SOU 1968:16

Rennäringen i Sverige

Förkortningar

'AMS : arbetsmarknadsstyrelsen

Dnr : diarienummer _

EkFL =lagen den 1/6 1951 om ekonomiska för-

. eningar

Fl : föreslagen lydelse FlL : lagen den 19/6 1919 om flottning i all- män flottled _JoU : jordbruksutskottets utlåtande (memorial) LOFO : lagen den 5/5 1960 om fiskevårdsområ- den

L2U : andra lagutskottets utlåtande NJA : Nytt juridiskt arkiv. Avd. I NJA II : Nytt juridiskt arkiv. Avd. II Nl : nuvarande lydelse Prop. : proposition RBL : lagen den 18/7 1928 om 'de svenska lap— parnas rätt till renbete i Sverige Rskr : riksdagsskrivelse ' SFS : Svensk författningssamling SOU : Statens offentliga utredningar SSR :Svenska samernas riksförbund

VL : vattenlagen den 28/6 1918

1883 års förslag :betänkande den 25/8 1883 med förslag till förordning angående de svenska lappar- ne och de bofaste i Sverige samt till för- ordning angående renmärken 1896 års förslag : betänkande den 27/5 1896 med förslag till lag om de svenska lapparnes rätt till ren- bete i Sverige samt till lag om renmärken

Till statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet

Kungl. Maj:t bemyndigade den 20 mars 1964 chefen för jordbruksdepartementet att tillkalla högst fem sakkunniga för att verk- ställa utredning och avge förslag rörande rennäringen i Sverige och därmed samman- hängande frågor.

Med stöd härav tillkallades den 21 maj 1964 såsom sakkunniga vattenrättsdomaren L. af Klintberg, tillika ordförande, numera lantbruksdirektören N. Agerberg, ordnings- mannen A. Persson-Blind, numera lands— hövdingen i Norrbottens län I. R. Lassinan'tti och överinspektören L. Å. Wikman. Sam- tidigt förordnades numera avdelningsdirek- tören L. 0. Ovegård att vara sekreterare åt utredningen. De sakkunniga antog namnet 1964 års rennäringsakkunniga.

På därom gjord framställning entlediga- des Ovegård den 25 mars 1965. Samtidigt förordnades numera departementssekretera- ren U. N. O. Hänninger till sekreterare. Den 31 januari 1966 entledigades Hänninger på därom gjord framställning, samtidigt som numera avdelningsdirektören K.-E. H. Ryd— berg förordnades att vara sekreterare åt de sakkunniga.

Att såsom experter biträda utredningen förordnades den 22 januari 1965 professorn vid Göteborgs universitet H. Hyrenius och den 28 februari 1966 revisionssekreteraren S. Ekberg.

Utredningen får härmed vördsamt över- lämna sitt betänkande »Rennäringen i Sve- rige». Det åt de sakkunniga ursprungligen lämnade uppdraget är därmed avslutat.

Till betänkandet är fogad en reservation av herr Lassinantti.

De sakkunniga har den 22 januari 1965 medgivits att låta utföra en särskild under- sökning rörande den renskötande befolk- ningen i landet. Resultatet av undersökning- en, vilken verkställts av Hyrenius, redovisas i bilagorna 1 och 2 till betänkandet.

Av ärenden, som Kungl. Maj:t under hand överlämnat till utredningen för över- vägande eller beaktande, återstår ännu att behandla dels vissa av domänstyrelsen i skri- velse den 11 september 1963 upptagna frå- gor om markbyten m.m. berörande lapp- fondsskogarna, m.m. (överlämnade till ren- näringssakkunniga den 29 april 1966), dels ock frågan om den framtida organisationen av den statliga renforskningen (överlämnad den 13 januari 1967). Därjämte har de sak- kunniga i anledning av remiss den 1 juni 1967 att före den 1 mars 1968 avge utlå- tande över Läns—förvaltningsutredningens be- tänkande »Den statliga länsförvaltningen» (SOU 1967: 20 och 21).

Stockholm den 13 februari 1968.

L. af Klintberg

Nils Agerberg Anders Persson-Blind

Ragnar Lassinantti Åke Wikman

K.-E. Rydberg

Yttrande av utredningens experter

Undertecknade, vilka som experter deltagit i utredningsarbetet, förklarar härmed, att vi ansluter oss till de i betänkandet framlag- da grundprinciperna.

Stockholm och Göteborg den 13 februari 1968.

Seved Ekberg Hannes Hyrenius

Förslag till Lag om rennäringen

] kap. Om rätt att idka rennäring

Renskötselrätten

1 %.

Rätt till renskötsel enligt denna lag med- för befogenhet för rättighetshavaren att på sätt nedan anges nyt-tja land och vatten inom renskötselområdet till underhåll för sig och renarna.

Renskötselberättigad, som ej tillhör renby, äger endast i den omfattning som framgår av 3 kap. 1 & tredje stycket eller efter upp- låtelse enligt 12 å samma kap. utöva rätt, vilken är grundad på bestämmelse i denna lag.

Särskilda bestämmelser gäller i fråga om den omfattning i vilken befogenhet enligt denna lag får utövas inom nationalpark.

Renskötselberättigade

lå.

Rätt till renskötsel enligt denna lag till- kommer person av sami-sk härkomst, om hans fader eller moder eller någon av deras föräldrar såsom stadigvarande yrke idkat renskötsel inom riket eller biträtt därvid. Adoptivbarn's och dess avkomlingars rätt i detta avseende bedömes efter adopta—ntens härkomst samt adoptantens och dennes för- äldrars befattning med renskötsel.

Rätt till renskötsel till-kommer vidare den som är gift med eller efterlevande make till

renskötselberättigad som avses i första styc- ket.

När särskilda skäl föreligger, kan läns- styrelsen tillerkänna annan person än som avses i första och andra styckena rätt till renskötsel, om han är av samisk härkomst elle—r är adoptivbarn till person av samisk härkomst eller avkomling till sådant adop- tivbarn eller har varit gift med renskötsel- berättigad enligt första stycket.

Re nskötselområdet

3 5.

Under hela året får renskötsel idkas dels i Norrbottens och Västerbottens läns lapp- marker ovan odlingsgränsen, dels på krono- -mark och renbetesland inom de trakter i lappmuarkerna nedom odlingsgränsen, där skogsrenskötsel av ålder förekommit under våren, sommaren eller hösten, dels ock på renbetesfjällen i Jämtlands län samt inom de delar av Jämtlands och Kopparbergs län som särskilt upplåtits till renbete.

Under tiden den 1 oktober — den 30 april eller den längre tid som kan vara av- talad får renskötsel också idkas inom övriga delar av lappmarkema nedom odlingsgrän- sen samt inom sådana trakter utom lapp— markerna och renbetesfjällen som efter gam— mal sedvana använts för renskötsel vissa ti- der av året. Skulle otjänliga v—äderleks— eller betesförhållanden medföra att höstflyttning måste företagas före den 1 oktober eller

vårflyttning efter den 30 april, omfattar rätten till renskötsel inom nämnda områden den ytterligare tid som med hänsyn till omständigheterna oundgängligen erfordras.

Om renskötsel efter särskilt tillstånd (kon- cessionsrenskötsel) ges bestämmelser i 7 kap.

Om expropriation för renskötselns behov stadgas i expropriationslagen.

4 5.

Om det finnes erforderligt för renbe-tets bevarande eller eljest för renskötselns främ— jande, kan lantbruksnämnden inom viss del av det i 3 & angivna renskötselområdet be— gränsa rätten att hålla renar på bete eller förbju-da betning under viss tid eller tills vidare.

5 &.

Är visst område, där renskötsel jämlik-t 3 5 är tillåten, oundgängligen erforderligt för ändamål av väsentlig betydelse för det allmänna, äger Konungen förordna att om— rådet skall undantaga's från renskötsel och i samband därmed meddela de bestämmelser angående åtgärder till förebyggande av olä— genhet för rennäringen i orten som på- kallas av undantagan—det.

För skada och intrång, som genom un- da'ntagandet orsakas rennäringen och ortens renskötselberättigade, skall ersättning läm- nas av den för vars räkning området undan- tages. Ersättningen skall, enligt bestämmel- Ser som med-delas av Konungen, fördelas mellan statens rennäringsfond och den eller de renbyar vilkas medlemmar beröres av undantagandet. I övrigt äger bestämmelser- na i ex-propriationslagen om expropriations— ers-ättn-ing och dess fastställande motsvaran- de tillämpning; och skall vad där är före- skrivet om den exproprierande gälla den förvars räkning området undantages.

6 &.

Innan förordnande enligt 5 % första styc- ket meddelats, få—r ägare eller brukare av mark, där renskötsel idkas och där den enligt 3 5 första stycket är tillåten under hela året, ej vidtaga sådan väsentlig ändring

i markens nyttjande att avsevärd skada däri— genom vkan uppkomma för ren—näringen i or- ten.

Första stycket gäller ej bebyggelse in- om område, som ingår i fastställd general- plan, stadsplan eller byggnadsplan, och ej heller företag, vars tillåtlighet skall prövas enligt vattenlagen.

2 kap. Om renbyar

Allmänna bestämmelser 1 5.

De trakter, där renskötsel enligt 1 kap. 3 5 första stycket får idkas under hela året, skall vara indelade i renbyom—råden. För varje byområde skall finnas en renby. In- delningen göres av la-ntbruksnämnden med beaktande av betestillgången, förekomma—n— de hinder för renarnas strövning, renägar- nas boplatser och övriga drif-tsekonomiska omständigheter.

När så anses -lämpligt, äger lantbruks— nämnden utvidga byområde till att även omfatta trakt, där renskötsel får äga rum endast under del av året.

Om särskilda skäl föreligger, kan två eller flera renbyar tilldelas viss betestrakt som gemensamt byom-råde.

För varje renby skall lantbruksnämnden fastställa det högsta antal rena—r som sam— manlagt får hållas.

Bestämmelserna ovan äger motsvarande tillämpning vid ändring av gällande indel— ning eller fastställt renan-tal.

2 &.

Renbyn skall tillvarataga medlemmarnas ekonomiska intressen genom att i enlighet med denna lag handiha renskötseln inom byns betesområde, anskaffa och underhålla därför erforderliga driftsanläggningar samt reglera .a'v renarna orsakade skador. Ren- byn bör även främja medlemmarnas övriga gemensamma intressen, men detta skall ske på annat sätt än genom ekonomisk verk- samhet.

Med renlbys betesområde avses i denna

lag det enligt 1 & indelade byom-rådet jämte övriga av byn utnyttjade betesmarker.

Renby får endast efter särskilt uppdrag ombesörja slakt av medlems renar och för— säljning av därvid utvunna produkter.

Renby kan besluta att märkningen av medlemmarnas renar icke skall utgöra ett för byn gemensamt arbete utan skall an- komma på de enskilda medlemmarna. Även om renmärkningen ingår bland de gemen- samma arbetena, är medlem oförhindrad att själv märka egna renar.

3 %.

Renbyns medlemmar äger gemensamt nyttja byns betesom—råde för renbete. Be- slut angående nyttjandet fattas av byns stäm- ma, styrelse och renförman, om annat ej föranledes av 15 % tredje stycket eller 4 kap. 7 %.

Bystämma kan, för att hindra att det för byn enligt 1 % fast-ställda renantalet över- skrides eller för att eljest främja medlem— marnas renskötsel, begränsa antalet renskö- tande medlemmar i byn eller fastställa visst antal renar, som medlem högst får äga, eller föreskriva annan begränsning av med— lemmarnas reninnehav. Den fortsatta driften av renskötselföretag inom byn får dock ej härigenom omöjliggör-as eller väsentligt för- svåras.

Renby äger avgöra, om renar som till- hör annan än renskötande medlem skall få hållas på byns betesområde. Lämnas till- stånd, skall sådana .renar (skötesrenar) vår- das av styrelsen eller den styrelsen utsett. Som skötesrenar anses dock icke renar som tillhör renskötande medlems husfolk, utan sådana renar skall vid tillämpningen av den- na lag räknas till den renskötande med- lemmens egna renar.

Om rätt för renby att förfoga över rena-r med okänd ägare finns bestämmelser i 5 kap. 13 5.

4 &. Renby registreras hos länsstyrelsen i det län där byns styrelse enligt stadgarna har sitt säte. By, vars styrelse har sitt säte i

Kopparbergs län, skall dock registreras hos länsstyrelsen i Jämtland län.

Hos länsstyrelserna i Jämtlands, Väster- bottens och Norrbottens län skall föras re- gister för inskrivning av de uppgifter vilkva enligt denna lag skall anmälas för regist- rering.

När renby registrerats, kan byn förvärva rättigheter och ikläda sig skyldigheter.

Medlemskap

5 &.

Medlem i renby är

a) renskötselberättigad, som deltar i den inom byns betesområde bedrivna rensköt- seln;

b) renskötselberättiga-d, som inom byns betesområde idwkat eller såsom stadigvaran— de yrke biträtt i rennäring och som ej över- gått till annat huvudsakligt förvärvsarbete;

e) den som enligt 6 & beviljats medlem- skap i byn; samt

d) renskötselberä-ttigad, vilken är make eller hemmavarande barn till medlem, som under a) — c) sägs, eller är efterlevande ma- ke eller omyndigt barn till avliden sådan medlem.

Medlem, som med egna renar själv eller genom sitt husfolk idkar rennäring inom byns betesom-råde, benämnes renskötande medlem.

Renskötande medlems dödsbo får unde-1 tre år från dödsfallet fortsätta den av med- lemmen bedrivna renskötseln. Ä-r dödsbo- delägare, som enligt 1 kap. 2 & äger rätt till renskötsel, under 21 år, räknas tiden från det han eller, om flera sådana döds- bodelägare finnes, den yngste av dem fyllt 21 år.

Den som enligt första stycket är medlem i ren-by anses ha utträtt ur annan renby, som han förut tillhört.

6 %.

Medlemskap i renby kan på bystä-mrna beviljas utomstående renskötselberättigad, som avser att med egna renar idka rennä- ring inom byns betesområde.

Vägras sökanden inträde, kan länsstyrel- sen bevilja honom medlemskap i byn, om den av honom planerade renskötseln be- dömes vara till väsentlig nytta för rennä- ringen i byn samt ej medföra olägenhet av betydelse för byns medlemmar.

Stadgar

7 5.

För renby skall finnas stadgar, som en- ger:

1. renbyns benämning;

2. den ort inom betesområdet, där byns styrelse har sitt säte;

3. antalet styrelseledamöter och revisorer, tiden för deras uppdrag samt, om supplean- ter finnes, motsvarande uppgifter beträffan- de dem;

4. renbyns räkenskapsår;

5. antalet årliga ordinarie thy—stämmor samt tiderna för dessa;

6. hur kallelse till bystämma skall ske och andra meddelanden översändas till med— lem-marna för kännedom samt när föreskriv— na kallelseåtgärder senast skall vidtagas;

7. tid för betalnin-g av förlag, som in- fordrats enligt 9 eller 10 ä;

8. den tid efter första ordinarie bystäm- man, då fordringar och skulder som upp— kommit på grund av slutlig utgiftsfördel- ning enligt 11 & förfaller till betalning;

9. vilka fonder byn skall ha, deras ända- mål samt hur avsättning till dem skall ske; och

10. de närmare föreskrifter om rensköt- seln som anses erforderliga.

Stadgarna skall för registrering inges till länsstyrelsen, som prövar att stadgarna till— kommit i föreskriven ordning och at-t de icke innehåller något som strider mot lag eller författning. Innan registrering skett, äger stadgarna ej giltighet.

Fråga om ändring av stadgarna skall be— handlas på bystämma enligt vad i 21—26 Så sägs. Beslut om ändring är ej giltigt, med mindre det på stämman biträdes av minst två tredjedelar av det på stämman företrädda röstetalet samt av flertalet av

byns myndiga medlemmar. Bestämmelserna ovan om registrering gäller även beslut om ändring av stadgarna.

Ekonomiska förhållanden

8 &.

Renbys utgifter skall, om annat ej följer av andra stycket, betalas av byns samt-liga renskötande medlemmar och fördelas mel- lan dem i förhållande till deras reninne- hav.

Bystämman kan besluta att utgifter för renskötseln, som icke avse-r medlemmarnas samt-liga renar, skall fördelas mellan ägarna till de renar, för vilka utgifterna göres, i förhållande till innehavet av dessa renar. Sådant beslut kan omfatta visst räkenskaps- år eller gälla tills vidare men får ej avse utgift som uppkommit före beslutet.

Medlemmarnas reninnehav beräknas en- ligt gällande renlängd, om icke längden vid renräkning enligt 4 kap. 2 % befunnits vara felaktig eller renantalet på annat sätt visas ha väsentligt förändrats, sedan längden upp- rättades. Vid tillämpning av beslut, som fattats enligt andra stycket, skall dock ren- antalet för medlem, vilken visar att del av hans 'reni-nnehav ej föranlett utgift som avses med beslutet, i motsvarande mån ned- sättas.

Renskötande medlem, som utträtt ur ren- byn eller upphört med renskötsel, är i för- hållande til-l byn ansvarig för de utgifter som belöper på hans reninnehav och avser tid, då han var renskötande medlem. Be- stämmelsen äger motsvarande tillämpning på ny renskötande medlem.

9 5.

Till betalning av renbyns utgifter är ren- skötande medlem skyldig att lämna nödigt förlag. Förlaget uttaxera-s genom att sty- relsen upprättar en debiteringslängd, upp- tagande det belopp som skall fördelas, vad därav *belöper på varje medlem och tiden för in'betalningen.

Förlaget skall för envar renskötande med- lem bestämmas till belopp, som är skäligt

med hänsyn till hans reninnehav samt om- fattningen av det arbete han och hans hus- folk beräknas komma att utföra för byn under räkenskapsåret.

10 %.

Förslår ej tillgängliga medel till betal- ning av klar och förfallen skuld, för vilken renbyn svarar, åligger det styrelsen att oför- dröjligen infordra förlag enligt 9 &.

Försummar styrelsens ledamöter vad som åligger dem enligt första stycket, är de soli- dariskt ansvariga för skulden. Är försum- melsen uppenbar, skall länsstyrelsen på bor- gen-årens yrkande förordna syssloman att debitera och uttaga erforderligt belopp. Syss- loman läger av ren'byn uppbära arvode, som bestämmes av länstyrelsen.

11 &.

Slutlig fördelning av renbyns utgifter för varje räkenskapsår verkställes enligt de i 8 & an-givna grunderna i den förvaltnings— berättelse som styrelsen är skyldig att fram- lägga vid första ordinarie bystämma under närmast följande räkenskapsår. Vid fördel- ningen gottskrives renskötande med-lem till- skjutet förlag samt värdet av arbete som han och hans vhusfolk utfört för byn. Vad medlem enlig-t förvaltningsberättelsen med däri av bystämman beslutade ändringar och tillägg har att ford-ra av byn eller är skyldig att utge till denna, förfaller till betalning å tid efter stämman som anges i stadgarna.

Värdet för dag eller timme av arbete, som renskötande medlem och hans husfolk kan komma att utföra för byn, skall i förväg fastställas av bystämma-n att gälla till dess nytt sådant värde bestämmes.

12 &.

Underlå—ter renskötande medlem att inom föreskriven tid erlägga infordrat förlag en- ligt 9 eller 10 5 eller betala sådan skuld till ren-byn som uppkommit på grund av slutlig utgiftsförde'lning enligt 11 &, äger styrelsen eller sysslomannen till säkerhet för byns fordran innehålla och efter tillsägelse till medlemmen låta på offentlig auktion

försälja så många av hans renar att ford- ringen jämte uppkomna kostnader täckes.

Kan bidra-g, som påförts renskötande medlem enligt bestämmelserna i 9—11 åå, ej uttagas hos honom, fördelas bristen mel- lan övriga renskötande medlemmar i för- hållande till deras inbördes bidragsskyldig— het. Bristen uttaxeras genom debiterings- längd enligt 9 &. In-betalas bidraget senare helt eller delvis av den som ursprungligen påförts detsamma eller av någon som över- tagit hans renhjord, skall det influ-tna belop- pet tillgodoräknas de medlemmar, av vilka bristen täckts, i förhållande till vad som utgått från envar av dem.

Om ej länsstyrelsen eller Konungen i sam- band med besvärstalan förordnar annat, får till betalning förfallet bidrag u-ttagas en- ligt utsökningslagens bestämmelser om ford- ran för vilken betalningsskyldighet ålagts ge- nom dom som äger laga kraft.

13 &.

Lån får av renby upptagas endast under förutsättning att lånet enligt en i förväg uppgjord amorteringsplan skall återbetalas genom årliga uttaxerin-gar på byns samtliga renskötande medlemmar. Lånetiden skall uppgå till högst tio år eller den längre tid för vilken statlig kreditgaranti för lånet be- viljats. U—ttaxeringarna skall vara så avvägda att lånebeloppet jämte ränta på oguldet ka— pital kan antagas bli till ful-lo betalt under den beräknade tiden.

Beslut om upptagande av lån 'är ej gil- tigt, med mind-re det på bystämma bit-rädes av minst två tredjedelar av det på stämman företrädda röstetalet samt av flertalet av byns renskötande medlemmar.

Denna & äger ej tillämpning på tillfälliga lån, avsedda att återbetalas senast under nästkommande räkenskapsår.

14 5.

Av renby uppburna intrångsersättningar och avgifter för nyttjanderättsupplåtelser skall avräknas från byns utgifter under året eller tillföras någon av byns fonder. Om sådan ersättning eller avgift till betydande del utgör vederlag för ann-at än renbetes-

mark eller hinder i renskötsel, skall dock bystämman verkställa sådan fördelning av beloppet att medlemmar, som tillskyndats särskild olägenhet genom intrånget eller upp- låtelsen, erhåller skälig gottgörelse härför.

Styrelse

15 5.

För renby skall finnas en på bystämma vald styrelse, bestående av en eller flera le— damöter. Styrelseledamot skall vara med- lem av byn och får ej vara omyndig. Har styrelsen flera ledamöter, skall en av dem vara ordförande.

Styrelseledamot kan genom beslut på by- stämma skiljas från uppdraget före utgång- en av den tid för vilken han blivit utsedd.

Saknar renby beslu-tför styrelse, äger läns- styrelsen, på yrkande av någon vilkens rätt är beroende av att behörig styrelse finnes, förordna syssloman att antingen ensam eller jämte de styrelseledamöter som kan finnas handha byns angelägenheter och företräda byn såsom styrelse. Syssloman äger av byn uppbära arvode som bestämmes _av läns- styrelsen.

Val av styrelseledamot, skiljande från sty- relseuppdrag och annan ändring i förhål- lande som tidigare anmälts skall anmälas till länsstyrelsen för registrering.

16 &.

Det åligger styrelsen att i överensstämmel- se med medlemmarnas på bystämma fatta- de fbeslurt, i den mån dessa icke strider mot lag eller mot renbyns stadgar, leda ren- skötseln inom byns betesområde, ombesörja arbete som fordras för byn, tillse att med- lemmarnas gemensamma intressen tillvara- tages utan att någon medlem missgynnas, uttaga de renskötande medlemmarnas bi- drag till byns utgifter och i övrigt handha byns angelägenheter.

Som sty-relsens beslut gäller den mening om vilken de flesta röstande förenar sig vid sammanträde. Vid lika röstetal avgöres val genom lottning och gäller i andra frå-

gor den mening som biträdes av ordföran- den vid sammanträdet.

Styrelseledamot får ej taga befattning med angelägenhet, vari han äger ett väsentligt intresse som strider mot renbyns.

17 5.

Styrelsen företräder renbyn gentemot tred- je man samt för byns talan inför domstolar och andra myndigheter.

Styrelsen kan uppdraga åt särskild ren— förman att under styrelse—ns överinseende le- da renskötseln inom byn-s betesområde och anställa härför erforderlig arbetskraft.

Om ej annat beslutats på bystämma, äger styrelsen utse särskild firmatecknare. Be- myndigande att teckna firma kan av sty- relsen återkallas när som helst. Styrelsen skall till länsstyrelsen anmäla särskilt ut- sedd firmatecknare och återkallelse av be- myndigande att teckna firma.

18 5.

Det åligger styrelsen att över sin för- valtning och renbyns verksamhet föra or- dentliga räkenskaper, som avslutas för varje räkenskapsår. Byns utgifter skall i räken- skaperna fördelas mellan de renskötande medlemmarna enligt i denna lag angivna grunder.

Minst en månad före den första ordina- rie bystämman under räkenskapsåret skall styrelsen till revisorerna avlämna en av sty- relsens ledamöter underskriven förvaltnings- berättelse, i vilken redogöres för verksam- heten under föregående räkenskapsår och för byns ekonomiska ställ-ning.

Av berättelsen skall särskilt fram-gå ägarna till de renar som under året hål- lits på byns betesområde och antalet renar för varje ägare;

årets utgifter för arbetskraft i rensköt- seln och för vård av renar hos annan ren- by;

vad under året utbetalats i anledning av skador genom renar och vad i detta hän- seende vid årets slut återstod att utkräva av renägare inom byn eller av annan ren- by;

under året gjorda investeringar och sät- tet för deras finansiering;

renbyns övriga kostnader under året; vilka belopp som under året influ-tit till och utbetalats från envar av byns fonder;

under året inträffade ändringar i byns upplåning;

storleken av de enligt 9 eller 10 5 in- fordrade förlagen;

renbyns övriga inkomster under året; vilket belopp envar renskötande medlem påförts i bid-rag till byns utgifter under året och vad han på grund av slutlig ut- gifts-fördelning enligt 11 & har att fordra av byn eller är skyldig att utge till denna; samt

byns tillgångar och skulder vid årets bör- jan och slut.

Revision

19 &.

Styrelsens förvaltning och renbyns räken- skaper skal-l granskas av en eller flera revi- sorer. Revisor utses på bystämma.

Om revisor entledigas, avgår eller avli— der och suppleant ej finnes, åligger det sty- relsen att ofördröjligen föranstalta om val av ny revisor.

Styrelsen skall ge revisor tillgång till ren- byns räkenskaper och andra handlingar samt i övrigt det biträde som denne begär för uppdraget. Styrelsen får ej vägra revisor begärd upplysning angående förvaltningen.

Medlem, som hos styrelsen påkallar granskning av renbyns böcker, räkenskaper eller andra handlingar, äger få del av dessa på lämpligt sätt.

20 %.

För varje räkenskapsår skall revisorerna avge en av dem undertecknad revisionsbe- rättelse, som överlämnas till styrelsen se- nast två veckor före första ordinarie by- stämman under nästföljande räkenskapsår.

Revisionsberättelsen skall innehålla redo— görelse för resultatet av revisorernas gransk- ning sam-t uttalande huruvida anledning till anmärkning beträffande förvaltningen före-

ligger eller icke. Föreligger anledning till anmärkning, skall den anges i revisionsbe- rättelsen. Berättelsen skall innehålla särskilt uttalande huruvida ansvarsfrihet för styrel- seledamöterna tillstyrkes eller icke.

Revisor, som har en från de i revisions- berättelsen gjorda uttalandena skiljazktig me- ning eller eljest finner särskilt uttalande er- forderligt, äger rätt att till revisionsberättel- sen foga yttrande i saken eller att avge särskild revisionsberättelse.

Bystämma

21 &.

Medlems rätt att deltaga i handhavandet av renbyns angelägenheter utövas på by- stämma.

Den som underlåtit att i rätt tid fullgöra sin bidragsskyldighet får deltaga i förhand- lingarna men äger ej rösträtt, innan han fullgjort vad han eftersatt.

Medlem eller annan får icke, själv eller genom ombud eller som ombud, deltaga i behandling av angelägenhet, vari han äger ett väsentligt intresse som strider mot ren- byns.

22 &.

Beträffande rösträtt och beslut på by- stäm-ma gäller, om ej annat är bestämt i denna lag,

1. att varje myndig medlem äger en röst i fråga som rör ändring av stadgarna eller utseende av revisor eller beviljande av an- svarsfrihet för styrelse-ns ledamöter;

2. att i övriga frågor rösträtt tillkommer endast renskötande medlem, vilken därvid äger en röst för varje påbörjat hundratal renar som enligt gällande renlängd innehas av honom;

3. att medlems rösträtt kan utövas genom annan medlem såsom ombud;

4. att ingen får för egen eller annans del rösta för sammanlagt mer än en femtedel av det på stämman företrädda röstetalet;

5. att den mening som erhållit det högsta röstetalet gäller som stämmans beslut; samt

6. att vid lika röstetal val avtgöres genom

lottning men i andra frågor den mening gäller som biträdes av de flesta röstande el- ler, vid lika antal röstande, av stämmans ordförande.

23 &.

Bystämma öppnas av den styrelsen där- till utsett. Utser de närvarande ej enhälligt ordförande, välj-es ordförande efter huvud— talet.

Ordföranden skall upprätta och till god- kännande av stämman framlägga en för- teckning över närvarande medlemmar och ombud med uppgift om den rösträtt som tillkommer envar av dem. Sedan förteck— ningen enhälligt eller efter en på grundval av densamma företagen omröstning bland de renskötande medlemmarna godkänts med eller utan ändringar, gäller den som röst- längd vid stämman.

Över beslut som fattas på stämman skall genom styrelsens försorg föras protokoll, vilket skall hållas tillgängligt för medlem- marna senast två veckor efter stämman.

24 %.

Styrelsens förvaltningsberättelse samt re- visionsberäititelsen för det senaste räkenskaps- året skall framlägga-s på första ordinarie by- stämlman varje räkenskapsår. På denna stäm- ma skall avgöras frågorna om godkännande av den i förvaltningsberättelsen verkställda fördelning-en av renbyns utgifter och om beviljande av ansvarsfrihet åt styrelseleda- möterna för den tid berättelsen omfattar.

Förval—tningsberättelsen och revisionsbe— rättelsen skall under minst tio dagar före stämman hållas tillgängliga för medlemmar- na hos styrelsens ordförande.

Styrelsen .är skyldig att på bystämma läm- na de upplysningar om renbyns verksamhet som medlem begär och som kan vara av betydelse för medlemmarna.

25 %.

Byns medlemmar kallas till ordinarie by- stämma av styrelsen.

Styrelsen kan, när den finner lämpligt, kalla medlemmarna till extra bystämvma.

Revisor äger, om hans granskning föran— leder därtill, skriftligen med angivande av skäl begära att styrelsen skall utlysa extra bystämma 'att hållas så snart det med iakt— tagande a'v föreskriven kallelsetid kan ske.

Extra stämma skall också utlysas av sty— relsen, när det för uppgivet ändamål skrift- ligen begäres av minst en femtedel av samt- liga myndiga medlemmar eller det mindre antal som kan vara bestämt i stadgarna.

Finnes ej styrelse eller underlåter styrel- sen att i föreskriven ordning kalla med- lemmarna till ordinarie bystämma eller till extra stämma, när sådan beslutats av by— stämman eller skall hållas enligt tredje eller fjärde stycket, är länsstyrelsen skyldig att på anmälan av röstberättigad medlem eller revisor ofördröjligen utlysa stämma.

26 %.

Kallelse till bystämma skall ske på sätt föreskriv-es i stadgarna.

I kallelsen anges tid och plats för stäm- man samt de ärenden som skall förekomma på denna. De ärenden som enligt denna lag eller stadgarna skall behandlas på ordinarie stämma behöver dock ej särskilt anges i kallelsen till denna. Skall på stämma be- handlas fråga om ändring av stadgarna, in- tages det huvudsakliga innehållet i ändrings- förslaget i kallelsen.

Ärende, som ej angivits i'kallelse till stäm- ma, få-r icke avgöras vid denna, om ej ären- det enligt denna lag eller stadgarna skall förekomma på stämman. Utan hinder av denna bestämmelse kan dock på stämma fattas beslut om utlysande av extra stämma.

Skadestånd

27 5.

Angående skyldighet för styrelseledamot eller annan som ägt företräda renbyn eller revisor eller medlem att ersätta skada, som han tillskyndat byn, medlem eller tredje man, samt angående talan om sådan ersätt- ning äger vad som för motsvarande fall är föreskrivet i fråga om ekonomisk för— ening tillämpning.

3 kap. Om särskilda med renskötselrätten sammanhängande rättigheter

Jakt och fiske

lå.

Medlem av renby är berättigad att under tid, då renskötsel är tillåten i trakten, jaga och fiska inom de delar av lappmarkerna och renbetesfjäll-en som tillhör byns betes- område; dock gäller rätten att jaga icke på in-ägor. Vanliga inskränkningar i fråga om nyttjande av jakt ,och fiske skall iakttagas.

Renskötande medlem av renby är också berättigad att enligt bestämmelserna i första stycket jaga och fiska för sitt uppehälle in- om annan renbys betesområde. när han för renskiljning eller annat dylikt ärende till- fälligt vistas där.

Den som ej är men tidigare har varit med- lem av renby får til-l husbehov jaga och fiska inom byns betesområde enligt bestäm- melserna i första stycket intill dess tio år förflutit från hans utträde ur byn. Denna rätt gäller dock endast inom betesområdet för den renby ha.-n sist tillhörde.

Skogsavverkning 2 5.

Inom lappma-rkerna och på renbetesfjäl- len äger renby avverka skog för 'virkes an- vändande i renskötseln, såsom till renvaktar- stugor, förvaringsbodar, broar och stängsel. Medlem av renby får därstädes taga virke för uppförande eller ombyggnad av annan byggnad än familjebostad, för underhåll av honom tillhöriga byggnader samt till eget behov av bränsle och slöjdvirke.

På mark utom 'lappmarkerna och ren- be-tesfjäl—len, där renskötsel enligt 1 kap. 3 % är tillåten, får renby för virkets användande i renskötseln tillgodogöra sig torra träd, vindfällen, skogsavfall, en- och videbuskar samt, för tillfälligt behov, på utmärk växan— de löv-träd. Sam-ma rätt tillkommer med- lem av renby för underhåll av honom till— höriga byggnader samt till eget behov av

bränsle och slöjdvirke. Därjämte får tall- och grantjur tagas till slöjdvirk-e. [ '

Växande barrträd får avverkas endast ef- ter anvisning eller utsyning av vederböran- de skogstjänsteman, om ej markens äga-re eller brukare samtyckt till avverkningen.

Befogenhet enligt första eller andra styc- ket får utövas endast inom den egna byns betesområde. Medlem av renby äger dock taga bränsle till eget behov-,. när han för renskilj-ning eller annat dylikt ärende 'till— fällig—t vistas inom främmande renbys be- tesområde.

3 %.

Förvirrke, som avverkas på kronomark under kronans omedelbara disposition eller på område som vid avvittring utlagts till allmän-ningsskog, behöver ersättning icke lämnas.

Vid avverkning på annan mark än som avses i första stycket skallersäatming lämnas för värdet på rot av virke från växande barr- träd ävensom för rotvärdet av växande löv- träd samt tall-. och grantjur som tages utom lappmarkerna och renbetesfjällen. Kan par- terna ej enas om ersättningen, skall den bestämmas av värrde-rinugsman som länssty- relsen utser.

4 5.

Inom renbys betesområde får lavbevuxna träd fällas, om det är oundgängligen nöd- vändigt för att anskaffa foder till byns re- nar. Härvid skall i första hand torra eller oväxtliga träd avverkas.

Vederbörande skogstjänsteman, markäga- re eller brukare skall såvitt möjligt under- rättas, innan avverkning sker, och därvid lämnas tillfälle att anvisa lämpliga träd. Om förhands'underrät—belse ej medhunnits, skall anmälan om utförd avverkning sna- rast göras till någon av nämnda personer.

5 %.

Konungen äger för viss tid förbjuda wav- verkning enligt 2 % av växande tall, gran eller björk inom område, där sådan avverk- ning uppenbarligen wkan medföraqfara för skogens bevarande eller återväxt,

,17

Stängsel 6 &.

Inom ren—bys betesområde får byn anlägga arbetshagar och uppföra andra stängsel som erfordras för renarnas bevakning och han- terande. Om sådan anordning är avsedd för stadigvarande bruk, skall dock platsen i för- väg anvisas av markens ägare eller brukare. Är renbyn missnöjd med den anvisade plat- sen, äger lantbruksnämnden på begäran av byn bestämma var stängslet skall anläggas.

Flyttningsvägar

7 &.

Renby är berättigad att låta byns renar flytta mellan skilda delar av byns betesom- råde. Vid flyttning skall väg tagas, där minsta skada vållas. Uppkommer tvist om läget av flyttningsväg, skal-l lantbruksnämn- den besluta därom.

För att få flyttningsvägs sträckning fast- ställd kan renby begära prövning av lant- bruksnämnden. Nämnden skall därvid höra andra berörda renbyar ävensom kommuner och fastighetsägare om den sträck-ning som sökanden påstår gälla eller begär att få utlagd. Av lantbruksnämnden fastställd sträckning skall utmärkas på karta, som hålles tillgänglig hos nämnden samt över- sändes till berörda renbya'rs och kommu— ners styrelser.

8 %.

Fastställd eller eljest gällande flyttnings- väg får ej avstängas, och ej heller får an- nan åtgärd vidtagas på elle-r invid vägen, varigenom dess framkomlighet avsevärt ned- sättes. Föreligger synnerliga skäl för änd- ring av flyttningsväg och kan ändring ske utan väsentlig olägenhet för renskötseln, äger dock lantbruksnämnden efter framställning av vederbörande markägare eller brukare förordna därom. Samtidigt skall vid behov annan lämplig flyttningsväg anvisas.

Byggnader 9 5.

På utmark inom renbys betesområde får byn eller medlem därav uppföra renvak-

tarstuga, kåta, förvaringsbod eller liknande för renskötseln erforderlig byggnad. I fråga om byggnad för stadigvarande bruk, som nedom odlingsgränsen och utom renbetes- fjällen uppföres på annan mark än krono— mark under kronans omedelbara disposition eller område som vid avvittring utlagts till allmänningsskog, skall dock platsen för byggnaden i förväg anvisas av markens äga— re eller brukare. Är renbyn missnöjd med den anvisade platsen, äger lantbruksnämn- den på begäran av byn bestämma var bygg— naden skall uppföras.

Getskötsel

10 5.

På kronomark under kronans omedel— bara disposition får medlem av renby för fjäll-renskötsel hålla getter på bete under tid, då renskötsel är tillåten i trakten. An- talet getter får dock ej överstiga fem för hushåll.

N yttjanderättsupplåtel ser

11 &.

Renskötselberättigad eller renby får ej överlåta eller till annan upplåta rättighet, som är grundad på bestämmelse i denna lag.

Efter hörande av berörda renbyar kan Konungen eller myndighet Konungen be— stämmer upplåta särskilda rättigheter i den omfattning och på de villkor som anges i 12 och 13 525.

12 5.

På kronomark under kronans omedel- bara disposition inom ]appmarkerna ovan odlingsgränsen och på renbetesfjällen får upplåtas rätt till jakt eller fiske, om upp- låtelsen är förenlig med god jakt- och fiske- vård samt kan ske utan avsevärt men för renskötseln och utan besvärande intrång för dem som enligt 1 55 första stycket är berätti- gade att jaga och fiska inom området. När särskilda skäl föreligger, kan upplåtelsen av-

se all rätt till jakt eller fiske inom visst område.

På 'kronomark som avses i första stycket får också upplåtas annan nyttjanderätt. om upplåtelsen kan ske utan avsevärt men för renskötseln eller erfordras med hänsyn till den allmänna samfärdseln.

13 %.

Upplåtelse enligt 12 5 skall ske mot av- gift. om ej särskilda skäl föreligger för av- giftsfrihet.

Inflytande medel skall, enligt bestämmel- ser som meddelas av Konungen, fördelas mellan statens rennäringsfond och den eller de renbyar vilkas medlemmar beröres av upplåtelsen.

Den till vilken upplåtelse skett är pliktig att själv svara för uppkommande skada ge- nom renar, om ej någon för renarna an- svarig uppsåtligen vålla—t skadan.

4 kap. Om renarnas skötsel m. m.

Allmänna bestämmelser

] &.

Renbys styrelse och renförmannen, om sådan finnes, skall tillse att renskötseln inom byns betesom-råde bedrives på ändamålsen— ligt sätt och med iakttagande av god ren- vård. Renarna skall hållas under sådan be— vakning att de såvitt möjligt hindras från att göra skada och att komma in på annan renbys betesområde.

Renägare eller annan, som anställts för att biträda i renskötseln, skall följa de anvis- ningar rörande skötseln som lämnats av sty- relsen eller renförmannen.

Ren-räkning och renlängd

2 5.

Ordinarie räkning av de till en renby hörande renarna skall verkställas årligen. Den bör göras vid ungefär samma tid varje år.

Extra renräkning skall företagas, om det begäres av renskötande medlem eller av l-antbruksnämnden.

Vid renräkning skall skiljas mellan renar av olika kön samt mellan kalvar under ett års ålder och äldre djur. Den som begärt ext-ra räkning skall beredas tillfälle att när— vara vid sådan räkning och kontrollera dess utförande.

Kostnaden för ordinarie renräkning är en gemensam utgift för renbyn. Kostnaden för extra renräkning skall förskjutas av byn. Framgår av sådan räkning att renlän-gden innehöll fel av väsentlig betydelse, är byn berättigad att återfå kostnaden av den eller dem som kan antages ha orsakat felet. Ren- byns utlägg för annan ex-tra renräkning skall åter-betalas av den som begärde att räkning skulle ske.

3 &.

För renby skall finnas en av sty-relsen upprättad renlängd, upptagande byns samt— liga renskötande medlemmar och det räkna- de eller uppskattade -antaler renar för envar av dem. Om skötesrenar hålles i byn, skall också deras äga-re upptagas i längden med angivande av renantal. Av längden skall för varje ägare framgå antalet renar av olika kön samt antalet kalvar under ett års ålder och antalet äldre djur.

Längden skall upprätt-as årligen på grund- val av ordinarie ren-räkning. Fel i längden, som påvisats vid extra .renräkning, skall ofördröjligen rättas. Styrelsen ansvarar för att renlängden överensstämmer med resulta- tet av senast verkställda renräkning.

När medlems eller renägares rättigheter och skyldigheter enligt denna lag beror på antalet renar, skall gällande renlängd äga vitsord, om ej längden vid extra renräkning befinnes vara felaktig eller det eljest visas att någon ägares reninnehav väsentligt för- ändrats, sedan uppgiften därom intogs i längden.

Främmande renar

45.

Renbys styrelse och ren-förmannen, om sådan finnes, skall tillse att utskiljning av främmande renar, som kommit in på byns betesområde, företages så snart ske kan. Underrättelse om tid och plats för utskilj-

ning skall i god tid dessförinnan lämnas till styrelsen för envar av de renbyar till vilka renarna kan antagas höra. Sådan renby skall till skiljnin'gen avdela erforderlig arbetsper- sonal för att biträda vid- skiljningen och mot- taga till byn hörande renar.

Uteblir renby som underrättats om ren— skiljning i annan by från skiljni-ngen, äger sistnämnda by vidtaga erforderliga åtgärder för återförande av renar som hör till den frånvarande renbyn. Om återföran-de ej kan ske utan väsentlig olägenhet, får den by där skiljningen äger rum slakta renarna och för- sälja dem för ägarnas räkning.

5 %.

För renar, som inkommit på främmande renbys betesområde, är den renby till vilken renarna hör skyldig att erlägga vårdavgift till den andra byn.

Vårdavgiften skall motsvara den främ- mande byns kostnader för nödigt arbete med ren-arna samt av dessa föranledda utlägg jämte värdet av det bete som renarna till- godogjort sig inom byns betesområde.

Har mellan renbyar träffats särskild över- enskommelse om vårdavgifter, skall den gäl- la.

Flyttningar

6 &.

Renbys styrelse och renförmannen, om sådan finnes, skall tillse att flyttning av de till 'byn hörande renarna sker _i samlade floc- kar u-nder erforderlig bevakning samt med noggrant iakttagande av bestämmelserna i 1 kap. 3 & andra stycket om betestidens längd inom delar av byns betesområde. Flyttning genom ann-an renbys betesom-råde skall ske utan onödigt dröjsmål.

Åtgärder vid bristfällig renskötsel

75.

Är renskötseln inom renbys betesområde bristfällig, skall lantbruksnämnden på be- gäran,:av medlem eller annan vilkens rätt är beroende därav söka att-med byn träffa

skriftlig överenskommelse, varigenom byn åtager sig att inom viss tid vidtaga erforder— liga åtgärder för att avhjälpa bristerna. Om överenskommelse ej kan träffas eller byn underlåter att fullgöra gjort åtagande, skall lantbruksnämnden utan dröjsmål anmäla förhållandet till länsstyrelsen, som äger för- ordna syssloman att omhänderha renskötseln inom betesområdet och förvalta byns-övri— ga ekonomiska angelägenheter intill dess bristerna blivit avhjälpta.

Uppgift om sysslom-ans förordnande eller entledigande skall genast inskrivas i det re- gister som avses i 2 kap. 4 5. »

Syssloman äger av byn uppbära arvode som bestämmes av länsstyrelsen.

5 kap. Om renmärken

1 %.

Ren som enligt denna lag vårdas av renby skall, om annat ej följer av 8—11 åå, vara märkt med ägarens av länsstyrelsen registre- rade märke, inskuret i renens öron.

Om storlek och :form av de snitt som in- går i renmärke och om renmärkes utform— ning i övrigt gäller särskilda av Konungen meddelade bestämmelser. _'

Registrerat märke får användas för märk- ning endast vi-d renskötsel inom den renby som anges i registreringsbeslutet. '

2 5.

Ansökan om registrering av renmärke skall innehålla uppgift om sökandens namn och hemvist och om den renby där märket skall användas vid renskötsel. Vid ansökan skall fogas avbildning av märket.

3 &.

Renmärke skall registreras hos den läns- styrelse, vid vilken den med ansökningen av- sedda r-enbyn enligt 2 kap. 4 & är registre- rad.

'Länsstyrelsen'skall föra register över ren— märken och ägarna av dessa. '

45.

. Renmärke får registreras endast för renby eller för renägare som är medlem i den ren-

by ansökningen avser eller som visar sig äga rätt att ha skötesrenar där.

Renägare får ej samtidigt inneha mer än ett registrerat märke.

5 %. Renmärke av gemensam grundtyp för viss släkt eller släktgren — släktmärke — får icke utan särskilda skäl registreras för nå- gon, som ej tillhör släkten eller släktgrenen.

6 %.

För registrering av renmärke krävs,

a) att märket tydligt skiljer sig från annat giltigt märke, som används eller får använ- das på renar med vilka sökandens renar kan sammanblandas, samt

b) att märket har en form som såvitt möj- ligt skyddar mot olovlig ommärkning.

Utan hinder av bestämmelsen under b) får släktmärke registreras, om registreringen medges av sådan innehavare av äldre märke av samma grundtyp som kan lida skada ge- nom registreringen.

7 5.

Den som vid renmärkning vill begagna av honom genom avtal eller annorledes för- värvad rätt att använda annans registrerade rerumärke skall hos länsstyrelsen ansöka om märkets registrering för sin räkning.

Så.

Registrerat renmärke skal] av länsstyrel- sen avlysas, om

a) märkeshavaren hos länsstyrelsen an- mäler att han icke vidare ämnar använda märket vid renmärkning;

b) märket under tio är icke använts vid renmärkning;

c) märket efter flyttning av renar icke vida—re skall användas i någon vid länssty- relsen registrerad renby; och

d) rätt att ha renar i ren-by icke längre till-kommer märkeshavaren eller hans döds- bo.

Avlyses märke efter anmälan enligt a), får det behållas på därmed märkt ren under tio år från dagen för avlysningen.

Är två eller flera registrerade märken helt och hållet lika eller så lika att de antingen lätt kan förväxlas eller lätt kan ändras så att de överensstämmer med varandra, och är likheten till skada för någon av märkes- havarna elle-r för renby, äger den skadeli- dande hos länsstyrelsen begära att ett eller flera av märken-a sk-all avlysas eller ändras.

Avlyses eller ändras märke enligt första stycket, får det bibehållas oförändrat på märkt ren under tid som länsstyrelsen be- stämmer.

Första och andra styckena äger motsva- rande tillämpning i-fråga om avbrottsmärke enligt 10 å och avlyst märke, som bibehållits på ren enligt 8 5 andra stycket. I stället för avlysning skall dock föreskrivas förkort- ning av märkets giltighetstid.

10 &.

Byter märkt ren ägare, bör i första hand ommärkning med den nye ägarens märke ske. För ommärkning fordras dock tillstånd av sty-relsen i den renby där ommärkningen skall äga rum. Sker ej ommärkning, skall det redan *inskurna märket på renen förses med ett av—brottsmärke, som skiljer renen från andra renar med samma huvudmärke. För avbrottsmärkning fordras tillstånd av styrelsen i den ren'by som i fortsättningen skall vårda renen. '

Vid annat förvärv än på grund av gifto- rätt, arv eller testamente fordras överlåta- rens samtycke till ornmärkning och avbrotts- märkning.

Ommärkning och avbrottsmärkning får endast ske i närvaro av renförmannen eller annan av styrelse-n för den renby som skall godkänna märkningen utsedd person eller också inför två vittnen.

Avbrottsmärke får ej bibehållas på där- med märkt ren längre än tio år efter det styrelsens medgivande gavs.

11 &.

Dödsbo efte-r avliden renägare får begag- na det märke som registrerats för den av1id- ne.

12 %.

Renkalv skall märkas med ägarens regist— rerade märke före utgången av det år då kalven fötts. Märkning får dock ske även efter denna tid intill den 1 maj, om märk- ningen utföres i närva—ro av renförmannen eller annan av renbyns styrelse utsedd per- son eller också inför två vittnen.

Den som efter den 1 maj visar sig vara ägare av omärkt fjolårskalv får märka kal- ven med sitt registrerade märke, om det medges av renbyns styrelse eller domstol på hans talan lämnar tillstånd därtill.

Anträffar den som märker egna renar an— nans renko-med omärkt kalv, bör han märka kalven med moderns märke. Är detta av- brottsmärke eller avlyst märke, skall i stället äga-rens registrerade märke. om det är känt, åsättas kalven. Den som sålunda märkt an- nans kalv äger få gottgörelse av ägaren.

13 &.

Ant-räffas inom renbys betesområde an- nan omärkt ren än årskalv och märkes ej renen enligt 12 5, skall den omhändertagas av renbyn och säljas levande eller slaktas och säljas. De medel som därvid erhålles tillfaller renbyn.

Anträffas inom renbys betesområde ren med förfalskat, förstört eller okänt märke eller med märke som icke överensstämmer med de föreskrifter som givits om renmär- kes utformning, skall den omhändertagas av renbyn för slakt och försäljning. Beträffan- de köpeskillingen äger första stycket mot— svarande tillämpning. Den som inom två år från försäljningsdagen hos renbyn visar sig vara ägare till renen har rätt att av byn er- hålla ett belopp motsvarande köpeskillingen minskad med de kostnader byn haft för om- händertagandet, slakten och försäljningen.

Ant—räffas inom område, där renskötsel då icke är tillåten, omärkt ren eller ren med ogiltigt märke, äger länsstyrelsen förordna att renen skall slaktas och sälj-as för ägare-ns räkning. Kostnaden för renens omhänder- tagande, slakt och försäljnin-g skall ersättas ur köpeskillingen.

Närmare föreskrifter om renmärkesären- denas handläggning och för tillämpningen i övrigt av detta kapitel meddelas av Konung- en.

6 kap. Om ersättning för skada genom renar

l &.

Skada, som orsakas av renar inom lapp- ma-rkerna ovan odlingsgränsen eller på ren- betesfjällen, skall ersättas endast om skadan uppkommit inom trädgård, åker eller äng under tiden juni—augusti.

Skada. som orsakas av renar nedom od- lingsgränsen och utom renbetesfjällen under tid då renskötsel är tillåten i trakten, skall ersättas endast om skadan uppkommit inom trädgård. åker eller äng under tiden maj— september.

Orsakar renar skada inom trakt där ren- skötsel icke är tillåten vid tiden för skadans uppkomst, skall den ersättas.

Ersättningsskyldighet som ovan sagts före- ligger icke, om skadan skett inom fastighet, vars innehavare enligt vid upplåtelsen med- delade eller eljest gällande bestämmelser själv skall sva-ra för skada genom renar. Ej heller omfattar sådan ersättningsskyldighet skada. som orsakats av att renar inkommit på väg, järnväg eller flygfält.

Utan hinder av bestämmelserna i första. and-ra och fjärde styckena skall ersättning utgå för skada, som uppsåtligen vålla-ts av någon för renarna ansvarig.

2 &.

För skada, som enligt l & skall ersättas, ansvara-r den renby vars medlemmar vid ti- den för skadans uppkomst haft renar i trak- ten. För skada inom område, som enligt 2 kap. l % tilldelats viss by som renbyområde. får också denna sökas. Är två eller flera ren- byar ansvariga, äger d-en skadelidande söka en av dem för hela ska-dan.

Saknas styrelse för renby som enligt första stycket kan sökas för skada genom renar. får den skadelidande kräva viss renskötande medlem av byn med rätt för denne att, i den

mån han betalat mer än vad på honom en- ligt 4 & belöper, återkräva beloppet av öv- riga för skadan ansvariga.

35.

Ford-rar någon ersättning för skada ge- nom renar och träffas ej uppgörelse, skall utredning om skadan verkställas genom en av länsstyrelsen förordnad värderingsman, om det före tal—ans anhängiggörande vid domstol påkallas av den ersättningssökande eller någon för skadan ansvarig.

Värderingsman—nen skall genom hörande av parterna och syn på platsen där skadan skett utreda frågan om ansvaret för skadan samt uppskatta dess värde i pengar. Om det finnes lämpligt, bör han söka förlika parter- na. Över förrättningen skall föras protokoll, vari upptages redogörelse för värderings- mannens iakttagelser och slutsatser samt för träffad förlikning. I rättegång om ersättning för skadan får protokollet åberopas som bevis. Avskrift av protokollet skall tillställas envar av parterna.

Om förrättningen ej utförts av statlig be- fattningshavare som tjänsteuppdrag, skall värderingsmannen enligt länsstyrelsens be- stämmande uppbära ersättning av allmänna medel för arbete, tidsspillan och nödiga ut- gifter i samband med förrättningen.

4 &.

Vad renby nödgats utge i ersättning för skada genom renar skall jämte gottgörelse för kostnaderna å saken återbetalas av den som uppsåtligen eller genom fel eller för- summelse vållat skadan. Är flera vållande, skall beloppet fördelas mellan dem efter vad de bidragit till skadans uppkomst. Brist hos någon vållande skall fördelas efter samma grund.

Visas ingen vara på sätt i första stycket sägs vållande till skadan eller kan av renbyn utgivet belopp ej återfås hos den elle-r de skadevållande, skall beloppet, i den mån det icke gottgöres av annan renby eller utgår ur fond för ersättande av skador genom re- nar, fördelas mellan byns renskötande med- lemmar med tillämpning av de i 2 kap. 8 & angivna grunderna.

Renby, som ersatt skada, för vilken två eller flera byar är ansvariga, äger att för den del av ersättningen samt av kostnaderna å saken som belöper på skadegörelse av renar från annan renby söka gottgörelse av denna. Saknas styrelse för denna by, gäller bestäm- melserna i 2 & andra stycket. Kan det ej utrönas i vilken omfattning renar från skil- da byar bidragit till skadans uppkomst, skall ansvarigheten delasni förhållande till antalet renar från varje by, vilka vid tiden för ska- dans inträffande fanns i trakten och som ej visas ha stått under sådan övervakning att de icke kunnat medverka till skadan. Har annan fördelnings-grund överenskommits mellan byarna, skall den gälla.

7 kap. Om koncessionsrenskötsel

1 &.

Renskötselberättigad kan av lantbruks- nämnden beviljas särskilt tillstånd (konces- sion) att i Norrbottens län nedanför lapp- marksgränsen driva renskötsel inom visst område, där renskötsel av ålder förekommer under hela året.

Ansökan om koncession skall innehålla uppgift om det område där renskötseln avses skola bedrivas samt om antalet renar, som sök-anden och hans husfol-k vill inneha för egen räkning. Om sökanden avser att mot— taga skötesrenar, skall även antalet sådana renar uppges. Över ansökningen skall ytt- rande inhämtas från den kommun där om- rådet är beläget, varjämte ägare och brukare av fastigheter i trakten skall beredas tillfälle att yttra sig i ärendet.

Om fortsatt ren—skötsel inom området är till gagn för ortsbefolkningen och hinder för bifall till ansökningen ej möter av hänsyn till sökandens personliga förhållanden eller av annan anledning, kan koncession meddelas sökanden för viss tid, högst tio år.

2 &.

Koncession skall innehålla beskrivning av det område inom vilket renskötsel får be- drivas samt erforderliga bestämmelser om flyttningsvägar, om högsta antalet renar inom koncessionsområdet, om antalet renar

som koncessionshavaren och hans husfolk högst får inneha för egen räkning ävensom om de särskilda villkor i övrigt Under vilka renskötseln får äga rum.

Innefat-tar koncesdon rätt för koncessions- havaren att mottaga skötesrenar, får den som är bosatt inom koncessionsområdet och där äger eller brukar jordbruksfastighet ha renar i vård hos honom, dock högst tjugo för hushåll,, års- och fjolårskalvar o'räknade. Andra renar än sådana, som tillhör konces- sionshavaren och hans husfolk samt ägare och, brukare av jordbruksfastigheter inom koncessionsområdet, får ej hållas inom detta. ' '

Har efter koncessions meddelande förut- sättningarna för renskötselns drivande inom området ändrats elle'r finnes rä-ttighetens ut- övande medföra oförutsedda olägenheter, kan lantbruksnämnden återkalla koncessio- nen eller ändra de däri stadgade villkOren eller föreskriva nya villkor.

Blir koncessionshavaren stadigvarande förhindrad att utnyttja den medgivnal rättig- heten eller visar han sig olämplig att utöva den, kan lantbruks-nämnden överlåta kon- cessionen på annan renskötselberättigad för återstoden av tillståndstiden eller del därav Detsamma skall gälla, om koncessionshava- ren avlider och rättigheten icke lämpligen kan utövas av dödsboet.

3 '$.

I fråga om renskötseln inom koncessions- området skall bestämmelserna i 1—6 och 8 kap. gälla i tillämpliga delar, dock med föl- jande. tillägg och undantag:

1. Koncessionsområdet utgör renbyområ- de enligt:-2 kap. 1 _8, första stycket. Medlem- mar i renbyn är koncessionshavaren jämte make 'och hemmavarande bar-n, and-ra ren— skötselberättigade som biträder i renskötseln samt ägare av skötesrenar som hålles inom koncessionsområdet. Skötesrenägarna får ej deltaga i överläggningar och beslut -i andra frågor än som rör deras rätt som renägare. I dessa frågor räknas skötesrenägare som renskötande medlem.

2. Koncessionshavaren är renförman, som avses i 2 kap. 17 5 andra stycket.

3. Bestämmelserna i 3 kap. om särskilda med renskötselrätten sammanhängande rät-' tigheter skall icke gälla i vidare mån än att renbyn äger anlägga stängsel och uppföra byggnader inom koncessionsområdet enligt reglerna i 6 och 9 åå nämnda kap. samt att koncessionsh-avaren och hans husfol'k är be- rättigade att därstädes taga dels till bränsle, tältstänger, bodar och förvari-ngsställningar' torra träd, vindfällen, skogsavfall, en- och vide-buskar samt, för tillfälligt behov, på ut'— mark växande lövträd, dels ock till slöjd- virke tall- öch "grantjur. På annan mark än kronomark under kronans omedelbara dis— position eller område, som vid avvittring utlagts till allmänningsskog, får virke tagas endast under flyttning och möt betalning enligt ortens pris.

4. All skada, som orsakas av renarna skall ersättas av ren-byn. ' '

8 kap. Övriga bestämmelser

Ofredande av renarna m. m.

1 %.

Den som uppsåtligen eller genom vårds— löshet dödar, skadar, skrämmer eller på annat sätt ofredar renar, medan de befinner sig på område där ren-skötsel då är tillåten, skall ersätta därigenom uppkommen skada. Detsamma skall gälla, om någon söker att obehörigen förd—riva renar från sådant om- råde.

Om ersättning för skada, som orsakas av hund eller till följd av järnvägs drift, är sär- skilt stadgat.

2 5.

Den som inom renbys betesomeråde avser att företaga skogsavverkning vid tidpunkt, då rena-r kan antagas komma att uppehålla sig i trakten, skall underrätta renbyn om tid och plats för den planerade avverkningen. '

Dödas eller skadas ren vid skogsavverk- nin-g inom område, där renskötsel då är till- låten, skall ersättning lämnas av den som uppsåtligen eller genom vårdslöshet vållat skadan. Den för vars räkning awefkning'

sker svarar i förhållande till den skadeli- dande för avverkares vållande.

Den som förestår skogsavverkning, vid vilken ren blivit dödad, skall genast anmäla det inträffade till renbyn eller, om det ej är möjligt, till polismyndigheten i orten. Polismyndigheten skall skyndsamt under- rätta renby-n samt vidtaga erforderliga åt- gärder för det dödade djurets tillgodogö- ra—nde.

35.

Ersättning för dödad eller skadad ren, vars ägare är okänd, skall utgå till den ren- by inom vars betesområde renen befann sig.

4 %.

Anträffas hund, medan den jagar eller annorledes ofredar ren inom område där renskötsel då är tillåten, får hunden dödas. Detsamma skall gälla, om hund anträffas utan tillsyn omedelbart efter det att den på sådant område jagat eller annorledes ofredat ren. Den som sålunda dödat hund skall därom ofördröjligen göra anmälan till polis- man i orten vid äventyr att eljest icke äga till sitt fredande åberopa förhålla-nde som nyss sagts.

Medan renar befinner sig på mark där renskötsel då är tillåten, skall alla traktens hundar som icke användes i renskötseln hål- las i band eller instängda. Om det kan ske utan skada för renskötseln, äger dock läns- styrelsen” medge undantag härifrån för viss trakt eller för särskild-a ifall.

När flyttning med renar sker förbi gård eller hus, där hund finnes, skall hunden hållas i band eller instängd. Den som före- står flyttningen bör i förväg underrätta be- rörda hundägare om tiden för renarnas passerande.

Bymedlemmarnas hörande

5 5.

Innan länsstyrelsen, lantbruks—nämnden el- ler annan myndighet meddelar beslut eller vid-tager åtgärd enligt denna lag eller enligt bestämmelser, som utfärdats med stöd av denna lag, skall medlemmarna i den eller de

renbyar för vilka beslutet eller åtgärden kan få väsentlig betydelse lämnas tillfälle att yttra sig i ärendet. Är fråga om åtgärd som ej tål uppskov, får dock provisoriskt beslut därom fattas innan renbymedlemmarna hörts.

Yttrande enligt första stycket skall avges av renbyns styrelse, om ej annat bestämts på bystämma.

Straffbestämmelser m. m.

65.

Med dagsböter straffas

1. den som åsidosätter förbudet enligt 3 kap. 8 5 mot att avstänga flyttningsväg eller väsentligt nedsätta sådan vägs fram- komlighet;

2. den som vid renmärkning åsidosätter bestämmelsen i 5 kap. 1 & tredje stycket eller i andra fall än som medges i 10 Och 11 && samma kap. använder märke som ej är registrerat för renägaren;

3. den som verkställer ommärkning eller avbrottsmärkning i strid mot 5 kap. 10 5 eller märker renkalv utan iakttagande av bestämmelserna i 12 & första och andra styckena samma kap.;

4. den som genom vårdslöshet vållar att ren dödas eller skadas i fall som avses i l 5 första stycketeller 2 % andra stycket detta kap.;

5 . den som uppsåtligen. eller genom vårds- löshet ofredar ren i fall som avses i 1 5 första stycket detta kap.; samt

6. den som i strid— mot 4 åandra eller tredje stycket detta kap. underlåter att hålla hund i band eller instängd.

7 &.

Med böter, ej över femhundra. kronor, straffas , ,

1. renbymedlem, som .tager virke med åsidosättande av bestämmelserna i 3 kap. 2 eller 4 5 eller i strid mot förbud som med- delats med stöd av 5 & samma kap.;

2. den som uppsåtligen eller av grov vårdslöshet lämnar oriktig uppgift vid ren- räkning eller vid upprättande av renlängd; samt ' '

3. den som underlåter att i behörig ord- ning 'göra anmälan enligt 2 & tredje stycket detta kap. eller i sådan anmälan lämnar medvetet oriktig uppgift.

8 &.

Förseelse, som avses i 6 & under 4. och 5. samt i 7 5 under 1. och som endast för— närmar enskilds rätt, får åtalas av åklagare allenast om åtal av särskilda skäl finnes på- kallat från allmän synpunkt.

Som målsägande i fråga om dödande, skadande eller ofredande av ren anses för- utom renens ägare även renbyns styrelse.

9 &.

Renbyns styrelse är skyldig att i erforder- lig omfattning låta hopsamla till byn höran- de ren-ar och verkställa renskiljning, om det begäres av utmätningsman eller polismyn- dighet för att möjliggöra utmätning eller spaning efter stulna renar eller annan laglig åtgärd.

Tredskas styrelsen att lämna fordrad handräckning, får sådan anskaffas på ren- byns bekostnad.

Talan mot renbys beslut 10 &.

Anser medlem att beslut, som fattats på bystämma, icke tillkommit i behörig ordning eller att det eljest strider mot lag eller för- fattning eller mot renbyns stadgar eller kränker hans enskilda rätt, äger han föra talan hns länsstyrelsen genom besvär, vilka skall ha inkommit inom två månader från dagen för beslutet. Motsvarande gäller be— slut, som fattats av styrelsen enligt 2 kap. 9 5 eller av syssloman enligt 10 & samma kap. eller 4 kap. 7 &. I dessa fall räknas dock besvärstiden från det medlemmen fått del av styrelsens eller sysslomannens beslut.

Om ej länsstyrelsen annorlunda förord- nar, länder beslut som avses i första stycket till efterrättelse utan hinder av förd talan.

Talan mot myndighets beslut ll &. Talan mot lantbruksnämnds beslut enligt

denna lag föres hos lantbruksstyrelsen ge- nom besvär. Besvä—rsinlagan skall inges till lantbruksnämnden inom tre veckor efter det delgivning skett; dock skall besvärs- tiden för renby och annan menighet vara fem veckor.

12 #.

Mot beslut varigenom registrering av ren- märke beviljats får talan ej föras.

Talan mot annat beslut av länsstyrelse enligt denna lag eller mot lantbruksstyrelsens beslut i ärende som avses i 11 & föres hos Konungen genom besvär, vilka skall ha in- kommit till jordbruksdepairtemenrtet inom tre veckor efter det delgivning skett; dock skall besvärstiden för renby och annan me- nighet vara fem veckor.

13 &.

Angår beslut, som länsstyrelse, lantbruks- nämnd eller lantbruksstyrelsen meddelar en- ligt denna lag, så många att avskrift av be- slutet ej lämpligen kan tillställas envar av dem, skall beslutet översändas till renbyns styrelse för att hos denna hållas tillgängligt för medlemmarna. Meddelande om över- sändandet skall på statsverkets bekostnad intagas i en eller flera tidningar inom orten. Delgivning anses ha skett den dag då med- delandet först infördes i sådan tidning.

14 & Avgörande i anledning av besvär mot renbys beslut gäller även för medlem, som ej fört talan men som beröres av beslutet.

15 å. Om ej annorlunda förordnas, länder be- slut som avses i 11 å och 12 å andra stycket till efterrättelse utan hinder av förd talan.

Denna 'lag träder i kraft den Genom lagen upphäves lagen den 18 juli 1928 (nr 309) om de svenska lapparnas rätt till renbete i Sverige och lagen den 5 maj 1960 (nr 144) om renmärken.

Förekommer i lag eller författning hän- visning till eller avses däri eljest stadgande,

som ersatts genom bestämmelse i nya lagen, skall den bestäm-melsen i stället tillämpas.

Med avseende å införandet av den nya lagen skall följande iakttagas.

1. Ikn som vid nya lagens ikraftträdande äger rätt till renskötsel bibehåller denna rätt, även om han ej är renskötselberättigad en- ligt nya lagen.

2. Det åligger länsstyrelsen att tillse att länets lappbyar ombildas till renbyar från dagen för nya lagens ikraftträdande, att stadgar för renbyarna antages och fastställes samt att styrelser och revisorer för renbyar- na utses. allt med iakttagande av bestäm- melserna i nya lagen.

3. Talan. som enligt 9 % lagen den 5 maj 1960 om renmärken anhängiggjorts vid domstol före nya lagens ikraftträdande, skall handläggas enligt äldre lag.

4. Märke, som enligt övergångsbestä—m- melserna till 1960 års lag om ren-märken intagits i öve-rgångs—förteckning, får bibe- hållas på därmed märkt ren intill den 1 juli 1975. och skall vad i 5 kap. 9 5 nya lagen stadgas om avlyst märke äga motsvarande tillämpning på sådant märke.

5. Vad i nya lagen stadgas i fråga om avlyst märke och avbrottsmärke skall i till- lämpliga delar gälla beträffande enligt äldre lag avlyst märke, som bibehålles på därmed märkt ren. samt enligt äldre lag tillkommet avhrottsmärke.

6. Den i 5 kap. 10 & fjärde stycket nya lagen fastställda tioårstiden för avbrotts- märke skall beträffande märke, som an- bragts enligt lagen den 18 juli 1928 (nr 310) om renmärken, räknas från den 1 juli 1960.

7. I fråga om ersättningsskyldighet för skada genom renar, som inträffat före nya lagens ikraftträdande, skall äldre lag till- lämpas i stället för bestämmelserna i 6 kap. 1. 2 och 4 55 nya lagen.

Förslag till

Lag om ändrad lydelse av 1 5 lagen den 12 maj 1917 (nr 189) om expropriation

Härigenom förordnas att 1 5 lagen den 12 ändrad lydelse på sätt nedan sägs. maj 1917 om expropriation skall erhålla

15. Nl 1551” " Fastighet, som ——————————————— för orten; _ . 14. för tillgodoseen-de av fjällrenskötselns 14. för tillgodoseende' av renskötselns be- behov; hov; 15. för ——————————————— nu nämnts. Särskilt rätt —————————————— är sagt.

Denna lag träder i kraft den

Förslag till

Lag om ändring i lagen den 5 maj 1960 (nr 130) om fiskevårdsområden

Härigenom förordnas att 1, 2 och 8 55 lagen skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan den 5 maj 1960 om fiskevårdsom-råden sägs.

_______________________________——-—_———————

l &. Nl 1 &. Fl För samfällt ——————————————— denna lag. Fiskevårdsområde må ————————— främmande makt. Fiskevårdsområde må ej heller avse fiske inom område som blivit anvisat till lappar- nas uteslutande begagna-nde. Genom bil- dande av fiskevårdsområde må ej inskränk- ning ske i lapparnas rätt till fiske i vissa övriga delar av riket enligt vad därom sär- skilt är stadgat.

__________________________——_————

2 &. Nl 2 &. Fl Fiskevårdsområdets delägare — — - i området. Ägare av ——————————————— som delägare. innefattar servitut ————————— motsvarande tillämpning. _

, Omfattar fiskevårdsområde fis-ke i vatten- område, där samerna enligt vad därom är stadgat äga rätt till fiske, skall som delägare jämte fiskets ägare anses den renby, inom va-rs betesområde vattenområdet är beläget.

_____________________.___—-_——

8 &. Nl 8 &. Fl För varje ————————————— genom uppskattning. Beträffande fiske ————————— skilda vattenområdena.

I vattenområde, varom förmäles i 2 % fjärde stycket, skall samernas-fiskerätt an- ses motsvara hälften av fiske, som hör till kronornark under kronans omedelbara dis- position inom lappmarkerna ovan odlings- gränsen eller på renbetesfjällen, samt en fjärdedel av annat fiske.

Denna lag träder i kraft den

Förslag till

Kungörelse angående statens rennäringsfond

Kungl. Maj:t har, med stöd av 1 kap. 5 & och 3 kap. 13 5 lagen den om rennäringen funnit gott förordna som följer.

1 5.

För att främja rennäringen, den samiska kulturen och samiska organisationssträvan- den skall finnas en fond kall-ad statens ren- näringsfond. Den skall bildas av de medel som ingår i statens lappfond.

Rennäringsfondens medel skall förvaltas av statskontoret såsom en särskild fond. Fondens tillgångar skall placeras på sätt statskontoret finner lämpligt.

2 &.

Rennäringsfonden följande medel:

1. ränta och vinst på fondens kapital;

2. av Kungl. Maj:t bestämt genomsnitts- värde för nettoavkastningen från de förut- varande så kall-ade liappfondss'kogarna, vilka förvaltas av domänstyrelsen ;

3. tre fjärdedelar av de avgifter som ut- går för upplåtelser av rätt till fiske enligt 3 kap. 12 & rennäringslagen och hälften av de avgifter .som utgår för övriga upplåtelser enligt samma &;

4. hälften av de ersättningar för skada och intrång som utdömes enligt 1 kap. 5 & rennäringslagen;

5. andra ersättningar som enligt dom- stols beslut skall tillfalla fonden;

6. medel, som med stöd av 4 kap. 13 &

tillföres i huvudsak

vattenlagen avsättes till främjande av ren- näringen;

7. försäljningsmedel;

8. viss av Kungl. Maj:t bestämd gott- görelse för rovdjursrivna renar; samt

9. avgifter och andra belopp, som enligt lag eller konvention tillfaller svenska staten för att användas till åtgärder som står i samband med renskötseln.

3å.

Kungl. Maj:t fastställer varje år storleken av den utdelning som skall äga rum ur ren- näringsfonden. Av utdelningen skall ett visst av Kungl. Maj:t årligen bestämt belopp tillföras en särskild del av fonden, kallad samer-nas kulturfond, sam-t resterande me- del ställas till lantbruksstyrelsens förfogande.

I fråga om utdelning utöver de enligt förs- ta stycket fastställda ramarna beslutar Kungl. Maj:t.

4 %.

De fond-medel som ställs till lantbruks- styrelsens förfogande skall av styrelsen an- vändas till

1. underhåll och förbättring av rensköt- selmark med tillhörande anläggningar av betydelse för rennäringen;

2. främjande av jakt och fiske som avses i 3 kap. 1 & rennäringslagen;

3. andra åtgärder till främjande av ren- näringen eller för förvaltning av de kronans

fastigheter, där renskötsel enligt 1 kap. 3 & rennäringslagen är tillåten;

4. inköp och arrende av mark för ren- skötseländamål; samt

5. täckande av kostnaderna för rennä- ringens katastrofskadeskydd.

5 %.

De fondmedel som enligt 3 & tillförts samernas kulturfond skall i enlighet med bestämmelserna i denna kungörelse använ- das till främjande av den samiska kulturen och samiska organisationssträvanden.

65.

Medel. som tillfallit rennäringsfonden för att användas till speciellt ändamål, får icke tagas i anspråk för annat ändamål än det föreskrivna och skall hållas skilda från fon- dens övriga tillgångar.

75.

Beslut om användning av medel, som tillförts samernas kulturfond, fattas av en särskild av Kungl. Maj:t utsedd styrelse. Styrelsen består av ordförande och fyra andra ledamöter. Tre av ledamöterna skall företräda rikets samer. För varje ledamot skall utses en personlig suppleant.

Styrelsens ledamöter förordnas för högst tre år. De åtnjuter resekostnadsersättning och traktame-nte enligt gällande reseregle- mente på sätt Kungl. Maj:t förordnar samt arvode till belopp Kungl. Maj:t bestämmer. Kostnaderna för styrelsens verksamhet ut- går ur samernas kulturfond.

85.

Kulturfondens styrelse är beslutför, om ordföranden och minst två andra ledamöter är närvarande. När ärende av större vikt handlägges, bör om möjligt samtliga leda- möter närvara.

Som styrelsens beslut gäller den mening varom de flesta förenar sig eller, vid lika röstetal, den mening som ordföranden bi- träder.

Kulturfondens styrelse sammanträder så ofta ordföranden finner det behövligt eller då minst två ledamöter gör framställning därom. Vid sammanträde skall föras proto- koll, som justeras av ordföranden.

Styrelsen kan inom eller utom sig utse sekreterare, som förbereder ärendena och föredrager dem i styrelsen.

10 5.

Ansökan om bidrag eller lån ur samernas kulturfond göres till fondens styrelse. Bi— drag eller lån kan beviljas även utan ansö— kan.

Lån får ej ges för längre tid än tio år. Vid beviljande av bidrag eller lån ur fon- den kan styrelsen uppställa de särskilda villkor som styrelsen finner erforderliga.

Har bidrag eller län beviljats, skall sty- relsen underrätta statskontoret om beslutet.

ll &.

Fond'medel utbetalas av statskontoret. Statskontoret skall före utbetalning av bidrag eller lån ur kulturfonden granska att styrelsens beslut överensstämmer med denna kungörelse. Lån ur kulturfonden får endast utbetalas mot skuldförbindelse. Har styrelsen ställt villkor för bidrags eller låns erhållande, skall före utbetalandet styrkas att villkoret uppfyllts.

De medel som under ett år ställts till lant— bruksstyrelsens och kulturfondens förfo- gande får disponeras även under nästföl- jande år. Därefter återstående oanvända medel skall läggas till rennäringsfondens be- hållning.

12 &.

Det åligger styrelsen för samernas kultur— fond att tillse att bidrag eller län ur kultur- fonden användes för avsett ändamål. An- vändes bid-rag eller lån ur kulturfonden till anna-t ändamål än som aVSetts och sker ej rättelse efter tillsägelse av styrelsen eller har sökanden genom oriktig uppgift föranlett bidrags eller låns bevilja-nde, kan statskon- toret efter anmälan av styrelsen förklara rätten till ännu ej utbetalat bid-rag eller lån

förverkad ävensom föreskriva att vad som uppburi-ts av sådant bid-rag eller län ome- delbart skall återbetalas till fonden.

13 5.

Styrelsen för samernas kulturfond kan helt eller delvis efterge av styrelsen bevil- jat lån. .

Försummar låntagare att inom föreskri- ven tid inbetala lånebelopp jämte eventuell ränta, skall låntagaren på oguldet belopp från förfallodagen tills betalning sker er- lägga dröjsmålsränta enligt de grunder som är bestämda i särskild ordning för lån från statens utlåningsfonder.

14 5.

Styrelsen för samernas kulturfond skall årligen till che-fen för jordbruksdepartemen- tet avge berättelse över styrelsens verk- samhet under senast förflutna budgetår.

Denna kungörelse träder i kraft den

I samband med ikraftträdandet upphör statens lappfond.

Förslag till

Renmärkeskungörelse

Kungl. Maj:t har, med stöd av 5 kap. 1 % andra stycket och 14 & lagen den om rennäringen, funnit gott förordna som följer.

15.

I renmärke får endast ingå de snitt som avbildas i bilaga till denna kungörelse. På sätt av bilagan framgår indelas snitten i spetssnitt (1—20), stora kantsnitt (X och Y) och små kantsnitt (a och b).

Kan-tsnitt får ej beröra örspetsen. Snitt får ej utsträckas utöver en tredje- del av örats längd. Kantsnitt får icke gå djupare än till en tredjedel av örats 'bredd vid snittet.

På samma öra får icke finnas mer än ett stort kantsnitt.

Avbrott, som avses i 5 kap. 10 & ren- näringslagen, skall åstadkommas genom till- lägg av ett eller flera små kantsnitt.

25.

Över renmärkesärenden skall vid länssty- relsen föras särskild dagbok, vari ärendena skall upptagas efter hand som de inkommer. Ärendena skall numreras i löpande följd för kalenderår. Dagboksnummer jämte år- tal skall åsättas inkomna handlingar.

Handlingarna i ett renmärkesärende skall sammanföras i en akt.

35.

Renmärkesregister skall inrättas enligt lös-

bladssystem och vara försett med lås. Till blad i registret skall användas blanketter en— ligt härvid fogat formulär.

45.

Varje renmärke som registreras skal-l upp- tagas p'å särskilt upplägg i registret. På upp- lägget skall märket avbildas och anteckning ske om märkets registerformel, om den ren— by, där märket skall användas, och om renägarens namn, födelsetid och hemvist.

Regi-sterformeln bildas av de tal och bok- stäver med vilka snitten utmärkts i bilagan. Hel örspets betecknas med talet 0. Snitten anges i formeln särskilt för vänsterörat (V) och särskilt för högerörat (H) i ordning från örspetsen in mot örats bas. Härvid beskrives spetsen med något av talen 0—20, varefter kantsnitten skrives som ett bråk med fram- kantens snitt i täljaren och bakkantens snitt i nämnaren.

Sä.

Uppläggen skal-l ordnas i registret efter vänsterörats spets i nummerföljd VO—VZO och inom var och en av dessa grupper efter högerörats spets i nummerföljd HO—HZO.

Inom de grupper som på detta sätt bildas av oli-ka spetskomibina—tioner skall uppläggen ordnas efter k-antsnitten på lämpligt sätt.

65.

Till renmärkesregistret skall föras nam-n— register, upptagande i alfabetisk ordning

namnen på de renägare för vilkas räkning renmärke registrerats. För varje renägare skall i namnregistret anges hans märkes registerfomnel.

7 %.

Upplägg avseende renmärken som avlysts skall förvaras i en särskild pärm, vari upp- läggen ordnas efter m-ärkenas registerform- ler. Upplägg får dock icke uttagas ur ren— märkesregistret, så länge märket bibehålles på renar enligt 5 kap. 8 & rennäringslagen eller enligt föreskrift, som meddelats jämlikt 9 & samma kapitel, ej heller så länge avbrott till märket användes av någon som är där- till berättigad.

8 &.

Styrelse för renby skall föra förteckning över de ommärkniingar och avbrottsmärk- ningar till vilka den lämna-t medgivande. Om medgivande till avbrottsmärkning skall utan dröjsmål länsstyrelsen underrättas. Blanket- ter för sådan underrättelse skall tillhanda- hållas genom länsstyrelsens försorg.

Har till länsstyrelsen inkommit underrät- telse om avbrottsmärkning, skall på upp- lägget för det märke som försetts med av- brott antecknas dagen, då medgivande gavs, avbrottsmärkets utseende och den nye ren- ägarens namn och hemvist.

9 %.

Styrelse för renby skall, innan styrelsen enligt 5 kap. 13 å andra stycket rennärings- lagen bedömer ett renmärke som okänt, råd- göra med den länsstyrelse hos vilken byns märken är registrerade.

Styrelsen skall vidare till samma länssty- relse lämna uppgift om märke-na på de re- nar, som enligt nämnda lagrum slaktats och sålts.

10 5.

I registret skall antecknas beslut som rör registrerat renmärke eller avlyst renmärke, som får bibehållas på därmed märkta renar, eller i registret anteckn-at avbrottsmärke.

När renmärke registreras för ny innehava- re eller för användning i annan ren-by, skall

på upplägget den föregående innehavarems eller den tidigare renbyns namn överlinjeras med rött.

Ändras märke enligt 5 kap. 9 & rennä- ringslagen skall iregistret med rött utmärkas den ändring i märkesbilden och register- formeln som beslutet innebär.

115.

Över ansökan om registrering av renmär- ke skall länsstyrelsen höra den renby, där märket skall användas vid renskötsel.

Länsstyrelsen skall, i den mån 5 kap. 6 & rennäringslagen därtill föranleder, samråda med annan länsstyrelse och med motsvaran- de registreringsmyn-dighet i Finland och Norge.

12 %.

Innan länsstyrelsen enligt 5 kap. 8 eller 9 & rennäringslagen avlyser eller ändrar renmärke eller förkortar dess giltighetstid skall märkeshavaren, om han är känd, bere- das tillfälle att yttra sig.

Beslut om avlysning, ändring eller för- kortning skall delges märkeshavaren. om han är känd.

13 å.

Länsstyrelsen skall underrätta renbyn om beslut, varigenom märke registrerats, avlysts eller ändrats, samt om beslut, varigenom märkes giltighetstid förkortats.

Denna kungörelse träder i kraft den

Genom kungörelsen upphäves kungörel- sen den 5 maj 1960 (nr 146) angående till- liämpni-ngen av lagen den 5 maj 1960 (nr 144) om renmärken.

Bilaga.

Oförändrad med undantag för att i for- muläret ordet »Lappby» utbytes mot »Ren- by».

1. Utredningsuppd raget

1.1 . Direktiven

Direktiven för utredningens arbete framgår av chefens för jordbruksdepartementet an— förande till statsrådsprotokollet den 20 mars 1964:

Utövandet av rennäringen i landet regleras av lagen den 18 juli 1928 (nr 309) om de svenska lapparnas rätt till renbete i Sverige (renbeteslagen). Rätt till renskötsel tillkommer under vissa förutsättningar den som är av lapsk härkomst. Renbeteslagen innehåller föreskrifter angående rätt för lapparna att uppehålla sig med sina renar på vissa områden, att flytta med sina renar, att jaga och fiska, att använda skog, m.m. Till denna typ av bestämmelser i lagen torde vidare böra räknas vissa föreskrif— ter om de renskötande lapparnas förhållande till den bofasta befolkningen.

Härutöver innehåller renbeteslagen ingående bestämmelser om renskötselns organisation. Så- lunda finns i lagen föreskrifter om att lapparna för renskötselns bedrivande skall vara indelade i lappbyar, för vilka länsstyrelsen skall utfärda byordningar. Länsstyrelsen äger att i åtskilliga hänseenden meddela föreskrifter som rör ren- skötselns organisation och bedrivande i övrigt. Sålunda bestämmer länsstyrelsen bland annat rörande lapps inflyttning i lappby, om åtgärder i anledning av försumlighet i renskötseln, om minskning av renantalet i lappby och om för- ordnande av ordningsman i lappby.

I fråga om de svenska renskötande lapparnas rättigheter i Norge och Finland gäller särskilda bestämmelser.

Den centrala statliga handläggningen av frå- gor som rör rennäringen skall enligt beslut av 1962 års riksdag (prop. 68, JOU 13, rskr 238) väsentligen ankomma på lantbruksstyrelsen. Så-

som ett rådgivande organ har till styrelsen knu- tits en rennäringsnämnd samt för renforsknings- frågor en särskild vetenskaplig expertgrupp, renforskningsnämnden. För att regionalt hand- ha rennäringsfrågorna finns i ettvart av Jämt- lands, Västerbottens och Norrbottens län en särskild organisation, benämnd lappväsendet. För befattningshavarna i denna organisation har Kungl. Maj:t den 31 augusti 1938 och den 21 december 1949 fastställt särskilda instruk- tioner. Genom riksdagens beslut i anledning av prop. 1962: 68 har ej oväsentliga ändringar genomförts i de på lappväsendet ankommande arbetsuppgifterna. Kostnaderna över statsbud- geten för den här angivna centrala och regio- nala organisationen uppgår för innevarande budgetår till cirka 1 000 000 kr.

Särskilt stöd till rennäringen och dess utövare utgår i huvudsak av medel under statens lapp- fond. Denna fond tillförs som inkomst främst medel som inflyter vid vissa upplåtelser av jakt och fiske, i särskild ordning bestämd av- kastning av skogsdriften på renbetesfjällen samt ersättningar för skador på renbete m. m. Kungl. Maj:t äger disponera fonden för åtgärder till gagn för lapparna och deras renskötsel. Fon- dens kapital inklusive vissa särskilda avgifts- medel uppgick vid utgången av budgetåret 1962/63 till omkring 6 800000 kr. Inkomster och utgifter uppgick nämnda budgetår till drygt 1 000 000 kr.

I skrift den 4 oktober 1963 har Svenska samernas riksförbund bland annat anhållit om översyn av bestämmelserna på renskötselns om— råde. I remissyttranden över skriften har kam- markollegiet, lantbrukSStyrelsen samt de be- rörda länsstyrelserna i princip förordat viss sådan översyn.

Av vad jag anfört i det föregående framgår att rennäringen i Sverige regleras genom sär- skild lagstiftning, som — förutom bestämmel-

ser om de renskötande samernas speciella rät- tigheter i förhållande till kronan och andra rättsinnehavare — innehåller tämligen detal— jerade föreskrifter rörande rennäringens orga- nisation. Syftet med lagens föreskrifter i sist- nämnda del torde ha varit att till nytta för samerna ge renskötseln en efter förhållandena vid lagens tillkomst lämplig organisation. Mer än trettiofem år har emellertid förflutit sedan renbeteslagen utfärdades. Till följd av sam- hällsutvecklingen har under denna relativt långa tid betingelserna för rennäringen — liksom för andra näringar — väsentligt ändrats. Detta har, såsom närmare framgår av vad jag ut- talade vid anmälan av prop. 1962: 68 angående rennäringens främjande. bland annat lett till behov att ändra driftsformer och att vidta andra rationaliseringsåtgärder inom näringen.

Mot bakgrunden av det anförda anser jag i likhet med samernas egen organisation och de myndigheter, som handhar rennäringsfrågor, att en översyn av renbeteslagstiftningen och därmed sammanhängande frågor är påkallad. För att verkställa denna översyn bör särskilda sakkunniga tillkallas.

Vad gäller renbeteslagstiftningen bör syftet i stort med den av mig förordade utredningen vara att — med utgångspunkt från att rennä- ringen alltjämt skall vara förbehållen samerna och från renbeteslagens huvudsakliga innehåll rörande samernas särskilda rättigheter i för- hållande till kronan och andra rättsinnehavare — samerna bör i all den utsträckning som är möjlig äga själva bestämma rörande rensköt- selns rationella organisation. Detta innebär, att jag anser att de sakkunniga bör eftersträva att med de begränsningar som jag nyss uttalat så långt möjligt bereda renskötseln samma för- hållanden som gäller för annan husdjurssköt- sel. Självfallet bör de sakkunniga vidare utgå från att samerna i samma utsträckning som övriga svenska medborgare bör sköta sina egna ekonomiska angelägenheter. Härjämte bör bland annat uppmärksammas att lagstiftningen i fortsättningen inte, såsom nu är falleti 1 % ren- beteslagen, bör innehålla bestämmelser om olika rättigheter för man och kvinna. — I sam- manhanget bör beaktas de särskilda föreskrif- ter, som gäller för de svenska renskötande sa- mernas rättigheter i Norge och Finland och som ej bör omfattas av utredningens arbete.

Den nuvarande statliga organisationen på länsplanet för frågor rörande rennäringen är i stor utsträckning avhängig av bestämmelserna i renbeteslagen och därmed sammanhängande författningar. Med hänsyn härtill bör i de sak- kunnigas uppdrag ingå att pröva den framtida regionala organisationen för rennäringsfrågor- na. Enligt min mening talar skäl för att det alltjämt bör ankomma på länsstyrelserna att handlägga de administrativa ärenden rörande

rennäringen, som hänger samman med samer- nas rättigheter enligt renbeteslagstiftningen. Å andra sidan anser jag naturligt, att frågor rö- rande rådgivning och statligt stöd till rennä- ringen handhas av berörda lantbruksnämnder och hushållningssällskap. De sakkunniga bör därför undersöka förutsättningarna för en så- dan uppdelning av ärendehandläggningen. Här- av följer att det bör övervägas att upplösa den nuvarande särskilda organisationen, lappväsen- det, och att i stället förstärka länsstyrelser och lantbruksorgan med befattningshavare för ren- näringsfrågorna. De sakkunniga bör klarlägga de ekonomiska konsekvenserna för statens del av en sådan organisationsändring

I utredningens uppdrag bör härjämte ingå att ompröva formerna för det ekonomiska stö- det till rennäringen. Vad jag förut anfört om strävandena att så långt möjligt jämställa ren— näringen med annan husdjursskötsel bör näm- ligen enligt min mening även återspegla sig i stödformerna. Statens lappfond torde emeller- tid böra behålla sin nuvarande ställning. De sakkunniga bör undersöka förutsättningama för att med utgångspunkt från vad som gäller be- träffande stöd till jordbrukets rationalisering utforma regler för bidrag ur fonden. Likaså bör övervägas lämpligheten av att lämna kom- pletterande stöd i form av län eller kredit— garanti till rationaliseringsåtgärder inom ren- näringen i de fall då lappfondens resurser framstår som otillräckliga. Jag vill understryka att vid dessa överväganden måste beaktas de speciella förhållandena inom rennäringen. Åt- minstone övergångsvis torde det sålunda inte var möjligt att uppställa så kvalificerade krav på lönsamhet, som numera tillämpas i fråga om rationaliseringsstödet till jordbruksföretag. Vidare bör beaktas det behov av stödåtgärder som kan uppstå vid bristande tillgång till ren- bete.

Utredningen, som i övrigt bör vara förut- sättningslös, bör vara oförhindrad att till be- handling uppta frågor som hänger samman med förut berörda ämnen. Om utredningen finner det angeläget, bör delbetänkanden kunna framläggas.

1.2 JO:s skrivelse den 24 januari 1966

I skrivelse till Konungen den 24 januari 1966 hemställde riksdagens justitieombuds- man (JO) — efter redogörelse för vissa mot statliga och kommunala myndigheter fram- förda, av JO utan åtgärd lämnade klagomål — om åtgärder i syfte att ge de renskö- tande samerna bättre möjligheter att själva tillvarataga sina av lagen erkända rättighe- ter och att hindra att intrång däri göres

utan tillräckliga skäl och utan rimlig er— sättning. Sammanfattningsvis anfördes här— vid följande:

Samernas hävdvunna rätt att begagna vissa fjällområden för renskötsel, att använda av ål- der nyttjade flyttningsvägar för renarna, att idka jakt och fiske och att i övrigt på olika sätt använda markerna för sina behov har se- dan länge uttryckligen erkänts i vår lagstiftning. Den snabba sociala, ekonomiska och tekniska utveckling som särskilt under de senaste de- cennierna präglat samhället har på ett helt an- nat sätt än tidigare aktualiserat frågan om fjäll- områdenas utnyttjande för industriella och and- ra allmänna eller enskilda syften och därmed också frågor om djupgående ingrepp i samer- nas traditionella rättigheter. Som jag i det före- gående närmare anfört och utvecklat framstår med hänsyn härtill regleringen av hithörande spörsmål i nu gällande renbeteslag av år 1928 med tillhörande författningar såsom i flera av- seenden otidsenlig och bristfällig. Det är så- lunda uppenbart att samernas intressen i rätts- liga sammanhang icke kunna anses behörigen tillvaratagna med rådande ordning i organisa- toriskt hänseende. Processuella regler saknas rörande ärendenas handläggning, vilket bl.a. synes medföra att samerna ofta icke i erforder- lig utsträckning ens höras i frågor som för dem kunna innebära avsevärt intrång i renskötseln. Det bör icke längre få förekomma att för sa- merna viktiga beslut fattas utan att dessa själva haft tillfälle att ge sin mening tillkänna. Man måste därför tillse att samerna få egna organ, som kunna föra samernas talan och effektivt bevaka deras intressen i viktigare frågor. Detta är icke en uppgift vilken såsom nu skall i första hand ankomma på statliga myndigheter. Även de viktiga materiella reglerna, efter vilka pröv- ning skall ske om tillåtligheten av ifrågasatt intrång, synas vara i behov av översyn och pre- cisering. De belopp, som utgå som ersättning för medgivna intrång, tillfalla icke de genom åtgärden skadelidande samerna utan användas för mera allmänna ändamål, vilket framstår som oegentligt och stötande.

Ur synpunkten av samernas befogade krav att deras urgamla rättigheter även i det mo- derna samhället tillvaratagas och respekteras, synes därför i hög grad angeläget, att en utred- ning snarast kommer till stånd rörande nu an- givna och därmed sammanhängande spörsmål. Denna utredning torde böra syfta till att giva de renskötande samerna bättre möjligheter att själva tillvarataga sina av lagen erkända rättig- heter och att hindra att intrång i deras hävd- vunna näring göres utan tvingande skäl och utan rimlig gottgörelse.

Jag har mig väl bekant att utvecklingen ställer stora krav på det statliga utrednings- och

lagstiftningsarbetet och att en prioritering av aktuella uppgifter därför är nödvändig. Enligt min mening måste den rättssäkerhetsfråga, som jag här aktualiserat, anses ha mycket hög prio- ritet. Vårt land understöder med allt fog strä- vandena att, utan hänsyn till ras och andra om— ständigheter garantera en rättssäker tillvaro för befolkningsgrupper i främmande länder. Det är då en självklar förpliktelse att vi själva värna om den lilla minoritet, som samerna utgöra, och tillse att lagstiftningen ger denna befolk- ningsgrupp, som under tidernas lopp alltmer trängts samman och vars näringsfång hotas av samhällsutvecklingen, medel att tillvarataga och trygga de rättigheter, som sedan urminnes tider tillkomma samerna och som även till- försäkrats dem i lag. Därmed bevaras också —- om möjligt— för framtiden den kultur som de renskötande samerna representera. Det är därför min förhoppning att den av mig nu väckta frågan med all möjlig skyndsamhet kommer att upptagas till behandling.

Med stöd av den befogenhet, som tillkommer mig enligt instruktionen för riksdagens om- budsmän, får jag härigenom, med överläm- nande av handlingarna i det av mig hand- lagda klagoärendet, framlägga ovanberörda spörsmål och synpunkter för den åtgärd vartill Eders Kungl. Maj:t må finna framställningen föranleda.

Genom beslut den 11 februari 1966 för- ordnade Kungl. Maj:t att skrivelsen skulle överlämnas till rennäringssakkunniga för att beaktas vid fullgörande av utredningsupp- draget.

1.3. Övriga till utredningen överlämnade handlingar

Genom särskilda beslut av Kungl. Maj:t nedannämnda dagar har till de sakkunniga för övervägande eller beaktande vid upp- dragets fullgörande överlämnats handlingar- na i de under a)—d) nedan angivna ären- dena.

a) Den 29 april 1966: ärende ang. fram- ställning den 11 september 1963 av domän- styrelsen i fråga om lappfondsskogarna.

Som bilaga till skrivelsen har fogats en pro- memoria med förslag till bestämmelser om handläggningen av vissa ärenden rörande lapp- fondsskogama. Förslaget, som upprättats i sam— råd med kammarkollegiet, tar i första hand sikte på att fastställa de typer av markbyten, markinköp, markförsäljningar, upplåtelser

m. m., vilka bör handhavas av domänstyrelsen eller kammarkollegiet eller av dessa myndig- heter i samråd.

b) Den 13 januari 1967: ärende ang. för— slag av lantbruksstyrelsen rörande den fram- tida organisationen för statens renforskning.

Förslaget innebär att ansvaret för den av staten bedrivna renforskningen överflyttas på lantbrukshögskolan. dock med det undantaget att den s.k. renkonsulenten fortfarande skall lyda under statens veterinärmedicinska anstalt. I anslutning härtill föreslås inrättandet av en befattning vid lantbrukshögskolan som stats- agronom i rennäringsfrågor (tillika platschef för renforskningsstationen Kuolpavare). Medel för den statliga renforskningen föreslås skola anvisas på riksstaten. Vidare föreslår lantbruks- styrelsen att renforskningsnämnden ersätts med ett organ, benämnt rennämnden, som har att som rådgivande nämnd till lantbruksstyrelsen och under ledning av ämbetsverkets chef taga befattning med alla frågor rörande rennäringen, vilka är av principiell natur eller eljest av större vikt.

c) Den 12 maj 1967: ärende ang. fram- ställning av markägare inom Jörns kom— mun, Västerbottens län, om åtgärder för att förhindra ren—betning under otillåten tid inom områden nedom lappmarksgränsen m.m.

I framställningen framhåller markägarna att förekomsten av strövrenar sommartid å trak- terna nedom lappmarksgränsen, bl. a. inom Jörns kommun, utgör en inte oväsentlig nack- del och medför förluster för jord- och skogs- ägare, att risken för trafikolyckor tilltar med den växande biltrafiken och att jakt på såväl småvilt som högvilt försvåras, bl.a. som följd av att jakt med drivande hund ej kan äga rum. I framställningen yrkas på revision av gällande bestämmelser till förmån för den fastboende befolkningen.

(1) Den 27 oktober 1967: ärende ang. Departementsutredningens promemoria 95 rörande befogenheten att besluta om upp- låtelse av renbetesmark m. m.

I fråga om marks undantagande från samer- nas begagnande föreslår Departementsutred- ningen att sådana förordnanden även i fort- sättningen meddelas av Kungl. Maj:t som första instans. Även beslut om överlåtelser av renbe- tesmark bör i princip åvila Kungl. Maj:t, ehuru länsstyrelse föreslås få bemyndigande att väl avslå ansökan om överlåtelse men ej bifalla sådan ansökan. Vad gäller upplåtelse av renbe-

tesmark föreslås att länsstyrelsen skall vara be- slutande myndighet utom då fråga är om rätt att undersöka och bearbeta vissa icke inmut- ningsbara mineraler på renbetesfjällen eller på mark ovan odlingsgränsen, vilka ärenden bör avgöras i första instans av domänstyrelsen, samt beslut om upplåtelser av norrländska fjällägenheter, vilka föreslås skola åvila lant- bruksstyrelsen. Departementsutredningen före— slår slutligen att Kungl. Maj:t förordnar om överlämnande av promemorian till rennärings- sakkunniga att övervägas av dem med sikte på att genomföra en sådan delegering av ären- den om överlåtelse och upplåtelse av renbetes- mark som föreslås i promemorian.

Vidare har Kungl. Maj:t eller chefen för jordbruksdepartementet angivna dagar be- slutat om överlämnande till rennäringssak— kunniga av handlingarna i de ärenden som framgår av förteckningen på sid. 39.

Direkt till de sakkunniga har under ut- redningsarbetet inkommit åtskilliga fram- ställningar från myndigheter, sammanslut- ningar och enskilda. I den mån handlingar- na rört frågor som omfattas av utrednings- uppdraget, har hänsyn till skrivelsernas in- nehåll tagits vid uppdragets fullföljande.

1.4 Samråd m. m.

Utredningen har under arbetets gång sam- rått med lantbruksstyrelsen och domänsty- relsen samt med länsstyrelserna och före— trädare för lantbruksnämnderna i Jämt- lands. Västerbottens och Norrbottens län. Härutöver har särskilda överläggningar ägt rum med förste konsulenterna vid lappvä- sendet i de tre nordligaste länen.

Överläggning har vidare ägt rum angåen- de den av Rödingsträskgruppen i Udtja skogslappby bedrivna renskötseln nedanför lappmarksgränsen med representanter för renägarna i området och företrädare för lappväsendet i Norrbottens län, domänver- ket, Edefors kommun, Älvsby landskommun och Bodens stad.

Företrädare för Svenska samernas riks- förbund (SSR) har deltagit i överläggningar med utredningen, i första hand för att klar- göra inställningen till olika bestämmelser i gällande lagstiftning. Även i andra frågor av betydelse för rennäringen har SSR:s syn- punkter inhämtats.

Dag för över-

Ärendet avser

låmnandet Ärendet anhängiggjort av

20/3 1964 Svenska samernas riksförbund 20/3 1964 » » »

20/3 1964 Länsstyrelserna i Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län 20/3 1964 Länsstyrelsen i Västerbottens län 20/3 1964 Domänstyrelsen

20/3 1964 Karin Stenberg, Arvidsjaur 2013 1964 Länsstyrelsen i Norrbottens län

20/3 1964 L. Kitti, Parkalombolo, Kangosfors 20/3 1964 A. I. Eriksson, Balkovare 20/3 1964 Svenska samernas riksförbund

20/3 1964 Länsstyrelsen i Norrbottens län 4/6 1964 1949 års jaktutredning 9/ 10 1964 Länsstyrelsen i Västerbottens län 11/2 1965 Sveriges sektion av Nordiska samerådet 5/11 1965 Domänstyrelsen 18/3 1966 Länsstyrelsen i Västerbottens län 18/3 1966 Fritidsfiskeutredningen

15/4 1966 Renbetesmarksutredningen 29/4 1966 Kammarkollegiet 24/2 1967 Svenska samernas riksförbund

9/6 1967 » » »

9/6 1967 Aktiebolaget Sameprodukter

Ledamöter av utredningen och/eller dess sekreterare har vidare överlagt med före- trädare för arbetsmarknadsstyrelsen, kam- markollegium och statskontoret angående skilda problem som har samband med ren- näringen.

Utredningen har företagit resor till de av rennäringen berörda länen samt till Finland och Norge, där överläggningar ägt rum med representanter för rennäringsorganisationer och med lokala myndigheter.

Genom särskilda frågeformulär har de sakkunniga inhämtat uppgifter från befatt- ningshavarna vid lappväsendet rörande ar— betstidens fördelning på olika slags ären- den m.m. Det inkomna materialet har ef- ter systematisk bearbetning lagts till grund för övervägandena inom utredningen om den framtida regionala administrationen för rennäringsfrågor.

Efter medgivande av chefen för jord-

Åtgärder för rennäringens främjande rn. m. Ökad medbestämmanderätt för samer vid disposi- tion av till renbete upplåtna områden m. m. Allmänna verksstadgans tillämplighet i avseende å lappväsendet m. m.

Utredning rörande storleken av gottgörelse enligt 5 (j renbeteslagen Tillstånd att framdraga väg över mark ovan od- lingsgränsen. Renskötselförhållandena i skogslappby. Utredning rörande storleken av gottgörelse enligt S_Q renbeteslagen. Andring av 57 och 58 55 renbeteslagen.

Ändring av 3 & renbeteslagen. Reformering och modernisering av instruktioner för lappfogdar och lapptillsyningsmån, m. rn. Bidrag till inköp av renfoder.

Jakt ovan odlingsgränsen m. m.

Upprensning och utmärkning av odlingsgränsen

rn. rn. Bidrag till en demografisk undersökning av samer— na. Tolkning av 49 & renbeteslagen. Tillstånd att till fiskevård avsätta intäkter från vissa kronan tillhöriga vatten ovan odlingsgränsen, m.m. Skrift från ordningsmännen i åtta lappbyar i Jämt- lands län rörande vissa korttiskeinkomster m. rn. Betänkandet »Renbetesmarkerna» (SOU 1966: 12). Kiruna-observatoriets markförhållanden. Andringar i vattenlagstiftningen m.m. Importskydd för renkött m. m.

» » » » »

bruksdepartementet den 22 januari 1965 har en särskild undersökning företagits av utredningens expert, professor H. Hyrenius, avseende den renskötande befolkningen. Re- sultatet av denna undersökning, som redo— visas i bilagorna 1 och 2 till detta betän- kande, har legat till grund för utredningens överväganden, bl. a. i vad avser arbets- kraftsfrågor och den framtida lönsamheten inom rennäringen.

l Kungl. Maj:ts brev till statskontoret den 16 juni 1966 ang. bestämmelser rörande er- sättning för vissa av rovdjur förorsakade skador uppdrogs åt utredningen och statens naturvårdsnämnd att i samråd se över grun- derna m.m. för bestämmande av ersätt— ning för skador på tamdjur av björn, järv, lo, varg eller örn samt inkomma till Kungl. Maj:t med därav föranledda förslag. I an- ledning härav överlämnade rennäringssak- kunniga och naturvårdsnämnden den 15

april 1967 en promemoria innefattande för- slag till bestämmelser i angivet hänseende jämte motiv. Såvitt rör skadade renar före— slogs härvid att speciella skadereglerings- regler skulle gälla intill dess ett katastrof- skydd för rennäringen införts.

1.5. Avgivna remissyttranden

Efter remiss har utredningen avgivit följan- de yttranden:

1) Den 15 oktober 1964 i anledning av en ansökan av Sveriges sektion av Nordiska samerådet om bidrag till en demografisk undersökning av samerna i Sverige.

2) Den 10 juni 1965 i fråga rörande me- del för tryckning och utgivande av hand— bok för ordningsmän och övriga lappby- funktionärer m. m.

3) Den 6 maj 1966 angående dispositio- nen av arrendeavgälden för viss mark i Kiruna stad och Gällivare socken.

4) Den 14 oktober 1966 i anledning av 1965 års 1antbruksorganisationsutrednings betänkande »Lantbruksnämndernas nya or- ganisation m.m.» (SOU 1966: 49).

5) Den 31 oktober 1966 i anledning av 1949 års jaktutrednings betänkande »Jakt- stadgan m. m.» (SOU 1966: 46).

6) Den 31 oktober 1966 i anledning av en inom lantbruksstyrelsen upprättad, den 1 september 1966 dagtecknad promemoria med förslag rörande den framtida organi- sationen för statens renforskning.

7) Den 18 januari 1967 i anledning av två den 25 november och den 13 december 1966 dagtecknade skrifter från Svenska sa- mernas riksförbund och Aktiebolaget Sa- meprodukter med anhållan om importskydd för svenskt renkött m. m.

8) Den 9 mars 1967 i anledning av Svenska samernas riksförbunds framställ- ning den 21 april 1966 om åläggande för förste konsulentema vid lappväsendet samt ombudet i Tromsö för svenska samer att avlämna årsberättelser.

9) Den 9 mars 1967 i anledning av fyra av Departementsutredningens decentralise-

ringsgrupp upprättade promemorior, beteck- nade nr 78—81, angående befogenheten att besluta i vissa ärenden avseende renskötseln.

10) Den 20 april 1967 i anledning av en av markägare inom Jörns kommun, Väs- terbottens län, gjord framställning om åt- gärder mot olaga renbetning m. m.

11) Den 24 april 1967 i anledning av ett av lantbruksstyrelsen upprättat förslag till driftsplan för rennäringen inom Vapstens lappby.

12) Den 14 juni 1967 i anledning av åt- skilliga av Svenska samernas riksförbunds ordförande vid uppvaktning den 24 april samma år åberopade resolutioner och andra viljeyttringar.

13) Den 22 september 1967 i anledning av en av länsstyrelsen i Jämtlands län gjord framställning om bidrag och lån för ra— tionalisering av renskötseln på Ottfjället m.m.

14) Den 29 september 1967 i anledning av två den 13 juli och 8 augusti samma år dagtecknade framställningar från läns- styrelsen i Norrbottens län rörande anslag och lån för inköp av renfoder m. m.

15) Den 13 oktober 1967 i anledning av en av länsstyrelsen i Norrbottens län gjord framställning med förslag angående särskild försöksverksamhet i länet för att underlätta en allmän strukturomvandling inom rennäringen.

16) Den 13 oktober 1967 i anledning av fyra särskilda framställningar av ren- ägare om ersättning för rotvärdet av in- köpt förädlat virke, som använts för bygg- nadsändamål.

17) Den 13 oktober 1967 i anledning av en skrift från Svenska samernas riks- förbund med anhållan om anslag till en reklamkampanj för renkött i Sverige.

18) Den 13 oktober 1967 i anledning av bilskatteutredningens betänkande om kompensation i vissa fall för bensinskatt (SOU 1967: 34), såvitt detsamma gäller snö- skotrar.

19) Den 15 december 1967 i anledning av ett i Nordiska rådet väckt medlemsför- slag om inrättande av ett nordiskt same- institut.

2. Inledning: utgångsläge, reformbehov, målsättning

2.1. Översikt av rådande förhc'z'llandenl

2.1 . 1 Renskötselrät-ten

Rättsinnehavare. Renskötseln är i Sverige förbehållen samerna. Den grundläggande bestämmelsen härom finns i l & lagen den 18 juli 1928 om de svenska lapparnas rätt till renbete i Sverige, den s.k. renbetesla- gen (RBL). I nämnda lagrum stadgas så— lunda bl.a. att rätt till renskötsel tillkom- mer den som är av lapsk härkomst, såframt hans fader eller moder eller någon av des- sas föräldrar såsom stadigvarande yrke dri— vit renskötsel eller biträtt däri eller ock länsstyrelsen medger honom rätt därtill. Be- rättigad att utöva renskötsel är dessutom kvinna, som är eller varit gift med man, som har eller haft sådan rätt. Renskötsel— berättigad kvinna förlorar emellertid i re— gel sin renskötselrätt, om hon ingår äkten- skap med man som saknar sådan rätt.

Renskötselområdet. Rätten till renskötsel innefattar i princip befogenhet för lapp att begagna vissa områden till underhåll för sig och renarna. Den territoriella omfatt- ningen av dessa områden regleras i huvud- sak genom bestämmelser i RBL, varigenom mycket betydande arealer är »till lappar- nas uteslutande begagnande anvisade». Ren- betesmarkerna är väsentligen belägna i nor- ra och västra Norrland samt nordvästligas- te delen av landskapet Dalarna. Renskötsel- området når dock på flera ställen ända ned

till kusten av Bottenviken. Bruttoarealen av samtliga betesområden i Sverige (större sjöar ej medräknade) uppgår till drygt 150000 km2.

Enligt bestämmelser i RBL gäller vissa inskränkningar i rätten till renbete; i vissa trakter får lapparna sålunda uppehålla sig endast under en del av året. Olika rättig- heter gäller dessutom för fjällappar och skogslappar.

Av stor betydelse för betesrättens terri- toriella omfattning är odlingsgränsen. Den- na gräns, som första gången beröres i 1867 och 1868 års Kungl. brev till länsstyrelser- na i Norrbottens och Västerbottens län, är upphuggen i terrängen som en rågång från Karesuando i norr till Jämtlands län i söder.

Syftet med odlingsgränsen var att åt sa— merna förbehålla trakterna ovanför den- samma. Detta har ej helt kunnat förverk- ligas. Bortsett från de stora bebyggelse- centra som vuxit upp i anslutning till gruv— fyndigheterna i Lappland har ett ganska stort antal spridda bosättningar kommit till stånd även ovan odlingsgränsen.

Enligt RBL är lappar som driver fjäll— renskötsel (fjällappar) berättigade att under varje tid av året uppehålla sig med sina

1 I detta kapitel ges endast en översiktlig redogö- relse för de rådande förhållandena inom rennä- ringen. En mer detaljerad beskrivning av vissa sidor av frågekomplexet lämnas ianslutning till förslagen i olika delfrågor i de följande kapitlen.

renar dels inom Norrbottens och Väster- bottens läns lappmarker på trakter ovan odlingsgränsen, dels i Jämtlands lån på ren- betesfjällen. Fjällsamerna har dessutom un- der månaderna oktober—april rätt att up- pehålla sig med sina renar i lappmarker- na nedom odlingsgränsen samt på sådana trakter utom lappmarkerna och renbetes- fjällen som samerna efter gammal sedvana besökt med sina renar.

Skogslapparna, som för ett mer stationärt liv, har rätt att hela året driva renskötsel inom Norrbottens och Västerbottens läns lappmarker ovan odlingsgränsen samt på sådan mark nedom odlingsgränsen som an- tingen tillhör kronan eller — ehuru upp- låten till enskild — vid avvittringen för- klarats utgöra renbetesland eller av ålder använts som sådant land. Skogslapparna har dessutom rätt att under månaderna okto- ber—april med sina renar vistas dels på annan än nyss angiven mark inom Norr- bottens och Västerbottens läns lappmarker, under förutsättning att den ifrågavarande marken av ålder nyttjats för skogsrenskötsel, dels utanför lappmarkerna på de trakter som skogslapparna efter gammal sedvana vin- tertid besökt med sina renar.

I detta sammanhang må även nämnas att den form av skogsrenskötsel (s.k. kon- cessionsrenskötsel), som bedrivs i Torneda- len och Kalix älvdal, regleras genom sär- skilda bestämmelser i RBL. Rätten att inom nämnda områden driva renskötsel är be— roende av länsstyrelsens tillstånd, som på vissa villkor kan lämnas för en tid av högst tio år i taget.

En del av de svenska renskötande sa— merna har av ålder under sommartid flyt- tat med sina renar till Norge, liksom norska samer vissa tider flyttat till Sverige. För att lösa de problem som uppstår i samband med att renarna överskrider riksgränsen har särskild överenskommelse träffats mellan Sverige och Norge. Konventionen, som till- kom den 5 februari 1919, är emellertid upp- sagd och har därför endast provisorisk gil- tighet i avbidan på att ny konvention blir antagen. Ett betänkande i denna fråga har

avgivits den 24 februari 1967 av svensk- norska renbeteskommissionen.

Jämväl mellan Sverige och Finland före- ligger en konvention angående renar i gräns- områdena. Genom konventionen, som är av den 9 maj 1925, har de svenska sa- merna medgivits rätt att vid de årliga flytt- ningarna till och från beteslanden i Norge begagna sig av flyttningsvägar över finskt område.

Samerna är i renbeteslagen tillförsäkrade rätt att flytta mellan olika betesområden och därvid fortfarande använda flyttnings— väg som de av ålder nyttjat. Länsstyrelsen kan i undantagsfall förordna om ändring av flyttningsväg.

Bestämmelser om nationalparkemas be- gagnande av samerna finns i naturvårds- lagen den 11 december 1964 och i natur- vårdskungörelsen samma dag samt i det av Kungl. Maj:t för varje nationalpark utfär- dade reglementet. Dessa bestämmelser inne- bär i stort att renskötseln får bedrivas utan särskilda inskränkningar.

Renbetesmark kan antingen undantagas från samernas begagnande, överlåtas eller upplåtas, i sistnämnda fallet för ändamål som är angivna i 56 & RBL. Förordnande om undantagande meddelas av Kungl. Maj:t. Är området beläget ovan odlingsgränsen el- ler på renbetesfjällen, skall skälig gottgörel- se lämnas för det intrång som orsakas för renskötseln. Gottgörelsen skall användas till förmån för samerna. Den tillföres i praxis statens lappfond. —- De vanligast förekom- mande överlåtelseärendena gäller begäran att få köpa område på renbetesfjällen eller ovan odlingsgränsen eller att få friköpa på sådan mark belägen, till sökanden upplåten kronolägenhet. Ärenden härom kan endast avgöras av Kungl. Maj:t. — Även vissa upplåtelseärenden prövas av Kungl. Maj:t. Flertalet dylika ärenden avgörs emellertid av länsstyrelserna i Jämtlands, Västerbot- tens och Norrbottens län, som bemyndi— gats att pröva och avgöra ärenden om upp- låtelse för bete och slåtter m.m., för jakt och fiske, för säkerhetstjänsten i fjällen och den allmänna samfärdseln, för uppförande av mindre stuga och koja, som skall nyttjas

i samband med slåtter, jakt eller fiske, samt för fritidsbebyggelse inom särskilt angivna områden. De medel som flyter in på grund av upplåtelser av mark m.m. som avsatts till samernas uteslutande begagnande till- föres i allt väsentligt lappfonden.

Renbetesmarkerna är indelade i smärre områden, varigenom varje lappby (se nedan under 2.1.5) tilldelats ett eget betesområde. Länsstyrelsen fastställer gränserna mellan dessa områden. Detta är dock obligatoriskt endast beträffande de områden där rensköt- sel får bedrivas under varje tid av året, alltså ovanför odlingsgränsen och inom ren— betesfjällen.

Jämlikt RBL ankommer det på länssty- relsen att i byordning för lappby bestämma det antal renar som må föras på bete inom visst betesområde. Av gällande byordningar framgår att länsstyrelserna i Norrbottens och Västerbottens län för varje lappby an- givit ett högsta renantal (exklusive årskal- var) som må föras på bete i lappbyn. och att länsstyrelsen i Jämtlands län för varje lappby i länet angivit ett normalt renantal. exklusive årskalvar.

Begränsning av antalet renar. Om renan- talet inom en lappby blir så stort att betet kan befaras bli otillräckligt eller svårighe- ter eljest uppkommer för byns renskötsel har länsstyrelsen befogenhet att vidta åtgär- der för minskning av renantalet, t.ex. ge— nom att hänvisa en eller flera lappar till annan lappby eller förordna om nedslakt- ning, tvångsförsäljning o. dyl.

Genom ett tillägg år 1944 har i RBL in- förts begränsning jämväl av det antal renar som varje renskötande lapp får inneha. Utan länsstyrelsens tillstånd får innehavet inte överskrida 600 renar eller, för gift lapp, 800. Härtill får dock läggas visst an- tal för varje annan hushållsmedlem. Härige— nom kan en familjs totala maximiantal bli tämligen betydande.

Skötesrenar. Särskilda bestämmelser gäl- ler rörande rätt att ha renar i vård hos renskötande lapp (s.k. skötesrenar). Sådan rätt tillkommer, förutom lapp som tillhör

samma lappby, jämväl annan lapp som ej tillhör lappby men som har sitt hemvist inom lappmarkerna eller inom Jämtlands län eller Idre socken av Kopparbergs län. Icke lapsk person får inneha skötesrenar endast om han har sitt hemvist inom Norr- bottens läns lappmarker och där äger eller brukar jordbruksfastighet. Innehavet av an- talet skötesrenar är begränsat — utom för lapp som tillhör samma lappby — till i re- gel högst 20 per hushåll, års- och fjolårs— kalvar icke inräknade.

Renräkning. För att möjliggöra kontroll bl.a. av att de fastställda antalen renar icke överskrides finns särskilda bestämmel- ser om renlängd och renräkning. För varje lappby skall sålunda upprättas en renlängd med uppgifter om byns renskötande lap- par, ägare till skötesrenar i byn och antalet renar där. Längden har vissa rättsverkning- ar. I de fall då lapparnas rättigheter och skyldigheter, t.ex. ersättningskyldighet, skall bestämmas efter antalet renar, länder sålunda renlängden till efterrättelse. Om det finns grundad anledning misstänka att ren- längd är felaktig kan länsstyrelse förordna om renräkning i erforderlig omfattning. Dessutom kan Kungl. Maj:t förordna om att allmän renräkning skall hållas.

2.1.2 Birättigheter. sammanhängande med renskötsel

Som tidigare nämnts innebär rätten till ren— skötsel befogenhet för lapp att begagna sig av land och vatten till underhåll för sig och renarna. Denna befogenhet innefattar, för- utom rätt till bete, bl.a. rätt att uppföra kåtor, stängsel och andra anordningar, rätt till skogsfångst för husbehov samt rätt att jaga och fiska. Ringgärden, dvs. gärden för mjölkning, märkning och skiljning, även— som annat mindre stängsel för tillfälligt be- hov, får lapparna utan vidare uppföra, dock att nedom odlingsgränsen och utom ren- betesfjällen i vissa fall krävs anvisning av markens ägare eller brukare. För uppfö— rande av annat stängsel erfordras särskilt tillstånd av länsstyrelsen. Inom trakt där

renskötsel får bedrivas har lapp i viss om- fattning rätt att åt sig inrätta kåta, förva- ringsbod o.dyl. Inom lappmarkerna och renbetesfjällen äger han även viss rätt att uppföra stuga. På kronomark inom lapp- markerna eller renbetesfjällen kan lapp un- der vissa förutsättningar få särskilt tillstånd att uppta mindre odling.

För rätt till skogsfångst gäller detaljera- de bestämmelser, olika för kronomark och allmänningsskogar, å ena, samt övrig mark, å andra sidan, och dessutom differentiera- de efter markens belägenhet. I vissa fall skall ersättning för virket erläggas.

Då det är oundgängligen nödvändigt för renarnas uppehälle, får lavbevuxna träd, i första hand torra eller oväxtliga, fällas.

Såväl fjällapp som skogslapp har rätt att jaga och fiska å utmark inom lappmarker- na och renbetesfjällen under tid då han har betesrätt där.

2.1.3 Förhållandet till den bofasta befolkningen m. m.

RBL innehåller vissa föreskrifter om de renskötande samernas förhållande till den bofasta befolkningen och annan tredje man.

Reglerna om ersättningsskyldighet för skada genom renar innebär att rätten till gottgörelse för uppkomna skador är be- roende av ett flertal faktorer, såsom platsen och tiden för skadans inträffande, skadans beskaffenhet och vilket slag av renskötsel som det är fråga om. Om uppgörelse ej träffas i ersättningsfråga, skall skadan vär- deras av en synenämnd.

Trakt som regelbundet drabbas av skada

Medhjälpande Summa

Egentliga familje- År yrkesutövare medlemmar 1880 1 169 1 016 1900 1 074 894 1920 876 475 1940 763 379 1945 830 296 1950 850 256 1960 791 268 1965 763 141

i större omfattning kan av Kungl. Maj:t för- klaras som skadeersättningsområde. Inom ett sådant är lapparna gemensamt ansvariga för inträffade skador, där det icke kan ut- rönas genom vilkens renar skadan uppkom— mit. Även i andra fall då skada vållas av renar som är blandade i en hjord kan ge- mensam ansvarighet för renarnas ägare ifrå- gakomma.

Samerna är enligt lagen tillförsäkrade skydd mot ofredande av renarna. Den som skadar eller eljest ofredar renar är ersätt-- ningsskyldig gentemot renarnas ägare. Sär- skilda regler gäller beträffande skada vid skogsavverkning. Om ren dödas eller ska- das genom fällning av träd, skall sålunda skadan ersättas av den som uppsåtligen el- ler genom vårdslöshet orsakat skadan eller av den för vars räkning avverkningen sker.

Ägare av hundar inom trakter där renar uppehåller sig åligger att tillse hundarna så att de ej skadar renarna. Hund som påträf- fas jagande ren å lovlig uppehållsplats för renar får omedelbart dödas.

2.1.4 Rennäringens omfång

Antalet i renskötsel sysselsatta personer jäm- te familjemedlemmar har enligt föreliggande statistik kontinuerligt minskat alltsedan slu- tet av 1800-talet. Förändringarna under pe- rioden 1880—1965 framgår av följande tabell.1

Mellan 1940 och 1960 har antalet för-

' De statistiska uppgifterna är, i den mån inte an- nat anges, hämtade från bilaga 1 till betänkan— det.

? Saknar gruppen »övriga» (andra än husmödrar samt barn under 16 år).

Övriga egentlig familje- arbetspersonal medlemmar Summa 2 185 2 271 4 456 1 968 1 961 3 929 1 351 1 833 3 184 1 142 1 535 2 677 1 126 1 572 2 698 1 106 1 471 2 577 1 059 9952 2 0342 904 8482 1 7522 SOU 1968: 16

värvsarbetande av båda könen undergått en tämligen obetydlig minskning (från 1142 till 1 059). Under de allra senaste åren har minskningen däremot varit starkare (904 år 1965). Minskningen har huvudsakligen gått ut över kategorin »medhjälpande familje- medlemmar».

Att märka är att folkräkningens uppgif- ter avser näringsgrenstillhörighet. Detta in- nebär att antalet fullsysselsatta årsarbetare inte överensstämmer med folkräkningens uppgifter. För rennäringens del är det sär- skilt markant att sysselsättningen för många endast innebär arbete under viss del av året.

För den förvärvsarbetande befolkningen ger 1965 års folkräkning en fördelning på kön och ålder. Av ett totalt antal yrkes- utövare och medhjälpande familjemedlem- mar om 904 var endast 42 kvinnor (ca 5 %). Antalet årsarbetare som icke var familje— medlemmar uppgick år 1965 till 98 (ca 11 %).

Enligt den särskilt utförda inventeringen år 1965 uppgick den manliga renskötselbe- folkningen mellan 20 och 60 år till ca 820. Antalet män under 20 år var drygt 400 och över 60 år i det närmaste 200. Under an- tagande av att ingen avflyttning äger rum, skulle år 1975 den manliga renskötselbe- folkningen i åldrarna 20—59 år uppgå till .ca 860.

Det totala antalet renar i riket uppgick enligt 1965 års renlängder till 188 000 djur, .av vilka inte fullt 40000 eller 20% ut- gjordes av skötesrenar. Återstående ca 150000 djur ägdes av »renskötande hus- håll». Mot dessa uppgifter står ett beräk- nat genomsnittligt totalt antal under åren 1945—1960 av 234000. Ungefär samma antal framkommer enligt de skattade fak- tiska förhållandena år 1966. Det av Ren— betesmarksutredningen (SOU 1966: 12) fö. reslagna »normala» renantalet ligger något 'högre, nämligen vid 260 000.

Om renantalet fördelas på antalet man- liga samer i åldrarna 20—59 år, får man enligt de skattade renantalen i genomsnitt 283 renar per arbetande (koncessionsområ- dena ej inräknade). Variationen sträcker sig

här från 218 i Norrbottens norra distrikt (med ett lägsta antal i en lappby av 159) till 481 i Västerbotten (med ett högsta an- tal av 875 ien av lappbyarna).

Det genomsnittliga antalet renar per fa- milj (med utgångspunkt från ett skattat to- talt antal renar om 224 000) uppgår till 335 (koncessionsområdena ej inräknade).

Fördelningen av antalet renar per hus- håll av olika storlek är synnerligen sned. Enligt renlängdernas uppgifter om antalet egna renar hade inte mindre än 239 av de 669 hushållen, dvs. över en tredjedel, mindre än 100 redovisade egna renar per hushåll. Inom denna grupp består 31 hus- håll av mer än 5 personer. 177 hushåll, varav 28 har mer än fem medlemmar, re- dovisar 101—200 egna renar.

Det kapital som är bundet i renhjordar- na uppgår till närmare 50 milj. kronor. Värdet av investeringar i fasta driftsanlägg- ningar för renskötselns underlättande kan uppskattningsvis sättas till mellan 15 och 20 milj. kronor.

Skogsrenskötseln och fjällrenskötseln i de sydligare delarna av renskötselområdet läm- nar i allmänhet högre avkastning än den nordligare fjällrenskötseln. Detta kan bero på att flyttningarna sker över kortare sträc- kor och att miljön är gynnsammare. Lokalt kan vidare renrasens storlekstyp vara av be- tydelse vad beträffar den relativa mängden frambringade produkter. Variationerna i av- kastningen beror emellertid också på ren— stockens skiftande inre sammansättning. Med ledning av viktuppgifter och data om renstockens inre sammansättning har års- produktionen av kött beräknats utgöra in- emot 700 kg per 100 renar i nettostocken inom fjällrenskötseln. Inom skogsrensköt- seln synes 800 å 850 kg vara ett relativt vanligt värde.

Den samlade årsproduktionen av kött på en normal renstock beräknas utgöra om- kring 2200 ton, varav inom Norrbottens län omkring 1 300 ton, inom Västerbottens län något över 400 ton och inom Jämtlands län ca 500 ton.& Vidare erhålls drygt 50 000

Se not 3. 46

renhudar årligen. Med gällande priser på renkött och andra renprodukter kan man för närvarande uppskatta bruttovärdet av rennäringens avkastning i producentledet till ca 13 milj. kr. om året. Bruttointäk- ten av exempelvis 150 renar utgör ungefär 6 000 kr. per år, medan ett reninnehav av 600 renar ger ca 24 000 kronor.

2.1.5 Driftsförhållanden

Samarbetsorgan m.m. För renskötseln be- drivande skall lapparna vara indelade i lappbyar. Beteckningen lappby har i lag- stiftningen dubbel betydelse. Ibland avses därmed det område, inom vilket till byn hörande lappar får utöva sin betesrätt. Men ibland syftas även på den enhet av lappar som tillhör byn. I sistnämnda bemärkelse är lappbyn i vissa hänseenden juridisk per- son (NJA 1961 s. 444).

Till lappby hör — förutom de renskö- tande samerna — även samer som biträder i renskötseln inom byn samt hustru och hemmavarande barn till den som tillhör lappbyn. Med renskötande same jämställs också same, som inom lappbyn drivit ren— skötsel eller" på stadigvarande sätt biträtt i renskötsel men upphört därmed och inte varaktigt ägnat sig åt annat yrke, ävensom änka och omyndigt barn till avliden ren- skötare. Även same, som efter särskilt an- sökningsförfarande av länsstyrelsen med- getts rätt att inflytta till lappby, blir att be- trakta som renskötande same.

En same, som ej hör till lappby, får inte utöva någon av de i renskötselrätten in- gående befogenheterna. Om han är bosatt inom renskötselområdet, äger han dock, i likhet med icke samiska ägare och brukare av jordbruksfastigheter inom Norrbottens

1 Deangivna kvantiteterna är uppskattade,efter- som en tillförlitlig statistik saknas, främst avse- ende konsumtionen inom renbetesområdet. Det må anmärkas att den beräknade storleken av årsproduktionen, mätt i antal kg per reninetto- stocken, jämfört med den totala årsproduktio- nen av renkött antyder att det totala renantalet kan vara större än det uppskattade antalet.

läns lappmarker, hålla visst antal renar — s.k. skötesrenar — i vård hos renskötan- de same.

För varje lappby skall finnas en byord- ning som utfärdas av länsstyrelsen efter sa- mernas hörande. Byordningen skall innehål— la föreskrifter om ordningen för rensköt— selns drivande inom lappbyn och angående förhållandet i övrigt mellan lapparna inbör- des, såsom beträffande fördelning av betet inom byn, flyttningar, renhjordarnas bevak— ning, samlingar för kalvmärkning, skiljning— ar o.dyl., förfarandet vid märkning och slakt, förvaltning av lappbyns gemensamma kassa m. m.

I lappby skall vidare finnas en ordnings- man som byns renskötande samer utser in- om sig. Ordningsmannen förordnas av läns— styrelsen för en tid av sex år och har att vaka över efterlevnaden av gällande lagar rörande renskötseln och av byordningen. Länsstyrelsen utfärdar instruktion för ord- ningsmannen, som åtnjuter det skydd och är underkastad det ansvar som i lag stad- gas beträffande tjänsteman. Utöver skyldig- heten att fullgöra de i författningsväg ålag- da arbetsuppgifterna har på ordningsmän- nen i ökande omfattning ankommit att fö— reträda sina lappbyar vid allmänna samman- träden inför statliga myndigheter och kom- munala organ och därvid tillhandagå med allehanda upplysningar om förhållandena i lappbyarna samt att biträda myndigheterna vid exempelvis utredningar angående ren- skötseln och samernas förhållanden i öv- rigt.

Vid sidan om den obligatoriska lappby- indelningen förekommer frivilliga organisa- tioner, vilkas uppgift är att främja sam- verkan mellan renägarna inbördes. Sedan gammalt finns renägarföreningar i de s.k. koncessionslappbyarna nedanför lappmarks- gränsen i Norrbottens län. Till en sådan förenings uppgifter hör att svara för an- ställande och avlönande av arbetsmanskap, skadors ersättande, uppförande av slaktha- gar, m.m. Erforderliga medel uttaxeras år- ligen från medlemmarna. För den löpande verksamheten svarar föreningens styrelse el-

ler en verkställande ordförande. Rensköt- seln inom föreningens verksamhetsområde förestås av en samisk renvårdare, som i egenskap av koncessionsinnehavare är an- svarig för ordningen i renskötseln.

I skogslappbyarna i Pite lappmark i Norr- bottens län finns sedan början av 1950—talet särskilda s. k. renskötarföreningar för främ- jande av samarbetet mellan renägarna in- bördes. En sådan förening svarar för ar- betsledning i renskötseln, ombesörjer kost- nadsutjämning mellan renägarna inom lapp- byn och handhar även andra för rensköt- seln i byn gemensamma frågor. Föreningen har en särskild kassa, som inte samman- förs med lappbyns kassa.

Lokala sameföreningar, vilkas ändamål främst är att befrämja samekulturen och stärka sammanhållningen mellan samer, finns över praktiskt taget hela renskötsel- området samt i Stockholm. Som central- organisation för tillvaratagande av samer- nas intressen, särskilt i rättsliga och ekono- miska frågor, tjänstgör Svenska samernas riksförbund (SSR). Till SSR, som bildades år 1950, är sameföreningarna och flertalet lappbyar anslutna. En annan riksorganisa— tion, Sällskapet Sameätnam, har sin verk- samhet inriktad huvudsakligen på det sa- miska språkets och samekulturens bevaran— de.

För att underlätta samarbetet över grän- serna i rennärings- och andra samefrågor verkar det av regeringarna i Sverige, Fin- land och Norge tillsatta Nordiska samar- betsorganet för samespörsmål och rensköt- selfrågor.

Driftsform. Eftersom betingelserna för renbete växlar mellan olika årstider måste renhjordarna — som redan antytts — flytta mellan olika regioner. Fjällrenama hålles sålunda sommartid i huvudsak i högfjällen samt vår och höst i lågfjällen. Skogsrenar- na har sina sommarbeten i skogsområdena närmast öster om fjällregionen. Såväl fjäll- renar som skogsrenar hålles på vinterbete i lavrika skogsområden i inlandet och kust- bygden. Skogsrenarna inom koncessionsom- rådena hålles även sommartid på bete del-

Fram till 1920-talet förekom i Sverige allmänt s.k. intensiv renskötsel. Den kän- netecknades av att renarna hela året hölls i små hjordar. Förutom till slakt nyttjades renen vid denna driftsform i stor utsträck- ning som dragdjur och klövjedjur. Det fö— rekom också allmänt att renarna mjölkades. Renskötarens familj åtföljde vanligtvis ren- hjorden vid flyttningar mellan olika betes- land.

Utmärkande för den arbetsextensivare drift som numera oftast tillämpas är främst att renarna — särskilt under barmarkstiden — hålls i stora hjordar, som inte är före- mål för kontinuerlig tillsyn. Man tillgodo- gör sig renen väsentligen endast som slakt- djur. Vid renhjordens flyttning mellan skil- da betesmarker medföljer regelmässigt en- dast särskilt avdelade vaktare.

Renskötsel drivs antingen såsom familje- företag eller i form av enpersonföretag. De enskilda företagen är oftast samlade i grupper. Vanligt är sålunda att skilda före- tagare håller samman i en s.k. sita, som är en sorts familje- eller släktgrupp. Släkt- skap är dock ej nödvändig inom en sita, eftersom sammanhållningen främst är be— tingad av de praktiska förhållandena. Sita— indelningen är vanlig på vintern, då re- narna måste hållas i smärre, lätthanterliga grupper. Den sitan tillhöriga renmassan kan utan större uppbåd av arbetsmanskap för— flyttas från en betesplats till en annan och även sammanföras för slakt utan större om- gång.

Sitaindelning såsom driftsform upprätt— hålls ej under barmarkstiden. Under hela sommarhalvåret, dvs. från vårflyttningens slut intill tiden för höstskiljningarna, bru- kar renarna få beta fritt inom ett större område för en lappby eller en storgrupp. En lappby kan bestå av en eller flera stor- grupper. I lappbyar som består blott av en storgrupp hålls renarna under hela bar- markstiden inom det lappbyn tilldelade be- tesområdet utan någon indelning i under- grupper. I några av skogslappbyarna i Norr- bottens län ävensom i några lappbyar i Jämtlands län är hela byns samlade ren-

massa inte större än att den året om kan hållas i en enda hjord.

Denna gruppindelning tillämpas vid be- vakningen av renarna under betesgången, vid renarnas samlande för märkning, skilj- ning och slakt ävensom vid flyttning. Här- vid betraktas gruppen som driftsenhet och arbetet fullgörs av det inom gruppen till- gängliga arbetsmanskapet. När det däremot är fråga om åtgärder med de enskilda dju- ren, träder gruppindelningen i bakgrunden. Endast den enskilde företagaren fullgör så- dana arbetsmoment, antingen själv eller ge- nom egna skötare. Denna ordning tillämpas vid genomförande av märkning och kastra- tion av renar samt framför allt vid slakt- djursuttagen.

Sedan gammalt har samerna haft för sed att. för att trygga sin ägande-rätt, märka re- narna med mitt i öronen. Va-rj—e renägare har sitt märke som skyddas genom offentlig re- gistrering, tidigare hos häradsrätterna men numera hos länsstyrelserna. De rättsfrågor, som sammanhänger med förvärv, innehav och registrering av renmärken, har sedan slutet av 1800-talet reglerats i särskilda för- fattningar, senast i lagen den 5 maj 1960 om renmärken.

De renskötande samerna ombesörjer själ- va normalt endast sin husbehovsslakt. Av- saluslakten omhänderhas på många håll av renuppköpare, vilka oftast har renhandel som bisyssla vid sidan av annan verksam- het. På senare år har några storföretag bör- jat intressera sig för renslakt. Bland dessa må nämnas slakteriföreningarna i Norrland och AB Sameprodukter i Harads.

Frågan om att underkasta renköttet obli- gatorisk veterinärbesiktning har under lång tid varit föremål för överväganden. I lagen den 20 mars 1959 om köttbesiktning rn. m. är intagna bestämmelser angående kött av ren, vilka skall äga tillämpning från den 1 juli 1968.

Anläggningar och andra hjälpmedel. För att underlätta driften används skilda slag av anläggningar inom renskötseln. Till des- sa är bl. a. att räkna de gärden, inom vilka renarna samlas för märkning, skiljning och

slakt. Sådana gården finns numera i stort antal över hela renskötselområdet. Gärdena byggs merendels som permanenta anlägg- ningar, och till deras uppförande och un- derhåll utgår i de flesta fall bidrag från lappfonden eller av vattenregleringsavgifter.

Under den extensiva renskötselns tid har särskilda renstängsel uppförts för att av- gränsa skilda lappbyars betesområden och för att hindra att renar strövar från eget betesområde och sammanblandas med främ- mande lappbyars renhjordar. Även till ren- stängsel har bidrag utgått på sätt nyss nämnts.

På senare tid har skyddsstängsel uppförts utefter järnvägslinjer. Dessa har bekostats av Statens Järnvägar eller av AMS-medel.

För renskötarnas räkning har kåtor, stu- gor och bodar uppförts på lämpliga plat- ser inom betesområdet. Under senare år har bidrag utgått även för sådana anläggningar. Till anläggningar för renskötselns underlät- tande kan vidare räknas broar över svår- vadade bäckar, båtar och båthus, röjda och utprickade färdleder samt telefonledningar. Numera är det vanligt att lappfonden sva- rar för praktiskt taget alla kostnader för detta slag av anläggningar.

Av stor betydelse för renskötseln är före- komsten av goda kommunikationsmöjlighe- ter. I samband med vägnätets utbyggnad har näringen kunnat tillgodogöra sig billigare och snabbare transporter, både av arbets- kraft, hjälpmedel av olika slag och slakt- produkter. Vissa vägar och andra transport- leder har anlagts med särskilt beaktande av renskötselintresset. Näringsutövarna använ- der sig i dag av järnväg, person- och last- bilar, motorbåtar, snöskotrar och flyg.

Under senare år har även radiotelefoni ta- gits i anspråk (bärbara radiosändare/mot- tagare). Detta har visat sig mycket ratio- nellt, speciellt för att underlätta samarbetet mellan vaktmanskapet under samlingsarbe- ten o. dyl.

Trots att kommunikationsmöjligheterna förbättrats och tekniska hjälpmedel i allt större omfattning kommit till användning, är betydelsen av goda renvallarhundar fort- farande stor inom renskötseln.

Renslakterier och andra hjälpmedel för slakt utgör den utan jämförelse viktigaste nya typ av anläggningar på renskötselns område som under senaste decennium ta- gits i bruk. Från en ringa början i mitten av 1950-talet har ett aktningsvärt bestånd av sådana slakthjälpmedel blivit utbyggt. Olika typer av hjälpmedel förekommer: sta- tionära slakterier, flyttbara fältslakterier, transportabla slakthjälpmedel och bilburna slaktanordningar samt fasta slaktställningar. Dessutom har byggts transportvägar till stör- re slaktplatser samt beteshagar, raststugor, förvaringsbodar för slaktutrustning m.m. Anordningarna har hittills endast i begrän- sad utsträckning bekostats av medel till- skjutna direkt från de berörda renägarna, utan istället betalats av lappfonden (inkl. 5. k. 4: 13—medel) eller med 4: 14-medel1 el— ler med AMS-medel. I vissa fall har kom- muner bekostat slaktanläggningar. Slakte- rierna tillhör till övervägande del lappvä— sendet (se nedan).

2.1.6 Den statliga administrationen

Den centrala statliga handläggningen av frå- gor som rör rennäringen ankommer på lant- bruksstyrelsen. Till styrelsen är knutna två rådgivande nämnder, nämligen dels en ren- näringsnämnd, som består av samerepresen— tanter, dels en renforskningsnämnd, vari hu- vudsakligen ingår forskare. I principiellt be- tydelsefulla ärenden hörs dessutom Svenska samernas riksförbund.

För att utöva den regionala tillsynen över renskötseln och handha andra administrativa göromål, som har samband med rennäring- en, har staten inrättat en särskild under ve- derbörande länsstyrelse lydande organisa— tion, benämnd lappväsendet. Denna orga— nisation började växa fram i sin nuvarande form under 1800-talets två sista årtionden. Sålunda har lappfogde (fr.o.m. år 1962 benämnd förste konsulent) funnits anställd i Jämtlands län sedan år 1885, i Norrbottens län sedan 1890 och i Västerbottens län se- dan mitten av 1890-talet. År 1916 uppde- lades Norrbottens län i två lappfogdedistrikt, och på 1930-talet inrättades i samma län

ytterligare ett distrikt. Lappväsendet har ut- ökats i olika omgångar också genom att lappfogdeassistenter (numera benämnda as- sistenter) och särskilda tillsynsmän (numera instruktörer) anställts. För närvarande är anställda tre förste konsulenter, en extra förste konsulent, en assistent och sju in- struktörer i Norrbottens län, en förste kon- sulent, en assistent och tre instruktörer i Västerbottens län samt en förste konsulent, en assistent och tre instruktörer i Jämtlands län.

Lantbruksstyrelsen svarar även för en om- fattande kurs- och rådgivningsverksamhet i rennäringsfrågor. De rön, som framkommit genom forskning, försöksverksamhet och er— farenheter, förmedlas till renägarna genom bl. a. skrifter och meddelanden. Dessutom ger styrelsen varje månad ut en tidning, »Rennäringsnytt», som distribueras till bl. a. samtliga renägare.

Vid sidan om den rådgivningsverksamhet, som bedrives i lantbruksstyrelsens regi, sker rådgivning även av lappväsendet i de tre rennäringslänen. Vid de sammanträden, som äger rum med lappbyarna, fullmäktige eller grupper av renskötare, sker sålunda råd- givning i alla de frågor som har samband med rennäringen, bl. a. planläggning av in- vesteringar och ordnande av det praktiska samarbetet mellan olika grupperav renskö- tare och olika lappbyar. Ett normalt inslag i lappväsendets verksamhet är vidare den service i olika angelägenheter som lämnas av lappväsendets befattningshavare vidper- sonliga sammanträffanden samt vid telefon- och brevkontakter med renägarna. Denna form av personlig rådgivning kan avse de mest skilda ting men sammanhänger oftast med att enskilda personer vill ha diverse upplysningar samt råd och hjälp i ekono- miska angelägenheter.

2.1 .7 Finansieringsfrågor Finansieringen av stödet åt rennäringen och de därmed sammanhängande administrativa kostnaderna har skett dels genom budget-

' 1 Beträffande innebörden av uttrycken 4: 13- och 4: 14-medel hänvisas till kap. 6, avsnitt 6: 1.

medel, dels genom statens lappfond, dels genom regleringsavgifter enligt 4 kap. 14 & vattenlagen, dels med AMS-medel, dels ock genom Norrlandsfonden. Det sammanlagda stöd- och kostnadsbeloppet har ökat från 2,5 milj. kr. budgetåret 1962/63 till 8,5 milj. kr. 1966/67. Av stödbeloppen har AMS-medel svarat för en betydande del, under de tre senare budgetåren för mellan 40 och 50 procent. Att märka är att det sammanlagda stöd- och kostnadsbeloppet för budgetåret 1966/67 — på grund av de i vissa trakter särdeles ogynnsamma betes- förhållandena och därmed sammanhängan- de stora anslag för nödutfodring — inte kan anses utgöra ett normalt mått på kost- naden för det årliga stödet åt näringen. Den normala kostnaden torde i stället ligga i storleksordningen 6 å 6,5 milj. kr. per är.

2.2 Rennäringssakkunnigas överväganden

2.2.1 Rennäringens ekonomiska läge

Inom stora delar av renskötselområdet är nettoinkomsten av ett dagsverke, som äg- nas åt renskötsel, genomsnittligt sett mycket låg i förhållande till den arbetsinkomst som normalt erhålles i andra näringar. Rennä- ringen är med andra ord, såsom näringen för närvarande bedrives, otillräcklig som försörjningsunderlag för åtskilliga av dem som har renskötsel som huvudsakligt för- värvsarbete. Detta förhållande kan uppen- barligen inverka menligt på rennäringens fortbestånd och utveckling i vårt land. På längre sikt måste det vara svårt att rekry- tera arbetskraft till en näring som ej är i stånd att ge alla eller åtminstone det över- vägande flertalet av sina utövare en lev- nadsstandard som är någorlunda likvärdig med andra jämförliga yrkesgruppers.

Ehuru rennäringens ekonomiska svårig- heter säkerligen inte har en enda orsak utan beror på många samverkande faktorer, är det en omständighet som särskilt faller i ögonen vid en granskning av de nuvarande förhållandena, nämligen det nära sam-bandet mellan ägandestruktur och försörjningsun- derlag inom rennäringen. Företagarnas års-

inkomster är i stort sett proportionella mot reninnehavet, beroende på att de enskilda näringsidkarna väsentligen arbetar endast med sina egna renar (inkl. av dem innehav- da skötesrenar). Härtill kommer att de akti- va renskötarna har svårt att genom annat arbete skaffa sig extrainkomster, då även en renägare med litet antal djur långa tider är mer eller mindre bunden vid sin hjord. Med nuvarande organisation av renskötseln torde det därför, med någon generalisering, kunna sägas att första villkoret för att en aktiv ren- skötare skall kunna uppnå en under rådande förhållanden godtagbar levnadsstandard är att han innehar ett tämligen stort antal renar. Särskilt i vissa delar av Norrbottens län finns det emellertid talrika familjer som måste livnära sig på ett litet antal renar, och bland dem finns åtskilliga som lever på en nivå vid eller under existensminimum. I Jämtlands och Västerbottens län samt i de flesta av skogslappbyarna, där ägandestruk- turen är annorlunda, ligger inkomstnivån i regel betydligt högre.

