SOU 1966:31

Den framtida jordbrukspolitiken

N 4-0 ('?

nå (—

— Gj m

&( 4. ICT?

National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2013

få” Arkivexemplar && STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1966: 31 Sim,: Iordbruksdepartementet ___, chéå'.) " 3 IA

DEN FRAMTIDA JORDBRUKSPOLITIKEN

BETÄNKANDE AVGIVET AV

1960. ÅRS JORDBRUKSUTREDNING

B Mål och medel

Stockholm 1966

OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1966

15.

STATENS

Kronologisk förteckning

. Svensk ekonomi 1966—1970. Esselte. 294 s. Fi. Export och import 1966—1970. Bilaga 1. Esselte. 92 5. F1.

Yrkesutbildningen. Hakan Ohlssons boktryckeri, Lund. 586 5. E.

Ny myntserie. Beckman. 87 s. Fi. Internationellt fredsforskningsinstitut i Sverige. Norstedt & Söner. 61 s. U. Förenklad statsbidragsgivning till hälso- och sjukvården. Håkan Ohlssons boktryckeri. Lund. 157 5. S. . Utsökningsrätt IV. Esselte. 147 s. Ju. . Tillgången på. arbetskraft 1960—1980. Bilaga 2.

Esselte. 67 s. Fi. Omsorger om psykiskt utvecklingshammade. Esselte. 187 5. S. . Handelns arbetskratts- och investeringsbehov

fram till 1970. Esselte. 82 s. Fi. Tygförvaltningens centrala organisation. Svenska Reproduktions AB. 164 s. Fö . Renbetesmarkema. Svenska. Reproduktions AB.

273 s. + 1 kartbilaga. Jo. . Utvecklingstendenser inom undervisni , hälso-

och sjukvård samt socialvård 1966—197 . Bilaga 6. Esselte. 51 s. Fi. Ny hyreslagstiftning. Utkommer senare. Undersökning angående hyressplittringen. Utkommer senare. N folkbokföringsiörordning m.m. Esselte. 241 s.

. Arbetspromemorior i törfattningsfragan. Esselte.

94 s. Ju. Strategi i väst och öst. Esselte 173 s. Fö.

fååtliglgi betänkanden 1961—1965. Kihlström. s. .

. Decentralisering av naturallsationsärenden m. m. Norstedt & Söner. 60 s. .Iu . Oljebranschen. Esselte. 71 s. Fi. . Lagstiftning mot radiostörningar. Esselte. 91 5. H. . Markfrägan I. Norstedt & Söner. 330 s. Ju. . Markfrågan II. Bilagor. Norstedt & Söner. 281 s.

Ju. . Sällskapsresan Häggström. 229 :. H. . Bostadsarrende m. m. Esselte. 247 5. Jo. . Skeppsholmens framtida användning. Kihlström.

114 s. + 1 utviksblad. Fö. . Läkemedelsförmånen. Beckman. 228 s. S

Atomansvarlghet III. Norstedt & Söner. '891 s. Ju. . Den framtida. jordbrukspolitiken. A. Berlingske.

Boktryckeriet. Lund. 361 s. Jo. . Den framtida jordbrukspolitiken. B. Esselte.

411 5. Jo.

Jordbruksdepartementet

DEN FRAMTIDA

JORDBRUKSPOLITIKEN

BETÄNKANDE

AVGIVET AV 1960 ÅRS JORDBRUKSUTREDNING

B MÅL och MEDEL

ESSELTE AB STOCKHOLM 1966

rm

"Cl'

1. Inledning

I utredningens direktiv (se kap. Azl) har som främsta utgångspunkter för våra ställningstaganden angetts:

1. att det torde få förutsättas att Sve- rige alltjämt under överskådlig fram- tid kommer att ha en jordbruksproduk- tion, som täcker landets huvudsakliga behov av jordbruksråvaror,

2. att man torde böra utgå från att jordbrukspolitiken bör syfta till att be— reda inkomstlikställighet åt dem, som driver ett med hänsyn till rådande tek- niska och ekonomiska betingelser ratio- nellt jordbruk.

Från dessa allmänna utgångspunkter bör — heter det vidare _— utredningen överväga frågan om den lämpliga stor- leken av den framtida jordbrukspro- duktioncn och de krav som i fortsätt- ningen skall ställas på rationalitet.

I direktiven har vidare angetts sär- skilda bedömningsgrunder för utred— ningens avvägning av hur jordbrukspo- litiken bör utformas, nämligen handels- politiska, samhällsekonomiska, bered— skapspolitiska, befolkningspolitiska och sociala samt regionala och kommunal- ekonomiska.

Även om den världspolitiska och världsekonomiska utvecklingen inte konkret berörts i direktiven, är det själv— klart att denna utveckling för svensk jordbrukspolitik —— liksom för svensk ekonomisk politik överhuvudtaget — utgör den primära grunden. I direktiven nämns likväl särskilt hänsynen till

medlemskapet i EFTA, bildandet av EEC och möjligheterna till ett närman- de mellan dessa handelsblock såsom viktiga utgångspunkter.

Den samhällsekonomiska bedömnings- grunden innebär, att jordbrukspolitiken bör utformas med sikte på en ur rent ekonomiska synpunkter så riktig an— vändning som möjligt av samhällets pro- duktionsresurser.

Övriga i direktiven angivna bedöm— ningsgrunder står i motsatsförhållande till den ekonomiska bedömningsgrun- den. Detta gäller måhända i främsta rummet beredskapspolitiken men det kan även gälla såväl de befolknings— politiska och sociala bedömningsgrun- derna, vilkas innebörd inte närmare an- ges i direktiven, som de regionala och kommunala, dvs. konsekvenserna för landsbygdens samhällsliv av föränd- ringar inom jordbruksnäringen.

Nu i korthet angivna bedömnings— grunder ger i huvudsak den ram, inom vilken jordbrukspolitikens mål och me- del skall utformas. Därvid får natur- ligtvis också erfarenheterna av den hit- tills tillämpade jordbrukspolitiken till- mätas betydelse.

2. Förhållanden som påverkar den jord- brukspolitiska målsättningen

I betänkandets =de1 A har vi tecknat den internationella bakgrunden till den svenska jordbrukspolitiken och den samhällsekonomiska ram, inom vilken

det svenska jordbruket nu och i fram- tiden har att samverka med närings— livet i övrigt. Vidare har vi beskrivit den svenska jordbruksnäringens hit- tillsvarande utveckling, dess nuläge samt de utvecklingstendenser, som vid den nu förda jordbrukspolitiken gör sig gällande. Den grundläggande tekniken i ett utredningsarbete av detta slag mås- te självfallet vara att ge en prognos av utvecklingen vid oförändrad politik som utgångspunkt för att uppskatta verkningarna av ifrågasatta förändring- ar i denna politik. Vi har därvid be- handlat den hittillsvarande strukturella och tekniska utvecklingen och de krav denna ställer på jordbruksföretagens ut- formning, produktions— och marknads- utvecklingen för jordbruksprodukter, den pris- och inkomstutveckling som den förda jordbrukspolitiken medfört, de landsbygdsproblem som en fortsatt strukturomvandling i jordbruket ger upphov till samt den framtida utveck- lingen inom skogsbruket och det infly- tande denna kan ha på jordbrukspro- duktionens villkor i framtiden. Vi har också i kapitlen A:XII——XV sökt kart- lägga erfarenheterna av den jordbruks— politik som bedrivits under efterkrigs- tiden. Redogörelsen i del A syftar sålunda till att på grundval av förelig- gande statistik m. m. ge en så säker grundval som möjligt för vår bedöm- ning av hur jordbrukspolitiken för framtiden bäst bör utformas, för att leda till en inom ramen för den totala sam- hällsekonomin väl fungerande jord- bruksnäring.

En närmare diskussion av den jord- brukspolitiska målsättningen synes oss böra inledas med en analys och preci- sering av vad som realistiskt bedömt är ekonomiskt och politiskt möjligt att ge- nomföra med de medel som kan beräk- nas stå jordbrukspolitiken till buds. En sådan bedömning måste naturligtvis

bygga på erfarenheterna av den hittills- varande jordbrukspolitiken.

Erfarenheterna av 1947 års jord- brukspolitik är både positiva och ne- gativa. Såsom redovisats i kapitlen A:XII samt AzXIV och A:XV var grundkonstruktionen i 1947 års jord- brukspolitiska program följande.

Inkomstmålsättningen, närmare pre- ciserad som inkomstlikställigbet, var det centrala målet för jordbrukspoliti- ken.

Denna jordbrukspolitiska målsätt- ning skulle effektueras genom en kom- bination av gränsskydd (prisstöd) och rationalisering samt med en viss be- gränsning av produktionens storlek som ytterligare villkor.

Prisstödets syfte var i första hand att föra upp jordbrukarna vid basjord- bruken till inkomstlikställighet (brukar- na i storleksgruppen 10—20 ha åker skulle beredas samma arbetsinkomst som industriarbetare inom vissa orts- grupper).

Rationaliseringen hade två syften, nämligen dels att genom strukturratio- nalisering omvandla ofullständiga jord— bruk till bärkraftiga enheter, dels att genom fortsatt effektivisering (inre ra- tionalisering och driftsrationalisering) möjliggöra att yrkesutövarna inom jord- bruket kunde följa standardutveckling- en inom det övriga näringslivet.

Prisstödet skulle utgöra huvudmed- let för att uppnå inkomstlikställighet för jämförelsegruppen, medan den yttre rationaliseringen skulle vara medlet att föra upp ofullständiga jordbruk till en tillfredsställande lönsamhetsnivå. För- utsättningen för att sedan bevara in- komstlikställighet var inre rationalise- ring och driftsrationalisering.

Rationalisering blev därför på lång sikt den väsentligaste förutsättningen för att inkomstmålsättningen skulle kunna infrias. En rationalisering låg

givetvis i jordbrukets eget intresse. Men den kom dessutom att uppfattas som ett samhällets krav på motprestation för fortsatt prisstöd. Rationaliseringen skul— le (lock enligt 1947 års beslut vara en jordbrukarnas egen angelägenhet och statens uppgift enbart vara att samord- na och ekonomiskt stödja den. Den skulle ske genom frivilliga åtgärder från jordbrukarnas sida men med statligt stöd, innefattande bl. a. inköps- och försäljningsaktivitet, lån och bidrag. Det väsentligt nya i denna konstruk- tion var att man åtminstone delvis upp- fattade jordbrukets anpassningssvårig- heter som ett dynamiskt strukturpro- blem, såsom en del av den pågående strukturomvandlingen i samhällsekono— min. Samtidigt ville man emellertid ej driva fram rationaliseringen genom en prispolitik som kunde äventyra inkomst- målsättningen. I stället valde man att söka genomföra den på administrativ väg.

Såsom framgått av redogörelsen för inkomstutveoklingen i jordbruket och inom jämförelsegrupperna i kapitel A:XIII har inkomstmålsättningen, så- som den utformades i 1947 års jord- bruksprogram och senare modifierades genom riksdagsbeslut 1955 och 1959, endast kunnat förverkligas under någ- ra år i början av 1950-talet. Därefter sy- nes inkomstklyftan _ såsom den där- vid definierats — trots de åtgärder som vidtagits för att utjämna densamma ha vuxit tämligen kontinuerligt fram till 1962, varefter dess storlek varit i stort sett oförändrad.

Målsättningen för pris— och rationa- liseringspolitiken tog i 1947 års jord- brukspolitiska program sikte på en och samma jordbrukargrupp, nämligen bru- kare vid basjordbruken. Den snabba tekniska utvecklingen framtvingade emellertid 1959 en omprövning av mål- sättningen för rationaliseringspolitiken,

varigenom denna successivt kom att avse allt större enheter (jfr kap. A: XV). Prispolitiken inriktades samtidigt på att skapa inkomstlikställighet vid ett ge- nomsnitt av bas- och normjordbruk, även om detta mål i praktiken ej kunnat realiseras, i varje fall ej på sätt som svarat mot inkomstmålsättningens ut- formning. Genom dessa förskjutningar i målsättningarna har det sociala inslaget i prispolitiken blivit alltmer markerat.

Som framgått av kapitel A: II är jord- brukets anpassningsproblem i ett in- dustriland väsentligen ett strukturpro- blem. Om produktionsfaktorerna vore helt rörliga, skulle den ekonomiska till- växtprocessen inte behöva medföra någ- ra särskilda svårigheter för jordbruket. Den tröghet, som emellertid existerar vid anpassningen av främst arbetskraft och jord i strukturomvandlingsproces- sen, är därför den främsta orsaken till att inkomstläget i jordbruksnäringen i ett expansivt industriland tenderar att bli förhållandevis sämre än i de flesta andra näringar. Med hänsyn härtill är det en väsentlig fråga, om den i vårt land förda jordbrukspolitiken underlät- tat eller motverkat en ökad rörlighet för arbetskraft och jord.

Såsom framhållits i kapitel AzXlV är det svårt att göra kvantitativa be- dömningar av den effekt, som den svenska prispolitiken haft i nämnda hänseende. Det kan sålunda göras gäl- lande, att en god lönsamhet i jordbru— ket, uppnådd bl. a. genom prispolitiska åtgärder, verkar både främjande och fördröjande på effektivitetsutveckling- en och möjligheterna att frigöra arbets- kraft. Detta sammanhänger med det för jordbrukets strukturutveckling speciel- la förhållandet, att någon måste sälja sin jord för att möjliggöra en struktur- rationalisering. En hög prisnivå ger en förbättrad lönsamhet som verkar brom- sande på önskan att sälja icke rationella

företag och övergå till andra näringar. Å andra sidan avtar investeringarna i jordbruket vid sänkt lönsamhet och därmed möjligheterna att rationalisera och frigöra arbetskraft. På kort sikt kan en försämring av lönsamheten dess- utom medföra den effekten, att jord— brukarna skär ned de rörliga kostna- derna, främst utgifterna för inköpta produktionsmedel, enär arbetskraft och jord på de flesta jordbruk är att be- trakta som fasta kostnader.

Som nämnts i kapitel A: XII visar ut- flyttningen från jordbruket ett starkt samband med tillgången på alternativa arbetstillfällen. Vid bättre konjunkturer ökar utflyttningen och vid konjunktur— svackor minskar den. Utflyttningstak- ten kan ändå ligga på olika nivåer, beroende på hur de i jordbruket sys— selsatta bedömer sin ekonomiska situa- tion, den framtida utvecklingen för näringen och de omställningssvårighe- ter som en utflyttning medför jämfört med dragningskraften från andra yr- ken och den miljö dessa erbjuder. Om- ställningssvårigheterna, både de ekono- miska och de miljömässiga, torde för brukarna framstå som större hinder än vad som är fallet för lejd arbetskraft och yngre familjemedlemmar.

Under slutet av 1940-talet och första hälften av 1950-talet var det ekonomiska läget för jordbrukarna jämfört med andra grupper i samhället bättre än det varit under senare år. Den uttalade mål- sättningen om inkomstlikställighet torde under den förstnämnda perioden också ha medverkat till att hålla förväntning- arna uppe. Genom att rationaliseringen under denna period i första hand tog sig uttryck i en mekanisering på förefintliga enheter kom frigörandet av arbetskraft främst att omfatta den lejda arbetskraften och yngre familjemedlemmar, vilka hade lättare att komma över omställningssvå- righeterna. Nedgången i antalet brukare

var däremot förhållandevis liten. Små— bruksstödet hade då också ett större real- värde. Den under senare år ökande ned— läggningen av brukningsenheter och övergång även av brukare till annan sysselsättning torde ha påverkats av -— förutom det goda konjunkturläget i andra näringar försämrad lönsam- het, nedgång i småbruksstödets realvär- de, insikten om stordriftens allt större fördelar och överhuvudtaget en mindre optimistisk syn på småföretagens fram- tida möjligheter i jordbruksnäringen. Utan att kunna ange hur stort prisstö- dets negativa inflytande på utflyttnings- takten varit är det, med hänsyn till vad nyss sagts om inkomstutveckling och småbrukarstöd, troligt att den bromsan- de effekten på utflyttningen successivt minskat under senare år.

Den ursprungliga tanken från 1947, att prisstödet skulle ge inkomstlikstäl- lighet åt brukare av basjordbruk (10— 20 ha åker) och att man med en ad- ministrativ rationaliseringsverksamhet skulle klara strukturrationalisering och effektivisering, har ej kunnat förverk- ligas. En relativt försämrad lönsamhet har i realiteten fått tjäna som påtryck- ningsmedel för 'att påskynda utflytt- ningen. De faktorer som påverkar bru— karnas utflyttning är emellertid av så många slag, att det ej är möjligt att kvantitativt särskilja prispolitikens in— verkan. En brist i den förda arbets- marknads- och jordbrukspolitiken, som har blivit alltmer märkbar, har varit avsaknaden av ett rörlighetsfrämjande omställningsstöd. Om det funnits hade trycket från prissidan förmodligen bli- vit svagare. Undersökningar i bl. a. Förenta Staterna pekar på att även vid god tillgång på arbetstillfällen i andra sektorer och en svag lönsamhet i jord- bruket jämfört med övriga näringar, ut— flyttningen ej blir den önskvärda, om ett aktivt omställningsstöd saknas. Den-

na utflyttning har varit mindre för äga- re och brukare än för lejd arbetskraft och yngre familjemedlemmar. Behovet av omställningsstöd accentueras därför framdeles, när de utflyttande främst kommer från brukargruppen. Hittills har de från jordbruket utflyttande an- talsmässigt dominerats av anställd ar- betskraft och ungdom.

Prisstegringen på jordbruksfastighe— ter har — som framgått av kapitel A: XIV under efterkrigsiiren varit större än den allmänna penningvärdesutveck- lingen mätt med konsumentprisindex. Denna prisstegring har haft ett återhål- lande inflytande på fastighetsförsälj- ningen, enär man hållit kvar fastigheter som realvärdeplaceringar. Många fakto- rer har påverkat prisutvecklingen för jordbruksfastigheter; penningvärdesför- sämringen och förväntningar om fort- satt realvärdestegring, markens an- vändning till tätortsbebyggelse, vägar o. dyl., institutionella hinder för försälj- ning av jordbruksfastigheter, kapitalise- ring av lönsamhetsförbättringar, som gränsskyddet bidragit till, m. m. Det är ej möjligt att kvantitativt särskilja effek- ten av dessa faktorer. Förhållandena är också skiftande i olika delar av landet.

Det ovan sagda pekar på att prisstöd— jande åtgärder lätt kan komma att mot- verka ökad rörlighet för arbetskraft och jord och därmed verka dämpande på jordbrukets anpassningsprocess och på lång sikt motverka en förbättring av jordbrukets ekonomiska läge. Stigande jordvärden verkar på liknande sätt. Likaså kan anpassningsprocessen mot- verkas och snedvridas om inte produkt- priserna ger underlag för de investe- ringar, som är nödvändiga för att bygga upp rationella företag. Det synes därför väsentligt att man vid utformningen av en framtida prispolitik med stabilise- rande och inkomstomfördelande syften beaktar dess risker och utformar åtgär-

derna eller kombinerar dem med andra åtgärder —— och då främst med omställ- ningsstöd, markpolitiska åtgärder och effektivt finansieringsstöd, förbehållet för rationaliseringsinsatser av beståen- de nytta —— så att de ej hindrar den öka- de rörlighet för arbetskraft och jord, utan vilken anpassningsprocessen ej kan äga rum.

Erfarenheterna av den statliga ra- tionaliseringsverksamheten har analyse- rats i kapitel A: XV. Sammanfattningsvis har där anförts, att jordbrukarna och rationaliseringsorganen i stort sett följt de riktlinjer, som vid varje tidpunkt an- getts för den yttre rationaliseringen. Dessa riktlinjer har emellertid varit på gott och ont. Målsättningen var fram till 1959 inriktad på en storleksrationa- lisering innebärande i första hand över- föring av mindre enheter till enheter med 10—20 ha åker, som då ansågs inrymma familjejordbruken. Jordför- värvslagstiftningen hindrade frivilliga sammanköp till större enheter. Lant- bruksnämndernas befogenheter att läm- na statlig lånegaranti och bidrag till tillskottsköp begränsades till sådan för- stärkning att enheterna nådde upp till men ej över familjejordbrukets storlek. Teknisk och ekonomisk utveckling skul— le emellertid redan då ha motiverat en storleksrationalisering innebärande be- tydligt större enheter, vilket bestyrks bl. a. av den starka ökningen av sido— arrenden. Målsättningen torde från bör- jan ha inneburit en stimulans för den yttre rationaliseringen. Från omkring mitten av 1950-talet däremot torde den, bl. a. som följd av en alltför snäv övre gräns, i många fall ha utgjort ett hinder såväl för lantbruksnämndernas verksam- het som för jordbrukarnas initiativ. Se- dan detta uppmärksammats av stats- makterna, skedde betydande ändringar av målsättningen såväl 1959 som 1963.

Antalet bortfallna enheter har varit

betydligt större än antalet nyuppbygg— da. Den yttre rationaliseringen har med- fört att svaga element i jordbrukspro- duktionen —— mindre företag och lågt avkastande marker — utsorterats. En ström av arbetskraft har gått från jord- bruket till industrin. De jordpolitiska åtgärderna har betytt mycket för ut- vecklingen under efterkrigstiden. Om- vandlingen av näringslivet i dess helhet, den ökande industrialiseringen, har dock betytt ännu mycket mer. Den all— männa omfördelningen av samhällets resurser av arbetskraft och kapital har satt sin prägel också på jordbrukets strukturomvandling på ett sätt, som knappast förutsågs av 1942 års jord— brukskommitté eller av statsmakterna vid 1947 och 1948 års beslut om den framtida jordbrukspolitiken.

En av de grundläggande tankelinjer- na från 1942 års jordbrukskommitté, nämligen att den från jordbruket fri- gjorda arbetskraften i allt väsentligt borde bindas i andra landsbygdsnäring— ar, torde förklara att åtgärder inte vidtagits för stöd till den avflyttande arbetskraften. Det sociala stödet till jordbruksnäringen har i stället bestått i hjälp så att arbetskraften kunnat stan- na i näringen, ej i resurser för omställ- ning från jordbruk till annan verksam- het. Först efter 1963 har någon nämn- värd verksamhet av denna art på jord— brukets område etablerats.

Statsmakterna har, allt eftersom er- farenheter samlats, gjort en värdesätt— ning och bedömning av de medel som använts i rationaliseringsarbetet för att bättre anpassa dem till den för tillfället rådande målsättningen. Ett genomgåen- de drag i denna fortlöpande revision har efter omläggningen 1959 varit, att kraven på företagsekonomisk bedöm- ning skärpts och att finansieringshjälp medgetts till bildande av allt större en- heter.

Enligt 1947 års beslut skulle huvud- syftet med den inre rationaliseringen vara att effektivisera och förbilliga pro— duktionen. En förutsättning för stöd skulle i allmänhet vara, att åtgärden jordbruksekonomiskt sett kunde bedö- mas lönsam. Stödet skulle lämnas i form av statsbidrag och lånegaranti. Kredit- stödet i form av länegaranti skulle inte innehålla några subventionsmoment, en- dast trygga finansieringen. Tyngdpunk- ten i stödet har under senare år alltmer överflyttats från bidrag till lånegaran— tier. Jordbrukets driftsrationalisering har gått betydligt snabbare än vad som ansågs möjligt 1947 och i motsats till strukturrationaliseringen — väl anpas— sats till den tekniska utvecklingen.

Beträffande målsättningen för pro- duktionsvolymen kan sägas, att produk— tionens storlek under 1950-talets första hälft betydligt överskred den volym, som man inom 1942 års jordbrukskommitté uppställde som en ungefärlig målsätt- ning (något över 90 % självförsörjning). Med hänsyn till utvecklingen efter 1955 den svenska produktionen har ökat mycket litet i jämförelse med produk- tionen i andra industriländer torde dock avvikelsen från den ursprungliga målsättningen få betecknas som ganska liten.

Att målen för 1947 års program en- dast delvis uppnåtts beror på flera fak- torer av teknisk, ekonomisk och poli- tisk art. Den yttre rationaliseringen har påverkats, förutom av den intill 1959 gällande begränsningen för lant- bruksnämndernas verksamhet, av bris- tande upplysning och rådgivning samt av åldersstrukturen i jordbruket och de begränsningar den jordpolitiska lag- stiftningen uppställt. Strävan att upp- fylla inkomstmålsättningen och produk- tionsmålsättningen har bl. a. motver- kats av målkonflikter (t. ex. mellan pris- stöd och rationalisering), av brist på

effektiva medel för att påverka utveck- lingen samt av den ekonomiska kon- junkturen inom och utom landet. Mål- sättningen har därför, såsom den utfor- mades genom 1947 års beslut, i vissa hänseenden ej kunnat genomföras.

Nu kan givetvis sägas att en högt satt målsättning kan vara till fördel genom att man uppnår värdefulla resul- tat även om man inte lyckas helt. Detta förutsätter emellertid bl. a., att mål— sättningen är ekonomiskt riktig i den meningen att den ligger i linje med den långsiktiga utveckling, vilken nä- ringen som en del av den samhällseko- nomiska helheten bör följa.

Det synes därför väsentligt att kon- statera, att det föreligger faktorer som i viss utsträckning begränsar möjlig- heterna att med de ekonomisk—politiska medel som kan komma ifråga förverk- liga en viss målsättning för jordbruks— politiken. Det är av betydelse att disku— tera dessa faktorer hur de har verkat under den tid en målsättning av ifråga- varande slag gällt, för att därav försöka dra några slutsatser om på vad sätt och i vilken grad de kan komma att begrän- sa den jordhrukspolitiska handlingsfri- heten i framtiden.

Dessa faktorer kan grupperas på tre huvudområden, nämligen:

1. Den internationella utvecklingen allmänpolitiskt, handelspolitiskt, ekono- miskt och tekniskt.

2. Utvecklingen i stort inom svenskt näringsliv och samhälle.

3. Utvecklingen inom det svenska jordbruket.

3. Den internationella bakgrunden

A. Inledning Den allmänna bakgrunden till jord— bruksnäringens ställning och anpass-

ningsproblem i industriländerna och u-länderna har översiktligt behandlats i kapitel A: II. I kapitel A: III har belysts förhållandena på världsmarknaden för livsmedel och vidare de internationella och regionala ekonomiska samarbets- strävandena och det svenska jordbru- kets konkurrenskraft gentemot andra länders. Tyngdpunkten i denna fram- ställning lades på den västeuropeiska marknadsintegrationen, eftersom den kan förväntas få omedelbar betydelse för det svenska jordbrukets framtida produktion och avsättning.

Den förväntade internationella ut— vecklingen är den primära grunden för våra överväganden om jordbrukspoli- tikens framtida inriktning och utform- ning. De frågor det gäller att bedöma är å ena sidan riskerna för en konflikt- situation med en handelspolitisk av- spärrning samt å andra sidan, under förutsättning av fredliga förhållan- den, världsekonomins framtida utveck- ling, den globala livsmedelsförsörjning- en och jordbruksråvarornas långsiktiga bytesvärde i internationell handel. And- ra frågor i sammanhanget är de fram- tida möjligheterna för en friare handel och för internationella åtgärder, som kan åstadkomma stabilare förhållanden i världshandeln med livsmedel och and- ra jordbruksråvaror.

Vad först angår riskerna för en stor- konflikt med åtföljande avspärrning av tillförseln bör de bedömas mot bak- grunden av att man under överskådlig framtid torde kunna vänta sig fortsatt spänning mellan de politiska maktbloc— ken. Beredskapsfrågan måste därför till- mätas stor betydelse vid våra jordbruks- politiska ställningstaganden. Detta inne- bär att den svenska livsmedelsförsörj- ningen till övervägande del måste base- ras på en inhemsk livsmedelsproduk- tion. Detta har också framhållits i våra direktiv. Den närmare preciseringen av

vad detta innebär ur produktionssyn- punkt redovisas i efterföljande kapitel.

Beträffande den världsekonomiska ut- vecklingen talar olika skäl för fortsatt stark ekonomisk expansion. Kraven på en ökad standard är i de flesta länder numera så starka, att de progressiva krafterna kan bedömas vara tillräckliga för att vidmakthålla den ekonomiska expansionen.

U-ländernas behov av och krav på en starkt utökad hjälp från de rika länder— na kan också komma att verka som en hävstång till fortsatt hög ekonomisk ex- pansion i de industrialiserade staterna. Ännu har visserligen u-landshjälpen knappast fått sådan omfattning, att den kan betecknas som en expansionsfaktor av betydelse, men den kan beräknas få det om utvecklingsproblemen överhu- vudtaget skall kunna lösas.

Vi anser att man av de anförda skä- len under överblickbar framtid kan för- vänta en hög internationell ekonomisk expansionstakt. En sådan utveckling främjar en fortsatt ekonomisk expan- sion och full sysselsättning även i svenskt näringsliv.

Den svenska industrins förmåga att i framtiden hävda sig på världsmarkna- den har ofta ifrågasatts med hänvisning till de höga och starkt stigande arbets- lönerna i Sverige. Den svenska expor- tens starka expansion under efterkrigs- tiden, inte minst på sådana färdigvaru- områden där landet inte är gynnat av tillgång på råvaror, har emellertid visat att dylika farhågor hittills varit i stort sett obefogade. Detta torde huvudsak- ligen bero på att de viktigaste konkur— rentländerna kämpar med samma pro- blem som Sverige, nämligen att förena full sysselsättning med stabilt penning— värde. Vi har inte funnit anledning för- moda, att någon strukturell förändring under en nära framtid skulle komma att ske på världsmarknaden, som mer

påtagligt förändrar den svenska export- industrins konkurrenskraft. I en del län- der, framför allt Förenta Staterna och Frankrike, har emellertid strävanden att bromsa inflationen otvivelaktigt haft viss framgång, och även i andra länder synes man numera satsa hårdare än hit- tills på en mer restriktiv ekonomisk politik. Härtill kommer de ökade hinder för svensk export, som uppbyggandet av gemensamma tullmurar kring EEC- staterna i många fall kan väntas med- föra. Vissa av våra traditionella export- näringar —— inte minst skogsindustrin —— har bl. a. på grund av en stark ut- byggnad av produktionskapaciteten i vissa konkurrentländer betydande svå- righeter att brottas med. Till vad det sagda innebär i fråga om den inhemska samhällsekonomiska utvecklingen åter- kommer vi längre fram i detta kapitel.

B. Den globala livsmedelssituationen och världsmarknaden för livsmedel

Den globala livsmedelssituationen har behandlats i kapitlen A: II och Azlll. Såsom framgått av dessa råder på många håll i världen en mycket påtag- lig motsättning mellan de näringsfysio- logiska behoven och den köpkraftiga efterfrågan på livsmedel.

Median sålunda stora delar av jordens befolkning är undernärd, har de väst- europeiska och nordamerikanska indu- striländerna hittills haft svårsålda över- skott på livsmedel. Även om dessa över— skott fortfarande trots den nedgång av överskottslagren som under de se- naste åren skett, särskilt i USA, genom hjälpsändningar till u-länder och leve— ranser till Sovjet —— är rätt stora i för- hållande till omsättningen i världshan- deln och den köpkraftiga efterfrågan, är de små i relation till vad som skulle behövas för en näringsfysiologiskt till- fredsställande global livsmedelsstan-

dard. För att skydda producentprisni- vån i industriländerna utförsäljs över- skotten i resp. land på [den internatio- nella marknaden till det pris som för tillfället kan uppnås. Då samtidigt u-län- derna i första hand vill utnyttja sina knappa valutor för inköp av kapital- varor och först i mycket trängda lägen för inköp av livsmedel, pressar dessa exportöverskott de internationella livs- medelspriserna. Jordbruksprodukternas bytesvärde i förhållande till industri- varor har också fortlöpande sjunkit un- der hela 1950-talet. (Jfr diagram i kap. A:XIII.) Den förbättring, som inträf- fade under 1962—64 synes enligt inter- nationella bedömningar (FAO) endast varit temporär, och trenden torde enligt FAO:s uppfattning, i varje fall för de närmaste åren, ånyo bli nedåtgående. Priserna på jordbruksprodukter i in— ternationell handel präglas därför allt- jämt av låga bytesvärden i förhållande till andra varor och av stora prisvaria- tioner med spekulativa inslag som följd av marknadens karaktär av avsättnings- plats för tillfälliga överskott. Denna ut- veckling har fått svära ekonomiska åter- verkningar för många u-länder, som till övervägande del erhåller sina utländska valutor genom export av livsmedelsrå- varor, särskilt socker, vegetabiliska fet- ter, kaffe, kakao m. m. Det har beräk- nats att det fall i världsmarknadspriser— na på råvaror, som bl. a. protektionis- mcn i de rika länderna medfört, berövat u-länderna lika mycket i exportintäkter som de erhållit i utvecklingshjälp. Frågan gäller närmast, hur stor del av det reella livsmedelsbehovet i värl- den som i fortsättningen kan komma till uttryck i köpkraftig efterfrågan, eventuellt också i efterfrågan för livsme- delsbistånd till u-länderna. Beträffande den globala livsmedelsförsörjningen för perioden 1965—75 pekar prognoserna inom FAO och ECE (se kap. A: 111) på

att produktionsökningen kommer att bli betydande. I de västeuropeiska och nordamerikanska industriländerna kom- mer sannolikt överskotten att öka. Sär- skilt kan en förbättring av priser och avsättningsmöjligheter på världsmark- naden, om den kommer till stånd, be- räknas stimulera till en betydande pro— duktionsökning. Globalt sett torde emel- lertid produktionsökningen inte komma att motsvara tillväxten av de reella be- hoven genom folkökningen. Den ökning av den köpkraftiga efterfrågan inom 11- länderna, som kan väntas till följd av den ekonomiska tillväxten, kommer vi- dare endast i begränsad omfattning att kunna göra sig gällande på världsmark- naden. Överskottstendenser och låga priser synes därför komma att dominera denna marknad även på ganska lång sikt.

Takten i produktionsökningen i värl- den blir i hög grad beroende av jord- brukets utveckling i u-länderna, efter- som huvuddelen av konsumtionsökning- en i dessa länder inte kan tillfredsställas på annat sätt än genom en ökning av deras egen livsmedelsproduktion. Av FAO:s analyser över u-ländernas eko- nomiska utveckling under det senaste decenniet framgår, att jordbruket måste få en långt mer framträdande plats än hittills i u-ländernas ekonomiska plane- ring och investeringar, inte endast för att öka livsmedelsproduktionen utan också därför att produktivitetsökningar i jordbruket utgör grunden för en vi- dare ekonomisk utveckling i dessa län- der. Eftersom u-ländernas industriella bas är så smal, medför en industriali- sering, särskilt om den är kapitalinten— siv, endast en långsam förbättring av den samlade ekonomin. Hittills har emellertid u-länderna främst inriktat sig på att ge prioritet åt investeringar för sin industrialisering och sin offent- liga sektor. Biståndet utifrån har hittills

i första hand använts för dessa ända- mål. För att få till stånd en produktivi- tetsökning i u-ländernas jordbruk, som både kan möjliggöra en förbättrad livs- medelsförsörjning och bilda underlag för en fortsatt ekonomisk utveckling i dessa länder, krävs enligt de interna- tionella analyserna såväl en ökad be- toning av jordbruket i u-ländernas egen ekonomi som ett starkt ökat bistånd från de rika länderna. Detta sistnämn- da stöd måste till betydande del in- riktas på att åstadkomma produktivi- tetsförbättringar i jordbruket. Om inte båda dessa åtgärder kommer till stånd, är det orealistiskt att anta, att u-länder- nas resurser (i varje fall under återsto- den av 1960-talet men sannolikt även under en stor del av 1970-talet) kommer att förslå till sådana investeringar ilivs- medelsproduktionen, att produktionsök- ningen kan hålla takt med behovstill- växten genom folkökningen och even- tuell tillväxt i den inhemska köpkraf- tiga efterfrågan.

Huruvida u-länderna för framtiden verkligen kommer att ändra sin ekono- miska politik med dess starka betoning av industrialiseringen och i stället satsa på en mer balanserad ekonomisk ut- veckling, där produktivitetsökningar i jordbruket får hög prioritet, är emeller- tid ovisst.

De fattiga ländernas strävan att trots egen livsmedelsbrist exportera livsme- delsråvaror för att tjäna valutor till sin utveckling har mötts med ökatjordbruks- skydd i de rika länderna och medfört ytterligare press på världsmarknadens priser. De handelspolitiska diskussio- nerna har därför alltmer präglats av kravet, att industriländerna skall öppna sina marknader för u-ländernas produk- ter. En liberalisering av den internatio- nella livsmedelshandeln vore ett vä- sentligt steg till stöd för u-ländernas ekonomiska utveckling. Detsamma gäller

internationella överenskommelser som stabiliserar priserna på en lner rimlig nivå. Utan en sådan utveckling kan u-länderna inte förtjäna den valuta de behöver för sin ekonomiska utveckling. Man måste därför räkna med växande krav i de internationella diskussionerna på att de rika länderna skall ta emot förädlade livsmedel och enklare indu- strivaror som betalning för kapitalva- ror. De strävanden som kommit till ut- tryck inom den nya världshandelsorga- nisationen (UNCTAD) går i denna rikt- ning. Det finns anledning förmoda, att de kommer att få en växande betydelse för den internationella handelns ut- veckling under de kommande åren.

Det ovan anförda visar, att man knap- past kan räkna med att produktions- tillväxten för livsmedel i u-länderna kommer att motsvara förväntade behov. Trots detta kan de ändock väntas söka vidga sin livsmedelsexport och ställa krav på ökat tillträde till de rika län- dernas marknader. Frågan är då om biståndet från dessa senare länder kom- mer att ges i sådan omfattning eller för- bindas med sådana villkor, att det i högre grad än nu kommer att användas för att finansiera livsmedelsleveranser från länder med exportöverskott. Be- dömningen härav sammanhänger med två olika frågor, nämligen dels hur den potentiella livsmedelsbalansen i indu- striländerna både i väst och i öst _ kommer att utvecklas och vilken roll de räknar med att spela i den mycket långsiktiga världsförsörjningen, dels vad som är politiskt möjligt att genom- föra i fråga om internationellt samar- bete.

Beträffande den roll industriländerna i Västeuropa och Nordamerika i fram— tiden kommer att spela för världsför- sörjningen med livsmedel har man tidi- gare varit ganska enig. Dessa länder har närmast bedömts böra svara för sin

egen försörjning och man har, trots de betydande potentiella möjligheterna till produktionsökning, snarast räknat med öka-d import av livsmedel till dessa länder såsom ett led i en vidgad inter- nationell arbetsfördelning. Orsakerna till att man velat tillmäta industriländer- na denna begränsade roll i den globala livsmedelsförsörjningen är flera. Trans- portproblemen, förknippade med en för- sörjning med livsmedel över haven av stora befolkningsgrupper, har bedömts vara mycket betydande. Redan nu tar den i jämförelse med den totala kon- sumtionen mycket begränsade världs- handeln med livsmedelsprodukter en avsevärd del av det totala tonnaget i anspråk. Vidare har man, med utgångs- punkt från den traditionella uppdel- ningen av världen i industriländer och råvaruländer, inte ansett sig kunna fin- na en lösning på frågan, hur en stor livsmedelsexport från de förra till de senare skall kunna betalas. Slutligen har man väl också ansett, att en höjning av den mycket låga avkastningen i u-län- dernas jordbruk borde vara lättare att åstadkomma än en ytterligare ökning av den redan högt uppdrivna produktio- nen i de västliga industriländerna. Under senare år har emellertid, sär- skilt i Förenta Staterna, även en annan uppfattning gjort sig gällande. Denna har uppkommit under intryck av å ena sidan den starka tekniska utvecklingen av industriländernas jordbruk och dess växande potentiella produktionsförmå- ga och å andra sidan de kanske för många oväntade svårigheterna att få till stånd en tillfredsställande produk- tionsökning i u-ländernas jordbruk. Den nya uppfattningen innebär, att industri- länderna i framtiden torde komma att spela en inte oväsentlig roll även för u-ländernas livsmedelsförsörjning. Alla ansträngningar borde därför göras för att inom ekonomiskt rimliga gränser

tillvarata och utveckla produktionspo— tentialen i industriländernas jordbruk. Livsmedelshjälpen till u-länderna måste dock enligt denna uppfattning ges mer planmässigt, så att den ej verkar störan- de på mottagarlandets egen livsmedels- produktion.

Prognoserna för jordbruksproduktio- nen -i industriländerna i Västeuropa och Nordamerika pekar som förut nämnts på att produktionsökningen kommer att väsentligt överstiga den köpkraftiga ef- terfrågan. Produktionen bromsas dock av en i förhållande till övriga näringar svag lönsamhet, vilket medför en för- dröjning av tillväxten. Om man skulle stimulera en produktionsökning genom bättre lönsamhet, är möjligheterna till en snabb ökning betydande, kanske sär- skilt i Förenta Staterna och Frankrike men även i utvecklade länder utanför USA Västeuropa. Ett starkt skäl för större tonvikt på industriländernas jord- bruk i världsförsörjningen är otvivelak- tigt, att den vetenskapliga och tekniska utvecklingen visat sig rymma betydligt större möjligheter än man tidigare tänkt sig, medan å andra sidan den institutio- nella omdaningen och den höjning av jordbrukarnas allmänna tekniska och kunskapsmässiga standard, som erford- ras för en effektivisering av jordbruks- produktionen i u-länderna, visat sig vara svårare att uppnå än väntat.

Livsmedelsbalansen inom de indu- strialiserade länderna i östblocket måste emellertid också tas in i bilden. Dessa länder intar i detta hänseende en mel- lanställning mellan u-länderna och in- dustriländerna i Västeuropa och Nord- amerika. Mer eller mindre utpräglad brist på livsmedel har hittills förelegat i öststaterna. Dessa länder har dock be- tydande potentiella resurser för en snabb produktionsökning. Hittills har tillgängliga resurser i dessa länder främst använts till industriell expan-

sion. Kraven på en allmän standard- höjning även i fråga om livsmedel tor- de emellertid komma att medföra en snabbare utbyggnad av livsmedelspro- duktionen. I Sovjetunionen ges jord- bruket för närvarande viss prioritet i investeringshänseende. Både därstädes och i övriga öststater synes liian emel- lertid också dras med vissa organisa- toriska problem, som man inte kan bortse från vid bedömningen. Det får sägas vara en öppen fråga, om utveck- lingen i dessa länder under överblick— bar tid kommer in i ett skede, då liksom i väststaterna produktionsstegringen går snabbare än efterfrägeökningen eller om de tvärtom, liksom efter de svaga spannmålsskördarna i Sovjetunionen 1963 och 1965, från tid till annan kom- mer att uppträda som importörer av främst brödsäd.

Det finns sålunda motstridiga huvud- tendenser för den internationella livs- medelsförsörjningen. Å ena sidan har man de på grund av befolkningstill- växten snabbt växande potentiella be- hoven i u-länderna, vilka ej kan täckas av den förväntade produktionsökningen och som på lång sikt kan resultera i en viss åtstramning av läget på världs- marknaden och i en krissituation för försörjningen i dessa länder. Å andra si— dan synes, i varje fall på kort och även något längre sikt, bristen på köpkraftig efterfrågan och u-ländernas strävan att öka sina exportinkomster, liksom under större delen av efterkrigstiden, komma att leda till svårsålda överskott i de västerländska industriländerna. Dessa olika tendenser gör en framtidsbedöm- ning ytterst vansklig. För de närmaste 10 åren synes man dock böra utgå från att den sistnämnda tendensen kommer att överväga, dvs. att den köpkraftigva efterfrågan på livsmedel ej kommer att överstiga produktionen. I stort sett skulle sålunda det nuvarande läget

på den internationella marknaden kom- ma att bestå under denna tidrymd. Ut- vecklingen på längre sikt är däremot såsom vi framhållit Den sammanhänger i hög grad med möjlig- heterna och viljan att ekonomiskt ut- veckla u-länderna. I den mån dessa an- strängningar skulle krönas med fram- gång, kommer utan tvivel en väsentligt ökad internationell efterfrågan på livs- medel att göra sig gällande.

mer oviss.

C. U-landshjälpen och den handelspolitiska ut- vecklingen

På längre sikt synes det realistiskt att anta att u-landsbiståndet kommer att ut- vidgas. Som förut framhållits har pro- duktivitetsutvecklingen i jordbruket un- der senare tid tillvunnit sig ett ökat in— tresse i många av u-länderna. Den hit- tills utgående u-landshjälpen har ofta _ särskilt från stormakternas sida _— varit förbunden med villkor för dess form och användning. Hjälp i form av livsmedel har lämnats särskilt av För- enta Staterna. Erfarenheterna av bilate- ral u-landshjälp i form av livsmedel synes dock inte ha varit enbart positiva. Livsmedelsleveranserna har varit av sporadisk karaktär och ofta haft en ogynnsam verkan på den lokala livsme- delsproduktionen genom att de ej ad- ministrerats på ett tillfredsställande sätt.

En faktor, som medverkar till att u-landsbiståndet gärna ges formen av livsmedelshjälp, är givetvis industrilän- dernas överskottsproduktion och deras svårigheter att överhuvudtaget finna av- sättning för överskotten på världsmark- naden. Så länge de nuvarande förhållan- dena råder på denna marknad, finns det i många länder ett starkt inrikespolitiskt tryck att försöka kombinera internt jordbrukarstöd och u-landsbistånd i form av livsmedelssändningar. Inte

minst gäller detta i fråga om Förenta Staterna, där de statliga överskottslag— ren av främst vete tagits i anspråk för omfattande hjälpsändningar till u-länder (jfr kap. A: III).

Förhållandena på världsmarknaden i framtiden kommer naturligtvis inte blott att bestämmas av industriländer- nas biståndspolitik utan även av lång— siktiga förskjutningar i produktions- och konsumtionsförhållandena. Verk- ningarna av sådana förskjutningar kom— mer till uttryck i den internationella handelspolitiken. Beträffande denna fö- religger för närvarande tendenser som verkar både mot en ökad protektionism och mot större liberalisering. Världs- handelskonferensen våren 1964 och den nya världshandelsorganisation som då etablerades har närmast resulterat i ett ökat tryck på de rika länderna att li- beralisera importen från de fattiga, bl. a. genom att begränsa jordbruksstödet och bevilja tullpreferenser. Å andra sidan har strävandena till liberalisering mel— lan de rika länderna inbördes ännu ej lett till några påtagliga resultat. Huru- vida den s.k. Kennedyrundan skall le- da till några liberaliseringar är för när- varande (våren 1966) ej möjligt uttala sig om. Uppenbarligen finns det starka krafter som verkar hindrande för den önskvärda liberaliseringen.

Resultatet av här nämnda utveck- lingstendenser är svårt att ange. Det sy- nes emellertid sannolikt att jordbruks- protektionismen i de rika länderna blir bestående.

Även företrädarna för en ökad pro- tektionism och för ett bibehållande el- ler en utvidgning av de nationella jord- bruksregleringarna synes emellertid vara ense om behovet att stabilisera priserna på världsmarknaden och om- fördela överskotten till u-ländern'a. Strä- vandena till en sådan internationell pris- stabilisering går för närvarande när-

mast ut på att utvidga och förbättra de hittillsvarande fåtaliga internationella råvaruavtalen (sådana finns bl.a. i frå- ga om vete, socker och kaffe). Sverige har officiellt förklarat sig vilja stödja tillkomsten av råvaruavtal, dock utan att ännu ha preciserat önskemål om in- nehållet.

En prisstabilisering och omfördelning av livsmedelsöverskotten skulle gynna såväl u-länder som industrialiserade överskottsländer. De u-länder, som kan exportera livsmedel, skulle få ökade va- lutainkomster, medan övriga u-länder med brist på livsmedel kunde få livsme- delsöverskotten till lägre priser eller som gåva, givetvis under sådana former att den lokala produktionen inte hind— rades i sin utveckling. Biståndspoliti- ken oeh handelspolitiken är, som fram- går av det anförda, intimt samman- kopplade med varandra. För industri- länderna skulle framgångsrika råvaru- avtal innebära, att trycket på deras nationella regleringar lättade. En sådan stabilisering och omfördelning skulle samtidigt kunna utgöra första steget mot en friare handel med livsmedel.

Med erfarenhet av de svårigheter som mött tidigare försök att stabilisera och höja priserna med hjälp av råvaruav- tal finns det ingen anledning att vara särskilt optimistisk beträffande möjlig- heterna att nu nå några snabba resultat på detta område.

Vår sammanfattande bedömning för i varje fall det närmaste decenniet är, att framstegen i strävandena att stabili- sera världsmarknaden och få till stånd en prisbildning, som bättre avspeglar förhållandena på de nationella markna- derna, kommer att bli tämligen begrän- sade. En viss höjning av prisnivån över det extrema bottenläget omkring 1960 kan åtminstone temporärt komma till stånd (så skedde ju också under några år in på 1960-talet, fastän en försämring

av jordbruksprodukternas bytesförhål- lande sedermera åter inträtt), närmast som ett resultat av ökad efterfrågan från östblockets industriländer och en del andra länder som befinner sig i över- gången från u-land till industriland. Med hänsyn till den betydande produk- tionsökning, som en förbättring av priser och avsättningsmöjligheter på världsmarknaden kan väntas utlösa i industriländerna, är det dock inte tro- ligt att prisuppgången kommer 'att kun- na bli särskilt stor. Några för jordbruks- politikens utformning väsentliga för- ändringar av nuvarande förhållanden anser vi därför inte sannolika, i varje fall inte under det närmaste decenniet.

Vi anser det vidare vara realistiskt att räkna med fortsatt protektionism i industriländerna och faktisk livsme- delsbrist i u-länderna. Samtidigt kom- mer de senare att öka sina exportan- strängningar och utöva ett handelspoli- tiskt tryck mot de förra att öppna sina marknader. På ännu längre sikt anser vi dock, att den faktiska livsmedelsbristen kan komma att göra sig starkare gäl- lande och resultera i en åtstramning på världsmarknaden, även om denna åt- stramning av skäl som ovan angetts san- nolikt inte kommer att resultera i en mycket stark prisstegring. Därigenom skulle Vissa av de nuvarande industri- ländernas produktionspotential komma att bli av väsentlig betydelse för för- sörjningen även utanför deras egna gränser.

Slutsatsen för den svenska jordbruks- politiken synes oss böra bli, att man måste utgå från att prisnivån på världs- marknaden även i fortsättningen kom- mer att vara låg och starkt varierande och att betydande avsättningssvårighe- ter kommer att föreligga men att man samtidigt på lång sikt bör räkna med att för den inhemska försörjningen vidmakthålla en viss produktions-

potential, där detta kan ske till rimliga kostnader. Sveriges förutsätt- ningar för jordbruksproduktion är å andra sidan så pass begränsade vid en internationell jämförelse, att landet kan göra betydligt större insatser för u-län- derna på andra områden och därigenom också främja handelsutbytet med dessa länder. Vad som sist sagts hindrar na- turligtvis inte att de överskott som tid efter annan kan uppkomma — trots sjunkande självförsörjningsgrad _ bör kunna utnyttjas i den svenska u-lands- hjälpen enligt de allmänna riktlinjer som gäller för denna hjälpverksamhet och de internationella organisationernas verk— samhet.

I detta sammanhang bör även konse- kvenserna i fråga om utrikeshandeln med livsmedel av den svenska anslut- ningen till EFTA liksom verkningarna av EEC i korthet beröras (jfr kap. Alel). Den aktuella bedömningen är, att svårigheterna för den svenska expor- ten till EEC-länderna har ökat och kan- ske också konuner att öka beträffande EFTA-länderna. Det bör erinras om att vid en eventuell svensk anslutning till EEC bortfaller exportförlusterna inom den gemensamma marknaden och ansva- ret för exportöverskotten övertas av de gemensamma marknadsorganen. Detta medför likvisst indirekt kostnader för Sverige som medlem i EEC och ger ing- en garanti för att landet inte kan komma att ställas inför ett tvång att ändra pro- duktionsvolymen. Inom EFTA har krav rests, närmast från dansk sida, på att samarbetet skall utsträckas även till jordbruksområdet och detsamma gäller i diskussionerna om en nordisk tull- union. En allmän utvidgning av sam- arbetet inom EFTA eller de nordiska länderna till jordbruksområdet har emellertid visat sig stöta på betydande motstånd från flera länder.

Det i särskild till utredningen över—

lämnad skrivelse1 uttalade intresset från dansk sida om åtgärder för att på läng- re sikt främja exporten av danska jord- bruksprodukter till Sverige torde — med hänvisning till den produktions- minskning som förutses —— kunna till- godoses inom ramen för det handels- samarbete som sker inom EFTA och Norden. Om därjämte påkallas särskilda atgärder från svensk sida, är en fråga som vi inte anser oss kunna ta ställning till.

D. Det svenska jordbrukets konkurrensförmå- ga gentemot andra länders

Vid en bedömning av det svenska jord- brukets konkurrensförmåga gentemot andra länders hör till en början fram- hållas, att konkurrens till nu rådande världsmarknadspriser inte är möjlig. Detsamma gäller praktiskt taget alla länder, beroende på världsmarknadens förut berörda speciella karaktär. Där- emot skulle de bättre jordbruksbygder- na i Sverige, att döma av de jämförel- ser som gjorts med producentpriserna i Västeuropa (se kap. Azlll), kunna stå sig någorlunda väl i konkurrensen i en gemensam västeuropeisk marknad.

Detta förhållande kan förefalla över- raskande, om man betänker den höga lönenivån i Sverige i jämförelse med i övriga västeuropeiska länder. Enbart en jämförelse av arbetslönerna ger emel— lertid en felaktig bild av konkurrensför- hållandena mellan två länder. Man mås- te också ta hänsyn till rationalitetsni- vån i vid bemärkelse. Detta gäller na- turligtvis generellt, vilka näringar och vilka länder som än ingår i jämförelser- na. Detta förhållande glöms emellertid ofta bort i fråga om jordbruket, kanske beroende på att de nationella priserna i så stor utsträckning jämförs med världsmarknadspriserna. Jordbruket lig- ger i Sverige genomsnittligt på en för-

hållandevis hög teknisk nivå, även om, som framgått av kapitel A: IX, mycket återstår till en tekniskt optimal nivå. Särskilt är investeringarna i såväl ka— pitalvaror som förnödenheter betydan- de. Det avgörande vid en bedömning av konkurrensförhållandena gentemot and- ra länder är emellertid effektiviteten inom jordbruket jämfört med effekti- viteten inom landets övriga näringsliv, eftersom den senare bestämmer löne- nivån i landet och därmed också de lö- ner som jordbruket måste betala.

Sveriges naturliga förutsättningar för jordbruksdrift är i de ur produktions- synpunkt tyngst vägande delarna av lan- det förhållandevis goda. Flertalet sta- pelvaror i internationell livsmedelshan- del kan produceras i Sverige. Absoluta hinder för inhemsk produktion före- ligger givetvis för tropiska Och sub- tropiska växtslag. I övrigt kan ett stort antal av de i de tempererade zoner- na odlade nyttoväxterna produceras här, över hela landet eller i dess syd- ligaste delar, och ge relativt goda skör- dar.

Den animaliska produktionen i värl- den är i påfallande hög grad koncen- trerad till de tempererade zonerna. Det kan diskuteras, huruvida detta främst betingas av klimatiska fördelar (bl. a. bättre hälsotillstånd hos djuren, jämna och goda foderskördar) eller om det rör sig om en på goda avsättningsmvöj- ligheter baserad produktion.

Vid en jämförelse av odlingsbetingel- serna inom Västeuropa finner man (jfr kap. A: III), att de ur helhetssynpunkt av naturen mest gynnade områdena står att finna inom ett bälte, som sträcker sig från södra Sveriges slättbygder över

1 Av Kungl. Maj: t i skrivelse den 25 februari 1966 till jordbruksutredningen överlämnat memorandum från Danmarks utrikesmi- nisterium om exporten av danska jordbruks— produkter till Sverige på längre sikt, m. m.

Danmark och nordvästra Tyskland, Ne- derländerna och Belgien till norra Frankrike och södra Storbritannien. Detta område torde höra till de bästa i världen. Jämfört därmed ligger Sve- rige i övrigt mindre gynnsamt till. En jämförelse i fråga om arealskördarna mellan Sverige, Nordvästeuropa och världen i dess helhet ger dock intrycket, att produktionsbetiugelserna i de bättre områdena i Sverige skulle vara relativt gynnsamma.

Industrialismens genombrott i före- gångsländerna medförde bl. a. en ar- betsfördelning mellan olika världsdelar och länder samt en rikt utvecklad han- del. Produktionens lokalisering borde därmed i en helt annan utsträckning än tidigare kunna förutsättas bli bestämd av produktionskostnaderna. Det är inte längre så, att allt vad som behövs för livets nödtorft nödvändigtvis måste produceras i hushållens omedelbara närhet eller ens i det egna landet. Hän— syn kan och bör i ökad utsträckning tas till bl.a. de naturliga förutsättning— arna för produktionen av olika varor och förnödenheter.

Vad nu sagts gäller framför allt jord- bruket och produktionen av livsmedel. I äldre tider var det överallt i världen en tvingande nödvändighet att i huvud- sak tillgodose livsmedelsbehovet genom produktion i befolkningens hemort el- ler i dess omedelbara grannskap. Med tilltagande folkmängd spreds bebyggel- sen allt längre från de äldsta boplatser- na, som vanligtvis var förlagda till om- råden med de bästa naturliga förutsätt— ningarna för åkerbruk och boskaps- skötsel, till allt avlägsnare bygder med sämre naturliga förutsättningar för jordbruksdrift. Sveriges bebyggelsehis- toria kännetecknas ända in i vårt sekel i hög grad av att uyodlingen stegvis kom att utsträckas till ur jordbruks- synpunkt allt sämre marker. I och med

tillkomsten av de moderna transport- medlen var det kanske inte så mycket behovet av dagligt bröd i bokstavlig mening som var drivkraften i denna utveckling, utan fastmer bristande al- ternativa utkomstmöjligheter. Egna- hemsrörelsens uppkomst, dess under några årtionden stora aktivitet, dess av- tynande och dess avveckling så sent som på 1940-talet speglar utvecklingen från ett samhälle, där försörjnings- och sysselsättningssvårigheter ännu skapa- de ett tvång att utsträcka odlingen till bygder eller marker med allt sämre naturliga förutsättningar för jordbruks- drift till ett samhälle med större möj- ligheter och därmed också med större valfrihet i fråga om produktionens om- fattning och förläggning.

Den valfrihet -i fråga om jordbruks- produktionens storlek och lokalisering, varom nu talats, är emellertid begrän- sad. Den inskränks för varje land av å ena sidan möjligheterna att kontinuer- ligt och till lönsamma priser avsätta eventuella överskott av inhemska varor utomlands och å andra sidan av möjlig- heterna att på rimliga villkor i olika situationer komplettera den inhemska produktionen med varuleveranser ut- ifrån. I sistnämnda sammanhang kom- mer beredskapsaspekten på jordbruket in i bilden.

Sammanfattningsvis finner vi, att med hänsyn till såväl de naturliga för- utsättningarna som den tekniska stan- darden kan det svenska jordbrukets konkurrensförmåga gentemot andra västeuropeiska länders betecknas var- ken som påfallande gynnsam eller som dålig. Avgörande för produktionens storlek utöver vad som krävs av be- redskapsskäl (eller för landets försörj- ning efter en tänkbar konflikt stormak- terna emellan) är därför, om den mar- ginella produktionen ger samhällseko- nomiskt lika stor avkastning för insat-

ta resurser i form av arbete och kapi- tal som motsvarande insatser i and- ra näringar. Till dessa frågor återkom- mer vi i efterföljande kapitel.

4. Den samhällsekonomiska bakgrunden

Jordbruket måste bedömas som en del av det svenska näringslivet och den svenska samhällsekonomin. Den jord- hrukspolitiska målsättningen måste där- för utformas i överensstämmelse med ett samhällsekonomiskt program, vars villkor, mål och medel också måste bli giltiga för jordbrukspolitiken. Detta får givetvis först och främst konsekvenser för den allmänna inriktningen och upp- läggningen av denna politik men det kan också komma att på åtskilliga punkter påverka dess detaljutformning.

Vi har i kapitel A: II sökt ge en kort skildring av samhällsutvecklingen i Sverige under den gångna delen av in- dustrialiseringsperioden och jordbruks- näringens roll i dess utveckling samt angett vissa väsentliga framtidstenden- ser i denna samhällsutveckling, som nu kan skönjas. De viktigaste av dessa ten- denser fann vi därvid vara en fortsatt och accelererad teknisk utveckling i vid bemärkelse, som leder till genom- gripande omdaningar i näringslivets struktur, förändringar i efterfrågan och köpvanor, strävan till friare interna- tionell handel och ökad arbetsfördel— ning mellan länderna samt slutligen ökad insikt om nödvändigheten att bi- stå u-länderna i deras ekonomiska och sociala utveckling. Samtliga dessa ten- denser medför omfattande förändring- avr i näringslivets och samhällets struk- tur med åtföljande krav på rörlighet och snabb anpassning för såväl kapital som arbetskraft.

Den svenska samhällsekonomiska po- litiken kan i vidaste bemärkelse sägas

ha två huvudsyften: att främja en fort- satt ekonomisk expansion — bl. a. ge- nom fullt och produktivt utnyttjande av landets resurser — för att möjliggöra en stigande levnadsstandard och att ge— nom olika välfärdspolitiska åtgärder tillse att alla grupper i samhället blir delaktiga i denna standardstegring. Vid sidan av dessa centrala mål finns det naturligtvis även en hel rad andra, som man måste ta hänsyn till och som i oli- ka hänseenden ställer särskilda krav och begränsar handlingsfriheten, t.ex. stabilt penningvärde, eller särskilda sektorsmålsättningar, exempelvis för jordbrukspolitiken. Mellan dessa olika målsättningar finns konflikter som gör att knappast några mål ensidigt kan optimeras. Avvägningar måste alltid ske. Man behöver endast peka på att kravet på en utifrån rent ekonomiska synpunkter optimal fördelning av pro— duktionsresurserna för att öka den eko- nomiska tillväxten kan komma i kon— flikt med välfärdspolitiska mål.

Det första huvudsyftet med den sam- hällsekonomiska politiken —— en ex- panderande samhällsekonomi för att möjliggöra en stigande levnadsstandard —- kräver en fortlöpande effektivisering och produktivitetsökning, som i sin tur måste innebära en fortgående struktur- omvandling inom näringslivet.

De ekonomiska resurserna, dvs. pro- duktionsfaktorerna kapital, arbete, na— turtillgångar, är knappa, varför det gynnsammaste resultatet av produk- tionsprocessen endast kan uppnås när de fortlöpande omfördelas så att de all- tid används där de ger den högsta avkast- ningen. Detta är det ekonomiska krite— riet. Den del av den ekonomiska poli- tiken i Sverige, som tar sikte på att på- verka näringslivets struktur, har också under de senaste åren alltmer kommit att inriktas på att underlätta rörlighet och anpassning till långsiktiga tekniska

och ekonomiska förändringar. Vi anser oss böra utgå från att så än mer blir fallet i framtiden. En ständigt växande utrikeshandel och en fortlöpande tek- nisk och ekonomisk integration med nä— ringslivet inom stora internationella marknadsområden gör den svenska eko- nomin känslig för förändringar av ef- terfrågan och utbud i andra länder och medför krav på en snabb anpassning till dessa förändringar, om den svens- ka ekonomins slagkraft skall kunna upprätthållas. Detta kan måhända på kort sikt sägas utgöra den nackdel, med vilken Sverige får betala för de mycket stora fördelar som en friare handel medför för ett litet land med ett starkt exportinriktat näringsliv på en hög teknisk nivå. På litet längre sikt kan det emellertid knappast sägas vara en nackdel. Tvånget till anpassning vid- makthåller dynamiken i näringslivet och framtvingar de tekniska föränd- ringar, förutan vilka den ekonomiska tillväxten skulle stagnera och levnads- standardstegringen minskas eller ute- bli.

Användningen av det ekonomiska kri- teriet som enda rättesnöre för den eko— nomiska politiken stöter givetvis på betydande svårigheter. För det första innehåller begreppet levnadsstandard en lång rad subjektiva värderingar. För det andna kännetecknas näringslivet in- om många sektorer av en betydande stelhet och institutionell bundenhet, varför prisbildningen inom dessa knap- past kan sägas ge en rättvisande av- spegling av summan av de individuella värderingarna, även när dessa kan komma till uttryck i valet mellan olika alternativ på en prissatt marknad. In- om den offentliga sektorn är prisbild- ningen till stor del upphävd och er- satt med politiska och administrativa beslut. Även om man förutsätter att dessa beslut tar stor hänsyn till kost-

nadsförhållanden, influeras de även av de beslutandes subjektiva värderingar, som inte alltid ger samma resultat som summan av de individuella valen i en marknadsekonomi skulle ge.

Inom andra samhällssektorer är pris- bildningen starkt påverkad av ekono- miska regleringar av olika slag. Resul- tatet blir vad man skulle kunna kalla en politisk-administrativ prisbildning i motsats till en marknadsprisbildning. Exempel på sådana sektorer är bostads- försörjningen, transportsektorn och jordbruket. Orsaken till att prisbildning- en i vissa fall sker på politisk—admini- strativ väg såsom t. ex. är fallet för jordbruksprodukter i de flesta länder -— är antingen att den fria prisbild- ningen inte fungerar eller inte väntas fungera tillfredsställande, t. ex. på grund av monopol eller oligopol, eller också att man genom prispolitiken vill tillgo— dose andra målsättningar än de rent ekonomiska. Det kan i det senare fal- let gälla antingen inkomsttrygghet åt producenterna (t.ex. jordbrukspoliti- ken) eller trygghet åt konsumenterna (bostadspolitiken) eller önskan att tryg— ga en hög konsumtion av vissa socialt och ekonomiskt viktiga varor och tjäns- ter (t. ex. medicin och sjukvård, utbild- ning m.m.). Inom åter andra sektorer domineras marknaden av intresseorga- nisationer, branschorganisationer eller karteller, som i växlande grad påverkar prisbildningen, varvid inflytandets styr- ka — förutom av organisationens bestäms av marknadssituationen och förekomsten av balanserande kraf- ter.

Vidare är möjligheterna att vid kort- siktiga förändringar statistiskt mäta och utifrån det ekonomiska kriteriet tolka marginella insatser och avkast- ningar i olika delar av samhällsekono— min rätt begränsade (jfr t. ex. svårig- heterna att värdera offentliga tjänster

objektivt samt olika möjligheter att vält- ra över kostnader på den allmänna sektorn). Den ständigt fortgående ut- vecklingen inom samhället i fråga om teknik, efterfrågan, handelspolitiska för- hållanden etc. ändrar fortlöpande för- utsättningarna för olika näringsgrenars ekonomiska verksamhet. Ingen närings- gren eller grupp i samhället kan av- krävas fullständig optimalitet i hushåll- ningen med produktionsresurserna. Ifall det överhuvudtaget skall vara möj- ligt att driva en meningsfull ekono- misk politik, måste det å andra sidan för alla sektorer där prisbildningen in- te fungerar marknadsmässigt ändå fin— nas en minsta gemensam nämnare som fungerar på samma sätt som pengar i en marknadshushållning. Annars finns det ingen möjlighet att inrikta poli— tiken mot en målsättning av den typ som ovan angetts. Och denna minsta gemensamma nämnare kan aldrig vara någonting annat än en beräkning av de till pengar omräkn-ade kostnaderna vid olika alternativa tillvägagångssätt. Besluten kan sedan modifieras av hän- syn till andra faktorer som inte kan ut- tryckas i pengar, men riktpunkten för den ekonomiska politiken måste alltid förbli den ekonomiska kalkylen, med vars. hjälp olika alternativ kan jämfö- ras och de ekonomiska konsekvenserna av ett hänsynstagande till icke-ekono- miska faktorer kan mätas.

De värderingar, som påverkar be- sluten i den ekonomiska politiken och medför avsteg från det ekonomiska kri- teriet men som inte kan uttryckas i pengar, är av många olika slag. De vik- tigaste torde emellertid ha sitt ur- sprung i anpassningssvårigheter i vi- daste bemärkelse eller vara betingade av mänskliga värderingar eller natio- nella hänsyn. Den faktiska fördelning- en av resurserna i nuläget, som natur- ligtvis i betydande utsträckning påver-

kar politiken, är i hög grad ett resultat av sådana faktorer.

Trögrörlighet medför att produktions- faktorernas marginella avkastning blir mycket olika i krympande resp. ex- panderande näringar. Särskilt gäller detta arbetskraften. De beräkningar som framlagts av arbetsgruppen för lant- bruksföretagens organisationsformer (jfr kap. A: IX) tyder på att den mar- ginella avkastningen i lantbruket för arbete ligger lägre i vissa fall t. o. m. betydligt lägre än den i och för sig jämförelsevis låga lantarbetarlönen. Ändå är beräkningarna grundade på den jordbruksekonomiska undersök- ningen, som utgör ett ur effektivitets- synpunkt positivt urval. Några jämför- liga beräkningar av arbetskraftens mar- ginella produktivitet inom expanderan- de hranscher synes inte föreligga. Den varierar naturligtvis också starkt mel- lan olika branscher och är ofta svår att värdera i pengar, särskilt i servicenä- ringarna. Även inom industrin torde föreligga ett brett register härvidlag mellan expanderande och kontraheran- de sektorer. Arbetskraftens marginella produktivitet torde sålunda inom de snabbt expanderande industrigrupper- na vara betydligt högre än lönen.

På grund av bl. a. förut nämnda faktorer föreligger en betydande sprid- ning i effektivitetsgrad såväl mellan oli- ka sektorer som mellan företag inom en viss sektor. Avstegen från den eko- nomiskt optimala fördelningen av pro- duktionsresurserna är därför många.

Till alla dessa faktorer, som fördrö- jer ett förverkligande av det ekono- miskt rationella, måste givetvis hänsyn tas. Vid denna avvägning måste emel- lertid samhället tillse att, i den mån de ekonomiska drivkrafterna ej är till- räckligt effektiva, samhälleliga åtgärder insätts i syfte att underlätta omställ- ningen. Förväntad efterfrågeutveckling

samt den vägledning som ekonomiska undersökningar rörande resursavkast- ningen i olika sektorer kan ge bör ut- göra grundval för samhällets insatser för en omdisponering av produktions- resurserna.

Det andra huvudsyftet med den sam- hällsekonomiska politiken — att nå en rimlig inkomstfördelning och låta alla grupper få del i standardstegringen — har under senare år fått en mer dyna- misk inriktning. Tidigare såg man på denna fråga utifrån ett mer statiskt be- traktelsesätt. Syftet var ofta en ren inkomstomfördelning från de ekono— miskt starka grupperna till de svagares förmån genomförd främst genom sociala bidrag. Under senare år har emellertid inkomstomfördelningen mer samman- länkats med målsättningen för ekono- misk tillväxt och alltmer fått karaktären av anpassningsstöd till de grupper, som kommit i ett ekonomiskt försämrat läge på grund av den teknisk-ekonomis- ka utvecklingen, t. ex. jordbruksbefolk- ningen. Ett fortsatt ekonomiskt framåt- skridande kräver fortlöpande omdispo- nering och anpassning av de produk— tiva resurserna och då främst arbets— kraften. Men denna omställning innebär i regel ekonomiska och personliga upp- offringar för de grupper som drabbas därav. Två skäl föreligger här för en samhällelig insats. Det ena är att an— passningen bör ske så snabbt som möj- ligt för att den ekonomiska tillväxten skall främjas. Det andra är att man i ett välfärdssamhälle ej kan låta de be- folkningsgrupper som drabbas av ut- vecklingens följder ensamma bära de ekonomiska konsekvenserna härav. Bå- de för att den ekonomiska utveckling- en skall gå vidare och av solidaritets- skäl måste därför samhället ge ett väl- färdspolitiskt stöd till här nämnda be- folkningsgrupper.

En solidarisk inkomstpolitik är dock

begränsad i fråga om räckvidd och ge- nomslagskraft. Dess särskilda betydelse i Sverige är väl närmast ett uttryck för den starka sociala integrationen i det svenska samhället med en sedan länge allmänt racccepterad vilja till en star- kare ekonomisk utjämning. Samtidigt har den snabba tillväxten av välståndet väsentligt underlättat utjämningen.

Samhällets inkomstutjämnande poli- tik kan verkställas genom en kombina- tion av olika åtgärder. Om vi bortser från skattepolitiken och samhällelig ser- vice kan samhällets bidrag ges i huvud- sak på två sätt: Antingen genom över- flyttnings— och omskolningsstöd till ar- betskraft inom krympande sektorer för en insats i andra expanderande sekto- rer eller genom direkt stöd (t. ex. ratio- naliserings- eller prisstöd) till den del av befolkningen som av olika skäl be- döms böra stanna kvar i näringen för att upprätthålla en viss önskad pro— duktion (beredskapsmotivet).

Överflyttnings- och omställningsbi- drag samt rationaliseringsstöd torde vara lämpligare medel för anpassningshjälp än direkt prisstöd. De förra framstår som en ekonomiskt mer rationell ut- väg i ett samhälle med full sysselsätt- ning och brist på arbetskraft. I en sam- hällsekonomi som utgår från full sys- selsättning torde också den förra for- men av statlig anpassningshjälp i allt högre grad komma att dominera.

För den svenska jordbrukspolitiken har den solidariska inkomstpolitiken spelat en betydande roll. Det främsta medlet för denna politik har hittills varit prisstöd, medan de rörlighets- främjande åtgärderna först under se— nare år börjat tillämpas och då i myc- ket begränsad skala. Det är givet att konsumenternas beredvillighet att be- tala ett högre pris för en inhemsk livs— medelsproduktion än vad som skulle vara möjligt att uppnå genom import i

mycket hög grad står i relation till be- redskapsbehovets aktualitet och pris- skillnadens storlek. Beredskapsmotivet spelade en stor roll för 1947 års riks- dagsbeslut, som tillkom under intryck av en då kvardröjande bristhushållning. Det torde också under 1950-talet ha va— rit. en verksam faktor i Sverige för att nå så nära den inkomstpolitiska målsätt- ningen som man faktiskt gjorde. Det krav beredskapen ställer på produktio- nens omfattning och inriktning samt möjligheterna att möta detta krav med olika medel skall inte diskuteras här. Det tas upp i följande kapitel. Styrkan i detta beredskapsbehov såsom konsti- menterna upplever det under intrycket av den världspolitiska utvecklingen blir av stor betydelse för deras beredvillig- het att satsa på ett svenskt jordbruk.

Beredskapsmotivet för prisstödet sträcker sig i princip inte längre än till den produktion, som ligger inom minimibehovet vid avspärrning. Detta är en begränsning som sanktionerades redan 1947 och den torde böra ha gil- tighet även i fortsättningen.

Mot önskemålet om en utjämnande inkomstpolitik _ i form av högre pri- ser _— står konsmnenternas motstånd mot prisstegringar. Detta motstånd av- ser givetvis inte endast jordbrukspro- dukter och andra livsmedel utan om- fattar alla varor och tjänster, fast na- turligtvis med växlande styrka. Vad som speciellt skärper såväl det politis- ka som det ekonomiska motståndet mot prisstegringar för jordbruksprodukter är livsmedelspostens stora betydelse i konsumenternas budget och att i freds- tid import är ett billigare alternativ än inhemsk produktion.

I den allmänna debatten om prissteg— ringen på livsmedel har dock diskus- sionerna hittills ganska ensidigt be— gränsats till prisutvecklingen på de av jordbrukarna levererade råvarorna, me-

dan utvecklingen i de efterföljande le— den —— livsmedelsindustri och distri- bution i hög grad förbisetts. Som framgått av redovisningen i kapitel A: VII rörande förhållandena inom livs- medelsindustri och distribution, har prisstegringarna under perioden 1950 —61 varit betydligt större för tjänster från förädling och distribution än för de produkter som jordbrukarna leve- rerar. Prisstegringen på jordbrukspro- dukter under nämnda period uppgick således till 63 % eller ungefär samma som ökningen i konsumentprisindex, medan priserna på tjänster från för- ädling och handel ökade med 102 %. Dessa differentierande tendenser ger en antydan om att konsumenterna snabbt accepterat ökade kostnader för vissa tjänster (ökade emballagekost- nader o.d.). Denna fas i utvecklingen är säkert inte avslutad men torde i fort— sättningen komma att ge mindre starka utslag vad gäller skillnaden mellan pris- trenderna. Under åren 1962—64 sy- nes enligt beräkningar inom statens pris- och kartellnämnd pristegringarna ha varit ungefär lika stora i producent- ledet som i förädlings- och handelsle- deu. Som framgått av kapitel A:XIIl har dock prisökningen på jordbrukspro- dukter (partipriser) efter 1950 varit be— tydligt starkare än prisstegringen på industrivaror (partiledet). Ersättning- en till jordbrukare är för närvarande mindre än 50 % av det pris konsumen- terna i genomsnitt får betala för liVS- medel som härrör från svenska jord- bruksprodukter. Utredningens distri- butionsgrupp har ansett det sanno- likt att denna s. k. jordbrukarandel kommer att successivt sjunka ned till 40 % under den närmaste lO-årsperio— den. Ändrade priser på jordbruksrå- varorna kommer därför i framtiden att ge jämförelsevis mindre utslag i kon- sumenternas livsmedelsutgifter. (Det

må här erinras om att livsmedel från svenska jordbruksprodukter värdemäs- sigt endast utgör drygt 60 % av det to- tala konsumtionsvärdet av alla livs- medel.) Från dessa utgångspunkter vore det naturligt om motståndet mot prishöjningar på livsmedel starkare än hittills inriktades mot livsmedelsfram- ställningens senare led. För konsumen- ten torde det emellertid vara svårt att skilja på orsakerna till prisstegringar på livsmedel. Prishöjningar i de senare leden blir bl.a. på grund av bristande information mindre uppmärksammade. Risk torde därför föreligga att även i framtiden prisstegringar i producent- ledet får en mer framträdande plats och möter större motstånd än prissteg- ringar i övriga led.

Konsumenternas motstånd mot pris- stegringar verkar starkast på kort sikt, när man står inför beslut om omedel- bara, konkreta prispolitiska åtgärder. Däremot är motståndet mindre mot långsiktiga målsättningar eller avtal med prishöjande verkningar. Detta tor- de bero på att konsumenterna och deras företrädare har svårt att göra sig en klar bild av vad beslut härom kom- mer att få för långsiktiga verkningar. Därför kan inträffa att en för jord- bruket gynnsam långsiktsmålsättning enigt antas men att de konkreta åt- gärder, som erfordras för att steg för steg förverkliga den, möter så starkt motstånd att målet inte uppnås.

Konsumenternas reaktion mot pris- stegringar på livsmedel kan givetvis ta sig många olika former. Det kan resul- tera i minskade inköp och övergång till billigare livsmedel, det kan komma till uttryck i allmänt missnöje eller det kan

föranleda krav på ökade inkomster för att kompensera de ökade levnadskost- naderna. Sambandet priser-—löner—pri- ser synes tidvis ha spelat en viss roll som begränsande faktor för åtgärder, som syftat till att förverkliga inkomst- målsättningen. Som ett resultat av krigs- tidens och de första efterkrigsårens in- dextänkande föranledde prisstegringar ofta krav på kompenserande lönehöj— ningar. Detta är ju en naturlig reak- tion så länge efterfrågeinflationen är betydande. Genom lantarbetarlönens roll som kostnadsfaktor i jordbrukskal- kylen föranledde sedan dessa kompen- serande lönehöjningar ånyo prissteg- ringar.

Det nya prissättningssystemet från 1956 var delvis motiverat av önskan att bryta denna kretsgång. Prisstegringarna på livsmedel har efter 1956 inte heller spelat samma roll vid löneförhandling- arna som tidigare. På litet längre sikt finns det emellertid ändå alltid ett samband mellan prisstegringar och lönestegringar som måste beaktas. Jord- brukspriserna hör till de priser som i detta sammanhang är mest uppmärk- samm'ade.

Det är givetvis mycket svårt att söka bedöma hur avvägningen mellan den solidariska inkomstpolitikens princip, beredskapsbehovet och jordbrukarnas politiska betydelse å ena sidan och kon- sumenternas reaktion mot prisstegring— ar och inflation å den andra i olika lä- gen kan komma att utfalla. Men det sy- nes väsentligt att konstatera att fakto- rer av denna art gör sig gällande när den jordhrukspolitiska målsättningen skall förverkligas.

KAPITEL II

J ordbruksproduktionens lämpliga omfattning

1. Problemställning och utgångspunkter

Produktionsmålsättningens allmänna in— nebörd och dess samband med övriga jordhrukspolitiska mål samt med med- len för dess förverkligande har utför- ligt behandlats i det föregående (kap. A: 11, jfr även kap. A: VIII och A: XII). Här må endast erinras om att 1947 års riksdag frångick 1942 års jordbruks- kommittés förslag genom att inte fast— ställa någon bestämd målsättning för produktionens storlek. Riksdagen ansåg det sålunda varken nödvändigt eller lämpligt att uppställa någon riktpunkt för produktionens storlek på längre sikt. Den uttalade dock, att det ur det allmännas synpunkt måste framstå som angeläget, att produktionen ej skulle överstiga det totala inhemska avsätt- ningsutrymmet, minskat med en viss marginal, som dock inte närmare an- gavs. Marginalen ansågs erforderlig främst för att förhindra pristryckande överskott. Rationaliseringsåtgärderna borde enligt riksdagsbeslutet utformas så, att produktionen ej komme att stiga över den gräns som betingades av den nämnda marginalen (den övre gränsen för produktionen). Under denna gräns borde jordbruksproduktionen i stort sett få utveckla sig fritt. Skulle den sjunka till en nivå, som ingav mer all- varliga farhågor ur beredskapssyn- punkt, borde å andra sidan frågan om formerna för och omfattningen av det statliga stödet åt jordbruksproduktio-

nen omprövas i syfte att hindra, att pro- duktionen sjönk under den lägsta nivå som ur denna synpunkt kunde anses ac- ceptabel (produktionens undre gräns). Med viss försiktighet synes man kunna tolka dessa uttalanden (sedda mot bak- grunden av 1942 års jordbrukskommit- tés beräkningar och förslag) så, att någ- ra väsentliga statliga ingripanden ej borde ifrågakomma, så länge den totala produktionen höll sig inom de ungefär- liga gränserna 80—95 % av normal kon- sumtion. Såsom redan nämnts angavs dock ej några procenttal i riksdags- beslutet.

Orsakerna till att en mer bestämd produktionsmålsättning inte fastställdes 1947 torde ha varit flera. Rätt näralig- gande är den tvekan som man kan ha hyst inför en precisering med visst pro- centtal på grundval av beräkningar med ganska stora osäkerhetsmarginaler. And- ra orsaker torde ha varit, att man 1947 ännu ansåg den internationella situatio- nen oklar, och att man tolkade 1942 års jordbrukskommittés prognoser så, att det under överskådlig framtid inte skulle föreligga risk för överproduk- tion. Sådan uppkom dock redan några få år efter 1947, beroende både på en stark produktionsökning och på att kon— sumtionen under inverkan av realpris— stegringen på animaliska livsmedel inte ökade så snabbt som förutsatts i kom— mitténs beräkningar.

Statsmakterna har under de år som förflutit sedan 1947 års beslut inte tagit

förnyad ställning till frågan om produk- tionens önskvärda storlek. Det förtjänar emellertid erinras om att jordbrukspris- utredningen i sitt 1954 avgivna betän- kande även behandlade överskottspro- blemet, vilket då hade aktualiserats ge- nom den starka produktionsökning som fortgick t. o. ni. de första åren av 1950- talct. Utredningens uppfattning var, kort uttryckt, att en viss nedskärning av produktionen sett på lång sikt låg i jord- brukets eget intresse, eftersom stora överskott minskade möjligheterna att uppnå :den önskvärda prisnivån i lan- det. En hastig nedskärning av jordbru- kets produktionsvolym kunde dock inte anses ekonomiskt motiverad, så länge exportpriserna åtminstone täckte de rörliga kostnaderna för produktionen. Såsom vi haft anledning erinra om re- dan i inledningen till föregående kapi- tel uttalas i direktiven, att det torde få förutsättas att Sverige alltjämt under överskådlig framtid kommer att ha en jordbruksproduktion, som täcker lan- dets huvudsakliga bchov av jordbruks— råvaror, och att övervägandena om dess lämpliga storlek bör ske med utgång från kravet på en ur rent ekonomiska synpunkter så riktig användning som möjligt av samhällets produktionsresur- ser. Även andra bedömningsgrunder än de rent ekonomiska måste emellertid komma in i bilden vid dessa övervägan- den. Till dessa hör enligt direktiven be- redskapsfrågan, »vilken mot bakgrund av utvecklingen utav bland annat trans-4 port- och lagringstekniken samt de mili— tära stridsmedlen synes böra ingående omprövas». Vidare nämns i direktiven den internationella handelspolitiska ut- vecklingen (däribland den europeiska marknadsintegrationen), vars betydelse för jordbrukets avsättningsmöjligheter berörts i det föregående (kap. A: II, jfr även kap. A: III). Även befolknings- politiska och sociala synpunkter bör be-

aktas, liksom »de allmänna problem vil- ka har samband med den inverkan som bland annat jordbrukets strukturföränd- ringar har på landsbygdens samhälls- liv», samt »olika landsdelars behov och förutsättningar».

Vid våra överväganden har vi funnit, att även vissa andra förhållanden och bedömningsgrunder — utöver de i di— rektiven uttryckligen nämnda — bör tillmätas betydelse vid övervägandena om den framtida jordbruksproduktio— nens lämpligaste storlek. Hit bör kanske främst den globala livsmedelstillgången och utvecklingen på världsmarknaden. Betydelsen härav för den svenska jord- brukspolitiken har redan diskuterats i föregående kapitel. Resultatet av dessa överväganden med avseende på den framtida produktionsvolymen bör vägas mot övriga faktorer i den slutliga be— dömningen. Vidare anser vi, att närings- fysiologiska synpunkter och andra kon- sumentintressen bör tillmätas en inte oväsentlig betydelse i detta samman- hang. Slutligen måste enligt vår mening en målsättning för produktionens stor- lek också ta hänsyn till möjligheterna att överhuvudtaget styra produktions- utvecklingen och till de problem röran- de produktionens lokalisering, som där- vid kan uppstå.

Innan nu antydda bedömningsgrun- der i fråga om jordbruksproduktionens önskvärda omfattning tas upp till dis- kussion, vill vi emellertid ge en kort- fattad återblick på försörjningsläget samt behandla dess sannolika framtida utveckling. En ingående redogörelse härför återfinns i kapitel A: VIII.

2. F örsörjningsläget och dess utveckling

A. Nuläge!

Den svenska jordbruksproduktionen har sedan förkrigstiden (1938/39) fram till

ett normalår i mitten av 1960-talet ökat med några få procent räknat i såväl fasta priser som i kalorier. Att döma av utvecklingen sedan början av 1950-talet har emellertid produktionen under se- nare delen av perioden stagnerat. Prog— noserna för det närmaste årtiondet ty- der på en under normala förhållanden i stort sett oförändrad totalproduktion.

Produktionsprognoserna1 bygger på aktuella utvecklingstendenser för jord- bruksarealen, hektarskördarna, antalet husdjur och utbytet i den animaliska produktionen (jfr kap. AzV). Från ca 3,3 milj. ha i början av 1960-talet väntas åkerarealen sjunka till 2,9, alternativt 2,65 milj. ha i mitten av 1970-talet. Skillnaden mellan de båda alternativen beror främst på olika antaganden om reduktionen av arealen slåttervall, me- dan de i fråga om handelsväxter och fodersäd skiljer sig rätt litet från var- andra. Den starkaste nedläggningen av åker sker och väntas ske i skogs- och mellanbygderna, där den i stor utsträck- ning avser mark som uppodlats relativt sent, ofta under trycket av 1800-talets befolkningstillväxt. I de bättre jord- bruksbygderna synes reduktionen i stort sett begränsa sig till mark, som tas i anspråk för vägar, bebyggelse och fri- tidsområden m. fl. liknande ändamål.

På grund av att nedläggningen av åker främst omfattar sämre jordar måste ef- fekten på den vegetabiliska produktio- nen väntas bli betydligt mindre än pro- portionell mot den nedlagda arealen. Med åkerarealens nedgång följer av nu nämnda skäl en ökning av de genom— snittliga hektarskördarna. Även bortsett från denna ökning av genomsnittsskör- (larna väntas för flertalet grödor en fortsatt stegring av avkastningen per hektar. Även utbytet av animalieproduk— tionen väntas komma att stiga också i fortsättningen genom tillämpning av förbättrade produktionsmetoder. I detta

sammanhang bör dock inte bortses från den återhållande effekt på produktio— nen, som uppkommer genom de av av- sättningssvårigheter utomlands (särskilt för animalier) betingade åtgärderna med syfte att eliminera eller i varje fall begränsa överskotten och vilka innebär att man belastar den inhemska produk- tionen och foderimporten med avgifter och avsätter överskottsfoder på utlands— marknaden med anlitande av reglerings- medel. Detta torde ha medfört en inte oväsentlig sänkning av kapacitetsutnytt- jandet inom stora delar av jordbruks— produktionen.

Det har givetvis bedömts angeläget att även söka belysa den framtida för- sörjningsbalansen, dvs. relationen mel- lan produktion och konsumtion räknad i kalorier, den s. k. självförsörjnings— graden. Sedan ransoneringen av livsme- del i slutet av 1940-talet avvecklats, öka- de till en början förbrukningen per capita uttryckt i kalorier (jfr kap. A: VI). Sedermera har emellertid kon- sumtionen per capita successivt ned- gått, så att den för närvarande ligger ca 10 % under den som redovisades för åren närmast före kriget. Då befolk- ningen ökat med 20 %, har den totala förbrukningen stigit med ca 10 %, sam-* tidigt som produktionen för närvarande under ett normalår är endast ca 5 % högre än under förkrigstiden. Självför- sörjningsgradcn för egentliga jordbruks- produkter har beräknats till ca 98 % (»bruttosjälvförsörjningsgraden», avse— ende ett normalår kring 1962/63) och till ca 94 % normåret 1965/66 (vid en produktionsfördelning animalier/vege— 1 Prognoserna utfördes åren 1962—63. Hösten

1965 utförda kalkyler har inte ansetts moti- vera någon revision av de här redovisade prognosresultaten i fråga om den totala produktionen. Såvitt framgår av de senaste årens utveckling kommer produktionen 1975 dock att uppnås med en något mindre insats av produktionsresurser än som för endast några få år sedan förutsattes.

tabilier: normkalkylen 1962/63). Med avdrag av den produktion som grundas på importfoder är talet ca 3 % lägre (»nettosjälvförsörjningsgraden»). Där- med ligger den aktuella självförsörj- ningsgraden något högre än det medel- alternativ, som 1942 års jordbrukskom— mitté angav för dess lämpliga storlek. De refererade beräkningarna gäller vid nuvarande prisrelationer och därav föranledd konsumtionsinriktning med avseende på vegetabiliska och anima- liska livsmedel i allmänhet och mar- garin och smör i synnerhet. Minskas andelen vegetabiliska livsmedel i total- konsumtionen sjunker försörjningspo- tentialen snabbt. Det förhåller sig näm- ligen så, att i fråga om grödor avsedda för direkt human konsumtion i genom- snitt ca 90 % av skördade kalorier kan utnyttjas i sådan konsumtion som vege- tabiliska livsmedel. I fråga om anima- liska födoämnen är, på grund av den energiförlust som uppstår vid omvand- ling av foder till animalier, motsvaran- de utbytestal endast ca 15 %. Såsom redan framhållits i kapitel A: VIII råder det ett direkt samband mellan behovet att upprätthålla en beredskapsproduk— tion i fredstid och de krav på kostens kvalitet som man ställer för en avspärr- ning. Ju lägre kvalitetskravet sätts desto mindre behöver beredskapsproduktio- nen vara. Denna kvalitet kan i sin tur under vissa förutsättningar mätas med mängden animaliskt protein per person och dag. Denna är för närvarande vid normala förhållanden knappt 50 g. I de båda räkneexemplen i kapitel AzVIII, som utmynnar i krav på en fredsmässig produktion av 80 resp. (drygt) 85 % av full försörjning vid olika alternativ för beredskapslagringen, har konsumtionen av animaliskt protein beräknats till ca 40 resp. ca 45 g per person och dag. En- ligt näringsfysiologernas utsago skulle tillförseln kunna nedgå väsentligt under

dessa tal, varvid dock förutsatts att er— sättning sker med vegetabilisk äggvita med en ur näringsfysiologisk synpunkt lämplig aminosyresammansättning. Hur långt nedskärningen av animalisk ägg- vita kan gå är dock inte möjligt att en- tydigt ange. Vid en så stark konsum— tionsomställning som en mer väsentlig nedskärning av tillförseln av animalisk äggvita skulle innebära, torde det emel- lertid såsom tidigare framhållits knap- past bli möjligt att upprätthålla en funktionsduglig ransoneringsapparat.

