SOU 1968:16

Rennäringen i Sverige

Förkortningar

'AMS : arbetsmarknadsstyrelsen

Dnr : diarienummer _

EkFL =lagen den 1/6 1951 om ekonomiska för-

. eningar

Fl : föreslagen lydelse FlL : lagen den 19/6 1919 om flottning i all- män flottled _JoU : jordbruksutskottets utlåtande (memorial) LOFO : lagen den 5/5 1960 om fiskevårdsområ- den

L2U : andra lagutskottets utlåtande NJA : Nytt juridiskt arkiv. Avd. I NJA II : Nytt juridiskt arkiv. Avd. II Nl : nuvarande lydelse Prop. : proposition RBL : lagen den 18/7 1928 om 'de svenska lap— parnas rätt till renbete i Sverige Rskr : riksdagsskrivelse ' SFS : Svensk författningssamling SOU : Statens offentliga utredningar SSR :Svenska samernas riksförbund

VL : vattenlagen den 28/6 1918

1883 års förslag :betänkande den 25/8 1883 med förslag till förordning angående de svenska lappar- ne och de bofaste i Sverige samt till för- ordning angående renmärken 1896 års förslag : betänkande den 27/5 1896 med förslag till lag om de svenska lapparnes rätt till ren- bete i Sverige samt till lag om renmärken

Till statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet

Kungl. Maj:t bemyndigade den 20 mars 1964 chefen för jordbruksdepartementet att tillkalla högst fem sakkunniga för att verk- ställa utredning och avge förslag rörande rennäringen i Sverige och därmed samman- hängande frågor.

Med stöd härav tillkallades den 21 maj 1964 såsom sakkunniga vattenrättsdomaren L. af Klintberg, tillika ordförande, numera lantbruksdirektören N. Agerberg, ordnings- mannen A. Persson-Blind, numera lands— hövdingen i Norrbottens län I. R. Lassinan'tti och överinspektören L. Å. Wikman. Sam- tidigt förordnades numera avdelningsdirek- tören L. 0. Ovegård att vara sekreterare åt utredningen. De sakkunniga antog namnet 1964 års rennäringsakkunniga.

På därom gjord framställning entlediga- des Ovegård den 25 mars 1965. Samtidigt förordnades numera departementssekretera- ren U. N. O. Hänninger till sekreterare. Den 31 januari 1966 entledigades Hänninger på därom gjord framställning, samtidigt som numera avdelningsdirektören K.-E. H. Ryd— berg förordnades att vara sekreterare åt de sakkunniga.

Att såsom experter biträda utredningen förordnades den 22 januari 1965 professorn vid Göteborgs universitet H. Hyrenius och den 28 februari 1966 revisionssekreteraren S. Ekberg.

Utredningen får härmed vördsamt över- lämna sitt betänkande »Rennäringen i Sve- rige». Det åt de sakkunniga ursprungligen lämnade uppdraget är därmed avslutat.

Till betänkandet är fogad en reservation av herr Lassinantti.

De sakkunniga har den 22 januari 1965 medgivits att låta utföra en särskild under- sökning rörande den renskötande befolk- ningen i landet. Resultatet av undersökning- en, vilken verkställts av Hyrenius, redovisas i bilagorna 1 och 2 till betänkandet.

Av ärenden, som Kungl. Maj:t under hand överlämnat till utredningen för över- vägande eller beaktande, återstår ännu att behandla dels vissa av domänstyrelsen i skri- velse den 11 september 1963 upptagna frå- gor om markbyten m.m. berörande lapp- fondsskogarna, m.m. (överlämnade till ren- näringssakkunniga den 29 april 1966), dels ock frågan om den framtida organisationen av den statliga renforskningen (överlämnad den 13 januari 1967). Därjämte har de sak- kunniga i anledning av remiss den 1 juni 1967 att före den 1 mars 1968 avge utlå- tande över Läns—förvaltningsutredningens be- tänkande »Den statliga länsförvaltningen» (SOU 1967: 20 och 21).

Stockholm den 13 februari 1968.

L. af Klintberg

Nils Agerberg Anders Persson-Blind

Ragnar Lassinantti Åke Wikman

K.-E. Rydberg

Yttrande av utredningens experter

Undertecknade, vilka som experter deltagit i utredningsarbetet, förklarar härmed, att vi ansluter oss till de i betänkandet framlag- da grundprinciperna.

Stockholm och Göteborg den 13 februari 1968.

Seved Ekberg Hannes Hyrenius

Förslag till Lag om rennäringen

] kap. Om rätt att idka rennäring

Renskötselrätten

1 %.

Rätt till renskötsel enligt denna lag med- för befogenhet för rättighetshavaren att på sätt nedan anges nyt-tja land och vatten inom renskötselområdet till underhåll för sig och renarna.

Renskötselberättigad, som ej tillhör renby, äger endast i den omfattning som framgår av 3 kap. 1 & tredje stycket eller efter upp- låtelse enligt 12 å samma kap. utöva rätt, vilken är grundad på bestämmelse i denna lag.

Särskilda bestämmelser gäller i fråga om den omfattning i vilken befogenhet enligt denna lag får utövas inom nationalpark.

Renskötselberättigade

lå.

Rätt till renskötsel enligt denna lag till- kommer person av sami-sk härkomst, om hans fader eller moder eller någon av deras föräldrar såsom stadigvarande yrke idkat renskötsel inom riket eller biträtt därvid. Adoptivbarn's och dess avkomlingars rätt i detta avseende bedömes efter adopta—ntens härkomst samt adoptantens och dennes för- äldrars befattning med renskötsel.

Rätt till renskötsel till-kommer vidare den som är gift med eller efterlevande make till

renskötselberättigad som avses i första styc- ket.

När särskilda skäl föreligger, kan läns- styrelsen tillerkänna annan person än som avses i första och andra styckena rätt till renskötsel, om han är av samisk härkomst elle—r är adoptivbarn till person av samisk härkomst eller avkomling till sådant adop- tivbarn eller har varit gift med renskötsel- berättigad enligt första stycket.

Re nskötselområdet

3 5.

Under hela året får renskötsel idkas dels i Norrbottens och Västerbottens läns lapp- marker ovan odlingsgränsen, dels på krono- -mark och renbetesland inom de trakter i lappmuarkerna nedom odlingsgränsen, där skogsrenskötsel av ålder förekommit under våren, sommaren eller hösten, dels ock på renbetesfjällen i Jämtlands län samt inom de delar av Jämtlands och Kopparbergs län som särskilt upplåtits till renbete.

Under tiden den 1 oktober den 30 april eller den längre tid som kan vara av- talad får renskötsel också idkas inom övriga delar av lappmarkema nedom odlingsgrän- sen samt inom sådana trakter utom lapp— markerna och renbetesfjällen som efter gam— mal sedvana använts för renskötsel vissa ti- der av året. Skulle otjänliga v—äderleks— eller betesförhållanden medföra att höstflyttning måste företagas före den 1 oktober eller

vårflyttning efter den 30 april, omfattar rätten till renskötsel inom nämnda områden den ytterligare tid som med hänsyn till omständigheterna oundgängligen erfordras.

Om renskötsel efter särskilt tillstånd (kon- cessionsrenskötsel) ges bestämmelser i 7 kap.

Om expropriation för renskötselns behov stadgas i expropriationslagen.

4 5.

Om det finnes erforderligt för renbe-tets bevarande eller eljest för renskötselns främ— jande, kan lantbruksnämnden inom viss del av det i 3 & angivna renskötselområdet be— gränsa rätten att hålla renar på bete eller förbju-da betning under viss tid eller tills vidare.

5 &.

Är visst område, där renskötsel jämlik-t 3 5 är tillåten, oundgängligen erforderligt för ändamål av väsentlig betydelse för det allmänna, äger Konungen förordna att om— rådet skall undantaga's från renskötsel och i samband därmed meddela de bestämmelser angående åtgärder till förebyggande av olä— genhet för rennäringen i orten som på- kallas av undantagan—det.

För skada och intrång, som genom un- da'ntagandet orsakas rennäringen och ortens renskötselberättigade, skall ersättning läm- nas av den för vars räkning området undan- tages. Ersättningen skall, enligt bestämmel- Ser som med-delas av Konungen, fördelas mellan statens rennäringsfond och den eller de renbyar vilkas medlemmar beröres av undantagandet. I övrigt äger bestämmelser- na i ex-propriationslagen om expropriations— ers-ättn-ing och dess fastställande motsvaran- de tillämpning; och skall vad där är före- skrivet om den exproprierande gälla den förvars räkning området undantages.

6 &.

Innan förordnande enligt 5 % första styc- ket meddelats, få—r ägare eller brukare av mark, där renskötsel idkas och där den enligt 3 5 första stycket är tillåten under hela året, ej vidtaga sådan väsentlig ändring

i markens nyttjande att avsevärd skada däri— genom vkan uppkomma för ren—näringen i or- ten.

Första stycket gäller ej bebyggelse in- om område, som ingår i fastställd general- plan, stadsplan eller byggnadsplan, och ej heller företag, vars tillåtlighet skall prövas enligt vattenlagen.

2 kap. Om renbyar

Allmänna bestämmelser 1 5.

De trakter, där renskötsel enligt 1 kap. 3 5 första stycket får idkas under hela året, skall vara indelade i renbyom—råden. För varje byområde skall finnas en renby. In- delningen göres av la-ntbruksnämnden med beaktande av betestillgången, förekomma—n— de hinder för renarnas strövning, renägar- nas boplatser och övriga drif-tsekonomiska omständigheter.

När så anses -lämpligt, äger lantbruks— nämnden utvidga byområde till att även omfatta trakt, där renskötsel får äga rum endast under del av året.

Om särskilda skäl föreligger, kan två eller flera renbyar tilldelas viss betestrakt som gemensamt byom-råde.

För varje renby skall lantbruksnämnden fastställa det högsta antal rena—r som sam— manlagt får hållas.

Bestämmelserna ovan äger motsvarande tillämpning vid ändring av gällande indel— ning eller fastställt renan-tal.

2 &.

Renbyn skall tillvarataga medlemmarnas ekonomiska intressen genom att i enlighet med denna lag handiha renskötseln inom byns betesområde, anskaffa och underhålla därför erforderliga driftsanläggningar samt reglera .a'v renarna orsakade skador. Ren- byn bör även främja medlemmarnas övriga gemensamma intressen, men detta skall ske på annat sätt än genom ekonomisk verk- samhet.

Med renlbys betesområde avses i denna

lag det enligt 1 & indelade byom-rådet jämte övriga av byn utnyttjade betesmarker.

Renby får endast efter särskilt uppdrag ombesörja slakt av medlems renar och för— säljning av därvid utvunna produkter.

Renby kan besluta att märkningen av medlemmarnas renar icke skall utgöra ett för byn gemensamt arbete utan skall an- komma på de enskilda medlemmarna. Även om renmärkningen ingår bland de gemen- samma arbetena, är medlem oförhindrad att själv märka egna renar.

3 %.

Renbyns medlemmar äger gemensamt nyttja byns betesom—råde för renbete. Be- slut angående nyttjandet fattas av byns stäm- ma, styrelse och renförman, om annat ej föranledes av 15 % tredje stycket eller 4 kap. 7 %.

Bystämma kan, för att hindra att det för byn enligt 1 % fast-ställda renantalet över- skrides eller för att eljest främja medlem— marnas renskötsel, begränsa antalet renskö- tande medlemmar i byn eller fastställa visst antal renar, som medlem högst får äga, eller föreskriva annan begränsning av med— lemmarnas reninnehav. Den fortsatta driften av renskötselföretag inom byn får dock ej härigenom omöjliggör-as eller väsentligt för- svåras.

Renby äger avgöra, om renar som till- hör annan än renskötande medlem skall få hållas på byns betesområde. Lämnas till- stånd, skall sådana .renar (skötesrenar) vår- das av styrelsen eller den styrelsen utsett. Som skötesrenar anses dock icke renar som tillhör renskötande medlems husfolk, utan sådana renar skall vid tillämpningen av den- na lag räknas till den renskötande med- lemmens egna renar.

Om rätt för renby att förfoga över rena-r med okänd ägare finns bestämmelser i 5 kap. 13 5.

4 &. Renby registreras hos länsstyrelsen i det län där byns styrelse enligt stadgarna har sitt säte. By, vars styrelse har sitt säte i

Kopparbergs län, skall dock registreras hos länsstyrelsen i Jämtland län.

Hos länsstyrelserna i Jämtlands, Väster- bottens och Norrbottens län skall föras re- gister för inskrivning av de uppgifter vilkva enligt denna lag skall anmälas för regist- rering.

När renby registrerats, kan byn förvärva rättigheter och ikläda sig skyldigheter.

Medlemskap

5 &.

Medlem i renby är

a) renskötselberättigad, som deltar i den inom byns betesområde bedrivna rensköt- seln;

b) renskötselberättiga-d, som inom byns betesområde idwkat eller såsom stadigvaran— de yrke biträtt i rennäring och som ej över- gått till annat huvudsakligt förvärvsarbete;

e) den som enligt 6 & beviljats medlem- skap i byn; samt

d) renskötselberä-ttigad, vilken är make eller hemmavarande barn till medlem, som under a) — c) sägs, eller är efterlevande ma- ke eller omyndigt barn till avliden sådan medlem.

Medlem, som med egna renar själv eller genom sitt husfolk idkar rennäring inom byns betesom-råde, benämnes renskötande medlem.

Renskötande medlems dödsbo får unde-1 tre år från dödsfallet fortsätta den av med- lemmen bedrivna renskötseln. Ä-r dödsbo- delägare, som enligt 1 kap. 2 & äger rätt till renskötsel, under 21 år, räknas tiden från det han eller, om flera sådana döds- bodelägare finnes, den yngste av dem fyllt 21 år.

Den som enligt första stycket är medlem i ren-by anses ha utträtt ur annan renby, som han förut tillhört.

6 %.

Medlemskap i renby kan på bystä-mrna beviljas utomstående renskötselberättigad, som avser att med egna renar idka rennä- ring inom byns betesområde.

Vägras sökanden inträde, kan länsstyrel- sen bevilja honom medlemskap i byn, om den av honom planerade renskötseln be- dömes vara till väsentlig nytta för rennä- ringen i byn samt ej medföra olägenhet av betydelse för byns medlemmar.

Stadgar

7 5.

För renby skall finnas stadgar, som en- ger:

1. renbyns benämning;

2. den ort inom betesområdet, där byns styrelse har sitt säte;

3. antalet styrelseledamöter och revisorer, tiden för deras uppdrag samt, om supplean- ter finnes, motsvarande uppgifter beträffan- de dem;

4. renbyns räkenskapsår;

5. antalet årliga ordinarie thy—stämmor samt tiderna för dessa;

6. hur kallelse till bystämma skall ske och andra meddelanden översändas till med— lem-marna för kännedom samt när föreskriv— na kallelseåtgärder senast skall vidtagas;

7. tid för betalnin-g av förlag, som in- fordrats enligt 9 eller 10 ä;

8. den tid efter första ordinarie bystäm- man, då fordringar och skulder som upp— kommit på grund av slutlig utgiftsfördel- ning enligt 11 & förfaller till betalning;

9. vilka fonder byn skall ha, deras ända- mål samt hur avsättning till dem skall ske; och

10. de närmare föreskrifter om rensköt- seln som anses erforderliga.

Stadgarna skall för registrering inges till länsstyrelsen, som prövar att stadgarna till— kommit i föreskriven ordning och at-t de icke innehåller något som strider mot lag eller författning. Innan registrering skett, äger stadgarna ej giltighet.

Fråga om ändring av stadgarna skall be— handlas på bystämma enligt vad i 21—26 Så sägs. Beslut om ändring är ej giltigt, med mindre det på stämman biträdes av minst två tredjedelar av det på stämman företrädda röstetalet samt av flertalet av

byns myndiga medlemmar. Bestämmelserna ovan om registrering gäller även beslut om ändring av stadgarna.

Ekonomiska förhållanden

8 &.

Renbys utgifter skall, om annat ej följer av andra stycket, betalas av byns samt-liga renskötande medlemmar och fördelas mel- lan dem i förhållande till deras reninne- hav.

Bystämman kan besluta att utgifter för renskötseln, som icke avse-r medlemmarnas samt-liga renar, skall fördelas mellan ägarna till de renar, för vilka utgifterna göres, i förhållande till innehavet av dessa renar. Sådant beslut kan omfatta visst räkenskaps- år eller gälla tills vidare men får ej avse utgift som uppkommit före beslutet.

Medlemmarnas reninnehav beräknas en- ligt gällande renlängd, om icke längden vid renräkning enligt 4 kap. 2 % befunnits vara felaktig eller renantalet på annat sätt visas ha väsentligt förändrats, sedan längden upp- rättades. Vid tillämpning av beslut, som fattats enligt andra stycket, skall dock ren- antalet för medlem, vilken visar att del av hans 'reni-nnehav ej föranlett utgift som avses med beslutet, i motsvarande mån ned- sättas.

Renskötande medlem, som utträtt ur ren- byn eller upphört med renskötsel, är i för- hållande til-l byn ansvarig för de utgifter som belöper på hans reninnehav och avser tid, då han var renskötande medlem. Be- stämmelsen äger motsvarande tillämpning på ny renskötande medlem.

9 5.

Till betalning av renbyns utgifter är ren- skötande medlem skyldig att lämna nödigt förlag. Förlaget uttaxera-s genom att sty- relsen upprättar en debiteringslängd, upp- tagande det belopp som skall fördelas, vad därav *belöper på varje medlem och tiden för in'betalningen.

Förlaget skall för envar renskötande med- lem bestämmas till belopp, som är skäligt

med hänsyn till hans reninnehav samt om- fattningen av det arbete han och hans hus- folk beräknas komma att utföra för byn under räkenskapsåret.

10 %.

Förslår ej tillgängliga medel till betal- ning av klar och förfallen skuld, för vilken renbyn svarar, åligger det styrelsen att oför- dröjligen infordra förlag enligt 9 &.

Försummar styrelsens ledamöter vad som åligger dem enligt första stycket, är de soli- dariskt ansvariga för skulden. Är försum- melsen uppenbar, skall länsstyrelsen på bor- gen-årens yrkande förordna syssloman att debitera och uttaga erforderligt belopp. Syss- loman läger av ren'byn uppbära arvode, som bestämmes av länstyrelsen.

11 &.

Slutlig fördelning av renbyns utgifter för varje räkenskapsår verkställes enligt de i 8 & an-givna grunderna i den förvaltnings— berättelse som styrelsen är skyldig att fram- lägga vid första ordinarie bystämma under närmast följande räkenskapsår. Vid fördel- ningen gottskrives renskötande med-lem till- skjutet förlag samt värdet av arbete som han och hans vhusfolk utfört för byn. Vad medlem enlig-t förvaltningsberättelsen med däri av bystämman beslutade ändringar och tillägg har att ford-ra av byn eller är skyldig att utge till denna, förfaller till betalning å tid efter stämman som anges i stadgarna.

Värdet för dag eller timme av arbete, som renskötande medlem och hans husfolk kan komma att utföra för byn, skall i förväg fastställas av bystämma-n att gälla till dess nytt sådant värde bestämmes.

12 &.

Underlå—ter renskötande medlem att inom föreskriven tid erlägga infordrat förlag en- ligt 9 eller 10 5 eller betala sådan skuld till ren-byn som uppkommit på grund av slutlig utgiftsförde'lning enligt 11 &, äger styrelsen eller sysslomannen till säkerhet för byns fordran innehålla och efter tillsägelse till medlemmen låta på offentlig auktion

försälja så många av hans renar att ford- ringen jämte uppkomna kostnader täckes.

