en nordisk tull- union. En allmän utvidgning av sam- arbetet inom EFTA eller de nordiska länderna till jordbruksområdet har emellertid visat sig stöta på betydande motstånd från flera länder.

Det i särskild till utredningen över—

• Sida 23
•  Original

lämnad skrivelse1 uttalade intresset från dansk sida om åtgärder för att på läng- re sikt främja exporten av danska jord- bruksprodukter till Sverige torde — med hänvisning till den produktions- minskning som förutses —— kunna till- godoses inom ramen för det handels- samarbete som sker inom EFTA och Norden. Om därjämte påkallas särskilda atgärder från svensk sida, är en fråga som vi inte anser oss kunna ta ställning till.

D. Det svenska jordbrukets konkurrensförmå- ga gentemot andra länders

Vid en bedömning av det svenska jord- brukets konkurrensförmåga gentemot andra länders hör till en början fram- hållas, att konkurrens till nu rådande världsmarknadspriser inte är möjlig. Detsamma gäller praktiskt taget alla länder, beroende på världsmarknadens förut berörda speciella karaktär. Där- emot skulle de bättre jordbruksbygder- na i Sverige, att döma av de jämförel- ser som gjorts med producentpriserna i Västeuropa (se kap. Azlll), kunna stå sig någorlunda väl i konkurrensen i en gemensam västeuropeisk marknad.

Detta förhållande kan förefalla över- raskande, om man betänker den höga lönenivån i Sverige i jämförelse med i övriga västeuropeiska länder. Enbart en jämförelse av arbetslönerna ger emel— lertid en felaktig bild av konkurrensför- hållandena mellan två länder. Man mås- te också ta hänsyn till rationalitetsni- vån i vid bemärkelse. Detta gäller na- turligtvis generellt, vilka näringar och vilka länder som än ingår i jämförelser- na. Detta förhållande glöms emellertid ofta bort i fråga om jordbruket, kanske beroende på att de nationella priserna i så stor utsträckning jämförs med världsmarknadspriserna. Jordbruket lig- ger i Sverige genomsnittligt på en för-

hållandevis hög teknisk nivå, även om, som framgått av kapitel A: IX, mycket återstår till en tekniskt optimal nivå. Särskilt är investeringarna i såväl ka— pitalvaror som förnödenheter betydan- de. Det avgörande vid en bedömning av konkurrensförhållandena gentemot and- ra länder är emellertid effektiviteten inom jordbruket jämfört med effekti- viteten inom landets övriga näringsliv, eftersom den senare bestämmer löne- nivån i landet och därmed också de lö- ner som jordbruket måste betala.

Sveriges naturliga förutsättningar för jordbruksdrift är i de ur produktions- synpunkt tyngst vägande delarna av lan- det förhållandevis goda. Flertalet sta- pelvaror i internationell livsmedelshan- del kan produceras i Sverige. Absoluta hinder för inhemsk produktion före- ligger givetvis för tropiska Och sub- tropiska växtslag. I övrigt kan ett stort antal av de i de tempererade zoner- na odlade nyttoväxterna produceras här, över hela landet eller i dess syd- ligaste delar, och ge relativt goda skör- dar.

Den animaliska produktionen i värl- den är i påfallande hög grad koncen- trerad till de tempererade zonerna. Det kan diskuteras, huruvida detta främst betingas av klimatiska fördelar (bl. a. bättre hälsotillstånd hos djuren, jämna och goda foderskördar) eller om det rör sig om en på goda avsättningsmvöj- ligheter baserad produktion.

Vid en jämförelse av odlingsbetingel- serna inom Västeuropa finner man (jfr kap. A: III), att de ur helhetssynpunkt av naturen mest gynnade områdena står att finna inom ett bälte, som sträcker sig från södra Sveriges slättbygder över

1 Av Kungl. Maj: t i skrivelse den 25 februari 1966 till jordbruksutredningen överlämnat memorandum från Danmarks utrikesmi- nisterium om exporten av danska jordbruks— produkter till Sverige på längre sikt, m. m.

• Sida 24
•  Original

Danmark och nordvästra Tyskland, Ne- derländerna och Belgien till norra Frankrike och södra Storbritannien. Detta område torde höra till de bästa i världen. Jämfört därmed ligger Sve- rige i övrigt mindre gynnsamt till. En jämförelse i fråga om arealskördarna mellan Sverige, Nordvästeuropa och världen i dess helhet ger dock intrycket, att produktionsbetiugelserna i de bättre områdena i Sverige skulle vara relativt gynnsamma.

Industrialismens genombrott i före- gångsländerna medförde bl. a. en ar- betsfördelning mellan olika världsdelar och länder samt en rikt utvecklad han- del. Produktionens lokalisering borde därmed i en helt annan utsträckning än tidigare kunna förutsättas bli bestämd av produktionskostnaderna. Det är inte längre så, att allt vad som behövs för livets nödtorft nödvändigtvis måste produceras i hushållens omedelbara närhet eller ens i det egna landet. Hän— syn kan och bör i ökad utsträckning tas till bl.a. de naturliga förutsättning— arna för produktionen av olika varor och förnödenheter.

Vad nu sagts gäller framför allt jord- bruket och produktionen av livsmedel. I äldre tider var det överallt i världen en tvingande nödvändighet att i huvud- sak tillgodose livsmedelsbehovet genom produktion i befolkningens hemort el- ler i dess omedelbara grannskap. Med tilltagande folkmängd spreds bebyggel- sen allt längre från de äldsta boplatser- na, som vanligtvis var förlagda till om- råden med de bästa naturliga förutsätt— ningarna för åkerbruk och boskaps- skötsel, till allt avlägsnare bygder med sämre naturliga förutsättningar för jordbruksdrift. Sveriges bebyggelsehis- toria kännetecknas ända in i vårt sekel i hög grad av att uyodlingen stegvis kom att utsträckas till ur jordbruks- synpunkt allt sämre marker. I och med

tillkomsten av de moderna transport- medlen var det kanske inte så mycket behovet av dagligt bröd i bokstavlig mening som var drivkraften i denna utveckling, utan fastmer bristande al- ternativa utkomstmöjligheter. Egna- hemsrörelsens uppkomst, dess under några årtionden stora aktivitet, dess av- tynande och dess avveckling så sent som på 1940-talet speglar utvecklingen från ett samhälle, där försörjnings- och sysselsättningssvårigheter ännu skapa- de ett tvång att utsträcka odlingen till bygder eller marker med allt sämre naturliga förutsättningar för jordbruks- drift till ett samhälle med större möj- ligheter och därmed också med större valfrihet i fråga om produktionens om- fattning och förläggning.

Den valfrihet -i fråga om jordbruks- produktionens storlek och lokalisering, varom nu talats, är emellertid begrän- sad. Den inskränks för varje land av å ena sidan möjligheterna att kontinuer- ligt och till lönsamma priser avsätta eventuella överskott av inhemska varor utomlands och å andra sidan av möjlig- heterna att på rimliga villkor i olika situationer komplettera den inhemska produktionen med varuleveranser ut- ifrån. I sistnämnda sammanhang kom- mer beredskapsaspekten på jordbruket in i bilden.

Sammanfattningsvis finner vi, att med hänsyn till såväl de naturliga för- utsättningarna som den tekniska stan- darden kan det svenska jordbrukets konkurrensförmåga gentemot andra västeuropeiska länders betecknas var- ken som påfallande gynnsam eller som dålig. Avgörande för produktionens storlek utöver vad som krävs av be- redskapsskäl (eller för landets försörj- ning efter en tänkbar konflikt stormak- terna emellan) är därför, om den mar- ginella produktionen ger samhällseko- nomiskt lika stor avkastning för insat-

• Sida 25
•  Original

ta resurser i form av arbete och kapi- tal som motsvarande insatser i and- ra näringar. Till dessa frågor återkom- mer vi i efterföljande kapitel.

4. Den samhällsekonomiska bakgrunden

Jordbruket måste bedömas som en del av det svenska näringslivet och den svenska samhällsekonomin. Den jord- hrukspolitiska målsättningen måste där- för utformas i överensstämmelse med ett samhällsekonomiskt program, vars villkor, mål och medel också måste bli giltiga för jordbrukspolitiken. Detta får givetvis först och främst konsekvenser för den allmänna inriktningen och upp- läggningen av denna politik men det kan också komma att på åtskilliga punkter påverka dess detaljutformning.

Vi har i kapitel A: II sökt ge en kort skildring av samhällsutvecklingen i Sverige under den gångna delen av in- dustrialiseringsperioden och jordbruks- näringens roll i dess utveckling samt angett vissa väsentliga framtidstenden- ser i denna samhällsutveckling, som nu kan skönjas. De viktigaste av dessa ten- denser fann vi därvid vara en fortsatt och accelererad teknisk utveckling i vid bemärkelse, som leder till genom- gripande omdaningar i näringslivets struktur, förändringar i efterfrågan och köpvanor, strävan till friare interna- tionell handel och ökad arbetsfördel— ning mellan länderna samt slutligen ökad insikt om nödvändigheten att bi- stå u-länderna i deras ekonomiska och sociala utveckling. Samtliga dessa ten- denser medför omfattande förändring- avr i näringslivets och samhällets struk- tur med åtföljande krav på rörlighet och snabb anpassning för såväl kapital som arbetskraft.

Den svenska samhällsekonomiska po- litiken kan i vidaste bemärkelse sägas

ha två huvudsyften: att främja en fort- satt ekonomisk expansion — bl. a. ge- nom fullt och produktivt utnyttjande av landets resurser — för att möjliggöra en stigande levnadsstandard och att ge— nom olika välfärdspolitiska åtgärder tillse att alla grupper i samhället blir delaktiga i denna standardstegring. Vid sidan av dessa centrala mål finns det naturligtvis även en hel rad andra, som man måste ta hänsyn till och som i oli- ka hänseenden ställer särskilda krav och begränsar handlingsfriheten, t.ex. stabilt penningvärde, eller särskilda sektorsmålsättningar, exempelvis för jordbrukspolitiken. Mellan dessa olika målsättningar finns konflikter som gör att knappast några mål ensidigt kan optimeras. Avvägningar måste alltid ske. Man behöver endast peka på att kravet på en utifrån rent ekonomiska synpunkter optimal fördelning av pro— duktionsresurserna för att öka den eko- nomiska tillväxten kan komma i kon— flikt med välfärdspolitiska mål.

Det första huvudsyftet med den sam- hällsekonomiska politiken —— en ex- panderande samhällsekonomi för att möjliggöra en stigande levnadsstandard —- kräver en fortlöpande effektivisering och produktivitetsökning, som i sin tur måste innebära en fortgående struktur- omvandling inom näringslivet.

De ekonomiska resurserna, dvs. pro- duktionsfaktorerna kapital, arbete, na— turtillgångar, är knappa, varför det gynnsammaste resultatet av produk- tionsprocessen endast kan uppnås när de fortlöpande omfördelas så att de all- tid används där de ger den högsta avkast- ningen. Detta är det ekonomiska krite— riet. Den del av den ekonomiska poli- tiken i Sverige, som tar sikte på att på- verka näringslivets struktur, har också under de senaste åren alltmer kommit att inriktas på att underlätta rörlighet och anpassning till långsiktiga tekniska

• Sida 26
•  Original

och ekonomiska förändringar. Vi anser oss böra utgå från att så än mer blir fallet i framtiden. En ständigt växande utrikeshandel och en fortlöpande tek- nisk och ekonomisk integration med nä— ringslivet inom stora internationella marknadsområden gör den svenska eko- nomin känslig för förändringar av ef- terfrågan och utbud i andra länder och medför krav på en snabb anpassning till dessa förändringar, om den svens- ka ekonomins slagkraft skall kunna upprätthållas. Detta kan måhända på kort sikt sägas utgöra den nackdel, med vilken Sverige får betala för de mycket stora fördelar som en friare handel medför för ett litet land med ett starkt exportinriktat näringsliv på en hög teknisk nivå. På litet längre sikt kan det emellertid knappast sägas vara en nackdel. Tvånget till anpassning vid- makthåller dynamiken i näringslivet och framtvingar de tekniska föränd- ringar, förutan vilka den ekonomiska tillväxten skulle stagnera och levnads- standardstegringen minskas eller ute- bli.

Användningen av det ekonomiska kri- teriet som enda rättesnöre för den eko— nomiska politiken stöter givetvis på betydande svårigheter. För det första innehåller begreppet levnadsstandard en lång rad subjektiva värderingar. För det andna kännetecknas näringslivet in- om många sektorer av en betydande stelhet och institutionell bundenhet, varför prisbildningen inom dessa knap- past kan sägas ge en rättvisande av- spegling av summan av de individuella värderingarna, även när dessa kan komma till uttryck i valet mellan olika alternativ på en prissatt marknad. In- om den offentliga sektorn är prisbild- ningen till stor del upphävd och er- satt med politiska och administrativa beslut. Även om man förutsätter att dessa beslut tar stor hänsyn till kost-

nadsförhållanden, influeras de även av de beslutandes subjektiva värderingar, som inte alltid ger samma resultat som summan av de individuella valen i en marknadsekonomi skulle ge.

Inom andra samhällssektorer är pris- bildningen starkt påverkad av ekono- miska regleringar av olika slag. Resul- tatet blir vad man skulle kunna kalla en politisk-administrativ prisbildning i motsats till en marknadsprisbildning. Exempel på sådana sektorer är bostads- försörjningen, transportsektorn och jordbruket. Orsaken till att prisbildning- en i vissa fall sker på politisk—admini- strativ väg — såsom t. ex. är fallet för jordbruksprodukter i de flesta länder -— är antingen att den fria prisbild- ningen inte fungerar eller inte väntas fungera tillfredsställande, t. ex. på grund av monopol eller oligopol, eller också att man genom prispolitiken vill tillgo— dose andra målsättningar än de rent ekonomiska. Det kan i det senare fal- let gälla antingen inkomsttrygghet åt producenterna (t.ex. jordbrukspoliti- ken) eller trygghet åt konsumenterna (bostadspolitiken) eller önskan att tryg— ga en hög konsumtion av vissa socialt och ekonomiskt viktiga varor och tjäns- ter (t. ex. medicin och sjukvård, utbild- ning m.m.). Inom åter andra sektorer domineras marknaden av intresseorga- nisationer, branschorganisationer eller karteller, som i växlande grad påverkar prisbildningen, varvid inflytandets styr- ka — förutom av organisationens — bestäms av marknadssituationen och förekomsten av balanserande kraf- ter.

Vidare är möjligheterna att vid kort- siktiga förändringar statistiskt mäta och utifrån det ekonomiska kriteriet tolka marginella insatser och avkast- ningar i olika delar av samhällsekono— min rätt begränsade (jfr t. ex. svårig- heterna att värdera offentliga tjänster

• Sida 27
•  Original

objektivt samt olika möjligheter att vält- ra över kostnader på den allmänna sektorn). Den ständigt fortgående ut- vecklingen inom samhället i fråga om teknik, efterfrågan, handelspolitiska för- hållanden etc. ändrar fortlöpande för- utsättningarna för olika näringsgrenars ekonomiska verksamhet. Ingen närings- gren eller grupp i samhället kan av- krävas fullständig optimalitet i hushåll- ningen med produktionsresurserna. Ifall det överhuvudtaget skall vara möj- ligt att driva en meningsfull ekono- misk politik, måste det å andra sidan för alla sektorer där prisbildningen in- te fungerar marknadsmässigt ändå fin— nas en minsta gemensam nämnare som fungerar på samma sätt som pengar i en marknadshushållning. Annars finns det ingen möjlighet att inrikta poli— tiken mot en målsättning av den typ som ovan angetts. Och denna minsta gemensamma nämnare kan aldrig vara någonting annat än en beräkning av de till pengar omräkn-ade kostnaderna vid olika alternativa tillvägagångssätt. Besluten kan sedan modifieras av hän- syn till andra faktorer som inte kan ut- tryckas i pengar, men riktpunkten för den ekonomiska politiken måste alltid förbli den ekonomiska kalkylen, med vars. hjälp olika alternativ kan jämfö- ras och de ekonomiska konsekvenserna av ett hänsynstagande till icke-ekono- miska faktorer kan mätas.

De värderingar, som påverkar be- sluten i den ekonomiska politiken och medför avsteg från det ekonomiska kri- teriet men som inte kan uttryckas i pengar, är av många olika slag. De vik- tigaste torde emellertid ha sitt ur- sprung i anpassningssvårigheter i vi- daste bemärkelse eller vara betingade av mänskliga värderingar eller natio- nella hänsyn. Den faktiska fördelning- en av resurserna i nuläget, som natur- ligtvis i betydande utsträckning påver-

kar politiken, är i hög grad ett resultat av sådana faktorer.

Trögrörlighet medför att produktions- faktorernas marginella avkastning blir mycket olika i krympande resp. ex- panderande näringar. Särskilt gäller detta arbetskraften. De beräkningar som framlagts av arbetsgruppen för lant- bruksföretagens organisationsformer (jfr kap. A: IX) tyder på att den mar- ginella avkastningen i lantbruket för arbete ligger lägre — i vissa fall t. o. m. betydligt lägre än den i och för sig jämförelsevis låga lantarbetarlönen. Ändå är beräkningarna grundade på den jordbruksekonomiska undersök- ningen, som utgör ett ur effektivitets- synpunkt positivt urval. Några jämför- liga beräkningar av arbetskraftens mar- ginella produktivitet inom expanderan- de hranscher synes inte föreligga. Den varierar naturligtvis också starkt mel- lan olika branscher och är ofta svår att värdera i pengar, särskilt i servicenä- ringarna. Även inom industrin torde föreligga ett brett register härvidlag mellan expanderande och kontraheran- de sektorer. Arbetskraftens marginella produktivitet torde sålunda inom de snabbt expanderande industrigrupper- na vara betydligt högre än lönen.

På grund av bl. a. förut nämnda faktorer föreligger en betydande sprid- ning i effektivitetsgrad såväl mellan oli- ka sektorer som mellan företag inom en viss sektor. Avstegen från den eko- nomiskt optimala fördelningen av pro- duktionsresurserna är därför många.

Till alla dessa faktorer, som fördrö- jer ett förverkligande av det ekono- miskt rationella, måste givetvis hänsyn tas. Vid denna avvägning måste emel- lertid samhället tillse att, i den mån de ekonomiska drivkrafterna ej är till- räckligt effektiva, samhälleliga åtgärder insätts i syfte att underlätta omställ- ningen. Förväntad efterfrågeutveckling

• Sida 28
•  Original

samt den vägledning som ekonomiska undersökningar rörande resursavkast- ningen i olika sektorer kan ge bör ut- göra grundval för samhällets insatser för en omdisponering av produktions- resurserna.

Det andra huvudsyftet med den sam- hällsekonomiska politiken — att nå en rimlig inkomstfördelning och låta alla grupper få del i standardstegringen — har under senare år fått en mer dyna- misk inriktning. Tidigare såg man på denna fråga utifrån ett mer statiskt be- traktelsesätt. Syftet var ofta en ren inkomstomfördelning från de ekono— miskt starka grupperna till de svagares förmån genomförd främst genom sociala bidrag. Under senare år har emellertid inkomstomfördelningen mer samman- länkats med målsättningen för ekono- misk tillväxt och alltmer fått karaktären av anpassningsstöd till de grupper, som kommit i ett ekonomiskt försämrat läge på grund av den teknisk-ekonomis- ka utvecklingen, t. ex. jordbruksbefolk- ningen. Ett fortsatt ekonomiskt framåt- skridande kräver fortlöpande omdispo- nering och anpassning av de produk— tiva resurserna och då främst arbets— kraften. Men denna omställning innebär i regel ekonomiska och personliga upp- offringar för de grupper som drabbas därav. Två skäl föreligger här för en samhällelig insats. Det ena är att an— passningen bör ske så snabbt som möj- ligt för att den ekonomiska tillväxten skall främjas. Det andra är att man i ett välfärdssamhälle ej kan låta de be- folkningsgrupper som drabbas av ut- vecklingens följder ensamma bära de ekonomiska konsekvenserna härav. Bå- de för att den ekonomiska utveckling- en skall gå vidare och av solidaritets- skäl måste därför samhället ge ett väl- färdspolitiskt stöd till här nämnda be- folkningsgrupper.

En solidarisk inkomstpolitik är dock

begränsad i fråga om räckvidd och ge- nomslagskraft. Dess särskilda betydelse i Sverige är väl närmast ett uttryck för den starka sociala integrationen i det svenska samhället med en sedan länge allmänt racccepterad vilja till en star- kare ekonomisk utjämning. Samtidigt har den snabba tillväxten av välståndet väsentligt underlättat utjämningen.

Samhällets inkomstutjämnande poli- tik kan verkställas genom en kombina- tion av olika åtgärder. Om vi bortser från skattepolitiken och samhällelig ser- vice kan samhällets bidrag ges i huvud- sak på två sätt: Antingen genom över- flyttnings— och omskolningsstöd till ar- betskraft inom krympande sektorer för en insats i andra expanderande sekto- rer eller genom direkt stöd (t. ex. ratio- naliserings- eller prisstöd) till den del av befolkningen som av olika skäl be- döms böra stanna kvar i näringen för att upprätthålla en viss önskad pro— duktion (beredskapsmotivet).

Överflyttnings- och omställningsbi- drag samt rationaliseringsstöd torde vara lämpligare medel för anpassningshjälp än direkt prisstöd. De förra framstår som en ekonomiskt mer rationell ut- väg i ett samhälle med full sysselsätt- ning och brist på arbetskraft. I en sam- hällsekonomi som utgår från full sys- selsättning torde också den förra for- men av statlig anpassningshjälp i allt högre grad komma att dominera.

För den svenska jordbrukspolitiken har den solidariska inkomstpolitiken spelat en betydande roll. Det främsta medlet för denna politik har hittills varit prisstöd, medan de rörlighets- främjande åtgärderna först under se— nare år börjat tillämpas och då i myc- ket begränsad skala. Det är givet att konsumenternas beredvillighet att be- tala ett högre pris för en inhemsk livs— medelsproduktion än vad som skulle vara möjligt att uppnå genom import i

• Sida 29
•  Original

mycket hög grad står i relation till be- redskapsbehovets aktualitet och pris- skillnadens storlek. Beredskapsmotivet spelade en stor roll för 1947 års riks- dagsbeslut, som tillkom under intryck av en då kvardröjande bristhushållning. Det torde också under 1950-talet ha va— rit. en verksam faktor i Sverige för att nå så nära den inkomstpolitiska målsätt- ningen som man faktiskt gjorde. Det krav beredskapen ställer på produktio- nens omfattning och inriktning samt möjligheterna att möta detta krav med olika medel skall inte diskuteras här. Det tas upp i följande kapitel. Styrkan i detta beredskapsbehov såsom konsti- menterna upplever det under intrycket av den världspolitiska utvecklingen blir av stor betydelse för deras beredvillig- het att satsa på ett svenskt jordbruk.

Beredskapsmotivet för prisstödet sträcker sig i princip inte längre än till den produktion, som ligger inom minimibehovet vid avspärrning. Detta är en begränsning som sanktionerades redan 1947 och den torde böra ha gil- tighet även i fortsättningen.

Mot önskemålet om en utjämnande inkomstpolitik _ i form av högre pri- ser _— står konsmnenternas motstånd mot prisstegringar. Detta motstånd av- ser givetvis inte endast jordbrukspro- dukter och andra livsmedel utan om- fattar alla varor och tjänster, fast na- turligtvis med växlande styrka. Vad som speciellt skärper såväl det politis- ka som det ekonomiska motståndet mot prisstegringar för jordbruksprodukter är livsmedelspostens stora betydelse i konsumenternas budget och att i freds- tid import är ett billigare alternativ än inhemsk produktion.

I den allmänna debatten om prissteg— ringen på livsmedel har dock diskus- sionerna hittills ganska ensidigt be— gränsats till prisutvecklingen på de av jordbrukarna levererade råvarorna, me-

dan utvecklingen i de efterföljande le— den —— livsmedelsindustri och distri- bution — i hög grad förbisetts. Som framgått av redovisningen i kapitel A: VII rörande förhållandena inom livs- medelsindustri och distribution, har prisstegringarna under perioden 1950 —61 varit betydligt större för tjänster från förädling och distribution än för de produkter som jordbrukarna leve- rerar. Prisstegringen på jordbrukspro- dukter under nämnda period uppgick således till 63 % eller ungefär samma som ökningen i konsumentprisindex, medan priserna på tjänster från för- ädling och handel ökade med 102 %. Dessa differentierande tendenser ger en antydan om att konsumenterna snabbt accepterat ökade kostnader för vissa tjänster (ökade emballagekost- nader o.d.). Denna fas i utvecklingen är säkert inte avslutad men torde i fort— sättningen komma att ge mindre starka utslag vad gäller skillnaden mellan pris- trenderna. Under åren 1962—64 sy- nes enligt beräkningar inom statens pris- och kartellnämnd pristegringarna ha varit ungefär lika stora i producent- ledet som i förädlings- och handelsle- deu. Som framgått av kapitel A:XIIl har dock prisökningen på jordbrukspro- dukter (partipriser) efter 1950 varit be— tydligt starkare än prisstegringen på industrivaror (partiledet). Ersättning- en till jordbrukare är för närvarande mindre än 50 % av det pris konsumen- terna i genomsnitt får betala för liVS- medel som härrör från svenska jord- bruksprodukter. Utredningens distri- butionsgrupp har ansett det sanno- likt att denna s. k. jordbrukarandel kommer att successivt sjunka ned till 40 % under den närmaste lO-årsperio— den. Ändrade priser på jordbruksrå- varorna kommer därför i framtiden att ge jämförelsevis mindre utslag i kon- sumenternas livsmedelsutgifter. (Det

• Sida 30
•  Original

må här erinras om att livsmedel från svenska jordbruksprodukter värdemäs- sigt endast utgör drygt 60 % av det to- tala konsumtionsvärdet av alla livs- medel.) Från dessa utgångspunkter vore det naturligt om motståndet mot prishöjningar på livsmedel starkare än hittills inriktades mot livsmedelsfram- ställningens senare led. För konsumen- ten torde det emellertid vara svårt att skilja på orsakerna till prisstegringar på livsmedel. Prishöjningar i de senare leden blir bl.a. på grund av bristande information mindre uppmärksammade. Risk torde därför föreligga att även i framtiden prisstegringar i producent- ledet får en mer framträdande plats och möter större motstånd än prissteg- ringar i övriga led.

Konsumenternas motstånd mot pris- stegringar verkar starkast på kort sikt, när man står inför beslut om omedel- bara, konkreta prispolitiska åtgärder. Däremot är motståndet mindre mot långsiktiga målsättningar eller avtal med prishöjande verkningar. Detta tor- de bero på att konsumenterna och deras företrädare har svårt att göra sig en klar bild av vad beslut härom kom- mer att få för långsiktiga verkningar. Därför kan inträffa att en för jord- bruket gynnsam långsiktsmålsättning enigt antas men att de konkreta åt- gärder, som erfordras för att steg för steg förverkliga den, möter så starkt motstånd att målet inte uppnås.

Konsumenternas reaktion mot pris- stegringar på livsmedel kan givetvis ta sig många olika former. Det kan resul- tera i minskade inköp och övergång till billigare livsmedel, det kan komma till uttryck i allmänt missnöje eller det kan

föranleda krav på ökade inkomster för att kompensera de ökade levnadskost- naderna. Sambandet priser-—löner—pri- ser synes tidvis ha spelat en viss roll som begränsande faktor för åtgärder, som syftat till att förverkliga inkomst- målsättningen. Som ett resultat av krigs- tidens och de första efterkrigsårens in- dextänkande föranledde prisstegringar ofta krav på kompenserande lönehöj— ningar. Detta är ju en naturlig reak- tion så länge efterfrågeinflationen är betydande. Genom lantarbetarlönens roll som kostnadsfaktor i jordbrukskal- kylen föranledde sedan dessa kompen- serande lönehöjningar ånyo prissteg- ringar.

Det nya prissättningssystemet från 1956 var delvis motiverat av önskan att bryta denna kretsgång. Prisstegringarna på livsmedel har efter 1956 inte heller spelat samma roll vid löneförhandling- arna som tidigare. På litet längre sikt finns det emellertid ändå alltid ett samband mellan prisstegringar och lönestegringar som måste beaktas. Jord- brukspriserna hör till de priser som i detta sammanhang är mest uppmärk- samm'ade.

Det är givetvis mycket svårt att söka bedöma hur avvägningen mellan den solidariska inkomstpolitikens princip, beredskapsbehovet och jordbrukarnas politiska betydelse å ena sidan och kon- sumenternas reaktion mot prisstegring— ar och inflation å den andra i olika lä- gen kan komma att utfalla. Men det sy- nes väsentligt att konstatera att fakto- rer av denna art gör sig gällande när den jordhrukspolitiska målsättningen skall förverkligas.

• Sida 31
•  Original

KAPITEL II

J ordbruksproduktionens lämpliga omfattning

5. Överväganden rörande s.k. jordbank

Som ett led av vår omprövning av be- redskapsfrågan har också övervägts, huruvida nedläggning av åker kan ske i sådana former, att marken ånyo utan alltför omfattande åtgärder och tillräck- ligt snabbt kan tas i anspråk för jord- bruksproduktion. I detta sammanhang må erinras om de åtgärder, som i För- cnta Staterna vidtagits för att begränsa jordbruksproduktionen, innefattade i ett s. k. jordbanksprogram, med syfte att stimulera skogsplantering eller övergång till extensiv växtodling genom över- förande av växtföljdsåker till betesmar- ker. Jordbrukarna förpliktigas att mot kontrakterade ersättningar vidta sådana åtgärder. Den jordbruksjord, som på detta sätt helt eller delvis tas ur den löpande produktionen, kvarstår som en reserv, som kan tas i anspråk vid för— bättrad internationell konjunktur med ökad efterfrågan ute i världen eller som kan utnyttjas i ett kritiskt försörjnings- läge (exempelvis vid en storkonflikt, då man inte kan utesluta att jordbrukspro- duktionen inom stora regioner och för lång tid blir lamslagen).

Vi har övervägt upprättande i Sverige av en jordbank av liknande slag som den amerikanska. I diskussionen i detta ämne har bl. a. framhållits, att förhål- landena i Förenta Staterna och i Sve— rige inte är helt analoga. För det första har Sverige inte som Förenta Staterna iklätt sig några förpliktelser att i ett nödläge förse andra länder med livs- medel. För det andra må erinras om att den amerikanska överskottsproduktio- nen är av helt annan storleksordning —

även relativt sett _ än den svenska, vil- ket ur renodlad marknadssynpunkt gör en jordbank mindre angelägen i Sverige. För det tredje är de naturliga och struk- turella förutsättningarna för att upp- rätta en jordbank i allmänhet inte lika gynnsamma här som i Förenta Staterna. Det amerikanska jordbanksprogrammet kan, på grund av bl. a. att bruknings- enheterna i vida delar av landet är för- hållandevis stora, genomföras utan att de berörda enheterna nedskärs till ur driftsekonomisk synpunkt oekonomisk storlek.

Den åkerjord, som i Sverige kan för- väntas utgå ur den egentliga växtodling— en, om ett sådant program kommer till stånd, utgörs främst av mark, vilken ur mekaniserings- eller allmän driftssyn— punkt bedöms som mindre användbar. Skulle man önska bibehålla åkerjord för framtida produktion utan att på något sätt utnyttja den under mellan- tiden, sker en snabb förändring av den- samma. Busk- och trädvegetation utbre- der sig, vilket försvårar och fördyrar framtida användning. Kostnaderna för att hålla dylik vegetation borta genom besprutning är visserligen inte oöver- komliga. Det kan dock sättas ifråga, om det vid en avspärrning med en trolig brist på fackkunnig arbetskraft och be- gränsad tillgång på bränsle är rationellt att ånyo utnyttja den åker som tagits ur bruk.

Vid våra överväganden av frågan, huruvida övriga beredskapsåtgärder bör kompletteras med ett jordbankspro- gram, har vi kommit till den slutsatsen, att förutsättningar för en svensk jord- bank liknande den amerikanska inte föreligger. Vid diskussionen av denna fråga har emellertid framkommit skäl, som talar för att man i rådgivningsverk- samheten bör stimulera till åtgärder, syftande till mer extensiva bruknings— metoder i de delar av landet, där sådana

• Sida 49
•  Original

är lämpliga. Härigenom skulle även en markreserv som kan tillgripas i ett an- strängt försörjningsläge kunna bildas. Det gäller härvidlag främst marker, som kan förväntas bli tagna ur bruk som åker men som kan tas i anspråk som betesmarker och utnyttjas bl. a. för pro- duktion av kött.

6. Befolkningspolitiska och sociala syn- punkter

Det låter sig väl tänkas, att det allmänna av befolkn—ingspolitiska eller sociala skäl kan finna vissa jordhrukspolitiska åt- gärder önskvärda, som har konsekven- ser för produktionens omfattning, även om dessa åtgärder bedöms få verk- ningar, som strider mot en ur rent ekonomiska synpunkter optimal an— vändning av samhällets produktions- resurser.

Befolkningspolitiska synpunkter har tidigare på olika sätt tillmätts stor be- tydelse för jordbrukspolitiken. Det kan i detta sammanhang vara tillräckligt att erinra om de olika åtgärder, som på detta område vidtogs för att motverka emigrationen, bl.a. egnahemsverksam- heten. En inte oväsentlig del av det nuvarande småbruksproblemet har sin rot i dessa åtgärder.

Även i dagens läge finns det befolk- ningspolitiska problem på landsbygden och inom jordbruksnäringen. (Se kap. A: XI.) De skapas främst av uttunning— en av befolkningsunderlaget inom vissa områden, av den allt starkare förskjut- ningen av befolkningens sammansätt— ning mot äldre åldersgrupper samt av det stora underskottet av kvinnor i de yngre åldersgrupperna. Dessa avvikel- ser från den i övrigt rådande befolk— ningsstrukturen medför otvivelaktigt allvarliga problem. De motiverar dock enligt vår mening inte åtgärder, som

syftar till att generellt upprätthålla en större jordbruksproduktion än som ur andra synpunkter är önskvärt. Däremot finns anledning att ta hänsyn till dessa förhållanden i den regionala samhälls- planeringen och i samband med ratio- naliseringsverksamheten.

Med den förankring som fullsyssel- sättningspolitiken har i den ekonomiska politiken, inte bara i Sverige utan i praktiskt taget alla industrialiserade länder, synes sannolikheten för arbets- löshetskriser av tidigare bredd och djup mycket liten, även om några garantier mot ett ekonomiskt bakslag givetvis ald- rig kan ges. Sverige är ju bl. a. i hög grad beroende av den internationella ut- vecklingen. Därtill kommer, att jord- bruket med sin nuvarande omfattning och struktur kräver en väsentligt mind- re del av den totala arbetsinsatsen i sam— hället jämfört med tidigare. Jordbruket skulle därför bli en föga effektiv och dyrbar sysselsättningsreserv. Vi anser att man inte kan betrakta jordbruket som en näring, till vilken arbetskraft bör återgå vid ett krisläge inom indu- strin. Det föreligger enligt vår uppfatt- ning inga hållbara motiv för att av ar- betsmarknadspolitiska skäl fördröja den anpassning av jordbruket som pågår el- ler för att vidta åtgärder för att säk- ra arbetstillfällen inom denna näring. Tvärtom föreligger det, såsom torde ha framgått av det föregående, arbetsmark- nadspolitiska skäl för att påskynda den— na anpassning.

Både den befolkning, som behövs för att bedriva ett jordbruk av den omfatt- ning som av olika skäl anses erforder- lig, och de människor som lämnar näringen har rätt 'att ställa anspråk på samhällshjälp för att komma till rätta med de ekonomiska svårigheter, som möter och som för många av de i nä- ringen sysselsatta av allt att döma blir bestående under åtskillig tid framöver.

• Sida 50
•  Original

Genom ett ökat samhällsstöd för att un- derlätta den anpassningsprocess jord- bruket undergår främjas även den all- männa ekonomiska expansionen i lan- det.

Det är med hänsyn till den dynamiska samhällsutvecklingen — som ju innebär en snabb överflyttning av arbetskraft från lantbruket till andra när-ingar — rätt naturligt, att vid utformningen av jordbrukspolitiken de sociala synpunk- terna tillmäts stor betydelse. Social- politiken i vid bemärkelse innefattar även omskolning och flyttningsbidrag och liknande åtgärder, som av arbets- marknadspolitiska skäl är tillämpbara även i jordbruksnäringen.

Det bör i detta sammanhang också er- inras om att den allmänna socialpoli- tiken, inte minst genom folkpensions- systemet, genom sin utbyggnad alltmer

kommit att överta det försörjningsmäs- siga ansvaret för äldre jordbrukare.

Sammanfattningsvis finner vi, att var- ken de befolkningspolitiska eller sociala skälen kan föranleda, att man inriktar sig på att upprätthålla en produktion av annan storlek än den som av rent eko- nomiska skäl och av beredskapsskäl på lång sikt är önskvärd.

I fråga om jordbruksproduktionens lokalisering — inom ramen för den ef- tersträvade totalproduktionen _ anser vi, att det ekonomiska kriteriet iförsta hand bör vara avgörande. Hänsyn bör dock självfallet tas till de lokaliserings- politiska målsättningarna. Det hör främst till de statliga rationaliserings- organens uppgifter att inom ramen för samhällsplaneringen i stort inom olika regioner verka för en lämplig lokalise- ring av produktionen.

• Sida 51
•  Original

" KAPITEL III

Den jordhrukspolitiska målsättningen

Prissättningen på jordbruksprodukter påverkar anpassningsprocessen även på så sätt att prisrelationerna mellan oli- ka jordbruksprodukter bestämmer vilka produktionsgrenar som blir lönsamma och därmed vilka företagsformer, inrik- tade på dessa grenar, som blir lönsam- ma. Vi förutsätter attvissa anpassningar sker av priserna på olika produkter för att påbörja genomförandet av de i det följande förordade ändringarna i pris- avvägningen mellan animaliska och ve- getabiliska produkter samt avveckling- en av olika regleringar. Vidare måste möjligheter finnas till en anpassning av prisrelationerna på kort sikt mellan oli- ka produkter för att bemästra mark— nadssvårigheter.

Den angivna genomsnittliga realpris- utvecklingen bör kunna ge en relativt god företagsekonomisk lönsamhet vid rationella företag. Den kan även väntas bidra till en tillfredsställande levnads- standard för ett stort antal jordbrukar- familjer i övrigt. Det av oss förordade prissättningssystemet avviker från det tidigare tillämpade främst genom att det inte direkt knyts till resultat från lön- samhetsberäkningar.

serings- och omställningsstödet i för- ening med den angivna prisnivåns'ver- kan på produktionsutvecklingen, på in- satsen av resurser och frigörande av mark, på tillkömsten av nya företag samt på inkomst- och lönsamhetsutveck- lingen bör successivt registreras. Ut- vecklingen bör följas med serier över resursinsatser, nettoproduktivitet, total- produktion (vid normala väderleksbe- tingelser), företagsutveckling och struk- turomvandling, lönsamhetsberäkningar och standardjämförelser. Särskilt bör omställningsåtgärdernas och prisernas inverkan på resursanvändningen och produktionens omfattning analyseras. För att få säkra hållpunkter härvid- lag torde erfordras att särskilda repre- sentativt upplagda jordbruksräkningar kommer till utförande. Dessa behöver inte ha samma omfattning som hittills- varande jordbruksräkningar, men de bör i stället göras med tätare mellan- rum, helst årligen men i vart fall vart- annat år. Likaså bör en plan för rela- tivt täta standardundersökningar upp- rättas. Vi föreslår att berörda statliga verk får i uppdrag att utarbeta planer m.m. i nämnt hänseende.

Av vad ovan sagts framgår, att man under övergångsperioden främst bör lita till omställningsstöd och rationali— seringsinsatser från såväl det allmännas som jordbrukets sida för att åstadkom- ma den önskade utvecklingen. Som ett led i denna verksamhet vill vi också för- orda, att smäbruksstödet (arealbidrag

? Jordbruksprisernas utveckling anser vi där- vid böra mätas med hjälp av jordbruks— nämndens producentprisindex. Den all- männa prisnivå, som man i förevarande fall skall utgå från, bör i fortsättningen mätas med hjälp av konsumentprisindex rensad från indirekta skatter, bostadskost- nad (exkl. bränsle och lyse), sprit och tobak samt sådana livsmedelskostnader, som är att hänföra till eller baserade på svenska jordbruksprodukter. Rensningen i fråga om sistnämnda post bör endast avse inflytandet av prisändringar på sådana produkter som innefattas i producentprisindex.

• Sida 63
•  Original

och leveranstillägg för mjölk) avvecklas vid utgången av det andra provisorieav- talet. Vi förutsätter därvid att omställ- ningsstödet tillämpas så, att det erbju- der brukare på små enheter ett väsent- ligt bättre alternativ jämfört med att kvarstanna i näringen. ,

Vi räknar med att de medel för 0111- läggning av den jordhrukspolitiska mål— sättningen som vi föreslår skall få en betydande effekt på jordbrukarnas lång- siktiga planering redan genom att våra förslag blir offentliggjorda, genom för- slagens remissbehandling och genom det därefter följande riksdagsbeslutet.

Efter övergångsperioden gäller det främst att konstatera hur utvecklingen förlöpt i olika hänseenden och med led- ning därav bedöma, vilka ytterligare åt- gärder som kan krävas. Det är nlöjligt att trots omfattande rationaliserings- ocll omställningsinsatser resursutflytt- ningen och markutbuden blivit för små, vilket lett till att önskad nedgång i pro- duktionsvolymen ej uppnåtts, samtidigt som bildandet av nya rationella företag ej kunnat ske i önskvärd omfattning. Vil- ka ytterligare åtgärder som därvid mås- te tillgripas för att styra utvecklingen måste bero på hur man bedömer de in- satta medlens verkningar. Likaså bör givetvis bedömas i vilken omfattning omställningar gjorts av näringsutövarna själva och deras organisationer för att uppnå de eftersträvade målen. Om ra- tionaliserings- och omställningsinsat- serna efter viss tid bedöms ha haft ef- fektiv verkan men de ställ-da målen det oaktat inte bedöms bli uppnådda under den tidrymd vi räknar med (fram till slutet av 1970-talet), bör ökade dylika insatser övervägas. Om däremot ratio— naliseringsverksamheten och omställ- ningsstödet bedöms inte ha fått önskad effekt ur samhällsekonomisk synpunkt (resursutflyttning och produktions- minskning), måste en ytterligare sänk- ning av realpriserna på jordbrukets pro-

dukter övervägas. Om trots en snabb utflyttning av produktionsfaktorer ur jordbruket minskningen i produktions- volymen inte skett i den takt vi förut- satt, beroende på en snabbare stegring av produktiviteten än väntat, blir dock kravet på en begränsning av produk- tionsvolymen inte lika angeläget.

Dä förut angett produktionsmål upp- nåtts, förntsätter vi att en produktions- målstyrd prissättning på jordbrukspro- dukter i huvudsak skall kunna tilläm- pas. Vi utgår därvid från att engsådan rörlighet för produktionsfaktorerna, särskilt arbetskraften, då har uppnåtts, att jordbrukarna kan reglera produk- tionsinriktningen och storleken av pro- duktionen med ledning av prissättning- en. Rationaliserings- och omställnings- åtgärder blir givetvis även i fortsätt- ningen nödvändiga.

I samband med behandlingen av de frågor som berörts i detta kapitel har vi övervägt spörsmålen om de framtida förhandlingsformerna samt ett utvidgat samråd mellan de myndigheter som ad— ministrerar rationaliserings- resp. pris- regleringsverksamheten. Våra övervä- ganden och förslag i dessa ämnen åter- finns i kapitel X: 5.

Sammanfattningsvis kan de väsentli— gaste delarna i en ny jordbrukspolitik och de för dennas förverkligande lämp- liga medlen anges sålunda.

1. Av samhällsekonomiska och mark- nadsmässiga skäl bör fram till slutet av 1970-talet under vissa förutsättningar självförsörjningsgraden successivt sän- kas till ca 80 % av full försörjning.

2. Inom den ram som produktions- målsättningen anger bör den långsiktiga jordbrukspolitiken ha till mål att skapa så effektiva företag som möjligt. Ut- formningen av sådana företag bör suc— cessivt anpassas efter den tekniska ut-

• Sida 64
•  Original

vecklingen. Genom en sådan politik tillgodoses det ur samhällsekonomisk synpunkt centrala kravet, att kostna- derna för de framställda livsmedlen blir så låga som möjligt, dvs. att de resurser, som tas i anspråk för den önskade produktionen, nedbringas till ett minimum.

3. För att förverkliga den jordbruks- politiska målsättningen kan användas dels rationaliserings- och rörelsestimu- lerande medel, dels prispolitiska åtgär- der. Eftersom vi nu ej med säkerhet kan bedöma, hur dessa medel kommer att verka, bör under en övergångsperiod av minst tre år räknat från 1 september 1967 följande åtgärder vidtas:

a) Betydande ekonomiska och admini- strativa insatser på rationaliserings— politikens område. Effektiva åtgä-r- der sätts in för omställning av den arbetskraft som vill övergå till an- nan verksamhet. (Den närmare ut- formningen av dessa åtgärder redo- visas i kap. IV—VII.) Småbruksstö- det i nuvarande former avskaffas.

b) I avvaktan på att effekten av ratio- naliserings- och omställningsåtgär— derna kan registreras och analyseras bör riktpunkten för prispolitiken under övergångsperioden vara, att prisnivån för jordbruksprodukter ej får stiga fullt så snabbt som den all- männa prisnivån (angående inne- börden härav hänvisas till kap. X). Vid ett sådant prissystem bör jord- brukarna i huvudsak kunna behålla sina rationaliseringsvinster. — Pla- ner bör upprättas för täta represen- tativa jordbruksräkningar samt för standardundersökningar för att be- lysa utvecklingen i jordbruket och andra näringar.

4. Efter övergångsperiodens slut bör utgångspunkten vara att man, förutom de rationaliserings- och rörelsestimule— rande åtgärderna, skall kunna använda prispolitiska medel i ökad omfattning,

om så bedöms vara erforderligt. Om rationaliserings- och omställningsinsat- serna har haft effektiv verkan men mål- sättningen ej kan väntas bli uppnådd under den tidrymd vi räknar med (fram till slutet av 1970-talet), bör öka- de dylika insatser övervägas. Om där- emot rationaliserings— och omställnings- verksamheten inte har fått önskad effekt ur samhällsekonomisk synpunkt (re- sursutflyttning och produktionsutveck- ling), nlåste ytterligare sänkning av realpriserna påjordbruksprodukter kun— na komma ifråga.

0. Om trots en snabb utflyttning av produktionsfaktorer ur jordbruket minskningen i produktionsvolymen inte skett i den takt vi förutsatt, beroende på en snabbare stegring av produktivi- teten än väntat, blir kravet på en be- gränsning av produktionsvolymen inte lika angeläget.

6. Med hänsyn till föränderligheten i alla de faktorer, som påverkar produk- tionsmålsättningen och då särskilt det världspolitiska läget, prisutvecklingen på världsmarknaden och lagringstek- niken, måste en omprövning av produk- tionsmålsättningen fortlöpande komma till stånd.

7. Då förut angett produktionsmål uppnåtts, förutsätter vi att en produk- tionsmålstyrd prissättning på jordbruks— produkter skall kunna tillämpas. Vi llt- går därvidlag från att en sådan rörlig- het för produktionsfaktorerna och då särskilt arbetskraften har uppnåtts, att produktionsinriktningen och storleken av produktionen i jordbruket kan regle- ras i huvudsak genom prissättningen. Rationaliserings— och omställningsåt- gärder blir givetvis även i fortsättning- en nödvändiga.

8. Utvidgat samråd förutsätts mellan de myndigheter som administrerar ra- tionaliserings— resp. prisregleringsverk- samheten.

• Sida 65
•  Original

KAPITEL IV

Rationaliseringen och dess planering

1. Allmänt om rationaliseringen A. Rationaliseringens syfte I närmast föregående kapitel har vi bl.a. uttalat, att den långsiktiga jord— brukspolitiken —— inom produktionsmål- sättningens rain _— bör ha till mål att skapa så effektiva företag som möjligt. För att underlätta såväl effektivisering- en inom jordbruket sonl utflyttningen av resurser från näringen erfordras, som vi där framhöll, såväl ett fortsatt samhälleligt rationaliseringsstöd (i tra- ditionell mening) som ett aktivt om- ställningsstöd. Det senare kan betraktas som ett i väsentliga delar nytt medel-i ratiollvaliseringsverksamlleten. I föreliggande kapitel behandlar vi översiktligt vissa med rationaliserings— verksamheten sammanhängande allmän- na problem samt framlägger förslag av- Seende främst åtgärder för planeringen av denna verksamhet, vars utformning och omfattning mer ingående behand- las i kapitlen V och VII.

B. Företagens effektivisering Av Sveriges omkring 200 000 lantbruks-' företag är en stor del inte rationellt uppbyggda och saknar där-för förutsätt- ningar att effektivt utnyttja känd och väntad teknik. Väsentliga brister före— ligger säl'unda ofta i fråga onl m.arktill— gångar, arrondering och bebyggelse samt i fråga om driftens organisation. Rationaliseringens uppgift är att söka

avhjälpa dessa brister vid de utveck- lingsbara enlletern-a. Det är naturligtvis främst på jordbrukarna själva som an- svaret härför faller. Med hänsyn inte minst till att p-risstödets storlek blir beroende av bl. a. jordbruksproduktio- nens effektivitet, har det länge betrak- tats som utomordentligt viktigt, att det allmänna tillhandahåller personella re- surser och stöd i olika former för att underlätta rationaliseringen. Även fram; deles erfordras en statligt administrerad rationaliseringsverksamhet.

Målet för den på det enskilda lant— bruksföretaget inriktade rationalise- ringsverkslamheten bör vara att åstad- komma en ekonomiskt optimal kombi- nation av arbetskraft, mark och kapital. Verksamheten bör syfta till 'att främja skapandet och vidareutvecklingen av anpassningsbara lantbruksföretag, som har goda förutsättningar att effektivt (med ekonomisk fördel) utnyttja den vid varje tidpunkt bästa kända tekniken. Statliga insatser för att främja rationa- liseringen kan hänfönas till såväl jord- bruks- som skogsbrukspolitiken. Efter— som en särskild utredning överväger frågan 0111 den framtida skogsbrukspo- litikens utformning, har vi utgått från att tills vidare'oflörändrade förutsätt- ningar skall gälla för de rationalise- ringsinsatser som avser skogsbruk.

Vi har inte ansett det lämpligt att fastlägga några särskilda företagstyper som mål för nationaliseringsarbetct. I vilken riktning-man bör sträva i detta

• Sida 66
•  Original

arbete har belysts i kapitel A:IX och där redovisade undersökningar om ef- fektiviseringsvägar för lantbruket (SOU 1963: 66). En optimal resursanvändning kräver en ständigt fortgående anpass— ning till nya förhållanden. Vidare blir de lokala förhållandena dock till myc- ket stor del avgörande för vilken före- tagsform och driftsinriktning som är lämpligast. Det går ej heller att en gång för alla uppställa mallar för utveckling- en. Erfarenheterna av 1950-talets jord- brukspolitik har — såsom framhålls i kapitel A: XV — klart visat detta.

Vid prövningen av frågor om statligt stöd till tilltänkta rationaliseringsåtgär- der bör utgångspunkten även i fort- sättningen vara de i gällande rationali- seringskungörelse (nr 342/1948) intag- na bestämmelserna. Innebörden av des- sa är kort uttryckt, att statligt ekono- miskt stöd till nationaliseringsåtgärde-r av olika slag må .utgå endast till sådana åtgärder, som medför bestående nytta för jordbruket och som är lönsamma, underförstått att åtgärderna även för framtiden blir lönsamma. Lantbruks— styrelsen säger i sina anvisningar1 till nämnda kungörelse bl. a. följande:

Kravet på bestående nytta har närmare utformats så, att investering hänförlig till den brukade jorden, förutsätter att denna kan antas bli utnyttjad som jordbruksjord under överskådlig tid. Om investeringen av- ser byggnad eller annan fast anläggning skall den dubbla förutsättningen vara fylld att det dels skall bedömas som uppenbart att brukningsenheten kommer att på lång sikt bestå som självständig brukningsen- het, dels att det ur allmän synpunkt befin- nes önskvärt att så sker. Så får anses vara fallet om det antingen ur allmän jord— bruksekonomisk synpunkt eller ur lokali- seringssynpnnkt är önskvärt att bruknings- enheten består.

Avgörandena i de enskilda fallen krä- ver ingående utredningar och investe- ringskalkyler för belysande av vad som kan betraktas som lönsamt. Det åligger

lantbruksnämnderna att utföra kalkyle- ring till vägledning vid bedömning av de ekonomiska föru—tsä-ttningarna för olika företagstyper inom skilda regioner.

I rationaliseringsarbetet måste upp- märksammas, att vid beräkningen av ersättningen till arbetskraften och för- rän'tningen av det ins-atta kapitalet det inte är tillräckligt att enbart kalkylera med marginella utbyten och att alltså utgå från att vissa produktionsresurser i företaget är långsiktigt bundna. För— far man så, kan lealkylmässigt erhållas mycket hög lönsamhet för kapitaltill- skott till i och för sig föga utvecklings- dugliga företag. Mycket stor vikt måste i stället fästas vid att de som regel knappa medlen endast bör satsas i före— tag, som bedöms som helhet tagna vara effektiva eller i varje fall kan antas bli det inom rimlig tid. De i princip vikti— gaste samhällsekonomiska kriterierna på att ett jondbru'ksföretag är meningsfullt att satsa på utgör, att det beräknas ge minst samma arbetslön och samma rän- ta på kapitalet som vid alternativ all- vändnin-g av produktionsfaktorerna i andra delar av näringslivet. Till frågan om prisnivåns betydelse för bedömning- arna åte-rkommer vi sena-re.

Som ett första led i rationaliserings- arbetet bör företagarna på lämpligt sätt informeras om den tekniska utveckling— en och de krav denna ställer på företa— gens storlek, utrustning och drift. Till- lämpningen av nya metoder bör ske på grundval av en ekonomisk helhets— bedömning av lantbruk'arnas företag och dessas förutsättningar. För det praktiska arbetet härmed behövs en precisering och exemplifiering från tid till annan och i olika delar av landet av vad som för varje företagstyp skall betraktas som rationellt. Vidare är det angelä- get, att föreliggande brister i lantbru-

1 Kungl. lantbruksstyrelsen, meddelanden, serie C nr 7, sid. 51. Stockholm 1960.

• Sida 67
•  Original

kets struktur och driftsformer analy- seras och att det också blir klargjort, på vilka vägar det kan vara möjligt och lämpligt att komma .till- rätta med bris- terna. Det är därför ,vi låtit utföra den. undersökning angående lantbrukets ef- fektiviseringsvägar som förut omtalats. Denna undersökning ger exempel på hur lämpliga mål kan preciseras för olika delar av lan-det med hänsyn till teknisk nivå, tillgång på arbetskraft, jordbruks— jord, skogsmark och kapital. Det före- ligger enligt vår mening ett starkt behov av fortlöpande undersökningar av detta slag till ledning för arbetet med de enskilda företagens effektivisering.—

Lantbruksstyrelsen och lantbruks- nämnderna bör därför fortlöpande föl- ja den jordbrukstekniska och jordbruks- ekonomiska utvecklingen och på lämp- liga vägar informera företagarna om denna. Även jordbrukets egna organi- sationer får förutsättas medverka i så-' dant hänseende. Det är emellertid ock-' så nödvändigt, att den jordbruksekono- miska forskningen skaffar fram de fak- ta och de kalkylmetoder, med vilka ra- tionaliseringsorganen skall arbeta. Vi anser därför, att till lantbruksorgani- sationens förfogande årligen bör stäl- las medel, förslagsvis 200000 kr,. att utnyttjas för beställningsarbeten (s. k. uppdragsforskning) vid olika vetenskap— liga institutioner. Det är inte möjligt att idag ge besked om vilka resurskom- binationer som om ett antal år är opti- mala och vilka tekniska resurser som då står till buds. Så mycket är emellertid klart, att framtiden kommer att bjuda på många förändringar och att rationalise- ringsverksamheten behöver en tillräck- ligt utbyggd beredskap inför dessa.

C. Utflyttning av resurser

Såsom framgår av de redogörelser vi lämnat i del A av betänkandet (särskilt

kap. A: IV) pågår sedan länge en kraf- tig utflyttning av arbetskraft från jord- bruket till andra näringar. Vidare för- siggår numera en minskning av åker— arealen, delvis i samband med skogs- plantering. De statliga rationaliserings- org—anens arbete med att stödja upp— byggandet av effektiva lantbruksföretag innebär möjligheter att påverka resurs- användningen inom jordbruket. Det är angeläget, att rationaliseringsorganen har tillgång till sådana uppgifter om produktionsresurserna och deras alter- nativa användningsmöjlighet, att deras stödjande och ledande arbete kan ut— föras på ett riktigt sätt. Betydande sam- hällsekonomiska vinster kan, som fram- hållits i kapitel III, uppnås genom en snabb överflyttning av arbetskraft och mark från de marginella jordbruken till andra jordbruk eller till andra näring- ar. Även för den berörda jordbruksbe- tolkningen innebär en övergång till an- nan sysselsättning i många hänseenden påtagliga fördelar. Att med olika ar- betsmarknadspolitiska medel stimulera till övergång framstår därför som en central uppgift, till vilken vi återkom— mer i kapitel VII. Samhället bör även underlätta den frigjorda åkerarealens användning för andra produktiva än- damål, särskilt skogsplantering.

Den rationaliseringsverksamhet, som syftar till att bygga upp framtidens jord— bruksföretag, bör i första hand ta sikte på att för jordbruksdrift tillvarata den härför lämpligaste marken, dvs. den mark som har den bästa arronderingen, det lämpligaste läget och kan ge den högsta avkastningen. Vidare bör den in— riktas på företagsenheter, som redan delvis utbyggts eller kan utbyggas med tillräckligaarealer och som på grund av läge och. kapitalutrustning, särskilt bebyggelse, långsiktigt kan väntas för— bli bärkraftiga enh-eter. Verksamheten bör slutligen syfta till att i jordbruket

• Sida 68
•  Original

behålla endast den arbetskraft, som på grund av fallenhet och yrkeskunskaper synes ha de bästa förutsättningarna att verka i denna näring.

Motiven'för'att stödja och påskynda den pågående övergången av produk- tionsresurser (främst arbetskraft) från jordbruket till andra samhällssektorer är flera. Vi' har tidigare -(i kap. III) i samband med vårt ställningstagande i fråga om produktionsmålsättning disku- terat dessa motiv. De sammanfattas här i 'tre punkter.

a) Bättre samhällsekonomiskt utbyte erhålls, om en del produktionsresurser inom jordbruket övergår till andra sek- torer av näringslivet.

b) Kvarvarande jordbruk får bättre rationaliseringsmöjligheter och därmed förutsättningar för bättre lönsamhet, om utbudet av jordbruksfastigheter ökar. ' ' c) Förbättrad levnadsstandard upp— nas för dem, som övergår från ofull— ständiga och ej utvecklingsbara bruk- ningsenheter till annan verksamhet.

Familjejordbruket, som varit och fort— farande är den helt dominera-nde före- tagsformen inom lantbruket, utgör för innehav—arna såväl ett arbetsställe som en bostad. Föret-agsformen har gett en känsla av trygghet, s'om utgjort ett livsvärde under många generationer och som ännu präglar mångabrukares in- ställning till sitt företag. Den tekniska utvecklingen har emellertid gjort det mindre jordbruket till ett med hänsyn till dagens krav ofta oekonomiskt före— tag. I en del fall erbjuder dessa jord- bruk ej heller lämpliga bostäder. Bosta- den i det utvecklade och differentierade samhället kan inte ses som en fristående anläggning, för jordbrukarens del en- dast knuten till hans arbetsplats. Bosta- den står också i relation till samhälls- tjänster av olika slag, skolor, sjukvård, affärstjän—ster, kommunikationer och an-

läggningar för kultur, nöjes- och frilufts- liv. Lantbrukarbostade'n har ofta ej rätt läge med hänsyn härtill. . Nu angivna omständigheter borde i och för sig stimulera till ett jämfört med tidigare ökat utbud av jordbruks- fastigheter." Erfarenheterna visar emel— lertid, att så knappast är förhållandet. Utbudet 'motverkas av andra faktorer, såsom bristande kännedom om möjliga alternativ till arbete och bostad, tradi- tionella värderingar och osäkerhet be- träffande framtiden, brist på alternativa inves-teringsmöjligheter, alltså osäkerhet om försörjnings- och bosta-dsmöjlighe- terna under kommande år överhuvud- taget. Förväntningar om stigande mark- värde och vikande penningvärde torde också kraftigt hålla tillbaka utbudet. Arbetsmarknvadspolitiska medel står numera i en helt annan utsträckning än tidigare till förfogande för anpassning av- arbetskraft till nya verksamheter. Samhället sats-ar mycket på arbetsför- medling, omskolning, flyttningsstöd och liknande. Dessa förmåner står princi- piellt till förfogande även för den under— sysselsat-ta arbetskraften i jordbruket. Om de resurser som ställs till förfogande blir tillräckliga, kan möjligheterna för denna arbetskraft, även för brukarna, att övergå till annan. verksamhet vän- tas bli betydligt bättre än hittills. Äldre företagare i lantbruket kan dock beräk— nas i en del fall få anpassningssvårig- heter på ett nytt arbetsfält. För företa- garna inom jordbruket innebär en om- ställning titl annan verksamhet i regel, att såväl företaget som sådant som bo- stadsfastigheten 'skall avvecklas.

D. Samordning av rationaliseringspolitiska och prispolitiska åtgärder

Vid en given företagsstruktur (given kombination av jord, arbete och kapi- tal) bestäms lönsamheten av relatio-

• Sida 69
•  Original

nen mellan priserna på insatta produk- tionsmedel och framställda produkter. En stor del av investeringarna i jord— bruk är av långsiktig natur. En lönsam- hetskalkyl måste därför grundas på vis- sa antaganden om den relativa prisni— vån på jordbruksprodukter för rätt lång tid framåt.

Vi förutsätter, att statliga och andra organ i fortsättningen liksom hittills skall stå jordbrukarna till tjänst med råd och upplysningar, planering och kalkylering. Vi förutsätter också, att statsmakterna kommer att utöva ett be- stämmande inflytande på prissättning- en på jordbruksprodukter. På grund av sambandet mellan rationaliseringsverk— samheten och kalkyleringen för denna samt prissituationen måste i princip en sådan prisnivå eftersträvas, som sti— mulerar skapandet av effektiva jord- bruksföretag och ger dem tillräckliga förutsättningar att konkurrera på mark- naden om arbetskraft och kapital utan att mer produktionsfaktorer på lång sikt binds i jordbruket än som erford- ras av beredskapsskäl. Detta är ett villkor för att rationella enheter skall kunna byggas upp och för att väl kvali— ficerade personer och riskvilligt kapital långsiktigt skall komma att engagera sig i jordbruket. Anpassningsprocessen har hittills —— såsom berörts i kapitel A:XV — i stor utsträckning bestått i en utsortering av svaga element i jord— bruksproduktionen; mindre företag och lågt avkastande marker. Detta är helt naturligt med hänsyn till fastighets- strukturen inom jordbruket. En utsorte- ring av svag-a element kan väntas domi— nera u-tvecklingen också i fortsättning— en. Anpassningen måste emellertid även och framför -allt innefatta en uppbygg- nad av nya, effektiva enheter.

Såsom vi utvecklat i kapitel I är det ett jordbrukspolitiskt dilemma, att förbättrad lönsamhet i näringen genom

prisstöd eller andra lönsamhetsförbät- trande åtgärder å ena sidan ger kapi— tal till ökad effektivisering, men å andra sidan också medför risk för att allt— förlmycket resurser kvarblir i näring- en, vilket i sin tur kan medföra över- produktion, prisfall och stagnerad ra- tionalisering. Vid insättandet av olika rationaliseringsmedel måste sålunda hänsyn tas till de prispolitiska åtgär- dernxa. Det är en nödvändig förutsätt— ning för ra-tionaliseringsorganens arbe— te, att man kan veta något om den san— nolika, långsiktiga prisnivån för olika jordbruksprodukter och produktions- medel. Vid beslut angående prisstödet måste :i andra sidan hänsyn också tas till effekten på företagens effektivise— ring. Det bör anmärkas, att sambandet mellan prisnivå och rationalisering på litet längre sikt inte är entydigt. Mot varje prisnivå svarar i och för sig en företagsstruktur som ger ett visst antal enheter lönsamhet. Vid en successivt fortgående anpassning får detta enkla faktum inte förbises.

Vi har funnit det vara en brist, att rationaliseringsverksalnheten och den prisreglerande verksamheten hittills ej varit tillräckligt samordnade på det administrativa planet. Det ovan presen— terade dilemmat och våra i kapitel Ill framförda förslag om den framtida jordbrukspolitiken motiverar en ökad samverkan mellan i första hand lamt-- bruksstyrelsen och statens jordbruks— nämnd. Beträffande formerna för den— na samverkan återkommer vi såsom an— förts i kapitel Ill närmare i kapitel X: 5. l förevarande sammanhang förutsätter vi, att utvecklingsarbetet och planering— en för jordbrukets rationalisering kan ske med kännedom om den sannolika, långsiktiga prisnivån. Statistiken över utvecklingen bör uppläggas så, att den kan belysa sambandet priser-rationali— sering.

• Sida 70
•  Original

Lantbruksstyrelsens jordbruksekono- miska undersökning (JEU, jfr kap. A: XIII) ger vissa möjligheter att studera sambandet mellan rationalisering—Spoh- tiska och prispolitiska åtgärder. Frågan om denna unwdensöknings framtid-a ut- formning har behandlats .av ett flertal utredningar och senast »av delegationen för statistikfrågor. Ur dess betänkande? må följande återges.

Bakgrunden till den nuvarande upplägg- ningen av den jordbruksekonomiska under- sökningen är att det både för prisregle- rings- och rat-ionaliseringsverksamheten fö- religger behov av detaljerade ekonomiska data som inhämtas från jordbrukarnas bokföring. Det har inte ansetts möjligt att utföra en undersökning med erforderlig de- taljrikedom på grundval av ett sannolik- hetsurval av gårdar; det har befarats att bortfallet i så fall skulle bli alltför stort.

Vid prisförhandlingarna har man med hänsyn till berörda svårigheter accepterat att undersökningen baseras på ett selektivt urval av gårdar. Det kan emellertid ifråga— sättas om icke selektiviteten innebär en all- varlig brist även i det sammanhanget. Mål- sättningen för jordbrukspolitiken är för närvarande att bereda jordbrukare med går- dar av viss storlek och viss rationalise— ringsgrad inkomstlikställighet med industri- arbetare. Det korrekta hade varit att mot bakgrunden härav först fixera en målpopu- lation för undersökningen, och därefter ut- forma undersökningen så att dess resultat kunde generaliseras till gårdar i den så- lunda definierade populationen. Då man accepterat förmåga och villighet att genom- föra en detaljerad bokföring såsom krite— rium för populationens avgränsning har man infört en selektivitet, vars betydelse i sammanhanget är i stor utsträckning okänd. Detta är ur statistisk synpunkt icke accep- tabelt.

Även i framtiden kommer de berörda he- hoven av statistiskt underlag för forskning och åtgärder rörande jordbrukets rationa- lisering samt för den samhällsekonomiska analysen att kvarstå. Behovet av en jord- bruksekonomvisk undersökning som ett in- strument i jordbruksregleringen är beroen- de av jordbruksutredningens resultat. Även om klarhet ännu ej råder på denna punkt torde det dock, som jordbruksutredningen framhåller i sitt tidigare berörda betänkan-

de. kunna förväntas att det för detta ända- mål kommer att föreligga ett behov av en jordbruksekonomisk undersökning även i framtiden. Delegationen har baserat sina förslag nedan på den förutsättningen.

'Med hänsyn till ovan berörda omständig— heter finns det enligt delegationens upp- fattning anledning att grundligt ompröva målsättning och metoder för den jordbruks- ekonomiska undersökningen. Delegationen föreslår att en särskild utredning tillsättes i detta syfte.

Vi anser i likhet med delegationen för statistikfrågor, att en omprövning av metoderna för den jordbruksekonomis— ka undersökningen bör ske. Utgångs- punkten för omprövningen bör vara den jordhrukspolitiska målsättning, som statsmakterna kommer att fastställa. Omprövning av metoderna är motive- rad såväl med hänsyn till den inbördes avstämnlingen av pris- och rational-i- seringspol—itiska åtgärder som behovet av data för den kalkylverksamhet, som berörts tidigare i detta kapitel.

Markanskaffnings- och finansieringsfrågor

1 . Inledning

Lantbruksföretagens effektivisering in- nebär på kort sikt i första hand, att den givna produktionsapparaten — mark, byggnader, maskiner och djur -— ut- nyttjas så fullständigt och rationellt som möjligt med hänsyn till den tek- niska utvecklingen och till prissituatio- nen. Rationaliseringsprocessen på lång sikt kräver dessutom i många avseen- den genomgripande förändringar, vilka i regel — i nuvarande utvecklingsskede i jordbruket — förutsätter en utbygg- nad av de utvecklingsbara företagens produktionsapparat. En allmän strävan är att till företagen anskaffa mer jord- bruksjord och skogsmark samt större djurbesättningar och att anskaffa nya maskiner och byggnader eller i en del fall att förbättra äldre, fasta anlägg- ningar. (Se kap. A: IX.) Lantbruksföretagens kortsiktiga och framför allt deras långsiktiga anpass- ning fördröjs och motverkas av flera tröghetsfaktorer. Främst märks svårig- heterna att till de enskilda företagen an- skaffa erforderlig mark och att lösa de- ras finansieringsfrågor. Med tanke på den låga genomsnittsarealen hos de nu- varande brukningsenheterna och deras ofta ringa produktionskapacitet över- huvudtaget är det av yttersta vikt, att markanskaffnings— och finansieringsfrå— gorna får tillfredsställande lösningar.

2 . Markanskafningen

A. Bakgrunden

I många av våra bästa jordbruksbygder, särskilt intill växande tätorter, kan det ofta vara svårt att till godtagbara pri- ser förvärva mark för rationaliserings- ändamål. I mindre välbelägna bygder, långt från tätorter och med minskande antal arbetstillfällen, kan det återigen vara svårt att avyttra inte utvecklings- bara brukningsenheter. Att dessa för- hållanden påverkar rationaliserings- verksamheten ogynnsamt är självklart. Strukturomvandlingen försvåras vidare av att jord och skog betraktas som en värdebeständig tillgång, som man tve- kar att göra sig av med. Allt som allt bidrar rådande förhållanden i stor ut- sträckning till

att hålla tillbaka utbudet av mark för rationaliseringsändamål,

att binda arbetskraft vid icke ratio— nella företagsenheter och

att pressa upp priset på mark utöver den nivå jord- och skogsbruket kan för- ränta.

Frågan om dispositionen över mark berör, som antytts med det sagda,många sidor av samhällslivet. En betydande aktivitet utvecklas också för närvaran- de för att komma till rätta med mark- dispositionsfrågorna. Jordbrukets ra— tionalisering och omstrukturering be-

• Sida 79
•  Original

rörs i hög grad härav. De markfrågor, som direkt berör jord- och skogsbru- ket, regleras i huvudsak genom 1965 års jordförvärvslag, fastighetsbildnings— och arrendelagarna, 1948 års skogsvårdslag och 1947 års lag om uppsikt å jordbruk (se närmare kap. A: XII).

B. Övervåganden och förslag

Markdispositionsfrågan i anslutning till lantbrukets strukturella anpassning kan innefattas i följande punkter, som i fortsättningen i tur och ordning upp- tas till behandling:

Insatser av allmänt markpolitisk art. Insatser i huvudsakligt syfte att un- derlätta överlåtelser med äganderätt.

Insatser i syfte att underlätta struk- turanpassningen genom dispositionsrätt utan ändring av äganderättsförhållan— dena.

Finansieringsstöd till strukturratio- nalisering.

Andra inflationssäkra placeringsmöj- ligheter för den som säljer mark. a. Insatser av allmänt markpolitisk art. — Det allmännas intressen av en sund markpolitisk utveckling och av en lämp- lig avvägning av resurser för olika än- damål har resulterat i lagstiftning och i en mångfald olika insatser. Markfrågor- na i samband med bebyggelse, kommu- nikationer m. m. regleras sålunda bl. a. i byggnads-, fastighetsbildnings-, tomt- rätts-, väg- och naturvårdslagarna. Oli- ka delar av lagstiftningen är föremål för överväganden inom flera utredning- ar, bl. a. 1963 års markvärdeskommit- té, markpolitiska utredningen, bostads- politiska kommittén och fritidsutred- ningen. Revision av fastighetsbildnings- lagstiftningen är under beredning på grundval av ett år 1963 avgivet betän- kande (SOU 1963: 68).

För jordbrukets del kan svårigheter- na på grund av bl.a. markvärdessteg—

ringen inte bemästras eller effektivt motverkas annat än genom olika sam- verkande åtgärder av allmänt markpo- litisk art. 1963 års markvärdeskommitté avser att inom kort framlägga förslag till nya markpolitiska riktlinjer och medel. Vi vill understryka, att utform- ningen härav kan få stor betydelse för lösningen även av jordbrukets mark- anskaffuings- och finansieringsfrågor. Å andra sidan får inte förbises den roll som jordlagstiftningen, lantbruksnämn- dernas markinköpsverksamhet samt pla- neringen för jordbrukets strukturratio- nalisering kan ha i samband med de allmänna markpolitiska insatserna.

Den speciella jordlagstiftningen av- seende jord- och skogsbruksfastigheter återfinns i 1965 års jordförvärvslag, ar- rendelagen, 1947 års lag om uppsikt å jordbruk och 1948 års skogsvårds- lag. Dessa lagar innehåller vissa be- gränsningar i rätten att ändra mark- användningen. Jordförvärvslagen har därutöver vissa låt vara starkt begrän- sade funktioner som markpolitiskt in- strument. I samband med lagens infö- rande har tredje lagutskottet sålunda uttalat, att skäl att vägra förvärvstill- stånd kan föreligga vid sådana spekula- tions- och kapitalplaceringsköp, som till följd av sin prishöjande effekt ej står i överensstämmelse med primära sam- hällsintressen.

Vidare har statsmakterna uttalat, att när fråga är om förvärv i exploaterings- syfte av egendom, vars mark helt eller delvis lämpar sig för jord- eller skogs- bruksproduktion, bör de olika markan- vändningsändamålen vägas mot varand— ra. Före en eftergift av jord- och skogs— brukets intressen i sådana fall bör man i regel pröva angelägenhetsgraden från samhällets synpunkt. Vid prövningen av sådana ärenden måste samarbete ske med den berörda kommunen samt med plan- och naturvårdsmyndigheterna.

• Sida 80
•  Original

Därigenom har önskemålen om en sam- hällsplanerande funktion i lagen tillgo- dosetts i viss mån, nämligen med den begränsning som sammanhänger med jordförvärvslagstiftningens primära uppgift. För närvarande pågår en re— gionalplanering i jord— och skogsbruk, och denna rör i betydande utsträckning markdispositionsfrågor. Vi hari före- gående kapitel föreslagit en betydande utvidgning av den statliga" lantbruksor- ganisationens resurser på detta områ- (le. Vi har där också redovisat vår syn på frågan om samordningen av lantbru— kets rationalisering och planeringen härför med annan planerande verksam- het. Den regionala jordbruksplanering- en bör enligt vår mening ingå som en integrerad del i'den på länsplanet'be- drivna allmänna samhällsplaneringen.

En förbättrad samordning "cch plan- läggning för bedömanden rörande den framtida markdispositionen för exem- pelvis bebyggelse, fritidsändamål eller jord- och skogsbruk 'är i viss mån möj- lig redan med nuvarande institutionella förhållanden. En bättre Samordning s'y- nes även kunna bidra till en rimlig prissättning på marken i relation till de olika ändamålen. Dessa strävanden kan förstärkas genom en nära samver- kan mellan de olika organen även i deras verksamhet med lagtillämpning och andra åtgärder, som återverkar på markdispositionen. Vi anser oss kunna förutsätta, att den planerade nya orga- nisationen av rationaliseringsverksam— heten, den avsedda utvidgade samver- kan mellan lantmäteriet och lantbruks- nämnderna enligt organisationsförsla- get samt den länsstyrelsereform, som förbereds av länsförvaltningsutredning- en, kommer att verksamt bidra till ef- fektivisering av de markpolitiska in- satserna. Framhållas må dock, att nu- varande dynamiska utveckling tenderar att göra planlagstiftningen otillräcklig,

varför en revision framstår som ange- lägen. ' b. Insatser i huvudsakligt syfte att un- derlätta överlåtelser med äganderätt. —— Gällande jordförvärvslag (SFS 1965:290) innebär i jämförelse med sina föregångare avsevärt ökade möjlig- heter för nya ägarekategorier att för- värva jordbruksfastigheter. Lagen ger också ett visst 'skydd för allmänna in- tressen och avser att verka rationali- seringsfrämjande. Med hänsyn till den ännu ringa erfarenheten av lagen och dess tillämpning anser vi, att det ännu är för tidigt att ifrågasätta ändringar i' densamma. '

Vi har dock ansett oss ha anledning att beröra en speciell fråga med viss anknytning'till jordlagstiftningen. Efter- som trögheten i utbuden till väsentlig del beror på en önskan att behålla real- värdena, skulle tillgången på mark för rationaliseringsändamål kunna förbätt- ras, om presumtiva säljare kunde er— bjudas köpa annan mark i utbyte. Stats- makterna har i samband med 1965 års jordförvärvslag rekommenderat lant- bruksnämnderna att stimulera rationali- seringen genom att medverka till dylika rrsättningsköp eller byten i förvärvs- sammanhang. Sådana transaktioner kan förekomma såväl mellan enskilda mark- ägare som mellan enskilda och staten, bolag och staten och överhuvudtaget olika markägare.