Vid anförda beräkningar har även in- kluderats den 10-procentiga sänkning av kaloriförbrukningen, som näringsfysio- logerna ansett möjlig utan risker. Vi återkommer till dessa samband i det föl- jande.

Med hänsyn till att produktionsför- utsättningarna för skilda jordbrukspro— dukter i Sverige är olika måste en eko- nomiskt optimal produktionsinriktning medföra en varierande försörjningsgrad för de olika produkterna. Såsom fram- gått av den tidigare redogörelsen (jfr kap. A: VIII) kan man i nuläget vid nor- mala väderleksbetingelser räkna med ett produktionsöverskott av brödsäd på 30 %. I fråga om smör är motsvarande tal 15 år 20 %, för fläsk ungefär lika mycket samt för ägg omkring 5 %. I fråga om nötkött väger produktion och konsumtion normalt rätt jämnt. Av egentliga jordbruksprodukter är under- skotten och importen störst i fråga om socker och margarinråvaror.

Under efterkrigstiden har införseln av ost, köttkonserver, charkuterivaror m. m. fortgående ökat. Detsamma gäller även en del livsmedel, som inte brukar räknas till de egentliga jordbrukspro- dukterna, främst frukt och grönsaker. I kalorier betyder denna stegrade in— försel inte så mycket, men genom att införseln av egentliga jordbruksproduk— ter huvudsakligen omfattar animalier,

bör den värdemässigt tillmätas viss vikt vid bedömningen av det framtida av- sättningsutrymmet för dylika produk— ter.

B. Prognoser

Våra produktions- och konsumtions- prognoser avser 1975. Detta år bör dock närmast betraktas som mittpunkten i en längre prognosperiod, eftersom prog- noserna återger utvecklingstendenser. som kan väntas bli bestående betydligt längre än fram till mitten av 1970-talet. De synes antyda en viss försvagning av försörjningsbalansen fram till 1975, så att självförsörjningsgraden (vid nuva- rande prisrelationer) då skulle komma att ligga omkring 5 % lägre än i början av 1960-talet eller ungefär vid det av 1942 års jordbrukskommitté angivna medelalternativet, 92 %.2

Prognoserna visar _ vid de oföränd- rade prisrelationer som utgör en av för- utsättningarna för desamma —— en fram- tida brist på nötkött samt underskott på smör. Behovet av matfett väntas dock i ökad utsträckning kunna tillgodoses med inhemska margarinråvaror (olje— fröer).

Det må i detta sammanhang fram- hållas, att i försörjningsprognoserna förutsatts en i jämförelse med nuläget i stort sett oförändrad import och ex- port av fodermedel. Den animaliska pro— duktionen har som tidigare sagts under senare år genom medvetna prispolitiska åtgärder hållits tillbaka, vilket bl. a. inneburit att vissa fasta produktions- resurser inte fullt utnyttjats. Häri lig- ger en potentiell produktionsmöjlighet som inte medräknats i prognoserna, eftersom dessa grundats på oföränd- rade prisrelationer. En sådan marginell produktionsökning skulle kunna inne- bära ekonomiska fördelar för jordbru- ket och samhället i dess helhet så snart

den kunde finna avsättning till priser, som översteg de rörliga kostnaderna. Omvänt skulle en ytterligare åtstram- ning av produktionen av animalier, så- vida den ej kombineras med en krymp- ning av produktionsapparaten utöver den som redan förutsätts i prognoserna, komma att medföra ökade fasta kostna- der per producerad enhet.

De nu redovisade försörjningsprog- noserna bygger i stort sett på aktuella produktions- och konsumtionstrender och en framskrivning av övriga fak- torer som påverkar utvecklingen. Det behöver knappast särskilt understrykas, att så utförda prognoser är osäkra, efter- som de inte kan beakta oförutsedda fak- torer och händelser som ändrar dessa trender. Det är också viktigt att fram— hålla, att de inte bör sammanblandas med målsättningen för produktionens önskvärda omfattning eller inriktning. Den fortsatta produktionsutvecklingen blir starkt beroende av de jordbruks- politiska åtgärder, som sätts in för att förverkliga en sådan målsättning.

3. Samhällsekonomiska värderings- grunder

Den ekonomiska målsättningen för nä- ringspolitiken i allmänhet och för jord— brukspolitiken såsom en del av denna näringspolitik har diskuterats i före- gående kapitel. Utgångspunkten för dis-

? Kalkylsakkunniga har vintern 1965/66 ut— fört liknande beräkningar avseende produk- tionsåret 1965/66. Dessa beräkningar —— som inte är helt jämförbara med våra — bestyrker, att en försvagning av för— sörjningsbalansen pågår. Kalkylsakkun- niga har inte utfört några prognoser rörande självförsörjningsgraden. Såvitt framgår av överslagsberäkningar grundade på nya produktionsprognoser i fråga om främst spannmål och mjölk kommer den nedåtgående trenden i fråga om självför- sörjningsgraden att fortsätta.

kussionen var, att produktionen av livs- medelsråvaror på grund av den tek- niska utvecklingen och det ekonomiska framåtskridandet tar en allt mindre del av de samlade produktionsresurserna i anspråk i det moderna samhället. Den omställning inom näringslivet, som den- na utveckling nödvändiggör, bromsas av en rad tröghetsfaktorer, varvid produk- tionen förblir större än som rent eko- nomiskt är motiverat. Jordbrukspoliti- ken bör därför även innefatta rörlig— hetsstimulerande åtgärder, som främjar en omfördelning av produktionsfakto- rerna från jordbruket till näringar, där de kan få en bättre alternativ använd— ning. Enligt det ekonomiska kriteriet bör målsättningen vara, att kvarvarande produktionsresurser beräknat för en längre period skall kunna ge samma av- kastning i jordbruket som i andra nä- ringar. För den inhemska produktio- nens storlek betyder detta, att denna bör avvägas mot importen så, att den in— hemska konsumtionen av livsmedel kan tillgodoses till så låga kostnader som möjligt vid en prissättning på inhems— ka produkter baserad på samma löner som i andra näringar.

Vid tillämpningen av det ekonomiska kriteriet möter man huvudsakligen två frågeställningar.

1) I vilken takt bör de nuvarande resurserna i näringen överföras Och omställas till andra näringar?

2) I vilken omfattning bör de i jord- bruket kvarblivande produktionsresur- serna förnyas med sikte på en långsik— tig jordbruksproduktion?

Både med hänsyn till de skäl av icke- ekonomisk natur, som föreligger för att vidmakthålla en i allt väsentligt täckan- de jordbruksproduktion i Sverige — några har diskuterats i föregående ka- pitel och andra kommer att behandlas senare i detta -— och till att acceptabla medel för att snabbt åstadkomma en

radikal minskning av jordbruksproduk- tionen saknas, tar vi här endast upp de samhällsekonomiska konsekvenserna av mer begränsade förändringar i produk- tionens omfattning.

Vid en analys av dessa frågor bör man i första hand söka beräkna vilken marginell effekt insatsen av produk- tionsresurser i jordbruket får jämfört med om samma resurser insattes i and- ra näringsgrenar. En sådan jämförelse är lika aktuell vare sig det gäller att för- nya eller till annat verksamhetsområde överföra de i näringen marginellt sys- selsatta produktionsfaktorerna. Det gäl- ler härvid att uppskatta effekten på na- tionalprodukten av en marginell krymp- ning av produktionsapparaten i jord— bruket, som förutsätts beröra de minst effektiva brukningsenheterna, och av en överföring av de därigenom friställda resurserna (arbetskraft och på lång sikt även kapital och jord) till andra nä— ringsgrenar.

Betraktar man först frågan om fördel- ningen av de produktionsresurser, som nu är engagerade i jordbruket, må erin- ras om att enligt olika svenska under- sökningar?” kombinationen av arbets- kraft, jord och kapital på många bruk- ningsdelar inte är optimal. Inte minst är arbetets avkastning ofta låg. Varia- tionerna är betydande redan mellan oli- ka regioner och storleksgrupper och de är naturligtvis ännu mycket större, om man jämför enskilda företag. (Jfr kap. A: IX.) En fortlöpande framtida för— skjutning av prisrelationen mellan ar— betskraft och övriga produktionsmedel samt den snabba tekniska utvecklingen kommer att ytterligare försämra förut- sättningarna för de små enheterna att ge en i förhållande till annan sysselsätt— ning rimlig inkomst.

3 Bl. a. den på vårt uppdrag utförda undersök- ningen »Det svenska lantbrukets effek- tiviseringsvägar», SOU 1963: 66.

I ett samhälle med full sysselsättning och med arbetskraftsbrist på väsent- liga produktionsområden måste natur- ligtvis den positiva effekten av en re- sursöverföring bli särskilt stor. Denna behöver inte förutsättas ske direkt till bristområdena utan kan försiggå i etap- per så att för dessa senare lämplig ar- betskraft successivt frigörs. Motsvaran- de gäller i fråga om konsekvenserna av valet vid förnyelse av resurserna.

De ekonomiska konsekvenserna av en omfördelning av produktionsresurser mellan jordbruket och andra näringar är svåra att konkret belysa med siffer- mässiga jämförelser. De jämförelser som utförts avser det genomsnittliga föräd- lingsvärdet per anställd (eller yrkes- verksam). De visar, att förädlingsvärdet per individ genomsnittligt är väsentligt högre, i många fall dubbelt högre i indu- strin än inom jordbruket. Ett högre för- ädlingsvärde per anställd behöver dock i och för sig inte tyda på högre produk- tivitet, eftersom det kan bero på större kapitalintensitet. Mycket talar dock för att det i förhållandet mellan industri )eh jordbruk verkligen gör det. Profes- sor Erik Lundberg som studerat dessa problem anför härom bl. a. följande.4

Men naturligtvis kan det hända att ett relativt sett mycket högt förädlingsvärde verkligen är signifikativt för *verkligl lön— samhet, när nämligen detta betyder att både arbetskraft och kapital får relativt bra betalt per enhet. Detta har uppenbar- ligen varit fallet och är i viss utsträck- ning fortfarande fallet —— i förhållandet mellan jordbruk och industri. De nära nog dubbelt så höga förädlingsvärdena per sys— selsatt har inte bestämts av särskilt hög kapitalintensitet inom industrin i förhål- lande till jordbruket utan av att både ar- betskraft och kapital i genomsnitt fått väsentligt bättre betalt inom industrin.

Denna högre betalning kan också, om än grovt, sägas återspeglas i ett högre löne- och vinstläge. Detta måste i viss mån vara ett uttryck för den samlade

produktiviteten hos de olika produk- tionsfaktorerna. Enär beräkningarna bygger på genomsnittsvärden, måste skillnaden i produktivitet i denna mc- ning bli ändå större mellan å ena sidan de sämsta jordbruken och å andra sidan flertalet näringsgrenar i tätorterna med hög lönsamhet och brist på arbetskraft. Den starka spridningen i effektivitets— hänseende inom jordbruket innebär å andra sidan, att det givetvis finns många rationella brukningsenheter som väl mäter sig med de mer effektiva företa- gen inom andra näringsgrenar.

Vid beräkningen av överföringsvins- ten måste hänsyn tas till att en stor del av jordbrukets arbetskraft är äldre per- soner, som kan väntas få betydande an- passningssvårigheter vid omställning till andra näringar. En väsentlig del av den- na arbetskraft skulle knappast kunna göra några större insatser inom annan produktion.

Vid en bedömning av den samhälls— ekonomiska vinsten av en överföring av produktionsresurser från jordbruket till andra näringar måste hänsyn också tas till skillnaden i gränsskyddets höjd för jordbruket och för andra näringar. Om man mäter gränsskyddet som skillnaden mellan importpris5 och inhemskt pris, är detta skydd för närvarande betyd- ligt högre för jordbruket än för indu- strin (jfr kap. A: XIV). Härav följer att det tillskott till nationalprodukten, som erhålls genom insats av produktions— resurserna i jordbruket, övervärderas. Vad nu sagts förutsätter, att det angivna sättet att mäta gränsskyddet vore in- vändningsfritt. Skall överföringsvinsten

4 Lundberg, Erik: »Produktivitet och ränta- bilitet», utgiven av Studieförbundet Närings- liv och samhälle, 1961 (sid. 44). 5 Med importpris avses pris som verkligen be- talats vid import till Sverige inklusive dumpingpartier, medan världsmarknads- priset avser noteringar på reguljära inter— nationella marknader.

till denna del bli bestående krävs även, att jordbruket på lång sikt verkligen kommer att behöva ett högre gräns- skydd än industrin; att gränsskyddet för jordbruket snabbt kan växla kraftigt i höjd visar utvecklingen under åren 1962—64 (från högst 55 å 60 % till lägst 30 it 35 % av importpriserna; sedermera har gränsskyddet ånyo stigit till först angiven höjd). Den senare frågan har behandlats i tidigare sammanhang. Be— träffande den förstnämnda må följande synpunkter anföras.

Å ena sidan brukar i den jordbrukspoli- tiska debatten hävdas, att det procentuella importskyddet multiplicerat med den in— hemska konsumtionen av egentliga jord- bruksprodukter utgör ett mått, visserligen inte direkt på de samhällsekonomiska verk- ningarna av jordbrukspolitiken, men väl på den ekonomiska belastningen av konsu— menterna. Bakom sådana mätningar av gränsskyddets ekonomiska verkningar lig- ger tanken, att —— vare sig landets behov av jordbruksråvaror tillgodoses av inhemsk produktion eller genom import —— från- varon av ett gränsskydd för jordbruket skulle medföra, att konsumenterna kunde erhålla livsmedlen så mycket billigare som beräkningarna av >>konsumentbelastningen» utvisar. Med utgångspunkt från denna upp- fattning dras den slutsatsen, att i nuläget en samhällsekonomisk felfördelning av produktionsresurserna föreligger.

Å andra sidan har det hävdats, att gräns- skyddet utgör ett skydd mot priserna på en världsmarknad av alldeles speciell beskaf- fenhet, där dumpingutbuden och inte pro- duktionens kostnader i det stora hela be- stämmer prisnivån. Mer vägande än denna invändning, som knappast träffar tanken bakom resonemanget om konsumentbelast- ning (och som innebär, att man betraktar det som skäligen ointressant, av vilken an- ledning världsmarknaden är av angiven be- skaffenhet), synes emellertid vara, att ut- budet av främst animalier på världsmark- naden är förhållandevis litet och att en ökad efterfrågan från Sveriges sida skulle medföra prisstegringar på världsmarkna— den. Enligt nu refererad uppfattning skulle det sätt, på vilket man mäter gränsskyddet, ge en överdriven uppfattning om vad man samhällsekonomiskt skulle vinna genom att

omfördela produktionsresurserna så att jordbruksproduktionen väsentligt krymper.

Enligt vår uppfattning kan effekten på världsmarknadspriserna av den be— gränsade marginella omfördelning av produktionsresurserna i Sverige, som här diskuteras, knappast komma att bli märkbar. Härav följer, att en omfördel- ning av arbetskraften från jordbruket till verksamhetsgrenar med högre av- kastning är en viktig väg för att uppnå högre samhällsekonomisk effektivitet och stegrad nationalprodukt. I själva verket får också en stor del av ökning- en av nationalprodukten under senare decennier just tillskrivas den över- föringsvinst, som uppstått genom över- gången av arbetskraft från sektorer (näringsgrenar etc.) med lågt till sek- torer med högt förädlingsvärde. Såsom påpekats av bl.a. Lundberg” ger dock ett alltför schematiskt tillämpande av nu refererade, utifrån medeltal uppbyggda statiska kalkylmetoder ofta en begrän- sad bild av vinstens storlek ur samhälls- ekonomisk synpunkt. De relationer mel- lan förädlingsvärden per insatta pro- duktionsresurser som gäller under en given period säger nämligen mycket li- tet om ulvecklingsmöjligheterna i fram- tiden inom olika företag och olika nä— ringsgrenar. Dessa möjligheter till dyna- miska överföringsvinster registreras inte av förädlingsvärdena, bl. a. därför att de kan ha resulterat i relativa eller ab- soluta prissänkningar. »Dessa dyna- miska överföringsvinster, som sålunda består i att produktionsresurser över- föres till företag och näringsgrenar med särskilt goda produktivitetsmöjligheter, spelar utan tvivel stor roll i den eko- nomiska utvecklingen.» Detta illustre- ras av den förskjutning av prisrelatio- nerna mellan jordbruksprodukter och industrivaror (relativ höjning av jord-

Lundberg, Erik, a.a., sid. 35 ff.

hrnkspriserna) som ägt rum under ef- terkrigstiden (jfr föregående kapitel och kapitel A: XIV).

I samband med den omprövning av beredskapsfrågan, som ingår i vårt upp- drag, har vi också låtit utföra överslags- kalkyler rörande kostnaderna för några olika sätt att vid avspärrning eller krig tillgodose det behov av jordbrukspro- dukter, som för närvarande täcks genom produktion på marginella arealer. Alter- nativen har varit fortsatt produktion i nuvarande former, lagring av olika omfattning resp. ökad produktionsinten- sitet på de effektivaste jordbruken. Be- räkningarna har närmare redovisats i kapitel A: VIII. Dessa kalkyler kan även utnyttjas för att översiktligt belysa vad en krympning av den inhemska produk- tionen och motsvarande ökning av im- porten skulle innebära samhällsekono- miskt.

Förutsättningarna för beräkningarna har varit, att 0,5 milj. ha alternativt 1,0 milj. ha av de marginella arealerna ned- läggs. Med marginella arealer avses de arealer, som ger den lägsta avkastningen och i regel också drar de högsta bruk- ningskostnaderna. Värdet av de därvid frigjorda produktionsresurserna har be- räknats efter deras alternativa avkast- ning i andra näringar, varvid den vik- tigaste, arbetskraften, värderats efter genomsnittlig industriarbetarlön. Be- räkningarna har grundats på 1960/61 års prisnivå.

En nedläggning av 1 milj. ha eller ca 30 % av den odlade arealen beräknas enligt kalkylerna medföra en minsk— ning av självförsörjningsgraden med ca 25 % eller från ca 95 % till ca 70 %. Orsaken till att nedgången beräknings- mässigt blir så stor, trots att avkast- ningen vid de brukningsenheter som dessa arealer representerar är låg både i växtodling och husdjursskötsel, är att tyngdpunkten för den senare genom den

förda jordbrukspolitiken alltmer för- skjutits mot områden med sämre förut- sättningar och mot de mindre produk- tiva företagen. Skulle en nedläggning av nu berörd omfattning komma till stånd och därmed ett ökat avsättningsutrym- me öppnas på den inhemska markna- den, kan man emellertid vänta sig en betydande expansion av den tillbaka- hållna animalieproduktionen på de mer rationella brukningsenheterna.

Resultatet på kort sikt av en igenlägg- ning av en del av den odlade arealen blir naturligtvis i första hand beroende på möjligheterna att effektivt utnyttja friställda produktionsresurser och då särskilt arbetskraften i annan syssel— sättning. Om man som ett räkneexempel förutsätter, att all den arbetskraft som är under 50 år och en tredjedel av den äldre kan finna alternativ sysselsätt— ning, skulle produktionsfaktorernas kortsiktiga alternativvärde vid en igen- läggning av 1 milj. ha kunna uppskattas till i runt tal 1 600 milj. kr. Kostnaden för import av motsvarande produkt- mängd till vid kalkyltillfället rådande världsmarknadspriser kan uppskattas till knappt 800 milj. kr. Det må anmär- kas, att vid ett kortsiktsresonemang kostnaderna för anpassning av arbets- kraften till nya uppgifter bör beaktas, vilket emellertid inte kunnat ske i nu refererade kalkyler. Kostnader för i sammanhanget nödvändiga investering- ar i andra näringsgrenar, för bostäder m. in. har inte heller kunnat beaktas men de torde vara av betydande stor- leksordning.

Försöker man att beräkna effekterna på lång sikt av en nedläggning vilket i och för sig är betydligt intressantare, eftersom den ändå inte torde vara möj- lig att snabbt åstadkomma — kommer en rad nya faktorer in i bilden, som gör beräkningarna ännu mer svårbedöm- bara. Å ena sidan kan erinras om att en

nedläggning av ca 0,5 milj. ha vid nu- varande sysselsättningsläge inom andra näringar väntas komma till stånd utan att särskilda åtgärder vidtas, men att den produktionsmässigt beräknas bli till största delen kompenserad genom Ökad avkastning vid kvarvarande enheter. Skulle nedläggningen genom medvetna åtgärder drivas längre, kan produktions- bortfallet som ovan nämnts komma att till viss del motvägas av ökad animalie- produktion på rationellare bruknings- enheter. Å andra sidan måste kostnader- na för en fortsatt brukning av de margi- nella arealerna på längre sikt komma att minska genom fortsatt rationalisering, även om möjligheterna härtill är be- gränsade på dessa arealer och dess ef- fekt på kostnaderna motverkas av den relativa stegringen av arbetslönen.

Resultatet av de ändå mer ungefärliga långsiktskalkylerna skulle då bli, att vid en nedläggning av 0,5 milj. ha utöver de 0,5 milj. ha, som ändå väntas bli tagna ur produktionen, den samhälls- ekonomiska kostnadsminskningen kan beräknas bli något lägre än 1 200 milj. kr vid nuvarande penningvärde, medan kostnaden till världsmarknadspris för motsvarande import skulle bli av stor— leksordningen 400 milj. kr.

Kravet på en anpassning av jordbruks- produktionen till de ekonomiska för- delar, som kan vinnas av en vidgad internationell arbetsfördelning, kan så- gas ha konkretiserats i den handelspoli- tiska utvecklingen, såsom närmare ut- vecklats i kapitel A: III. I det interna- tionella handelspolitiska samarbetet — en utbyggnad av detta med sikte på li- beralisering har alltid ansetts vara ett vitalt intresse för landet —— kan krav på liberalisering av livsmedelsimporten och jordbrukspolitiken väntas. Detta gäller för såväl en vidgad handel med u-länderna, ett positivt resultat av Ken- nedy-rundan och en anknytning i någon

form till EEC som en vidareutveckling av samarbetet med EFTA, alltsammans mål av hög angelägenhetsgrad för svensk utrikes- och handelspolitik. Det är så- som framgår av föregående kapitel ofrånkomligt, att detta kommer att sätta sina spår i den interna jordbrukspoli- tiken och då särskilt när det gäller den inhemska produktionens omfattning. En utgångspunkt för nyss anförda kal- kyler har varit, att det ur jordbrukets synpunkt rådande ofördelaktiga bytes- värdet på livsmedel i internationell han- del blir i stort sett bestående även på lång sikt. Skulle åter en radikal ändring i bytesvärdet komma att ske, skulle den bild som getts i det föregående komma att förändras. Med hänsyn till de stora skillnaderna mellan de olika alternati- ven för resursanvändningen måste dock förändringarna på världsmarknaden bli mycket betydande för att resonemanget skall helt kullkastas. För det marginella jordbruket skulle erfordras prissteg- ringar på bortåt 200 %. Det bättre jord-- bruket skulle säkerligen klara sig med 50 60 % stegring av världsmarknads— priserna, varvid dessa priser och nu— varande inhemska priser komme att ungefär sammanfalla. Såsom förut nämnts torde det dock knappast under det närmaste decenniet vara realistiskt att vänta sig en radikal ändring av jordbruksprodukternas bytesvärde. Även i andra avseenden tvingas man vid en långsiktsbedömning att utgå från vissa förutsättningar, om vilka man na- turligtvis aldrig med absolut säkerhet vet hur länge de kommer att vara bestå- ende. Den viktigaste av dessa är, att den ekonomiska expansionen även i fort- sättningen blir betydande, både utom- lands och i Sverige, och att sysselsätt— ningen förblir hög i Iandet, även om hänsyn tas till den tilltagande »auto- mationen». Enligt föreliggande progno- ser beräknas utbudet av arbetskraft un-

der hela 1960-talet bli väsentligt lägre än efterfrågan. Bristen på arbetskraft skulle sålunda komma att bli den vikti- gaste begränsande faktorn för den eko— nomiska tillväxten. Som förut antytts torde man vid arbetskraftsbrist kunna räkna med en tämligen hög avkastning av ett marginellt tillskott av arbetskraft till industrin, i allmänhet inte oväsent- ligt högre än kostnaden för gällande löner.

De nyss redovisade schematiska kal- kylerna får givetvis förses med många reservationer. Sålunda måste bl. a. be- aktas de återverkningar, som en ned- läggning skulle få på andra delar av näringslivet, främst då skogsbruk samt landsbygdens övriga näringsliv. Här föreligger ekonomiska samband, som inte kunnat fångas in i kalkylerna men som otvivelaktigt är av samhällsekono- misk och social betydelse.

Sammanfattningsvis finner vi den analys, som nu företagits i fråga om storleken av den jordbruksproduktion, som ur samhällsekonomisk synpunkt synes önskvärd, ge vid handen att den samhällsekonomiska vinsten av en krympning av produktionsapparaten och av produktionsvolymen under ovan angivna förutsättningar skulle bli rätt stor. Vilken preciserad målsättning för jordbruksproduktionens storlek man ur rent samhällsekonomisk synpunkt borde uppställa är svårt att mer exakt ange. Den skulle emellertid i dagens läge kom- ma att ligga under den lägsta volym, som enligt vår mening av andra skäl synes böra upprätthållas.

4. Beredskapsskälet och dess räckvidd7

Behovet av livsmedelsberedskap kan växla från tid till annan, liksom de vä- gar som står till buds för att ordna den på ett tillfredsställande sätt. I våra di-

rektiv har särskilt angetts, att bered- skapsfrågan skall omprövas mot bak— grunden av utvecklingen av bl. a. trans- port- och lagringstekniken samt de mili— tära stridsmedlen. Styrkan i bered- skapsbehovet är sålunda bl. a. beroende av de långsiktiga världspolitiska utveck- lingstendenserna. I ett förbättrat ut— rikespolitiskt läge, antingen detta inne- bär en allmän avspänning eller en för- skjutning av de storpolitiska fronterna från Sveriges omedelbara närhet till andra delar av världen, torde andra be- dömningsgrunder för jordbruksproduk- tionens önskvärda storlek än bered- skapsbehovet få en vidgad betydelse. Beredskapens omfattning och inrikt- ning, vare sig det gäller att förbereda sig för en avspärrning eller för det fall, att Sverige indras i krigshandlingar, måste också bestämmas utifrån vissa antaganden om en framtida storkon- flikts längd och formerna för densam- ma. Beträffande den sannolika längden av en dylik konflikt och efterföljande skede med störningar i världsekonomin och den internationella livsmedelshan- deln kan på förhand ingenting med be- stämdhet sägas (se också kap. A: VIII). Man kan här tänka sig olika fall. Vid en storkonflikt, där atomstridsmedel samt biologiska och kemiska stridsme- del (ABC-stridsmedel) kommer till an- vändning, kan de egentliga krigshand- lingarna förväntas bli av relativt kort varaktighet. Förstörelsen av den civila produktionsapparaten, främst den in- dustriella men även — om än inte i samma omfattning — den råvarupro- ducerande, skulle emellertid kunna bli av avsevärd omfattning, varemot dock sannolikt måste ställas, att befolkning- 7 Genom en skrivelse till Kungl. Maj: t den 18 augusti 1964 (hemligstämplad) har vi fram- lagt förslag rörande den fortsatta bered- skapslagringen samt om åtgärder för att så långt möjligt säkerställa livsmedelsför- sörjningen i krig.

en i ett sådant fall kommer att minska, kanske mycket starkt. Det finns ock- så skäl, som talar för att en framtida storkonflikt kommer att försiggå en- bart med anlitande av konventionella stridsmedel och att varaktigheten av krigsoperationerna därför blir längre.

Med hänsyn till dessa förhållanden har vi bedömt riskerna för att Sverige ännu en gång skall bli hänvisat till själv- försörjning under en längre tid vara tillräckligt stora för att motivera, att landet ikläder sig betydande kostnader för en livsmedelsberedskap. Denna får också ses som en del av det försvar, som är en förutsättning för Sveriges allians- fria politik i fredstid och dess neutrali- tet under krig. Beredskapsbehovet gäl- ler givetvis alla viktiga varnområden, men kanske i särskild grad livsmedel och bränslen, eftersom tillförseln av dessa måste ske dagligen och man alltså inte, såsom i fråga om t. ex. kläder och andra mer varaktiga produkter, kan av— stå från kontinuerlig tillförsel under längre eller kortare tid.

Beredskapen i fråga om livsmedel bör enligt vår mening ha en sådan omfatt- ning och vara så ordnad, att den oav- sett ärstid —— dels möjliggör en tillfreds— ställande livsmedelsförsörjning under en förhållandevis lång avspärrning, dels ständigt — oberoende av längden av en eventuell föregående avspärrning _— i görligaste mån säkerställer en godtag- bar försörjning i händelse av krigs- utbrott. Livsmedelsberedskapen skall även innefatta möjliga åtgärder, som syftar till att under och efter ett krig ge befolkningen en efter förhållandena anpassad näringsstandard.

De kalkyler för belysning av försörj- ningslägets tänkbara utveckling, som vi låtit utföra (se kap. A: VIII), avser en avspärrningsperiod på tre år. Några försörjningskalkyler rörande det fall, att Sverige skulle indras i krigshand-

lingar, har naturligtvis inte kunnat gö- ras. Beredskapen för detta fall måste givetvis i första hand grundas på den som uppbyggts för att tillgodose beho- vet av livsmedel under en avspärrning, men kan i övrigt endast ta sikte på åt- gärder för en relativt kort övergångs- tid (»insatsberedskap»). Man torde få utgå från att de för försörjningen med livsmedel ansvariga efter övergångsti- den får uppgöra och söka förverkliga de produktions- och fördelningsplaner som situationen föranleder. I det föl- jande är det uteslutande avspärrnings- fallet som upptas till behandling.8

För att bättre kunna bedöma utform- ningen av den erforderliga beredskapen har vi ansett det angeläget att inhämta den uppfattning man på militärt sak- kunnigt håll hyser om de sannolika verkningarna på vår livsmedelsförsörj- ning av de moderna stridsmedlen, såväl de konventionella som ABC—stridsmed- len. Denna uppfattning, som vi utförligt relaterat i kapitel A:VIII och som vi i stort sett delar, leder fram till frågan, i vilken omfattning det ur försörjnings— strategisk och samhällsekonomisk syn— punkt är önskvärt och ur teknisk syn- punkt möjligt att bygga beredskapen på lagring och i vilken utsträckning den bör byggas på löpande produktion. Lag- ren har ju den stora fördelen att vara omedelbart tillgängliga Och kunna pla- ceras på de strategiskt lämpligaste stäl- lena, t. ex. inom inkvarteringsområden.

Vi har därför låtit företa undersök- ningar rörande möjligheterna att med

! Beredskapsåtgärderna för krigsfallet har närmare behandlats i vår förutnämda skri- velse den 18 augusti 1964. I denna skri- velse behandlas förutom beredskapslag- ringens omfattning och inriktning inför ett krig, i vilket även Sverige indras, frågan om livsmedelsindustrins möjlig- heter att fortsätta sin verksamhet under av krig betingade förhållanden. Sistnämnda fråga berörs därför inte i förevarande kapi- tel.

nu känd och i större skala prövad tek- nik utbygga beredskapslagringen till att omfatta livsmedelskvantiteter av väsent- ligt ökad omfattning. En mer ingående redogörelse för denna undersökning har lämnats -i kapitel AzVIII. Bered- skapslagringen omfattar, som framgått av det föregående, för närvarande främst brödsäd, socker och matnyttiga oljor. För lagringen torde böra upp- ställas som villkor, att varorna omsätts medan de ännu är av sådan kvalitet, att de kan utbjudas på marknaden till i stort sett samma priser som för den ordinarie produktionen. En omsättning av lagren måste under alla förhållanden komma till stånd och det kan inte kom- ma ifråga att därvid i större utsträck- ning avsätta livsmedel av sekunda kva- litet på den inhemska marknaden eller att utbjuda sådana livsmedel för export. (Det är dock möjligt att låta lagrad brödsäd, även sedan den inte längre är lämplig som kvarnvara, gå till utfod- ring.) Anlitad expertis har i fråga om viktigare jordbruksprodukter angett föl- jande erforderliga omsättningshastighet för lagren vid nuvarande lagringsteknik, nämligen för socker 10 år eller mer, för brödsäd 3—5 år, för äggmassa 2 år, för fettråvaror 1 år, för fläsk och kött 1/2 år, för smör 15 veckor samt för ägg ett par veckor. Det må framhållas, att i fråga om lagringstidens maximala längd olika uppfattningar ibland gör sig gällande, bl. a. på grund av de skilda krav på den omsatta varans kvalitet. För socker kan lagringstiden utsträckas ifall man accepterar kostnaderna för omraffine- ring.

I fråga om produkter med en omsätt- ningshastighet av ett år eller mer får de teknisk-ekonomiska förutsättningarna för storlagring bedömas som relativt gynnsamma. Till denna grupp hör främst brödsäd, socker och fettråvaror. Hit hör även fodersäd och oljekraft-

foder. Undantaget äggmassa (som en- dast i mindre utsträckning kan betrak- tas som substitut för färska ägg) fordrar animalierna vid nu tillämpad teknfik (bortsett från konservering) en så snabb omsättningshastighet, att någon mer be- tydande lagring utöver den för de ome- delbara behoven för försvarsmakten er- forderliga får anses vara utesluten. Kon- servering drar å andra sidan så höga kostnader, att metoden av denna anled- ning inte kan utnyttjas i mer betydande omfattning. Förbättrad teknik för lag- ring av animalier kan dock komma att ändra denna bild. Om de nya lagrings- metoder, som framkommit under senare år, skulle visa sig bli ekonomiska i stor skala, blir detta i hög grad fallet. Vi förutsätter därför, att frågan om rela- tionen mellan den ur beredskapssyn— punkt erforderliga produktionen och lagringen från tid till annan blir före- mål för omprövning, lämpligen i sam- band med den allmänna omprövning av beredskapsbehovet som fortlöpande äger rum.

Fodersäd och oljekraftfoder kan utan nackdel lagras under rätt många år. En mer omfattande dylik lagring förut- sätter givetvis, att det inom landet finns en husdjursstam som vid avspärr- ning kan utnyttja lagren. I viss utsträck— ning sker redan nu beredskapslagring av oljekraftfoder. En kreatursstam, som under fredsmässiga förhållanden till- godoser det huvudsakliga behovet av animaliska produkter, utgör en god be- redskap inför en avspärrning. Den kan dels ge löpande tillgång på animaliska livsmedel, dels i sig själv innebära en extra tillgång på kött som vid behov kan tas i anspråk, dels slutligen därvid ge möjligheter till relativt snabb utökning av odlingen av brödsäd, potatis och oljeväxter eftersom behovet av foder minskar.

Vid vår prövning av frågan om de

teknisk-ekonomiska förutsättningarna för en utvidgad beredskapslagring av jordbruksprodukter och andra livs- medel har vi funnit, att denna väg synes möjlig i huvudsak för vegetabiliska pro- dukter, varvid bl. a. lager av brödsäd vid behov även kan nyttjas för utfod- ring. Beredskapslagringen kan däremot för närvarande endast i ringa omfatt- ning inriktas på animalier. I detta sam- manhang må erinras om att enligt i kapitel A: VIII redovisade kalkyler det ekonomiskt fördelaktigaste sättet att till- godose den del av beredskapsbehovet, som nu svarar lnot livsmedelsproduk- tionen på marginella enheter (dvs. de produktivitetsmässigt sämsta jordbru- ken), vore en kombination av väsent- ligt ökad lagring av brödsäd och/eller fodersäd jämte andra fodermedel och en intensifierad animalieproduktion vid de bättre jordbruken. I den mån inten- sitetsökningen kan komma att i högre grad även omfatta vegetabilieproduktio- nen på kvarvarande arealer minskar gi— vetvis importbehovet utan att för den skull de samhällsekonomiska kostnader- na behöver öka. Även om beräkningar- na givetvis är osäkra torde man grovt kunna säga, att denna del av beredskaps- behovet därigenom kan tillgodoses till halva den samhällsekonomiska kostnad (alternativkostnad), som den traditio- nella produktionen föranleder. Med hän- syn främst till att animaliska produk- ter inte kan lagras längre tid kan dock endast en mindre om än viktig del av beredskapsbehovet tillgodoses genom lagring. Vi återkommer i kapitel III till frågan om beredskapslagringens med hänsyn till produktionsmålsättningen erforderliga omfattning.

På grundval av vad ovan anförts anser vi oss böra acceptera behovet av livsmedelsberedskap som skäl för att upprätthålla och stödja en inhemsk jordbruksproduktion, som kan vara

större än vad som betingas enbart av samhällsekonomiska överväganden.

En andra fråga vid bedömningen av beredskapsbehovet inför en avspärr- ning och dess konsekvenser för jord- bruksproduktionens fredsmässiga om- fattning är, i vad mån förbrukningen av jordbruksprodukter och andra livs- medel i ett sådant läge kan begränsas eller nedgå, utan att man underskrider de lägsta kostnormer, som är godtag- bara ur näringsfysiologisk synpunkt. Så- som framgår av redogörelsen i kapitel A:VIII skulle enligt den näringsfysio- logiska expertisen den nuvarande kon- sumtionen per capita kalorimässigt kun- na skäras ner med 10 % utan men för folkhälsan. I fråga om vissa näringsele- ment, varav animalisk äggvita i detta sammanhang är mest betydelsefull, skill- le en ytterligare nedskärning kunna ske, under förutsättning dock att ersättning sker med vegetabilisk äggvita, som har en ur näringsfysiologisk synpunkt lämp- lig aminosyresammansättning. Behovet av animalisk äggvita avgör, vilka mini- mikrav som ur näringsfysiologisk syn- punkt måste ställas på andelen anima- liska livsmedel i kosten, eftersom det inte kan tillgodoses på annat sätt. Detta har sin stora betydelse ur beredskaps— synpunkt, därför att produktionen av animaliska livsmedel per enhet kräver ungefär fem gånger mer resurser än produktionen av vegetabiliska livsme- del. Behovet av animaliska livsmedel vid en avspärrningblir därför avgörande för hur stor livsmedelslagring resp. jordbruksproduktion, som i fredstid måste upprätthållas ur beredskapssyn- punkt. Det råder sålunda ett direkt sam- band mellan behovet av animaliska livs- medel vid en avspärrning och kravet på fredstida jordbruksproduktion uttryckt i självförsörjningsgrad.

Normalt är proportionen mellan ani- malier och vegetabilier i kosten för när-

varande ungefär 50 :50 räknat i kalo- rier. Omedelbart före andra världskri- get var proportionen med den livsme- delsstandard som då rådde 44 : 56. Där- efter nedgick animaliernas andel under de ur försörjningssynpunkt mest kritis- ka åren till 39 a 40 % (42 % i medeltal för krigsåren). Mot dessa tal svarar un- gefär 40 g animalisk äggvita per person och dag. De av oss anlitade närings- fysiologiska experterna har inte velat direkt ange en minimigräns. Enligt av FAO utförda beräkningar skulle dock denna gräns ligga betydligt under nyss- nämnda 40 g. Såsom framhållits tidi- gare skulle även nuvarande fredsmässi— ga förbrukning av animalisk äggvita kunna nedskäras rätt väsentligt. Det fö- refaller därför som om en standard i nivå med den som kunde upprätthållas under andra världskriget i Sverige skul— le ge ur rent näringsfysiologisk syn— punkt betryggande marginaler både för individuella variationer och för oförut- sedda händelser (jfr kap. A: VIII).

Vi anser oss emellertid inte höra för- orda, att statsmakterna vid beredskaps- planeringen utgår från en så låg kon- sumtionsstandard vid en avspärrning, som ur enbart näringsfysiologisk syn- punkt vore möjlig. Detta ställnings- tagande motiveras av risken för sam- manbrott i den ransoneringsapparat, vilken vid nedskuren förbrukning be- hövs för att tillgodose en riktig fördel— ning av livsmedelstillgångarna. En stark ökning av andelen vegetabiliska livs- medel i kosten skulle under svenska förhållanden främst innebära en an— svällning av mjölförbrukningen och po- tatiskonsumtionen. Detta skulle med- föra en tvär och genomgripande om- läggning av kostvanorna, som kunde ställa ransoneringsmoralen inför alltför starka påfrestningar. Under senaste världskriget sviktade ransoneringsappa- raten redan vid en omställning från ani-

malier till vegetabilier med 5 % av to- talkonsumtionen. Med hänsyn till nu gällande utgångsnivå skulle måhända omställningen kunna göras något större. Att kunna gå långt därutöver torde man dock inte höra räkna med.

För att utröna den konkreta inne- börden i våra här angivna bedömningar om beredskapslagringens och den freds- mässiga jordbruksproduktionens erfor- derliga storlek måste vi utgå från de försörjningsprognoser, som vi kort rela- terat i det föregående och mer ingående redogjort för i kapitel A: VIII.

De prognoser, som gjorts rörande pro- duktionen och konsumtionen, tyder som förut nämnts på att självförsörjnings- graden beräknad vid oförändrade för- utsättningar från början av 1960-talet fram till mitten av 1970-talet skulle kom- ma att nedgå med ungefär 5 %. »Brutto- självförsörjningsgraden» skulle därvid komma :att ligga på drygt 90 %. Den närmare innebörden ur beredskapssyn— punkt av dessa prognoser framgår av följande redogörelse.

I fråga om vegetabiliska slutprodukter skulle enligt prognoserna självförsörjnings— graden öka från 104 till 108 %. För ani— malierna skulle den sjunka från 93 till 84%; från 108 till 91 % exkl. margarin. Den starka nedgången i självförsörjnings- graden för animalier exkl. margarin beror främst på en minskning av produktionen av smör (från 86 till 50 milj. kg som ett medeltal av två alternativ) beroende på beräknad nedgång i mjölkproduktionen. Konsumtionen av smör skulle däremot öka från 73 till 87 milj. kg, om prisrelationerna förutsätts oförändrade jämfört med de nu- varande. Skulle endast den ändringen i priserna tänkas ske, att smör- och marga- rinpriserna fick en kostnadsmässigt he— tingad relation (se nedan), komme kon- sumtionen av smör att ligga vid ca 35 milj. kg. Den inhemska produktionen av smör skulle i detta fall komma att rätt nära motsvara efterfrågan. Beträffande marga- rin skulle efterfrågan öka och behöva till— godoses genom inhemsk produktion eller import. Självförsörjningsgraden för samt—

liga jordbruksprodukter skulle föga påver- kas under förutsättning att arealutveck— lingen blir den man utgått från i progno- serna.

Det bör i detta sammanhang anmär- kas, att en väsentlig höjning av den aktuella självförsörjningsgraden skulle uppstå, om smörproduktionen skars ned snabbare och framställningen av mar- garin i motsvarande mån ökades (ge- nom utvidgning av den inhemska olje- växtodlingen och/eller användning av importråvaror). Genom en dylik över— gång undgår man de energiförluster, som följer med produktionen av smör. Tänker man sig ett utbyte av smör mot margarin i den utsträckning, som be- tingas av den beräknade avsättningen av dessa varor vid den prisrelation smör/margarin, som kan väntas uppstå om avgiftsbelastningen av margarin- råvaror samt det allmänna mjölkpris- tillägget och prisutjämningen inom mjölkregleringen slopas, dvs. vid en kostnadsbetingad prisrelation, stiger självförsörjningsgraden väsentligt. Detta innebär emellertid inte en förstärkning i motsvarande grad av försörjnings— beredskapen, eftersom omställningsmöj— ligheterna från animaliska till vegeta— biliska livsmedel under en avspärrning därigenom minskar.

Hur stort utbytet av smör mot marga— rin vid en på angivet sätt ändrad pris- relation skulle bli är osäkert. Det torde på många håll finnas en preferens för smör även vid en betydligt kraftigare prisspänning än för närvarande mellan varorna ifråga. Begränsande faktorer ur beredskapssynpunkt vid utbyte av smör mot margarin utgör dels, att den in- hemska odlingen av oljeväxtfröer och/ eller lagring av importerade oljeråva— ror inte kan utökas hur mycket som helst, dels att det skulle bli svårt att till- godose efterfrågan på inhemskt nötkött vid en stark minskning av antalet mjölk-

producerande djur; en omfattande över- gång till köttraser torde knappast vara realistiskt att förutsätta. Smör/margarin- frågan behandlas mer ingående och ur andra aspekter än de här anförda i ka- pitel XII.

Den konkreta innebörden av våra bedömningar är, att den fredsmässiga jordbruksproduktionen beroende på beredskapslagringens omfattning (jfr det följande) —— skulle behöva upprätthållas vid 80—— (drygt) 85 % självförsörjnings— grad ifall man inte vill riskera, att om- ställningen från animalisk till vegeta- bilisk konsumtion relativt sett skall be- höva drivas längre än vad som skedde under andra världskriget. Eftersom en viss marginal har inbyggts i kalkylerna för att möta det i och för sig inte osan- nolika fallet, att en avspärrning sam- manfaller med missväxt. synes man nor- malt inte behöva räkna med att omställ- ningen skall behöva drivas så långt (jfr nedan). Förutom en omställning till ökad vegetabilieandel i kosten förutsät- ter beräkningarna vissa besparingsåt— gärder av olika slag i likhet med dem som företogs under det senaste kriget men absolut sett inte fullt lika långtgå- ende, innebärande ett effektivare ut- nyttjande av produktionen för direkt mänsklig konsumtion. En viktig sådan åtgärd är omställning av konsumtionen från smör till margarin, vilken dock som ovan framhållits i första skedet be- gränsas av möjligheterna att lagra mar- garinråvaror och senare av möjlighe- terna att expandera oljeväxtodlingen. Beredskapsåtgärderna bestäms sålunda bl. a. av den efterfrågan på matfett och kött, som måste tillgodoses under en avspärrning, dock knappast av närings- fysiologiska skäl utan mer med hänsyn till kravet på en hållbar ransonerings- apparat.

Såsom framgår av i kapitel A:VIII redovisade räkneexempel skulle en pro-

duktionsvolym i fredstid av nyss angi- ven omfattning vid angivna lagrings- alternativ vara tillräcklig för att också kompensera bortfall av den import av livsmedel samt av fodermedel och han- delsgödsel, som försiggår vid fritt varu— utbyte med omvärlden. Den skulle även innehålla en riskmarginal för ett miss- växtår, vilket medför en motsvarande förbättring av försörjningen om miss- växt inte inträffar. I räkneexemplen har förutsatts en tillfredsställande tillgång på traktordrivmedel under tiden fram till dess omställning till gengasdrift hunnit ske.

Vid en ovan förutsatt kalorimässig be— gränsning av konsumtionen med i ge- nomsnitt 10 % i förhållande till den nuvarande (men med i stort sett oför- ändrad sammansättning) har lagrings— alternativen följande innebörd. Utgår man från beredskapslager av ungefär nuvarande omfattning (brödsäd 300 milj. kg, socker 50 milj. kg och mat- nyttig olja 20 milj. kg; kalorivärde : ca 15% av den totala årskonsumtionen, dvs. 5 % för vart och ett av tre avspärr- ningsår) skulle jordbrukets normala produktion vid i huvudsak oförändnad sammansättning och räknat i färdig- produkternas kalorivärde i fredstid be- höva hållas vid 85—90 % av full för- sörjning. Ökar man beredskapslagren så, att de för spannmål stiger till exem- pelvis 400 milj. kg, för socker till 100 milj. kg och för matnyttig olja till 50 milj. kg, skulle jordbrukets fredstida produktionsvolym (liksom tidigare räk- nat i färdigprodukternas kalorivärde) kan nedgå till ca 80 % av full försörj- ning utan risk för att påfrestningarna på ransoneringsapparaten skulle bli övermäktiga. Ur fördelningssynpunkt skulle dock i detta fall kunna uppstå en del besvärligheter på grund av den relativt starka ökningen av mjölför- brukningen och minskningen av socker-

och matfettstillgångarna i relation till fredsmässiga förhållanden. För att be— mästra svårigheterna i dessa avseenden torde man i det senare lagringsalterna- tivet få tänka sig antingen att man redan i fredstid söker bibehålla sockerbets- odlingen och odlingen av oljeväxter vid den nuvarande storleken (oljeväxtod— lingen borde helst utvidgas) eller att man ökar beredskapslagren av socker och matnyttiga oljor utöver vad som ovan förutsatts och förbereder en stan- dardisering av konsumtionsmjölken till lägre fetthalt än under fredstid. En åt— gärd av sistnämnda slag ökar visser- ligen inte den totala kalorimässiga till- gången pä livsmedel men kan beräknas ge ett i detta fall behövligt tillskott till matfettsförsörjningen. Med hänsyn till det mycket stora behovet av arealer för foderproduktion vid en matfettsförsörj- ning baserad på smör, innebär varje ökning av oljelagringen en väsentlig minskning i behovet av produktionsbe— redskap. De tekniska och ekonomiska möjligheterna för en omfattande olje- lagring är emellertid, som ovan framhål— lits, med hänsyn till omsättningsbeho— vet åtminstone tills vidare begränsade.

Såsom framgått av det föregående be- räknas »bruttosjälvförsörjningsgraden» vid oförändrad jordbrukspolitik fram till mitten av 1970-talet sjunka till drygt 90 %. Detta överstiger något bered- skapsbehovet vid angivna försörjnings- normer och oförändrad lagring. Det är naturligtvis inte uteslutet, att självför- sörjningsgraden av olika orsaker kan komma att minska långsammare än vad prognoserna antyder eller t. 0. rn. kan komma att öka. Den kan också komma att nedgå fortare och försörjningsbalan— sen kan därigenom till och med nå en beredskapsmässigt kritisk punkt. I så fall aktualiseras i första hand en lag- ring av större kvantiteter livsmedel än för närvarande. En utökning av lagren

i nyss angiven, dock forfarande rätt be- gränsad omfattning (inte fullt en för- dubbling räknat i kalorier) erbjuder därvid inte några väsentliga tekniska eller ekonomiska problem.

5. Överväganden rörande s.k. jordbank

Som ett led av vår omprövning av be- redskapsfrågan har också övervägts, huruvida nedläggning av åker kan ske i sådana former, att marken ånyo utan alltför omfattande åtgärder och tillräck- ligt snabbt kan tas i anspråk för jord- bruksproduktion. I detta sammanhang må erinras om de åtgärder, som i För- cnta Staterna vidtagits för att begränsa jordbruksproduktionen, innefattade i ett s. k. jordbanksprogram, med syfte att stimulera skogsplantering eller övergång till extensiv växtodling genom över- förande av växtföljdsåker till betesmar- ker. Jordbrukarna förpliktigas att mot kontrakterade ersättningar vidta sådana åtgärder. Den jordbruksjord, som på detta sätt helt eller delvis tas ur den löpande produktionen, kvarstår som en reserv, som kan tas i anspråk vid för— bättrad internationell konjunktur med ökad efterfrågan ute i världen eller som kan utnyttjas i ett kritiskt försörjnings- läge (exempelvis vid en storkonflikt, då man inte kan utesluta att jordbrukspro- duktionen inom stora regioner och för lång tid blir lamslagen).

Vi har övervägt upprättande i Sverige av en jordbank av liknande slag som den amerikanska. I diskussionen i detta ämne har bl. a. framhållits, att förhål- landena i Förenta Staterna och i Sve— rige inte är helt analoga. För det första har Sverige inte som Förenta Staterna iklätt sig några förpliktelser att i ett nödläge förse andra länder med livs- medel. För det andra må erinras om att den amerikanska överskottsproduktio- nen är av helt annan storleksordning —

även relativt sett _ än den svenska, vil- ket ur renodlad marknadssynpunkt gör en jordbank mindre angelägen i Sverige. För det tredje är de naturliga och struk- turella förutsättningarna för att upp- rätta en jordbank i allmänhet inte lika gynnsamma här som i Förenta Staterna. Det amerikanska jordbanksprogrammet kan, på grund av bl. a. att bruknings- enheterna i vida delar av landet är för- hållandevis stora, genomföras utan att de berörda enheterna nedskärs till ur driftsekonomisk synpunkt oekonomisk storlek.

Den åkerjord, som i Sverige kan för- väntas utgå ur den egentliga växtodling— en, om ett sådant program kommer till stånd, utgörs främst av mark, vilken ur mekaniserings- eller allmän driftssyn— punkt bedöms som mindre användbar. Skulle man önska bibehålla åkerjord för framtida produktion utan att på något sätt utnyttja den under mellan- tiden, sker en snabb förändring av den- samma. Busk- och trädvegetation utbre- der sig, vilket försvårar och fördyrar framtida användning. Kostnaderna för att hålla dylik vegetation borta genom besprutning är visserligen inte oöver- komliga. Det kan dock sättas ifråga, om det vid en avspärrning med en trolig brist på fackkunnig arbetskraft och be- gränsad tillgång på bränsle är rationellt att ånyo utnyttja den åker som tagits ur bruk.

Vid våra överväganden av frågan, huruvida övriga beredskapsåtgärder bör kompletteras med ett jordbankspro- gram, har vi kommit till den slutsatsen, att förutsättningar för en svensk jord- bank liknande den amerikanska inte föreligger. Vid diskussionen av denna fråga har emellertid framkommit skäl, som talar för att man i rådgivningsverk- samheten bör stimulera till åtgärder, syftande till mer extensiva bruknings— metoder i de delar av landet, där sådana

är lämpliga. Härigenom skulle även en markreserv som kan tillgripas i ett an- strängt försörjningsläge kunna bildas. Det gäller härvidlag främst marker, som kan förväntas bli tagna ur bruk som åker men som kan tas i anspråk som betesmarker och utnyttjas bl. a. för pro- duktion av kött.

6. Befolkningspolitiska och sociala syn- punkter

Det låter sig väl tänkas, att det allmänna av befolkn—ingspolitiska eller sociala skäl kan finna vissa jordhrukspolitiska åt- gärder önskvärda, som har konsekven- ser för produktionens omfattning, även om dessa åtgärder bedöms få verk- ningar, som strider mot en ur rent ekonomiska synpunkter optimal an— vändning av samhällets produktions- resurser.

Befolkningspolitiska synpunkter har tidigare på olika sätt tillmätts stor be- tydelse för jordbrukspolitiken. Det kan i detta sammanhang vara tillräckligt att erinra om de olika åtgärder, som på detta område vidtogs för att motverka emigrationen, bl.a. egnahemsverksam- heten. En inte oväsentlig del av det nuvarande småbruksproblemet har sin rot i dessa åtgärder.

Även i dagens läge finns det befolk- ningspolitiska problem på landsbygden och inom jordbruksnäringen. (Se kap. A: XI.) De skapas främst av uttunning— en av befolkningsunderlaget inom vissa områden, av den allt starkare förskjut- ningen av befolkningens sammansätt— ning mot äldre åldersgrupper samt av det stora underskottet av kvinnor i de yngre åldersgrupperna. Dessa avvikel- ser från den i övrigt rådande befolk— ningsstrukturen medför otvivelaktigt allvarliga problem. De motiverar dock enligt vår mening inte åtgärder, som

syftar till att generellt upprätthålla en större jordbruksproduktion än som ur andra synpunkter är önskvärt. Däremot finns anledning att ta hänsyn till dessa förhållanden i den regionala samhälls- planeringen och i samband med ratio- naliseringsverksamheten.

Med den förankring som fullsyssel- sättningspolitiken har i den ekonomiska politiken, inte bara i Sverige utan i praktiskt taget alla industrialiserade länder, synes sannolikheten för arbets- löshetskriser av tidigare bredd och djup mycket liten, även om några garantier mot ett ekonomiskt bakslag givetvis ald- rig kan ges. Sverige är ju bl. a. i hög grad beroende av den internationella ut- vecklingen. Därtill kommer, att jord- bruket med sin nuvarande omfattning och struktur kräver en väsentligt mind- re del av den totala arbetsinsatsen i sam— hället jämfört med tidigare. Jordbruket skulle därför bli en föga effektiv och dyrbar sysselsättningsreserv. Vi anser att man inte kan betrakta jordbruket som en näring, till vilken arbetskraft bör återgå vid ett krisläge inom indu- strin. Det föreligger enligt vår uppfatt- ning inga hållbara motiv för att av ar- betsmarknadspolitiska skäl fördröja den anpassning av jordbruket som pågår el- ler för att vidta åtgärder för att säk- ra arbetstillfällen inom denna näring. Tvärtom föreligger det, såsom torde ha framgått av det föregående, arbetsmark- nadspolitiska skäl för att påskynda den— na anpassning.

Både den befolkning, som behövs för att bedriva ett jordbruk av den omfatt- ning som av olika skäl anses erforder- lig, och de människor som lämnar näringen har rätt 'att ställa anspråk på samhällshjälp för att komma till rätta med de ekonomiska svårigheter, som möter och som för många av de i nä- ringen sysselsatta av allt att döma blir bestående under åtskillig tid framöver.

Genom ett ökat samhällsstöd för att un- derlätta den anpassningsprocess jord- bruket undergår främjas även den all- männa ekonomiska expansionen i lan- det.

Det är med hänsyn till den dynamiska samhällsutvecklingen — som ju innebär en snabb överflyttning av arbetskraft från lantbruket till andra när-ingar rätt naturligt, att vid utformningen av jordbrukspolitiken de sociala synpunk- terna tillmäts stor betydelse. Social- politiken i vid bemärkelse innefattar även omskolning och flyttningsbidrag och liknande åtgärder, som av arbets- marknadspolitiska skäl är tillämpbara även i jordbruksnäringen.

Det bör i detta sammanhang också er- inras om att den allmänna socialpoli- tiken, inte minst genom folkpensions- systemet, genom sin utbyggnad alltmer

kommit att överta det försörjningsmäs- siga ansvaret för äldre jordbrukare.

Sammanfattningsvis finner vi, att var- ken de befolkningspolitiska eller sociala skälen kan föranleda, att man inriktar sig på att upprätthålla en produktion av annan storlek än den som av rent eko- nomiska skäl och av beredskapsskäl på lång sikt är önskvärd.

I fråga om jordbruksproduktionens lokalisering inom ramen för den ef- tersträvade totalproduktionen _ anser vi, att det ekonomiska kriteriet iförsta hand bör vara avgörande. Hänsyn bör dock självfallet tas till de lokaliserings- politiska målsättningarna. Det hör främst till de statliga rationaliserings- organens uppgifter att inom ramen för samhällsplaneringen i stort inom olika regioner verka för en lämplig lokalise- ring av produktionen.

" KAPITEL III

Den jordhrukspolitiska målsättningen

1. Inledning

Den samhällsekonomiska politiken har, som vi i kapitel I framhållit, som huvud— syften att främja fortsatt ekonomisk till- växt i förening med samhällsekonomisk balans för att möjliggöra en stigande levnadsstandard och att medverka till att alla grupper blir delaktiga i denna standardökning.

Den jordhrukspolitiska målsättningen bör utformas så att den får samma huvudsyften. Jordbrukspolitiken bör därför ha till mål att till minsta s-am- hällsekonomiska kostnad — innefattan- de bl. a. ett främjande av tillkomsten av rationella jordbruk — åstadkomma en jordbruksproduktion av önskad storlek och samtidigt göra det möjligt för de i jordbruket sysselsatta att bli delaktiga av den allmänna standardstegringen.

Innan vi i det följande framlägger vår uppfattning om den jordhrukspolitiska målsättningen produktionens lämp- liga storlek och insatsen av produk- tionsresurser, syftet med rationalise— ringsverksamheten och med prisstödet —— anser vi oss böra erinra om några faktorer, som negativt påverkar möjlig- heterna att infria en jordbrukspolitisk målsättning och som man måste ta hän- syn till vid målens och medlens kon- kreta utformning.

I kapitel A: II har vi anfört, att jord- bruksnäringen på grund av den teknisk— ekonomiska utvecklingen och en sam- tidig ökning av livsmedelskonsumtio-

nen, som (i värde räknat) endast obe- tydligt överstiger befolkningstillväxten, har svåra strukturella anpassningspro- blem. Den tekniska utvecklingen med- för en stigande produktivitet för insatta resurser. Å andra sidan ökar efterfrågan på jordbrukets produkter relativt lång— samt vid allmänt stigande standard. Hin- der av olika slag bidrar vidare till "att mängden i jordbruket insatta resurser, i första hand arbetskraften, inte mins- kar i tillräckligt snabb takt för att mot— verka en produktionsstegring,lsom ur marknadssynpunkt kan medföra pro- blem. Detta medför i sin tur en press på priserna. Förutom dessa med övriga krympande näringar gemensamma drag kommer speciella anpassningsproblem, som väger tyngre i jordbruket än i and— ra näringar. För vissa av de produk- tionsresurser som frigörs vid en drifts— nedläggning saknas således möjligheter till alternativ användning. Hit hör i första hand äldre arbetskraft men även delar av byggnadsbeståndet och viss maskinell utrustning. Jorden i avfolk— ningsbygder liksom sämre jordar i de egentliga jordbruksbygderna kan också frånsett de marker där skogsplan— tering eller fritidsaktivitet är möjlig OClll ekonomiskt motiverad inräknas här- För särskilt den äldre arbetskraften! föreligger omställningssvårigheter på grund av att den ofta ej kan erbjudas. annan lämplig sysselsättning, att den-. har otillräcklig kännedom om andra. arbetsmöjligheter eller genom att denna

arbetskraft känner personliga svårig- heter att lämna en invand arbetsmiljö, som har karaktären av livsform, för att övergå till annat yrke. Ett avsevärt hin- der för omflyttning ligger också i den svåra bostadsbristen i de expansiva tät- orterna.

Mot bakgrund härav anser vi det vara ett samhällsintresse både ur effektivi- tetssynpunkt och ur välfärdspolitisk synpunkt, att staten med olika medel underlättar jordbruksnäringens anpass- ning. Jordbrukspolitiska åtgärder bör liksom hittills främst omfatta rationa- liseringspolitiska åtgärder i vid bemär- kelse och prispolitiska åtgärder (pris- stöd). Rationaliseringsåtgärderna inbe- griper även omställningsstöd i olika former till den arbetskraft som vill läm— na jordbruket.

2. Målsamband och målkonflikter

Vid förverkligandet av den angivna all- männa jordbrukspolitiska målsättning- en uppkommer konflikter som medför att knappast några mål kan fullt till- godoses. Avvägningar måste alltid ske. Vi skall i det följande peka på några av dessa konflikter.

Vad först beträffar de tekniska möj- ligheterna till effektivisering av jord— bruksproduktionen synes 'de att döma av gjorda undersökningar vara betydan- de. Effektiviseringens syfte är att bidra till att hålla de samhällsekonomiska kostnaderna för den eftersträvade jordbruksproduktionen nere, att tillsam- mans med andra åtgärder möjliggöra en tillfredsställande inkomst för den i rationellt drivna jordbruk sysselsatta befolkningen samt att frigöra arbets- kraft från jordbruket för en insats i andra, expansiva näringar. Effektivise- ringsmöjligheterna och produktivitets- utvecklingen inom jordbruket har redo-

visats i kapitel A: IX. Av en där refere- rad undersökning (utförd under ledning av professor Lennart Hjelm) framgår, att de tekniska möjligheterna till en fortsatt effektivisering är betydande. men att avsevärda insatser i olika for- mer fordras för att den skall komma till stånd. En fullständig anpassning av jordbruksföretagens resurser efter för- väntad teknisk utveckling skulle enligt dessa beräkningar kunna öka arbets— ersättningen med ca 4 % per år. En så- dan anpassning anses emellertid enligt nämnda undersökning ej vara till alla delar genomförbar. Den långsiktiga, praktiskt möjliga förbättringen torde ligga väsentligt under de teoretiskt be- räknade 4 % om året. Den verkliga net- toproduktivitetsökningen har under ef- terkrigstiden i genomsnitt uppgått till ca 2 % per år. Industriarbetarna har — tack vare industrins bättre utnyttjan— de av tillgängliga resurser och trots en mindre fördelaktig prisutveckling inom industrin än i jordbruket kunnat ges en större inkomstökning än de i jord- bruket sysselsatta, vilket visar att pro- duktivitetsförbättringen inom de flesta industrisektorer varit inte oväsentligt större än i jordbruket. Utan en betydan- de ökning i utvecklingsinsatserna, både för att åstadkomma en strukturomda- ning och för att öka den tekniska stan- darden, är det föga troligt att produk- tivitetsökningen i jordbruket framdeles kommer att bli större än vad den hittills varit.

Det finns flera faktorer som verkar fördröjande på effektivitetsutveckling- en. Dessa kommer bl. a. till synes genom den stora skillnaden mellan känd och tillämpad teknik. Denna tekniska efter- släpning beror delvis på bundenheten till tidigare investeringar i numera för- åldrade maskiner och anläggningar, del- vis på bristande kännedom om modern produktionsteknik och förutsättningar-

na för att tillämpa den och delvis på brist på kapital. Genom att efterfråge- ökningen för jordbruksprodukter dess- utom är liten i jämförelse med flertalet andra varor och tjänster, har jordbru- ket blivit en krympande näring med dålig lönsamhet. Kap-italinsatsen per ar- betare är i rationell produktion förhål- landevis hög jämfört med många andra näringar. Jordbruket har svårt att skaf- fa det ytterligare kapital som när det rätt utnyttjat skulle kunna medverka till en harmonisk produktionsapparat. Trögheten i anpassningsprocessen har medfört en snedvridning av resursför- delningen mellan arbetskraft, kapital och mark i förhållande till behoven vid modern produktionsteknik. Trots den stora arbetskraftsutflyttning som skett från jordbruket under efterkrigsåren — den har varit mycket större än vad man förutsatte i 1947 års jordhrukspolitiska program _ föreligger sålunda alltjämt en viss undersysselsättning för arbets— kraften vid ett stort antal jordbruk och en låg marginell avkastning för denna arbetskraft. De tröghetsfaktorer, som försvårar arbetskraftsutflyttningen från jordbruket, måste därför så långt möj- ligt undanröjas. Detta är mer angeläget nu än tidigare, eftersom utflyttningen framdeles väsentligen måste komma att avse brukarna själva. För denna grupp torde bundenheten vid jordbruket av tidigare nämnda skäl vara större än för anställd arbetskraft och jordbrukarung- dom. Dessa sistnämnda grupper har ju hittills antalsmässigt helt dominerat den arbetskraft som lämnat jordbruket.

En annan väsentlig faktor, som verkar fördröjande på strukturanpassningen, är att effektiviseringen i jordbruket kan motverka sina egna syften. Vissa av de produktivitetsfrämjande insatserna har en tendens att medverka till en allt- för snabb ökning av produktionsvoly— men i förhållande till efterfrågan, så-

vida ej produktivitetsstegringens effekt motvägs av totalt minskad resursinsats, främst av arbetskraft. Om en sådan jäm- vikt ej uppnås, får man en i förhållande till köp-kraftig efterfrågan för stor pro- duktion, som medför prisfall. Härige- nom kommer rationaliseringens vinster att delvis överföras från jordbrukarna till andra grupper.

Orsakskedjan är här i stort sett följande. På grund av att så stor del av jordbrukets kostnader på kort sikt är fasta och intensi— teten ej är optimal, blir de marginella pro- duktionskostnaderna vid en produktions- ökning väsentligt mycket lägre än de ge- nomsnittliga kostnader, på vilka en pris- politik måste baseras ifall den skall mot- svara en inkomstmålsättning av traditionell typ. Visserligen har jordbrukarna i allmän- het svårt att beräkna några produktions- kostnader överhuvudtaget på grund av nä- ringens komplicerade kostnadsstruktur, men ett stort antal stimuleras ändå av för- bättrade priser att expandera produktionen genom att investera och tillämpa effektivare tekniska metoder. Höjda priser leder därför lätt till produktionsstegringar som, när investeringarna väl är gjorda och den nya tekniken inlärd, inte lika lätt kan elimi- neras vid motsvarande prissänkningar. Genom att de växande förlusterna vid ex- port på världsmarknaden måste på ena eller andra sättet täckas ur produktpriserna —— ifall de inte subventioneras bort via statsbudgeten — blir en allt mindre del av varje prishöjning över för en inkomst- förbättring för producenterna.

Förbättrad lönsamhet har således en dubbel effekt på rationaliseringsverk— samheten. Å ena sidan ger den ekono- miska resurser utan vilka incitament till ökade investeringar för att effekti- visera produktionen skulle försvagas. Likaledes kan en ökad lönsamhet leda till att ny produktionsökande teknik införs (jfr kap. A: II).

En förbättrad lönsamhet minskar å andra sidan benägenheten hos brukar- na på många marginella enheter att ta risken att söka sig över till annan sys- selsättning. Den torde även bidra till att

jordvärdena stiger, ofta mer på grund av den vid förbättrad lönsamhet höga marginella avkastningen av tillskotts- arealer än i relation till den ofta ganska svaga genomsnittliga avkastningen. De höga jordvärdena fördröjer i sin tur strukturrationaliseringen och utgör överhuvudtaget en produktionskost- nadsökande faktor.

Detta jordhrukspolitiska dilemma — att å ena sidan god lönsamhet i näringen genom prisstöd eller andra åtgärder sti- mulerar investeringar och introduktion av ny teknik men å andra sidan för- stärker trögrörligheten och därmed medför risk för att alltför mycket re- surser kvarhålls i näringen, vilket leder till överproduktion, prisfall, stagnation i rationaliseringsutvecklingen och sjun— kande inkomster för de sysselsatta _ stod i stort sett klart för 1942 års jord- brukskommitté. Den sökte därför ut- forma de jordhrukspolitiska medlen så att denna konflikt skulle minskas. Grundtanken i 1947. års jordbrukspro- gram — att inkomstmålsättningen skulle uppnås med hjälp av prisstöd och ra- tionalisering av näringen med hjälp av administrativa stödåtgärder _ var så- lunda ett försök att lösa denna konflikt.

I hur hög grad denna konflikt på- verkat utvecklingen i jordbruket sedan 1947 är som förut nämnts svårt att be— döma. Målsättningarna har endast del- vis kunnat realiseras, men härtill har även-många andra faktorer än den nu nämnda bidragit. Det kan konstateras att omflyttningen av arbetskraft från jordbruket till andra näringar gått snab— bare under efterkrigstiden än tidigare. Den har också såsom vi förut framhål- lit varit vida större än vad" som förut- sattes 1947. Främst torde den starka expansionen av sysselsättningen inom andra sektorer i samhället ha bidragit härtill. Men även den dåliga lönsam- heten, särskilt vid många små och

ogynnsamt belägna jordbruk, har ver- kat i samma riktning. Utan denna om- flyttning av arbetskraft, som tillfört övriga näringsgrenar ett betydande och för deras utveckling värdefullt tillskott, skulle inkomstläget inom familjejord- bruket varit väsentlig-t sämre än det nu är. Vad gäller avflyttningen av före— tagarna själva, pekar gjorda undersök— ningar på att denna flyttning nu mer än tidigare påverkas av tillgången på arbetstillfällen utanför jordbruket. För företagarnas del är det dock svårt att rätt mäta avflyttningens storlek, efter- som den i stor utsträckning går via del- tidsanställning i andra näringar, varför de i folk- och jordbruksräkningarna länge kan kvarstå som jordbrukare. Prispolitiken har givetvis haft infly- tande på utflyttningstakten. Självfallet hade långt fler jordbrukare tvingats flytta, om ett betydligt lägre prisstöd upprätthållits. Hur stor prispolitikens bromsande effekt varit på resursutflytt- ningen är svårt att kvantitativtfastställa; detta redan av den anledningen att det inte är möjligt att beräkna vad en pris- politik, syftande till inkomstlikställig- het åt ett mindre urval av jordbrukare än man vid prissättningen hittills utgått från, skulle ha fått för effekt. Det är sannolikt att prispolitikens återhållande effekt på resursutflyttningen avtagit under senare är, särskilt vid de minsta jordbruken. Dålig lönsamhet, småbruks- stödets minskade realvärde för den en- skilde brukaren samt den tekniska ut- vecklingens gynnande av större enheter har sålunda tillhopa kommit att inne- bära starka incitament till ökad utflytt- ning även för brukarna själva. En brist i den förda jordbrukspolitiken har, så- som vi framhållit i kapitel A: XV, varit avsaknaden av aktiva åtgärder för att underlätta omställningen av brukarna. Behovet av— sådana åtgärder ökar fram— deles när utflyttningen i långt högre

grad än hittills kommer att omfatta brukarna själva. Undersökningar pekar på att avsaknaden av omställningsstöd utövar en starkt hämmande effekt på ut- flyttningen särskilt av brukare, även när lönsamheten i jordbruket är svag jäm- fört med andra näringar och alternativa sysselsättningsmöjligheter finns. Först under senare år har arbetsmarknads— politikens omställningsstöd i viss om— fattning börjat tillämpas även för jord- bruket. De utflyttande har dessförinnan fått bära omställningskostnaderna själva.

Vi har med det anförda velat peka på vissa faktorer och konflikter som påver- kar jordbrukets anpassning, inte minst effektiviseringsutvecklingen. Man får räkna med att dessa förhållanden även framdeles kommer att i större eller mindre grad kvarstå.

3. Produktionsmålsättningen

Samhället har, som vi tidigare fram- hållit, självfallet intresse av att jord— bruket får en sådan omfattning och be— drivs på ett sådant sätt, att det bidrar till en ur ekonomiska synpunkter så riktig användning som möjligt av lan— dets produktionsresurser. Det är också ett intresse för de i näringen sysselsatta, att inte mer produktionsresurser är bundna i denna än som är ekonomiskt motiverat. Vid en bedömning med ut— gångspunkt från de priser, som före- l'egat på den internationella marknaden under större delen av efterkrigstiden och till vilka import regelmässigt kun- nat ske, har jordbrukets lönsamhet sam- hällsekonomiskt sett varit svag. Även om samma förhållande också gällt många andra industriländers jordbruk, utgör detta inte ett vägande skäl mot att ta världsmarknadspriserna till ut- gångspunkt för en renodlat ekonomisk bedömning av frågan om jordbruks- produktionens lämpliga storlek. Det är

från denna utgångspunkt vi har sökt kalkylera kostnaden för de avvikelser från en samhällsekonomisk bedömning, vilka man av sociala, försvarspolitiska eller andra skäl vill göra. Så länge de låga världsmarknadspriserna blir be— stående är de en realitet för den svens- ka ekonomin.

Mot den nu antydda bakgrumden gäl- ler det att fastställa de framtida jord- hrukspolitiska riktlinjerna och ge svar på främst följande två frågor. I vilken takt bör resurser från jordbruket över- flyttas till andra,mer lönsamma närings- grenar? I vilken utsträckning är det önskvärt att med sikte på en bestående jordbruksproduktion förnya resurserna _ arbetskraft och kapital — i denna produktion? De två frågorna ger anled- ning att överväga resursfördelningspro- blemet på kort och på lång sikt.

Betydande samhällsekonomiska vins- ter kan enligt vår uppfattning uppnås genom en snabbare överflyttning av re- surser till andra näringar från de mar— ginella jordbruken, dvs. från jordbruk med de sämsta produktionsförutsätt- ningarna (jfr kap. 11). Än större blir dessa vinster på lång sikt om man und- viker att förnya de resurser, som nu är bundna i jordbruk med svaga förutsätt- ningar.

Anpassningen av jordbruksnäringens struktur och omfattning är emellertid en tidskrävande process. De jordbruks- politiska åtgärderna måste, med hänsyn till de verkningar de får, grundas på be- dömningar som sträcker sig över decen- nier. Vid uppställandet av ett jordbruks— politiskt program har man att i främsta rummet bedöma följande frågor:

1. Hur kommer världens försörjnings- balans och därmed världsmarknadspri- serna att utveckla sig?

2. Vilken produktion behövs för att Sverige skall kunna upprätthålla en till-' fredsställande livmedelsberedskap?

Dessa frågor har ingående diskuterats i de två föregående kapitlen. Vad först angår världens livsmedelsförsörjning domineras utvecklingen, såsom vi när- mare utvecklat i kapitel I (jfr även kap. A: III) , av två varandra motstridiga ten- denser. Å ena sidan synes det mot bak- grund av den starka befolkningsökning- en i världen och de växande insatserna för en ekonomisk utveckling och där- med för en stigande standard för de stora folkmassorna i u-länderna sanno- likt, att en efterfrågeökning för livs— medel, som även blir märkbar inter- nationellt i ökad köpkraft, på lång sikt kommer till stånd och leder till en åt— stramning av världsmarknaden. Å and- ra sidan domineras både industrilän- dernas och u-ländernas jordbrukspolitik av överskottsproblemen, och man synes böra räkna med att så skall bli fallet även på ganska lång sikt. Den handels- politiska debatten mellan u-länder och industriländer har också helt präglats av de förras önskan att finna avsätt- ning bl. a. för sina livsmedelsråvaror på industriländernas marknader i konkur— rens med dessas skyddade inhemska produktion. Med de rådande villkoren för den internationella handeln torde en väsentligt ökad och bättre betald rå- varuimport till industriländerna vara en förutsättning för u-ländernas ekono- miska utveckling, eftersom de endast därigenom kan förvärva tillräckligt med valuta för den erforderliga importen av kapitalvaror, vissa råvaror och tekniskt kunnande. En mer permanent försörj- ning av u-länderna till någon väsentlig del även med livsmedel från industri- länderna förutsätter en löpande inter- nationell inkomstomfördelning av en storleksordning, som för närvarande synes helt otänkbar. Under sådana för- hållanden torde industriländerna under lång tid framöver kunna göra den störs- ta insatsen för u-landsutvecklingen ge-

nom att främja ett varuutbyte med des- sa länder, dvs. sälja de kapitalvaror u- länderna behöver och ta emot deras rå- varor och enklare förädlingsprodukter som betalning.

Även om ett mer framsynt tänkande rörande den internationella arbetsför— delningen börjar göra sig gällande, tar det mycket lång tid innan det i nämn— värd grad kan komma att påverka han- delspolitiken. Därtill kommer att över- skottssituationen medfört, att produk- tionen hållits tillbaka, särskilt i Västerns industriländer men kanske även i vissa u-länder, med en ackumulerad outnytt- jad produktionspotential som följd. Om nuvarande tendenser skulle ändras, så att u-länderna i framtiden blev stora importörer av livsmedel, producerade i industriländerna, kan man därför utgå från att dessa livsmedel kommer att pro- duceras på annan mark än på sådan jord i vårt land, som nu undan för un- dan tas ut ur jordbruksproduktionen.

Av de skäl vi anfört i kapitel I synes det mest sannolikt, att överskottstenxden- serna kommer att dominera bilden un- der en avsevärd tid framöver. Över- vägande skäl talar alltså för att den köpkraftiga efterfrågan på livsmedel i u-länderna under överskådlig framtid inte kommer att växa så snabbt och världsmarknadspriserna därmed inte stiga så mycket att import till Sverige skulle försvåras eller produktion för export från vårt land till u-länderna bli aktuell. På ännu längre sikt kan na- turligtvis förhållandena härvidlag kom- ma att ändras. En betydelsefull faktor i detta sammanhang blir givetvis Sov- jetunionens och Kinas framtida inköps— politik i fråga om livsmedel.

Sverige har i det handelspolitiska samarbetet att ta hänsyn till krav på importliberalisering också från livsme- delsexporterande rika länder inom ra- men för globala eller regionala avtal

eller organisationer såsom GATT och EFTA och även EEC, om landet skulle komm—a att anknytas till detta handels— block. Även dessa förhållanden måste tas med i bilden vid utformningen av målsättningen för vår jordbrukspolitik.

Såsom vi förut framhållit måste hu- vudlinjerna i jordbrukspolitiken grun— das på en bedömning av utvecklingen på mycket lång sikt. Vid en sådan be— dömning blir såsom antytts avvägningen mellan de båda tendenserna (knapphet _- överskott) betydligt mer oviss. Skulle ansträngningarna att ekonomiskt ut— veckla u-länderna krönas med en rim- lig grad av framgång, borde tendenserna till livsmedelsknapphet och därmed till stigande livsmedelspriser komma att överväga. Vi anser att detta utgör ett skäl för att inte alltför hårt knyta det ekonomiska kriteriet till de rådande världsmarknadspriserna vid bedömning av den framtida jordbruksproduktio- nens önskvärda storlek i Sverige. Den marginella produktionen, som är klart oekonomisk och saknar rationaliserings- förutsättningar, bör man dock under inga förhållanden upprätthålla, inte ens om priserna på världsmarknaden skulle komma att visa en stigande tendens. De resurser som skulle krävas härför kan göra betydligt större insatser, t. ex. för produktion av kapitalvaror vilka åtminstone delvis kan komma u—län- derna till godo.

Den produktion, som kan ytterligare rationaliseras och som är konkurrens- kraftig vid ett gränsskydd av rimlig omfattning och inte har sämre förutsätt— ningar i förhållande till andra närings- grenar än vad som genomsnittligt gäller för många andra länder, torde däremot av nu anförda, liksom av andra skäl, vilka framgår av det följande, böra vid- makthållas under överskådlig tid.

Den andra av de båda förut upp- ställda frågorna var, vilket behov som

i framtiden kommer att föreligga att i Sverige upprätthålla en jordbrukspro- duktion som grundval för en livsmedels- beredskap för avspärrning eller krig. Denna fråga, som spelat en central roll i efterkrigstidens jordbrukspolitik, har ingående diskuterats i kapitel II (jfr även kap. A: VIII). Vi konstaterar där, att en livsmedelsberedskap även fram- gent måste upprätthållas såsom en ound- gänglig del av landets totala försvar. Dess omfattning och därmed de sam— hällsekonomiska kostnader landet iklä- der sig för denna beredskap bör givet- vis bedömas mot bakgrunden av den världspolitiska utvecklingen och av be- redskapsbehovets allmänna styrka. Be- redskapsfrågan måste därför gång efter annan omprövas.

Vid bedömningen av storleksordning- en av den fredsmässiga jordbrukspro- duktion, som behövs för att en viss livs- medelsberedskap skall kunna upprätt- hållas, är det främst två spörsmål som kommer i förgrunden. Dels vilken kvan- titativ och kvalitativ försämring av livs- medelsstandarden (minskad kaloritill— försel, minskad andel animaliska livs- medel i kosten) som kan accepteras under en avspärrning, dels i vilken ut- sträckning beredskapsbehovet kan till- godoses genom lagring.

Såsom framgått av det föregående år det mer påfrestningarna på ransone— ringssystemet än näringsfysiologiskt be- tingade minimikrav som avgör hur stora kostförändringar man rimligen kan ge- nomföra under en avspärrning. Den av ransoneringen betingade miniminorm vi utgår från avser ett läge, i vilket en av- spärrning skulle komma att sammanfal- la med ett års dåligt skördeutfall (»miss- växt»). Man måste räkna med att en sådan situation kan inträffa. Den verk- liga standarden ligger vid normalskörd inte oväsentligt högre än vi räknat med.

Vi har i det föregående funnit, att

beredskapslagring varken helt eller till större delen kan ersätta produktions- beredskap som grundval för livsmedels- beredskapen. Särskilt lagring av vege- tabiliska livsmedel är dock ett utom— ordentligt viktigt komplement till pro- duktionsberedskapen för att denna skall kunna ges en ur ekonomiska synpunkter lämplig omfattning. Den ger samtidigt möjligheter att utjämna fluktuationer i produktionen särskilt vid missväxt, att begränsa verkningarna av en nödvändig produktionsomställning- och att säkra en strategiskt placerad tillförsel i ett krigsfall. Därför bör en ganska avsevärd beredskapslagring enligt vår mening tills vidare upprätthållas. Dess exakta storlek får avvägas bl. a. mot utveck- lingen av såväl konfliktriskerna som produktionsberedskapens aktuella om- fattning.

Såsom vi i annat sammanhang fram- hållit är även annan lagring än av livs- medel nödvändig om produktionsbered- skapen skall vara meningsfull. Vi syftar härvid speciellt på en tillfredsställande lagring av drivmedel för jordbrukets behov.

Med avseende på den kvalitativa livs- medelsstandarden vid en eventuell av- spärrning har vi ansett, att man i nu- varande världspolitiska läge inte bör riskera, att en omställning från anima- lisk till vegetabilisk konsumtion relativt sett skall behöva drivas mycket längre än vad som skedde under andra världs- kriget, även om avspärrningen skulle sammanfalla med missväxt. Skulle emel— lertid den världspolitiska spänningen och därmed behovet av beredskap mins- ka, anser vi att detta i första hand bör komma till uttryck genom att man mins- kar kraven på kostens kvalitativa sam- mansättning vid en avspärrning, dvs. tar större risker med hänsyn till på— frestningarna på ransoneringsappara- ten.

Enligt de prognoser för produktions- och konsumtionsutvecklingen som vi lå- tit upprätta (kap. II, jfr även kap. A:VIII) skulle produktionen fram till 1975 vid oförändrad jordbrukspolitik bli tämligen oförändrad och självför- sörjningsgraden, trots en viss minsk- ning av kaloriförbrukningen per capita, på grund av befolkningstillväxten falla från 98 % »normåret» 1962/63 till 94 %. Liksom alla prognoser av detta slag är den behäftad med en betydande osäker- hetsmarginal.

Viktigt är att observera, att mer be- tydande förändringar i produktionens och konsumtionens sammansättning måste beaktas vid bedömningen av för- sörjningslägets utveckling.

De tal för självförsörjningsgraden som angetts här och i det'föregående hänför sig till produktions- och konsumtionssammau— sättningen normåret 1962/63. En liknande normberäkning för 1965/66 har gett som resultat en självförsörjningsgrad av 91 %. Därvid är emellertid att märka. att själv- försörjningsgraden för animalier är oför- ändrad, medan den för vegetabilier på grund av minskad odling av brödsäd och sockerbetor kraftigt nedgått. En betydande förskjutning i produktionens sammansätt- ning har sålunda skett. Produktionskapa- citeten inför en avspärrning har därför mellan normåren 1962/63 och 1965/66 inte nedgått så starkt som reduktionen av själv- försörjningsgraden för samtliga produkter från "98 till 91 % tyder på. Överförs för 1965/66 från animaliesidan en viss del av produktionen till vegetabiliesidan så att en'återgång till 1962/63 års relation vege— tabilier—animalier uppnås, erhålls en självförsörjningsgrad av 94 % för hela pro- duktionen. Detta räkneexempel ger en upp— fattning om effekten av de förskjutningar i produktionens sammansättning som be- räknats mellan normären 1962/63 och 1965/66.

Nu anförda kalkyler (utförda våren 1966) bestyrker den sakta nedåtgående trend för den i beredskapssammanhang relevanta produktionskapaciteten i för- hållande till konsumtionen, som vi tidi— gare angett som sannolik redan vid oför-

ändrad jordbrukspolitik. Det är väsent- ligt att skilja mellan en prognos för för- sörjningsutvecklingen av detta slag å ena sidan och en målsättning för den- samma såsom utgångspunkt för en med— veten politik å den andra. Den senare måste, såsom framgått av det föregåen- de, baseras på en avvägning mellan å ena sidan behovet att i olika situationer trygga en försörjning på såväl kort som lång sikt och å andra sidan de samhälls- ekonomiska kostnaderna härför. Dessa är vid nuvarande prisnivå på världs- marknaden mycket betydande. Då så— som framgått av det föregående en så hög självförsörjningsgrad som den nu- varande inte är erforderlig ur bered- skapssynpunkt, finner vi en viss krymp- ning av produktionsvolymen ur sam- hällsekonomisk synpunkt starkt moti- verad. '

Vi finner mot denna bakgrund, att jordbrukets produktionsvolym i för- hållande till konsumtionen inte avtagit så snabbt som ur samhällsekonomisk synpunkt har varit önskvärt. Orsaker härtill har varit bl. a. produktionsfak— torernas trögrörlighet och den bristan— de effektiviteten i hittills använda me— del för att åvägabringa en sådan anpass- ning. Den nedgång av självförsörjnings- graden, 5011] under det närmaste decen- niet väntas ske enligt förut anförda prognoser, anser vi inte vara tillräcklig. En sänkning i snabbare takt av själv- försörjningsgraden i fråga om jord- bruksprodukter bör därför eftersträvas. En sådan minskning synes även av and- ra skäl, främst marknadsmässiga, vara motiverad.

Förutsatt att de från jordbruket fri- gjorda resurserna kan få en bättre alter— nativ användning och att sänkningen sker i samband med anlitande av de medel för omställning m. m., som vi föreslår i det följande, bör fram till slutet av 1970-talet en sänkning av själv—

försörjningsgraden eftersträvas ned till en nivå, vilken alltjämt fyller de krav på beredskap, som vi uppställt, näm- ligen ned till ca 80 %. En nedgång i självförsörjningsgraden till denna nivå behöver från beredskapssynpunkt inte föranleda andra åtgärder än den ut- ökning av lagren vi förut antytt.

Med hänsyn till föränderligheten i alla de faktorer, som påverkar produk- tionsmålsättningen och då särskilt det världspolitiska läget, prisutvecklingen på världsmarknaden och lagringstekni— ken, måste en omprövning av produk— tionsmålsättningen som tidigare fram— hållits fortlöpande komma till stånd.

4. Målsättning för rationaliseringspoli- tiken '

Inom den ram som produktionsmål— sättningen anger bör den långsiktiga jordbrukspolitiken ha till mål att skapa möjligast effektiva företag. Utformning- en av sådana företag bör successivt an- passas efter den tekniska utvecklingen. Genom en sådan politik tillgodoses det ur samhällsekonomisk synpunkt centra- la kravet att kostnaderna för de fram- ställda livsmedlen blir så låga som möj- ligt, dvs. att de resurser, som tas i an- språk för den önskade produktionen, nedbringas till ett minimum.

Då produktionen (vid oförändrad jordbrukspolitik), som förut nämnts, även i fortsättningen kan väntas inte oväsentligt överstiga vad som är erfor- derligt ur beredskapssynpunkt, anser vi det angeläget att ytterligare åtgärder vidtas för att påskynda frigörandet av arbetskraft i jordbruket och borttagan— det av sämre åker ur jordbruksdrift. Den rörlighetsbefrämjande arbetsmark- nadspolitik som är under utbyggnad bör därvid aktivt tillämpas även för jord- brukets arbetskraft och ge ett effektivt

stöd till omskolning och omställning till annan verksamhet.

För att underlätta säväl effektivise- ringen inom jordbruket som resursut- flyttningen anser vi att —— liksom hittills ett samhälleligt rationaliseringsstöd är erforderligt. Ett dylikt stöd ligger helt i linje med de förut nämnda samhälls- ekonomiska målsättningarna. Den när- mare utformningen av detta rationalise- ringsstöd kommer att redovisas i kapit- len IV—VII. Vi vill emellertid redan här understryka betydelsen av det i väsent- liga hänseenden nya inslaget i denna rationaliseringsverksamhet, nämligen det aktiva omställningsstödet. Behovet av denna typ av stöd framstår som sär— skilt angeläget då omställningsproces- sen i allt större utsträckning hänför sig till brukarna, som i regel är mer bund- na till jordbruksdriften än familjemed- lemmar och anställda. Eftersom jord- brukets effektivisering inte kan baseras på produktionsökning totalt sett, måste rationaliseringen innebära en betydan— de minskning av de i produktionen en— gagerade resurserna, i första hand ar- betskraft och mark. Erfarenheterna av strukturrationaliseringen visar bl. a., att en sammanslagning av mindre jordbruk till större företag leder till en effektivi- tetsökning men oftast inte till någon produktionsminskning. En viss nedlägg- ning av marginella arealer påverkar inte heller produktionsutvecklingen särskilt starkt, eftersom produktionen från des- sa ofta sämre jordar är tämligen ringa. Det måste därför, inte minst ur jord- bruksnäringens synpunkt, vara önsk— värt att utflyttningen av arbetskraft från näringen och nedläggningen av åker även i fortsättningen försiggår i snabb takt.