Kan bidra-g, som påförts renskötande medlem enligt bestämmelserna i 9—11 åå, ej uttagas hos honom, fördelas bristen mel- lan övriga renskötande medlemmar i för- hållande till deras inbördes bidragsskyldig— het. Bristen uttaxeras genom debiterings- längd enligt 9 &. In-betalas bidraget senare helt eller delvis av den som ursprungligen påförts detsamma eller av någon som över- tagit hans renhjord, skall det influ-tna belop- pet tillgodoräknas de medlemmar, av vilka bristen täckts, i förhållande till vad som utgått från envar av dem.

Om ej länsstyrelsen eller Konungen i sam- band med besvärstalan förordnar annat, får till betalning förfallet bidrag u-ttagas en- ligt utsökningslagens bestämmelser om ford- ran för vilken betalningsskyldighet ålagts ge- nom dom som äger laga kraft.

13 &.

Lån får av renby upptagas endast under förutsättning att lånet enligt en i förväg uppgjord amorteringsplan skall återbetalas genom årliga uttaxerin-gar på byns samtliga renskötande medlemmar. Lånetiden skall uppgå till högst tio år eller den längre tid för vilken statlig kreditgaranti för lånet be- viljats. U—ttaxeringarna skall vara så avvägda att lånebeloppet jämte ränta på oguldet ka— pital kan antagas bli till ful-lo betalt under den beräknade tiden.

Beslut om upptagande av lån 'är ej gil- tigt, med mind-re det på bystämma bit-rädes av minst två tredjedelar av det på stämman företrädda röstetalet samt av flertalet av byns renskötande medlemmar.

Denna & äger ej tillämpning på tillfälliga lån, avsedda att återbetalas senast under nästkommande räkenskapsår.

14 5.

Av renby uppburna intrångsersättningar och avgifter för nyttjanderättsupplåtelser skall avräknas från byns utgifter under året eller tillföras någon av byns fonder. Om sådan ersättning eller avgift till betydande del utgör vederlag för ann-at än renbetes-

mark eller hinder i renskötsel, skall dock bystämman verkställa sådan fördelning av beloppet att medlemmar, som tillskyndats särskild olägenhet genom intrånget eller upp- låtelsen, erhåller skälig gottgörelse härför.

Styrelse

15 5.

För renby skall finnas en på bystämma vald styrelse, bestående av en eller flera le— damöter. Styrelseledamot skall vara med- lem av byn och får ej vara omyndig. Har styrelsen flera ledamöter, skall en av dem vara ordförande.

Styrelseledamot kan genom beslut på by- stämma skiljas från uppdraget före utgång- en av den tid för vilken han blivit utsedd.

Saknar renby beslu-tför styrelse, äger läns- styrelsen, på yrkande av någon vilkens rätt är beroende av att behörig styrelse finnes, förordna syssloman att antingen ensam eller jämte de styrelseledamöter som kan finnas handha byns angelägenheter och företräda byn såsom styrelse. Syssloman äger av byn uppbära arvode som bestämmes _av läns- styrelsen.

Val av styrelseledamot, skiljande från sty- relseuppdrag och annan ändring i förhål- lande som tidigare anmälts skall anmälas till länsstyrelsen för registrering.

16 &.

Det åligger styrelsen att i överensstämmel- se med medlemmarnas på bystämma fatta- de fbeslurt, i den mån dessa icke strider mot lag eller mot renbyns stadgar, leda ren- skötseln inom byns betesområde, ombesörja arbete som fordras för byn, tillse att med- lemmarnas gemensamma intressen tillvara- tages utan att någon medlem missgynnas, uttaga de renskötande medlemmarnas bi- drag till byns utgifter och i övrigt handha byns angelägenheter.

Som sty-relsens beslut gäller den mening om vilken de flesta röstande förenar sig vid sammanträde. Vid lika röstetal avgöres val genom lottning och gäller i andra frå-

gor den mening som biträdes av ordföran- den vid sammanträdet.

Styrelseledamot får ej taga befattning med angelägenhet, vari han äger ett väsentligt intresse som strider mot renbyns.

17 5.

Styrelsen företräder renbyn gentemot tred- je man samt för byns talan inför domstolar och andra myndigheter.

Styrelsen kan uppdraga åt särskild ren— förman att under styrelse—ns överinseende le- da renskötseln inom byn-s betesområde och anställa härför erforderlig arbetskraft.

Om ej annat beslutats på bystämma, äger styrelsen utse särskild firmatecknare. Be- myndigande att teckna firma kan av sty- relsen återkallas när som helst. Styrelsen skall till länsstyrelsen anmäla särskilt ut- sedd firmatecknare och återkallelse av be- myndigande att teckna firma.

18 5.

Det åligger styrelsen att över sin för- valtning och renbyns verksamhet föra or- dentliga räkenskaper, som avslutas för varje räkenskapsår. Byns utgifter skall i räken- skaperna fördelas mellan de renskötande medlemmarna enligt i denna lag angivna grunder.

Minst en månad före den första ordina- rie bystämman under räkenskapsåret skall styrelsen till revisorerna avlämna en av sty- relsens ledamöter underskriven förvaltnings- berättelse, i vilken redogöres för verksam- heten under föregående räkenskapsår och för byns ekonomiska ställ-ning.

Av berättelsen skall särskilt fram-gå ägarna till de renar som under året hål- lits på byns betesområde och antalet renar för varje ägare;

årets utgifter för arbetskraft i rensköt- seln och för vård av renar hos annan ren- by;

vad under året utbetalats i anledning av skador genom renar och vad i detta hän- seende vid årets slut återstod att utkräva av renägare inom byn eller av annan ren- by;

under året gjorda investeringar och sät- tet för deras finansiering;

renbyns övriga kostnader under året; vilka belopp som under året influ-tit till och utbetalats från envar av byns fonder;

under året inträffade ändringar i byns upplåning;

storleken av de enligt 9 eller 10 5 in- fordrade förlagen;

renbyns övriga inkomster under året; vilket belopp envar renskötande medlem påförts i bid-rag till byns utgifter under året och vad han på grund av slutlig ut- gifts-fördelning enligt 11 & har att fordra av byn eller är skyldig att utge till denna; samt

byns tillgångar och skulder vid årets bör- jan och slut.

Revision

19 &.

Styrelsens förvaltning och renbyns räken- skaper skal-l granskas av en eller flera revi- sorer. Revisor utses på bystämma.

Om revisor entledigas, avgår eller avli— der och suppleant ej finnes, åligger det sty- relsen att ofördröjligen föranstalta om val av ny revisor.

Styrelsen skall ge revisor tillgång till ren- byns räkenskaper och andra handlingar samt i övrigt det biträde som denne begär för uppdraget. Styrelsen får ej vägra revisor begärd upplysning angående förvaltningen.

Medlem, som hos styrelsen påkallar granskning av renbyns böcker, räkenskaper eller andra handlingar, äger få del av dessa på lämpligt sätt.

20 %.

För varje räkenskapsår skall revisorerna avge en av dem undertecknad revisionsbe- rättelse, som överlämnas till styrelsen se- nast två veckor före första ordinarie by- stämman under nästföljande räkenskapsår.

Revisionsberättelsen skall innehålla redo— görelse för resultatet av revisorernas gransk- ning sam-t uttalande huruvida anledning till anmärkning beträffande förvaltningen före-

ligger eller icke. Föreligger anledning till anmärkning, skall den anges i revisionsbe- rättelsen. Berättelsen skall innehålla särskilt uttalande huruvida ansvarsfrihet för styrel- seledamöterna tillstyrkes eller icke.

Revisor, som har en från de i revisions- berättelsen gjorda uttalandena skiljazktig me- ning eller eljest finner särskilt uttalande er- forderligt, äger rätt att till revisionsberättel- sen foga yttrande i saken eller att avge särskild revisionsberättelse.

Bystämma

21 &.

Medlems rätt att deltaga i handhavandet av renbyns angelägenheter utövas på by- stämma.

Den som underlåtit att i rätt tid fullgöra sin bidragsskyldighet får deltaga i förhand- lingarna men äger ej rösträtt, innan han fullgjort vad han eftersatt.

Medlem eller annan får icke, själv eller genom ombud eller som ombud, deltaga i behandling av angelägenhet, vari han äger ett väsentligt intresse som strider mot ren- byns.

22 &.

Beträffande rösträtt och beslut på by- stäm-ma gäller, om ej annat är bestämt i denna lag,

1. att varje myndig medlem äger en röst i fråga som rör ändring av stadgarna eller utseende av revisor eller beviljande av an- svarsfrihet för styrelse-ns ledamöter;

2. att i övriga frågor rösträtt tillkommer endast renskötande medlem, vilken därvid äger en röst för varje påbörjat hundratal renar som enligt gällande renlängd innehas av honom;

3. att medlems rösträtt kan utövas genom annan medlem såsom ombud;

4. att ingen får för egen eller annans del rösta för sammanlagt mer än en femtedel av det på stämman företrädda röstetalet;

5. att den mening som erhållit det högsta röstetalet gäller som stämmans beslut; samt

6. att vid lika röstetal val avtgöres genom

lottning men i andra frågor den mening gäller som biträdes av de flesta röstande el- ler, vid lika antal röstande, av stämmans ordförande.

23 &.

Bystämma öppnas av den styrelsen där- till utsett. Utser de närvarande ej enhälligt ordförande, välj-es ordförande efter huvud— talet.

Ordföranden skall upprätta och till god- kännande av stämman framlägga en för- teckning över närvarande medlemmar och ombud med uppgift om den rösträtt som tillkommer envar av dem. Sedan förteck— ningen enhälligt eller efter en på grundval av densamma företagen omröstning bland de renskötande medlemmarna godkänts med eller utan ändringar, gäller den som röst- längd vid stämman.

Över beslut som fattas på stämman skall genom styrelsens försorg föras protokoll, vilket skall hållas tillgängligt för medlem- marna senast två veckor efter stämman.

24 %.

Styrelsens förvaltningsberättelse samt re- visionsberäititelsen för det senaste räkenskaps- året skall framlägga-s på första ordinarie by- stämlman varje räkenskapsår. På denna stäm- ma skall avgöras frågorna om godkännande av den i förvaltningsberättelsen verkställda fördelning-en av renbyns utgifter och om beviljande av ansvarsfrihet åt styrelseleda- möterna för den tid berättelsen omfattar.

Förval—tningsberättelsen och revisionsbe— rättelsen skall under minst tio dagar före stämman hållas tillgängliga för medlemmar- na hos styrelsens ordförande.

Styrelsen .är skyldig att på bystämma läm- na de upplysningar om renbyns verksamhet som medlem begär och som kan vara av betydelse för medlemmarna.

25 %.

Byns medlemmar kallas till ordinarie by- stämma av styrelsen.

Styrelsen kan, när den finner lämpligt, kalla medlemmarna till extra bystämvma.

Revisor äger, om hans granskning föran— leder därtill, skriftligen med angivande av skäl begära att styrelsen skall utlysa extra bystämma 'att hållas så snart det med iakt— tagande a'v föreskriven kallelsetid kan ske.

Extra stämma skall också utlysas av sty— relsen, när det för uppgivet ändamål skrift- ligen begäres av minst en femtedel av samt- liga myndiga medlemmar eller det mindre antal som kan vara bestämt i stadgarna.

Finnes ej styrelse eller underlåter styrel- sen att i föreskriven ordning kalla med- lemmarna till ordinarie bystämma eller till extra stämma, när sådan beslutats av by— stämman eller skall hållas enligt tredje eller fjärde stycket, är länsstyrelsen skyldig att på anmälan av röstberättigad medlem eller revisor ofördröjligen utlysa stämma.

26 %.

Kallelse till bystämma skall ske på sätt föreskriv-es i stadgarna.

I kallelsen anges tid och plats för stäm- man samt de ärenden som skall förekomma på denna. De ärenden som enligt denna lag eller stadgarna skall behandlas på ordinarie stämma behöver dock ej särskilt anges i kallelsen till denna. Skall på stämma be- handlas fråga om ändring av stadgarna, in- tages det huvudsakliga innehållet i ändrings- förslaget i kallelsen.

Ärende, som ej angivits i'kallelse till stäm- ma, få-r icke avgöras vid denna, om ej ären- det enligt denna lag eller stadgarna skall förekomma på stämman. Utan hinder av denna bestämmelse kan dock på stämma fattas beslut om utlysande av extra stämma.

Skadestånd

27 5.

Angående skyldighet för styrelseledamot eller annan som ägt företräda renbyn eller revisor eller medlem att ersätta skada, som han tillskyndat byn, medlem eller tredje man, samt angående talan om sådan ersätt- ning äger vad som för motsvarande fall är föreskrivet i fråga om ekonomisk för— ening tillämpning.

3 kap. Om särskilda med renskötselrätten sammanhängande rättigheter

Jakt och fiske

lå.

Medlem av renby är berättigad att under tid, då renskötsel är tillåten i trakten, jaga och fiska inom de delar av lappmarkerna och renbetesfjäll-en som tillhör byns betes- område; dock gäller rätten att jaga icke på in-ägor. Vanliga inskränkningar i fråga om nyttjande av jakt ,och fiske skall iakttagas.

Renskötande medlem av renby är också berättigad att enligt bestämmelserna i första stycket jaga och fiska för sitt uppehälle in- om annan renbys betesområde. när han för renskiljning eller annat dylikt ärende till- fälligt vistas där.

Den som ej är men tidigare har varit med- lem av renby får til-l husbehov jaga och fiska inom byns betesområde enligt bestäm- melserna i första stycket intill dess tio år förflutit från hans utträde ur byn. Denna rätt gäller dock endast inom betesområdet för den renby ha.-n sist tillhörde.

Skogsavverkning 2 5.

Inom lappma-rkerna och på renbetesfjäl- len äger renby avverka skog för 'virkes an- vändande i renskötseln, såsom till renvaktar- stugor, förvaringsbodar, broar och stängsel. Medlem av renby får därstädes taga virke för uppförande eller ombyggnad av annan byggnad än familjebostad, för underhåll av honom tillhöriga byggnader samt till eget behov av bränsle och slöjdvirke.

På mark utom 'lappmarkerna och ren- be-tesfjäl—len, där renskötsel enligt 1 kap. 3 % är tillåten, får renby för virkets användande i renskötseln tillgodogöra sig torra träd, vindfällen, skogsavfall, en- och videbuskar samt, för tillfälligt behov, på utmärk växan— de löv-träd. Sam-ma rätt tillkommer med- lem av renby för underhåll av honom till— höriga byggnader samt till eget behov av

bränsle och slöjdvirke. Därjämte får tall- och grantjur tagas till slöjdvirk-e. [ '

Växande barrträd får avverkas endast ef- ter anvisning eller utsyning av vederböran- de skogstjänsteman, om ej markens äga-re eller brukare samtyckt till avverkningen.

Befogenhet enligt första eller andra styc- ket får utövas endast inom den egna byns betesområde. Medlem av renby äger dock taga bränsle till eget behov-,. när han för renskilj-ning eller annat dylikt ärende 'till— fällig—t vistas inom främmande renbys be- tesområde.

3 %.

Förvirrke, som avverkas på kronomark under kronans omedelbara disposition eller på område som vid avvittring utlagts till allmän-ningsskog, behöver ersättning icke lämnas.

Vid avverkning på annan mark än som avses i första stycket skallersäatming lämnas för värdet på rot av virke från växande barr- träd ävensom för rotvärdet av växande löv- träd samt tall-. och grantjur som tages utom lappmarkerna och renbetesfjällen. Kan par- terna ej enas om ersättningen, skall den bestämmas av värrde-rinugsman som länssty- relsen utser.

4 5.

Inom renbys betesområde får lavbevuxna träd fällas, om det är oundgängligen nöd- vändigt för att anskaffa foder till byns re- nar. Härvid skall i första hand torra eller oväxtliga träd avverkas.

Vederbörande skogstjänsteman, markäga- re eller brukare skall såvitt möjligt under- rättas, innan avverkning sker, och därvid lämnas tillfälle att anvisa lämpliga träd. Om förhands'underrät—belse ej medhunnits, skall anmälan om utförd avverkning sna- rast göras till någon av nämnda personer.

5 %.

Konungen äger för viss tid förbjuda wav- verkning enligt 2 % av växande tall, gran eller björk inom område, där sådan avverk- ning uppenbarligen wkan medföraqfara för skogens bevarande eller återväxt,

,17

Stängsel 6 &.

Inom ren—bys betesområde får byn anlägga arbetshagar och uppföra andra stängsel som erfordras för renarnas bevakning och han- terande. Om sådan anordning är avsedd för stadigvarande bruk, skall dock platsen i för- väg anvisas av markens ägare eller brukare. Är renbyn missnöjd med den anvisade plat- sen, äger lantbruksnämnden på begäran av byn bestämma var stängslet skall anläggas.

Flyttningsvägar

7 &.

Renby är berättigad att låta byns renar flytta mellan skilda delar av byns betesom- råde. Vid flyttning skall väg tagas, där minsta skada vållas. Uppkommer tvist om läget av flyttningsväg, skal-l lantbruksnämn- den besluta därom.

För att få flyttningsvägs sträckning fast- ställd kan renby begära prövning av lant- bruksnämnden. Nämnden skall därvid höra andra berörda renbyar ävensom kommuner och fastighetsägare om den sträck-ning som sökanden påstår gälla eller begär att få utlagd. Av lantbruksnämnden fastställd sträckning skall utmärkas på karta, som hålles tillgänglig hos nämnden samt över- sändes till berörda renbya'rs och kommu— ners styrelser.

8 %.

Fastställd eller eljest gällande flyttnings- väg får ej avstängas, och ej heller får an- nan åtgärd vidtagas på elle-r invid vägen, varigenom dess framkomlighet avsevärt ned- sättes. Föreligger synnerliga skäl för änd- ring av flyttningsväg och kan ändring ske utan väsentlig olägenhet för renskötseln, äger dock lantbruksnämnden efter framställning av vederbörande markägare eller brukare förordna därom. Samtidigt skall vid behov annan lämplig flyttningsväg anvisas.

Byggnader 9 5.

På utmark inom renbys betesområde får byn eller medlem därav uppföra renvak-

tarstuga, kåta, förvaringsbod eller liknande för renskötseln erforderlig byggnad. I fråga om byggnad för stadigvarande bruk, som nedom odlingsgränsen och utom renbetes- fjällen uppföres på annan mark än krono— mark under kronans omedelbara disposition eller område som vid avvittring utlagts till allmänningsskog, skall dock platsen för byggnaden i förväg anvisas av markens äga— re eller brukare. Är renbyn missnöjd med den anvisade platsen, äger lantbruksnämn- den på begäran av byn bestämma var bygg— naden skall uppföras.

Getskötsel

10 5.

På kronomark under kronans omedel— bara disposition får medlem av renby för fjäll-renskötsel hålla getter på bete under tid, då renskötsel är tillåten i trakten. An- talet getter får dock ej överstiga fem för hushåll.

N yttjanderättsupplåtel ser

11 &.

Renskötselberättigad eller renby får ej överlåta eller till annan upplåta rättighet, som är grundad på bestämmelse i denna lag.

Efter hörande av berörda renbyar kan Konungen eller myndighet Konungen be— stämmer upplåta särskilda rättigheter i den omfattning och på de villkor som anges i 12 och 13 525.

12 5.

På kronomark under kronans omedel- bara disposition inom ]appmarkerna ovan odlingsgränsen och på renbetesfjällen får upplåtas rätt till jakt eller fiske, om upp- låtelsen är förenlig med god jakt- och fiske- vård samt kan ske utan avsevärt men för renskötseln och utan besvärande intrång för dem som enligt 1 55 första stycket är berätti- gade att jaga och fiska inom området. När särskilda skäl föreligger, kan upplåtelsen av-

se all rätt till jakt eller fiske inom visst område.