De i nästföregående stycke påtalade för- hållandena visar enligt vår uppfattning att rennäringsidkarnas ofta påfallande låga lev- nadsstandard främst beror på att så många av de i näringen yrkesverksamma är under- sysselsatta i den meningen att alltför många utför ett arbete som lika väl kunde skötas av väsentligt färre personer. En renskötare ägnar exempelvis sin huvudsakliga arbets- tid åt en hjord på 100 år 150 renar, trots att han under större delen av året kunde klara en betydligt större hjord. Följden av en dy- lik, ekonomiskt sett orationell. användning av arbetskraften är att arbetsinkomsten i renskötseln på många håll blir onödigt låg. För att råda bot härpå måste i första hand tillgripas en omorganisering av renskötseln i syfte att få fram rationella, dvs. i regel stör- re, driftsenheter. Vilka olika möjligheter som härvidlag står till buds skall diskuteras nedan under 2.2.4.

Vid sidan av den form av rationalisering som övergången till större driftsenheter inne- bär finns inom rennäringen stort utrymme också för vad som på jordbrukets område brukar benämnas inre rationalisering och

driftsrationalisering. Med inre rationalise- ring inom rennäringen avses då i första hand sådana åtgärder som förbättring av betesmarkerna och flyttningsvägarna samt anordnande av arbetsbostäder, arbetshagar, slaktplatser m.m. Även byggande av gräns- stängsel för att underlätta sammanhållning- en av renarna samt tillskottsutfodring som medel att komma över tillfälliga perioder av betesbrist m.m. bör kunna räknas till inre rationalisering. — Driftsrationaliseringen inom rennäringen kan, liksom inom jord- bruket, avse i huvudsak två områden, näm- ligen dels en mekanisering, dels forsknings- och utvecklingsarbete rörande driftmetoder- na. Till det senare området kan även räknas rådgivnings- och upplysningsverksamheten. [ fråga om mekaniseringen kan rennäringen troligen tillgodogöra sig avsevärt mindre rationaliseringsvinster än jordbruket. Vissa förbättringar bör dock kunna åstadkommas, exempelvis genom ökat användande av snö- skotrar och införande av speciella transport- fordon för underlättande av slakten och av renarnas flyttningar. Även på slaktens om- råde i övrigt torde åtskilligt vara att vinna genom en rationalisering av nuvarande nie- toder. De största framstegen bedöms emel- lertid kunna uppnås genom forskning, råd- givning och upplysning; i dessa hänseenden må särskilt framhållas värdet av en förbätt- rad renavel samt av att slaktuttagen mål- medvetet inriktas på att få till stånd en med hänsyn till djurens ålder och kön optimal sammansättning av renhjordarna.

Det innebär icke någon underskattning av det värdefulla arbete som särskilt under senare år utförts för att rationalisera ren- näringen, om man konstaterar att en bety- dande eftersläpning på många håll förekom- mer i fråga om såväl inre rationalisering som driftsrationalisering samt att detta starkt bi- dragit till rådande ogynnsamma lönsamhets- förhållanden. De främsta orsakerna härtill — möjligen vid sidan av en viss konserva- tism hos åtskilliga näringsutövare — synes vara kapitalknapphet och bristande känne- dom om andra metoder och hjälpmedel än de traditionella. Då rennäringen icke torde vara. i stånd att med enbart egna resurser

hämta in eftersläpningen inom rimlig tid, bör det allmänna — förutsatt att rennäring- en anses ha en framtid i vårt land; jfr här- om nedan under 2.2.3 — träda emellan. Till frågan om vilka stödåtgärder som i så fall bör tillgripas återkommer vi under 2.2.4.

I anslutning till .vad ovan sagts om ren- näringens ekonomiska svårigheter må fram— hållas ett par omständigheter, som torde ha bidragit till att denna näring generellt sett utsatts för ett hårdare tryck än det egentliga jordbruket. Rennäringen har sålunda i väsentligt mindre utsträckning än det egent- liga jordbruket kunnat motverka höjningar av produktionskostnaderna (främst lönerna) genom rationaliseringar. Eftersläpningen har gällt såväl struktur- som driftsrationalisering- en (mekanisering etc.). Eftersom priset på avsättningsproduktema i hög grad är beroen- de av priset på motsvarande jordbrukspro- dukter har följden blivit en successiv för- sämring av lönsamheten inom rennäringen i förhållande till jordbruket. Detta torde främst ha drabbat de mindre företagen. Här- till kommer att det inom rennäringen ej före- kommit någon fullständig motsvarighet till den höjning av jordbrukets lönsamhet som varit en följd av förbättrade bruknings- metoder och inriktningen på nya eller mer förädlade produkter m.m. För rennärings- idkarna gäller vidare att näringslivet i all- mänhet är så outvecklat och föga differen- tierat i de trakter där renskötsel bedrives, att alternativa sysselsättningar icke står till buds i den utsträckning som skulle behövas för att i hemorten suga upp den vid en rationalisering eller ändrad ägandestruktur friställda arbetskraften. Härtill bidrar icke minst den på senare tid mycket betydande rationaliseringen inom skogs- och jordbruket samt i gruvdriften. De som lämnar ren- näringen riskerar därför att behöva bryta upp från sin invanda miljö och från sin bostad och flytta till många gånger avlägsna delar av landet med nya och främmande förhållanden. Det är med hänsyn härtill — men även på grund av den traditionalism som en säregen yrkes- och levnadsform gär- na för med sig — troligt, att bundenheten

vid näringen i allmänhet är ännu större hos den renskötande befolkningen än hos den egentliga jordbruksbefolkningen. Detta inne- bär bl.a. att årsikomsten för den enskilde renskötaren många gånger måste nedgå till en mycket låg nivå innan hanlämnar näring- en, ett förhållande som på vissa orter visat sig skapa stora sociala problem. — En annan omständighet som sannolikt försvårat över- gången till modernare driftmetoder är den kapitalknapphet som generellt sett känne- tecknar rennäringen. Till skillnad från vad som är fallet i fråga om egentligt jordbruk står den allmänna lånemarknaden icke till buds, när det gäller att finansiera en rationa- lisering av renskötseln; renarna, som utgör renägarnas huvudsakliga och ofta enda real- tillgång, kan inte pantförskrivas med bibe- hållen besittningsrätt för ägarna, och de kan därför ej tjäna som grund för kredit- givning i större skala. Beaktas bör också att övergången från »intensiv» till »extensiv» renskötsel varit förenad med betydande kost- nader för renägarna, särskilt därigenom att flertalet renskötare upphört med familje- nomadismen och skaffat sig fasta bostäder -— låt vara att dessa i vissa fall ännu är av föga tillfredsställande beskaffenhet. Närings- utövarnas egna kapitaltillgångar torde där— för i stort sett redan vara bundna och inte stå till förfogande för den önskvärda rationa- liseringen av näringen.

2.2.2 Rennäringens administration Jämte de ekonomiska svårigheterna torde lagstiftningen om de administrativa frågorna ha gett upphov till de flesta yttringar av missnöje med gällande ordning som under senare tid framkommit, bl. a. från samernas organisationer. Länsstyrelserna och den un- der dem lydande särskilda administrationen för rennäringen, lappväsendet, har i RBL tillerkänts vittgående befogenheter med av- seende å renskötseln. Lappväsendets förste konsulenter — i RBL fortfarande benämnda lappfogdar — utgör sålunda ej blott en skiljeinstans, till vilken rennäringsidkarna kan vända sig när de är oense inbördes eller vid konflikter med tredje man, utan konsu-

lenterna är skyldiga att av eget initiativ och genom egna undersökningar övervaka att gällande bestämmelser efterleves och söka åstadkomma rättelse. när överträdelse skett. l åtskilliga frågor, också sådana som endast rör näringsutövarnas inbördes förhållanden (se exempelvis 4, 9, 10 och 11 åå RBL),sak- nar dessa enligt lagen rätt att själva bestäm- ma, utan avgörandet har överlämnats till länsstyrelserna, även om samerna skall höras i saken. De av länsstyrelserna utfärdade byordningarna innehåller även ett flertal be- stämmelser, enligt vilka länsstyrelsen och lappväsendets tjänstemän har att besluta rö- rande lappbyarnas inre angelägenheter. så- som byområdes indelning i betestrakter och betesland, betestrakternas fördelning mellan bymedlemmarna och användningen av by- kassorna.

Ovan angivna förhållanden, i förening med att länsstyrelserna och lappväsendets befattningshavare i åtskilliga sammanhang uppträder för att tillvarataga rennärings- idkarnas intressen i förhållande till utom- stående, har från samernas sida åberopats till stöd för åsikten att rennäringen och dess utövare för närvarande står under statligt förmynderskap. SSR har med hänsyn här- till påyrkat lappväsendets avskaffande samt upphävande av alla föreskrifter som in- skränker - samernas självbestämmanderätt. Från förbundet har också riktats viss kritik mot lantbruksstyrelsen i dess egenskap av central myndighet för rennäringen.

I JO:s skrivelse till Kungl. Maj:t den 24 januari 1966 har bl.a. ifrågasatts, om man inte borde göra boskillnad mellan å ena sidan uppgiften att tillvarataga samernas in— tressen och föra deras talan samt å den and- ra de allmänna administrativa uppgifter i fråga om lappbyarnas organisation m.m. och vissa nyttjanderättsupplåtelser som nu åvilar eller framdeles kunde komma att åvila länsstyrelsen och lappväsendet. Den först- nämnda uppgiften borde i så fall enligt JO:s åsikt anförtros åt en särskild, av staten bekostad ombudsmannaorganisation för de renskötande samerna.

Den kritik som sålunda förekommit mot bl. a. lappväsendet har i huvudsak icke varit

riktad mot de enskilda befattningshavarna utan har gällt de principer som kommit till uttryck i RBL, byordningarna och instruk- tionerna för lappväsendets personal. Dessa stadganden tillkom i huvudsak vid en tid- punkt, då samernas möjligheter att själva tillvarataga sina intressen var väsentligt säm- re än de nu är, och de avspeglar därför upp- fattningen att en stark administration erford- ras bl. a. för att skydda samerna i förhållan- de till motstående grupper med större möj- ligheter att göra sina intressen gällande. Emellertid måste framhållas att tillämpning- en av de olika författningsbestämmelserna under, senare år skett mindre bundet av före- skrifternas formella innehåll och med ökat hänsynstagande till samernas egen uppfatt- ning samt att det i-stort sett förekommit ett förtroendefullt samarbete mellan närings- utövarna och lappväsendets befattningshava- re. Dessa har också —. i långt större ut— sträckning än som ålegat dem- enligt instruk- tioner och författningar — inriktat sitt arbe- te på att få till stånden verklig självstyrelse i lappbyarna. Att detta hittills lyckats endast i begränsad omfattning sammanhänger med lagstiftningen, som. icke utrustat rennäring-. ens egna organisationer, lappbyarna, med sådana maktbefogenheter att de kan från lappväsendet och andra myndigheter över- taga huvudansvaret för rennäringens utveck- ling. Om den i utredningsdirektiven förut- skickade självbestämmanderätten för samer- na med avseende å renskötselns organisation och deras egna ekonomiska angelägenheter skall bli förverkligad, måste det emellertid sörjas för erforderlig förstärkning av ren- näringens lokala organ, varvid den nuvaran- de ordningen med tyngdpunkten förlagd till myndighetsavgöranden kan avlösas av en tidsenlig självstyrelse för rennäringens ut- övare. Huvudprinciperna för en dylik om- läggning skisseras nedan under 2.2.4.

2.2.3 Rennäringens framtidsutsikter

Ovan har framhållits att den i Sverige för närva-rande bedrivna renskötseln är otill- räcklig som försörjningsunderlag för åtskil- liga av näringsutövarna samt att detta kan

inverka menligt på näringens fortbestånd och utveckling. En grundläggande förutsätt- ning för att det från allmän synpunkt skall framstå som motiverat att verksammare än hittills stödja själva rennäringen och icke endast söka lindra svårigheterna för de nu- varande näringsutövarna måste därför vara, att en väsentlig förbättring av inkomstnivån ligger inom räckhåll med. rimliga insatser från det allmännas sida.

Vid bedömningen av möjligheterna att förbättra det ekonomiska. utbytet av ren- näringen: bör stor vikt fästas vid det förhål- landet -'att det enligt, samstämmiga erfaren- heter från skilda delar.av,r_ens_kötselområdet är möjligt. att redan nubedrivarennäringwi vårt land med fullt tillfredsställande eller t. o; m. god. lönsamhet. I åtskilligalappbyar ligger antalet: renen per, årsagbetare omkring eller-över 500, innebär-andeen genomsnittlig bruttoavkastning; pen .heltidssysselsatt om minst 20000 krvom året. I sådana. byar är rennäringsföretagensutbyte i form, av arbets- lön och företagarvinst fullt jämförligt med vad andra livskraftiga företag kan bereda sina utövare. Att i. flertalet lappbyar ren-. antalet per årsarbetare är väsentligt lägre än i nyssnämnda byar torde inte huvudsakligen bero på att de naturliga förutsättningarna för renskötsel skiljerrsig :på ett. avgörande sätt. Differenserna i fråga om arbetsinsatsen — och därmed utbytet för den enskilde före- tagaren - synes i stället väsentligen kunna hänföras till driftsenheternas växlande stor- lek. Rennäringens framtida konkurrensför- måga i förhållande till annan sysselsättning är därför i första hand avhängig av möjlig- heten att genomgående få tillstånd tillräck- ligt stora och även lövrigt rationella drifts- enheter och därav följande minskning av undersysselsättningen. .

Med nuvarande renskötsellmetoder be- stäms driftsenhetens storlek i det särskilda fallet, åtminstone under vissa delar av året, av renarnas. fördelning på skilda ägare. Åt- skilliga momenti renskötselarbetet brukar nämligen utförasav varje renägare för sig utan egentligt samarbete med andra före- tagare. Såsom närmare skall utvecklas ne- dan under 2.2.4-samt i kap. 5, anser vi

det emellertid vara genomförbart att få till stånd en sådan ändring av renskötselmeto- derna at: det nuvarande sambandet mellan driftsenheternas storlek och äganderätten till renarna brytes. Redan härigenom bör det vara möjligt att inom praktiskt taget hela renskötselområdet uppnå en lönsamhet som ligger i nivå med den som utmärker de bättre av de nuvarande lappbyarna.

Att rennäringen i Sverige för närvarande på många håll är otillräcklig som försörj- ningsunderlag för näringsutövarna beror emellertid inte bara på att driftsenheterna i regel är alltför små. Beaktas bör också att det inom rennäringen föreligger stora, hit- tills ofullständigt utnyttjade möjligheter att rationalisera renskötselarbetet och att genom ändrad sammansättning av renhjordarna öka bruttoavkastningen från ett givet antal djur.

Stora rationaliseringsvinster torde gå att uppnå genom förbättrade slakt- och avsätt- ningsförhållanden. En koncentrering av slakten, både tidsmässigt genom ökad höst- slakt och geografiskt till ett mindre antal väl utrustade slaktplatser, bedömes kunna vä- sentligt fönbätt-ra det ekonomiska utbytet. Införandet fr.o.m. den 1 juli 1968 av be- siktningstvång för ren-kött kan antagas verk- samt främja en utveckling i denna riktning. Samtidigt ökas förutsättningarna för att få till stånd en organiserad samverkan på av- sättningsområdet. varigenom det bör bli möj- ligt att å-t renköttet förvärva en i förhållande till andra 'köttvaror självständigare ställning bl. a. i prishänseende än det nu intar.

Bruttoavkastningen från en renhjord av viss storlek är i hög grad beroende av hjor- dens ålders- och könssammansättning. Ge- nom lämpliga slaktuttag under en följd av är bör det vara möjligt att få till stånd och bibehålla en sådan fördelning av renarna på olika ålders- och könsgrupper att ett i huvudsak optimalt utbyte per djur uppnås. Den avkastningsökning som på detta sätt kan vinnas är mycket betydande. Vi hänvi- sar härvidlag till den i bilaga 2 till detta be- tänkande redovisade undersökning av pro- fessorn H. Hyrenius, enligt vilken en ökning av den årliga bruttointäkten från för när- varande ca 45—50 kr. per ren inettostocken

till ca 75—80 kr. eller med drygt 60 % lig- ger inom räckhåll. — Även djurmaterialets beskaffenhet spelar en stor roll för det eko- nomiska utbytet. Icke obetydliga vinster tor- de kunna erhållas enbart genom ett konsek- vent genomfört urval av avelsdjur och där- med sammanhängande hård utgallring av olämpliga djur. Till detta kommer de vinster som kan uppnås genom det pågående forsk- ningsarbetet, som bl. a. syftar till att förbätt- ra djurmaterialet (större djur, ökad mot- ståndskraft mot påfrestningar och sjukdo- mar, m. m.).

Som framgår av vad ovan sagts anser vi att det föreligger mycket stora möjligheter att öka rennäringens såväl brutto- som netto- avkastning och därmed också dess förmåga att ge sina utövare en tillfredsställande för- sörjning. Vid en realistisk bedömning av rennäringens framtidsutsikter måste emeller- tid hänsyn tagas även till de kostnader för det allmänna som är förknippade med en fortsatt renskötsel. Dessa kostnader kan sägas vara av två principiellt skilda slag: dels direkta utgifter för administration och för nödiga stödåtgärder till näringen, dels för- luster genom att rennäringen förhindrar eller försvårar renbetesmarkernas användande för andra, eventuellt mer lönsamma eller ur andra synvinklar mer önskvärda ändamål.

Det allmännas utgifter för rennäringen är otvivelaktigt höga i förhållande till näringens produktionsvärde. Administrationskostna- derna, i form av avlönings- och omkostnads- anslagen till lappväsendet, uppgår för närva- rande till cirka 1,25 milj. kr. om året. Där- emot har kostnaderna över statsbudgeten för stödåtgärder hittills varit mycket låga, främst beroende på att dylika åtgärder i stort sett finansierats av statens lappfond och icke genom budgetanslag (se härom närmare i kap. 8). Någon minskning av kostnaderna för administration och stödåtgärder torde inte kunna ske, om rennäringen skall fort- leva; tvärtom synes ökade insatser vara er- forderliga, bl. a. såvitt gäller rådgivning, forskning och rationalisering (se kap. 6 och 7). Emellertid bör det allmännas kostnader för rennäringens upprätthållande icke enbart betraktas från ekonomiska utgångspunkter.

Beaktas bör också att rennäringen utgör en viktig, måhända nödvändig, förutsättning för fortlevnaden av en speciell samisk kultur i vårt land. Endast i begränsad omfattning torde det vara möjligt för samerna att i en annan arbetsmiljö hålla sitt språk, sin slöjd och övriga kulturyttringar levande under längre tid. Från kulturskyddssynpunkt — och även med hänsyn till samekulturens på- tagliga ehuru svårvärderade betydelse för turistnäringen — är det därför i hög grad önskvärt att rennäringen kan fortleva i kon- kurrensen med andra näringar. Enligt vår mening är det på grund härav befogat att räkna en icke oväsentlig del av det allmän- nas kostnader för rennäringen som en insats för främjande av samekulturen som en del av det svenska kulturarvet. Med detta syn- sätt torde den del av nämnda kostnader som bör hänföras till rennäringen i dess egen- skap av ekonomisk verksamhet inte över- stiga vad som anses godtagbart i fråga om andra jämförliga näringar, såsom jordbruk och fiske.

] vad mån renskötseln förhindrar eller försvårar renbetesmarkernas användande för andra ändamål, främst turism och fritids- bebyggelse, är svårbedömbart. Onekligen måste dock av hänsyn till rennäringen stor försiktighet iakttagas vid upplåtelse av mark, fiske och jakt (jfr 56 å RBL), och det ärdär- för inte uteslutet att samernas renbetesrätt i viss mån verkat hämmande på exempelvis turismens utveckling i Norrlands inland och fjälltrakter. Med den pågående intensifie- ringen av såväl den inhemska som den inter- nationella turismen är det även sannolikt att renskötselområdets värde som fritidsreservat kommer att stiga. Emellertid är det enligt vår mening inte berättigat att vid uppskatt- ningen av rennäringens nuvarande och fram- tida möjligheter att konkurrera med andra näringar låta hänsynen till renbetesmarker- nas värde vid användning för annat ändamål spela in. Enligt de renbeteslagar som sedan 1880-talet reglerat samernas rättigheter ut- gör huvuddelen av de marker varom här är fråga för »la-pparna avsatta land» (22 5 i 1886 års renbeteslag) resp. »områden som blivit till lapparnas uteslutande begagnande

anvisade» (31 å i 1898 års renbeteslag och 56 & RBL). När frå-ga uppkommer om ren— betesmarks upplåtande för annat ändamål än renskötsel, bör således även i fortsätt- ningen utgångspunkten vara att renbetesrät- ten ej skall behöva vika annat än i vissa i la- gen särskilt angivna fall, varvid ersättning skall lämnas för uppkommande intrång.

Som sammanfattning av det ovan sagda vill vi framhålla, att det torde vara möjligt att genom rationalisering av den för närva- rande inom landet bedrivna renskötseln upp- nå en tillfredsställande och i förhållande till andra jämförliga näringar konkurrenskraftig lönsamhet hos rennäringen samt att detta bedömes kunna ske med stöd av insatser från det allmännas sida som — om hänsyn tages även till rennäringens betydelse för samekulturen — inte överstiger vad som i andra jämförliga fall anses godtagbart. På grund härav och då samernas rätt att för renskötsel utnyttja de nuvarande renbetes- markema i princip bör bibehållas, förordar vi att det allmänna genom administrativa in- satser och ekonomiskt stöd medverkar till den förbättring av rennäringen som erford— ras för att renskötselföretagen skall kunnna lämna ett tillfredsställande utbyte.

2.2.4 Huvudpunkter i ett reformprogram Ny organisationsform för näringsutövarna.

Såsom framgår av det förut sagda, anser vi den främsta orsaken till att många ren- näringsidkare för närvarande har ett otill- fredsställande utbyte av sin renskötsel vara, att driftsenheterna ofta är alltför små för att möjliggöra en rationell användning av ar- betskraften. Då driftsenheternas storlek med gängse renskötselmetoder är i hög grad be- roende av renarnas fördelning på skilda ägare, finns det två principiellt olika vägar att öka storleken på driftsenheterna: anting- en kan man förändra ägandestrukturen, så att företagarnas reninnehav regelmässigt ut- gör lämpliga driftsenheter, eller också kan man genom omläggning av renskötselmeto- derna bryta eller åtminstone försvaga sam— bandet mellan reninnehav och driftsenheter.

Mot utvägen att förändra ägandestruktu—

ren talar främst att härför skulle erfordras mycket vittgående ingrepp i den enskilda äganderätten till renarna. Inom de olika lappbyarnas områden är utrymmet för en på längre sikt lönsam renskötsel alltid begränsat till det antal djur som uthålligt — även un- der sämre betesår — kan finna föda på de tillgängliga betesmarkerna. I flertalet lapp— byar är detta utrymme för närvarande helt eller i huvudsak ianspråktaget. Det går där- för inte att enbart genom en allmän ökning av de små företagarnas reninnehav höja den genomsnittliga storleken av de nuvarande driftsenheterna. I stället skulle en betydande minskning av antalet driftsenheter behöva genomföras, innebärande att renägarna fri- villigt elle'r' tvångsvis överförde djuren till ett begränsat antal ägare eller gjorde dem till föremål för en kollektiv äganderätt. '

Den alternativa utvägen att söka tillskapa lämpliga driftsenheter, som i huvudsak är oberoende av de olika företagarnas 'ren— innehav, överensstämmer i princip med det förslag som framlades av Renutredningen i dess är "1960 avgivna betänkande »Rensköt- selns organisation och ' renprodukternas marknadsförande» (stencilerat). Kärnpunk- ten i detta förslag var att lappbyarna skulle omvandlas till självständiga juridiska perso- ner med uppgift att handha gemensamma frågor rörande den av bymedlemmarna be— drivna renskötseln. Förslaget accepterades i princip av flertalet remissinsatser, däribland SSR och majoriteten av lappbyarna. '

I huvudsaklig överensstämmelse med grundtanken i Renutredningens förslag har vi — på sätt närmare utvecklas i kap. 5 av detta betänkande — ansett bästa sättet att få till stånd lämpliga driftsenheter vara att överlämna renskötselns handhavande till sär— skilda lokala organisationer, i förslaget be- nämnda renbyar, med näringsutövarna som medlemmar. Renbyarna, vilka även skall an- skaffa och underhålla huvuddelen av de driftsanläggningar och tekniska hjälpmedel som erfordras" för renskötseln, aVSes få be-' hörighet att i medlemmarnas ställe bestäm— ma i frågor, söm rör nyttjandet av 'de betes- marker, där' renbetesrätt tillkommer med- lemmarna; Renbyarna får därigenom fria

händer att med bortseende från äganderätts'- förhållandena indela medlemmarnas ren— hjordar i driftsenheter, vilkas storlek och sammansättning kan anpassas efter årstid, betestillgång och övriga föreliggande om— ständigheter. Byarna skall också äga besluta om anställande av den arbetskraft som er"— fordras för renskötseln; reninnehavet i och för sig avses icke skola medföra en ovillkor- lig rätt för medlemmarna att erhålla anställ— ning som renskötare. Härigenom bör det va- ra möjligt att avpassa arbetsstyrkan efter fö- religgande behov och väsentligt öka det ge- nomsnittliga antalet renar per årsarbetare. Samtliga kostnader för renarnas handhavan- de och renbyns verksamhet — arbetslöner, utgifter för driftsanläggningar, ersättningar för de av renarna orsakade skadorna, m. m. — föreslås i princip bli fördelade mellan renägarna i proportion till antalet innehavda renar. " *

Då vårt organisationsförslag radikalt skil- jer sig från gällande ordning i renskötseln, enligt vilken ansvaret för renarna genom— gående åvilar den enskilde innehavaren, tor—— de det nya systemet böra införas endast om en betydande majoritet bland näringsidkarna. önskar det. För att kunna inhämta de ren— skötande samernas uppfattning om förslaget bör Svenska" samernas riksförbund beviljas ett särskilt engångsanslag för upplysnings— verksamhet.

Struktur'omläggning. Den organisatoriska. omläggningen syftar till att få till stånd en rationell renskötsel, även om de renskötande medlemmarna är fler än som motsvarar be— hovet av årsarbetare. Det torde dock "inte kunna undvikas att svårigheter uppkommer för sammanhållningen i byn och därmed också för renskötseln, om vissa renägare- utesluts från arbete. Intresset för vården av renarna kan försvagas, om en stor del av dessa tillhör personer som inte deltar i arbe- tet. Detta kan medföra svårigheter att få till' stånd en rationell ordning för renskötseln inom byarna. Då möjligheterna till komplet— terande sysselsättningar dessutom är begrän- sade, talar starka skäl för att inte bara anta-v let i renskötseln sysselsatta utan även antalet

renägare reduceras. Vid sidan om förslaget till en organisatorisk omläggning av ren- skötseln framlägger vi därför förslag till åtgärder, varigenom de som lämnar rensköt- seln bereds möjlighet att få annan för dem lämplig sysselsättning samt visst avgångs- vederlag, på sätt närmare utvecklas i kap. 6.

Ändrad regional administration. Den special- administration för rennäringen och den ren— skötande befolkningen som lappväsendet ut— gör är knappast förenlig med nutida upp- fattning om förvaltningsmyndigheternas ar- betsuppgifter och befogenheter. Att lapp- väsendet likväl ännu består och fortfarande har stor praktisk betydelse torde åtminstone delvis förklaras av att rennäringsutövarnas egna lokala organisationer, lappbyarna, har en alltför svag ställning såväl inåt som utåt för att kunna" fullgöra uppgiften att få till stånd en långsiktig och ordnad samverkan mellan renägare med gemensamma betes- områden. Bristen på en verkligt beslutmässig företrädare för alla renägare inom en lappby har med andra ord medfört att avgörandena i viktiga frågor överlämnats till de admi— nistrativa myndigheterna.

Därest vårt ovan skisserade förslag med renbyar som lokala organisationer för ren- skötselns handhavande blir genomfört, torde i huvudsak samma synpunkter på admi— nistrationen böra anläggas som då fråga är om annan näringsadministration. Avsikten är att en renbys medlemmar själva inom byns ram skall äga bestämma om sättet för renskötselns utövande samt att byns styrelse skall ha behörighet att i gemensam— ma angelägenheter företräda medlemmarna gentemot myndigheter och andra utomståen- de. Vid sådant förhållande anser vi anled- ning saknas att bibehålla en särskild admi- nistration för rennäringsfrågor. De admini- strativa uppgifter som även i fortsättningen kommer att finnas på detta område bör kunna övertagas av de vanliga länsmyndig- heterna, såsom länsstyrelse, lantbruksnämnd, länsarbetsnämnd och länsbostadsnämnd. Hur arbetsuppgifterna bör fördelas mellan dessa myndigheter och i vad mån de behö- ver förstärkas i anledning av lappväsendets

upplösning, kommer att diskuteras i betänk- andets kap. 7.

Såsom tidigare nämnts, har JO ifrågasatt, om ej en särskild av staten bekostad ombuds- mannaorganisation borde inrättas med upp— gift att tillvarataga samernas intressen och föra deras talan. Enligt vår mening talar emellertid starka skäl emot en dylik anord- ning. Denna skulle nämligen innebära att en ny specialadministration efterträdde lapp- väsendet. Det bör emellertid undvikas — så långt det med hänsyn till de särskilda för- hållandena inom rennäringen är möjligt — att i fråga om samerna och rennäringen bi- behålla eller tillskapa speciella institutioner och bestämmelser, som skiljer sig från vad som anses erforderligt för andra medborga— re och näringsgrenar. Samernas och ren- näringsutö'varnas behov av egna företrädare i gemensamma frågor kan, såsom skett i fråga om andra jämförliga grupper i sam- hället. bäst fyllas genom privata, av staten oberoende intresseorganisationer. Vi har därför ansett oss icke böra framlägga något förslag om en sådan ombudsmannaorganisa— tion som åsyftas i JO:s skrivelse.

Ökat stöd till rennäringen. Även om ren— näringens nuvarande ekonomiska svårighe- ter till stor del, kanske huvudsakligen, beror" på att den däri sysselsatta arbetskraften som följd av driftsenheternas alltför ringa storlek är dåligt utnyttjad, har läget med säkerhet" avsevärt förvärrats genom att näringen slä— pat efter andra näringsgrenar i rationalise—- ringshänseende. I sammanhang med före- slagen övergång till en ny organisationsform' för rennäringsutövarna, varigenom möjlig— göres att renhjordarna indelas i lämpliga” driftsenheter, bör enligt vår mening en' kraf— tig insats göras för att även på annat sätt främja rennäringens rationalisering. Såsom i utredningsdirektiven framhållits, bör mål- sättningen därvid vara att rennäringen så'- långt möjligt skall bli jämställd med annan husdjursskötsel'. Med utgående från de stöd- former som enligt 1967 års jordbruksbeslut (se prop. 1967: 95, JoU 25, 30 och 31, rskr 280) skall tillämpas i fråga om det egentliga jordbruket, har vi i kap. 6 av betänkandet

framlagt förslag till vissa efter rennäringens speciella förhållanden anpassade stödåtgär- der, såsom stöd till inköp av renar, till fasta driftanläggningar i renskötseln samt till transportredskap och andra rörliga tekniska hjälpmedel. Med hänsyn till de tidigare (se ovan under 2.21. berörda svårigheterna för rennäringsidkarna att på den allmänna låne- marknaden erhålla krediter har de föreslag- na stödåtgärderna till stor del getts formen av statliga lånegarantier. Med förslagen åsyftas att samhällets stöd till rennäringen så långt möjligt blir jämförbart med det stöd som tillkommer annan husdjursskötsel enligt de år 1967 antagna riktlinjerna för jord— brukspolitiken.

Vid sidan av de i egentlig mening rationa- liseringsfrämjande stödåtgärderna har vi an— sett angeläget att för rennäringens del få till stånd en motsvarighet till jordbrukets skördeskadeskydd. Det framlagda förslaget till katastrofskydd för rennäringen förut- sätter i princip, att kostnaderna delas mel- lan statsverket och näringen på liknande sätt som gäller i fråga om skördeskadeskyddet.

Ny rennäringslag. De ovan omnämnda förslagen till ändrad organisationsform för rennäringsutövama och till upplösning av lappväsendet som specialadministration för rennäringen och de renskötande samerna innebär ett frångående i väsentliga delar av två för RBL grundläggande principer, näm— ligen om varje enskild renägares ansvar för och sysslade med sina egna renar samt om myndigheternas befogenhet och skyldighet att träffa avgöranden i ett flertal frågor som rör näringsidkarna enskilt. Härav nödvändig— göres omfattande ändringar i nämnda lag. Då denna även i andra hänseenden än så- dana, som direkt sammanhänger med ren- näringens lokala organisation och med den regionala administrationen, är i starkt behov av översyn, har vi funnit det vara mest ändamålsenligt att utarbeta förslag till en helt ny lagstiftning. I det framlagda förslaget till lag om rennäringen har därvid inarbetats såväl associationsrättsliga bestämmelser om de tilltänkta nya renbyarna som innehållet i gällande lag om renmärken. Avsikten har

härvid varit att till en författning samman- föra, såvitt möjligt, alla de särregler rörande rennäringen och den renskötande befolk- ningen som är av beskaffenhet att böra ut- färdas i form av lag.

I fortsättningen av betänkandet behandlas frågorna om rationalisering, omställning och stödåtgärder samt om den regionala och centrala administrationen av rennäringen jämte finansieringsfrågorna i kapitlen 6—8. Övriga kapitel ägnas huvudsakligen åt olika rättsfrågor, avsedda att regleras i den före- slagna rennäringslagen. Denna uppdelning av frågorna har skett för vinnande av ökad överskådlighet. Vi vill emellertid starkt un— derstryka, att de med rennäringen förknip- pade ekonomiska, administrativa och rättsli- ga spörsmålen står i mycket nära samband med varandra och att det därför är nöd- vändigt att i de olika delfrågoma försöka komma fram till lösningar som ger det för hela problemkomplexet gynnsammaste total- resultatet.

3. Kretsen av renskötselberättigade

3.1 Gällande bestämmelser

Enligt l ä 1 mom. i 1928 års renbeteslag (RBL) tillkommer rätt till renskötsel auto— matiskt den som är av lapsk härkomst, så- framt någon av hans föräldrar, farföräldrar eller morföräldrar såsom stadigvarande yrke drivit renskötsel eller biträtt däri. Kvin- na med rätt till renskötsel förlorar dock sin rätt. om hon ingå-r äktenskap med man som saknar dylik rätt. Å andra sidan förvärvar kvinna, som ej förut ägt rätt till renskötsel, sådan rätt genom äktenskap med man med dylik rätt; och denna rätt bibehåller hon även om äktenskapet upplöses genom man- nens död eller genom återgång eller skils- mässa, såvida hon ej gifter om sig med man utan rätt till renskötsel.

I två fall är rätten till renskötsel beroende .av medgivande av länsstyrelsen. Sålunda kan, om särskilda skäl anses vara för handen, länsstyrelsen medge den som är av lapsk härkomst rätt att bedriva renskötsel, trots att ingen bland hans eller hennes föräldrar, farföräldrar och morföräldrar haft rensköt- sel till stadigvarande yrke. Och vidare kan en kvinna, som på grund av sin härkomst eller till följd av tidigare äktenskap innehar rätt till renskötsel men som riskerar att för- lora sin rätt genom äktenskap med en man utan renskötselrätt, bibehållas vid rättigheten genom tillstånd av länsstyrelsen, om synner- liga skäl härför föreligger. I sistnämnda fall skall dock länsstyrelsen samtidigt pröva, om

några begränsningar i fråga om tid och ren— antal bör föreskrivas för hennes fortsatta renskötsel.

Enligt uttalande i förarbetena (prop. 1928: 43 s. 65) skall adoptivförhållande icke likställas med släktskap mellan föräldrar och barn; en man som adopterats av renskötande samer utan att själv vara av samisk härkomst torde därför inte för närvarande kunna er- hålla rättighet att driva renskötsel.

3.2. Rennäringssakkunnigas överväganden och förslag

3.2.1. Allmänna synpunkter

Mot de genom 1928 års lagstiftning efter ingående diskussioner fastslagna huvudprin- ciperna för bestämmande av kretsen av de renskötselberättigade har efter lagens anta- gande inte veterligen förekommit någon kri- tik, och vi har ej funnit anledning att av eget initiativ frångå dem. Renskötselrätten bör sålunda även i fortsättningen principiellt vara beroende av två förutsättningar: veder- börande skall tillhöra den samiska folkgrup- pen samt vara medlem av en familj, som under åtminstone någon av de närmast före— gående två generationerna stadigvarande och yrkesmässigt utövat renskötsel. I förslaget till rennäringslag har huvudstadgandet om vem som skall anses vara renskötselberätti— gad ( 1 kap. 2 $ första stycket första punk- ten) utformats i överensstämmelse med det nu sagda. Såsom framgår av förarbetena till

RBL (prop. 1928: 43 s. 54—65), bör kravet på tillhörighet till den samiska folkgruppen anses uppfyllt av envar som i något, om än avlägset, led kan visa sig vara av samisk härkomst. Den viktigaste begränsningen lig- ger därför i villkoret att någon av föräldrar- na eller någon av dessas föräldrar haft till »stadigvarande yrke» att driva renskötsel eller biträda i denna näring. I det citerade uttrycket får anses ligga dels att någon av de nämnda generationernas befattning med ren- skötsel förekommit under en inte alltför kort följd av är, dels ock att renskötseln utgjort en väsentlig del av vederbörandes sysselsätt- ning och utövats i syfte att lämna bidrag till hans eller hennes försörjning. Kravet på »stadigVarande» befattning bör dock inte drivas så långt att ett avbrott i renskötseln under enstaka år skulle inverka på bedöm- ningen. Ej heller bör i fordringen på yrkes- mässighet inläggas att renskötseln nödvän- digtvis skall ha utgjort vederbörandes enda eller ens huvudsakliga sysselsättning eller inkomstkälla; sålunda bör idkande av jord— bruk vid sidan av renskötsel inte utesluta avkomlingarna från möjlighet att nu ägna sig åt sistnämnda näring (jfr anf. prop. s. 62). — Att, det är i Sverige som denwifråga- varande kvalificerande renskötseln skall ha bedrivits får väl anses ligga i sakensnatur. För att undgå tvekan på denna punkt har dock en uttrycklig föreskrift härom intagits i den föreslagna lagtexten.

I vissa mera speciella hänseenden har samhällsutvecklingen efter RBL:s antagande medfört att de i denna lag tillämpade prin- ciperna numera framstår som föråldrade eller eljest mindre ändamålsenliga. Såvitt gäller här aktuella frågor torde detta vara fallet i fråga om den rätt att drivairenskötsel som tillkommer dels makar i ett s. k .blandat äktenskap, dvs. äktenskap där endast en av makarna före giftermålet innehade rensköt- selrätt, dels Oek den som adopterats av nå- gon som i fråga om renskötselrätten tillhör en annan kategori än den adopterades biolo— giska föräldrar. Dessa två frågor tas därför nedan under 3.2.2 resp. 3.2.3 upp till sär— skilt övervägande, Sist i kapitlet, under 3.2.4, "diskuteras vissa spörsmål rörande

prövningen av frågor om renskötselrätt samt av ärenden angående dispens från de nor- malt gällande förutsättningarna för sådan rätt.

3.2.2. De blandade äktenskapen

Enligt RBL blir rätten till renskötsel, när en renskötselberättigad gifter sig med en icke berättigad, beroende av om det är mannen eller hustrun som före äktenskapet ägt rätt till renskötsel. Är det mannen, blir båda makarna renskötselberättigade, men är det hustrun, blir i princip båda utestängda. Sist- nämnda regel har enligt motiven (anf. prop. s. 67) till syfte att förebygga att män utan samisk härkomst yrkesmässigt skall driva renskötsel; viss kontroll i detta hänseende ansågs välbehövlig, därest rennäringen fo'rt- farande skulle förbehållas samerna. * Lagstiftarens tidigare inställning bör ses mot den bakgrunden att renskötsel" alltid betraktats som ett utpräglat »manligt'» yrke, varför egentligen endast mannens härkomst ansetts vara av betydelse i sammanhanget. Fråga är emellertid. om inte detta synsätt är moget att revideras. Väl kan det icke för- nekas att många moment i själva renskötsel- arbetet fortfarande är' av sådän beskaffen- het att det är svårare för kvinnor än förmän att klara dem. Rennäringen, rätt skött, inne- fattar emellertid åtskilligt mer än det fysiska handhavandet av renarna och annat hårt utearbete, bl. a. den viktiga företagsledning- en med planering, bokföring och försälj— ningsverksamhet. Dessa arbetsmoment torde i framtiden — särskilt om vårt förslag nedan i kap. 5 att lappbyarna skall omorganiseras till s.k. renbyar med väsentligt ökade befo- genheter blir genomfört — få än större be- tydelse än de för närvarande har. Anled— ning saknas uppenbarligen till antagande att kvinnorna, generellt sett, skulle vara mindre väl ägnade än männen att handha dylika arbetsuppgifter, som inte på något avgöran- de sätt skiljer sig från motsvarande sysslor inom annat jordbruk, där 'ju likställighet sedan länge råder mellan könen. Vad särskilt angår rennäringen törde det dessutom för— hålla sig så att det i många fall är svårare att

få kvinnorna, särskilt de unga, att kvarstan- na i lappbyarna än männen; en lagregel som i viss utsträckning innebär att samekvinnor mot sin vilja måste överge rennäringen får därför betraktas som föga rationell från all- män synpunkt. Några egentliga olägenheter torde inte heller uppkomma om det i något fall inträffar att en ingift icke samisk man blir den som i praktiken driver familjens renskötsel. Vi anser på grund härav att tiden nu är inne att inom rennäringen genomföra full rättslikställighet mellan könen.

Den sålunda eftersträvade likställigheten kan genomföras på två principiellt olika sätt: med och utan renskötselrättens utsträckande till den som gifter sig med en renskötsel- berättigad man eller kvinna. Till stöd för »det senare alternativet, dvs. renskötselrättens begränsning till den av makarna som var be- rättigad före äktenskapets ingående, kan åberopas angelägenheten av att förbehålla renskötseln åt samerna själva. Detta motiv torde dock inte vara tillräckligt för att upp- väga de praktiska olägenheter som är för- knippade med en dylik lösning av frågan. Såväl under äktenskapets bestånd som i hän- delse av den ursprungligen renskötselberätti— gade makens död blir den andra makens ställning mycket ömtålig, om han ej är rätts- ligt sett likställd med övriga medlemmar av den lappby som makarna tillhör. Härvid bör beaktas inte bara själva renskötselrätten utan :även de med denna förenade särskilda rättig- heterna, såsom . jakt- och fiskerätt. Finns barn i äktenskapet, kan det också från deras synpunkt vara av största värde att familjens renskötselföretag kan fortsätta att drivas av den efterlevande maken, även om denne inte är av samisk börd eller han eljest sakna-t renskötselrätt som ogift. Givetvis vore det i och för sig tänkbart att för detta fall införa en dispensmöjlighet, men därigenom elimi- nerades inte de ovan antydda olägenheterna av att endast den ene av makarna under äktenskapets bestånd betraktades som full- värdig 1appbymedlem. Inte heller anser vi oss kunna förorda att frågan löses på sådant sätt att renskötselrätten utsträckes till ingift kvinna men inte till ingift man. Visserligen förhindrades därigenom en försämring av de

ingifta kvinnornas nuvarande rättsställning, men för den andra kategorien av blandade äktenskap skulle olägenheterna kvarstå, var- till kommer att den olikhet i de båda äkten- skapskategoriernas rättsställning som anord- ningen innebure kan framstå som godtycklig och orättvis. Vi har därför i 1 kap. 2 5 and- ra stycket förslaget till rennäringslag stannat för att förorda det alternativ som innebär att båda makarna i ett blandat äktenskap tillerkännes rätt till renskötsel, varvid den genom äktenskapet förvärvade rättigheten skall bestå även om äktenskapet upplöses genom den ursprungligen renskötselberätti- gade makens död. — Beträffande förhållan- dena vid äktenskapets upplösning genom återgång eller skilsmässa återkommer vi ne- dan.

Om en änka eller änkling, som förvärvat renskötselrätt genom giftermål med ren- skötselberättigad av samisk börd, sålunda avses få behålla rättigheten efter makens död, uppkommer frågan huruvida rätten bör bestå, även efter ett eventuellt omgifte. En- ligt gällande lag går en renskötselberättigad änka rätten förlustig vid äktenskap med man som saknar renskötselrätt; dock finns möjlighet att söka dispens hos länsstyrelsen. — Det torde inte stå i överensstämmelse med numera rådande rättsuppfattning att låta ingående av nytt äktenskap få till följd förlust av en tidigare förvärvad rättighet. Vi anser därför — med beaktande jämväl av att den ifrågavarande rättsförlusten skulle kunna undvikas genom samboende utan äktenskap _ att den efterlevande makens omgifte inte bör inverka på hans rätt till renskötsel. Det nya äktenskapet bör dock inte föranleda en ytterligare utsträckning av renskötselrätten till den nye maken, om han eller hon ej förut innehaft sådan rätt; och ej heller bör barnen i detta nya äktenskap bli renskötselberättigade, såvida de inte är av samisk härkomst. En annan ståndpunkt i sist angivna frågor skulle enligt vår mening i alltför hög grad frigöra renskötselrätten från det principiellt betydelsefulla samban- det med den samiska folkgruppen.

När ett blandat äktenskap upplöses ge- nom. återgång eller skilsmässa, aktualiseras

frågan, huruvida den av makarna som före äktenskapet saknat renskötselrätt bör få be- hålla denna genom giftermålet förvärvade rättighet. Problemet torde inte kunna lösas genom en entydig lagregel. Stundom kan omständigheterna säkerligen vara sådana att det för samebefolkningen skulle framstå som stötande om exempelvis en man utan renskötselrätt som gift sig med en same- kvinna skulle få fortsätta att driva rensköt- sel efter äktenskapets upplösning. I andra fall kan det vara väl motiverat, t. ex. av hän- syn till barnen, att den ingifte maken full- följer familjeföretaget. Vi anser därför att rätten till renskötsel i detta fall bör, såvitt gäller den av makarna som före äktenska- pet saknat renskötselrätt, bli beroende av särskild prövning.

Vidfkommande prövningsmyndi-gheten i sist angivna fall må följande framhållas. Det vore givetvis i och för sig möjligt att över- lämna avgörandet åt den domstol som har att besluta om äktenskapets upplösning. Mot en sådan anordning talar emellertid att ären- det inte bör bedömas huvudsakligen från rättslig synpunkt utan som en lämplighets- fråga med beaktande av familjens ekonomis- ka ställning och uppfattningen inom den renby som makarna tillhört. Härtill kommer att frågan om renskötselrätten får en påtag- lig betydelse endast för en mindre del av den renskötselberättigade befolkningsgrup— pen, nämligen för renbymedlemmarna. Det är därför mindre lämpligt att frågan avgöres i samband med äktenskapets upplösning, utan den bör prövas självständigt i den mån ett avgörande påkallas av ett aktuellt behov. Att för dessa, säkerligen sällsynta, fall införa en ny typ av domstolsärenden synes knap- past motiverat. Vi anser i stället övervägan- de skäl tala för att prövningen sker i admi- nistrativ ordning, lämpligen på det sätt att frågan om fortsatt renskötselrätt för den som förvärvat sådan rätt genom ett äkten- skap, vilket upplösts av annan anledning än makens frånfälle, göres beroende av särskild dispens (se 1 kap. 2 5 tredje stycket i lag- förslaget). Till frågan om dispensmyndighet och om skäl för meddelande av dispens återkommer vi nedan under 3.2.4.

Vad tidigare anförts rörande verkningar- na av en änkas eller änklings omgifte, torde äga giltighet även beträffande nytt gifte av den som till följd av dispens innehar ren- * skötselrätt, sedan ett blandat äktenskap upp- ! lösts av annan anledning än makens död. 1

3.2.3. Adoptivbarns rätt till renskötsel

Efter den i samband med nya ärvdabalkens antagande år 1958 genomförda ändringen av den svenska adoptionslagstiftningen står ett adoptivbarn i princip, rättsligt sett. i sam- ma förhållande till adoptanten och dennes släkt som ett adoptantens eget barn, samti- digt som det familjerättsliga bandet mellan adoptivbarnet och dess släkt avskurits. RBL:s ståndpunkt i fråga om ett adoptiv- barns rätt till renskötsel — innebärande att denna rätt är beroende av de biologiska släktingarnas förhållanden, ej av adoptiv- föräldrarnas och deras föräldrars härstam- ning och befattning med rennäringen — sy- nes inte vara förenlig med den nya uppfatt- ningen av adoptivbarnens ställning, vilken uppfattning torde vara förhärskande även bland samerna. På grund härav föreslår vi sådan ändring av reglerna om rätt att driva renskötsel, att ett adoptivbarns och dess av- komlingars rätt i nämnda hänseende blir att bedöma efter adoptantens härkomst samt dennes och hans föräldrars befattning med renskötsel (se första stycket andra punkten nyssnämnda 5). Innebörden härav är, å ena sidan, att ett barn som adopteras av en ren- skötande familj erhåller rätt till renskötsel 1 även om det ej är av samisk börd eller dess i egen släkt saknar den förutsatta kontakten 1 med rennäringen samt, å andra sidan, att ett barn från en renskötarfamilj förlorar sin rätt att driva renskötsel, om det adopteras av , någon som saknar sådan rätt. i

Då det är tänkbart att ett barn av samisk härkomst, vilket adopterats av person utan renskötselrätt, i något fall kan vilja återvän- da till den samiska miljön, anser vi lämpligt att för detta fall införa möjlighet till dispens. , Dispensfrågan behandlas närmare nedan i under 3.2.4 *

3.2.4. Prövningen av frågor om renskötsel- rätt m. m.

Någon särskild ordning för prövning av frågan, huruvida en viss person är direkt på grund av lagstadgande (dvs. utan dispens) renskötselberättigad eller ej, finns inte för närvarande föreskriven. En dylik fråga torde därför i praktiken kunna avgöras endast i samband med annan fråga, för vilken ren- skötselrätten eller avsaknaden därav har be— tydelse, dvs. i huvudsak genom beslut i mål eller ärende som rör medlemskap i eller in- flyttning till lappby eller utnyttjande av de med dylikt medlemskap förenade rättighe- terna.

Några egentliga olägenheter torde denna brist på prövningsmöjlighet inte ha inne- burit. Tillräckliga skäl synes därför ej före- ligga att genomföra någon ändring i detta hänseende, detta så mycket mindre som den enda självständiga betydelsen av renskötsel- rätten såsom sådan (se 1 & 2 mom. och 14 ä 2 mom. RBL) skulle försvinna vid bifall till vårt i kap. 5 av detta betänkande framlagda förslag med avseende å rätten att hålla skö- tesrenar. Det bör emellertid framhållas att ett genomförande av förslaget om lappbyar- nas ombildande till renbyar skulle få till följd en betydelsefull ändring av förfarandet vid prövning av uppkommande frågor om medlemskap i byarna och om inflyttning i dessa. Sagda prövning, vid vilken ställning måste tagas till frågan om medlemmarnas resp. sökandenas rätt att driva renskötsel, avses nämligen skola i första hand verk- ställas av renbyarnas medlemmar själva ge- nom beslut på bystämmorna.

I de fall då rätt att driva renskötsel inte följer omedelbart av lagens bestämmelser utan är beroende av särskilt medgivande (dispens) är det enligt vår mening nödvän— digt att dispensförfarandet, såsom för när- varande är fallet, handhas av offentlig myn- dighet. Att överlämna dispensprövningen till renbyarna synes vara ogörligt redan av den anledningen att dispensen lbör avse frågan om rätt att bedriva renskötsel inom rensköt- selområdet i dess helhet ej blott inom viss renbys betesområde. Frågan huruvida den

renskötselberättigade skall få möjlighet att utnyttja sina befogenheter genom att erhålla medlemskap i viss renby, är en helt annan fråga, vilken — på sätt ovan antytts — i första hand avses skola prövas av bystäm- man. — Vad nyss sagts om att dispensfrå- gan skall gälla hela renskötselområdet ute- sluter givetvis inte att dispensmyndigheten bör lämna den eller de renbyar, som när- mast kan beröras av det aktuella dispens- ärenjets utgång, tillfälle att yttra sig i frå— gan. Bestämmelser-härom har upptagtis i 8 kap. av förslaget till lag om rennäringen.

Till dispensmyndighet i frågor rörande rätt att driva renskötsel föreslår vi veder- börande länsstyrelse, som torde vara den administratiVa myndighet med erfarenhet av rennäringsfrågor som är mest lämpad för den ifrågavarande judiciella prövningen. Be— svär över länsstyrelsens beslut i sådan fråga bör upptagas av regeringsrätten. Härför er- fordras viss ändring i 2 5 lagen den 26 maj 1909 om Kungl. Maj:ts regeringsrätt.

De fall då enligt I kap. 2 5 tredje stycket förslaget till rennäringslag dispens från de normalt gällande förutsättnin-garna för ren- skötselrätt skall vara möjlig kan indelas i fyra grupper, avseende följande personkate— gorier:

]) personer av samisk härkomst, vilkas släktingar i tidigare led inte på förutsatt sätt sysslat med renskötsel;

2) adoptivbarn till personer som under 1) sägs och avkomlingar till sådana adoptiv- barn;

3) personer av samisk härkomst, vilka adopterats av personer som inte tillhör den samiska folkgruppen; samt

4) personer, vilka förvärvat renskötsel- rätt genom äktenskap som upplösts genom återgång eller skilsmässa.

I fråga om samtliga fyra grupper föreslås att dispens skall kunna lämnas, »när särskil- da skäl föreligger». Någon skärpning av dispensförutsättningarna — såsom för när- varande gäller beträffande renskötselberätti- gad kvinna, som ingår äktenskap med man utan renskötselrätt, i vilket fall för dispens krävs »synnerliga skäl» — har inte ansetts erforderlig i fråga om någon av grupperna.

Ej heller har det befunnits möjligt, att när- mare-definiera dispensskälen. Uppenbart är att stor hänsyn måste tagas till vederböran- des personliga förhållanden, särskilt hans eller hennes tidigare sysslande med rensköt- sel samt större eller mindre svårigheter att vinna sin utkomst i annan näring. Dispens- myndigheten bör emellertid vara oför- hindrad att också beakta i vad mån det för rennäringen eller eljest från allmän synpunkt är av intresse att uppmuntra eller begränsa tillströmningen av näringsidkare; härvid bör stort avseende fästas vid uppfattningen inom den renby där sökanden avser att i händelse av dispens fortsätta eller påbörja sin ren- skötsel. Vad särskilt angår gruppen 4) — vissa frånskilda m. fl. — måste de eventuella barnens intressen tillmätas en ofta avgöran- de betydelse; däresti enrenskötarfamilj den av föräldrarna som är av samisk börd inte avser att fortsätta med renskötseln, torde möjligheten för barnen att i framtiden ägna sig åt denna näring i praktiken bli beroende av att den andre av föräldrarna ges tillfälle att efter skilsmässan ensam driva familje- företaget. Någon motsvarighet till den nu föreliggande befogenheten för länsstyrelsen att i visst fall förknippa en meddelad dispens med lämpliga begränsningar i fråga om tid och renantal har vi inte funnit erforderlig; dylika frågor synes i stället böra regleras genom beslut av vederbörande renby (se ?. kap..3 & i förslaget _till lag om rennäringen).

Ingen som enligt nu gällande lag äger rätt till renskötsel bör mista denna rätt till följd av den föreslagna nya lagstiftningensikraft— trädande. Ett stadgande av denna innebörd har intagits i den föreslagna rennärings- lagens övergångsbestämmelser.

4. Renskötselrätten

4.1. Renskötselområdets' omfattning och betestidens längd

4.1.1. Gällande bestämmelser

1 RBL återfinnes regler rörande renskötsel- områdets omfattning och betningstidens längd i 2 &, såvitt gäller fjällrenskötsel, och i 3 &, vad angår skogsrenskötsel. F jällrenskötsel får under hela året drivas dels inom Norrbottens och Västerbottens läns lappmarker ovan odlingsgränsen, dels ock på renbetesfjällen i Jämtlands län ( 2 & 1 mom.). Med renbetesfjällen förstås härvid »såväl de vid avvittringen för lapparna av- satta renbetesfjällen som ock de till utvidg- ning av dessa fjäll sedermera upplåtna om— rådena». — Under en begränsad del av året, normalt månaderna oktober—april, får fjäll- lapparna uppehålla sig med sina renar också nedanför odlingsgränsen i lappmarkerna samt på de trakter utom lappmarkerna och renbetesfjällen som »lapparna efter gammal sedvana besökt med sina renar» (2 5 2 mom.). Tiden för betesrätten i dessa vinter- betesland utsträckes dock, om >>otjänliga väderleks- eller betesförhållanden nödga till tidigare flyttning om hösten eller hindra återflyttning om våren». Vidare förutsättes i lagen att avtal kan ha träffats med veder- börande jordägare eller brukare om betesrätt under annan tid än oktober—april. Skogsrenskötsel får enligt 3 & 1 mom. RBL bedrivas året om inom lappmarkerna

ovan odlingsgränsen samt nedom odlings- gränsen på mark som antingen tillhör kro- nan eller utgör s.k. renbetesland. Betesrät- ten gäller dock endast på trakter, »där skogsrenskötsel av ålder förekommer under våren, sommaren eller hösten». Med renbe- tesland avses i lagen mark som »vid avvitt- ringen förklarats utgöra renbetesland eller av ålder varit såsom sådant land använd». skogsrenskötsel också äga rum på annan mark inom lappmarkerna som av ålder an— vändes för skogsrenskötsel och därjämte på de trakter utom lappmarkerna som skogs— lappar från lappmarkerna »efter gammal sedvana vissa tider av året besöka med sina renar» (3 & 2 mom.). Rätt till utsträckt be— testid föreligger i vissa fall enligt samma regler som gäller för fjällrenskötseln.

Med uttrycket »odlingsgränsen» avses den gränslinje som enligt Kungl. brev den 13 december 1867 och den 8 maj 1868 uppdra- gits mellan den egentliga fjällbygden och den till odling tjänliga delen av Norbottens och Västerbottens läns lappmarker. Avsikten med odlingsgränsens bestämmande var att trakterna ovanför densamma skulle utgöra ett åt samerna förbehållet område. Denna avsikt har dock ej helt kunnat genomföras. Redan vid gränsens uppdragande låg en del hemman och nybyggen ovanför odlingsgrän- sen, och senare har åtskilliga bosättningar tillkommit i dessa trakter (prop. 1928: 43 s. 48). — Inom Jämtlands län, där någon

erritoriellt bestämd lappmark inte funnits, tar i sammanhang med avvittringen jämlikt vå Kungl. brev av den 20 april 1841 vissa '.. k. renbetesfjäll avsatts för samernas ute- .lutande begagnande. Renbetesfjällen har lärefter med stöd av ett Kungl. brev den l3 juli 1887 utvidgats genom att ett antal iv kronan inköpta hemman och lägenheter Jpplåtits för renskötsel.

Vid sidan om renbetesfjällen har inom lämtlands län vissa kronoparker upplåtits för renbete året om enligt bemyndigande i en ämbetsskrivelse från finansdepartemen- tet den 23 september 1886. Vidare har inom en del av Kopparbergs län (området mellan Härjedalsgränsen, 5:e parallellen — Storån — Grövelån — Olån och riksgränsen mot Norge) särskild rätt till renbete året om upp- låtits genom Kungl. brev den 31 december 1888 och den 7 april 1899. I övrigt gäller beträffande mark utanför lappmarkerna och renbetesfjällen att renskötsel i princip är till- låten endast vintertid och bara inom sådana områden där sedvanerätt föreligger. Någon nedre gräns för sedvanerättens utbredning kan inte angivas; enligt RBL:s förarbeten (anuf. prop. s. 69 ff) gäller rätten-inom större delen av Norrland utanför lappmar- kema och renbetesfjällen och därjämte inom vissa'o'mråden av Kopparbergs län. I tvistiga fall förutsättes frågan om sedvane- rättens" tillämplighet bli prövad av domstol på grundval av sådan-bevisning som enligt allmän lag krävs för styrkande av urminnes hävd (anf. prop. s. 71).

4.1.2 Rennäringssakkunnigas överväganden och förslag I fråga om betesrättens innehåll enligt gäl- lande "lag är den viktigaste skillnaden mel- lan de'båda renskötseltyperna att fjällsamer- na inom lappmarkerna har betningsrätt året om endast ovanför odlingsgränsen, medan skogssamerna hela året får vistas på vissa marker nedanför denna gräns, under förut- sättning att skogsrenskötsel där av ålder förekommer under våren, sommaren eller hösten. Enligt vår mening är det angeläget att

rådande skillnad i rättsställning mellan fjäll- och skogsrenskötsel avskaffas (se härom nedan under 4.3.3 b). I ] kap. 3 9” av för— slaget till lag om rennäringen har därför upptagits regler om renskötselområdets om- fattning och betestidens längd som är gemen— samma för de båda renskötseltyperna. För- slaget innebär i huvudsak en kombination av de bestämmelser som stadgas i 2 och 3 %& RBL. Någon väsentlig vare sig inskränkning eller utvidgning av de nuvarande rättigheter- na, vilka lagfästs efter ingående övervägan- den och numera får betraktas som hävd- vunna, har inte ansetts böra vidtagas. Teore- tiskt sett innebär förslaget visserligen en ut- vidgning av samernas rättigheter. eftersom fjällsamerna i viss omfattning skall få utöva rättigheter som hittills tillkommit allenast skogssamerna och vice versa. Praktiskt sett blir dock skillnaden inte så stor. då en upp- delning mellan de olika byarna avses skola ske av all mark där renskötsel får idkas un- der hela året (se 2 kap. 1 5 i lagförslaget). Från markägarnas synpunkt torde det sakna större betydelse, om' betningsrätten utövas av fjällsamer eller av skogssamer.

I formellt hänseende uppvisar förslaget vissa ytterligare avvikelser från gällande lag. Sålunda har den i 2 & 1 mom. RBL före- kommande definitionen av uttrycket »ren- betesfjällen» ansetts kunna utgå ur lagtexten. Även i vårt förslag avses emellertid därmed både de vid avvittringen för samerna avsatta renbetesfjällen och de till utvidgning av dessa fjäll sedermera upplåtna områdena. — Också den i 3 5 1 mom. RBL lämnade definitionen av uttrycket »renbetesland» har uteslutits ur lagtexten utan att någon föränd- ring är åsyftad; därmed avses sålunda mark, som vid avvittringen förklarats utgöra ren- betesland eller av ålder varit använd som sådant land. — Slutligen har bland områden, där renskötsel får bedrivas under hela året, upptagits de delar av Jämtlands och Koppar- bergs län som särskilt upplåtits till renbete. Härmed åsyftas de marker som upplåtits för detta ändamål enligt ovannämnda äm- betSSkrivelse den 23 september 1886 samt Kungl. breven den 31 december 1888 och den 7 april 1899.

I tredje stycket av ifrågavarande & har in'- tagits en hänvisning till de särskilda regler som enligt lagförslagets 7 kap. avses skola gälla beträffande s. k. koncessionsrenskötsel. Sådan renskötsel förutsättes nämligen även i framtiden kunna bedrivas inom vissa om- råden. där betningsrätt året om inte följer av de allmänna bestämmelserna i förslagets 1 kap. 3 & första och andra styckena.

Hänvisningen till expropriationslagen i åzens fjärde stycke avser närmast stadgan— det i l 5 14. av denna lag, enligt vilket lagrum expropriation kan ske för tillgodo- seende av fjällrenskötselns behov. Då inte heller i detta hänseende skillnad bör göras mellan fjäll- och skogsrenskötsel, bör stad- gandet ändras så att expropriation kan ske till förmån för all renskötsel och inte bara för fjällrenskötseln. Förslag till sådan änd— ring ingår bland de av oss framlagda för- fattningsförslagen.

4.2 Renskötselrättens innebörd 4.2.1 Gällande bestämmelser

Det grundläggande stadgandet om rensköt- selrättens innebörd återfinnes i l 5 2 mom. första stycket första punkten RBL, där det sägs att rätt till renskötsel innefattar befo- genhet för »lapp» — varmed åsyftas den som enligt RBL är renskötselberättigad — att enligt vad i lagen sägs på de trakter där han äger uppehålla sig med sina renar »be— gagna sig av land och vatten till underhåll för sig och renarna». RBL innehåller vi- dare ett flertal stadganden, varigenom den allmänna renskötselrätten exemplifieras och kompletteras: om rätt att flytta med renarna (21—24 åå), att uppföra stängsel (25 5), att anlägga vissa byggnader och upptaga odlingar (41—43 55), att hålla getter (44 å), att företaga skogsavverkning (45—54 55) samt att jaga och fiska (55 å). Till skydd för renskötselrätten stadgas i 36 & förbud mot ofredande — uppsåtligen eller genom vårdslöshet — av renar, medan de befin- ner sig på område där renar då må föras på bete, samt mot obehörigt fördrivande av renar från sådant område. Överträdelse av förbudet att ofreda renar föranleder ska-

deståndsskyldighet (36 å) och straffansvar (59 ä 1 mom. e/). Särskilda genom straff sanktionerade förbudsbestämmelser gäller därjämte till skydd mot ofredande genom hundar (36—38 55), mot skadande av flytt— ningsväg (23 5) samt mot Visst intrång i samernas rätt till skogsfång (52 5).

4.2.2. Rennäringssakkunnigas överväganden och förslag

Omfattningen och beskaffenheten av de renskötande samernas ursprungliga rättighe- ter inom renskötselområdet utgör sedan gammalt en omtvistad fråga. Meningsskilj- aktigheterna mellan samer och andra rätts- ägare har nyligen aktualiserats genom vissa rättegångar som av företrädare för samer— na an-hängiggjorts mot kronan. För utred— ningens vidkommande bör emellertid fast- slås att vi enligt direktiven har att utgå från RBL:s huvudsakliga innehåll rörande sa- mernas särskilda rättigheter i förhållande till kronan och andra rättsinnehavare (se kap. 1 ovan, avsnitt 1.1). Det klarläggande av sa— mernas rättsställning som behöver ske i förevarande sammanhang skall således ske på grundval av den nu gällande lagstift- ningen. Med denna begränsning av utred- ningsuppdraget anser vi oss,.sakna anled- ning att ingå i bedömning av frågan om innebörden av de rättigheter som de ren- skötande samerna av ålder haft inom skilda delar av det nuvarande renskötselområdet. Ända sedan antagandet av den första egent- liga renbeteslagen, utfärdad den 4 juni 1886, har i lagstiftningen konsekvent hävdats att samernas rätt är inskränkt till sådant nytt- jande av land och vatten som erfordras för renskötselns bedrivande. Åt denna stånd- punkt gavs klart uttryck redan av särskilda utskottet vid 1886 års riksdag (utlåtande nr 1, s. 31), när frågan om befogenhet för samerna att upplåta nyttjanderätt inom de för dem anvisade områdena behandlades:

»Ehuru lapparnes befogenhet att till under— håll för sig och sina renar betjena sig af land och vatten å de trakter, der de ega att vistas, är grundad på deras naturliga rätt till de för deras existens nödiga fömtsättningar, så är

med afseende å deSsas beskaffenhet denna rätt likväl icke ens inom de för lapparne afsatta land att anse såsom en eganderätt. Den är endast en nyttjanderätt till det omfång, som bestämmes af vilkoren för renskötselns be- drifvande. Hvad dertill icke erfordras, bör så- ledes falla utom gränsen för denna rätt.»

I de olika renbeteslagarna har, i över- ensstämmelse med det återgivna motivutta— landet, de renskötande samernas rättighe- ter beskrivits som en befogenhet att »be- tjena sig af land och vatten till underhåll för sig och sina renar» (l ä i 1886 års lag) resp. att »begagna sig av land och vat- ten till underhåll för sig och renarna» (l ä i 1898 och 1928 års renbeteslagar).

I 1 kap. I 5 första stycket av vårt förslag till rennäringslag förklaras innebörden av renskötselrätten vara att den medför befo- genhet för rättighetshavaren att på sätt i lagen anges nyttja land och vatten inom renskötselområdet till underhåll för sig och renarna. Någon ändring i sak i förhållande till gällande lag är ej åsyftad med denna formulering.

Frågan om omfattningen och beskaffen- heten av de med renskötselrätten förenade birättighetema behandlas i betänkandets kap. 10. Stadganden till skydd mot intrång i renskötselrätten återfinnes i 8 kap. 1—4 55 i förslaget till rennäringslag.

4.3. Inskränkningar i renskötselrätten 4.3.1 Gällande bestämmelser

Vid sidan om de ingrepp i rättsutövningen som kan göras jämlikt expropriationslagen och andra på fastigheter i allmänhet till- lämpliga författningar, såsom vattenlagen, väglagstiftningen och gruvlagen, kan rät- tigheten att driva renskötsel inskränkas el- ler partiellt upphävas genom avgöranden med stöd av — såvitt nu är i fråga — ne- dannämnda i RBL intagna speciella före- skrifter:

2 5 3 mom. (angående förbud mot fort- satt begagnande för fjällrenskötsel av visst område, vars nyttjande för detta ändamål är i synnerlig mån betungande för den jordbrukande befolkningen);

3 5 3 mom. (angående förbud mot fort-

satt begagnande för skogsrenskötsel av visst område, vars nyttjande för detta ändamål är i synnerlig mån betungande för den jord- brukande befolkningen eller hinderligt för odlingens fortgång eller medför väsentligt hinder eller avsevärd skada för fjällrensköt- seln);

4 & (angående betesrättens inskränkning eller upphörande inom viss trakt, om det prövas nödigt med hänsyn till renbetets be- varande eller eljest för renskötselns behov);

5 % (angående undantagande av visst om- råde från lapparnas begagnande, om det finnes oundgängligen erforderligt för sär- skilt ändamål av större betydelse); samt

6 & (angående begränsning av betningen inom visst område, om det prövas nödigt för samfärdselns uppehållande).

Vidare finns i RBL särskilda bestämmel— ser om befogenhet för myndighet att för- ordna om ändring av lapparnas flyttnings- vägar (23 &) samt att inom delar av ren- skötselområdet upplåta vissa nyttjanderät- ter (56 å). Härmed sammanhängande frågor behandlas dock inte i förevarande kapitel utan i betänkandets kap. 10, avsnitt 10.4 resp. 10.7.

Gemensamt för de ovan omnämnda stad- gandena är att de är tillämpliga helt obe- roende av försumlighet från renägarnas sida samt att ett med stöd av dem utfärdat förbud eller annan inskränkning inte riktar sig mot viss renskötselberättigad utan drab- bar envar som driver eller avser att driva renskötsel inom det berörda området.

Förordnanden enligt 2 5 3 mom., 3 5 3 mom. och 5 & RBL kan meddelas endast av Kungl. Maj:t. Tillämpningen av stadgan- dena i 4 och 6 åå RBL ankommer där- emot på vederbörande länsstyrelse.

I fråga om rätten till ersättning eller an- nan kompensation för intrång i renskötsel- rätten som sker med stöd av ovannämnda stadganden i RBL gäller för närvarande följande:

Förordnas jämlikt 2 & 3 mom. att visst område ej vidare må begagnas för fjällren- skötsel, skall annat lämpligt område anvi- sas lapparna.

Undantages jämlikt 5 5 visst område från

lapparnas begagnande, skall skälig gottgö- relse lämnas för det intrång som genom undantagandet orsakas renskötseln. Gottgö- relse lämnas dock inte i annat fall än om det undantagna området är beläget ovan odlingsgränsen eller på renbetesfjällen. Ut- gående gottgörelse skall användas till för— män för lapparna.

Såvitt gäller förordnanden jämlikt 3 % 3 mom. samt 4 och 6 åå, saknas bestämmel- ser om ersättning eller annan kompensa- tion för eventuellt intrång.

Den mest långtgående — och mest om- diskuterade — av de enligt RBL möjliga inskränkningarna i renskötselrätten är otvi- velaktigt befogenheten enligt 5 5 att un- dantaga visst område »från lapparnas be- gagnande». Denna befogenhet, som saknar motsvarighet i äldre renbeteslagstiftning, fö- reslogs ursprungligen av 1919 års lappkom- mitté med motiveringen (se SOU 1923: 51 s. 105), att visst område borde kunna undan- tagas från lapparnas begagnande även i an- nat fall än då betesrättens utövning vore betungande för den jordbrukande befolk- ningen. Kommittén tillade att den närmast tänkt på sådana företag som gruvdrift, järn- vägsanläggningar, uppdämningar i vatten- drag o. dyl., för vilkas tillkomst, om de kunde tillmätas större betydelse, lapparnas intressen icke gärna finge utgöra hinder. — Enligt vad departementschefen framhöll vid remiss till lagrådet av kommitténs över- arbetade förslag (se prop. 1928: 43 s. 86) avses med stadgandet att »uttala den grund- satsen att de renskötande lapparna icke, så- som på sina håll ännu göres gällande, äga anspråk på oinskränkt förfoganderätt över de åt dem upplåtna område-na, utan att de- ras liksom andras intressen böra stå till- baka, då det gäller det allmännas bästa». Förslaget förklarades dock innebära att sa- mernas intressen inte borde vika annat än då det förelåg ett trängande behov att till- godose ett särskilt ändamål av större bety- delse.

Såvitt gäller grunderna för bestämmande av gottgörelse för intrång till följd av un—

dantagande enligt 5 % RBL, framgår av för— arbetena (anf. prop. s. 86 f) att vederlaget inte avsetts skola omfatta all den avkast— ning som kan utvinnas av det undantagna området utan skall begränsas till »skälig ersättning väsentligen för intrång, som för— orsakas för renbetet». — Ersättning skall utgå endast i den mån fråga är om mark ovan odlingsgränsen eller inom renbetes- fjällen men oberoende av om området är upplåtet för fjäll- eller skogsrenskötsel. Or- saken till att gottgörelse skall lämnas för sådan mark har angivits vara, att nämnda trakter i första hand är avsedda för de ren- skötande lapparna samt att undantagandet innebär att »lapprivilegiet göres obrukbart» på det undantagna området. — För er- sättningsfrågans bedömning synes det sak- na betydelse, huruvida intrånget åstadkom- mes genom ett allmänt eller ett enskilt före- tag samt om området utgöres av krono- mark eller enskild mark. Utgående gottgö— relse skall erläggas av den till vars förmån undantagandet sker; vederlaget utgår inte direkt till de berörda samerna utan ingår i statens lappfond.

4.3.2. JO:s framställning

I sin skrivelse till Konungen den 24 januari 1966 (se kap. 1 ovan, avsnitt 1.2) anförde JO — såvitt nu är i fråga '— i huvudsak följande:

I likhet med andra sakägares rätt med av- seende å fast egendom kan samerna tillkom— mande rätt i vissa situationer få ge vika för intressen, som genom särskilda lagbestämmel- ser av expropriationsrättslig natur tillerkänts prioritet i förhållande till bestående rättigheter. Som exempel på sådan lagstiftning kan nämnas

— förutom expropriationslagen — gruvlagen och vattenlagen. För sådana ingrepp är före- skrivet visst rättsligt förfarande — hos ad-

ministrativ myndighet eller domstol eller i kom- bination av båda — i avsikt att garantera såväl att berörda rättsinnehavare få tillfälle att fram- föra sina synpunkter på frågan huruvida laga förutsättningar för expropriation föreligga, som ock att ersättning och annan kompensation för mistad rätt samt skada och intrång i övrigt utgår enligt gällande bestämmelser.

Vid sidan av sådana expropriationsrättsliga förfaranden — vilka ur rättssäkerhetssynpunkt

synas tillfredsställande reglerade — kunna emellertid beslut och åtgärder i annan ordning förekomma, som i väsentlig mån medföra in— trång i samernas speciella rättigheter eller eljest orsaka dem avsevärda olägenheter. Enligt 5 & renbeteslagen äger sålunda Eders Kungl. Maj:t. om så är oundgängligen erforderligt för sär- skilt ändamål, undantaga visst område från samernas begagnande. Är området beläget ovan odlingsgränsen, skall i så fall skälig gottgörelse lämnas för det intrång som genom områdets undantagande orsakas renskötseln.

Vid antagandet av 1928 års renbeteslag har man alltså förutsatt, att det i vissa fall kunde vara ur allmän synpunkt befogat att inskränk- ning i annan ordning än genom expropriations- rättsliga förfaranden ägde rum i samernas hävdvunna rättigheter att för sig och sina renar begagna fjällmarkerna, t.ex. genom att vissa områden undantoges deras begagnande, genom att flyttningsvägar—na ändrades, genom att upp låtelse av jakt och fiske åt andra skedde å deras marker m.m. Under tiden efter lagens antagande .ha samhällsförhållandena i många avseenden radikalt förändrats. Den snabba so- ciala, ekonomiska och tekniska utveckling som särskilt efter andra världskriget präglat sam- hället har helt naturligt icke kunnat undgå att få återverkningar även med avseende å samer- nas förhållanden. Som framhållits och med vissa exempel illustrerats i förevarande klago— ärende har en exploatering av fjällvärlden på- börjats, som man vid lagens antagande helt visst icke kunde förutse. Industriföretag ut- byggas eller tillkomma. nya kommunikations- leder genom hittills orörd mark anläggas, bo- stads- och fritidsbebyggelsen expanderar, tu- rismen söker sig i ökad utsträckning till fjäll- världen o.s.v. Genom denna utveckling — som väl får antagas komma att i stegrat tempo fortsätta — aktualiseras på ett helt annat sätt än tidigare de spörsmål rörande samernas rätt att i möjligaste mån bibehållas vid sitt hävd- vunna näringsfång, som reglerats i 1928 års lag. Den frågan anmäler sig därför om denna reglering numera på ett ändamålsenligt sätt tillgodoser samernas rätt och intressen.

Med hänsyn till de förändrade förhållanden som tidsutvecklingen medfört i fråga om fjäll- världens utnyttjande och till beskaffenheten Och omfattningen av de intressekollisioner mellan samernas och andra intressen som med tidens gång kunna förväntas uppkomma, synes önsk- värt att en översyn och precisering nu ske-r av de materiella regler efter vilka dessa intresse- kollisioner skola bedömas och av de allmänna grundsatser på vilka reglerna vila. En sådan med hänsyn till tidsutvecklingen betingad över- syn synes påkallad för att klarlägga samernas rättsliga ställning i dagens och morgondagens samhälle och också — och icke minst — för

att ge de tillämpande myndigheterna erforder- lig ledning för deras för visso vanskliga och maktpåliggande prövning av uppkommande frå— gor. Spörsmålet om de materiella reglernas innebörd och tillämpning — och jag vill under- stryka detta — är av essentiell betydelse för frågan om samerna skola kunna fortsätta sitt urgamla näringsfång eller om de efter hand skola undanträngas till allt mindre reservat för att till slut upphöra att existera som speciell befolkningsgrupp med säreget kulturarv.

[ anslutning till det nu anförda vill jag till- lägga. att en översyn jämväl synes böra ske av frågan om grunderna för den ersättning som i fall av intrång bör utgå. Detta är också en materiell fråga. som i vissa fall torde kunna vara av väsentlig betydelse för vederbörande samers möjligheter att fortsätta sin näring.

4.3.3. Rennäringssakkunnigas överväganden och förslag

a) Inskränkningar i rennäringens eget intresse Enligt 4 & RBL äger länsstyrelsen förordna om vissa inskränkningar i betningsrättens ut- övande. när det prövas nödigt med hänsyn till renbetets bevarande eller eljest för ren- skötselns behov. Även i framtiden torde ut- rymme komma att finnas för ett stadgande som möjliggör ingripande till skydd mot allt- för hårt utnyttjande av befintliga betesre- surser. I I kap. 4 5 av förslaget till ren- näringslag har därför intagits bestämmelser som i sak överensstämmer med 4 % RBL.

Vad angår frågan, huruvida de i nyss- nämnda å förutsatta befogenheterna bör ut- övas av offentlig myndighet eller av de ren,- skötselberättigade själva, vill vi framhålla följande. Risk för överdrivet eller eljest olämpligt utnyttjande av betesmarkerna sy- nes föreligga främst med avseende åsådana trakter som begagnas av två eller flera lapp- byar, t. ex. trakter där fjäll- och skogs- renskötsel tidvis konkurrerar om betestill— gången. Enligt uppgift har därvid förekom- mit att renägarna från den ena byn miss- hushållat med sådant bete som vid senare tidpunkt skulle varit av stort värde för den andra byns renägare. I dylika fall synes det vara fördelaktigt för båda sidor att kun- na få uppkommande stridigheter bilagda ge- nom avgörande av en opartisk och fri-

stående myndighet. Att komplicera förfa— randet genom att införa en särskild ord— ning för prövningen av de säkerligen säll- synta fall, då inskränkningar i betesrätten kan visa sig påkallade i fråga om betes- områden som begagnas av endast en by, har vi inte ansett tillräckligt motiverat. Beslutanderätten i hithörande frågor bör tillkomma den regionala myndighet som skall handlägga ärenden rörande rennäring- ens främjande. ] kap. 7 av betänkandet fö- reslår vi att dessa ärenden i fortsättningen skall ankomma på vederbörande lantbruks- nämnd. Att lantbruksnämnden sålunda ges befogenhet att vid behov ingripa mot över- betning skall dock ej medföra skyldighet för nämnden att fortlöpande utöva uppsikt över renbetesmarkernas utnyttjande. Avsik- ten är i stället att tillämpning av lagrum- met regelmässigt skall ske först efter fram- ställning från någon av de berörda byarna.

6 & RBL har enligt motiven (prop. 1928: 43 s. 87) tillkommit för att i trakter, där samfärdsel äger rum efter renskjuts, tillgodo— se dragrenarnas behov av föda under färd samt vid besök på kyrkplats, tingsställe, marknadsplats eller annan därmed jämför- lig ort. Utvecklingen av kommunikationer- na har medfört att stadgandet numera tor- de sakna betydelse för sitt egentliga syfte. — Då stadgandet möjligen kunnat tilläm- pas för att underlätta renhjordarnas flytt- ning, må framhållas att bestämmelserna i 1 kap. 4 & förslaget till rennäringslag (mot- svarande 4 S RBL) innebär att lantbruks- nämnden erhåller befogenhet att ingripa mot olämplig utnyttjande av marker i anslutning till flyttningsvägarna.

På grund härav har i vårt lagförslag inte upptagits någon motsvarighet till 6 & RBL.

b) Inskränkningar till förmån för jordbruk och fjällrenskötsel

Medan 5 & RBL utgör det generella stad- gandet, vilket gäller till förmån för varje »särskilt ändamål av större—betydelse», kan 2 & 3 mom. resp. 3 5 3 mom. RBL åberopas endast för vissa speciella intressen, nämligen

jordbruket samt — såvitt angår det senare lagrummet — fjällrenskötseln. Med den ut- veckling som under senare tid kännetecknat det norrländska jordbruket förefaller det överflödigt att för dess främjande i kon- kurrens med renskötseln bibehålla särskilda stadganden vid sidan om det generella. Anmärkas må att allvarligare konflikter mellan jordbruk och renskötsel torde behöva befaras i huvudsak endast inom de områden där renskötsel får bedrivas året om samt att dessa områden numera i allt mindre omfattning anses ägnade för jordbruk. Det kan också påpekas att ifrågavarande stad- ganden, såvitt vi känner till, aldrig tillämpats i praktiken.

Föreskrifterna i 3 ä 3 mom. RBL om att skogsrenskötseln vid svårare intressekonflikt med fjällrenskötseln skall stå tillbaka för denna sammanhänger med den av de lag- stiftande myndigheterna ännu vid tiden för RBL:s antagande omfattade meningen att fjällrenskötseln hade större framtidsutsikter än skogsrenskötseln och avgjort större be- tydelse än denna (anf. prop. s. 85). Erfaren- heterna under den tid RBL varit gällande stöder dock inte de tidigare gängse förut- sägelserna om en framtida ökad övervikt för fjällrenskötseln och tillbakagång för skogsrenskötseln; snarare torde den senare näringsgrenen' vara den som hävdat sig bäst såväl drifttekniskt som ekonomiskt. Då här— till kommer att gränsen mellan de båda rendriftsformerna är tämligen flytande, an- ser vi att tiden nu är mogen för att helt — utom såvitt gäller rätten till getskötsel; se betänkandets kap. 10, avsnitt 10.6 — avskaffa skillnaden i rättsställning mellan fjäll- och skogsrenskötsel. ,

På grund av vad sålunda anförts inn — håller förslaget till, lag om rennäringen inte någon motsvarighet till de särskilda stad- ganden om inskränkningar i rätten till ren- skötsel .som för närvarande återfinns i 2 5 3 mom. och 3 5 3 mom. RBL,

c) Undantagande av mark från begagnande för renskötseländamål Förutsättningar för. undantagande. Beskaf— fenheten av deändamål till. vilkas förmån

renskötselrätten i händelse av intressekon- flikt måste vika har i 5 & RBL inte an- givits på annat sätt än att det skall vara fråga om »särskilt ändamål av större .bety- delse». Av förarbetena (se ovan under 4.3.1) får dock anses framgå, att det skall vara frå- ga om ett företag vars genomförande fram— står som angeläget från allmän synpunkt; att för ett företag av enbart privat intresse låta intrång ske i renskötselrätten torde inte ha varit avsett. Stadgandets sålunda åsyf- tade innebörd skulle enligt vår mening framkomma tydligare, om lagtexten — i anslutning till beskrivningen av expropria- tionsförutsättningama enligt 1 5 första stycket punkt 6 expropriationslagen— änd- ras så att det som villkor för ett områdes undantagande från renskötsel uttryckligen stadgas att det konkurrerande ändamålet äger »väsentlig betydelse för det allmänna». 1 kap. 5 5 första stycket i förslaget till rennäringslag, vilken & motsvarar 5 & RBL, har utforfnats i enlighet med det nu sagda. — Till undvikande av missförstånd må påpekas, att ett företag givetvis kan äga betydelse för det allmänna även om det tillkommit på enskilt initiativ och genom- föres utan vare sig ekonomiskt eller annat stöd från statlig eller kommunal myndighet. Det är sålunda företagets sakliga innebörd, inte den form i vilken det framträder, som skall beaktas vid bedömningen av om ett visst ändamål är av betydelse för det allmänna eller ej. Även ett privatekonomiskt företag, exempelvis för gruvbrytning eller turism, bör därför kunna göra anspråk på att mark undantages från renskötselrättens utövande, förutsatt att företagets verkningar t.ex. från sysselsättningssynpunkt bedömes vara sådana att företagets genomförande —— även med beaktande av de olägenheter som det innebär för renskötseln och andra even- tuellt motstående intressen — framstår som ett väsentligt allmänt intresse.

I vidare mån än genom uppställande av kravet på att företaget äger väsentlig be- tydelse för det allmänna anser vi det inte vara möjligt att i lagtexten ange beskaffen- heten av de företag som skall kunna för— anleda tillämpning av reglerna om undan-

tagande av mark från renskötsel. Varje för— sök till närmare definiering av ändamålen skulle med säkerhet ganska snart framstå som föråldrat. Det bör därför överlämnas åt rätts-tillämpningen att med beaktande av de från tid till annan skiftande förhållandena bedöma, i vilka fall det allmännas bästa motiverar att intrång sker i renskötselrätten. Uppenbarligen skall därvid tillses, att det i varje särskilt fall undantagna området inte göres större än som för ändamålets vinnande är oundgängligen erforderligt samt att vid områdets lokalisering och utformning all möjlig hänsyn tages till renskötselns in— tressen.

En förutsättning för att förordnande skall kunna meddelas om visst områdes undan— tagande från renskötsel är, att det med ren- skötseln konkurrerande företaget disponerar all den mark som erfordras för ändamålet. Undantagandet i och för sig innebär inte tillskapande av sådan dispositionsrätt utan medför endast att den nyttjanderätt som tillkommer de renskötselberättigade upphör inom området. Skall det företag för vars räkning undantagandet ifrågasättes utföras av annan än områdets ägare, måste det således visas att markägaren genom upp- låtelse av erforderliga nyttjande- eller ser- vitutsrättigheter medgivit företagaren att använda området för det avsedda ändamålet. — Är företaget en planerad gruvdrift synes i princip begäran om undantagande böra ske först sedan inmutningsrätt beviljats. Blir provbrytningen av sådan begränsad omfatt- ning att verksamheten ej strider mot 1 kap. 6 & förslaget till rennäringslag (se nedan under 4.4), torde dock begäran om undan- tagande enligt 5 & kunna uppskjutas till dess utmål blivit utlagt och gruvdriften skall igångsättas på allvar. Valet av tidpunkt torde många gånger bero på storleken av de kost- nader som läggs ned på provdriften.

Beslut om undantagande bör, såsom för närvarande är fallet, kunna meddelas be— träffande alla slags områden där renskötsel är tillåten, således ej blott med avseende å trakter där renskötsel får bedrivas året om. Även om behovet av undantagsförordnanden torde vara mest framträdande för sistnämn—

da trakter, förekommer det flerstädes inom lappmarkerna nedom odlingsgränsen samt inom sedvanerättsområdet att renskötseln bedrives på sådant sätt att den inte går att förena med företag av här avsedd beskaffen- het. Givetvis bör dock befogenheten att för- ordna om marks undantagande utnyttjas en- dast i fall då verkligt behov därav föreligger.

Verkningarna av undantagandet. Genom ett förordnande om visst områdes undan- tagande från renskötsel upphör i första hand rätten för ortens renskötselberättigade att nyttja området för renbete. Följden härav blir givetvis att det lagstadgade skyddet mot renarnas ofredande och fördrivande samt mot skadande av flyttningsväg inte vidare gäller inom det undantagna området. Där— emot bör undantagandet inte få till följd att renägarna i fortsättningen blir ersätt- ningsskyldiga för skador som renarna or- sakar inom området. Den till vars förmån undantagandet sker bör nämligen vara plik- tig att på sin bekostnad hålla effektivt stängsel kring området, i den mån renarna där kan åstadkomma skador av någon be— tydelse. Ersättning bör därför utgå endast för uppsåtligen orsakade skador (se 6 kap. 1 5 i förslaget till rennäringslag).

En sekundär verkan av renbetesrättens upphörande är att de renskötselberättigade inte vidare äger att inom området utnyttja de särskilda förmåner som enligt lag åt- följer själva renskötselrätten: att flytta med renarna, att uppföra stängsel, att anlägga byggnader och upptaga odlingar, att hålla getter, att företaga skogsavverkning samt att jaga och fiska. Vad nu sagts bör dock inte utgöra hinder för att i sådana fall, då un- dantagandet inte behöver vara totalt, veder- börande samer förbehålles rätt att även i fortsättningen utöva vissa av de i renskötsel- rätten ingående befogenheterna (jfr Kungl. Maj:ts beslut den 11 juni 1964, nr 41, an- gående linbana m. m. inom Abisko national- park, enligt vilket beslut samerna skulle äga utnyttja det undantagna området i den om- fattning vederbörande myndighet fann ut- nyttjandet kunna ske utan olägenhet med hänsyn till syftet med företaget).

Beslut om undantagande torde i regel avse all framtid. Om det med renskötseln konkurrerande intresset kan förutsägas vara tidsbegränsat, bör hinder dock inte möta mot att förordna om undantagande allenast på viss tid, efter vars förlopp området åter får användas för renskötseländamål. — Utan särskilt stadgande torde det vara klart att ett från renskötsel undantaget område blir på nytt tillgängligt för sitt ursprungliga ändamål, om det företag helt nedlägges till vars förmån undantagandet skett.

Ersättningsregler m.m. Den i 5 & RBL stadgade rätten till gottgörelse för olägen- heter i samband med områdes undanta- gande från lapparnas begagnande är, såsom tidigare angivits, begränsad i olika hän- seenden. Dels utgår ersättning endast i den mån det ifrågavarande området är beläget ovan odlingsgränsen eller på renbetesfjällen, dels lämnas gottgörelse endast för det in- trång som genom undantagandet orsakas för renskötseln. Måhända bör därjämte i uttrycket »skälig gottgörelse» inläggas att någon rätt till full ersättning ens för skadan i renskötselhänseende inte föreligger utan att det är tillräckligt med ett efter förhållandena avpassat vederlag för en del av de upp- kommande olägenheterna (jfr prop. 1928: 43 s. 86 f).

De sålunda gällande ersättningsreglerna torde delvis vara mer restriktiva gentemot de skadelidande än motsvarande bestäm- melser i andra jämförbara sammanhang, där principen genomgående är att gottgörelse skall lämnas åtminstone för alla uppkom- mande sakskador av ekonomisk natur och detta oberoende av om skadan drabbar skadeföremålets ägare eller innehavaren av en begränsad rätt till föremålet. Anledning synes inte föreligga att vid ersättningsfrå- gans bedömning anse de renskötselberätti- gades i lagstiftningen grundade nyttjanderätt som mindre värdefull än en motsvarande nyttjanderätt tillkommen genom privaträtts- lig upplåtelse.

Det nyss anförda leder enligt vår mening till att ersättningsrätten i förevarande fall

bör omfatta hela den genom undantagandet åstadkomna minskningen av nyttjanderättens uppskattade värde vid tiden för ingreppets företagande. Gottgörelse bör sålunda utgå även för olägenheter som är hänförliga till mark nedanför odlingsgränsen och utanför renbetesfjällen. Vidare bör den begränsning av ersättningsrätten som kan ligga iuttrycket »skälig gottgörelse» upphävas och i stället utsägas att skada och intrång, som genom undantagandet orsakas rennäringen och or— tens renskötselberättigade, skall ersättas av den för vars räkning undantagande sker. 1 kap. 5 5 andra stycket första punkten i förslaget till rennäringslag har utformats i enlighet med de nu anförda synpunkterna. — Det bör understrykas att den i lagrummet föreslagna ersättningsrätten är begränsad till skada på och intrång i den nyttjanderätt som tillkommer de renskötselberättigade, dvs. själva renbetesrätten och de med denna för- knippade särskilda rättigheterna, av vilka i förevarande sammanhang endast rätten att jaga och fiska samt rätten till skogsfång torde vara av större intresse. Det särskilda värde som det undantagna området kan äga exempelvis på grund av förekomsten av vattenkraft, gruvfyndighet eller tomtförsälj- ningsmöjligheter omfattas inte av nyttjande- rätten (se ovan under 4.2) och det bör där- för inte påverka ersättningen till de ren- skötselberättigade. - Har ersättning utgått enligt gruvlagen för intrång i renskötsel- rätten, skall detta givetvis beaktas vid ersätt- ningsprövningen.

Frågan, huruvida utgående ersättning bör tillkomma berörda renskötselberättigade eller renbyar eller om den bör tillföras en gemensam fond, behandlas nedan i betänk- andets kap. 8.

Med ersättningsreglerna sammanhänger nära frågan, om .vid ett områdes undanta- gande från renskötsel föreskrift bör med- delas om särskilda åtgärder till minskande av de genom undantagandet uppkommande olägenheterna för rennäringen i orten. Ehuru RBL inte innehåller några bestämmelser härom, är det ej ovanligt att Kungl. Maj:t som villkor för undantagande föreskriver utförande av skadeförebyggande åtgärder,

t.ex. anläggande av stängsel omkring det undantagna området.

Enligt vår mening bör skadeförebyggande åtgärder i regel vid-tagas, när ett område undantages från renskötsel. Den verksamhet som föranlett undantagandet är nämligen i allmänhet av sådant slag att renarna bör hindras från att ströva in i området, och detta bör rimligen åstadkommas utan att ren— ägarna betungas genom ökat bevakningsar- bete. Det bör därför normalt ankomma på den i vars intresse undantagandet sker att ombesörja därigenom erforderlig stängsel— hållning. Även andra åtgärder, t.ex. an- ordnande av nya flyttningsvägar, kan visa sig lämpliga för att minska de genom undan- tagandet uppkommande olägenheterna för renskötseln. Med hänsyn till frågans be- tydelse för renägarna har i ] kap. 5 5 första stycket av lagförslaget införts en erinran om att i samband med förordnande om undan- tagande skall meddelas därav påkallade be- stämmelser angående åtgärder till förebyg- gande av olägenhet för rennäringen i orten.

Prövningsmyndighet i frågor om undanta- gande. Enligt nuvarande lagstiftning ankom- mer såväl förordnande om områdes undan— tagande som bestämmande av eventuellt ut- gående gottgörelse härför på Kungl. Maj:t i statsrådet.

Såvitt gäller frågan, huruvida undanta- gande bör ske eller ej, synes någon tvekan inte kunna råda om att den nuvarande ordningen bör bibehållas även i framtiden. Ett dylikt beslut har samma karaktär som de på Kungl. Maj:t ankommande avgöran- dena om tillstånd till tvångsförvärv enligt den allmänna expropriationslagen m.fl. för- fattningar. I 1 kap. 5 5 första stycket för- slaget till rennäringslag har därför befogen- heten att förordna om undantagande, liksom i 5 & RBL, tillagts Konungen.

Frågan i vad mån skadeförebyggande åt- gärder erfordras i anledning av ett begärt undantagande bör om möjligt avgöras sam- digt med att ställning tages i huvudfrågan, och den bör därför prövas av samma myn- dighet som denna.

Vad däremot angår ersättningens be-

stämmande framstår valet av prövningsmyn- dighet som betydligt tveksammare. Beak- tansvärda skäl kan åberopas för att även ersättningsfrågan fortfarande skall avgöras av Kungl. Maj:t i statsrådet, bl. a. att det är förenat med minst omgång att låta frågan om undantagande och därigenom uppkom- mande ersättningsspörsmål prövas i ett sam- manhang. Då lägre administrativ myndighet inte torde kunna ifrågakomma för ersätt- ningsavgörandena, är alternativet till pröv- ning av Kungl. Maj:t att frågan överlämnas till domstol. Det kan dock inte förnekas att en domstolsprövning av dessa ersättnings- frågor innebär en risk för tidsutdräkt och väsentlig ökning av kostnaderna för förfa- randet.

Å andra sidan finns åtskilligt som talar för domstolsprövning i detta fall. Om det fastslås att full ersättning, inte bara »skälig gottgörelse», skall utgå för uppkommande minskning av renskötselrättens värde. får den i ett ärende om marks undantagande från renskötsel aktuella ersät-tningsfrågan i huvudsak samma karaktär som i ett expro- priationsmål, där tillståndsfrågan avgöres av Kungl. Maj:t men domstol fastställer expro- priationsersättningen. Ej minst med hänsyn till att kronan är den största markägaren inom renskötselområdet och därför i regel är engagerad i de företag för vilkas räkning undantagande av mark från renskötsel på- kallas. synes det vara av värde att fast- ställandet av ersättningen till rennärings- intressenterna ankommer på organ utan an- knytning till de berörda administrativa myn- digheterna. Enligt vår mening är värdet från principiell synpunkt av att rennäringen blir jämställd med andra av tvångsingripan- den hotade intressen så stort att de praktiska fördelarna av en bedömning i administrativ Ordning bör få komma i andra hand.

På _.grund härav föreslår vi att ersätt- ningsbestämmandet i anledning av att mark undantages från renskötsel överflyttas från Kungl; Maj:t till expropriationsdomstol. I ] kap. 5 .6 andra stycket tredje punkten av vårt lagförslag stadgas därför att bestäm- melserna i expropriationslagen om expropia- tionsersättning och dess fastställande skall

äga motsvarande tillämpning i detta fall samt att den företagare för vars räkning undantagandet sker skall jämställas med en exproprierande. Det sagda innebär bl. a. att initiativet till ersättningens fastställande måste tagas av företagaren, som blir skyldig att inom viss av Kungl. Maj:t i beslutet om undantagande fastställd tid anhängiggöra ersättningsfrågan vid vederbörande expro- priationsdomstol. Bland övriga regler i ex- propriationslagen som härvid blir tillämpliga må särskilt omnämnas bestämmelserna om förhandstillträde och om rättegångskost- nader.

4.4. Skydd mot markanvändning till skada för renskötseln

RBL innehåller inte några regler som gene- rellt hindrar markägare och andra från att använda den av renskötselrätten besvärade marken på sådant sätt att renägarna i prak- tiken blir förhindrade att utnyttja sin betes- rätt. Gällande inskränkningar i fastighets- ägares och brukares handlingsfrihet i för- hållande till rennäringsutövama — främst förbuden i RBL mot att skada flyttningsväg (23 5) samt att ofreda eller fördriva renarna (36 å) — berör endast vissa förfaranden, som ansetts innebära särskilda risker för ren- skötselns bedrivande, men utgör inte hinder för att marken göres improduktiv som ren- betesmark.

Den ståndpunkt lagstiftaren sålunda in- tagit kan måhända anses ha varit den natur- liga _med hänsyn till de förhållanden som tidigare varit rådande i huvuddelen av de trakter där renskötsel förekommer. I betrak— tande av de mycket stora arealer som stod till förfogande för renskötseln och de vid denna tid begränsade möjligheterna att för- ändra naturen kunde det icke utan fog anses överflödigt att inskränka markägarnas för- foganderätt genom ett generellt förbud mot åtgärder till skada för renskötseln. Numera är läget delvis ett annat, och i allt fall har en utveckling påbörjats som, om den får fortgå ohämmat, kan leda till att vidsträckta för renskötsel upplåtna marker förlorar sin an— vändbarhet för detta ändamål. Främst är det

turismen och den därmed sammanhängande fritidshusbebyggelsen i fjälltrakterna som ut- gör en nytillkommen och i lagstiftningen hittills obeaktad faktor.

Något effektivt skydd mot att markägaren genom bebyggelse eller annan ändring av markens användningssätt skadar renskötseln innehåller RBL inte. Varken förbudet mot ofredande av renarna eller stadgandet till skydd för flyttningsvägar kan förebygga att markens avkastning inom delar av rensköt— selområdet inte längre blir tillgänglig för renarna. Härigenom åstadkommes i prakti— ken samma resultat som om det ifrågavaran- de området undantagits från renskötsel, dock utan att de berörda näringsidkarna tillförsäkras sådan gottgörelse som i vissa fall skall lämnas för intrång genom undan- tagande enligt 5 & RBL.

Gällande rätts innehåll på denna punkt är enligt vår mening knappast tillfredsstäl- lande. Den rätt till renbete och annat nytt- jande av land och vatten som enligt lag till- kommer de renskötselberättigade bör inte kunna omintetgöras genom ett ensidigt hand- lande av markägarna. Häremot synes icke med fog kunna åberopas att huvuddelen av de ifrågavarande markerna tillhör kronan och att risken därför är ringa för sådana markdispositioner som kan innebära allvar— liga olägenheter för renskötseln. I en fråga av förevarande karaktär bör nämligen ingen skillnad göras mellan kronan och andra markägare, och för övrigt är det — inte minst ur psykologisk synvinkel — av stor betydelse för de renskötselberättigade att även i förhållande till kronan äga uttryckligt stöd i lag för sina befogenheter inom ren- skötselområdet.

För att fylla den sålunda föreliggande bristen i nuvarande lagstiftning föreslår vi — i 1 kap. 6 _l' förslaget till rennärings- lag — bestämmelser som i princip hindrar ägare och brukare av mark, som omfattas av renskötselrätten, från sådant ändrat ut- nyttjande av marken som skulle skada ren- skötseln. Till förebyggande av att utveck- lingen inom renskötselområdet hämmas ge- nom en dylik regel, något som uppenbarli- gen måste undvikas ej minst i samebefolk-

ningens eget intresse, har dock stadgandet försetts med vissa ganska betydande in- skränkningar. Sålunda förordas att regelns tillämpningsområde begränsas till de trakter där renskötsel är tillåten under hela året. Vidare bör förbudet mot ändrad markan- vändning gälla endast i fråga om sådan mark som faktiskt nyttjas för renskötsel; om marken redan tidigare övergivits av ren— näringsidkarna, saknas anledning för ren- skötselns målsmän att motsätta sig en från andra synpunkter lämplig användning därav. Slutligen bör, till förhindrande av okynnes- processer, förbudet drabba endast åtgärder av påtagligt betydelsefull karaktär; varken smärre ändringar i användningssättet, t. ex. införande av modernare metoder vid skogs- avverkning, eller mindre väsentliga olägen- heter för renägarna bör därför omfattas av förbudsbestämmelsen. Denna har därför ut- formats så att den bara drabbar sådan vä- sentlig ändring i markens nyttjande varige- nom avsevärd skada kan uppkomma för rennäringen i orten.

Avsikten med den föreslagna lagregeln är endast att förhindra att mer ingripande änd- ringar i användningen av mark, som är sär- skilt värdefull för rennäringsutövama, kom- mer till stånd genom ensidigt handlande av markens ägare eller brukare. Undantag bör därför göras i fråga om sådana områden som med stöd av 1 kap. 5 5 i lagförslaget undantagits från renskötsel. Vid den pröv- ning som skall ske jämlikt detta lagrum fat- tas beslut om markanvändningen på objek- tiva grunder och efter hörande av de olika berörda rättsägarna. Rennäringsidkama är också i dessa fall tillförsäkrade ersättning för de olägenheter som kan uppkomma ge— nom markens undantagande. Det föreslagna förbudet skall därför gälla endast innan för- ordnande enligt 5 5 första stycket meddelats.

Såvitt gäller företag som är underkastade tillståndsprövning enligt vattenlagen, torde det inte föreligga något behov av att därav berörd mark i förväg undantages från ren- skötsel. Vattendomstolens eller synemännens handläggning av dylika ärenden innebär nämligen såväl att rättsägama, däribland rennäringens målsmän, får komma till tals

innan tillståndsfrågan avgöres som att ersätt- ningsfrågorna blir nöjaktigt behandlade. Också i samband med fastställande av gene- ralplan, stadsplan och byggnadsplan sker sådan prövning av markanvändningen som bör vara till fyllest från förevarande syn- punkt. Till undvikande av en onödig extra prövningomgång med åtföljande risk för kompetenskonflikter bör företag av nu an- givna slag inte vara underkastade det före- :slagna stadgandet om förbud mot ändrat utnyttjande av mark till skada för rensköt- .-seln (jfr 20 & naturvårdslagen den 11 decem— ber 1964). I andra stycket av ifrågavarande & har därför undantag gjorts beträffande företag, vars tillåtlighet skall prövas enligt vattenlagen, samt i fråga om bebyggelse inom fastställt planområde.

I viss mån liknande synpunkter kan läggas på andra företag för vilka tvångsrätter till- skapas genom beslut av administrativa eller judiciella myndigheter. I dessa fall är dock prövningen av såväl tillstånds- som ersätt- ningsfrågan mer begränsad till de direkta verkningarna av den ifrågasatta tvångsrätten än vad fallet är i nyssnämnda mål och ären- den. Det torde därför för närvarande inte vara motiverat att undantaga ytterligare företag från den bedömning av hela före- tagets samlade inverkan på rennäringen som *vi genom förbudsbestämmelsen i lagförsla- gets 1 kap. 6 & vill få till stånd.

Tillämpningen av den föreslagna förbuds- regeln i 1 kap. 6 % avses skola ankomma på allmän domstol efter talan av renby, vars område beröres av en vidtagen eller tilläm- nad ändring i markanvändningen.

5. Rennäringens lokala organisationer

5 . l Nuvarande samarbetsformer

RBL utgår från att rätten till renskötsel till- kommer vissa enskilda personer, vilka förut- sättes driva renskötseln individuellt, envar med personligt ansvar för sina renar (se 1 5 1 mom., 10 &, 21—24 åå,26—29 åå).Sam- tidigt stadgas emellertid att lapparna för ren— skötselns drivande skall vara indelade i lapp- byar (7 å), för vilka skallufinnas'byordningar innehållande erforderliga föreskrifter an- gående ordningen för renskötselns drivande och angående förhållandet mellan lapparna inbördes (11 5). Enligt de av länsstyrelserna fastställda byordningarna äger lapparna inom en lappby att besluta bl. a. rörande de med renskötseln samt lapparnas näring i övrigt sammanhängande frågorna, i den mån ärendena icke skall regleras genom myndig- heternas försorg. Beslutanderätten i sådana frågor må av lapparna uppdragas åt full- mäktige. I vissa viktigare frågor (angående byområdets indelning i betestrakter och betesland; om anvisning av del av betestrakt för användning av enskild husbonde eller mindre grupp av husbönder; beträffande an- slag ur bykassan överstigande visst belopp eller för annat ändamål än de i byordningen uppräknade) tillkommer dock beslutande- rätten enligt byordningarna i sista hand läns— styrelserna eller lappväsendets förste konsu- lenter. Vederbörande konsulent har även tillerkänts generell behörighet att ändra av

fullmäktige beslutad ordning, som han fin- ner olämplig.

Inom lappbyarna samarbetar rennärings- idkarna regelmässigt i sitor eller storgrupper beträffande vissa moment i renskötselarbe- tet, såsom vid renarnas bevakning, skiljning och flyttning (jfr kap. 2 ovan, avsnitt 2.1.5). Samarbetet sker formlöst genom att de olika företagarna ställer sin arbetskraft till för- fogande, varvid en av dem — vanligen äga- ren av den största hjorden — tjänstgör som ledare och dirigerar arbetet. Någon genom- förd delning av arbetskostnader och andra utgifter i form av utdebitering efter renantal e. dyl. förekommer icke utom vid s.k. före- ningsrenskötsel (se nedan). I stället skall ar- betskraften i princip tillhandahållas i unge- färlig proportion till renantalet. Gällande regler härom innebär dock att de mindre renägarna i viss mån missgynnas i förhållan- de till de större. En renvaktare skall nämli— gen hållas även för små hjordar (upp till 200 renar), vartill kommer att det vid renantal över 400 räcker med två vaktare jämte en för varje påbörjat 300-tal renar över 400. Den som innehar exempelvis 100 renar skall således hålla en vaktare, medan den som har 1 000 renar kommer undan med fyra vakta— re.

Inom de s.k. koncessionslappbyarna nedanför lappmarksgränsen i Norrbottens län samt i skogslappbyarna i Pite lappmark förekommer en längre gående samverkan

mellan rennäringsintressenterna. Genom ren- ägarföreningarna i koncessionsområdena och renskötarföreningarna i Pite lappmark sker en kostnadsfördelning efter renantal, och föreningarnas styrelser svarar också för arbetsledningen och andra för renägarna gemensamma uppgifter. — Försök att inom andra trakter övergå till föreningsrenskötsel har icke lett till bestående resultat.

Renutredningen förordade i sitt år 1960 avgivna betänkande en särlagstiftning i syfte bl.a. att ge lappbyarna vidgade befogen— heter gentemot sina medlemmar. I prop. 1962: 68 angående rennäringens främjande uttalade emellertid departementschefen (s. 58) att han ej funnit skäl föreligga för sådan lagstiftning. I stället borde de renskötande lappbymedlemmarna på olika sätt stimuleras att — inom ramen för gällande lagstiftning och genom samverkan i lämpligt avpassade driftsenheter — söka åstadkomma effek- tivast möjliga driftsformer för renskötseln. Sitt behov av ett särskilt organ för ekono— miska och andra frågor ansågs lappbyn kun- na tillgodose genom att utse fullmäktige. Departementschefen hänvisade i detta sam- manhang till Högsta domstolens beslut den 3 juni l961 (NJA 1961 s. 444), vari bl.a. uttalats att lappbyn kan förvärva rättigheter och ikläda sig skyldigheter samt alltså vara part i rättegång.

5.2. Driftsenheter, ägandestruktur Och organisationsform

Med driftsenhet inom renskötseln avses i det följande den renmassa — oberoende av äganderättsförhållandena — som är föremål för enhetligt planerade arbetsinsatser i syfte att vårda renarna och utvinna avkastning av dem. Vid en helt genomförd individuell ren- skötsel består driftsenheten av de renar som varje enskild företagare innehar. Med nu- varande inhemska renskötselmetoder växlar driftsenheterna normalt med årstiderna; un- der barmarkstid är vanligen storgruppens eller lappbyns alla renar en driftsenhet, vil- ken vintertid brukar delas upp på flera, var och en bestående av de renar som tillhör medlemmarna av en sita. Vidare gäller att

vid vissa arbetsmoment — märkning, kastre- ring, skiljning och slakt — varje företaga- res renar bildar en driftsenhet.

Rörande rendriftsenheternas optimala storlek m.m. anfördes i Renutredningens betänkande (s. 61) bl. a. följande:

Uppgifter från södra Norge och från Sovjet- unionen, där frågan om driftsenhetens ratio- nella omfång uppmärksammats, tyder på att den rationella enheten är cirka 3 000 djur. För hjordens bevakning i nödig omfattning fordras 6—8 man året om. Dessa uppgifter bekräftas av de svenska förhållandena, sådana dessa i det praktiska livet gestaltat sig. En hjord om 3000 djur är också tillräckligt stor för att balansen i dess inre sammansättning icke all- varligt skall rubbas av oförutsedd avgång.

Den svenska renskötseln skulle från denna synpunkt kunna uppdelas i ett 80-tal hjordar, för vilkas skötsel skulle fordras 480—640 man. Uppdelningen torde för närvarande vintertid vara ett 200-tal och sommartid ett 60-tal hjor- dar, vilka skötes av omkring 1000 man. De svenska renhjordarna är emellertid inga homo- gena driftsenheter, eftersom renarna i de olika hjordarna icke tillhör en och samma ägare el— ler står under tillsyn av en och samma före— tagare. Då renmassan i Sverige är fördelad på ej mindre än cirka 850 företagare, kan lämp— liga driftsenheter ej åstadkommas utan sam- verkan mellan flera företagare.

Till vad Renutredningen sålunda uttalat kan vi i huvudsak ansluta oss. Vi vill dock understryka, att det icke är möjligt att ge något för hela renskötselområdet eller för längre tid gällande svar på frågan om drifts— enhetens lämpligaste storlek. Härför är för- hållandena alltför växlande mellan fjäll- och skogsregioner och mella-n olika delar av 're- gi'onerna. och vidare är den optimala storle— ken på längre sikt starkt beroende av den tekniska och organisatoriska utvecklingen inom renskötseln. Man torde därför i dags— läget få nöja sig med en allmän strävan mot större enheter än som nu i regel förekommer, samtidigt som man med uppmärksamhet måste följa den framtida utvecklingen inom näringen.

Den nuvarande ägandestrukturen inom rennäringen har undersökts på grundval av 1965 års renlängder; se bilaga 1 till detta betänkande. Av undersökningen framgår att antalet renskötande hushåll sagda år utgjor-

de närmare 700. Dessa ägde enligt renläng- derna tillsammans ca 150 000 renar. Medel- antalet egna renar för hela landet (exkl. koncessionsområdena) utgjorde 221 per hus- håll. Det sammanlagda antalet omhänder- Iravda renar uppgick enligt 1965 års ren- längder till 188 000. Medelantalet vårdade renar utgjorde 262 per hushåll (exkl. kon- cessionsområdena).

Av stor betydelse för en bedömning av rennäringens lönsamhet är antalet renar per årsarbetare (egna renar och skötesrenar). Detta antal kan enligt bilaga 1 uppskattas till 283 för år 1966 (exkl. koncessionsområ- dena). Stora skiljaktigheter föreligger mel- lan olika regioner; sålunda var det uppskat- tade medelantalet renar per årsarbetare en- dast 218 i norra delen av Norrbottens fjäll- region mot 481 i Västerbottens fjällregion och 315 i skogsregionen. — Observeras bör att de nu nämnda siffrorna utgör medeltal för större områden; mellan de olika lapp- byarna är skillnaderna givetvis ännu mer betydande.

Antalet renskötselföretag inom olika stor- leksgrupper, ordnade efter renantal (egna renar+skötesrenar) per hushåll, framgår av följande sammanställning, likaledes grun- dad på 1965 års renlängder:

bild av den nuvarande ägandestrukturen. Även efter en sådan höjning kan man dock enligt vår mening draga vissa bestämda slut- satser av siffermaterialet. Dels att antalet företagare för närvarande är icke oväsentligt högre än det antal årsarbetare som erford- ras i renskötseln vid en rationell driftsenhets- indelning. Dels att en betydande del av de nuvarande renskötselföretagen är utpräglade småföretag (mindre än 200 renar). Dels slutligen att bildandet av rationella drifts- enheter i regel förutsätter att ett flertal en- skilda renskötselföretag av varierande stor- lek blir sammanförda under gemensam led- ning.

Vid bedömandet av frågan om lämplig organisationsform för rennäringen måste hänsyn tagas till de speciella förutsättningar — naturliga, driftsekonomiska och rättsliga — under vilka näringsidkarna arbetar. Till de naturliga förutsättningarna hör givetvis betestillgången under olika delar av året, men även t. ex. förekomsten av sådana hin- der mot en okontrollerad spridning av renar- na att dessas övervakning och sammanhåll- ning underlättas. De driftsekonomiska förut- sättningarna för rennäringen har under detta århundrade undergått mycket stora föränd- ringar, beroende främst på att arbetsinsatsen,

Renantal

Region —200 201—400 401—600 601—800 801— Summa BD fjäll, norra delen 144 67 15 8 1 235 BD fjäll, södra delen 65 39 14 6 8 132 AC fjäll 30 28 7 3 8 76 Z 60 25 10 6 2 103 Skogsregionen (exkl. konces-

sionsområdena) 53 38 13 11 8 123 Koncessionsområdena 1 3 1 2 2 8 26 Samtliga regioner 365 198 61 36 35 695 Samtliga regioner utom

koncessionsområdena 352 197 59 34 27 669

De i det föregående uppgivna renantalen är tämligen osäkra, eftersom renlängdernas siffror över reninnehav erfarenhetsmässigt brukar vara alltför låga. En viss höjning av renantalen — uppskattningsvis i genomsnitt ca 30 % — torde därför vara motiverad för att komma fram till en mer realistisk

i samband med en allmän övergång till pen- ningshushållning och därmed förknippade krav på delaktighet i välståndsutvecklingen, måste åsättas ett helt annat värde än tidiga- re. Betydande förändringar i rennäringens driftsekonomi har emellertid även föranletts av nya bosättningsvanor samt av nya kom-

munikationsmedel såsom bilar, snöskotrar och —. på sista tiden — flyg. Till de rättsliga förutsättningarna för den svenska rennäring- en hör i första hand att den samerna för- behållna renbetesrätten är att anse som sam- fälld för särskilda grupper av samer — f. n. de renskötande samerna inom de olika lapp- byarna — och att således den enskilde före- tagaren inte äger rätt till någon viss del av renskötselområdet (se nedan 5. 85). Beak- tas bör också att renarna genomgående ägs av de enskilda företagarna och inte av deras sammanslutningar; någon bolags- eller föreningsrenskötsel i den meningen att re- narna tillhör juridiska personer (bortsett från dödsbon) förekommer sålunda icke i vårt land.

Vad nu sagts om förutsättningarna för den i Sverige bedrivna renskötseln synes ge vid handen att rennäringens driftsenheter och därmed också näringsutövarnas lokala organisationer bör utformas med nära an- knytning till de nuvarande lappbyarna. Des- sas betesområden är i allmänhet tillräckliga för att uthålligt ge föda åt det antal renar som erfordras för en eller flera driftsenheter av den storlek som enligt ovan kan anses lämplig. Lappbyindelningen har också i många fall gjorts i anslutning till sådana naturliga gränser (älvar, fjällkedjor) som underlättar bevakningen av renarna; och där naturliga strövningshinder saknas, har flerstädes renstängsel uppförts för att hindra sammanblandning av renar från angränsan- de lappbyar. De under senare tid tillkomna bosättningscentra för den ren-skötande be- folkningen har lokaliserats med beaktande bl.a. av lappbyindelningen. Detsamma gäl— ler i viss utsträckning beträffande framdra- gandet av nya vägar inom renskötselområ- det. Slutligen är renbetesrätten för närvaran- de förenad med lappbytillhörigheten, vilket innebär att förhållandet mellan markägare och renskötselberättigade och mellan de sist- nämnda inbördes kan bibehållas i huvudsak oförändrat, om lappbyindelningen lägges till grund vid utformningen av de nya företagar- organisationer som må finnas påkallade av driftsekonomiska eller andra orsaker.

Även om lappbyindelningen sålunda bör

vara grundläggande vid bedömningen av den framtida organisationsformen, följer därav inte att lappbyn i sin nuvarande form utgör en lokal renskötselorganisation, vilken — utan fortlöpande övervakning och ingripan- den från myndigheternas sida — fungerar tillfredsställande också i sådana fall då enig- het mellan intressenterna ej föreligger. Den nuvarande regleringen av lappbyarnas inter- na problem bygger på det i RBL förutsatta individuella ansvaret för renhjordarna. Det är med hänsyn härtill i praktiken knappast möjligt att inom en lappby — utan bildande av renskötar- eller renägarförening eller lik- nande — få till stånd ett sådant på längre sikt planerat gemensamt utnyttjande av byns betesresurser som torde vara förutsättningen för renarnas sammanförande till lämpliga driftsenheter. Till svårigheterna i detta hän- seende bidrar utan tvivel att regler nästan helt saknas rörande fördelningen mellan renägarna av kostnaderna för en gemensam rendrift. Bland företagarna råder därför stor osäkerhet om på vad sätt deras ekonomi skulle påverkas, om de genomförde den ökning av driftsenheternas storlek som i och för sig allmänt torde anses önskvärd och nödvändig. Inte minst föreligger i' denna fråga vissa motsättningar mellan större och mindre renägare, vilket ofta gör det omöjligt att utan stöd av lag få till stånd en frivillig reglering av utgiftsfördelni-ngen. — Det nu sagda torde förklara, varför den i 1962 års proposition uttalade förhoppningen om ökad samverkan mellan de renskötande lappby- medlemmarna inom ramen för gällande lag- stiftning ej i större omfattning gått i upp- fyllelse.

Innan vi ingår på frågan, hur den lokala renskötselorganisationen bör vara utformad, skall först i korthet anges målsättningen för en eventuell lagstiftning om en dylik orga- nisation. Såsom torde framgå av det förut sagda, framstår det som ytterst angeläget att rennäringen effektiviseras, och det är vår uppfattning att härför krävs en planerad samverkan mellan alla företagare inom de särskilda gemensamma betesområdena, dvs. de nuvarande lappbyarna. I praktiken torde detta innebära att driftsenheternai regel bör

utgöras av de nuvarande lappbyarnas eller storgruppernas samlade renmassor. Emel- lertid bör denna omläggning av renskötsel- metoder och driftsenhetsindelning icke göras till föremål för lagstiftning och ej heller för administrativ tvångsreglering; såsom i utred- ningsdirektiven uttalats, bör samerna själva i all den utsträckning som är möjlig bestäm- ma rörande renskötselns rationella organisa- tion. Av lagstiftningen måste däremot krävas att den utgör ett tjänligt intrument för nä- ringsidkarna, när de skall genomföra den önskade rationaliseringen. Då den i RBL valda metoden att låta myndighetsavgöran- den ersätta företagarnas egna beslut i bety- delsefulla frågor — särskilt sådana där mot- stridiga meningar kan förväntas — inte vidare bör komma till användning, måste avgörandet av sådana frågor kunna ske genom majoritetsbeslut. Innebörden härav synes vara att organisationen från de enskil- da renägarna — och från myndigheterna — i viss utsträckning övertar ansvaret för den inom dess verksamhetsområde bedrivna ren- skötseln.

5.3. Förslag till ny organisationsform

Ett fullt effektivt samarbete mellan renägar- na inom ett betesområde torde kunna åstad- kommas endast genom deras sammanslutan- de i en enda organisation som omhänderhar de viktigaste frågorna rörande renskötseln och de för denna erforderliga gemensamma driftsanläggningarna. På en dylik organisa- tion bör ställas kravet att den utgör en funk- tionsduglig driftsenhet, som kan ombesörja verksamheten på ett företagsekonomiskt framsynt och rationellt sätt och är i stånd att lösa uppkommande spörsmål även i de enskilda renägarnas bortovaro. Emellertid bör renägarna själva besluta om utformning- en av riktlinjerna för den gemensamma drif- ten och ekonomin. Vid ett bibehållande av den privata äganderätten till renarna synes nämnda syften bäst tillgodoses genom en organisationsform av den typ som regleras i lagen den 1 juni 1951 om ekonomiska före- ningar (EkFL), närmast då en motsvarighet till det egentliga jordbrukets producentkoo- perativa föreningar.

Sammanslutningar med sådant ändamål utgör inte någon nyhet för rennäringens del; renägar- och renskötarföreningar. vilka möj- liggör en längre gående samverkan mellan företagarna än som utmärker lappbyarna, existerar redan inom vissa delar av rensköt— selområdet. Erfarenheten har emellertid visat att denna föreningsrörelse inte av sig själv kommer att vinna utbredning inom hela området. I avsaknad av laglig reglering är föreningarna för närvarande helt beroen- de av frivillig anslutning såväl vid bildandet som för sitt fortsatta bestånd. De kan där— för — såsom även bekräftas av erfarenheten — under rådande förhållanden väntas funge- ra endast där speciella förutsättningar finns för ett friktionsfritt samarbete. Eftersom en effektiv samverkan mellan rennäringsidkar- na uppenbarligen är ännu mer angelägen, när dylika förutsättningar saknas, torde det vara nödvändigt att genom lagstiftning un- derlätta samarbetssträvandena.

Såsom ovan under 5.2 uttalats bör ren— näringens driftsenheter och de lokala ren- skötselorganisationerna utformas med nära anknytning till de nuvarande lappbyarna. Med hänsyn härtill och för att bevara den historiska kontinuiteten anser vi — i likhet med Renutredningen — att lappbyarna i princip bör bibehållas men att deras struktur i erforderlig mån bör ändras genom att de utrustas med vidgade befogenheter i gemen- samma frågor såväl gentemot myndigheterna som i förhållande till de egna medlemmarna och till tredje man.

I namnfrågan anser vi emellertid skäl föreligga att frångå den nuvarande, av Ren- utredningen bibehållna beteckningen »lapp— by». Denna benämning är nära förbunden med de hittillsvarande renbeteslagarna och med lappväsendet. Det kan därför föreligga risk för att skillnaden mellan den gamla och den nya organisationsformen inte framträder tillräckligt tydligt, om den hittillsvarande benämningen användes i fråga om den nya lokalorganisationen. Vi anser det också i och för sig önskvärt att redan av namnet fram- går den huvuduppgift — att svara för ren- skötseln inom ett visst område — som avses skola tillkomma organisationen. På grund

härav har vi, efter övervägande av olika alternativ, stannat för att föreslå benäm- ningen renby på renskötselns tilltänkta fram- tida lokalorgan.

Av det tidigare sagda följer att den rätts— liga regleringen av renbyarnas verksamhet enligt vår mening i huvudsak bör ske enligt de principer som ligger till grund för EkFL. Tydligt är emellertid att de speciella för- hållanden som gäller för rennäringens be- drivande i vårt land nödvändiggör särbe- stämmelser i vissa frågor, varför nämnda lag inte utan modifikationer kan tillämpas på renbyarna. Antalet frågor som kräver en särskild reglering är i själva verket så stort att det befunnits lämpligast att göra ren- byarna till föremål för en i huvudsak full- ständig särlagstiftvning, vilken dock utgår från de i EkFl tillämpade grundprinciperna. Att denna lagskrivningsmetod valts beror delvis på att den praktiska tillämpningen av de associationsrättsliga reglerna för renbyar— na måste bli väsentligt underlättad, om reg- lerna finns samlade i en lag och inte medde- las i form av tillägg till och undantag från bestämmelserna för ekonomiska föreningar.

Vissa viktigare frågor, där särskilda från bestämmelserna i EkFL avvikande regler ansetts motiverade i fråga om renbyarna, behandlas nedan under 5.4. Övriga väsent- liga avvikelser från EkFL framgår av spe- cialmotiveringen i betänkandets kap. 1 1.

De associationsrättsliga reglerna om ren- byar kan givetvis i och för sig meddelas i form av en fristående lag (jfr Renutredning- ens förslag till lag om lappbys förvaltning). Emellertid har en stor del av dessa regler ett så nära samband med övriga rennäringsfrå- gor att det ansetts mest ändamålsenligt att låta de associationsrättsliga bestämmelserna inflyta som ett särskilt kapitel (nr 2, med rubriken »Om renbyar») i förslaget till lag om rennäringen. Över huvud taget måste det enligt vår mening vara bättre, inte minst från överskådlighetssynpunkt, ju fler frågor av särskild betydelse för rennäringen och den renskötande befolkningen som blir be- handlade i ett sammanhang i stället för att uppdelas på skilda författningar.

5.4. Vissa allmänna frågor rörande renbyarna

5.4.1. Uppgifter och befogenheter

Renbyns ändamål skall i första hand vara att genom samverkan mellan alla innehavare av renar inom byns verksamhetsområde få till stånd ett rationellt utnyttjande av betes— marker och tillgänglig arbetskraft med ett minimum av skadegörelse för tredje man. För detta ändamål skall byn bl. a. handha skötseln av medlemmarnas renar, planera, bygga och underhålla för renskötseln nödiga gemensamma anläggningar, betala och mel- lan renägarna fördela utgifterna för ren- skötseln och för de gemensamma anlägg- ningarna, uppbära de intrångsersättningar och arrendeavgifter m.m. som utgår i an- ledning av att renbetesmark användes för annat ändamål än renskötsel samt ombesörja reglering av de skador som vållas av med— lemmarnas renskötsel. För att sammanfatta vad sålunda avses vara renbyns huvudupp- gifter uttalas i 2 kap. 2 5 första stycket i för- slaget till rennäringslag att byn skall tillvara- taga medlemmarnas ekonomiska intressen genom att i enlighet med nämnda lag hand- ha renskötseln inom byns betesområde, an- skaffa och underhålla därför erforderliga driftsanläggningar samt reglera av renarna orsakade skador (angående renbys betes- område, se åzens andra stycke och special— motiveringen därtill).

En omstridd fråga är om gemenskapen i renskötseln bör omfatta även slakt av de en- skilda renägarnas djur och .raluförande av deras renprodukter. Uppenbart är att stora fördelar står att vinna genom samgående även i dessa led av rennäringen; hopsam- lingen av renarna för slakt, utnyttjandet av slaktanordningarna samt framför allt plane- ringen av slaktuttaget och kontrollen av ren- hjordens storlek och sammansättning under- lättas och effektiviseras i hög grad där— igenom. Vidare intar säljarsidan en väsent- ligt starkare ställning i förhållande till köpar- na, när den uppträder med ett samlat utbud än när marknadsföringen sker splittrat. Emellertid torde det inte vara tillrådligt att i dessa frågor införa någon tvångsrätt, ej

ens i form av möjlighet till majoritetsbeslut, utan det bör överlämnas till varje enskild renägare att själv besluta på vad sätt han vill förfoga över sin egendom. Att märka är att det här inte, såsom när det gäller utnyttjan- det av betesrätten. rör sig om en för alla renbyns medlemmar samfälld nyttighet utan att fråga är om renarna, vilka utgör med- lemmarnas privata egendom. — För att klar- göra att renbyns i lagen givna befogenheter med avseende å renskötseln inte sträcker sig till slakt- och försäljningsleden har i 2" kap. 2 5 tredje stycket av förslaget till rennärings— lag upptagits ett stadgande om att renby endast efter särskilt uppdrag får ombesörja slakt av medlems renar och försäljning av därvid utvunna produkter. Av den föreslag- na ordalydelsen torde framgå att denna be- gränsning av byns behörighet endast gäller medlemmarnas renar; uppenbarligen måste byn äga rätt att slakta och försälja sådana renar som—tillfallit byn själv, t. ex. därför att rena-rna inte blivit märk-ta inom vederbörlig tid (se 5 kap. 13 å i lagförslaget).

I fråga om kastrering av medlemmarnas renar kan med visst fog göras gällande att åtgärden innebär en sådan ändring av det enskilda djurets egenskaper att det bör an- komma på ägaren att själv besluta om in- greppet. Emellertid har urvalet av byns avelstjurar så stor betydelse för avelsarbetets bedrivande att frågan i första hand bör ses som en renbyns gemensamma angelägenhet. Vi har därför inte ansett oss böra undantaga avgörandet i fråga om kastrering av renarna från de befogenheter som renbyn skall ha i förhållande till sina medlemmar.

Även uppgiften att ombesörja märkning av renarna bör enligt vår mening i princip ankomma på renbyn. Märkning skall, såväl enligt gällande lag om renmärken som enligt de av oss i 5 kap. av förslaget till rennärings- lag upptagna bestämmelserna, ske obligato- riskt inom viss tid. Det finns därför inte något utrymme för ett särskilt beslut huru- vida märkning skall ske eller ej. Vidare bör beaktas att märkningen, som utgör ett av de grundläggande momenten i renskötseln, i hög grad effektiviseras, om den får utföras i ett sammanhang beträffande alla renar som

uppehåller sig inom ett visst område. Någon väsentligt ökad risk för avsiktlig eller oav- siktlig felmärkning genom att märkningen utföres av annan än ägaren torde inte upp- komma; möjlighet till kontroll av märknings- resultatet föreligger nämligen under hela den tid som de nymärkta kalvarna fortfarande följer sina mödrar. — Trots att således mycket talar för att märkningen alltid bör ske i renbyns regi, kan man inte gärna bort- se från att renägarna traditionellt brukar märka sina renar själva och att ett borttagan- de av möjligheten härtill sannolikt av många skulle uppfattas som en opåkallad inbland- ning i d-eras enskilda angelägenheter. Ti- den torde därför inte vara mogen för att låta märkningen uteslutande bli en angelä— genhet för renbyn. I stället bör föreskrivas dels att renbyn skall'ha möjlighet» att helt överlämna märkningen till renarnas ägare, dels ock att en renägare som "önskar det skall vara berättigad att'själv märka sina renar även i de fall då renbyn i princip har hand om märkningen. Bestämmelser av nu angiven innebörd har upptagits i 2 -kap.'2 5 fjärde stycket förslaget till rennäringslag. — Kostnaderna för den märkning som renägar- na själva utför bör de själva få vidkännas; avsikten är således inte att en renägares bi- drag till renbyns årskostnader skall'reduce- ras på grund av att han helt eller delvis ut- fört märkningen av de egna renarna.

För en rationellt ordnad renskötsel är det betydelsefullt att avelsarbetet sker på lämp- ligt sätt. Det bör därför ingå bland renbyns arbetsuppgifter att tillse att erforderligt antal rentjurar med goda avelsegenskaper står till förfogande. Huruvida detta skall ordnas genom att byn håller tjurarna eller genom att medlemmarna eller vissa av dem åtar sig att svara för tjurhållningen, bör ankomma på byn att själv besluta.

Förutom att ombesörja renskötseln inom byns betesområde bör renbyn ha som allmän uppgift att i andra hänseenden främja med- lemmarnas intressen. Bl.a. bör renbyarna övertaga lappbyarnas nuvarande funktion att i förhållande till statliga och kommunala myndigheter företräda den inom det egent- liga renskötselområdet bosatta samiska be-

folkningsgruppen. Någon annan begränsning av renbyarnas befogenhet härvidlag synes icke vara erforderlig än att de icke bör ägna sig åt annan ekonomisk verksamhet än så- dan som direkt sammanhänger med ren- skötseln. Att en begränsning i sistnämnda avseende bör föreskrivas sammanhänger med det ansvar för byns skulder som, på sätt framgår av lagförslagets bestämmelser om tillskottsskyldighet m.m., avses skola åvila byns renskötande medlemmar. Renbyn som sådan bör därför inte få engagera sig exem- pelvis i ett företag för konservtillverkning, och ej heller bör utnyttjandet av medlem— marnas jakt- och fiskerättigheter ske i byns regi.

I enlighet med vad nu sagts stadgas i förs- ta stycket av 2 kap. 2 % förslaget till ren- näringslag att renbyn — förutom att handha renskötseln — bör främja medlemmarnas övriga gemensamma intressen men att detta skall ske på annat sätt än genom ekonomisk verksamhet. -

Med den sålunda tilltänkta omfattningen av renbyns uppgifter synes den. nuvarande lappbyn inte få någon funktion att fylla.. Lappbyarna bör därför upphöra, när ren- byar tillkommit enligt den nya ordningen. Därvid bör de föreskrifter rörande lappbyns verksamhet som nu förekommer i byord- ningen överflyttas till renbyns stadgar, till den del de fortfarande anses böra gälla. En annan följd av lappbyns upphörande. är att dess tillgångar, såsom .bykassan och anord- ningar för renskötselns underlättande, bör övergå till motsvarande renby. Då denna skall övertaga lappbyns uppgifter, bör den också inträda i lappbyns rättigheter och svara för dess eventuella förpliktelser.

Även ordningsmannainstitutionen bör ett— ligt vår mening avskaffas samtidigt som ren- byar bildas. Det synes nämligen. vara föga förenligt med nuvarande uppfattning om fri näringsutövning att bibehålla den övervak- ningsplikt i fråga om efterlevnaden av gäl— lande lagar och författningar samt iakttagan- det av god ordning inom lappbyn som för närvarande åvilar ordningsmännen. Såvitt gäller ordningsmannens uppgifter med av- seende å renvården, kan erinras om att dessa

avses skola omhänderhavas av renbyns sty- relse ochav den renförman som skall kunna tillsättas för att förestå renskötseln inom byns verksamhetsområde. — Vad angår ord— ningsmännens nuvarande befattning med renmärkningen hänvisas till specialmotive- ringen till 5 kap. förslaget till rennäringslag.

Renbyns befogenheter gentemot medlem- marna och tredje man bestäms i första hand av att renbyarna avses skola utgöra själv- ständiga juridiska personer, jämställda med de sammanslutningar som är underkastade bestämmelserna i EkFL. För att kunna full— göra sin tilltänkta huvuduppgift, att ombe- sörja skötseln av medlemmarnas renar, bör en renby emellertid äga särskilda befogen- heter med avseende å användningen av ren- betesmarkerna. Redan .. förarbetena till den första renbeteslagen (se 11883 års förslag, s. 73 och 87 0 visar att. inom de jämlikt denna lag bildade _lappbyområdena renbe- tesrätten ansågs vara .samfälld för lapp- byarnas renskötande samer och att såle- des den enskilderenägaren inte skulle ha rätt till någon viss del. Denna princip, som torde ha upprätthållits även i senare lag- stiftning, har vi ansett vara så viktig att den bör komma till uttryck i själva lagen. Samti- digt synes det nu framlagda förslagets hu- vudsakliga innebörd] med avseende på ren— skötselns organisation ?. att utnyttjandet av betesmarkernaskall ske kollektivt för att därigenom befrämja ett effektivt samarbete och ett optimalt utnyttjande av byns betes- resurser — böra avspeglas i en föreskrift om att beslutanderätten i fraga om nyttjan- det av betesmarkerna skall utövas av_ ren- byns organ, dvs. bystämman, styrelsen och den som ledare av renskötselarbetet utsedde renförmannen. 2 kap. 3. 5 första stycket i förslaget till rennäringslag har utformats i enlighet med det nu anförda. : .

Till undvikande av missförstånd vill vi framhålla att det. _i lagrummet intagna stad- gandet. om att renbyns medlemmar äger ge- mensamt nyttja byns betesområde inte avses skola innebära hinder för renbyn att besluta om en uppdelning av betesmarkerna mellan de olika renskötande medlemmarna eller grupper av dem. _En sådan indelning kan nu

verkställas av länsstyrelsen med stöd av reg- ler i de för lappbyarna gällande byordningar- na. Denna befogenhet bör finnas kvar men flyttas över på renbyn, som då själv kan av- göra i vad mån en uppdelning är lämplig eller ej. Genom renbyns beslut skall för läng- re eller kortare tid kunna genomföras en fördelning av markerna exempelvis mellan skilda storgrupper. och vidare blir det möj- ligt för renbyn att avskilja viss del av betes- området till någon eller några av de ren- skötande medlemmarna, som därigenom får möjlighet att inom ett eget område driva en i förhållande till övriga medlemmar separat renskötsel. För dessa och liknande fall avses en särskild fördelning av renskötselkostna- derna kunna ske med stöd av stadgandet i 2 kap. 8 5 andra stycket av lagförslaget (se nedan under 5.4.4).

En praktiskt mycket betydelsefull konsek— vens av renbyns beslutanderätt i fråga om betesmarkernas användning är att byn där- igenom får möjlighet att föreskriva erforder- lig begränsning av medlemmarnas reninne- hav. Enligt gällande lagstiftning regleras denna fråga delvis i själva lagen, delvis ge- nom myndighetsbeslut. Den enskilde samens reninnehav maximeras sålunda i 1 & 3 mom. RBL. samtidigt som länsstyrelsen enligt la- gens 11 % 1 mom. har att i byordningen fast- ställa det antal renar som sammanlagt får föras på bete å visst betesområde. Vidare lämnas i 39 & RBL detaljerade regler, enligt vilka länsstyrelsen har att vidtaga åtgärder för renantalets minskning, om detta befin— nes vara så stort att svårigheter uppkommer för renskötselns ändamålsenliga drivande. Slutligen har, i syfte bl. a. att motverka en olämplig ökning av renstammen, i 14 och 15 %% RBL meddelats särskilda restriktioner med avseende å förekomsten av skötesrenar, dvs. renar som av ägaren sättes i vård hos renskötande same.

Frågan på 'vad sätt renantalet inom de särskilda byområdena skall förhindras över- stiga vad som på längre sikt är lämpligt och förenligt med en rationell renskötsel, har visat sig vara svårlöst. Flera faktorer kan samverka till att renantalet under gynnsam— ma betesår tenderar att snabbt stiga: en ren-

hjord tillväxer under ett dylikt år mycket starkt, om endast normalt slaktuttag före- kommer; ett stort slaktuttag under ett gott år leder till större inkomstskatt än om slak- ten delvis uppskjutes till ett sämre år; inne- havet av en stor renhjord torde ännu för många samer framstå som något eftersträ- vansvärt även bortsett från ekonomiska syn- punkter; renägarnas i princip lika rätt att utnyttja byns betesmarker medför en benä- genhet hos den enskilde att om möjligt öka sin renhjord, eftersom han ändå riskerar att de övriga skall använda eventuellt ledigt betesutrymme för ökning av sina hjordar: den numera tillämpade renskötseln i stor- grupper i förening med stegrade lönekostna- der har försvagat kontrollen över renhjor— darna och bidragit till en ganska allmän tendens att till renlängderna uppge alltför låga renantal. Dessa och andra liknande omständigheter har lett till att på många håll renantalet för närvarande vida över- stiger det enligt byordningen tillåtna, och detta trots att det övervägande antalet ren- ägare torde vara ense om nödvändigheten av att hålla renstammen på en jämn och efter betestillgången under normalår avpas- sad nivå.

Olägenheterna av ett för högt renantal drabbar givetvis i första hand vederbörande renägare själva: den därav föranledda över- betningen vållar ökad dödlighet och kondi- tionsnedsättning hos renarna samt försvårar sammanhållningen av hjordarna, varigenom kostnaderna för skadeersättningar, bevak— ning, skiljningar och transporter stiger. Icke sällan innebär enbart den ökade dödligheten under ett dåligt betesår att hela den från ett gott år överbalanserade nettotillväxten för- svinner utan att ha lämnat något utbyte i form av ökat slaktuttag. — Emellertid ska- das även andra än renägarna, om renantalet blir alltför stort inom ett visst betesområde. Skadegörelsen på odlad mark och skog ökas sålunda, när knapphet råder på renarnas normala föda. Vidare uppkommer svårig— heter för renskötseln inom grannbyama där- igenom att antalet strövrenar stiger, vilket medför ökat arbete med skiljningar och i svårare fall kan föranleda betesbrist även i

dessa byar. Slutligen bör inte bortses från att även allmänna intressen står på spel: den rationalisering av renskötseln som avses sko- la genomföras med bidrag av statsmedel blir mindre verkningsfull, om inte renstammens storlek kan hållas under noggrann kontroll, och vidare måste man räkna med att en ohämmad tillväxt av renbeståndet på en viss trakt förr eller senare framtvingar en sane- ring av näringen med dryga kostnader för det allmänna.

De ovan antydda riskerna för tredje man och för det allmänna gör att det framstår som olämpligt att helt överlämna frågan om renantalets maximering till renägarnas eget avgörande. Sålunda föreligger behov av ett opartiskt fastställande av det sammanlagda renantalet inom varje renby, varigenom an- talet begränsas till vad som är lämpligt med hänsyn till betesresurser och övriga före- liggande omständigheter; denna fråga be- handlas i 2 kap. 1 & fjärde stycket av för- slaget till rennäringslag och i specialmotive- ringen till detta lagrum. Vidare bör, som en sistahandsgaranti mot överbeläggning av ren- betesmarkerna, en av offentlig myndighet tillsatt syssloman ges befogenhet att sanera renskötseln i en vanvårdad by genom att bl. a. genomföra erforderlig utslaktning av renar; härom handlar 4 kap. 7 & i samma förslag. Emellertid är tillgripandet av en dylik tvångsslakt förenat med så stora olä- genheter för de därav berörda renägarna att huvuddelen av arbetet med att hålla renstammen vid en lämplig storlek bör ut- föras av rennäringsidkarna själva och ske i form av en kontinuerligt fortgående själv— sanering inom renbyarna. De befogenheter som vi bedömt vara erforderliga för att byarna skall kunna utöva denna verksam- het har upptagits i 2 kap. 3 5 andra styc- ket av lagförslaget.

Enligt detta lagrum bemyndigas renbyn att föreskriva de begränsningar av medlem- marnas reninnehav som bedömes vara er- forderliga för att förhindra att det för byn fastställda renantalet överskrides eller för att eljest främja medlemmarnas renskötsel. Med hänsyn till frågans synnerliga vikt för de enskilda medlemmarna har beslutanderätten

i dessa frågor ansetts böra utövas endast av bystämman och icke få överlämnas till un- derordnat organ. Vilken typ av begränsning- ar som bör väljas har överlämnats till byarna att själva avgöra, beroende på att förhållan- dena är så växlande mellan olika trakter att valet av åtgärder måste avgöras från fall till fall. Som exempel på möjliga restriktioner har i lagförslaget upptagits endast begräns- ning av antalet renskötande medlemmar i byn och fastställande av visst antal renar som medlem högst får äga. Bland ytterligare möjligheter må här nämnas föreskrivande av viss ålders- och könsfördelning i medlem- marnas renhjordar i syfte att nedbringa betesåtgången; genom exempelvis begräns- ning av det tillåtna antalet vuxna handjur stimuleras en övergång till ökad kalvslakt, varigenom behovet av vinterbete reduceras.

Den föreslagna befogenheten för bystäm- man att på olika sätt begränsa medlemmar- nas reninnehav är avsedd att helt ersätta de i 1 & 3 mom. RBL stadgade restriktionerna med avseende å den enskilde medlemmens reninnehav. Enligt vår mening bör det vara renägarnas egen sak att bestämma på vad sätt de skall sig emellan fördela det antal renar som finnes fastställt som gräns för de- ras sammanlagda reninnehav. Utomstående — markägare, grannbyarnas renägare och det allmänna — har intresse endast av att det sammanlagda antalet inte blir för stort, ej av uppdelningen mellan företagarna. Från allmän synpunkt må också framhållas att verkningarna av nuvarande system inte all— tid är gynnsamma. Även om tillåtet samman- lagt renantal i en lappby ej är fullt utnyttjat, kan för närvarande en i och för sig önsk- värd ökning av renantalet hindras genom den i RBL förekommande maximeringen av den enskildes reninnehav, och detta trots att ökningen skulle vara till fördel för alla ren- ägare i byn genom att skötselkostnadema fördelades på ett större antal djur. Om rest- riktionerna flyttas bort från själva-lagen och i stället blir beroende av bystämmans beslut, bör en smidigare anpassning efter de i varje särskilt fall rådande förhållandena. kunna ske, till fördel bl. a. för näringens rationali- sering.

Den principiellt sett viktigaste nyheten i det angivna lagrummet är måhända förslaget om att bystämman skall äga begränsa antalet renskötande medlemmar i renbyn. Det skall icke förnekas att detta förslag är ägnat att inge vissa betänkligheter, då det i praktiken kan få en starkt konkurrensbegränsande ef- fekt och försvåra nyetablering inom ren- näringen. Emellertid måste i detta samman- ha'ng beaktas att rennäringen ej är en fri näring utan att redan på grund av det till förmån för samerna gällande s.k. rensköt- selprivilegiet den fria etableringsrätten är satt ur spel. Vidare kan man inte bortse från de särskilda förhållanden, under vilka rennäringen i vårt land bedrives. Hänsynen till andra, med rennäringen konkurrerande intressen har framtvingat en noggrann be- gränsning av det antal renar som får hål- las inom varje byområde. Samtidigt har samernas berättigade krav på delaktighet i den allmänna levnadsstandardshöjningen medfört att antalet renar, som en närings- idkare med heltidssysselsättning inom ren— näringen behöver inneha för att få 'en skä- lig "inkomst, stigit och tenderar att ytterli- gare stiga. Då det inte skäligen kan begäras att redan etablerade näringsidkare skall minska sitt reninnehav under vad som er- fordras för en sådan skälig inkomst, kan situationen i många renbyar bli den att ut- rymme över huv-ud taget saknas för nytill- kommande företagare. I dessa fall torde det vara fördelaktigt att genom en begränsning av antalet renskötande medlemmar skapa förutsättningar för en tryggare näringsutöv- ning för dem som redan är verksamma inom byn. Beträffande möjligheterna att genom omskolning och andra omställningsfrämjan- de åtgärder åstadkomma en minskning av nuvarande arbetskraftsöverskott inom vissa lappbyar hänvisas till betänkandets kap. 6, avsnittet 6.2.6. — Givetvis måste vid utöv- ningen av den ifrågavarande befogenheten noga tillses att missbruk inte sker genom att möjligheten att begränsa företagarnas antal utnyttjas i onödan eller på ett olämpligt sätt. Det bör sålunda inte få förekomma att för- bud stadgas mot överlåtelse av renar till utomstående, utan det måste stå en renägare

fritt att i samband med försäljning av sin hjord till annan än renskötande medlem låta köparen — därest han är medlem i ren— byn eller jämlikt 2 kap. 6 5 i lagförslaget beviljas medlemskap — övertaga säljarens plats som renskötande medlem. Tillbörlig hänsyn bör också tagas till pensionärers och ungdomars intresse av att ha egna renar, åtminstone så till vida att det sörjes för att dylika renar blir mottagna som skötesrenar (se nedan).