Hittills har arbetskraftsutflyttningen i huvudsak skett utan större föränd- ringar i fastighetsstrukturen. I fortsätt- ningen blir även en betydande struk-

turrationalisering nödvändig, eftersom minskningen av arbetsinsatsen på fler- talet bestående brukningsdelar inte kan drivas mycket längre. För att under- lätta denna arbetskraftsutflyttning anser vi att omställnings- och flyttningsbidrag i olika former måste få en långt mer framskjuten plats än hittills som medel att underlätta utvecklingen. För att des- sa bidrag skall bli effektiva krävs vidare en koordinering av planer och beslut hos de statliga arbetsmarknads- och jordbruksrationaliseringsorganen.

5. Målsättning för prispolitiken

Det andra medlet för att uppnå en minskning av produktionen och en snabbare reduktion av självförsörjnings- graden är prisavvägningen. Möjligheter- na att använda detta medel är emeller- tid delvis begränsade. En prispolitik, som på kort sikt verkar starkt begrän- sande på produktionen, kan i vissa si- tuationer synas nödvändig, men kan ur samhällets synpunkt vara oekonomisk genom att den befintliga produktions- kapaciteten inte helt utnyttjas. En pro- duktionsbegränsning inom jordbruket blir i regel ekonomisk först då den sker genom en successiv krympning av hela produktionsapparaten.

De angivna medlen, rationaliserings- åtgärder och prispolitik, är inte obero- ende av varandra till sina verkningar. Om överhuvudtaget en i det stora he- la effektivt arbetande jordbruksnäring skall kunna skapas och i fortsättningen fungera, krävs ett omfattande rationali- serings- och omställningsstöd i förening med en prisnivå, som å ena sidan ej får vara så hög att den försvårar rationa- liseringen (motverkar frigörande av resurser från jordbruket till andra nä- ringar) men å andra sidan ej får vara så låg, att produktionen faller så starkt

att produktionsmålsättningen äventyras eller lönsamheten blir så dålig, att sti- mulansen till investeringar i rationella jordbruksföretag blir otillräcklig. Den målkonflikt, som här kan föreligga, bör kunna mildras genom att betydligt stör- re insatser görs i jordbruket än för när- varande vad beträffar rationalisering och omställning. Härför krävs både öka— de statliga insatser administrativa och ekonomiska och ökade insatser av de enskilda jordbrukarna ävensom ett aktivt stöd från jordbruksorganisa- tionernas sida i omvandlingsprocessen. Vidare erfordras realistiska lösningar av finansierings- och markdispositions- frågorna.

Det bästa kriteriet på prisnivåns lämplighet i här berörda hänseende är jordbrukarnas reaktion på'densamma, som manifesteras i planer och konkreta åtgärder. Blir produktionen för stor och strukturomvandlingen för långsam, är prisnivån för hög och blir produktionen för liten och den tekniska effektivise- ringen otillräcklig, är den för låg.

De rationaliserings- och omställnings— åtgärder som hittills genomförts ger oss ej tillräcklig grund för att bedöma, hur ett betydligt utvidgat program på detta område skulle verka på markfrigöran- de, resursutflyttning och total produk— tion och vid vilken prisnivå man här- vidlag skulle få en eftersträvad minsk- ning av produktionen till stånd i för- ening med en snabb framväxt av ratio- nella jordbruk. Då man sålunda ej på förhand kan avgöra, hur ett utökat och delvis nytt rationaliserings- och omställ- ningsstöd verkar och vilken prisnivå som bör upprätthållas för att nå de upp- ställda målsättningarna, föreslår vi att man under en övergångsperiod efter ut- gången av det andra provisorieavtalet, dvs. fr. o. m. 1.9 1967, bör pröva sig fram på sätt som framgår av det följan- de. Längden av denna period bestäms

av den tid det tar att avläsa verkning- arna av de åtgärder som vi föreslår. Vi anser att härför erfordras minst tre års erfarenhet, som statistiskt kan redovisas först efter ytterligare någon tid.

Prispolitiken under den angivna över- gångsperioden bör enligt vår mening kännetecknas av återhållsamhet så att rationaliserings- och omställningsåtgär- derna inte motverkas. Utgångspunkten bör vara det gränsskydd för jordbruks— produkter som råder den 31 augusti 1967, dvs. vid utgången av det andra provisorieavtalet, med tillägg av kom— pensation för den allmänna prisupp- gången under sista halvåret enligt av- talets s. k. inflationsregel. Den kvanti— tativa effekten av såväl rörlighetsstimu- lerande åtgärder som prispolitik med produktionsstyrande syfte är oviss. Vi anser att båda dessa medel måste prö- vas för att uppnå den eftersträvade sänk— ningen av produktionsvolymen. Pris- nivån för jordbruksprodukter bör under de närmaste åren ej få stiga fullt så snabbt som den allmänna prisnivån.

Det kan i sammanhanget nämnas, att realpriserna för såväl jordbruksproduk- ter som industrivaror (partipriser) un- der de senaste decennierna fallit och att de senare fallit starkare än priserna för jordbrukets produkter (jfr kap. A: XIII). Vidare kan nämnas, att under lO-årsperioden 1956—65 realprisnivån för jordbrukets produkter (mått som kvoten mellan jordbruksnämndens pro- ducentprisindex och konsumentprisin— (lex) fallit med i genomsnitt ca 0,2 % per år. (Om man utgår från en ren av- räkningsprisindex i stället för produ- centprisindex, blir talet ca 0,4 %).I

I avvaktan på erfarenheter av effek-

1 Till följd av variationer i årsmånen m.m., vilka påverkar priserna, blir beräkningar av pristrender för så pass korta perioder som 10 a 15 är självfallet mycket osäkra statistiskt sett är de angivna procenttalen

Lomgivna med stora felmarginaler.

ten av andra föreslagna jordbrukspoli- tiska åtgärder bör denna' prisutveckling i stort sett bibehållas under övergångs- perioden. -

Det bör framhållas, att en realpris- sänkning av den "storleksordning, som nu antytts, inte innebär en reell in— komstsänkning för jordbruket» som hel- het betraktat eftersom, med det prissy- stem vi förordar, producenterna — i den mån marknadsförhållandena det medger _— i huvudsak bör kunna be- hålla sina rationaliseringsvinster (pro- duktivitetsförbättringar) och därigenom fortlöpande kunna förbättra sitt in- komstläge. I vilken omfattning detta sker blir beroende av producenternas egna insatser.

Prissättningen på jordbruksprodukter påverkar anpassningsprocessen även på så sätt att prisrelationerna mellan oli- ka jordbruksprodukter bestämmer vilka produktionsgrenar som blir lönsamma och därmed vilka företagsformer, inrik- tade på dessa grenar, som blir lönsam- ma. Vi förutsätter attvissa anpassningar sker av priserna på olika produkter för att påbörja genomförandet av de i det följande förordade ändringarna i pris- avvägningen mellan animaliska och ve- getabiliska produkter samt avveckling- en av olika regleringar. Vidare måste möjligheter finnas till en anpassning av prisrelationerna på kort sikt mellan oli- ka produkter för att bemästra mark— nadssvårigheter.

Den angivna genomsnittliga realpris- utvecklingen bör kunna ge en relativt god företagsekonomisk lönsamhet vid rationella företag. Den kan även väntas bidra till en tillfredsställande levnads- standard för ett stort antal jordbrukar- familjer i övrigt. Det av oss förordade prissättningssystemet avviker från det tidigare tillämpade främst genom att det inte direkt knyts till resultat från lön- samhetsberäkningar.

serings- och omställningsstödet i för- ening med den angivna prisnivåns'ver- kan på produktionsutvecklingen, på in- satsen av resurser och frigörande av mark, på tillkömsten av nya företag samt på inkomst- och lönsamhetsutveck- lingen bör successivt registreras. Ut- vecklingen bör följas med serier över resursinsatser, nettoproduktivitet, total- produktion (vid normala väderleksbe- tingelser), företagsutveckling och struk- turomvandling, lönsamhetsberäkningar och standardjämförelser. Särskilt bör omställningsåtgärdernas och prisernas inverkan på resursanvändningen och produktionens omfattning analyseras. För att få säkra hållpunkter härvid- lag torde erfordras att särskilda repre- sentativt upplagda jordbruksräkningar kommer till utförande. Dessa behöver inte ha samma omfattning som hittills- varande jordbruksräkningar, men de bör i stället göras med tätare mellan- rum, helst årligen men i vart fall vart- annat år. Likaså bör en plan för rela- tivt täta standardundersökningar upp- rättas. Vi föreslår att berörda statliga verk får i uppdrag att utarbeta planer m.m. i nämnt hänseende.

Av vad ovan sagts framgår, att man under övergångsperioden främst bör lita till omställningsstöd och rationali— seringsinsatser från såväl det allmännas som jordbrukets sida för att åstadkom- ma den önskade utvecklingen. Som ett led i denna verksamhet vill vi också för- orda, att smäbruksstödet (arealbidrag

? Jordbruksprisernas utveckling anser vi där- vid böra mätas med hjälp av jordbruks— nämndens producentprisindex. Den all- männa prisnivå, som man i förevarande fall skall utgå från, bör i fortsättningen mätas med hjälp av konsumentprisindex rensad från indirekta skatter, bostadskost- nad (exkl. bränsle och lyse), sprit och tobak samt sådana livsmedelskostnader, som är att hänföra till eller baserade på svenska jordbruksprodukter. Rensningen i fråga om sistnämnda post bör endast avse inflytandet av prisändringar på sådana produkter som innefattas i producentprisindex.

och leveranstillägg för mjölk) avvecklas vid utgången av det andra provisorieav- talet. Vi förutsätter därvid att omställ- ningsstödet tillämpas så, att det erbju- der brukare på små enheter ett väsent- ligt bättre alternativ jämfört med att kvarstanna i näringen. ,

Vi räknar med att de medel för 0111- läggning av den jordhrukspolitiska mål— sättningen som vi föreslår skall få en betydande effekt på jordbrukarnas lång- siktiga planering redan genom att våra förslag blir offentliggjorda, genom för- slagens remissbehandling och genom det därefter följande riksdagsbeslutet.

Efter övergångsperioden gäller det främst att konstatera hur utvecklingen förlöpt i olika hänseenden och med led- ning därav bedöma, vilka ytterligare åt- gärder som kan krävas. Det är nlöjligt att trots omfattande rationaliserings- ocll omställningsinsatser resursutflytt- ningen och markutbuden blivit för små, vilket lett till att önskad nedgång i pro- duktionsvolymen ej uppnåtts, samtidigt som bildandet av nya rationella företag ej kunnat ske i önskvärd omfattning. Vil- ka ytterligare åtgärder som därvid mås- te tillgripas för att styra utvecklingen måste bero på hur man bedömer de in- satta medlens verkningar. Likaså bör givetvis bedömas i vilken omfattning omställningar gjorts av näringsutövarna själva och deras organisationer för att uppnå de eftersträvade målen. Om ra- tionaliserings- och omställningsinsat- serna efter viss tid bedöms ha haft ef- fektiv verkan men de ställ-da målen det oaktat inte bedöms bli uppnådda under den tidrymd vi räknar med (fram till slutet av 1970-talet), bör ökade dylika insatser övervägas. Om däremot ratio— naliseringsverksamheten och omställ- ningsstödet bedöms inte ha fått önskad effekt ur samhällsekonomisk synpunkt (resursutflyttning och produktions- minskning), måste en ytterligare sänk- ning av realpriserna på jordbrukets pro-

dukter övervägas. Om trots en snabb utflyttning av produktionsfaktorer ur jordbruket minskningen i produktions- volymen inte skett i den takt vi förut- satt, beroende på en snabbare stegring av produktiviteten än väntat, blir dock kravet på en begränsning av produk- tionsvolymen inte lika angeläget.

Dä förut angett produktionsmål upp- nåtts, förntsätter vi att en produktions- målstyrd prissättning på jordbrukspro- dukter i huvudsak skall kunna tilläm- pas. Vi utgår därvid från att engsådan rörlighet för produktionsfaktorerna, särskilt arbetskraften, då har uppnåtts, att jordbrukarna kan reglera produk- tionsinriktningen och storleken av pro- duktionen med ledning av prissättning- en. Rationaliserings- och omställnings- åtgärder blir givetvis även i fortsätt- ningen nödvändiga.

I samband med behandlingen av de frågor som berörts i detta kapitel har vi övervägt spörsmålen om de framtida förhandlingsformerna samt ett utvidgat samråd mellan de myndigheter som ad— ministrerar rationaliserings- resp. pris- regleringsverksamheten. Våra övervä- ganden och förslag i dessa ämnen åter- finns i kapitel X: 5.

6. Sammanfattning

Sammanfattningsvis kan de väsentli— gaste delarna i en ny jordbrukspolitik och de för dennas förverkligande lämp- liga medlen anges sålunda.

1. Av samhällsekonomiska och mark- nadsmässiga skäl bör fram till slutet av 1970-talet under vissa förutsättningar självförsörjningsgraden successivt sän- kas till ca 80 % av full försörjning.

2. Inom den ram som produktions- målsättningen anger bör den långsiktiga jordbrukspolitiken ha till mål att skapa så effektiva företag som möjligt. Ut- formningen av sådana företag bör suc— cessivt anpassas efter den tekniska ut-

vecklingen. Genom en sådan politik tillgodoses det ur samhällsekonomisk synpunkt centrala kravet, att kostna- derna för de framställda livsmedlen blir så låga som möjligt, dvs. att de resurser, som tas i anspråk för den önskade produktionen, nedbringas till ett minimum.

3. För att förverkliga den jordbruks- politiska målsättningen kan användas dels rationaliserings- och rörelsestimu- lerande medel, dels prispolitiska åtgär- der. Eftersom vi nu ej med säkerhet kan bedöma, hur dessa medel kommer att verka, bör under en övergångsperiod av minst tre år räknat från 1 september 1967 följande åtgärder vidtas:

a) Betydande ekonomiska och admini- strativa insatser på rationaliserings— politikens område. Effektiva åtgä-r- der sätts in för omställning av den arbetskraft som vill övergå till an- nan verksamhet. (Den närmare ut- formningen av dessa åtgärder redo- visas i kap. IV—VII.) Småbruksstö- det i nuvarande former avskaffas.

b) I avvaktan på att effekten av ratio- naliserings- och omställningsåtgär— derna kan registreras och analyseras bör riktpunkten för prispolitiken under övergångsperioden vara, att prisnivån för jordbruksprodukter ej får stiga fullt så snabbt som den all- männa prisnivån (angående inne- börden härav hänvisas till kap. X). Vid ett sådant prissystem bör jord- brukarna i huvudsak kunna behålla sina rationaliseringsvinster. — Pla- ner bör upprättas för täta represen- tativa jordbruksräkningar samt för standardundersökningar för att be- lysa utvecklingen i jordbruket och andra näringar.

4. Efter övergångsperiodens slut bör utgångspunkten vara att man, förutom de rationaliserings- och rörelsestimule— rande åtgärderna, skall kunna använda prispolitiska medel i ökad omfattning,

om så bedöms vara erforderligt. Om rationaliserings- och omställningsinsat- serna har haft effektiv verkan men mål- sättningen ej kan väntas bli uppnådd under den tidrymd vi räknar med (fram till slutet av 1970-talet), bör öka- de dylika insatser övervägas. Om där- emot rationaliserings— och omställnings- verksamheten inte har fått önskad effekt ur samhällsekonomisk synpunkt (re- sursutflyttning och produktionsutveck- ling), nlåste ytterligare sänkning av realpriserna påjordbruksprodukter kun— na komma ifråga.

0. Om trots en snabb utflyttning av produktionsfaktorer ur jordbruket minskningen i produktionsvolymen inte skett i den takt vi förutsatt, beroende på en snabbare stegring av produktivi- teten än väntat, blir kravet på en be- gränsning av produktionsvolymen inte lika angeläget.

6. Med hänsyn till föränderligheten i alla de faktorer, som påverkar produk- tionsmålsättningen och då särskilt det världspolitiska läget, prisutvecklingen på världsmarknaden och lagringstek- niken, måste en omprövning av produk- tionsmålsättningen fortlöpande komma till stånd.

7. Då förut angett produktionsmål uppnåtts, förutsätter vi att en produk- tionsmålstyrd prissättning på jordbruks— produkter skall kunna tillämpas. Vi llt- går därvidlag från att en sådan rörlig- het för produktionsfaktorerna och då särskilt arbetskraften har uppnåtts, att produktionsinriktningen och storleken av produktionen i jordbruket kan regle- ras i huvudsak genom prissättningen. Rationaliserings— och omställningsåt- gärder blir givetvis även i fortsättning- en nödvändiga.

8. Utvidgat samråd förutsätts mellan de myndigheter som administrerar ra- tionaliserings— resp. prisregleringsverk- samheten.

KAPITEL IV

Rationaliseringen och dess planering

1. Allmänt om rationaliseringen A. Rationaliseringens syfte I närmast föregående kapitel har vi bl.a. uttalat, att den långsiktiga jord— brukspolitiken —— inom produktionsmål- sättningens rain _— bör ha till mål att skapa så effektiva företag som möjligt. För att underlätta såväl effektivisering- en inom jordbruket sonl utflyttningen av resurser från näringen erfordras, som vi där framhöll, såväl ett fortsatt samhälleligt rationaliseringsstöd (i tra- ditionell mening) som ett aktivt om- ställningsstöd. Det senare kan betraktas som ett i väsentliga delar nytt medel-i ratiollvaliseringsverksamlleten. I föreliggande kapitel behandlar vi översiktligt vissa med rationaliserings— verksamheten sammanhängande allmän- na problem samt framlägger förslag av- Seende främst åtgärder för planeringen av denna verksamhet, vars utformning och omfattning mer ingående behand- las i kapitlen V och VII.

B. Företagens effektivisering Av Sveriges omkring 200 000 lantbruks-' företag är en stor del inte rationellt uppbyggda och saknar där-för förutsätt- ningar att effektivt utnyttja känd och väntad teknik. Väsentliga brister före— ligger säl'unda ofta i fråga onl m.arktill— gångar, arrondering och bebyggelse samt i fråga om driftens organisation. Rationaliseringens uppgift är att söka

avhjälpa dessa brister vid de utveck- lingsbara enlletern-a. Det är naturligtvis främst på jordbrukarna själva som an- svaret härför faller. Med hänsyn inte minst till att p-risstödets storlek blir beroende av bl. a. jordbruksproduktio- nens effektivitet, har det länge betrak- tats som utomordentligt viktigt, att det allmänna tillhandahåller personella re- surser och stöd i olika former för att underlätta rationaliseringen. Även fram; deles erfordras en statligt administrerad rationaliseringsverksamhet.

Målet för den på det enskilda lant— bruksföretaget inriktade rationalise- ringsverkslamheten bör vara att åstad- komma en ekonomiskt optimal kombi- nation av arbetskraft, mark och kapital. Verksamheten bör syfta till 'att främja skapandet och vidareutvecklingen av anpassningsbara lantbruksföretag, som har goda förutsättningar att effektivt (med ekonomisk fördel) utnyttja den vid varje tidpunkt bästa kända tekniken. Statliga insatser för att främja rationa- liseringen kan hänfönas till såväl jord- bruks- som skogsbrukspolitiken. Efter— som en särskild utredning överväger frågan 0111 den framtida skogsbrukspo- litikens utformning, har vi utgått från att tills vidare'oflörändrade förutsätt- ningar skall gälla för de rationalise- ringsinsatser som avser skogsbruk.

Vi har inte ansett det lämpligt att fastlägga några särskilda företagstyper som mål för nationaliseringsarbetct. I vilken riktning-man bör sträva i detta

arbete har belysts i kapitel A:IX och där redovisade undersökningar om ef- fektiviseringsvägar för lantbruket (SOU 1963: 66). En optimal resursanvändning kräver en ständigt fortgående anpass— ning till nya förhållanden. Vidare blir de lokala förhållandena dock till myc- ket stor del avgörande för vilken före- tagsform och driftsinriktning som är lämpligast. Det går ej heller att en gång för alla uppställa mallar för utveckling- en. Erfarenheterna av 1950-talets jord- brukspolitik har — såsom framhålls i kapitel A: XV klart visat detta.

Vid prövningen av frågor om statligt stöd till tilltänkta rationaliseringsåtgär- der bör utgångspunkten även i fort- sättningen vara de i gällande rationali- seringskungörelse (nr 342/1948) intag- na bestämmelserna. Innebörden av des- sa är kort uttryckt, att statligt ekono- miskt stöd till nationaliseringsåtgärde-r av olika slag må .utgå endast till sådana åtgärder, som medför bestående nytta för jordbruket och som är lönsamma, underförstått att åtgärderna även för framtiden blir lönsamma. Lantbruks— styrelsen säger i sina anvisningar1 till nämnda kungörelse bl. a. följande:

Kravet på bestående nytta har närmare utformats så, att investering hänförlig till den brukade jorden, förutsätter att denna kan antas bli utnyttjad som jordbruksjord under överskådlig tid. Om investeringen av- ser byggnad eller annan fast anläggning skall den dubbla förutsättningen vara fylld att det dels skall bedömas som uppenbart att brukningsenheten kommer att på lång sikt bestå som självständig brukningsen- het, dels att det ur allmän synpunkt befin- nes önskvärt att så sker. Så får anses vara fallet om det antingen ur allmän jord— bruksekonomisk synpunkt eller ur lokali- seringssynpnnkt är önskvärt att bruknings- enheten består.

Avgörandena i de enskilda fallen krä- ver ingående utredningar och investe- ringskalkyler för belysande av vad som kan betraktas som lönsamt. Det åligger

lantbruksnämnderna att utföra kalkyle- ring till vägledning vid bedömning av de ekonomiska föru—tsä-ttningarna för olika företagstyper inom skilda regioner.

I rationaliseringsarbetet måste upp- märksammas, att vid beräkningen av ersättningen till arbetskraften och för- rän'tningen av det ins-atta kapitalet det inte är tillräckligt att enbart kalkylera med marginella utbyten och att alltså utgå från att vissa produktionsresurser i företaget är långsiktigt bundna. För— far man så, kan lealkylmässigt erhållas mycket hög lönsamhet för kapitaltill- skott till i och för sig föga utvecklings- dugliga företag. Mycket stor vikt måste i stället fästas vid att de som regel knappa medlen endast bör satsas i före— tag, som bedöms som helhet tagna vara effektiva eller i varje fall kan antas bli det inom rimlig tid. De i princip vikti— gaste samhällsekonomiska kriterierna på att ett jondbru'ksföretag är meningsfullt att satsa på utgör, att det beräknas ge minst samma arbetslön och samma rän- ta på kapitalet som vid alternativ all- vändnin-g av produktionsfaktorerna i andra delar av näringslivet. Till frågan om prisnivåns betydelse för bedömning- arna åte-rkommer vi sena-re.

Som ett första led i rationaliserings- arbetet bör företagarna på lämpligt sätt informeras om den tekniska utveckling— en och de krav denna ställer på företa— gens storlek, utrustning och drift. Till- lämpningen av nya metoder bör ske på grundval av en ekonomisk helhets— bedömning av lantbruk'arnas företag och dessas förutsättningar. För det praktiska arbetet härmed behövs en precisering och exemplifiering från tid till annan och i olika delar av landet av vad som för varje företagstyp skall betraktas som rationellt. Vidare är det angelä- get, att föreliggande brister i lantbru-

1 Kungl. lantbruksstyrelsen, meddelanden, serie C nr 7, sid. 51. Stockholm 1960.

kets struktur och driftsformer analy- seras och att det också blir klargjort, på vilka vägar det kan vara möjligt och lämpligt att komma .till- rätta med bris- terna. Det är därför ,vi låtit utföra den. undersökning angående lantbrukets ef- fektiviseringsvägar som förut omtalats. Denna undersökning ger exempel på hur lämpliga mål kan preciseras för olika delar av lan-det med hänsyn till teknisk nivå, tillgång på arbetskraft, jordbruks— jord, skogsmark och kapital. Det före- ligger enligt vår mening ett starkt behov av fortlöpande undersökningar av detta slag till ledning för arbetet med de enskilda företagens effektivisering.—

Lantbruksstyrelsen och lantbruks- nämnderna bör därför fortlöpande föl- ja den jordbrukstekniska och jordbruks- ekonomiska utvecklingen och på lämp- liga vägar informera företagarna om denna. Även jordbrukets egna organi- sationer får förutsättas medverka i så-' dant hänseende. Det är emellertid ock-' så nödvändigt, att den jordbruksekono- miska forskningen skaffar fram de fak- ta och de kalkylmetoder, med vilka ra- tionaliseringsorganen skall arbeta. Vi anser därför, att till lantbruksorgani- sationens förfogande årligen bör stäl- las medel, förslagsvis 200000 kr,. att utnyttjas för beställningsarbeten (s. k. uppdragsforskning) vid olika vetenskap— liga institutioner. Det är inte möjligt att idag ge besked om vilka resurskom- binationer som om ett antal år är opti- mala och vilka tekniska resurser som då står till buds. Så mycket är emellertid klart, att framtiden kommer att bjuda på många förändringar och att rationalise- ringsverksamheten behöver en tillräck- ligt utbyggd beredskap inför dessa.

C. Utflyttning av resurser

Såsom framgår av de redogörelser vi lämnat i del A av betänkandet (särskilt

kap. A: IV) pågår sedan länge en kraf- tig utflyttning av arbetskraft från jord- bruket till andra näringar. Vidare för- siggår numera en minskning av åker— arealen, delvis i samband med skogs- plantering. De statliga rationaliserings- org—anens arbete med att stödja upp— byggandet av effektiva lantbruksföretag innebär möjligheter att påverka resurs- användningen inom jordbruket. Det är angeläget, att rationaliseringsorganen har tillgång till sådana uppgifter om produktionsresurserna och deras alter- nativa användningsmöjlighet, att deras stödjande och ledande arbete kan ut— föras på ett riktigt sätt. Betydande sam- hällsekonomiska vinster kan, som fram- hållits i kapitel III, uppnås genom en snabb överflyttning av arbetskraft och mark från de marginella jordbruken till andra jordbruk eller till andra näring- ar. Även för den berörda jordbruksbe- tolkningen innebär en övergång till an- nan sysselsättning i många hänseenden påtagliga fördelar. Att med olika ar- betsmarknadspolitiska medel stimulera till övergång framstår därför som en central uppgift, till vilken vi återkom— mer i kapitel VII. Samhället bör även underlätta den frigjorda åkerarealens användning för andra produktiva än- damål, särskilt skogsplantering.

Den rationaliseringsverksamhet, som syftar till att bygga upp framtidens jord— bruksföretag, bör i första hand ta sikte på att för jordbruksdrift tillvarata den härför lämpligaste marken, dvs. den mark som har den bästa arronderingen, det lämpligaste läget och kan ge den högsta avkastningen. Vidare bör den in— riktas på företagsenheter, som redan delvis utbyggts eller kan utbyggas med tillräckligaarealer och som på grund av läge och. kapitalutrustning, särskilt bebyggelse, långsiktigt kan väntas för— bli bärkraftiga enh-eter. Verksamheten bör slutligen syfta till att i jordbruket

behålla endast den arbetskraft, som på grund av fallenhet och yrkeskunskaper synes ha de bästa förutsättningarna att verka i denna näring.

Motiven'för'att stödja och påskynda den pågående övergången av produk- tionsresurser (främst arbetskraft) från jordbruket till andra samhällssektorer är flera. Vi' har tidigare -(i kap. III) i samband med vårt ställningstagande i fråga om produktionsmålsättning disku- terat dessa motiv. De sammanfattas här i 'tre punkter.

a) Bättre samhällsekonomiskt utbyte erhålls, om en del produktionsresurser inom jordbruket övergår till andra sek- torer av näringslivet.

b) Kvarvarande jordbruk får bättre rationaliseringsmöjligheter och därmed förutsättningar för bättre lönsamhet, om utbudet av jordbruksfastigheter ökar. ' ' c) Förbättrad levnadsstandard upp— nas för dem, som övergår från ofull— ständiga och ej utvecklingsbara bruk- ningsenheter till annan verksamhet.

Familjejordbruket, som varit och fort— farande är den helt dominera-nde före- tagsformen inom lantbruket, utgör för innehav—arna såväl ett arbetsställe som en bostad. Föret-agsformen har gett en känsla av trygghet, s'om utgjort ett livsvärde under många generationer och som ännu präglar mångabrukares in- ställning till sitt företag. Den tekniska utvecklingen har emellertid gjort det mindre jordbruket till ett med hänsyn till dagens krav ofta oekonomiskt före— tag. I en del fall erbjuder dessa jord- bruk ej heller lämpliga bostäder. Bosta- den i det utvecklade och differentierade samhället kan inte ses som en fristående anläggning, för jordbrukarens del en- dast knuten till hans arbetsplats. Bosta- den står också i relation till samhälls- tjänster av olika slag, skolor, sjukvård, affärstjän—ster, kommunikationer och an-

läggningar för kultur, nöjes- och frilufts- liv. Lantbrukarbostade'n har ofta ej rätt läge med hänsyn härtill. . Nu angivna omständigheter borde i och för sig stimulera till ett jämfört med tidigare ökat utbud av jordbruks- fastigheter." Erfarenheterna visar emel— lertid, att så knappast är förhållandet. Utbudet 'motverkas av andra faktorer, såsom bristande kännedom om möjliga alternativ till arbete och bostad, tradi- tionella värderingar och osäkerhet be- träffande framtiden, brist på alternativa inves-teringsmöjligheter, alltså osäkerhet om försörjnings- och bosta-dsmöjlighe- terna under kommande år överhuvud- taget. Förväntningar om stigande mark- värde och vikande penningvärde torde också kraftigt hålla tillbaka utbudet. Arbetsmarknvadspolitiska medel står numera i en helt annan utsträckning än tidigare till förfogande för anpassning av- arbetskraft till nya verksamheter. Samhället sats-ar mycket på arbetsför- medling, omskolning, flyttningsstöd och liknande. Dessa förmåner står princi- piellt till förfogande även för den under— sysselsat-ta arbetskraften i jordbruket. Om de resurser som ställs till förfogande blir tillräckliga, kan möjligheterna för denna arbetskraft, även för brukarna, att övergå till annan. verksamhet vän- tas bli betydligt bättre än hittills. Äldre företagare i lantbruket kan dock beräk— nas i en del fall få anpassningssvårig- heter på ett nytt arbetsfält. För företa- garna inom jordbruket innebär en om- ställning titl annan verksamhet i regel, att såväl företaget som sådant som bo- stadsfastigheten 'skall avvecklas.

D. Samordning av rationaliseringspolitiska och prispolitiska åtgärder

Vid en given företagsstruktur (given kombination av jord, arbete och kapi- tal) bestäms lönsamheten av relatio-

nen mellan priserna på insatta produk- tionsmedel och framställda produkter. En stor del av investeringarna i jord— bruk är av långsiktig natur. En lönsam- hetskalkyl måste därför grundas på vis- sa antaganden om den relativa prisni— vån på jordbruksprodukter för rätt lång tid framåt.

Vi förutsätter, att statliga och andra organ i fortsättningen liksom hittills skall stå jordbrukarna till tjänst med råd och upplysningar, planering och kalkylering. Vi förutsätter också, att statsmakterna kommer att utöva ett be- stämmande inflytande på prissättning- en på jordbruksprodukter. På grund av sambandet mellan rationaliseringsverk— samheten och kalkyleringen för denna samt prissituationen måste i princip en sådan prisnivå eftersträvas, som sti— mulerar skapandet av effektiva jord- bruksföretag och ger dem tillräckliga förutsättningar att konkurrera på mark- naden om arbetskraft och kapital utan att mer produktionsfaktorer på lång sikt binds i jordbruket än som erford- ras av beredskapsskäl. Detta är ett villkor för att rationella enheter skall kunna byggas upp och för att väl kvali— ficerade personer och riskvilligt kapital långsiktigt skall komma att engagera sig i jordbruket. Anpassningsprocessen har hittills —— såsom berörts i kapitel A:XV i stor utsträckning bestått i en utsortering av svaga element i jord— bruksproduktionen; mindre företag och lågt avkastande marker. Detta är helt naturligt med hänsyn till fastighets- strukturen inom jordbruket. En utsorte- ring av svag-a element kan väntas domi— nera u-tvecklingen också i fortsättning— en. Anpassningen måste emellertid även och framför -allt innefatta en uppbygg- nad av nya, effektiva enheter.

Såsom vi utvecklat i kapitel I är det ett jordbrukspolitiskt dilemma, att förbättrad lönsamhet i näringen genom

prisstöd eller andra lönsamhetsförbät- trande åtgärder å ena sidan ger kapi— tal till ökad effektivisering, men å andra sidan också medför risk för att allt— förlmycket resurser kvarblir i näring- en, vilket i sin tur kan medföra över- produktion, prisfall och stagnerad ra- tionalisering. Vid insättandet av olika rationaliseringsmedel måste sålunda hänsyn tas till de prispolitiska åtgär- dernxa. Det är en nödvändig förutsätt— ning för ra-tionaliseringsorganens arbe— te, att man kan veta något om den san— nolika, långsiktiga prisnivån för olika jordbruksprodukter och produktions- medel. Vid beslut angående prisstödet måste :i andra sidan hänsyn också tas till effekten på företagens effektivise— ring. Det bör anmärkas, att sambandet mellan prisnivå och rationalisering på litet längre sikt inte är entydigt. Mot varje prisnivå svarar i och för sig en företagsstruktur som ger ett visst antal enheter lönsamhet. Vid en successivt fortgående anpassning får detta enkla faktum inte förbises.

Vi har funnit det vara en brist, att rationaliseringsverksalnheten och den prisreglerande verksamheten hittills ej varit tillräckligt samordnade på det administrativa planet. Det ovan presen— terade dilemmat och våra i kapitel Ill framförda förslag om den framtida jordbrukspolitiken motiverar en ökad samverkan mellan i första hand lamt-- bruksstyrelsen och statens jordbruks— nämnd. Beträffande formerna för den— na samverkan återkommer vi såsom an— förts i kapitel Ill närmare i kapitel X: 5. l förevarande sammanhang förutsätter vi, att utvecklingsarbetet och planering— en för jordbrukets rationalisering kan ske med kännedom om den sannolika, långsiktiga prisnivån. Statistiken över utvecklingen bör uppläggas så, att den kan belysa sambandet priser-rationali— sering.

Lantbruksstyrelsens jordbruksekono- miska undersökning (JEU, jfr kap. A: XIII) ger vissa möjligheter att studera sambandet mellan rationalisering—Spoh- tiska och prispolitiska åtgärder. Frågan om denna unwdensöknings framtid-a ut- formning har behandlats .av ett flertal utredningar och senast »av delegationen för statistikfrågor. Ur dess betänkande? må följande återges.

Bakgrunden till den nuvarande upplägg- ningen av den jordbruksekonomiska under- sökningen är att det både för prisregle- rings- och rat-ionaliseringsverksamheten fö- religger behov av detaljerade ekonomiska data som inhämtas från jordbrukarnas bokföring. Det har inte ansetts möjligt att utföra en undersökning med erforderlig de- taljrikedom på grundval av ett sannolik- hetsurval av gårdar; det har befarats att bortfallet i så fall skulle bli alltför stort.

Vid prisförhandlingarna har man med hänsyn till berörda svårigheter accepterat att undersökningen baseras på ett selektivt urval av gårdar. Det kan emellertid ifråga— sättas om icke selektiviteten innebär en all- varlig brist även i det sammanhanget. Mål- sättningen för jordbrukspolitiken är för närvarande att bereda jordbrukare med går- dar av viss storlek och viss rationalise— ringsgrad inkomstlikställighet med industri- arbetare. Det korrekta hade varit att mot bakgrunden härav först fixera en målpopu- lation för undersökningen, och därefter ut- forma undersökningen så att dess resultat kunde generaliseras till gårdar i den så- lunda definierade populationen. Då man accepterat förmåga och villighet att genom- föra en detaljerad bokföring såsom krite— rium för populationens avgränsning har man infört en selektivitet, vars betydelse i sammanhanget är i stor utsträckning okänd. Detta är ur statistisk synpunkt icke accep- tabelt.

Även i framtiden kommer de berörda he- hoven av statistiskt underlag för forskning och åtgärder rörande jordbrukets rationa- lisering samt för den samhällsekonomiska analysen att kvarstå. Behovet av en jord- bruksekonomvisk undersökning som ett in- strument i jordbruksregleringen är beroen- de av jordbruksutredningens resultat. Även om klarhet ännu ej råder på denna punkt torde det dock, som jordbruksutredningen framhåller i sitt tidigare berörda betänkan-

de. kunna förväntas att det för detta ända- mål kommer att föreligga ett behov av en jordbruksekonomisk undersökning även i framtiden. Delegationen har baserat sina förslag nedan på den förutsättningen.

'Med hänsyn till ovan berörda omständig— heter finns det enligt delegationens upp- fattning anledning att grundligt ompröva målsättning och metoder för den jordbruks- ekonomiska undersökningen. Delegationen föreslår att en särskild utredning tillsättes i detta syfte.

Vi anser i likhet med delegationen för statistikfrågor, att en omprövning av metoderna för den jordbruksekonomis— ka undersökningen bör ske. Utgångs- punkten för omprövningen bör vara den jordhrukspolitiska målsättning, som statsmakterna kommer att fastställa. Omprövning av metoderna är motive- rad såväl med hänsyn till den inbördes avstämnlingen av pris- och rational-i- seringspol—itiska åtgärder som behovet av data för den kalkylverksamhet, som berörts tidigare i detta kapitel.

2. Planeringens utformning A. Inledning

Rationaliseringen inom jordbruket däri inbegripet överflyttningen av resurser till andra näringsgrenar ut- gör en väsentlig del av hela närings- livets fortgående anpassning till stän- digt nya tekniska och ekonomiska för- utsättningar. Den planerande verksam- heten för jordbrukets rationalisering måste därför utformas som en integre- rad del av samhällsplaneringen i stort och inordnas i dess allmänna ram. Ut— vecklingen i jordbruket är mycket be— roende av utvecklingen i andra sam- hällsscktorer, särskilt i vad gäller nä- ringslivets lokalisering, efterfrågan på arbetskraft samt mark för bebyggelse- och fritidsändamål. Övrigt näringsliv

? Stencil, dat. 29. 12. 1964.

och samhällsverksamheten i dess olika former är i sin tur beroende av jord— brukets lokalisering, produktion och företagsformer.

I föregående avsnitt av detta kapitel har huvuddragen -i jordbruksrationalise- ringen redovisats. I det följande behand— las planeringen för rationaliseringsar- betet och dess relation till andra sam- hällsområden.

B. J ordhmksplanering Rationaliseringsverksamheten innebär en fortlöpande anpassning av jordbru- ket från ett ständigt förändrat utgångs- läge mot ett allmänt formulerat jord- brukspolitiskt mål. Planeringsverksam- heten får ses som uppdragandet av rikt- linjerna för denna verksamhet, ett band- lingsprognam. Eftersom utgångsläget och målsättn'ingens konkreta innehåll befinner sig i ständig förändring måste också planeringen för verksamheten ständigt förnyas. En meningsfylld och praktiskt användbar planering i lant- bruket bör därför utformas som en rul- lande planering, dvs. regelmässigt över— ses.

Jordbruksplaneringen skall föra fram till överväganden och handlingslinjer såväl centralt som regionalt. Inom den ram som den jordhrukspolitiska mål- sättningen anger, bör planeringen ge anvisningar om utvecklingen beträffan- de antal företag, var och i vilken om— fattning åkerjorden skall tas i anspråk, hur resurserna bör användas inom det enskilda företaget, dvs. hur före- tagen skall vara utformade, utrustade och dimensionerade, den arbetskraft som behövs inom jordbruket på längre sikt, arbetskraftsutvecklingen inom skogsbruket med hänsyn till förändring i avverkningskvantiteter och arbets- kraftsåtgång m.m. Den bör också ge

underlag för diskussioner om effekti- viseringsvägar och målsättningen för jord— och skogsbrukets rationalisering i olika delar av landet, för analys av behovet av åtgärder samt för riktlin- jer för rationaliserings- och rådgiv— ningsarbetet. Planeringen kan sägas komplettera de allmänna jordbrukspo- litiska riktlinjerna i form av regionalt differentierade handlingsprogram.

Många väsentliga frågor torde med fördel kunna avgöras på länsplanet. Återigen andra måste övervägas och av- göras på riksnivå. Jordbruksplanering- en har en teknisk-ekonomisk del, som består i utarbetandet av förslag till lös— ningar och handlingsprogram. Den har också en omdömesdel, som består i va- let mellan olika handlingsalternativ. Vid utformningen av organisationen för ut- vecklingsarbetet och den översiktliga jordbruksplaneringen måste båda dessa moment uppmärksammas. Ett antal grundligt utredda alternativa förslag måste kunna erbjudas såväl på det 10- kala planet som på riksplanet. En orga- nisation måste också finnas, som ger de många intressenterna i jordbrukets ra— tionalisering tillfälle till medinflytande.

Man har alltså anledning att tala om både en central och en regional plane- ring. Innebörden av dessa båda begrepp kan klargöras på följande sätt: Den centrala planeringen skall kunna ge

en överblick över förhållandena i stort, utvecklingstendenser och anpass- ningsmöjligheter

en allmän, sammanhållande ram, in- om vilken den regionala utvecklingspla- neringen kan bedrivas

underlag för samordning med annan planering på riksplanet

förutsättningar för att centralt an- passa dispositionen av det allmännas resurser efter behov och angelägenhets- grad. Den regionala planeringen skall kunna

ingå som en integrerad del i en på länsplanet allmänt driven samhällspla- nering

ange utvecklingstendenser och an- passningsmöjligheter för jordbruket in- om den samhällsekonomiska ramen

bilda underlag för överväganden av handlingsprogram med berörda intres- senter samt utformandet av sådana.

Vi anser det angeläget, att en plane- ring enligt nu angivna riktlinjer kom- mer till stånd. Den centrala planeringen bör lämpligen handhas av den nuva- rande arbetsenheten inom lantbrukssty— relsen för utvecklings- och planerings- arbete. En utbyggnad av enheten kan beräknas bli erforderlig för ändamålet. Förslag om behövliga personalförstärk- ningar för de vidgade arbetsuppgif- terna bör lämpligen avges av lantbruks— styrelsen i dess årliga anslagsäskanden vartefter erfarenhet vinns om verksam- hetens omfattning. Den regionala plane- ringen bör handhas av lantbruksnämn- derna. Förslag till erforderliga perso- nalförstärkningar bör kunna upprättas i samband med anslagsäskandena.

Vi förordar vidare, att till lant- hruksstyrelsen och lantbruksnämnder- na knyts rådgivande nämnder för sam- råd mellan berörda myndigheter och företrädare för olika intressen inom nä- ringslivet m. m. i större och viktigare planeringsfrågor. Dessa nämnder skulle sålunda få en likartad funktion som de programnämnder, som redan inrättats för kursverks-amheten för jordbrukets rationalisering. (Jfr statsverksproposi- tionerna IX ht 1960, p. C7 och IX ht 1962, p. C6.)

C. livsmedelsförsörjningen

Vi har i föregående kapitel konstaterat, att landets huvudsakliga behov av jord- bruksråvaror vid en avspärrning (be-

redskapsbehovet) kan täckas även efter en betydande minskning av den nu— varande produktionsapparaten. Hur långt en krympning av denna apparat kan fortgå utan att den ur beredskaps— synpunkt fastställda nedre gränsen för produktionen underskrids är osäkert, bl. a. med hänsyn till produktions- och lagringsteknikens fortgående föränd- ringar. Såsom framgår av kapitel lll har vi emellertid bedömt en krymp— ning av produktionen ned till omkring 80 % självförsörjning mot slutet av 1970-talet som den produktionsmålsätt- ning som tills vidare bör gälla.

I kapitel A:IX om effektiviseringså vägarna för lantbruket har vi redovisat en vid lantbrukshögskolan utförd me- todstudzie, som syftar till att belysa frå- gan om hur stor del av nuvarande re- surser i form av åker, arbetskraft och byggnader som kan behövas för att med hjälp av »teknik 1960» respektive med »teknik 1956—60» åstadkomma en in- hemsk livsmedelsproduktion av viss storlek (: den inhemska konsumtio- nen).

Vi anser det vara angeläget med fort- löpande studier över jordbruksrationa- liseringens och andra faktorers inver- kan på försörjningsläget. Till denna, problematik hör även frågan om lag-- ringsteknikens utveckling och dennas inverkan på försörjningsmöjligheterna. Nu angivna frågor är enligt vår mening så angelägna för de fortsatta jordbruks— politiska ställningstagandena, att sär- skilda medel bör reserveras för forsk- ning på området. Vi föreslår för den skull, att forskningen vid lantbruks- högskolan rörande jordbrukets produk- tionsresurser, totalt och i olika delar av landet, och deras utnyttjande ges ärliga anslag, förslagsvis 200 000 kr. Vi förutsätter, att det företagsregister, vars inrättande vi senare föreslår, ges så- dan utformning, att det kan utnyttjas

också för belysning av sambandet mel- lan jordbrukets lokalisering och ratio- nalisering å ena sidan och produktions— storleken å andra sidan. Vi föreslår vidare, att det uppdras åt statens jord- bruksnämnd, statistiska centralbyrån och lantbruksstyrelsen gemensamt att utarbeta redogörelser en å två gånger årligen rörande rationaliseringsutvcck- lingen och försörjningssituationen be- träffande livsmedel.

D. Jordbruksplnnering och annan planerings- verksamhet

I delen A av detta betänkande har vi sökt belysa den omvandlingsprocess samhället undergår och de förändringar som i samband därmed sker inom jord- bruket. Vi har även redogjort för de problem denna utveckling medför för landsbygden.

Krympningen av jordbrukets produk- tionsapparat följer olika mönster i skil— da delar av landet såsom redovisats i ka- pitel A:IV. Åkerns kvalitet, dess lä- ge, arrondering och avkastningsförmåga har givetvis stor betydelse för denna utveckling. Minskningen av åkerarea- len, den som hittills kunnat registreras liksom den som väntas, är främst att hänföra till landets skogs- och mellan- bygder. Krympningen torde emellertid ej enbart följa rent produktionstekniska och jordbruksekonomiska förhållanden. Arbetskraften är den produktionsresurs som stiger kraftigast i pris och det på- verkar givetvis också i hög grad ut- vecklingen. På produktionsapparatens krympning måste sålunda också de förhållanden inverka, under vilka ar- betskraften kan och vill leva.

Levnadsförhållandena i sin tur be- tingas, såsom ingående belysts i kapitel E.:XI, i hög grad av förutsättningarna för näringsliv och bebyggelse i allmän- het i de områden det gäller. I skogs-

bygderna och vissa mellanbygder kan ett rationaliserat jordbruk inte längre ensamt bilda underlag för den samhäl- leliga och kommersiella service, som moderna människor kräver. Därför måste planeringen av rationaliserings- verksamheten inom jordbruket bli en integrerad del av samhällsplaneringen på landsbygden och utformas i anslut- ning till denna planering. Förutsätt- ningarna för fortsatt jordbruksdrift i mellanbygder och skogsbygder blir ofta i hög grad beroende på vilka förutsätt- ningar som finns för annat näringsliv i dessa bygder.

Gällande byggnadslagstiftning syftar först och främst till en reglering av tät- bebyggelsen. Medlet härför är planlägg- ning samt ett antal förbuds- och över- vakningsregler, som avser att förhindra att tätbebyggelse uppkommer utanför områden, som vid planläggningen be- funnits inte lämpliga härför. Glesbebyg- gelse kan i vissa fall förhindras genom att förbud mot nybyggnad utan särskilt tillstånd utfärdas. Det är särskilt på två områden bebyggelseplaneringen har samband med jordbruksplaneringen, nämligen dels i fråga om överförande av jordbruks- och skogsbruksmark till tomtmark och dels i fråga om närings— livets lokalisering.

Behovet av en aktiv naturvårdspolitik har klargjorts av 1960 års naturvårds- utredning.3 Genom samhällets struktur- förändringar, inte minst befolknings- omflyttningen från landsbygd till tät— ort, har friti-dsfrågorna fått en alltmer ökande betydelse. Förutom urbanise- ringen kan pekas på den stegrade inten- siteten i arbetslivet, jäkt, bullerstör- ningar och andra sanitära olägenheter, som skapat ökat behov av avkoppling och rekreation. Förbättrade kommuni- 3 Naturen och samhället, betänkande av-

givet av 1960 års naturvårdsutredning, SOU 1962: 36.

kationer, särskilt bilismen, liksom ett ökat välstånd och längre semestrar har möjliggjort många nya fritidsaktiviteter. Den skisserade utvecklingen skapar ett växande behov av fritidsområden och fritidsbebyggelse, frågor som utreds av 1962 års fritidsutredning.4 Friluftslivet har med denna utveck- ling blivit en betydelsefull faktor i sam- hällsplaneringen. Efterfrågan på mark för fritidsändamål har tidigare varit riktad mot omlandet till de större tät- orterna. De ändrade fritidsvanorna och de förbättrade kommunikationerna har helt ändrat denna situation. Betydan- de delar av vårt land kan framdeles komma i fråga för lokalisering av fri— tidsbebyggelse och friluftsanläggningar. Naturvårds- och fritidsintressen kan i fråga om mrarktillgångarna i viss mån konkurrera med jordbruk och skogs- bruk. Vanligtvis torde emellertid såväl jordbruks— och skogsbruksintressena som naturvårds- och fritidsintressena kunna samordnas. På grund av den ökade fritidsverksamheten i skog och mark blir det dock med varje år allt angelägnare med en planeringsverksam- het, vid vilken alla de berörda intres- sena kan vägas mot varandra. Fritidsutredningen har för sin del framlagt förslag om åtgärder — över— siktlig planering och markpolitiska in- satser — såväl för fritidsbebyggelsen som för de kollektiva anläggningarna för det rörliga friluftslivet. Utredning- en hävdar, att en fortsatt exploatering måste ske med största försiktighet i de större städernas omgivningar liksom i våra typiska semesterregioner, där markresurserna i första hand måste tas i anspråk för det rörliga friluftslivet och naturvårdens behov. På grund här- av bör fritidsbebyggelsen spridas till regioner på längre avstånd från våra tätorter än dem där tyngdpunkten för efterfrågan nu ligger. Utredningen rik-

tar uppmärksamheten mot mellanbyg— derna och skogsbygderna i södra och mellersta Sverige, som bedöms inne— hålla mycket stora möjligheter. Konstel- lationen högklassig fritidsmiljö—vikan- de landsbygdsnäringar bör kunna för- anleda en konstruktiv lokaliseringspoli- tik, som tar sikte på goda helhetslös- ningar för bygden.

Vi vill i detta sammanhang erinra om att enligt de nyligen fastlagda rikt- linjerna för lokaliseringsverksamheten (prop. 1964:185; BoU 48, rskr 488) länsstyrelsen i egenskap av regionalt lokaliseringsorgan skall ombesörja dels utrednings- och planeringsverksamhet, dels rådgivnings- och upplysningsverk— samhet, dels handläggning av ärenden rörande ekonomiskt lokaliseringsstöd. Verksamhetens innehåll och organisa- tion redovisas i PM av inrikesdeparte— mentet den 29 juni 1965 på följande sätt.

Riktlinjerna anger att utrednings- och planeringsfunktionerna inom lokaliserings- verksamheten skall få sin tyngdpunkt i lä- nen. Planer bör i länen utarbetas rörande olika åtgärder, som kan påverka lokalise- ringsbetingelserna i enlighet med lokalise- ringspolitikens mål. Särskilt bör därvid be- aktas den kommunala planeringen och kom— munala åtgärder i övrigt för näringslivets främjande. En avvägning bör eftersträvas av olika regionala intressen i frågor om samhällelig service och annan offentlig verksamhet. Planeringen, som ständigt måste hållas aktuell, bör utmynna i kon- kreta förslag och handlingsprogram.

Det för planerings— och lokaliseringsverk— samheten erforderliga utredningsarbetet bör omfatta sammanställning och analys av olika data rörande bcfolknings— och närings— livsförhållanden m. m. samt prognoser och annan bedömning av utvecklingstendenser. Sådana data behövs för planeringen i kom— muner och landsting likaväl som inom olika statliga organ. Redan den omständigheten att man för de olika planeringsgrenarna ut-

' Friluftslivet i Sverige. Del 1. Utgångsläge och utvecklingstendenser (SOU 1964:47) och del 2, Friluftslivet i samhällsplaneringen (SOU 1965: 19).

nyttjar gemensamt utredningsmaterial tor— de ha en icke oväsentlig samordningseffekt.

För deltagande i handläggningen av hit- hörande frågor har till varje länsstyrelse knutits ett planeringsråd, varjämte länssty- relsernas personal för utredningsverksam- het föstärkts. De utrednings- och plane- ringsuppgifter som länsstyrelsen i egenskap av regionalt lokaliseringsorgan får att om- besörja måste självfallet fullgöras i nära samverkan med övriga länsorgan som har uppgifter inom hithörande områden. Ett ömsesidigt utbyte av upplysningar och syn— punkter samt fördelning av utredningsupp- gifter o. dyl. mellan länsorganen blir nöd- vändigt.

Enligt de nya riktlinjerna för pla- neringsverksamheten m. m. i länen till— skapas en rådgivande församling, ett organ som verkar inom länsstyrelsen och som deltar i handläggning av vissa ärenden. Detta planeringsråd skall ock— så aktivt delta i länsstyrelsens initiativ- verksamhet i anledning av bestämmel— serna i 4 5 länsstyrelseinstruktionen. Länsstyrelsen skall bl.a. ge noggrann akt på länets tillstånd och behov samt i allt söka främja länets utveckling och dess befolknings bästa. Genom den nya given tillskapas också på landskansliet särskilda befattningar som länsplanera- re med uppgift att göra utredningar och avge förslag i frågor om samhällsplane- ring i länet. De skall närmast under landssekreteraren handlägga ärenden om statligt stöd som avser näringslivets lokalisering.

3. Registrering och bedömning

Det är som vi framhållit i kapitel III angeläget, att verkningarna av de jord— hrukspolitiska åtgärderna fortlöpande följs. För detta ändamål behövs en till- räckligt utbyggd registreringsapparat. Inte minst viktigt är att en sådan ska— pas redan 1967 med hänsyn till den i nämnda kapitel förutsatta prövningen av verkningarna av vissa medel efter ett

inledande skede av den jordbrukspoli- tik vi förordat.

Värderingen i efterhand av de resul- tat, som uppnåtts med de jordbruks- politiska medlen, kan ses som ett av- slutande och korrigerande led i pla- neringen. Den bör kunna bidra till att den fortsatta planeringsverksamheten får en realistisk och effektiv inriktning och utformning.

En förutsättning för :att kunna göra bedömningar i efterhand av vidtagna åtgärder torde vara, att utgångsläget in- nan åtgärderna insätts registreras och beskrivs tillräckligt noggrant och att målet för den avsedda verksamheten på samma sätt redovisas. Med utgångspunkt från det registrerade utgångsläget och den uppgjorda målsättningen utformas insamlingen av erforderliga uppgifter. I viss utsträckning torde de statistikse- rier som redan förekommer på jord- bruksområdet kunna utnyttjas.

Det är inte rationaliseringsorganens uppgift att utföra den nu avsedda kart- läggningen av förhållandena på lant- brukets alla skiftande områden. Det är emellertid angeläget, att undersökningar utförs med tanke på jordbruksrationa- liseringens behov och att de om möjligt ges en sådan utformning, att de blir direkt användbara för meningsfyllda beskrivningar av jordbrukets situation för hela landet och regionalt. Undersök- ningarna som sådana utgör visserligen ingen planering, men de ger grunden för en dylik.

Bilden av den situation som lant- bruksorganisationen skall bedöma i ra- tionaliseringsärenaden är ofta ofullstän- dig. Det är angeläget att med olika me- del söka komplettera denna. Ett regis— ter över jordbruksföretagen och deras produktionsresurser synes kunna fylla en viktig uppgift i planeringsarbetet. Vi föreslår att det inrättas ett företags- register, i vilket fortlöpande registreras

jordbruksföretagens mark-, kapital- och arbetskraftsresurser och vars uppgifter kan läggas till grund för bl. a. bedöm- ningar av erforderliga insatser inom jordbruket och hur de bäst skall kom- bineras och utnyttjas. Ett sådant regis- ter skulle utgöra ett värdefullt instru- ment för lantbruksorganisationen i dess arbete med att stödja och l-eda rationali- seringsarbetet inom jordbruket.

Beträffande registrets utformning för— ordar vi, att det uppläggs så, att sam- manställningar kan göras på maskinell väg såväl för län eller delar därav som för större regioner och hela landet. Re- gistret bör därför föras på hålkort eller magnetband, som handhas av statistiska centralbyrån. Företagsregistret kan lämpligen _— förutom i det direkta ra- tionaliseringsarbetet samt planeringen härför och efterföljande bedömningar —- också komma till användning i den officiella jordbruksstatistiken och vid beräkningar och administration av skördeskadeskyddet. Genom sambandet med den löpande jordbruksstatistiken skapas garanti för att registret hålls aktuellt. Lantbruksnämnderna bör vara centraler för den granskning, som upp- gifterna för jordbruksstatistiken kan be- höva undergå på länsplanet. Varje lant- bruksnämnd bör för sin verksamhet ha ett exemplar av registret för länet. Företagsregistret skulle också kunna vara ett hjälpmedel vid uppskattningar av det totala resursbehovet i jordbruket samt vid studier över produktionens lokalisering.

Det har synts oss böra ankomma på 1965 års lantbruksorganisationsutred- ning att närmare överväga, vilka resur- ser som kan erfordras såväl centralt som lokalt för fullgörande av uppgifterna med ett sådant jordbruksregister och därmed kombinerad statistik, och att lämna de förslag som må befinnas på— kallade i dessa delar. Vi har därför den

19 november 1965 tillskrivit lantbruks- organisationsutredningen "härom. '

Kostnaderna för uppläggningen av det föreslagna registret kan mot bak- grunden av erfarenheterna av RLFzs jordbruksregister _ vilket det nu före- slagna registret kan ersätta —— beräknas till ca 200 000 kr på riksplanet och ca 1200 000 kr på länsplanet. De årliga kostnaderna härefter synes kunna anges till 100 000 kr på riksplanet och 450 000 kr på länsplanet, varvid kostnader för såväl personal som material inräknats. Genom att registret också kan utnyttjas för skördeskadeskyddet och i officiell statistik bör vissa kostnadsbesparingar göras på dessa områden. Tillkomsten av ett företagsregister behöver för övrigt inte enbart medföra kostnader. Genom att lämna adressuppgifter och andra tjänster bör det centrala registret kun— na räkna med vissa inkomster. Regist- ret hör också kunna tjäna till vägled- ning för erforderlig planläggning be- träffande jordbrukets arbetsblocksorga- nisation.

Det företagsregister, vars inrättande vi här föreslagit, bör kunna fylla en väsentlig uppgift vid registreringen av successiva ändringar av jordbrukets företagsstruktur och produktionens lo- kalisering. Den jordbruksekonomiska undersökningen bör kunna lämna upp- gifter om jordbrukets lönsamhetsför- hållanden. Statistiken över lantbruks- organisationens verksamhet liksom ock- så lantmäteristyrelsens och Skogssty— relsens verksamhetsberättelser ger ytter- ligare material till belysning av utveck- lingen inom jordbruket.

Sammanställningen av framkomman- de material bör fortlöpande göras av de direkt berörda statliga organen, allt— så närmast lantbruksstyrelsen och jord- bruksnämnden. Vissa samordningspro- blem i detta sammanhang upptas till behandling i kapitel X: 5.

4. Sammanfattning av förslagen

Förslagen i föreliggande kapitel inne- bär, i den ordning de framlagts, i kort- het:

1. För att främja lantbruksföretagens effektivisering bör hos statens lant- bruksorganisation upprättas arbetsen- heter med uppgift att fortlöpande följa den jordbrukstekniska och jordbruks- ekonomiska utvecklingen, att upplysa om denna och att utreda de ekonomiska förutsättningarna för olika företagsfor- mer. Vidare bör till' rationaliseringsor- ganens förfogande årligen ställas medel, förslagsvis 200 000 kr, att utnyttjas för beställningsarbeten (»uppdragsforsk- ning») vid olika vetenskapliga institu- tioner angående lämpliga företagsfor— mer m.m.

2. För att främja samordningen av rationaliseringspolitiska och prispoli— tiska åtgärder bör ske viss "samverkan mellan de statliga organ, som svarar för rationaliserings- resp. prisreglerings— verksamheten. (lantbruksstyrelsen resp. statens jordbruksnämnd.) (Se vidare kap. X: 5.)

3. Med instämmande i ett'förslag av delegationen för statistikfrågor föror- das, ratt en särskild utredning tillsätts för omprövning av metoderna för lant— bruksstyrelsens jordbruksekonomiska undersökning (JEU). "

4. Den nuvarande arbetsenheten för jordbruksplaneringen inom den statliga lantbruksorganisationen bör utbyggas med hänsyn till de vidgade uppgifter,' som följer av våra förslag. Vidare bör till lantbruksstyrelsen och lantbruks-

nämnderna knytas rådgivande nämnder för samråd med berörda myndigheter och företrädare för olika intressen för näringslivet m. m. i mer väsentliga pla- neringsfrågor.

5. Forskningen rörande jordbrukets produktionsresurser och deras utnytt- jande bör, för belysning av sambandet mellan rationaliseringen och livsme- delsförsörjningen, erhålla årliga anslag med förslagsvis 200 000 kr.

6. Statens jordbruksnämnd, statistis- ka centralbyrån och lantbruksstyrelsen bör gemensamt utarbeta redogörelser minst en gång årligen rörande vår för- sörjningssituation i fråga om livsme- del.

7. De av statsmakterna fastlagda rikt- linjerna för lokaliseringsverksamheten i allmänhet och de i anledning härav in- om länsstyrelserna bildade organen bör utgöra grunden jämväl för organi— sationen av jordbruksplaneringens sam- band med övrigt näringsliv och annan samhällsplancring. 3 8. För'att underlätta studiet av resurs- användningen inom lantbruket bör in— rättas ett företagsregister, som fortlö- pande' ' beskriver jordbruksföretagen. Kostnaderna för registrets uppläggning beräknas till ca 1 400 000 kr och de år- liga kostnaderna för att hålla det ak— tuellt till ca 550 000 kr. '

9. Med hänsyn till behovet av att fortlöpande kunna följa effekten av in- satta rational—iserings-, omställnings- och prispolitiska medel bör lantbrukssty— relsen och statens jordbruksnämnd re- gistrera och redovisa verkningarna av dessa jordbrukspolitiska medel.

KAPITEL V

Markanskaffnings- och finansieringsfrågor

1 . Inledning

Lantbruksföretagens effektivisering in- nebär på kort sikt i första hand, att den givna produktionsapparaten mark, byggnader, maskiner och djur -— ut- nyttjas så fullständigt och rationellt som möjligt med hänsyn till den tek- niska utvecklingen och till prissituatio- nen. Rationaliseringsprocessen på lång sikt kräver dessutom i många avseen- den genomgripande förändringar, vilka i regel i nuvarande utvecklingsskede i jordbruket — förutsätter en utbygg- nad av de utvecklingsbara företagens produktionsapparat. En allmän strävan är att till företagen anskaffa mer jord- bruksjord och skogsmark samt större djurbesättningar och att anskaffa nya maskiner och byggnader eller i en del fall att förbättra äldre, fasta anlägg- ningar. (Se kap. A: IX.) Lantbruksföretagens kortsiktiga och framför allt deras långsiktiga anpass- ning fördröjs och motverkas av flera tröghetsfaktorer. Främst märks svårig- heterna att till de enskilda företagen an- skaffa erforderlig mark och att lösa de- ras finansieringsfrågor. Med tanke på den låga genomsnittsarealen hos de nu- varande brukningsenheterna och deras ofta ringa produktionskapacitet över- huvudtaget är det av yttersta vikt, att markanskaffnings— och finansieringsfrå— gorna får tillfredsställande lösningar.

2 . Markanskafningen

A. Bakgrunden

I många av våra bästa jordbruksbygder, särskilt intill växande tätorter, kan det ofta vara svårt att till godtagbara pri- ser förvärva mark för rationaliserings- ändamål. I mindre välbelägna bygder, långt från tätorter och med minskande antal arbetstillfällen, kan det återigen vara svårt att avyttra inte utvecklings- bara brukningsenheter. Att dessa för- hållanden påverkar rationaliserings- verksamheten ogynnsamt är självklart. Strukturomvandlingen försvåras vidare av att jord och skog betraktas som en värdebeständig tillgång, som man tve- kar att göra sig av med. Allt som allt bidrar rådande förhållanden i stor ut- sträckning till

att hålla tillbaka utbudet av mark för rationaliseringsändamål,

att binda arbetskraft vid icke ratio— nella företagsenheter och

att pressa upp priset på mark utöver den nivå jord- och skogsbruket kan för- ränta.

Frågan om dispositionen över mark berör, som antytts med det sagda,många sidor av samhällslivet. En betydande aktivitet utvecklas också för närvaran- de för att komma till rätta med mark- dispositionsfrågorna. Jordbrukets ra— tionalisering och omstrukturering be-

rörs i hög grad härav. De markfrågor, som direkt berör jord- och skogsbru- ket, regleras i huvudsak genom 1965 års jordförvärvslag, fastighetsbildnings— och arrendelagarna, 1948 års skogsvårdslag och 1947 års lag om uppsikt å jordbruk (se närmare kap. A: XII).

B. Övervåganden och förslag

Markdispositionsfrågan i anslutning till lantbrukets strukturella anpassning kan innefattas i följande punkter, som i fortsättningen i tur och ordning upp- tas till behandling:

Insatser av allmänt markpolitisk art. Insatser i huvudsakligt syfte att un- derlätta överlåtelser med äganderätt.

Insatser i syfte att underlätta struk- turanpassningen genom dispositionsrätt utan ändring av äganderättsförhållan— dena.

Finansieringsstöd till strukturratio- nalisering.

Andra inflationssäkra placeringsmöj- ligheter för den som säljer mark. a. Insatser av allmänt markpolitisk art. — Det allmännas intressen av en sund markpolitisk utveckling och av en lämp- lig avvägning av resurser för olika än- damål har resulterat i lagstiftning och i en mångfald olika insatser. Markfrågor- na i samband med bebyggelse, kommu- nikationer m. m. regleras sålunda bl. a. i byggnads-, fastighetsbildnings-, tomt- rätts-, väg- och naturvårdslagarna. Oli- ka delar av lagstiftningen är föremål för överväganden inom flera utredning- ar, bl. a. 1963 års markvärdeskommit- té, markpolitiska utredningen, bostads- politiska kommittén och fritidsutred- ningen. Revision av fastighetsbildnings- lagstiftningen är under beredning på grundval av ett år 1963 avgivet betän- kande (SOU 1963: 68).

För jordbrukets del kan svårigheter- na på grund av bl.a. markvärdessteg—

ringen inte bemästras eller effektivt motverkas annat än genom olika sam- verkande åtgärder av allmänt markpo- litisk art. 1963 års markvärdeskommitté avser att inom kort framlägga förslag till nya markpolitiska riktlinjer och medel. Vi vill understryka, att utform- ningen härav kan få stor betydelse för lösningen även av jordbrukets mark- anskaffuings- och finansieringsfrågor. Å andra sidan får inte förbises den roll som jordlagstiftningen, lantbruksnämn- dernas markinköpsverksamhet samt pla- neringen för jordbrukets strukturratio- nalisering kan ha i samband med de allmänna markpolitiska insatserna.

Den speciella jordlagstiftningen av- seende jord- och skogsbruksfastigheter återfinns i 1965 års jordförvärvslag, ar- rendelagen, 1947 års lag om uppsikt å jordbruk och 1948 års skogsvårds- lag. Dessa lagar innehåller vissa be- gränsningar i rätten att ändra mark- användningen. Jordförvärvslagen har därutöver vissa låt vara starkt begrän- sade funktioner som markpolitiskt in- strument. I samband med lagens infö- rande har tredje lagutskottet sålunda uttalat, att skäl att vägra förvärvstill- stånd kan föreligga vid sådana spekula- tions- och kapitalplaceringsköp, som till följd av sin prishöjande effekt ej står i överensstämmelse med primära sam- hällsintressen.

Vidare har statsmakterna uttalat, att när fråga är om förvärv i exploaterings- syfte av egendom, vars mark helt eller delvis lämpar sig för jord- eller skogs- bruksproduktion, bör de olika markan- vändningsändamålen vägas mot varand— ra. Före en eftergift av jord- och skogs— brukets intressen i sådana fall bör man i regel pröva angelägenhetsgraden från samhällets synpunkt. Vid prövningen av sådana ärenden måste samarbete ske med den berörda kommunen samt med plan- och naturvårdsmyndigheterna.

Därigenom har önskemålen om en sam- hällsplanerande funktion i lagen tillgo- dosetts i viss mån, nämligen med den begränsning som sammanhänger med jordförvärvslagstiftningens primära uppgift. För närvarande pågår en re— gionalplanering i jord— och skogsbruk, och denna rör i betydande utsträckning markdispositionsfrågor. Vi hari före- gående kapitel föreslagit en betydande utvidgning av den statliga" lantbruksor- ganisationens resurser på detta områ- (le. Vi har där också redovisat vår syn på frågan om samordningen av lantbru— kets rationalisering och planeringen härför med annan planerande verksam- het. Den regionala jordbruksplanering- en bör enligt vår mening ingå som en integrerad del i'den på länsplanet'be- drivna allmänna samhällsplaneringen.

En förbättrad samordning "cch plan- läggning för bedömanden rörande den framtida markdispositionen för exem- pelvis bebyggelse, fritidsändamål eller jord- och skogsbruk 'är i viss mån möj- lig redan med nuvarande institutionella förhållanden. En bättre Samordning s'y- nes även kunna bidra till en rimlig prissättning på marken i relation till de olika ändamålen. Dessa strävanden kan förstärkas genom en nära samver- kan mellan de olika organen även i deras verksamhet med lagtillämpning och andra åtgärder, som återverkar på markdispositionen. Vi anser oss kunna förutsätta, att den planerade nya orga- nisationen av rationaliseringsverksam— heten, den avsedda utvidgade samver- kan mellan lantmäteriet och lantbruks- nämnderna enligt organisationsförsla- get samt den länsstyrelsereform, som förbereds av länsförvaltningsutredning- en, kommer att verksamt bidra till ef- fektivisering av de markpolitiska in- satserna. Framhållas må dock, att nu- varande dynamiska utveckling tenderar att göra planlagstiftningen otillräcklig,

varför en revision framstår som ange- lägen. ' b. Insatser i huvudsakligt syfte att un- derlätta överlåtelser med äganderätt. —— Gällande jordförvärvslag (SFS 1965:290) innebär i jämförelse med sina föregångare avsevärt ökade möjlig- heter för nya ägarekategorier att för- värva jordbruksfastigheter. Lagen ger också ett visst 'skydd för allmänna in- tressen och avser att verka rationali- seringsfrämjande. Med hänsyn till den ännu ringa erfarenheten av lagen och dess tillämpning anser vi, att det ännu är för tidigt att ifrågasätta ändringar i' densamma. '

Vi har dock ansett oss ha anledning att beröra en speciell fråga med viss anknytning'till jordlagstiftningen. Efter- som trögheten i utbuden till väsentlig del beror på en önskan att behålla real- värdena, skulle tillgången på mark för rationaliseringsändamål kunna förbätt- ras, om presumtiva säljare kunde er— bjudas köpa annan mark i utbyte. Stats- makterna har i samband med 1965 års jordförvärvslag rekommenderat lant- bruksnämnderna att stimulera rationali- seringen genom att medverka till dylika rrsättningsköp eller byten i förvärvs- sammanhang. Sådana transaktioner kan förekomma såväl mellan enskilda mark- ägare som mellan enskilda och staten, bolag och staten och överhuvudtaget olika markägare.

Den aktiva inköps- och försäljnings- verksamheten har visat sig vara ett sär- skilt ur kvalitativ synpunkt effektivt ra- tionaliseringsmedel och har blivit ett av de viktigaste instrumenten för stor- leksrationaliseringen. Statsmakterna har därför ökat resurserna väsentligt. Sedan budgetåret 1962/63 har jordfon- den tillförts drygt 90 milj. kr. och den uppgår nu till ca 167 milj. kr. Omsätt- ningen av fastigheter inom jordfonden är relativt snabb, varigenom medel fri—

görs för nya inköp. Under 1965 omfat— tade köpen 10 000 ha åker och 44000 ha skogsmark samt försäljningarna 9 000 ha åker och 44 000 ha skogsmark. 0111 än verksamheten kan synas bety- dande, så är den dock ringa i propor— tion till det stora rationaliseringsbeho— vct på längre sikt.

Vi föreslår, att den aktiva inköps- och försäljningsverksamheten för främjan- de av strukturanpassningen utbyggs vä- sentligt. Medel bör för detta ändamål liksom för strukturomvandlingen i dess helhet _- ställas till förfogande i förhållande till de ökade krav på ra— tionaliserings- och omställningsåtgärder som uppställs. Vid bedömningen av me- delsbehovet för jordfonden bör också beaktas, att vi i kapitel VII föreslår att lantbruksnämnderna skall ges befogen- hct att — förutom för nuvarande ratio- naliseringssyften med jordfondens medel även inköpa jordbruksfastighetcr för att underlätta omställningen för dem, som vill avhända sig svaga jord- bruk för att övergå till annan verksam- het. Beträffande dessa medel och deras dimensionering återkommer vi i nämn- da kapitel. I detta sammanhang och för de traditionella rationaliseringsändamå- lcu föreslår vi, att jordfonden stegvis ökas. Vi uppskattar behovet av ytter— ligare medel härför till 100 milj. kr under en första treårsperiod. Skulle verksamheten kunna utvidgas därutöver får ytterligare medel anslås. För att väsentligt kunna utöka den aktiva in— köps- och försäljningsverksamhctcn krävs också ökade personella resurser. Vi föreslår att lantbruksnämnderna till-— förs erforderlig förstärkning för ända- målet. Behovet torde närmare få pre- ciseras av Iantbruksorganisationsutred- ningen.

Om strukturomvandlingen skall in- tensifieras, är det angeläget att det lant- mäteritekniska uppföljandet underlät-

tas. Storleksrationalisering innebär, att flera brukningsenheter eller delar av sådana enheter förs samman till en större enhet. Vid avstyckning för ge- nomförandet av ett tillskottslörvärv uppställs enligt gällande lagi regel vill- koret, att fastighetsbildningen i ett sam- manhang skall innefatta sammanlägg- ning så att en rättslig fastighet (register- fastighet) bildas av den innehavda cn- heten och den tillköpta marken. Fastig— hetsbildningen med sammanläggning kan ta lång tid. Detta gäller även de re— lativt enkla fall, då säljaren av ett jord- bruk behåller endast en tomtplats.

Väntetiden kan vålla olägenheter som medverkar till att hålla tillbaka om- sättningen. Köparen har t. ex. inte möj- ligheter att använda egendomen som kreditunderlag, så länge sammanlägg- ning och lagfart inte meddelats och han kan därigenom få svårigheter att finan- siera förvärvet. Om man godtar, att det bildas registerfastigheter, som ej är kompletta företagsenheter utan tills vi- dare ingår som delar i sådana, kan tas- tighetsbildning och lagfart genomföras enklare och snabbare. Den rättsliga sammanläggningen kan följa vid ett se- nare tillfälle. Det ges också fall där en rättslig sammanläggning inte ter sig önskvärd. Statsmakterna har nyligen (IX ht, 1965) uttalat, att angelägenhe- ten av att jordbrukare, som vill ut- vidga sina enheter, får tillfälle därtill kan motivera att rationaliseringsorga- nen medverkar till överlåtelser, även om dessa inte omedelbart ger den mest lämpliga lösningen ur långsiktig plane- ringssynpunkt. I sådana fall är det i all— mänhet inte lämpligt att låsa resultatet genom sammanläggning.

På senare år har en viss förskjutning skett i praxis i riktning mot modifie— ring av kraven på sammanläggning. Bestämmelserna bör emellertid utfor- mas så, att tillämpningen kan bli till-

räckligt fri. Vi föreslår att dessa syn- punkter beaktas vid den pågående över- synen av fastighetsbildningslagstiftning— en, vilken bl.a. tar sikte på förenkling- ar. Denna översyn syftar till att under- lätta fastighetsbildningen vid struktur- rationaliseringen.

En speciell form av övergång till större driftsenheter är att äganderätten till mindre, icke rationella bruknings— enheter utbyts mot andelar i gemen— samhetsskogar. De rättsliga frågorna i detta sammanhang torde komma att prövas i samband med pågående över- arbetning av förslaget till ny fastig- hetsbildningslag. Strukturanpassningen kan utnyttja också denna väg, och vi förordar att så sker. c. Insatser i syfte att underlätta struk- turanpassningen genom dispositionsrätt utan ändring av äganderättsförhållan— dena. —— Jordförvärvslagen av 1965 innebär i jämförelse med sin före— gångare avsevärt ökade möjligheter för nya ägarekategorier att inköpa jord- bruksfastigheter (se kap. A:XV). Som vi redan framhållit har vi inte funnit anledning föreslå ändringar i densam- ma. Däremot synes en ändring av ar- rendelagstiftningen angelägen. Ett för ändamålet anpassat arrendeinstitut sy- nes nämligen kunna fylla en stor upp- gift i lantbrukets strukturrationalise- ring. Genom att i växande utsträckning skilja mellan äganderätt och nyttjande- rätt till mark kan i många fall eljest föreliggande hinder i rationaliserings- verksamheten övervinnas. Det blir sär- skilt angeläget att skilja mellan funk- tionen att finansiera markägandet och att bruka marken, när markvärdet i växande utsträckning bestäms av andra faktorer än dess avkastning i lantbruks— produktionen.

Det är enligt vår mening å ena sidan önskvärt med en ändring i arrendelag— stiftningen i den riktningen, att mark-

ägarnas benägenhet att utarrendera jord ökar. Detta torde kunna åstadkommas genom en friare avtalsrätt och genom lättnader i fråga om nuvarande options- rätt, lösningsrätt och byggnadsskyldig- het, särskilt i samband med tillskotts- arrende. Det är å andra sidan önskvärt med en lagändring därhän, att arren- dator kan ges tillräcklig trygghet i trä- ga om dispositionen av mark för att han skall kunna inrikta sitt företag på rationell drift och även göra investe— ringar i fasta anläggningar såväl som i inventarier.

Vad som bör krävas av en arrende- lagstiftning, anpassad till strukturratio— naliseringsverksamheten i jordbruket, torde lättast kunna uttryckas genom en uppräkning av vad lagen inte bör inne- hålla. Den bör sålunda inte innehålla regler, som i likhet med den nu gäl- lande lagen hindrar en lämplig ratio— nalisering, exempelvis utvidgning av ett näraliggande företags markunderlag. Lagen bör heller inte som för närvaran— de kunna tvinga jordägaren till investe— ringar, som ur ekonomisk synpunkt inte är försvarbara. Då det är ange- läget att få ett ökat utbud av arrende- rad mark, är det viktigt att lagen inte verkar avhållande på jordägaren i frå— ga om upplåtelse av mark på arrende.

En ändring av arrendelagstiftningen i nu antydd riktning får givetvis inte resultera i bestämmelser som innebär, att arrendatorernas och samhällets in- tressen åsidosätts.

Vi föreslår, att det uppdras åt arren— delagsutredningen att i sitt arbete be- akta frågan om jordbrukets struktur— rationalisering i enlighet med de syn- punkter vi här anfört.

Bestående arrenden förutsätter mark- ägare, som har möjlighet och är villiga att upplåta välarronderade och tillräck- ligt stora jordbruksfastigheter med till- fredsställande bebyggelse på längre sikt.

I detta sammanhang tilldrar sig kyrkan, universitet och stiftelser intresse. Med hänsyn till omfattningen av kyrkligt markinnehav förtjänar detta att särskilt uppmärksammas.

Inom jordbruksutredningen har vida- re framförts tanken att ge arrendein- stitutet en speciell användning i ra- tionaliseringssyfte. Staten skulle kun- na ges möjlighet att arrendera jord- bruksjord för att i sin tur arrendera ut den i rationaliseringssyfte. Ett så- dant arrendeinstitut, där staten står som nyttjanderättsinnehavare och den enskilde som markägare, måste natur- ligtvis utformas på ett speciellt sätt. Arrendet torde exempelvis få göras i det närmaste ovillkorligt, så att marken i en framtid överförs till staten eller den permanenta »arrendatorn». —— Den speciella användning av arrendeinsti— tutet, som här skisserats, innebär när- mast insatser av allmänt markpolitisk art. Vi har ej funnit anledning att väc- ka något förslag i denna fråga. d. Finansieringsslöd till strukturra- tionalisering. — Lånegarantier liksom bidrag till förvärv av tillskottsmark har en väsentlig betydelse för jordbrukets strukturanpassning. Det är vidare ange- läget att framhålla den effekt, som i av- seende på strukturanpassningen kan nås genom ett målmedvetet handhavan- de av finansieringsstödet till investe- ringar i fasta anläggningar, byggnader, dikningar m.m. och till anskaffandet av driftskapital. Utformningen av ratio- naliseringsstödet enligt statsmakternas beslut 1959 och 1963 innebär i prakti- ken, att stödet till investeringar i inte utvecklingsbara jordbruk upphört. Å andra sidan är reglerna utformade så, att förmåner bereds dem som behöver göra betydande investeringar i anlägg- ningar m.m. i samband med storleks— rationalisering av väsentlig omfattning. Vi förordar en fortsatt utbyggnad av

stödet efter dessa linjer. Finansierings— stödets utformning behandlas i senare avsnitt i detta kapitel. e. lnflationssäkra placeringsmöjlighe- ter. —— Jordbruksfastigheternas värde— säkra natur verkar, som förut sagts, återhållande på utbudet av mark och försvårar därigenom en strukturanpass- ning genom skifte av äganderätt. Öka- de möjligheter att i utbyte mot mark erhålla andra lika inflationssäkra pla- ceringar skulle öka utbudet av mark. Placeringar i aktier är en form av värdesäkring. Det är dock knappast en uppgift för samhället att svara för pla- ceringar i aktier och än mindre att ta ansvaret för deras värdebeständig- het. Tänkbart vore också indexbundna obligationer, som utnyttjades som betal- ningsmedel i samband med lantbruks- nämndernas förvärv av jordbruksjord i rationaliseringssyfte. Då frågan om värdebeständiga obligationer har stor räckvidd och rymmer problem, som vi saknar anledning att närmare gå in på, har vi inte ansett oss böra framlägga förslag om utgivande av sådana obli— gationer enbart för att utnyttjas i sam- band med rationaliseringsverksamhe— ten.

3. Lantbrukets finansiering A. lantbruksföretaget alltmer kapitalkrävando

Tillgångarna och skulderna i svenskt lantbruk ökade under 1950-talet i nu- gefär samma proportion, varför den ge- nomsnittliga skuldsättningsprocenten 1960 var ungefär densamma som tio år tidigare eller ca 30 %. Såsom framgår av en redogörelse i kapitel A: IX (hu- vudsakligen byggd på SOU 1964: 8) nedgick under sagda tid bruttoinveste- ringarna i markanläggningar och eko- nomibyggnader, medan investeringarna i levande och döda inventarier liksom

insatskapitalet i jordbrukets ekonom—is- ka föreningar däremot ökade. Dessa förändringar i investeringarnas inrikt- ning avspeglar bl.a. strukturföränd- ringarna inom jordbruket med koncen- tration av produktionen till allt färre företag och en förstärkning av samban- det mellan den egentliga jordbrukspro— duktionen samt uppsamlings- och för- ädlingsledet.

De kända lantbrukskrediterna upp- gick 1964 till 5,9 miljarder kr. Säker- heten bestod till omkring 2/3 av botten- inteckning i jordbruksfastighet. Lån med statlig kreditgaranti svarade för 8 %. Denna låneform har sedan 1950- talet visat stark uppgång. I fråga om jordbrukets övriga säkerhetsformer finns statistik endast för inteckningar i jordbruksinventarier. Denna form har utnyttjats endast i obetydlig och mins- kande omfattning. I övrigt märks, att den genomsnittliga skuldsättningspro- centen är högre för självägande än för arrendatorer och väsentligt högre för stora än för små brukningsenheter, mätt efter åkerarealen. Nyetablerade jordbrukares skuldsättning är starkt betungande. Skuldbördan sjunker med antalet är som egen företagare.

Den utveckling som ägt rum sedan början av 1960-talet torde inte i nämn- värd grad ha ändrat lantbrukets kapi- talsituation. Den genomsnittliga skuld- sättningen är alltså inte stor. Detta in— nebär emellertid ej att lantbrukarna saknar finansieringsproblem. Särskilt stora är dessa för dem som söker eta- blera sig i näringen.

Kapitalbehovet hänför sig dels till behovet av medel för överföring av jordbruksfastigheter och andra resur- ser från en ägare till en annan och dels till behovet av medel för finansie- ring av nyanläggningar, utökning av .driftskapitalet och underhåll. Det är angeläget att skilja mellan dessa två

slag av kapitalbehov. Det förra innebär samhällsekonomiskt sett endast en om- fördelning av kapital men tar inga rea- la resurser i anspråk. Det har likvisst betydelse för att fastighetsmarknaden skall fungera på önskvärt sätt. För att det senare kapitalbehovet skall kunna tillgodoses erfordras, att reala samhälls- resurser kan tas i anspråk för lantbruks- näringen i konkurrens med andra sek- torer i samhället.

De nytillträdande har som regel av- sevärt mindre eget kapital än de från— trädande. Nettoresultatet av ägareby- tena blir därigenom ett utflöde av eget kapital från näringen. Detta kan mot— verkas genom tillflöde av främmande kapital. Denna sålunda i korthet ut- tryckta situation konstituerar lantbru- kets kanske svåraste finansieringspro- blem, finansieringen av nytillträden.

De pågående strukturförändringarna medför allt starkare kapitalkoncentra- tion och påverkar därför finansierings- situationen. Varje sammanföring bety- der frånträde för vissa företagare och tillträde för andra. Omgrupperingarna medför _ på samma sätt som omsätt- ningen av hela företag — att kapital förs såväl från som till lantbruket. För förvärvarna av tillskottsmark uppkom- mer ett behov av finansieringsmedel, som med den fortgående företagsut- vecklingen blir alltmer markerat. Det- ta är ett andra väsentligt finansierings- problem för lantbruket, som vi velat särskilt fästa uppmärksamheten på.

Vid sidan av omsättningen av fastig- heter för rationaliseringsändamål pågår en frånträdesprocess, som ej motsva- ras av nytillträden inom lantbrukssek- torn, genom försäljning av mark till an- nat ändamål än jord- och skogsbruk (vägar, bebyggelse och rekreationsän- damål). Övergår säljaren till annan verksamhet, följer detta kapital vanli- gen med honom från jordbruket. Den—

na utveckling är särskilt markant om- kring bebyggelsecentra, såsom våra stör- re städer och i eftertraktade rekrea— tionsområden.

Inom alla delar av näringslivet sker kontinuerligt en stark ökning av kapi- talinsatsen per årsarbetande. Härige- nom möjliggörs en ökad produktions- volym per arbetande och en ökad ar- betsersättning. Samma tendens är högst påtaglig även inom jordbruket. Medan kapitalbehovet för ett med hänsyn till rådande förhållanden »ordinärt» fa- miljejordbruk mot slutet av 1930-talet var ca 20 000 kr per årsarbetande, kan motsvarande tal vid mitten av 1960-ta- let, beroende på läge och driftsinrikt- ning, anges till mellan 100 000—200 000 kr. Även om hänsyn tas till penning- värdeförsämringen är det ökade kapi- talbehovet redan för gårdar av här av- sedd typ högst betydande. Vi vill emel- lertid i detta sammanhang erinra om att modern teknik kan utnyttjas fullt ut först vid företag med väsentligt öka— de kapitalinsatser (se vidare kap. A: IX). Vid kreaturslös drift kan kapi- talbehovet per företag anges till 0,5— 1,5 milj. kr i södra Sverige och till 0,3 ———0,8 milj. kr i mellersta Sverige, dvs. 200000—400 000 kr per helårssyssel- satt. Vid intensiv mjölkproduktion blir kapitalbehoven mindre, men likväl av storleksordningen 100 000—300 000 kr per arbetande. Även vid specialiserad djurhållning kan kapitalbehovet per sysselsatt bli av samma storleksordning.

Driftsrationaliseringen kräver som regel kapital för anläggningar i bygg- nader och mark samt för husdjur, in- ventarier och lager. Tillgodoseendet av detta för rationaliseringsprocessen vä- sentliga kapitalbehov utgör ett tredje finansieringsproblem.

Totalt sett torde nettoanspråken på reala investeringsresurser från jordhru- ket vara ganska ringa jämfört med an—

språken från annat näringsliv. För de enskilda företagen skapar emellertid dessa kapitalbehov väsentliga problem.

Finansieringsfrågorna kan lösas ge- nom ökade insatser av eget kapital, lån och bidrag. En annan, kompletterande väg för den enskilde är en övergång från ägande till arrende. Kapitalbeho— vet för en arrendator torde i genom- snitt vara en tredjedel av kapitalbeho- vet för en självägande företagare. Å andra sidan förlorar han då fastigheten som underlag för finansieringen. Ar— rendesystemet kan tillämpas såväl för hela företagsenheter som för delar, i form av arrende av tillskottsmark. Vis— serligen blir kapitalbehoven, som ock— så senare skall belysas, lägre vid ar— rende än vid köp. Vidare kan i ett ökande antal fall finansieringen kom- ma att underlättas genom övergång till kontraktsproduktion. Kvar står dock att kapitalanskaffningen i lantbruket utgör en betydelsefull och svårlöst frå— ga. Som en central punkt i rationalise- ringspolitiken måste därför ingå åtgär- der för att underlätta finansieringen av lantbruksföretagen, deras omsättning och rationalisering. Vi är angelägna att understryka, att ju snabbare man öns- kar genomföra rationaliseringsproces— sen desto större blir det årliga kapital- behovet.

B. Skilda finansieringsvägar

Olika företagsformer kännetecknas av olika metoder för kapitalanskaffning. Lantbruket domineras av det av äga- ren personligen ägda och brukade före- taget. Helt eller delvis arrenderade brukningsenheter utgjorde 1961 om- kring 30 % av samtliga. Endast ett ringa antal lantbruk drivs i aktiebolags- form, och antalet sambruk är ytterst obetydligt. Uppmärksamheten skall där- för koncentreras till de av enskilda

ägda och brukade företagen samt till arrendejordbruken. För dessa står i princip följande finansieringsvägar till buds:

a) Eget kapital

b) Lån

c) Bidrag I det följande kommer dessa finansie- ringsvägar att var för sig bli föremål för behandling.

C. Eget kapital

Finansiering genom eget kapital har olika innebörd för den nytillträdande lantbrukaren och för den som redan driver ett företag. Den förre har kom- mit i besittning av det egna kapitalet genom tidigare verksamhet och spa- rande eller genom arv, gåva eller lik- nande. Den senarekan åstadkomma kapitalbildning genom att uppkommen vinst »nedplöjs» i företaget, dvs. an- vänds till underhåll och nya investe- ringar.