På 'kronomark som avses i första stycket får också upplåtas annan nyttjanderätt. om upplåtelsen kan ske utan avsevärt men för renskötseln eller erfordras med hänsyn till den allmänna samfärdseln.

13 %.

Upplåtelse enligt 12 5 skall ske mot av- gift. om ej särskilda skäl föreligger för av- giftsfrihet.

Inflytande medel skall, enligt bestämmel- ser som meddelas av Konungen, fördelas mellan statens rennäringsfond och den eller de renbyar vilkas medlemmar beröres av upplåtelsen.

Den till vilken upplåtelse skett är pliktig att själv svara för uppkommande skada ge- nom renar, om ej någon för renarna an- svarig uppsåtligen vålla—t skadan.

4 kap. Om renarnas skötsel m. m.

Allmänna bestämmelser

] &.

Renbys styrelse och renförmannen, om sådan finnes, skall tillse att renskötseln inom byns betesom-råde bedrives på ändamålsen— ligt sätt och med iakttagande av god ren- vård. Renarna skall hållas under sådan be— vakning att de såvitt möjligt hindras från att göra skada och att komma in på annan renbys betesområde.

Renägare eller annan, som anställts för att biträda i renskötseln, skall följa de anvis- ningar rörande skötseln som lämnats av sty- relsen eller renförmannen.

Ren-räkning och renlängd

2 5.

Ordinarie räkning av de till en renby hörande renarna skall verkställas årligen. Den bör göras vid ungefär samma tid varje år.

Extra renräkning skall företagas, om det begäres av renskötande medlem eller av l-antbruksnämnden.

Vid renräkning skall skiljas mellan renar av olika kön samt mellan kalvar under ett års ålder och äldre djur. Den som begärt ext-ra räkning skall beredas tillfälle att när— vara vid sådan räkning och kontrollera dess utförande.

Kostnaden för ordinarie renräkning är en gemensam utgift för renbyn. Kostnaden för extra renräkning skall förskjutas av byn. Framgår av sådan räkning att renlän-gden innehöll fel av väsentlig betydelse, är byn berättigad att återfå kostnaden av den eller dem som kan antages ha orsakat felet. Ren- byns utlägg för annan ex-tra renräkning skall åter-betalas av den som begärde att räkning skulle ske.

3 &.

För renby skall finnas en av sty-relsen upprättad renlängd, upptagande byns samt— liga renskötande medlemmar och det räkna- de eller uppskattade -antaler renar för envar av dem. Om skötesrenar hålles i byn, skall också deras äga-re upptagas i längden med angivande av renantal. Av längden skall för varje ägare framgå antalet renar av olika kön samt antalet kalvar under ett års ålder och antalet äldre djur.

Längden skall upprätt-as årligen på grund- val av ordinarie ren-räkning. Fel i längden, som påvisats vid extra .renräkning, skall ofördröjligen rättas. Styrelsen ansvarar för att renlängden överensstämmer med resulta- tet av senast verkställda renräkning.

När medlems eller renägares rättigheter och skyldigheter enligt denna lag beror på antalet renar, skall gällande renlängd äga vitsord, om ej längden vid extra renräkning befinnes vara felaktig eller det eljest visas att någon ägares reninnehav väsentligt för- ändrats, sedan uppgiften därom intogs i längden.

Främmande renar

45.

Renbys styrelse och ren-förmannen, om sådan finnes, skall tillse att utskiljning av främmande renar, som kommit in på byns betesområde, företages så snart ske kan. Underrättelse om tid och plats för utskilj-

ning skall i god tid dessförinnan lämnas till styrelsen för envar av de renbyar till vilka renarna kan antagas höra. Sådan renby skall till skiljnin'gen avdela erforderlig arbetsper- sonal för att biträda vid- skiljningen och mot- taga till byn hörande renar.

Uteblir renby som underrättats om ren— skiljning i annan by från skiljni-ngen, äger sistnämnda by vidtaga erforderliga åtgärder för återförande av renar som hör till den frånvarande renbyn. Om återföran-de ej kan ske utan väsentlig olägenhet, får den by där skiljningen äger rum slakta renarna och för- sälja dem för ägarnas räkning.

5 %.

För renar, som inkommit på främmande renbys betesområde, är den renby till vilken renarna hör skyldig att erlägga vårdavgift till den andra byn.

Vårdavgiften skall motsvara den främ- mande byns kostnader för nödigt arbete med ren-arna samt av dessa föranledda utlägg jämte värdet av det bete som renarna till- godogjort sig inom byns betesområde.

Har mellan renbyar träffats särskild över- enskommelse om vårdavgifter, skall den gäl- la.

Flyttningar

6 &.

Renbys styrelse och renförmannen, om sådan finnes, skall tillse att flyttning av de till 'byn hörande renarna sker _i samlade floc- kar u-nder erforderlig bevakning samt med noggrant iakttagande av bestämmelserna i 1 kap. 3 & andra stycket om betestidens längd inom delar av byns betesområde. Flyttning genom ann-an renbys betesom-råde skall ske utan onödigt dröjsmål.

Åtgärder vid bristfällig renskötsel

75.

Är renskötseln inom renbys betesområde bristfällig, skall lantbruksnämnden på be- gäran,:av medlem eller annan vilkens rätt är beroende därav söka att-med byn träffa

skriftlig överenskommelse, varigenom byn åtager sig att inom viss tid vidtaga erforder— liga åtgärder för att avhjälpa bristerna. Om överenskommelse ej kan träffas eller byn underlåter att fullgöra gjort åtagande, skall lantbruksnämnden utan dröjsmål anmäla förhållandet till länsstyrelsen, som äger för- ordna syssloman att omhänderha renskötseln inom betesområdet och förvalta byns-övri— ga ekonomiska angelägenheter intill dess bristerna blivit avhjälpta.

Uppgift om sysslom-ans förordnande eller entledigande skall genast inskrivas i det re- gister som avses i 2 kap. 4 5. »

Syssloman äger av byn uppbära arvode som bestämmes av länsstyrelsen.

5 kap. Om renmärken

1 %.

Ren som enligt denna lag vårdas av renby skall, om annat ej följer av 8—11 åå, vara märkt med ägarens av länsstyrelsen registre- rade märke, inskuret i renens öron.

Om storlek och :form av de snitt som in- går i renmärke och om renmärkes utform— ning i övrigt gäller särskilda av Konungen meddelade bestämmelser. _'

Registrerat märke får användas för märk- ning endast vi-d renskötsel inom den renby som anges i registreringsbeslutet. '

2 5.

Ansökan om registrering av renmärke skall innehålla uppgift om sökandens namn och hemvist och om den renby där märket skall användas vid renskötsel. Vid ansökan skall fogas avbildning av märket.

3 &.

Renmärke skall registreras hos den läns- styrelse, vid vilken den med ansökningen av- sedda r-enbyn enligt 2 kap. 4 & är registre- rad.

'Länsstyrelsen'skall föra register över ren— märken och ägarna av dessa. '

45.

. Renmärke får registreras endast för renby eller för renägare som är medlem i den ren-

by ansökningen avser eller som visar sig äga rätt att ha skötesrenar där.

Renägare får ej samtidigt inneha mer än ett registrerat märke.

5 %. Renmärke av gemensam grundtyp för viss släkt eller släktgren — släktmärke får icke utan särskilda skäl registreras för nå- gon, som ej tillhör släkten eller släktgrenen.

6 %.

För registrering av renmärke krävs,

a) att märket tydligt skiljer sig från annat giltigt märke, som används eller får använ- das på renar med vilka sökandens renar kan sammanblandas, samt

b) att märket har en form som såvitt möj- ligt skyddar mot olovlig ommärkning.

Utan hinder av bestämmelsen under b) får släktmärke registreras, om registreringen medges av sådan innehavare av äldre märke av samma grundtyp som kan lida skada ge- nom registreringen.

7 5.

Den som vid renmärkning vill begagna av honom genom avtal eller annorledes för- värvad rätt att använda annans registrerade rerumärke skall hos länsstyrelsen ansöka om märkets registrering för sin räkning.

Så.

Registrerat renmärke skal] av länsstyrel- sen avlysas, om

a) märkeshavaren hos länsstyrelsen an- mäler att han icke vidare ämnar använda märket vid renmärkning;

b) märket under tio är icke använts vid renmärkning;

c) märket efter flyttning av renar icke vida—re skall användas i någon vid länssty- relsen registrerad renby; och

d) rätt att ha renar i ren-by icke längre till-kommer märkeshavaren eller hans döds- bo.

Avlyses märke efter anmälan enligt a), får det behållas på därmed märkt ren under tio år från dagen för avlysningen.

Är två eller flera registrerade märken helt och hållet lika eller så lika att de antingen lätt kan förväxlas eller lätt kan ändras så att de överensstämmer med varandra, och är likheten till skada för någon av märkes- havarna elle-r för renby, äger den skadeli- dande hos länsstyrelsen begära att ett eller flera av märken-a sk-all avlysas eller ändras.

Avlyses eller ändras märke enligt första stycket, får det bibehållas oförändrat på märkt ren under tid som länsstyrelsen be- stämmer.

Första och andra styckena äger motsva- rande tillämpning i-fråga om avbrottsmärke enligt 10 å och avlyst märke, som bibehållits på ren enligt 8 5 andra stycket. I stället för avlysning skall dock föreskrivas förkort- ning av märkets giltighetstid.

10 &.

Byter märkt ren ägare, bör i första hand ommärkning med den nye ägarens märke ske. För ommärkning fordras dock tillstånd av sty-relsen i den renby där ommärkningen skall äga rum. Sker ej ommärkning, skall det redan *inskurna märket på renen förses med ett av—brottsmärke, som skiljer renen från andra renar med samma huvudmärke. För avbrottsmärkning fordras tillstånd av styrelsen i den ren'by som i fortsättningen skall vårda renen. '

Vid annat förvärv än på grund av gifto- rätt, arv eller testamente fordras överlåta- rens samtycke till ornmärkning och avbrotts- märkning.

Ommärkning och avbrottsmärkning får endast ske i närvaro av renförmannen eller annan av styrelse-n för den renby som skall godkänna märkningen utsedd person eller också inför två vittnen.

Avbrottsmärke får ej bibehållas på där- med märkt ren längre än tio år efter det styrelsens medgivande gavs.

11 &.

Dödsbo efte-r avliden renägare får begag- na det märke som registrerats för den av1id- ne.

12 %.

Renkalv skall märkas med ägarens regist— rerade märke före utgången av det år då kalven fötts. Märkning får dock ske även efter denna tid intill den 1 maj, om märk- ningen utföres i närva—ro av renförmannen eller annan av renbyns styrelse utsedd per- son eller också inför två vittnen.

Den som efter den 1 maj visar sig vara ägare av omärkt fjolårskalv får märka kal- ven med sitt registrerade märke, om det medges av renbyns styrelse eller domstol på hans talan lämnar tillstånd därtill.

Anträffar den som märker egna renar an— nans renko-med omärkt kalv, bör han märka kalven med moderns märke. Är detta av- brottsmärke eller avlyst märke, skall i stället äga-rens registrerade märke. om det är känt, åsättas kalven. Den som sålunda märkt an- nans kalv äger få gottgörelse av ägaren.

13 &.

Ant-räffas inom renbys betesområde an- nan omärkt ren än årskalv och märkes ej renen enligt 12 5, skall den omhändertagas av renbyn och säljas levande eller slaktas och säljas. De medel som därvid erhålles tillfaller renbyn.

Anträffas inom renbys betesområde ren med förfalskat, förstört eller okänt märke eller med märke som icke överensstämmer med de föreskrifter som givits om renmär- kes utformning, skall den omhändertagas av renbyn för slakt och försäljning. Beträffan- de köpeskillingen äger första stycket mot— svarande tillämpning. Den som inom två år från försäljningsdagen hos renbyn visar sig vara ägare till renen har rätt att av byn er- hålla ett belopp motsvarande köpeskillingen minskad med de kostnader byn haft för om- händertagandet, slakten och försäljningen.

Ant—räffas inom område, där renskötsel då icke är tillåten, omärkt ren eller ren med ogiltigt märke, äger länsstyrelsen förordna att renen skall slaktas och sälj-as för ägare-ns räkning. Kostnaden för renens omhänder- tagande, slakt och försäljnin-g skall ersättas ur köpeskillingen.

Närmare föreskrifter om renmärkesären- denas handläggning och för tillämpningen i övrigt av detta kapitel meddelas av Konung- en.

6 kap. Om ersättning för skada genom renar

l &.

Skada, som orsakas av renar inom lapp- ma-rkerna ovan odlingsgränsen eller på ren- betesfjällen, skall ersättas endast om skadan uppkommit inom trädgård, åker eller äng under tiden juni—augusti.

Skada. som orsakas av renar nedom od- lingsgränsen och utom renbetesfjällen under tid då renskötsel är tillåten i trakten, skall ersättas endast om skadan uppkommit inom trädgård. åker eller äng under tiden maj— september.

Orsakar renar skada inom trakt där ren- skötsel icke är tillåten vid tiden för skadans uppkomst, skall den ersättas.

Ersättningsskyldighet som ovan sagts före- ligger icke, om skadan skett inom fastighet, vars innehavare enligt vid upplåtelsen med- delade eller eljest gällande bestämmelser själv skall sva-ra för skada genom renar. Ej heller omfattar sådan ersättningsskyldighet skada. som orsakats av att renar inkommit på väg, järnväg eller flygfält.

Utan hinder av bestämmelserna i första. and-ra och fjärde styckena skall ersättning utgå för skada, som uppsåtligen vålla-ts av någon för renarna ansvarig.

2 &.

För skada, som enligt l & skall ersättas, ansvara-r den renby vars medlemmar vid ti- den för skadans uppkomst haft renar i trak- ten. För skada inom område, som enligt 2 kap. l % tilldelats viss by som renbyområde. får också denna sökas. Är två eller flera ren- byar ansvariga, äger d-en skadelidande söka en av dem för hela ska-dan.

Saknas styrelse för renby som enligt första stycket kan sökas för skada genom renar. får den skadelidande kräva viss renskötande medlem av byn med rätt för denne att, i den

mån han betalat mer än vad på honom en- ligt 4 & belöper, återkräva beloppet av öv- riga för skadan ansvariga.

35.

Ford-rar någon ersättning för skada ge- nom renar och träffas ej uppgörelse, skall utredning om skadan verkställas genom en av länsstyrelsen förordnad värderingsman, om det före tal—ans anhängiggörande vid domstol påkallas av den ersättningssökande eller någon för skadan ansvarig.

Värderingsman—nen skall genom hörande av parterna och syn på platsen där skadan skett utreda frågan om ansvaret för skadan samt uppskatta dess värde i pengar. Om det finnes lämpligt, bör han söka förlika parter- na. Över förrättningen skall föras protokoll, vari upptages redogörelse för värderings- mannens iakttagelser och slutsatser samt för träffad förlikning. I rättegång om ersättning för skadan får protokollet åberopas som bevis. Avskrift av protokollet skall tillställas envar av parterna.

Om förrättningen ej utförts av statlig be- fattningshavare som tjänsteuppdrag, skall värderingsmannen enligt länsstyrelsens be- stämmande uppbära ersättning av allmänna medel för arbete, tidsspillan och nödiga ut- gifter i samband med förrättningen.

4 &.

Vad renby nödgats utge i ersättning för skada genom renar skall jämte gottgörelse för kostnaderna å saken återbetalas av den som uppsåtligen eller genom fel eller för- summelse vållat skadan. Är flera vållande, skall beloppet fördelas mellan dem efter vad de bidragit till skadans uppkomst. Brist hos någon vållande skall fördelas efter samma grund.

Visas ingen vara på sätt i första stycket sägs vållande till skadan eller kan av renbyn utgivet belopp ej återfås hos den elle-r de skadevållande, skall beloppet, i den mån det icke gottgöres av annan renby eller utgår ur fond för ersättande av skador genom re- nar, fördelas mellan byns renskötande med- lemmar med tillämpning av de i 2 kap. 8 & angivna grunderna.

Renby, som ersatt skada, för vilken två eller flera byar är ansvariga, äger att för den del av ersättningen samt av kostnaderna å saken som belöper på skadegörelse av renar från annan renby söka gottgörelse av denna. Saknas styrelse för denna by, gäller bestäm- melserna i 2 & andra stycket. Kan det ej utrönas i vilken omfattning renar från skil- da byar bidragit till skadans uppkomst, skall ansvarigheten delasni förhållande till antalet renar från varje by, vilka vid tiden för ska- dans inträffande fanns i trakten och som ej visas ha stått under sådan övervakning att de icke kunnat medverka till skadan. Har annan fördelnings-grund överenskommits mellan byarna, skall den gälla.

7 kap. Om koncessionsrenskötsel

1 &.

Renskötselberättigad kan av lantbruks- nämnden beviljas särskilt tillstånd (konces- sion) att i Norrbottens län nedanför lapp- marksgränsen driva renskötsel inom visst område, där renskötsel av ålder förekommer under hela året.

Ansökan om koncession skall innehålla uppgift om det område där renskötseln avses skola bedrivas samt om antalet renar, som sök-anden och hans husfol-k vill inneha för egen räkning. Om sökanden avser att mot— taga skötesrenar, skall även antalet sådana renar uppges. Över ansökningen skall ytt- rande inhämtas från den kommun där om- rådet är beläget, varjämte ägare och brukare av fastigheter i trakten skall beredas tillfälle att yttra sig i ärendet.

Om fortsatt ren—skötsel inom området är till gagn för ortsbefolkningen och hinder för bifall till ansökningen ej möter av hänsyn till sökandens personliga förhållanden eller av annan anledning, kan koncession meddelas sökanden för viss tid, högst tio år.

2 &.

Koncession skall innehålla beskrivning av det område inom vilket renskötsel får be- drivas samt erforderliga bestämmelser om flyttningsvägar, om högsta antalet renar inom koncessionsområdet, om antalet renar

som koncessionshavaren och hans husfolk högst får inneha för egen räkning ävensom om de särskilda villkor i övrigt Under vilka renskötseln får äga rum.

Innefat-tar koncesdon rätt för koncessions- havaren att mottaga skötesrenar, får den som är bosatt inom koncessionsområdet och där äger eller brukar jordbruksfastighet ha renar i vård hos honom, dock högst tjugo för hushåll,, års- och fjolårskalvar o'räknade. Andra renar än sådana, som tillhör konces- sionshavaren och hans husfolk samt ägare och, brukare av jordbruksfastigheter inom koncessionsområdet, får ej hållas inom detta. ' '

Har efter koncessions meddelande förut- sättningarna för renskötselns drivande inom området ändrats elle'r finnes rä-ttighetens ut- övande medföra oförutsedda olägenheter, kan lantbruksnämnden återkalla koncessio- nen eller ändra de däri stadgade villkOren eller föreskriva nya villkor.

Blir koncessionshavaren stadigvarande förhindrad att utnyttja den medgivnal rättig- heten eller visar han sig olämplig att utöva den, kan lantbruks-nämnden överlåta kon- cessionen på annan renskötselberättigad för återstoden av tillståndstiden eller del därav Detsamma skall gälla, om koncessionshava- ren avlider och rättigheten icke lämpligen kan utövas av dödsboet.

3 '$.

I fråga om renskötseln inom koncessions- området skall bestämmelserna i 1—6 och 8 kap. gälla i tillämpliga delar, dock med föl- jande. tillägg och undantag:

1. Koncessionsområdet utgör renbyområ- de enligt:-2 kap. 1 _8, första stycket. Medlem- mar i renbyn är koncessionshavaren jämte make 'och hemmavarande bar-n, and-ra ren— skötselberättigade som biträder i renskötseln samt ägare av skötesrenar som hålles inom koncessionsområdet. Skötesrenägarna får ej deltaga i överläggningar och beslut -i andra frågor än som rör deras rätt som renägare. I dessa frågor räknas skötesrenägare som renskötande medlem.