Den aktiva inköps- och försäljnings- verksamheten har visat sig vara ett sär- skilt ur kvalitativ synpunkt effektivt ra- tionaliseringsmedel och har blivit ett av de viktigaste instrumenten för stor- leksrationaliseringen. Statsmakterna har därför ökat resurserna väsentligt. Sedan budgetåret 1962/63 har jordfon- den tillförts drygt 90 milj. kr. och den uppgår nu till ca 167 milj. kr. Omsätt- ningen av fastigheter inom jordfonden är relativt snabb, varigenom medel fri—

• Sida 81
•  Original

görs för nya inköp. Under 1965 omfat— tade köpen 10 000 ha åker och 44000 ha skogsmark samt försäljningarna 9 000 ha åker och 44 000 ha skogsmark. 0111 än verksamheten kan synas bety- dande, så är den dock ringa i propor— tion till det stora rationaliseringsbeho— vct på längre sikt.

Vi föreslår, att den aktiva inköps- och försäljningsverksamheten för främjan- de av strukturanpassningen utbyggs vä- sentligt. Medel bör för detta ändamål — liksom för strukturomvandlingen i dess helhet _- ställas till förfogande i förhållande till de ökade krav på ra— tionaliserings- och omställningsåtgärder som uppställs. Vid bedömningen av me- delsbehovet för jordfonden bör också beaktas, att vi i kapitel VII föreslår att lantbruksnämnderna skall ges befogen- hct att — förutom för nuvarande ratio- naliseringssyften — med jordfondens medel även inköpa jordbruksfastighetcr för att underlätta omställningen för dem, som vill avhända sig svaga jord- bruk för att övergå till annan verksam- het. Beträffande dessa medel och deras dimensionering återkommer vi i nämn- da kapitel. I detta sammanhang och för de traditionella rationaliseringsändamå- lcu föreslår vi, att jordfonden stegvis ökas. Vi uppskattar behovet av ytter— ligare medel härför till 100 milj. kr under en första treårsperiod. Skulle verksamheten kunna utvidgas därutöver får ytterligare medel anslås. För att väsentligt kunna utöka den aktiva in— köps- och försäljningsverksamhctcn krävs också ökade personella resurser. Vi föreslår att lantbruksnämnderna till-— förs erforderlig förstärkning för ända- målet. Behovet torde närmare få pre- ciseras av Iantbruksorganisationsutred- ningen.

Om strukturomvandlingen skall in- tensifieras, är det angeläget att det lant- mäteritekniska uppföljandet underlät-

tas. Storleksrationalisering innebär, att flera brukningsenheter eller delar av sådana enheter förs samman till en större enhet. Vid avstyckning för ge- nomförandet av ett tillskottslörvärv uppställs enligt gällande lagi regel vill- koret, att fastighetsbildningen i ett sam- manhang skall innefatta sammanlägg- ning så att en rättslig fastighet (register- fastighet) bildas av den innehavda cn- heten och den tillköpta marken. Fastig— hetsbildningen med sammanläggning kan ta lång tid. Detta gäller även de re— lativt enkla fall, då säljaren av ett jord- bruk behåller endast en tomtplats.

Väntetiden kan vålla olägenheter som medverkar till att hålla tillbaka om- sättningen. Köparen har t. ex. inte möj- ligheter att använda egendomen som kreditunderlag, så länge sammanlägg- ning och lagfart inte meddelats och han kan därigenom få svårigheter att finan- siera förvärvet. Om man godtar, att det bildas registerfastigheter, som ej är kompletta företagsenheter utan tills vi- dare ingår som delar i sådana, kan tas- tighetsbildning och lagfart genomföras enklare och snabbare. Den rättsliga sammanläggningen kan följa vid ett se- nare tillfälle. Det ges också fall där en rättslig sammanläggning inte ter sig önskvärd. Statsmakterna har nyligen (IX ht, 1965) uttalat, att angelägenhe- ten av att jordbrukare, som vill ut- vidga sina enheter, får tillfälle därtill kan motivera att rationaliseringsorga- nen medverkar till överlåtelser, även om dessa inte omedelbart ger den mest lämpliga lösningen ur långsiktig plane- ringssynpunkt. I sådana fall är det i all— mänhet inte lämpligt att låsa resultatet genom sammanläggning.

På senare år har en viss förskjutning skett i praxis i riktning mot modifie— ring av kraven på sammanläggning. Bestämmelserna bör emellertid utfor- mas så, att tillämpningen kan bli till-

• Sida 82
•  Original

räckligt fri. Vi föreslår att dessa syn- punkter beaktas vid den pågående över- synen av fastighetsbildningslagstiftning— en, vilken bl.a. tar sikte på förenkling- ar. Denna översyn syftar till att under- lätta fastighetsbildningen vid struktur- rationaliseringen.

En speciell form av övergång till större driftsenheter är att äganderätten till mindre, icke rationella bruknings— enheter utbyts mot andelar i gemen— samhetsskogar. De rättsliga frågorna i detta sammanhang torde komma att prövas i samband med pågående över- arbetning av förslaget till ny fastig- hetsbildningslag. Strukturanpassningen kan utnyttja också denna väg, och vi förordar att så sker. c. Insatser i syfte att underlätta struk- turanpassningen genom dispositionsrätt utan ändring av äganderättsförhållan— dena. —— Jordförvärvslagen av 1965 innebär i jämförelse med sin före— gångare avsevärt ökade möjligheter för nya ägarekategorier att inköpa jord- bruksfastigheter (se kap. A:XV). Som vi redan framhållit har vi inte funnit anledning föreslå ändringar i densam- ma. Däremot synes en ändring av ar- rendelagstiftningen angelägen. Ett för ändamålet anpassat arrendeinstitut sy- nes nämligen kunna fylla en stor upp- gift i lantbrukets strukturrationalise- ring. Genom att i växande utsträckning skilja mellan äganderätt och nyttjande- rätt till mark kan i många fall eljest föreliggande hinder i rationaliserings- verksamheten övervinnas. Det blir sär- skilt angeläget att skilja mellan funk- tionen att finansiera markägandet och att bruka marken, när markvärdet i växande utsträckning bestäms av andra faktorer än dess avkastning i lantbruks— produktionen.

Det är enligt vår mening å ena sidan önskvärt med en ändring i arrendelag— stiftningen i den riktningen, att mark-

ägarnas benägenhet att utarrendera jord ökar. Detta torde kunna åstadkommas genom en friare avtalsrätt och genom lättnader i fråga om nuvarande options- rätt, lösningsrätt och byggnadsskyldig- het, särskilt i samband med tillskotts- arrende. Det är å andra sidan önskvärt med en lagändring därhän, att arren- dator kan ges tillräcklig trygghet i trä- ga om dispositionen av mark för att han skall kunna inrikta sitt företag på rationell drift och även göra investe— ringar i fasta anläggningar såväl som i inventarier.

Vad som bör krävas av en arrende- lagstiftning, anpassad till strukturratio— naliseringsverksamheten i jordbruket, torde lättast kunna uttryckas genom en uppräkning av vad lagen inte bör inne- hålla. Den bör sålunda inte innehålla regler, som i likhet med den nu gäl- lande lagen hindrar en lämplig ratio— nalisering, exempelvis utvidgning av ett näraliggande företags markunderlag. Lagen bör heller inte som för närvaran— de kunna tvinga jordägaren till investe— ringar, som ur ekonomisk synpunkt inte är försvarbara. Då det är ange- läget att få ett ökat utbud av arrende- rad mark, är det viktigt att lagen inte verkar avhållande på jordägaren i frå— ga om upplåtelse av mark på arrende.

En ändring av arrendelagstiftningen i nu antydd riktning får givetvis inte resultera i bestämmelser som innebär, att arrendatorernas och samhällets in- tressen åsidosätts.

Vi föreslår, att det uppdras åt arren— delagsutredningen att i sitt arbete be- akta frågan om jordbrukets struktur— rationalisering i enlighet med de syn- punkter vi här anfört.

Bestående arrenden förutsätter mark- ägare, som har möjlighet och är villiga att upplåta välarronderade och tillräck- ligt stora jordbruksfastigheter med till- fredsställande bebyggelse på längre sikt.

• Sida 83
•  Original

I detta sammanhang tilldrar sig kyrkan, universitet och stiftelser intresse. Med hänsyn till omfattningen av kyrkligt markinnehav förtjänar detta att särskilt uppmärksammas.

Inom jordbruksutredningen har vida- re framförts tanken att ge arrendein- stitutet en speciell användning i ra- tionaliseringssyfte. Staten skulle kun- na ges möjlighet att arrendera jord- bruksjord för att i sin tur arrendera ut den i rationaliseringssyfte. Ett så- dant arrendeinstitut, där staten står som nyttjanderättsinnehavare och den enskilde som markägare, måste natur- ligtvis utformas på ett speciellt sätt. Arrendet torde exempelvis få göras i det närmaste ovillkorligt, så att marken i en framtid överförs till staten eller den permanenta »arrendatorn». —— Den speciella användning av arrendeinsti— tutet, som här skisserats, innebär när- mast insatser av allmänt markpolitisk art. Vi har ej funnit anledning att väc- ka något förslag i denna fråga. d. Finansieringsslöd till strukturra- tionalisering. — Lånegarantier liksom bidrag till förvärv av tillskottsmark har en väsentlig betydelse för jordbrukets strukturanpassning. Det är vidare ange- läget att framhålla den effekt, som i av- seende på strukturanpassningen kan nås genom ett målmedvetet handhavan- de av finansieringsstödet till investe- ringar i fasta anläggningar, byggnader, dikningar m.m. och till anskaffandet av driftskapital. Utformningen av ratio- naliseringsstödet enligt statsmakternas beslut 1959 och 1963 innebär i prakti- ken, att stödet till investeringar i inte utvecklingsbara jordbruk upphört. Å andra sidan är reglerna utformade så, att förmåner bereds dem som behöver göra betydande investeringar i anlägg- ningar m.m. i samband med storleks— rationalisering av väsentlig omfattning. Vi förordar en fortsatt utbyggnad av

stödet efter dessa linjer. Finansierings— stödets utformning behandlas i senare avsnitt i detta kapitel. e. lnflationssäkra placeringsmöjlighe- ter. —— Jordbruksfastigheternas värde— säkra natur verkar, som förut sagts, återhållande på utbudet av mark och försvårar därigenom en strukturanpass- ning genom skifte av äganderätt. Öka- de möjligheter att i utbyte mot mark erhålla andra lika inflationssäkra pla- ceringar skulle öka utbudet av mark. Placeringar i aktier är en form av värdesäkring. Det är dock knappast en uppgift för samhället att svara för pla- ceringar i aktier och än mindre att ta ansvaret för deras värdebeständig- het. Tänkbart vore också indexbundna obligationer, som utnyttjades som betal- ningsmedel i samband med lantbruks- nämndernas förvärv av jordbruksjord i rationaliseringssyfte. Då frågan om värdebeständiga obligationer har stor räckvidd och rymmer problem, som vi saknar anledning att närmare gå in på, har vi inte ansett oss böra framlägga förslag om utgivande av sådana obli— gationer enbart för att utnyttjas i sam- band med rationaliseringsverksamhe— ten.

Forskning, utbildning och rådgivning

Sammanfattningsvis innebär vad vi i det föregående förordar avvikelser från

nuvarande förhållanden på så sätt, att grundutbildningen för ungdomar blir mer omfattande, att redan yrkes- verksamma bereds ökade möjlighe— ter att erhålla grundutbildning och att ett större antal special- och förnyel— sekurser tillskapas samt att det ekono- miska stödet vid vuxenutbildningen för lantbrukare skall utgå efter de grunder, som föreslås tillämpas vid omskolnings- kurscr i samband med byte av yrke.

Omställningsfrågor

1 . Inledning

Lantbrukets rationalisering är inte en- bart en jordbrukspolitisk fråga. Den gäl- ler också frågan om hur resurserna i samhället skall användas på ur ekono- misk synpunkt bästa sätt. Rationalise- ringen i lantbruket bör sikta därhän, att produktionsmedlen jord, arbete och ka— pital i princip ger samma avkastning i jord- och skogsbruk som vid använd— ning i andra näringsgrenar. En ökad rörlighet för produktionsmedlen mel- lan olika sektorer utgör en grundläg- gande förutsättning härför. Såsom ett komplement till rationaliseringsverk- samhet i hittills gängse mening erford- ras därför, som vi förut framhållit, ett omfattande omställningsstöd, till stor del anknytande till de rörlighets— befrämjande åtgärderna på arbetsmark- naden. De speciella förhållandena på lantbrukets område — tidigare belysta i olika sammanhang _ gör emellertid särskilda åtgärder härutöver erforder- liga.

I förevarande kapitel redogörs först för utvecklingstendensernra på arbets- marknaden samt för de medel som ar- betsmarknadspolitiken för närvarande förfogar över. Därefter följer övervägan- den och förslag tillkomna med särskilt beaktande av lantbrukets rationalise- ring och jordbruksbefolkningens om- ställningsproblem.

Utgångspunkter för prispolitiken

Motiven för de riktlinjer för prispoliti- ken som vi förord-at i kapitel III har där endast kortfattat berörts. I detta ka- pitel behandlas dessa motiv mer utför- ligt samt diskuteras vissa andra utgångs- punkter och metoder för prissättning- en, som vi övervägt men inte funnit lämpliga.

Under den tid ett samordnat prisstöd utgått till det svenska jordbruket har i huvudsak tre olika metoder använts för att bestämma priser och prisstöd (jfr kap. A: XII). Under 1930-talet gäll- de huvudnormen, att priserna skulle stå i viss relation till 1925/29 års ge- nomsnittliga prisläge för jordbrukspro- dukter. Under och efter andra världs- kriget, fram till 1956, bestämdes priser- na med hjälp av beräkningar över jord- brukets samlade intäkter och kostnader i den s. k. totalkalkylen. Denna syftade till att ge en bild av intäkts- och kost- nadsutvecklingen för hela jordbruket från ett visst basår. Kännetecknande för prissättningen under sistnämnda period var strävandena att vidmakt- hålla en från basåret räknat oförändrad intäkts-kostnadsrelation inom jordbru- ket. I totalkalkylen togs bland kostna- derna upp ersättning till brukarna och deras familjemedlemmar för i jord- bruksdriften nedlagt arbete, varvid till- lämpades samma lön för den egna ar- betskraften som för den lejda. Ökade lantarbetarlöner medförde sålunda öka- de arbetskostnader i totalkalkylen, vil- ka täcktes genom höjda priser eller subventioner om underskott uppkom i kalkylen. Lantarbetarlönerna blev i

detta system en hävstång för jordbru- karnas inkomster.

Fr. o. m. 1956 har utgångspunkten för prissättningen i linje med 1947 års prin- cipbeslut varit, att en på visst sätt pre- ciserad inkomstlikställighet mellan jordbrukare och industriarbetare skulle uppnås (se kap. A: XII).

I det följande diskuteras fyra princi- piellt olika utgångspunkter för utform— ning au ett framtida prissystem. Syste- men har utformats med hänsyn till vilket eller vilka jordbrukspolitiska mål man främst vill nå. Prisnivå och gräns- skydd kan således bestämmas enligt något av följande alternativ.

1. På grundval av inkomstjämförel- ser (lönsamhets- eller levnadsstan- dardjämförelser) mellan jordbrukare och andra grupper i samhället, varvid en på något sätt utformad inkomstlik- ställighet (lönsamhetsnorm eller lev— nadsstandard) utgör målsättningen för prispolitiken.

2. Genom beslut om att en viss pris- nivå skall stödjas, t. ex. prisnivån för jordbruksprodukter inom EEC eller en efter förhandlingar överenskommen prisnivå. Avvikelserna från denna pris— nivå kan då lämpligen mätas med en prisindex e. dyl. Gränsskyddet får se- dan anpassas därefter.

3. Genom att låta enbart en produk— tionsmålsättning och balansen på ar— betsmarknaden bli avgörande för vil- ken prisnivå som skall stödjas. Inne- börden härav är att priserna skall hål- las på en nivå, som på lång sikt behövs

• Sida 129
•  Original

för att framställa önskad mängd jord- bruksprodukter.

4. Ett blandat system i vilket pris- nivån fastställs efter förhandlingar, i vilka man ej på förhand är bunden till att primärt tillgodose endast ett jord- brukspolitiskt mål — såsom i system 1 och 3 _ utan kan ta hänsyn till alla faktorer vid prisavvägningen.

1 . I nkomstmålsättning

A. Erfarenheter och diskussion av hittills an- vänd inkomstmålsättning

Som redan nämnts har inkomstlikstäl- lighet utgjort utgångspunkten för pris- sättningen fr. 0. m. 1956. Genom pris- sättningen sökte man från 1956 och fram till treårsavtalets utgång 1959 möjliggöra för brukare med rationellt skötta gårdar i storleksgruppen 10—20 ha (basjordbruk) i slättbygderna att erhålla en arbetsinkomst, som var lik- värdig med den genomsnittliga årsin- komsten för industriarbetare i dyrorts— grupperna 2 och 3. Under sexårsavta- let 1959—65 har gällt samma målsätt- ning för prissättningen med undantag för att inkomstjämförelsen under denna period utgått från ett ovägt genomsnitt av inkomsterna vid gårdar med 10—20 (basjordbruk) resp. 20—30 ha åker (normjordbruk). Såsom framgått av redogörelsen för inkomstutvecklingen i jordbruket och inom jämförelsegrup- perna i kapitel A:XIII har inkomst- målsättningen, såsom den utformades i 1947 års jordbruksprogram och senare modifierades genom riksdagsbeslut 1955 och 1959, endast kunnat förverkligas under några år i början av 1950-talet. Därefter har inkomstklyftan, såsom den därvid definierats _ trots de åt— gärder som vidtagits för att utjämna densamma —— vuxit kontinuerligt. L'n— der senare år har den dock varit täm-

ligen konstant. Det bör dock under— strykas artt varken inkomstklyftan som sådan eller ökningen av denna åter- speglar förhållandet mellan bas'jord— brukarnas och industriarbetarnas to- tala inkomster.

Detta sammanhänger med att man som jämförelsenorm' har utgått från ett före- tagsekonomiskt sett i och för sig godtagbart inkomstmått —— brukarens arbetsinkomst. Detta mått har emellertid använts för att ka- rakterisera inkomstläget i större delen av vårt jordbruk (som ju i huvudsak består av mindre familjeföretag). Brukarens ar- betsinkomst framkommer som en restpost i kalkylerna sedan alla kostnader -— inklusi- ve full ersättning enligt lantarbetarlön till familjemedlemmarna för deras arbetsinsat- ser — har dragits av. Med den starka no- minella löneökning som inträffat under tre- och sexårsavtalen och senare är det up- penbart, att en allt mindre del av in— komsterna stannar kvar hos brukarna kal- kylmässigt sett. Det kan nämnas att bruka- rens arbetsinkomst från själva jordbruks- driften, beräknad på angivet sätt, för 1965 vid bas- och normjordbruken beräknats uppgå till endast ca 14 % av bruttointäkter— na.

Mot bakgrunden härav är det klart att redan måttliga förändringar av den ge- nomsnittliga lönenivån mycket starkt på- verkar relationerna mellan brukarnas på angivet sätt beräknade arbetsinkomster och industriarbetarnas inkomster. Denna rela- tion kan bli —— och har i själva verket blivit — helt missvisande som indikator vid av- vägningen av prisrelationerna mellan jord— bruksprodukter och andra varor och tjän- ster. Bilden blir annorlunda om man utgår från standardjämförelser mellan familjer i jordbruk och i andra näringar och därvid även tar hänsyn till kapitalinkomsterna. Det visar sig vid sådana jämförelser, att jordbrukarfamiljer med ett förhållandevis begränsat produktionsunderlag ändock — vid nu gällande prisnivå för produkterna — inte är nämnvärt eftersatta (se vidare kap. A: XIII).

Det statistiska grundmaterialet h-ar för jordbrukets del (lantbruksstyrelsens jordbruksekonomiska undersökning, JEU), som framgått av kapitel A: XIII, löpande varit föremål för ingående

• Sida 130
•  Original

granskning, och principerna och meto- derna för insamling och bearbetning liar i samband härmed omlagts och förbättrats. Invändningar har vidare riktats mot själva principen för in- komstjämförelsen, nämligen att som un- derlag för prisbestämningen lägga en beräknad företagarinkomst och en fak- tisk arbetarlön, dvs. två ganska svår- jämförbara storheter.

Betydande svårigheter föreligger nämli- gen att utföra dylika jämförelser med så- dan grad av tillförlitlighet, att resultatet utan alltför stora felmarginaler avspeglar de reella inkomstskillnaderna mellan jäm- förelsegrupperna. Svårigheterna samman- hänger bl. a. med avgränsningen och be- stämningen av jämförelsegrupperna. Vid hittills använda jämförelsegrunder _jord- brukare med 10—20 och 20—30 ha åker resp. industriarbetare i dyrortsgrupp 2 och 3 -— erhålls relativt heterogena grupper med stor skillnad mellan de lägsta och högsta inkomsttagarna (jfr kap. A: XIII). En annan svårighet utgör behandlingen av kapitalinkomsterna. Jordbrukarna skiljer sig ju från industriarbetarna dels genom att de i regel har större inkomster av kapi- tal, dels genom att de löper en företagar- risk i sin verksamhet. Jordbrukarna har vi- dare i många fall helt andra arbets- och bostadsförhållanden och även i egenskap av företagare en annan ställning i beskatt- ningsavseende än industriarbetarna-lönta— garna.

Även om sålunda prissättningen ut- ifrån inkomstlikställighetsmålsättning- en inte fungerat på avsett sätt, skulle troligen en kortare prissättningsperiod och andra metoder vid beräkning av jämförelseinkomster liksom en mindre grad av precisering kunna medföra att vissa av de berörda olägenheterna minskades. Det kan emellertid finnas skäl att något beröra de bakomliggande orsakerna till att svårigheter uppkom- mit att med hjälp av prissättningen vid- makthålla en viss inkomstrelation mel- lan jordbrukarna och industriarbetar- na. En central fråga utgör härvidlag inkomstmålsättningens konstruktion och

omfattning. En inkomstmålsättning rea- liserad genom prispolitiken kan i vi- daste bemärkelse utformas i syfte att av rättvise- och solidaritetsskäl tillför- säkra den inom jordbruksnäringen ar- betande befolkningen en viss levnads- standard som ansluter till vad som gäl- ler i samhället i övrigt. En inkomst- målsättning kan emellertid även ges en mer före—tagsekonomisk utformning och då ha som utgångspunkt lönsam- heten vid rationella jordbruksföretag jämfört med lönsamheten vid insats av motsvarande produktionsresurser inom andra näringar. I det följande skall dessa två olika uppläggningar när- mare diskuteras.

Den i Sverige sedan 1956 tillämpade inkomstlikställ-ighetsprincipen kan så— gas ha blivit en blandning av de två typer av inkonistiiiålsättningar som nyss nämnts. 1942 års jordbrukskommitté (se kap. A:XII) uttalade sig för att pris- och rationxaliseringspolitiken ej behövde ta sikte på samma typ av jord- bruksföretag och att prissättningen i viss mån borde avvägas efter sociala grunder. Riksdagen avvisade dock den- na tanke och enligt 1947 års jordbruks- politiska program har fram till 1959 också i stort sett förelegat överensstäm- melse i målsättning mellan prissätt- ningen och rationaliseringen med av- seende på jordbruksföretagens storlek. Rationaliseringsarbetet har sålunda in- riktats på att bilda brukningsenheter av basjordbrukets storlek och prissättning- en har syftat till att ge inkomstlikstäl- lighet åt brukarna vid dylika jordbruk. Redan 1942 års jordbrukskommitté an- såg att normjordbruket, där så kunde ske, borde sättas som riktpunkt för strukturrationaliseringen. 1947 års riks— dag avvek emellertid från kommitténs förslag på denna punkt och förordade i stället basjordbruket som mål även för strukturrationaliseringen.

• Sida 131
•  Original

Genom beslut av 1959 års riksdag ändrades målsättningen för rationalise- ringen till att avse bärkraftiga en- eller tvåfamiljsjordbruk utan anknytning till viss areal. Prissättningen knöts samti- digt till inkomstläget för ett genomsnitt av brukare med 10—20 resp. 20—30 ha åker. En skillnad uppkom härigenom mellan målsättningen för prisstödet och för rationaliseringen, eftersom ett två- familjsjordbruk 1959 i allmänhet an- sågs falla inom storleksgruppen 25—45 ha åker. Skillnaden har sedan dess ökat, om man utgår från de bedömningar som görs i nuläget vid lantbruksnämnderna av vilken brukningsstorlek som är mest rationell.

Prissättningen på jordbruksproduk- ter kan vid denna målsättning om in- komstlikställighet således sägas fylla en dubbel funktion, dvs. prissättningen skall både ge lönsamhet åt rationella företag och ett stöd åt de vid övriga jordbruk arbetande under en omställ- ningsperiod. Som tidigare framhållits har dock inkomstlikställigheten, såsom den definierats, ej kunnat uppfyllas, utan det faktiska resultatet av prisav- vägningen kan närmast sägas ha blivit en blandning av upprätthållande av lev- nadsstandard för mindre jordbrukare och företagsekonomisk lönsamhet åt större jordbruk.

Att framdeles som utgångspunkt för en prispolitisk målsättning sätta in- komstlikställighet enligt hittills gängse definition för jordbruk, som ej är eller kan bli rationella enheter, är av skilda skäl mindre lämpligt.

För det första kan det ifrågasättas, om möjligheterna i framtiden blir stör- re än hittills att dels fylla ut den enligt nuvarande definition bestående inkomstklyftan, dels efter hand täcka en fortlöpande inkomsteftersläpning. En sådan kan nämligen väntas bli re- sultatet av skillnaden i produktivitets-

utveckling mellan jordbruket av nuva- rande struktur och jämförelsegruppens näringar. Genom att rationaliserings- möjligheterna vid jämförelsegruppens jordbruk även vid en fullständig över- gång till normjordbruken som bedöm- ningsgrund beräknas vara förhållande- vis begränsade,1 synes en fortlöpande relativ prishöjning på jordbruksproduk- ter av ej obetydlig omfattning bli nöd- vändig, om inkomstlikställigheten så- som den hittills uppfattats skall kunna vidmakthållas.

För det andra kan det mot bakgrun- den av prisstödets sociala inslag ifråga- sättas, om den nu gällande principen för inkomstjämförelse är den riktiga när det gäller mindre jordbruksföretag, som betydligt avviker från den stor— leksgrupp som gäller för rationalise— ringsmålsättningen. För dessa mindre jordbruk, som ej uppfyller kraven på rationalitet och ej heller på längre sikt kan väntas bestå eller utbyggas till ra- tionella enheter och sålunda ej kom— mer att bli föremål för större nyinveste- ringar, torde det — om en inkomst— målsättning skall bibehållas —— vara rimligare att låta inkomstjämförelser avse den totala familjeinkomsten (ar- bets- och kapitalinkomst jämte övriga inkomster) och den levnadsstandard som kan utvinnas av denna.

För det tredje skulle en sådan mål- sättning kunna leda till betydande kon- flikter med andra jordbrukspolitiska mål (jfr diskussionen i avsnitt 5), vil— ket den hittillsvarande utvecklingen gett exempel på.

Om en inkomstmålsättning framdeles skall finnas som primär utgångspunkt för prissättningen, bör denna därför antingen utformas som en standardmål- sättning för jordbrukarna eller som en företagsekonomisk lönsamhetsmålsätt-

1 Jfr undersökningen: Det svenska lantbru- kets effektiviseringsvägar (SOU 1963:66).

• Sida 132
•  Original

ning för rationella företag. Vi vill i det följande utveckla hur ett prissystem 'med endera av dessa utgångspunkter kan utformas. Vårt allmänna ställnings- tagande redovisar vi i "avsnitt 5.

B. Lev-nadsstandardmålsättning Målsättningen för prisstödet kan enligt denna metod syfta till att bereda bru- kare av jordbruk i vissa storleksgrup- -per (eller på annat sätt definierade) en skälig levnadsstandard. En på detta el- ler liknande sätt mer allmänt formule- rad målsättning för jordbruksstödet an- vänds t.ex. i EFTA-länderna med un- dantag för de nordiska länderna.

Priserna på jordbruksprodukter kan .vid en sådan metod fastställas med led- ning av jämförelser mellan levnadsstan- darden för nämnda företagargrupp och för andra yrkesgrupper. Levnadsstan- darden kan mätas med hjälp av upp- gifter om konsumtionens omfattning och inriktning, dvs. uppgifter om hur mycket olika hushåll under en viss tidsperiod inköpt av varor, tjänster o. dyl. samt hushållens sparande. I stället för att jämföra inkomster, jäm- förs sålunda utgifternas och sparandets storlek. Uppgifter härom kan erhållas genom s. k. hushållsbudgetundersök— ningar, varvid ett antal slumpvis utval- da familjer ombeds att föra bok över sina utgifter under viss tidsperiod. Komplettering härav kan ske genom att uppgifter infordras om innehav av olika kapitalvaror och om bostadens typ och storlek etc.

Konsumtionen kan för olika familjer vara ungefär densamma trots stora skillna- der i deras inkomster. Detta är möjligt ge- nom att en familj sparar en del av sin inkomst, medan en annan familjs konsum— tion kanske endast är möjlig genom kapi- talförbrukning. En mer nyanserad bild av standardläget kan emellertid erhållas om uppgifter om kapitalökning resp. kapi- talförbrukning insamlas från jämförelse- grupperna genom 3. k. sparandeundersök-

ningar. Uppgifter om hur inkomsterna fördelar sig på olika inkomstkällor kan också vara av värde i sammanhanget. Även om hushållsbudgetundersökningarna kom- pletteras med sparandeundersökningar, är den bild som erhålls av de ekonomiska förhållandena inom jämförelsegrupperna långt ifrån fullständig. Det är vidare givet, att vad som här skall mätas —— och som lämpligen kan kallas konsumtionsstandar- den — endast är en del av ett vidare lev- nadsstandardhegrepp, som i övrigt inneslu— ter en lång rad svårmätbara eller omätba- ra värden såsom livsmiljö, arbetsförhållan- den, personlig trivsel m. m. Vissa av de svårigheter som ligger i att göra inkomst- jämförelser mellan en företagargrupp och en löntagargrupp minskas emellertid, om man i stället gör levnadsstandardjämförel- ser. Man måste emellertid observera de svå- righeter som kan komma att uppstå att få korrekta uppgifter om levnadsstandardeu, ifall dessa fortlöpande skall läggas till grund för prispolitiken.

Vid en mer allmänt formulerad mål- sättning för jordbruksstödet kan nu an- givna undersökningar användas som huvudunderlag för prissättningen. I varje fall under en övergångstid är det emellertid nödvändigt att även ha till— gång till vanliga inkomstuppgifter för jordbrukarna och andra yrkesgrupper.

Sedan priser och gränsskydd fast- ställts med hjälp av nu angivna mate- rial måste de under löpande avtalspe- riod anpassas åtminstone till mer be- tydande förskjutningar i den allmänna prisnivån i landet, om dessa medför en urholkning av den uppnådda standar- den.

En prissättning efter dessa riktlinjer synes förutsätta relativt korta avtals- perioder, t.ex. två år. Uppgifter om standarden för olika grupper kan in- hämtas dels genom mer omfattande hus- hållsbudget- och sparandeundersökning- ar med längre intervall, dels genom mind- re men oftare utförda undersökningar som konstruerats så, att resultaten kan användas för framskrivning av uppgif— terna från de större undersökningarna.

• Sida 133
•  Original

C. Lönsamhetsmålsättning för rationella jordbruk I våra direktiv anförde föredragande departementschefen bl.a. följande om utformningen av den framtida jord- brukspolitiken.

»Det torde få förutsättas, att Sverige alltjämt under överskådlig tid kommer att ha en jordbruksproduktion, som täc- ker vårt huvudsakliga behov av jord- bruksråvaror. Man torde vidare böra utgå från att jordbrukspolitiken bör syfta till att bereda inkomstlikställighet åt dem, som driver ett med hänsyn till rådande tekniska och ekonomiska be- tingelser rationellt jordbruk. Från dessa allmänna utgångspunkter bör utred- ningen närmare överväga frågan om den lämpliga storleken av den framtida jordbruksproduktionen och de krav, som i fortsättningen skall ställas på ra- tionalitet.»

I direktiven tas i första hand fasta på att jordbrukspolitiken bör syfta till att bereda inkomstlikställighet åt dem, som driver ett med hänsyn till rådande tekniska och ekonomiska betingelser rationellt jordbruk.

En sådan målsättning bör givetvis inte utformas enbart med avseende på dagens krav på rationella jordbruksfö- retag. Det är även viktigt att en dylik lönsamhetsmålsättning utformas så, att den bidrar till att leda utvecklingen mot ett rationellt och effektivt jordbruk. Målsättningen bör således peka framåt och om möjligt inte innehålla element, som kan hindra att teknikens framsteg successivt utnyttjas. Vid utformningen av en dylik målsättning måste hänsyn tas till att jordbruksrationaliseringen är en ständigt pågående process.

Eftersom en sådan målsättnings syfte skall vara att leda denna process, bör den inriktas på jordbruk av en rationa- litetsgrad som gör att de kan bli be- stående som rationella jordbruk under

en relativt lång tid. Om inte målsätt- ningen inriktas på en dynamisk ut- veckling inom jordbruket, skulle kost- naderna för samhället för att upprätt— hålla den ur beredskapssynpunkt nöd- vändiga produktionen bli större än el- jest.

En målsättning av här avsedd inrikt- ning bör ges en sådan utformning att såväl arbetsersättning som ersättning för insatt kapital blir normala jämfört med vad som gäller inom andra nä- ringar. Den bör sålunda ges en före— tagsekonomiskt präglad utformning som tar hänsyn både till driftsresultatet och kapitalutvecklingen inom jordbruket. Vid en jämförelse med andra näringar bör därvid också beaktas i vad mån rationaliserings— och kreditstöd ger jordbruksföretagen en förmånsställning jämfört med företag inom andra nä— ringar.

När det gällt att bedöma vilka krav som i dagens läge kan ställas på ett så- dant fullt rationellt och effektivt jord- bruk har vi tagit fasta på den under- sökning, som utförts för vår räkning av professor Hjelm rörande det svenska lantbrukets effektiviseängsvägarz. I denna undersökning har framräknats effekten på kort och lång sikt av änd- ringar i produktionsteknik, arbetstek- nik, driftsorganisation, marktillgång och kapitaltillgång vid jordbruksföretag med en arbetsinsats av respektive 3 000, 5 000 och 7 000 manstimmar per år. Av undersökningen framgår, att —— under förutsättning av anpassning till den tekniska utvecklingen — en successiv utbyggnad med allt större mark- och driftsresurser per företag är nödvändig för att öka jordbrukarnas arbetsersätt- ning någorlunda i takt med utveckling— en av arbetsersättningen inom indu- strin.

3 SOU 1963:66. Se även kapitel Ale.

• Sida 134
•  Original

134. Det skulle mot denna bakgrund inte

vara lämpligt att som hittills i prispo- litiken använda arealmått för att ange ett jordbruksföretags storlek.

Det har i många sammanhang framhål- lits att arealen är ett mindre lämpligt stor- leksmått. Betydande skillnader kan före- ligga i brukarens inkomst mellan jordbruk tillhörande samma storleksgrupp räknat efter arealen. Sådana skillnader kan för— klaras av att jordbruken är belägna i om— råden med olika naturliga förutsättningar för jordbruksdrift, men de kan också vara ett resultat av olika inriktning av jord— bruksdriften. Arealmåttet fungerade bättre tidigare, då driftsinriktningen i de flesta fall var traditionellt differentierad och där— för oftast densamma i bygder med likar- tade naturliga förutsättningar. Med ökad specialisering kan emellertid inriktningen av jordbruksdriften numera växla betydligt även mellan intill varandra liggande går- dar. Arealmåttet är därför numera mindre lämpligt som mätare av jordbruksföreta- gens rationalitetsgrad.

I stället för arealmått har diskuterats användning av arbetsinsatsens omfatt— ning som mätare av jordbruksföretagets storlek. Vid ett sådant system skulle man sålunda kunna inrikta de prispoli- tiska åtgärderna på att tillförsäkra jord- brukare med företag som kräver en arbetsinsats av ett visst antal timmar per år företagsekonomisk lönsamhet. Eftersom stor arbetsinsats också kan vara ett uttryck för ineffektivitet, krä- ver detta system emellertid en nedre gräns i fråga om areal eller brutto- omsättning. Andra möjligheter som dis- kuterats är att använda bruttoomsätt— ningen vid jordbruksföretagen eller det investerade kapitalet som mätare på deras storlek. Av dessa nu nämnda mått synes oss arbetsinsatsens omfattning mest lämplig.

Jordbruk, som vid rationell produk- tion kräver 5000 resp. 7000 manstim— mar 1 arbetsinsats, har enligt undersök- ningen bättre utvecklingsmöjligheter vid ytterligare tillskott av mark och ka—

pital än jordbruk som endast tar 3 000 arbetstimmar i anspråk.

överförd till tidigare använd termi— nologi innebär resultaten av professor Hjelms undersökning bl. a., att den bästa fjärdedelen av normjordbruken kan sägas i dagens läge ha en till mo- derna produktionsmetoder väl anpassad drift. Mot denna bakgrund kan det an— tas, att såväl de rationella som de ut- vecklingsbara jordbruksföretagen nu återfinns främst bland företag som krä- ver 4000—8 000 timmars arbetsinsats.

Den av beredskapsskäl upprätthållna företagsekonomiska lönsamhetsmålsätt- ningen bör dock endast avse de före- tag inom denna grupp, som har en fullt rationell drift.

Mot denna bakgrund kan man t. ex. avgränsa en eventuell lönsamhetsmålsätt- ning så att den endast kom att omfatta ett visst större eller mindre antal av företa- gen. En sådan avgränsning skulle emeller— tid l)li slumpartad på det sättet att de går- dar, som ett år tillhörde exempelvis den bästa tredjedelen, följande år på grund av årsmånens växlingar ofta inte skulle kom- ma att göra det. Om man t. ex. väljer den bästa tredjedelen varje år, får man således in i undersökningsgruppen inte enbart de mest rationella utan också de, som på grund av skördevariationerna lyckats bäst det ak- tuella året.

En sådan olägenhet kan undvikas ge- nom att man håller fast vid ett visst urval som man följer år från år. En sådan me- tod har emellertid den nackdelen att den på längre sikt skulle ge en felaktig ålders- sammansättning för gruppen.

Ett annat sätt att avgränsa gruppen är att undersöka bruttointäktens storlek och med denna ange en nedre storleksgräns för de företag som anses uppfylla rationali- tetsvillkorct. På så sätt skulle man kunna gallra bort de förlag som utan att vara till— räckligt stora hade en hög arbetsförbruk- ning. Även bruttointäkten har nackdelar som gränslinje. Allteftersom rationalisering och penningvärdeförändring sker skulle en så- dan gräns behöva ändras.

Som statistiskt material för erforder- liga lönsamhetsberäkningar bör liksom

• Sida 135
•  Original

hittills den jordbruksekonomiska un- dersökningens (JEU) resultat kunna användas. Undersökningen skulle dock få läggas om till redovisning efter ar- betsinsatsens storlek. Vidare bör mate- rialet till undersökningen ändras så att antalet i grupp III (10—20 ha) mins- kas och grupp II (5—10 ha) helt ute- sluts. Dessutom bör antalet i grupp V (30—50 ha) ökas och komplettering ske med ett antal jordbruk i storleks— gruppen 50—200 ha.

Den nuvarande inkomstmålsättning- en är knuten till slättbygdsjordbruk. Någon sådan begränsning behöver inte gälla, om storleken av jordbruken de— finieras i timantal årlig arbetsförbruk— ning. Även kombinerade jord- och skogsbruk skulle kanhända kunna inne- fattas under förutsättning att inkoms- terna beräknas utifrån en normerad eller genomsnittlig prisnivå för skogs- produkter och fast virkesuttag för att eliminera inverkan av konjunktursväng— ningar. Likaså kan vid en sådan gräns- dragning olika typer av specialiserad jordbruksdrift ingå i undersöknings- gruppen, t. ex. kontraktsodling för kon- servfabrik, specialiserad animaliepro- duktion etc.

Vad gäller lämplig jämförelsegrupp inom andra områden har diskuterats att som sådan välja någon företagargrupp inom andra näringar. Detta är också ur principiell synpunkt lämpligare än att göra inkomst- och lönsamhetsjäm- förelsen med en löntagargrupp. Den inkomststatistik som för närvarande finns tillgänglig är emellertid ej fullt lämpad för att nu kunna läggas till grund för en dylik jämförelse. Om en lönsamhetsmålsättning av nu redovisad typ skall läggas till grund för pris— avvägningen, bör därför inkomststati— stiken för företagargrupper inom and- ra näringar kompletteras så att den blir användbar för detta syfte. I av-

vaktan härpå kunde tills vidare lik— som för närvarande industriarbetarårs- inkomsten användas som jämförelsein- komst. När jordbrukargruppen kommer att bestå av främst större företagare, borde vidare jordbrukarnas jämförelse- inkomst också inkludera ersättning för företagsledning och risktagande.

D. Utformningen av ett priseystem som reali- serar en levnadsstandard- eller lönsamhetsmål- sättning eller bådadera

De utgångspunkter för prispolitiken — standard eller lönsamhetsmålsättning —— som redovisats i föregående avsnitt skulle var för sig kunna läggas till grund för jordbrukspolitiken och över- ordnas andra jordbrukspolitiska mål som t. ex. produktions- och effektivi- tetsmål. Det synes emellertid också möj— ligt att kombinera dem i en målsättning. I praktiken torde nämligen målet, rim- lig levnadsstandard för en betydande del av företagarna vid de ej fullt ra- tionella jordbruken och företagsekono- misk lönsamhet för företagarna vid fullt rationella jordbruk, komma att krä- va i stort sett samma prisnivå. En pris- nivå som erbjuder en skälig levnads- standard för de sysselsatta vid ett stort antal jordbruksföretag synes sålunda enligt inkomstredogörelsen i kapitel A: XIII i stort sett också kunna medge företagsekonomisk lönsamhet vid de ra- tionella företagen på grund av dessa jordbruks högre effektivitet. För att konkretisera detta torde kunna sägas, att den nu råd-ande prisnivån erbjuder en betydande del av bas- och norm- jordbrukens brukarfamiljer och huvud- delen i den närmast högre gruppen, dvs. med 30—50 ha åker, en levnadsstan- dard i nivå med jämförelsegruppens, medan nämnda prisnivå samtidigt tor- de kunna ge de till de tekniska möjlig- heterna optimalt anpassade jordbruken

• Sida 136
•  Original

i dessa och större storleksgrupper en företagsekonomisk lönsamhet. Fullt ra- tionella enheter skulle följaktligen vid denna prisnivå erhålla en sådan lönsam- het, att den borde tjäna som en verk- sam stimulans att bilda sådana enheter i den mån förutsättningarna härför i övrigt föreligger, dvs. med avseende på yttre rationaliseringsmöjligheter, finan- sierings- och kreditmöjligheter och inte minst brukarnas personliga förutsätt- ningar och kunnighet.

Oberoende av vilken prissättnings- metod som skall användas för att even- tuellt realisera ettdera av här nämnda syften synes det böra understrykas, att inkomst-, levnadsstandard- eller lönsam- hetsjämförelser inte framdeles bör ges den precisa innebörd och mening som hittills ibland varit fallet. Medeltalsbe- räkningar ger endast en begränsad bild av verkligheten. Det är som tidigare nämnts förenat med stora svårigheter att göra meningsfulla jämförelser mellan olika grupper med stor spridning mel- lan de enskilda individerna och sär- skilt är detta fallet om medeltalen har olika innebörd såsom när en företagar- och en löntagargrupp jämförs. Här skall endast återigen erinras om skillnaden i arbets- och levnadsförhållanden för jordbrukare och industriarbetare samt om svårigheten att bilda sig en upp- fattning om förändringar i värdet av kapitaltillgångarna i jordbruksföreta- gen. Kapitalackumulering respektive ka- pitalförbrukning har ju i regel en helt annan betydelse vid beräkningen av jordbrukarinkomsten än vid beräkning av industriarbetarinkomsten. På grund härav bör en levnadsstandard- eller lönsamhetsmålsättning endast uppfat- tas som en riktpunkt för prisavvägning- en och jämförelserna främst användas som indikator på utvecklingen.

En målsättning av här redovisat slag bör gälla under viss tid. Den bör där-

efter omprövas med hänsyn till utveck- lingen på rationaliseringsområdet och på det försörjningspolitiska området.

Ett prissättningssystem med syfte att som primärt jordbrukspolitiskt mål förverkliga en levnadsstandard- och/ eller lönsamhetsmålsättning kan ankny- tas till det system, som tillämpats un- der sexårsavtalet, om vissa svagheter, som erfarenhetsmässigt har befunnits vidlåda detta system, avhjälps.

Målsättningen kan fastläggas i form av ett långsiktigt ramavtal. Detta ram— avtal kan även i stora drag ange for- merna för förhandlingar och ungefärli- ga riktlinjer för hur uppkommande problem och tvister skall lösas, vilket statistiskt material som skall använ- das m. m. Inom ramen för detta avtal med dess riktlinjer och principer kan sedan förhandlingar om den faktiska prisavvägningen m. m. föras.

Vad gäller avvägningen av prisrela- tionerna i ett sådant system och dess regleringstekniska utformning m. m. sy- nes i stort sett det system som vi redo- visar i kapitlen IK och X, med vissa modifikationer, kunna tillämpas.

Relationerna mellan priserna på olika produkter

De prisrelationer som för närvarande gäller mellan olika jordbruksprodukter har uppkommit inom ramen för det prissättningssystem, som föreslogs av jordbruksprisutredningen i dess år 1954 avgivna betänkande. Utredningen ansåg att det var lämpligt att avväga priserna i Sverige efter den mer långsiktiga pris- strukturen på världsmarknaden genom tillämpning av ett likformigt gräns- skydd. Utredningen anförde härom bl. a. följande.

»Vid överskottsproduktion blir pro- ducentpriserna beroende ej endast av priserna på hemmamarknaden utan även av de priser, som uppnås vid ex— port. Det är följaktligen av betydelse, att överskottsproduktionen fördelar sig på sådana produkter för vilka aVsätt- ningsmöjligheterna är gynnsammast. Genom att produktionen anpassas till de förändringar av prisrelationerna på den internationella marknaden, som har en reell bakgrund i varaktigt ändrade avsättningsförhållanden, kan jordbru- ket, om överskotten är stora, utvinna en bättre lönsamhet än vad det eljest skulle kunna uppnå.»

De införselavgifter, som på grundval av bl. a. jordbruksprisutredningens för- slag fastställdes för tiden fr. o. m. 1/9 1956, innebar en modifiering av utred- ningens förslag om likformigt gräns- skydd. Som framgår av den i kapitel A:XIV intagna tablån över gränsskyd- dets storlek för viktigare jordbrukspro- dukter i procent av importvärdet under perioden 1956—64 förelåg en viss sprid- ning kring det genomsnitt av närmare

30 %, som gällde vid början av treårs- avtalet. De lägsta och högsta gräns— skyddstalen utgjorde 18 resp. 47 %. De låg under genomsnittet för kött, fläsk, smör, ägg och höstraps samt över ge— nomsnittet för socker, vete, matpotatis och ost. År 1964 låg gränsskyddet för olika produkter mellan 23 och 107 %. Genomsnittet 1964 utgjorde drygt 50 %. Under genomsnittet låg smör, kött, fläsk och höstraps samt över genom- snittet vete, socker, matpotatis, ost och ägg. Genomsnittliga skyddet är f.n. (maj 1966) drygt 60 %.

Det är givet att nu angivna gräns- skyddstal — som närmare utvecklats i kapitel A: XIV — måste bedömas med stor försiktighet. Procenttalens höjd på- verkas ju bl. a. starkt av tillfälliga fluk— tuationer i importpriserna. Även med reservation härför synes dock kunna dras den slutsatsen, att stora avvikelser från principen om likformigt gräns— skydd förelegat både i början och slu- tet av perioden på så sätt, att de tyngst vägande animaliska produkterna haft ett gränsskydd som legat under genom— snittet, samtidigt som de viktigaste vege- tabiliska produkternas gränsskydd över— stigit genomsnittet. Detta förhållande sy- nes ha skärpts under perioden. För vis- sa produkter avviker gränsskyddstalen från genomsnittet förhållandevis star.- kare år 1964 än 1956.

De relationer som uppstått mellan priserna på olika jordbruksprodukter kan sägas vara ett resultat av _— för- utom impulser från världsmarknaden — en rad faktorer såsom marknadslä—

• Sida 154
•  Original

get, beredskapssynpunkter, inkomstlä- get för vissa producentgrupper, effek- ter på levnadskostnaderna m. m. Pris- relationerna under tre- och sexårSavta- len har i praktiken starkt påverkats av de överläggningar som ägt rum mellan företrädare för jordbrukarorganisatio- nerna och staten, dels vid ingången av nämnda avtal, dels under pågående av- talsperioder i samband med fördel- ning på olika produkter av ändringar i den totala prisnivån genom utlösning av olika spärregler (jfr kap. X).

Det kan ifrågasättas, om de relationer mellan priserna på olika produkter, som framkommit på nu angivet sätt och där ofta kompromisslösningar på kort sikt blivit resultatet av överläggningar- na, utgör den bästa grunden för produk- tionsinriktningen inom jordbruket. Änd- ringar i prisrelationerna har vid det använda systemet kvarstått även efter det att motiven för ändringen försvun- nit. Vi har mot denna bakgrund under- sökt fyra olika normer eller metoder för att fastställa prisrelationerna för att finna ett underlag för en mer långsik- tig avvägning än för närvarande, näm- ligen

a) världsmarknadspriserna

b) marknadsbalans

c) EEG:s prisrelationer

d) produktionskostnaderna

Genom det ställningstagande vi gjort i närmast föregående kapitel har vi vis- serligen begränsat möjligheterna att fritt välja mellan angivna utgångs- punkter. Vi har dock velat redovisa dem för att ge möjlighet till en fullständig bedömning av våra förslag i fråga om prissättningen.

Prisregleringens utformning

Marknadsregleringen för särskilda produkter. Vegetabilier

] . Spannmålsregleringen

Av åkerarealen .i Sverige har under se- nare år, som närmare redovisats i kapi- tel AzV, ca 20 % utnyttjats för odling av handelsväxter (brödsäd, potatis, sockerbetor, oljeväxter m. m.) och åter- stående 80 % för odling av foderväxter, som till huvudsaklig del används för uppfödning av djur inom animaliepro— duktionen. Brödsäden tar i anspråk sammanlagt ca 10 % av den totala are- alen och fodersäden ca 35 %. Skörden av brödsäd har under åren 1960—64 varierat mellan 719 och 1 068 milj. kg. Den helt övervägande delen utgör vete, främst höstvete, medan råg utgör 10— 15 % av brödsädsskörden. Skörden av fodersäd har under senare år varit ungefär tre gånger så stor som brödsäds- skörden. Av fodersädsskörden är drygt hälften korn och blandsäd, och återsto- den havre.

Brödsädsproduktionen överstiger —— vid normalt skördentfall _— med om— kring 30 % förbrukningen för mänsklig konsumtion. Härav utgör ungefär hälf- ten utsäde och naturligt avrens. Härtill kommer att en del av brödsädsskörden normalt används som foder inom lan— det. Även fodersädsodlingen överstiger numera normalt förbrukningen. Till— gången på fodersäd påverkas utom av skördens storlek även av utfallet av brödsädsskörden, eftersom skadad bröd- säd används som fodervara. Överskott av brödsäd och fodersäd exporteras till

en del i sin ursprungliga form, men fodersäden har också till större eller mindre del omvandlats till fläsk och därefter avsatts på utlandsmarknaden.

A. Marknadsregleringen

För brödsäd har under sexårsavtalet och provisorieåren gällt mittpris samt övre och nedre prisgräns. Mittpriset har liksom för övriga jordbruksprodukter skyddats av införselavgift. Priserna på vete och råg tillåts emellertid inte vari- era under året inom prisgränserna i takt med svängningarna i utlandspriser- na, som fallet är för övriga jordbruks- produkter. För vete och råg fastställs inlösenpriser en gång per år vid början av skörden, vilka priser jordbrukarna kan påräkna för sina leveranser. In- lösenpriserna fastställs av en särskild regleringsförening, Svensk Spannmåls- handel, ekonomisk förening, med be- aktande av gällande importavgift, det väntade skördentfallet, det internatio- nella marknadsläget samt tillgången på medel för marknadsreglerande verksam- het för spannmål. Den marknadsregle— rande verksamheten består av inlösen, lagring och försäljning inom landet samt export och import m. m. Förening-

1 I kap. XI och XII behandlas endast så- dana produkter där vi funnit en genom- gång av marknadsregleringen mest ange— lägen. Oljeväxterna har, med hänsyn till deras karaktär av underlag för fettpro- duktion, redovisats i kap. XII i avsnittet om mjölk- och fettregleringarna.

• Sida 197
•  Original

en, i vars styrelse på nio personer ingår två statliga representanter, här såväl det prispolitiska som det ekonomiska an- svaret för avlastning av uppkommande överskott av brödsäd. Den övre resp. nedre prisgränsen anses under- resp. överskriden, om de av föreningen fast— ställda inlösenpriserna ligger utanför prisgränserna. Detta har hittills inte in- träffat.

För att täcka förluster vid export av brödsäd till lägre priser än de inhemska uttas en förmalningsavgift inom landet för vete och råg som används för till- verkning av mjöl, gryn, flingor och lik- nande produkter. Avgiften uttas med stöd av särskild statlig förordning och kungörelse. Avgiften är för närvarande maximerad till 6 kr/dt, varav högst 5,25 kr/dt får användas till att täcka exportförluster. Återstående del an— vänds främst till att täcka jordbrukets bidrag till skördeskadeskyddet. Vid in- försel av mjöl och gryn av vete och råg utgår kompensationsavgift baserad på en förmalningsavgift av 5 kr/dt.

De av Svensk Spannmålshandel fast- ställda »inlösenpriserna gäller vid leve- rans till vissa s. k. prisorter. Därutöver finns vissa andra orter där inlösenpris betalas men då med avdrag av 0,25—1 kr/dt. Prisortssystemet syftar till att motverka kostnadsökningar genom mindre rationella transporter av bröd- säd men torde också innebära en sub- ventionering av brödsädspriset för od- lare som levererar till vissa kvarn- orter.

Inlösenpriserna kan, om så erfordras, stödjas genom inmalningstvång. Förut— sättningen för att detta skall få till- lämpas är, att inlösenpriserna bestämts med rimlig hänsyn till utvecklingsten- denserna på den internationella mark- naden. Så anses vara fallet om beslutet rörande inlösenpriserna biträtts av sta- tens representanter i föreningen. Under

denna förutsättning ankommer det på jordbruksnämnden att i fall av behov tillämpa inmalningstvång för svensk brödsäd. Inmalningsprocenten skall be— stämmas av nämnden efter samråd med föreningen, varvid ett 100-procentigt in- malningstvång, dvs. användning av en- bart svensk vara, om möjligt bör und— vikas. Om inmalningstvång tillämpas, är importör av vete- och rågmjöl skyldig att i mjölet blanda inhemsk vara i sam- ma proportion som föreskrivits i fråga om inmalningen. Inmalningstvång har behövt tillgripas främst under perioder då de utländska spannmålspriserna va— rit fallande. Det har då varit svårt att med utgångspunkt från inlösenpriserna avsätta inhemsk brödsäd. Detta läge har inte varit aktuellt sedan reglerings- året 1961/62.

För fodersäd finns ej fastställt något mittpris eller några prisgränser. För fodersäden uttas rörliga införselavgif- ter, vilkas höjd bestäms av statens jord- bruksnämnd. Avgifterna fastställs med beaktande av prisläget för importvara och volymen av odlingen och fläskpro- duktionen inom landet. Att införselav— giften för fodersäd är rörlig innebär, att den kan ändras när helst jordbruks— nämnden finner det påkallat. Nämndens handlingsfrihet är dock begränsad ge- nom att Kungl. Maj:t och riksdagen be— stämmer de högsta avgifter som får tas ut.

För fodersäden fastställs vidare se- dan år 1964 ett garanterat stödpris som gäller ett år i taget. Stödpriset fastställs av Kungl. Maj:t efter förslag av statens jordbruksnämnd sedan överläggningar ägt rum med Jordbrukets Förhand- lingsdelegation. Stödpriset för fodersäd fungerar som en avsättningsgaranti för de spannmålshandlare, som förbinder sig att vid sina inköp från odlare inte underskrida stödpriserna. I första hand brukar denna garanti infrias genom ex-

• Sida 198
•  Original

portstöd. Kostnaderna för stödåtgärder- na, som handhas av Svensk Spannmåls— handel, finansieras med hjälp av till— gängliga regleringsmedel.

Stödpriset för fodersäd kompletteras av att för brödsäd, som är att hän- föra till fodervara, tillämpas ett s. k. bottenpris. Även detta pris, som fast- ställs av statens jordbruksnämnd, skyd- das genom marknadsreglerande åtgär- der som handhas av Svensk Spannmåls- handel. Under åren 1964 och 1965, då systemet med inlösenpris för brödsäd, bottenpris för brödsäd samt stödpris för fodersäd tillämpats i sin helhet, har in- lösenpriset för vete varit ungefär 10 kr/dt högre än stödpriset för fodersäd och ca 7,50 kr/dt högre än bottenpriset för skadad brödsäd. Eftersom stödpriset gäller för orter inom överskottsområdet i mellersta Sverige, betyder detta att prissättningen i Sydsverige genom transportkostnaderna blir ungefär lika för fodervara av vete och råg samt fodersäd. Detta har också varit bak- grunden till prissättningen.

Svensk Spannmålshandel har för sin marknadsreglerande verksamhet, dvs. för åtgärder för att avlasta den inhems- ka marknaden pristryckande kvantite- ter, tillförts införselavgifter på brödsäd samt på mjöl och gryn därav inom den totzalram, som gällt för disposition av införselavgiftsmedel för regleringsända- mål. Föreningen har också för att täcka kostnader för fodersädsexporten till— förts vissa införselavgiftsmedel för fo- dersäd. Vidare har föreningen fått dis- ponera interna regleringsavgiftsmedel (förmalningsavgifter) samt kompensa- tionsavgifter. För att täcka exportförlus- ter bortsett från kostnaden för utbytes— export får i princip endast förmalnings- avgiftsmedel användas.

Svensk Spannmålshandel har enligt avtal med statens jordbruksnämnd att för statens räkning och på statens

bekostnad beredskapslagra vete och råg samt oljekraftfoder. För denna verk- samhet samt för inlösenverksamheten i fråga om brödsäd förfogar föreningen över statliga eller statsgaranterade rörel- semedel inom en ram av 225 milj. kr, varav 190 milj. kr i form av rörlig kre- dit hos riksgäldskontoret och 35 milj. kr som checkräkningskredzit hos riks- banken eller affärsbank mot säkerhet av riksgäldskontoret. Det ankommer på riksgäldsfullmäktige, såvitt angår rörli- ga krediter, och, i den mån kredit läm— nas av riksbanken, på riksbanksfullmäk- tige att bestämma villkoren för kredi- ten. Föreningen har i viss omfattning ägt disponera den rörliga krediten i riksgäldskontoret förutom till inlösen även till att under hösten tillfälligt fi- nansiera omhändertagande av brödsäd. Formerna för finansieringen har fast- ställts efter överläggningar med jord- bruksnämnden och riksgäldskontoret.

B. Överväganden och förslag

Såsom närmare framgår av kapitel A: VIII om Sveriges försörjningsläge krä- ver beredskapspolitiska skäl inte en spannmålsodling av nuvarande omfatt- ning. Gränsskyddet för brödsäd synes ha stigit kraftigare än för andra varor. Detta förhållande är en konsekvens. av att brödsädspriserna på världsmarkna— den utvecklats annorlunda än världs- marknadspriset på andra varor i för- ening med automatiken vid utlösning av spärreglerna i det generella prisregle- ringssystemet. För vete beräknas gräns- skyddet 1956 ha uppgått till närmare 30 % av importvärdet eller samma andel som genomsnittligt gällde för samtliga jordbruksprodukter. I maj 1966 kan av- gifternas andel av importvärdet beräk— nas ha utgjort ca 130 % för vete och 60—65 % för samtliga produkter (inkl. kompensationsavgifter). Gränsskyddet för vete steg således betydligt starkare

• Sida 199
•  Original

än genomsnittet för samtliga jordbruks— varor under perioden 1956—66. För råg finns inte motsvarande uppgifter tillgängliga.

Mot bakgrunden av den tidigare be- handlade målsättningen för den totala jordbruksproduktionen och de riktlin- jer för prisavvägningen som förordats i kapitel IX, av innebörd att gränsskyddet för spannmål bör anpassas till det för övriga jordbruksprodukter, är det ange- läget, att marknadsregleringen för spannmål utformas så, att den inte hindrar en krympning av produktions— volymen. Vi har vid vår granskning av det nu gällande systemet funnit, att det i allt väsentligt fungerat tillfreds- ställande ur regleringsteknisk synpunkt. Systemet är uppbyggt för att medge avsättning till en stabil prisnivå av en produktion, som överstiger förbruk— ningen inom landet. Den minskning av produktionen, som vi anser bör kom- ma till stånd på sikt, kan till en del ske genom annan avvägning av nivån för de olika slag av inlösen- och stöd- priser som tillämpas. Vi anser därför att nuvarande regleringssystem kan bibe- hållas tills vidare. Vissa modifikationer bör dock införas, såsom framgår av det följande. En mer genomgripande om- läggning av prisregleringssystemet blir aktuell först vid en produktionsvolym som stadigvarande understiger förbruk- ningen.

Det nuvarande systemet med för— malningsavgifter möjliggör för Svensk Spannmålshandel att lämna bidrag vid avsättning av överskott av brödsäd ge- nom export. Förmalningsavgiftens stor- lek är beroende av omfattningen av de exportkostnader som behöver täckas, dvs. hur stora kvantiteter som behöver exporteras samt prisläget i Sverige jäm- fört med utlandsmarknaden. Vid en på sikt minskande brödsädsproduktion bör förmalningsavgiften kunna reduceras,

om inte klyftan mellan den inländska och utländska prisnivån samtidigt ökar. Tills vidare måste avgiften emellertid bibehållas. Förmalningsavgifter kan be- räknas vara erforderliga även vid en liten produktionsvolym för att täcka fraktkostnader för brödsäd, som expor- teras i byte mot import av vara av högre kvalitet. Såsom framgått av kapitel X bör emellertid den kompensationsav- gift, som uttas i stället för förmalnings- avgift vid import, byggas in i införsel- avgiften och tas med i bedömningen av gränsskyddets storlek och framtida ut- formning.

Stödköpsförfarandet och de rörliga införselavgifterna för fodersäd samt bot- tenpriset för brödsäd till foder har sin grund i en önskan att hindra en för låg fodersädsprisnivå inom landet. Detta kan medföra en för stor animaliepro— duktion. Det gränsskydd som lämnats fodersäden på hemmamarknaden kan vidare inte utnyttjas, om konkurrensen inom landet tillåts pressa priserna. Vid en produktion av fodersäd som är mindre än den nuvarande kan behovet av dylika regleringsingrepp väntas minska. Tills vidare är de emellertid nödvändiga. Det nuvarande systemet med stödpriser för fodersäd som fast- ställs av Kungl. Maj:t samt bottenpriser för brödsäd till foder, som fastställs av jordbruksnämnden, bör emellertid ändras så att båda dessa stödanordning- ar handhas av samma beslutande in— stans.

Gränsskyddet för fodersäd lämnas, i motsats till vad som gäller för fler- talet jordbruksprodukter, genom rörli— ga införselavgifter. Bakgrunden utgör fodersäd-sprisernas centrala ställning inom animalieproduktionen. Införselav- gifterna på fodersäd och andra foder- medel har på grund härav använts för att styra produktionen av vissa anima— lieprodukter (fläsk, ägg, broiler). Efter-

• Sida 200
•  Original

som behov av att styra produktionen på dessa områden kan väntas föreligga även i fortsättningen, anser vi att syste- met med rörliga avgifter för fodervaror- na måste bibehållas.

De rörelsemedel som ställs till Svensk Spannmålshandels förfogande kan för närvarande användas såväl till bered- skapslagring socm inlösen och marknads- reglering för brödsäd. Vi förordar att medel till kapitalkostnadernia för bered- skapslagringen anvisas på riksstaten (kapitalbudgeten) och att formen med rörlig kredit hos riksgäldskontoret resp. checkräkningskredit hos riksbanken re- serveras för inlösenverksamheten i frå- ga om spannmål.

Det prisortssystem, som för närvaran— de tillämpas vid inlösen av brödsäd, hör överses med utgångspunkt från rent ekonomiska grunder och med beaktande av strukturförändringarna inom odling- en och handeln med brödsäd.

Sammanfattningsvis finner vi, att med hänsyn till att de nu rådande ex- ceptionellt låga priserna på socker i internationell handel i längden knap- past kan väntas bestå samt till att det föreligger stora möjligheter till kost- nadsbesparingar inom relativt få år in- om främst betodlingen ett minskat be- hov av gränsskydd och annat stöd tor- de vara att förvänta. Ett mer defini- tivt ställningstagande till frågan om den

svenska sockerproduktionens storlek hör av antydda skäl inte ske i nuvarande läge. I avvaktan på att förutsättningar- na i nyssnämnda hänseenden klarnar — detta gäller även de västeuropeiska marknadsplanerna — bör inte nu nå- gon egentlig reduktion av den svenska sockerproduktionen äga rum. Ytterli- gare skäl för en bibehållen sockerbets- odling av nuvarande storlek är som förut anförts, att denna odling ger möj- lighet till förlängd sysselsättning på hösten, då risk eljest uppkommer för undersysselsättning för berörda jord- brukare och en tidigare säsongfriställ- ning av lantarbetare. Stödåtgärderna bör tills vidare avvägas så, att en socker- tillverkning baserad på en betareal av ca 40 000 ha kan upprätthållas inom landet. Betarealen uppgick ända till för några år sedan till över 50 000 ha.

Vid en inhemsk odling av 40 000 ha erhålls under förutsättning av normal avkastning en kvantitet socker motsva- rande 65 % självförsörjningsgrad. Pri- set på sockerbetor bör för de närmaste åren fastställas vid förhandlingar i hit- tills gängse ordning med sikte på upp- rätthållande av en odling av den angiv- na storleken. Efter ett antal år bör en förnyad prövning av frågan om produk- tionens storlek äga rum på grundval av de internationella marknadsförhål- landen samt de produktionsförutsätt- ningar m. ni. som då råder.

Marknadsregleringen för särskilda produkter. Animalier

Sammanfattning

Huvudbetänkandet Den framtida jord- brukspolitiken har utformats i två delar, del A Bakgrunden och del B Mål och medel. I del A har vi sökt samla de fakta och analyser, som bildar under- laget till de jordbrukspolitiska riktlinjer och förslag vi framlägger i del B.

Del A inleds med direktiv samt över- sikter (kap. I—III) över den samhälls- ekonomiska ram, inom vilken det svens- ka jordbruket nu och i framtiden har att samverka med näringslivet i övrigt. Vidare redovisas den internationella bakgrunden till den svenska jordbruks- politiken.

I nästföljande huvudavsnitt, produk- tions— och marknadsförhållanden (kap. IV—VIII), har vi beskrivit den hittills- varande befolknings- och strukturut- vecklingen, produktions- och marknads— utvecklingen för jordbruksprodukter samt försörjningsläget för livsmedel.

I avsnittet utvecklingslinjer i lant- bruk och på landsbygd (kap. IX.—XI) har vi sökt ge en bild av den tekniska utvecklingen och de krav denna ställer på lantbruksföretagens utformning och möjligheterna till fortsatt effektivise— ring. Vi har vidare redogjort för bonde— skogsbrukets framtida villkor och sökt sammanfatta de följdverkningar, som en krympande jordbruksnäring får för landsbygden i sin helhet.

I jordbrukspolitiken och dess verk- ningar (kap. XII—XV) tecknar vi hu- vuddragen i den hittillsvanande jord— brukspolitiken samt beskriver den pris—

och inkomstutveckling som denna poli- tik medfört.

Redogörelsen i del A syftar sålunda till att med ledning av föreliggande sta- tistik m. m. ge en så säker grund som möjligt för vår bedömning av hur jord- brukspolitiken i framtiden bäst bör ut- formas för att leda till en inom ramen för den totala samhällsekonomin Väl fungerande jordbruksnäring.

Våra synpunkter och förslag, som återfinns i del B, har vi grupperat i tre huvudavsnitt.

I det första avsnittet, riktlinjer för jordbrukspolitiken, kapitlen I—III, re- dovisas de utgångspunkter som varit vägledande för våra ställningstaganden samt framläggs våra huvudförslag.

Vi har därvid först i kapitel I sökt avgränsa den ram inom vilken det är möjligt att med ekonomisk-politiska medel förverkliga olika jordbrukspoli— tiska målsättningar.

Den förväntade internationella ut- vecklingen utgör en väsentlig utgångs— punkt för våra överväganden om jord- brukspolitikens framtida inriktning och utformning. De frågor det gäller att be- döma är å ena sidan riskerna för en konfliktsituation med en handelspoli— tisk avspärrning samt å andra sidan, under förutsättning av fredliga förhål— landen, världsekonomins framtida ut- veckling, den globala livsmedelsförsörj— ningen och jordbruksråvarornas lång- siktiga bytesvärde i internationell han- del. Andra frågor i sammanhanget är

• Sida 246
•  Original

de framtida möjligheterna för en friare handel och för internationella åtgärder, som kan medföra stabilare förhållanden i världshandeln med livsmedel.

Den internationella livsmedelsförsörj- ningen har under senare år alltmer kommit att framstå som en av de mest brännande frågorna. Av de internatio- nella bedömningarna framgår att två motstridiga huvudtendenser för värl- dens livsmedelsförsörjning och därmed för prisnivån på livsmedelsråvaror i internationell handel för närvarande gör sig gällande. Å ena sidan har man de på grund av befolkningstillväxten snabbt växande potentiella behoven i u-länderna, vilka ej kan täckas av den förväntade produktionsökningen. På lång sikt kan dessa behov resultera i en xiss åtstramning av läget på världs- marknaden och en krissituation för för- sörjningen i u-länderna. Å andra sidan synes, i varje fall på kort sikt, bristen på köpkraftig efterfrågan och u-länder- nas strävan att öka sina exportinkoms— ter komma att leda till svårsålda över— skott i de västerländska industriländer- na. Dessa olika tendenser gör en fram- tidsbedömning ytterst vansklig. För de närmaste tio åren synes man dock böra utgå från att den sistnämnda tendensen kommer att överväga, dvs. att den köp- kraftiga efterfrågan på livsmedel ej kommer att överstiga produktionsök- ningen. I stort sett skulle därför det nu- varande läget på den internationella marknaden komma att bestå under den- na tidrymd. Utvecklingen på längre sikt är däremot ytterst oviss. Den sam- manhänger i hög grad med möjligheter- na till och viljan att ekonomiskt ut- veckla u-länderna. Skulle dessa an- strängningar krönas med framgång, kommer utan tvivel en väsentligt ökad internationell efterfrågan på livsmedel att göra sig gällande.

Vår sammanfattande bedömning av

den internationella livsmedelsförsörj- ningen och möjligheterna till en friare handel för livsmedel är, att för i varje fall det närmaste decenniet synes fram- stegen i strävandena att stabilisera världsmarknaden och få till stånd en prisbildning, som bättre avspeglar för- hållandena på de nationella markna- derna, komma att bli tämligen begrän— sade.

Vi anser det vidare vara realistiskt att räkna med fortsatt protektionism i industriländerna och faktisk l-ivsme- delsbrist i u-länderna, men samtidigt med växande exportansträngningar från de senares sida och ett handelspolitiskt tryck mot de förra att öppna sina mark— nader.

På ännu längre sikt anser vi dock att den faktiska livsmedelsbristen kan kom- ma att göra sig starkare gällande och resultera i en åtstramning på världs— marknaden, även om åtstramningen inte nödvändigtvis behöver resultera i en stark prisstegring. Därigenom skulle produktionspotentialen i en del indu- striländer kunna bli av väsentlig bety- delse för u-ländernas försörjning.

Slutsatsen för den svenska jordbruks- politiken synes oss böra bli, att man måste utgå från att prisnivån på världs- marknaden även under det närmaste decenniet kommer att vara låg och starkt varierande och att betydande avsättningssvårighcter kommer att före- ligga, men att man samtidigt på lång sikt bör räkna med att för den inhems— ka försörjningen vidmakthålla en viss produktionspotential, där detta kan ske till rimliga kostnader. Sveriges förut— sättningar för jordbruksproduktion är dock så begränsade att landet kan göra betydligt större insatser för u-länderna på andra områden. Vad som sist sagts hindrar naturligtvis inte att de över- skott som tid efter annan kan uppkom- ma — trots sjunkande självförsörjnings-

• Sida 247
•  Original

grad _- bör kunna utnyttjas i den svens- ka u-landshjälpen enligt de allmänna riktlinjer som gäller för denna och de internationella organisationernas verk- samhet.

Behovet av en tillfredsställande in- hemsk livsmedelsförsörjning i händelse av avspärrning från tillförsel utifrån har spelat en mycket betydande roll för svensk jordbrukspolitik. Vi har för vår del ansett, att sådana avspärrnings- risker fortfarande finns och kommer att finnas under avsevärd tid framöver. Detta innebär att den svenska livsme- delsförsörjningen — så länge dessa ris- ker kvarstår — till övervägande del måste baseras på en inhemsk livsme- delsproduktion.

Frågan om jordbruksproduktionens lämpliga omfattning är jordbrukspoli- tiskt väsentlig så länge världsmarknads- priserna ligger avsevärt lägre än de inhemska priserna och det därför er- fordras ett betydande prisstöd. övervä- ganden om olika bedömningsgrunder i fråga om produktionsmålsättningen finns i kapitel II.

Eftersom produktionen stagnerat, me- dan den inhemska efterfrågan till följd av folköknzingen stigit något, har under senare år skett en viss försvagning av självförsörjningsgraden (relationen mel. lan produktion och konsumtion i kalo— rier). Självförsörjningsgraden vid nor- mala produktionsförhållanden 1962/63 har beräknats till ca 98 % och till ca 94 % normåret 1965/66. Härvid har räk- nats med samma produktionsfördelning mellan vegetabilier och animalier som i kalkylen för år 1962/63. Enligt progno- serna skulle självförsörjningsgraden en— ligt samma beräkningsgrunder fram till mitten av 1970-talet sjunka ned mot 90 %.

Vid våra bedömningar har vi funnit, att den samhällsekonomiska vinsten av en krympning av produktionsapparaten

och av produktionsvolymen skulle bli rätt stor. Vilken preciserad målsättning för jordbruksproduktionens storlek som ur rent samhällsekonomisk synpunkt borde uppställas har vi ansett vara svårt att ange. Den skulle emellertid i dagens läge komma att ligga under den lägsta volym, som enligt vår mening av andra skäl synes böra upprätthållas.

Bland dessa andra skäl märks främst beredskapsskälet. Den konkreta inne- börden av våra bedömningar är, att den fredsmässiga jordbruksproduktionen skulle, vid viss utökning av beredskaps- lagren, kunna nedgå till ca 80 % själv- försörjningsgrad (vid samma fördelning mellan vegetabilisk och animalisk pro- duktion som normalåret 1962/63) utan risk för att påfrestningarna vid en av— spärrning skulle bli övermäktiga.

Vi har övervägt frågan, huruvida öv- riga beredskapsåtgärder — främst lag- ring —— borde kompletteras med ett jordbanksprogram men kommit till den slutsatsen, att förutsättningar för en svensk jordbank liknande den ameri- kanska inte föreligger. Vi har vidare funnit, att varken befolkningspolitiska eller sociala skäl bör föranleda, att man på lång sikt inriktar sig på att upp- rätthålla en jordbruksproduktion av an- nan storlek än den som av beredskaps- skäl och av rent ekonomiska skäl är önskvärd.

Mot bakgrund av vad i kapitlen I och II anförts som utgångspunkter för våra ställningstaganden, framlägger vi i ka- pitel III vårt förslag till jordbrukspoli- tisk målsättning.

Vår utgångspunkt är, att jordbruks- politiken bör utformas så, att den får samma huvudsyften som den allmänna samhällsekonomiska politiken, dvs. att främja fortsatt ekonomisk tillväxt för att möjliggöra en stigande levnadsstan- dard och medverka till att alla grupper blir delaktiga -i denna standardökning.