Normalt sker en mycket väsentlig del av kapitalbildningen i näringslivet på detta senare sätt. En förutsättning för sådan självfinansiering är, att företaget verkligen går med vinst. I ett familje- företag kan utrymmet för investeringar ökas genom sänkt konsumtion, natur- ligtvis inom vissa gränser. Denna an- passningsförmåga är ett viktigt särdrag för familjeföretagen, som kan hjälpa dem att övervinna finansiella kriser.

När en företagare satsar egna medel i sin rörelse, är han inte direkt nöd- sakad att ta hänsyn till räntabiliteten på samma sätt som vid lånefinansie— ring, även om det vore klokt av ho- nom att göra det. I familjeföretagen sker denna kapitalsatsning ofta i sam- band med en personlig arbetsinsats. Troligen gör företagaren i praktiken sällan klart för sig, hur lönsam den ge- nom egna kapital- och arbetsinsatser

gjorda investeringen kan vara. Ofta räknar han inte något marknadsmäs- sigt pris på den egna arbetsinsatsen, eftersom den inte har eller endast med svårighet kan ges alternativ använd- ning. Företagarens eget bedömande blir således helt avgörande för självfinan- sieringens omfattning och inriktning. Detta innebär i motsvarande mån en begränsning av möjligheterna att ad— ministrativt styra investeringsverksam- heten. Genom upplysnings- och rådgiv- ningsverksamheten bör emellertid i praktiken riskerna för mindre lämpliga investeringar med utnyttjande av det egna kapitalet kunna undvikas.

D. Lån

Lantbruket har behov av såväl investe- ringskrediter som driftskrediter. Den största investeringen i en lantbrukares liv är som regel själva gårdsköpet eller det tillfälle, då han tillträder ett ar— rende. Dessa investeringar må här il- lustreras med två exempel, ett för köp och ett för arrende.1

I de båda exemplen har det egna ka— pitalet satts till ca 10 % av hela kapi- talbehovet, vilket för det ägda enfa— miljsföretaget innebär 35 000 kr och för det arrenderade 15000 kr. Dessa summor torde få anses rimliga och har kunnat hållas så låga enbart genom att man räknat med betydliga borgenslån med 10 års amortering och checkräk— ningskredit med borgen. Lantbruks- nämnderna torde kräva egna tillgångar av minst denna storleksordning (eget riskkapital) vid förmedlingen av jord— förvärvslån och driftslån. Kreditinsti- tuten och eventuella borgenärer måste givetvis också ta hänsyn till storleken av låntagarens eget risktagande. Ny- 1 Exemplen är hämtade ur K. Olov Andersson

och Folke Nilsson: Gården byter ägare (Stookholm 1965), sid. 126 och 127.

tillträdande jordbrukare kommer i många fall från lantbrukarhem och övertar föräldragården. Föräldrar och syskon brukar kunna ställa erforderlig borgen för amorteringslån och check- räkningskredit. Anskaffandet av borgen kan dock i många fall vara ett problem.

Det normalt ställda kravet på en egen kapitalinsats motiveras bl.a. av att ett personligt risktagande stimulerar till

87 för att ytterligare minska kraven på eget kapital. Däremot synes det behöv— ligt att underlätta möjligheterna att få borgen. Detta bör enligt vår mening i första hand ske genom en utvidgning av det statliga kreditgarantisystemet. Vi anser det angeläget, att jordbrukar— yrket även i framtiden skall stå öppet för andra än dem, som ärvt betydande förmögenhet eller är i liknande situa—

att driva företaget effektivt. Vi anser tion. det inte lämpligt att föreslå åtgärder Kapitalanskaffningen till företagen i

4. . . . .. Enfamiljs- Tvåfamiljs- Fmansxermg v1d kop jordbruk jordbruk Kapitalbehov Jordbruksfastigheten (taxeringsvärde 150 000 resp.

300 000 kr) ....................................... 230 000 450 000 Djur och inventarier ................................. 100 000 160 000 Rörelsemedel ........................................ 20 000 40 000

Summa 350 000 650 000 Kapitalanskaffning Bottenlån 60 % av taxeringsvärdet, ingen amortering ..... 90 000 180 000 J ordförvärvslån, 30 års amortering .................... 140 000 270 000 Driftslån med statlig garanti, 15 års amortering ........... 40 000 40 000 Checkräkningskredit ................................. 15 000 25 000 Borgenslån, 10 års amortering ......................... 30 000 70 000 Eget kapital, ca 10 % ................................ 35 000 65 000 Summa 350 000 650 000 Amorteringar på lån Jordförvärvslån ..................................... 4 667 9 000 Driftslån ........................................... 2 667 2 667 Borgenslån ......................................... 3 000 7 000 Summa 10 334 18 667 Finansiering vid arrende Kapitalbehov Djur och inventarier ................................. 100 000 160 000 Rörelsemedel ....................................... 20 000 40 000 Summa 120 000 200 000 Kapitalanskaffning Driftslån med lånegaranti, 15 års amortering ............. 40 000 40 000 Checkräkningskredit ................................. 15 000 25 000 Borgenslån, 10 års amortering ......................... 50 000 115 000 Eget kapital, ca 10 % ................................ 15 000 20 000 Summa 120 000 200 000 Amorteringar på lån Driftslån ........................................... 2 667 2 667 Borgenslån ......................................... 5 000 11 500 Summa 7 667 14 167

nyss anförda exempel är upplagd med hänsyn till de nu (1966) gällande vill- koren för statliga lånegarantier och till kreditinstitutens vid denna tidpunkt tillämpade praxis i fråga om lån till jordbruket. Checkräkningskredit krä- ver säkerhet i form av inteckningar el- ler borgen, eventuellt bådadera. Med i exemplen förutsatta räntesatser skulle första årets ränteutgifter för lånat ka- pital för de båda ägda företagen bli ca 22 000 resp. 40 000 kr. Dessa räntor är avdragsgilla vid deklaration. Annor- lunda förhåller det sig med amorte- ringarna, som i exemplen motsvarar ungefär halva räntebeloppen eller ca 11 000 resp. 20 000 kr. Gällande av- skrivningsregler ger inte möjlighet till avdrag för mer än en begränsad del av amorteringarna, som alltså delvis får göras med beskattade medel.

I exemplen har förutsatts, att botten- lånen inte amorteras. Kreditinstituten kräver dock för närvarande ofta amor- tering också på bottenlån. Speciellt för nyetablerade jordbrukare är det av stor betydelse, att amorteringarna inte blir alltför stora och betungande under de första åren. Vi återkommer i det föl- jande med förslag om förlängda amor- teringstider och amorteringsfria år för vissa kreditgarantilån.

Jordbruksfastighet innefattar som re- gel mark med bestående värde. Till fas- tigheten hör också byggnader och and- ra anläggningar, vilkas värden normalt minskar efter längre eller kortare tid beroende på förslitning, teknisk utveck- ling och liknande. Det är rimligt, att amorteringskraven för lån till finansie- ring av jordbruksfastigheter anpassas efter dessa förhållanden. Vi föreslår, att åtgärder vidtas för att en ökad del av landshypoteksföreningarnas utlåning skall kunna ske i form av s. k. stående lån, dvs. lån utan amortering. Vi är däremot inte beredda föreslå, att gene-

rella regler fastslås för amorteringstak- ten på olika slag av jordbrukskrediter utöver sådana med statlig lånegaranti. De snabbt varierande förhållandena beträffande jordbruksfastigheternas in- nehåll och värdebeständighet motiverar denna ståndpunkt.

Såväl räntor som amorteringskrav påverkas av det värde, som långivaren åsätter fastigheten. Som regel skiljer sig taxeringsvärde och saluvärde avse- värt från varandra. I enskilda fall kan saluvärdet på ett jordbruk vara dub- belt så högt som taxeringsvärdet eller mer. Vi bortser då ändå från de fall, då marken skall användas för andra ändamål än jordbruk. Alltjämt använ- der kreditinstituten i stor utsträckning taxeringsvärdena som underlag för be- låning. En bidragande orsak härtill är, att gällande bestämmelser för kredit- institutens inlåningsrätt anknyter till taxeringsvärden på belånade fastighe- ter. Det vore önskvärt, att kapitaltäck- ningskraven finge anknyta till värde- rade värden. Det låge då nära till hands att i ökad utsträckning lägga lantbruks- nämndernas värderingar till grund för belåningen. Frågan om kreditinstitutens kapitaltäckning för olika slag av ut- låning utreds för närvarande (1965) av kreditinstitutsutredningen. Vi föreslår, att ovanstående synpunkter bringas till nämnda utrednings kännedom för att tas i beaktande vid dess fortsatta ar- bete.

Vid arrende blir kapitalbehovet för brukaren väsentligt lägre, i exemplen endast omkring en tredjedel så stort som vid köp. Amorteringskraven mins- kar dock inte i samma proportion, be— roende på den väsentligt kortare amor- teringstiden för lån utan säkerhet i fas- tighet. Räntekostnaden första året kan vid de sommaren 1965 gällande ränte— satserna beräknas ligga vid ca 8000 resp. 14 000 kr. Det bör dock i samman-

hanget anmärkas, att arrendatorn har att erlägga arrendeavgifter, som i stor utsträckning går till täckande av jord- ägarens räntekostnader och i viss mån också hans amorteringskostnader.

I jämförelse med köp har arrende alltså den väsentliga fördelen, att ka- pitalbehovet för företagaren blir mind- re. Arrendet har å andra sidan den nackdelen — på grund av att arrende- avtalet som regel är bundet till en för- hållandevis kort tidrymd —— att det ger svårigheter för planering och genom- förande av långsiktiga investeringar, liksom för anskaffande av säkerhet för lån. För arrendatorer vore det av sär- skilt stor betydelse, om tillgångar i form av djur och maskiner samt lager kunde belånas i större utsträckning än vad som nu är möjligt.

Såsom vi framhållit tidigare i detta kapitel, år det angeläget att gällande arrendelagstiftning omprövas med hän- syn också till jordbrukets rationalise- ring. Möjligheterna att genom arrende underlätta jordbrukets finansiering un- derstryker betydelsen härav.

E. Bidrag

Direkta bidrag till jordbrukets finansie- ring har länge förekommit i den stat- liga rationaliseringspolitiken. En sär- skild bidragsform är efterskänkande av lån (s.k. avskrivningslån) i sam- band med att den med lånet finansie- rade investeringen blivit verkställd och utnyttjad på avsett sätt. Bidragen inne- bär givetvis en ekonomisk fördel för dem, som får dem och kan ha en bety- dande verkan som stimulans till in- vesteringar och strukturanpassningar m. m. Å andra sidan talar starka prin- cipiella skäl mot ett bidragssystem, som kan verka snedvridande på kostnads— strukturen och därför på längre sikt riskerar att motverka sitt syfte att främ-

ja effektiviteten. Med bidragsgivningen följer också administrativt arbete som växer i proportion till det finansiella stödets omfattning. När vi i det följan- de ändå föreslår att bidrag skall läm— nas, begränsas dessa till sådana fall som har särskild betydelse för struk- turutvecklingen och jordbrukets Ioka— lisering.

F. Förbättrad tillgång på kredit

Den ekonomiska expansionen har lett till en stark efterfrågan på kapital. Bristsituationen har lett till ett högt rånteläge. För en näring med så stort kapitalbehov i förhållande till omsätt— ningen som jordbruket blir räntorna alltid en förhållandevis stor kostnads- post. En procents räntehöjning inne- bär omkring 70 milj. kr årlig ökning av räntekostnaderna för lånat kapital inom hela jordbruksnäringen.

Vi räknar som tidigare sagts med att kapitalbehovet per jordbruksföretag på grund av främst kravet på större före- tag kommer att stiga betydligt. Genom många samverkande orsaker har jord- värdena drivits upp till en höjd, som inte svarar mot lönsamheten. Kapital- tillgång och räntenivå kommer därför att bli av ständigt ökad betydelse för sådana effektiva jordbruksföretag, vil- kas tillkomst rationaliseringspolitiken skall främja.

Staten kan underlätta lantbruksföre- tagens kapitalanskaffning på två sätt, nämligen genom att ge lån för jord- bruksändamål en viss prioritet eller att göra dem billigare för låntagarna. En prioritering av jordbrukslån kan ske på olika vägar och därvid göras bero- ende av syftet med kapitalbehovet. I ett läge,, då riksbanken tillämpar skärpta krav på placerings- och likvi- ditetskvoter kan, som kreditmarknads— utredningen påpekat, en viss priorite-

ring ske genom mindre krav på de kre- ditinstitut, som är av särskild betydel- se för jordbrukets kreditfönsörjning. En önskvärd prioritering kan vidare åstadkommas genom en liberalare till- ståndsgivning för landshypoteksinstitu- tionens obligationslån. En viss priori- tering skulle slutligen också kunna ske genom direktutlåning till jordbruket från statliga fonder eller av andra stat- liga medel. Sistnämnda metod är emel- lertid i princip ställd på avskrivning sedan 1947, och den enda utlånings- fond av någon betydelse, som ännu kvarstår, är maskinlånefonden. Vi före- slår emellertid, att även denna avveck— las, så att all direktutlåning från staten till jordbruket ersätts med statlig kre- ditgaranti.

Vi vill här särskilt framhålla önsk- värdheten av att Sveriges allmänna hy- poteksbank ges större möjligheter att emittera obligationer. Hypotekslånen är genom sin förhållandevis låga, fasta ränta och sin långa bindningstid syn- nerligen lämpliga för jordbruket. För närvarande kan de endast erhållas mot inteckning i jordbruksfastighet inom 60 % av värdet (primärlån). I skrivelse till jordbruksdepartementet den 18 ok- tober 1961 framhöll hypoteksbanken, att det i Sverige inte finns någon hy- poteksinstitution med uppgift att till- godose jordbrukets behov av bunden sekundärkredit. Detta behov tillgodo- sågs tidigare genom statens sekundär- lånefond för jordbrukare, inrättad ge- nom beslut av 1935 års riksdag. Lån från denna fond kunde beviljas till högst 75 % av jordegendoms belånings- värde. Lånens löptid uppgick till 20 år, men fick senare utsträckas till 30 år. Lånerörelsen handhades av ett sär- skilt organ, lånenämnden för sekundär _jordbrukskredit. Den står under av- veckling sedan 1 juli 1951, då utlå- ningen upphörde. och förvaltningen av

utestående lån handhas av hypoteks- rörelsen enligt särskilt avtal med sta- ten. Vid utgången av 1965 kvarstod en- dast 1,2 milj. kr att amortera. Hypo- teksbanken föreslog i sin förut nämn— da skrivelse inrättandet av ett nytt ob— ligationsutgivande organ av samma ka- raktär som Svenska Bostadskreditkas— san inom bostadssektorn. Samförvalt- ning mellan det nya institutet och hy- poteksbanken borde övervägas. Nyssnämnda skrivelse från Sveriges allmänna hypoteksbank har överläm- nats till oss för beaktande. Vi finner den föreslagna utbyggnaden av obli- gationsutgivningen lämplig och önsk- värd. För bostadsfinansiering funge- rar stadshypoteksföreningarna som pri- märbelånare och bostadskreditkassorna som sekundärbelånare. De emitterar skilda obligationsserier men har ge- mensam styrelse och förvaltning. Mot- svarande konstruktion föreligger för industrilån genom AB Industrikredit och AB Företagskredit, och för indu- stri- och handelsföretag med anknyt- ning till jordbruksnäringen i de båda bolagen Lantbruksnäringarnas Primär- kredit resp. Lantbruksnäringarnas Se- kundärkredit AB. De båda sistnämnda företagen har sin förvaltning anknu— ten till Sveriges allmänna hypoteks— bank. Vi föreslår en utbyggnad av hy- poteksbanken resp. hypoteksförening— arna, så att de kan ta upp lån mot säker- het .av inteckning i jordbruksfastighet mellan 60 och 75 % av värdet och så att föreningarna kan bevilja långa lån med bunden ränta mot denna säkerhet. De förändringar i lagstiftningen och i hypoteksorganisationen, som denna utbyggnad skulle kräva, torde snabbt kunna genomföras och utan annan ut- redning än den som kan åstadkom- mas av hypoteksorganisationen själv. Kreditmarknadsutredningen erhöll på sin tid som tilläggsuppdrag att inom

ramen av sitt arbete beakta möjlighe- terna att förbättra jordbrukets försörj- ning med långfristiga krediter. Utred- ningen ansåg sig inte kunna förorda, att prioriteringen av kredit utsträck- tes utöver statens och bostadsproduk— tionens upplåningsbehov. Man framhöll emellertid, att statsmakternas jord- brukspolitik bygger på snabb ratio— nalisering, som förutsätter ökad kapi- ialtillförsel. Utredningen förutsatte, att jordbrukets speciella lånebehov så långt ske kan beaktades dels vid med- delande av tillstånd för jordbrukets hypoteksinstitution att emittera obliga- tioner, dels vid fastställandet av even- tuella likviditets- och placeringskvoter för de grupper av kreditinstitut. som är av särskild betydelse för jordbru— kets kreditförsörjning. Vi vill under- stryka dessa synpunkter och förslag.

Vad gäller statens möjligheter att göra krediterna billigare för jordbru- ket, synes främst följande två alterna- tiv vara värda att diskutera, nämligen

a) räntesubventioner och

b) förbilligade räntor genom statlig borgen.

Räntesubventioner förekommer i svensk ekonomisk politik framför allt på bostadsområdet, där de har förhål— landevis stor omfattning. I princip tor- de räntesubventioner innebära en om- fördelning av räntekostnader mellan prioriterade och oprioriterade låntaga— re till de förras förmån. I ett flertal län— der i Europa tillämpas i någon form statlig räntesubvention till jordbruket. I vissa fall är subventionen så stor, att räntekostnaderna för låntagarna blir mindre än hälften av de normala. Vi anser det emellertid uppenbart, att rän— tesubventioner medför en del betydan— de nackdelar. Subventioneringen torde kräva en inte obetydlig administrativ apparat och nödvändiggör en närgång- en insyn från det allmännas sida i det

låntagande företaget för att man skall vara säker på att de billiga pengarna inte används till annat än avsett ända- mål. Många gränsdragningsproblem an- mäler sig, särskilt svårlösta när det gäller starkt integrerade företag. Vi har bl. a. av dessa skäl stannat för att inte föreslå någon form av räntesubventio- nering till jordbruket.

Statlig borgen, dvs. statlig kredit- garanti gentemot de långivande kredit- instituten, har tillämpats i allt större skala sedan 1948 i syfte att lätta finan— sieringen av lantbruksföretagen. Den innebär även ett visst förbilligande av räntekostnaderna. Vid halvårsskiftet 1965 utgjorde det samlade beloppet av statliga kreditgarantier till jordbruks- företag 495 milj. kr. Detta belopp mot— svarar dry-gt 8 % av hela den synliga utlåningen till jordbruket. För topp- belåningen av jordbruksfastigheter in— nebär statsgarantin ett avsevärt förbi]- ligande av räntekostnaderna, av stor- leksordningen 1—11/2 %. Längre fram i detta kapitel kommer vi att föreslå en fortsatt utbyggnad av det statliga kreditgarantisystemet.

G. Likviditets- och skattefrågor

I de båda förut i detta kapitel anförda exemplen angavs behovet [av rörelse- medel för enfamiljsjordbruk till 20000 kr och för tvåfamiljsjordbruk till dub- belt så mycket. Behovet av rörelseme— del är i hög grad beroende av den sä- songmässiga fördelningen av inkomster och utgifter. För många jordbruk ger de månatliga, tämligen jämnstora mejeri— ]ikviderna en väl fördelad tillgång på likvida medel. Vid ensidig växtodling kommer inkomsterna i samlade poster på hösten och vintern och varierar dessutom starkt år från år. Utgifterna är däremot för de flesta jordbruk störst

på våren. Genom leverantörskrediter fördelas utgifterna jämnare. En stor del av vårens räkningar betalas med höstens skörd.

Som regel torde ökad specialisering föra med sig ökade likviditetsproblem, i varje fall när det gäller växtodling. Det allmänna skördeskadeskyddet ger genom sin anknytning till genomsnitts— skörden i större områden endast ett be- gränsat eller i varje fall osäkert skydd. Framtida jordbruksföretag med specia- liserad produktion, stor omsättning och litet eget kapital kommer sannolikt att i ännu högre grad än dagens jordbruk besväras av likviditetsproblem. Risk— tagandet tar sig vanligen i första hand uttryck i att man arbetar med för små rörelsemedel.

Många jordbrukspolitiska åtgärder har direkt inverkan både på riskerna och risktagandet i jordbruket. Ett lång- siktigt upplagt jordbrukspolitiskt pro- gram skapar klarhet om näringens möj- ligheter och påverkar inriktningen av investeringarna. Ett prissättningssys- tem, som innebär prisstabilisering, möjliggör också långsiktigare planering och reducerar den vid sidan av väder- leken största osäkerhetsfaktorn i jord- bruket. Vi vill i detta sammanhang un- derstryka, att statliga åtgärder för att underlätta kapitalanskaffningen också måste beakta behovet av driftskrediter. God tillgång på likvida medel innebär mindre behov av dyra varukrediter och ökar företagarens handlingsberedskap. I avsnittet om statliga kreditgarantier återkommer vi till denna fråga.

De ojämnt inflytande inkomsterna i jordbruket, vare sig växlingarna beror på väderlekens inverkan på skörden el- ler, som fallet kan vara i skogsbruket, på att uttag sker i stora poster med fle- ra års mellanrum, skapar lätt marg'nal— skatteproblem. Genom tillkomsten av

:—.. k. skogskonton 1954 gavs möjlighet lill utjämning av beskattningen för in- täkt av skogsbruk mellan olika är. Den- na möjlighet har kommit att utnyttjas i ett stort antal fall (62 000 år 1964). Öns— kemål om motsvarande utjämningsmöj- ligheter också för jordbruksdriften (»jordbrukskonto») har framförts vid upprepade tillfällen. Växlingar mellan goda och dåliga år torde dock sällan ge upphov till så stora inkomstvariationer som enstaka års skogsavverkningar kan göra. Skördeskadeskyddet medför ock- så en viss inkomstutjämning mellan oli— ka år. Bokföringsmässig redovisning ger goda möjligheter till inkomstutjämning via avskrivningarna. Vissa möjligheter till resultatutjämning ges också vid de- klaration enligt kontantprincipen. Med hänsyn till nu anförda omständigheter anser vi tillräckliga skäl ej föreligga att inrätta jordbrukskonton i och för skat- teutjämning. Vi vill emellertid i detta sammanhang framhålla angelägenheten av att skördeskadeersättningen utbeta- las på sådant sätt, att den kan redovisas som inkomst redan under skadeåret och beskattas då. I varje fall bör sådan änd- ring i skattelagstiftningen kunna genom- föras, att skördeskadeersättningarna ur skattesynpunkt får betraktas som utbe- talda under skadeåret.

H. Avskrivningar Av stor betydelse för jordbruksföreta- gens finansiering och likviditet är de skattemässiga avskrivningarna. Skatte- lagsakkunniga har behandlat avskriv- ningsfrågorna i en promemoria med för- slag till ändrade bestämmelser om av- drag för värdeminskning å jordbrukets driftsbyggnader, avlämnad i mars 1963. Ändringsförslaget avsåg punkt 2a av anvisningarna till 22 % kommunalskatte-

lagen den 28 september 1928. I denna heter det i första stycket:

Avdrag medgives för sådan värdeminsk— ning å till jordbruket eller dess binäringar eller till skogsbruket hörande driftsbyggna- der, därunder inbegripna för driften nödiga bostadsbyggnader, som dessa även med nor— malt underhåll och aktsam vård är under- kastade. Avdraget bör bestämmas till viss procent av byggnadens värde. Detta skulle anses vara lika med anskaffningskostna- den. Kan denna icke visas, skall såsom byggnadsvärde anses två tredjedelar av det under beskattningsåret gällande taxerade jordbruksvärdet, minskat med däri ingåen— de skogsmarksvärde, i den mån det över— stiger 25 000 kronor, samt med skäligt vär- de å mera betydande naturtillgångar och särskilda förmåner. Dessa anses såsom mera betydande, om värdet dårå överstiger en tiondel av det taxerade jordbruksvärdet. Procenttalet bör bestämmas olika allt efter den tid en byggnad av ifrågavarande art anses kunna för sitt ändamål utnyttjas. Vid bestämmandet av denna tid skall ve- derbörlig hänsyn tagas exempelvis därtill, att en av arrendator uppförd byggnad en— ligt arrendeavtalet icke skall vid arrende- rättens upphörande lösas av jordägaren.

Skattelagsakkunniga föreslogatt punk- ten fick följande ändrade lydelse efter orden ». . . för sitt ändamål utnyttjas»:

Vid denna bedömning skola beaktas jäm— väl sådana omständigheter som att byggna- dens ekonomiska varaktighetstid kan anta— gas komma att röna inflytande av framtida rationaliseringar, förändringar med hän- syn till teknikens utveckling, omläggning av verksamhet och liknande. Är på grund av särskilda omständigheter av annan art än nyss nämnts byggnadens värde för jordbru— ket eller dess binäringar eller skogsbruket begränsat till förhållandevis kort tid, skall hänsyn även tagas härtill. Så kan exempel— vis vara fallet med en av arrendator upp— förd byggnad, som enligt arrendeavtalet icke skall vid arrenderättens upphörande lösas av jordägaren.

Vidare föreslogs följande komplette- ring av andra stycket:

Om övergång till att beräkna avdrag för värdeminskning å anskaffningskostnad stadgas i lag om övergång till beräkning

av inkomst av jordbruksfastighet enligt bokföringsmässiga grunder samt om över— gång till att, vid beräkning av avdrag för värdeminskning av byggnad a jordbruks- fastighet, beräkna avdraget å anskaffnings- kostnad.

Utredningen upprättade också ett för— slag till »Lag om övergång till beräkning av inkomst av jordbruksfastighet enligt bokföringsmässiga grunder» samt om övergång till att, vid beräkning av av— drag för värdeminskning av byggnad å jordbruksfastighet, beräkna avdraget å anskaffningskostnad.

Enligt vår uppfattning bör avskriv— ningsregler, anknutna till den ekono- miska livslängden av ifrågavarande in- vesteringar, få en rationaliseringsbe- främjande verkan. Vi vill därför un- derstryka angelävgenlieten av att ovan återgivna förslag till ändring av an- visningarna till kommunalskattelagens 225 genomförs. Detta innebär inte nå- got principiellt nytt utan närmast att jordbruket ges en med annat närings- liv mer likartad ställning i förevarande hänseende.

I. Statligt ekonomiskt stöd a. Gällande bestämmelser. Det nuva- rande (1966) statliga, ekonomiska stö— det till etablering och rationalisering m. m. i jordbruket kan sammanfattas i följande punkter.

Kreditstöd till förvärv och drift av jordbruk.

Stöd till jordbrukets rationalisering. Särskilt stöd till produktionsfrämjan- de åtgärder i norra Sverige.

Bostads— och förbättringslån. Lån och bidrag till gemensam ma- skinanvändning.

Län och bidrag för landsbygdens elektrifiering.

I det följande lämnas en kortfattad redogörelse för gällande bestämmelser på området.

För förvärv av en- eller tvåfamiljsjord- bruk kan lantbrukare med otillräckligt eget kapital under vissa förutsättningar få lå— negaranti för det lånebehov som föreligger utöver bottenlån, jordförvärvsldn. Amorte- ringstiden är högst 30 år och amorterings— frihet kan lämnas under högst 5 är. Räntan är densamma som för bottenlån vid detta och i det följande nämnda garantilån. Som säkerhet erfordras inteckning.

För inköp av djur, maskiner, gödselme— del m. in. kan lantbrukare under vissa för— utsättningar få länegaranti i samband med köp eller arrende av jordbruk eller vid ut- ökning eller omläggning av driften vid en- eller tväfamiljsjordbruk, dri/tslän. Amor- teringstiden är högst 15 år och amorterings— frihet kan beviljas under högst två år. Sä— kerheten för lånet skall vara tillfredsstäl- lande ur det allmännas synpunkt. Om så— dan säkerhet ej kan ställas, kan garanti ändå beviljas i vissa fall. Lånebeloppet är högst 40 000 kr och i särskilda fall 50 000 kr.

För lönsamma åtgärder, som avser att varaktigt förbättra ekonomibyggnader, jord, vägar och andra anläggningar, kan ägare eller brukare av jordbruksfastighet få lå— negaranti för det lånebehov som föreligger utöver vad som kan erhållas som bottenlån. Garantilånet skall amorteras på högst 30 år. Amorteringsfribet kan beviljas under högst 5 år. För lånet skall ställas godtag- bar säkerhet; inteckning i fastigheten eller annan säkerhet. Lånestödet kan lämnas utan avseende till ägarekategori.

Bidrag till ralionaliseringsåtgärder kan utgå till enskild person, som äger eller bru- kar en- eller tvåfamiljsjordbruk med föl- jande procent och på nämnda villkor. Ekonomibyggnader: 25 % av kostnaderna upp till 5 000 kr och 15% av överskjutande kostnad. Bidraget kan dock uppgå till högst 8 000 kr. Om åtgärden sker i samband med förvärv av tillskottsmark i vissa fall 25 % upp till 30 000 kr och 15 % av överskjutande kost- nad utan maximibelopp. Täckdikning, torrläggn-ing:

25 % av kostnaden. Om åtgärden sker i samband med för— värv av tillskottsmark i vissa fall 40 %. Vägar, stenröjning m. m.: 25 % av kostnaden. Om åtgärden sker i samband med för— värv av tillskottsmark i vissa fall 40 %. Byggnadsåtgärden skall avse bestående brukningsenhet och markanläggningen skall avse bestående jordbruksjord. Bidraget är behovsprövat med en förmögenhetsgräns

innebärande att bidrag ej kan beviljas den som taxeras till statlig förmögenhetsskatt eller har höga inkomster. I samband med mer omfattande fastighetsreglering kan bi- drag beviljas till förbättringsätgärder med 50 % av kostnaderna utan behovsprövning.

För arealutökning till en- eller tvåfa- miljsjordbruk kan lämnas lånegaranti och bidrag. Garantilånet skall amorteras på högst 30 år och amorteringsfrihet kan be- viljas under högst 5 år. Vanligen erfordras säkerhet i form av inteckning i fastigheten.

Bidrag vid köp av tillskottsmark kan ni— gå i följande fall:

Om vid köp av tillskottsmark marken på grund av exempelvis förekomst av bygg- nader, som köparen inte har användning för, måste betalas med ett högre belopp än som motsvarar markens värde som till- skottsmark kan s. k. värdeutjämningsbi- drag beviljas. Sådant bidrag kan beviljas med belopp motsvarande högst värdeskill— naden.

Till kostnaderna för lagfart, lantmäteri- förrättning, flyttning av byggnader, väg el- ler annan anläggning kan bidrag lämnas med hela eller viss del av beloppet. I vissa fall kan bidrag även lämnas för att upp- rätta s-kogsbruksplan.

Bidragen vid köp av tillskottsmark ut- går oberoende av förmögenhetsställning.

Särskilt stöd till produktionsfrämjande åtgärder i norra Sverige kan utgå med upp till 40 % av kostnaderna för inre rationa- lisering och driftsrationalisering vid de 5. k. koncentrerade rationaliseringsinsatserna. Härjämte kan bidrag till yttre rationalise- ring utgå efter de allmänna reglerna för denna verksamhet. Villkoren är i princip liknande dem, som gäller vid stöd enligt rationaliseringskungörelsen och som ovan redovisats. Jordbruket i norra Sverige in- tar en särställning på grund av klimatet, de ofta långa avstånden och det stora an— talet småjordbruk. Det var på grund av an— gelägenheten att upprätthålla en jordbruks- produktion också där som det 1960 infördes detta särskilda stöd i de fyra nordligaste länen?. 1965 utökades detta till att omfatta också Gävleborgs, Kopparbergs och Värm- lands län jämte landskapet Dalsland i Älvs- borg-s län.3 Verksamheten bedrivs i nära samverkan mellan lantbruksnämnden, hus- hållningssällskapet, lantmäterimyndighe- ten och skogsvårdsstyrelsen.

2 Prop. 62; JoU 18 och 32; rskr 305. 3 Prop. 1, bilaga 11; JoU 1; rskr 9.

I)et statliga stödet till jordbrukets ra— tionalisering omfattar ej uppförande och förbättring av bostäder. För sådant ända- mål kan bostads- och fiirbällringslån erhål- las på sätt som gäller för bostadsbyggande i allmänhet.

Från jordbrukets maskinlånefond kan lån beviljas till enskild person eller sam- manslutning för anskaffande av jordbruks- maskiner, som skall användas av flera jord- brukare, maskinlån, eller för uppförande, ombyggnad eller inköp av byggnad, som be- hövs för yrkesmässigt bedriven jordbruks- maskinhållning, byggnadslän. Sådana län kan i regel beviljas till högst 80 % av kö— peskillingen eller byggnadskostnaden. Be- tryggande säkerhet fordras för lånet och amorteringstiden är i regel 8 resp. 10 år. — Statsbidrag kan beviljas dels för åter- betalning av maskinlån, dels som kontant— bidrag för dyrbarare Specialmaskiner. Bi- dragcts storlek är högst 25 % av lånets ur— sprungliga kapitalbelopp resp. av anskaff- ningsvärdet.

För landsbygdens elektrifiering kan de statliga stödåtgärderna omfatta lån ur vat— tenkraftslånefonden samt statlig kreditga- ranti, el-lånegaranti, nyanläggningsbidrag och upprustningsbidrag till elektriska di- stributionsföretag.

h. överväganden och förslag. Kredit- stödet till förvärv och drift av jordbruk, stödet till jordbrukets rationalisering samt till de s. k. koncentrerade rationa- liseringsinsatserna anser vi i princip höra bibehållas. Dessa stödformer har framvuxit steg för steg under en följd av år, översetts vid upprepade tillfällen och stor erfarenhet finns hos såväl allmän- het som myndigheter av deras uppbygg- nad och funktionssätt. Erfarenheterna är genomgående goda. Med hänsyn till våra förslag i övrigt om jordbruksratio- naliseringens mål och medel och till de senaste erfarenheterna av denna verk— samhet framlägger vi emellertid i det följande vissa förslag till ändringar av reglerna för de nämnda stödformcrna, varvid också frågan om lån och bidrag till gemensam maskinanvändning tas upp.

Bestämmelserna om ekonomiskt stöd

till såväl etablering som rationalisering i jordbruket bör lämpligen sammanföras till en kungörelse. Härför talar, att de grundläggande principerna för båda stödformerna genomgående är desamma och att stödet i båda fallen i huvudsak har formen av statlig lånegaranti. Fi- nansieringsstödet knyts såsom i huvud- sak för närvarande till det ekonomiska effektivitetskravet, dvs. till en samhälls— ekonomiskt sett tillfredsställande för- räntning av insatt kapital. Avsteg från denna grundregel av lokaliseringspoli- tiska eller andra skäl kan vara motive- rade. De särskilda skälen skall i sådana fall dock klart anges. Stödet i form av bidrag och avskrivningslån samt direkta statliga lån från lånefonder föreslås bli minskat och ersatt med ett utvidgat fi- nansiellt stöd i form av lånegarantier.

Stöd skall avse

förvärv av anpassningsbara lantbruks- företag, som har förutsättningar att ef— fektivt utnyttja den bästa, kända tek- niken och ge sin innehavare full syssel- sättning, jordförvärvslån,

igångsättande, omläggning eller ut- vidgning av lantbruksdriften vid sådana företag, driftslån, samt

investeringar i lantbruket; tillskotts- mark och fasta anläggningar, som är tekniskt, ekonomiskt eller i vissa fall lokaliseringspolitiskt väl motiverade, rationaliseringslån och rationaliserings- bidrag.

Förslaget överensstämmer med gäl- lande bestämmelser såtillvida, att endast statlig lånegaranti, inte bidrag, föreslås till etablering och driftsomläggning men såväl lånegaranti som bidrag till ratio- naliseringsåtgärder av olika slag. Det skiljer sig såtillvida, att inte endast en- och tvåfamiljsjordbruk skall kunna komma ifråga för jordförvärvslån och driftslån utan även större enheter och att stödjordbruken utesluts. Ändringen motiveras av att utvecklingen i jord-

bruket går mot färre och större bruk- ningsenheter och att vi anser att denna utveckling bör påskyndas.

Ändring anser vi inte motiverad i den nuvarande ordningen, att endast enskild person skall kunna få jordförvärvslån och driftslån men såväl fysisk som juri— disk person kunna få rationaliserings- stöd och att sambruksföreningar och vissa andra sammanslutningar för ge- mensam lantbruksproduktion jämställs med enskild person. Det ekonomiska effektivitetskravet har understrukits i samband med såväl etablering som ra- tionalisering; dessutom har tillagts ett nytt motiv för investeringsstöd i vissa fall, nämligen det lokaliseringspolitiska motivet. Detta syftar på förhållanden, som utöver de tekniska och ekonomiska motiverar de koncentrerade rationalise— ringsinsatserna i vissa delar av landet.

Rationaliseringslån och rationalise- ringsbidrag skall uteslutande kunna lämnas till finansiering av rationalise- ringsåtgärder, som bedöms höja näring- ens effektivitet och som avser åtgärder på lantbruksföretag med förutsättningar att tillämpa rationell teknik och vars tillkomst eller fortvaro är önskvärd från allmän synpunkt.

Rationaliseringslån skall sålunda kun- na komma ifråga bl. a. för

förvärv av jordbruksjord eller skogs— mark för rationaliseringsändamål,

uppförande eller förbättring av eko— nomibyggnader och andra liknande fas- ta anläggningar,

markanläggningar av olika slag (täck- dikning, torrläggning, bevattning, väg- byggnader m. m.).

Den grundläggande och normala stöd- formen skall vara statlig lånegaranti för alla slag av rationaliseringsåtgärder och kategorier av stödmottagare. I särskilda fall skall dessutom bidrag kunna läm- nas, nämligen

vid förvärv av mark för rationalise-

ringsändamål som direkt värdeutjäm- ning och till täckande av kostnader för lantmäteriförrättning m. ni., som nu fö— reskrivs i 9 % rationaliseringskungörel- sen samt

till investeringar i byggnader och markanläggningar, då dessa drar stora kostnader ensamt eller i kombination med förvärv av tillskottsmark och då investeringen bedöms ha sådan stor- leksordning, att den eljest inte kunde realiseras med hänsyn till bl. a. sökan— dens likviditet; koncentrerade rationali- seringsinsatser.

Förslaget överensstämmer med gäl- lande bestämmelser såtillvida, att statlig lånegaranti skall kunna lämnas till alla åtgärder, som varaktigt kan förbättra ett lantbruksföretags lönsamhet, i mån av behov utöver bottenlån och egna till- gångar men oavsett ägarekategori och företagsstorlek. Det skiljer sig på så sätt, att bidrag till inre rationaliserings- åtgärder uteslutits med undantag för de särskilt kapitalkrävande fallen vid sam- lade .störrc rationaliseringsinsatser. Er- farenheterna från lantbruksnämndernas verksamhet visar, att bidragen till fri— stående inre åtgärder steg för steg mins- kat i betydelse. Deras handläggning har också visat sig tidskrävande i förhål- lande till rationaliseringseffekten. Detta och det skärpta lönsamhetskravet har motiverat förslaget om att slopa dem.

Vid sidan av de jordbruksekonomiska och tekniska skälen har allmänt lokali- seringspolitiska skäl ansetts tala för ett speciellt bistånd till upprustningsåtgär- der vid jordbruken i norra Sverige. Er- farenheterna av det särskilda statsstödet härför, de koncentrerade rationalise— ringsinsatserna (»KR—verksamheten») redovisas i allt väsentligt som goda. Stödformen omprövades och justerades av 1965 års riksdag och gavs permanent karaktär. Vi anser oss inte ha anledning att nu på nytt och utan ytterligare erfa-

renheter föresla ändringar i detta hän- seende. (Jfr dock vad som i kapitel XII sägs om lönsamhetskalkylerna i an- slutning till behandlingen av frågan om det extra mjölkpristillägget i norra Sve— rige.)

De bidrag vi föreslagit vara kvar bör utgå med i huvudsak oförändrade be— lopp. .lordförvärvslån och rationalise- ringslån bör också utgå på oförändrade grunder, dvs. kunna täcka hela kostnaden för ifrågavarande förvärv eller investe— ring. Driftslånen däremot föreslås bli höjda från för närvarande högst 40 000 kr och i särskilda fall 50 000 kr till hela det erforderliga beloppet eller till det belopp för vilket ur det allmännas syn- punkt tillfredsställande säkerhet kan ställas. Det förutsätts att de, som ej kan lämna säkerhet i fast egendom, skall ha möjlighet att lämna företagsinteckning. Ändringen motiveras av det nära sam- bandet mellan drifts- och storleksratio- naliseringen och det ökande behovet av insatskapital per arbetande. Den nuva- rande ordningen har också skapat ett snabbt ökande beroende av borgen för de nystartade lantbrukarna (illustrerat av förut anförda exempel) som inte är tillfredsställande.

Amorteringstiden för jordförvärvslån finner vi oss böra föreslå bli förlängd från för närvarande högst 30 år till högst 40 år, med oförändrade möjlig- heter att lämna amorteringsfrihet under högst 5 år. Amorteringstiden för drifts— lån bör förlängas från för närvarande högst 15 år till högst 20 år, med oför- ändrade möjligheter att lämna amorte- ringsfrihet under högst 2 år. Ändringar- na motiveras av att tillgångarna i lant- bruket i stor utsträckning har bestå— ende värde och att amorteringarna med nuvarande kapitalbehov och små möj— ligheter till självfinansiering vuxit till förhållandevis betydande belopp.

Jordförvärvslånen och rationalise—

ringslånen ingår som ett led i strävan- dena att effektivisera jordbruket. Den tekniska utvecklingen ställer bl. a. hög- re krav på företagsstorlek och därmed även på yrkesskicklighet. Vi anser, att för låntagare med litet eget kapital bör i samband med beviljande av lånegaran- tier uppställas som villkor nöjaktiga yr- keskunskaper hos låntagarna.

Behovet av medel för etablerings— och rationaliseringsverksamheten kan vid förverkligande av våra förslag väntas komma att öka.

En uttömmande statistik över det år- liga antalet jordförvärv finns inte. Viss ledning kan erhållas av undersökning- arna av taxeringsutfallen (SOU 1963: 14) samt statistiska centralbyråns sta- tistik för beräkning av köpeskillings- koefficienter. Härav framgår, att maxi- malt ca 1 500 överlåtelser av jordbruks- fastigheter, som skulle kunna ifråga— komma för statligt etableringsstöd, år- ligen äger rum. För närvarande lämnas av statens lantbruksorganisation om- kring 500 jordförvärvslån per år. Ytter- ligare vägar för beräkning av antalet förvärv erbjuder de allmänna jord- bruksräkningarna och de på vårt upp- drag utförda undersökningarna om lant- brukets strukturutveckling (SOU 1964: 37) samt om kapitalutvecklingen i det svenska lantbruket (SOU 1964: 8). Nämnda statistik, kombinerad med an- tagandet att överlåtelser av jordbruks— fastigheter äger rum i medeltal vart 25:e år, pekar på en årlig omsättning av stor— leksordningen 1500 enheter, tänkbara för jordförvärvslån.

I ovan skisserade förslag till lånebe- stämmelser vid etablering anges inga gränser _ utöver lönsamhetskravet —— vare sig uppåt eller nedåt för enheter— nas storlek, dock att deltidsjordbruk ej skall kunna komma ifråga. Antalet möj- liga låneobjekt med hänsyn till försla- get är därför svårt att uppskatta. Det sy-

nes rimligt med utgångspunkt från nu- varande nedåtgående tendens och erfa- renheter -att preliminärt sätta antalet till 500 per år. Detta är omkring en tredjedel av den ovan antagna totala omsättningen. De föreslagna nya be- stämmelserna gör det sannolikt, att egendomarna blir relativt stora och köpeskillingarna därför förhållandevis höga. Det är anledning att anta, att jordförvärvslånebcloppen kommer att två- 51 tredubblas i medeltal per objekt i förhållande till nu. Tillhopa kan det årliga behovet av jordförvärvsläneme- del preliminärt sättas till 500 X 2,5 X 64 000 = 80 milj. kr (500 : antalet fall, 2,5:väntad ökning av lånebeloppet, 64 000 : medeltal för budgetåret 1964/ 65).

Behovet av medel för driftslån kan också uppskattas i huvudsak med ut- gångspunkt från ovannämnda källor, även om det är särskilt svårt att få grepp om arrendeförhållandena. Antalet driftslån under det senaste budgetåret har uppgått till ca 600. Sannolikt kom- mer antalet att ligga däromkring också i fortsättningen. Lånebeloppen har i me- deltal —— på grund av nuvarande låne- tak _ uppgått till 26500 kr. Med det föreslagna borttagandet av driftslåne- taket kan dessa lån väntas öka, sanno- likt till omkring hälften av driftskapi- talet eller ca 60 000—100 000 kr i me- deltal per företag. Det sammanlagda re- sursbehovet för driftslån kan sålunda uppskattas till (600 X 80 000 kr:) 48 milj. kr mot för närvarande ca 20 milj. kr.

De statliga lånegarantierna för ratio- naliseringsåtgärder skall i princip kun- na täcka hela den beräknade kostnaden för investeringen ifråga med undantag för den del, som kan finansieras genom primärlån eller annat län, som kan er- hållas på skäliga villkor, egen insats och förekommande bidrag. Dimensionering-

en av det ekonomiska stödet till olika rationvaliseringsåtgärder torde böra be- dömas från skilda utgångspunkter, näm- ligen dels en för förvärv av tillskotts- mark och dels en för investeringar av olika slag i fasta anläggningar.

Förvärven av tillskottsmark kan ap- proximativt beräknas utifrån statistik som (len som avser jordför— värvslån. Någon begränsning av till- skottsköpen med hänsyn till förvärvs- egendomarnas storlek bör inte göras. Vid planeringen av driftsinriktningen måste dock hänsyn tas till avsättnings- möjligheterna och den hela landet om- fattande driftsplaneringen (jfr kap. IV). Ett visst mått på tillskottsköpen kan er- hållas med utgångspunkt från nuvaran- de förhållanden enligt lantbruksstyrel- sens statistik och jordbruksfastigheter- nas uppskattade marknadsvärden enligt förut nämnda källa (SOU 1964: 8). Lå- negarantiramarna för yttre rationalise- ring uppgår 1966/67 till sammanlagt 45 milj. kr. Anslagen till statsbidrag till samma rationaliseringsändamål upp- går till 6 milj. kr. En förstärkning sy- nes motiverad och vi föreslår en ökning av det ekonomiska stödet till ca 70 milj. kr per år, varav lånegarantier 60 milj. kr och bidrag ca 10 milj. kr.

Behovet av nyinvesteringar i mark- anläggningar och byggnader kan enligt nyssnämnda källa och upptaget i 1960 års penningvärde uppskattas till ca 50 milj. kr för markanläggningar och till ca 60 milj. kr för ekonomibyggnader i medeltal per år, dvs. totalt ca 110 milj. kr. Att döma av lantbruksstyrelsens se- naste beräkningar synes minst en för- dubbling av investeringarna i mark— anläggningar var önskvärd; bl. a. är eftersläpningen på täckdikningens om- råde särskilt betydande. Detta skulle ge ett årligt behov av 100 milj. kr. Nuva— rande investeringar i ekonomibyggna— der är utomordentligt låga, och en för-

samma

nyelse av lantbrukets byggnadskapital är på många håll nödvändig. Det är ge- nomgående fråga om att ersätta gamla byggnader med helt nya för att erhålla rationella och funktionsdugliga, arbets- besparande anläggningar på de förhål- landevis stora företagsenheter, som nu håller på att byggas upp. En tredubb- ling av nuvarande investeringar i eko- nomibyggnader synes därför rimlig, vil- ket blir 180 milj. kr per år. Ett statligt, ekonomiskt stöd till en tredjedel av de sålunda beräknade investeringarna i inarkanläggningar (100) och byggnader (180) ger ett årligt behov av närmare 100 milj. kr mot för närvarande 38 milj. kr i garantimedel.

Särskilda statliga utlåningsfonder fö- rekommer, av vilka flertalet nu befinner sig under avveckling. Nya fonder bör enligt vår mening inte tillkomma. I sam- manhanget har endast anledning funnits att överväga jordbrukets maskinlåne- fond. Fonden har ursprungligen till- kommit för att underlätta anskaffandet av gemensamma maskiner. Detta ända- mål synes fortfarande angeläget. Syste- met med statlig lånegaranti och i vissa fall bidrag torde emellertid ge tillräck- liga möjligheter till finansiering av ma- skinanskaffningen, såväl gemensam som enskild. Maskinlånefonden bör därför avskaffas. Reglerna för driftslån torde kunna konstrueras så, att också en ge-

Bidrag till den gemensamma maskin— anskaffningen synes inte höra förekom- ma. De är inte förenliga med grunderna för det statliga ekonomiska stödet.

De förslag till ändrade bestämmelser för det statliga ekonomiska stödet till etablering och rationalisering vi nu framlagt kommer att påverka medels— behovet i både höjande och sänkande riktning, sänkande beträffande bidragen och starkt höjande beträffande lånega— rantiramarna. Sammanfattningsvis kan förslagen sedan den nyinriktade verksamheten kommit igång —— bedömas årligen innebära medelsanspråk av ne- dan angiven storleksordning (talen inom parentes anger anslagen till det statliga ekonomiska stödet budgetåret 1966/67). Se tabell nedan.

De poster som avser medel för finan— siering av nyanläggningar och utökning av driftskapitalet är följande: Driftslån (48 milj. kr), lån för investeringar i ekonomibyggnader m. m. (100 milj. kr), bidrag för samma ändamål (6 milj. kr) och bidrag för koncentrerade rationa- liseringsinsatser (9 milj. kr), tillhopa 163 milj. kr. De föreslagna höjningarna för dessa poster innebär, att jordbruket ges ökade möjligheter att i konkurrens med andra sektorer ta i anspråk såväl utrymmet på kapitalmarknaden som reala investeringsresurser. De övriga större posterna hänför sig närmast till

mensam maskinanskaffning täcks in. behovet av medel för överföring av jord- Lånegaranti, milj. kr Bidrag, milj. kr Förslag 1966/67 Förslag 1966/67

Jordförvärvslån .................. 80 (30) —— Driftslån ........................ 48 (20) _ _ Lån för förvärv av tillskottsmark . . 60 (45) —— —— Bidrag för samma ändamål ........ —— 10 (6) Län för investeringar i ekonomibygg-

nader och markanläggningar ..... 100 (38) —

Bidrag för samma ändamål ........ 6 (16) Bidrag för koncentrerade rationalise—

ringsinsatser i norra Sverige ...... — — 9 (8)

Summa 288 (133) 25 (30)

bruksfastigheter från en ägare till en annan. I viss män kan driftslånemedlen, som här redovisats som realkapitalan- språk, också hänföras till denna senare grupp.

4. Sammanfattning av förslagen

Förslagen i detta kapitel innebär, i den ordning de framlagts, i korthet:

1. Kraftiga insatser bör göras för att lösa jordbrukets markanskaffningspro- blem. För ändamålet behövs olika sam- verkande åtgärder av allmän markpoli- tisk natur.

2. Den aktiva inköps- och försälj— ningsverksamheten för främjande av strukturanpassning utbyggs väsentligt. Jordfonden ökas stegvis i den takt, som ansluter sig till de krav på snabb ratio- nalisering och omställning, som upp- ställs, förslagsvis med 100 milj. kr under en första treårsperiod. Lantbruksnämnderna ges de behöv- liga ökade personella resurserna för det nyssnämnda ändamålet.

3. l förenklingssyfte bör bl. a. ökade möjligheter att bilda registerfastigheter, som inte är kompletta företagsenheter utan tills vidare ingår som delar i så— dana, prövas vid den pågående över- synen av fastighetsbildningslagstift- ningen.

4. Sedan vissa rättsliga frågor lösts bör utbyte av äganderätt mot andelar i gemensamhetsskog kunna ske som ett led i rationaliseringsarbetet.

5. Det bör uppdras åt arrendelagsut— redningen att i sitt pågående arbete be- akta frågan om jordbrukets rationalise- ring i enlighet med vissa närmare an- givna synpunkter.

6. Sveriges allmänna hypoteksbank

ges ökade möjligheter att emittera obli- gationer för att bättre kunna tillgodo- se jordbrukets behov av bunden kredit.

7. I lägen, då riksbanken tillämpar skärpta krav på placerings— och likvidi- tetskvoter, bör tillämpas viss priorite- ring av kreditinstitut, som är av särskild betydelse för jordbrukets kreditförsörj- ning.

8. Skattelagssakkunnigas förslag till ändring av anvisningarna till kommu- nalskattelagens 22 &, innebärande bl. a. ökat hänsynstagande till ekonomibygg- naders faktiska varaktighet vid avskriv- ningar, bör genomföras.

9. Nuvarande rationaliseringsstöd i form av bidrag och avskrivningslån samt direkta statliga lån från lånefon— der kan minskas och ersättas med ett utvidgat finansiellt stöd i form av låne- garantier. 10. Lånegaranti till etablering och driftsomläggning bör kunna utgå till jordbruk utan begränsning med avse— ende på företagsstorlek. 11. Driftslån bör kunna utgå med hög- re belopp och kunna ökas från för när- varande högst 40 000 kr och i särskilda fall 50 000 kr till hela det erforderliga beloppet. 12. Amorteringstiden för jordför- värvslån förlängs från för närvarande högst 30 år till högst 40 år. Amorterings— tiden för driftslån förlängs från för när- varande högst 15 år till högst 20 år.

Det årliga medelsbehovet för låne- garantier beräknas stiga från för när- varande 133 milj. kr till 288 milj. kr. Behovet av bidragsmedel beräknas sam- tidigt minska från 30 'till 25 milj. kr.

KAPITEL VI

Forskning, utbildning och rådgivning

1. Inledning

Utvecklingstakten i jordbrukets ratio- nalisering bestäms på lång sikt i hög grad av de resurser som satsas på forsk- ning, försök och utbildning. Genom den snabba tekniska utvecklingen ställs allt fler effektiviseringsvägar till jordbru- kets förfogande, såsom belysts i kapitel A: IX. Emellertid har många företagare på grund av bristande yrkesutbildning svårigheter att tillräckligt snabbt till- godogöra sig de tekniska framstegen. De grundläggande kunskaperna måste vida- re ständigt påbyggas och förnyas. I viss utsträckning kan driftsledarfunktionen genom olika former av integration kom— ma att överföras på personer utanför det egentliga jordbruksföretaget. Som regel behöver dock jordbrukarna fort- löpande orientering och rådgivning (in— dividuellt och i grupp). Det är vä- sentligt, att den upplysningsverksamhet som riktas till jordbrukarna förutom de traditionella tekniska och ekonomis— ka jordbruksfrågorna också behandlar omställningsproblematiken.

2. Forskning och högre utbildning

Insatserna för forsknings— och utveck- lingsarbete på jordbrukets område _ inkl. livsmedelsindustrin — kan under de senaste åren beräknas ha utgjort ca 1 % av näringens bidrag till bruttona- tionalprodukten, medan motsvarande siffra för industrin samtidigt beräknas ha legat på 1,5—2 %. Siffrorna avser de

totala forskningsinsatserna, dvs. både statens och näringslivets. Forskningen och utvecklingsarbetet på jordbruksom- rådet har ökat starkt sedan slutet av 1950-talet. Insatserna uppgick då till en- dast O,5 % av näringens bidrag till brut— tonationalprodukten. En fördubbling har alltså skett av den reala insatsen sedan slutet på 1950-talet. När det gäl- ler forskning och utvecklingsarbete på jordbrukets område svarar staten för huvuddelen av resurserna eller närmare 3/4. För industrins del utgör motsvaran- de siffra 1/3. Det är dock att märka, att för jordbrukets del under samma tid inte skett en motsvarande utökning av åtgärderna för att i praktisk tillämp- ning föra ut framkomna forsknings- och försöksresultat.

Med hänsyn till den stora betydelsen av forskning och försöksverksamhet för jordbrukets vidareutveckling är det yt- terst väsentligt, att ökade resurser sat- sas härpå och att tillgängliga resurser utnyttjas på bästa sätt. Vi anser det ock- så betydelsefullt, att målinriktad forsk- ning ges ökat utrymme, dvs. forskning som direkt är inriktad på att öka jordbrukets produktivitet. Forskningen mäste omfatta hela produktionskedjan, dvs. även förädlingen av råvarorna, samt vara anpassad till olika jordbruks— områdens specifika förutsättningar.

Forskning och högre utbildning på lantbrukets område bedrivs i Sverige vid ett stort antal institutioner av stat- lig eller statsunderstödd karaktär. Så— lunda finns tre självständiga högskolor,

nämligen lantbrukshögskolan, skogshög- skolan och veterinärhögskolan.

Vidare sker utbildning av lantmätare vid tekniska högskolan i Stockholm. Riksdagen har nyligen beslutat, att livs— medelsteknisk utbildning skall ske vid en nyinrättad livsmedelsteknisk linje vid tekniska högskolan i Lund samt att ett livsmedelstekniskt s.k. bransch- forskningsinstitut skall inrättas i Aln— arp, under förutsättning att en god— tagbar överenskommelse kan träffas mellan staten och näringslivet. Forsk- nings— och försöksverksamhet på meje- riområdet bedrivs för närvarande vid Alnarpsinstitutet, men det är förutsatt, att den skall sammanföras med det bli- vande branschforskningsinstitutet. Viss forskning som gränsar till verksamhet som bedrivs vid lantbrukshögskolan fö- rekommer även vid statens växtskydds- anstalt och statens centrala frökontroll- anstalt. Statsunderstödd försöksverk- samhet på jordbrukets område bedrivs utanför lantbrukshögskolans riksför- söksprogram vid bl. a. hushållningssäll- skapen och statens växtskyddsanstalt. På veterinärområdet bedrivs närbesläk- tad forskning vid veterinärhögskolan och statens veterinärmedicinska anstalt. Maskinteknisk forskning förekommer vid lantbrukshögskolan, jordbrukstek- niska institutet och i viss mån även vid statens maskinprovningar. Forskningen på byggnadsområdet handhas av den under lantbrukshögskolan sorterande anstalten statens lantbruksbyggnadsför- sök. På växtförädlingsområdet bedrivs forskning vid lantbrukshögskolan samt vid flera statsunderstödda institutio- ner (Sveriges utsädesförening,Weibulls- holm, Institutet för växtförädling av frukt och bär).

Olika åtgärder har vidtagits för att samordna forsknings- och utbildnings- verksamheten på lantbruksomrädet. En samarbetsnämnd har nyligen inrättats

för lantbrukets högskolor. Vidare sker pågående utbyggnad av lokal- och ut- rustningsresurser vid högskolorna och andra forsknings- och utbildningsinsti- tutioner på lantbruksområdet under led- ning av en särskild av Kungl. Maj:t till- satt kommitté. Utredning pågår också om en eventuell samordning mellan ve- terinärmedicinsk forskning och utbild- ning och forskning och utbildning vid bl. a. lantbrukshögskolan. Samordning sker även genom att styrelserna för in- stitutioner med närbesläktad verksam- het har någon eller några gemensamma ledamöter.

Det är med en organisatorisk upp— byggnad på ett stort antal institutioner emellertid ofrånkomligt, att trots vad nu sagts dubbelarbete ändå kan förekom- ma i viss utsträckning. Efter hand har vidare forskning inom de biologiska och tekniska områdena blivit alltmer bero- ende av en omfattande och dyrbar ap- paratur. Det är i allmänhet inte möj- ligt att utrusta ett stort antal små insti- tutioner med en rationell teknisk utrust- ning. Det är därför önskvärt att en sam- manföring — i den mån det är möjligt —— sker av närbesläktad statlig och stats- understödd forsknings- och utbildnings- verksamhet på lantbrukets område för att därigenom uppnå större slagkraft i verksamheten.

Möjligheterna till vinster genom olika slag av storleksrationalisering, speciali- sering och anpassning av produktionen kan väntas kräva fortsatta och utökade forskningsinsatser. Svenskt jordbruk an- ses ligga väl framme i fråga om den tekniska rationaliseringen men släpar efter när det gäller produktionstekniken i övrigt, dvs. i fråga om förbättringar i den biologiska produktionsprocessen. Särskilt angelägna synes ökade forsk- ningsinsatser vara rörande husdjursför- ädlingen. Forsknings- och försöksverk- samhet inom detta område har små re-

surser för närvarande. Under 1962/(53 uppgick de statliga insatserna på om- rädet till ca 675 000 kr, mot 2625 000 kr för växtförädling. I sammanhanget kan nämnas att animalieproduktionen svarar för ca 75 % av det sammanlag- da produktionsvärdet inom jordbruket.

Förädlingsvärdet inom den på egent- liga jordbruksprodukter grundade livs- medelsframställningen uppgår till mil- jardbelopp. En effektivt arbetande livs— medelsindustri är därför av stor bety- delse för att hålla nere livsmedelskost- naderna. Den blir dessutom av allt stör- re vikt för uppnående av hög produkt- kvalitet.

Forskningsresurscrna i Sverige har hittills varit mycket begränsade på hit- hörande område. Svenska institutet för konserveringsforskning _— ett halvstat- ligt s.k. branschforskningsinstitut, för- lagt till Göteborg _— bedriver målforsk- ning inom sitt ämnesområde. Förutom denna och mejeriforskningen vid Al- narp bedrivs sådan forskning huvud- sakligen vid industrierna. Angelägen- heten av att utbygga en livsmedelstek- nisk forskning framstår såsom mycket framträdande. Den beslutade livsme- delstekniska forskningen och utbild- ningen vid tekniska högskolan i Lund är värdefull. Den torde dock behöva kompletteras med en mer målinriktad verksamhet. Successivt har allt fler ar- betsmoment överflyttats från råvarule- det till livsmedelsindustrin, vilket un- derstryker behovet av ytterligare insat- ser. Av såväl näringsfysiologiska skäl som med hänsyn till avsättningen är det av vikt att kvalitetsproblemen ägnas ökad uppmärksamhet.

3. Yrkesutbildning

A. Inledning Goda yrkeskunskaper hos de i jordbru- ket verksamma är ett av grundvillkoren för en framgångsrik rationalisering. Vi

vill understryka, att utbyggnaden av jordbruksföretagen och övergången till nya driftsformer ställer utomordentligt stora krav på företagarens kunnighet och öppenhet för nya rön och därmed också på hans yrkesutbildning. Lantbruksutbildningen kan i princip uppdelas på två huvudområden, dels den grundläggande utbildningen, dels fortbildningen genom rådgivning, upp- lysningsverksamhet och vidareutbild- ningskurser av olika slag. Den grund- läggande utbildningen i sin tur kan upp- delas på sådan för ungdom och sådan för vuxna och redan yrkesverksamma.

B. Grundläggande yrkesutbildning för ungdom och vuxna

a. Ungdomsutbildning. — I vårt betän- kande rörande organisationen av ratio- naliseringsverksamheten m. m. på jord- brukets, skogsbrukets och trädgårdsnä- ringens område (SOU 1964: 55) lämna- de vi en redogörelse för lantbruks- och skogsundervisningens uppbyggnad, var- vid vi bl. a. framhöll, att denna borde betraktas som ett led i rationaliserings- verksamheten. Ett nära samband borde därför finnas mellan skolorna å ena si- dan och rationaliseringsorganen på jordbrukets och skogsbrukets områden å den andra sidan.

Grundutbildning och vidareutbildning i jordbruk och skogsbruk meddelas för när- varande i ca 50 lantbruksskolor, ca 30 skogsbruksskolor och i 6 statliga skogssko- lor. Lantmästarutbildning meddelas vid Al- narpsinstitutet och skogsmästarutbildning vid skogsmästarskolan i Skinnskatteberg.

Inom jordbruksutbildningen förekommer följande kursverksamhet.

l. Förberedande praktisk-teoretisk ut— bildning i kurser om 21 eller 42 (39) vec- kor. Antalet elever per år är ca 500 och deras ålder 15—18 år.

2. Grundläggande yrkesutbildning i teo— retiska kurser om 21 veckor (under vinter- halvåret), praktisk-teoretiska kurser om 42

veckor eller kurser om 10 veckor för elever över 25 år och med flerårig erfarenhet av jordbruk. Antalet elever uppgår årligen till 1 700—1800, flertalet i 21-veckorskur- serna. Elevernas ålder i de förstnämnda två kurstyperna varierar i regel mellan 17 och 25 år.

3. Vidareutbildning antingen i special— kurser om 8—12 veckor för olika ämnes- områden, såsom växtodling, husdjurssköt- sel, maskinskötsel och företagsekonomi, el- ler längre och mer allsidiga kurser, arbets- och driftsledarkurs om 42 veckor och för- kortad driftsledarkurs om 21 veckor. An- talet elever i specialkurserna är för närva- rande ca 600 per år och i driftsledarkur— serna ca 200 per år. För tillträde till vidareutbildningen krävs som regel någon form av grundläggande utbildning.

4. Lantmästarutbildningen meddelas i en ettårig kurs, varvid för inträde krävs ar— hets- och driftsledarkurs eller motsvarande kunskaper, eller i en tvåårig kurs, vilken som förutbildning kräver grundläggande yrkeskurs. Antalet studerande i de båda formerna av lantmästarutbildning år för närvarande en 120 per år. Inom skogsutbildningen förekommer föl- jande kursverksamhet.

1. Allmän grundutbildning i årskurs 1, som omfattar 22 veckor skolskcden och 20 veckor praktikskeden. Antalet elever är för närvarande ca 1 000 per år, i regel i åldern 15—18 år.

2. Grundutbildning årskurs 2, teknisk el— ler driftsekonomisk linje omfattar 12 vec- kor skolskeden och 10—15 veckor praktik— skeden. Antalet elever per år är för närva- rande ca 200 och åldern i regel 18—25 år.

3. Mer omfattande vidareutbildning med- delas dels i förmanskurs som omfattar 12 veckor skolskeden och 10—20 veckor prak- tik, dels i skogsskolornas kurser som om- fattar 15 månaders undervisning. För inträ- de i skogsskolekurserna krävs bl. a. genom- gången årskurs 1.

4. Skogsmästareutbildning meddelas i en kurs om ca 16 månader och för inträde i denna krävs genomgången skogsskola el- ler särskild preparandkurs. För både lantbrukets och skogsbrukets skolor gäller därjämte, att deras utbild- ningsresurser i betydande omfattning tas i anspråk för kortare vidareutbildnings- och fortbildningskurser för redan yrkesverk- samma (vuxenutbildning). Särskilt är detta fallet med skogsbruksskolorna.

Yrkesutbildningen på såväl jordbru- kets som skogsbrukets områden har övervägts inom yrkesutbildningsbered- ningen. Skogsutbildningen håller vida- re på att utredas av skogsbrukets yrkes- utbildningskommitté. Båda kommittéer- na har avlämnat förslag, yrkesutbild- ningsberedningen i betänkandet »Yr- kesutbildningen» (SOU 1966: 3) och skogsbrukets yrkesutbildningskommitté i betänkandet »Skoglig yrkesutbildning ]» (SOU 1965: 67). Yrkesutbildningsbe— redningens principförslag innebär i stort sett en integration av yrkesutbild- ningen med övriga gymnasiala skolfor— mer, gymnasier och fackskolor. I skogs- brukets yrkesutbildningskommittés be- tänkande har framlagts förslag till viss omorganisation av den grundläggande skogliga utbildningen samt till nya kurs- planer. För de överväganden, som vi har anledning att göra i hithörande frågor, torde emellertid utgångspunkten kunna vara gällande utbildningsgäng och kurs- type-r.

Antalet elever i grundläggande kur- ser vid jordbrukets yrkesskolor har un- der de senaste tio åren uppgått till 1 700 —1 800 per år. Med hänsyn till den av— tagande rekryteringen till yrket kan denna siffra betraktas som ett uttryck för ett ökande utbildningsintresse. De undersökningar vi gjort visar emeller- tid, att yrkeskunskaperna hos nyetable- rade jordbrukare fortfarande ofta är mycket bristfälliga. De stora krav på god, grundläggande utbildning, som det framtida lantbruket kommer att ställa, gör det önskvärt att alla ges en grund- läggande yrkesutbildning motsvarande minst den nuvarande grundläggande yr- keskursen om 21 veckor. Innehav av sådan utbildning bör beaktas vid bevil— jande av mer omfattande lån och bi- drag från lantbruksorganisationens sida. I längden måste emellertid denna ut- bildning beräknas bli otillräcklig för

skötseln av så stora företag som den moderna tekniken kräver.

Möjligheterna att erhålla praktisk ut— bildning på hemgården och i än högre grad för den som inte kommer från jordbrukarmiljö att praktisera hos jord- brukare kan väntas bli allt mindre. Det förefaller därför rimligt, att skolorna framdeles ägnar den praktiska utbild- ningen ett större intresse än hittills, något som kommer att ställa ökade krav på skolornas undervisningsjordbruk och maskinutrustning.

Skolornas utrymmesresurser kan maximalt beräknas för ett elevantal i grundläggande yrkeskurser som mot— svarar hela den årliga rekryteringen av företagare och anställda i jordbruket. Detta antal blir beroende av i vilken takt strukturrationaliseringen kommer att kunna genomföras. Enligt våra be- räkningar och överväganden torde det inte komma att underskrida 1 500 men inte heller att överstiga 2500. Siffror- na bygger på ett antagande om en suc- cessiv utveckling mot ca 60 000 brukare inom få årtionden och en yrkesverksam tid av i genomsnitt 30 år. För anställd arbetskraft, uppskattad till ca 15000, kan utbildningsbehovet beräknas till ca 500 personer per år.

Varken för den blivande företagaren eller den anställde kan den grundläg- gande yrkesutbildningen betraktas som tillfyllest. För den anställde kommer därutöver att erfordras specialutbild- ning på maskinområdet eller på djur— skötselområdet, beroende av hans hu- vudsysselsättning. Företagaren behöver i synnerhet en mot det företagsekonomis- ka området inriktad vidareutbildning, och det torde inte vara orealistiskt att anse, att en vidareutbildning minst mot— svarande förkortad driftsledarkurs bor- de bli normerande. I områden, där i större omfattning sambruk mellan jord och skog förekommer, bör den företags—

ekonomiska undervisningen mer än hit- tills inriktas på det kombinerade före- tagets problem, vilket förutsätter ett ökat samarbete mellan lantbruksskolor och skogsbruksskolor.

Med hänsyn till den förväntade struk- turutvecklingen inom svenskt lantbruk anser vi, att omfattningen av lantmäs— tarutbildningen bör successivt utvidgas.

Den hittillsvarande jordbruksunder- visningen har i hög grad varit inriktad på utbildning av företagare i yrket. Av eleverna i de grundläggande kurser— na har en betydande del haft en teore- tisk alhnänutbildning utöver obligato— risk skolgång; folkhögskola, realskola och i vissa fall även gymnasieutbild— ning. Erfarenheten visar, att föräldrar som regel har ambitioner att rekommen— dera sina barn en påbyggnad av den teoretiska utbildningen efter den obli- gatoriska skolan. Det finns anledning tro, att denna tendens kommer att fort- sätta även sedan den nioåriga skolan allmänt genomförts. Eleverna har då att välja mellan gymnasier och fackskolor. Det framstår som önskvärt, att denna strävan att komplettera den obligato- riska skolgången med ytterligare teore- tisk utbildning i fråga om de blivande jordbruksföretagarna kunde tillvaratas på ett sätt, som ger dem kunskaper, av— passade till den direkta yrkesutbild- ningen. Detta önskemål synes delvis kunna bli tillgodosett vid ett förverk- ligande av yrkesutbildningskommitténs förslag rörande det gymnasiala skolsy- stemet.

b. Vuxenutbildning. _— I det föregående har uteslutande behandlats den ordina- rie ungdomsutbildningen inom yrkesut- bildningens ram och dess omedelbara påbyggnad i form av vidareutbildning. Liksom hittills i viss utsträckning varit fallet bör skolorna framdeles i största möjliga utsträckning engageras i den omskolnings- och vidareutbildnings-

verksamhet för vuxna, som är särskilt viktig inom en näring stadd i snabb omvandling.

Av de nuvarande jordbrukarna sak- nar många yrkesutbildning vid lant- bruksskola. Uppskattningsvis har av samtliga brukare av jordbruksföretag med mer än 10 ha åker endast omkring fjärdedelen någon form av yrkesutbild- ning utöver den tidigare helt domine- rande yrkesutbildningen på hemgården. Med utgångspunkt från att en vuxenut- bildning är särskilt angelägen för bru- kare under 45 är, vilka har företag med minst 20 ha åker, har vi ansett att möj- ligheter bör öppnas för nu yrkesverk- samma att få särskild yrkesutbildning till ett antal av omkring 500 årligen under en tioårsperiod.

Erfarenheterna har visat, att teknik och ekonomi förändras i snabb takt och att därför den grundläggande utbild— ningen regelbundet behöver komplette- ras. Förnyelse av det ursprungliga kun- skapsstoffet och särskilt en fördjupning och förnyelse av de ekonomiska kun- skaperna efter viss praktik synes sär- skilt angeläget. Vi vill därför föreslå, att den grundläggande utbildningen i hög- re grad än nu kompletteras genom spe- cialkuwrser inom olika ämnesområden. c. Ekonomiskt stöd vid yrkesutbildning. Det ekonomiska stödet vid yrkesut— bildningen på jordbrukets område till de studerande torde för ungdomens del böra utgå efter samma grunder som vid annan yrkesutbildning och för de redan yrkesverksammas del och de som följer special- och vidareutbildnings- kurser efter samma grunder som före— slås komma att tillämpas vid omskol— ningskurser i samband med byte av yr— ke i 1960 års arbetsmarknadsutrednings betänkande »Arbetsmarknadspolitik» (SOU 1965: 9).

Sammanfattningsvis innebär vad vi i det föregående förordar avvikelser från

nuvarande förhållanden på så sätt, att grundutbildningen för ungdomar blir mer omfattande, att redan yrkes- verksamma bereds ökade möjlighe— ter att erhålla grundutbildning och att ett större antal special- och förnyel— sekurser tillskapas samt att det ekono- miska stödet vid vuxenutbildningen för lantbrukare skall utgå efter de grunder, som föreslås tillämpas vid omskolnings- kurscr i samband med byte av yrke.

4. Fortbildning

En kontinuerlig fortbildning är nödvän- dig inom lantbruket liksom inom nä- ringslivet i övrigt. Flera slag av medel kan användas i denna fortbildning:

Massmedia, där personlig kontakt ej föreligger mellan fortbildare-lantbruka— re. Till detta område hör fackpress, ra- dio och TV, broschyrer och liknande.

Gruppmedia, där personlig kontakt föreligger mellan fortbildaren-rådgiva- ren och en grupp av lantbrukare. Exem- pel härpå är föreläsningar, fältvandring- ar och studiecirklar.

Individuell rådgivning, där en direkt personlig kontakt föreligger mellan en fortbildare-rådgivare och enskilda lant— brukare. Exempel härpå är en lantbru- kares konsultation av en expert vid ra— tionaliseringsorganet eller besök av en expert ute på gården och där förekom- mande överläggning.

Erfarenhetsmässigt kräver det tämli- gen lång tid att föra ut ny kunskap från exempelvis försök och forskning till den som skall tillämpa kunskapen. Utbild- ningsverksamhetens mål är att få ve- derbörande att handla så som motive- ras av den nya kunskapen eller med andra ord av den bästa, kända tekni- ken.

Fortbildningen har såsom inlednings- vis berörts tre grupper av medel till sitt

förfogande, nämligen massmedia, grupp- media och individuell rådgivning. Re- sultaten av fortbildningen är mycket be- roende av den grundläggande utbild- ningens utformning och omfattning. De beror också av samordningen av olika hjälpmedel i fortbildningsverksamhe— ten och att den sker på ett planmässigt Fortbildningsverksamheten kom- mer i det följande att övervägas under rubrikerna massmedia i radio och TV, nuvarande förhållanden, utvecklings- möjligheter för fortbildning och rådgiv- ning i radio och TV i Sverige, grupp- media och individuell rådgivning samt programplanering.

Beträffande frågan om sambandet mellan grund- och vidareutbildningen samt fortbildningsverksamheten och samarbetet mellan yrkesskolorna och länsorganen vill vi hänvisa till vårt del- betänkande om organisationen av ratio- naliseringsverksamheten m. m. (SOU 1964: 55, sid. 160). sätt.

A. Massmedia radio och TV. Nuvarande förhållanden

a. Inledning. _— Det synes sannolikt, att fortbildningsprocessen kan föras längre "vi-a massmedia än som för närvarande sker. Med denna utgångspunkt får fort- bildningsverksamheten i radio och TV som i motsats till den som sker genom dagspressen och fackpressen för när— varande är av liten omfattning särskilt intresse.

Radio och TV har den stora fördelen att kunna nå alla, dvs. såväl alla i lant- bruket sysselsatta som övriga samhälls- modlemmar. I många u-länder fästes bl. a. därför mycket stort avseende vid radio i rådgivningsarbetet. I vårt land har vi en betydande fackpres och en utbyggd rådgivningsorganisation som svarar för största delen .av rådgivnings- arbetet. Mycket schematiskt kan sägas,

att rådgivningen genom massmedia hit— tills i vårt land på lantbruksområdet inriktats på dem som genom utbildning och skolning haft möjligheter att ut- nyttja fackpress och föreläsningar. Många undantag kan givetvis uppställas från denna regel. Genom ökad använd- ning av radio och TV kan kunskap rö- rande lantbrukets tekniska frägor och samhälleliga problemställningar lämnas även till andra om kunskapen distri— bueras på lämpligt sätt.

Den stora svagheten med radio och TV är, att kontakten i huvudsak är en- kelriktad. Det förefaller vanskligt att med dessa massmedia utdela generella råd. Ett program torde böra vara så ut— format, att det presenterar ekonomiska, biologiska och tekniska fakta på ett sti— mulerande sätt, så att lantbrukaren med ledning härav har förutsättningar att bedöma hur de skall tillämpas i hans fall eller ger honom impuls till att söka kontakt med rådgivare för att få hjälp med att omsätta dem.

För närvarande förekommer inom Sveriges radio program direkt avsedda för lantbrukare endast i radio. De pro- gram, som förekommer i TV och som handlar om lantbruk, är avsedda för en allmän publik och utgör en normal täckning av ett viktigt sambällsområde. b. Nuvarande omfattning av lantbrukspro- gram i radio och TV. —- Med tre. program i veckan och därav en del uppdelade över skilda distrikt produceras per är drygt 200 program, varav ungefär en femtedel be- handlar skogliga frågor. Med ett så stort antal täcks ämnesområdet rätt väl, och som regel kan de önskemål som framförs från de rådgivande organens sida villfaras.

En programkommitté, som sammanträder tre gånger per år, fungerar som rådgivande organ och kon'taktorgan, dock utan att vara beslutande. Den består av fem ledamöter: en representant från Jordbrukets Upplys- ningsnämnd, en från Specialrådgivningen vid lantbrukshögskolan och tre utifrån fäl- tet, representerande de rådgivande orga- nen, skolorna och praktiken.

1. Föredrag, som alltmer minskar i an- tal och ersätts med andra typer av pro- gram.

2. Intervjuer med forskare eller rådgi- vare.

3. Reportage från framgångsrikt brukade gårdar, ibland förekommande som serier över en hel vegetationsperiod.

4. Diskussioner.

5. Fcatureprogram, dvs. ett tema belyses genom reportage, intervjuer, expertutlåtan- den osv.

6. Magasinprogram, t. ex. Lantbruksnytt, som sänds första söndagen varje månad, där marknadsnyheter, jordbrukspolitik och tekniskt nytt omväxlar. Effekten av dessa program har icke bli- vit mätt. Lyssningen är relativt god för att vara talprogram, till en del kanske beroen- de på den fördelaktiga placeringen före morgon— och middagsnyheterna. Lyssnar- siffrorna ligger mellan 1—5 %, översatt i personer mellan 50 000—250 000. Långt ifrån alla dessa är dock lantbrukare.

Den reciproka lyssnareffekten i form av telefonsamtal, brev, begäran om avskrifter osv. är tämligen liten, men på en del hus- hållningssällskap märker man ofta följd- effekter av dessa program i förfrågnings- intensiteten, och den medverkande brukar så gott som alltid bli överraskad över den mängd av kommentarer som brukar följa ett program. c. Förhållanden i andra länder. —— I jäm- förelse med andra länder i Europa är de svenska lantbruksprogrammen av normal omfattning. Jämfört med de övriga nordis— ka radiobolagen hävdar sig Sveriges ra— dio mycket väl i detta avsende. [ Östeuropa förekommer ett avsevärt större utbud av lantbruksprogram.

Bland de länder som befinner sig på samma utvecklingsnivå som Sverige kan man få de mest givande erfarenheterna från de anglosaxiska länderna. BBC sänder huvuddelen av sina lantbruksprogram i ra- dio regionalt över 8 distrikt, som vart och ett har en jordbrukssakkunnig producent heltidsanställd med ordinarie sändningstid på onsdagar mellan 1230—1255. Ungefär 100000 lantbrukare lyssnar tämligen regel— bundet på dessa sändningar. Dessutom fö- rekommer marknadsrapporter och jord- brukspolitiska kommentarer centralt sända från London på andra tider. — I TV sänds varje söndagsförmiddag ett halvtimmes pro-

gram, .Farming», av magasinskaraktär, som ses av 30 % av landets jordbrukare varje gång. Man planerar därutöver att 1966 starta en serie rena utbildningsprogram för lant- brukare.

Den mest imponerande verksamheten på detta område förekommer i Canada (CBC) och Australien (ABC). Man har där tagit tillvara radions möjligheter att ge lokal service. I Australien produceras t. ex. dag— ligen ett magasinsprogram i vart och ett av de 24 distrikten, i Canada i 5 olika di- strikt. På alla distrikt har man speciella pro— ducenter för dessa program. I Canada ut- nyttjar man dessutom vid behov möjligheten att dela upp distriktsprogrammen i flera olika lokalprogram. Dessutom förekommer på nationell eller regional basis flera an— dra programtyper. Det mest intressanta av dessa är CBC:s National Farm Radio Fo- rum med motto: Read, listen, discuss, act (läs, lyssna, diskutera, handla). Det är alltså en serie program som sänds under vinterhalvåret i samarbete med olika insti- tutioner, som utarbetar handledningar och arrangerar lyssnar- och diskussionsgrup- per. Totalt blir utbudet av program med en sådan organisation mycket stort. ] ABC sänds årligen 10000 timmar jordbruk.

Lantbruksprogram i TV fäster man nå- got mindre avseende vid, eftersom möjlig- heterna till regional uppdelning är mindre. CBC ger dock varje vecka en »Country Ca— lendar», ett gemensamt program över hela landet.

I Västeuropa förekommer rena rådgiv— nin-gsprogram i TV endast i Italien, där man sänder 2 program per vecka. »Mit Rat und Tata är ett österrikiskt program, som dock sänds endast en gång i månaden. I Sverige förekom för några år sedan en dy— lik programpunkt, Lantbruksjournalen, men den slopades till förmån för program av mer genomarbetad karaktär om jordbruk och skogsbruk.

B. Utvecklingsmöjligheter för fortbildning och rådgivning i radio och TV i Sverige

Den utredning om radions och televi— sionens framtid, som publicerades vå- ren 1965, ägnade mycket stor uppmärk- samhet åt bildnings- och undervisnings- frågor (Radions och Televisionens framtid i Sverige I och II, SOU 1965: 20 och 1965: 21).

Utredningens allmänna attityd visavi studie- och utbildningsprogram är ge- nerös. Något detaljerat mönster för lant- bruksprogrammen i framtiden finns inte skisserat. De omtalas endast helt all- mänt som utvecklingsbara. Inställningen i utredningen gör emellertid, att man på allvar synes kunna räkna med en ut- byggnad av verksamheten inom en nära framtid.

Avvägningen mellan TV och radio förtjänar särskilda överväganden. För radions del finns en distriktsorganisa- tion utbyggd, och lokala radiosänd— ningar förekommer allmänt. Inom ra- dion sänds i övrigt program över tre kanaler. TV har tills vidare endast ett riksprogram, som sänds över en kanal men utbyggnad med en ytterligare ka— nal väntas bli klar under de närmaste åren.

Möjligheter till regional rådgivning föreligger redan på radiosidan i och med att program 2 och 3 nu finns och i och med att utbyggnaden av stommen i Sveriges radios distriktsorganisation är klar.

Inom Sveriges radio har övervägts att starta specialprogram för lantbrukare även i TV. Detta har dock inte kunnat förverkligas. Mot förslaget talade bl. a., att många andra 5. k. »slutna» minori- teter kunde ställa samma krav på pro- gram. Ett nytt läge kan emellertid kom- ma att inträda i och med att även TV som ovan nämnts om några år beräknas utöka sitt program med sändningar över en alternativ kanal. Även vad televisio- nen beträffar är radio/TV—utredningen mycket positivt inställd till utbildning och studieverksamhet. För lantbruks- program i TV talar onekligen det fak- tum, att lantbrukarkåren fortfarande är den största homogena yrkesgruppen i samhället med stora och likartade behov av utbildning, fortbildning och rådgiv- ning. Härtill kommer att motiv från

lantbruksmiljön är mycket tacksamma att återge i TV.

Eftersom programmen i TV tills vida- re inte kan uppdelas på skilda regioner, måste innehållet vara av rikskaraktär. På så sätt skulle radio och TV kunna komplettera varandra. Lämplig pro- gramtyp torde vara ett magasinspro- gram med kraftigt accentuerat huvudte- ma. För att uppehålla regulariteten bör sändningar ske varje vecka.

För produktion av 50 TV-program per år erfordras enligt uppgift från Sve- riges radio bl. a. tre producenter, två sekreterare, en filmgrupp och ytterliga- re någon personal. Fasta och rörliga kostnader härför kommer för varje sändningstimme att uppgå till ca 30 000 kr. Därtill kommer kostnaderna för hela företagets administration och tekniska utrustning på ungefär samma belopp. Den totala kostnaden per sändnings— timme uppgår sålunda till 60 000 kr och med 25 timmar per är gör detta 1,5 milj. kr. För kompletterande radiopro- gram kan kostnaden beräknas utgöra ca 500 000 kr per år. Tillsammans gör detta ca 2 milj. kr. Vi förordar, att frågan om en dylik utvidgning av ra— dio- och TV-programmen prövas.

C. Gruppmedia och individuell rådgivning Genom ökad användning av massmedia kan givetvis förmedlingen av kunskaper och information till jordbrukarna för- bättras. Därtill måste emellertid fort— farande komma grupprådgivning och framför allt den individuella rådgiv- ningen för att föra ut kunskapen så långt, att yrkesutövarna verkligen upp- tar till bedömning framkommande ny— heter och även prövar och accepterar dessa.

Det är rädgivningens uppgift att bl. a. förmedla forsknings- och försöksresul- tat och att överföra erfarenheter mellan näringsutövarna. En sådan ström av

kunskaper från forskare till näringsut- övare förekommer givetvis inom alla områden av näringslivet. Kunskaps- spridningen inom lantbruket har emel- lertid särskilda problem, som bl. a. sam- manhänger med att här förekommer många små, självständiga företagsenhe- ter, spridda över stora ytor, och att lantbruksproduktionen spänner över många olika grenar. Lantbruket har sä- lunda andra och mer svårbemästrade fortbildningsproblem än t. ex. den spe— cialiserade industrin, som ofta i stor- drift framställer ett enhetligt varusorti— ment. För att snabbt och effektivt kun— na vidarebefordra framkommande ny- heter och erfarenheter till lantbrukarna behöver olika former massmedia använ- das samtidigt. Jordbrukartidningarna och landsortspressen har i samman- hanget den f. 11. största betydelsen vid sidan av radio och TV. Information ge- nom massmedia måste emellertid kom- pletteras och följas upp genom per- sonliga kontakter, sådana som kan läm- nas i grupprådgivningen och framför allt i den individuella rådgivningen.

Rådgivningen måste av kostnadsskäl till en rätt betydande del ske genom gruppmetoder såsom föredrag, kurser, demonstrationer och liknande. Man sy- nes böra eftersträva viss minskning av grupprädgivningen i förhållande till nu till förmån för individuell rådgivning och genom vidareutveckling av grupp- rådgivningen. Erfarenheterna har visat att de individuella metoderna är de ef— fektivastc.

Korta föredrag som utmynnar i över- läggningar mellan föredragshållare och auditorium har den viktiga uppgiften att skapa personlig kontakt mellan råd- givare och yrkesutövare, som kan föra vidare till en fruktbärande individuell rådgivning. I grupprådgivningen tas be— gränsade ämnesavsnitt upp till behand- ling. Däremot torde det inte vara

möjligt att endast med sådana korta kurser föra ut ny metodik och teknik till praktiskt handlande hos jordbrukar- na. Här har längre kurser för speciella områden större uppgifter att fylla. De möjliggör ett djupare inträngande i kun- skapsmaterialet från elevernas sida och leder genom att de pågår under en längre tid — över i en individuell råd- givning förcläsarc-elcv och elever emel— lan.

Demonstrationer och studieresor har alltid varit ofta förekommande former av grupprådgivning. De synes alltjämt kunna fylla en betydelsefull uppgift.

Individuell rådgivning är den mest effektiva fortbildningsmetoden. Antalet rådgivare i vårt land är emellertid litet i förhållande till antalet jordbrukare. Även om rådgivningskåren förstärks, torde det inte vara realistiskt att räkna med en så stor utökning att hela beho- vet av individuell rådgivning blir täckt. Vi vill med bl.a. denna utgångspunkt anföra några synpunkter på den indi— viduella rådgivningen.

a) Den individuella rådgivningen bör kunna komma till stånd antingen på initiativ av lantbrukarna eller av ratio- naliseringsorganet. Ofta bör den kunna ske i samband med olika slags förrätt- ningar — täckdikning, byggnation etc.

b) Rådgivningen bör i princip ut- mynna i en analys av den berörda egen- domens driftsförhållanden och förslag till handlingsalternativ, investeringar i fasta anläggningar, förvärv av tillskotts- mark, förvärv av ett speciellt djurslag, uppgörande av växtodlingsplaner och liknande. Det måste ankomma på den rådsökande att svara för primärmateria- let till dessa överväganden och planer. Den bör ta sin utgångspunkt i en hel- hetsbedömning av företagets tekniska och ekonomiska förutsättningar.

0) Den rådgivning jordbrukarna be- ställer bör i princip betalas liksom öv-

riga tjänster som står till jordbrukarnas förfogande. Förutom det stöd avgifterna kan lämna till en utbyggnad av rådgiv— ningsverksamheten i förhållande till ef- terfrågan torde de bidra till en nödvän- dig angelägenhctsgradcring av behovet av såväl rådgivning som tjänster.

d) För många lantbrukare är proble- met inte hur hans egendom skall för- bättras utan snarare — efter en ingå- ende prövning av möjligheterna härvid— lag _— hur egendomen lämpligen skall kunna avvecklas och han och hans fa- milj få en lönande sysselsättning på an- nat håll. Rådgivningen bör därför också behandla omställningsproblematiken. Se härom kapitel VII.

Mot det bakgrundsmaterial vi tidiga— re framlagt synes grupprådgivningen och den individuella rådgivningen böra så organiseras,

att verksamheten på lång sikt kan ef- fektivt betjäna omkring 75 000 företaga- re och anställda beträffande lantbrukets teknik och ekonomi,

att verksamheten i huvudssak under en 15- till 20—årig övergångsperiod kan ge information och service i omställ- ningsfrågor och därtill knutna problem, avveckling av icke rationella företag och liknande,

att särskilt den individuella rådgiv— ningen förstärks samt

att denna rådgivning koncentreras till centrala frågeställningar och leder fram till konkreta förslag till handlings- program för den enskilde företagaren.