2. Koncessionshavaren är renförman, som avses i 2 kap. 17 5 andra stycket.

3. Bestämmelserna i 3 kap. om särskilda med renskötselrätten sammanhängande rät-' tigheter skall icke gälla i vidare mån än att renbyn äger anlägga stängsel och uppföra byggnader inom koncessionsområdet enligt reglerna i 6 och 9 åå nämnda kap. samt att koncessionsh-avaren och hans husfol'k är be- rättigade att därstädes taga dels till bränsle, tältstänger, bodar och förvari-ngsställningar' torra träd, vindfällen, skogsavfall, en- och vide-buskar samt, för tillfälligt behov, på ut'— mark växande lövträd, dels ock till slöjd- virke tall- öch "grantjur. På annan mark än kronomark under kronans omedelbara dis— position eller område, som vid avvittring utlagts till allmänningsskog, får virke tagas endast under flyttning och möt betalning enligt ortens pris.

4. All skada, som orsakas av renarna skall ersättas av ren-byn. ' '

8 kap. Övriga bestämmelser

Ofredande av renarna m. m.

1 %.

Den som uppsåtligen eller genom vårds— löshet dödar, skadar, skrämmer eller på annat sätt ofredar renar, medan de befinner sig på område där ren-skötsel då är tillåten, skall ersätta därigenom uppkommen skada. Detsamma skall gälla, om någon söker att obehörigen förd—riva renar från sådant om- råde.

Om ersättning för skada, som orsakas av hund eller till följd av järnvägs drift, är sär- skilt stadgat.

2 5.

Den som inom renbys betesomeråde avser att företaga skogsavverkning vid tidpunkt, då rena-r kan antagas komma att uppehålla sig i trakten, skall underrätta renbyn om tid och plats för den planerade avverkningen. '

Dödas eller skadas ren vid skogsavverk- nin-g inom område, där renskötsel då är till- låten, skall ersättning lämnas av den som uppsåtligen eller genom vårdslöshet vållat skadan. Den för vars räkning awefkning'

sker svarar i förhållande till den skadeli- dande för avverkares vållande.

Den som förestår skogsavverkning, vid vilken ren blivit dödad, skall genast anmäla det inträffade till renbyn eller, om det ej är möjligt, till polismyndigheten i orten. Polismyndigheten skall skyndsamt under- rätta renby-n samt vidtaga erforderliga åt- gärder för det dödade djurets tillgodogö- ra—nde.

35.

Ersättning för dödad eller skadad ren, vars ägare är okänd, skall utgå till den ren- by inom vars betesområde renen befann sig.

4 %.

Anträffas hund, medan den jagar eller annorledes ofredar ren inom område där renskötsel då är tillåten, får hunden dödas. Detsamma skall gälla, om hund anträffas utan tillsyn omedelbart efter det att den på sådant område jagat eller annorledes ofredat ren. Den som sålunda dödat hund skall därom ofördröjligen göra anmälan till polis- man i orten vid äventyr att eljest icke äga till sitt fredande åberopa förhålla-nde som nyss sagts.

Medan renar befinner sig på mark där renskötsel då är tillåten, skall alla traktens hundar som icke användes i renskötseln hål- las i band eller instängda. Om det kan ske utan skada för renskötseln, äger dock läns- styrelsen” medge undantag härifrån för viss trakt eller för särskild-a ifall.

När flyttning med renar sker förbi gård eller hus, där hund finnes, skall hunden hållas i band eller instängd. Den som före- står flyttningen bör i förväg underrätta be- rörda hundägare om tiden för renarnas passerande.

Bymedlemmarnas hörande

5 5.

Innan länsstyrelsen, lantbruks—nämnden el- ler annan myndighet meddelar beslut eller vid-tager åtgärd enligt denna lag eller enligt bestämmelser, som utfärdats med stöd av denna lag, skall medlemmarna i den eller de

renbyar för vilka beslutet eller åtgärden kan få väsentlig betydelse lämnas tillfälle att yttra sig i ärendet. Är fråga om åtgärd som ej tål uppskov, får dock provisoriskt beslut därom fattas innan renbymedlemmarna hörts.

Yttrande enligt första stycket skall avges av renbyns styrelse, om ej annat bestämts på bystämma.

Straffbestämmelser m. m.

65.

Med dagsböter straffas

1. den som åsidosätter förbudet enligt 3 kap. 8 5 mot att avstänga flyttningsväg eller väsentligt nedsätta sådan vägs fram- komlighet;

2. den som vid renmärkning åsidosätter bestämmelsen i 5 kap. 1 & tredje stycket eller i andra fall än som medges i 10 Och 11 && samma kap. använder märke som ej är registrerat för renägaren;

3. den som verkställer ommärkning eller avbrottsmärkning i strid mot 5 kap. 10 5 eller märker renkalv utan iakttagande av bestämmelserna i 12 & första och andra styckena samma kap.;

4. den som genom vårdslöshet vållar att ren dödas eller skadas i fall som avses i l 5 första stycketeller 2 % andra stycket detta kap.;

5 . den som uppsåtligen. eller genom vårds- löshet ofredar ren i fall som avses i 1 5 första stycket detta kap.; samt

6. den som i strid— mot 4 åandra eller tredje stycket detta kap. underlåter att hålla hund i band eller instängd.

7 &.

Med böter, ej över femhundra. kronor, straffas , ,

1. renbymedlem, som .tager virke med åsidosättande av bestämmelserna i 3 kap. 2 eller 4 5 eller i strid mot förbud som med- delats med stöd av 5 & samma kap.;

2. den som uppsåtligen eller av grov vårdslöshet lämnar oriktig uppgift vid ren- räkning eller vid upprättande av renlängd; samt ' '

3. den som underlåter att i behörig ord- ning 'göra anmälan enligt 2 & tredje stycket detta kap. eller i sådan anmälan lämnar medvetet oriktig uppgift.

8 &.

Förseelse, som avses i 6 & under 4. och 5. samt i 7 5 under 1. och som endast för— närmar enskilds rätt, får åtalas av åklagare allenast om åtal av särskilda skäl finnes på- kallat från allmän synpunkt.

Som målsägande i fråga om dödande, skadande eller ofredande av ren anses för- utom renens ägare även renbyns styrelse.

9 &.

Renbyns styrelse är skyldig att i erforder- lig omfattning låta hopsamla till byn höran- de ren-ar och verkställa renskiljning, om det begäres av utmätningsman eller polismyn- dighet för att möjliggöra utmätning eller spaning efter stulna renar eller annan laglig åtgärd.

Tredskas styrelsen att lämna fordrad handräckning, får sådan anskaffas på ren- byns bekostnad.

Talan mot renbys beslut 10 &.

Anser medlem att beslut, som fattats på bystämma, icke tillkommit i behörig ordning eller att det eljest strider mot lag eller för- fattning eller mot renbyns stadgar eller kränker hans enskilda rätt, äger han föra talan hns länsstyrelsen genom besvär, vilka skall ha inkommit inom två månader från dagen för beslutet. Motsvarande gäller be— slut, som fattats av styrelsen enligt 2 kap. 9 5 eller av syssloman enligt 10 & samma kap. eller 4 kap. 7 &. I dessa fall räknas dock besvärstiden från det medlemmen fått del av styrelsens eller sysslomannens beslut.

Om ej länsstyrelsen annorlunda förord- nar, länder beslut som avses i första stycket till efterrättelse utan hinder av förd talan.

Talan mot myndighets beslut ll &. Talan mot lantbruksnämnds beslut enligt

denna lag föres hos lantbruksstyrelsen ge- nom besvär. Besvä—rsinlagan skall inges till lantbruksnämnden inom tre veckor efter det delgivning skett; dock skall besvärs- tiden för renby och annan menighet vara fem veckor.

12 #.

Mot beslut varigenom registrering av ren- märke beviljats får talan ej föras.

Talan mot annat beslut av länsstyrelse enligt denna lag eller mot lantbruksstyrelsens beslut i ärende som avses i 11 & föres hos Konungen genom besvär, vilka skall ha in- kommit till jordbruksdepairtemenrtet inom tre veckor efter det delgivning skett; dock skall besvärstiden för renby och annan me- nighet vara fem veckor.

13 &.

Angår beslut, som länsstyrelse, lantbruks- nämnd eller lantbruksstyrelsen meddelar en- ligt denna lag, så många att avskrift av be- slutet ej lämpligen kan tillställas envar av dem, skall beslutet översändas till renbyns styrelse för att hos denna hållas tillgängligt för medlemmarna. Meddelande om över- sändandet skall på statsverkets bekostnad intagas i en eller flera tidningar inom orten. Delgivning anses ha skett den dag då med- delandet först infördes i sådan tidning.

14 & Avgörande i anledning av besvär mot renbys beslut gäller även för medlem, som ej fört talan men som beröres av beslutet.

15 å. Om ej annorlunda förordnas, länder be- slut som avses i 11 å och 12 å andra stycket till efterrättelse utan hinder av förd talan.

Denna 'lag träder i kraft den Genom lagen upphäves lagen den 18 juli 1928 (nr 309) om de svenska lapparnas rätt till renbete i Sverige och lagen den 5 maj 1960 (nr 144) om renmärken.

Förekommer i lag eller författning hän- visning till eller avses däri eljest stadgande,

som ersatts genom bestämmelse i nya lagen, skall den bestäm-melsen i stället tillämpas.

Med avseende å införandet av den nya lagen skall följande iakttagas.

1. Ikn som vid nya lagens ikraftträdande äger rätt till renskötsel bibehåller denna rätt, även om han ej är renskötselberättigad en- ligt nya lagen.

2. Det åligger länsstyrelsen att tillse att länets lappbyar ombildas till renbyar från dagen för nya lagens ikraftträdande, att stadgar för renbyarna antages och fastställes samt att styrelser och revisorer för renbyar- na utses. allt med iakttagande av bestäm- melserna i nya lagen.

3. Talan. som enligt 9 % lagen den 5 maj 1960 om renmärken anhängiggjorts vid domstol före nya lagens ikraftträdande, skall handläggas enligt äldre lag.

4. Märke, som enligt övergångsbestä—m- melserna till 1960 års lag om ren-märken intagits i öve-rgångs—förteckning, får bibe- hållas på därmed märkt ren intill den 1 juli 1975. och skall vad i 5 kap. 9 5 nya lagen stadgas om avlyst märke äga motsvarande tillämpning på sådant märke.

5. Vad i nya lagen stadgas i fråga om avlyst märke och avbrottsmärke skall i till- lämpliga delar gälla beträffande enligt äldre lag avlyst märke, som bibehålles på därmed märkt ren. samt enligt äldre lag tillkommet avhrottsmärke.

6. Den i 5 kap. 10 & fjärde stycket nya lagen fastställda tioårstiden för avbrotts- märke skall beträffande märke, som an- bragts enligt lagen den 18 juli 1928 (nr 310) om renmärken, räknas från den 1 juli 1960.

7. I fråga om ersättningsskyldighet för skada genom renar, som inträffat före nya lagens ikraftträdande, skall äldre lag till- lämpas i stället för bestämmelserna i 6 kap. 1. 2 och 4 55 nya lagen.

Förslag till

Lag om ändrad lydelse av 1 5 lagen den 12 maj 1917 (nr 189) om expropriation

Härigenom förordnas att 1 5 lagen den 12 ändrad lydelse på sätt nedan sägs. maj 1917 om expropriation skall erhålla

15. Nl 1551” " Fastighet, som ——————————————— för orten; _ . 14. för tillgodoseen-de av fjällrenskötselns 14. för tillgodoseende' av renskötselns be- behov; hov; 15. för ——————————————— nu nämnts. Särskilt rätt —————————————— är sagt.

Denna lag träder i kraft den

Förslag till

Lag om ändring i lagen den 5 maj 1960 (nr 130) om fiskevårdsområden

Härigenom förordnas att 1, 2 och 8 55 lagen skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan den 5 maj 1960 om fiskevårdsom-råden sägs.

_______________________________——-—_———————

l &. Nl 1 &. Fl För samfällt ——————————————— denna lag. Fiskevårdsområde må ————————— främmande makt. Fiskevårdsområde må ej heller avse fiske inom område som blivit anvisat till lappar- nas uteslutande begagna-nde. Genom bil- dande av fiskevårdsområde må ej inskränk- ning ske i lapparnas rätt till fiske i vissa övriga delar av riket enligt vad därom sär- skilt är stadgat.

__________________________——_————

2 &. Nl 2 &. Fl Fiskevårdsområdets delägare — — - i området. Ägare av ——————————————— som delägare. innefattar servitut ————————— motsvarande tillämpning. _

, Omfattar fiskevårdsområde fis-ke i vatten- område, där samerna enligt vad därom är stadgat äga rätt till fiske, skall som delägare jämte fiskets ägare anses den renby, inom va-rs betesområde vattenområdet är beläget.

_____________________.___—-_——

8 &. Nl 8 &. Fl För varje ————————————— genom uppskattning. Beträffande fiske ————————— skilda vattenområdena.

I vattenområde, varom förmäles i 2 % fjärde stycket, skall samernas-fiskerätt an- ses motsvara hälften av fiske, som hör till kronornark under kronans omedelbara dis- position inom lappmarkerna ovan odlings- gränsen eller på renbetesfjällen, samt en fjärdedel av annat fiske.

Denna lag träder i kraft den

Förslag till

Kungörelse angående statens rennäringsfond

Kungl. Maj:t har, med stöd av 1 kap. 5 & och 3 kap. 13 5 lagen den om rennäringen funnit gott förordna som följer.

1 5.

För att främja rennäringen, den samiska kulturen och samiska organisationssträvan- den skall finnas en fond kall-ad statens ren- näringsfond. Den skall bildas av de medel som ingår i statens lappfond.

Rennäringsfondens medel skall förvaltas av statskontoret såsom en särskild fond. Fondens tillgångar skall placeras på sätt statskontoret finner lämpligt.

2 &.

Rennäringsfonden följande medel:

1. ränta och vinst på fondens kapital;

2. av Kungl. Maj:t bestämt genomsnitts- värde för nettoavkastningen från de förut- varande så kall-ade liappfondss'kogarna, vilka förvaltas av domänstyrelsen ;

3. tre fjärdedelar av de avgifter som ut- går för upplåtelser av rätt till fiske enligt 3 kap. 12 & rennäringslagen och hälften av de avgifter .som utgår för övriga upplåtelser enligt samma &;

4. hälften av de ersättningar för skada och intrång som utdömes enligt 1 kap. 5 & rennäringslagen;

5. andra ersättningar som enligt dom- stols beslut skall tillfalla fonden;

6. medel, som med stöd av 4 kap. 13 &

tillföres i huvudsak

vattenlagen avsättes till främjande av ren- näringen;

7. försäljningsmedel;

8. viss av Kungl. Maj:t bestämd gott- görelse för rovdjursrivna renar; samt

9. avgifter och andra belopp, som enligt lag eller konvention tillfaller svenska staten för att användas till åtgärder som står i samband med renskötseln.

3å.

Kungl. Maj:t fastställer varje år storleken av den utdelning som skall äga rum ur ren- näringsfonden. Av utdelningen skall ett visst av Kungl. Maj:t årligen bestämt belopp tillföras en särskild del av fonden, kallad samer-nas kulturfond, sam-t resterande me- del ställas till lantbruksstyrelsens förfogande.

I fråga om utdelning utöver de enligt förs- ta stycket fastställda ramarna beslutar Kungl. Maj:t.

4 %.

De fond-medel som ställs till lantbruks- styrelsens förfogande skall av styrelsen an- vändas till

1. underhåll och förbättring av rensköt- selmark med tillhörande anläggningar av betydelse för rennäringen;

2. främjande av jakt och fiske som avses i 3 kap. 1 & rennäringslagen;

3. andra åtgärder till främjande av ren- näringen eller för förvaltning av de kronans

fastigheter, där renskötsel enligt 1 kap. 3 & rennäringslagen är tillåten;

4. inköp och arrende av mark för ren- skötseländamål; samt

5. täckande av kostnaderna för rennä- ringens katastrofskadeskydd.

5 %.

De fondmedel som enligt 3 & tillförts samernas kulturfond skall i enlighet med bestämmelserna i denna kungörelse använ- das till främjande av den samiska kulturen och samiska organisationssträvanden.

65.

Medel. som tillfallit rennäringsfonden för att användas till speciellt ändamål, får icke tagas i anspråk för annat ändamål än det föreskrivna och skall hållas skilda från fon- dens övriga tillgångar.

75.

Beslut om användning av medel, som tillförts samernas kulturfond, fattas av en särskild av Kungl. Maj:t utsedd styrelse. Styrelsen består av ordförande och fyra andra ledamöter. Tre av ledamöterna skall företräda rikets samer. För varje ledamot skall utses en personlig suppleant.

Styrelsens ledamöter förordnas för högst tre år. De åtnjuter resekostnadsersättning och traktame-nte enligt gällande reseregle- mente på sätt Kungl. Maj:t förordnar samt arvode till belopp Kungl. Maj:t bestämmer. Kostnaderna för styrelsens verksamhet ut- går ur samernas kulturfond.

85.

Kulturfondens styrelse är beslutför, om ordföranden och minst två andra ledamöter är närvarande. När ärende av större vikt handlägges, bör om möjligt samtliga leda- möter närvara.

Som styrelsens beslut gäller den mening varom de flesta förenar sig eller, vid lika röstetal, den mening som ordföranden bi- träder.

Kulturfondens styrelse sammanträder så ofta ordföranden finner det behövligt eller då minst två ledamöter gör framställning därom. Vid sammanträde skall föras proto- koll, som justeras av ordföranden.

Styrelsen kan inom eller utom sig utse sekreterare, som förbereder ärendena och föredrager dem i styrelsen.

10 5.

Ansökan om bidrag eller lån ur samernas kulturfond göres till fondens styrelse. Bi— drag eller lån kan beviljas även utan ansö— kan.

Lån får ej ges för längre tid än tio år. Vid beviljande av bidrag eller lån ur fon- den kan styrelsen uppställa de särskilda villkor som styrelsen finner erforderliga.

Har bidrag eller län beviljats, skall sty- relsen underrätta statskontoret om beslutet.

ll &.

Fond'medel utbetalas av statskontoret. Statskontoret skall före utbetalning av bidrag eller lån ur kulturfonden granska att styrelsens beslut överensstämmer med denna kungörelse. Lån ur kulturfonden får endast utbetalas mot skuldförbindelse. Har styrelsen ställt villkor för bidrags eller låns erhållande, skall före utbetalandet styrkas att villkoret uppfyllts.

De medel som under ett år ställts till lant— bruksstyrelsens och kulturfondens förfo- gande får disponeras även under nästföl- jande år. Därefter återstående oanvända medel skall läggas till rennäringsfondens be- hållning.

12 &.

Det åligger styrelsen för samernas kultur— fond att tillse att bidrag eller län ur kultur- fonden användes för avsett ändamål. An- vändes bid-rag eller lån ur kulturfonden till anna-t ändamål än som aVSetts och sker ej rättelse efter tillsägelse av styrelsen eller har sökanden genom oriktig uppgift föranlett bidrags eller låns bevilja-nde, kan statskon- toret efter anmälan av styrelsen förklara rätten till ännu ej utbetalat bid-rag eller lån

förverkad ävensom föreskriva att vad som uppburi-ts av sådant bid-rag eller län ome- delbart skall återbetalas till fonden.

13 5.

Styrelsen för samernas kulturfond kan helt eller delvis efterge av styrelsen bevil- jat lån. .