När det gäller tillämpningen av renbyns befogenhet att maximera de renskötande medlemmarnas renantal, uppkommer frågan huruvida det tillåtna antalet alltid skall sättas lika för alla medlemmar eller om hänsyn får tagas till rådande olikheter i innehavet. Från formellt-juridiska synpunkter borde väl sva- ret här bli att ingen åtskillnad skall göras mellan medlemmarna; rätten att utnyttja betesmarkerna är gemensam för dem alla (jfr ovan 5. 85) och ingen av dem har bättre rätt än de andra. varför en begränsning av utnyttjandet i form av renantalets maxime— ring borde drabba alla lika. Emellertid torde man inte kunna bortse från att i praktiken en betydande olikhet i reninnehavet alltid har förekommit och att det i många fall ock- så tillämpats en sämjedelning av betesmar- kerna. som varit grundad på de olika famil- jernas reninnehav. Härtill kommer, från näringsekonomisk synpunkt, att det inga- lunda är något allmänt intresse att hålla renantalet per näringsidkare lågt utan att det i stället torde vara nödvändigt, om ren— näringen ”skall ktmiia' erbjuda nöjaktigt för- sörjningsunderlag, att i viss omfattning kon— centrera reninnehavet. Med hänsyn'till vad nu anförts bör hinder inte föreligga för ren"— byarna att i betydande utsträckning beakta rådande skiljaktigheter i reninnehavet, t. ex. på sådant sätt att den som innehar 'en större renhjord tillåtes att t.v. eller för "viss tid disponera en däremot svarande högre" andel av byns sammanlagda renantal." Enligt vår mening kan man dock inte stanna vid "att bara lämna byarna frihet att om de så öns— kar tillåta vissa medlemmar att inneha-större renantal än det genomsnittliga. Ett visst lag— stadgat skydd för de redan etablerade—"före-

tagen torde nämligen erfordras, för att inte deras ställning skall framstå som alltför osäker och beroende av de framtida majo- ritetsförhållandena på bystämman. Vi för- ordar därför ett särskilt stadgande (2 kap. 3 5 andra stycket andra punkten i lagför— slaget) av innebörd att den fortsatta driften av renskötselföretag inom byn ej får omöj- liggöras eller väsentligt försvåras till följd av sådan begränsning av reninnehavet eller av antalet renskötande medlemmar som by- stämman skall kunna besluta om. Häri- genom avses skola klargöras att regleringen av medlemsantalet och/eller reninnehavet inte får ske på sådant sätt att de som redan driver rennäring i en viss by hindras från att-fortsätta driften i huvudsakligen samma omfattning som tidigare.

Uppenbarligen kan man i de ovan behand- lade frågorna inte bortse från risken för majoritetsmissbruk. Möjlighet bör föreligga att överklaga stämmans beslut hos opartisk myndighet. Regler härom återfinnes i 8 kap. 10 & av lagförslaget; se nedan under 5.4.6.

Såsom tidigare nämnts innehåller RBL i 14 och 15 åå särskilda bestämmelser röran- de rätten att inneha skötesrenar, dvs. renar som av ägaren sättes i vård hos renskötan- de same. En same, som tillhör lappby, får äga skötesrenar till samma antal som om han själv varit renskötande, men utan läns- styrelsens samtycke får renarna ej hållas i annan lappby än den skötesrenägaren själv tillhör. En renskötselberättigad same som ej tillhör lappby men som har sitt hemvist inom lappmarkerna eller i Jämtlands län eller Idre socken av Kopparbergs län får äga ett begränsat antal skötesrenar, normalt 20 per hushåll (exklusive års- och fjolårs- kalvar). Slutligen får den som har sitt hem- vist inom Norrbottens läns lappmarker och där äger eller brukar jordbruksfastighet äga skötesrenar (i regel högst 20 per hushåll, exklusive års- och fjolårskalvar), även om han ej är same. — Innehav av skötesrenar i annat fall eller till större antal än lagen medger straffas enligt 59 ä 1 mom. i) RBL med dagsböter.

Gällande begränsningar i rätten att äga skötesrenar har tillkommit i syfte huvud-

sakligen att skydda de renskötande samer— na från att bli alltför starkt beroende av den bofasta befolkningen (se prop. 1917: 169 sid. 40 ff). De renskötande har därvid ansetts inte kunna i tillräcklig grad hävda sina intressen mot de utomståendes önske- mål utan stöd i särskilda lagbestämmelser.

Enligt vår mening bör frågan om regle- ring av rätten att äga resp. mottaga skötes- renar ses på principiellt samma sätt som det ovan behandlade Spörsmålet om be- gränsning av de renskötande medlemmar- nas eget reninnehav. Huruvida skötesrenar skall få förekomma i en viss renby eller ej berör endast-byns egna medlemmar; det bör vara deras sak att bestämma om det för byn fastställda sammanlagda renantalet delvis skall tagas i anspråk avrenar som tillhör andra än näringsutövarna. De utom- ståendes intresse är begränsat till att det sammanlagda renantalet i byn inte över- skrides. På grund härav 'bör några restrik- tioner för innehav'av. skötesrenar "inte före- komma i lagen och'ej heller kunna påbju- das av myndighet.; i stället bör irenbyni princip få frihet att själv 'bestämma'i fråga om förekomsten av skötesrenar. Ett'» stad- gande av denna—innebörd har .upptågits i 2 kap. 3 5 tredje stycket av förslaget till rennäringslag. "

Förslaget att renbyn lämnas frihet att av- göra, om skötesrenar skall få hållas på byns betesmarker, innebär bl. a. att skötesren- ägarens egenskap av renskötselberättigad liksom hans hemvist kommer att sakna” be— tydelse för hans möjlighet att få sina renar omhändertagna. Principiellt ”sett anser vi detta vara riktigt; det är inte ägandet av renar utan rätten att hålla renar (egna el- ler andras) på bete på annan tillhörig mark som utgör huvudinnehållet i renskötseln-ät; ten. Emellertid bör man måhända inte bort; se från de farhågor för renskötarnas bris-' tande möjlighet att hävda sig i förhållande till utomstående som utgör huvudmotivet för RBL:s restriktiva inställning till före- komsten av skötesrenar. Även om den icke renskötande befolkningens intresse för att äga skötesrenar torde vara väsentligt mind- re nu än tidigare, kan det sannolikt före-

komma fall då en rennäringsutövare, som helst vill slippa besväret med skötesrenar, anser sig ha svårt att motsätta sig önske- mål från exempelvis en granne om att den- ne skall få skötesrenar mottagna. För att motverka risken för påtryckningar i detta hänseende kan det lämpligen överlämnas till renbyn att inte bara avgöra, huruvida och i vilken omfattning skötesrenar skall mottagas i byn, utan också svara för re- narnas vård. I lagförslaget stadgas därför att skötesrenar, om sådana får hållas på byns betesområde, skall vårdas av styrel- sen eller den styrelsen utsett. Härigenom blir det renbyn som får taga ställning till villkoren för skötesrenars mottagande i var- je särskilt fall och träffa avtal därom med skötesrenägarna. Det torde då inte behöva befaras att skötesrenar i allmänhet kom- mer att mottagas i andra fall eller på andra villkor, t. ex. i fråga om sköteslegans stor- lek, än som ställer sig fördelaktiga för byn.

Från de sålunda förordade reglerna an- gående skötesrenar synes undantag böra gö- ras i fråga om renar som tillhör en ren- skötande bymedlems1 eget husfolk, dvs. personer som normalt ingår i hans hus- håll. Det är synnerligen vanligt att sådana hushållsmedlemmar — hustru eller make. barn, annan nära släkting eller anställd ren- skötare — innehar egna renar vilka sköts tillsammans med familjeöverhuvudets (»hus- bondens») renar. Anledning saknas att änd- ra på detta förhållande, och särskilt tillstånd av renbyn bör därför inte krävas för hus- hållsmedlemmarnas reninnehav. Å andra si- dan bör den renskötande medlemmens rät- tigheter och skyldigheter i förhållande till renbyn vara desamma även om en del av hushållets renar tillhör annan än husbonden. Rösträtt som utövas i förhållande till ren- innehavet (se nedan under 5.4.3) bör så- lunda beräknas på grundval av hushållets sammanlagda renantal, och vidare bör den eventuella begränsning av renantalet som kan ha fastställts av bystämman gälla alla hushållsmedlemmama gemensamt. För att förenkla uttagandet av renägarnas bidrag till renbyns kostnader (se nedan under 5.4.4) kan lämpligen husbonden göras ansvarig i

förhållande till byn för hushållets hela ren- innehav. — De nu anförda synpunkterna har föranlett oss att i anslutning till lag— förslagets bestämmelser om skötesrenar (2 kap. 3 & tredje stycket) införa ett stadgande av innebörd att renar som tillhör renskö- tande bymedlems husfolk inte skall anses som skötesrenar utan att de i stället vid lagens tillämpning skall räknas till medlem- mens egna renar.

5.4.2. Medlemskap

En viktig punkt, där de för renbyarna gäl- lande reglerna måste avvika från bestäm- melserna i EkFL, är frågan om medlem- skap. För att det med en renby avsedda syftet skall uppnås bör ingen av de före- tagare som driver renskötsel inom byns verksamhetsområde kunna ställa sig utan- för byn och därigenom hindra ett gemen- samt utnyttjande av betesresursema och en rättvis fördelning av skötselkostnadema. Denna ståndpunkt. vilken överensstämmer med gällande reglering av lappbytillhörig- heten (se 1 5 2 mom. första stycket samt 7 och 8 åå RBL), är en konsekvens av att renbetesrätten inte är individuell utan sam- fälld för alla som driver renskötsel inom ett visst område (jfr ovan sid. 85). Till stöd för densamma kan också åberopas vägan- de driftsekonomiska skäl; endast genom en för hela renbyns verksamhetsområde ge— mensam planering och arbetsledning är det möjligt att hålla nere arbetskostnaderna och utnyttja betesresursema på ett rationellt sätt. Beaktas bör också att med den egentliga renskötselrätten, dvs. rätten att låta renar beta på annans mark, är förenade vissa andra befogenheter, såsom rätt att jaga och fiska samt rätt till skogsfångst m. m. Utan en klar avgränsning av kretsen av de be- rättigade torde det vara ogörligt att kon- trollera utnyttjandet av dessa birättigheter, vilkas värde för rättsägarna i så fall skulle bli väsentligt förminskat.

I 1 kap. 1 5 andra stycket av förslaget

' Angående innebörden av begreppet »renskötan— de medlem» i en renby, se nedan under 5.4.2.

till rennäringslag har av nu anförda skäl uppställts krav på medlemskap i renby så- som förutsättning för utövandet av ren- skötselrätten och de därmed förenade bi- rättigheterna. Beträffande undantag från denna princip hänvisas till kap. 10 i betän- kandet. avsnitt 10.1.3 a).

De i 2 kap. 5 5? första stycket intagna bestämmelserna om vilka personer som skall vara medlemmar av en ren-by utgår från den ovan angivna grundsatsen om automa- tiskt medlemskap. En renby föreslås sålun— da, i likhet med en lappby, skola omfatta alla samer med närmare anknytning till ren- skötseln inom renbyns verksamhetsområde. De aktiva rennäringsidkarna och deras fa- miljer avses omedelbart på grund av lagens stadganden vara medlemmar av den by där de bedriver sin renskötsel. Med hänsyn till renbyns uppgift att även i andra avseenden än renskötseln främja de inom byområdet bosatta renskötselberättigades intressen bör också byns f.d. aktiva renskötare tillhöra byn, såvida de inte skaffat sig annat huvud— sakligt förvärvsarbete. Härigenom erhålles även en lämplig avgränsning av den per- sonkrets som skall äga befogenhet att ut- nyttja de med renskötselrätten förenade bi- rättigheterna. Också de f. cl. aktivas familje- medlemmar bör tillerkännas dessa birättig- heter och därför vara medlemmar i byn. — De nu föreslagna bestämmelserna om automatiskt medlemskap överensstämmer i sak nära med motsvarande regler i 8 & RBL. Bortsett från vissa jämkningar, hu- vudsakligen föranledda av att kvinnorna en- ligt Iagförslagets 1 kap. 2 & avses bli lik- ställda med männen i fråga om rätten att idka rennäring (se betänkandets kap. 3), fö- reslås endast den ändringen i förhållande till nuvarande regler om tillhörighet till lappby att motsvarighet saknas till undan- tagsbestämmelsen i 8 & b/RBL om tjänare från främmande lappby, som slutat sin an- ställning. Sådan tjänare anses f. n. icke till- höra den lappby där han tidigare biträtt i renskötseln och detta även om han ej skaf- fat sig annat stadigvarande yrke. Denna un- dantagsbestämlmelse har tillkommit för att förhindra ett kringgående av stadgandet i

9 & RBL om skyldighet att söka inflytt- ningstillstånd för drivande av renskötsel inom främmande lappbyområde (se prop. 1928: 43, sid. 91 f). Med hänsyn till den befogenhet som enligt 2 kap. 3 5 i vårt lagförslag skall tillkomma renby att bl. a. begränsa antalet renskötande medlemmar i byn synes det dock ej vara nödvändigt att i den nya lagen upptaga någon specialregel för sådana renskötare som tagit anställning utanför sin egen by.

Vid sidan om automatiskt medlemskap bör, liksom nu är fallet, finnas medlemskap på grund av särskilt beslut.

Enligt gällande lag (9 % RBL) ankommer det på länsstyrelsen att avgöra, om en ren- ägare skall tillåtas att med sina renar flytta från en lappby till en annan. Detsamma gäller. om en renskötselberättigad same vill flytta till en lappby för att driva renskötsel med där befintliga renar. Undantag gäller i fråga om den som tagit tjänst som. biträde i renskötseln inom främmande lappby; han är berättigad att utan särskilt tillstånd åter- flytta med sina renar till den lappby han förut tillhört. — I ett visst fall kan en ren- skötande same mot sin vilja hänvisas från den lappby han tillhör till en annan by. Detta gäller enligt 39 & RBL, om det be- finnes nödvändigt för att nedbringa renan- talet inom hans gamla by. Anmärkas må dock att ifrågavarande förvisningsbefogen- het inte torde ha tillämpats under RBL:s giltighetstid.

Enl-igt vår mening bör det ej komma i fråga att i en ny rennäringslag upptaga nå- gon motsvarighet till stadgandet om tvångs- hänvisning i 39 & RBL. Däremot måste den nya lagen innehålla bestämmelser för det fall att en renskötselberättigad, vare sig han tidigare är medlem av renby eller ej, vill vinna inträde i en renby som han ej till- hör redan enligt reglerna om automatiskt medlemskap. Därmed sammanhängande spörsmål behandlas i förslagets 2 kap. 6 5.

Vad först angår frågan huruvida antagan— de av ny medlem i renby bör ankomma på offentlig myndighet eller på byn själv, an- ser vi anledning saknas att frångå den ord— ning som härvidlag gäller beträffande pri-

vaträttsliga juridiska personer i allmänhet. Det bör därför i första hand bero på med- lemmarna själva, om de vill släppa in utom- stående i byn och därigenom ge dem möj- lighet att utnyttja de med renskötselrätten förenade befogenheterna. Med hänsyn till frågans stora betydelse för de tidigare med- lemmarna synes avgörandet böra reserve- ras för bystämman och inte få överlämnas till styrelsen eller annat stämman under- ordnat organ.

Att i lagen närmare ange under vilka förutsättningar bystämman skall kunna bi- falla en ansökan om inträde i byn torde inte vara erforderligt, utan medlemmarna bör i huvudsak ha frihet att handla som de anser vara lämpligt. I två hänseenden föreslås dock begränsningar av stämmans befogenhet att bevilja medlemskap: sökan- den skall vara renskötselberättigad och han skall ha för avsikt att, om ansökningen be- viljas, driva renskötsel inom byns betes- område."? ' '

Kravet? på att sökanden tillhör kretsen av renskötselberättigade är en naturlig följd av att endast dessa äger utnyttja de rättig- heter som följer med medlemskap i en ren- by; att bevilja medlemskap åt personer som även efter invalet skulle sakna sådana be- fögenhet'er synes vara meningslöst och bör ej få förekomma. Är sökanden inte rensköt- selberättigad'enligt 1 kap-. 2 5 första eller andra stycket av lagförslagenfbör därför hans ansökan om medlemskap prövas av bystämman: först efter .detvatt en eventuell dispen'sän'sökanA-jämlikt'tredje stycket i sam- ma å behandlats av länsstyrelsen. — Mer tveksamtär—det måhända, om ej medlem- skap bör kunna förvärvas även-av rensköt- selberättigade som inte avser att bli ren— skötande medlemmar. Med visst fog kan det exempelvis sägas att en same, som på ålderdomen vill återvända till sin födelse- trakt efter att ha varit verksam inom annat yrke än rennäringen bör kunna ha möjlig- het att utan att ägna sig åt renskötsel för- värva de med renskötselrätten förenade bi- rättigheterna, såsom jakt- och fiskerätt. Häremot bör emellertid vägas olägenheter- na'av att 'vidga kretsen av personer med

befogenhet att utnyttja dessa birättigheter; ju fler som får del i dem, desto svårare blir det att utnyttja dem på ett rationellt sätt och desto mindre blir de värda för sitt egentliga ändamål, som är att utgöra ett stöd för rennäringen. Med hänsyn härtill och då det torde bli möjligt att på ett betydligt enklare sätt tillgodose alla berättigade öns- kemål om jakt- och fiskerätt för utom- stående renskötselberättigade genom upp- låtelser enligt förslagets 3 kap. 12 &, anser vi övervägande skäl tala för att medlemsskap i renby — såsom för närvarande gäller i fråga om lappby — skall kunna beviljas endast åt sökande som avser att- driva ren- skötsel inom byns betesområde.

Någon motsvarighet till gällande undan- tagsbestämmelse i fråga om den som haft tjänst i främmande lappby och vill åter- vända till sin gamla by har inte ansetts er- forderlig. Det torde kunna förutsättas att bystämman i dylika fall tar vederbörlig hän- syn till sökandens tidigare anknytning till byn.

Även make och hemmavarande barn till den som särskilt beviljats medlemskap bör komma i åtnjutande av de med renskötsel- rätten förenade birättigheterna, och de bör därför tillhöra byn. Föreskrift härom har upptagits i lagförslagets 2 kap. 5 & un- der d/.

Enligt lagförslaget vinnes medlemskap i renby — vare sig fråga är om automatiskt medlemskap enligt 5 & eller om medlem- skap på grund av särskilt beslut enligt 6" 5 — vanligen genom aktivt deltagande i byns renskötsel. Den söm redan tillhör en annan renby torde'därför i regel mista sitt med- lemskap i denna,.nän han övergår till den nya'byn. För att" klargöra att medlemskap i mer än-en' renby samtidigt inte skall få förekomma har dock ansetts" lämpligt att i sista stycket av 5 5 'införa eri bestämmelse om att den som enligt åfens' första stycke är medlem i en renby anses ha utträtt ur annan renby som han förut tillhört. '

Beträffande rätten att föra'tala-n mot by- stämmans avgörande av medlemskapsfråga hänvisas till avsnittet 5.4.6 nedan.

Av en renbys medlemmar intar de'som

driver egen renn-äringsrörelse, dvs. äger re- nar och samtidigt själva eller genom sitt husfolk deltar i byns renskötsel, en sär- ställning, beroende bl.a. på att byns eko- nomi avses skola vara uteslutande grundad på rennäringen. Det har därför ansetts önsk- värt att för denna medlemskategori ha en särskild benämning. I anslutning till uttryc- ket »renskötande lapp» i 1 & 1 mom. tred- je stycket RBL föreslås för dem beteck- ni igen »renskötande medlem» (se 2 kap. 5 58" andra stycket i förslaget till rennäringslag.)

Om en renskötande bymedlem avlider, bör hans dödsbo ha möjlighet att under viss övergångstid fortsätta rörelsen så att den kan övertagas av renskötselberättigad döds- bodelägare eller också avvecklas på för- xdelaktigaste sätt. I 2 kap. 5 5 tredje stycket av lagförslaget har upptagits bestämmelser om en treårig övergångstid, räknad från dödsfallet eller — om underårig renskötsel- berättigad dödsbodelägare finnes — från det samtliga sådana dödsbodelägare blivit myndiga. Bestämmelserna överensstämmer i :sak med reglerna i 1 5 3 mom. andra styc— iket RBL.

5.4.3. Rösträtt

Några bestämmelser som reglerar rösträt- ten vid sammanträde med lappby finns inte "upptagna i RBL, men den av länsstyrelsen utfärdade byordningen skall innehålla före- skrifter angående bl.a. »sättet för över- läggning och beslut i ämnen, som röra lapp- byn gemensamt» (11 ä 1 mom. h/RBL). Enligt gällande byordningar skall omröst- ning ske efter huvudtal, varvid i vissa frå- gor endast husbönderna, dsv. renskötande 'familjeöverhuvuden, äger rösträtt.

Det av Renutredningen framlagda försla- get till lag om lappbys förvaltning (22 5) upptar som huvudregel att rösträtt på by- :stämma tillkommer allenast medlem, vilken själv eller genom sitt husfolk driver ren- .skötsel, s.k. renskötande medlem. Härvid skulle röstberättigad äga en röst för varje påbörjat 200-tal renar, vilka enligt gällan- de renlängd äges eller vårdas av honom. I vissa frågor — angående ändring av stad-

garna, beviljande av ansvarsfrihet för sty- relsens ledamöter samt utseende av revisor eller nomadskolfullmäktig eller ersättare för dem — avsågs dock varje myndig medlem skola äga en röst. Vare sig rösträtten ut- övas efter reninnehav eller efter huvudtal, skulle ingen få för egen eller annans del utöva rösträtt för sammanlagt mer än en tiondel av det på stämman företrädda rös- tetalet. — Enligt lagförslaget skulle de nu återgivna rösträttsreglerna gälla endast om ej annorlunda fanns bestämt i lappbyns stadgar.

Till motivering av förslaget anförde Ren— utredningen i sitt betänkande (s. 90):

Bestämmelserna om rösträtt på bystämma utgår från att huvuddelen av lappbyns verk- samhet avser renskötseln och att byns utgifter helt finansieras av renägarna (inkl. innehavarna av skötesrenar). Det har därför ansetts riktigt att i flertalet frågor bestämmanderätten i lapp- byn följer reninnehavet, dock med viss begräns- ning för att undvika alltför stor dominans från de största renägarnas sida. I vissa uppräknade frågor, som icke alls eller endast delvis är av ekonomisk natur, har det dock ansetts lämpligt att föreskriva röstning efter huvudtalet.

Då lagens rösträttsbestämmelser icke avses vara tvingande, kan lappby — med länsstyrel- sens godkännande — utvidga eller inskränka området för röstning efter huvudtal ellerpå annat sätt frångå de legala reglerna. Enligt utredningens mening bör dock viss försiktighet iakttagas på detta område till förhindrande av möjlighet till maktmissbruk.

Vid remissbehandlingen lämnade flertalet remissinstanser förslaget till rösträttsregler utan erinran. Av Övre Norrbygdens vat- tendomstol ifrågasattes dock, om ej åt and— ra ekonomiska intressen än renskötseln bor- de beredas medinflytande genom föreskrift i stadgarna om rösträtt i de delar av verk- samheten som gällde dem.

Enligt EkFL (56 %) äger varje medlem en röst på föreningsstämma, om ej annor- lunda finnes bestämt i stadgarna.

Som exempel på sammanslutningar, där rösträtten helt eller delvis utövas efter an- delstal eller liknande i stället för huvudtal, må nämnas flottningsförening (55 % FlL), vattenregleringsföretag och torrläggnings- samfällighet (3 kap. 22 å och 7 kap. 64 & VL), fiskevårdsområde (9, 10 och 12 åå

lagen den 5 maj 1960 om fiskevårdsområ- den), bysamfällighet och häradsallmänning (4, 6 och 7 55 lagen den 13 juni 1921 om förvaltning av bysamfälligheter och därmed jämförliga samfällda ägor och rättigheter resp. 32 & lagen den 18 april 1952 om häradsallmännin—gar) samt gemensamhetsan- läggning (29 å lagen den 16 december 1966 om vissa gemensamhetsanläggningar).

De skäl som Renutredningen åberopat till stöd för att röstningen på lappbyarnas stämmor i regel skall ske efter reninneha- vet torde vara tillämpliga även i fråga om de av oss föreslagna renbyarna. Deras hu- vudsakliga arbetsuppgifter blir att handha renskötseln inom byns betesområde samt att gentemot utomstående svara för de för- pliktelser och bevaka de rättigheter som di- rekt sammanhänger med renskötseln. Samt- liga kostnader för byns verksamhet avses också skola bäras av de renskötande med- lemmarna i form av utdebitering i propor- tion till reninnehavet (se härom nedan un— der 5.4.4). Det synes därför vara en riktig tanke att de renskötande medlemmarna till- erkännes bestämmanderätten i flertalet av de frågor som skall behandlas på en ren- bys stämma. Givetvis gäller detta i första hz nd sådana frågor där stämmans beslut inverkar på storleken av det belopp som måste utdebiteras bland de renskötande medlemmarna eller på kostnadernas fördel- ning mellan dem. Emellertid kan många andra ärenden, t. ex. val av styrelse för byn eller ett förslag om begränsning av med- lemmarnas reninnehav, vara av sådan vikt för renskötseln i byn att det framstår som befogat att även deras avgörande förbe- hålles de renskötande medlemmarna. Över huvud taget torde det bli ganska få av de på en renbys stämma förekommande frå- gorna som varken rör renskötseln eller in— verkar på byns ekonomi. Som huvudregel avseende flertalet på stämman förekom- mande ärenden bör därför gälla, att röst— rätt tillkommer endast de renskötande med- lemmarna.

Ett stadgande av nu angiven innebörd

återfinnes i 2 kap. 22 5 av förslaget till lag om rennäringen.

Även om de renskötande medlemmarna bör tillförsäkras ett avgörande inflytande över renbyns verksamhet, bör dock de öv- riga medlemmarna inte ställas utan varje möjlighet att påverka dess handlande. I förs- ta hand synes de icke renskötande medlem- marna böra få göra sig gällande, när fråga är om kontrollen över byns skötsel, dvs. vid tillsättande av revisorer och vid behand- ling av frågor rörande ansvarsfrihet för sty- relsens ledamöter. I likhet med Renutred- ningen föreslår vi därför att i dessa frågor rösträtt skall tillkomma renbyns samtliga myndiga medlemmar. — Ärenden, som an- går ändring av ren-bys stadgar, synes vara av sådan vikt för alla medlemskategorier att det är motiverat att för dessa ärenden införa särskilda omröstningsregler, avsedda att garantera att ingen medlemsgrupps in- tressen lämnas obeaktade. På sätt närmare utvecklas i specialmotiveringen till 2 kap. 7 5 i lagförslaget, bör i fråga om stadge- ändring omröstning ske såväl efter huvud- tal som efter reninnehav. I de allmänna röstningsreglerna i förslaget 2 kap. 22 & har därför stadgeändring medtagits bland frågor, i vilka rösträtt skall tillkomma ren- bys samtliga myndiga medlemmar.

Enligt Renutredningens förslag skulle de legala rösträttsreglerna kunna frångås ge- nom att avvikande föreskrifter intogs i en lappbys stadgar. Därvid förutsattes att så- dana avvikande rösträttsbestämmelser skulle ha godkänts av länsstyrelsen i samband med dess granskning och fastställelse av lappbyns stadgar. En motsvarande befogenhet för myndighet att pröva det sakliga innehållet i renbyns stadgar anser vi dock inte böra införas (se specialmotiveringen för lagför— slagets 2 kap. 7 å). En konsekvens av detta ställningstagande är att de legala omröst- ningsreglerna enligt vår mening bör gälla undantagslöst och inte skall kunna sättas ur spel genom särbestämmelser i stadgarna; i avsaknad av en opartisk prövning av stad- garnas sakliga innehåll kan det nämligen befaras att en frihet för renbyn att själv bestämma röstningsreglerna skulle kunna

utnyttjas till att införa regler som otillbör- ligt gynnade någon medlemskategori eller medförde risk för majoritetsmissbruk etc. Bestämmelserna i 2 kap. 22 & förslaget till rennäringslag är därför avsedda att vara obligatoriska och skall inte kunna upphä- vas genom stadgeföreskrifter.

I de fall då avgörandet inte är förbe— hållet de renskötande medlemmarna bör rösträtten i princip vara fördelad på sam- ma sätt som i ekonomiska föreningar, dvs. varje medlem bör äga en röst. Renutred- ningens förslag innehåller dock en avvikel— se från denna princip därigenom att sådan personlig rösträtt avses skola tillkomma en- dast myndig medlem. Med hänsyn till att reglerna om medlemskap i renby, liksom i lappby, medför att ett betydande antal un- deråriga eljest skulle få rösträtt, vilket i realiteten innebure ett knappast motiverat merinflytande för barnfamiljerna, har vi an- slutit oss till Renutredningens förslag på denna punkt.

De skäl som föranlett att rösträtt i fler- talet frågor ansetts böra tillkomma endast de renskötande medlemmarna toute även leda till att rösträtten vid behandlingen av dessa frågor differentieras med hänsyn till det intresse som varje medlem har av ren- byns verksamhet och till storleken av hans bidrag till kostnaderna därför. På liknande sätt som i en flottningsförening rösträtt får utövas i förhållande till storleken av det för varje flottande uttaxerade flottningsför- laget (se 55 & FlL), synes i en renby inflytandet på stämman böra graderas efter vederbörandes skyldighet att bidraga till byns kostnader. Då bidragsskyldigheten be- stäms av antalet renar som enligt gällande renlängd innehas av de olika medlemmar- na, kan rösträtten lämpligen anknytas direkt till reninnehavet. För att förenkla röstnings— proceduren och garantera de mindre ren- ägarna ett önskvärt mått av inflytande bör dock en viss schablonering ske, förslagsvis genom föreskrift att röstberättigad skall äga en röst för varje påbörjat hundratal renar. 2 kap. 22 å i vårt lagförslag har utfor- mats i enlighet med det nu sagda. Att ren- antalet av oss satts till 100 i stället för av

Renutredningen föreslagna 200 beror på att vi ansett olämpligt att de allra minsta ren- ägarna (under 100 renar), vilkas renskötsel- företag i allmänhet är föga rationella, er- håller ett oproportionerligt stort inflytande. — Att märka är att vid röstning efter ren— innehav rösträtt avsetts skola tillkomma även omyndiga medlemmar; att deras rösträtt i regel måste utövas av förmyndare följer av stadgandet i 13 kap. l & föräldrabalken (jfr dock 9 kap. 5 & och 10 kap. 6 & samma balk).

Oavsett huruvida omröstning sker efter huvudtal eller efter reninnehav bör en allt- för stark maktkoncentration på en eller ett fåtal personer undvikas. I likhet med Ren- utredningen föreslår vi i detta syfte att ingen. vare sig för egen del eller som om- bud eller ställföreträdare för annan, skall få utöva rösträtt för mer än en del av det på stämman företrädda röstetalet. Denna andel synes böra sättas till en femtedel, på sätt gäller bl. a. enligt aktiebolagslagen (119 %) och lagen om gemensamhetsanlägg- ningar (29 5). Om en dylik regel införes, anser vi det ej vara erforderligt att — på sätt gäller i fråga om ekonomiska förening— ar — förbjuda ombud på renbys stämma att företräda mer än en medlem.

1 andra hänseenden än de här ovan be- rörda har rösträttsreglerna i lagförslagets 2 kap. 22 & utformats efter förebild av 56 & EkFL.

5.4.4. Ekonomiska förhållanden

Ett vägande motiv för att ombilda lapp- byarna till renbyar med väsentligt ökade be- fogenheter är att därigenom torde skapas bättre förutsättningar för en rättvis delning av kostnaderna för renskötseln inom ett för flera företagare gemensamt betesområde. Den reglering av hithörande frågor som skett i förslaget till rennäringslag innefattas i 2 kap. 8—14 ss vilkas innehåll nära ansluter till motsvarande bestämmelser (9— 11 åå) i den av Renutredningen föreslagna lagen om lappbys förvaltning. Sistnämnda bestämmelser lämnades i allt väsentligt utan erinran vid remissbe—handlingen av Renut- redningens betänkande.

Huvudregeln för utgiftsfördelninge-n har i vårt lagförslag upptagits i 2 kap. 8 5 första stycket och innebär att ren-byns utgifter skall bestridas av samtliga renskötande med- lemmar och mellan dem fördelas i förhål— lande till deras reninnehav. Därvid skall ren- innehavet beräknas enligt gällande renlängd, såvida inte renantalet visas ha väsentligt för— ändrats, sedan längden upprättades, eller ock längden vid renräkning befunnits vara felaktig (tredje stycket i samma 5).

Renutredningen anförde i specialmotive- ringen till motsvarande stadganden (9 & första och tredje styckena) i sitt lagförslag:

För att nedbringa arbetet med fördelning av;.kostnade-rna för lappbyns verksamhet och såvitt möjligt undvika tvister härom har an- setts läntpligt att som huvudregel fastställa den principen att kostnaderna skall fördelas i pro- portion 'till reninnehavet. Tack vare den ren- längd som årligen skall upprättas och som i princip äger vitsord (se 119 % RBL) blir en dylik regelvförhållandevis lätt att tillämpa. Den torde också vara ur rättvisesynpunkt godtagbar åt- minstone 'för de byar, vilkas samtliga renar större delen av året sammanhålles i en hjord. Den bristpå »millimeterrättvisa» som kan ligga i att hänsyn endast tages till antalet renar utan beaktande av att dessa till följd av varierande åldemsammansättning o.dyl. kan ha olika vär- de dch föranleda 'mer eller mindre arbete, synes icke böra föranleda att en mer arbets- krävande fördelningsmetod tillgripas.

I detta sammanhang må påpekas att en- ligt Renutredningens betänkande (s. 86 f) sådan renskötsel, som bedrives av en enda husbonde jämte husfolk och anställda utan sammanblandning med annan renägare, icke avsågs skola ingå i lappbyns verksamhet; först när två eller flera husbönder idkar gemensam renskötsel skulle enligt detta för- slag lappbyns styrelse bli ansvarig för att renskötseln var lämpligt organiserad och att kostnaderna för densamma blev rättvist för-

delade.

Gentemot vad Renutredningen sålunda uttalat vill vi framhålla att det enligt vår mening är nödvändigt att renbyns verksam— het och den därmed förknippade utgiftsre- dovisningen och kostnadsfördelningen om— fattar all renskötsel som inom byns verk- samhetsområde utövas av medlemmarna, även sådan som bedrives av en enda hus-

bonde jämte husfolk och anställda. I annat fall uppkommer lätt en blandning av en- skild och samfälld renskötsel — utan nå- gotdera systemets fördelar. Så snart en ren- ägare utnyttjar den för medlemmarna ge- mensamma betesrätten, bör han anses del- taga i den inom renbyns ram bedrivna ren- skötseln och måste därmed också vara un- derkastad den planering och arbetsledning som byns organ har att svara för. Endast härigenom synes det vara möjligt att ge renbyarnas verksamhet den stadga som krävs för en långsiktig organisering och ra- tionalisering av rennäringen. Bl.a. är det nödvändigt att, med bortseende från lätt- föränderliga ägandeförhållanden, kunna di- mensionera och utbygga de gemensamma driftanläggningarna för lämpliga och be- stående driftsenheter. Vidare underlättas i hög grad ett effektivt och skonsamt ut- nyttjande av betesresursema, särskilt under dåliga betesår, om markanvändningen är enhetligt planerad, så att konkurrens om de ;olika betestrakterna kan undvikas. Beak- tas bör också 'att extra bevaknings- och/ eller skiljningskostnader vållas övriga ren- ägarei byn, om en sammanblandning av deras renar med den särhållna hjorden skall kunna förhindras eller avhjälpas. Slutligen kan man inte bortse från risken för all- varliga motsättningar inom byn rörande alla de gränsfall dådet är tveksamt huruvida en viss företagares renskötsel bedrives för sig eller gemensamt med övriga medlem- mar. I full överensstämmelse med de nu anförda synpunkterna har i 2 kap. 2 23” av vårt lagförslag uttryckligen angivits att ren- skötseln inom byns betesområde skall hand- havas av renbyn. Därav följer också att kostnaderna för skötseln skall räknas till

byns utgifter. — Till förekommande av missförstånd vill vi understryka att vad nu sagts om nödvändigheten av att låta ren- byns verksamhet omfatta all renskötsel inom byns verksamhetsområde givetvis inte ute- sluter att medlemmarnas renar kan behöva delas upp på två eller flera hjordar, varvid det ofta — åtminstone under en övergångs- tid — kan befinnas lämpligt att en eller ett par familjers renar bildar en driftsenhet.

Till frågan om kostnadsfördelningen i dylika fall återkom-mer vi nedan i anslutning till andra stycket av förslagets 2 kap. 8 &.

Några närmare föreskrifter om vilka kost- nader en renby skall äga ådraga sig synes ej vara erforderliga, utan byns befogenhet i detta avseende får anses med nöjaktig tydlighet framgå av dess ändamål, vilket finnes angivet i 2 kap. 2 & förslaget till rennäringsalg (jfr ovan under 5.4.1).

I 2 kap. 8 5 andra stycket föreslås ett undantag från huvudregeln i första stycket av sam—ma & om att kostnaderna skall bäras av alla byns renskötande medlemmar efter reninnehav. Enligt undantagsregeln skall by- stämman kunna besluta — dock ej med retroaktiv verkan — att sådana utgifter för renskötseln som ej avser medlemmarnas samtliga renar skall bestridas endast av de renägare, vilkas djur föranlett utgifterna, med fördelning dem emellan efter antalet sådana renar.

Som skäl för motsvarande bestämmelse (9 5 andra stycket) i förslaget till lag om lappbys förvaltning åberopade Renutred— ningen följande.

I åtskilliga lappbyar är renarna icke samman— hållna i en gemensam hjord utan brukar i stål- let fördelas på skilda grupper. För dylika fall torde den — — — föreslagna huvudregeln kunna visa sig olämplig, enär den stundom kan leda till att renägarna får ett minskat in- tresse av att nedbringa utgifterna för den egna gruppens skötsel. Med hänsyn härtill har ut- redningen — — — föreslagit en subsidiär för- delningsregel, innebärande att renskötselkost- nader, som icke är gemensamma för samt- liga byns renar, skall kunna fördelas efter innehavet av sådana renar, för vilka utgifterna gjorts. Normalt bör även i detta fall fördel- ningen kunna ske på grundval av renlängden, men om någon renägare haft sina djur upp- delade på två eller flera grupper, bör jämk- ning kunna ske — — —. — Beslut om till- lämpning av den subsidiära fördelningsregeln bör fattas av lappbyn på bystämma. För att undvika att en majoritetsgrupp inom byn ut- nyttjar sin maktställning till att i efterhand, med kännedom om årets rörelseresultat, välja den fördelningsmetod som är fördelaktigast för den själv, har ansetts erforderligt med ut— trycklig föreskrift att beslut av denna att icke får meddelas med avseende å förfluten tid.

Den subsidiära fördelningsregeln är främst

avsedd för de fall då medlemmarnas renar är uppdelade på två eller flera storgrupper, som under hela året eller åtminstone under vissa årstider hålls avskilda från varandra. De kostnader för bevakning, utfodring, driftsanläggningar etc., som avser de olika storgrupperna, skall i så fall kunna redo- visas och fördelas för sig. Motsvarande bör gälla, om någon eller några av medlemmar- na fått särskilt område sig tilldelat för att bedriva en i förhållande till övriga med- lemmar separat renskötsel (jfr ovan s. 85 f). Gemensamma kostnader för renarnas sköt- sel ävensom utgifter av annat slag, exem- pelvis byns administrationskostnader eller bidrag till samernas riksorganisationer, av- ses däremot alltid bli fördelade enligt hu- vudregeln i första stycket. — Stundom kan en planerad åtgärd, t. ex. anläggande av ett gränsstängsel, visserligen bli till gagn för alla byns renskötande medlemmar, men i olika grad, så att en grupp renägare bedö- mes få större nytta av åtgärden än övriga. I ett sådant fall bör hinder inte föreligga för en skälig differentiering av kostnadsför- delningen, varigenom de medlemmar som har större gagn av åtgärden får lämna ett större bidrag till kostnaderna. Även beträf- fande ett dylikt undantag från huvudregeln skall dock gälla att beslutet ej får ha re- troaktiv verkan.

Även vid fördelningen mellan de berörda renägarna av ifrågavarande separata utgif- ter bör regeln i åms tredje stycke om till- lämpning av renlängden normalt kunna an- vändas, eftersom de olika grupperna vanli- gen ges sådan sammansättning att varje medlem får alla sina renar i en grupp. Skulle så ej vara fallet, får en uppskattning göras av antalet renar, som ingått i varje grupp för vilken särskilda fördelningsregler gäller. Enligt allmänna rättsgrundsatser bör bevisbördan härvid åvila den som påstår att en del av hans reninnehav bör undan- tagas från uttaxering som gäller hans grupp.

Enligt 2 kap. 9 5 i vårt lagförslag —— motsvarande 10 å i Renutredningens för- slag till lag om lappbys förvaltning — skall de renskötande medlemmarna vara pliktiga att efter anmodan av styrelsen tillskjuta

nödigt förlagskapital, avsett att täcka ren- byns utgifter för renskötseln och annat un- der tiden till dess de i förvaltningsberättel- sen slutligt fastställda och fördelade kost- naderna guldits. Samma finansieringsmetod tillämpas sedan länge av flottningsförening— arna (se 33 5 1 mom. FlL). — De belopp som uttaxeras av de olika medlemmarna bör givetvis så nära som möjligt överens- stämma med vad vederbörande medlem en- ligt slutredovisningen blir skyldig att er— lägga till föreningen. I äzen stadgas där- för att vid förlagets bestämmande hänsyn skall tagas ej blott till reninnehavet utan även till omfattningen av det arbete som medlemmen och hans husfolk beräknas kom- ma att utföra för byn under räkenskaps- året. Ersättning för sådant arbete skall näm- ligen, jämlikt 2 kap. 11 &, gottskrivas ho- nom i förvaltningsberättelsen.

Infordrande av det förlagskapital som be- hövs för att renbyn ständigt skall ha till- gång till likvida medel utgör enli-gtförslagets 2 kap. 10 5 ett åliggande för styrelsen. Ef- tersättes denna förpliktelse, inträder enligt samma % skadeståndsskyldighet för styrel- seledamöterna. För att ytterligare tillgodose eventuella borgenärers intresse av att för- lagsmedel infordras utan dröjsmål har vi därjämte — efter förebild i 25 5 lagen om gemensamhetsanläggningar — föreslagit be- fogenhet för länsstyrelsen att i uppenbara fall förordna syssloman att debitera och uttaga erforderligt förlag.

Givetvis behöver inte allt det förlagska- pital som beräknas åtgå för renbyns verk- samhet under ett helt åt uttaxeras i ett sammanhang, utan styrelsen bör kunna in- fordra medel vid olika tillfällen vartefter penningbehov väntas uppkomma. Då det är viktigt för medlemmarna att erhålla nö— digt rådrum för anskaffande av pengar, bör förlaget förfalla till betalning först viss tid efter det att medlemmarna fått kännedom om uttaxeringsbeslutet. Denna tid skall fin- nas angiven i stadgarna (se 7 % punkt 7). Uppenbarligen skall styrelsen vid be- stämmande av förlagets storlek taga hänsyn till de övriga inkomster som renbyn kan påräknas få, exempelvis köpeskillingar vid

försäljning av omärkta renar som tillfaller byn samt del i avgifter för jakt- och fiske- rättsupplåtelser.

Som följd av försummelse att erlägga in- fordrat förlag föreslås i 12 & retentionsrätt för byn i den försumliges renar (se nedan). Enligt 21 å andra stycket skall han vidare vara förlustig sin rösträtt intill dess förla- get inbetalats.

Något särskilt stadgande om skyldighet för renbyn att gälda ränta på tillskjutna förlagsmedel har ej ansetts erforderligt. I likhet med Renutredningen (betänkandet. sid. 88) anser vi det ankomma på byn själv att bestämma huruvida ränta skall utgå eller ej, varvid avgörandet bör kunna träffas antingen vid stadgarnas antagande eller i samband med ställningstagande till den i förvaltningsberättelsen verkställda slutliga kostnadsfördelningen.

Den slutliga fördelningen av renbyns ut- gifter under ett visst räkenskapsår skall. som tidigare nämnts, ske i den förvaltnings- berättelse som styrelsen har att framlägga på första ordinarie bystämman under näst- följande räkenskapsår. Föreskrift härom har upptagits i 2 kap. 11 5 första stycket av lag— förslaget, varav även framgår att renskö- tande medlem i förvaltningsberättelsen skall gottskrivas tillskjutet förlag och värdet av det arbete som han själv och hans husfolk utfört för byns räkning. Det ankommer se- dan på stämman att — med eller utan änd- ringar och tillägg — fastställa den i för- valtningsberättelsen verkställda utgiftsför- delningen. — Uppgift om den tid efter stämman då de renskötande medlemmarnas tillgodohavanden eller skulder enligt den beslutade utgiftsfördelningen förfaller till betalning, skall enligt förslaget (7 & punkt 8) intagas i renbyns stadgar.

I likhet med motsvarande regler (11 % första stycket) i Renutredningens förslag till lag om lappbys förvaltning bygger vårt för- slag i fråga om utgifternas redovisning och fördelning på att renbyns inkomster och utgifter under ett visst räkenskapsår i prin- cip skall balansera varandra, innebärande att den vinst eller förlust, som under året uppkommer i renskötseln, inte stannar hos

byn utan överföres till de enskilda ren— ägarna. Såsom Renutredningen framhållit (betänkandet, sid. 88), synes en dylik mål- sättning för verksamheten utgöra förutsätt- ningen för att kunna i någon väsentlig mån förenkla det kontrollsystem som finnes stad- gat i fråga om ekonomiska föreningar m. fl. affärs-drivande juridiska personer. — Att vissa undantag från den angivna principen bör kunna förekomma i form av upptagan— de av lån och avsättning till fonder i syfte att utjämna rörelseresultaten under olika år m.m. skall närmare utvecklas nedan un- der 5.4.5.

I ]1 35 andra stycket behandlas den i praktiken mycket betydelsefulla frågan om fastställande av värdet på det arbete som de renskötande medlemmarna presterar för renbyns räkning, främst givetvis i rensköt— seln. Enligt förslaget avses värdet på detta arbete skola i förväg bestämmas av by- stämman med giltighet intill dess stämman annorlunda beslutar. Det fastställda värdet skall, såvitt gäller tid efter beslutets med- delande, läggas till grund såväl för styrel- sens bedömning av behovet av förlagsme— del (2 kap. 9 &) som för den slutliga ut- giftsfördelningen (11 5 första stycket). — Fastställande av det ifrågavarande värdet skall kunna ske både vid ordinarie och vid extra stämma.

Rörande de bestämmelser med väsentli- gen samma innehåll som återfinns i 11 å andra stycket av förslaget till lag om lapp- bys förvaltning yttrades i Renutredningens betänkande följande.

Vid fastställande — _ — av värdet å ren— ägarnas och deras husfolks dagsverken är det av vikt att beloppet står i god överensstämmelse med rådande löner för anställd arbetskraft; sättes värdet för lågt, missgynnas sådana ren- ägare som deltar i arbetet i större omfattning än som motsvaras av deras renantal, i motsatt fall blir nu nämnda medlemmar otillbörligt gynnade på andras bekostnad. — Att märka är att det här avsedda dagsverkesvärdet avser arbetsin- sats av renägarna och deras husfolk; lönerna för andra i renskötseln anställda bestäms av styrelsen i samband med anställningen. — I vad mån medlemmarna skall vara skyldiga att deltaga i gemensamma arbeten, bör framgå

av byordningen. Om det för någon lappby skulle anses erforderligt att genom generella

bestämmelser reglera även frågan om med- lemmarnas rätt att erhålla sådant arbete, sy- nes det böra ske i stadgarna.

I anslutning till vad Renutredningen så- lunda anfört om skyldigheten resp. rätten att deltaga i renskötselarbetet och i renbyns verksamhet i övrigt må framhållas att en- ligt vårt förslag frågan om rätt för medlem eller annan att erhålla anställning hos byn avses skola överlämnas till byns eget avgö- rande. I den mån särskilda föreskrifter i det- ta hänseende ej lämnats i stadgarna eller beslutats av bystämman, skall det åligga sty- relsen — eventuellt renförmannen. under styrelsens överinseende — att bedöma vil- ken arbetskraft som behöver anställas för att klara byns arbetsuppgifter (se 2 kap. 16 och 17 åå i lagförslaget). Vad nu sagts av- ses skola gälla även i fråga om byns egna medlemmar. Styrelsen får således inte på eget ansvar anställa andra eller fler med- lemmar i renskötseln än som oundgängligen erfordras för arbetets behöriga gång; i den mån en företrädesrätt till sådant arbete el— ler t.o.m. en garanti därom anses böra tillerkännas exempelvis de renskötande med- lemmarna, måste ansvaret härför tagas av bystämman, eventuellt genom föreskrift i stadgarna. — Skyldighet för medlem att ut- föra arbete för renbyns räkning torde inte kunna införas i annan ordning än genom stadgeföreskrift. I övrigt får det bero på frivillig överenskommelse mellan byn och medlemmen om han skall anställas eller ej; att styrelsen och renförmannen därvid är bundna av det värde på medlemmarnas ar- betsinsats som bystämman fastställt, fram— går av förevarande lagrum.

12 5 första stycket i lagförslaget upptar den tidigare i detta avsnitt omnämnda rät- ten att innehålla de renskötande medlem- marnas renar till säkerhet för sådana in- fordrade förlag och gentemot renbyn upp- komna skulder på grund av den slutliga utgiftsfördelningen som är förfallna till be— talning. Efter förebild i 33 ä 1 mom. and- ra stycket FlL har det ansetts motiverat att byn vid tredska med erläggande av de— biterade bidrag äger dels en säkerhet för sin fordran, dels ock ett effektivt påtryck—

ningsmedel mot sina medlemmar. Att så är fallet är uppenbarligen i första hand av vikt för övriga, mot renbyn lojala medlemmar men har också betydelse för byns borge- närer. Byn bör också, som en yttersta ut- väg och sedan ägaren blivit tillsagd, kunna genom försäljning på offentlig auktion av den tredskande medlemmens renar skaffa sig betalning för sin fordran. Det torde vara rimligt att renarna, vilka ger upphov till huvuddelen av renbyns utgifter, får ta- gas i anspråk för att täcka kostnaderna. när annan möjlighet inte återstår.

Skulle en renskötande medlem sakna till- gång till gäldande av utdebiterat belopp. måste övriga renskötande medlemmar sva- ra därför enligt grunderna för deras del- aktighet i renbyns utgifter. För byns för- bindelser svarar visserligen omedelbart en- dast byn själv med sina tillgångar, men gentemot byn är de renskötande medlem- marna ansvariga för att medel finns till- gängliga till täckande av dess skulder. De i 12 ,(5 andra stycket föreslagna reglerna om utkrävande av medlemmarnas subsidiära an- svar överensstämmer i huvudsak med mot- svarande bestämmelser i 26 & lagen om gemensamhetsanläggningar.

5.4.5 Lån och fonder m. m.

De ovan under 5.4.4 berörda reglerna om renbys utgifter och deras fördelande byg- ger på principen att utgifterna under ett rä- kenskapsår skall täckas av årets inkomster så att ingen vare sig vinst eller förlust upp- kommer för byn. Inkomsterna består — för- utom av förlag som infordras av de ren- skötande medlemmarna — huvudsakligen av intäkter genom försäljning av omärkta renar samt av byns andel i avgifter för jakt— och fiskerättsupplåtelser m.m. Even- tuellt över- eller underskott under året ut- jämnas i samband med den i förvaltnings- berättelsen verkställda slutliga utgiftsfördel- ningen, varav framgår vad varje renskötan- de medlem skall betala till byn utöver för- laget resp. har att utfå av denna, för att utgifter och inkomster skall gå jämnt ut.

Ett fullständigt genomförande av princi- pen om årlig utgiftstäckning genom utdebi-

tering på de renskötande medlemmarna sy- nes kunna medföra olägenheter i två hän- seenden. Dels blir det svårt för renbyn att finansiera större investeringar, exempelvis i driftanläggningar, vilka i regel måste be- talas under ett eller ett fåtal år, varemot nyttan av dem brukar visa sig i form av ökad avkastning eller minskade driftkostna- der under en längre tidsperiod. Dels kan uttaxeringarna på de renskötande medlem- marna bli ojämnt fördelade mellan olika år, eftersom skötselkostnader och andra ut- gifter för renarna. t.ex. skadeersättningar och foderkostnader, erfarenhetsmässigt väx- lar starkt med klimatförhållanden m.m. — Svårigheten att finansiera renbyns investe- ringar kan avhjälpas genom upptagande av lån, avsedda att återbetalas under längre tid. En utjämning av renägarnas årskostna- der kan uppnås genom fondering, varvid under ett gott renår större utdebitering sker än som motsvarar årets utgifter och under ett dåligt år bidrag till utgifterna erhålles från de sålunda avsatta medlen. Frågan om och i vad mån det är lämpligt att principen om fullständig årlig utgiftstäckning åsido- sättes genom låneupptagning och/eller fon— dering, skall därför upptagas till närmare övervägande.

Såvitt gäller det i 2 kap. 13 5 av försla- get till rennäringslag behandlade spörsmålet om renbyns befogenhet att upptaga lån kan till en början fastslås att några restriktioner inte torde vara erforderliga beträffande lån, avsedda att tillgodose byns behov av rörel- sekapital i avbidan på att uttaxerade för- lagsmedel inbetalats. Dylika lån bör därför styrelsen kunna upptaga utan särskilt be- myndigande av bystämman. Givetvis är dock stämman oförhindrad att genom sär- kilt beslut inskränka styrelsens befogenhet i detta avseende.

Vad angår långfristigare lån, till vilka i detta sammanhang bör hänföras varje län som ej avses bli avvecklat senast under räkenskapsåret närmast efter det år då lå- net upptagits, är problemet mer komplice- rat. Det blir här fråga om att till senare räkenskapsår helt eller delvis övervältra kostnaden för en åtgärd som beslutats och

i regel också utförts under tidigare är. Där- vid bör icke bortses från risken för att en felbedömning sker vid åtgärdens beslutan— de, dvs. att åtgärden inte kommer att med- föra den nytta för framtiden som man an- sett sig ha anledning räkna med. De som drabbas av en dylik felbedömning blir i första hand byns renskötande medlemmar under de år då återbetalningen skall äga rum. Med hänsyn härtill synes det vara be- fogat att kringgärda rätten att upptaga dy- lika lån med särskilda föreskrifter, avsed- da att i möjligaste mån hindra en olämplig belastning av den framtida rennäringen in- om by-ns verksamhetsområde. l förevaran- de å föreslås i sådant hänseende dels att beslut om lån av nu avsett slag måste fat— tas av bystämman med viss kvalificerad ma- joritet, dels att vid lånets beslutande skall föreligga en amorteringsplan, varav fram- går under vilken tid och på vad sätt lånet skall återbetalas, dels ock att lånets löptid skall vara på visst sätt maximerad.

De föreslagna reglerna om amorterings- plan och om maximering av lånets löptid syftar till att möjliggöra en realistisk bedöm- ning av den extra belastning som under amorteringstiden kommer att läggas på en- var av de renskötande medlemmarna. Maxi- mitiden föreslås till tio år eller den längre tid, för vilken statlig kreditgaranti beviljats. Den längre tiden för garantilånen har an- setts motiverad genom den objektiva pröv- ning av projektens lönsamhet som avses sko- la förekomma i dessa fall (jfr nedan i kap. 6 under 6.2.2 b). För andra län synes löp- tiden inte böra sättas längre än att man har anledning räkna med att återbetalningen skall fullgöras av i huvudsak samma per- soner som de för upptagandet ansvariga. Att beslutet bör fattas av bystämman, dvs. av de renskötande medlemmarna med röst- rätten graderad efter reninnehavet, synes vara en naturlig konsekvens av att det är dessa medlemmar som har yttersta ansva- ret för lånets återbetalning. En kvalificerad majoritet om 2/3 av det på stämman före- trädda röstetalet, som tillika representerar mer än hälften av byns renskötande med- lemmar, har ansetts böra föreligga, efter-

som beslutet kan röra stora ekonomiska värden och därför ej bör fattas utan att det uppbäres av en stark opinion bland de för renbyns ekonomi ansvariga medlem- marna.

Vid utformningen av de nu angivna reg- lerna om rätt för renbyarna att upptaga län har det inte ansetts nödvändigt att taga särskild hänsyn till långivarnas intresse av att erhålla säkerhet för utlämnade lån. Då byarna endast undantagsvis torde kunna ställa realsäkerhet för sina' lån, bör man emellertid räkna med vissa svårigheter för dem att förskaffa sig större krediter. Även om de renskötande medlemmarnas skyldig- het att bidraga till byns utgifter i realiteten innebär ett gemensamt ansvar för byns skul- der, föreligger nämligen alltid risken för att renskötseln inom byns verksamhetsområde skall bli nedlagd. I ett sådant fall torde byns tillgångar — huvudsakligen bestående av driftanläggningar för renskötseln — sak- na större marknadsvärde, och de kvarva- rande renskötande medlemmarnas egen eko- nomi kan då lätt vara undergrävd. De svå- righeter för rennäringens kapitalförsörjning som bristen på realsäkerheter kan ge upphov till bör dock enligt vår mening inte lösas genom tillskapande av nya. pantsättnings- möjligheter e. dyl. utan genom att möjlighet öppnas till statlig kreditgaranti för projekt av särskilt intresse från rationaliserings— el- ler lokaliseringssynpunkt. Hithörande frågor behandlas vidare nedan i kap. 6 under 6.2.2 b).

Frågan, i vad mån inom en renby skall förekomma fondbildm'ng i syfte att möjlig- göra utjämning av renskötselns årskostna- der samt stärka byns solvens och likvidi- tet m.m., torde kunna lösas enligt endera av två principiellt olika huvudlinjer: genom föreskrivande av obligatorisk fondbildning eller genom att byn frivilligt beslutar därom.

Som exempel på obligatorielinjen i fråga om föreningar kan främst åberopas EkFL. Enligt 17 ä 1 mom. i denna lag skall en reservfond bildas genom avsättning av viss del av föreningens årsvinst (inkl. efterlikvi- der, återbäring o.dyl.). Fondavsättningarna skall pågå till dess fonden nått en storlek

motsvarande minst 40 % av det bokförda värdet på föreningens tillgångar eller hela summan av föreningens skulder enligt ba- lansräkningen. Fonden får användas endast för att täcka förlust på föreningens verk- samhet i dess helhet. — Enligt 2 mom. i nämnda & äger Konungen beträffande viss förening eller vissa grupper av föreningar medge undantag, helt eller delvis, från skyl- digheten att hålla reservfond, om med hän— syn till arten av föreningsverksamheten och övriga omständigheter synnerliga skäl för- anleder härtill.

Liknande bestämmelser som i 17 5 1 mom. EkFL återfinns bl. a. i 1948 års lag om sambruksföreningar (21 å).

Frivilliglinjen tillämpas beträffande flott- ningsföreningar. Enligt 32 & FlL må läns- styrelsen, på ansökan av sådan förening eller med dess begivande, förordna om bil- dande av underhålls- och/eller understöds- fond. Fonderna är avsedda för utjämning av olika års utgifter för underhållsarbeten resp. för pensioner, olycksfalls- och sjuk- domsunderstöd o. dyl.; till dem inbetalas viss årsavgift för varje flottgodsenhet. Bestäm- melser om reservfond saknas helt i denna lag.

Renutredningen anslöt sig beträffande lappbyarna till frivilliglinjen. Förslaget till lag om lappbys förvaltning upptar sålunda inga andra föreskrifter om fondbildning än ett stadgande (8 & 7.). enligt vilket byn berättigas att av renskötande medlemmar uttaga erforderliga bidrag för avsättning till fond för ersättande av skador genom renar eller för utjämnande av de årliga kostna- derna i renskötseln.

Vid bedömningen av om obligatorie- el- ler frivilliglinjen bör väljas med avseende å renbyarnas fondbildning bör hållas i min- net att en renby kom-mer att skilja sig vä— sentligt från en ekonomisk förening, såvitt gäller tredje mans möjlighet att få betalt för sina fordringar. För en ekonomisk för- enings förbindelser häftar. jämlikt 2 äEk FL. allenast föreningens tillgångar, förfallna men ej guldna insatser och avgifter inräknade. Föreningens kapital kan emellertid utgöras huvudsakligen av insatskapital, som i regel

skall återbetalas till avgående medlemmar. Det har med hänsyn härtill ansetts ange- läget att genom föreskrift om obligatorisk reservfond sörja för att en ekonomisk för- ening har tillgång till ett tillräckligt eget kapital av nöjaktig beständighet. vilket sät- ter föreningen i stånd att på ett betryggan- de sätt fullgöra sina förpliktelser och upp- gifter (se NJA II 1951. sid. 55 ff). — l frå- ga om renbyarna blir, om det av oss fram- lagda lagförslaget genomföres, byns ekono- miska stabilitet och förmåga att uppfylla sina ekonomiska förpliktelser inte beroende enbart av byns eget kapital. Enligt 2 kap. 9 5 i förslaget skall nämligen de renskö- tande medlemmarna vara pliktiga att till- skjuta de medel som erfordras till betal- ning av byns utgifter. och jämlikt 10 & samma kap. ingår det bland styrelsens ålig- ganden att tillse att nödigt förlagskapital verkligen blir infordrat. Försummar styrel- sen att fullgöra denna sin skyldighet, kan enligt samma & syssloman förordnas att de- bitera och taga ut erforderligt belopp. Till säkerhet för utfående av medlemsbidragen skall renbyn enligt förslagets 2 kap. 12 åäga retentionsrätt i renarna.

Vad nyss anförts om ansvaret för ren- byarnas skulder torde visa att en obligato- risk fondbildning för deras del knappast är motiverad av hänsyn till tredje mans in- tressen. Med större fog kan det då göras gällande att fondbildning bör föreskrivas på grund av angelägenheten från allmän syn- punkt av att renbyarna erhåller en så stor stabilitet och auktoritet som möjligt. Myc- ket stora krav kommer att ställas på initia- tivkraften och framsyntheten hos renbyar- nas ledning, när det blir fråga om att ge- nomföra den djupgående rationalisering av renskötselmetoderna som utgör det viktigas- te motivet till den nya organisationsformen. Otvivelaktigt är det lättare för byns led- ning att taga nya initiativ och att vinna gehör hos medlemmarna för sina synpunk- ter. om byn genom innehav av mera be- tydande egna tillgångar inte för alla sina åtgärder är beroende av att förlagsmedel infordras från medlemmarna. En fondbild- ning av tillräcklig omfattning, som ett me-

del att stärka renbyarnas ställning utåt och inåt, framstår därför som i hög grad önsk- värd.

Mot nyttan av en fondbildning måste emellertid vägas de praktiska olägenheterna av obligatorielinjen i förevarande fall. Lag— tekniskt är det svårt redan att reglera i vilka fall avsättning skall ske och på vad sätt avsättningarnas storlek skall bestämmas; då en renby ej skall gå med vinst, kan reg- lerna i EkFL om fondering av en del av årsvinsten inte tillämpas. Att föreskriva av- sättning i proportion till årsutgiftemas stor- lek vore olämpligt, eftersom i så fall de av- satta beloppen skulle göras större under då- liga renår än under goda, vilket måste strida mot syftet med fondbildningen. Ännu be- svärligare måste det dock bli att komma fram till en invändningsfri regel rörande användningen av de fonderade medlen. Då utgifterna finansieras genom uttaxering, kan renbyns verksamhet inte resultera i någon förlust som bör täckas genom fondnedsätt- ning. I stället måste från fall till fall en bedömning göras, huruvida årets renskötsel varit mer kostnadskrävande än normalt eller om annat skäl föreligger för beslut om bi- drag av de fonderade medlen. Om det där- vid stadgas att nämnda bedömning skall verkställas genom myndighets försorg, har ett nytt element av »förmynderi» införts för rennäringen; överlämnas avgörandet till renbyn själv, torde det i realiteten innebära att fondering sker endast i den månm—ajo- riteten bland de renskötande medlemmar- na anser lämpligt, dvs. fondbildningen blir i praktiken frivillig. Vid sådant förhållande är det enligt vår mening lämpligast att även formellt välja frivilliglinjen, och vi har där— för avstått från att i förslaget till rennä- ringslag införa tvingande bestämmelser om uppläggande av reservfonder eller liknande. I stället bör erforderliga regler om fond- avsättning och ianspråktagande av tillgäng- liga medel införas i renbyarnas stadgar, var- vid det kommer att finnas möjlighet att taga vederbörlig hänsyn till de olika byar- nas ekonomiska situation och medlemmar- nas önskemål om kostnadsutjämning mel- lan goda och dåliga renår etc. En erinran

om att stadgarna bör innehålla nödiga före- skrifter i detta avseende har upptagits i för- slagets 2 kap. 7 &; se vidare specialmotive- ringen till detta lagrum.

Om regleringen av de med fonderingen sammanhängande frågorna sker i renbyar- nas stadgar, torde det vara onödigt att tynga rennäringslagen med bestämmelser om med- lemmarnas rätt till fonderade medel i hän- delse av utträde ur byn. Avses sådan rätt skola tillkomma medlem, synes förbehåll därom böra införas i stadgarna i samband med övriga föreskrifter rörande eventuellt tillämnad fondbildning.

Hittills har endast varit tal om sådan fondbildning som förutses komma att ske hos de blivande renbyarna. I viss mån lik- nande problem möter med avseende å an- vändningen av de bykassor vilka tillhör de nuvarande lappbyarna men som — enligt vad tidigare sagts (se ovan under 5.4.1) — bör övergå i renbyarnas ägo. Dessa kassor har på sina håll nått en betydande storlek; en behållning av storleksordningen 100 000 kronor eller mer torde inte vara ovanlig. Kassornas huvudsakliga inkomstkälla utgör de felmärkta och omärkta renar, s.k. hel- öringar, som enligt bestämmelserna i 13 5 lagen om renmärken skall försäljas för lapp- byns räkning. Lappbyarnas rätt att själva disponera bykassorna är enligt gällande by- ordningar mycket begränsad; för anslag, överstigande visst belopp eller avseende an- nat ändamål än de i byordningen särskilt angivna, fordras länsstyrelsens godkännan- de.

Uppenbarligen vore det olyckligt om by- kassornas överförande till renbyarna skulle få till resultat att de i kassorna hopsparade medlen — vilka med hänsyn till sitt ur- sprung måste anses utgöra renägarnas ge- mensamma egendom — förbrukas för and- » ra ändamål än sådana som även på längre sikt medför verkligt gagn för rennäringen inom resp. renbys verksamhetsområde. Å andra sidan måste det anses stridande mot syftet med den föreslagna lagstiftningen och den nya organisationsformen, om ren-

byarnas förfoganderätt över dessa medel inskränktes exempelvis genom skyldighet att inhämta myndighets godkännande av an- slagsgivningen. Enligt vår mening måste i stället byarna tillerkännas full frihet att be- sluta om medlens användande. Emellertid torde det ofta — särskilt när bykassan har en mera betydande storlek — ligga i med- lemmarnas eget intresse att vissa riktlinjer för förvaltningen och användningen av med- len finns uppdragna, särskilt såvitt gäller beskaffenheten av de ändamål, för vilka de ifrågavarande pengarna skall kunna begag- nas. Lämpligen synes detta kunna ske ge- nom att i renbyns stadgar intages en före- skrift om att den från lappbyn övertagna bykassan skall utgöra en särskild fond, vars närmare användning i så fall också skall kunna regleras i stadgarna.

5.4.6. Överklagande av renbyns beslut

En viktig fråga i samband med regleringen av den lokala renskötselorganisationen är på vad sätt rättsskydd skall beredas dem som tillskyndas skada genom åtgärd eller underlåtenhet av renbyn och dess organ. Härvid kommer i fråga såväl byns egna medlemmar som utomstående.

Vad först angår rättsskyddet för utom- stående, till vilka givetvis räknas även and- ra renbyar och deras medlemmar, torde i princip inga speciella regler böra införas med avseende å renbyarna, utan samhällets normala talemöjligheter får anses vara till fyllest. Om ej annan framkomstväg —— t. ex. polisanmälan, när en viss handling eller underlåtenhet innefattar brottslig gärning — står till buds, innebär det sagda att talan om fullgörelse eller förbud får väckas mot renbyn vid allmän domstol. I vissa fall avses därjämte möjlighet skola finnas att till skydd för utomståendes rättigheter få sysslo- man förordnad (se 2 kap. 10 och 15 ååsamt 4 kap. 7 & förslaget till rennäringslag).

Ett undantag torde dock böra göras från vad nyss sagts om utomståendes talerätt. Det gäller den som sökt inträde i en renby men erhållit avslag på sin ansökan. En så- dan utomstående synes ha samma behov av

skydd mot majoritetsmissbruk som byns egna medlemmar, och han bör därför till- erkännas befogenhet att under enahanda förutsättningar som föreslås gälla för dessa överklaga avslagsbeslutet. Ett stadgande av denna innebörd har upptagits i 2 kap. 6 5 andra stycket i lagförslaget.

Den rätt att bevilja medlemskap i renby som enligt nämnda lagrum avses skola till- komma länsstyrelsen bör enligt vår mening tillämpas med stor försiktighet; risken för att det betydelsefulla samarbetet inom byn och i renskötselarbetet skall försvåras, om en medlem vinner inträde mot majoritetens önskan, är påtaglig. Med hänsyn härtill bör medlemskap i detta fall kunna beviljas en- dast om det motiveras av ett betydelsefullt allmänt intresse och det tillika blir utrett att sökandens inträde icke i nämnvärd grad kommer att skada byns tidigare medlemmar. Som förutsättning för bifall till ansökningen har därför i förslaget uppställts att den av sökanden planerade renskötseln bedömes vara till väsentlig nytta för rennäringenibyn samt ej medföra olägenhet av betydelse för byns medlemmar. Åsyftat gagn för rennä- ringen torde endast kunna uppkomma i så- dana fall då det för en önskvärd rationalise- ring av den inom byns område bedrivna ren- skötseln bedömes vara nödvändigt med ett tillskott av arbetskraft och/eller renar, vil- ket inte kan erhållas på annat sätt. Det skall således för stadgandets tillämpning inte räc- ka med att en överflyttning från annan ren- by anses vara till fördel för dendärbedrivna renskötseln.

Frågan om rättsskyddet för organisatio- nens egna medlemmar är i EkFL (69 %) löst så att envar föreningsmedlem — liksom styrelsen och ledamot av denna — äger väcka talan mot föreningen vid allmän dom- stol, om han anser att ett på föreningsstäm- ma fattat beslut icke tillkommit i behörig ordning eller att det eljest strider mot EkFL eller föreningens stadgar. I vissa fall, näm- ligen om talan grundas på att beslutet icke tillkommit i behörig ordning eller att det eljest kränker allenast medlems rätt, måste talan väckas inom tre månader från beslutets dag, enär det annars blir gällande. Om ett

beslut strider mot regler, som ej kan åsido- sättas ens med alla medlemmars samtycke, är det däremot ogiltigt, en »n-ullitet», oavsett om klandertalan väckes inom viss tid eller ej. — Den talan som åsyftas i 69 & EkFL är talan mot beslut av föreningsstämman, icke mot styrelsebeslut (NJA II 1951, s. 176). Styrelsens beslut kan ej överklagas hos dom- stol; däremot kan det ändras av föreningen själv, exempelvis genom att föreningsstäm- man upphäver beslutet eller tillsätter ny sty- relse, som beslutar på annat sätt.

De i EkFL meddelade reglerna om tale- rätt mot föreningsbeslut är utformade efter mönster av motsvarande bestämmelser i 1944 års aktiebolagslag (138 5) och torde vara typiska för sammanslutningar av privat- rättslig natur. Utmärkande för dem är att klagoinstansen (domstolen) icke äger ingå i prövning av beslutets lämplighet utan en- dast har att bedöma dess laglighet.

I fråga om flottningsföreningar innehåller FlL — förutom bestämmelser om klander- talan vid domstol (61 å), vilka väsentligen överensstämmer med reglerna i 69 å EkFL — ett särskilt stadgande (62 &) om befogen- het för flottande att hos länsstyrelsen söka rät-telse i vissa av föreningen eller för dess räkning fattade beslut, som förmenas oskä- ligt betunga flottningen eller vara oförenliga med flottledens intresse eller lända till uppen- bart men för de flottande. Härigenom har således åt länsstyrelsen såsom klagoinstans överlämnats att bedöma jämväl lämpligheten av vissa föreningsbeslut.

En liknande vidsträckt klagorätt har in- förts i lagen den 5 maj 1960 om fiskevårds- områden. Enligt 30 & denna lag må delägare anföra besvär hos länsstyrelsen mot beslut, som fattas vid sammanträde med delägarna, eller mot ett av styrelsen fattat uttaxerings- beslut. Som besvärsgrund kan åberopas ej blott att beslutet strider mot lag eller för- fattning eller mot stadgarna utan även att det kränker klagandens enskilda rätt.

Besvär hos länsstyrelsen har föreslagits såsom rättsmedel även i Renutredningens betänkande. Enligt 27 5 första stycket för- slaget till lag om lappbys förvaltning skall besvär kunna anföras bl.a. av lappbymed—

lem, som förmenar att beslut som fattats på bystämma eller av lappbyns styrelse icke till- kommit i laga ordning eller att det strider mot lag eller gällande byordning eller mot lappbyns stadgar eller kränker hans enskilda rätt eller eljest vilar på orättvis grund.

Rörande skälen för den föreslagna be— svärsrätten anförde Renutredningen i sin allmänna motivering (betänkandet s. 78) bl. a.:

Lappbyns organ bör vara desamma som i en ekonomisk förening eller sålunda stämma, styrelse och revisorer. Till förhindrande av maktmissbruk och till skydd mot oöverlagt handlande av medlemmarna eller deras repre- sentanter bör dock utrymmet för omprövning av de av lappbyns organ fattade besluten vara väsentligt vidare än som är fallet i en ekono- misk förening. Med hänsyn såväl till att ifråga- varande avgöranden ofta måste träffas efter utpräglat skönsmässiga grunder som till ange- lägenheten av att prövningen kan ske snabbt och med minsta möjliga kostnad för parterna synes densamma böra anförtros administrativ myndighet i stället för domstol. Länsstyrelsen, som av ålder är tillsynsmyndighet för ren- skötseln och därför är väl förtrogen med hit- hörande frågor, utgör då den naturliga klago- instansen.

I specialmotiveringen till 27 å i lagförsla- get tillade Renutredningen bl. a. följande.

Såsom i den allmänna motiveringen fram- hållits, bör lappbyarnas medlemmar äga vitt— gående möjlighet att genom besvärstalan hos länsstyrelsen få till stånd en prövning från såväl formella som materiella synpunkter av beslut som fattats av lappbyorganen. I allt fall under en övergångstid torde sådan klago— rätt böra stå medlemmarna till buds som skydd mot förhastade avgöranden och majoritets— övergrepp.

Under remissbehandlingen av Renutred- ningens betänkande framställdes ingen erin- ran mot förslaget om länsstyrelsen som be- svärsinstans. — I fråga om besvärsgrunder- na förklarade sig kammarkollegiet anse det rimligt att länsstyrelsens prövning erhöll den rent kassatoriska karaktär som utmärkte besvärsprövningen enligt kommunallagen.

De av Renutredningen anförda skälen för att lappbymedlemmarna bör tillerkännas

besvärsrätt ej blott på formella utan även på materiella grunder synes äga giltighet också såvitt gäller medlemmarna i de av oss före- slagna renbyarna. Sättet. på vilket en renby handhar skötseln av medlemmarnas renar och fördelar skötselkostnadema. ingriper direkt i renägarnas privata ekonomi och kommer också att bli bestämmande för de- ras möjlighet att fortsätta och utveckla sina företag. Samtidigt har man att räkna med risken för motsättningar mellan olika med- lemskategorier: mellan medlemmar med och utan renar, mellan renägare med många och renägare med få renar, mellan skilda famil- jer och andra renskötargrupper, mellan mer progressiva och mer traditionella närings- idkare, etc. För medlemmarna i en renby — liksom för medlemmarna i en flottnings- förening eller delägarna i ett fiskevårds- område — saknas i praktiken den möjlig- het att undandraga sig följderna av ett ma- joritetsmissbruk som utträdesrätten innebär för medlemmarna i en ekonomisk förening. Ett utträde ur renbyn innebär nämligen att den utträdande — om han ej lyckas vinna inträde i en annan renby — blir avskuren från möjligheten att utöva sin renskötsel- rätt och de därmed förenade birättigheter- na. Enligt vår mening är det med hänsyn härtill nödvändigt att lämna sådana med- lemmar i en renby som inte på bystämman kan vinna gehör för sina åsikter befogen- het att hos opartisk myndighet få till stånd en saklig prövning av majoritetens ställ— ningstagande. I 8 kap. 10 5 av förslaget till rennäringslag har talerätten därför utfor- mats efter förebild av 30 & lagen om fiske- vårdsområden, innebärande att beslut av renbys stämma eller av syssloman som av- ses i lagförslagets 4 kap. 7 & ävensom sty- relsens eller sysslomans beslut om inford- rande av förlag skall kunna överklagas av medlem, som menar att beslutet icke till- kommit i behörig ordning eller att det el— jest strider mot lag eller författning eller mot renbyns stadgar eller kränker hans en- skilda rätt. Med den sistnämnda besvärs- grunden avses bl.a. att ett beslut skall kunna ändras, om det — exempelvis genom att otillbörligt gynna någon eller några av

medlemmarna på de övrigas bekostnad — åsidosätter klagandens rättighet att åtnjuta lika behandling med övriga medlemmar vid utnyttjandet av de med renskötselrätten före- nade befogenheterna. — Som skäl för att även vissa av styrelsen eller av syssloman fattade beslut skall kunna överklagas anser vi tillräckligt att hänvisa till departements- chefens motivering för motsvarande regel i 30 % lagen om fiskevårdsområden (NJA II 1960, s. 67), nämligen att ett uttaxerings- beslut innebär en direkt ekonomisk förplik- telse för delägarna och därför bör kunna överklagas.

Vad härefter angår frågan om lämplig prövningst'nstans vore det otvivelaktigt från principiell synpunkt fördelaktigast om alla överklaganden av renbyarnas avgöranden kunde upptagas av de allmänna domstolar- na. Härigenom skulle på en viktig punkt uppnås överensstämmelse med vad som gäl- ler beträffande talan mot beslut av en eko— nomisk förening. Mot de principiella förde- larna av en domstolsprövning måste emel- lertid vägas de därmed förenade praktiska olägenheterna. Dessa hänför sig främst till de betydande kostnader som numera är före- nade med domstolsprocesser. Man kan inte gärna bortse från att ett överklagande till domstol lätt för med sig så stora utgifter för parterna, särskilt om ombud måste anlitas. att det blir svårt för rennäringen att bära dem. Mot vad nu sagts kan visserligen invän- das. att många — kanske de flesta — av en renbys medlemmar kommer att ha sådan ekonomisk ställning att de kan förväntas er- hålla fri rättegång och att processkostnader- na därför i stor utsträckning skulle få bäras av det allmänna. Emellertid är att märka att fri rättegång enligt gällande, lag inte kan be- viljas en juridisk person, sådan som den till— tänkta renxbyn, och att en. undantagsställning i detta avseende knappast kan väntas bli medgiven för denna associationstyp. Vid ett överklagande av renbyns beslut skulle byn stå som svarande i rättegången. varför i var- je fall den ena partens kostnadermåste bäras av de renskötande medlemmarna och där- igenom belasta rennäringen. I själva verket är det inte min-st den omständigheten att

käranden-klaganden i regel torde beviljas fri rättegång, medan svaranden-renbyn skul- le sakna denna förmån, som gör att vi starkt ifrågasätter lämpligheten av att till domstol överlämna prövningen av talan mot renbys beslut. Den därvid uppkommande ojämn- heten i risktagandet kan nämligen befaras verka starkt förlamande på initiativkraften i en renby. eftersom alla andra beslut än sådana där full enighet råder bland byns medlemmar skulle vara förenade med risk för stora extra kostnader i händelse av över- klagande. — En annan omständighet, som talar mot domstolsprövning i detta fall, är den påfrestning för det fortsatta samarbetet inom byn och i renskötselarbetet som en domstolsprocess måste innebära. Särskilt bör uppmärksammas risken för att tillfälliga meningsmotsättningar fördjupas och perma- nentas i samband med en muntlig rättegång, där beskyllningar och motbeskyllningar ofta kan förekomma. I jämförelse härmed torde det i regel skriftliga administrativa besvärs- förfarandet innebära ganska små risker för sammanhållningen inom byn.

Det huvudsakliga skälet mot ett admini- strativt besvärsförfarande — risken för att det av samerna skall uppfattas som en in- körsport till statlig inblandning i rennäring- ens interna förhållanden — torde förlora väsentligt i tyngd. om besvärsprövningen kan hållas klart åtskild från de övriga statli— ga förvaltningsuppgifter som äger samband med rennäringen och de till renskötsel upp- låtna områdena. Det är här fråga främst om administrering av det statliga stödet till ren- näringen samt om förvaltningen av de statli— ga mark- och vattenområdena inom rensköt— selområdet. I kap. 7 av detta betänkande föreslås att lantbruksnämnderna i stort sett skall övertaga uppgiften att handha den re- gionala administrationen i dessa hänseenden. Om detta förslag genomföres, ökas länssty- relsernas möjligheter att bedöma rennäring- ens interna problem på ett fullt förutsätt- ningslöst sätt. De frågor där statliga initiativ kan vara påkallade kommer då i regel att behandlas av annan länsmyndighet och be— höver icke ens misstänkas verka prejudice- rande vid länsstyrelsens ställningstagande i

uppkommande besvärsärenden. Härtill kom- mer att besvärsprövningen blir aktuell en- dast i den mån meningsskiljaktigheter yppas mellan de renskötsel-berättigade inbördes och att prövningens syfte är begränsat till att skilja mellan dem. Risken för att länsstyrel— sernas handläggande av besvärsärendena skulle kunna leda till en icke önskvärd stat- lig inblandning i rennäringen bör under nu angivna förutsättningar icke överdrivas. — Med den i kap. 7 föreslagna regionala ad— ministrationen blir det även möjligt att på det centrala planet hålla isär prövningen i sista instans av de överklaganden som avser administrativa beslut i besvärsärenden och överklaganden som rör lantbruksnämndens olika avgöranden. De förra ärendena bör lämpligen behandlas av regeringsrätten, ef- tersom de är av utpräglat rättslig nat-ur, me— dan de senare bör upptagas av lantbrukssty— relsen som chefsmyndighet för lantbruks- nämnderna och, i sista instans, av Kungl. Maj:t" i statsrådet. Också såvitt gäller Kungl. Maj:ts prövning, kan därför en av den stat- liga rennäringsadministrationen oberoende handläggning komma till stånd, om läns- styrelserna utses til'l prövningsmyndi—gheter i första instans beträffande överklaganden av renbyarnas beslut.

Vad här ovan anförts visar enligt vår mening att övervägande skäl talar för att länsstyrelsen, såsom Renutredningen för- ordat, utgör besvärsinstans i förhållande till de lokala rennäringsorganisationerna. 8 kap. 10 & förslaget till rennäringslag har därför även i detta hänseende utformats efter före- bild av 30 & lagen om fiskevårdsområden. Liksom i detta lagrum har besvärstiden an- setts böra sättas till två månader, varvid tiden skall räknas från beslutets dag utom när fråga är om besvär mot beslut av sty- relsen eller av syssloman, i vilka fall den bör räknas från det klaganden fick del av be- slutet.

De av renbys stämma och styrelse fattade besluten bör uppenbarligen kunna verkstäl— las utan att besvärstidens utgång eller läns- styrelsens besvärsprövning behöver avvak- tas. För att inte klagorätten skall bli illuso- risk måste det dock finnas möjlighet för

klaganden att hos länsstyrelsen utverka inhi- bition av verkställigheten. Ett stadgande med nu angiven innebörd har upptagits i andra stycket av ifrågavarande %.

Bestämmelserna om överklagande av läns- styrelses beslut i besvärsärende återfinnes i lagförslaget 8 kap. 12—15 55; .se special- motiveringen för dessa paragrafer i betän- kandets kap. 11.

6. Rationalisering, stödåtgärder, omställning

6.1 Översikt av det nuvarande näringsstödet

De medel som tillförts rennäringen och dess utövare under de senaste fem budgetåren redovisas i sammandrag i nedanstående ta- beller. Kostnaderna för den statliga admini- strationen (ävensom för ersättningar till ord- ningsmän samt för gratifikationer) ingår inte i de angivna beloppen. Olika kommunala stöd åt näringen är inte heller inkluderade i tabellerna.

Renforskning bedrivs genom fältförsök vid den under lantbruksstyrelsen hörande försöksstationen vid Kuolpavare i Gällivare kommun. Härför anlitas lappfonden (4: 13— medel). Till underhållet och uppbyggnaden av försöksstationen har bidrag även utgått av arbetsmarknadsmedel, främst under bud- getåret 1964/65. Renforskningen har hu- vudsaklig anknytning till veterinärmedicins- ka anstalten och lantbrukshögskolan.

Tabell ] Budgetår

Ändamål: (milj. kr.) 1962/63 1963/64 1964/65 1965/66 1966/67 1. Forskning 0,13 0,73 0,60 0,37 0,44 2. Rådgivning 0,05 0,07 0,09 0,08 0,08 3. Direkt till rennäringen och

dess utövare Jämtlands län 0,37 0,30 0,24 0,49 0,25 Västerbottens län 0,20 0,14 0,13 0,43 0,77 Norrbottens län 0,76 1,22 2,00 2,62 5,37 4. Andra ändamål 0,13 0,27 0,24 0,26 0,28

Summa milj. kr. 1,64 2,73 3,30 4,25 7,19 Tabell 2 Budgetår Medelskällor: (milj. kr.) 1962/63, 1963/64 1964/65 1965/66 1966/67 1. Budgetmedel 0,05 0,17 0,08 0,13 1,40 2. Statens lappfond1 0,76 0,99 1,16 0,97 1,30 3, Regl,avgifter2 0,22 0,30 0,28 0,72 0,59 4. AMS-medel 0,63 0,82 1,42 2,31 3,73 5. Norrlandsfonden — 0,45 0,38 0,13 0,15 Summa milj. kr. 1,66 2,73 3,32 4,26 7,17

1 Inklusive s. k. 4: l3-medel (se nedan) 2 S. k. 4: 14-medel (se nedan)

För vissa speciella forskningsändamål har medel beviljats ur Norrlandsfonden och i viss utsträckning av Jordbrukets forsknings- råd.

Rådgivningen bekostas till huvudsaklig del av medel som efter förslag av lant— bruksstyrelsen anvisas från ett på rikssta- ten uppfört anslag. Härutöver har — för vissa speciella ända-mål — medel utgått ur statens lappfond. Som exempel må nämnas att 10000 kr. anslogs för utarbetandet av en lärobok i renskötsel budgetåret 1964/65. Rådgivningen förmedlas i övrigt — förutom den direkta rådgivning som förekommer ge- nom befattningshavama vid lappväsendet — bl.a. genom kurser i renskötsel och därmed sammanhängande spörsmål och ut- givning av tidskrifter och meddelanden.

Av den totala siffran 1966/67 om 75 000 kr. för rådgivning har 10000 kr. ställts till SSR:s förfogande för viss ungdomsverk- samhet.

De i tabell 1 ovan under punkt 3 »Direkt till rennäringen och dess utövare» redovi- sade beloppen inkluderar inte lån och inte heller ersättningar till följd av intrång etc. (genom dom i vattenmål eller efter särskilt avtal).

Den höga siffran för Norrbottens län under budgetåret 1966/67 förklaras i allt väsentligt av att stora anslag beviljats för tillskottsutfodring, nämligen sammanlagt drygt 2,2 milj. kr. Av denna summa har nära 1,3 milj. kr. utgått ur anslaget för bi- drag vid förlust på grund av naturkatastrof och 230 000 kr. ur statens lappfond. 740 000 kr. har täckts genom AMS-medel. Dess- utom har lån beviljats ur statens lappfond till ett belopp av inemot en halv miljon kr. för att täcka kostnader i samband med tillskottsutfodring.

Under punkt 4 (»Andra ändamål») har inkluderats bidrag till bl.a. SSR. svenska sektionen av nordiska samerådet, avel av renvallarhundar och till speciella utredning- ar. Bidragen till SSR har använts till av— löning eller arvodering av förbundets kans- lipersonal samt till förbundets allmänna verksamhet, dess årliga landsmöten och dess tidskrift Samefolket ävensom till inköp av

inventarier m.m. Medlen har i regel ut- gått ur statens lappfond.

Vad beträffar de budgetmedel som ställts till förfogande som stöd åt rennäringen (ta- bell 2) har dessa i huvudsak använts för rådgivning. Under budgetåret 1966/67 har dock — som redan nämnts — medel be- viljats jämväl för täckande av kostnader i samband med tillskottsutfodring.

De medel som ställts till förfogande di- rekt till rennäringen och dess utövare har utgått — förutom i vissa fall av budget- medel — dels från statens lappfond, dels i form av bidrag av vattenregleringsmedel enligt 4 kap. 13 och 14 åå vattenlagen, dels ock på arbetsmarknadsstyrelsens stat.

Kungl. Maj:t fastställer varje år och för ett budgetår i sänder en särskild stat (lapp- stat) för bidrag till renskötselns främjande inom ettvart av de tre renskötsellänen. Kungl. Maj:ts beslut grundar sig på ett av lantbruksstyrelsen upprättat förslag. vilket i sin tur är baserat på förslag som inkom- mer från lappväsendet i de tre nordliga länen. Förslagen har omfattat, förutom me— del ur statens lappfond, jämväl 4: 13 och 4: 14-medel.1

I samband med fastställande av lappstat föreskriver Kungl. Maj:t att de däri upp- förda bidragen ur statens lappfond inte får disponeras senare än två år efter dagen för Kungl. Maj:ts beslut. Efter ansökan kan dock bidrag få tas i anspråk även efter tvåårsperiodens utgång.

Då och då uppkommer behov av ytter- ligare bidrag till renskötseln. Det kan gälla ett nytt ändamål eller tilläggsbidrag till än- damål, vilket redan finns upptaget i lapp- stat eller vartill bidrag eljest utgått ur lapp- fonden. Dylika bidrag beviljas genom sär-

1 Före den 1 juli 1967 beslutade Kungl. Maj:t om medelsanvisning beträffande s. k. 4: 14-medel. Fr.o.m. nämnda datum skall dock — såvitt avser åtgärder för främjande av renskötseln — vederbörande länsstyrelse och lantbruksstyrelse för varje är gemensamt fastställa en ram, inom vilken lantbruksstyrelsen får bevilja bidrag. Kan länsstyrelsen och lantbruksstyrelsen inte enas om ramens storlek, skall de underställa frågan Kungl. Maj:ts prövning.

skilda beslut av Kungl. Maj:t under löpan- de budgetår.

De under punkt 2 i tabell 2 (statens lappfond) upptagna beloppen inkluderar så- dana bidrag som bekostas av 4: 13-medel, vilka avsatts till främjande av renskötseln. Enligt 4 kap. 13 % vattenlagen äger Kungl. Maj:t, när fråga är om reglering av vatten- avrinningen ur någon av våra sex största sjöar, pröva om hinder möter mot företa- get — exempelvis på grund av vad som föreskrivs i 2 kap. 3 5 andra stycket vat- tenlagen — eller om särskilda villkor bör föreskrivas för dess utförande. Detsamma gäller beträffande annan vattenreglering, som med hänsyn till sin inverkan på vatt- nets avrinning är av synnerlig omfattning. — Som villkor enligt vad nu sagts för vissa större regleringsföretag i Norrland har Kungl. Maj:t bl.a. föreskrivit att sökanden skall erlägga en avgift, vilken efter beslut av Kungl. Maj:t i varje särskilt fall skall användas till åtgärder för renskötselns främ- jande antingen inom landet i dess helhet eller inom vissa socknar, lappbyar eller lik- nande. Medlen, här benämnda 4: l3-medel, skall enligt beslut av 1962 års riksdag (prop. nr 68, JoU 13, rskr 238) tillföras lappfon- den och där redovisas under ett särskilt konto.1 Om det i samband med medlens överföring till lappfonden föreskrivs att de skall tillgodose ett speciellt ändamål, skall beloppet och ränteinkomsten därå särredo- visas.

De regleringsavgifter som upptagits under punkt 3 i tabell 2 härrör från vad som här kallats 4: l4-medel. Sådana medel inflyter jämlikt bestämmelserna i 4 kap. 14 & vat- tenlagen och kan användas bl.a. för till— godoseende av vissa allmänna ändamål be- träffande den bygd som berörs av ett vat- tenregleringsföretag, t. ex. främjande av viss näringsgren därstädes.

Beslut om bidrag som beviljats av ar- betsmarknadsorganen — i tabell 2 benämn- da AMS—mcdel — har baserats på av läns— styrelserna i samråd med olika länsmyn- digheter årligen gjorda inventeringar av ar- betskraftssituationen, vilka inlämnats till ar- betsmarknadsstyrelsen. Efter ansökningar av

resp. länsstyrelser har medel sedan ställts till förfogande för olika åtgärder till främ- jande av renskötseln.

Under de tre senaste budgetåren har för Norrbottens del ställts 2 milj. kr. per år till förfogande att användas speciellt för stöd åt rennäringen i länet. Dessa medel har fördelats av länets arbetsmarknadsorgan i samråd med länsstyrelsen. Sammanlagt in- emot 3,5 milj. kr. härav har använts för byggande av stängsel och drygt 1 milj. kr. för uppförande av renvaktarstugor. Utöver nämnda 6 milj. kr. har för rennäringen i länet ytterligare AMS-medel ställts till för- fogande, bl. a. 740000 kr. för täckande av kostnader i samband med tillskottsutfodring under budgetåret 1966/67.

Medel ur Norrlandsfonden har anslagits efter särskilda ansökningar och har i huvud- sak använts för forskningsändamål samt för fiskeinventeringar ovan odlingsgränsen och på ren—betesfjällen. .

Utöver de i tabellerna 1 och 2 intagna beloppen har visst kommunalt stöd utgått till rennäringen. Som exempel må nämnas att Kiruna stad tillskjutit medel för uppfö- rande av slaktanläggningar.

Härutöver har vissa belopp tillförts ren— näringen eller dess utövare i form av er- sättningar för intrång (enligt dom i vatten- mål eller efter särskilt avtal). Dessa belopp har till en del utgjort personliga ersättningar men delvis också använts till åtgärder för främjande av renskötseln på vissa bestämda trakter.

Av tabellerna 1 och 2 framgår att stödet åt rennäringen ökat relativt kraftigt under den senaste femårsperioden. Tillskottet har täckts i första hand genom AMS-medel; även ]appfonds- och 4: 14-medel har dock ökat. Vad beträffar stödet direkt till ren- näringen och dess utövare är det Norrbot- tens län som redovisar den största ökningen. En stor del härav har använts för byggande av stängsel och renvaktarstugor.

Hur stödet åt rennäringen fördelat sig under den senaste femårsperioden på olika

1 Angående storleken av de belopp som på detta sätt tillförts lappfonden, se tabellbilagan.

län, användningsområden och medelskällor, framgår i detalj av tabellbilagan till betän- kandeL

De direkta kostnaderna för den statliga administrationen i vad avser rennäringsfrå- gor framgår av följande tabell.

lunda borde utredningen undersöka förut- sättningarna för att med utgångspunkt från vad som gällde beträffande stöd till jord- brukets rationalisering utforma regler för bidrag ur statens lappfond. Därjämte borde övervägas lämpligheten av att lämna kom-

Tabell 3 Kostnader för den statliga administrationen

Budgetår (belopp i kr)

Finansiering och ändamål 1962/63 1963/64 1964/65 1965/66 1966/67 Riksstatsmedel Avlöningar, arvoden m. m. Lantbruksstyrelsen 39 000 46 000 119 000 133 000 190 000 Rennäringsnämnden, renforsk-

ningsnämnden 5 000 3 000 3 000 4 000 Lappväsendet (inkl. omkostn.) 802 000 862 000 912 000 985 000 ] 056 000

Summa 841000 913 000 1034 000 1 121 000 1 250 000

Anm.

Resor, traktamenten etc. har kunnat inkluderas enbart i beloppen för lappväsendet. Kostnader i samband med resor etc. kan för lantbruksstyrelsens del uppskattas till 15—20 % och för rennärings- nämnden och renforskningsnämnden till 150—200 % av de i tabellen redovisade avlönings- och arvo- desersåttningarna. Den sammanlagda kostnaden för budgetåret 1966/67 skulle därmed bli närmare 1300 000 kr.

De i tabellerna 1—2 upptagna stödbe- loppen samt de direkta kostnaderna för den härför nödvändiga statliga administrationen (tabell 3) uppgick till ett sammanlagt belopp av närmare 8,5 milj. kr. under budgetåret 1966/67. Anmärkas må dock att detta be- lopp — på grund av de inom vissa områ- den särdeles ogynnsamma betesförhållande- na och därmed sammanhängande stora kost- nader för tillskottsutfodring — inte kan sä- gas utgöra ett »normalt» årligt belopp för stödet och administrationskostnaderna av- seende rennäringen. Ett sådant belopp torde ligga mellan 6 och 6,5 milj. kr.

6.2. Rennäringssakkunnigas överväganden och förslag

6.2.1. Inledning

Enligt utredningsdirektiven ingår det i vårt uppdrag att ompröva formerna för det eko— nomiska stödet till rennäringen. I direktiven framhöll departementschefen bl. a. att strä- vandena efter att så långt möjligt jämställa rennäringen med annan husdjursskötsel bor- de återspegla sig även i stödformerna. Så—

pletterande stöd i form av lån eller kredit- garanti till rationaliseringsåtgärder inom ren- näringen i de fall då lappfondens resurser framstod som otillräckliga.

De statliga insatserna för, rationalisering, omställning och stöd inom jordbrukets om- råde har nyligen omprövats (se prop. 1967: 95, JOU 25 och rskr 280 samt kungörel- sen den 9 juni 1967, nr 453, om statligt stöd till jordbrukets rationalisering m.m.). Vi har ansett det naturligt att vid bedöm— ningen av motsvarande spörsmål beträffan- de rennäringen utgå från de förhållanden som enligt 1967 års riksdagsbeslut råder i fråga om jordbruket. De olika delfrågoma behandlas därför i fortsättningen av detta kap. mot bakgrunden av vad som gäller på jordbrukets område; den fråga vi ställt oss har sålunda främst varit, om de lösningar som befunnits lämpliga för vanligt jordbruk även är det för rennäringens del. Som all- män regel har vi därvid ansett oss böra utgå från att inom rennäringen skall till- lämpas samma regler som inom jordbruket, om ej särskilda skäl — sammanhängande med de för rennäringen gällande speciella

förutsättningarna — motiverar en annan lösning.

De i detta kap. framlagda förslagen till statliga stödåtgärder m.m. förutsätts skola finansieras antingen över statsbudgeten eller genom anslag ur den särskilda fond, för närvarande benämnd statens lappfond, som inrättats med huvudsakligt syfte att främja renskötseln. Frågan om vilken finansierings- metod som bör väljas i varje särskilt fall behandlas dock inte i förevarande kap. (med undantag för katastrofskadeskyddet i av- snittet 6.2.9) utan i betänkandets kap. 8 där även kostnadsberäkningarna redovisas.

6.2.2. Rationaliseringsfrågor

a ) Planeringen av rationaliserings- arbetet m. m.

Till grund för statens medverkan i jord- brukets rationalisering ligger en central och regional planering, som syftar till att åstad- komma bästa möjliga utnyttjande av pro- duktionsresurserna och högsta effekt av de statliga insatserna på området (prop. 1967: 95, sid. 115 f). Planeringen skall inordnas i samhällsplaneringen i stort och följa de allmänna riktlinjerna för denna. Den centra- la planeringen avses skola utmynna i regio- nalt differentierade handlingsprogram. Vid den regionala planeringen skall särskild vikt läggas vid frågan om dispositionen av mark- resurserna, men även exempelvis problemen med omställning av friställd arbetskraft. med dispOSitionen av tillgängliga resurser för statligt rationaliseringsstöd, med struk- turrationaliseringen samt med upplysnings- och rådgivningsverksamheten avses skola uppmärksammas.

För rennäringens del synes målsättningen för rationaliseringsverksamheten böra vara densamma som inom jordbruket. Målet bör vara att inom ramen för tillgängliga betes- resurser (jfr Renbetesmarksutredningens be- tänkande »Renbetesmarkerna», SOU 1966: 12) skapa så effektiva renskötselföretag som möjligt. 1 första hand ankommer det på renägarna själva att tillse att så blir fallet. Av det allmänna kan emellertid begäras att

näringsidkarnas egen rationaliseringsverk- samhet stödes genom insats av ekonomiska och personella resurser på de områden där renägarnas egna resurser kan antagas bli otillräckliga. Härför kräVS en statlig admi- nistration på det centrala och regionala pla— net samt ett lämpligt utformat stödprogram, allt i princip överensstämmande med vad som beslutats på jordbruksområdet.

Vi har ovan framhållit att rationalise- ringsverksamheten i första hand måste an- komma på renägarna själva. Det allmänna bör således inte tvinga på näringsutövarna driftformer som från allmän synpunkt kan framstå som önskvärda men som de själva inte vill ha. Samtidigt som detta blir klar- lagt måste emellertid understrykas att det allmänna måste äga full frihet att för anli- tandet av statligt finansierade stödåtgärder uppställa de villkor som bedöms lämpliga för att främja en önskad inriktning av verk- samheten. Det innebär därför ingen in- skränkning i renägarnas frihet att själva bestämma över sin näring att de, om de vill utnyttja en statlig stödform, har att finna sig i de villkor och föreskrifter som staten fastställt för detta stöd.

När vi i nästföregående stycke talade om det allmännas rätt att uppställa villkor för anlitande av stödåtgärder, var det fråga om statligt finansierat stöd. För rennäringens del gäller emellertid för närvarande att det stat- ligt administrerade stödet delvis utgår från statens lappfond, och enligt vårt förslag bör även framdeles en väsentlig del av stödet till rennäringen finansieras på detta sätt. Detta bör dock inte föranleda att plane- ringen av det med fondmedel finansierade rationaliseringsarbetet utförs av andra be- fattningshavare eller efter andra principer än planeringen av de rent statliga stödåt- gärderna. Tvärtom är det av utomordent- ligt stor betydelse för rennäringen och för alla som sysslar därmed, att hela rationa- liseringsverksamheten bedrives enhetligt, så att de olika resurserna kan komma till an- vändning på det sätt som vid en samlad bedömning framstår som lämpligast. Vad nu sagts gäller även om sådana statsanslag eller statligt förvaltade medel som tillförs

rennäringen genom beslut av arbetsmark- nadsorganen resp. genom bidrag från de i samband med vattenbyggnadsföretag avsat- ta fonderna (4: 13— och 4: 14-medel). Såsom närmare skall utvecklas nedan i kap. 8, an- ser vi den nödvändiga samordningen av de olika med statsbidrag eller fondmedel finan- sierade åtgärderna böra ske på det sätt att alla beslut om medelsanvändning för ren- näringens främjande så långt möjligt kon- centreras till en och samma instans — lant- bruksstyrelsen på det centrala planet, lant- bruksnämnden på det regionala — oavsett karaktären av de medel som kan komma i fråga för den aktuella stödåtgärden. Ge- nom en dylik samordnad planering bör stör- re säkerhet vinnas för att det samhälleliga stödet åt rennäringen totalt sett kommer till bästa användning och lämnar det bästa utbytet både för rennäringen och för sam- hället i stort. — Med hänsyn till vad nu sagts behandlas i fortsättningen av föreva- rande avsnitt de olika stödformerna utan att därvid avseende fästes vid sättet för deras finansierande. De förändringar i den centrala och regionala administrationen som vi anser erforderliga för att möjliggöra den tilltänkta samordnade planeringen framgår av betänkandets kap. 7.

b) Allmänna grunder för rationaliseringsstöd * För det statliga jordbruksstödet gäller som huvudprincip, gemensam för alla stödfor- mer, att en ifrågasatt åtgärd kan under- stödjas endast om den är önskvärd från allmän synpunkt, samhällsekonomiskt mo- tiverad och från företagsekonomisk syn- punkt lönsam (8 5 rationaliseringskungörel- sen). Vidare krävs att den aktuella bruk- ningsenheten har eller väntas inom en nära framtid få förutsättningar för rationell drift. Någon begränsning uppåt av storleken hos de brukningsdelar som skall kunna erhålla stöd gäller inte, däremot har de minsta brukningsdelarna (s.k. stöd- och deltids- jordbruk) i princip uteslutits från stöd med hänsyn till att den pågående tekniska och ekonomiska utvecklingen anses kräva färre och större enheter inom jordbruket (anf.

prop. sid. 121). — Jordbruksstödet är inte förbehållet enskilda personer utan kan utgå även till juridiska personer (5 % kungörel- sen). Företagsformen skall således inte ha något avgörande inflytande på möjligheter- na att få stöd utan det är omständigheterna i det enskilda fallet som skall läggas till grund för bedömningen av stödbehovet. Stöd skall ej lämnas, om åtgärden med hänsyn till investeringskostnadens storlek eller sö- kandens ekonomiska ställning och kredit- möjligheter bedöms kunna bli genomförd på skäliga villkor utan stöd. När fråga är om stöd åt juridisk person, skall hänsyn ta- gas även till delägarnas ekonomiska ställ- ning (7 å). — Som en generell förutsätt- ning för att stöd skall kunna utgå har slut- ligen uppställts att sökanden eller den som svarar för jordbruket äger erforderlig yrkes— skicklighet, förvärvad genom teoretisk yr- kesutbildning jämte praktik eller genom praktisk erfarenhet. Något absolut krav på viss teoretisk utbildning har således tills vi- dare inte uppställts (anf. prop. sid. 121).

I fråga om den särskilda rationaliserings— verksamhet som bedrivs inom Norrland och vissa andra delar av landet skall, vid sidan av de allmänt jordbrukspolitiska och före- tagsekonomiska skälen, beaktas också nä- ringspolitiska, befolkningspolitiska och so- ciala skäl. Syftet med den särskilda ratio- naliseringen är att snabbt och helst full- ständigt bygga upp bärkraftiga bruknings- enheter genom samtidig yttre och inre ra- tionalisering samt driftsrationalisering och genom intensiv rådgivningsverksamhet (anf. prop. sid. 77 f, 124). Vid särskild ratio- nalisering förstärks det i allmänhet utgåen— de stödet genom högre statsbidrag till inte rationalisering och genom bidrag till drifts- rationalisering.

Formerna för jordbrukets rationalise- ringsstöd är kreditgaranti och statsbidrag, varvid garanti utgör den huvudsakliga for- men och bidrag utgår endast till vissa sär— skilt betydande och kapitalkrävande inves- teringar (anf. prop., sid. 122 ff). Kredit- garanti kan lämnas för i stort sett hela kost- naden för en tilltänkt rationaliseringsåtgärd. Däremot är möjligheten att lämna bidrag

på olika sätt inskränkt. Sålunda utgår bi- drag till inte rationalisering med högst 25 % av kostnaderna utom då fråga är om sär— skild rationalisering, där bidraget får vara högst 40 % av kostnaderna för samtliga åt- gärder utom markköp. Vid inre rationali- sering, som ej ingår i särskild rationalise- ring, gäller vidare bl. a. att bidrag i regel inte utgår i sådana fall när bidraget skulle bli lägre än 5 000 kr. Till åtgärder, som inne- bär driftsrationalisering, lämnas bidrag en— dast om åtgärderna ingår i särskild rationa- lisering. — Amorteringstiderna m.m. vid kreditgaranti skiftar, beroende på låneända- målet. Vid jordförvärvslån och rationalise- ringslån utgör amorteringstiden högst 35 resp. 30 år: amorteringsfrihet och anstånd med att betala ränta kan medges under högst fem resp. två år. För driftslån gäller en amorteringstid om högst 15 år vid lån till enskild person och högst 20 år vid lån till sammanslutningar. Amorteringsfrihet och anstånd med räntebetalning kan lämnas under högst två år. Maskinlån skall amor- teras på högst åtta år, när det gäller investe- ring i maskiner, och högst tio år vid in- vestering i byggnad.

De allmänna förutsättningar som gäller för jordbruksstödet bör enligt vår mening i stort sett vinna tillämpning även på stö- det till rennäringen. Också för denna näring bör gälla att stöd lämnas endast åt investe— ringar som är önskvärda från allmän syn- punkt och som är samhällsekonomiskt moti- verade. Vid bedömningen av om det sam- hällsekonomiska kravet är uppfyllt måste dock beaktas att det är fråga om en näring inom de delar av landet där stöd till sär- skild jordbruksrationalisering kan lämnas; hänsyn bör därför tagas även till närings— politiska, befolkningspolitiska och sociala skäl. Eftersom det här gäller de glesast be- bodda delarna av landet och den renskötan- de befolkningen i viss utsträckning utgör en ekonomiskt och socialt eftersläpande grupp i samhället, torde stort avseende ofta böra fästas vid dessa skäl.

Det för jordbruksstödet uppställda kravet på lönsamhet ur företagsekonomisk synvin- kel bör i princip tillämpas också inom ren- näringen, även om det av sociala och loka- liseringspolitiska skäl kan vara motiverat att övergångsvis mildra lönsamhetskravet (jfr departementschefens uttalande härom i utredningsdirektiven). Detta krav synes där- för för rennäringens del böra definieras så att stöd skall kunna lämnas åt företag, som bedrivs med nöjaktig lönsamhet eller som bedöms få sin lönsamhet förbättrad genom de organisations- och/eller driftsomlägg- ningar som planeras i samband med den rationaliseringsåtgärd, för vilken stöd ifråga- sättes. I fråga om den särskilda investerings- åtgärden bör förutsättas att kostnaden för densamma bedöms vara rimlig i förhållande till nyttan därav från allmän och enskild synpunkt. Bedömningen av att de sålunda uppställda lönsamhetskraven är uppfyllda måste i varje särskilt fall göras i samband med prövningen av stödansökningen. Här- vid skall givetvis beaktas inte bara de natur- liga förutsättningarna för den aktuella ren— skötseln utan även sökandens personliga förutsättningar samt den organisationsform som gäller för hans näringsutövning. I sist- nämnda hänseende bör understrykas att det vanligaste skälet till bristande lönsamhet torde vara att driftsenheterna är alltför små och ägarsplittringen för stor. Någon verklig och bestående förbättring i dessa hänseen- den kan enligt vår mening knappast förvän- tas, med mindre den lokala rennäringsorga— nisationen fungerar på ett fullt tillfredsstäl- lande sätt. Vid behandlingen av ansökningar om rationaliseringsstöd måste därför tillses att vederbörande renbys förvaltning är lämp- ligt organiserad, och den aktuella rationali- seringsåtgärden bör också sättas in i sitt sammanhang med hela byns renskötsel så att dess gynnsamma utveckling inte hämmas utan om möjligt främjas genom åtgärden.

Liksom fallet är med jordbruksstödet bör rationaliseringsstöd avseende rennäringen kunna utgå såväl till enskilda som till juri- diska personer, dvs. till renbyar. Vissa stöd- former torde t.o.m. böra helt förbehållas byarna, då de med stödet avsedda åtgärder-

na kan påverka hela den inom byn bedrivna renskötseln och därför förutsätter en gemen- samhetsförvaltning. Detta gäller exempelvis bidrag till och kreditgaranti för fasta drifts- anläggningar. såsom vägar, stängsel och ar- betshagar. Andra stödformer är tänkta ute- slutande, eller åtminstone huvudsakligen, för individuella näringsutövare; så är fallet med avgångsvederlag och med kreditgaranti för s.k. rendriftslån. Slutligen finns det mellan- former, där stöd bör kunna lämnas antingen till renbyn eller till enskilda renägare; som exempel må nämnas bidrag och kreditgaran- ti vid inköp av transportredskap m.m. — Vi vill understryka att den gjorda exemplifie- ringen inte är avsedd att uttömmande ange i vad mån stöd skall kunna lämnas till en- skild sökande resp. till renby. Avgörandet av dessa frågor bör ankomma på vederbö- rande prövningsorgan, som därvid har att beakta omständigheterna i varje särskilt fall. När ansökan gjorts av enskild, torde renbyn alltid böra lämnas tillfälle att yttra sig före ärendets avgörande.

Vid bedömningen av stödbehovet måste givetvis hänsyn tagas till sökandens och, då stöd begärs av renby, även medlemmarnas ekonomiska ställning. I princip bör stöd ej utgå, om den aktuella åtgärden kan antagas bli genomförd även utan stöd. Såvitt gäller ansökan av renby. bör man dock ej ställa kravet på byns egna insatser så högt att den från många synpunkter angelägna konsoli- deringen av byns ekonomi motverkas. Så- lunda bör det inte komma i fråga att avslå en ansökan om kreditgaranti endast därför att byn har tillgång till vissa fondmedel; dessa kan ju behövas för annat ändamål, såsom utjämning av rörelseresultatet mellan olika räkenskapsår.

Vad angår kravet på yrkesutbildning m. m. har vi ej funnit anledning frångå vad som gäller beträffande jordbruksstödet. Vederbörande prövningsorgan bör således förvissa sig om att den enskilde sökanden resp. driftsledningen inom renbyn äger er- forderlig yrkesskicklighet och även i övrigt besitter de personliga förutsättningarna för en framgångsrik renskötsel. Att sådana för- utsättningar kan vara för handen också utan

särskild teoretisk utbildning torde vara uppenbart.

De inom jordbruket begagnade stödfor- merna synes vara lämpliga även för ren— näringen. Med hänsyn till att denna näring för närvarande lider av kapitalknapphet, föranledd bl. a. av bristen på realsäkerhet för lån (se ovan sid. 52), bör möjligheten att erhålla kreditgaranti kunna bli till stor nytta för näringens framtida utveckling. Enligtvår mening bör denna stödform. liksom på jord- brukets område, vara den huvudsakligen anlitade. — Med den sålunda förutsatta möjligheten att åtnjuta kreditgaranti torde frågan om rennäringens kapitalförsörjning erhålla en tillfredsställande lösning. Vi har därför inte ansett oss böra framlägga förslag till särskilda lagstiftningsåtgärder i syfte att underlätta renarnas användande som kredit- underlag.

Amorteringstiderna vid kreditgaranti före- slås bli högst 30 år, när fråga är om lån för fasta driftanläggningar. samt högst 15 år vid flertalet övriga lån. Beträffande s.k. red- skapslån (se nedan under e) synes tiden dock böra sättas till högst åtta år, utom vid inves- tering i byggnad för garagering av fordon, då tiden bör kunna utsträckas till tio år, allt på sätt gäller i fråga om jordbrukets maskin- lån. Amorteringsfrihet och anstånd med räntebetalning bör kunna medges enligt lik- nande grunder som de inom jordbruket gäl- lande; förslagsvis skall amorteringsfrihet kunna lämnas unde-r högst fem år vid lån för fasta driftanläggningar och under högst två år vid övriga lån. Anstånd med ränte- betalning föreslås kunna medges intill två år.

Som komplettering av kreditgarantimöjlig- heterna bör även inom rennäringen möjlig- het finnas att i vissa fall lämna bidrag till investeringskostnader. Särskilt under den närmaste tiden efter ikraftträdandet av nya regler för rennäringens lokala organisationer torde behovet av bidrag bli tämligen stort. Med den nya organisationsformen, som syf- tar till en omläggning av driftsformerna inom rennäringen, kan det förutses att om- läggningen i många fall bör kombineras med investeringar både i fasta driftsanläggningar och i tekniska hjälpmedel av olika slag. För

att stimulera till sådana investeringar som bedöms vara angelägna från allmän syn- punkt bör bidrag kunna lämnas till kostna- derna. Härigenom uppnås också att renägar- nas och renbyarnas skuldsättning i anled- ning av investeringarna blir reducerad. — Med hänsyn till de starka lokaliseringspoli- tiska och sociala skälen för en snabb och djupgående strukturrationalisering inom ren- näringen bör bidragsreglerna enligt vår mening utformas i huvudsaklig överensstäm- melse med vad som gäller beträffande sär- skild rationalisering på jordbrukets område. Detta innebär att bidrag, inom ramen för tillgängliga resurser (se härom i kap. 8), bör kunna utgå med högst 40 % av de totala kostnaderna för ifrågakommande investe- ringar.

Liksom för närvarande gäller för jord- bruksstödet (se anf. prop., sid. 126) bör be— stämmelserna om stödet till rennäringen in- nehålla ett generellt bemyndigande för Kungl. Maj:t att, om särskilda omständig— heter föreligger och efter prövning i varje enskilt fall, bevilja kreditgaranti och/eller bidrag även om därigenom jämkning sker i de normalt gällande villkoren för stödgiv- ningen. Härigenom skulle möjlighet öppnas att också inom rennäringen bevilja ekono- miskt stöd t. ex. då fråga är om att använda ny och ej helt utprovad teknik i samband med investeringar för rationaliseringsända- mål. Jämkningsmöjligheten kan vidare an- tagas bli av särskild betydelse under en över- gångstid till dess renbyarna blivit ordentlig-t konsoliderade, organisatoriskt och ekono- miskt. Det hittills utgående stödet till ren- näringen kan nämligen — även om det totalt sett är av mindre omfattning än det för framtiden föreslagna stödet — i vissa fall utgå med större andel av kostnaderna än som normalt avses bli fallet efter genom- förande av de föreslagna nya reglerna. För att åstadkomma mjukast möjliga övergång bör enligt vår mening bl. a. bidragsprocen- ten i angelägna fall kunna höjas icke ovä- sentligt utöver den regelmässigt maximala.

Närmare bestämmelser om kreditgaranti— och bidragsgivningen till rennäringen bör meddelas av lantbruksstyrelsen efter förebild

av motsvarande regler för jordbruksstödet. Därvid bör hänsyn tagas till de särskilda reg- ler som kan komma att gälla i fråga om an- slag av fondmedel; se härom nedan i kap.8.

c) Stöd till inköp av renar m. m.

För att underlätta nyetablering inom jord- bruket kan lånegaranti lämnas dels för för- värv av jordbruksfastighet, jordförvärvslån, dels ock för vissa utgifter i samband med igångsättande, omläggning eller utvidgning av jordbruksdrift, drift/ån (10 & rationalise- ringskungörelsen). Jordförvärvslån skall avse förvärv av anpassningsbara jordbruksföre- tag, som har förutsättningar att effektivt utnyttja den bästa, kända tekniken och ge sin innehavare full sysselsättning (anf. prop., ' s. 124). Ingen övre gräns gäller i fråga om

storleken av den brukningsenhet som lånet avser, men utan särskilt medgivande av Kungl. Maj:t eller, efter Kungl. Maj:ts be- myndigande, av lantbruksstyrelsen får garan- ti ej lämnas vid förvärv där köpeskillingen överstiger 1 milj. kr. I övrigt förutsättes för att kreditgaranti skall få lämnas att kostna- derna för förvärvet av jordbruksföretaget är skäliga med hänsyn till avkastning och nytta i övrigt. — Inte heller beträffande driftslån gäller någon övre gräns i fråga om jordbruksföretagets storlek. Samma krav på brukningsenhetens bärkraft gäller som vid garanti för jordförvärvslån. Driftslånet skall vara avsett till utgifter för jordbruksinven- tarier, utsäde, gödselmedel, foder o.d. i samband med förvärv av jordbruksfastighet, tillträde av arrendegård, storleksrationalise- ring av mera väsentlig omfattning eller genomgripande produktionsomläggning. Ga- ranti för driftslån får ej utan särskilt med- givande beviljas med högre belopp än 200-000 kr. till en och samma låntagare. — Till åtgärd för driftsrationalisering som ut— gör ett led i särskild rationalisering kan statsbidrag utgå med högst 40 % av kostna- den-.

Inom rennäringen motsvaras de kredit- behov som tillgodoses genom jordförvärvs— lånen och driftslånen av de lånebehov som

kan uppkomma i samband med nyetablering som renägare eller vid ökning av den inne- havda renhjordens storlek eller vid en mera omfattande ändring av renhjordens inre sam- mansättning. Då storleken och sammansätt- ningen av de enskilda rennäringsutövarnas hjordar har väsentligt inflytande på driftens lönsamhet, skall här till en början beröras rådande förhållanden i dessa hänseenden samt de förändringar som bedöms vara er- forderliga för att få till stånd en förbättring.

Såsom framhållits i kap. 5 är en betydan- de del av de nuvarande renskötselföretagen utpräglade småföretag med mindre än 200 renar, vilket innebär att antalet företa-gare är icke oväsentligt högre än det antal års- arbetare som erfordras vid en rationell drifts- enhetsindelning. Inom de delar av rensköt- selområdet där svårigheter möter att erhålla kompletterande sysselsättning följer därav oundvikligen att många renskötarfamiljer får en påfallande låg levnadsstandard. Med hänsyn härtill bör antalet näringsidkare re- duceras, så att endast så många blir kvar i renskötseln att de kan erhålla sin fulla bärg- ning därav..

Den nya driftsform som vi föreslår i kap. 5 kan i och för sig genomföras oberoende av om den till en viss renby hörande renmassan är fördelad på ett större eller ett mindre an- tal ägare. Nettoavkastningen per ren blir i princip lika stor för den som äger få djur som för den som äger många. Emellertid måste beaktas att denna nettoavkastning i regel har väsentligt mindre betydelse från försörjningssynpunkt än de arbetsinkomster som följer av renskötseln. För att de ren- skötande medlemmarna av en renby skall erhålla en tillfredsställande bärgning utan avsevärd-a tillskott från annat arbete måste de följaktligen kunna påräkna full syssel- sättning i renskötseln.

—En av de viktigaste av de befogenheter som den nya renbyn avses skola få i förhål— lande till sina medlemmar är att byns led- ning, dvs. styrelsen och under dess överin- seende renförmannen, blir i princip berätti- gad att avgöra hur många och vilka perso- ner som skall erhålla anställning som ren- skötare inom byn. Det kommer alltså enligt

vårt förslag att finnas möjlighet för renbyn att få till stånd en rationell renskötsel, även om de renskötande medlemmarna är fler än som motsvarar behovet av årsarbetare i ren- skötseln. Det torde dock inte kunna undgås att svårigheter uppkommer för sammanhåll- ningen inom byn och därmed också för ren- skötseln. om en betydande del av renägarna utesluts från deltagande i arbetet, och det kan då också befaras att intresset för vården av renarna försvagas genom att en stor del av dessa tillhör personer som inte deltar i skötselarbetet. Man bör inte heller bortse från att det i många byar kan bli svårt för ledningen att under sådana omständigheter genomföra en rationell ordning, vilket skulle innebära att reformen delvis stannade på papperet.

Enligt vår mening måste lösningen av de nu antydda svårigheterna ligga i att inte bara antalet i renskötseln sysselsatta utan även antalet renägare reduceras i de byar där lönsamheten för närvarande är dålig. Härför behövs det allmännas medverkan. i första hand genom att de som lämnar renskötseln bereds möjlighet att få annan, för dem lämp- lig sysselsättning. Vi anser dock att det inte är nog därmed; omställnings- och flyttnings- motståndet torde hos den renskötande be- folkningen vara snarare större än mindre än hos annan glesbygdsbefolkning. För att ytterligare stimulera till sådan nedläggning av renskötselföretag som från allmän syn— punkt bedöms vara önskvärd föreslår vi därför nedan under 6.2.6 särskilda avgångs- vederlag. Ännu viktigare än dessa vederlag. vilka huvudsakligen är avsedda att kompen- sera den levnadskostnadsfördyring som kan uppstå vid övergång till en ny livsform. an- ser vi det dock vara att en avflyttande ren- ägare bereds möjlighet att utan'förlust av- veckla sin rörelse. dvs. främst försälja sina renar.

En avveckling av ett renskötselföretag kan givetvis alltid åstadkommas genom att renarna säljs till slakt. Härvid får säljaren emellertid vidkännas förluster genom att djur med' högre värde än slaktvärdet, främst hondjur i produktiva åldrar, säljs till under- pris. Vidare kan det vara svårt att till skäligt

pris få avsättning för de inventarier som anskaffats för renskötseln, såsom snöskotrar och andra transportredskap. Om det skall vara möjligt att skydda säljaren mot sådana förluster, bör en marknad tillskapas för över- tagande av hela renskötselföretag. För en renägare med förhållandevis litet antal djur, vilken avser att fortsätta sin rörelse, måste det också vara av värde att kunna öka sitt reninnehav genom att överta en avflyttande renägares rörelse; den naturliga tillväxten av hans hjord hindras många gånger av ekono- miska skäl. eftersom han för sin existens i regel är tvingad till höga årliga slaktuttag. Ekonomiska skäl har hittills också brukat hindra en mindre renägare från att genom köp av livrenar i mera väsentlig omfattning öka sitt reninnehav. Då renarna inte kan användas som kreditunderlag, fordras näm- ligen ett betydande eget kapital för att kun- na förvärva det antal renar som numera be- hövs för god lönsamhet och full sysselsätt- ning i renskötseln. De lån som kan erhållas ur lappfonden för inköp av livrenar utgår för närvarande med så små belopp att de inte har någon egentlig betydelse i detta sammanhang. Slutligen kan det för hela byn fastställda maximiantalet renar vara fyllt; medlemmarna är då förhindrade att öka sina egna reninnehav på annat sätt än genom övertagande av annan medlems renar.

Vad ovan anförts utgör enligt vår mening vägande skäl för att införa statlig lånegaranti för lån. avsedda att underlätta övertagande av renar och renskötselinventarier från ren- ägare som är villiga att avveckla sina ren- skötselföretag. Beträffande dylika lån, för- slagsvis benämnda rendriftslån. bör gälla de ovan under b) angivna allmänna grunderna för rationaliseringsstöd inom rennäringen samt där föreslagen amorteringstid m.m. Någon särskild gräns för lånets storlek synes inte vara erforderlig, utan lånegaranti bör kunna lämnas för hela det belopp som er- fordras utöver vad som motsvarar låntaga- rens egna tillgångar (inkl. eventuellt inköps- bidrag; se nedan) och vad han kan låna på skäliga villkor utan statsgaranti. Krav på särskild säkerhet för lånesumman eller del därav bör inte uppställas. Däremot skall

givetvis kontroll ske av att kostnaderna för övertagandet är skäliga med hänsyn till av- kastning och gällande marknadsvärde. Vida- re måste noggrant prövas att det renskötsel- företag som tillskapas i samband med över— tagandet får en lämplig storlek och samman- sättning samt att det även i övrigt har förut- sättningar att bestå som ett lönsamt företag, vilket ger sin innehavare full sysselsättning. Med hänsyn till att de sistnämnda förutsätt- ningarna är i hög grad avhängiga av det sätt på vilket renskötseln bedrivs inom den ifrå- gavarande renbyn bör under låneärendets handläggning samråd äga rum med renbyns ledning.

Enligt för närvarande tillämpade princi- per för omställningsstöd har en avflyttande f. d. renägare möjlighet att i vissa fall få sin bostadsfastighet inlöst; se härom nedan un- der 6.2.6.

Såsom framgår ovan har rendriftslånen i första hand tänkts komma till användning för att underlätta övertagande av hela ren- skötselföretag. vilkas ägare till följd av av- flyttning eller av annan orsak upphör med renskötsel. I vissa ehuru sannolikt mer säl- lan förekommande fall kan det emellertid vara motiverat att bevilja kreditgaranti-för sådant lån utan samband med renskötsel- företags nedläggande. Ett sådant fall är att en renbys marker tål en väsentlig utökning av renantalet men kapitalbrist hindrar byns renägare från att låta sina hjordar växa. I ett sådant läge bör det vara till fördel för alla byns renägare, om en av dem ökar sitt reninnehav; härigenom kan nämligen sköt- selkostnadema slås ut på en större ren- massa och lönsamheten stiger även för de andra renägarna.

Ett annat fall där rendriftslån kan behö- vas är när avkastningen av en renägares hjord eller av en renbys hela renmassa är låg på grund av dålig kvalitet hos djuren. Övergång till en bättre sammansättning av hjorden med ökad bruttoavkastning som följd kan då ske utan att vare sig belastning- en på betesmarkerna eller skötselkostnader— na stegras. Förbättring av djurens kvalitets- egenskaper kan många gånger uppnås ge- nom anskaffning av'nya avelstjurar och ut-

119

slagning av de gamla. En önskvärd ändring i renhjordens sammansättning förhindras dock ofta av brist på kapital, eftersom för- säljning av de djur som skall ersättas i regel måste ske till slaktpriser, medan de nya dju- ren betingar högre priser i egenskap av liv- djur.

På grund av vad ovan sagts föreslår vi att kreditgaranti för rendriftslån skall få lämnas — förutom i samband med övertagande av renskötselföretag _ för att i andra fall främja en från allmän synpunkt önskvärd utökning av enskilda näringsutövares ren- innehav samt för att underlätta övergång till en lämpligare sammansättning av renhjor- dar. I fråga om villkoren för kreditgarantis beviljande i dessa fall bör vad ovan anförts om garanti i övertagandefallen äga motsva- rande tillämpning.

Liksom gäller vid särskild rationalisering på jordbrukets område synes det för ren- näringens del böra finnas möjlighet att i vis- sa fall lämna bidrag till inköp av livdjur. Sådant bidrag (rendriftsbidrag) bör i första hand stå till förfogande för att vid behov stimulera anskaffning av nya avelstjurar. Också i andra fall kan emellertid en över- låtelse av renar innebära så stora fördelar i rationaliseringshänseende att åtgärden bör främjas genom bidrag. Vi vill emellertid understryka att den sannolikt starkt begrän- sade medelstillgången för bidrag till ren- näringens rationalisering (jfr nedan i kap. 8) torde göra det nödvändigt att stor restrikti- vitet iakttages vid prövningen av ansökning- ar om bidrag av detta slag.

Rendriftsbidragen föreslås skola maxi- meras till 40 % av den del av inköpspriset för renarna som motsvarar skillnaden mel- lan renarnas uppskattade värde som livdjur och deras slaktvärde. I de fall då särskilda transportkostnader uppkommit i samband med köpet — exempelvis vid förvärv av tjurar från annan renby — bör bidrag också kunna utgå med intill 40 % av transport- kostnaden.

d) Stöd till fasta driftsanläggningar

Inom jordbruket kan kreditgaranti för yttre eller inre rationaliseringslån lämnas för till—

skottsförvärv av jordbruksjord och skogs— mark för rationaliseringsändamål, för att uppföra eller förbättra ekonomibyggnader och andra fasta anläggningar samt för mark— anläggningar av olika slag såsom torrlägg- ning, täckdikning, bevattning, vägbyggnad m. m. Villkoren för sådant lån överensstäm- mer i huvudsak med vad som gäller för jord- förvärvslån. Rationaliseringsbidrag kan läm- nas till kostnader för såväl yttre som inre rationaliseringsåtgärder. Vid inre rationali— sering utgår bidrag — förutom till större torrläggningsföretag — i regel endast till åtgärd som sker i samband med en genom- gripande och kapitalkrävande yttre rationa- lisering och innebär en särskilt stor och i tiden koncentrerad investering som kan an— tagas medföra påfrestning på sökandens lik— viditet (20 % rationaliseringskungörelsen). Med hänsyn härtill skall bidrag normalt ej lämnas i sådana fall när bidraget skulle bli lägre än 5 000 kr. Högsta bidragsprocenten är 25, och såvitt gäller bidrag till investe- ring i ekonomibyggnad har fastställts ett maximibelopp om 50000 kr. eller, om bygg— nadsåtgärden från allmän synpunkt är av särskild betydelse, 100000 kr. — Då fråga är om den särskilda rationaliseringen i Norr- land m.m., kan bidrag lämnas i större om- fattning än eljest, intill 40 % av kostnader— na för samtliga rationaliseringsåtgärder utom markköp.

För rennäringens del motsvaras jordbru— kets s.k. inre rationalisering huvudsakligen av nyanläggning och förbättring av de olika fasta anläggningar som erfordras för att. möjliggöra samfärdseln i de aktuella fjäll- och skogstrakterna samt underlätta arbetet med renarnas bevakning, märkning, skilj- ning, slakt m. m. Häri ingår i huvudsak föl- jande typer av anläggningar.

1:o. Vägar, färd/eder, broar och telefon— Iinier är nödvändiga för att renskötarna snabbt skall kunna färdas mellan sina bostä— der och renamas uppehållsplatser och för att möjliggöra omdisponering av bevaknings— manskapet etc. Vissa leder har också bety-

delse för renarnas årliga flyttningar, och många vägar är viktiga i slaktsammanhang. — Flertalet ifrågavarande anläggningar är av stort värde även för andra intressen, så— som det allmänna kommunikationsintresset, turismen, skogsbruket och vattenkrafts- exploateringen. Större anläggningar av detta slag utförs därför i allmänhet inte enbart för rennäringens behov. I den mån staten ej redan från början påtager sig arbetet, brukar anläggningarna tillkomma efter samråd mel- lan företrädare för olika berörda intressen och bekostas av dem gemensamt efter över- enskommelse i varje särskilt fall.

2:o. För renskötseln anlagda arbetsbostä- der, badar och båthus är nödvändiga förut- sättningar för renskötarnas arbete med ren- hjordarna. Trots att anläggningarna inte titan särskild upplåtelse står till förfogande för andra besökande, blir de dock till viss nytta från säkerhetssynpunkt, då de allmänt sett underlättar vistelse inom renskötsel- området, som bl.a. inrymmer de för turis- men alltmer betydelsefulla fjälltrakterna.

3:o. Arbets/lagar och renstängsel är till gagn endast för rennäringen. Arbetshagarna har stor betydelse för att nedbringa arbets- kraftsåtgången under vissa av de moment i renskötseln som fordrar de största arbets- insatserna (märkning, skiljning, tillskottsut- fodring). Viktigt är att arbetshagarnas loka- lisering och utformning samordnas med and- ra anläggningsarbeten, såsom vägar och slaktanordningar. — Även stängslen har stor betydelse i den moderna renskötseln, där renarna under stora delar av året har frihet att röra sig inom ganska vidsträckta områden. Genom stängsel kan bevaknings- kostnadema nedbringas och betesresursema utnyttjas bättre, och vidare kan strövning mellan olika byars områden och över riks- gräns i viss omfattning förhindras. De är också av värde genom att nedbringa renar— nas skadegörelse och hindra trafikskador på renar, särskilt i anslutning till järnvägar. Trots stängslens stora betydelse är det, på grund av de stora avstånden och därav föl- jande höga anläggnings- och underhållskost- nader, mera sällan som stängsel är lönsam— ma vid en strikt företagsekonomisk bedöm—

ning. Hänsyn bör dock tagas till att stängsel på många håll utgör en nödvändig förut— sättning för att renskötsel över huvud taget skall kunna bedrivas med rimlig arbetsinsats och utan allvarligare konflikter med mot- stående intressen. Särskilt gäller detta be- träffande stängsel i riksgräns, men synpunk- ten bör tillmätas betydelse även när fråga är om stängsel mellan olika byar, eftersom renarnas strövning och sammanblandning kan ge upphov till svårlösta problem.

4:o. Slaktan/äggningar. Inom Norrbottens län finns för närvarande åtta fältslakterier och ett stationärt slakteri för renslakt, var- jämte slaktställningar anordnats vid ett 80— tal arbetshagar. Utöver dessa av lappväsen- det och lappbyarna ägda anläggningar har de större slakteriföretagen tillgång till bil- burna slaktanordningar, s.k. slaktbussar. I Västerbottens län finns tre stationära slakterier samt väl utbyggda slaktställningar vid två större slaktplatser. Dessutom utnytt— jas ett norskt renslakteri. Inom Jämtlands län finns fem större fältslakterier samt fyra mindre slakterier som kan flyttas mellan olika slaktplatser. — Kostnaderna för de av lappväsendet anskaffade slakthjälpmedlen har av Renbetesmarksutredningen (SOU 1966: 12, s. 191) beräknats till 808 000 kr. (1965) exkl. kostnader för tillfartsvägar m. m.

På grund av renskötselområdets stora geo— grafiska utbredning bör man räkna med att speciella anordningar för renslakt även fram- gent blir nödvändiga. Önskvärt är emellertid att de permanenta slakthusen för lantbruks- produkter utnyttjas även för renslakt så långt förhållandena medger det. Härigenom vinns inte bara att man reducerar behovet av speciella renslaktanordningar, vilka kan ut— nyttjas endast en kort tid av året och därför i regel är dyrbara i drift, utan också att det bör bli lättare att samordna distributionen, förädlingen och marknadsföringen av ren— skötselns produkter med jordbrukets; se här- om vidare nedan under 6.2.3.

Såsom framgår av den ovan lämnade redogörelsen är rennäringens fasta driftan- läggningar i hög grad heterogena, inte bara

med avseende på storlek och teknisk be- skaffenhet utan även när det gäller kretsen av dem som drar nytta av anläggningarna. Vissa av dem inrättas enbart för rensköt- seln inom en lappby eller för vissa renägare i en by, så t.ex. flertalet arbetshagar och arbetsbostäder. Andra utnyttjas gemensamt av renägarna i två eller flera byar, exempel- vis stängsel mellan olika byars betesområden och en del slaktanläggningar. Renstängsel i riksgräns har betydelse bl. a. med hänsyn till den svenska rennäringens ställning gentemot utländska intresse-n. Slutligen har åtskilliga av de i renskötseln nyttjade kommunika- tionsanläggningarna och även en del arbets- "bostäder o.d. betydelse också för andra in- hemska intressen än rennäringen. De nu nämnda förhållandena har medfört att ren- näringens olika driftanläggningar ofta till- kommit utan samordnad planering. Vanligen utför vederbörande lappby eller enskilda renägare endast sådana mindre anläggningar som är avsedda att betjäna enbart den egna renskötseln. Är det fråga om större arbeten eller om anläggningar som medför nytta för mer än en lappby eller för andra intressen än rennäringen, har i regel det allmänna genom lappväsendet eller arbetsmarknads- organen svarat för utförandet. Även när det gäller äganderätten till anläggningarna och ansvaret för deras vidmakthållande är för- hållandena mycket växlande. Om ej särskild överenskommelse träffats, vilket inte torde vara vanligt. får man nämligen utgå från att äganderätten och ansvaret ligger kvar hos den som stått för anläggandet.

Också för framtiden måste man räkna med att anläggningar av de slag som här är i fråga kom-mer att utföras i såväl enskild som allmän regi. Å ena sidan bör-nämligen rennäringsutövama vara oförhindrade att genom sin organisation, renbyn. själva ut- föra sådana _anläggningar som behövs i ren- skötseln och som inte medför skadalför tred- je man. Å andra sidan kan det inte gärna fordras av dem att de ensamma skall bekos- ta anläggningar, som medför nytta också för andra intressen. Samtidigt kan det emeller- tid konstateras att en viss »styrning» behövs på detta område, om det skall bli möjligt att

samordna de olika anläggningarna så att de totalt sett medför bästa effekt både för ren- näringen och för andra berörda intressen.

Den önskade styrningen av de olika inves- teringsinsatserna bör enligt vår mening ske på två principiellt olika sätt. Dels bör någon form av tillståndstvång gälla i fråga om så- dana anläggningar för renskötselns främ- jande som är ägnade att allvarligt inkräkta på motstående intressen; härom handlar 3 kap. 6—9 åå förslaget till rennäringslag. vartill hänvisas. Dels och framför allt bör det ekonomiska stödet till rennäringen ut- nyttjas för att så långt möjligt garantera en från allmän synpunkt lämplig inriktning av investeringarna. Det sist sagda har ovan under b) kommit till uttryck i de föreslagna allmänna grunderna för rationaliseringsstöd till rennäringen, av vilka framgår att stöd bör lämnas endast åt investeringar som är önskvärda från allmän synpunkt och som är samhällsekonomiskt motiverade. Det bör härvid understrykas att dessa allmänna grun- der avses skola gälla helt oberoende av om initiativet till en viss investering, för vilken rationaliseringsstöd begärs, har tagits av ren- näringsutövama själva eller av företrädare för det allmänna.

Liksom inom jordbruket bör man i prin- cip för rennäringens del ställa krav på'lön- sam-het ur företagsekonomisk synvinkel för allt rationaliseringsstöd; kravet har närma- re definierats ovan under b). Beträffande sådana driftanläggningar som har betydel- se också för andra intressen än rennäring- en måste dock hänsyn tagas till den nytta som uppkommer vid sidan av den före- tagsekonomiska båtnaden för de berörda rennäringsutövama. Vid bedömningen av om en aktuell anläggning skall erhålla ra- tionaliseringsstöd eller ej bör därför kost- naderna för åtgärdens genomförande re- duceras med vad som motsvarar nyttan från andra synpunkter.

Den prövning som enligt det ovan sagda skall företagas av en planerad driftanlägg- nings önskvärdhet från allmän synpunkt samt av dess samhällsekonomiska och före— tagsekonomiska lönsamhet kan uppenbarli- gen bli mycket grannlaga samt fordra stor

insikt både i rennäringens speciella problem och i den berörda landsdelens förhållanden i övrigt. Härav betingade krav på prövnings- organens sammansättning m.m. behandlas nedan i kap. 7.

De stödformer som bör kunna ifrågakom- ma när det gäller arbeten i en renbys egen regi. synes vara desamma som vid jordbru- kets inre rationalisering, alltså rationalise- ringslån och rationaliseringsbidrug. Av loka- liseringspolitiska och sociala skäl bör därvid bidrag kunna lämnas med upp till 40 % av investeringskostnaden; se ovan under b).

Då fråga är om anläggningar av sådan omfattning eller beskaffenhet att rennärings- utövama inte vill åtaga sig att själva utföra arbetet. får från fall till fall avgöras vem som skall stå för detta och hur kostnaderna skall fördelas mellan de olika intressena. Särskilt i sådana fall där anläggningen helt eller till övervägande delen är motiverad av hänsyn till renskötseln torde det i regel bli staten som genom lantbruksnämnden eller arbetsmarknadsorganen verkställer arbetet. Anläggningen bör då. av skäl som närmare utvecklas i kap. 8. finansieras med fond- medel och betraktas som en investering av de ersättningar m.m. som influtit i anled- ning av att de »till lapparnas uteslutande begagnande» anvisade områdena använts för annat ändamål än renskötsel. Även i dessa fall är det dock angeläget att den eller de renbyar som närmast får nytta av anlägg- ningen deltar inte bara i arbetets planerande utan också i dess finansiering. Om så ej sker, torde det nämligen uppkomma risk för att renbyarna i stor utsträckning avhåller sig från att själva utföra nödiga anläggnings— arbeten, i förhoppning om att dessa förr eller senare kommer till stånd genom det allmännas försorg. Då initiativet till förbätt— ringar och rationalisering inom rennäringen i huvudsak bör ligga hos näringsutövarna själva, måste en sådan utveckling i möjligas- te mån förhindras. Detta torde bäst ske ge- nom att så långt möjligt göra det ekonomis- ka slutresultatet för de enskilda näringsid- karna oberoende av om arbetet utförs av renbyn eller av det allmänna. När det all- männa anses böra stå för anläggningsarbetet,

bör det därför tillses att den eller de berörda renbyarna bidrar till kostnaderna i förhål- lande till sin direkta nytta av anläggningen. För att underlätta de investeringar som ett dylikt deltagande innebär för en renby bör kreditgaranti och rationaliseringsbidrag kun- na beviljas enligt samma grunder som om renbyn själv utfört arbetet. Vidare bör an- svaret för underhåll och helst också för- nyelse av de i allmän regi tillkomna drift- anläggningarna regelmässigt påläggas ren- byarna. eventuellt mot att avräkning sker från deras andelar i anläggningskostnaderna.

Någon särskild gräns för storleken av rationaliseringslån och rationaliseringsbidrag anser vi ej böra fastställas; stödet bör kunna lämnas både till mycket omfattande och till förhållandevis små arbeten. I övrigt hän- visas beträffande grunderna för rationalise- ringsstödet till vad ovan under b) anförts. För rationaliseringslån avses skola gälla i nämnda avsnitt föreslagen amorteringstid m. m.

e) Stöd till transportredskap och andra rörliga tekniska hjälpmedel

På jordbruksområdet kan de ovan under c) omnämnda driftslånen användas bl.a. för anskaffande av jordbruksinventarier i sam- band med en mera omfattande storleks- rationalisering eller en genomgripande pro- duktionsomläggning. Vid särskild rationali- sering kan dessutom bidrag utgå till kost- nader för åtgärder som innebär driftsrationa- lisering. Det sammanlagda bidragsbeloppet får därvid inte överstiga 40 % av kostna- derna för samtliga rationaliseringsåtgärder utom markköp.

Statlig kreditgaranti kan lämnas för maskinlån, vilket tas för att anskaffa jord- bruksmaskin. som skall användas av flera jordbrukare. eller för att köpa, uppföra eller bygga om byggnad, som erfordras för jord- bruksmaskinhållning som sökanden bedriver yrkesmässigt (anf. prop., s. 125). Garantin får lämnas för ett lånebelopp som motsvarar högst 80 % av köpeskillingen för maskin eller av byggnadskostnaden. Lägre investe- ringsbelopp än 5 000 kr. kan dockej kom- ma i fråga för garanti.

Inom rennäringen finns stort behov av transportredskap av skilda slag. Sålunda är snöskotern numera ett viktigt hjälpmedel, som möjliggör en väsentlig rationalisering av arbetet med renarnas bevakning och skilj- ning. Skotern har också stor betydelse för person- och godsbefordran i vägfattiga trak- ter. Även flygplan och helikoptrar används i växande utsträckning för transporter inom rennäringen, och de har också visat sig vara av värde i bevakningssammanhang. — Un- der senare år, särskilt under den i vissa trak- ter svåra vintern 1966/67, har transporter av levande renar på lastbil företagits i syfte att undvika de tidskrävande och konditions- nedsättande renflyttningarna. Erfarenheter- na har merendels varit goda. Renarna har kommit fram till orörda betestrakter i god kondition, och de arbetskrävande flyttning- arna har kunnat genomföras på kort tid och med obetydliga förluster av djur. Det har emellertid visat sig att det torde behövas specialkonstruerade fordon, om transporter- na med säkerhet skall kunna ske på sätt som är tillfredsställande från såväl djurskydds- som lönsamhetssynpunkt.

Rörliga renslakterier behövs i trakter, där stora avstånd till fasta slaktanläggningar minskar renägarnas möjligheter att få avsätt- ning för sina produkter till skäliga priser. Ett alternativ till rörliga slakterier är att med lastbil eller specialkonstruerade fordon (se ovan) transportera levande rena-r 'till fasta slaktplatser.

För att uppehålla kontakten mellan ren- vaktare och andra i renskötseln sysselsatta samt möjliggöra att arbetskraften utan dröjs- mål sätts in där den bäst behövs har bärbar radioutrustning visat sig fylla ett stort behov.

Rationaliseringen av det manuella arbetet i renskötseln, särskilt sådana moment som bidrar till toppar i arbetsbelastningen under året, måste för framtiden bedrivas med stor kraft, om tillfredsställande lönsamhet skall kunna uppnås inom näringen. Vid sidan av storleksrationalisering och utbyggnad av fasta driftanläggningar kommer härvid ett ökat användande av tekniska hjälpmedel av

de slag som ovan exemplifierats i blickpunk- ten.

Rennäringens upprustning med tekniska hjälpmedel har gått väsentligt långsammare än motsvarande utveckling inom det egent- liga jordbruket. Härtill har otvivelaktigt bi- dragit att stödet för denna verksamhet hit- tills varit obetydligt. Vi anser det därför motiverat med en ordentlig satsning från det allmännas sida, förslagsvis på det sätt att de bidragsregler som för jordbrukets del gäller vid särskild rationalisering får tillämpas vid sådan anskaffning av transportredskap och andra rörliga driftanordningar inom ren- näringen som innebär nyuppsättning eller utvidgning av tidigare bestånd av tekniska hjälpmedel. Vidare bör kreditgaranti kunna lämnas för högst 80 % av den del av köpe- skillingen för dylika anordningar som ej täcks av medgivet bidrag. Kreditgaranti före— slås också få beviljas för högst 80 % av kostnaden för att köpa, uppföra eller bygga om byggnad som erfordras för garagering av fordon, avsett för transport av levande renar. Såvitt gäller större transportfordon eller byggnad bör dock garanti kunna läm- nas endast till renby eller till annan som för— binder sig att med fordonet verkställa djur- transporter för renägare som önskar få sina djur transporterade.