D. Programplanering

Det är angeläget, att rådgivningen pla- neras väl och samordnas med andra verksamheter för lantbrukets rationali- sering. Ett annat motiv för planeringen är, att upplysningen om lantbruksföre- tagens effektivisering bör sammankopp— las med upplysning om lantbrukets om-

ställningsproblem, avveckling av oratio- nella företag, arbetskraftens utkomst- möjligheter inom andra yrkesområden etc.

Riksprogram för rådgivningsverksam- heten på lantbrukets område har före- kommit sedan 1963. Lanthruksstyrelsen har som huvudman för den statliga och statsunderstödda rådgivningsverksam- heten uppgjort dessa program under medverkan av och i samråd med såväl de organisationer, som företräder före- tagare och arbetstagare inom de berör— da näringarna, som med vederbörande högskolor och myndigheter. Program- men tjänar till ledning för de i det föl- jande närmarc berörda programnämn- dernas arbete ute i länen samt bildar en ram för rådgivnings- och upplys- ningsverksamheten i allmänhet.

På länsplanet sker samråd genom en särskild programnämnd. I program- nämnden ingår representanter för olika myndigheter och organisationer på jord- och skogsbrukets samt trädgårdsnäring- ens områden och för länsarbetsnämn- den. Nämndens uppgift är att göra upp program för rådgivningen samt planer för kursverksamheten. Den planering av rådgivningen, som sker inom läns- programnämndernas ram, syftar bl. a. till

bättre samordning av resurserna prioritering av insatserna anpassning av rådgivningen till övrig rationaliseringsverksamhet och sam— hällsekonomiska insatser. Programmeringen är inte avsedd att utgöra en detaljerad arbetsplan för var— je rådgivare utan får närmast betraktas som en verksamhetsplanering för regio— nalorganen beträffande rådgivningen med den målsättning, som anges i riks- programmet.

Det är angeläget, att planeringen av fortbildningen ägnas fortlöpande upp- märksamhet och att samarbetet mellan

rationaliseringsorganen på jord- och skogsbrukets samt trädgårdsnäringens områden, näringsutövarnas egna organi- sationer och representanter för andra grenar inom näringslivet förstärks. Sär— skild uppmärksamhet bör därvid ägnas åt samspelet mellan rådgivning och andra rationaliseringsmedel samt mel- lan rådgivningen om företagsrationali— scringen och omställningsproblemati- ken.

5. Sammanfattning av förslagen

Förslagen i detta kapitel, i den ordning de framlagts, innebär i korthet:

1. ökade resurser bör satsas på forsk- ning och försöksverksamhet för jord— brukets vidareutveckling.

2. Dct är önskvärt, att en samman- föring sker av närbesläktad statlig och statsunderstödd forsknings- och utbild- ningsverksamhet på lantbrukets område.

3. Förädlingsvärdet i livsmedelsfram- ställningen uppgår till miljardbelopp. Forskningsresurserna har dock hittills i Sverige varit mycket begränsade på hithörande områden. Det är angeläget att bygga upp en vidgad livsmedelstek— nisk forskning. Av näringsfysiologiska och andra skäl bör därvid kvalitetspro- blemen särskilt uppmärksammas.

4. Den grundläggande yrkesutbild- ningen för blivande yrkesutövare i lant- bruket bör göras mer omfattande än hittills och anordnas efter ett beräknat årligt utbildningsbehov av 2000 före- tagare och 500 anställda. Det ekono- miska stödet förutsätts utgå efter de nor- mer som gäller vid annan fackskole- mässig yrkesutbildning.

5. Omfattningen av lantmästarutbild- ningen bör successivt utvidgas.

6. Grundläggande utbildning för re- dan yrkesverksamma anordnas efter ett kalkylerat årligt utbildningsbehov av 500 personer (under en 10-årsperiod). Det ekonomiska stödet bör utgå efter de grunder som i betänkandet Arbetsmark- nadspolitik föreslagits bli tillämpade i samband med byte av yrke.

7. Specialkurser anordnas som på- byggnad av grundutbildning. Lantbruks- skolorna ges ökade resurser för elev- praktik. Ökad samverkan bör ske mel- lan jordbrukets och skogsbrukets yrkes- skolor.

8. Lantbruksprogrammen i radio och TV bör utökas väsentligt. Årskostnader- na för ett utvidgat program kan beräk- nas till ca 2 milj. kr.

9. Rådgivningen ges ökade resurser och utformas så, att den utöver jord- brukets tekniska och ekonomiska frå- gor också konuner 'att behandla om- ställningsproblematiken.

KAPITEL VII

Omställningsfrågor

1 . Inledning

Lantbrukets rationalisering är inte en- bart en jordbrukspolitisk fråga. Den gäl- ler också frågan om hur resurserna i samhället skall användas på ur ekono- misk synpunkt bästa sätt. Rationalise- ringen i lantbruket bör sikta därhän, att produktionsmedlen jord, arbete och ka— pital i princip ger samma avkastning i jord- och skogsbruk som vid använd— ning i andra näringsgrenar. En ökad rörlighet för produktionsmedlen mel- lan olika sektorer utgör en grundläg- gande förutsättning härför. Såsom ett komplement till rationaliseringsverk- samhet i hittills gängse mening erford- ras därför, som vi förut framhållit, ett omfattande omställningsstöd, till stor del anknytande till de rörlighets— befrämjande åtgärderna på arbetsmark- naden. De speciella förhållandena på lantbrukets område — tidigare belysta i olika sammanhang _ gör emellertid särskilda åtgärder härutöver erforder- liga.

I förevarande kapitel redogörs först för utvecklingstendensernra på arbets- marknaden samt för de medel som ar- betsmarknadspolitiken för närvarande förfogar över. Därefter följer övervägan- den och förslag tillkomna med särskilt beaktande av lantbrukets rationalise- ring och jordbruksbefolkningens om- ställningsproblem.

2. Utvecklingstendenser på arbetsmark- naden

Undersökningar utförda av 1965 års långtidsutredning (SOU 1966: 1) visar, att näringslivets anspråk på arbetskraft under återstoden av 1960-talet kommer att stiga väsentligt. Antalet förvärvsar- betande skulle sålunda behöva ökas med 165000 för Iatt tillgodose de av utred- ningen kalkylerade anspråken. Härvid är att märka, att detta tal gäller under förutsättning av oförändrad veckoar- betstid. Vid en förkortning av vecko- arbetstiden till 42% timmar stiger talet till ca 265000. Näringslivets ökade behov av arbetskraft avser nästan helt de 5. k. stadsnäringarna. Bland dessa väntas särskilt servicenäringarna kom- ma att expandera.

Mot den här nämnda öknringen av arbetskraftsbehovet skall ställas en jäm— förelsevis svag ökning av arbetskrafts- tillgångarna. Ökningen fram till 1970 har av långtidsutredningen beräknats till 110 000. Arbetskraftsbalansen skulle alltså visa underskott med alternativt 55000 eller 155000 förvärvsarbebande personer. Det må anmärkas, att beräk- ningarna av tillgången på arbetskraft innehåller antaganden om dels en fort- satt nettoimmigration om 10 000 perso- ner per är, dels en mycket stark ökning av yrkesverksamheten bland gifta kvin— nor. Det är naturligtvis mycket svårt att

på förhand avgöra, om dessa och andra antaganden om den framtida arbets— kraftsbalansen kommer att hålla streck. Det är inte osannolikt, att de kommande årens tillgång på arbetskraft kan kom- ma att bli mindre än som de här redo- visade kalkylerna antyder. Om perspek- tivet framåt utsträcks till att också avse 1970-talet synes arbetskraftsläget te sig än mer bekymmersamt. Antalet årsarbe— tare beräknas nämligen under 1970-ta- let öka med endast 50 000 mot ett be— hov som naturligtvis 'är svårt-att nu på ett meningsfyllt sätt fixera, men som kan bedömas bli avsevärt. Vår uppfattning om utformningen av- den framtida jord- brukspolitiken grundar sig på antagan- det, att övertrycket på arbetsmarknaden kommer att bestå lång tid franiåt.

3. Rörlighetsunderlättande och syssel- sättningsskapande medel på arbetsmark- naden enligt nu ( 1966 ) gällande bestäm- melser

A, Förmedlingsorganen och deras arbetssätt SOm central myndighet för allmänna arbetsmarknadsfrågor fungerar arbets- marknadsstyrelsen. Till styrelsen finns knutna ett flertal delegationer, bl. a. en jordbruksdelegation för frågor rörande jordbrukets arbetsmarknad.

Som regionalmyndighet finns i varje län en länsarbetsnämnd, i Stockholms stad en arbetsnämnd. I sådan nämnds uppgifter ingår bl. a. att inom sitt verk- samhetsområde handha ledningen av den offentliga arbetsförmedlingsverk- samheten.

Arbetsförmedlingsorganisationen ut- görs av huvudkontor, ett i varje län (0mråde)', samt avdelningskontor, orts— ombud och lokalombud. Under de se- naste åren har därutöver i stigande ut- sträckning anordnats s. k. ambulatorisk arbetsförmedling för sådana orter, där

förmedlingen inte har någon fast repre- sentation.

Förmedlingsverksamheten vid huvud- kontoren är uppdelad på ett varierande antal expeditioner, såsom för jordbruk, industri, byggnadsverksamhet m. m. Vid alla-huvudkontor finns särskilda expe— ditioner för yrkesvägledning och för "'_arbetsvård för partiellt arbetsföra.

Arbetsförmedlingsverksamhetens om— fattning 1965 framgår av följande upp- gifter. Vid arbetsförmedlingen inskrevs under året sammanlagt 820 000” perso? ner. De lediganmälda platsernas antal uppgick till —1 180 000. Av dessa platser tillsattes 920 000. Genom s. k. interlokal förmedling tillsattes 78 000 platser. Nå— got säkert mått på arbetsförmedlings- verksamhetens andel av hela arbets- kraftsomsättningen i samhället finns ej. Omsättningsandelen brukar emellertid uppskattas» till ca 25 %.

Den till arbetsförmedlingen knutna yrkesvägledningen bistår rådsökanvde vid val av utbildning och anställning. Huvuduppgiften för arbetsvården består i att jämna vägen för arbetsplacering av partiellt arbetsföra, för vilka handi- kappen är av sådant art, att arbetsför- medlingen inte utan särskilda åtgärder kan åstadkomma arbetsanvisningar. Så— vä—l arbetsförmedlingen som yrkesväg- ledningen och arbetsvården kan vid be— hov anlita medicinsk och psykoteknisk expertis.

Arbetsförmedlingen är i sig själv rör- lighetsunderlättande genom att den fun- gerar som mötesplats för arbetsgivare som efterfrågar arbetskraft och arbets- tagare som efterfrågar arbete. Förmed- lingens funktion inskränker sig emeller- tid inte därtill. Förmedlingen engagerar sig aktivt för att få fram både efterfrå- gad arbetskraft och efterfrågade arbets—

1 När det i fortsättningen talas om länsarbets- nämnd inbegrips i detta begrepp även ar- betsnämnden i Stockholm.

tillfällen. Verksamheten bedrivs efter olika linjer. Här kan till en början pe- kas på att arbetsmarknadsverket varje vecka utger en tidskrift, Platsjournalen, med uppgifter om lediganmälda platser. ! tidskriften informeras också om ar- betsmarknadsläge, aktualiteter på ar- betsmarknadsområdet m.m. Informa- tion med i huvudsak samma inriktning förekommer i pressen i övrigt, i radio och ibland också i TV. Därjämte tillhan- dahålls självfallet i det enskilda fallet all den information, som erfordras för att en arbetssökande _ han må vara ar- betslös eller s.k. ombytessökande — skall få en säker grund för sitt ställ- ningstagande. I informationsledet kan därjämte vid behov ingå yrkesvägled- ning. Till informationen kan också hänföras, att den arbetssökande under sissa villkor kan beredas tillfälle att på arbetsförmedlingens bekostnad besöka även avlägset liggande orter för att på ort och ställe få tillfälle att bilda sig en egen uppfattning om ett anvisat arbete och förhållandena på platsen. Mer där- om nedan.

Arbetsförmedlingen engagerar sig också för att genom ackvisition hos arbetsgivarsidan ta fram det arbete som efterfrågas.

B. Medel för att underlätta rörligheten mellan olika yrken

Arbetsförmedlingens möjligheter att under— lätta rörligheten mellan olika yrken består huvudsakligen däri, att arbetsmarknadsor— ganen under vissa villkor kan bekosta ut- bildning och uppehälle (utbildningsbidrag) i fall där utbildning bedöms ägnad att un- derlätta en stadigvarande arbetsplacering, som inte anses kunna komma till stånd utan utbildning. Som villkor för att bidrag till utbildning skall kunna beviljas gäller, att den arbetssökande är arbetslös eller un— dersysselsatt eller att risk för arbetslöshet eller undersysselsättning föreligger eller att överhuvud placeringssvårigheter på arbets- marknaden varit för handen.

Utbildningsbidrag utgörs av fgrundbidrag, hyresbidrag, familjetillägg och'särskilt bi- drag. Grundbidraget'utgår med för närva— rande (april 1966) högst 4104kr per månad. Hyresbidraget kan fi stort sett sägas mot- svara den faktiska bostadskostnaden. Fa- miljetillägget utgår för hustru (husföre— ståndarinna) och för barn under 16 år. Hustrutillägget belöper sig" till 55 kr per månad vid utbildning i hemorten och eljest till 200 kr per månad. Barn-tillägget belöper sig i regel till 45 kr per barn och månad. —— Samtliga utbildningsbidrag är skattefria.

Utbildning av arbetslösa arbetssökande bedrivs till övervägande del genom av skol— överstyrelsen särskilt anordnade kurser. I stigande utsträckning har under de senaste åren även tagits i anspråk de möjligheter till utbildning, som erbjuder sig'i'nom-det ordinarie undervisningsväsendet och inom näringslivet. I sistnämnda fall utgår som regel inte utbildningsbidrag. I stället utgår lön enligt gällande avtal.

Den i kursform bedrivna utbildningen av arbetslösa är av tre olika slag: nybör- jarkurser, fortbildningskurser och omskol— ningskurser.

Nybörjarkurser, som är avsedda att ge grundläggande yrkesutbildning åt arbetslös ungdom, förekommer numera endast vid de s.k. riksyrkesskolorna, för närvarande se'x till antalet. Fortbildningskurser avser att ge kompletterande yrkesutbildning åt ar- betslösa, som redan förvärvat viss yrkes- erfarenhet, medan omskolningskurserna syf— tar till att ge grundläggande yrkesutbild— ning åt arbetslösa för placering inom nytt yrkesområde.

Den av arbetsmarknadspolitiska skäl be— drivna utbildningsverksamhetcn har efter hand fått allt större omfattning. För när- varande utbildas ca 40 000 personer per år, dvs. drygt 1 % av arbetskraften.

C. Medel för geografisk rörlighet

Vikten av att arbetskraft från delar av lan— det med överskott på arbetskraft snabbt sö— ker sig till orter och områden med arbets— kraftsbrist har föranlett samhället att sätta: in bl. a. bidrag av olika slag för att därmed kompensera åtminstone en del av de med flyttningen förenade kostnaderna. Även andra åtgärder har vidtagits för att under— lätta den geografiska rörligheten. Följande bidragstyper och åtgärder används.

a. Respenning. —— Respenning utgår i form

av bidrag till resekostnader och flyttnings— kostnader samt i form av traktamente. Som villkor för erhållande av respenning gäller:

att arbetstagaren är arbetslös eller be- räknas bli arbetslös inom en snar framtid;

att arbetstagaren enligt arbetsförmed- lingens bedömning inom den närmaste ti- den inte kan erbjudas arbete på eller i när- heten av den ort, där han är bosatt, och att hans utflyttning av arbetsmarknadsskäl be- döms nödvändig;

att han skall tillträda anställning i öpp- na marknaden på annan ort och att arbets- marknadssituationen på denna ort av ar- betsförmedlingen anses vara sådan, att be- hov av arbetskraft utifrån föreligger;

att fråga inte är om överflyttning mellan arbetsplatser inom ett och samma företag

samt att, då fråga är om resa, beslut om respenning fattats före resans antrådande. Är fråga om flyttning skall beslut om res- penning ha fattats innan flyttningen verk- ställts.

Hespenning i form av bidrag till rese- kostnader kan utgå vid:

Resa till ny anställningsort. Resa tillbaka till hemorten under förut- sättning

a) att utan arbetstagarens förvållande anställning inte kommit till stånd eller upphört eller avbrutits efter så kort tid från tillträdandet, att arbetstagaren har svårighet att själv bekosta hemresan, eller

b) att den anvisade anställningen är att anse som kompletteringsarhete vid säsong- arbetslöshet i ordinarie yrke och att an- ställningen dels från början varit avsedd att bli tillfällig, dels upphört antingen utan arbetstagarens förvållande eller till följd av arbetstagarens återgång till ordinarie arbete i hemorten.

Tur- och returresa under förutsättning, att arbetstagaren måste inställa sig person- ligen på annan ort för att söka anvisad an- ställning, som skall tillträdas först vid se— nare tidpunkt. Om så bedöms erforderligt må i detta fall respenning även utgå för arbetstagarens hustru.

Dagliga resor under högst tre månader, under förutsättning att arbetstagaren kvar- bor i hemmet men avståndet mellan bo- stadsort och arbetsort är sådant, att be- tungande resekostnader uppstår.

Respenning i form av bidrag till flytt— ningskostnader kan utgå vid flyttning av arbetstagares familj och/eller bohag.

Respenning i form av bidrag till flytt- ningskostnader för familj och/eller bohag

utbetalades under 1965 i sammanlagt 3192 fall. I fråga om övriga former av respen- ning finns inga uppgifter tillgängliga om frekvensen.

b. Starthjälp. Syftet med starthjälp — som utgår utan behovsprövning är att ekonomiskt hjälpa arbetstagaren över den första tiden på en ny arbetsort. Som vill- kor för erhållande av starthjälp gäller i hu— vudsak samma villkor som för erhållande av respenning. Som ytterligare villkor till- kommer emellertid, att arbetstagaren flyt- tar till den nya arbetsorten och att anställ- ningen dår inte är förenad med rätt till traktamente från arbetsgivaren eller kan anses vara fortsättning av tidigare anställ- ning hos samma företag.

Starthjälpens belopp anpassas efter den nya anställningens beräknade varaktighet på följande sätt: Anställningen beräknas fortgå Starthjälp,

kr

minst en månad 150 >> två månader 300 >> fyra månader 400 » sex månader 500 Ansökan om starthjälp skall som regel inges innan den nya anställningen tillträds. — För erhållen starthjälp föreligger skat— tcskyldighet.

Starthjälp utbetalades under 1965 i sam— manlagt 21144 fall.

c. Familjebidrag. -— Familjebidrag — som liksom starthjälp utgår utan behovs- prövning avser att kompensera familje-

försörjare för de merkostnader, som upp- kommer då han tillträder anställning på annan ort men inte omedelbart kan er— hålla familjebostad där. Ansökan om fa- miljebidrag skall inges, innan anställning tillträds. Som villkor för erhållande av fa- miljebidrag gäller i huvudsak samma vill- kor som för erhållande av starthjälp. Som ytterligare villkor tillkommer, att den an- ställning som tillträds skall ha en beräk- nad varaktighet av minst nio månader. Med hän-syn till att det beträffande vissa yrkes— områden kan vara förenat med svårigheter att få bestämda utfästelser om anställ- ningstidens längd kan i sådana fall kravet på anställningstid nedsättas till sex måna- der. Som ytterligare villkor för erhållande av familjebidrag gäller, att arbetstagaren har för avsikt att varaktigt bosätta sig på den nya arbetsorten samt —— som ovan sagts —— att han inte omedelbart kan erhålla fa- miljebostad på eller i närheten av anställ- ningsorten och därför åsamkas kostnader

Familjebidrag beviljas för tid intill dess familjebostad kan erhållas på eller i när- heten av den nya anställningsorten, dock för en tid av högst nio månader. Bidraget utgår i form av familjetillägg och hyres— bidrag.

Familjetillägget utgår under de tre första månaderna med för närvarande 200 kr per månad till maka (husföreståndarinna) och 45 kr per månad till varje hemmavarande barn under 16 år. Hyresbidraget utgår un— der samma tid med belopp, motsvarande den faktiska hyreskostnaden för familje- bostaden på avflyttningsorten, dock med högst 250 kr per månad. Under de därnäst följande tre månaderna reduceras familje- tillägget och hyresbidraget med en tredje- del och under de sista tre månaderna med två tredjedelar.

Till arbetstagare som beviljats familje- bidrag kan under familjebidragstiden utgå respenning i form av en tur- och returresa per månad mellan arbetsorten och hemor- ten. vSådan resa kan utbytas mot resa för familjemedlem och då avse omvänd färd- riktning. — För familjebidraget föreligger skatteskyldighet.

Familjebidrag utbetalades under 1965 i sammanlagt 2 771 fall.

(1. Utrustningsbidrag. Utrustningsbi— draget avser att underlätta arbetstagarnas fasta etablering på ny bostadsort. Bidra- get kan endast utgå till familjeförsörjare. Det är inte förenat med behovsprövning. —— Ansökan om utrustningsbidrag skall inges före familjens avflyttning till den nya ar- betsorten.

Bidraget kommer ifråga endast vid flytt- ning från områden med exceptionellt hög eller mer varaktig arbetslöshet. Som såda- na områden räknas för närvarande samtli— ga kommuner i Norrbottens, Västerbottens, Jämtlands, Västernorrlands och Gävleborgs län, i sistnämnda fall dock med undantag av kommunerna i Gästrikland. I Koppar— bergs län kan bidrag ifrågakomma vid flytt- ning från någon av kommunerna Idre, Sär- na, Transtrand, Lima, Venjan, Älvdalen, Järna, Nås, Äppelbo och Malung.

Som villkor i övrigt för erhållande av utrustningsbidrag gäller, att arbetstagaren skall uppfylla de för familjebidrag stipu- lerade villkoren. Utrustningsbidraget utgår för närvarande med 2000 kr. -— Skatte— skyldighet föreligger för bidraget.

Under 1965 utbetalades utrustningsbi- drag i 1866 fall.

e. Åtgärder med syfte att förse flyttande arbetskraft med bostäder. —— Omflyttning av arbetskraft från områden med överskott på arbetskraft till områden med arbets- kraftsbrist förutsätter uppenbarligen-, att den flyttande arbetskraften inom rimlig tid kan beredas bostad på inflyttningsorterna. Inom arbetsmarknadspolitikens ram har under senare år vidtagits vissa åtgärder med syfte att förbättra tillgången på bo- städer i områden, där näringslivet expan— derat och till följd därav tillskott av ar- betskraft erfordrats. Sålunda har arbets- marknadssynpunkter lagts på fördelningen av de statliga medelsramar, som bestäm- mer bostadsbyggandets omfattning och lo- kalisering; temporära familjebostäder och förläggningspaviljonger har uppförts. I viss omfattning har också arbetskraft från om- råden med arbetskraftsöverskott beretts förtur i bostadsköerna.

Fördelningen mellan länen av de statliga medelsramarna för bostadsbyggandet har sedan flera år föregåtts av samråd mellan bostadsstyrelsen och arbetsmarknadsstyrel- sen. Fördelningen av medelsramarna inom länen har skett i samråd mellan länsbo- stadsnämnderna och länsarbetsnämnderna. Härigenom har både på riks- och länspla- nen arbetsmarknadsmyndigheternas känne- dom om utvecklingstendenserua inom nä— ringslivet kunnat arbetas in i övriga bc- dömningsgrunder för ramarnas fördelning.

f. Inlösen av egnahem. I arbetet med att söka åstadkommna utjämning mellan tillgång och efterfrågan på arbetskraft mel— lan olika delar av landet får arbetsmark— nadsorganen inte sällan att göra med ar- betslös arbetskraft, som inte anser sig kun- na lämna hemorten på grund av innehav av fastighet, som inte kan avvecklas eller i vart fall inte avvecklas utan ekonomisk förlust. Problemet ger sig främst till känna i glesbygder och i småorter, där närings- livet är svagt utvecklat och där sysselsätt— ningsunderlaget till följd av strukturella och andra förändringar inom näringslivet visar tendens att ytterligare försvagas. An- ledningen till att fastigheter i sådana fall inte kan försäljas utan ekonomisk förlust eller överhuvud inte kan försäljas är i de flesta fall, att efterfrågan på fastigheter är obetydlig eller inte alls existerar. Mot bak— grunden härav har arbetsmarknadsstyrel- sen sedan sommaren 1964, efter bemyndi— gande av Kungl. Maj:t, i samråd med bo— stadsstyrelsen bedrivit försöksverksamhet med inlösen av egnahem.

F.örsöksverksamheten med inlösen av eg- nahem är begränsad till Norrbottens, Väs— terbottens, Jämtlands och Västernorrlands län. Verksamheten avser endast fastigheter som inte kan bli föremål för förvärv med anlitande av medel ur jordfonden. I vissa fall kan emellertid även jordbruksfastig- heter göras till föremål för inlösen inom ramen för försöksverksamheten, nämligen när fråga är om småjordbruk som med hänsyn till läge, obetydlig areal eller dylikt saknar betydelse för lantbruksnämndernas rationaliseringsverksamhet.

Förutsättning för inlösen skall vara, att fastighetsägaren är arbetslös eller under- sysselsatt och att arbetslösheten eller un- dersysselsättningen bedöms inte kunna hä- vas på annat sätt än genom utflyttning från hemorten. I fråga om äldre arbetsta- gare bör inlösen ske endast om särskilda omständigheter föreligger.

Ärenden av detta slag aktualiseras av arbetsförmedling—sorganen men utreds av länsarbetsnämnden i länet i samråd med länsbostadsnämnden och/eller lantbruks— nämnden. Till grund för inlösen skall ligga fastighetens taxeringsvärde eller, om detta anses uppenbart för lågt, det värde som fastigheten åsätts av särskilda värderings- män. -—— Beslut rörande inlösen fattas av arbetsmarknadsstyrelsen.

Inlöst fastighet skall snarast möjligt för- säljas på sådant sätt, att behov av ny in- lösen inte uppstår. Om så anses erforder- ligt kan- fastigheten försäljas för rivning.

Verksamheten med inlösen av egnahem påbörjades under andra halvåret 1964. Un- der budgetåret 1964/65 löste arbetsmark- nadsstyrelsen in 29 egnahem. För budget- året 1965/66 står till arbetsmarknadsstyrel- sens förfogande ett anslag av 2 milj. kr för ändamålet.

g. Anpassningen på inflyttningsorterna. —— Bostadens roll i den flyttande arbets- kraftens anpassning till nytt arbete har re— dan berörts. Detsamma gäller om vad som hittills inom arbetsmarknadspolitikens ram åtgjorts för anskaffande av bostäder i sam- band med överflyttning av arbetskraft från överskotts- till bristorter. Det är emeller— tid tydligt, att anpassningen på inflytt— ningsorterna inte bara är en fråga om bo- stad. Även i övrigt behöver åtgärder vidtas för att underlätta anpassningen. Mot bak- grunden av gjorda iakttagelser rörande av- gången bland nyanställd, från andra orter överförd arbetskraft —- omkring hälften av de nyanställda har konstaterats sluta sina

anställningar inom en sexmånadersperiod har arbetsmarknadsstyrelsen utarbetat riktlinjer för vidtagande av åtgärder, som bedöms kunna begränsa avgången bland nyanställd personal. Med hänsyn till in— tresset av att en genomförd överflyttning inte inom kort tid utmynnar i ett misslyc— kande, torde dessa riktlinjer här få i kort- het beröras.

Arbetsmarknadsstyrelsens riktlinjer för arbetskraftens anpassning berör såväl före- tag som fackföreningar, kommuner och ar— betsförmedlingar. Vad gäller företagen un- derstryks bl. a. betydelsen av de nyanställ— das introduktion i företagen. Introduktio— nen bör föras fram så långt, att förutsätt— ningar skapas för att de nyanställda snabbt skall flyta in i arbetsmiljön och få sådana kontakter med arbetsledning, arbetskamra- ter m. fl., att arbetstrivsel uppnås. Vidare bör från företagens sida i ökad utsträck- ning uppmärksammas möjligheterna till omplacering inom företagen i fall där den ursprungliga arbetsplaceringen visat sig olämplig eller mindre lämplig. Fackföre- ningarnas roll i anpassningsprocessen un— derstryks kraftigt. Bl. a. bör det vara en viktig uppgift för funkt'ionärerna inom fackföreningarna att bland de redan an— ställda fackföreningsmedlemmarna sprida upplysning om hur de nyanställdas anpass- ning skall kunna underlättas. Kommuner- na hör tillhandahålla besked om utsikterna att erhålla bostad liksom om andra för- hållanden av betydelse för de nyinflyttades anpassning. Slutligen bör arbetsförmedling- en på inflyttningsorten hjälpa de nyinflyt- tade till rätta med upplysningar av bety- delse för anpassningen. I den mån förmed— lingen inte själv kan tillhandahålla begär- da upplysningar, skall den kunna hänvisa till det organ som kan hjälpa de nyinflyt- tade till rätta.

D. Sysselsättningsskapande medel

Arbetslöshet eller undersysselsättning kan som regel inte avvecklas enbart genom över— flyttning av arbetskraft. Den lokala bun- denheten till ett område kan av olika skäl ibland vara utomordentligt stark. I sådana fall behöver andra arbetsmarknadspolitiska åtgärder vidtas för att komma till rätta med arbetslösheten eller undersysselsätt- ningen.

Frågan om flyttning eller inte flyttning

avgörs ytterst av den enskilde. Han kan emellertid inte under alla förhållanden påräkna arbetsmarknadspolitikens stöd, om han föredrar att bli kvar på hemorten. Så- dant stöd förutsätter nämligen, att den lokala bundenheten är av sådant slag och av sådan styrka, att de arbetsmarknadspo- litiska reglerna accepterar den.

Det tillkommer den lokala arbetsförmed- lingen att bedöma, huruvida en arbetslös är så lokalt hunden, att överflyttning till annan ort inte rimligen kan komma ifråga. Denna bedömning sker, när det gäller ar- betslösa som gör anspråk på kontant ar- betslöshetshjälp, redan på ett tidigt sta- dium. |Som villkor för kontant arbetslös— hetshjälp gäller nämligen, att den arbets- löse skall stå i kontakt med arbetsförmed- lingen och kunna därifrån uppvisa intyg om att han sökt arbete men inte kunnat er- hålla sådant. Krav på intyg föreligger i frå- ga om såväl arbetslösa medlemmar i er- kända arbetslöshetskassor som arbetslösa som inte är kassamedlemmar men som re— ser anspråk på kontantunderstöd från kom— munalt organ.

Visar arbetsförmedlingens bedömning, att den arbetslöse inte kan arbetsplaceras lo- kalt och att han är bunden till hemorten i sådan omfattning, att arbete inte kan an- visas honom i annan del av landet, har ar- betsförmedlingen, om arbetslösheten förut— ses bli av längre varaktighet, att vidta åt- gärder för att söka hjälpa honom via pla— cering i beredskapsarhete. I princip föregås hänvisning till beredskapsarbete av behovs- prövning, dvs. i första hand placeras i så- dant arbete de, som är i största behovet därav. Som villkor i övrigt för placering i beredskapsarbete gäller bl. a., att den ar- betslöse skall ha fyllt 16 år men ej 67 samt att han är arbetsför och i övrigt oförhind— rad att åta sig arbete för annans räkning. Det bör framhållas, att personer som erhål— lit placering i beredskapsarbete alltjämt betraktas som arbetslösa av arbetsförmed- lingen, dvs. arbetet med att söka placera dem i öppna marknaden fortgår även sedan de börjat beredskapsarhetet. Vid bered- skapsarbeten tillämpas de löner, som gäller vid motsvarande arbeten i öppna markna- den.

Beslut om anordnande av beredskapsar- bete fattas av arbetsmarknadsstyrelsen el— ler, i fråga om vissa arbeten, av länsarbets- nämnderna. Arbetena kan vara antingen statliga eller statskommunala eller enskil- da. De statliga arbetena bekostas helt med

statsmedel. Till statskommunala och en- skilda arbeten utgår statsbidrag. Som exem- pel på arbeten, som under senare år kom- mit till utförande som beredskapsarbete, må nämnas allmänna vägarbeten, husbygg— nadsarbeten, skogsvårdsarbeten, vatten- och avloppsarbeten, arbeten på skogsbilvägar m. m. Hela kostnaden för under budgetåret 1964/65 utförda beredskapsarbeten uppgick till 646 milj. kr. Statens kostnader för des— sa arbeten uppgick till 458 milj. kr. Av de totala kostnaderna avsåg 263 milj. kr all- männa vägarbeten. Den närnäst största gruppen var husbyggnadsarbetena. Tillsam- mantagna svarade dessa' båda grupper för drygt 75 % av totalkostnaderna. Skogsvårds- arbeten och arbeten på skogsbilvägar sva- rade för respektive 1,4 och 5,9 % av de to- tala kostnaderna.

4. Överväganden och förslag A. Inledning

Rationaliseringsprocessen i lantbruket kommer givetvis i fortsättningen liksom hittills att medföra, att en avsevärd del av den arbetskraft, som nu sysselsätts inom jordbruk och skogsbruk, inte kom— mer att få sin utkomst i dessa näringar. Det är av både humanitära, sociala och ekonomiska skäl nödvändigt, att denna arbetskraft så långt det är möjligt i första hand bereds arbete på öppna marknaden. Att lösa denna fråga blir en betydelsefull uppgift för arbetsmark- nadsverket i samverkan med rationali- seringsorganen på jord- och skogsbru- kets områden.

Den samhällsekonomiska utveckling- en har medfört, att det tidigare jord- brukspolitiska syftet att ge ett stöd åt lantbruket i dess bestående form inte längre föreligger. Syftet med jord- brukspolitiken är numera dels att främ- ja rationaliseringen, dels att underlätta anpassningen till den ekonomiska ut- vecklingen. Det är bl. a. mot denna bak- grund som man får se vårt tidigare framlagda förslag om slopande av små—

bruksstödet och de förslag om utökat omställningsstöd vi i det följande läg- ger fram.

De tidigare i detta kapitel anförda uppfattningarna om den sannolika ut- vecklingen beträffande tillgång och ef- terfrågan på arbetskraft under återsto- den av 1960-talet och under 1970-talet talar i och för sig för att de 5. k. stads- näringarna kommer att kunna suga upp den från jord- och skogsbruk friställda arbetskraften. Såsom förut anförts är emellertid problemet snarast av annat slag, nämligen att i tillfredsställande takt kunna frigöra den arbetskraft, som med hänsyn till den tekniska utveck- lingen inte längre behövs i lantbruket. Svårigheter ligger främst däri, att stads- näringarnas efterfrågan på arbetskraft, såvitt nu kan bedömas, i betydande ut- sträckning kommer att ha en sådan in— riktning och vara så lokaliserad, att den friställda arbetskraften inte kom- mer att kunna absorberas utan omfat- tande arbetsmarknadspolitiska insatser både i form av omskolning och av åt— gärder, som underlättar den geografis- ka rörligheten, särskilt anskaffande av bostäder.

Ur sistnämnda synpunkt är det vik- tigt, att riksdagens beslut 1966 (prop. 52; SU 107, rskr 251) om riktlinjer rörande de kommande årens arbets- marknadspolitik (vilket beslut ytterst bygger på 1960 års arbetsmarknadsut- rednings betänkande, SOU 1965: 9) in- nebär fortsatt utbyggnad av de medel, som arbetsmarknadspolitiken för när- varande förfogar över för att underlät- ta arbetskraftens yrkesmässiga och geo- grafiska rörlighet.

Jordbruket erbjuder — vid sidan av de många problem som är gemensam- ma för jordbruket och annat näringsliv _— speciella problem i vad gäller arbets- kraftens omflyttning och som behand- las i det följande.

De arbetsmarknadspolitiska medlen är i stor utsträckning uppbyggda kring be- greppet arbetslös. Detta är helt natur- ligt med hänsyn till att arbetsmarknads- verksamheten ursprungligen tillkommit för att råda bot på och förebygga just arbetslöshet. Verksamheten har primärt varit inriktad på anställda av olika ka- tegorier. Strukturförändringarna i nä- ringslivet har emellertid alltmer korn- mit att beröra också företagarna och deras arbetsförhållanden. Detta gäller i alldeles särskilt hög grad lantbruket, eftersom den fortsatta rationaliseringen inom detta i helt annan utsträckning än hittills kommer att beröra brukarna och inte som tidigare mestadels medhjäl- pande familjemedlemmar och lantarbe- tare.

Frågan om en lantbrukare är »arbets- lös» eller ej är svår att entydigt avgöra. Självhushållningen har ett stort utrym- me i det mindre jordbruket, och hela lantbrukarfamiljen är som regel verk- sam i kombinerade sysslor för såväl jordbruket som hemmet. Ju mindre ut- byte jordbruket ger ju mer glider ar- betsinsatserna in på hemmets under- håll och olika, tillfälliga arbeten utan- för den egna gården. En lantbrukar— familjs »arbetslöshet» inträffar sålunda i regel stegvis och växer fram under en följd av år. Förhållandena är myc- ket ofta sådana, att det är svårt att entydigt avgöra, när lantbrukaren blivit ur arbetsmarknadspolitisk synvinkel ar- betslös. Dessa omständigheter, svåra att överblicka såväl för lantbrukarna som för myndigheterna, utgör en förklaring till den otvivelaktiga eftersläpning, som kan konstateras i vad gäller utnyttjande av arbetsmarknadsmedel i lantbruket.

Det är av stor betydelse för såväl nä— ringslivet i sin helhet som de berörda människorna i jordbruket, att de rörlig- hetsstimulerande medlen sätts in så ti-

digt som möjligt. Begreppet »arbetslös- het» bör därför i vad gäller arbetskraf- ten i lantbruket ges en innebörd som tar sikte även på brukarna. Vi föreslår, att de arbetsmarknadspolitiska medlen i vad gäller rörelsestimulerande åtgärder o. dyl. anpassas så, att de också effektivt når företagarna-jordbrukarna och att en jordbrukare jämställs med arbetslös, då han själv anser den ekonomiska situa- tionen göra en övergång till en annan sysselsättning önskvärd.

C. Rådgivning i avvecklings- och omställ- ningsfrågor Rationaliseringen inom lantbruket in- nefattar såväl en effektivisering av där långsiktigt kvarvarande resurser som en utflyttning därifrån av sådana resurser, främst arbetskraft, som synes bättre kunna utnyttjas inom andra sektorer av näringslivet. Rationaliseringsorganen kommer i sitt arbete i kontakt med så- väl lantbruksföretag med förutsättning- ar att bestå som andra inte utveck- lingsbara företag. Förutsättningarna för ett företag att kunna bestå eller motsatsen framkommer och blir bedöm- da bl. a. i samband med den individuel- la rådgivningen och vid uppgörandet av investeringsplaner och driftsanaly- ser. Inom ramen för lantbruksnämnder- nas föreslagna rådgivnings- och servi- eeverksamhet sammanställs sådant ma- terial, som lantbrukaren behöver för en bedömning av sin och sitt företags si— tuation. Det är önskvärt, att lantbruks— nämnderna skall kunna lämna förslag till lösningar på vederbörandes pro- blem, vare sig denna lösning innebär att man satsar på företagets effektivi— sering eller den bästa lösningen är att avveckla företaget.

Vi föreslår, att lantbruksnämndernas personal görs så förtrogen med de ar- betsmarknadspolitiska medlen, att den

kan biträda med råd och anvisningar i samband med avvecklingen av lant- bruksföretag. Beroende på omfattning- en av verksamheten kan lantbruksnämn- derna i en del fall behöva förstärkas med särskild personal för ändamålet. Avsikten är givetvis inte, att lantbruks- nämndernas personal skall ersätta ar- betsmarknadsorganens utan endast att de skall komplettera denna. Ifrågava- rande personal skall förbereda avveck- lings- och omställningsfrågor, innan de slutligt övertas av arbetsmarknadsmyn- digheten.

Vi har även övervägt alternativet att länsarbetsnämnderna helt skulle hand- ha ärenden, som berör arbetskraftsfrå- gor av här avsett slag, eftersom de har den största sakkunskapen på området. Anledningen till att vi stannat för den förstnämnda lösningen är, att en lant- brukares övergång till ny verksamhet regelmässigt är mycket intimt knuten till frågan om avvecklingen av hans lantbruk. En god kontakt föreligger därför som regel redan mellan lantbru- karen och lantbruksnämnden i aktuella omflyttningsärenden på grund av de kalkyler och planer som föregått över- vägandena om byte av yrke.

D. Avvecklingen av fasta tillgångar

&. Län och bidrag för rationaliserings- ändamål. _ Statlig lånegaranti och statliga bidrag kan enligt bestämmelser- na i rationaliseringsknngörelsen (SFS 342/1948) lämnas för att undanröja eko- nomiska hinder i jordbrukets struktur- anpassning. Beträffande lånegarantier- na stadgas i första stycket, 8 % nämnda kungörelse följande:

För att underlätta förvärv av mark för rationaliseringsändamål må lånegaranti

lämnas högst för ett belopp, motsvarande kostnaden för förvärvet av marken.

I denna kostnad kan inräknas exem- pelvis utgifter för lagfart och lantmä- teriförrättnin—g. Det förutsätts, att priset på förvärvsfastigheten är skäligt med hänsyn till förhållandena på markna- den. Beträffande bidragen stadgas i 9 & nämnda kungörelse följande:

Statsbidrag vid förvärv av mark för ra— tionaliseringsändamål må utgå högst med belopp motsvarande skillnaden mellan å ena sidan den av lanwtbruksnämnden be- tingade eller godkända köpeskillingen eller motsvarande ersättning för fastigheten el- ler fastighetsdelen och å andra sidan det värde fastigheten eller fastighetsdelen kan anses äga för den brukningsenhet, till vil- ken den skall läggas.

I kapitel V har vi föreslagit en bety- dande utökning av i första hand låne- garantiramarna men också av bidrags- ramarna för strukturrationaliseringen. Antalet lånegarantier för detta ändamål uppgick 1965 till ca 1 000 st. om tillhopa ca 38 milj. kr och värdeutjämningsbi— dragen till ca 400 st. om tillhopa ca 1,4 milj. kr.

Detta statliga, ekonomiska stöd är di- rekt avsett att underlätta strukturratio- naliseringen, vilken som regel innebär en övergång från mindre till större brukningsenheter eller en utökning av den innehavda fastigheten. Stödet utgår också oberoende av brukarnas inkomst- och förmögenhetsställning. De vanligas- te bidragsfallen torde vara, då byggna— der i samband med sammanföringen av två eller flera egendomar blir över- flödiga. Stödet avser enligt andra styc- ket, 6 5 nämnda kungörelse att underlätta bildandet av till storlek och ägoanordning ändamålsenliga brukningsen- heter genom sammanslagning eller komplet- tering med jordbruksjord eller skogsmark ävensom att i övrigt främja yttre rationali— sering av brukningsenheter, som icke äro lämpade för sitt ändamål.

Även om det här redovisade ekono- miska stödet är i första hand avsett att underlätta lantbruksföretagens effekti—

visering, har det givetvis samtidigt ock- så kommit att bidra till att minska vis- sa jordbrukares bundenhet vid oratio— nella företag. Det har under det senast gångna kalenderåret rört sig om ett tu- sental enheter, som med hjälp av låne- garantimedel tagits ur produktionen som självständiga företag och fogats till andra, som regel mer utvecklings- bara. I många fall har då samtidigt ar- betskraft lösgjorts för uppgifter inom andra näringar. Det nu belysta sam- bandet mellan frågan om avvecklingen av fasta tillgångar för att öka arbets- kraftens rörlighet å ena sidan och frå- gan om jordbruksföretagens struktur- anpassning å den andra sidan har mo- tiverat, att vi behandlat rationaliserings- stödet i förevarande sammanhang. Vi anser, att detta stöd är utomordentligt väsentligt också för arbetskraftens om- ställning. Detta är ett ytterligare motiv för den utökning av lånegarantiramar och bidrag till yttre rationalisering som föreslagits i kapitel V.

b. Inköp och försäljning av fastighet för rationaliseringsändamål. — Det an- kommer på lantbruksnämnderna att förvärva och försälja jordbruksfastig- lieter för jordbrukets och skogsbrukets rationalisering. Såsom framhållits i ka- pitel A: XV och V har denna verksam- het blivit ett av de effektiv-aste medlen i rationaliseringsarbetet. Utvecklingen av inköps— och försäljningsverksamhe— t-en belyses av följande sammanställ— ning (milj. kr):

Försälj— Budgetår Inköp ning m. m. 1962/63 .............. 39,9 32,6 1963/64 .............. 82,0 38,1 1964/65 .............. 71,9 53,7

Under budgetåret 1964/65 förvärva- de lantbruksnämnderna ca 9 700 ha åker och ca 39 600 ha skogsmark och för-

sålde ca 9 200 ha åker och ca 35 300 ha skogsmark. Det må erinras om att vi ti- digare (kap. V) föreslagit, att nämnder- nas inköps- och försäljningsverksam- het väsentligt utbyggs och att jord- fonden med hänsyn till den traditio- nella verksamheten med företagens ef- fektivisering stegvis ökas. Behovet av ytterligare medel härför uppskattades till 100 milj. kr under den första tre- årsperioden.

I likhet med rationaliseringsstödet i form av lånegaranti och bidrag bidrar den aktiva inköps- och försäljnings- verksamheten för rationaliseringsända- mål till att minska vissa jordbrukares bundenhet vid icke utvecklingsbara fö- retag. Vi anser, att denna verksamhet är väsentlig också för arbetskraftens omställning och att detta är ett ytter- ligare motiv för den utökning av jord- fonden som föreslagits i kapitel V.

c. Inköp för avveckling av ofullstän- diga jordbruksfastigheter. _ Jordbruks- fastigheterna erbjuder som regel både bostad och arbetsställe. Detta förhållan- de binder givetvis arbetskraften i sär- skild grad vid den gamla bostadsorten och verkar hindrande på utjämningen mellan tillgång och efterfrågan på ar- betskraft mellan olika delar av landet. Den problemställning, som ovan redo- visats i anslutning till frågan om inlö- sen av egnahem, har mycket gemen- samt med frågan om inköp för avveck- ling av ofullständiga jordbruksfastig- heter.

Problemet ger sig främst till känna i glesbygderna. Dels sjunker nämligen där efterfrågan på arbetskraft, både av hel- och deltidsanställd, dels ten- derar de ofullständiga jordbruken att bli allt mindre lönsamma företag. Den del av arbetstiden, som erfordras för drivande av det egna jordbruket, ger ofta dålig ersättning. Den övriga tiden efterfrågas allt mindre i de områden

och på de orter, där näringslivet är svagt utvecklat och där näringsunder- laget till följd av strukturella föränd- ringar tenderar att ytterligare försva- gas.

Avvecklingen av småjordbruk i byg- der, som är eftertraktade för rekrea- tionsändamål — såsom våra långa kust- områden, andra särskilt natursköna och eftertraktade landsdelar och städernas omgivningar — erbjuder inga problem. Däremot kan ofullständiga jordbruk i inlandet och utanför de större städer- nas influensområden, särskilt i norra och vissa delar av mellersta Sverige, i många fall inte säljas utan betydande ekonomisk förlust, då de inte efterfrå- gas varken med hänsyn till bostaden eller jord- och skogsbruket. De har gi- vetvis som regel något värde som skogs- bruk, såsom tillskott till näraliggande skogsfastigheter. Genom sammanföring till större skogsenheter och genom in- vesteringar i skogsodling, skogsvägar och även genom att tillgodose fritids— intressen kan värdet måhända stiga. Men det aktuella värdet står vanligtvis inte i rimlig proportion till de investe- ringar, som gjorts av den nuvarande innehavaren eller hans föregångare eller till det värde fastigheten ändå haft för honom som försörjningsunderlag och bostad. Nu avsedd typ av ofull- ständiga jordbruk i vissa glesbygder binder också arbetskraft på ett oratio- nellt sätt och ger sociala problem. Det är av denna anledning vi funnit det angeläget med omställningsstöd i olika former, varvid behovet av ett särskilt stöd åt småbruket bortfaller.

Det är vår uppfattning, att en utbygg- nad av lantbruksnämndernas aktiva in- köps- och försäljningsverksamhet till att även omfatta inköp för avveckling av ofullständiga jordbruk i bygder med ogynnsamma förutsättningar för fort- satt jordbruksproduktion skulle kunna

verksamt bidra till önskvärd omflytt- ning av arbetskraft från delar av landet med överskott på arbetskraft till områ- den 1ned arbetskraftsbrist och också medverka till att lösa eljest svårbemäst- rade glesbygdsproblem. Samtidigt bi- drar man till att lösa de ekonomiska svårigheterna för berörda jordbrukar- kategorier. Vi föreslår därför, att lant- bruksnämnderna erhåller befogenhet att — förutom för nuvarande rationali- seringssyften -— med särskilda nledel i jordfonden inköpa jordbruksfastighe- ter, som eljest inte kan vinna köpare utan att det uppstår betydande förlus- ter. Nämnderna bör sålunda vid sina överväganden om inköp av fastigheter och av inköpspris kunna beakta såväl den nytta ur allmän synpunkt som föl- jer av att arbetskraft kan omställas till mer effektiv sysselsättning (eller för- hindras att binda sig vid orationella glesbygdsjordbruk) som den nytta ur rationaliseringssynpunkt, som på sikt skulle kunna nås genom ändrad dispo- sition av fastigheten. Köpeskillingen hör härvid bestämmas med beaktande av det värde som fastigheten kan anses ha som försörjningsunderlag och som bostad åt sin nuvarande brukare. Vid en kommande försäljning från lant- bruksnämnden måste givetvis priset såsom för närvarande sker i rationali- seringsverksamheten fastställas med beaktande av det tilltänkta nya använd— ningssättet för fastigheten, varvid ofta byggnader och andra anläggningar blir överflödiga och odlad jord överförs till skogsmark.

Vi föreslår en utökning av jordfon- den med i en första omgång 30 milj. kr för denna speciella verksamhet. Till- skottet är motiverat bl. a. av att nämn- derna inte alltför brådstörtat bör sälja fastigheterna ifråga utan bör kunna dröja för att få ut skäliga priser. Fri— tidsintressen och skogsbruksintressen

etc. anmäler sig inte alltid vid den tid- punkt då fastigheterna inköps. Dock kommer det att bli nödvändigt att med statliga medel även täcka underskott vid försäljningar. Detta blir en kostnad, som det allmänna får ta på sig för att nå vinsten av snabbare omställning av arbetskraft och andra produktionsre- surser. Avskrivningen av prisskillnader torde tekniskt kunna ordnas på liknan- dc sätt som nu sker i förekommande fall i inköps- och försäljningsverksam- heten, dvs. att medel för ändamålet an- visas som delpost under ett särskilt an- slag (rationaliseringsanslaget). Det må nämnas att vinster vid försäljningar också inflyter på detta anslag. — Vi förutsätter att personalbehovet för den- na verksamhet närmare behandlas av 1965 års lantbruksorganisationsutred- ning.

E. Kontant omställningsstöd

Åtskilliga förhållanden hindrar en över- gång från jordbruk till annan verksam- het. Den egna gården ger sin inneha- vare både bostad och åtrninstone par- tiell sysselsättning. En omställning från jordbruk till annan verksamhet bedöms därför av många som ett betydande risktagande. Detta jämte andra flytt- ningshinder av såväl ekonomisk som psykologisk art verkar återhållande på flyttningsbenägenheten. Den inkomstök- ning som förutsätts kunna nås vid en övergång till annan verksamhet är i många fall inte tillräckligt attraktiv. Ett sätt att stimulera en övergång från jordbruket till andra näringar är att bereda jordbrukare —— såväl ägare av jordbruksfastighet som arrendatorer _ vilka upphör med jordbruksdrift, möj- lighet att i samband därmed erhålla ett kontant stöd av tillräcklig storlek. Det finns fyra väsentliga skäl för en sådan stimulans, nämligen

för det första att underlätta överfö- ring av arbetskraft från jordbruket till andra näringar,

för det andra att friställa mark för rationaliseringsändamål som ett led i den angelägna storleksrationaliseringen,

för det tredje att påskynda produk— tionsnedgången och

för det fjärde att bereda mottagaren ekonomisk lättnad under en besvärlig övergångsperiod.

År 1960 fanns det i åldersgruppen un- der 55 år ca 84 000 jordbruksföretagare i storleksgruppen 2,1—20 ha åker, som helt var sysselsatta antingen i det egna eller i annat lantbruk. En betydande del av dessa företagare kan antas av ekonomiska skäl ha anledning att söka sin utkomst utanför jordbruket. Med företagaren följer ofta ett antal familje- medlemmar i arbetsför ålder. Den ka- tegori det här gäller är betydande, men kan inte direkt fixeras till antalet.

Motsvarande förhållanden föreligger även i andra västeuropeiska länder. I vissa av dessa har man redan infört eller överväger att införa ett särskilt omställningsbidrag för att underlätta för berörda brukarkategorier att flytta över till andra näringar.

I Nederländerna lämnas avgångsbidrag i form av månatliga utbetalningar från en särskild fond. De utgår oberoende av even- tuella andra pensioner eller sociala förmå— ner. De holländska bidragen utgår för när- varande (1965) till brukare, som avträder sitt jordbruk efter 50 års ålder. Bidragen varierar från 3390 kr till 7790 kr per är, beroende på åldern vid avträdesdagen.

I Belgien har 1965 bildats en sanerings- fond för jord. Ur denna skall ersättning kunna utgå till företagare, som lämnar sina brukningsenheter och därmed underlättar strukturrationaliseringen. Bidraget kan ut- gå under högst fem år med ett belopp, som för närvarande uppgår till ca 2400 kr per (N'.

I Storbritannien har i augusti 1965 före- slagits en form av avgångsbidrag till jord- brukare som innehar icke utvecklingsbara

jordbruk och som genom frånträdet under- lättar arbetet att förbättra jordbrukets struktur. Omställningsbidraget lämnas som ett engångsbelopp på ca 7000 kr jämte ett tillägg av 500 kr för varje ha som från- träds till jordbrukare under 55 år och som en årlig pension på ca 1 500 kr samt ett år- ligt tillägg av 35 kr för varje ha som från- träds till jordbrukare som uppnått 65 års ålder. Jordbrukare i åldern 55—65 år ges möjlighet att välja mellan de båda syste— men.

I Frankrike förekommande avgångsbidrag eller livränta utgörs av dels ett bestämt bottenbelopp på omkring 790 kr per år, dels en rörlig del som, beroende på värdet av den frånträdda egendomen, varierar från lägst ca 160 kr till högst ca 790 kr per år.

Omställningsproblemen för stora ka— tegorier anställda har delvis fått sin lös- ning genom anslutning till arbetslös- hetsförsäkringen. Jordbrukare, som i viss utsträckning arbetar för annans räkning, kan numera ansluta sig till lantarbetarnas och skogsarbetarnas A— kassa och där bli ersättningsberätti- gade.

Vi föreslår, att lantbruksnämnderna erhåller möjlighet att till lantbrukare lämna ett kontant omställningsbidrag avvägt såväl med hänsyn till jordbru— kets som arbetsmarknadens förhållan- den och efter prövning från fall till fall. Stödet bör med utgång från i det föl- jande angivna riktlinjer få variera mel- lan 5000 och 20000 kr efter de när- mare regler, som anges av statsmakter- na. Bidraget torde liksom starthjälp, familjebidrag och utrustningsbidrag bli skattepliktigt. Uttalande av riksskatte- nämnden, enligt vilket avgångsbidrag från avgångsbidragsfonden (AGB—fon— den) är skattepliktiga, anser vi utgöra stöd för denna uppfattning.

Som förutsättningar för kontant om— ställningsbidrag bör bl. a. gälla:

att jordbruksföretaget inte kan dri- vas rationellt och ej heller är utveck- lingsbart på ekonomiskt rimliga vill- kor och med hänsyn till känd teknik,;

att svårigheter föreligger att avveck— la företaget på grund av att det ligger i område med ringa efterfrågan eller på grund av att innehavaren är mycket skuldsatt;

att företaget'vid "behov '— med un- dantag för bostadshus och tomt —— får disponeras av lantbruksnämnden eller i övrigt disponeras på sätt nämnden kan godta med hänsyn till bidragets syfte;

att sökanden har drivit jordbruk på egendomen och haft sin huvudsakliga inkomst härav under de' senaste fem åren och' att sökanden är mantalsskri- ven där '

samt att sökanden kan anses ha be— hov av stödet för sin försörjning.

Omfattningen och a-rten av de pro- blem, som omställningen inom jordbru- ket kommer att innebära, gör behovet av fortlöpande, samordnade insatser angeläget. I frågor rörande inlösen av jordbruksfastighet och rörande kontant omställningsbidrag bör därför lant- bruksstyrelsen och lantbruksnämnder- na samverka med arbetsmarknadsver- ket och dess länsorgan samt med jord- brukets och arbetsmarknadens organi- sationer.

Det kontanta omställningsbidraget bör endast lämnas under en begränsad övergångsperiod, förslagsvis 8 år räk- nat från den 1 september 1967.

Kostnaderna för stödet bör finansie— ras med medel som anvisas över stats- budgeten. Kostnaderna blir givetvis be- roende av antalet brukningsenheter som upphör under den angivna perio- den. Viss ledning för beräkning av stor- leksordningen ger följande kalkyl. An- talet företagare, som erhåller arealtill— lägg, är för närvarande ca 58000. Om hälften av antalet arealtilläggsmottaga- re kommer ifråga för ett kontant om- ställningsbidrag med 10 000 kr innebär detta tillhopa 290 milj. kr eller ca 35

miljgkr per år under en 8—års—period. Som jämförelse kan nämnas, att kost- naderna för nuvarande småbrukarstöd (arealtillägg och leveranstillägg för mjölk) uppgår till 50—60 milj. kr per år. Småbrukarstödet föreslås i annat sammanhang upphöra under år 1967/68.

F. Sysselsättningsskapande åtgärder

Det är uppenbart, att man med de av oss hittills behandlade rörlighetsstimu- lerande medlen inte kan lösa alla i samband med lantbrukets anpassnings- process uppkommande arbetsmarknads- problem. Det finns tvärtom skäl utgå från att sådana problem i stor utsträck- ning måste angripas också med medel, genom vilka den berörda arbetskraften bereds fortsatt utkomst på den ort eller i det område, där den är bosatt. Medel av detta slag, dvs. framför allt bered- skapsarbeten, kommer att aktualiseras i fall då lokal bundenhet lägger hinder i vägen för omställning till annat ar- bete och flyttning till annan ort. Med hänsyn till åldersfördelningen bland jord- och skogsbruksbefolkningen finns det anledning räkna med ett visst be- hov av övergångsvisa insatser av detta slag. Framför allt kommer sådana in- satser att bli erforderliga i norrlands- länen samt i Värmlands och Koppar- bergs län. Men även i övriga delar av landet kommer uppenbarligen att i viss utsträckning erfordras åtgärder för att under en övergångstid dryga ut syssel- sättningen för lokalt bunden arbets- kraft från lantbruket. Naturligtvis bör dessa åtgärder inte utformas så, att bru- kare och annan arbetskraft på bruk- ningsenheter med otillräckligt försörj- ningsunderlag, permanent hänvisas till beredskapsarbeten.

Det finns enligt vår mening inte an- ledning att avsätta något särskilt slag av arbeten för den här ifrågavarande

arbetskraften. Dess tidigare yrkeserfa— renheter bör nämligen göra den väl lämpad för flertalet av de arbetsupp- gifter av grovarbetar- och anläggnings— arbetarkaraktär som förekommer vid de arbeten, som för närvarande utförs som beredskapsarbeten. Å andra sidan är vi medvetna om att lantbrukets an- passningsprocess är tidskrävande och att beredskapsarbetena successivt kom- mer att ändra karaktär. Sålunda ställer sig t. ex. allmänna vägarbeten med nu- varande mekanisering utomordentligt kostsamma per dagsverke och de har dessutom en betydande sekundär ef- fekt på arbetsmarknaden. Allmänt sett bör i första hand dagsverksbilliga be- redskapsarbeten komma ifråga, åtmins— tone i delar av landet där sådana arbe- ten kan bedrivas även under vintern.

Som exempel på dagsverksbilliga be- redskapsarbeten vill vi särskilt nämna naturvårdsarbeten och anläggningsar- beten för friluftsliv. Sådana arbetenf kan väntas bli av betydande omfattning, sedan nya riktlinjer numera börjat till- lämpas för naturvårds- och friluftsverk— samhet. I områden med vikande syssel- sättning inom jord— och skogsbruk torde tillgången på naturvårdsarbeten bli för- hållandevis stor, eftersom just sådana områden efter hand kan väntas i steg- rad utsträckning bli attraktiva som fri— tidsområden. Andra dagsverksbilliga ar- beten, som bör kunna komma ifråga som beredskapsarbeten, är skogsvårds— arbeten, speciellt i södra Sverige, där sådana arbeten mestadels kan bedrivas även vintertid. I de egentliga skogslä- nen synes byggande av skogsbilvägar kunna komma att ge sysselsättning av- sevärd tid framöver.

Att närmare ange omfattningen av önskvärda beredskapsarbeten för den arbetskraft som kommer att beröras är inte möjligt, Som vi tidigare framhål- lit finns det emellertid skäl att räkna

med att behovet kommer att bli bety- dande. Med hänsyn härtill föreslår vi, att åtgärder snarast möjligt vidtas för att inventera tillgången på arbeten,

"lämpliga att igångsättas för beredande

av kompletteringsarhete inom områden med vikande sysselsättning inom jord- och skogsbruk.

5. Sammanfattning ai; förslagen

Förslagen i detta kapitel innebär, i den ordning de framlagts, i korthet:

1. De arbetsmarknadspolitiska med- len bör anpassas så, att de effektivt når jordbruksföretagare och att en jordbru- kare i vad avser omställningsåtgärder o. dyl. jämställs med arbetslös, då han själv finner en övergång till annat yrke Önskvärd.

2. Lantbruksnämndernas personal får till» uppgift att ävengranska främst bru— karnas problem i avvecklings- och om- ställningsfrågor. På vissa nämnder er- fordras personalförstärkning för fullgö- rande av denna uppgift.

3. Lantbruksnämnderna ges befogen- het, med syfte att underlätta friställan- de av arbetskraft, att inlösa jordbruks— fastigheter även där dessa inte är av primärt eller aktuellt intresse ur ratio- naliseringssynpunkt. En utökning av jordfonden med i en första omgång 30 milj. kr föreslås för denna verksamhet.

4. Lantbruksnämnderna ges möjlighe- ter att under vissa förutsättningar till lantbrukare lämna ett kontant omställ- ningsbidrag av 5000—20 000 kr under en 8-årspueriod räknat från 1 september 1967.

5. Inventering görs av för lantbrukar— befolkningen lämpliga kompletterings— arbeten inom områden med vikande sysselsättning inom jordbruk och skogs- bruk. Som exempel nämns naturvårds- arbeten och anläggningsarbeten för fri- luftsliv. '

KAPITEL VIII

Utgångspunkter för prispolitiken

Motiven för de riktlinjer för prispoliti- ken som vi förord-at i kapitel III har där endast kortfattat berörts. I detta ka- pitel behandlas dessa motiv mer utför- ligt samt diskuteras vissa andra utgångs- punkter och metoder för prissättning- en, som vi övervägt men inte funnit lämpliga.

Under den tid ett samordnat prisstöd utgått till det svenska jordbruket har i huvudsak tre olika metoder använts för att bestämma priser och prisstöd (jfr kap. A: XII). Under 1930-talet gäll- de huvudnormen, att priserna skulle stå i viss relation till 1925/29 års ge- nomsnittliga prisläge för jordbrukspro- dukter. Under och efter andra världs- kriget, fram till 1956, bestämdes priser- na med hjälp av beräkningar över jord- brukets samlade intäkter och kostnader i den s. k. totalkalkylen. Denna syftade till att ge en bild av intäkts- och kost- nadsutvecklingen för hela jordbruket från ett visst basår. Kännetecknande för prissättningen under sistnämnda period var strävandena att vidmakt- hålla en från basåret räknat oförändrad intäkts-kostnadsrelation inom jordbru- ket. I totalkalkylen togs bland kostna- derna upp ersättning till brukarna och deras familjemedlemmar för i jord- bruksdriften nedlagt arbete, varvid till- lämpades samma lön för den egna ar- betskraften som för den lejda. Ökade lantarbetarlöner medförde sålunda öka- de arbetskostnader i totalkalkylen, vil- ka täcktes genom höjda priser eller subventioner om underskott uppkom i kalkylen. Lantarbetarlönerna blev i

detta system en hävstång för jordbru- karnas inkomster.

Fr. o. m. 1956 har utgångspunkten för prissättningen i linje med 1947 års prin- cipbeslut varit, att en på visst sätt pre- ciserad inkomstlikställighet mellan jordbrukare och industriarbetare skulle uppnås (se kap. A: XII).

I det följande diskuteras fyra princi- piellt olika utgångspunkter för utform— ning au ett framtida prissystem. Syste- men har utformats med hänsyn till vilket eller vilka jordbrukspolitiska mål man främst vill nå. Prisnivå och gräns- skydd kan således bestämmas enligt något av följande alternativ.

1. På grundval av inkomstjämförel- ser (lönsamhets- eller levnadsstan- dardjämförelser) mellan jordbrukare och andra grupper i samhället, varvid en på något sätt utformad inkomstlik- ställighet (lönsamhetsnorm eller lev— nadsstandard) utgör målsättningen för prispolitiken.

2. Genom beslut om att en viss pris- nivå skall stödjas, t. ex. prisnivån för jordbruksprodukter inom EEC eller en efter förhandlingar överenskommen prisnivå. Avvikelserna från denna pris— nivå kan då lämpligen mätas med en prisindex e. dyl. Gränsskyddet får se- dan anpassas därefter.

3. Genom att låta enbart en produk— tionsmålsättning och balansen på ar— betsmarknaden bli avgörande för vil- ken prisnivå som skall stödjas. Inne- börden härav är att priserna skall hål- las på en nivå, som på lång sikt behövs

för att framställa önskad mängd jord- bruksprodukter.

4. Ett blandat system i vilket pris- nivån fastställs efter förhandlingar, i vilka man ej på förhand är bunden till att primärt tillgodose endast ett jord- brukspolitiskt mål — såsom i system 1 och 3 _ utan kan ta hänsyn till alla faktorer vid prisavvägningen.

1 . I nkomstmålsättning

A. Erfarenheter och diskussion av hittills an- vänd inkomstmålsättning

Som redan nämnts har inkomstlikstäl- lighet utgjort utgångspunkten för pris- sättningen fr. 0. m. 1956. Genom pris- sättningen sökte man från 1956 och fram till treårsavtalets utgång 1959 möjliggöra för brukare med rationellt skötta gårdar i storleksgruppen 10—20 ha (basjordbruk) i slättbygderna att erhålla en arbetsinkomst, som var lik- värdig med den genomsnittliga årsin- komsten för industriarbetare i dyrorts— grupperna 2 och 3. Under sexårsavta- let 1959—65 har gällt samma målsätt- ning för prissättningen med undantag för att inkomstjämförelsen under denna period utgått från ett ovägt genomsnitt av inkomsterna vid gårdar med 10—20 (basjordbruk) resp. 20—30 ha åker (normjordbruk). Såsom framgått av redogörelsen för inkomstutvecklingen i jordbruket och inom jämförelsegrup- perna i kapitel A:XIII har inkomst- målsättningen, såsom den utformades i 1947 års jordbruksprogram och senare modifierades genom riksdagsbeslut 1955 och 1959, endast kunnat förverkligas under några år i början av 1950-talet. Därefter har inkomstklyftan, såsom den därvid definierats _ trots de åt— gärder som vidtagits för att utjämna densamma —— vuxit kontinuerligt. L'n— der senare år har den dock varit täm-

ligen konstant. Det bör dock under— strykas artt varken inkomstklyftan som sådan eller ökningen av denna åter- speglar förhållandet mellan bas'jord— brukarnas och industriarbetarnas to- tala inkomster.

Detta sammanhänger med att man som jämförelsenorm' har utgått från ett före- tagsekonomiskt sett i och för sig godtagbart inkomstmått —— brukarens arbetsinkomst. Detta mått har emellertid använts för att ka- rakterisera inkomstläget i större delen av vårt jordbruk (som ju i huvudsak består av mindre familjeföretag). Brukarens ar- betsinkomst framkommer som en restpost i kalkylerna sedan alla kostnader -— inklusi- ve full ersättning enligt lantarbetarlön till familjemedlemmarna för deras arbetsinsat- ser — har dragits av. Med den starka no- minella löneökning som inträffat under tre- och sexårsavtalen och senare är det up- penbart, att en allt mindre del av in— komsterna stannar kvar hos brukarna kal- kylmässigt sett. Det kan nämnas att bruka- rens arbetsinkomst från själva jordbruks- driften, beräknad på angivet sätt, för 1965 vid bas- och normjordbruken beräknats uppgå till endast ca 14 % av bruttointäkter— na.

Mot bakgrunden härav är det klart att redan måttliga förändringar av den ge- nomsnittliga lönenivån mycket starkt på- verkar relationerna mellan brukarnas på angivet sätt beräknade arbetsinkomster och industriarbetarnas inkomster. Denna rela- tion kan bli —— och har i själva verket blivit — helt missvisande som indikator vid av- vägningen av prisrelationerna mellan jord— bruksprodukter och andra varor och tjän- ster. Bilden blir annorlunda om man utgår från standardjämförelser mellan familjer i jordbruk och i andra näringar och därvid även tar hänsyn till kapitalinkomsterna. Det visar sig vid sådana jämförelser, att jordbrukarfamiljer med ett förhållandevis begränsat produktionsunderlag ändock vid nu gällande prisnivå för produkterna inte är nämnvärt eftersatta (se vidare kap. A: XIII).

Det statistiska grundmaterialet h-ar för jordbrukets del (lantbruksstyrelsens jordbruksekonomiska undersökning, JEU), som framgått av kapitel A: XIII, löpande varit föremål för ingående

granskning, och principerna och meto- derna för insamling och bearbetning liar i samband härmed omlagts och förbättrats. Invändningar har vidare riktats mot själva principen för in- komstjämförelsen, nämligen att som un- derlag för prisbestämningen lägga en beräknad företagarinkomst och en fak- tisk arbetarlön, dvs. två ganska svår- jämförbara storheter.

Betydande svårigheter föreligger nämli- gen att utföra dylika jämförelser med så- dan grad av tillförlitlighet, att resultatet utan alltför stora felmarginaler avspeglar de reella inkomstskillnaderna mellan jäm- förelsegrupperna. Svårigheterna samman- hänger bl. a. med avgränsningen och be- stämningen av jämförelsegrupperna. Vid hittills använda jämförelsegrunder _jord- brukare med 10—20 och 20—30 ha åker resp. industriarbetare i dyrortsgrupp 2 och 3 -— erhålls relativt heterogena grupper med stor skillnad mellan de lägsta och högsta inkomsttagarna (jfr kap. A: XIII). En annan svårighet utgör behandlingen av kapitalinkomsterna. Jordbrukarna skiljer sig ju från industriarbetarna dels genom att de i regel har större inkomster av kapi- tal, dels genom att de löper en företagar- risk i sin verksamhet. Jordbrukarna har vi- dare i många fall helt andra arbets- och bostadsförhållanden och även i egenskap av företagare en annan ställning i beskatt- ningsavseende än industriarbetarna-lönta— garna.

Även om sålunda prissättningen ut- ifrån inkomstlikställighetsmålsättning- en inte fungerat på avsett sätt, skulle troligen en kortare prissättningsperiod och andra metoder vid beräkning av jämförelseinkomster liksom en mindre grad av precisering kunna medföra att vissa av de berörda olägenheterna minskades. Det kan emellertid finnas skäl att något beröra de bakomliggande orsakerna till att svårigheter uppkom- mit att med hjälp av prissättningen vid- makthålla en viss inkomstrelation mel- lan jordbrukarna och industriarbetar- na. En central fråga utgör härvidlag inkomstmålsättningens konstruktion och

omfattning. En inkomstmålsättning rea- liserad genom prispolitiken kan i vi- daste bemärkelse utformas i syfte att av rättvise- och solidaritetsskäl tillför- säkra den inom jordbruksnäringen ar- betande befolkningen en viss levnads- standard som ansluter till vad som gäl- ler i samhället i övrigt. En inkomst- målsättning kan emellertid även ges en mer före—tagsekonomisk utformning och då ha som utgångspunkt lönsam- heten vid rationella jordbruksföretag jämfört med lönsamheten vid insats av motsvarande produktionsresurser inom andra näringar. I det följande skall dessa två olika uppläggningar när- mare diskuteras.

Den i Sverige sedan 1956 tillämpade inkomstlikställ-ighetsprincipen kan så— gas ha blivit en blandning av de två typer av inkonistiiiålsättningar som nyss nämnts. 1942 års jordbrukskommitté (se kap. A:XII) uttalade sig för att pris- och rationxaliseringspolitiken ej behövde ta sikte på samma typ av jord- bruksföretag och att prissättningen i viss mån borde avvägas efter sociala grunder. Riksdagen avvisade dock den- na tanke och enligt 1947 års jordbruks- politiska program har fram till 1959 också i stort sett förelegat överensstäm- melse i målsättning mellan prissätt- ningen och rationaliseringen med av- seende på jordbruksföretagens storlek. Rationaliseringsarbetet har sålunda in- riktats på att bilda brukningsenheter av basjordbrukets storlek och prissättning- en har syftat till att ge inkomstlikstäl- lighet åt brukarna vid dylika jordbruk. Redan 1942 års jordbrukskommitté an- såg att normjordbruket, där så kunde ske, borde sättas som riktpunkt för strukturrationaliseringen. 1947 års riks— dag avvek emellertid från kommitténs förslag på denna punkt och förordade i stället basjordbruket som mål även för strukturrationaliseringen.

Genom beslut av 1959 års riksdag ändrades målsättningen för rationalise- ringen till att avse bärkraftiga en- eller tvåfamiljsjordbruk utan anknytning till viss areal. Prissättningen knöts samti- digt till inkomstläget för ett genomsnitt av brukare med 10—20 resp. 20—30 ha åker. En skillnad uppkom härigenom mellan målsättningen för prisstödet och för rationaliseringen, eftersom ett två- familjsjordbruk 1959 i allmänhet an- sågs falla inom storleksgruppen 25—45 ha åker. Skillnaden har sedan dess ökat, om man utgår från de bedömningar som görs i nuläget vid lantbruksnämnderna av vilken brukningsstorlek som är mest rationell.

Prissättningen på jordbruksproduk- ter kan vid denna målsättning om in- komstlikställighet således sägas fylla en dubbel funktion, dvs. prissättningen skall både ge lönsamhet åt rationella företag och ett stöd åt de vid övriga jordbruk arbetande under en omställ- ningsperiod. Som tidigare framhållits har dock inkomstlikställigheten, såsom den definierats, ej kunnat uppfyllas, utan det faktiska resultatet av prisav- vägningen kan närmast sägas ha blivit en blandning av upprätthållande av lev- nadsstandard för mindre jordbrukare och företagsekonomisk lönsamhet åt större jordbruk.

Att framdeles som utgångspunkt för en prispolitisk målsättning sätta in- komstlikställighet enligt hittills gängse definition för jordbruk, som ej är eller kan bli rationella enheter, är av skilda skäl mindre lämpligt.

För det första kan det ifrågasättas, om möjligheterna i framtiden blir stör- re än hittills att dels fylla ut den enligt nuvarande definition bestående inkomstklyftan, dels efter hand täcka en fortlöpande inkomsteftersläpning. En sådan kan nämligen väntas bli re- sultatet av skillnaden i produktivitets-

utveckling mellan jordbruket av nuva- rande struktur och jämförelsegruppens näringar. Genom att rationaliserings- möjligheterna vid jämförelsegruppens jordbruk även vid en fullständig över- gång till normjordbruken som bedöm- ningsgrund beräknas vara förhållande- vis begränsade,1 synes en fortlöpande relativ prishöjning på jordbruksproduk- ter av ej obetydlig omfattning bli nöd- vändig, om inkomstlikställigheten så- som den hittills uppfattats skall kunna vidmakthållas.

För det andra kan det mot bakgrun- den av prisstödets sociala inslag ifråga- sättas, om den nu gällande principen för inkomstjämförelse är den riktiga när det gäller mindre jordbruksföretag, som betydligt avviker från den stor— leksgrupp som gäller för rationalise— ringsmålsättningen. För dessa mindre jordbruk, som ej uppfyller kraven på rationalitet och ej heller på längre sikt kan väntas bestå eller utbyggas till ra- tionella enheter och sålunda ej kom— mer att bli föremål för större nyinveste- ringar, torde det — om en inkomst— målsättning skall bibehållas —— vara rimligare att låta inkomstjämförelser avse den totala familjeinkomsten (ar- bets- och kapitalinkomst jämte övriga inkomster) och den levnadsstandard som kan utvinnas av denna.

För det tredje skulle en sådan mål- sättning kunna leda till betydande kon- flikter med andra jordbrukspolitiska mål (jfr diskussionen i avsnitt 5), vil— ket den hittillsvarande utvecklingen gett exempel på.

Om en inkomstmålsättning framdeles skall finnas som primär utgångspunkt för prissättningen, bör denna därför antingen utformas som en standardmål- sättning för jordbrukarna eller som en företagsekonomisk lönsamhetsmålsätt-

1 Jfr undersökningen: Det svenska lantbru- kets effektiviseringsvägar (SOU 1963:66).

ning för rationella företag. Vi vill i det följande utveckla hur ett prissystem 'med endera av dessa utgångspunkter kan utformas. Vårt allmänna ställnings- tagande redovisar vi i "avsnitt 5.

B. Lev-nadsstandardmålsättning Målsättningen för prisstödet kan enligt denna metod syfta till att bereda bru- kare av jordbruk i vissa storleksgrup- -per (eller på annat sätt definierade) en skälig levnadsstandard. En på detta el- ler liknande sätt mer allmänt formule- rad målsättning för jordbruksstödet an- vänds t.ex. i EFTA-länderna med un- dantag för de nordiska länderna.

Priserna på jordbruksprodukter kan .vid en sådan metod fastställas med led- ning av jämförelser mellan levnadsstan- darden för nämnda företagargrupp och för andra yrkesgrupper. Levnadsstan- darden kan mätas med hjälp av upp- gifter om konsumtionens omfattning och inriktning, dvs. uppgifter om hur mycket olika hushåll under en viss tidsperiod inköpt av varor, tjänster o. dyl. samt hushållens sparande. I stället för att jämföra inkomster, jäm- förs sålunda utgifternas och sparandets storlek. Uppgifter härom kan erhållas genom s. k. hushållsbudgetundersök— ningar, varvid ett antal slumpvis utval- da familjer ombeds att föra bok över sina utgifter under viss tidsperiod. Komplettering härav kan ske genom att uppgifter infordras om innehav av olika kapitalvaror och om bostadens typ och storlek etc.

Konsumtionen kan för olika familjer vara ungefär densamma trots stora skillna- der i deras inkomster. Detta är möjligt ge- nom att en familj sparar en del av sin inkomst, medan en annan familjs konsum— tion kanske endast är möjlig genom kapi- talförbrukning. En mer nyanserad bild av standardläget kan emellertid erhållas om uppgifter om kapitalökning resp. kapi- talförbrukning insamlas från jämförelse- grupperna genom 3. k. sparandeundersök-

ningar. Uppgifter om hur inkomsterna fördelar sig på olika inkomstkällor kan också vara av värde i sammanhanget. Även om hushållsbudgetundersökningarna kom- pletteras med sparandeundersökningar, är den bild som erhålls av de ekonomiska förhållandena inom jämförelsegrupperna långt ifrån fullständig. Det är vidare givet, att vad som här skall mätas —— och som lämpligen kan kallas konsumtionsstandar- den — endast är en del av ett vidare lev- nadsstandardhegrepp, som i övrigt inneslu— ter en lång rad svårmätbara eller omätba- ra värden såsom livsmiljö, arbetsförhållan- den, personlig trivsel m. m. Vissa av de svårigheter som ligger i att göra inkomst- jämförelser mellan en företagargrupp och en löntagargrupp minskas emellertid, om man i stället gör levnadsstandardjämförel- ser. Man måste emellertid observera de svå- righeter som kan komma att uppstå att få korrekta uppgifter om levnadsstandardeu, ifall dessa fortlöpande skall läggas till grund för prispolitiken.

Vid en mer allmänt formulerad mål- sättning för jordbruksstödet kan nu an- givna undersökningar användas som huvudunderlag för prissättningen. I varje fall under en övergångstid är det emellertid nödvändigt att även ha till— gång till vanliga inkomstuppgifter för jordbrukarna och andra yrkesgrupper.

Sedan priser och gränsskydd fast- ställts med hjälp av nu angivna mate- rial måste de under löpande avtalspe- riod anpassas åtminstone till mer be- tydande förskjutningar i den allmänna prisnivån i landet, om dessa medför en urholkning av den uppnådda standar- den.

En prissättning efter dessa riktlinjer synes förutsätta relativt korta avtals- perioder, t.ex. två år. Uppgifter om standarden för olika grupper kan in- hämtas dels genom mer omfattande hus- hållsbudget- och sparandeundersökning- ar med längre intervall, dels genom mind- re men oftare utförda undersökningar som konstruerats så, att resultaten kan användas för framskrivning av uppgif— terna från de större undersökningarna.

C. Lönsamhetsmålsättning för rationella jordbruk I våra direktiv anförde föredragande departementschefen bl.a. följande om utformningen av den framtida jord- brukspolitiken.

»Det torde få förutsättas, att Sverige alltjämt under överskådlig tid kommer att ha en jordbruksproduktion, som täc- ker vårt huvudsakliga behov av jord- bruksråvaror. Man torde vidare böra utgå från att jordbrukspolitiken bör syfta till att bereda inkomstlikställighet åt dem, som driver ett med hänsyn till rådande tekniska och ekonomiska be- tingelser rationellt jordbruk. Från dessa allmänna utgångspunkter bör utred- ningen närmare överväga frågan om den lämpliga storleken av den framtida jordbruksproduktionen och de krav, som i fortsättningen skall ställas på ra- tionalitet.»

I direktiven tas i första hand fasta på att jordbrukspolitiken bör syfta till att bereda inkomstlikställighet åt dem, som driver ett med hänsyn till rådande tekniska och ekonomiska betingelser rationellt jordbruk.

En sådan målsättning bör givetvis inte utformas enbart med avseende på dagens krav på rationella jordbruksfö- retag. Det är även viktigt att en dylik lönsamhetsmålsättning utformas så, att den bidrar till att leda utvecklingen mot ett rationellt och effektivt jordbruk. Målsättningen bör således peka framåt och om möjligt inte innehålla element, som kan hindra att teknikens framsteg successivt utnyttjas. Vid utformningen av en dylik målsättning måste hänsyn tas till att jordbruksrationaliseringen är en ständigt pågående process.

Eftersom en sådan målsättnings syfte skall vara att leda denna process, bör den inriktas på jordbruk av en rationa- litetsgrad som gör att de kan bli be- stående som rationella jordbruk under

en relativt lång tid. Om inte målsätt- ningen inriktas på en dynamisk ut- veckling inom jordbruket, skulle kost- naderna för samhället för att upprätt— hålla den ur beredskapssynpunkt nöd- vändiga produktionen bli större än el- jest.

En målsättning av här avsedd inrikt- ning bör ges en sådan utformning att såväl arbetsersättning som ersättning för insatt kapital blir normala jämfört med vad som gäller inom andra nä- ringar. Den bör sålunda ges en före— tagsekonomiskt präglad utformning som tar hänsyn både till driftsresultatet och kapitalutvecklingen inom jordbruket. Vid en jämförelse med andra näringar bör därvid också beaktas i vad mån rationaliserings— och kreditstöd ger jordbruksföretagen en förmånsställning jämfört med företag inom andra nä— ringar.

När det gällt att bedöma vilka krav som i dagens läge kan ställas på ett så- dant fullt rationellt och effektivt jord- bruk har vi tagit fasta på den under- sökning, som utförts för vår räkning av professor Hjelm rörande det svenska lantbrukets effektiviseängsvägarz. I denna undersökning har framräknats effekten på kort och lång sikt av änd- ringar i produktionsteknik, arbetstek- nik, driftsorganisation, marktillgång och kapitaltillgång vid jordbruksföretag med en arbetsinsats av respektive 3 000, 5 000 och 7 000 manstimmar per år. Av undersökningen framgår, att —— under förutsättning av anpassning till den tekniska utvecklingen en successiv utbyggnad med allt större mark- och driftsresurser per företag är nödvändig för att öka jordbrukarnas arbetsersätt- ning någorlunda i takt med utveckling— en av arbetsersättningen inom indu- strin.

3 SOU 1963:66. Se även kapitel Ale.

134. Det skulle mot denna bakgrund inte

vara lämpligt att som hittills i prispo- litiken använda arealmått för att ange ett jordbruksföretags storlek.

Det har i många sammanhang framhål- lits att arealen är ett mindre lämpligt stor- leksmått. Betydande skillnader kan före- ligga i brukarens inkomst mellan jordbruk tillhörande samma storleksgrupp räknat efter arealen. Sådana skillnader kan för— klaras av att jordbruken är belägna i om— råden med olika naturliga förutsättningar för jordbruksdrift, men de kan också vara ett resultat av olika inriktning av jord— bruksdriften. Arealmåttet fungerade bättre tidigare, då driftsinriktningen i de flesta fall var traditionellt differentierad och där— för oftast densamma i bygder med likar- tade naturliga förutsättningar. Med ökad specialisering kan emellertid inriktningen av jordbruksdriften numera växla betydligt även mellan intill varandra liggande går- dar. Arealmåttet är därför numera mindre lämpligt som mätare av jordbruksföreta- gens rationalitetsgrad.

I stället för arealmått har diskuterats användning av arbetsinsatsens omfatt— ning som mätare av jordbruksföretagets storlek. Vid ett sådant system skulle man sålunda kunna inrikta de prispoli- tiska åtgärderna på att tillförsäkra jord- brukare med företag som kräver en arbetsinsats av ett visst antal timmar per år företagsekonomisk lönsamhet. Eftersom stor arbetsinsats också kan vara ett uttryck för ineffektivitet, krä- ver detta system emellertid en nedre gräns i fråga om areal eller brutto- omsättning. Andra möjligheter som dis- kuterats är att använda bruttoomsätt— ningen vid jordbruksföretagen eller det investerade kapitalet som mätare på deras storlek. Av dessa nu nämnda mått synes oss arbetsinsatsens omfattning mest lämplig.

Jordbruk, som vid rationell produk- tion kräver 5000 resp. 7000 manstim— mar 1 arbetsinsats, har enligt undersök- ningen bättre utvecklingsmöjligheter vid ytterligare tillskott av mark och ka—

pital än jordbruk som endast tar 3 000 arbetstimmar i anspråk.

överförd till tidigare använd termi— nologi innebär resultaten av professor Hjelms undersökning bl. a., att den bästa fjärdedelen av normjordbruken kan sägas i dagens läge ha en till mo- derna produktionsmetoder väl anpassad drift. Mot denna bakgrund kan det an— tas, att såväl de rationella som de ut- vecklingsbara jordbruksföretagen nu återfinns främst bland företag som krä- ver 4000—8 000 timmars arbetsinsats.

Den av beredskapsskäl upprätthållna företagsekonomiska lönsamhetsmålsätt- ningen bör dock endast avse de före- tag inom denna grupp, som har en fullt rationell drift.

Mot denna bakgrund kan man t. ex. avgränsa en eventuell lönsamhetsmålsätt- ning så att den endast kom att omfatta ett visst större eller mindre antal av företa- gen. En sådan avgränsning skulle emeller— tid l)li slumpartad på det sättet att de går- dar, som ett år tillhörde exempelvis den bästa tredjedelen, följande år på grund av årsmånens växlingar ofta inte skulle kom- ma att göra det. Om man t. ex. väljer den bästa tredjedelen varje år, får man således in i undersökningsgruppen inte enbart de mest rationella utan också de, som på grund av skördevariationerna lyckats bäst det ak- tuella året.

En sådan olägenhet kan undvikas ge- nom att man håller fast vid ett visst urval som man följer år från år. En sådan me- tod har emellertid den nackdelen att den på längre sikt skulle ge en felaktig ålders- sammansättning för gruppen.

Ett annat sätt att avgränsa gruppen är att undersöka bruttointäktens storlek och med denna ange en nedre storleksgräns för de företag som anses uppfylla rationali- tetsvillkorct. På så sätt skulle man kunna gallra bort de förlag som utan att vara till— räckligt stora hade en hög arbetsförbruk- ning. Även bruttointäkten har nackdelar som gränslinje. Allteftersom rationalisering och penningvärdeförändring sker skulle en så- dan gräns behöva ändras.

Som statistiskt material för erforder- liga lönsamhetsberäkningar bör liksom

hittills den jordbruksekonomiska un- dersökningens (JEU) resultat kunna användas. Undersökningen skulle dock få läggas om till redovisning efter ar- betsinsatsens storlek. Vidare bör mate- rialet till undersökningen ändras så att antalet i grupp III (10—20 ha) mins- kas och grupp II (5—10 ha) helt ute- sluts. Dessutom bör antalet i grupp V (30—50 ha) ökas och komplettering ske med ett antal jordbruk i storleks— gruppen 50—200 ha.

Den nuvarande inkomstmålsättning- en är knuten till slättbygdsjordbruk. Någon sådan begränsning behöver inte gälla, om storleken av jordbruken de— finieras i timantal årlig arbetsförbruk— ning. Även kombinerade jord- och skogsbruk skulle kanhända kunna inne- fattas under förutsättning att inkoms- terna beräknas utifrån en normerad eller genomsnittlig prisnivå för skogs- produkter och fast virkesuttag för att eliminera inverkan av konjunktursväng— ningar. Likaså kan vid en sådan gräns- dragning olika typer av specialiserad jordbruksdrift ingå i undersöknings- gruppen, t. ex. kontraktsodling för kon- servfabrik, specialiserad animaliepro- duktion etc.

Vad gäller lämplig jämförelsegrupp inom andra områden har diskuterats att som sådan välja någon företagargrupp inom andra näringar. Detta är också ur principiell synpunkt lämpligare än att göra inkomst- och lönsamhetsjäm- förelsen med en löntagargrupp. Den inkomststatistik som för närvarande finns tillgänglig är emellertid ej fullt lämpad för att nu kunna läggas till grund för en dylik jämförelse. Om en lönsamhetsmålsättning av nu redovisad typ skall läggas till grund för pris— avvägningen, bör därför inkomststati— stiken för företagargrupper inom and- ra näringar kompletteras så att den blir användbar för detta syfte. I av-

vaktan härpå kunde tills vidare lik— som för närvarande industriarbetarårs- inkomsten användas som jämförelsein- komst. När jordbrukargruppen kommer att bestå av främst större företagare, borde vidare jordbrukarnas jämförelse- inkomst också inkludera ersättning för företagsledning och risktagande.