Försummar låntagare att inom föreskri- ven tid inbetala lånebelopp jämte eventuell ränta, skall låntagaren på oguldet belopp från förfallodagen tills betalning sker er- lägga dröjsmålsränta enligt de grunder som är bestämda i särskild ordning för lån från statens utlåningsfonder.

14 5.

Styrelsen för samernas kulturfond skall årligen till che-fen för jordbruksdepartemen- tet avge berättelse över styrelsens verk- samhet under senast förflutna budgetår.

Denna kungörelse träder i kraft den

I samband med ikraftträdandet upphör statens lappfond.

Förslag till

Renmärkeskungörelse

Kungl. Maj:t har, med stöd av 5 kap. 1 % andra stycket och 14 & lagen den om rennäringen, funnit gott förordna som följer.

15.

I renmärke får endast ingå de snitt som avbildas i bilaga till denna kungörelse. På sätt av bilagan framgår indelas snitten i spetssnitt (1—20), stora kantsnitt (X och Y) och små kantsnitt (a och b).

Kan-tsnitt får ej beröra örspetsen. Snitt får ej utsträckas utöver en tredje- del av örats längd. Kantsnitt får icke gå djupare än till en tredjedel av örats 'bredd vid snittet.

På samma öra får icke finnas mer än ett stort kantsnitt.

Avbrott, som avses i 5 kap. 10 & ren- näringslagen, skall åstadkommas genom till- lägg av ett eller flera små kantsnitt.

25.

Över renmärkesärenden skall vid länssty- relsen föras särskild dagbok, vari ärendena skall upptagas efter hand som de inkommer. Ärendena skall numreras i löpande följd för kalenderår. Dagboksnummer jämte år- tal skall åsättas inkomna handlingar.

Handlingarna i ett renmärkesärende skall sammanföras i en akt.

35.

Renmärkesregister skall inrättas enligt lös-

bladssystem och vara försett med lås. Till blad i registret skall användas blanketter en— ligt härvid fogat formulär.

45.

Varje renmärke som registreras skal-l upp- tagas p'å särskilt upplägg i registret. På upp- lägget skall märket avbildas och anteckning ske om märkets registerformel, om den ren— by, där märket skall användas, och om renägarens namn, födelsetid och hemvist.

Regi-sterformeln bildas av de tal och bok- stäver med vilka snitten utmärkts i bilagan. Hel örspets betecknas med talet 0. Snitten anges i formeln särskilt för vänsterörat (V) och särskilt för högerörat (H) i ordning från örspetsen in mot örats bas. Härvid beskrives spetsen med något av talen 0—20, varefter kantsnitten skrives som ett bråk med fram- kantens snitt i täljaren och bakkantens snitt i nämnaren.

Sä.

Uppläggen skal-l ordnas i registret efter vänsterörats spets i nummerföljd VO—VZO och inom var och en av dessa grupper efter högerörats spets i nummerföljd HO—HZO.

Inom de grupper som på detta sätt bildas av oli-ka spetskomibina—tioner skall uppläggen ordnas efter k-antsnitten på lämpligt sätt.

65.

Till renmärkesregistret skall föras nam-n— register, upptagande i alfabetisk ordning

namnen på de renägare för vilkas räkning renmärke registrerats. För varje renägare skall i namnregistret anges hans märkes registerfomnel.

7 %.

Upplägg avseende renmärken som avlysts skall förvaras i en särskild pärm, vari upp- läggen ordnas efter m-ärkenas registerform- ler. Upplägg får dock icke uttagas ur ren— märkesregistret, så länge märket bibehålles på renar enligt 5 kap. 8 & rennäringslagen eller enligt föreskrift, som meddelats jämlikt 9 & samma kapitel, ej heller så länge avbrott till märket användes av någon som är där- till berättigad.

8 &.

Styrelse för renby skall föra förteckning över de ommärkniingar och avbrottsmärk- ningar till vilka den lämna-t medgivande. Om medgivande till avbrottsmärkning skall utan dröjsmål länsstyrelsen underrättas. Blanket- ter för sådan underrättelse skall tillhanda- hållas genom länsstyrelsens försorg.

Har till länsstyrelsen inkommit underrät- telse om avbrottsmärkning, skall på upp- lägget för det märke som försetts med av- brott antecknas dagen, då medgivande gavs, avbrottsmärkets utseende och den nye ren- ägarens namn och hemvist.

9 %.

Styrelse för renby skall, innan styrelsen enligt 5 kap. 13 å andra stycket rennärings- lagen bedömer ett renmärke som okänt, råd- göra med den länsstyrelse hos vilken byns märken är registrerade.

Styrelsen skall vidare till samma länssty- relse lämna uppgift om märke-na på de re- nar, som enligt nämnda lagrum slaktats och sålts.

10 5.

I registret skall antecknas beslut som rör registrerat renmärke eller avlyst renmärke, som får bibehållas på därmed märkta renar, eller i registret anteckn-at avbrottsmärke.

När renmärke registreras för ny innehava- re eller för användning i annan ren-by, skall

på upplägget den föregående innehavarems eller den tidigare renbyns namn överlinjeras med rött.

Ändras märke enligt 5 kap. 9 & rennä- ringslagen skall iregistret med rött utmärkas den ändring i märkesbilden och register- formeln som beslutet innebär.

115.

Över ansökan om registrering av renmär- ke skall länsstyrelsen höra den renby, där märket skall användas vid renskötsel.

Länsstyrelsen skall, i den mån 5 kap. 6 & rennäringslagen därtill föranleder, samråda med annan länsstyrelse och med motsvaran- de registreringsmyn-dighet i Finland och Norge.

12 %.

Innan länsstyrelsen enligt 5 kap. 8 eller 9 & rennäringslagen avlyser eller ändrar renmärke eller förkortar dess giltighetstid skall märkeshavaren, om han är känd, bere- das tillfälle att yttra sig.

Beslut om avlysning, ändring eller för- kortning skall delges märkeshavaren. om han är känd.

13 å.

Länsstyrelsen skall underrätta renbyn om beslut, varigenom märke registrerats, avlysts eller ändrats, samt om beslut, varigenom märkes giltighetstid förkortats.

Denna kungörelse träder i kraft den

Genom kungörelsen upphäves kungörel- sen den 5 maj 1960 (nr 146) angående till- liämpni-ngen av lagen den 5 maj 1960 (nr 144) om renmärken.

Bilaga.

Oförändrad med undantag för att i for- muläret ordet »Lappby» utbytes mot »Ren- by».

1. Utredningsuppd raget

1.1 . Direktiven

Direktiven för utredningens arbete framgår av chefens för jordbruksdepartementet an— förande till statsrådsprotokollet den 20 mars 1964:

Utövandet av rennäringen i landet regleras av lagen den 18 juli 1928 (nr 309) om de svenska lapparnas rätt till renbete i Sverige (renbeteslagen). Rätt till renskötsel tillkommer under vissa förutsättningar den som är av lapsk härkomst. Renbeteslagen innehåller föreskrifter angående rätt för lapparna att uppehålla sig med sina renar på vissa områden, att flytta med sina renar, att jaga och fiska, att använda skog, m.m. Till denna typ av bestämmelser i lagen torde vidare böra räknas vissa föreskrif— ter om de renskötande lapparnas förhållande till den bofasta befolkningen.

Härutöver innehåller renbeteslagen ingående bestämmelser om renskötselns organisation. Så- lunda finns i lagen föreskrifter om att lapparna för renskötselns bedrivande skall vara indelade i lappbyar, för vilka länsstyrelsen skall utfärda byordningar. Länsstyrelsen äger att i åtskilliga hänseenden meddela föreskrifter som rör ren- skötselns organisation och bedrivande i övrigt. Sålunda bestämmer länsstyrelsen bland annat rörande lapps inflyttning i lappby, om åtgärder i anledning av försumlighet i renskötseln, om minskning av renantalet i lappby och om för- ordnande av ordningsman i lappby.

I fråga om de svenska renskötande lapparnas rättigheter i Norge och Finland gäller särskilda bestämmelser.

Den centrala statliga handläggningen av frå- gor som rör rennäringen skall enligt beslut av 1962 års riksdag (prop. 68, JOU 13, rskr 238) väsentligen ankomma på lantbruksstyrelsen. Så-

som ett rådgivande organ har till styrelsen knu- tits en rennäringsnämnd samt för renforsknings- frågor en särskild vetenskaplig expertgrupp, renforskningsnämnden. För att regionalt hand- ha rennäringsfrågorna finns i ettvart av Jämt- lands, Västerbottens och Norrbottens län en särskild organisation, benämnd lappväsendet. För befattningshavarna i denna organisation har Kungl. Maj:t den 31 augusti 1938 och den 21 december 1949 fastställt särskilda instruk- tioner. Genom riksdagens beslut i anledning av prop. 1962: 68 har ej oväsentliga ändringar genomförts i de på lappväsendet ankommande arbetsuppgifterna. Kostnaderna över statsbud- geten för den här angivna centrala och regio- nala organisationen uppgår för innevarande budgetår till cirka 1 000 000 kr.

Särskilt stöd till rennäringen och dess utövare utgår i huvudsak av medel under statens lapp- fond. Denna fond tillförs som inkomst främst medel som inflyter vid vissa upplåtelser av jakt och fiske, i särskild ordning bestämd av- kastning av skogsdriften på renbetesfjällen samt ersättningar för skador på renbete m. m. Kungl. Maj:t äger disponera fonden för åtgärder till gagn för lapparna och deras renskötsel. Fon- dens kapital inklusive vissa särskilda avgifts- medel uppgick vid utgången av budgetåret 1962/63 till omkring 6 800000 kr. Inkomster och utgifter uppgick nämnda budgetår till drygt 1 000 000 kr.

I skrift den 4 oktober 1963 har Svenska samernas riksförbund bland annat anhållit om översyn av bestämmelserna på renskötselns om— råde. I remissyttranden över skriften har kam- markollegiet, lantbrukSStyrelsen samt de be- rörda länsstyrelserna i princip förordat viss sådan översyn.

Av vad jag anfört i det föregående framgår att rennäringen i Sverige regleras genom sär- skild lagstiftning, som förutom bestämmel-

ser om de renskötande samernas speciella rät- tigheter i förhållande till kronan och andra rättsinnehavare innehåller tämligen detal— jerade föreskrifter rörande rennäringens orga- nisation. Syftet med lagens föreskrifter i sist- nämnda del torde ha varit att till nytta för samerna ge renskötseln en efter förhållandena vid lagens tillkomst lämplig organisation. Mer än trettiofem år har emellertid förflutit sedan renbeteslagen utfärdades. Till följd av sam- hällsutvecklingen har under denna relativt långa tid betingelserna för rennäringen — liksom för andra näringar — väsentligt ändrats. Detta har, såsom närmare framgår av vad jag ut- talade vid anmälan av prop. 1962: 68 angående rennäringens främjande. bland annat lett till behov att ändra driftsformer och att vidta andra rationaliseringsåtgärder inom näringen.

Mot bakgrunden av det anförda anser jag i likhet med samernas egen organisation och de myndigheter, som handhar rennäringsfrågor, att en översyn av renbeteslagstiftningen och därmed sammanhängande frågor är påkallad. För att verkställa denna översyn bör särskilda sakkunniga tillkallas.

Vad gäller renbeteslagstiftningen bör syftet i stort med den av mig förordade utredningen vara att med utgångspunkt från att rennä- ringen alltjämt skall vara förbehållen samerna och från renbeteslagens huvudsakliga innehåll rörande samernas särskilda rättigheter i för- hållande till kronan och andra rättsinnehavare — samerna bör i all den utsträckning som är möjlig äga själva bestämma rörande rensköt- selns rationella organisation. Detta innebär, att jag anser att de sakkunniga bör eftersträva att med de begränsningar som jag nyss uttalat så långt möjligt bereda renskötseln samma för- hållanden som gäller för annan husdjurssköt- sel. Självfallet bör de sakkunniga vidare utgå från att samerna i samma utsträckning som övriga svenska medborgare bör sköta sina egna ekonomiska angelägenheter. Härjämte bör bland annat uppmärksammas att lagstiftningen i fortsättningen inte, såsom nu är falleti 1 % ren- beteslagen, bör innehålla bestämmelser om olika rättigheter för man och kvinna. I sam- manhanget bör beaktas de särskilda föreskrif- ter, som gäller för de svenska renskötande sa- mernas rättigheter i Norge och Finland och som ej bör omfattas av utredningens arbete.

Den nuvarande statliga organisationen på länsplanet för frågor rörande rennäringen är i stor utsträckning avhängig av bestämmelserna i renbeteslagen och därmed sammanhängande författningar. Med hänsyn härtill bör i de sak- kunnigas uppdrag ingå att pröva den framtida regionala organisationen för rennäringsfrågor- na. Enligt min mening talar skäl för att det alltjämt bör ankomma på länsstyrelserna att handlägga de administrativa ärenden rörande

rennäringen, som hänger samman med samer- nas rättigheter enligt renbeteslagstiftningen. Å andra sidan anser jag naturligt, att frågor rö- rande rådgivning och statligt stöd till rennä- ringen handhas av berörda lantbruksnämnder och hushållningssällskap. De sakkunniga bör därför undersöka förutsättningarna för en så- dan uppdelning av ärendehandläggningen. Här- av följer att det bör övervägas att upplösa den nuvarande särskilda organisationen, lappväsen- det, och att i stället förstärka länsstyrelser och lantbruksorgan med befattningshavare för ren- näringsfrågorna. De sakkunniga bör klarlägga de ekonomiska konsekvenserna för statens del av en sådan organisationsändring

I utredningens uppdrag bör härjämte ingå att ompröva formerna för det ekonomiska stö- det till rennäringen. Vad jag förut anfört om strävandena att så långt möjligt jämställa ren— näringen med annan husdjursskötsel bör näm- ligen enligt min mening även återspegla sig i stödformerna. Statens lappfond torde emeller- tid böra behålla sin nuvarande ställning. De sakkunniga bör undersöka förutsättningama för att med utgångspunkt från vad som gäller be- träffande stöd till jordbrukets rationalisering utforma regler för bidrag ur fonden. Likaså bör övervägas lämpligheten av att lämna kom- pletterande stöd i form av län eller kredit— garanti till rationaliseringsåtgärder inom ren- näringen i de fall då lappfondens resurser framstår som otillräckliga. Jag vill understryka att vid dessa överväganden måste beaktas de speciella förhållandena inom rennäringen. Åt- minstone övergångsvis torde det sålunda inte var möjligt att uppställa så kvalificerade krav på lönsamhet, som numera tillämpas i fråga om rationaliseringsstödet till jordbruksföretag. Vidare bör beaktas det behov av stödåtgärder som kan uppstå vid bristande tillgång till ren- bete.

Utredningen, som i övrigt bör vara förut- sättningslös, bör vara oförhindrad att till be- handling uppta frågor som hänger samman med förut berörda ämnen. Om utredningen finner det angeläget, bör delbetänkanden kunna framläggas.

1.2 JO:s skrivelse den 24 januari 1966

I skrivelse till Konungen den 24 januari 1966 hemställde riksdagens justitieombuds- man (JO) — efter redogörelse för vissa mot statliga och kommunala myndigheter fram- förda, av JO utan åtgärd lämnade klagomål — om åtgärder i syfte att ge de renskö- tande samerna bättre möjligheter att själva tillvarataga sina av lagen erkända rättighe- ter och att hindra att intrång däri göres

utan tillräckliga skäl och utan rimlig er— sättning. Sammanfattningsvis anfördes här— vid följande:

Samernas hävdvunna rätt att begagna vissa fjällområden för renskötsel, att använda av ål- der nyttjade flyttningsvägar för renarna, att idka jakt och fiske och att i övrigt på olika sätt använda markerna för sina behov har se- dan länge uttryckligen erkänts i vår lagstiftning. Den snabba sociala, ekonomiska och tekniska utveckling som särskilt under de senaste de- cennierna präglat samhället har på ett helt an- nat sätt än tidigare aktualiserat frågan om fjäll- områdenas utnyttjande för industriella och and- ra allmänna eller enskilda syften och därmed också frågor om djupgående ingrepp i samer- nas traditionella rättigheter. Som jag i det före- gående närmare anfört och utvecklat framstår med hänsyn härtill regleringen av hithörande spörsmål i nu gällande renbeteslag av år 1928 med tillhörande författningar såsom i flera av- seenden otidsenlig och bristfällig. Det är så- lunda uppenbart att samernas intressen i rätts- liga sammanhang icke kunna anses behörigen tillvaratagna med rådande ordning i organisa- toriskt hänseende. Processuella regler saknas rörande ärendenas handläggning, vilket bl.a. synes medföra att samerna ofta icke i erforder- lig utsträckning ens höras i frågor som för dem kunna innebära avsevärt intrång i renskötseln. Det bör icke längre få förekomma att för sa- merna viktiga beslut fattas utan att dessa själva haft tillfälle att ge sin mening tillkänna. Man måste därför tillse att samerna få egna organ, som kunna föra samernas talan och effektivt bevaka deras intressen i viktigare frågor. Detta är icke en uppgift vilken såsom nu skall i första hand ankomma på statliga myndigheter. Även de viktiga materiella reglerna, efter vilka pröv- ning skall ske om tillåtligheten av ifrågasatt intrång, synas vara i behov av översyn och pre- cisering. De belopp, som utgå som ersättning för medgivna intrång, tillfalla icke de genom åtgärden skadelidande samerna utan användas för mera allmänna ändamål, vilket framstår som oegentligt och stötande.

Ur synpunkten av samernas befogade krav att deras urgamla rättigheter även i det mo- derna samhället tillvaratagas och respekteras, synes därför i hög grad angeläget, att en utred- ning snarast kommer till stånd rörande nu an- givna och därmed sammanhängande spörsmål. Denna utredning torde böra syfta till att giva de renskötande samerna bättre möjligheter att själva tillvarataga sina av lagen erkända rättig- heter och att hindra att intrång i deras hävd- vunna näring göres utan tvingande skäl och utan rimlig gottgörelse.

Jag har mig väl bekant att utvecklingen ställer stora krav på det statliga utrednings- och

lagstiftningsarbetet och att en prioritering av aktuella uppgifter därför är nödvändig. Enligt min mening måste den rättssäkerhetsfråga, som jag här aktualiserat, anses ha mycket hög prio- ritet. Vårt land understöder med allt fog strä- vandena att, utan hänsyn till ras och andra om— ständigheter garantera en rättssäker tillvaro för befolkningsgrupper i främmande länder. Det är då en självklar förpliktelse att vi själva värna om den lilla minoritet, som samerna utgöra, och tillse att lagstiftningen ger denna befolk- ningsgrupp, som under tidernas lopp alltmer trängts samman och vars näringsfång hotas av samhällsutvecklingen, medel att tillvarataga och trygga de rättigheter, som sedan urminnes tider tillkomma samerna och som även till- försäkrats dem i lag. Därmed bevaras också —- om möjligt— för framtiden den kultur som de renskötande samerna representera. Det är därför min förhoppning att den av mig nu väckta frågan med all möjlig skyndsamhet kommer att upptagas till behandling.

Med stöd av den befogenhet, som tillkommer mig enligt instruktionen för riksdagens om- budsmän, får jag härigenom, med överläm- nande av handlingarna i det av mig hand- lagda klagoärendet, framlägga ovanberörda spörsmål och synpunkter för den åtgärd vartill Eders Kungl. Maj:t må finna framställningen föranleda.

Genom beslut den 11 februari 1966 för- ordnade Kungl. Maj:t att skrivelsen skulle överlämnas till rennäringssakkunniga för att beaktas vid fullgörande av utredningsupp- draget.