I fråga om de sålunda förordade stöd- formerna — förslagsvis benämnda redskaps— bidrag resp. redskapslån — synes någon gräns uppåt för investeringens storlek inte böra fastställas. För att undvika onödiga administrationskostnader bör däremot, i lik— het med vad som gäller beträffande jord— brukets maskinlån, en nedre gräns finnas. Vi föreslår att denna gräns i fråga om red— skapsbidrag och redskapslån sättes vid en investering av 3 000 kr. — Beträffande kra— ven på samhällsekonomisk och företags— ekonomisk lönsamhet m.m. hänvisas till de under b) ovan angivna allmänna grunderna för rationaliseringsstöd. Såsom där sägs bör stödet kunna utgå såväl till renby som till enskild renägare. I fråga om investering av nu aktuellt slag, vilken sker i utomståendes regi, torde de under d) ovan anförda syn— punkterna äga tillämpning. — För redskaps-

lån avses skola gälla ovan under b) föreslag- na amorteringstider m.m. Vi vill vidare understryka vad där uttalats om att Kungl. Maj:t bör ha möjlighet att efter särskild prövning bevilja garanti eller bidrag även om därigenom jämkning sker i de normalt gällande villkoren för stödgivning; att denna möjlighet verkligen utnyttjas synes vara sär- skilt betydelsefullt för den tekniska utveck- ling inom rennäringen som åsyftas med de nu aktuella stödformerna.

6.2.3. Slakt-, förädlings- och marknads— föringsfrågor

De frågor som hänger ihop med en rationell renslakt är många och skiftande till sin natur. I avsnittet om rennäringens framtids- utsikter i kap. 2 har framhållits betydelsen av att slakturvalet inriktas på en optimal avkastning av renhjorden under en följd av år. Urvalet bör inriktas mot slakt av ett större antal kalvar och bibehållande av fler hondjur än vad nu är fallet. Vidare bör slakten i större omfattning förläggas till hösten.

Modellkalkyler, som genomförts i sam- band med den av professor Hyrenius verk- ställda undersökningen rörande den renskö- tande befolkningen (se bilaga 2 till detta be- tänkande), belyser de intäktsökningar som kan uppnås genom bl.a. ett rationellt slakt- uttag. Kalkylerna är baserade på vissa an- taganden beträffande bl. a. tillväxt och re- produktion, vilka så nära som möjligt an- sluter sig till faktiska förhållanden. Kalky- lerna visar att man, genom ökad kalvslakt (i huvudsak av tjurkalvar) och därmed sam- manhängande ändring av könsproportioner- na inom hjordens nettostock till 80 procent hondjur och 20 procent handjur, kan öka slaktuttaget till i det närmaste 10 kg per djur i nettostocken från nuvarande cirka 7 kg (beräknat på könsfördelningen 60—40). Samtidigt ökas givetvis andelen kalvkött. Anföras må att fördelningen 80—20 inte med nödvändighet är den optimala; propor— tionen 90—10 eller rent av 95—5 torde vara möjlig.

I undersökningen redovisas en samman-

vägning till kronor av den framräknade köttproduktionen. För vuxenköttet har här- vid använts det för år 1967 genomsnittliga köttpriset av 5: 50 kr. För renkalvköttet har antagits att man vid alternativ 80 % hon- djur nått fram till samma relativa överpris av 50 % som förnärvarande gäller för kött av nötkreatur. För alternativ 70% hon- djur antages att man endast nått hälften av denna högre värdering.

Det ekonomiska utbytet blir i det lägsta fallet 37:— per djur i nettostocken. Bibe- hållen hög dödlighet men ändrad proportion hondjur från 60 till 80 % betyder en ök- ning med hälften till 55: —.

Minskning av dödligheten ger ensam en effekt på 10: — eller mera. Det här angiv- na mest gynnsamma alternativet, 80 % hondjur och låg dödlighet, ger 68:— per djur i nettostocken.

De här givna siffrorna är givetvis osäkra på grund av den ofullständiga kunskapen om kalkylernas ingångsvärden. Det är också oklart hur långt man i praktiken kan sträcka sig när det gäller att bestämma proportionen hondjur/handjur och vilket system för slaktuttag som är det optimala. Avgörande är härvid icke så mycket den genomsnittliga bruttoproduktionen i kg kött per djur utan den nettoavkastning i kronor som återstår, sedan bruttoavkastningen reducerats med k0stnader för driften andra än arbetskost— nader (ränteanspråk, transportkostnader, underhåll, förnödenheter) — den s.k. redu— cerade avkastningen.

En del av den antydda möjliga avkast- ningsökningen torde kunna uppnås utan eller med ytterst ringa merkostnader och ger därför direkt effekt på den reducerade avkastningen. Vid en extrem sammansätt- ning hos djurstocken kan man däremot förutsätta. att omkostnaderna ökas liksom även den erforderliga arbetsinsatsen.

Den i kalkylerna illustrerade reduktionen av dödligheten synes ej kunna åstadkommas utan en ökad insats av kapital och arbete. I fråga om kapitalinsatsen får man tänka sig dels engångskostnader, vilka eventuellt del- vis kan subventioneras (såsom t. ex. ut- byggandet av renstängsel och broar), och

dels årliga underhållskostnader som helt skall bäras av näringen själv.

I fråga om ökad arbetsinsats för att ge- nom bättre övervakning hålla dödligheten nere bör framhållas, att detta ej med nöd- vändighet behöver innebära ökade kostnads- anspråk; den reella sysselsättningen för ren- skötare är tidvis låg och det ökade arbets- behovet bör delvis kunna mötas genom en bättre organiserad arbetstid.

Något särskilt stöd, som kunde utgöra ett incitament till en utveckling i den antydda riktningen, synes icke behöva införas, efter- som den ökade lönsamhet som kan uppnås genom de beskrivna åtgärderna i sig själv bör leda renägarna till att söka få till stånd en mer rationell sammansättning av ren- stocken. De möjligheter till ökad samverkan och planering som den gemensamma ren— driften i de föreslagna renbyarna medför synes på något längre sikt ge utrymme för en mera medveten strävan mot en optimal sammansättning. Det är emellertid viktigt att upplysningsarbetet i berört hänseende- fortsätter och intensifieras både från det allmännas sida och från samernas egna or- ganisationer.

Vad sedan angår de organisatoriska för- hållandena vid renslakten kan det synas mest rationellt att denna sker i ren—byns regi och på dess ansvar. Även utbytet av slakten kunde tänkas tillfalla byn för att sedan för- delas, exempelvis i proportion till medlem- marnas reninnehav. Av flera olika skäl anser vi emellertid att en sådan ordning inte är mogen att genomföras som ett obligatorium i dagens situation. Främsta orsaken härtill är att detta skulle innebära en alltför radikal omläggning av de nuvarande, sedan genera- tioner tillbaka traditionella ägandeförhål- landena inom rennäringen och den därmed sammanhängande rätten att förfoga över de egna renarna och avkastningen av dessa. En fullständig kollektivisering av renskötseln så att slakt och avkastning ordnas obligato- riskt på det beskrivna sättet synes därför icke böra genomföras. Ingenting hindrar dock att medlemmarna i en renby var för sig uppdrar åt byn att handha slakten och sköta renprodukternas marknadsföring. Frå-

gan härom har närmare behandlats ovan 1 kap. 5.

Ett speciellt problem utgör slakten för" sådana renägare som uppehåller sig i trakter, där vägnätet är mycket dåligt utbyggt. Det är sannolikt att övergången till en för byn gemensam renskötsel kan minska problemet i och med att renskötseln mer i stort kan planeras. Icke förty torde svårigheterna till viss del kvarstå och kunna föranleda en re— ducering av producentpriset på renkött. Det— ta aktualiserar frågan om slaktsubventioner eller ett slags garantipris för renkött. Med hänsyn särskilt till att dylika prisreglerande åtgärder kan tänkas motverka en ur andra synpunkter önskvärd förstoring av ägande- enheterna och ändring av organisationsfor- men är vi emellertid icke beredda att fram— lägga förslag därom. Vid planering och be— slut om vägbyggnad bör det anförda pro— blemet dock beaktas.

Även då fråga är om distribution, för— ädling och marknadsföring av renkött torde icke oväsentliga rationaliseringsvinster kun— na göras. Det utspridda produktionsområ- det har medverkat till att försvåra avsätt- ningen. Införandet av det obligatoriska be- siktningstvånget torde emellertid medföra en koncentration av slakten, både i tid och till ett färre antal slaktplatser. En annan följd av besiktningstvånget torde bli att anta- let uppköpare tenderar att minska. Rationa— liseringssträvandena bör syfta till att beford- ra denna utveckling mot en koncentration, både på slakt-, utbuds- och uppköparsidan. Särskild uppmärksamhet bör härvid ägnas frågan om samordning med lantbrukets pro— dukter i de berörda hänseendena.

En höjning av konsumentpriset på ren— kött skulle givetvis medverka till att höja avkastningen. Frågan på vad sätt detta kan åstadkommas har därför stor betydelse.

Till en början må här påpekas att ren— köttet svarar för en obetydlig andel, endast ca 0,6 procent, av den totala kött- och fläsk— produktionen i landet. Renkött och andra typer av kött, i första hand nöt- och fårkött. kan dessutom utan större svårigheter ömse- sidigt ersätta varandra. På grund härav kom- mer konsumentpriset på renkött att i stor

utsträckning bestämmes av priset på andra köttyper. En eventuell prisklyfta åt ena eller andra hållet torde bli av begränsad omfatt- ning och främst vara beroende av produkt- utveckling och marknadsföring av de olika varorna.

Då det gäller frågan om marknadsföring må erinras om att Svenska samernas riksför- bund i en skrivelse till Konungen den 2 augusti 1967 anhöll om ett anslag å 500 000 kronor till en reklamkampanj för renkött i Sverige. I vårt remissvar i ärendet anförde vi bl. a. att huvuddelen av kostnaderna för kampanjen, som är avsedd att utgöra ett led i renprodukternas marknadsföring, måste bäras av rennäringen och inkalkyleras i för— säljningspriset. Större delen av kostnaderna bör primärt åvila försäljningsföretagen. Vi- dare framhöll vi att en viss del av kostnader- na bör täckas genom bidrag, antingen ge- nom budgetmedel eller av lappfonden, och att detta bidrag skäligen bör sättas vid 20 %, och således utgå till ett belopp av 100000 kronor. Som villkor för bidraget borde dock gälla att alla de större försälj- ningsföretagen ställer sig bakom kampanjen och står för de kostnader som ej täcks av bidraget.

Avslutningsvis påpekades att full nytta av en svensk reklamkampanj för renkött knap- past kan vinnas utan att liknande kampanjer sker i övriga renköttsproducerande nordiska länder. Med hänsyn till de svårigheter som torde möta .vid försök att genomföra ett särskilt importskydd för renköttet bör om möjligt en stegring av efterfrågan av sådant kött på den svenska marknaden motsvaras av liknande efterfrågeökning också i Norge och Finland. Att få till stånd samordnade reklamkampanjer för renkött i alla de nor- diska länderna synes vara en viktig uppgift för det nordiska samarbetsorganet i same- och renskötselfrågor.

Vi finner det angeläget att en reklam- kampanj för renkött snarast efter besikt- ningstvångets genomförande kommer till stånd. Kampanjen bör syfta till att ge ren- köttet en egen ställning på marknaden och dessutom öka efterfrågan inom de delar av landet där renkött marknadsföres endast i

begränsad utsträckning. Om ett samarbete kan uppnås på sätt ovan sagts, bör bidrag härtill kunna lämnas. Storleken härav får bedömas i ljuset av en detaljerad plan för kampanjen; generellt förefaller 20 % vara en skälig bidragsandel. Ansträngningarna synes även böra inriktas mot en internor— disk samverkan för att få till stånd en ge- mensam kampanj för renkött.

6.2.4. Gränsstöd

Frågan om gränsstöd för renkött aktualise- rades genom två skrivelser till Konungen från SSR och Aktiebolaget Sameprodukter i slutet av år 1966. I ärendet avgavs remiss— utlåtanden av statskontoret, rennäringssak- kunniga, kommerskollegium, gene-raltullsty- relsen, statens jordbruksnämnd och lant- bruksstyrelsen. Ingen av remissinstanserna förordade ett införande av importskydd in- nan de sakkunnigas förslag framlagts. I själ- va principfrågan framhöll dock lantbruks- styrelsen att det kunde anses skäligt att ren- näringen fick samma skydd i form av in- förselavgift för renkött som gällde för kött av nötkreatur rn. m.

I vårt remissvar i ärendet, dagtecknat den 18 januari 1967, framhölls inledningsvis-att konsumentpriset på renkött i stor utsträck- ning bestäms av priset på andra köttyper. Införselavgifterna på de avgiftsbelagda kött— sortimenten verkar därigenom indirekt höjande på renköttets pris. Härefter anför- des bl. a. följande.

För närvarande ligger konsumentpriset på renkött snarast något under priserna på nöt- och fårkött, vilket tyder på att någon särställ- ning i prishänseende icke uppnåtts för ren- köttet. Det måste därför bedömas som mindre sannolikt att en införselavgift på renkött — även om därigenom all import skulle omöjlig- göras — på kort sikt skulle leda till att nämn- värt högre konsumentpriser kunde uttagas. Sam- tidigt kan man dock inte utesluta att en ökad import kan få en viss — ehuru begränsad — prisreducerande inverkan på renköttspriset. Ett särskilt gränsskydd torde också på något längre sikt kunna stödja ansträngningarna att inten- sifiera produktutvecklingen och marknadsfö- ringen av renköttet, vilka åtgärder synes vara av avgörande betydelse då det gäller att höja

priset på renkött upp till eller över nötkötts- priset.

Med hänsyn till Sveriges internationella för- pliktelser föreligger, vad beträffar EFTA, inga legala hinder mot en avgiftsbeläggning av ut- ländskt renkött, även om man inte bör bortse från att införandet av ett gränsskydd icke skulle ligga i linje med den allmänna strävan att libe- ralisera handeln som förefinns både inom Norden och inom EFTA. Såvitt gäller GATT, möter däremot ett legalt hinder mot en tull- eller avgiftsbeläggning vid gränsen, eftersom Sverige har bundit tullfriheten genom en kon- cession, lämnad till Finland.

Stödet åt rennäringen bör enligt vår mening — vilket även framhålles i utredningens direk- tiv — utformas så att näringen så långt möj- ligt blir jämställd med annan husdjursskötsel. Detta innebär dock icke att stödets utformning i alla hänseenden bör vara detsamma hos ren- näringen som hos husdju1sskötseln i övrigt. Vad ovan anförts om prisbildningen på renkött ger närmast vid handen att införande av ett gränsskydd för renkött icke är det effektivaste sättet att stödja rennäringen utan att stödet till denna näring väsentligen bör ges i annan form.

Genom Kungl. Maj:ts beslut den 9 juni 1967 överlämnades skrivelserna och övriga till ärendet hörande handlingar till ren- näringssakkunniga.

Med hänsyn främst till de internationella förpliktelserna (GATT) och det internor— diska samarbetet på handelns och rennäring- ens områden bör enligt vår mening gräns- stöd övervägas först då ett sådant anses oundgängligen nödvändigt och andra ut- vägar att stödja näringen inte gett åsyftat resultat. I sammanhanget bör pekas på önskvärdheten av att den av oss förorda— de reklamkampanjen (se ovan under 6.2.3), helst i gemenskap med företrädare för nä- ringen i Norge och Finland, verkligen kom- mer till stånd. Om detta lyckas, torde — sedan besiktningstvånget införts — frågan om gränsskydd bli av mindre betydelse, ef- tersom även prisfråga-n därmed torde bli föremål för en gemensam nordisk bedöm- ning.

6.2.5. Andra former av näringsstöd

Vid sidan av de olika typerna av rationa- liseringsstöd förekommer vissa andra former av stöd åt rennäringen, vilka främst an-

vänts för att täcka utgifter för allmänna ändamål av skilda slag. Som exempel må nämnas stöden åt SSR, åt svenska sektio- nen av samerådet, för avel av renvallar- hundar. för utredningar i rennärings- och fiskefrågor och för förbättring av vissa fjäll- lägenheter. Kostnaderna härför har i hu- vudsak täckts av medel från statens lapp- fond och av s.k. 4: l4-medel men även genom bidrag från Norrlandsfonden.

Vi finner det angeläget att de typer av stöd som här avses även framgent kommer rennäringen till del och att storleken och inriktningen härav fortlöpande anpassas ef— ter utvecklingen inom näringen.

De administrativa frågorna samt frågan om medelkällor för olika slags bidrag av- handlas i kap. 7 resp. 8 i det följande.

Vårt förslag till en gemensam renskötsel varigenom handhavandet av renskötseln överlämnas till lokala organisationer — ren- byarna — kommer onekligen att medföra ökade administrationskostnader för företa- garna. Utredningen har övervägt huruvida ett särskilt stöd borde utgå för att täcka merkostnaderna eller viss del därav. Med hänsyn främst till att den nya organisations- formen kan förväntas medföra en ökad lön- samhet och förbättrade försörjningsmöjlig- heter samt till vårt förslag om inkomster för renbyarna av vissa upplåtelser har vi dock inte ansett något särskilt bidrag för byarnas administrationskostnader vara er- forderligt. Vi vill emellertid i detta sam- manhang hänvisa till vårt förslag i kap. 2 att SSR bör beviljas ett särskilt anslag för upplysningsverksamhet rörande den nya or- ganisationsformen.

I avsnitt 6.2.9 nedan framlägger vi för- slag till ett katastrofskadeskydd för ren— näringen, som bl.a. innebär att bidrag i vissa fall skall utgå till tillskottsutfodring.

6.2.6 Omställningsfrågor Den år 1967 antagna jordbrukspolitiken bygger på att de i jordbruket sysselsatta i första hand är berättigade till samma stöd för sin omställning som övriga samhälls-

grupper (se prop. 1967295, sid. 130 ff, 145 ff). En innehavare av småjordbruk, som för sin utkomst är beroende av syssel- sättning utom hemorten, kan sålunda er- hålla s. k. flyttningsbidrag (respenning, fa- miljebidrag, starthjälp och utrustningsbi- drag), vilket utgår för att underlätta ar- betskraftens geografiska rörlighet. — För att underlätta flyttning i fall där den ar- betslöse inte anser sig kunna lämna hem- orten på grund av att han bor i egen fas- tighet, som inte kan säljas eller som inte kan säljas utan ekonomisk förlust, bedriver arbetsmarknadsstyrelsen i samråd med bo- stadsstyrelsen sedan år 1964 en försöksverk- samhet med inlösen av egnahem i de fyra nordligaste länen. Förutsättning för inlösen är att fastighetsägaren är arbetslös eller un- dersysselsatt och att arbetslösheten eller un- dersysselsättningen inte bedöms kunna hä- vas på annat sätt än genom utflyttning från hemorten. I fråga om äldre arbetstagare sker dock inlösen endast om särskilda om- ständigheter föreligger. Inlösenvärdet skall i princip motsvara taxeringsvärdet. om detta inte är uppenbart lågt. — För att under- lätta rörlighet mellan olika yrken kan ar- betsmarknadsorganen på vissa villkor be- vilja bidrag under arbetsmarknadsutbild- ning. Detta kan ske, när utbildning be— döms underlätta en stadigvarande arbets- placering som inte kan komma till stånd utan utbildningen. Ytterligare villkor för bidrag är att den arbetssökande är arbets- lös eller undersysselsatt eller att det finns risk för arbetslöshet eller undersysselsätt- ning eller att det över huvud taget före- ligger placeringssvårigheter för honom på arbetsmarknaden. Utbildningsbidragen ut- görs av grundbidrag, hyresbidrag, familje- tillägg och s.k. särskilt bidrag till rese- kostnader, kursavgifter m.m. — Arbetslösa, som av olika skäl inte är placerbara på den öppna marknaden eller i utbildning, kan beredas sysselsättning i beredskapsar- bete eller i s. k. skyddad sysselsättning.

De allmänna arbetsmarknadspolitiska åt- gärderna kompletteras för jordbrukets del med möjlighet för lant'bruksnämnderna att i bygder med ogynnsamma förutsättningar för

SOU 1968: 16

jordbruksproduktion läsa in ej bärkraftiga jordbruksfastigheter, även om de inte be- hövs för rationaliseringsändamål (anf. prop., sid 145 f). Vid sådan inlösen får köpe- skillingen ej utan särskilda skäl överskrida taxeringsvärdet. — Berörda jord—brukare skall genom lantbruksnämndernas försorg lämnas råd och upplysning rörande de ar- betsmarknadspolitiska medel som kan kom— ma i fråga.

Av 1960 års jordbruksutredning före- slogs att jordbrukare, som upphörde med jordbruksdriften, under vissa förutsättningar skulle av statsmedel kunna få ett kontant omställningsstöd av 5000 till 20000 kr. (SOU 1966: 31, sid. 124 ff). Departements- chefen förklarade sig dock inte beredd före— slå att ett särskilt omställningsstöd av stats- medel i allmänhet utgick till jordbrukare som övergick till andra näringar (anf. prop., sid. 146 f), och detta blev också riksdagens beslut (JoU 1967: 25, sid. 145 f; rskr 280). Däremot har vissa äldre småbrukare (per- soner födda åren 1900—1912) getts möj- lighet att välja mellan att antingen fort- sätta med jordbruksdriften och därvid åt- njuta ett fortsatt årligt stöd (särskilt över- gångsbidrag) eller att frånträda fastighe- ten och då under vissa förutsättningar få ett engångsbelopp som avgångsvederlag. Rätt till särskilt övergångsbidrag tillkom- mer också yngre småbrukare under en över— gångstid t.o.m. år 1969 men därefter en- dast om de enligt arbetsmarknadsmyndig- heternas bedömning svårligen kan placeras i annat arbete (JOU 1967: 30; rskr 280). Även de yngre småbrukarna kan, om de inom viss tid frånträder fastigheten, på vissa villkor få ett avgångsvederlag som hjälp till omställningen. Den som frånträder sitt jordbruk under de år han fyller 55—59 år får ett avgångsvederlag av 6 000 kr., mins- kat med de belopp han före avgången upp- burit i särskilt övergångsbidrag. Vid av- gång uinder de år han fyller 60—64 år resp. 65—67 år får han 4500 resp. 3000 kr.. minskat på nyss nämnt sätt. Yngre småbrukare (dvs. den som under år 1967 ännu inte fyllt 55 år) erhåller ett engångs- vederlag av 6000 kr.. om han frånträder

129

sitt jordbruk under tiden den 1 juli 1967 — den 31 december 1971. Från sistnämn- da belopp skall avräknas vad han eventu- ellt uppburit i övergångsbidrag. — Beslut om särskilt övergångsbidrag och avgångs- vederlag ankommer i regel på vederböran- de lantbmksnämnd. En förutsättning för att avgångsvederlag skall utgå är att små- brukaren, om han äger fastigheten, dispo- nerar denna på sätt som lantbruksnämn- den godkänner.

Avgångsvederlag räknas inte som skatte— pliktig intäkt, när det utgår till småbrukare som är född år 1912 eller tidigare eller till yngre småbrukare som av sociala skäl un- dantagsvis anses likställd med sådan små- brukare. För andra yngre mottagare utgör däremot avgångsvederlaget skattepliktig in- täkt.

De i detta betänkande framlagda för- slagen till organisatoriska förändringar in- om rennäringen samt till stödåtgärder för att främja användningen av tekniska hjälp- medel i renskötseln m. m. syftar till att för- bättra näringens lönsamhet genom att bl. a. öka antalet omhänderhavda renar per års- sysselsatt. Då det totala renantalet i landet inte kan väntas bli nämnvärt påverkat även av en betydande lönsamhetsförbättring, mås- te det förutses att förslagens genomförande leder till en minskning av den befolknings- grupp som uteslutande eller till huvudsaklig del livnär sig genom renskötsel. Härvid bör också hållas i minnet att åtskilliga av dem som för närvarande har sin utkomst huvud- sakligen genom renskötsel är att anse som undersysselsatta, eftersom rennäringen för deras del varken innebär full sysselsättning året om eller under normala år ger dem en tillfredsställande inkomststandard. Detta gäller särskilt i vissa delar av Norrbotten, där antalet renar per årsarbetare är lägre än normalt och där samtidigt tillgången på kompletterande arbetstillfällen är dålig.

Storleken av den i rennäringen syssel- satta arbetskraften har undersökts av ut- redningens expert professor Hyrenius, som i bilaga 1 till betänkandet bl.a. redovisat uppskattningar av arbetskraftsbehovet och

arbetskraftstillgången vid olika tidpunkter (1965 och 1975) samt vid olika renantal per årsarbetare resp. olika avflyttningsal- ternaiv (se tabeller-na 9.2—9.4.) Därav framgår exempelvis att arbetskraftstillgång- en både är 1965 och år 1975 — om ingen avflyttning äger rum — beräknats vara vä- sentligt större än arbetskraftsbehovet vid renantal i genomsnitt per årsarbetare, som kan anses realistiska i dagens läge. Vid nor- men 400 renar per årsarbetare beräknas så- lunda arbetskraftsöverskottet år 1965 till 232 man och år 1975 till 216 man (av en tillgänglig anbetsstyrka av män i åldern 20—59 år om 792 resp. 826). Med 500 renar som antaget medeltal per årsarbetare stiger arbetskraftsöverskottet till 344 resp. 338. Överskottets fördelning på olika regio- ner är dock mycket ojämn (se tabell 9.4). Generellt gäller att överskottet är störst i Norrbottens norra fjälldistrikt och minst i Västerbottens län.

Den av Hyrenius verkställda undersök- ningen rörande arbetskraften inom rennä— ringen ger enligt vår mening vid handen att en betydande arbetskraftsavgång från nä— ringen måste bli följden, om man för att förbättra lönsamheten och försörjningsmöj- ligheterna vill genomföra en rationalisering och driftsomläggning inom näringen. Detta framstår i sin tur som oundvikligt, om ren- näringen på längre sikt skall kunna bestå i konkurrensen med andra näringar och med ett i jämförelse med dessa rimligt statligt stöd. — Vad gäller avgångens storlek fram— går av det ovan sagda att den är väsentlig i förhållande till den nuvarande arbetsstyr- kan. Räknat i absoluta tal rör det sig dock knappast om något större omställningspro- jekt. Avgången från rennäringen kan därför inte, särskilt om den ses i relation till den omfattande strukturrationalisering som i öv- rigt förekommer i renskötsellänen, väntas medföra någon betydande ökning av redan befintliga eller väntade problem för de be- rörda arbetsmarknadsorganen.

Genom den redan pågående och — enligt vad ovan sagts — under de närmaste åren sannolikt accelererande minskningen av ar- betsbehovet i rennäringen aktualiseras pro-

blemen med att ordna sysselsättning, ut- bildning oeh bostäder för den friställda arbetskraften. Problemen är i stort sett ana- loga med dem som uppkommer vid annan omställning av arbetskraft. Särskilt stora likheter föreligger mellan rennäringens om- ställningsfrågor och förhållandena i sam- band med den pågående omstruktureringen inom jordbruket.

Såsom uttryckligen förklarats skola gälla för jordbrukarnas del kan man vid be- handlingen av rennäringsidkarnas omställ- ningsfrågor utgå från att arbetslösa och undersysselsatta i rennäringen är berättigade till samma stöd för sin omställning som övriga samhällsgrupper. Detta innebär dels att de hjälpbehövande har tillgång till sam- ma stödformer (flyttningsbidrag, inlösen av egnahem, omskolning och annan utbildning, utbildningsbidrag, sysselsättning i bered- skapsarbete eller skyddad sysselsättning) som gäller för andra medborgare, dels ock att det är de allmänna arbetsmarknadsor— ganen (arbetsmarknadsstyrelsen, länsarbets— nämnderna och arbetsförmedlingarna) som i första hand har att svara för att erforder- liga åtgärder blir utförda. Emellertid anser vi att de speciella förhållandena inom ren- näringen gör det motiverat att de allmänna arbetsmarknadspolitiska åtgärderna kom— pletteras med vissa för rennäringen särskilt avsedda stödmöjligheter m.m., liknande dem som införts på jordbrukets område.

Rätten till omställningsstöd är i allmän- het knuten till begreppet »arbetslös» eller »undersysselsatt». I jordbruket anses inne- havare av ett småjordbruk kunna få om- ställningsstöd, om han för sin utkomst är beroende av kompletterande sysselsättning. Samma princip synes böra tillämpas inorn rennäringen, och vi anser därför att en ren— näringsutövare skall vara kvalificerad för omställningsstöd, om han inte äger eller eljest omhänderhar så många renar att han under normala år kan påräkna full för- sörjning för sig och sin familj genom arbe- tet med dessa renar och/eller avkastning- en av dem.

För rennäringen liksom för jordbruket är det viktigt att de arbetsmarknadspolitiska

åtgärderna utförs parallellt med åtgärderna för näringens rationalisering. Lantbruks- nämndernas personal bör därför vara så insatt i arbetsmarknadsfrågorna att den kan biträda rennäringsidkarna med råd och upp- lysningar även i sådana frågor. Det bör emellertid understrykas att ansvaret för om— ställningsåtgärderna ytterst åvilar arbets- marknadsmyndigheterna. Ett nära samar— bete mellan lantbruksorganisationen och nämnda myndigheter måste dock förekom- ma i alla frågor som gäller rennäringens ra- tionalisering och därav påkallade omställ- ningsfrågor. En lämplig åtgärd i syfte att främja detta samarbete anser vi vara att i lantbruksnämndens rennäringsdelegation (se härom nedan i kap. 7) får ingå en repre- sentant för länsarbetsnämnden.

För att underlätta för jordbrukare att övergå till annan sysselsättning kan inlösen ske av icke bärkraftiga jordbruksfastighe- ter. Även inom rennäringen kan det visa sig önskvärt att lantbruksnämnden har möjlig- het att underlätta en avveckling av oratio- nella företag genom att fungera som mel- lanhand mellan avflyttande renägare och näringsidkare som kvarstannar i renbyn och vill öka sitt reninnehav. Härvid bör lant- bruksnämnden vid behov kunna tillämpa en prispolitik som främjar en från försörj- nings- och sysselsättningssynpunkt önskvärd koncentrering av reninnehavet, exempelvis genom att vid inköpet taga skälig hänsyn till renarnas livvärde men vid försäljningen utgå huvudsakligen från deras slaktvärde. Det bör dock understrykas att inlösen av renar genom lantbruksnämnden bör före- komma endast undantagsvis, såsom när en utflyttning framstår som särskilt betydelse- full från allmän synpunkt och det inte finns annan som till skäligt pris vill inköpa re— narna. Om någon tvångsinlösen är det gi- vetvis inte fråga, utan inlösen skall kunna ske endast om ägaren begär det och över- tagandet även ligger i det allmännas in- tresse. — Normalt bör jrenarna av lajnt- bruksnämnden omedelbart överlåtas vidare till någon som är berättigad att driva ren- skötsel, dvs. till någon som är eller i sam- band med förvärvet kan bli renskötande

medlem av samma eller annan renby. Un- dantagsvis bör dock lantbruksnämnden kun— na behålla renarna någon tid i avvaktan på att en lämplig köpare uppträder. En oav- vislig förutsättning för lantbruksnämndens reninnehav är emellertid att vederbörande renby är införstådd med förfarandet; lant- bruksnämnden har ju ingen renskötselrätt utan renarna blir att betrakta som skötes- renar, varför det enligt 2 kap. 3 % tredje stycket i förslaget till lag om rennäringen ankommer på renbyn att avgöra om re- narna skall få hållas på byns betesområde. Kan ingen köpare av renarna anskaffas inom rimlig tid och får de ej hållas som skötesrenar, återstår för lantbruksnämn- den endast att låta dem gå till slakt.

Beträffande inlösen av bostadsfastighet bör gälla att en avflyttande f.d. renägares bostad skall kunna inlösas även om den ligger på ofri grund och därför inte kan betecknas som »bostadsfastighet». Även så- dana uthus och förvaringsbodar m.m. som hör till en renskötarbostad bör kunna in- lösas efter särskild värdering.

Även om de allmänna arbetsmarknads- åtgärderna till stöd för omställning av ar- betslösa och undersysselsatta kompletteras med särskilda åtgärder i syfte att underlätta övergången till annan sysselsättning för den arbetskraft som blir överflödig i rennäring- en, kommer det att finnas arbetstagare — särskilt äldre sådana — som vill eller av olika skäl måste kvarstanna i renbyarna och vilkas försörjningsproblem på grund därav blir mycket svårlösta. Tidvis torde tillfälli— ga arbeten inom rennäringen kunna bere- das dessa arbetstagare, men man måste dock räkna med att också i fortsättningen spe- ciella åtgärder behöver vidtagas, exempel- vis i form av beredskapsarbeten, för att temporärt bereda dem sysselsättning och in- komst. Lantbruksnämnden och länsarbets- nämnden bör i samråd med berörda kom- muner verkställa kontinuerliga inventering- ar av tillgången på härför lämpliga syssel- sättningsobjekt. Vid sidan av anläggnings- arbeten inom rennäringen synes de komplet- terande sysselsättningar som här kan ifråga- komma i första hand utgöras av same—

slöjd, naturvårdsarbeten såsom upprensning av nedlagda flottleder, jakt- och fiskevårds- åtgärder, arbete inom turistnäringen samt skogs- och vägarbeten. Vissa av arbetena torde kunna ges karaktären av beredskaps- arbete. Planeringen bör dock inte inriktas så att arbetskraft med otillräckligt försörj- ningsunderlag inom rennäringen permanent blir hänvisad till beredskapsarbeten.

Med hänsyn till angelägenheten av att redan före en övergång till ändrade drifts— metoder inom rennäringen kunna förbättra undersysselsatta renskötares inkomststan- dard. bör en inventering snarast ske av till- gången på sådana sysselsättningsobjekt inom renskötselområdet som kan vara lämpade att komplettera arbetstillfällena för arbets- kraft med säsongsysselsättning inom rennä- ringen. Inventeringen synes böra utföras av länsarbetsnämnderna i renskötselområdet i samråd med berörda kommuner samt med lappväsendet.

Det särskilda övergångsbidrag som enligt 1967 års jordbruksbeslut utgår till vissa äldre småbrukare m.fl. bör enligt vår me- ning inte få någon motsvarighet inom ren- näringen. Såsom närmare utvecklats ovan under 6.2.2 c), är det för rennäringens ra- tionalisering mycket betydelsefullt att an- talet renägare reduceras i byar med under- sysselsättning. En subventionering av ren- ägare med små reninnehav skulle direkt motverka rationaliseringssträvandena och därigenom skada de utvecklingsdugliga företagen. Med avgångsvederlag är för— hållandet helt motsatt; genom sådana ve- derlag. i förening med kreditgaranti till lämpliga förvärvare av de nedlagda före- tagen och/eller bidrag till reninköp, kan den önskade utvecklingen i riktning mot färre men större och bärkraftigare ren- skötselföretag verksamt stimuleras. Vi fö- reslår därför att avgångsvederlag skall kunna utgå till den renägare med alltför litet reninnehav som avvecklar sin ren- skötsel på sådant sätt att strukturrationali- seringen inom hans renby främjas.

Då ändamålet med avgångsvederlaget i första hand är att underlätta rennäringens rationalisering. bör i princip rätten till ve-

derlag inte vara beroende av sökandens ål- der och förmögenhetsställning. Emellertid kan man inte gärna bortse från att den ar- betskraft som lämnar rennäringen måste få sin framtida försörjning på lämpligt sätt tryggad samt att sättet härför växlar be- roende bl.a. på de berörda individernas ålder och arbetsförmåga. I fråga om per- soner som till följd av ålder eller sjukdom är att betrakta som icke arbetsföra gäller att de genom den allmänna folkpensionen (ålderspension eller invalidpension) kan be- räknas få sin försörjning säkerställd utan att omställning till annan sysselsättning be- höver ske. Motsvarande gäller i huvudsak beträffande den arbetskraft som kan komma att erhålla omställningsbidrag enligt grun- der som i fråga om vissa äldre arbetstagare föreslagits i ett av utredningen om kontant stöd vid arbetslöshet (KSA—utredningen) i september 1967 framlagt delbetänkande (SOU 1967: 62). Gemensamt för de nu nämnda grupperna är att deras försörjning kan ordnas utan att vederbörande behöver flytta från sin hittillsvarande bostadsort. An- norlunda ställer det sig med den övriga arbetskraft som kan komma att lämna ren- näringen. Det är här i regel fråga om fullt arbetsföra personer som efter erforderlig omskolning bör sättas in i produktionen ge- nom att ges ny sysselsättning. Emellertid är näringslivet inom renskötselområdet allt- för odifferentierat för att det i allmänhet skall vara möjligt att tillhandahålla nya ar- betstillfällen åt dem i deras hemorter. En förutsättning för att de skall kunna erhålla nytt stadigvarande arbete torde därför re- gelmässigt vara att de avflyttar till orter, där det finns större möjligheter för arbets- marknadsorganen att vidareutbilda dem och placera dem i ny sysselsättning. !

Det ovan anförda har föranlett oss att föreslå en differentiering av avgångsveder- lagets storlek. Till alla som enligt de all- männa förutsättningarna för vederlags be- viljande (se nedan) är berättigade därtill bör utgå ett grundbelopp, vars storlekfast- ställts med beaktande av att sökanden skall kunna kvarstanna i orten och genom fort- satt medlemskap av renbyn bli i tillfälle att

utnyttja de birättigheter som åtföljer så- dant medlemskap. Till den vederlagsberätti- gade som på grund av arbetsmarknadsm- ganens hänvisning till annan bostadsort läm- nar renbyn bör — utöver de till arbetssökan- de i allmänhet utgående bidragen — utgå ett tilläggsbelopp (utflyttningsbidrag), som bl. a. är avsett att kompensera honom för den ökning av levnadskostnaderna som upp- kommer genom att han förlorar de med renskötselrätten förenade birättigheterna el- ler — såvitt gäller jakt och fiske under viss övergångstid (se härom kap. 10, av- snitt 10.l.3 a) — får minskad möjlighet att utnyttja dem.

Reglerna för avgångsvederlags beviljan- de bör utformas så att den rationaliserings- stimulerande effekten blir så stor som möj- ligt. Sålunda bör som allmänna förutsätt- ningar för bifall till ansökan om vederlag gälla dels att renskötseln i den berörda ren- byn är lämpligt organiserad eller kan an- tagas bli det om sökandens renskötsel av- vecklas, dels att sökanden förbinder sig att avveckla sin renskötsel på sätt som kan godtagas av lantbruksnämnden, dels ock att sökanden skall vara skyldig att återbe— tala uppburet vederlagsbelopp, om han in- om viss tid återupptar sin renskötsel utan särskilt medgivande av lantbruksnämnden. Vidare bör gälla att vederlag normalt ut— går endast till renägare med reninnehav mellan 50 och 300 renar i nettostocken; för strukturrationaliseringen inom en renby tor- de avvecklingen av de allra minsta renföre- tagen i allmänhet ha rätt liten betydelse, och företag med mer än 300 rena—r bör i regel betraktas som bärkraftiga eller åt- minstone utvecklingsdugliga. Förhållandena är emellertid mycket växlande mellan olika delar av renskötselområdet, och vidare kan det i vissa fall framstå som betydelsefullt för en renbys framtida verksamhet att även renägare med små reninnehav upphör med sin renskötsel. De angivna gränsvärdena bör därför inte vara undantagslösa, utan om särskilda skäl föreligger bör avgångsveder- lag kunna beviljas även till renägare med färre än 50 eller fler än 300 renar. För att försvåra bestämmelsernas kringgående

bör vederlag endast i undantagsfall kunna beviljas annan än den som enligt 1967 års renlängd bedrev renskötsel i ungefär samma omfattning som vid tiden för rörelsens av- veckling. För att få den nödvändiga stor- leksrationaliseringen att så långt möjligt äga rum i anslutning till införandet av ren- näringens föreslagna nya organisationsform, renbyarna. bör slutligen vederlaget vara störst de första åren och därefter successivt minska, förslagsvis med 20 % per år efter den första treårsperioden.

Vid bestämmande av avgångsvederlagets storlek bör hänsyn tagas dels till den stora betydelsen från allmän synpunkt av att storleksrationaliseringen inom rennäringen inte i onödan drar ut på tiden, dels till att renägare med otillräckligt reninnehav inte avses skola få den valrätt mellan avgångs- vederlag och särskilt övergångsbidrag som tillerkänts småbrukaren. dels ock till att avgångsvederlagen torde komma att utgöra skattepliktig intäkt för renägarna. Enligt vår mening kan grundbeloppet skäligen sät- tas till 6000 kr. Utflyttningsbidrag före— slår vi skola kunna utgå med maximalt 15 000 kr., varvid förutsättes att lantbruks- nämnden i samråd med länsarbetsnämnden skall fastställa bidragets storlek efter om- ständigheterna i varje särskilt fall. Bland omständigheter som därvid bör beaktas må nämnas sökandens ålder. den omfattning vari han deltagit i renskötseln, kostnaderna för ny bostad samt den tid som förflutit sedan sökanden lämnat renskötseln. De an- givna beloppen. 6 000 resp. 15 000 kr.. av- ses skola gälla under första treårsperioden. varefter en minskning skulle ske med 1 200 resp. 3 000 kr. om året.

Erforderliga detaljbestämmelser rörande avgångsvederlag till renägare torde böra meddelas av lantbruksstyrelsen efter sam- råd med arbetsmarknadsstyrelsen.

6.2.7. Rådgivnings— och upplysnings- verksamhet

Enligt den år 1967 genomförda omorgani- sationen av lantbruksnämnderna ingår det i dessa nämnders uppgifter att handha rådgivning i jordbruksfrågor (se prop. 1967:

74, sid. 23 f, 105). Statens medverkan avser i första hand sådan rådgivningsverk- samhet som är av särskild betydelse för ra- tionaliseringen inom jordbruket. Kommer- siellt betonad produktionsrådgivning skall däremot i princip skötas av näringsutövar- nas egna organisationer. Den statliga råd- givningen programmeras av lantbruksstyrel- sen i samråd med högskolor och myndig- heter samt de organisationer som företrä- der företagare och arbetstagare inom de berörda näringarna. Rådgivningen står öp- pen för alla yrkesutövare och är således inte begränsad till sådana som behöver statligt ekonomiskt stöd för rationaliserings- åtgärder.

En minoritet inom 1960 års jordbruks- utredning förordade i ett vid utredningens betänkande fogat särskilt yttrande (se SOU 196613], sid. 293) att den lokala råd- givningen på jordbrukets område i viss om- fattning skulle bedrivas i jordbrukarnas egen regi men med statsstöd till löner m.m. En- ligt detta förslag skulle lokala rådgivnings- föreningar anställa de erforderliga konsu— lenterna, vilka borde vara ansvariga för sin verksamhet inför föreningarna. — För- slaget om att staten skulle bekosta råd- givning i jordbrukarnas egen regi avvisa- des emellertid av departementschefen, vars ståndpunkt godtogs av riksdagen (prop. 1967195. sid 127: JoU 25. sid. 83 f. l45; rskr 280).

På rennäringens område har lantbruks- styrelsen fr.o.m. hudgetåret 1962/63 haft till uppgift att planlägga och centralt leda rådgivningen i frågor som rör rennäring- ens ekonomi. driftsformer och organisations- utveckling (prop. l962:68. sid 59). Arbe- tet har hittills i huvudsak inriktats på att främja näringens rationalisering genom att sprida kunskap om de erfarenheter som in— om och utom landet vunnits genom forsk- ning och i praktisk verksamhet. Styrelsen har därvid bl. a. anordnat kurser för ren- ägare och för lappväsendets befattningsha- 'vare. gett ut skrifter och meddelanden rö- rande renskötselfrågor, upprättat driftspla— ner samt medverkat vid tillkomsten av en

handbok om renskötsel. Sedan år 1967 ut- ger lantbruksstyrelsen vidare en månads- tidskrift, »Rennäringsnytt», som distribueras till bl. a. landets renägare.

Vid sidan om den av lantbruksstyrelsen bedrivna rådgivnings- och upplysningsverk- samheten sker rådgivning genom lappväsen- dets befattningshavare. Denna rådgivning sker dels gruppvis i anslutning till samman- träden inom de olika lappbyarna m.m., dels och framför allt individuellt vid per- sonliga sammanträffanden samt vid tele- fon— och brevkontakter med renägarna.

Den rådgivning som för närvarande be- drives av lantbruksstyrelsen och lappväsen- det måste uppenbarligen fortsätta under överskådlig tid; utan en effektiv rådgiv- nings- och informationsverksamhet torde det vara omöjligt att få rennäringsidkarna att utveckla sådan självverksamhet som vi be- dömer vara nödvändig för att få till stånd den från både allmänna och enskilda syn- punkter angelägna rationaliseringen av nä- ringen. Informationsverksamheten kan där- för betraktas som ett första led i rationali- seringsarbetet.

Från SSR:s sida har — i resolutioner som antagits på förbundets landsmöten 1965 och 1967, vid uppvaktning inför chefen för jordbruksdepartementet samt i fram- ställningar direkt till rennäringssakkunniga — gjorts gällande att rådgivningen i ren- näringsfrågor bör ankomma på förbundet, som för detta ändamål bör beredas möj- lighet att anställa minst en medelst stats- anslag eller fondmedel avlönad s.k. same- konsulent.

Enligt vår mening bör frågan om hu— vudmannaskapet för yrkesrådgivningen be- dömas på samma sätt när det gäller ren- näringen som när spörsmålet nyligen var aktuellt för jordbrukets del.. Att sprida upp— lysning om de av samhället tillhandahållna rationaliserings- och stödmöjligheterna bör principiellt sett ankomma på de myndighe- ter som har till uppgift att administrera de olika stödformerna. Den omständigheten att det i förevarande fall delvis är fråga om

stödåtgärder som finansieras av fondmedel synes inte böra inverka på bedömningen; vad ovan under 6.2.2 a) framhållits om angelägenheten av en samordnad planering av de olika stödinsatserna anser vi vara fullt tillämpligt även på rådgivnings- och upp- lysningsverksamheten. Härtill kommer den praktiskt betydelsefulla synpunkten att det är svårt att vinna gehör för en rådgiv- ning i rationaliserings- och organisationsfrå- gor, om inte rådgivaren också kan ge sak- kunnig information om de stödmöjligheter som i det aktuella fallet står till buds. Att sådan information bäst lämnas av den som i sin tjänst har att handlägga ärenden rö- rande de stödåtgärder som kan komma i fråga synes oss uppenbart. På grund av det nu anförda föreslår vi att rådgivnings- och upplysningsverksamheten i rennäringsfrågor sker genom statliga administrativa myndig- heter och sålunda — i enlighet med för— slaget i betänkandets kap. 7 — uppdrages åt lantbruksstyrelsen på det centrala planet och åt lantbruksnämnderna på det regionala planet. Härigenom kan den expertis som finns inom lantbruksstyrelsen och lantbruks- nämnderna bl.a. på husdjursskötselns och företagsekonomins område effektivt utnytt- jas även inom renskötseln. — Vad nu sagts hindrar givetvis inte att rådgivning också bedrives genom samernas egna organisatio- ner. Till frågan om finansieringen av sådan verksamhet återkommer vi nedan i kap. 8.

Vad angår rådgivningens framtida in- riktning och omfattning vill vi framhålla angelägenheten av att den hittillsvarande verksamheten inte bara får fortgå utan att den byggs ut och bl. a. tar sikte på de nya problem som den föreslagna omlägg- ningen till ökad gemenskap i renskötsel- arbetet kommer att medföra för renägarna. Erinras må också om uttalandet under 6.2.6 ovan. att lantbruksnämndemas personal bör vara så insatt i arbetsmarknadsfrågorna att den kan biträda rennäringsidkarna med råd och upplysningar även i sådana frågor. I övrigt torde det böra ankomma på lant- bruksstyrelsen att i samband med sina årli- ga anslagsäskanden framlägga de förslag till utbyggnad av rådgivningsverksamheten som

bör ske med hänsyn till den framtida ut- vecklingen både i praktiken och på forsk- ningens område. Därvid bör också beaktas den mycket angelägna frågan om yrkes- utbildning på renskötselns område.

6.2.8 Register över rennäringsföretagen Vid 1967 års riksdag har beslut fattats om upprättande av ett register över före- tagen inom jordbruket och skogsbruket för att underlätta arbetet med jordbrukets ra- tionalisering och för att skapa förutsättning- ar att följa effekterna av jordbrukspoliti- ken (prop. 1967z95, sid. 117; JoU 25, sid. 82; rskr 280). Den närmare utform- ningen av registret övervägs av en kom- mitté, som har till uppgift att undersöka omfattningen av och metodiken för de un- dersökningar m. ni. som behövs för att fort- löpande följa utvecklingen på ifrågavaran- de områden (anf. prop., sid. 74). Enligt jordbruksutredningens betänkande (SOU 1966: 31, sid. 75 f) bör i registret fortlö- pande registreras jordbruksföretagens mark-, kapital— och arbetskraftsresurser. Registret avses skola föras på hålkort eller magnet- band, som handhas av statistiska central- byrån, men varje lantbruksnämnd skall för sin Verksamhet ha ett exemplar av registret för länet. . Inom rennäringen saknas för närvarande ett säkert statistiskt underlag för bedöm- ning av förhållandena inom näringen och av lämpliga rationaliseringsåtgärder m.m. Detta gäller även sådana grundläggande faktorer som antalet renar i landet och deras uppdelning på olika byar och före- tagare. Än större är ovissheten i fråga om lönsamheten hos näringen i skilda regio- ner och för olika företagstyper. Den nu- varande faktainsamlingen — huvudsakligen bestående i att lappväsendet får tillgång till lappbyarnas årliga renlängder — bör därför byggas ut och förbättras. Angelä- genheten härav ökas ju mer rationalisering- en inom rennäringen intensifieras; endast genom en pålitlig statistik över rennärings- företagen kan gjorda rationaliseringsinsat- ser värderas på ett realistiskt sätt.

Vi föreslår att även för rennäringens del ett register upprättas över de särskilda fö- retagen. I registret bör för varje företa- gare fortlöpande registreras bl.a. renantal, tillgänglig arbetskraft och viktigare tekniska hjälpmedel. För varje renby bör därjämte registreras värdefullare fasta driftanlägg— ningar och gemensamma inventarier. Till grund för registret bör i första hand läggas renlängderna och de av renbyarnas styrel— ser årligen upprättade förvaltningsberättel— serna (se 2 kap. 18 å i förslaget till lag om rennäringen), men i mån av behov får kompletterande upplysningar inhämtas un- der hand.

Med hänsyn till beskaffenheten av de uppgifter som bör införas i rennäringsre- gistret torde det inte vara lämpligt att föra detta register gemensamt med jordbruks— och skogsbruksregistret utan det bör upp— läggas och föras separat. Antalet rennä- ringsföretag — för närvarande ca 700, för- delade på ett 50-tal byar — är inte så stort att registret bör läggas upp på hålkort el- ler magnetband utan det bör föras ma- nuellt, lämpligen av lantbruksnämnderna i de tre rennäringslänen. En aktuell kopia av registret bör finnas hos lantbruksstyrelsen för att kunna utnyttjas i dess verksamhet.

Det synes böra ankomma på lantbruks- styrelsen att efter samråd med berörda myn- digheter och organisationer utfärda erfor— derliga bestämmelser rörande rennärings- registret och dess förande.

6.2.9. Katastrofskadeskydd för rennäringen m.m.

u) Jordbrukets skördeskadeskydd. Det skör- deskadeskydd som sedan år 1961 funnits in— om jordbruket omfattar alla brukare med en areal om minst 2 ha åker och aVSer för närvarande följande grödor, nämligen spannmål, vallskörd, potatis, oljeväxter och sockerbetor. Ersättning utgår för skada i förhållande till en s.k. normskörd. Om den under året uppnådda skörden, den s.k. aktuella skörden, är' mindre "än normskör— den, anses skördeskada föreligga. För att ersättning skall utgå måste dock den för brukningsenheten föreliggande sammanlag-

da skördeskadan överstiga den för enheten gällande självrisken.

Normskörden framräknas för varje gröda för sig med ledning av medeltalen för en längre årsserie av hektarskördar. Beräk- ningen av den aktuella skörden sker för flertalet grödor med anlitande av den s.k. provytemetoden. Landet är indelat i drygt 400 skördeuppskattningsområden, inom vil- ka hektarskördarna årligen uppskattas på ett antal slumpmässigt utvalda provytor. Självrisken fastställs med ledning av skör- devariationerna inom området i fråga och på grundval av den enskilda gårdens areal- fördelning. Risken är olika stor för olika grödor; i genomsnitt utgör den 15,5 % av normskördens värde.

Skyddet finansieras genom en särskild skördeskadefond, till vilken staten och jord- bruket lämnar lika stora bidrag. För skador, som inte täcks av tillgängliga fondmedel inkl. det årliga tillskottet (f. n. 30 milj. kr.), garanterar staten ersättning intill ett års- belopp av 75 milj. kr. Staten svarar också för kostnaderna för s-kördeuppskattningar och administration. -— Jordbrukets andel av kostnaderna för skördeskadeskyddet uttas huvudsakligen genom pålägg på eljest ut- gående regleringsavgifter på olika produk- ter, exempelvis slaktdjursavgifter.

Vid sidan av s*kördeskadeersättningen finns möjlighet att i vissa fall erhålla be- hovsprövat bidrag. Förutsättningen härför är att så betydande skada uppenbarligen föreligger att ersättning bort utgå men att detta ej skett på grund av systemets all- männa konstruktion eller oförutsedda bris- ter i systemet. Vidare förutsätts en nog- grann prövning av att sökanden vidtagit alla de åtgärder som skäligen kan krävas för att motverka skadan och bärga skörden. — Det belopp som sammanlagt står till förfogande för behovsprövade bidrag ut- gör maximalt 1 % av årets totala skörde- skadeersättningar, dock i regel minst 400 000 kr.

Skördeskadeersättningarna har hittills be- viljats "på grundval av frivilliga, indivi- duella anmälningar. På särskild anmäl- ningsblankett lämnar jordbrukaren, förutom

identifikationsupplysningar, uppgifter om brukningsenhetens åkerareal och dennas för- delning på olika grödor samt redovisar till- och utarrenderade arealer. Tidpunkten för anmälan, vilken inlämnas till lantbruks- nämnden, fastställs årligen av statens jord- bruksnämnd. Anmälningstiden har utgått tidigast den 1 och senast den 30 oktober. Anmälningar efter tidens utgång har som rege-l inte beaktats, inte ens om skörde- skada skulle ha inträffat senare. Efter granskning översänder lantbruksnämnderna anmälningarna till statistiska centralbyrån för ytterligare granskning och ersättnings- beräkning. Det behovsprövade bidraget fastställs av jordbruksnämnden efter för- slag av lantbruksnämnden. Ersättningarna utbetalas av jordbruksnämnden före ut- gången av mars månad, bidragen som re- gel före utgången av juli.

Vid 1967 års riksdag har beslut fattats om att fr.o.m. år 1968 övergå till obli- gatorisk skördeskadeanmälan (prop. 1967: 95, sid. 117 f; JOU 25, sid. 82 f; rskr 280). Härigenom avses alla ersättningsberättiga- de jordbrukare komma att få skördeskade- ersättning. Anmälan skall göras under juni månad på en blankett, som är gemensam för skördeskadeskyddet och jordbruksstatis- tiken. Anmälningarna skall sändas direkt till statistiska centralbyrån. Erforderliga detalj- bestämmelser om övergången till obligato- risk anmälan skall meddelas av Kungl. Maj:t eller den myndighet Kungl. Maj:t bestämmer.

b) Allmänt om skadeskydd för rennärings- idkare. Rennäringen arbetar i ännu högre grad än jordbruket med stora riskmoment på produktionssidan. Övergången till ren- drift i storgrupper i förening med kommu- nikationernas utbyggnad och turismens ök- ning har i viss mån ökat riskerna. Renar går förlorade bl.a. genom järnvägs- och bilpåkörning, rovdjursangrepp, drunkning, snöskred och fall utför bergstup samt i sam-band med skogsavverkning och förflytt- ningar. Vad som kan vålla de mest om- fattande skadorna är emellertid brist på vinte-rbete eller svårigheter för djuren. på

grund av stort snödjup, is eller skare att komma åt foder. Dessa förhållanden kan orsaka skada både på så sätt att renar går förlorade genom svältdöd och genom att vikten nedgår och foster kastas. I samman- hanget bör heller inte bortses från de sjuk- domar som brukar drabba renarna och som kan åstadkomma särskilt stora skador, om de sätter in just under en period med då- lig tillgång på bete.

En tillförlitlig statistik över hur stor an- del av renstammen i riket som årligen går förlorad föreligger ej. Förlusterna har väx- lat år från år. Också mellan olika trakter och mellan skilda renägare torde förlus- terna ha varierat starkt och detta även un- der samma år. Enligt uppgift skall på många håll hälften eller mer av renhjor- darna ha förlorats under särskilt svåra vin- tersäsonger, såsom 1935/1936. Under bar- markstid har det förekommit att smittsam- ma sjukdomar åstadkommit avsevärda för- luster.

För en jordbrukare föreligger i regel möjlighet att skydda sig mot de ekonomiska verkningarna av att husdjur går förlorade genom att teckna försäkring i något av de för ändamålet bildade försäkringsbolagen. Dessa bolag har emellertid hittills inte kun- nat erbjuda försäkringar avseende renar. Enligt uppgift sammanhänger detta bl.a. med den större ovisshet vid riskbedömning- en som anses föreligga beträffande rennä- ringen jämfört med annan husdjursskötsel. Också för framtiden förefaller det mindre troligt att renförsäkringar kommer att till rimliga kostnader kunna tecknas hos enskil- da bolag.

Givetvis kan förluster under ett visst år utjämnas genom större vinster ett annat år. För att de löpande utgifterna skall kunna klaras både i fråga om uppehället och det fortsatta näringsidkandet krävs emellertid god likviditet eller möjlighet att taga upp lån. Då lånemöjlighetema är myc- ket begränsade inom rennäringen på grund av att näringsutövarna i allmänhet saknar större belåningsbara tillgångar, måste oför- utsedda förluster i allt väsentligt täckas med sparrnedel. Under dåliga renår uppkom-

mer på många håll ett svårt ekonomiskt lä— ge för familjer som saknar sparkapital el- ler har obetydligt sådant.

En viss kompensation för förluster kan allmänt sett erhållas genom prishöjningar. Vid fri prisbildnling uppkommer ofta rent automatiskt en prishöjning därigenom att tillgången på en vara minskar, exempelvis till följd av produktionsminskning. Hur stor prishöjningen blir. sammanhänger med bl. a. importmöjligheter. lageruttag och möj— ligheten att ersätta den minskade produk— tionen med andra varor. För rennäringens del är den sistnämnda möjligheten sär- skilt relevant. Om priset på renkött stiger. kommer behovet att täckas av andra ani- malieprodukter. Priset på renkött är där- för praktiskt taget helt beroende av pris- nivån på annat kött och på fläsk, i varje fall så länge renköttet inte förvärvat en mer utpräglad särställning på marknaden än det nu har. Möjligheterna att höja priset på renkött i situationer, då tillförseln nedgår. är följaktligen mycket små. Härtill kom- mer att den prishöjning som eventuellt kan inträda i en bristsituation huvudsakligen kommer sådana renägare till godo som inte förlorat särskilt många djur; det är ju främst de som har renar att sälja.

Mot den ovan skisserade bakgrunden är det enligt vår mening tydligt dels att be- hovet av ett skadeskydd är minst lika på- tagligt inom rennäringen som det varit in- om jordbruket, dels ock att detta behov inte heller för rennäringens del kan anta- gas bli inom överskådlig tid tillgodosett utan stöd från det allmännas sida. Med hänsyn bl.a. till värdet från social synpunkt av att renägarna bereds visst skydd mot oför- skyllda katastrofskador synes staten här bö- ra träda emellan. Vi föreslår därför att sta- ten skall lämna bidrag till ett på lämpligt sätt anordnat skadeskydd för rennäringen och medverka i administrationen därav.

Vad gäller formen för skadeskyddet har vi till en början ansett oss böra utmönstra de stödformer av typen pris- eller omkost- nadssubvention som innebär ett generellt näringsstöd utan samband med inträffade skador. Även om rennäringen härigenom

på litet längre sikt och i stort skulle kun- na tillföras en lämpligt avvägd kompensa- tion för inträffade skador. föreligger det ingen som helst säkerhet för att stödet i det enskilda fallet kommer i huvudsak dem till godo som drabbats av skadorna. San- nolikt blir motsatsen fallet; det är för renägare med många djur i behåll som subventionerna kan antagas bli till största vinning. Ett dylikt näringsstöd kan uppen- barligen inte motiveras av de sociala skäl som ovan åberopats till stöd för statens medverkan i skadeskyddet.

Ett skydd. som avser att i princip lämna täckning för alla eller vissa slag av skador. kan utformas så att det antingen görs di- rekt beroende av de förluster som upp- kommer för varje särskild skadelidande el- ler är grundat på statistiska medeltalsbe- räkningar för ett större antal skadefall. Den vanligen använda försäkringsformen innebär ett utpräglat individuellt skade- skydd: varje försäkrad har i princip rätt till ersättning i proportion till den skada som visas ha uppkommit just för honom. I motsats härtill utlöses jordbrukets skörde- skadeskydd av de förluster som inom ett större område beräknas ha uppkommit i medeltal för varje gröda av ett visst slag; ersättning kan därför i det enskilda fallet komma att utebli trots att skada inträffat. och omvänt kan ersättning emellanåt utgå till jordbrukare som faktiskt inte lidit nå- gon skada.

Att metoden med medeltalsuppskattning- ar för större områden valts i fråga om jord- brukets skördeskadeskydd beror främst på svårigheten att för ett så stort antal be- rörda företagare åstadkomma en nöjaktig individuell skadebedömning. Särskilt av— skräckande har det tett sig att i varje en- skilt fall försöka avgöra, om odlaren i skä- lig utsträckning sökt motverka uppkomsten av skador på skörden och om han gjort vad som stått i hans makt för att bärga denna (se prop. 1961: 94. sid. 59 f).

Inom rennäringen är inte antalet före- tagare så stort att det i och för sig be- höver utgöra hinder för en individuell ska- debedömning. I övriga hänseenden torde

däremot förutsättningarna för en sådan be- dömning vara ännu ogynnsammare för ren- näringens del än för jordbrukets. Att i ef- terhand bedöma, i vad mån en enskild ren- ägares åtgärder eller underlåtenhet att vid- taga åtgärder kan ha orsakat eller förvär- rat en viss skada, måste alltid bli utom- ordentligt vanskligt. Därtill kommer att det blir nära nog ogörligt att med säkerhet fast- ställa storleken av den skada som varje renägare lider. Endast i begränsad om- fattning kan man räkna med att återfinna döda djur; många av dem — kanske de flesta — är helt borta eller har förlorat sina identifikationsmär-ken. Det är därför endast genom jämförelse mellan renanta- let vid två olika tillfällen som det är möj- ligt att komma till en uppfattning om de förluster som inträffat under mellantiden. Att få fram en godtagbar bevisning om varje renägares reninnehav vid olika tid- punkter är emellertid förenat med högst avsevärda svårigheter — alldeles bortsett från de mycket stora möjligheter till sken- överlåtelser och andra oegentligheter som systemet skulle inbjuda till.

Av hänsyn främst till de antydda svå- righeterna att vid en individuell skade- behandling konstatera skadornas omfatt- ning har "vi kommit till att skadeskyddet inom rennäringen inte bör gälla de enskil- da renägarnas förluster utan de skador som drabbat en vidare krets av närings- idkare. Den naturliga skaderegleringsen- heten torde då renbyn vara. Lämplighe- ten av att också göra renbyn till ersätt- ningsberättigad vid inträffade skador an- ser vi framgå av det samband som enligt vad nedan sägs bör finnas mellan rätt till ersättning för skador och skyldighet att vara verksam för att förebygga skada.

De mest omfattande skadorna på ren- beståndet orsakas, som tidigare framhållits, av betesbrist i samband med ogynnsamma snöförhållanden. Ända till de senaste åren har det — åtminstone om likartade ogynn- samma förhållanden rått inom ett större område — ansetts praktiskt taget omöjligt att genom mänskliga åtgärder förebygga så- dana skador eller väsentligt minska deras

omfattning. Tack vare renforskningens fram- steg kan man numera genom tillskottsut- fodring mycket effektivt förhindra rendöd till följd av betesbrist, något som blev fullt klarlagt under den inom vissa områden svå- ra vintern 1966/1967. Även metoden att med lastbil transportera renar långa sträc- kor till bättre betesmarker befanns sagda vinter vara lämplig i många fall. Kostnader- na för nu nämnda åtgärder betalades hu- vudsakli-gen av staten genom bidrag från naturkatastrofanslaget (ca 47 %) och ge- nom AMS-medel (ca 27 %) samt av lapp- fonden (ca 8 %). Resterande 18 % för- skotterades av fondmedel. — Uppenbarli- gen är det från allmän synpunkt synner- ligen angeläget att ett eventuellt skade- skydd för rennäringen inte försvagar in- tresset hos näringsutövarna för att genom åtgärder förebygga skador och reducera de- ras omfattning. Med hänsyn härtill anser vi att skadeskyddssystemet intelbara bör lösa frågan om ersättning för inträffade skador utan även bör upptaga regler röran- de åtgärder för att förebygga och minska skadeverkningarna. Sistnämnda regler sy- nes i huvudsak kunna vara av två slag: dels skall vidtagandet av alla i det särskilda fallet möjliga och lämpliga skadeförebyg- gande åtgärder utgöra en förutsättning för att ersättning utgår för en uppkommen skada, dels bör sådana åtgärder väsent— ligen bekostas av dem som har att betala skadeersättningarna. Önskvärt är också att även mottagarsidan är enhetlig, så att in- tresset av att få ut skadeersättningar och av att erhålla bidrag till kostnader för skadeförebyggande åtgärder förenas på en hand; skulle kretsen av berättigade i dessa fall göras olika, måste det uppstå risk för att bedömningen av frågan om att utföra skyddsåtgärder kunde bli påverkad av ovid- kommande hänsyn.

Den i betänkandets kap. 5 föreslagna ren- skötselorganisationen innebär att en särskild juridisk person, renbyn, görs ansvarig för renskötselns handhavande inom byns om— råde. Uppenbarligen bör till renbyns upp- gifter höra att vid behov ordna tillskotts- utfodring eller transport av renarna till

bättre betesområden eller vidtaga annan åtgärd till förekommande av förluster bland renarna. Om renbyn också görs till skade- reglerin-gsenhet och ersättni-ngsberättigad i rennäringens skadeskydd, tillgodoses såle- des önskemålet om full enhetlighet på mot- ta—garsidan.

På grund av vad här ovan anförts för- ordar vi att skadeskyddet för rennäringen utformas så, att skyddet omfattar både er- sättning för vissa uppkomna skador och bidrag till skadeförebyggande åtgärder samt att skadebedömningen i huvudsak sker på grundval av uppkomna förändringar i var- je renbys sammanlagda reninnehav. Till de närmare riktlinjerna för skaderegleringen återkommer vi nedan under c).

Finansieringen av rennäringens skade- skydd synes i princip böra ske på samma sätt som i fråga om jordbrukets skördeskade- skydd, dvs. genom att staten svarar för ad- ministrat-ionskostnaderna [samt att staten och rennäringen lämnar lika stora bidrag till övriga kostnader för skyddet. Då ingenting torde vara att vinna genom att en särskild fond inrättas för rennäringens skadeskydd. bör finansieringen ske via rennäringsfon- den (se om denna i kap. 8). Liksom för jordbruket bör staten garantera att ersätt- ningar och bidrag kan utgå till ett belopp av 2 1/2 gånger det årliga till—skottet. Till- skottets storlek är givetvis svårt att upp- skatta i förväg, då hjälpbehovet varierar mycket starkt från år till år. Med ut- gångspunkt från att de skadeförebyggande åtgärderna vintern 1966/1967 kostade ca 2 milj. kr. men att så svåra betesförhållan- den inte förekommit på över 30 år, anser vi ett årligt tillskott för ifrågavarande ända- mål om 400000 kr. vara tillräckligt. Här- av skulle således staten tillskjuta hälften eller 200000 kr., och statsgarantin skulle omfatta ett belopp om 1 milj, kr. Fast- stäliandet av tillskottsbeloppets storlek bör dock ske endast för en kortare tid, för- slagsvis fem år, varefter frågan bör upp- tagas till omprövning med ledning av vun— na erfarenheter. Om trängande behov dess— förinnan skulle uppkomma av större medels- tilldelning än som kan lämnas med anlitan—

de av statsgarantin och behållna årstillskott, bör frågan om beviljande av särskilt bidrag ur rennäringsfonden eller från naturkata- strofanslaget kunna upptagas till bedöm- ning.

Rennärinvgens andel av kostnaderna för skadeskyddet, enligt ovan 200000 kr. om året under den första femårsperioden, tor- de inte kunna täckas genom avgifter di- rekt från ren'äg-arna. Häremot talar såväl organisatoriska skäl som rennäringsutövar- nas på många håll dåliga ekonomiska ställ- ning. Inte heller synes det vara befogat att för ändamålet pålägga renprodukterna någ- ra speciella avgifter, motsvarande jordbru- kets regleringsavgifter. I stället bör ren- näringens bidrag i princip utgå u-r rennä- ringsfonden. Denna kan nämligen anses ut- göra för rennäringen specialdestinerade me- del, eftersom fonden i huvudsak består av ersättningar som utgår i anledning av att mark- och vattenområden, vilka avsatts för de renskötande samernas uteslutande be- gagnande kommit att användas för andra ändamål.

Emellertid synes det kunna ifrågasättas, om inte rennäringens bidrag till skade- skyddet i realiteten kan betalas på annat sätt än genom anslag ur rennäringsfonden. Vi tänker härvid på de ersättningar som lappbyarna äger uppbära i anledning av vissa skador och olägenheter på grund av rovdjursförekomst i renbetesmarkerna. En- ligt bestämmelserna i Kungl. brev den 15 december 1967 utgår sådan ersättning i för- sta hand till den renägare som visar att en honom tillhörig ren blivit rovdjursskadad. Vidare utgår ersättning till lappby, när det styrkts att ren dödats eller skadats av rovdjur men renens ägare är okänd. Slut- ligen betalas till lappbyarna vissa belopp, för närvarande 300 kr. per rovdjursriven ren. såsom en allmän kompensation till ren- näringen dels för indirekta skador till följd av rovdjursförekomst i markerna, dels ock för de renar som antages ha blivit rov- djursdödade men som ej kunnat återfin- nas. Den sistnämnda gottgörelsen, vilken beräknas uppgå till sammanlagt drygt 200 000 kr. om året, kan enligt vår mening

lämpligen avlösas genom att till rennärings- fonden årligen inbetalas en summa som motsvarar 300 kr. för varje under året på- träffad rovdjursriven ren. Härigenom vin- nes, å ena sidan att fonden får täckning för det bidrag som av fondmedel utgår till skadeskyddet, vari-genom mer pengar kan ställas till förfogande för andra ange- [ägna rennäringsändamål, å andra sidan att rennäringsutövama och deras organisatio- ner erhåller gottgörelse för bevi—sliga rov- djursskador enligt vanliga skadeståndsrätts- liga principer utan det inslag av överkom- pensation som präglar de gällande ersätt- ningsreglerna.

Under hänvisning till vad nu anförts föreslår vi dels att rennäringsfondens årliga bidrag till kostnaderna för skadeskyddet un- der den första femårsperioden sätts till 200000 kr., dels att till fonden årligen av statsmedel inbetalas 300 kr. för varje på- träffad rovdjursriven ren, dels ock att den ersättning som i sistnämnda hänseende för närvarande utgår till lappbyarna skall upp- höra att utbetalas. — Åt lantbruksstyrel- sen bör uppdragas att i god tid före fem- årsperiodens utgång inkomma till Kungl. Maj:t med förslag till grunder för den fortsatta finansieringen av skadeskyddet.

Administrationen av skadeskyddet synes böra ankomma på lantbruksnämnderna och lantbruksstyrelsen. Skadeanmälan bör göras av varje renby årligen inom viss föreskriven tid; anmälningen avses vara obligatorisk och skall alltså göras även under år då förutsättningar för ersättnings beviljande in- te föreligger. Ansökan om bidrag till skade- förebyggande åtgärder bör likaså inges till lantbruksnämnden. Anmälningarna och an- sökningarna granskas av nämnden, som med eget yttrande vidarebefordrar dem till lant- bruksstyrelsen. Inom lantbruksstyrelsen sam- manställs de från olika län inkomna skade- anmälningarna och bidragsansökningarna, varefter styrelsen beslutar i ärendena. Då fråga är om brådskande bidragsansökning- ar, bör emellertid lantbruksnämnderna äga vidsträckta befogenheter att själva med- dela provisoriska beslut i avbidan på lant- bruksstyrelsens avgörande.

Det bör ankomma på lantbruksstyrelsen att meddela erforderliga närmare föreskrif- ter om vad anmälningarna och ansök-ning- arna skall innehålla samt om lantbruks- nämndernas befattning med skadeskydds- ärendena.

c) Skadeskyddets omfattning m.m. Renar kan gå förlorade av många olika orsaker, varav en del är naturliga och andra sam- manhänger med mänskligt handlande. Vid vissa skadeorsaker — främst rovdjursan— grepp samt tåg- och bilpåkörning — kan renägarna räkna med att skadorna i större eller mindre omfattning blir reglerade i särskild ordning. Full säkerhet för att alla förluster skall upptäckas i sådan tid att ersättning kan utfås av de för skadorna an- svariga föreligger dock inte vid någon ska- deorsak. Över huvud taget är det för ren- näringens del inte möjligt att grunda skade- skyddet på en räkning av antalet under en viss säsong förolyckade renar; renskötselom- rådets storlek och markernas ofta otillgäng- liga beskaffenhet förhindrar i alltför många fall djurk-ropparnas återfinnande. I stället bör skaderegleringen baseras på räkningar vid lämpliga tidpunkter av antalet levan- de renar inom den ifrågavarande renbyn. För att få fram de eventuella ersättnings- gilla förlusterna måste sedan hänsyn tagas både till den mellan räkningarna uppkom- na tillväxten av renhjorden och till sådan minskning av renantalet som har någon icke ersättningsgrundande orsak.

En grundförutsättning för att ett skade- skydd för rennäringen skal'l kunna genom- föras utan alltför stora felkällor är med nyssnämnda utgångspunkt att renräkn'ingar kommer till stånd regelbundet och att räk- ningarna görs så omsorgsfullt att tilltro kan sättas till dem vid s-kaderegleringen. Regel-bundna och tillförlitliga renräkning- ar är påkallade också från andra synpunk- ter, bl.a. med hänsyn till kostnadsfördel- ningen och beslutanderätten inom renbyar- na. Årlig renräkning skall därför enligt vårt förslag till lag om rennäringen (se 4 kap. 2 5 i förslaget jämte specialmotiveringen

därtill) vara obligatorisk i varje renby- Den avses äga rum vid ungefär samma tid— punkt varje år.

Den naturliga tillväxten av en bys ren- innehav varierar inom ganska vida gränser, beroende bl.a. på renhjordens inre sam- mansättning. Tillväxtens normala procen— tuella storlek beror främst på hur stor del av hela renbeståndet som antalet vajor i produktiv ålder utgör. Erfarenhetsmässigt anser man sig veta att ca 80 % av sådana vajor föder levande kalvar under år med normala betes- och klimatförhållanden. In— till dess fortsatt renforskning och — inte minst — erfarenheter från det tilltänkta skadeskyddet ger säkrare uppgifter om re— narnas reproduktion, bör beräkningen av den naturliga tillväxten grundas på nämnda procentsats. Antalet vajor i produktiv ål— der inom varje renby skall framgå av ren— räkningarna. — Om livrenar under året in- köpts från annan by, skall givetvis även denna tillväxt av renhjorden beaktas.

Renantalets minskning mellan två räk- n—ingstillfällen till följd av icke ersättnings- gilla orsaker kan i huvudsak hänföras till någon av följande omständigheter, nämligen

1) slakt eller annan försäljning av ren-ar; 2) inträffade förluster som ersätts i sär— skild ordning; samt

3) normal avgång på grund av naturliga förluster.

Uppgift om slaktade och försålda renar hör av varje företagare lämnas i samband med den av renbyn gjorda årliga skade- an—mäln—ingen. Såvitt gäller den yrkesmässigt bedrivna slakten kan erforderlig kontroll ske hos slakteriföretagen. Husbehovsslakten är svårare att kontrollera men torde inte variera så mycket mellan olika är att den utgör någon väsentlig felkälla.

Också beträffande förluster som ersätts i särskild ordning bör uppgift lämnas av renägarna i samband med renbyns skade— anmälan. Uppgifterna om ersatta rovdjurs— och tå-gdödade renar kan lätt kontrolleras hos länsstyrelserna eller naturvårdsverket. resp. hos Statens Järnvägar. Däremot torde någon effektiv kontroll av uppburna er— sättningsbelopp inte kunna åstadkom-mas

när det gäller bildödade renar och än mind- re i fråga om mer ovanliga skadeorsaker, såsom vådaskjutning o.d. Det är dock vår uppfattning att dessa svårkontrollerade er- sättningsf-all inte kommer att ge upphov till några väsentliga fel i skadebedömning- en, beroende bl.a. på att frestelsen för den enskilde renägaren att lämna felaktiga upp- gifter reduceras väsentligt genom att den eventuella ersättningen för inträffade ka- tastrofskador inte utgår till honom utan till renbyn. Vad särskilt angår de bildöda— de renarna torde för övrigt, om anledning därtill yppas, viss kontroll kunna ske genom förfrågningar hos försäkringsbolagen och polismyndigheterna.

De naturliga förlusterna inom rennäring- en är mycket ofullständigt kända. Här in— verkar bl.a. betesmarkernas beskaffenhet, flyttningsvägarnas längd och renhjordarnas sammansättning. Generellt gäller att risker- na för förluster är större hos en renhjord med förhållandevis många årskalvar än hos en hjord med färre kalvar. Erfarenhets- mässigt anser man sålunda att i genom— snitt 30 % av årskalvarna och 10 % av de äldre djuren går förlorade under ett år. Eftersom man genom renräkningarna kom- mer att känna till sammansättningen av varje bys renbestånd, kan man på grund- val av dessa procentsatser räkna fram den förlust som normalt varit att påräkna in- om en viss by. Först om avgången — se- dan också slaktade och försålda renar samt djur som ersatts i särskild ordning från- räknats — överstiger 30 resp. 10 % skulle förlusterna vara större än byns medlemmar haft anledning att förvänta. — Det bör anmärkas att de angivna procenttalen gi- vetvis inte utgör några säkra mått på de genomsnittliga naturliga förlusterna. Vidare är det mycket sannolikt att dessa förluster varierar åtskilligt mellan de olika byarna. Tillförlitliga uppgifter härom saknas dock. Vi anser därför lämpligt att i skadeskyddets inledningsskede genomgående utgå från att den naturliga avgången genomsnittligt upp- går till dessa procenttal, som torde vara de säkraste som för närvarande—står att få. Vid tillämpningen av skadeskyddssystemet

bör emellertid särskilt uppmärksammas de faktiska förlusterna under normala renår, och när tillräcklig kännedom härom vun- nits bör systemet omprövas bl. a. med av- seende på normalförlusternas storlek inom olika regioner.

Utöver den normala avgången till följd av naturliga förluster synes renägarna böra själva vidkännas en viss självrisk, innan skadeskyddets ersättningsregler träder i till- lämpning. För jord-brukets skördeskadeskydd uppgår självrisken till i genomsnitt 15,5 % av normskördens värde. Ett dylikt mått på självrisken kan knappast användas i frå- ga om renbestånden, vilka inte bara inne- håller renägarnas årsavkastning utan också deras produkt-ionskapital. För rennäringens del anser vi i stället skäligt att självrisken bestämmes så att den motsvarar en tredje- del av de normala årliga förlusterna, vilka enligt ovan antages uppgå till 30 % för årskalvar och 10 % för äldre djur. Visar det sig framdeles möjligt att väsentligt minska de naturliga förlusterna, exempel- vis genom förbättrad bevakning, bör själv- risken reduceras.

Innebörden av de ovan förordade er- sättningsreglerna sammanfattas på följan- de sätt. För att konstatera, om ersättnings- gill skada under ett visst år uppkommit i en renby, görs en beräkning av det »lägsta normala renantalet» i byn. Detta erhålles

enom att å ena sidan öka renantalet en- ligt nästföregående års renräkning med dels antalet utifrån anskaffade renar, dels ock årskalvar till ett antal av 80 % av antalet äldre hondjur som antages ha överlevt vin- tern, å andra sidan minska den erhållna summan med dels antalet efter den före— gående räkningen slaktade och försålda re- nar, dels antalet renar som under samma tid ersatts i särskild ordning, dels ock 30 resp. 10 % av övriga årskalvar och äldre renar. Det sålunda framräknade lägsta nor- mala ren—antalet minskas med den i näst- föregående stycke angivna självrisken. Skill- naden jämförs med antalet renar enligt årets renräkning. Om sistnämnda renbe— stånds värde är lägre än det med hänsyn till självrisken reducerade lägsta normala

renantalets värde, föreligger en ersättnings- gill skada.

Beräkningsförfarandet åskådliggöres i ett av utredningens expert, professor Hyrenius, utarbetat exempel på ersättningsreglernas tillämpning; se bilaga 3 till betänkandet.

Liksom gäller beträffande jordbrukets skördeskadeskydd bör eventuell ersättning fastställas på grundval av det sammanlag- da utfallet under året, varvid hänsyn skall tagas till både överskott och underskott en- ligt jämförelsen. Överskott exempelvis i frå- ga om årskalvar skall alltså avräknas från underskott av äldre djur och omvänt.

För ersättningens fastställande fordras en prissättning för renar av olika ålder och kön. Enligt vår mening bör det härvid va- ra tillräckligt med den gruppindelning som skett i Kungl. brevet den 5 december 1967 angående ersättning för vissa rovdjursskador m.m. De där angivna ersättningsbeloppen synes också vara lämpligt avvägda, men för att hålla dem aktuella för framtiden bör en översyn av beloppens storlek ske årligen. Denna översyn torde böra ankom- ma på lantbruksstyrelsen i samråd med sta- tens naturvårdsverk. — Enligt för när- varande gällande prissättning för rovdjurs- rivna renar skulle skadeskyddets ersättnings- beräkning grundas på följande värden:

Vuxen hanren 250 kr. Vuxen honren 260 kr. Årskalv (under 1 år) 110 kr.

Vid sidan om den till renbyn utgående generella ersättningen, vilken bygger på en jämförelse mellan faktiska och beräknade renantal inom hela byn, bör liksom inorn jordbrukets skördeskadeskydd finnas en in- dividuell, behovsprövad ersättningsform. Denna är avsedd att komma till använd- ning, om en renägare till följd av spe- ciella förhållanden fått vidkännas väsent- ligt större skada än som uppkommit för hans by i stort. Som exempel må nämnas att en del av en bys renbestånd omkommit genom drunkning samt att i denna vrenflock ingått huvudsakligen djur tillhöriga en el- ler ett fåtal av byns renägare. Enligt vår mening bör högst 5 % av det sammanlagda

årliga tillskottet till skadeskyddet få an- vändas till dylika individuella ersättningar. Ansökan om sådan ersättning bör inges till lantbruksnämnden inom samma tid som kommer att fastställas för inlämnande av renbyns årliga skadeanmälan, och prövning- en bör ske i samma ordning som skall gäl- la för denna.

Såsom tidigare fram-hållits bör ersätt- ning för uppkomna skador utgå under för- utsättning att alla i det särskilda fallet möj— liga och lämpliga skadeförebyggande åtgär- der blivit vidtagna. Den av renbyn gjorda skadeanmälningen skall därför alltid inne- hålla en redogörelse för sådana åtgärder. I de fall då årets renräkning uppvisar större underskott i förhållande till det lägsta nor- mala renantalet än som motsvarar självrisken bör genom lantbruksnämndens försorg noga utredas, om de vidtagna åtgärderna varit lämpliga och tillräckliga eller om skadorna kun—nat undvikas eller begränsas genom ett annat handlande från renbyns sida. Vidare bör lantbruksnämnden uttala sig i fråga om tillförlitligheten av de inom renbyn företag- na renräkningarna samt kontrollera lämna- de uppgifter om slaktade renar m. m.

I fråga om de med skadeskyddet åsyfta- de skadeförebyggande åtgärderna bör det enligt vår mening undvikas att genom de- taljerade regler binda lantbruksnämnderna och lantbruksstyrelsen vid vissa former för hjälpåtgärderna. Uppenbarligen bör de re- dan prövade metoderna med tillskottsut- fodring och lastbilstransporter användas även under kommande svåra vinterperioder. Även andra åtgärder bör dock göras till föremål för forskning och praktiska försök, t.ex. vaccinering mot smittsamma rensjukdomar, stängsel för att spara vinterbete och utgöra skydd vid särskilt farliga passager, förbätt- ring av flyttningsvägar. Någon begränsning av rätten att bevilja bidrag till olika åt- gärder anser vi ej böra stadgas utan det bör överlämnas till prövnin-gsorganen att inom ramen för tillgängliga resurser bedö- ma, hur stor andel av kostnaderna för ifrå— gasatta åtgärder som behöver utgå av ska- deskyddsmedel för att säkra ett effektivt genomförande av möjliga och lämpliga ska-

deförebyggande och skadebegränsande åt- gärder.

Vi vill understryka att det av oss fram- lagda förslaget till skadeskydd för rennä- ringen avses ha sin tyngdpunkt på åtgärds- sidan, inte i ersättningsreglerna. De senare bör endast tillämpas i sådana fall då mänsk- liga åtgärder visat sig otillräckliga för att förebygga väsentliga skador på renbestån- det i en viss by eller för en viss renägare. Härav bör också följa att vid otillräcklig tillgång på medel för att fullt ut genom- föra skadeskyddet företräde bör ges åt bi- drag till kostnader för åtgärder i syfte att avvärja skada. Om de av staten och rennäringen lämnade årliga tillskotten i för- ening med den statliga garantin (se ovan under b) bedöms inte förslå till både åt- gärder och skadeersättningar, bör därför behovet av medel för åtgärder i första hand tillgodoses. Föreligger i och för sig moti- verade anspråk på högre sammanlagda er- sättningar än som därefter kan tillgodoses med de till förfogande stående resurserna, bör i princip alla anspråk på ersättning nedsättas i samma proportion. Härvid sy— nes dock undantag böra göras i fråga om de behovsprövade individuella ersättning- arna: den för dem föreslagna tilldelningen om högst 5 % av det årliga tillskottet till skadeskyddet bör ej reduceras genom an— slag för andra ändamål, och uppkommer det under ett år besparing på denna post bör den få utnyttjas under senare år.

7. Rennäringens regionala och centrala administration

7.1. Nuvarande förhållanden

Som framgår av den i kap. 2, avsnitt 2.1.6. lämnade redogörelsen har sedan slutet av 1800-talet en särskild statlig organisation, lappväsendet, funnits inrättad för att utöva tillsyn över renskötseln och handha and-ra administrativa göromål som har samband med denna näring.

Lappväsendets upphov är att söka bl.a. i behovet att reglera förhållandena mellan nomader och bofasta samt att ordna ren- skötselns inre angelägenheter. Under 1800- talets senare del blev konflikterna mellan nomader och bofasta så omfattande att par- terna själva inte förmådde bem'åstra dem. Sedan behovet av särskilda uppsyningsmän understrukits från olika håll, inrättades ef- ter hand lappfogdebefattningar. De för be- fattningshavarna givna tjänsteföreskrifterna återspeglar i stor utsträckning de förhållan— den som utgjorde bakgrunden till lappvä- sendets uppkomst. I Kungl. Maj:ts instruk- tion den 31 augusti 1938 (nr 592; senast ändrad genom SFS 1966: 327) för tjänste- män vid lappväsendet har lappfogdarna ålagts vittgående uppgifter såväl beträffan- de rennäringens inre förhållanden som i frågor rörande näringsutövarnas rättigheter och skyldigheter gentemot kronan och an- nan tredje man.

Lappväsendet har utökats i olika om- gångar genom att både lappfogdeassisten- ter och särskilda tillsynsmän anställts.

Vid 1962 års riksdags behandling av ren- näringsfrågorna (prop. 68 s. 60) framhölls bl.a.:

När det gäller handhavandet av rennärings- frågorna bör lappväsendet sortera under lant- bruksstyrelsen. 1 övrigt bör det bibehålla sin ställning inom länsorganisationen. Det väsent- ligaste medlet i arbetet på att förbättra lön- samhetsförhållandena inom rennäringen är att lämna råd och anvisningar beträffande bland annat de driftsekonomiska och produktions- tekniska problemen. En intensifiering av verk- samheten i dessa avseenden kommer att ställa krav på i viss mån ändrad inriktning av arbets- uppgifterna för lappväsendets personal.

I anslutning till de ändrade arbetsupp- gifterna utbyttes .tjänstebenämningarna lapp- fogde, lappfogdeassistent och tillsynsman mot benämningarna förste konsulent, assis- tent och instruktör.

Alla förste konsulenter och assistenter är sedan länge stationerade i residensstäderna med kontor i anslutning till länsstyrelser- nas ämlbetslokaler. Organisatoriskt är förste konsulenterna numera knutna till länssty— relserna som experter. Instruktörerna, som till huvudsaklig del är fältarbetare, är sta- tionerade på olika platser inom renskötsel- området. Dock är två av instruktörerna inom Jämtlands län stationerade i residens- staden.

Lappväsendets nuvarande personalorga- nisation framgår av tabellen på sid. 147.

För att få en bild av de arbetsuppgifter som nu åvilar lappväsendets befattningsha-

Förste konsulent Ao 28 3 Assistent Ae 21 1 Instruktör Ae 15 7 Kansliskrivare Ao 11 1 Kontorist Ao 9 —— Kontorist Ae 9 —— Extra förste konsulent, arv. motsv. A 28 l Kanslibiträde, arv. motsv. A 7 1 Kontorsbiträde, arv. motsv. A 5 l

vare har vissa uppgifter därom infordrats av oss. Arbetsredogörelsen har omfattat dels en efterhandsredovisning i ett sammanhang av de enskilda befattningshavarnas arbets- uppgifter under tiden 1 oktober 1964— 30 september 1965, dels en löpande må- nadsredovisning av arbetsuppgifterna under tiden 1 oktober 1965—30 september 1966. Sammanställning av inkomna uppgifter rö- rande den senare perioden redovisas i be— tänkandets tabellbilaga.

Av tabellerna framgår bl.a. att de ad- ministrativa frågorna dominerat, medan t.ex. rådgivningsverksamhet kunnat bedri- vas endast i ganska obetydlig omfattning.

Den centrala statliga handläggningen av frågor som rör rennäringen ankommer en- ligt beslut av 1962 års riksdag (anf. prop. s. 59) på lantbruksstyrelsen. Vid handlägg- ningen därav skall i erforderlig utsträck- ning samråd äga rum med länsstyrelserna i Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län. Det åligger lantbruksstyrelsen bl. a. att i samråd med vissa ytterligare myndigheter planlägga rådgivningen i frågor som rör näringens ekonomi, driftsformer och orga- nisationsutveckling, centralt leda denna råd- givning, svara för samordningen inom ren- forskningen ävensom i lämplig form låta sammanställa redogörelser för de rön som framkommer samt förmedla dessa till be— fattningshavarna inom lappväsendet, till sa- meorgan-isationerna och berörda enskilda. [ lantbruksstyrelsens uppgifter i fråga om renforskningen har även ingått att söka åstadkomma en närmare samordning av denna inom de nordiska länderna. Lant- bruksstyrelsen har vidare att sammanställa

lli—lwu—n— liv—ilwv—u—c

Avlönas av särskilda medel, som utdömts i målet om Suor- vasjöarnas tredje reglering. Avlönas av AMS-medel

och till Kungl. Maj:t insända de av läns- styrelserna i rennäringslänen årligen avgiv- na anslagsäskandena samt att årligen upp- rätta förslag om den närmare fördelningen av de på riksstat anvisade beloppen till lapp- väsendet samt rörande dispositionen av me- del från lappfonden. Sedan den 1 juli 1963 står renforskningsstationen Kuolpavare un- der lantbruksstyrelsens ledning.

Som rådgivande organ till lantbrukssty- relsen i frågor av principiell natur eller el- jest av större vikt finns rennäringsnämnden (Kungl. Maj:ts instruktion den 6 septem- ber 1963), som är sammansatt av sju före- trädare för samerna. Nämnden har till uppgift att till lantbruksstyrelsen och, i enlighet med föreskrifter av Kungl. Maj:t, till andra myndigheter och till enskilda avge infordrade yttranden i dylika frågor. Nämn- den äger även hos lantbruksstyrelsen väcka förslag i sådana frågor som ovan sagts. I de frågor, som ankommer på nämnden, företräder den rennäringen i dess helhet.

Att biträda lantbruksstyrelsen i dess be- fattning 'med renforskningen finns en sär- skild vetenskaplig expertgrupp, renforsk- ningsnämnden (Kungl. Maj:ts instruktion den 6 september 1963). Nämnden består av chefen för lantbruksstyrelsen eller den, som han sätter i sitt ställe, såsom ordfö- rande samt av högst sju andra ledamöter, vilka företräder olika forskningsgrenar. Överinspektören för rennäringsfrågor hos lantbruksstyrelsen är föredragande och sekreterare i nämnden. Renforskningsnämn- den har till uppgift att, efter samråd med rennäringsnämnden, verka för ändamålsen- lig uppläggning av renforskningens organi-

sation, uppdraga allmänna riktlinjer för forskningen, kontinuerligt följa dess utveck— ling, bl. a. genom prövning av årliga arbets- planer, samt årligen upprätta och till lant- bruksstyrelsen avge förslag till fördelning av medel som må stå till förfogande för ren- forskningen.

Vid lantbruksstyrelsens husdjursbyrå finns sedan 1962 inrättad en befattning som över- inspektör med uppgift att som självständig föredragande leda arbetet på att främja ren- näringen. Med hänsyn till den allt mer ökande arbetsbelastningen anställdes år 1964 en agronomutbildad byrådirektör att biträ— da överinspektören vid handläggningen av rennäringsfrågorna. Samtidigt anställdes ett kanslibiträde. Under år 1966 har rennä- ringssektionen utökats med två byråassis- tenter.

Rennäringssektionens nuvarande perso- nalorganisation framgår av nedanstående ta- bell.

Befattning

] överinspektör Be 5 1 byrådirektör Arv 30 lbyråassistent Ag 21 lbyråassistent Ag 17 lkansliskrivare Ao 11

De rennäringsfrågor lantbruksstyrelsen hittills haft att taga befattning med kan indelas i följande större huvudgrupper, näm- ligen

a) rådgivningsverksamhet;

b) behandling av anslagsäskanden och fördelning av vissa medel;

c) samordning av renforskningen och ut- övande av huvudmannaskapet för renforsk- ningens försöksstation;

d) planläggning av rationaliseringsåtgär- der

e) utredningar i samband med exploate- ring av mark m.m. inom renskötselom- rådet; samt

f) allmänna remisser rörande rennäring— en och den samiska befolkningsgruppen.

7.2. Rennäringssakkmmigas överväganden och förslag

7.2.1. Allmänna synpunkter på den regionala administrationen

Genomföres det i kap. 5 av detta betän- kande framlagda förslaget rörande rennä- ringens lokala organisationer, kommer de tilltänkta renbyarna att få till uppgift att själva besluta i åtskilliga frågor, där av- görandet för närvarande ankommer på det statliga lappväsendet eller på länsstyrelsen. I gengäld tillkommer en ny grupp av ären- den som avses skola avgöras i administra- tiv ordning på länsplanet, nämligen besvär över beslut som fattats av renbys stämma eller — i vissa fall — av dess styrelse eller särskilt förordnad syssloman. Också de i betänkandets kap. 6 framförda förslagen i rationaliserings-, stöd- och omställnings- frågor förut-sätter betydande ändringar i länsadministrationens arbetsuppgifter, när det gäller att främja rennäringens utveck- ling. Förslagen innebär nämligen att det samhälleliga stödet till denna näring i fort- sättningen skall utgå i former som nära an- sluter till vad som för närvarande tillämpas på jordbruksområdet. De nuvarande, för rennäringen speciella stödformerna avses därvid skola helt upphöra. — Vid sidan om de nu nämnda arbetsuppgifterna an- kommer det på den regionala rennärings- ad'ministrationen att bl.a. handha förvalt- ningen av vissa kronomarker inom rensköt- selområdet och handlägga sådana ärenden rörande upplåtelser m. m. som hänger sam- man med samernas rättigheter enligt ren— beteslagstiftningen. Dessa rättigheter före- slås i betänkandet skola bibehållas i stort sett oförändrade.

De arbetsuppgifter med anknytning till rennäringen som i framtiden kommer att åvila den statliga regionala administratio- nen kan i enlighet med det ovan sagda indelas i tre huvudgrupper, nämligen

lzo ärenden rörande besvär över beslut av renbys stämma eller styrelse eller av syssloman (besvärsärenden),

2:o ärenden rörande rennäringens främ— jande. såsom angående rationalisering, stöd

3:o ärenden rörande förvaltningen av kronans till renskötsel anvisade fastigheter och om upplåtelse av särskilda rättigheter inom renskötselområdet m.m. (fjällförvalt- ningsärenden).

I fråga om besvärsärendena har vi i kap. 5 av betänkandet föreslagit att länsstyrel- sen skall utgöra första besvärsinstans (se nämnda kap., avsnittet 5.4.6).

Beträffande näringsärendena framhölls i utredningsdirektiven att det är naturligt att frågor rörande rådgivning och statligt stöd till rennäringen handhas av berörda lant- bruksnämnder och hushållningssällskap. Se- dan direktiven framlades, har lantbruks- nämnderna och hushållningssällskapen om- organiserats, och i samband därmed har alla statliga uppgifter rörande bl.a. jord- brukets rationalisering anförtrotts åt lant- bruksnämnderna (se prop._ 1967174, JoU 18 och 28, rskr 214). Med den utformning av det samhälleliga stödet till rennäringen som föreslagits i kap. 6 ovan framstår det för oss som angeläget att näringsärendena överförs från lappväsendet till lantbruks- nämnderna. Härigenom blir det möjligt att för rennäringens del draga nytta av nämndernas expertis samt av de erfaren- heter som lantbruksnämnderna förvärvat och kommer att förvärva under sitt syss- lande med jordbrukets rationalisering, och vidare avskaffas på ett betydelsefullt om- råde den särställning som rennäringen för närvarande intar genom att den gjorts till föremål för en speciell statlig administra- tion. Vi föreslår därför att alla i gruppen näringsärenden ingående . administrativa uppgifter på länsplanet överflyttas på lant- bruksnämnderna.

Vad härefter angår fjällförvaltningsären- dena är valet av beslutsmyndighet väsent- ligt mer komplicerat än i de ovan behand- lade fallen, beroende främst på att dessa ärenden har betydelse inte bara från ren- näringssynpunkt utan också för andra in— tressen med anknytning till de vidsträckta områden där renskötsel bed-rivs. Sålunda påverkas övriga näringar inom renskötsel- området, exempelvis skogsskötsel, gruvdrift

och turism, direkt av besluten i fjällför- valtningsärendena, eftersom dessa i många fall utgör en förutsättning för att de »till lapparnas utelutande begagnande» anvisade markerna skall få ekonomiskt utnyttjas av andra än de renskötande samerna. Vidare är turismen och friluftslivet i dessa trakter starkt beroende av de jakt- och fiskeupplå- telser som utgör huvudparten av fjällför- valtningsärendena. Allmänt sett kan utan överdrift sägas att dessa ärenden för de tre nordl-igaste länen har så stor betydelse för länens näringsliv och utvecklingen därav att ärendena måste ägnas stor uppmärksamhet vid den länsplanering som pågår och som kan antagas komma att få ökad omfatt- ning i framtiden.

Beroende på vilken synpunkt som anses böra tillmätas störst vikt synes i första hand endera av tre befintliga myndigheter böra ifrågakomma som beslutande i fjällförvalt- ningsärendena. Av dem är en central, näm- ligen domänstyrelsen, och två regionala: länsstyrelsen och lantbruksnämnden.

Som skäl för att överlämna fjällförvalt- ningsärendena till domänstyrelsen har främst åberopats att därigenom skulle möjliggöras en rationalisering av den statliga förvalt- ningen i renskötselområdet och angränsan- de marker. Domänstyrelsen har redan en förhållandevis omfattande förvaltningsappa- rat utbyggd inom dessa trakter, beroende på att kronan där äger stora markområden som förvaltas av domänverket samt att jäm- väl förvaltningen av de s.k. lappfondssko- garna uppdragits åt domänstyrelsen (se prop. 1962: 39, JOU 8, rskr 237). Under domän- styrelsens tillsyn står även nationalparkerna, som har sin största utbredning just inom ren- skötselområdet. Otvivelaktigt skulle det där- för inne-bära en förenkling, om den nuvaran- de uppdelningen av administrationsuppgif— terna mellan domänverket, å ena, samt läns- styrelsen och lappväsendet, å andra sidan, avskaffades. Av vikt i detta sammanhang är också dom—änstyrelsens verksamhet på jak- tens och fiskets område. En särskild orga- nisation för jakt- och fiskevård har tillska- pats, och genom domänverkets tillhandahål- lande av jakt- och fiskerättsupplåtelser har

allmänheten i betydande utsträckning be- retts tillfälle att ägna sig åt jakt och fiske som fritidssysselsättning. Om domänstyrel- sen skulle övertaga fjällförvaltningsärendena, skulle det möjliggöra en gemensam skötsel av jakten och fisket inom renskötselområdet och de av styrelsen redan nu förvaltade områdena.

Som skäl för att bibehålla länsstyrelsen som beslutsmyndighet i fjällförvaltningsären- dena kan framför allt åberopas renskötsel- områdets stora betydelse för de nordligaste länens näringsliv och allmänna utveckling. Hänsyn till fjällförvaltningen måste därför tagas vid den översiktliga planering för vil- ken länsstyrelsen är den sammanhållande myndigheten i länet, och omvänt måste vid handläggningen av de enskilda förvaltnings- ärenden—a beaktas resultatet av planerings- verksamheten. Att detta enklast kan ske genom att fjällförvaltningsärendena ligger kvar hos länsstyrelsen torde vara otvivel- aktigt. Beaktas bör också att länsstyrelserna i de tre nordligaste länen sedan länge sysslat med dessa ärenden och därvid förvärvat betydande erfarenhet av deras handlägg- ning.

Den andra regionala myndighet som kan komma i fråga för att handlägga fjällför- val—tningsärendena är lantbruksnämnden. Då lantbruksnämnden enligt vad ovan föror- dats bör övertaga näringsärendena, ligger det nära till hands att även förvaltnings- ärendena behandlas inom nämnden. Där- igenom skulle bibehållas det samband mel- lan dessa ärendegrupper som för närvaran- de består genom att de båda ankommer på länsstyrelsen med biträde av lappväsen- det. Beaktas bör också att lantbruksnämn- derna i de nordligaste länen på grund av sin befattning med de s.k. fjällägenheterna och genom skötseln av de för rationalise- ringsändamål m.m. förvärvade jordbruks- och skogsfastigheterna redan nu i stor ut- sträckning handlägger frågor om fastighets- förvaltning i de trakter som här är aktuella.

I valet mellan central och regional be- slutsmyndighet för fjällförvaltningsärendena har vi för vår del stannat för en regional lösning. De aktuella ärendena bör inte bry-

tas ut ur sitt sammanhang med den över- siktliga planeringen inom länen, vilket skul- le bl-i en följd av ärendenas överflyttning till domänstyrelsens ämbetsområde. Härtill kom- mer att en sådan överflyttning kunde in- nebära att frågor om exempelvis upplåtel- ser av särskilda rättigheter inom rensköt- selområdet i första hand bedömdes med ut— gångspunkt från kronans intresse såsom markägare. Domänstyrelsen i dess egenskap av affärsdrivande verk torde nämligen inte kunna underlåta att anlägga ett dylikt be- traktelsesätt. och i varje fall måste man räkna med att företrädarna för den med skogsskötseln i viss mån konkurrerande ren- näringen skulle komma att se på domän- styrelsens ämbetsutövning från denna ut- gångspunkt. Enligt vår mening bör emeller- tid — med hänsyn till de långtgående garan- tier för renskötselns fortsatta bedrivande som sedan länge lämnats i de olika ren- beteslagarna — fjällförvaltningsärendena i första hand bedömas från synpunkten av deras inverkan på rennäringen. Detta för- utsätter att beslutsmyndigheten äger god in- sikt i renskötselns problem och har en po- sitiv inställning till dessa.

Då det gäller att åstadkomma lämpligast möjliga regionala fjällförvaltning måste, så— som ovan antytts, hänsyn tagas både till ärendenas samband med den allmänna läns- planeringen och till deras betydelse från renskötselsynpunkt. Vidare bör givetvis ef- tersträvas en organisat-ionsform som är ra- tionell i bl.a. den bemärkelsen att den så långt möjligt förhindrar att samma eller närliggande frågor behandlas av mer än en myndighet; en dylik sammanblandning av ämbetsområdena medför nämligen påtagli- ga risker för dubbelarbete och motstridiga avgöranden. Från den sist anförda synpunk- ten skulle enligt vår mening en lösning en- ligt länsstyrelsealternativet bli förknippad med olägenheter. Vid sin behandling av nä- ringsärendena måste nämligen lantbruks- nämnden i stor utsträckning syssla med frå- gor som ingår i fjällförvaltningsärendena: det är t. ex. inte möjligt att uppdraga rikt- linjerna för rationalisering av renskötseln inom en viss by utan att därvid beakta de

anspråk på markanvändningen som kan vara motiverade av hänsyn till andra in- tressen än rennäringen. Det kan därför be— faras att en uppdelning av närings- och fjällförvaltningsärendena på två olika myn- digheter skulle leda till att de senare ären- dena behandlades, från delvis skilda ut- gångspunkter, av både länsstyrelsens och lantbruksnämndens personal. I detta sam- manhang bör också uppmärksammas att länsstyrelsen inte gärna kan vara besluts- myndighet i fjällförvaltningsärendena utan att ha tillgång till en särskild fältorganisa- tion för att verkställa de beslut som fattas rörande exempelvis fiskevård eller uppfö- rande av fasta driftsanordningar för ren- skötseln. En sådan organisation har läns- styrelsen för närvarande i lappväsendet, vars instruktörer delvis användes för dylika verk- ställighetsåtgärder. delvis sysslar med ren- skötselns näringsfrågor. Om de sistnämnda frågorna överförs till lantbruksnämnden, medan fjlällförvaltningsärendena kvarligger hos länsstyrelsen, blir följden i praktiken att lappväsendets personal måste delas upp mellan myndigheterna. något som måste ver- ka fördyrande och nedsätta organisationens effektivitet.

Vad i nästföregående stycke anförts ut- gör enligt vår mening vägande skäl för att bibehålla det nuvarande sambandet mellan närings- och fjällförvaltningsärendena ge— nom att låta lantbruksnämnden övertaga även den senare ärendegruppen. Därvid skulle det också bli möjligt att samordna fjällförvaltningsärendena med förvaltningen av fjällägenheterna. Ett ytterligare skäl för den nämnda lösningen är att det därvid blir möjligt att låta de renskötande samerna medverka på beslutsstadiet inte bara i nä- ringsärendena utan även i frågor rörande fj—ällförvaltningen. En sådan medbestäm- manderätt för näringsutövarna kan nämli- gen — på sätt torde framgå av vad nedan under 7.2.2 sägs — med fördel inordnas i lantbruksnämndens organisation, var- emot den torde vara främmande för läns- styrelsens nuvarande arbetsformer.

Mot en lösning med lantbruksnämnden som beslutsorgan i fjällförvaltningsärendena

skulle enligt vår mening främst kunna an— föras att dessa ärenden därigenom blev un— dandragna den översiktliga planeringen av markanvändningen. Även om fjällförvalt- ningsärendena anhängiggöres i lantbruks- nämnden, kan emellertid enligt vår mening behandlingen av dem ske på sådant sätt att det slutliga avgörandet av alla förvalt- ningsfrågor av större betydelse från pla- neringssynpunkt förbehålles länsstyrelsen; förslag härom framlägges nedan under 7.2.2. På grund härav anser vi hinder inte föreligga för att även fjällförvaltnings- ärendena överlämnas till lantbruksnämnden utan tillstyrker en sådan lösning av frågan.

En följd av vårt ovan redovisade ställ- ningstagande beträffande närings- och fjäll- förvaltningsärendena är att vi förordar upp- lösning av det nuvarande lappväsendet, vars arbetsuppgifter — i den mån de bör kvar— stå efter tillkomsten av de i kap. 5 före- slagna renbyarna — avses skola övertagas av lantbruksnämnden.

7.2.2. Organisationsförslag för den regionala administrationen *

a ) Beslutande organ

Av skäl som anförts ovan under 7.2.1 fö- reslår vi att lantbruksnämnden i fortsätt- ningen skall vara statlig regional rennä— ringsmyndighet för behandling av frågor rörande dels rennäringens främjande, så- som angående rationalisering, stöd och rådgivning (näringsärenden), dels ock för- valtningen av kronans till renskötsel anvi- sade fastigheter samt upplåtelse av särskil— da rättigheter inom renskötselområdet m. m.. (fjällförvaltningsärenden).

De lantbruksnämnder som berörs av för- slaget är nämnderna i Jämtlands, Väster- bottens och Norrbottens län. Frågor som angår rennäringen inom nuvarande Idre lappby i Kopparbergs län bör — liksom fallet är nu — åvila rennäringsmyndighe- ten i Jämtlands län. .

Vid behandlingen i lantbruksnämnd av hithörande frågor bör nämndens vanliga ar.- betsformer tillämpas. Nämnden i plenum skall i huvudsak draga upp riktlinjerna för

verksamheten samt besluta i frågor som är av principiell natur eller eljest bedömes vara av särskild vikt. Beslut i öVriga ärenden bör fattas av delegation. Rutinärenden och ärenden av enklare beskaffenhet bör dock kunna avgöras av tjänstemän hos nämnden.

Med hänsyn till rennäringsfrågornas spe- ciella beskaffenhet bör för deras handlägg- ning inrättas en särskild delegation, för- slagsvis benämnd rennäringsdelegarionen, vid envar av lantbruksnämnderna i Jämt- lands, Västerbottens och Norrbottens län. Beträffande delegationens sammansättning vill vi framhålla följande.

I likhet med vad fallet är på jordbrukets område bör representanter för rennäringen beredas möjlighet att deltaga och besluta i frågor som kan ha betydelse för och på- verka utvecklingen inom den egna näringen. Vi föreslår därför att två av länets ren- näringsutövare ingår i delegationen som fö- reträdare för rennäringen.

I delegationen bör vidare ingå två leda- möter av lantbruksnämnden och nämndens chefstjänsteman, lantbruksdirektören. För att tillgodose behovet av samordning mel- lan rennäringsärendena, särskilt fjällförvalt- ningsärendena, och den översiktliga plane- ringen av markanvändningen inom länet (jfr ovan under 7.2.1) bör i rennäringsdee legationen även ingå en representant för länsstyrelsen. Därjämte bör med hänsyn till omfattningen av de arbeten, som ge- nom arbetsmarknadsorganen utföres för renskötselns främjande ingå en företräda- re för länsarbetsnämnden.

Rennäringsdelegationen föreslås således få följande sammansättning: två ledamöter av lantbruksnämnden, lantbruksdirektören, två av Kungl. Maj:t utsedda rennäringsut- övare i länet samt en representant för läns- styrelsen och en för länsarbetsnämnden.

Behovet av samordning förefinnes även beträffande andra myndigheter än länssty- relsen och länsarbetsnämnden. Detta gäller särskilt domänverket, länsbostadsnämnden och skogsvårdsstyrelsen. Representanter för dessa myndigheter bör därför kallas till delegationens sammanträden, då det före- kommer fråga som rör respektive myndig-

het. De bör inte deltaga i besluten men äga rätt att till protokollet anteckna sin mening.

Delegationen bör inom sig utse ordföran— de. För att delegationen skall vara beslutför bör krävas, att minst fyra ledamöter, varav en rennäringsutövare, är närvarande. Före- dragning inför delegationen föreslås ske av den tjänsteman vid nämnden, som enligt nämndens arbetsordning skall ha sådant uppdra-g. Föredraganden skall inte deltaga i besluten men äga rätt att till protokollet anteckna sin mening.

Därest delegationens ordförande eller en majoritet av delegationen så beslutar. bör ärende, vars handläggning påbörjats i dele- gationen, hänskjutas till lantbruksnämnden i plenum. Vid behandling av sådana frågor ävensom av andra rennäringsfrågor, som lantbruksnämnden i plenum har att taga befattning med, föreslås rennäringens båda representanter i delegationen ingå som le- damöter av- nämnden.

Fjällförvaltningsfråga bör hänskjutas till länsstyrelsen för avgörande, om antingen länsstyrelsen särskilt förbehållit sig avgö- randet eller flertalet av rennäringsdelegatio- nens i handläggningen deltagande ledamöter beslutar om ärendets överflyttning eller läns- styrelsens representant i delegationen på— yrkar överflyttning.

b) Rådgivande organ

Till lantbruksnämnderna finns även knutna vissa nämnder med rådgivande funktioner. Bland dessa skall i detta sammanhang be- röras programnämnden och fiskerinämnden.

I programnämndens åligganden ingår att utarbeta länsprogram bl. a. för rådgivningen, dvs. "att uppgöra en gemensam plan för den kursverksamhet som skall bedrivas med an— litande av anslaget för kursverksamhet rö- rande jordbrukets rationalisering. Program- nämndens slutsammanträde hålles i maj, varefter handlingarna jämte protokoll in- sändes till lantbruksstyrelsen med framställ- ning om medelstilldelning.

Självskrivna ledamöter i programnämn- den är en företrädare för hushållningssäll- skapet, lantbruksdirektören och länsjäg- mästaren eller den tjänsteman vederböran-

de sätter i sitt ställe. En ledamot jämte en suppleant skall gemensamt utses av styrel- serna för lantbrukets skolor inom området. Hushållningssällskapets förvaltningsutskott äger utse två ledamöter jämte suppleanter. Därutöver skall tillfälle beredas länsarbets- nämnden, överlantmätaren, jordbrukets eko— nomiska föreningsrörelse, länsförbundet av RLF och lantarbetarorganisationen att utse vardera en ledamot jämte suppleant. Efter nämndens bestämmande kan även andra organisationer, som beröres av denna under- visningsverksamhet, beredas tillfälle deltaga.

Vissa skäl — bl. a. önskvärdheten av en enhetlig planering av rådgivningsverksam- heten inom länet — talar för att rennäring- en borde vara representerad i länsprogram— nämnden. Denna nämnd är emellertid, som framgår av redogörelsen, mycket stor och fara kan därför uppkomma för att rennä- ringsfrågorna, som många gånger är av spe- ciell karaktär, kommer i bakgrunden. Den samordning som otvivelaktigt fordras även på detta område synes kunna lösas på annat och smidigare sätt.

Vi föreslår att rennäringsdelegationen även skall ha att handlägga frågor om läns- program för rådgivningsverksamheten inom rennäringen och att därvid den befattnings- havare inom lantbruksnämnden som har att inför programnämnden svara för lantbruks- nämndens allmänna befattning med rådgiv- ningsfrågorna skall närvara vid delegatio- nens handläggning av rådgivningsfrågorna inom rennäringen men inte deltaga i beslu- ten.

Jämlikt beslut .av lantbruksstyrelsen skall följande ledamöter ingå. i fiskerinämnd, nämligen

en utan förslag av annat organ, två efter förslag av yrkesfiskeorganisation inom området,

en efter förslag av fritidsfiskeorganisation inom området, .

en efter förslag av hushållningssällskap inom området med av Kungl. Maj:t eller lantbruksstyrelsen fastställda stadgar,

en efter förslag av domänverket (gäller endast Jämtlands, Västerbottens och Norr- bottens län), samt

en efter förslag av lappväsendet (gäller endast Västerbottens och Norrbottens län).

På framställning av lantbruksnämnden i Jämtlands län har lantbruksstyrelsen vidare medgivit att i fiskerinämnden för länet — i stället för två ledamöter som representerar yrkesfisket — må ingå en ledamot efter för- slag av yrkesfiskeorganisation och en leda- mot efter förslag av lappväsendet.

Fiskerinämnds uppgift är att dels vara rådgivande organ till lantbruksnämnden i frågor rörande fisket, dels bereda ärenden rörande fiskerilån. Fiskerinämnd åligger vi— dare att i början av budgetår beräkna behov av låneram för budgetåret ifråga. ' Lantbruksnämnden förordnar en av leda- möterna i fiskerinämnden till ordförande. Fiskerinämnden utser inom sig vice ordfö- rande. Till sekreterare i fiskerinämnd för- ordnar lantbruksnämnd fiskerikonsulent.

Vederbörande fiskeriintendent skall äga att närvara vid fiskerinämnds sammanträ- den samt att få sin mening antecknad till protokollet.

I den grupp förvaltningsfrågor som enligt vad ovan förslagits skall överflyttas till lant— bruksnämnden ingår en uppgift av väsentlig betydelse för såväl rennäringen som det all- männa, nämligen förvaltningen av kronans vatten ovan odlingsgränsen och på renbetes- fjällen. Denna uppgift omfattar en fastighets- ägares samtliga intressen på området; så— ledes inte enbart att besluta om upplåtelse till utomstående av rätt till fis-ke utan i minst lika hög grad frågorna om vård och tillsyn av vattnen.

Såvitt vi kunnat finna kan detta fastighets- ägarintresse inte bedömas fristående från vare sig länets övriga fiskefrågor eller ren- näringsintresset. Detta har hittills återspeglat sig i det förhållandet att i nuvarande fiskeri- nämnder ingår representanter för lappväsen- det. Rennäringsutövarna har däremot inte varit företrädda i fiskerinämnden.

Lantbruksnämndens fiskerinämnd torde ha en sammansättning som möjliggör för de olika berörda intressenas företrädare — bortsett således från renägarna — att med— verka vid en samlad bedömning av länets fiskeresurser. Då det är angeläget att även

rennäringsutövama får deltaga i och påver- ka denna planering, föreslår vi att i fiskeri- nämnden i vartdera av Jämtlands, Väster- bottens och Norrbottens län skall ingå en av länets aktiva rennäringsutövare. Vid fiskeri- nämndens sammanträde bör den befattnings- havare hos lantbruksnämnden, som närmast sysslar med förvaltningen av kronans fiske- vatten på renbetesfjällen resp. ovan odlings- gränsen, äga rätt att närvara och deltaga i överläggningarna men inte i besluten.

c) Persona/organisationen

Vid lantbruksnämndernas övertagande av huvuddelen av de med rennäringen sam- manhängande ärendena på det regionala planet (näringsärendena och fjällförvalt- ningsärendena) uppkommer frågan, huru- vida dessa ärenden bör handläggas på en särskild avdelning inom nämnden eller för- delas mellan de befintliga avdelningarna efter sin sakliga beskaffenhet. I det senare fallet borde t.ex. fjällförvaltningsärendena i huvudsak hänföras till nämndens admini- strativa avdelning, medan näringsärendena skulle uppdelas på struktur- och produk- tionsavdelningarna.

Även om vissa skäl. närmast av princi- piell natur. kan åberopas till stöd för en uppdelning av ärendena på de befintliga avdelningarna, har vi funnit motiven för att hålla ihop rennäringsärendena på en särskild avdelning vara klart övervägande. Rennäringsfrå-gorna har otvivelaktigt en spe- ciell karaktär, beroende på de förhållanden under vilka denna näring bedrives i vårt land. Samtidigt har alla de olika rennä- ringsfrågorna ett starkt samband med var- andra; avgörandena i fjällförvaltningsären— dena påverkar exempelvis i hög grad möj- ligheterna att rationalisera rennäringen, och omvänt måste vid näringsärendenas behand— ling hänsyn tagas till markanvändningen för andra ändamål än renskötsel. En uppdel- ning av de olika ärendetyperna mellan skil— da avdelningar skulle i hög grad försvåra ett dylikt ömsesidigt hänsynstagande och medföra risk för att deras speciella karak- tär inte blir tillräckligt beaktad. I varje fall

måste uppdelningen föra med sig ett avse- värt dubbelarbete och därigenom också tidsutdräkt vid handläggningen, eftersom i praktiskt taget alla frågor av någon bety- delse befattningshavare från mer än en av- delning skulle behöva engageras. Härtill kommer att det med en särskild avdelning för rennärin-gsfrågorna blir lättare att om- placera befattningshavarna i det nuvaran— de lappväsendet. Deras kunskaper och er- farenheter, som omfattar såväl näringsären- dena som fjällförvaltningsärendena, kommer utan tvivel bäst till sin rätt. om de båda ärendegrupperna liksom hittills får handläg- gas gemensamt.

På grund av vad sålunda anförts före- slår vi att en särskild avdelning för ren— näringsfrågor, lämpligen benämnd rennä- ringsavdelningen, inrättas vid lantbruks- nämnden i ett vart av de tre nordligaste länen.

Rennäringsavdelningen bör lyda direkt under lantbruksdirektören. men givetvis skall ett nära samarbete förekomma mellan denna avdelning och nämndens övriga en- heter. Personalen bör inte heller bindas allt— för hårt till ett visst ämnesområde, utan om- fördelning bör kunna göras vid växlingar i arbetsbelastningen. Viktigt är att biträdes- personalen — oberoende av arbetsenhets- tillhörighet — kan omdisponeras vid ar- betstoppar inom viss enhet. Att ansvara här- för torde bli en uppgift närmast för lant- bruksnämndens administrativa avdelning.

Ledningen av verksamheten inom den sär- skilda rennäringsavdelningen skall utövas av avdelningens chef. En sådan chefsbefattning föreslås bli inrättad vid envar av lantbruks- nämnderna i Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län. — Tjänstebenämningen bör bli beroende bl.a. av lönesättningen. Benämningen »förste konsulent» användes inte för närvarande om chef för avdelning i lantbruksnämnd och synes inte heller vara lämplig härför.

Med hänsyn till omfattningen av uppgif— terna på rennäringens område i Norrbot— tens län (jfr nedan) bör vid nämnden där- städes inrättas ytterligare fyra kvalificerade befattningar med huvudsaklig uppgift att

biträda på rennäringsavdelningen, två be- nämnda förste konsulenter och två assis- tenter. För samma ändamål föreslås att vid lantbruksnämnderna i vartdera Jämtlands och Västerbottens län inrättas en befattning som assistent. En av assistenterna i Norr- bottens län anser vi böra uppföras på lant- bruksnämndens personalstat i stället för den extra förste konsulent vid lappväsendet, som hittills under ett flertal år varit anställd för särskilda medel och som visat sig direkt er- forderlig för fullgörande av uppgifterna.

För att biträda med rådgivningsverksam- het och fältarbete i övrigt på rennäringens område erfordras instruktörer vid alla de tre nämnda lantbruksnämnderna. För när-

varande finns vid lappväsendet inom Jämt- lands län tre sådana befattningar, inom Väs- terbottens län likaledes tre och inom Norr- bottens län sju.

Den under perioden 1 oktober 1965—30 september 1966 verkställda arbetsredovis- ningen (se tabellbilagan) ger vid handen att nuvarande personalorganisation för lappvä- sendet är underdimensionerad. Följderna härav har särskilt visat sig för rådgivnings- verksamheten. Sålunda har ingen egentlig kursverksamhet eller motsvarande kunnat bedrivas av lappväsendets personal på grund av omfattningen av deras andra arbetsupp- gifter.

Den eftersläpning. som förekommer inom rennäringen med avseende på driftsmeto- der och tekniska hjälpmedel m.m. är för närvarande mest påtaglig inom delar av Norrbottens län. Behovet av näringsupp- lysning är därför större inom detta län än i de båda andra rennäringslänen. Med hän- syn inte minst till Norrbottens dominans i fråga om såväl antalet rennäringsutövare som antalet renar, anser vi det angeläget med en personalförstärkning i detta'län. Utöver den ovan föreslagna dubbleringen av den nuvarande assisten-ttjänsten i Norr— bottens län bör antalet där anställda in- struktörer ökas från nuvarande sju till nio. Instruktörernas antal inom Jämtlands och Västerbottens län föreslås bli oförändrat, tre i vartdera länet. — Deras tjänstebenäm- ning synes böra ändras till assistent.

De enligt ovan föreslagna tjänsterna in- om de olika rennäringsavdelningarna samt det uppskattade behovet av biträdespersonal har sammanfattats i nedanstående tabell.

Befattning Z län AC län BD län Avdelningens chef l 1 ] Förste konsulent »— — 2 Assistent 4 4 11 Kansliskrivare 1 l 1 Övriga biträden 1 l 2

Den sålunda föreslagna personalstyrkan är att betrakta som en minimiorganisation. Det bör ankomma på lantbruksstyrelsen att noga följa utvecklingen av rennäringsavdel- ningarnas arbetsbelastning och framlägga de förslag om utökning av personalen som kan visa sig påkallade.

Inom vartdera av de tre rennäringslänen finns anställd en fiskerikonsulent, närmast med uppgift att inventera kronan tillhöriga vatten ovan odlingsgränsen och på renbetes- fjällen. Dessa befattningshavare har kunnat arvodesanställas för medel som anvisats dels av Kungl. Maj:t från tillgängliga vatten- regleringsavgifter, dels från Norrlandsfon- den. .

Lantbruksnämndens befattning med frå- gorna om förvaltningen av kronans här ifrågavarande vatten blir av väsentlig be- tydelse för såväl det allmänna som ren- näringen (jfr betänkandets kap. 8, avsnitt 8.1.5 b). Den expertis som nu står till lant- bruksnämndernas förfogande på fiskets om- råde är icke tillräcklig för att jämväl sköta dessa nytillkomna uppgifter.

På grund härav föreslås att de fiskerikon- sulenter som arvodesanställts inom Jämt- lands, Västerbottens och Norrbottens län uppföres på nämndernas personalstat. Be- fattningshavarnas verksamhet bör inte be- gränsas till de områden som är avsatta för renskötseländamål, utan de bör jämställas med övriga fiskerikonsulenter hos lantbruks- nämnden och bör således kunna dispone- ras för arbete också med andra fiskerifrågor ilänet.

a ) Arbetsuppgifter m. ut.

Med den av oss föreslagna regionala ad- ministrationen för rennäringen torde det vara uppenbart att lantbruksnämndernas chefsmyndighet, lantbruksstyrelsen, bör handha den centrala administrationen av de ärenden som nämnderna handlägger på det regionala planet. På lantbruksstyrelsen bör således ankomma att centralt handlägga dels, liksom nu är fallet, samtliga närings- ärenden, dels ock de fjällförvaltningsärenden som inte på grund av sitt samband med den översiktliga planeringen i länet hän- skjutits till vederbörande länsstyrelse för av- görande.

De grupper av rennäringsärenden som lantbruksstyrelsen för närvarande har att behandla (se ovan under 7.1) utökas vid ett genomförande av de i detta betänkande framlagda förslagen med två nya betydande ärendegrupper, nämligen

a) det statliga ekonomiska stödet till ren- näringen (främst frågor rörande statlig låne- garanti och katastrofskydd); samt

b)* fjällförvaltningsfrågorna.

Lantbruksnämndernas blivande verksam- het på rennäringens område torde i huvud- sak komma att avse rationaliserings-, råd- givnings- och fjällförvaltningsfrågor. Befatt- ningen med dessa frågor bör'därför bilda utgångspunkt även för övervägandena om den centrala administrationen. Vidare utgår vi från att beslutanderätten i de olika ären- dena bör decentraliseras till nämnderna så långt detta är praktiskt möjligt.

Lantbruksstyrelsen får under sådana för- hållanden söm en huvuduppgift att ge nämn- derna den ledning och hjälp i deras verk- samhet som erfordras. Det kan bl.a. gälla att avväga, hur och var tillgängliga resurser skall sättas in. Vidare erfordras en plane- rings- och initiativverksamhet i syfte att effektivisera rennäringen samt arbetet i ren- byarna och den regionala administrationen. På den centrala myndigheten bör därför i första hand ankomma följande arbetsupp- gifter:

a) ombesörja den allmänt verksamhets-

ledande funktionen, häri inbegripet lång- tidsplaneringen och fördelningen av de eko- nomiska och personella resurserna, hand- havandet av rekryterings- och andra per- sonalfrågor, fortbildning m. m.;

b) följa den allmänna utvecklingen inom rennäringen och dess återverkningar för and- ra intressens del, analysera utvecklingsten- denserna och taga initiativ till lämplig an— passning av verksamhetens uppläggning och innehåll;

c) i stort planera och programmera den löpande rationaliserings— och rådgivnings— verksamheten;

d) i anvisningar och på annat sätt lämna direktiv i syfte att vinna enhetlighet i ären— denas handläggning och samordning av den regionala verksamheten;

e) handha överprövningen, fun-gera som besvärsinstans och remissorgan inom sitt kompetensområde;

f) rationalisera organisationen och för- bättra arbetsmetodiken inom det egna ver— ket och underställda organ;

g) svara för en lämplig sammanställning. och spridningav utvunna forsknings- och försöksresultat m.m. på rennäringens om- råde; samt

h) lämna service åt regionalorganen inom sådana speciella områden, där centralt pla- cerade specialister visar sig vara den or- ganisatoriskt bästa lösningen.

Ordningen för lantbruksstyrelsens hand- läggning av rennäringsfrågorna bör regleras i styrelsens instruktion och genom den av styrelsen antagna arbetsordningen. För att uppnå smidiga arbetsformer torde styrelsen i plenum böra besluta huvudsakligen endast i viktigare författningsfrågor, vikt-igare frå- gor om organisation, arbetsordning eller tjänsteföreskrifter, anslagsäskanden, viktiga- re ärenden rörande rennäringens rationali- sering m.m. I ärenden, som inte föredrages i plenum, fattas beslut av generaldirektören eller den befattningshavare som eljest, enligt av styrelsen fastställd arbetsordning, har att besluta.

b) Rådgivande organ

Med den ordning för beslutsfattandet som

gäller i lantbruksstyrelsen liksom i andra centrala ämbetsverk torde det endast i myc- ket begränsad omfattning, nämligen såvitt gäller pleniärendena (se neda-n) finnas möj- lighet att låta företrädare för rennärings- utövama medverka som beslutande i sty- relsens avgöranden. Med hänsyn härtill är det av stor vikt att det eller de rådgivande organ som på rennäringens område står till lantbruksstyrelsens förfogande har en så- dan sammansättning och ges sådana upp- gifter att rådgivningen blir meningsfull, dvs. är ägnad att vara vägledande för be- slutsmyndigheten.

Som rådgivande organ på rennäringens resp. renforskningens område fungerar för närvarande »rennäringsnämnden och ren— forskningsnämnden. Rennäringsnämnden be— står uteslutande av representanter för sa- merna och renforskningsnämnden är i hu- vudsak sammansatt av forskare.

I en den 1 september 1966 dagtecknad promemoria rörande den framtida orga- nisationen för statens renforskning har lant- bruksstyrelsen bl. a. föreslagit att ett nytt, mer allsidigt sammansatt organ, benämnt rennämnden, inrättas att som rådgivande organ till styrelsen och under ledning av ämbetsverkets chef eller den befattningsha- vare han sätter i sitt ställe taga befattning med alla frågor rörande rennäringen, vilka är av principiell natur eller eljest av större vikt.

De nuvarande rådgivande nämndernas möjligheter att bidraga till rennäringens ut— veckling har enligt vår mening blivit mind- re än som torde ha avsetts vid deras in- rättande. Orsaken härtill synes framför allt ha varit nämndernas alltför ensidiga sam- mansättning, som försvårat uppkomsten av sådana fruktbärande meningsutbyten som det bör vara en rådgivande nämnds huvud- uppgift att få till stånd. För att möjliggöra att rennäringsfrågorna fortlöpande blir be- lysta från olika utgångspunkter bör ett råd- givande organ på rennäringens område in— rymma företrädare för såväl denna näring som andra berörda intressen. Ett sådant organs verksamhetsområde bör täcka alla rennäringsfrågor som lantbruksstyrelsen har

att behandla och det bör därför ersätta båda de nuvarande rådgivande nämnderna. På grund härav föreslår vi att rennärings- nämnden och renforskningsnämnden ersät- tes med en ny nämnd, kallad rennämnden. Denna bör få till uppgift att som rådgivan- de organ åt lantbruksstyrelsen yttra sig i alla sådana rennäringsfrågor som är av prin- cipiell natur eller eljest av större vikt. Som exempel på sådana frågor kan nämnas an- slagsäskanden och fördelning av anvisade medel, rationaliserings- och rådgivningsfrå- gor, renforskningens försöksprogram, lång- tidsplaneringen för rennäringen, fjällplane- ringsfrågor, andra större frågor rörande upplåtelser och överlåtelser inom rensköt- selområdet, frågor om yrkesutbildning samt nordiska och andra samarbetsfrågor. Rennämnden föreslås få som ordförande lantbruksstyrelsens chef eller den han sätter i sitt ställe och i övrigt följande samman- sättning, nämligen tre representanter för de aktiva rennäringsutövarna, en representant för veterinärstyrelsen, en för statens jord- bruksnämnd, en för arbetsmarknadsstyrel- sen och en för lantbrukshögskolan. Samtliga ledamöter i nämnden föreslås bli utsedda av Kungl. Maj:t. Föredragningen inför ren- nämnden bör ankomma på chefen för lant- bruksstyrelsens rennäringsavdelning (se ne- dan under c) eller annan tjänsteman hos styrelsen. Rennämndens uppgifter och ar- betsformer bör fastställas i en av Kungl. Maj:t utfärdad instruktion. Förslag ti-ll in- struktion synes böra upprättas av lantbruks- styrelsen.

Vid behandling i lantbruksstyrelsens ple- num av rennäringsärende föreslås att en av näringsutövarnas representanter i rennämn- den ingår som ledamot av styrelsen.

c ) Personalorganisation

Samma skäl som talar för att särskilda ren- näringsavdelningar inom de berörda lant- bruksnämnderna inrättas gör att hos lant- bruksstyrelsen samtliga rennäringsfrågor även fortsättningsvis bör handläggas vid en särskild arbetsenhet. Som vi tidigare fram- hållit kommer ytterligare två stora ärende- grupper att ankomma på styrelsen vid ett

genomförande av våra förslag, nämligen det statliga ekonomiska stödet till rennäringen och fjällförvaltningsfrågorna. Denna utök- ning av arbetsuppgifterna innebär en viss förskjutning av verksamhetens allmänna in- riktning. Medan vrennäringssektionens ar- betsuppgif-ter hittills till övervägande eller i varje fall väsentlig del varit av samma karak- tär som övriga på husdjursbyrån förekom- mande ärenden, torde i fortsättningen frågor av helt annan typ — främst rationaliserings- och fjällförvaltningsärenden — bli de do- minerande. Vi anser därför att organisa- tionen bör ändras, så att den nuvarande rennäringssektionen kommer att utgöra en självständig avdelning direkt underställd verksledningen. Det betydelsefulla samar- betet med vhusdjursbyrån och övriga ifråga- kommande arbetsenheter bör kunna upp- rätthållas genom det samrådsförfarande som skall äga rum inom styrelsen.

Lantbruksstyrelsens rennäringssektion måste förstärkas, om styrelsen skall ha möj- lighet att svara även för de nya uppgifter, som avses skola falla på styrelsen. Framför allt behövs ytterligare personal, som är skickad att handlägga frågor rörande råd- givning, rationalisering och fjällförvaltning. Med hänsyn härtill föreslås att lantbruks- styrelsens rennäringsavdelning i fortsättning- en blir organiserad på följande sätt:

En chef, En byrådirektör (agronomutbildad, ekono- miska linjen),

En byrådirektör (agronomutbildad, hus— djurslinjen),

En byråsekreterare (agronomutbildning el- ler motsvarande),

Två byråassistenter (lantmätare. kanslister eller motsvarande),

En kansliskrivare, En kontorist.

Av stor vikt är att lantbruksstyrelsen har goda och effektiva samarbetsformer med olika myndigheter och institutioner. Vid sin prövning av ärenden inom rennäringens om- råde bör därför styrelsen i erforderlig om- fattning ha samråd med — förutom de i rennämnden representerade myndigheterna jordbruksnämnden, veterinärstyrelsen, ar-

betsmarknadsstyrelsen och lantbrukshögsko- lan — andra berörda ämbetsverk såsom kammarkollegiet, domänstyrelsen, skolöver- styrelsen och vederbörande länsstyrelser. Framför allt är det emellertid angeläget att ett utvidgat och förtroendefullt samarbete kommer till stånd med samernas egna or- ganisationer, så att dessa får motsvarande möjlighet att taga initiativ och framföra åsi-ktsyttringar som de för närvarande har genom rennäringsnämnden.

F inansierin gsfrågor

8.1. Statens lappfond

8.1.1. Nuvarande förhållanden

Såsom framgår av den i kap. 6, avsnitt 6.1, lämnade översikten av det nuvarande nä— ringsstödet, utgår en betydande del av det statligt administrerade stödet till rennäring- en från en särskild fond, benämnd statens lappfond. I denna ingår sedan år 1962 de s.k. 4:13-medlen, vilka i samband med vissa större byggnadsföretag enligt vatten- lagen avsatts till främjande av renskötseln i landet i dess helhet eller inom bestämda områden. Fondmedel har använts främst för att finansiera renforskning och olika investe- ringar för rationaliseringsändamål, men be- tydande belopp har också utgått till under- stödjande av sameorganisationer m. m. samt — under budgetåret 1966/67 — för att täcka kostnaderna för tillskottsutfodring. Närmare upgivfter om lappfondens in— komster och utgifter under den senaste fem- årsperioden lämnas i betänkandets tabell- bilaga. Fondens behållning uppgick den 30 juni 1967 till ca 18,3 milj. kr. Härav ut- gjordes ca 6,1 milj. kr av 4: 13-medel Statens lappfond inrättades genom beslut vid 1943 års riksdag om sammanslagning av fyra äldre fonder, benämnda jämtländska renbetesfjällens skogsfond, jämtländska lapp- väsendets fond samt Västerbottens och Norrbottens lappfonder (prop. 1943:110, JoU 40, rskr 249). Av dessa fonder tillkom den förstnämnda, vilken var den ojämförligt största, genom att behållen avkastning av

skogsavverkning på renbetesfjällen i Jämt- lands län och på fastigheter som inköpts för utvidgning av dessa fjäll inlevererades till statskontoret för att — sedan kostna- derna för inköp av utvidgningsfastigheterna avdragits — användas för olika ändamål av betydelse för renskötseln och för sa- merna såväl inom Jämtlands som i Norrbot— tens och Västerbottens län. Jämtländska lappväsendets fond bestod av medel som iniflutit genom att rätt till bete, jakt och fiske m.m. inom renbetesfjällen och ut- vidgningsfastigheterna mot avgift upplåtits till andra än lappbymedlemmar. Norrbot- tens och Västerbottens lappfonder slutligen bildades genom överföring _av betydande be- lopp från jämtländska renbetesfjällens skogs- fond och från ett äldre anslag för under- stöd åt vissa samer, varjämte de i likhet med jämtländska lappväsendets fond tillför- des avgifterna för vissa nyttjanderättsupp- låtelser m. m.

Beslut om bidrag ur statens lappfond ankommer på Kungl. Maj:t, som äger an- vända fondens medel dels för åtgärder sam- manhängande med förvaltningen av ren- betesfjällen i Jämtlands län och de till ut- vidgning av dem inköpta fastigheterna, dels för inköp av ytterligare fastigheter för ren- betesfjällens utvidgning, dels ock för de öv— riga åtgärder som befinnes vara till gagn för lapparna och deras renskötsel. Huvud- delen av de för varje år tillgängliga med- len fördelas genom de s.k. lappstaterna mellan de tre renskötsellänen. Förslag till

lappstater upprättas av lantbruksstyrelsen på grundval av äskanden från de olika länens lappväsende och efter hörande av SSR. Me- delstilldelning vid sidan om lappstaterna be- slutas för varje särskilt fall av Kungl. Maj:t efter hörande av lantbruksstyrelsen m. fl.

8.1.2. JO:s framställning

Beträffande fördelningen av vissa till statens lappfond inflytande medel samt i fråga om rätten att besluta om utdelning ur fonden anförde JO i sin skrivelse till Konungen den 24 januari 1966 (se kap. 1, avsnitt 1.2) följande:

»Då renbetesområden undantages från sa- mernas begagnande eller då intrång eljest sker i samernas rättigheter, synes de vederlag som härför utgå — av myndigheterna bestämda ersättningar eller uttagna avgifter eller av en- skilda frivilligt erlagd gottgörelse — i allmän— het icke tillkomma de samer, som lida skada genom intrånget, utan tillföras lappfonden. Härigenom torde visserligen utgående ersätt- ningar i sinom tid komma rennäringen i dess helhet till godo, men alltså icke förbehållas dem som drabbats av intrånget.

Denna ordning kan möjligen ha varit god- tagbar i en tid, då man knappast hade anledning räkna med att förekommande intrång skulle få mera menliga konsekvenser för de samer som omedelbart berördes av åtgärden. Med hänsyn till utvecklingen torde emellertid be— rörda synsätt böra revideras. I likhet med vad fallet är i fråga om ersättningar som utgå i expropriationsrättsliga sammanhang synas jäm— väl nu ifrågavarande vederlag åtminstone i prin- cip böra tillfalla de skadelidande. Jag kan inte undgå framhålla, att det för mig framstår som i hög grad stötande att t.ex. en lappby, som genom intrång i sin renskötsel kanske orsakas avsevärda direkta utgifter, ej får uppbära och disponera härför beräknad ersättning. En om- prövning av förevarande fördelningsfråga synes fördenskull i samernas intreSse påkallad.

I detta sammanhang synes även böra över- vägas huruvida icke samernas egna organ böra få inflytande på huru man skall disponera de medel, som även efter en omreglering av rätten till ersättning finnas böra tillföras lappfonden och användas till förmån för samerna.»

8.1.3. Departementsutredningens promemoria nr 78

I en den 18 november 1966 dagtecknad promemoria. nr 78. angående befogenheten

att besluta i ärenden om bidrag ur statens lappfond har Departementsutredningens de- centraliseringsgrupp förordat att uppgiften att i första instans besluta om dispositio- nen av i lappfonden innestående medel skall ankomma på Kungl. Maj:t eller myn— dighet Kungl. Maj:t förordnar. Departe- mentsutredningen har därvid förutsatt att delegering ske-r till lantbruksstyrelsen, på vilken myndighet skulle ankomma såväl att fastställa inkomst- och utgiftsstat för bi- dragsverksamheten i dess helhet som att inom ramen för en sådan inkomst— och utgiftsstat pröva varje särskilt bidrrxavgsända- mål.

Till stöd för förslaget om delegering an- fördes i promemorian bl. a.:

Vid övervägande av möjligheterna. att dele— gera beslutanderätten i ärenden om bidrag ur lappfonden bör uppmärksammas, att bl— dragsgivningen för varje budgetår måste an- passas efter tillgångarna i fonden samma bud- getår. Tillgångarna utgörs av dels innestående kapitalbehållning, dels vissa löpande inkomster. Kapitalbehållningen, som budgetåret 1952/53 var 4,5 milj. kr., sjönk successivt under 1950-ta— let — delvis sammanhängande med det då till- lämpade systemet för redovisning av inkomster och utgifter för renbetesfjällens skogar — och utgjorde budgetåret 1959/60 blott 0,8 milj.kr. Kapitalbehållningen har sedan stigit och var vid utgången av budgetåret 1965/66 ånyo omkring 4,5” milj. kr. Om man anser att en reservation av den storleksordningen innebär en rimlig avvägning, står varje budgetår till förfogande för nya bidragsändamål ett ungefär lika stort belopp som summan av inflytande inkomster. Inkomsterna utgör f.n. i runt tal 1,5 milj. kr. om året.

Kravet på en dylik avvägning mellan till- gången på medel och summan av utgående bidrag motiverar att bidragsprövningen även i framtiden sker centralt. För att kunna få en överblick över fonden och följa förändringarna i densamma, synes dessutom ändamålsenligt att det i samband med bidragsprövningen varje år görs upp en stat över fondens samtliga inkomster och utgifter. Därvid bör reserveras medel för sådana under det löpande budgetåret aktualiserade bidragsönskemål, vilka inte kunnat förutses tidigare men som av olika skäl måste tillgodoses utan dröjsmål.

Kungl. Maj:t har tidigare i princip prövat varje särskilt ändamål, vartill bidrag söks ur lappfonden. Genom Kungl. Maj:ts beslut den 13 maj 1966 skedde en ändring därvidlag,

nämligen i så måtto att lantbruksstyrelsen fick bemyndigande att besluta inom vissa av Kungl. Maj:t för olika huvudändamål fastställda ramar. Departementsutredningen anser för sin del att en längre gående delegering är möjlig. Det bör erinras om att den bidragsverksamhet, om vilken är fråga här, i allmänhet gäller är- ligen återkommande eller eljest fasta ändamål. Det är med få undantag också fråga om för- hållandevis små bidragsbelopp. Man bör ej heller vid bedömning av frågan om hur långt det är möjligt att gå i delegeringshänseende bortse från att bidragsärendena bereds i nära samråd med företrädare för samerna själva eller organ, vilka har till uppgift att i skilda hänseenden bevaka samernas intressen.

Beträffande handläggningsgången för bl- dragsårendena anfördes i Departementsut— redningens promemoria i huvudsak följande:

Samtliga ansökningar avseende bidrag ur lappfonden eller av 4:14-medel för tillgodo- seende av behov inom lappväsendet bör, liksom sker f.n., först behandlas inom länsstyrelsen. Länsstyrelsen överlämnar därefter med eget ut- låtande ärendena till lantbruksstyrelsen för i första hand vederbörlig remissbehandling.

Efter avslutad remissbehandling bör an- komma på lantbruksstyrelsen att göra upp en inkomst- och utgiftsstat avseende lappfonden i dess helhet. Utgående från att det f. n. finns i runt tal 4,5 milj. kr. innestående i lappfonden och att det är rimligt att ett belopp av ungefär den storleksordningen finns där även i fort- sättningen, att kunna tjäna som buffert om större förändringar i något avseende skulle in- träffa, föreslår utredningen såsom huvudregel att lantbruksstyrelsen vid fastställande av in- komst- och utgiftsstat för lappfonden skall ta upp på inkomstsidan de för det aktuella bud- getåret beräknade inkomsterna. Det bör åvila statskontoret att uppskatta inkomsternas storlek och tillhandahålla lantbruksstyrelsen uppgift därom. Den på dylikt sätt framräknade för lantbruksstyrelsen i dess bidragsgivning tillgäng- liga medelsramen bör varje år justeras i efter- skott med anpassning till inkomsternas faktiska storlek. Därvid framkomna avvikelser i för- hållande till de ursprungliga beräkningarna bör tillgodoföras respektive avräknas från medels- ramen för närmast efterföljande budgetår.

Utgiftssidan i staten bör innehålla följande huvudrubriker, nämligen Organisations- och utredningsändamål, Renforskning, Avel av ren- vallarhundar. Lån för inköp av livrenar, Be- vakning av jakt och fiske, Driftskostnader, Investeringskostnader, Övrigt samt Oförutsedda kostnader.

Med underlag av denna utgifts- och in- komsstat skall sedan åvila lantbruksstyrelsen att i varje särskilt fall förordna om de till— gängliga medlens användning.

8.1.4. Uttalande av 1967 års riksdag

I två vid 1967 års riksdag väckta likalydan- de motioner, nr 456 i första kammaren av herr Wanhainen m. fl. och nr 820 i andra kammaren av herr Jönsson i Ingemarsgår- den m.fl., hemställdes att riksdagen måtte besluta att lappfonden skulle, med benäm- ningen sa-mefonden, ställas under en sär- skild styrelse.

I motionerna anfördes bl. a. att det nu— mera syntes vara fullt rimligt och skäligt att samerna fick ett avsevärt inflytande på beslutsplanet över medel, som enl-igt RBL var destinerade till samernas nytta. Det syn- tes lämpligt att riksdagen skyndsamt medde- lade sådana föreskrifter att samerna fick representation på beslutsplanet i en särskild styrelse för förvaltning av lappfonden. En sådan styrelse borde bestå av företrädare för samerna till ett antal av minst hälften. Namnet på fonden borde även ändras till samefonden.

Tredje lagutskottet framhöll i sitt utlå- tande nr 7 att hela frågan om lappfondens ställning var föremål för övervägande i an- ledning av JO:s framställning den 24 januari 1966 (se ovan under 8.1.2), vilken av Kungl. Maj:t överlämnats till rennäringssakkunniga för att beaktas vid utredn-ingsuppd-ragets fullgörande. Härefter anförde utskottet:

Utskottet finner för sin del önskemålet att samerna skall få inflytande på beslutsplanet över lappfondens medel starkt motiverat. En reform i denna riktning kan emellertid inte genomföras utan närmare utredning bl.a. av frågan hur starkt detta inflytande bör vara och i vilka former det skall utövas. Något omedelbart beslut i frågan bör därför nu icke fattas och den erforderliga utredningen kan förväntas komma till stånd utan någon åtgärd från riksdagens sida. Utskottet förutsätter att i samband med utredningen även namnfrågan ägnas uppmärksamhet.

Utskottet får på grund av vad sålunda an— förts hemställa, att förevarande motioner, I: 456 och II1820, icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Riksdagen biföll utskottets hemställan.

8.1.5. Rennäringssakkunnigas överväganden och förslag

a) Fondens bibehållande m. m.; namnfrågan

Den nuvarande lappfonden har byggts upp av medel, som till största delen utgjort ve- derlag för att de till samernas uteslutande begagnande avsatta mark- och vattenområ- dena nyttjats för andra ändamål än ren- skötseln och därmed sammanhängande sa- miska intressen. Fondens medel bör med hänsyn härtill skäligen användas för till- godoseende av speciella samiska behov, med tyngdpunkten förlagd till rennäringen.