• Sida 248
•  Original

Jordbrukspolitiken bör därför ha till mål att till minsta samhällsekonomiska kostnad — innefattande bl. a. ett främ- jande av tillkomsten av rationella jord- bruk — åstadkomma en jordbrukspro- duktion av önskad storlek och sam- tidigt göra det möjligt för jordbrukets arbetskraft att följa med i den allmänna standardstegringen.

Denna allmänna jordbrukspolitiska huvudmålsättn—ing har vi konkretisera—t i följande förslag.

1. Av samhällsekonomiska och mark.- nadsmässiga skäl bör fram till slutet av 1970-talet under vissa förutsättning- ar självförsörjningsgraden successivt sänkas till ca 80 % av full försörjning.

2. Inom den ram som produktionsmål- sättningen anger bör den långsiktiga jordbrukspolitiken ha till mål att skapa så effektiva företag som möjligt. Utform- ningen av sådana företag bör succes- sivt anpassas efter den tekniska och ekonomiska utvecklingen. Genom en sådan politik tillgodoses det ur sam- hällsekonomisk synpunkt centrala kra- vet, att kostnaderna för de framställda livsmedlen blir så låga som möjligt, dvs. att de resurser, som tas i anspråk för den önskade produktionen, ned- bringas till ett minimum.

3. För att förverkliga den jordbruks- politiska målsättningen kan användas dels rationaliserings- och rörelsestimu- lerande medel, dels prispolitiska åtgär- der. Eftersom vi nu ej med säkerhet kan bedöma, hur dessa medel kommer att verka, bör under en övergångsperiod av minst tre år räknat från 1 september 1967 följande åtgärder vidtas:

a) Betydande ekonomiska och admi- nistrativa insatser görs på rationalise- ringspolitikens område. Effektiva åtgär- der sätts in för omställning av den ar- betskraft, som vill övergå till annan verksamhet. Småbruksstödet i nuvaran- de former avskaffas.

b) I avvaktan på att effekten av ratio— naliserings- och omställningsåtgärder- na kan registreras och analyseras bör riktpunkten för prispolitiken under övergångsperioden vara, att prisnivån för jordbruksprodukter ej får stiga fullt så snabbt som den allmänna prisnivån. Vid ett sådant prissystem bör jordbru- karna i huvudsak kunna behålla sina rationaliseringsvinster. — Planer bör upprättas för täta representativa jord- bruksräkningar samt för standardun- dersökningar för att belysa utveck- lingen i jordbruket och andra näringar.

4. Efter övergångsperiodens slut bör utgångspunkten vara att man, förutom de rationaliserings- och rörelsestimule- rande åtgärderna, skall kunna använda prispolitiska medel i ökad omfattning, om så bedöms vara erforderligt. Om rationaliserings- och omställningsin— satserna har haft effektiv verkan men målsättningen ämdock ej kan väntas bli förverkligad under den tidrymd vi räk- nar med (fram till slutet av 1970-talet), bör ökade dylika insatser övervägas. Om däremot rationaliserings- och om- ställningsverksamheten inte har fått önskad effekt ur samhällsekonomisk synpunkt (resursntflyttning och produk- tionsutveckling), måste en ytterligare sänkning av realpriserna på jordbruks- produkter kunna komma i fråga.

5. Om trots en snabb utflyttning av produktionsfaktorer ur jordbruket minskningen i produktionsvolymen inte skett i den takt vi förutsatt, beroende på en snabbare stegring av produktivi- teten än väntat, blir kravet på en be- gränsning av produktionsvolymen inte lika angeläget.

6. Med hänsyn till föränderligheten i alla de faktorer, som påverkar produk- tionsmålsättningen och då särskilt det världspolitiska läget, prisutvecklingen på världsmarknaden och lagringstekni- ken, måste en omprövning av produk-

• Sida 249
•  Original

tionsmålsättningen fortlöpande komma till stånd.

7. Då förut angett produktionsmål uppnåtts, förutsätter vi att en produk— tionsmålstyrd prissättning på jord- bruksprodukter skall kunna tillämpas. Vi utgår därvidlag från att en sådan rörlighet för produktionsfaktorerna och då särskilt arbetskraften har uppnåtts, att produktionsinriktningen och storle- ken av produktionen i jordbruket kan regleras i huvudsak genom prisättning— en. Rationaliserings- och omställnings— åtgärder blir givetvis även i fortsätt- ningen nödvändiga.

8. Utvidgat samråd förutsätts mellan de myndigheter som administrerar ra- tionaliserings- och prisregleringsverk- samheten.

Vår motivering för att på längre sikt lägga tyngdpunkten vid en produktions- målstyrd prissättning i stället för vid den hittillsvarande inkomstmålsättning- en finns redovisad i kapitel VIII.

Den närmaste innebörden av och mo- tiveringarna för våra förslag i fråga om rationaliseringspolitik och omställ- ningsstöd redovisas i kapitlen IV—VII.

Rationaliseringen av jordbruket har som mål att skapa så effektiva företag som möjligt inom den ram som produk- tionsmålsättningen ger. Det är angeläget att uppbyggnaden av rationella företag och utflyttningen av resurser från nä- ringen baseras på riktiga utgångspunk- ter. Vi föreslår därför att inom den statliga lantbruksorganisationen upprät- tas arbetsenheter för utvecklingsplane- ring, som fortlöpande följer den jord- bruksekonomiska och jordbruksteknis- ka utvecklingen. Arbetsenheterna skall informera jordbrukarna om denna ut- veckling samt söka utreda de ekono- miska förutsättningarna för olika före- tagsformer m.m. Till stöd för sitt ar-

bete härmed bör de statliga rationali- seringsorganen erhålla medel, förslags- vis 200000 kr årligen, till att bekosta beställningsforskning vid olika veten- skapliga institutioner. I syfte att få bättre underlag än för närvarande för planeringen av rationaliseringsarbetet förordar vi vidare att metoderna för den jordbruksekonomiska undersök- ningen omprövas samt att ett företags- register inrättas, som fortlöpande be- skriver jordbruksföretagen.

Vi anser det angeläget att rationali- seringsarbetet nära samverkar med pris- sättningen på jordbruksprodukterna. Detta kan ske genom ett ökat samarbete mellan lantbruksstyrelsen och statens jordbruksnämnd. De båda verken förut- sätts fortlöpande följa och redovisa ef- fekten av insatta rationaliserings- och prispolitiska medel. Till lantbrukssty- relsen och lantbruksnämnderna bör knytas rådgivande nämnder för samråd med myndigheter och näringslivet i mer väsentliga planeringsfrågor. Plane- ringen och samordningen av rationali- seringsarbetet är behandlat i kapitel IV.

För att jordbrukarna skall kunna till- räckligt snabbt tillgodogöra sig de tek- niska framstegen krävs en ökad sats— ning på yrkesutbildningen. Den grund- läggande yrkesutbildningen bör göras mer omfattande än hittills och anord— nas efter ett beräknat årligt utbildnings— behov av 2000 företagare och 500 an- ställda. De som genomgår utbildningen förutsätts erhålla ekonomiskt stöd efter samma normer som gäller vid annan yrkesutbildning. Härtill kommer ett be- hov av grundläggande yrkesutbildning för redan yrkesverksamma, som beräk- nas utgöra 500 personer per år under de närmaste 10 åren. Vi förordar att dessa erhåller ekonomiskt stöd enligt de grunder som gäller för omskolnings- kurser i samband med byte av yrke.

• Sida 250
•  Original

Lantmästarutbildningen bör successivt utbyggas. Grundutbildningen bör by.,— gas ut genom specialkurser. Fortbild- ningen och rådgivningen bör utökas vä- sentligt dels genom lantbruksprogram i radio och TV, dels genom insatser för individuell rådgivning. Utbildnings— och rådgivningsfrågorna finns närmare behandlade i kapitel VI.

Rationaliseringen kräver en utbygg- nad av de utvecklingsbara jordbruks- företagen. En allmän strävan är att till företagen anskaffa mer jordbruksjord och skogsmark samt större djurbesätt- ningar och att anskaffa nya maskiner och byggnader. Verksamheten fördröjs och motverkas emellertid av svårighe- terna för de enskilda företagen att an- skaffa erforderlig mark och att finan— siera en utbyggnad av driften. I kapitel V förordar vi att lantbruksnämnder- nas inköp och försäljning av jordbruks— mark för att underlätta strukturrationa- lisering skall ökas väsentligt. För att möjliggöra detta bör jordfonden ökas i takt med kraven på en snabb ratio- nalisering och omställning, förslagsvis med 100 milj. kr under en första tre- årsperiod, varigenom fonden kommer att uppgå till ca 267 milj. kr. Formerna för sammanläggning av jordbruksfas- tigheter bör förenklas samt möjlighe- terna att använda arrendeformen för- bättras.

Vad gäller finansieringen, som också behandlas i kapitel V, föreslår vi att Sveriges allmänna hypoteksbank ges ökade möjligheter att emittera obliga- tioner för att kunna tillgodose jordbru- kets behov av bunden sekundärkredit. I lägen då riksbanken tillämpar skärp- ta bestämmelser för kreditgivningen bör behovet av medel vid kreditinstitut som är av särskild betydelse för jordbrukets kreditförsörjning beaktas. Statligt kre- ditstöd bör ges främst i form av låne— ganantier. Ett ökat stöd i denna form

medför att nuvarande rationaliserings- stöd i form av bidrag, avskrivningslån och direkta statliga lån från lånefonden kan minskas.

Vi förordar vidare att driftslån skall kunna utgå med hela det erforderliga beloppet och inte som för närvarande vara maximerat till 40 000 eller i sär- skilda fall 50 000 kr. Vi anser även att amorteringstiden för driftslånen bör förlängas från högst 15 till högst 20 år och för jordförvärvslån från högst 30 till högst 40 år. Lånegaranti till eta- blering och driftsomläggning bör kun- na utgå till jordbruk utan begränsning med avseende på företagsstorlek. För att underlätta finansieringen bör kom- munalskattelagen ändras så att avskriv- ning av ekonomibyggnader bättre kan ansluta till byggnadernas faktiska var- aktighet. Våra förslag till bättre finan— sieringsstöd kan beräknas medföra att de årliga medelsanspråken för lånegaran- tier stiger från ca 133 till ca 288 milj. kr. Behovet av bidragsmedel minskar samtidigt från 30 till 25 milj. kr per år.

De jordbrukare som driver en oratio- nell och inte utvecklingsbar enhet och önskar övergå till annat yrke bör kunna få del av de generella arbetsmarknads- politiska stödåtgärderna. Vi föreslår vi- dare att lantbruksnämnderna får befo- genhet att inlösa jordbruksfastigheter för att underlätta för jordbrukare att övergå till annan verksamhet. Lant- bruksnämnderna bör även under en 8— årsperiod räknat från 1 september 1967 kunna lämna kontant omställningsstöd till sådana jordbrukare med mellanö 000 och 20000 kr. Som förutsättning för kontant omställningsstöd anser vi bör gälla, att brukarens företag inte kan drivas rationellt och inte är utvecklings- bart. Stöd bör kunna utgå då det är svårt för brukaren att avveckla företaget på grund av att det ligger i område med ringa efterfrågan på jordbruksfastighe-

• Sida 251
•  Original

ter eller då brukaren är mycket skuld- satt och/eller kan :anses ha behov av stödet för sin fortsatta försörjning. Om- ställningsfrågan är närmare behandlad i kapitel VII.

För nyssnämnda inlösen av jord- bruksfastigheter föreslår vi en utökning av jordfonden med ytterligare 30 milj. kr. Kostnaderna för omställningsstödet under" förut angiven period blir gi— vetvis beroende av antalet bruknings- enheter som upphör under denna pe- riod. Vi beräknar storleksordningen av medelsbehovet till ca 35 milj. kr per år. Det särskilda småbruksstödet, som för närvarande utgår i form av arealtillägg och leveranstillägg för mjölk, anser vi bör avskaffas under 1967/68.

För jordbruksbefolkningen inom vis- sa områden uppkommer svårigheter vid vikande sysselsättaingsmöjligheter inom jordbruk och skogsbruk. Vi föreslår att en inventering görs av möjligheterna till kompletteringsarhete, t. ex. i form av naturvårdsarbeten och anläggnings- arbete för friluftsliv.

Rationaliserings— och omställningsstö- det anser vi som tidigare nämnts böra kombineras med en prissättning på jordbruksprodukter, som under en över- gångsperiod av minst tre år anslu- ter till den sakta sjunkande realpris- utveckling, som ägt rum under tio- årsperioden 1956—65. Priserna på olika produkter anser vi, som närmare fram— går av kapitel IX, bör avvägas med hänsyn till de prisrelationer som på lång sikt gäller på världsmarknaden. En sådan anpassning innebär en specia- lisering av jordbruksproduktionen till de produktionsgrenar, där landets för- utsättningar är bäst. Bl. a. på grund av beredskapsskäl och att världsmark- nadens priser inte [alltid motsvarar av- sättningsmöjligheter till noterade priser kan anpassningen emellertid inte göras fullständig.

En anpassning till världsmarknadens relationer uppnås vid ett likformigt gränsskydd, om en högprislinje är grunden för prisregleringen. Det gräns— skydd som för närvarande upprätthålls är inte likformigt. För flertalet vegeta— bilier upprätthålls ett betydligt högre gränsskydd än vad som gäller för vik- tigare animalieprodukter. De nu gäl- lande prisrelationerna kan sägas vara ett resultat av —— förutom impulser från världsmarknaden —— en rad faktorer så- som marknadsläget, beredskapssyn- punkter, inkomstläget för vissa produ- centgrupper, effekter på levnadskostna- der m. m. Prisrelationerna har i prak- tiken starkt påverkats av de överlägg- ningar som ägt rum mellan företrädare för jordbruksorganisationerna och sta- ten.

De relationer mellan priserna på olika produkter som framkommit på detta sätt synes knappast utgöra den bästa grunden för produktionsinriktningen inom jordbruket. Vi föreslår att prisav- vägningen i fortsättningen baseras på en plan med giltighet av 53—10 år. Pla- nen bör i sina huvuddrag fastställas av statsmakterna, medan detaljutform- ningen bör ske efter överläggningar mellan företrädare för jordbruket och staten. Prisavvägn'ingen enligt denna plan bör sikta dels på en anpassning till världsmarknadspriserna på lång sikt, dels på att begränsa överproduk- tion av varor som ej kan avsättas på export. Innebörden härav kan beräknas bli att erforderlig import främst kon— centreras till vegetabiliska produkter såsom spannmål och socker, medan för animaliska produkter, såsom kött och fläsk, tillämpas i det närmaste full själv- försörjning.

Det erforderliga prisstödet till jord- bruket kan, som framgår närmare av kapitel X, utgå antingen som nu är fallet i form av gränsskydd, högpris-

• Sida 252
•  Original

linje, eller i form av tilläggsbetalningar till jordbrukarna, lågprislinje. I det första fallet bärs kostnaden via priserna av konsumenterna i förhållande till de- ras konsumtion av livsmedel. I det and- ra fallet brukar kostnaderna för jord- bruksstödet bekostas via statsbudgeten och bäras av konsumenterna via skat- terna. Vi förordar bl. a. med hänsyn till det europeiska ekonomiska samar- betet att prisstödet till jordbruket i lik— het med i flertalet andra västeuro— peiska länder tills vidare i allt väsent- ligt ges formen av en högprislinje och sålunda får utgå som ett gränsskydd. Skyddet bör liksom för närvarande ut- göras av införselavgifter, som är fasta så länge priserna inom landet ligger inom vissa gränser. Införselavgifterna skall under övergångstiden ändras, då reala producentprisnivån på jordbruks- produkter inom landet ändrats med mer än 2 %. Vidare förutsätts prisgrän- ser och mittpriser få ändras när den på visst sätt rensade konsumentprisindex ändrats med 3 %.

Förutom genom gränsskydd har pris- nivån på jordbruksprodukter inom lan- det erhållit stöd genom olika slag av marknadsregleringar. Särskilda regle- ringsföreningar, som står under statens jordbruksnämnds kontroll, har lagrat el- ler exporterat jordbruksvaror för att hindra tillgången att överstiga efterfrå- gan vid den prisnivå som möjliggörs av gränsskyddet. I några fall, bl. a. för me- jeriprodukter, har marknadsreglerande åtgärder, som utgör led i den av stats— makterna åsyftade marknadsreglering— en, vidtagits av producentkooperativa or- gan. Vi föreslår att fristående reglerings- föreningar övertad dessa uppgifter. Vi förordar vidare att regleringsförening- arnas styrelse kompletteras så att kon- sumentintresset blir direkt företrätt.

De statliga marknoadsregleringarna bör enligt vår mening ha sådan utform-

ning, att de kan genomföras utan sär- skild medverkan i regleringsverksam- heten eller kompletterande regleringar från jordbrukets ekonomiska förenings- rörelses sida. Den statliga marknads- regleringen förutsätts sålunda bli helt fristående från föreningsrörelsen, så att föreningsrörelsen i konkurrenshänseen- de kan bedömas enligt samma grunder och från samma utgångspunkter som näringslivet i övrigt.

Regleringsverksamheten finansieras delvis genom interna regleringsavgifter. Denna möjlighet anser vi böra kvarstå. Det maximibelopp av 160 milj. kr, som hittills årligen fått disponeras av in- förselavgifter, bör inte utan starka skäl överskridas.

En jordbruksreglering som är utfor- mad som en högprislinje kan i vissa fall medföra ett handikapp i konkur- renshänseende för sådan inhemsk indu- stri, som är beroende av råvaror som fördyras genom regleringen. Vi förordar att kompensation lämnas den industri vars gränsskydd är föremål för avveck— ling inom EFTA i den mån den är be- roende av råvaror, som fördyras genom jordbruksregleringen och har att räkna med konkurrens i nämnvärd grad från producenter i andra länder. De komplet- teringar av nu gällande utjämning, som härigenom blir nödvändiga, kräver emellertid en utredning av handelspoli- tisk och tullteknisk natur. Vi förordar, att en sådan utredning snarast kommer till stånd.

Beslut rörande prissättningen bör även i fortsättningen föregås av över— läggningar mellan företrädare för jord- bruket, konsumenterna och staten. Här- vid bör staten i motsats till nu företrä- das av särskilt delegerade. I samband med en sådan omläggning bör jord- bruksnämndens ledning omorganiseras till en verksstyrelse med lekmannain— slag.

• Sida 253
•  Original

Vad gäller marknadsregleringen för olika varuområden har vi i kapitel XI—XII behandlat socker, spannmål, fabrikspotatis, mjölk- och mejeripro- dukter, fetter, kött och fläsk samt ägg.

Marknadsregleringen för spannmål fö- reslås bli bibehållen tills vidare med undantag för vissa mindre modifikatio- ner, eftersom regleringen redan har en sådan utformning att en anpassning av produktionsvolymen är möjlig.

Stödåtgärderna för socker föreslås bli avvägda så, att en sockertillverkningr baserad på en betareal av ca 40 000 ha kan upprätthållas inom landet. Vid en sådan odling erhålls under förutsätt- ning av normal avkastning en kvantitet socker motsvarande 65 % självförsörj- ningsgrad. Priset på sockerbetor bör för de närmaste åren fastställas vid för- handlingar med sikte på att upprätt- hålla en odling av angiven storlek. Efter ett antal är bör en förnyad prövning av frågan om produktionens storlek äga rum på grundval av de internationella marknadsförhållanden och produktions- förutsättningar m.m. som då råder.1

Stödet till fabrikspotatisodlingen an- ser vi bör prövas närmare i särskild ordning.

Vad gäller mjölk— och mejeriproduk- ter har vi funnit att förutsättningar finns för en successiv avveckling av ut— jämningsavgifterna under en femårs- period. För denna avveckling talar även att utjämningssystemet i sin nuvarande utformning innebär, att en del mjölk- konsumenter tvingas subventionera dem

som förbrukar smör. Vi föreslår vidare att en del av de statliga bidragen till mjölkproduktionen, som kan antas för- svåra anpassningen av mjölkproduktio- nen till efterfrågan inom landet, tas bort. Vi anser sålunda att det allmänna n'ijölkpristilläggct bör avvecklas under en treårsperiod och att leveranstilläg- get för mjölk, som tidigare nämnts, bör upphöra att utgå vid ingången av reg- leringsåret 1967/68. Samtidigt bör även tas bort den särskilda regleringsavgiften för fetter och fettråvaror, som har till syfte att fördyra bl. a. margarinet för att öka avsättningen av smör inom landet.

Det extra mjölkpristillägget, som har sin största betydelse för mjölkproduk- tion-en i Norrland, anser vi bör bibe- hållas tills vidare under den av oss för- ordade övergångsperioden för den all— männa prissättningen. Före periodens utgång bör stödet omprövas.

För övriga animaliska produkter kan nämnas att vi föreslår en viss begräns- ning av det statliga lagringsstödet för kött och fläsk samt att det särskilda stö- det till smågris- och ullproduktionen avskaffas.

Till en del av de i denna sammanfatt— ning nämnda förslagen är knutna reser— vationer och särskilda yttranden. Des- sa, avseende såväl A- som B-delen, finns intagna i ett särskilt avsnitt i det föl— jande.

1 Förslaget om den fortsatta sockerregleringen stöds av en annan grupp än den majoritet som i övriga frågor svarar för förslagen.

• Sida 254
•  Original

Förteckning över av 1960 års jordbruksutredning utförda specialundersökningar

A. Tryckta

1. Utvecklingstendenser i modernt skogsbruk (SOU 1963: 63)

2. Det svenska lantbrukets effektivise- ringsvägar (SOU 1963: 66)

3. Kapitalutvecklingen i det svenska lantbruket (SOU 1964: 8)

4. Nytillträdda lantbrukares finansiella problem (Meddelande nr 6—1963 från Jordbrukets Utredningsinstitut)

7. Jordbruksprodukternas distributions- och marginalförhållanden (SOU 1965: 27)

B. Otryckta (Förteckningen inte fullständig)

Sveriges befolkning 1980 (Odd Gul—

brandsen) Den svenska växtodlingen och hus— djursskötseln —- efterkrigsutveck- lingoch prognos för inriktning och produktion år 1975 (Produktions— gruppen) Sveriges försörjningsläge (Beredskaps— gruppen) Företagarhustrun i lantbruket (Eva Ernest-Börestam) '

Promemoria rörande stödet till den svenska sockernäringen (Prisregle— ringsgruppen med anlitande av sär- skild expertis) Promemoria rörande matfettsmarkna- den (Dzo)

Nu nämnda promemorior finns i arkiv- exemplar på statens jordbruksnämnds utredningsbyrå.

• Sida 255
•  Original

Arbetsgrupper inom 1960 års jordbruksutredning

Arbetsgruppen rörande jordbrukets kredit- försörjning Ordf.: Direktör Halvdan Åstrand

Arbetsgruppen för strukturfrågor Ordf.: Överdirektör Hans Wetterhall

Arbetsgruppen rörande valet av prislinje Ordf.: Agr. lic. Clas-Erik Odhner

Arbetsgruppen för distributionsfrågor Ordf.: Generaldirektör Helmer Olsson

Arbetsgruppen rörande gens organisationsformer Ordf.: Professor Lennart Hjelm

lantbruks företa-

Arbetsgruppen rörande beredskapsfrågor Ordf.: Expeditionschef Karl-Olof Wahlfisk

Arbetsgruppen rörande produktionsutveck- lingen Professorerna Sven L. Jansson och Erik Åkerberg samt laborator Arvid Hellberg

Arbetsgruppen för frågor rörande europa— marknaden Ordf.: Agr.lic. Clas—Erik Odhner

Arbetsgruppen för skogsbruksfrågor Ordf.: Professor U. Sundberg Arbetsgruppen för landsbygdsfrågor Ordf.: Agr.1ic. Clas—Erik Odhner Arbetsgruppen för konsumtionsfrågor Ordf.: Byråchef Lars Juréen Arbetsgruppen för rationaliseringsfrågor Ordf.: Direktör Halvdan Åstrand Arbetsgruppen för prisregleringsfrågor Ordf.: Agr.lic. Clas-Erik Odhner

I förteckningen har inte upptagits de arbetsgrupper, som berett handlägg— ningen i de frågor som av utredningen behandlats i delbetänkandet »Organisa— tionen av rationaliseringsverksamheten m. m. på jordbrukets, skogsbrukets och trädgårdsnäringens område» (SOU 1964: 55).

• Sida 256
•  Original

Experter i 1960 års jordbruksutredning

Direktör Karl Olov Andersson Civiljägmästare T. Andrén Professor Ragnar Bentzel Sparbanksdirektör S. G:son Berg Länsarbetsdirektör G. Bergendahl Överlantmätare S. Bergentz Professor Gunnar Blix Direktör W. Brangmo Fil. kand. Eva Ernest-Börestam Ambassadrådet Carl De Geer Byråchef Filip Ericsson Major Torsten Fried Agr.1ic. Paul Grabö Byråchef C.-E. Grönlund Laborator Odd Gulbrandsen Byrådirektör Henrik Hagander Lantbruksdirektör B. Hjalmarsson Länsjägmästare R. Hjorth Laborator Arvid Hellberg Professor Lennart Hjelm Fil. lic. P. Holm Riksdagsman B. lsac30n Professor Sven L. J anssou

Byrådirektör Bertil Johnsson Civilekonom Bengt Kristensson Fil. lic. F. Larsson Byråchef Sten Larson Aktuarie Nils Lind Byråchef Lars Lindberger Agronom H. Marktorp Byråchef Kurt Medin Revisor C. E. Park Generaldirektör Helmer Olsson Professor Ulf Renborg Fil. lic. Åke Sambergs Avdelningsdirektör Eje Sandquist Lantbruksdirektör N. E. Sjöborg Direktör Nils Allan Svensson Agronom S. C. Söderberg Fil. kand. Ursula Wallberg Lantbruksdirektör M. Wieslander Professor Erik Åkerberg

Härjämte har anlitats ett antal stat— liga befattningshavare m. fl. för utfö— rande av speciella arbetsuppgifter.

• Sida 257
•  Original

Reservationer och särskilda yttranden

17—614679

• Sida 258
•  Original

Särskilt yttrande av herr Lindbeck

Angående försörjningsberedskapen (kap. A:VIII) samt inkomstförhållandena i jordbruket (kap. A:_XIII)

Utredningens analys av försörjnings— beredskapen inför avspärrning samt av inkomstförhållandena i jordbruket ford- rar några kommentarer. I de beräkning- ar som ligger bakom försörjningsavsnit- tet (kap. A:VIII) har kostnaderna för alternativet med ökad lagring av olika skäl överskattats. En förklaring härtill är att man i analysen inte valt de bil- ligaste lagringsalternativen; en annan förklaring är att gränsskyddet i dag är betydligt högre än enligt de utförda kalkylerna (som bygger på det gräns- skydd som rådde 1960—61). I inkomst- avsnittet (kap. A:XIII) har jordbru- karnas inkomster underskattats genom att man vid beräkningen följt schab- loner från de inkomstkalkyler som, efter diverse förhandlingskompromis- ser, legat till grund för den tidigare jordbrukspolitiken.

Eftersom försörjnings- och inkomst- kalkylerna utförts innan jag kom med i utredningen har jag tyvärr inte haft tillfälle att på ett tidigt stadium före— slå ändringar i den grundläggande upp- läggningen av dessa avsnitt. Båda dessa kalkyler borde emellertid enligt min me- ning ha lagts upp på ett annat sätt.

I. Försörjningsberedskapen Utredningen presenterar kalkyler (kap. A:VIII) enligt vilka fortsatt produk- tion på den sämsta tredjedelen av lan-

dets jordbruksareal (dvs. produktio- nen på den sämsta miljonen hektar åker) är betydligt dyrare än såväl im- port (plus beredskapslagring) som ökad odlingsintensitet på den bättre marken. Den slutsats som kan dras härav är att en miljon hektar mark med fördel kan läggas ned utan risk för livsme- delsberedskapen. Denna (outtalade) slutsats förefaller oantastlig.

Däremot håller inte jämförelsen mel- lan lagringsalternativet och alternativet med ökad intensitet på den bästa jor- den. Enligt det presenterade materia- let skulle, vid världsmarknadspriser, al- ternativet med lagring (av fodersäd el- ler brödsäd) kosta ungefär lika mycket som intensivare och effektivare produk- tion på den bättre jorden.1 I själva ver- ket är emellertid i dag lagringsalterna- tivet betydligt billigare än som anges av dessa kalkyler. Detta sammanhänger med tre olika omständigheter.

1. De i kapitlet redovisade kalkyler-

1 Vid en antagen nedläggning av 1/2 miljon hektar kostar lagringsalternativet och alter— nativet med ökad intensitet på kvarvarande areal nästan exakt lika mycket (622—636 miljoner kronor). Vid en antagen nedlägg- ning av en miljon hektar skulle alternativet med ökad intensitet bli något billigare (70— 80 miljoner billigare). (De kalkyler som pre— senteras över kostnaderna för import plus lagring i inhemska priser förefaller överflö— diga. Det är ju genom att utnyttja världs- marknaden, som alternativet med import plus lagring är fördelaktigt).

• Sida 259
•  Original

na avser tidpunkten 1960—451, då det inhemska gränsskyddet för fodersäd endast var cirka 25 % (70 % för bröd— säd). Sedan dess har gränsskyddet för fodersäd stigit till 60% (115% för brödsäd). Detta betyder att en kalkyl som grundats på dagens priser skulle göra lagring till det klart billigaste al— ternativet att tillgodose en marginal- kvantitet av livsmedel med tanke på avspärrning.

2. Kalkylerna grundas på förutsätt— ningen att när en miljon hektar av den sämsta marken läggs ned så skall man öka import och lager av just de (lag- ringsbara) produkter som i dag produ- ceras på denna areal. Eftersom prak- tiskt taget inte något socker alls odlas på denna areal kommer ökad import och lagring av socker alltså inte in som något alternativ i kalkylerna, trots att import och lagring i verkligheten är speciellt fördelaktigt just för socker. Att import av socker är fördelaktigt framgår för övrigt av en annan av ut- redningens undersökningar, enligt vil— ken vinsterna av att lägga ned inhemsk sockerproduktion, och att alltså gå över till import och beredskapslager, skulle vara av storleksordningen 140, 100 re— spektive 60 milj. kr per är, beroende på om världsmarknadspriserna är 50, 65 eller 80 öre per kilo för färdigt im— porterat socker. (För närvarande är priset på världsmarknaden 35—45 öre; i genomsnitt har priset under de se— naste 15 åren varit ca 65 öre/kg. Pro— duktionskostnaderna för socker i Sve- rige är f. 11. ca 140 öre/kg.) Även lagring av brödspannmål har i de undersökta alternativen blivit ganska liten på grund av att spannmålsodlingen är blygsam på den marginella marken. Kalkylerna har alltså lagts upp på ett sådant sätt att det billigaste lag- ringsalternativet, en kombination av stora lager av socker och spannmål, över

huvud taget inte kommit med i analysen i kapitel VIII.

3. Ytterligare en faktor i kalkylerna som överskattar kostnaderna för lag- ringsalternativet är att effektiviteten i inhemsk produktion antages vara högre i alternativet utan ökade lager än i al— ternativet med ökade lager. I alterna- tivet med ökade lager av vegetabilier har nämligen avkastningsnivån i växt- odling på kvarvarande arealer, och av- kastningen för det befintliga djurbe- ståndet antagits vara oförändrat. I al— ternativet utan ökade lager (alternati— vet med ökad intensitet) har man där— emot antagit att avkastningen i växt- odlingen och animalieproduktion höjts avsevärt (avkastningen från vall antas bli höjd med 20 % och mjölkproduk— tionen per ko antages bli höjd med 15%). Detta antas komma till stånd genom ökad (ekonomiskt optimal) gödsling och successiv övergång till kor med högre avkastning. Såvitt jag för- står är det lika realistiskt att räkna med effektivitetshöjningar i produk- tion i fallet med ökade spannmålsla- ger som i det fall, där man inte ökar lagren. Den utförda jämförelsen av al- ternativet lagring och alternativet in- tensitetshöjning är därför inte rättvi- sande. Ökad effektivitet på kvarvaran- de mark och kreatur är med andra ord i realiteten inte ett alternativ utan ett komplement till ökad lagring. Slutsatsen av detta är att lagring i dagens situation är det i särklass bil- ligaste sättet att tillgodose ett margi- nellt behov av livsmedel. Denna slut— sats gäller även i det orealistiska fal- let att man räknar med ökad avkast- ning på kvarvarande mark och kreatur endast i alternativet med oförändrade lager (och alltså inte i alternativet med ökade lager). Om man räknar med att höja effektiviteten i kvarvarande jord- bruk även vid ökad lagring av socker

• Sida 260
•  Original

och spannmål, blir kombinationen vege- tabilielagring och animalieproduktion ännu mera överlägsen. Ett exempel på ett billigt beredskapsalternativ är att importera och lagra hela sockerbeho- vet och större delen av brödsäds- eller fodersädsbehovet.2 Eftersom produk- tionskapaciteten i dag är högre än vad som fordras av beredskapsskäl behövs för övrigt, vid en produktionskrymp- ning, till att börja med inte någon ökad lagring alls.

Konsekvensen av lagringsalternativets förmånlighet är att man utan risk för livsmedelsberedskapen kan minska den odlade arealen från 3,2 till 2 milj. ha utan någon avsevärd intensitetsökning i kvarvarande areal. (En arealminsk- ning med ungefär 37 %.) Vid en någor- lunda effektivt organiserad produktion skulle ca 20 000 företag med i genom- snitt 100 ha, som tillsammans skulle sys- selsätta ungefär 60000 man, räcka till. Den erforderliga kapitalstocken skulle vara 10—15 miljarder kr. Detta skulle betyda att produktionsvolymen kan be- räknas bli sänkt med storleksordningen 25—30 %, vilket skulle ge en självför- sörjningsgrad med 60—70 %. Om man dessutom uppnår den kraftiga intensi- tetsökning på kvarvarande areal som antagits i utredningens kalkyler, kan markarealen sänkas ännu mer än med 1,2 milj. ha. Jordbruksutredningens för- slag om att sänka självförsörjningsgra- den till 80% (mot dagens 95 %) är alltså ett ytterst försiktigt förslag. Jag har emellertid anslutit mig till försla- get, eftersom jag betraktar det som ett lämpligt etappmål, med hänsyn till de svårigheter som i praktiken kommer att föreligga när det gäller att sänka produktionskapaciteten.

Det är emellertid viktigt att påpeka :att krympningen av produktionskapa- citeten inte bör uttryckas som en viss "målsättning för den aktuella försörj-

ningsgraden uttryckt i kalorier. Hur stor kaloriförsörjningen blir i fredstid beror nämligen på hur produktionsfak- torerna i jordbruket används under fredstid, särskilt avvägningen mellan vegetabilisk och animalisk produktion. Ju större del av resurserna som i freds- tid används till animalieproduktion, desto lägre blir den »självförsörjnings- grad» under fredstid, uttryckt i kalo- rier, som är förenlig med beredskaps- kravet. Vid en avspärrning kan man nämligen lägga om produktionen från animalisk till mera vegetabilisk pro- duktion, varvid kaloriutbytet av givna resurser ökar mycket kraftigt. Man får nämligen för givna resurser ut fem å sex gånger så mycket kalorier vid ve- getabilisk som vid animalisk produktion.

Om man önskar en realistisk formu- lering av självförsörjningskravet kan det ske på något av följande sätt.

1. Ett angivande av den mängd pro— duktionsfaktorer av olika slag (exempel- vis 2 milj. ha, 60000 man och 10—15 miljarder kr i kapitalutrustning), som behövs för att klara beredskapen (till- sammans med lager). Detta är, såvitt jag förstår, det mest logiska och prak- tiska sättet att formulera en beredskaps—

målsättning. 2. Produktionsvolymen i procent av konsumtionsvolymen, båda uttryckta

såsom värde i konstanta priser.

3. Självförsörjningsgraden i kalorier vid konstant fördelning mellan anima— lisk och vegetabilisk produktion, exem— pelvis vid den fördelning som planeras under avspärrning. (Jordbruksutred- ningens förslag anknyter närmast till

2 För en redovisning av detta alternativ se Odd Gulbrandsen och AssarLindbeck, »Jordbruks- politikens mål och medel», Industriens Utred- ningsinstitut, Stockholm 1966, samt den ännu inte publicerade boken av samma författare, »Jordbruksnäringens ekonomi», Industriens Utredningsinstitut.

• Sida 261
•  Original

den fördelning mellan animalier och vegetabilier som existerade 1962/63.)

4. Vegetabilieproduktionen, uttryckt i skördeenheter i förhållande till den vegetabilieproduktion som behövs med tanke på beredskap. Detta mått är obe- roende av hur man väljer att använda vegetabilieproduktionen — till vegeta- bilisk konsumtion eller animalieföräd- ling. Med detta mått är självförsörj- ningsgraden i dag cirka 140 %, varvid 100 % uttrycker den av beredskaps- skäl nödvändiga skördevolymen.

II. Inkomstförhållandena

Avsnittet om inkomstförhållandena (kap. A1XIII) följer i huvudsak de schabloner som legat till grund för be— räkningar av s. k. inkomstklyftor mel- lan basjordbrukare (och normjordbru- kare) och industriarbetare. (Sådana be- räkningar har varit ett viktigt inslag i den tidigare jordbrukspolitiken.) Här— igenom har utredningen koncentrerat sig på inkomstbegrepp och beräknings- metoder, som inte är av så stort in- tresse vid en mera förutsättningslös be— skrivning av inkomstförhållandena i jordbruket. Ett utslag härav är att in- komstkapitlet främst koncentreras till brukarens arbetsinkomst i stället för till brukarens (eller brukarfamiljens) totala inkomster. (Brukarens totalinkomst re- dovisas över huvud taget inte!) För bas— jordbrukare är skillnaden mellan total- inkomst och arbetsinkomst av storleks- ordningen 5000 år 6000 kronor enligt jordbruksekonomiska undersökningen (JEU). Vid beräkningar av brukarens arbetsinkomst skall man nämligen från totalinkomsten dra av ett s. k. förränt- ningskrav, kallat »kapitalinkomst», på brukarens kapital.

Nu har emellertid i utredningens ma- terial kalkylen av arbetsinkomsten inte renodlats. Man har nämligen, liksom i den hittillsvarande jordbrukspolitiken,

lagt en tredjedel av kapitalinkomsten till arbetsinkomsten, under beteckningen »inflationsvinst». (Detta har egentligen inte något med inflationsvinst att göra. Inflationsvinsterna är över huvud taget inte med i kalkylen.)

Min huvudanmärkning mot kapitel A: XIII är alltså (1) dels att man kan- centrerat sig på vad som vid en stan- dardjämförelse är mindre viktiga in- komstbegrepp, (2) dels att de inkomst-. begrepp som presenterats inte använts på ett konsekvent sätt. Dessutom har man genom olika konventioner under- skattat jordbrukarnas inkomster. Siff- rorna över jordbrukarfamiljens totalin- komst är exempelvis ungefär 3 000 kro— nor lägre än i jordbruksekonomiska un- dersökningen (JEU). Om dessa 3000 kronor inte hade dragits av från JEU:s siffror skulle man ha erhållit ungefär samma inkomst för basjordbrukar- som för industriarbetarfamiljerna. I stället tyder de presenterade siffrorna på att basjordbrukarfamiljen har en inkomst som är cirka 3 500 kronor lägre än in- dustriarbetarfamiljens.

Hur man gått till väga i jämförelser- na framgår av fotnoten på s. 297. En viktig nedräkning av JEU:s siffror är att jordbrukarens bostadsförmån, 1 000 —1 500 kronor, dragits av från inkomst- uppgifterna. Detta kan vara rimligt när man skall beräkna brukarens arbets- inkomst, men knappast när totalinkoms- ten (för brukare eller brukarfamiljen) beräknas. Idealiskt vore naturligtvis om man även siffermässigt kände industri- arbetarnas naturaförmåner i form av bo— stad, vilket tyvärr inte är fallet. Dessa naturaförmåner är emellertid betydligt mindre än jordbrukarnas. Vidare har man i de kalkyler som ligger till grund för kapitel XIII reducerat basjordbruka— rens inkomst med 810 kronor i avsikt att få fram en kalkylerad inkomst för en hypotetisk basjordbrukare med 15 hekt-

• Sida 262
•  Original

ar, istället för de 15,9 hektar som är den faktiska medelarealen för basjordbruka— re. Bland andra nedjusteringar av JEU:s siffror märks ändrade lagervärderings- regler i förhållande till JEU. Allt detta gör tillsammans cirka 3 000 kronor för basjordbrukare.

Enligt min mening borde man i ut- redningens skrivning ha nöjt sig med att presentera JEU:s siffror, möjligen justerade för variationer i skördentfall. Någon anledning varför man skall följa konventioner och beräkningsmetoder från den tidigare jordbrukspolitikens kompromisser kan jag inte se (annat än som en avstämning av om tidigare uppställda mål uppnåtts eller inte).

En mera förutsättningslös analys av inkomstförhållandena skulle havisat att någon större skillnad i basjordbru- karen's och industriarbetarens totalin- komst och levnadsstandard inte före— ligger. Möjligen förelåg en skillnad av storleksordningen 1 000 a 2000 kronor omkring 1962. Med de kraftiga inkomst- stegringar som jordbruket erhöll 1964 har emellertiddenna klyfta i totalin- komst eliminerats. Härvid har hänsyn inte tagits till de kapitalvinster som jordbrukarna erhållit dels genom att priserna på jordbruksfastigheter stigit snabbare än konsumentprisindex, dels genom att skuldernas realvärde fallit (vid konstant given nominell ränta).

• Sida 263
•  Original

Särskilt yttrande av herr Zachrison

Angående kapitel III, produktionsmålsättningen

En av utredningens väsentligaste mål- sättningar för den framtida jordbruks— politiken är att fram till slutet av 1970— talet bör vårt lands självförsörjnings- grad successivt sänkas till ca 80 % av full försörjning. Främsta motivet här- för är att den av sänkningen föranled- da övergången av resurser från jord- bruket till andra grenar av närings- livet innebär en samhällsekonomisk vinst. Jag ansluter mig till denna mål- sättning i fråga om jordbruksproduk- tionens storlek men anser dock att i den bakomliggande diskussionen och argumenteringen har den samhällseko— nomiska betydelsen av själva minsk- ningen alltför mycket skjutits i för- grunden i förhållande till angelägen- heten av att skapa effektiva företags-

enheter. Jordbrukets anpassningssvå- righeter är i allt väsentligt ett rationali- seringsproblem. Det är vidare så, att ökade insatser för uppbyggande av lämpliga företag och för införande av rationell teknik vid dessa samtidigt frigör betydande arbetskrafts— och markresurser. Detta sker därvidlag i direkt anslutning till och i takt med nationaliseringsutveeklingen, vilket ur samhällsekonomisk synpunkt torde va— ra en påtaglig fördel i förhållande till att för uppnåendet av önskad produk- tionsnivå använda medel, som jämsi- des har en negativ effekt på rationali- seringsutvecklingen. I dessa samman- hang får samhällets ansvar för rådan- de företagsstrukturella förhållanden in— om jordbruket heller inte förbises.

• Sida 264
•  Original

Särskilt yttrande av herr Yngve Persson

Angående kapitlen III—VIII, jordbrukspolitiken och skogsbruksfrågorna

Utredningen har i sitt arbete med jord- bruksfrågorna inte haft i uppdrag att beakta skogsnäringens intressen. Efter- som en mycket stor del av den svens- ka skogsmarken är knuten till jordbru- ket och jordbrukets strukturella omda— ning därigenom i hög grad kommer att beröra det svenska skogsbruket, hade det enligt min mening varit välbetänkt att vid bedömningen av jordbrukets framtida struktur och ekonomiska ar- betsvillkor beakta de behov ett ratio- nellt utformat skogsbruk och d:o skogs- industri ställer. Så har emellertid icke skett. Utredningen har över huvud taget icke försökt bilda sig en uppfattning i frågan. I den mån skogsbruket berörs av utredningens förslag, så beror det

på att vi sedan gammalt har skog knu- ten till det svenska jordbruket och så- ledes inte på ett genomtänkt ställnings- tagande till frågan om vilken roll skogs- bruket bör spela för jordbruket i fram- tiden.

När jag anslutit mig till utredningens förslag, så innebär detta inte, att jag accepterar det traditionella mönstret för vårt skogsbruks utformning, utan endast att jag gått förbi problemet i detta sammanhang därför att det, som tidigare framhållits, ligger utanför ra- men för vårt uppdrag men också med hänsyn till att den under fjolåret till- satta skogspolitiska utredningen har i uppdrag att pröva frågan i ett vidare sammanhang.

• Sida 265
•  Original

Särskilt yttrande av herrar Folke Johansson, Sven Persson, Wetterhall, Zachrison och Öjborn

Angående kapitlen III—VIII, rationaliseringsverksamheten

Utredningens jordbrukspolitiska mål- sättning har utformats under den be- stämda förutsättningen att betydligt större insatser än f. n. skall göras vad beträffar rationalisering i jordbruket och omställning och att frågorna om finansiering och markdisposition får realistiska lösningar. Under en över- gångsperiod på tre år bör enligt utred- ningens förslag effekterna av det ut- vidgade rationaliserings- och omställ— ningsstödet i förening med den avsed- da prisnivåns verkan i olika avseen- den successivt registreras och analyse- ras. På underlag av det sålunda fram- komna materialet skall därefter över- vägas vilka ytterligare åtgärder som kan krävas.

I princip är vi införstådda med den- na uppläggning, men vi vill framhålla att de rationaliseringsinsatser från det allmänna-s sida, som utredningen före- slår, till övervägande del är sådana som kan verka först på något längre sikt och att de ytterligare resurser som en- ligt utredningens förslag skulle tillfö- ras rationaliseringsverksamheten blir tillgängliga och får effekt först succes- sivt. De föreslagna åtgärderna i syfte att underlätta omställning av arbets- kraft kan väntas leda till att svagare enheter avvecklas i snabbare takt och framläggandet av betänkandet om den jordbrukspolitiska målsättningen torde verka i samma riktning. Vad däremot åtgärder för att skapa effektiva företag

beträffar kan vi konstatera att realis- tiska lösningar i större omfattning av markdispositionsfrågorna är beroende av markpolitiska insatser, som i det vä— sentliga ligger utanför utredningens förslag, samt av ny lagstiftning, som i varje fall icke kan väntas bli genom— förd ännu på flera år. Den ökade sats- ningen på grundläggande yrkesutbild- ning torde först efter några år kunna ge utslag av betydelse i samband med rationaliseringen. De nya riktlinjerna för finansieringsstödet och de ökade medelsramarna för statliga lånegaran- tier bör på sikt väsentligt främja upp- byggnaden av effektiva företag men det är, inte minst med hänsyn till ka— pitalmarknaden, orealistiskt att räkna med att ett stort antal verkligt effektiva företag skulle hinna byggas upp under den första tre-årsperioden. Även om ra- tionaliseringsorganen får befogenhet att öka sina personalresurser för att inten- sifiera verksamheten så är det ont om sökande med för ändamålet lämpad ut- bildning och redan av det skälet får rekryteringen ske successivt under några år.

Utredningen har inte heller närmare diskuterat eller angivit hur mätningen eller analysen av effekterna av rationa- liserings— och omställningsstödet samt verkan av prisnivån skall kunna ske. Det torde komma att stöta på svårighe- ter att få fram den allsidiga och rätt- visande belysning, som erfordras för de

• Sida 266
•  Original

för såväl jordbruksnäringen som ratio- naliseringsverksamheten viktiga ställ- ningstaganden, som avses grundas på materialet i fråga.

Det är enligt vår mening nödvändigt att dessa fakta beaktas när en bedöm- ning av den första tidens verksamhet efter de nya riktlinjerna skall ske och det på den grunden skall övervägas vil- ka ytterligare åtgärder som bör tillgri- pas för att inrikta utvecklingen och

påverka takten i jordbrukets anpass- ning.

Vi finner det vidare angeläget att de myndigheter som svarar för de statliga rationaliseringsåtgärderna ägnar spe- ciell uppmärksamhet åt effekten av de olika rationaliseringsmedlen och läm- nar förslag till åtgärder, ytterligare in- satser och ändrade bestämmelser i syf- te att främja tillkomsten av effektiva företag.

• Sida 267
•  Original

Särskilt yttrande av herrar Folke Johansson, Wetterhall, Zachrison och Öjborn

Angående kapitel V., markanskaffnings- och finansieringsfrågor

Av jordbrukets kostnader utgör, på grund av att företagen blir alltmer ka- pitalkrävande, kapitalkostnaderna en allt större del. För nytillträdande jord— brukare ökar till följd av penningvärdes- förändringen kapitalkostnaderna reellt sett. Detta förhållande försämrar sär- skilt under de första åren efter etable- ringen såväl lönsamhet som likviditet. Vidare uppkommer under innehavstiden successivt en förmögenhetsbildning ge- nom att realvärdet på lånen sjunker. Denna förmögenhetsbildning är visser- ligen av värde för företagaren men medför samtidigt svårigheter vad gäller kapitalanskaffningen vid ägareskiften i samband med bl. a. generationsväx- lingarna.

Utredningen har i avsnitt 2 B i kapi- tel V diskuterat användning av infla- tionssäkra placeringsmöjligheter för att öka utbudet av mark men ej ansett sig böra framlägga förslag härom. Vi anser emellertid såväl frågan om penning— värdesförändringens inverkan på jord- brukets kapitalkostnader som frågan om dess inverkan på utbudet av mark vara så betydelsefulla för jordbruket att en mera ingående behandling av dessa frågor varit motiverad. Vi anser oss här böra begränsa oss till en hän- visning till behandlingen av värdesäk- ringsfrågorna i betänkandena om In— dexlån av värdesäkringskommittén (SOU 1964 nr 1 och 2).

• Sida 268
•  Original

Särskilt yttrande av herr Söderberg

Angående kapitel V, finansieringsfrågor

I kapitel V föreslår utredningen bl. a. att »I lägen, då riksbanken tillämpar skärpta krav på placerings- och likvi- ditetskvoter, bör tillämpas viss priori- tering av kreditinstitut, som är av sär- skild betydelse för jordbrukets kredit- försörjning.» Jag anser att utredning-

en inte bort göra något dylikt uttalan- de, enär det för sådana lägen som här avses givetvis är omöjligt att iförväg hysa någon bestämd uppfattning om, hur tillgängliga kreditresurser bör prio— riteras mellan olika sektorer av närings- och samhällslivet.

• Sida 269
•  Original

Reservation av herrar Söderberg och Wahlfisk

Angående kapitel VII, omställningsfrågor

Vi anser, dels att avsnittet »E. Kontant omställningsstöd» i kapitel VII samt punkt 4 i »Sammanfattning av försla- gen» i samma kapitel bör utgå ur be- tänkandet, dels att i stället såsom av- slutning på avsnittet »Sysselsättnings- skapande åtgärder» i kapitel VII bör ingå följande text:

»Inom jordbruksutredningen har frå- gan om kontant omställningsstöd till jordbrukare tagits upp till behandling. Vi har därvid bl.a. studerat de former av avgångsbidrag, som tillämpas eller föreslagits skola tillämpas i vissa väst- europeiska länder. Ingen av dessa ty- per utav avgångsersättningar, vilka i regel utgår i form av visst belopp per år, har vi emellertid, av skäl som fram- går av det följande, funnit kunna god- tas för svenska förhållanden.

Vidare har inom utredningen över- vägts att införa ett kontant engångs- stöd vid avflyttning från jordbruket. Detta stöd skulle prövas från fall till fall med hänsyn till såväl jordbrukets som arbetsmarknadens förhållanden. I de föregående kapitlen av B-delen och tidigare i detta kapitel har utredningen föreslagit olika åtgärder för att påskyn- da minskningen av jordbrukets pro- duktionsvolym samt för att friställa mark för rationaliseringsändamål som ett led i strukturrationaliseringen. Vi- dare har i samma avsnitt föreslagits åt— gärder eller redovisats existerande rör- lighetsunderlättande och sysselsätt—

ningsskapande statliga medel på arbets- marknaden, vilka kan underlätta över- föring av arbetskraft från jordbruket till andra näringar och bereda den om- ställde viss trygghet i den nya verk- samheten. Vi har funnit de förut före- slagna åtgärderna vad avser produk- tionsvolym och strukturrationalisering inom jordbruket i nuvarande läge till- räckliga. Ej heller har vi beträffande omställning av arbetskraft funnit vare sig behövligt eller lämpligt att för den inom jordbruket sysselsatta arbetskraf- ten införa särskilda medel utöver dem, som förekommer på arbetsmarknaden i övrigt.

Vid vår prövning av frågan om om- ställningsstöd har även diskuterats ad- ministration av och villkor för ett eventuellt kontant engångsbidrag. Vi har därvid mot bakgrund av erfaren- heterna av bl.a. skördeskadelån och skördeskadebidrag under 1950-talet samt arealtilläggen funnit, att administra- tionen skulle bli omständlig och onö- digt betungande för de handläggande organen. Vad gäller villkoren har des- sa ansetts kunna utformas endast på ett så allmänt sätt att vid tillämpningen stora risker skulle föreligga att resulta- tet i många enskilda fall skulle te sig direkt stötande för rättskånslan.

Vi kan på nu anförda skäl inte för- orda, att någon form av särskilt kon- tant omställningsstöd införs.»

• Sida 270
•  Original

Särskilt yttrande av herrar Folke Johansson, Wetterhall, Zachrison och Öjborn

Angående kapitel VII, omställningen-ägor

Övervägande skäl talar enligt vår me- ning för att ett kontant omställnings- stöd med sådan utformning, som ut- redningen föreslagit, handhas av ar-

betsmarknadsstyrelsen och länsarbets- nämnderna, som därvid bör samverka med bl.a. lantbruksstyrelsen och lant— bruksnämnderna.

• Sida 271
•  Original

Reservation av herr Wahlfisk

Angående kapitel X, prisregleringens utformning

Texten i kapitel X från och med det stycke, som börjar med orden »Vid jämförelsen», till och med det stycke, som slutar med orden »i möjligaste mån begränsas.», bör lyda sålunda: »Vid jämförelsen . . . (lika med tex- ten) . . . målsättningen kan följas. In- förselavgifterna liksom prisgränser och mittpriser bör hållas oförändrade un—

der ett år i taget. De bör i enlighet med målsättningen för jordbruksprisernas utveckling efter prövning anpassas till utvecklingen av den allmänna prisnivån omkring den 1 juli varje år. Genom en sådan anordning bör man i möjligaste mån kunna undvika automatiskt ver- kande regler för gränsskyddets utveck- ling.»

• Sida 272
•  Original

Reservation av herrar Lindskog och Odhner

Angående kapitel X, förhandlingsformer m. 111.

Vi kan inte dela den av utredningsma— joriteten i kapitel X utan någon som helst motivering framförda uppfattning— en, att förhandlingsfunktionen i pris- politiken på den statliga sidan i fort— sättningen b-ör anordnas skild från sta- tens jordbruksnämnd genom att »sta— ten företräds av särskilda delegerade eller på annat sätt». Vi anser det nöd— vändigt att de som för förhandling- arna även på den statliga sidan på sam- ma sätt som på jordbrukarsidan har en fortlöpande, nära kontakt med jord- bruksregleringen och med den jord- brukspolitiska och prispolitiska utveck- lingen. Ifall särskilda delegerade skall utses att någon gång vart annat eller på sin höjd varje år träda in i förhand- lingarna, men dess emellan inte ha kon- takt med prisfrågorna, blir deras kun- skaper om de aktuella problemen och därmed deras möjligheter att på ett till- fredsställande sätt företräda konsument- och samhällsintresset mycket begränsa- de. Den konsumentdelegation vid sta- tens jordhruksnämnd, som inrättades för ett antal år sedan för att tillgodose intresset av en konsument- och livsme- delsindustrirepresentation i förhand- lingsarhetet vid sidan om nämndens le- damöter, har inte blivit en sådan fram- gång att det manar till efterföljd. Detta beror uppenbarligen främst på att le- damöterna inte haft möjligheter att vid sidan om sitt ordinarie arbete hålla en tillräckligt intim kontakt med de pro- blem det gäller.

Skall representanter för förhandling— ar väljas utanför statens jordbruks- nämnd, vilka har en någorlunda löpan- de kontakt med problemen, är jord- bruksdepartementet den enda plats var- ifrån man kan ta dem. Vi kan dock inte finna att en förhandlingsdelegation av departementstjänstemän kommer att på ett tillfredsställande sätt represen- tera de intressen, som bör vara före— trädda vid prisförhandlingarna. När det gäller löneförhandlingar för stats- tjänstemännen har man ju nyligen in- rättat avtalsverket för direkta förhand- lingar med tjänstemännens och arbe- tarnas organisationer. Det skulle väl knappast falla någon in att föreslå att löneförhandlingarna skulle föras av sär— skilda delegerade, som står utanför av- talsverket. På samma sätt anser vi det olämpligt att jordbruksförhandlingarna förs av andra än de, som inom jord- bruksnämnden sköter den löpande handläggningen av prispolitiken. Den svårighet i förhandlingarna, som stund- om förelegat genom att jordbrukarna också har representanter i nämnden och sålunda formellt blivit represente— rade på båda sidor om förhandlingsbor— det, kan undvikas genom att man stipu- lerar att förhandlingarna föres av en delegation av nämndens konsument- representanter jämte några andra dele- gerade, och att nämndens generaldirek- tör fungerar som ordförande för dessa förhandlingar.

• Sida 273
•  Original

Särskilt yttrande av herrar Söderberg och Zachrison

Angående kapitel X, förhandlingsformer m. m.

I ett kort avsnitt har utredningen be- rört statens jordbruksnämnds uppgif- ter i fråga om prisregleringen. Därvid har förordats, att jordbruksnämndens ledning ombildas till en verksstyrelse med lekmannainslag och att förhand- lingsfunktionen på den statliga sidan anordnas skild från nämnden. Några närmare motiveringar för dessa om— läggningar har emellertid icke anförts. Vi är i vad avser förslaget till ombild- ning till verksstyrelse med lekmannain- slag ej fullt klara över innebörden i för- hållande till nuvarande organisation. Vidare synes oss den föreslagna ord- ningen för förhandlingsfunktionens full-

görande kunna medföra svårigheter för nämndens efterföljande praktiska till— lämpning av överenskommelser och be- slut. De ledande tjänstemän inom nämn- den, som har ansvaret för det löpande arbetet med prisregleringen, måste en- ligt vår mening vara fullt införstådda med och underkunniga om de diskus- sioner och överväganden, som lett till överenskommelserna och besluten. De- ras medverkan vid förhandlingar är därför enligt vår mening synnerligen angelägen. Vi anser, att angivna orga- nisatoriska frågor bör ytterligare över- vägas och belysas, innan några ändring- ar vidtagas.

• Sida 274
•  Original

Reservation av herrar Folke Johansson, Juréen, Netzén, Wahlfisk, Wetterhall och Öjborn

Angående kapitel XI, sockerregleringen

En omprövning av stödet till den svens- ka sockernäringen är angelägen med hänsyn till att gränsskyddet för socker är betydligt högre än i genomsnitt för andra jordbruksprodukter. Tillverk- ningskostnaden för färdigt socker ur svenska betor har för 1966/67 kalkyle— rats till 139 öre/kg, samtidigt som im- portpriset cif Malmö beräknats till 35—40 öre/kg. Detta senare pris är exceptionellt lågt och kan sägas vara betingat av onormala förhållanden på den internationella sockermarknaden. Med utgångspunkt från importpriset un- der en följd av år visar sig dock gräns— skyddet för socker vara mycket högt. Det kan nämnas, att importpriset på raffinerat socker cif Malmö beräknas ha utgjort i genomsnitt 65 a 70 öre/kg un- der åren 1950—65.

De importpriser som nu nämnts hän- för sig till den icke kontraktsbundna delen av världshandeln med socker. Omkring 1/3 av handeln sker till priser som ligger på denna nivå. Den övriga världshandeln baseras på långsiktiga kontrakt till priser, som för närvarande ligger betydligt över den förut nämnda prisnivån av 35—40 öre/kg. Priset för råsocker enligt Common WVealth Sugar Agreement ligger på en nivå av ca 70 öre, vilket omräknat till färdigt socker fritt Sverige innebär ca 80—90 öre/kg. Samma priser gäller för de sockerkvan- titeter som USA importerar och även i sockeravtalen mellan Cuba—Sovjet m.fl.

länder. Av primärt intresse för en bc- dömning av priser vid import av socker till Sverige är emellertid prisutveck- lingen på den s. k. fria världsmarkna- den. De priser, som betalas av vissa stor- makter, kan antas vara påverkade av dessa länders politiska engagemang i de sockerpro—ducerande staterna.

Med stöd av vårt utredningsmaterial har vi sökt klarlägga, om en ökad soc- kerimport kombinerad med erforderlig utökning av beredskapslagringen skulle innebära en samhällsekonomisk vinst. Förutsättningar för en utökad lagring finns genom att socker har, jämfört med de flesta andra jordbruksprodukter, mycket god lagringsduglighet. Lagring av socker kan ske under 10 år eller mer beroende på varans kvalitet vid inlägg— ningen. Ett vidmakthållande av en soc— kerproduktion inom landet av bered— skapsskäl blir därför beroende av en bedömning av kostnaderna för å ena si- d-an produktion inom landet och å and- ra sidan för import och lagring av soc— ker. En sådan bedömning får givetvis inte göras statisk utan måste innefatta en prognos för utvecklingen i fråga om bl. a. kostnader för produktion resp. import och lagring av socker.

Vid bedömningen av om en utökad import skulle vara fördelaktig ur sam- hällsekonomisk synpunkt har den vän— tade prisutvecklingen på socker på världsmarknaden avgörande betydelse. Att på grundval av vårt utredningsma—

• Sida 275
•  Original

terial mer exakt förutspå den interna— tionella prisutvecklingen på socker är dock inte möjligt. I de räkneexempel som vi låtit upprätta för att belysa soc- kerregleringen ur samhällsekonomisk synvinkel vid varierande självförsörj— ningsgrad har vi därför använt alterna— tiva importpriser. De använda priserna utgör 50, 65 och 80 öre/kg för färdigt socker. Det lägsta priset förutsätter att något internationellt sockeravtal inte uppnås. Om ett funktionsdugligt sådant avtal kommer till stånd, torde däremot de högre priserna vara mer realistiska.

De i den inom utredningen gjorda promemorian redovisade räkneexemp— len tyder på att en minskning av soc- kertillverkningen i landet skulle med- föra en inte oväsentlig samhällsekono- misk vinst. Vid medelalternativet, ett be- räknat importpris av 65 öre/kg, utgör den årliga vinsten enligt räkneexemplet 35 milj. kr vid en självförsörjningsgrad av 50 % mot för närvarande ca 75 %. ()m självförsörjningsgraden minskas till 25 %, blir den årliga vinsten närmare 70 milj. kr. Då kalkylen baseras på det högsta importprisalternativet, 80 öre/kg, blir motsvarande belopp 20 resp. 40 milj. kr. Dessa exempel kan givetvis inte ge annat än en vag uppfattning om stor- leksordningen av möjliga vinster.

Det är enligt vår mening inte säkert, att en ökad svensk import av socker behöver baseras på långtidskontrakt. I varje fall är det inte troligt, att sådana kontrakt behöver ansluta till den pris— nivå, som kännetecknar de brittiska, amerikanska och ryska avtalen. I dessa avtal kan, som tidigare nämnts, ligga visst moment av politisk bindning och stöd, som torde medföra en högre pris- nivå än som eljest skulle vara fallet. För vår del finns knappast anledning att räkna med priser som influeras av dylika faktorer.

En förutsättning för att behovet av

socker inom landet skall kunna täckas med hjälp av en ökad importandel är, att produktionskostnaden per kg vid en volym som är lägre än den nuvaran- de inte blir avsevärt större än i dag. Antalet sockerbruk uppgår för närva- rande till nio, varav två råsockerbruk, sex strösockerbruk och ett raffinaderi. Enligt Sockerbolaget är möjligheterna till strukturförändring av sockerin— dustrin vid nuvarande förhållanden be— gränsade, eftersom vinsten av en minsk- ning av antalet sockerbruk skulle mot— vägas av ökade transportkostnader för betorna. Nu angivna förhållanden tyder likväl på att driften skulle kunna upp— rätthållas utan starkt ökade kostnader per producerad enhet vid en begräns— ning av produktionen inom landet, om en sådan begränsning skulle avse ett bortfall av betodlingen inom vissa om- råden (t. ex. Öland—Gotland). De cen- trala fasta kostnaderna, som inte kan väntas minska i proportion till en mins— kad produktionsvolym, är av förhållan— devis begränsad storlek.

Vid utformningen av stödet till soc- kernäringen kan antingen gränsskyd— dets höjd eller en viss betareal tas till utgångspunkt. Den senare utgångspunk— ten kan vara motiverad, om en viss soc- kerproduktion inom landet skall sä- kerställas av beredskapsskäl. Med hän— syn till de goda lagringsmöjligheterna för socker anser vi det dock inte lämp— ligt att övervägande använda produk- tionens storlek som norm vid en av— vägning av gränsskyddet. Utgångspunk- ten för vårt ställningstagande har i stället varit, att gränsskyddet för socker inte alltför mycket bör avvika från vad som gäller för andra jordbruksreglera— de varor.

Ett ställningstagande till frågan om stark nedskärning av gränsskyddet an— ser vi emellertid böra anstå intill dess läget på den internationella socker-

• Sida 276
•  Original

marknaden klarnat. Enligt vår bedöm- ning kan visserligen produktionskost- naderna för socker på världsmarkna- den även i fortsättningen väntas under- stiga kostnaderna i Sverige. Hur stor skillnaden absolut och trendmässigt kommer att bli vad gäller priserna är emellertid i dagens läge _ särskilt med hänsyn till att arbete med ett interna— tionellt sockeravtal pågår —— mycket svårt att bedöma.

Mot den nu angivna bakgrunden an- ser vi det inte vara tillrådligt att ome- delbart bringa ned gränsskyddet för socker till den genomsnittsnivå, som enligt våra förslag i övrigt bör komma att gälla för jordbrukets produkter. Å andra sidan saknas skäl för att socker- näringen skall åtnjuta ett stöd, som är exceptionellt högt i förhållande till and— ra jordbruksvaror. Gränsskyddet bör re- videras i "syfte att åstadkomma en kon—

centration av betodlingen och socker- tillverkningen till sådana regioner, som är bäst lämpade härför. Det torde vara uppenbart att en dylik koncentration i första hand kommer att beröra odling— en och industrin på Gotland och Öland (inkl. »gamla fastlandsområdet»). Även i Skåne — likaväl som på öarna — kan problem uppstå bl. a. beträffande års- sysselsättningen av lantarbetare och måhända beträffande den alternativa användningen av friställda marker. Vi förordar att sådana följdverkningar ävensom möjligheterna till kostnadsbe- sparingar inom sockerindustrin närma— re klarläggs, vilket torde böra ske ge— nom en särskild utredning, varvid över— läggningar upptas med berörda parter. Först därefter kan enligt vår mening definitiv ställning tas till frågan om gränsskyddets fortsatta omfattning och därmed sammanhängande åtgärder.

• Sida 277
•  Original

Reservationer av herrar Eriksson, Anton Johansson, Lindbeck, Lindskog, Odhner, Sven Persson och Yngve Persson

Angående kapitel XI, sockerregleringen

Beträffande sockerregleringen delar vi inte majoritetens uppfattning vare sig med avseende på sakframställningen, framtidsbedömningen eller slutsatserna. Den svenska sockerproduktionen har ett prisstöd på totalt i det närmaste 300% av importpriset. Utredningens majoritet har uttalat sig för ett likfor- migt gränsskydd för olika jordbruks- produkter med syfte att begränsa kost- naderna för jordbruksstödet. Den har dock inte velat tillämpa denna princip på sockerproduktionen. Vi finner det emellertid inte vara anledning att i detta avseende ge socker någon särbe- handling, allra helst som socker är en för u-länderna viktig exportvara och den svenska politiken principiellt går ut på att stödja deras export.

Vi har således en principiellt avvi- kande uppfattning rörande stödet till sockernäringen. Avgörande för ett ställ- ningstagande till en fortsatt svensk sockerproduktion måste vara framtids- bedömningen både av världsmarknaden och av kostnadsutvecklingen i den svenska produktionen.

Ett sockeravtal synes för dagen täm- ligen osannolikt, i varje fall inom den närmaste framtiden. Frågan är då vil— ket pris man skall lägga som grund för en framtidskalkyl. Att man inte bör ta det extrema priset på Parisbörsen f. n. är vi helt överens med majoriteten om, men vi anser att vad som allmänt har uppfattats som produktionskostnader i

en rationell rörsockerproduktion, dvs. 4 cents/pound för råsocker i karibisk hamn, omräknat till strösocker i Sve- rige 60 a 65 öre/kg utgör en rimlig grundval för en bedömning.

Majoriteten har i sin skrivning starkt betonat fruktan för en politisk instabili- tet i de rörsockerproducerande länder— na. Man säger bl. a.: »I flertalet av de länder, som är stora rörsockerexportö- rer eller har stor sockerpotential, råder för närvarande politiska krisförhållan- den eller utpräglad politisk instabili- tet.» Detta torde väl vara en betydan- de överdrift. Man har också i samman— hanget hänvisat till de kriser i socker- försörjningen som uppträtt under efter- krigstiden. Det må dock påpekas att dessa kriser emanerat ur storpolitiska spänningar med åtföljande spekulation och inte ur u-ländernas interna svårig— heter. Detta gäller även Kuba-krisen, som utan ingripande utifrån knappast skulle ha fått så stora proportioner. Vis- serligen föreligger en politisk instabili- tet i mänga u-länder, men den brukar sällan få så drastiska återverkningar på produktions- och leveransförmågan om inte de storpolitiska spänningarna kommer in i kraftfältet.

Skulle den svenska sockerförsörjning- en i större utsträckning baseras på im- port och beredskapslagring bör man därför se till att den senare också mot- svarar en viss trygghet mot storpo- litiska kriser och spekulation såsom

• Sida 278
•  Original

Utredningens majoritet räknar i sin framtidsbedömning för världsmarkna— den för socker med starkt stigande ef- terfrågan och en svag produktionsut- veckling. Det bör påpekas att den är helt ensam om denna bedömning. FN:s sockerkonferens hösten 1965 lade som grund för sitt arbete en helt enhällig prognos, som gick i rakt motsatt rikt— ning. Den räknade därvid med en be- tydande produktionsutveckling och tämligen svag efterfrågestegring. I den- na församling, som väl i stort sett om— fattade vad som finns i världen av soc— kerexperter, var det ingen enda som ville göra sig till tolk för den av ut- redningens majoritet framförda synen. Mot bakgrund av utredningens allmän- na bedömning av expansionssvårighe- terna i u-länderna, såsom den bl. a. kommit till uttryck i kap. 1, synes de av majoriteten angivna utvecklingsten- denserna inte heller särskilt sannolika.

Även situationen för den svenska bet- sockerproduktionen vid en anslutning till EEC blir i detta sammanhang av in- tresse. Utredningsmajoriteten påpekar att priserna på socker inom EEC lig- ger på ungefär samma nivå som i Sve- rige och synes därav dra den slutsat- sen, att ett svenskt inlemmande i EEC:s jordbrukspolitik för sockrets del inte skulle behöva bereda så stora bekym— mer. Det svenska priset är emellertid en utjämning mellan den högre inhems- ka produktionskostnaden och ett lägre ilnportpris. Denna utjämning kan inte komma till stånd vid en anslutning till EEC. Sverige tvingas nämligen då att täcka sitt importbehov från andra med— lemsländer till högre priser, samtidigt som en utjämning av detta slag knap- past torde vara möjlig inom ramen för EEC:s system. Därför måste man göra jämförelsen mellan EEC:s gemensamma pris, som kan väntas komma att ligga

vid drygt en krona, och den svenska produktionskostnaden, som för närva— rande är ungefär 1,40, men såsom vi- sas i det följande kan väntas komma att stiga. En anslutning till EEC:s jord- brukspolitik skulle därför i och för sig troligen bereda svensk betsockerpro- duktion betydande bekymmer.

Det viktigaste i den här problemställ- ningen är emellertid att försöka bedöma relationen i framtiden mellan möjliga importpriser och svenska produktions- kostnader. Det är givetvis en mycket svår bedömning, men vissa grundläg- gande fakta för den finns dock till hands. Världsmarknaden är likväl en realitet; den har varit det mycket länge och den kommer säkert att förbli det även i framtiden. På den icke kon- traktsbundna delen av världsmarkna- den omsätts drygt 10 % av världspro- duktionen av socker, vilket är en hög siffra för en jordbruksråvara. Sveriges hela konsumtion av socker motsvarar inte mer än 1—2 % av den totala världs- handeln och ca 5 % av den icke kon- traktsbundna delen. Utvecklingen på denna marknad och i långtidsavtalen kommer i hög grad att bestämma real- lönerna för arbetskraften i de rörsoc— kerproducerande industrierna i u-län- derna. Under där rådande förhållanden är det priserna som bestämmer löner— na och inte tvärtom. Kostnader och lö- ner kan inte stiga mer än marknaden tillåter och lönehöjningar måste i stor utsträckning möjliggöras genom ratio- nalisering, vartill det i och för sig tor- de finnas goda förutsättningar. F. n. till- drar sig möjligheterna att utnyttja av- fallet, bagassen, för pappersframställ- ning stort intresse och flera företag med detta dubbla tillverkningsprogram har startats. Om kostnaderna i exportlän- derna varaktigt stiger över världsmark- nadspriserna betyder detta inte att världsmarknadspriserna kommer att

• Sida 279
•  Original

stiga utan i stället att exportländerna tvingas ändra sina växelkurser.

Inte förrän det skapas möjligheter till mer givande sysselsättning i andra näringar i u-länderna —— varav en bety- dande del måste vara exportindnstrier _ sa att knapphet på arbetskraft upp— kommer, kan en kostnadsuppressande lönestegring komma till stånd. Det kan heller inte råda någon tvekan om att u-länderna är ytterst angelägna om att sälja socker till Sverige, även till det för närvarande mycket låga världs— marknadspriset. Även vid detta pris re- presenterar en export för dem en för— del, därför att de därigenom kan få in utländsk valuta.

Hittills under efterkrigstiden har världsmarknadspriset på socker inte följt någon långsiktig utvecklingsten- dens. De kortsiktiga svängningarna har varit utomordentligt starka. På lång sikt har tendensen, om någon förelegat, sna— rast varit svagt fallande. I Sverige har däremot, trots den starka rationalise- ring som näringen under senare år har genomgått både inom betodling och sockerutvinning, kostnaderna stigit snabbt. Under de senaste 10 åren har produktionskostnaderna för strösocker i Sverige stigit med drygt 40 % eller med nära 4 % om året. Att priset inte stigit lika snabbt beror på det speciella utjämningsförfarandet mot en växande billig import. Som jämförelse kan näm- nas att betsockerpriset från fabrik i EEC-länderna under de senaste 15 åren stigit med 20—40 %. Även om kostnadsstegringen i Sverige till stor del speglar en allmän inhemsk prisuppgång, är den dock en realitet så länge växel- kurserna hålls oförändrade. Visserligen föreligger fortfarande rationaliserings- möjligheter inom den svenska socker- produktionen, men det är tveksamt om de är lika betydande som under det gångna decenniet. De framtida rationa-

liseringarna i betodlingen, som av Soc- kerbolaget uppskattats motsvara 1 000 kr/ha eller 21 öre/kg socker, torde ta inte oväsentlig tid att genomföra och kan befaras liksom hittills mer än mot— vägas genom kostnadsstegringar. Inom sockerframställningen är å andra sidan rationaliseringsmöjligheterna relativt begränsade.

Det torde därför vara realistiskt att räkna med en uppgång även i fortsätt- ningen av produktionskostnaderna för svenskt betsocker, troligtvis av storleks- ordningen 4 % om året. Det innebär att skillnaden mellan importpris och in- hemska kostnader snarare kommer att växa och troligen att växa tämligen snabbt så att skyddet för näringen, ifall den skall vidmakthållas, måste bli ändå mycket större än vad det nu är.

Om Sockerbolaget och betodlarna emellertid känner sig övertygade om att sockerpriset i framtiden kommer att ligga så högt på världsmarknaden att sockernäringen i Sverige kan klara sig utan extra stort gränsskydd bör de na- turligtvis på eget ekonomiskt ansvar få fortsätta med sockerbetsodling i landet. Någon anledning till ett speciellt stort stöd till socker anser vi emellertid icke föreligga. Om det verkligen föreligger någon anledning till särbehandling av socker vore det i så fall att avveckla stödet för att hjälpa de många u-länder, ett trettiotal, som är starkt beroende av sockerexport för sin ekonomiska ut- veckling. I den svenska debatten om u-landsproblem råder ju en betydande enighet om att tullar bör avvecklas för typiska u—landsvaror; någon anledning att därvid göra avsteg för jordbruks- produkter såsom socker och matnyttiga oljor föreligger enligt vår mening inte.