D. Utformningen av ett priseystem som reali- serar en levnadsstandard- eller lönsamhetsmål- sättning eller bådadera

De utgångspunkter för prispolitiken — standard eller lönsamhetsmålsättning —— som redovisats i föregående avsnitt skulle var för sig kunna läggas till grund för jordbrukspolitiken och över- ordnas andra jordbrukspolitiska mål som t. ex. produktions- och effektivi- tetsmål. Det synes emellertid också möj— ligt att kombinera dem i en målsättning. I praktiken torde nämligen målet, rim- lig levnadsstandard för en betydande del av företagarna vid de ej fullt ra- tionella jordbruken och företagsekono- misk lönsamhet för företagarna vid fullt rationella jordbruk, komma att krä- va i stort sett samma prisnivå. En pris- nivå som erbjuder en skälig levnads- standard för de sysselsatta vid ett stort antal jordbruksföretag synes sålunda enligt inkomstredogörelsen i kapitel A: XIII i stort sett också kunna medge företagsekonomisk lönsamhet vid de ra- tionella företagen på grund av dessa jordbruks högre effektivitet. För att konkretisera detta torde kunna sägas, att den nu råd-ande prisnivån erbjuder en betydande del av bas- och norm- jordbrukens brukarfamiljer och huvud- delen i den närmast högre gruppen, dvs. med 30—50 ha åker, en levnadsstan- dard i nivå med jämförelsegruppens, medan nämnda prisnivå samtidigt tor- de kunna ge de till de tekniska möjlig- heterna optimalt anpassade jordbruken

i dessa och större storleksgrupper en företagsekonomisk lönsamhet. Fullt ra- tionella enheter skulle följaktligen vid denna prisnivå erhålla en sådan lönsam- het, att den borde tjäna som en verk- sam stimulans att bilda sådana enheter i den mån förutsättningarna härför i övrigt föreligger, dvs. med avseende på yttre rationaliseringsmöjligheter, finan- sierings- och kreditmöjligheter och inte minst brukarnas personliga förutsätt- ningar och kunnighet.

Oberoende av vilken prissättnings- metod som skall användas för att even- tuellt realisera ettdera av här nämnda syften synes det böra understrykas, att inkomst-, levnadsstandard- eller lönsam- hetsjämförelser inte framdeles bör ges den precisa innebörd och mening som hittills ibland varit fallet. Medeltalsbe- räkningar ger endast en begränsad bild av verkligheten. Det är som tidigare nämnts förenat med stora svårigheter att göra meningsfulla jämförelser mellan olika grupper med stor spridning mel- lan de enskilda individerna och sär- skilt är detta fallet om medeltalen har olika innebörd såsom när en företagar- och en löntagargrupp jämförs. Här skall endast återigen erinras om skillnaden i arbets- och levnadsförhållanden för jordbrukare och industriarbetare samt om svårigheten att bilda sig en upp- fattning om förändringar i värdet av kapitaltillgångarna i jordbruksföreta- gen. Kapitalackumulering respektive ka- pitalförbrukning har ju i regel en helt annan betydelse vid beräkningen av jordbrukarinkomsten än vid beräkning av industriarbetarinkomsten. På grund härav bör en levnadsstandard- eller lönsamhetsmålsättning endast uppfat- tas som en riktpunkt för prisavvägning- en och jämförelserna främst användas som indikator på utvecklingen.

En målsättning av här redovisat slag bör gälla under viss tid. Den bör där-

efter omprövas med hänsyn till utveck- lingen på rationaliseringsområdet och på det försörjningspolitiska området.

Ett prissättningssystem med syfte att som primärt jordbrukspolitiskt mål förverkliga en levnadsstandard- och/ eller lönsamhetsmålsättning kan ankny- tas till det system, som tillämpats un- der sexårsavtalet, om vissa svagheter, som erfarenhetsmässigt har befunnits vidlåda detta system, avhjälps.

Målsättningen kan fastläggas i form av ett långsiktigt ramavtal. Detta ram— avtal kan även i stora drag ange for- merna för förhandlingar och ungefärli- ga riktlinjer för hur uppkommande problem och tvister skall lösas, vilket statistiskt material som skall använ- das m. m. Inom ramen för detta avtal med dess riktlinjer och principer kan sedan förhandlingar om den faktiska prisavvägningen m. m. föras.

Vad gäller avvägningen av prisrela- tionerna i ett sådant system och dess regleringstekniska utformning m. m. sy- nes i stort sett det system som vi redo- visar i kapitlen IK och X, med vissa modifikationer, kunna tillämpas.

2. Viss prisnivå som grund för prisättningen

Prispolitik med en viss prisnivå som riktpunkt används i flera andra län- der och tillämpades även i Sverige un- der mellankrigsperioden.

En sådan prissättning kan t.ex. ges den formen, att de svenska priserna an- passas till prisnivån inom EEC. An- passningen behöver inte vara automa- tisk eller absolut. Producentpriserna inom EEC kan tänkas fungera endast som riktpunkt för den svenska pris- sättningen. Önskemålet om en viss be— redskapsproduktion får utgöra den

nedre gränsen, när riktprisnivåns ab- soluta höjd och gränsskyddets omfatt- ning skall bestämmas.

Andra prisnivåer än EEC:s kan gi- vetvis också väljas. Liksom på 1930- talet kan sålunda en historisk prisnivå inom landet tas till utgångspunkt. Den prisnivå som skall eftersträvas och stödjas måste dock under löpande av- talsperiod anpassas till i varje fall mer betydande förskjutningar i den allmän- na prisnivån i landet eller i kostnads- läget inom jordbruket.

Det kan synas rationellt att direkt knyta målsättningen till en viss pris- nivå och endast i andra hand, som en slutsats, konstatera vilka inkomster denna prisnivå genomsnittligt ger för olika grupper av jordbrukare. Även vid denna prissättningsmetod bör man emellertid följa inkomstutvecklingen för jordbrukarna både absolut sett och i relation till andra grupper. Inkomstut— vecklingen kan även i detta system komma att påverka prissättningen en hel del, om inte internationella åtagan- den, t. ex. en anknytning till EEC, hind- rar det. Skillnaden mellan det praktis- ka resultatet av denna metod och den föregående kan därför synas vara liten. En väsentlig, principiell olikhet är emel- lertid att prissättningen inte binds till en standard- eller lönsamhetsmålsätt- ning baserad på medeltal eller genom- snittliga lönsamhetsberäkningar. Vid en prissättning med enbart'en viss genom— snittlig prisnivå som riktpunkt erhålls mer utrymme för en fri bedömning av olika faktorer, inkomst-, produktions- och marknadsutvecklingen etc. Om en »viss prisnivå» skulle väljas som ut- gångspunkt för prissättningen, måste gi- vetvis på längre sikt bedömningen av vad som är lämplig nivå grundas på i stort sett samma faktorer som vi redo- visar såsom utgångspunkter för syste- met enligt avsnitt 4.

En fördel med en viss prisnivå som utgångspunkt för prisavvägningen är den direkta anknytningen mellan mål och medel. Möjligheterna att fullfölja utfärdade löften blir större än vad som är fallet vid hittills gällande inkomst- målsättning. Mycket kan anses vunnet med ett prissättningssystem, där.målet för prissättningen verkligen uppnås.

Om målsättningen för prispolitiken utformas som en viss prisnivå kan _— åtminstone vid en anknytning till prisnivån inom EEC eller vid en enk- lare utformning av systemet utan index- regleringar _ levnadsstandard och lön- samhet inom jordbruket försämras un- der avtalsperioden genom kostnadssteg- ringar och prishöjningar. En sådan mål- sättning ger inte heller någon utfyllnad vid en långsammare produktivitetsök— ning i jordbruket än i andra näringar. Den förstnämnda möjligheten kan eli- mineras med hjälp av indexanknytning- ar, medan den andra — även om den åtminstone delvis kan avhjälpas genom indexregler också kan ses som ett motiv för att övergå från inkomst- till prismålsättning. Beroende på vilken prisnivå som tas till riktpunkt kan gi- vetvis prisstödet, om så befinns önsk- värt och erforderligt, vid denna metod kompletteras med ett socialt motiverat inkomsttillägg till vissa jordbrukare.

Ett prissystem med nu angiven ut- gångspunkt kan regleringstekniskt sett i huvudsak utformas efter de riktlinjer som vi redovisar i kapitel X.

3. Prissättning för att förverkliga en produktionsmålsättning

Utgångspunkten för denna prissätt- ningsmetod är att prispolitiken i första hand inriktas på att få till stånd en sådan volym och inriktning av produk- tionen, som betingas av beredskapsmäs-

siga skäl. Andra jordbrukspolitiska mål kan då förverkligas med andra medel. För att denna prisbildningsmekanism skall fungera i jordbruket erfordras emellertid en betydande rörlighet hos produktionsfaktorerna och då särskilt arbetskraften. Denna förutsättning har hittills ej förelegat — delvis beroende på att så få åtgärder vidtagits för att öka rörligheten. Arbetskraftens trögrör- lighet och ekonomiskt ringa alternativ- värde för vissa andra produktionsmedel, främst mark, är ju —— som närmare redovisats i kapitel A: II —— väsentligen upphovet till jordbruksproblemet i in— dustriländerna. Prissättningen förutsätts vid denna metod bli kompletterad med betydande insatser för rådgivning och för rationalisering samt av rörlighets- stimulerande medel. För det fall man vill kombinera denna prissättnings- norm med någon form av inkomstmål- sättning, måste den, eftersom den pri- märt tar sikte på ett produktionsmål, troligen också utbyggas med subven- tioner som ej påverkar produktionen.

Nu nämnda utgångspunkt för pris- sättningen har betydande principiella- fördelar. Möjligheterna att förverkliga den är emellertid beroende av att vissa förutsättningar föreligger.

Teorin för vad man skulle kunna kalla en produktionsmålstyrd prissättning (även om efterfrågan på sätt och vis får betraktas som planerad) bygger på att man måste betala ett visst pris för pro- dukterna, ifall en produktion av önskad storlek skall komma till stånd. Produk- tionsmålsättningen blir därför kärn- punkten i ett sådant system i högre grad än i de övriga. Detta är ju den pris- sättning som normalt förekommer på alla marknader där konkurrensbegräns- ningar eller statliga regleringar inte finns. I vilken utsträckning skillnader i inkomstnivå mellan företagare och löntagare inom olika näringar uppkom-

mer vid en sådan fri prissättning beror dels på i vilken utsträckning de vid sitt yrkesval leds av andra motiv än in- komstens storlek, dels på arbetskraftens rörlighet mellan olika näringsgrenar. Vid fullständig rörlighet för arbetskraf- ten och andra produktionsfaktorer och frånvaro av andra motiv för arbetsval än inkomsten skulle priset alltid vara lika med produktionskostnaderna vid det minst lönsamma företag som måste tas i anspråk för att uppnå den efter— frågade produktionen och inkomsten i detta företag densamma som inkomsten i alla andra jämförliga sysselsättningar. Vore den mindre, skulle arbetskraften genast flytta bort och produktionen inte komma till stånd; vore den större, skul- le arbetskraft strömma till och mindre lönsamma enheter tas i bruk.

Detta är givetvis endast en teoretisk modell. I verkligheten är det just den bristande rörligheten för framför allt arbetskraften som i hög grad bidrar till att jordbruksproblemen består också i samhällen med full sysselsättning. över- flyttningen till andra yrken blir inte tillräckligt omfattande för att hålla pro- duktionen i balans med efterfrågan, trots att alternativa yrken ger betydligt högre inkomster. Därtill kommer, att många människor värderar ställningen som egen företagare högre än ställning- en som löntagare, vilket innebär en ökad tillströmning och därmed en press på inkomsterna inom sådana yrken, där företagen ofta är små och där det därför är lätt att etablera sig som egen företagare, t.ex. jordbruk, landsvägs- transporter, detaljhandel o.dyl.

Produktionsmålsättningen och balan- sen på arbetsmarknaden blir således i ett sådant system avgörande för vilken prisnivå som skall stödjas. Innebörden härav är att priserna skall hållas på en nivå, som ger just så stor lönsamhet som erfordras för att den arbetskraft som

behövs för att framställa efterfrågad mängd jordbruksprodukter skall stanna i jordbruket. Ju större arbetskraftens trögrörlighet är, desto större måste där— vid skillnaden bli mellan inkomstnivån i jordbruket och i andra näringar. Är den efterfrågade produktionsvolymen väsentligt mindre än den aktuella, blir inkomstnivån lägre, är den större (t. ex. i en knapphetssituation) blir den högre.

De problem som denna inkomstskill- nad skapar kan i princip lösas på två olika sätt. Antingen kan man reglera priserna och acceptera att produktionen blir större än efterfrågan eller också kan man öka arbetskraftens rörlighet. I båda fallen kan åtgärderna naturligtvis ersättas med eller kompletteras med subventioner. Den förstnämnda vägen innebär att man försöker uppskjuta och fördröja anpassningen till den tekniska och ekonomiska utvecklingen, den se- nare att man försöker underlätta den. Det förstnämnda sättet att angripa in- komstproblemet karakteriserar i hög grad de tidigare diskuterade prissätt- ningssystemen, medan det andra sättet blir särskilt framträdande i det nu be- handlade systemet.

Hittills har man både i Sverige och i andra industriländer huvudsakligen med prisregleringar men även i viss mån med produktionsregleringar sökt möta de svårigheter, som den ekono- miska samhällsomvandlingen medfört för jordbruket. Regleringarna har i re- gel fört priserna upp över den mark- nadsbalanserande prisnivån med över- skottsproduktion som naturlig följd. Överskottet har dumpats på världsmark— naden och ytterligare pressat priserna på denna. I Sverige har man emellertid samtidigt också vidtagit särskilda åt- gärder i syfte att främja strukturanpass- ningen inom jordbruket. I dessa har emellertid inte förrän under de allra senaste åren ingått åtgärder, som syftat

till att stimulera överföringen av arbets- kraft från jordbruket till andra näringar och fortfarande har dessa åtgärder myc- ket liten omfattning. Detta hindrar gi- vetvis inte att förhållandena på arbets- marknaden sedan mer än ett sekel med- fört en mycket omfattande övergång av arbetskraft från jordbruket till andra näringar utan någon form av stimulans från samhällets sida. övergången har emellertid uppenbarligen inte varit till- räcklig för att inkomsterna inom jord— bruket skulle kunna hållas på samma nivå som inom andra näringar eller, annorlunda uttryckt, trögrörligheten har varit så stor att för de enskilda mycket stora inkomstskillnader har måst upp- komma innan de velat lämna näringen. Under vissa tidsperioder har också, sär- skilt före andra världskriget, och inom vissa områden förelegat svårigheter in- om det övriga näringslivet att syssel- sätta arbetskraft, som önskat lämna jordbruket.

Fördelarna med ett system med pro- duktionsmålstyrd prissättning är up- penbara. För det första är det lättbe- gripligt och — om det fungerar re- gleringstekniskt enkelt. Avsikten är ju att det skall vara självreglerande. För det andra är prissättningen det vikti- gaste medel som kan användas för att effektivt styra produktionens omfatt- ning och inriktning, medan andra jord— hrukspolitiska mål, t. ex. rimlig in- komststandard och fortsatt effektivise- ring, alternativt kan nås med andra me- del. För det tredje undgås de svåra be- dömningar som inkomst-, levnadsstan- dard- och lönsamhetsjämförelser inne- bär. Vid en produktionsmålstyrd pris- sättning får jordbrukaren själv bedöma sin inkomst- och levnadsstandard och avgöra om han tycker den är tillfreds- ställande och vill stanna i yrket eller finner den otillräcklig och vill övergå till annan verksamhet. Ett sådant sy-

stem kan synas desto mer befogat som de rationella enheter inom jordbruket, som jordbrukspolitiken bör ta sikte på, till följd av den tekniska utvecklingen måste bli allt större företag, där jord- brukarens funktion som företagare och driftsledare blir väsentligare än funk- tionen som arbetare.

Betydande tekniska svårigheter före- ligger emellertid när det gäller att ge- nomföra en prissättning, som syftar till att få till stånd en viss bestämd produk- tionsvolym. Dessa svårigheter samman- hänger framför allt med att sambandet mellan priser och produktionsvolym, dvs. vad som kallats utbudselasticiteten, är tämligen okänt och svårt att fast- ställa.

Dels motsvarar det faktiska utbudet på grund av skördevariationerna i allmänhet inte det av jordbrukarna på grundval av den föreliggande prissituationen planerade, dels är reaktionstiden och produktionspe- rioden ofta mycket lång, varför resultatet i form av en produktionsanpassning fram- kommer med betydande och varierande ef- tersläpning, dvs. utbudselasticiteten- varie- rar med tiden. Härtill kommer den tröghet som förorsakas av nödvändigheten av att utnyttja tillgänglig areal resp. av svårighe— ten för den enskilde jordbrukaren att utöka sin areal. Särskilt när det gäller total pro- duktionsanpassning, dvs. överflyttning till andra näringar och krympning av själva produktionsapparaten, måste reaktionstiden förväntas vara mycket lång. Så viktiga be- slut kräver ackumulerade incitament och lång betänketid. Risker för att på lång sikt få alltför starka utslag av en anpassnings- politik finns därför. Vidare bör framhållas, att jordbrukarna, om de är väl organisera- de, medvetet skulle kunna bryta detta sam- band genom en frivillig kvotering av pro- duktionen, vilket skulle sätta systemet ur funktion.

Effekten av en produktionsmålstyrd prissättning kan väntas bli olika vid små respektive stora jordbruksföretag. Det finns särskild anledning att uppmärksamma det- ta förhållande, särskilt om en sådan pris- sättning skall användas för att under en begränsad övergångsperiod få till stånd en krympning av produktionsvolymen inom

jordbruket. En omedelbar prissänkning kan beräknas medföra produktionsminskning endast vid större jordbruksföretag, som har stora rörliga kostnader. De mindre jord- bruken, som kännetecknas av att en myc- ket stor del av kostnaderna, inklusive ar- betskostnaden, på kort sikt kan betraktas som fasta, kan knappast väntas reagera med produktionsminskning. Ett undantag utgör dock de vars brukare lätt kan finna kompletterande sysselsättning i andra nä- ringar. En del småbrukare kan tvärtom väntas försöka kompensera ett inkomst- bortfall till följd av lägre priser med en produktionsökning. För att en lägre prisnivå skall få önskad effekt krävs att den avvägs i relation till och kombineras med möjliga selektiva arbetsmarknadspoli- tiska åtgärder, dvs. åtgärder som är direkt inriktade på att överföra arbetskraften vid icke utvecklingsbara jordbruk till an— nan sysselsättning.

Ett annat övergångsproblem, som kan komma att aktualiseras vid en mer bety— dande produktionsminskning med hjälp av prissänknin'gar, är en oekonomisk förslit- ning av maskin- och byggnadskapitalet inom jordbruket. En sådan nedslitning är naturlig vid de företag som inte skall bestå på längre sikt. Vid andra företag bör den emellertid hindras, eftersom uppskjutna in- vesteringar liksom eftersatt underhåll kan leda till produktivitetsförluster samt sned- vridningar i produktionsinriktningen. Om tendenser till en icke ekonomisk nedslit— ning av maskiner och byggnader inom jord- bruket framkommer, kan dessa delvis mot— verkas genom rationaliseringsstimulerande åtgärder.

Det kan därför ifrågasättas om det är möjligt att på förhand med någorlunda säkerhet bestämma vilken prisnivå som resulterar i en önskad produktions- volym. Endast för USA föreligger un- dersökningar3 som gett någorlunda till- förlitliga numeriska värden för utbuds— elasticiteten.

Enligt de amerikanska undersökningarna

utgör elasticiteten för det totala utbudet av jordbruksprodukter ca 0,1 under en period

3 E. Heady och L. Tweeten: Resource De— mand and Structure of the Agriculural Industry. Iowa State Univ. Press, Ames, USA (1961).

av 1—2 år. Ett prisfall med 10 % skulle så- lunda reducera det totala utbudet med ca 1 % på två år. För enskilda produkter är elasticiteten dock betydligt högre. iSärskilt gäller detta för vegetabilier. För en medel— lång planeringsperiod, 4—5 år, beräknas ut- budselasticiteten i USA för totalutbudet uppgå till ca 0,15, dvs. en prissänkning med 10 % ger en utbudsminskning av ca 1,5 %. Vid en längre planeringsperiod beräknas utbudselasticitcten utgöra ca 0,5—0,7. Nu angivna undersökningsresultat är dock knappast utan vidare överförbara på svens- ka förhållanden. Bl. a. kan pekas på skill- naden mellan USA och Sverige i produk- tionstruktur och sysselsättningsmöjlighe— ter. De större möjligheterna i Sverige att finna alternativ sysselsättning borde höja elasticitetstalen. Dessutom är de erfaren— hetsmässigt betydligt större vid prishöj- ningar än vid prissänkningar.

En- möjlighet att lösa en del av de regle- ringstekniska problemen vore emellertid kanhända att bygga systemet på indikato— rer på jordbrukarnas planering i stället för på faktiskt framkomna produktionsresultat. I varje fall torde de svårigheter som fram— kommer på grund av skördevariationer till en del kunna övervinnas på detta sätt. Ut- budselasticiteten kan således bedömas på grundval av besådda arealer av olika grö- dor, inköp av handelsgödsel och fodermedel, antal kreatur vid olika tillfällen, betäck— ningsstatistik m. in. Om en tillräckligt till- förlitlig och fullständig statistik över för- ändringar i arbetskraften, nedläggningen av odlade arealer och investeringsutvecklingen kunde åstadkommas, skulle även en viss indikation på långsiktseffekten på den to- tala produktionsvolymen kunna uppnås, även om denna utveckling störs av ett starkt inflytande av sysselsättningsläget inom an- dra näringar. Det kan i detta sammanhang framhållas, att en prissättning byggd på indikatorer inte är helt oprövad i Sverige. Betäckningsstatistiken för svin har länge varit en väsentlig källa till kunskap om jordbrukarnas reaktion på prissättningen på fläsk, och utvecklingen av sockerbets— arealen har tidvis spelat en stor roll vid prissättningen på sockerbetor. Även dispo- sitionen av arealer för andra grödor liksom nötkreatursantalet vid olika tillfällen och antalet höns i olika åldrar har ansetts vara och utnyttjats som indikatorer på pro- duktionsplaneringen och jordbrukarnas re- aktion på prispolitiken.

Ett system med marknadsmässig an- passning av utbudet av jordbrukspro- dukter till viss önskad produktions- volym synes, förutom nu nämnda pro- blem, också kunna medföra andra svå- righeter. I varje fall om man siktar till att snabbt få till stånd en minskning av produktionen måste man, på grund av den stora tröghet i anpassningen som är speciellt kännetecknande för jord— bruket, räkna med så betydande pris- sänkningar att inkomster och standard för jordbruksbefolkningen, under den tid det tar att åstadkomma produktions- krympningen, blir starkt eftersatta och att incitamentet till rationaliseringar även på effektiva brukningsenheter blir avsevärt reducerat. Ofta står produk- tivitetsvinster inom jordbruket främst att vinna genom produktionsökning vid oförändrade fasta kostnader. Den mar— ginella produktionskostnaden blir där- vid låg på kort sikt vid det enskilda företaget. En med sänkta priser på kort sikt genomförd produktionsminskning kan därför komma att bromsa produk- tivitetsstegringen om 'inte rationalise- ringspolitiken samtidigt i betydande omfattning eliminerar brukningsenheter med höga kostnader Och därigenom be- reder utrymme för ökad produktion och produktivitetsstegring vid de rationella enheterna. Att snabbt få till stånd en ökning av produktionen stöter däremot ,, i varje fall inom vissa gränser _— på mindre svårigheter.

Som tidigare framhållits måste en prissättning av denna typ därför kom- pletteras med omfattande rörlighetssti- mulerande åtgärder med syfte att över- flytta arbetskraft till andra näringar och lägga ner orationella företag och därigenom lätta produktionstrycket in— om jordbruket. Utformningen av dessa åtgärder har utförligt behandlats i ka- pitel VII. Dylika åtgärder kommer gi- vetvis att bli av stor betydelse som

komplement till samtliga de här pre- senterade prissättningssystemen, men det gäller i alldeles särskilt hög grad det nu diskuterade, om detta system skall användas för att uppnå en viss produktionskrympning. En ökning av produktionsfaktorernas rörlighet mel— lan jordbruket och andra näringar kan nämligen sägas vara en förutsättning för denna prissättningsmetod. Denna ökning kan också beräknas komma till stånd utan särskilda åtgärder i den mån andelen lejd arbetskraft och lånat kapital i jordbruket blir större, men det är knappast vid de brukningsenheter som sysselsätter lejd arbetskraft och har stor andel lånat kapital som rörligheten är mest angelägen.

Sammanfattningsvis kan om det nu diskuterade prissättningssystemet sägas, att det är lättast tillämpbart för ett läge där man dels har ungefär jämvikt mel- lan faktisk och eftersträvad produk- tionsvolym, dels uppnått en rätt hög rörlighet för produktionsfaktorerna. Att omedelbart övergå till denna prissätt- ningsmetod skulle däremot sannolikt medföra avsevärda målkonflikter, enär rörligheten ännu är rätt liten och en ytterligare produktionskrympning mås- te ske.

4. Prisavvägning utan ensidig bindning till något bestämt mål

Tre utgångspunkter för att avväga den genomsnittliga prisnivån i jordbruket har redovisats i föregående avsnitt.

Två av dessa utgångspunkter — stan- dard eller lönsamhetsmålsättning resp. prissättning för att realisera en produk— tionsmålsättning _- förutsätter bind- ningar till ett primärt jordbrukspoli- tiskt mål. De kan därför medföra bety— dande konflikter och försvåra anpass- ningen i jordbruket. Till detta kommer de särskilda tekniska svårigheter, som

är förknippade med standard- och lön- samhetsjämförelser eller med att sätta prisnivån så, att en viss bestämd pro- duktionsvolym uppnås vid varje till- fälle.

Som utgångspunkt för den framtida prispolitiken har vi därför också be- handlat en friare och mer obunden av- vägning av olika målsättningar mot var- andra i förhandlingar mellan de be- rörda parterna. Denna prissättnings- metod kan närmast beskrivas som en fri kombination av förut angivna, mer ren- odlade system, en kombination vid vil- ken hänsyn kan tas både till lönsamhets- och levnadsstandardförhållanden för olika grupper, till balansen mellan till— gång och efterfrågan och marknads- situationen i övrigt i Sverige och utom- lands, till försörjningssituationen och till en rad andra inte nämnda faktorer, som tid efter annan kan vinna betydel- se. Ett sådant system har, om avtals- periodens längd är relativt kort, den fördelen att fortlöpande kunna anpassas till utvecklingen inom näringen och samhällsekonomin i övrigt och de krav denna ställer. Automatiken i de hittills tillämpade systemen —— både det nuva- rande och det som baserades på jord- brukskalkylen — har ofta varit besvä- rande och framtvingat åtgärder, som på grund av förändrade förhållanden eller oförutsedda händelser inte varit lämp— liga, eller framtvingat komplicerade och segslitna förhandlingar för att på annat sätt lösa uppkomna svårigheter.

Ett förhandlingssystem där parterna är helt obundna av regler och princi- per saknar emellertid inte heller nack- delar. Det innebär att man i växlande grad tar hänsyn till alla de här nämn- da — och ytterligare många andra — faktorer vid prissättningen men att det- ta sker vid förhandlingar utan något på förhand givet system, på grundval av en bedömning från gång till gång av

varje faktors relevans och betydelse i det aktuella läget.

Prisbildningen i ett sådant system riskerar därför att bli mindre rationell ur ekonomiska och marknadsmässiga synpunkter. Den kan komma att styras av politiska kompromisser med syfte att för olika grupper slå vakt om eko- nomiska positioner, som samhällsut- vecklingen gjort föråldrade. Dessa ten- denser, som i och för sig främst moti— veras av produktionsfaktorernas trög- rörlighet, kan medföra att förändringar i produktions- och avsättningsförhål- landena uppfattas för sent och möts med alltför kortsiktiga åtgärder.

De ovan anförda synpunkterna leder närmast tanken mot någon form av långsiktigt ramavtal, i vilket fastläggs målsättning, formerna för förhandling- ar och de allmänna principer som skall ligga till grund för dessa, vilka fakto- rer som skall beaktas i prissättningen och vilka som inte skall beaktas, un- gefärliga riktlinjer för hur uppkom- mande problem och tvistefrågor skall lösas, vilken typ av statistiskt ma- terial och fakta i övrigt som skall ut- göra underlag etc. Inom ramen för det- ta avtal med dess riktlinjer och prin- ciper skulle vid årliga eller vartannat- årsförhandlingar finnas möjligheter till obundna diskussioner och anpass- ningar till uppkommande problem och svårigheter. Genom att i stället för att fastställa regler för själva prissättning- en försöka formulera någorlunda klara principer och riktlinjer efter vilka pris- sättningsproblemen skall lösas, finns måhända en framkomlig väg för att få till stånd en större rörlighet och an- passningsbarhet i systemet utan att där- för i alltför hög grad hamna i ett sys- tem som bestäms av ekonomiskt ovid- kommande eller tillfälliga faktorer. Ramavtalet måste emellertid utformas mycket omsorgsfullt, så att det samti-

digt med fasthet hävdar de grundläg- gande ekonomiska principerna men än— då ger tillräcklig rörelsefrihet för er- forderlig anpassning till oväntade ut- vecklingstendenser. Ramavtalet skulle utformas så att det inte behövde ges begränsad giltighet, men det borde ändå vara uppsägbart på vissa villkor. Rätten att säga upp avtalet bör för- knippas med villkoret att en viss tid förflutit sedan ikraftträdlandet, t.ex. fem år. Även andra objektiva villkor kan knytas till en uppsägning, t. ex. att en väsentlig avvikelse från målsättningen på ett eller annat sätt kan objektivt konstateras. Det kan emellertid också ifrågasättas om uppsägningsrätten, ifall den skall fylla sitt syfte, inte fritt bör få utövas efter parternas bedömande. På den statliga sidan bör beslut om uppsägning fattas av regeringen efter förslag av jordbruksnämnden.

Den långsiktiga målsättningen i ett dylikt avtal bör få en precisering i linje med den som gjordes i 1947 års jordbruksprogram men bör inte utfor- mas så, att den ensidigt syftar till att tillgodose ett enda jordbrukspolitiskt mål eller automatiskt anknytas till vissa index. Målsättningen kan formuleras så att den ger möjligheter till företags- ekonomisk lönsamhet vid rationella företag och rimlig levnadsstandard för innehavare av mindre företag, som ännu ej kunnat rationaliseras. Den bör vidare innefatta nödvändig hänsyn till marknadsutveckling, »avsättningsmöjlig- heter och försörjningsbehov samt till nödvändigheten att undvika en alltför stark belastning av konsumenterna samt ge uttryck för behovet av att även med prispolitiken främja rationaliseringen.

Målsättningen i ett sådant ramavtal kan utformas enligt följande punkter:

a) Brukarna och deras familjer vid företag, som ännu ej kunnat byggas ut till fullt rationella enheter men som

vid tillämpad teknik ändå ger ett till- fredsställande sysselsättningsunderlag, bör kunna upprätthålla en i förhållande till jämförliga grupper rimlig levnads- standard,

b) företagsekonomisk lönsamhet med förräntning av insatt kapital bör efter— strävas för företag med en vid varje tidpunkt ur praktisk synpunkt fullt ra— tionell drift, varvid ersättningen till ar- betskraften bör ge denna inkomstlik- ställighet individuell och/eller famil- jeinkomst —— med jämförliga arbetar- eller företagargrupper,

c) produktionsberedskapen bör upp- rätthållas på en nivå, som svarar mot den aktuella målsättningen för densam- ma,

d) produktionen hör anpassas till marknadsutvecklingen och svårsålda överskott undvikas,

e) jordbruksstödet bör utformas så, att det främjar ett samhällsekonomiskt optimalt utnyttjande av produktionsfak- torerna och en fortlöpande strukturan- passning både inom jordbruket och mellan jordbruket och andra näringar och därigenom begränsar behovet av en inkomstomfördelande prispolitik,

f) prissättningen bör samverka med andra åtgärder, som avser att främja jordbrukets strukturanpassning och ra- tionalisering, till en möjligast snabb och rationell strukturomvandling i linje med den härför i kapitlen IV och V samt VII uppställda målsättningen.

Beträffande systemets regleringstek- niska utformning kan, med vissa mo- difikationer, det i kapitel X angivna användas.

5. Diskussion och slutsatser

I det föregående har vi redovisat olika utgångspunkter för den prispolitiska målsättningen och översiktligt angett vilken typ av prissystem som kan an-

passas till dessa olika prissättningsnor- mer. Vi skall i det följande närmare diskutera möjligheterna att inrikta pris- politiken från någon av dessa utgångs- punkter, redovisa uppkommande mål- konflikter och slutligen motivera det principiella ställningstagande som vi redan fastlagt i kapitel III.

Inledningsvis vill vi framhålla, att samtliga de redovisade utgångspunkter- na för prissättningen och metoderna för bestämning av produktpriserna förut- sätter en intensifierad rationaliserings- verksamhet såväl på strukturområdet som för företagens inre utveckling, ifall respektive mål skall uppnås och pris- stödet ej bli för betungande. De förut- sätter också en omfattande arbetsmark- nadspolitisk verksamhet inom jord- bruks- och landsbygdssektorn, en verk- samhet som skall ha till syfte att över- föra till andra näringar de arbetskrafts- resurser, som inte längre behövs i jord- bruket. Verksamheten bör stödja och stimulera en sådan övergång och se till att den sker i sådana former, att de som finner sig ha bättre förutsättning- ar i andra yrken får allt det stöd som samhället rimligen kan ge i form av övergångsbidrag, omskolningshjälp och liknande. Våra förslag i dessa hänseen- den redovisas i kapitlen IV och V samt VII.

Grundtanken i 1942 års jordbruks- kommittés betänkande och i 1947 års jordbruksprogram var att rationalise- ringen inte skulle pressas fram genom en låg prisnivå. Rationaliseringen skul- le i stället underlättas och påskyndas med administrativa medel. Prissättning- en kunde därigenom användas som me- del att fullfölja en inkomstmålsättning, medan rationaliseringen skulle inriktas och användas för att få till stånd en minskning av de fasta kostnaderna i jordbruket genom en strukturrationali-

scring av produktionsapparaten. Där— igenom skulle en samhällsekonomiskt fördelaktigare anpassning av jordbruks- produktionen erhållas än om denna an— passning tvingades fram genom låga priser. En låg prisnivå kunde medföra att jordbrukarna sökte begränsa de rör- liga kostnaderna och leda till en mins- kad produktionsintensitet men skulle inte, i varje fall inte omedelbart, frige resurser ur jordbruksnäringen, vilka kunde överflyttas till andra näringsgre- nar. Genom att intresset under efter- krigstiden konnnit att alltför ensidigt knytas till prissättningen, vilket också framgår av den i delen A givna redo- görelsen för jordbrukspolitiken, har det åsyftade samspelet mellan de olika åt- gärderna inte kommit till stånd.

Den jordbrukspolitiska utvecklingen efter andra världskriget karakteriseras i betydande utsträckning av konflikter mellan de olika målsättningarna. Pris- politiken har i första hand uppfattats som ett medel att nå inkomstmålet, men den har även tidvis måst användas som medel att styra produktionsutveckling- en och strukturomdanings- och effekti- viseringsarbetet. Denna flerfaldiga mål- sättning har lett till målkonflikter. Man kan i regel inte räkna med att ett me- del skall räcka för att tre olika, preci- serade ekonomiska mål skall kunna uppnas. Den allmänna principen kan i stället sägas vara, att det fordras lika många medel som antalet mål, om des— sa är någorlunda preciserade. Ifall ett medel skall räcka för att uppfylla flera mål måste det alltid bli fråga om en avvägning dem emellan till vilken grad de skall uppfyllas, varvid avvikelserna fran målsättningen kan bli stora om målkonflikterna är betydande. En så- dan avvägning är också vad somi re- gel hittills kommit till stånd vid pris- förhandlingarna, varvid dock inkomst- målet betraktas som det viktigaste och

de övriga kommit först i andra hand.

Om prispolitiken utformas med syfte att helt tillgodose ett jordbrukspolitiskt mål, kan detta innebära att övriga mål inte helt förverkligas. En prisnivå som exempelvis förverkligar en exakt formu— lerad produktionsmålsättning torde så- lunda vid nuvarande produktionsstruk- tur inom jordbruket leda till att preci- serade inkomst- och effektivitetsmål- sättningar inte uppnås. Om prisnivån å andra sidan sätts så att en preciserad inkomstmålsättning uppnås, kan pro- duktions— och effektivitetsmålen mer eller mindre bli åsidosatta. Detta gäl- ler speciellt om inkomstmålsättningen tar sikte på så små företag, att prisnivån blir starkt produktionsstimulerande och möjliggör för orationella företag att fortsätta driften. Om målen formuleras mindre exakt, framstår målkonflikterna givetvis mindre tydligt.

De här redovisade målkonflikterna utgör starkt begränsande faktorer för valet av prispolitisk utgångspunkt. Vi vill i det följande ytterligare utveckla dessa tankegångar och speciellt då i fråga om en inkomstpolitisk målsätt- ning, eftersom inkomstmålsättningen hittills varit den centrala utgångspunk— ten för prispolitiken.

En inkomstmålsättning för jordbru- karna kan motiveras på flera olika sätt. Den kan grundas på rättvise— och soli- daritetsskäl eller vara beredskapspoli- tiskt motiverad. önskar vi säkerställa försörjningen med livsmedel i händel- se av avspärrning eller krig, bör de som är knutna till produktion av jordbruks- varor tillförsäkras en rimlig inkomst. Inkomstmålsättningen kan också direkt grundas på beredskapsskälet med moti- veringen att den eftersträvade jord— bruksproduktionen endast kommer till stånd, om producenterna erhåller en er— sättning av samma storlek som kan er- hållas vid alternativ verksamhet. Vida-

re har det hävdats, att en jordbrukspro- duktion av viss storlek bör med hjälp av en inkomstmålsättning vidmakthål- las i Sverige med hänsyn till att utveck- lingen på längre sikt kan medföra hög- re priser på livsmedel till följd av ökad efterfrågan från utvecklingsländernas sida i samband med förbättrade ekono- miska förhållanden i dessa länder.

När 1947 års beslut om jordbrukspo- litiken fattades var erfarenheterna från bristsituationen 1939—47 ännu starkt levande och beslutet torde i stor ut- sträckning ha påverkats av dessa erfa- renheter. Prisstödet var enligt detta syn- sätt den kostnad som samhället fick ta för att även på lång sikt trygga en till- fredsställande försörjning för befolk- ningen i händelse av avspärrning och i görligaste mån också i händelse av krig. Man kunde inte i längden räkna med att de som var engagerade i den härför erforderliga produktionen av jordbruks- produkter skulle förbli i denna verk— samhet eller ny arbetskraft kunna re— kryteras till densamma för att ersätta dem, om de inte tillförsäkrades en skä- lig inkomst. Med detta synsätt blev jord- bruksstödet en integrerad del av lan- dets försvarskostnader.

Även rättvise- och solidaritetsskäl spelade emellertid en betydande roll re- dan 1947 och torde vartefter tiden gått ha kommit än mer i förgrunden. Det moderna välfärdssamhällets utveckling har medfört att samhället känner an- svar för att dess olika grupper skall kunna påräkna en levnadsstandard som inte alltför starkt avviker från flertalets. Detta synsätt torde sålunda ha medver- kat till att inkomstmålsättningen 1947 knöts till basjordbruket i stället för till normjordbruket.

Som förut nämnts utgör sedan 1959 tillskapandet av rationella familjejord— bruk utan bindning till någon övre are- algräns målsättningen för lantbruks-

nämndernas arbete. Samtidigt har in- komstmålsättningen under sexårsavta- let 1959—65 varit knuten till ett genom— snitt av jordbrukarinkomsten vid bas- och normjordbruk i slättbygderna.

Den skillnad, som förelegat under se- nare år mellan inriktningen av rationa— liseringspolitiken och prisstödet, måste i första hand uppfattas som ett uttryck för en önskan att av välfärdspolitiska skäl upprätthålla en rimlig inkomststan- dard för det stora antal jordbrukare vars företag inte är rationella. Visser- ligen är det av beredskapspolitiska skäl önskvärt att upprätthålla en viss pro— duktionsvolym inom jordbruket. Den självförsörjningsgrad som uppnåtts un— der senare år har dock i regel varit högre än som kan bedömas vara er- forderligt. Önskemålet om en viss själv- försörjningsgrad skulle inte heller an- nat än på kort sikt behöva binda pris— stödet till små brukningsstorlekar, ef- tersom den behövliga produktionen på längre sikt kan framställas vid större enheter till lägre kostnader.

Möjligheterna att upprätthålla en in- komstmålsättning av hittills använd art med hjälp av prisstöd har kortfattat be- handlats i detta kapitels avsnitt 1.

Vi framhöll där att det ej synes möj- ligt att i framtiden för icke rationella jordbruk behålla en inkomstlikställig- hetsmålsättning av hittillsvarande typ. Förutom svårigheterna att göra preci- serade inkomstjämförelser mellan en fö- retagargrupp och en löntagargrupp med så olika levnads- och arbetsförhållan- den som jordbrukare och industriarbe- tare pekade vi på ytterligare tre begrän- sande faktorer, nämligen 1) svårighe- terna att i praktiken framdeles kunna uppfylla en inkomstmålsättning av hit— tillsvarande typ för ej rationella företag på grund av de betydande prishöjning- ar detta skulle kräva både för att fylla ut den bestående inkomstklyftan och

täcka en fortlöpande inkomsteftersläp- ning, vilken för mindre jordbruk kan väntas bli resultatet av en svagare pro- duktivitetsutveckling än i jämförelse- gruppens näringar, 2) det olämpliga ur prisavvägningssynpunkt att bibehålla den nuvarande tekniken för inkomst- jämförelser för mindre jordbruk, i vil- ken man avräknar familjemedlemmar- nas arbetsersättning och kapitalkostna- der innan jämförelseinkomsten fram- räknas, 3) riskerna för alltför stora mål- konflikter vid en prisavvägning efter här redovisad utgångspunkt.

Vi vill i det följande ytterligare nå- got beröra dessa målkonflikter utöver vad som redan sagts om svårigheterna att med prissättningen samtidigt upp— fylla såväl en inkomstmålsättning som en effektivitets- och produktionsmål- sättning.

Vad först beträffar konflikten mellan inkomst- och effektivitetsmålen kan föl- jande anföras. Om prisstödet knyts till lönsamheten vid jordbruk som är mind- re än de jordbruk, som satts som mål för rationaliseringen, kan rationalise- ringen inom jordbruket motverkas och fördröjas främst av att själva struk- turutvecklingen inom jordbruket hind- ras starkt av det för näringen speciella förhållandet att företagen inte kan ex- pandera utan att komma i besittning av andra företags mark. Sådana mindre jordbruk, som på grund av låg effekti- vitet bör upphöra med sin produktion (utan att kunna läggas till andra före- tag), skulle vid en sådan prispolitik kvarhållas i produktionen.

Detta gäller speciellt vegetabiliepro- duktionen men även animalieproduk— tionen i de fall denna traditionellt base- ras på huvudsakligen egna fodermedel. Förbättrad lönsamhet gör dessa andra företag mer obenägna att överlåta sin mark. De små och olönsamma företa- gen kan inte på samma sätt som i and-

ra branscher konkurreras ut på pro- duktmarknaden, utan de måste köpas ut för att strukturrationaliseringen skall möjliggöras. Hittills har dock denna ef- fekt begränsats av att svårigheter före— legat att uppfylla inkomstmålsättningen.

Vid en prissättning baserad på in- komstlikställighet åt ej fullt rationella jordbruk måste därför prisernas funk- tion att balansera tillgång och efterfrå- gan på marknaden och driva på ratio- naliseringen övertas av andra, i första hand administrativa medel. De erfaren- heter som den hittillsvarande utveck— lingen gett oss visar svårigheterna att välja en sådan utväg. Prisernas inver- kan på rationaliseringsviljan kan följa flera olika mönster. Goda priser kan stimulera och ge resurser till rationali- sering, men de kan också leda till att utflyttningen av arbetskraft och andra resurser hålls tillbaka. Låga priser kan tvinga fram en rationalisering, men de kan också hindra den genom brist på stimulans och resurser. Lättillgänglig kredit på goda villkor kan ersätta höga priser när det gäller att skapa resur- ser för rationaliseringen och har där- för stor betydelse för att främja den.

Genom ett kraftigt omställningsstöd åt jordbrukare på icke rationella enhe- ter skulle givetvis verkningarna av mot— sättningen mellan inkomst- och rationa- liseringsmålsättningarna kunna mild- ras. Det kan emellertid med fog ifråga- sättas om prissättningen är ett lämp- ligt medel för att lämna jordbruket ett välfärdspolitiskt betingat stöd. Omfatt- ningen av stödet blir ju då beroende av produktionens storlek vid det enskilda jordbruket. Innebörden härav är att stödet blir minst i de fall där det största behovet kan väntas föreligga. Genom att stödet verkar generellt får nämligen en del jordbrukare en inkomstförstärk- ning, som ur social synpunkt ej är be— hövlig.

Den andra mälkonfliklen vid en pris- sättning av här avsedd typ uppkommer genOm att prishöjningar för att reali- sera en ur social synpunkt motiverad inkomstnivå för mindre jordbrukare riskerar att framkalla en alltför stor produktion, som kan komma att över- stiga vad som är erforderligt ur bered- skapsynpunkt och dessutom leda till svåravsättbara exportöverskott, med åt- följande samhällsekonomiska förluster. Ty en samhällsekonomisk förlust upp- står på längre sikt genom att för myc- ket resurser investeras i en produktion som ej är samhällsekonomiskt lönsam. På längre sikt bör man nämligen inte bara räkna med den exportförlust. som uppkommer genom att exportpriserna understiger den marginella produktions- kostnaden, utan också jämföra med det produktionsresultat, som skulle kunna erhållas om de i jordbruket bundna produktionsfaktorerna används i annan alternativ sysselsättning.

Hur dylika exportförluster, ifall de uppstår, skall bäras är en inkomstför- delningsfråga. Vi anser att den hittills- varande principen, att jordbruket självt skall svara för förluster vid export, från- sett s. k. utbytesexport, bör bibehål- las.

Prishöjningar på den inhemska mark- naden för att realisera en inkomstmål- sättning kan sålunda, om de verkar sti- mulerande på produktionen, komma att motverkas genom uppkomsten av ex— portförluster. Hela konstruktionen med inkomstlikställighet för ej rationella jordbruk har därför en inneboende ten- dens att motverka sitt eget syfte.

Först om en nedskärning av produk— tionsvolymen inom jordbruket kommer till stånd så att produktionen understi- ger förbrukningen inom landet, eller prisnivån på världsmarknaden stiger, uppkommer bättre möjligheter att ge- nom prissättningen påverka inkomst-

nivån inom jordbruket i höjande rikt- ning. Som förut anför-ts synes dock ut- rymmet för reella prishöjningar med hänsyn till den redan nu förhållandevis höga nivån för livsmedelspriser och gränsskydd även i ett sådant läge vara begränsat.

De nu anförda skälen mot en inkomst- målsättning av hittillsvarande typ för ej rationella jordbruk är enligt vårt förmenande så starka, att vi ej anser det möjligt att framdeles som utgångs- punkt för prisavvägningen förorda en dylik målsättning.

De konflikter med övriga jordbruks— politiska mål, som en inkomstmålsätt- ning av hittillsvarande typ kan med- föra, uppstår givetvis också, fast i mindre tydlig omfattning, om prisav- vägningen sker med utgångspunkt från en standardmålsättning för mindre jordbrukare eller en lönsamhetsmålsätt- ning för rationella enheter. Som förut redovisats synes enligt tillgänglig statis- tik lönsamhet vid rationella jordbruk kunna uppnås vid en prisnivå, som även ger en stor del av innehavarna av nu- varande bas- och normjordbruk en rim- lig levnadsstandard. Dessa båda for- mer av inkomstmålsättning synes där- för kunna förenas, särskilt om målsätt— ningens precisering görs mindre ambi- tiös och i sin praktiska tillämpning ej medför att prissättningen automa- tiskt knyts till resultat från standard- och/eller lönsamhetskalkyler. Men de svårigheter som allmänt är förknippade med att utnyttja standard— och/eller lönsamhetskalkyler för jämförelse mel- lan olika grupper kvarstår ändå. Vi vill ånyo erinra om den starka spridning, som finns i medeltalen från dylika be- räkningar, vilket gör dem föga me- ningsfulla. Om man nämligen vill ge en standard och/eller lönsamhetsmål- sättning någon reell innebörd, måste ju ändå nämnda beräkningar komma

att avsevärt binda prissättningen, även om detta ej sker genom automatiskt verkande regler som i hittillsvarande system. Om man däremot endast utnytt- jar de framkomna beräkningsresulta— ten som indikatorer men i den faktiska prisavvägningen även tar betydande hänsyn till andra faktorer som pro- duktionsutveckling och marknadsläge, kommer man till en utgångspunkt för prissättningen som nära liknar vad vi benämnt det obundna systemet (ram- avtalet).

Vad som nu sagts får givetvis ej tol- kas så att inkomstförhållandena för jordbruksbefolkningen bör lämnas helt at sidan vid de prispolitiska övervä- gandena utan endast att varje utfästelse om någon form av inkomst- eller lön- samhetsmålsättning, även om den är vag, ändå kan medföra förväntningar som ej i alla lägen kan uppfyllas genom prispolitiska åtgärder. Möjligheterna att realisera sådana mål genom prisavväg- ningen är, särskilt så länge produk- tionen överstiger beredskapsnivån och exportöverskott uppstår, begränsade. När produktionen nått ner till bered- skapsnivån blir som förut sagts des- sa möjligheter större, eftersom man på längre sikt ej kan räkna med att ar- betskraft och resurser blir kvar i jord- bruket för att vidmakthålla en produk- tion i vilken avkastningen för arbets— kraft och kapital blir lägre än i andra näringar. ökas dessutom med tiden rörligheten för produktionsfaktorerna i jordbruket, kommer detta förhållan- de automatiskt att bidra till att in- komstläget för jordbruksbefolkningen närmar sig det i alternativa använd- ningsområden.

Vad särskilt beträffar en lönsamhets- målsättning för större rationella före- tag kan vidare anföras, att någon lik— nande utfästelse ej förekommit inom andra områden av näringslivet. Det har

gjorts gällande, att de specifika pro- duktionsförhållandena inom jordbruket, bl.a. på grund av längre investerings- och produktionsperioder, varigenom det delvis avviker från förhållandena inom andra sektorer, skulle vara motiv för en lönsamhetsgaranti, enär man annars ej skulle få till stånd erforderliga nyin- vesteringar och därmed rationalisering— en avta. Som vi förut framhållit synes emellertid dessa risker gonom andra åt- gärder kunna minskas utan att man där- för behöver ge en dylik garanti. Lätt- tillgänglig kredit och stabila prisrela- tioner för lämpliga tidsperioder torde sålunda ha stor betydelse. Svårigheter kan givetvis uppkomma under en pe- riod av produktionskrympning och det är därför av största vikt att betydande omställningsresurser står till förfogan- de under en sådan anpassningsperiod. När önskad produktionsvolym uppnåtts i förening med tillräcklig rörlighet för produktionsfaktorerna, bör lönsamhe- ten i jordbruket, som vi framhållit, automatiskt närma sig lönsamheten i al- ternativa användningsområden.

Det ovan anförda visar att det finns skäl både för och emot en inkomstmål- sättning, som direkt knyter an till en viss levnadsstandard för mindre jord- brukare och/eller en lönsamhetsmål- sättning för rationella jordbruk. Vi har för vår del funnit att skälen emot en sådan utgångspunkt för prispolitiken får anses vara starkare än skälen för. Standardntvecklingen bör dock givet- vis följas så att erforderliga, socialt mo- tiverade insatser kan vidtas i tid.

Vad beträffar de övriga utgångspunk— terna för prissättningen, som vi redovi— sat, en viss prisnivå, en produktions— målsättning och fri avvägning (ramav- tal), skiljer de sig i princip från en inkomstmålsättning genom att inkomst— förhållandena i jordbruket _— definie- rade på olika sätt —— ej utgör den främs-

ta utgångspunkten för prisavvägningen på lång sikt.

En viss prisnivå som utgångspunkt för prissättningen har, som vi framhål- lit, den fördelen att den, för den period den omfattar, i stort bör vara realiser- bar. Den innehåller ej några entydiga specificeringar mot andra jordbruks- politiska mål. Om en sådan utgångs— punkt skall användas under längre tid, måste givetvis vid varje förnyad pris- period hänsyn tas till en rad faktorer som inkomst-, rationaliserings- och pro— duktionsutveckling m.m. Detta system närmar sig därför i sin praktiska till— lämpning på längre sikt den utgångs- punkt som vi benämnt ramavtal (den fria avvägningen). Utgångspunkten, en viss prisnivå, synes därför mest lämp- lig att använda under en övergångspe— riod, under vilken en viss anpassning av jordbruksproduktionens storlek mås- te ske men förhållandena i övrigt —— bristande rörlighet hos produktionsfak- torerna, effekten av arbetsmarknads- politiska åtgärder ej helt kända m.m. gör att en pris-sättning med renodlat sikte på ett produktionsmål ej omedel- bart kan genomföras.

Ramavtalssystemet har, som vi fram- hållit, den fördelen att det ej innebär några ensidiga bindningar till ett spe- ciellt jordbrukspolitiskt mål utan med- ger hänsyn till en rad olika faktorer som inkomst-, lönsamhets-, produktions— och marknadsutveckling samt en rad andra faktorer, som vid olika tillfällen kan ha betydelse. Men vi har också framhållit, att en sådan utgångspunkt, där parterna är obundna av regler och principer, också har betydande nackde- lar genom att det ger fritt spelrum för subjektiva bedömningar och politiska kompromisser, varigenom prisbildning- en kan bli ryckig och föga rationell ur ekonomiska och marknadsmässiga syn-

punkter. Även med en uppläggning ef- ter de punkter som redovisats tidigare i detta avsnitt av kapitlet lämnas varje part stort utrymme för värderingar av vilken faktor som bör tillmätas största tyngden vid prisavvägningen. Denna ut- gångspunkt för prissättningen bör där- för enligt vårt förmenande ej användas som långsiktig utgångspunkt för pris- avvägningen.

Den fjärde utgångspunkten för pris- avvägningen, som vi redovisat, nämli- gen att prissättningen avvägs så att produktionsmålsättningen kan realise- ras, har, som vi förut framhållit, flera principiella fördelar. Denna utgångs- punkt utgör den i övrig ekonomisk verk- samhet normala marknadsmekanismen. Vi har emellertid också redovisat dc svårigheter som ett omedelbart accep- terande av denna utgångspunkt för pris- sättningen på jordbruksprodukter skulle medföra. En produktionsmålsättning, som innebär en krympning av jordbru- kets produktionsvolym, kan på grund av de starka tröghetsfaktorer som finns vid nuvarande produktionsstruktur i jordbruket medföra stora anpassnings- problem. Om man omedelbart skulle gå över till en sådan utgångspunkt för pris- sättningen, skulle betydande prissänk- ningar behöva ske för att på kort sikt minska produktionsvolymen. Anpass- ningsproblemen skulle främst ge sig till känna i form av betydande inkomst- bortfall och av stagnation eller nedgång i rationaliseringsarbetet.

Som vi redan framhållit synes denna utgångspunkt för prissättningen vara tillämpbar först sedan en betydande krympning av produktionen ägt rum och dessutom rörligheten för främst arbetskraften kunnat ökas avsevärt ge- nom bl.a. ökade arbetsmarknadspoli- tiska insatser. När ett sådant stadium uppnåtts vill vi förorda att denna ut-

gangspunkt läggs till grund för pris- sättningen.

Den produktionsmålsättning vi för- ordat i kapitel III innebär, att en själv- försörjningsgrad om 80 % bör vara upp- nådd mot slutet av 1970-talet. Det nyss redovisade prissättningssystemet bör så- lunda vid denna tidpunkt i huvudsak kunna användas som utgångspunkt för prisavvägningen, men intet hindrar gi- vetvis att, om angiven produktions- målsättning nås tidigare, systemet till- lämpas från denna tidigare tidpunkt.

Den förordade långsiktiga utgångs- punkten för prisavvägningen lämnar öppet vilken prispolitik som skall an- vändas under den tid under vilken vi beräknat att produktionskrympningen skall genomföras.

Som framgått av kapitel II har själv- försörjningsgraden sakta sjunkit under senare år. Det synes dock osäkert om den hittillsvarande takten är tillräcklig för att inom önskad tid förverkliga den produktionsmålsättning, som vi anser vara ett primärt jordbrukspolitiskt mål. Hittills har resursutflyttningen från jordbruket i huvudsak skett utan några mer betydande statliga omställnings- insatser. Som förut redovisats utgår vi från att sådana åtgärder kommer att få ett betydande inflytande på arbets- kraftsminskningen ijordbruket, givetvis under förutsättning att alternativa sys- selsättningar finns eller kan skapas. Vi har i kapitlen IV—VII förordat en be— tydande ökning av resurserna för dy- lika åtgärder. Dessa insatser i förening med den arealnedläggning som väntas komma att ske torde leda till att takten i produktionskrympningen framöver ökar. Å andra sidan kan det bli svårare att få arbetskraften att lämna näringen i framtiden på grund av att den huvud- sakligen består av brukare. De kvanti- tativa verkningarna av dessa omställ-

ningsåtgärder på produktionsutveck- lingen är nu svåra att bedöma, efter- som svenska erfarenheter hittills i stort sett saknas av sådana insatser.

Från 1930-talet fram till mitten av 1950-talet steg realpriserna på jord- bruksprodukter i Sverige (jfr kap. A: XIII). Efter denna tidpunkt har real— priserna varit svagt sjunkande. Real- prissänkningen under denna tid har dock ej alls skett i samma takt som för industriprodukter. Från mitten av 1950- talet kan också konstateras att produk- tionsvolymen stagnerat bl. a. genom ökad arbetskraftsutflyttning och påbör- jad nedläggning av sämre mark.

Den jämfört med tidigare period för jordbruket mindre gynnsamma real- prisutvecklingen 1955—65 har innebu- rit sämre lönsamhet vid en rad jord- bruk. Även om möjligheterna till annat relativt välbetalt arbete kanske betytt mest för utflyttningen, har sannolikt den här skildrade pris- och lönsamhets- utvecklingen i jordbruket också bidra- git till att produktionsvolymen sakta sjunkit. Som vi förut nämnt har ut- flyttningen hittills endast i mindre ut- sträckning underlättats av arbetsmark- nadspolitiska insatser. Om omställnings- resurserna ökas men samtidigt den i stort sett svagt nedåtgående realpris- trenden på jordbruksprodukter bibe- hålls under en viss övergångstid, torde det finnas utsikter till att nedgången i produktionsvolymen blir av den Oln- fattning att produktionsmålet uppnås inom avsedd tid. Genom att denna pris- utveckling ej innebär något direkt brott i existerande trend, synes förutsätt- ningar även föreligga för att den skall ge en prisnivå, som är tillräcklig för att i förening med de åtgärder vi för- ordati kapitlen V och VII stimulera ra- tionaliseringsinsatsen i jordbruket, ge relativt god företagsekonomisk lönsam—

het åt rationella enheter och även vän- tas bidra till en tillfredsställande lev- nadsstandard för ett stort antal jord- brukarfamiljeri övrigt. Det är emeller- tid angeläget att effekten av ett utvid- gat och delvis nytt omställnings- och rat-ionaliseringsstöd snarast kan fast- ställas för att se hur dettai förening med den omnämnda prisutvecklingen verkar på resursutflyttning, rationalise- ring och produktionsutveckling. Resul- taten härav kan dock ej statistiskt av- läsas och analyseras förrän efter några år. Fram till denna tidpunkt synes det

därför lämpligt att bibehålla en prisut- veckling som i stort sett ansluter sig till den hittillsvarande, dvs. en svagt sjunkande realprisnivå.

Den fortsatta anpassningen fram till den tidpunkt, då produktionsmålet enligt vad vi förordat bör vara uppnått (slutet av 1970-talet) och en övergång till en produktionsmålstyrd prissättning kan ske, blir i hög grad beroende på hur utvecklingen förlöpt under de första övergångsåren. Våra synpunkter härvid- lag har redovisats och motiverats i ka— pitel III.

KAPITEL IX

Relationerna mellan priserna på olika produkter

De prisrelationer som för närvarande gäller mellan olika jordbruksprodukter har uppkommit inom ramen för det prissättningssystem, som föreslogs av jordbruksprisutredningen i dess år 1954 avgivna betänkande. Utredningen ansåg att det var lämpligt att avväga priserna i Sverige efter den mer långsiktiga pris- strukturen på världsmarknaden genom tillämpning av ett likformigt gräns- skydd. Utredningen anförde härom bl. a. följande.

»Vid överskottsproduktion blir pro- ducentpriserna beroende ej endast av priserna på hemmamarknaden utan även av de priser, som uppnås vid ex— port. Det är följaktligen av betydelse, att överskottsproduktionen fördelar sig på sådana produkter för vilka aVsätt- ningsmöjligheterna är gynnsammast. Genom att produktionen anpassas till de förändringar av prisrelationerna på den internationella marknaden, som har en reell bakgrund i varaktigt ändrade avsättningsförhållanden, kan jordbru- ket, om överskotten är stora, utvinna en bättre lönsamhet än vad det eljest skulle kunna uppnå.»

De införselavgifter, som på grundval av bl. a. jordbruksprisutredningens för- slag fastställdes för tiden fr. o. m. 1/9 1956, innebar en modifiering av utred- ningens förslag om likformigt gräns- skydd. Som framgår av den i kapitel A:XIV intagna tablån över gränsskyd- dets storlek för viktigare jordbrukspro- dukter i procent av importvärdet under perioden 1956—64 förelåg en viss sprid- ning kring det genomsnitt av närmare

30 %, som gällde vid början av treårs- avtalet. De lägsta och högsta gräns— skyddstalen utgjorde 18 resp. 47 %. De låg under genomsnittet för kött, fläsk, smör, ägg och höstraps samt över ge— nomsnittet för socker, vete, matpotatis och ost. År 1964 låg gränsskyddet för olika produkter mellan 23 och 107 %. Genomsnittet 1964 utgjorde drygt 50 %. Under genomsnittet låg smör, kött, fläsk och höstraps samt över genom- snittet vete, socker, matpotatis, ost och ägg. Genomsnittliga skyddet är f.n. (maj 1966) drygt 60 %.

Det är givet att nu angivna gräns- skyddstal som närmare utvecklats i kapitel A: XIV måste bedömas med stor försiktighet. Procenttalens höjd på- verkas ju bl. a. starkt av tillfälliga fluk— tuationer i importpriserna. Även med reservation härför synes dock kunna dras den slutsatsen, att stora avvikelser från principen om likformigt gräns— skydd förelegat både i början och slu- tet av perioden på så sätt, att de tyngst vägande animaliska produkterna haft ett gränsskydd som legat under genom— snittet, samtidigt som de viktigaste vege- tabiliska produkternas gränsskydd över— stigit genomsnittet. Detta förhållande sy- nes ha skärpts under perioden. För vis- sa produkter avviker gränsskyddstalen från genomsnittet förhållandevis star.- kare år 1964 än 1956.

De relationer som uppstått mellan priserna på olika jordbruksprodukter kan sägas vara ett resultat av _— för- utom impulser från världsmarknaden — en rad faktorer såsom marknadslä—

get, beredskapssynpunkter, inkomstlä- get för vissa producentgrupper, effek- ter på levnadskostnaderna m. m. Pris- relationerna under tre- och sexårSavta- len har i praktiken starkt påverkats av de överläggningar som ägt rum mellan företrädare för jordbrukarorganisatio- nerna och staten, dels vid ingången av nämnda avtal, dels under pågående av- talsperioder i samband med fördel- ning på olika produkter av ändringar i den totala prisnivån genom utlösning av olika spärregler (jfr kap. X).

Det kan ifrågasättas, om de relationer mellan priserna på olika produkter, som framkommit på nu angivet sätt och där ofta kompromisslösningar på kort sikt blivit resultatet av överläggningar- na, utgör den bästa grunden för produk- tionsinriktningen inom jordbruket. Änd- ringar i prisrelationerna har vid det använda systemet kvarstått även efter det att motiven för ändringen försvun- nit. Vi har mot denna bakgrund under- sökt fyra olika normer eller metoder för att fastställa prisrelationerna för att finna ett underlag för en mer långsik- tig avvägning än för närvarande, näm- ligen

a) världsmarknadspriserna

b) marknadsbalans

c) EEG:s prisrelationer

d) produktionskostnaderna

Genom det ställningstagande vi gjort i närmast föregående kapitel har vi vis- serligen begränsat möjligheterna att fritt välja mellan angivna utgångs- punkter. Vi har dock velat redovisa dem för att ge möjlighet till en fullständig bedömning av våra förslag i fråga om prissättningen.

1. Anpassning till världsmarknads- priserna

En fullständig anpassning till världs- marknadens prisrelationer sker om ett

likformigt gränsskydd tillämpas. Avgö- rande för produktionens storlek blir importpriset+gränsskyddet i förhål- lande till kostnaderna för produktion inom landet. För de varor där produk- tionskostnaderna inom landet vid gäl- lande gränsskyddsnivå ställer sig för- delaktiga jämfört med import kommer produktionen att öka, medan på andra områden, där förutsättningarna är säm- rc och importen ett mer gynnsamt al- ternativ, produktionen inom landet kan väntas minska. En anpassning till världsmarknadspriserna genom ett lik- formigt gränsskydd är teoretiskt den metod som ger de lägsta kostnaderna för att täcka behovet inom landet.

Principen om ett likformigt gräns- skydd innebär, att en specialisering sker av jordbruksproduktionen. Det ligger nära till hands att fråga sig vilka effekter en sådan prissättning skulle få jämfört med nuvarande prisrelatio- ner på produktionsvolymen för olika varor. En sådan analys kräver emel- lertid uppgifter om utbudselasticiteter för olika varor, vilka inte finns till— gängliga.

Det är emellertid möjligt att ange riktningen i de förändringar som skul- le bli resultatet om nu gällande pris— relationer i större utsträckning anpas- sades efter principen om likformigt gränsskydd. Som redan nämnts synes flertalet vegetabilier ha ett speciellt högt gränsskydd, medan gränsskyddet för animalierna i regel ligger på en förhållandevis låg nivå. Om gränsskyd- det gjordes mer likformigt, skulle pri- serna och produktionen av animalier stiga, medan för vegetabilierna skulle ske en prissänkning och en produk- tionsminskning.

En prissättning enligt nu angiven princip skulle sålunda innebära att importen av främst vissa vegetabiliska produkter finge utökas. Det har ibland

gjorts gällande att vinsterna härav skul- le försvinna till följd av att importen skulle komma att ske till högre priser än som ursprungligen beräknats. Ris- ken för att en successiv ökning av den svenska efterfrågan på världsmarkna- den skulle driva upp priserna synes emellertid mycket liten, eftersom t. 0. 111. landets totala behov bara utgör en myc- ket liten del av världshandeln. Det är vidare i praktiken endast partiella för- ändringar av försörjningen som är rea— listiska att överväga. I kapitel III har vi förordat en minskning av självför- sörjningen till 80 % av det totala in- hemska konsumtionsbehovet. Siffran anger i stort sett gränsen för de änd- ringar som vi har anledning att dis- kutena. För enstaka produkter kan dock denna typ av prissättning komma att innebära att behovet helt skulle täckas genom import.

Vissa beräkningar har som nämnts i kapitel II gjorts över effekten på kort sikt på världsmarknadspriserna, om Sverige från den ena dagen till den andra skulle övergå till att import-era hela sitt livsmedelsbehov. Dessa tyder på att priserna skulle bli tämligen opå- verkade i vad gäller brödsäd, vegeta- biliska oljor och socker och visa en höjning av storleksordningen 5 51 10 % för fodersäd, kött, fläsk och ägg samt troligen mer för mejeriprodukter och potatis. Trots att den beräknade effek— len i de flesta fall är liten, kan den väntas bli ännu mindre på litet längre sikt, när produktionen i exportländernn hunnit anpassa sig till den ökade efter- frågan. Det måste dock starkt under- strykas att dessa beräkningar är grun- (lade på ett mycket osäkert material och därför är mycket ungefärliga. De ger emellertid en viss uppfattning om storleksordningen av den priseffekt, som skulle kunna bli resultatet.

Än mindre synes risken vara för

monopolistisk utpressning från expor- törernas sida i en situation då de svens- ka produktionsmöjligheterna begrän- sats. En samverkan i sådant syfte mel- lan världens konkurrerande producen- ter verkar knappast sannolik för nå- gon produkt. Däremot får det inte an- ses uteslutet att strävandena att få till stånd internationella råvaruavtal för viktigare jordbruksprodukter till sist vinner framgång. Innebörden av dyli- ka överenskommelser tordc i så fall bli en stabilisering av världsmarknads- priserna på en förhöjd nivå genom överenskommelser om minimipriser el- ler prisgränser i den internationella handeln.

I en snabbt föränderlig världsmark- nad är emellertid tidsdimensionen av stor betydelse. Ifall produktionsinrikt- ningen omedelbart kunde anpassas till världsmarknadens prisrelationer, dvs. ifall några fasta kostnader inte förelå— ge och produktionen inte tog någon nämndvärd tid, så att en prisföränd- ring omedelbart kunde leda till mot- svarande förändring i produktionen, skulle ett gynnsammare samhällseko— nomiskt resultat definitionsmässigt inte kunna uppnås vid någon annan pro- duktionsinriktning än den som mot- svarades av en fullständig anpassning till dessa prisrelationer. Ju längre tid anpassningen tar, desto större är emel- lertid risken för att världsmarknads— 1äget har förändrats, när resultatet av anpassningen väl föreligger.

Det kan givetvis diskuteras hur nära ett sådant teoretiskt jämviktsläge med optimalt utnyttjande av produktions- faktorerna man överhuvudtaget kan komma i det praktiska livet. Ifall pris- relationerna på världsmarknaden för- blir stabila på någorlunda lång sikt, torde man emellertid kunna förutsätta att avvägningen av produktionsinrikt- ningen inom jordbruket skulle komma

relativt nära detta idealläge, i varje fall så pass nära att en sådan avvägning av prisrelationerna vore ekonomiskt meningsfull. Varje annan riktpunkt för produktionsinriktningen skulle i varje fall komma att leda mer fel.

Det är emellertid på denna punkt svårigheterna uppträder. Världsmark- nadens prisrelationer har i varje fall på kort sikt visat sig vara långt ifrån stabila. Tvärtom skiftar de ganska has- tigt och oregelmässigt. Ifall dessa skift- ningar vore ett utslag av en visserligen oregelbunden men dock skönjbar ut- veckling mot långsiktiga förändringar i de relativa produktionskostnaderna i olika länder eller en sådan trendmäs- sig utveckling låge bakom de kortsik- tiga prisförändringarna, skulle dock en följsamhet till dessa vara värdefull. De kunde då på lång sikt väntas leda till bestående förskjutningar i prisrelatio- nerna. Om de kortsiktiga pristluktua- tionerna omedelbart finge påverka den svenska produktionsstrukturen och där- igenom fortast möjligt kunde leda till en anpassning till de nya förhållande- na, skulle detta medföra en minime- ring av de samhällsekonomiska förlus- ter, som en omställning alltid medför.

Om svängningarna på världsmarkna- den å andra sidan endast är att upp- fatta som utslag av ofränkomliga varia- tioner i skördentfallet eller av mycket tillfälliga jordbrukspolitiska åtgärder i andra länder, med syfte att på ett eller annat sätt klara av besvärliga överskotts- situationer, minskar fördelen av en följsamhet och anpassning inom landet. Det kan då ifrågasättas ifall en anpass— ning till dem har någon mening, efter- som planeringsperioden i jordbruket är så lång, att det under sådana förhål- landen inte vid den tidpunkt då pro- duktionsbeslutet fattas överhuvudtaget kan sägas någonting om prisrelationer— na och därmed om den ifrågasatta pro-

duktionens relativa lönsamhet, när pro- dukterna en gång väl kommer på mark- naden. Tanken att en anpassning till världsmarknadens prisrelationer skulle minska överskotten just av sådana pro- dukter som är särskilt svåravsättbara förblir då fortfarande en önsketanke, eftersom jordbrukarna vid produktio- nens planering inte vet och inte av pristendenserna kan sluta sig till vad som kommer att bli svåravsättbart när produkterna väl en gång blir mark- nadsförda.

Vi har genom en statistisk bearbet- ning av världsmarknadspriserna sedan förkrigstiden och fram till år 1963 sökt få en grundval för en bedömning av tendenserna i prisrelationerna. Den slut- sats vi kommit till är att några påtag- liga förändringar mellan världsmark- nadspriserna på vissa viktigare jord- bruksprodukter inte förelegat under perioden 1947—63. Detta har under- sökts genom att priset för olika varor satts i relation till ett vägt medelpris för samtliga varor. De sålunda beräk- nade relationstalen för olika varor och år företer varken någon konstans eller någon trendmässig utveckling under perioden med ett undantag. Detta gäller nötkött, som successivt stigit i pris i förhållande till andra varor. En jämfö- relse med förkrigstiden,perioden 1934-— 38, synes ge samma bild för nötkötts- priserna. För övriga varor synes emel- lertid prisrelationerna ha varit tämli— gen konstanta. En anpassning till dessa mycket långsiktiga prisrelationer kan därför beräknas ge en ur ekonomisk synpunkt relativt riktig prisstruktur.

Om överskotten av vissa produkter inte kan avsättas annat än till priser som är väsentligt lägre än importpri- serna (t. ex. av kvalitetsskäl) eller om de möter rent fysiska avsättningshin—' der, dvs. om importländerna genomför sådana kvantitativa regleringar att det

över huvudtaget inte finns några av- sättningsmöjligheter, blir frågan mer komplicerad. En sådan situation har i växande grad aktualiserats genom den ökande överskottsproduktionen i en del länder och särskilt genom EEC:s jord- brukspolitik och de växande överskott denna kan väntas medföra. Under så- dana förhållanden blir å ena sidan tvånget att undvika överskott av just dessa produkter så mycket starkare, å andra sidan världsmarknadspriserna än mindre tillförlitliga som ledning för produktionsinriktningen, därför att de väl indikerar ett inköpsalternativ men inte en avsättningsmöjlighet. Världsmarknadspriserna kan därför för vissa varor ge ledning för produk- tionsplaneringen endast så länge som produktionen är inriktad enbart på ef- terfrågan inom landet. Ett exempel på detta utgör relationen mellan priserna på fodersäd och animalier. Foderme- delspriserna intar en central ställning inom animalieproduktionen genom att de är en dominerande kostnadspost vid framställning av fläsk, ägg och broiler. För fläsk kan foderkostnaderna (inkl. foder till uppfödning av smågrisar) be— räknas utgöra genomsnittligt omkring 50 % av de totala produktionskostnader- na. Vid ägg- eller broilerproduktion torde fodermedlen svara för en ännu större del av kostnaderna. Vid fläsk- och broilerproduktion utgörs använda fodermedel till stor del av spannmål, 75—80 %, medan vid äggproduktion an- delen spannmål i fodret är ca 50 %. Relationen mellan priserna på foder- säd och animalier är på världsmarkna- den betydligt fördelaktigare för ani- malieproduktion än motsvarande rela- tion år i Sverige. Om denna relation överfördes till Sverige kunde det be- räknas medföra en ökning av produk- tionen av fläsk, ägg och broiler med behov av ökad export som följd. Att

döma av hittillsvarande erfarenhet tor- de emellertid en sådan överskottspro- duktion som regel vara svår att avsätta till priser som motsvarar importpri- serna. Produktionsstyrningen måste i sådana fall begränsas till vad som kan avsättas på den inhemska marknader].

Komparativa fördelar skulle enligt världsmarknadens prisrelationer före- ligga även för rapsoljeproduktionen i Sverige. För denna vara kan däremot möjligheterna att uppnå exportpriser som motsvarar importpriscrna beräk- nas vara goda.

Ett utnyttjande av de komparativa fördelarna kan innebära att för en del produkter uppkommer överskott, me- dan andra framställs i för liten mängd i förhållande till det inhemska behovet. Detta är ju också grundvalen för ut— rikeshandeln. Naturligtvis måste pris- bilden för ett marknadsläge, där varje produkts inhemska efterfrågan täcks av produktion inom landet, komma att se väsentligt annorlunda ut än den pris- bild som erhålls, om man söker bibc- liålla av de internationella priserna be— stämda lönsamhetsrelationer. Därmed följer att man inte av t. ex. beredskaps— skäl kan upprätthålla en viss produk— tion utan att göra avsteg från sistnämn- da lönsamhetsrelationer och därför inte heller kan utforma ett gränsskydd, som samtidigt helt uppfyller både de kom- parativa fördelarna och de krav på en viss produktionsvolym för enstaka pro- dukter, som kan uppställas t.ex. av beredskapsskäl.

2. Marknadsbalanserande prissättning för enskilda varor

På samma sätt som när det gäller den totala produktionsvolymen kan också för enskilda produkter fastställas en viss produktionsvolym som är önsk-

värd —— av beredskapsskäl eller därför att produktionen traditionellt haft den volymen —— varefter prisbildningen an- passas så att ungefär denna volym blir producerad. Svårigheten med denna typ av prissättning är att finna lämpliga normer för att bestämma vilken produk- tionsvolym som är önskvärd för de oli- ka produkterna. Visserligen bildar en 100 %-ig försörjning ett tröskelvärde med hänsyn till det försämrade eko- nomiska utbytet av en exportproduk- tion, men en 100 %—ig försörjning med alla produkter är knappast möjlig, inte heller ekonomiskt önskvärd eller beredskapsmässigt nödvändig. Bered- skapsbehovet kan täckas av många oli- ka produktionsprogram och det är inte annat än utifrån ekonomiska bedöman- den möjligt att avgöra vilket som är bäst. Även om en marknadsbalanseran- de prissättning inte ger någon ledning för att avväga prisrelationerna mellan olika varor, är det emellertid realistiskt att utgå från att vid en stor inhemsk produktion och tidvis dåliga export— möjligheter kommer marknadsbalansen ofta att behöva tillgripas som målsätt— ning för prissättningen.

Mot att helt övergå till marknads- mässig prisavvägning för enskilda pro- dukter kan göras samma slag av in— vändningar som mot att tillämpa en sådan avvägning för den totala pro- duktionsvolymen. De priser, som ba- lanserar utbudet mot den planerade efterfrågan, kan på grund av resur— sernas trögrörlighet i vart fall på kort sikt inte väntas ge den eftersträvade inkomstnivåni jordbruket, Den skulle också kunna leda till en oekonomisk styrning av produktionsinriktningen vid olika kategorier av brukningsen- heter. Prisavvägningen skulle således för en del produkter kunna leda till en extensifiering av driften vid de bästa brukningsdelarna med den effektivaste

produktionen. Den marginella produk— tionen vid de små företagen, somi och för sig drar de högsta kostnaderna, kan däremot väntas bestå, eftersom dessa företag inte kan ställa om sin produk- tion annat än ganska långsamt.

3. Följsamhet till EEC:s pris- relationer

En anknytning till den gemensamma marknadens prisrelationer — eventuellt direkt till dess priser har också dis- kuterats som en tänkbar norm. Ifall Sverige skulle komma att anknytas till EEC, blir en sådan anpassning troligt- vis en nödvändighet.

De prisrelationer som tillämpas för jordbruksprodukter inom EEC skiljer sig i väsentliga avseenden från vad som tillämpas i Sverige. Det svenska jordbruket har ju i hög grad andra pro- duktionsförutsättningar än vad som ge— nomsnittligt gäller i de sex EEC-stan terna. Den mest markanta skillnaden är att animaliepriserna där är väsent- ligt lägre i förhållande till fodermedels— priserna än vad som brukar gälla i Sverige.

Som tidigare framhållits bör mål- sättningen för den svenska jordhruks- produktionens omfattning vara, att den skall ge en tryggad försörjning vid en eventuell avspärrning. För att uppfylla detta krävs dels en bestämd minimi- produktion, dels en någorlunda allsi— digt sammansatt produktion.

Ett accepterande av EEC:s prisrela— tioner står inte i överensstämmelse med beredskapsmålsättningen, eftersom des- sa prisrelationer troligen inte skulle ge en ur försörjningssynpunkt önsk- värd sammansättning av produktionen. Ett vidmakthållande av lämplig pro- duktionsberedskap skulle därför tro- ligen kräva direkta subventioner eller

andra kompletterande åtgärder, om EEC:s prisrelationer skulle tillämpas i Sverige. För närvarande verkar det föga sannolikt att en varaktig direkt subventionering till jordbrukarna skul- le bli möjlig inom ramen för EEC:s jordbrukspolitik.

En väsentlig fråga är emellertid vil- ken prispolitik Sverige skulle föra ifall landet visserligen inte omedelbart men inom överskådlig tid skulle uppnå nå- gon form av anknytning till EEC. Ut— gångspunkten skulle då tills vidare vara en prispolitik som möjliggjorde och underlättade en anslutning till den gemensamma marknadens jordbrukspo- litik. Frågan är emellertid vad EEC:s prispolitik kommer att innebära på längre sikt. Det mest troliga synes vara att EEC:s jordbrukspolitik och dess prisrelationer i stort sett förblir oför- ändrade. Med hänsyn till de mycket hårda förhandlingar som förts om jord- brukspolitiken och de kompromisslös- ningar som uppnåtts, synes det inte san- nolikt att mer radikala förändringar skall kunna åstadkommas inom en nära framtid. Visserligen kan den gällande prisstrukturen beräknas på vissa punk- ter komma att ge upphov till produk— tionsökningar och besvärande över- skott, men å andra sidan är så starka intressen förbundna med dessa relatio- ner, att de kommer att bli mycket svå- ra att ändra. Det är sannolikt att EEC— staterna hellre kommer att ta förluster— na vid export av överskotten än att ut- sätta sig för de politiska svårigheter, som mer väsentliga ändringar av rela— tionerna skulle innebära. De betydande resurser som den gemensamma jord- bruksfonden fått visar att EEC—staterna kommer att kunna gå ganska långt hår- vidlag.

Även samarbetet inom EFTA kan komma att påverka Sveriges jordbruks— politik och därmed prisrelationerna

mellan olika jordbruksprodukter. Skall integrationen inom EFTA fortsätta, tor- de det bli omöjligt att ilängden hålla jordbruket utanför samarbetet. En ge— mensam jordbrukspolitik inom EFTA torde skapa ännu större problem än in— om EEC på grund av den långt större skillnaden mellan medlemsländernas interna förhållanden. Den grundläggan- de frågan kan sägas vara, om Storbri- tannien är berett att på samma sätt som Västtyskland inom EEC betala hög— re priser än världsmarknadens för sin import av livsmedel till i första hand exportörerna inom området men för— modligen också till samväldesländerna, som kan antas komma att ställa krav på likabehandling. En diskussion om vilka prisrelationer som skulle utbildas vid en gemensam jordbrukspolitik in- om EFTA blir emellertid fö-r hypote- tisk för att kunna användas som nu- derlag för prisavvägningen i Sverige på nuvarande stadium.

4. Anpassning till produktionskostna- derna

En annan norm för avvägning av pris- relationerna mellan jordbruksproduk— terna, som ofta föreslagits i de pris- politiska diskussionerna, är de relati- va produktionskostnaderna, dvs. att pri- serna sätts så att de täcker produk- tionskostnaderna för produkten ifråga eller åtminstone svarar mot relationen mellan produktionskostnaderna för oli- ka produkter. En sådan norm måste gi— vetvis preciseras. Produktionskostna- derna är ju mycket olika under olika produktionsbetingelser, i olika delar av landet och vid olika stora jordbruk etc.

Nackdelen med produktionskostna— derna som norm är för det första att de inte som sådana kan reglera hur mycket

som skall produceras av varje produkt. Detta måste bestämmas på annat sätt. För det andra är produktionskostnader- na för flertalet produkter mycket svåra att på ett någorlunda tillfredsställande sätt beräkna i en sådan produktion som jordbruket med stora gemensamma kostnader, som är svåra att fullt kor- rekt fördela på olika produkter. För det tredje kan jordbrukarna endast i ringa utsträckning väntas basera sin produktionsplanering på sådana kost- nadsberäkningar, Ett pris baserat på genomsnittliga eller marginella kostna— der för en viss, ur i. ex. beredskapssyn- punkt önskvärd produktionsvolym _ ifall dessa överhuvudtaget kunde he- räknas —— skulle med säkerhet ge upp- hov till en helt annan, mindre eller större, produktionsvolym än den ef- tersträvade. En prissättning som syftar till en direkt styrning av produktionen måste baseras på empiriskt funna sam- band mellan prisändringar och volym- ändringar, dvs. vad som här tidigare kallats utbudselasticiteter, och inte på teoretiska beräkningar av hur jordbru- karna »borde» reagera.

I ett prissättningssystem med en in- komstmålsättning kan de sammanlagda priserna för den totala produktionsvo- lymen sägas vara baserade på en pro— duktionskostnadsberäkning, eftersom de är avsedda att ge full täckning för pro- duktionskostnaderna och därtill att ge en viss inkomst för brukaren, t.ex. lik- värdig med arbetsinkomsten inom and— ra näringar. Men för prisavvägningen mellan enskilda produkter kan som re- dan framhållits sådana kalkyler inte ge någon närmare vägledning _ vare sig det gäller genomsnittliga eller margi- nella kostnadsberäkningar _ bortsett från att det mer eller mindre intima sambandet mellan olika produktions— grenar skapar vissa gränser utöver vil- ka prisrelationerna inte kan ändras.

5. Riktlinjer för den fortsatta prisavväg- ningen

Som redan delvis framgått av det före- gående kan knappast någon av de an- givna grunderna för prisavvägningen användas i renodlad form. Relationerna mellan världsmarknadspriserna tar inte hänsyn till kravet på produktionsbered- skap för vissa produkter och inte heller till kravet på en sådan marknadsanpass- ning att svåravsättbara överskott und- viks. Den marknadsbalanserande pris- sättningen tar inte hänsyn till möjlig- heterna att genom en internationell ar— ;etsfördelning och vidgad handel för— billiga försörjningen. En anpassning till EEC:s prisrelationer kan medföra en försämrad produktionsberedskap och en anpassning till relationerna mellan produktionskostnaderna synes också va- ra mindre lämplig som enda instru- ment för prisavvägningen.

Prisrelationerna på längre sikt kan emellertid baseras på en kombination av de angivna principerna. Avvägning- en av prisrelationerna i fortsättningen bör enligt vår mening ske planmässigt. En sådan plan bör emellertid inte i förväg utformas i detalj utan måste an- passas efter den ekonomiska utveck— lingen. Som vi närmare skall behandla i kapitel X anser vi att överläggningar mellan parterna bör föregå beslut rö- rande prissättningen fortsätt- ningen. Detaljutformning av planen bör kunna ske vid sådana överlägg- ningar. Som grund för överläggning— arna bör emellertid ligga av statsmak— terna fastställda riktlinjer för prisav- vägningen. Förslag till sådana riktlin- jer behandlas i det följande.

En plan för prisrelationerna bör ges en varaktighet av 5—10 år. En bety- dande stabilitet i prisutvecklingen är av vikt för att jordbruksproduktionen skall kunna utformas rationellt och för

även i

en fortgående effektivisering och spe- cialisering av produktionen. Produk— tionsomläggningar kräver vidare viss tid. På grund av sin karaktär av biolo- gisk process karakteriseras jordbruks— produktionen av relativt långa produk- tionsperioder. Särskilt är detta fallet för mjölk- och köttproduktionen, där tiden från det en ändring beslutats till dess resultatet nås ofta uppgår till tre eller fyra år. Dessutom finns det en rad olika gränser som hindrar en produktionsök- ning för enskilda produkter, inte bara i form av begränsningar i de fasta an- läggningarnas kapacitet, inklusive den odlade arealen, utan också i tekniska relationer såsom möjligheterna att änd- ra växtföljd, kapaciteten hos förädlings- industrin och liknande. Därtill kommer att det ofta tar viss tid innan jordbru- karna reagerar på prisförändringar. Möjligheten att anpassa produktionen till kortsiktiga prissvängningar och att ekonomiskt utnyttja dem är således bc- gränsade.

Målsättningen bör rullande revideras med relativt små förändringar varje gång. Om utvecklingen medför att en förskjutning i prisrelationerna blir nöd- vändig och önskvärd, bör den genom- föras suceessivt. Tillämpning av en långsiktig plan för prisrelationerna med endast mindre, successiva ändringar kräver emellertid att produktionen be- gränsas. Oavsättbara eller svåravsätt- bara överskott kan eljest beräknas med— föra krav på kraftiga ingrepp i prissätt- ningen. För att möjliggöra en stabil prispolitik krävs att produktionen hålls på en sådan nivå att inte överproduk- tionen styr prissättningen, utan prissätt- ningen i stället kan styra produktionen. Som ett första led i en övergång till en plan för prisrelationerna på längre sikt bör därför eftersträvas en begränsning på de punkter där produktionen över- stiger avsättningsutrymmet inom landet.

Som första utgångspunkt för en plan för prisrelationerna anser vi böra efter- strävas en successiv Övergång till ett gränsskydd, som inte alltför starkt av- viker från principen om likformighet. Vi förutsätter därvid sålunda att pris- stödet till jordbruket som förordas i kapitel X tills vidare i allt väsentligt ges i form av gränsskydd. Som tidigare nämnts har vi funnit att prisrelationer- na på världsmarknaden inte visar nå- gon trendmässig utveckling på kort sikt med ett enda undantag, nämligen för priserna på nötkött. I medeltal på mye- ket lång sikt har prisrelationerna på världsmarknaden med undantag för nöt- kött dock varit tämligen oförändrade. Vi anser inte att det finns anledning förmoda, att de skall komma att för- ändras mer avsevärt inom överblickbar tid. De kortsiktiga fluktuationerna kan beräknas vara lika stora som hittills, men över längre tidsperioder räknar vi med att en viss stabilitet i prisrela- tionerna likväl skall komma att före— ligga. Detta innebär att en anpassning av de inhemska prisrelationerna till de långsiktiga relationerna på världsmark— naden skulle ge utslag i form av en eko— nomiskt sett riktig anpassning av den inhemska produktionen. En sådan an- passning förefaller ge de största möj- ligheterna till en ekonomiskt riktig pro- duktionsinriktning.

Den nu angivna utgångspunkten mås- te i praktiken modifieras med hänsyn till de beslut som fattas för beredskaps- målsättningen. En viss spridning av produktionen på olika produktionsgre— nar är angelägen ur beredskapssyn- punkt. Som närmare behandlats i kap-i- tel A:VIII kan det vidare bli nödvän- digt att av beredskapsskäl sätta upp produktionsmål för vissa speciella pro- dukter.

Som tidigare redovisats ligger gräns- skyddet för vegetabilieprodukterna ge-

nomsnittligt betydligt högre än för de animaliska produkterna. Den ovan an- givna utgångspunkten skulle innebära att gränsskyddet för de vegetabilier som har det högsta skyddet (t. ex. spannmål, socker) successivt borde begränsas. Det- ta förefaller riktigt ur ekonomisk syn- punkt, eftersom orsakerna till det höga skyddet till en del synes bero på de stora komparativa fördelar som värl- dens stora spannmåls- och soekcrprodu- center har, spannmålsproducenterna ge- nom tillgången till de mycket omfattan- de odlingsområdena på prärier och stepp- liknande marker och sockerprodueen- terna närmast genom tillgång på billig arbetskraft i de tropiska områdena. Eftersom denna relation mellan vege- tabilie- och animaliepriser på världs— marknaden med all sannolikhet kommer att bli bestående inom överskådlig fram- tid, finns det anledning att söka anpassa jordbruksproduktionen i Sverige till dessa relationer om inte andra förhål- landen talar mot en sådan anpassning. Detta skulle närmast innebära att ut- rymmet för import främst skulle läm- nas på vegetabiliesidan, lnedan för ani- malier skulle hållas en relativt hög grad av självförsörjning. En sådan inriktning av produktion och import svarar även relativt väl mot beredskapskravet. Ve- getabilieprodukterna är ju väsentligt mycket lättare att lagra än de animalis- ka produkterna. Genom extensifierad drift på vissa odlade arealer kan vi- dare skapas en markreserv för vege— tabilieproduktion vid avspärrning, sam- tidigt som en tillräcklig animaliepro- duktion upprätthålls. En animaliepro- duktion av viss omfattning ger ju som sådan en försörjningsreserv.