Givetvis kan en särskild lappfond befin- nas vara överflödig, t.ex. om all statlig bidragsgivning anses böra finansieras över riksstaten och lappfondens nuvarande in- komster därvid indrages till statsverket eller tillföres de föreslagna renbyarna. Emeller- tid skulle en sammanblandning av fondens medel med den allmänna statskassan säker- ligen av den berörda befolkningsgruppen uppfattas som en kränkning av dess spe- ciella rättigheter och försvaga rennärings- idkarnas tilltro till statsmakternas vilja att i fortsättningen stödja deras näring. Härtill kommer att lappfonden gör det möjligt att i trängande fall få fram bidrag med kortare varsel än om riksdagsbehandling av anslags- frågan krävs, något som kan vara av stor betydelse för rennäringen som ännu mer än jordbruket är beroende av vädrets växlingar. Behov av särskilda medel för främjande av rennäringen kommer därför att finnas även i framtiden. Fondens bibehållande under- lättar också tillgodoseendet av de bl.a. i riksdagen framförda önskemålen om ökat inflytande för samerna själva vid behand- lingen av anslagsfrågor som direkt berör dern (se härom nedan under d). På grund härav och med hänvisning till utrednings- direktiven (se kap. 1 avsnitt 1.1) anser vi — trots att den allmänna tendensen för när— varande torde vara att i möjligaste mån er- sätta statliga bidragsfonder med anslagsgiv- ning över riksstaten — särskilda skäl moti- vera att ifrågavarande fond bibehålles.

Vad gäller fondens benämning bör beak- tas att fonden huvudsakligen har till syfte

att stödja rennäringen, vilken numera ger sysselsättning endast åt en mindre del av den samiska befolkningsgruppen. Vi före- slår därför att statens lappfond för fram- tiden benämnes »statens rennäringsfond». Såsom framgår av vad nedan under c) sägs, avses inte med den ändrade benämningen att begränsa fondens användningsområde.

b) Fondens inkomster

Allmänna synpunkter. Lappfondens inkom— ster utgöres — vid sidan av räntor på fond- kapitalet, avkastningen av vissa skogar samt 4: l3-medel1 — i huvudsak av ersättningar för intrång i renskötselrätten samt av arrendeav- gifter. Intrångsersättningarna utgör väsent— ligen kompensation för att renbetesmark och fiskevatten inom renskötselområdet skadats i samband med vattenregleringar och andra med stöd av vattenlagen genomförda före- tag, men till en mindre del utgör de gott— görelse för intrång till följd av att mark in- om renskötselområdet jämlikt 5 & RBL un- dantagits från samernas begagnande. Ar- rendemedlen består till större delen av av- gifter, som jämlikt 56 & RBL fastställts i samband med upplåtelser av rätt till jakt och fiske samt av nyttjanderätt till mark inom de till samernas uteslutande begagnande an- visade områdena. De nu nämnda intrångs- ersättningarna och arrendemedlen ingår för närvarande i sin helhet till fonden, något som föranlett kritik bl.a. av JO.

Att man hittills begagnat ifrågavarande ersättningar och avgifter för fondbildning och inte låtit dem helt eller delvis utgå direkt till de näringsidkare eller lappbyar som när- mast beröres av upplåtelserna och ingreppen i renskötselrätten torde ursprungligen ha berott på att samerna och lappbyarna an- setts mindre väl ägnade att »till samfäldt gagn använda inflytande medel» (se 1883 års kommittéförslag, s. 106). Med det änd- rade synsätt som numera råder och som i vårt betänkande avspeglas i förslaget om renbyar med vittgående befogenheter i för-

1 Se härom kap. 6.1, avsnitt, samt betänkandets tabellbilaga.

hållande både till medlemmarna och till tredje man finns det anledning att ompröva frågan om användningen av dessa ersätt- ningar och avgifter. Intrångsersärtningarna. Härmed avses i detta sammanhang dels gottgörelse jämlikt 5 & RBL (motsvarande 1 kap. 5 & förslaget till rennäringslag), dels sådan ersättning för skada på renbetesmark och de samerna till- kommande jakt— och fiskerättigheterna som utdömes eller överenskommes i anledning av företag enligt vattenlagen och annan ex- propriationslagstiftning. Beträffande alla dessa ersättningar gäller att de ej behöver avse den berörda markens hela värde utan endast omfattar den del därav som belöper på den nyttjanderätt till renbetesmarkerna som renskötselrätten innebär (jfr kap. 4, avsnitt 4.2.2).

De skador som intrångsersättningarna är avsedda att kompensera drabbar i första hand de renskötselberättigade som vid tiden för det aktuella företagets genomförande driver renskötsel inom berört område resp. jagar eller fiskar därstädes. Emellertid ska- das på längre sikt även kommande genera- tioner av renskötselberättigade i den be- rörda trakten, och vidare kan i viss omfatt- ning även renskötseln inom andra byars om- råden påverkas menligt genom att uppkom- mande störningar i renskötseln inom ett om- råde lätt sprider sig till angränsande trakter. I och för sig torde det vara lagtekniskt möj- ligt att tillgodose senare generationer av ren- skötselberättigade genom att hos renbyarna bygga upp särskilda fonder, vilkas avkast- ning för all framtid skulle kompensera de av resp. företag vållade olägenheterna. En dylik anordning skulle dock nödvändiggöra så tyngande förvaltningsformer och kontroll- föreskrifter att den inte kan anses lämplig för de föreslagna renbyarna, vilkas organi- sation i stället bör vara så lättskött som möjligt (jfr betänkandet kap. 5, särskilt av- snittet 5.4.5). Härtill kommer att stora svå- righeter skulle uppkomma, när det gällde att finna riskfria men ändå inflationsskyd- dande placeringar av fondernas tillgångar. Vi anser därför lämpligast att staten — som genom de olika renbeteslagarna får anses

ha garanterat att de för renbete upplåtna områdena, vare sig de utgör kronomark eller tillhör enskilda, även för framtiden skall kunna användas för renskötselända- mål — omhänderhar den fondbildning som erfordras för att säkerställa den framtida rennäringen. Därigenom skulle även en lös- ning vinnas av frågan, hur angränsande, endast indirekt berörda byar skall kompen— seras, samtidigt som man får till stånd viss önskvärd utjämning av de olika renbyarnas ekonomiska resurser. — Från rent rättsli- ga synpunkter kan något hinder mot en sådan anordning inte anses möta, vid det; förhållandet att de i renbeteslagarna om- förmälda befogenheterna tillkommer en viss personkrets — de renskötselberättigade — gemensamt utan någon uppdelning mellan. enskilda rättsägare.

Under hänvisning till vad ovan anförts förordar vi att den del av ifrågavarande skadeersättningar som ej är att hänföra till olägenheter för den omedelbart drabbade personkretsen skall tillföras statens rennä- ringsfond (motsvarande den nuvarande lapp- fonden).

Den övriga delen av ersättningsbeloppen skall, såsom framgått av det förut sagda, täcka olägenheter som drabbar dem vilka vid tiden för ett skadevållande företags ge- nomförande driver renskötsel inom berört område eller som jagar eller fiskar därstä- des. Även denna ersättningsdel utgår för närvarande till statens lappfond, bortsett från att i vattenmål gottgörelse för övergå- ende olägenheter av intrångskaraktär ofta utdömes till enskilda näringsidkare eller till lappbyar. Något hinder för att för framtiden tillerkänna de renskötselberättigade själva eller deras sammanslutningar hela den del av utgående ersättningar som belöper på de nuvarande rättshavarnas skador och olägen- heter synes dock inte föreligga; att så sker står fastmera i god överenstämmelse med den i expropriationslagstiftningen allmänt genomförda principen att ersättningen till en fastighets ägare och till en nyttjanderätts- havare skall bestämmas var för sig. Härtill kan läggas, att det numera får anses utgöra ett betydande riksintresse att lappmarkerna

och renbetesfjällen öppnas för den stora tu- ristande allmänheten men att en sådan ut- veckling i hög grad försvåras, om inte de renskötande samerna får ett eget ekono- miskt intresse av att områden och nyttighe- ter som inte utnyttjas av dem själva blir på lämpligt sätt tillgodogjorda. Från nämnda synpunkter synes en lämplig anordning vara att de nuvarande rättshavarnas andel av er— sättningen utgår till vederbörande ren-by; pengarna kommer därigenom rennärings- idkarna till godo i förhållande till renantalet, vilket torde utgöra en visserligen schema- tiserad men i huvudsak rättvis fördelnings— grund. Huruvida byn skall använda peng- arna till minskande av det löpande årets ren- skötselkos-tnader eller till fondering exem- pelvis för framtida investeringar eller ut— jämnande av kommande å—rs skötselkostna- der, bör ankomma på byn att i första hand besluta om, dock med vanlig besvärsrätt för medlemmarna till förebyggande av majori- tetsmissbruk (se 2 kap. 14 å och 8 kap. 10 & förslaget till lag om rennäringen). — När renbyarna sålunda föreslagits bli mottagare av hela den del av ifrågavarande ersättnings- belopp som ej skall tillfalla rennäringsfon- den. har det skett trots att vi är medvetna om att ersättningarna till viss del kan belöpa på rättigheter, vilka tillkommer även andra bymedlemmar än de renskötande. Denna omständighet har dock inte ansetts nöd- vändiggöra en särskild fördelning av ersätt- ningsbelopp som belöper på dylika rättighe- ter; dessas primära ändamål är nämligen att utgöra ett stöd för renskötseln, och för öv- rigt torde de icke renskötande medlemmarna få så stor nytta av renbyns verksamhet, vil- ken helt finansieras genom uttaxering efter reninnehavet, att det inte kan anses oskäligt att byn får uppbära ersättningarna även i vad de avser annat än skada på renbetes- mark. Emellertid kan det i något fall — t.ex. därför att en väsentlig del av ersätt- ningen belöper på skadat fiske — framstå som obilligt att ersättningen helt användes till förmån för renskötseln. För att komma till rätta med dylika fa-ll synes det vara lämp- ligt med en föreskrift om att 'byn, när den beslutar om medlens användande, skall be-

akta särskild olägenhet, som medlem må ha tillskyndats till följd av det företag för vilket ersättningen utgått. Ett stadgande av denna innebörd återfinnes i 2 kap. 14 % förslaget till rennäringslag. Härigenom och genom möjligheten att överklaga bystämmans beslut om medlens användande torde tillräcklig garanti vinnas för att de icke renskötande medlemmarnas intressen blir tillgodosedda.

Vid fördelningen av intrångsersättningar- na mellan rennäringsfonden och renbyarna måste uppenbarligen ett betydande mått av schablonerin-g tillåtas, om inte fördelnings- frågan skall bli alltför ohanterlig. Enligt vår mening kan ett godtagbart resultat enk- last vinnas genom en jämförelse mellan vär- det av den skada som de vid tiden för ska- dans uppkomst verksam-ma rennäringsidkar- na får vidkännas, å ena sidan, samt värdet av skadan för kommande generationer av näringsutövare, å den andra. Eftersom lev- nadsåldern för de nuvarande näringsutöva- na inom en renbys verksamhetsområde väx- lar, måste jämförelsen grundas på deras medelålder. Denna uppgår till ca 40 år, inne- bärande att normalt 15 å 20 år skulle återstå av den yrkesverksamma tiden. Då viss av- gång brukar förekomma av annan orsak än ålderspensionering, torde den i genomsnitt återstående yrkesverksamma tiden i verk- ligheten bli något lägre. Det kapitaliserade nuvärdet av en under 15 år uppkommande skada utgör. vid en räntefot av 5 %. ca hälften av värdet av samma skada under all framtid. På grund h'ärav bör skäligen de ifrågavarande intrångsersättningarna förde- las lika mellan rennäringsfonden och veder- börande renby eller renbyar. Arrendeavgifrerna. I fråga om de jämlikt 156 & RBL (motsvarande 3 kap. 12 och 13 åå förslaget till rennäringslag) inflytande av- gifterna är de skäl som ovan anförts till stöd för en uppdelning av intrångsersättningarna mellan rennäringsfonden och renbyarna knappast tillämpliga. De upplåtelser som ligger till grund för avgifterna är nämligen i regel så tidsbegränsade att de inte i någon väsentlig omfattning inverkar på framtida generationer av rennäringsutövare. Emeller— tid kan en annan omständighet i dessa fall

åberopas till stöd för att en del av er— sättningarna bör tillföras rennäringsfonden, nämligen att fisket — som utgör grundva- len för huvuddelen av ifrågavarande avgif- ter — inte kan förväntas ge ens tillnärmel- sevis fullgod avkastning utan en effektivt verkande organisation för fiskevård, bevak- ning och kortförsäljning m.m. Dessa upp- gifter kan med säkerhet handhavas på ett etydligt rationellare sätt av ett regionalt organ som lantbruksnämnden än av varje renby för sig; bl.a. bristen på sakkunnig personal gör att en koncentration av fiske- vården är nödvändig, och vidare torde det för kontakten med den stora och växande gruppen av fisketurister vara fördelaktigt att fiskekortsförsäljningen organiseras ge- mensamt för större områden. För fullgöran- de av nu nämnda uppgifter i samband med fiskeupplåtelser bör lantbruksnämnderna via rennäringsfonden få tillgång till en betydan- de del av de inkomster som härrör från fis- ket. Huar stor andelen skall vara torde böra omprövas från tid till annan med ledning av erfarenheterna; i inledningsskedet före- slås en fördelning med 75 % till rennärings- fonden och 25 % till renbyarna. Härvid har vi ansett oss böra taga hänsyn till att det är önskvärt med en viss inkomstutjämning mel- lan de olika renbyarna i syfte att via ren- näringsfonden kunna underlätta renskötseln inom ekonomiskt svagare byar.

Med aVseende å renbyarnas andel av fiske- inkomsterna må följande påpekande göras. Som ovan antytts kan det visa sig lämpligt att organisera gemensam kortförsäljning in- om ett större område, omfattande två eller flera renbyars fiskevatten. Härvid måste en uppdelning ske mellan byarna av deras an- del i inkomsterna. Denna fördelning bör lämpligen utföras av lantbruksnämnden, ef- ter renrbyarnas hörande, på grundval av en schematisk värdering av de olika fiskevatt- nen. — Beträffande renbyarnas användande av sina andelar av fiskeinkomsterna bör i princip sam-ma regler gälla som ovan före- slagits i fråga om intrångsersättningar, dvs. byarna bör själva i första hand besluta därom, varvid de dock skall vara skyldiga att beakta särskild olägenhet som medlem

må ha tillskyndats till följd av den aktuella fiskerättsupplåtelsen (se 2 kap. 14 & försla— get till lag om rennäringen).

I fråga om arrendeavgifter, som härrör från upplåtelser av andra i 56 & RBL om- förmälda nyttigheter än fiske, synes rennä— ringsfondens andel böra sättas lägre än som ovan föreslagits beträffande fiskeinkomster- na, eftersom upplåtelserna normalt är täm- ligen kortsiktiga och inte förutsätter ett så omfattande organisationsarbete som fiske— upplåtelserna. Å andra sidan kan det här vara fråga om nyttigheter, som inte erford- ras för renskötseln och som därför ej ingår i den samerna tillerkända renskötselrätten (jfr kap. 4 ovan, avsnitt 4.2.2). Då avkast- ningen av dessa upplåtelser är förhållande- vis liten, torde en gemensam fördelnings- regel böra fastställas trots nyttigheternas i viss mån heterogena karaktär. Vi föreslår att fördelningen sker med 50 % till rennä- ringsfonden och 50 % till vederbörande ren- by. — Vad ovan anförts om renbyarnas användande av sin del av fiskeinkomsterna synes i huvudsak äga tillämpning även på den andel av övriga arrendeavgifter som av- ses skola tillkomma byarna. Övriga inkomster. De till lappfonden infly- tande ränte- och skogsintäkterna samt 4: 13— medlen har inte något direkt samband med skador eller förluster som drabbat rennä- ringsutövama eller andra renskötselberätti- gade. Detsamma gäller sådana köpeskilling— ar för försålda mark— och vattenområden som tillföres fonden; försäljningen i och för sig påverkar inte renskötselrätten och de med denna förenade birättigheterna. De nu nämnda inkomsterna bör därför i sin hel— het ingå i rennäringsfonden. Renbyarna bör inte heller ha del i det 1 kap. '6, avsnitt 6.2.9 b), förutsatta tillskottet av statsmedel, motsvarande viss ersättning till lappbyarna för rovdjursrivna renar. — Vad särskilt an- går 4: lS-medlen må erinras om att använd- ningen av dem kan vara beroende av vill- kor, som Kungl. Maj:t uppställt vid lovgiv- ningen av de vattenbyggnadsföretag som föranlett besluten om medlens inbetalande.

c) Fondens användningsområde m. m.

Såsom tidigare angivits skall lappfondens medel enligt riksdagsbeslut år 1943 använ- das dels för förvaltning av renbetesfjällen och utvidgning av dessa, dels ock för andra åtgärder till gagn för samerna och deras renskötsel. Huvuddelen av anslagen går nu- mera till nyanläggningar av betydelse för rennäringens bedrivande (stängsel, vaktstu- gor, vägar och broar, slaktanordningar m.m.) och till underhåll av dylika anlägg- ningar, men betydande belopp utbetalas ock- så för exempelvis renforsknin-g och annat utredningsarbete, bevakningsändamål och understödjande av samernas organisationer.

Genomförandet av de i betänkandets kap. 6 förordade rationaliserings—, stöd- och om- ställningsåtgärderna blir beroende av att till— räckliga resurser ställs till förfogande för rennäringens främjande. Enligt en av oss verkställd — dock med nödvändighet gans- ka osäker — överslagsberäkning kommer under den närmaste femårsperioden i medel- tal följande årliga anslag att krävas av fond— medel för de olika i kap. 6 behandlade bi- dragsformerna:

Anslagsbehov

Stödåtgärder kr. [år. Rendriftsbidrag 10 000 Rationaliseringsbidrag (inkl.

investeringar genom lantbruks- nämnden) ] 000 000 Redskapsbidrag 400 000 Stöd till marknadsföring 30 000 Andra former av näringsstöd 50 000 Avgångsvederlag 250 000 Katastrofskadeskydd 200 000

Summa 1 940000

Det bör understrykas att de angivna siff- rorna avser medeltal för en femårspe-riod. Betydande variationer mellan olika är kan förutses, beroende på att ett uppdämt behov av medel för bl.a. tekniska hjälpmedel och avgångsvederlag torde motivera att extra stora anslag ställs till förfogande under de första åren av perioden.

Utöver ovannämnda för egentliga ren- näringsändamål avsedda anslags—poster bör ur rennäringsfonden, liksom hittills ur lapp- fonden, lämnas bidrag till allmänna same—

ändamål, framför allt avseende stöd åt den samiska kulturen och åt samiska organisa- tioner. För dessa ändamål anser vi lämpligt att ett visst belopp årligen ställs till förfo- gande, förslagsvis för den närmaste femårs- perioden av storleksordningen 300000 kr. För denna del av rennäringsfonden — sa- mernas kulturfond — bör finnas en särskild styrelse i vilken företrädare för samerna får majoritet (se nedan under d/).

Den för närvarande av lappfondsmedel i huvudsak bekostade renforskningen föreslås nedan under 8.2.1 skola överföras till finan- siering med budgetmedel. Å andra sidan tillkommer för jakt- och fiskevård samt för kostnader i samband med upplåtelser av jakt- och fiskerätt (inventering, kortförsälj- ning m.m.) årliga utgifter om uppskatt- ningsvis 400000 kr. som bör utgå ur ren- näringsfonden. Vidare torde för underhåll och utvidgning av renbetesfjäll-sfastigheterna samt inköp och arrende av annan renbetes- mark m.fl. oförutsedda ändamål böra be— räknas ett årligt anslagsbehov från fonden om ca 300 000 kr.

Sammanlagt innebär den ovan redovisade utgiftsberäkningen ett årligt anslagsbehov, avsett att täckas från rennäringsfonden, om ca 2 950 000 kr.

I fråga om rennäringsfondens inkomst- sida hör till en början beaktas att fondens inkomster blir av två olika slag: dels årligen återkommande inkomster, såsom räntor, skogsav-kastning och arrendeavgifter, dels tillfälliga tillskott, såsom 4: 13-medel och intrångsersättningar. De årliga intäkterna ut- göres till största delen av arrendeavgifter. Den ovan under b) förordade delningen av bl. a. dessa avgifter mellan fonden och renbyarna torde därför under de första åren leda till en viss minskning av fondens årliga inkomster. Emellertid kan den väntade snab- ba utvecklingen av turismen inom rensköt- selområdet beräknas få till följd en kraftig stegring särskilt av fiskekortsinkomsterna; just uppdelningen av inkomsterna bör vara ägnad att i hög grad bidraga härtill genom att skapa förutsättningar för en mer »kom- mersiell» syn på upplåtelsefrågorna från sa- mernas sida. En hel del av de för närvaran-

de utgående avgifterna är också så låga att de utan oskälighet kan höjas väsentligt. Man synes därför kunna räkna med att ren- näringsfonden inom kort kommer att åt- njuta minst lika stora årliga inkomster, räk- nat i ett fast penningvärde, som vad lapp- fonden under senare år haft, och sannolikt kan på litet längre sikt en betydande in- komstökning emotses. För den närmaste femårsperioden anser vi emellertid realis- tiskt att räkna med ett genomsnittsvärde om 1750000 kr. för de årliga inkomsterna. vilket värde endast obetydligt överstiger mot- svarande belopp för budgetåret 1966/67 (se tabellbilagan). Härtill kommer den ovan i kap. 6. avsnitt 6.2.9 b), föreslagna inbe- talningen till rennäringsfonden av 300 kr. för varje påträffad rovdjursriven ren, vari- genom fonden beräknas få ett årligt till- skott om minst 200 000 kr.

De tillfälliga tillskotten (4:13-medel och intrångsersättningar m.m.) är svårare att uppskatta. Hittills har dessa tillskott till över- vägande delen h—ärrört från olika företag för vattenkraftens tillgodogörande; bidragen av detta slag kan antagas bl'i förhållandevis små i framtiden. Även om det växande in— tresset för turism och fritidsbebyggelse kan förutses leda till en viss ökning av de in- trångsersättningar som utgår i sam-band med att mark jämlikt 1 kap. 5 & förslaget till rennäringslag (motsvarande 5 & RBL) un- dantages från renskötsel, måste dock sum- man av de tillfälliga tillskotten till fonden antagas nedgå högst avsevärt. Härtill bidrar givetvis den delning mellan fondenoch ren- byarna som ovan under ö/ föreslagits. Överslagsvis anser vi- att under den när- maste femårsperioden ett årligt tillskott till fonden om sammanlagt endast 200000 kr. kan förväntas i form av 4: 13-medel och intrångsersättnsingar: för femårsperioden 1962/63—1966/67 var motsvarande belopp vä— sentligt högre, nämligen 2 337 000 kr. i me- deltal per år (se tabellbilagan).

Mot ett beräknat anslagsbehov hos ren- näringsfonden om 2950 000 kr. om året står enligt ovanstående bedömning, årliga inkomster och tillfälliga tillskott om tillhopa endast 2 150 000 kr. För att säkerställa ren-

näringens rationalisering och omstrukture- ring bör en förstärkning av fonden genom statsbidrag ske. Vi förordar att detta till- skott för den närmaste femårsperioden sättes till 500 000 kr., innebärande att rennäringen av budgetmedel erhåller ett ungefär lika om- fattande stöd som jordbruket, räknat i för- hållande till produktionsvärdet. Den minsk- ning av rennäringsfondens behållning som även med ett dylikt tillskott kan förutses särskilt under de närmaste åren anser vi vara försva-rl'ig i betraktande av den kraf- tiga tillväxt av fondkapitalet som skett under de senaste åren, beroende huvudsakligen på stora tillfälliga tillskott av 4: 13-medel och intrångsersättningar. Någon begränsning av lappfondens nuvarande användningsom- råde bör därför inte företagas, bortsett från att hittills lämnade fondbidrag till renforsk- ning bör ersättas med anslag av budget- medel (se nedan under 8.2.1). — Om till följd av oväntat stora anslagsbehov och/

eller en ogynnsam utveckling av fondens inkomster minskningen av fondkapitalet vi- sar sig ske alltför snabbt, bör frågan om ytterligare förstärkning av fonden med bud- getmedel upptagas till omprövning. Det bör ankomma på lantbruksstyrelsen att i sam- band med sina å-rliga anslagsäskanden be- akta rennäringsfondens ställning och vid behov aktualisera frågan hos Kungl. Maj:t.

d) Fondens förvaltning m. m.

Gällande bestämmelser om bidragsgivningen från statens lappfond är mycket knapphän- diga; de består egentligen endast av riks- dagens ovannämnda beslut år 1943, som helt allmänt anger ändamålet med fonden. Fondens inkomstsida är reglerad allenast genom ett par stad-ganden i RBL (5 & andra stycket och 56 & sista stycket) om att vissa medel skall användas »till förmån för lap- parna», varmed avsetts att de skall tillföras lappfonden, samt genom riksdagens beslut år 1962 om att till lappfonden skall redo- visas dels ersättningen vför domänverkets utnyttjande av de s.k. lappfondsskogarna, dels ock vissa med stöd av vattenlagen av- satta penningbelopp, för vilka användnings— området är begränsat till ändamål som gag-

nar rennäringen (se prop. 1962: 39, s. 24 f, och 1962: 68, s. 64 f, JoU 8 och 13 samt rskr 237 och 238). I fråga om förfarandet vid bidrags sökande och beviljande finns inga regler fastställda, även om en tämligen fast praxis har utbildats.

Med hänsyn till fondens stora betydelse för hela den samiska befolkningsgruppen anser vi att reglerna om fondens inkomster samt om bidragsgivningen och fondens för— valtning bör göras lättare tillgängliga än nu är fallet, lämpligen genom att de blir upp- tagna i en särskild författning. Förslag till kungörelse angående statens rennäringsfond har därför upprättats (se ovan 5. 30 ff). Spe— cialmotivering till vissa bestämmelser i kun- görelsen återfinns i kap. 11, avsnitt 11.4. Utöver vad där sägs vill vi rörande inne- börden av förslaget anföra följande, som särskilt avser frågan om vilka organ som skall äga besluta om anslag av fondmedel.

Beslutanderätten i fråga om lappfonden har hittills utövats av Kungl. Maj:t efter förslag av lantbruksstyrelsen. Enligt Depar- tementsutredningens förslag (ovan under 8.1.3) skall beslutanderätten i huvudsak de- legeras till lantbruksstyrelsen. JO har i sin framställning (ovan under 8.1.2) ifrågasatt, om ej samernas egna organ bör få inflytan- de vid disponerandet av de lappfonden till- förda medlen. 1967 års riksdag har uttalat (ovan under 8.1.4) att önskemålet att sa- merna på beslutsplanet skall få inflytande över lappfondens medel är starkt motive- rat. Av SSR har i olika sammanhang gjorts gällande att fonden helt bör disponeras av samerna själva.

Enligt vår mening är det nödvändigt at-t i fråga om anslagsgivningen skilja mellan bi- drag för rennäringsändamål och för andra samiska ändamål. Anslagen till renskötseln måste samordnas med den långsiktiga pla- nering som bör ske inom varje renby och som i vissa frågor, t. ex. beträffande gräns- stängsel och vissa slaktanläggningar, bör vara gemensam för flera byar. I denna pla- nering skall rennäringsutövama själva vara aktivt engagerade, men det krävs också medverkan av lantbruksnämndens och lant- bruksstyrelsens olika experter. För planer-

nas genomförande förutsättes i många fall stöd både i form av bidrag ur rennärings- fonden och genom statliga kreditgarantier (jfr kap. 6, särskilt avsnittet 6.2.2 a). En oavvislig förutsättning för att en sådan pla- nering skall kunna leda till positivt resul- tat är att det finns någon som har ansvaret både för förarbetet och för det slutliga be- slutsfattandet; i motsatt fall riskerar man att hamna i passivitet och/eller mot varandra stridande beslut. Vi har därför efter nog- grant övervägande av hela frågekomplexet kommit till att alla beslut om anslag för rennäringsändamål, vare sig de avser bud- getmedel eller fondmedel, bör fattas av de statliga organ — lantbruksstyrelsen på det centrala planet, lantbruksnämnderna på det regionala — som skall administrera det stat- liga stödet till rennäringen. Härigenom be— gränsas möjligheten att låta samerna själva medverka på beslutsplanet vid fördelningen av sådana fondmedel som avser rennärings- ändamål. Av våra förslag i kap. 7 rörande den statliga administrationen torde dock framgå att det även med den förordade en- het-liga handläggningsmetoden är möjligt att åstadkomma ett väsentligt ökat medinfly- tande för näringsidkarna, särskilt såvitt an- går lantbruksnämndens befattning med åren— dena.

När det gäller beviljande av bidrag ur fonden för andra ändamål än rennäringens behov är möjligheterna väsentligt större att tillgodose önskemålen om samernas med- verkan på beslutsnivå. Någon anledning att samordna dessa frågor med rennäringens rationaliseringsverksamhet finns inte, och inte heller torde de statliga myndigheter som sysslar med rennäringen generellt sett besitta sådan speciell sakkunskap i fråga om samekulturen och sameorganisationerna att bidragsprövningen av detta skäl bör över- lämnas till dem. För samarbetet mellan sa- me-rnas organisationer och den statliga admi- nistrationen bör det vara till fördel att frå- gan om organisationsbidragen helt frikopp- l-as från näringsärendena och behandlas av ett organ där samerna själva erhåller ett av- görande inflytande. Genom detta organ få-r då samerna på eget ansvar besluta om den

prioritering mellan organisationsstöd och andra för samekulturen betydelsefulla akti- viteter som med hänsyn till den sannolikt begränsade medelstillgången torde bli er- forderlig.

Styrelsen för den del av rennäringsfonden som i kungörelseförslaget benämnes samer- nas kulturfond torde böra bestå av fem per- soner, alla utsedda av Kungl. Maj:t. Av styrelseledamöterna skall tre vara samerep- resentanter, vilka bör utses efter förslag av de olika sameorganisationerna i landet. För de två andra ledamöterna har någon före- skrift om kvalifikationer eller grupptillhörig— het inte ansetts böra ges .Det torde emeller- tid vara fördelaktigt, om styrelsens ordfö- rande har erfarenhet av administrativ verk- samhet, och vidare kan det ligga nära till hands att till femte ledamot utse en veten- skapsman vars ämnesömråde har anknyt- ning till samekulturen. Givetvis bör det inte vara något som hindrar att samer tillsättes även på dessa sty—relseposter, om de innehar erforderliga personliga kvalifikationer.

Det ovan anförda innebär att beslutande- rätten i fråga om anslag ur rennäringsfon- den föreslås skola delegeras från Kungl. Maj:t till lantbruksstyrelsen, såvitt gäller rennäringsändamål, och till en särskild sty— relse beträffande kulturfonden. Kvar hos Kungl. Maj:t bör dock ligga att bestämma de ramar inom vilka lantbruksstyrelsen resp. kulturfondsstyrelsen har att besluta om bi- dragsgivande. Dessa ramar bör fastställas årsvis efter förslag av de nämnda styrelserna. För kulturfonden synes man tills vida-re böra räkna med en bidragsram av storleksord- ningen 300000 kr., vilket innebär viss höj- ning av hittills utgående anslag för kultur- och organisationsändamål. Ramen för ren- näringsändamål torde liksom hittills få fast- ställas för ett budgetår i sänder efter för- slag av lantbruksstyrelsen.

Vid sidan om de fastställda ramarna bör möjlighet finnas till extra medelstilldelning, om det visas föreligga synnerliga skäl härför. Beslut härom bör i varje särskilt fall medde- las av Kungl. Maj:t efter framställning av lantbruksstyrelsen resp. kulturfondsstyrel- sen.

Lantbruksstyrelsens beslut i anslagsfrågor avses skola kunna överklagas hos Kungl. Maj:t i vanlig ordning. Däremot bör enligt vår mening talan ej få föras mot kultur- fondsstyrelsens beslut utan dess avgöranden förutsättes bli slutliga.

8.2. Övriga medelskällor

8.2.1. Budgetmedel

Den omfattning i vilken budgetmedel under de senaste fem budgetåren tagits i anspråk för stöd åt rennäringen och för administra- tionskostnader i samband med denna näring framgår av tabellerna i kap. 6, avsnitt 6.1, och i tabellbilagan. Som framgår därav har budgetmedlen till övervägande delen kom- mit till användning för administrationskost- nader; enda undantaget är budgetåret 1966/ 67, då betydande belopp utgått ur natur- katastrofsanslaget för att täcka kostnader för tillskottsutfodring m. m.

Även för framtiden torde administrations- kostnaderna bli den största av de utgifts- poster, avseende rennäringen, som skall täc- kas med budgetmedel. Det i kap. 7, avsnitt 7.2.2, framlagda organisationsförslaget för den regionala administrationen innebär att lappväsendet upplöses och att i stället hos lantbruksnämnderna i Jämtlands, Västerbot- tens och Norrbottens län inrättas särskilda rennäringsavdelningar. Årskostnaderna för deras verksamhet (inkl. expenser) beräknas överslagsvis komma att uppgå till 1 570000 kr. vid 1967 års löne- och prisnivå. Som jäm— förelse kan nämnas att kostnaderna för lapp- väsendet budgetåret 1968/69 i 1968 års stats- verksproposition upptagits till 1 282000 kr. Organisationsändringen beräknas således medföra en årlig kostnadsstegring om ca 290 000 kr.

Några andra kostnadsökningar inom den regionala förvaltningen torde inte uppkom- ma till följd av lappväsendets upplösning. För länsstyrelserna i renskötsellänen till- kommer visserligen en del nya uppgifter i samband med renbyarna (besvärsprövning, registrering, granskning av stadgar m.m.) men i gengäld befrias länsstyrelserna & hu— vudsak från sin nuvarande befattning med

fjällförvaltningsärendena. — Den ökning av länsarbetsnämndernas och länsbostadsnämn- dernas arbetsuppgifter som kan följa på grund av stegrad avflyttning från rennäring- en bedömes ligga inom ramen för de van- liga variationerna i dessa myndigheters ar- betsbörda.

För den centrala administrationen före- slås i kap. 7, avsnitt 7.2.3, viss utökning av lantbruksstyrelsens nuvarande rennärings- sektion. Merkostnaderna härför uppskattas till ca 140000 kr. om året vid nyss angiven löne- och prisnivå. varav i löner ca 120 000 kr. och i omkostnader ca 20 000 kr.

Den för samernas kulturfond föreslagna styrelsens verksamhet avses bli bekostad av fonden och skall således inte föranleda an- språk på budgetmedel.

Arbetet ivnom Kungl. Maj:ts kansli bedö- mes inte bli på sådant sätt påverkat av or— ganisationsändringarna att vare sig kostnads- ökningar eller besparingar av någon bety- delse uppkommer.

Den av våra förslag föranledda ökningen av de statliga administrationskostnaderna be- dömes således omfatta tillhopa (290000 + 140000 =) 430000 kr. per budgetår vid 1967 års löne- och prisnivå.

Till näringsstöd har hittills normalt utgått anslag över statsbudgeten endast för råd- givning (75 000 kr. om året fr.o.m. budget- året 1962/63). Detta anslag torde böra upp- räknas till 100 000 kr.-* för att möjliggöra en intensifiering av verksamheten. särskilt i frå- gor rörande den med renbyorganisationen åsyftade gemensamma renskötseln (jfr kap. 6. avsnitt 6.2.7). Härjämte bör av budgetme- del i sarnband med den föreslagna lagstift— ningens ikraftträdande utgå 'ett engångsan- slag till SSR om förslagsvis 150000 kr. för upplysningsverksamhet m. ni. (se kap 2. av— snitt 2.2.4).

Med undantag för rådgivningsverksam- heten bör liksom hittills de under normala förhållanden utgående bidragen till rennä- ringen i huvudsak finansieras med fond- medel (se ovan under 8.1) och med regle- ringsavgifter nedan under 8.2.2). Såsom ovan under 8.1.5 c) framhållits, bör dock fonden förstärkas med ett årligt anslag av

budgetmedel, som tillsvidare föreslås till 500000 kr. Vidare anser vi att det i ett hänseende är motiverat att staten genom budgetanslag övertar finansieringen av verk- samhet som hittills bekostats genom bidrag ur lappfonden, nämligen såvitt gäller ren- forskningen.

Till renforskning har fr.o.m. budgetåret 1963/64 lämnats förhållandevis stora an- slag ur lappfonden (i medeltal för år ca 258 000 kr.; se tabellbilagan). Denna verk- samhet synes vara av sådan beskaffenhet att den bör bekostas av budget-medel, liksom fallet är med annan forskning av motsva— rande slag. — Som framgår av kap. 1, av- snitt l.3. har till oss överlämnats ett av lantbruksstyrelsen upprättat förslag röran- de den framtida organisationen för statens renforskning. Då vi ännu inte tagit slutlig ställning till detta förslag, kan vi inte för närvarande uttala oss om storleken av det budgetanslag som bör beräknas för ren- forskning. Som en provisorisk siffra upp- tages här det av lantbruksstyrelsen föror- dade beloppet, 285 000 kr. om året.

För att finansiera statsverkets andel av kostnaderna för rennäringens katastrofska- deskydd (se kap. 6, avsnitt 6.2.9) bör inrät— tas en ny årlig anslagspost om 200 000 kr.

Det ovan anförda innebär att vi föreslår en ökning av det med budgetmedel finan- sierade näringsstödet om tillhopa (25000 + 500 000 + 285 000 + 200 000 =) 1 010 000 kr. om året. Härtill kommer det ovan an- givna engångsansla—get på 150000 kr till SSR för viss upplysningsverksamhet.

Det bör vidare påpekas att vi i kap. 6 föreslagit kreditgaranti som den i första hand anlitade formen av rationaliserings- stöd. Sådan garanti har förutsatts skola läm- nas av staten genom lantbruksnämndernas förmedling. Ramarna för olika ändamål tor— de få fastställas av Kungl. Maj:t för _ett budgetår i sänder efter förslag av lantbruks— styrelsen.

8.2.2. Regleringsavgifter

På sätt framgår av tabellerna i kap. 6, av- snitt 6.1, och i tabellbilagan, disponeras för (under senaste femårsperiod i medeltal ca

424 000 kr. om året) av de regleringsavgif- ter som med stöd av 4 kap. 14 & vatten- lagen utdömts i vissa vattenmål.

Även för framtiden torde regleringsav- gifter stå till förfogande för nämnda ända- mål. En viss ökning av dessa avgifter kan påräknas inom renskötselområdet genom nya och utvidgade regleringsföretag, men antalet sådana blir sannolikt begränsat. Som ett ungefärligt mått på de avgiftsmedel som under den närmaste femårsperioden blir till- gängliga för rennäringsändamål kan anges beloppet 700000 kr. om året. Genom pe- riodisk omprövning av regleringsavgifter— nas storlek bör det bli möjligt att även för framtiden bibehålla deras realvärde.

Med hänsyn till att regleringsavgifternas användning i varje särskilt fall är begrän- sad till den bygd som beröres av det vat- tenregleringsföretag som föranlett den ifrå- gavarande avgiftens utdömande kan av- giftsmedlen inte överallt begagnas för att förstärka det stöd som utgår från sta-tens lappfond (statens rennäringsfond). Inom större delen av renskötselområdet torde dock tillgång finnas till regleringsavgiftsme— del. som kan begagnas för rennäringsända- mål. Det är därför synnerligen angeläget att användningen av regleringsavgifterna sam- ordnas med bidragsgivningen från rennä- ringsfonden. Möjlighet därtill erhålles ge- om den i avsnitt 8.1.5 (1) av detta kapitel föreslagna handläggningsordningen för den- na fond, i förening med den sedan den 1 juli 1967 gällande anordningen att lant- bruksstyrelsen har att besluta om använd- ningen av regleringsavgifter, såvitt avser bi- drag till renskötselns främjande (Kungl. kungörelsen den 2 oktober 1953, nr 620. angående indrivningen och användningen av vissa med anledning av företag i vatten ut- gående avgifter, i lydelse jämlikt kungörel- se den 18 maj 1967, nr 166; Kungl. brev till kammarkollegiet sistnämnda dag, nr 39, angående ,tillämpningsföreskrifter .m. m. med anledning av kungörelsen samma dag).

8.2.3. AMS-medel

Under senare år har en mycket stor del (vissa år över hälften) av det ekonomiska

stödet till rennäringen utgjorts av medel som arbetsmarknadsorganen ställt till förfogan- de för olika åtgärder till främjande av ren- skötseln (se kap. 6, avsnitt 6.1, och tabell- bilagan).

Då omfattningen och beskaffenheten av de stödåtgärder som administreras av ar- betsmarknadsorganen i första hand bestäms av arbetsmarknadsläget och inte av den berörda näringens behov av rationaliserings- stöd etc., anser vi det inte möjligt att upp- skatta storleken av de AMS—medel som i framtiden kommer att användas för ren- näringsändamål. Såsom framgår av kap. 6, avsnitt 6.2.6, har vi emellertid förutsatt att arbetsmarknadsorganen också framdeles skall göra betydande insatser inom rensköt- selområdet. Uppenbarligen är det därför synnerligen angeläget att dessa insatser — i den mån det går att förena med deras primära uppgift att skapa arbetstillfällen för arbetslösa och undersysselsatta — görs på sådant sätt att de blir till största möjliga nytta för de i rennäringen kvarstannande företagarna och deras anställda. Härför be- hövs en effektiv samordning med de stöd- åtgärder som enligt vårt organisationsför- slag skall administreras av lantbruksnämn- derna och lantbru'ksstyrelsen. I syfte att befordra denna samordning har vi i kap. 7, avsnitt 7.2.2 och 7.2.3, förordat att repre— sentanter för länsarbetsnämnden och ar- betsmarknadsstyrelsen ingår som ledamöter i lantbruksnämndens rennäringsdelegation resp. i lantbruksstyrelsens rennänmd.

9. Ersättning för skada genom renar

9.1 Gällande bestämmelser

1 27—35 åå RBL ges regler rörande ren- ägarnas skyldighet att gottgöra skador som orsakas av deras renar. Ersättningskyldig- hetens omfattning framgår av 27—29 S%; 30 och 31 55 innehåller vissa bestämmel- ser om sättet för värdering av skadan; och i 32—35 %& regleras skadeståndsansvaret i de fall då skada orsakats av renar tillhö- rande mer än en ägare.

Stadgandena om ersättningsskyldighetens omfattning skiljer till en början mellan det fall då skadan inträffat på en trakt, där renskötsel inte under någon del av året är tillåten för den kategori av renskötselberät- tigade (»fjällappar» resp. »skogslappar»), vars renar orsakat skadan, (29 &) samt det fall då skadan uppkommit på en trakt, där den ifrågavarande arten av renskötsel åtminstone tidvis är tillåten, (27 och 28 55). I det förra fallet är renägaren oavsett vål- lande ersättningskyldig för all skada som orsakas av hans renar. För skador inom de till renskötselområdet hörande trakterna gäller däremot att ersättningsansvarets ut- sträckning varierar från fall till fall, be- roende på platsen och tiden för skadans inträde samt arten av den bedrivna ren- skötseln; gemensamt för de olika fallen är att ansvaret endast avser skada på gröda.

Minst omfattande är skadeståndsansvaret inom lappmarkerna ovanför odlingsgränsen och på renbetesfjällen (27 5). Här är en

fjällapp ansvarig oavsett vållande endast för skador som hans renar under månaderna juni—augusti orsakat på utestående — dvs. växande eller avskuren men ej i lada in- förd — gröda på åker eller äng eller viss s.k. utängslåtter. För samma slag av ska- da som uppkommit under annan tid än juni—augusti är renägaren ansvarig, om skadan vållats uppsåtligen eller genom vårds- löshet vid renarnas bevakning; dock bort- faller detta skadeståndsansvar om även grö- dans ägare visat vårdslöshet genom att han ej tagit nöjaktig vård om sin egendom. För skada på annan mark ovanför odlingsgrän- sen och på renbetesfjällen är renägaren inte ansvarig. Från det ovan sagda gäller två undantag, nämligen dels att ersättningskyl- dighet ej föreligger beträffande skada, som innehavaren av den fastighet där skadan skett enligt särskilda vid upplåtelsen med- delade eller eljest gällande bestämmelser själv skall stå, dels ock att skada, som nå- gon för renarna ansvarig orsakat i syfte att tillskynda grödesägaren förlust, allt-id skall ersättas. — Skogslappa-rnas skadean- svar inom de delar av lappmarkerna ovan odlingsgränsen därde äger—uppehålla sig med'sina renar'är identiskt med det- som enligt ovan gäller" för fjällapparna ovanför odlingsgränsen och på renbetesfjällen.

Inom lappmarkerna nedanför odlings- gränsen samt i det s.k. sedvanerättsområ- det utanför lappmarkerna och ren-betesfjäl- len är ersättningsreglerna än mer kompli-

cerade. Vad först angår utestående gröda på åker, äng eller utängsslåtter är en fjällapp ansvarig oavsett vållande, om skadan in- träffat när betesrätt ej är medgiven (28 ä 1 mom.). Under annan tid är hans ansvar beroende av uppsåt eller vårdslöshet hos renarnas vårdare; och om vårdslöshet med avseende å grödans omhändertagande åvilar dess ägare, fordras för skadeståndsskyldig- het att renarnas vårdare haft till syfte att tillskynda grödesägaren förlust. — En skogs- lapp är för samma slag av skada ansvarig oberoende av vållande, om skadan a) avser växande eller avskuren men ej bärgad gröda och inträffar under månaderna maj—sep- tember; b) avser bärgad men i stack eller hässja utestående gröda och inträffar un- der månaderna juni—augusti; eller c) in- träffar då betesrätt ej är medgiven på trak- ten (28 ä 2 mom.). Har utestående gröda

på ifrågavarande marker skadats under an- nan tid än under a)—c) angivits, är en skogslapp ansvarig endast i fall av uppsåt eller vårdslöshet; och även här krävs direkt skadegörelsesyfte, om grödesägaren varit vårdslös.

Inträffar grödeskada nedom odlingsgrän- sen eller utom renbetesfjällen på annan mark än åker, äng och utängslåtter, är ren- ägarens ansvar beroende av om han — vare sig fråga är om fjällapp eller skogslapp — vid tiden för skadans uppkomst ägde betes- rätt på trakten eller ej (28 ä 3 mom.). Före- låg betesrätt, fordras för ersättningskyldig- het att renarnas vårdare haft direkt ska- degörelsesyfte; i annat fall räcker det med vanligt uppsåt eller vårdslöshet vid renar— nas bevakning.

De i 27 och 28 åå RBL stadgade regler- na om renägarnas skyldighet att ersätta ge-

Rensköt- Ansvars— Betestrakt Marktyp Slag av gröda Tid för skadan selart typ Lappmarkerna Åker, äng och Utestående Juni—augusti F; S 1) ovan odlings— utängsslåtter gröda gränsen; ren- betesfjällen » » » September—maj F; S 2) » Annan mark än All gröda Hela året F; S 4) åker, äng och utängsslåtter Lappmarkerna Åker, äng och Utestående Icke betestid F 1) nedom odlings- utängsslåtter gröda gränsen; sedvane- rättsområdet » » » Betestid F 2) » » Växande eller Maj—september S ]) avskuren men ej samt icke betes- bärgad gröda tid » » » Betestid utom S 2) maj—september » » Bärgad gröda Juni—augusti S 1) i stack eller samt icke betes- hässja tid » » » Betestid utom S 2) juni—augusti »", jmf—'] Annan mark än All gröda Betestid F; S 4) åker, äng och få utängsslåtter » » » Icke betestid F; S 3)

Renskötselart: F = f jällrenskötsel; S = skogsrenskötsel.

2) = ansvar vid uppsåt eller vårdslöshet (vid vårdslöshet hos grödans ägare dock endast

Ansvarstyp: ]) = ansvar oavsett vållande vid direkt skadegörelsesyfte) 3) = ansvar vid uppsåt eller vårdslöshet 4) = ansvar endast vid direkt skadegörelsesyfte. Anm.: Ersättningsskyldighet för skada ovan odlingsgränsen eller på renbetesfjällen föreligger icke i vissa fall, där den skadelidande på grund av särskilt förbehåll själv skall stå skadan'

nom renar uppkomna grödesskador inom renskötselområdet framgår av uppställning— en på s. 173.

Beträffande värderingen av skador, som orsakats av renar, stadgas i 30 & RBL att den skadelidande äger påkalla uppskattning av gode män, vilkas värdering blir gällande om ej talan instämmes till domstol. Gode männens antal är tre; två av dem utses av den skadelidande, vilken dock i fråga om valet av en god man har att hålla sig till de personer som enligt 31 å i förväg skall ha utsetts av vederbörande lappby bland den bofasta befolkningen eller bland icke renskötande samer. Den tredje gode mannen utses av de två först valda eller, om de inte kan enas, av förste konsulenten vid länets lappväsende eller av polischefen i orten.

RBL:s regler om ersättning för skada ge- nom renar bygger på principen om varje renägares individuella ansvar för sina djur. I visa fall, då det inte kan utrönas genom vems renar en viss ersättningsgill skada uppkommit, föreligger dock ett gemensamt — men icke solidariskt — ansvar för flera renägare. Enligt 32 & kan sålunda flera ren- ägare, vilka har sina djur i en gemensam hjord eller i olika men sammanblandade hjordar, ådömas ersättningsskyldighet i för- hållande till sitt renantal i den gemensam- ma eller sammanblandade renhjorden. Ett mer långtgående gemensamt ansvar upp- kommer, -om Kungl. Maj:t jämlikt 33 5 för- klarat ett visst område för skadeersättnings- område; förutsättningen härför är att ska- dor av större betydelse inträffar år efter år samt att de måste anses väsentligen bero på försumlighet i renvården. Inom ett ska- deersättningsområde föreligger i princip er- sättningsskyldighet för alla renägare, som äger betesrätt inom området eller som utan sådan rätt ändå haft renar därstädes vid den tid då skadan skedde. En renägare kan dock fria sig från deltagande i ersättningen genom att visa att skadan inte orsakats av hans renar. Mellan de ersättningsskyldiga renägarna skall kostnaderna delas i förhål- lande till det antal renar som envar av dem hade inom skadeersättningsområdet. I mål

om skada av renar inom sådant område äger ordningsmännen i de berörda lapp-» byarna företräda byarnas renägare och även, efter samråd med förste konsulenten, träf- fa förlikning på renägarnas vägnar (34 å). — Den som enligt ovannämnda regler bli- vit förpliktad att utgiva skadestånd har jämlikt 35 & RBL regressrätt mot renägare, vars renar visas ha orsakat skadan. Regress- rätt föreligger också i förhållande till ren- ägare, vilkas renar fanns i den gemensamma eller saman'blandade hjorden eller inom skadeersättningsområdet utan att detta va— rit känt, då ersättningsskyldigheten fast-- ställdes.

9.2 Tidigare ändringsförslag m. m. 9.2.1 Renutredningen

I sitt år 1960 framlagda betänkande »Ren- skötselns organisation och renprodukternas marknadsförande» (stencilerat) föreslog Ren- utredningen en omorganisation av lappbyar- na, innebärande bl.a. att dessa skulle er- hålla befogenhet att handha gemensamma frågor rörande den av medlemmarna be- drivna renskötseln. I samband därmed för- ordades ändring av RBL:s regler om an— svarigheten för de skador som genom ren- skötseln uppkom för tredje man. Sålunda föreslogs, i utkast till en ny 29 a % av RBL, bestämmelser om solidariskt ansvar för de lappar vilka vid tiden för uppkomsten av en ersättningsgill skada höll renar i trak- ten. Det solidariska ansvaret för renägarna kombinerades — i syfte att underlätta för den skadelidande att utfå ersättningen samt för att möjliggöra en rättvis uppdelning av ersättningsskyldigheten mellan de skadevål- lande renägarna inbördes — med föreskrift om att lappbyns styrelse gentemot tredje man skulle företräda renägarna och ombe- sörja betalningen. Om utdömd ersättning inte kunde utfås hos lappbyn, skulle det dock stå den skadelidande fritt att söka viss för skadan ansvarig renägare, med regress- rätt för denne mot övriga ansvariga. Där- jämte förordades, i förslag till ändrad lydel- se av 32 & RBL, regler rörande rätt för

lappby, som ersatt skada genom renar, att av de skadevållande renarnas ägare åter- kräva utgiven ersättning jämte gottgörelse för syne- och rättegån—gskostnader ävensom om regressrätt mot annan lappby, vars med- lemmar är medansvariga för skadan. 33— 35 åå RBL föreslogs skola upphävas.

I motiveringen för förslaget till ändrade ansvarsbestämmelser (betänkandet s. 82) an— förde Renutredningen bl. a.:

Gällande regler om ansvarigheten för de av renar orsakade skadorna kunna icke anses uppfylla de krav som av skadelidande med fog kunna ställas i fråga om möjligheten att utfå ersättning. Det är ofta förenat med betydande svårigheter för den som lidit en skada att visa, till vilken hjord de skadegörande renarna hörde; dylika bevissvårigheter torde icke sällan ha lett till rättsförluster, vilket i sin tur bidragit till att försämra förhållandet mellan de ren- skötande lapparna och den bofasta befolk- ningen. En från de skadelidandes synpunkt till- fredsställande ordning synes icke kunna åväga- bringas, med mindre ägarna av samtliga renar, som vid skadetillfället funnos i trakten och som sålunda kunnat orsaka skadan, göras solidariskt ansvariga för ersättningsgill skada genom renar. Sett från renägarens synpunkt kan dock en dylik solidarisk ansvarighet f. n. framstå som oskäligt betungande, enär gällande bestämmelser icke lämna möjlighet för en skötsam renägare att förmå andra renägare att bättre bevaka sina djur. I detta hänseende innebär emellertid den tänkta omorganisa- tionen med starkt vidgade befogenheter för lappbyarna en väsentlig förändring. Rätten för renägarna i en lappby att genom samverkan — vid behov med tvångsrätt gentemot för- sumliga renskötare — rationalisera sin näring bör motsvaras av en förpliktelse för dem att tillse, att skada icke uppkommer för tredje man eller, om skada ej kan undvikas, att den er- sättes. Men hänsyn härtill synes hinder icke längre möta mot tillgodoseende av de skade- lidandes intresse genom föreskrivande av soli- darisk ansvarighet för de lappar, vilka vid tiden för uppkomsten av en ersättningsgill skada höllo renar i trakten.

I renutredningens betänkande föreslogs ingen ändring i gällande regler rörande om- fattningen av de ersättningsgilla, av renar orsakade skadorna (27—29 && RBL). Även bestämmelserna om sättet för skadas vär— dering (30 och 31 åå) avsågs skola bibehål- las i huvudsak oförändrade.

9.2.2 Yttranden över Renutredningens förslag

Den av Renutredningen förordade princi- pen med solidariskt ansvar för alla ren- ägare, som vid tiden för en ersättningsgill skadas uppkomst hade renar i trakten, har tillstyrkts eller lämnats utan erinran i fler- talet remissyttranden. Av länsstyrelsen i Norrbottens län har emellertid framhållits att ett solidariskt ansvar kan bli alltför be- tungande för renägarna samt att de skade- lidandes rätt torde kunna bli tillräckligt väl tillgodosedd genom ersättningsplikt för lapp- byn i stället för renägarna. Liknande syn- punkter har framförts av lappfogdarna : nämnda län samt av länsstyrelserna i Jämt- lands och Västerbottens län.

Även Svenska samernas riksförbund (SSR) och Sällskapet Same-Ätnam har rekommen- derat att ersättningsskyldigheten i regel skall åvila vederbörande lappby. Såvitt gäller ska- dor som uppstår under ogynnsamma väder- leksförhållanden eller under uppenbara nöd- år, vill dock dessa organisationer att ersätt- ningen skall utbetalas ur en för renskötseln upprättad skadeersättningsfond, enär ska- deståndsskyldigheten eljest skulle bli alltför betungande för den enskilde renägaren el- ler för lappbyn i dess helhet.

Kammarkollegiet har uttalat bl. a. att re- geln om rätt för den skadelidande att vid bristande betalningsförmåga hos lappbyn söka viss renägare kunde drabba en väl- situerad renägare hårdare än som motsva- rades av dennes faktiska ansvar för skadans uppkomst och för bristen i lappbyns kassa.

Övre Norrbygdens vattendomstol anförde bl. a.:

För vissa fall framstår det som klart obil- ligt att reglerna om den slutliga fördelning- en av skadeansvaret skall kunna föra ansva- ret fram till en renägare, som varit förhind— rad att bevaka sin hjord genom att han av styrelsen tagits i anspråk för uppgifter inom byns renskötsel. Fråga är om det icke _ såsom verksamheten organiserats —— är följd— riktigast att uppgiva tanken att slutligt fördela ansvaret för skada som uppstått genom renar i hjord, i fråga om vilken styrelsen är ansvarig för renskötseln. Man skulle härigenom få ett gemensamt ansvar efter de linjer som gäller för fördelningen av alla andra byns utgifter.

Samma vattendomstol ifrågasatte vidare, om ej viss preklusionsfrist borde bestämmas för den som för erhållande av ersättning vil- le anmäla en av renar orsakad skada.

Såvitt angår reglerna om förfarandet vid ersättnings bestämmande, har SSR, med in- stämmande av Same-Ätnam, kammarkolle- giet och länsstyrelsen i Norrbottens län, för- ordat att lappbyn får möjlighet att välja gode män även bland de aktiva renskötar- na. — Same-Ätnam samt länsstyrelserna i Jämtlands och Norrbottens län har vidare påyrkat föreskrivande av två syneförrätt- ningar för skadas värderande, den ena vid tiden för skadans uppkomst och den andra då skadeverkningarna med säkerhet kan be- dömas.

9.3. Rennäringssakkunnigas överväganden och förslag

9.3.1. Ersättningsgilla skador

Såsom torde framgå av den ovan lämnade redogörelsen för gällande rätt, är bestäm- melserna i 27—29 åå RBL rörande ersätt- ningsskyldighetens omfattning å ena sidan detaljerade på gränsen till svåröverskådlig- het, å andra sidan ofullständiga därigenom att de endast täcker en del av olika före- kommande skadefall. Vi har därför ansett angeläget att frågan om i vilken utsträck- ning av renar orsakade skador bör vara er- sättningsgilla upptages till omprövning i sam- band med behandlingen av övriga rennä- ringsfrågor. Ett ytterligare skäl för att så sker är vår i annat sammanhang (se kap. 4, avsnitt 4.3.3 b) uttalade uppfattning, att skillnaden i rättsställning mellan fjäll- och skogsrenskötsel bör i huvudsak avskaffas. Vid fastställandet av ersättningsskyldighe- tens omfattning synes det vara önskvärt att en betydande förenkling av nuvarande be- stämmelser genomföres, samtidigt som det bör tillses att därigenom uppkommande för- ändringar i renägarnas och de skadelidan- des hävdvunna rättsställning blir av måttlig omfattning. Det torde emellertid inte vara vare sig möjligt eller lämpligt att 'i detta sammanhang bortse från de djupgående för- ändringar i sättet för renskötselns bedrivan—

de som inträffat under de senaste decen- nierna. Innebörden av dessa förändringar är främst — såvitt nu är i fråga — att renarna inte annat än vid särskilda tillfällen står under direkt övervakning av renägar- na och deras folk. Under större delen av året har renarna därför stor frihet att röra sig inom gans-ka vidsträckta områden. Den härigenom ökade risken för skadegörelse bör inte ses som ett tecken på att renägar- na och deras folk mer än förr brister i över- vakningen av renarna utan som en naturlig följd av övergången till en för vår tid ända- målsenligare arbetsmetod. Denna rationali- sering av rennäringen bör dock inte genom- föras på bekostnad av utomstående, för ska- degörelse genom renar utsatta personer, och det synes därför numera vara mindre lämp— ligt att rätten till ersättning göres beroende av att vållande i form av vårdslöshet vid renarnas bevakning kan läggas renägarna eller deras personal till last. I stället bör skadeståndsskyldigheten i största möjliga ut- sträckning vara avhängig av objektiva fak- torer, såsom tiden och platsen för skadans inträde, med särskilt beaktande av om re- narna vid skadetillfället uppehållit sig inom ett för dem tillåtet område eller ej.

I enlighet med det nyss anförda har i första—tredje styckena av 6 kap. 1 å i förslaget till lag om rennäringen uppta-gits bestämmelser om ersättningsskyldighet obe- roende av vållande i vissa fall, då gällande regler innebär skadeståndsansvar endast vid uppsåt eller vållande. Å andra sidan innebär de nya bestämmelserna att skadeståndsskyl- dighet skall föreligga endast vid uppsåt i vis- sa fall, där det för närvarande räcker med vårdslöshet. Förslaget skiljer mellan a) ska- da inom lappmarkerna ovan odlingsgränsen eller på renbetesfjällen; b) skada inom öv- riga delar av renskötselområdet, dvs. de till renbete särskilt upplåtna delarna av Jämt- lands och Kopparbergs län, lappmarkerna nedom odlingsgränsen samt det s.k. sed- vanerättsområdet, förutsatt att skadan skett under tillåten betningstid; och c) skada på trakt där renskötsel icke var tillåten vid tiden för skadans uppkomst. I fråga om skador. som orsakats av att renar inkom-

mit på väg, järnväg eller flygfält, föreslås dock särskilda bestämmelser, gemensamma för renskötselområdet och övriga delar av landet.

För skador (bortsett från skador inom nyssnämnda trafikområden) ovan odlings- gränsen och på renbetesfjällen bibehålles en- ligt 6 kap. 1 5 första stycket i lagförslaget den nuvarande huvudregeln (27 å 1 mom. första stycket och 3 mom. RBL) om an- svar oavsett vållande för grödesskador på odlad mark under tiden juni—augusti, dock med vissa jämkningar. Sålunda föreslås er- sättningsskyldigheten bl-i å ena sidan ut- sträckt till trädgårdar, å andra sidan bort- tagen i fråga om utängsslåtter. Med nuva- rande jordbruksmetoder torde utängsslåttern inte äga sådan betydelse för de bofasta att den bör omfattas av skyddsbestä-mmelserna, varemot en trädgårdsodling synes vara minst lika skyddsvärd som åker och äng. Vidare borttages den nuvarande begränsningen av ersättningsskyldigheten till att avse allenast grödesskador; även annan skadegörelse på den odlade jorden, t.ex. nedt-rampning av stängsel samt förstörande av prydnadsväx- ter, bör skäligen gottgöras under ifrågava- rande period.

Såvitt gäller skador på odlad jord ovan odlingsgränsen och på renbetesfjällen under annan tid än juni—augusti, gäller för när- varande i princip ersättningsskyldighet för grödesskador vid uppsåtlig skadegörelse och vid vårdslöshet. Om den skadelidande un- derlåtit att hemföra grödan inom rimlig tid eller att vidtaga erforderliga, icke oskäligt betungande åtgärder till skydd för uteståen- de bärgad gröda, bortfaller dock renägar- nas ansvar, om ej direkt skadegörelsesyfte kan påvisas hos renskötarna. — Den gröda varom här är fråga torde i allt väsentligt bestå av hö och annat kreatursfoder, vars värde avsevärt nedgår om det inte bärgas i tid. Bärgningen, inkl. införande i lada, är i regel slutförd före augusti månads ut- gång. Med hänsyn härtill och då trakterna ovan odlingsgränsen samt på renbetesfjäl- len är avsedda att i första hand begagnas för renskötsel. anser vi övervägande skäl tala för att inom dessa trakter ersättnin-gs-

ansvaret, såvitt gäller skador på odlad jord under annan tid än juni—augusti, inskrän- kes till fall av uppsåtlig skadegörelse.

I fråga om skador på utmark ovan od- lingsgränsen och på renbetesfjällen har vi i sak bibehållit nuvarande bestämmelser (27 å 2 och 3 mom. RBL), enligt vilka ersättningsskyldighet föreligger allenast vid uppsåtlig skadegörelse (rörande ändrad ut- formning av uppsåtsrekvisitet hänvisas till vad nedan sägs rörande femte stycket av 1 å i lagförslaget). Såvitt angår mark, där betesrätt förefanns vid tiden för skadans uppkomst. har vi sålunda inte ansett oss böra tillmötesgå ett från skogsägarhåll stundom framfört önskemål om att särskilt ömtålig skog skall beredas skydd genom att ersättningsskyldighet ålägges renägarna för skador som renar orsakar på skogsplan- teringar. Den omständigheten att moderna skogsbruksmetoder innebär risk för ökad skadegörelse av renar kan inte skäligen mo- tivera en utsträckning av rennäringens hit- tillsvarande ansvar för skador inom de om- råden som i första hand är avsedda för renarnas betning.

I lagförslagets 6 kap. I 3? andra stycket behandlas skador inom övriga delar av ren- skötselområdet, såvitt gäller tid då rensköt- sel är tillåten på trakten. Förslaget innebär att ersättningsreglerna blir enhetliga inom hela renskötselområdet, dock med viss ut— sträckning av s'kyddstiden för odlad jord på trakter nedom odlingsgränsen och utom ren- betesfjällen. Med hänsyn till vegetationsti- dens i regel större längd inom sistnämnda trakter har det ansetts befogat att för deras del inbegripa månaderna maj och septem- ber i den period varunder ersättningsskyl- dighet oavsett vållande skall föreligga för skador på trädgård, åker och äng. Beträf- fande utmark innebär förslaget ingen vä- sentlig avvikelse från gällande stadgande (28 å 3 mom. första stycket RBL); jfr vad ovan anförts i fråga om skador på sådan mark ovan odlingsgränsen och på renbetes- fjällen. — Den med avseende å skador på odlad jord föreslagna ändringen kan möj- ligen framstå som överdrivet radikal i för- hållande till nuvarande, betydligt mer dif-

ferentierade ersättningsregler (jfr den ovan i avsnitt 9.1 intagna schematiska uppställ- ningen). Det bör dock påpekas att här är fråga om skador under tillåten betestid, var- för bestämmelserna i praktiken får bety- delse huvudsakligen för skogsrenskötseln. Dess utövare äger nämligen — till skillnad från fjällsamerna — rätt att i väsentlig om- fattning utnyttja mark nedom odlingsgrän- sen även under den egentliga vegetations- perioden. Vi har därför ansett lämpligt att som enhetlig ersättningsregel för den odlade jorden inom renskötselområdet nedom od- lingsgränsen och utanför renbetesfjällen un- der tillåten betestid upptaga stad-gandet i 28 å 2 mom. första stycket a) RBL om strikt ansvar för skada av skogslapps renar på växande eller avskuren men ej bärgad gröda på odlad jord nedom odlingsgränsen. Det ifrågasatta upphävandet av de för vissa fall stadgade särskilda skadeståndsbestäm- melserna torde, i betraktande av jordbrukets utveckling inom ifrågavarande trakter, inte innebära några väsentliga olägenheter vare sig för renägarna eller för de bofasta. Vid sådant förhållande synes önskemålet att få till stånd en väsentlig förenkling av nu gällande invecklade skadeståndsregler böra tillgodoses genom fastställande av en för hela renskötselområdet i huvudsak gemen- sam ersättningsregel.

6 kap. I 5 tredje stycket i lagförslaget innehåller en skadeståndsregel för de fall då renbetesrätten överskridits, vare sig det- ta skett genom att renar uppehållit sig på mark, där renskötsel över huvud taget inte är tillåten, eller genom att renar under otill- låten tid funnits inom område, där rensköt- selrätt föreligger under en del av året. För motsvarande fall stadgas i 28 och 29 åå RBL skyldighet för renägarna att oavsett vållande ersätta de av renar orsakade ska- dorna, dock med det betydelsefulla undan- taget att uppsåtligt handlande eller vårds- löshet vid renarnas bevakning krävs för att skadestånd skall utgå, om skadan inträffat på annan mark än åker, äng och utängs- slåtter samt fråga är om en trakt där ren- skötsel tidvis är tillåten.

I vårt förslag bibehålles inte det ovan

omnämnda undantaget från eljest gällande strikta ersättningsansvar för skador, som or- sakats i samband med överskridande av renskötsel-rätten. Ej minst med hänsyn till att renhjordarna numera ofta lämnas att röra sig fritt inom vidsträckta områden fram- står det som angeläget att kontrollen över renarna uppehålles genom en omsorgsfull områdesbevakning, varvid som en minimi— fordran bör uppställas att gällande regler om betestider iakttages. Givetvis kan otjän- liga väderleks- eller betesförhållanden nöd- vändiggöra avsteg från de normalt stad- gade flyttningstiderna, men detta har beak- tats vid fastställandet av tiden för rensköt— selrättens utövande (se 1 kap. 3 % andra stycket andra punkten i förslaget till lag om rennäringen). Att i viss utsträckning låta ersättningsskyld-ighetens inträde förbli beroende av att försummelse vid renarnas bevakning kan styrkas synes inte vara till fyllest vare sig för att tillgodose de skade- lidandes rätt eller för att inskärpa nödvän- digheten av en rationell renskötsel med er- forderlig kontroll över renarna. Vi har där- för funnit oss böra förorda en enhetlig re- gel för alla fall av överskridande av ren— skötselrätten, innebärande att skadestånds- ansvar oavsett vållande skall gälla för all av renar orsakad skada på trakt, där ren- skötsel inte var tillåten vid tiden för ska- dans uppkomst. Härigenom torde i viss mån tillgodoses det ovan (se kommentaren till första stycket av förevarande å) omnämn- da önskemålet från skogsägarhåll om rätt till ersättning för skada på skogsplanteringar.

I 6 kap. ] å fjärde stycket av lagförsla- get har upptagits två undantag från den i första—tredje styckena stadgade ersättnings- skyldigheten. Enligt punkt 1, som motsva- rar 27 å 1 mom. tredje stycket RBL men givits tillämpning även utanför renbetesfjäl- len och lappmarkerna ovanför odlingsgrän- sen, skall en skadelidande, vilken jämlikt upplåtelsekontrakt eller eljest gällande be- stämmelser (t.ex. 56 å femte stycket RBL, motsvarande 3 kap. 13 å tredje stycket i förslaget till lag om rennäringen) är skyldig att själv svara för skada genom renar, inte wii-vara berättigad till gottgörelse i annat fall

än om skadan orsakats uppsåtligen (jfr fem- te stycket av förevarande å). Stadgandet avses bli tillämpligt även på privaträttsliga avtal om rätt till renbete utan skyldighet att svara för uppkommande skador; i vad mån ett dylikt avtal är bindande för annan än den som ingått det (exempelvis för ny ägare av den berörda fastigheten), följer inte av den nu föreslagna bestämmelsen utan får bedömas enligt vanliga avtalsrättsliga regler.

Fjärde styckets andra punkt rör sådana trafikskador som orsakats av att renar upp- trätt på en väg eller järnväg eller på ett flygfält. Enligt gällande ansvarighetslagar — lagarna den 12 mars 1886 angående an- svarighet för skada i följd av järnvägs drift, den 30 juni 1916 angående ansvarighet för skada i följd av automobiltrafik och den 26 maj 1922 angående ansvarighet för ska- da i följd av luftfart — åvilar förstahands- ansvaret för sådana skador i allmänhet järn- vägens innehavare, bilens ägare eller förare resp. luftfartygets ägare. På grund av sär- skilda regressbestämmelser (11 å järnvägs- ansvarighetslagen, 11 å bilansvarighetslagen och 8 å 1uftfartsansvarighetslagen) må emel— lertid utgiven ersättning i regel sökas åter av den som vållat skadan. Något hinder för att regresstalan föres mot en renskötare, som genom vårdslöshet vid renarnas bevakning vållat att renar inkommit exempelvis på en landsväg Och där orsakat en trafikolycka, synes inte föreligga. Det kan t.o.m. ifråga- sättas, om ej bestämmelsen i 29 å RBL rörande strikt ersättningsansvar för ägaren av renar, som orsakar skador på trakt där renskötsel inte är tillåten under någon tid av året, innebär skyldighet för renägaren att oavsett vållande ersätta trafikskador, som renar orsakat på sådan trakt; låt vara att skadeståndet kan jämkas eller helt utebli i händelse av medvållande hos den skade- lidande.

Uppenbarligen skulle det leda till myc- ket allvarliga konsekvenser för rennäring- en, om man i praktiken skulle tillämpa ett så vidsträckt ansvar för renägarna som vad nyss angivits. Så torde inte heller ha skett, sannolikt beroende på att detansetts ut-

siktslöst att av renägarna erhålla någon mera betydande skadeersättning. Därest reglerna om ansvarigheten för de av renar orsakade ersättningsgilla skadorna ändras så att utkrävande av skadestånd underlättas (se 6 kap. 2 å förslaget till lag om rennä- ringen), torde man emellertid böra räkna med att eventuellt föreliggande möjligheter att av rennäringsidkarna utfå ersättning för ifrågavarande skador skulle bli utnyttjade i en helt annan omfattning än nu är fallet Med hänsyn härtill och till den i föreva— rande å föreslagna utvidgningen av det strikta ersättningsansvaret för renarna anser vi påkallat att till särskilt övervägande upp- taga frågan om ersättningsskyldigheten för sådana trafikskador som orsakas av renar.

Förarbetena till RBL innehåller intet som tyder på att lagens ersättningsregler utfor- mats med tanke på trafikskadorna. Sakligt sett framstår det också som föga befogat att på rennäringen lägga något ansvar för dylika skador; i den mån renar bidrager till deras uppkomst, beror det på att renar kan utgöra ett trafikhinder men ej på att de genom aktivt handlande kan skada tra- fikanterna eller trafikanordningarna. Någon möjlighet att i varje särskilt fall förhindra att renar kommer in på vägar och andra trafikleder har renägarna inte; renen är ej något hemdjur som ständigt står under upp- sikt. Att såsom skett beträffande hundar (se rättsfallet NJA 1947: 594) pålägga ägar- na ansvaret för att renarna aldrig kommer i vägen för trafiken är därför inte gärna möjligt. I själva verket är det endast tra- fikanterna själva som kan förhindra att re— narnas uppträdande i trafiken leder till ska- dor, och det synes därför vara från trafik- säkerhetssynpunkt lämpligast att låta det ekonomiska ansvaret för trafikolyckor, där renar är inblandade, stanna på trafikanter- na. Härtill kommer att det knappast är skä- ligt att rennäringen belastas med ett eko- nomiskt ansvar, vilket inte sällan skulle bli orimligt betungande, för skador som är en följd av den allmänna samhällsutvecklingen, detta särskilt som möjligheterna att genom försäkringar mildra de ekonomiska konse- kvenserna av skadorna är betydligt större

för trafikanterna och trafikföretagen än för renägarna. Vi förordar därför en uttryck- lig föreskrift om att eljest gällande ersätt- ningsskyldighet för skador genom renar inte skall omfatta sådana skador som orsakats av att renar inkommit på väg, järnväg eller flygfält. Endast om sådan skada orsakats uppsåtligen av någon för renarna ansvarig, har ersättningsskyldighet ansetts böra före- ligga (se nedan).

Förslaget till 6 kap. 1 5 femte stycket i lag om rennäringen innehåller en regel om ersättnin—gsansvar vid uppsåtlig skadegörel- se, varvid skadeuppsåt förutsättes vara för handen hos »någon för renarna ansvarig», dvs. antingen renägaren själv eller annan som haft i uppdrag att övervaka renarna. I 27 och 28 åå RBL förekommer två olika uppsåtsdefinitioner. Enligt den ena skall nå- gon, vilken vården om renarna ålegat, ha varit uppsåtligen vållande till skadan; en- ligt den andra krävs att den, vilken vården om renarna ålegat, orsakat skadan i syfte att tillskynda grödans ägare förlust. Vi har ej funnit skäl att bibehålla denna uppdel- ning utan anser skadeståndsskyldighet böra föreligga i alla fall, då en enligt 12 kap. brottsbalken straffbar skadegörelsehandling förövats. Att vid bedömningen av en gär- nings st'raffbarhet och av rätten till ersätt- ning för uppkommen skada hänsyn skall ta- gas till den skadelidandes eventuella s-kyl— dighet på grund av lag eller eljest gällande bestämmelser att tåla skada genom renar är uppenbart och torde inte behöva utsägas i lagtexten.

9.3.2. Ansvarigheten för renarnas skadegörelse

I likhet med Renutredningen anser vi att gällande regler om ansvarigheten för de av renar orsakade skadorna — i allmänhet ett individuellt ansvar för vederbörande ren— ägare — inte uppfyller de krav som av hän- syn till de skadelidande med fog kan stäl- las. Mot renutredningens förslag om solida- risk ansvarighet för alla renägare, vilka vid tiden för uppkomsten av en ersättningsgill skada hade renar i trakten. har emellertid

i samband med remissbehandlingen riktats vägande invändningar. I flera remissvar har sålunda förordats att ersättningsplikten skall åvila lappbyn i stället för renägarna per- sonligen.

Skillnaden mellan Renutredningens för- slag om solidarisk ansvarighet för renägar- na i kombination med skyldighet för lapp- byns styrelse att gentemot tredje man fö- reträda renägarna och ombesörja betalning— en, å ena, samt den i remissutlåtandena re- kommenderade anordningen med ansva- righet direkt för lappbyn. å andra sidan. torde i realiteten inte vara särdeles stor. Enligt båda alternativen skall lappbyn uppträda som förhandlingspartner i förhål- lande till den skadelidande. Även för den slutliga fördelningen av ersättningsskyldig- heten mellan renägarna inbördes saknar det större betydelse vem som gentemot den skadelidande angivits som ansvarig; avgö- rande härvidlag är innehållet i de regress- bestämmelser som under alla omständighe- ter måste finnas för att få till stånd en ma- teriellt tillfredsställande fördelning av ska- deståndsbördan. Vi har emellertid funnit förslaget om primär ansvarighet för byn förenat med vissa fördelar och har därför i 6 kap. 2 så första stycket i förslaget till lag om rennäringen upptagit en regel av denna innebörd. Avgörande för detta ställningsta- gande har varit den av Övre Norrbygdens vattendomstol framhållna synpunkten att det skulle vara oskäligt att lägga det slutliga skadeståndsansvaret på en renägare, som till följd av renskötselns organisation inom byn varit förhindrad att själv bevaka sin hjord. Det har med hänsyn härtill befun- nits lämpligast att pri-märansvarigheten får åvila vederbörande renby i stället för de berörda renägarna. Den skadelidandes rätts- ställning kan inte försämras genom en dylik anordning, eftersom reglerna om tillskotts— skyldighet m.m. (se 2 kap. 9—12 åå för- slaget till lag om rennäringen) innebär att en renby är solvent så länge någon av dess renskötande medlemmar innehar utmätnings- bara tillgångar.

Vid ovanstående bedömning uppkommer frågan, vilken renby som skall svara för en

viss ersättningsgill skada. Frågan komplice- ras av att man måste räkna med skadegö- relse ej blott på trakter, som uppdelats mel- lan de olika byarna, utan även inom områ- den, som inte tilldelats viss by men där renskötsel ändå förekommer, vare sig detta sker med eller utan rätt. Såvitt gäller skada inom ett område, som enligt 2 kap. 1 5 i lagförslaget tilldelats viss renby som by- område, framstår det som praktiskt, inte minst för den skadelidande, att denna by göres ansvarig gentemot tredje man, obe- roende av om renar tillhörande byns med- lemmar orsakat skadan eller ej. I övriga fall kan man inte utgå från att det finns någon renby, som har sådan naturlig an- knytning till platsen för skadegörelsen att den utan vidare bör hållas ansvarig för skadan. Lämpligast synes då vara att den renby får sökas vars medlemmar vid tiden för skadans uppkomst haft renar i trakten. Denna regel har vi ansett böra uppställas som generell och sålunda bli tillämplig även om skadegörelsen inträffat inom ett område, som tillhör viss ren-by. Genom att den ska- delidande ges val—frihet mellan att söka den by, där skadan inträffar, och den, vars medlemmar haft renar på trakten, synes risken för rättsförlust genom svårighet att utreda renarnas tillhörighet vara i möjli- gaste mån eliminerad. Åt den skadelidande börröverlämnas att själv avgöra vilken ren- by som skall krävas på skadestånd i de fall då två eller flera byar är ansvariga; uppen- barligen måste det härvid vara tillräckligt att en sökes för hela skadan. Det får sedan bli en intern fråga mellan byarna, hur skyldigheten att slutligt betala skadeersätt- ningen jämte kostnaderna för ersättningens bestämmande skall uppdelas mellan de be- rörda byarna; denna fråga behandlas i lag- förslaget 6 kap. 4 å (se nedan).

En förutsättning för att den ovan an- givna ansvarighetsregeln skall fungera i praktiken är att den skadelidande har möj- lighet__att komma i kontakt med behörig företrädare för den ansvariga renbyn och, i sista hand, få denna instämd till dom- stol. Då renbyn i dessaärenden avses skola företrädas av sin styrelse eller något av

styrelsen utsett ombud, bör en supplemen- terande ansvarighetsregel stadgas för det fall att styrelse saknas. Denna regel synes böra ges sådant innehåll att renbyns med— lemmar får ett väsentligt eget intresse av att behörig styrelse alltid finnes. Med hän- syn härtill föreslås, i 6 kap. 2 5 andra styc- ket av förslaget till lag om rennäringen, befogenhet för en skadelidande — om sty- relse saknas för renby, som är ansvarig för viss uppkommen skada — att vända sig mot vilken som helst av byns ren- skötande medlemmar. Den sålunda krävde har då att i förhållande till den skade- lidande svara för hela skadan, givetvis dock med rätt att av övriga ansvariga återkrä- va vad enligt fördelningsreglerna (se 6 kap. 4 å i förslaget) belöper på dem.

9.3.3. Ersättningsfrågornas prövning

Enligt gällande lag (30 å tredje stycket RBL) ankommer det slutliga avgörandet av tvister rörande skador genom renar på de allmänna domstolarna, i regel rätten i den ort där skadan skedde (10 kap. 8 och 11 åå rättegångsbalken). Skäl till änd- ring härutinnan torde icke föreligga. Där- emot har vi funnit anledning ifrågasätta lämpligheten av den nuvarande ordningen med gode män, vilka har till uppgift att på begäran av en ersättningssökande verkstäl- la värdering av påstådd skada genom re- nar.

Gode männen utgör i realiteten en sär- skild prövningsinstans, vars uppskattning av skadans storlek blir bindande för parter- na, om ej någon av dem för saken vidare till domstol. Avsikten med den särskilda värderingen genom gode män har varit att erhålla en praktisk och skyndsam hand- läggning av ifrågavarande tvister (se 1896 års förslag, s. 65 f). Förfarandets omedel- bara rättsverkan är huvudsakligen .att den skadelidande äger befogenhet att på grund- val av gode männens värdering erhålla ut- mätning hos sådan renägare som medger att han är skyldig ersätta skadan; denne har därefter att inom ett år från utmät-

ningsdagen instämma sin talan till domstol. Den skadelidande äger däremot att utan annan tidsbegränsning än som följer av all- männa preskriptionsregler föra skadestånds- talan vid domstol, förutsatt att han ej på grundval av gode männens värdering låtit saken gå till utmätning. — Utöver sin ome- delbara rättsverkan förutsättes gode män- nens värdering kunna få stor betydelse för en skadelidande i bevisningshänseende (se nyssnämnda förslag. 5. 67).

Bestämmelserna om förfarandet vid gode männens värdering kan knappast anses över- ensstämmande med nutida krav på rätts- säkerhet. Det är inte ens sörjt för att par— terna skall kallas till det samman-träde på skadeplatsen som avses skola föregå skadans uppskattning i pengar; i 1896 års förslag (5. 66) förutsattes tvärtom att vederböran- de renägare ej skulle få tillfälle att föra talan inför gode männen för bevakande av sin rätt. Den påstått ansvarige renäga- ren behöver inte ens äga kännedom om förfarandet; gode männens utseende kan i laga ordning ha skett utan att han blivit underrättad. Härtill kom—mer att de gode männen inte blir tillsatta på sådant sätt att verklig balans mellan parterna erhålles; medan den e-rsättningssökande för sin del äger utse vem han vill till god man, väljes den gode man som närmast borde ha att bevaka renägarens intressen av hans mot- part, låt vara att denne därvid skall hålla sig till vissa av lappbyn iförväg nominera- de personer. Då de av lappbyn förhands- nominerade måste utses bland den bofasta befolkningen eller bland samer, som inte driver renskötsel. samt de två först utsedda gode männen väljer den tredje, är det förklarligt, om ett visst misstroende mot gode männens opartiskhet råder bland sa- merna. I betraktande av de bristfälliga förfarandereglerna samt värde—ringens stora betydelse, ej minst från bevisningssynpunkt, anser vi det inte vara möjligt att uppnå en för nutida förhållanden godtagbar ut- formning av godemansinstitutet enbart ge- nom de av vissa remissinstanser (se ovan under 9.2.2) förordade ändringarna beträf- fande sättet för gode männens tillsättande

samt antalet syneförrättningar för skadas värderande. Om godemansförfarandet skall bibehållas, torde väsentligt mer långtgåen— de förändringar av hithörande bestämmel— ser behöva vidtagas.

Emellertid synes det böra övervägas, om inte ändamålet med gode männens värde- ring kan uppnås på ett enklare sätt än genom en särskild dömande instans. För- delen med värderingen torde främst ligga i att därigenom möjliggöres en skyndsam besiktning av påstådd skadegörelse, varvid i många fall en uppgörelse i godo kan kom- ma till stånd. Om besiktningen skall bli verkligt effektiv, måste den verkställas med sakkunskap och opartiskhet; i dessa hän- seenden erbjuder gällande regler knappast tillräckliga garantier. 1 och för sig torde det inte vara nödvändigt att besiktningen utföres av flera personer; en kvalificerad värderingsmän borde räcka för värderingen av ifrågavarande, i regel ganska obetydliga skador. Ej heller synes det vara behövligt att synen resulterar i en uppskattning som blir bindande för parterna, därest de under- låter att föra saken vidare till domstol. Värderingsmannens uppdrag skulle i stället kunna inskränkas till att verkställa sådan ut- redning om skadan som bedömes erforder- lig för att få till stånd förlikning mellan parterna eller, om detta inte lyckas, säker- ställa att nöjaktig bevisning om skadan kan förebringas i en eventuell rättegång.

På grundval av dessa överväganden här upprättats förslag till bestäm-melser om sär- skilda värderingsmän för skador genom re- nar. Enligt 6 kap. 3 5 första stycket för- slaget till lag om rennäringen avses värde- ringsmännen skola förordnas av länsstyrel- serna i de län där dylika skador brukar före- komma. Värderingsmännen, som bör kunna utses antingen för viss tid eller för viss skada, skall vara helt fristående i förhållan- de till parterna samt äga sådan sakkunskap i fråga om jordbruk och skogsskötsel att de kan antagas ha förmåga att riktigt be- döma förekommande skador genom renar. Med hänsyn härtill och för att hålla kost- naderna för förfarandet nere (jfr vad nedan sägs om åzens tredje stycke) torde såsom

värderingsmän i första hand böra ifråga- komma befattningshavare hos länets lant- bruksnämnd och skogsvårdsstyrelse. — Be- gäran om utredning av en inträffad skada bör kunna göras formlöst genom hänvändel- se direkt till värderingsman, om sådan fin- nes utsedd, eller till länsstyrelsen. Parter- na å ömse sidor skall därvid vara helt jäm- ställda, så att det inte — såsom för när- varande är fallet i fråga om värdering ge- nom gode män — beror endast på den er— sättningssökande, om förrättningen skall komma till stånd. En förutsättning för att utredning skall verkställas med tillämpning av förevarande lagrum bör emellertid vara, att begäran därom framställts innan talan i anledning av skadan blivit anhängig- gjord vid domstol; sedan så skett ankommer det på parterna och på domstolen att till- se att erforderlig bevisning blir förebragt (se 35 kap. 6 å, 39 kap. 1 å och 40 kap. 1 å rättegångsbalken).

Skadeutredningen avses enligt 6 kap. 3 5 andra stycket i lagförslaget tillgå så att värderingsmannen genom hörande av par- terna och syn på skadeplatsen söker klar— göra vem som är ansvarig för skadan samt uppskattar dess värde i pengar. Om möj— ligt bör givetvis parterna å ömse sidor kom- ma tillstädes samtidigt, helst vid synetill- fället, men om detta visar sig omöjligt bör värderingsmannen vara oförhindrad att inhämta parternas uppfattning i annan ord- ning. Om två eller flera renbyar kan anta- gas vara ansvariga för skadan, bör de alla höras, så att vid behov även frågan om den slutliga fördelningen mellan byarna av even— tuell ersättningsskyldighet (se 4 å tredje stycket samma kap.) kan omfattas av ut— redningen. Huruvida syn skall företagas vid mer än ett tillfälle, bör överlämnas till vär- deringsmannens eget bedömande. Om för- utsättningar för förlikning kan antagas va- ra för handen, bör värderingsmannen verka för att sådan träffas; dock måste därvid stor grannlagenhet iakttagas, så att inte förtroendet för förrättningsmannens opar- tiskhet löper risk att rubbas. — I proto- koll över förrättningen bör upptagas redo— görelse för värderingsmannens iakttagelser

och slutsatser samt för eventuellt träffad förlikning. Däremot synes det inte vara er— forderligt att protokollet, i vidare mån än som krävs för skadans identifiering, inne- håller redogörelse för parternas ståndpunk- ter. — Då syftet med ifrågavarande för- rättningar bl.a. är att få till stånd på-x litliga utredningar rörande de av renar or- sakade skadorna, bör förrättningsprotokol- len kunna användas som bevis i rätte— gångar om ersättning för dylika skador. Med hänsyn till innehållet i 35 kap. 14 å rättegångsbalken synes lämpligt att ett ut- tryckligt stadgande härom införes i det före- slagna lagrummet.

Beträffande kostnaderna för den av vär- deringsmannen företagna utredningen före- slås i 6 kap. 3 & tredje stycket av lagför- slaget att ersättning av allmänna medel skall utgå till förrättningsmannen, om inte förrättningen utförts av statlig befattnings- havare som ett tjänsteuppdrag. Enligt vår mening är det synnerligen angeläget att den opartiska värderingen kan komma till stånd utan att parterna i anledning där- av behöver vidkännas några väsentliga kost- nader; i annat fall är det risk för att stad- gandet i huvudsak blir utan verkan. Stats- verkets kostnader för förrättningsmännen bedömes bli obetydliga i förhållande till de fördelar från allmän synpunkt —- för- bättrade relationer mellan renägarna och de bofasta; minskning av antalet rätte- gångar rörande renarnas skadegörelse — som kan vinnas genom att ifrågavarande skador regel-mässigt göres till föremål för sakkunnig och opartisk utredning. — Par— ternas egna kostnader i samband med ut- redningen, t. ex. för inställelse vid syn, skall givetvis bäras av dem själva. Om saken går till rättegång, torde dock vinnande part i regel kunna tillerkännas ersättning av motparten för dylikt utgift, vilken bör anses som en kostnad för målets förberedan- de.

I samband med remissbehandlingen av Renutredningens ovan under 9.2.1 återgiv- na förslag till ändrade ansvarighetsregler för renägarna ifrågasattes, om ej viss pre-

klusionsfrist borde bestäm-mas för den som ville söka ersättning för en av renar or- sakad skada. Vi har emellertid för vår del inte funnit lämpligt framlägga något förslag härom. En kort preklusionstid kan befaras föranleda bevisningssvårigheter och risk för rät-tsförluster i de icke sällsynta fall, då inträffad skadegörelse inte beror på enstaka uppträdanden av renar utan på att renar år efter år återkommit till samma plats och därigenom hindrat växt- lighetens normala utveckling. Då det bl. a. från bevisbördesynpunkt mås—te framstå som angeläget för en skadelidande att snarast möjligt påtala inträffade skador genom re— nar, torde för övrigt något större behov av särskilda preklusions- eller preskriptions- regler inte föreligga med avseende å detta slag av skador.

9.3.4. Slutlig fördelning av ersättningsskyl- digheten

Den 'i 61€kap. 2 å första stycket förslaget till lag om rennäringen förordade ansvarighets- principen — innebärande "skyldighet för viss renby att svara för de av 'renaar orsakade ersättningsgilla skadorna .— medför behov av regler om på vad sätt renbyn skall er- hålla täckning för sina utgifter i detta hän- seende. Att enligt nämnda lagrum ansvarig- heten i förhållande till den skadelidande åvilar en viss by innebär nämligen inte nå- got ställningstagande i frågan om den slut- liga ansvarsfördelningen. Denna fråga be.- handlas istället i 4 å samma kap., —-var- vid — sedan i första stycket stadgats om regressrätt 'mot eventuella skadevållande — i andra stycket-regleras fördelningen av er- sättningsskyldigheten inom en erenby, me- dan tredje stycket avser fördelningen mel,— lan två eller flera byar. — Genom hän- visning i'-2 å andra stycket blir de i 4 å upptagna regress- och fördelningsreglerna tillämpliga även i det fall, då i avsaknad av styrelse för ansvarig renby en renskö- tande medlem sökts för viss skada i byns ställe.

I 6 kaja. 4 5 första stycket av lagförsla- get,.har'upptagits en bestämmelse, enligt

vilken renby som enligt 2 å utgivit ersätt— ning för skada genom renar skall äga re- gressrätt mot den som uppsåtligen eller ge- nom fel eller försummelse vållat skadan. Regressrätten har ansetts böra omfatta jäm- väl kostnaderna å saken, varmed avses ej blott den skadelidandes nödiga kostnader för rättegång eller godvillig uppgörelse utan även de kostnader som renbyn själv måst vidkännas i samma hänseenden. Regress- talan avses kunna föras såväl mot försum- liga renskötare som mot utomstående ska— devållande. Att den mot vilken regresstalan föres inte är bunden av den skadevärdering som förekommit i samband med att ersätt- ningen till den skadelidande bestämts, följer av allmänna rättskrafts— och avtalsprinci— per och torde inte behöva utsägas i vidare mån än som skett genom att hans ersätt- ningsskyldighet förklarats skola omfatta vad renbyn »nödgats utge» i ersättning. För den händelse flera varit vållande till ska- dan, föreslås solidarisk ansvarighet med in- bördes fördelning efter vad de bidragit till skadan. — De sålunda förordade regress- bestämmelserna har inte någon motsvarig- het i RBL, enär enligt dess förarbeten (se prop. 1928: 43. s. 148) rätten att kräva ut- given ersättning åter av den som vållat ska- dan endast torde uttrycka vad som följer av allmänna rättsgrundsatser. Vi har emel— lertid ansett principen vara så betydelsefull, inte minst för att understryka angelägenhe- tenrav en noggrann övervakning av renar- na, att den bör komma till uttryck i lag- texten. .

”För det — säkerligen betydligt vanliga- re — fallet att skada genom renar inträf- far utan att vare sig någon för renarna ansvarig eller någon utomstående kan be- visas vara vållande till skadan gäller enligt RBL, att ersättningen skall slutligt gäldas av ägaren till de renar som orsakat ska- dan. Om skadan'uppkommit genom renar tillhörande två eller flera ägare, skall ersätt- ningsskyldigheten såvitt möjligt fördelas så att envar renägare betalar för den skada som orsakats av hans renar. Endast när frågan är om skador som orsakats av en sammanblandad hjord-eller inom ett ska-

deersättningsområde samt det ej kan ut- rönas genom vilkens eller vilkas renar ska- dorna uppkommit, skall fördelningen göras på grundval av det antal renar envar av dem har i den skadegörande hjorden resp. inom skadeersättningsområdet.

När RBL sålunda söker lägga det slut- liga skadeståndsansvaret på ägarna av de i varje särskilt fall skadegörande renarna, sammanhänger det uppenbarligen med att lagen utgår från att varje renskötselidkare har ett individuellt ansvar för sina renar samt att lapp-byn såsom sådan varken har befogenhet eller skyldighet att organisera renskötseln på byns betesmarker. Om — såsom vi i annat sammanhang funnit oss böra förorda — till grund för lagstiftning— en i stället lägges principen att de till en renby hörande betesmarkerna skall utnytt- jas gemensamt av byns renskötande medlem- mar, torde även frågan om skadeståndsan- svaret komma i ett annat läge. Det gemen- samma utnyttjandet av betesmarkerna för- utsätter nämligen ett samarbete även vid övervakningen av renarna; enligt 2 kap. 3 och 16 åå förslaget till lag om rennäringen skall därför byns styrelse vara i sista hand ansvarig för renskötseln inom byns betes- område. I_ 6 kap. 4 åandra stycket av lag- förslaget har i överensstämmelse härmed som huvudregel stadgats att kostnader, vil- ka uppkommit till följd av renarnas ska- degörelse och som inte kan uttagas av nå- gon enskild skadevållande eller av annan renby, skall slutligt bäras av byns renskö- tande medlemmar i förhållande till deras reninnehav. Härigenom blir övervakningen av byns renar en gemensam angelägenhet för alla dess aktiva medlemmar, något som torde vara ägnat att förbättra den för när— varande inte sällan eftersatta bevakning— en. _

Fördelningen av de på en renby slutligt ankommande skadekostnaderna bör ske på samma sätt som avses skola gälla i fråga om byns övriga utgifter. Om annat ej be- stämts i den ordning som föreslagits i 2 kap. 8 å andra stycket förslaget till lag om ren- näringen, -skall kostnaderna sålunda bäras av byns samtliga renskötande medlemmar i

förhållande till deras reninnehav (första styc- ket i samma å). Har särskild fond inrättats för ersättande av skador genom renar, bör dock denna i första hand anlitas. I mån av behov skall förlagsmedel infordras av de renskötande medlemmarna (2 kap. 9 och 10 åå), varefter den slutliga fördelningen jäm- likt 11 å samma kap. sker i styrelsens för- valtningsberättelse.

6 kap. 4 &” tredje stycket i rennärings- lagförslaget behandlar, såsom ovan angi- vits, frågan om fördelningen mellan två el- ler flera renbyar av skyldigheten att ersätta skador genom renar. Utgångsläget är så— lunda den i 2 å första stycket sista punk- ten samma kap. omnämnda situationen att två eller flera renbyar är ansvariga för en viss skada, varvid den skadelidande får söka en av dessa byar för hela skadan. Om re- narna från den krävda byn ej alls bidragit till skadan eller i varje fall inte ensamma orsakat denna, bör uppenbarligen möjlighet till regresstalan finnas, varigenom ersätt- ningsskyldigheten kan bli fördelad mellan byarna på ett i möjligaste mån materiellt riktigt sätt. i

I de fall då det låter sig göra att .med nöjaktig säkerhet utreda, i vilken omfatt- ning renar från de olika inblandade byar— na bidragit .till ,den aktuella skadegörelsen, torde anledning saknas att tillgripa annan fördelningsgrund än att varje by får betala så mycket som belöper på den skadegörel- se som orsakats av dess renar. Om t.ex. en viss renby gjorts ansvarigför skada inom ett område som den enligt 2 kap. 1 å i lagförslaget fått sig tilldelat som byområde, men det kan styrkas att hela skadan orsa— kats av renar från en annan by, bör sist- nämnda by efter regresstalan gottgöra den förra för alla dess nödiga utlägg i anled— ning av kravet från den skadelidande. I överensstämmelse härmed stadgas i första punkten av förevarande stycke att den del av utgiven skadeersättning och av kostna— derna å saken, som belöper på skadegörelse a'v renarfrån annan renby än den som reglerat skadan i förhållande till den skade— lidande, skall slutligt gäldas. av den by till vilken renarna hör. — I fråga om inne-

börden av uttrycket »kostnaderna å saken» samt beträffande möjligheten att frångå ti- digare skadevärdering hänvisas till vad där- om anförts i anslutning till bestämmelser- na i första stycket av förevarande %.

Till förhindrande av att regresstalan omöj- liggöres genom renbymedlemmarnas under- låtenhet att utse styrelse hänvisas i styckets andra punkt till stadgandet i 2 & andra stycket om rätt att, när styrelse saknas för en ansvarig renby, söka vilken som helst av dess renskötande medlemmar.

Även när det gäller fördelningen av ska- deståndsansvaret mellan skilda byar, måste man räkna med att det vanligen inte går att få fram full bevisning om på vad sätt renarna från de olika byarna bidragit till uppkomsten av en viss skada. Det är där— för nödvändigt att i lagen lämnas anvisning på en fördelningsmetod som kan användas i brist på närmare utredning om händel- seförloppet. En på grund av sin enkelhet tilltalande metod vore att, i analogi med vad ovan föreslagits beträffande fördelning- en inom en renby, dela kostnaderna i för- hållande till byarnas totala renantal. Emel- lertid är det här ofta fråga om strövrenar från en eller flera byar som sammanblan- dats med varandra och/eller med en stör- re hjord från den by som normalt har sina renar inom skadeområdet, varför en jäm— förelse mellan byarnas hela renantal kan bli grovt missvisande. Ej heller kan man alltid lägga hela det slutliga skadestånds- ansvaret på en viss renby, som sålunda skulle få betala även för främmande re— nars skadegörelse, och hänvisa denna by till att genom särskilda vårdavgifter för strövrenar skaffa sig täckning för sina om— kostnader. Även om en sådan lösning kan framstå som möjlig och lämplig, när det gäller ett område som med ensamrätt till— hör byn, är den knappast användbar utan- för de trakter som med stöd av 2 kap. 1 få i förslaget till lag om rennäringen delats upp mellan byarna. Enligt vår mening bör man emellertid eftersträva en enhetlig för- delningsmetod, som i brist på överenskom— melse mellan renbyarna (jfr härom nedan) kan användas i alla de fall då det ej kan

utrönas, i vilken omfattning renar från skilda byar bidragit till uppkomsten av en viss skada. Den lämpligaste fördelningsgrun- den synes därvid vara antalet av de renar från varje by som vid skadetillfället fanns i trakten. En regel av denna innebörd före- slås i tredje punkten av förevarande lag- rum. Uppenbarligen kan det här i allmänhet inte bli fråga om några exakta tal utan man får vanligen nöja sig med en tämligen fri uppskattning av renantalen. Är det fråga om större reninvasioner från främmande byar, bör det dock ligga i alla de berörda renägarnas intresse att snarast möjligt få till stånd en skiljning av hjordarna, varvid en noggrannare räkning kan företagas. Den schablonering av ansvarsfördelningen som det innebär att hänsyn tages endast till ren- antalet, ej till renarnas ålder och indivi- duella farlighet från skadegörel-sesyn-punkt, torde vara oundviklig, om en i praktiken användbar fördelningsmetod skall kunna er— hållas. Någon närmare definition av vad som i detta sammanhang avses med uttryc- ket »fanns i trakten» kan inte gärna läm- nas; avsikten är att alla de renar skall med- räknas som enligt en erfarenhetsmässig be- dömning haft möjlighet att vara på skade- platsen vid den tidpunkt då skadegörelsen förövades. Härvid bör dock hänsyn tagas även till bevakningsförhållandena, så att fri- het från ersättningsskyldighet vinnes, i den mån det styrkes att vissa renar — även om de funnits i närheten av skadeplatsen — stått under sådan övervakning att de inte kunnat medverka till skadan. En be- stämmelse härom har införts i den före- slagna lagtexten.

Uppenbarligen avses de i lagen upptag— na fördelningsreglerna inte vara av tvingan- de natur utan bli tillämpliga endast i den mån annat ej överenskommes mellan de be- rörda ren-byarna. Någon bekräftelse av fri- heten att avtala i dessa frågor är därför i och för sig inte erforderlig. Trots detta har vi ansett lämpligt att i lag-rummets fjärde punkt införa en erinran om giltigheten av överenskommelser, träffade med tillämp- ning av andra fördelningsgrunder än de lag- stadgade. Detta har gjorts närmast för att

framhålla möjligheten för renbyarna att ingå långsiktiga avtal exempelvis om kvittning av skadekostnaden eller om dylika kost- naders inkluderande i vårdavgifter för ströv—

renar.

10. Renskötselns birättigheter

10.1 Jakt och fiske

10.1.1 Gällande bestämmelser

Huvudstadgandet om samernas rätt till jakt och fiske inom renskötselområdet återfinnes i 55 & RBL. Enligt detta lagrum är samer som driver fjällrenskötsel (»fjällappar») be- rättigade att jaga och fiska på utmark dels inom Norrbottens och Västerbottens läns lappmarker ovan odlingsgränsen samt på renbetesfjällen i Jämtlands län, allt under hela året, dels ock inom lappmarkerna ne- danför odlingsgränsen under den tid fjäll- lappar äger att där uppehålla sig med sina renar. Samer som driver skogsrenskötsel (»skogslappar») har inom lappmarkerna motsvarande rättigheter, likaledes på ut- mark, i den mån och under de tider skogs- lappar äger att där uppehålla sig med sina renar. Alla fjällappar och alla skogslappar har således jakt- och fiskerätt i den utsträck- ning, både beträffande tid och rum, som någon fjällapp resp. någon skogslapp inne- har betesrätt för sina renar, dock att jakt- och fiskerättigheterna gäller endast på ut- mark samt är begränsade till lappmarker- na och — såvitt gäller fjällappar — ren- betesfjällen. — Samernas jakt- och fiskerätt är underkastad eljest gällande inskränkning- ar i fråga om fridlysning, förbudstider och fångstmetoder m. m.

Ehuru i 55 & RBL talas om jakt- och fiskerätt endast för renskötande samer (»fjällappar» och »skogslappar» enligt ter-

minologien i 2 och 3 åå RBL), ger lagens förarbeten (se prop. 1928: 43, s. 136 och 246) otvetydigt vid handen att även annan renskötselberättigad avsetts skola få utöva sådan rätt, under förutsättning att han till- hör en lappby. Beträffande renskötselberät- tigad som inte tillhör lappby gäller däremot att han visserligen anses äga jakt- och fiske- rätt men att han inte får utöva rätten.

Vad slutligen angår samer, som enligt RBL inte är renskötselberättigade, framgår av förarbetena att de inte äger sådan jakt- och fiskerätt som avses i 55 & RBL utan att de för rätten att jaga eller fiska måste kunna åberopa särskild upplåtelse (anf prop. 's. 135 f; jf-r dock SOU 1922: 10 's. 74, där beträffande äldre lagstiftning uttalats att de icke renskötande samernas rättigheter att bedriva jakt och fiske på kronans marker i princip torde sträcka sig lika långt som de renskötandes, varemot på enskildas ägor någon rätt inte skulle föreligga för andra än de renskötande samerna).

Den jakt- och fiskerätt som enligt 55 & RBL tillkommer de renskötsel-berättigade får inte av dem upplåtas till annan (56 & första stycket samma lag). Däremot kan länsstyrelsen i vissa fall med stöd av tredje stycket i sistnämnda & upplåta jakt eller fiske inom de områden som blivit anvisade till lapparnas uteslutande begagnande, med vilket uttryck avses renbetesfjällen samt de delar av lappmarkerna ovanför odlingsgrän-

sen som utgör kronomark under kronans omedelbara disposition (anf. prop. s. 104 f och 171). Förutsättningen för att upplåtelse skall få ske är att den varken innebär fara för tillgången på vilt eller 'fisk eller med- för besvärande intrång för de renskötsel- berättigade. Genom upplåtelsen hindras inte utövningen av den jakt- och fiskerätt som enligt 55 & RBL tillkommer lappbymed- lemmarna; tillståndet innebär endast befo- genhet för annan att »jämte lapparna» ut- öva jakt eller fiske. — Upplåtelsen skall ske mot avgift, vilken skall användas till för- mån för lapparna, dvs. tillföras statens lapp- fond.

Den fiskerätt som enligt 55 % RBL till- kommer samerna utgör enligt l % tredje stycket lagen den 5 maj 1960 om fiske- vårdsområden hinder för bildande av fis- kevårdsområde, avseende fiske inom om- råde som blivit anvisat till lapparnas ute- slutande begagnande. Annat vatten, där sa- merna enligt RBL har fiskerätt, kan vis- serligen ingå i fiskevårdsområde, men ge- nom dess bildande inskränkes inte samer- nas rätt.

Lagen den 3 juni 1938 om rätt till jakt innehåller inte något stadgande som ut- tryckligen förbjuder att jaktvårdsområde, som i 10 &" av nämnda lag sägs, omfattar mark. där samerna enligt 55 & RBL är be- rättigade att jaga. I praxis1 har Kungl. Maj:t emellertid funnit att jaktvårdsområde inte kan bildas med anslutning av krono- mark, som är belägen inom lappmarkerna ovan odlingsgränsen. — Samernas jakträtt ovan odlingsgränsen och på ren-betesfjällen har vidare länge ansetts utesluta att med- givande kunde lämnas till licensjakt efter älg jämlikt 13 & jaktstadgan den 3 juni 1938. I senare praxis2 har emellertid fast- slagits att samernas rättighet att jaga inom visst område ovan odlingsgränsen inte ut- gör hinder för att meddela övriga jaktbe- rättigade tillstånd att där fälla älg under särskild jakttid. 10.1.2 Framställning från 1949 års jakt- utredning

I en den 23 mars 1964 dagtecknad skrivel- se till chefen för jordbruksdepartementet har 1949 års jaktutredning ifrågasatt, om ej sådan ändring bör genomföras i lagstift- ningen angående samernas jakträtt att bil- dande av jaktvårdsområden med anslutning av mark ovan odlingsgränsen samt licens- jakt efter älg ovan denna gräns inte hindras.

I skrivelsen anför jaktutredningen — ef- ter redogörelse för vissa av Kungl. Maj:t avgjorda besvärsärenden m.m. — i huvud- sak följande:

»Av förarbetena till renbeteslagen framgår — — — att det varit på tal att inskränka den samerna enligt tidigare gällande lag tillkom- mande rättigheten att jaga och fiska. 1919 års lappkommitté föreslog nämligen, att en same skulle få utöva dessa rättigheter allenast inom eget lappbyområde. Bestämmelser av sådant innehåll med av praktiska hänsyn för visst fall medgiven modifikation upptogOS i 34, res- pektive Blå i de förslag till särskilda lagar angående fjällrenskötsel och skogsrenskötsel, som år 1924 remitterades till lagrådet. På grund av lagrådets anmärkningar — lagrådet gick aldrig in på de ifrågavarande lagrummen — blevo förslagen ej förelagda riksdagen utan i stället för överarbetning överlämnade till sär- skilt tillkallad sakkunnig. I ett år 1927 avgivet betänkande framhöll denne, att” begränsningen av jakt- och fiskerätten till vederbörandes eget lappbyområde kunde komma att medföra svå- righeter samt framkalla tvister. Som inskränk- ningen ej heller syntes vara påkallad av något egentligt behov, ansåg den sakkunnige lämpligt att återgå till då gällande lag. — — —

Såsom nyss återgavs ansåg den särskilt till— kallade sakkunnige, att något egentligt behov inte påkallade inskränkning av utombys samers rättighet att jaga inom lappbyområde. Fog för ett dylikt uttalande fanns säkerligen vid den tid, då det gjordes. Den jakt som då domi- nerade var jakten efter ripa samt efter »grå- fågel», d.v.s. skogshöns, och tillgången på sådant villebråd var ofta god, inom vissa om— råden mycket god. Betecknande för situa- tionen kan sägas vara ett i 1935 års jakt- lagstiftningssakkunnigas betänkande (SOU 1936: 38) återgivet yttrande av åborna i en fjällby: »Det sägs att jakten är en binäring, men för oss är den huvudnäringen». Härut- innan har det senaste kvartseklet medfört stora

1 Kungl. Maj:ts beslut den 2 maj" 1957, dnr 2629/56. 2 Kungl. Maj:ts resolution den 5 augusti 1965, dnr 1439.

förändringar. Åtskilliga omständigheter ha med- verkat härtill. Bland dessa torde utan tvivel en betydande nedgång i stammarna av såväl ripa som gråfågel ha spelat en stor roll. Å andra sidan har älgstammen ökat i en ut- sträckning, som man då inte kunde ana. Häri- genom ha givetvis både bofasta och samer fått mera kött i den egna grytan. Utbytet av den jakt, som kunde förvandlas i kontanter, nämligen fågeljakten, särskilt med snara, måste däremot numera anses som förhållandevis av mindre betydelse. Sålunda uppgick under jakt- året 1962/63 sammanlagda antalet i de tre nordligaste länen skjutna eller snarade ripor till omkring något över 55 000, medan under början av 1930-talet en enda fjällsocken kunde uppvisa ett ungefär lika stort antal genom sådan jakt åtkomna fåglar.

Det torde vara för en var uppenbart, att de trakter varom nu är fråga icke längre ha den karaktär av »jungfrulig natur» vilken medger ett ohämmat utnyttjande av villebrådstillgången. Icke endast de bofasta utan jämväl nomaderna måste därför tänka på framtiden. — — —Väl utesluter naturbeskaffenheten i dessa trakter i många fall sådana positiva jaktvårdsåtgärder, som visats ha med fördel kunnat vidtagas i kulturlandskapet. Men trots detta måste det planmässiga utnyttjande av villebrådstillgångar- na och den kontroll över att obehöriga ej profi- tera härav, som är utmärkande för begreppet jaktvård och som jaktvårdsområdena äro av- sedda att befordra, vara på längre sikt till gagn även för samerna. Uppenbart är att stadgarna för ett jaktvårdsområde, vilket omsluter mark som beröres av renskötselrättigheterna, måste innehålla särskilda bestämmelser för att ga- rantera samerna den jaktutövning, varav de för renskötselns bedrivande äro i behov. Här- vidlag utgör skogsrenskötseln det troligen största problemet. Enligt utredningens åsikt bör dock med ömsesidig god vilja denna fråga kunna lösas. Utredningen hyser nämligen den uppfattningen, att man i jaktvårdsområdena har en lämplig plattform för ernående av på ömsesidigt hänsynstagande byggd samverkan mellan samer och bofasta till skydd för gemen- samma intressen. Behovet av en så funtad sam- verkan har väl länge varit påtagligt och blir utan tvivel för var dag alltmer trängande, om båda de befolkningsgrupper, som sedan år- hundraden haft sin utkomst i lappmarkerna. skola ha någon utsikt att undgå att grunden undanrycks för deras näringsutövning.

Även i fråga om älgjakten behöver en dylik samverkan komma i gång. Den reglering av avskjutningen, som åstadkommes genom licens- jakten, har icke som enda syfte hushållningen med älgstammen. Den bör även vara inriktad på att förebygga stammens skadegörelse å skogsföryngringarna. Ovan odlingsgränsen är

skadegörelsen kanske inte så omfattande. Men mot vintern brukar älgarna vandra ner från de högre belägna områdena och erfarenhetsmäs- sigt kunna de då förorsaka ibland betydande skada inom trakter, där skogens föryngring ofta är ett svårbemästrat problem. Ur både viltvårds- och skogsvårdssynpunkt är det där- för angeläget, att beskattningen av älgstammen sker på sådant sätt, att bägge dessa intressen bli tillgodosedda. Att så sker kan inte vara an- nat än till fördel för såväl samer som bofasta.

Jaktutredningen har inte ansett, att dess upp- drag ger den befogenhet att framlägga form- liga förslag i de ämnen den nu berört. Detta synes tillkomma dem, som till äventyrs redan ha eller kunna komma att få att överväga med renskötselproblemen. Utredningen har dock för prövning i sådan ordning ansett sig böra redovisa resultatet av sina överväganden i dessa frågor. Av vad utredningen anfört lärer framgå, att de av densamma ifrågasatta jämk- ningama i samernas rättighet att jaga inte äro föranledda av åstundan att i sak kringskära de renskötande samernas möjligheter i detta avseende. Men liksom formerna för rensköt- selns bedrivande modifierats under tiden efter renbeteslagens tillkomst, har utvecklingen på det jaktliga området ej heller stått stilla. I de trakter, som det här är tal om, har jakten för både bofasta och nomader även ett annat värde än det, som mätes i reda pengar. Det synes utredningen därför vara angeläget, att huvudsakligen formella skäl ej skola få hindra den samverkan till bättre utbyte av jakten, som är ett av ändamålen både när det gäller bil- dande av jaktvårdsområden och då fråga upp- kommer att få tillstånd till licensjakt efter älg, vare sig denna bedrives inom jaktvårds- område eller annorledes, t.ex. bya- eller jakt- lagsvis. Även de bofasta i dessa merendels avlägsna trakter kunna ha anspråk på att få sina intressen tillgodosedda. Och, såsom ut- redningen sökt att här påvisa, i verkligheten måste, i varje fall vad gäller det nu behandlade ämnet, samernas intressen sammanfalla med de bofastas.»

Jaktutredningens skrivelse har, jämlikt de- partementschefens förordnande den 4 juni 1964, överlämnats till rennäringssakkunni- ga.

10.1.3 Rennäringssakkunnigas över- väganden och förslag

a) Kretsen av rättsinnehavare

Att befogenheten att utöva samernas jakt- och fiskerätt förbehållits sådana rensköt- selberättigade som tillhör lappby har moti-

verats med att jakt- och fiskerättigheterna utgör en del av den allmänna renskötsel- rätten eller i varje fall utgör en av de med denna rätt förenade förmånerna (prop. 1928: 43 s. 246). För rennäringen torde det vara av betydande värde att det sålunda rå- dande sambandet mellan renskötselrätten samt jakt- och fiskerättigheterna inte för- svagas. En okontrollerad befogenhet för andra samer än de renskötande att utöva jakt och fiske kan nämligen medföra inte bara att rennäringsidkarna får svårigheter att utöva jakt och fiske för husbehov och att renskötseln störs utan också att värdet av jakten och fisket som objekt för upp- låtelser till utomstående minskas. Dylika upplåtelser har för närvarande en inte ovä- sentlig betydelse som inkomstkälla för sta- tens lappfond, varigenom de i samband med upplåtelserna inflytande avgifterna kommer rennäringen till godo. Med den starkt steg- rade efterfrågan, särskilt på fisketillfällen, som kan förutses i framtiden är det sanno- likt att avkastningen av jakt- och fiskeupp- låtelserna kan ökas väsentligt, förutsatt att kvaliteten på de upplåtna jaktmarkerna och fiskevattnen kan hållas på nöjaktig nivå. Härför torde emellertid krävas att kretsen av jakt- och fiskerättsägare i möjligaste mån begränsas, så att ansvariga företrädare för de samiska jakt- och fiskeintressena erhålles (jfr nedan under b/). Att så sker blir up- penbarligen särskilt betydelsefullt för ren- näringsidkarna, om det ordnas så att de för jakt- och fiskerättsupplåtelserna erlagda av- gifterna delvis skall utgå direkt till de lokala renskötselorganisationerna, renbyarna, och inte, såsom för närvarande är fallet, helt tillföras lappfonden (se härom betänkande—ts kap. 8, avsnitt 8.1.5 b).

Med hänsyn till de nu anförda synpunk- terna förordar vi att utövningen av den samiska jakt- och fiskerätten i princip för- behålles renbyarnas medlemmar. I 3 kap. 1 5 första stycket förslaget till rennärings- lag har därför som huvudregel uttryckligen angivits att ifrågavarande jakt- och fiske- rätt tillkommer »medlem av renby».

Från den nyss angivna huvudregeln före- slås emellertid ett undantag. Det torde va-

ra en vanlig uppfattning även bland lapp- bymedlemmarna att de samer som lämnat renskötseln och övergått till annat yrke bör få bibehålla rätten till jakt och fiske åtminstone under en övergångstid. Enligt vår mening är det befogat att tillmötesgå dessa önskemål. Med en fixerad övergångs- tid uppfylles ändå det ovan ställda kravet på att jakt- och fiskerätten skall tillkomma en begränsad person-krets. Från allmän syn- punkt torde det snarast vara till fördel, om den som lämnar renskötseln får be- hålla sin jakt- och fiskerätt under en inte alltför kort tid; härigenom bör det bli lätta- re att genomföra den omställning av ar- betslösa och undersysselsatta som i viss om- fattning erfordras för att få rennäringen lönsam och bärkraftig (jfr betänkandets kap. 6, särskilt avsnitt 6.2.6). Vi föreslår därför, i 3 kap. 1 5 tredje stycket nyss- nämnda lagförslag, att en förutvarande ren- bymedlem skall få bibehålla sin jakt- och fiskerätt under tio år, räknat från det att han utträdde ur byn. Rätten avses dock bli begränsad till jakt och fiske för hus- behov, vilket innebär att rättigheten inte skall kunna utnyttjas i försäljningssyfte. Vi- dare anser vi att jakt- och fiskerätt bör föreligga endast inom en renby; den som vunnit inträde i en annan by skall såle- des ej ha rätt att jaga och fiska inom sin gamla by, och den som varit medlem i mer än en by behåller sina rättigheter en- dast i den by han sist tillhörde.

I fråga om de samer som aldrig till- hört någon lappby (renby), t.ex. de s.k. fiskesamerna, anser vi oss däremot inte kun- na tillstyrka en lagändring av innebörd att de får del av de samiska jakt- och fiske- rättigheterna. En dylik anordning skulle få till följd att kretsen av rättsägare vidga- des till en mycket svårdefinierad grupp, varigenom bl. a. de redan begränsade möj- ligheterna att ingripa mot tjuvjakt och tjuvfiske skulle väsentligt reduceras. — Vad nu sagts innebär givetvis inte att de nämnda samegrupperna bör uteslutas från jakt och fiske inom renskötselområdet. Enligt vår mening kan emellertid frågan om deras jakt- och fiskemöjligheter lättare ordnas ge-

nom individuella upplåtelser än lagstiftnings— vägen. Att vid sådana upplåtelser perso- ner av samisk börd ges visst företräde fram- för andra sökande synes vara fullt befogat och torde överensstämma med hittillsvaran— de praxis (se vidare nedan i detta kapitel, avsnitt 10.7.3 c).

b) Rättigheternas lokalisering m. m.

Den nuvarande ordningen, enligt vilken så- dana renskötselberättigade som tillhör lapp- byar får jaga och fiska inte bara inom den egna byns område utan inom större delen av det svenska renskötselområdet, kan givetvis för den enskilde lappbymedlem- men framstå som en fördel därigenom att han äger mycket stor valfrihet vid utöv- ningen av jakt och fiske. För flertalet jakt— och fiskeberättigade samer torde dock den- na fördel vara uteslutande teoretisk; av naturliga skäl jagar och fiskar majorite- ten av lappbymedlemmarna enbart inom den egna byns område. I praktiken torde det f.ö. bland samerna allmänt ses med oblida ögon och uppfattas som överträdel- se av en traditionell sämjedelning, när med- lemmar av en lappby jagar eller fiskar på område* tillhörande en annan by. — För ett rationellt utnyttjande av jakten och fisket inom lappmarkerna och renbetesfjällen in- nebär den nämnda valfriheten vissa olägen- heter. Redan risken, även om den i prakti- ken må vara liten, för att utomstående skall utnyttja en viss lappbys jaktmarker och fiskevatten måste verka starkt hämmande, när det gäller att få denna bys medlem- mar eller det allmänna intresserade av jakt- och fiskevård eller andra åtgärder för att främja ett på längre sikt lämpligt tillgodo- görande av dessa naturtillgångar. Det mås- te exempelvis vara svårt att få till stånd fis'kevårdande åtgärder i en sjö, vilken när som helst kan av utomstående samer göras till föremål för ett intensivt nätfiske. Re- dan angelägenheten av att de renskötande samerna för eget bruk har tillgång till er- forderliga jakt- och fiskemöjligheter gör det därför enligt vår mening väl motiverat att deras jakt- och fiskerätt begränsas till det egna betesområdet.

Skälen för en sådan begränsning vinner väsentligt i styrka, om i detta sammanhang beaktas möjligheten att genom upplåtelser av jakt- och fiskerätt till utomstående till- föra rennäringen penninginkomster. Otvivel- aktigt finns det utrymme för en betydande ökning av den omfattning i vilken upplå— telser för närvarande sker. Å ena sidan är efterfrågan på jaktmarker och särskilt på fiskevatten starkt stigande, vilket sam- manhänger med höjd levnadsstandard och ökad fritid (längre semester, fria lördagar): å andra sidan har genom ett omfattande in- venteringsarbete skapats underlag för säkra- re bedömning av vilka vattenområden som utan eftersättande av samernas husbehovs— fiske och med minsta olägenhet för ren— skötseln kan upplåtas till utomstående mot avgift (arrende eller fiskekort). För att gö— ra dylika upplåtelser än mer eftersökta och därigenom möjliggöra uttagande av högre avgifter är det uppenbarligen av vikt att förvärvarna av tillstånden kan lita på att jakten eller fisket håller en godtagbar stan- dard. Härför krävs dels skydd mot överdri- ven och eljest olämplig beskattning av vilt- och fiskbestånden, dels att jakt- och fiske- vårdsåtgärder vidtages när så erfordras. Det torde inte vara tvivel underkastat att des- sa förutsättningar lättare kan uppfyllas, om den lagstadgade jakt- och fiskerätten till- kommer endast en begränsad personkrets. nämligen renbyns medlemmar (in-kl. för- utvarande medlemmar under viss övergångs- tid). Byns styrelse kan i så fall företräda alla dem som äger utöva den samiska jakt- och fiskerätten inom byns område, när frå- ga uppkommer exempelvis om att till utom- stående upplåta rätt att jaga eller fiska.

I 3 kap. 1 5)” första stycket av lagförsla- get har på grund av vad ovan anförts rät- ten till jakt och fiske begränsats till »byns betesområde», varmed enligt 2 kap. 2 ä i förslaget avses såväl det enligt l % samma kap. indelade byområdet som övriga av byn utnyttjade betesmarker. Liksom enligt gällande lag är jakt- och fiskerätten vidare inskränkt till lappmarkerna och renbetes- fjällen, och den får utövas endast under de delar av året då renskötsel är tillåten

i trakten. I övrigt innebär förslaget en mindre jämkning av nuvarande stadgande, enligt vilket rätten att jaga och fiska är begränsad till »utmark». Då innebörden av detta uttryck inte kan anses fullt klar i förevarande sammanhang, föreslås i stället en föreskrift om att rätten att jaga inte gäller på inägor.

Den här ovan förordade begränsningen av samernas jakt- och fiskerätt till den egna renbyns betesområde synes dock inte böra vara undantagslös. För renskötselns bedri- vande är det inte sällan nödvändigt för ren- ägarna och deras anställda att tillfälligt vistas inom en angränsande bys område. t.ex. för renskiljning eller sla—kt. Med de avstånd som här ofta förekommer kan för en dylik vistelse åtgå flera dagar, och det bör inte rimligen fordras att proviant all- tid medföres för hela tiden, För dessa fall anser vi lämpligt att renskötande medlem- mar av en renby under vistelse inom an- nan bys betesområde tillerkännes samma jakt- och fiskerätt som dennas egna med— lemmar, dock med begränsning till vad som erfordras för de besökandes uppehälle un- der denna tid. Föreskrift härom har inta- gits i 3 kap. ] 5 andra stycket av lag- förslaget. När där sägs att nämnda jakt- och fiskerätt föreligger vid tillfällig vistel- se inom annan by »för renskiljning eller annat dylikt ärende», avses därmed uppen- barligen att ärendet skall vara av lovlig beskaffenhet; ett överskridande av bygrän- sen exempelvis för egenmäktigt återtagande av strövrenar kan således inte ge upphov till jakt- eller fiskerätt inom annan renbys område.

Liksom nu är fallet bör samernas jakt- och fiskerätt även i fortsättningen utövas med iakttagande av vanligen gällande in- skränkningar i fråga om lovliga jakt- och fisketider, fångstmetoder etc. Bestämmelse härom har införts i åzens första stycke; den blir genom hänvisningar i andra och tredje styckena tillämplig även i där avsedda fall.

6) Upplåtelse av iakt- och fiskerätt

Enligt 56 & tredje stycket RBL kan un- der vissa förutsättningar upplåtelse av jakt

eller fiske ske inom de till lapparnas ute- slutande begagnande anvisade områdena. Sådan upplåtelse får dock inte omfatta en- samrätt till jakt eller fiske inom det be- rörda området utan är begränsad till be- fogenhet att »jämte lapparna» utöva jakt eller fiske.

Den begränsning av möjligheten att verk- ställa upplåtelser som ligger i de citerade orden har ursprungligen tillkommit för att säkra samernas rätt till jakt och fiske såsom binäringar till renskötseln (se särskilda ut— skottets vid 1886 års riksdag utlåtande nr 1, s. 32). Det kan ifrågasättas, om det nu- mera är lika påkallat som för drygt åttio år sedan att undantagslöst förbjuda upp— låtelse av ensamrätt till jakt och fiske inom renskötselområdet; jaktens betydelse som binäring torde vara starkt reducerad och i fråga om fisket har den ovan omnämnda inventeringsverksamheten medfört ökade möjligheter att dela upp fiskevattnen i så- dan-a som erfordras för samernas eget behov och sådana som utan olägenhet kan avstås till utomstående. Samtidigt har värdet av att kunna avsätta vissa jaktmarker och fiske- vatten för upplåtelse med ensamrätt väsent- ligt ökat, beroende främst på stegrad efter- frågan på jakt och fiske som turistattrak- tioner i fjällbygderna. Ej minst med hänsyn till svårigheten att få till stånd en rationell fiskevård i vatten, där samerna har rätt att bedriva nätfiske, framstår det numera som angeläget att det gällande förbudet mot upplåtelse av ensamrätt blir uppmjukat. Om en sådan uppmjukning kombineras med att rennäringsidkarna själva genom sina or- gan renbyarna får del i de för jakt- och fis-keupplåtelserna erlagda avgifterna (se härom betänkandets kap. 8, avsnitt 8.1.5 b), är det vår uppfattning att den ifrågasatta ändringen måste betraktas som övervägande fördelaktig även från samernas synpunkt.

I vårt förslag till bestämmelser rörande upplåtelse av rätt till jakt och fiske, 3 kap. 12 5 första stycket i rennäringslagförslaget, har den enligt ovan önskvärda uppmjuk- ningen av förbudet mot upplåtelse av jakt och fiske med ensamrätt genomförts på det sättet att orden »jämte lapparna» i den

nuvarande lagtexten uteslutits samt att i stället, i förtydligande syfte, tillagts att upp- låtelsen, när särskilda skäl föreligger därtill, kan avse all rätt till jakt eller fiske inom visst område. Som sådana särskilda skäl bör huvudsakligen ifrågakomma att ensam- rätt fordras för att trygga en god jakt- eller fiskevård. Enbart den omständigheten, att en högre avgift kan påräknas vid upp- låtelse av ensamrätt än vid annan upplåtel- se, bör således inte vara till fyllest. Givetvis måste därjämte tillses att de allmänna för- utsättningarna för att upplåtelse av rätt till jakt eller fiske över huvud taget skall få ske är uppfyllda. Dessa förutsättningar synes lämpligen — i huvudsaklig överensstäm- melse med gällande lag — kunna uttryckas så att upplåtelsen skall vara förenlig med god jakt— och fiskevård samt kunna ske utan avsevärt men för renskötseln och utan besvärande intrån-g för medlemmarna i den renby till vilken det med upplåtelsen avsedda området hör. Däremot torde det knappast vara nödvändigt att i detta sammanhang beakta, att även grannbyarnas medlemmar kan ha visst intresse av att vid tillfällig vistelse inom området äga tillgång till jakt och fiske för sitt uppehälle.

Beträffande övriga med upplåtelse av jakt- och fiskerätt sammanhängande frågor hänvisas till avsnitt 10.7 nedan i detta kapitel.

d) Ändringar i den allmänna jakt- och fiskelagstiftningen

Av skäl som 1949 års jaktutredning anfört i skrivelsen den 23 mars 1964 (ovan under 10.1.2) anser vi att även mark där samerna har jakträtt bör kunna ingå i jaktvårdsom- råde och att licensjakt efter älg bör få före- komma på sådan mark. Såvitt rör licensjakt torde frågan redan vara löst genom den ändring av praxis som skett under senare tid. Vi vill i anslutning därtill framhålla att innebörden av nuvarande rättstillämp- ning rimligen måste vara, att tillstånd till licensjakt skall kunna lämnas också åt samer med jakträtt på sådan mark som avses i 13 & jaktstadgan; dock synes det i regel vara olämpligt att dylikt tillstånd meddelas andra

samer än medlemmar av den by inom vars betesområde den ifrågavarande jaktmarken helt eller delvis är belägen.

Inte heller i fråga om bildande av jakt- vårdsområde torde någon ändring av den allmänna ja-ktlagstiftningen vara erforderlig för att i framtiden möjliggöra anslutning av mark, där samerna har jakträtt. A-tt sådan anslutning för närvarande inte anses kunna ske åtminstone såvitt gäller mark ovan odlingsgränsen, torde bero på att 55 och 56 åå RBL innebär att jakträtt där till- kommer en obestämd personkrets (i regel alla samer som tillhör lappbyar) samt att denna jakträtt kvarstår, även om utom- stående erhåller tillstånd att jaga på samma mark. I bl.a. dessa hänseenden har ovan föreslagits ändrade bestämmelser, efter vilkas genomförande samernas jakträtt skulle — såvitt nu är i fråga — bli i huvudsak jämförlig med den som tillkommer andra nyttjanderättshavare. Under förutsättning att samernas jakträtt regleras enligt detta för- slag, torde därför hinder inte komma att möta mot bildande av jaktvårdsområde med anslutning av mark som omfattas av denna rätt. Givetvis är det i sådant fall nödvändigt att vid utformningen av de i 10 å ] mom. andra stycket lagen om rätt till jakt om- nämnda grunderna för jaktutövni—n-gen m. m. taga hänsyn till samernas speciella intressen både i fråga om jakten och beträffande ren- skötseln; kontroll av att så sker ankommer enligt 11 5 1 mom. samma lag på läns- styrelsen, som har att tillse att beslutet inte kränker enskild rätt. Uppenbarligen måste länsstyrelsen, innan ärendet avgöres, lämna berörda renbyar tillfälle att yttra sig i saken, om de ej biträtt fastighetsägarnas beslut. — Som exempel på bestämmelser, som i nämnda grunder kan behöva införas till skydd för samernas rättigheter, må nämnas föreskrift om rösträtt för renby, vars med- lemmar äger jakträtt inom jaktvårdsområdet, samt förbud mot upplåtelse av jakträtt till utomstående utan renbyns medgivande. Är fråga om trakt, där norska samer jämlikt 15] & svensk-norska renbeteskonventionen äger jakträtt, bör vidare förbehåll göras för deras husbe'hovsjakt.

Beträffande fisket är det enligt vår mening angeläget att underlätta anslutningen av vattenområden, där samerna äger fiskerätt, till de företag — fiskevårdsområden —— som utföres i syfte att samfällt ordna fiskeför- hållandena och främja fiskerättsägarnas gemensamma intressen. Genom sådan an- slutning torde i många fall såväl fiskevården som fiskets utnyttjande kunna verksamt för- bättras. Då den nuvarande lagen om fiske- vårdsområden (LOFO) praktiskt taget helt utesluter samernas fiske från deltagande i dylika företag, bör vissa ändringar i denna lag övervägas. Nedan föreslås sådana änd- ringar beträffande l, 2 och 8 E%. — I den mån särskilda regler eljest erfordras för tillgodoseende av samernas och renskötselns intressen i samband med ett fiskevårdsom- rådes bildande och förvaltning (t.ex. för— behåll för norska samers rätt till husbehovs- fiske enligt 15] & renbeteskonventionen) kan bestämmelserna intagas i områdets stadgar, vilka jämlikt 4 & LOFO skall fastställas av länsstyrelsen.

I I 55 tredje stycket LOFO stadgas, att fiskevårdsområde ej må avse fiske inom område som anvisats till samernas uteslu- tande begagnande samt att genom bildande av fiskevårdsområde, avseende annat vatten där samerna har fiskerätt, inskränkning ej må ske i denna rätt. Lagrummet synes böra upphävas, varigenom undantagsställningen för samernas fiske avskaffas.

2 # LOFO anger vem som är delägare i ett fiskevårdsområde. Enligt första stycket utgöres delägarna av ägarna till det fiske som ingår i området, men enligt andra stycket skall vissa innehavare av begränsade sak-rätter (servi-tutshavare, vissa boställsha- vare och innehavare av besittningsrätter) anses som delägare i fiskerättsägarnas ställe. — Beträffande vatten där samerna har fiske- rätt synes det inte vara lämpligt att låta vare sig fastighetsägarna eller samerna en— samma företräda fisket. ] stället bör båda dessa intressegrupper, som var för sig äger vissa befogenheter med avseende å fiskets utnyttjande och förvaltning, anses som del- ägare och sålunda erhålla rösträtt och andel i fiskevårdsområdets inkomster m.m. För

samernas del bör därvid som delägare anges vederbörande renby. Bestämmelser med nu angiven innebörd kan lämpligen införas i ett nytt fjärde stycke av 5: en.

8 & LOFO reglerar delaktigheten i ett fiskevårdsområde, vilken är avgörande för rösträttens storlek i vissa fall samt för om- fattningen av delägarnas ekonomiska rättig- heter och skyldigheter. Delaktigheten skall, om delägarna ej enas, bestämmas efter an- delstal i samfällt fiske, där så kan ske, och i annat fall genom uppskattning. — Såvitt gäller bestämmandet av de sammanlagda delaktighetstalen för de särskilda fiskena, torde någon ändring av gällande regler inte behöva vidtagas till följd av den ifrågasatta utvidgningen av LOFO:s tillämpningsom- råde. Däremot krävs en bestämmelse om på vad sätt delaktighetstalet för ett fiske, som omfattas av samernas fiskerätt, skall upp- delas mellan fiskets ägare och samerna. Enligt vår mening bör denna uppdelning, till förhindrande av tvister och för under- lättande av förfarandet vid fiskevårdsom— rådes bildande, göras schablonmässigt och anges i lagtexten. Med hänsyn till att samer- nas rätt är starkare inom de områden som anvisats till deras uteslutande begagnande (dvs. renbetesfjällen samt kronomark under kronans omedelbara disposition i lappmar- kerna ovan odlingsgränsen) än inom övriga områden där de har fiskerätt, bör deras andel av delaktighetstalet sättas högre inom de förstnämnda områdena än inom de se- nare. Skäligen synes en andel om hälften resp. en fjärdedel böra belöpa på samernas fiskerätt, varvid fiskets ägare skulle anses ha del i fiskevårdsområdet för hälften resp. tre fjärdedelar av det ifrågavarande fiskets totala delaktighetstal. Stadgande här- om bör införas i LOFO såsom ett nytt tredje stycke av 8 5.

Bland de i betänkandet framlagda för- fattningsförslagen ingår förslag till ovan an- givna ändringar i LOFO (se s. 29). 10.2 Skogsavverkning 10.2.1 Gällande bestämmelser

45—54 åå RBL, med rubriken >>0m skogs- fång», innehåller detaljerade bestämmelser

rörande de renskötselberä-ttigade samernas rättigheter att för skilda ändamål avverka skog och tillgodogöra sig virke på annans mark inom renskötselområdet. Gemensamt för samtliga dessa befogenheter är, jämlikt l å 2 mom. RBL, att de får utövas endast av same som tillhör lappby.

Stadgandenas disposition är i huvudsak följande. 45 och 46 åå innehåller de grund- läggande reglerna om rättigheternas inne- börd och omfattning på olika typer av ren- betesmark. Härvid avser 45 å kronomark under kronans omedelbara disposition samt områden, som vid avvittring blivit utlagda till allmänningsskog, medan 46 å behandlar annan mark, dvs. dels enskild eller kommun tillhörig mark utom nyssnämnda allmän- ningsskogar, dels kronomark, som ej står under kronans omedelbara disposition. En kompletterande regel om rättigheternas innebörd återfinnes i 49 å, som förbjuder virkes användande för viss fastighets behov. Vidare behandlas i 50 å den speciella form av avverkning som sker för att tillgodose renarnas behov av lav. — I 47 å ges regler om den betalning som i vissa fall skall er- läggas för avverkat virke. 48 och 51 åå innehåller befogenhet för myndigheterna att av hänsyn till enskilda (48å) eller allmänna (Slå) intressen begränsa avverknin—gsrättens utnyttjande inom vissa områden. I 52 å skyddas rätten till virke som avverkats med tillämpning av lagens bestämmelser, och i 53 å ges regler om sättet för avverkningens utförande. 54 å. slutligen, innehåller stad- ganden om den anvisning eller utsyning som i vissa fall skall äga rum, innan avverkning får företagas.

De i 45 och 46 åå RBL stadgade reglerna om skogsavverkningsrättens innebörd och omfattning framgår av den schematiska upp— ställningen på s. 197.

Beträffande skyldigheten för samerna att erlägga betalning för virket gäller enligt 47 å RBL att på kronomark under kronans omedelbara disposition samt på område, som vid avvittring utlagts till allmännings- skog, allt virke erhålles gratis. I fråga om annan mark skall däremot ersättning lämnas i vissa fall, nämligen dels för virke som får

tagas endast med samtycke av vederbörande jordägare eller bru-kare, dels för virke som får tagas endast efter anvisning eller ut- syning, dels ock för de växande lövträd samt sådan s.k. tall- och grantjur (hård och krokig ved, avsedd för slöjdändamål) som tagits inom sedvanerättsområdet, dvs. utom lappmarkerna och renbetesfjällen. För det virke som får tagas endast med samtycke skall betalning ske »enligt över- enskommelse». I övrigt skall för virket lämnas »en billig ersättning», vilken — om parterna ej enas — skall fastställas av en av länsstyrelsen förordnad värderingsman.

Rätten att fälla lavbevuxna träd gäller enligt 50 å RBL inom all mark, där samerna äger uppehålla sig med sina renar. Den får dock utnyttjas endast när det är »ound- gängligen nödvändigt för renarnas uppe- hälle», och vid fällning skall iakttagas att i främsta rummet torra eller oväxtliga träd avverkas. Innan lavträd fälles skall om möj- ligt vederbörande skogstjänsteman, jordägare eller brukare underrättas och lämnas tillfälle att anvisa lämpliga träd. Har underrättelse ej medhvunnits i förväg, skall anmälan om fällningen göras snarast därefter.

De i 48 och 51 åå RBL stadgade be— fogenheterna för myndigheter att begränsa avverkningsrättens utnyttjande innebär i huvudsak följande. Om invid en boplats skogens fortsatta nyttjande för vedfång åt samerna är i synnerlig mån betungande för vederbörande jordägare eller brukare, må länsstyrelsen enligt 48 å förbjuda att bränsle tages annat än efter anvisning; vad nu sagts gäller dock endast i fråga om enskild och kommunal mark (utom allmänningsskog) samt sådan kronomark som inte står under kronans omedelbara disposition. Enligt 51 å äger Konungen utfärda förbud mot av- verkning av växande tall, gran eller björk, om det krävs för att förebygga fara för skogens bevarande eller återväxt. Av samma skäl kan länsstyrelsen förbjuda fortsatt an- vändning av fast viloplats eller boplats. De sist nämnda förbuden får i regel inte med- delas, om nyttjandet av tillåtet betesområde eller flyttning på tillåten flyttningsväg där- igenom skulle i väsentlig mån försvåras;

Marktyp

Kronomark under kronans omedelba- ra disposition; all- männingsskog

))

»

Enskild eller kom- mun tillhörig mark utom allmännings- skog; kronomark under enskild disposition

))

»

))

))

Rensköt-

Belägenhet selart

Lappmarkerna ovan F: S odlingsgränsen; renbetesfjällen

Lappmarkerna ned- F; S om odlingsgränsen

Sedvanerättsområ- det (= annan betes- trakt än lappmar- kerna och renbetes- fjällen) Lappmarkerna ovan odlingsgrän- sen; renbetesfjällen

F;S

F;S

Lappmarkerna ned- F om odlingsgränsen » S

Sedvanerättsområdet F

» S

Rättighetens innebörd

Använda skogen till eget behov av virke; dock må virke till uppförande, ombyggnad eller underhåll av stuga eller därmed jämförlig bo- stadsbyggnad samt växande tråd till uppfö- rande av vissa stängsel tagas endast efter an— visning eller utsyning Använda skogen till eget behov av virke; dock må virke till uppförande, ombyggnad eller underhåll av stuga eller därmed jämförlig bo- stadsbyggnad samt växande barrträd till upp- förande eller ombyggnad av fast kåta, bod eller stängsel tagas endast efter anvisning eller utsyning ' Taga a) torra träd, vindfällen, skogsavfall, en- och videbuskar, b) på utmark växande lövträd för tillfälligt behov, c) tall- och gran- tjur till slöjdvirke

Använda skogen till eget behov av virke; dock må virke till uppförande, ombyggnad eller underhåll av stuga eller därmed jämförlig bo- stadsbyggnad tagas endast med samtycke av vederbörande jordägare eller brukare och efter anvisning eller utsyning, varjämte växande tråd till uppförande eller ombyggnad av fast kåta, bod eller stängsel må tagas endast efter anvisning eller utsyning »

Under flyttning med renarna taga, till eget behov, bränsle och slöjdvirke samt virke till tältstänger, kåtor, förvaringsbodar och -ställ— ningar; dock må växande barrträd tagas en- dast efter anvisning eller utsyning Taga a) torra träd, vindfällen, skogsavfall, en- och videbuskar, b) på utmark växande löv- träd för tillfälligt behov, c) tall- och grantjur till slöjdvirke Under flyttning med renarna taga, till eget behov, torra träd, vindfällen, skogsavfall, en— och videbuskar samt på utmark växande löv- träd, allt för användning som bränsle och slöjdvirke samt som virke till tältstänger, kåtor, förvaringsbodar och -ställningar. Till slöjdvirke må tall- och grantjur tagas även vid andra tillfällen än under flyttning.

Renskötselart: F = f jällrenskötsel; S = skogsrenskötsel.

Anm.: 1) Enligt 49 å RBL må den som äger eller brukar fastighet eller är i tjänst hos ägare eller bru- kare av fastighet icke använda sin rätt till skogsfång för fastighetens behov av virke.

2) Förbud mot att taga bränsle annat än efter anvisning kan i vissa fall stadgas av länsstyrelsen med stöd av 48 å RBL; se texten.

endast om förbudet finnes påkallat till skydd mot björk- eller barrskogs—gränsens ned- gående, är samerna pliktiga att finna sig i sådana olägenheter

För att trygga rätten till avverkat virke stadgas i 52 å RBL dels att virke, som en same lagligen tagit och använt eller upplagt för framtida användning, inte utan hans

samtycke får av jordägaren eller brukaren bortföras eller göras obrukbart, dels ock att ny anvisning eller utsyning inte erfordras, om ett stängsel vartill virke uttagits efter anvisning eller utsyning olovligen har blivit bortfört eller gjorts obrukbart. — Över- trädelse av förbudet mot att bortföra eller skada virke straffas enligt 59 å RBL med dagsböter.

53 å RBL innehåller detaljerade bestäm- melser om vad samerna har att uppmärk- samma vid avverkning. Allmänt stadgas att vid anvisning eller utsyning lämnade före- skrifter skall efterkommas samt att i övrigt nödig varsamhet skall iakttagas vid av- verkningen.

Den anvisning eller utsyning som i åt- skilliga fall är föreskriven som villkor för avverkningsrätt "verkställes enligt 54 å RBL kostnadsfritt av vederbörande skogstjänste- man och skall äga rum snarst möjligt efter tillsägelse. Anvisade eller utsynade träd skall vara fullt lämpliga för avsett ändamål och såvitt möjligt lätt tillgängliga för den som skall använda virket.

10.2.2 Rennäringssakkunnigas övervägan- den och förslag

Såsom framgår av den ovan lämnade redogörelsen är gäll-ande lagregler om sa- mernas skogsfångsrätt invecklade och svår- överskådliga. beroende främst på att rättig- heterna differentierats med hänsyn till mar- kens belägenhet och äganderättsförhållanden samt till arten av den bedrivna renskötseln. Enligt vår mening bör det vara möjligt att genomföra en betydande förenkling av re- gelsystemet utan att för den skull förändra det huvudsakliga innehållet i samernas nu— varande rättigheter

Ett av de ändamål, för vilka de ren- skötan-de samerna för närvarande äger rätt till skogsfång inom lappmarkerna och på renbetesfjällen. är »uppvförande. ombyggnad eller underhåll av stuga eller därmed jäm- förlig bostadsbyggnad». I realiteten är dock rättigheten inskränkt till kronomark under

kronans omedelbara disposition samt all- männingsskogar (45 å RBL); på övrig mark är rättighetens utövning betingad av att samtycke erhållits från vederbörande jord— ägare eller brukare (46 å) och av att över- enskommelse träffats om betalningen (47 å). Även såvitt gäller kronomark har under senare år skett en viss avveckling av rättig- heten genom att avverkning brukar under— låtas mot att s.k. rotvärdesersättning enligt Kungl. brev den 6 februari 1948 och den 26 maj 1954 utgår vid uppförande av familjebostad. När fråga är om dylika bygg- nader har därför i realiteten avverknings- rätten utbytts mot penningbidrag. För såväl de renskötande samerna som kronan torde denna anordning vara att föredraga framför att byggnadsvirke uttages av de blivande husägarna själva. Med nuvarande byggnads- metoder och bosättningsvanor är en rätt att taga virke på rot av föga värde. särskilt i dessa trakter där lämpligt virke endast undantagsvis finns tillgängligt på rimligt av— stånd från den tilltänkta byggnadsplatsen. För kronans Skogsförvaltning kan sådana små och slumpmässiga uttag av gagnvirke som här kommer i fråga försvåra en lång- siktig planering av skogsvå-rden och avverk- ningarna samt fördyra administrationen. Vi föreslår därför att gällande befogenhet att taga virke till uppförande eller ombyggnad av sådan bostadsbyggnad som är avsedd till familjebostad upphäves och ersättes med bestämmelser som syftar till att på ett mer tidsenligt sätt underlätta lösningen av den renskötande befolkningens bostadsfråga.