1.3. Övriga till utredningen överlämnade handlingar

Genom särskilda beslut av Kungl. Maj:t nedannämnda dagar har till de sakkunniga för övervägande eller beaktande vid upp- dragets fullgörande överlämnats handlingar- na i de under a)—d) nedan angivna ären- dena.

a) Den 29 april 1966: ärende ang. fram- ställning den 11 september 1963 av domän- styrelsen i fråga om lappfondsskogarna.

Som bilaga till skrivelsen har fogats en pro- memoria med förslag till bestämmelser om handläggningen av vissa ärenden rörande lapp- fondsskogama. Förslaget, som upprättats i sam— råd med kammarkollegiet, tar i första hand sikte på att fastställa de typer av markbyten, markinköp, markförsäljningar, upplåtelser

m. m., vilka bör handhavas av domänstyrelsen eller kammarkollegiet eller av dessa myndig- heter i samråd.

b) Den 13 januari 1967: ärende ang. för— slag av lantbruksstyrelsen rörande den fram- tida organisationen för statens renforskning.

Förslaget innebär att ansvaret för den av staten bedrivna renforskningen överflyttas på lantbrukshögskolan. dock med det undantaget att den s.k. renkonsulenten fortfarande skall lyda under statens veterinärmedicinska anstalt. I anslutning härtill föreslås inrättandet av en befattning vid lantbrukshögskolan som stats- agronom i rennäringsfrågor (tillika platschef för renforskningsstationen Kuolpavare). Medel för den statliga renforskningen föreslås skola anvisas på riksstaten. Vidare föreslår lantbruks- styrelsen att renforskningsnämnden ersätts med ett organ, benämnt rennämnden, som har att som rådgivande nämnd till lantbruksstyrelsen och under ledning av ämbetsverkets chef taga befattning med alla frågor rörande rennäringen, vilka är av principiell natur eller eljest av större vikt.

c) Den 12 maj 1967: ärende ang. fram- ställning av markägare inom Jörns kom— mun, Västerbottens län, om åtgärder för att förhindra ren—betning under otillåten tid inom områden nedom lappmarksgränsen m.m.

I framställningen framhåller markägarna att förekomsten av strövrenar sommartid å trak- terna nedom lappmarksgränsen, bl. a. inom Jörns kommun, utgör en inte oväsentlig nack- del och medför förluster för jord- och skogs- ägare, att risken för trafikolyckor tilltar med den växande biltrafiken och att jakt på såväl småvilt som högvilt försvåras, bl.a. som följd av att jakt med drivande hund ej kan äga rum. I framställningen yrkas på revision av gällande bestämmelser till förmån för den fastboende befolkningen.

(1) Den 27 oktober 1967: ärende ang. Departementsutredningens promemoria 95 rörande befogenheten att besluta om upp- låtelse av renbetesmark m. m.

I fråga om marks undantagande från samer- nas begagnande föreslår Departementsutred- ningen att sådana förordnanden även i fort- sättningen meddelas av Kungl. Maj:t som första instans. Även beslut om överlåtelser av renbe- tesmark bör i princip åvila Kungl. Maj:t, ehuru länsstyrelse föreslås få bemyndigande att väl avslå ansökan om överlåtelse men ej bifalla sådan ansökan. Vad gäller upplåtelse av renbe-

tesmark föreslås att länsstyrelsen skall vara be- slutande myndighet utom då fråga är om rätt att undersöka och bearbeta vissa icke inmut- ningsbara mineraler på renbetesfjällen eller på mark ovan odlingsgränsen, vilka ärenden bör avgöras i första instans av domänstyrelsen, samt beslut om upplåtelser av norrländska fjällägenheter, vilka föreslås skola åvila lant- bruksstyrelsen. Departementsutredningen före— slår slutligen att Kungl. Maj:t förordnar om överlämnande av promemorian till rennärings- sakkunniga att övervägas av dem med sikte på att genomföra en sådan delegering av ären- den om överlåtelse och upplåtelse av renbetes- mark som föreslås i promemorian.

Vidare har Kungl. Maj:t eller chefen för jordbruksdepartementet angivna dagar be- slutat om överlämnande till rennäringssak— kunniga av handlingarna i de ärenden som framgår av förteckningen på sid. 39.

Direkt till de sakkunniga har under ut- redningsarbetet inkommit åtskilliga fram- ställningar från myndigheter, sammanslut- ningar och enskilda. I den mån handlingar- na rört frågor som omfattas av utrednings- uppdraget, har hänsyn till skrivelsernas in- nehåll tagits vid uppdragets fullföljande.

1.4 Samråd m. m.

Utredningen har under arbetets gång sam- rått med lantbruksstyrelsen och domänsty- relsen samt med länsstyrelserna och före— trädare för lantbruksnämnderna i Jämt- lands. Västerbottens och Norrbottens län. Härutöver har särskilda överläggningar ägt rum med förste konsulenterna vid lappvä- sendet i de tre nordligaste länen.

Överläggning har vidare ägt rum angåen- de den av Rödingsträskgruppen i Udtja skogslappby bedrivna renskötseln nedanför lappmarksgränsen med representanter för renägarna i området och företrädare för lappväsendet i Norrbottens län, domänver- ket, Edefors kommun, Älvsby landskommun och Bodens stad.

Företrädare för Svenska samernas riks- förbund (SSR) har deltagit i överläggningar med utredningen, i första hand för att klar- göra inställningen till olika bestämmelser i gällande lagstiftning. Även i andra frågor av betydelse för rennäringen har SSR:s syn- punkter inhämtats.

Dag för över-

Ärendet avser

låmnandet Ärendet anhängiggjort av

20/3 1964 Svenska samernas riksförbund 20/3 1964 » » »

20/3 1964 Länsstyrelserna i Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län 20/3 1964 Länsstyrelsen i Västerbottens län 20/3 1964 Domänstyrelsen

20/3 1964 Karin Stenberg, Arvidsjaur 2013 1964 Länsstyrelsen i Norrbottens län

20/3 1964 L. Kitti, Parkalombolo, Kangosfors 20/3 1964 A. I. Eriksson, Balkovare 20/3 1964 Svenska samernas riksförbund

20/3 1964 Länsstyrelsen i Norrbottens län 4/6 1964 1949 års jaktutredning 9/ 10 1964 Länsstyrelsen i Västerbottens län 11/2 1965 Sveriges sektion av Nordiska samerådet 5/11 1965 Domänstyrelsen 18/3 1966 Länsstyrelsen i Västerbottens län 18/3 1966 Fritidsfiskeutredningen

15/4 1966 Renbetesmarksutredningen 29/4 1966 Kammarkollegiet 24/2 1967 Svenska samernas riksförbund

9/6 1967 » » »

9/6 1967 Aktiebolaget Sameprodukter

Ledamöter av utredningen och/eller dess sekreterare har vidare överlagt med före- trädare för arbetsmarknadsstyrelsen, kam- markollegium och statskontoret angående skilda problem som har samband med ren- näringen.

Utredningen har företagit resor till de av rennäringen berörda länen samt till Finland och Norge, där överläggningar ägt rum med representanter för rennäringsorganisationer och med lokala myndigheter.

Genom särskilda frågeformulär har de sakkunniga inhämtat uppgifter från befatt- ningshavarna vid lappväsendet rörande ar— betstidens fördelning på olika slags ären- den m.m. Det inkomna materialet har ef- ter systematisk bearbetning lagts till grund för övervägandena inom utredningen om den framtida regionala administrationen för rennäringsfrågor.

Efter medgivande av chefen för jord-

Åtgärder för rennäringens främjande rn. m. Ökad medbestämmanderätt för samer vid disposi- tion av till renbete upplåtna områden m. m. Allmänna verksstadgans tillämplighet i avseende å lappväsendet m. m.

Utredning rörande storleken av gottgörelse enligt 5 (j renbeteslagen Tillstånd att framdraga väg över mark ovan od- lingsgränsen. Renskötselförhållandena i skogslappby. Utredning rörande storleken av gottgörelse enligt S_Q renbeteslagen. Andring av 57 och 58 55 renbeteslagen.

Ändring av 3 & renbeteslagen. Reformering och modernisering av instruktioner för lappfogdar och lapptillsyningsmån, m. rn. Bidrag till inköp av renfoder.

Jakt ovan odlingsgränsen m. m.

Upprensning och utmärkning av odlingsgränsen

rn. rn. Bidrag till en demografisk undersökning av samer— na. Tolkning av 49 & renbeteslagen. Tillstånd att till fiskevård avsätta intäkter från vissa kronan tillhöriga vatten ovan odlingsgränsen, m.m. Skrift från ordningsmännen i åtta lappbyar i Jämt- lands län rörande vissa korttiskeinkomster m. rn. Betänkandet »Renbetesmarkerna» (SOU 1966: 12). Kiruna-observatoriets markförhållanden. Andringar i vattenlagstiftningen m.m. Importskydd för renkött m. m.

» » » » »

bruksdepartementet den 22 januari 1965 har en särskild undersökning företagits av utredningens expert, professor H. Hyrenius, avseende den renskötande befolkningen. Re- sultatet av denna undersökning, som redo— visas i bilagorna 1 och 2 till detta betän- kande, har legat till grund för utredningens överväganden, bl. a. i vad avser arbets- kraftsfrågor och den framtida lönsamheten inom rennäringen.

l Kungl. Maj:ts brev till statskontoret den 16 juni 1966 ang. bestämmelser rörande er- sättning för vissa av rovdjur förorsakade skador uppdrogs åt utredningen och statens naturvårdsnämnd att i samråd se över grun- derna m.m. för bestämmande av ersätt— ning för skador på tamdjur av björn, järv, lo, varg eller örn samt inkomma till Kungl. Maj:t med därav föranledda förslag. I an- ledning härav överlämnade rennäringssak- kunniga och naturvårdsnämnden den 15

april 1967 en promemoria innefattande för- slag till bestämmelser i angivet hänseende jämte motiv. Såvitt rör skadade renar före— slogs härvid att speciella skadereglerings- regler skulle gälla intill dess ett katastrof- skydd för rennäringen införts.

1.5. Avgivna remissyttranden

Efter remiss har utredningen avgivit följan- de yttranden:

1) Den 15 oktober 1964 i anledning av en ansökan av Sveriges sektion av Nordiska samerådet om bidrag till en demografisk undersökning av samerna i Sverige.

2) Den 10 juni 1965 i fråga rörande me- del för tryckning och utgivande av hand— bok för ordningsmän och övriga lappby- funktionärer m. m.

3) Den 6 maj 1966 angående dispositio- nen av arrendeavgälden för viss mark i Kiruna stad och Gällivare socken.

4) Den 14 oktober 1966 i anledning av 1965 års 1antbruksorganisationsutrednings betänkande »Lantbruksnämndernas nya or- ganisation m.m.» (SOU 1966: 49).

5) Den 31 oktober 1966 i anledning av 1949 års jaktutrednings betänkande »Jakt- stadgan m. m.» (SOU 1966: 46).

6) Den 31 oktober 1966 i anledning av en inom lantbruksstyrelsen upprättad, den 1 september 1966 dagtecknad promemoria med förslag rörande den framtida organi- sationen för statens renforskning.

7) Den 18 januari 1967 i anledning av två den 25 november och den 13 december 1966 dagtecknade skrifter från Svenska sa- mernas riksförbund och Aktiebolaget Sa- meprodukter med anhållan om importskydd för svenskt renkött m. m.

8) Den 9 mars 1967 i anledning av Svenska samernas riksförbunds framställ- ning den 21 april 1966 om åläggande för förste konsulentema vid lappväsendet samt ombudet i Tromsö för svenska samer att avlämna årsberättelser.

9) Den 9 mars 1967 i anledning av fyra av Departementsutredningens decentralise-

ringsgrupp upprättade promemorior, beteck- nade nr 78—81, angående befogenheten att besluta i vissa ärenden avseende renskötseln.

10) Den 20 april 1967 i anledning av en av markägare inom Jörns kommun, Väs- terbottens län, gjord framställning om åt- gärder mot olaga renbetning m. m.

11) Den 24 april 1967 i anledning av ett av lantbruksstyrelsen upprättat förslag till driftsplan för rennäringen inom Vapstens lappby.

12) Den 14 juni 1967 i anledning av åt- skilliga av Svenska samernas riksförbunds ordförande vid uppvaktning den 24 april samma år åberopade resolutioner och andra viljeyttringar.

13) Den 22 september 1967 i anledning av en av länsstyrelsen i Jämtlands län gjord framställning om bidrag och lån för ra— tionalisering av renskötseln på Ottfjället m.m.

14) Den 29 september 1967 i anledning av två den 13 juli och 8 augusti samma år dagtecknade framställningar från läns- styrelsen i Norrbottens län rörande anslag och lån för inköp av renfoder m. m.

15) Den 13 oktober 1967 i anledning av en av länsstyrelsen i Norrbottens län gjord framställning med förslag angående särskild försöksverksamhet i länet för att underlätta en allmän strukturomvandling inom rennäringen.

16) Den 13 oktober 1967 i anledning av fyra särskilda framställningar av ren- ägare om ersättning för rotvärdet av in- köpt förädlat virke, som använts för bygg- nadsändamål.

17) Den 13 oktober 1967 i anledning av en skrift från Svenska samernas riks- förbund med anhållan om anslag till en reklamkampanj för renkött i Sverige.

18) Den 13 oktober 1967 i anledning av bilskatteutredningens betänkande om kompensation i vissa fall för bensinskatt (SOU 1967: 34), såvitt detsamma gäller snö- skotrar.

19) Den 15 december 1967 i anledning av ett i Nordiska rådet väckt medlemsför- slag om inrättande av ett nordiskt same- institut.

2. Inledning: utgångsläge, reformbehov, målsättning

2.1. Översikt av rådande förhc'z'llandenl

2.1 . 1 Renskötselrät-ten

Rättsinnehavare. Renskötseln är i Sverige förbehållen samerna. Den grundläggande bestämmelsen härom finns i l & lagen den 18 juli 1928 om de svenska lapparnas rätt till renbete i Sverige, den s.k. renbetesla- gen (RBL). I nämnda lagrum stadgas så— lunda bl.a. att rätt till renskötsel tillkom- mer den som är av lapsk härkomst, såframt hans fader eller moder eller någon av des- sas föräldrar såsom stadigvarande yrke dri— vit renskötsel eller biträtt däri eller ock länsstyrelsen medger honom rätt därtill. Be- rättigad att utöva renskötsel är dessutom kvinna, som är eller varit gift med man, som har eller haft sådan rätt. Renskötsel— berättigad kvinna förlorar emellertid i re— gel sin renskötselrätt, om hon ingår äkten- skap med man som saknar sådan rätt.

Renskötselområdet. Rätten till renskötsel innefattar i princip befogenhet för lapp att begagna vissa områden till underhåll för sig och renarna. Den territoriella omfatt- ningen av dessa områden regleras i huvud- sak genom bestämmelser i RBL, varigenom mycket betydande arealer är »till lappar- nas uteslutande begagnande anvisade». Ren- betesmarkerna är väsentligen belägna i nor- ra och västra Norrland samt nordvästligas- te delen av landskapet Dalarna. Renskötsel- området når dock på flera ställen ända ned

till kusten av Bottenviken. Bruttoarealen av samtliga betesområden i Sverige (större sjöar ej medräknade) uppgår till drygt 150000 km2.

Enligt bestämmelser i RBL gäller vissa inskränkningar i rätten till renbete; i vissa trakter får lapparna sålunda uppehålla sig endast under en del av året. Olika rättig- heter gäller dessutom för fjällappar och skogslappar.

Av stor betydelse för betesrättens terri- toriella omfattning är odlingsgränsen. Den- na gräns, som första gången beröres i 1867 och 1868 års Kungl. brev till länsstyrelser- na i Norrbottens och Västerbottens län, är upphuggen i terrängen som en rågång från Karesuando i norr till Jämtlands län i söder.

Syftet med odlingsgränsen var att åt sa— merna förbehålla trakterna ovanför den- samma. Detta har ej helt kunnat förverk- ligas. Bortsett från de stora bebyggelse- centra som vuxit upp i anslutning till gruv— fyndigheterna i Lappland har ett ganska stort antal spridda bosättningar kommit till stånd även ovan odlingsgränsen.

Enligt RBL är lappar som driver fjäll— renskötsel (fjällappar) berättigade att under varje tid av året uppehålla sig med sina

1 I detta kapitel ges endast en översiktlig redogö- relse för de rådande förhållandena inom rennä- ringen. En mer detaljerad beskrivning av vissa sidor av frågekomplexet lämnas ianslutning till förslagen i olika delfrågor i de följande kapitlen.

renar dels inom Norrbottens och Väster- bottens läns lappmarker på trakter ovan odlingsgränsen, dels i Jämtlands lån på ren- betesfjällen. Fjällsamerna har dessutom un- der månaderna oktober—april rätt att up- pehålla sig med sina renar i lappmarker- na nedom odlingsgränsen samt på sådana trakter utom lappmarkerna och renbetes- fjällen som samerna efter gammal sedvana besökt med sina renar.

Skogslapparna, som för ett mer stationärt liv, har rätt att hela året driva renskötsel inom Norrbottens och Västerbottens läns lappmarker ovan odlingsgränsen samt på sådan mark nedom odlingsgränsen som an- tingen tillhör kronan eller — ehuru upp- låten till enskild — vid avvittringen för- klarats utgöra renbetesland eller av ålder använts som sådant land. Skogslapparna har dessutom rätt att under månaderna okto- ber—april med sina renar vistas dels på annan än nyss angiven mark inom Norr- bottens och Västerbottens läns lappmarker, under förutsättning att den ifrågavarande marken av ålder nyttjats för skogsrenskötsel, dels utanför lappmarkerna på de trakter som skogslapparna efter gammal sedvana vin- tertid besökt med sina renar.

I detta sammanhang må även nämnas att den form av skogsrenskötsel (s.k. kon- cessionsrenskötsel), som bedrivs i Torneda- len och Kalix älvdal, regleras genom sär- skilda bestämmelser i RBL. Rätten att inom nämnda områden driva renskötsel är be— roende av länsstyrelsens tillstånd, som på vissa villkor kan lämnas för en tid av högst tio år i taget.

En del av de svenska renskötande sa— merna har av ålder under sommartid flyt- tat med sina renar till Norge, liksom norska samer vissa tider flyttat till Sverige. För att lösa de problem som uppstår i samband med att renarna överskrider riksgränsen har särskild överenskommelse träffats mellan Sverige och Norge. Konventionen, som till- kom den 5 februari 1919, är emellertid upp- sagd och har därför endast provisorisk gil- tighet i avbidan på att ny konvention blir antagen. Ett betänkande i denna fråga har

avgivits den 24 februari 1967 av svensk- norska renbeteskommissionen.

Jämväl mellan Sverige och Finland före- ligger en konvention angående renar i gräns- områdena. Genom konventionen, som är av den 9 maj 1925, har de svenska sa- merna medgivits rätt att vid de årliga flytt- ningarna till och från beteslanden i Norge begagna sig av flyttningsvägar över finskt område.

Samerna är i renbeteslagen tillförsäkrade rätt att flytta mellan olika betesområden och därvid fortfarande använda flyttnings— väg som de av ålder nyttjat. Länsstyrelsen kan i undantagsfall förordna om ändring av flyttningsväg.

Bestämmelser om nationalparkemas be- gagnande av samerna finns i naturvårds- lagen den 11 december 1964 och i natur- vårdskungörelsen samma dag samt i det av Kungl. Maj:t för varje nationalpark utfär- dade reglementet. Dessa bestämmelser inne- bär i stort att renskötseln får bedrivas utan särskilda inskränkningar.