Utredningens majoritet hävdar i soc- kerfrågan att svensk import av socker inte bör ske till världsmarknadspriser, utan att man bör betala u—länderna hög—

• Sida 280
•  Original

re priser vid import av socker. Givet- vis kan man diskutera möjligheten att ge en extra u-landshjälp genom att be- tala pristillägg på u-ländernas socker- export. Men att med utgångspunkt från förslag om sådana pristillägg på socker förorda att vi inte skall öka vår import av socker från u-Iänderna är inte rim- ligt. Det är naturligtvis helt orimligt att först argumentera för att betala ett överpris på u-ländernas socker för att sedan hävda att vi på grund av det höga pris som vi då skulle få betala inte bör öka våra inköp från u-länderna! Ju stör- re kvantiteter vi köper från u—länderna desto större blir hjälpen.

Majoriteten trycker starkt på socker- betsodlingens utomordentligt stora vär- de i jordbruksproduktionen som för- frukt och genom de möjligheter till ar- betsutjämning den ger. Vi vill inte ifrå- gasätta denna bedömning, men vi frå- gar oss om sockerbetspriset verkligen behöver vara så högt som det är ifall odlingen ger jordbrukarna så utom- ordentligt stora fördelar. En så fördel- aktig odling ger ju då jordbrukarna in— komster på annat håll. Det är knappast logiskt att konsumenterna skall betala ett högt pris för socker därför att het- odlingen ger jordbrukarna speciella od- lings- och arbetstekniska fördelar.

Även när det gäller sakframställning i majoritetsförslaget har vi invändning- ar att göra. Vi vill i detta sammanhang framföra följande.

Vid omräkning till strösockerpriser i Sverige av råsockerpriserna i de inter— nationella avtalen eller i långtidskon- trakten på världsmarknaden _— råsoc- kerpriset beräknas traditionellt fritt karibisk hamn —— har Sockerbolaget be- räknat en kostnad för frakt och raffine- ring på 23 så 26 öre per kg. Denna stora skillnad mellan råsocker- och strösoc- kerpriset verifieras inte av skillnaden mellan Kuba-noteringen för råsocker

och Paris-noteringen för raffinad. Be- räkningen synes basera sig på bolagets egna kostnader, men då är det att mär- ka att bolaget bl. a. åtnjuter ett manu— faktureringsskydd för raffineringen på ca 6 öre per kg, som naturligtvis inte bör inräknas vid omräkning av inter- nationella priser till svenska. Skillna- den mellan Kuba- och Paris-notering- arna har under föregående reglerings— år i genomsnitt varit 11 öre, Vilket å andra sidan torde vara ett väl lågt vär- de. En kostnad på 15 öre eller något däröver torde riktigare återspegla den prisdifferens som världsmarknaden normalt anger mellan råsocker fritt ka- ribisk hamn och strösockerpris i Sve— rige. Det innebär att lägsta minimipri— set i det föreslagna nya sockeravtalet 4 cents/pound skulle motsvara ett strö- sockerpris i Sverige av 60 öre/kg eller något däröver. Även när det gäller en omräkning av priserna i långtidskon- trakten blir motsvarande svenska pri— ser något lägre än vad som angivits. Orsaken till att priserna i långtidskon- trakten är högre än på den fria mark- naden torde vara flera, men den poli— tiska bindningen mellan köpare och säljare kanske är den viktigaste. I vissa fall har dock kontrakten slutits under Kuba-krisen och ännu inte reviderats, varför de högre priserna avspeglar det högre världsmarknadsprisläget vid det- ta tillfälle.

I majoritetens skrivning sägs att åt- skilliga rörsockerexporterande länder har visat sig ha tillverkningskostnader vid eller över den kostnadsnivå som rå- der i Västeuropa, däribland Sverige. Detta synes vara en betydande över- drift. I vissa fall där produktionen är utomordentligt ineffektiv har höga pro— duktionskostnader kunnat konstateras. Det mest framträdande exemplet är In- dien, men där synes man vid framräk- ningen av produktionskostnaden ha ut-

• Sida 281
•  Original

gått från den officiella växelkursen och inte tagit hänsyn till det allmänna ex- portstödet och importbelastningen, som sänker valutans värde under denna kurs. Ifall man skall jämföra produk- tionskostnader synes det rimligare att jämföra kostnaderna i den rationella svenska betsockerproduktionen med produktionskostnader i rationell rör- sockerproduktion. Dessa synes enligt olika bedömningar snarast ligga vid eller något över det lägsta föreslagna minimipriset i sockeravtalsförhand- lingarna, dvs. 4 cents/pound.

Vid bedömningen av sockernäringens lämpliga framtida omfattning och det stöd som erfordras härför kan enligt vår uppfattning antingen gränsskyddets höjd eller en viss betareal tas till ut— gångspunkt. Den senare utgångspunk- ten kan vara motiverad, om en viss sockerproduktion inom landet skall så- kerställas av beredskapsskäl. Med hän- syn till de goda lagringsmöjligheterna för socker anser vi det inte nödvändigt att använda produktionens storlek som huvudnorm vid en avvägning av gräns- skyddet. Utgångspunkten för vårt ställ- ningstagande har i stället varit, att gränsskyddet för socker i princip inte

bör avvika från vad som gäller för and- ra jordbruksreglerade varor. I prakti- ken innebär detta, såvitt vi nu kan be- döma, att inhemsk sockerbetsodling knappast kan fortsätta, såvida inte världsmarknadspriserna på lång sikt. kommer att ligga betydligt högre än un- der de senaste femton åren.

En begränsning av gränsskyddet ien- lighet med denna princip bör dock en- ligt vår mening genomföras successivt. Enligt vår bedömning kan priserna på socker på världsmarknaden väntas vä— sentligt understiga produktionskostna- derna i Sverige även i fortsättningen. De senare måste, såsom tidigare fram— hållits, beräknas fortlöpande komma att stiga. Hur storleken av skillnaden kommer att utveckla sig är emellertid i dagens läge _ särskilt med hänsyn till att arbetet med ett internationellt sockeravtal ändå ännu pågår — svårt att bedöma. Mot denna bakgrund anser vi att en gradvis minskning av gräns— skyddet och därmed av sockertillverk- ningen inom landet bör ske. Överlägg— ningar bör på föranstaltande av stats- makterna tas upp med berörda parter om sättet härför.

• Sida 282
•  Original

Särskilt yttrande av herr Lindskog

Angående kapitlen XI och XII, marknadsregleringen för särskilda produkter

I utredningen saknas ett särskilt av- snitt om matpotatis. En mycket märk- bar förbättring av kvalitén på denna vara har kunnat konstateras de senaste tio åren. Både odlingsmässigt och i fråga om lagring och distribution har stora framsteg gjorts _— inte minst ge- nom medverkan av SMAK-organisatio- nen. Genom flera regelutlösningar har emellertid såväl mittpris och prisgrän- ser som införselavgiften höjts till en så- dan nivå, att det kan ifrågasättas om inte i jämförelse med andra produkter priset kommit att bli något för högt. En särskild jämförande odlingsteknisk undersökning härav anser jag vara av behovet påkallad. Matpotatis i sin gamla form utgör fortfarande för den större delen av svenska konsumenter en av de viktigaste kaloritäckande produkterna, även om nya typer såsom flingor, pulver och andra torkade produkter kommer att spela en allt större roll på markna- den. Inte minst har forskningen vid Sva- löf bidragit till de nya framstegen på detta område.

Det saknas i utredningen ett särskilt avsnitt om oljeväxtodlingen. Problemen kring denna odling och dess samman- hang med matfettsförsörjningen samt dess betydelse som exportvara bör an- förtros en särskild utredning.

Utredningen föreslår att utöver nu verkande regleringsföreningar för spannmål, kött och fläsk, ägg och olje- växter skall även särskilda reglerings— föreningar nybildas och sköta om över- skottsreglering m. fl. uppgifter för me— jeriprodukter och för fabrikspotatis. Enligt min mening bör stadgar för och styrelsernas sammansättning i dessa olika föreningar — både de tidigare existerande och de nytillkomna — över- ses och samordnas, liksom systemet med olika »stiftelser» för överföring av för— eningarnas överskott. Det saknas en klar parlamentarisk organisation och råder oklarhet om vem som i en sådan »stif— telse» skall granska styrelsens ofta myc— ket omfattande medelsförvaltning och vem som skall bevilja styrelsen ansvars— frihet.

Styrelserna — helst lika i samtliga föreningar — bör enligt min mening bestå av högst nio ledamöter, varav ordförande och två ledamöter utses av Kungl. Maj:t, tre ledamöter av jordbru- kets organisationer samt tre ledamöter från handel och industri utanför jord- bruket. En av de av Kungl. Maj:t ut- sedda ledamöterna bör vara särskilt ägnad att bevaka konsumenternas in- tressen — i synnerhet kvalitetsaspek- terna för olika produkter.

• Sida 283
•  Original

Särskilt yttrande av herrar Folke Johansson, Sven Persson, Wetterhall, Zachrison och Öjborn

Angående kapitel XII, förslag till omläggning av mjölk- och fettregleringarna

Frågan om det särskilda prisstödet i Norrland (extra mjölkpristillägget) sy- nes böra behandlas från dels strikt eko- nomiska utgångspunkter, dels med hän- syn till övriga allmänna och enskilda intressen.

En ledande princip beträffande jord- bruket måste vara, att det ges förut- sättningar att bedrivas rationellt. Från rent ekonomiska synpunkter synes den i utredningsförslaget uttalade principen riktig, att den önskade produktionen fritt bör få lokaliseras till de landsde- lar, där denna produktion billigast kan frambringas. I praktiken torde denna princip leda till att jordbruket i större utsträckning än nu koncentreras till de större jordbruksbygderna i södra och mellersta Sverige. Vid tillämpningen av denna marknadsbetingade grund för prissättningen bör emellertid också be- aktas konsumtionsorternas lokalisering och kostnaderna för transporten av livsmedel från alternativa producent- orter. Tillämpat på Norrland skulle det- ta innebära, att priset därstädes på jordbruksprodukter vid en produktion som ej överstiger landsdelens egen kon- sumtion bör kunna ligga på en nivå som svarar mot priset i jordbruksbyg— derna längre söderut ökat med kostna- derna för transporten därifrån och till orterna i Norrland. Särskilt för mjölk och andra färskvaror torde med hänsyn till de speciella svårigheterna vid trans-

porterna och vid de relativt stora av- stånd som skulle komma ifråga dessa kostnader och därmed också det mark- nadsmässigt betingade merpriset bli vä- sentliga.

Mellan jordbruket i Norrland och öv- riga delar av landet föreligger, som när- mare framgått av den s. k. KR-utred- ningen,1 stora avvikelser. Bl. a. är den genomsnittliga storleken på bruknings- enheterna väsentligt mindre än vad som gäller för övriga delar av landet. Un- der de senaste åren har emellertid ge- nom s. k. koncentrerade rationalise— ringsåtgärder (KR) tillskapats ett an— tal rationell-a jordbruksföretag. Drifts- inriktningen är på dessa KR-gårdar till den övervägande delen baserad på mjölkproduktion. Vid nu gällande pris- läge uppnås enligt de kalkyler, som ut- föres, lönsamhet i driften vid rationellt utformade fastigheter och företag inom de bättre jordbruksbygderna i dessa landsdelar. Driftsresultatet är emeller- tid starkt beroende av prisförutsätt- ningarna, vilket belysts bl. a. av utred— ningen angående lantbrukets effektivi- seringsvägar (SOU 1963:66). Vad nu sagts kanske enklast belyses med upp- giften, att för en normal KR-jordbru- kare en sänkning av mjölkpriset med 1 Utredning 1964 av en arbetsgrupp bestående

av representanter för lantbruksstyrelsen, lantmäteristyrelsen och Skogsstyrelsen rö- rande särskilda rationaliseringsinsatser i Norrland och därmed jämförbara bygder.

• Sida 284
•  Original

1 öre/kg betyder en minskning i arbets- inkomsten med ca 2000 kr per år (40 kor å 5000 kg-0,01). En minskning med exempelvis 10 öre leder följaktli— gen till att ett inkomstbelopp som mot- svarar hela eller större delen av en nor- mal arbetsinkomst bortfaller.

Vad vid utredningen framkommit ty- der även på, att ett merpris, som är av ringa storlek jämfört med konsu- mentpriset på mjölk, kan möjliggöra lönsamhet i driften, och därigenom göra det företagsekonomiskt möjligt att driva ett jordbruk som med hänsyn till allmänna och enskilda intressen är önskvärt inom dessa delar av landet.

För bevarande av ett rationellt be— drivet jordbruk i Norrland, som bere- der sin brukare godtagbar lönsamhet, föreligger också andra motiv. Här må särskilt pekas på den allmänna lokali- seringspolitiken, arbetsmarknadsintres- sena samt beredskapssynpunkterna. På kort sikt uppkommer också särskilda problem för de nu aktiva jordbrukar- na, vilket kan motivera särskilda åtgär- der. Främst må här pekas på proble— men för de jordbrukare, som under de senaste årens KR-verksamhet investerat stora belopp i nya, rationella företag. Som framgår av räkneexemplet ovan blir särskilt för denna grupp av jord-

brukare en sänkning av producentpri- set mycket kännbar. En fortsatt KR- verksamhet av hittills tillämpat slag, som torde utgöra enda möjligheten att få till stånd rationella jordbruksföretag inom dessa delar av landet, torde utan sådana särskilda åtgärder praktiskt ta- get helt omöjliggöras.

Av material som funnits att tillgå un- der utredningsarbetet framgår, att även i Norrland andelen konsumtionsmjölk är relativt låg (20—60 %). För att de pristryckande verkningarna av stor an— del mejerimjölk skall kunna undvikas fordras därför att mjölkproduktionen minskas också i dessa delar av landet. En snabb sådan utveckling synes emel- lertid vara på gång och torde än mer accentueras bl. a. genom avvecklingen av det allmänna mjölkpristillägget. Ef— ter en omställningsperiod, som såvitt vi finner måste bli något längre än ut- redningen förutsatt, torde därför med hänsyn till det i det föregående sagda förutsättningar finnas för ett mjölkpris, som huvudsakligen betingas av lands- delens eget behov av konsumtionsmjölk. Så småningom torde de marknadsbe- tingade förutsättningarna för jordbruks- produktion i Norrland komma att för- bättras.

• Sida 285
•  Original

Särskilt yttrande av herrar Eriksson, Anton Johansson, Lindbeck, Lindskog, Odhner, och Yngve Persson

lluvudtankegångarna i majoritetsförsla- get i jordbruksutredningen kan sam- manfattas på följande sätt:

1. Eftersom produktionskapaciteten i jordbruket är betydligt högre än vad som fordras av beredskapsskäl bör den successivt sänkas så att den mot slutet av 1970-talet när 80 procent av den fredstida konsumtionen.

2. Eftersom strukturomvandlingen hittills gått långsamt _— en ökning av medelarealen med endast 4 hektar på tjugo år — bör den påskyndas så att inom rimlig tid en betydligt effektivare företagsstruktur än den nuvarande kan åstadkommas.

3. För att båda dessa mål skall nås krävs åtgärder av såväl prispolitisk som arbetsmarknadspolitisk art, liksom in— satser i form av statlig administrativ rationaliseringsverksamhet.

4. En annan viktig uppgift för jord- brukspolitiken är att förhindra att jord- bruksbefolkningen får en ur social syn- punkt alltför låg levnadsstandard i för- hållande till andra samhällsgrupper.

5. För att främja jordbruksbefolk- ningens standard bör därför, utöver ett gränsskydd, socialpolitiska åtgärder vid- tas särskilt för den äldre befolkningen i jordbruket som har svårt att flytta över till andra näringar.

6. Prispolitiken bör i fortsättningen inte knytas direkt till inkomstmålet. Den bör i stället avpassas så att en pro- duktionskrympning och en snabbare strukturomvandling verkligen kommer till stånd. Endast härigenom kan jord—

brukarna på lång sikt garanteras en med andra befolkningsgrupper jämför- bar standard utan ett mycket högt gränsskydd för jordbruksprodukter.

7. Den prispolitik som jordbruksut- redningen föreslagit innebär att priser- na på jordbruksprodukter under de när- maste tre än fyra åren inte bör få stiga fullt så snabbt som övriga priser (kon- sumentprisindex). Man siktar alltså till en försiktig realprissänkning för jord- bruksprodukter.

8. Om de vidtagna åtgärderna inte vi- sar sig effektiva bör efter den angivna övergångsperioden ytterligare åtgärder kunna vidtas för att uppnå de jord- brukspolitiska målen. Detta innebär att såväl ytterligare rörlighetsstimuleran— de åtgärder, en kraftigare administra- tiv rationalisering, som en ytterligare realprissänkning för jordbruksproduk- ter skall kunna vidtas.

9. Prisrelationerna för olika jord- bruksprodukter bör så långt möjligt an— passas efter de långsiktiga relationer- na på världsmarknaden. Man bör alltså undvika att ge ett speciellt högt stöd för produkter, för vilka Sveriges pro- duktionsförutsättningar är särskilt då- liga. 10. Jordbruksregleringen bör utfor- mas på ett sådant sätt att den inte mer än nödvändigt försvårar konkurrensen inom livsmedelsindustrin och distribu- tionen eller livsmedelsindustrins export. Till dessa huvudtankegångar ansluter vi oss helhjärtat. På några punkter kan vår inställning emellertid behöva nå-

• Sida 286
•  Original

got närmare utvecklas. En sådan punkt är motiveringen för en försiktig real— prissänkning på jordbruksprodukter i kombination med rörlighetsstimuleran- de åtgärder och en mera energisk stat- lig rationaliseringsverksamhet. Kom- mitténs motivering är här främst att en sådan prispolitik är nödvändig för att en krympning av produktionskapacite- ten i jordbruket skall kunna uppnås. Enligt vår mening borde man kraftigare än som skett betona att en prispolitik av detta slag är nödvändig även för att påskynda strukturomvandlingen.

Försörjningsberedskapen

Som mått på den produktion, som ur beredskapssynpunkt erfordras i freds- tid för att trygga försörjningen vid en eventuell avspärrning, har utredningen använt den i kalorier mätta och i pro- cent av konsumtionsbehovet uttryckta självförsörjningsgraden. Detta mått har utredningen övertagit från 1942 års jordbrukskommitté. Det kan ha varit lämpligt i ett läge, då försörjningspro- blemen stod i centrum för intresset, men som mått på den produktionska- pacitet, som behöver bevaras i freds- tid för att trygga en försörjning i ett krisläge, är självförsörjningsgraden ganska olämplig. Den varierar nämli- gen starkt med fredsproduktionens sam- mansättning. Vid en hög andel animalis- ka livsmedel i produktionen blir själv— försörjningsgraden låg vid en viss gi- ven produktionskapacitet, eftersom des— sa för sin produktion kräver ungefär sex gånger mer produktionsresurser än vegetabiliska livsmedel. Ifall de senare svarar för en stor andel av produktionen blir å andra sidan självförsörjningsgra- den mycket hög utan att livsmedelsbe- redskapen därför förbättrats.

Utredningen har i viss utsträckning diskuterat detta problem när det gäller att omräkna den i avspärrning erfor— derliga produktionen till fredsmässig självförsörjningsgrad. Däremot har ut— redningen inte tagit'hänsyn till effek- ten av en förändrad sammansättning av produktionen i fredstid vid definitionen av produktionsmålsättningen.

När det gäller försörjningen i ett av— spärrningsläge har utredningen inte ve— lat gå längre i förskjutning av kostens sammansättning från animalier till ve— getabilier än man procentuellt gjorde under det andra världskriget. På grund- val härav har man endast gjort två punktkalkyler som visar vilken själv— försörjningsgrad, som vid oförändrad avvägning mellan vegetabilier och ani- malier behöver upprätthållas i freds- tid för att möjliggöra denna försörjning vid en avspärrning. Eftersom det med en viss approximation finns ett kon— tinuerligt samband mellan kostens sam- mansättning vid avspärrning, dvs. i första hand mellan avvägningen mellan vegetabilisk och animalisk kost, å ena sidan och behovet att upprätthålla en produktion i fredstid för att vidmakt- hålla denna beredskap å den andra si- dan, hade man i stället kunnat fram- ställa detta samband såsom en kurva, på vilken man kan välja vilken punkt som helst som utgångspunkt för en be- redskap för avspärrning. Beräkningar- na hade då inte blivit så begränsade till sin innebörd som de två punktkal— kyler som utredningen nu presenterar.

Ifall man mäter kostens kvalitet med antal gram animaliskt protein per dag finner man att det lägsta värde jord- bruksutredningen där velat acceptera vid en avspärrning ligger vid ungefär 40 gram. Det kan framhållas, att FAO:s experter anser att 20 gram som dags- ranson är den miniminorm, som av

• Sida 287
•  Original

hälsoskäl inte långvarigt bör underskri- das. Det finns alltså här i kvalitetshän— seende en mycket betydande marginal innan man när ett läge som kan betrak- tas som riskfyllt. Mycket grovt räknat kan en dagsranson på 40 gram beräk- nas motsvara en andel animalieproduk- ter av totala kaloriintaget på 40 % och 20 gram en andel på 20 %.

Ett bättre mått på den ur beredskaps— synpunkt erforderliga produktionskapa- citeten än självförsörjningsgraden vore emellertid att beräkna produktionens värde i oförändrat penningvärde. Man skulle då med hänsyn till de högre priserna per kalori för de animaliska produkterna få en relation mellan ani- maliska och vegetabiliska kalorier, som bättre återspeglar produktionskapaci- teten. Å andra sidan har det vissa nack- delar att välja ett mått på den produk— tion som behöver upprätthållas ur be- redskapssynpunkt, som helt saknar an- knytning till kaloribehovet, eftersom detta ju ändå är den reella bakgrunden till beredskapsbehovet. Därför skulle man kunna komma fram till ett bättre om än approximativt mått på produk— tionskapaciteten genom att helt enkelt multiplicera antalet animaliska kalo- rier med sex, så att dessa i jämförel- serna värderas sex gånger högre än de vegetabiliska kalorierna. På det sättet får man en riktigare avspegling av den produktionskapacitet, som behöver upp- rätthållas för att tillgodose ett visst be- redskapsbehov.

En sådan beräkning får ett betydan- de intresse när det gäller att formulera produktionsmålsättningen i fredstid. Utredningen har kommit fram till att vid oförändrad balans mellan animalisk och vegetabilisk produktion skulle en självförsörjningsgrad av 80 % trygga beredskapsbehovet med i förhållande till dagens läge endast blygsamt ökade lager. Utredningen har emellertid sam-

tidigt funnit, att gränsskyddet för ani— maliska produkter är betydligt lägre genomsnittligt än för vegetabiliska, var- för ur samhällsekonomisk synpunkt en förskjutning av produktionen mot de förra genom en utjämning av gräns- skyddet skulle vara fördelaktig. Om man genomför en sådan förskjutning blir emellertid 80 % självförsörjnings— grad ett skevt mått såsom uttryck för den produktion som behöver upprätt— hållas ur beredskapssynpunkt. 80 % självförsörjning för animaliska produk— ter och 80 % självförsörjning för vege- tabiliska motiverar en helt annan pro- duktionskapacitet än t. ex. 100 % själv— försörjning för animaliska och 60% självförsörjning för vegetabiliska. Än— nu mer förvirrande blir denna beräk- ning när man, såsom utredningen har gjort, räknar margarin till animaliska produkter, trots att det huvudsakligast är framställt av vegetabiliska råvaror.

Om hänsyn tas även härtill, skulle en omräkning enligt de nu angivna grun- derna innebära, att en förändring med en procentenhet av försörjningsgraden för animaliska produkter motsvarar en förändring av försörjningen i motsatt riktning för vegetabiliska produkter med ungefär fyra procentenheter ifall en produktionskapacitet motsvarande en totalförsörjning med 80 % självför- sörjningsgrad vid nuvarande fördelning av produktionen skall vidmakthållas. Ifall t.ex. självförsörjningsgraden för animalier Ökas från 80 till 85 % skulle självförsörjningsgraden för sådana ve— getabiliska produkter som försäljs till direkt konsumtion kunna minskas från 80 % till 60 %. Detta ger ett riktigare uttryck för innebörden av en förskjut- ning med en bibehållen produktionska- pacitet, som vid avspärrning ger fullt tillfredsställande försörjning. Med hän- syn till de rekommendationer om en förskjutning av produktionsinriktning-

• Sida 288
•  Original

en, som utredningen givit, är det vä- sentligt att detta sätt att uttrycka pro- duktionsmålsättningen tas till utgångs— punkt för beräkningarna.

Rationaliseringsverksamheten, planeringen

I kapitel IV har utredningen infört en ganska ingående diskussion om ra- tionaliseringsverksamhetens planering. Denna diskussion berör emellertid en- dast planeringens former och organisa- tion men är mycket mager vad avser planeringens innehåll. Det är framför allt i tre avseenden som en diskussion av riktlinjer för planeringens innehåll hade varit erforderlig. Det gäller lokali— seringen av produktionen, markdisposi- tionsfrågorna och de nya företagsenhe— ternas produktionsinriktning.

Lokaliseringsproblematiken sträcker sig långt utanför själva jordbruksnä— ringens gränser, eftersom den omfattar väsentliga landsbygdsfrågor inom de områden där jordbruket nu bedrives. En krympning av produktionen måste komma att resultera i en minskning av den odlade arealen, en minskning som blir ganska omfattande eftersom den av ekonomiska skäl bör gå ut över de marginella dvs. de minst avkastande arealerna. Den blir därför proportionellt betydligt större än produktionsminsk- ningen. Dessa arealer är huvudsakligen koncentrerade till de sämre jordbruks- områdena i skogsbygderna. Här kan det i betydande utsträckning bli fråga om en total nedläggning av jordbruks— produktionen inom ganska stora om- råden.

Riktlinjerna för en bedömning av en sådan nedläggning och för en bedöm- ning av vilka arealer som skall behål- las i produktion och vilka som skall läggas igen till annan användning är förbundna med en bedömning av nä- ringslivet i orten i övrigt och kan där-

för inte ses isolerade. I ett område med bristfälligt underlag för annat närings- liv kan det vara svårt att upprätthålla ett jordbruk även om förutsättningarna för själva jordbruket skulle vara jäm- förelsevis goda, därför att det inte finns möjligheter att ge befolkningen i detta jordbruk en rimlig grad av kommersiell och social service och acceptabla kom- munikationer utan alltför stora kostna- der, medan det å andra sidan i en bygd med ett rikhaltigt övrigt näringsliv kan vara möjligt att på något sätt uppehålla en såsom sådan sämre lottad jordbruks- drift.

Denna planering måste ske på riks- planet i intimt samråd med den övriga lokaliseringspolitiken, på grundval av en central bedömning av vad som är erforderligt ur jordbrukspolitisk syn- punkt och var nedläggningen skall kon- centreras. Sedan får riktlinjer för det lokala genomförandet av planerna spri- das till de lokala organen, länsplane- ringsråden och lantbruksnämnderna.

Markdispositionsfrågorna blir där- emot, inom ramen för denna lokalise- ringsplanering, en mer lokal angelägen- het, som kan lösas på grundval av prin- cipiella riktlinjer från centrala myndig- heter. Utformningen av dessa riktlinjer är emellertid av väsentlig betydelse och likaså de medel, som de lokala myn- digheterna får i sin hand för att genom- föra dem. Det saknas i utredningen rikt- linjer för m.arkdispositionsfrågorna och medlen att genomföra den mycket ge- nomgripande strukturomvandling, som erfordras under de närmaste åren ifall företagsstrukturen i jordbruket över- huvudtaget skall kunna omformas till någonting som svarar mot vad som ur teknisk-ekonomisk synpunkt är nödvän- digt för ett modernt jordbruk. De blir naturligtvis i hög grad beroende på vad den nya fastighetsbildningslagstift— ningen kommer att innehålla, men ut—

• Sida 289
•  Original

redningens önskemål beträffande den- na lagstiftning är inte heller tillräckligt klart definierade och tillräckligt långt- gående. För att målet för strukturratio- naliseringen skall kunna uppnås är det nödvändigt att få till stånd en rörlighet i markdispositionen av en helt annan storleksordning än som hittills förekom- mit. Utredningen borde enligt vår upp- fattning trängt djupare in i detta pro- blemkomplex och kommit fram till mer genomgripande åtgärder. Det torde nu bli nödvändigt med en samlad översyn av markdispositionsproblemen i sär- skild ordning. En lång rad utredningar har berört denna fråga utifrån olika ut- gångspunkter, men ingen har kunnat få någon helhetsbild av problemet.

Vad slutligen gäller de nya jordbruks- företagens produktionsinriktning finns det också behov av en långtgående pla— nering. Så länge företagen i huvudsak var inriktade på en tämligen likformigt differentierad jordbruksproduktion var detta inte lika nödvändigt, eftersom pro- duktionsinriktningen inte i så hög grad var låst genom långsiktiga investering— ar. Det förelåg en större rörlighet i pro- duktionsinriktningen inom företagen och avvägningen mellan olika produk- ter kundc även på kort sikt styras med de relativa priserna i den mån man så önskade. Men i och med att man går in för en specialisering och utformar fö- retagen med inriktning på en eller ett fåtal produktionsgrenar är det nödvän- digt att i stora drag för hela landet och följaktligen också för varje område lo- kalt planera de statliga insatserna så att antalet företag med en viss produk— tionsinriktning inte blir så stort att en alltför stor produktion av vissa pro- dukter uppstår. Eftersom markanskaff— ningen vid rationalisering alltid stöter på de största svårigheterna, kan det vara en frestelse att i rationaliseringspoliti- ken söka lösa ett stort antal småföretags

sysselsättnings- och räntabilitetspro- blem genom specialisering på intensiv animalieproduktion på grundval av in- köpt foder. Utrymmet för avsättning av sådana produkter är emellertid redan nu tämligen begränsat och kan inte heller väntas öka särskilt mycket i fram— tiden.

Strukturrationaliseringen

Den trängsta flaskhalsen för en snabb strukturomvandling ligger för närva- rande i det begränsade utbudet av mark, varigenom en arealutvidgning är svår att åstadkomma. Eftersom utbudet av mark endast kan höjas genom en på- skyndad företagsnedläggning är det vik- tigt, att den statliga politiken bedrivs på ett sådant sätt att en ökad rörlighet i markdispositionen verkligen uppnås. Vilken prispolitik som i framtiden kan visa sig erforderlig för att realisera ut- redningens mål beträffande produk- tionskapacitet och strukturomvandling återstår att se. Det beror i hög grad på hur mycket faktorrörligheten kan ökas genom rörlighetsstimulerande och ad- ministrativa åtgärder. Enligt vår me— ning borde utredningen också på ett kraftfullare sätt ha pekat på vilken drastisk förändring av företagsstruktu- ren i jordbruket som är nödvändig för att uppnå ett modernt och effektivtjord— bruk. Hittills har strukturomvandling- en gått så långsamt att skillnaden mel- lan f-aktisk företagsstorlek och av den tekniska utvecklingen betingad opti- mal företagsstorlek fortlöpande ökat. l stället för dagens företag med en me- delareal av 15—20 hektar skulle man behöva sikta på en jordbrukssektor med företag i storleksordningen 100 hektar. Man behöver alltså sikta till en mång- dubbling av medelarealen. För att en så kraftig nedläggning av företag verk- ligen skall kunna komma till stånd ford—

• Sida 290
•  Original

ras en stor återhållsamhet med det stat- liga prisstödet.

När det gäller den administrativa ra- tionaliseringen vill vi betona nödvändig- heten av att kreditstöd beviljas för strukturomvandlingen. Det är däremot viktigt att iakttaga försiktighet med stat— ligt stöd till investeringar i byggnader och anläggningar så länge produktions— kapaciteten i jordbruket är långt större än vad som erfordras av beredskaps— skäl. Det är inte bara arbetskraften som kan ges en effektivare användning i andra näringar. Detsamma gäller kapita- let. I vissa fall kan nya företagsformer inom jordbruket, såsom aktiebolag och kooperativa företag, eventuellt lösa ka— pitalanskaffningens problem enklare än nuvarande enfamiljsföretag. Vi är ange— lägna att understryka att det belopp som upptagits för kreditgarantier för för- värv av tillskottsmark, 60 miljoner kro- nor, närmast är att betrakta som en uppskattning av vad som är möjligt att genomföra i rationaliseringsväg och inte av vad som i och för sig skulle vara önskvärt. Såsom framhållits i utredning- en tar ju förändringar i markdisposi- tionen, vare sig de sker med ägande- rätt eller genom upplåtelse, inga reala resurser i anspråk utan är endast att karakterisera som överflyttningar av kapital genom lösen av tillskottsmark resp. dispositionsrätt genom arrende. Skulle rationaliseringen kunna gå for- tare än vi antagit och därför ytterligare medel för krediter för markförvärv bli erforderliga, anser vi i konsekvens här- med att kreditrestriktioner, som moti- veras av alltför stora anspråk på de reala resurserna i samhället, icke bör tillämpas lika hårt på dylika krediter.

Vad gäller den inre rationaliseringen anser vi att utredningen starkare bor— de understrukit riskerna för att man genom fasta investeringar låser före- tagsstruktur-en i jordbruket i ett läge, då den på grund av den teknisk-eko-

nomiska utvecklingen fortlöpande bc- höver förändras. Det är snarast på detta område man hör iakttaga en viss för— siktighet med kapitaltillförsel och kre- ditgarantigivning, samtidigt som man tillser att investeringarna får en sådan utformning att de blir anpassningsbara och att de lokaliseras så att ytterligare tillskott av mark blir möjligt om det kommer att erfordras som underlag för fasta investeringars utnyttjande. Inte minst måste dessa varningar komma att gälla verksamheten för [(R-jordbruken i Norrland och norra Svealand. Den prin- cipiella uppläggningen av KR—verksam- heten anser vi vara riktig. Genom att verksamheten påbörjats under en tid, då man först börjat få upp ögonen för de krav på företagsstruktur som den tekniska och ekonomiska utvecklingen i jordbruket ställer, synes målsättning- ens krav på lönsamhet och utvecklings— möjligheter i praktiken dock inte alltid ha tillräckligt beaktats. Det är vidare angeläget att kalkylerna för KR-jord- bruken baseras på ett lägre mjölkpris än för närvarande, dvs. på mjölkpriset med fråndrag av det särskilda mjölk- pristillägget i Norrland, även om det senare kommer att utgå även under en kommande övergångsperiod, eftersom det enligt majoritetens förslag efter övergångsperioden skall omprövas. Även i framtiden kommer företags- strukturen i jordbruket enligt utred- ningens mening att huvudsakligen ba— seras på familjeföretag, även om dessa kommer att få en rätt skiljaktig utform— ning jämfört med de nuvarande. En- ligt de kalkyler, som professor Hjelm har upprättat och som ligger till grund för utredningens förslag, är lönsam- heten vid dessa i och för sig stora op- timala familjejordbruk inte sämre än vid ändå större jordbruk. Det finns emeller- tid knappast i och för sig några tek— niska skäl för att stordrift inom jord— bruket inte skulle kunna genomföras

• Sida 291
•  Original

och inte skulle kunna ge fördelar fram— för sådana »småföretag», som de nya familjejordbruken ändå jämfört med företagen inom andra näringsgrenar måste sägas vara. Vi anser därför att utvecklingen av nya företagsformer i jordbruket, som kan tillvarata stordrif— tens fördelar, bör främjas genom forsk- ning och försöksverksamhet och att in- vesteringarna i familjeföretagen bör gö- ras på ett sådant sätt, att en vidare ut- veckling mot storföretag inte kommer att resultera i alltför stora kapitalför- luster.

Landsbygdsfrågorna

Utredningen har i sina förslag i myc- ket begränsad utsträckning berört kon— sekvenserna för samhällsutvecklingen på landsbygden och för landskapsbil- den av de förslag utredningen framlagt till nedläggning av jordbruk och till intensifierad strukturomvandling. Des- sa konsekvenser måste enligt vår upp- fattning ofta bli ganska betydande, men de måste samtidigt i stor utsträckning accepteras. Vi lever i ett föränderligt, dynamiskt samhälle och landsbygds- samhällen-a och landskapsutformningen kan inte undantas från denna utveck- ling.

De kapitalförluster i bostäder, socia- la anläggningar, kommunikationsan- läggningar och liknande fasta investe- ringar som en förändring av samhälls— lokaliseringen ofta medför, har stun- dom åberopats som skäl för att en så- dan omläggning borde motverkas ge- nom stöd till de näringar, som på grund av sin bristande lönsamhet annars mås- te läggas ner. Om man jämför värdet av de ofta starkt förslitna kapitalföre- målen med det kapitaliserade värdet av förlusterna i den drift som då skulle upprätthållas, finner man emellertid mycket snabbt att dessa senare nästan undantagslöst är betydligt högre. Ka- pitalförlusterna är sällan av den om-

fattningen att de kan motivera att en eljest olönsam drift upprätthålles.

Beträffande landskapsvärden står det ju klart, att stora delar av den bygd som nu brukats i skogsbygderna, bru- tits under pressen av 1800-talets be— folkningsökning och livsmedelsbrist. Om delar härav nu återgår till sitt ur- sprungliga skick som skogsmark, kan det ju inte sägas utgöra något större brott mot den traditionella svenska landskapsbilden. Det är en förändring som endast den generation märker som upplever den. Å andra sidan kommer naturligtvis ett betydande behov av landskapsvård för fritids- och rekrea- tionsintressen att uppstå och tillgodo- ses, men det bör tillgodoses med me- del som är direkt inriktade på dessa intressen och inte genom att man sub- ventionerar ett olönsamt jordbruk.

Inte heller skogsbrukets behov av arbetskraft synes i framtiden komma att motivera en spridd bebyggelse i nå- gon väsentlig utsträckning. Behovet av arbetskraft i skogsbruket tillgodoses ju i växande utsträckning med fast anställ- da, som har sin bostadsort i samhäl- lena och som med ett förbättrat nät av skogsvägar kan nå sin arbetsplats dag- ligen, även om denna är ganska avläg- set belägen. En transport av arbetskraft till avlägsna arbetsplatser i helikopter är väl för övrigt bara en tidsfråga.

Det hade enligt vår mening varit önskvärt, att utredningen mera ingå- ende diskuterat landsbygdsfrågorna och försökt formulera en politik för dessa och därmed lagt grunden till en mer rationell och mindre känslobetonad be- dömning av dem.

Utbildning och rådgivning Inte heller när det gäller utbildning och rådgivning anser vi att de medel utredningen utformat är tillfyllest för att uppnå den grad av effektivitet som målsättningen kräver. Det kan nog inte

• Sida 292
•  Original

råda någon tvekan om att den yrkes- utbildning, som nu ges vid lantbruks— skolor och liknande inrättningar, för de flesta är otillräcklig för att de effek— tivt skall kunna leda så stora och kom— plicerade företag som rationaliserings— målsättningen enligt utredningens för- slag tar sikte på. En mer omfattande yrkesutbildning, som på litet längre sikt bör bli den normala utbildningen för företagare i jordbruket, ges för närva- rande i driftsledarutbildningen vid Alnarp. Denna omfattar emellertid för närvarande endast ett knappt hundratal utexaminerade lantmästare om året, vil— ket är högst otillräckligt jämfört med behovet av kompetenta företagsledare. Därför anser vi att lantmästarutbild— ningen med det snaraste måste kraftigt utbyggas, en utbyggnad som i vissa av- seenden kanske är angelägnare än ut— byggnaden av lantbruksskolorna. I pa- rallellitet med förhållandena inom and— ra näringsgrenar, måste man räkna med en flerårig skolmässig utbildning i fram- tiden även för jordbrukets företagare. Utredningen har också tidigare i ett remissvar påyrkat en andra skola för lantmästarutbildning, men förslaget och remissen synes hittills inte ha föran- lett några åtgärder.

Beträffande rådgivningen anser vi att den relativt lösliga och osystematiska rådgivning som kan åstadkommas från lantbruksnämnder och hushåll— ningssällskap i länsstäderna är otill- räcklig för att bringa ut erforderliga kunskaper till jordbrukarna. En domi- nerande utvecklingstendens inom mo- dernt näringsliv och en av de viktigaste förutsättningarna för dess snabba ut- veckling har varit och är alltjämt den växande insatsen av högt utbildade tek- niker. Medan insatsen av vanlig arbets— kraft ökat mycket måttligt och ibland t. o. m. minskat, har insatsen av tekniker ökat mycket starkt. Per producerad en-

het har en omfattande substitution av yrkesarbetare och outbildad arbetskraft mot tekniker ägt rum. En sådan ut- veckling har emellertid varit mycket svårare att genomföra inom näringar, som varit splittrade på många småföre- tag, av den enkla anledningen att tek— nikern är begränsat delbar. Till dessa näringar hör jordbruket. Försöken att genom en rådgivnings- och rationali- seringsorganisation övervinna dessa svårigheter har endast delvis varit fram- gångsrika. Såväl innovationsverksam- heten som spridningen av ny teknik och utbildningen av tekniker har slä- pat efter inom näringen. Vi anser där- för att man bör pröva att motverka dessa brister genom att skapa en lokal rådgivningsorganisation, som i erfor- derlig omfattning kan ställa tekniker till förfogande för de små företagen inom jordbruket.

Den påtalade bristen på personella resurser och ovissheten om den fram- tida jordbruksproduktionens struktur och lokalisering innan ett omfattande planeringsarbete genomförts, medför att en lokal rådgivningsorganisation inte omedelbart kan skapas. Vi anser dock att mycket talar för att en sådan organisation bör uppställas som mål- sättning på något längre sikt. Vi kan inte dela uppfattningen att jordbrukets tekniska nivå ens i de bästa områdena skulle vara så hög, att någon allmän rådgivning ej skulle vara erforderlig och att jordbrukarna även utan effek— tiva stödåtgärder skulle kunna följa den fortsatta utvecklingen. Både i Danmark och Holland anser man sig ha stor nytta av en lokalrådgivning och jordbruket därstädes står ej det svens- ka efter i effektivitet och produktivitet. Utredningen har också ansett sig kun- na konstatera att tillämpningen av för- bättrad teknik i väsentliga avseenden sackat efter i svenskt jordbruk under

• Sida 293
•  Original

senare år. Ytterligare skäl som talar för en omorganisation av rådgivningsverk- samheten med starkare lokal förankring är den nya länsindelningen som väntas väsentligt reducera antalet län och följ- aktligen öka avståndet till länets råd- givningsorgan för många. Å andra sidan finns givetvis risk för en splittring i verksamheten av samma slag som nu föreligger mellan lantbruksnänmder och hushållningssällskap, eftersom råd- givningsverksamheten för yttre och in— re rationalisering till största delen mås- te ligga kvar hos länsorganen. Den lokala rådgivningsorganisationen kun- de dock göra ett mycket värdefullt upp- spårande och stödjande arbete även för denna verksamhet. Eftersom en till- lämpning av lokalrådgivningens prin- cip synes vara den enda möjligheten att på tillräckligt bred front nå ut till det stora antalet praktiskt verksamma jordbrukare får man enligt vår mening ta denna risk, samtidigt som man na- turligtvis skall göra allt för att utvidga samarbetet mellan rådgivare på olika plan så att den minskas.

När det gäller att söka bedöma hur en lokal rådgivningsorganisation bäst skall byggas upp måste man utgå från att den måste ha både en bred kontakt med näringsutövarna och ett tillräckligt djup i sin kunskapsförmedling. Den nuvarande verksamhetens största brist är att den inte når ut till näringsut— övarna i den omfattning som vore önsk— värt. Hushållningssällskapens bedöm- ning av det ringa behovet av lokalråd- givning torde främst baseras på det positiva urval av företagare de mest kommer i kontakt med. Principen för en lokalrådgivning måste därför vara allmän anslutning, eventuellt som vill— kor för erhållande av statligt stöd av olika slag, t.ex. kreditgarantier för jordförvärvslån och driftslån. Kravet på djup och kvalitet i rådgivningen

leder till att huvudsakligen högskoleut- bildade rådgivare bör leda verksamhe— ten, eventuellt med assistenter med låg- re utbildning, och att en viss speciali- sering av uppgifterna bör komma till stånd. Man kan t. ex. tänka sig att 3—4 rådgivare samverkar inom varje områ— de, specialiserade på olika grenar unge- fär som i Danmark, 1. ex. för växtodling, husdjursskötsel, ekonomi och maskiner eller dylikt. De kan då också ha vissa administrativa och biträdcsresurser ge— mensamt.

För att vinna största möjliga intres- se för och anknytning till verksamhe- ten bör den bedrivas i jordbrukarnas egen regi men med statsstöd till löner m. 111. Lokala rådgivningsföreningar bör anställa konsulenterna och de bör va- ra ansvariga för sin verksamhet inför dessa. Därigenom ökas också kravet på att vederbörande tar ansvar för sina råd, vilket torde vara till fördel. Vidare vinnes en växelverkan så att kunskaper och erfarenheter från de mer framstå— ende yrkesutövarna också kommer kon- sulenterna till godo och genom dem sprides till övriga näringsutövare.

Emellertid saknas i stor utsträckning erfarenheter av hur en lokal rådgiv— ningsorganisation bör byggas upp och kan fungera under svenska förhållan— den. Vi vill därför föreslå, att en för- söksverksamhet startas i 4—5 områden och genom bokföring jämföres med lika många kontrollområden. Om erfarenhe- terna blir positiva kan organisationen därefter byggas upp successivt. Den bör då kunna dimensioneras ungefär efter det antal effektiva, rationaliserade företag som beräknas finnas i jord— bruket mot slutet av 1970-talet. Ifall detta uppskattas till exempelvis 40000 ——60 000 och varje område omfattade 250—300 jordbruk skulle systemet kräva i mycket runda tal 150—200 rådgivnings— centraler och 600——700 utbildade agro-

• Sida 294
•  Original

nomer. Det skulle möjliggöra en per- sonlig kontakt mellan jordbrukaren och någon rådgivare en gång var eller var- annan månad. I Danmark har man t. ex. ca 900 rådgivare i sin lokalrådgivnings- verksamhet.

Med en på detta sätt uppbyggd lokal rådgivning skulle länsorganens verk- samhet i högre grad kunna inriktas på specialrådgivning och kunskapsförmed- ling till lokalrådgivarna. Konsulentverk- samheten för yttre och inre rationali- sering liksom för omställningsåtgärder måste emellertid kvarligga på länsni- vån.

Omställningsåtgärderna Vad gäller verksamheten för omställ- ning till andra näringar och för stöd till sådan omställning anser vi att det finns en beklaglig tendens att under- skatta den äldre arbetskraftens anpass— ningsmöjligheter och värde i alterna- tiv produktion. Omställningsförmågan varierar naturligtvis utomordentligt starkt rent individuellt, men erfaren- heten från arbetsmarknadsstyrelsens ar— bete inom andra näringsgrenar har vi- sat, att den äldre arbetskraften har be— tydligt större anpassningsmöjligheter än man tidigare föreställt sig, ifall man bara sätter in tillräckligt differentiera- de åtgärder. Det finns inga skäl att förutsätta att detta icke skulle gälla även för jordbrukets arbetskraft. Det är ju sällan så, att småföretagarna inom jordbruket saknar erfarenheter av an- nat arbetsliv i sin tidigare verksamhet. Ofta har de längre eller kortare tid dri— vit rörelse eller varit anställda inom andra näringar innan de började med jordbruk eller mellan två jordbruks- företag och de har också i betydande utsträckning haft tillfälliga arbeten i andra näringar parallellt med sin jord- bruksdrift. Därför anser vi inte att man har anledning att utgå från att arbets-

kraften över 55 år eller annan liknan— de åldersgräns huvudsakligen icke kan anpassas till arbetslivet inom andra områden. Anpassningsförmågan är myc- ket individuell och vi anser att det för denna arbetskraft också rent personligt är av mycket stort värde att de största ansträngningar görs för att uppnå en sådan anpassning.

Den prispolitiska målsättningen När det gäller bedömningen av den nya målsättningen för prispolitiken är vi angelägna att framhålla, att jämförelsen inte bör göras med målsättningen i 1947 års jordbrukspolitik utan med re— sultatet av denna politik. Utvecklingen har visat att 1947 års målsättning inte var realistisk och därför har den rå- dande situationen avvikit väsentligt från den målsättningen. Vi anser den nu formulerade målsättningen betydligt mer realistisk. Ifall den kan uppfyllas, vilket det finns goda skäl att vänta sig, kommer detta att kunna leda till be- tydligt bättre förhållanden både för jordbrukare och för konsumenter. Skiljaktigheten i uppfattning mellan majoritetsgruppen å ena sidan och jord- brukets företrädare å den andra synes framför allt ha förorsakats av en olikhet i bedömningen av jordbrukarnas reak- tioner på prispolitiken. Man har från jordbruksrepresentanternas sida ansett att en utfästelse om en sådan prisnivå, att den ger lönsamhet för rationella företag, är nödvändig om man skall få de önskvärda investeringarna och den eftersträvade strukturomvandlingen till stånd i jordbruksnäringen. Från majo- ritetsgruppens sida har man å andra si— dan hävdat, att en utfästelse att hålla en tillräckligt hög prisnivå för att pro- duktionsmålsättningen skall uppnås borde vara tillräcklig för att tillför— säkra effektiva jordbrukare en sådan lönsamhet, att deras framtidsbedömning—

• Sida 295
•  Original

ar skulle resultera i för rationaliserings- verksamheten erforderliga investeringar.

Såsom utredningen påvisat är sprid— ningen i lönsamhet mellan jordbruks- företagen mycket stor. En utfästelse om lönsamhet för rationella företag, som ju av rent tekniska skäl måste ta sikte på någon sorts medeltal för sådana företag, blir tämligen meningslös när spridningen kring medeltalet blir myc- ket stor. Det blir då endast ett fåtal företag som får sin situation radikalt förändrad av en förändring i prisnivå, medan flertalet vid en så stark sprid- ning fortfarande kommer att ligga an- tingen under eller också över den ut- lovade lönsamhetsnivån.

Det kan också ifrågasättas, varför jordbruket ensamt bland alla närings- grenar skulle behöva en sådan utfästel— se. Det är visserligen sant att jord- bruksnäringen på grund av reglering— arnas utformning rymmer ytterligare ett osäkerhetsmoment jämfört med de näringar, som arbetar i konkurrens på lika villkor utan statsingripanden. För jordbruket kan ju en förändring i regle— ringssystemet medföra stora förluster även för de producenter som tekniskt ligger på toppen av effektivitet. Jord- bruket är dock långt ifrån den enda bransch som inte arbetar i konkurrens på lika villkor. Problemet om förändra- de konkurrensförhållanden på grund av statliga ingripanden berör i växande ut- sträckning allt fler näringsgrenar, inte minst exportindustrin, som likväl tving- as att arbeta utan några lönsamhetsut- fästelser. Vi anser rent principiellt att man bör försöka att avveckla sådana utfästelser även för jordbruket och i stället inrikta verksamheten på att göra osäkerheten på grund av oberäk- neliga samhällsingripanden mindre.

Spridningen i lönsamhet mellan fö— retagen ökas vidare av möjligheterna till en långsiktig anpassning av drifts-

intensiteten till det rådande prisläget. Jordbruksföretagens produktionsinrikt— ning och driftsintensitet utformas i re- gel med utgångspunkt från det rådande prisläget. Ett sänkt prisläge kan där- för efter en anpassningsperiod i de flesta fall medge tillfredsställande lön- samhet vid en ny produktionsinrikt- ning och lägre driftsintensitet. Inte minst påverkar prisläget markpriser- na. Därför måste man räkna med att en sänkt prisnivå på lite sikt medför en minskning av markvärdena i den mån dessa bestäms av avkastningen i jordbruksproduktionen. Detta skulle i och för sig vara fördelaktigt för ratio- naliseringsverksamheten. En sådan an- passning kan i vissa fall leda till att företagare får lägga ner driften även på sådana jordbruk, som i och för sig är att betrakta som rationella vid lämp- lig produktionsinriktning, därför att de har ett för högt markvärde att förränta. I sådana fall blir det fråga om en re- konstruktion av företaget på basis av ett lägre markvärde. Driften kommer under alla förhållanden att fortsättas, fastän kanske av en ny företagare och i nya former. Det är givet att en an- passning nedåt när det gäller kapitali— serad lönsamhet ofta kan bli smärt- sam, men den genomsnittliga skuldsätt- ningsprocenten i jordbruket är så pass låg att de fall, då företag som får be- dömas bli bestående allvarligt drabbas av likviditetssvårigheter på grund av sänkta markvärden, måste komma att bli ganska få. Eftersom det i främsta rummet är en radikal strukturomvand- ling som behövs i jordbruket skulle olyckan knappast vara så stor om in- vesteringarna i övrigt bromsades upp under en övergångsperiod, samtidigt som man fick en betydande struktur- rationalisering tack vare sänkta mark- värden och större rörlighet i markdis— positionen. På litet längre sikt måste

• Sida 296
•  Original

man ju räkna med att en viss lönsam- het måste upprätthållas när jordbruken blir stora affärsföretag ifall produktio— nen skall komma att motsvara produk- tionsmålsättningen.

Speciellt i ett fall kan det emeller- tid Vara svårt att vänta med dylika in- vesteringar. Det gäller mjölkproduktio- nen. Den är för närvarande splittrad på ett mycket stort antal små besätt— ningar. Medelkoantalet beräknas vara 7 kor per besättning, medan man för rationell produktion för familjejord- brukens del räknar med att 50 till 60 kor är erforderliga och för jordbruk med anställd personal minst 100 kor. Därför är en radikal omgruppering nöd- vändig och kommer också att fram- tvingas av den föreslagna politiken. Även om mjölkproduktionen behöver sänkas blir det nödvändigt att bygga upp ett visst antal stora rationella be— sättningar. Här kan emellertid förenings- rörelsen göra en betydande insats ge- nom att slopa den s.k. likaprisprinci- pen och ge ersättning till jordbrukarna för mjölken i relation till uppsamlings- kostnader och produktens kvalitet. Pla— ner på avveckling av likaprisprincipen lär också föreligga och man kan räkna med att en rationell prissättning kom— mer att skapa en betydande skillnad i priset till förmån för de stora besätt— ningarna, ända upp till 6—10 öre per kilo mjölk. Eftersom man tidigare haft en prisskillnad i omvänd riktning ge- nom producentbidrag och extra mjölk— pristillägg blir omläggningen här myc- ket radikal och kommer givetvis att sätta betydande spår i utvecklingen. Ifall denna prispolitik kan fullföljas finns det goda skäl att förmoda att lön— samheten vid de större rationella besätt- ningarna kommer att bli tillräckligt god för att vidmakthålla investerings— nivån och stimulera till en utbyggnad av dylika besättningar.

Vad gäller den konkreta utformning- en av prispolitiken kan en viss modi- fiering av utredningens skrivning be- höva göras. Enligt vår mening bör inte anknytningen till konsumentpriserna under de närmaste åren vara fullt så rigorös som enligt utredningens skriv— ning. Fasta indcxklausuler kan olämpliga ur kostnadsinflationssyn- punkt. Man kan även som ett alterna- tiv tänka sig att knyta jordbrukspriser- na till partiprisindex för industrivaror i stället för till konsumentprisindex.

vara

Prisrelationerna

När det gäller möjligheterna att styra produktionsvolymen med priserna, bor- de man enligt vår mening ha betonat att detta inte nödvändigtvis förutsätter att man i förväg känner sambandet mel- lan pris— och produktionsvolym. Det räcker att på detta område, liksom på andra områden, successivt avläsa verk- ningarna av vidtagna åtgärder (»trial and error»).

Vi delar emellertid utredningens upp— fattning att en plan för prisrelationer— na på lång sikt, 5—10 år ungefär, bör upprättas och att prispolitiken bör sik— ta på att fullfölja den planen. Likaså delar vi utredningens mening att det grundläggande för denna plan bör vara strävan att få ett likformigt gränsskydd för de olika produkterna, i den mån detta är möjligt med hänsyn till av- sättningsförhållandena. I den mån det skulle föranleda att man för vissa pro- dukter skulle upprätthålla en större pro- duktion än vad som kan avsättas inom landet kan ju denna strävan föranleda svårigheter, eftersom exporten ofta mö— ter kvantitativa restriktioner.

Valet av prislinje Utredningen har utan någon särskilt in- gående motivering rekommenderat att

• Sida 297
•  Original

prispolitiken även i fortsättningen skall utformas enligt högprislinjen. Det star- kaste skälet härför enligt utredningens mening synes vara möjligheterna till en anslutning i någon form till EEC.Med hänsyn till att EEC valt att slå in på en högprislinje ansluter vi oss till för- slaget att tills vidare hålla fast vid en högprislinje. Man bör emellertid söka förenkla regleringssystemet och genom- föra en s. k. industriell lågprislinje.1 Vi finner emellertid att en mer grundläg— gande diskussion och penetrering av de olika möjligheterna härvidlag hade varit på sin plats. De administrativa svårig— heter som utbetalning av pristillägg er- bjuder har enligt vår mening överdri- vits. Inte minst skulle en mellanpris- linje, som kan möjliggöra stabilare pri- ser till producenterna samtidigt som gränsskyddet kan hållas fast, och som också möjliggör en utjämning mellan priser på hemmaproducerade livsme- del och billigare importerade varor, kunna erbjuda fördelar, som vida över-

stiger nackdelarna med att man då både måste upprätthålla ett gränsskydd och betala ut pristillägg. Ifall man hål- ler marginalen mellan producentpriser och partipriser relativt liten, så att till— läggsbetalningarna blir begränsade, blir kontrollsvårigheterna inte så stora sam- tidigt som problemet med ersättningen till foderproduktionen blir mer hanter- ligt.

Men inte heller en allmän lågprislinje borde enligt vår mening ha avvisats så enkelt som utredningen gjort. Den har betydande fördelar, inte minst därige- nom att jordbruksskyddet då blir klart synligt. Vidare är den förmånligare för de lägre inkomsttagarna, som använder en betydande del av sin inkomst till livs- medel. En annan viktig fördel med låg- prislinje är att prisregleringarna då kan begränsas till själva jordbrukssektorn.

1 Härmed avses att världsmarknadspriset till- lämpas för jordbruksråvaror till industrier, vilkas slutprodukter inte omfattas av jord- bruksregleringen

• Sida 298
•  Original

Särskilt yttrande och reservation av herr Svensson

Då 1960 års jordbruksutredning arbe- tat under sex år har åtskilligt hunnit förändras under tiden. För arbetet grundläggande prognoser grundar sig därför på ett statistiskt material, som i vissa fall ter sig föråldrat. På grund av det stora antalet ledamöter — i viss mån också på grund av brådskan i slut- skedet —— är det praktiskt taget otänk- bart att skrivningen skall kunna ge ett klart uttryck för de olika ledamöter- nas uppfattning. Från min synpunkt ter sig motiveringarna i vissa fall allt- för undflyende och oklara, i andra fall längre gående än som krävs för de kon- kreta förslagen. Det är inte möjligt att i alla dylika fall redovisa och nyansera en personlig uppfattning.

Jag har därför valt att i några vä- sentliga punkter göra den sammanväg- ning av slutsatser, som utredningen en- ligt min mening bör leda till.

Helt allmänt anser jag att den nuva- rande situationen motiverar att man arbetar med »mjuka grepp» utifrån de jordbrukspolitiska ståndpunkter och de regleringar som vi tagit i arv. Många tecken tyder på, att vi å ena sidan kan motse ett stramare läge på den inter— nationella livsmedelsmarknaden och å andra sidan en krympning av det svens— ka jordbruket och dess produktionsre- surser. Om det blir så bör en dylik situation begagnas för en successiv ned— toning av den svenska jordbruksregle— ringen.

1. Världsmarknad och u-landsfrågor [kapitel I sid. 15 konstateras att »den förväntade internationella utvecklingen

är den primära grunden för våra över- väganden om jordbrukspolitikens fram— tida inriktning och utformning». Det finns all anledning att understryka och hålla fast vid denna utgångs- punkt

Om vissa drag i den internationella utvecklingen råder enighet. En bety- dande del av jordens befolkning lider av undernäring. Till de kvantitativa bristerna kommer att kosten även i fråga om kvalitet är undermålig. Detta gäller framför allt bristen på animalisk äggvita. Enligt vad som framgår av tab. Ill: 2 i del A samt vad som publicerats om skörden 1964/65 har hela världens livsmedelsproduktion pr capita icke ökat något under de senaste 7 åren. Då pro- duktionsökning per capita dock före— kommit i de redan förut välnärda län- derna innebär detta att livsmedelslä— get inom stora områden i u-länderna försämrats. Folkökningen beräknas fort— sätta med oförminskad kraft under de närmaste decennierna. Enligt Förenta Nationernas prognoser räknar man med en befolkning av 3830 milj. år 1975 och 6 260 milj. vid sekelskiftet mot ca 3 400 milj. f. n.

Sedan svårigheten att utveckla u- ländernas livsmedelsproduktion under senare år framträtt allt klarare samti- digt som den starka folkökningen fort- sätter ter sig världens försörjningspro— blem nu större än när de aktuella ut— vecklingstendenserna först klarlades för 15 a 20 år sedan.

I skuggan av den globala livsmedels— kris, som redan är en verklighet och som med all sannolikhet kommer att

• Sida 299
•  Original

förvärras, föreligger i de högt utveck- lade industriländerna en jordbrukskris av motsatt slag med svårsålda överskott av livsmedel. Då dessa överskott hitin- tills inte kunnat köpas av u-länderna har vi fått en internationell marknad av »överskottspartier» till priser, som inte motsvarar produktionskostnaden. Både av beredskapsskäl och av sociala skäl har flertalet länder velat slå vakt om sitt jordbruk. Samtidigt har modern jordbruksteknik _ om ordet tages i vidsträckt bemärkelse visat sig kun- na öka avkastningen pr areal- och djur- enhet mera än man bara för något tio- tal år sedan räknade med.

Genom trycket av en stark efterfrå— gan av livsmedel under två världskrig och genom det inflytande, som industri- länderna i övrigt haft på inriktningen av u-ländernas näringsliv och utrikes— handel, har en del av dessa länder bli- vit beroende av export av vissa livs- medelsråvaror såsom socker, vegeta- biliska fetter, kaffe och kakao. I viss mån leder denna inriktning av u—län- dernas näringsliv _ som inte på kort sikt kan läggas om —— till att deras egen livsmedelsbrist förvärras samti- digt som överskottsproblemen i indu- striländerna växer.

Den slutsatsen ligger nära till hands att u-länderna skall öka och industri- länderna minska sin livsmedelsproduk- tion. Samtidigt bör enligt denna tanke- gång industriländerna köpa mera av u-ländernas livsm—ed-elsråvaror för att på det sättet stabilisera priserna och öka deras valutainkomster.

I stort synes den ståndpunkt, som utredningens majoritet intagit, ligga i linje med en sådan slutsats. Men skriv- ningen är på samma gång så undflyende och obestämd, att det är svårt att få någon klar uppfattning om dess inne- börd.

Detta gäller inte minst vad som i jord-

brukspolitiska sammanhang skall anses vara lång eller kort sikt. På sid. 17 framhålles att överskottstendenser och låga priser synes komma att dominera livsmedelsmarknaden »även på ganska lång sikt». I flera konkreta samman- hang begränsas emellertid slutsatserna till att gälla »de närmaste 10 åren». Utvecklingen på längre sikt anges som mycket oviss.

När det gäller den globala utveck- lingen på längre sikt är det enligt min mening högst sannolikt att livsmedels- bristen på ett eller annat sätt kommer att »gripa över» de marknadsmässiga hinder, som en lång följd av år hållit överflöds- och bristområdena isär. Det- ta därför att u-länderna inte lär kunna utveckla sin livsmedelsproduktion i så rask takt att den motsvarar de mest trängande behoven. En efter olika om- råden anpassad forskning och teknisk utveckling samt denna kunskaps sprid- ning och praktiska tillämpning är en så väldig uppgift att dess lösning kräver lång tid. Det säger ju en del att ett land som Sovjetunionen med sina tekniska resurser, väldiga nyodlingar och stora insatser på fiskets område har svårt att hålla sin livsmedelsproduktion i nivå med den växande befolkningen och de normalt stegrade anspråken på en för- bättrad livsmedelsstandard. Det fram- hålles nu av insiktsfulla bedömare, att världens totala livmedelsproduk- tion behöver fördubblas till år 1980 och tredubblas till år 2000 för att motsvara både folkökning och rela- tivt måttliga krav på standardförbätt- ring.

Erfarenheterna efter kriget ger oss inte anledning tro att u-länderna själva enbart med hjälp av från industrilän- derna förmedlad expertis skulle kunna lösa sina försörjningsproblem under den kritiska period, som vi går till mötes. Även om man håller fast vid

• Sida 300
•  Original

den obestridligt riktiga förutsättningen att u-ländernas försörjningsproblem i huvudsak måste lösas genom att deras eget jordbruk utvecklas — och även om folkökningen motverkas _— så mås— te industriländerna för den tid, som nu kan överblickas både skapa beredskap mot hungerkatastrofer och integrera en viss livsmedelshjälp i det utvecklings— arbete som krävs. Undernärda folk— grupper kan ju inte bära upp det pion- järarbete, som utifrån understödda ut— vecklingsprojekt kräver. Industriländernas livsmedelsöverskott är emellertid i förhållande till behoven så små att de inte ger någon trygghet för att dessa minimikrav kan tillgodo- ses. USA:s lager av brödspannmål be- räknas den 1 juli 1966 vara nere i ca 18 milj. ton, vilket ungefär motsvarar ett normalt övergångslager inför ett nytt skördeår. Lagren av mager torr- mjölk har reducerats från 350 000 till ca 75 000 ton. USA har redan dragit konsekvenserna av denna situation och börjat avveckla sina produktionsbegrän- sande åtgärder. I sitt budskap till kon- gressen i februari 1966 förklarade pre— sident Johnson, att hungern är ett in- ternationellt problem, som måste angri- pas genom internationell samverkan. Här antydda förhållanden ger enligt min mening underlag för två slutsatser. Vi kan å ena sidan inte undgå att un— der de närmaste åren acceptera vissa anpassningar till jordbrukets marknads- problem och vårt eget fria näringslivs utvecklingstendenser. Men vi måste å andra sidan i största möjliga utsträck- ning söka bevara produktionsresurser, som på längre sikt kan behövas för försörjning av en avsevärt större be- folkning än vårt land nu har. Samti- digt måste vi kunna fylla rimliga krav på internationell solidaritet i ett läge, där de globala försörjningsproblemen håller på att bli erkända internationella

angelägenheter. Jag återkommer i föl- jande avsnitt till de praktiska konse- kvenserna-av dessa slutsatser.

2. Sveriges självförsörjningsgrad Enligt utredningens mening bör en sänkning av självförsörjningsgradenned till 80 % »eftersträvas» fram till slutet av 1970-talet. Med en viss utökning av lagringen kan tidigare förutsatt bered- skap vid avspärrning ändå uppehållas. Till denna ståndpunkt knytes emeller- tid följande viktiga kommentar:

Med hänsyn till föränderligheten i alla de faktorer, som påverkar produktionsmål— sättningen och då särskilt det världspoli- tiska läget, världsmarknadsutvecklingen och lagringstekniken, måste en omprövning av produktionsmålsättningen såsom tidigare framhållits fortlöpande komma till stånd.

Jag ansluter mig till ståndpunkten att en anpassning nedåt till 80 % under angiven tidsperiod bör accepteras, om de utvecklingstendenser som präglat världsmarknaden och vårt eget närings- livs utveckling blir bestående. Om så inte blir fallet förutsätter ju utredning— ens majoritet att produktionsmålsätt- ningen skall omprövas.

Bakom min anslutning till siffran 80 % ligger emellertid en i väsentliga avseenden annorlunda bedömning än den som kommit till uttryck i kapitel III. Majoriteten sammanfattar sitt om- döme i följande slutsats: »Den nedgång av självförsörjningsgraden, som under det närmaste decenniet väntas ske en— ligt förut anförda prognoser, anser vi inte vara tillräcklig.» Jag delar icke denna uppfattning. Den är formellt an— sluten till en prognos från början av 1960-talet och tar för lite hänsyn till vad senare inträffat och de allmänna tendenser, som enligt min mening klart framträder.

Det svenska jordbrukets produktions—

• Sida 301
•  Original

volym, som stegrades väsentligt under de första åren efter kriget, har under 1950-talet i stort sett stått stilla. Under senare år är tendensen nedåtgående. När man bedömer utvecklingen efter kriget, bör man beakta att antalet häs- tar minskats med ca 500000. Detta _ som inte kan upprepas —— har för an- nan produktion frigjort ungefär lika många hektar åker. Vidare har använd— ningen av handelsgödsel jämfört med tiden före kriget i runt tal tredubblats. Det bör också framhållas att självför- sörjningsgradens minskning inte bara beror av en sjunkande produktion utan också av en stigande folkmängd _ f.n. 0,8 % pr år. Enbart en folkökning av denna storleksordning medför att självförsörjningsgraden sjunker med 11 % fram till slutet av 1970-talet. De allra sista årens utveckling belyses av att självförsörjningsgraden efter om- räkning till normalskörd och samma proportion av vegetabilier och anima- lier för båda åren minskats från 98 % under produktionsåret 1962/63 till 94 % under produktionsåret 1965/66. Denna minskning motsvarar 1,3 % pr år. Detta är mer än som krävs —— eller kan tole- reras —— om man vill ha kvar 80 % självförsörjning vid övergången till 1980-talet. Även om man beaktar den ökade avkastning pr areal- och djur- enhet, som modern jordbruksteknik kan ge, lär en minskad produktion ändå »mogna fram» under de närmaste åren. Om å andra sidan en självförsörjnings- grad av 80 % trots besvärande mark- nadsproblem bevaras under de när- maste 10 a 15 åren, bör goda förutsätt— ningar finnas för en ökad produktion, om och när så visar sig nödvändigt.

Det bör emellertid starkt understry- kas att det både från konsumenternas och producenternas synpunkt är vik- tigt att man bevarar en allsidig inrikt— ning av produktionen.

3. Jordbrukets krympning Såsom framhållits i föregående avsnitt bedömer utredningens majoritet läget vara sådant, att omfattande åtgärder i fortsättningen bör vidtagas för att krympa produktionsvolymen och över huvud taget banta ner det svenska jord- bruket. För att belysa denna hållning må några ställen i texten återges. I. kapitel III heter det: »Hinder av olika slag bidrar vidare till att mängden i jordbruket insatta resurser, i första hand arbetskraften, inte minskar i till- räckligt snabb takt för att motverka en produktionsstegring, som ur mark- nadssynpunkt kan medföra problem.»

— —— — »En brist i den förda jord- brukspolitiken har, såsom vi framhål— lit i kapitel A: XI varit avsaknaden av aktiva åtgärder för att underlätta om- ställningen av brukarna». —— _— _ »De tröghetsfaktorer, som försvårar arbets- kraftsutflyttningen för jordbruket mås— te därför så långt möjligt undanröjas». Å andra sidan framhålles med all rätt »att omflyttningen av arbetskraft från jordbruket till andra näringar gått snab- bare under efterkrigstiden än tidigare. Den har också såsom vi förut framhål- lit varit vida större än vad som förut- sattes 1947».

För att belysa den verklighet, som kommitténs vacklande skrivsätt brottas med, må några fakta här sammanföras. Under 20-årsperioden från 1940—1960 minskades folkmängden i jordbruket med binäringar från 2162 000 till 1 200 000 personer eller räknat i propor- tion till hela folkmängden från 34 till 16%. Den förvärvsarbetande befolk— ningen i det egentliga jordbruket har under samma tid minskat från 25 till 11 %. Den beräknas 1965 till ca 265 000 personer, motsvarande högst S% av hela landets förvärvsarbetande befolk— ning. Minskningen har de sista åren *överstigit 20000 personer motsvarande

• Sida 302
•  Original

6 ä 8 %. Som jämförelse kan nämnas att 1965 års långtidsutredning räknar med en bortflyttning av 70 000 personer under åren 1966—70 eller 14 000 pr år. Den aktuella tendensen motsvarar gott och väl denna prognos.

År 1965 uppskattas antalet bruknings- delar med mer än 2 hektar åker till 200000. Härav försvinner varje år ca 10 000 självständiga brukningsdelar. An- talet mejerileverantörer, som 1965 var 140 000, minskas med 10 000 år 12 000 pr år. Kornas antal, som nu understiger en miljon, beräknas enligt senaste pro- gnoser till 680 000 år 1975. Åkerarealen uppskattades år 1964 till 3 273 000 hek- tar varav dock en del betecknas som obrukad. Fram till 1975 torde nedlägg- ningen av åkerjord enligt en försik- tig bedömning med ledning av gjorda prognoser omfatta minst 500 000 hektar.

Alla dessa siffror tyder på att jord- brukets krympning under trycket av redan nu verksamma krafter sker i ökande takt. Detta motsvarar också den bild man får vid direkt kontakt med den svenska landsbygden. Det är mot denna bakgrund förbryllande att jord- bruksutredningens majoritet anser, att man just nu måste sätta in extra kraf- tiga åtgärder för att påskynda jord- brukets krympning.

Som motivering framhålles att de marginella resurser som frigöres från jordbruket ger bättre samhällsekono- misk effekt inom andra sektorer av näringslivet. I och för sig är detta rik- tigt, och erfarenheterna efter andra världskriget ger starkt stöd för denna synpunkt. Den nedbantning av jord- bruket, som redan ägt rum och de ut— vecklingstendenser som ovan redovi— sats, talar dock enligt min mening för att erfarenheterna från den utveckling som redan ägt rum måste tillämpas med kringsyn och moderation beträf- fande de resurser som nu finns kvar.

I direktiven anges också flera olika be- dömningsgrunder för hur jordbruks— politiken bör utformas: handelspolitis- ka, samhällsekonomiska, beredskapspo- litiska, befolkningspolitiska och sociala samt regionala och kommunalekono— miska. Det finns all anledning att hålla fast vid denna allsidiga bedömning.

Med sikte på framtiden finns det sär— skild anledning att bevara så mycket som möjligt av vår åkerjord. Utan tvi- vel finns det en hel del åker, som inte kan infogas i framtidens jordbruk. Det gäller många av de små splittrade area— ler, som tillhör icke bärkraftiga jord- bruk i våra skogs- och mellanbygder. En viss utläggning av åker för att ernå bättre arrondering blir också nödvän- dig även vid brukningsdelar som skall bestå. Därtill kommer att betydande arealer av myrmarker är »slutodlade». Det är självklart riktigt att dylika area- ler planteras med skog och inte får bli »förvildad» åker. Av de 500 000 hektar, motsvarande ca 15 % av nuvarande areal, som ovan omtalats, måste för— modligen större delen överföras till skogsmark. Men all den åkerjord, som kan bevaras som betesmark med exten- siv köttproduktion, bör användas här- för och därmed reserveras för en in- tensivare växtodling i framtiden om så skulle bli nödvändigt. För dessa arealer kan inte skogsodling vara ett accepta— belt alternativ. Det blir med all sanno- likhet en dålig affär att plantera skog på mark, som inom mindre än 50 år måste återföras till åker.

Men även andra synpunkter än livs— medelsproduktionen talar för att vi bör bevara så mycket som möjligt av od- lingsmark och extensivt jordbruk i vå- ra skogs- och mellanbygder. Det blir ett led i naturvården. Endast på den vägen kan dessa marker förbli attrak- tiva för fritidsbebyggelse och rekrea— tion.

• Sida 303
•  Original

I vårt land lika väl som i andra län— der användes betydande arealer välbe- lägen och god åkerjord för bebyggelse och anläggningar av olika slag. Denna mark är för all framtid förlorad för livsmedelsproduktionen. Denna areal— minskning måste alltså sättas in i ett mycket långt perspektiv. Med nutida tekniska resurser bör det inte vara omöjligt att i viss utsträckning undan- taga åkerjord från bebyggelse— och an- läggningsverksamhet. Det vore önsk- värt att denna fråga bleve föremål för utredning och allvarligt övervägande från statsmakternas sida.

4. Småbruksstöd och norrlandsbidrag Vid 1939 års riksdag infördes efter för- slag från 1938 års jordbruksutredning ett producentbidrag på mjölk med 2 öre per kg för högst 450 kg per månad. Be- stämmelserna har sedan ändrats flera gånger. År 1952 tillkom ett leverans- bidrag av 5 öre per kg mjölk för års- leveranser emellan 4 000 och 10 000 kg. Även bestämmelserna om leveransbi- drag har ändrats flera gånger. Högsta bidrag är f.n. 400 kr. Det avvecklas efter viss skala vid högre leveranser. Producentbidraget ersattes 1959 med ett arealbidrag, som utgår efter viss skala för åkerarealer mellan 2 och 10 ha. Högsta bidraget, som utgår för 4— 7 hektar, utgör 500 kr. Arealbidraget upphör eller avtrappas, om förmögen- heten överstiger 50 000 kr eller netto- inkomsten 12470 kr. Högsta sammanlagda bidrag som ut- gör 900 kr förutsätter en åkerareal av 4—7 ha, en mjölkleverans emellan 9000 och 15000 kg, en förmögenhet ej överstigande 50 000 kr och en in- komst av högst 12470 kr. Dessa former av småbruksstöd kan inte gärna infogas som bestående del i en framtida jordbrukspolitik. Ett areal- bidrag kan inte motiveras i en tid, då

betydande arealer odlad jord succes— sivt överföres till obrukad åker. Inte heller leveransbidraget på mjölk ver- kar rationellt. Det finns visserligen fortfarande ett betydande antal små uötkreatursbesättningar med 2—4 kor. Men mjölkproduktion i så liten skala kommer väl i fortsättningen endast att bedrivas i de fall då det finns speciella förutsättningar och motiv för densam- ma. Detta bestyrkes också av den på- gående utvecklingen. Nedgången i an- talet mejerileverantörer överstiger 10 000 per år.