Flertalet nytillkommande familjebostädet för renskötande samer byggs för närvaran- de med anlitande av förbättringslån enligt regler i kungörelsen därom den 5 oktober 1962 (nr 538: ändrad genom SFS 1964: 413, 1966: 371 och 1967: 554). Dessa reg- ler innebär — såvitt nu är i fråga — i hu- vudsak följande.

Förutom till förbättrin-g av äldre bostad kan i vissa fall förbättrin-gslån utgå för uppförande av en- och tvåfamiljshus (1 ;" tredje stycket nämnda kungörelse). Sålunda kan lån beviljas bl. a. person, bosatt i något av de fyra nordligaste länen. för ersättande

av ett bristfälligt hus med nybyggnad av enkel standard, om en i och för sig er- forderlig förbättring skulle på grund av hu- sets låga standard medföra högre kostnader. Enligt rådande praxis brukar lån inte be- viljas för uppförande av hus som innehåller bostadslägenhet med en yta överstigande 79 kvm. — Lånet utgöres antingen av ett i sin helhet räntefritt stående län eller av en räntebärande amorteringsdel och en räntefri stående del (5 å). — Förbättringslån till enskild person utgår endast under för- utsättning att sökandens och hans makes beskattningsbara inkomst enligt senaste taxering icke överstiger 6000 kr. samt att sökanden med hänsyn till betalningsförmåga och kostnaderna för den planerade bostads- förbättringen finnes vara i behov därav. Om särskilda skäl föreligger, må dock lån beviljas även om inkomsten är högre än nyss sagts (6 å). — Förbättringslån till annan än kommun får ej överstiga 90 %. av den av länsbostadsnämnden godkända kostnaden för arbetena. Den räntefria stående delen av länet får i regel inte överskrida 4 000 kr. Om sökanden tillhör »befolkningsgrupp som lever under särpräglade betingelser», och han i fråga om de ekonomis-ka förut- sättningarna för att genomföra nybyggnaden är jämförbar med den som kan erhålla s. k. pensionärsbostadsbidrag. kan dock den räntefria stående delen höjas till högst 10000 kr. eller det högre belopp som Kungl. Maj:t i särskild ordning bestämmer (7 å). Om lånet avser fast bostad åt same inom Västernorrlands, Jämtlands. Väster- bottens eller Norrbottens län, får den ränte- fria stående delen enligt gällande tillämp- nin-gsbest—ämmelser utgöra högst 12 000 kr. eller. beträffande byggnadsföretag inom Karesuando kommun. högst 17 000 kr., allt för varje lägenhet för vilken lån beviljas. — Låntagaren skall i regel ställa godtagbar säkerhet för förbättringslånet (8 å). Ränte- fritt stående lån på belopp upp till 2 400 kr. få-r dock utlämnas utan säkerhet; och 'Vidare kan större lån utlämnas mot kommunal borgen, om godtagbar säkerhet inte kan lämnas men sökanden eller medlem av hans hushåll uppfyller villkoren för erhållande av

pensionärsbostadsbidrag (9 å). Kommunal borgen innebär att vederbörande kom—mun åtar sig att gentemot staten svara för hälf- ten av uppkommande förlust på den del av länet eller dess efter avskrivning återstående del som överstiger 2400 kr. — Eventuell amorteringsdel av förbättringslån löper med 4 % ränta. Ränta och amortering skall er- läggas i form av lika stora annuiteter. så beräknade att amorteringen blir slutförd inom viss av länsbostadsnämnden bestämd tid. högst 25 år (10 å). — Räntefri stående del av förbättringslån skall i regel avskrivas efter 10 år från utlämnandet (12 å). Vid överlåtelse av fastigheten eller tomträtten avskrives i allmänhet lho av nämnda låne— andel för varje helt år som förflutit sedan lånet utbetalades, medan återstoden helt el- ler delvis kan omändras till amorteringsdel (11 å). Länsbostadsnämnden kan i vissa fall uppsäga lånet till inbetalning, exempelvis om lånevillkoren åsidosättes eller byggna— den användes för annat ändamål än' som förutsatts vid lånets beviljande (13 å).

Enligt Kungl. brev den 30 juni ,'1960 (nr 148) ang. upphävande tills vidare av vissa äldre föreskrifter om stöd 'till lapparnas bostadsförsörjning skall rotvärdesersättning icke utgå till bostadsföretag, för vilket be- viljats förbättringslån.

För att anskaffa en rymligare eller eljest högklassigare bostad än som kan uppföras med tillämpning av förbättringslånekungö— relsens bestämmelser är det i vissa fall lmöj— ligt att erhålla bostadslån jämlikt bostads- lånekungörelsen den 1 september 1967 .(nr 552). Någon övre storleksgräns för bostads- lägenhet som byggs med bostadslån finns inte, men byggnads-kostnaden för en sådan lägenhet fem och tvåfamiljshus får i regel inte överstiga normala kostnaden i orten för hus med 125 kvm lägenhetsyta (11 å nämnda kungörelse). Lånevillkoren är för låntagaren väsentligt mindre förmånliga än vid förbättringslån; sålunda saknas räntefri stående del, och räntesubventionering före- kommer inte. — Bestämmelser saknas om viss högsta inkomst som förutsättning för beviljande av bostadslån. I stället skall ske en prövning av bostadföretagets ekonomiska

lämplighet; bl. a. får bostadslån inte beviljas om låntagaren kan antagas sakna förut- sättningar att fullgöra de skyldigheter som är förbundna med lånet (9 å). — Säkerhet för länet i form av inteckning i fastigheten eller tomträtten skall normalt ställas men annan säkerhet får vgodtagas i vissa fall, bl.a. om lånet avser hus ovan odlings- gränsen och huset skall användas som fast bostad åt same (12 å). För bostadslån av- seende en- eller tvåfamiljshus, som skall bebos av låntagaren, fordras i regel kom- munal borgen för eventuell förlust intill 5 % av det av länsbostadsnämnden fast- ställda låneunderlaget (13 å). — Ovannämnda Kungl. brev den 30 juni 1960 avser ej bostadslån. Sådant lån utgör därför inte hinder för att lämna rotvärdesersättning, om förutsättningarna hänför är uppfyllda.

Man torde kunna räkna med att den renskötande befolkningen i framtiden allt- mera söker sig till befintliga tätorter för att där inrätta familjebostäder, avsedda för användning året om eller i varje fall under större delen av året. Under de tider då renhjordarna betar på längre avstånd från renskötarnas bon-ingsort erfordras tillgång till särskilda renvaktarstugor. Dessa bör upp- föras av renbyn — eventuellt med stöd från det allmännas sida; se härom kap. 6, avsnitt 6.2.2 d), i betänkandet — så att de står till förfogande för all den a-v byn an- litade arbetskraften.

För att underlätta anskaffningen av familjebostäder bör liksom hittills i första hand förbättringslån anlitas. De för denna lånetyp gällande reglerna — särskilt be- stämmelserna om högre räntefri stående del för »befolkningsgrupp som lever under sär- präglade förhållanden» — synes vara så för- månliga för låntagarna att de väl kompen- serar bortfallet av rätten att på kronomark och allmänningsskog inom lappmarkerna och på renbetesfjällen taga virke till upp- förande eller ombyggnad av familjebostad. Något hinder för att man vid tillämpningen av förbättringslånekungörelsen tar hänsyn till de aktiva renskötarnas behov av extra förvarings- och arbetsutrymmen torde inte föreligga. En viSS utökning av den normalt

medgivna maximala bostadsytan, 79 kvm. bör därför kunna förekomma.

För de renbymedlemmar som önskar lösa sin familjebostadsfråga med anlitande av bostadslån bör möjlighet därtill även i fort- sättningen stå öppen. Enligt nuvarande reg- ler utgår i så fall inga särskilda bidrag från det allmänna, bortsett från att rotvärdes— ersättning i vissa fall kan erhållas från sta- tens lappfond. Enligt vår mening bör rätten till rotvärdesersättning regleras i bostads- lånekungörelsen, förslagsvis i den formen att i kungörelsen införes ett stadgande av innebörd att av bostadslån som utgår till medlem av renby ett belopp om högst 3 000 kr. skall utgöra räntefri stående del, på vil- ken tillämpas avskrivningsregler av den typ som gäller i fråga om förbättringslån. Där- jämte bör befrielsen från skyldighet att ställa inteckningssäkerhet för lån som avser fast bostad åt same ovanför odlingsgränsen (12 å bostadslånekungörelsen) utsträckas till att gälla även nedanför odlingsgränsen i de fall då bostaden uppföres på sådan mark att det ej är möjligt att anskaffa inteckningssäker- het.

Genomföres ovan förordade ändringar i bostadslånekungörelsen, bör nuvarande be- stämmelser om rotvärdesersättning upphä- vas.

Därest befogenhet att taga virke för upp- förande eller ombyggnad av familjebogtad inte vidare skall vara förenad med rensköt- selrätten, synes enhetliga regler kunna upp- ställas i fråga om samernas rätt att inom lappmarkerna och på renbetesfjällen till- godogöra sig skogsprodukter. De nuvarande skiljaktigheterna mellan marker ovan och nedom odlingsgränsen, mellan marker under allmän och enskild disposition samt mellan fjäll- och skogsrenskötsel föreslås sålunda skola upphöra. Vad särskilt angår skillna- den mellan marker under allmän och en- skild disposition bör emellertid gällande er- sättningsregler (47 å RBL) i princip bibe- hållas (se nedan). Härigenom torde erforder- lig säkerhet vinnas för att sådant virke som är av något värde för fastighetsägarna en- dast undantagsvis och i avsaknad av lämp-

ligt belägen krono- eller allmänningsskog tages på mark som disponeras av kommuner eller enskilda. — Innebörden av avverk- ningsrätten synes böra vara att skog får avverkas dels av renby för virkets använ- dande i renskötseln, dels ock av renbymed- lem för att anskaffa virke till uppförande eller ombyggnad av annan byggnad än fa- miljebostad, till underhåll av honom tillhö- riga byggnader samt till eget behov av bräns— le och slöjdvirke (se 3 kap. 2 5 första stycket förslaget till rennäringslag). Någon inskränk- ning i renbyns rätt att tillgodogöra sig virke för användning i renskötseln torde ej vara nödvändig; de i lagtexten angivna ändamå- len utgör endast en exemplifiering. När av— verkningen omfattar träd som kan antagas ha större värde för ägaren eller från allmän skogsvårdssynpunkt, bör emellertid tillses att avverkningen sker på ett lämpligt och skonsamt sätt. All avverkning av växande barrträd, som ej sker i samförstånd med markens ägare eller brukare, bör därför äga rum efter anvisning eller utsyning av veder- börande skogstjänsteman (tredje stycket sam- ma 5 ).

Inom sedvanerättsområdet, dvs. på de trakter utom lappmarkerna och renbetes- fjällen där betesrätt förel-igger, är rätten till skogsfång för närvarande inskränkt till be- fogenhet att taga visst mindervärdigt virke, såsom torra träd, vindfällen, på utmark växande lövträd, m.m. Såvitt angår skogs- samerna, gäller också den begränsningen att på mark under enskild disposition avverk- ningsrätten får utövas i huvudsak endast när de befinner sig på flyttning med sina renar. — Med hänsyn särskilt till att ersätt- ningsskyldighet avses skola föreligga i fråga om sådant virke på enskild och kommunal mark, som kan ha något värde för ägaren, synes det inte vara nödvändigt att bibehålla gällande lags skillnad mellan skogs- och fjäll- samernas avverkningsrätt. I 3 kap. 2 5 andra stycket av förslaget till rennäringslag har därför upptagits enhetliga regler om samer- nas befogenhet att tillgodogöra sig virke inom sedvanerättsområdet. Förslaget överensstäm- mer i huvudsak med vad som för närvaran- de gäller beträffande fjällsamernas skogs-

fångsrätt. I fråga om växande träd gäller avverkningsrätten enligt förslaget endast löv- träd på utmark och detta blott för tillfälligt behov, t.ex. för att skaffa virke till provi- soriska stängsel för renarna eller taga bräns- le under en tillfällig vistelse i trakten (jfr s. 85 i 1883 års förslag och s. 105 i det som bilaga till prop. 1928: 43 fogade protokol- let över socialärenden den 30 maj 1924). I sådana situationer kan anvisning eller utsyning knappast medhinnas. Bestämmel- serna i å:ens tredje stycke om anvisning och utsyning gäller därför inte avverkning av lövträd.

Beträffande såväl lappmarkerna och ren- betesfjällen som sedvanerättsområdet anser vi att samernas skogsavverkningsrätt i prin- cip bör få utövas endast inom den egna byns betesområde, varmed jämlikt 2 kap. 2 5 för- slaget till rennäringslag avses byns enligt 1 å samma kap. indelade område jämte övriga av byn utnyttjade betesmarker. Härigenom skulle åstadkommas en viss begränsning av den personkrets som får utnyttja rättigheter- na, vilket bör vara till fördel både för de samer som normalt vistas i trakten och för den bofasta befolkningen. En bestämmelse av denna innebörd har intagits i 3 kap. 2 å' fjärde stycket i lagförslaget. — Liksom i fråga om jakt och fiske (se ovan under 10.1.3 b) har visst undantag från huvud- regeln ansetts böra göras för det fall att medlem- av en renby tillfälligt vistas inom annan bys betesområde i ärenden som har sammanhang med renskötseln. Enligt den föreslagna undantagsbestämmelsen blir han under ett sådant besök berättigad att taga bränsle för sitt eget behov. För övriga ändamål bör däremot endast skogen inom det egna betesområdet kunna anlitas.

De nuvarande ersättningsreglerna (47 å RBL) bör, såsom tidigare anmärkts, i prin- cip bibehållas. I förslaget till 3 kap. 3 5 ren- näringslagen skiljes därför mellan å ena si- dan avverkning på kronomark och allmän- ningsskog, som får ske vederl-a-gsfritt, och å andra sidan avverkning på annan mark, i vilket fall ersättning föreslås utgå för sådant virke som bedömes ha nämnvärt värde för ägaren. Inom lappmarkerna och på ren-

betesfjällen bör ersättning lämnas vid sådan avverkning på enskild och kommunal mark som enligt 2 å tredje stycket i förslaget förut- sätter anvisning eller utsyning. Ersättningen — som således föreslås utgå för växande barrträd. till skillnad från växande lövträd. torra träd. vindfällen, skogsavfall, en- och videbuskar samt tall- och grantjur — bör avse virkets fulla värde på rot. I de trakter varom här är fråga kan detta värde uppen- barligen många gånger vara mycket lågt eller helt obefintligt. — Utom lappmarkerna och renbetesfjällen bör ersättning, såsom för när- varande är fallet, utgå vid avverkning av växande lövträd samt tall- och grantjur på enskild och kommunal mark. Även i dessa fall bör ersättning avse virkets fulla värde på rot.

För att möjliggöra en enkel och för par— terna billig ersättningsbestämninug i de fall då enighet inte kan uppnås i vederlagsfrågan föreslår vi bibehållande av den nuvarande anordningen med uppskattning genom en av länsstyrelsen utsedd värderingsman, exem- pelvis befattningshavare hos länets skogs- vårdsstyrelse. Med hänsyn till de obetydliga belopp som eventuella tvister kan väntas röra sig om synes det inte vara påkallat att införa möjlighet att överklaga värderingen.

Den fällning av Iavtrr'id som enligt 50 å RBL under vissa förutsättningar är tillåten torde i praktiken inte utnyttjas i någon stör- re utsträckning; näringsvärdet på den erhåll— na laven är mycket litet i förhållande till arbetsinsatsen. Då fällningsrätten i vissa nödsituationer kan vara av betydelse för renskötseln. bör den dock ej avskaffas. I 3 kap. 4 å' av förslaget till rennäringslag har upptagits regler om fällning av lavträd som i sak överensstämmer med vad som för när- varande gäller.

Enligt 51 å RBL kan förbud mot avverk— ning av växande tall, gran eller björk i vissa fall meddelas av Konungen (se ovan under 10.2.1). Befogenheten att förbjuda avverk- ning, som från skogsvårdssynpunkt fram- står som utpräglat olämplig, har ansetts böra bibehållas och har inskrivits i 3 kap. 5 .f förslaget till rennäringslag. Att '— så- som skett i 51 å tredje stycket RBL — när-

mare ange under vilka förutsättningar för- bud skall få utfärdas synes ej vara nöd- vändigt; uppenbarligen måste angelägen- heten av ett förbud i varje särskilt fall noga vägas mot de svårigheter som däri- genom kan befaras uppkomma för ren— näringsidkarna. Ej heller har vi funnit er- forderligt att bibehålla länsstyrelsens be- fogenhet enligt 51 ”å andra stycket RBL att förbjuda samerna att nyttja fast vilo- plats eller boplats. Med nuvarande bosätt- ningsvanor och renskötselmetoder torde denna befogenhet i stort sett sakna betydel- se. I de fåtaliga fall där väsentliga svårighe- ter eventuellt kan uppkomma för skogsvår— den genom användningen av vilo- eller bo- plats bör möjligheten att utfärda förbud en— ligt lagförslagets 3 kap. 5 å vara till fyllest som korrektionsmedel.

I vårt lagförslag har inte upptagits någon motsvarighet till de stadganden rörande sa- mernas skogsavverkningsrätt som RBL inne- håller i 48. 49 och 52—54 åå.

48 å RBL ger länsstyrelsen befogenhet att föreskriva anvisning som villkor för rätt att tagavbränsle i vissa fall (se ovan under 10.2.1). Med hänsyn till rennäringsidkar- nas ändrade bosättningsvanor ochtill att anvisning, utsyning eller sakägarens sam- tycke skall fordras så snart fråga är om avverkning av växande barrträd (se 3 kap. 2 å tredje stycket i lagförslaget) anser vi det emellertid för framtiden inte behövligt med någon specialregel om anvisningstvång för vedfångst invid samernas boplatser.

Enligt 49 å RBL får den som äger eller brukar fastighet eller är i tjänst hos ägare eller brukare av fastighet inte använda sin rätt till skogsfång för fastighetens behov av virke. Enligt vår mening är det inte lämp— ligt med en specialreglering för fastighets- ägare, varigenom dessa försätts i sämre ställning än de renbymedlemmar som hyr bostad eller- har sina boningshus. belägna på ofri grund. - i .

I 52 å första stycket stadgas att »virke. som lapp lagligen tagit och använt eller upp-

lagt till framtida användning», icke utan hans samtycke får bortföras eller göras obrukbart av jordägaren eller brukaren. Då förfarandet torde innebära att markägaren eller brukaren gjort sig skyldig till brottslig gärning (närmast egenmäktigt förfarande. självtäkt. skadegörelse eller åverkan). anser vi bestämmelsen onödig.

52 å andra stycket RBL innehåller en specialbestämmelse för det fall att stängsel. vartill virke uttagits efter anvisning eller ut— syning. olovligen har blivit bortfört eller gjorts obrukbart. För uppförande av nytt stängsel kan då virke tagas från samma skog utan ny anvisning eller utsyning. Enligt vår mening är föreskriften principiellt betänk- lig, eftersom den kan drabba en markägare eller brukare som är helt oskyldig till att det tidigare stängslet förstörts. Dessutom torde stadgandets praktiska betydelse vara mycket ringa.

Bestämmelserna i 53 & RBL om vad sa— merna har att iakttaga vid avverkning samt i 54 % om förfarandet vid anvisning och ut- syning anser vi inte vara av sådan bes-kaf- fenhet att de skall meddelas i lag utan de bör ersättas med en reglering i administrativ ordning. Lämpligen bör föreskrifter om an- visning och utsyning utfärdas av domän- styrelsen för domänverkets tjänstemän samt av Skogsstyrelsen för befattningshavare hos skogsvårdsstyrel'serna. Att den som får verk- ställa avverkning endast efter anvisning eller utsyning blir skyldig att vid avverkningen iakttaga de föreskrifter som lämnats vid an- visningen eller utsyningen torde vara uppen- bart utan särskild lagbestämmelse.

10.3. Stängsel

Enligt 25 å ] mom. RBL är lappbymedlem berättigad att överallt där han äger uppe- hålla sig med sina renar uppföra s.k. ring- gärden, dvs. i ringform anlagda stängsel för mjölkning, märkning eller skiljning av renar. Gäller det ett ringgärde som är avsettxför stadigvarande bruk och som skall byggas inom lappmarkerna nedom odlingsgränsen eller inom sedvanerättsområdet, fordras dock anvisning av vederbörande jordägare

eller brukare (beträffande kronomark och allmänningsskog av förste konsulenten vid länets lappväsende efter samråd med veder- börande skogstjänsteman). Om den som vill bygga stängslet inte åtwnöjes med jordägarens eller brukarens anvisning, kan han få platsen för gärdet bestämd av förste konsulenten.

I fråga om andra stängsel är ringgärden (»spärrningsgärden» och »ledgärden») gäller i princip. enligt 25 ä 2 mom. RBL, att de får uppföras endast efter särskilt tillstånd av länsstyrelsen. Undantagna är endast stängsel för tillfälligt behov och av ringa utsträck- ning; de är enligt 1 mom. samma & jämställ- da med ringgärden för tillfälligt bruk. — Som skäl för att länsstyrelsens tillstånd i regel måste inhämtas till uppförande av and- ra stängsel än ringgärden har i förarbetena (prop. 1928: 43 s. 123) framhållits bl. a. att den bofasta befolkningens möjlighet att beta egna djur och eljest förfoga över marken försvåras genom stängslen.

Den i betänkandets kap. 5 föreslagna nya organisationsformen, renbyn, går ut på att renskötseln inom byns betesområde skall drivas av de renskötande medlemmarna ge— mensamt under ledning av byns styrelse och renförmannen. Bland de uppgifter som där— vid kommer att åvila byns verkställande or- gan är att tillse att stängsel anordnas på så- dana platser och av sådan beskaffenhet att en rationell renskötsel blir möjlig. Härför förutsättes, åtminstone såvitt gäller de per- manenta stängslen, en genomtänkt långsik- tig planering. För att hindra att stängsel anlägges utan en sådan planering bör rätten att uppföra stängsel inte vara en befogenhet som tillkommer envar av byns enskilda med- lemmar utan förbehållas byns ledning. I 3 kap. 6 & förslaget till lag om rennäringen har därför uttryckligen angivits att det är renbyn som är berättigad att anlägga för renarnas bevakning och hanterande erfor- derliga arbetshagar och andra stängsel. Det- ta innebär givetvis inte att exempelvis ett styrelsebeslut måste föreligga för att ett till— fälligt stängsel skall få anläggas. Uppenbar- ligen måste de av byn anlitade renvaktarna anses behöriga att utföra de arbeten som

situationen i varje särskilt fall kräver, såsom att anlägga ett provisoriskt stängsel när det är förenligt med god renvård. Även i ett sådant fall skall dock stängslet anses vara utfört av byn, och det blir alltså den som är ansvarig för eventuell betalning för använt virke etc.

Enligt vårt förslag, liksom enligt gällande lag, skall stängsel kunna anläggas överallt där betesrätt föreligger, även inom lappmar- kerna nedom odlingsgränsen och inom sed- vanerättsområdet. Stor hänsyn bör dock ta- gas till ortsbefol—kningens önskemål och in- tressen, så att inte stängslen onödigtvis vål- lar intrång. Stängsel för stadigvarande bru'k bör därför i princip förläggas till plats som anvisas av markägaren eller brukaren. Det- ta bör enligt vår mening iakttagas även i fråga om stängsel på renbetesfjällen och inom lappmarkerna ovan odlingsgränsen. Någon specialregel i fråga om kronomark och allmänningsskog torde inte erfordras utan anvisning bör alltid lämnas av den som har att företräda den berörda fastigheten. — För att inte en markägare eller brukare skall ha möjlighet att ställa upp oskäliga villkor för anläggande av ett stängsel som är avsett för stadigvarande bruk, bör någon opartisk instans finnas till vilken renbyn kan vända sig, om den är missnöjd med den plats som anvisats. Som sådan instans föreslår vi lant- bruksnämnden, som torde ha möjlighet att låta såväl renskötselns som jordbrukets syn- punkter komma till sin rätt.

Tillfälliga stängsel bör, liksom nu, kunna uppföras utan samråd med markens ägare eller brukare, eftersom tiden ofta inte med- ger att de uppsökes.

Till skillnad mot vad som nu gäller görs i vårt lagförslag ingen skillnad mellan olika slag av stängsel. Även permanenta spärr- och ledstängsel avses renbyn få rätt att an- lägga, med endast den inskränkningen att platsen skall anvisas av markens ägare eller brukare. Den sålunda föreslagna ändringen är främst motiverad av att särskilt tillstånd av myndighet (för närvarande länsstyrelsen) bedömes vara onödigt, eftersom stängsel av denna typ i praktiken alltid uppföres med bidrag ur lappfonden eller av AMS- eller

regleringsavgiftsmedel. Vid den prövning som föregår anslags-beviljandet kan förutsät- tas att frågorna om företagets önskvärdhet och lämpligaste utformning från allmän syn- punkt blir tillräckligt beaktade.

10.4. Flyttningsvägar

RBL innehåller i 21—24 %% bestämmelser om de flyttningar som de renskötande sa- merna 'brukar företaga med renarna. Härvid regleras i 21 och 23 && rätten till flyttnings— vägar.

I 21 & stadgas att lapp är berättigad att med sina renar flytta mellan de områden där han äger uppehålla sig med renarna. Vid rättighetens utövande skall dock iakt- tagas att väg tages där minsta skada för- orsakas. I händelse av tvist skall länsstyrel- sen bestämma var flyttningsväg får tagas.

Enligt 23 & har samerna garanterats ett visst skydd för av ålder nyttjade flyttnings- vägar; sådan väg »må fortfarande av dem användas». Det är också förbjudet att genom röjning, uppodling av jord, uppförande av hägnad, utläggande av tim-merbommar eller annorledes göra flyttningsväg obrukbar eller väsentligt förminska dess framkomlighet; åsidosättande av förbudet straffas med dags- böter (59 ä 1 mom. c/). Enligt 23 % kan dock en flyttningsväg ändras genom beslut av länsstyrelsen, om det är påkallat av syn- nerliga skäl och finnes kunna ske utan vä- sentlig olägenhet för lapparna. Därvid kan länsstyrelsen anvisa ny, för lapparna tjänlig flyttningsväg.

I förslaget till lag om rennäringen ges föreskrifter rörande flyttningsvägar i 3 kap. 7 och 8 åå.

3 kap. 7 5 första stycket i förslaget mot- svarar 21 & RBL. För att understryka att flyttningarna bör utgöra ett led i den för renbyn gemensamt planerade verksamheten (jfr ovan under 10.3) har dock själva flytt- ningsrätten anknutits till renbyn i stället för till den enskilde renägaren. Som prövnings- instans i tvister om flyttningsvägs läge före— slås länsstyrelsen skola ersättas av lantbruks— nämnden, som torde bli väl lämpad att hand-

lägga dylika frågor vilka i första hand bör bedömas från praktiska synpunkter.

Andra stycket av samma 5 innebär en nyhet i förhållande till gällande lag. Det har ibland visat sig att osäkerhet råder beträf— fande förefintligheten av en viss flyttnings- väg eller om dess närmare sträckning. Vis- serligen skall läget »i händelse av tvist» be- stämmas av länsstyrelsen (enligt vårt för- slag av lantbruksnämnden), men det torde innebära en förbättring för alla berörda, om möjlighet tillskapades att i ett större sam— manhang och oberoende av tvister få dessa frågor klarlagda på ett auktoritativt sätt. Vi föreslår därför ett prövningsförfarande, var- igenom en renby hos lantbruksnämnden skall kunna begära fastställelse av en flytt- ningsvägs sträckning. Renbyn bör därvid vara oförhindrad att föreslå antingen en oförändrad sträckning i förhållande till vad tidigare ansetts gälla eller också en ändrad och för byn förbättrad sträckning. Över byns framställning bör andra berörda ren- byar samt vederbörande kommuner och fastighetsägare höras; huruvida detta skall ske skriftligen eller vid särskilt anordnat sammanträde bör det ankomma på lant- bruksnämnden att bestämma om. Efter er- forderlig utredning bör nämnden låta på en karta i lämplig skala markera den sträckning som finnes böra fastställas. Kartan bör för framtiden hållas tillgänglig hos nämnden, och kopior därav bör översändas till styrel— serna för alla berörda renbyar och kommu- ner. Mot lantbruksnämndens beslut i så- dant ärende skall besvärstalan kunna föras hos lantbruksstyrelsen enligt vanliga regler.

Genom lagförslaget tages ej ställning till frågan om vilken bredd en flyttningsväg skall anses ha. Saken har aktualiserats ge- nom att det numera inte är ovanligt att renar »flyttar» på mycket bred front utan att vara sammanhållna i tydligt avgränsade hjordar. Enligt vår mening kan inte något entydigt svar ges på denna fråga utan den måste bedömas från fall till fall med hänsyn till omständigheterna. Normalt bör man dock räkna med att de av ålder befintliga flyttningsvägarna avsetts endast för de flytt- ningar med sammanhållna hjordar som då

nära nog undantagslöst förekom. En sådan bredd på vägarna som skulle behövas för att motsvara behovet vid en i huvudsak fri strövning av renarna kan därför i allmänhet inte antagas föreligga. I detta sammanhang vill vi för övrigt framhålla att det även från synpunkten av rennäringens rationalisering är synnerligen angeläget att flyttningen sker i sammanhållna hjordar. En okontrollerad strövning orsakar nämligen stora förluster i form av kvarlämnade och så småningom ofta förvildade renar. Den motverkar också den ökning av renarnas tamhetsgrad som utgör en viktig förutsättning för en lönsam renskötsel (se härom vidare i specialmotive- ringen till 4 kap. 6 & förslaget till ren- näringslag).

Lagförslagets 3 kap. 8 5 överensstämmer i sak nära med 23 & RBL. Till prövnings- myndighet i fråga om ändring av flyttnings- väg föreslås dock lantbruksnämnden i stål- let för länsstyrelsen. Vidare har ansetts lämpligt att förtydliga nuvarande föreskrift om anvisning av ny flyttningsväg, när en befintlig ändras. Av den föreslagna lydelsen torde framgå att vid behov av annan flytt- ningsväg sådan alltid skall anvisas samtidigt med att tillstånd ges till ändring av den gamla vägen.

10.5 Byggnader m. m.

41—43 åå RBL — med rubriken »Om lapparnas bostäder m. m. samt om odlingar» — innehåller detaljerade bestämmelser rö- rande rätt för renskötande samer att uppfö- ra byggnader inom olika delar av renskötsel- området och att nyodla.

41 & avser kåtor och bodar; sådana får i princip uppföras inom hela renskötselom- rådet. På i—nägor fordras dock alltid tsam- tycke av vederbörande jordägare eller bru- kare. Även på viss utmark nedom odlings- gränsen och utom renbetesfjällen, nämligen enskild eller kommunal'ägd mark (utom all- männingsskogar) samt kronomark under en- skild disposition, är rätten att uppföra fast kåta eller bod i viss mån villkorad genom att platsen för uppförandet skall anvisas av jord-ägaren eller brukaren. Om den som vill

uppföra kåtan eller boden inte är nöjd med anvisad plats, kan dock annan plats anvisas av förste konsulenten vid länets lappväsende.

42 &" behandlar uppförande av »stuga eller därmed jämförlig bostadsbyggnad». Rätt därtill kan ifrågakomma endast inom lapp- markerna och på renbetesfjällen, ej i sed- vanerä—ttsområdet. För uppförandet förut- sätts samtycke av markägaren eller brukaren eller, i fråga om kronomark under kronans omedelbara disposition, särskilt tillstånd av länsstyrelsen (ovan odlingsgränsen eller på renbetesfjällen) resp. domänstyrelsen efter samråd med länsstyrelsen (lappmarkerna nedom odlingsgränsen).

Enligt 43 & kan tillstånd under vissa förut- sättningar lämnas till upptagande av »odling av mindre omfattning» på kronomark under kronans omedelbara disposition inom lapp- markerna eller på renbetesfjällen.

3 kap. 9 & förslaget till rennäringslag upp- tar regler om byggnader som erfordras för renskötseln, dvs. renvaktarstugor, kåtor, för- varingsbodar och liknande. Med hänsyn till att byggnader av detta slag kan erfordras även för bymedlemmarnas personliga bruk har rätten att uppföra dylika byggnader an- setts böra tillkomma såväl renbyn som de enskilda medlemmarna. Förutsättningarna för byggnadernas uppförande har i övrigt angivits i nära anslutning till bestämmelser- na om kåtor och bodar i 41 & RBL; att ren- vaktarstugor tillagts beror på den höjning av standarden på renskötselns arbetsbostäder som förekommit under senare år och som är önskvärd från allmän synpunkt. I stället för förste konsulenten har lantbruksnämnden föreslagits fåbefogenhet att i händelse av oenighet bestämma var en byggnad skall uppföras. Någon föreskrift om rätt att an- lägga byggnad på inägor har inte medtagits i förslaget; gällande bestämmelser härom, innebärande att kåta eller bod får uppföras med samtycke av vederbörande jordägare eller brukare, har ansetts onödiga och har därför fått utgå.

Lagförslaget innehåller inte någon mot- svarighet till RBL:s regler om andra bostads-

byggnader än arbetsbostäder (42 å) och om odlingar (43 å). Beträffande bostadsbyggna— der hänvisas till vad ovan i avsnitt 10.2.2 anförts om skogsfång för familjebostäder. Därav anser vi framgå att frågan om den renskötande befolkningens familjebostäder för framtiden bör lösas enligt i huvudsak samma principer som tillämpas när det gäl- ler andra befolkningsgrupper. Särbestäm- melser av det slag som 42 & RBL innebär bör därför inte bibehållas. — Rätten att upp- taga odlingar torde numera sakna egentligt värde, och i varje fall har ett stadgande här— om knappast sin rätta plats i en lag om rennäringen.

10.6. Getskötrel

Enligt 44 % RBL har en fjällapp under lovlig renbetestid rätt att på kronomark under kronans omedelbara disposition hålla ett visst antal getter, högst fem per hushåll.

Seden att hålla getter torde numera vara mindre utbredd bland de renskötande sa merna än förr, men den har inte helt upp— hört. Vi anser det därför inte tillrådligt att avskaffa nuvarande rätt för fjällsamerna att låta ett mindre antal getter beta på krono- mark. Med hänsyn till den skada som get- betning onekligen gör på skogen bör det emellertid inte ifrågakomma att utsträcka fjällsamernas nuvarande rättighet i detta hänseende till skogssamerna. På grund [härav har vi i 3 kap. 10 & förslaget till rennärings- lag upptagit bestämmelserna i 44 & RBL utan ändring i sak, trots att därigenom göres ett avsteg från den eljest i förslaget tillämpa- de principen om lika rätt för skogsrenskötsel och fjällrenskötsel (se kap. 4, avsnitt 4.3.3 b).

10.7. Nyttja/zderättsupplåtelser 10.7.1 Gällande bestämmelser1

De grundläggande reglerna om upplåtelse för olika ändamål av nyttjanderätt, avseende kronomark under kronans omedelbara dis-

1 Nedanstående redogörelse är i huvudsak hämtad från Departementsutredningens prome- moria nr 95 (se nedan under 10.7.2).

position inom lappmarkerna ovan odlings- gränsen och -på renbetesfjällen, återfinnes i 56 & RBL, vilket lagrum — efter lagändring den 23 maj 1947 (nr 225) — har följande lydelse:

Ej må å de områden, som blivit till lapparnas uteslutande begagnande anvisade, bete, slåtter, grustäkt, jakt eller fiske eller annan därmed jämförlig nyttighet av lapp upplåtas till annan. Sker ändock upplåtelse, vare den ogill.

Finnes inom sådant område bete, slåtter, grustäkt eller annan därmed jämförlig nyttighet, som icke av lapparna användes, och kan upp— låtelse därav ske utan intrång eller skada för renskötseln, må sådan upplåtelse kunna av Konungen eller den myndighet Konungen be— stämmer mot avgift meddelas.

Kan inom sådant område upplåtelse av jakt eller fiske ske utan fara för tillgången på vilt eller fisk och utan besvärande intrång för lapparna, äger Konungen eller den myndighet Konungen bestämmer tillåta annan att mot avgift därstädes jämte lapparna utöva jakt eller fiske.

Finnes ovan odlingsgränsen eller å renbetes- fjällen upplåtelse av nyttjanderätt till inägor kunna äga rum utan avsevärt men för ren- skötseln eller prövas upplåtelse av nyttjanderätt till mark inom sådant område böra ske med hänsyn till den allmänna samfärdseln, må Konungen eller den myndighet Konungen be— stämmer mot avgift meddela dylik upplåtelse. Där synnerliga skäl föreligga, må även eljest meddelas upplåtelse av nyttjanderätt till mark för bostad eller annat liknande ändamål.

Har bete, slåtter eller nyttjanderätt till in- ägor upplåtits, är den, till vilken upplåtelsen skett, plikttig att själv stå skada, som av renar förorsakas å växande eller avskuren men ej i lada införd gröda, utan så är att den, vilken vården om renarna ålegat, orsakat skadan i syf- te att tillskynda honom förlust.

Innan upplåtelse, varom i denna paragraf är stadgat, äger rum, skola de lappar, vilka äga uppehålla sig med sina renar å området, höras i ärendet.

Medel, som inflyta genom sådan upplåtelse, skola enligt bestämmelser, som givas av Konungen, användas till förmån för lapparna eller verksamheten å den mark upplåtelsen avser.

Med stöd av 56 & fjärde stycket första punkten har Kungl. Maj:t utfärdat kungörel- sen den 20 juni 1947 (nr 267; omtryckt 1958: 534) angående upplåtelse av norr— ländska fjällägenheter, m.m.1 Enligt 1 & första stycket kungörelsen må på renbetes-

fjällen samt på kronomark ovan odlings- gränsen, om så finns påkallat med hänsyn till den allmänna samfärdseln eller eljest ur allmän synpunkt, under nyttjanderätt mot årlig avgift upplåtas jordbrukslägenhet (norr- ländsk fjällägenhet). Beslut därom meddelas av Kungl. Maj:t, om lägenheten skall ny- upptas, och eljest av lantbruksstyrelsen.

Vidare har Kungl. Maj:t med stöd av 56 % RBL i särskilda beslut bemyndigat länssty- relserna i Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län att pröva och avgöra ären- den om upplåtelse för bete, slåtter m.m., för jakt eller fiske, för säkerhetstjänsten i fjällen och för den allmänna samfärdseln, för uppförande av mindre stuga eller koja, som skall nyttjas i samband med slåtter, jakt eller fiske, samt för fritidsbebyggelse inom särskilt angivna områden.

Enligt 1 & 2 mom. andra stycket RBL är särskilt stadgat rörande den omfattning, i vilken same må utöva renskötsel inom natio- nalpark. Bestämmelserna i 56 5 eller de med stöd därav utfärdade bemyndigandena gäl- ler således inte upplåtelse av område inom nationalpark.

Om upplåtelse av renbetesmark för ända- mål, som inte finns angiveti 56 & RBL, kan endast Kungl. Maj:t besluta. Detsamma gäl- ler upplåtelse av renbetesmark för ändamål, som visserligen finns med i 56 5 men be- träffande vilket särskilt bemyndigande inte har lämnats åt underordnad myndighet att utöva beslutanderätten.

Som exempel på upplåtelser, vilka i praxis underställs Kungl. Maj:ts prövning, kan nämnas sådana för framdragande av elek- triska ledningar samt för anordnande av vattentäkt, telestationshus, turiststuga och skidlift.

1 Norrländsk f jällägenhet är den enda form av kronolägenhet som numera kan upplåtas till annan än same på renbetesfjällen eller ovan odlingsgränsen. Tidigare har andra former av markupplåtelser förekommit. I Västerbottens och Norrbottens län har upplåtelser skett av Skogstorp, odlingslägenheter och fjällägenheter. På renbetesfjällen har jämtländska arrendelä- genheter upplåtits. Dessa äldre upplåtelseformer förekommer fortfarande ibland ivissa ärenden. (Not [ Departententsutredningens promemoria.)

10.7.2. Departementsutredningens prome— moria nr 95

I en den 17 oktober 1967 dagtecknad pro- memoria, nr 95, angående befogenheten att besluta om upplåtelse av renbetesmark, m.m. har Departementsutredningens de- centraliseringsgrupp förordat delegering av vissa på Kungl. Maj:t ankommande uppgif- ter i samband med överlåtelse av renbetes- mark och upplåtelse av sådan mark. Beträf— fande upplåtelsefallen anförde utredningen i promemorian — efter redogörelse för gäl- lande bestämmelser m.m. (jfr ovan under 10.7.1) — i huvudsak följande:

Departementsutredningen anser för sin del att alla ärenden om upplåtelse av nyttjande- rätt till renbetesmark i princip bör kunna av- göras i första instans av Kungl. Maj:t under- lydande myndighet. Därvidlag bör dock upp- marksammas att 56 & renbeteslagen nämner endast vissa slag av upplåtelser. Flertalet av föreskrifterna i 56 & tillkom redan år 1928. De gäller upplåtelse av jakt, fiske, bete, slåt- ter, grustäkt och nyttjanderätt till inäga. Ytter- ligare möjligheter till upplåtelse, främst för till- godoseende av samfärdselns behov, infördes år 1947 genom tillkomst av fjärde stycket i paragrafen (prop. 1947: 96, JoU 27, LZU 23).

I praxis råder en viss osäkerhet om vilka slag av upplåtelser som omfattas av bestäm- melserna i 56 5. Ibland uppstår också olika meningar om i vilka ärenden länsstyrelsen äger besluta enligt de särskilda bemyndiganden, som meddelats av Kungl. Maj:t med stöd av nämnda paragraf. Som exempel härpå kan nämnas att fråga om upplåtelse av mark för anläggande av TV-mast har avgjorts i första instans av Kungl. Maj:t i ett fall och av länSStyrelsen i ett annat.

Utredningen anser emellertid inte att det finns anledning att gå närmare in på dessa gränsdragningsfrågor. Det synes nämligen ut- redningen lämpligt att vid en eventuell dele- gering av upplåtelseärendena 56 & ges en sådan utformning, att paragrafen i princip omfattar alla upplåtelser, om vilka i detta sammanhang kan bli fråga.

Utredningen har gått igenom flertalet av de under åren 1960—1965 av Kungl. Maj:t av- gjorda ärendena om upplåtelse av renbetes- mark. Ärendena har som regel gällt tillgodo- seende av ändamål för den bofasta befolk— ningen, för industrien eller för turistnäringen. Som exempel kan nämnas upplåtelse av mark för väg, vattentäkt, telestationshus, kraftverk, kraftledningar, vaktstuga vid kraftverk1,idrotts- plan, serveringslokal, turiststuga, skidlift, fisk-

damm, sportstuga etc. Ansökningarna har i allmänhet bifallits, utom när det gällt upp- låtelse för sportstugeändamål, då stor restrik- tivitet iakttagits. Det stora flertalet av med- givna upplåtelser har gällt förhållandevis små områden, i vissa fall bara några få kvadrat- meter. Upplåtelserna synes genomgående ha skett i fullt samförstånd mellan de berörda myndigheterna och samerna. Det gäller både i fråga om ändamålet och beträffande er- sättningen (arrendeavgift eller motsvarande) för upplåtelsen.

Det är naturligtvis med hänsyn till samernas intressen av största vikt att samerna även i framtiden får tillfälle att ge sin uppfattning till- känna i varje särskild upplåtelsefråga. Kravet på dylikt samråd finns för övrigt inskrivet i 56 % RBL. Där sägs att innan sådan upplåtelse äger rum, som avses i paragrafen, skall de samer vilka äger uppehålla sig på området med sina renar höras i ärendet. Det sker f.n. i regel vid sammanträde inför representant för lappväsendet med samerna inom den berörda lappbyn. Kan sådant sammanträde inte arran- geras bereds lappbyns förtroendemän tillfälle att yttra sig skriftligen. Så bör förfaras även i fortsättningen. Tillstyrker lappbyn den begärda upplåtelsen synes inte nödvändigt att annat organ som representerar samerna hörs i ären- det. Har däremot lappbyn avstyrkt, medan länsstyrelsen finner ansökan böra bifallas, bör enligt departementsutredningen samråd även äga rum med något centralt organ, som före- träder samerna och överblickar de problem vilka har samband med renskötseln. Tänkbara alternativ därvidlag är Svenska Samernas Riks— förbund och den statliga rennäringsnämnden.

Departementsutredningen anser att rennä- ringsnämnden genom lantbruksstyrelsen i förs- ta hand bör ifrågakomma som remissmyndig- het i upplåtelsefrågor. Det kan nämnas att ren- näringsnämnden redan nu används som remiss- organ, nämligen när det gäller förvaltningen av lappfondsskogama. Enligt beslut av 1962 års riksdag skall samerna beredas möjlighet att följa förvaltningen av dessa skogar genom ren- näringsnämnden. Skogarna förvaltas av do- mänstyrelsen. Mindre markbyten mellan lapp- fondsskogama och mark i enskild ägo i syfte

1 Med stöd av 2 kap. 14 5 första stycket and- ra punkten vattenlagen kan sökande i vatten- mål ges rätt att tillfälligt mot ersättning ut- nyttja annans mark för byggnader, vägar m. m. Upplåtelse för sådana ändamål under utbyg- gande av vattenfall m. m. i fjällområdena tor- de således alltid kunna krävas. Tillämpning av denna tvångsregel kräver vattendomstols med- verkan. Träffas frivillig överenskommelse i frågan måste den dock prövas enligt RBL. (Not i Departementsutredningens promemoria.)

att vinna en bättre arrondering skall kunna ske genom beslut av" domänstyrelsen efter tillstyr- kan av rennäringsnämnden (prop. 1962: 39, JoU 8, rskr 237).

Beslutande myndighet i ärenden om upp- låtelse av renbetesmark bör vara länsstyrelsen, utom i två fall som utredningen behandlar i det följande. Som sagts tidigare bör ankomma på länSStyrelsen att före beslut höra vederbörande lappby samt, om lappbyn avstyrker bifall till ansökan, rennäringsnämnden. Vidare bör do- mänverket, såsom markförvaltande myndighet, höras. Ytterligare bör, om länsstyrelsen finner behov därav föreligga, samråd äga rum med lantbruksstyrelsen, som är den centrala statliga tillsynsmyndigheten för rennäringen, samt med kammarkollegiet, som i ärenden av kameral natur eller som angår den allmänna hushåll- ningen har att ta befattning med frågor rörande lappväsendet. I fråga som gäller tillgodoseende av turistnäringen bör Svenska turistföreningen eller annan berörd central friluftsorganisation beredas tillfälle att yttra sig. Kan upplåtelsen i högre grad inverka på landskapsbilden synes ändamålsenligt att samråd äger rum även med statens naturvårdsverk, som enligt sin instruk- tion (SFS 1967: 444) skall biträda länsstyrelser— na i naturvårdsärenden.

Beslutanderätten i första instans i ärenden om rätt att undersöka och bearbeta vissa icke inmutningsbara mineraler på renbetesfjällen eller på mark ovan odlingsgränsen bör flyttas från Kungl. Maj:t till domänstyrelsen.

Både länsstyrelsen och domänstyrelsen bör ha goda förutsättningar att bedöma vilken in- verkan en upplåtelse kan få på renskötseln. Finner något av deSSa ämbetsverk i upplåtelse- ärende att den begärda åtgärdgp skulle innebära ett så kraftigt intrång i samefnas möjligheter att använda marken för renbpte, att det blir fraga om att enligt 5 % RBL undanta marken från samernas begagnande, skräll ankomma på ämbetsverket, om verket inte finner att ansö- kan helt bör avslås, att överlämna ärendet till Kungl. Maj:t'för avgörande. Utredningen för- utsätter att i dylikt fall ärendet i dess helhet prövas av Kungl. Maj:t. ,

I den med stöd avse- & RBL utfärdade kun- görelsen om upplåtelse av. norrländska fjäll- lägenheter föreskrivs, att fråga om nyupptagan- de av lägenhet skall prövas av Kungl. Maj:t och övriga upplåtelser enligt'jkungörelsen av lant- bruksstyrelsen. Ärenden om nyupplåtelse torde förekomma mycket sällan. De synes emellertid inte vara av den karaktären att de bör prövas av Kungl' Maj: t i första instans. Departements- utredningen föreslår därför att lantbruksstyrel- sen får bemyndigande att i första instans be- sluta även i ärenden om nyupplåtelse av fjäll- lägenhet enligt nämnda kungörebe. . .

Delegering i enlighet med departements-

utredn'ingen's'äöfsla'g förutsätter riksdagens med- verkaanlua; måste;56 & RBL ändras. De er- forderliga...bemyndigandena med tillämpnings- föreskrifte bör __sedan meddelasd form av kung]. bre _ '

Angående '%pönkten för delegeringens ge— nomföranderftå 'erinras om att chefen för jord- bruksdepartementet med stöd av Kungl. Maj: ts bemyndigande den 20 mars 1964 har tillkallat särskilda sakkunniga (1964 års rennäringssak- kunniga) med uppgift att granska renbeteslag— stiftningen samt organisationen för frågor rö- rande rennäringen ävensom formema för det ekonomiska,. stödet till denna näring. Det finns anledninguatt räkna med att särskild uppmärk- samhet därvid konifner att ägnas bl. a. frågorna om gru'ii'dema*föi'ö'vcrlåtelse och upplåtelse av renbetesmark'JrDeSSa frågor hänger intimt sam— man meddepartementsutredningens nyss fram- lagda förslag. Med .hänsyn härtill och då över- vägande skäl talar för att samtliga frågor om överlåtelse och" upplåtelse löses i ett samman- hang. föreslår" "departementsutredningen att Kungl. Maj:tl fötoidnar om överlämnande till 1964 .års rennäringssakkunniga av förevarande promemoria, att övervägas av de sakkunniga med sikte på att genomföra en sådan delege- iing av äie'ncfe'fi om överlåtelse och upplåtelse av renbetesmark som förelås' 1 plomemorian.

.fr—. !

.- -_'. _ (. Departementsutredmngens promemoria

har, jämlikt _Kungl. Maj:ts beslut den 27 oktober 1967, överlämnats till rennärings- sakkunniga,, er beaktande vid uppdragets fullgörande.

E:..tit räl. .' "

-r—_"2Ä-' .....

10. 7. 3 Rennaringssakkunmgas övervägan- den och_ föåslagm j_ (1) Besltttsjnxtmsni upplåtelsefrågor

Till eniböfjähtfnåf'erin-ras om att 56 & RBL avser'n'ytt'jänd'årättsupplåtelser endast inom en del av renskötselområdet, nämligen »de oniråden,3"som*bliv1t till lapparnas uteslutan- de begagäraliräfänvisade». Med detta uttryck avses enlig? TRE—L:s» förarbeten (se prop. 1928: -433553519'74Wi5enbetesfjällen i Jämtlands län samf'*de delar" av lappmarkerna ovan odlingsgränsen-söm ;ej är under enskild dis- position. ,_ mt'anför reglerna i 56 & RBL faller sålunda bit a. all mark inom sedvane- rättsom'rådet- och"-ii: lappmarkerna nedom odlingsgränsen-:liksom all enskild och kom- munälgd Mark-Sätienom den ligger ovanför odlingsgränsen. I fråga om upplåtelse av

m. m.

nyttjanderätt till sådan mark gäller vanliga regler, vil-ket bl. a. innebär att markägare-n är oförhindrad att verkställa upplåtelser utan att behöva taga särskild hänsyn till samernas rättigheter. Dessa rättigheter kvar- står i princip oförändrade trots skedda upp- låtelser, men i praktiken kan givetvis möj— ligheten att utnyttja dern reduceras på grund av den ändring av markens faktiska använ- dande som kan bli följden av en nyttjande- rätts-upplåtelse.

Någon ändring av gällande lags stånd- punkt i förevarande fråga anser vi inte böra ske. Med hänsyn till att samernas rättigheter sedan länge varit särskilt omfattande och dessutom tryggade genom särskilda bestäm— melser, såvitt angår de till deras »uteslutan- de begagnande» anvisade områdena, är det motiverat att för dessa områden bibehålla speciella garantier mot upplåtelser som kan medföra olägenheter vid utövningen av ren- skötselrätten och de med denna förenade birättigheterna. Å andra sidan skulle ett ut- sträckande av dessa garantier till områden, där de inte nu föreligger, medföra risk för allvarliga rättsförluster för andra rättsägare och sannolikt föranleda omfattande kom- pensationskrav. På grund härav avses be- stämmelserna om nyttjanderättssup-plåtelser i förslaget till rennäringslag — 3 kap. 11— 13 %% — få samma tillämpningsområde som 56 & RBL. — De berörda områdena har i förslagets 3 kap. 12 & beskrivits som »krono- mark under kronans omedelbara disposition inom lappmarkerna ovan odlingsgränsen och på renbetesfjällen». Därmed åsyftas ingen saklig ändring i förhållande till nuvarande definition.

Den första fråga som möter, när det gäller att avgöra vem som skall ha beslutanderät- ten i upplåtelsefrågorna, är givetvis om be- fogenheten skall tillkomma markägaren, dvs. staten (jfr kap. 4, avsnitt 4.2.2), eller inne- havaren av rätten till områdenas »uteslutan- de begagnande», dvs. samerna. I båda fallen måste det därvid bli fråga om företrädare för de egentliga rättsägarna — för staten någon regional eller central myndighet och för samerna någon organisation, lokal eller mer riksomfattande.

Enligt vår mening bör man vid frågans bedömande i första hand anlägga praktiska synpunkter: på vad sätt befordras bäst de intressen som både samerna och övriga befolkningsgrupper numera har inom dessa vidsträckta områden? Med detta synsätt framstår det för oss som uppenbart att en- dast en statlig förvaltning kan komma i frå- ga för uppgiften; medan en samisk förvalt- ning i praktiken inte torde kunna utformas så att den innefattar erforderliga garantier för att övriga befolkningsgruppers intressen blir i skälig omfattning tillgodosedda, bör det vara fullt möjligt att inom ramen för en statlig förvaltning taga vederbörlig hänsyn till alla gruppers berättigade intressen, där- ibland också samernas. Vad särskilt angår de samiska intressena bör också beaktas de svårigheter som måste uppkomma för en samisk förvaltning när det gäller att gent- emot de nuvarande innehavarna av rensköt- selrätten tillgodose kommande generationer av renskötselberättigade (jfr härom kap. 8 i betänkandet, särskilt avsnitt 8.1.5 b). Vi anser därför att det nuvarande systemet i princip bör bibehållas och att således garan- tierna för de särskilt omfattande samiska rättigheterna inom de aktuella områdena även i fortsättningen bör lämnas inom ra- men för en statlig förvaltning. Om ett sådant system skall bli effektivt, måste det emeller- tid sörjas för att de enskilda rättsägarna inte vidtager åtgärder som hindrar den statliga förvaltningsverksamheten. Liksom i gällande lag (56 5 första stycket RBL) bör därför 'för- bud gälla för privata förfoganden över rät- tigheter som ingår i renskötselrätten.

På grund av de ovan gjorda övervägande— na upptar 3 kap. 11 5 i vårt förslag till ren- näringslag dels — i första stycket—ett stad— gande om förbud för renskötselberättigad eller renby att överlåta eller till annan upp- låta rättighet, som är grundad på bestäm- melse i lagen, dels — i andra stycket — en principförklaring, enligt vilken upplåtelse av särskilda rättigheter skall kunna med- delas av statlig myndighet. För att betona vikten av att vid sådana upplåtelser nödig hänsyn tages till de samiska intressena ut- talas redan i denna principförklaring att

upplåtelserna skall ske »efter hörande av berörda ren-byar». De regler som avses skola gälla i fråga om renbys hörande framgår av 8 kap. 5 å i lagförslaget.

Lagförslaget tar inte ställning till frågan om vilken statlig myndighet som bör verk- ställa upplåtelserna; i 11 å andra stycket sägs härom endast att särskilda rättigheter kan upplåtas av »Konungen eller myndighet Konungen bestämmer». Såsom framgår av betänkandets kap. 7, är det vår uppfattning att åtminstone huvuddelen av denna verk- samhet bör ankomma på den regionala myn- dighet — lantbruksnämnden — som avses få till uppgift att handlägga ärenden rörande rennäringens främjande och flertalet av de s.k. fjällförvaltningsärendena. Emellertid kan det åberopas vissa skäl för att upplåtel- ser av speciell beskaffenhet eller med sär- skilt omfattande verkningar behandlas av annan myndighet. Frågan härom avser vi att närmare överväga i anslutning till inne- hållet dels i Departementsutredningens pro— memoria nr 95, dels i handlingarna i ett till oss överlämnat ärende rörande förslag av domänstyrelsen till bestämmelser om hand- läggningen av vissa ärenden rörande lapp- fondsskogarna (se betänkandets kap. 1, av- snitt 1.3). Oberoende av om en speciell handläggningsordning för vissa ärenden an- ses böra komma till stånd eller ej, torde det dock saknas anledning att i rennäringslagen ange vilken statsmyndighet som skall äga att besluta i ärendena.

Vårt förslag (11 å andra stycket, jämfört med 12 å andra stycket) innebär att möjlig- het lämnas till en mer omfattande delege- ring av upplåtelseärenden från Kungl. Maj:t till underordnad myndighet än som nu kan förekomma. Som motivering härför anser vi till fyllest att hänvisa till vad Departe- mentsutredningen i denna del anfört (se ovan under 10.7.2).

b) Förutsättningar för upplåtelse av nytt- janderärt

Beträffande reglerna i 3 kap. 12 1? första stycket förslaget till rennäringslag om upp- låtelse av jakt- och fiskerätt hänvisas till vad därom anförts ovan i avsnitt 10.1.3 c).

I andra stycket av samma si föreslås en- hetliga bestämmelser i fråga om alla andra nyttjanderättsupplåtelser än sådana som av- ser jakt- och fis-kerätt. Detta innebär en väsentlig förändring i förhållande till gällan- de regler som dels endast omfattar upplåtel- ser för vissa angivna ändamål, dels är diffe- rentierade med avseende å förutsättningarna för att upplåtelse skall få ske. I båda dessa hänseenden anser vi det möjligt och lämpligt att i samband med övergången till en ny driftform för renskötseln förenkla de nuva- rande tämligen svåröverskådliga bestämmel- serna. Genom den föreslagna renbyorganisa- tionen -får rennäringsutövama möjlighet att i förhållande till myndigheterna framföra sina önskemål och synpunkter med avsevärt större auktoritet än som hittills i regel kun- nat ske. Redan detta torde minska behovet av detaljvföreskrifter om vilket intrång i de- ras intressen som bör kunna tillåtas. Sam- tidigt innebär förslaget om en uppdelning mellan rennäringsfonden och renbyarna av de medel som inflyter genom upplåtelserna (se kap. 8, avsnitt 8.1.5 b) att den renskö- tande befolkningsgruppen får ett starkt eget intresse av att upplåtelser av olika slag kom- mer till stånd. Med hänsyn härtill bör man för framtiden kunna räkna med väsentligt minskade intressemotsättningar mellan sa- merna och övriga befolkningsgrupper i des- sa frågor. Vad särskilt angår de i föreva- rande lagrum behandlade upplåtelserna kan vidare påpekas att hälften av inkomsterna genom dem avses skola utgå till renbyarna. Det kan inte minst med hänsyn härtill för- utsättas att beslutsmyndigheten kommer att fästa mycket stor vikt vid ett yttrande från en renby, vari denna på grund av befarade olägenheter för renskötseln avstyrker en viss upplåtelse och därmed förklarar sig vilja avstå från en möjlig inkomst.

Av ovan anförda skäl anser vi det'beträf- fande alla de nu aktuella nyttjanderättsupp- låtelserna tillräckligt att som förutsättning för tillåtligheten av en viss upplåtelse stadga ' att den kan ske »utan avsevärt men för ren- skötseln». Förslaget överensstämmer hvärut- innan med vad som för närvarande, enligt 56 & fjärde stycket RBL, är föreskrivet i

fråga om upplåtelse av nyttjanderätt till vis- sa inägor. Liksom gäller enligt sistnämnda lagrum bör doc-k upplåtelse som erfordras med hänsyn till den allmänna samfärdseln kunna ske, också om därigenom skada av betydelse för renskötseln är att befara (jfr prop. 1947: 96 s. 41, 46).

6) U pplåtelsevillkor m. m.

Beträffande de i 56 & RBL omnämnda nytt- janderättsupplåtelserna gäller för närvarande att de skall ske mot avgift. Uppenbarligen 'bör detsamma i princip gälla i fråga om alla upplåtelser enligt de föreslagna nya reglerna: ett viktigt skäl för dessa är just att de beräk— nas skapa förutsättningar för ökade inkoms- ter till rennäringen och rennäringsidkarna. Emellertid anser vi att principen om avgifts- beläggning inte bör vara undantagslös. Sär- skilt vid upplåtelse av fiskerätt för vissa samer som inte tillhör den renskötande be- folkningsgruppen men är beroende av fisket inom renskötselområdet, de s.k. fiskesamer- na. kan det föreligga starka skäl för att till- låta avgiftsfria upplåtelser. Sådana kan även någon gång vara befogade, när fråga är om något allmännyttigt ändamål, speciellt om dess tillgodoseende också ligger i den be- rörda renbyns intresse. På grund härav för- ordar vi i 3 kap. 13 5 första stycket förslaget till rennäringslag att upplåtelse som sker med stöd av 12 & samma kap. skall ske mot ' avgift, om ej särskilda skäl föreligger för avgiftsfrihet. Uppenbarligen bör vid bedöm- ningen av om sådana särskilda skäl förelig- ger eller inte stor hänsyn tagas till vederbö- rande renbys uppfattning härom..— '

I 13 5 andra stycket ges föreskrifter om den tidigare omnämnda uppdelningen av nyttjanderättsinkomsterna mellan rennä- ringsfonden och renbyarna. Frågan har när- mare behandlats i betänkandets kap. 8, av- snitt 8.1.S b), vartill hänvisas.

13 5 tredje stycket i förslaget innehåller bestämmelser om skyldighet för den till vil- ken nyttjanderätt upplåtits att själv stå upp- kommande skada genom renar. Lagrummet motsvarar 56 & femte stycket RBL, dock med viss jämkning sammanhängande med

vad i 6 kap. 1. & av lagförslaget (se betänkan- dets kap. 9, avsnitt 9.3.1) stadgas i fråga om skador som uppsåtligen vållats av någon för renarna ansvarig.

ll Specialmotivering till författningsförslagen

] 1.1 Förslaget till lag om rennäringen

I lagförslaget förekommer tre uttryck — »rennäring», »renskötsel» och »renbete» — som i det allmänna språkbruket ofta sam— manblandas. Av dessa är »rennäring» det - vidsträcktaste, då däri ingår inte bara renar- nas skötsel (vartill givetvis betningen hör) utan också organisatoriska och ekonomiska förhållanden, såsom renprodukternas mark- nadsföring, fördel-ningen av kostnaderna för gemensamma arbeten och bevakandet av näringsutövarnas intressen med avseende på de birättigheter som åtföljer renskötselrätten. För att klargöra att i den föreslagna lagen avhandlas också andra frågor än sådana som rör renskötsel i inskränkt bemärkelse har den erhållit rubriken »lag om rennäringen». Det kan för övrigt påpekas att 1928 års lag om de svenska lapparnas rätt till renbete i Sverige (RBL) i realiteten har ett mer om- fattande ämnesområde än dess rubrik anty— der, eftersom däri behandlas åtskilliga ren- skötsel- och rennäringsfrågor som egentligen inte ryms i uttrycket »renbete».

] KAP.

De i detta kap. föreslagna bestämmelserna rörande rätten att idka rennäring kommen- teras i huvudsak i den allmänna motivering- en, till vilken hänvisas enligt följande: I 5 första stycket, se kap. 4, avsnitt 4.2; I 5 andra stycket, se kap. 5, avsnitt 5.4.2; 2 å", se kap. 3;

3 5, se kap. 4, avsnitt 4.1; 4 och 5 $, se kap. 4, avsnitt 4.3; 6 5, se kap. 4, avsnitt 4.4.

Den i 1 &" tredje stycket förekommande hänvisningen till särskilda regler rörande nationalparker avser 5 och 6 åå naturvårds- lagen den ll december 1964, enligt vilka lagrum Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer äger utfärda före- skrifter för nationalpark, "vari—genom samer— nas rättigheter i viss mån inskränkes. — Av de i lagförslaget omnämnda rättigheterna torde jakträtten enligt 3 kap. 1 &, såvitt gäl- ler björn, l'o, älg och örn, samt rätten enligt 9 & samma kap. att uppföra vissa byggnader kunna beröras av dylika föreskrifter.

2 KAP.

Den allmänna motiveringen för de i detta kap. avhandlade lokala rennäringsorgani'sa— tionerna — renbyarna — har lämnats i" be- tänkandets kap. 5, där även” flertalet av de grundläggande lagbestämmelserna närmare kommenterats. Med hänsyn härtill har vi ' funnit att det endast i fråga om nedan an-

givna paragrafer i kapitlet är påkallat med ytterligare motivering.

1 % .

Första—tredje styckena. Enligt 7 ä RBL skall samerna för renskötselns drivande vara indelade i lappbyar. Genom länsstyrelsens försorg skall varje lappby tilldelas visst betes- område; härigenom har de trakter där ren-

skötsel må drivas året om blivit fördelade mellan lappbyarna. Även trakter, där ren- bete får äga rum endast under en del av året, kan på samma sätt fördelas mellan byarna, men gränsdragning är här inte obligatorisk utan skall ske endast i den mån så prövas möjligt och lämpligt. — I praktiken har ren- skötselområdets indelning i lappbyområden skett gen-om de av länsstyrelserna utfärdade byordningarna; de behandlar i huvudsak en- dast de trakter där betning får ske året om. Förslaget i betänkandets kap. 5 innebär att de nuvarande lappbyarna omorganiseras till associationer av i huvudsak privaträttslig natur — renbyarna. Oberoende härav fram- står det för oss som uppenbart att en genom offentlig myndighet verkställd indelning av renskötselområdet mellan de olika lokal- organisationerna inte blir mindre angelägen i framtiden än, den varit hittills. Såväl för rennäringsidkarna själva som för tredje man är det nödvändigt att klara gränser kommer att finnas mellan renbyarna, så att dessa får möjlighet att utan inblandning från utom- stående organisera renskötseln, var och en inom sitt område. och så att ansvarigheten för uppkommande skador genom renar i möjligaste mån kan läggas på en viss by. I och för sig vore det säkerligen önskvärt att genomföra en dylik områdesindelning fullt ut, dvs. låta den omfatta även alla trakter där renskötsel endast tidvis är tillåten, men detta torde av praktiska skäl inte låta sig göra. Inom sistnämnda trakter råder fler- städes stor osäkerhet både i fråga om ren- betesrättens bestånd och när det gäller att bedöma vilken grupp av renägare som skall anses inneha den eventuella rätten. En stor del av markerna utnyttjas nämligen långt ifrån regelbundet utan endast under år med speciella väderleks- och betesförhållanden, och det kan därför vara förenat med svå- righeter att avgöra, huruvida sedvanerätt föreligger samt vilken av två eller flera byar som har bäst rätt till och störst behov av en viss betestrakt. En fullständig indelning av det vidsträckta renskötselområdet skulle otvi- velaktigt innebära arbete och kostnader som inte stod i rimligt förhållande till de där- igenom uppkommande fördelarna. Vi har

därför stannat för att, på sätt för närvarande gäller, föreslå obligatorisk indelning endast i fråga om de trakter där renskötsel får be— drivas under hela året, medan för renskötsel— området i övrigt uppdelning skall ske alle— nast i den mån det befinnes vara lämpligt.

Genom den obligatoriska indelningen en- ligt åzens första stycke erhåller varje renby ett eget område, där renskötsel får bedrivas under hela året och som således blir dess vår-, sommar— och höstbetesland. För att beteckna det område där en renby äger betesrätt inom fastställda gränser föreslås termen »renbyområde». som avses skola motsvara vad i 59 & RBL benämnes »lapp- bys till gränserna bestämda område». Att ett renbyområde i vissa fall kan omfatta även betestrakter. där renskötsel får äga rum en- dast under del av året, framgår av äzens andra stycke.

Till ledning vid den obligatoriska indel- ningen enligt första stycket har där angivits vissa omständigheter som bör beaktas vid prövningen. Tydligt är att dessa omständig- heter i stort sett är desamma som de vilka ligger bakom den nuvarande lappbyindel- ningen. De blivande byområdena kan därför antagas komma att i betydande utsträckning sammanfalla med lappbyområdena. Den myndighet som får ansvaret för områdesin- delningen — enligt förslaget i betänkandets kap. 7 lantbruksnämnden — bör dock i varje särskilt fall undersöka, om en förbättring av förutsättningarna för en rationell rendrift kan vinnas genom större eller mindre jämk- ningar i den nuvarande gränsdragningen. Därvid bör särskilt beaktas att denna i regel tillkommit vid en tidpunkt. då helt andra förhållanden rådde såväl beträffande ren- skötselns utövande som i fråga om närings- idkarnas bostäder. Även framdragandet av nya vägar samt tillkomsten av stängsel och andra förändringar av hindren för renarnas strövning, exempelvis genomförda. vatten- regleringsföretag. bör uppmärksammas vid frågans bedömning. Uppenbarligen måste därvid stor hänsyn tagas till renägarnas upp- fattning, särskilt om enighet föreligger bland dem eller majoriteten för en viss mening är

betydande.

I vilka .fall fördelning bör ske med till- lämpning av Szens andra stycke, som avser trakter där renskötsel får äga rum endast under del av året, kan inte generellt anges utan får bli beroende av omständigheterna i det särskilda fallet. Ett skäl för att verk- ställa sådan fördelning kan vara att kon- kurrens råder mellan olika renbyar om be- gagnandet av ett visst område och att där- igenom risk föreligger för att området skall utnyttjas på ett olämpligt sätt. Även före— komsten av sämjedelning mellan byarna i fråga om vissa vinterbetesland kan motivera att en formlig uppdelning sker. Ett annat skäl för gränsdragning synes vara, om skade- görelse genom renar före-kommer i mera betydande omfattning inom ett visst område; så länge detta ej ingår i något ren-byområde kan nämligen svårigheter möta för de skade- lidande att få klarhet i vem som är ansvarig för skadorna.

I tredje stycket av åzen föreslås, iöverens- stämmelse med vad som för närvarande gäl- ler i fråga om lappbyarnas betesområden (7 % sista stycket RBL), att två eller flera renbyar skall kunna tilldelas viss betestrakt som gemensamt byområde. Dylik gemen- skap bör dock äga rum endast undantagsvis och vara föranledd av särskilda skäl. Före- fintligheten av gemensamt betesområde kan nämligen lätt ge upphov till besvärliga in- tressekollisioner och olämpligt utnyttjande av betesmarken. Skäl för att stadga dylik gemenskap torde främst föreligga i fråga om mark som behövs för att en renby skall er- hålla tillgång till nödigt flyttningsstråk ge- nom en annan bys område.

Fjärde stycket angår frågan om renantalet i de olika renbyarna. Enligt 11 % 1 mom. andra stycket b) RBL skall den av läns- styrelsen efter samernas hörande utfärdade byordningen bl.a. innehålla föreskrifter an- gående »antalet renar, som må föras på bete å visst betesområde». Därjämte innehåller RBL _ i l ä 3 mom., som tillkom genom lag den 17 mars 1944 — vissa bestämmelser, varigenom. även den enskilde samens ren- innehav maximerats.

Behovet av stadganden, som gör det möj-

ligt att begränsa renantalet, sammanhänger främst med två för rennäringen speciella förhållanden: dels att den av en viss grupp näringsutövare bedrivna renskötseln utövas jämsides med annat nyttjande av marken och dessutom regelmässigt på sådant sätt att den kan inverka störande på andra gruppers renskötsel, dels att inom varje betesområde betesrätten är gemensam för flera närings- utövare, av vilka ingen kan sägas ha någon egentlig rätt att utnyttja betet i större om— fattning än de övriga. De två nu nämnda förhållandena är så till vida av olika natur som det första angår även andra rättsägare än medlemmarna av en viss by, medan det senare närmast är en fördelningsfråga som endast rör dessa. Det sist sagda anser vi mo- tivera, att frågan om det sammanlagda an- talet renar inom en renby i lagstiftningen behandlas på annat sätt än frågan om den enskilde näringsutövarens reninnehav.

All erfarenhet visar att en ökning av det sammanlagda renantalet i en lappby utöver vad byns betesmarker uthålligt kan föda medför stora olägenheter både för rennä- ringen och för andra berörda intressen. Från rennäringssynpunkt innebär en sådan ökning — vilken under gynnsamma väderleks— och betesförhållanden samt vid lämplig samman— sättning av renhjorden kan ske relativt snabbt — att det vid knapphet på bete blir omöjligt att kvarhålla renarna inom byns egna område. I stället strövar renarna in över andra byars områden, vilket försvårar renskötseln där och orsakar merarbete och kostnader för skiljning och återtransporter m.m. Även dödligheten bland renarna och dessas vikt och kondition påverkas starkt genom betesbrist och förlängda transport— vägar. För markägarna inom såväl den över- belastade lappbyns som grannbyarnas områ- den uppkommer ökade skador på grund av att renarna i brist på annat bete gärna söker sig till den odlade bygden men även därför att renägarna får svårare att hålla renarna samlade.

De ovan antydda olägenheterna genom överbeläggning av betesmarkerna är otvivel— aktigt så allvarliga såväl från allmän som från enskild synpunkt att möjlighet måste

finnas att vid behov inskridä-"vdäremoti Sedan över-beläggningen väl blivit—""é'ttn'fä'lttuntlfm'ed- för emellertid till buds vsttåendefftåt'gärd'er — främst nedslaktning av Enar-Séstbra—"kost- nader och förluster såväl för "renägarna som, enligt hittills gjorda erfarenheterg"föri'det allmänna. Huvuduppgiftent—bör'f'd'äirför vara att förhindra att överbeläggtringtuppkom- mer, vilket bl. a. förutsätterl-f-att"'är-enantalet i varje renby är maximeratgkså att renägarna har möjlighet att på längre—siktffplanera avels- och uppfödnin-gsarbetet-"fooh bEStämma slaktuttaget. — Rörande åtgärder 'i'»s'yfte att förhindra överskridande 'avi'rffas'ts'tällt ren- antal hänvisas till bestämm'elserrrav-iflagför— slagets 4 kap. 2 och 3 éä'tfbrnftrenräkning och renlängd samt i 7 & wmmlat'kap. om åtgärder vid bristfällig renskötsel. '

Med hänsyn till de verkningar.—_ som en överbeläggning av betesmarkerna Män få för utomstående intressen synesäf—"de-tfint'er kunna komma i fråga att överläntdäi*fååtåtälländet av byarnas sammanlagda—xrenamhztifliveder— börande by, utan denna"€-"'t1ppgif-t;i'v'bör'som hittills ankom-ma på offentltg'ilmyndighet. Renantalets bestämmandienrrhariitpp'Enbarligen nära samband med indelningen”*1-byområ- den, varför lantbruksnämhdeiri'" 'b'ör' vara prövningsmyndighet också" 'i"f1=åga"tom ren- antalet. " i?” i

Vid lantbruksnämnde'ns'f'ffaälétällände av renantalet bör tillses, å'e'iia"'s*idäri att-(belägg- ningen inte blir större än" sem "thfd'e'r normal- år motsvarar den i praktikéri'— "åfläåfrfliga- fo- dertillgången, å andra sidaniå-t-t ain'tälét såvitt möjligt sättes tillräckligt för't'aitt lfne'dge en rationell och lönsam retin'ä-t'ifrgfi"”öyln. Skulle antalet un-derskrida Vad frå-nll'fs'råtnämnda synpunkt är önskvärt, kaiilfttliftt'ä'fgeänled- ning att överväga en ätidfäd'*bybn1rådes- indelning. — Ledning vrd'tttbedömnlngen av byarnas renantal torde ”Många fall kunna erhållas av del'uppåkättfnihigä-r 'som verkställts av Renlbetesn'failfsuttät'lhingen i dess betänkande »Renbeteåfhafkefrfrfää'YSOU 1966: 12). Såsom där framhållits (%%-108), bör de fastställda antalentliävset'nettdantal renar mellan slakt och kalk/ningåhjneöäran- de att årskalvar ej- ska-lhlhtédfäkitasfriäHär- igenom stimuleras den pågåendd'äweckling-

en mot ökad kalvslakt, som möjliggör en större köttproduktion vid oförändrad be— lastning av betesmarkerna. — Givetvis bör också de ytterligare rön beaktas som kan framkomma genom fortsatt forskning och försöksverksamhet. '

Frågan om maximering av den enskilde näringsutövarens reninnehav har behandlats i betänkandets kap. 5, avsnitt 5.4.1, vartill hänvisas.

Femte stycket. Uppenbarligen bör varken indelningen i renbyområden eller meddelade beslut om renantalet i byarna anses bindan- de för all framtid, utan omprövning bör kunna ske med _hänsyn till inträdda ändra- de förhållanden. Särskilt är det av vikt att utvecklingen' 1 fråga om renskötselmetoderna — tillkomsten av nya vägar, renstängsel och slakterier, anvandande av snöskotrar och helikoptrar vid renarnas övervakning ut- nyttjande av ti'llskottsfoder, etc — inte hindras ay föråldrade bestämmelser om gränsdragning och renantal. Omprövning bör därför kunna komma till stånd inte bara efter framställning av sakägare utan även på initiativ av lantbruksnämnden. Den- 'na bör nämligen med hänsyn till sin befatt-

ning med rationaltserlngsyerksamheten inom rennäringen bli väl insatt i de möjligheter som förbättrade skotselmetoder kan skapa,

här det gäller att få till stånd en struktur-

rationalisering genom ändrad gränsdragning eller en driftsrationalisering genom höjning

'av renantalet med eller utan sådan ändring. , På grund härav föreslås att vad som gäller

i fråga om den_ursprungliga områdesindel— ningen och ianslutning därtill verkställd fastställelse av. renantalet skall äga motsva- rande tillämpning, då_ anledning förekom- mer till ändring av gällande indelning eller renantal. —' Givetvis innebär vad sålunda föreslagits att lantbruksnämnden även »vid en dylik ändring av områdesindelningen skall—taga stor hänsyn—till renägarnas-egen uppfattning, liksom att den vid ifrågasatt ökning av renantalet måste beakta riskerna för störningar i grannbyarnas renskötsel och för ökad skadegörelse på fastigheter' 1 orten.

Stadgandena i första, tredje och fjärde styckena om renbyns ändamål m.m. har behandlats i betänkandets kap. 5, avsnitt 5.4.1.

I andra stycket definieras renbys »betes- område», vilket får betydelse bl.a. vid ut- övningen av de med renskötselrätten och medlemskapet i renby förenade birättighe- terna. Enligt bestämmelserna i lagförslagets 3 kap. skall nämligen sådana rättigheter i regel få utnyttjas endast inom den egna byns betesområde.

I en renbys betesområde ingår enligt före— varande lagrum i första hand det enligt 1 % indelade byområdet, dvs. dels alla trakter ' där bymedlemmarna har rätt att driva ren- skötsel under hela året, dels sådana andra betestrakter, till vilka byområdet enligt l & andra stycket kan ha utvidgats. Byområdets omfattning skall vara fastställd av lantbruks— nämnden, och det torde där-för inte möta några svårigheter att avgöra till vilket renby-

område ett visst mark- eller vattenområde '

hör. Annorlunda kan det ställa sig i fråga om betestrakter som intevomfattas av byom- rådesindelnin'gen, vilket torde bli huvudde— ' len av renskötselområdet nedan-för odlings- gränsen och utanför renbetesfjällen. Här ' finns i allmänhet ingen officiell gränsindel- ning mellan de olika byarnas betesmarker, utan formellt föreligger betesrätt för vilken by som helst. I praktiken råder.—emellertid ganska sällan oklarhet öm vilken by det är som begagnar ett visst område; i "allmänhet- ger detta sig självt på grund av de geogra- fiska förhållandena, och där så ej är fallet har för det mesta en sedvana utbildats som brukar iakttagas av rennäringsutövama. Vi anser därför att det är till fyllest att i lagen beteckna dessa delar av betesområdet som »övriga av byn utnyttjade betesmarker». Skulle i något fall tvist uppkomma mellan två byar i frågan, huruvida en viss betes-trakt eller ett visst vattenområde tillhör den ena eller den andra byns betesområde, kan detta utgöra anledning för lantbruksnämnden att jämlikt l- å andra stycket förevarande kap. utvidga byarnas indelade byområden till. den omtvistade trakten.

Liksom gäller i fråga om ekonomiska föreningar (se 4 & EkFL) bör en renby vara registrerad hos länsstyrelsen i det län där dess styrelse enligt stadgarna har sitt säte. Först därefter bör byn kunna förvärva rät— tigheter och skyldigheter (jfr 3 å EkFL). — Registreringen bör omfatta en fortlöpande inskrivning av de uppgifter som behövs för att tredje man skall kunna inhämta besked om vem som äger företräda byn och om andra viktigare data rörande denna (se 7, 15 och 17 åå förevarande kap. samt 4 kap. 7 & i lagförslaget). Några närmare före- ' skrifter om sättet för renbyregistrets förande

har vi inte ansett erforderliga utan 'de be- rörda länsstyrelserna t'orde själva kunna be- stämma härom.

Med hänsyn till' den begränsade omfatt— ning vari renskötsel" förekommer i- Koppar— bergs läns synes det vara olämpligt att an- ordna en 'särskild administration "för ren- byar med's'äte 'i detta'lä'ri (för närvarande endast Idre l'appby). En'sådan by börfi stäl- ' let, liksom till är fallet,' sortera under de re-

gionala rennäring'smyndigheterna i Jämt— lands län och följaktligen också registreras hos länsstyrelsen i detta län. *"

'75.

Bestämmelserna i första stycket om inne—. hållet itrenbys stadgar överensstämmer i huvudsak med vad ”som gäller för ekono- miska föreningar '(6 å—EkFL). Föreskrift om ändamålet med verksamheten och om verksamhetens art (punkt 2 i sistnämnda lag- rum) har doCk ansetts överflödig i detta . sammanhang, då de angivna frågorna regle- ras direkt i lagen-(Z & förevarande kap.).

,I— stället för vad 6 % EkFL (punkterna '4' och 5) innehåller om insatser och avgifter ges beträffande renby i punkterna 7 och 8 vissa föreskrifterom tid för inbetalning av förlag och för slutreglering av de renskötan- de medlemmarnas fordringar och skulder på grund av verksamheten under föregående räkenskapsår (se härom betänkandets kap. 5, avsnitt 5.4.4).

Enligt EkFL (6 % punkt 10) skall en eko- nomisk förenings stadgar ange de grunder enligt vilka skall förfogas över uppkommen vinst samt på vad sätt vid föreningens upp- lösning skall förfaras med föreningens be- hållna tillgångar. Någon motsvarighet här- till föreslås inte beträffande renbyarna. En renbys inkomster och utgifter skall i princip utjämnas för varje år (se kap. 5, avsnitt 5.4.4 och 5.4.5), och utdelningsbar vinst uppkom- mer därför inte. Ej heller bör man räkna med att en renby upplöses, i varje fall inte på det sätt som kan ske med en förening eller ett bolag. Även om en renbys verksam— het skulle i huvudsak upphöra till följd av att medlemmarna slutar att bedriva rensköt- sel, bör byn nämligen finnas kvar för att möjliggöra för andra renskötselberättigade att driva rennäring inom byns betesområde. eventuellt efter sammanslagning med annan renby.

Utan motsvarighet i 6 & EkFL upptar förevarande & (punkt 9) en föreskrift om att renbys stadgar skall ange vilka fonder byn skall ha, deras ändamål samt hur av- sättning till dem skall ske. Såsom framhållits i betänkandets kap. 5, avsnitt 5.4.5, är det i hög grad önskvärt att en fond—bildning äger rum i renbyarna för att stärka deras ställ- ning utåt och inåt, men det har likväl inte ansetts lämpligt att införa tvingande bestäm- melser om fondbildning. Erforderliga regler om fondavsättning och ianspråktagande av tillgängliga medel har i stället förutsatts bli införda i renbyarnas stadgar.

Några allmängiltiga anvisningar till led- ning för stadgarnas utformning på denna punkt anser vi oss ej kunna eller böra läm- na. Härför är förhållandena i de olika byar- na alltför växlande. I det förslag till nor- malstadgar för renby som fogats till betän- kandet som bilaga 4 har emellertid intagits ett exempel på regler om fondbildning som torde kunna passa flertalet renbyar. Enligt detta förslag skall renbyn ha två fonder, en för investeringar och en för kostnads- utjämning mellan goda och dåliga renår. Fondens inkomster skall utgöras av viss an— del dels av byns intäkter genom försäljning av omärkta renar, dels av de intrångsersätt-

ningar och avgifter för nyttjanderättsupp— låtelser som inflyter till byn och som inte på grund av stadgandet i 2 kap. l4 % för- slaget till rennäringslag skall disponeras på annat sätt (jfr betänkandets kap. 8, avsnitt 8.1.5 b). Fondavsättning får upphöra, då fond nått viss storlek räknat i förhål- lande till det högsta tillåtna renantalet i byn. Beslut om fondmedlens användande för de i stadgarna angivna ändamålen avses skola fattas av bystämman, dvs. av de ren- skötande medlemmarna med rösträtten gra- derad efter reninnehavet. Slutligen innehål- ler förslaget en uttrycklig föreskrift om att medlem, som utträder ur renbyn eller som eljest upphör med renskötseln. inte skall vara berättigad att få ut någon del av de i fonderna innestående medlen eller av byns övriga tillgångar. Sistnämnda rekommenda- tion sammanhänger med att det, för att trygga den framtida renskötseln i byn, är an- geläget att byns ekonomis—ka ställning inte försvagas i sam-band med generationsskif— ten bland näringsutövarna och andra över- låtelser av renskötselföretagen. Detta har betydelse även för den som upphör med sin renskötsel; värdet av hans företag och därmed den ersättning han kan påräkna vid renarnas försäljning som livdjur är uppen- barligen större ju bättre lönsamhet som för framtiden kan väntas i byns renskötsel. Det bör emellertid understrykas att normalstad- garna inte blir bindande för renbyarna, utan det skall finnas möjlighet att i stadgarna in— föra exempelvis bestämmelser om rätt för avgående renskötande medlemmar att helt eller delvis få ut sina andelar i byns fonder.

Enligt punkt 10 skall stadgarna innehål- la de närmare föreskrifter om renskötseln som anses erforderliga. Härmed åsyftas bl. a. att möjliggöra, att i stadgarna intages bestämmelser om uppdelning av byns betes- område mellan skilda grupper av byns ren— skötande medlemmar.

Bestämmelserna i andra stycket om re- gistrering av stadgarna innebär, liksom mot— svarande föreskrift i EkFL (100 5 första stycket), att länsstyrelsen inte självmant skall ingå i bedömning av stadgarnas lämplig- het utan bara har att pröva att de tillkommit

i föreskriven ordning och att innehållet är lagligt. Om besvär anföres över ett stämmo- beslut i stadgefrågan, blir länsstyrelsen emel- lertid — enligt de i lagförslagets 8 kap. l0 &” föreslagna besvärsgrunderna — behö- rig att också pröva, huruvida beslutet krän- ker medlems enskilda rätt.

I tredje stycket föreslås att beslut om ändring av stadgarna skall fattas på by- stämma och biträdas både av flertalet av byns myndiga medlemmar och av renskö- tande medlemmar som kan antagas vara representativa för den i byn bedrivna ren- skötseln (jfr betänkandets kap. 5. avsnitt 5.4.3). Då stadgarnas innehåll har betydel- se för båda kategorierna av renbymedlem- mar (renskötande och övriga), bör stadge- ändring ske endast om majoritet därför er- hålles både efter medlemsantal och efter reninnehav. Vid röstningen efter huvudtal har ansetts lämpligt att fordra enkel majo— ritet bland samtliga myndiga medlemmar; frånvarande medlem skall därför räknas som nejröstande. I fråga om röstningen ef- ter reninnehav föreslås i stället att två tred— jedels majoritet skall krävas av det på stäm— man företrädda röstetalet, varigenom den i 2 5 punkt 4 förordade begränsningen av de största renägarnas röstetal blir tillämplig.

14 &

Beträffande de i denna ä föreslagna reg- lerna om renbys disponerande av intrångs— ersättningar och avgifter för nyttjanderätts- upplåtelser hänvisas till betänkandets kap. 8, avsnitt 8.1.5 b).

15—18åä

Dessa bestämmelser om renbys styrelse bygger på vad 2l—44 %% EkFL innehåller om styrelse och firmateckning samt om sty- relsens årsredovisning i en ekonomisk för- ening. En (betydande förenkling av sist- nämnda regler har dock ansetts möjlig för renbyarnas del, med hänsyn särskilt till att renbys utgifter under ett visst räkenskaps- år i princip skall täckas genom bidrag från de renskötande medlemmarna (se betänkan— dets kap. 5, avsnitt 5.4.4).

De föreslagna bestämmelserna torde i all— mänhet inte kräva någon motivering. Be— träffande nedan angivna stadganden må dock följande påpekanden göras.

Föreskrifterna i 15 så tredje stycket om förordnande av syssloman i renby, som sak- nar beslutför styrelse, är hämtade från 33 å lagen den 16 december 1966 om vissa ge- mensamhetsanläggningar. Även bestämmel- serna i 16 5 om styrelsens uppgifter m.m. har utformats med ledning av gemensam- hetsanläggningslagen (24 5).

Den renförman som enligt 17 5 andra stycket skall kunna utses av styrelsen är av- sedd att tjänstgöra som föreståndare för byns renskötsel och blir således en motsva— righet till flottningschefen i en flottnings- förening. I regel torde uppdraget komma att lämnas åt någon av byns renskötande medlem-mar — inom eller utom styrelsen — men hinder bör ej möta för att anställa en utomstående. om så anses lämpligt. I vad mån ersättning skall utgå för uppdra— gets fullgörande, blir beroende på överens- kommelse mellan styrelsen och renförman- nen.

18 .si första stycket är avsett att uttöm— mande reglera renbyarnas bokföringsskyl- dighet; bokföringslagen den 31 maj 1929 skall således inte vara tillämplig i detta fall. - Den i 5:ens andra och tredje styc- ken föreskrivna förvaltningsberättelsen bör vara tämligen utförlig, så att det blir möj- ligt för medlemmarna att själva bedöma byns ekonomiska ställning och sättet för styrelsens handhavande av renskötseln. I sistnämnda avseende är uppgifterna om kostnaden för vård av renar hos annan ren- by (jfr 4 kap. 5 & i lagförslaget) och om ersättningar för renarnas skadegörelse be- tydelsefulla; höga utgifter för dessa ända- mål kan tyda på att bevakningen av renar- na varit eftersatt. För de icke renskötande medlemmarna är uppgifterna om byns fon- der av särskilt intresse med hänsyn till be- stämmelserna i 14 5 om fördelning i vissa fall av de till byn utgående intrångsersätt- ningarna och avgifterna för nyttjanderätts- upplåtelser. Förvaltningsberättelsen skall en- ligt 24 % andra stycket hållas tillgänglig

för medlemmarna under minst tio dagar före -den stämma då den skall framläggas för godkännande.

19 och 20 åå

Även bestämmelserna om revision har starkt förenklats, jämfört med EkFL (45— 51 55). Bl.a. har särskilda regler om re— visors kompetens och om jäv ansetts onö- diga; i många renbyar torde det för övrigt bli omöjligt att inom byn uppbringa revi- sorer som fyller de i 46 ä 1 mom. andra stycket EkFL uppställda kraven på oj-ävig- het. Utan särskilt stadgande torde det vara självklart att samma person ej samtidigt kan vara både styrelseledamot och revisor.

Stadgandet i 19 & fjärde stycket om rätt för medlem att få del av renbyns böcker, räkenskaper och andra handlingar har häm— tats från 30 å andra stycket gemensamhets- anläggningslagen. Befogenheten synes kun- na vara av värde genom att underlätta för andra medlemmar än styrelseledamöter och , revisorer att följa renbyns verksamhet.

'21'5 _ Bestämmelserna i denna & överensstäm- Amer i sak med innehållet i 27 % gemen- _ samhetsanläggningslagen. '

,22 s ]

Såsom angivits i betänkandets kap. 5,'av-w

- snitt 5.4.3, är rösträttsreglerna i denna & av-

sedda att vara obligatoriska, varför avvi— 'kande föreskrifter inte skall kunna intagas -i stadgarna. — Särskilda bestämmelser om trösträtten återfinnes i lagförslagets 2 kap. -7 ä' (kvalificerad majoritet för stadgeänd- ring), 13 & (d:o för beslut om upptagande -av lån), 21 & (temporär förlust av rösträtt 'för den som ej fullgjort sin bidragsskyldig— -het) och 23 & (röstning efter huvudtalet vid ' val av ordförande på bystämma).

.235

- åzen återger, med någon förkortning, det huvudsakliga innehållet i 55 & EkFL.

Vad i denna & föreslås i fråga om för- valtnings- och revisionsberättelsernas fram- läggande på stämman överensstämmer i stort sett med motsvarande bestämmelser i 57 & EkFL.'Tiden för handlingarnas till- handahållande före stämman har dock an- setts böra förlängas från en vecka till tio

* dagar.

25 och 26 55

Med vissa jämkningar och förkortningar återges i dessa 55 reglerna i 58—61 åå EkFL om på vad sätt och i vilka fall kal-

" lelse till stämma skall utfärdas.

'27ä

Förevarande regel om skadeståndsskyl- dighet för styrelseledamöter m.fl. är häm-

tad från 32 å gemensamhetsanläggningsla— gen.

3 KAP.

Beträffande dei detta kap. av lagförslaget intagna bestämmelserna om renskötselns bi- rättigheter hänvisas till betänkandetsvkap. 10.

4 KAP.

Under rubriken »Om renarnas skötsel m. m.» föreslås i detta kap. vissa bestämmel- ser om vad rennäringsidkarna har att iaktta- ga i samband med renskötseln och Om 'åt— gärder vid bristfällig renskötsel.

Gemensamt för de föreslagna bestämmel- serna är att de endast avser frågor som har _betydelse för förhållandet mellan närings-

utövarna i en renby, å ena, och utomståen- de allmänna eller enskilda intressen, å and- ra sidan. Frågor, som bara rör det inbör— des förhållandet mellan näringsidkarna i en viss renby, är aVSedda att lösas med tillämp— ning av reglerna i lagförslagets 2 kap. Enligt dessa ankommer det i första hand på byns egna organ att besluta om byns verksam— het; endast efter besvärstalan av medlem kan sådan fråga komma under myndighets prövning.

Vissa föreskrifter om vad utomstående skall iakttaga till förhindrande av att re-

narna ofredas eller skadas återfinnes i lag- förslagets 8 kap.

15

Första stycket i äzen motsvarar närmast 26 & första stycket RBL. vari föreskrives skyldighet för renskötande lapp att »i över- ensstämmelse med fordringarna på god ren- skötsel övervaka sina renar». Detta stad- gande kompletteras med bestämmelser i RBL om varning och vissa längre gående åtgärder från länsstyrelsens sida vid ådaga- lagd försumlighet i renskötseln (26 & and- ra och tredje styckena) samt om straff för vållande till att renar kommit utanför lov- ligt betesområde (59 ä 1 mom. a/). I de av länsstyrelserna med stöd av 11 & RBL utfärdade byordningarna ges mer ingående, delvis genom viten sanktionerade regler bl.a. om renarnas bevakning och antalet vaktare för renhjordar av olika storlek.

Att i en ny rennäringslag införa detalje- rade bestämmelser om sättet för närings- utövnin-gen, liknande dem som för närva— rande finns i RBL och byordningarna, skul- le strida mot nuvarande uppfattning om vad en sådan lag bör innehålla. Än mer främ- mande för nutida åskådning torde det vara att straffbelägga försummelser i näringsut- övningen i den omfattning som skett. Sank- tionen vid försummelse bör i första hand utgöras av skyldighet att ersätta uppkom- mande skador, och endast i fråga om vissa , noggrant definierade handlingssätt bör kri- minalisering tillgripas (se medan i anslut- ning till 8 kap. 6 och 7 55 i lagförslaget). För att komma tillrätta med en sådan

långtgående desorganisering av renskötseln ., inom en renby, som hotar-att allvarligt ska.- — da renskötseln i angränsande byar ooh/elr- ler andra utomståendes intressen, bör- där- 4 jämte möjlighetxfinnas att få till stånd "en"— särskild förvaltning för sanering av byns-.

renskötsel; härom handlar 4 kap. 7 & i lag- förslaget. På grund av vad nyss anförts innehåller

förevarande lagrum endast vissa allmänt ' hållna regler om sättet för renskötselns 'be- » drivande. En särskild erinran har ansetts böra förekomma om skyldigheten att sörja

för erforderlig bevakning av renarna. Reg- lerna. som inte är straffsanktionerade, rik- tar sig omedelbart endast till renbyns led- ning, dvs. styrelsen och den renförman som enligt 2 kap. 17 å andra stycket i lagför- slaget kan ha utsetts för att under styrelsens överinseende leda renskötseln inom byns be- tesområde och anställa härför erforderlig arbetskraft. Ansvaret för att renskötseln be- drives på lämpligaste sätt skall nämligen med den nya organisationsformen inte, så— som för närvarande är fallet, åvila de en- skilda renägarna utan näringsutövarna sam- fällt genom renbyns av dem tillsatta verk- ställande organ. Till följd av stadgandet i andra stycket av förevarande & (se nedan) blir övriga som medverkar i renskötseln skyldiga att följa de riktlinjer för verksam- heten som styrelsen och renförmannen har att uppdraga.

Andra stycket. En renby kan i förhål— lande till tredje man bli skyldig att ersätta uppkommande skador till följd av rensköt- seln, oberoende av om byns ledning gjort sig skyldig till någon försummelse eller ej. Det är därför av stor betydelse för byn och indirekt för alla dess renskötande medlem— mar att de direktiv som ledningen ger rö- rande sättet för renskötselns bedrivande ef- terföljes av alla dem som arbetar i ren- skogen. Att så sker är givetvis betydelse- fullt också av det skälet att byns ledning normalt måste förutsättas ha de bästa möj- ligheterna att överblicka frågorna och kom- ma fram till lösningar som på längre sikt är förmånliga för byn. Med hänsyn härtill förordas en bestämmelse om skyldighet för dem som biträder i renskötseln att följa de anvisningar rörande skötseln som lämnats av styrelsen eller renförman-nen. Åsidosät- tande av stadgandet skall inte föranleda st-raffpåföljd, men lagrummen torde få 'be- tydelse' bl: a. vid bedömande ' av om re- gressrätt föreligger för renbyn enligt reg- lerna i-6 kap. 4 & första stycket av lag-

förslaget. '

.S-ky-ldigheten- att, följa utfärdade anvis- ningar skall enligt lagförslaget åvila en ren- ägare, även om han inte anställts av byn för attbiträda i renskötseln. En renägare,

som med stöd av 2 kap. 2 & sista stycket i lagförslaget märker egna renar, blir där- för underkastad ledningens direktiv, trots att han inte kan räknas som anställd.

2 &

Första stycket. För den form av rensköt— sel som åsyftas med förslaget om renbyar är det av grundläggande betydelse att säker kännedom föreligger om det antal djur som varje renägare innehar. Renantalet är av— görande både för de renskötande medlem- marnas rösträtt på bystämman i flertalet där förekommande ärenden (2 kap. 22 & förslaget till rennäringslag) och för deras skyldighet att bidraga till renbyns utgifter (9—12 55 samma kap.). Kontroll av att de renskötande medlemmarnas reninnehav inte överstiger det antal som bystämman enligt 3 5 andra stycket nämnda kap. fast- ställt förutsätter också kännedom om ren- antalet för varje medlem. — Det ovan i betänkandets kap. 6, avsnitt 6.2.9, före- slagna katastrofskadeskyddet kan antagas fungera nöjaktigt endast om tillförlitlig upp- gift årligen erhålles om det sammanlagda renantalet i varje renby. Uppgift om det sistnämnda renantalet är också av stor be- tydelse för tredje man, särskilt för angrän- sande renbyar och för fastighetsägare inom byns betesområde. Därav framgår nämligen, om renantalet i byn håller sig inom det högsta antal som enligt 2 kap. l & fjärde stycket av lagförslaget skall finnas fastställt för byn. Ett överskridande av maximitalet har visat sig ofta ge upphov till missför- hållanden i renskötseln och har därför i förslaget tillmätts stor betydelse bl.a. för frågan, om förvaltning genom syssloman skall införas eller ej.

Enligt gällande lag (20 % 1 mom. RBL) föreligger ingen generell skyldighet att med bestämda tidsintervaller räkna renarna. All- män renräkning skall hållas, då Konungen bestämmer, vilket inträffat med ganska långa mellanrum (i regel ca 5 år). Orsa- ken härtill är främst de höga kostnaderna för allmänna renräkningar. En allmän ren- räkning omfattande hela landet beräknas

för närvarande kosta ca 500000 kr., var- till kommer renägarnas eget arbete med renarnas hopsamlande m.m. — Vid sidan om allmänna renräkningar kan enligt 20 ä 2 mom. RBL hållas s.k. tillfällig räkning i nödig omfattning, om det finns grundad anledning till antagande att en lappbys ren- längd är felaktig. Om tillfällig räkning för- ordnar länsstyrelsen.

Inom vissa delar av det svenska ren- skötselområdet sker räkning av renarna of- tare än som följer av stadgandet om all- män renräkning. Inom de s.k. nordbyarna i Norrbotten (Könkämä, Laniovuoma, Sa- rivuoma och Talma) skall sålunda, enligt 7 & svensk-norska renbeteskonventionen den 5 februari 1919, tillförlitlig räkning av alla renar verkställas minst vart tredje år, om ej väderleksförhållanden lägger hinder i vä— gen. I koncessionslappbyarna nedanför lappmarksgränsen skall enligt 58 & RBL renräkning hållas, när länsstyrelsen så prö- var nödigt. dock minst vart femte år. I praktiken är det vanligt med årlig räkning i dessa byar. Räkning varje eller åtminstone vartannat år brukar också förekomma i de skogslappbyar där renskötseln utövas ge- nom s. k. renskötarföreningar (se betänkan— dets kap. 2, avsnitt 2.1.5).

Hittillsvarande svårigheter att i alla byar få till stånd regelbundna renräkningar tor- de till stor del bero på att sammanbland- ningen mellan djur från olika byar är be- klagligt stor på många håll samt på att tam— hetsgraden hos renarna ofta är otillfreds- ställande. Om hjorden är »ren» och har en god tamhetsgrad, kan det inte anses oöve'rkomligt att årligen genomföra räkning av varje ägares reninnehav. När det bris- ter i dessa hänseenden, torde det däremot visa sig nödvändigt att sänka anspråken på räkningar, så att de endast omfattar det sammanlagda antalet renar i en viss by, medan uppdelningen mellan de olika ägar- na —får göras mer skönsmässigt.

I detta sammanhang bör beaktas att just verkställande av regelbundna och täta ren- räkningar torde utgöra ett av de effekti- vaste hjälpmedlen för att minska samman- blandningen av renar från olika byar. I

samband med räkningarna är det nämligen i regel möjligt att också ordna utskiljning av främmande renar. Vårt förslag om vård- avgift i 5 5 av förevarande kap. (se nedan) är avsett att stimulera till sådana skiljning- ar. Även renarnas ta-mhetsgrad främjas av att djuren inte alltför sällan samlas för räk- ning och skiljning. På längre sikt bör det därför bli möjligt att åtminstone inom den övervägande delen av renskötselområdet få renhjordarna i sådant skick att det blir praktiskt överkomligt att genomföra full- ständiga årliga renräkningar.

Förslaget i första punkten av förevaran- de lagrum. att ordinarie räkning av de till en renby hörande renarna skall verkstäl— las årligen, är grundat på ovanstående över- väganden. Skyldigheten att räkna renarna omfattar endast det sammanlagda renanta- let i byn. inte varje ägares reninnehav. Det är det sammanlagda renantalet som har egentlig betydelse för tredje man; på grund härav bör skyldigheten att årligen låta fast- ställa detta antal vara lagfäst. Också för näringsutövarna själva har detta renantal stor betydelse med hänsyn bl.a. till kata- strofskadeskyddet. — Uppdelningen av byns renar mellan de olika ägarna är huvud- sakligen av intresse för dem själva, efter- som en exakt uppdelning underlättar kost- nadsfördelningen och rösträttsberäkningen samt minskar risken för tvister inom byn. Det är därför tillrådligt att renräkningen, om det är praktiskt genomförbart, omfat- tar även de enskilda ägarnas reninnehav. Om detta möter oöverstigliga svårigheter, bör emellertid renbyn ha frihet att nöja sig med den obligatoriska räkningen av byns sammanlagda antal djur. Uppdelningen mel- lan ägarna avses i så fall skola ske genom uppskattning; se härom nästföljande &.

För att renräkningsresultaten skall kun- na tjäna som underlag för ersättningsbe- räkningen vid eventuella katastrofskador bör räkningen utföras vid ungefär samma tidpunkt varje år. En erinran härom har införts i lagrummets andra punkt. Då vädret och betesförhållandena kan omöjliggöra ren- räkning vid normal tidpunkt, har stadgan- det formulerats så att det inte utgör hin-

der för en nödvändig ändring av tidpunk- ten för räkningen. '

Andra stycket. Den i detta lagrum före- slagna extra renräkningen är avsedd att möjliggöra kontroll av resultaten vid en or- dinarie räkning. En ordinarie räkning bör enligt vår mening skötas helt och hållet av renbyn själv, utan inblandning av utom- stående. Den bör betraktas som ett led i det normala renskötselarbetet och skall där- för, liksom andra större arbetsuppgifter, pla- neras av renbyns styrelse och utföras un— der dess ledning. Detta innebär en väsent- lig förändring i förhållande till de nuva- rande renräkningarna, som i praktiken ut- förs helt genom lappväsendets försorg. Med hänsyn bl. a. till att det för näringsutövar- na själva har stor betydelse att räknings- resultatet blir i möjligaste mån korrekt an- ser vi det finnas grundad anledning till an- tagande att räkningarna i allmänhet kom- mer att utföras på sådant sätt att därvid framkomna uppgifter förtjänar tilltro. Emel- lertid bör man inte utesluta att felaktighe- ter 'kan komma att begås — medvetet el- ler omedvetet. En förutsättning för att den ordinarie renräkningen skall kunna tiller- kännas vitsord torde därför vara att det införes möjlighet att kontrollera densamma.

De som har intresse av att kontroll vid behov sker är i första hand de renskötande medlemmarna. En sådan medlems bidrags- skyldighet till renbyn och hans rösträtt på bystämman är beroende av de renantal som på grundval av den ordinarie renräkningen införes i renlängden (jfr 3 å i förevarande kap.). Härvid påverkas hans ställning inte bara av hans eget renantal utan också av alla övriga renskötande medlemmars. För att i möjligaste mån eliminera varje anled- ning till misstro mot renbyns ledning från medlemmarnas sida bör de renskötande medlemmarna ha en obetingad befogenhet att få den ordinarie renräkningen kontrol- lerad genom en extra räkning. Erforderligt skydd mot missbruk av en sådan befogen- het anser vi att man får genom de kost- nadsregler som föreslås i äzens fjärde styc- ke (se nedan).

Även det allmänna har ett betydande in-

tresse av att renräkningarna utföres på ett fullt tillförlitligt sätt. Bl. a. avses ersättning för katastrofskador i rennäringen skola ut— gå på grundval av renräkningarnas siffror. Vi anser därför att lantbruksnämnden — som enligt vårt förslag till katastrofskade— skydd skall uttala sig om tillförlitligheten av företagna renräkningar, innan ersättning kan beviljas (se betänkandets kap. 6, av- snitt 6.2.9 c) —— också bör tillerkännas be- fogenhet att påfordra extra renräkning.

Vi har övervägt, om ifrågavarande be- fogenhet också bör införas för ägare av skötesrenar. Otvivelaktigt kan en skötesren- ägare ha intresse av att kunna kontrollera att hans renar blivit riktigt upptagna vid en ordinarie renräkning. Emellertid anser vi inte lämpligt att en skötesrenägare i lag tillerkännes befogenhet att blanda sig i en renbys inre angelägenheter. Skötesrenäga- rens rättigheter bör i stället helt grundas på det avtal som träffats mellan honom och renbyn om att byn skall mottaga hans renar (se 2 kap. 3 & tredje stycket förslaget till rennäringslag och kap. 5, avsnitt 5.4.1, i betänkandet). — Från vad sist sagts bör undantag göras beträffande koncessionsby- arna, där skötesrenägarna av ålder haft och även för framtiden bör tillerkännas en star— kare ställning än i övriga byar. Då skötes— renägarna i koncessionsbyarna enligt vårt förslag (se 7 kap. 3 % förslaget till ren- näringslag) Skall anses som renskötande medlemmar, erfordras dock inte någon sär— bestämmelse om rätt för dem att påfordra extra renräkning.

På grund av det ovan anförda föreslår vi._ att extra renräkning skall företa-gas, om detlbegäres antingen av renskötande med- lem eller av lantbruksnämnden. Förevaran- de lagrum har utformats i överensstämmel- se härmed.

Tredje stycket innehåller ett par bestäm- melser om renräkningarnas utförande. En- ligt första punkten, som avser både ordi- narie och extra räkningar, skall vid ren— räkning skiljas mellan renar av olika kön samt mellan kalvar under ett års ålder och äldre djur. Detta minimikrav på räknings- resultatet sammanhänger med att i förslå—

get till katastrofskadeskydd (betänkandets kap. 6, avsnitt 6.2.9 c) den nämnda upp- delningen i renar av olika ålder och kön ansetts tillräcklig. Givetvis är en längre gående uppdelning ofta önskvärd, särskilt för att underlätta slaktuttaget och det där- med sammanhängande avelsarbetet. Det bör ankomma på renbyns styrelse att bestäm- ma, i vad mån räkningen skall göras mer detaljerad än som blir obligatoriskt.

Andra punkten i lagrummet är tillämplig endast vid extra renräkning. För att till- godose det behov av kontrollmöjligheter som utgör grunden för att sådan räkning skall kunna påfordras, föreslås att den som tagit initiativet till räkningen, dvs. viss ren— skötande medlem eller lantbruksnämnden, skall få rätt att närvara vid räkningstillfäl- let och kontrollera att den nya räkningen tillgår på ett oklanderligt sätt. Givetvis föl- jer därav att han också sätts i tillfälle att påpeka iakttagna felaktigheter och att han får möjlighet att insamla bevisning därom för en eventuell besvärstalan, t.ex. röran- de rösträttsberäkningen eller styrelsens ut— taxering av förlagsmedel.

I vidare mån än nu sagts anser vi inte erforderligt med bindande regler om sättet för renräkningarnas utförande eller deras omfattning. Som nyss nämnts bör renbyar- na själva bestämma härom. Det kan emel- lertid visa sig lämpligt att det finns tillgång till vissa anvisningar i dessa frågor, som kan tjäna till ledning för byarna. Bl. a. kan härigenom befrämjas en större enhetlighet vid räkningarnas genomförande och redo— visningen av deras resultat, något som skul— le underlätta bedömningen av de verkningar som olika rationaliseringsåtgärder m. m. har från lönsamhetssynpunkt. Frågan om ut- arbetande av sådana anvisningar synes böra övervägas av lantbruksstyrelsen.

Fjärde stycket innehåller regler om kost- naderna för renräkningar av olika slag. Vad först angår ordinarie renräkning bör kost- naden för en sådan ingå i renbyns gemen- samma utgifter, som enligt 2 kap. 8 & första stycket förslaget till rennäringslag skall fördelas mellan byns samtliga renskö- tande medlemmar i förhållande till deras

reninnehav. Det måste anses fullt naturligt att de som driver en ekonomisk verk- samhet, sådan som rennäringen, själva får bära kostnaderna för att klarlägga med vil- ket driftkapital envar av dem deltar i verk- samheten.

I fråga om extra ren—räkningar bör det finnas bestämmelser för olika fall, beroen- de på hur den extra räkningen utfaller. Som gemensam regel bör dock gälla att renbyn till en början, innan räkningsresultatet före— ligger, måste ligga ute med kostnaderna. In- nan räkningen slutförts vet man ej vem som slutligt skall svara för kostnaderna (se nedan), och det torde vara onödigt att fö- reskriva skyldighet exempelvis för den som påfordrat den extra renräkningen att för- skottera kostnaderna.

Om den extra renräkningen visar att den på grundval av ordinarie renräkning upp- lagda renlängden (se härom 3 & i före- varande kap.) innehöll något fel av väsent- lig betydelse, innebär det att den som på- fordrat extra räkning haft fog för sin be— gäran. Han bör därför inte vara skyldig att bekosta kontrollräkningen. Kostnaderna för denna måste då stanna på renbyn, om det inte kan klarläggas vem eller vilka som vål- lat felet i renlängden och därför skäligen är närmast till att betala kontrollkostnader- na. Bestämmelser med denna innebörd före- slås i lagrummets tredje punkt. Då där ta- las om fel i renlängden »av väsentlig bety- delse», avses en felaktighet som överstiger vad som med hänsyn till svårigheten att vid en renräkning få fram exakta resultat kan anses normalt. I detta hänseende är det vår uppfattning att en felmarginal uppåt och nedåt av storleksordningen 10% kan be- traktas som acceptabel. — Tilläggas bör att den föreslagna skyldigheten för den som vållat felet i renlängden att betala kontroll- kostnaderna inte skall betraktas som en straffpåföljd. Det bör därför inte krävas att vederbörande bevisligen varit i ond tro eller ens förfarit vårdslöst. Det bör i stål— let räcka, om den tidigare lämnade uppgif- ten skilde sig så avsevärt från senare kon— staterade förhållanden att felet i renläng- den kan antagas ha orsakats därigenom.

Om den extra renräkningen inte gett till resultat att renlängden innehöll fel av så— dan väsentlig betydelse som ovan angivits. får kontrollräkningen anses ha varit objek- tivt sett onödig. Den bör därför bekostas av den som begärt att räkning skulle ske, vilket innebär att renbyn blir berättigad att återfå sina utlägg, inkl. arbetskostnaden. av vederbörande renskötande medlem eller av lantbruksnämnden.

Tillämpningen av de i detta lagrum fö- reslagna kostnadsreglerna avses, i händel— se av tvist och om skiljeavtal ej föreligger. skola ankomma på allmän domstol.

3å

Gällande bestämmelser om renlängd åter- finns i 19 & RBL. Vid sammanträde inför förste konsulenten hos länets lappväsende upprättas årligen för varje lappby en längd, som upptar envar som driver renskötsel inom byn eller som där har renar i vård hos annan. För varje ägare antecknas an- talet renar som han äger. Längden upprät— tas med ledning av lapparnas uppgifter el- ler, om de ej är ense, efter bestämmande av byns ordningsman, eventuellt jämte två sär- skilt utsedda lappar. Renlängden, vilken skall bestyrkas av ordningsmännen och två vid sammanträdet närvarande lappar. har därefter vitsord, när lapparnas rättigheter och skyldigheter bestämmes efter antalet renar. Presumtionen för längdens riktighet kan emellertid brytas antingen genom att det styrkes, att renantalet efter längdens upprättande väsentligt förändrats genom olycksfall eller av annan tillfällig anledning. eller genom att längden vid tillfällig ren- räkning enligt 20 å 2 mom. RBL befun- nits vara felaktig.

De ändrade föreskrifter om renräkning som föreslagits i nästföregående % medför att också de nuvarande reglerna om ren- längder bör omarbetas. Genom att ordi- narie renräkning i framtiden avses skola ske årligen kan längden upprättas i anslut- ning till renräkningen och på grundval av därvid framkomna uppgifter. Något sam— manträde inför myndighet blir inte längre erforderligt, utan längden blir att betrakta

som en privat handling. Med hänsyn bl. a. till de beträffande renräkningarna före- liggande kontrollmöjligheterna bör dock längdens trovärdighet i fortsättningen bli minst lika stor som hittills.

Första stycket innehåller bestämmelser om renlängdens innehåll, vilka ansluter till vad i 2 & föreslagits i fråga om renräk- ning. Om renräkningen är fullständig, så att därvid räknas varje ägares individuella reninnehav, kan räkningsresultatet direkt överföras till renlängden. Vid en ofullstän- dig renräkning, som endast ger uppgift om det sammanlagda renantalet i byn, måste reninnehavet för de olika ägarna uppskat- tas. Då renlängden skall upprättas av sty- relsen, blir det denna som i sista hand har att verkställa uppskattningen. Givetvis mås- te dock styrelsens bedömning grundas på uppgifter från de berörda renägarna. Lämp- ligt är därför att längden i dylika fall upp- rättas vid ett gemensamt sammanträde med de renskötande medlemmarna.

Av andra stycket framgår den ovan om- nämnda ändrade principen för renläng- dens upprättande, nämligen att den skall grundas på uppgifterna vid årets ordinarie renräkning. Därjämte föreskrives att fel i längden, som påvisats genom extra renräk- ning, ofördröjligen skall rättas. Slutligen stadgas att styrelsen är ansvarig för att längden överensstämmer med resultatet av senast verkställda renräkning. Detta skall gälla även beträffande extra räkningar. Lämpligt torde "vara att styrelsen omedel- bart efter en sådan räkning för in erfor- derliga rättelser i längden och med sina namnunderskrifter bestyrker att renlängden kompletterats i anledning av den extra ren- räkningen.

Tredje stycket innehåller regler om ren— längdens rättsverkningar. Såsom ovan fram- hållits, anser vi inte att längdens trovärdig- het behöver förmins'kas genom att den i fortsättningen utgör en privat handling; tvärtom bör dess upprättande i anslutning till renräkningen göra att större tilltro kan sättas till renlängden än vad nu är fallet. Någon ändring i nuvarande regler om att renlängd i princip skall äga vitsord anser

vi därför inte erforderlig. Också bestäm- melserna om presumtionens brytande är i sak bibehållna i vårt förslag; även för fram— tiden bör det enligt vår mening vara möjligt att på enklare sätt än genom extra ren— räkning visa att renantalet förändrats sedan renlängden upprättades.

4och5 åå

' Ett av de största problemen för den mo— derna »extensi'va» renskötseln är den rik— liga förekomsten av främmande renar, dvs. renar som uppehåller sig utanför den egna lappbyns betesmarker. Dessa renar har läm— nat den egna byns område för att förena sig med en annan renhjord eller ströva om- kring för sig själva. Så länge renarna be- finner sig utom ägarnas räckhåll lämnar de ingen avkastning som ägarna kan tillgodo- göra sig, märkning av kalvarna kan inte ske och renarnas tamhetsgrad nedgår med tiden så att de till slut blir mer eller mindre förvildade. Också för den by inom vars betesområde strövrenarna uppehåller sig medför de svåra problem genom att de tär på betesmarkerna, försvårar hopsamlingen av de egna renarna Och lätt drar dem med sig på nya strövningar.

För att komma till rätta med de problem som de främmande renarna ger upphov till fordras att renarna inom områden, där dy— lika renar förekommer, ofta samlas ihop och att därvid utskiljning sker av alla främ- mande renar. Frågan härom berör uppen- barligen inte bara medlemmarna av den renby där renarna finns utan den har också stor, ibland avgörande betydelse för ren- skötseln i' angränsande byar. Vissa bestäm- melser om'främmande renar bör därför inflyta i rennäringslagen som komplettering till det allmänna stadgan-det i 1 5 av före- varande kap. om att renskötseln skall be- drivas på ändamålsenligt sätt och med iakt— tagande av god renvård.

I 4 5 första stycket föreslås bestämmel- ser som ålägger »värdbyns» styrelse och renförman skyldighet att ordna med utskilj- ning av förekommande främmande renar så snart ske kan. Uppenbarligen måste det tillses att de byar till vilka renarna hör

bereds möjlighet att infinna sig vid skilj- ningstillfället. Underrättelse om tid och plats för en planerad skiljning bör därför i god tid lämnas dessa byars styrelser. Det skall därefter åligga »hembyarnas» styrel- ser att sörja för att erforderlig arbetsperso- nal sändes över till skiljningen så att denna kan resultera i att de främmande renarna förs tillbaka till sina byar. — De sålunda föreslagna bestämmelserna torde överens- stämma med vad som hittills allmänt till- lämpats. Även i fråga om sättet för skilj- ningens utförande har vissa regler utbil- dats. Enligt Vår mening erfordras ingen reg- lering i lag av sistnämnda fråga utan det bör överlämnas till renbyarna att finna lämpliga arbetsmetoder. Utan särskilt stad- gande därom torde det vara tydligt att an- svaret för skiljningens bedrivande i sista hand åvilar styrelsen för »värdbyn», dvs. den renby inom vars betesområde skilj- ningen äger rum.

4 5 andra stycket innehåller regler för det fall att de främmande renarnas »hem- by» uteblir från en skiljning trots erhållen underrättelse enligt första stycket. För att kunna komma till rätta med de problem som de främmande renarna ger upphov till är det enligt vår mening nödvändigt att »värdby—nv» i detta fall äger långtgående be- fogenhet att förfoga över renarna. I första hand bör »värdbyn» ha rätt att vidtaga er- forderliga åtgärder för att återföra renar- na till »hembyns» betesområde. I många fall, särskilt när fråga är om renar som vid vårflyttning lämnats kvar på vinterbeteslan— den, är det dock i praktiken omöjligt att ordna med ett återförande. »Värdbyn» bör då vara berättigad att slakta renarna och försälja 'dem för ägarnas räkning.

De kostnader som »värd—byn» får vid- kännas för att återföra renarna resp. för att slakta och sälja dem skall byn enligt nästföljande & äga rätt att uttaga hos »hem- byn» i form av vårdavgi-ft.

5 5 första stycket ger en »värdby» rätt att av de främmande renarnas hembyar ut- taga s.k. vårdavgifter som ersättning för de olägenheter renarna orsakat »värdbyn». Med förslaget, som har viss motsvarighet

i gällande byordningar, åsyftas att dels ge hembyarna ett ökat ekonomiskt intresse av att hindra de egna renarna från att ströva in på annan bys betesområde, dels stimu— lera »värdbyn» till tätare utskiljningar ge- nom att på hembyarna lägga åtminstone en del av kostnaderna för renarnas hopsam- lande och för skiljningsarbetet.

Grunderna för vårdavgifternas beräknan- de framgår av 5 5 andra stycket: avgiften skall motsvara »värdbyns» kostnader för nödigt arbete med renarna samt gottgörel— se för utlägg, exempelvis för resor eller till- skottsutfodring, och för värdet av det bete som renarna tillgodogjort sig inom byns be- tesområde. Hur stor del av kostnaderna för renarnas hopsamlande som skall kunna ut- tagas av hembyarna, måste bli beroende av omständigheterna i varje särskilt fall; i re- gel torde det nämligen kunna antagas att samlingen medför nytta också för »värd- byns» egna renar. Själva utskiljningsarbetet bör däremot i regel helt utföras eller bekos- tas av hembyarna. Värdet av tillgodogjort bete får beräknas schablonmässigt; ersätt- ning bör lämnas även för bete som inte behövts för »värdbyns» egna renar. Den tid under vilken de främmande renarna betat på »värdbyns» område måste i allmänhet uppskattas ganska fritt, då det torde vara svårt att förebringa bevisning härom. Ål— dern på förekommande omärkta renar och tidpunkten för närmast föregående skiljning inom området kan dock ibland ge viss led- ning vid bedömningen.

Vad i 5 5 tredje stycket sägs om rätt för renbyar att träffa överenskommelser om vårdavgifter är strängt taget onödigt, då denna befogenhet följer av allmänna rätts— grundsatser. Det har emellertid ansetts lämpligt att erinra om möjligheten att ingå avtal i dessa frågor, då det ofta torde vara praktiskt att t. ex. ha normer för beräkning av ersättningsbeloppens storlek överenskom- na i förväg för att därigenom minska ris- ken för tvister mellan byarna. I sådana fall, då två angränsande byar är ungefär lika ut- satta för strövrenar från varandras områ- den, kan det också visa sig lämpligt att avtala om kvittning av vårdavgifterna. Viss

försiktighet bör dock iakttagas härvid, ef- tersom en by som slutit ett sådant avtal har minskade möjligheter att påverka ord- ningen i renskötseln inom den by med vil- ken kvittningsavtalet gäller.

Tvister om vårdavgifter och deras be- räknande skall prövas av allmän domstol, om skiljeavtal ej föreligger.

65

Vid sidan av de i betänkandets kap. 10, avsnitt 10.4, berörda stadgandena om flytt- ningsvägar innehåller RBL vissa föreskrif- ter om hur flyttningarna skall tillgå. Enligt 22 & åligger det lapp att tillse att såvitt möjligt renar vid flyttning varken lämnas efter eller strövar i förväg. Om det ändå sker, skall han så fort ske kan samla re- narna och återföra dem till hjorden, vid äventyr att vederbörande förste konsulent eljest äger verkställa detta på lappens be- kostnad eller vidtaga annan lämplig åtgärd. — I 24 & stadgas skyldighet för lapp. som med sina renar flyttar utom den socken där han har sitt hemvist, att inom viss tid anmäla sin ankomst till polismyndigheten i orten eller till person som förordnats av länsstyrelsen att mottaga sådan anmälan. Anmälningen, som skall göras för varje socken som besökes under flyttningen, är avsedd att tjäna till ledning vid efterspa- nande av lapp vars renar vållat skada (se 1896 års förslag, s. 41).

I samband med renarnas flyttningar vål- las ofta svårigheter både för den bofasta befolkningen och för renskötseln i de om- råden som passeras vid flyttningarna. Av markägare i trakter, där renskötsel är till- låten endast vintertid, har under senare år framförts upprepade klagomål över att re- nar i stort antal förekommer där även som— martid, beroende dels på att renar vid vår- flyttningen lämnas kvar på vinterbeteslan- den, dels på att renar redan under somma- ren strövar tillbaka mot kustlandet. Från skogsrenskötselns företrädare har påtalats att renar tillhörande fjällappbyarna tuppe- håller sig inom skogslappbyarnas betesom-

råden i långt större utsträckning än som följer av att flyttning får ske genom dessa områden.

De klagomål som framförts mot sättet för flyttningarnas genomförande torde inte vara utan fog. Flyttningarna sker numera på många håll utan att renarna hålles i ordentligt bevakade flockar. I stället får re- narna utan erforderlig tillsyn ströva själva på bred front i riktning mot sommar- resp. vinterbeteslanden. Härvid uppkommer tyd- ligen stor risk för sammanblandning med de renar som hålles på bete inom de genom- strövade områdena. Vidare torde det i många fall brista i kontrollen över att re— nar ej kvarlämnas på vinterbeteslanden.

Den oordning som sålunda förekommer i samband med flyttningarna är till stor ska— da också för ägarna av de flyttande re— narna. Renars kvarlämnande på vinterbe— teslanden och förekomsten av strövrenar minskar antalet djur som verkligen kontrol- leras av ägarna så att de kan påräknas lämna en säker avkastning. Härtill kom- mer att en dålig ordning vid flyttningarna medför en allmän sänkning av tamhetsgra- den hos renarna och därigenom ökar ris— ken för desorganisering av hela renskötseln.

Då ordningen vid flyttningarna sålunda har stor betydelse även för tredje mans in- tressen och för rennäringen i stort, anser vi att vissa bestämmelser om deras utfö- rande bör inflyta i rennäringslagen. I före- varande å föreslås bestämmelser som åläg- ger renbyns ledning, dvs. styrelsen och ren— förmannen, att tillse att flyttningarna sker i samlade flockar under erforderlig bevak- ning. Härmed åsyftas att inskärpa betydel- sen av att flyttningarna sker i sådana for— mer att tamheten hos renarna bibehålles och om möjligt ökas. För att få till stånd en ordentlig hopsamling av renarna på vin- terbeteslanden innan vårflyttningen påbör- jas och därigenom minska förekomsten av kvarlämnade renar, föreslås vidare en er- inran om bestämmelserna rörande tidsbe- gränsning av renskötselrätten i vissa trak- ter. Slutligen har det ansetts motiverat med en föreskrift om att flyttning genom annan renbys betesområde skall ske utan onödigt

dröjsmål. Härmed avses att motverka den från skogslappbyarna påtalade tendensen, att fjällappbyarnas renar under långa pe- rioder tillåtes kvarstanna inom områden som är avsedda att användas av dem endast i samband med själva flyttningarna.

l likhet med de allmänna reglerna i ] & om sättet för renskötselns bedrivande är de föreslagna bestämmelserna om flyttning- arnas utförande inte straffsanktionerade. Deras åsidosättande skall emellertid kun— na leda till ersättningsskyldighet och — i särskilt svårartade fall — till att syssloman enligt 7 & förordnas att övertaga förvalt- ningen av byn.

Någon motsvarighet till den i 24 & RBL stadgade anmälningsskyldigheten vid flytt— ning utom hemsocknen har vi inte ansett böra upptagas i en ny rennäringslag. Med de bestämmelser som lagförslagets 6 kap. in- nehåller i fråga om ansvaret för skadegö— relse genom renar (se betänkandets kap. 9, avsnitt 9.3.2) torde en skadelidande även utan anmälningar om skedd inflyttning kun- na få reda på vem han har att vända sig till med sitt ersättningsanspråk.

75

RBL:s regler om myndighetsingripanden för att få rättelse till stånd, när rensköt— seln är bristfällig, öppnar möjlighet både till inskridande mot enskilda försumliga nä- ringsutövare och att tillgripa mer generellt verkande åtgärder.

Enligt 26 å andra stycket RBL kan en lapp, som ådagalägger försumlighet i ren- skötseln så att därigenom orsakas skada el— ler annan olägenhet, tilldelas varning av länsstyrelsen. ] svårare fall eller om var- ningen inte leder till rättelse kan länssty— relsen föreskriva lämpliga åtgärder för åstadkommande av bättre bevakning av re- narna, alternativt förordna om deras över- lämnande till annan renskötande lapp för vård eller föreskriva att renantalet skall minskas genom försäljning av renar, levan- de eller slaktade. För att framtvinga verk- ställighet av föreskriven åtgärd kan länssty- relsen bl. a. förelägga och utdöma vite. Som ett yttersta korrektionsmedel kan en för-

sumlig näringsidkare, som finnes uppenbart olämplig att sköta renar, förklaras förlus- tig rätten att vidare vara renskötare.

Generella bestämmelser om åtgärder för att motverka förekommande brister i ren- skötseln finns i RBL dels i fråga om minsk- ning av renantalet inom lappby (39 å), dels om förvildade renar (40 å).

Reglerna om minskning av renantalet skall tillämpas, om inom en lappby ren- antalet är så stort att »betet *kan befaras bliva otillräckligt eller skada eller andra olägenheter förorsakas eller svårigheter an- norledes yppas för renskötselns ändamåls- enliga drivande inom lappbyn». Länsstyrel- sen kan då, efter lapparnas hörande, vid- taga olika åtgärder för att minska renanta— let, nämligen antingen avlägsna skötesre- nar som tillhör andra än renskötselberätti- gade, hänvisa en eller flera av byns lappar till annan lappby eller nedbringa renantalet genom nedslaktning, försäljning eller annor- ledes.

Om det finns förvildade renar i viss trakt, ankommer det enligt 40 & RBL på läns— styrelsen att förordna om renarnas dödan- de och att meddela de föreskrifter som er- fordras för ändamålet. Behållna värdet av dödade förvildade renar skall användas »till förmån för lapparna», vilket innebär att pengarna skall inlevereras till lappfon- den.

Rennäringens lönsamhet på längre sikt och därmed dess betydelse som försörjnings— underlag för sina utövare är i mycket hög grad beroende — förutom av naturförhål- landena — av att renarna hålles under kontroll, så att kalvmärkningen, avelsarbe- tet och slaktuttagen kan ske rationellt och planmässigt samt utbrytning av strövrenar i större antal förhindras.

En av de viktigaste faktorerna i detta sammanhang är det sammanlagda renanta- let i byn; om detta blir högre än betes- markerna i längden tål, är det stor risk för att renskötseln desorganiseras (se be- tänkandets kap. 5, avsnitt 5.4.1). Emeller- tid kan risk för allvarliga störningar finnas

även vid måttligt renantal, t. ex. på grund av dålig bevakning av renarna, underlåten- het att utskilja främmande renar eller oord- ning vid flyttningarna.

Huvudsyftet med förslaget om lappbyar— nas omorganiserande till renbyar är att där- med skapa ökade förutsättningar för en välordnad renskötsel genom att ge renbyns ledning sådana befogenheter att den vid be- hov kan få till stånd en rationell rendrift. även om en minoritet i byn skulle ställa sig passiv eller t.o.m. ogillande till plan- läggningen. En följd av denna satsning på byns ledning är att de nuvarande bestäm- melserna om inskridanden mot enskilda nä- ringsutövare (26 % RBL) inte erhållit nå- gon motsvarighet i den föreslagna'rennä- ringslagen. bortsett från den i l å andra stycket förevarande kap. intagna föreskrif- ten om skyldighet för renägare eller annan, som anställts för att biträda i renskötseln. att följa styrelsens och renförmannens an- visningar.

Enligt vår mening blir renskötselns fram- gång eller misslyckande i en renby till myc- ket stor del beroende av ledningens — i första hand styrelsens och renförmannens men i sista hand stämmomajoritetens — personliga kvalifikationer. Med den intresse— gemenskap som kommer att föreligga bland byns medlemmar anser vi det finnas god anledning räkna med att lämpliga personer blir utsedda till de ledande posterna och att arbetet i renbyarna därför i regel kom- mer att fungera bra. Erfarenheterna bl.a. från de nuvarande renskötarföreningarna ät därvidlag uppmuntrande. Emellertid bör i lagen finnas regler också för de undan- tagsfall då på grund av passivitet eller otill- räcklig kompetens eller av annan anledning» renskötseln är bristfällig. Ett dylikt miss- förhållande kan nämligen, om det ej rät- tas i tid. medföra mycket stora skador och förluster både för byns egna medlemmar och för utomstående. exempelvis markäga- re och angränsande renbyar.

Vid valet av form för reaktion mot en bristfällig renskötsel har vi funnit att ett bibehållande av de nu föreskrivna men i praktiken sällan eller aldrig utnyttjade be-

fogenheterna till direkta myndighetsingri- panden inte skulle stå i god överensstäm— melse med den självständiga ställning som renbyarna avses få i förhållande bl.a. till administrationen. I stället föreslår vi en kombination av de åtgärder som enligt la— gen den 30 juni 1947 om uppsikt å jord- bruk skall företagas vid vanhävd samt den i lagen den 16 december 1966 om vissa gemensamhetsanläggningar förekommande anordningen att syssloman kan förordnas att övertaga förvaltningen. I första stycket av förevarande % föreslås sålunda — efter före- bild i 5 & uppsiktslagen — att lantbruks- nämnden, sedan renskötseln i en viss ren- by konstaterats vara bristfällig, skall'söka att med byn träffa skriftlig överenskom— melse. varigenom byn åtager sig att inom viss tid vidtaga erforderliga åtgärder för att avhjälpa bristerna. Åtgärderna kan avse exempelvis att genom ökad utslaktning ned- bringa byns renantal till fastställt maximi- antal, ändring av proportionen handjur ./. hondjur eller övergång till förbättrad 'ord- ning vid flyttningarna. — "Om försöket ej leder till avsett resultat. vare sig därför att överenskommelse ej kan träffas eller där- för att renbyn underlåter att uppfylla sina åtaganden, bör lantbruksnämnden fullfölja ärendet genom att anmäla förhållandet till länsstyrelsen (jfr 6 &" uppsiktslagen). I fråga om länsstyrelsens befattning med ärendet bör däremot enligt vår mening andra reg- ler införas än de i uppsiktslagen (7 '$) till- lämpade; enligt denna lag ska” de nödiga åtgärderna mot vanhävd föreskrivas av läns- styrelsen själv, som därvid äger förelägga vite. För renskötselns förhållanden synes det vara lämpligare att, som skett i 33 å and- ra stycket gemensamhetsanläggningslagen. överlämna till en av länsstyrelsen utsedd syssloman att både besluta om vilka åtgär- der som behöver vidtagas och se till att de blir utförda. Vi föreslår därför befogenhet för länsstyrelsen att förordna syssloman att omhänderha renskötseln inom betesområdet och förvalta byns övriga ekonomiska ange- lägenheter intill dess bristerna blivit .av- hjälpta.

De åtgärder sysslomannen har att vid-

taga för att få renskötseln sanerad bör vara av samma typ som de lantbruksnämnden försökt få byn att själv utföra. Med hänsyn till angelägenheten av att tiden för sysslo- mannaförvaltningen blir så kort som möj- ligt bör dock takten i saneringsarbetet kun- na forceras, jämfört med vad tidigare varit avsett. Uppenbarligen bör sysslomannen sträva efter att få ett gott samarbete till stånd med renbyns medlemmar, så att åt- gärderna om möjligt vidtages i samförstånd med dem.

När det gäller renbyns angelägenheter av annat slag än sådana som rör ekonomiska frågor. t.ex. att bevaka medlemmarnas in- tressen i upplåtelsefrågor, bör byns van- liga organ fortsätta att fungera. Onekligen kan det stundom vara tveksamt, om en viss fråga skall anses vara ekonomisk eller ej, men i praktiken torde detta inte föranleda några egentliga olägenheter. Principen bör vara att alla frågor som antingen avser ren- skötseln eller som eljest kan föranleda en utgift för ren-byn skall tillhöra syssloman— nens behöri-ghetsområde.

I fråga om förutsättningarna för lant- bruksstyrelsens ingripande mot bristfällig renskötsel har vi valt en medelväg mellan de ståndpunkter som uppsiktslagen och ge- mensamhetsanläggningslagen representerar. Enligt den förra lagen (4 &) kan ingripande ske på lantbruksnämndens eget initiativ; enligt gemensamhetsanläggnin-gslagen (33 å andra stycket) endast på begäran av fas- tighetsägare, dvs. delägare i gemensamhets- anläggningen. Vi anser det varken nödvän— digt eller lämpligt att införa initiativrätt — och därmed även tillsynsplikt — för lant- bruksnämnden, vars möjligheter till förtro— endefullt samarbete med renbyarna därige- nom skulle sättas i fara. Å andra sidan kan inte bara renbyns egna medlemmar utan också tredje man, såsom markägare, an- gränsande renbyar och byns borgenärer. ha ett väsentligt intresse av att få en bristfällig renskötsel sanerad. På grund härav föreslås att behörighet att påkalla ingripande av lantbruksnämnden skall tillkomma såväl medlem av den ifrågavarande renbyn som annan vars rätt är beroende av renskötseln

inom byns betesområde. I denna del över- ensstämmer förslaget med 33 å andra styc- ket gemensamthetsanläggningslagen i dess till lagrådet remitterade lydelse (se NJA II 1966 s. 297), som sedan ändrades efter erinran av lagrådet. De av lagrådet framförda be- tänkligheterna mot behörighetens utsträc- kande till rättsägare utanför delägarkretsen torde knappast äga tillämpning i förevaran- de fall, där det primärt endast är fråga om att få lantbruksnämnden inkopplad för över- läggningar med renbyn om bästa sättet att få bristerna i renskötseln avhjälpta.

Otvivelaktigt är det en mycket radikal åtgärd som tillgripes, när en syssloman för- ordnas; han avses skola övertaga huvud- delen av både bystämmans och styrelsens befogenheter och får således bl. a. rätt att uttaxera nödigt förlag av de renskötande medlemmarna (2 kap. 9 g”), att slutligt för- dela renbyns utgifter (11 och 24 åå sam- ma kap.) och att innehålla och försälja medlems renar till säkerhet för påfört bi- drag (12 & samma kap.). Det blir också sysslomannen som har att leda renskötseln inom byns betesområde ooh anställa här- för erforderlig arbetskraft (16 och 17 55 samma kap.). Sysslomannens ställning blir därigenom närmast jämförlig med en kon— kursförvaltares. Enligt vår mening är det för rennäringens egen framtid nödvändigt att som en yttersta utväg för att få rensköt- seln sanerad kunna falla tillbaka på en dylik tvångsförvaltning. Den bör dock up- penbarligen anlitas endast i de undantags— fall, då det visar sig omöjligt för lantbruks- nämnden att genom förhandlingar med ren- byns ledning få rättelse till stånd.

Med hänsyn till sysslomannens vittgåen— de befogenheter är det tydligen av stor betydelse att lämplig person väljes för upp- draget. Om möjligt bör någon med grund- lig erfarenhet av renskötsel utses, t.ex. en skicklig renskötare i annan renby. Visar det sig omöjligt att få en sådan att åtaga sig sysslomannaskapet, bör dock ,annan lämplig person kunna utses, såsom någon jordbrukare med god kännedom om fjäll- världens förhållanden eller en befattnings- havare h0s lantbruksnämnd.

Då sysslomannen som ovan nämnts skall övertaga bystämmans och styrelsens fun-k- tioner, synes det böra finnas möjlighet för byns medlemmar att överklaga hans avgö- randen hos länsstyrelsen. Av särskild vikt torde vara att en överprövning kan komma till stånd i bidragsdebiteringsfrågorna. Kla- gorätten bör dock inte vara begränsad till dessa frågor, även om den av tidsskäl kan- ske inte får så stor betydelse i andra fall. För att sysslomannens förvaltning skall bli effektiv, måste nämligen hans beslut kunna verkställas omedelbart, om inte länsstyrel- sen förordnar om inhibition. — I överens- stämmelse med det nu anförda avses de i 8 kap. 10 & föreslagna bestämmelserna om besvär över renbys beslut bli tillämpliga även på beslut av sådan syssloman som här avses. Då hans beslut inte behöver tillkän— nages på bystämma, bör besvärstiden räk- nas från det klaganden fått del av beslutet.

Med hänsyn till sysslomannaförordnan- dets betydelse för behörigheten att företrä- da renbyn i förhållande till tredje man bör i registret över renbyarna inskrivas upp- gift både om förordnandet och om sysslo— mannens entledigande. Föreskrift härom meddelas i åzens andra stycke.

Sysslomannen bör givetvis få ersättning för sitt arbete. I å:en-s tredje stycke föreslås att arvodet skall betalas av byn och bestäm- mas av länsstyrelsen. Förslaget överensstäm- mer i sak med motsvarande stadgande i ge- mensamhetsanläggningslagen (33 & tredje stycket). — Arvodeskost-naden utgör en ge— mensam utgift för ren-byn, som fördelas mel- lan byns samtliga renskötande medlemmar i förhållande till deras reninnehav (2 kap. 8 5 första stycket).

5 KAP

Såsom framgår av betänkandets kap. 2, av- snitt 2.2.4, har i förslaget till lag om ren- näringen inarbetats stadgandena i lagen den 5 maj 1960 om renmärken. Gällande be- stämmelser om renmärkning har därvid bi- behållits i huvudsak oförändrade. Vårt för— slag om avskaffande av ordningsmannain— stitutionen medför dock att någon annan måste göras ansvarig för de uppgifter som

enligt 1960 års lag (10, 12 och 13 åå) ankommer på ordningsmannen. I föreva— rande kap. av förslaget till rennäringslag har dessa åligganden i huvudsak överförts på renbyns styrelse. Som vittne vid om— märkning och avbrottsmärkning enligt 10 & samt vid kalvmärkning enligt 12 & har det dock ansetts tillräckligt att ordningsmannen ersättes av renförmannen elle-r annan av styrelsen utsedd person.

De sakliga ändringar i förhållande till 1960 års lag som förslaget i övrigt innebär framgår av vad nedan anföres i anslutning till 4, 9,12 och 13 åå.

45

Med hänsyn till att en renby bör kunna äga renar, exempelvis avelstjurar (jfr be- tänkandets kap. 5, avsnitt 5.4.1), har i denna & renby upptagits bland dem som skall kunna få renmärke inregistrerat för sig.

Innan renmärke registreras för annan än renby eller medlem därav, bör sökanden visa att han av vederbörande renby erhållit tillstånd att hålla skötesrenar hos byn (se 2 kap. 3 & tredje stycket i lagförslaget).

9 5 I denna & föreslås att registreringsmyn- digheten, dvs. länsstyrelsen, övertar den prövning av fall av förväxlingsbar likhet mellan renmärken som för närvarande an- kommer på domstol. Såsom framgår av förarbetena till 1960 års renmärkeslag (se prop. 1960: 64 s. 21 f. 34 f, 44 f), avvisades då det av 1955 års renmärkeskommitté väckta förslaget om att prövningen av de s.k. kollisionsfallen skulle överflyttas från domstol till länsstyrelsen. Av samma skäl som ovan i detta betänkande (se kap. 5, avsnitt 5.4.6) åberopats till stöd för att länsstyrelsen göres till besvärsinstans i för- hållande till ren-byns beslut är det emellertid enligt vår mening befogat att lägga även ifrågavarande uppgift på länsstyrelsen.

125

Enligt motsvarande % i 1960 års lag utgör den 1 maj året efter det då en renkalv fötts den yttersta tidpunkten för lovlig

kalvmärkning med den ursprunglige äga- rens märke. Efter denna dag skall kalven genom ordningsmannens försorg slaktas och säljas eller ock säljas levande och förses med köparens märke. Försäljningen sker för byns räkning; den behållning som upp- kommer vid försäljningen, sedan ordnings- mannen erhållit skälig gottgörelse för sitt arbete, tillfaller nämligen lappbyn. Det nu sagda gäller även om den tidigare ägaren kan styrka att kalven fallit efter en honom tillhörig renko.

Uppenbarligen är det för renskötseln i en by av största vikt att kalvmärkningen sker så tidigt att flertalet kalvar ännu följer sina mödrar. Med hänsyn härtill är det enligt vår mening lämpligt att som huvud- regel bibehålla nuvarande bestämmelse om den 1 maj som senaste tidpunkt för märk- ning av fjolårskalvar. Det synes dock inte vara nödvändigt och torde inte heller stå i överensstämmelse med rennäringsutövarnas rättsuppfattning att låta en försummelse att märka en kalv före denna tidpunkt helt avskära ägarens rätt till kalven. Vi föreslår därför i andra stycket av förevarande % den uppmjukningen av huvudregeln i första styc- ket, att märkning efter den 1 maj skall få verkställas av den som visar sig vara ägare av en omärkt fjolårskalv, förutsatt att han erhåller medgivande därtill av renbyns sty- relse eller — om sådant medgivande vägras — lyckas utverka domstols tillstånd till märkning. — Av den föreslagna lagtexten torde framgå att den som efter den 1 maj påstår sig vara ägare till en omärkt fjol- årskalv blir bevisnin-gsskyldig för påståen- dets riktighet.

135

Det föreslagna nya andra stycket i 12 5 har föranlett viss jämkning av första stycket i förevarande %.

! Szens tredje stycke föreslås en utvidg- ning av länsstyrelsens nuvarande befogenhet att låta slakta och försälja renar med ogil- tiga märken, så att även omärkta renar skall kunna omhändertagas, om de anträffas på ett område där renskötsel då inte är tillåten. Också i fråga om omärkta renar

kan det i praktiken visa sig omöjligt för den som lider skada genom renarnas upp- trädande i trakten att skaffa sig kännedom om vem som är ansvarig för renarna. Vi anser därför lämpligt att länsstyrelsen, så- som den för ordningen i länet ytterst an- svariga myndigheten, tillerkännes befogenhet att förordna om slakt och försäljning av alla renar utan vederbörli-ga identifikations- märken som påträffas på icke tillåtet om- råde. Vad som inflyter vid försäljningen skall givetvis redovisas till den som visar sig vara ägare till renarna, dock med avdrag för kostnaderna för deras omhändertagande, slakt och försäljning.

I fråga om de omärkta renar och renar med ogiltiga märken som anträffas på till- låtet område gäller bestämmelserna i åzens första och andra stycken, dvs. de skall omhändertagas av renbyn.

6 KAP.

De i detta kap. föreslagna ändrade reg— lerna om ersättning för skada genom renar har behandlats i betänkandets kap. 9, vartill hänvisas.

7 KAP.

Särskilda regler om koncessionsrenskötsel finns i RBL dels i 57 och 58 åå (med rub- riken »Om renskötsel å vissa trakter nedom lappmarksgränsen»), dels i övergångsbestäm— melserna (65 % femte stycket)

Enligt 57 & RBL kan länsstyrelsen lämna särskilt tillstånd till skogsrenskötsel på så- dana trakter i Norrbottens län utanför lapp- markerna där renskötsel året om av ålder förekommer. Innebörden av ett sådant till- stånd är främst att renskötselrätt medges under hela året, trots att enligt reglerna i 3 &” RBL rätt till skogsrenskötsel utom lappmarkerna i allmänhet föreligger endast under månaderna oktober—april. Som för- utsättning för tills/tänds meddelande gäl- ler enligt 57 5 att sökanden är »lapp», var- med åsyftas att han jämlikt bestämmelserna i l & äger rätt :till renskötsel, att det för »en väsentlig del av traktens befolkning» be- finnes föreligga behov av att »renskötsel fortfarande drives å trakten» samt att sö-

kanden anses lämplig som renskötare och hinder för bifall till ansökningen ej heller i övrigt möter.