En mer konsekvent genomförd pris- sättning enligt principen om likformigt gränsskydd skulle innebära en ändrad relation mellan priserna på fodersäd och vissa animalier, främst fläsk, ägg

och broiler. Denna relation är nyckeln till animalieproduktionens lönsamhet och produktionen är mycket känslig för fodersädsprisernas nivå. Blir denna gynnsam, sväller animalieproduktionen hastigt och blir den ogynnsam, går den relativt fort tillbaka. Denna fråga kom- pliceras av att produktionen till stor del ombesörjs av två typer av produ— center, dels producenter med små be- sättningar, dels producenter med en liöggradigt rationaliserad produktion och stora besättningar. Visserligen finns många producenter i ett mellanläge, men de båda yttergrupperna är dock starkt representerade (jfr kap. Xll i det följande).

Det är givet att om vissa grenar av animalieproduktionen i växande ut- sträckning överförs till specialiserade och effektiva storprodueenter så rycks en del av sysselsättningsunderlaget un— dan för de traditionella jordbruken med blandad produktion. Om arbets- kraften vid dessa på kort sikt inte har alternativa s_vsselsättningsmöjligheter och är bunden vid jordbruket av andra uppgifter, blir dess friställda tid av mycket litet värde. Detta kan över- gångsvis medföra svårigheter för vissa jordbrukare. Oaktat detta anser vi att produktionsstrukturen i jordbruket och vid jordbruksföretagen som sådana måste anpassas till en driftsinriktning, där man totalt för landet tillvaratar möjligheterna för varje särskild pro- duktionsgren att driva en effektiv och billig produktion. Strukturen i jord bruket bör härvid inriktas mot en an- passning till en betydande grad av spe- cialisering på olika områden.

Vad gäller avvägningen mellan foder— sädspriset och priserna på animaliska produkter synes det ofrånkomligt att denna avvägning med hänsyn till pro- duktionens känslighet för prisföränd- ringar alltid måste komma att rymma

ett stort moment av markn-adsanpass- ning. Som redan nämnts är denna pris- relation på världsmarknaden betydligt gynnsammare för animalieproduktion än vad som i allmänhet varit fallet i Sverige. I EEC-länderna är relationen till fodersädspriserna i regel dock mind— re gynnsam för animalieproduktion än i Sverige.

En anpassning av prisrelationerna mellan fodersäd samt fläsk, ägg och broiler till världsmarknadens relatio- ner skulle som tidigare nämnts ge en mycket stark ansvällning av fläsk-, ägg- och broilerproduktionen i Sverige. Det är emellertid mycket tveksamt om här- vid uppkommande överskott skulle kun- na avsättas till de gängse världsmark- nadsnoteringarna. Vinsterna av en så- dan produktionsomläggning skulle inte heller motväga de svårigheter, som den uppenbarligen måste komma att för- orsaka i både EFTA- och EEC—samman- hang. Däremot förefaller det samhälls— ekonomiskt riktigt att för dessa anima- lieprodukter ligga på en relativt hög självförsörjningsgrad.

En särskild prisavvägningsfråga ut- gör prissättningen på mjölk och mejeri- produkter. Som närmare skall behand- las i kapitel XII har för smöret kunnat tillämpas ett förhållandevis lågt pris med hjälp av inkomster av avgifter som tagits ut på konsumtionsmjölk, grädde och ost. Om utjämningsförfarandet helt avskaffas, skulle smöret _ om produ- centpriset för mjölk förutsätts vara i stort sett oförändrat — kräva ett excep- tionellt högt gränsskydd mot konkurren- sen från utländskt smör, eftersom detta säljs till speciellt låga priser på världs- marknaden. En annan möjlighet är att tillämpa ett likformigt gränsskydd för smör och bibehålla utjämningsförfaran— det i erforderlig omfattning med hän- syn till behovet av avsättningsutrymme. Vi har, som närmare framgår av kapi—

tel XII, stannat för att förorda att hu— vuddelen av utjämningsförfarandet suc- cessivt avskaffas.

I vissa sammanhang har ifrågasatts att priserna på jordbruksprodukter skulle fastställas med hjälp av närings- fysiologiska normer. Enligt vår mening är en sådan utgångspunkt inte möjlig eller lämplig då producentpriserna skall fastställas. Näringsfysiologiska syn- punkter bör, om så anses önskvärt, i stället beaktas genom beskattning eller subventioner—ing av konsumtionen.

6. Sammanfattning av förslagen

I sammanfattning kan de förordade riktlinjerna för avvägningen av prisrela- tionerna uttryckas enligt följande.

1. Inom ramen för de krav som ställs av produktionsberedskapen för olika varor bör eftersträvas en anpassning av prisrelationerna inom landet till världsmarknadens. Målsättningen bör vara att eftersträva ett i stort sett lik- formigt gränsskydd. Innebörden härav kan på längre sikt beräknas bli att er- forderlig import koncentreras till vege- tabiliska produkter, medan för de ani- maliska produkterna tillämpas i det när- maste full självförsörjning.

2. En mer långsiktig prisavvägning bör eftersträvas. Till grund för prisav- vägningen bör ligga en plan, vars hu- vuddrag fastställts av statsmakterna. Detaljutformningen av planen bör ske efter Överläggningar mellan företrädare för jordbruket och staten såsom anges. i kapitel X. Planen för prisavvägningen bör gälla 5_10 år, men bör successivt revideras. En förutsättning för att pris- avvägningen skall kunna ske planenligt är att inte överskottsproduktion, som är svår att avsätta, föreligger. Som ett första led i övergången till en plan för prisrelationerna på längre sikt bör där- för eftersträvas en begränsning av pro— duktionen på sådana punkter.

KAPITEL X

Prisregleringens utformning

1. Valet av prislinje

A. Inledning Beroende på i vilken utsträckning prisstödet till jordbruket tillåts slå ige- nom i konsumentpriserna på livsmedel brukar man tala om högpris-, lågpris- och mellanprislinjesystem i den jord- brukspolitiska debatten.

Vid en högprislinje avskärmar man hemmamarknaden från världsmark- nadspriserna genom kvantitativa import- restriktioner, tullar, importavgifter o. (1. Man kan härigenom upprätthålla en producentprisnivå inom landet, som är högre än den skulle vara vid fri import till världsmarknadspriserna. Konsu- mentpriserna blir givetvis också högre än om importen vore fri. Kostnaden för jordbruksstödet bärs i första hand av konsumenterna i förhållande till deras konsumtion av jordbruksprodukter.Låg- prislinjen innebär, om den är generell, att priserna i internationell handel får slå igenom på den inhemska markna- den, dvs. något gränsskydvd upprätthålls inte. Producenterna får i regel subven- tioner (pristillägg) i någon form, mot- svarande skillnaden mellan de priser de anses böra erhålla och den prisnivå som bildas inom landet på grundval av världsmarknadspriserna. Kostnaden för jordbruksstödet brukar i detta fall be— stridas via statsbudgeten och bäras av konsumenterna via skatterna. Mellan— prislinje innebär en blandning av nu nämnda system. Priserna inom landet är högre än vid fri import men ej så

höga som behövs för att upprätthålla en viss producentprisnivå inom landet. Skillnaden mellan de eftersträvade och de faktiskt uppnådda producentpriser- na utfylls av staten genom tilläggsbetal- ningar. Tilläggsbetalningarna och där- med kostnaden över statsbudgeten blir i detta fall ej så höga som vid en ren- odlad lågprislinje, men konsumentpri- serna blir å andra sidan högre.

Förutom den nämnda generella låg- prislinjen brukar man ibland tala om industriell lågprislinje, vilket innebär att den industri som framställer produk- ter som ej omfattas av jordbruksregle- ringen får tillgång till jordbruksråvaror till världsmarknadspriser. Frågan om en industriell lågprislinje har aktualise- rats av den avtrappning av tullskyddet, som ägt rum inom ramen för EFTA för andra än jordbruksreglenade industri— produkter. Om det ursprungliga tull- skyddet som avtrappas avvägts med hänsyn till fördyringen av industrins råvaror på grund .av jordbruksregle- ringen, kan vid en avtrappning ett sned- vridet konkurrensläge uppkomma gent— emot utländsk industri, ifall denna får sina råvaror på en marknad med ett lägre skydd än det svenska. I Sverige tillämpas en industriell lågprislinje för socker, glykos, fettvaror, mjölk, mjöl och ägg, som används vid tillverkning av choklad, konfektyrer, biscuits, wa- fers, senap, såser, soppor och vissa fiskkonserver. Ett liknande förfarande tillämpas för vissa stärkelseprodukter och äggalbumin.

Valet av prislinje är i första hand en regleringsteknisk fråga, som inte har med jordbruksstödets omfattning att göra. Det bör vidare nämnas att skillna— den i konsumentprisnivån för egentliga jordbruksprodukter vid en högprislinje och en lågprislinje vid ett jordbruks- stöd av ungefär nuvarande omfattning kan överslagsvis beräknas uppgå till ca 20 %. Därvid har förutsatts att kost- naderna för pristillägg vid lågprislin- je helt finansieras med direkta skatter. Om i stället indirekta skatter används, t.ex. en generell höjning av omsätt— ningsskatten, blir skillnaden i konsu- mentprisnivån vid en hög- resp. en låg- prislinje givetvis mindre.

B. Det tekniska genomförandet av olika prislinje:

Ilögprislinje

Vid högprissystem skyddas prisnivån inom landet genom att antingen impor- ten påläggs avgifter eller tullar eller ge- nom att importens inflytande på pris- bildningen begränsas genom kvantitati- va importrestriktioner, statliga import- monopol, inmalnings- och inblandnings- tvång eller genom en kombination av nu nämnda ingrepp. Importreglering bru- kar kombineras med olika slag av mark- nadsregleringar för att den avsedda prisnivån inom landet skall kunna upp- nås. Här avses t. ex. lagringsstöd, an— vändning av överskottskvantiteter till annat än livsmedel samt produktions- kontroll.

Högprislinje tillämpas med enstaka undantag i alla de industriländer där jordbruksreglering upprätthålls och den tekniska utformningen av prisstödet vi- sar många varianter. Följande katalo- gisering ansluter till en inom OEEC1 gjord sammanställning av de förekom- mande huvudformerna för prisstöd och marknadsreglering. Grupperingen utgår från graden av precisering av den öns-

kade producentprisnivån. De angivna systemen för reglering av producent- priserna förutsätter mer eller mindre långtgående begränsning av importen av jordbruksprodukter.

Fasta producentpriser. Härmed avses att hela produktionen (i praktiken of- tast : skörden) säljs till ett och samma fastställda pris.

Exempel härpå i svensk prisregle- ring är de priser som gäller vid kon— traktsodlingen av oljeväxter och socker- betor.

Stödpriser kallas priser, till vilka produkten när som helst kan erbjudas åt ett marknadsorgan. Karakteristiskt för denna pristyp är, att producenter— nia själva bestämmer om och när pro- dukten skall hembjudas, ej marknads- organet eller staten.

En variant härav är inlösenpriser, till vilka producenterna kan sälja sin produkt vid slutet av säsongen, med på- följd att ingen försäljning sker till lägre priser (frånsett lagrings- och ränte- kostnader).

I Sverige tillämpas för närvarande denna senare variant för brödsäd. I sin huvudform har pristypen sin mest kända tillämpning i Förenta Staterna.

System med prisgränser. Marknads- priserna tillåts fluktuera mellan vissa prisgränser. Om marknadspriserna fal- ler under den nedre gränsen eller över- stiger den övre, vidtas åtgärder.

Det sedan hösten 1956 i Sverige till- lämpadc prissättningssystemet faller under denna rubrik.

Riktpriser brukiar uppställas med syf- te att realiseras som ett genomsnitt för ett år. Under året kan marknadspriset fä fluktuera kring detta pris.

Det svenska prissättningssysteinet för kött och fläsk, sådant det utformades 1 Price and income policies. Second report of

the Ministerial Committee for Agriculture and Food, OEEC 1957.

enligt 1947 års riksdagsbeslut, föll när- mast under denna kategori.

Interventionspris brukar det pris kal- las, som fastställs vid eller nära ett önskvärt marknadspris och som inte tillåts falla under detta. Priset får fritt röra sig uppåt. Skillnaden mellan inter- ventionspriser och stödpriser ligger i att vid interventionspris bestämmer marknadsorganisationen hur och när stödåtgärder skall företas.

Den vanligaste formen av stödåtgärd är att marknadsorganet går in på mark- naden och köper produkten tills den av- sedda prisnivån uppnåtts. De uppköpta kvantiteterna kan lagras och utsläppas på marknaden, när prisnivån åter stigit.

Minimistödpris brukar innebära ett stöd för en mycket låg prisnivå. Avsik— ten är att marknadsorganet genom köp till detta pris skall ha möjlighet för- hindra att marknaden totalt faller sam- man.

Lågprislinje

För att fördela subventioner eller pris- tillägg till producenterna vid en lågpris- linje kan tänkas följande metoder, näm- ligen kvittosystem, arealbidragsmeto— der, deklarationsmetoder samt kombina- tioner av dessa.

Kvittosystem tillämpas för flertalet varor i Storbritannien, som är det enda land med en mer konsekvent genomförd lågprislinje. Systemet innebär att jord- brukaren vid försäljning (eller besikt- ning av varan) erhåller kvitton, mot vilka regleringsorganet direkt eller via jordbrukets marknadsorganisationer ut- betalar pristillägg. Systemet innebär alltså att pristillägg i stort sett endast utbetalas på marknadsförda kvantiteter. Tilläggsbetalningarna utgår i efterskott som skillnaden mellan den eftersträva- de och den uppnådda producentpris— nivån för varje enskild produkt, eller ut- betalas preliminärt vid varje försälj-

ning, varefter slutreglering sker efter periodens slut. Prisstödet utgår som en kollektiv garanti, dvs. tilläggsbetalning- en är lika för alla oberoende av det marknadspris som den enskilde produ— centen erhållit.

För .att fungera tillfredsställande mås- te systemet tillåta kontroll ur två syn- punkter, dels att kvitton utställs en- dast mot faktiskt skedda leveranser, dels att den levererade kvantiteten är bi- dragsberättigad, dvs. ej importerad el- ler redan tidigare såld mot inlösenbart kvitto. Det bör påpekas att kontrollen, även om den är tekniskt fullt möjlig, i de flesta fall kräver en ganska omfat- tande administrativ apparat. Med den starka koncentration av uppsamlingen till de producentkooperativa organisa- tionerna, som för flertalet produkter numera råder i Sverige, torde de admi- nistrativa svårigheterna dock vara möj- liga att bemästra.

Problem uppstår vid användning av ett tilläggsbetalningssystem enligt kvit— tometoden, om någon mer betydan- de del av produktionen inte marknads- förs. Detta är i Sverige fallet med foder- medlen. Att genomföra tilläggsbetal- ningar även för icke marknadsförd vara stöter på svårigheter. Det är praktiskt omöjligt att utöva någon kontroll över de avsevärda kvantiteter fodersäd, som produceras för användning på den egna brukningsenheten. Att lämna fodersäds- produktionen helt utan stöd skulle in- nebära, att det i mycket stor utsträck- ning skulle bli fördelaktigare att impor- tera fodersäd och odla brödsäd e. dyl. på de friställda arealerna. Detta skulle i sin tur leda till sannolikt svåravsätt- bara överskott av brödsäd.

I Storbritannien tillämpas ett system med tilläggsbetalningar, som utgår per arealenhet odlad fodersäd. Mot detta system talar dock att det kan medföra att jordar kvarhålls i jordbruksdrift,

vilka bättre skulle lämpa sig för annan användning. Systemet skulle strida mot strävandena till strukturrationalisering. I fråga om den närmare utformningen av ett arealtillägg med möjlighet till differentiering efter jordens avkastning i olika områden hänvisas till vad som anförs om arealbidnagsmetoden i det följande.

Vad som sägs om fodersäd gäller i än högre grad vallodling och annan foderproduktion. Härvid uppkommer dessutom gränsdragningsproblem mot t. ex. betesmark, äng och obrukad åker. Om stödet åt fodersädsodlingen lämnas som någon form »av tilläggsbetalning, blir man nödsakad att även ge pristill- lägg åt odlingen av övriga fodermedel. För närvarande åtnjuter denna inget skydd. Detta sammanhänger med att transportsvårigheterna utestänger im- porten, samtidigt som gränsskyddet för fodersäd pressar upp dennas prisnivå till en sådan höjd, att odling av andra fodermedel i viss utsträckning blir lön- sam. En konkurrens mellan fodersäd och vallodling till världsmarknadspri- ser, samtidigt som blott fodersäden er- hölle pristillägg, skulle vara ogörlig.

Även för matpotatis och ägg torde systemet med pristillägg mot kvitton på den saluförda kvantiteten vara svår- genomförbart i Sverige. Försäljningen från jordbrukarna sker på mycket va- rierande vägar och för många av dessa torde kontrollmöjligheterna vara ytter- ligt små. En koncentration av handeln är dock på väg även inom dessa om- råden.

Arealbidragsmetoden innebär att ut— fyllnaden mellan den uppnådda och den eftersträvade prisnivån till jord- brukarna lämnas per varealenhet.

Bidraget kan antingen avses vara en inkomstgaranti Och utgå enhetligt obe- roende av odlingsinriktning eller vari- eras efter denna och anknytas direkt till

Beräkningen av bidragets storlek per arealenhet kan ske med hjälp av en arealklassificering i någorlunda propor- tion till produktiviteten eller utifrån andra kriterier. Den mest långtgående uppdelningen på olika områden med avseende på avkastning kan erhållas från de normalskördeberäkningar, som i skördeskadeskyddssystemet ligger till grund för skadebedömningarna. Vid dessa beräkningar är landet indelat i ungefär 400 områden.

Arealbidragsmetoden anknyter till vegetabilieprodukterna. Frågan om stö— det till animalieproduktionen kan lösas på varierande sätt. En arealbidragsme- tod för vegetabilier kan kombineras med t. ex. ett kvittosystem för animalier eller, om den rena lågprislinjen frångås, någon form av gränsskydd.

Animalieprodukterna kan även ute- slutas från tilläggsbetalningssystemet, varvid hela det avsedda stödet åt jord- bruket lämnas i form av arealtillägg. Detta förutsätter att fodermedlen där— igenom förbilligas så mycket, att en animalieproduktion till världsmark- nadspriscr blir lönande. För vissa vik- tigare produkter är det inte uteslutet att så skulle kunna bli fallet. Blir det ej fallet, medför systemet en övergång från auimalie- till vegetabilieproduk- tion.

Det bör tilläggas att vid ett system med bidrag endast till vegetabiliepro- duktionen kommer de 5. k. fläsk- och äggfabrikerna att stå helt utanför jord— bruksstödet.

Principen för deklarationsmetoden är att tilläggsbetalningen skall utgå som en klumpsumma, beräknad som en viss procent av kontanta inkomster av för- sålda jordbruksprodukter och av natu- raförmåner efter avdrag för inköpta jordbruksprodukter och andra foder- medel. Metoden bygger på den s.k. kon—

tantprincipen för självdeklaration av jordbruksinkomst med den utformning (len har i Sverige. Denna princip till- lämpas för den alldeles övervägande de- len av jordbrukarnas deklarationer. Pro- centsatsen kan vara enhetlig för alla pro— dukter eller varieras, beroende på de normer för att bestämma prisrelationer- na, som fastställs. Procentsatsen beräk- nas för ett år i taget som det tillägg, som skulle ha erfordrats till de under det gångna året rådande världsmarknads- priserna, för att målsättningen för pris- politiken skulle ha uppnåtts. Härigenom uppkommer drygt ett års eftersläpning med utbetalningen, men detta torde del- vis kunna avhjälpas genom att det första årets utbetalning vid övergången till systemet baseras på den för det gångna året deklarerade försäljningen och för- brukningen, respektive inköpen. Vid starka svängningar i världsmarknads— priserna såsom under åren 1962—64 kan emellertid systemet leda till ojämn- heter i inkomstutvecklingen.

Kontrollen av tilläggsbetalningssyste- met kan bedrivas i samarbete med eller av taxeringsmyndigheterna. Givetvis er- fordras även för detta system en viss administrativ apparat med bl. a. utvid- gade resurser för taxeringsmyndigheter— na, men den torde bli väsentligt mindre. än vid övriga system. Frestelsen att falskdeklarera borde minska starkt vid detta system, eftersom inkomstskatten för flertalet jordbrukare marginellt tor- de bli av ungefär samma storleksord- ning som tilläggsbetalningen. Vid ett större försäljningsbelopp ökar visserli- gen tilläggsbetalningen, men samtidigt höjs även inkomstskatten. Utgiftssidan måste ju under alla förhållanden kon- trolleras av taxeringsmyndigheterna för att inkomstskatten skall bli riktigt upp- tagen.

Med denna metod kan även problemet med bidrag till foderproduktionen lösas.

Genom att det är nettoinkomsten som är bidragsberättigad, blir det inte så- som vid kvittosystemet en fördel att ut- byta foderodlingen mot brödsäd, olje- växter, sockerbetor eller andra produk- ter för vilka tilläggsbetalning utgår och köpa billig fodersäd på världsmarkna— den för animalieproduktionen. Inte hel- ler bereder tilläggsbetalning för potatis och ägg svårigheter såsom vid kvitto- systemet. Metoden medför emellertid, att exporten automatiskt subventioneras.

C. Diskussionen kring de olika prislinje- systemen Inom de internationella organisationer- na har man inte uttryckligen tagit ställ— ning för eller emot det ena eller andra systemet. Sålunda har t. ex. de inom OEEC (OECD) sedan 1956 årligen framlagda resultaten av länderförhören tillsammans med rekommendationer för medlemmarnas fortsatta jordbrukspoli- tik varit hållna i ganska allmänna orda- lag. Man har emellertid starkt framhål— lit, att medlemsländerna med vederbör- lig hänsyn till sina speciella utgångs- punkter och förhållanden bör välja reg- leringssystem, som så litet som möj— ligt hindrar det fria varuutbytet mellan länderna. En diskussion av lågprissys— temets fördelar återfinns i en rapport från en inom GATT tillsatt kommitté, med professor Gottfried von Haberler som ordförande. Rapporten lämnades år 1958.2

Det i Storbritannien tillämpade till- läggsbetalningssystemet betecknades därvid som mest förenligt med GATT:s strävanden för liberalisering och expan- sion av den internationella handeln med jordbruksprodukter. Bland lågpris- linjens förtjänster framhölls vidare, att det stöd som man avser att ge jordbru— ket kommer att synas i statsbudgeten och kommer att stå under budgetre-

2 Trends in international trade, GATT 1958.

vision och -kontroll. Detta ansåg man kunna utöva ett modererande inflytan- de på graden av skydd. Genom de lägre priserna till konsumenterna kunde vi- dare lågprislinjen i vissa fall tänkas höja konsumtionen. Därigenom skulle den totala efterfrågan på livsmedel bli större och ett relativt lägre skydd er- fordras med lågprislinjen än med hög- prislinjen för att uppnå ett givet to— talt stöd till jordbruket. Expertgruppen erkände emellertid att det fanns prak- tiska problem, vilka kunde komplice- ra övergången från högpris- till lågpris- linje. Bl. a. nämndes att administratio- nen av ett system med tilläggsbetal- ningar kan framkalla svårigheter i fråga om varor, där produktionen är spridd och inte passerar genom några centra— liserande marknadskanaler. Lågprislin- jen kräver vidare finansiering genom beskattning. Detta är lättast att genom- föra i sådana länder som Storbritan- nien, där en relativt mindre del av livs- medlen produceras inom landet och därför relativt sett mindre summor be- höver tas i anspråk.

Gruppens rekommendation av låg- prislinjen har inte stått oemotsagd utan har blivit föremål för viss kritik dels från andra experter, dels officiellt från olika medlemsländer. Det har därvid framhållits, att lågprislinjen inte auto- matiskt är mer frihandelsvänlig än hög- prislinjen. Även i den 5:e rapporten från OEEC om jordbrukspolitiken3 framskymtar sådana tankegångar. Man hänvisar i detta sammanhang till en FAO-publikatio-n4, där för— och nack- delarna av olika prisstödssystem när- mare utvecklats av två grupper FAO- experter. Definitiv ställning till syste- met tas inte i rapporten. Bedömningen ansågs böra bero på förhållandena i varje enskilt land.

FAO-grupperna konstaterar, att även om ett system med tilläggsbetalningar

är synnerligen lämpligt för att undvika direkt importkontroll — vilken anses särskilt ogynnsam ur handelssynpunkt -— och begränsning av konsumtionen på grund av högre detaljhandelspriser, så kan det lika väl som andra pris- regleringssystem framkalla en större produktion än som är ekonomiskt för- svarligt och därmed verka hämmande på den internationella handeln. Denna effekt sammanhänger nämligen mer med prisstödets höjd än med dess ut- formning. Vidare anser man att syste- met med tilläggsbetalningar ej är lätt att tillämpa där den inhemska produk- tionen till större delen täcker konsum- tionen eller lämnar överskott till ex- port. I dessa fall blir det stöd, som skall lämnas jordbruket via statsbudge- ten, relativt högt. Ett system med till— läggsbetalningar utgående på hela den saluförda produktionen innebär vidare, att vid exportöverskott exporten auto— matiskt subventioneras.

Genom att kostnaderna för jordbruks- stödet övervältras från konsumenter av jordbruksprodukter till skattebetalare, kan särskilt vid finansiering genom ett progressivt skattesystem lågprislinjen medföra en högre konsumtion av livsmedel än andra stödsystem. Ex- pertgruppen varnar dock för att över- driva denna inverkan i utvecklade länder med redan hög konsumtions- nivå. I dessa länder tenderar vida- re förädlings- och transportkostna- der samt marginaler att utgöra en ökad andel i detaljpriserna på livsmedel, var- för förändringar i råvarukostnaden får mindre effekt på konsumtionens stor— lek. Man anser dock att systemets läg- re konsumentpriser främjar övergången från vegetabiliska till högvärdiga ani-

3 Trends in agricultural policies since 1955, OEEC 1961. ' An enquiry into the problems of agricultural price stabilization and support policies, FAO 1960.

maliska livsmedel. För de senare varor- na är efterfrågeelasticiteten jämförelse— vis hög. FAO-experterna framhåller slutligen att en ökning av jordbruks- stödet vid en lågprislinje ej bör påver- ka livsmedelspriserna (under förutsätt- ning att finansieringen av tilläggsbe- talningarna ej sker genom en omsätt- nings-skatt) och därför ej ge upphov till krav på lönekompensationer med risk för inflationsspiral.

Under senare år har den internatio- nella diskussionen förskjutits från for- merna för jordhruksstödet till stödets omfattning. Som framgår av kapitel AleI har vid förhandlingarna inom ramen för Kennedyrundan från bl .a. EEC:s sida hävdats, att förhandlingar- na i första hand bör syfta till att åstadkomma en bindning av det totala jordbruksstödet för respektive produkt.

Den svenska officiella diskussionen om lågprislinje kontra högprislinje är i stort sett begränsad till 1942 års jord- brukskommitté. I sitt betänkande (SOU 1946: 42 och 46) övervägde kommittén först möjligheterna ur regleringsteknis- ka synpunkter att överhuvudtaget till- lämpa lågprislinjen. Kommittén kom därvid till den slutsatsen, att en ren- odlad lågprislinje ej gick att genomföra för fodermedel och brödsäd. För ägg och matpotatis syntes lågprislinjen knappast tekniskt framkomlig, medan den i fråga om kött och fläsk möjligen kunde tillämpas, dock med betydande svårigheter. Utan svårigheter gick den att genomföra för mjölk och mejeripro- dukter, fabrikspotatis, sockerbetor och oljeväxter. Kommittén utgick härvid från att lågprislinjen skulle utformas i likhet med det i Storbritannien nu till- lämpade kvittosystemet.

Jordbrukskommittén kom härefter in på de handelspolitiska synpunkterna på olika prissystem och anförde, att i den internationella handelspolitiken syntes

en fri världshandel komma att eftersträ- vas. En renodlad lågprislinje, som läm- nade handeln helt utan restriktioner, kunde kanske tyckas stå bäst i överens- stämmelse med dessa strävanden. En- ligt kommittén fick man emellertid ej bortse från att det i realiteten ej före— låg så stor skillnad mellan en hög- och en lågprislinje. I båda fallen upprätt— höll man en större jordbruksproduk- tion än som skulle vara möjlig vid vär]dsmarknadsprisnivå. Båda systemen syftade alltså till att eliminera utländsk konkurrens.

Jordbrukskommittén kom därför till den slutsatsen, att eftersom reglerings- tekniska skäl talade mot en lågprislinje och handelspolitiska skäl ej talade star- kare mot en importreglering än mot ett system med pristillägg, borde det svens- ka jordbruket i huvudsak stödjas ge— nom importregleringar för viktigare jordbruksprodukter.

Sedan man fastslagit detta, diskute- rade kommittén i vad mån det kunde vara önskvärt att, även om man uppe- höll en sådan reglering för jordbruks- produkter i allmänhet, tillämpa en låg- prislinje eller en mellanprislinje för vissa varor. Linjevalet ansågs därvid böra avgöras av sociala, näringsfysiolo- giska och i sista hand statsfinansiella skäl. En omständighet, som även till- mättes viss betydelse, var att det av psykologiska skäl ansågs önskvärt att stödet åt jordbruket lämnades så att producenterna i största möjliga ut- sträckning fick ta ut den verkliga kost- naden direkt av konsumenterna. Att lämna stödet via budgeten menade kom- mittén skulle lätt kunna vålla missför- stånd och irritation hos bägge parter.

Vad som ur näringsfysiologiska och sociala synpunkter borde eftersträvas var en ökning av konsumtionen av s. k. skyddsfödoämnen (mjölk, mejeripro— dukter, ägg och kött) bland de lägsta

inkomsttagarua. Detta ansåg man emel- lertid kunna lättare åstadkommas ge— nom livsmedelsrabatter till de lägsta inkomsttagarna än genom en sänkning av den allmänna konsumentprisnivån. För de födoämnen det här var fråga om kunde vidare enligt kommittén ett system med pristillägg endast med svä- righet tekniskt genomföras (med un- dantag av mjölk och mejeriprodukter).

De statsfinansiella skälen för eller mot lågprislinjen tog jordbrukskom- mittén inte ställning till.

Även jordbruksprisutredningen disku- terade frågan om en hög— ochlågprislinje men avfärdade i sitt betänkande (SOU 1954: 39) lågprislinjen utan annan mo- tivering än en hänvisning till 1942 års jordhrukskmnmitté.

D. Olika prislinjers förenlighet med interna- tionella åtaganden

Genom Sveriges deltagande i olika in— ternationella organisationer har landet åtagit sig att följa vissa mer eller mind- re bindande regler och rekommendatio- ner med avseende på jordbrukspoliti— ken. I första hand är det bestämmel- ser utformade inom GATT, OECD och EFTA som härvid är av betydelse. I fråga om innebörden av dessa bestäm- melser vill vi hänvisa till kapitel A: III.

På det internationella planet har den nuvarande jordbruksregleringen med- fört svårigheter i framför allt tre av- seenden. För det första kan den höga införselavgiftsnivån för vissa varor rent allmänt sägas vara en belastning i internationella handelssammanhang. Vidare har Sverige haft och har allt- jämt en belastning gentemot GATT när det gäller den kvantitativa importregle- ring, som upprätthålls för vissa produk- ter gentemot dollarområdet. Slutligen bör nämnas, att den subventionering av exporten som kan ske inom ramen

för nuvarande prissystem under vissa speciella omständigheter kan komma i konflikt med såväl EFTAzs som GATT:s regler på området. Sistnämn- da förhållande har dock inte i och för sig att göra med den i Sverige tilläm- pade högprislinjen. Motsvarande svå- righeter kan bli aktuella även vid ett lågprislinjesystem.

Frågan om vilket prislinjesystem som är lättast att förena med de olika åta- ganden som gäller på det internationel- la planet kan icke entydigt besvaras. Oftast är ju regler och rekommendatio- ner mycket vagt och allmänt hållna, vilket gör att möjligheterna till en »elastisk» tolkning är mycket stora. Ge- nerellt sett kan visserligen sägas, att huvudsyftet för jordbrukssamarbetet in- om såväl GATT som OECD och EFTA är att underlätta handeln med jord- bruksprodukter, vilket gör att sådana företeelser som tullar och införselav- gifter, kvantitativa importrestriktioner samt exportsubventioner särskilt kom- mit i blickpunkten. Dylika former av stöd till producenter inom landet in- går ju som en mer eller mindre nöd- vändig beståndsdel i ett högprissystem, medan man vid en genomförd lågpris- linje inte har något egentligt behov av att tillgripa exempelvis tullar eller di- rekta exportsubventioner. Som fram- gått av ett tidigare avsnitt var lågpris- linjen åtminstone under ett tidigare skede av GATT:s respektive OEEC:s verksamhet betydligt mindre utsatt för kritik än högprislinjen och ansågs lät- tare att anpassa till olika internationella regler och rekommendationer. Under senare år har emellertid som tidigare framhållits en markerad omsvängning gjort sig gällande i riktning mot en mer likartad bedömning av gränsskydd och andra producentstödjande åtgär- der liksom även av indirekta och direk- ta exportsubventioner.

Flertalet av de skäl, som tidigare ta- lade för att en lågprislinje skulle vara lättare att förena med gällande åtagan- den på det internationella planet, har därför bortfallit. Med den tendens som nu alltmer gör sig gällande att se på de jordbrukspolitiska åtgärdernas reel- la effekt på det internationella handels- utbytet är det t. ex. ingalunda givet, att man vid en lågprislinje har lättare än vid en högprislinje att uppfylla reg- ler och rekommendationer i fråga om exportsubventioner.

En faktor i sammanhanget som inte bör glömmas bort är slutligen att man inom ramen för Kennedy-förhandling- arna avser att på längre sikt angripa dels den speciella aspekt av jordbrukets internationella avsättningsproblem, som skapats genom de nedtryckta världs- marknadsprisnivåerna som saknar rela— tion till produktionskostnaderna i främst de länder som har ett högt gränsskydd, dels problemet med den icke köpkrafti- ga efterfrågan. Detta avses skola ske genom en serie världsvida avtal för vik- tigare produkter. En strävan skulle här— vid vara att låta den mer köpkraftiga efterfrågan från industriländerna täckas på världsmarknaden till högre priser än de nuvarande världsmarknadspriser- na. För att ej stimulera till överproduk— tion skulle emellertid vinsterna härav ej få medföra högre producentpriser utan de skulle i stället användas för kraftiga prisnedsättningar vid avsätt- ning till länder med otillfredsställd, ic. ke köpkraftig efterfrågan.

E. Diskussion av kostnaderna vid olika prislinjer

Vid import av jordbruksvaror till Sve- rige betalas införselavgift och i en del fall även s. k. kompensationsavgift. In- förselavgiften utgör det primära gräns- skyddet för varorna, medan kompensa- tionsavgiften upptas för att gränsskyd-

det och därmed prisnivän inte skall reduceras med samma belopp som de olika interna regleringsavgifter, vilka uttas för att bl. a. finansiera exportför- luster.

Vid en renodlad lågprislinje i Sverige skulle införselavgifterna helt slopas. De priser som gäller vid import skulle slå igenom och medföra att producentpri- serna inom landet skulle få sänkas till motsvarande nivå. Om jordbrukarna skulle tillförsäkras samma inkomster som tidigare, skulle detta kräva, att de tillfördes ett belopp motsvarande inför- selavgifterna multiplicerade med pro- duktionsvolymen reducerat med visst belopp för exporterade kvantiteter. En beräkning på grundval av en to- tal produktion i huvudsak enligt en normalkalkyl och införselavgiftsnivån (exkl. kompensationsavgifter) under sista kvartalet 1965 ger ett värde av nära 1 700 milj. kr. Siffran ger en viss uppfattning om storleksordningen av tilläggsbetalningarna under ett år vid en konsekvent lågprislinje, om man an— tar att tilläggsbetalningarna skall avse hela produktionen. Det angivna belop- pet är givetvis helt beroende av vil- ken produktionsvolym och fördelning av produktionen på varor med högt eller lågt gränsskydd man räknar med. Likaså ändras beloppet med importpri- serna, ty införselavgifterna är ju av- vägda med hänsyn till ett visst import- prisläge. Stiger världsmarknadspriser- na, minskar behovet av tilläggsbetal- ningar för att tillförsäkra jordbruket inom landet en viss prisnivå och vice versa.

Vid en fullständig lågprislinje utgår prisstödet till jordbruket helt i form av tilläggsbetalningar. Vid en mellan- prislinje skulle en del av stödet få formen av gränsskydd och en del ut- göras av tilläggsbetalningar. Som fram- går av kapitel A:XIV har i Sverige

tillämpats ett slags mellanprislinje, ef- tersom visst prisstöd utgått med hjälp av budgetmedel (mjölkpristillägg, leve- ranstillägg) respektive införselavgifts- medel. Detta slag av prisstöd har upp— gått till drygt 300 milj. kr eller drygt 15 % av det totala beräknade prisstö- det.

Det nu (våren 1966) gällande av- giftsskyddet uppgår till ca 60%, om det beräknas på importvärdet av pro- duktionen, och till ca en tredjedel, om avgifterna sätts i relation till värdet av produktionen räknat i inom landet gällande priser. En sänkning av import- avgifterna med t. ex. 25 % i ett mel- lanlinjealternativ skulle innebära att producentprisnivån inom landet skulle kunna sänkas med ca 10 % samt att ett belopp av storleksordningen 500 milj. kr skulle utgå i form av tilläggsbetal- ningar under förutsättning av oföränd- rat prisstöd. Effekten på prisnivån och storleken av erforderliga tilläggsbetal- ningar kan lätt beräknas för andra nu- meriskt bestämda avgiftsalternativ med hjälp av de nämnda sifferuppgifterna.

F. Utredningens överväganden i fråga om valet av prislinje

Som framgått av det föregående kan produktionen av jordbruksprodukter stödjas genom gränsskydd i form av in- förselavgifter, tullar e. dyl. (högprislin- je), genom statliga tilläggsbetalningar till producenterna (lågprislinje) eller genom en kombination av dessa bägge system (mellanprislinje). Med mellan- prislinje brukar förstås, att för samtliga .varor en del av stödet ges i form av gränsskydd och en del i form av till- läggsbetalningar. I och för sig kan det också tänkas att man för vissa varor tillämpar tilläggsbetalningar och för andra gränsskydd, vilket också om man så vill skulle kunna kallas för en mellan-

prislinje. Möjligheterna att genomföra ett sådant system begränsas emellertid i praktiken starkt av att utbytbarhet föreligger i fråga om konsumtionen av flertalet jordbruksvaror. Om låg- och högprissystem genomfördes för olika varor utan att hänsyn toges till utbyt- barheten, skulle en snedvridning av produktionsstrukturen, med samhälls- ekonomiska förluster som följd, kunna bli resultatet.

Syftet med de olika prissystemen är att möjliggöra för producenterna att erhålla högre intäkter av produktionen än de eljest skulle få. I låg- och mellan- prissystemen kombineras detta syfte ibland med önskemålet att den förhöjda producentprisnivån inom landet inte alls eller endast delvis skall slå ige- nom i konsumentpriserna på livsmedel.

Vid valet av prislinje ligger det nära till hands att ställa frågan, om detta val påverkar möjligheterna att uppnå de i tidigare sammanhang behandlade jord— brukspolitiska produktions- och ratio- naliseringsmålen. Enligt vad vi kunnat finna påverkas den totala produktio- nen av jordbruksvaror endast till en mindre del av valet av prislinje. Den do- minerande faktor som styr produktions— utvecklingen är vid i övrigt oförändrade förhållanden höjden av ersättningen för jordbruksprodukterna. Ett ekonomiskt stöd till jordbruksproduktionen verkar produktionsstimulerande vare sig ett låg- eller högprissystem används. Vid lika omfattning av stödet kan emeller- tid ett högprissystem medföra en viss extra produktionsstimulans jämfört med en lågprislinje. Orsaken härtill skulle vara, att många producenter torde be- trakta priser, som kan uppnås med hjälp av ett gränsskydd, som en säk— rare grund för produktion än en låg världsmarknadsprisnivå kompletterad med statliga pristillägg eller subventio- ner.

Även i fråga om rationaliseringsmå- let —— effektivast möjliga produktions- former _— anser vi valet av prislinje vara av mindre betydelse. Som tidigare framhållits i kapitlen om rationalise- ringsarbetet inom jordbruket, bidrar en stabil producentprisnivå till en kost- nadssänkande specialisering av produk- tionen. Det är emellertid möjligt att vid såväl hög- som lågprissystem vidta åt- gärder som motverkar, att kortsiktiga fluktuationer i utlandspriserna slår ige- nom på den inhemska marknaden. I fråga om lågprissystemen synes detta gå bäst att genomföra vid kvittometo- den. Vid lågprislinjer, som baseras på arealbidrags- eller deklarationssyste- men för tilläggsbetalningarna till pro- ducenterna, kan åtgärder för att mot- verka dylika prisfluktuationer innebära en extra administrativ belastning.

Lågprissystemen kan på längre sikt innebära risker ur rationaliseringssyn- punkt med hänsyn till att det i vissa fall kan bli svårt att utforma tilläggs- betalningarna till jordbrukarna utan att få in moment som kan verka konserve- rande på produktionsstrukturen inom jordbruket.

Enligt vår bedömning kan valet av prislinje sålunda knappast i någon stör- re grad väntas påverka produktions- och rationaliseringsutvecklingen. Hög- resp. lågprislinjesystem kan däremot Väntas få skilda konsekvenser främst när det gäller handelsutbytet med and- ra länder, det internationella ekonomis- ka samarbetet, konsumtionsinriktning- en, konkurrensförhållandena inom viss livsmedelsindustri, åtgången av admi— nistrativa resurser och redovisningen av kostnaden för jordbruksstödet.

Ett jordbruksstöd som har formen av en lågprislinje kan genom frånvaron av avgifter tänkas underlätta handelsut- bytet över gränserna med jordbrukspro- dukter och livsmedel. Ur denna syn-

punkt skulle ett lågprissystem vara att föredra. Som framgått av det föregåen- de är emellertid de jordbruksreglering- ar, som för närvarande tillämpas i Västeuropa, högprissystem, om man un- dan-tar Storbritanniens. Detta land har ett lågprissystem, som dock är modi- fierat på en del punkter i riktning mot ett högprissystem. Det förhållandet att högprissystem dominerar i Europa kan emellertid medföra att en övergång till ett lågprissystem i Sverige motverkar ett ökat handelsutbyte. Ett lågprissys- tem i Sverige kan nämligen innebära ett hinder, om ett utvidgat europeiskt ekonomiskt samarbete inneslutande jordbrukssektorn skall komma till stånd med Sverige som deltagare. Det är tro- ligt att EEC vid en eventuell svensk anknytning kommer att ställa som vill- kor att ett samarbete inom jordbruks- sektorn skall ske med utgångspunkt från EEC:s prisregleringssystem för jordbruksprodukter. Detta är som tidi- gare nämnts ett renodlat högprissystem. Inom EFTA har från dansk sida vid flera tillfällen föreslagits ett utökat sam— arbete på jordbruksområdet i form av svenska införselavgiftspreferenser vid import av jordbruksprodukter från Danmark. Storbritannien tillämpar vis— serligen lågprissystem för en del varor, men trycket från andra länder kan komma att medföra, att ett europeiskt handelssamarbete på jordbruksområdet baseras på att högprissystem används i deltagarländerna.

Låg— respektive högprissystem kan vi— dare beräknas inverka olika på kon- sumtionen av livsmedel och andra va- ror. En lågprislinje ger konsumenterna en lägre prisnivå för livsmedel i buti- ken, om kostnaderna för jordbruksstö- det finansieras skattevägen, t. ex. ge- nom direkta skatter eller genom en förhöjd omsättningsskatt på samtliga varor. Den lägre konsumentprisnivån

på livsmedel relativt andra varor inne- här, att framför allt lägre inkomsttaga- re får möjlighet att ändra sin livsme- delskonsumtion i riktning mot en kva— litativt bättre näringsstandard.

Lågprislinjen innebär normalt att stö- det ges direkt till producenterna. Vid högprissystem måste stödet ha som ut- gångspunkt de produkter som är före- mål för handel, dvs. i regel bearbetade jordbruksprodukter (exempelvis fläsk i stället för svin). Detta innebär att även den industri, som utför bearbet- ningen, kan komma att bli delaktig av det jordbrukspolitiska stödet om kon- kurrensen är bristfällig. Annan industri som använder jordbruksprodukter som råvara får vidare vid en lågprislinje köpa sina råvaror till priser, som är lägre än de råvarupriser som beta- las av konkurrerande utländsk industri i högprisländer. Vid högprissystem brukar bl. a. vid tullavtrappningar åt- gärder vidtas så att industrier, som an- vänder av jordbruksregleringen fördy— rade råvaror men vilkas färdigproduk- ter faller utanför denna reglering, blir jämställda med konkurrerande ut- ländsk industri. Sådana anordningar kan dock i en del fall, t. ex. när anta- let tillverkare är stort, vara svåra att genomföra.

Kraven på administrativa insatser hänför sig vid högprislinjer främst till avgiftsuttaget vid införsel av livsmedel från utlandet. Vidare krävs administra- tiva åtgärder i samband med gränsdrag- ningen mellan industri- och jordbruks- varor samt för råvarukostnadsutjäm— ning till industrier, som använder jord- bruksprodukter som råvara vid pro- duktion av varor, som faller utanför jordbruksregleringen. Vid lågprissystem hänför sig de administrativa insatserna främst till fördelningen av tilläggsbe- talningarna till producenterna samt till kontrollen av att rätten till tilläggsbe—

talningar inte missbrukas. Om ett gräns- skydd skulle lämnas den förädlingsin- dustri, vars produkter nu ligger inom jordbruksregleringen, krävs även vid en lågprislinje administration av in- förseln av förädlade livsmedel. Denna kan emellertid beräknas vara mindre arbetskrävande än gränsskyddet vid en högprislinje, eftersom gränsskyddet till förädlingsindustrin kan förutsättas få formen av tullar.

För att bedöma om hög- eller låg- prislinjen är mest arbetskrävande ur administrativ synpunkt, krävs en jäm- förelse mellan i detalj utformade sys- tem. I Sverige har man erfarenheter när det gäller att administrera ett hög- prissystem men saknar för närvarande helt erfarenheter av lågprissystem. De erfarenheter som gjorts utomlands sy- nes närmast peka på att en lågprislinje är mer administrativt betungande än en högprislinje. Det förhållandet att i Sve— rige en så stor del av konsumtionen täcks med hjälp av produktion inom landet vid ett mycket stort antal jord— bruk synes tyda på att de utländska erfarenheterna skulle kunna gälla även här. En mellanprislinje kan i likhet med lågprissystemen beräknas vara rela- tivt arbetskrävande. Vid mellanprissys- tem krävs en administration för såväl tilläggsbetalningar som för avgiftsuttag. Kontrollen av tilläggsbetalningarna tor- de emellertid bli mindre arbetskrävan- de om beloppen är små i jämförelse med gränsskyddet.

Vid lågprissystem sker en synlig re— dovisning på statsbudgeten av kostna- den för jordbruksstödet. En sådan redo- visning medför att utgiften för jord- bruksstödet får konkurrera med andra utgifter på den statliga budgeten och bedömas med hänsyn till de samlade ekonomiska resurserna. Någon bedöm— ning av denna typ sker i regel ej vid tillämpningen av högprislinjer.

Belastningen på statsbudgetens ut- giftssida kan beräknas bli förhållande- vis stor, om en lågprislinje skulle ge- nomföras i Sverige. Orsaken härtill är bl. a. att i Sverige en mycket stor del av konsumtionen täcks genom produk- tion inom landet. Där lågprislinje tidi- gare prövats har denna andel varit be- tydligt mindre.

Vi har vid vår sammanfattande be- dömning av en lågprislinje respektive en högprislinje funnit väsentliga förde- lar och nackdelar hos båda. Ett ställ— ningstagande i prislinjefrågan anser vi emellertid i mycket hög grad måste gö— ras beroende av utvecklingen av det europeiska ekonomiska samarbetet. Mot denna bakgrund anser vi att prisstödet till jordbruket tills vidare i allt väsent— ligt bör ha formen av en högprislinje och sålunda utgå som ett gränsskydd. Härför talar också att för närvarande den huvudsakliga delen av konsumtio— en av jordbruksvaror täcks genom pro- duktion inom landet. Även om således en generell lågprislinje inte kan för- ordas i dagens läge, hindrar detta inte att lågprissystemet prövas i fråga om sådana varor, där självförsörjningsgra- den är låg och där substitutionsförhål- landet till andra varor inte hindrar att ett sådant stödsystem används. Värde- fulla erfarenheter av lågprissystemet skulle kunna vinnas på detta sätt. Frå- gan om övergång till en mer generell lågprislinje bör enligt vår mening prö- vas på nytt, om utvecklingen av det in- ternationella ekonomiska samarbetet och graden av självförsörjning medjord- bruksvaror inom landet skulle ge anled— ning härtill.

2. Gränsskyddets utformning

I kapitel A: XII har redogjorts för den jordbrukspolitiska utvecklingen sedan 1947. Härav framgår, att det prissätt-

ningssystem som nu tillämpas fick sin huvudsakliga utformning 1955/56. När :treårsavtalet slöts detta år, ingick i det- ta bl. a. att ett nytt prisregleringssy- stem skulle användas. De viktigaste änd- ringarna jämfört med tidigare system var den längre avtalsperioden (tidigare ettåriga avtal), en viss anknytning till prisutvecklingen på världsmarknaden samt att de kvantitativa importregle- ringarna till huvudsaklig del ersattes av införselavgifter, som ändrades vid utlösning av vissa spärregler.

I kapitel A: XIV har vidare redogjorts för huvuddragen i den nu gällande prisregleringens konstruktion. Av re- dogörelsen framgår att införselavgif- ter uttas på importerade jordbrukspro- dukter (livsmedel), fettråvaror samt fo- dermedel. Därjämte upptas i vissa fall 5. k. kompensationsavgifter på impor- terade varor. Sistnämnda avgifter ut- går för att producentprisnivån inte skall påverkas av de interna regleringsav— gifter som upptas på vissa jordbruks— produkter inom landet (förmalningsav- gifter, slaktdjursavgifter, mjölkavgifter m.m.). De interna avgifterna uttas främst för prisutjämning och för att finansiera exportförluster.

Införselavgifterna för de olika jord- bruksvarorna har under tre- och sex— årsavtalen och även därefter i princip varit fasta så länge prisnivån inom lan- det legat inom de s.k. prisgränserna. För varje vara har fastställts ett mitt- pris, vilket utgjort det i princip efter- strävade priset. Prisgränserna, en nedre och en övre, har fastställts för de olika varuslagen på sådant sätt att avstån— det mellan dem och mittpriset utgjort 10—15, i enstaka fall 20 % av nämnda pris. Införselavgiften har i ingångslä- get fastställts vid den nivå som krävts för att ge ett pris inom landet som motsvarar mittpriset (summan av im- portpris och införselavgift _ s.k. pris-

bevakningspris är i ingångsläget teo- retiskt lika med mittpriset). Om på grund av ändrade importpriser priset inom landet avvikit från mittpriset, har detta i princip ej medfört någon av- giftsändring så länge avvikelserna le- gat inom prisgränserna.

Två undantag har emellertid funnits från systemet med inom prisgränserna fasta införselavgifter. Genom utlösning av spärregler, som varit anknutna till utvecklingen av priserna på världsmark- naden och kostnaderna vid jordbruks- drift (treprocentsregeln) samt till ut- vecklingen av industriarbetarlönen (in- komstregeln), har införselavgifterna kunnat ändras även när priserna inom landet för flertalet produkter legat mel- lan prisgränserna. För fodermedel gäl- ler vidare överhuvudtaget inte några prisgränser. För dessa har i stället till- lämpats helt rörliga införselavgifter,

Införselavgifterna har uttagits med visst belopp per importerad kvantitet. Avgifterna har fastställts av prisregle- ringsmyndigheten, statens jordbruks- nämnd. Kungl. Maj:t och riksdagen har dock föreskrivit vissa maximibelopp för avgiftsuttaget.

När prisnivån inom landet för enskil- da produkter passerat prisgränserna, har införselavgifterna ändrats. Kvanti- tativa begränsningar av importen eller exporten har också enbart eller i före— ning med ändringar av införselavgifter- na kunnat vidtas för att återföra pris- nivån inom prisgränserna.

A. Fasta eller rörliga avgifter

Det nu gällande systemet med inom vissa gränser fasta införselavgifter till- kom för att prisnivån inom landet i viss mån skulle påverkas av prisutveckling- en på utlandsmarknaden. Om ett lik- formigt gränsskydd tillämpades, skulle influenserna från utlandsmarknaden

medföra att produktionen inom landet fördelade sig på sådana produkter där produktionskostnaderna jämfört med importpriserna var gynnsammast.

Vid import av industrivaror tilläm- pas ett helt fast gränsskydd (tullar). Motivet för att inte tillämpa ett fast gränsskydd även för jordbruksproduk- ter synes främst ha varit att världs- marknadspriserna bedömts variera star- kare för dessa än för flertalet industri- varor. De starka variationerna i pri— serna på jordbruksprodukter på världs- marknaden brukar tillskrivas jordbruks— produkternas egenskap av råvaror som framkommer vid en biologisk process, vilket medför att utbudet kan variera starkt vid växlande produktionsbeting- elser. På grund av varornas låga pris- elasticiteter blir prisvariationerna pro— portionellt större än utbudsvariationer- na. Vidare brukar som förklaring till prisvariationerna pekas på animalie- produkternas begränsade lagringsdug- lighet samt på att tillgången ofta över- stiger den köpkraftiga efterfrågan. De prisgränser och spärregler som finns i nu gällande gränsskyddssystem kan sägas ange den tolerans i fråga om pris- rörelser uppåt och nedåt på den in- hemska marknaden, som ansetts accep- tabel ur såväl konsument- som produ— centsynpunkt.

Det nuvarande systemet med inom vissa gränser fasta införselavgifter har kritiserats för att det ansetts medföra att kortsiktiga prisrörelser på utlands- marknaden, som är alltför snabba för att kunna utgöra grundval för en pro- duktionsplanering, får påverka priser- na inom landet samtidigt som mer lång— siktiga prisrörelser, som kan vara av värde för pro-duktionsplaneringen, ge— nom olika åtgärder utestängs. Systemet har vidare kritiserats för att vara svår- överskådligt och svårbegripligt. Utlös- ningarna av de olika spärreglerna har

an-setts medföra svårigheter för impor- törer av livsmedel att planera sina in- köp, vilket uppgetts medföra att de im- porterade partierna blivit mindre än som eljest skulle varit möjligt. Små im- portkvantiteter är ofördelaktiga genom att de medför höga kostnader per in- förd enhet.

I fråga om utformningen av gräns- skyddsmekanismen i andra länder i Europa gäller, som närmare framgår av kapitel A:III, att EEC tillämpar ett system med helt rörliga importavgifter. Jämför man regleringssystemet i EEC med det svenska finner man, att EEC- systemet syftar till en fast produktpris- nivå och att medlet härför är rörliga importavgifter, som ändras allt efter variationerna i världsmarknadspriser- na. I det svenska regleringssystemet är importavgifterna, som redan nämnts, i stor utsträckning fasta och produktpris- nivån varierar inom prisgränserna. Där— för saknas i EEC:s regleringssystem så— dana kriterier för ändring av importav- gifterna, som motsvarar treprocentsre- geln i det svenska sexårsavtalet. Ej hel- ler finns i EEC någon motsvarighet till inkomstregeln eller någon anknyt- ning till kostnadsutvecklingen inom jordbruksproduktionen. I EEC-systemet förutsätts emellertid, att marknadens priser från tid till annan skall omprö- vas. På grund av styrkeförhållandena och de starka motsättningarna mellan parterna i dessa frågor kan sådana om- prövningar dock väntas medföra endast mycket begränsade prisändringar.

Någon enhetlighet i EFTA-ländernas utformning av gränsskyddet för jord- bruksprodukter finns ej. Storbritanni— en tillämpar ett modifierat lågprissys- tem med inslag av såväl rörliga im- portavgifter som kvantitativa import- regleringar. I Danmark, Norge och Schweiz är importen av flertalet vikti- gare jordbruksprodukter kvantitativt

reglerad. I Finland och Österrike an- vänds för en del varor inom vissa pris- gränser fasta införselavgifter. Prisgrän- serna är dock betydligt snävare än de som tillämpas i Sverige.

Det förhållandet att inom EEC—mark- naden tillämpas ett system med rörliga avgifter har föranlett oss att överväga, om en övergång till detta system skulle vara lämplig för Sveriges del. Ett rör— ligt införselavgiftssystem medför en sta— bilare producentprisnivå inom landet, vilket möjliggör säkrare planering och mindre risker. Därmed skulle främ- jas en önskvärd specialisering av pro- duktionen. Även ur konsumentsynpunkt synes en stabil prisnivå vara en fördel. Vid de kontakter utredningen haft med företrädare för handeln och de indu- strier som använder importerade jord- bruksvaror har ett system med fasta importavgifter allmänt förordats. Rör- liga avgifter har ansetts vara lämpliga endast under förutsättning att avgifts- ändringar inte blir beroende av för- hållandena inom landet (avgiftsänd- ringar baserade på »politiska beslut») utan i huvudsak endast vidtas vid mer betydande ändringar i världsmarknads- priserna. Avgiftsändringar som grunda- des på förhållandena inom landet an- sågs vara svårare att förutse än änd- ringar i världsmarknadspriserna.

Ett system med helt rörliga avgifter är emellertid också förenat med avse- värda nackdelar, som främst hänför sig till tillämpningen. Den förutsätter bätt— re tillgång till entydiga, tillförlitliga importprisnoteringar, som kan använ- das som underlag för avgiftsändringar- na, än fasta avgifter i förening med prisgränser. Då importen av flertalet produkter, om man bortser från socker, är relativt liten eller oregelbunden, finns inte sådana importprisnoteringar. Svårigheter kan väntas uppstå när det gäller att avgöra om det aktuella im-

portpriset avser endast en liten kvanti- tet eller om det rör sig om större par- tier. Om det rör sig om mycket små partier, kan det starkt ifrågasättas, om någon avgiftsändring bör företas. Sys- temet med rörliga importavgifter har tillämpats i Sverige före 1956, men det var då lättare att hantera eftersom det var kombinerat med en kvantitativ im- portreglering. De s. k. världsmarknads- noteringarna erbjuder i regel inte hel— ler ett tillräckligt tillförlitligt underlag, enär de avser endast vissa viktigare rä- varor i vissa bestämda kvaliteter och på vissa avgränsade marknader. Genom att utbudet härrör från olika områden olika år, växlar deras representativitet. importen till EEC-marknaden, som är av stor omfattning, skulle i och för sig kunna användas som underlag. Någon redovisning av EEC:s importpriser vid sådan tidpunkt att de skulle kunna an- vändas som underlag för importavgifts- ändringar i Sverige sker dock inte. Av- giftsändringarna inom EEC sker på grundval av offerter, som inte är offent- liga.

En övergång till helt rörliga införsel- avgifter, baserad på ändringar i icke representativa importprisnoteringar, kan beräknas medföra spekulation in— om importhandeln. Spekulationsvinster kan exempelvis beräknas uppkomma då de faktiska importpriserna ligger under de priser, som legat till grund för be- räkningen av införselavgiften. Ökade administrativa insatser skulle vidare krävas för att genomföra avgiftsänd- ringar och vidarebefordra dessa till ett stort antal gränsorter. Med hänsyn till att tillförlitliga importprisuppgifter sak- nas för ett stort antal varor samt till de brister i representativiteten, som från tid till annan kännetecknar världsmark- nadsnoteringarna, kan vi inte förorda en övergång till helt rörliga införsel- avgifter. Vi anser att så länge impor-

ten av livsmedel till Sverige är av be- gränsad omfattning och relativt ore- gelbunden, bör i princip ett system med inom vissa prisgränser fasta in— förselavgifter bibehållas. Undantag bör dock liksom nu göras för fodermedel och socker. Rörliga avgifter på foder- medel bör bibehållas, då denna avgift, som närmare skall behandlas i kapitel XI, används för styrning av produktio- nen av animalier. För socker förelig- ger, såvitt kan bedömas, någorlunda tillförlitliga världsmarknadsnoteringar.

B. Prisgränser och spärregler

Som redan nämnts innebär det nu gäl- lande prisgränssystemet att införselav- gifterna är fasta och därmed prisnivån inom landet rörlig, så länge priserna inom landet inte över- eller understi- ger mittpriserna med mer än 10—15, i enstaka fall 20 % för enskilda produk- ter. Införselavgifterna, prisgränserna och mittpriserna kan dock ändras ge- nom utlösning av vissa spärregler. De spärregler som tillämpats under sexårs- avtalet har varit inkomstregeln och tre- procentsregeln. Inkomstregeln syftade till att låta jordbrukarinkomsterna föl- ja med vid förändringar i årslönen för industriarbetare. Regeln infördes 1959 för att under sexårsavtalet medverka till att utfylla den inkomstklyfta, som då konstaterades mellan jämförelsegrup— perna och sålunda medverka till att in- komstmålsättningen för jordbruket upp- fylldes.

Inkomstmålsättningen byggde på en jämförelse mellan inkomsterna för jord- brukare och industriarbetare, såsom närmare redovisats i kapitel A: XII. In- komstregeln har bortfallit vid utgång- en av sexårsavtalet. Under det första provisorieåret har visst belopp genom höjda införselavgifter i stället tillförts jordbruket. För det andra provisorie-

året, 1966/67, har i Kungl. Maj:ts pro- position angående reglering av priser- na på vissa jordbruksprodukter och av sockernäringen m. m. (prop. 1966: 47) föreslagits att jordbruket genom höjda införselavgifter och höjd övre pris- gräns på mjölk tillförs ett belopp, som beräknas på grundval av 40 % av upp- gången i konsumentprisindex rensad på visst sätt. Procenttalet hänför sig till andelen arbetskostnader vid jordbruks- drift. Resterande 60% följer utveck- lingen av kostnadsindex och beaktas genom treprocentsregeln. Vid beräk- ningen av beloppet skall ändringarna av konsumentprisindex appliceras på jordbrukets totala intäkter, som därvid skall kalkyleras med utgångspunkt från den mittprisnivå som råder vid regel- utlösningen.

Genom treprocentsregeln får införsel- avgifterna påverkas av ändringar i pris- nivån på världsmarknaden och i kost- nadsnivån vid jordbruksföretagen. Tre- procentsregeln utlöses först om för- ändringarna i världsmarknadspriserna och/eller i kostnadsnivån haft en viss styrka och varaktighet. Innebörden av regeln är, att jordbruket erhåller ett yt- terligare skydd om priserna på världs- marknaden visar en påtagligt sjunkan— de tendens eller kostnaderna för pro- duktionen väsentligt höjs. Samtidigt ger regeln konsumenterna ett liknande skydd, ifall världsmarknadspriserna skulle stiga väsentligt eller kostnaderna i jordbruket skulle sjunka påtagligt. I regeln ingår två index, kostnadspris- index och världsmarknadsprisindex. I kostnadsprisindex ingick under sexårs- xavtalet kostnaderna vid jordbruk i stor- leksgruppen 10 20 ha åker med undan- tag för ränta på eget kapital och ar- betskostnader. Indexen omfattade i stort sett hälften av de totala kostnaderna i jordbruksdriften. Under innevarande regleringsår ändras kostnadsprisindex

till att avse förhållandena vid jordbruk med en medelstorlek av 25 ha åker. Världsmarknadsprisin(lex omfattar de för den svenska jordbruksproduktionen viktigaste varor, som går i internatio- nell handel, och baseras på tongivande utländska prisnotcringar.

Treprocentsregeln utlöses när skill- naden imellan kostnadsprisindex och världsmarknadsprisindex under tre må- nader i följd överstiger 3 ',"o (: index- enheter). lnförselavgifterna skall då ändras så, att jordbruksnämndens no— minella producentprisindex i princip ändras med hälften av den nämnda skillnaden, dvs. med 1,5 % eller mer. Endast hälften av skillnaden mellan indexserierna har fått påverka pris- nivån inom landet på grund av att kost— nadsprisindcx blott omfattar hälften av kostnaderna i jordbruksdrift och att förändringar i världsmarknadspri- serna endast beräknas medföra i genom- snitt hälften så stora variationer i prisnivån inom landet. En hel del jord— bruksprodukter, t. ex. mjölk, är ju över- huvudtaget inte föremål för internatio- nell handel.

Vid ändring av införselavgifterna i anledning av utlösning av treprocents- och tidigare även inkomstregeln har principen varit, att avgifterna skall höjas eller sänkas procentuellt lika för alla produkter. Avsteg från denna prin- cip har dock kunnat ske av marknads- mässiga skäl. För mindre betydelseful— la varor har även avsteg kunnat ske för att göra justeringen så enkel som möj- ligt ur administrativ synpunkt.

Om vid utlösning av treprocentsre- geln ändringarna i införselavgifterna på grund av förändringar i kostnads— prisindex genomsnittligt överstiger 3 % av den rådande mittprisnivån, skall mittpriserna ändras med samma be- lopp som införselavgifterna samt pris- gränserna med belopp som motsvarar

den procentuella förändring som vidtas för mittpriserna.

Enligt gällande direktiv för prisreg- leringen bör man med alla till buds stående medel hindra att priset på nå- gon i prisgränssystemet ingående pro— dukt överstiger övrc prisgränsen eller understiger den nedre prisgränsen. Som medel härför kan bl.a. ändring av in- förselavgiften och kvantitativ reglering tillgripas. Om det inhemska priset pas- serat den övre prisgränsen och stiger ytterligare trots att införselavgiften slopats, kan kvantitativ exportregle- ring resp. exportavgift införas. Om den nedre prisgränsen underskrids, kan höjning av införselavgiften vidtas och/ eller kvantitativ importreglering infö- ras. Kvantitativ reglering av handeln till följd av att prisgränserna nåtts har använts endast undantagsvis.

Enligt vår mening bör systemet med prisgränser bibehållas för att inte svängningar i utlandspriserna skall få alltför starka återverkningar på pris- nivån inom landet. Den invändning som riktats mot prisgränserna av innebörd, att de utestänger de långsiktiga prisrö- relserna, anser vi sakna betydelse om, såsom tidigare föreslagits i kapitel IX, man övergår till att fastställa mitt- priserna på grundval av en mer lång— siktig planering för prisrelationerna. Utvecklingen av utlandspriserna kom- mer därvid att ingå som ett underlag vid fastställandet av planen. I fråga om prisgränsernas spännvidd talar an— gelägenheten av att upprätthålla en så stabil prisnivå som möjligt för att nu- varande i regel använda spännvidd mellan mittpris och prisgränser av 10— 15 % krympes. Samtidigt är det som förut framhållits troligen svårt att prak- tiskt genomföra en kraftig minskning av spännvidden på grund av att till- förlitligt noteringsunderlag ofta saknas för importpriserna. Vi förordar att nu

gällande prisgränser för de enskilda va— rorna överses i samband med prisöver— läggningarna inför den nya prissätt- ningsperiod som börjar den 1 septem- ber 1967. Syftet med översynen bör va- ra att klarlägga om en krympning av prisgränserna är ändamålsenlig och praktiskt genomförbar utan att över- skridanden av prisgränserna nödvän— diggör alltför täta ingripanden.

Den nu gällande treprocentsregeln låter utvecklingen av kostnaderna in- om jordbruket inverka på gränsskydd, mittpriser och prisgränser. Mot bak- grund av att prissättningen på jord— bruksprodukterna enligt vad vi för- ordat i kapitel III under övergångs- perioden från 1 september 1967 skall baseras på principen att jordbrukspri- serna inte skall få stiga fullt så snabbt som den allmänna prisutvecklingen, bör någon anknytning av priserna till kostnadsutvecklingen inom jordbruket framdeles inte ske. Kostnadsutveckling- en inom jordbruket bör dock följas även i fortsättningen för att utgöra ett bakgrundsmaterial bland andra vid prisövervägandena.

Genom treprocentsregeln finns en viss automatisk anknytning av inför- selavgifterna och därmed av priserna inom landet till världsmarknadspriser— nas utveckling samt enligt förslaget till prisreglering för 1966/67 också en auto— matisk anknytning av jordbrukspriser- na till konsumentprisindex. I olika sam- manhang har emellertid kritik riktats mot att automatiskt verkande regler får påverka livsmedelspriserna inom lan- det. Automatiken har ansetts verka in- flationsdrivande genom dess pris-löne- priseffekt och samtidigt innebära ett skydd för jordbrukarna mot inflatio- nens verkningar, som inte eljest före- kommer i samhället, om man bortser från folkpensionerna och från olika so- cialt betingade stödåtgärder. System av

denna typ har vidare ansetts vara kom- plicerade och svåröverskådliga. Å and- ra sidan har en i systemet inbyggd au- tomatik den fördelen att en successiv anpassning kan ske till nya lägen utan tidsödande förhandlingsomgångar.

Vid utformningen av det prissätt- ningssystem, som skall tillämpas från 1 september 1967, har vi räknat med att hänsyn på längre sikt måste tas till de internationella samarbetssträvande- na. Som närmare framgår av kapitel A: III pågår inom ramen för den s. k. Kennedyrundan förhandlingar i syfte att öka handeln också med jordbruks- produkter mellan de rika länderna. I detta sammanhang har bl. a. från EEC:s sida hävdats, att förhandlingarna i förs- ta hand bör syfta till att åstadkomma en bindning av det :totala jordbruksstö- det för respektive produkt. Om en så- dan linje vinner framgång, kommer det- ta att innebära en stark begränsning av möjligheterna att bestämma gräns- skyddets storlek genom automatiskt ver— kande regler.

Mot denna bakgrund och med hän- syn till det förhållandevis höga gräns- skydd — ca 60 % — som för närvaran- ,.de gäller, anser vi att på längre sikt bör automatiskt verkande regler för gränsskyddets förändring undvikas. För att genomföra målsättningen för jord- bruksprisenna under övergångsperioden från 1 september 1967 har vi emeller- tid funnit det lämpligt och ändamåls- enligt med ett visst system för att följa utvecklingen av dessa priser. Systemet bör också ange när avvikelser från den överenskomna målsättningen är så stora att det bör ankomma på prisreglerings— myndigbeterna att överväga åtgärder. För att mäta avvikelser från målsätt- ningen anser vi att följande förfarings— sätt bör användas.

Som utgångspunkt för prissättningen bör läggas de mittpriser och införselav-

gifter som råder vid andra provisorie- årets utgång den 31 augusti 1967. Mitt- priserna och införselavgifterna förut- sätts dock vara justerade med hänsyn till utvecklingen av konsumentprisindex under perioden mars—augusti 1967. Prisgränserna förutsätts komma att be- slutas på grundval av den i det före- gående förordade översynen.

Vi förordar att jordbruksprisernas förändringar skall mätas med statens jordbruksnämnds producentprisindex. Mätta på detta sätt bör de jämföras med utvecklingen av konsumentprisin- dex. Konsumentprisindex bör därvid vara rensad från inverkan av indirekta skatter, priserna för sprit och tobak, bostadskostnad (exkl. bränsle och ly- se) samt sådana livsmedelskostnader, som är att hänföra till eller är baserade på svenska jordbruksprodukter. Rens- ningen i fråga om sistnämnda post bör endast avse inflytandet av sådana pris- ändringar som registreras i producent- prisindex, icke postens vikt.

Vid jämförelsen mellan producent- prisindex och den rensade konsument- prisindex skall hänsyn tas till att jord— brukspriserna enligt målsättningen ej hör tillåtas stiga fullt så snabbt som den allmänna prisnivån ökar. Det är först sedan denna realprissänkning dragits bort som de eventuella avvikelsernafrån målsättningen kan följas. Införselavgif- terna bör hållas oförändrade intill dess kvoten mellan producentprisindex samt (len rensade konsumentprisindex efter ovannämnda justering under två må- nader i följd ändrats med mer än 2 % jämfört med den kvot som gällde i in— gångsläget eller vid föregående juste— ringstillfälle. Att döma av hittillsvaran— de erfarenheter kan vid denna metod införs-elavgiftsändringar behöva ske en åt två gånger per år. (Jfr kap. III.)

Vidare vill vi förorda att prisgrän— ser och mittpriser skall kunna ändras

av prisregleringsmyndigheten, när den rensade konsumentprisindex ändrats med mer än 3 %. För att motivera att vi valt just detta tal kan nämnas, att konsumentprisindex rensad från indi- rekta skatter, sprit och tobak samt bo- stadskostnad under åren 1960—65 sti- git med i genomsnitt 3 % per år.5 Den orensade konsumentprisindex har sam- tidigt stigit med ca 4 % per år.

Enligt nu gällande prisregleringssy- stem skall alla till buds stående medel användas då prisgränserna överskrids för att återföra prisnivån inom. pris—— gränserna. Detta har t. ex. inneburit att även då prisnivån inom landet endast helt obetydligt understigit nedre pris— gränsen, har importbegränsande åtgär- der vidtagits. Enligt vår mening är det underlag som står till buds för beslut om prisreglerande ingrepp som regel inte så tillförligtligt att det alltid kan anses motiverat att då prisgränserna överskrids omedelbart tillgripa åtgärder för att återföra prisnivån inom dessa gränser. Vi förordar att prisreglerings- myndigheten ges vidare möjligheter än för närvarande att avvakta den fortsatta prisutvecklingen inom och utom landet innan åtgärder behöver vidtas med anledning av att prisgränserna över- skrids.

När prisregleringsmyndigheten vid förändringar i producentprisindex och/ eller i konsumentprisindex finner att införselavgifterna bör ändras, bör änd- ringarna enligt vår mening följa den målsättning för prisrelationerna mellan olika varor, som förordas i kapitel IX.

Prisregleringsåret omfattar för när- varande tiden från 1 september det ena året till den 31 augusti påföljande år. Ur administrativ synpunkt skulle en övergång till budgetårsperioder vara att föredra. Då den nu gällande prisregle— ringsperiodens avgränsning främst är historiskt betingad och några hinder

inte synes finnas mot att övergå till bud- getårsperioder, förordar vi en sådan övergång.

Under övergångspuerioden från 1 sep- tember 1967 skall, som i annat samman- hang framhållits, olika slag av statis— tiska data rörande jordbrukets utveck- ling insamlas och avläsas.

En fortsatt användning av nu angiven prissättningsmetodik bör kunna ske också efter utgången av den av oss för- ordade övergångsperioden, varvid dock nyss angivna data får förutsättas kom- plettera konsumentprisindex som väg- ledning för prispolitikens utformning. Realprisutvecklingen mätt på förut an— givet sätt kan då utgöra ett underlag bland andra —— t. ex. produktions-, ra- tionaliserings— och investeringsutveck- lingen inom jordbruket, utvecklingen av det europeiska handelssamarbetet m. m. —- för prisregleringsmyndighetens pröv— ning av erforderliga modifieringar un- der prissättningsperioden.

3. .Andra marknadsregleringar

Avsikten med prisregleringen på jord- bruksprodukter har varit att uppnå den prisnivå, som enligt statsmakternas be- slut skall gälla. Huvudmedlet har här- vid varit gränsskyddet i form av in— förselavgifter. Det har dock inte varit tillräckligt för att säkra nämnda pris- nivå inom landet.-Om produktionen in- om landet av en vara överstiger för— brukningen, tenderar priserna att falla tills balans uppnås mellan tillgång och efterfrågan. Jordbruksprodukterna kän— netecknas totalt sett av liten priselas- ticitet, dvs. efterfrågan är relativt okänslig för prisändringar. Med hjälp av prisändringar kan visserligen för- 5 Uppgifter om konsumentprisindex rensad

från inflytandet av livsmedelskostnader, som är att hänföra till eller är baserade på svenska jordbruksprodukter, finns ej nu tillgängliga.

skjutningar i konsumtionen uppnås mellan olika slag av utbytbara produk- ter, men totalt sett är förbrukningen förhållandevis konstant. En överpro- duktion medför därför en starkt pres- sad prisnivå inom landet helt obero- ende av gränsskyddets höjd.

För att möjliggöra upprätthållandet av avsedd prisnivå inom landet har där- för utöver gränsskyddet krävts olika slag av marknadsreglerande åtgärder. Sådana åtgärder har främst vidtagits av de 5. k. regleringsföreningarna. De marknadsreglerande åtgärderna har till största delen bestått i att föreningarna tagit hand om eller förmedlat avsätt- ningen av överskottsproduktionen, så att denna inte kunnat påverka prisbild- ningen inom landet. Föreningarna har för sin verksamhet haft tillgång till oli- ka slag av avgiftsmedel.

Prisregleringssystemets utformning är enligt vår mening till väsentlig del beroende av valet av prislinje samt av relationen mellan produktion och kon- sumtion av jordbruksprodukter. I det föregående har vi förordat att högpris- systemet i allt väsentligt bör bibehållas tills vidare. Vi har vidare i fråga om produktionen förordat en minskning av självförsörjningsgraden under vissa angivna förutsättningar. Minskningen beräknas ske successivt under tiden fram till slutet av 1970-talet. Den pla- nerade sänkningen av självförsörjnings- graden innebär emellertid inte en så- dan ändring av relationen mellan pro- duktion och konsumtion av jordbruks- produkter att någon mer radikal om- läggning av prisregleringssystemet är möjlig för närvarande. Frågan om en sådan omläggning bör tas upp först då produktionen mer väsentligt understi— ger förbrukningen. Vi har vidare fun— nit att nuvarande regleringssystem tek- niskt sett fungerat i stort sett tillfreds- ställande och ej behöver ersättas med

något annat. De förändringar som vi behandlar i det följande utgör därför främst modifieringar och förenklingar av systemet.

A. Marknadsregleringarnas samband med näringsfriheten Vid vår genomgång av nu gällande reg- leringssystem har frågan om de kon- kurrensbegränsande åtgärder, som jord— brukskooperationen vidtagit, aktualise- rats vid flera tillfällen. Ombudsmanna- ämbetet för näringsfrihetsfrågor har med skrivelse den 7 september 1964 till oss överlämnat en promemoria an- gående hos ombudsmannaämbetet un- der tiden 1 januari 1954—1 september 1964 handlagda ärenden berörande jordbruket. I skrivelsen framhålls bl. a. att då de aktualiserade frågorna inte minst från allmän konkurrenssynpunkt är av stor betydelse samt för närvaran- de och framdeles nära sammanhänger med jordbruksregleringens utformning, har näringsfrihetsombudsmannen ansett det vara av intresse för jordbruksutred- ningen att få del av ämbetets material och uppgifter för att, såvitt möjligt, beakta berörda problemställningar. Nä- ringsfrihetsombudsmannen har vidare den 14 januari 1966 för kännedom till- ställt oss visst hemligstämplat material om konkurrensbegränsningar. För en redogörelse över konkurrensförhållan- den berörande jordbrukets ekonomis- ka föreningsrörelsc och inom övrig livsmedelsindustri och livsmedelsdistri- bution vill vi hänvisa till en på vårt uppdrag av den s. k. distributionsgrup- pen utförd undersökning, som publice- rats i betänkandet De svenska jord- bruksprodukternas distributions- och marginalförhållanden (SOU 1965: 27, s. 85 0. f.).

Av förarbetena till de ändringar i 1953 års konkurrensbegränsningslag,

som företogs 1956, framgår att samhälls— skadlighet inte kan anses föreligga i så- dana fall då ofullständighet i konkur- rensen är en omedelbar följd av natur- lig varuknapphet, lagstiftning eller stat- lig reglering. Detta gäller således också för jordbruket och dess ekonomiska fö- reningsrörelse, i den mån åtgärderna följer de riktlinjer som dragits upp av statsmakterna i samband med jord- bruksregleringen. Förhållanden som nu nämnts kan dock enligt lagen komma under näringsfrihetsrådets bedömning såvida de utnyttjas på ett ur samhäl- lets synpunkt otillbörligt sätt.6

Om alltjämt samma betydelse vid prövning av fråga om samhällsskadlig verkan bör tillmätas de återgivna om- ständigheterna har vi inte tagit ställ— ning till. Härför skulle krävas en in- gående specialutredning. Inför den om- prövning av mål och medel i jordbruks— politiken, som nu skall ske, har vi i stället ansett det mer angeläget att sö— ka utforma de marknadsreglerande åt— gärderna så, att varje tvivel, huruvida en viss privat reglering är en omedel- bar följd av en statlig reglering och därmed i princip undantagen från be— stämmelserna i konkurrensbegräns- ningslagen, är uteslutet. För att åstad— komma detta bör alla statliga mark— nadsregleringar göras så fullständiga, ges en sådan utformning och tillämpas så, att målsättningen på prispolitikens område för varje enskild vara kan ge- nomföras utan att detta behöver förut- sätta särskild medverkan i reglerings- verksamheten eller kompletterande reg- leringar från jordbrukets ekonomiska föreningsrörelses sida. I den mån de statliga regleringarna bygger på före— ningsrörelsens prispolitik och prisno- teringar, bör inte heller detta kunna åberopas som ett samband av ovan be- rört slag. Detta innebär, att vi anser att den statliga marknadsregleringen

bör bli helt fristående från förenings- rörelsen, så att föreningsrörelsen i kon— kurrenshänseende kan bedömas enligt samma normer och från samma utgångs- punkter som näringslivet i övrigt.

B. Regleringsföreningama

Som framgått av det föregående finns ett antal regleringsföreningar på jord— bruksområdet, vilka vidtar marknads- reglerande åtgärder (lagring, export m. m.) för att hindra att tillgången på jordbruksprodukter överstiger efterfrå- gan vid den prisnivå som möjliggörs av gränsskyddet. Till formen är reglerings- föreningarna ekonomiska föreningar med jordbrukskooperativa, konsument- kooperativa och enskilda intressenter som medlemmar. I föreningarnas styrel- se ingår, förutom företrädare för med- lemmarna, även statliga representan- ter, som tillsätts av Kungl. Maj:t eller statens jordbruksnämnd. I vissa frågor krävs att besluten biträds av de statliga företrädarna. Föreningarnas verksam- het står vidare under statens jordbruks- nämnds överinseende. Föreningarna måste i sin verksamhet följa av jord- bruksnämnden givna direktiv, vilka i sin tur baseras på beslut av Kungl. Maj:t och riksdagen. Regleringsföreningar av nu angiven .typ finns för varuområdena spannmål (Svensk spannmålshandel), oljeväxter (Sveriges oljeväxtintressenter), kött och fläsk (Svensk kötthandel) samt ägg (Sveriges export- och importförening för ägg). För socker finns en reglerings- förening (Svensk sockerhandel), som dock endast är verksam i mer extrema marknadslägen. Regleringsuppgifterna på detta område handhas eljest av sta- tens jordbruksnämnd. För de återståen- de varuområdena mjölk och mejeripro-

'* Jfr prop. 1956: 148, s. 40.

dukter samt potatis finns inte några särskilda regleringsföreningar. Mark- nadsreglerande åtgärder, som utgör led i den av statsmakterna åsyftade mark- nadsregleringen, vidtas på dessa områ- den av producentkooperativa organ, nämligen Svenska mejeriernas riksfö- rening samt Sveriges stärkelseproducen- ters förening. Verksamheten står un- der överinseende av statens jordbruks- nämnd.

De marknadsreglerande åtgärderna har till största delen bestått i att före- ningarna har tagit hand om eller för- medlat avsättning av överskottsproduk- tion så att denna inte äventyrat den med regleringsanordningarna åsyftade prisbildningen inom landet. Förening- arnas verksamhet har vidare omfattat inlösen, utjämningslagring, exportstöd m.m. I kapitel XI och XII lämnas en mer ingående redogörelse för denna verksamhet. De marknadsreglerande åt- gärderna har finansierats med hjälp av olika slag av avgiftsmedel (införselav- gifter, kompensationsavgifter och s.k. interna avgifter). Åtgången av avgifts- medel har som en följd av växlingar i produktionens storlek varierat mellan olika är. Skillnaderna i medelsåtgång mellan olika är har till en del kunnat ut- jämnas genom avsättningar resp. uttag från s.k. konjunkturutjämningsfonder, som finns inrättade för vart och ett av de förut nämnda varuområdena. Resul— tatutjämning mellan olika är med hjälp av dessa fonder har underlättats genom att avsättningar till fonderna varit be- friade från skatt.

Som framgått av det föregående an- ser vi det nödvändigt att tills vidare bibehålla ett system som kräver mark- nadsreglerande åtgärder för att upp- fylla den målsättning som vi förordat för prissättningen på jordbruksproduk— ter. Vi har emellertid övervägt, om de marknadsreglerande åtgärderna skall

fullgöras av samma organ som nu hand- har dem. Vi har därvid i första hand utgått från 'att den statliga marknads- regleringen, som vi tidigare framhållit, bör vara helt fristående från jordbru- kets föreningsrörelse och andra produ- centorgan så att dessa i konkurrens— hänseende kan bedömas enligt samma normer och från samma utgångspunk- ter som näringslivet i övrigt. Med hän- syn härtill vill vi förorda att statliga regleringsnppgifter inte längre fullgörs av jordbrukskooperativa organ såsom är fallet för närvarande [beträffande mjölk och mejeriprodukter samt fab- rikspotatis, Vi har vidare övervägt om de erforderliga marknadsregleringarna bör handhas av särskilda regleringsfö— reningar eller om de bör fullgöras av helt statliga organ, t. ex. av den statliga prisregleringsmyndigheten. Som fram- går av kapitel XI och XII i det föl— jande, ingår i xregleringsföreningarnas uppgifter ett prispolitiskt ansvar av in- nebörd att föreningarna med utgångs- punkt från bedömningar av prisutveck- lingen på utlandsmarknaden och avsätt— ningsmöjligheterna på hemmamarkna- den inom ramen för tillgängliga avgifts- medel skall söka tillse att överskotts- kvantiteterna vinner avsättning med minsta möjliga förlust. Om reglering-s- uppgifterna helt överförs på den statli- ga prisregleringsmyndigheten, måste regleringen ges en sådan utformning att ansvaret för det ekonomiska utfallet blir kvar hos de ekonomiska intressen- ternai regleringsföreningarna, dvs. jord— brukets föreningsrörelse och konsu- mentkooperativ och enskild företag- samhet. Regleringsföreningarnas infly- tande på prisutvecklingen på jordbruks- produkter inom landet kan därför vän— tas bli stort, även om en del prisregle— rande uppgifter skulle överföras till prisregleringsmyndigheten. Betydande statlig kontroll och insyn i förening-

arnas verksamhet kan beräknas vara nödvändig även efter en sådan om- läggning. Mot denna bakgrund har vi funnit det mest ändamålsenligt och lämpligt att marknads- och prisregle- rande åtgärder liksom för närvarande får fullgöras av särskilda reglerings- i'öreningar enligt direktiv som lämnas av statsmakterna och under överinseen- de av prisregleringsmyndigheten. För de områden, mejeriprodukter samt po- tatis och potatisprodukter, där regle— ringsföreningar saknas förordar vi att sådana inrättas.

Sammansättningen av regleringsföre- ,ningarnas styrelser varierar för närva- rande för de olika varuområdena. Till en del är detta historiskt betingat. Då föreningarna fullgör-statliga reglerings- uppgifter och tilldelas betydande be- lopp av avgiftsmedel, som är att jäm- ställa med statliga medel eller som upptagits ikraft av statliga förordning- ar, vill vi förorda viss, ändring i sam- mansättningen av föreningarnas styrel- ser. Dessa omfattar för närvarande i re— gel två av staten utsedda representan- ter, varav den ene ordförande, tre .fö- reträdare för jordbrukskooperationen _och två till tre företrädare för (privat och konsumentkooperativ) industri och handel. Då föreningarnas verksamhet utgör en väsentlig del i den prisregle— rande verksamheten, som också påver- kar konsumenternas livsmedelskostna- der, vill vi förorda att föreningarnas styrelser kompletteras med en företrä- dare för det direkta konsumentintres— set. Denne, liksom de två statliga repre— sentanterna, bör utses av Kungl. Maj:t. Utöver de av Kungl. Maj:t utsedda le- damöterna synes föreningarnas styrel- ser böra, såsom redan är fallet i flera av föreningarna, bestå av tre företrä- dare för jordbrukskooperationen och tre representanter för och llande].

industri

Som ett led i marknadsregleringen för jordbruksprodukter upptas interna reg- leringsavgifter, såsom tillverkningsav— gift för vissa produkter av potatis, mjölkavgift, förmalningsavgift, slakt- djursavgift samt vissa utjämningsavgif— ter på mjölk, grädde och ost. Avgifter- na tas ut med stöd av statliga förord- ningar och används för att täcka ex- portförluster och för intern prisutjäm- ning. En mindre del av avgiftsinkoms— terna används för att täcka jordbrukets andel i kostnaderna för skördeskade- skyddet. Genom avgifterna uppnås att jordbrukarna erhåller i stort sett sam- ma ersättning för viss levererad pro- dukt oberoende av om den använts till ändamål som ger hög eller låg ekono- misk avkastning, t. ex. i fråga om mjölk avsättning till konsumtionsmjölk re- spektive smörmjölk eller till hemma— marknad resp. export. Inkomsterna av interna avgifter uppgick 1963/64 och 1964/65 till sammanlagt 516 respektive 616 milj. kr. De fördelade sig på varu- områden enligt följande tablå.

Interna avgifter 1963/64 och 1964/65,

milj. kr

1963/64 1964/65 Potatisprodukter ...... 3,2 2,6 Mjölk och mejeripro- dukter ............. 392,0 469,2 Spannmål ............ 28,4 26,6 Slaktdjur ............ 92,1 117,2 Summa 515,7 615,6

De interna avgifterna uttogs från bör- jan även vid import i form av kom— pensationsavgifter — med motiveringen att prisnivån inom landet eljest skulle komma att minskas med avgifternas be— lopp. Kompens—ationiavgiffterna utgick då med belopp, som helt motsvarade de interna avgifterna och ändrades sam-

tidigt med dessa. Sedan 1959 har emel- lertid kompensationsavgifterna varit fasta och motsvarat de då gällande in- tern-a avgifterna. Innebörden härav kan sägas vara, att förluster på export av större omfattning än som gällde 1959 inte kan tas ut av konsumenterna ge- nom höjning av kompensationsavgifter- na och därmed av gränsskyddet och prisnivån inom landet. Samtidigt inne- bär de fasta kompensationsavgifterna att en minskning av exportförlusterna jämfört med 1959 års nivå möjliggör en sänkning av de interna avgifterna utan någon motsvarande minskning av gränsskyddet, dvs. en stimulans för jordbruket att minska överskottspro- duktionen, eftersom genomsnittspriset per försåld kvantitet ökar. För den enskilde jordbrukaren verkar dock inte ett högre pris som en stimulans att hålla igen produktion-en utan snarast tvärtom. Den faktiska utvecklingen efter 1959 har inneburit, att jordbrukarna fått bära en viss del av exportförlusterna själva på grund av ökad export av vissa pro- dukter (bl.a. av nötkött).

De interna avgifterna påverkar i en del fall avräkningspriset till jordbru- karen direkt men i andra fall endast indirekt. Detta beror på att en del av- gifter tas ut på den av jordbrukaren levererade varan, medan andra avgifter påläggs den förädlade produkten.Exem- pel på den första typen utgör slaktdjurs- avgifterna, som helt dras av från av- räkningspriset. Exempel på den andra typen utgör förmalningsavgiften och av— gifterna på olika mjölkprodukter. Dessa senare avgifter torde i en del mark- nadslägen inte alls belasta jordbrukar— nas avräkningspriser. Den betydande ökningen av utjämningsavgifterna på konsumtionsmjölk har snarast belastat konsumenterna av mjölk till förmån för konsumenterna av smör.