Bland de småbrukare, som alltjämt uppehåller mjölkproduktion i sådan omfattning att leveransbidraget spelar någon roll, är genomsnittsåldern hög. De relativt goda köttpriserna kan ock- så i vissa fall ge acceptabla alternativ till mjölkproduktionen.

Härtill kommer att småbruksstödet av flera olika skäl inte har samma ekono- miska betydelse som tidigare. Genom penningvärdets fall har det förlorat en stor del av sitt realvärde även för dem till vilka det fortfarande utgår. Från konsumenthåll har man tillskrivit detta stöd en långt större roll som hinder för jordbrukets rationalisering än som från saklig synpunkt kunnat motiveras. På så sätt har det för småbrukarna bli- vit en psykologisk belastning. Min slut- sats måste därför bli, att om detta småbruksstöd inte funnes, så skulle ingen nu föreslå att det infördes.

Därmed är inte sagt att det utan vi— dare bör avskaffas. Statsmakterna i vårt land brukar vara återhållsamma, när det gäller att avveckla en gång givna förmåner. Det finns all anledning att följa denna praxis även i förevarande tall och medgiva en viss övergångstid. Även med nu gällande bestämmelser minskas i rask takt det antal småbrukare som får dessa bidrag. En avvecklings— period av förslagsvis 8 år skulle inne-

• Sida 304
•  Original

bära att det kvarvarande då relativt obetydliga småbruksstödet upphör om— kring 1975. En dylik ordning bör kun- na tillfredsställa rimliga anspråk med hänsyn till äldre småbrukare och med— ge de yngre en tidsfrist för anpassning. Som ovan nämnts har småbruksstö- det under senare år tillskrivits en bety- dande roll som hinder för jordbrukets rationalisering. Oavsett hur stor denna verkan i realiteten är torde det vara riktigt att eliminera den under avveck- lingsperioden. För att inte den del av detta övergångsstöd, som motsvarar le- veransbidraget på mjölk, skall binda mottagarna vid en fortsatt mjölkpro- duktion bör det i fortsättningen utgå med oförändrat belopp oavsett om mjölkleveransen förändras eller helt upphör. För att undvika att en tillfällig växling i mjölkproduktionen under ett enstaka år skall slå igenom för hela övergångstiden bör denna del fixeras till medeltalet för de två sista åren. För att även eliminera den återhål- lande verkan, som småbruksstödet kan ha på strukturrationaliseringen och i viss utsträckning ersätta det av majori- teten föreslagna övergångsbidraget, för- ordar jag att hela det återstående små- hruksstöd, som en jordbrukare är be— rättigad till, utbetalas i sin helhet vid fastighetens försäljning. Det skulle un— der första året bli 8 gånger småbruks- stödets årsbelopp, andra året 7 gånger detta belopp etc. Vad småbruksstödet beträffar blir det alltså enligt denna ordning förmånligare att sälja fastighe- ten än att behålla den. Därmed är små- hruksstödets ogynnsamma inverkan på strukturrationaliseringen eliminerad. Beloppen vid försäljning bör utbeta- las utan någon prövning av mottaga- rens ekonomi. En avgränsande bestäm— melse bör dock övervägas. Det kan fö- refalla omotiverat att vid försäljning utbetala ett belopp motsvarande 8 gång—

er det årliga småbruksstödet, när en person som är 70 år eller däröver säljer sin fastighet. Han har ju i stort sett redan utnyttjat detta stöd under hela sin verksamma tid. Om en gräns sättes vid 70 år så bör det också innebära, att den som är mer än 62 år, då bestäm- melserna träder i kraft, får sitt belopp reducerat med hänsyn till det antal år som återstår till han blir 70. De ut- betalda beloppen bör vara skattefria.

Sedan 1941 utgår ett extra mjölk- pristillägg i Norrland och vissa delar av mellersta Sverige. Det varierar från 1 till 10 öre pr kg mjölk och rör sig totalt om över 40 milj. kronor. Norr- landsbidraget bör principiellt sett skil- jas från småbruksstödet. Det avser att kompensera för högre produktionskost- nader beroende i första hand på den korta vegetationstiden och de längre och hårdare vintrarna. Dessa förhållan— den kan ju inte utjämnas genom struk- turrationalisering eller driftsomlägg- ningar i jordbruket. Det är därför en— ligt min mening omotiverat att som utredningens majoritet gör förorda en omprövning av frågan om detta bidrag skall utgå i fortsättningen. Ett jordbruk i Norrland är oumbärligt med hänsyn till dess näringsliv i övrigt och miljöbe— tingelserna för befolkningen i denna landsända. Ett norrlandsbidrag torde också relativt lätt kunna försvaras vid en eventuell anslutning till EEC, särskilt om det har en mångårig obruten hävd. Även från denna synpunkt förefaller det mindre välbetänkt att ställa dess fortbestånd under debatt.

5. Prisnivån på jordbruksprodukter Med hänsyn till de många ovissa fakto- rer, som påverkar jordbrukets fortsatta utveckling, har utredningen avstått från att söka fastslå några principer för pris- sättningen under en längre period. För de närmaste tre åren plus den tid det

• Sida 305
•  Original

tar — ytterligare ett eller två år _— att få statistik över utvecklingen under denna treårsperiod har utredningens majoritet enat sig om att förorda en i stort sett oförändrad prisutveckling. Det betyder att realpriserna skulle få falla något. Uttryckt i siffror med 0,2 51 0,4 % om året. Innebörden härav är ju varken att jordbrukets priser skall sän- kas i kronor räknat eller att de över huvud taget inte skall få stiga. Om t. ex. den allmänna prisnivån stiger med 3 % om året, så skall enligt detta förslag jordbrukets produkter stiga med 2,6 än 2,8 %. Liksom nu är fallet kan jord- brukarna också höja sina realinkomster genom rationalisering. Om jordbrukets effektivitet stiger med 2 % om året, vil- ket motsvarar utvecklingen under de senaste 20—25 åren, så erhåller jord- brukarna för egen del mer än tre fjär- dedelar av denna rationaliseringsvinst. Uttryckt i siffror innebär förslaget att prisstegringen varje år blir 15 än 20 milj. kr lägre än den skulle bli om pris- nivån helt följde konsumentprisindex.

Av flera olika skäl har jag anslutit mig till denna majoritetens allmänna rekommendation beträffande prisut- vecklingen. Det synes mig vara en för— del att en någorlunda stor och diffe- rentierad majoritet kunnat samlas bak- om en för både jordbrukarna och kon— sumenterna så rimlig ståndpunkt som detta är. Allmänekonomiskt sett är det värdefullt att jordbruket för sin del inte ökar farten i vår inflationsauto— matik och därmed också ökar spänning- arna omkring sina egna marknadspro- blem. Det kan för övrigt sättas ifråga, om prisutvecklingen av rent marknads- mässiga skäl kan läggas på en högre nivå än vi haft under senare är. Det är ju inte de fina besluten utan de upp- nådda resultaten som jordbrukarna i gemen har någon glädje av.

Att jag delar majoritetens mening om

den prisutveckling man under en 3-års- period totalt sett bör eftersträva, inne— bär emellertid inte att jag helt anslu- ter mig till vare sig den motivering som återfinnes i betänkandet eller till majoritetens uppfattning om priset på olika varor. Jag har i ett tidigare av- snitt framhållit att en i förhållande till våra behov allsidigt sammansatt jord- bruksproduktion är betydelsefullare än en ändring av totalproduktionen med några få procent. På motsvarande sätt blir prissättningen på enskilda varor av större intresse för jordbrukarnas fler— tal än om jordbrukets totala inkomster stiger eller faller med något tiotal milj. kronor.

Det finns anledning att i detta sam- manhang särskilt beröra nötkreaturs- skötseln i allmänhet och mjölkproduk- tionen i synnerhet. En någorlunda stor nötkreatursstam är nödvändig för vår vallodling. Vallarna är i sin tur nöd- vändiga för en ändamålsenlig växtföljd och för möjligheten att hålla jorden i gott skick. Redan nu är det svårighe- ter med växtodlingen. Dessutom tillva- ratar nötkreaturen bete och annat fo- der, som endast genom dem kan för- vandlas till människoföda.

Mjölkproduktionen kräver en bety- dande kapitalutrustning både i form av djurvärde och i form av byggnader. Det är lätt att övergå till kreaturslös drift och låta husen förfalla. Då frigöres ka- pital. Men det är svårt att lägga om driften i motsatt riktning. Härtill kom- mer att mjölkproduktionen måste pla- neras på lång sikt och att den kräver mera yrkeskunskap än någon annan gren av lanthushållningen, möjligen med undantag för vissa specialodlingar.

Men konsekvenserna av nötkreaturs- skötselns omfattning sträcker sig även utanför jordbruket. På dess produkter är våra stora mejeri- och slakteriindu- strier uppbyggda. Med tillhörande trans—

• Sida 306
•  Original

portapparat gäller det stora arbetar- grupper och en mycket stor kapitalin- vestering.

Från beredskapssynpunkt utgör nöt— kreatursstammen en betydande köttre— serv och en möjlighet att under av- spärrning producera nödvändiga kvan- titeter av kött och mejeriprodukter.

Vallodling och betesdrift spelar ju också en betydande roll för naturvår- den och för landskapets utformning.

Om allt detta tages med i blickfånget finner man att nötkreatursskötseln är en av de mest långsiktiga och starkast integrerade produktionsformerna i vårt näringsliv. Den är och kommer med all sannolikhet att länge än vara rygg- raden i familjejordbrukets lanthushåll— ning och en omistlig del av vårt folks livsmedelsförsörjning.

Det avräkningspris för mjölk, som jordbrukarna erhåller, är ett samman- vägt pris under det att mjölken i olika produkter —— smör, ost, grädde, kon- sumtionsmjölk etc. — av konsumenter- na betalas med det pris som med hän- syn till marknaden kan uttagas. Detta kräver ett clearingförfarande inom me- jeriorganisationen. I huvudsak innebär detta, att smöret subventioneras av de andra bättre betalda produkterna. Till problematiken på hemmamarknaden kommer, att priset på exsportsmör är ännu lägre än smörpriset i Sverige. På grund av att mer än hälften av all mjölk går till smör väger dess pris tungt i det sammanvägda avräkningspriset till jordbrukarna.

Dessa förhållanden, som har sin grund i konkurrensläget emellan smör och margarin, har länge varit ett av jord- brukspolitikens svåraste och mest kon— troversiella problem. Under senare år har smörexporten minskat men å and- ra sidan har den svenska exportmark- naden krympt genom EEC-ländernas jordbruksreglering, varför svårigheter- na hitintills ihuvudsak stått kvar.

Enligt av utredningen gjorda prognCr ser kommer mjölkproduktionen fram till år 1975 att minska avsevärt. Med nuvarande prisrelationer oförändrade skulle inte bara smörexporten vara av- vecklad år 1975 utan det skulle också föreligga ett importbehov av 25 000 å 40000 ton smör. Detta motsvarar ett underskott av 500 51 800 milj. kg mjölk. Enligt senaste beräkningar av kostam- mens utveckling har dessa i och för sig uppseendeväckande tendenser ytterli- gare skärpts. Självfallet kan vi inte be- hålla nuvarande prisrelationer mellan den mjölk som användes för smörtill— verkning och den som användes för direkt konsumtion och samtidigt im- portera smör. Utjämningsförfarandet emellan smörmjölk och konsumtions— mjölk har ju tillkommit för att skapa avsättningsutrynune för det svenska smöret och kan följaktligen minskas i den mån avsättningsutrymmet växer i relation till produktionen.

Det kan alltså inte råda några dela- de meningar om det önskvärdai att prisutjämningshidragen minskas och att vi får mera normala prisrelationer för mjölk, som användes för olika slag av mejeriprodukter. I och för sig be- höver detta inte inverka på avräknings- priset till jordbrukarna. När emeller- tid utredningsmajoriteten nu vill gå händelserna i förväg och fastlägga ett schema för den takt i vilken prisan- passningen skall ske, använder man en- ligt min mening mera våld än nöden kräver. Även om mjölkproduktionen fram till 1975 skulle minska på det sätt, som man enligt prognoserna förut- ser, så utesluter inte detta att tillfälliga växlingar i produktionsvolymen, bl.a. på grund av olika årsmån och oförut- sedda marknadssituationer, behöver pa- reras med prisanpassningar, som inte kan förenas med ett på förhand upp- gjort schema.

• Sida 307
•  Original

jämning har bl. a. anförts att varje pro- dukt bör bära sina egna kostnader. Det torde emellertid vara vanligt i all in- tegrerad produktion att olika produk- ter prissättes med hänsyn till möjlig- heten att sälja dem. Det finns ingen an- ledning att förmena jordbrukarnas or— ganisationer att handla härefter. Vem kan för övrigt beräkna skillnaden ipro- duktionskostnad på ett oxhuvud och en ren köttbit. Och vad kan det intressera konsumenten. Det är inte mycket lät- tare att räkna ut produktionskostnaden för mjölkens olika beståndsdelar. Rele- vant är däremot den sociala synpunk- ten att de som inte har råd att köpa smör inte borde tvingas att via priset på konsumtionsmjölk subventionera smörkonsumenterna. Därtill kan dock läggas, att konsumenternas motiv för att välja smör eller margarin långt ifrån alltid är av ekonomisk art.

När nu problemet med prisspänning— en mellan smör och margarin håller på att lösa sig självt genom mjölkproduk- tionens nedgång, finns det enligt min mening ingen anledning att i själva övergången skapa nya problem genom att lägga fast ett schema för prisut- vecklingen under de närmaste åren.

Jag hänvisar beträffande mjölkpriset även till motiveringen i en reservation av herr Bengtsson m. fl., som hävdar att man med i huvudsak samma mål i sikte som majoriteten anger skall i fria for- mer anpassa priset till marknadens för- ändringar. Denna ståndpunkt ansluter också till vad jag tidigare i detta av- snitt sagt om nötkreatursskötselns be- tydelse för såväl jordbruket som lands- bygden och vår livsmedelsindustri.

6. Familjejordbruk och andra Kommittén ger i sin skrivning om jord— brukets rationalisering klar prioritet åt relativt stora slättbygdsgårdar, som sys- selsätter två å tre personer. Det är

troligt att dylika brukningsdelar kom- mer att bli ett väsentligt inslag i vårt framtida jordbruk. De bör i fri konkur- rens få visa vad de duger till. Men det är enligt min mening mindre välbe- tänkt att så ensidigt som kommittén med sin skrivning gör inrikta intresset och statens resurser på denna typ av jordbruk. Detta så mycket mer som den utredning om det svenska lantbrukets effektiviseringsvägar (SOU 1963: 66), som utförts under professor Lennart Hjelms ledning, klart visar på en rad svårigheter, som är förbundna med till- skapandet av dylika brukningsdelar. När jag här kanske en smula ensidigt pekar på dessa svårigheter är syftet därmed att i viss mån återställa ba- lansen.

Professor Hjelm har gått ut ifrån en arbetskraftsvolym om 3 000, 5 000 eller 7 000 manstimmar. Med hjälp av mate- matikmaskin har sedan en rad olika alternativ ifråga om jord och kapital kombinerats med denna arbetskraft. Syftet har varit att undersöka i vilka kombinationer arbetskraften når den högsta ersättningen. Utredningen byg— ger på 1960 års jordbruksteknik och produktpriser. I vissa fall har den högsta inkomsten nåtts vid en icke arealbunden animalisk produktion. Men dessa fall har inget större intresse, när det gäller jordbrukets strukturrationa- lisering. I de mera normala fallen blir det i slättbygderna fråga om gårdar på 60, 120 eller 150 ha åker. I skogsbyg- derna räknas med en åkerareal av 20— 80 ha och en skogsareal från 30—250 ha. Investeringarna i dylika gårdar uppskattas till 500 000—1 500000 kr i södra Sverige och 300 000—800 000 kr i mellersta Sverige samt 200 000— 500 000 kr i Norrland. Per arbetare skulle kapitalbehovet röra sig om 200 000—400 000 kr.

Vad ger nu dessa jordbruk? Härom heter det i betänkandets A-del: De högs—

• Sida 308
•  Original

ta talen om varje arbetskraftsalterna- tiv redovisas i Gss-området (Götalands södra slättbygder), där företagarens ar- betsinkomst vid 2—3 mansjordbruken i regel ligger mellan 20 000—40 000 kr.

Att denna årsinkomst är osäker har professor Hjelm själv strukit under. Genom att omsättningen per arbetare måste vara hög, 100 000—150 000 kr, i 1960 års penningvärde, blir arbetslö- nen en relativt liten del av omkostna- derna. Eftersom ägarens arbetslön är framräknad som en restpost blir den- na mycket känslig för förändringar i priser, omkostnader och skördeutfall. Här några exempel. Om fastighetsvär— det stiger med 1000 kr per hektar, sjunker arbetslönen med 120—1,50 per timme, vilket för ägarens del betyder 3 000 a 4 000 kr per år. Om räntan sti- ger med 1 % så minskas ägarens arbets— lön med ca 15 %. Om produktpriser- na faller med 10 % eller skördeutfal- let minskas lika mycket, bortfaller 35—— 50 % av arbetsersättningen. Till detta må följande passus i betänkandets A- del citeras:

En 10—procentig sänkning av priser eller av- kastning är ej något unikt förhållande i jordbruket. Genom undersökningar av Gul- brandsen har visats att en prisvariation av 10—20 proc. har förelegat för olika produk- ter under åren 1935—58, då priserna ändå varit reglerade. Ifråga om avkastningsva- riationen har Hjelm belyst att denna i växt- odlingen för hela Växtföljden uppgår till 10—20. proc. av medelavkastn'ingen. Den to- tala intäktvariationen för ett företag med relativt mångsidig drift uppgår enligt Gul- brandsens beräkningar till 10—15 proc. av medelintäkten för en följd av år. Detta in- nebär i stort sett att under ett år av sex kan företagen utsättas för ett intäktsbort- fall av denna storlek.

Inkomsten vid dessa jordbruk blir alltså enligt utredningen mycket käns- lig för variationer i priser och avkast- ning. Härtill kommer problemet med amortering av skulderna. Av en in—

komst på 30 000 kr återstår efter skatt ca 20 000. Av detta belopp skall en del användas för amortering. I de exem- pel på finansiering av ett 2—familjsjord- bruk, som medtagits i kapitel V, går amorteringarna med nu gällande praxis från kreditinstitutens sida till 20 000 kr. Även om denna summa kunde minskas till hälften, så blir 30 000 kr en alltför låg inkomst. Hur många vågar ikläda sig så stora skulder för att nå ett så blygsamt resultat?

Att denna utredning bör användas med försiktighet och att den endast är ett sätt bland många andra att belysa nyctableringens problem inom jordbru— ket har professor Hjelm själv framhål- lit. Jag citerar:

Det skall redan på förhand understry- kas att långsiktsprogrammen endast får be- traktas såsom modeller för vissa angivna förutsättningar och att det i verkligheten finns en långt större variation i dessa än vad som kunnat beaktas i programmeringen. Med hänsyn härtill måste de erhållna re— sultaten användas med stor försiktighet. Detta även med hänsyn till att programmen är de matematiskt optimala vid ifrågava— rande förutsättningar och att en dylik exakt anpassning ickc kan åstadkommas i prakti— ken. Det skulle innebära ständigt full rör— lighet och möjlighet till anpassning efter teknisk-ekonomisk utveckling.

Lika klart som kommittén ger prio— ritet åt dessa relativt stora jordbruk vid nyetablering lika kategoriskt un— derkännes deltidsjordbruken. Det heter härom ikapitel V: »I ovan skisserade förslag till lånebestämmelser vid etable— ring anges inga gränser — utöver lön— samhetskravet _ vare sig uppåt eller nedåt för enheternas storlek, dock att deltidsjordbruk ej skall kunna komma ifråga.» (Kurs. här.)

Otvivelaktigt är det så att den typ av jordbruk med två, tre eller fyra hektar åker och en allsidig konventionell jord— bruksdrift, som tidigare kallats stöd—

• Sida 309
•  Original

jordbruk eller arbetarsmåbruk, fort- sättningsvis inte kommer att spela nå- gon särskilt stor roll. Därom vittnar den pågående utvecklingen. Men sam- tidigt övergår allt fler och allt större jordbruk till att fungera som deltids- jordbruk. Även vid en relativt stor slätt- bygdsgård utan animalisk produktion kan ägaren ha svårt att få sysselsätt- ning under vintern. I skogsbygden är ju praktiskt taget alla jordbrukare med egen skog deltidsarbetare från ren jord- brukssynpunkt. Om i vissa fall ägare- förhållandena är sådana att det inte finns skogsarbete på den egna fastig- heten men väl i annan närbelägen skog, så bör denna inkomstkombination kun- na godkännas? Saken blir inte annor— lunda om ett jordbruk drives extensivt och ägaren tar anställningi industri eller anläggningsarbete. Deltidsjordbru- ken representerar en form av elastici- tet hos näringslivet och rörlighet hos arbetskraften, som det från samhällets sida finns all anledning att slå vakt om. Professor Hjelm har också i sin ovan berörda utredning varit inne på del— tidsjordbrukens problem och konstate- rar, att man bör räkna med dem både som övergångsform och i viss utsträck- ning även på längre sikt.

Enligt min mening finns det under den närmaste framtiden speciellt starka skäl att bevara lämpliga deltidsjord- bruk. Jag har i ett tidigare avsnitt framhållit att vi inte bör plantera skog på åker som i framtiden kan behövas för växtodling. Jag delar utredningens

mening att vi inte kan ordna med nå- , gon »jordhank» av amerikansk typ. Men därmed återstår ju som den bästa och närmast liggande möjligheten att vi tills vidare bevarar ett så stort antal ex- tensivt drivna deltidsjordbruk som möj- ligt. Därmed bevaras också mera av öppen bygd och möjlighet för tätorter- nas folk att utnyttja landsbygdens re-

kreations- och trivselvärden. över hu- vud taget bör man taga vara på kom- binationen jordbruk och skogsbruk samt annat kompletteringsarhete i hela den utsträckning som de ekonomiska och praktiska möjligheterna medger. För stora landsbygdsområden är detta ett livsvillkor.

I anslutning härtill må ett par erin- ringar göras. F. I]. utgår statsanslag för plantering av skog på åker, som skall definitivt tagas ur jordbruksdriften. Det finns minst lika stor anledning att sam- hället hjälper till att hålla sådan åker- jord fri från skog, som efter ett eller annat årtionde kan behövas för inten- sivare växtodling. Vidare kan en per- son som lämnar jordbruket få statligt lån till ett bostadsegnahem. Varför skul— le han inte kunna få kreditgaranti för att köpa ett mindre jordbruk som även tjänar som boplats? Naturligtvis under förutsättning att han från denna bo- plats kan skaffa sig erforderlig syssel- sättning och inkomst.

Utöver de två nu nämnda grupperna, å ena sidan slättbygdsjordbruken för två å tre familjer och å andra sidan deltidsjordbruken, finns det anledning att mera beakta den stora grupp av mindre jordbruk som alltjämt finns kvar. Enligt utredningen om Kapital- utvecklingen i det svenska jordbruket (SOU 1964: 8) fanns det år 1961 159 000 självägande jordbrukare med en åker- areal från 2—100 ha. I denna siffra ingår ej arrendatorer och inte heller s.k. »blandbrukare», som arrenderar en del jord utöver vad de själva äger. Däremot inrymmer den flertalet av den ovan nämnda gruppen deltidsjordbru- kare, troligtvis omkring 40000. Lant- brukstillgångarna inom denna grupp— uppgick år 1960 till 13 200 milj. kr och- skulderna till 3 600 milj. Tillgångar ut» över skulder belöpte sig alltså till ca 10 miljarder kr. Härav kom 41 % på

• Sida 310
•  Original

småbruken (2—10 ha) och 28 % på bas- jordbruken (10—20 ha). Dessa små- brukare och småbönder, som nu så föga betaktas i jordbruksdebatten, ägde alltså ännu år 1961 69 % av den egent— liga bondeklassens tillgångar och nära hälften av landets åkerjord. Därtill kommer betydande skogsarealer. Skuld- procenten är låg.

Att i rask takt lösa ut småbrukare och småbönder ur det svenska jord— bruket är alltså från ren kapitalmark- nadssynpunkt en stor sak. I det sam- manhanget bör också erinras om att statliga kreditgarantier bara täcker en liten de], ca 8 %, av jordbrukets samla- de kreditvolym. Skuldsättningen är i ge- nomsnitt endast 25 a 30 % av tillgång— arna. Nya stora brukningsdelar med 80 å 90% skuldsättning kommer att ställa helt andra krav på kreditmark— naden. Kommittén går inte närmare in på detta problem. Det kan ju inte lösas bara med att staten går i borgen, om kreditinstituten inte kan ge lång kredit till ett pris som jordbruket kan betala.

Kännetecknande för familjejordbru— ket har i stort sett varit att det kunnat ge arbete och försörjning åt en familj. Det bör därjämte vid generationsskifte kunna förvärvas av någon inom famil— jen, som är intresserad av jordbruk. Självfallet kan en familj med hjälp av modern jordbruksteknik nu bruka en större gård än förr. Det ligger därför i sakens natur att det arealmässigt sker en dragning uppåt inom familjejord- brukets ram och att en del av de sva- gare brukningsdelarna slås ut i kon- kurrensen. De två företeelserna beting— ar varandra. Den moderna tekniken skall emellertid inte bara möjliggöra större arealer. Den skall också ge för- utsättningar till mera fritid. Man kan ju inte heller räkna med att uppväxan- de barn och ungdom skall göra några större arbetsinsatser på föräldragården.

Flertalet ungdomar som inte vill bli jordbrukare måste efter grundskolan ta sikte på sin egen yrkesutbildning. Å andra sidan kan hustrun, om hemarbe- tet är rationellt ordnat, göra en bety— dande insats i ett tekniskt välutrustat jordbruk. Det finns all anledning att räkna därmed i en tid, då båda ma- karna inom andra arbetsområden i allt större utsträckning ägnar sig åt för— värvsarbete. Tar man hänsyn till här nämnda förhållande och begagnar ar— betsprestationen och inte arealen som måttstock torde familjejordbrukens övre gräns ligga vid ett arbetskraftsbehov av 4000 eller i enstaka fall upp emot 5000 timmar per år. Vid den nedre gränszonen får man räkna med över- gång till deltidsjordbruk.

Samtidigt som staten lämnar stöd vid nyetablering på större jordbruk måste man räkna med att familjejordbruken som regel kombinerade med skog även i fortsättningen kommer att dominera jordbruket i vårt land. Det finns inte heller några tillräckligt vägande skäl att söka tvinga utvecklingen bort från denna huvudfåra.

7. Rationalisering och avgångsbidrag I många olika sammanhang framhålles i utredningens motiveringar att sam— hällets åtgärder måste främja fristäl- landet av arbetskraft inom jordbruket. Betydande samhällsekonomiska vinster kan därigenom uppnås heter det i ka- pitel IV: »Att med olika arbetsmark— nadspolitiska medel befordra en sådan överflyttning framstår därför som en central uppgift.» Jag har inte någon från kommitténs majoritet principiellt avvikande syn på detta problem. Det är över 30 år sedan jag i en jordbrukspolitisk programr— skrift — den gången tämligen ensam — hävdade att arbetskraften i jordbrui- ket måste minskas. Folkomflyttningem

• Sida 311
•  Original

har sedan antagit proportioner, som ingen kunde förutse i mitten på 1930- talet. I avsnittet om jordbrukets krymp- ning har jag sammanställt några siff- ror, som belyser i hur rask takt arbets— kraft nu flyttar över till andra näring- ar och hur även andra produktions- resurser friställes.

Vad det nu gäller är alltså inte om jordbruket skall anpassas till det läge, som modem jordbruksteknik och ak- tuella marknadsproblem skapat. Det är snarare fråga om en praktisk bedöm- ning av styrkan i de anpassningsrörel- ser, som sedan länge pågått och som under 1960-talet gjort sig gällande med ännu större kraft än tidigare. I detta avseende ser jag annorlunda på den aktuella problemställningen än kom- mitténs majoritet. Denna framhåller att den arbetskraft, som representeras av anställda och medhjälpande famil- jemedlemmar, nu uttunnats i så hög grad att arbetskraftsöverflyttningen fortsättningsvis måste gälla brukarna själva. I anslutning till denna tanke- gång heter det ikapitel VIII: »Särskilt när det gäller total produktionsanpass- ning, dvs. överflyttning till andra nä- ringar och krympning av själva pro- duktionsapparaten, måste reaktionsti- den förväntas vara mycket lång. Så viktiga beslut kräver acku- mulerade incitament och lång betänketid.» (Spärr. här.) Denna tankegång är i och för sig rik- tig. Men det faktiska läget innebär en— ligt min bedömning att denna ackumu- lation av incitament för brukningsde- larnas avveckling i mycket stor omfatt- ning redan har ägt rum. Ett av de mest framträdande dragen i jordbruksbefolk- ningens nuvarande struktur är det sto— ra antalet äldre jordbrukare, som sak- nar efterträdare inom familjen. I och med att ingen inom familjen förbere— der sig för att övertaga gården är den

i de flesta fall utdömd som självständig brukningsdel, även om den äldre ge— nerationen arbetar vidare i många år. När nu omkring 10000 jordbruk årli- gen utgår som självständiga bruknings— delar måste detta alltså vara ett resul- tat av för länge sedan fattade beslut. Ytterligare resultat mognar fram i takt med generationsväxlingen.

Kommitténs majoritet anser att över- flyttningen av arbetskraft från jord- bruket till industrin gått för sakta, att detta berott på att det saknats ar- betsmarknadspolitiska insatser av er— forderlig styrka och att denna försum- melse nu bör rättas till. Detta framstår som »en central uppgift». Det är mot denna bakgrund man skall förstå föl- jande uttalande i kapitel VII: »År 1960 fanns det i åldersgruppen under 55 är ca 84000 jordbruksföretagare i stor- leksgruppen 2,1—20 ha, som antingen helt var sysselsatta antingen i det egna eller i annat jordbruk. En betydande del av dessa företagare kan antas av ekonomiska skäl ha anledning att söka sin utkomst utanför jordbruket. Med företagaren följer som regel ett antal medlemmar i arbetsför ålder. Den ka- tegori det här gäller är betydande, men kan inte fixeras till antalet.»

Det finns enligt min mening större anledning notera att vi bland jordbru- karna i nämnda storleksklass hade ca 70 000, som år 1960 var över 55 år. Jag har redan nämnt att många av dessa saknar efterträdare till jordbruket in- om familjen. Mot denna bakgrund blir uttalandet att med företagaren som re- gel följer »ett antal familjemedlemmar i arbetsför ålder» närmast obegripligt. Så gott om arbetskraft är det inte nu- mera inom jordbruket.

Jag vill ingalunda förneka att arbets- marknadspolitiska åtgärder i vissa fall kan vara nödvändiga främst i Norrland men även i en del andra bygder. Det

• Sida 312
•  Original

är dessutom självklart att jordbrukare, som vill byta sysselsättning, inte skall behandlas annorlunda eller mindre ge- neröst än andra. Därmed följer också att man måste taga hänsyn till de speci- ella omständigheter i ekonomiskt eller psykologiskt avseende, som en jordbru— kare kan befinna sig i, om han under sin verksamma tid vill avveckla sitt jordbruk och gå över till annat arbete. Men man bör inte glömma att den helt dominerande företeelsen i samband med jordbruksbefolkningens minskning är att ungdomarna söker sig till andra yr- ken, under det att de äldre slutar när de inte orkar med gården längre.

Tidigare har det väl hänt i viss ut- sträckning att de äldre övertalat ung- domar att »stanna hemma», att alter- nativ saknats eller varit okända och att utbildningsmöjligheterna legat utom räckhåll. Allt detta har radikalt för- ändrats under de senaste tjugo åren, och takten i denna förändring Ökar. Att rekryteringen inom jordbruket ock- så kan bli ett problem framgår med all önskvärd tydlighet av kapitel IV i de] A. År 1960 redovisades 180 000 bruk- ningsdelar med 2—15 ha åker. På des- sa fanns endast ungefär 90000 pojkar under 16 år, vilket visar att rekrytering- en inom dessa yrkesgrupper blir myc- ket svag.

Både det stora antalet äldre jord- brukare och de starkt uttunnade yngre årgångarna visar att jordbrukets krymp- ning i samband med generationsväx- lingen blir stark. Därav följer enligt min bedömning att den stora centrala uppgiften ingalunda är att övertyga människor om att de bör lämna jord- bruket. Det kan snart bli fråga om huru- vida ett tillräckligt stort antal yngre människor vill ägna sig åt detta yrke. Därför måste utvecklingen följas med stor uppmärksamhet så att motverkande åtgärder kan sättas in på ett relativt ti-

digt stadium om jordbruksbefolkning- ens minskning tenderar att gå för långt. Vad det främst gäller är att påverka utvecklingen så att vi har tillräckligt av produktionsresurser och anpass- ningsmöjligheter kvar inom jordbruket, när läget på den internationella livs- medelsmarknaden blir kärvare.

Som av det sagda framgår ger utred- ningens motivering uttryck för uppfatt- ningen att det alltjämt finns mycket stora reserver av arbetskraft inom jord- bruket. Även om jag i det fallet har en annan uppfattning kan jag ansluta mig till följande konkreta förslag, som ut— redningen framlägger.

1) att alla de åtgärder, som arbets- marknadsstyrelsen kan vidtaga för and- ra yrkesgrupper, även skall gälla jord- brukare, som vill byta yrke,

2) att i fortsättningen som hittills så kallat värdeutjämningsbidrag skall ut— gå. Det innebär statsbidrag, som mot- svarar skillnaden emellan ett av lant— bruksnämnden godkänt inköpspris och det värde jorden har för komplettering av annan fastighet,

3) att lantbruksnämnderna skall kun- na inköpa svårsålda, icke utvecklings- bara jordbruk, om ägaren vill byta yrke. Detta motsvara vad som f. n. kan ske beträffande inlösen av bostadseg- nahem.

Enligt min mening kan lantbruks- nämndernas rätt att inköpa jordbruk för avveckling i avlägsna bygder, om den utövas på ett generöst sätt och i förening med åtgärder som arbetsmark- nadsstyrelsen kan vidtaga, lösa de män- niskors problem som nu är bundna vid svårsålda icke bärkraftiga jordbruk.

Utöver detta föreslår utredningen, »att lantbruksnämnderna erhåller möj— lighet att till lantbrukare lämna ett kontant omställningsbidrag avvägt så- väl med hänsyn till jordbrukets som arbetsmarknadens förhållanden och ef-

• Sida 313
•  Original

ter prövning från fall till fall. Stödet bör med utgång från i det följande an— givna riktlinjer få variera mellan 5 000 och 20 000 kr efter de närmare regler, som anges av statsmakterna.»

I motiveringen för detta förslag he- ter det, att den inkomstökning som för- utsätts kunna nås vid en övergång till annan verksamhet är i många fall »inte tillräckligt attraktiv». Ett sätt att sti- mulera en övergång från jordbruket till andra näringar är att bereda jordbru— kare — — — ett kontant stöd av »till- räcklig storlek». Som förutsättningar för kontant omställningsbidrag bör bl. a. enligt kommitténs förslag gälla:

»a) att jordbruksföretaget inte kan dri- vas rationellt och ej heller är utvecklings- bart på ekonomiskt rimliga villkor och med hänsyn till känd teknik;

b) att svårigheter föreligger att avveckla företaget på grund av att det ligger i områ- de med ringa efterfrågan eller på grund av att innehavaren är mycket skuldsatt;

c) att företaget vid behov — med undan- tag för bostadshus och tomt —— får dispone- ras av lantbruksnämnden eller i övrigt dis— poneras på sätt nämnden kan godta med hänsyn till bidragets syfte;

d) att sökanden har drivit jordbruk på egendomen och haft sin huvudsakliga in- komst härav under de senaste fem åren och att sökanden är mantalsskriven där

e) samt att sökanden kan anses ha behov av stödet för sin försörjning.»

I den ekonomiska kalkylen kopplas omställningsbidraget samman med areal- bidraget. Det heter härom:

Kostnaderna blir givetvis beroende av an- talet brukningsenheter som upphör under den angivna perioden. Viss ledning för be- räkning av storleksordningen ger följande kalkyl. Antalet företagare, som erhåller arealtillägg, är för närvarande ca 58000. ()m hälften av antalet arealtilläggsmottaga- re kommer ifråga för ett kontant omställ— ningsbidrag med 10000 kr innebär detta tillhopa 290 milj. kr eller ca 35 milj. kr per år under en 8—årsperiod. Som jämförelse kan nämnas, att kostnaderna för nuvarande småbrukarstöd (arealtillägg och leverans— tillägg för mjölk) uppgår till 50—60 milj.

kr per år. Småbrukarstödet föreslås i annat sammanhang upphöra under år 1967/68.

Mot detta förslag, som kommittén i många sammanhang omtalat såsom ett betydelsefullt nytt grepp i jordbruks- politiken, kan åtskilliga invändningar resas. Här skall några beröras.

Såvitt framgår av utredningens före- slagna villkor skall bidraget inte be- gränsas till de fall, där lantbruksnämn- den står som köpare. När — om det gäller en uppgörelse emellan säljare och köpare — skall bidraget utlovas och till sin storlek fixeras? Skall det ske innan köpeavtalet undertecknas? Hur garanterar man då att det endast blir säljaren som i realiteten får be- loppet? Hur undviker man att fastig— hetsaffären kombineras med skenköp av inventarier och dylikt? Om å andra sidan säljaren inte får veta någonting om huruvida han får ett omställnings— bidrag förrän han sålt fastigheten »— på vad sätt bidrar det då till omställ— ningen?

Hur och när prövar man att bidraget är nödvändigt för sökandens fortsatta försörjning. Här spelar ju hälsa och ar- betsförmåga, förmögenhet och blivande inkomst, bidragets beskattning och pen- ningvärdets försämring in. Är lant- bruksnämndernas tjänstemän skickade att göra sådana bedömningar?

Hur skapar man rättvisa emellan dels jordbrukarna inbördes och dels i för— hållande till en arbetare, som behöver sälja sin bostadslägenhet och söka ar- bete på annan ort, eller till en hand— lare eller hantverkare, som på grund av folkomflyttningen förlorat sitt kund- underlag och därför måste flytta?

Enligt motiveringen skall staten med hjälp av kontanta bidrag av »tillräck— lig storlek» locka jordbrukare till om- ställningar, som utan dessa bidrag icke framstår som »tillräckligt attraktiva». Hur förenas en sådan åtgärd med de

• Sida 314
•  Original

principer, som staten annars följer på arbetsmarknaden och inom socialpoli- tiken?

Det är enligt min bedömning inte välbetänkt att dela ut pengar på så lös— liga grunder. Lantbruksnämndernas tjänstemän blir hänvisade till »ett ad- ministrativt tyckande», som inte stöds av några fasta regler. Förslaget har en- ligt min mening inte heller den ange- lägenhetsgrad som utredningen förut- sätter. Omflyttningen torde ske ändå. Man bör därför kunna klara av de kon- kreta fallen med övriga åtgärder som utredningen föreslår. Jag har tidigare under punkt 4 föreslagit en annan ord— ning än utredningens för småbrukar- stödets avveckling.

Med hänvisning till den motivering jag här utvecklat hemställes;

1. att statligt stöd skall avse förvärv och rationalisering av anpassningsbara lantbruksföretag, som har förutsätt— ningar att effektivt utnyttja den bästa, kända tekniken och ge sin innehavare full sysselsättning eller som på grund av sitt läge och beskaffenhet i övrigt är lämpliga som deltidsjordbruk.

2. att leveranstillägget för mjölk ut- går under en övergångstid av åtta år, räknat från regleringsåret 1967/68 så- som ett produktneutralt bidrag. Belop- pet bör för var och en motsvara me—

deltalet av de belopp, som utbetalats un- der regleringsåren 1965/66 och 1966/67.

3. att jämväl nu utgående arealbi- drag får utgå under en övergångstid av åtta år räknat från regleringsåret 1967/68.

4. att det extra mjölkpristillägget, »norrlandsbidraget», bibehålles.

5. att när en jordbrukare, till vilken arealbidrag och/eller leveransbidrag på mjölk utgår, försäljer sin fastighet skall genom lantbruksnämndernas försorg utbetalas ett engångsbelopp motsvaran- de vad han annars successivt skulle er— hålla som småbrukarstöd fram till slu- tet av en åttaårsperiod, räknad från och med regleringsåret 1967/68. Dock att ti- den efter fyllda 70 är icke skall räknas som kvalifikationsgrund för detta bi- drag. (Se motiveringen under punkt 4.)

6. att omläggningen av mjölkregle— ringen inte utformas efter en i förväg fastställd tidsplan enligt utredningens förslag utan anpassas i takt med ak- tuella förändringar i konsumtionen av mejeriprodukter samt nedgången i pro- duktionen av mjölk. Detta bör ske på ett sådant sätt, att avräkningspriset på mjölk till producenterna, räknat i fast penningvärde, ej minskas.

7. att stödet för marknadsreglerande lagring av kött och fläsk i minst sam- ma utsträckning som för närvarande täcks av statliga regleringsmedel.

• Sida 315
•  Original

Reservation av herr nggblom

l. Produktionsmålsättningen När jordbruksutredningen vid samman- träde i Ronneby i juni 1965 fattade pre- liminärt beslut om att målsättningen för den svenska jordbruksproduktio- nens storlek skulle vara att täcka blott 80 procent av vårt försörjningsbehov av livsmedelsråvaror, anmälde jag ome- delbart min reservation mot detta be— slut. Det yrkande, som jag ställt i över- läggningen före beslutet, innebar att inga jordbrukspolitiska åtgärder skulle vidtagas för att bringa ner det svenska jordbrukets andel av livsmedelsförsörj- ningen under de 90 procent, för vilka det nu fanns avsättningsutrymme på hemmamarknaden. Förslaget innebar ett fortsättande av 1947 års riktlinjer, som låtit prisstödet omfatta hela den produktion, som avsattes på hemma- marknaden, men ställde produktionen för export utan prisstöd att helt ske på jordbrukets egen risk. Jag ville med mitt yrkande markera önskvärdheten av, att vi i svensk jordbrukspolitik full— följde samma tankar, som kommit till uttryck i den dåvarande norska arbei- derregeringens år 1965 avlämnade »Stortingsmelding om jordbrukspoli— tik», där det heter: »Lantbruksproduktionen är en lång- siktig produktion, som varar både en och två generationer. Jordbrukspoliti- ken måste skapa stabilitet, så att yr— kesutövaren har fast grund för sina investeringar och produktionsplaner.»

Nackdelar för jordbruket

Varken ur jordbrukarnas eller livsme- delskonsumenternas synpunkt torde nå-

gon säkert beräkningsbar fördel ernås genom att 10 procent av försörjningsbe- hovet överföres från nuvarande själv- försörjning till import genom att jord- brukets produktionsvolym nedsättes till att motsvara 80 procent av försörjnings- behovet. Jordbruket kan ha vissa för- delar av att överproduktionen för ex- port kommer bort och att exportförlus- terna, som jordbruket får bära, mins— kas. Men exporten omfattar endast de 5 procent av produktionen, som ligger över 90 procents försörjningsgrad. Ex— porten består också delvis av överskott på grund av säsongmässiga variationer i produktionen, vilka aldrig torde helt kunna undvikas. Vidare ingår i expor- ten en marginalproduktion åstadkom- men genom blott ökad insats av rörliga kostnader och därför producerad med produktionskostnader, som inte alltid ligger över de låga världsmarknads— priserna. Men exportförlusterna mins- kar i flera fall priset på de på hemma- marknaden avsatta kvantiteterna, var- för en minskning av den produktion, SOm måste exporteras, är önskvärd. Däremot kan för jordbruket inget va- ra att vinna på att skära bort den del av produktionen, som ej behöver ex- porteras, utan har avsättningsutrymme på hemmamarknaden. Av stor betydelse för jordbrukets framtid är att produk- tionsapparaten rationaliseras och ut- nyttjas så effektivt som möjligt. Den fö— reslagna produktionsminskningen kan därför inte genomföras genom minsk- ning av hektarskördarna, utan den måste åstadkommas genom att åker tages från produktion av kulturväxter för alterna—

• Sida 316
•  Original

tiv användning till skogsodling i den mån tätorternas och kommunikationer- nas utveckling inte kräver ökad dispo- sition av åkermark. I den resursöver- föring, som tänkes ske i samband med produktionsminskningen, har åkerns överförande till skog ur samhällsekono— misk synpunkt en negativ effekt, därför att årlig skogsproduktion per hektar blir mycket mindre värd än kulturväx— ternas produktion.

Ett godkännande av nedskärningen av jordbrukets produktion till 80 pro- cents försörjningsgrad har försvarats med, att om den sjunkande trend, som nu kan konstateras i jordbruksproduk- tionen fortsätter, kommer befolknings— ökningen att medföra att vi vid 1970- talets slut är nere vid att produktionen inte täcker mer än 80 procent av för- sörjningsbehovet. Trenden torde förkla- ras av att dålig åker tagits ur bruk. Låg avkastning kan bero på att åkerns na- turliga beskaffenhet är dålig eller på att skötseln är dålig, och detta bör be- aktas vid en klok gränsdragning mellan vad som bör tas ur bruk och vad som bör bevaras. Om man därför inte med särskilda jordbrukspolitiska åtgärder driver nedläggning av åker utöver den gräns som motiveras av åkerns natur- liga undermålighet, blir här så stora arealer kvar, att med de intensifierings- möjligheter för produktionen, som står till buds, produktionen kan beräknas räcka att fylla ett avsättningsutrymme mosvarande det nuvarande även med den befolkningsökning som kommer att ske. Blir det rationaliseringsprogram, som utredningen skisserat, förverkligat, kommer betydande arealer att bli över- förda till större brukningsenheter och därmed omhändertagna av brukare som intensifierar produktionen. En större produktionsvolym för jordbruket i sin helhet ger större utrymme för effektivi- sering, särskilt när det gäller special— produktion i stora enheter.

Skulle överföring av åker till skog, trots dess inverkan på det svenska kul- turlandskapets utseende, genom jord- brukspolitiska åtgärder drivas så långt, att fodermedelsproduktionen blir otill- räcklig för den animalieproduktion man har avsättningsutrymme för på hemmamarknaden, finns möjlighet för det svenska jordbruket att använda den danska produktionstekniken, som ofta framhålles vara föredömligt billig, näm- ligen att producera animalier med im- porterade fodermedel. Då det framhål— lits att en ökning av vår livsmedelsim- port skulle vara till stor fördel för n- länderna och att motsätta sig detta skulle vara till ekonomisk nackdel för dessa länder, kan framhållas att import av fodermedel från u-länderna att an- vändas i vår effektiva animaliska foder- förädling, som inte u-länderna har mot- svarighet till, är att föredraga framför att importera livsmedel, som dessa län- der har behov av för sin egna folks för- sörjning. En egen import av foderme- del, för att uppehålla vår animaliska produktion, förefaller mera näraliggan— de än att låta Danmark omhänderha fo- derimporten, för att vi från Danmark sedan skall importera den färdigställ- da produkten. Svenskt jordbruk har dock målmedvetet strävat efter att byg- ga livsmedelsproduktionen på hemma- producerade fodermedel och f. n. här- rör sig blott 3 procent av jordbrukspro- duktionen från importfodermedel. Det är önskvärt att denna tendens fortsät- tes. Vad ovan anförts, har blott avsett att hänvisa till en tänkbar möjlighet vid en mycket stor arealreducering.

Det har gjorts gällande, att en be- gränsning av produktionsvolymen skul- le bli till jordbrukets fördel, därför att jordbrukets totala inkomster blev för- delade på ett mindre antal företagare. Detta äger sin riktighet, om inkomsten blir oförminskad på grund av oföränd- rat avsättningsutrymme. Krymper det-

• Sida 317
•  Original

ta, krymper också den totala inkomst, som skall fördelas. Om den nuvarande årsproduktionens värde är 5,7 miljar- der kronor, blir det fördelat på 200 000 företagare 28 500 kronor i medeltal. Om produktionsvolymen varit 15 procent lägre hade värdet med samma produkt- priser blivit 4,8 miljarder kronor och det beloppet räcker inte till att ge mer än 168 000 företagare en årlig inkomst på oförändrat 28 500 kronor. Hade det reducerade antalet företagare genom intensifiering bibehållit produktions- volymen vid den ursprungliga storleken hade inkomsten blivit 34000 kronor. För att en krympt produktion skall ge ökad inkomst per företagare, måste des- sas antal reduceras avsevärt.

Till de mera svårförståeliga argumen— ten för att produktionsvolymens minsk- ning skulle bli till nytta för jordbruket, hör påståendet att en minskad självför- sörjning lättare skulle bereda avsätt- ning för exportöverskott. Detta måste förutsätta att det avsättningsutrymme det svenska jordbruket på grund av minskad produktion avstått ifrån, inte fyllts genom import. Men sker inte im- port skulle försörjningen bli otillräck- lig. Exportfirmor från andra länder, som etablerat sig i Sverige _— sannolikt med förbigående av de svenska jord- bruksproducenternas förädlings- och distributionsapparat, som efter en pro- duktionskrympning blir Överdimensio- nerad —- rymmer säkerligen inte från den erövrade marknaden, därför att Sverige får produktionsöverskott. En produktion av jordbruksprodukter, som överstiger avsättningsutrymmet på hemmamarknaden, får det svenska jord- bruket exportera antingen avsättnings- utrymmet motsvarar 80 eller 90 procent av försörjningsbehovet. Enligt utred- ningens förslag skall jordbruket allt- jämt bära exportförlusten. Nackdelen härav blir sannolikt större vid 80 pro- cents avsättningsutrymme, därför att

det kan vara svårare att anpassa pro- duktionen för en liten än för en större marknad.

Sänkningen av konsumentpriserna I fråga om produktionsmålsättningens betydelse för konsumentpriserna är att märka, att när det gäller svenska pro- dukter är priserna inte inriktade på att täcka produktionskostnaderna vid de mindre produktionsenheterna utan vid rationellt tillfredsställande enheter i storleken 10—30 har. Om den föreslag- na produktionsmålsättningen komme att påskynda nedläggning av jordbruk med under 20 har åker och öka stor- leksgruppen 20—30 har, ger detta inget nytt underlag för prissättningen på de svenska produkterna. Vad konsumen- terna hittills har haft fördel av har va- rit, att produktionen överstigit avsätt- ningsutrymmet på hemmamarknaden och till en del måst exporteras. Export- förlusterna har gjort att priset för olika produkter upprepade gånger legat både vid och under den lägsta prisgränsen i stället för att hålla sig vid mittpriset.

I fråga om priset på importerade livs- medel gäller, att ökad import endast kan sänka priset på sådana varor, där behovet helt kan täckas med import (t. ex. socker vid helt inställd betod- ling) eller där importvaran kan blan— das med svenska produkter och bland- ningen sedan säljas till nedsatt pris (t. ex. vetemjöl). För varusortiment, där svenska och importerade produk- ter skall säljas sida vid sida, går det inte att sälja t. ex. 80 procent svensk- vara och 20 procent importvara till oli— ka priser, utan att tillgripa importkvo- tering och/eller ransonering. Skall den svenska livsmedelsproduktionen hållas uppe vid en nivå, som hänsynen till be- redskapsbehovet kräver, måste den pro- duktionen genom gränsskydd tillförsäk- ras ett pris som ligger högre än priset på en genom dumping förbilligad im-

• Sida 318
•  Original

portvara på samma sätt som nu sker. Detta gränsskydd måste då höja import- varans pris till vad som kan tas ut för den svenska produkten. En ökning av importkvantiteten ökar den summa som inflyter i form av importavgifter. Detta kommer statskassan till godo, men gör inte importvarorna billigare vid salu- förandet.

Effektiviseringen

När det gäller målsättningen för fram- tida svensk jordbrukspolitik bör obser- veras, att i alla europeiska länder pågår en strävan att effektivisera jordbruks- driften, så att kostnaden för den ökade graden av självförsörjning förbilligas. Den målsättningen ingick också i 1947 års riktlinjer och genom olika slag av rationaliseringsinsatser har en sådan utveckling befrämjats.

Som led i en aktiv näringspolitik bör jordbrukspolitiken främst inriktas på att fullfölja och intensifiera rationalise- ringsverksamheten och inte på att för- verkliga det negativa målet att skära bort en del av produktionsvolymen. Jordbrukspolitiken bör syfta till att un- derstödja det svenska jordbrukets strä- van att komma till toppen av effektivi- tet och beredas möjlighet till ständig anpassning till de framsteg, som göres inom jordbrukets vetenskapliga och praktiska forskning. En sådan utveck- ling förutsätter strukturrationalisering och den kommer inte att förhindra el- ler fördröja överföring av vid jordbru- ket överflödig arbetskraft till andra nä- ring. Strukturrationaliseringen förutsät— ter minskning av antalet brukningsen- heter och ökning av arealen hos det minskade antalet.

För en effektiviserings genomförande behövs inte endast effektiva stödåtgär- der från statens sida, utan även tro på jordbrukets framtidsutsikter från jord- brukarnas sida. Förtroendet för jord-

brukets framtid förstärkes inte genom att jordbrukarna ställas inför oberäk- nade anpassningssvårigheter till en krympande produktionsmålsättning. Om inte den totala produktionsvolymen, varöver den enskilde jordbrukaren inte kan råda, minskar i den takt som verk— ställarna av de jordbrukspolitiska in- tentionerna bestämmer, ställs jordbru- karen inför en genom prissänkningar framtvingad minskning av produktio- nen som en hotande möjlighet. Hotet är av utredningsmajoriteten på sid. 63 ut- format så, att om inte resursutflyttning och produktionsminskning fått önskad effekt ur samhällsekonomisk synpunkt »måste en ytterligare sänkning av real- priserna på jordbrukets produkter över- vägas». Ett sådant hot lockar inte till de kostsamma insatser som effektivise- ringen kräver. Utredningens produk- tionsmålsättning måste för jordbrukar- na te sig än mera oacceptabel genom de medel som anvisats för dess genom- tvingande.

Handelsbalansen

Utöver hänsynen till anpassningssvårig- heterna för jordbrukarna, om utred- ningens produktionsmålsättning skall förverkligas, är även andra skäl avgö- rande för min reservation mot att fram- tvinga minskning av självförsörjnings- graden. Bortfall av exporten av jord- bruksprodukter och ökning av livsme- delsimporten måste påverka både plus- och minussidan i vår handelsbalans. Vad som av jordbruksutredningen an- förts för att göra troligt att en överflytt- ning av resurser från jordbruket till andra näringsgrenar skall medföra en sådan ökning av produktionen av in— dustriella exportvaror, att ett så stort minus i handelsbalansen skall kunna täckas, beror av alltför många ovissa faktorer.

Ekonomibyggnader och jordbruksin—

• Sida 319
•  Original

ventarier har inget värde vid överflytt— ning. Avyttring av djur kan lösgöra ka- pital, men om den animaliska produk- tionen skall bibehållas, vilket av utred- ningen anges vara önskvärt, behöver djurantalet ökas vid de nyskapade stör- re brukningsenheterna, vilket även krä— ver investeringari nya byggnader. Åker- jordens användning till skogsodling tar omedelbart bort dess nuvarande skör- deavkastning (värd ca 1 000 kronor per har), men det dröjer 40 a 50 år, innan planterad skog blir avverkningsbar. Ef- ter den stora avflyttning från jordbru- ket, som redan skett, är den för industri lämpliga arbetskraft, som kan komma från jordbruket, till antalet begränsad på grund av den åldersfördelning som gäller bland de jordbrukare, som i fram- tiden kommer att avflytta. Resursöver- förandets fördelar är i hög grad svår- beräkneliga. Många osäkerhetsmoment föreligger också i fråga om avsättnings- möjligheter för en ökad industriell pro- duktion till sådana priser, att förut nämnt minus i handelsbalansen skall kunna täckas.

Jordbruksproduktionens betydelse för handelsbalansen har, sedan jordbruks- utredningen utan närmare tanke på den saken fattade sitt beslut om produk- tionsmålsättningen, framstått klarare sedan Sveriges handelsbalans i accele— rerad takt utvecklat sig ogynnsamt. Om denna tendens fortsätter, minskas förut- sättningarna för att genom ökad export av industriprodukter skaffa valuta till ökad livsmedelsimport. Finansminis- terns uttalande, att vi »står och faller med vår valutareserv» måste påkalla aktgivande på det riskmoment som lig— ger i minskad försörjningsgrad i fråga om livsmedel. Vi vet att vi nu har av- sättningsutrymme på hemmamarkna- den för en produktion av livsmedel, som ligger 10 procent högre, än den utredningen sätter som mål.

Vid bedömande av jordbruksproduk- tionens betydelse för handelsbalansen finns också anledning att beakta andra länders inställning. Om de i jordbruks- utredningen framförda teorierna om nä- ra nog tredubbel samhällsekonomisk nytta av överförandet av resurser från jordbruket till andra näringsgrenar höl- le streck, borde detta inte endast gälla för Sverige utan även gälla för andra länder. I så fall är det knappast tro- ligt att denna upptäckt inte utnyttjats. Jämfört med andra länder ligger det svenska jordbrukets produktion inte dåligt till i förhållande till den indu- striella produktionens resultat. Samma folköverflyttning från jordbruk till in- dustri, som pågår hos oss möter oss i många andra länder, men det finns inget land, som för att påskynda av- flyttningen från jordbruket minskat sin självförsörjning och underlåtit att ut- nyttja sina resurser för produktion av livsmedel, så långt denna möjliggör att täcka den egna livsmedelsförsörjningen. Där insatser gjorts för produktionsbe- gränsning (t. ex. USA:s jordbankssys- tem) har avsikten varit att begränsa exportöverskott. Det är just många in- dustriländers strävan att öka sin livs- medelsförsörjning, som förorsakat krympning av världshandelsvolymen för jordbruksprodukter och skapat för- utsättningar för ett subventionssystem, som gett oss de låga priserna på världs- marknadens överskott av livsmedel. Denna inställning har tagits även inom länder, där en minskning av den egna livsmedelsproduktionen och ökning av livsmedelsimporten skulle varit mera motiverad och gett mera uppenbara för- delar, än vad som kan komma att gälla Sverige.

Vi bör försörja oss själva Genom att produktionsmålsättningen sättes till att motsvara avsättningsut-

• Sida 320
•  Original

rymmet på hemmamarknaden tillgodo- ses en princip, som jag anser att man inte har rätt att ge avkall på i den brist- situation, som hela världens livsmedels- försörjning nu befinner sig i, nämligen att varje land som har resurser att för- sörja sig självt med livsmedel, också bör göra det. En antydan om ett sådant ståndpunktstagandes berättigande har i pressen kallats för att jordbruket vill profitera på ett sentimentalt u-lands- tänkande. I utredningen har dock re- sonemanget varken förts eller under- stötts av jordbruksorganisationernas representanter. Att jag stannat inför frå- gan beror inte på yrkestillhörighet utan på allmänna för mig avgörande syn- punkter.

Vad jag vid utredningens överlägg— ningar förordade var en produktions- målsättning, som motsvarade avsätt- ningsutrymmet på hemmamarknaden, och inte en produktion som skulle för- se de svältande folken med svenska livs- medel. När ingen kommersiell efterfrå- gan föreligger och de svenska statsmak— ternas inställning är, att Sveriges 11- landshjälp inte skall ges genom bort- skänkande av svenska produkter, synes en produktion av livsmedel för export till u-länderna meningslös. Jag ansåg mig däremot inte kunna medverka till att Sverige minskade sin självförsörj- ningsgrad i fråga om livsmedel, då värl- dens tre folkrikaste länder (Kina, In- dien och Sovjet) inte är självförsörjan- de med brödsäd och två tredjedelar av världens befolkning är undernärd. Jag fann en sådan åtgärd särskilt dåligt mo- tiverad, då den kunde befaras medföra, att Sverige från sin livsmedelsproduk— tion tog bort sådana resurser, som om- händertagna av ett effektivt svenskt jordbruk kan ge större produktion av kalorier per arealenhet än många av de arealer, som måste utnyttjas för livs- medelsproduktion i u-länderna.

Världens Iivsmedelssituation Sedan utredningens beslut fattades mot endast två avgivna nej-röster, har myc- ket inträffat som stärkt den argumen- tering jag anfört mot att med jordbruks- politiska medel bringa ner jordbrukets produktion till att blott motsvara 80 procent av försörjningsbehovet. Värl— dens livsmedelskonsumtion fortsätter att öka i förhållande till livsmedelstill- gångarna och detta beräknas fortsätta under den tid, som nu kan överblickas. Som framtidsprognos synes mig denna utveckling ha större sannolikhet än ut- redningens upp-fattning, att de låga livs- medelspriserna på världsmarknaden skall bestå länge än. I en situation, då hungersdöd omedelbart hotar miljoner människor, hjälper det inte med på framtiden inställda åtgärder för att hjälpa u-ländernas befolkning att öka sin produktion av egna livsmedel. Detta har annars varit ett i den svenska de- batten ofta upprepat argument för att Sverige vid planläggningen av sin livs- medelsförsörjning inte behövde ta hän- syn till andra folks livsmedelsbehov. Utredningen betecknar tankarna, att in- dustriländerna skulle ha någon uppgift att fylla som livsmedelsleverantörer till u-länderna som orealistiska. Föränder- lighetens vind har dock blivit tydligt märkbar på det området. Vid Europa— rådets möte i Strassbourg i maj 1966 uttalade OECD:s generaldirektör Thor- kel Kristensen, att det ur världsekono- mins synpunkt är mera rationellt att expandera jordbruksproduktionen i de rika länderna för export till u-länderna och att satsa på produktion av enkla industriprodukter i u-länderna för ex- port. Uttalandet bygger på iakttagelsen, att med u-ländernas bildningsnivå, är det lättare att få fram massproduktion i industrianläggningar, än att lära be- folkningen de individuella insatser som krävs för att komma loss från det tra-

• Sida 321
•  Original

ditionellt invandai fråga om jordbruks— produktionen. -Våra erfarenheter från ett dyrt och misslyckat jordbruksexpe- riment i Algeriet tycks bekräfta detta.

Från världsorganisationer, som syss- lar med livsmedelsproblemen (WFP) har klart uttalats att vad som nu behövs är livsmedelshjälp. Befolkningsexplo- sionen har gått så långt, att det inte längre är fråga om ett rationellt hand- lande för framtiden .utan avhjälpande av en akut nödsituation. I fråga om ägg- vitebristen heter det nu, att det inte längre är fråga om vad det kostar, utan att oavsett kostnaden skaffa fram vad som behövs för att täcka den. Känt är att Sveriges resurser på detta område, ehuru små, på sistone ansetts värdefulla att mobilisera för att bringa hjälp i nöd- situationen i Indien.

Det svenska jordbrukets produktions- betingelser

Vad förut anförts avser inte att moti- vera en produktion med ovissa export- utsikter, men vid bestämmande av en långsiktig produktionsmålsättning för det svenska jordbruket, kan hänsynen till den internationella livsmedelsför- sörjningen inte förbigås. Jag återkom- mer" till den inverkan världens livsme- delssituation kan ha på våra möjlighe- ter för livsmedelsimport.

Ett överflyttande av livsmedelspro- duktion för svenska behov från Sverige till andra länder, kan inte bli något led i en världsomfattande planering av världens livsmedelsproduktion till ett maximalt utnyttjande av de bästa pro- duktionsresurserna. Detta skulle förut- sätta att vår jordbruksproduktion är underlägsen varje annan produktion, som anses nödvändig att upprätthålla för världsförsörjningen.

Utredningen har utförligt redovisat det svenska jordbrukets produktionsbe- tingelser och angett dem som ungefär

'medelgoda. Betingelsernas godhet varie- rar dock för olika produktionsgrenar. Vid bedömande av vilken produktion som främst bör minskas vid en pro- duktionskrympning tycks utredning— en och i ännu högre grad dess leda- mot professor Assar Lindbeck i en av honom publicerad skrift, bedöma graden av produktionsförutsättningar- nas godhet efter storleken av det gräns- skydd som f. n. ansetts behövligt till skydd för den inhemska produktionen. Gränsskyddets storlek är dock i ringa grad beroende av våra produktionsför- utsättningar eller våra produktionskost- nader. Det beror främst på hur stora subventioner andra länder betalar till stöd för sin livsmedelsexport. Att gräns— skyddet för vete når det högsta pro- centtalet beror inte på Sveriges under- lägsenhet som veteproducent utan på det exportstöd på stundom över 20 kro- nor per deciton, som utbetalas ur EEC— ländernas Orienterings- och garanti- fond. . .

Så länge vetet intar en så central roll i världens livsmedelsförsörjning, som det gör, är de svenska produktions- betingelserna för vete värda beaktande. Skåne tillhör det område utmed Nord- sjökusten, som har världens högsta hektarskördar av vete. Men även ge- nomsnittet för den svenska veteodling- en ligger ungefär dubbelt.så högt som USA:s, tre gånger högre än Medelhavs- ländernas och ännu högre i förhållan- de till Indiens mycket låga skördar. Olikheterna beror inte endast av olika odlingsteknik med olika gödslingsinten- sitet, utan av vetets biologiska egenska- per som är sådana, att skörden ingalun- da blir större om hög värme skapar kortare utvecklingstid och snabbare mognad. Den viktiga assimilationspro- cessen kan fortgå längre om växttiden är lång och solförhållandena är sådana att soltimmarnas antal under växtperio—

• Sida 322
•  Original

den är stort och solvärmen inte så hög att assimilationsprocessen avbrytes. Den för assimilationen viktiga kolsyran bildas i rikligare mängd från de jordar med hög mullhalt, som finns i den tem- pererade zonen, än i Medelhavsländer- nas och tropikernas mullfattiga jordar. Samma förhållande som för vetet gäller andra växter som i vårt klimat får till- räcklig tid för ett långsamt växande från grodd till mognad, t. ex. korn och oljeväxter. Våra vallväxter hinner ock- så nå full utveckling och den anima- liska produktion som kan ske på betes- vallar är ur kostnadssynpunkt säkert konkurenskraftig med andra länders. I fråga om mjölkproduktionen har vi en fördel genom att vi nått högst i världen i fråga om kontrollerade kors avkast- ning. Men för viss del av vår animalie- produktion tillkommer som fördyrande moment, att vinterutfodringen måste baseras på en med stora kostnader och näringsämnesförluster tillvaratagen grovfoderskörd.

När utredningen vill styra den svens- ka livsmedelsproduktionen till att täcka blott 80 procent av försörjningsbeho- vet, anges det som önskvärt att anima- lieproduktionen bibehålles något så när oförändrad. Det betyder, att vegetabilie- produktionen måste nedskäras desto mera och detta måste främst gå ut över veteodlingen, där vi normalt har ett exportöverskott på 300 å 400 milj. kg. Programmet betyder med andra ord att vi skall reducera den odling, för vilken vi har relativt bäst betingelser i förhål- lande till världen i övrigt.

Då våra betingelser för produktion av olika livsmedel inte är lika goda, är det värt att diskutera, om inte beak- tansvärda vinster stode att vinna ge- nom en koncentration av det svenska jordbrukets produktion på sådana pro- dukter, för vilka betingelserna är sär- skilt goda. Genom produktion för ex-

port av sådana produkter för vilka vi har goda betingelser, kunde utrymme öppnas för import av andra livsmedel, för vilka våra produktionsbetingelser är sämre. Detta borde kunna förbilliga försörjningen utan minskning av den totala produktionsvolymen. Naturligt- vis måste alltid hänsyn tagas till be- redskapskravet på en viss minimipro- duktion av samtliga livsmedelsråvaror. Förverkligandet av en sådan produk- tionsfördelning kräver en annan inställ- ning till exporten än den nu gällande, då jordbruket har att självt bära export— förlusten och låter varje produkt svara för den förlust som uppstår. GATT-av- talet lägger hinder i vägen för använd- ning av importavgifter till exportstöd, men i den rika flora av subventionsme- toder, som användes i olika länder, finns säkert metoder som kunde anpassas för svenska förhållanden om man vill möj- liggöra större rörlighet i fråga om im- port och export, för att åstadkomma bästa möjliga utnyttjande av våra na— turliga betingelser. Genom anslutning till EEC skulle också en förbättring av resursanvändningen inom det svenska jordbruket möjliggöras.

Världsmarknadens livsmedelspriser

Vinsten för Sverige av det ändrade han— delsutbyte, som skulle skapas genom ökad livsmedelsimport, beror till av- görande del på världsmarknadens livs- medelspriser och i vad mån ökade in- köp från Sveriges sida kan påverka dessa. Det har förneka-ts att Sveriges uppträdande med större köpbehov kan ha någon inverkan på världsmarknads- priserna. Denna uppfattning har base— rats på, att Sveriges hela livsmedelskon— sumtion endast utgör 0,5 procent av världskonsumtionen. Men för livsme— delsimport till Sverige står inte värl— dens hela livsmedelsproduktion till för- fogande, utan endast den ringa del där—

• Sida 323
•  Original

av, som genom handel flyttas över land- gränser. Av matfettskonsumtionen utgö- res denna del endast av 1,5 procent, av ägg ca 5 procent, av brödsäd och soc- ker däremot mera.

De låga priserna på världsmarknaden beror numera inte till avgörande del på att det föreligger ett mycket stort över- skott, som genom sin förefintlighet trycker priserna. USA:s och Kanadas jättelager av spannmål är åtskilligt de- cimerade. Men mycket stora subventio- ner utbetalas av många stater för att möjliggöra export av ibland rätt små kvantiteter. Även det svenska jordbru- ket betalar sådana subventioner för ex- port av inom landet osäljbara överskott av vissa produkter. Då medlen härtill är begränsade, blir subventionernas storlek beroende av hur stora kvanti- teter, som behöver exporteras. Är dessa små medger medelstillgången höga sub- ventioner, som stöder ett högre hem- mamarknadspris. När världshandeln vi- sar ökad köplust sparas på subventio- nerna, då priset i alla fall kan hållas uppe. Även om så ekonomiska synpunk- ter inte behöver iakttagas vid subven- tionering med rent statliga medel, t. ex. de från alla anslutna stater tillskjutna medlen i EEC—ländernas Orienterings- och garantifond, är det realistiskt att räkna med, att subventionerna regleras med hänsyn till om det föreligger köp- intresse eller inte. Det världsmarknads- pris, som vi skulle få tillgodogöra oss vid import, är en mycket oberäknelig faktor. Vad som i varje fall har kun- nat inträffa åskådliggöres genom föl- jande exempel.

Sverige fick vid import av ägg påsken 1965 vara med om att priset, som vid svensk export omedelbart före varit 320 dollar per ton, höjdes med 50 procent till 480 dollar. Vår andel av världskon- sumtionen av potatis har givetvis inte ändrats nu i vår, men att vi måste täcka

vårt behov genom import har fördubb- lat potatispriserna.

Till detta, som visar den allmänna instabiliteten i fråga om världsmark- nadspriserna, kommer nu att man ge- nom Internationella livsmedelsprogram- met (WFP) söker organisera planmäs- siga inköp av de genom subventione- rad dumping billiga livsmedelskvanti- teterna på världsmarknaden för att täc- ka hjälpbehovet till u—länderna. Genom- föres en så förnuftig ordning kan med hänsyn till hjälpbehovets storlek lätt in- träffa att Sveriges möjlighet att köpa subventionerade livsmedel på världs- marknaden helt avskäras. Har vi att se fram emot att betala vår livsmedelsim- port till exportländernas produktions- kostnadspriser, har Sverige inga stora vinster att hämta. Med fortsatt effekti- visering har det svenska jordbruket sto— ra förutsättningar att hävda sig i kon- kurrensen med andra länders jordbruk.

Beredskapsbehovet

Siffran 80 procent som mått för pro- duktionsmålsättningen har i de expert- utlåtanden, som stått jordbruksutred- ningen till tjänst, inte förekommit an- nat än i samband med en uträkning att en ur beredskapssynpunkt i händelse av avspärrning tryggad försörjning kan beräknas garanterad om produktionen inte underskrider denna gräns. Trygg- heten har dock en mycket viktig förut- sättning, nämligen att vår nuvarande beredskapslagring höjs i fråga om spannmål från 300 000 till 400 000 ton, i fråga om socker från 50 000 till 100 000 ton och i fråga om matfettsråvaror från 20 000 till 50 000 ton. ökningen är inte oansenlig och drar ökade kostnader för inlagring och utbyten. Väljer man inte en ökad beredskapslagring, måste själv- försörjningsgraden höjas till ungefär 85 procent. Jag anser starka skäl tala för att inte i de jordbrukspolitiska rikt-

• Sida 324
•  Original

linjerna över huvudtaget fixera någon annan produktionsmålsättning än den gräns under vilken produktionen inte får gå, om beredskapsförsörjningen skall vara tryggad. Att som utrednings- majoriteten gjort, fastställa denna gräns som en övre gräns till vilken produk- tionen med olika medel skall pressas ned innebär uppenbara olägenheter, osäkerhetsmoment och anpassningssvå— righeter. som jag i det föregående sökt belysa. Jag anser mig därvid ha redo- visat fullgoda skäl för att när 1960 års jordbruksutredning nu slutfört sitt ar- bete och framlägger sitt betänkande, vidhålla min reservation mot utred— ningens förslag i fråga om produktions- målsättningen.

2. Prismålsättningen Sänkning av realprisnivån för jord- bruksprodukterna Jag reserverar mig också mot den del av jordbruksutredningens förslag röran- de prismålsättningen, som innebär att utvecklingen av realpriserna på jord- brukets produkter skall ske långsam- mare än den allmänna *realprisutveck- lingen mätt med konsumentprisindex. I den mån detta inte aVSes vara ett stän- digt verksamt medel i den mot jordbru- ket planerade prispressen har. åtgärden motiverats med att den är en fortsätt- ning av den sjunkande trenden för jord- brukets produktpriser, som pågått se- dan mitten av 1950-talet. I utredningen redovisas dock att från 1930-talets bör- jan till 1950-talets mitt har pristrenden varit stigande. Detta innebär, att under hela tiden från prisregleringarnas bör- jan på 1930-talet, då man strävat efter förbättring av jordbrukets ställning, och fram till de år vid 1950-talets bör- jan, då inkomstlikställighet för en kort tid kunde konstateras mellan jordbru- kare och jämställda näringsutövare, var trenden stigande för realpriserna på

jordbrukets produkter. Det torde inte kunna förnekas att det rådde samband mellan denna trend till -realprisförbätt- ring och förbättringen av jordbrukar- nas inkomstlikställighet. Likaså är sam- bandet uppenbart mellan den sjunkan- de pristrenden från 1950-talets mitt och den samtidigt ökande inkomstklyftan mellan jordbrukarna och andra in- komsttagare.

När utredningen tar förefintligheten av en sjunkande pristrend för jordbru- kets produkter under tiden 1955—65 som motivering för sjunkande priser även i framtiden, betyder det, att man till framtidens prismålsättning vill överföra både orsaken och resultatet av den under tiden 1956—65 förda jord- brukspolitikens största misslyckande i förhållande till den uppställda målsätt— ningen att ge jordbrukarna inkomstlik- ställighet. En sådan prismålsättning drabbar hela jordbruket. Sannolikt är dock de små orationella jordbruk, som alla vill ha rationaliserade, minst käns- liga för en sådanprispress. Däremot kommer den att bli mest kännbar för de jordbrukare som redan satsat eller kommer att satsa på de investeringar, som krävs för en maximal effektivise- ring. Dessa jordbruk behöver tillgodo- göra sig hela den rationaliseringsvinst, som kan uppstå, och inte avstå en del på grund av realprissänkningen. Kost- naderna för uppnående och bibehållan- de av en fullgod effektivisering, kom- mer säkert att följa den allmänna real- prisutvecklingen och inte fortlöpa på det lägre plan, som man reserverar åt jordbruket.

Om den föreslagna prismålsättningen förverkligas kommer det att avstänga jordbruket från andra näringsgrenars rätt att inom lagens råmärken söka hålla sig skadeslösa gentemot inflatio- nens skadeverkningar. Då det är själv- ständigt ekonomiska företag, som be-

• Sida 325
•  Original

stämmer produktionen och omhänder- tar saluförandet av jordbrukets pro- dukter, kan inträffa att skickligt ut- nyttjande av efterfråge- eller utbuds- konjunkturer för priset på en produkt upp i toppläge i stället för till den lägre nivå, som prismålsättningen avser. Vid en justering av prisläget skulle då kun— na inträffa, att antingen denna produkt tvingas avstå från att utnyttja det gynn- samma konjunkturläget, eller också skall önskad prisreducering uttagas på samtliga jordbruksprodukter, även på dem, som haft en ogynnsam prisutveck- ling.