57 & RBL innehåller vidare bestämmelser om innehållet i den ansökan som måste gö- ras för att tillstånd skall kunna meddelas samt om de med tillståndet förenade vill- koren. Tillståndet skall lämnas för viss tid, högst tio år, och innehålla föreskrifter bl. a. om det område där renskötseln får bedrivas, om flyttningsvägar och om högsta tillåtna renantal. Om skötesrenar får hållas inom 'koncessionsområdet, skall det också anges hur stor del av renhjorden som sökanden och hans husfolk högst får inneha för egen del. — Om förutsättningarna för rensköt- selns drivande i trakten ändras eller rättig- hetens utövande eljest befinnes medföra olä- genheter, kan länsstyrelsen återkalla lämnat tillstånd eller ändra villkoren för detta. Till- ståndet kan också överlåtas på annan rena skötselberättigad, om den ursprunglige till- ståndshavaren blir stadigvarande förhindrad att begagna rättigheten eller om han avlider och dödsbodelägarna anses inte lämpligen kunna eller böra utöva rättigheten.

Enligt 58 & gäller RBL:s allmänna be- stämmelser i tillämpliga delar också beträf— fande koncessionsrenskötsel, dock med vissa tillägg och undantag. Bland dessa må näm— nas att även,.skötesrenägarna anses tillhöra den lappby som skall finnas för renskötselns drivande i koncessionsområdet. att rätten till skogsfång är begränsad till att omfatta virke endast för vissa uppräknade ändamål. att rätt till jakt och fiske inte föreligger på grund av koncessionen. att all av renarna orsakad skada skall ersättas av renarnas ägare samt att renräkning skall hållas när länsstyrelsen så prövar nödigt, minst vart femte år, och bekostas av renägarna i för- hållande till renantalet. Därjämte gäller i de fall, då skötesrenar skall få hållas, att den som är bosatt inom lappbyn och där äger eller brukar jordbruksfastighet har rätt att ha renar i vård hos koncessionshavaren på de närmare villkor och i den utsträck- ning länsstyrelsen bestämmer, dock högst 20 per hushåll (exkl. års- och fjolårskalvar). Skötesrenägarna står därvid samma ansvar

för sina renar som koncessionshavaren för sina.

I RBL:s övergångsbestämmelser (65 & femte stycket) föreskrives attelapp. som vid lagens ikraftträdande den 1 januari 1929 drev renskötsel på trakt som avses i 57 %. senast den 31 december samma år skulle göra ansökan enligt sistnämnda %, om han ville fortsätta med renskötseln. Om ansökan gjorts, fick renskötseln fortsättas utan sär— skilt tillstånd till dess ansökningen hunnit prövas.

Den reglering av koncessionsrenskötselns förhållanden som skedde genom 57 och 58 åå RBL innebar lösningen av en gammal stridsfråga (se prop. 1928: 23 s. l73—l94). Under de tidigare renbeteslagarnas giltig- hetstid var renskötsel sommartid inte till— låten i dessa trakter, och så sent som år 1917 antog riksdagen skärpta exekutionsbestäm- melser i syfte att få bort de renar som året om hölls nedanför lappmarksgränsen. Be- stämmelserna synes dock inte ha tillämpats i praktiken, och sedvanan att även sommar— tid hålla renar i vissa socknar utanför lapp- markerna gick ej att utrota. Lagstiftaren valde då att avskaffa gällande förbud mot sådan renskötsel och i stället anvisa lagliga former för näringens bedrivande (anf. prop. s. 193 f).

Formerna förfrenskötselns drivande inom koncessionsområdena skiljer sig i viktiga av— seenden från vad som tillämpas i övriga delar av renskötselområdet. Ehuru tillstån- det att driva ifrågavarande slag av ren- skötsel lämnas en viss person, som måste vara renskötselberättigad, är det i praktiken varken denne konce-ssionshavare eller lapp- byn som huvudsakligen bestämmer om ren- skötseln. Såsom angivits i betänkandets kap. 2, avsnitt 2.1.5, är det i stället en särskild organisation, renägarfören'ingen, som hand- har viktigare med renskötseln sam-manhäng— ande frågor, såsom anställande och avlö- nande av arbetsmanskap, skadors ersättande och uppförande av slakthagar. Erforderliga medel för verksamheten uttaxeras av med- lemmarna-renägarna i förhållande till deras reninnehav.

Enligt vår mening finns det ingen anled— ning att frångå den nuvarande ordningen för renskötselns drivande i. koncessionsom- rådena. I själva verket innebär förslaget i betänkandets kap. 5 om lappbyarnas om- bildande till renbyar att även den vanliga renskötseln blir organiserad efter i huvud- sak de principer som redan tillämpas i kon- cessionslappbyarna. Den föreslagna renby— organisationen bör därför i stort sett vara väl lämpad för koncessionsrenskötseln, även om vissa jämkningar bör ske med hänsyn till de särskilda förhållandena ijkoncess-ions- områdena. Den viktigaste avvikelsen från de allmänna reglerna rör skötesrenägarnas ställning; se härom ned'an'under 3 %.

Också efter RBL:s ikraftträdande har det förekommit att skogsrenskötsel utan till- stånd bedrivits året om utanför lappmar- kerna. Det gäller den s.k.—Rödingsträsk- gruppen av Udtja skogslappby, som delvis har sina sommarbetesland inom Älvsby landskommun och Bodens stad (förutva- rande Överluleå kommun) i Norrbottens län nedanför lappmarksgränsen.

Frågan om Rödingsträsk-renskötseln be- handlades av Renbetesmarksutredningen,

som i sitt betänkande »Renbetesmarkerna» (SOU 1966: 12. s. 170 f) anförde i huvud- sak följande:

Enligt gällande renbeteslag har skogssamer- na ej rätt att året om driva renskötsel nedan- för lappmarksgränsen i andra fall än som an- ges i 57 &, dvs. efter särskilt av länsstyrelsen meddelat tillstånd. I övergångsbestämmelserna till renbeteslagen stadgades att ansökan om så- dant tillstånd skulle göras senast den 31 de— cember 1929. Såvitt det är bekant gjorde då- varande renskötare i Rödingsträsk-gruppen ing- en sådan ansökan inom föreskriven tid, och något tillstånd har följaktligen icke utfärdats för samerna i Rödingsträskgruppen. Det har ej varit möjligt att utröna, varför renskötarna underlät att i behörig tid ansöka om tillstånd till renskötsel jämlikt 57 & renbeteslagen.

Renskötseln i Rödingsträskgruppen har hit- tills kunnat drivas utan att mera betydande olä- genheter visat sig uppkomma därav för andra näringsgrenar i trakten, även om ordningen i renskötseln tidvis har ansetts vara mindre god. Betesmarkerna är från renskötselns synpunkt förhållandevis goda. Renarna är storvuxna och med anledning därav uppmärksammade i avels-

sammanhang. Renskötseln i Rödingsträskgrup- pen torde normalt ha gett utövarna ett ganska gott utbyte. Av olika skäl har det ansetts vara ändamålsenligt att renskötsel alltjämt bedrives i denna trakt, varför avvecklingsåtgärder icke har vidtagits. Gränserna för Udtja lappby har dragits på det sättet, att möjligheter lämnats öppna fören samordning av renskötseln i Rö- dingsträskgruppen med Udtja-gruppens ren— skötsel. Någon sådan samordning har dock ännu ej kommit till stånd. Även om förutsätt- ningarna för en sammanslagning från ekono— misk synpunkt är goda, föreligger vissa prak- tiska hinder, delvis av traditionell art, som gör att åtgärden av samerna icke betraktas som särskilt angelägen.

Av olika .skäl är det önskvärt. att rättsför- hållandena bringas i ordning i Rödingsträsk- gruppen. För de renskötande samernas del skulle det vara enklast om renbeteslagen ändra- des på det sättet, att möjlighet öppnades för att erhålla särskilt tillstånd till renskötsel. Sett från allmän synpunkt är det på längre sikt sannolikt bättre, att hela gruppen flyttas ovan- för lappmarksgränsen, och att renskötseln sam- ordnas med Udtjagruppen. Uteslutet är inte att åtminstone för viss framtid driva skogs- renskötsel i särskild grupp i trakten av Koikul och Sudok ovanför lappmarksgränsen. Frågan om lämpligheten av eventuell lagändring torde komma att övervägas av 1964 års rennärings- sakkunniga i samband med en allmän översyn av renbeteslagen. Med anledning härav torde det ej ankomma på renbetesmarksutredning— en att framlägga förslag i detta avseende. Eventuell förflyttning av Rödingsträskgruppen till något lämpligt område ovanför lappmarks- gränsen är en praktisk-administrativ fråga, som torde ankomma på länsstyrelsen och lappväsen- det i Norrbottens län. Utredningen vill för sin del förorda en sådan förflyttning. Rödingsträsk- gruppen skulle självfallet bibehållas vid rätten att utnyttja sina sedvanliga vinterbetesområden nedanför lappmarksgränsen.

Vid sammanträde i Harads den 3 mars 1967 har vi behandlat den av Rödingsträsk- gruppen bedrivna renskötseln. I samman- trädet deltog renägare såväl från denna grupp som från Udtja-gruppen samt dess- utom företrädare för lappväsendet i Norr- bottens län, domänverket, Edefors och Älvs- by landskommuner och Bodens stad. Bland renägarna framkom delade meningar om bästa sättet att ordna Rödingsträsk-gruppens renskötsel; en del förordade att gruppen blev kvar på nuvarande betesområden, me- dan andra förklarade sig föredraga en sam-

manslagning med Udtja-gruppen och som- marbeteslandens förläggande helt ovanför lappmarksgränsen. Från domänverkets sida förordades att koncession lämnades Rö- dingsträsk-gru-ppen så att en förbättrad ord- nin-g kunde åstadkommas i renskötseln. — Älvsby landskommun och Bodens stad har i skriftliga yttranden till rennäringssakkunniga avstyrkt fortsatt renskötsel inom resp. kom- muns område.

Övergångsbestämmelsen i 65 5 femte styc— ket RBL gäller enligt sin ordalydelse endast de samer som vid lagens ikraftträdande drev renskötsel nedanför lappmarksgränsen. An- sökans ingivande före utgången av år 1929 torde därför inte — i varje fall ej för andra samer — utgöra något oeftergivligt villkor för tillstånds meddelande, om de i 57 & an- givna förutsättningarna härför är uppfyllda. Övergån—gsbestämmelsens förarbeten (anf. prop. s. 200) tyder inte på att stadgandets syfte varit annat än att så snart som möjligt få till stånd en prövning av de vid lagens ikraftträdande oreglerade förhållandena i de blivande koncessionsområdena och samti- digt provisoriskt legalisera den då bedrivna renskötseln. Enligt vår mening erfordras därför inte någon lagändring för att en even— tuell koncessionsansökan rörande Rödings- träsk-gruppens renskötsel nedanför lapp- marksgränsen skall kunna upptagas till prövning av länsstyrelsen.

I själva sakfrågan anser vi emellertid — med hänsyn särskilt till vad som vid sam- manträdet den 3 mars 1967 framkom om sättet för renskötselns bedrivande och till den inställning som de berörda kommu- nerna gett uttryck åt — att det knappast är motiverat att införa koncessionsrenskötsel i Rödingsträsk—gruppens nuvarande sommar- betesland nedanför lappmarksgränsen. För en sådan renskötsel bör i regel krävas en positiv inställning från .de enskilda mark- ägarnas sida, grundad på att dessa som skö- tesrenägare har ett eget intresse av rensköt- selns bedrivande. Varken markägarna eller rennäringsutövama i Rödingsträsk-gruppen har dock framfört några Önskemål om att renskötseln skall organiseras på sådant sätt att den blir en för dem gemensam angelä-

genhet. Vid sådant förhållande torde den av Renbetesmarksutredningen förordade om- läggningen av Rödingsträsk-gruppens ren— skötsel, så att sommarbete nedanför lapp- marksgränsen ej vidare förekommer, vara den lämpligaste lösningen. I samband med en sådan omläggning bör övervägas, om Rödingsträsk- och Udtja-grupperna skall sammanslås eller om de bör bibehållas som särskilda storgrupper med egna betesland.

1 %

Lagrummet återger utan större sakliga ändringar vad 57 & RBL innehåller om kon- cessionsansökan och förutsättningarna för tillstånds beviljande. Som koncessionsmyn- dighet föreslås lantbruksnämnden i stället för länsstyrelsen. Vid tillståndsprövningen bör en avvägning ske mellan fördelarna av den sökta renskötseln och därmed eventuellt förenade olägenheter för andra näringar i orten. En dylik avvägning synes bäst kunna göras av lantbruksnämnden, där företrädare för de olika näringarna får tillfälle att del- taga vid prövningen, vare sig denna sker in- om rennäringsdelegationen (se betänkandets kap. 7, avsnitt 7.2.2) eller i nämndens ple- num. — Bland dem som skall få yttra sig över en koncessionsansökan har medtagits —— förutom, såsom för närvarande är före- skrivet, den kommun där renskötseln skall bedrivas — ägare och brukare av fastighe- ter i trakten. Huruvida yttrandena skall in- hämtas genom att särskilt sammanträde an- ordnas elle—r genom att tillfälle lämnas att in- komma med skriftliga erinringar, bör över- lämnas till lantbruksnämnden att bedöma.

lå

Bestämmelserna i första stycket om vad en koncession bör innehålla överensstämmer i sak med motsvarande föreskrifter i 57 & tredje stycket RBL.

Till andra stycket har överförts stadgan— det i 58 5 7) RBL om rätt för ägare och brukare av jordbruksfastigheter inom kon- cessionsområdet att ha skötesrenar i vård hos koncessionshavaren. Därjämte föreslås förbud för annan än koncessionshavaren och hans husfolk samt. nämnda ägare och

brukare av jordbruksfastigheter att inneha renar inom området. Med hänsyn till att koncessionsrenskötseln utnyttjar betesmarv ker, som enligt de allmänna reglerna om betningstidens längd inte under hela året får användas för renbetning, anser vi att utomstående inte bör tillåtas att vara skötes- renägare i detta fall. Detta undantag från vad i allmänhet avses skola gälla i fråga om rätten att mottaga skötesrenar (se 2 kap. 3 & tredje stycket förslaget till rennäringslag och betänkandets kap. 5, avsnitt 5.4.1) synes böra tydligt framgå av lagtexten.

] tredje och fjärde styckena har upptagits bestämmelser om återkallande av konces- sion. om ändrade eller nya villkor för kon— cessionen samt om dess överlåtande på an- nan person. Förslaget överensstämmer i hu- vudsak med vad som nu gäller (57 % fjärde och femte styckena samt 58 ä 2 RBL).

3 %

Liksom nu är fallet bör de för renskötseln i allmänhet avsedda lagbestämmelserna gälla också i fråga om koncessionsrenskötseln, med de avvikelser som är påkallade av hänsyn till de speciella förhållandena i kon- cessionsområdena. Föreskrift härom ges i förevarande %, som också innehåller förslag till undantags-bestämmelser. Dessa har kun— nat göras färre än i 58 & RBL, beroende på att de föreslagna nya organisations- och driftformerna för den vanliga renskötseln bedömes vara i huvudsak väl ägnade också för koncessionsrenskötseln.

I punkten I av specialbestämmelserna för koncessionsrenskötseln regleras renby- organisationen. Liksom det för närvarande finns en lappby för varje koncessionsom- råde, bör i fortsättningen en renby bildas för att handha renskötseln i ett sådant om- råde och främja medlemmarnas övriga ge- mensamma intressen. De för renbyarna föreslagna reglerna om kostnadsfördelning m.m. överensstämmer i huvudsak med vad som brukar tillämpas i renägarföreningarna: särskilda sådana föreningar torde därför inte längre behövas.

Renbyområdet (se 2 kap. l % första styc- ket i lagförslaget) bör i en koncessionsby

uppenbarligen utgöras av koncessionsområ- det, vars gränser enligt 2 & förevarande kap. skall framgå av koncessionen.

I fråga om medlemskapet föreslås den betydelsefulla skillnaden mellan koncessions- byarna och övriga renbyar att i de förra skötesrenägarna skall anses som medlemmar av byn, vilket de ej behöver vara i en vanlig renby. Skillnaden sammanhänger med att koncessionsrenskötseln i regel är beroende av att skötesren-ägarna, dvs. ägare och bru- kare av jordbruksfastigheter inom kon- cessionsområdet, är villiga att upplåta sina marker till renbetning, något som knappast kan antagas bli fallet om de ej får möjlighet att påverka planeringen och ledningen av byns renskötsel. Medbestämmanderätten bör dock, liksom nu är fallet, endast omfatta frågor som rör deras rätt som renägare i byn. I sådana frågor avses omröstningen på renbyns stämma i regel skola ske efter reninnehav (se 2 kap. 22 å i lagförslaget och betänkandets kap. 5, avsnitt. 5.4.3). För att skötesrenägarna skall få deltaga i av- görandet av ärenden som angår dem före- slås att de i sådana frågor skall räknas som renskötande medlemmar.

Enligt punkten 2 skall koncessionsha— varen vara sådan renförman som avses i 2 kap. 17 å andra stycket. Då han i förhål- lande till myndigheter och annan tredje man är ansvarig för att koncessionsvill-koren blir uppfyllda, har det ansetts lämpligt att han utan särskilt bemyndigande av renbyns stämma eller styrelse ges behörighet, under styrelsens överinseende, att leda renskötseln inom byns betesområde och anställa härför erforderlig arbetskraft

Punkten 3 avser frågan, om och i vilken utsträckning med rätten till koncessionsren- skötsel skall följa sådana särskilda rättig- heter som regleras i lagförslagets 3 kap. (jakt och fiske; skogsavverkning; anläggande av stängsel; begagnande av flyttningsvägar; uppförande av byggnader; getskötsel). För- slaget ansluter sig i sak nära till gällande stadganden i ämnet (58 5 3 och 4 RBL). Beträffande anläggande av stängsel och upp- förande av byggnader har det dock ansetts motiverat att även för koncessionsrensköt-

selns del vidtaga de jämkningar av nuva- rande bestämmelser som föreslagits i be- tänkandets kap. 10, avsnitt 10.3 resp. 10.5. I fråga om rätten till skogsfång föreslår vi ingen annan ändring av de nuvarande reg- lerna än att avverkningsrätt för uppförande av kåtor ansetts sakna praktisk betydelse och därför ej medtagits. Slutligen bör näm- nas att hänvisning ej skett till bestämmel- serna om flyttningsvägar i lagförslagets 3 kap. 7 och 8 åå; dessa frågor avses skola uttömmande regleras genom föreskrifter i koncessionsvillkoren (se 2 & första och tredje styckena förevarande kap.).

Enligt punkten 4 skall all skada, som orsakas av de till en koncessionsrenby hö- rande renarna. ersättas av renbyn. Stadgan- det överensstämmer i sak med 58 ä 5 RBL. Vad där föreskrives om skadeersätt- ningsområde m. m. blir överflödigt, om an- svarigheten för renarnas skadegörelse reg- leras på sätt som skett i lagförslagets 6 kap. 2 5 (se betänkandets kap. 9, avsnitt 9.3.2).

I förevarande & saknas bestämmelser i de frågor som för närvarande regleras ge- nom stadgandena i 58 ä 2, 6, 7 och 8 RBL. Viss motsvarighet till punkten 2 (angående återkallelse av lämnat tillstånd m.m.) återfinns emellertid i 2 & sista stycket förevarande kap. Samma & inne- håller också (i andra stycket) bestämmelser om skötesrenar som i huvudsak svarar mot 58 ä 7 RBL.

Specialregeln i punkten 6 om tillsynen över hundar inom koncessionsområdet er- sättes av generella regler i lagförslagets 8 kap. 4 & (se nedan).

Vad slutligen angår den särskilda före- skriften i punkten 8 om renräkning i koncessionslappby, torde de i 4-kap. 2 & förslaget till rennäringslag upptagna reg- lerna om ordinarie och extra renräkning tillgodose behovet därav också för kon- cessionsrenskötselns del.

8 KAP

I detta kap. av lagförslaget har samman- förts ett antal bestämmelser av olika slag som ansetts inte lämpligen kunna intagas

i något av de tidigare, mer enhetliga kapit- len. Det består av fem underavdelningar med följande rubriker: »Ofredande av renarna m.m.» (1—4 åå); »Renbymedlemmarnas hörande» (5 5); »Straffbestämmelser m.m.» (6—9 55); »Talan mot renbys beslut» (10 5)". och »Talan mot myndighets beslut» (1 l— 15 55).

l—4 åå

Förevarande underavdelning av kapitlet motsvarar 36—38 %% RBL, som har rub- riken »Om förbud mot ofredande av lapparnas renar m. m.»

I 36 & 1 mom. stadgas ersättningsskyldig- het dels för den som stör renskötseln genom att döda, skada, skrämma eller på annat sätt ofreda renarna eller genom att söka driva bort dem, dels för den som vållar att ren vid skogsavverkning dödas eller skadas genom fällning av träd, dels ock för ägare av hund som ofredar ren. En gemen- sam förutsättning för skadeståndsrätt är att renarna vid tillfället befann sig på tillåtet uppehållsområde. Vidare fordras i regel upp- såt eller vårdslöshet av den skadevållande; skada genom att ren ofredats av hund skall dock ersättas av hundägaren även om ofre- dandet skett »utan någons uppsåt eller vållande». Såvitt gäller skada vid skogsav- verkning, är den för vars räkning avverk— ningen sker ansvarig för anställdas vållande. Ersättningsskyldigheten omfattar i samtliga fall inte bara skada som tillfogats renarna utan även andra uppkomna skador, såsom arbete för samling av renarna och ersättning för skada som renarna kan ha orsakat ge- nom att de blivit skingrade. Om en skadad ren är omärkt eller har okänd ägare, skall skadeståndet tillfalla den lappby till vilken renen kan antagas ha hört. — När ren blivit dödad vid skogsavverkning, skall an— mälan ske till lapparna, om de finnes på trakten, och eljest till polismyndigheten i orten. Denna skall underrätta renägaren eller förste konsulenten vid länets lapp- väsende och vidtaga tjänliga åtgärder för det dödade djurets tillgodogörande.

36 ä 2 mom. hänvisar beträffande skada

som tililfogats ren till följd av järnvägs drift till vad därom särskilt är stadgat, dvs. till bestämmelserna i lagen den 12 mars 1886 angående ansvarighet för skada i följd av järnvägs drift.

37 och 38 %% innehåller föreskrifter dels om skyldighet i vissa fall för hundägare att ha sina hundar försedda med halsband (37 å) och att hålla dem i band eller in- stängda när renar finns i trakten (38 ä 1 mom.). dels ock om rätt att döda hund, som är känd för att jaga renar eller som påträffas när den ofredar renar eller omedel- bart därefter (38 å 2 och 3 mom.). Sist— nämnda lagrum innehåller vidare en sär- skild bevisbörderegel, enligt vilken det å- ligger hundens ägare att visa sannolika skäl för sitt eventuella påstående att hunden dödats utan att de i lagrummet angivna omständigheterna förelegat.

Från SSR:s sida har påyrkats att strikt skadeståndsansvar införes beträffande vid skogsavverkning dödade renar (resolution vid 1964 års landsmöte). Det har därvid framhållits att nuvarande ordning ställer oöverkomliga beviskrav på samerna samt att renbetesrätten, som är vida äldre än de stora skogsavverkningarna i Norrland, för närvarande har en oskäligt dålig ställning i detta sammanhang. Vidare har SSR i framställningar till rennäringssakkunniga hemställt om ändrade regler rörande er- sättning för tågöverkörda renar, så att skade— stånd kommer att utgå även för renar som dödats eller skadats under icke tillåten betningstid.

Svenska Jägareförbundet har i skrivelse den 29 mars 1967 hemställt att rennärings- sakkunniga skall överväga vissa av Norr- bottens läns ja'ktvårdsförening framlagda förslag till ändringar i bl. a. 36—38 55 RBL. Förslagen innebär i huvudsak att ersättnings- skyldigheten enligt 36 5 1 mom. för skador genom renars ofredande begränsas til-l så- dana fall då renar dödats eller skadats, att bestämmelserna i 37 5 om skyldighet för hundägare att ha sina hundar försedda med halsband upphäves, att skyldigheten enligt 38 5 1 mom. att hålla hundar i band eller

instängda ändras till att endast gälla hund som driver eller eljest jagar ren, att under annan tid än renarnas kalvningstid rätten enligt 38 ä 3 mom. att döda hund som ofredar eller ofredat renar skall gälla endast om ren blivit skadad eller renar skingrats, att bevisbördere-geln i sistnämnda lagrum utformas efter mönster av stadgandet i 22 & tredje stycket lagen den 3 juni 1938 om rätt till jakt och att således hund får dödas endast om den icke låter sig upptagas och det av omständigheterna uppenbarligen framgår att hundens löslöpande beror på ägarens eller innehavarens vårdslöshet samt att den som sålunda dödat hund skall vara skyldig att ofördröjligen göra anmälan där- om till polisman i orten vid äventyr att eljest icke äga till sitt fredande åberopa att hun— den ofredat ren.

Enligt vår mening bör de nuvarande reg- lerna till skydd mot att renarna ofredas och skadas bibehållas i huvudsak oföränd— rade. Att såsom SSR föreslagit väsentligt utvidga den nuvarande skadeståndsrätten genom att införa strikt ansvar för skogs- avverkare samt skyldighet för järnvägs inne- havare att ersätta överkörda renar som olagligen hållits i trakten skulle strida mot vedertagna skadeståndsrättsliga principer och kan därför inte förordas. Å andra sidan innebär en del av de förslag som Norr- bottens läns jakt'vårdsförening framfört att rennäringsutövama skulle erhålla ett väsent- ligt försvagat skydd mot störningar i ren- skötseln, vilket med hänsyn till rennäringens framtid inte heller kan tillstyrkas.

På grund av vad .nu sagts överensstämmer vårt lagförslag i sak väsentligen med nu- varande bestämmelser. I formellt hänseende har dessa emellertid omarbetats och om- grupperats, varjämte en del mindre änd- ringar föreslås på sätt anges nedan.

I l 5 första stycket har upptagits regler om ersättningsskyldighet för ofredande av renar och för försök att obehörigen driva bort renar. Stadgandena motsvarar 36 & ] mom. första stycket RBL och innebär ingen saklig ändring.

I 5 andra stycket hänvisar till de bestäm- melser som gäller om strikt ansvar för skada som orsakas av hund och till följd av järn— vägs drift. Lagrummet ersätter således både den i 36 & 1 mom. fjärde stycket RBL förekommande särskilda ersättningsregeln beträffande ren som ofredas av hund och hänvisningen i 2 mom. samma % till järnvägs— ansvarighetslagen. Enligt 4 5 lagen den 30 juni 1943 om tillsyn över hundar skall skada som orsakas av hund ersättas av dess ägare eller av den som mottagit hunden till under- håll eller nyttjande, ändå att han ej är vållande till skadan. Någon special-bestäm— melse om strikt ansvar för skador som hun- dar orsa—kar i renskötseln torde därför inte erfordras.

I 2 55 har sammanförts de olika bestäm- melser som synes böra gälla för att reglera renskötselns förhållande till skogsavverk- ningarna. De skador som orsakas rennärings- utövarna genom att renar dödas och skadas vid trädfällning är betydande. Enligt uppgift rör det sig om flera hundra dödade och skadade renar årligen. Det torde praktiskt taget aldrig vara möjligt för renägarna att bevisa att skadorna orsakats uppsåtligen eller genom att avverkarna förfarit vårdslöst; av skogsbrukets företrädare brukar framhållas att avverkarna gör stora ansträngningar för att hålla renarna borta från avverknings- platserna men att renarna. särskilt vid be- tesbrist, drages till dylika platser för att komma åt den på träden växande laven.

En viss förbättring av renägarnas ekono- miska ställning i förevarande hänseende inträder, om det i betänkandets kap. 6, avsnitt 6.2.9, föreslagna katastrofskadeskyd— det genomföres; detta är avsett att omfatta även förluster till följd av att renar dödas vid trädfällning och inte kan tillgodogöras. Under normala renår innebär detta dock ingen lindring i rennäringens förluster. Både av hänsyn till renskötselns ekonomi och från allmänna synpunkter, däribland djurskydds- intresset, är det angeläget att omfattningen av trädfällningsskadorna på renar minskas så mycket som möjligt. Detta synes bäst kunna ske genom ett ökat samarbete mellan skogsbrukets och rennäringens företrädare

i syfte att minska förekomsten av renar i avverkningsplatsernas närhet.

Ett dylikt samarbete rekommenderas re- dan nu i ett Kungl. brev den 21 november 1958 (nr 24) till domänstyrelsen och skogs- styrelsen samt länsstyrelserna i Västerbottens och Norrbottens län. Enligt detta bör do- mänverket samråda med lappadministra- tionen och resp. lappbyar vid planläggning- en av bl. a. avverkningar som är av betydelse för renskötseln, och vidare bör skogsvårds- styrelserna i berörda län inom ramen för sin normala verksamhet sträva efter att åstadkomma bästa möjliga förhållande mel- lan skogsägarna och lapparna. Enligt vår mening skulle det vara av värde att få sam- arbetet mellan renskötseln och skogsbruket fastare organiserat genom en uttrycklig lag— bestämmelse. Vi föreslår därför i 2 5 första stycket skyldighet för den som inom renbys betesområde ämnar företaga skogsavverk- ning vid tidpunkt, då renar kan antagas komma att uppehålla sig i trakten, att under- rätta renbyn om tid och plats för den pla— nerade avverkningen. Såsom framgår av 2 kap. 2 5 andra stycket i lagförslaget, avses med renbys betesområde inte bara det in- delade byområdet utan också övriga av byn utnyttjade betesmarker. Någon svårighet att skaffa sig kännedom om vilken renbys renar som brukar uppehålla sig i en viss betestrakt torde inte föreligga för dem som skall före- taga skogsavverkningar i området. — Det föreslagna stadgandet avses inte bli sank— tionerat genom någon straffbestämmelse, men en uraktlåtenhet att underrätta renbyn om en planerad avverkning bör få betydelse vid bedömningen av om en senare inträffad rendödning vid avverkningen kan ha vållats genom vårdslöshet. Om underrättelseskyldig- heten fullgjorts, bör å andra sidan avver- karen vara berättigad räkna med att renbyn tillser att renarna hålles på betryggande av— stånd från avverkningsplatsen.

Bestämmelserna i 2 5 andra och tredje styckena om ersättningsskyldighet för in— träffade skador på renarna i samband med avverkning och om anmälningsskyldighet är i huvudsak oförändrade i förhållande till vad som nu gäller (36 ä 1 mom. andra och

tredje styckena RBL). Föreskriften om att det dödade djurets öron skall insändas till polismyndigheten har dock ansetts onödig och har därför fått utgå.

3 5 upptar en motsvarighet till stadgandet i 36 ä 1 mom. sista stycket RBL om att ersättning för skadad ren som är omärkt eller har okänd ägare skall tillfalla den lappby dit renen kan antagas ha hört. Med hänsyn till att ifrågavarande skador för att vara ersättningsgilla skall ha inträffat inom område där renskötsel är tillåten föreslås att det i lagtexten uttryckligen anges att ersättningen skall utgå till den renby inom vars betesområde renen befann sig. — Stad- gandet avses bli tillämpligt både i fall som avses i 1 & och beträffande ersättning som utgår enligt 2 &.

Vad i 36 5 1 mom. femte stycket RBL stadgas om att skadeståndsrätten också om- fattar andra skador än dem som tillfogas renarna torde följa av allmänna skadestånd- rättsl'iga principer. Någon regel härom har därför ej intagits i lagförslaget.

] 4 6 föres-lås bestämmelser om oskadlig— görande av renjagande hundar och om skyldighet för hundägare att hålla sina hun— dar borta från renarna. Förslaget motsvarar i huvudsak innehållet i 38 & RBL. Skyldig- heten enligt 37 å samma lag att ha hund försedd med halsband, upptagande ägarens namn och adress, har däremot ansetts kunna avskaffas; bestämmelsen därom torde i praktiken inte medföra bättre identifika- tionsmöjligheter än som i fråga om hundar i allmänhet skall finnas redan på grund av 8 & Kungl. förordningen den 17 maj 1923 angående skatt för hundar. — Befogenheten att döda en för renskötseln skadlig hund har i första stycket begränsats till det i 38 ä 3 mom. RBL avsedda fallet att hunden anträffas medan den ofredar ren eller ome— delbart därefter. Den som utnyttjat denna befogenhet föreslås bli skyldig att ofördröj- ligen göra anmälan därom till polisman i orten, på sätt för närvarande gäller enligt 22 & jaktlagen. — Den i 38 5 2 mom. RBL stadgade befogenheten för förste kon- sulent vid lappväsendet och för polismyn- dighet i orten att låta döda hund som är

känd för att jaga renar, om den uppträder i en trakt där rena-r under tillåten .ti-d be— finner sig, har ingen motsvarighet i vårt förslag. Det synes nämligen vara tillräckligt med dels den nyss omnämnda rätten att dö- da hundar i omedelbar anslutning till att de ofredat renar, dels det i 3 5 första stycket lagen om tillsyn över hundar lämnade be— myndigandet för polischefen i orten att meddela erforderliga föreskrifter beträf— fande hund vars tillsyn eftersatts, såsom att hunden skall vara försedd med munkorg eller hållas bunden eller instängd.

Bestämmelserna i 4 ä' andra och tredje styckena om att hundar i vissa fall skall hållas i band eller instängda överensstämmer i huvudsak med gällande regler (38 ä 1 mom.). Den nu föreliggande möjligheten att ha h—und försedd med klubba i stället för att hålla den i band eller instängd har dock borttagits, då förfarandet knappast kan anses förenligt med god djurvård (jfr 8 b ä lagen den 19 maj 1944 om djurskydd, i lydelse enligt lag den 17 december 1965).

55

RBL innehåller inte någon generell be- stämmelse om att berörda samer skall höras, innan myndighet fattar beslut i fråga som rör lagens tillämpning. Rörande vissa ären- den finns dock uttryckliga föreskrifter om att lapparna skall höras (se 7, 9, 11, 26, 39, 42, 43 och 56 55). Även i andra frågor av större vikt torde yttrande [regelmässigt in- hämtas från den eller de lappbyar som bedömes kunna bli påverkade av en aktuell åtgärd.

Bristen på processuella bestämmelser i RBL har kritiserats av JO, som i sin skrivelse till Konungen den 24 januari 1966 (se be- tänkandets kap. 1, avsnitt 1.2) bl. a. fram- hållit att det som ett viktigt led i'utredning- en av ärenden, vari samernas rättigheter be- röres, ingår att tillfälle beredes samerna själva, dvs. iallmänhet vederbörande lappby, att yttra sig i ärendet.

För att fylla den påtalade bristen föreslås i förevarande & att det skall åligga läns- styrelsen, lantbruksnämnden eller annan

myndighet, innan den meddelar beslut eller vidtager åtgärd enligt rennäringslagen eller enligt bestämmelser som utfärdats med stöd av denna lag, att lämna medlemmarna i den eller de renbyar för vilka beslutet eller åtgärden kan få väsentlig betydelse tillfälle att yttra sig i ärendet. Av den föreslagna lagtexten torde framgå att renbyn ej skall behöva höras i bagatell- och rutinärenden. Om remissernas antal blir för stort, försenas handläggningen onödigtvis och både myn— digheterna och renbyarna åsamkas ett mer- arbete som inte svarar mot nyttan av att byarna ges tillfälle att yttra sig. A'v praktiska skäl har det vidare befunnits nödvändigt att medge undantag från remitteringsskyldig— heten, när fråga är om åtgärd som ej tål uppskov; provisoriskt beslut härom kan nämligen behöva fattas redan innan ren- bymedlemmarna hörts. Som exempel på åt- gärd som ej tål uppskov kan nämnas inhibi- tion av renbys beslut, vars verkställande skulle innebära att besvärsprövningen blir meningslös.

Remissinstans i förevarande ärenden bör uppenbarligen renbyn vara; till dess upp- gifter hör enligt 2 kap. 2 & första stycket i lagförslaget både att handha renskötseln i byn och att främja medlemmarnas övriga gemensamma intressen. Remisshandlingarna bör därför alltid översändas till renbyns styrelse, och likaså bör kallelse till eventuellt sammanträde för medlemmarnas hörande tillställas byns styrelse för underrättande av medlemmarna (jfr 7 % första stycket punkt 6 nyssnämnda kap., enligt vilket lagrum renbyns stadgar skall ange hur meddelanden skall översändas till medlemmarna för kän- nedom). I regel bör det också ankomma på styrelsen att utarbeta och avge yttranden till myndigheterna, men bystämman såsom renbyns beslutande organ är givetvis oför- hindrad att bestämma annan ordning för remissvarens avgivande, t. ex. att visst slag av remisser skall behandlas på stämman eller att en särskild kommitté tillsättes för handläggning av dylika frågor. En erinran härom har införts i andra stycket av före- varande &.

I detta sammanhang kan påpekas att en

renbys yttrande i ett remissärende, även om det beslutats på bystämman. inte utgör ett beslut av sådan beskaffenhet att det blir möjligt att överklaga dess sakliga inne- håll. I stället står det minoriteten fritt att till den remitterande myndigheten framföra sin mening i form av reservation mot majo- ritetsyttrandet. Uppenbarligen skall det i ett dylikt fall åligga styrelsen, när den insänder renbyns yttrande, att bifoga eventuella re- servationer. —— Av bestämmelserna i 2 kap. 22 å i lagförslaget framgår att före-kom- mande omröstning på ibystämman om inne- hållet i ett remissvar skall företagas på grundval av de renskötande medlemmarnas reninnehav.

Någon föreskrift om remisstidens längd har vi inte ansett böra införas i lagen. Givetvis skall vid yttrandenas infordrande tillses att renbyn får tillräcklig tid på sig att överväga sitt ställningstagande.

Departementsutredningens decentralise— ringsgrupp har i sin promemoria nr 95 (se betänkandets kap. 10, avsnitt 10.7.2) för- ordat att samråd alltid skall ske med lant- bruksstyrelsens rennäringsnämnd i de upp- låtelsefrågor där vederbörande lappby av- styrkt sökt upplåtelse, medan länsstyrelsen finner ansökan böra bifallas. Vi anser det dock för vår del inte lämpligt att tynga det regionala förfarandet genom föreskrift om obligatoriskt hörande av en central instans. Den av oss föreslagna rennämnden (se kap. 7, avsnitt 7.2.3 b), vilken avses ersätta bl. a. rennäringsnämnden, torde [för övrigt i huvudsak böra inkopplas i frågor som är anhängiga hos lantbruksstyrelsen; nämndens ställningstagande redan när en fråga ligger i lantbruksnämnden skulle innebära en minsk— ning av dess värde som rådgivande organ åt lantbruksstyrelsen, om frågan föres vi- dare. Givetvis är de regionala myndigheterna oförhindrade att höra samernas egna orga- nisationer, t. ex. SSR, i frågor av principiell natur, men bindande föreskrift härom torde inte böra ges. Vi har därför inte i lagför- slaget intagit någon bestämmelse om skyl- dighet för myndighet att höra annan före- träda-re för samebefolkningen än vederbö- rande renby.

60ch7 %&

Förevarande straffbestämmelser omfattar ett väsentligt mindre antal förfaranden än som är kriminaliserade i 59 & RBL. Däremot har straffbestämmelserna i 14 & 1960 års ren- märkeslag bibehållits (se 6 5 2 och 3) utan annan saklig ändring än som är betingad av de ändrade reglerna rörande kalvmärk- ning (jfr specialmotiveringen för 5 kap. 12 & ilagförslaget).

Bortsett från renmärkningsförseclserna, har i fråga om de för närvarande straffbe— lagda förfaranden som avser rennärings- idkarnas arbete i renskötseln straff bibe- hållits endast för oriktig uppgift vid upp- rättande av renlängd (59 % 2 mom. c/RBL). Med hänsyn till den ökade betydelse som renlängden kommer att få efter renbyarnas införande har vi i förslaget (7 5 2) utvidgat det straffbara området till att även omfatta oriktiga uppgifter som lämnas av grov vård- löshet. Därjämte föreslås att straffansvaret också skall gälla oriktiga uppgifter vid ren- räkning; dessa uppgifter torde i regel kom- ma att läggas till grund för renlängden (se specialmotiveringen för 4 kap. 2 och 3 åå i lagförslaget).

I fråga om förfaranden som innebär in- trång i renskötseln har kriminaliseringen bi- behållits i huvudsakligen samma omfattning som enligt RBL (se 6 5 I, 4, 5 och 6 samt 7 5 3). De nuvarande tre straffska- lorna har dock reducerats till två, en med dagsböter och en med böter ej över 500 kr. Gällande straffbestämmelse för dödande, skadande och ofredande av renar (59 ä 1 mom. e/ RBL) har uppdelats på två stad- ganden (6 5 4 och 5), beroende på att uppsåtligt dödande eller skadande av ren utgör skadegörelse eller åverkan enligt 12 kap. 1—3 åå brottsbalken och därför inte bör upptagas i rennäringslagens straffbe- stämmelser.

Nuvarande bestämmelser om straff för att lappbymedlem överskrider sin rätt att taga virke m.m. (59 ä 2 mom. a/ och 3 mom. d/ och e/ RBL) har i huvudsak bibehål- lits (7 5)" l), enär det kan ifrågasättas om dylika förfaranden är straffbara som åver—

kan enligt 12 kap. 2 % första stycket brotts- balken.

8 &

De enligt förslaget straffbara förfaranden som är av samma typsom åverkan, nämli- gen dödande eller skadande av ren, ofre- dande av ren samt överskridande av rätten att taga virke (6 5 4 och 5 resp. 7 35 I), har ansetts i åtalshänseende böra jäm- ställas med åverkan. Dessa förseelser före- slås därför — i den mån de endast förnäre mar enskild rätt, — få åtalas av åklagare endast om åtal finnes påkallat från allmän synpunkt. Då renbyns styrelse har ansvaret för byns renskötsel, bör den i frågor rörande- dödande, skadande eller ofredande av renar anses som målsägare jämte de skadade eller ofredade renarnas ägare. Åtalsreglerna i förevarande % har utformats i överensstäm— melse med vad nu sagts. De förseelser som- ej särskilt omnämnts i å2en är avsedda att ligga under allmänt åtal.

95

Denna & motsvarar 63 & RBL, som för— pliktar »lapp, som har renhjord under sin vård,» att hopsamla renhjorden eller skilja ut ren från hjorden, om det påfordras av vissa myndigheter för verkställande av »ut- mätning eller rannsakning efter stulna renar eller av annan laga orsak», allt vid äventyr om han tredskas att handräckningen anskaf- fas på hans bekostnad.

I förslaget har skyldigheten att biträda myndigheterna överflyttas på ren-byns sty- relse, som avses få ansvaret för renskötseln i byn. I övrigt har de nuvarande reglerna bibehållits väsentligen oförändrade i sak men med vissa jämkningar i formelltav- seende i syfte att anpassa bestämmelserna till rådande förhållanden.

IOS

Vad i denna & föreslås ifråga om talan mot renbys beslut har kommenterats i be— tänkandets kap. 5, avsnitt 5.4.6, samt i spe— cialmotiveringen för 4 kap. 7 & i lagför» slaget.

11—1555

Förevarande stadganden rör talan mot myndighets beslut enligt denna lag. Besvärs- tiden föreslås genomgående bli den för ad- ministrativa besvär normala, nämligen tre veckor utom för »menighet» — vartill renby torde böra hänföras — som har en till fem veckor förlängd frist.

Besvärstiden skall enligt vanliga regler (la-gen den 4 juni 1954 om besvärstid vid talan mot förvaltande myndighets beslut) räknas från det klaganden fick del av det överklagade beslutet. Med förebild i 31 % lagen om fiskevårdsområden anvisas i 13 5 en förenklad metod för delgivning i de fall då beslutet rör så många att det inte lämp- ligen kan tillställas envar av dem. Beslutet får då översändas till renbyns styrelse, sam- tidigt som meddelande om att så skett infö- res i en eller flera tidningar inom orten. Del- givning anses härvid ha skett när meddelan- det först infördes i sådan tidning.

Enligt vanliga rättsprinciper skulle läns— styrelsens och Kungl. Maj:ts beslut i be- svärsärende enligt 10 & förevarande kap. endast vinna rättskraft gentemot klagande medlem men inte mot övriga medlemmar i renbyn. Till förhindrande härav har i 14 5 upptagits en bestämmelse om att avgörande i anledning av sådana besvär skall gälla även för medlem som ej fört talan men som be- röres av beslutet.

Såsom framgår av betänkandets kap. 5, avsnitt 5.4.6, anser vi att talan mot läns- styrelsens beslut i besvärsärende enligt 10 & bör prövas av regeringsrätten. Regerings- rätten torde även böra bli slutinstans i alla ärenden rörande renmärken. Vad nu sagts bör föranleda viss ändring i 2 5 lagen den 26 maj 1909 om Kungl. Maj:ts regeringsrätt.

Övergångsbestämmelserna

Den nya lagens ikraftträdande bör föregås av en inte alltför kort tid, under vilken funktionärer kan utbildas för renbyarna och den renskötande befolkningen även i övrigt får tillfälle att göra sig förtrogen med de nya organisations- och dri-ftformern-a. Minst ett år synes böra förflyta mellan lagens

Stadgandet i punkt 1 om bibehållande av renskötselrätt som föreligger vid den nya lagens ikraftträdande torde få betydelse dels för vissa adoptivbarn av samisk härkomst och deras avkomlingar, dels för vissa kvin- nor som förvärvat renskötselrätt genom äktenskap som upplösts av annan orsak än mannens död.

Ombildningen av lappbyarna till renbyar skall enligt punkt 2 ske i sådan tid att ren- byarna kan börja sin verksamhet samtidigt som nya lagen träder i kraft. Beslut om an- tagande av stadgar och val av styrelse och revisorer avses skola ske med tillämpning av nya lagens omröstningsregler, dvs. med röst- rätten graderad efter reninnehav.

Genom att lappbyarna ombildas till ren- byar torde det utan särskild föreskrift därom vara klart att en lappbys tillgångar, inkl. bykassan, övergår till resp. renby.

I punkterna 3—6 föreslås särskilda över- gångsbestämmelser för de nya reglerna om renmärken (5 kap. nya lagen). Punkt 3 inne- bär att äldre lag skall tillämpas i mål, som avser kollisionsfall enligt 9 & 1960 års ren— märkeslag och som anhängiggjorts vid dom- stol då nya lagen träder i kraft. Förslaget torde överensstämma med vanliga rätts- principer. Enligt punkt 4 skall äldre renmär- ken, som enligt övergångsbestämmelserna till 1960 års lag får bibehållas till den 1 juli 1975, kunna användas intill fastställt datum oberoende av nya la—gens ikraftträdande. I punkterna 5 och 6 har från de till 1960 års lag hörande övergångsbestämmelserna över- förts vissa föreskrifter rörande avlyst märke och avbrottsmärke, som anbragts enligt 1928 års renmärkeslag. Genom tioårsfristen en- ligt 5 kap. 8 & andra stycket resp. punkt 6 i övergångsbestämmelserna torde dessa före- skrifter komma att sakna betydelse efter den 1 juli 1970.

Enligt punkt 7 skall äldre lag (27—29 och 32—35 åå RBL) tillämpas i fråga om er- sättningsskyldighet för sådana av renar or- sakade skador som inträffat före nya la- gens ikraftträdande. Däremot synes lämpligt att i fråga om förfarandet vid ersättnings bestämmande 6 kap. 3 _8, nya lagen till-

lämpas redan från ikraftträdandet, även om skadan inträffat dessförinnan. Bestämmel- serna i 30 och 31 åå RBL om gode män bör därför sättas ur kraft också såvitt gäller äldre skador.

11.2 Förslaget till lag om ändrad lydelse av 1 5 lagen den 12 maj 1917 om expro- priation. Beträffande detta lagförslag hänvisas till betänkandets kap. 4, avsnitt 4.1.2 och 4.3.3 b).

11.3 Förslaget till lag om ändring i lagen den 5 maj 1960 om fiskevårdsområden.

Lagförslaget har motiverats i betänkandets kap. 10, avsnitt 10.1.3 d).

1 1.4 Förslaget till kungörelse angående statens rennäringsfond

Den allmänna motiveringen för detta för- fattningsförslag återfinns i betänkandets kap. 8, avsnitt 8.1.5 (1). Därutöver skall här i korthet beröras innehållet i 2 och 4 55 i förslaget.

25

Den i åzen förekommande uppräkningen av fondens inkomstkällor är ej avsedd att vara fullständig; vid sidan om de särskilt angivna förutsättes exempelvis att förstärk- ning av budgetmedel skall kunna tillföras fonden (se betänkandets kap. 8, avsnitt 8.1.5 c och 8.2.1).

Det i punkt 2 angivna genomsnitts- värdet för nettoavkastningen från de förut- varande s.k. lappfondsskogarna skall enligt beslut av 1962 års riksdag (prop. 39, JoU 8, rskr 237) utgöra 150000 kr, räknat i 1962 års penningvärde. Det indexreglerade beloppet fastställes årligen av Kungl. Maj:t.

Beträffande punkterna 3 och 4 hän- visas till betänkandets kap. 8, avsnitt 8.1.5 b).

Enligt punkt 5 förutsättes att andra er- sättningar än sådana som utdömes med till- lämpning av 1 kap. 5 & förslaget till ren- näringslag skall kunna tillföras rennärings—

fonden. Främst torde det härvid bli fråga om ersättningar för skada och intrång till följd av vattenkraftutbyggnader och vatten- regleringar samt andra företag av expropria- tionskaraktär. Enligt vår mening bör sådana ersättningar normalt fördelas mellan fonden, å ena, samt de omedelbart drabbade ren- näringsutövama och övriga rättighetshavare, å andra sidan, enligt de grunder som för- ordats i fråga om de i punkt 4 angivna er- sättningarna. Det har dock inte ansetts lämp- ligt att i en kungörelse binda domstolarna vid en viss fördelningsprincip.

Angående 4: l3-medlen i punkt 6 och försäljningsmedlen i punkt 7, se betänkan- dets kap. 6, avsnitt 6.1, resp. kap. 8, avsnitt 8.1.5 b). — Den i punkt 8 omnämnda gottgörelsen för rovdjursdrivna renar är be- handlad i kap. 6, avsnitt 6.2.9 b).

De avgifter m. in. som avses i punkt 9 grundar sig på vissa bestämmelser i kon- ventionen den 5 februari 1919 mellan Sve- rige och Norge angående flyttl—apparnas rätt til-l renbetning och i konventionen den 9 maj 1925 mellan Sverige och Finland angående renar i gränsområdena.

45

I åzen anges de ändamål för vilka medel som ställs till lantbruksstyrelsens förfogande skall kunna användas. I förhållande till vad som nu gäller (se betänkandets kap. 8, av- snitt 8.1.1) innebär förslaget så till vida en begränsning av användningsområdet som det inte är avs-ett att ifrågavarande medel skall användas till främjande av allmänna sa- miska ändamål som faller utanför rensköt- seln med binäringar. De allmänna samiska ändamålen skall i stället, enligt 5 & i kun- görelseförslaget, understödjas genom bidrag och lån ur samernas kulturfond.

Bland de ändamål som skall tillgodoses inom den lantbruksstyrelsen tilldelade kost— nadsramen har främjande av jakt och fiske ansetts böra särskilt omnämnas (punkt 2), med hänsyn till betydelsen av att jakt- och framför allt fiskevården förbättras inom ren- skötselområdet. Till åtgärder för förvalt— ning av kronofastigheter, där renskötsel

är tillåten (punkt 3), föreslås anslag kunna lämnas inte bara inom renbetesfjällen utan också inom övriga delar av renskötselom- rådet. '

Beträffande kostnaderna för rennäringens katastrofskadeskydd (punkt 5) hänvisas till betänkandets kap. 6, avsnitt 6.2.9.

11.5 Förslaget till renmärkeskungörelre 1—8 och 10—13 55 i kungörelseförslaget överensstämmer i sak väsentligen med mot- svarande föreskrifter i kungörelsen den 5 maj 1960 angående tillämpningen av lagen samma dag om renmärken; endast sådana ändringar har vidtagits som är en direkt följd av förslagen om lappbyarnas ombild- ning till renbyar m.m. och om vissa änd- ringar i renmärkesla-gen (se specialmotive- ringen för 5 kap. förslaget till lag om ren- näringen).

' 9 $ i kungörelseförslaget är däremot en nyhet. De där intagna bestämmelserna om samråd med registreringsmyndi—gheten innan ett renmärke bedömes vara okänt och om skyldighet att i visst fall lämna uppgift om märkena på slaktade och försålda renar av- sågs vid tillkomsten av 1960 års renmärkes- lagstiftning böra införas i byordningarna el- ler i instruktionerna för ordningsmän (se prop. 1960: 64 s.'26, 55). Enligt vårt för- slag kommer varken byordningar eller ord- ningsmän att finnas kvar. Behov av de åsyf- tade bestämmelserna torde likväl föreligga, och vi har ansett lämpligt att de införes i renmärkeskungörelsen.

12. Skattefrågor

12.1. De enskilda näringsutövarna I vårt uppdrag torde inte ingå att behandla med renskötseln sammanhängande frågor av skatte- och taxeringsteknisk natur. De ändringar i hithörande författningar som bör ske, om lappväsendet upplöses och ord- ningsmannainstitutionen avskaffas, får så— ledes övervägas i annan ordning. 1 ett avseende har vi emellertid ansett oss böra behandla renägarnas beskattnings- problem, nämligen såvitt angår frågan om införande av en motsvarighet till de s.k. skogskontona. Genom insättning på skogs- konto enligt reglerna i Kungl. förordningen den 27 mars 1954 om taxering för inkomst av medel, som insatts å skogskonto, kan den som har inkomst av skogsbruk åstad- komma en utjämning mellan olika år av beskattningen för sådana intäkter. 1960 års jordbruksutredning behandlade motsvarande fråga för jordbrukets del i sitt betänkande »Den framtida jordbrukspoli- tiken» (SOU 1966:31 s. 92), som härom innehåller följande:

De ojämnt inflytande inkomsterna i jord- bruket, vare sig växlingama beror på väder- lekens inverkan på skörden eller, som fallet kan vara i skogsbruket, på att uttag sker i stora poster med flera års mellanrum, skapar lätt marginalskatteproblem. Genom tillkoms- ten av s.k. skogskonton 1954 gavs möjlighet till utjämning av beskattningen för intäkt av skogsbruk mellan olika år. Denna möjlighet har kommit att utnyttjas i ett stort antal fall (62000 år 1964). Önskemål om motsvarande

utjärnningsmöjligheter också för jordbruksdrif- ten (»jordbrukskonto») har framförts vid upp- repade tillfällen. Växlingar mellan goda och dåliga år torde dock sällan ge upphov till så stora inkomstvariationer som enstaka års skogsavverkningar kan göra. Skördeskadeskyd— det medför också en viss inkomstutjämning mellan olika är. Bokföringsmässig redovisning ger goda möjligheter till inkomstutjämning via avskrivningar. Vissa möjligheter till resultat- utjämning ges också vid deklaration enligt kontantprincipen. Med hänsyn till nu anförda omständigheter anser vi tillräckliga skäl ej föreligga att inrätta jordbrukskonton i och för skatteutjämning.

I reservationer till betänkandet framhöll vissa ledamöter av utredningen betydelsen av ett jordbrukskonto, vars utformning när- mast borde anknyta till de konjunkturut- jämningsfonder som aktiebolag m. fl. kunde utnyttja (anf. bet. s. 331, 388).

Bestämmelser om jordbrukskonton eller annan speciell skatteutjämningsmetod för jordbrukets del har hittills inte utfärdats (jfr prop. 1967: 95 s. 119).

För rennäringens del gäller otvivelaktigt att inkomsterna varierar i mycket hög grad mellan olika är, vilket sammanhänger med det extrema beroende av väderleksförhål- landena som utmärker denna näring. Möj— ligheterna till inkomstutjämning via avskriv- ningar är inom rennäringen väsentligt mind- re än inom jordbruket. Redan på grund av vad nu sagts torde skälen för införande av »rennäringskonton» vara förhållandevis

starkare än de som kan åberopas till stöd för jordbrukskonton. Men härtill kommer att en skatteutjämning mellan goda och då- liga renår av det slag som kan åstadkommas genom rennäringskonton skulle vara ett verk- samt hjälpmedel i strävandena att hålla ren- stammen i landet på en jämn och efter betestillgången avpassad nivå.

Såsom framhållits i betänkandets kap. 5, avsnitt 5.4.1, och i specialmotiveringen till 2 kap. 1 & fjärde stycket förslaget till ren- näringslag, medför ett för högt renantal i en renby stora olägenheter både för renägarna själva och för andra all-männa och enskilda intressen. En renhjords naturliga tillväxt under ett år, dvs. antalet överlevande års- kalvar, varierar i mycket hög grad, beroende främst på betestillgången och väderleksför- hållandena. Under ett gott renår måste den höga naturliga tillväxten kompenseras ge- nom ett väsentligt ökat slaktuttag, om ren- hjordens nettostock (antalet djur mellan slakt- och kalvningssäsongerna) skall förbli i huvudsak oförändrad. På grund av be- skattningens progressivitet medför den ojämnhet i slaktuttagen som fordras för att hålla renhjordens nettostock vid jämn nivå en ökning av den under en följd av år sammanlagt utgående inkomstskatten. Inte minst från psykologisk synpunkt utgör detta förhållande en starkt hämmande faktor, då det gäller att under goda renår få till stånd utslaktning i sådan omfattning att det fast— ställda maximitalet för en bys sammanlagda reninnehav inte överskrides.

Vad nu anförts innebär att en utjämning mellan olika år av beskattningen för intäkt av renskötsel inte bara får betydelse för de enskilda rennäringsutövama i deras egen- skap av skattebetalare utan också är ange- lägen från allmän synpunkt genom att den skulle verksamt underlätta rennäringens rationella bedrivande och minska risken för sådana olägenheter som erfarenhetsmässi-gt brukar uppkomma vid för höga renantal. Den önskvärda skatteutjämningen synes enklast kunna åstadkommas genom införan— de av möjlighet till insättning på särskilda konton, förslagsvis benämnda rennärings- konton, av samma typ som skogskontona.

Vi förordar därför att bestämmelser ut— färdas om rennäringskonton, på vilka ren— näringsutövare skall kunna insätta en del av den under ett år uppkomna nettoin— täkten av renskötsel och därvid erhålla upp- skov med taxering till kommunal och stat- lig inkomstskatt för denna del av intäkten. För ändamålet erfordras vissa ändringar i och tillägg till gällande skatte- och taxerings- författningar. Förslag härtill har vi inte an— sett oss böra utarbeta utan de bör tillkomma i annan ordning. Vi vill dock framhålla att ett införande av rennäringskonton synes nöd- vändiggöra en viss inskränkning av den en— ligt 22 5 3 mom. taxerin-gsförordningen den 23 november 1956 gällande befrielsen från skyldighet att avge deklaration för inkomst av renskötsel eller i sådan rörelse nedlagd förmögenhet. Åtminstone sådana närings— utövare som utnyttjar den föreslagna rätten till insättning på rennäringskonto bör näm- ligen avge självdeklaration, så att det blir möjligt att vid taxeringen beakta förekom- mande insättningar på och uttag från kon-tot.

12.2. Renbyarna 12.2.1 Ivnkomstbeskattnin g

En renbys utgifter under ett visst räken- skapsår skall enligt vårt förslag i princip täckas av årets inkomster, så att ingen vare sig vinst eller förlust uppkom-mer för byn. Eventuellt över- eller underskott under året utjämnas i regel genom den i förvaltnings- berättelsen verkställda slutliga utgiftsfördel- ningen för året (se kap. 5, avsnitt 5.4.4—5). I den mån så sker torde inga problem med beskattning av ren-byns inkomster uppkom- ma; rörelseresultatet återspeglas helt i de renskötande medlemmarnas arbetsinkomster och i deras företagsvinster eller företags- förluster och bek-attas hos dem.

Emellertid har vissa undantag tänkts kun- na förekomma från principen om fullstän- dig årlig balansering av renbyns inkomster och utgifter, nämligen i den mån en renby genom fondering eller upplåning ändrar sin förmögenhetsställning under året. Om det

sammanlagda värdet av en renbys fonder ökats under ett visst är, har byns inkomster under året tydligen överstigit utgifterna, var- för ett överskott i byns »rörelse» kan sägas ha förelegat. Detsamma är fallet, om byn under året minskat sina skulder genom låne- avbetalning.

En renbys verksamhet är inte avsedd att resultera i vinster för byn. Verksamheten bör i stället ses som en metod att ordna samarbetet mellan de enskilda näringsut- övarna. Med hänsyn härtill anser vi att ren- byarna i princip inte bör inkomstbeskattas utan att det är tillräckligt att i skattehän- seende beakta näringsutövarnas rörelsere- sultat, vari det genom byn utförda arbetet och de av denna uppburna inkomsterna kommer till uttryck. Härvidlag synes en ren- by kunna jämställas med en flottningsföre— ning, vars ekonomi är ordnad på likartat sätt och som ej är föremål för inkomstbe- skattning. — Undantag från vad nyss sagts torde dock böra göras i fråga om kommu- nalskatt för fastighet. Det kan möjligen komma att inträffa att ren-by förvärvar fas— tighet, exempelvis för en samlingslokal, och då synes kommunalskatt böra betalas för fastigheten i vanlig ordning.

Under hänvisning till vad nu anförts före— slår vi att renby upptages bland juridiska personer, som enligt 53 ä 1 mom. d) kom— munalskattelagen den 28 september 1928 har att erlägga kommunalskatt endast för inkomst av fastighet och som enligt 7 5 första stycket e) Kungl. förordningen den 26 juli 1947 om statlig inkomstskatt är fri- kallade från skyldighet att erlägga sådan skatt.

12.2.2. Förmögen-hetsskatt

En renby kommer uppenbarligen att kunna äga »förmögenuhet» som avses i Kungl. för- ordningen den 26 juli 1947 om statlig för- mögenhetsskatt, exempelvis fonder samt fasta och lösa driftanläggningar såsom ar- betsbostäder, stängs-el, slaktanordningar och tranport'fordon. Anledning torde emellertid sakna-s att underkasta denna förmögenhet beskattning; en renby synes även i detta hänseende böra jämställas med en flottnings-

förening, vars fonder och rörelsetillgångar inte beskattas enligt nyssnämnda förordning.

Någon ändring i 1947 års förordning torde inte vara erforderlig för att undan- taga renbyar från skattskyldighet för förmö- genhet. Även om renbyar skulle räknas till sådana i 6 & 1 mom. b) sagda förordning upptagna »föreningar och samfund, vilkas medlemmar icke på grund av medlemska- pet äga del i föreningens eller samfundets förmögenhet», blir de nämligen enligt detta fönfattningsrum skattskyldiga för förmögen- het endast om och i den mån de är skyldiga erlägga skatt för inkomst. Om — såsom ovan under 12.2.1 föreslagits — renbyarna befrias från statlig inkomstbeskattning, blir de således fria även från förmögenhets- skatt.

12.3 Å terbäring av bensinskatt

Bilskatteutredningen har i sitt betänkande »Kompensation i vissa fall för bensinskatt» (SOU 1967: 34) framhållit att skattepliktig bensin förbrukas bl.a. vid användande av snöskotrar inom rennäringen. Den totala bensinskatt som erlägges för denna bensin uppskattas av utredningen till minst 100 000 kr. per år. Utredningen föreslår att mot— svarande belopp överlämnas till SSR att användas för ändamål som gagnar de ren- skötande samerna, t. ex. för stipendier och för kursverksamhet.

I yttrande den 13 oktober 1967 över Bil- skatteutredningens förslag tillstyrkte rennä- ringssakkunniga att rennäringen kompense- ras för den bensinskatt som erlägges vid in- köp av drivmedel till de i rennäringen an- vända snöskotrarna. Vi framhöll vidare att en individuell återbäring av bensinskatt di- rekt till skoterägarna under nuvarande för- hållanden skulle ge upphov till stora prak— tiska svårigheter, varför ett system med kollektiv kompensation till rennäringen bor- de godtagas. Det underströks dock att re- sultatet av vårt utredningsarbete kunde ge anledning till en omprövning av kompensa- tionsfrågan och att det föreliggande förslaget därför i viss mån fick anses som ett provi- sorium. Alternativa förslag, t. ex. återbäring till de lokala rennäringsorganisationerna el-

ler inbetalning till lappfonden, kunde tänkas. Dessa frågor förklarades skola upptagas till behandling i vårt blivande betänkande, vari således kunde komma att föreslås ändrade regler om bensinskattens återbärande.

Vid frå-gans fortsatta övervägande har vi för vår del stannat för att den som nyttjar snöskoter i renskötseln om möjligt, dvs. om kontrollfrågan kan lösas, bör erhålla en in- dividuell återbäring av erlagd bensinskatt. Bilskatteutredningen, som föreslagit sådan återbäring i fråga om motorsågar, har av- visat denna lösning beträffande snöskotrarna med hänsyn till de speciella beskattnings- reglerna för rennäringen. Utredningen torde med detta uttalande ha åsyftat att deklara- tionsskyldighet inte gäller för inkomst av renskötsel (22 ä 3 mom. taxeringsförord- ningen). Emellertid föreligger intet hinder för rennäringsutövare att, om han så önskar, avge självdeklaration; gör han det skall han beskattas enligt reglerna om skatt för in- komst av rörelse. Därvid torde möjlighe- terna att kontrollera en rennäringsutövares uppgifter om bensinförbrukning vid använ- dande av snöskoter *bli minst lika goda som i fråga om den som använder motorsåg.

På grund av vad nu anförts föreslår vi att också beträffande de i renskötseln an- vända snöskotrarna bensinskattekompensa- tionen i första hand — såvitt gäller ren- näringsutövare som avger självdeklarationer — sker på samma sätt som i Bilskatteut- redningens betänkande föreslagits i fråga om motorsågar, dvs. efter individuell prövning av en vid självdeklaration fogad ansökan om kompensation för bensinskatt.

Det av Bilskatteutredningen föreslagna systemet med kollektiv återbäring till SSR bör enligt vår mening genomföras, även om möjlighet öppnas till individuell åter- bäring till dem som deklarerar. Det är näm— ligen inte sannolikt att alla rennäringsut— övare som blir berättigade till bensinskatte- restitution kommer att avge självdeklara- tioner och därigenom möjliggöra att deras bensinförbrukning m.m. kan kontrolleras nöjaktigt för rimliga kastnader. Den del av det till restitution av bensinskatt för snö—

skotrar beräknade årsbeloppet — enligt Bil- skatteutredningens förslag 100000 kr. — som inte utbetalas till enskilda skoterägare bör därför överlämnas till SSR att använ- das enligt utredningens förslag.

13. Sammanfattning

Utredningen behandlar .i stort sett tre äm- nesområden, nämligen dels rennäringslag— stiftningen, dels den statliga administrativa verksamheten för frågor rörande rennäring- en, dels ock det ekonomiska stödet till näringen. Utredningen framlägger förslag till en ny rennäringslag, vari associations- rättsliga regler för nya lokala rennärings- organisationer, i förslaget benämnda ren- byar. har inarbetats. Den nya lagen före— slås ersätta nu gällande renbeteslag av år 1928.

Som utgångspunkt för övervägandena ges inledningsvis i kap. 2 av betänkandet en översiktlig redogörelse för rådande förhål- landen inom rennäringen. Renskötseln är i Sverige förbehållen samerna, vilka enligt renbeteslagen äger rätt att begagna vissa områden till underhåll för sig och renarna. Rätten till renbete är på olika sätt begrän- sad; i vissa trakter får renarna sålunda uppehålla sig endast under viss del av året. Rätten innefattar också vissa birättigheter, såsom befogenhet att uppföra stängsel och vissa byggnader m.m., att taga virke till husbehov samt att jaga och fiska.

Den renskötande befolkningen uppgick år 1965 till ett antal av ca 2 500 personer, fördelade på knappt 2000 i Norrbottens län samt drygt 200 i Västerbottens län och drygt 300 i Jämtlands län. Ca 700 hushåll är för sin försörjning helt eller delvis bero- ende av renskötseln. Inom landet finns om- kring 250000 renar. vilket ger ett genom—

snittligt antal djur om ca 350 per familj. Ett stort antal familjer äger emellertidmind- re än 200 renar. Samm-anlagt produceras årligen drygt 2 000 ton renkött, vil-ket dock inte svarar.rnot mer än ca 0,6 procent av den totala produktionen av kött och fläsk inom landet.

För att underlätta driften användes skilda slag av anläggningar och hjälpmedel inom näringen. Som exempel må nämnas arbets- hagar och renstängsel, stugor och bodar, färdleder, vägar och telefonledningar, bilar, båtar och snöskotrar samt även flyg och radiotelefoni. På senare tid har särskilda renslakterier, fasta eller rörliga, tillkommit.

För att möjliggöra en fortgående ratio- nalisering lhar näringen tillförts ett omfat- tande stöd, vilket i allt väsentligt har finan- sierats genom arbetsmarknadsmedel (AMS- medel) och medel ur statens lappfond. Un- der budgetåret 1966/67 uppgick detta stöd, tillsammans med ett tillfälligt bidrag om drygt 2 milj. kr. för tillskottsutfodring, till något mer än 7 milj. kr. För att administre- ra stödet och i övrigt svara för den statliga handläggningen av frågor som rör rennä- ringen finns centralt inom lantbruksstyrelsen en särskild rennäringssektion samt på det regionala planet en länsstyrelserna under- ställd specialadministration, benämnd lapp- väsendet. De direkta kostnaderna för den statliga administrationen uppgick år 1966/ 67 till ca 1,3 milj. kr.

Enligt utredningens bedömning av ren—

näringens ekonomiska läge har näringen inte kunnat tillgodogöra sig rationaliserings- vinster i samma utsträckning som exempel- vis jordbruket. Detta har, i förening med ett till jordbruksprodukterna fast knutet av- sättningspris, medfört att lönsamheten fort- gående nedgått. Dessutom förekommer in- om näringen en betydande undersysselsätt- ning som en följd av alltför små driftsenhe- ter och dåliga möjligheter till kom—plette- rande sysselsättning.

I fråga om rennäringens framtidsutsikter framhåller utredningen att det torde vara möjligt att genom rationalisering av den för närvarande bedrivna renskötseln uppnå en tillfredsställande och i förhållande till andra jämförliga näringar konkurrens—kraftig lön- samhet hos rennäringen samt att detta be- dömes kunna ske med stöd av insatser från det allmännas sida som — om hänsyn ta— ges även till ren—näringens betydelse för sa- mekulturen — inte överstiger vad som i andra jäm-förliga fall anses godtagbart. Ut- redningen förordar därför att det all-männa genom administrativa insatser och ekono- miskt stöd medverkar till den förbättring av näringen som erfordras för att rensköt- selföretagen skall kunna lämna ett tillfreds— ställande utbyte. Huvudpunkterna i ett pro— gram härför bör vara en omorganisation av renskötseln med övergång till en ny drifts- form inom ramen för särskilt organiserade lokala sammanslutningar, s.k. renbyar. För att reglera deras verksamhet erfordras en speciell associationsrättslig lagstiftning, som tillsammans med huvuddelen av den nu gällande renbeteslagen — med vissa änd- ringar och tillägg — föreslås skola ingå i en helt ny ren-näringslag. Stödet åt näringen måste vidare byggas ut, samtidigt som den statliga administrationen bör omorganiseras för att möta de nya krav som reformpro- grammet medför. För att minska den nu- varande undersysselsättnin-gen inom näring- en bör ett särskilt system med avgångs- vederlag tillskapas.

I betänkandets kap. 3 behandlar utred- ningen kretsen av renskötselberättigade, dvs. frågan vilka personer som skall äga rätt att bedriva renskötsel. Ändring föreslås inte i

nuvarande huvudprinciper, enligt vil-ka ren- skötselrätt tillkommer den som tillhör den samiska folkgruppen och är medlem av en familj som under åtminstone någon av de närmast föregående två generationerna sta- digvarande och yrkesmässigt utövat ren- skötsel. Emellertid anser utredningen att rå- dande skillnad & rättsställning mellan män och kvinnor bör avskaffas. Till skillnad från vad som nu gäller föreslås sålunda att'kvinn- lig renskötselberättigad skall få behålla ren— skötselrätten efter giftermål med man som saknar sådan trätt. Vidare förordas a—tt även ingifta män, ej som nu är fallet endast in- gifta kvinnor, skall bli delaktiga i ren-sköt- sel-rätten. Därjämte föreslår utredningen ändrade regler för adoptivbarns rätt till ren- skötsel, innebärande att ett adoptivbarns och dess avkomlingars rätt i detta hänseende blir att bedöma på grundval av adoptantens förhållanden och inte efter de biologiska släktingamas härkomst och eventuella be- fattning med renskötseln.

Kap. 4 av betänkandet rör renskötselrät- ten. Såväl i frå-ga om renskötselområdets omfattning och betestidens längd som be- träffande renskötselrättens innebörd före- slås bestämmelser med väsentligen samma innehåll som de nu gällande. I syfte att så långt möjligt avskaffa rådande skillnad i rättsställning mellan fjäll- och skogsren- skötsel föreslås dock vissa jämvkningar i de nuvarande reglerna.

I fråga om möjligheten att föreskriva in- skränkningar i renskötselrättens utövande föreslår utredningen vissa ändringar. Bl.a. förordas upphävande av gällande bestäm- melser i renbeteslagen om meddelande av totalförbud mot fjällrenskötsel, som är till skada för jordbruket, eller mot skogsren- skötsel, som är till skada för jordbruket eller för fjällrenskötseln. Förordnande om undantagande av mark från begagnande för renskötseländamål skall däremot enligt för- slaget kunna meddelas av Kungl. Maj:t även i framtiden. I anslutning till vad som gäller vid expropriation förordas dock att sådant förordnande skall kunna meddelas endast om det med rennäringen konkurrerande än- damålet äger väsentlig betydelse för det

allmänna. — För den minskning av ren- skötselrättens värde vid tiden för ingreppets företagande som genom undantagandet or- sakas rennäringen och ortens renskötsel- berättigade avses ersättning skola utgå. I fråga om gottgörelsens bestämmande för- ordas tillämpning av expropriationslagens regler, vilket bl. a. innebär att ersättnings- prövningen föreslås bli överflyttad från Kungl. Maj:t till expropriationsdomstol.

För att hindra att mer ingripande änd- ringar i användningen av mark, som är sär- skilt värdefull för rennäringsutövarna, kom- mer till stånd genom ensidigt handlande av markens ägare eller brukare föreslås ett nytt stadgande, varigenom ägare och brukare av mark, som omfattas av renskötselrätten, i princip hindras från sådant ändrat utnytt- jande av marken som skulle skada rensköt- seln. Förb-udet mot ändrad markanvänd- ning skall dock gälla endast i de trakter där renskötsel är tillåten u-nder hela året och bara i fråga om sådan väsentlig ändring i markens nyttjande varigenom avsevärd ska- da kan uppkomma för rennäringen i orten. Förbudet skall ej heller vara tillämpligt i de fall då marken tidigare undantagits från renskötsel eller beträffande företag vars till- låtlighet prövas enligt vattenlagen eller i fråga om bebyggelse inom fast-ställt plan- område.

Kap. 5 innehåller regler om rennäringens lokala organisationer. De nuvarande lapp- byarna föreslås bli ombildade till renbyar med väsentligt utökade befogenheter både i förhållande till medlemmar-na och gentemot myndigheter och andra utomstående. Den rättsliga regleringen av renbyarnas verksam- het avses ske enligt samma huvud-principer som tillämpas i fråga om ekonomiska för- »eningar, men åtskilliga särbestämmelser har ansetts nödvän-diga med hänsyn till de spe— ciella förhållanden som gäller för rennä- ringens bedrivande. Bl.a. har eftersträvats en stark förenkling av de associationsrätts- liga reglerna.

Renbyns ändamål skall i första hand vara att handha renskötseln inom byns betesom- rråde, planera, bygga och underhålla gemen- samma anläggningar samt sörja för en rätt-

vis fördelning av renskötselkostnaderna mel- lan de renskötande medlemmarna. Renbyn avses dock endast efter särskilt uppdrag få rätt att ombesörja slakt av medlems renar och försäljning av därvid utvunna produk- ter. Märkningen av renarna skall i princip ankomma på renbyn, men byn skall kunna besluta att märkningen i stället skall ut- föras av medlem-marna själva. Även om byn har hand om märkningen som ett gemen- samt arbete, skall medlem som önskar det vara berättigad att själv märka sina egna renar.

Förutom att ombesörja renskötseln avses renbyn få till uppgift att främja medlem— marnas övriga gemensamma intressen, men detta skall s-ke på annat sätt än genom eko- nomisk verksamhet. Då renbyarna övertar lappbyarnas nuvarande funktioner, bör lappbyarna upphöra i och med att renbyar tillkommer enligt den nya ordningen. Sam- tidigt bör ordningsmann—ainstitutionen av- skaffas och ordningsmännens uppgifter övertagas av renbyarnas styrelser och de renrförmän som skall kunna tillsättas för att förestå renskötseln inom byarnas verk— samhetsområden.

Bland de särskilda befogenheter som ren- byarna avses skola få i förhållande till sina medlemmar kan nämnas rätt att föreskriva erforderliga begränsningar av medlemmar- nas reninnehav och att bestämma, om och i vilken utsträckning skötesrenar skall få hållas i byn. De begränsningar som gällande lag innehåller i dessa hänseenden föreslås bli upphävda.

Medlemskapet i renby avses följa i huvud- sak samma regler som för närvarande gäl- ler beträffande lappby. Vid sidan om auto- matiskt medlemskap för rennäringsutövare m. [fl. förutsättes att medlemskap liksom nu skall kunna förvärvas genom särskilt beslut. Avgörandet av sådan fråga föreslås ankom- ma på renbyns stämma, dock med klago- rätt till länsstyrelsen.

Ren-byns organ avses bli desamma som i en ekonomisk förening: stämma, styrelse och revisorer. Därjämte skall styrelsen kun- na tillsätta en särskild renförman för att leda renskötseln.

Rösträtten på stämman föreslås i flerta- let frågor bli avhängig av renantalet, så att en röst erhålles för varje påbörjat hundra- tal renar. I vissa frågor -— rörande ändring av byns stadgar, tillsättande av revisorer och beviljande av ansvarsfrihet för styrel- sens ledamöter — skall dock röstningen ske efter huvudtal, varvid varje myndig medlem äger en röst oberoende av om han idkar renskötsel eller ej.

Renbyns utgifter skall betalas av de ren- skötande medlemmarna. I regel skall ut- gifterna fördelas mellan alla sådana med- lemmar i proportion till reninnehavet, men möjlighet skall finnas att beträffande vissa utgifter för renskötseln besluta att de skall fördelas endast på sådana renskötande med- lemmar vilkas renar föranleder utgifterna. För att byn skall ha tillgång till likvida me- del skall de renskötande medlemmarna vara skyldiga att tillskjuta nödigt förlagskapital. Vid förlagets uttaxering skall hänsyn tagas, förutom till varje medlems reninnehav, till omfattningen av det arbete som han och hans husfolk beräknas komma att utföra för renbyn under räkenskapsåret. Om med- lem försummar att erlägga infordrat förlag, skall renbyn ha retentionsrätt i hans renar. — Den slutliga fördelningen av renbyns utgifter under ett räkenskapsår sker i en av styrelsen upprättad förvaltningsberättelse, som skall framläggas på första ordinarie bystämman under nästa räkenskapsår.

Renbyn föreslås få rätt att upptaga lån, men härför skall i regel krävas beslut på bystämma med kvalificerad majoritet bland de renskötande medlemmarna. Fondbildning inom byarna, exempelvis för att underlätta investeringar eller möjliggöra kosttnadsut- jämning mellan olika år, anses i hög grad önskvärd men föreslås inte bli obligatorisk. Erforderliga bestämmelser om fondbildning förutsättes bli införda i de olika renbyarnas stadgar. De nuvarande bykassorna skall övergå till renbyarna, varvid gällande be- gränsningar i fråga om rätten att disponera kassorna upphör. I stadgarna skall dock kunna intagas föreskrift om bykassans bi- behållande som en särskild fond hos renbyn.

I fråga om överklagande av renbys be-

slut föreslår utredningen länsstyrelsen som besvärsinstans. Besvär över bystämmas be- slut samt över uttaxering av förlagsmedel skall kunna anföras av medlem, som menar att beslutet inte tillkommit i behörig ord- ning eller att det eljest strider m-ot lag eller författning eller mot ren-byns stadgar eller kränker hans enskilda rätt.

I kap. 6 av betänkandet avhandlas frågor som rör rationalisering, stödåtgärder och omställning. Det nuvarande samhälleliga stödet åt rennäringen beräknas normalt upp- gå till ett totalt årligt belopp om 6 å 6,5 milj. kr. Av detta belopp hänför sig inemot 1,5 milj. kr. till administrativa kostnader. Stödet har ökat ganska kraftigt under den senaste femårsperioden. Ökningen har täckts i första hand genom AMS-medel, men även anslagen ur statens lappfond har ökat lik- som de s.k. 4: 14-medlen.1 Av de medel som tillfördes rennäringen budgetåret 1966/67 (drygt 7 milj. kr.) utgjorde 20 % budgetmedel, 19 % lappfondsmedel, 8 % 4: l4-mede1 och 53 % AMS-medel. Bort- räknas bidragen till tillskottsutfodring, vilka detta år var speciellt höga till följd av de i vissa trakter mycket ogynnsamma betes- förhållandena, blir procenttalen 3 % för bu-dgetmedel, 23 % för lappfondsmedel, 12 % för 4: 14-mede1 och 62 % för AMS- medel. Mer än hälften har tillfallit rennä- ringen i Norrbottens län. I huvudsak har medlen använts för byggande av olika an- läggninga-r, såsom stängsel, arbetshagar, byggnader och slaktanordningar.

Vad angår det framtida stödet åt ren- näringen framlägger utredningen förslag till åtgärder som syftar till att dels befrämja och påskynda en rationalisering av näringen, dels underlätta den nödvändiga utflyttningen från näringen, dels ock minska riskerna för omfattande skador och genom ett speciellt katastrofskadeskydd skapa förutsättningar

1 Sådana medel inflyter jämlikt bestämmel- serna i 4 kap. 14 & vattenlagen och kan använ- das bl. a. för tillgodoseende av vissa allmänna ändamål beträffande den bygd som beröres av ett vattenregleringsföretag, t. ex. främjande av viss näringsgren.

för att ersättning lämnas vid inträffade ska- dor.

Vid bedömningen av de statliga insatserna för rationalisering, omställning och stöd har utredningen utgått från de förhållanden som härvidlag råder inom jordbruket. Målet för rationaliseringsverksamheten anges vara i princip detsamma som inom jordbruket, nämligen att skapa så effektiva företag som möjligt. Också för rennäringen bör gälla att stöd lämnas endast åt investeringar som är önskvärda från allmän synpunkt och som är samhällsekonomiskt motiverade. Vid be- dömningen härav bör hänsyn dock tagas även till näringspolitiska, befolkningspoli- tiska och sociala skäl, liksom förhållandet är beträffande jordbruket i stora delar av Norrland. Det för jordbruksstödet upp- ställda kravet på lönsa-mhet från företags— ekonomisk synpunkt bör i princip tillämpas även inom rennäringen, ehuru det av sociala och lokaliseringspolitiska skäl anses motive- ra—t att övergångsvis mildra lönsamhetskra- vet. Kravet ha-r därför av utredningen definierats så att stöd skall kunna lämnas åt renskötselföretag, som bedrivs med nöj— aktig lönsam-het eller som bedöms få sin lönsamhet förbättrad genom de organisa- tions och/eller driftsomläggningar som planeras i samband med den rationalise- ringsåtgärd för vilken stöd ifrågasättes. I fråga om den särskilda investeringsåtgärden bör förutsättas att kostnaden för densamma bedöms vara rimlig i förhållande till nyttan därav från allmän och enskild synpunkt. Stöd bör kunna utgå såväl till enskilda som till juridiska personer.

Den huvudsakliga stödformen bör vara statlig kreditgaranti. Amorteringstiderna fö- reslås bli högst 30 år, när fråga är om lån för fasta driftanläggningar, och högst 15 år för flertalet övriga lån. Amorteringsfrihet skall kunna lämnas under högst fem år vid lån för fasta driftanläggningar och under högst två år vid övriga lån. Anstånd med räntebetalning föreslås kunna medges in— till två år.

Som komplettering av kreditmöjligheterna bör även inom rennäringen möjlighet finnas att i vissa fall lämna bidrag till investerings-

kostnader. Bidragsreglerna föreslås bli ut- formade i huvudsaklig överensstämmelse med vad som gäller beträffande s.k. sär- skild rationalisering på jordbrukets område. Detta innebär att bidrag skall kunna utgå med högst 40 % av de totala investerings- kostnaderna. Möjlighet bör emellertid finnas för Kungl. Maj:t att medge undantag från de normala kredit- och bidragsreglerna. Ut- redningen påpekar att det särskilt under en övergångstid, intill dess renbyarna blivit ordentligt konsoliderade organisatoriskt och ekonomiskt, kan visa sig nödvändigt att lämna högre bidrag än 40 %.

Utredningen förordar att statlig kredit- garanti beviljas för lån som är avsedda att underlätta övertagande av renar och inven- tarier m.m. från renägare som är villiga att avveckla sina företag (rendriftslån). Så- dan garanti bör kunna lämnas jämväl för lån som är avsett att i andra fall utöka reninnehavet hos enskild näringsutövare samt för att underlätta övergång till lämp- ligare sammansättning av renhjordar. I vissa fall bör bidrag kunna lämnas för inköp av livdjur med maximalt 40 % av skillnaden mellan livdjurs- och slaktvärde. Om det från försörjnings- och sysselsättningssyn- punkt är motiverat, bör lantbruksnämnden kunna fungera som mellanhand vid av- veckling av orationella företag och därvid tillämpa en prispolitik som t.ex. går ut på att vid inköpet taga skälig hänsyn till renarnas livvärde men vid försäljningen kal- kylera huvudsakligen med deras slaktvärde.

De stödformer som skall komma i fråga för investeringar i fasta driftsanläggningar föreslås bli rationaliseringslån (statlig kredit- garanti) och rationaliseringsbidrag. I fråga om större anläggningar förutsätts att ar- betet skall kunna utföras av det allmänna med bidrag från renbyarna. — För in- vesteringar i transportmedel och andra rör- liga tekniska hjälpmedel förslås liknande stödformer, nämligen statlig kreditgaranti och bidrag med maximalt 40 % av inves— teringskostnaden (redskapslån resp. red- skapsbidrag). Stödet skall dock normalt läm- nas endast i fråga om investeringar som överstiger 3 000 kr.

Utredningen finner det angeläget att en reklamkampanj för renkött kommer till stånd snarast möjligt efter besiktnings- tvångets genomförande. Om ett samarbete mellan de större försäljningsföretagen kan etableras, bör statligt bidrag till en sådan kampanj utgå.

Med hänsyn främst till de internationella förpliktelserna och det nordiska samarbetet bör särskilt gränsstöd för renprodukter över- vägas först om ett sådant anses oundgäng- ligen nödvändigt och andra utvägar att stödja näringen visat sig inte ge åsyftat resultat.

Utredningen föreslår att ett särskilt av- gångsvederlag skall kunna utgå till den ren- ägare med alltför litet reninnehav som av- vecklar sin renskötsel på sådant sätt att strukturrationaliseringen inom hans renby främjas. Vederlag skall normalt utgå endast till den som har ett reninnehav av mellan 50 och 300 renar i nettostocken. Avgångsveder- laget utgöres dels av ett grundbelopp, som föreslås bli 6000 kr., dels av ett utflytt- ningsbidrag om maximalt 15000 kr. Ut- flyttningsbidraget skall kunna lämnas till den som avflyttar till ort som anvisas av arbetsmarknadsorganen. Beloppet skall i varje särskilt fall fastställas av lantbruks- nämnden i samråd med länsarbetsnämnden, varvid hänsyn bör tagas till vederbörandes ålder, den omfattning vari han deltagit i renskötseln, bostadsförhållanden m.m. De angivna beloppen, 6000 resp. 15 000 kr., avses skola gälla under en första treårs- period, varefter en minskning skulle ske med 1 200 resp. 3 000 kr. per år.

Utredningen föreslår vidare inrättande av ett särskilt katastrofskadeskydd för rennä- ringen. Skyddet bör inte bara inriktas på att lösa frågan om ersättning för inträffade skador utan också upptaga regler om åt- gärder för att förebygga och minska skade— verkningarna. Systemet föreslås få sin tyngd- punkt på åtgärdssidan, inte i ersättnings— reglerna. De senare bör endast tillämpas i sådana fall då mänskliga åtgärder visat sig otillräckliga för att förebygga väsentliga skador på renbeståndet i en viss by eller för en viss renägare.

Det föreslagna systemet för katastrofskade- skydd innebär att ersättning utgår till de renbyar som under ett visst är förlorat fler renar än som kan betraktas vara normalt. dock efter avräkning för en viss självrisk. Beräkningen av förlusterna sker på grundval av två på varandra följande årliga renräk— ningar, varvid hänsyn tas till inköpta och försålda renar, i annan ordning ersatta för- luster samt under året födda kalvar. Normal kalvskörd antages vara 80% av antalet vajor i produktiv ålder; och den normala avgången förutsättes vara 30 % av årskal- varna och 10% av de äldre djuren. En större förlust av kalvar skall kunna kvittas mot en mindre förlust av vuxna djur och vice versa. Enhet för skadeberäkningen före- slås renbyn bli, dock bör enskilda renägare efter särskild prövning k—unna erhålla bidrag i ömmande fall.

Finansieringen av skadeskyddet föreslås bli analog med förhållandena inom jord- bruket, dvs. hälften skall betalas av staten och den andra hälften av företa-garna. Näringsidkarnas bidrag till finansieringen avses skola lämnas genom uttag ur statens rennäringsfond (nuvarande lappfonden). I anslutning härtill föreslås överförande till rennäringsfonden av de ersättningar som enl—igt Kungl. brev den 15 december 1967 skall utgå till lappbyarna för indirekta ska- dor till följd av rovdjursförekomst i mar- kerna m. m.

Kap. 7 i betänkandet rör frågor om rennäringens regionala och centrala admi- nistration. De ärenden som härvid är aktu- ella anges vara i huvudsak av tre slag, nämligen

1. ären-den rörande besvär över renbys beslut (besvärsärenden),

2. ärenden rörande rennäringens främ- jande, såsom angående rationalisering. stöd och rådgivning (näringsärenden), samt

3. ärenden rörande förvaltning av kro- nans till renskötsel anvisade fastigheter och om upplåtelse av särskilda rättig- heter inom renskötselområdet m.m. (fjällförvaltningsärenden). I fråga om besvärsärendena förordar ut-

redningen att länsstyrelsen första besvärsinstans och regeringsrätten slutinstans. Näringsärendena föreslås bli överförda från lappväsendet till lantbruks- nämnderna, så att frågor rörande rennä- ringens rationalisering m. ni. kan handläggas i samma ordning som motsvarande frå-gor inom jordbruket. Även beträffande fjällför- valtningsärendena förordas att lantbruks- nämnderna övertar handläggningen och blir beslutande i flertalet frågor. Härigenom bibehålles det samband mellan näringsären- den och fjällförvaltningsärenden som för närvarande råder genom att de båda an— kommer på länsstyrelsen med biträde av lappväsendet. Vidare kan fjällförvaltnings- ärendena samordnas med den på lantbruks- nämnderna redan ankommande förvalt- ningen av de s.k. fjällägenheterna, och det blir också möjligt att låta de renskötande sa- merna medverka på 'beslutsstadiet i flertalet ärenden som har väsentlig betydelse för dem. — I sådana fjäl-lförvaltningsärenden som har större betydelse för den översiktliga plane— ringen av markanvändningen inom länet bör dock enligt utredningens mening avgör-andet förbehållas länsstyrelsen. Utredningen före- slår därför att sådant ärende skall hänskjutas till länsstyrelsen för avgörande bl.a. i de fall då länsstyrelsen särskilt förbehållit sig avgörandet.

På grund av den föreslagna överflytt- ningen av närings- och fjällförvaltningsären- dena till lantbruksnämnderna förordar ut- redningen upplösning av det nuvarande lappväsendet.

För rennäringsfrågornas behandling i lantbruksnämnderna föreslås inrättande av en särskild rennäringsdelegation vid envar av lantbruksnämnderna i Jämtlands, Väster- bottens och Norrbottens län. Delegationen anses böra bestå av sju medlemmar, näm- ligen två ledamöter av lantbruksnämnden, lantbruksdirektören, två av Kun-gl. Maj:t utsedda rennäringsutövare i länet samt en representant för länsstyrelsen och en för länsarbetsnämnden. Vid rennäringsfrågas be- handling i lantbru-ksnämndens plenum bör de två rennäringsutövama i delegationen ingå som ledamöter av nämnden.

skall utgöra

För ärendenas handläggning på tjänste- mannaplanet föreslås inrättande av särskilda rennäringsavdelningar vid nyssnämnda tre lantbruksnämnder. I samband därmed för- ordas viss förstärkning av den nuvarande assistent— och instruktörspersonalen i Norr- bottens län.

Den centrala administrationen av de ärenden som lantbruksnämnd-erna har att handlägga på det regionala planet avses skola ankomma på nämndernas chefsmyn- dighet, lantbruksstyrelsen. Med hänsyn till de utvidgade och delvis förändrade arbets- uppgifterna föreslås styrelsens nuvarande rennäringssekt—ion bli utbyggd och omorgani- serad till en självständig avdelning, direkt underställd verksledningen.

Som rådgivande organ till lantbruksstyrel- sen föreslås inrättande av en ny nämnd, kallad rennämnden, vilken skall ersätta de nuvarande rådgivande organen, rennärings- nämnden och renforskningsnämnden. Ren— nämnden skall yttra sig i alla rennärings- frågor av principiell natur eller som eljest är av större vikt. Den föreslås få som ordförande lantbruksstyrelsens chef eller den han sätter i sitt ställe och skall i övrigt bestå av tre representanter för de aktiva rennäringsutövarna, en representant för ve- terinärstyrelsen, en för statens jordbruks- nämnd, en för arbetsmarknadsstyrelsen, och en för lantbrukshögskolan. Samtliga leda- möter i nämnden föreslås bli utsedda av Kungl. Maj:t. Vid handläggning i lantbruks- styrelsens plenum av rennäringsärende skall en av näringsutövarnas representanter i ren- nämnden ingå som ledamot av styrelsen.

De olika med utredningsuppdraget sam- manhängande finansieringsfrågorna behand- las i betänkandets kap. 8. I princip förordas bibehållande av nuvarande ordning, enligt vilken stöd och bidrag till rennäringen finansieras dels genom statens lappfond, dels med särskilda budgetmedel, regleringsavgif- ter ooh AMS-medel.

I fråga om lappfonden uttalas att fonden bör finnas kvar men att dess namn bör ändras till statens rennäringsfond, då den huvudsakligen har till syfte att stödja ren- näringen som numera ger sysselsättning

endast åt en mindre del av den samiska befolkningsgruppen. Beträffande vissa av fondens nuvarande inkomster, nämligen er- sättningar för intrång i renskötselrätten samt olika slag av arrendeavgifter, föreslås att en uppdelning av inflytande medel sker mellan fonden och de berörda renbyarna. Avgifter för fiskeupplåtelser anses därvid böra delas så att 75 % .går till fonden och 25 % till byarna. I fråga om övriga arrendeavgifter samt intrångsersättningarna förordas en hälftendelning. — Anspråken på fondmedel under den närmaste femårsperioden be- dömes av utredningen komma att uppgå till ca 2 950 000 kr. om året. medan fondens inkomster beräknas stanna vid ca 2 150 000 kr. Till förstärkning av fonden föreslås ett årligt anslag av budgetmedel om 500 000 kr. Den minskning av fondkapitalet som kan väntas inträda under femårsperioden anses försvarlig med hänsyn bl.a. till fondens under senare år väsentligt ökade storlek. Regler om fondens förvaltning m.m. föreslås skola meddelas i en särskild kun- görelse. Enligt denna skall skillnad göras mellan bidrag för rennäringsändamål och för andra samiska ändamål, dvs. stöd åt samekulturen och samiska organisations- strävanden. För varje år skall Kungl. Maj:t bestämma storleken av de anslag som totalt avses utgå till vartdera slaget av ändamål. De medel som är avsedda för rennäringen skall därvid ställas till lantbruksstyrelsens förfogande, så att samordning kan ske av anslagsbeviljningen med övriga stödåtgärder och med den långsiktiga planeringen av rationaliseringsarbetet inom näringen. De medel som aVSättes för övriga samiska ända— mål föreslås utgöra en särskild del av ren- näringsfonden, benämnd samernas kultur- fond. Beslut om användningen av dessa medel, förslagsvis tills vidare 300000 kr. om året, skal-l fattas av en särskild av Kungl. Maj:t utsedd styrelse om fem personer. Av dessa skall tre vara samerepresentanter, vilka utses efter förslag av de olika sameorganisa— tionerna i landet. — Vid sidan om de fast- ställda ramarna bör möjlighet finnas till extra medelstilldelning, om det visas före- ligga synnerliga skäl härför. Beslut härom

bör i varje särskilt fall meddelas av Kungl. Maj:t efter framställning av lantbruksstyrel— sen resp. kulturfondsstyrelsen.

Utredningen föreslår viss utvidgning av nuvarande stöd av budgetmedel till ren— näringen. Förutom det ovannämnda årliga anslaget om 500000 kr. till förstärkning av rennäringsfonden och ett anslag om 200000 kr. för att finansiera statsverkets andel av kostnaderna för rennäringens kata- strofskadeskydd, förordas att den av fond- medel för närvarande bekostade renforsk- ningen för framtiden finansieras över stats- budgeten. Därjämte anses ett särskilt en- gångsanslag om 150000 kr. böra utgå till Svenska samernas riksförbund (för att möjlig- göra upplysningsverksamhet bland ren- näringsidkarna rörande det av utredningen framlagda förslaget till ny organisationsform för rennäringen.

I kap. 9 av betänkandet föreslås ändrade bestämmelser om ersättning för skada ge- nom renar. De nya reglerna om ersättnings- gilla skador innebär i huvudsak att ersätt- ningsskyldigheten blir beroende av objektiva faktorer, såsom tiden och platsen för ska- dans inträde, med särskilt beaktande av om renarna vid skadetillfället uppehållit sig inom ett för dem tillåtet område eller ej. Ersättningsskyldighet föreslås därför inträda oberoende av vållande i vissa fall, då gäl- lande regler innebär skadeståndsansvar endast vid uppsåt eller vållande. Å andra sidan innebär de nya bestämmelserna att skadeståndsskyldighet skall föreligga endast vid uppsåt i vissa fall, där det för närvarande räcker med vårdslöshet. Nuvarande skillnad mellan fjäll- och skogsrenskötsel i fråga om skadeståndsansvaret skall enligt förslaget bortfalla. — Beträffande sådana skador som orsakats av att renar uppträtt på en väg eller järnväg eller på ett flygfält anser ut- redningen att ersättningsskyldighet bör före- ligga endast om skadan orsakats uppsåt- ligen av någon för renarna ansvarig.

Ansvaret för de av renar orsakade ska— dorna skall enligt förslaget i första hand åvila vederbörande renby. Renbyn skall dock äga regressrätt, om någon visas ha vållat skadan. I annat fall skall renbyns

kostnader i anledning av skadan fördelas mellan de renskötande medlemmarna i pro- portion till reninnehavet. På liknande sätt skall kostnaden fördelas mellan olika ren- byar, om renar från två eller flera byar medverkat till skadan.

Den nuvarande anordningen med-skade- värdering genom tre gode män föreslås upphöra. I stället införes möjlighetför par- terna att få utredning om en uppkommen skada verkställd genom av länsstyrelsen för- ordnad värderingsman.

Betänkandets kap. 10 handlar om ren- skötselns birättigheter. Där föreslås delvis ändrade regler i fråga om jakt och fiske, skogsavverkning, stängsel, flyttningsvägar, byggnader m. m., getskötsel och nyttjande- rättsupplåtelser. Gemensamt för de olika rättigheterna är enligt förslaget att de avses kunna utövas av renbyarna och deras med- lemmar i huvudsak endast inom den egna renbyns betesområde.

I fråga om jakt och fiske föreslås i övrigt väsentligen den ändringen i förhållande till vad som nu gäller att jakt- och fiskerätt skall tillkomma även en förutvarande ren- bymedlem, dock enda-st till husbehov och under en begränsad tid, tio år från hans utträde ur byn.

Nuvarande bestämmelser om skogsav- verkning har omarbetats i syfte bl.a. att få till stånd en enklare reglering och avskaffa rådande olikheter mellan fjäll- och skogs- renskötselns rättigheter. Såvitt gäller virke till familjebostäder. föreslås att rätten till skogsfång avlöses genom att statligt stöd tillförsäkras de renskötande samerna vid uppförande eller förbättrande av sådana byggnader. Bl.a. förordas att i bostadslåne- kungörelsen införes ett stadgande av inne- börd att av bostadslån, som utgår till med- lem av ren-by, ett belopp om högst 3 000 kr. skall utgöra räntefri stående del.

Beträffande flyttningsvägar föreslås att lantbruksnämnden på begäran av renby skall kunna fastställa den framtida sträckningen av sådan väg.

Nyttjanderättsupplåtelser, avseende kro- nomark under kronans omedelbara disposi- tion inom lappmarkerna ovan odlingsgrän-

sen och på renbetesfjällen, avses i fortsätt- ningen generellt få verkställas av Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer, efter hörande av berörda renbyar. När sär- skilda skäl föreligger, skall en sådan upp- låtelse kunna omfatta all rätt till jakt eller fiske inom visst område. För upplåtelse av annan nyttjanderätt förutsättes att upplåtel- sen kan ske utan avsevärt men för rensköt- seln eller erfordras med hänsyn till den allmänna samfärdseln. Alla upplåtelser skall ske mot avgift, om ej särskilda skäl före- ligger för avgiftsfrihet.

I betänkandets kap. 11 lämnas special- motivering till de av utredningen framlagda författningsförslagen. Av de där kommen- terade nyheterna i förhållande till gällande bestämmelser omnämnes här endast föl- jande.

Den föreslagna nya rennäringslagen inne— håller vissa bestämmelser om renarnas sköt- sel m.m. (4 kap. i lagförslaget). Dessa innebär bl.a. att renräkning avses skola verkställas årligen, varvid skall skiljas mel- lan renar av olika kön samt mellan kalvar under ett års ålder och äldre djur. Däremot blir det ej obligatoriskt att vid renräkning dela upp djuren mellan de olika ägarna. — I fråga om renar som inkommit på främmande renbys betesområde föreslås rätt för »värdbyn» att uttaga vårdavgift av den by till vilken renarna hör. — Vid bristfällig skall lantbruksnämnden söka träffa överenskommelse med vederbörande renby om erforderliga å-tgärder för att av- hjälpa bristerna. Om överenskommelse ej kan träffas eller byn underlåter att fullgöra sina åtaganden, skall länsstyrelsen kunna förordna syssloman att omhänderha ren- skötseln och förvalta byns övriga ekono- miska angelägenheter intill dess bristerna blivit avhjälpta. _

Till 5 kap. rennäringslagen har överförts innehållet i gällande lag om renmärken. I samband därmed föreslås att prövningen av fall av förväxlingsbar likhet mellan ren- märken skall överföras från domstol till registreringsmyndigheten, dvs. länsstyrelsen. Vidare anses rätt böra föreligga för den som visar sig vara ägare av omärkt fjolårskalv, renskötsel

att i vissa fall märka kalven även efter den 1 maj, nämligen om medgivande därtill läm- nas av renbyns styrelse eller domstol på ägarens talan lämnar honom tillstånd där—till. Renmärke skall kunna registreras även för renby, så att det blir möjligt för byn att t. ex. hålla avelstjurar.

Gällande bestämmelser om koncessions- renskötsel har i förslaget till rennäringslag (7 kap.) bibehållits i stort sett oförändrade.

Straffbestämmelserna i 8 kap. av lagför- slaget är färre än motsvarande stadganden i renbeteslagen, beroende främst på att straff i regel ej ansetts böra föreskrivas för för- summelser vid renskötselns handhavande.

I samband med övergångsbestämmelserna till den nya rennäringslagen framhålles att lagens ikraftträdande bör föregås av en inte alltför kort tid, under vilken funktionärer kan utbildas för renbyarna och den ren- skötande befolkningen även i övrigt får tillfälle att göra sig förtrogen med de nya organisations- och driftformerna. Minst ett år anses av utredningen böra förflyta mellan lagens slutliga antagande och dess ikraft- trädande.

I två särskilda lagförslag förordas dels sådan ändring i 1 S* expropriationslagen den 12 maj 1917 att expropriation kan ske till förmån för all renskötsel och inte bara för fjällrenskötseln, dels vissa ändringar i lagen den 5 maj 1960 om fiskevårdsområden för att öppna möjlighet att låta ett vattenom- råde, där samerna äger rätt till fiske, ingå i ett fiskevårdsområde.

Betänkandets kap. 12 behandlar vissa skattefrågor. Därvid förordas beträffande de enskilda rennäringsutövama att bestäm-mel- ser utfärdas om s.k. rennäringskonton, på vilka rennäringsutövama skall kunna insätta en del av den under ett år uppkomna netto- intäkten av renskötsel och därigenom erhålla uppskov med taxering till kommunal och statlig inkomstskatt för denna del av intäk- ten. Vidatre föreslås 'att renby upptages bland juridiska personer, som enligt 53 ä 1 mom. d) kommunalskattelagen den 28 september 1928 har att erlägga kommunalskatt endast för inkomst av fastighet och som enligt 7 & första stycket e) Kungl. förordningen

den 26 juli 1947 om statlig inkomstskatt är frikallade från skyldighet att erlägga sådan skatt. I fråga om den av Bilskatte- utredningen föreela-gna kompensationen för bensinskatt som utgår vid användande av snöskoter (SOU 1967: 34) uttalar ren- näringssakkunniga att individuell återbäring bör ske till rennäringsutövare som använt snöskoter i renskötseln, förutsatt att de avger självdeklarationer så att det blir möjligt att för rimliga kostnader erhålla nöjaktig kont- roll av bensinförbrukningen m. m.

Reservation av herr Lassinantti

Allmänna synpunkter på markanvänd- ningen

Kap. 2 i betänkandet innehåller bland annat de sakkunnigas överväganden rörande den framtida markpolitiken. — (Jfr avsnitt 2.2.3 om rennäringens framtidsutsikter). — Där framhålles bland annat, att man vid en rea- listisk bedömning av framtidsutsikterna även har att ta hänsyn till de kostnader för det allmänna, som är förbundna med fortsatt renskötsel. Dessa kostnader omfattar dels direkta utgifter för administration och för nödiga stödåtgärder, och dels sådana för- luster som följer av att rennäringen för- hindrar eller försvårar markernas använ— dande för andra mer lönsamma eller eljest mer önskvärda ändamål. Sådan ensidig markanvändning, som har följt av en snäv tillämpning av bestämmelserna angående markupplåtelser enligt 56 & gällande ren- beteslag, kan exempelvis ha hämmat turis- mens utveckling i Norrlands inland och fjälltrakter.

Det skulle emellertid inte vara berättigat att, vid uppskattningen av rennäringens nu- varande och framtida möjligheter att kon- kurrera med andra näringar, låta hänsynen till markens värde vid annan användning få inverka på avgörandena, när frågor an- gående upplåtelser prövas. Enligt de ren- beteslagar som sedan 1880-talet reglerat sa- mernas rättigheter utgör huvuddelen av de marker varom här är fråga, »för lapparna avsatta land» (22 å i 1886 års renbeteslag) respektive »områden som blivit till lappar- nas uteslutande begagnande anvisade» (31 å i 1898 års renbeteslag och 56 å RBL). När fråga uppkommer om renbetesmarks

upplåtande för annat ändamål än rensköt- sel, bör således — enligt majoritetens upp- fattning — även i fortsättningen utgångs- punkten vara att renskötselrätten ej skall behöva vika annat än i vissa i lagen sär- skilt angivna fall, varvid ersättning skall lämnas för uppkommande intrång.

Även om man vid bedömning av frågor angående markanvändningen har att ta hänsyn till att renskötsel förekommer på trakten, så borde markutnyttjandet enligt min uppfattning i varje tidsskede anpassas efter utvecklingens gång. Man borde efter- sträva att använda markernavpå mest effek- tiva sätt. En ändamålsenlig markanvänd- ning borde kunna åstadkommas utan att de samiska rättigheterna trädes för när. Från sysselsättnings- och försörjningssynpunkt bör en mer mångsidig markanvändning vara till stort gagn för samerna. Även en för- siktig bedömning leder till en optimistisk uppfattning om möjligheterna för samerna att till betydande del grunda sin framtida försörjning på sådan verksamhet) för vilken exempelvis turismen ger underlag. Detta är av särskild betydelse med hänsyn till att ett växande antal samer framdeles ej synes kunna få sin försörjning av renskötsel. Sär- skilt för medelålders och äldre samer, vilka inte kan lämna hemorten, föreligger stort behov av kompletterande sysselsättningar. En restriktiv markpolitik skulle enligt min uppfattning innebära, att förutsättningarna skulle minska för att genom nya former av ekonomisk verksamhet bredda basen för samiskt arbetsliv. Det skulle vara olyckligt, om t. ex. motiverade beredskapsarbeten skulle försvåras av en mycket återhållsam markpolitik.

Riktlinjerna för den framtida markpoli- tiken borde enligt min mening utformas så, att en från samhällsekonomisksynpunkt optimal användning av markerna fortlöpan- de underlättas. Samerna borde ha mycket att vinna av en sådan ändamålsenlig mark- politik, som ur samhällsekonomisk synvin- kel är fördelaktig. Det borde icke vara omöjligt att härvid visa berörda parter rim- lig hänsyn i det mot en historisk bakgrund gestaltade lapprivilegiets anda. På förvalt- ningsmyndigheterna borde ankomma att på olika sätt verka för att så sker. utan att en ändamålsenlig markanvändning härige- nom eftersätts.

De av mig framförda principerna för den framtida markanvändningen borde på lämp- ligt sätt komma till uttryck antingen i lag- texten eller i de riktlinjer som lämnas för förvaltningsmyndigheternas verksamhet.

Den regionala administrationen

Till grund för de sakkunnigas förslag an- gående den regionala administrationen, i huvudsak redovisat i kap. 7, ligger stånd- punkten att de administrativa uppgifter rö- rande rennäringen, som vid gällande ord- ning tillkommer lappväsendet, framdeles till huvudsaklig del borde handhas av lant- bruksnämnden. Samtidigt skulle nästan all föredragning i länsstyrelsen upphöra i frå- ga om same- och renbetesärendena med un- dantag av besvärsmål och vissa andra ären- den, däribland nytillkommande sådana. Motsvarande administrativa uppgifter skul- le i stället anförtros åt lantbruksorganen. som sålunda bland annat föreslås skola överta handläggningen av fjällförvaltnings- ärendena. '

Jag vill fästa uppmärksamheten på att sakkunnigförslaget härigenom delvis kom- mit att avvika från utredningsdirektivens intentioner. Direktiven ger synbarligen in- te något stöd för åtgärden att försöka av- hända länsstyrelserna förvaltningen av kro- nomarkerna'ovan odlingsgränsen samt in- om renbetesfjällen. I fråga om övriga ad- ministrativa ärenden rörande rennäringen. vilka hänger samman med samernas rättig- heter enligt renbeteslagen. förutsättes ej

heller i direktiven annat än att det allt- jämt synes böra ankomma på länsstyrelsen att handlägga _dessa. Till lantbruksorganen skulle däremot överföras alla frågor angå- ende rådgivning och statligt stöd till rennä- ringen. De särskilda uppgifter som enligt gällande lagstiftning — renbeteslagen och andra författningar — direkt ålagts olika befattningshavare inom lappadministratio- nen skulle naturligtvis upphöra, i och med att denna särskilda organisation upplöstes. Enligt min uppfattning är denna i direk- tiven rekommenderade ordning för den re- gionala handläggningen av same- och ren- betesärendena grundad på en allsidig och inträngande syn på regionalförvaltningens nuvarande administrativa uppgifter och verksamhet på området. Med anledning härav borde man ha fullföljt uppdraget att klarlägga de ekonomiska konsekvenserna för staten av en sådan organisationsänd- ring som skisserats i direktiven. Länsstyrelsens uppgifter som ledande statlig förvaltningsmyndighet inom länet bland annat ifråga om översiktlig plane- ring av näringsliv och bebyggelse innebär, att länsstyrelsen har att ta befattning med all sådan administrativ verksamhet och pla- nering som har avgörande betydelse för lä- nets utveckling. Till länsstyrelsen har an- knutits ett särskilt planeringsråd, som be- står av representanter för kommuner och näringsliv med uppgift att deltaga i hand- läggningen av frågor angående samhällspla- neringen inom länet. Länsstyrelsens plane- ringsverksamhet omfattar även fjällregio- nen, och länsstyrelsen är regional myndig- het för frågor angående naturvård och jakt. — Lantbruksnämndens huvudsakliga verk- samhet berör åtminstone i de nordligare länen företrädesvis det ur ekonomisk syn- vinkel viktiga jordbruket i kustbygden. För- valtningen av fjällägenheterna dominerar på intet sätt i nämndens verksamhet och borde rimligtvis inte tagas till intäkt för att över- föra fjällförvaltningsärendena till nämnden. Fjällområdena upptager stora arealer, och de har väsentlig betydelse i länssamman- hang, vilken ytterligare torde öka i takt med turismens väntade intensifiering. Jag finner

det därför naturligt, att länsstyrelserna lik— som tidigare har varit fallet även framdeles hör anförtros förvaltningen av kronomar- kerna ovan odlingsgränsen och inom ren- betesfjällen. Handläggningen av andra frå- gor. som avser samernas rättigheter enligt renbeteslagen, t.ex. deras rätt att enligt gammal sedvana utnyttja renbetesmarker nedanför odlingsgränsen i Lappland samt nedanför lappmarksgränsen och utanför renbetesfjällen, borde även framdeles till- komma länsstyrelserna. Såväl länsstyrelsens ställning och erfarenheter som dess resur- ser ifråga om juridisk sakkunskap medför, att det är lämpligt att länsstyrelsen hand- har dessa frågor.

Icke endast den rättsliga karaktären av ovannämnda ärendegrupper utan även lämplighetssynpunkter bör enligt min upp- fattning beaktas i sammanhanget. Ur all- män synpunkt är det angeläget, att mark- användningen på ett ändamålsenligt sätt an- passas till samhällets olika behov. Såväl kommuner som större företag har av olika skäl ansett det vara betydelsefullt att så sker. Deras ställning och resurser ger dem även särskilda möjligheter i detta samman- hang. Att samernas rätt till renbete m.m. i betydande utsträckning gäller även å an- nan än kronan tillhörig mark, utgör i sig själv en källa till motsättningar mellan oli- ka intressegrupper. Icke utan skäl kan det befaras, att renskötselns företrädare ej all- tid med framgång kan hävda sina stånd- punkter, när motstridande intressen fram- kommer. Länsstyrelsen, som intar en neut- ral och auktoritativ ställning inom länet samt har möjlighet att erhålla fortlöpande informationer från kommuner m.fl., torde bland annat med hänsyn härtill vara den lämpligaste administrativa myndigheten för olika rennäringsfrågor, vilka har rättslig an- knytning.

Utredningens förslag angående den loka- la organisationens rättigheter och skyldig- heter innebär, att myndighetsinflytandet över renskötselns interna angelägenheter au- tomatiskt upphör om lagförslaget antas. I samband härmed bortfaller en del av de tillsynsuppgifter över rennäringen som an-

kommer på olika befattningshavare inom den nuvarande lappadministrationen. Om lappväsendet avvecklas i sin nuvarande form uppkommer frågan, hur de statliga uppgifter skall fullgöras som hör samman med de i särskilda renbetesavtal med Fin- land och Norge föreskrivna tillsyns- och verkställighetsuppgifterna. Jag anser det självklart, att länsstyrelsen icke 'kan av"- hända sig ansvaret för dessa frågor, som avser förhållandet till främmande stater. För handhavandet av bland annat dessa frågor behöver länsstyrelsen i lämplig om- fattning förstärkas med särskild personal.

Jag ansluter mig till majoritetsförslaget om att överflytta frågor angående rådgiv- ning och statlig stöd åt rennäringen till lantbruksorganen. Den rådgivande verksam- heten skulle härigenom bli helt skild från förvaltningsuppgiften, vilka båda lämpligen icke borde förenas till samma befattnings- havare. Härigenom skulle undanröjas bland annat en del av grunden till kritiken mot det nuvarande systemet, som dock i huvudsak fungerar bra och varit ett värdefullt stöd för samerna. Renskötaren skulle framdeles få en lika obunden ställning till rådgivaren som jordbrukaren har till lantbruksnämn- dens jordbruksrådgivare. Förslaget innebär, att nya arbetsuppgifter skulle tillkomma för bland annat lantbruksnämnden. Det är då naturligt, att även nämndens personella re- surser förstärks. I själva verket är det fråga om sådana uppgifter som icke i större grad har omfattats av den nuvarande lappadmi— nistrationens verksamhet. Ett fullföljande av de intentioner som kommit till uttryck i direktiven förutsätter, att de nytillkomman- de arbetsuppgifternas innehåll också ägnas tillbörlig uppmärksamhet. Med hänsyn till att det här skulle gälla att utveckla delvis helt nya arbetsrutiner, varav tidigare erfa- renhet saknas, anser jag att lämplig högre utbildning bör uppställas som kompetens- krav för de befattningshavare som kommer att få självständiga uppgifter samt skall svara för initiativen. Det är av vikt, att bland annat den rådgivande verksamheten till alla delar redan från början kan givas meningsfullt innehåll.

Med anledning av att rennäringen torde erbjuda ett ganska litet underlag för att till handläggningen av de kvalificerade upp- gifterna anställa erforderligt antal befatt— ningshavare inom den regionala lantbruks- organisationen, är det kanske inte möjligt att förstärka samtliga lantbruksnämnder i de därav berörda länen. Alternativt kan det vara lämpligt att överväga sådan förstärk- ning endast hos en av dessa lantbruksnämn- der, i likhet med vad som skett inom läns- skolnämndernas verksamhetsområde i frå- ga om nomadskolans ledning. I samband härmed borde undersökas, huruvida lant- bruksstyrelsens organisation behöver an- passas till denna ordning, samt i vilka for- mer representanter för de aktiva renskö- tarna kan beredas tillfälle att medverka i beslutsstadiet.

I fråga om de förvaltande och rådgivan— de instanserna på länsplanet borde i lag— texten intagas beteckningar, som lämnar Kungl. Maj:t möjlighet att genom instruk- tioner reglera arten och omfattningen av uppgifterna för olika grenar av regional- förvaltningen.

BILAGA 1

av Hannes H yrenius

1.1 Inledning

Den föreliggande undersökningen avser, så— som titeln anger, den renskötande befolk- ningen i Sverige enligt förhållandena år 1965. Den innebär sålunda icke en redogö- relse för samebefolkningen utan är begrän- sad till den mindre del av den renskötsel- berättigade befolkningen, som för närvaran- de har renskötsel som sin huvudsakliga sys- selsättning och försörjningskälla.

I Kap. 2 gives först en översikt över de tidigare undersökningar, ur vilka man kan hämta uppgifter om den renskötande be— folkningen. Dessa utgöres dels av folkräk- ningarna, dels av två separata undersökning- ar.

Definitioner och avgränsningar har varie- rat. Sålunda är folkräkningarnas uppgifter om näringsgrenen »renskötsel» icke helt jämförbara i tiden. De skiljer sig även från övriga undersökningar.

I anknytning till 1945 års folkräkning genomfördes den första mera omfattande särskilda undersökningen av lappbefolkning- en på grundval av stambegreppet i [kom-bina- tion med såväl språk som yrkestillhörighet. Undersökningen utfördes år 1947.

En ytterligare undersökning med delvis annan avgränsning företog-s år 1958 på upp- drag av 1957 års nomadskoleutredning.

För en aktuell bedömning av den befolk- ning som livnär sig på renskötsel erfordras uppgifter som är färskare än de nyssnämn-

Den renskötande befolkningen i Sverige 1965

da och även i vissa avseenden mera differen— tierade. Materialet skall tjäna som underlag för överväganden om vilka åtgärder som kan ifrågakomma för att ge rennäringen en tryggad ställning och bereda tillfredsställan- de utkomst för dess utövare. U-ppgiftema om befolkning och arbetskraft måste därför kombineras med kännedom om bl. a. ren- antalet.

En särskild ny undersökning har därför bedömts vara nödvändig. I Kap. 3 redovisas för insamlingen av materialet till 1965 års inventering av den renskötande befolkning- en. Härvid beskrives såväl definitioner och avgränsning av befolkningen som tillväga- gångssättet vid materialinsamlingen.

I de sju följande kapitlen redovisas för det framkomna materialet för de informa- tioner som därur kan utläsas. Fördelningen på 1kön, ålder och civilstånd ger redan den en värdefull kunskap både om tidigare och nuvarande förhållanden och i vissa avseen- den om 'vad som kommer att bli följden i framtiden (Kap. 5). En särskild analys har vidtagits för att klargöra den naturliga be- folkningstillväxten genom studium av äkten— skapsbildnring, fruktsa'mvhet och reproduk- tion (Kap. 6). I Kap. 7 diskuteras i korthet svårigheterna att bedöma avflyttningen från den renskötande befolkningen under senare år.

En redovisning av olika tillgängliga upp- gifter om renantalet gives i Kap. 8 jämte en kritisk granskning. I Kap. 9 och 10 diskute-

ras sedan de ekonomiska förhållandena för rennäringen i relation till befolkningen.

I Kap. 9 redovisas den i renskötseln bund- na arbetskraften ur olika synpunkter. Ge- nom vissa schematiska kalkyler över arbets— kraftsåtgången vid olika rationaliseringsgra- der (renar per årsarbetare) erhålles möjlig- heter att bedöma den »dolda arbetslöshe- ten».

I Kap. 10 göres några bedömningar av renskötselns försörjningsförmåga. Härvid begagnas resultat hämtade från en separat bilaga rörande renskötselns avkastning un- der variation i vissa grundfaktorer.

1.2 Befolkningen inom renskötseln enligt tidiga-re inventeringar

1.2.1 Folkräkningarna 1930—1965

I folkräkningarna har alltsedan 1880 statis- tiken över näringsgren och yrke lämnat upp- gifter om det antal personer, som varit sys— selsatta i och/eller haft sin inkomst av ren- skötsel, samt deras familjemedlemmar. Sät- tet för insamling av dessa data och avgräns- ningen av skilda kategorier har varierat. Under vissa perioder har det därjämte skett betydande förändringar i renantalet, vilket återspeglats i starka ändringar i antalet ar- betande. '

Av det anförda framgår, att det knappast är möjligt att få en adekvat uppfattning om förskjutningarna i- tiden. De föreliggande siffrorna utvisar huvuddragen av utveckling- en under de gångna decennierna men får ej pressas på sitt innehåll. Det är av dessa skäl ej erforderligt att här närmare redovisa sät- ten för uppgifternas insamlande. Det må vara nog att ge vissa allmänna upplysningar samt att särskilt beröra de allra senaste folk- räkningarna, eftersom 'det är önskvärt att sammanställa deras data med ett par sär- skilda undersökningar samt med den i före- liggande rapport redovisade inventeringen.

Folkräkningarna upptar »renskötsel» som underavdelning inom näringsgren »Jordbru-k med binäringar». De som enligt uppställda kriterier (varierande mellan folkräkningarna) haft renskötsel som huvudsaklig sysselsätt-

ning, inkomstkälla resp. försörjning har söm regel grupperats i egentliga yrkesutövare,

Amedhjälpande familjemedlemmar samt övri-

ga familjemedlemmar. Samtidigt har gjorts uppdelning på kön och på barn/vuxna. Bland yrkesutövarna har man ibland skiljt mellan företagare och arbetare (anställda). De förutvarande yrkesutövarna (»pensionä- rer») och deras familjemedlemmar ävensom änkor och barn till avlidna yrkesutövare har ibland medräknats i närin-gsgrenen själv men ibland förts till en restgru-pp »f. d. yrkesut- övare och deras familjemedlemmar».

I folkräkningsberättelsen 1945 gives en sammanställning tillbaka till 1880, vilken här återgesri Tab. 2.1 tillsammans med mot- svarande siffror för folkräkningarna 1950. 1960 och 1965.

Antalet egentliga yrkesutövare (husbön- der och anställda arbetare) höll sig tämligen konstant under slutet av 1800-talet och bör- jan av 1900-talet på en nivå av ungefär 1 100. Kategorien medhjälpande familjemed- lemmar var något lägre — bortsett från siffran för 1880 var antalet omkring 800. Den totala »arbetskraften» var alltså med dessa mycket ofullständiga mått av storleken 1800—2 000 arbetande i renskötseln. An- talet försörjda familjemedlemmar — hus- mödrar, barn, övriga familjemedlemmar — var i slutet av 1800-talet ungefär lika stort som antalet yrkesverksamma.

På grund av det sätt på vilket folkräk- ningarna redovisat de förutvarande yrkes- utövarna och deras familjemedlemmar samt avlidna yrkesutövares familjemedlemmar kan en t'idsjämförelse av kategorien »icke yrkesmedhjälpande familjemedlemmar» ej genomföras utan närmare uppdelning. Det må erinras, att antalet renar på grund av yttre omständigheter var särskilt högt 1910 och 1930 men lågt 1920 och 1940. Folkräk- ninga-rnas uppgift ger därför ej en helt rik-tig bild av trenden.

Från ungefär 1900 yrkesverksamma i renskötseln vid folkräkningarna 1900 och 1910 sjönk antalet starkt till 1 350 år 1920. Delvis kan detta dock förklaras genom att arbetsbehovet nedgick efter en stark mins-k- ning av renantalet efter- första världskriget.

Uppenbarligen överfördes en del personer från »medhjälpande» till »övriga» familje- medlemmar.

I Tab. 2.2 redovisas från folkräkningarna 1930 och senare en något utförligare sam— manställning. Det må förutskickas att det föreligger vissa definitionsolik-heter mellan folkräkningen 1930 å ena sidan och de senare folkräkningarna å den andra. Vissa modifikationer har dock företagits även i de sistnämnda.

Under 1920-talet fortgick en omläggning av driftsformerna inom renskötseln, så att ett åter stigande renantal icke medförde någon ökning utan i stället en fortsatt ojämn nedgång i antalet yrkesverksamma:

Yrkesutövare och medhjälpande familjemed- lemmar

1920 1 350 1930 1 290 1940 1 140 1945 1 130 1950 1 110 1960 1 060 1965 900

Antalet förvärsarbetande enligt folkräk- ningarnas avgränsning sjönk tämligen lång- samt från 1 290 år 1930 till 1 060 år 1960. Under 1960-talets första hälft skedde där- efter en minskning till 900 år 1965. Utveck- ligen är ojämn för de olika arbetande kate-

Tab. 2.1. Den renskötande befolkningen en- ligt folkräkningarna 1880—1965

Egent- Med- liga hjäl— _

yrkes— pande Övriga

ut- fam.— fam.- Samt- År övare medl. medl. liga 1880 1 169 1016 2271 4456 1890 1 039 798 2 125 3 962 1900 1 074 894 1 961 3 929 1910 1 141 821 1689 3 651 1920 876 475 1 833 3 184 1930 919 372 1 533 2 824 1940 763 379 1 535 2 677 1945 830 296 1 572 2 698 1950 850 256 1 471 2 577 1960 791 268 9951 2 0341 1965 763 141 8481 1 7521

' Saknar gruppen »övriga» (andra än husmödrar och barn under 16 år).

gorierna, vilket närmast får tolkas som varia- tioner i klassificeringen. Under de senaste 15 åren har kategorien »företagare» varit tämligen oförändrad och uppgick 1965 till 665. Antalet »medhjälpande familjemed- lemmar» samt »arbetare» uppgick 1950 till drygt 400 men var 1965 nere i något över 200.

Metod-erna för erhållande av yrkesupp- gifterna har vid de senaste folkräkningarna undergått vissa förändringar. Tidigare före— låg i stor omfattning benägenhet att kvar— hålla anteckningar om nomad, lapp, lappby-

Tabell 2. 2. Uppgifter om den renskötande befolkningen från folkräkningarna 1930—1965

Summa yrkesut- Förvärvsarbetande befolkning Icke medhjälp. fam.—medl. sig? Hus— hjälp. .. möd- fam.- 11_1'oretaga- glädthjååp. Arbetare Summa rar Bar n _ med1., ' ' Båda (hust- under Övri- Sum- husmöd- År M Kv M Kv M Kv M Kv könen rur) 15 år ga ma rar, barn 1930 550 59 191 1811 278 32 1019 2721 1 2911 . . . 1 533 . 1940 534 49 304 75 178 2 1 016 126 1 142 402 865 268 1 535 2409 1945 557 55 288 8 211 7 1056 70 1 126 424 851 297 1 572 2401 1950 624 55 248 7 169 3 1 041 65 1 106 415 788 268 1 471 2 309 1960 659 23 233 35 106 3 998 61 1 059 351 6442 .3 9953 2 0343 1965 652 13 115 26 95 3 862 42 904 324 5242 .3 8483 1752:'

1 Avvikande metod för klassificering av kvinnliga medhjälpande familjemedlemmarna. 2 Barn under 16 år. ** Kategorin »Övriga» (andra än husmödrar och barn) överförd till huvudgruppen »Icke förvärvsarbe- tande» utan uppdelning på näringsgren, varför den ej ingår i tabellens fyra sista kolumner.

tillhörighet, renägare, renskötare etc. utan erforderlig kontroll. Dylik har nu i ökande grad genomförts med hjälp av lappväsendets tjänstemän.

Utan att närmare kommentera kvaliteten i de här givna folkräkningsuppgifterna skall anföras, att om man summerar ihop de yrkesutövande, de medhjälpande, familje— medlemmarna, husmödrarna och barn under 15 år »— vilka kategorier är någorlunda klart formulerade, erhålles en folkmängd på 2 400 under 1940-talet och 2300 år 1950. För 1960 och 1965 bör man för jämförbarhet tillfoga ett skattat antal »övriga familjemed- lemmar» på ett par hundratal, vilket leder till en total summa av ungefär 2 200 resp. 2 000. Häri ingår dock icke pensi'onärsgrup- pen, vilken likaledes för senare år torde kun- na skattas till ett par hundratal personer.

För den förvärvsarbetande befolkningen ger 1960 års folkräkning en fördelning på kön och ålder. De 998 manliga yrkesverk- samma fördelades på följande sätt:

Ålder Antal Ålder Antal —19 79 35—44 225 20—24 102 45—54 170 25—29 118 55—64 124 30—34 116 65— 64 S :a 998

1.2.2 Lappundersökningen 1945/47

Uppgifterna om renskötseln enligt 1945 års folkräkning framkom i samband med en sär- skild undersökning om den lapska befolk— ningen. Utöver vad som redovisats i före- gående avsnitt tillsammans med tidserier av folkräkningsuppgifter om renskötseln skall här refereras ytterligare en del infor- mation jämte vissa kommentarer.

Under år 1947 insamlades uppgifter om den befolkning som vid folkräkningen upp- fyllde ettdera eller bådadera av följande vill- kor: l) använde lapska språket som hem- språk i familj eller föräldrahem resp. 2) var renskötsel-berättigade enligt 1 par. i 1928 års renbeteslag.

Resultaten har redovisats i en separat del

av 1945 års folkräkning. Om begreppet ren- skötselberättigad må här erinras att därmed menas person av lapsk härkomst, såframt någon av hans föräldrar eller någon av dessas föräldrar är eller varit varaktigt sys- selsatt inom renskötseln. Vissa modifikatio- ner i huvudregeln förekommer. Vilka som vid undersökningen skulle anses ha lapska som modersmål klargöres i utredningen.

Det må här i korthet nämnas, att jämför- barheten bakåt i tiden försvåras av det nya sättet att avgränsa den studerade befolk- ningen. Försök att genom omsortering av materialet få fram jämförbara grupper ut- fördes icke. Inom ramen för den sålunda definierade lapska befolkningen framkom uppgifter om den del därav som arbetade i eller hade sin försörjning av renskötsel.

Totalt angavs 4100 personer ha lapska som hemspråk i familjen, medan 5 300 hade resp. hade haft lapska som språk i föräldra- hemmet. Av de sistnämnda hörde 3 200 till lappby. Naturligt nog var den övervägande delen renskötselberättigad, nämligen 5000 eller 94 %.

Den totala renskötselberättigade befolk- ningen uppgick till 9 900. Det påpekas emel- lertid i redogörelsen att detta är en under- skattning. Avflyttade personer särskilt till andra delar av landet beräknas ha undgått räkningen. Dessutom torde en underskatt- ning ha uppstått även inom renskötselom- rådena beträffande den äldre befolkningen.

Totalt uppgick antalet renskötande inkl. familjemedlemmar till 2962 eller 30 % av de renskötselberättigade. Det är karakteris- tiskt att andelen var 37 % bland rensköt- selberättigade fjällappar men blott 19% bland renskötselberättigade skogslappar. Den renskötande befolkningens fördelning var:

Norrbottens län 2 171 Västerbottens län 360 Jämtlands län 431

Totalsiffran är lägre än den nyss angivna, 2 962, beroende på att vissa kategorier här icke medräknats. Sålunda är en »tjänarinna» hos en renägare räknad under husligt arbete, medan de förut yrkesverksamma och deras

anhöriga överförts till en kategori »själv- ständiga yrkeslösa» och ej kan direkt anges.

Yrkesstatistiken ger följande information

Kvin— Män nor Totalt Företagare (renägare) 567 55 622 Medhj. familj.-medl. 265 8 273 Arbetare (renskötare) 198 3 201 Summa yrkesverks. 1 030 66 1 096 Husmödrar _- 414 414 Barn under 15 år 424 409 833 Övr. fam.-medl. 28 271 299 Summa fam.-medl. 452 1 094 1 546 Totalt 1 482 1 160 2 642

En om också mycket osäker jämförelse mellan 1930 och 1945 beträffande den yr- kesverksamma befolkningen må citeras:

1930 1945

Företagare 605 622 Medhjälp. fam.-medl. 372 273 Arbetare 314 201 Totalt 1 291 1 096

Om minskningen vore rättvisande för ut- vecklingen, skulle den motsvara en jämn av- gång av 1 % per år.

Uppgifterna om åldersfördelningen är knapphändiga. För den manliga befolkning- en erhålles vissa uppgifter. Med en något osäker approximation beträffande de förut yrkesverksamma och deras familjemedlem- mar (baserad på samtliga lappars förhållan- de) kan man uppställa följande åldersför- delning av den manliga befolkningen inom renskötseln 1945 :

Ålder Antal män 0—1 4 430 15—29 410 30—49 420 50—64 210 65— 130 1 600

1.2.3 Nomadskoleutredningens under- sökning 1958 På uppdrag av 1957 års nomadskoleutred- ning utfördes en demografisk undersökning av den renskötande befolkningen av fil. mag. Birgitta Ahlfort. Inventeringen avsåg för- hållandena 1 sept. 1958. Den undersökta befolkningen utgjordes av den till lappby hörande befolkningen, vilken i huvudsak omfattar följande katego- rier av renskötsel—berättigade:

1. de som själva eller genom medlemmar av sitt hushåll driver renskötsel sam-t dessas familjemedlemmar

2. de som biträder i renskötseln samt dessas familjemedlemmar

3. de som tidigare bedrivit eller biträtt i renskötsel men upphört därmed och icke stadigvarande ägnat sig åt annat yrke

4. änkor och omyndiga barn till renskö— tande lapp.

Beträffande lagens uttryck »stadigvarande ägnat sig åt annat yrke» i samband med så- dana lappar som upphört med renskötsel— arbete tillämpades i undersökningen den tolkningen att redan två års huvudsaklig yrkesutövning i annan verksamhet än ren- skötseln ansetts vara stadigvarande.

Undersökaren synes ganska energiskt ha sökt personer som av olika anledningar bör vara redovisade under lappby men ej varit det. Ett osäkerhetsmoment, som bl. a. försvårar jäm—förbarheten med den för 1965 utförda inventeringen, är att renlängderna ej alltid förts på ett konsekvent sätt. Upp- gifterna om personer upptagna under lappby i mantalslängderna är delvis bristfälliga, var- till kommer att i vissa områden många ren- skötande familjer är skrivna på fastigheter.

Undersökningen planerades i syfte att åstadkomma jämförbarhet med 1945 års folkräkningsmaterial (lappundersökningen). En granskning ger likväl vid handen att jäm- förbarheten icke är helt tillfreds-ställande.

Uppgifter från 1945 begagnades för att få en så fulltalig representation som möjligt av de äldre åldersgrupperna 1958. Under- sökaren konstaterar att detta icke helt lyc- kats, men att detta givetvis har mindre bety- delse för vis-sa av henne utförda prognoser.

Den totala befolkningen uppgick till 3 010 personer, fördelade på

Norrbottens f jällappbyar 1 720 Västerbottens f jällappbyar 270 Jämtlands fjällappbyar 380 Skogslappbyar (inkl. koncessions-

områdena) 640

3 010

Härav män 1 660

kvinnor 1 350

I Tab. 2.3 redovisas en åldersfördelning av den totala befolkningen. 1 Fig. 2.1 pre- senteras motsvarande. ålderspyramid.

Några närmare kommentarer skall här icke göras, eftersom den i 1965 års inven- tering gjorda avgränsningen ansetts vara den för 1964 års rennäringssakkunnigas behov mest lämpade, medan 1958 års undersök- ning utgår från andra definitioner.

Här må endast nämnas, att antalet män i åldern 20—59 uppgår till i runt tal 90.000 Detta antal överensstämmer nära med övri- ga här givna uppgifter om den aktiva ren- skötarbefolkningen. Om åldersstrukturen för män noteras att den icke avviker särdeles mycket från åldersfördelningen av den norr- ländska landsbygdsbefolkningen vid samma tid. Den kvinnliga befolkningen uppvisar däremot en urgröpning i åldrarna 20—60 år som följd av stor avflyttning.

Tab. 2.3. Fördelning på kön och ålder av den lappby — tillhörande befolkningen 1958

Ålder Män Kvinnor Samtliga 0— 4 98 1 14 212 5— 9 1 20 144 264 10—14 160 l 5 1 31 1 15—1 9 1 26 123 249

20—24 i 1 38 69 207 25—29 141 66 207 30—34 1 1 7 72 1 89 35—39 1 3 8 72 210 40—44 ' ' 1 13 75 188 45—49 95 83 178 50—54 87 72 1 59 55—59 75 56 131 60—64 69 72 141 65—69 53 54 107 70—74 57 48 105 75—79 39 36 75 SO—w 34 40 74

Samtliga 1 660 1 347 3 007

Om man slutligen för att få ett mått på nativiteten relaterar barnantalet under 10 år till hela antalet män, får man en skattning av födelsetalet på omkring 150/oo, vilketfög-a avviker från riksgenomsnittet men är något lägre än förhållandena i Norrbotten.

1.3 Inventeringen 1965 _ avgränsning och genomförande

Tidigare tillgängliga uppgifter om den ren- skötande befolkningen uppvisar, såsom framgår av det föregående, variationer i definitioner och avgränsningar. Det tillgäng- liga materialet kan därjämte icke utnyttjas för en tillräckligt god bedömning av äkten— skapsbildning och reproduktion. Vidare sak- nas möjlighet att redovisa relationerna mel- lan befolkning, arbetskraft och renantal. Det har följaktligen bedömts nödvändigt att företa en ny inventering för belysning av ett antal aktuella problem om den renskötande befolkningens och renskötselns nuvarande och framtida förhållanden.

Efter konsultation med rennäringssak- kunniga samt renskötsel'konsulenrtema fast- ställdes, att undersökningen med vissa be- gränsningar skulle omfatta den del av den renskötselberättigade befolkningen, som till- hör lappby. Hit skulle sålunda räknas

(1) personer som aktivt bedriver rensköt- sel eller biträder däri,

(2) personer som tidigare bedrivit ren- skötsel men upphört därmed utan att stadig- varande ägna sig åt annat yrke,

(3) familjemedlemmar till personer under (1) och (2) utan eget yrke,

(4) änkor och icke vuxna barn till perso- ner under (1) och (2).

Som underlag för registrering av befolk- ningen skulle begagnas renlängderna jämte kompletterande uppgifter från pastorsämbe- lena om familjemedlemmar till renskötare.

Renlängderna, vilka årligen upprättas för varje lappby för sig, upptar alla personer med registrerat renmärke som är ägare av ren. Dessa personer indelas i fyra kategorier enligt renbeteslagen (RL) med angivande av renantal:

a. medlemmar av renskötande hushåll

(minst en person aktivt verksam i rensköt- seln) b. skötesrenägare, indelade i bl. RL par. 14.1: personer tillhörande lappby

b2. RL par. 14.2: samer icke tillhörande lappby

b3. RL par. 15.1: bofasta personer, andra än ovan (endast inom koncessionsområdet)

Inventeringen har begränsats till de perso- ner, som enligt 1965 års renlängder tillhörde kategori (a), dvs. renskötande hushåll. Dessa personer utgör tillsammans den befolkning, som yrkesmässigt är sysselsatt i renskötseln eller som varit sysselsatt däri men ej stadig- varande övergått till annan verksamhet ävensom familjemedlemmar till dylika per- soner. Detta är definitionen av vad som i denna inventering kallas den renskötande befolkningen 1965. I förenklande syfte infö- res här beteckningen RB.

Det övervägdes att i RB medtaga även kategori bl, dvs. de skötesrenägare som till— hör lappby. Av olika skäl har dessa dock ej medräknats. Den övervägande delen består av personer som definitivt lämnat rensköt— seln. Åtskilliga har t. o. m. aldrig varit verk- samma däri. En icke ringa del utgöres av äldre personer, vilkas bostad och hushålls- tillhörighet i annan trakt är oklara. Slutligen gäller, att renlängderna för Norrbottens län, vilket ju omfattar huvuddelen av den ren— skötande befolkningen, icke skiljer mellan skötesrenägare som tillhör resp. icke tillhör lappby.

Insamlandet av personuppgifter tillgick något olika i de tre aktuella lä.-nen. Väster- bottens län som har den numerärt minsta renskötande befolkningen valdes till område för en »försöks-inventeri—ng», varvid erfaren- heterna från denln-a kunde utnyttjas vid in- ventering av övriga områden. Utifrån ren- längderna från lappbyarna i Västerbottens län gjordes en ny förteckning, innehållande de personer, vilka till-hörde gruppen renskö- tande hushåll eller lappby-tillhörande skötes- renägare. Denna förteckning lt'illställdes pas- torsämbetena, vilka kompletterade med upp— gifter om familjemedlemmar och de övriga data om personerna som var nödvändiga,

födelse- och civilståndsuppgifter, data om äktenskap osv. Därefter tillställdes materia- let instruktörerna, som sort-erade individerna efter hushållstillhörig—het och antecknade de personer, vilka övergått från renskötsel till annan sysselsättning.

För Norrbottens län kunde det material användas, vilket insamlats i maj och juni 1965 i samband med lappväsendets uppdrag att »utarbeta allmänna riktlinjer för den statliga verksamheten i syfte att upphjälpa samernas sysselsättnings- och försörjnings— förhåll-anden», Detta material omfattade en något större befolkning än vad den nu ak— tuella inventeringen syftade till och kunde därför reduceras till de personer, som enligt den uppställda definitionen tillhörde RB. Pastorsämbetena måste i begränsad omfatt— ning inkopplas även här, enär vissa nödvän- diga uppgifter saknades; materialet behövde dock ej tillställas instruktörerna ytterligare eftersom anteckningar om sysselsättning re- dan gjorts.

Insamlingen av uppgifter i Jämtlands län tillgick i princip på samma sätt som i Väster- bottens län. I dessa sydliga delar av ren- skötselområdet brukar barnen tidigt tilldelas eget renmärke och står därmed upptagna i renlängderna, vilka alltså blir mycket utförli- ga. Därför kunde grupperingen av individer- na i hushåll göras innan komplettering sked- de gen-om pastorsämbetena beträffande barn m. m.

Vid undersökningen användes genom— gående 1965 års renlängder utom för Kalls lappby i Jämtlands län, där endast 1964 års fanns att tillgå.

Bearbetningen har skett manuellt. För Väster-bottens och Jämtlands län upprätta- des särskilda arbetskort. För Norrbottens län kunde en kopia av lappväsendets register begagnas för bearbetning och prickning av tabeller etc.

Slutligen må nämnas att inventeringen av— ser förhållandena omkring 1 juli 1965.

1.4 Översiktlig redovisning av den renskö- tande befolkningen 1965

Den befolkning som »inräknats» enligt den i föregående avsnitt uppställda definitionen,

RB, uppgår till 2 497. Det är alltså denna befolkning som kommer att studeras i de följande kapitlen.

Inledningsvis må här framhållas, att en inventering av detta slag aldrig kan bli »exakt». Det föreligger i själva verket an- ledning antaga, att ett antal personer, som enligt definitionen borde ha medräknats, icke blivit medräknade. Det är här främst fråga om personer som lämnat renskötseln och härvid huvudsakligen äldre personer.

Anledningen till nämnda brister är bl. a. att söka i oklarheter om lappby-tillhörighet (RL 14:1 resp. 142). Praxis varierar såväl mellan distrikten som även inom dessa. Det är icke möjligt att avgöra hur mån-ga perso— ner som med en adekvat klassificering ytter- ligare skulle ha ingått i RB. En försiktig skattning skulle vara, att den faktiska be- folkningen skulle överstiga de observerade 2497 med åtskilliga tiotal personer, even- tuellt ett hundratal eller mera. Huvuddelen av dessa kan beräknas tillhöra åldrar över 60 år.

I Tab. 4.1 redovisas den totala folkmäng— den med uppdelning på distrikt. Befolkning— en på 2 500 är fördelade på i det närmaste 2000 i Norrbottens län samt drygt 200 i Västerbottens län och något över 300 i Jämt- lands län. Av Norrbottens-gruppen räknas ] 400 till de 15 fjällappbyarna.

De speciella förhållandena inom de 6 lappbyarna inom koncessionsområdet har ofta medfört att de icke medtagits i all- männa översikter. De bruwkar ibland sam-

manföras med skogslappbyarna. Deras ringa antal renskötande gör att de föga påverkar totalbilden.

Av totalbefolkningen utgjordes 600 av barn under 15 år, vilket motsvarar 24 %. Som jämförelse må nämnas att inom hela befolkningen i Norrbotten 1960 utgjordes 27 % av barn under 15 år.

Den renskötande befolkningen i åldrarna 15—59 år uppgick till något över 1 500 eller 62 %, medan antalet över 60 år var drygt 300 eller 14%. För hela befolkningen i Norrbotten var andelarna 61 resp. 12 %. Det bör erinras att bakom den skenbara överensstämmelsen döljer sig flera störande omständigheter, bl. a. en viss underregistre- ring i RB, speciellt i högre åldrar.

Befolkningen i åldrarna 15—59 har här uppdelats på kön för att direkt ge en anty- dan om den i renskötseln engagerade arbets- kraften. Antalet män i arbetsför ålder kan i grova drag sägas uppgå till 900, fördelade på 500 i Norrbottens fjällrenskötsel, 200 i Norrbottens skogsrenskötsel (in-kl. konces- sionslappbyarna) samt 80 i Västerbottens och 140 i Jämtlands läns fjällappbyar. Des— sa uppgifter står i relativt god överensstäm- melse med folkräkningarnas uppgifter om den i renskötsel arbetande befolkningen. En närmare diskussion av arbetskraften gives i Kap. 9 och 10.

Det bör här också observeras att antalet kvinnor i mellanåldrarna är avsevärt lägre än antalet män — 600 resp. 900. Den star- kare avflyttningen av kvinnorna har med-

Tab. 4.1. Översikt av den renskötande befolkningen 1965 (»RB»)

Folkmängd Antal 15—59

Distrikt lappbyar 0—14 Män Kvinnor 60—a) Samtliga Norrbottens län:

Fjällappbyar N. distr. 9 243 330 238 131 942 Fjällappbyar S. distr. 6 96 180 124 72 472 Skogslappby-distr.1 10 1 16 166 105 60 447 Västerbottens län2 6 54 84 50 34 222 Jämtlands län 12 68 144 81 37 330 Koncessionsområdet 6 16 38 20 l 0 84

Totalt 49 593 942 618 344 2 497

* inkl. Malå i Västerbottens län 2 exkl. Malå. 272 SOU 1968: 16

fört högst ovanliga giftermåls— och civil- ståndsförhållanden inom den renskötande befolkningen (se Kap. 5 och 6).

Uppgifter om folkmängden i de enskilda lappbyarna redovisas i Tab. 4.2 utan vidare kommentarer.