De interna avgifternas produktionsbe-

gränsande effekt kan därför i vissa fall bedömas vara liten. Interna avgifter har vidare inte kunnat tas ut på alla pro- dukter. För varor som fodersäd och ägg har administrativa möjligheter inte fun- nits att ta ut sådana avgifter för att täcka exportförluster. Förutsättningen för att uttag av interna avgifter skall få en produktionsbegränsande effekt är gi- vetvis att inte en inkomstmålsättning medför att gränsskyddet och prisnivån inom landet omedelbart måste höjas för den eller de produkter som fått vid- kännas ökade exportförluster.

Behov av interna avgifter för att ut- jämna priserna vid avsättning på hem— mamarknad respektive export kan vän— tas föreligga även i fortsättningen. Vi anser att möjlighet att ta ut sådana av- gifter måste finnas kvar tills vidare. Det är emellertid angeläget bl. a. med hän— syn till formerna för uttaget av avgif- terna att de avvecklas, när exportbcho- ven minskar eller försvinner.

Uttag av interna avgifter för att ut— jämna skillnader i lönsamheten mellan produktion i olika delar av landet an- ser vi i princip inte bör förekomma. Sådana anordningar motverkar produk- tionens anpassning till de gällande eko- nomiska förutsättningarna. Om sådan utjämning ändock anses önskvärd bör den ske med andra medel. Utjämning av priser på produkter framställda av samma råvara förekommer främst på mjölkområdet. I kapitel XII i det föl- jande föreslås en successiv nedskärning av avgifter av denna typ.

Det gränsskydd som kan erfordras i anledning av de interna avgifterna bör enligt vår mening nu inarbetas i de egentliga införselavgifterna. Sedan 1959, då kompensationsavgifterna låstes vid den nu gällande nivån, har skett förändringar i produktionsstrukturen och beredskapsmålsättningen, som mo- tiverar en översyn av exportstödets ut-

formning. Denna bör ske med sikte på att de tidigare kompensationsavgif-terna skall komma inom ramen för målsätt— ningen för prisrelationerna. Denna frå— ga, som har samband med den i kapitel Ill förordade utvecklingen av priserna på jordbruksprodukter under över- gångsperioden synes böra tas upp isam— band med de kommande prisövervägan- dena.

Inkomsterna av de interna avgifterna har hittills av jordbruksnämnden di- rekt överförts till de berörda regle- ringsföreningarna. Med hänsyn till vad som anförts i det föregående angående formerna för uttag av interna avgifter bör överföringen av dylika medel prö- vas av prisregleringsmyndigheten med hänsyn till behovet av medel. Härvid bör särskilt beaktas att inte avgiftsni- rån görs högre än nödvändigt.

D. Subventioner Som närmare redogjorts för i kapitel A: XII och A: XIV ingår även subven— tioner som ett led i nu gällande stöd— system för jordbruket. Subventionerna är av två slag, nämligen sådana som fi- nansieras med medel som anvisas över statsbudgeten samt vidare sådana som utgår av införselavgiftsmedel. De först- nämnda utgörs av allmänt mjölkpris- tillägg och extra mjölkpristillägg i norra Sverige samt det särskilda stödet åt det mindre jordbruket i form av leverans- tillägg och arealbidrag. För ändamålet har under senare budgetår disponerats ca 185—190 milj. kr.

Av införselavgiftsmedel har samtidigt fått disponeras intill 160 milj. kr för prisreglering på jordbrukets område (normalramen). För 1965/66 kommer härtill införselavgifter för varor som tillhör sockerregleringen. Under 1964/65 inflöt i sådana avgifter ca 22 milj. kr. Medlen har fördelats av statens jord-

bruksnämnd på de olika organ som fullgör marknads- och prisreglerande uppgifter. Dispositionen av medlen un- derställs Kungl. Maj:t och riksdagen. Huvudregeln vid fördelningen har varit att införselavgiften för en viss produkt använts för att täcka förluster i sam— band med regleringsåtgärder för samma eller likartad produkt. Införselavgifter- na för fodermedel har efter samråd med Jordbrukets Förhandlingsdelegation för— delats mellan de olika produktionsgre— narna ungefär i förhållande till de- ras användning av fodermedel. Fördel- ningen av införselavgiftsmedel inom normalramen under 1964/65 och 1965/ 66 framgår av nedanstående tablå.

Fördelning av införselavgiftsmedel inom normalramen, milj. kr

_ 1965/66 1964/60 (prel.) Svensk spannmåls- handel ............ 13,0 28,0 Sveriges stärkelsepro- ducenters förening; för stärkelse ....... 2,3 2,3 för potatis ........ 1,5 1,5 Sockerregleringsfonden 20,0 —— Sveriges oljeväxtin- tressenter ......... 30,0 26,0 Svenska mejeriernas riksförening ....... 21,0 34,0 Svensk kötthandel. . . 43,4 32,4

Sveriges export- och importförening för ägg ............... 7,1 6,9 Sveriges export- och importförening för

agg ............... Svensk kötthandel . . . 22,11 22,11 Svenska mejeriernas riksförening ....... Reserv till jordbruks- nämndens förfo- gande ............ -— 6,8 Summa 160,0 160,0

1) Främst införselavgifter för fodermedel.

Utöver normalramsbeloppet och soc- kerregleringsmedlen har av under bud- getåret inflytande avgifter fått använ-

das 62,5 milj. kr 1964/65 och 73,9 milj. kr 1965/66. Huvuddelen härav har ut- gjort införselavgifter för brödsäd och fodersäd, vilka bl. a. influtit genom im- port som ansetts ersätta exporterad el- ler för foderändamål använd svensk brödsäd. De har använts för reglerings- ändamål på brödsäds- och fodersäds- området.

Vid den granskning vi företagit av utgående subventioner har vi haft tre utgångspunkter. För det första anser vi att subventionerna bör vara så kon- struerade att de inte motverkar ratio- naliseringen inom jordbruket. Subven- tioner bör sålunda inte utgå till oratio- nella brukningsenheter som inte är ut- vecklingsbara, eftersom detta kan inne- bära att driften vid sådana enheter fortsätts, varigenom bildandet av effek- tiva enheter hindras. Vidare bör sub- ventionerna inte motverka den öns- kade produktionsutveeklingen. Om en oekonomisk överproduktion av vissa varor föreligger, bör självfallet inte subventioner utformas så att de stimu- lerar ytterligare sådan produktion. Slutligen bör subventioner inte utgå för att täcka exportförluster, i den mån detta står i strid med våra internatio— nella förpliktelser.

Eftersom det renodlade småbruksstö- det i form av arealtillägg och leverans- tillägg för mjölk i många fall har en försenande ,och hindrande effekt på rationaliseringsarbetet inom jordbruket, förordar vi som redan anförts i kapitel III att dessa stödformer avvecklas. Av- vecklingen bör ske vid utgången av 1966/67, varvid dock arealtillägget bör upphöra först sedan tillägget avseende 1967 utbetalats. Då arealtilläggen utbe- talas i efterskott, innebär detta att till- läggen avseende 1967 kommer att utbe- talas under 1968/69. För att inte mot- verka nedläggning av jordbruk föreslår vi att arealtilläggen för 1966 och 1967

utbetalas utan prövning till dem som erhöll tillägget för 1965.

I kapitel XII i det följande behandlas det till mjölkproduktionen knutna all- männa mjölkpristillägget och det extra mjölkpristillägget i norra Sverige. Vi föreslår där att det allmänna mjölk- pristillägget avvecklas under treårspe- rioden 1967/68—1969/70 samt att det extra mjölkpristillägget i norra Sverige bibehålls tills vidare och omprövas ef— ter utgången av nämnda period. Bak- grunden till förslaget om avveckling av det allmänna mjölkpristillägget är främst att vi anser att detta hindrar en önskvärd anpassning av mjölkproduk— tionen till efterfrågan inom landet.

Införselavgifterna — som är att be- trakta som statliga medel i likhet med t. ex. tullinkomster — har hittills fått användas för prisreglerande åtgärder inom den av statsmakterna fastställda normalramen. Ramen har som nämnts i kapitel A: XIV successivt ökat alltefter som införselavgiftsinkomsterna stigit och motsvarar för närvarande ca 3 % av jordbrukets inkomster. Vi anser det angeläget att liksom hittills fördelning- en av avgiftsmedel för prisreglering på olika produktområden föregås av en prövning av behovet av medel. Införsel- avgifter bör givetvis inte få användas på sådant sätt att de motverkar genom- förandet av den plan för prisrelatio- nerna mellan olika jordbruksprodukter på längre sikt, som vi i kapitel IX för- ordat. Det förhållandet att ett visst be- lopp influtit i införselavgifter för en vara bör således inte i sig självt utgöra ett mått på hur mycket avgiftsmedel som skall få användas, utan ianspråkta- gandet bör baseras på en behovspröv- ning. Det m'aximibelopp av 160 milj. kr som för närvarande gäller anser vi ut- göra ett så betydande belopp vid till- lämpning av ett högprissystem, att det inte utan starka skäl bör överskridas.

Införselavgiftsmedlen bör liksom hit— tills i princip inte få användas för att täcka exportförluster.

Som vi framhållit i kapitel III räknar vi med att den där förordade realpris- utvecklingen bör kunna ge en relativt god företagsekonomisk lönsamhet vid rationella företag. Den kan även väntas bidra till en tillfredsställande levnads- standard för ett stort antal jordbrukar- familjer i övrigt. Om behov av subven- tioner emellertid skulle uppkomma framdeles, är det angeläget att dessa inte knyts till produktionen av vissa varor och att de ej heller verkar generellt pro- duktionsstimulerande. Flera olika slag av sådana subventioner kan tänkas. Under en begränsad period kan t.ex. bidrag till produktionen under en viss gången tidsperiod användas. Bidragen skulle då inte stimulera till produktions- ökning under den aktuella perioden.

Subventioner bör även utformas så att de inte försvårar en omställning för brukaren till annan sysselsättning. Detta kan ske genom att bidragen knyts till brukaren personligen på så sätt att han t. ex. garanteras en viss årlig ersättning, som han får behålla även under de första åren sedan han övergått till ny verksamhet.

En form av subvention som direkt verkar återhållande på produktionen är det amerikanska jordbankssystemet, där ersättning betalas till jordbrukarna för att de tar vissa arealer ur driften. I analogi härmed skulle i Sverige kunna betalas ut, förutom nuvarande bidrag till kostnaderna för skogsplantering, också en ren subvention i proportion till skogsplanteringen, alltså ett till ti— den begränsat bidrag som anknöts till de arealer som jordbrukaren planterade med skog, när han övergick till annan verksamhet. All åkerjord är dock inte lämplig för skogsproduktion. Som vi framhållit i kapitel II, är vidare de

svenska jondbruken i allmänhet för små och därmed jordens marginella avkast- ning för hög för att ersättning skulle kunna utbetalas för att viss del av åkerarealen tas ur produktionen.

Ersättning kan också lämnas jordbru- karna under en övergångstid för att de helt upphör med en viss produktion. Ersättningen kan då ha till syfte att ge ett bidrag till att täcka kostnader för i den aktuella produktionen gjorda investeringar. Kapitalsubventioner lik- som subventioner på övriga produk- tionsmedel är dock eljest som regel mindre lämpliga, eftersom de kan be- räknas öka produktionen.

Subventioner som skall utgöra en del i ett bestående system bör stå i propor- tion till företagens storlek för att så litet som möjligt hindra en strukturrationa— lisering. Ett exempel på en sådan bi— dragsform är arealtillägget. Om det ut- formas som ett enhetligt tillägg per arealenhet oberoende av avkastningen, finns det dock risk för att tilläggen i viss utsträckning medverkar till att arealer som annars skulle nedlagts hålls i bruk. Ett arealtillägg kan emellertid områdesvis graderas efter jordens av- kastning, eventuellt i anslutning till skördeskadeskyddets normsiffror, och konstrueras så att det stimulerar ned— läggning av svagt avkastande jord. Det- ta kan ske om bidraget ställs i relation till den areal som är i bruk i utgångs— läget och dess avkastning och får utgå oberoende av om denna areal hålls i hävd under viss tid.

Vi har här redovisat några synpunk- ter på tänkbara subventionsformer. Dis- kussionen om subventioner har främst knutit an till våra överväganden i sam— band med valet av prislinje. Genom vårt ställningstagande på denna punkt har vi också angett att vi anser att subven- tioner bör användas endast undantags- vis och under en begränsad period.

192 4. Industrins råvarukostnadsutjämning

En jordbruksreglering som är utformad som en högprislinje eller en mellanpris- linje kan, om speciella åtgärder ej vid- tas, för industrin — särskilt livsmedels- industrin medföra ett handikapp i konkurrenshänseende. Detta uppkom— mer vid avsättning såväl på hemma- marknaden som vid export i förhållan- de till motsvarande industrier i andra länder, vilka som regel vid export och i vissa fall även vid avsättning inom respektive land erhåller jordbruksrä- varorna till världsmarknadspris.

I länder som tillämpar en sådan hög— prislinje har man vad gäller avsätt- ningen på hemmamarknaden i allmän- het sökt utjämna detta handikapp ge- nom att avväga industriprodukternas tullskydd så att det förutom eventuellt manufaktureringsskydd inrymmer kom- pensation för råvarukostnadsfördyring- en. På exportmarknaden har man an- tingen medgett restitution av erlagda tullar eller importavgifter för ingående jordbruksråvaror — i den mån dessa importerats — eller tillämpat någon form av exportsubventioner. För Sveri- ges vidkommande har samtliga dessa åt- gärder sedan länge tillämpats för att i viss mån kompensera vår industri för av jordbruksregleringen åsamkade högre råvarupriser.

T ullavvecklingen inom EFTA har emellertid för ett flertal industripro- dukter medfört, att den av jordbruks- regleringen orsakade råvarukostnads- fördyringen inte längre kan neutrali- seras genom tullskyddet. Detta förhål- lande har lett till att man för vissa in- dustriprodukter infört ett särskilt pris- utjänmingssystem. Som kompensation för de ändrade konkurrensvillkoren er- håller tillverkarna av

a) choklad, konfektyrer, biscuits, wa- fers m.m.

c) vissa fiskkonserver sedan 1960 prisutjämningshidrag mot— svarande råvarufördyringen för vissa viktigare jordbruksråvaror. Prisutjäm- ningsbidragen, som administreras av statens jordbruksnämnd och kontroll- styrelsen, motsvarar i princip de för de använda råvarorna gällande införselav- gifterna. Jordbruket erhåller för leve— rerade råvaror alltjämt de genom gräns- skyddet förhöjda priserna. Kostnader- na för prisutjämningshidragen finan- sieras för varor under a) i allt väsent- ligt genom att en särskild utjämnings— skatt uttas såväl vid import som vid produktion inom landet. Återstående kostnader för prisutjämningshidragen bekostas med statliga budgetmedel. För hela prisutjämningen åtgick 1964/65 ca 44 milj. kr.

Råvaruprisutjämning har vidare ge- nomförts för stärkelse och äggalbumin. Denna råvaruprisutjämning har bekos- tats med införselavgifter.

De åtgärder som vidtagits för att un- danröja jordbruksregleringens inverkan på råvarukostnaderna vid industriell tillverkning av andra än jordbruksreg- lerade industriprodukter avser inte alla sådana produkter, som enligt EFTA blivit föremål för tullavtrappning. Pro- dukter som inte omfattas av gällande system för råvaruprisutjämning är bl. a. malt- och läskedrycker, skorpor, cakes, Danish pastry, glass samt glass— och puddingpulver. Enligt en beräkning, som utförts av Sveriges Industriför- bund på grundval av den officiella in- dustristatistiken för år 1963, är åtgång- en av jordbruksreglerade råvaror vid tillverkning av dessa produkter av föl- jande storlek i milj. kg.

Socker ........................ 23,0 Mjöl .......................... 9,6 Malt .......................... 34,3

Torrmjölk .................... 2,5 Fettvaror .................... 3,0 Övrigt (smör, ägg) ............ 2,7

Multipliceras förbrukningen av jord— bruksråvaror med de införselavgifter som gällde hösten 1965, erhålls ett be- lopp av 22 milj. kr för tillverkningen av maltdrycker och läskedrycker, 9 milj. kr för tillverkningen av skorpor, cakes och Danish pastry samt 9 milj. kr för tillverkningen av glass samt glass- och puddingpulver. Sammanlagt kan alltså råvarufördyringen för angivna produk- ter beräknas uppgå till 40 milj. kr vid den aktuella införselavgiftsnivån.

Från Industriförbundets sida har vi- dare framhållits för oss att det tull- skydd, som lämnats produkter som in- nehåller jordbruksråvaror och som från början avvägts med hänsyn till för- dyringen på grund av jordbruksregle- ringen, kommit att urholkas väsentligt beroende på den stegring som ägt rum av jordbruksvarornas gränsskydd från i genomsnitt närmare 30 % 1956, då de nu gällande tullsatserna fastställdes, till över 60 % våren 1966.

Vad gäller industrins råvarukostnads- utjämning vill vi för vår del förorda, att kompensation lämnas den industri, vars gränsskydd är föremål för- avveck- ling inom EFTA, i den mån den är be- roende av råvaror som fördyras genom jordbruksregleringen och har att räkna med konkurrens i nämnvärd grad från producenter i andra länder. De kom— pletteringar av nu gällande utjämning, som härigenom blir nödvändiga, krä— ver emellertid en utredning av handels— politisk och tullteknisk natur. Vi vill förorda, att en sådan utredning snarast kommer till stånd. Frågan om urholk- ningen av tullskyddet för andra än. EFTA—produkter baserade på jordbruks- reglerade råvaror synes också kunna hänskjutas till denna utredning.

5. Förhandlingsformer m. m.

Riksdagsbeslutet 1947 om riktlinjerna för jordbrukspolitiken innebar (se kap. A: XII) en principiell sammanknytning av prisreglering och rationaliserings— verksamhet. Denna sammanknytning medförde dock inte en samordning av beslutsprocessen på de båda jordbruks- politiska områdena. Den eentrala ad— ministrationen handhas sålunda av två olika verk, statens jordbruksnämnd och lantbruksstyrelsen.

Såsom vi redan framhållit i kapitel Ill har vi funnit det vara en brist, att viktiga beslut rörande prisstödet re— spektive rationaliseringen inte föregås av någon form av samråd mellan de båda verken. Vi har emellertid inte an- sett kontaktbehovet vara av det slaget, att en sammanslagning av verken borde komma till stånd. Dock bör enligt vår mening samråd ske i fråga om förslag till viktigare beslut på de båda myndig- heternas verksamhetsområden.

Vårt i det föregående framlagda för- slag om den framtida jordbrukspoli— tiken synes utgöra ett skäl för någon form av gemensam beredning av de jordbrukspolitiska spörsmålen. Denna skulle kunna ske på det sättet, att lant- bruksstyrelsen och jordbruksnämnden minst en gång om året på grundval av inom verken utarbetade rapporter om erfarenheterna av prisreglerings- re- spektive rationaliseringsverksamheten gemensamt överväger frågan om even- tuella ändringar i gällande bestämmel- ser eller anordningar på de båda verk- samhetsområdena. Rapporterna skulle innehålla analyser och statistiska serier av värde för belysning av utvecklingen inom jordbruket.

Det torde få förutsättas, att prisreg- leringen i fortsättningen liksom hittills kräver— förhållandevis täta kontakter mellan jordbruksnämnden samt Jord-

brukets Förhandlingsdelegation och nämndens konsumentdelegation.

Statens jordbruksnämnd fyller för närvarande en förhandlingsfunktion samtidigt som nämnden utgör ett cen- tralt verk. Vi har övervägt lämplighe— ten av detta arrangemang och därvid funnit oss böra förorda, att förhand- lingsfunktionen på den statliga sidan anordnas skild från jordbruksnämnden genom att staten företräds av särskilt delegerade eller på annat sätt. I sam- band därmed bör nämndens ledning ombildas till en verksstyrelse med lek- mannainslag.

6. Sammanfattning av förslagen

I sammanfattning kan våra förslag i det föregående uttryckas som följer.

1. Prisstödet til'l jordbruket bör, med hänsyn till det europeiska ekonomiska samarbetet, tills vidare i allt väsentligt ha formen av en högprislinje och så- lunda utgå som ett gränsskydd.

2. Så länge importen av livsmedel till Sverige är av begränsad omfattning och relativt oregelbunden, bör i prin- cip ett system med inom vissa gränser fasta införselavgifter bibehållas. Un- dantag bör dock liksom nu göras för fodermedel och socker. Systemet med mittpriser och prisgränser bör bibehål— las, men prisgränserna bör överses i syfte att få klarlagt, om en krympning av gränserna är ändamålsenlig.

3. Jordbruksprisernas förändringar mäts med jordbruksnämndens produ— centprisindex. Utvecklingen av denna och en på visst sätt rensad konsument— prisindex skall jämföras fortlöpande. Vid jämförelsen mellan producentpris- index och den rensade konsumentpris- index skall hänsyn tas till att jord— brukspriserna enligt målsättningen ej bör tillåtas stiga fullt så snabbt som den allmänna prisnivån ökar. Det är

först sedan denna realprissänkning dra- gits bort som de eventuella avvikelserna från målsättningen kan följas. När un- der övergångsperioden kvoten mellan producentprisindex och den rensade konsumentprisindex under två måna- der i följd ändrats med mer än 2% jämfört med den kvot som gällde i in- gångsläget eller vid föregående juste- ringstillfälle, ändras införselavgifterna. Prisgränser och mittpriser ändras när den på visst sätt rensade konsument- prisindex ändrats med mer än 3 %.

4. Prisregleringsmyndigheten bör ges vidare möjligheter än för närvarande att avvakta den fortsatta prisutveck- lingen inom och utom landet, innan åt- gärder behöver vidtas i anledning av att prisgränserna överskrids. Vid änd- ringar av införselavgifterna bör i prin- cip eftersträvas. ett likformigt gräns- skydd. Prisregleringsåret ändras till att överenstämma med budgetåret.

5. Producentkoopenativa organ befri— as helt från statliga regleringsuppgifter. Den statliga marknadsregleringen bör bli fristående från jordbrukets för- eningsrörelse, så att föreningsrörelsen i konkurrenshänseende kan bedömas enligt samma normer och från samma utgångspunkter som näringslivet i öv- nigt. Regleringsföreningarnas styrelse kompletteras så att konsumentintresset blir direkt företrätt.

6. Möjligheten att ta ut interna reg- leringsavgifter bör kvarstå tills vidare. Disposition av sådana avgifter liksom av införselavgifter bör prövas av pris- regleringsmyndigheten. Det maximibe— lopp av 160 milj. kr, som fått dispone- ras av införselavgifter, bör inte utan starka skäl överskridas.

7. I fråga om industrins råvarukost- nadsutjämning förordas, att kompensa- tion lämnas den industri, vars gräns- skydd är föremål för avveckling inom EFTA i den mån den är beroende av

råvaror, som fördyras genom jord- bruksregleringen och har att räkna med konkurrens i nämnvärd grad från pro— ducenter i andra länder. De komplet- teringar av nu gällande utjämning, som härigenom blir nödvändiga, kräver en utredning av handelspolitisk och tull- teknisk natur, vilken snarast bör kom- ma till stånd.

8. Beslut rörande prissättningen bör även i fortsättningen föregås av kon— takter och överläggningar mellan fö— reträdare för jordbruket, konsumenter- na och staten. Statens jordbruksnämnd fyller för närvarande en förhandlings— funktion, samtidigt som nämnden ut-

gör ett centralt verk. Vid förhandlingar i fortsättningen bör staten företrädas av särskilt delegerade eller på annat sätt. I samband med denna omläggning bör jondbrnksnämndens ledning om- organiseras till en verksstyrelse med lekmannainslag.

9. Jordbruksnämnden och lantbruks— styrelsen bör minst en gång om året gemensamt överväga frågan om even- tuella ändringar i gällande bestämmel- ser eller anordningar inom de båda myndigheternas verksamhetsområden. Till grund för dessa överläggningar bör ligga rapporter om utvecklingen inom jordbruket.

KAPITEL XP

Marknadsregleringen för särskilda produkter. Vegetabilier

] . Spannmålsregleringen

Av åkerarealen .i Sverige har under se- nare år, som närmare redovisats i kapi- tel AzV, ca 20 % utnyttjats för odling av handelsväxter (brödsäd, potatis, sockerbetor, oljeväxter m. m.) och åter- stående 80 % för odling av foderväxter, som till huvudsaklig del används för uppfödning av djur inom animaliepro— duktionen. Brödsäden tar i anspråk sammanlagt ca 10 % av den totala are- alen och fodersäden ca 35 %. Skörden av brödsäd har under åren 1960—64 varierat mellan 719 och 1 068 milj. kg. Den helt övervägande delen utgör vete, främst höstvete, medan råg utgör 10— 15 % av brödsädsskörden. Skörden av fodersäd har under senare år varit ungefär tre gånger så stor som brödsäds- skörden. Av fodersädsskörden är drygt hälften korn och blandsäd, och återsto- den havre.

Brödsädsproduktionen överstiger —— vid normalt skördentfall _— med om— kring 30 % förbrukningen för mänsklig konsumtion. Härav utgör ungefär hälf- ten utsäde och naturligt avrens. Härtill kommer att en del av brödsädsskörden normalt används som foder inom lan— det. Även fodersädsodlingen överstiger numera normalt förbrukningen. Till— gången på fodersäd påverkas utom av skördens storlek även av utfallet av brödsädsskörden, eftersom skadad bröd- säd används som fodervara. Överskott av brödsäd och fodersäd exporteras till

en del i sin ursprungliga form, men fodersäden har också till större eller mindre del omvandlats till fläsk och därefter avsatts på utlandsmarknaden.

A. Marknadsregleringen

För brödsäd har under sexårsavtalet och provisorieåren gällt mittpris samt övre och nedre prisgräns. Mittpriset har liksom för övriga jordbruksprodukter skyddats av införselavgift. Priserna på vete och råg tillåts emellertid inte vari- era under året inom prisgränserna i takt med svängningarna i utlandspriser- na, som fallet är för övriga jordbruks- produkter. För vete och råg fastställs inlösenpriser en gång per år vid början av skörden, vilka priser jordbrukarna kan påräkna för sina leveranser. In- lösenpriserna fastställs av en särskild regleringsförening, Svensk Spannmåls- handel, ekonomisk förening, med be- aktande av gällande importavgift, det väntade skördentfallet, det internatio- nella marknadsläget samt tillgången på medel för marknadsreglerande verksam- het för spannmål. Den marknadsregle— rande verksamheten består av inlösen, lagring och försäljning inom landet samt export och import m. m. Förening-

1 I kap. XI och XII behandlas endast så- dana produkter där vi funnit en genom- gång av marknadsregleringen mest ange— lägen. Oljeväxterna har, med hänsyn till deras karaktär av underlag för fettpro- duktion, redovisats i kap. XII i avsnittet om mjölk- och fettregleringarna.

en, i vars styrelse på nio personer ingår två statliga representanter, här såväl det prispolitiska som det ekonomiska an- svaret för avlastning av uppkommande överskott av brödsäd. Den övre resp. nedre prisgränsen anses under- resp. överskriden, om de av föreningen fast— ställda inlösenpriserna ligger utanför prisgränserna. Detta har hittills inte in- träffat.

För att täcka förluster vid export av brödsäd till lägre priser än de inhemska uttas en förmalningsavgift inom landet för vete och råg som används för till- verkning av mjöl, gryn, flingor och lik- nande produkter. Avgiften uttas med stöd av särskild statlig förordning och kungörelse. Avgiften är för närvarande maximerad till 6 kr/dt, varav högst 5,25 kr/dt får användas till att täcka exportförluster. Återstående del an— vänds främst till att täcka jordbrukets bidrag till skördeskadeskyddet. Vid in- försel av mjöl och gryn av vete och råg utgår kompensationsavgift baserad på en förmalningsavgift av 5 kr/dt.

De av Svensk Spannmålshandel fast- ställda »inlösenpriserna gäller vid leve- rans till vissa s. k. prisorter. Därutöver finns vissa andra orter där inlösenpris betalas men då med avdrag av 0,25—1 kr/dt. Prisortssystemet syftar till att motverka kostnadsökningar genom mindre rationella transporter av bröd- säd men torde också innebära en sub- ventionering av brödsädspriset för od- lare som levererar till vissa kvarn- orter.

Inlösenpriserna kan, om så erfordras, stödjas genom inmalningstvång. Förut— sättningen för att detta skall få till- lämpas är, att inlösenpriserna bestämts med rimlig hänsyn till utvecklingsten- denserna på den internationella mark- naden. Så anses vara fallet om beslutet rörande inlösenpriserna biträtts av sta- tens representanter i föreningen. Under

denna förutsättning ankommer det på jordbruksnämnden att i fall av behov tillämpa inmalningstvång för svensk brödsäd. Inmalningsprocenten skall be— stämmas av nämnden efter samråd med föreningen, varvid ett 100-procentigt in- malningstvång, dvs. användning av en- bart svensk vara, om möjligt bör und— vikas. Om inmalningstvång tillämpas, är importör av vete- och rågmjöl skyldig att i mjölet blanda inhemsk vara i sam- ma proportion som föreskrivits i fråga om inmalningen. Inmalningstvång har behövt tillgripas främst under perioder då de utländska spannmålspriserna va— rit fallande. Det har då varit svårt att med utgångspunkt från inlösenpriserna avsätta inhemsk brödsäd. Detta läge har inte varit aktuellt sedan reglerings- året 1961/62.

För fodersäd finns ej fastställt något mittpris eller några prisgränser. För fodersäden uttas rörliga införselavgif- ter, vilkas höjd bestäms av statens jord- bruksnämnd. Avgifterna fastställs med beaktande av prisläget för importvara och volymen av odlingen och fläskpro- duktionen inom landet. Att införselav— giften för fodersäd är rörlig innebär, att den kan ändras när helst jordbruks— nämnden finner det påkallat. Nämndens handlingsfrihet är dock begränsad ge- nom att Kungl. Maj:t och riksdagen be— stämmer de högsta avgifter som får tas ut.

För fodersäden fastställs vidare se- dan år 1964 ett garanterat stödpris som gäller ett år i taget. Stödpriset fastställs av Kungl. Maj:t efter förslag av statens jordbruksnämnd sedan överläggningar ägt rum med Jordbrukets Förhand- lingsdelegation. Stödpriset för fodersäd fungerar som en avsättningsgaranti för de spannmålshandlare, som förbinder sig att vid sina inköp från odlare inte underskrida stödpriserna. I första hand brukar denna garanti infrias genom ex-

portstöd. Kostnaderna för stödåtgärder- na, som handhas av Svensk Spannmåls— handel, finansieras med hjälp av till— gängliga regleringsmedel.

Stödpriset för fodersäd kompletteras av att för brödsäd, som är att hän- föra till fodervara, tillämpas ett s. k. bottenpris. Även detta pris, som fast- ställs av statens jordbruksnämnd, skyd- das genom marknadsreglerande åtgär- der som handhas av Svensk Spannmåls- handel. Under åren 1964 och 1965, då systemet med inlösenpris för brödsäd, bottenpris för brödsäd samt stödpris för fodersäd tillämpats i sin helhet, har in- lösenpriset för vete varit ungefär 10 kr/dt högre än stödpriset för fodersäd och ca 7,50 kr/dt högre än bottenpriset för skadad brödsäd. Eftersom stödpriset gäller för orter inom överskottsområdet i mellersta Sverige, betyder detta att prissättningen i Sydsverige genom transportkostnaderna blir ungefär lika för fodervara av vete och råg samt fodersäd. Detta har också varit bak- grunden till prissättningen.

Svensk Spannmålshandel har för sin marknadsreglerande verksamhet, dvs. för åtgärder för att avlasta den inhems- ka marknaden pristryckande kvantite- ter, tillförts införselavgifter på brödsäd samt på mjöl och gryn därav inom den totzalram, som gällt för disposition av införselavgiftsmedel för regleringsända- mål. Föreningen har också för att täcka kostnader för fodersädsexporten till— förts vissa införselavgiftsmedel för fo- dersäd. Vidare har föreningen fått dis- ponera interna regleringsavgiftsmedel (förmalningsavgifter) samt kompensa- tionsavgifter. För att täcka exportförlus- ter bortsett från kostnaden för utbytes— export får i princip endast förmalnings- avgiftsmedel användas.

Svensk Spannmålshandel har enligt avtal med statens jordbruksnämnd att för statens räkning och på statens

bekostnad beredskapslagra vete och råg samt oljekraftfoder. För denna verk- samhet samt för inlösenverksamheten i fråga om brödsäd förfogar föreningen över statliga eller statsgaranterade rörel- semedel inom en ram av 225 milj. kr, varav 190 milj. kr i form av rörlig kre- dit hos riksgäldskontoret och 35 milj. kr som checkräkningskredzit hos riks- banken eller affärsbank mot säkerhet av riksgäldskontoret. Det ankommer på riksgäldsfullmäktige, såvitt angår rörli- ga krediter, och, i den mån kredit läm— nas av riksbanken, på riksbanksfullmäk- tige att bestämma villkoren för kredi- ten. Föreningen har i viss omfattning ägt disponera den rörliga krediten i riksgäldskontoret förutom till inlösen även till att under hösten tillfälligt fi- nansiera omhändertagande av brödsäd. Formerna för finansieringen har fast- ställts efter överläggningar med jord- bruksnämnden och riksgäldskontoret.

B. Överväganden och förslag

Såsom närmare framgår av kapitel A: VIII om Sveriges försörjningsläge krä- ver beredskapspolitiska skäl inte en spannmålsodling av nuvarande omfatt- ning. Gränsskyddet för brödsäd synes ha stigit kraftigare än för andra varor. Detta förhållande är en konsekvens. av att brödsädspriserna på världsmarkna— den utvecklats annorlunda än världs- marknadspriset på andra varor i för- ening med automatiken vid utlösning av spärreglerna i det generella prisregle- ringssystemet. För vete beräknas gräns- skyddet 1956 ha uppgått till närmare 30 % av importvärdet eller samma andel som genomsnittligt gällde för samtliga jordbruksprodukter. I maj 1966 kan av- gifternas andel av importvärdet beräk— nas ha utgjort ca 130 % för vete och 60—65 % för samtliga produkter (inkl. kompensationsavgifter). Gränsskyddet för vete steg således betydligt starkare

än genomsnittet för samtliga jordbruks— varor under perioden 1956—66. För råg finns inte motsvarande uppgifter tillgängliga.

Mot bakgrunden av den tidigare be- handlade målsättningen för den totala jordbruksproduktionen och de riktlin- jer för prisavvägningen som förordats i kapitel IX, av innebörd att gränsskyddet för spannmål bör anpassas till det för övriga jordbruksprodukter, är det ange- läget, att marknadsregleringen för spannmål utformas så, att den inte hindrar en krympning av produktions— volymen. Vi har vid vår granskning av det nu gällande systemet funnit, att det i allt väsentligt fungerat tillfreds- ställande ur regleringsteknisk synpunkt. Systemet är uppbyggt för att medge avsättning till en stabil prisnivå av en produktion, som överstiger förbruk— ningen inom landet. Den minskning av produktionen, som vi anser bör kom- ma till stånd på sikt, kan till en del ske genom annan avvägning av nivån för de olika slag av inlösen- och stöd- priser som tillämpas. Vi anser därför att nuvarande regleringssystem kan bibe- hållas tills vidare. Vissa modifikationer bör dock införas, såsom framgår av det följande. En mer genomgripande om- läggning av prisregleringssystemet blir aktuell först vid en produktionsvolym som stadigvarande understiger förbruk- ningen.

Det nuvarande systemet med för— malningsavgifter möjliggör för Svensk Spannmålshandel att lämna bidrag vid avsättning av överskott av brödsäd ge- nom export. Förmalningsavgiftens stor- lek är beroende av omfattningen av de exportkostnader som behöver täckas, dvs. hur stora kvantiteter som behöver exporteras samt prisläget i Sverige jäm- fört med utlandsmarknaden. Vid en på sikt minskande brödsädsproduktion bör förmalningsavgiften kunna reduceras,

om inte klyftan mellan den inländska och utländska prisnivån samtidigt ökar. Tills vidare måste avgiften emellertid bibehållas. Förmalningsavgifter kan be- räknas vara erforderliga även vid en liten produktionsvolym för att täcka fraktkostnader för brödsäd, som expor- teras i byte mot import av vara av högre kvalitet. Såsom framgått av kapitel X bör emellertid den kompensationsav- gift, som uttas i stället för förmalnings- avgift vid import, byggas in i införsel- avgiften och tas med i bedömningen av gränsskyddets storlek och framtida ut- formning.

Stödköpsförfarandet och de rörliga införselavgifterna för fodersäd samt bot- tenpriset för brödsäd till foder har sin grund i en önskan att hindra en för låg fodersädsprisnivå inom landet. Detta kan medföra en för stor animaliepro— duktion. Det gränsskydd som lämnats fodersäden på hemmamarknaden kan vidare inte utnyttjas, om konkurrensen inom landet tillåts pressa priserna. Vid en produktion av fodersäd som är mindre än den nuvarande kan behovet av dylika regleringsingrepp väntas minska. Tills vidare är de emellertid nödvändiga. Det nuvarande systemet med stödpriser för fodersäd som fast- ställs av Kungl. Maj:t samt bottenpriser för brödsäd till foder, som fastställs av jordbruksnämnden, bör emellertid ändras så att båda dessa stödanordning- ar handhas av samma beslutande in— stans.

Gränsskyddet för fodersäd lämnas, i motsats till vad som gäller för fler- talet jordbruksprodukter, genom rörli— ga införselavgifter. Bakgrunden utgör fodersäd-sprisernas centrala ställning inom animalieproduktionen. Införselav- gifterna på fodersäd och andra foder- medel har på grund härav använts för att styra produktionen av vissa anima— lieprodukter (fläsk, ägg, broiler). Efter-

som behov av att styra produktionen på dessa områden kan väntas föreligga även i fortsättningen, anser vi att syste- met med rörliga avgifter för fodervaror- na måste bibehållas.

De rörelsemedel som ställs till Svensk Spannmålshandels förfogande kan för närvarande användas såväl till bered- skapslagring socm inlösen och marknads- reglering för brödsäd. Vi förordar att medel till kapitalkostnadernia för bered- skapslagringen anvisas på riksstaten (kapitalbudgeten) och att formen med rörlig kredit hos riksgäldskontoret resp. checkräkningskredit hos riksbanken re- serveras för inlösenverksamheten i frå- ga om spannmål.

Det prisortssystem, som för närvaran— de tillämpas vid inlösen av brödsäd, hör överses med utgångspunkt från rent ekonomiska grunder och med beaktande av strukturförändringarna inom odling- en och handeln med brödsäd.

2. Sockerregleringenz A. Den internationella sockel-marknaden

Socker är en jordbruksprodukt med jämförelsevis omfattande världshandel, vilket främst sammanhänger med de komparativa fördelarna för produktion av rörsocker inom vissa områden i världen och med att socker är en lag- ringsduglig vara, som tål långväga trans- porter. Under senare delen av 1950— talet omsattes sålunda omkring en tred— jedel av hela världsproduktionen av socker i internationellt varuutbyte. Det finns anledning räkna med att socker- produktionen även i framtiden kommer att utgöra en väsentlig källa för valuta- inkomster för såväl gamla exportländer som nya. För de länder, som har natur- liga förutsättningar för sockerproduk- tion, utgör sockret ofta en hävstång till förbättrad ekonomi. Satsningen på

sockerproduktion är emellertid i flera fall utomordentligt ensidig.

Omkring två tredjedelar av världs- exporten av socker sker till fasta kon- trakt. Priset på råsocker enligt Com- mon Wealth Sugar Agreement ligger på en nivå av ca 70 öre/kg, vilket om- räknat till färdigt socker fritt Sverige enligt Svenska Sockerfabriks AB inne— bär ca 90 öre. Ungefär samma priser uppges även gälla för de sockerkvanti- teter, som Förenta Staterna importerar. Också sockeravtalet mellan Kuba och Sovjetunionen synes innebära förhål- landevis höga priser, även om dessa är svåra att direkt ange på grund av vansk- ligheten att värdera motprestationerna. På den fria marknaden, som omfattar tredjedelen av liandelsomsättningen, är priserna betydligt lägre än enligt lång— tidskontrakten. En brist eller överskotts— produktion får kraftig inverkan på pri- set på denna resterande del av markna- den. En annan faktor som bidrar till de starka prisfluktuationerna på den fria sockermarknaden är, att efterfrågan är tämligen given på kort sikt och i mycket ringa grad påverkas av prisförändring- ar, dvs. sockret är en vara med praktiskt taget oelastisk efterfrågan. I olika kris- lägen (Korea 1951, Suez 1957 och Kuba 1963) har noterats mycket höga socker- priser. Som exempel kan nämnas, att för efterkrigstiden ett högsta pris på får- digt socker (enligt engelska noteringen) redovisats i november 1963 med 180 öre/kg och att ett lägsta pris (på Paris-

2 Det bör anmärkas, att bakom skrivning och förslag i avsnittet om sockerregleringen står en annan gruppering än den som i övriga andra frågor med skiljaktiga uppfattningar bildar majoritet. _ Till grund för fram- ställningen i avsnittet ligger bl. a. en inom utredningen utarbetad »Promemoria rörande stödet till den svenska sockernäringen». (Stencil.) De ledamöter i utredningen, som anslutit sig till föreliggande skrivning,'[har emellertid i vissa delar inte godkänt inne- hållet i denna promemoria.

börsen) noterats i oktober/november 1965 med 32 öre/kg. Det är de senaste årens överproduktion som medfört, att världsmarknadspriset (importpriset) för närvarande ligger på en mycket låg nivå, eller vid 35—40 öre per kg.

Vid en bedömning av den sannolika utvecklingen framöver bör man dock utgå från de genomsnittliga förhållande- na under en följd av år. Medelpriset på färdigt socker baserat på den engelska noteringen låg 1950—65 vid 70 öre/kg. Import har dock under denna period regelmässigt kunnat ske till lägre pri- ser än den engelska noteringen. För en längre period har prisskillnaden be- räknats till i medeltal 5 öre. Att det effektiva importpriset är lägre än den— na notering framgår bl.a. av den un- der senare år införda Paris-börsens s.k. spotnotering. Parisnoteringen har fr.o.m. regleringsåret 1965/66 använts för bestämning av införselavgiftens storlek i Sverige, eftersom den ansetts utgöra en bättre mätare på det faktiska importpriset än den engelska notering— en. Under tiden maj till mitten av juli 1965 låg den franska noteringen cif Malmö mellan 10 och 16 öre lägre per kg än den engelska noteringen. Det bör emellertid påpekas, att omsättningen av strösocker vid Paris-börsen är av blyg— sam omfattning.

De starkt fluktuerande världsmark— nadspriserna på socker samt det för närvarande mycket låga världsmark- nadspriset medför givetvis starka eko- nomiska påfrestningar på de rörsocker- producerande u-länder, som till väsent- lig del är beroende av sockerexporten för att anskaffa valuta. Vid 1965 års sockerkonferens i Geneve avsåg man därför att söka stabilisera priset för socker på en rimlig nivå genom ett in— ternationellt sockeravtal. Man lyckades emellertid inte vid denna konferens åstadkomma enighet mellan de socker-

importerande länderna och de exporte- rande u-länderna. Det lägsta prisinter- vall på råsocker som diskuterades vid Geneve-konferensen anges av Socker- bolaget omräknat till raffinerat socker cif Sverige motsvara 67—86 öre/kg. Om ett internationellt sockeravtal kommer till stånd _ till Vilket Sverige i så fall får förutsättas ansluta sig _ är det ett pris vid ungefär denna nivå (i varje fall minimipriset) som man torde böra utgå från vid en bedömning av den svenska sockernäringens framtid. (En ny sammankomst om ett internationellt sockeravtal avses ske under 1966.) Om ett sockeravtal inte skulle komma till stånd är det inte enbart de rörsocker— producerande länderna som kan tänkas exportera socker till mycket låga pri- ser. Flera länder i Europa, främst Frankrike och Tjeckoslovakien, har under senare år regelbundet exporterat betsocker i stora kvantiteter med stat- liga subventioner till priser, som ofta t. o. m. legat under rörsockerpriserna inkl. frakter från de viktigaste produk- tionsområdena.

Såvitt kan bedömas kommer även de närmaste åren att kännetecknas av låga priser i internationell sockerhandel. På längre sikt är det emellertid inte lika säkert, att så fortfarande blir fallet, även om ett internationellt sockeravtal inte kommer att förverkligas. I detta sammanhang må också erinras om att priserna på socker inom vissa EEC- länder ligger på ungefär samma nivå som i Sverige. En svensk anslutning till EEC skulle komma att innebära, att Sverige inte längre skulle kunna dra nytta av de låga priserna på den fria världsmarknaden. Inköpen av socker skulle nämligen i en sådan situation i första hand få göras på den gemensam- ma marknaden till där gällande priser. I den mån sockerimport från tredje land skulle förekomma, skulle införselavgif-

ten härför få inlevereras till den för EEC gemensamma jordbruksfonden.

Anledning till vår tveksamhet inför den framtida internationella prisutveck- lingen för socker är inte blott den all- männa osäkerheten rörande världsför- sörjningen av livsmedel överhuvud utan även i någon mån vissa speciella förhål- landen i ett flertal av de länder, där rör- socker odlas och från vilka huvuddelen av det socker som går i internationell handel kommer. Rörsockerproduktionen försiggår till övervägande del i u-länder i Syd- och Mellanamerika, i Asien och i Afrika. Under nuvarande politiska för- hållanden förefaller det mindre sanno- likt, att dessa länder skulle kunna ge- nomföra en expansion av en sådan stor- leksordning som erfordras för att till- godose den främst genom befolknings- tillväxten förväntade konsumtionsök- ningen i världen. Störningar i den inter- nationella sockerförsörjningen förefal- ler troliga, då vissa av berörda länder i samband med sin frigörelse från väst- ligt inflytande löper uppenbar risk för ekonomisk desorganisation med men- ligt inflytande på deras exportförmåga. I flertalet av de länder, som är stora rörsockerexportörer eller har stor soc- kerpotential, råder för närvarande po- litiska krisförhållanden eller utpräglad politisk instabilitet.

Det synes inte osannolikt, att på grund av svårigheter att mobilisera de mycket stora kapitalresurser, som kom- mer att erfordras för ökad sockerpro- duktion samt växande sociala och po- litiska störningar, flera rörsockerexpor- terande länder står inför ett skede av stigande produktionssvårigheter och därmed inför stigande kostnader. Åtskil— liga rörsockerexporterande länder har visat sig ha tillverkningskostnader vid eller över den kostnadsnivå som råder i Västeuropa, däribland Sverige. Det ter sig inte osannolikt, att större delen

av världsexporten av oraffinerat rörsoc- ker för att uppnå full kostnadstäck- ning redan i dag skulle behöva betalas med priser som i varje fall inte under- stiger de priser som regelmässigt ingår i de förut nämnda långtidsavtalen.

B. Den svenska socker-näringen och stödet åt denna

Odlingen av sockerbetor i Sverige be— drivs för närvarande i de sydligaste landskapen samt på öland och Gotland. Under perioden 1960—64 minskade an- talet betodlare från omkring 24 000 till 19000. Under samma period nedgick betarealen från 50 600 ha till 44 000 ha. Av det totala antalet betodlare i landet 1964 fanns drygt 15 000 i Halland, Ble- kinge och Skåne, ca 1 400 på Öland och ca 2600 på Gotland. År 1965 odlades ca 43000 ha. Vid en odling av denna omfattning täcker den inhemska pro- duktionen av socker omkring 70 % av konsumtionen.

Orsakerna till soekerbetsodlingenstill- bakagång är flera. Förutom arbetskrafts- förhållandena bör särskilt nämnas den dåliga lönsamheten 1961 och 1962 (1961 främst på grund av exceptionellt lågt betpris och 1962 på grund av låg skörd). Betprisets ojämnhet mellan åren och osäkerheten om det definitiva bet- priset för året har också varit bidra- gande orsaker. Beträffande arbetskraf- ten synes inte själva lanskaffningen ha vållat de största svårigheterna under senare år. Framför allt synes det vara besväret att ha tillfälliga betskötare an- ställda som en del jordbrukare velat undvika.

Odlingen per brukningsenhet har un- der nyss angivna tidsperiod stigit kon- tinuerligt från 2,09 ha 1960 till 2,26 ha 1964. Den huvudsakliga delen av Sve- riges betodling eller 60—65 % är för- lagd till Malmöhus län. Därnäst största

andelen faller på Kristianstads län med 20—25 %. Av den totala betarealen fal- ler omkring 7 % på Gotlands län och 6 % på Kalmar län.

Den svenska betodlingen ligger av- kastningsmässigt väl till jämfört med övriga europeiska länder. Betskördens storlek och sockerhalten varierar dock mellan olika distrikt. Så t. ex. är avkast— ningssiffrorna lägre för de betodlings- områden som förser bruken på Gotland och Öland (Roma resp. Mörbylånga) med betor jämfört med övriga betod- lingsdistrikt.

Enl-igt kalkyler som upprättats inom Svenska Sockerfabriks AB skulle de rationaliseringsvinster som är möjliga att uppnå inom överskådlig framtid kunna anges till ca 1 000 kr ha, mot- svarande en fjärdedel av betodlarnas bruttointäkter. Denna betydande ratio- nalisering förutsätter främst tillgång till ett genetiskt enkornsfrö och att som- marskötseln till följd härav kan fullstän- digt mekaniseras. Vidare förutsätts be- tydande framtida rationaliseringsmöj— ligheter av upptagnings—, hanterings- och transportarbetet. Räknat per kg fär— digt socker skulle kostnadsbesparingen enbart genom allmän övergång till gene- tiskt enkornsfrö utgöra ca 11 öre/kg. Såvitt kan bedömas kommer det gene— tiska enkornsfröet redan under 1968 att vara tillgängligt för allmän odling. Vid jämförelse med' nuläget för betodlingen som helhet beräknar Sockerbolaget den möjliga arbetskraftsbesparingen efter fullständigt genomförd mekanisering av sommarskötseln m. 111. vara av storleks- ordningen %.

Sockerbetsodlingen har ett gott an- seende bland odlarna för sitt positiva inflytande på efterföljande grödor. Re- sultat från hittills utförda växtföljds— försök bekräftar, att betorna är en ut- märkt förfrukt till flertalet växter. I synnerhet går olika slag av stråsäd bra

till efter sockerbetor, som i det av- seendet hävdar sig väl med t. ex. pota- tis, ärter, vitsenap och raps. Antalet kul- turväxter i Sverige med goda förfrukts- egenskaper som kan odlas i stor skala är begränsat. Med hänsyn till betydelsen av en ordnad växtcirkulation är det där- för värdefullt att även ha tillgång till sockerbetor i sortimentet av grödor med goda förfruktsegenskaper. Rotfrukterna har bl. a. betydelse genom den intensiva jordbearbetning, som 'de medför, och den kraftiga gödslingen. Vid en minsk— ning av betesodlingens omfattning skul- le vissa jordbrukare gå miste om denna fördel.

I detta sammanhang må framhållas, att sockerbetsodlingen ger goda möjlig- heter till förlängd sysselsättningssäsong på hösten, vilket är av stor ekonomisk betydelse, då i be-todlingsområdena i allmänhet inte finns möjligheter till skogsarbete som i andra delar av landet. Detta gäller både jordbrukarna och lant- arbetarna. Svårigheter föreligger redan nu för slättbygdsjordbrnket att bereda jämn sysselsättning året om. Minskas betodlingen betydligt eller bringas den att upphöra, ökar dessa svårigheter yt- terligare. Risk uppkommer då för un- dersysselsättning för berörda jordbru- kare samt för en tidigare säsongfriställ- ning av lantarbetare, vilka utgör en mycket betydande del av arbetskraften för upptagnings- och bettransportarbe- tet. En sådan utveckling vore till nack- del vid tillskapandet av större jord- bruksföretag, som den av oss förordade rationaliseringspolitiken avses medföra.

Under efterkrigstiden har skett en stark rationalisering av den svenska sockerindustrin. Sålunda har sedan bör- jan av 1950—talet mer än hälften av Soc- kerbolagets fabriksenheter nedlagts. An- talet enheter är för närvarande nio, var— av sju i Skåne samt en på Gotland och en på Öland. Sedan 1956/57 har nedlägg-

ningen omfattat fem fabriker. Minsk- ningen av brukens antal har skett i sam- band med en successiv kapacitetsök- ning för den enskilda bruksenheten. I run—da tal avverkar ett betbruk i dag 5 a 6 gånger så mycket som för 50 år sedan. Jämfört med andra västeuropeis- ka länders sockerindustri ligger den svenska genomsnittskapaciteten på en relativt hög nivå.

Vid bedömning av lönsamheten av en fortsatt strukturrationalisering, dvs. nedläggning av sockerbruk och koncen- tration av driften till färre enheter, måste man jämföra de minskade kostna- derna vid koncentrerad drift med ökade kostnader för bettransporter. Man anser inom Sockerbolaget, natt möjligheterna till en strukturförändring av socker- industrin vid nuvarande förhållanden beträffande odlingens omfattning, loka- lisering och leveranssystem är starkt begränsade. Beträffande den löpande fabrikationen föreligger dock fortfaran- de rationaliseringsmöjligheter även om dessa, efter den genomgripande auto- matisering som skett under senare år, är rätt små såvitt kan bedömas vid jäm- förelse med utvecklingen i andra län- der. Det bör även tilläggas, att ytter— ligare rationaliseringar kräver ökade in- vesteringar. Det må dock påpekas, att inom sockerindustrin liksom i svenskt näringsliv i övrigt pågår ett kontinuer- ligt utvecklingsarbete för att genom nya metoder och processer åstadkomma ra- tionaliseringar på lång sikt.

Betkampanjen i Sverige uppgår lik- som i de flesta andra västeuropeiska länder till ca 70 dygn. Endast i Stor- britannien har man på grund av speci- ella klimatiska förhållanden en väsent- ligt längre kampanj. Under kampanjen pågår driften dygnet runt i tre skift. En förlängning av kampanjen vid nuva- rande betvolym kan endast ske genom ökad lagring, medan det däremot inte

är realistiskt att räkna med en förlängd betupptagningspcriod. En metod, som för närvarande studeras i driftsmässig skala av betodlare och industri och vil- ken innebär, att betorna bl. a. mellan- lagras på gården, skulle vid allmän till- lämpning skapa förutsättningar för en förlängning av den svenska betkampan- jen, vilket i sin tur skulle medföra sänkta kostnader för sockerindustrin.

Mot bakgrund av höga inhemska kost- nader för framställning av färdigt soc- ker (för närvarande 139 öre/kg) och låga världsmarknadspriser är det helt naturligt, att den inhemska sockernä- ringen måste erhålla ett väsentligt stöd. Den svenska sockernäringen har också i likhet rmed annan inhemsk livsmedels- produktion erhållit statligt stöd sedan lång tid tillbaka, ett stöd som för socker- näringens vidkommande är särskilt be- tydande vid nu rådande priser på den fria marknaden.

Efter omläggningen av prissättnings- systemet för jordbruksprodukter enligt 1955 års riksdagsbeslut har för socker- betor och socker från den 1 maj 1956 tillämpats ett system med införselav- gifter, prisgränser etc. av samma prin- cipiella innebörd som för övriga av jordbruksprisregleringen omfattade pro- dukter. (Jfr kap. A: XII.) Vissa särbe- stämmelser har dock gällt för socker- regleringen. Dessa beror bl. a. på att Svenska Sockerfabriks AB är ensam av- nämare av de svenska sockerbetorna. Någon regleringsförening eller konjunk- turutjämningsfond i egentlig mening finns inte på sockerområdet. I stället förs regleringsmedlen, införselavgifter- na, till en av jordbruksnämnden för- valtad regleringsfond, från vilken bi- drag lämnas till betodlingen. Ett stöd utgår alltså utöver gränsskyddet. I fråga om den närmare utformningen av soc- kerregleringen träffas årliga avtal mel— lan Sveriges betodlares centralförening,

Sockerbolaget och statens jordbruks- nämnd. Nu gällande avtal avser sexton- månadersperioden 1 maj 1966—31 augusti 1967.

I detta liksom tidigare avtal regleras alltså villkoren för sockerbetsodlingen och framställningen av socker under resp. perioder. Nu gällande avtal skiljer sig dock i vissa avseenden från de för— utvarande. Således är _— i motsats till tidigare _— införselavgiften rörlig även då det inhemska priset på socker ligger mellan prisgränserna. Införselavgiften anpassas fortlöpande efter världsmark— nadsprisets ändringar enligt Paris-bör- sens noteringar (den s. k. spotnotering- en med ett tillägg av 4,3 öre/kg). För Sockerbolaget innebär systemet, att bolaget vid ett stigande världsmark— nadspris får betala en större och vid ett fallande världsmarknadspris en mindre andel av betpriset. För bet- odlarna innebär systemet ett prak- tiskt taget fast betpris så länge den inhemska prisnivån för socker ligger mellan prisgränserna. Detta möjliggörs genom ianspråktagande av förut angiv- na regleringsmedel. För konsumenter- na medför systemet, att höjningar eller sänkningar av världsmarknadspriset en- dast till ungefär en tredjedel kommer att återspeglas i det inhemska priset på färdigt socker. (Se vidare prop. 1966: 47, JoU 10, rskr 145.)

I det nu gällande sockeravtalet för tiden 1 maj 1966—31 augusti 1967 har man utgått från en inhemsk odling av sockerbetor under 1966 av 40000 ha. (Den synes i själva verket komma att uppgå till ca 41000 ha.) Grundpriset för 100 kg sockerbetor med 16 % soc- kerhalt har satts till 11 kr. (Odlare på Gotland och Öland erhåller därjämte liksom tidigare visst arealtillägg.) Mitt- priset på socker (fabrikspris netto per kg socker K5 i säck) vid periodens bör- jan den 1 maj har (på grundval av ett

kalkylerat importpris på färdigt socker cif Malnrö av 43 öre/kg) satts till 109,24 öre. Övre och nedre prisgränser " vid samma tidpunkt utgör 125,63 resp. 92,85 öre, vilket innebär en spänning av ilå % av mittpriset. Införselavgif- ten per den 1 maj 1966 utgjorde 72,52 öre/kg motsvarande 206 % av det saili— tidiga importpriset 35,09 öre. Det på grundval härav framräknade fabriks- priset (35,09+ 72,52 :) 107,61 öre ut- gör ett med hänsyn till konsumtionen av importerat och svenskt socker vägt genomsnitt av ett lågt världsmarknads- pris och det högre inhemska priset (produktionskostnaden i Sverige). Pro- duktionskostnaderna för färdigt socker ur svenska betor 1966/67 beräknas till 139 öre/kg från fabrik.

C. Överväganden och förslag

I det föregående har sammanställts vissa uppgifter om den internationella sockermarknaden samt om den svenska sockernäringen och det stöd denna åt- njuter. Avsikten härmed har varit att ge underlag för en bedömning av det framtida behovet av stöd åt näringen. En sådan bedömning framstår som an- gelägen med hänsyn till att prisstödet för socker under senare år i allmänhet (men ej undantagslöst) varit betydligt högre än för andra jordbruksproduk- ter. Den totala produktionskostnaden för färdigt socker ur svenska betor har som förut sagts för 1966/67 kalkylerats till 139 öre/kg, samtidigt som import- priset är väsentligt lägre. Visserligen är så låga priser som under senare tid gällt —— 35 a 40 öre/kg, cif Malmö _ betingade av onormala förhållanden på den internationella sockermarkna- den och bör därför inte tas som ut- gångspunkt för bedömning av de inter- nationella prisförhållandena i allmän- het. Även bortsett härifrån har dock im-

portpriset under en längre följd av år legat mycket lågt i förhållande till de inhemska produktionskostnaderna. Så- lunda beräknas importpriset på raffine- rat socker cif Malmö ha utgjort i ge— nomsnitt 65 å 70 öre/kg under åren 1950 —65.

De priser som nu nämnts hänför sig till den inte kontraktsbundna delen av världshandeln med socker. Omkring 1l:». av handeln sker till priser som ligger på denna nivå. Den övriga världshan- deln baseras på långsiktiga kontrakt till priser, vilka som tidigare framhållits ligger inte oväsentligt högre räknat för färdigt socker fritt Sverige. Om ett in- ternationellt sockeravtal kommer till stånd torde man att döma av förut an- förda uppgifter få räkna med ett mini- mipris av 65—70 öre, räknat i färdigt socker fritt Sverige.

Enligt vår uppfattning är det som vi redan framhållit överhuvud inte möj- ligt att lägga nu rådande mycket låga priser på den fria världsmarknaden (förut angivna 35—40 öre/kg) till grund för en bedömning av frågan om det fortsatta stödet till sockernäringen. Därest överhuvud priserna på den nu nämnda marknaden skulle få utgöra grundval för bedömningen, torde så i varje fall böra ske med utgång från genomsnittspriset för en längre följd av år eller 65—70 öre. Vid denna nivå torde också minimipriset i ett kom- mande internationellt sockeravtal kom- ma att ligga. Vid en kalkyl med ut- gångspunkt från nu nämnda priser lig- ger stödet för den svenska sockernä- ringen fortfarande visserligen högt men knappast högre än det skydd, som andra i samma odlingsområden producerade grödor (närmast brödsäd) för närva- rande åtnjuter. (Jfr det följande.) Det är givetvis en dylik jämförelse med andra inhemska produktionsgrenar i jordbruket, som främst är av intresse

vid en bedömning av frågan om det fortsatta stödet åt sockernäringen.

Stödet åt den svenska sockerproduk- tionen kan mätas inte enbart med ut— gång från gränsskyddet. Utgångspunk- ten måste vara de totala produktions- kostnaderna eller för närvarande 139 öre/kg. Jämfört med ett importpris av 65 in 70 (= det genomsnittliga världs- marknadspriset 1950—65 och det tro- liga minimipriset i ett framtida inter- nationellt sockeravtal) utgör stödet ca 100 % eller som antytts ungefär det- samma som det hittillsvarande gräns- skyddet för vete.

Det får tills vidare betraktas som ovisst, huruvida svensk storimport av socker behöver baseras på långtidskon- trakt för att trygga det ökade behovet av utländskt socker eller om den helt eller delvis kommer att kunna ske på den s.k. fria världsmarknaden. Det är också ovisst, huruvida sådana kontrakt behöver ansluta till den prisnivå, som kännetecknar de brittiska, amerikanska och ryska avtalen. I dessa avtal synes å ena sidan ligga ett visst moment av politisk bindning och stöd, som torde medföra en högre prisnivå än som el- jest skulle vara fallet. Å andra sidan har man sökt bygga dessa avtal — åt- minstone de flesta av dem — på pro- duktionskostnadskalkyler. Det är inte uteslutet, att sådana kalkyler kan kom- ma att åberopas vid förhandlingar med Sverige om långtidskontrakt. För Sve- rige torde det vara naturligt att vid köp av socker från u-land av princi- piella skäl betala detta "med sockrets produktionskostnader. I så fall skulle importpriserna komma att ligga högre än de nyss angivna priserna 65 än 70 öre. Detsamma gäller givetvis också, om Sverige skulle anslutas till EEC.

Frågan om den svenska sockernäring- ens framtid måste också ses mot bak- grunden av den förväntade inhemska

kostnadsutvecklingen. Rationaliserings- möjligheter föreligger såväl inom soc— kerbetsodlingen som vid framställning- en av socker vid sockerbruken. Av sär- skilt intresse är de rationaliserings- möjligheter, som uppkommer vid an— vändning av genetiskt enkornsfrö. Ge- nom användning av dylikt frö kan som tidigare sagts det kostsamma gallrings- arbetet förenklas genom ökad mekani- sering. Härigenom förbilligas framställ- ningen av betsocker jämfört med ut- vinningen av socker ur sockerrör. Kost- nadsbesparingarna enbart vid en allmän övergång till sådant frö — vilken torde kunna ske inom få år — har förut an- getts till ca 11 öre/kg färdigt socker.

Uppmärksamhet bör även ägnas det förhållandet, att den. svenska socker- näringen byggts upp på grundval av statsmakternas uttalanden och beslut om betodlingens omfattning. Med hän- syn till att sockerindustrin är beroen- de av en inhemsk betodling skulle en nedskärning automatiskt komma att medföra kapitalförluster för industrin genom att nedläggning av betbruk då måste ske. I en sådan situation uppkom- mer frågan hur sockerindustrin skall gottgöras för dylika kapitalförluster. Detsamma gäller även dyrbarare ma- skinutrustning hos odlarna. I den mån en sådan gottgörelse lämnas kommer konsumenternas vinster av ett lägre soc- kerpris i vart fall under en övergångs- tid att reduceras.

Sammanfattningsvis finner vi, att med hänsyn till att de nu rådande ex- ceptionellt låga priserna på socker i internationell handel i längden knap- past kan väntas bestå samt till att det föreligger stora möjligheter till kost- nadsbesparingar inom relativt få år in- om främst betodlingen ett minskat be- hov av gränsskydd och annat stöd tor- de vara att förvänta. Ett mer defini- tivt ställningstagande till frågan om den

svenska sockerproduktionens storlek hör av antydda skäl inte ske i nuvarande läge. I avvaktan på att förutsättningar- na i nyssnämnda hänseenden klarnar — detta gäller även de västeuropeiska marknadsplanerna — bör inte nu nå- gon egentlig reduktion av den svenska sockerproduktionen äga rum. Ytterli- gare skäl för en bibehållen sockerbets- odling av nuvarande storlek är som förut anförts, att denna odling ger möj- lighet till förlängd sysselsättning på hösten, då risk eljest uppkommer för undersysselsättning för berörda jord- brukare och en tidigare säsongfriställ- ning av lantarbetare. Stödåtgärderna bör tills vidare avvägas så, att en socker- tillverkning baserad på en betareal av ca 40 000 ha kan upprätthållas inom landet. Betarealen uppgick ända till för några år sedan till över 50 000 ha.

Vid en inhemsk odling av 40 000 ha erhålls under förutsättning av normal avkastning en kvantitet socker motsva- rande 65 % självförsörjningsgrad. Pri- set på sockerbetor bör för de närmaste åren fastställas vid förhandlingar i hit- tills gängse ordning med sikte på upp- rätthållande av en odling av den angiv- na storleken. Efter ett antal år bör en förnyad prövning av frågan om produk- tionens storlek äga rum på grundval av de internationella marknadsförhål- landen samt de produktionsförutsätt- ningar m. ni. som då råder.

3. F abrikspotatisregleringen

Potatisodlingen har sedan lång tid till- baka varit en väsentlig inkomstkälla för jordbruket i vissa sandjordsområ- den, främsti Skåne och Blekinge. Större delen av skörden avsätts för industriell förädling till stärkelse eller potatis- brännvin.

Arealen odlad fabrikspotatis beräk- nas under de senaste åren ha omfat-

tat 15 000—16 000 ha eller ca 5 % av den totala åkerarealen i de aktuella områdena.

För att ge en viss uppfattning om den ekonomiska avkastningen av fabrikspo- tatis har sammanställts följande tablå.

A. Marknadsregleringar Regleringen på fabrikspotatisområdet infördes i början av 1930-talet och er- höll i huvudsak sin nuvarande detaljut- formning 1956.

Priset på fabrikspotatis, som förut-

Fabriks- _ Höstraps/

potatis Råg Ixorn -rybs Skörd, (lt/ha .................... 231 24 32 23 Skördevärde, kr/ha ............... 3 630 11 272 11 408 1 840 Särkostnadcr,2 kr/ha ............. 2 946 716 887 1 290 Täckningsbidrag, kr/ha ........... 684 556 521 550

1 Exkl. halmvärdet, Vilket brukar upptas till självkostnadspris. 2 Vid långt driven mekanisering.

Den bygger på ett medeltal för 1959 64 av den objektiva skördeuppsknttningens resultat från Götalands mellanbygder, sandjordsområdet, där potatisodlingen upptar ca 25 % av åkerarealen, varvid som jämförelse har insatts de förutom potatis mest intressanta grödOrna i om- rådet, nämligen råg och korn. Dess- utom redovisas en kalkyl över odling av höstoljeväxter.

Som synes ger potatisodlingen ett täckningsbidrag, som med 130—160 kr/ha överstiger de för råg, korn och höstoljeväxter. Vid bedömningen av denna skillnad måste man emellertid beakta de större ekonomiska riskerna med potatisodlingen till följd av de stora kostnader som är förknippade med den. Härtill kommer, att odling av oljeväxter knappast förekommer på de lättaste jordarna. Därest den trots allt äger rum, ger den i varje fall inte en avkastning i nivå med den i tablån in- satta. För jordbruket inom de aktuella områdena har å andra sidan potatis- odlingen stort värde dels genom att den bidrar till ökad arbetsfördelning, dels genom att den möjliggör _. och i vissa områden är en nödvändig för- utsättning för — en någorlunda till- fredsställande växtföljd.

sätts vara detsamma för både stärkelse- och bränneripotatis, fastställs med ut— gång från införselavgiften för stärkel- se av ett för stärkelse- och bränneri- industrin gemensamt organ, Stärkelse- och Bränneriidustriernas Samarbets- organ (SBS). I SBS ingår tre ledamö- ter från vardera Sveriges Stärkelsepro- ducenters förening 11. p. a. och Sveri- ges Bränneriidkareförening. I dessa föreningar är sammanslutna tillverkar- na av stärkelse resp. råsprit. De utgör producentkooperativa organ, där an- delsägarna utgörs av jordbrukare. SBS:s styrelse omfattar förutom nu nämnda ledamöter en av Kungl. Maj:t utsedd opartisk ordförande. SBS handhar för- utom prissättningen på fabrikspotatisen gemensamma frågor rörande odling och rationalisering.

För att tillverka stärkelse krävs till- stånd av statens jordbruksnämnd, som kan föreskriva villkor för tillverknings- rätten. Sådant tillstånd innehas för när- varande endast av tillverkare som är anslutna till Sveriges Stärkelseprodu- centers förening u. p. a.

Stärkelseföreningen har ensamrätt til-l inköp från inhemska tillverkare av po- tatisstärkelse. Med denna ensamrätt föl— jer skyldighet att uppköpa den utbjud-

na stärkelsen till enhetligt pris, som normalt skall regleras endast efter va- rans kvalitet.

Odlingen av fabrikspotatis för indu- striändamål sker på grundval av kon— trakt mellan odlare och fabrik. Någon principiell skillnad får inte göras mel— lan andelsägare och utomstående leve— rantör, när det gäller leveransrätt till hränneri- och stärkelsefabrik. Vid över- teckning i förhållande till det beräk— nade avsättningsutrymmet skall ned- skärning efter principiellt enhetliga grunder ske. Fabrikerna har dock inte skyldighet att ta emot potatis från and— ra än de traditionellt fabrikspotatisod- lade områdena. Vidare skall i dylika situationer en viss prioritet kunna ges ut mer permanenta fabrikspotatisodla- re framför tillfälliga odlare.

Stärkelseföreningen tjänstgör regleringsorgan på potatisområdet. För- eningen har ansvaret inte bara för av— sättningen av stärkelse utan också för omhändertagandet av tryckande över- skott av matpotatis. Ett väsentligt pro- blem i detta sammanhang är den pris— tryckande effekten av de merendels lå- ga utlandspriserna på stärkelse, främst majsstärkelse. Den rabattering till indu- striella förbrukare, som härigenom nöd— vändiggörs, täcks i första hand genom att föreningen tillförs influtna tillverk- ningsavgifter för vissa potatisproduk- ter samt införsel- och kompensations- avgifter för stärkelse och stärkelsepro— dukter, som importerats.

Huvuddelen av de medel, som står till stärkelseföreningens förfogande för prisreglerande verksamhet, utgörs av influtna tilluerkningsavgifter för stär- kelse och potatisbrännvin. Kostnaderna för export av överskott av stärkelse får täckas enbart med inflytande tillverk- ningsavgifter.

Tillverkningsavgift har sedan 1 sep— temper 1956 uttagits med 5,0 öre/kg

SOIll

ren potatisstärkelse och 2,9 öre/liter 50-procentigt potatisbrännvin. Fr. o. m. 1 juli 1961 gjordes dock ett tillägg till avgifterna med 1,5 öre/kg resp. 1,0 öre/liter. Detta tillägg, som utgör skör- deskadeavgift, har fr. o. m. 1 juli 1963 sänkts till 1,1 öre/kg resp. 0,7 öre/liter. De totalt uppburna avgifterna har fr.o.m. 1959/60 uppgått till följande belopp (1000 kr).

Stärkelse Brännvin 1959/60 ....... 890 363 1960/6] ....... 1 360 892 1961/62 ....... 1 817 999 1962/63 ....... 1 678 977 1964/64 ....... 2 223 968 1964/65 ....... 1 704 933

För att påskynda rationaliseringen har från år 1950 tagits upp rationalise— ringsavgif/er inom både stärkelse- och bränneriindustrin. Fram till 1 oktober 1963 utgjorde denna avgift för stärkelse 1 öre/kg handelsstärkelse (80% torr— substans) och efter denna tidpunkt 2 öre/kg. För potatisbrännvin har hela tiden uttagits 0,725 öre/normalliter för ändamålet.

De årsvis uttagna beloppen redovi- sas i följande tablå (1 000 kr).

Stärkelse Brännvin 1959/60 ....... 273 216 1960/61 ....... 300 223 1961/62 ....... 324 186 1962/63 ....... 330 182 1963/64. . . . . .. 654 181 1964/65 ....... 756 188

B. Framställningen av produkter ur fabrikspo- tatis

Såväl antalet stärkelsefabriker som brännerier har i samband med ratio- nalisering och koncentrering av till- verkningen minskat starkt under de se— naste decennierna. Under hösten 1965 var 11 stärkelsefabriker i drift, varav

; centralfabriker. De övriga 4 fabri— kerna är inbegripna i förhandlingar om överföring av verksamheten till när- maste centralfabrik. Antalet sysselsat- ta vid stärkelsefabrikerna utgjorde 1965 ca 120. De under 1965 använda fabrikerna var följande.

Centralfabriker Övriga Jämjö Jämshög Lunnarp Lister Mörrum Riseberga Nöbbelöv Tomelilla Spjutstorp Villand Tyringe

Under 1965 var 62 brännerier i drift. Därav var 42 belägna i Kristianstads

som uppförts i nära anslutning till stärkelsefabriken i Nöbbelöv.

Hela produktionen av potatisbränn- vin säljs till AB Vin- & Spritcentralen. Storleken av denna produktion fram- går av följande tablå över tillverkningen under åren 1959/60—1964/65 (milj. nor-

malliter) .

1959/60 ............... 29,75 1960/61 ............... 30,75 1961/62 ............... 25,62 1962/63 ............... 25,06 1963/64 .............. 34,721 1964/65 ............... 25,92

1 Därav 4,14 milj. liter ur anvisad matpolalis län och 11 i Malmöhus län. Antalet 31'1963 årSSköPd- Försäljning

Produktion Limämnes- Glykos- Övri t fabrikation fabrikation g 1959/60 ......................... 22,2 7,5 5,9 13,9 1960/61 ......................... 34,0 8,2 9,1 12,7 1961/62 ......................... 35,2 10,9 9,2 12,3 1962/63 ......................... 32,3 11,2 9,0 12,8 1963/64 ......................... 45,5 11,3 8,7 12,7 1964/65 ......................... 134,9 15,3 10,9 11,0

1 Därav 22400 ton ur anvisad matpotatis av 1963 års skörd.

anställda uppgick till totalt ca 240.

Produktionen av potatisstärkelse un- der åren 1959/60—1964/65 och fördel- ningen av försäljningen på olika om- råden framgär av ovanstående tablå (milj. kg stärkelse).

Av kvantiteterna för glykos- och lim- ämnesfabrikation går en inte oväsentlig del till Lyckeby Stärkelseförädlings Aktiebolag, som är ett dotterföretag till Sveriges Stärkelseproducenters för- ening up. a. Bolaget har sedan 1929 ägnat sig åt glykostillverkning och in- gick år 1956 i priskartell med den från nämnda år ende kvarvarande gly- kostillverkaren utöver Lyckeby, näm- ligen Cloetta-koncernen med fabrik i Beppe. Fr. o. m. 1962 upptog man ock- så tillverkning av limämnen. Denna be- drivs fr.o.m. 1963 i en derivatfabrik,

C. Priser och rabattering vid försäljning av stärkelse

För att möjliggöra avsättning av in- hemsk fabrikspotatis äger stärkelse- föreningen disponera inflytande inför- sel—, tillverknings- och kompensations— avgifter för stärkelse och stärkelsepro— dukter till att täcka kostnaderna för rabattering till' industrikonsumenter. Denna rabattering motiveras med de låga importpriserna på majsstärkel- se. Sådan rabattering har fr. o. m. 1 september 1956 skett vid försäljning till all industri, som använder potatis— stärkelse som råvara i sin produktion. dvs. glykos- och limämnesindustrierna. Fr.o.m. 1 mars 1965 betalar emeller- tid glykosindustrin samma stärkelse- pris som andra avnämare av potatis-

stärkelse. Storleken av rabatteringen under ett visst år har i förväg bestämts genom samråd mellan stärkelseförening- en och derivatindustrin, varvid hänsyn tagits till dels förväntade världsmark- nadspriser på annan stärkelse än pota- tisstärkelse, dels stärkelseföreningens beräknade ekonomiska resurser. I Scam- band med EFTA-fördragets ikraftträ- dande den 1 juli 1960 har dessutom spe- ciell rabattering måst beviljas derivat- industrin för att hålla denna konkur- renskraftig gentemot utländska tillver- kare av stärkelsederivat, vars produk- ter kunnat importeras allt billigare till

Sveriges Bränneriidkareförening om riktlinjer för prissättningen på pota- tisråsprit för en tid av sju år, dvs. fram t.o.m. 1963/64 års kampanj. De så- lunda utvunna priserna för åren 1959/ 60—1963/64 redovisas i följande tablå (öre/liter råsprit).

1959/60 ............... 80,59 1960/61 ............... 80,30 1961/62 ............... 88,90 1962/63 ............... 93,79 1963/64 ............... 94,78

För råsprit, utvunnen under kam- panjen 1964/65, har erhållits ett ge- nomsnittspris av 97,77 öre/liter.

. .. . Genom- Nom. utför— .

Regleringsår Totalförsalj- Total rabat- snittlig säljningspris Rabatt ] ,

(1/4—31/3), "13%?" 1 0??th rabatt, exkl. rabatt, agents; S ar e se - a I' öre/kg öre/kg . p 1959/60 ............. 27 300 2 131 7,8 95,8 8,1 1960/61 ............. 30 000 3 619 12,1 97,8 12,4 1961/62 ............. 32 400 4 517 13,1 101,6 12,9 1962/63 ............. 33 000 5 305 16,1 108,4 14,9 1963/64 ............. 32 700 5 993 18,3 112,2 16,3 1964/65 ............. 37 800 8 262 21,9 117,2 18,7

följd av (len successiva avtrappningen av gränsskyddet.

Kostnaderna för dessa båda former av rabattering framgår av ovanstående tablå.

De faktiskt erlagda importpriserna för potatiss-tärkelse har i genomsnitt uppgått till följande belopp.

1959 ...................... 63,5 öre/kg 1960 ...................... 63,6 » » 1961 ...................... 90,5 » » 1962 ...................... 70,0 » » 1963 ...................... 64,3 » » 1964 ...................... 60,3 » » 1965 ...................... 56,0 » »

D. Priser och prisöverenskommelse för potatis- sprit

Genom överenskommelse hösten 1957 enades AB Vin- & Spritcentralen och

Sistnämnda pris är resultatet av för- handlingar mellan de två nyss nämnda parterna under hösten 1964. En över- enskommelse träffades därvid om rikt-. linjerna för prissättningen under kam-_1 panjerna 1964/65—1968/69. Enligt den- na överenskommelse skall priset ge täckning för kostnaderna vid ett mer- malbränneri», som skall erlägga det för året fastställda fabrikspotatispriset och som skall ha

en tillverkningskapacitet av ca 1 milj. normalliter per år

en arbetsstyrka om 8 man på två skift ett produktutbyte av 1,29 normal- liter sprit per kg stärkelse.

Dessutom enades parterna om att till kalkylpriset skulle för kampanjen 1964/ 65 läggas 1,5 öre/normalliter för av- sättning till en särskild centraliserings- fond att användas för centralisering av

brännerihanteringen. Vidare överens- tillverkning och som enligt särskilt be— koms att föreningen efter samråd med Spritcentralen snarast möjligt skulle ut- arbeta en plan, som skall syfta till att skapa brännerianläggningar med lägst en miljon liters tillverkning. Därest här omnämnda fondmedel ej tagits i an- språk senast tre år efter det de influ- tit, föreligger återbetalningsskyldighet.

Under våren 1966 har Bränneriidka- reföreningen fått tillstånd »av Kungl. Maj:t att uppföra en fabrik i Nöbbelöv med en kapacitet av 5—7,5 milj. liter råprit. I samband därmed planeras ett antal mindre brännerier bli nedlagda.

E. Substitut för potatisbaserad stärkelse och sprit Sedan länge har maissfärkelsen utgjort en svår konkurrent till potatisstärkel- sen. Denna konkurrens anges också som huvudskälet för den rabattering av pri- set för potatisstärkelse till industriellt ändamål, som tillämpats sedan 1956. Utvecklingen av importen av och im- portpriserna på majsstärkelse framgår av följande uppställning.

Import, Importpris,

ton öre/kg 1959/60 ....... 3 114 50,0 1960/61 ....... 2 288 57,0 1961/62 ....... 2 551 57,4 1962/63 ....... 2 347 61,1 1963/64 ....... 2 512 61,7 1964/65 ....... 3 013 68,9

Förmodligen till följd av den höga införselavgiften, i februari 1966 93,95 kr/dt, utgörs importen främst av special-

slut får importeras utan avgiftsbelast- ning. Den kvalitet av majsstärkelse, som allmänt skulle kunna ersätta potatis- stärkelse, torde kunna köpas till priser omkring 50 öre/kg. Ett häremot svaran- de importpris för potatisstärkelse av västeuropeiskt ursprung torde uppgå till ca 60 öre/kg. Medan sålunda majsstär- kelsen pålagts en avgiftsbelastning, som i februari 1966 uppgick till ca 190 % av importpriset, hade den inhemska potatisstärkelsen ett totalt gränsskydd av 66,90 kr/dt eller ca 110 % av import- priset.

En del av den inhemska konsumtio- nen av starksprit sker i form av varor, som är baserade på cellulosasprit. Sistnämnda produkt ink'öper Vin- & Spritcentralen för ca 21 öre/liter, dvs. 75—80 öre/liter billigare än potatisspri- ten. På senare år har denna prisskill- nad resulterat i prisdifferentiering äv- en i butiksledet.

Förbrukningen av svenskt brännvin. mätt i tusental liter 50-procentig vara under de senaste åren, framgår av ne- danstående tablå. Den däri redovisade nedgången i förbrukning av cellulosa- sprit är emellertid inte uttryck för en motsvarande minskning av köpintresset från konsumenternas sida utan samman- hänger med att man sedan 1963 övergått till att göra svenskt gin på potatissprit i stället för på cellulosasprit.

F. Överväganden och förslag Stödet till fabrikspotatisodlingen tor- de främst ha haft en inkomstpolitisk

kvaliteter, som används vid wellpapp- bakgrund. Fabrikspotatisodlingen är 1961 1962 1963 1964 1965 Potatisbrännvin ................... 33 281 33 391 31 246 33 830 34 294 Cellulosabrännvin .................. 1 470 1 425 636 100 95 S:a svenskt brännvin 34 751 34 816 31 882 33 930 34 389

koncentrerad till områden där på grund av jordens beskaffenhet möjlig- heterna att övergå till annan produk- tion i en del fall ansetts vara begrän- sade. Ett prisfall på fabrikspotatis kan för sådana odlare medföra mer svår- artade verkningar i inkomsthänseende :in för jordbrukare med andra slag av jordar. De beredskapspolitiska skälen för att vidmakthålla fabrikspotatisod- ling av nuvarande omfattning inom landet torde vara svaga. Såvitt känt föreligger inte några speciella motiv ur beredskapssynpunkt att stödja en tillverkning inom landet av stärkelse och råsprit.

Som framgår av redogörelsen för fa- brikspotatisregleringen har stödet till odlingen lämnats genom ett gränsskydd för stärkelse och stärkelsederivat samt prisstödjande åtgärder på den inhems— ka marknaden. Ensamrätt har gällt för stärkelseföreningen att uppköpa stär- kelse, som tillverkas inom landet. För- eningen har tillförts olika slag av av- giftsmedel för den prisreglerande verk- samheten. Fabrikspotatisindustrin har vidare erhållit visst stöd genom att av- gifter har fått tas ut för att bidra till att finansiera rationalisering av såväl stärkelse- som bränneriindustrin.

Ett korrekt mått på gränsskyddets höjd för stärkelse och stärkelsederivat, vilket möjliggör en jämförelse med gränsskyddet för andra jordbrukspro- dukter, är svårt att erhålla, eftersom någon representativ världsmarknads- notering för potatisstärkelse inte finns. Att döma av tillgängliga importpriser ligger gränsskyddet för potatisstärkel— se på en nivå av omkring 100 %. För konkurrentvaran majsstärkelse uttas ett gränsskydd av närmare 200 %.

Förutom genom införselavgifter skyd- das, som nyss nämnts, prisnivån inom landet genom att ensamrätt lämnats stärkelseföreningen att inköpa inom

landet tillverkad stärkelse. Någon pris- konkurrens mellan stärkelsetillverkar- na, som helt utgörs av producentkoope- rativa föreningar, förekommer ej. Med ensamrätten är kombinerat skyldighet att uppköpa den. utbjudna stärkelsen till ett enhetligt pris, som normalt reg- leras endast efter varans kvalitet. Den inonopolställnling, som stärkelseför- eningen har, tillkom under 1930-talet för att begränsa produktionen och mot- verka priskonkurrens från sådana stär- kelsetillverkare som stod utanför för- eningen. I vad mån stärkelseföreningens monopol har någon funktion att fylla i »dagens läge är svårt att avgöra. Regle- ringsformen skiljer sig från vad som gäller för jordbruksnäringens övriga produkter.

Stärkelseföreningen bedriver genom ett dotterföretag tillverkning av glykos och limämnen. Verksamheten sker i konkurrens med andra företag, som är hänvisade att inköpa sin råvara från stärkelseföreningen. Om en prisregle- ring av nuvarande typ skall bibehållas för stärkelsen, anser vi att den bör handhas av en fristående reglerings- förening, vilken även synes böra hand- ha regleringsuppgifter för bränneripo- tatis.

För stärkelsen liksom för andra jord- bruksprodukter har hö-gprislinjen med- fört regleringstekniska svårigheter, när det gällt industriprodukter, som inne- håller eller utgör en förädling av va- ran. Som exempel kan nämnas svårig- heten att avväga gränsskyddet för stär- kelsederivaten på en i förhållande till råvaran riktig nivå samt svårigheten att avgöra, om restitution av införselav- gifter skall ske vid import av olika stärkelsepreparat på grund av att de uppges ej kunna framställas av pota- tisstärkelse och därmed inte kan an- ses påverka avsättningen av denna va— ra. De regleringstekniska problem, som

det nuvarande systemet medför, skulle till en del bortfalla, om gränsskyddet för stärkelse och” stärkelsederivat av- vecklades och erforderligt stöd åt od- lingen av fabrikspotatis utgick i form av ett kontant belopp, dvs. ett låg- prissystem. Ur substitutionssynpunkt synes en lågprislinje för stärkelse gå att genomföra, samtidigt som högpris- linje tillämpas för andra jordbrukspro- dukter. Ett undantag kan dock socker utgöra. Vissa slag av stärkelsederivat används nämligen som sötningsmedel inom industrin. En lågprislinje för fa- brikspotatisen kan emellertid vara svår att administrera på grund av att det sy- nes vara svårt att finna tillförlitliga importpriser för stärkelse.

Mot bakgrund av v-ad vi anfört i det

3 Jfr not på sid. 200.

föregående har vi funnit att en närma- re prövning av stödet till fabrikspota- tisodlingen bör ske i särskild ordning.

4. Sammanfattning av förslagen

Förslagen i detta kapitel i den ordning de framlagts är i huvudsak följande.

1. Marknadsregleringen för spann- mål bibehålls tills vidare med undan- tag för vissa mindre modifieringar.

2. Stödet åt sockernäringen baseras tills vidare på en sockerbetsareal av ca 40000 ha. Omprövning efter ett an- tal år.3

3. En närmare prövning av stödet till fabrikspotatisodlingen bör ske i sär- skild ordning.

KAPITEL XII1

Marknadsregleringen för särskilda produkter. Animalier

1. Mjölk- och fettregleringarna

Prisrelationen mellan smör och marga- rin är en av de viktigaste komponen- terna i prisavvägningen för jordbru- kets produkter. Detta beror främst på att en stor del av jordbrukets produk- tion i värde räknat hänför sig till fett i olika former, varvid behovet av pro- duktionsr-esurser varierar starkt bero- ende på i vilka produkter denna fett- produktion framkommer. Det år fram- för allt skillnaden mellan vegetabilisk och animalisk fettproduktion som här- vid är av betydelse. Det krävs i run- da tal tre gång-er så mycket resurser att producera 1 kg fett i form av fläsk och sex gånger så mycket för att pro- ducera det i form av smör som att framställa det i form av margarin. Den- na jämförelse är dock inte helt full- ständig med hänsyn till att produktion av fläsk, smör och margarin tar 1 an- språk olika slag av resurser. Skillnaden i resursanspråk vid produktion av oli- ka slag av fett är trots detta av stor betydelse både för prissättningen och för försörjningsplaneringen. Betydelsen ur försörjningssynpunkt har tidigare behandlats i kapitel II.

Traditionellt har fettförsörjningen i Sverige skett med huvudsakligen ani- maliskt fett i form av smör och fläsk. Betydande produktionsresurser har där- vid tagits i anspråk för matfettsfram- ställning i form av smör på grundval

av en omfattande mjölkproduktion. Un- der det senaste halvseklet har emeller- tid margarinproduktion med huvudsak- ligen vegetabiliska'fetter som råvaror men med visst inslag även av marina fetter och slakterifett erövrat en stor del av smörmarknaden och skulle ha erövrat en ändå större del om inte sär- skilda skyddsåtgärder för smör vidta- gits. Dessa har föranletts av att mjölk- producenterna, och då särskilt företa- gare vid familjejordbruket och småbru- ket, haft stora svårigheter att ställa om till annan jordbruksproduktion, efter- som ingen annan produktionsgren »stäl- ler tillnärmelsevis samma anspråk på arbetsinsats. Möjligheterna att kombi- nera jordbruket med sysselsättning utan- för näringen har vidare varit begrän- sade. I vissa delar av landet, särskilt norra Sverige, är producenterna även bundna till grovfoderproduktion på grund av klimatiska skäl. En av skydd—s- åtgärdern-a delvis dold överproduktion av smör kan sägas ha förelegat ända sedan början av 1930-talet, med un- d-antag för kriget och de första efter- krigsåren. Av dessa skäl intar utform- ningen av mjölk- och fettregleringarna en central roll i den stora anpassnings- process som pågår inom jordbruket.

1 I kapitlet behandlas endast de produkter där vi funnit en genomgång av marknadsregler- ingen mest angelägen. Oljeväxterna behand- las i detta kapitel med hänsyn till samban- det med annan fettproduktion.

Problemet är på intet sätt speciellt för Sverige utan föreligger i många indu- striländer med liknande produktions— förhållanden.

Mjölk- och fettregleringarna har på vårt uppdrag behandlats av en särskild arbetsgrupp, som i en promemoria läm- nat en ingående beskrivning av mat- l'ettsmarknaden och de faktorer som påverkar denna. Framställningen i det följande är vad gäller bakgrundsmate- ri-alet baserad på nämnda promemoria.

A. Matfettsförsörjningen i världen

Fettkonsumtionen i de rika länderna i världen är genomgående hög, enligt näringsfysiologernas mening alltför hög. Den framtida konsumtionsökning— en av matfett i dessa länder beräknas ej bli särskilt stor. När levnadsstandarden ligger p