Prisrelationerna

Av utredningens resonemang om pris- relationerna mellan olika jordbruks— produkter förefaller det som om utred- ningens majoritet inte hyste någon be- tänksavmhet mot att genom prisregle- ringar söka påverka produktionens storlek för olika produkter. Därvid vill man taga den långsiktiga utvecklingen av prisrelationerna på världsmarkna- den som riktmärke. Man önskar också införa ett likformigt gränsskydd, fast hittills vunnen erfarenhet visat hur omöjlig denna önskan varit att förverk— liga i praktiken. Sammanfattningsvis säger utredningen: »Inom ramen för de krav som ställs av produktionsbered- skapen för olika varor bör eftersträvas en anpassning av prisrelationerna inom landet till världsmarknadens. Målsätt- ningen bör vara att eftersträva ett i stort sett likformigt gränsskydd. Inne— börden härav kan på längre sikt beräk- nas bli att erforderlig import koncent- reras till vegetabiliska produkter, me- dan för de animaliska produkterna till— lämpas i det närmaste full självförsörj- ning.»

Hänsyn tas som synes inte till att världsmarknadens prisrelationer även på lång sikt influeras av skiftande stat-

liga subventioner för dumping av större eller mindre exportöverskott. Hänsyn tas inte heller till våra egna produk- tionsbetingelser och den inriktning mot vegetabilieproduktion, som blir natur- lig för de genom strukturrationalisering bildade stora brukningsenheterna med en bestående knapphet på löneanställ- da. En sådan reglering av prisrelatio- nerna förefaller att ha alla förutsätt- ningar att dela alla regleringars vanliga öde, att bli till hinder och icke till gagn för utvecklingen.

Ett med stora risker och stora inves- teringar arbetande jordbruk, som är be- roende av hur avsättningen av varje produktionsårs varierande produktion lyckas, är inte betjänt av att priserna inriktas på förhållanden som rådde långt före den tid årsproduktionen skall försäljas. Ett effektivt jordbruk måste ha möjlighet att fritt utnyttja sina re- surser för anpassning så nära som möj- ligt till varje års skiftande produktions- och avsättningsbetingelser. Prisrelatio- nerna mellan jordbrukets olika produk- ter bör statens organ inte lägga sig i, med avsikt att styra produktionsinrikt- ningen. Den saken bedömes bäst av jordbrukarna själva med stöd av den produktionsrådgivning som tillhanda— hålles av de försäljningsorgan, som an- litas för jordbruksprodukternas försälj— ning.

Sammanfattning

I fråga om utformningen av prismålsätt- ningens detaljer vill jag ansluta mig till den framställning som gjorts i den av herr Bengtsson m. fl. gjorda reservatio- nen om ramavtal m. in. Jag anser att ett prisstöd skall ges åt den produktion, som kan avsättas på hemmamarknaden och att detta prisstöd genom förhand- lingar fastställes så, att de priser som skall gälla från den 1 september 1967 ger fullt rationella företag en lönsamhet

• Sida 326
•  Original

som ligger i paritet med den som upp- nås inom övriga näringsgrenar och en skälig levnadsstandard åt sådana jord- brukare som ännu inte nått full effek- tivisering, men som har full sysselsätt— ning vid sina jordbruk. Prisläget på jordbrukets produkter den 1 septem- ber 1967 skall sedan tillåtas utveckla sig i samma takt som den allmänna real— prisutvecklingen och genom förhand- lingar justeras på grund av kostnadsut- vecklingen på hemmamarknaden eller ändrade förhållanden på den interna- tionella livsmedelsmarknaden.

3. Rationaliseringstakten Någon objektiv norm för i vilken takt jordbrukets rationalisering, respektive överflyttning av jordbrukets friställda resurser till andra näringsgrenar bör ske, har inte kunnat uppställas. Likväl gör utredningen uttalanden om att ut- vecklingen hittills inte skett med önsk- värd fart och uppställer uppnåendet av den föreslagna produktionsmålsättning- en som mätare på om takten i framti— den är den riktiga. Vid omprövningen av huruvida prissänkningar skall sättas in för att påskynda rationaliseringstak- ten, tycks man avse att ta hänsyn till hur resultatet ter sig i förhållande till den godtyckligt valda produktionsmål- sättningen. Jag har förut framhållit att den av utredningen valda produktions- målsättningen inte har något absolut samband med främjandet av jordbrukets rationalisering och effektivisering.

När man bedömer den rationalise- ringstakt som hittills uppnåtts måste hänsyn tagas till de orsaker, som verkat fördröjande. Vid bedömande av den sannolika framtida rationaliseringstak- tens förhållande till den önskvärda bör i första hand undersökas om de orsaker som tidigare verkat hämmande kommer att göra det också i framtiden. Både utredningen och i än högre grad den av

ledamöterna för jordbruksorganisatio- nerna avgivna reservationen anger be- aktansvärda synpunkter på denna fråga. Det är dock en faktor, som man visser- ligen redovisar, men vars betydelse man underskattar, då man av dess försvin— nande inte drar slutsatsen, att struktur- ra-tionaliseringen i framtiden kommer att ske i helt annan takt, sedan detta hinder är borta. Vad jag avser är jord— förvärvslagen, som i sin dåvarande ut- formning i betydande grad hindrade fri och frivillig rationaliseringsverksamhet under den långa tiden 1948—1959.

Detta förtjänar påpekas då kritiken för den otillräckliga takten i rationali— seringsverksamheten oftast riktas mot jordbrukarna och den som inte vill ac- ceptera den föreslagna produktionsmål— sättningen beskylles göra detta för att slå vakt om små och olönsamma bruk— ningsenheters bevarande för framtiden. Staten har största skulden till att så skett genom vaktslåendet kring jordför— värvslagens utformning och genom sin egendomliga likgiltighet för utbyggande av rådgivningsverksamheten med eko- nomikonsulenter just under en tid, då sådan rådgivning var särskilt påkallad för att komma till rätta med en struk— turrationaliserings ekonomiska pro- blem. Jordförvärvslagens utformning har varit sådan, att gårdar av basjordbru— kets storlek på 10—20 har betraktades som för sitt ändamål lämpliga bruk— ningsenheter. De fick på grund härav inte säljas för sammanläggning med andra jordbruk och ingen hjälp gavs för tillköp av mark till gårdar av denna storlek. Det finns också uttalanden gjor— da, att jordförvärvslagens ändamål var att hindra flykten från landsbygden. Då jordförvärvslagen efter 1959 fått en ra— tionaliseringsvänlig tolkning och dem ekonomiska rådgivningen utbyggs både på det lokala planet och vid lantbruks—

• Sida 327
•  Original

högskolans specialrådgivning anser jag förutsättningarna för en bättre fart på rationaliseringen vara väsentligt för- bättrade. Detta visas också av den mar- kanta ökningen av resursöverflyttning- ar, som skett under 1960-talet. Nedlägg- ningen av mark omfattar f.n. 30000 hektar pr år mot 20000 för några år sedan och bara 5000 hektar 1950. Ar- betskraftsvolymen minskar nu med 20 000 årsarbetare och den senaste siff- ran är 8 procent per år mot 1—3 på 1940-talet och 3—5 på 1950—talet. Ned- läggningen av självständiga jordbruk sker nu med drygt 10000 per år mot ca 3 000 under 1950-talet.

Så stora förändringar inom en nä- ringsgren lokaliserad inom hela landet har betydande konsekvenser inom många av samhällslivets områden. Det är viktigt att den planlägges och genom- föres med lugn och sans. De resurser samhället kan ställa till förfogande bör användas så att största möjliga nytta för samhällsekenomin och för de män- niskor som berörs av omställningen åstadkommes. Den förstärkning av ra- tionaliseringsstödet genom vidgade ra— mar för garantilångivning och ökade re- surser för lantbruksnämndernas mark- köp, som utredningen föreslagit, har jag ingenting att invända emot. I den mån de ekonomiska förhållandena möj- liggör förbättring och utvidgning av dessa åtgärder är det önskvärt att de vidtagas.

Däremot anser jag inte, att man valt den lämpligaste utformningen genom att ge särskilt kontant omställningsstöd för att stimulera till avstående av jord- bruk. När det gäller jordbruk, som är lämpliga att användas för storleksratio- nalisering av andra brukningsenheter, är det enligt min mening lämpligare att i köpesumman lägga in det pris, avståen- det ur samhällsekonomisk synpunkt an- ses vara värt. Denna värderingsgrund

måste väl också läggas på bestämman- det av ett särskilt omställningsstöds storlek, och då ligger närmast till hands att låta värderingen bestämma köpe- summan. Omställningsstödet blir dess- utom beskattningsbart och mister där- igenom en del av sitt värde. För lant- bruksnämnderna måste uppstå besvär— liga bedömningsproblem att bestämma vilka belopp på mellan 5 000 och 20 000 kronor, som skall utgå i respektive fall. Det har antytts att man väl får ge mind- re om köpesumman varit hög, och mera om den varit låg, men i så fall är det dock köpesumman som är det avgöran— de. Motiveringen för ett högre eller läg- re omställningsstöd bör räcka lika bra för en högre eller lägre köpesumma. Sedan man enats om denna bör saken vara klar mellan säljare och lantbruks— nämnd och det mer eller mindre svår- hanterliga instrumentet omställnings— stöd obehövligt.

När det gäller omställningsstöd—Thå- ga om sådana brukningsenheter, som ej kan användas i rationaliseringssyfte är svårt att finna en samhällsekonomisk motivering för ett särskilt omställnings- stöd. Är ägaren i den ålder att en om- skolning till annat yrke är önskvärd, skall han naturligtvis ha möjlighet er- hålla omskolningsbidrag på sätt utred- ningen föreslagit. Förutsätter yrkesby- tet flyttning hör han vid försäljning av sitt jordbruk erhålla medel för anskaf- fande av bostad på annan ort. Ytterli- gare skäl till att önska att ett för ratio- naliseringsändamål icke lämpligt jord- bruk försäljes och upphör skulle vara, att man därigenom får hjälp med att fortare nå den produktionsminskning, som utredningsmajoriteten föreslagit. Men det sker då till priset av, att jord- brukaren ifråga upphör med den in— sats i produktionen, som han gjort ge- nom a-tt utnyttja sin arbetskraft och vid sitt jordbruk knutna resurser. Så viktigt

• Sida 328
•  Original

kan inte produktionsmålets uppnående vara, att man betalar för att få folk att sluta att producera. Jag anser att fas- tigheter av sådan beskaffenhet som här avses, bleve föremål för det bästa om- händertagandet om de förvaltades av sina ägare under deras livstid och att småbrukarestöd på nedan angivna skäl ställdes till deras förfogande. Att lant- bruksnämnderna skall bli ägare till en stor mängd icke rationaliseringsmöjliga eller för rationaliseringsändamål icke användbara jordbruksfastigheter, ter sig inte lämpligt.

Jag vill i detta sammanhang citera ett uttalande, som jag läst, om det holländs- ka avlösningsbidragssystemet: »Det ha- de varit till större nytta om pengarna an- vänts till hjälp åt de unga jordbrukarna, som skall ta vid, än att ges till dem som valt att lämna jordbruket.» Omdömet gäller naturligtvis i än högre grad de mera generösa förslag till omställnings- stöd än dem utredningen föreslagit, som varit på tal i den allmänna debatten.

Jag anser att det av utredningen före- slagna omställningsstödet inte kommer att kunna tillgodose jordbrukets intres- sen. I stället bör lantbruksnämnderna få-möjlighet att tillämpa generösare in- köpspriser, som vid fastigheternas för- säljning får avskrivas, och att förstärka sina insatser för rationaliseringsverk- samheten.

4. Småbmkustödet

Jag anser mig inte kunna acceptera ut- redningens förslag om småbrukarstö- dets slopande 1967/68. Som ledamot i båda de utredningar, som behandlat hit- hörande frågor, har jag lärt mig förstå att småbrukarstödet för många av mot- tagarna kommit att framstå som ett so- cialt stöd och inte direkt som en kom- pensation för förmåner, som kommer andra jordbrukare till del, men som brukaren av ett mindre jordbruk inte

nämnvärt kan tillgodogöra'sig. Bortta- gandet av småbrukarstödet måste därför för många kännas på samma sätt som om andra grupper av människor oför— skyllt berövades en social förmån.

Jag har enligt vad förut anförts inte accepterat införande av ett speciellt omställningsstöd för jordbrukare som säljer sina fastigheter. Men även om ett sådant omställningsstöd vid försäljning- ar infördes, utgör det inget tillräckligt skäl för ett generellt slopande av hela småbrukarstödet. För den som säljer försvinner småbrukarstödet automatiskt och han kompenseras antingen genom köpesumman och om utredningens för- slag godkännes genom särskild kompen- sation. Men för den som av avgörande personliga skäl inte vill eller inte kan sälja försvinner enligt utredningens för- slag utan kompensation det bidrag till förbättring av hans levnadsstandard, som tidigare utgått. Det blir alltså en betydande mannamån till fördel för den ene och till nackdel för den andre. För- faringssättet har alltför tydligt karaktä- ren av straff för underlåtenhet att för- sälja sin egendom på tid och villkor, som myndigheterna vill bestämma. Borttagandet tas visserligen bort gene- rellt på en gång för alla, men kompen- sation står inte den till buds, som inte säljer. '

Så som småbrukarestödet i form av arealtillägg nu är konstruerat med be- hovsprövning, behöver inte befaras att någon som har bättre utkomstmöjlighe- ter stannar kvar vid ett jordbruk för småbrukarstödets skull. Det måste vara andra och starkare skäl som är avgö- rande och de bör respekteras. Annor- lunda förhåller det sig med leverans— tillägge-t, som inte är behovsprövat och som därför utgått i klart omotiverade fall och kunnat påverka produktionen i icke önskvärd riktning. Leveranstill— lägget bör därför försvinna som pro—

• Sida 329
•  Original

duktbundet bidrag, men till småbruka- re som enligt behovsprövning är berät- tigad erhålla arealtillägg bör kompensa— tion för det bortfallna leveranstillägget utgå med ett icke produktbundet fast bidrag motsvarande exempelvis det le- veranstillägg som utgått i medeltal de sista tre åren. Sedan detta bidrag sam- manlagts med arealtillägget till ett fast årligt bidrag, behöver den årliga om- prövningen endast bestå i att fastställa om mottagaren alltjämt äger jordbruket och om hans inkomst inte överstiger den gräns som nu gäller för behovs- prövningen av arealtilläggen. Bidraget kommer alltså inte att utgå till några nya ägare.

Jordbruksutredningen skriver själv i kapitel III:

»För särskilt den äldre arbetskraften föreligger omställningssvårigheter på grund av att den ofta ej kan erbjudas annan lämplig sysselsättning, att den saknar kännedom om andra arbetsmöj- ligheter eller genom att denna arbets- kraft känner personliga svårigheter att lämna en invand arbetsmiljö, som har karaktären av livsform, för att övergå till annat yrke.»

I huvudsak torde det vara människor vars förhållanden överensstämmer med ovanstående beskrivning, som fram till sin avgång som jordbrukare skulle kom- ma i åtnjutande av ett fortsatt småbru- karstöd i något ändrad form. Statsmak- terna har i allmänhet varit synnerligen angelägna om att inte rubba en social förmån, som blivit beviljad sedan beho- vet utretts och konstaterats. Jag anser att samma inställning är fullt befogad i fråga om det småbrukarstöd, som ur- sprungligen avsåg att ge kompensation för de förmåner som 1947 års jord- brukspolitiska riktlinjer avsåg att ge jordbrukare med större arealer. Även om jordbruksutredningens förslag nu inte syftar till någon inkomstlikställig-

het med andra näringsgrenar för de större jordbrukens innehavare, avser de dock att understödja de större jordbru- kens effektivisering och förbättring av deras ekonomiska lönsamhet. Jag anser det därför vara berättigat att småbru- karstöd utgår som ett standardförbätt- ringsbidrag till sådana jordbrukare, som inte kan lämna sina små jordbruk, utan nödgas grunda sin försörjning på den knappa avkastning dessa kan ge. Arealtillägget är maximerat till 500 kro- nor och leveranstillägget till högst 400 kronor per år. Ett fast bidrag enligt ovan föreslagna grunder skulle nu kunna uppgå till högst 900 kronor per år. Det kan inte gärna anses vara av den bety- denhet, att det lägger hinder i vägen för jordbruks försäljning till rationali- seringsändamål.

5. Mjölkprisregleringen Den underton av att ej vilja acceptera jordbrukets rätt att som gren av ett fritt näringsliv utnyttja det inflytande sam- bandet mellan utbud och efterfrågan har på prissättningen, som jag förut på- talat i jordbruksutredningens argumen» tering, kommer också till synes i ut- redningens förslag till prissättning på mjölk och därav utvunna produkter. Jag kan acceptera, att det inte behö- ver vara en statlig uppgift att reglera prisclearingar mellan olika slag av me- jeriprodukter. Den uppgiften bör meje- riorganisationen vara vuxen och för fullgörandet genomföra nödvändig kon- centration av sin verksamhet. Jag re- serverar mig mot tanken att genom jordbrukspolitiska åtgärder ingripa på detta område och jag finner argumen- teringen för ett sådant ingripande i hög grad bristfällig. Den föreslagna tvångsstyrningen av prisrelationen mellan konsumtionsmjölk och smör bortser ifrån att de nuvaran- de prisrelationerna inte är resultatet av

• Sida 330
•  Original

något teoretiskt funderande utan vuxit fram vid konfrontation med verklighe— ten vid de olika mjölkprodukternas för- säljning. Av den råvara mejerierna får ta emot för att efter förädling försälja, [tillverkas olika sedan gammalt i det svenska kosthållet ingående produkter. Av fettet tillverkas smör, av fett och äggvita Ost och av helmjölkens samtliga ämnen konsumtionsmjölk, varvid fett- halten numera standardiseras. För de olika produkterna tas ut det pris, som ur marknadsmässiga synpunkter ger bäst resultat. Ingen produkt är så sär- präglad att den i kosthållet inte kan ut- bytas mot någon annan vara. Något ut- nyttjande av samhällsskadligt monopol har därför inte kunnat ske.

Vid prissättningen av de olika mjölk— produkterna har mejerierna endast gjort, vad som allmänt torde ske, när olika produkter framställas ur samma råvara t. ex. vid oljeraffinaderierna, charkuterifabrikerna och köttstyck- ningsföretagen. Bensin, fotogen, smörj- oljor, eldningsoljor och asfalt saluföras till olika pris och inte efter sin viktmäs— siga andel i råoljan. Priset sättes så, att önskad försäljningskvantitet uppnås för de olika produkterna. Så har också skett vid prissättning av de olika mejeripro- dukterna. Att kalla ett sådant allmänt vedertaget förfaringssätt för att vid för- säljning av mjölkprodukterna gynna de rika smörkonsumenterna på de fattiga barnfamiljernas bekostnad är helt omo- tiverat, särskilt som konsumtionsmjöl- ken i förhållande till sitt näringsvärde alltjämt saluföres till lågt pris.

Nu vill jordbruksutredningens majo- ritet vid prissättningen av mejeripro— dukterna tillämpa ett teoretiskt resone- mang att priset skall sättas efter pro- duktionskostnaden. Det besvärliga pro- duktionskostnadsproblemet löser man så att man utgår från priset på den kvantitet helmjölk som användes, oav-

sett om en eller flera av helmjölkens ingredienser ingår i produkterna. Man bortser därvid ifrån, att produktions- kostnaderna för helmjölk är annorlunda under sommarens betesgång än under vinterns stallfodring, och att smörtill- verkningen som är större under betes- säsongen än under vinterhalvåret del— vis baseras på mjölk med låg produk- tionskostnad. Man bortser också från att ingredienserna för mjölkens olika näringsämnen inte ställer sig lika i pris. Mjölkens tre huvudsakligaste närings- komponenter kommer från olika foder- medel eller från olika delar av samma fodermedel. Ett ämne som fett kan mjölkkon bilda av olika kolhydratrika beståndsdelar i fodret. I fråga om ägg— vitan ställs större fordringar på att fodret har lämplig sammansättning av äggvitebyggstenar. Ingen kan beräkna produktionskostnaderna för de olika slag av råmaterial som ingår i de olika mejeriprodukterna, och talet om att prissätta efter produktionskostnaderna är helt verklighetsfrämmande.

Även om leveran-törspriset blir ut- gångspunkt för ett lika råvarupris för smör, ost och konsumtionsmjölk, vore en framtvingad sänkning av konsum- tionsmjölkpriset och en höjning av smörpriset att beröva mjölkproducen— terna rätten att vid saluförandet av de olika mejeriprodukterna utnyttja kon— kurrensläget till en prissättning, som ger en skälig betalning för mjölkpro- duktionen i dess helhet. Ett väsentligt höjt smörpris måste minska smörför- säljningen då konkurrens möter från billigt margarin. Väsentligt sänkt kon— sumtionsmjölkpris måste, även om kon- sumtionen kan något höjas, ge mjölk— producenterna minskade inkomster. Ta— let om att de föreslagna ändringarna av priset på smör och konsumtionsmjölk inte avser att ge ett sämre avräknings— pris för mjölken, förutsätter att mjölk-

• Sida 331
•  Original

produktionen minskar så kraftigt att den producerade mjölken inte räcker till större smörproduktion, än som kan avsättas till ett 4 ä 5 kronor högre pris per kg. Men då kommer det oföränd- rade avräkningspriset att utgå för en betydligt mindre kvantitet mjölk och jordbrukarnas mjölkintäkter minskas. Mjölkproduktionen arbetar dock även i förhållandevis stora enheter med otill- räcklig täckning av produktionskostna- derna. Den förbättring av inkomstläget, som kunde åstadkommas genom en minskning av smörproduktionen, har mjölkproducenterna behov av att få till- godogöra sig och inte att lämna ifrån sig genom en ändrad prisreglering.

Som medel i en tilltänkt mot jordbru- ket riktad prispress för att förverkliga en sänkt produktionsmålsättning, är en försämring av mjölkproduktionens eko- nomiska villkor givetvis effektivt, då in- komsten av mjölkproduktionen utgör drygt 35 procent av jordbrukets totala inkomster. Men ur allmänt försörjnings- politiska synpunkter är åtgärder, som kan undergräva mjölkproduktionens ekonomi, riskfyllda. För att uppnå en så minskad mjölkproduktion att det smöröverskott försvinner, som skulle uppstå vid ett smörpris på 12 å 15 kro- nor, måste en väsentlig minskning av koantalet genomföras. Minskningen måste bli större i samma mån våra do- kumenterat goda betingelser för pro- duktionsökning per ko utnyttjas. Men ett minskat antal mjölkkor sätter vår köttförsörjning i fara. Den utvecklingen kan betyda, att konsumenterna vid köp av kött får betala den besparing de gjort vid köp av billigare konsumtions- mjölk. Ingrepp i nötboskapsskötselns produktionsbetingelser bör inte ingå i ett jordbrukspolitiskt program. Det bör överlåtas åt producenterna att inrätta sin produktion efter sitt eget bedöman- de av marknadsbetingelserna.

Det allmänna mjölkpristilläggets bort- tagande kan accepteras, därför att det kan anses vara omotiverat att i dagens inkomstläge förbilliga ett livsmedel ge— nom direkta statssubventioner. Allmän- na mjölkpristilläggets tillkomst och storlek har dock varit sammankopplade med ett inhiberande från jordbrukets sida av annars motiverade och genom- förbara höjningar av konsumtions- mjölkpriset. Ett borttagande av det all— männa mjölkpristillägget bör därför ske under erkännande av jordbrukets rätt att kompensera sig för bortfallet ge- nom höjning av konsumtionsmjölkpri— set. I annat fall torde jordbruksminis- terns uttalande att ändringen i mjölk- prisregleringen inte skulle medföra nå- gon ändring av leverantörspriset på mjölk, inte kunna effektueras. Huruvida och i vilken grad en sådan rätt till kompensation skall utnyttjas bör meje— riorganisationen få avgöra med hän- synstagande till den inverkan priset har på avsättningens storlek.

6. Övrigt Tidsnöd och utrymmesskäl föranleder att jag inte kan behandla alla de punkter, där jag skulle önskat få anmäla förslag till ändringar i utredningstexten. Av— ståendet motiveras även av att jag vet att vissa av mig hysta synpunkter blir redovisade inför remissorganen och de avgörande statsorganen genom den re— servation som avlämnas av jordbruks- organisationernas representanter. Jag avser bl. a. familjejordbrukets betydelse samt värdet av s. k. jordbrukskonto för åstadkommande av skatteutjämning mel- lan olika goda skördeår. Där inte av lnin reservation framgår att jag har av- vikande mening önskar jag instämma i den av herr Bengtsson m. fl. lämnade reservationen. Tydligt framgår att detta inte gäller produktionsmålsättningen och omställningsstödet.

• Sida 332
•  Original

'Vad jag med min reservation avsett få framhålla är i huvudsak:

1. Jordbrukspolitiken bör syfta till att understödja det svenska jordbrukets strävan till ökad effektivitet och an- passning. Detta är det effektivaste medlet för vår livsmedelsförsörjnings förbilligande och förutsätter en struk- turrationalisering genom vilken resur- ser inom jordbruket friställes för place- ring i andra näringsgrenar.

2. Detta förutsätter att det svenska jordbrukets produktion inte genom jordbrukspolitiska åtgärder bör tvingas ner till att motsvara blott 80 procent av vårt försörjningsbehov av livsme- delsråvaror. Avgörande skäl talar för att inte i de jordbrukspolitiska riktlin- jerna fixera någon annan norm för pro- dunktionsmålsättningen, än den gräns under vilken produktionen inte får gå, om beredskapsförsörjningen skall tryg- gas.

3. Liksom nu bör prisstöd ges åt den produktion, som kan avsättas på hem- mamarknaden, medan produktion för export utan prisstöd helt får ske på jordbrukets egen risk. En lämpligare fördelning av produktion för hemma- marknad och export bör eftersträvas för ett bättre utnyttjande av våra bäs- ta produktionsbetingelser.

4. Prisstödet bör genom förhandling- ar fastställas så, att de priser som skall gälla från den 1.9.1967 ger fullt ratio- nella jordbruksföretag en lönsamhet

som ligger i paritet med den som upp- nås inom övriga näringsgrenar och en skälig levnadsstandard åt sådana jord- brukare som ännu inte nått full ef- fektivisering, men som har full syssel— sättning vid sina jordbruk. Prisläget på jordbrukets produkter skall sedan tillåtas utveckla sig i samma takt som den allmänna realprisutvecklingen och genom förhandlingar justeras på grund av kostnadsutvecklingar på hemma- marknaden eller ändrade förhållanden på den internationella livsmedelsmark- naden.

5. Då det av utredningen föreslagna omställningsstödet inte kommer att till- godose de vid jordbruket kvarvarandes intressen bör lantbruksnämnderna i stället få möjlighet att tillämpa generö- sare inköpspriser, som vid försäljning får avskrivas, och att förstärka sina in— satser för rationaliseringsverksamhet.

6. Ett icke produktbundet småbrukar— stöd bör tillhandahållas åt brukare, som förut åtnjutit arealtillägg.

7. Mejeriorganisationen bör tillerkän- nas rätt att samtidigt med allmänna mjölkpristilläggets borttagande genom prishöjningar kompensera jordbrukar- na för inkomstbortfall. Mejeriorganisa- tionen bör inte hindras från att vid be- stämmande av prisrelationer mellan oli- ka mjölkprodukter ta hänsyn till kon- kurrensförhållanden vid avsättningen och att utjämna leverantörspriset efter det totala försäljningsresultatet.

• Sida 333
•  Original

Särskilt yttrande av herr Hansson

I huvudsak har jag anslutit mig till de tankegångar och förslag, som fram- förts i reservationen av herr Bengtsson m. fl. I vissa detaljer vill jag emellertid ytterligare utveckla några synpunkter, vilket särskilt gäller produktionsvoly- mens omfattning. Jag anser, att utred- ningsmajoriteten med sitt förslag om att jordbrukspolitiken skall inriktas på en självförsörjningsgrad av 80 % tar alltför lätt på vårt lands vitala försörjnings- intressen. _

Det svenska jordbruket i nuläget Det är självklart att jordbruksproduk- tionen såväl som all annan verksamhet måste bedömas från samhällsekono— miska synpunkter och att högsta möj- liga effektivitet måste eftersträvas inom jordbruket liksom på andra områden. Den allmänt kritiska attityd, som ut- redningsmajoriteten intagit till jordbru— ket, skapar föreställningen att det sven— ska jordbruket skulle vara en eftersatt näringsgren, som ej kan följa med i ut- vecklingen. En sådan inställning är att beklaga, eftersom det svenska jordbru- ket kunnat hävda sig mycket väl i jäm— förelse med andra länders jordbruk. I vårt land har produktivitetsökningen i jordbruket tidvis överträffat motsva- rande utveckling inom industrien. Visserligen ligger vissa delar av vårt land mindre gynnsamt till för jordruks- produktion än i stort sett övriga väst— europeiska länder. Inom de delar av vårt land där klimat och jordmån är gynnsamma —— och det gäller våra egentliga jordbruksområden — torde

effektiviteten hos vårt jordbruk vara fullt jämförbar med den som finns i de bästa av Västeuropas jordbruksområ— den. Trots att det svenska jordbruket har de högsta omkostnaderna i jämfö— relse med övriga europeiska länders jordbruk, har det kunnat producera livsmedel till priser, som legat på unge- fär samma nivå som nämnda länders eller obetydligt över. Detta har varit möjligt endast tack vare en tekniskt hög standard genomsnittligt sett inom vårt jordbruk och en. kraftig rationali- seringsinsats. Svenskt jordbruk intar en av de främsta platserna när det gäller ett effektivt utnyttjande av * produk- tionsapparaten.

Det torde därför generellt sett vara felaktigt att betrakta resurser, som an- vändes för jordbruksproduktionen i vårt land, såsom mindre väl utnyttjade än om desamma insatts i t. ex. industripro— (luktionen. Utredningens majoritet har i sina resonemang kring dessa frågor enligt min mening inte tillräckligt be- lyst det svenska jordbrukets från inter- nationell synpunkt framträdande ställ- ning och inte heller gett det den plats i svensk samhällsekonomi, som det för- tjänar.

I debatten om livsmedelspriserna har man ofta bortsett från fördelningen mel- lan å ena sidan vad som tillkommer jordbrukaren av detta pris och å andra sidan den del som beror på förädling och distribution. Den arbetsgrupp inom utredningen, som sysslat med distribu- tionsfrågor, redovisar i ett betänkande, att under åren 1950—1961 har priserna

• Sida 334
•  Original

till jordbrukarna för de produkter, som konsumerats inom landet, ökat med 63 %, dvs. att de praktiskt taget följt konsumentprisindexutvecklingen under samma tid. Priserna i detaljhandelsle- det för livsmedel från egentliga jord- bruksprodukter har däremot ökat med 78 % under samma tid.

Att konsumentpriserna på egentliga jordbruksprodukter ökat mer än övriga varor och tjänster under 1950-talet be- ror således — frånsett varuskatten — praktiskt taget helt på ökade priser på tjänster från livsmedelsindustri och distribution. Prisstegringarna på nämn- da tjänster uppgick enligt distributions- gruppens beräkningar under tiden 1950 —1961 till 102 %.

Priserna på jordbruksråvarorna har sålunda fått minskad betydelse för våra livsmedelsutgifter. Det är enligt min mening viktigt, att detta förhållande kommer till klart uttryck i debatten kring jordbrukspolitiken.

Att döma av utvecklingen sedan bör- jan av 1950-talet har produktionen av livsmedel i Sverige stagnerat volym- mässigt. Livsmedelskonsumtionen per capita har under efterkrigstiden ned- gått, så att den nu ligger cirka 10 % under den som redovisades för åren närmast före andra världskriget. Efter- som befolkningen under samma tid ökat med cirka 20 %, har alltså den totala livsmedelskonsumtionen i vårt land sti- git med cirka 10 %. Den svenska livs- medelsproduktionen har emellertid un- der efterkrigstiden ökat med endast 5 %. Denna utveckling skiljer sig från vad som inträffat inom andra västeuro- peiska länder, där under samma tid skett en stark produktionsuppgång. Man kan utgå från att det svenska jord- brukets produktionsvolym kommer att minskas i framtiden utan att särskilda åtgärder härför behöver vidtas från samhällets sida.

Under normalår täcker den svenska livsmedelsproduktionen någotsånär det inhemska behovet. På grund av ofrån- komliga variationer genom årsmånens inverkan kan brist resp. överskott upp- stå. Under åren 1950—1960 har själv- försörjningsgraden varierat mellan 105 % år 1953—1954 och 79 % år 1958 —1959. Medeltalet för perioden var 95 %.

Bruttosjälvförsörjningsgraden för egentliga jordbruksprodukter beräkna- des år 1962—1963 till 98,5 %. Härav berodde cirka 3 % på produktion ge- nom importerat foder. Nettosjälvför- sörjningsgraden skulle alltså vara 95,5 %. Senare utförda beräkningar vi— sar, att bruttosjälvförsörjningsgraden år 1965—1966 var cirka 94 %. En snabb nedgång hade sålunda skett.

Problem vid sänkt självförsörjningsgrad Utredningsmajoriteten har förordat att jordbrukspolitiken skall inriktas på en sänkning av självförsörjningsgraden till 80 %. Som argument för en sådan minskning har bl. a. anförts det i för— hållande till industrien högre gräns— skydd, som det svenska jordbruket be- höver. Här rör man sig emellertid på områden som inte kan jämföras. Världs— marknaden på jordbruksprodukter är av alldeles speciell karaktär. Exportö- rerna av livsmedel har att välja mel— lan risken av att varan förstöres genom den ofta begränsade lagringsmöjlighe— ten eller att sälja till nära nog vad pris som helst. De 5. k. världsmark- nadspriserna på jordbruksprodukter är sålunda i stort sett bestämda av dump— ingartade utbud. Något jämförbart för— hållande inträffar inte vid överproduk- tion på industriens område. De 5. k. världsmarknadspriserna på jordbruks— produkter svarar sålunda inte mot de reella produktionskostnaderna i export— länderna.

• Sida 335
•  Original

Man får självfallet räkna med att vår självförsörjningsgrad kommer att sjun- ka ytterligare utan att några speciella produktionsbegränsande åtgärder ut- över dagens insättes. Såsom framhål- lits har jordbrukets produktionsvolym minskats mycket snabbt under de se- naste åren. Med en likartad reducering framöver skulle den av utredningsmajo- riteten åsyftade nedskärningen till 80 % av självförsörjningen vara uppnådd långt före slutet av 1970-talet. Denna bedömning avser sålunda en utveckling, som kan följa vid nuvarande jordbruks- politik. De skärpta åtgärder, som enligt utredningsmajoriteten skall sättas in för krympning av jordbruksproduktionen, komme att medföra verkningar, som ej skulle begränsas till de av utrednings— majoriteten beräknade utan med all san- nolikhet sträcka sig väsentligt längre.

Så kan bli fallet t. ex. då det gäller utredningsmajoritetens förslag om av- veckling av mjölkregleringen. Visserli- gen sker en stark minskning av mjölk- produktionen trots det stöd som den nuvarande regleringen utgör, och i sam- band därmed har motiv anförts för mjölkregleringens successiva anpass- ning till den minskade produktionen.

Det bör emellertid tas i beaktande att den nuvarande sänkningen av mjölk- produktionen är betingad främst av dess låga lönsamhet men också är or- sakad av vissa arbetskraftsproblem, och av svårigheten att kunna förse storleks- rationaliserade gårdar med erforder- liga byggnader. Minskningen av mjölk- produktionen bör därför inte betraktas som ett ödesbestämt faktum som man endast har att avvakta resultatet av.

'Det kan ifrågasättas om de av utred- ningsmajoriteten beräknade »vinsterna» genom mjölkregleringens avskaffande är realistiska. Man förordar en sänk- ning av konsumtionsmjölkpriset med cirka 20 öre per liter och samtidigt en

335 höjning av smörpriset till cirka 12 å 13 kronor per kg. Huruvida det är möjligt att avyttra smör till detta pris har man inte närmare undersökt. Efter- som de största smörkonsumenterna åter- finns bland arbetare och pensionärer samt hos åldringar över huvud taget uppstår därmed ett socialt problem, som man stillatigande går förbi.

Smörkonsumlionen per hushåll och konsumtionsenhet år 1958

Högre tjänstemän ............... 7,3 kg Lägre tjänstemän ............... 9,5 » Arbetare ....................... 10,6 » Pensionärer .................... 12,3 » Övriga ej förvärvsarb ............ 10,4 » Under 29 år .................... 9,8 » 30—39 år ...................... 10,9 » 40—49 » ...................... 10,5 » 50—59 » ...................... 12,4 » 60—66 » ...................... 12,8 » 67—69 » ...................... 14,2 » 70—79 » ...................... 14,0 »

Man finner den högsta sammanlagda smör- och hushållsmargarinförbruk- ningen hos jordbrukare och arbetare, den lägsta hos högre tjänstemän. Den lägsta andelen smör resp. den högsta andelen margarin finner man bland högre tjänstemän. Likaså tyder uppgif- terna på att ju äldre husföreståndaren är, desto högre ligger smörandelen.

Den relativt obetydliga sänkning som kan beräknas av margarinpriset genom regleringens borttagande kan på intet sätt kompensera dessa konsumtions- grupper med den högsta smörförbruk— ningen. I den mån de konsumerar mjölk blir de däremot delaktiga av det lägre mjölkpriset. Barnfamiljernas be- sparing genom det sänkta mjölkpriset reduceras givetvis också i den mån des- sa även konsumerar smör. De av utred- ningsmajoriteten påstådda fördelarna i förslaget förefaller därför vara allt för kategoriska. Den valfrihet som konsu- menterna nu har mellan smör och mar- garin kommer att starkt påverkas.

• Sida 336
•  Original

För vissa delar av vårt lands jord- bruk, framförallt i Norrland, är pro- duktionen av animalier och främst då av mjölk av stor betydelse, vilket torde innebära, att vi inte bör vara overk- samma, om minskningen tenderar att åstadkomma svårartade situationer för jordbruk i nämnda och andra likartade bygder. Redan hotet mot. det 5. k. norr- landsstödet torde ha inverkat negativt inom de områden detta berör. Jag vill beträffande detta särskilda stöd hän- visa till vad som därom anförts i före- nämnda reservation.

Eftersom produktionen av mjölk är en förutsättning för köttproduktionen kan en alltför låg mjölkproduktion få allvarliga konsekvenser för den in— hemska tillgången på kött. Såsom fram- hålles i den förutnämnda särskilda re- servationen kommer tillgången på nöt— kött inom en snar framtid att minska så kraftigt att konsumtionsbehovet in- om landet ej kan tillgodoses.

Med hänsyn till den värdefulla ägg- vitetillgång som mjölk och kött utgör bör ej heller av denna orsak en sjun- kande produktion tillåtas ernå en ur folkförsörjningssynpunkt riskabelt låg nivå. Jag anser därför att de av utred- ningsmajoriteten föreslagna åtgärderna på detta område ej är realistiska och de anförda motiveringarna ej tillräck- ligt bärande, varför jag anser att frå- gan om mjölkregleringens anpassning till ändrade förhållanden bör under- ställas förnyad omprövning, varvid framför allt bör beaktas att mjölkpro- duktionen även i framtiden i huvud- sak kan vara knuten till det konventio- nellt bedrivna familjejordbruket.

Utredningsmajoritetens prognoser och beräkningar kring vår livsmedelsbered- skap ger också i övrigt anledning till kommentarer. Majoriteten utgår från att cirka 1 000 000 hektar åker skall kun- na nedläggas. Den beredskapslagring av

livsmedel som därvid skulle nödvändig- göras har emellertid ansetts av den ar- betsgrupp inom utredningen, som syss- lat med beredskapsfrågorna, såsom orea- listisk. Den intensitetsökning på kvar- varande arealer, som utredningsmajo- riteten räknar med, blir ju beroende av de allmänna betingelser, som lämnas jordbruket. De uttalanden, som utred- ningsmajoriteten gjort t. ex. beträffan- de en prispresspolitik, kan i fråga om en eftersträvad intensitetsökning knap- past peka i gynnsam riktning.

Såsom framhållits skulle en avveck- ling av mjölkregleringen sannolikt föl- jas av en minskning i mjölkproduktio- nen och därmed också i köttproduk- tionen. Huvudargumentet att vi relativt snabbt skall kunna öka självförsörj- ningsgraden genom att utvidga vegeta— bilieproduktionen på animalieproduk— tionens bekostnad mister därvid åtskil- ligt i realitet. Marginalen härför kan bli för snäv med hänsyn till behovet av en tillräcklig äggviteförsörjning. Den animalieproduktion, som baseras på im— portfoder, torde minska betydligt vid en avspärrning.

Skulle den inhemska sockerproduk- tionen krympas gentemot den nuvaran- de, innebär detta ett hårt slag mot såväl mjölk- som köttproduktionen inom de sockerbetsodlande distrikten. Tack vare de biprodukter, betblast och betmassa, som nu erhålles vid sockerbetsodlingen, upprätthålles en viss produktion av nämnda äggviterika livsmedel inom des- sa områden. Det torde inte vara möjligt att med nuvarande ekonomiska beting- elser ersätta nämnda fodermedel med andra.

Såsom framgått har genom årsmåns- växling självförsörjningsgraden varie- rat mellan 105 % och 79 %. Vid en po— litik, som inriktas på en 80-procentig självförsörjningsgrad, skulle alltså en- bart årsmånsväxlingar kunna utlösa kri-

• Sida 337
•  Original

tiska situationer, där de för en av- spärrningssituation erforderliga lagren snabbt skulle kunna tömmas.

Utbudet av vissa livsmedel på världs- marknaden, främst animalier, är för- hållandevis litet. Krympes produktions- volymen till 80 % av försörjningsbeho- vet, måste vi söka säkerställa vår livs— medelsförsörjning genom fasta kon— traktsbundna avtal. I sådana avtal torde prisnivån komma att ha ringa gemen- samt med de priser, som brukar beteck- nas som världsmarknadspriser.

Världshandeln med socker torde ge vissa erfarenheter härvidlag. Endast omkring en tredjedel av världshandeln med denna vara sker till världsmark- nadspriser. Detta världsmarknadspris har är 1965/66 varit nere i 34 öre per kg. Den övriga världshandeln baseras på långsiktiga kontrakt till priser som f. 11. ligger betydligt över denna nivå. Priset på råsocker enligt Common Wealth Sugar Agreement ligger på en nivå av ca 80 öre per kg, vilket omräknat till färdigt socker innebär 85—95 öre per kg. För de avsevärda kvantiteter soc- ker, som U. S. A. genom kontraktsbund- na avtal importerar från ett 30-tal län- der, gäller ett importpris av 90 öre per kg. Samma pris gäller i sockeravtalen mellan Cuba och Sovjet m. fl. länder. Exemplen torde utvisa att vi inte kan räkna med världsmarknadspris på im- portvarorna, om vi genom en långt ned- pressad produktionsvolym gör oss per- manent beroende av att skaffa en bety— dande del av vårt livsmedelsbehov från andra länder.

En med statliga åtgärder styrd ned- skärning av produktionsvolymen till 80 % innebär, att vi avsiktligt gör oss beroende av utlandet för vår livsme- delsförsörjning och skapar ett perma- nent importbehov. Inget annat land i världen med möjligheter att i stort sett klara sin egen livsmedelsförsörjning har

hittills avsiktligt vågat ställa sig i en sådan situation. En förutsättning för att vårt land på detta sätt skulle kunna klara livsmedelsförsörjningen är ju ock- så, att andra industriländer i samma belägenhet som vi inte handlar lika- dant.

Såsom framhållits i den förstnämnda reservationen har en minskning av självförsörjningsgraden till 80 % och en däremot svarande ökning av livsmedels- importen stor betydelse även i fråga om valutareservens utveckling. Med de svårigheter, som för den närmare fram- tiden synes föreligga för strävandena att återställa balans i vår utrikeshandel, är det enligt min mening all anledning att uppmärksamma detta problem.

Problemen kring lagringen

Vid en krympning av jordbrukspro- duktionen till 80% självförsörjnings— grad, vilket torde ernås redan vid en nedläggning av 600 000—800 000 hektar åkerjord, krävs från beredskapspoli- tiska synpunkter en omfattande lagring av livsmedel. Vissa livsmedel har ganska god lagringsbeständighet, t. ex. spannmål och socker, där lagringstiden av experter uppgivits till 3—5 år. För andra varor däremot är lagringstiden avsevärt kortare, t. ex. för fettråvaror 1 år, för fläsk och kött % år, för smör 15 veckor och för ägg 1 vecka.

För dessa senare nämnda livsmedel måste man följaktligen välja mellan att antingen inte ha någon mera bety- dande (tillräcklig) lagring eller också att vid fullgod lageromfattning se till att omsättningen av lagren blir tillräck- ligt snabb för att förekomma försäm- ring eller förstöring. En så snabb om- sättning på animaliesidan har emeller- tid den nackdelen, att konsumenterna även under fredstid måste konsumera

• Sida 338
•  Original

lagrade livsmedel i mycket stor om- fattning. Detta har med all önskvärd klarhet visats av den arbetsgrupp inom utredningen, som sysslat med bered- skapsfrågorna.

Vid sin beräkning av kostnaderna för olika sätt att tillgodose det margi- nella behovet av jordbruksprodukter har denna arbetsgrupp behandlat två olika lager-alternativ. Alt. 1 bygger på en reducering av 500 000 hektar åker och alt. II på en reducering därutöver på ytterligare 500000 hektar. Emeller- tid bedömdes alt. II såsom orealistiskt. Beräkningarna avsåg att söka ange kost- naden för att ersätta den produktion som bortfaller genom nedläggningen av de nämnda arealerna.

Gruppen har även sökt bedöma och

ange de lagringstekniska spörsmål som inträffar och deras praktiska konse- kvenser för konsumenterna.

Vad beträffar vegetabilierna torde några svårigheter ej uppstå att lagra dessa under den tid (ca 3 år), som man anser att en beredskapslagring bör om- fatta, Animalieprodukterna däremot är ganska svårlagrade och kvalitetsförsäm- ring torde få accepteras. Man har räk- nat med fryslagring, varvid lagren mås- te omsättas i regel flera gånger årligen för att ej orsakas så stor kvalitetsför- sämring, att verkliga avsättningspro- blem uppstår.

Här nedan återges beredskapsgrup- pens översikt av lagrens storlek, om— sättningshastighet och uttagens storlek i relation till konsumtionen:

Nödvändiga ärliga uttag ur fryslager i relation till total inhemsk konsumtion vid lag— ring av kvantiteter, fall I .

Fall l Produktion från . 500 000 ha/år Idag:;ftgéååöl— Nödvändigt år- Ärligt uttag i Produkt kräver lager av jande antal hgft påtag ur proleeknt av mne- föuande storlek, gånger per år lys ager ms x onsumtlon ton Lon Kött ................ 62 100 2 124 200 80 Fläsk ............... 51 500 2 103 000 55 Äggmassa ........... 34 800 0,5 17 400 20 Smör ............... 81 000 3,5 283 500 ( 1001

1 Egentligen fyra gånger den inhemska konsumtionen.

För kött och fläsk antages lagring av de aktuella kvantiteterna vara möjlig trots att man redan vid kvantiteterna enligt fall I tvingas att i fredstid kon- sumera 80% av köttet och 55% av fläsket som fryst vara.

Ägg antages lagrade som äggmassa, för vilken produkt lagringstiden kan beräknas till 2 år. Vid kvantiteter en- ligt fall 1 innebär denna lagring att ca 20% av den årliga äggkonsumtionen måste ske i form av äggmassa. Detta antages vara möjligt.

Tabellen visar att lagring av hela smörmängden icke är möjlig. Här an- tages lagring för ett maximialternativ, som innebär att hela den inhemska konsumtionen i fredstid baseras på fryst vara. Detta innebär, vid den om- sättningshastighet som angivits i tabel- len och vid en konsumtion av 70 000 ton smör per år, en lagerstorlek på ca 20 000 ton. Detta motsvarar möjlighe— ten att vid 3 års avspärrning konsume- ra 6 700 ton per år ur lager. Av de smör- kvantiteter, som beräknats behöva im-

• Sida 339
•  Original

porteras och lagras, 27 000 ton per år eller 81 000 ton totalt, kan sålunda en— dast 25 % lagras som smör, medan åter— stoden måste lagras som fettråvaror (kopra, sojabönor, jordnötter och sjö- djursolja). Det antages att dessa lagra- de fettråvaror i fredstid årligen omsätts på världsmarknaden.

Med hänsyn till att animalierna ford- rar vid nu känd lagringsteknik en så snabb omsättningshastighet torde nå- gon mera betydande lagring utöver de omedelbara behoven för försvarsmak- ten kunna anses vara utesluten.

En kreatursstam som under freds- mässiga förhållanden kan tillgodose det huvudsakliga behovet av animaliska produkter utgör givetvis den bästa be- redskapen inför en avspärrning. Emel- lertid torde den av utredningsmajori- teten föreslagna avvecklingen av mjölk- regleringen komma att innebära en kraftig reducering av djurbesättning— arna.

Huruvida en intensitetsökning kan åstadkommas på kvarvarande arealer eller inom återstående djurbesättningar blir inte minst beroende på den lön- samhet som kan uppnås. Utrednings- majoritetens förslag ifråga om den in— komstpolitiska målsättningen innebär att en prispress kan komma att etable- ras, vilken inte torde föranleda någon intensitetsökning utan snarare åstad- komma en extensifierad produktion på områden, där särskilt de rörliga kostnaderna, bl. a. arbetskostnaderna, kan nedbringas.

Man kan inte heller bortse ifrån att en produktionsvolym som ligger så lågt som vid 80 % eller därunder löper risk att pressas ytterligare vid en avspärr- ning. Endast om lagertillgångarna snabbt kan mobiliseras och inga stör- ningar i försörjningen inträffar, kan en beräknad försörjningsnivå klaras. En avspärrning torde emellertid vara

sammankopplad med förhållanden som innebär mobilisering av arbetskraft, traktorer m.m. och därmed risk för minskad produktionsinsats.

Skulle vårt land indragas i krig, upp- står givetvis helt andra förutsättningar. För en presumtiv fiende, som är med- veten om att vi gjort oss i hög grad be- roende av en omfattande beredskaps- lagring, måste lagringsplatser och lag— ringslokaler vara synnerligen eftertrak- tade mål för angrepp. Den direkta jord- bruksproduktionen torde däremot inte utgöra ett primärt mål för en fiendes angrepp, men givetvis kan en till stor- leksordning och geografisk utbredning begränsad jordbruksproduktion mera animera till bekämpning än ett utbrett och mera omfattande jordbruk. Sveri- ges förmåga att kunna motstå utrikes— politiska påtryckningar under en stor— konflikt är givetvis också i hög grad beroende på den självförsörjning och beredskap vi byggt upp i fredstid. Ex- empel från senaste världskrig torde ve- rifiera detta.

Den nedpressning av produktionsvo- lymen som utredningsmajoriteten före- slår är alltså enligt min mening behäf- tad med allvarliga riskmoment, inte minst vad beträffar den då nödvändi- ga lagringen. Såsom jag förut anfört talar åtskilliga motiv för att försörj— ningsgraden kan komma att sjunka un- der 80 %.

Försvarspolitiska synpunkter

En minskning av livsmedelsproduktio- nen till en självförsörjningsgrad av 80 %, som utredningsmajoriteten föror- dar, torde såsom framhållits förutsätta en långtgående nedläggning av nu od- lad areal. Med stöd av vissa beräkning— ar och uttalanden torde man kunna räk- na med att nedläggningen skulle omfat-

• Sida 340
•  Original

ta ca 1 000 000 hektar. Om man utgår från att denna nedläggning främst kom- mer att drabba de delar av vårt land, där små brukningsdelar dominerar, får man räkna med att en betydande del av jordbruket i Norrland liksom också inom det sydsvenska höglandsområdet kommer att upphöra.

Härmed kommer även rent försvars- politiska aspekter i blickpunkten. Det torde vara ofrånkomligt, att den starka uttunning av den bofasta befolkningen, som bortrationaliseringen av en stor del av jordbruket medför, kommer att allvarligt försämra försvaret av vissa områden och då framförallt av de nord- liga delarna av vårt land. Det minska» de befolkningsunderlaget för en lokal rekrytering till militära enheter och hemvärn måste sålunda innebära att de nödvändiga försvarsåtgärderna i ett krisläge inom ur försvarssynpunkt be- tydelsefulla områden kommer att för— dröjas och bli betänkligt försvagade i ett inledande skede. Särskilt inom så- dana kust- och gränsområden, som kan antas vara sannolika anfallsmål, är be- fintligheten av en tillräcklig bofast be- folkning även av stor betydelse för för- sörjningen av det militära försvaret. Om befolkningen inte kan sysselsättas inom jord— och skogsbruket eller ge- nom en aktiv lokaliseringspolitik ges sysselsättning i andra näringar inom berörda områden, får vi sannolikt räk- na med att priset för en låg produk- tionsvolym inom jordbruket blir en för- sämrad ekonomisk försvarsberedskap framförallt för Norrlands vidkomman— de. I Norrland opererande del av vår försvarsmakt måste alltid räkna med att kunna få sin livsmedelstillförsel från landet i övrigt avskuren. Tillgång- en på livsmedel inOm grupperingsom- rådet kan i sådana fall vara avgörande för en trupps effektivitet och stridsmo- ral. Det är inte osannolikt att en pre-

sumtiv angripare räknar med sådana förhållanden i sin operativa planlägg- ning. Den koncentrering av svenskt livsmedelsproduktion, som utrednings- majoritetens förslag förutsätter, skulle underlätta för en angripare att genom åtgärder, som berör livsmedelsförsörj- ningen, minska vår värnkraft.

Det förtjänar omnämnas vad utred- ningens beredskapsgrupp bl.a. uttalat i detta spörsmål: »Det kan dock antas att en i fred omfattande och över stör- re delen av vårt land lokaliserad jord- bruksproduktion är mindre sårbar för krigets verkningar och sålunda torde erbjuda något större försörjningssäker- het än en till storleksordning och geo- grafisk utbredning begränsad produk- tion. Vid genomförande av strukturra- tionalisering inom jordbruket är det därför angeläget, att även försvarseko— nomiska synpunkter beaktas».

En annan sak, som måste uppmärk- sammas i sammanhanget, är den inver- kan på förädlingsindustriernas place- ring, som en krympning av jordbruks- produktionen enligt utredningsmajori- tetens förslag kan medföra. Naturligast är att förädlingsindustrierna följer pro- duktionen och lokaliseras till ungefär samma områden. Detsamma kan i viss utsträckning sägas om lagerhållningen.

Enligt uttalanden från majoritets- gruppen inom utredningen samt från den närstående håll skulle man få räk- na med att jordbruksproduktionen så småningom skall vara lokaliserad till slättbygderna i vårt land, där mera na- turliga betingelser anses vara för han- den. Väsentliga delar av dessa jord- bruksbygder är emellertid med hänsyn till riskerna för invasion planlagda att utrymmas. Den förutsatta koncentre- ringen av livsmedelsproduktionen till förhållandevis begränsade områden är därför med hänsyn till såväl militär som ekonomisk försvarsberedskap all-

• Sida 341
•  Original

varlig. Om därtill förädlingsindustrier- na liksom lagerhållningen av jordbruks- råvaror och förädlade livsmedel också kommer att koncentreras till sådana områden, vilket får hållas för sanno- likt, försämras förutsättningarna för en godtagbar krigsförsörjning ytterligare.

Minskar man den i gång varande produktionen och därmed beredska- pen, ökar man sårbarheten i motsva- rande grad. Beredskapsvärdet är ex- empelvis väsentligt större i en levande djur—besättning än sedan denna nedslak- tats och inlagts i fryshuslager. Genom beroendet av elkraftsförsörjningen är vissa delar av vårt land osäkra för så- väl förädlingsverksamhet som lagerhåll— ning.

Det synes nödvändigt, att från för- svarspolitisk synpunkt största upp- märksamhet ägnas åt den förändring i livsmedelsproduktionens lokalisering, som kan beräknas följa vid en krymp- ning av jordbruksproduktionen enligt utredningsmajoritetens förslag. Likaså torde det vara ofrånkomligt, att en så låg självförsörjningsgrad som 80 % måste tasi betraktande, då omfattning- en av vårt militära försvar skall fast- ställas. Även en stark försvarsmakt kan hetvingas, om livsmedelsförsörjningen tryter, och en neutralitetspolitik kan bli svår att upprätthålla, om befolk- ningen lider brist på mat. Det är svårt att finna någon mening i att successivt förbättra och förstärka det militära för- svaret, 0111 samtidigt den inhemska för- sörjningspotentialen allvarligt försva- gas.

Den internationella livsmedelssituationen

Den försörjningssituation, som be— folkningstillväxten i världen medför, kan inte betraktas som ovidkommande för vår del. Från detta sekels början har världens befolkning ökats från cir- ka 1 miljard till cirka 3 miljarder. Den

beräknas växa till cirka 6 miljarder före nästa sekelskifte. Denna situation kommer enligt en av världens främsta experter på detta område, professor Raymond Ewells vid State University of New York, att innebära, att 100-tals miljoner människor kommer att drab- bas av hungersnöd redan under 1970— talet, dvs. samtidigt med att vårt land enligt utredningsmajoritetens förslag kraftigt skall beskära sin egen produk- tion och i stället öka importen ikon- kurrens med de länder, som har brist på livsmedel.

Den otillräckliga försörjningen i u— länderna åskådliggöres av nedanståen- de av F. A. 0. gjorda sammanställning:

Konsumtionen pr capita i olika områden 1957—1959

Anima- _ lisk Område Kalorlef äggvita per dag gr per dag Sverige ............... 2 940 52 EEC-staterna ......... 2 850 41 Nordamerika .......... 3 118 66 Latinamerika, (utom Argentina o. Uru- guay) .............. 2. 300 17 Mellersta Östern och Af- rika ................ 2 400 13 Fjärran Östern (utom Japan 0. Kina) ...... 1 980 7 Japan .............. 2 220 16

Vad som framförallt bör observeras är den helt otillräckliga äggviteförsörj- ningen, som tyder på en höggradig un- dernäring. Minimibehovet av animalisk äggvita brukar sättas till cirka 40 gram per person och dygn. Av sammanställ— ningen ovan framgår, att människornas möjligheter att äta sig mätta varierar betydligt länder emellan liksom att den kost de får på många håll har en högst otillfredsställande sammansättning.

Naturligtvis måste u-landsproblemen

• Sida 342
•  Original

på detta område angripas på olika sätt, genom familjeplanering, ökning av den egna produktionen och genom livsme- delstillförsel utifrån. Tyvärr ger de båda förstnämnda medlen resultat först på relativt lång sikt, varför försörjning utifrån ännu lång tid framöver blir det primära. Man har t.ex. i Indien drivit en kampanj för fö-delsekontroll i snart 20 år, utan att några statistiskt betydelsefulla resultat uppnåtts. Vad beträffar produktionsökningen inom 11- länderna pekar prognoser inom F. A. 0. på att en sådan ej kan komma att mot- svara det behov som uppstår genom befolkningsökningen. U-länderna torde också vara inställda på att ge prioritet åt investeringar för sin industrialise- ring och sin offentliga sektor (kommu- nikationer och serviceanläggningar av olika slag samt utbildning).

Underförsörjningen framförallt med animalisk äggvita torde innebära, att dessa dyrbara investeringar ej kan eko— nomiskt utnyttjas och förräntas. Som framhållits befinner sig u-ländernas egen livsmedelsproduktion i ständig tillväxt, dock icke så snabbt att den följer med befolkningstillväxten. Den prekära situationen kännetecknas av att en tillräcklig ökning av produk- tionen synes vara svår att åstadkomma.

Ökningen av livsmedelsproduktionen i Fjärran Österns länder var under åren 1952—1960 ungefär 2,9 % per år. Som jämförelse kan nämnas, att under sam— ma ti-d ökade motsvarande produktion i EEC-länderna med 2,8 % per år. Även om vi skulle vara så optimistiska, att vi räknar med att nämnda u-länder i Asien kunde öka sin produktion med hela 4 % om året, skulle dock därut- över tillförseln av livsmedel utifrån fram till år 1980 behöva tredubblas i jämförelse med de nuvarande skepp- ningarna.

Enligt professor Gårdlund har man

inom det amerikanska jordbruksdepar- tementet beräknat, att den ökning av spannmålsproduktionen, som behövs för att fram till 1980 möta befolknings- tillväxten och samtidigt höja den ge- nomsnittliga konsumtionen med 10 %, skulle motsvara nära nog hela den nu— varande produktionsvolymen i Nord- amerika och Europa.

Experter inom F. A. 0. har beräknat att världens livsmedelstillgångar redan före 1980, alltså inom 15 år, måste för- dubblas för att någotsånär räcka till. Man har också inom denna organisa— tion gjort en beräkning av livsmedels- konsumtionen genom att omräkna både vegetabilisk och animalisk föda till att motsvara näringsvärdet i spannmål. Endast för att t.ex. Indiens och Pa- kistans befolkning skulle kunna böja sin livsmedelskonsumtion, uttryckt i spannmålsvärde, till samma nivå som konsumtionen i Japan (ca 2200 kal) skulle behövas årligen ett spannmåls- tillskott på ungefär 33 miljoner ton, vil— ket är avsevärt mera än hela det ame— rikanska veteöverskottet, som nu utgör cirka 20 miljoner ton.

Dessa exempel ger en viss uppfatt- ning om allvaret i och omfattningen av den internationella livsmedelsförsörj- ningens problem.

Med hänsyn till att det av allt att döma kommer att globalt föreligga en betydande brist på livsmedel under de närmaste decennierna är det sannolikt att de västliga industriländernas jord— bruk kommer att i framtiden få spela en betydligt större roll för världsför- sörjningen än vad man hittills i allmän- het föreställt sig. Detta kommer att få betydelse för inriktningen av hela väst- världens jordbrukspolitik och därige- nom även för den svenska.

Det torde vara realistiskt att räkna med att de exportöverskott av livsme- del, som uppstår i västvärlden, i första

• Sida 343
•  Original

hand kan komma att disponeras för bi- stånd åt u-länderna. Det internationella organ, som redan finns i F. A. O., kan tänkas bli utbyggt och inriktas för ett sådant hjälpprogram. Med hänsyn till det latenta hot mot världsfreden, som svältande människomassor utgör, kan inte heller F. N. undgå att vidta kraft— åtgärder mot livsmedelsbristen i u-län- derna.

Det på initiativ av F. A. 0. och E. G. 0. S. 0. G. (F. N:s ekonomiska och sociala råd) tillkomna World Food Pro- gram utgör ett försök att skapa livsme- delsbistånd på multilateral basis och att därigenom säkra kontinuitet i le- veranserna. Det har vidare diskuterats, såsom utredningen framhåller, att söka avveckla den internationella »realisa- tionshandeln» med livsmedel genom att överskott i de rika länderna (dvs. de kvantiteter som ej kan avsättas, om önskvärd prisnivå för u-ländernas ex- port skall kunna upprätthållas) över- tas av internationella organ. De skulle dels kunna användas som ett interna- tionellt »beredskapsförråd», dels för- säljas till lägre priser till u-länderna el- ler ges som gåvor enligt förut angivna principer.

I en inom jordbruksutredningen ut— arbetad PM angående prisregleringens utformning, daterad den 29/3 1966, he- ter det i samma ämne bl.a.: »En fak- tor i sammanhanget som inte bör glöm- mas bort är slutligen att man inom ra- men för Kennedy-förhandlingarna av- ser att på längre sikt angripa dels den speciella aspekt av jordbrukets inter- nationella avsättningsproblem, som ska- pats genom de nedtryckta världsmark- nadsprisnivåerna utan relation till pro- duktionskostnaderna, dels problemet med den icke köpkraftiga efterfrågan. Detta avses ske genom en serie världs- vida avtal för viktigare produkter. En strävan skulle härvid vara att låta den

mer köpkraftiga efterfrågan från indu- striländerna täckas på världsmarkna— den till högre priser än de nuvarande s. k. världsmarknadspriserna. För att ej stimulera till överproduktion skulle emellertid vinsterna härav ej få medföra högre producentpriser utan i stället an- vändas för kraftiga prisnedsättningar vid avsättning till länder med otill- fredsställd icke köpkraftig efterfrågan.»

Vad som ovan refererats stöder den mening, som jag framfört under utred- ningsarbetet, nämligen att man på goda grunder kan förutsätta, att F. N. genom sina ovannämnda organ kommer att kräva, att alla livsmedelspartier på världsmarknaden skall hembjudas des- sa för att med prioritet distribueras till de svältande folken. Möjligheten för vårt land att i det läget kräva täckning ur dessa partier upp till 20 % av vårt behov kan bli mycket osäker.

Ett varnande ord har lämnats bl.a. i en rapport från I. F. A.P:s trettonde generalkonferens, där det heter: »En värld, som bekänner sig till tesen om ett växande ömsesidigt beroende, kan inte tanklöst acceptera förslaget att län- der med överskott skulle lösa sitt pro— blem genom att begränsa produktionen, medan på andra håll livsmedelstill- gången förblir alldeles för låg för den stora majoriteten av befolkningen. Att tillgripa produktionsbegränsning kan endast vara berättigat i sådana fall, där överskottsproduktionen är alltför stor för att kunna användas för den utöka- de livsmedelshjälpen.»

Det bör i detta sammanhang fram- hållas, att man i U. S. A. —— efter att se- dan flera år tillbaka ha medvetet hållit livsmedelsproduktionen nere — nu tycks vara i färd med att söka öka densam— ma i stället. Detta framgår av presi— dent Johnsons förslag till programmet Food For Freedom. Om detta förslag antages av kongressen kommer de ame-

• Sida 344
•  Original

rikanska jordbrukarna att uppmuntras till produktionsökning främst av ris, vårvete och sojabönor. Även på andra håll, bl.a. i England, har liknande krav på produktionsökning framförts. Dessa initiativ torde kunna ses som ett uppvaknande inför den internationella försörjningssituation som med stor san- nolikhet snart anmäler sig. Dock kan dessa länder uppvisa en viss produk- tionsökning även under senare årtion- den, vilket nedanstående tablå utvisar. Sverige utgör därvid ett markant un- dantag.

Produktion av jordbruksprodukter pr capita

Index 1934—38 = 100. Källa: F.A.0. 1948/53 1958/63

Västeuropa ........... 96 119 Sverige ............... 99 91 Östeuropa ............ 110 148 Nordamerika .......... 116 118 Latinamerika ......... 94 97 Afrika ............... 104 104 Mellersta Östern. . . . . 97 109 Fjärran Östern (utom

Kina) .............. 88 98 Oceanien ............. 94 98 Hela världen (utom Ki-

na) ................ 101 113

Den av utredningsmajoriteten föror- dade krympningen av vår självförsörj- ning till 80 % av vårt behov är enligt min mening en orealistisk politik. Den av experterna väntade och sannolika internationella försörjningskrisen har av utredningsmajoriteten ägnats alltför ringa uppmärksamhet. Redan vid den tidpunkt, då utredningens nedbant- ningsprogram skall vara fullföljt, dvs. i slutet av 1970-talet, beräknas hunger- katastrofen ha fått en mycket allvarlig omfattning. Detta faktum har utred- ningsmajoriteten gått förbi vid sina be- dömanden. Majoritetsförslaget innebär, att vi skulle importera 20 % av vårt livsmedelsbehov och att vi med vår

överlägsna köpkraft skulle konkurrera med de folk, som lider av brist på livs— medel. Att en sådan försörjningspoli- tik från svensk sida är förenad med be- tydande risker står utom allt tvivel.

Det är orealistiskt att tänka sig, att Sverige skulle kunna upprätthålla en livsmedelsproduktion, som avser över— skott för export till u—länderna. Men förekommande tillfälliga livsmedels- överskott i vårt land bör på verksam— maste sätt nyttiggöras för att främja den ekonomiska tillväxten i u-länderna. På vårt land liksom på andra avance- rade industriländer måste det ansprå- ket ställas, att vi för den överskådliga framtiden i stort sett skall kunna klara vår egen livsmedelsförsörjning och inte konkurrera med u-länderna om det livs- medelsöverskott, som de kommer att ef- terfråga på världsmarknaden. Enligt min mening är vårt ansvar gentemot omvärlden och framförallt inför den väntade försörjningskatastrofen i u-län- derna odiskutabelt och måste tas med vid planeringen av vår egen framtida försörjning.

Slutsatser i fråga om produktionsvolymen

För närvarande gäller ingen bestämd målsättning för produktionens omfatt- ning. Visserligen angav 1942 års jord- bruksutredning siffran 92% som ett medelalternativ. Men 1947 års riksdag frångick detta förslag och underlät att fastställa någon bestämd produktions- målsättning. Den uttalade dock, att det ur det allmännas synpunkt måste fram- stå som angeläget, att produktionen ej skulle överstiga det totala avsättnings- utrymmet, minskat med en viss margi- nal som dock inte närmare angavs. Marginalen ansågs nödvändig för att motverka pristryckande överskott. Å andra sidan angavs, att om produktio- nen skulle sjunka till en nivå, som in-

• Sida 345
•  Original

gav mera allvarliga farhågor ur bered- skapssynpunkt, borde frågan om for- merna för och omfattningen av det stat- liga stödet åt jordbruksproduktionen omprövas i syfte att hindra att produk- tionen skulle sjunka under den lägsta nivå, som kunde anses acceptabel ur beredskapssynpunkt.

I princip är en sådan flexibel nivå för produktionsvolymen mest realistisk och borde kunna tillämpas även i fort- sättningen. De av 1942 års jordbruksut— redning fixerade siffrorna torde emel- lertid ej längre äga praktiskt värde. Jordbruksproduktionen har liksom an- nan produktion i hög grad berörts av den tekniska och ekonomiska utveck- lingen och dessutom har kostvanorna väsentligt förändrats sedan 1940-talet. Men frånsett att de av 1942 års jord— brukskommitté angivna normtalen mås- te anpassas till nuvarande situation, torde principen med ett visst intervall, inom vilket produktionsvolymen bör tillåtas fritt röra sig, ej kunna frånkän- nas ett betydande värde alltfort.

Enligt de prognoser för produktions- utvecklingen, som 1960 års jordbruks- utredning låtit upprätta, skulle produk- tionen fram till år 1975 vid oföränd— rade förhållanden endast medge en självförsörjningsgrad av ca 90 %. Ut- vecklingen synes emellertid gå väsent- ligt snabbare att döma av den förut om— nämnda nedgången från 98,5 % år 1962/63 till 94 % år 1965/66. Med den— na krympningstakt torde siffran 90 % vara uppnådd redan före 1970-ta1ets början även med oförändrade jord- brukspolitiska förhållanden. De av ut— redningsmajoriteten aviserade åtgär- derna avser emellertid att påskynda takten i denna krympning av självför- sörjningsgraden.

Givetvis kan en produktionsvolym, som mera permanent åstadkommer för- lustbringande exportöverskott, ej anses

förenlig med vare sig samhällsekono- miskt betraktelsesätt eller jordbrukets egna intressen. Mot bakgrunden av vad jag förut framhållit är det ur såväl vårt lands intressen som ur internationella aspekter önskvärt med en pro-duktions- nivå som, med undantag för nödvändi- ga importvaror, täcker vårt eget behov av livsmedel utan att därutöver åstad- komma mera permanenta överskott. Vid nuvarande självförsörjningsgrad (93,3 %) uppstår emellertid ännu be- svärande överskott, som måste avsättas med förlust. Som ovan sagts pekar dock trenden i utvecklingen mot en fortsatt krympning av produktionsvolymen framöver, vilket torde innebära bort— fall eller minskning av exportförlus— terna.

Den övre gränsen för en inhemsk livsmedelsproduktion, som täcker kon— sumtionsbehovet utan att mera allmänt åstadkomma förlustbringande överskott, torde vara svår att exakt precisera. Det- ta är inte minst beroende av den icke arealbundna animalieproduktionens omfattning. Denna produktion kan ock- så spoliera utredningsmajoritetens mål— sättning. Om man emellertid utgår ifrån att en stegring av levnadsstandarden innebär ökad konsumtion av sådana livsmedel, som ej kan produceras i vårt land, torde produktionsvolymens övre gräns böra sökas vid ca 90 %, beräk- nad på ett jordbruk med allsidig pro— duktion.

Såsom framgår av vad jag förut an- fört vill jag bestämt varna för en så låg självförsörjningsnivå som 80 %. En jordbrukspolitik, som avsiktligt efter- strävar en sådan målsättning, är enligt min mening ej förenlig med det ansvar vi bör känna mot våra egna samhälls- intressen och ej heller med våra skyl- digheter i internationella sammanhang. Jag kan ej heller acceptera en politik, som utan att vidtaga åtgärder låter pro-

• Sida 346
•  Original

duktionsvolymen falla till denna låga nivå. Med hänvisning till den snabba nedgången i självförsörjningsgraden som skedde under åren 1962/63 till 1965/66 kan man inte utesluta möjlig- heten av att de åtgärder som utred- ningsmajoriteten anser böra vidtagas, kan utlösa en krympningsprocess, som kan gå vida längre än vad man avsett. Detta kan motiveras av den trögrörlig- het som präglar produktionsmedlen inom jordbruksnäringen _ en trögrör- lighet som påverkar utvecklingen i båda riktningarna.

Jag anser därför att en ständig kon- troll bör hållas över produktionsvoly- mens utveckling isyfte att i god tid kunna påverka en ur nationella och in— ternationella synpunkter för stark ned- gång i självförsörjningsgraden. Genom de mycket starka svängningar i försörj- ningsnivån som enbart årsmånsväxling- arna kan åstadkomma kan en för låg målsättning medföra att vi kan komma i synnerligen allvarliga försörjningssi- tuationer.

Utredningsmajoritetens förslag om 80-procentig självförsörjning måste tol- kas som en maximisiffra, som ej bör överskridas. Enligt min mening bör en sådan maximisiffrai stället sökas vid 90 % och 80 % bör betraktas som en lägsta gräns, som man allvarligt bör söka undvika. Liksom 1942 års jord- bruksutredning präglade 92 % såsom ett medelalternativ, som kunde utgöra ett riktmärke för produktionsvolymen, skulle man nu kunna fastställa medel- siffran 85 %. Med hänsyn till de risk- moment, som är förknippade med en för låg målsättning, anser jag dock att riktmärket för en mellan en övre (90%) och en undre gräns (80 %) svängande produktionsvolym bör sökas i närheten av den Övre gränsen.

Med en sådan målsättning skulle en

naturlig anpassning kunna ske av fri— ställd arbetskraft och kapital ur jord- bruket till annan sysselsättning, samti- digt som sociala intressen och samhälls- intressen i övrigt skulle kunna tillgo- doses. Därvid skulle också lagringen av livsmedel kunna begränsas så att kon— sumenterna ej skulle behöva använda lagrade livsmedel i någon nämnvärd ut- sträckning i sin dagliga hushållning. Likaså skulle beredskapsmomentet bli mera verklighetsbetonat genom att vi ej blir så beroende av andra stater för vår livsmedelsförsörjning, vilket ur den alliansfria utrikespolitikens synpunkt är betydelsefullt. Vi skulle då också undvika att bli en på världens otill- räckliga livsmedelstillgångar tärande nation.

Jordbruket skulle vid en sådan pro— duktionsmålsättning ges tid att anpas- sa sig efter nya utvecklingslinjer, vil- ket är av betydande värde. En sådan anpassnings- och omställningsprocess för jordbruket är av intresse för alla parter och bör uppmuntras och stöd— jas med realistiska insatser.

I sammanhanget är det också anled— ning att framhålla, att utredningsmajo- riteten synes utgå från en sannolikt överdriven uppfattning om den sam- hällsekonomiska vinst, som skulle gö- ras genom överflyttning av arbetskraft från jordbruket till andra sysselsätt- ningar. Man tycks bortse från att av de cirka 200 000 jordbrukarna i vårt land är endast cirka 60000 under 45 år. Dessa torde behövas inom det storleks— rationaliserade jordbruket. Endast i den mån den äldre arbetskraft, som av— ses skola frigöras, kan beredas sådan sysselsättning, att arbetsinsatsen i det nya yrket ger ett högre produktions- värde, uppstår en samhällsekonomisk vinst. Mycket talar för att utrednings— majoriteten räknat fel på denna punkt.

• Sida 347
•  Original

För att livsmedelsproduktionen skall kunna ske till billigast möjliga priser måste vi ha rationella, effektiva bruk- ningsenheter inom jordbruket. Ett ra- tionellt familjejordbruk, som skall ge full sysselsättning åt arbetskraften, krä- ver f.n. en investering av flera hund— ra tusen kronor. Trots denna betydande investering med därmed förenade risk- tagande är den inkomst, som brukaren i bästa fall kan uppnå, ungefär likvär- dig med genomsnittlig industriarbetar- inkomst. För att sådana brukningsen- heter, som med hänsyn till förefintli- ga tekniska och ekonomiska betingel- ser kan betecknas som rationella, skall kunna åstadkommas, for-dras givetvis att de kan lämna en företagsekonomisk lönsamhet, som kan jämföras med för- räntningen å kapital som nedlagts 1 an- nan verksamhet, liksom också att den i jordbruket sysselsatta arbetskraften beredes inkomstmöjligheter i paritet med jämförbara grupper. Om så ej sker, kommer ej heller dylika rationella pro- duktionsenheter att kunna bildas.

Jordbrukarna i vårt land har i jäm- förelse med förhållandena i de flesta övriga västeropeiska länder under se- nare år gjort mycket betydande insat- ser för att rationalisera och effektivi— sera sin näringsgren. Intresset för areal- utvidgning är stort bland jordbrukar- na. Under senare år har initiativet till storleksrationalisering i cirka 80 % av fallen tagits av jordbrukarna själva. Ra- tionaliserings- och effektiviseringspro- cessen har i stort sett skett på jord- brukarnas egna initiativ. Så måste för- hållandet bli även i framtiden.