Renbetesmark kan antingen undantagas från samernas begagnande, överlåtas eller upplåtas, i sistnämnda fallet för ändamål som är angivna i 56 & RBL. Förordnande om undantagande meddelas av Kungl. Maj:t. Är området beläget ovan odlingsgränsen el- ler på renbetesfjällen, skall skälig gottgörel- se lämnas för det intrång som orsakas för renskötseln. Gottgörelsen skall användas till förmån för samerna. Den tillföres i praxis statens lappfond. —- De vanligast förekom- mande överlåtelseärendena gäller begäran att få köpa område på renbetesfjällen eller ovan odlingsgränsen eller att få friköpa på sådan mark belägen, till sökanden upplåten kronolägenhet. Ärenden härom kan endast avgöras av Kungl. Maj:t. — Även vissa upplåtelseärenden prövas av Kungl. Maj:t. Flertalet dylika ärenden avgörs emellertid av länsstyrelserna i Jämtlands, Västerbot- tens och Norrbottens län, som bemyndi— gats att pröva och avgöra ärenden om upp- låtelse för bete och slåtter m.m., för jakt och fiske, för säkerhetstjänsten i fjällen och den allmänna samfärdseln, för uppförande av mindre stuga och koja, som skall nyttjas

i samband med slåtter, jakt eller fiske, samt för fritidsbebyggelse inom särskilt angivna områden. De medel som flyter in på grund av upplåtelser av mark m.m. som avsatts till samernas uteslutande begagnande till- föres i allt väsentligt lappfonden.

Renbetesmarkerna är indelade i smärre områden, varigenom varje lappby (se nedan under 2.1.5) tilldelats ett eget betesområde. Länsstyrelsen fastställer gränserna mellan dessa områden. Detta är dock obligatoriskt endast beträffande de områden där rensköt- sel får bedrivas under varje tid av året, alltså ovanför odlingsgränsen och inom ren— betesfjällen.

Jämlikt RBL ankommer det på länssty- relsen att i byordning för lappby bestämma det antal renar som må föras på bete inom visst betesområde. Av gällande byordningar framgår att länsstyrelserna i Norrbottens och Västerbottens län för varje lappby an- givit ett högsta renantal (exklusive årskal- var) som må föras på bete i lappbyn. och att länsstyrelsen i Jämtlands län för varje lappby i länet angivit ett normalt renantal. exklusive årskalvar.

Begränsning av antalet renar. Om renan- talet inom en lappby blir så stort att betet kan befaras bli otillräckligt eller svårighe- ter eljest uppkommer för byns renskötsel har länsstyrelsen befogenhet att vidta åtgär- der för minskning av renantalet, t.ex. ge— nom att hänvisa en eller flera lappar till annan lappby eller förordna om nedslakt- ning, tvångsförsäljning o. dyl.

Genom ett tillägg år 1944 har i RBL in- förts begränsning jämväl av det antal renar som varje renskötande lapp får inneha. Utan länsstyrelsens tillstånd får innehavet inte överskrida 600 renar eller, för gift lapp, 800. Härtill får dock läggas visst an- tal för varje annan hushållsmedlem. Härige— nom kan en familjs totala maximiantal bli tämligen betydande.

Skötesrenar. Särskilda bestämmelser gäl- ler rörande rätt att ha renar i vård hos renskötande lapp (s.k. skötesrenar). Sådan rätt tillkommer, förutom lapp som tillhör

samma lappby, jämväl annan lapp som ej tillhör lappby men som har sitt hemvist inom lappmarkerna eller inom Jämtlands län eller Idre socken av Kopparbergs län. Icke lapsk person får inneha skötesrenar endast om han har sitt hemvist inom Norr- bottens läns lappmarker och där äger eller brukar jordbruksfastighet. Innehavet av an- talet skötesrenar är begränsat — utom för lapp som tillhör samma lappby till i re- gel högst 20 per hushåll, års- och fjolårs— kalvar icke inräknade.

Renräkning. För att möjliggöra kontroll bl.a. av att de fastställda antalen renar icke överskrides finns särskilda bestämmel- ser om renlängd och renräkning. För varje lappby skall sålunda upprättas en renlängd med uppgifter om byns renskötande lap- par, ägare till skötesrenar i byn och antalet renar där. Längden har vissa rättsverkning- ar. I de fall då lapparnas rättigheter och skyldigheter, t.ex. ersättningskyldighet, skall bestämmas efter antalet renar, länder sålunda renlängden till efterrättelse. Om det finns grundad anledning misstänka att ren- längd är felaktig kan länsstyrelse förordna om renräkning i erforderlig omfattning. Dessutom kan Kungl. Maj:t förordna om att allmän renräkning skall hållas.

2.1.2 Birättigheter. sammanhängande med renskötsel

Som tidigare nämnts innebär rätten till ren— skötsel befogenhet för lapp att begagna sig av land och vatten till underhåll för sig och renarna. Denna befogenhet innefattar, för- utom rätt till bete, bl.a. rätt att uppföra kåtor, stängsel och andra anordningar, rätt till skogsfångst för husbehov samt rätt att jaga och fiska. Ringgärden, dvs. gärden för mjölkning, märkning och skiljning, även— som annat mindre stängsel för tillfälligt be- hov, får lapparna utan vidare uppföra, dock att nedom odlingsgränsen och utom ren- betesfjällen i vissa fall krävs anvisning av markens ägare eller brukare. För uppfö— rande av annat stängsel erfordras särskilt tillstånd av länsstyrelsen. Inom trakt där

renskötsel får bedrivas har lapp i viss om- fattning rätt att åt sig inrätta kåta, förva- ringsbod o.dyl. Inom lappmarkerna och renbetesfjällen äger han även viss rätt att uppföra stuga. På kronomark inom lapp- markerna eller renbetesfjällen kan lapp un- der vissa förutsättningar få särskilt tillstånd att uppta mindre odling.

För rätt till skogsfångst gäller detaljera- de bestämmelser, olika för kronomark och allmänningsskogar, å ena, samt övrig mark, å andra sidan, och dessutom differentiera- de efter markens belägenhet. I vissa fall skall ersättning för virket erläggas.

Då det är oundgängligen nödvändigt för renarnas uppehälle, får lavbevuxna träd, i första hand torra eller oväxtliga, fällas.

Såväl fjällapp som skogslapp har rätt att jaga och fiska å utmark inom lappmarker- na och renbetesfjällen under tid då han har betesrätt där.

2.1.3 Förhållandet till den bofasta befolkningen m. m.

RBL innehåller vissa föreskrifter om de renskötande samernas förhållande till den bofasta befolkningen och annan tredje man.

Reglerna om ersättningsskyldighet för skada genom renar innebär att rätten till gottgörelse för uppkomna skador är be- roende av ett flertal faktorer, såsom platsen och tiden för skadans inträffande, skadans beskaffenhet och vilket slag av renskötsel som det är fråga om. Om uppgörelse ej träffas i ersättningsfråga, skall skadan vär- deras av en synenämnd.

Trakt som regelbundet drabbas av skada

Medhjälpande Summa

Egentliga familje- År yrkesutövare medlemmar 1880 1 169 1 016 1900 1 074 894 1920 876 475 1940 763 379 1945 830 296 1950 850 256 1960 791 268 1965 763 141

i större omfattning kan av Kungl. Maj:t för- klaras som skadeersättningsområde. Inom ett sådant är lapparna gemensamt ansvariga för inträffade skador, där det icke kan ut- rönas genom vilkens renar skadan uppkom— mit. Även i andra fall då skada vållas av renar som är blandade i en hjord kan ge- mensam ansvarighet för renarnas ägare ifrå- gakomma.

Samerna är enligt lagen tillförsäkrade skydd mot ofredande av renarna. Den som skadar eller eljest ofredar renar är ersätt-- ningsskyldig gentemot renarnas ägare. Sär- skilda regler gäller beträffande skada vid skogsavverkning. Om ren dödas eller ska- das genom fällning av träd, skall sålunda skadan ersättas av den som uppsåtligen el- ler genom vårdslöshet orsakat skadan eller av den för vars räkning avverkningen sker.

Ägare av hundar inom trakter där renar uppehåller sig åligger att tillse hundarna så att de ej skadar renarna. Hund som påträf- fas jagande ren å lovlig uppehållsplats för renar får omedelbart dödas.

2.1.4 Rennäringens omfång

Antalet i renskötsel sysselsatta personer jäm- te familjemedlemmar har enligt föreliggande statistik kontinuerligt minskat alltsedan slu- tet av 1800-talet. Förändringarna under pe- rioden 1880—1965 framgår av följande tabell.1

Mellan 1940 och 1960 har antalet för-

' De statistiska uppgifterna är, i den mån inte an- nat anges, hämtade från bilaga 1 till betänkan— det.

? Saknar gruppen »övriga» (andra än husmödrar samt barn under 16 år).

Övriga egentlig familje- arbetspersonal medlemmar Summa 2 185 2 271 4 456 1 968 1 961 3 929 1 351 1 833 3 184 1 142 1 535 2 677 1 126 1 572 2 698 1 106 1 471 2 577 1 059 9952 2 0342 904 8482 1 7522 SOU 1968: 16

värvsarbetande av båda könen undergått en tämligen obetydlig minskning (från 1142 till 1 059). Under de allra senaste åren har minskningen däremot varit starkare (904 år 1965). Minskningen har huvudsakligen gått ut över kategorin »medhjälpande familje- medlemmar».

Att märka är att folkräkningens uppgif- ter avser näringsgrenstillhörighet. Detta in- nebär att antalet fullsysselsatta årsarbetare inte överensstämmer med folkräkningens uppgifter. För rennäringens del är det sär- skilt markant att sysselsättningen för många endast innebär arbete under viss del av året.

För den förvärvsarbetande befolkningen ger 1965 års folkräkning en fördelning på kön och ålder. Av ett totalt antal yrkes- utövare och medhjälpande familjemedlem- mar om 904 var endast 42 kvinnor (ca 5 %). Antalet årsarbetare som icke var familje— medlemmar uppgick år 1965 till 98 (ca 11 %).

Enligt den särskilt utförda inventeringen år 1965 uppgick den manliga renskötselbe- folkningen mellan 20 och 60 år till ca 820. Antalet män under 20 år var drygt 400 och över 60 år i det närmaste 200. Under an- tagande av att ingen avflyttning äger rum, skulle år 1975 den manliga renskötselbe- folkningen i åldrarna 20—59 år uppgå till .ca 860.

Det totala antalet renar i riket uppgick enligt 1965 års renlängder till 188 000 djur, .av vilka inte fullt 40000 eller 20% ut- gjordes av skötesrenar. Återstående ca 150000 djur ägdes av »renskötande hus- håll». Mot dessa uppgifter står ett beräk- nat genomsnittligt totalt antal under åren 1945—1960 av 234000. Ungefär samma antal framkommer enligt de skattade fak- tiska förhållandena år 1966. Det av Ren— betesmarksutredningen (SOU 1966: 12) fö. reslagna »normala» renantalet ligger något 'högre, nämligen vid 260 000.

Om renantalet fördelas på antalet man- liga samer i åldrarna 20—59 år, får man enligt de skattade renantalen i genomsnitt 283 renar per arbetande (koncessionsområ- dena ej inräknade). Variationen sträcker sig

här från 218 i Norrbottens norra distrikt (med ett lägsta antal i en lappby av 159) till 481 i Västerbotten (med ett högsta an- tal av 875 ien av lappbyarna).

Det genomsnittliga antalet renar per fa- milj (med utgångspunkt från ett skattat to- talt antal renar om 224 000) uppgår till 335 (koncessionsområdena ej inräknade).

Fördelningen av antalet renar per hus- håll av olika storlek är synnerligen sned. Enligt renlängdernas uppgifter om antalet egna renar hade inte mindre än 239 av de 669 hushållen, dvs. över en tredjedel, mindre än 100 redovisade egna renar per hushåll. Inom denna grupp består 31 hus- håll av mer än 5 personer. 177 hushåll, varav 28 har mer än fem medlemmar, re- dovisar 101—200 egna renar.

Det kapital som är bundet i renhjordar- na uppgår till närmare 50 milj. kronor. Värdet av investeringar i fasta driftsanlägg- ningar för renskötselns underlättande kan uppskattningsvis sättas till mellan 15 och 20 milj. kronor.

Skogsrenskötseln och fjällrenskötseln i de sydligare delarna av renskötselområdet läm- nar i allmänhet högre avkastning än den nordligare fjällrenskötseln. Detta kan bero på att flyttningarna sker över kortare sträc- kor och att miljön är gynnsammare. Lokalt kan vidare renrasens storlekstyp vara av be- tydelse vad beträffar den relativa mängden frambringade produkter. Variationerna i av- kastningen beror emellertid också på ren— stockens skiftande inre sammansättning. Med ledning av viktuppgifter och data om renstockens inre sammansättning har års- produktionen av kött beräknats utgöra in- emot 700 kg per 100 renar i nettostocken inom fjällrenskötseln. Inom skogsrensköt- seln synes 800 å 850 kg vara ett relativt vanligt värde.

Den samlade årsproduktionen av kött på en normal renstock beräknas utgöra om- kring 2200 ton, varav inom Norrbottens län omkring 1 300 ton, inom Västerbottens län något över 400 ton och inom Jämtlands län ca 500 ton.& Vidare erhålls drygt 50 000

Se not 3. 46

renhudar årligen. Med gällande priser på renkött och andra renprodukter kan man för närvarande uppskatta bruttovärdet av rennäringens avkastning i producentledet till ca 13 milj. kr. om året. Bruttointäk- ten av exempelvis 150 renar utgör ungefär 6 000 kr. per år, medan ett reninnehav av 600 renar ger ca 24 000 kronor.

2.1.5 Driftsförhållanden

Samarbetsorgan m.m. För renskötseln be- drivande skall lapparna vara indelade i lappbyar. Beteckningen lappby har i lag- stiftningen dubbel betydelse. Ibland avses därmed det område, inom vilket till byn hörande lappar får utöva sin betesrätt. Men ibland syftas även på den enhet av lappar som tillhör byn. I sistnämnda bemärkelse är lappbyn i vissa hänseenden juridisk per- son (NJA 1961 s. 444).

Till lappby hör — förutom de renskö- tande samerna även samer som biträder i renskötseln inom byn samt hustru och hemmavarande barn till den som tillhör lappbyn. Med renskötande same jämställs också same, som inom lappbyn drivit ren— skötsel eller" på stadigvarande sätt biträtt i renskötsel men upphört därmed och inte varaktigt ägnat sig åt annat yrke, ävensom änka och omyndigt barn till avliden ren- skötare. Även same, som efter särskilt an- sökningsförfarande av länsstyrelsen med- getts rätt att inflytta till lappby, blir att be- trakta som renskötande same.

En same, som ej hör till lappby, får inte utöva någon av de i renskötselrätten in- gående befogenheterna. Om han är bosatt inom renskötselområdet, äger han dock, i likhet med icke samiska ägare och brukare av jordbruksfastigheter inom Norrbottens

1 Deangivna kvantiteterna är uppskattade,efter- som en tillförlitlig statistik saknas, främst avse- ende konsumtionen inom renbetesområdet. Det må anmärkas att den beräknade storleken av årsproduktionen, mätt i antal kg per reninetto- stocken, jämfört med den totala årsproduktio- nen av renkött antyder att det totala renantalet kan vara större än det uppskattade antalet.

läns lappmarker, hålla visst antal renar s.k. skötesrenar i vård hos renskötan- de same.

För varje lappby skall finnas en byord- ning som utfärdas av länsstyrelsen efter sa- mernas hörande. Byordningen skall innehål— la föreskrifter om ordningen för rensköt— selns drivande inom lappbyn och angående förhållandet i övrigt mellan lapparna inbör- des, såsom beträffande fördelning av betet inom byn, flyttningar, renhjordarnas bevak— ning, samlingar för kalvmärkning, skiljning— ar o.dyl., förfarandet vid märkning och slakt, förvaltning av lappbyns gemensamma kassa m. m.

I lappby skall vidare finnas en ordnings- man som byns renskötande samer utser in- om sig. Ordningsmannen förordnas av läns— styrelsen för en tid av sex år och har att vaka över efterlevnaden av gällande lagar rörande renskötseln och av byordningen. Länsstyrelsen utfärdar instruktion för ord- ningsmannen, som åtnjuter det skydd och är underkastad det ansvar som i lag stad- gas beträffande tjänsteman. Utöver skyldig- heten att fullgöra de i författningsväg ålag- da arbetsuppgifterna har på ordningsmän- nen i ökande omfattning ankommit att fö— reträda sina lappbyar vid allmänna samman- träden inför statliga myndigheter och kom- munala organ och därvid tillhandagå med allehanda upplysningar om förhållandena i lappbyarna samt att biträda myndigheterna vid exempelvis utredningar angående ren- skötseln och samernas förhållanden i öv- rigt.

Vid sidan om den obligatoriska lappby- indelningen förekommer frivilliga organisa- tioner, vilkas uppgift är att främja sam- verkan mellan renägarna inbördes. Sedan gammalt finns renägarföreningar i de s.k. koncessionslappbyarna nedanför lappmarks- gränsen i Norrbottens län. Till en sådan förenings uppgifter hör att svara för an- ställande och avlönande av arbetsmanskap, skadors ersättande, uppförande av slaktha- gar, m.m. Erforderliga medel uttaxeras år- ligen från medlemmarna. För den löpande verksamheten svarar föreningens styrelse el-

ler en verkställande ordförande. Rensköt- seln inom föreningens verksamhetsområde förestås av en samisk renvårdare, som i egenskap av koncessionsinnehavare är an- svarig för ordningen i renskötseln.

I skogslappbyarna i Pite lappmark i Norr- bottens län finns sedan början av 1950—talet särskilda s. k. renskötarföreningar för främ- jande av samarbetet mellan renägarna in- bördes. En sådan förening svarar för ar- betsledning i renskötseln, ombesörjer kost- nadsutjämning mellan renägarna inom lapp- byn och handhar även andra för rensköt- seln i byn gemensamma frågor. Föreningen har en särskild kassa, som inte samman- förs med lappbyns kassa.

Lokala sameföreningar, vilkas ändamål främst är att befrämja samekulturen och stärka sammanhållningen mellan samer, finns över praktiskt taget hela renskötsel- området samt i Stockholm. Som central- organisation för tillvaratagande av samer- nas intressen, särskilt i rättsliga och ekono- miska frågor, tjänstgör Svenska samernas riksförbund (SSR). Till SSR, som bildades år 1950, är sameföreningarna och flertalet lappbyar anslutna. En annan riksorganisa— tion, Sällskapet Sameätnam, har sin verk- samhet inriktad huvudsakligen på det sa- miska språkets och samekulturens bevaran— de.

För att underlätta samarbetet över grän- serna i rennärings- och andra samefrågor verkar det av regeringarna i Sverige, Fin- land och Norge tillsatta Nordiska samar- betsorganet för samespörsmål och rensköt- selfrågor.

Driftsform. Eftersom betingelserna för renbete växlar mellan olika årstider måste renhjordarna som redan antytts flytta mellan olika regioner. Fjällrenama hålles sålunda sommartid i huvudsak i högfjällen samt vår och höst i lågfjällen. Skogsrenar- na har sina sommarbeten i skogsområdena närmast öster om fjällregionen. Såväl fjäll- renar som skogsrenar hålles på vinterbete i lavrika skogsområden i inlandet och kust- bygden. Skogsrenarna inom koncessionsom- rådena hålles även sommartid på bete del-

Fram till 1920-talet förekom i Sverige allmänt s.k. intensiv renskötsel. Den kän- netecknades av att renarna hela året hölls i små hjordar. Förutom till slakt nyttjades renen vid denna driftsform i stor utsträck- ning som dragdjur och klövjedjur. Det fö— rekom också allmänt att renarna mjölkades. Renskötarens familj åtföljde vanligtvis ren- hjorden vid flyttningar mellan olika betes- land.