Tab. 4.2. Den renskötande befolkningen lappbyvis, fördelad på kön och större åldersgrupper. (Ej konc.området)

___—___—

-- - . Båda Man ernnor könen Lappby 0—14 15—59 60—w Samtl. 0—14 15—59 60—w Samtl. Samtl. ___—___— Nb fjäll norra Könkämä 20 44 8 72 20 41 8 69 141 Lainivuoma 14 59 10 83 22 38 11 71 154 Saarivuoma 39 64 13 116 42 57 6 105 221 Talma 15 27 2 44 11 19 3 33 77 Rautasvuoma 2 24 6 32 3 17 1 21 53 Kaalasvuoma 3 21 11 35 5 18 7 30 65 Norrkaitum 8 36 8 52 11 17 7 35 87 Mellanbyn 10 24 9 43 5 12 7 24 67 Sörkaitum 9 30 8 47 5 19 6 30 77 Summa 120 329 75 524 124 238 56 418 942 Nb fjäll södra Sirkas 19 60 11 90 17 43 11 71 161 Jokkokaska 2 14 7 23 2 10 4 16 39 Tuorpon 5 38 6 49 11 28 6 45 94 Luokta—Mavas 4 32 6 42 17 20 7 44 86 Semisjaur-Njarg 8 22 4 34 5 16 5 26 60 Svai pa 3 14 3 20 2 7 2 1 1 31 Summa 41 180 37 258 54 124 35 213 471 Vb fjäll Gran 6 10 2 18 1 7 2 10 28 Ran 7 18 3 28 3 10 4 17 45 Umbyn 9 10 4 23 7 9 3 19 42 Vapsten 0 9 0 9 3 5 1 9 18 Vilhelmina nra 2 17 6 25 3 8 5 16 41 Vilhelmina sza 5 20 1 26 8 11 2 21 47 Summa 29 84 16 129 25 50 17 92 221 Jmtl fjäll Frostviken n :a 2 8 0 10 6 5 2 13 23 Frostviken mell. 4 16 1 21 1 4 0 5 26 Frostviken sza 0 5 1 6 0 2 1 3 9 Hotagen l 8 1 10 3 3 0 6 16 Offerdal 0 12 3 15 0 8 2 10 25 Sösjö 1 3 1 5 1 2 2 5 10 Kall 0 4 1 5 0 4 0 4 9 Tåssåsen 3 17 7 27 2 9 3 14 41 Handölsdalen 4 17 2 23 4 7 2 13 36 Mittådalen 5 19 3 27 4 14 2 20 47 Tännäs 8 28 1 37 11 18 1 30 67 Idre 4 8 0 12 4 5 1 10 22 Summa 32 145 21 198 36 81 16 133 331 Skogs Vittangi 11 28 5 44 12 16 4 32 76 Gällivare 21 47 6 74 24 23 7 54 128 Serri 0 5 O 5 0 2 1 3 8 Udtja 4 11 4 19 2 6 5 13 32 Ståkke 0 6 1 7 4 5 1 10 17 SOU 1968: 16 273

Båda

Distrikt Män Kvinnor könen Lappby 0—14 1 5—59 60—w Samtl. 0—14 15—59 60—w Samtl. Samtl. ____________________________———— Ö. Kikkejaure 2 15 4 21 4 10 1 15 37 V. Kikkejaure 1 15 5 21 2 9 3 14 35 Mausjaure 4 17 4 25 1 13 2 16 42 Maskaure 2 5 1 6 5 1 l 2 20 Malå 12 17 4 33 4 15 2 21 54

Summa 57 166 34 257 59 104 27 190 447

______________———_————

l.5 Befolkningens demografiska samman- sättning

1.5.1 Familje- och hushållssammansättning För varje själv-ständigt renskötselföretag fin- nes en s. k. husbonde, som har ansvaret för sina egna och familjens renar samt för de skötesrenar han har om hand (tillhöriga and- ra personer, vilka kan ingå i hans hushåll eller ej). Förhållandena kompliceras av att ett hushåll eller en familj med vuxna arbets- föra söner kan ha mer än en husbonde. Vid bearbetningen av RB övervägdes om en presentation i husbonde-grupper borde gö- ras. Olika skäl talade dock för att en redo- visning efter hushåll vore lämpligare, även om definitionen »att intaga sina måltider gemensamt» icke är förverkligad under vissa delar av året. I Tab. 5.1 redovisas den totala RB på hushållsstorlek under särskiljande av barn under 16 år och personer däröver. Av 696 hushåll består 110 av 1-persons-hushåll, 133 av 2 personer, 127 av 3 personer, 118 av 4 personer och 98 av 5 personer. Återståen- de hushåll varierar från 6 och upp till maxi- malt 12 personer. Hushåll med 1, 2, 3 eller 4 personer är med andra ord ungefär lika förekommande och omfattar drygt 2/3 av den renskötande befolkningen. Det föreligger emellertid på- tagliga olikheter mellan de olika regionerna. I grova drag kan man säga att l-persons- hushållen är relativt sett mycket vanligare i de båda södra länen än i Norrbottens län — över 25 % mot 10—15 % i Norrbottens fjällområden och skogsområdet. Norrbottens län svarar å andra sidan för den allra största delen av de stora hushållen.

En mera differentierad bild erhålles om man särskiljer barn under 16 år. Man får då följande tablå

Antal barn Antal Antal barn Antal under 16 år hushåll under 16 år hushåll 0 408 5 10 1 107 6 3 2 89 7 4 3 53 8 1 4 21 Totalt 696

Endast ungefär 40 % av hus-hållen består av föräldrar med minderåriga barn. Medel- barnantalet bland dessa är 2.2. Det bör emellertid till dessa siffror anmärkas, dels att ålders- och civilståndsstrukturen för RB såsom tidigare påpekats är onormal, dels att barnafödandet j'u icke är avslutat inom en del av familjerna.

1.5.2 Fördelning på kön, ålder och civil- stånd

Fördelningen på kön, ålder och civilstånd presenteras i Tab. 5.2. För de olika distrik- ten redovisas koncentrerade fördelningar i Tab. 5.3. För den totala renskötande befolkningen har i Fig. 5.1 konstruerats en ålderspyramid som i koncentrerad form utvisar fördelning- en på kön, ålder och civilstånd. Man kan utifrån denna omedelbart konstatera att det rör sig om en mycket extrem demografisk struktur. Följande kommentarer kan göras. 1. En åldersfördelning omfattar de kvar- levande av ungefär 100 födelsekullar. Dessa har sedan reducerats dels genom en dödlig- het, som undergått avsevärda förbättringar under denna tid, dels genom avflyttningar,

Tab. 5.1. Den renskötande befolkningens hushåll efter storlek och ålderssamrhansättning distriktsvis 1965

Hushållens

Ålderssamman- sättning Nb fjäll Nb fjäll

Samt— Jämtl liga Samt-

Storlek 16— 0—15 norra södra Vb fjäll fjäll Skogs Konc. hushåll liga

1 1 _ 24 18 19 2 2 — 39 31 16 1 1 3 3 — 33 13 7 2 1 11 12 7 4 4 — 18 10 2 3 1 8 4 1 2 2 15 6 9 5 5 _ 12 7 1 4 1 7 3 2 3 2 5 2 3 2 3 13 4 3 6 6 _— 1 1 1 5 1 5 3 1 4 2 6 2 1 3 3 4 1 3 2 4 6 2 7 7 _ 1 1 6 1 3 1 5 2 3 2 4 3 1 1 3 4 1 1 2 5 2 2 8 8 —— 6 2 2 1 5 3 5 2 4 4 3 2 6 1 9 5 4 4 5 3 6 1 2 7 2 10 5 5 11 7 4 1 6 5 1 4 7 1 12 7 5 1 6 6 4 8 1

Summa 235 132 76

vilka likaledes varierat avsevärt under åren. Dödligheten kan möjligen skattas, men av- flyttningen från en befolkning med den här uppställda definitionen kan ej beräknas för någon längre period bakåt.

2. Eftersom könsproportionen bland föd- da är tämligen konstant (105—107 gossar

27 14 8 110 110 15 27 3 131 2 2 266 11 12 3 79 7 9 2 48 381 5 8 1 44 4 2 2 21 472 7 14 2 53 6 7 33 1 3 1 17 1 3 14, 9 5 34 490 3 2 8 3 1 1 14 1 2 12 8 3 11 318 2 1 5 1 1 7 1 3 2 4 1 1 6 189 1 1 3 1 8 1 4 1 136 1 1 1 1 1 2 45 1 1 10 1 1 1 2 44 1 1 1 1 36 103 123 26 696 2 497

per—100 flickor), kan man utläsa, att det. förelegat en mycket kraftigare avflyttning bland kvinnorna än bland männen. I åldrar upp till 20 år råder »normala» proportioner, men från 20 till 70 år är kvinnounderskot- tet högst avsevärt.

3. En bedömning av åldersfördelningen

Tab. 5.2. Den renskötande befolkningen 1965 fördelad på kön, ålder och civilstånd. Samtliga distrikt inkl. konc-området

Män Kvinnor Båda könen

Ålder Og G F g Samtliga Og G F g Samtliga Samtliga 0— 4 99 99 90 90 189 5— 9 86 86 92 92 178 10—14 106 106 120 120 226 15—19 120 120 113 2 115 235 20—24 109 2 l 1 1 47 22 69 180 25—29 83 10 93 18 44 1 63 156 30—34 77 43 120 15 43 58 178 35—39 72 53 125 4 52 56 181 40—44 60 55 1 l l 6 6 52 2 60 176 45—49 3 3 5 5 1 89 2 5 3 2 57 146 50—54 30 63 1 94 4- 63 6 73 1 67 55—59 20 52 2 74 7 54 6 67 141 60——64 16 41 5 62 2 29 l 1 42 104 65—69 7 39 7 53 1 24 1 8 43 96 70—74 4 23 7 34 3 17 23 43 77 75—79 2 13 6 21 1 3 1 3 17 38 80—w 1 9 9 19 2 8 10 29 0—14 291 291 302 302 593 15—29 312 12 324 178 68 1 247 571 30—44 209 151 1 361 25 147 2 174 535 45—59 83 170 4 257 13 170 14 197 454 60—(0 30 125 34 189 7 75 73 155 344 Summa 925 458 39 1 422 525 460 90 1 075 2 497

mot bakgrund av de om än bristfälliga upp- gifterna om den renskötande befolkningen under 1800—talet ger anledning antaga, att det föreligger underrepresentation i de högre åldrarna. Dessa grupper har givetvis decime- rats kraftigt av dödlighet och avflyttning, men även en omklassificering av de förut yrkesverksamma och deras familjemedlem- mar har ägt rum vid redovisningen.

4. Den totala avflyttningen kan icke di- rekt bedömas, eftersom man ej vet männens avflyttning. Om denna kunde skattas, skulle man kunna rekonstruera även den betydligt större avflyttningen av kvinnor.

5. Civilståndsfördelningen framstår som synnerligen unik och kan sägas stå i direkt samband med å ena sidan rennäringens all- männa förhållanden, å andra sidan den star- ka utflyttningen av kvinnor i och före de vanligaste giftermålsåldrarna. Sålunda var endast 12 män under 30 år gifta mot 68 kvinnor. I 40—44 års ålder var alltjämt

hälften av männen (60 av 116) ogifta mot 6 bland de 60 kvinnorna.

I Kap. 6 och 7 redovisas försök att när— mare klargöra de faktorer, som lett till den här påvisade onormala demografiska struk- turen hos befolkningen. Syftet därmed är att utfinna vilka tendenser som föreligger och att få en grund för att bedöma den för- väntade utvecklingen.

Strukturen kan sägas vara instabil, upp- byggd som den är av faktorer (dödlighet, äktenskapsbildning, barnfödande och om- flyttning), vilka undergått och undergår för- ändringar. Det bör vidare uppmärksammas, att RB är utspridd över ett mycket stort om- råde med relativt små kontakter mellan lappbyar och distrikt. De extrema förhål- landena för totalbefolkningen är därför delvis uppkomna och konserverade genom att befolkningen kan betraktas som ett antal >>isolat» med varierande grader av kon- takt.

Tab. 5.3. Den renskötande befolkningen 1965 fördelad på kön, civilstånd och större ålders- grupper. Distriktsvis

Män Kvinnor

Distrikt Ålder Og G F g Samtliga Og G F g Samtliga 0—14 119 119 124 124 Nb 15—29 113 2 115 74 19 93 fjäll 30—44 71 46 1 118 11 53 64 norra 45—59 29 68 97 8 69 4 81 60—0) 16 53 6 75 1 28 27 56 Summa 348 169 7 524 218 169 31 418 0—14 42 42 54 54 Nb 15—29 63 63 41 7 48 fjäll 30—44 44 23 67 4 23 2 29 södra 45—59 15 34 1 50 2 38 7 47 60—w 7 23 7 37 3 12 20 35 Summa 171 80 8 259 104 80 29 213 0—14 29 29 25 25 Vb 15—29 20 2 22 10 7 17 fjäll 30—44 24 19 43 2 17 19 45—59 7 12 19 13 1 14 60—(0 1 11 5 17 7 10 17 Summa 81 44 5 130 37 44 11 92 0—14 32 32 36 36 Jmtl 15—29 43 2 45 22 15 37 fjäll 30—44 37 21 1 59 5 15 20 45—59 17 23 40 1 21 2 24 60—00 2 13 6 21 9 7 16 Summa 131 59 7 197 64 60 9 133 0—14 57 57 59 59 15—29 56 6 62 25 17 1 43 Skogs 30—44 29 34 63 3 31 34 45—59 12 27 2 41 2 26 28 60—co 2 22 10 34 2 16 8 _26 Summa 156 89 12 257 91 90 9 190" 0—14 12 12 4 4 15—29 16 17 6 3 9 Konc. 30—44 4 8 12 8 8 45—59 3 6 9 3 3 60—w 2 3 5 1 3 1 5 Summa 38 17 55 11 17 1 29

1.6. Äktenskapsbildning, fruktsamhet och reproduktion

1.6.1. Allmänt om befolkningens förändringar

Inledningsvis skall i detta avsnitt givas en del allmänna uppgifter om ändringsfaktorer- na, dödlighet, giftermålsfrekvens och frukt- samhet. Uppgifter om dessa faktorer har

icke separat inskaffats. Detta skulle av bl. a. definitionssvårigheter ha blivit en kostnads- och tidskrävande procedur utan att man kunnat vara säker på att de erhållna data varit av tillfredsställande karaktär och till- räckliga för sitt ändamål. Data har främst erhållits genom analys av vad som kunnat inhämtas vid själva befolkningsinventering— en.

I'///// l////////// l'/////////////////. _Wl//////////////Å -//////////////////////Å _'/////////////////////////////. _Wl/MM/I/M —////////////////////////A —'////////////////////// —'/////////

_I/ —/ _ _ _ _

120 8

E Ogifta W/l/Å

Antal

Mön 1.422 Kvinnor 1.075 Summa %

60

50

40

30

20

10

G ifta

/ ////////// 7//////////// I

/////////////////////// I /////////////////////////// I (/////////////////////AI WWW/AI (/////////////////////AI (//////////////////7- (//////////////////A- M—

Fig. 5.1. Den renskötande befolkningens åldersfördelning 1965. Samtliga distrikt.

I fråga om dödlighet förelåg tidigare skill- nader mellan den renskötande befolkningen och den bofasta befolkningen inom samma områden. Detta sammanhängde givetvis bl. a. med det nomadiserande levnadssättet, som innebar speciella påfrestningar samti- digt med sämre möjligheter att ta hand om sjuka, bristfällig spädbarnsvård etc.

I H. Lundborg—S. Wahlunds utredning »The Race Biology of the Swedish Lapps», Uppsala 1932, gives en utförlig redovisning av förhållandena under 1800-talet. Noma— dernas relativa överdödlighet klargöres. I fråga om barndödligheten under det första levnadsåret må nämnas, att den för noma- derna i Karesuando-Jukkasjärvi-Jokkmokk

[800—1889 var 228 om men för de bofasta 136.

Genom att levnadsförhållandena för den renskötande befolkningen under de senaste decennierna ändrast och förbättrats, har den specifika överdödligheten gått tillbaka. Död— ligheten avviker därför nu föga från förhål- landena inom jämförbara befolkningsgrup- per i ifrågavarande landsdel. Därjämte må tilläggas, att dödlighetsnivån överhuvud ta- get numera ligger så lågt för hela den svens- ka befolkningen, att det knappast föreligger anledning att beakta eventuella dödlighets- skill-nader när man vill bedöma den framtida utvecklingen för en så liten befolkning, som det här är fråga om.

Den onormala ålderssammansättningen med underrepresentation & högre åldrar gör, att ett observerat dödstal skulle bli ovanligt lågt. Om man i illustrerande syfte inmulti- plicerar hela rikets dödlighet i olika åldrar på RB:s åldersfördelning, erhålles 19 årliga dödsfall. Detta motsvarar ett allmänt dödstal av icke fullt 8 0/00 per år mot för hela riket 10 0/00. Skillnaden är resultatet av olika ål- ders/fördelning vid samma (rikets) dödlighet. Om man tänker sig att RB skulle ha en något högre dödlighet än rikets befolkning, ökas talet 8 0/oo något.

I fråga om giftermål, vilka närmare ana— lyseras i avsnitt 6.2, omfattar materialet om RB 117 äktenskap ingångna 1956—65, vil- ket ger 12 giftermål per år. I relation till folkmängden 1965 blir detta ett allmänt observerat giftermålstal på ungefär 5 0/00. I relation till den manliga befolkningen får man giftermålstalet 4 "lou. För hela riket är motsvarande tal för senare år 70/00. RB:s lägre giftermålstal är emellertid som nämnts delvis ett resultat av den onormala befolk- nin gsstrukturen.

Ett approximativt mått på nativiteten er- hålles genom att man sätter medelantalet barn per åldersår i de fem yngsta kullarna i relation till hela folkmängden. För den totala renskötande befolkningen får man då ett allmänt födelsetal av 16 0/oo. Jämför man med endast den mera »normalt» åldersför- delade manliga befolkningen erhålles födel- setalet 14 0/00. Talen avviker föga från riks- genomsnittet men är möjligen något lägre än för områdets övriga befolkning. Bakom det- ta ligger emellertid markanta strukturella olikheter såsom närmare diskuteras i avsnitt 6.3 om fruktsamhet och barnantal.

Det kan vara av intresse att här undersö— ka hur mycket den onormala fördelningen på ålder och civilstånd bidrager till att störa — eller snarare förstöra — meningen av ett allmänt födelsetal. Om man inmultiplicerar hela rikets äktenskapliga frukt—samhet efter ålder på antalet gifta kvinnor i RB, erhålles ett antal av 22 födda barn per år. En ökning till 25 för hänsyn till de utom äktenskap födda ger ett allmänt födelsetal av 100/oo. Detta 'är alltså vad hela rikets fruktsamhet

skulle leda till i en befolkning med RB:s ålders- och civilståndsstruktur. Hela rikets födelsetal var under senare år omkring 15 0/00.

1.6.2. Giftermålsförhållanden

I samband med presentationen av RB:s för- delning på kön, ålder och civilstånd fram- hölls, att civilståndsfördelningen vittnar om ganska ovanliga giftermålsförhållanden. Möjligheterna att få full klarhet därom är begränsade. På grund av bl. a. svårigheterna med avgränsning har det bedömts icke vara skäl att söka retroaktivt åstadkomma en in- ventering för ett tidigare tillfälle. Av samma skäl är det svårt att göra tillförlitliga bedöm- ningar av omflyttningen. Det är följaktligen icke heller möjligt att beräkna 'helt tillfreds— ställande mått på äktenskapsfrekvensen.

Av dessa orsaker [kommer analysen och bedömningen av giftermålsförhållandena att göras på grundval av de uppgifter, som kan hämtas ur inventeringen 1965.

Av 460 bestående äktenskap hade 318 in- gåtts under åren 1940—1965. De har under- kastats särskild bearbetning för studium av såväl gi-ftermålsförhållanden som fruktsam- het.

Utan att använda särskilda mått kan man ur Tab. 5.2 utläsa följande:

1. Giftermålsfrekvensen är ovanligt låg jämfört med andra befolkningar. Även om en viss utflyttning av ogifta män ägt rum (medan avflyttningen av gifta män torde ha varit relativt ringa), är procenten kvarståen- de ogifta i medelåldern mycket hög. Drygt hälften av männen i åldern 40—44 år är ogifta. I åldrarna 45—54 år är andelen ogifta en tredjedel och för åldrarna 55—64 något lägre. Detta skulle möjligen kunna antyda, att giftermålsfrekvensen tidigalre var något högre. Osäkerhet föreligger dock på grund av avflyttning ur RB vid yrkes- verksamhetens upphörande.

2. För den kvinnliga befolkningen är an- delen gifta mycket hög. Orsaken härtill är den betydligt högre avflyttningen av flickor än av ynglingar. I åldern 30—34 är tre fjärdedelar av kvinnorna gifta. I åldrarna 45—54 kvarstår blott 5 % ogifta.

Från bearbetningen av uppgifterna om de ingångna äktenskapen |finner man följande:

3. Medelvigselåldern för första gången vigda är 31.5 för män och 26.2 för kvinnor. Differensen är alltså i genomsnitt 5.3 år. För 'hela riket gäller resp. 27.8 år och 25.1 år med differensen 2.7 år. Bristen på ogift-a kvinnor framstår givetvis som en viktig or- sak till den låga och sena äktenskapsbild- ningen bland den manliga renskötande be- folkningen. Detta tar sig bl. a. uttryck i att ålderSSkillnaden i äktenskap är större än i genomsnitt hos den svenska befolkningen.

4. Giftermålsfrekvensen för flickorna sammanhänger nära med förekomsten av utomäktenskaplig graviditet. En del flickor hålles 'kvar inom RB om de gifter sig med barnafadern och denne är renskötare. Detta leder då endast till att barnet födes» för ti- digt» inom äktenskapet. När barnafadern icke är renskötare, innebär giftermålet en utflyttning för flickan, eftersom enligt defi- nitionerna »blandäkten-skap» endast undan- tagsvis förekommer inom RB.

5. De nämnda förhållanden må illustreras av följande uppgifter beträffande de vigda inom den renskötande befolkningen i Norr- botten 1940—1965. Av 275 äktenskap hade 17 % gemensamma föräktenskapliga barn. Därjämte hade 29 % fått barn inom äkten- skapets första 9 månader. Siffrorna skiljer sig föga från motsvarande uppgifter för hela den svenska befolkningen under senare år. I följande tablå visas fördelningen av de 318 giftermålen 1940—1965 på perioder och distrikt:

BD BD AC Z Samt- fjälln. fjälls. fjäll fjäll Skogs liga

1940—45 34 20 4 8 16 82 1946—50 23 12 5 8 11 59 1951—55 18 11 10 5 16 60 1956—65 37 17 13 21 29 117

1940—65 112 60 32 42 72 318 Det bör påpekas att den första perioden omfattar 6 år och den sista 9.5 år. Med hänsyn till att den totala renskötan- de befolkningen undergått relativt små för- ändringar under den ifrågavarande 25-års—

perioden, är det rimligt att basera ett om- döme om variationerna redan på de absoluta talen.

Totalt var äktenskapsbildningen något större under första hälften av 1940-talet än under följande år, då den varit tämligen konstant. För Norrbottens norra fjällregion var förhållandena liknande. För Norrbottens södra och för Västerbottens fjäll synes dock giftermålsfrekvenserna ha dämpats något un- der senaste tio åren. I gengäld uppvisar RB i Jämtland ett ökat antal nya äktenskap un- der senare år.

1.6.3. Fruktsamhet och barna-mal

Fruktsam-heten skall här i första hand stude- ras genom barnantalet i de 318 äktenskap, som ägde bestånd vid inventeringen 1965 och som ingåtts under åren 1940—1965. Förutom en genomsnittsbild utifrån detta material studeras även föreliggande föränd- ringa under 25-årsperioden och olikheter mellan de olika distrikten.

Den använda metodiken är förestavad av det tillgängliga materialet. Det uppstår däri-genom i princip en skillnad mot om man kunnat iakttaga rfruktsamheten hos hela den renskötande befolkningens äktenskap under hela perioden. Man kan exempelvis före- ställa sig att fruktsamheten under 1940-talet i äktenskap, som ingåtts på 1930-talet, skil- jer sig från äktenskap ingångna under 1940- talet i motsvarande varaktighetstid, dvs. från dessa senares fruktsamhet under 1950- talet. Det är emellertid här icke fråga om att skildra utvecklingen under tidigare skeden utan endast att få fram en såvitt möjligt klar bild av förhållandena under de båda senaste årtiondena.

En urvalseffekt föreligger så till vida, som att fruktsamhet och »barnantal kan förmodas avvika från genomsnittet bland de gifta par, som utflyttat från den renskötande befolk- ningen. Effekten härav kan knappast bedö- mas men synes icke kunna vara av sådan storlek att totalbilden störes.

Vidare må nämnas, att någon särskild stu- die ej utförts rörande den utomäktenskap- liga fruktsamheten. Den relativa frekvensen

härav är ej negli-geabel, men det absoluta antalet barn blir mycket lågt. Befolkningens specifika förhållanden medverkar därjämte till att de barn, som ej något senare legiti- meras genom 'att föräldrarna ingår äkten— skap, i de flesta fall utflyttar från RB tilll- sammans med modern. Några barn adopte- ras. De legitimerade barnen ingår i den äktenskapliga fruktsamheten.

När man som här skall studera fruktsam- heten genom en retrospektiv analys av ett observerat bestånd av äktenskap, måste man i första hand beakta, att strukturen hos den iakttagna »risktiden» blir snedvriden. Äkten- skapen kan ju till stor del endast iakttagas under en del av den fruktsamma ålders— perioden.

Man kan därför exempelvis icke mät-a fruktsamheten som kvoten mellan å ena si— dan totala antalet registrerade barn och å andra sidan summan av äktenskapens var- aktighetstid från vigseln till hustruns 45-års dag. Gör man så för de 318 äktenskap, som ingår i RB, får man värdet 798/3955: 202 0/00. Denna siffra är för hög på grund av att de högfertila yngre ålders- och durations-

grupperna är överrepresenterade. Utvägen från denna svårighet består i att man diffe- rentierar fruktsamheten på två av de tre variablerna vigselålder, nedkomstålder och duration (varaktighetstid) och att man där- efter genomför en sammanvägning med en såsom standard vald äktenskapsstruktur.

I Tab. 6.3 redovisas för det totala antalet av 318 äktenskap ingångna 1940—1965, med uppdelning på vigselålder och äktenskapens varaktighet, dels antalet genomlevda »ris'k- år», dels antalet levande födda barn och dels kvoten därav, dvs. fruktsamhetstal på vigselålder och duration.

Om fruktsamhetstalen uppsummeras för varje vigselålder, erhålles efter muliplikation med 5 det medel'barnantal, som de olika vigselåldersgrupperna skulle ha vid frukt- samhetsperiodens slut, därest de följde den angivna fruktsamheten.

För vigda under 25 år erhålles i genom— snitt 4.31 barn per ur fruktsamhetssynpunkt »avslutat» äktenskap. För vigda i åldern 30—34 får man 2.59 och för vigda 35—44 år 0.80 barn. Ett vägt totalgenomsnitt blir 3.43 barn per ingånget äktenskap. Det bör

Tab. 6.3. Äktenskap ingångna 1940—65 med antal riskår, barnantal och fruktsamhetstal efter hustruns vigselålder och äktenskapets varaktighet. Inom varje kombination av vigselålder och varaktighetstid uttrycker siffran längst upp t. v. antalet risk- år, sill'ran t. h. antalet barn och siffran längst ned t. v. fruktsamhetstalet i promille

Medelbam- antalet efter Hustruns Antal Äktenskapens varaktighet, år Summa avslutad vigsel- äkten- riskår fruktsam- ålder skap 0—4 5—9 10—14 1 15—19 20—25 och barn hetsperiod 15—24 164 715 527 378 266 75 1 961 4,31 296 105 47 26 2 476 414 199 124 98 27 243 ___—___— 25—29 84 . 385 318 234 150 1087 3,09 140 57 16 1 214 364 179 68 7 197 ___—___ 30—34 39 178 156 138 472 2,59 60 19 8 87 337 122 58 184 ___—___— 35—44 31 137 103 240 0,80 18 3 21 131 29 87

___—___—

15—44 318 1 415 1 104 750 416 75 3 760 3,43 514 184 71 27 2 798

363 167 95 65 27 212 ___—___—

påpekas, att detta är under förutsättning av att 'det ej avbrytes genom dödsfall (eller skilsmässa) innan hustrun nått menopaus. Ett medelbarnantal att sammanställa med ett mått på giftermålsfrekvensen blir därför något lägre. En liknande sammanställning för enbart de 97 äktenskap, i vilka hustrun år 1965 nått 45 års ålder, ger något avvikan- de och lägre siffror (vägt medel'barnantal 3.26).

Bedömningen av fru-ktsamhetens varia- tioneri tiden och mellan dist-rikt kan genom- föras på olika sätt.

Först har för varje distrikt och vigsel- period (1940—45, 1946—50, 1951—55,

1956—65) upprättats en tablå av samma utseende som Tab. 6.3 med beräkning av dels risktider, dels antal barn. På risktiderna har sedan inmultiplicerats fruktsamhetstalen enligt Tab. 6.3, varefter det sålunda beräk- nade antalet barn summerats över vigsel- ålder och duration.

Om det sålunda beräknade antalet be- tecknas B och det hopsummerade observe- rade barnantalet betecknas 0, får man ett fruktsamhetsindex medelst

O

1=—-100 B

Indextalen varierar kring totalvärdet 100

Tab. 6.4. Jämförelse av fruktsamheten hos den renskötande befolkningen 1965 efter distrikt och vigselperiod _________________________————_- Observerat Beräknat Antal barnantal barnantal Indextal Distrikt Vigselperiod äktenskap Antal riskår = 0 = B = 0/ B

______________________._—— 1940—45 34 722 110 114,1 96

Nb fjäll 1946—50 23 412 83 68,3 122 norra 1951—55 18 227 60 55,3 108 1956—65 37 198 76 63,8 119 1940—65 112 1 559 329 301,5 109 1940—45 20 446 57 61,5 93 Nb fjäll 1946—50 12 203 34 36,5 93 södra 1951—55 11 140 29 33,3 87 1956—65 17 83 22 24,1 91

____124__________________._—_— M 1940—45 4 84 11 10,8 102 1946—50 5 92 14 16,1 87

Vb fjäll 1951—55 10 112 22 29,7 74 1956—65 13 47 12 15,4 78 1940—65 32 335 59 72,0 82 1940—45 8 177 20 22,0 91 1946—50 8 138 18 28,4 63 Jmtl fjäll 1951—55 5 60 9 10,3 87 1956—65 21 76 39 25,3 154 1940—65 42___£__86___8£,6_£'0___ 1940—45 16 353 80 63,3 126 1946—50 11 193 35 35,9 97 Skogs 1951—55 16 196 37 37,5 99 1956—65 29 118 30 38,7 78 1940—65 72 860 182 175,4 104 1940—45 82 1 693 278 271,6 102 Samtl. 1946—50 59 1 010 184 185,0 99 distrikt 1951—55 60 730 157 17 3,9 90 utom konc. 1956—65 117 523 179 167,1 107 1940—65 318 3 956 798 797,6 100

för hela RB. Avvikelserna därifrån kan med ett grovt mått bedömas medelst storheten

s(I) = O___B

t/B

Endast avvikelser av storleken 11/2 till 2 gånger detta medelfel kan anses vara »signi— fikanta».

I Tab. 6.4 redovisas beräkningar, som möjliggör en bedömning av fruktsamhetens regionala och temporala variationer.

Variationen visar sig vara relativt ringa i beaktande av den slumpmässiga osäkerheten. Totalt föreligger en mycket måttlig variation både i tid och mellan distrikten. Inom dis- trikten föreligger ojämnheter av ett slag, som delvis kan återföras på vad som måste upp- stå inom områden med begränsad elasticitet hos näringslivet.

Norrbottens norra fjällområde ligger över genomsnittet. Länets söda distrikt har i gen- gäld något lägre barnantal, vilket även gäl- ler Västerbottens län. För Jämtlands län noteras, att den yngsta åldersgruppen har förhållandevis högt barnantal. Här torde emellertid den av materialet framtvingade metodiken ge en något skev bild av själva fruktsamhetsförhålladena (för kort observa- tionstid).

Ett enkelt sätt att jämföra RB:s fruktsam- het med andra befolkningar—5 är att beräkna kvoten mellan antalet barn under 5 år och antalet gifta kvinnor under 45 år.

Följande tal må anges:

Antal barn under 5 år per 100 gifta kvinnor un- der 45 år

Norrbottens fjäll, norra distriktet 103 Norrbottens fjäll, södra distriktet 77 Västerbottens fjäll 75 Jämtlands fjäll 107 Skogs- och koncessionsdistrikten 71 Hela renskötande befolkningen 83 Norrbottens läns totala befolkning 66 Sveriges landsbygdsbefolkning 60 Sveriges totala befolkning 55

Skulle man under antagande av ett någor- lunda konstant antal fruktsamma äktenskap

göra samma beräkning för barn 5—9 år, dvs. från närmast föregående 5-årsperiod, blir siffrorna för RB ungefär desamma (utom för Jämtlands län).

1.6.4 Reproduktion Den renskötande befolkningens extrema ål- ders- och civilståndsstruktur i kombination med dess ringa storlek gör det omöjligt att använda konventionell—a metoder för att konstruera ett sammanfattande mått på dess reproduktion. Man kan emellertid på nedan redovisade sätt nå fram till en någorlunda god bedömning.

Avflyttningen av män kan anses ha varit starkare för ogifta än för gifta i samma ål- der. P—rocenten ogifta i olika åldrar hos den manliga befolkningen är därför lägre än vad som skulle varit fallet vid samma giftermåls- frekvens men ingen utflyttningsreduktion. Härav följer att om man retrospektivt från civilståndsfördelningen beräknar den mot- svarande giftermålsfrekvensen i olika åldrar, erhåller man något för höga tal.

Om de nämnda giftermålstalen appliceras på en stationär åldersfördelning med den observerade civilståndsfördelningen, erhålles som sammanfattning ett allmänt giftermåls- tal av 4.5 olou. Detta tal är sålunda något högre än vad som skul-le ha motsvarat den faktiska, direkt icke observerbara giftermåls— intensiteten.

I Tab. 6.3 har redovisats fruktsamheten i olika vigselålders- och durationsklasser. Det genomsnittliga barnantalet anges till 3.41. Detta motsvarar förhållanden utan dödlig- het. Korrektion för upplösning av äktenskap genom dödsfall före hustruns 4S-års ålder kan beräknas ge ett medelantal födda barn per ingånget äktenskap av ungefär 3.3.

Om man kombinerar det skattade gifter- mål-stålet, 4.5, med detta senare medeltal barn per giftermål, erhålles ett födelsetal av ungefär 15 0/00. Detta överensstämmer tämli— gen väl med den stationära befolkningens födelse- och dödstal, 14 0/00. Det bör dock beaktas att giftermålstalet är för högt skat- tat, varför reproduktionen kan bedömas som liggande något under pari.

Till detta kommer, att medelbamantalet är högt i jämförelse med den övriga svenska befolkningen. En ökad kännedom om mo- derna preventiv-metoder torde här komma att medföra ett sjunkande födelsetal och därmed en mera otillräcklig reproduktion än för närvarande.

Frågan om reproduktionens faktiska stor- lek har ett begränsat och närmast teoretiskt intresse i en situation där befolkningen är för stor i förhållande till sin näring. Man kan därför ha anledning belysa förhållande- na genom att betrakta en schematisk befolk— ning med vissa egenskaper.

Vi väljer den nuvarande svenska gles- bygdsbefolkningens civilstånds— och köns- fördelning samt en stationär åldersstruktur, och dimensionerar den så att antalet män i åldern 20—59 år är 500. Den totala folk- mängden blir då 958 män och 846 kvinnor eller tillsammans 1804. Det årliga antalet ingångna äktenskap blir 9 och antalet födda 24, svarande mot ungefär 2.7 födelser per giftermål.

Ur dessa tal skulle man kunna utläsa, att ett årligt antal äktenskap inom den renskö- tande befolkningen på omkring 9 och ett medelbarnantal på ungefär 2.7 skulle vara tillfyllest för att bära upp en rationellt be- driven renskötsel av det slag man hoppas kunna åstadkomma genom lämpliga rationa— liserings- och stödåtgärder.

1.7 Omflyttning Såsom tidigare framhållits har några åtgär- der ej vidtagits för att insamla särskilt ma- terial till klargörande av flyttningsförhållan- dena. Det är överhuvudtaget vanskligt att åstadkomma en klar avgränsning av den renskötande befolkningen. De personer som avflyttar gör detta delvis stegvis genom en temporär frånvaro. Nettoresultatet skulle därigenom behöva bestämmas genom diffe- rensen mellan två befolkningsinventeringar med några års mellanrum.

För Västerbottens län gjordes en jämförel— se mellan folkmängdsuppgiftema i renläng- derna 1960 och 1965. Resultatet blev dock

utan värde på grund av att längderna ej upptar alla familjemedlemmar.

I fråga om den manliga befolkningen i arbetsför ålder ger de olika uppgifterna från folkräkningarna under de två—tre senaste decennierna till synes konsistenta data. Man synes därur kunna utläsa någon liten minsk- ning under samma tid. Några möjligheter att jämföra inventeringen 1965 med åldersför- delningarna 1958 och 1945 föreligger icke på grund av olika avgränsning av befolk- ningen.

Den kvinnliga delen av den renskötande befolkningen har under de senaste decen- nierna haft en mycket kraft—ig avflyttning, såsom framgår av de onaturliga ålderssam— mansättningarna 1945, 1958 och 1965. Av- flyttningen har varit så stor, att männens möjligheter att ingå äktenskap varit starkt reducerade (jfr Kap. 6.2).

Det skulle ha varit av visst intresse att kunna ge ett mått på avflyttningstendensen under senare år. Utan att precisera en siffra synes man av uppgifterna om den manliga arbets-kraften kunna säga att den årliga av- gången hos densamma varit av storleken 1 ä 2 % eller 10—20 personer. För den kvinnliga befolkningen gäller, att de allra flesta flickor avlyttat utom de som ingått äktenskap med en renskötande man.

Bristen på mera preciserade uppgifter om den »normala» avflyttningen torde icke vara så besvärande vid bedömning av den fram- tida utvecklingen, eftersom sedan 1964 en omfattande omskolnings- och stödverksam- het igångsntts bland de renskötande samer- na i Norrbottens län. Genom denna verk- samhet har avflyttningen kommit i ett helt nytt läge. Vad som i fortsättningen sker måste därför klargöras genom att man dels omedelbart genomför en fullständig registre- ring av den renskötande befolkningen och dels organiserar en fortlöpande registrering av dess olika ändrings-faktorer.

1.8 Renskötseln ur arbetskrafts- och försörj- ningssynpunkt. Renantalet

1 . 8.1 Allmänna synpunkter

Planeringen för en specifik näringsgren mås—

te grundas på bedömning av flera aspekter. En komponent utgöres av näringens natur— liga förutsättningar och lokaliseringsmässiga möjligheter; en annan består av arbetskraf- ten och en tredje komponent av den därige- nom försörjda befolkningen. Dessa tre fak— torer utövar en växelverkan på varandra. Slutligen föreligger i viss mån en yttre eko- nomisk ram genom näringsgrenens inplace- ring inom landets totala ekonomiska ram.

En bedömning av rennäringens ställning måste grundas på en analys över relationer- na mellan renantal, antal arbetande och an— tal tförsörjda inom sådana renskötselföretag, där renskötseln är den helt övervägande huvudnäringen. En rad olika omständigheter av betydelse för själva renskötseln samt arten och omfattningen av olika binäringar med- verkar givetvis till att bilden av renskötseln uppvisar betydande variationer. Huvuddra- gen kan dock skildras genom några få karak- teristikor hos företagens fördelning efter storlek och relationer mellan renantal, ar- betskraft och fförsörjda. Genom medianvär— det erhåller man ett lämpligt genomsnitt, och genom exempelvis kvartilerna får man ett variationsmått som eliminerar extrem- värdena.

Det ingår icke i uppgifterna för denna specialundersökning att behandla arten och omfattningen av de praktiska åtgärder, som kan ifrågakomma för att stödja rennäringen. Det är emellertid anledning att med det frambragta materialet söka att belysa och i korthet diskutera betydelsen härvidlag av den nuvarande strukturen hos näring och befolkning. En mera fullständig bedömning härav måste baseras på bl. a. företagsekono- miska kalkyler och faller utanför ramen av den här redovisade undersökningen. Ien sär- skilt publicera—d utredning redovisas för inne- börd och resultat av ett antal modellberäk- ningar. Några resultat därur kommer att an— vändas i de följande avsnitten.

Den i det följande förda diskussionen rörande den renskötande befolkningens för- sörjnilngsförhållanden är begränsad till själva renskötseln. Denna är ur skilda synpunkter att uppfatta som huvudnäring för den be- folkning som inräknats i RB. En del om-

ständigheter bör emellertid här omnämnas som har betydelse för försörjningsförhållan- dena.

Medan ren-skötseln förr förutsatte stor arbetsinsats under en mycket stor del av året, är arbetskraftsbehovet nu dels lägre och dels i hög grad säsongbetonat. Detta möjliggör numera andra former för familje- bostäder, flyttning m. m. Säsongmässigheten i arbetskraftsbehovet möjliggör vidare bi— sysselsättning av varierande omfattning och art. En absolut förutsättning är dock, att dylikt arbete finnes i den tra-kt där renskö- taren måste befinna sig med hänsyn till be- hovet -av övervakning av renhjorden. Skogs- arbete, vägarbete och andra anläggnings- arbeten är de viktigare av »externa» syssel- sättn-ingsmöjligheter. Anläggnings- och un- derhållsarbeten för renskötseln själv är en annan grupp av verksamhet. Eget småjord- bruk samt fiske är en tredje.

Då huvuduppgiften för 1964 års rennä— ringssakkunniga är att klargöra förutsätt- ningarna och lämpliga former för den fram- tida renskötseln, synes detta -få tolkas som avseende i första hand renskötsel som själv- ständig näringsgren. Härvid bör givetvis bi— näringarna beaktas ur synpunkten av vad som kan bedömas vara mera varaktig syssel- sättning. En omfattande bisysselsättning tor— de emellertid icke kun'na påräknas med ren— skötselns nuvarande driftsformer. Enda möj- ligheten skulle då vara andra former för driften.

Av nämnda skäl bedömes här endast för- sörjningen på grundval av reninnehav. Den inkomst som den renskötande befolkningen kan förskaffa sig på grund av till-försäkrad rätt till bl. a. jakt, fiske och virkestäkt bör uppfattas som med renskötseln förknippade naturförmåner, som till allra största delen blott har kompletterande natur. Ett mindre- tal personer har under senare är utvecklat fis-ke för försäljning. Detta kan emellertid hä-r lämnas åsido på grund av sin ringa om- fattning och osäkra grund.

För en »totalbedömning» skall sålunda här beaktas förhållandena hos dem som för sin utkomst i huvudsak är beroende av ren— skötseln. I den mån binäring-ar lav varaktig

Tab. 8.1. Antalet renar distriktsvis enligt olika bestämningar

Renantal Högsta till- låtna ren- Beräknat Renläng— Skattat Föreslaget antal enl. genomsnitt derna antal normalt Distrikt byordning 1945—60 1965 1966 antal Nb fjäll norra 78 000 80 000 47 000 60 000 80 000 Nb fjäll södra 52 000 48 000 37 000 43 000 50 000 Vb fjäll 47 000 30 000 27 000 38 000 42 000 Jmtl fjäll 27 000 32 000 25 000 38 000 36 000 Skogs 33 000 31 000 39 000 45 000 36 000 Kom. 16000 14000 13000 16000 Summa utom konc. 237 000 221 000 175 000 224 000 244 000 med konc. 253 000 235 000 188 000 260 000 Tab. 8.2. Renantal lappbyvis Renantal Renantal Renläng- Skattat Föreslaget _ _ Renläng- Skattat Föreslaget Distrikt derna antal normalt Distrikt derna antal normalt Lappby 1965 1966 renantal Lappby 1965 1966 renantal Nb fjäll norra Könkämä 9 400 11 000 12 500 Skogs _ Lainiovuoma 9 000 10 500 10 500 Vittangl 7 600 7 600 6 000 Saarivuoma 6 500 9 000 12 000 Gaup/are 9 300 9 300 8 000 Talma 2 200 3 500 8 000 Serr; 900 1 000 1 000 Rautasvuoma 3 300 4 000 6 000 Ugitia 3 800 4 000 4 000 Kaalasvuoma 4 400 4 500 6 000 S_takke _ 600 900 2 000 Norrkaitum 5 200 8 000 10 000 0- Kikkejaure 4 500 5 000 4 000 Mellanbyn 2 800 4 000 6 000 V— Kllfkeiaure 4 500 5 100 3 000 Sörkaitum 4 000 5 000 9 000 MauSJaure 4 200 5 400 3 000 Maskaure 1 700 2 500 2 000 Nb fjäll södra Malå 2 300 4 000 3 000 Sirkas 8 000 10 000 12 500 Jåkkåkaska 2 900 3 500 5 000 __ " _ __ Tuorpon 5 700 6 500 9 500 natur kan tankas foreligga (t. ex. anlagg- LUOlfåa'MaVPS 9 700 11 500 9 500 nings- och underhållsarbete för rennäringen Semisjaur-Njarg 6 700 7 000 8 500 .. .. . . . Svaipa 3 500 4 500 5 000 Sjalv) kan hansyn hartill givetVis tagas ge— _ nom vis-sa schematiska höj-ningar av den från åligga” 5 400 7 000 6 000 renskötseln härrörande utkomsten. Ran 5 800 7 000 8 000 Umbyn 3 800 5 000 9 000 1.8.2 Renantalet 335132 na nza äggg 2888 3388 I renbetesmarksutredningens betänkande Vilhelmina sza 4 000 6 500 6 000 »Renbetes—markerna» (SOU 1966: 12) redo— visas förekomsten av renbetesmark av olika Jmtljjall .. . . Frostviken nza 1 600 1 600 1 500 karaktär inom skilda delar (lappbyar och Frostviken mell. 1 700 1 800 2 000 mindre områden) av renbetesområdena. För- Frostviken sza 700 1 000 1 500 -- -- - _ Hotagen 3 000 3 500 3 000 sek gores att direkt skatta renbetesproduk Offerdal 2 300 3 000 3 000 tionen inom de olika lappbyarna inom de SÖSJÖ 800 1 000 1 500 skilda säsongområ-dena (sommar-, höst/vår- Kall 2 100 3 000 1 500 h . ., Tåssåsen 4 200 7 000 6 000 oc Vinterbetesomraden). Handölsdalen 2 200 4 200 6 000 I fråga om renantal redovisas lappbyvis %åäåsalen % ggg % 388 3288 dels det enligt nu gällande föreskrifter stipu- Idre 1 600 2 700 2 500 lerade antalet, dels skattningar av det verk-

Ej skötesrenar. Koncessionsområdet ej medräknat

Antal renar

] 001 Hushållens 1— 51—— 101— 151— 201— 301— 401— 501— 601— _ Antal storlek 50 100 150 200 300 400 500 600 1 000 1 200 hushåll ______________—____——— 1 39 25 16 7 7 5 1 1 101 2 22 29 20 12 27 9 5 4 2 130 3 14 28 11 15 22 13 9 5 7 122 4 7 19 26 15 22 11 2 3 6 113 5 10 15 14 13 19 4 4 4 10 4 97 6 5 3 9 6 8 5 1 6 4 5 52 7 5 7 1 2 3 4 1 3 26 8 3 3 3 2 1 1 1 1 1 16 9—12 1 4 4 1 1 1 12 1—12 106 133 104 73 110 51 25 23 34 10 669

liga genomsnittliga renantalet under åren 1945—1960 och dels slutligen ett av utred- ningen föreslaget »normalt» renantal.

De nu föreskrivna renantalen liksom de av utredningen föreslagna beror givetvis på foderförekomsten under olika säsonger .men dessutom på naturgeografiska, topografiska och klimatologiska omständigheter. Renan- talet kan självfallet i det långa loppet icke överskrida, vad som motsvarar den utnyttj- bara delen av den varaktiga genomsnittliga foderproduktionern inom det säsongbetes- område, som har den lägsta relativa före- komsten. Som regel blir det vinterbetet — lavbetesmarkerna — som fungerar som »flaskhals».

Till de sålunda mer eller mindre osäkert uppgjorda »varaktiga» eller »högsta lämp- liga» eller »normala» renantalen tillkommer givetvis för ett år eller en period större eller mindre avvikelser och variationer beroende på en rad faktorer. En del av dessa gäller generellt för rennäringen, såsom t, ex. ut- slaktning under krigsåren och under hårda vintrar. En del av variationen kan bero på lokalt verkande väderleksförhållanden. I viss utsträckning inverkar även personliga omständigheter hos de enskilda renskötar- familjerna.

I'föregående avsnitt har redovisats för den i renskötseln nu engagerade arbetskraf— ten och för den totala därav försörjda be- folkningen. I det följande skall på olika sätt belysas relationen mellan näring, arbetskraft

och befolkning. Syftet härmed är att åstad- komma en grund för bedömning av olika åtgärder till en aktiv rennäringspolitik.

Tillförlitligheten i renlängdernas renantal har varit föremål för mycken diskussion. Årliga renräkningar förekommer inte med undantag för koncessionslappbyarna. Även själva renräk-ningarna innehåller fel av olika slag.

Det har visat sig föreligga avsevärda disk- repanser mellan de årliga uppgifterna i ren- längderna å ena sidan och det renantal, som erhållits genom de vid enstaka tillfällen ge- nomförda renräkningarna. De föreligger därjämte olikheter mellan de på dessa sätt uppgivna renmängderna å ena sidan och det renantal, som av länsstyrelserna fastställts såsom varaktigt elle-r maximalt renantal.

I allmänhet torde renlängdernas renantal understiga det faktiska renantalet. Anled- ningarna härtill ä-r flera. En renägare vet i allmänhet inte hur många renar han äger vid ett visst tillfälle, något som i och för sig innebär en allmän osäkerhet i uppgifterna. Med tanke på besk-attningsförhållanden och även andra omständigheter är det också rimligt att förutsätta en viss underskattning i uppgifterna. Denna medvetna minskning kan givetvis för de små renägarna ej bli av nämnvärd omfattning. För medelstora och speciellt stora renskötselföretag kan däremot en avsevärd undervärdering av renantalet förekomma. Detta kan bl.a. konstateras genom uppgifter rörande slakten.

Det har icke ansetts ankomma på denna utredning att närmare undersöka relationen mellan de faktiska och de i renlängderna uppgivna renantalen. Lappväsendets konsu- lenter har uttalat att reninnehaven för olika företag inom en och samma lappby torde stå i någorlunda god överensstämmelse sins- emellan, men att det totala antalet för lapp- byn kan vara mer eller mindre underskattat.

I Tab. 8.1 redovisas distriktsvis dels det stipulerade högsta tillåtna renantalet enligt gällande byordning, dels det genomsnittliga renantalet 1945—1960, dels antalet enligt renlängderna 1965, dels ett av lappväsendets konsulenter uppskatta-t »faktiskt» renantal 1966 och dels det föreslagna »normala» ren— antalet. Beträffande det skattade antalet renar 1966 må anföras, att detta i vissa om— råden baseras på nyutförda renräkningar, medan siffrorna i andra områden utgör skattningar utförda av lappväsendet med utgångspunkt från renlängdernas siffror och med hänsyn till uppgifter om bl. a. slakten.

I Tab. 8.2 redovisas lappbyvis antalet ren-ar enligt renlängderna 1965, och enligt skattnin-garna 1966 samt det föreslagna »normala» renantalet.

Bakom de här givna siffrorna för den totala renskötseln (exkl. koncessionsområ- det) föreligger avsevärda skillnader mellan lappbyar och distrikt. Tabeller analoga med Tab. 8.3 har utarbetats för vart och ett av de fem distrikten. Det ringa antalet hushåll/ företag i kombination med den betydande variationen i renlängdernas underregistre- ring motiverar emellertid ej en fullständig redovisning. Det må vara tillräckligt att här

Medelantal renar per hushåll

Egna renar Skattat renantal enl. renläng- 1966 inkl.

Distrikt derna 1965 skötesrenar

Nb fjäll n. 170 255 Nb fjäll s. 245 326 Vb 300 500 Jmtl 223 369 Skogs 189 302 Totalt exkl. konc.omr. 221 334

Tabell 8.4. Medelantal och medianantal egna renar i hushåll av olika storlek. Exkl. konc. området

Antal egna renar per

Hushålls- Antal hushåll storlek hushåll Medeltal Median 1 101 106 74 2 130 178 1 3 5 3 122 225 177 4 1 13 225 167 6 97 289 188 6 52 367 244 7 26 238 163 8 16 269 142 9—12 12 142 1 19 1—1 2 669 221 146

nedan presentera vissa sammanfattande upp- gifter om medelantalet renar.

1.8.3. Hushållens reninnehav

I Tab. 8.3 visas hus hushåll av olika storlek är fördelade i fråga om egna rena-r. Fördel- ningen är mycket sned. Mer än 240 av de 669 hushållen, dvs. över en tredjedel, har mindre än 100 redovisade egna renar per hushåll, och däri ingår då en avsevärd andel stora hushåll. Mer än 500 egna redovisade renar har blott 67 av hushållen, dvs. 10 %.

I Tab. 8.4 redovisas en sammanfattning av fördelningen genom medeltal samt me- dianvärden1 över antalet egna renar per hus- håll.

Det bör understrykas att det här gäller antalet egna renar enligt renlängderna. An- talet bör ökas med drygt hälften (från 148 000 till 224000) för att motsvara det skattade faktiska antalet. Underregist-rering- en varierar avsevärt och är rimligen högst inom de större företagen. Av denna anled- ning uppstår en skevning i median- och kvartilvärden.

En sammanvägning för hela renskötseln exkl. konc. området ger följande tal, vilka av antydda skäl endast kan uppfattas som approximativa.

1 Medianen delar materialet i två lika stora delar. Undre kvartilen avskiljer den lägsta fjärdedelen av enheterna; övre kvartilen överskrides av den högsta fjärdedelen.

Egna renar Skattat antal syn per hushåll renar inkl. ...-W enl. ren- skötesrenar längderna per hushåll ' 1965 1966 Medeltal "; 221 334 Median 146 205 Undre kvartil 73 90 Övre kvartil 289 505

Sammanfattningsvis kan man sålunda säga att antalet renar per hushåll 1966 upp- gick till omkring 330. En fjärdedel av hus- hållen hade under 90 rena-r. Hälften hade under och hälften över 205 renar. Den bäst ställda fjärdedelen av hushållen hade över 500 renar.

Av de i renlängderna 1965 angivna 188 000 renarna var fördelningen på egna renar och skötesrenar så som framgår av följande tablå:

Renantal enligt renlängderna 1965 Procent Egna Skötes- Samt- skötes- Distrikt renar renar liga renar ( Nb fjäll n. 42 000 4 600 46 600 10 Nb fjälls. 32 300 5 000 37 300 13 Vb fjäll 22 800 3 900 26 700 15 Jämtl 23 000 2 300 25 300 9 Skogs 28 200 11 300 39 500 29 Konc.omr. 2 500 10 700 13 200 80 Totalt utom konc.omr. 148 300 27 100 175 400 15 Totalt med konc.omr. 150 800 37 800 188 600 20

Antalen är, såsom framgår av Tab. 8.1 underskattade på ett ojämnt sätt. Hur detta fel förhåller sig för egna renar och skötes- renar är icke känt.

Förhållandena inom koncessions-området står i särklass med 80 % skötesrenar. För distrikten i övrigt är andelen skötesrenar 15 %. I Norrbottens och Jämtlands län är andelen omkring 10 %. För skogsrensköt— seln är andelen ungefär 30 %.

1.9. Renskötselns arbetskraftstillgång

Vid bedömning av arbetskraftsinsatsen i ren- skötseln har det ansetts tillfyllest att endast se till den manliga arbetskraften. Räknat bland yrkesstatistikens förvärvsverk—samma

1965 utgjorde kvinnorna endast 42 bland 904, dvs. 5 %. Den kvinnliga arbetskraften i renskötseln är givetvis av större omfattning än så, eftersom kvinnorna — lik-som yngre och äldre icke yrkesverksamma manliga familjemedlemmar — medverkar vid skilj- ningama, åtminstone när det sker nära bo- staden. Det hårda arbetet i renskogen med samling och bevakning utföres helt av män- nen.

Det är givetvis ej möjligt att direkt mäta varje enskild renskötaren-s arbetsinsats. För mera allmänna beräkningar är det ej ens möjligt att bedömma en genomsnittsinsats i dagsverken, bl. a. därför att dessa har en varierande längd och innebörd under olika årstider. Man nödgas därför att härvid be- gagna en mera oklar enhet som avser den årliga arbetsprestationen.

Eftersom individuella uppgifter om yrkes- verksamhet icke föreligger, har prövats me- toden att tilldela män i olika åldrar en vikt som hel eller partiell »årsarbetare».

Arbetet är hårt med oregelbunden arbets- tid och kräver god fysik. En man som nått femtioårsåldern anses därför ha gjort sina bästa år. Vad han därefter förlorar i (form av kroppslig rörlighet kompenseras dock oftast av större teknisk skicklighet och ökad erfarenhet. Genom sin erfaren-het och mog- nad leder de äldre arbetet och överlåter-sam- tidigt det tyngsta arbetet till de yngre. »Pen- sionering» sker vanligen i 60-å-rsåldern eller med andra ord tidigare än den allmänna folkpensionsåldern och är en följd av det hårda arbetet. Emellertid förbättras arbets- förhållandena stadigt. Ökade tekniska hjälp- medel och framförallt bättre bostadsförhål— lan-den torde göra sitt till för att höja den verkliga pensionsåldern i framtiden.

En man över 18 år anses ha uppnått den styrka och mognad en renvaktare skall be— sitta. Pojkarna börjar oftast i renskogen så snart de slutat skolan i 16-årsåldern och går en lärlingstid i cirka 2 år.

De vägningskoefficienter som uppställts efter samråd med konsulenterna vid lapp— väsendet är att uppfatta som kompromisser. Om man sätter vikten 1 för en vuxen man, bedömes en yngling i 16—18 års ålder ha

ett »arbetskraftsvärde» av mellan 1/3 och 3/4 av en vuxen. För en man mellan 50 och 60 bedömes genomsnittsprestationen ligga mel— lan 1/3 och 1.

Följande vägningsfaktorer har uppställts

Ålder Vikt 0—1 5 0 16—1 8 % 19—50 1 51—60 % 61—W 0

Om dessa vikter appliceras på den totala manliga renskötselvbefolkningen, . erhålles 845. Antalet kan jämföras med antalet ren- skötselarbetande enligt senaste folk-räkning- en, vilket vairt något högre bl. a. på grund av att ett betydande antal äldre där med-räk— nats.

En jämförelse har vidare gjorts distrikts- vis. Det visar sig att det genom vägning be- räknade antalet »årsarbetare» föga skiljer sig från hela antalet män i åldern 20—59 år. Det har därför ansetts motiverat att icke ut- nyttja vägningsmetodiken utan i stället an- vända det räknemässigt enklare antalet män

inom nämnda ålder-sintervall. Det må näm- nas att en systematisk undervärdering torde föreligga av storleken några procent.

I Tab. 9.1 redovisas medelrenantalet per man 20—59 är dels för varje distrikt, dels för de tre lappbyar i varje distrikt som upp- visar de lägsta resp. de högsta medelren- antalen. På grund av de speciella förhållan- dena i-nom koncessionsom-rådena, där arbets— kraftsu—ppgiftema blir missvisande, har dessa lappbyar ej medtagits iberäkningarna.

I Tab. 9.2 presenteras vissa schematiska kalkyler avsedda att bedöma arbetskrafts- ti—llgån-gen inom den befolkning, som är redo- visad med renskötsel som huvudsaklig syssel- sättning. Den första sifferkolumnens upp- gifter om det skattade aktuella antalet ren—ar per årsarbetare (enligt ovan givna defini- tioner) må här tjäna som bakgrund för be- dömningarna.

I kol. 2 redovisas antalet män år 1965 i åldern 20—59 år. Kol. 3 ger antalet män i åldern 10—49 år 1965 och kan tolkas som antalet män i åldern 20—59 år 1975, dvs. just de yrkesverksamma åldrarna, under antagande av att ingen avflyttning äger rum

Tab. 9.1. Antal renar per man i olika distrikt och lappbyar Beräkningar medelst skattat renantal 1966 och antal män 20—59 år 1965

___—______.___._—_—-——————————

Antal renar per man 20—59 år

Region Medeltal Tre lägsta lappbyar Tre högsta lappbyar ___—___— Nb fjäll, norra 218 159 Talma 306 Könkämä

176 Saarivuoma 250 Kaalasvuoma 179 Sörkaitum 235 Norrkaitum Nbfjäl], södra 264 181 T uorpon 371 Luokta-Mavas

189 Sirkas 333 Semisjaur-Njarg 292 Jåkkåkaska 346 Svaipa Vb fjäll 481 361 Vilhelmina s. 875 Vapsten

353 Vilhelmina n. 700 Gran 412 Ran 556 Umbyn Jmtl fjäll 288 138 Frostviken mell.1 750 Kall

194 Mittådalen 438 Hotagen 200 Frostviken m. och 5.1 412 Tossåsen Skogs 315 150 Ståkke1 500 Maskaure1

200 Serri1 400 Udtja 245 Gällivare 392 V. Kikkejaure Totalt (utom konc.) 283 159 Talma2 875 Vapsten

176 Saarivuoma2 750 Kall 179 Sörkaitum2 700 Gran

_____________________________——_—

1 Med under 2 000 renar. 2 Med minst 2 000 renar.

Tab. 9.2. Skattat renantal per manlig årsarbetare samt beräknad framtida arbetskraft under olika antaganden. Lappbyvis

___—___

Skattat igång? AW Erforderligt antal årsarbetare vid »normalt» Distrikt man 20_ 1975 utan renantal och . . . renar per man Lappby 59 år1965 1965 avtlyttn.1 300 400 500 600 ___—___— Nb jj'äll norra Könkämä 306 36 44 42 31 25 21 Lainivuoma 223 47 51 35 26 21 18 Saarivuoma 17 6 51 67 40 30 24 20 Talma 159 22 24 27 20 16 13 Rautasvuoma 211 19 17 20 15 12 10 Kaalasvuoma 250 18 18 20 15 12 10 Norrkaitum 235 34 34 33 25 20 17 Mellanbyn 200 20 24 20 15 12 10 Sörkaitum 179 28 27 30 23 18 15 ___—___ Samtliga 218 275 306 267 200 160 133 Nb fjäll södra Sirkas 189 53 55 42 31 25 21 Jåkkåkaska 292 12 12 17 13 10 8 Tuorpon 197 33 37 32 24 19 16 Luokta-Mavas 371 31 28 32 24 19 16 Semisjaur-Njarg 333 21 19 28 21 17 14 Svaipa 346 13 13 17 13 10 8 ___—___ Samtliga 264 163 164 167 125 100 83 Vb fjäll Gran 700 10 8 20 15 12 10 Ran 412 17 22 27 20 16 13 Umbyn 556 9 1 1 30 23 1 8 15 Vapsten 875 8 6 20 15 12 10 Vilhelmina n:a 353 17 15 23 18 14 12 Vilhelmina sza 361 18 20 20 15 12 10 ___—___— Samtliga 481 79 82 140 105 84 70 Jmtl fjäll Frostviken n :a 2002 8 5 5 4 3 3 Frostviken mell. 138? 12 12 7 5 4 3 Frostvikens S:a 2002 5 5 5 4 3 3 Hotagen 438 8 8 10 8 6 5 Offerdal 27 3 1 1 1 1 10 8 6 5 Sösjö 3333 3 3 5 4 3 3 Kall 750 4 4 5 4 3 3 Tåssåsen 412 17 19 20 15 12 10 Handölsdalen 323 13 14 20 15 12 10 Mittådalen 194 17 14 17 12 10 8 Tännäs 215 27 24 8 6 5 4 Idre 386 7 9 8 6 5 4 ___—___— Samtliga 288 132 128 120 90 72 60 Skogs Vittangi 345 22 30 20 15 12 10 Gällivare 266 35 53 27 20 16 13 Serri 2002 5 4 3 3 2 2 Udtja 364 11 7 13 10 8 7 S_tåkke ] 802 5 4 7 5 4 3 Ö. Kikkejaure 357 14 12 13 10 8 7 V. Kikkejaure 392 13 13 10 8 6 5 Mausjaure 318 17 13 10 8 6 5 Maskaure 500 5 5 7 5 4 3 Malå 250 16 23 10 8 6 5 Samtliga 315 143 164 120 90 72 60

Tab. 9.3. Schematiska arbetskraftsprojektioner för den manliga renskötselbefolkningen 1965— 1975 (exkl. konc.området).

___________—————————

Flyttningsalt. 1

Flyttn.alt. 0 Flyttningsalt. 2 Antal män Avtlyttade Antal män Avilyttade Antal män

Antal män 1975 1966—75 1975 1966—75 1975 Ålder 1965 Alt. 0 % Antal Alt. 1 % Antal Alt. 2 10—14 101 15—19 111 20—24 105 100 2549 91 110 40 84 126 60 126 84 30—34 117 104 35_39 122 90 30 58 136 40 78 116 40—44 110 115 4549 87 119 % 47 187 30 70 164 50—54 88 106 55_59 72 szj 10 18 170 25 47 141 20—39 435 404 142 262 204 200 40—59 357 422 65 357 117 305 20—59 792 826 207 619 321 505

___________________————-————————

Procentuell årlig minskning 1966—1975:

(t.ex. 1 renskötare per 400 eller per 600 renar).

Såsom påpekas i Kap. 7 har det icke varit möjligt att erhålla realistiska uppgifter om den »normala» avflyttningen. Särskilda un- under perioden 1966—1975. Därjämte bort- ses medvetet från det obetydliga antal döds- fall som kommer att inträffa i dessa åldrar under samma tid.

Utöver kol. 3 skulle det ha varit önskvärt att kunna uppställa en kolumn över det an—

_ 2)4% _ 494%

tal män i arbetsåldrarna, som kvarstode 1975, därest en »normal» avflyttning enligt förhållandena under senare år skulle komma att äga rum. Man skulle då ha haft en bättre jämförelsegrund för bedömning av omfatt- ningen och lokaliseringen av det arbets- kraftsöverskott, som kan anses föreligga om den för renskötseln erforderliga arbetskraf- ten minskas till vissa schematika värden dersökningar beräknas ej ge data av värde, bl. a. på grund av den sedan ett par år på-

Tab. 9.4. Jämförelse distriktvis av arbetskraft 1965 och 1975 enligt olika beräkningar. (Antal män 20—59 år)

___________________———————————

Totalt (utom Nb fj. n. Nb fj. s. Vb fj. Jmtl Skogs konc.) ___—______——————————— 1965 obs. 275 163 79 132 143 792 1975 alt. 0 300 161 79 125 161 826 alt. 1 221 120 62 97 119 619 alt. 2 179 98 52 81 95 505 1965/66: 400 renar per man 150 108 95 95 112 560 500 renar per man 120 86 76 76 90 448 1975: 400 renar per man 200 125 105 90 90 610 500 renar per man 160 100 84 72 72 488 Överskott 1965 obs. jämfört med 1965/66: 400 125 55 -— 16 37 31 232 1965/66: 500 155 77 3 56 53 344 Överskott 1975 alt. 0 jämfört med 1975: 400 100 36 — 26 35 71 216 1975: 500 140 61 — 5 53 89 338

___—M

gående omskol-ningsverksamheten bland ren- skötande samer i Norrbottens län.

För ytterligare belysning av hur befolk- ningsavgången kan komma att påverka ål- dersstrukturen och därmed arbets- och för- sörjningsförhållanden redovisas i Tab. 9.3 ett par schematiska kalkyler.

Den manliga befolkningen har här först framskrivits 10 år med enbart dödlighet (: »Alt. 0» år 1975). En jämförelse med 1965 visar en viss totalökning uppkom-men del-s genom någon minskning av den yngre arbetskraften, dels en något större ökning bland de äldre.

Två schematiska antaganden om flytt- ningen har illustrerats. Flyttningsalternativ »Alt. 1» innebär en avflyttning under perio- den 1965—1975 av 40% bland dem, som vid periodens början är 10—19 år samt där- efter en med åldern avtagande avflyttning. Tablån visar en hypotetisk avgång av totalt 207, vilket medför att den rester-ande befolk- ningen 1975 skulle bli 619. Jämfört med folkmängden 1965 innebär detta en minsk- ning av antalet män 20—59 år med 2.4 % i genomsnitt per år.

Ett kraftigare schematiskt avflyttnings- förlopp visas i »Alt. 2». Även bland den medelålders och äldre arbetskraften räknas här med högre avgång genom omskolning och överföring till andra arbetsuppgifter samt viss förtidspension-ering. Antagandet innebär en genomsnittlig årlig minskning av den manliga befolkningen i 20—59 år med 4.4 %. Härvid har antalet nedgått från 792 till 505, dvs. med drygt 1/3. Arbetskraften uppvisar en påtaglig förskjutning mot högre åldrar med endast 200 man under 40 år mot ungefär 300 mellan 40 och 60 år.

De tre alternativen må tjäna som »refe- rensram» till en allmän bedömning av för- hållandena. På grundval av osäkra uppgifter har den faktiska avflyttningen under de allra senaste åren i Kap. 7 bedömts vara av stor— leken 15 män om året. Alternativet Alt. 1 skulle därför vara en om än grov skattning av hur utvecklingen skulle bli, därest man tänker sig en måttlig ökning av tendensen under senare år. Alt. 2 motsvarar grovt en fördubbling av avflyttningen.

I Tab. 9.4 presenteras i övre delen total- värdena av liknande kalkyler för de olika distrikten. För en jämförelse har därefter i tabellens mellersta del angivits det antal man som skulle erfordras om man har 400 resp. 500 renar per renskötare dels enligt 1966 års skattade renantal och dels för 1975 enligt de »normala» renantal som uppställts av Renbetesmarkutredningen.

Den nedre delen av Tab. 9.4 anger hur stort »arbetskraftsöverskott» som enligt den— na metod för jämförelser föreligger 1966 och 1975. Om man väljer 400 som »norm» är överskottet omkring 225 vid båda till- fällena. Vid normen 500 renar per man blir överskottet ungefär 340. Den regionala för- delningen av överskottet är ojämn och änd- ras i tiden. Huvuddelen befinner sig i Norr- bottens norra fjällappbydistrikt.

1.10 Renskötseln ur försörjningssynpunkt

För bedömningen av renskötselns försörj- ningsförmåga skulle det vara önskvärt att ha till-gång till relativt utförliga driftsanaly— ser av ungefär den typ, som sedan länge utföres för jordbruk. Bristen på uppgifter över renskötselns olika detaljer — såväl biologiska som tekniska och ekonomiska — är beklagligtvis stor. Genom skattningar av vissa grundläggande företeelser är det likväl möjligt att utarbeta schematiska typexempel. Även om dessa naturligtvis aldrig kan ersät- ta beräkningar utifrån direkt observerade tillförlitliga data, kan de dock ge informa- tioner av väsentlig betydelse för bedömning”- en av renskötselns nuvarande läge och fram- tida möjligheter.

I en särskild Bilaga redovisas et—t antal modellberäkningar som syftar till att klar- göra hur avkastningen ri renskötseln kan påverkas genom förändringar i några kom— ponenter. De i bilagan framlagda slutresul- taten skall här användas för ett par kalkyler till bedömning av renskötselns försörjnings- förmåga.

Av mängden tänkbara alternativ skall här väljas följande:

1. Med bibehållen hög dödlighet och en antagen andel hondjur i nettostocken av

Räntabel Ränta på le- arbetslön vande kapital Antal renar 20 kr/ren 12 kr/ren per hushåll (a) (b) 100 2 000 1 200 200 4 000 2 400 300 6 000 3 600 400 8 000 4 800 600 12 000 7 200 1 000 20 000 12 000

65 % erhålles genom interpolering 7,6 kg kött. Med priset 5:50 kr per kg ger detta en nettoavkastning på 42 kr. Räntan på det levande kapitalet upptages till 12 kr och övriga omkostnader till 10 kr per ren. Här- igenom iblir den reducerade avkastning, som kvarstår som arbetsersättning (inkl. ev. före- tagarvinst), 20 kr per ren.

2. Värdet av de med renskötseln förbund- na särskilda förmånerna av fiske i särskilda vatten och virkestäkt må här schematiskt upptagas till 1 000 kr per hushåll. Hushållsinkomsten vid olika renantal an- ges i Ta-b. 10.1. Vad som kan disponeras för konsumtion beror givetvis på om renarna är ägd-a utan lån eller om ränta skall utgå. För- mögenhetsförhållanden och skuldsättning kommer här in i bilden när det gäller att bedöma den företagsekonomiska försörj- ningskapaciteten jämfört med den reella familjeinkoms—ten. För bedömning av de framräknade in— komsternas storlek må göras en jämförelse med lantarbetarlönen 1967. Med en timlön av omkring 7: 50 och beräknade 2 000 ar— betstimmar för 'helårsarbetare erhålles en årslön på 15 000. Denna nivå uppnås vid ett genomsnitt av 700 rena-r per hushåll. Om man inräknar räntan på renkapitalet, räcker det med omkring 450 renar. Från de 1 Kap. 8 givna uppgifterna om renhushållens reninnehav kan man göra en del konstruktioner rörande hushållens in- komster. I följande tablå anges för den tota- la renskötseln (utom konc. —om-rådet) hur medelvärden och kvartiler förhåller sig dels om ränta för djuren skall utbetalas, dels om ränta—n kan inräknas i hushållsinkomsten. Medeltalet blir 8 000 resp. 12 000. Som

Värde av fiske påg/iåkeståkt Hushållsinkomst från renskötseln (C) (3) + (c) (a) + (b) + (c) 1 000 3 000 4 200 1 000 5 000 7 400 1 000 7 000 10 600 1 000 9 000 13 800 1 000 13 000 20 200 1 000 21 000 33 000 Total hushållsinkomst från renskötseln Reninnehav Räntabel per hushåll Råntabel arbetslön (avrundat) arbetslön + räntor Medeltal 330 8 000 12 000 Median 200 5 000 7 000 Undre kvartil 90 3 000 4 000 Övre kvartil 500 11 000 17 000

ett mera typiskt värde ger medianen 5 000 resp. 8 000.

Den ifråga om reninnehav bästa ställda fjärde-delen av hushållen har en arbetsin- komst som varierar från 11 000 och uppåt. Om ränteavkastningen på renkapitalet också kan disponeras, blir den undre gränsen för gruppens hushållsinkoms-t av renskötseln omkring 17 000.

Total hushållsinkomst från renskötseln

Medelantal renar Råntabel per hushåll Råntabel arbetslön (avrundat) arbetslön + räntor Nb fjäll N 260 6 000 9 000 NbfjållS 330 8000 12000 Vb fjäll 500 11000 17000 Jmtl 370 8 000 13 000 Skogs 300 7 000 11 000 Totalt exkl. konc-omr. 330 8 000 12 000

I ovanstående tablå redovisas i avrundade tal medelvärden för de olika distrikten. Den stora variationen i genomsnittligt reninnehav ger utslag i stor variation mellan det bäst ställda distriktet, Västerbtotens fjäll, och det sämst ställda, Norrbottens fjäll norra.

BILAGA 2

Renskötselns avkastning vid varierande inre sammansättning hos renstocken

av Hannes H yrenius

För frågan om renskötselns framtida utveck- ling är det av vikt [att lära känna hur produk- tionen av renkött påverkas av bl. a. renhjor- dens inre sammansättning på kön och ålder. Föreliggande utredning avser att, med de begränsade data osm i dagens situation står till förfogande, söka klargöra vissa av dessa förhållanden.

Beräkningarna är grundade på vissa in- gångsvärden rörande ett antal faktorer av biologisk och ekonomisk natur. I de flesta avseenden är kunskapen om de erforderliga ingångsvärdena bristfällig, och som en följd härav bli-r slut-resultaten i form av avkast- ning 1 kilogram och kronor också osäkra. Man kan emellertid i viss mån kringgå svå- righeterna genom att göra kompletterande beräkningar med vissa uppställda variationer i använda ingångsdata. Man torde därige- nom uppnå en ökad realism i bedömningen av renskötselns ekonomiska förutsättningar.

I det följande redogöres först för de olika ingångsvärden som använts och för själva metodiken vid kalkylerna. Därnäst presen- teras några av de utförda kalkylerna. För— utom kommentarer till desamma lämnas viss information om effekten av att variera in- gångsvä-rdena.

]. Könsproportionen bland levande födda kalvar antages vara 50/50.

2. Vid beräkningarna indelas året i två perioder, »usonnnarhalvåret» och »vinter- halvåret». Det förra omfattar tiden från kalvnin'gen 'i april-maj fram till slakttiden i

september-november. Det är för resultatet av kalkylerna utan praktisk betydelse om man schematiskt förlägger såväl kalvning som sla-kt till två korta perioder och om man betraktar de båda »halvåren» som ungefär lika långa.

3. Dödlighet på grund av sjukdom, olyckshändelser, rovdjur etc. har i Ilamt-bruks- styrelsens undersök-ningar bedömts uppgå till 30 % under första levnadsåret och där- efter 10 % per år. I dehär utförda kalkyler- na har i första omgången samma nivå på dödligheten använts. Som lämplig uppdel- ning av kalvdödligheten på de två halvåren har dödsriskerna valts till 15 % för vartdera halvåret. Vintrarnas stora påfrestningar med hög dödlighet för halvvuxna kalvar har här- vid bedömts vara av samma omfattning som den avgång som drabbar kalvarna under deras spädaste tid. I fråga om äldre djur har det förutsatts att dödligheten är 3 % under sommarhalvåret och 7 % under vinterhalv- året. För bedömning av dödlighetens inverkan på renskötselns avkastning har kalkyler även utförts med en något lägre dödlighet. För kalvdödligheten har härvid räknats med 10 % för vartdera ihalvåret. För äldre djur har räknats med en dödsrisk av 2 % under sommarhalvåret och 5 % under vinterhalv- året. Det är sålunda fråga om en minskning av dödligheten med ungefär en tredjedel. Några uppgifter om skillnader mellan könen i fråga om dödlighet föreligger icke,

varför riskerna satts lika för *handjur och hondjur.

4. Eftersom man vet att ändringar i köns- proportionen inom renhjorden mot lägre an- del tjurar ger ökat köttutbyte, är en av hu- vuduppgifterna [med kalkylerna att studera förhållandena inom hjordar med olika köns- proportioner bland vuxna djur. Förutom den könsproportion som för närvarande ber-äk- nas vara "förhärskande i nettorenstocken (dvs. vid tiden före kalvningen), 60 % kor och 40 % tjurar, har i kalkylerna även labo- rerats med proportionerna 70/30 och 80/ 20. Dessa proportioner i nettostocken kan givetvis användas för interpolering och ex- trapolering til-l andra proportioner. De tre nämnd—a könsproportionerna i nettostocken har kombinerats med de ovan angivna två nivåerna av dödlighet.

5. Minskningen av proportionen tjurar kan i princip åstadkom-mas antingen genom att man för alla åldrar genom-gående slaktar ut flera handjur än hondjur eller genom att man gör ett särskilt stort slaktuttag av tjur- kalvar i åldern ungefär ett halvt år eller någon kombination härav. Åldern för total utslaktning av en årskull kan också varieras. Olika sätt att genom-föra slakturvalet Visar sig därvid ha olika effekt på den totala kött- produktionen. Dessa olika aspekter belyses genom vissa variationer i kalkylerna.

6. Fullt tillförlitliga uppgifter om den ge- nomsnittliga :siaktvikten på kön och ålder finnes f.n. icke. För de här redovisade Akal- kylerna har använts de schematiska värden, som begagnats vid tidigare undersökningar, nämligen:

Årskalvar (0,5 år) 18 kg 1,5-åringar 28 kg 2,5—åringar 35 kg 3,5-åringar 40 kg 4,5-åringar 44 kg 5,5-åringar och äldre 45 kg

Någon differentiering på kön göres icke i kalkylerna. Senare kommer dock en viss differentiering av slaktvikten på kön att när- mare granskas.

7. Det anta-ges att 80% av v=ajorna i nettostocken föder levande kalv räknat fr. o. m. den vår de bli två år gamla. Någon

hänsyn har här icke kunnat tagas till att kalvningsprocenten varierar med åldern.

Kalkylerna går i första hand ut på att konstruera en s. k. stationär population för hondjuren på grundval av könsproportionen bland levande födda kalvar, kalvningspro- centen bland renkorna samt olika uppsätt- ningar av dödsrisker. Med 1000 levande födda kvigkalva-r och lika många tjurkalvar samt kalvningsprocenten 80 erfordras 2 500 kor i nettorenstocken i åldrarna 2 år och högre.

Ifråga om slaktuttaget har detta här base- rats på antagandena att viss avslaktning all- tid sker i samtliga åldrar samt att viss kalv- slakt alltid förekommer även när man ej avsiktligt gått in för dylik. Det återstår att nämna, att slaktprocenten i de högre åld- rarna måste manipuleras så att antalet ren- kor på våren i åldrarna 2 och högre blir exakt 2 500.

Nästa steg i beräkning-arna består i att ut- arbeta en överlevelsetabell för »handjur med utgångspunkt från 1 000 levande födda tju- rar. Härvid har använts samma dödsrisker som för hondjuren samt en sådan upplägg- ning av slaktprocenten i olika åldrar, att an- talet handjur i nettostocken står i önskad relation till anta-let hondjur (dvs. relationen 40—60, 30—70 och 20—80).

Det bör understrykas, att slaktprocent- serierna givetvis kan varieras på en mång- fald sätt för åstadkommande .av den önskade proportionen i nettostocken. De här använ- da slaktprocenttalen skall därför endast be- traktas som ett antal subjektivt utvalda tal- serier. Det är dock anledning förmoda att de någorlunda väl klargör storleken och variationerna i den slutliga avkastningen under olika antaganden om dödlighet och slaktuttag.

Fönfaringssättet skildras i Tab. 1 A och B för en population med 60 % hondjur i nettorenstocken, vilket bedömes motsvara förhållandena inom delar av den nuvaran- de renskötseln (fjällappbyarna).

De olika alternativens karakteristikor har sammanställts i Tab. 2. De sista kolumnerna anger den beräknade slaktavkastningen. Denna har först angivits som uttagen slakt-

Tab. ]. Exempel på beräkning av dödlighet och slakt för en stationär renstam. Hög dödlighet; 60 % hondjur

A. Hondjur Kvar- Kvar- .. . levande levande .. . Dodlighet under .. .. Dodllghet under 15:21:21 e sommarhalvåret gås; Slakt 252; vinterhalvåret gyääe Ålder Vår Procent Antal slakt Procent Antal slakt Procent Antal Vår x 1x mx Mx 1x+o.s sx Sx 1'x+o.5 mx+o.s Mx+o.s lx+1 ___—___— 0 1000 15 150 850 10 85 765 15 115 650 1 650 3 20 630 5 32 598 7 42 55 6 2 556 3 17 539 5 27 512 7 36 476 3 47 6 3 14 462 5 23 439 7 31 408 4 408 3 12 396 5 20 376 7 26 350 5 350 3 10 340 5 17 323 7 23 300 6 300 3 9 291 5 l 5 276 7 19 257 7 257 3 8 249 34 85 164 7 1 1 153 8 1 53 3 5 148 100 148 0

vikt i procent av den levande djurstockens beräknade slaktvikt vid tiden för slakten. Procenten varierar från 15.7 vid hög dödlig— het och 60 % hondjur till 22.7 vid låg död- lighet och 80 % hondjur. Om man bibehål- ler könsproportionen men lyckas sänka död- ligheten, sker en ökning från 15.7 till 19.7 %. En ändring av proportionen hon- djur med bibehållen hög dödlighet betyder en ökning från 15.7 till 18.6.

Avkastningen anges i tabellens sista ko-

lumn som »kg kött per djur i nettorenstocken Med 60 % hondjur och hög dödlighet er- hålles 6.8 kg. Om könsproporti'onen ändras till 80 %, ökas avkastningen till 8.4 kg. Lika stor effekt erhålles om dödligheten kan mins- kas med en tredjedel. Det mest gynnsamma av de här medtagna alternativen ger 10.4 kg per djur i nettorenstocken.

De ovan presenterade kalkylerna har sam- man-räknats medelst slaktvikter i olika åld- rar, som varit lika för handjur och hondjur.

Tab. I . Exempel på beräkning av dödlighet och slakt för en stationär renstam. Hög dödlighet: 60 % hondjur B. Handjur Kvar- Kvar- .. - levande levande .. . Dodllghet under .. .. Dodlighet under _ 113/;;! e sommarhalvåret ?g: Slakt ååå vinterhalvåret 11532; d e Ålder Vår Procent Antal slakt Procent Antal slakt Procent Antal Vår x 1:: mx Mx+o.5 1x+0.5 Sx Sx 1'x+o.s mx+0.5 Mx+0.5 1x+l 0 1 000 15 150 850 25 212 638 15 96 542 1 542 3 16 526 12 63 463 7 32 431 2 431 3 13 418 12 50 368 7 26 342 3 342 3 10 332 12 40 292 7 20 272 4 272 3 8 264 12 32 232 7 1 6 21 6 5 216 3 6 210 20 42 168 7 12 156 6 156 3 5 151 30 45 106 7 7 99 7 99 3 3 96 53 51 45 7 3 42 8 42 3 1 41 100 41 0

Tab. 2. Sammansättning över avkastningen vid varierande könsproportion, dödlighet och

slaktuttag Dödlighetsantaganden i % Beräknad avkastning .. . ,, Procent Alterna- Båda konen Slaktuttag ' Å) Uttagen Kg kött hondjur tiv för . . Högta slaktvikt per djur i netto- dödl. Kalv Vuxna Hondjur Handjur livs- i % av i netto- ren- och Som- Vin- Som Vin- Vux- Vux- längd levande ren— stocken slakt mar ter mar ter Kalv na Kalv na i år slaktvikt stocken ________________________________—— 60 a 1 5 1 5 3 7 10 5 25 1 2 8 1 5,7 6,8 6 l 5 1 5 2 5 10 5 25 12 7 1 8,4 8,0 c 10 10 2 5 15 5 35 12 7 19,7 8,5 70 a 15 15 3 7 10 5 50 15 8 17,4 7,6 b ] 5 1 5 2 5 10 5 50 15 7 20,0 8,9 c 10 10 2 5 1 5 5 55 1 5 7 21,6 9,6 80 a 15 15 3 7 10 5 75 8 8 18,6 8,4 b 15 15 2 5 10 5 75 9 7 21,6 9,6 c 10 10 2 5 15 5 80 5 7 22,7 10,4

I avsaknad av mera detaljerade data har ett par schematiska beräkningar utförts med följande slaktviktsiffror:

Ålder Hondjur Handjur 0,5 18

1,5 27 29 2,5 33 37 3,5 38 42 4,5 41 47 5,5 och högre 42 48

Effekten av en differentiering blir givetvis ringa vid relativt jämn könsproportion. När andelen av de något tyngre handjuren mins- kas, blir de tidigare givna avkastningsvärde- na systematiskt något för höga.

Tab. 3. Köttproduktionen i kilogram per djur i nettorenstocken omräknad till avkastning i kronor

Avkastning Köttproduktion i kg per 1 i" 1?" djur i nettostocken djur 1 * netto- Alternativ Kalv Vuxna Totalt stocken 60 a 1,0 5,8 6,8 37 60 c 1,5 7,0 8,5 47 70 a 2,0 5,6 7,6 45 70 c 2,5 7,1 9,6 56 80 3. 3,3 5,1 8,4— 55 80 c 3,9 6,5 10,4 68

Anm.: Pris på kött av vuxna 5.50 per kg. Över- pris för kalvkött 25 % för alternativen 70 a och c samt 50 % för alternativen 80 a och c.

Som exempel må här anges att för alter- nativ 60 a erhålles med de här uppställda talen 6.74 kg per djur i nettostocken mot tidigare 6.76 kg. För alternativ 70 a blir siff- rorna 7.57 resp. 7.66 kg och för alternativ 80 a 8.24 resp. 8.42 kr. Skillnaden uppgår till resp. 0.3, 1.2 och 2.5 %.

I Tab. 3 redovisas för några av alternati- ven köttproduktionen med uppdelning på kalvkött och kött av vuxna djur. Enligt det nu förhärskande sättet att genomföra slakt- djursurvalet utgör kalvköttet endast en mind- re del av den totala köttproduktionen (unge- fär 1 kg kalvkött av totalt ungefär 7 kg per djur i nettostocken eller m.a.o. omkring 15 %). Någon särskild prisnotering på ren- kalvkött förekommer icke.

I några av de här presenterade alternati— ven är emellertid kalvköttproduktionen av tämligen stor omfattning. I exempelvis alt. 80 c erhålles 3.9 kg kalvkött och 6.5 kg kött av vuxen ren, dvs. över en tredjedel kalv- kött. Man kan under dylika omständigheter förutse en särskild efterfrågan på renkalv- kött med högre pris än för vuxenköttet.

För bedömning av dessa frågor må här antagas, att renkalvköttets pris kommer att förhålla sig till priset på kött av vuxen ren som för närvarande priset på gödkalv av nötkreatur förhåller sig till nötköttpriset. Denna relation uppgick under de tre första kvartalen av 1967 till 1.50. Applicering på

renköttsproduktionen innebär m.a.o. att kalvköttet bör få ett pris som är hälften hög— re än det förekomma-nde priset på kött av vuxen ren.

I sista kolumnen av Tab. 3 har gjorts en sammanvägning till kronor av den framräk— nade köttproduktionen. För vuxenköttet har härvid använts det från Lantbruksstyrelsen erhållna genomsnittliga värdet av 5:50 kr. För renkalvköttet har antagits att man vid alternativ 80 % hondjur nått fram till sam- ma relativa överpris av 50% som för kött av nötkreatur. För alternativ 70 % hondjur antages att man endast nått hälften av denna prisökning.

Det ekonomiska utbytet blir i det lägsta fallet 37: — kr per djur i nettostocken. Bibe— hållen hög dödlighet men ändrad propor- tion hondjur från 60 till 80 % betyder en ökning med hälften till 55 : — kr.

Minskning av dödligheten ger i sig själv en effekt av storleken 10” kr. Det här angiv- na mest gynnsamma alternativet, 80 % hon- djur och låg dödlighet, ger 68 kr per djur i nettostocken.

Som en sammanfattning av de här ovan redovisade kalkylerna må anföras följande:

En förändrad inre sammansättning på kön och ålder med kortare omloppstid och ökad kalvslakt kan öka avkastningen i kg per djur i nettorenstocken (vid 10 procentenheten (för ändring av könsproportionen ca 25 % avkastningsändring) med 25 % eller mera. En minskning av dödligheten med en tredje- del ger lika stor effekt. Om den ökade kalv- slakten därutöver medför särskild prissätt- ning på renkalvkött, kan kalvavkastnin—gen i kronor per djur i nettostocken totalt bringas att öka med 80 % eller mer.

De här givna siffrorna är givetvis osäkra på grund av den ofullständiga kunskapen om kalkylernas ingångsv-ärden. Det är också oklart hur långt man i praktiken kan sträcka sig när det gäller att bestämma proportionen hondjur/'handjur och vilket system för slaktuttag som är det optimala. Avgörande är härvid icke så mycket den genomsnittliga bruttoproduktionen i kg kött per djur utan den nettoavkastning i kronor som återstår, sedan bruttoavkastningen reducerats med

kostnader för driften andra än arbetskostna- der (ränteanspråk, transportkostnader, un- derhåll, förnödenheter) — den s.k. reduce- rade avkastningen.

En del av den antydda möjliga avkast— ningsökningen torde kunna uppnås utan eller med ytterst ringa merkostnader och ger därför direkt effekt på den reducerade avkastningen. Vid en ext-rem sammansätt- ning hos djurstocken kan man däremot för- utsätta, att omkostnaderna ökas liksom även den erforderliga arbetsinsatsen.

Den i kalkylerna illustrerade reduktionen av dödligheten synes ej kunna åstadkommas utan en ökad insats av kapital och arbete. I förstnämnda fallet får man tänka sig dels engångskostnader, vilka eventuellt delvis kan subventioneras (såsom t. ex. utbyggandet av renstängsel och broar), och dels årliga un- derhållskostnader som helt skall bäras av näringen själv.

I fråga om ökad arbetsinsats för att ge- nom bättre övervakning hålla dödligheten nere bör framhållas, att detta ej med nöd- vändighet behöver innebära ökade kostnads- anspråk; den reella sysselsättningen för ren- skötare är tidvis låg och det ökade arbets- behovet bör delvis kunna mötas genom en bättre organiserad arbetstid.

De i det föregående redovisade schematis- ka kalkylerna över renskötselns avkastning vid variation i några komponenter skall här vidare utvecklas till försök att belysa näring- ens lönsamhet.

Det lägsta av de ovan givna alternativen ger en avkastning av 6.8 kg per djur i netto— stocken. Med ett antaget kilopris av 5: 50 kr motsvarar detta 37 kr. Det högsta alter- nativet ger 10.4 kg. Om man här värderar den relativt stora andelen 'kalvkött med ett hälften högre pris, blir den totala avkast- ningen 68 kr.

För en schematisk lönsamhetsanalys kan det därför vara lämpligt att som alternativa brut-to-avkastningssiffror räkna med resp. 40, 50, 60 och 70 kr per år och djur i netto- renstocken. Dessa värden på avkastning skall i det följande sammanställas med olika alternativ rörande den relativa arbetskrafts- åtgången i syfte att konstruera mått på ren-

Tab. 4. Årlig arbetsinkomst i kronor per renskötare vid alternativa driftsformer

Reducerad avkastning i kr per djur 15 25 35 45 Antal djur Antal renskötare Reducerad avkastning för 6 000 djur per man för 6 000 djur 90 000 150 000 210 000 270 000 300 20 4 500 7 500 10 500 13 500 400 15 6 000 10 000 14 000 18 000 500 12 7 500 12 500 17 500 22 500 600 10 9 000 15 000 21 000 27 000 750 8 11 250 18 750 26 250 33 750 1000 6 15 000 25 000 35 000 45 000

___—___——_———-—————

skötselns lönsamhet och försörjningsförmå- ga.

Från de angivna värdena på bruttoavkast- ningen skall förs-t subtraheras dels ränte- anspråk för levande och fast kapital, dels övriga omkostnader.

Räntan på det levande kapitalet skall här upptagas som 6 % av ett beräknat värde av vuxna djur på 200 kr, vilket ger 12 kr.

Ränteansprålk på fasta anläggningar kan beräknas på varierande sätt med hänsyn till hur finansiering skett eller kommer att ske av renstängsel, vaktarstugor, broar m.m. På grundval av tillgängliga uppgifter från Renbetesmarkutredningen synes räntean- språken för fasta anläggningar kunna skat- tas till omkring 5 kr per ren och år.

Kostnadsposten »övriga omkostnader» omfattar förnödenheter för renskötselarbe- tet, kostnader för .transporter av manskap och djur, för hundar, snöscooter m.m. Till- sammans torde dessa kostnader kunna upp- gå till i genomsnitt mellan 5 och 15 kr. För enskilda företag kan kostnaden givetvis tem- porärt vara avsevärt högre.

I de av Lantbruksstyrelsen utförda kalky- lerna har de totala omkostnaderna utöver ränta på levande kapital upptagits till mellan 8 och 10 kr.

De uppställda om-kostnadsposterna utgör tillhopa mellan 25 och 35 kr. Det är själv- klart a-tt med låg bruttoavkastning blir även kostnadsposterna pressade. För schematiska överväganden skall här väljas värdet 25 kr. Som »reducerad avkastning» för arbetser- sättning (inkl. ev. arbetsledarlön och före-

tagarvinst) får man sålunda alternativen 15, 25, 35 och 45 kr.

Dessa reducerade avkast—ningssiffror skall här appliceras på en renhjord om 6 000 djur och ger därmed resp. 90 000, 150 000, 210 000 och 270 000 kr.

Ifråga om arbetskraftsåtgången i rensköt- seln uppställes ett antal alternativ sträckande sig från 300 till 1 000 djur per heltidsarbe- tande renskötare. För en hjord på 6 000 ger detta ett antal renskötare varierande från 20 och ned till 6.

Resultaten framgår av Tab. 4. Åtskilliga frågetecken vidlåder de här pre- senterade beräkningarna. De olika använda ingångsvärdena har emellertid med 'full evi- dens klargjort, att renskötselns försörjnings- förmåga kan förstärkas avsevärt genom olika åtgärder av praktisk natur. Det synes ange- läget att renforskningen snarast möjligt enga- geras i utredning av de olika biologiska och ekonomisk-administrativa faktorer som be- stämmer renskötselns utformning och lön- samhet. Först därigenom kan man åstad- komma en optimal organisation med hänsyn till livsmedelsprod—uktionen, sysselsättning och försörjning.

BILAGA 3

Exempel på tillämpning av det föreslagna

katastrofskadeskyddet

På grundval av de i betänkandets kap. 6, avsnitt 6.2.9, angivna »normala» dödsrisker- na samt de där föreslagna självriskerna re- dovisas nedan ett räkneexempel för klar- görande av hur skadestånd kan beräknas.

Såsom framhålles i kap. 6 är de upp- ställda -dödsriskerna mycket osäkra. Efter hand kan redovisningen av renskötseln be- räknas bli förbättrad bl. a. genom de före- slagna årliga renr—äkningarna. Efter ett antal är bör man därför ha möjlighet att korri- gera de dödsrisker som begagnas i exemplet.

Av de stora förändringarna i renstockens storlek och sammansättning — kalvning och slakt — är kalvningen begränsad till en relativt kort period, medan slakten i all- mänhet är mera utspridd i tiden. På samma sätt som vid avkastningsberäkningen i bila- gan 2 till betänkandet kan det emellertid utan nämnvärd störning av beräkningarnas resultat antagas, att även slakten kan be- gränsas till en kort period under hösten.

Dödligheten på grund av okontrollerade orsaker har & betänk-andets kap. 6 antagits

Hondjur Handjur Årskalvar Äldre djur Årskalvar Äldre djur 1. Räkning hösten 1968 (före slakt) 1 000 3 600 1 000 2 400 2. Antal slaktade djur hösten 1968 100 430 250 430 3. Antal kvarstående djur efter slakt 1968 900 3 170 750 1 970 4. Procent avlidna icke ersättningsberätti- gade före räkning 1969 10 19 10 5. Antal avlidna icke ersättningsberättigade före räkning 1969 171 317 142 197 6. Beräknat antal kvarlevande före slakt 1969 1-åringar (729) —> 729 3 582 (608) —> 608 2 381 2-åringar och äldre 2 853 1 773 7. Tillkommer: nya kalvar 1 173 1 173 8. Tillkommer: inköpta djur + 0 + 20 + 0 + 0 9. Avgår: i annan ordning ersatta dödade djur — 20 -- 30 — 25 — 35 10. Avgår: sålda djur -— 5 —— 15 — 10 — 5 11. Självrisk: % 5 5 5 5 3 3 12. Avgår: självrisk, antal — 59 — 45 — 59 — 38 — 95 — 59 13. Jämförelsetal för förlustberäkning 1 089 3 417 1 079 2 244 14. Räkning hösten 1969 (före slakt) 950 3 500 980 2 150 15. Differens (14)—(13): (— = förlust med skadeskydd) — 139 + 83 -—- 99 — 144 SOU 1968: 16 301

vara 30% under första levnadsåret och 10 % under övriga levnadsår. För årskalvar antages dödligheten vara lika stor under vartdera halvåret, dvs. — med hänsyn till att dödligheten under det senare halvåret beräknas på ett reducerat djurantal — 16 % under vartdera halvåret [1—(1—0,16) )( (1—0,16)=ca 0,30]. I fråga om äldre djur förutsättes 3 % död-lighet under som- marhalvåret och 7 % dödlighet under vin- terhalvåret.

Som utgångspunkt för exemplet använ- des de modellkalkyler som redovisats i bi- lagan 2, tabellerna 1 A och 1 B. Dessa är uppbyggda på en könsproportion i netto- renstocken av 60 % hondjur och 40 % han- djur.

Det antages, att renräkningen sker på hösten strax före slakten. Utgångsvärdena har varit dels 1000 årskalvar av vartdera könet, dels 3 600 äldre hondjur och 2 400 äldre handjur.

I tabellen på s. 298 redovisas steg för steg, hur den fiktiva renhjorden reduceras ge- nom dödlighet och ökas genom kalvning nästföljande vår. Fjolårskalvarna överföres därvid till kategorin äldre djur (rad 6). An- talet nya kalvar beräknas på grundval av antalet hondjur efter slakt, reducerat med 7 % för vinterdödligheten, och under anta- gande av en kalvningsfrekvens av 80 % samt en lika fördelning på kvigkalvar och tjurkalvar.

Utöver dödligheten göres i raderna 8— 10 tillägg för inköp av djur samt avdrag för dels försål-da djur, dels sådana dödade djur som ersättes i annan ordning än ka- tastrofskadeskyddet.

De i betänkandets kap. 6 angivna själv- riskprocenttalen appliceras på resp. det fö- regående årets antal kalvar efter slakt, det nya årets »kalvskörd» samt föregående års antal vuxna renar efter slakt. I rad 13 er- hålles härigenom de jämförelsetal som skall ställas mot de vid den nya ren-räkningen erhållna antalen. I rad 14 har inskrivits vis- sa för exemplet antagna antal, vilka leder till de i sista raden givna differenserna.

I tre av de fyra kategorierna erhålles ett underskott, vilket är att uppfatta som

antalet djur berättigande till skadeersättning. För äldre hondjur erhålles emellertid ett överskott. Värdet av detta överskott skall frånräkn-as värdet av underskotten i fråga om övriga tre kategorier.

BILAGA 4

& 1 Renbyns benämning är ————— .

å2

Styrelsen skall ha sitt säte i X-by, — — kommun, —————— län.

å3

Styrelsen består av ordförande och två andra ledamöter jämte en personlig supp- leant för varje ledamot. De utses för tiden från en ordinarie bystämma till nästa ordi- narie stämma.

Styrelsen utser inom sig vice ordförande samt inom eller utom sig sekreterare och kassaförvaltare.

Styrelsen är beslutför, då minst två leda- möter eller suppleanter för frånvarande le— damöter är närvarande.

I brådskande fråga rörande renskötselns ordnande får ordföranden eller, vid förfall för honom, vice ordföranden ensam besluta på styrelsens vägnar, om inkallande av ytter- ligare ledamöter ej u-tan väsentlig olägenhet kan avvaktas.

54

Revisorernas antal skall vara två. För var- je revisor skall finnas en personlig supp- leant. De utses för tiden från en ordinarie bystämma till nästa ordinarie stämma och har till uppgift att granska styrelsens förvalt— ning och byns räkenskaper under hela det räkenskapsår, då de tillsatts.

Förslag till normalstadgar för renby

555

Renbyns räkenskapsår omfattar tiden — — — — (t. ex. den 1 juni—den 31 maj).

å6

Med renbyn skall hållas en ordinarie by- stämma om året. Den skall äga rum under tiden —————— (t. ex. den 15 sep- tember—den 15 oktober).

å7

På ordinarie bystämma skall förekomma följande ärenden:

1. val av ordförande vid stämman;

2. upprättande av röstlängd för stämman;

3. val av en justeringsmän att jämte ord- föranden justera protokollet från stämman;

4. uppläsning av styrelsens förvaltnings- berättelse för det senaste räkenskapsåret;

5. uppläsning av revisionsberättelsen;

6. fråga om godkännande av den i för- valtningsberättelsen verkställda fördelningen av renbyns utgifter;

7. fråga om ansvarsfrihet för styrelsens ledamöter;

8. fastställande av värdet för dag eller timme av arbete som renskötande medlem- mar och deras husfolk efter stämman kom- mer att utföra för byn;

9. bestämmande av ersättning till styrelse- ledamöter och revisorer jämte suppleanter;1

10. val av styrelseordförande och övriga styrelseledamöter jämte suppleanter;

1 Ej obligatorisk föreskrift.

11. val av revisorer jämte suppleanter; 12. övriga ärenden, som upptagits i kal- lelsen till stämman.

58

På extra bystämma får ej förekomma and- ra än följande ärenden:

1. val av ordförande vid stämman;

2. upprättande av röstlängd för stämman;

3. val av en justeringsmän att jämte ord- föranden justera protokollet från stämman;

4. ärenden, som upptagits i kallelsen till stämman.

59

Kallelse till bystämma skall ske genom —————— (t.ex. brev till varje hus— håll och anslag på renbyns anslagstavla i X-by; annons i Z-stads-Posten). Kallelsen skall ha skett senast — — — dagar före ordinarie stämma och senast — — — dagar före extra stämma.

Andra meddelanden till medlemmarna skall översändas till dem (t. ex. med brev; genom budkavle).

510

Uttaxerat förlag till betalning av renbyns utgifter skall av renskötande medlem inbe- talas inorn — -— -— dagar efter erhållen an- modan.

Renskötande medlems skuld till eller ford- ran hos renbyn enligt slutlig utgiftsfördel— ning för det senaste räkenskapsåret skall erläggas inom — -— — dagar efter ordina- rie bystämmans avslutande.

& 111 Renbyn skall ha följande fonder, nämli- gen —————— (t. ex. en investerings- fond och en utjämningsfond).

Avsättning till fonderna ska-ll ske på så sätt att av bystämman beslutad andel, minst — — — %, av dels byns intäkter genom försäljning av omärkta renar, dels de till stämmans förfogande stående intrångsersätt- ningarna och avgifterna för nyttjanderätts- upplåtelser årligen tillföres vardera fonden. Avsättning behöver dock ej ske till fond,

vars storlek uppgår till minst — — — kr. per ren som högst får hållas inom byns be- tesområde.

Investerin-gsfonden får enligt bystämmans beslut användas för att bekosta dels anläg- gande eller ombyggnad av fast driftanlägg- ning för renskötseln, dels anskaffande av eller större reparation på rörlig driftsanord— ning för renskötseln.

Utjämningsfonden får enligt bystämmans beslut användas för att reducera de renskö- tande medlemmarnas bidrag till renbyns kostnader under sådana är, då kostnaderna per ren är högre än som motsvarar medel- talet för de tre närmast dessförinnan för- flutna räkenskapsåren.

Rätt till andel i fondernas behållning eller i renbyns övriga tillgångar tillkommer icke vare sig medlem som utträder ur renbyn eller renskötande medlem som av annan an— ledning upphör med sin renskötsel.

& 121

Renbyns betesområde skall (t. ex. vinter- tid) vara så uppdelat mellan byns storgrup- per, att —————— (t.ex. X-gruppen har sina vinterbetesland norr om A-älven och Y-gru-ppe—n sina vinterbetesland söder om denna älv).

1 Ej obligatoriska föreskrifter.

BILAGA 5

Tabellbilaga

Tabell I . Stöd åt rennäringen budgetåret 1962/63 (i tusental kronor) Tabe/I Ia. Jämtlands län

Ändamål:

A. B. C.

Renforskning ( anrlag) Rådgivning

Direkt till rennäringen och dess utövare ( anslag), varav

Investeringar, varav

1. Renvaktarstugor

2. Renstängsel

3. Arbetshagar

4. Anläggningar m. m. för slakt 5. Övriga investeringar

Driflskosmader, varav ]. Underhåll av anläggningar

2. Bevakning av jakt och fiske m. m.

3. Arrendeavgifter 4. "[illskottsutfodring 5. Övriga driftsändamål

. Andra ändamål ( anslag), varav

1. Svenska samernas riksförbund 2. Svenska sektionen av nordiska samerådet Avel av renvallarhundar Utredningar Förbättringar av fjällägenheter Ovriga ändamål

?”.V'FE”

Summa anslag

Lån, varav

Investeringar Driftskaxrnader

Summa lån Summa anslag och lån

Tabell Ib. Västerbottens län

A.

B. C.

Renforskning ( anslag)

Rådgivning

Direk! till rennäringen och dess utövare (anslag), varav Investeringar, varav

1. Renvaktarstugor

2. Renstängsel

3. Arbetshagar

4. Anläggningar m. m. för slakt 5. Ovriga investeringar

Driftskostnader, varav 1. Underhåll av anläggningar

2. Bevakning av jakt och fiske m. m.

3. Arrendeavgifter 4. Iillskottsutfodring 5. Ovriga driftsändamål

Lapp- fonden

86 48 22

10

38 25 5

16 102

16 16

16 118

61 14

13

47 34

4: 13- medel

68 68

4: 14- medel

71 71

51 18

AMS- medel

284 284

284

284

284

Budget- medel

370

332 22 284 10

38 25

16

16 386

16 16

16 402

200 153

51

85 17

47 34 Summa

Ändamål:

Lapp- fonden

4: 13- medel

4: 14 medel

AMS- medel

Budget- medel

Summa

____________________—_—————-——

D. Andra ändamål (anslag), varav 1. Svenska samernas riksförbund 2. Svenska sektionen av nordiska samerådet Avel av renvallarhundar Utredningar

Phi-"PE”

Övriga ändamål Förbättringar av f jällägenheter

Summa anslag 61

E. Län, varav Investeringar Driftskoslnader

Summa lån

Summa anslag och lån

Tabell 1 e. Norrbottens län

A. Renforskning ( anslag)

B. Rådgivning C. Direkt till rennäringen och dess

utövare (anslag), varav

Investeringar, varav

1. Renvaktarstugor

2. Renstängsel

3. Arbetshagar

4. Anläggningar m. m. för slakt 5. Övriga investeringar

Driftskostnader, varav ]. Underhåll av anläggningar

2. Bevakning avjakt och fiske m. m. 3. Arrendeavgifter

4. Tillskottsutfodring

5. Övriga driftsändamål

. Andra ändamål (anslag), varav

1. Svenska samernas riksförbund 2. Svenska sektionen av nordiska samerådet 3. Avel av renvallarhundar 4. Utredningar 5. Förbättringar av fjällägenheter 6. Övriga ändamål Summa anslag . Ldn, varav Investeringar Dn'ftskostnader

Summa lån

Summa anslag och län

7 7

68

172 57 27

18 10

115 93 15

172

8080

181

68 71 200 7 7 7 _ 68 71 207 91 152 345 760 37 152 345 591 7 8 4 46 40 135 175 10 59 87 20 18 48 27 206 235 54 169 51 144 15 3 10 _____________._____—_ 91 152 345 760 9 9 9 91 152 345 769 SOU 1968: 16

4:14-

. Lapp- 4: 13- ÅMS- Budget- Summa Ändamål : fonden medel medel medel medel Tabell 1 d. Hela landet A. Renforskning ( anslag) 133 133 B. Rådgivning 50 50 C. Direkt till rennäringen och dess utövare (anslag), varav 319 159 223 629 1 330 Investeringar, varav 119 105 223 629 1 076 l. Renvaktarstugor 49 7 8 4 68 2. Renstängsel 91 419 510 3. Arbetshagar 28 10 59 97 4. Anläggningar m. m. för slakt 19 86 36 141 5. Övriga investeringar 23 2 29 206 260 l)rU?skostnader,varav 200 54 254 l. Underhåll av anläggningar 152 51 203 2. Bevakning av jakt och fiske m. m. 26 26 3. Arrendeavgifter 3 3 4. Tillskottsutfodring 5. Övriga driftsändamål 19 3 22 D. Andra ändamål (anslag), varav 144 4 148 1. Svenska samernas riksförbund 116 116 2. Svenska sektionen av nordiska samerådet 10 4 14 3. Avel av renvallarhundar 4. Utredningar 5. Förbättringar av fjällägenheter 6. Övriga ändamål 18 18 Summa anslag 463 292 223 629 54 1 661 E. Lån, varav 32 32 Investeringar 32 32 Driftskastnader Summa län 32 32 Summa anslag och lån 495 292 223 629 54 1 693

Tabell 2. Stöd åt rennäringen budgetåret 1963/64 (i tusental kronor) Tabell 2 a. Jämtlands län

Lapp- 4: 13- 4: 14- AMS- Budget— Ändamål: fonden medel medel medel medel Summa A. Renforskning (anslag) B. Rådgivning C. Direkt till rennäringen och dess utövare (anslag), varav 109 53 67 229 Investeringar, varav 78 20 67 165 1. Renvaktarstugor 24 24 2. Renstängsel 1 67 68 3. Arbetshagar 4. Anläggningar m. m. för slakt 7 7 5. Övriga investeringar 46 20 66 Driftskostnader, varav 31 33 64 ]. Underhåll av anläggningar 13 13 2. Bevakning avjakt och fiske m. m. 6 6 3. Arrendeavgifter 9 9 4. Tillskottsutfodring 5. Övriga driftsändamål 3 33 36 D. Andra ändamål (anslag), varav 66 66 1. Svenska samernas riksförbund 2. Svenska sektionen av nordiska samerådet 3. Avel av renvallarhundar 4. Utredningar 5. Förbättringar av fjällägenheter 6. Övriga ändamål 66 66 Summa anslag 175 53 67 295 E. Lan, varav 15 15 Investeringar 1 5 1 5 Driftskostnader _ Summa lån 15 15 Summa anslag och län 190 53 67 310 Tabell 2 b. Västerbottens län A. Renforskning (anslag) B. Rådgivning Direkt till rennäringen och dess C. utövare (anslag), varav 46 34 62 142 Investeringar, varav 5 34 62 101 1. Renvaktarstugor 15 5 20 2. Renstängsel 12 30 42 3. Arbetshagar 4 7 21 32 4. Anläggningar m. m. för slakt 5. Övriga investeringar 1 6 7 Driftskostnader, varav 41 41 1. Underhåll av anläggningar 31 31 2. Bevakning av jakt och Hske m. m. 6 6 3. Arrendeavgifter 4. '_Ijillskottsutfodring 5. Ovriga driftsändamål 4 4 308 SOU 1968: 16

Lapp— 4: 13— 4: 14— ÄMS— Budget- Ändamål: fonden medel medel medel medel Summa D. Andra ändamål (anslag), varav 1. Svenska samernas riksförbund 2. Svenska sektionen av nordiska samerådet 3. Avel av renvallarhundar 4. Utredningar 5. Förbättringar av f jällägenheter 6. Övriga ändamål Summa anslag 46 34 62 142 E. Lån, varav 12 12 Investeringar 12 12 Driftskostnader Summa lån 12 12 Summa anslag och lån 58 34 62 154 Tabell 2 c. Norrbottens län A. Renforskning (anslag) B. Rådgivning C. Direkt till rennäringen och dess utövare (anslag), varav 247 35 184 757 1 223 Investeringar, varav 131 35 184 757 1 107 ]. Renvaktarstugor 30 22 47 99 2. Renstängsel 24 43 484 551 3. Arbetshagar 5 8 52 65 4. Anläggningar m. m. för slakt 59 25 84 5. Övriga investeringar 13 5 17 273 308 Driftskostnader, varav 116 116 1. Underhåll av anläggningar 70 70 2. Bevakning av jakt och fiske m. m. 13 13 3. Arrendeavgifter 4. '_I'illskottsutfodring 10 10 5. Övriga driftsåndamål 23 23 D. Andra ändamål (anslag), varav 1. Svenska samernas riksförbund 2. Svenska sektionen av nordiska samerådet 3. Avel av renvallarhundar 4. Utredningar 5. Förbättringar av f jällägenheter 6. Övriga ändamål Summa anslag 247 35 184 757 1 223 E. Lån, varav 18 18 Investeringar 18 18 Driftskostnader Summa lån 18 18 Summa anslag och lån 265 35 184 757 1 241

Tabell 2 d. Hela landet

Lapp-> 4: 13-1 4:14- AMS- Budget-

Ändamål: fonden medel medel medel medel Summa A. Renforskning (anslag) 81 201 ' 282 B. Rådgivning ' 70 70 C. Direkt till rennäringen och dess utövare (anslag), varav 402 69 299 824 1 594 Investeringar, varav 214 69 266 824 1 373 1. Renvaktarstugor 54 37 52 143 2. Renstängsel 25 12 73 551 661 3. Arbetshagar 9 15 73 97 4. Anläggningar m.m. för slakt 66 _ 25 . 91 5. Övriga investeringar 60 5 43 273 381 Driftskostnader, varav 188 33 _ . 221 1. Underhåll av anläggningar 114 114 2. Bevakning av jakt och fiske m. m. 25 ' 25 3. Arrendeavgifter 9 9 4. Tillskottsutfodring 10 10 5. Övriga driftsåndamål 30 33 63 D. Andra ändamål (anslag), varav 173 60 100 333 1. Svenska samernas riksförbund 107 107 2. Svenska sektionen av nordiska samerådet 3. Avel av renvallarhundar 4. Utredningar 60 - 60 5. Förbättringar av f jällägenheter 6. Övriga ändamål 66 100 166 Summa anslag 656 330 299 824 170 2 279 E. Lån, varav 45 " . ' 45 Investeringar 45 .. 45 - Driftskostnader Summa lån - 45 45 Summa anslag och lån 701 . 330 299 824 170 _2 324

___—___—

Tabell 3. Stöd åt rennäringen budgetåret 1964/65 (i tusental kronor)

Tabell 3 a. Jämtlands län

" Lapp— 4: 13— 4: 14- AMS— Budget- Andamål: fonden medel medel medel medel Summa A. Renforskning (anslag) B. Rådgivning C. Direkt till rennäringen och dess utövare (anslag), varav 105 79 59 243 Investeringar, varav 67 44 59 170 l. Renvaktarstugor 19 9 28 2. Renstängsel l l 1 1 3. Arbetshagar 21 21 4. Anläggningar m. m. för slakt 28 48 76 5. Övriga investeringar 20 14 34 Driftskostnader, varav 38 35 73 1. Underhåll av anläggningar 21 21 2. Bevakning av jakt och fiske m. m. 8 8 3. Arrendeavgifter 3 3 4. Tillskottsutfodring 5. Övriga driftsändamål 6 35 41 D. Andra ändamål (anslag), varav 10 10 1. Svenska samernas riksförbund 2. Svenska sektionen av nordiska samerådet 3. Avel av renvaHarhundar 4. Utredningar 5. Förbättringar av f jällägenheter 6. Övriga ändamål 10 '10 Summa anslag 105 89 59 253 E. Lån, varav . 9 9 Investeringar 9 9 Driftskostnader Summa lån 9 9 Summa anslag och lån 114 89 59 262 Tabell 3 b. Västerbottens län A. Renforskning (anslag) B. Rådgivning C. Direkt till rennäringen och dess utövare (anslag), varav 52 36 41 129 Investeringar, varav 10 36 41 87 1. Renvaktarstugor 5 27 32 2. Renstängsel 3. Arbetshagar 10 5 7 22 4. Anläggningar m. m. för slakt 23 7 30 5. Övriga investeringar 3 3 Driftskostnader, varav 42 42 1. Underhåll av anläggningar 32 32 2. Bevakning av jakt och fiske m. m. 7 7 ' 3. Arrendeavgifter 4. Tillskottsutfodring 5. Övriga driftsändamål 3 3 SOU 1968: 16 311

Lapp- 4: 13- 4: 14- AMS- Budget- Ändamål: fonden medel medel medel medel Summa

D. Andra ändamål (anslag), varav

1. Svenska samernas riksförbund 2. Svenska sektionen av nordiska samerådet 3. Avel av renvallarhundar 4. Utredningar 5. Förbättringar av fjällägenheter 6. Övriga ändamål Summa anslag 52 36 41 129 E. Lån, varav 10 10 Investeringar 10 10 Driftskostnader Summa lån 10 10 Summa anslag och lån 62 36 41 139

Tabell 3 c. Norrbottens län A. Renforskning (anslag)

B. Rådgivning

C. Direkt till rennäringen och dess

utövare (anslag), varav 285 192 153 1 359 1 989 Investeringar, varav 134 192 153 1 359 1 838 1. Renvaktarstugor 41 54 359 454 2. Renstängsel 62 175 15 641 893 3. Arbetshagar 11 12 157 180 4. Anläggningar m. rn. för slakt 19 54 73 5. Övriga investeringar 12 6 18 202 238 Driftskostnader, varav 1 51 1 51 1. Underhåll av anläggningar 88 88 2. Bevakning av jakt och fiske m. m. 13 13 3. Arrendeavgifter 4. Tillskottsutfodring 33 33 5. Övriga driftsåndamål 17 17 D. Andra ändamål (anslag), varav 19 19 1. Svenska samernas riksförbund 2. Svenska sektionen av nordiska samerådet 3. Avel av renvallarhundar 4. Utredningar 5. Förbättringar av f jällägenheter 19 19 6. Övriga ändamål Summa anslag 304 192 153 1 359 2 008 E. Lån, varav 47 47 Investeringar 30 30 Driftskostnader 17 17 Summa lån 47 47 Summa anslag och lån 351 192 153 1 359 2 055

Lapp- 4: 13- 4: 14- AMS- Budget- Ändamål: fonden medel medel medel medel Summa ___—___— A. Renforskning (anslag) 225 225 B. Rådgivning 10 75 85 C. Direkt till rennäringen och dess

utövare (anslag), varav 442 228 273 1 418 2 361 Investeringar, varav 211 228 238 1 418 2 095 1. Renvaktarstugor 60 5 90 359 514 2. Renstängsel 62 175 15 652 904 3. Arbetshagar 10 16 40 157 223 4. Anläggningar m. m. för slakt 47 23 61 48 179 5. Övriga investeringar 32 9 32 202 275 Driftskostnader, varav 231 35 266 ]. Underhåll av anläggningar 141 141 2. Bevakning av jakt och fiske m. m. 28 28 3. Arrendeavgifter 3 3 4. Tillskottsutfodring 33 33 5. Övriga driftsändamål 26 35 61 D. Andra ändamål ( anslag), varav 193 60 10 263 1. Svenska samernas riksförbund 92 92

2. Svenska sektionen av nordiska samerådet

3. Avel av renvallarhundar 37 37 4. Utredningar 60 60 5. Förbättringar av f jällägenheter 64 64 6. Övriga ändamål 10 10 Summa anslag 645 513 283 1 418 75 2 934 E. Ldn, varav 66 66 Investeringar 49 49 Driftskostnader 17 17 Summa län 66 66 Summa anslag och lån 711 513 283 1 418 75 3 000

Tabell 4. Stöd åt rennäringen budgetåret 1965/66 (1 tusental kronor) Tabell 4 a. Jämtlangs län ' j 7 .

' _ ' ' Lapp— 4: 13- 4: 14- AMS- Budget- Åndamål: fonden medel medel medel medel Summa

A. Renforskning ( anslag) B. Rådgivning

C. Direkt till rennäringen och dess

utövare (anslag), varav 103 325 63 491 Investeringar, varav 55 325 63 443 1. Renvaktarstugor 25 10 35 2. Renstängsel 7 7 3. Arbetshagar ' 15 ' ' 15 4. Anläggningar m. m. för slakt 15 56 71 5. Övriga investeringar 15 300 315 DriYiskostnader, varav 48 48 1. Underhåll av anläggningar 29 29 2. Bevakning av jakt och fiske rn. m. 10 10 3. Arrendeavgifter 4 4 4. Tillskottsutfodring 2 2 5- Övriga driftsändamål 3 3 D. Andra ändamål ( anslag), varav 6 16 22 1. Svenska samernas riksförbund 2. Svenska sektionen av nordiska samerådet 3. Avel av renvallarhundar 4. Utredningar 5. Förbättringar av f jällägenheter 6; Övriga ändamål i. ; 6 * ' _ 16 . - 22 . Summa anslag 109 341 63 513 E. Låti, varav 10 . 10 Investeringar 9 9 Driftskostnader 1 . '. ;;: : . . » ' 1 =; ;:Summalån'i 10 ' _ i S= , y',..',,'_--—. _. .-_ . 10 Summa anslag och län 119 341 63 523 Tabell 4 b. Västerbottens län A. Renforskning ( anslag) B. Rådgivning C. Direkt till rennäringen och dess utövare ( anslag), varav 94 78 255 427 Investeringar, varav 23 78 255 356 1. Renvaktarstugor 13 15 28 2. Renstängsel 35 100 135 3. Arbetshagar 10 23 33 4. Anläggningar m. m. för slakt 155 155 5. Övriga investeringar 5 5 Driftskostnader, varav 71 71 1. Underhåll av anläggningar 42 42 2. Bevakning av jakt och fiske m. m. 8 8 3. Arrendeavgifter 4. Tillskottsutfodring 5. Övriga driftsändamål 21 21

_ Lapp— 4:13- 4: 14- AMS- Budget: Ändamål: _ fonden medel medel medel medel Summa

D. Andra ändamål (anslag), varav

1. Svenska samernas riksförbund 2. Svenska sektionen av nordiska samerådet

3. Avel av renvallarhundar

4. Utredningar

5 . Förbättringar av f jällägenheter

6. Övriga ändamål

Summa anslag 94 . 78 255 - "427 .

E. Lån, varav ' 15 15

Investeringar ] 5 ' ' 1 5

Driftskostnader . _ ' - '

Summalån 15 . "' '15

Summa anslag och lån 109 ' 78 ,..1255 " . " ' 442

Tabell 4 c. Norrbottens lätt A. Renforskning ( anslag)

B. Rådgivning

C. Direkt till rennäringen och dess

utövare (anslag), varav 314 10 ' 304 1 989 —. 2 617 Investeringar, varav 137 10 304 1 989 "”' ' 2 440' l..Renvaktarstugor 35 130; 321 486 2.--Renstängs,el— .. .. ,. ,. ,..t.163 ,_ .:. 1163 3. Arbetshagar ' ' " 50 ' " 10 ' ' 133" "" '”"221 ' ' 414 4. Anläggningar m. m. för slakt 40 8 35 83 5. Övriga investeringar 12 33 249 294 Driftskostnader, varav 177 177 1. Underhåll av anläggningar 105 105 2. Bevakning av jakt ochfiske m.m. 14 14 3. Arrendeavgifter

4. Tillskottsutfodring 10 10 5. Övriga driftsändamål 48 48

D. Andra ändamål (anslag), varav

1. Svenska samernas riksförbund 2. Svenska sektionen av nordiska samerådet 3. Avel av renvallarhundar 4. Utredningar 5. Förbättringar av f jällägenheter 6. Övriga ändamål Summa anslag 314 10 304 1 989 2 617 E. Lån, varav 40 40 Investeringar 35 35 Driftskostnader 5 5 Summa lån 40 40 Summa anslag och lån 354 10 304 1 989 2 657

Lapp- 4: 13- 4: 14 AMS- Budget-

Ändamål: fonden medel medel medel medel Summa A. Renforskning ( anslag) 240 240 B. Rådgivning 80 80 C. Direkt till rennäringen och dess utövare (anslag), varav 511 10 707 2 307 3 535 Investeringar, varav 215 10 707 2 307 3 239 1. Renvaktarstugor 73 155 321 549 2. Renstängsel 35 1 270 1 305 3. Arbetshagar 60 10 171 221 462 4. Anläggningar m. m. för slakt 55 8 246 309 5. Övriga investeringar 27 338 249 614 Driftskostnader, varav 296 296 1. Underhåll av anläggningar 176 176 2. Bevakning av jakt och fiske m. m. 32 32 3. Arrendeavgifter 4 4 4. Tillskottsutfodring 12 12 5. Övriga driftsändamål 72 72 D. Andra ändamål (anslag), varav 130 60 16 50 256 1. Svenska samernas riksförbund 84 50 134 2. Svenska sektionen av nordiska samerådet 8 8 3. Avel av renvallarhundar 21 21 4. Utredningar 60 60 5. Förbättringar av fjällägenheter 6. Övriga ändamål 17 16 33 Summa anslag 641 310 723 2 307 130 4 111 E. Lån, varav 65 65 Investeringar 59 59 Driftskostnader 6 6 Summa län 65 65 Summa anslag och län 706 310 723 2 307 130 4 176

Tabell 5. Stöd åt rennäringen budgetåret 1966/67 (i tusental kronor) Tabell 5 a. Jämtlands län

Lapp- 4: 13- 4: 14- AMS- Budget- Ändamål: fonden medel medel medel medel Summa

A. Renforskning ( anslag) B. Rådgivning

C. Direkt till rennäringen och dess

utövare ( anslag) varav 158 75 18 251 Investeringar, varav 99 75 18 192 1. Renvaktarstugor 16 10 26 2. Renstängsel 18 18 3. Arbetshagar 15 15 30 4. Anläggningar m. m. för slakt 5. Övriga investeringar 68 50 1 18 Driftskostnader, varav 59 59 1. Underhåll av anläggningar 36 36 2. Bevakning av jakt och fiske m. m. 15 15 3. Arrendeavgifter 5 5 4. Tillskottsutfodring 3 3 5. Övriga driftsändamål D. Andra ändamål ( anslag), varav 34 34 1. Svenska samernas riksförbund 2. Svenska sektionen av nordiska samerådet 3. Avel av renvallarhundar 4. Utredningar 5. Förbättringar av f jällägenheter 6. Övriga ändamål 34 34 Summa anslag 158 109 18 285 E. Lån, varav 9 9 Investeringar 9 9 Driftskostnader Summa lån 9 9 Summa anslag och lån 167 109 18 294

Tabell 5 b. Västerbottens län A. Renforskning (anslag)

B. Rådgivning

C. Direkt till rennäringen och dess

utövare ( anslag), varav 95 25 63 582 765 Investeringar, varav 51 25 63 582 721 1. Renvaktarstugor 26 21 11 58 2. Renstängsel 10 19 403 432 3. Arbetshagar 24 24 4. Anläggningar m. m. för slakt 87 87 5. Övriga investeringar 15 4 9 92 120 Driftskostnader, varav 44 44 1. Underhåll av anläggningar 32 32 2. Bevakning av jakt och fiske m. m. 10 10

3. Arrendeavgifter 4. Tillskottsutfodring 5. Övriga driftsändamål 2 2

Lapp- 4: 13- 4: 14- AMS- Budget- Ändamål: fonden medel medel medel medel Summa D. Andra ändamål (anslag), varav 1. Svenska samernas riksförbund 2. Svenska sektionen av nordiska samerådet 3. Avel av renvallarhundar 4. Utredningar 5. Förbättringar av f jällägenheter 6. Övriga ändamål Summa anslag 95 25 63 582 765 E. Ldn, varav 15 15 Investeringar 15 15 Driftskostnader Summa län 15 . 15 Summa anslag och län 110 25 63 582 780 Tabell 5 c. Norrbottens län A. Renforskning (anslag) B. Rådgivning C. Direkt till rennäringen och dess utövare (anslag), varav 534 25 , 421 3 128 1 275 5 383 Investeringar, varav 122 25 421 2 388 2 956 1. Renvaktarstugor 83 243 357 ' 683 2. Renstängsel 25 45 1 583 . - 1653 3. Arbetshagar 23 79 167 = -:'*l269i 4. Anläggningar m.m. för slakt 1,6; ,......” ., 98 114 5. Övriga investeringar 16 38) " ” ' 183 _ 237 Driftskostnader, varav 412 '" 740 [13275 2427 1. Underhåll av anläggningar 157 157 2. Bevakning av jakt och fiske m. m. 9 9 3. Arrendeavgifter 4. Tillskottsutfodring 230 740 1 2751 2 _245 5. Övriga driftsändamål 16 , D. Andra ändamål (anslag), varav 1. Svenska samernas riksförbund 2. Svenska sektionen av nordiska samerådet ... ,. — . . - 3. Avel av renvallarhundar _,l: ' 4. Utredningar _ ' 5. Förbättringar av fjälläg'enheter F Ö . ' ' ". 6. Övriga ändamål . , _-'-,:. '. . -i' ..1 ' ' Summa anslag if 534 25 421 " E. Långvarav 548 _-._ Investeringar 50 Driftskostnader 498 * Summa län 548 1— än Summa anslag och lån 1 082 25 421 1 Medel från reservationsanslaget »Bidrag vid förlust på grund av naturkatastrof- m. m»

Lapp- 4: 13- 4: 14— AMS— Budget-

Ändamål: fonden medel medel medel medel Summa A. Renforskning (anslag) 285 285 B. Rådgivning 75 75 C. Direkt till rennäringen och dess utövare (anslag), varav 787 50 559 3 728 1 275 6 399 Investeringar, varav 272 50 559 2 988 3 869 1. Renvaktarstugor 125 21 264 357 767 2. Renstängsel 10 25 64 2 004 2 103 3. Arbetshagar 38 118 167 323 4. Anläggningar m. m. för slakt 16 185 201 5. Övriga investeringar 99 4 97 275 475 Driftskostnader, varav 515 740 1 275 2 530 1. Underhåll av anläggningar 225 225 2. Bevakning av jakt och fiske m. m. 34 34 3. Arrendeavgifter 5 5 4. Tillskottsutfodring 233 740 1 275 2 248 5. Övriga driftsändamål 18 18 D. Andra ändamål (anslag), varav 130 62 34 50 276 1. Svenska samernas riksförbund 109 50 159 . 2. Svenska sektionen av nordiska " samerådet 3. Avel av renvallarhundar 21 21 4. Utredningar _ 62 _ 62 _.5. Förbättringar av f jällägenheter , . 6. Övriga ändamål 34 34 Summa anslag 917 397 593 - 3 728 1 400. 7 035 E. Lån, varav 572 ' Investeringar 74._ Driftskostnader _ 498 ' » _. _ _ Summa län 5723 .. , . :. Summa anslag och län 1 489 397 593 3 728

Tabell 6. Statens lappfond (1 000 kr) 1. Inkomster

Budgetår 1962/63 1963/64 Räntemedel 205 244 Arrendemedel (avgifter för fiske- och jakträttsupplåtelser m. m.) 459 671 Avkastning av lappfondsskogarna m. m. 75 369 Ersättningar för skador på renbete och fiske m. m. 92 217 Diverse 371 120 Summa lappfonden exkl. 5. k. 4: 13-medel 1 203 1 621 Ersättningar jämlikt särskilda beslut av Kungl. Maj:t (s. k. 4: 13-medel) 2 986 120 Summa lappfonden inkl. s. k. 4: 13-medel 4 189 1 741 2. Utgifter A. Direkt stöd åt rennäringenl 1962/63 1963/64 1964/65 lapp- 4: 13- lapp- 4: 13- lapp- 4: 13- fonden medel fonden medel fonden medel Renforskning 133 81 201 225 Rådgivning 10 Investeringar, driftskostnader 319 159 468 69 442 228 Andra ändamål 144 107 60 193 60 Summa 463 292 656 330 645 513 B. Andra utgifter 133 564 30/6 1963 30/6 1964 30/6 1965 3. Behållning 6 656 7 488 7 708

(lappfonden exkl. s. k. 4: 13-medel) 4. Tillgängliga s. k. 4: 13-medel per 30/6 1967: 6 097

' En utförligare redovisning återfinnes i tabellerna 1—5

1964/65 1965/66 1966/67 319 374 437 824 1 028 1 054 164 177 185

51 577 3 358 69 3 0

1 429 2 159 4 034 150 285 3 850

1 579 2 444 7 884

1965/66 1966/67 lapp- 4: 13 lapp- 4: 13- fonden medel fonden medel

240 285

511 10 787 50 130 60 130 62 641 310 917 397

10 91

30/6 1966 30/6 1967

9 216 12 242

Tabell 7a. Effektiv arbetstid för befattningshavarna vid lappväsendet, fördelad på olika

arbetsuppgifter Tabell 7 a. Jämtlands län

Genomsnittligt antal effektiva arbetsdagar under 12-måna- dersperioden okt.—sept. 1966—67, beräknat med utgångs- punkt från att året för alla befattningshavare omfattat 260

arbetsdagar Alla be— Förste fattn.- konsu- havare lenter Årendeslag (7 st) (1 st) A. Sammanträden 14,4 47,4 1. Sammanträden med lappbyar 4,4 16,0 2. Sammanträden med andra myn- digheter och organisationer 7,0 13,0 3. Övriga sammanträden 3,0 18,4 B. Rennäringsfrdgor 95,0 98,4 1. Rådgivningsverksamhet 3,0 9,0 2. Planerings- o. utredn.verksamh. 12,4 37,4 3. Bostäder 4,8 13,4 4. Övriga byggnadsfrågor (tekniska hjälpmedel m. m.) 32,8 6,2 5. Renslakt 20,0 6,6 6. Rentiyttning 1,0 — 7. Renbete 1,0 —— 8. Renforskning 0,8 — 9. Övriga rennäringsfrågor 19,2 25,8 C. Administrativa frågar 132,8 110,8 1. Jaktupplåtelser 8,0 7,4 2. Fiskeupplåtelser 20,0 19,4 3. Markupplåtelser 5,4 3,4 4. Övriga upplåtelser 3,8 10,2 5. Norrländska arrendelägenheter 1,2 6,6 6. Övriga fjällägenheter 0,2 — 7. Personalärenden 0,8 2,0 8. Arbetsledning samt beredning och handläggning av frågor av allmänt administrativ natur 2,6 12,0 9. Service och rådgivning åt allmänheten 18,8 20,6 10. Statistik och berättelser rörande förvaltningen 1,8 — 11. Diarieföring 7,0 —— 12. Expeditionsgöromål 31,2 10,0 13. Arkivering —— —— 14. Upphandling 1,0 — 15. Skrivgöromål 18,2 — 16. Övriga administrativa uppgifter 12,8 19,2 D. Kamerala frågor 17,8 3,4 Anslagsäskanden 0,8 3,4 Bokföring och medelsredovisning 3,0 — Utanordning av medel 0,4 ——

Behandling av rese- och andra räkningar 0,6 Andra kamerala arbetsuppgifter 13,0

Summa totalt 260

.U' ;f=—P."!—

| I

260

Assis- tenter (1 st)

10,0 2,0

90 o

!

HHS? aooo

w _ &

4,0 1 1,4

13,6

8,4 0,4

4,8

260

Instruk- törer (3 st)

|_— ww »...

300#wm knas mä am

»... >— Nl

».

$?

&

kli—PN

&

QKN pt 00

III'ZII

9 N Fiskeri- konsu- lenter (1 st)

llll II

_. NI ;— &

5—4 m

-. ON

Öv. be- fattn- havare (1 st)

1,4 1,4

:" N

lllll

|_- ».

N

NU! HQ .

99.3. | |max-hata» N

9 a

13,8

Tabell 7 b. Västerbottens län

Genomsnittligt antal effektiva arbetsdagar under 12-måna- dersperioden okt.—sept. 1966—67, beräknat med utgångs- punkt från att året för alla befattningshavare omfattat 260 arbetsdagar. Alla be— Förste Fiskeri— Öv. be- fattn.- konsu- Assis- Instruk— konsu- fann.— ' havare lenter tenter törer lenter havare Årendeslag (6 st) (1 st) (1 st) (3 st) (0 st) (1 st) A. Sammanträden 19,4 37,4 22,4 19,0 —— — 1. Sammanträden med lappbyar 8,4 19,0 12,2 6,6 — —— 2. Sammanträden med andra myn- digheter och organisationer 6,6 9,2 4,8 8,4 — — 3. Övriga sammanträden 4,4 9,2 5,4 4,0 —-— —— B. Rennäringsfrågor 76,6 80,8 61,0 105,6 —— — 1. Rådgivningsverksamhet 6,1 2,6 7,2 9,0 — —— 2. Planerings- o. utredn.verksamh. 9,0 5,2 13,6 11,8 —— —— 3. Bostäder 5,0 4,0 — 8,4 — — 4. Övriga byggnadsfrågor (tekniska hjälpmedel m. m.) 26,6 22,6 4,8 43,6 — — 5. Renslakt 10,0 9,0 4,0 16,0 —— — 6. Renfiyttning 5,6 15,4 3,2 5,0 — — 7. Renbete 0,6 — 1,0 —- — 8. Renforskning 0,1 0,6 — —— —— — 9. Övriga rennäringsfrågor 13,6 21,4 28,2 10,8 — — C. Administrativa frågor 144,4 110,0 176,6 110,6 —— 249,4 1. Jaktupplåtelser 17,6 14,0 41,6 1,4 _ 45,6 2. Fiskeupplåtelser 19,6 5,6 46,8 7,6 — 40,6 3. Markupplåtelser 11,8 35,6 32,2 1,2 —— 4,0 4. Övriga upplåtelser 4,4 26,6 _ — —— —— 5. Norrländska arrendelägenheter 1,0 1,0 4,6 — — — 6. Övriga f jällägenheter 1,0 0,6 5,0 — —— — 7. Personalärenden 2,0 2,8 8,0 0,6 — _ 8. Arbetsledning samt beredning och handläggning av frågor av allmänt administrativ natur 24,2 2,2 10,8 43,4 —— —— 9. Service och rådgivning åt all- mänheten 10,8 7,6 14,0 7,0 — 22,2 10. Statistik och berättelser rörande förvaltningen 1,6 — 4,6 1,0 — 1,0 11. Diarieföring 9,6 —— —— 1,8 — 53,4 12. Expeditionsgöromål 17,0 1,2 6,8 20,2 — 33,8 13. Arkivering 1,6 —— — 2,4 — 2,8 14. Upphandling 1,8 — — 3,0 —— 1,0 15. Skrivgöromål 15,6 8,2 2,2 13,0 — 45,0 16. Övriga administrativa uppgifter 4,8 4,6 — 8,0 —— — D. Kamerala frågor 19,6 31,8 — 24,8 —— 10,6 1. Anslagsäskanden 1,4 6,2 — 1,0 — —— 2. Bokföring och medelsredovisning 8,0 8,6 —— 9,8 — 10,6 3. Utanordning av medel 4,6 —- — 8,6 —— — 4. Behandling av rese- och andra räkningar 5,0 13,4 —— 5,4 ——- — 5. Andra kamerala arbetsuppgifter 0,6 3,6 —— —— — — Summa totalt 260 260 260 260 —— 260

Tabell 7 c. Norrbottens län

Genomsnittligt antal effektiva arbetsdagar under 12-måna- dersperioden okt.—sept. 1966—67, beräknat med utgångs- punkt från att året för alla befattningshavare omfattat 260

arbetsdagar. Alla be- Förste Fiskeri- Öv. be- fattn.- konsu- Assis- Instruk- konsu- fattn.- _ havare lenter tenter törer lenter havare Arendeslag (13 st) (3 st) (1 st) (6 st) (0 st) (3 st) A. Sammanträden 25,8 65,0 35,8 17,8 — —— 1. Sammanträden med lappbyar 11,2 26,2 20,8 7,8 _ — 2. Sammanträden med andra myn- digheter och organisationer 8,4 24,0 10,4 4,8 — —- 3. Övriga sammanträden 6,2 14,8 4,6 5,2 —— — B. Rennäringsfrdgor 80,6 104,4 76,8 109,6 — -— 1. Rådgivningsverksamhet 8,2 23,0 1,6 5,8 -— — 2. Planerings- o. utredn.verksamh. 13,2 18,2 11,8 17,2 —— — 3. Bostäder 2,6 3,8 2,4 3,2 —— —— 4. Övriga byggnadsfrågor (tekniska hjälpmedel m. m.) 22,6 29,2 15,2 31,8 —— — 5. Renslakt 12,4 5,2 18,6 21,8 — — 6. Renliyttning 6,8 6,8 0,6 11,4 —— —— 7. Renbete 4,6 3,8 —— 8,0 — —— 8. Renforskning . 0,2 0,4 1,0 0,2 — — 9. Övriga rennäringsfrågo 10,0 14,0 25,6 10,2 — —— C. Administrativa frågor 144,6 74,6 127,8 124,4 —-— 260,0 ]. Jaktupplåtelser 3,0 6,8 12,2 1,2 — — 2. Fiskeupplåtelser 5,0 11,2 13,4 2,8 — 3. Markupplåtelser 2,6 7,4 6,4 0,8 — -— 4. Övriga upplåtelser 1,0 2,0 — 0,8 _ — 5. Norrländska arrendelägenheter 0,2 0,4 —— —' — — 6. Övriga f jällägenheter 0,2 0,4 2,4 — — -— 7. Personalärenden 0,2 —— 1,6 0,2 —— — 8. Arbetsledning samt beredning och handläggning av frågor av allmänt administrativ natur 14,4 12,2 15,4 22,4 — -— 9. Service och rådgivning åt all- mänheten 7,6 10,6 16,0 6,6 — 4,2 10. Statistik och berättelser rörande förvaltningen 1,6 — 5,2 2,8 ——- 14,8 11. Diarieföring 8,8 — 2,2 2,8 — 26,4 12. Expeditionsgöromål 21,2 5,0 9,8 30,8 — 13,8 13. Arkivering 0,8 — —— 1,2 — 0,8 14. Upphandling 1,2 1,8 1,2 0,4 —— 2,6 15. Skrivgöromål 46,8 6,2 28,8 14,2 —— 157,4 16. Övriga administrativa uppgifter 30,0 10,6 13,2 37,4 — 40,0 D. Kamerala frågor 9,0 16,0 19,6 8,2 — — 1. Anslagsäskanden 2,2 7,2 0,6 0,8 —— — 2. Bokföring och medelsredovisning 2,6 4,4 11,6 1,4 — —— 3. Utanordning av medel 0,6 0,4 — 1,4 — — 4. Behandling av rese- och andra räkningar 3,2 3,6 5,2 4,2 — -—— 5. Andra kamerala arbetsuppgifter 0,4 0,4 2,2 0,4 — — Summa totalt 260 260 260 260 — 260

Tabell 7 d. Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län

Genomsnittligt antal effektiva arbetsdagar under 12-måna— dersperioden okt.—sept. 1966—67, beräknat med utgångs- punkt från att året för alla befattningshavare omfattat 260

arbetsdagar. Alla be- Förste Fiskeri- Öv. be- fattn.- konsu- Assis- Instruk— konsu- fattn.- _ havare lenter tenter törer lenter havare Årendeslag (26 st) (5 st) (3 st) (12 st) (1 st) (5 st) A. Sammanträden 20,0 50,0 22,8 17,0 — 0,4 1. Sammanträden med lappbyar 8,0 20,4 11,6 6,0 —— 0,4 2. Sammanträden med andra myn- digheter och organisationer 7,4 15,4 7,8 7,6 — —— 3. Övriga sammanträden 4,6 14,2 3,4 3,4 — — B. Rennäringsfrägor 84,0 94,6 61,6 129,2 —— 0,4 1. Rådgivningsverksamhet 5,8 11,6 5,2 5,4 — —— 2. Planerings- o. utredn.verksamh. 11,6 20,2 10,8 14,4 — —— 3. Bostäder 4,2 7,0 1,4 6,0 —— — 4. Övriga byggnadsfrågor (tekniska hjälpmedel m. m.) 27,2 19,4 6,6 50,0 — — 5. Renslakt 14,2 7,0 7,6 27,6 — — 6. Renhyttning 4,4 7,4 1,2 6,2 — — 7. Renbete 2,0 1,2 — 3,6 —— —— 8. Renforskning 0,4 0,4 0,4 0,6 — —— 9. Övriga rennäringsfrågor 14,2 20,4 28,4 15,4 — 0,4 C. Administrativa frågor 140,6 98,4 164,6 100,6 171,4 255,6 1. Jaktupplåtelser 9,6 9,4 26,8 0,8 —- 22,4 2. Fiskeupplåtelser 14,8 12,0 39,4 3,4 18,6 28,4 3. Markupplåtelser 6,6 15,4 20,8 1,0 —— 3,6 4. Övriga upplåtelser 3,0 13,0 3,8 0,2 — 1,6 5. Norrländska arrendelägenheter 0,8 2,6 2,0 — — — 6. Övriga f jällägenheter 0,4 0,4 3,0 — —— — 7. Personalärenden 1,0 1,6 3,2 0,4 — 0,2 8. Arbetsledning samt beredning och handläggning av frågor av allmänt administrativ natur 13,8 8,8 8,8 22,4 2,2 — 9. Service och rådgivning åt all- mänheten 12,4 13,0 22,6 5,0 55,2 13,4 10. Statistik och berättelser rörande förvaltningen 1,6 -— 3,2 1,6 10,0 5,2 11. Diarieföring 8,4 — 0,8 1,6 — 43,2 12. Expeditionsgöromål 23,2 5,4 9,8 31,4 38,8 25,0 13. Arkivering 0,8 —— — 1,2 — 1,2 14, Upphandling 1,4 0,6 0,4 1,8 —— 1,4 15. Skrivgöromål 27,0 4,8 11,6 13,2 — 96,2 16. Övriga administrativa uppgifter 15,8 11,4 8,4 16,6 46,6 13,8 D. Kamerala frågor 15,4 17,0 11,0 13,2 88,6 3,6 1. Anslagsäskanden 1,4 5,6 0,2 0,8 ——- —— 2. Bokföring och medelsredovisning 4,6 4,4 6,6 5,2 —— 3,6 3. Utanordning av medel 1,8 0,2 0,2 3,6 — — 4. Behandling av rese- och andra räkningar 3,0 5,6 3,4 3,2 — — 5. Andra kamerala arbetsuppgifter 4,6 1,2 0,6 0,4 88,6 — Summa totalt 260 260 260 260 260 260 324 dalBL/o) SOU 1968: 16 'o ...a; __ *; avs :

Nordisk udredningsserie (Nu) 1968

Kronologisk förteckning

1. Nordisk patentråd. Tredje instans i patentsaker.

Statens. offentliga utredningar 1968—

Systematisk 'förteeknziängf

Justistijedepia dement-ei Handläggningen av såkeihetsfrågor. [4]

Försve'rsdepartementet

Ekonomisystem för försvaret". 1] ikenomieyst'em för töm/erat mang. [2] Säkerhetspolitik och försvar.-summer. |[1.0]

Finensdepertementet'

Koncentratipnsutredningen, II. Kaeditmarknadens struktur och funktionssätt. [3] lll. Industrinsstrukturoeh könkiirrens- törhällenden. [5] W. Strukturutvecklmg och konkurrens inom handeln. [_6] v. Ägande och inflytande inom. "det pri- veta näringslivet. [7]

Utbildningsdepa-rtementet

1958 års utredning kyrka-stat: Xl. Svenska kyrkan och ,steten. [11] Förvaltningen ev kyrklig jord m.m. [12]

Skdlhoksleveranser. [14] MuSikutbildnin'g | Sverige. [15]

Jordbruksdepartemente't

Skogsbrukets pia nJäggningsfrågor. 18] Virkesbalanser1967. [9] Fritidsfisket. [13] R..enniir_i.'ngen .| Sverige. [16]