Samhället måste emellertid med olika medel underlätta jordbrukets omvand- lingsprocess, Till dessa insatser hör inte bara direkta rationaliseringsstöd-

jande åtgärder och insatser i fråga om omflyttnings- och omskolningsåtgärder utan även skydd för en stabil inkomst- bildning, en liberal finansieringspoli- tik samt utökad undervisning, utvidgad forsknings- och försöksverksamhet m. m.

Ofta har rationaliseringsverksamhe- ten bromsats genom otillräckliga resur- ser hos rationaliseringsorganen i fråga om såväl personal som kapital. En be— tydande ökning är därför angelägen av möjligheterna till finansiering av såväl jordförvärv som för yttre och inre ra- tionalisering. Krediter till rimligare ränta och gynnsammare amorterings- villkor än för närvarande behövs för en fortsatt rationaliseringsprocess. Den nuvarande kredit- och räntepolitiken har verkat hämmande på jordbrukar- nas strävan i detta syfte.

Men det är också viktigt att rationa- liseringssträvandena inom jordbruket underlättas genom att jordbruket be- redes samma möjligheter som andra näringsgrenar till självfinansiering, främst genom investeringskonton och resultatutjämning vid beskattningen samt genom mer realistiska avskriv— ningsmöjligheter i fråga om byggnader. Enligt min mening har jordbruksutred- ningen inte ägnat dessa spörsmål till- räcklig uppmärksamhet.

Särskilt det genom rationaliserings- verksamheten uppkommande byggnads- behovet kräver anpassade finansierings— möjligheter. De högt uppdrivna bygg- nadskostnaderna verkar nämligen åter- hållande, då det gäller att förse de ny- bildade fastigheterna med efter den ökade arealen erforderliga stall- och ekonomibyggnader. Det är givetvis ora- tionellt och oräntabelt, om djurhåll- ningen på en sammanlagd fastighet splittras upp på de gamla fastigheter- nas stall- och ekonomibyggnader. I den

• Sida 348
•  Original

aktuella debatten om jordbrukets struk- turrationalisering bortser man i all- mänhet från dessa mycket vitala pro- blem. Enligt till utredningen lämnade uppgifter har kostnaderna för under de första åren av 1960-talet uppförda byggnader hållit sig vid cirka 60 mil- joner kronor per år mot bortåt 80 mil- joner kronor vid 1950-talets början. Tas hänsyn till penningvärdets fall uppgår reduktionen från början till slutet av 1950-talet till cirka 45 %. Investeringar i nya ekonomibyggnader inom jordbru- ket motsvarade år 1962/63 endast 0,2 % av den behövliga byggnadsvolymens återanskaffningsvärde, medan man för normal avskrivning räknar med minst 1,5 % av samma värde. Det är alldeles uppenbart, att det sedan lång tid för- siggår en förslitning av ekonomibygg- nadsbeståndet inom jordbruket.

I den mån detta beror på att en fö- restående arealutvidgning avvaktas finns inget att anmärka. Men med hänsyn till den relativt kraftiga strukturrationalise- ring, som försiggått under nämnda år, torde ett betydande byggnadsbehov ej ha kunnat tillfredsställas. Det är givet- vis av vikt att jordbruket ges möjlig- heter att komplettera de storleksratio- naliserade egendomarna med erforder- ligt byggnadsbestånd för åstadkomman- de av harmoniska enheter.

Det kapitaltillskott, som krävs för denna upprustning, är så betydande, att det är förklarligt, att jordbrukarna med den prispolitiska utveckling, som förevarit, ej ansett sig kunna göra så- dana investeringar i önskvärd omfatt- ning. Den rationalisering, som redan har skett genom mekaniseringen, har varit betydligt mindre kapitalkrävande än den som återstår i form av arealut— vidgning och byggnadskomplettering. Den prispolitik, bl. a. prispress, som ut- redningens majoritet förordar, skulle med all säkerhet inte ge förutsättningar

för fullföljandet av den storleksrationa- lisering, som skulle utgöra ett av må- len för de föreslagna åtgärderna.

Jag filmer det vidare anmärknings- värt, att utredningens majoritet inte an- sett sig böra mera uppmärksamma, att de senaste årens starka penningvärde- törsämring har varit ett betydande hin- (ler för jordbrukets rationalisering. Penningvärdeförsämringen har avhållit många från att förvandla värdebestän- diga tillgångari jordbruk till kontanta sparmedel. Av största vikt är därför, att den ekonomiska politiken får en så- dan utformning, att stabilare förhållan— den kan uppnås. Om penningvärdeför- sämringen fortsätter, får det av utred- ningen föreslagna avgångsvederlaget för brukare av mindre egendomar inte den stimulerande effekt för rationaliserings- verksamheten som avsetts. Avgångsve— derlaget skall ju enligt majoritetens för— slag utgå med 5000 till 20000 kronor efter viss prövning och vara skatteplik- tigt. Om en jordbrukare genom detta bidrag lockas att sälja sin gård tidigare än han annars skulle ha gjort och i bästa fall erhåller ett avgångsvederlag av 20 000 kronor, går kanske 8 000 kro— nor av detta omedelbart borti skatt. Med en penningvärdeförsämring av t. ex. 4 % per år, vilket torde vara lågt räknat med nuvarande ekonomiska po- litik, skulle avgångsvederlaget redan ef- ter några få år ha reducerats väsentligt i värde i jämförelse med motsvarande värde i den försålda gården. Detta för- hållande påvisar angelägenheten av att man upptar till förnyad prövning hu- ruvida det från jordbruket lösgjorda kapitalet kan beredas annan värdebe- ständig placering.

Skogskomplettering, lokaliseringspolitik m. m.

Slutligen vill jag beröra ytterligare någ- ra områden, som enligt min mening

• Sida 349
•  Original

inte ägnats tillräcklig uppmärksamhet under utredningsarbetet.

En av de arbetsgrupper, som varit verksamma inom jordbruksutredningen, har ägnat skogsfrågorna en ingående behandling och i en särskild PM redo— visat såväl skogsnäringens ställning som fristående näringsgren som dess betydelse som komplement till jordbru- ket. Ävcn synpunkter på framtidspro- blemen har därvid berörts. I sitt slut- betänkande har emellertid jordbruks- utredningen inte beaktat dessa frågor. Enligt min mening måste jord och skog betraktas som en enhet. Jag anser där- för att vid sidan av nya riktlinjer för jordbrukspolitiken en effektiv upprust- ning av vårt skogsbruk framstår som en av våra viktigaste samhällsuppgifter.

Det är angeläget att de statliga utred- ningar, som är verksamma för att kart- lägga mycket betydelsefulla avsnitt inom skogsnäringen, snarast möjligt framlägger sina betänkanden, för att skapa underlag för en bedömning av vilka åtgärder som måste vidtagas för att möjliggöra ett effektivt utnyttjande och en förstärkning av vårt skogskapi— tal.

Vi vet redan, att våra förädlingsre- surser är helt otillräckliga för att på ett ekonomiskt sätt nyttiggöra de vir- kcstillgångar, som finns upplagrade i våra skogar i mellersta och södra Sve- rige, och ännu mindre räcker de till för att ta hand om den ständigt ökade år- liga tillväxten.

En uppskattning av hela det tillgäng— liga virkesförrådet bör bilda underla- get för en riksomfattande planering av de åtgärder, som måste till för att i en hårdnande internationell konkurrens säkra avsättningen av våra skogspro- dukter. För att i görligaste mån kunna undvika de långdragna, kostnadskrä- vande och ofta upprörda förhandlingar och debatter, som föregår varje lokali-

sering av en ny massaindustri, måste nödvändiga markområden efter våra kuster och vattendrag i god tid reser- veras härför. I riksplaneringen bör grundliga studier företas i syfte att så långt det är möjligt att med tillhjälp av modern teknik undgå följderna av luft- och vattenföroreningar.

Vidare måste hög prioritetsgrad till- mätas skogsnäringen då det gäller att ställa nödvändigt kapital till näring- ens förfogande för att snabbt kunna verkställa de mycket stora investe- ringar som behövs för att vi snarast möjligt skall kunna mobilisera de av- sevärda latenta tillgångar, vi hari våra skogar.

Jämsides med denna upprustning av vår kapacitet på industrisidan bör alla tänkbara åtgärder vidtagas för att ge- nom rationell skogsvård ytterligare öka såväl kvalitet som kvantitet på vårt vir- kesförråd.

Såsom en ny faktor då det gäller att öka våra virkestillgångar har skogs- gödslingen kommit in i bilden. En- ligt nyligen publicerade försö-ksresultat skulle det vara teoretiskt möjligt att med hjälp av en rationellt bedriven skogsgödsling väsentligt förkorta om- loppstiden och öka virkestillgången.

Ökade resurser för en intensivare forskning på skogsbrukets område mås- te av samhället med det snaraste stäl- las till förfogande för de institutioner som är verksamma inom denna sektor. Många för skogsnäringen vitala frågor är hittills inte alls eller otillräckligt ut- redda. Härvid kan nämnas problem på genetikens område, föryngringsfrågor, humusproblem, växtnäringsproblem, av— verknings- och transportproblem samt förädlingsproblem i fråga om virket inte minst på det kemiska området.

Enligt min uppfattning måste ett klart utformat skogspolitiskt program på riksplanet med det snaraste utformas.

• Sida 350
•  Original

Strävandena att komplettera jordbruk med skogsmark måste enligt min me— ning kraftigt stödjas. Kombinationen jordbruk och skog ger i de delar av landet, där den är möjlig, goda förut- sättningar för en effektiv produktion. Angelägenheten av skogskomplettering- ar ökas i samma mån som jordbruket behöver större skogsinnehav för ett ef- fektivt utnyttjande året runt av arbets- kraft och maskiner.

Dct kan naturligtvis inte vara jord- bruksutredningens uppgift att närmare utreda frågor som hör till lokalise- ringspolitiken. Men då jordbrukspoli- tiken och lokaliseringspolitiken nära berör varandra, är det anledning att understryka kraftigare än vad utred- ningsmajoriteten gjort angelägenheten av att jordbrukets strukturrationalise- ring effektivt samordnas med en ak- tiv lokaliseringspolitik. Ett rationali- serat jordbruk kan i vissa delar av vårt land inte ensamt bilda underlag för nödvändig service. Annat närings- liv, främst industrier, måste därför 10- kaliseras till landsbygden och framför- allt till landsbygdens tätorter. Vid en sådan utformning av vårt näringsliv kan den jordbruksbebyggelse, som fri- ställes genom rationaliseringen, i stor utsträckning utnyttjas även i fortsätt- ningen som bostäder och för andra än— damål.

Av stor vikt är också att ökad upp- märksamhet ägnas åt natur- och land- skapsvärden, i samma mån som struk— turrationaliseringen inom jordbruket fortskrider.

Visserligen är aktiv landskapsvård ett från jordbrukspolitiken sidoordnat intresse, men den strukturrationalise- ring som pågår och som anses komma att öka framöver torde medföra ett be- hov av att ägna denna fråga mera upp- märksamhet. I jordbruksutredningens förberedande arbete har frågor röran-

de landsbygdsintressena contra jord— brukets strukturrationalisering under- sökts och föranlett ett ej obetydligt re- dovisningsmaterial. Vid den fortsatta behandlingen utredningen har emellertid dessa frågor praktiskt taget förbigåtts och de spörsmål som aktua— liserats i vederbörande arbetsgrupps betänkande har inte följts upp från ut- redningens sida.

Eftersom landskapsbilden kan kom- ma att starkt beröras genom jordbru- kets omvandling, hade bestämda rekom- mendationer från utredningens sida i nämnda frågor varit värdefulla. Jord- brukspolitiken kommer allt mera att inrymma intressen som är gemensam- ma för alla folkgrupper. Detta gäller, som jag förut framhållit, bl.a. försörj- ningsmöjligheterna, som, i samma mån som produktionsvolymen skulle bringas att sjunka till av utredningsmajoriteten avsedd nivå, ger anledning för konsu- menterna att noga beakta utvecklingen. Det gäller beredskaps- och försvars— intressena, den ekonomiska konsekven- sen på näringsliveti övrigt etc. Men alla folkgrupper har också intresse av att svensk natur kan bevaras med alla de skönlletsvärden som den äger. Detta är särskilt betydelsefullt, ju mer turis- men utvecklas och folk söker avkopp- ling och vederkvickelse i naturen. Den omväxling som i dag karaktäriserar vår landskapsbild med skog och Öppen åkermark under odling ger intrycket av en »levande» natur, som skänker just den tillfredsställelse, som en stres- sande vardag kräver som avkoppling. Om därför nedlagda jordbruk får stå som ruiner och den forna åkerjorden tillåts växa igen med ogräs eller busk— vegetation för att så småningom eröv- ras av skogen, kan landskapsbilden ra- dikalt förändras och stora naturvärden gå till spillo.

Hand ihand med jordbrukets struk-

inom

• Sida 351
•  Original

turomvandling måste därför en aktiv landskapsvård etableras. De myndighe- ter som nu finns för denna uppgift måste ges ökade möjligheter att full— följa densamma, och deras arbete bör samordnas med strukturrationalise- ringsorganens verksamhet. Dessa organ bör arbeta i god kontakt med varand—

ra. Många rationaliseringsåtgärder krä- ver att naturvårdsorganen inkopplas. Min uppfattning är alltså att landskaps- värden, även om den inte direkt hör till jordbrukspolitiken, måste ägnas allt- mer ökat intresse och insatser även i jordbrukspolitiska sammanhang.

• Sida 352
•  Original

Särskilt yttrande och reservation av herrar Bengtsson, Hansson, Holmström,

Håkansson., Oscarsson och Åstrand

Innehåll:

Inledning .

I.

II.

III.

IV.

VI.

Internationella frågor

Allmänna utgångspunkter för den framtida jordbrukspolitiken .

PPOHPP'PPPF

R 1 2. 3 4 5

Inledning Jordbrukspolitiken och den ekonomiska politiken De välfärdspolitiska frågorna . Jordbrukspolitikens konsekvenser för annan samhällspolitik

Den ekonomiska bakgrunden . . J ordbruksproduktionens lämpliga omfattning. Takten" 1 jordbrukets omvandling Jordbrukspolitikens två huvudproblem . De jordbrukspolitiska målsättningarna .

ationaliseringspolitiken . Rationaliseringens syfte

Effektivisering av företagen . Markanskaffnings— och finansieringsfrågor . Omställningsfrågm . Leverans- och arealtillägg

Prispolitiken samt framtida avtals— och förhandlingssystem . 1. 2. 3. 4.

???”???

Inledning Långsiktigt ramavtal Indikatorer på utvecklingen Årliga förhandlingar .

. Marknadsregleringarna1 .

Mjölk- och fettregleringarna Kött- och fläskiegleringen Regleringen för ägg och äggprodukter Spannmålsregleringen . . . Fabrikspotatisregleringen .

Sammanfattning .

353

353

359 359 360 366 368 369 372 374 377 378

381 381 383 386 389 391

393 393 396 397 398

399 399 405 408 408 408

409

1) I fråga om sockerregleringen ansluter sig reservanterna till skrivning och förslag i kapitel XI.

• Sida 353
•  Original

Inledning

På grund av den korta tid som stått till förfogande för utformande av förelig— gande särskilda yttrande och reserva- tion har framställningen måst begrän- sas till mer väsentliga frågor som be— handlas i jordbruksutredningens betän— kande. I det följande framlägger vi så- väl vår allmänna inställning till de jord- brukspolitiska frågorna som vårt stånd- punktstagande till viktigare förslag från utredningen.

I. Internationella frågor (Ansluter främst till kap. I)

De internationella frågorna har i be- tänkandet främst belysts i kapitlen A:II, Aclll och I. Eftersom, som ut- redningen framhåller (sid. 15 kap. 1), den väntade internationella utveck- lingen utgör den primära grunden för övervägandena om jordbrukspoliti— kens framtida inriktning och utform- ning, har vi ansett det angeläget att inledningsvis ange hur vi bedömer vis- sa internationella problem, som har be- tydelse i samband med den svenska jordbrukspolitikens utformning.

Den svenska jordbruksproduktionen är i huvudsak inriktad på att tillgodose ett inhemskt behov av livsmedel. I di- rektiven till utredningen och i utred- ningens slutsatser (bl. a. sid. 15 kap. 1) framhålls, att detta också bör vara en framtida målsättning för jordbruks- politiken. Totalt sett svarar jordbruket f.n. för ca 94 % av det inhemska livs-

medelsbehovet i kalorier räknat (brut- to, utan beaktande av att viss del av produktionen bygger på importerat fo- der). Nettosjälvförsörjningsgraden be- räknas ligga ca 3 % lägre. I början av 1960-talet var självförsörjningsgraden (brutto) ungefär 98 %. Under de se- naste åren har en gradvis sänkning av självförsörjningsgraden ägt rum. Enligt jordbruksutredningens prognoser i kap. A:VIII kan man räkna med en ned- gång till ca 92 % vid mitten av 1970- talet. (Jfr. sid. 35 kap. II.) Dessa prog- noser baseras på de ursprungliga be- räkningar, som gjorts med utgångs— punkt från en 98-procentig självför- sörjningsgrad. De på sid. 45 i kap. II redovisade prognoserna visar en brut- toförsörjningsgrad på drygt 90 % vid mitten av 1970-talet. De senaste årens utveckling tyder dock enligt våra be- dömningar på en något kraftigare ned— gång.

Den internationella handeln med jordbruksprodukter sker i allmänhet till priser som ligger långt under de svenska. Gränsskyddet (införselavgif- ternas höjd i förhållande till import/ exportpriserna eller de s.k. världs- marknadspriserna) ligger för närva- rande (våren 1966) i genomsnitt vid ca 60 %. Variationerna mellan olika produkter är dock rätt avsevärda. Un- der hänvisning till detta gränsskydd hävdas ibland, att den nuvarande jord— brukspolitiken årligen »kostar» konsu- menterna 1,5 å 2,0 miljarder kr —— ibland nämns väsentligt högre belopp.

• Sida 354
•  Original

Räkneövningar av detta slag anser vi emellertid vara meningslösa, eftersom man då helt bortser från den ekono— miskt/institutionella och sociala verk- ligheten liksom från beredskapsmoti- vet. Likaså bortser man från att en när- mare anknytning av det svenska jord- bruket till internationella förhållanden troligtvis kommer att ske inom ramen för en västeuropeisk ekonomisk gemen- skap, Vilket i sig själv innebär att kal- kyler med utgångspunkt från de nu rådande världsmarknadspriserna blir ointressanta. I detta sammanhang bör även nämnas de troliga prisstegringar, som på längre sikt kan föranledas av intensifierade åtgärder för att lösa den globala försörjningssituationen beträf- fande livsmedel. Utredningsmajorite- tens slutsats, att de samhällsekonomis- ka vinsterna av en delvis förändrad jordbrukspolitik kan kalkyleras från världsmarknadsprisnivå anser vi där- för vara en alltför grov förenkling av faktiska förhållanden.

Vi vill även erinra om att det inte är mer än 12—13 år sedan världsmark- nadsprisnivån och den svenska prisni- vån för jordbruksprodukter låg rätt nä— ra varandra. Efter Korea-krisen har emellertid jordbruksprodukternas ut- bytesvärde på de internationella mark- naderna (terms of trade) företett en i stort sett ogynnsam utveckling. I slutet av 1962 uppgick gränsskyddet till ca 50 %. Det sjönk till 25 å 30 % i början av 1964 för att så åter successivt stiga till ungefär det dubbla. Nyssnämnda i internationella jordbrukspolitiska sam- manhang rätt måttliga gränsskydd över- steg inte mycket det samtidiga skyddet för många svenska industriprodukter. Det bör understrykas, att världsmark- naderna för många för svenskt jordbruk viktiga jordbruksprodukter i hög grad avviker från den marknadsbild, som föreligger på andra varuområden. Spe-

ciellt gäller detta animalieprodukterna, vilka svarar för ungefär 80 % av det svenska jordbrukets intäkter. Vi vill i detta sammanhang understryka utred- ningens konstaterande: »Priserna på jordbruksprodukter i internationell handel präglas därför alltjämt av låga bytesvärden i förhållande till andra va- ror och av stora prisvariationer med spekulativa inslag som följd av mark- nadens karaktär au ett sökande av av- sättningsplats för tillfälliga överskott.» (Sid. 17 kap. I, kurs. av oss.) I detta sammanhang vill vi även understryka att erfarenheten visar att möjligheter— na, främst inom animaliesektorn, att importera till väsentligt lägre priser än de svenska vid en svensk »bristsitua- tion» är relativt begränsade.

Behovet av ett prisstöd/gränsskydd för jordbruket kommer givetvis även framdeles att bli beroende av prisut- vecklingen i internationell livsmedels- handel. Utredningen har vid sin be- dömning utgått från att behov av ett högt, eller till och med ett mycket högt, gränsskydd kommer att föreligga under »överskådlig framtid». Utredningens ställningstaganden till frågan om pro- duktionens lämpliga storlek, en om så bedöms erforderlig med prissänkning- ar framtvingad reduktion från dagens 94% till omkring 80% självförsörj- ningsgrad mot slutet av 1970-talet, ut- går bl.a. från uppfattningen att över- vägande skäl talar för att den aktuella världsmarknadsbilden — med väsent- ligt lägre priser på de internationella marknaderna än på den avskärmade svenska marknaden —— kommer att i stort sett vara bestående för överblick— bar framtid. (Jfr. t. ex. sid. 20 kap. I.) Vår bedömning av utvecklingen avviker emellertid på denna punkt från utred- ningens. Innan vi går in på denna frå—'t- ga vill vi emellertid något beröra det svenska jordbrukets naturliga produlk-

• Sida 355
•  Original

tionsförutsättningar sett ur internatio- nell synpunkt.

Det är uppenbart att större delen av dagens svenska jordbruk inte har förut- sättningar, lika litet som mycket stora delar av jordbruket i de industrialise- rade länderna, att bestå om produktio- nen skulle baseras på nuvarande världs— marknadspriscr. Däremot torde det svenska jordbruket ha förutsättningar att hävda sig väl inom exempelvis en gemensam västeuropeisk marknad om- fattande EEC- och EFTA-länderna.

Sveriges stora geografiska yta gör ett generellt omdöme om jordbrukets na- turliga förutsättningar vanskligt. De sydsvenska slättbygderna tillhör dock. såsom belyses i betänkandet, både ur klimatisk synpunkt och med hänsyn till jordmån och topografi Europas bästa jordbruksbygder. Goda jordar finns det även annorstädes, men fram- för allt klimatet verkar hämmande ju längre norrut man kommer. Om man emellertid tar hänsyn till kombinatio- nen jordbruk/skogsbruk reduceras dock detta handikapp sysselsättnings- och inkomstmässigt sett för den en— skilde lantbrukaren, eftersom Skogsbru— ket gör det möjligt för honom att eko— nomiskt utnyttja lågsäsongen i växtod— lingen. Kombinationen jordbruk och skogsbruk kan med andra ord ge möj- ligheter till en jämn och tillräckligt in- komstbringande helårssysselsättning för brukaren. Utvecklingen i jordbruket går alltjämt mot ökad specialisering, som emellertid ofta leder till ojämnare arbetsbehov ijordbruksdriften. Kombi- nationen mellan jordbruk och skogs- bruk kan därför möjliggöra en längre gående specialisering och därmed snab- bare effektivisering av själva jordbru- ket än som eljest vore möjligt. Ur sam- hällsekonomisk synpunkt betyder detta att jordbruksproduktionen vid rationellt uppbyggda kombinerade jordbruks/

skogsbruksföretag kan bedrivas vid en relativt låg och, i jämförelse med många andra länders jordbruksproduktion, i stort sett konkurrenskraftig produk- tionsnivå. Ersättning för insatta pro- duktionsresurser, främst arbetskraft men även i viss mån maskiner, kan ju kalkyleras med utgångspunkt från del— sysselsättning inom jordbruksproduk- tionen. Med tanke på skogsbruksdrif— ten innebär inte förekomsten av ett stort antal sådana företag en samhälls- ekonomisk »belastning» eller att skogs- bruket kan sägas »subventionera» jord- bruket under förutsättning att skogs- bruket bedrives så att detär fullt kon— kurrenskraftigt med andra former av skogsbruk, t.ex. genom skogsbruksom- råden eller liknande. Tyvärr har utred- ningen bortsett från detta vid sin sam- manfattande bedömning av det svenska jordbrukets produktionsförutsättningar (sid. 23 ff. kap. I).

Kunskaper, skicklighet och en hög teknisk nivå är ett av den svenska in- dustrins främsta vapen i konkurrensen med andra länders industrier. Vid en jämförelse framför allt med det väst- europeiska jordbruket står sig det svenska lantbruket gott i detta avsende. Förutsättningarna för att ytterligare öka den kunskapsmässiga och tekniska nivån inom svenskt jordbruk är också goda, bl. a. på grund av den förhållan- devis höga standarden i den grundläg- gande skolutbildningen i vårt land.

Den tekniska utrustningen vid svens- ka lantbruk är i allmänhet god och lantbrukarna i många av våra jord- bruksbygder anses i allmänhet vara väl så långt, kanske till och med längre komna, än jordbrukarna i Europas främsta agrarländer när det gäller att utnyttja de jordbrukstekniska framste- gen. Som utredningen konstaterar är emellertid många lantbruksföretag idag alltför små för att man vid rådande

• Sida 356
•  Original

produktionsteknik och prisnivå skall kunna optimalt kombinera arbetskraft, mark, kapital, maskiner och redskap. Detta — den ogynnsamma företags— strukturen _— är ett av de främsta pro- blemen för framtiden i Sverige och Västeuropa. Det är i första hand i detta avseende som man i Förenta Staterna och ytterligare några transoceana län- der med kort Odlingshistoria har bätt— re produktionsförutsättningar än euro- peiskt jordbruk. Det är därför uppen- bart att tyngdpunkten ifråga om åtgär- der, syftande till att öka det svenska jordbrukets konkurrenskraft, därför främst måste syfta till en omvandling av företagsstrukturen i näringen.

Utredningen konstaterar att inkomst- nivån i det svenska jordbruket relativt sett är låg, trots det höga gränsskydd som näringen åtnjuter. Jordbruksbe- folkningen är en av våra största låg- inkomstgrupper. Detta framgår av be- tänkandets kapitel A: XIII. Detta hind- rar givetvis inte att inkomstvariationer- na inom jordbruket, liksom inom andra näringsgrenar, kan vara mycket stora. Dessutom förekommer stora variatio- ner mellan olika är.

Som framgår av kapitel A:XIII lig- ger de svenska producentpriserna för närvarande ca 5 % högre än de väst— europeiska priserna i genomsnitt. Det är inte många år sedan de svenska pri- serna sammanföll med det europeiska genomsnittet eller till och med låg läg- re än detta. Den prisklyfta som under senare år uppstått mellan producent- priser i Sverige och vissa andra väst- europeiska länder beror i väsentlig grad på att en höjning av de svenska priser— na skett för att kompensera för en nå- got snabbare inflation i Sverige än inom EEC. Man måste emellertid även ta hän- syn till att det utöver det prisstöd som direkt kan hänföras till viss vara via gränsskyddet i många länder utgår di-

rekta subventioner, som innebär en förstärkning av jordbrukarnas inkoms- ter. I stort sett gäller, att denna typ av subventioner spelar en väsentligt större roll i andra europeiska länder än i Sve- rige.

Vår här kort skisserade bedömning har lett oss till uppfattningen att en svensk anknytning till en allmän väst- europeisk marknad, eller till EEC, tro- ligen inte skulle medföra någon väsent- lig förändring av det svenska jordbru- kets utvecklingsmöjligheter under för- utsättning att svenskt jordbruk erbjuds samma konkurrensförutsättningar som jordbruket inom denna marknad. An- norlunda uttryckt kan det svenska jord- brukets konkurrenskraft gentemot det västeuropeiska jordbruket generellt sett bedömas som god. Det bör beaktas, att det sagda gäller trots att den svenska lantarbetarlönen ligger väsentligt hög- re än lantarbetarlönen i andra västeu- ropeiska länder.

Utredningen har i del A belyst det svenska jordbrukets produktionsförut- sättningar internationellt sett. Utred- ningen har dragit den slutsatsen av sina jämförelser och resonemang, att huvud- delen av det svenska jordbruket ifråga om naturliga förutsättningar och pro- duktivitetsläge m.m. intar en mellan- ställning i Västeuropa och en ganska gynnad ställning i världen i dess hel- het. Utredningen förefaller här i viss mån ha underskattat svenskt jordbruks förutsättningar.

I detta sammanhang måste emeller- tid än en gång erinras om att svenskt jordbruk _ lika litet som de flesta andra industriländers jordbruk —— i stort sett inte kan producera till nuva— rande världsmarknadspriser. Att upp- ställa ett krav på en sådan produktions— förmåga är också uppenbarligen orea- listiskt och orimligt bl.a. med tanke på världsmarknadens karaktär. Ett me-

• Sida 357
•  Original

ra realistiskt mål för den svenska jord- brukspolitiken är att så snabbt som möjligt öka konkurrenskraften gent- emot främst det västeuropeiska jord- bruket. Konsekvenserna för svenskt jordbruk av EEC:s tillkomst diskuteras ingående i utredningens betänkande. Förutsättningarna ur jordbrukets syn- punkt för en svensk anslutning till en utvidgad västeuropeisk marknad har i korthet antytts i det föregående. Det bör dock betonas, att den relativt opti- mistiska bedömning, som vi gjort, är beroende av att den nuvarande svenska prisnivån —— med hänsyn till utgående subventioner i andra länder och den jordbrukspolitik som troligen skulle konuna att gälla inom denna marknad -— genomsnittligt sett kan beräknas sammanfalla med prisnivån i en tänkt västeuropeisk marknad (bestående av EEC- och EFTA-länderna). Ytterligare förutsättning är givetvis att det svens- ka jordbruket inte heller i andra hän- seenden erbjuds sämre produktionsför- utsättningar än jordbruket inom en sådan tänkt marknad.

Som utredningen framhåller, ter sig dock frågan om en svensk anknytning till EEC för närvarande inte särskilt aktuell. Av mera näraliggande intresse är därför konsekvenserna för svenskt jordbruk om Sverige, liksom hittills, står utanför EEC samt av utvecklingen inom EFTA.

Tills vidare måste man räkna med en varaktig försämring av exportmöjlighe- terna på EEC—marknaden. Det torde även vara svårt att på kort sikt räkna med tillfredsställande avsättningsmöj- ligheter på andra marknader. Skall un- der sådana förhållanden omfattande ex- portförluster kunna undvikas, vilket självfallet är ett intresse ur jordbrukets synpunkt, måste detta ske genom att produktionsöverskott i förhållande till den svenska marknaden undviks och

genom att effekterna av årsvariationer- na dämpas genom lagring, i den mån detta är möjligt med någorlunda bibe- hållen kvalitet hos de lagrade produk- terna. En lagring är emellertid förenad med kostnader och kan dessutom vid nuvarande produktion inte genomföras så att en verklig utjämning åstadkoms. En viss långsiktig produktionsminsk— ning kan därför av marknadsskäl vara motiverad. Vi vill dock framhålla, att det ur samhällsekonomiska synpunkter kan visa sig fördelaktigast att accepte— ra exportöverskott av vissa produkter och en viss importförsörjning av pro- dukter som i och för sig kan produce- ras i Sverige (förutsatt att vi därmed utnyttjar våra komparativa produk— tionsfördelar). Även om den totala pro- duktionen sjunker ned till den nivå be— redskapsmotivet kräver, kan likväl till— fälliga överskott uppstå som måste av— sättas på världsmarknaderna. I ett så- dant läge bör det dock vara naturligt att staten helt svarar för eventuella exportförluster. _

När det gäller EFTA-samarbetet kan man enligt vår mening inte anlägga samma synsätt som när det gäller en eventuell västeuropeisk gemensam marknad. EFTAzs struktur är ju sådan att en egentlig ekonomisk integration inte är tänkbar. Detta kan dock möjli- gen nås mellan de nordiska länderna. De diskussioner, som förts nyligen om ett närmare nordiskt ekonomiskt sam— arbete, eventuellt en nordisk tullunion, har dock som bekant varit fruktlösa. När det gäller jordbrukssektorn redu— ceras därför EFTA-problematiken till stor del till frågan om Danmarks möj— ligheter att vinna kompensation för för— lorade marknader inom EEC-området. Den danska samhällsekonomin är ju ännu i högre grad än övriga EFTA-län- ders beroende av jordbruksexporten. Vid de överläggningar som förts i den—

• Sida 358
•  Original

na fråga inom Nordens Bondeorgani- sationers Centralråd har man enats om att rekommendera resp. länders rege- ringar att föra en sådan politik, att eventuellt marknadsutrymme inom de övriga nordiska länderna i första hand kommer annat nordiskt lands export till godo. I sig kan detta innebära att import från andra länder måste diskri- mineras. Några åtgärder utöver detta torde inte vara möjligt att genomföra inom EFTAzs eller det nordiska samar- betets ram. Utredningen har i stort sett avstått från att ta ställning till frågan om en ytterligare förmånligare behand- ling av dansk export till Sverige (sid. 23 kap. 1). Vi vill kraftigt understryka att om denna fråga aktualiseras, eller om överhuvud frågan om en utvidg- ning av EFTA:s handelsliberalisering till jordbrukssektorn blir aktuell, frå- gorna självfallet måste bli föremål för överläggningar mellan statsmakterna och jordbrukets organisationer innan beslut fattas.

Utredningen diskuterar vidare ingå— ende världsförsörjningen med liVSme- del (kap. A: II, A: III och I). Man kon- staterar bl.a. att trots att stora delar av jordens befolkning är undernärd, så har de västeuropeiska och nordameri- kanska industriländerna hittills haft svårsålda överskott av livsmedel. Någon förändring i denna situation anser ut- redningsmajoriteten ej trolig på ganska lång sikt. »För de närmaste 10 åren synes man dock böra utgå från att den sistnämnda tendensen kommer att över- väga, dvs. att den köpkraftiga efterfrå— gan på livsmedel ej kommer att Över— stiga produktionen. I stort sett skulle sålunda det nuvarande läget på den in- ternationella marknaden komma att be- stå under denna tidrymd. Utvecklingen på längre sikt är däremot såsom vi framhållit mer oviss» (sid. 20 kap. 1). Utredningen redovisar också de två

motstridiga uppfattningar som gjort sig gällande i fråga om industriländernas insatser för att bistå u-länderna när det gäller livsmedelsförsörjning (sid. 18 f. kap. 1); dvs. att industriländer- nas produktionskapacitet inom jord- brukssektorn (som onekligen i teknisk mening och med hänsyn till de natur— liga produktionsförutsättningarna är stor, även i Sverige) inte skall resp. skall utnyttjas för att på kort sikt mild- ra världsnöden. Utredningens slutsats är att Sveriges förutsättningar för jord- bruksproduktion är så pass begränsade vid en internationell jämförelse, »att landet kan göra betydligt större insat- ser för u-länderna på andra områ- den...» (sid. 22 kap. 1). Man anser dock, vilket vi vill understryka, att de svenska överskott som kan uppkomma bör kunna utnyttjas i den svenska u— landshjälpen enligt gällande riktlinjer för svenskt u-landsbistånd. När det exempelvis gäller torrmjölk torde för- utsättningarna sålunda vara goda för en utökad svensk biståndsinsats.

Vi delar uppfattningen att en radikal omsvängning på världsmarknaden, med en väsentlig lyftning av prisnivån för jordbruksprodukter, sannolikt inte är nära förestående. Vår bedömning på längre sikt är emellertid, som vi fram- hållit, en annan än majoritetens. Allt fler tecken tyder på, och allt flera in- satta bedömare anser också, att det är en tidsfråga innan »befolkningsexplo- sionen» och världshungern ger utslag och leder till helt annorlunda förhål- landen på världsmarknaden än idag. Med rätt stor sannolikhet kommer så- väl den kommersiella som icke-kom- mersiella livsmedelsefterfrågan att öka starkt. Här må särskilt nämnas, att Sov- jetunionens ställning som storköpare av vete tycks bli bestående.

Så långt delar vi utredningens upp- fattning, att den svenska hjälpen till

• Sida 359
•  Original

u-länderna inte i första hand bör läm- nas i form av livsmedelssändningar utan genom tekniskt och finansiellt bi- stånd för att utveckla jordbruksproduk— tionen inom u-länderna. Denna uppfatt- ning baseras alltså främst på de myc- ket stora skillnader som föreligger mel- lan å ena sidan världsmarknadspriser- na, och även produktionskostnaderna i länder som Förenta Staterna, Kanada och Australien, och å andra sidan pro- duktionskostnaderna i Sverige. Att livs- medelssändningar emellertid accepte— ras som ett av sätten att hjälpa de fat- tiga folken, därom vittnar bl. a. World Food Program. Den globala, ytterst all- varliga bristsituationen ifråga om livs- medel leder enligt vår mening även till tvivel om det framsynta i att i ökad utsträckning grunda industristaternas livsmedelsförsörjning på köp från 11- länderna. Undantag måste givetvis gö— ras för produkter av typ kakao, kaffe, tropiska frukter m.fl. produkter. Det troliga är när det gäller en rad andra produkter att det kommer att ställas växande anspråk på jordbruksproduk- tionen i en del industriländer med gynnsamma förutsättningar för jord- bruksproduktion om världsförsörjning- en med livsmedel skall kunna förbätt- ras relativt snabbt.

Mot den här Skisserade bakgrunden anser vi det felaktigt att basera den framtida jordbrukspolitikens utform— ning uteslutande på dagens världsmark- nadspriser på jordbruksprodukter. Vi anser det angeläget att understryka ut- redningens slutsats (sid. 59 kap. III): »Med hänsyn till föränderligheten i alla de faktorer, som påverkar produktions- målsättningen och då särskilt det världspolitiska läget, prisutvecklingen på världsmarknaden och lagringstekni- ken, måste en omprövning av produk- tionsmålsättningen som tidigare fram- hållits fortlöpande komma till stånd.»

Vad vi nu framhållit när det gäller en framtida sannolik omsvängning på de internationella marknaderna för jordbruksprodukter innebär naturligt- vis inte, att man skall avstå från att på allt sätt främja effektiviseringen och strukturrationaliseringen av lantbruks- näringen. En dylik politik är nödvän- dig under alla förhållanden.

II. Allmänna utgångspunkter för den framtida jordbrukspolitiken

(Ansluter främst till kap. II och Ill) 1. Inledning I utredningens betänkande har jordbru— kets ställning i samhällsekonomin be— lysts ingående. Där har bl.a. getts ut- förliga beskrivningar av befolknings- utveckling, rationaliseringsutveckling, produktionsutveckling m.m. under de senaste årtiondena liksom av den förda jordbrukspolitikens konsekvenser i oli- ka avseenden. Vår avsikt är därför inte att här behandla dessa frågor mer in- gående utan endast att peka på en del drag i utvecklingen och på en del frå- gor, som vi anser att utredningsmajori- teten inte beaktat i tillräckligt hög grad. Eftersom vi i föregående avsnitt angett hur vi ser på de internationella frågorna begränsar vi oss i detta av- snitt till den svenska utvecklingen. Även med utredningsmajoritetens ställ- ningstagande —— en ca 80-procentig självförsörjningsgrad — inrymmer för övrigt den svenska utvecklingen de vä- sentligaste problemen om man tar ut- redningens två huvudkriterier _— en ra- tionell resursfördelning inom samhälls- ekonomin och den välfärdspolitiska målsättningen — som utgångspunkt för bedömningarna.

I främst kapitlen A: II och I—III be- handlar utredningen den samhällseko- nomiska bakgrunden till den framtida jordbrukspolitiken. Utredningens fram-

• Sida 360
•  Original

ställning har i dessa sammanhang kom- mit att i hög grad domineras av de långsiktiga samhällsekonomiska per- spektiven, vilket i och för sig får be— traktas som naturligt. För en rätt av- vägning av och tidsmässig anpassning av de framtida jordbrukspolitiska åt- gärdernas art och styrka är det emel- lertid dessutom nödvändigt att ta hän- syn till konsekvenser för den mera kortsiktiga ekonomiska politiken i öv- rigt av förändringar i den hittills förda jordbrukspolitiken. Enligt vår mening föreligger härvidlag vissa brister i be— tänkandet.

Vidare är de välfärdspolitiska frå- gorna ofullständigt belysta av utred- ningen. Detta gäller främst frågan om hur olika grupper inom jord- och skogsbruket »drabbas av utvecklingens följder» (kap. I). En konkret belysning av de problem dessa människor ställs inför är enligt vår uppfattning nödvän- dig för att rätt avväga jordbrukspoli- tiska och andra åtgärder mot varandra.

De analyser som utredningen gjort av den företagsekonomiska bakgrunden till de föreslagna jordbrukspolitiska åt- gärderna anser vi även vara allt för knapphändiga. Framför allt gäller detta frågorna om hur jordbrukare med oli- ka stora företag reagerar på variationer i producentprisnivån på jordbrukspro- dukter.

Jordbrukspolitikens konsekvenser för annan samhällspolitik bör även upp- märksammas i högre utsträckning än vad utredningsmajoriteten ansett nöd- vändigt. Bl. a. gäller detta konsekvenser för näringslivet och befolkningens sys- selsättningsmöjligheter i vissa landsde- lar och därmed för bl. a. lokaliserings- politiken.

2. Jordbrukspolitiken och den ekonomiska politiken Som utredningen framhåller bör den samhällsekonomiska politiken som hu-

vudsyften ha dels att främja en fort- satt ekonomisk expansion och levnads- standardstegring genom ett ur ekono- miska synpunkter rationellt utnyttjande av produktionsresurserna i samhället, dels att genom olika välfärdspolitiska åtgärder tillse att alla grupper i sam- hället blir delaktiga i en fortsatt stan- dardstegring. (Jfr exempelvis sid. 25 kap. 1.)

Det första huvudsyftet innebär även enligt vår uppfattning, att samhällets politik på olika sätt bör underlätta en fortsatt anpassning av jordbruksnäring- en liksom av näringslivet som helhet till förändrade ekonomiska och teknis- ka förhållanden. Som utredningen framhåller är ett väsentligt inslag i den— na process en ständig omfördelning av produktionsresurser —— arbetskraft, ka- pital, naturtillgångar m.m. — mellan olika näringsgrenar och mellan företag inom näringsgrenarna så att resurserna får den användning, där de ger den högsta avkastningen och det största bi— draget till en fortsatt allmän standard- stegring i samhället. I sak innebär det- ta inget annat än ett konstaterande av huvuddragen i den samhällsekonomis— ka utveckling som ägt rum sedan indus- trialismens genombrott vid mitten av 1800-talet. (Samma tankegång fanns exempelvis uttryckt redan i direktiven till 1938 års jordbruksutredning.)

En svårighet när det gäller att genom ekonomisk-politiska åtgärder underlät- ta ett realiserande av denna långsikti- ga samhällsekonomiska målsättning _— som torde vara allmänt accepterad i dagens svenska samhälle är emeller- tid att nuvarande fördelning av pro- duktionsresurser mellan olika närings— grenar och mellan olika företag, liksom kombinationen av olika produktionsre— surser, är ett resultat av en mycket lång utveckling där tidigare teknisk-ekono— miska förhållanden och tidigare sam- hällspolitik i hög grad påverkar förut-

• Sida 361
•  Original

sättningarna för dagens politik. Inom jordbruksnäringen är exempelvis nuva- rande företagsstruktur och nuvarande resurskombinationer vid jordbruksföre- tagen i mycket hög grad ett resultat av den historiska utvecklingen och den po- litik samhället tidigare bedrivit. Denna politik hade ända fram till 1940 i vissa delar andra syften än de målsättningar man idag diskuterar när det gäller den framtida jordbrukspolitiken. Som fram— går av utredningens redogörelse i ka- pitel A: XII, expanderade exempelvis egnahemsverksamheten kraftigt så sent som i samband med 1930-talets kris. Utredningen konstaterar att då »skapa- des ett stort antal 5. k. arbetaresmåbruk som ett led i den allmänna kris- och sysselsättningspolitiken». Omsväng- ningen i denna politik kom egentligen inte förrän i och med 1947 års riks- dagsbeslut om en förändrad jordbruks- politik. Det var först då som jordbruks- politiken började orienteras bort från egnahemsrörelsen, nykolonisation och ägostyckning. De inom jordbruksnä- ringen långsiktigt investerade resurser- na — byggnader, markförbättringar m.m. _— och jordbrukets från äldre ti- der ärvda struktur utgör, som utred- ningen framhäller, ett starkt hinder för en snabb anpassning till successivt för- ändrade tekniska och ekonomiska för- hållanden. Att förvänta sig radikala för- ändringar exempelvis när det gäller fastighetsstrukturen inom jord- och skogsbruket under en så kort tidrymd som 15 år utan direkta tvångsingripan- den är uppenbart orimligt. Denna an- passningssvårighet förstärks ytterligare av det begränsade avsättningsutrymmet för jordbruksprodukter — i huvudsak har jordbruket i Sverige liksom i de flesta västeuropeiska industriländer va- rit hänvisat till den inhemska mark- naden — i kombination med en tek- nisk utveckling som medfört stora möj- ligheter till produktionsökningar vid

mänga jordbruk. Om avsättningsmöjlig— heterna ständigt ökar mildras ju en nä- ringsgrens strukturella omställningspro- blem.

Detta innebär att jordbruket, liksom näringslivet överhuvudtaget, aldrig kan uppfylla den långsiktiga samhällseko- nomiska målsättningen om »optimalitet i hushållningen med produktionsresur- ser» dvs. en ur rent marknadsekono- miska synpunkter effektivast (lönsam- mast) fördelning av produktionsresur- ser. (Jfr sid. 27 kap. 1). Det viktigaste är därför att olika näringsgrenar och samhällsekonomin totalt sett företer en utveckling mot den resursanvändning och de resurskombinationer som på sikt ger optimalt utbyte inom en fri marknadsekonomis ram. Riktpunkten för politiken måste alltså, som utred- ningen framhåller, »förin den ekono- miska kalkylen, med vars hjälp olika alternativ kan jämföras och de ekono- miska konsekvenserna av ett hänsyns- tagande till icke-ekonomiska faktorer kan mätas». Man bör dock då också ha klart för sig de relativt begränsade möj— ligheter som nu finns att göra invänd- ningsfria »ekonomiska kalkyler» av mer långsiktig natur. Utredningen har (kap. I sid. 26 ff) belyst de brister som kännetecknar nuvarande prisbildnings— system inom väsentliga sektorer _— t. ex. bostadssektorn, den offentliga sek— torn och mer utpräglat monopoldomi- nerade marknader — vilket i sig gör det vanskligt att göra beräkningar över vad som kan anses vara »optimalitet i hushållningen med produktionsresur- ser». Till detta kommer att inom vissa områden — naturförstöring, vatten— och luftförstöring, miljöobehag inom tätortsområden m.m. — inte finns en fungerande marknadsprisbildning. Vi vill understryka att detta gör att beräk- ningar över ekonomiska vinster vid en förändrad resursfördelning endast ger en ofullständig och ofta snedvriden

• Sida 362
•  Original

bild av omfördelningens långsiktiga samhällsekonomiska konsekvenser.

Samhällspolitiken bör emellertid i stort inriktas så att den, som utredning- en framhåller, underlättar produktions- resursernas rörlighet, framför allt ar- betskraftens fria val mellan olika sys- selsättningsalternativ och de olika nä- ringsgrenarnas långsiktiga anpassning till den tekniska och ekonomiska ut- vecklingen. Likaså är det naturligt att den ekonomiska politiken i ett sam- hälle som vårt i så stor utsträckning som möjligt arbetar med medel syftan- de till att stimulera till förändringar; inte syftande till att tvångsvis pressa fram förändringar. De åtgärder man föreslår måste med andra ord leda till en harmonisk och balanserad utveck- ling som inte innebär svåra ekonomis- ka och sociala påfrestningar för de människor det gäller. Enligt vår me- ning har utredningsmajoriteten i viss mån bortsett från detta vid utform— ningen av sina konkreta förslag.

Utredningen har, som vi redan fram- hållit, främst uppehållit sig vid de myc- ket långsiktiga samhällsekonomiska re- sonemangen och inte helt beaktat att förändringar i jordbrukspolitiken mås- te ses även mot bakgrund av olika mer omedelbara konsekvenser för samhälls- politiken inom andra områden. Det är framför allt fyra drag i de närmaste 5—10 årens utveckling, som vi anser att man bör beakta om man föreslår förändringar i nuvarande jordbruks- politik, förändringar som syftar till att mer väsentligt påverka den utveckling som nu kan förutses. (Som vi längre fram belyser kan de förslag som utred— ningen lagt fram sammantaget leda till väsentliga förändringar i nuvarande ut- veckling.)

Dessa fyra drag är: 1. Arbetskrafts— och bostadssituationen. 2. Det stora ka-

pitalbehovet som grund för en fortsatt samhällsekonomisk expansion. 3. Den växande andelen åldringar i befolk- ningen. 4. Valutasituationen.

En fortsatt samhällsekonomisk ex- pansion kräver bl.a. en ökning av den totala arbetskraftsinsatscn. Beräkning- ar utförda av den senaste långtidsut— redningen (SOU 1966:1) visar emel- lertid att den trånga sektorn inte en- bart är bristen på arbetskraft utan att främst bostadssituationen inom de ex— panderande områdena _— främst de tre storstadsregionerna Stockholm, Göte- borg och Malmö — utgör ett hinder för arbetskraftens anpassning till syssel- sättningsmöjligheterna. (I »Arbets- marknadspolitik», betänkande från 1960 års arbetsmarknadsutredning, SOU 1965:9, konstateras klart den av- görande roll bostadsbristen spelar för arbetskraftens geografiska rörlighet, jfr t.ex. sid. 140 ff.) Detta har bl.a. medfört att frågorna kring en överflytt- ning av arbetskraft mellan stagnerande och expanderande områden av landet till en del tillmätts mindre betydelse i långtidsutredningen än ansträngning- ar att öka sysselsättningsgraden hos den kvinnliga befolkningen i de områ- den där expansionen är starkast.

Takten i omställningen av jordbruket ——- i den mån denna omställning inne- bär en arbetskraftsöverflyttning till andra näringsgrenar och flyttning till områden med utpräglad bostadsbrist —— kan därför icke bedömas oberoende av läget på bostadsmarknaden i de expan— derande områdena. Bl.a. ur denna syni- punkt är det viktigt att man genom lokaliseringspolitiska åtgärder skapar nya försörjningsmöjligheter inom OIIll- råden med vikande sysselsättning im- om jordbruket. Utredningen har dock avstått från att närmare diskutera des— sa avvägningsproblem. Man skriver

• Sida 363
•  Original

bl.a. (i kapitel IV): »Bostaden i det utvecklade och differentierade samhäl- let kan inte ses som en fristående an- läggning, för jordbrukarens del endast knuten till hans arbetsplats. Bostaden står också i relation till samhällstjäns— 'ter av olika slag, skolor, sjukvård, af- färstjänster, kommunikationer och an— läggningar för kultur, nöjes- och fri- luftsliv. Lantbrukarhostaden har ofta ej rätt läge med hänsyn härtill.»

Vi anser att detta i nuvarande situa- tion är ett allt för ytligt sätt att se på problemen. Bostadsbristen är idag —— och kommer under det närmaste decen- niet att vara — ett allvarligt hinder för den geografiska omflyttningen av ar- betskraften och den medför ofta svåra sociala problem för dem som av eko- nomiskt nödtvång tvingas söka sig and- ra sysselsättningar i expanderande in- dustriområden med bostadsbrist. Svå- righeterna inom många områden att erbjuda inflyttad utländsk arbetskraft drägliga bostäder är ett illustrativt exempel på dessa problem. Dagens bo- stadsbyggande ligger på en hög nivå och det kan starkt ifrågasättas om den kortsiktigt kan höjas ytterligare. Från flera håll har som bekant framförts all— varliga farhågor för att en fortsatt bo- stadsproduktion av dagens omfattning kan komma att rubba den samhällseko— nomiska balansen. (Inrikesministern förklarade exempelvis i april 1966, att man nu närmast bör sikta på en oför— ändrad bostadsproduktion någon tid framåt.) Redan nu är avgången från jordbruket av storleksordningen 20 000 personer per år. Därav torde ca 11 000 vara avgång genom dödsfall eller pen— sionering och ca 9000 vara en över- gång främst av yngre och medelålders personer till andra yrken. Om utred- ningsmajoritetens förslag realiseras kan det innebära en ökad utflyttning från

lantbruket och därmed ett ökat tryck på bostadsmarknaden inom många tät- ortsområden. Utredningens konstate— rande, att den svåra bostadsbristen i de expansiva tätorterna är ett avsevärt hinder för omflyttningen, förtjänar där- för understrykas.

Att döma av långtidsutredningens betänkande kommer vidare konkurren- sen om kapitalresurserua att förbli hård under det närmaste decenniet. In- dustrin, bostadsbyggandet, servicenä- ringarna, stat och kommun har alla omfattande investeringsbehov och det förefaller troligt att kapitalknappheten därför kommer att, som hittills, vara en begränsande faktor i den samhälls- ekonomiska expansionen.

En målsättning för jordbrukspoliti- ken är, som utredningen vid upprepa- de tillfällen framhåller, »att skapa så effektiva företag som möjligt». De kal- kyler, som gjorts, visar emellertid klart att framtidens jordbruksföretag kom- mer att vara mycket kapitalkrävande. Om exempelvis en mjölkproduktion från 700 000 kor skulle helt baseras på rationella GO—korsladugårdar skulle det- ta kräva nyinvesteringar i byggnader och maskiner på 4—-6 miljarder kr. På samma sätt kan beräknas att en över- gång till svinproduktion i stora enhe- ter, vid en årsproduktion av 3 milj. gödsvin skulle kräva nyinvesteringar på närmare 1 miljard kr. Det rör sig alltså här om ett investeringsbehov som direkt skulle belasta kreditmarknaden. Tänker man sig vidare en snabb upp- byggnad av stora vegetabilieproduce- rande enheter kräver även detta rela- tivt omfattande nyinvesteringar. Över- slagskalkyler visar att 11/2——2 milj. ha åker skulle behöva byta ägare vid en övergång till stora enheter. Enligt upp- skattningar gjorda vid Lantbrukshög- skolan skulle det totala kapitalbehovet

• Sida 364
•  Original

uppgå till ca 15 miljarder kr. Utred- ningen anger även exempel på de be- tydande investeringar som en rationel— lare jordbruksproduktion kräver (se t. ex. sid. 85).

Takten i omställningen inom en nä- ringsgren, där visst realkapital kan sli- tas ut utan tanke på ersättningsinvcste- ringar _ och där denna »utslitning» inte innebär en samhällsekonomisk in- optimal användning av produktionsre- surserna, t. ex. därför att de saknar al- ternativt värde i marknadsekonomisk mening _— bör med andra ord anpassas även efter den aktuella kapitalsitua- tionen i samhället som helhet. Relatio— nerna framgår exempelvis av att de to- tala bruttoinvesteringarna i samhället 1964 uppgick till 30,6 miljarder kr och ökningen mellan 1964 och 1965 till 1,8 miljarder (varav bostäderna svarade för 138 milj. och industrin 626 milj.). Ett kapitalbehov inom jordbruksnäring- en på 10—15 miljarder kr måste alltså bli fråga om en mycket långsiktig ut— veckling. Totalt uppgick bruttoinveste— ringarna inom jordbruket 1965 till 753 milj. kr. Ökningen 1964—1965 var 70 milj. (enligt långtidsutredningen, tabell 5: 8 sid. 78). Även dessa frågor har ut- redningen enligt vår mening belyst allt- för knapphändigt.

Med detta vill vi givetvis inte ha sagt att man skall avstå från att stimulera till nyinvesteringar inom jordbruket av den anledning, att man teoretiskt kan tänka sig att upprätthålla en avsevärd produktion under en viss tid genom att konsekvent nöta ut redan gjorda inves- teringar och genom att förlita sig till den arbetskraft som av olika anledning— ar inte kan beräknas söka sig över till andra näringar ens om inkomsterna inom jordbruket skulle ligga väsentligt lägre än inom andra näringsgrenar. (Delvis har den hittills förda jord- brukspolitiken haft denna effekt.) Ut-

redningen konstaterar även att den hit- tillsvarande prisnivån inte varit »till- räcklig för att stimulera till en teknisk effektivisering i rationella företag». (Kap. III.) Vad vi vill ha sagt är att man måste sträva efter en balanserad utveckling, där kapitalresursernas för- delning inom samhällsekonomin kom- mer in som en av många bedömnings— grunder och där man, om man strävar efter att nå väsentliga förändringar i nuvarande utvecklingstendenser, också måste ta rimlig hänsyn till vad dessa förändringar innebär ur mer kortsiktig kapitalfördelningssynpunkt. Vi vill där- för starkt markera utredningens slut- sats att »ju snabbare man önskar ge- nomföra rationaliseringsprocessen des— to större blir det årliga kapitalbehovet». (Sid. 85 kap. 111.)

Under tiden fram till 1980 kommer andelen personer äldre än 65 år i lan- dets befolkning att öka starkt (jfr t. ex. SOU 1966:1). Med hänsyn till att de äldres andel av jordbruksbefolkningen är högre än av befolkningen som hel— het kommer denna förskjutning mot äldre årsklasser att vara starkare inom jordbruket än inom andra näringsgre- nar. Redan nu medför utvecklingen be— tydande problem särskilt för lands- hygdskommunerna när det gäller att upprätthålla åldringsvård. Med nuva— rande utveckling, och utan ökande sam— hälleliga insatser, hotar den svenska glesbygden att bli vårt största ålder— domshem, utan rimliga service- och vårdmöjligheter för de äldre. Utred- ningen konstaterar exempelvis att 1980 ca 1/4 av hela glesbygdsbefolkningen, med nuvarande utveckling, kan komma att utgöra pensionärer. (Kap. A:XI.) Man säger även: »När andelen pensio— närer tenderar mot fjärdedelen av gles— bygdsbefolkningen, är det uppenbart att åldringsvården blir ett av landsbyg— dens största problem.»

• Sida 365
•  Original

En än snabbare takt i jordbrukets omdaning kan därför medföra anting- en att än flera med ringa återstående aktiv livstid flyttar in till tätorterna, där de kommer att ytterligare belasta en redan överansträngd samhällsservi— ce och åldringsvård, eller att åldrings— vården på landsbygden blir orimligt ef- tersatt. Vi anser att takten i näringsli- vets omdaning även måste avvägas så att människor och kommuner får möj- ligheter att upprätthålla ur sociala syn- punkter acceptabla förhållanden. De äldre bör exempelvis i stor utsträck- ning erbjudas möjligheten att bo kvar i befintliga bostäder i invand miljö. Det senare är oftast enligt vår mening det bästa alternativet förutsatt att standar- den på bostäder, samhällsservice och vårdmöjligheter är tillfredsställande. I sammanhanget bör observeras att sys- selsättningsgraden för personer i folk- pensionsåldrarna är hög inom jordbru- ket. Vid bedömning av takten i jordbru- kets utveckling bör dessa förhållanden enligt vår mening tillmätas större be- tydelse än utredningsmajoriteten an- sett nödvändigt.

Utredningen har delvis varit inne på dessa problem. Man skriver exem- pelvis bl.a.: »För särskilt den äldre arbetskraften föreligger omställnings— svårigheter på grund av att den ofta ej kan erbjudas annan lämplig syssel- sättning, att den saknar kännedom om andra arbetsmöjligheter eller genom att denna arbetskraft känner personliga svårigheter att lämna en invand arbets- miljö, som har karaktären av livsform, för att övergå till annat yrke.» (Kap. III.)

Jordbrukspolitikens syfte kan givet— vis inte vara att tjänstgöra som en er- sättning för bristande insatser från samhällets sida när det gäller åldrings- vårdsfrågor eller möjligheterna att upp- rätthålla en rimlig samhällsservice på

landsbygden. Enligt vår mening har dock utredningsmajoriteten i väsentliga delar skjutit ifrån sig dessa problem, vilket bl.a. återspeglas i att de förslag man lägger fram rimligtvis måste kom- ma att innebära en relativt sett försäm- rad levnadsstandard för främst 10 000- tals äldre inom jordbruket.

I långtidsutredningen uttrycks slut- ligen vissa farhågor för utvecklingen av den svenska valutareserven. Man framhåller att den ekonomiska politi- ken i varje fall under närmaste fem- årsperiod måste inriktas på att förstär- ka vår valutaställning. Bl. a. nämns att vi bör sikta till en förbättring av bytes- balansen fram mot 1970 på 1 250 milj. kr. I den våren 1966 framlagda kom- pletteringspropositionen har även fi- nansministern varit inne på liknande tankegångar. Vi vill påpeka att en sänk— ning av vår självförsörjningsgrad med 15 proc. innebär ett motsvarande im- portbehov —— räknat till världsmark- nadspriser _ på ca 600 milj. kr. Till detta kan läggas minskade exportintäk- ter på omkring 400 milj. kr om vår jordbruksexport helt upphör. Om de re- surser som överförs från jordbruket kommer exportindustrin —— direkt eller indirekt — till godo kan givetvis balan- sen i utrikeshandeln upprätthållas. På kort sikt kan det emellertid vid en snabb nedskärning av jordbrukspro- duktionen uppstå en försvagning i by- tesbalansen genom att de resurser som lämnar jordbruket endast successivt kan beräknas ge upphov till Ökade ex- portintäkter. Denna eftersläpning är troligen större än vad utredningen tycks föreställa sig. Även detta förhål- lande bör uppmärksammas vid utform- ningen av jordbrukspolitiken.

Vid jordbrukspolitikens utformning under de närmaste 5 51 10 åren måste enligt vår åsikt tas hänsyn till de nu relaterade förhållandena. I och för sig

• Sida 366
•  Original

innebär detta inte att de långsiktiga målsättningarna för jordbrukspolitiken ändras, endast att politikens utform- ning anpassas till ekonomiska och so— ciala realiteter.

3. De välfärdspolitiska frågorna Det andra huvudsyftet för samhällets politik —— att genom olika välfärdspoli- tiska åtgärder tillse att alla grupper i samhället blir delaktiga av den stigan- de levnadsstandarden — står, som ut— redningen framhåller, i viss mån i mot- satsställning till den första, strängt samhällsekonomiska målsättningen. Syf- tet måstc därför, som utredningen även framhåller, vara att mildra de ekonomiska och personliga uppoffring- ar, som den samhällsekonomiska ut-- vecklingen och samhällets ekonomiska politik medför för många grupper. Ut- redningen framhåller, vilket vi starkt vill understryka, att ett välfärdssamhäl- le inte kan låta de befolkningsgrupper, som drabbas av utvecklingens följder, ensamma bära de ekonomiska och so— ciala konsekvenserna av detta. Vi delar även utredningsmajoritetens uppfattning, att de välfärdspolitiska åtgärderna bör ha en dynamisk och utvecklingsfrämjande utformning. När det gäller jordbrukspolitiken innebär detta att stödet till vissa grupper i förs- ta hand bör inriktas på hjälp till an- passning till de förändrade tekniska och ekonomiska förhållandena inom jordbruket och inom näringslivet över huvud taget. Enligt vår mening har dock utred- ningsmajoriteten, trots de välfärdspoli- tiska resonemang man fört, inte till— räckligt beaktat dessa aspekter vid ut- formningen av de konkreta jordbruks- politiska förslagen. Det föreligger näm— ligen enligt vår bedömning uppenbara risker för att vissa grupper inom jord— bruket inte kommer att kunna hävda sin levnadsstandard eller kunna få del

av den allmänna Ievnadsstandardsteg- ringen i samhället om utredningsmajo— ritetens förslag genomförs.

Detta framgår klart vid en analys av hur omställningsproblemen påver— kar levnadsvillkoren för tre olika grup- per av lantbrukare.

Den första av dessa består av sådana företagare, vilka driver utvecklingsbara företag och vilka har förutsättningar att omvandla dessa till rationella, mo— derna företag. En väsentligt förstärkt rationaliseringspolitik i förening med en producentprisniva som ger rimlig lönsamhet bör vara tillräcklig för att underlätta dessa företags successiva ut— veckling mot allt rationellare och effek- tivare produktion.

Den andra gruppen består av unga till medelålders lantbrukare, vilkas fö- retag med nuvarande utveckling och tekniskt-ekonomiska förhållanden inte kan bedömas som utvecklingsbara och/' eller vilka saknar tillräckliga kunska— per för att förvandla sina företag till rationella enheter. Det är bl.a. denna grupp, som måste få tillgång till om— fattande omskolnings-, vidareutbild- nings— och omflyttningsstöd.

Den tredje gruppen lantbrukare är de äldre, vilka av en rad skäl —— som även utredningen redovisar — realis— tiskt sett inte kan anses ha fullgoda alternativa sysselsättningsmöjligheter. Ur samhällets synpunkt kan det inte heller anses rationellt att söka omskola majoriteten av dessa till nya arbetsupp- gifter utanför lantbruksnäringen. De- ras aktiva tid i andra yrken skulle bl. a. inte bli så lång att samhällets kostna- der för omskolning och omflyttning samt för senare åldringsvård i ny miljö kan beräknas uppväga de omflyttades bidrag till nationalprodukten. En reser- vation bör dock göras med hänsyn till att en icke obetydlig del av brukarna i samtliga dessa tre grupper redan nu till stor del är sysselsatta inom närings-

• Sida 367
•  Original

grenar utanför jordbruket. Som fram- går av tabell IV: 3 i del A var antalet jordbrukare över 55 år med under 10 ha åker år 1960 ca 75000. Mellan 55 och 65 år och med 2—20 ha åker fanns ca 55000 brukare och motsvarande med 2—10 ha äker var ca 41000. Av totalt ca 240000 brukare var 1960 vi— dare inte mindre än närmare 43000 över 65 år. Även om de senaste åren kännetecknats av en mycket snabb ned- läggning av mindre brukningsenheter _ ca 10 000 per år — ger de anförda uppgifterna en antydan om storleken på denna tredje grupp jordbrukare. I detta sammanhang vill vi med skärpa framhålla det orimliga i att, som ibland förekommer, se denna grupp av jord- brukare som en »belastning» ur sam- hällsekonomiska synpunkter. En sådan inställning vittnar inte om annat än en total okunnighet om den samhällseko— nomiska utvecklingen och jordbruks— politikens utformning under de senaste årtiondena. Framför allt prispolitiken har som utgångspunkt haft helt andra kategorier jordbruksföretagare.

De problem som en anpassning till snabbt ändrade ekonomiska och tek- niska förhållanden medför är särskilt uppenbara för den sistnämnda gruppen av företagare. De har ofta utan eget förvållande råkat i sin nuvarande si- tuation. Denna grupp av merendels äld- re jordbrukare är dessutom sannolikt — av skäl, som vi utvecklar i nästa avsnitt — negativt prisrcagerande: Sjunkande priser motverkas främst ge— nom hårdare arbete för att öka inkoms- terna genom ökade försäljningsintäkter. Ihållande prissänkningar på jordbruks- produkter under nuvarande realprisni- vå i producentledet kan mycket väl le- da till en proletarisering av denna grupp av jordbrukare eller om de lyckas hålla sina inkomster på en dräg- lig nivå — till en utpräglad exploate- ring av deras arbetskraft.

Vi vill med yttersta skärpa framhålla att dessa problem inte får skjutas åt si- dan vid utformningen av den framtida jordbrukspolitiken under hänvisning till att de är av social och inte av jord— brukspolitisk karaktär. Förslag till åt- gärder för att tillförsäkra de männi- skor det här gäller en rimlig levnads— standard måste framläggas samtidigt med att förslag till den framtida jord— brukspolitikens utformning presente- ras. I följande avsnitt belyser vi när- mare denna fråga.

Utredningsmajoriteten förordar att prisnivån för jordbruksprodukter un- der de närmaste åren ej bör få stiga fullt så snabbt som den allmänna pris— nivån. (Kap. III.) Man säger också i detta sammanhang: »Den angivna ge— nomsnittliga realprisutvecklingen bör kunna ge en relativt god företagseko— nomisk lönsamhet vid rationella före- tag. Den kan även väntas bidra till en tillfredsställande levnadsstandard för ett stort antal jordbrukarefamiljer i öv- l'igt.»

Denna bedömning kan vi inte dela. Vad gäller skapandet av rationella lant- bruksföretag återkommer vi i senare avsnitt. (Vi kan dock inte underlåta att redan här påpeka, att bedömningen av de rationella företagens lönsamhet i citatet ovan strider mot de erfarenhe— ter av de senaste 10 årens prispolitik utredningen själv redovisar.) I detta sammanhang vill vi endast slå fast att den föreslagna utvecklingen för real- prisnivån i producentledetl i kombina— tion med den föreslagna omedelbara avvecklingen av hittillsvarande små- brukarstöd inte kan beräknas ge en be— tydande grupp nu verksamma inom

1 Utredningens förslag kan, som vi utvecklar senare, komma att leda till en betydligt kraf— tigare eftersläpning i priserna iproducent— ledet i förhållande till den allmänna prisut- vecklingen i samhället än vad utredningens allmänna prispolitiska målsättning medger.

• Sida 368
•  Original

jordbruksnäringen en rimlig levnads— standard. En mycket stor del av denna grupp saknar också, som vi framhållit. möjligheter att finna alternativa syssel- sättningar, som kan erbjuda drägliga inkomster och dräglig trygghet för den framtida försörjningen.

4. Jordbrukspolitikens konsekvenser för annan samhällspolitik

Utredningen har i olika sammanhang belyst jordbruksnäringens och jord- brukspolitikens betydelse för närings- liv och befolkning inom olika landsde- lar. Man framhåller bl.a.: »Även i da- gens läge finns det befolkningspolitiska problem på landsbygden och inom jordbruksnäringen. (Se kap. A:XI.) De skapas främst av uttunningen av be- folkningsunderlaget inom vissa områ- den, av den allt starkare förskjutning av befolkningens sammansättning mot äldre åldersgrupper samt av det stora underskottet av kvinnor i de yngre ål- dersgrupperna. Dessa avvikelser från den i övrigt rådande befolkningsstruk- turen medför otvivelaktigt allvarliga problem. De motiverar dock enligt vår mening inte åtgärder, som syftar till att generellt upprätthålla en större jordbruksproduktion än som ur andra synpunkter är önskvärd. Däremot kan det vara anledning att ta hänsyn till dessa förhållanden i den regionala pla- neringen.»

Jordbrukspolitikens syfte kan givet- vis inte vara att söka hålla folk kvar i ett olönsamt och tungt arbete på landsbygden. De landsbygdspolitiska frågorna och frågorna om utvecklingen av näringslivet i olika landsdelar har dock ett intimt samband med utveck- lingen inom jord— och skogsbruket. Det kan erinras om att antalet sysselsatta i industri, handel m.m. som levererar

produktionsmedel (inkl. byggnadsverk- samhet) till jordbruket kan uppskattas till omkring 100000. Inom den livsme— delsindustri, som baseras på inhemsk jordbruksproduktion, torde ca 50 000 vara sysselsatta. Inom handel, transport och övrig serviceverksamhet, som har lantbruksbefolkningen som en väsentlig kundkrets, torde 60 000—70 000 perso— ner vara sysselsatta. Det finns därför en— ligt vår mening anledning att i högre grad än som skett uppmärksamma de effekter som utvecklingen inom jord— och skogsbruksnäringen kommer att medföra. För vissa landsdelar och byg- der är det uppenbart att en kraftig redu- cering eller total nedläggning av jord— bruksproduktionen medför allvarliga konsekvenser för befolkning och nä— ringsliv överhuvudtaget.

Enligt vår mening måste man ställa stora krav på en balanserad utveckling, vilket bl.a. måste innebära en utökning av samhällets åtgärder för att möta de problem som en än snabbare nedlägg- ning av jordbruket kommer att med- föra. Utredningsmajoriteten har tyvärr avstått från att mer än i mera allmänna och vaga ordalag behandla dessa frå- gor.

I detta sammanhang vill vi också peka på de naturvårds- och landskaps- vårdsproblem som en nedläggning av jordbruk med åtföljande förslumning av naturen kan medföra. Jordbrukspo- litiken kan givetvis inte syfta till att upprätthålla en viss landskapsbild eller en viss naturvårdsstandard, men pro— blemen kan därför inte bara negligeras ens i jordbruksutredningssammanhang. Många av de hithörande problemen bör lösas samtidigt med jordbrukets plane- ring, exempelvis markanvändningen sedd mot de problem som uppstår om åkermark ej hålles öppen. Att ur ekono- miska synpunkter värdera en fortsatt miljöförstöring är självfallet svårt. Dess-.a

• Sida 369
•  Original

frågor _— och då bl. a. sammanhangen prisbildning/miljöförstöring _ bör be- lysas utförligt, exempelvis genom en statlig expertutredning.

Mot bakgrund av de nuvarande ut- vecklingstendenserna och utrednings- majoritetens förslag anser vi det moti- verat att åtgärder omedelbart vidtas av följande innebörd:

1. En fortsatt förstärkning av de nu— varande samhälleliga insatserna inom lokaliseringspolitikens område bör komma till stånd. Som framhålls i kap. A:XI är framför allt samordningen mellan olika statliga aktiviteter, som i sin tur påverkar förutsättningarna för näringslivets utveckling inom ett om- råde, mycket bristfällig. Ett ofrånkom— ligt krav är därför att en samplanering sker av olika statliga och kommunala aktiviteter i väsentligt högre utsträck- ning än vad som är fallet för närvaran- de.

2. När det gäller markanvändnings- frågorna bör en översiktlig riksplane- ring komma till stånd. Syftet bör vara att åstadkomma riktlinjer för markan- vändningen så att industrins, bostads- bebyggelsens, jordbrukets, fritidsbeho— vens och naturvårdeus intressen kan tillgodoses på ett rimligt sätt. Givetvis måste i denna planering intas även statens och kommunernas markinne- hav. Under nuvarande förhållanden kan alltför stora värden på sikt gå till spillo genom att samhället inte för en långsiktig markanvändnings- och miljö- utformningspolitik. De initiativ som ny— ligen tagits av regeringen i denna frå— ga anser vi vara välmotiverade.

3. De samhälleliga insatserna inom na— tur- och landskapsvårdsområdet måste intensifieras och få en fastare förank- ring hos beslutande myndigheter.

4. Väsentligt utökade statliga insat- ser krävs för att man skall kunna upp- rätthålla en rimlig samhällsservice in-

om glesbygds- och landsbygdsområdena.

5. En förnyad prövning bör ske av behovet av att, bl.a. av beredskaps— skäl, upprätthålla en geografiskt spridd jordbruksproduktion i Sverige. En så- dan prövning bör komma till stånd in— nan riksdagen fastlägger riktlinjerna för den långsiktiga jordbrukspolitiken.

5. Den ekonomiska bakgrunden Förutsättningarna för jordbrukets suc- cessiva anpassning till en utveckling i ett avancerat industrisamhälle av svensk typ har belysts ingående i be— tänkandet. Framför allt har de struk- turella problemen och olika tröghets- faktorers betydelse behandlats. Vi kan därför i stort avstå från att närmare ta upp dessa frågor i detta samman— hang. Utredningens belysning av olika prispolitiska åtgärders verkningar an- ser vi dock vara alltför bristfällig. Det helt övervägande antalet av dagens svenska jordbruk är familjeföretag i den meningen att huvuddelen av arbe- tet (90 %) och det i företaget investe- rade kapitalet (ca 70 % av allt kapital inkl. fastigheter) utförs resp. ägs av familjen. Detta betyder att ca 60 % av kostnaderna sedda ur företagsekono- misk synpunkt samtidigt är inkomster för företagarfamiljen. Dessutom gäller att många lantbruksföretag, till följd av det begränsade marknadsutrymmet och den låga lönsamheten, arbetar med realkapital som inte kommer att för— nyas. Det har dessutom intet eller lågt alternativvärde. Till detta kommer att en väsentlig del av familjernas målsätt— ning kan vara en önskan att fortsätta att driva jordbruket. Ett företag av nu behandlad typ rea- gerar på ett annat sätt för pris- och kostnadsföråndringar än ett företag med små kapitalinvesteringar och där innehavaren har lätt att finna alterna-

• Sida 370
•  Original

tivt arbete eller andra icke-jordbruks- företag, där företagarfamiljens inkomst är företagsledarersättning och företagar— vinst sedan kostnader för arbetskraft, lånat kapital och förbrukningsmaterial betalats. Investeringarna i denna typ av företag har dessutom ofta ett inte obe- tydligt alternativvärde.

Redan små pris- och kostnadsföränd- ringar tvingar den senare typen av fö- retag till rationaliseringsåtgärder. Mera långvariga, ofördelaktiga pris- eller om- sättningsförändringar driver företaga- ren snabbt till den punkt där företaget kanske måste gå i likvidation och lämna plats för ett annat, mer effektivt före- tag. De ekonomiska teorierna om före- tagens reaktioner på prisförändringar gäller därför i hög grad för den senare typen av företag. Dessa teorier gäller självfallet också för jordbruk, men pris- förändringars genomslagskraft och den hastighet varmed de verkar är väsent— ligt mycket mindre. En prisändring som sänker omsättningen med säg 1 % känns betydligt mindre på familjein— komsten och har därför mindre effekt på rationaliseringssträvandena i ett fö- retag, där en stor del av de företags- ekonomiskt definierade kostnaderna samtidigt är familjeinkomst, än i ett företag där familjens inkomst främst är överskottet av intäkter sedan samt- liga kostnader avdragits. Trycket mot olika former av rationalisering _— eller nedläggning — minskar ytterligare i den företagstyp, som det traditionella jord- bruksföretaget representerar, av att vis- sa produktionsresurser har inget eller mycket lågt alternativvärde.

Förskjutningar i prisrelationerna mellan olika jordbruksprodukter utan förändringar i prisnivån påverkar självfallet produktionen vid den typ av företag som jordbruksföretaget repre- senterar. Förskjutningar i den allmän-

na prisnivån på jordbruksprodukter har däremot endast på lång sikt den effekten, att företagen läggs ned. Vid måttliga prisförändringar sker därför som regel inga kortsiktiga förändring” i den totala produktionsvolymen.

Många jordbrukare är alltså som vi tidigare framhållit sannolikt på kcrt sikt t.o.m. negativt prisreagerande in— om ramen för tillgängliga fasta pro- duktionsresurser. Det bör också fram- hållas att en jordbrukare som regel be- stämmer sin produktion utan hänsyn till hur andra jordbrukare reagerar, efter— som hans produktion är en så liten del av den totala att en förändring av hans produktionsvolym inte påverkar pri- serna.

Å andra sidan är det sannolikt att man inom stora jordbruksföretag med lejd arbetskraft och där de rörliga kost— naderna upptar en relativt större andel av totalkostnaderna, besvarar prissänk— ningar med produktionsomläggningar eller nedläggning. De i dessa företag bundna resurserna har sannolikt även ofta ett högre alternativvärde. Dessa jordbruk torde alltså vara mera känsli- ga för prisvariationer än de små och medelstora. De reagerar alltså sanno- likt i »rätt» riktning vid prisföränd— ringar.

Nu berörda förhållanden gör, att jordbrukets totala utbud av produkter —— som nyss sagts — vid i övrigt oför- ändrade förhållanden är relativt okäns- ligt för prisvariationer, ett förhållande som har påtalats av många författare.1

Som en belysning av behandlade för— hållanden kan nämnas, att amerikanska undersökningar — redovisade i utred-

1 T. ex. W. W. Cochrane: Farm prices, Myth and Reality. Minneapolis 1958, sid. 43—46; E. 0. Heady &. L. Tweeten: Resource Demand and Structure of the Agricultural Industry, Ames 1963, sid. 433—435.

• Sida 371
•  Original

ningen i kap. III —— genomförda på ma- terial från perioderna 1926—41 och 1946—59 visar, att det kräVS synnerli— gen kraftiga sänkningar av den allmän- na produktprisnivån för att nå även mycket måttliga nedgångar i den totala produktionsvolymen. Ett prisfall i pro- ducentledet på 10 % anses t.ex. (av E. Heady och L. Tweeten i anfört arbe- te) på två år reducera det totala utbudet av jordbruksprodukter med endast 1 %. För en medellång period på 4 till 5 år blir utbudsminskningen på ett beståen- de prisfall av 10 % endast 1,5 %. Vid en planeringsperiod på 20 år blir re— sultatet av detta bestående prisfall en utbudsminskning på 5—7 %. Vi vill understryka, att ett prisfall på 10 % har en mycket kraftig effekt på jord- brukarnas arbetsersättning. Enligt pro- fessor Hjelms undersökningar av det svenska lantbrukets effektiviseringsvä— gar skulle en sådan prissänkning leda till en minskning med 35 a 50 % av arbetsersättningen vid företag, som till- lämpar de av honom uppställda ratio- nella långsiktiga planerna (SOU 1963: 66, sid. 164). I praktisk prispolitik tor- de det därför inte bli aktuellt med så stora snabbt genomförda prisföränd- ringar som USA-exemplet innehåller.

I en nyligen utkommen bok »Jord- brukspolitikens mål och medel» (av professor Assar Lindbeck och labora- tor Odd Gulbrandsen) framhålls även följande: »Tidsserieundersökningar har gett som resultat en utbudselasticitet om ca 0,5. Detta skulle betyda att en 10-procentig prissänkning skulle leda till en 5-procentig produktionsminsk- ning. Tvärsnittmaterialet över lönsam- hetens regionala variationer ger en nå- got större utbudselasticitet, mellan 0,5 och 1,5. Vårt material tyder alltså på att ganska avsevärda sänkningar av realpriserna på jordbruksprodukter er-

fordras för att uppnå en sänkt produk- tionskapacitet av storleksordningen 20 —30 proc. i jordbruket.»

Självfallet kommer jordbrukarnas reaktioner på ändringar av produkt- prisnivån även att vara beroende av andra faktorer än de hittills nämnda. Ligger prisnivån nära den gräns där jordbrukarnas inkomster allvarligt ho- tas blir reaktionerna —— åt olika håll för olika jordbrukargrupper — sanno- likt större än vid ett högre prisläge. Är sysselsättningsmöjligheterna och lö- neläget i alternativa arbetsområden go- da har sannolikt prisnivåförskjutning— arna större effekt än när attraktiva al- ternativa sysselsättningar saknas. Det förtjänar därför understrykas, att de ovan relaterade studierna genomförts för tidsperioder med ett för jordbruket pressat prisläge och goda sysselsätt- ningsmöjligheter i andra näringar.

Att utredningen dock inte helt bort- sett från de resonemang vi återgett ovan framgår bl.a. av framställningen i kap. VIII. Där säger man bl.a.: »På kort sikt kan en prissänkning beräknas medföra produktionsminskning endast vid större jordbruksföretag, som har stora rörliga kostnader. De mindre jordbruken, som kännetecknas av att en mycket stor del av kostnaderna, in— klusive arbetskostnaden, på kort sikt kan betraktas som fasta, kan knappast väntas reagera med produktionsminsk- ning. Tvärtom kan en del sådana jord- brukare väntas försöka kompensera ett inkomstbortfall till följd av lägre pri- ser med en produktionsökning.» Man framhåller också att det kan »ifråga- sättas om det är möjligt att på förhand med någorlunda säkerhet bestämma vil- ken prisnivå som resulterar i en öns— kad produktionsvolym». För vår del anser vi det helt omöjligt att på för- hand kunna göra en sådan kalkyl.

• Sida 372
•  Original

I detta samband framhåller utred- ningen även att man, om man snabbt med prispolitiska medel vill få till stånd en minskning av jordbrukets to— tala produktion måste »på grund av den tröghet i anpassningen som är spe- ciellt kännetecknande för jordbruket, räkna med så betydande prissänkning- ar att inkomster och standard för jord- bruksbefolkningen, under den tid det tar att åstadkomma produktionskrymp— ningen blir starkt eftersatt och att in- citamentet till rationaliseringar även på effektiva brukningsenheter blir av- sevärt reducerat».

Tyvärr har emellertid, som vi fram- hållit, utredningsmajoriteten inte dra- git konsekvenserna av nu belysta för- hållande vid utformningen av de pris- politiska förslagen.

Om man genom prispress snabbt vill sänka den totala produktionsvolymen måste man alltså tillgripa mycket ex- trema prissänkningar, vilket av en rad skäl är uteslutet. Däremot är det möj— ligt att med en låg prisnivå hindra ny- etablering av lantbruksföretag och en fortsatt rationalisering genom samman- läggning av enheter till större enheter. Den hittillsvarande prispolitiken har utan tvivel till en del haft denna effekt. Detta förklarar varför jordbrukets om— ställningsprocess även vid en låg pris- nivå framför allt är knuten till genera- tionsskiften och har en tendens att gå i den takt som generationsskiftena sker och goda sysselsättningsmöjligheter i andra näringar uppstår. Detta är enligt vår mening de primära orsakerna till takten i de senaste 10 årens befolknings- utflyttning från jordbruket.

I detta sammanhang vill vi också erinra om, som utredningen understry- ker i kap. A: XII och vilket redan 1942 års jordbrukskommitté framhöll, att man borde räkna med att rationalise- ringen inom jordbruksnäringen i vä—

sentliga delar skulle komma att genom— föras successivt i samband med genera- tionsväxling på de enskilda bruknings- delarna.

Enligt vår bedömning är den svenska producentprisnivån på jordbrukspro- dukter idag starkt pressad. T. 0. m. sto- ra och rationella företag visar i genom— snitt en mycket otillfredsställande lön— samhet. I detta läge finns det enligt vår bedömning uppenbara risker för att en ytterligare och successiv sänkning av realprisnivån på jordbruksprodukter av det slag utredningsmajoriteten föreslår kommer att effektivt förhindra nyska- pande av större och rationellare lant— bruksföretag. Samtidigt kommer de pris— nivåsänkningar som är praktiskt tänk- bara att ha obetydlig effekt på produk- tionsvolymen men de kan komma att försvåra de sociala problemen för vissa stora grupper av jordbrukare (jfr före- gående avsnitt).

9. De jordbrukspolitiska målsättningarna

Som vi redan framhållit delar vi utred- ningens uppfattning, att jordbrukspoli-

tiken bör samordnas med den samhälls- ekonomiska politiken i övrigt. Detta in- nebär alltså bl. a. att jordbrukspolitiken bör bidra till ett så effektivt utnyttjan— de av produktionsresurserna i samhäl- let som möjligt. Ur såväl samhällets som jordbrukets synpunkt anser vi det vida- re angeläget, att en fortsatt effektivise- ring inom näringen på alla sätt under- lättas. Detta är också en viktig förutsätt- ning för att de verksamma inom lant- bruksnäringen skall uppnå tillfredsstäl- lande inkomster. Som utredningen fram- håller innebar redan 1947 års riksdags- beslut om jordbrukspolitikens utform— ning att en fortsatt rationalisering blev den på sikt väsentligaste förutsättning— en för att inkomstmålsättningen skulle kunna infrias. (Se härom kap. A: XII.) Samhällsstöd till fortsatt rationalisering i syfte att skapa allt effektivare och därmed lönsammare brukningsenheter, främst genom friställande av arbets- kraft, nedläggning av marginella enhe- ter och sammanslagningar till större en- heter, måste därför få en framträdande plats inom jordbrukspolitiken. I utred- ningen poängteras upprepade gånger att som förklaring till den svaga lönsamhe- ten inom jordbruket är dels en otillräck- lig satsning i rationaliseringsstimule— rande stödåtgärder, dels rationalise- ringspolitikens utformning framför allt under senare delen av 1950—talet och början av 1960—talet, dels ock att arbets- marknadspolitiska åtgärder kommit att tillämpas först under senare år och då i mycket begränsad utsträckning. Vi delar dessa bedömningar även om vi vill un— derstryka att den prispolitik statsmak- terna bedrivit också är en väsentlig an- ledning till jordbrukarbefolkningens faktiska inkomsteftersläpning.

Enligt direktiven för jordbruksutred- ningen skall denna utgå från att jord- brukspolitiken bör syfta till att bereda inkomstlikställighet åt dem, som driver

• Sida 379
•  Original

ett med hänsyn till rådande tekniska och ekonomiska betingelser rationellt jordbruk. Utredningen har emellertid på enligt vår mening felaktiga grunder frångått denna målsättning i direktiven, och i stället lagt tyngdpunkten på ut- vecklingen av den totala produktionens storlek. Vi anser att ett successivt upp- byggande av rationella lantbruksföretag måste vara ett centralt mål för den fram- tida jordbrukspolitiken. På grund av de speciella prisförhållanden som råder in- om jordbruket kräver detta emellertid i sin tur vissa garantier för att satsandet på rationella företag skall löna sig. En klart uttalad rationaliserings- och lön— samhetsmålsättning, där det rationella företaget sättes i centrum utgör en av förutsättningarna för en fortsatt ratio- nalisering inom jordbruksnäringen. Det- ta hänger främst samman med att in- vesteringar inom jordbruket har en mycket långsiktig karaktär, att de är förknippade med stora risker (bl. a. sammanhängande med osäkerheten om den framtida jordbrukspolitikens ut- formning) och att det under nuvarande förhållanden kan vara svårt att få ny- etablering och risktagande inom jord- bruksnäringen utan viss långsiktig ga- ranti för investeringarnas lönsamhet. Denna garanti kan exempelvis få formen av en överenskommelse, enligt vilken statsmakterna förbinder sig att hålla en sådan prisnivå och genomföra andra jordbrukspolitiska åtgärder så att en tillräcklig nyetablering av rationella företag och en tillräcklig byggnadsverk- samhet av rationell typ stimuleras.

Vi vill här erinra om ett av utredning- ens konstateranden (i kap. X) :

»En betydande stabilitet i prisutveck- lingen är av vikt för att jordbrukspro- duktionen skall kunna utformas ratio— nellt . . .».

Endast genom att låta uppbyggandet av moderna, rationella lantbruksföretag

bli ett av de centrala målen för jord- brukspolitiken är det för övrigt enligt vår mening möjligt att på längre sikt säkerställa den produktion landet av beredskapsskäl behöver och att denna produktion sker till för alla godtagbara priser. Detta är också enligt vår upp- fattning den enda möjligheten att suc- cessivt stärka det svenska jordbrukets internationella konkurrenskraft och möjligheter att konkurrera om arbets- kraft och kapital med andra näringsgre- nar inom landet. På grund av jordbru- karnas reaktion på olika prispolitiska åtgärder —— något som vi utförligare be- lyst tidigare — är alternativet att base- ra den inhemska jordbruksproduktio- nen på en alltmer proletariserad jord- brukarkår vid mindre och orationella brukningsenheter. Den nuvarande pro- duktionsutrustningen, den låga skuldbe- lastningen vid »äldre» företag och bru- karnas höga genomsnittsålder skulle möjligen temporärt möjliggöra en sådan politik, som då skulle kunna tillåta vis- sa prissänkningar på inhemska jord- bruksprodukter på bekostnad av en ned- pressning av jordbrukarnas redan i dag relativt sett låga levnadsstandard. Det- ta skulle emellertid vara en mycket kort- synt och ur sociala synpunkter oaccep- tabel politik.

Som vi redan framhållit har enligt vår uppfattning frågan om produktions- volymen som sådan av utredningsmajo- riteten tillmätts alltför stor betydelse. Det centrala måste vara, att de i jord- bruket bundna resurserna får en effek- tiv användning och att de resurser, som kan frigöras, överförs till andra sekto— rer (med resursbrist) inom näringslivet. En förutsättning är då givetvis att de frigjorda resurserna på så vis ger ett reellt tillskott till nationalproduktens tillväxt ävensom att de människor det gäller får en förbättrad inkomstsitua- tion. Självfallet måste frågan om över—

• Sida 380
•  Original

gång till annan verksamhet alltid vara beroende av individernas egna och fria val.

Även om vi sålunda vill understryka, att det är den effektiva resursanvänd— ningen som är det väsentliga i diskus- sionerna om jordbrukets totala produk- tionsvolym, är vi dock införstådda med att så länge behöv av ett förhållandevis högt gränsskydd kvarstår, totalproduk- tionen bör hållas inom en ram som in- nebär, att samhällsekonomiskt kostsam- ma marknadsöverskott undviks. Utred— ningen framhåller härom (i kap. X): »Tillämpningen av en långsiktig plan för prisrelationerna med endast mindre successiva ändringar kräver emellertid att produktionen begränsas. Oavsättbara eller svåravsättbara överskott kan eljest beräknas medföra krav på kraftiga in- grepp i prissättningen. För att möjlig- göra en stabil prispolitik krävs att pro- duktionen begränsas så att inte överpro- duktion leder prissättningen, utan pris— sättningen istället kan styra produktio— nen.» I och för sig delar vi denna be- dömning. En reservation bör dock gö- ras för osäkerheten i bedömningarna av den framtida utvecklingen på världs- marknaden. Vi vill därför understryka utredningens påpekande, att målsätt- ningen om en viss produktionsvolym lö— pande bör omprövas med hänsyn till utvecklingen på världsmarknaden.

Enligt vår uppfattning är detta en fö- ga rationell jordbrukspolitik som knap- past kan vara ägnad att ge de samhälls- ekonomiska vinster utredningen angett och som inte står i överensstämmelse med de allmänna målsättningar för jord- brukspolitiken man satt upp.

Mot den här skisserade bakgrunden anser vi att rationaliserings- och lön- samhetsmålsättningen — och icke pri- märt den totala produktionsvolymens utveckling — bör betraktas som den

samhällsekonomiska delen av jordbruks- politikens huvudmålsättning.

Prisnivå samt övriga åtgärder bör vid denna målsättning enligt vår uppfatt— ning avvägas så, att produktionsvoly- mens utveckling inte får förhindra ett realiserande av målsättningen om en tillfredsställande utveckling mot ratio- nella jordbruksföretag. Utvecklingen bör kunna följas genom studier av ef- fektivitetsutvecklingen inom näringen, av nyetablering, av lönsamheten vid ra- tionella jordbruksföretag och av ny- byggnadsverksamhetens omfattning och struktur.

Rationaliseringsmålsättningen bör allt- så med detta synsätt inte som hittills en- dast ligga vid sidan av prispolitiken utan integreras i denna. Som framhål- lits är bl.a. en tillfredsställande nyeta— blerings- och nybyggnadsverksamhet vid rationella företag ett tecken på att dessa företag når en lönsamhetsni'vå, som fö- retagarna accepterar som tillräcklig bas för långsiktiga satsningar inom närings— grenen.

Som en kompletterande målsättning anser vi vidare att det bör finnas en klart uttalad levnadsstandardmålsätt- ning. Härmed avser vi att ingen kate- gori inom jordbruket skall behöva ris— kera att se sin standard försämrad till följd av en omläggning av jordbruks— politiken. Givetvis avser vi inte att samt- liga nuvarande jordbrukare utan egna insatser skall få sin standard garante- rad vid helt oförändrade förhållanden. Vad vi avser är en politik, enligt vilken en kombination av omställningsstöd, omskolningsstöd, vidareutbildningsstöd, rationaliserings- och utbildningsstöd, i vissa fall produktneutrala subventioner m. m. ger alla kategorier en reell valmöj- lighet, som kan tillåta dem att upprätt- hålla en rimlig levnadsstandard och som kan göra det möjligt för dem att få del

• Sida 381
•  Original

av den allmänna levnadsstandardsteg- ringen. För många kategorier inom jord- bruket kan ett kraftigt utbyggt rationa- liseringsstöd, en utökning av omskol- nings— och omställningsstödet och en ut- byggnad av vidareutbildningsmöjlighe- terna realisera en sådan levnadsstan- dardmålsättning. Men detta är, som vi framhållit, inte tillräckligt för alla kate- gorier inom jordbruket. Därför anser vi exempelvis att en avveckling av nuva- rande leverans- och arealbidrag inte är rimlig, om inte detta ersätts med and- ra åtgärder för att trygga levnadsstan— darden för den sistnämnda gruppen nu verksamma inom jordbruket.

III. Rationaliseringspolitiken

(Ansluter främst till kap. IV—VIII) l. Rationaliseringens syfte

Rationaliseringspolitikens syfte är, en- ligt utredningen, att skapa »så effektiva företag som möjligt». För att uppnå den- na målsättning anges två i princip olika vägar, nämligen ett »fortsatt samhälle- ligt rationaliseringsstöd» och >>ett aktivt omställningsstöd». Vi anser att båda dessa former måste användas, men att utformningen av dem måste vara sådan, att man löser problemen både för dem som i dag är sysselsatta i lantbruk och för dem som skall svara för lantbruks- produktionen i framtiden.

Mot bakgrund av den tidigare förda jordbrukspolitiken med bildandet av egnahem och rationaliseringspolitikens inriktning på basjordbruket har struk— turrationaliseringen varit förhållande- vis snabb. Dessutom har som utred- ningsmajoriteten framhåller, struktur— rationaliseringen motverkats av andra faktorer, såsom bristande kännedom om möjliga alternativ till arbete och bostad, traditionella värderingar och osäkerhet

beträffande framtiden, brist på alterna- tiva investeringsmöjligheter, alltså osä- kerhet om försörjnings- och bostads- möjligheterna under kommande är över- huvudtaget. Förväntningar om stigande markvärde och vikande penningvärde torde också ha bidragit till att kraf— tigt hälla tillbaka utbudet av fastig- heter. Vi vill också betona att möjlig- heterna till annan sysselsättning varit begränsade i många bygder, och att man inom många yrkesområden — bl. a. inom byggnadsindustrin _— tillämpat åldersspärrar, vilket allt försvårat jord- brukarnas övergång till annat yrke. Huvudsyftet med rationaliseringspoli- tiken måste enligt vår uppfattning vara att med olika medel undanröja dessa hinder för en fortsatt strukturrationa- lisering och stimulera tillkomsten av rationella enheter. Det är emellertid angeläget att rationaliseringspolitiken anpassas till den i dag aktuella struktu- ren och ålderssammansättningen bland lantbrukarna så att inga onödiga eko- nomiska och sociala problem skapas för den generation lantbrukare, som inte kan övergå till annan produktion. I fråga om den långsiktiga målsätt- ningen för rationaliseringspolitiken sy- nes det inte råda några större menings- skiljaktigheter mellan utredningsmajo- riteten och oss. Den måste inriktas på företagsenheter, som har en »ekono- miskt optimal kombination av arbete, mark och kapital». För att påskynda ut- byggnaden av företag av denna typ är det dock viktigt att man har en pris- nivå, som möjliggör och stimulerar till investeringar i sådana enheter. Vi vill instämma med utredningen som har ut- tryckt förhållandet på följande sätt: »På grund av sambandet mellan ratio- naliseringsverksamheten och kalkyle- ringen för denna samt prissituationen måste i princip en sådan prisnivå efter—

• Sida 382
•  Original

strävas, som stimulerar skapandet av effektiva jordbruksföretag och ger dem tillräckliga förutsättningar att konkur- rera på marknaden om arbetskraft och kapital. Detta måste vara ett villkor för att rationella enheter skall kunna byg— gas upp och för att kvalificerade per- soner och riskvilligt kapital långsiktigt skall komma att engagera sig i jordbru— ket.»

Företagsekonomiska undersökningar som utförts i bl. a. Förenta Staterna och Danmark,1 visar att man vid företag där familjens arbetskraft utnyttjas rationellt också har utnyttjat huvudparten av storleksfördelarna. Ingenting tyder på att man skulle uppnå väsentliga kost- nadsfördelar vid en ytterligare ökning av lantbruksföretagens storlek utöver familjeföretagsstorlek. Däremot kan möjligheten för lantbrukarfamiljen att inom vissa gränser variera arbets- kraftsinsatsen alltefter behovets storlek vid familjeföretaget uppväga de förde- lar av annan art som kan vara förenade med produktion i väsentligt större ska- la. Ur areal-, kapital- och arbetskrafts- synpunkt kan familjeföretagens storlek variera på grund av bl.a. geografiskt läge, driftsinriktning, mekaniserings- grad, företagarens skicklighet och in- tresse etc. Mot denna bakgrund finner vi det angeläget framhålla att rationali- seringspolitiken inriktas på bildandet av familjeföretag.

Beträffande planeringsverksamheten säger utredningen att »i skogsbygderna och vissa mellanbygder kan ett rationa- liserat jordbruk inte längre ensamt bil- da underlag för den samhälleliga och kommersiella service, som moderna människor kräver». Som vi på annan plats diskuterar påverkas hela närings— livets utveckling inom många bygder och landsdelar i mycket hög grad av vad som sker inom jord- och skogs- bruksnäringarna. Här kan t. ex. lokali-

seringspolitiska, socialpolitiska och för- svarspolitiska aspekter komma in i bil- den. Rationaliseringspolitikens mål och medel måste alltså ständigt samordnas med andra samhälleliga aktiviteter och de organ som är verksamma inom ratio- naliseringsområdet måste ha nära kon- takt och samarbeta med andra samhälls— organ. Den långsiktiga målsättningen måste även bli beroende av hur den framtida naturvårds- och glesbygdspo— litiken utformas. Försvinner jordbruks- produktionen från vissa delar av landet måste man förutsätta att fritidsbebyg- gelse och naturvård måste överta kost- nader som i dag helt eller delvis faller på lantbruket.

Utformningen av den kortsiktiga ra- tionaliseringspolitiken är väsentligt mer komplicerad än utformningen av den långsiktiga. Även om den byggs upp kring den långsiktiga målsättningen måste stor hänsyn tas till att de önska— de förändringarna inte kan åstadkom- mas omedelbart. Åtgärder för en över- föring av resurser, som har en ur sam- hällets synpunkt bättre användning i andra näringsgrenar, intar en central ställning även i det kortsiktiga hand- lingsprogrammet. Vid varje tidpunkt måste man emellertid eftersträva en så rationell användning som möjligt av de till lantbruket vid tillfället ifråga knut— na resurserna.

Innan vi går närmare in på de ratio- naliseringspolitiska medlen vill vi än en gång markera vikten av en utveck- lingsbefrämjande prisnivå för jor-d- bruksprodukter. Enligt vår uppfattning skulle en sänkning av dagens realpriis— nivå ofelbart leda till en allvarlig upp-

1 Madden, J. P: Economies of Farm Size in the United States, Economic Research Serviice, U. S. Department of Agriculture, Washington D C 1966; Skovgaard, Ib: De sterrelseokomo- miske virkninger med saerligt. henblik på piro— duktionstilrettelaegning og bedriftsstruktuiri landbruget. Kabenhavn 1965.

• Sida 383
•  Original

bromsning i rationaliseringstakten. En grundläggande förutsättning för en fort- satt utveckling är, att prisnivån är så- dan att det finns ekonomiska incita- ment för skapandet av rationella lant- bruksföretag.

2. Effektivisering av företagen Målet för den på det enskilda lantbruks- företaget inriktade rationaliseringsverk- samheten är enligt utredningen (kap. IV:1:B) att åstadkomma en »ekono- miskt optimal kombination av arbete, mark och kapital». Enligt vår mening in- nebär detta att man i stora delar av lan- det måste eftersträva en lämplig kombi- nation av åker och skogsmark. Vi bekla- gar att detta förhållande inte belysts mera ingående av utredningen. Såväl i skogsbygderna som i stora delar av slätt- bygderna i Mellan- och Nordsverige utgör en kombination mellan arbete i växtodling under sommaren och skogs- arbete under resten av året ett ratio- nellt utnyttjande av arbetskraften. Det torde t. ex. inte alltid vara möjligt att skapa företag som är effektiva i den meningen att de utnyttjar modern tek- nik och organisation inom växtodlingen och samtidigt tillåter fullt utnyttjande av arbetskraften utan att ha tillgång till sysselsättning utom jordbruket, t. ex. i skogsbruk, vilket är den näringsgren där sådan alternativ sysselsättning lät- tast kan ordnas. Kombinationen med skog är således inom många områden en förutsättning för att nå den önskade effektiviseringen av lantbruksföretagen. Däremot är det inte möjligt att uppnå en för varje enskilt företag och tidpunkt optimal kombination av jord- och skogsbruk, då denna bl.a. kommer att bero på pro- duktionsinriktningen inom jordbruket och familjens arbetsinsats. Inom skogs- bruket har under de senaste tio åren en

omfattande samverkan kommit till stånd i form av skogsbruksområden. Denna samverkan tar sig uttryck i gemensam planering och ledning, gemensamt an- skaffande och utnyttjande av produk- tionsmedel, samarbete vid skogsvård och avverkning inom ett geografiskt av- gränsat lämpligt område. Sedan verk- samheten startade i mitten av 1950-talet har den utvecklats mycket snabbt. An- talet skogsbruksområden uppgick 1965 till nära 300 och omslöt en areal av ca 2 milj. ha motsvarande en fjärdedel av den totala till Sveriges skogsägareför- eningars riksförbund anslutna skogs- arealen. En fortsatt snabb ökning av skogsbruksområdena är att förvänta. Genom att lantbrukarna samverkar inom skogsbruksområden kan de under olika delar av året och under sin verk- samma tid som företagare få möjlighet att variera sin arbetsinsats i skogsbru- ket. Eftersom familjeföretagets arbets- kraftsresurser varierar med familjemed- lemmarnas ålderssammansättning och antal medger skogsbruksområdena ett effektivt tillvaratagande av tillgänglig arbetskraft.

Vi finner det angeläget att påpeka att man i den praktiska rationaliserings- verksamheten beaktar tidsfaktorn och anpassar bedömningarna med hänsyn till investeringarnas varaktighet. Det kan sålunda i många fall vara möjligt att under en övergångstid utnyttja be- fintliga resurser på ett effektivt sätt även om detta inte innebär den absolut minsta arbetsinsatsen. Det kan t.ex. i många fall vara rationellt att utnyttja en gammal ladugård, som saknar alter- nativt värde, även om det krävs en nå- got högre arbetsinsats än i en nybyggd ladugård. Den höga kapitalinsatsen vid nybyggnad medför kostnader som pro- ducenter med äldre byggnader kan an- vända till ersättning åt den större ar- betsinsatsen. Vi vill också betona att det

• Sida 384
•  Original

inte är lämpligt att fastlåsa rationalise- ringsarbetet vid några särskilda före- tagstyper utan man bör eftersträva bil- dande av brukningsenheter med möjlig- heter till fortsatt anpassning. Med andra ord får inte rationaliseringsarbetet för- dröjas därför att man inte omedelbart kan åstadkomma ett ur arbetskraftssyn- punkt optimalt företag. En successiv ut- byggnad bör erbjuda stora möjligheter till ett rationellt utnyttjande av såväl planerings- som produktionsresurser. Likaså är det betydelsefullt att de små- jordbruk, som genom specialisering kan uppnå en rationell produktion, kan er- hålla samma stöd som motsvarande fö- retag med en större arealbunden pro- duktion.

Av denna anledning finner vi det an- geläget att man i de statliga rationali- seringsåtgärderna också tar hänsyn till att etablerade lantbrukare kan finna det ekonomiskt motiverat att stegvis bygga ut eller på annat sätt effektivisera sina företag när möjligheter finns att under en övergångsperiod utnyttja tillgängliga resurser. När en investeringskalkyl vi- sar att en sådan utbyggnad är ekono- miskt motiverad och åtgärden inte hind- rar eller påtagligt försvårar en långsik- tig lösning bör de statliga rationalise- ringsåtgärderna även kunna tillämpas på dessa situationer trots att företaget totalt sett kalkylmässigt ej ger fullgod lönsamhet. I dessa fall måste man så- lunda se till den marginella effekten. Härigenom tror vi att man åstadkom- mer en övergång till effektivare bruk- ningsenheter, som väl anpassas till brukarnas kunskaper och erfarenhe- ter, tillgängliga resurser på kapital-, arbetskrafts- och byggnadsplanerings- sidan. Samtidigt utnyttjar man den arbetskraft som är fast bunden vid de nuvarande brukningsenheterna under den period som krävs för en uppbygg- nad av allt fler större och rationella fa-

miljeföretag. Enligt vår mening äl det helt orealistiskt att bedriva rationalise- ringsverksamheten med den utgångs- punkten att man med en gång skall ska— pa t. ex. 2-mansföretag. Detta skulle krä- va en oerhörd insats av rådgivare, tek- niker och kapital. Erfarenheterna från den s.k. Klä-verksamheten torde ge en föreställning härom.

För att erhålla kunskaper om lämp- liga effektiviseringsvägar för de enskil- da lantbruksföretagen är det viktigt att forskning, utbildning och rådgivning bedrivs så att resultaten så snabbt som möjligt kan komma näringsutövarna till godo. Detta innebär att det krävs en god samordning mellan de olika leden i kunskapskedjan från forskare till nä- ringsutövare och att rådgivningen är objektiv och väl underbyggd med såväl tekniska som ekonomiska data.

När det gäller forskning och högre utbildning på lantbrukets område an- ger utredningen (kap. VI: 2: A) att den- na bedrivs vid ett stort antal institutio- ner. Vi anser i likhet med utredningen det nödvändigt att en samordning av denna verksamhet sker så att onödigt dubbelarbete undviks samtidigt som till- räckligt stora institutioner skapas för att göra det möjligt att utnyttja de tek- niska resurser som i dag står till forsk- ningens tjänst. Samtidigt bör understry- kas, att forskning och försöksverksam- het är väsentlig för den framtida ut- vecklingen inom näringen och att saun- hället därför bör öka sina insatser på detta område.

Till skillnad från utredningen anser vi att all forsknings- och försöksverlk- samhet, som inte har direkt kommer- siellt syfte — alltså ren produktutveelk- ling med tanke på marknadsförande — i princip bör bekostas av statsmedeel, eller — om jordbruksnäringen anses böra bidra — genom en avgift på produktionen. Det sistnämnda motivce-

• Sida 385
•  Original

ras av att man då får en rättvis, gene— rell belastning på samtliga företag inom jordbruket. Man bör nämligen ha klart för sig, att företagsstrukturen inom jord- bruket är sådan, att man inte rimligen kan förutsätta, att de enskilda företagen annat än undantagsvis skall kunna dri- va någon forsknings- och försöksverk- samhet. Med tanke på detta, liksom med tanke på det väsentliga samhällsintres- se som ligger i en fortsatt snabb ut- veckling inom jordbruksnäringen, an- ser vi det alltså skäligt att den grund- läggande forsknings- och försöksverk- samheten helt bekostas av statsmedel.

Tanken på branschforskningsinstitut till hälften finansierade med statsmedel och till hälften av jordbruket anser vi alltså inte acceptabel annat än i speci- ella fall, där det kan vara svårt att sär- skilja grundforskning från en direkt kommersiell produktutvecklingsverk- samhet.

Om man förutsätter att alla yrkesut- övare behöver yrkesutbildning torde den av utredningen gjorda beräkningen underskatta det verkliga behovet. Det är angeläget att en snabb utbyggnad av vuxenutbildningen kan komma till stånd så att även den del av jordbrukar— kåren som redan tillträtt som egna före- tagare får möjligheter att öka sina kun- skaper. Vi anser det av utredningsmajo- riteten angivna antalet personer, som bör få särskild yrkesutbildning, alltför lågt. Vi kan inte heller acceptera att denna utbildning förbehålls brukare un- der 45 år med företag om minst 20 ha åker. En sådan begränsning är främ- mande för vårt utbildningsväsende i övrigt och skulle dessutom ha en struk- turutvecklingshämmande effekt, efter- som de som har mindre företag och vill utveckla dessa inte skulle kunna erbju- das de kunskapsmässiga förutsättning- arna. Trots att vi är medvetna om de begränsade personella resurser som står

till förfogande för denna form av ut- bildning betraktar vi utredningens för- slag som ett minimialternativ och vill med kraft betona vikten av att de eta- blerade lantbrukarna så snabbt som möjligt erbjuds möjligheter till vuxen- utbildning.

Utredningen har i sitt betänkande förbigått utbildning och vidareutbild- ning av den till lantbruksföretagen knutna kvinnliga arbetskraften. Ett ef- fektivt utnyttjande av tillgänglig kvinn- lig arbetskraft vid gårdarna kommer att bli alltmer nödvändigt. Inte minst med hänsyn till den starka säsongvariatio- nen i arbetshehovet borde det ha varit angeläget för jordbruksutredningen att ingående behandla lantbrukarhustruns roll i det framtida lantbruksföretaget. Inom andra samhällsgrupper blir det dessutom allt vanligare att hustrurna skaffar förvärvsarbete. Eftersom det på landsbygden är svårt att finna alterna- tiva sysselsättningar för kvinnorna, blir det angeläget att arbetsuppgifterna inom lantbruksföretaget planeras så, att hustrun kan delta i produktivt arbe- te så ofta hennes övriga sysselsättning medger. Detta blir inte minst betydelse- fullt därför att man kan räkna med att stadsfamiljernas standardhöjning till väsentlig del kommer att bero på kvin- nornas ökade förvärvsarbete. Skall mot- svarande möjligheter skapas för lant- brukarfamiljerna måste de utökade sys- selsättningskraven väsentligen kunna tillfredsställas inom det egna företaget. Med en efter dessa förhållanden anpas- sad driftsform och arbetsplanering bör det finnas utomordentliga tillfällen för en kvinnlig arbetsinsats vid ett stort antal lantbruk. Närheten till arbetsplat- sen och den numera högt mekaniserade lantbruksdriften är ytterligare argument för ett planerat utnyttjande av kvinnlig arbetskraft i lantbruksföretagen. Av denna anledning finner vi det angeläget

• Sida 386
•  Original

att de till lantbruket knutna kvinnorna får tillgång till vidgade utbildningsmöj- ligheter. Utformningen av denna bör vidare utredas inom berörda institutio— ner.

Jordbrukets rådgivnings- och service- frågor finner vi inte anledning att gå utförligare in på. De är bl.a. föremål för utredning i andra sammanhang. Lantbrukets organisationer har dess- utom behandlat dessa frågor i samband med delbetänkandet >>0rganisation av rationaliseringsverksamheten m.m. på jordbrukets, skogsbrukets och träd- gårdsnäringens områden» (SOU 1964: 59) från jordbruksutredningen.

Vi vill endast klart understryka ut- redningens konstaterande om den stora betydelse som måste tillmätas en omfat- tande och framåtsyftande rådgivnings- och serviceverksamhet. Vi finner det också naturligt, att denna verksamhet, t. ex. så som den är tänkt att bedrivas inom lantbruksnämnderna, bekostas av statsmedel. Med tanke på de problem som möter dagens och framtidens jord- bruksnäring och de svårigheter, som är förknippade med skapandet av ratio- nella lantbruksföretag, anser vi det ock- så rimligt med en fortsatt utbyggnad av de samhälleliga insatserna inom detta område. Självfallet är det också viktigt med samordning och samarbete mellan de statliga organen och den verksamhet, som den ekonomiska och fackliga fö- reningsrörelsen bedriver i syfte att bi- stå sina medlemmar. Även i denna verk- samhet spelar strukturfrågorna och pro- duktionsfrågorna en stor och antagli- gen snabbt växande roll. Här borde ett naturligt och fruktbärande samarbete kunna växa fram i ännu högre utsträck- ning än vad som för närvarande är fal- let. Vi vill också i detta sammanhang understryka vikten av att lantbrukarna får tillgång till utbildning såväl som rådgivning beträffande lantbruksföreta-

get som helhet betraktat. Inte minst vik- tigt är detta för det kombinerade jord- och skogsbruket. Rådgivningen bör dessutom ta stor hänsyn till marknais— och teknisk utveckling m.fl. faktorer, som på litet längre sikt kan vara av ut- slagsgivande betydelse för respektive lantbruks bestånd. Det förefaller ock- så naturligt, att denna rådgivningsverk- samhet sker i intimt samarbete med de centrala och lokala arbetsmarknads— myndigheterna.

Det är väsentligt att problem med an- knytning till den inre rationaliseringen uppmärksammas i lika hög grad som strukturrationaliseringsproblemen. Pro- fessor Hjelm har (SOU 1963: 66, s. 195) också särskilt betonat att »driftsrationa- lisering måste ske hand i hand med storleksrationalisering för att effektiva företag skall kunna skapas». På grund av att ny teknik i snabbare takt än tidi- gare ställs till förfogande för jordbru- ket är det angeläget att såväl nya som etablerade jordbruksföretag ges möjlig— het till en snabb och ekonomisk moti- verad anpassning till de nya förutsätt— ningarna.

3. Markanskaffnings- och finansieringsfrågor Trots den snabba avgång av brukare och nedläggning av jordbruk som för- väntas äga rum under den närmaste 10- årsperioden måste man räkna med att det blir svårt att i eftersträvad om- fattning bilda företagsenheter av den storlek som utredningen förordar. Möj- ligheterna att förvärva mark och tryg— ga kapitalförsörjningen kommer att vara några av de mest avgörande faktorerna när det gäller att påverka rationalise— ringsutvccklingen. Det kapital som krävs vid en snabb strukturomvandling av lantbruket och överföring av resurserna till andra nä- ringsgrenar kommer att få betydelse för investeringstakten i andra närings-

• Sida 387
•  Original

grenar. Som vi i ett tidigare avsnitt re- dovisat skulle enbart en uppbyggnad av de behövliga ckonomibyggnaderna i lantbruket under en 10—årsperiod krä- va att en betydande del av det årliga kapitalutbudet i landet satsades i jord-

bruksinvesteringar. Därutöver fordras kapital för överföring av resurser till andra näringsgrenar om dessa skall bli mer produktiva där än i jordbruket.

För att strukturrationaliseringen skall gå så snabbt som utredningen föror- dar eller snabbare krävs dessutom att en mycket stor andel av landets bruk- ningsenheter överlåtes till nya brukare under några få år. För detta erfordras dels personella resurser inom de admi- nistrativa organen, dels möjligheter för dem som skall tillträda att finansiera de företagstyper som man avser att byg- ga upp. Utredningen har belyst dessa problem. Vi är emellertid angelägna om att framhålla vilka svårigheter som man möter i samband med en forcerad strukturomvandling och betydelsen av att man på ett effektivt sätt påverkar de förutsättningar som måste finnas för en harmonisk utveckling på detta om- råde, inte minst i fråga om finansie- ringssidan.

Vi instämmer i detta sammanhang med utredningen och betonar vikten av att markanskaffningsproblemen med anknytning till arrendelagstiftningen ytterligare belyses och att möjligheter- na till utökad strukturrationalisering ge— nom arrendc och tillarrende stimule- ras. Även brukningsenheter som del- vis består av arrenderad jord bör kom— ma i åtnjutande av de statliga lånega- rantier och bidragsformer som gäller för övriga brukningsenheter med mot- svarande resurser,

Det är angeläget att man också på andra sätt stimulerar strukturrationali- seringen. Detta gäller bl. a. information om möjligheterna till placering av så-

dant kapital som friställs vid försälj- ning av lantbruksföretag för rationali- seringsändamål, anskaffning av bostä- der vid flyttning, lokalisering av in- dustrier eller andra arbetstillfällen till de bygder där arbetskraft friställes från lantbruket etc. Likaså bör en aktiv bo- stadspolitik bedrivas med syfte att skaf- fa bostäder åt dem som har för avsikt att flytta från jordbruksfastigheterna och alternativa sysselsättningsmöjlighe- ter erbjudas åt dem som bor kvar i bygden men inte kan erhålla en rimlig inkomst från lantbruk. Detta kommer att vara de viktigaste åtgärderna för att möjliggöra friställandet av behövliga arealer för strukturrationaliseringen.

När det gäller markförvärv tar vi för givet, att den nya jordförvärvslagen kommer att tillämpas så, att markför- värv — både vad avser jord och skog _ i syfte att skapa rationella lantbruks- enheter ges prioritet framför andra förvärv i den mån finansieringsfrågor- na kan ordnas på ett för alla parter tillfredsställande sätt. Som lantbrukets organisationer framhållit i andra sam— manhang ger dock den nya jordför— värvslagen inte tillräckliga garantier ur denna synpunkt. Erfarenheterna hittills ger emellertid inte underlag för en be- dömning av om lagstiftningen svarar mot målsättningarna om en fortsatt ra- tionaliseringsutveckiing inom det en- skilda jord- och skogsbruket.

På längre sikt är det också — som vi framhållit tidigare — motiverat att olika markanvändningsändamål vägs mot varandra. Framförallt gäller detta i våra bästa jordbruksområden. Det är betydelsefullt att man vid regionalpla- neringarna tar vederbörlig hänsyn till mera långsiktiga perspektiv ur produk- tions- och försörjningssynpunkt. Även sett ur markvärdestegringssynpunkt tor- de en sådan långsiktig planering vara värdefull, eftersom man därigenom

• Sida 388
•  Original

skulle dämpa de förväntningar på vär- destegringar som på vissa håll medfört orealistiskt höga värden på jordbruks- jord.

Som vi i annat sammanhang betonat är det betydelsefullt att möjligheterna till stegvis genomförd strukturrationa- lisering utnyttjas. Vi vill liksom utred- ningsmajoriteten understryka betydel- sen av »att rationaliseringsorganen medverkar till överlåtelser även om dessa inte omedelbart ger den mest lämpliga lösningen ur långsiktig plane- ringssynpunkt». Vi vill också påpeka vikten av att rationaliseringsorganen stimulerar ersättningsköp och byten mellan olika markägare. Inte minst be— tydelsefullt är det att de statliga och ecklesiastika fastigheter som ligger in- sprängda bland andra ägarkategorier inlemmas i den strukturrationaliseran- de verksamheten.

Det statliga finansieringsstödet före— slår utredningen praktiskt taget helt skall utgå i form av statlig lånegaranti. Bidrag skalli mycket begränsad form kunna utgå för att avlyfta onormalt stora risker för den enskilde. Särskil- da statliga lånefonder bör enligt utred— ningen inte förekomma.

De föreslagna ökningarna i ramarna för de statliga lånegarantierna synes i dag väl tilltagna med hänsyn till de per- sonella resurserna inom de administre- rande organen. Det torde dock vara motiverat med en ytterligare ökning om behov härav uppkommer så att ra- tionaliseringstakten inte minskar på grund av att garantiramarna satts allt— för snävt.

Vi anser i likhet med utredningen att den s.k. KR-verksamheten bör ytterli- gare byggas ut i norrlandslänen. Dess- utom anser vi att det bör övervägas om inte denna form av rationaliserings- verksamhet bör prövas även i jämför- .”bara jordbruksbygder i andra delar av

landeti den mån dessa kan anses ha förutsättningar att bestå på längre sikt. För att stimulera utvecklingen mot nya produktionsformer finner vi det dess— utom angeläget att staten lämnar bi— drag till investeringar iny teknik som snabbt behöver prövas under olika för- utsättningar. Investeringarna kan gälla t. ex. maskiner, byggnader eller mark- förbättringar. Genom att staten kan sti- mulera försök av sådana utvecklings- möjligheter bör snabba resultat kunna erhållas som visar metodernas använd- barhet i olika delar av landet. Utredningens majoritet avfärdar kra- vet på särskilt jordbrukskonto därför att intäkterna varierar mindre i jord- bruket än i skogsbruket. Även om vi är medvetna om detta finner vi det an- geläget att framhålla betydelsen av ett jordbrukskonto. Dess utformning bör närmast anknyta till de konjunkturut- jämningsfonder som aktiebolag m.fl. kan utnyttja och utformas som ett in- vesteringskonto, vilket i första hand kan tas i anspråk vid ny- och ombygg- nad. Inte minst ur risksynpunkt och för att stimulera investeringar i ny tek- nik är en möjlighet till utjämning av intäkterna mellan olika är värdefull. En förutsättning för en rationalise- ring av lantbruket är självfallet att de investeringar som görs i byggnader och markanläggningar får avdragas under den tidrymd som de har ekonomiskt värde. Den nuvarande utformningen av avskrivningsreglerna medger uppenbar- ligen inte en sådan kostnadsfördelning i tiden. I fråga om byggnadsinveste- ringar är den medgivna avskrivnings- takten alltför låg, vartill kommer att gränsdragningssvårigheter föreligger mellan byggnad å ena sidan och mark- anläggning eller fasta inventarier å andra sidan. Kostnaderna för markan- läggningar får, bortsett från täckdik- ningsanläggningar och skogsvägar (del-

• Sida 389
•  Original

vis), inte alls avdragas, ehuru deras vär- de förvisso inte är bestående.

De nuvarande avskrivningsreglerna i fråga om driftsbyggnader och markan- läggningar är helt otillfredsställande. En förutsättning för en effektiv ratio- nalisering av lantbruket måste därför vara att reglerna underkastas en långt- gående modernisering i fråga om både avskrivningstakt och typ av investering som skall få utgöra underlag för av- skrivning. En reform bör därvid i förs- ta hand ta sikte på i fråga om drifts- byggnader en förhöjd och mera diffe- rentierad avskrivningsprocent på den egentliga byggnadskroppen och ett ut- brytande av till byggnaden hörande in- redning med särskild avskrivning å denna och i fråga om markanläggningar en generell avskrivningsrätt på alla in- vesteringar av detta slag. Vi förutsät- ter att dessa synpunkter beaktas i de förslag som framläggs av företagsskat- teutredningen beträffande avskrivning av fastighet.

4. Omställningsfrågor Vi har i det föregående tillstyrkt en utökning av de rationaliseringsfrämjan- de åtgärderna på jordbrukets område. Vi anser det givet att rationaliserings- politikens syfte måste vara att skapa möjligast effektiva företag. För att en utökning av åtgärderna på detta om- råde skall få avsedd effekt är det nöd— vändigt att en frivillig övergång till andra näringsgrenar stimuleras beträf- fande dem som inte kan erhålla en rim— lig försörjning inom lantbruket. Dess- utom är det nödvändigt att de äldre lantbrukare, som disponerar resurser, främst arealer, får ersättning om de friställer dessa för rationaliseringsän- damål eller för nedläggning. Genom dessa åtgärder erhålls bl.a. ökat pro- duktionsutrymme för dem som är be-

roende av att kunna utvidga sina lant- bruk och utnyttja deras produktions- kapacitet. Ett rätt avvägt omställnings- stöd har alltså en mycket stor bety- delse för en snabb utveckling av lant- bruket.

Vi förutsätter i likhet med utred- ningsmajoriteten att de generella ar- betsmarknadspolitiska medlen blir till— gängliga för lantbruksbefolkningen en- ligt samma grunder som gäller övriga yrkesgrupper. En lantbrukare jämställs därvid med arbetslös, när han söker arbetslöshetshjälp eller annat stöd som påverkas av den sökandes nuvarande arbetstillfällen, om »han själv anser den ekonomiska situationen göra en över- gång till annan sysselsättning önsk- värd». Vi finner det också angeläget framföra ett önskemål om att lantbru- karna på ett objektivt sätt informeras om de möjligheter som de arbetsmark- nadspolitiska medlen erbjuder.

Vi instämmer även i utredningsma- joritetens förslag när det gäller lån och bidrag för rationaliseringsändamål, lantbruksnämndernas aktiva inköpspo- litik för rationaliseringsändamål samt inköp för avveckling av ofullständiga jordbruksfastigheter. Vi är angelägna påpeka betydelsen av att tillräckliga medel ställs till förfogande för dessa ändamål så att inte den önskvärda ut- vecklingen hindras av brist på resur- ser i form av kapital och personal.

Liksom utredningen anser vi att det finns väsentliga skäl som talar för att ett kontant omställningsstöd av tillräck- lig storlek införes. Härför talar fram— för allt behovet av:

att friställa mark för rationaliserings— ändamål och

att underlätta omflyttningen av ar— betskraft från lantbruket till andra nä- ringar och bereda mottagaren ekono- misk lättnad under en besvärlig över— gångsperiod.

• Sida 390
•  Original

De angivna skälen jämte de rent väl- färdsekonomiska aspekterna på en av samhället vidtagen förändring i jord- brukspolitiken och dess konsekvenser för enskilda individer utgör enligt vår mening motiv för ett väl tilltaget om- ställningsstöd. Vi kan härvid hänvisa till förhållandena i de länder som ut- redningsmajoriteten åberopar. Dess- utom anser vi det vara ett samhällseko- nomiskt intresse att de unga lantbru- kare, som i dag har personliga förutsätt- ningar att utveckla sina företag till ra- tionella lantbruk, inte hindras mer än vad som är nödvändigt av de institutio- nella hinder som byggts upp under en jordbrukspolitik med annan målsätt- ning än den som föreslås för framtiden.

Vi finner emellertid det av utred- ningsmajoriteten föreslagna kontanta omställningsstödet otillfredsställande. För att få en ytterligare stimulans till friställande av resurser för annan pro- duktion eller för att påskynda produk— tionsnedgången i den mån så befinnes önskvärt finner vi det nödvändigt att omställningsstödet omfattar:

dels ett avgångsvederlag dels ett årligt stöd som utgår till lantbrukare som inte kan erhålla en rimlig försörjning i annan verksamhet.

Utredningen har föreslagit mycket snäva regler för under vilka förutsätt- ningar kontant omställningsstöd skall kunna utgå. Vi kan inte acceptera dessa inskränkningar utan anser att det av oss föreslagna avgångsvederlaget skall utgå efter så generella regler som möjligt och utan den särskilda behovsprövning som förutsätts av utredningen. Enligt vår mening skulle en behovsprövning av den art utredningen föreslår kunna helt snedvrida verksamheten.

Vid bedömningen av storleken av det belopp som kan behöva tillskjutas för att stimulera till försäljning tidigare än som eljest skulle bli fallet måste hänsyn

tas till den årliga inflationen. Vid en femprocentig årlig inflation bör man kunna räkna med att också fastighets- värdena stiger med 5 % per år. En fzs- tighet värd 50000 kr stiger alltså med 10 000 kr på fyra år. Är fastighetsver— det 100000 kr, stiger den med 10 0*)0 kr på två år. Om avgångsvederlaget sätts för lågt kommer det således knap- past att vara möjligt att rekommendera jordbrukare att sälja i förtid. Om av- gångsvederlaget skall få avsedd effekt anser vi att det bör utgå vid alla för- säljningar av fastigheter som hembjuds till lantbruksnämnden och inte anses kunna bestå som självständiga enheter. Vid fastställandet av avgångsvederlagets storlek bör hänsyn tas till hela arealen, således både åker, betesmark och skogs- mark, men också till om särskilt över- pris erhålles på grund av tomtvärde el- ler liknande. Betraktas avgångsvederla- get skattemässigt på samma sätt som köpeskillingen och alltså som regel inte blir föremål för beskattning, kan vi ac- ceptera det av utredningen föreslagna intervallet 5 000 till 20 000 kr. Vederla— get bör dock utgå med minst 800 kr per ha åker plus till areal åker reducerad betesmark eller alternativt med 20% av lantbruksfastighetens värde. Detta bör, i likhet med vad utredningen före- slagit när det gäller inlösen av icke full- ständiga brukningsenheter som i stort sett saknar ett alternativt värde, be- stämmas med beaktande av det värde, som fastigheten kan anses ha som för— sörjningsunderlag och bostad åt sin nu- varande brukare. Vi förutsätter att av- gångsvederlag under 10 000 kr endast skall utgå i speciella fall. Som enda för— utsättning för att vederlaget skall utgå bör gälla att fastigheten erbjuds lant- bruksnämnden eller på annat sätt ställs till förfogande för rationaliseringsända— mål eller nedläggning. Vederlaget får självfallet inte påverka prissättningen

• Sida 391
•  Original

på fastigheten. Det förutsättes att bru- karen skall kunna få behålla bostads- hus och tomt och att vederlaget ej be- skattas. Kommer avgångsvederlaget att beskattas förutsätter vi att det ovan angivna intervallet höjs till 10000 re- spektive 40000 kr och att belopp un- der 20 000 kr utbetalas endast i undan— tagsfall. Likaså förutsätts att minimi- beloppet per ha och den alternativa procentsatsen höjs i motsvarande män.

En stor del av de lantbrukare som är aktuella när det gäller omställningsstöd befinner sig i sådana åldrar att det kom— mer att vara svårt att finna lämplig sys- selsättning som ger rimlig försörjning. Vi finner det ändå angeläget att man, i den mån brukarna själva är intresse- rade, underlättar för dessa att ställa sina brukningsenheter till förfogande för rationaliseringsändamål genom ett årligt stöd till lantbrukare, som inte kan erhålla rimlig försörjning i annan verk- samhet. Om dessa lantbrukare skulle kunna räkna med ett årligt stöd fram till pensionsåldern, skulle de i större utsträckning vara intresserade av att ställa sina brukningsenheter till förfo- gande för rationaliseringsändamål. Vi vill hänvisa till vad 1960 års arbets- marknadsutredning (SOU 1965:9, sid. 268—269) uttalat:

En försämring av sysselsättningsunder- laget i glesbygderna kan som ovan fram- hållits komma att medföra svårlösta pro- blem i fråga om sysselsättning och försörj— ning av ortsbunden äldre arbetskraft. Trots en stark tilltro till omställningsmöjligheter- na och trots ökade och mer differentierade åtgärder för arbets-kraftens anpassning kommer med säkerhet antalet svårplacera- de äldre arbetssökande att öka i vissa om- råden i landet. . . . Man får därför lov att utgå från att många lokalt bundna arbets- lösa, särskilt i glesbygderna, för sin för- sörjning kommer att bli beroende av kan- tant ersättning. (Vår kursivering.) I viss om— fattning och till viss tid kan det ske genom arbetslöshetsförsäkringen, men med hänsyn till försäkringens konstruktion kommer

också kassamedlemmar att bli beroende av ersättning i andra former. Försörjningen för dessa arbetslösa kan inte lösas på ett tillfredsställande sätt med nu tillgängliga resurser. Det är enligt utredningens mening önskvärt att frågorna om bättre försäk- ringsskydd, om förtidspensionering av äldre ortsbundna arbetslösa i glesbygderna och om samordning mellan dessa båda stödfor- mer tages upp till utredning i särskild ord- ning eftersom det faller utanför utred- ningens uppdrag.

Mot denna bakgrund vill vi föreslå att ett årligt omställningsstöd skall utgå till lantbrukare, som ställer sina bruknings- enheter till förfogande för rationalise- ringsändamål enligt något av de skäl vi tidigare angivit men som inte kan erhålla annat arbete som ger en rimlig försörjning. Man borde därvid kunna som allmän princip utgå ifrån att jord— brukare över viss ålder skall hänföras till denna kategori. Reglerna bör alltså vara så generella som möjligt och pröv- ningen måste ske före försäljningen. Om prövningen skall ske i efterhand bortfaller stimulanseffekten.

Det årliga omställningsstödet bör ut- gå med belopp som motsvarar folkpen- sion för ensamstående respektive ma- kar beroende på brukarens civilstånd. Likaså bör bostads-, hustru- och barn- tillägg utgå enligt samma grunder som vid folkpensionering. Vid handläggning av detta omställningsstöd är det angelä- get att ärendena får en generös behand- ling. Det bör understrykas att stödet kommer att medföra kostnadsbesparing- ar genom att vissa andra stödformer bortfaller och att samhällsekonomiska vinster kan beräknas uppstå genom en snabbare överföring av arbetskraft till andra näringar. Med hänsyn härtill an- ser vi det motiverat att genomföra de ovan föreslagna åtgärderna.

5. Leverans- och arealtillägg Vi har i tidigare avsnitt diskuterat dels den långsiktiga, dels den kortsiktiga

• Sida 392
•  Original

målsättningen för rationaliseringsverk- samheten. Därvid har vi konstaterat att prisnivån, omställningsstödet och den statliga rationaliseringsverksamheten är de medel som kan användas för att sti— mulera till en ökad hastighet i struktur- omvandlingen. Med de förslag som vi ovan gjort torde effekten också bli till- fredsställande och ett särskilt småbruks- stöd kommer därför att, om nuvarande former bibehålles, avse ett allt färre antal brukare. Det särskilda stöd som för närvarande utgår till småbruket är dels leveranstillägg, dels arealtillägg. De utbetalda beloppen har minskat starkt under senare år och uppgick beträffan- de leveranstillägget år 1964/65 till 27,4 milj. kr och beträffande arealtillägget år 1965 till 21,8 milj. kr.

Den hittillsvarande trenden tyder på att antalet leveranstillägg Skulle sjunka till 30 000 a 35 000 år 1975 (1961 ca 120000) och att det statliga medels- behovet då skulle röra sig om ca 10 milj. kr. Kostnadsminskningen per år rör sig om ca 2 milj. kr och den årliga besparingen för statsbudgeten skulle 1975 uppgå till ungefär 17 milj. kr jäm- fört med 1964/65. Trenden för arealtill- lägg tyder på att antalet bidragstagare fram till 1970 kommer att sjunka till ca 20000 st. (1965 ca 57500). Kostnaden för arealtillägget skulle då bli 7 a 8 milj. kr. Fram till 1975 kommer areal- tillägget med nuvarande regler att ha nästan helt avvecklat sig självt. Bespa- ringen jämfört med 1965 blir därmed ca 20 milj. kr.

Oavsett vilken målsättning som upp- ställs för rationaliseringspolitiken är det, som framhållits tidigare, nödvän- digt att utgå från den aktuella struk- turen, alltså från det faktum att en stor del av brukningsenheterna i dag har mindre än 10 ha åker och alltför liten skogsareal för att ge en skälig inkomst för brukaren och hans familj. Under

överskådlig tid kommer det att finnas ett stort antal mindre lantbruk, för vil- kas brukare det knappast är möjligt att med stöd av generellt verkande pris- politiska medel eller genom andra åt— gärder av det slag vi tidigare skisse- rat uppnår en rimlig inkomstnivå. Ett särskilt socialt motiverat stöd till dem som driver mindre, icke lönsamma jordbruk blir därför även i fortsätt- ningen ett nödvändigt komplement till främst den allmänna prispolitiken. Det- ta stöd bör, som framhållits tidigare, vara produktneutralt till utformningen, och får snarast betraktas som ett led i den allmänna välfärdspolitiken i vårt land. Lämpligen bör det utgå i form av inte produktionsbundna årliga bi- drag av motsvarande storlek som de areal- och leveranstillägg som tidigare utgått.

Beloppen kan synas tämligen obetyd- liga men torde utan tvivel ha en viss betydelse för försörjningen av dem som får bidragen främst därigenom att det är fråga om ett kontant bidrag. För många av de här berörda utgör näm- ligen naturaförmåner en väsentlig del av årsinkomsten.

Vi anser det ur såväl välfärdspoli- tiska som sociala synpunkter rimligt att ett fortsatt särskilt stöd utgår till dem som i dag erhåller leverans- och arealtillägg så länge de enligt nuva— rande regler är berättigade till och i behov av en sådan stödform. Ett bort- tagande av sociala förmåner av denna art sker inte i samhället i övrigt och en omedelbar avveckling av denna stöd- form skulle innebära att en stor grupp människor som redan befinner sig i en svår ekonomisk situation skulle få det ännu sämre. Det föreslagna omställ- ningsstödet kan inte heller som tidi- gare påpekats utnyttjas av alla eftersom man inte kan förutsätta en omedelbar övergång från jordbruk till annan verk-

• Sida 393
•  Original

samhet. Utredningen utgår således från helt felaktiga utgångspunkter då den menar att omställningsstödet kan er- sätta areal- och leveranstilläggen.

Vi föreslår att leverans- och arealtill— lägget omformas till ett produktneutralt årligt bidrag och att detta i princip ut- går till dem som för närvarande är i behov av och berättigade till dessa bi- drag. Utformningen av detta särskilda stöd bör göras administrativt så enkelt som möjligt. Vi föreslår att denna fråga blir föremål för en särskild utredning med uppgift att lägga fram ett konkret förslag före riksdagens behandling av den framtida jordbrukspolitikens ut- formning.

I V. Prispolitiken samt framtida avtals- och förhandlingssystem

(Ansluter främst till kap. VIII och X) 1. Inledning

I kapitel VIII och X diskuterar utred- ningen olika alternativa utformningar av det framtida prisregleringssystemet. Utredningsmajoriteten förordar att prissättningen i första hand avvägs så, att produktionsmålsättningen realise- ras. Man redovisar emellertid även de betydande svårigheter, som är förknip- pade med ett förverkligande av en så- dan målsättning. Bl. a. skriver man: »En produktionsmålsättning som in- nebär en krympning av jordbrukets produktionsvolym kan genom de star- ka tröghetsfaktorer som finns vid nu- varande produktionsstruktur i jordbru- ket vid en omedelbar övergång till den- na utgångspunkt för prissättningen ge- nom de betydande prissänkningar den skulle kräva för att på kort sikt uppnå

denna produktionsvolym, medföra an- passningsproblem i jordbruket i form av betydande inkomstbortfall och en stagnation i rationaliseringsarbetet.

Som vi redan framhållit synes denna utgångspunkt för prissättningen vara tillämpbar först sedan en betydande krympning av produktionen ägt rum och dessutom rörligheten för främst ar- betskraften kunnat ökas avsevärt genom bl. a. arbetsmarknadspolitiska insatser.»

Utredningen konstaterar med andra ord att en omedelbar övergång till »en produktionsmålstyrd prissättning på jordbruksprodukter» inte är möjlig. Utredningsmajoriteten har därför stan- nat vid att föreslå en övergångsperiod på minst 3 år, under vilken produk- tionsvolymens utveckling främst skall påverkas genom rationaliseringsstöd, omställningsstöd och arbetsmarknads— politiska åtgärder. Detta skall, som vi förut nämnt, kombineras med en något sjunkande realprisnivå för jordbruks- produkter.

Utredningsmajoritetens förslag i vad gäller prispolitikens utformning kan kort sammanfattas i fyra punkter:

1. Man förutsätter att de nu tilläm- pade prisregleringsförfarandena i sto— ra drag skall kunna tillämpas även fort- sättningsvis. (Undantag utgör dock mjölk- och fettregleringarna.)

2. Man förutsätter att jordbrukets produktpriser under en övergångspe- riod inte skall få stiga fullt så snabbt som den allmänna prisutvecklingen i samhället.

3. Man föreslår vissa tekniska om- läggningar i prisregleringssystemets ad- ministration. 4, Man förutsätter att den konkreta och mer detaljerade utformningen av jordbruksregleringen även fortsätt- ningsvis skall bli föremål för förhand- lingar mellan jordbrukets organisatio— ner, representanter för statsmakten och

• Sida 394
•  Original

representanter för det 5. k. konsument- intresset.

Mer konkret innebär utredningens förslag att realprisnivån för jordbruks- produkterna _ i jämförelse med den prisutveckling som den rensade konsu- mentprisindex utredningen föreslår vi- sar — under en övergångsperiod skall sänkas med 0,2 % per år med utgångs- punkt från producentprisindex (avser partipriser) och 0,4 % per år räknat från en ren avräkningsprisindex.

Enligt utredningens bedömningar in- nebär detta att producenterna i huvud- sak bör kunna behålla sina rationalise- ringsvinster och därigenom fortlöpande kunna förbättra sitt inkomstläge, att ra- tionaliseringsprocessen inte kommer att hämmas samt att majoriteten lantbru- kare kan upprätthålla en rimlig lev- nadsstandard. Dessa bedömningar är enligt vår uppfattning felaktiga. Det tekniska system för prisbildning som utredningen föreslagit i fråga om över- gångsperioden leder ej till de inkomst- förbättringar som utredningen enligt ovanstående gjort gällande.

Beträffande utvecklingen av jordbru- kets produktivitet anför utredningen med åberopande av den hjelmska un- dersökningen bl. a. följande: »En full- ständig anpassning av jordbruksföreta- gens resurser efter förväntad teknisk utveckling skulle enligt dessa beräk- ningar kunna öka arbetsersättningen med ca 4 % per år. En sådan anpass- ning anses emellertid enligt nämnda undersökning ej vara till alla delar genomförbar. Den långsiktiga, praktiskt möjliga förbättringen torde ligga vä- sentligt under de teoretiskt beräknade 4% om året. Den verkliga nettopro— duktivitetsökningen har under efter- krigstiden i genomsnitt uppgått till ca 2 % per år.»

Under perioden 1960—65 har som redovisas i betänkandet den rensade

konsumentprisindex stigit med 3 % i genomsnitt per år. Under samma period har prisstegringarna på jordbrukets produktionsmedel enligt jordbruks— nämndens kostnadsprisindex varit 4 %. (I denna kostnadsindex ingår ej posten lejd arbetskraft. Om denna post medta- gits skulle kostnadsprisindex ökat be— tydligt mera.) Enligt utredningens för— slag skall som ovan berörts den ren- sade konsumentprisindexen reducerad med ett visst procenttal ersätta den nu- varande kostnadsprisindex. Vid en ef- tersläpning av jordbrukspriserna i för— hållande till prisutvecklingen för jord- brukets produktionsmedel måste resul- tatet av den tekniska och organisato- riska effektiviseringen helt eller delvis tas i anspråk för att täcka de prisbe— tingade kostnadsökningarn—a i jord— bruket.

Förslaget medför enligt vår mening _ under förutsättning att prisutveck- lingen för jordbrukets produktionsme- del även fortsättningsvis kommer att stiga kraftigare än den rensade och re— ducerade konsumentprisindex —— bety- dande svårigheter för majoriteten jord- brukare att hävda sin nuvarande lev— nadsstandard och en ständigt växande eftersläpning i förhållande till andra grupper i samhället. Eftersläpningen kommer att ytterligare accentueras av den snabbare produktivitetsökningen inom industrin.

Vi vill i det följande med ett räkne- exempel för en viss tänkt gård belysa konsekvenserna av utredningens för- slag. Vi väljer härvid ett större jord- bruksföretag med en total årsintäkt av 200000 kr (50—100 ha åker). Vidare förutsättes att den totala arbetsinsatsen (21/2 årsarbetare) tar i anspråk 25 % av intäkterna och att 75 % åtgår till att täcka alla övriga kostnader. Det förut- sättes även att rationaliseringstakten är hög, att den motsvarar en höjning av

• Sida 395
•  Original

arbetsproduktiviteten med 4 % per år (jfr vårt tidigare citat från utredning- en angående den möjliga produktivitets— utvecklingen i jordbruket).

Exempel: Bruttointäkt .................. 200 000 kr Arbetskostnader Brukaren ..................... 20 000 kr Annan arbetskraft .......... 30 000 kr Övriga kostnader .............. 150 000 kr Summa 200 000 kr År I

Intäktsökningar vid föreslaget prissystem

Inflationsregeln enl. utredning- ens förslag, rensad konsument— prisindex (3,0 % höjningl) mi- nus av majoriteten programme- rad reducering (0,4 %): 2,6

_- x 200 000 ' 200 k 100 + a r

Rationaliseringsvinst 4 % av 50 000 ...................... + 2 000 kr Summa 7 200 kr

Kostnadsökningar

Höjd lantarbetarlöu 10 % av 30000 (motsvarande beräknade genomsnittliga årli- ga lönehöjningar 1/4 1966—1/4

1969, enligt träffade avtal). _ . . + 3 000 kr

Stigande priser på produktions-

medel 4 %1 av 150 000 ........ + 6 000 kr Summa 9 000 kr

llestsumma. vilken påverkar

brukarens arbetsinkomst . -— 1800 kr

1 Grundad på utvecklingen 1960—65

Som synes har vi i tabellen beräknat den möjliga intäktshöjningen vid ett dy- likt jordbruk, där såväl inflationsskydd enligt utredningens förslag som den exemplifierade effektiviseringseffekten inräknats. Tillsammans skulle detta gö- ra 7 200 kr.

Från den sålunda beräknade intäkts- ökningen har vi dragit dels ökningen av kostnaderna för arbetsinsatser av andra än brukaren, dels den inflations-

betingade kostnadsökningen för andra produktionsmedel än arbete.

Den i exempelberäkningen erhållna kostnadsökningen för andra produk- tionsmedel än brukarens arbete är 9 000 kr, vilket betyder att det belopp som står till brukarens förfogande sjun- ker med 1 800 kr. Brukaren får enligt exemplet såväl en minskad nominell inkomst som en än mer betydande för- sämring av köpkraften hos den kvar- varande inkomsten. Detta är den årli- ga effekten, vilken alltså kommer att ackumuleras år från år.

Då konsumentprisindex enl. förutsätt- ningen ökat med 4 % hade det krävts en höjning av brukarens inkomst med 800 kr för att denne skulle haft en oförändrad levnadsstandard. För flerta- let övriga grupper i samhället skulle samtidigt inträffa en realinkomststeg— ring.

Den för jordbrukaren ogynnsamma utvecklingen beror, som vi tidigare an- fört, till större delen på att det av ut- redningen föreslagna inflationsskyddet är ofullständigt, eftersom — enligt de senaste fem årens erfarenheter _ pri— serna på jordbrukets produktionsmedel stigit väsentligt starkare än den ren- sade och reducerade konsumentprisin- dex, som utredningen föreslagit skall tillämpas.

Till vad hittills anförts kommer att utredningen under vissa förutsättningar föreslår en ytterligare skärpt prispoli- tik efter övergångsperioden.

Mot den här skisserade bakgrunden har vi ansett det motiverat att närma— re utveckla hur vi ser på det framtida prisregleringssystemets utformning. I princip ansluter vi oss till utredningens uttalande om att man inom prispoliti- ken inte kan enbart beakta en eller ett fåtal indikatorer på utvecklingen. Man måste löpande kunna ta hänsyn till förändringar inom en rad olika områ-

• Sida 396
•  Original

den. Vi anser dock att en fastare lång- siktig grundval måste finnas för pris- politikens utformning än vad utred- ningsmajoriteten föreslår.

Enligt vår uppfattning bör därför den framtida jordbrukspolitiken baseras på dels ett långsiktigt ramavtal (exem- pelvis 10 år), dels på ärliga överlägg- ningar syftande till justeringar i den förda politiken så att ramavtalets mål- sättningar kan uppfyllas. Såväl det lång— siktiga ramavtalet som de årliga juste- ringarna bör baseras på förhandlingar mellan jordbrukets organisationer och statsmakterna samt med hörande av de s.k. konsumentintressena. Givetvis på- verkar ett sådant system ej riksdagens suveräna beslutsrätt. Vi anser att för— handlingar om ett dylikt långsiktigt av- tal bör inledas redan under hösten 1966.

2. Långsiktigt ramavtal Vi vill understryka, att vi i motsats till utredningsmajoriteten anser att en viss långsiktig automatik i prissystemet måste finnas om man skall kunna nå den stabilitet i utvecklingen av jord- brukspriserna som även utredningsma- joriteten funnit nödvändig för att öv- riga jordbrukspolitiska målsättningar skall kunna realiseras. Utredningen tycks anse att höjden på dagens gräns— skydd i sig skulle utgöra ett argument mot en sådan automatik. Denna uppfatt- ning finner vi föga logisk.

Vi anser att det långsiktiga ramav— talet måste innehålla:

1. Ett inflationsskydd, vilket bör konstrueras med utgångspunkt från den mittprisnivå som råder den 1 septem- ber 1967 — under förutsättning att den- na prisnivå kan anses vara tillräcklig för att ge rationella lantbruksföretag full företagsekonomisk lönsamhet (se nedan p. 2). Vi förutsätter att dessa

mittpriser uppjusteras med hänsyn till utvecklingen av såväl konsumentprisin- dex uppgång som kostnadsprisindex ökning fram till 1 september 1967. Vi— dare bör — då mittpriserna i ingångs- läget fastställs —— hänsyn tas till even— tuella bortfall av nu utgående kontanta pristillägg. ändringar i utgående lag- ringsstöd etc.

Med hänvisning till vårtidigare analys av utredningens förslag om inflations- skydd under en övergångsperiod och effekterna härav för jordbruket föreslår vi att detta skydd även i fortsättningen grundas på dels kostnadsprisindex för jordbrukets produktionsmedel, dels konsumentprisindex utan den av utred- ningen föreslagna reduceringen. Endast en dylik uppbyggnad av inflationsskyd- det kan medföra ett riktigt avvägt infla- tionsskydd för såväl den del av jord— brukets intäkter (f.n. beräknad till 60 %), vilken åtgår till inköp av pro- duktionsmedel, som den del, vilken står till förfogande som arbetsersättning (f. n. beräknad till 40 %) och som hu- vudsakligen användes till inköp av kon— sumtionsvaror och tjänster. Vi har ock- så uppfattat utredningens intentioner så, att den avsett att tillförsäkra jord- bruket ett inflationsskydd av denna in- nebörd, vilket dock inte har motsvarig- het i utredningens förslag. Genom det av oss här ovan skisserade inflations- skyddet skulle man realisera den pris- politiska målsättning som utredningen själv föreslagit.

I detta sammanhang vill vi framhål- la att realiserandet av en prisnivåmål- sättning av nu förordat slag inte kan an- ses i sig vara inflationsdrivande. Den ger endast en kompensation i efterhand för redan inträffade prisstegringar. Om konsumentpriserna förblir oförändrade stiger inte heller jordbrukspriserna.

2. En lönsamhetsmålsältning av inne—

• Sida 397
•  Original

börden att prisnivån även skall faststäl- las med utgångspunkt från att lantbruks- företag, som uppfyller rimliga krav på effektivitet och rationalitet, skall nå fö— retagsekonomisk lönsamhet (lönsamhet i paritet med övriga näringsgrenar). Som framgår av utredningen är en viss långsiktig garanti för prisutvecklingen av denna innebörd nödvändig om man skall få en fortsatt rationaliseringsut- veckling inom jordbruksnäringen. En regel av denna innebörd torde även vara nödvändig om illan på längre sikt skall kunna upprätthålla den produk- tionsvolym beredskapsmotivet förutsät- ter. Som framgår av det följande anser vi att man vid en bedömning av lön- samheten skall utgå från ett urval av faktiskt existerande företag. Därför krävs en omedelbar utredning angåen- de urvalsprinciper för sådana enheter, genomgång och kompletteringar av be- fintliga lönsamhetsutredningar etc.

3. En rationaliseringspolitisk mål- sättning i stort sammanfallande med lönsamhetsmålsättningen, men så utfor- mad att rationaliseringsstöd kan utgå till ett successivt uppbyggande av ra- tionella lantbruksföretag (rena jord- bruks- eller skogsbruksföretag eller kom- binerade jordbruks/skogsbruksföretag). Rationaliseringsstödet bör inte vara bundet till några bestämda mallar (»mo- dellföretag») utan kunna utgå under förutsättning att lantbruksföretaget ifrå- ga kan beräknas komma att ge ett rim- ligt inkomst- och sysselsättningsunder- lag.

4. En produktionsmälsättning som bör inriktas på att begränsa den över- skottsproduktion, för vilken föreligger eller kan beräknas uppkomma betydan- de avsättningssvårigheter.

5. En omställningspolitisk målsätt- ning, innefattande bl.a. åtgärder syf- tande till att öka arbetskraftens yrkes-