Utmärkande för den arbetsextensivare drift som numera oftast tillämpas är främst att renarna — särskilt under barmarkstiden — hålls i stora hjordar, som inte är före- mål för kontinuerlig tillsyn. Man tillgodo- gör sig renen väsentligen endast som slakt- djur. Vid renhjordens flyttning mellan skil- da betesmarker medföljer regelmässigt en- dast särskilt avdelade vaktare.

Renskötsel drivs antingen såsom familje- företag eller i form av enpersonföretag. De enskilda företagen är oftast samlade i grupper. Vanligt är sålunda att skilda före- tagare håller samman i en s.k. sita, som är en sorts familje- eller släktgrupp. Släkt- skap är dock ej nödvändig inom en sita, eftersom sammanhållningen främst är be— tingad av de praktiska förhållandena. Sita— indelningen är vanlig på vintern, då re- narna måste hållas i smärre, lätthanterliga grupper. Den sitan tillhöriga renmassan kan utan större uppbåd av arbetsmanskap för— flyttas från en betesplats till en annan och även sammanföras för slakt utan större om- gång.

Sitaindelning såsom driftsform upprätt— hålls ej under barmarkstiden. Under hela sommarhalvåret, dvs. från vårflyttningens slut intill tiden för höstskiljningarna, bru- kar renarna få beta fritt inom ett större område för en lappby eller en storgrupp. En lappby kan bestå av en eller flera stor- grupper. I lappbyar som består blott av en storgrupp hålls renarna under hela bar- markstiden inom det lappbyn tilldelade be- tesområdet utan någon indelning i under- grupper. I några av skogslappbyarna i Norr- bottens län ävensom i några lappbyar i Jämtlands län är hela byns samlade ren-

massa inte större än att den året om kan hållas i en enda hjord.

Denna gruppindelning tillämpas vid be- vakningen av renarna under betesgången, vid renarnas samlande för märkning, skilj- ning och slakt ävensom vid flyttning. Här- vid betraktas gruppen som driftsenhet och arbetet fullgörs av det inom gruppen till- gängliga arbetsmanskapet. När det däremot är fråga om åtgärder med de enskilda dju- ren, träder gruppindelningen i bakgrunden. Endast den enskilde företagaren fullgör så- dana arbetsmoment, antingen själv eller ge- nom egna skötare. Denna ordning tillämpas vid genomförande av märkning och kastra- tion av renar samt framför allt vid slakt- djursuttagen.

Sedan gammalt har samerna haft för sed att. för att trygga sin ägande-rätt, märka re- narna med mitt i öronen. Va-rj—e renägare har sitt märke som skyddas genom offentlig re- gistrering, tidigare hos häradsrätterna men numera hos länsstyrelserna. De rättsfrågor, som sammanhänger med förvärv, innehav och registrering av renmärken, har sedan slutet av 1800-talet reglerats i särskilda för- fattningar, senast i lagen den 5 maj 1960 om renmärken.

De renskötande samerna ombesörjer själ- va normalt endast sin husbehovsslakt. Av- saluslakten omhänderhas på många håll av renuppköpare, vilka oftast har renhandel som bisyssla vid sidan av annan verksam- het. På senare år har några storföretag bör- jat intressera sig för renslakt. Bland dessa må nämnas slakteriföreningarna i Norrland och AB Sameprodukter i Harads.

Frågan om att underkasta renköttet obli- gatorisk veterinärbesiktning har under lång tid varit föremål för överväganden. I lagen den 20 mars 1959 om köttbesiktning rn. m. är intagna bestämmelser angående kött av ren, vilka skall äga tillämpning från den 1 juli 1968.

Anläggningar och andra hjälpmedel. För att underlätta driften används skilda slag av anläggningar inom renskötseln. Till des- sa är bl. a. att räkna de gärden, inom vilka renarna samlas för märkning, skiljning och

slakt. Sådana gården finns numera i stort antal över hela renskötselområdet. Gärdena byggs merendels som permanenta anlägg- ningar, och till deras uppförande och un- derhåll utgår i de flesta fall bidrag från lappfonden eller av vattenregleringsavgifter.

Under den extensiva renskötselns tid har särskilda renstängsel uppförts för att av- gränsa skilda lappbyars betesområden och för att hindra att renar strövar från eget betesområde och sammanblandas med främ- mande lappbyars renhjordar. Även till ren- stängsel har bidrag utgått på sätt nyss nämnts.

På senare tid har skyddsstängsel uppförts utefter järnvägslinjer. Dessa har bekostats av Statens Järnvägar eller av AMS-medel.

För renskötarnas räkning har kåtor, stu- gor och bodar uppförts på lämpliga plat- ser inom betesområdet. Under senare år har bidrag utgått även för sådana anläggningar. Till anläggningar för renskötselns underlät- tande kan vidare räknas broar över svår- vadade bäckar, båtar och båthus, röjda och utprickade färdleder samt telefonledningar. Numera är det vanligt att lappfonden sva- rar för praktiskt taget alla kostnader för detta slag av anläggningar.

Av stor betydelse för renskötseln är före- komsten av goda kommunikationsmöjlighe- ter. I samband med vägnätets utbyggnad har näringen kunnat tillgodogöra sig billigare och snabbare transporter, både av arbets- kraft, hjälpmedel av olika slag och slakt- produkter. Vissa vägar och andra transport- leder har anlagts med särskilt beaktande av renskötselintresset. Näringsutövarna använ- der sig i dag av järnväg, person- och last- bilar, motorbåtar, snöskotrar och flyg.

Under senare år har även radiotelefoni ta- gits i anspråk (bärbara radiosändare/mot- tagare). Detta har visat sig mycket ratio- nellt, speciellt för att underlätta samarbetet mellan vaktmanskapet under samlingsarbe- ten o. dyl.

Trots att kommunikationsmöjligheterna förbättrats och tekniska hjälpmedel i allt större omfattning kommit till användning, är betydelsen av goda renvallarhundar fort- farande stor inom renskötseln.

Renslakterier och andra hjälpmedel för slakt utgör den utan jämförelse viktigaste nya typ av anläggningar på renskötselns område som under senaste decennium ta- gits i bruk. Från en ringa början i mitten av 1950-talet har ett aktningsvärt bestånd av sådana slakthjälpmedel blivit utbyggt. Olika typer av hjälpmedel förekommer: sta- tionära slakterier, flyttbara fältslakterier, transportabla slakthjälpmedel och bilburna slaktanordningar samt fasta slaktställningar. Dessutom har byggts transportvägar till stör- re slaktplatser samt beteshagar, raststugor, förvaringsbodar för slaktutrustning m.m. Anordningarna har hittills endast i begrän- sad utsträckning bekostats av medel till- skjutna direkt från de berörda renägarna, utan istället betalats av lappfonden (inkl. 5. k. 4: 13—medel) eller med 4: 14-medel1 el— ler med AMS-medel. I vissa fall har kom- muner bekostat slaktanläggningar. Slakte- rierna tillhör till övervägande del lappvä— sendet (se nedan).

2.1.6 Den statliga administrationen

Den centrala statliga handläggningen av frå- gor som rör rennäringen ankommer på lant- bruksstyrelsen. Till styrelsen är knutna två rådgivande nämnder, nämligen dels en ren- näringsnämnd, som består av samerepresen— tanter, dels en renforskningsnämnd, vari hu- vudsakligen ingår forskare. I principiellt be- tydelsefulla ärenden hörs dessutom Svenska samernas riksförbund.

För att utöva den regionala tillsynen över renskötseln och handha andra administrativa göromål, som har samband med rennäring- en, har staten inrättat en särskild under ve- derbörande länsstyrelse lydande organisa— tion, benämnd lappväsendet. Denna orga— nisation började växa fram i sin nuvarande form under 1800-talets två sista årtionden. Sålunda har lappfogde (fr.o.m. år 1962 benämnd förste konsulent) funnits anställd i Jämtlands län sedan år 1885, i Norrbottens län sedan 1890 och i Västerbottens län se- dan mitten av 1890-talet. År 1916 uppde- lades Norrbottens län i två lappfogdedistrikt, och på 1930-talet inrättades i samma län

ytterligare ett distrikt. Lappväsendet har ut- ökats i olika omgångar också genom att lappfogdeassistenter (numera benämnda as- sistenter) och särskilda tillsynsmän (numera instruktörer) anställts. För närvarande är anställda tre förste konsulenter, en extra förste konsulent, en assistent och sju in- struktörer i Norrbottens län, en förste kon- sulent, en assistent och tre instruktörer i Västerbottens län samt en förste konsulent, en assistent och tre instruktörer i Jämtlands län.

Lantbruksstyrelsen svarar även för en om- fattande kurs- och rådgivningsverksamhet i rennäringsfrågor. De rön, som framkommit genom forskning, försöksverksamhet och er— farenheter, förmedlas till renägarna genom bl. a. skrifter och meddelanden. Dessutom ger styrelsen varje månad ut en tidning, »Rennäringsnytt», som distribueras till bl. a. samtliga renägare.

Vid sidan om den rådgivningsverksamhet, som bedrives i lantbruksstyrelsens regi, sker rådgivning även av lappväsendet i de tre rennäringslänen. Vid de sammanträden, som äger rum med lappbyarna, fullmäktige eller grupper av renskötare, sker sålunda råd- givning i alla de frågor som har samband med rennäringen, bl. a. planläggning av in- vesteringar och ordnande av det praktiska samarbetet mellan olika grupperav renskö- tare och olika lappbyar. Ett normalt inslag i lappväsendets verksamhet är vidare den service i olika angelägenheter som lämnas av lappväsendets befattningshavare vidper- sonliga sammanträffanden samt vid telefon- och brevkontakter med renägarna. Denna form av personlig rådgivning kan avse de mest skilda ting men sammanhänger oftast med att enskilda personer vill ha diverse upplysningar samt råd och hjälp i ekono- miska angelägenheter.

2.1 .7 Finansieringsfrågor Finansieringen av stödet åt rennäringen och de därmed sammanhängande administrativa kostnaderna har skett dels genom budget-

' 1 Beträffande innebörden av uttrycken 4: 13- och 4: 14-medel hänvisas till kap. 6, avsnitt 6: 1.

medel, dels genom statens lappfond, dels genom regleringsavgifter enligt 4 kap. 14 & vattenlagen, dels med AMS-medel, dels ock genom Norrlandsfonden. Det sammanlagda stöd- och kostnadsbeloppet har ökat från 2,5 milj. kr. budgetåret 1962/63 till 8,5 milj. kr. 1966/67. Av stödbeloppen har AMS-medel svarat för en betydande del, under de tre senare budgetåren för mellan 40 och 50 procent. Att märka är att det sammanlagda stöd- och kostnadsbeloppet för budgetåret 1966/67 på grund av de i vissa trakter särdeles ogynnsamma betes- förhållandena och därmed sammanhängan- de stora anslag för nödutfodring inte kan anses utgöra ett normalt mått på kost- naden för det årliga stödet åt näringen. Den normala kostnaden torde i stället ligga i storleksordningen 6 å 6,5 milj. kr. per är.

2.2 Rennäringssakkunnigas överväganden

2.2.1 Rennäringens ekonomiska läge

Inom stora delar av renskötselområdet är nettoinkomsten av ett dagsverke, som äg- nas åt renskötsel, genomsnittligt sett mycket låg i förhållande till den arbetsinkomst som normalt erhålles i andra näringar. Rennä- ringen är med andra ord, såsom näringen för närvarande bedrives, otillräcklig som försörjningsunderlag för åtskilliga av dem som har renskötsel som huvudsakligt för- värvsarbete. Detta förhållande kan uppen- barligen inverka menligt på rennäringens fortbestånd och utveckling i vårt land. På längre sikt måste det vara svårt att rekry- tera arbetskraft till en näring som ej är i stånd att ge alla eller åtminstone det över- vägande flertalet av sina utövare en lev- nadsstandard som är någorlunda likvärdig med andra jämförliga yrkesgruppers.

Ehuru rennäringens ekonomiska svårig- heter säkerligen inte har en enda orsak utan beror på många samverkande faktorer, är det en omständighet som särskilt faller i ögonen vid en granskning av de nuvarande förhållandena, nämligen det nära sam-bandet mellan ägandestruktur och försörjningsun- derlag inom rennäringen. Företagarnas års-

inkomster är i stort sett proportionella mot reninnehavet, beroende på att de enskilda näringsidkarna väsentligen arbetar endast med sina egna renar (inkl. av dem innehav- da skötesrenar). Härtill kommer att de akti- va renskötarna har svårt att genom annat arbete skaffa sig extrainkomster, då även en renägare med litet antal djur långa tider är mer eller mindre bunden vid sin hjord. Med nuvarande organisation av renskötseln torde det därför, med någon generalisering, kunna sägas att första villkoret för att en aktiv ren- skötare skall kunna uppnå en under rådande förhållanden godtagbar levnadsstandard är att han innehar ett tämligen stort antal renar. Särskilt i vissa delar av Norrbottens län finns det emellertid talrika familjer som måste livnära sig på ett litet antal renar, och bland dem finns åtskilliga som lever på en nivå vid eller under existensminimum. I Jämtlands och Västerbottens län samt i de flesta av skogslappbyarna, där ägandestruk- turen är annorlunda, ligger inkomstnivån i regel betydligt högre.

De i nästföregående stycke påtalade för- hållandena visar enligt vår uppfattning att rennäringsidkarnas ofta påfallande låga lev- nadsstandard främst beror på att så många av de i näringen yrkesverksamma är under- sysselsatta i den meningen att alltför många utför ett arbete som lika väl kunde skötas av väsentligt färre personer. En renskötare ägnar exempelvis sin huvudsakliga arbets- tid åt en hjord på 100 år 150 renar, trots att han under större delen av året kunde klara en betydligt större hjord. Följden av en dy- lik, ekonomiskt sett orationell. användning av arbetskraften är att arbetsinkomsten i renskötseln på många håll blir onödigt låg. För att råda bot härpå måste i första hand tillgripas en omorganisering av renskötseln i syfte att få fram rationella, dvs. i regel stör- re, driftsenheter. Vilka olika möjligheter som härvidlag står till buds skall diskuteras nedan under 2.2.4.

Vid sidan av den form av rationalisering som övergången till större driftsenheter inne- bär finns inom rennäringen stort utrymme också för vad som på jordbrukets område brukar benämnas inre rationalisering och

driftsrationalisering. Med inre rationalise- ring inom rennäringen avses då i första hand sådana åtgärder som förbättring av betesmarkerna och flyttningsvägarna samt anordnande av arbetsbostäder, arbetshagar, slaktplatser m.m. Även byggande av gräns- stängsel för att underlätta sammanhållning- en av renarna samt tillskottsutfodring som medel att komma över tillfälliga perioder av betesbrist m.m. bör kunna räknas till inre rationalisering. Driftsrationaliseringen inom rennäringen kan, liksom inom jord- bruket, avse i huvudsak två områden, näm- ligen dels en mekanisering, dels forsknings- och utvecklingsarbete rörande driftmetoder- na. Till det senare området kan även räknas rådgivnings- och upplysningsverksamheten. [ fråga om mekaniseringen kan rennäringen troligen tillgodogöra sig avsevärt mindre rationaliseringsvinster än jordbruket. Vissa förbättringar bör dock kunna åstadkommas, exempelvis genom ökat användande av snö- skotrar och införande av speciella transport- fordon för underlättande av slakten och av renarnas flyttningar. Även på slaktens om- råde i övrigt torde åtskilligt vara att vinna genom en rationalisering av nuvarande nie- toder. De största framstegen bedöms emel- lertid kunna uppnås genom forskning, råd- givning och upplysning; i dessa hänseenden må särskilt framhållas värdet av en förbätt- rad renavel samt av att slaktuttagen mål- medvetet inriktas på att få till stånd en med hänsyn till djurens ålder och kön optimal sammansättning av renhjordarna.

Det innebär icke någon underskattning av det värdefulla arbete som särskilt under senare år utförts för att rationalisera ren- näringen, om man konstaterar att en bety- dande eftersläpning på många håll förekom- mer i fråga om såväl inre rationalisering som driftsrationalisering samt att detta starkt bi- dragit till rådande ogynnsamma lönsamhets- förhållanden. De främsta orsakerna härtill möjligen vid sidan av en viss konserva- tism hos åtskilliga näringsutövare synes vara kapitalknapphet och bristande känne- dom om andra metoder och hjälpmedel än de traditionella. Då rennäringen icke torde vara. i stånd att med enbart egna resurser

hämta in eftersläpningen inom rimlig tid, bör det allmänna — förutsatt att rennäring- en anses ha en framtid i vårt land; jfr här- om nedan under 2.2.3 — träda emellan. Till frågan om vilka stödåtgärder som i så fall bör tillgripas återkommer vi under 2.2.4.

I anslutning till .vad ovan sagts om ren- näringens ekonomiska svårigheter må fram— hållas ett par omständigheter, som torde ha bidragit till att denna näring generellt sett utsatts för ett hårdare tryck än det egentliga jordbruket. Rennäringen har sålunda i väsentligt mindre utsträckning än det egent- liga jordbruket kunnat motverka höjningar av produktionskostnaderna (främst lönerna) genom rationaliseringar. Eftersläpningen har gällt såväl struktur- som driftsrationalisering- en (mekanisering etc.). Eftersom priset på avsättningsproduktema i hög grad är beroen- de av priset på motsvarande jordbrukspro- dukter har följden blivit en successiv för- sämring av lönsamheten inom rennäringen i förhållande till jordbruket. Detta torde främst ha drabbat de mindre företagen. Här- till kommer att det inom rennäringen ej före- kommit någon fullständig motsvarighet till den höjning av jordbrukets lönsamhet som varit en följd av förbättrade bruknings- metoder och inriktningen på nya eller mer förädlade produkter m.m. För rennärings- idkarna gäller vidare att näringslivet i all- mänhet är så outvecklat och föga differen- tierat i de trakter där renskötsel bedrives, att alternativa sysselsättningar icke står till buds i den utsträckning som skulle behövas för att i hemorten suga upp den vid en rationalisering eller ändrad ägandestruktur friställda arbetskraften. Härtill bidrar icke minst den på senare tid mycket betydande rationaliseringen inom skogs- och jordbruket samt i gruvdriften. De som lämnar ren- näringen riskerar därför att behöva bryta upp från sin invanda miljö och från sin bostad och flytta till många gånger avlägsna delar av landet med nya och främmande förhållanden. Det är med hänsyn härtill — men även på grund av den traditionalism som en säregen yrkes- och levnadsform gär- na för med sig — troligt, att bundenheten

vid näringen i allmänhet är ännu större hos den renskötande befolkningen än hos den egentliga jordbruksbefolkningen. Detta inne- bär bl.a. att årsikomsten för den enskilde renskötaren många gånger måste nedgå till en mycket låg nivå innan hanlämnar näring- en, ett förhållande som på vissa orter visat sig skapa stora sociala problem. En annan omständighet som sannolikt försvårat över- gången till modernare driftmetoder är den kapitalknapphet som generellt sett känne- tecknar rennäringen. Till skillnad från vad som är fallet i fråga om egentligt jordbruk står den allmänna lånemarknaden icke till buds, när det gäller att finansiera en rationa- lisering av renskötseln; renarna, som utgör renägarnas huvudsakliga och ofta enda real- tillgång, kan inte pantförskrivas med bibe- hållen besittningsrätt för ägarna, och de kan därför ej tjäna som grund för kredit- givning i större skala. Beaktas bör också att övergången från »intensiv» till »extensiv» renskötsel varit förenad med betydande kost- nader för renägarna, särskilt därigenom att flertalet renskötare upphört med familje- nomadismen och skaffat sig fasta bostäder -— låt vara att dessa i vissa fall ännu är av föga tillfredsställande beskaffenhet. Närings- utövarnas egna kapitaltillgångar torde där— för i stort sett redan vara bundna och inte stå till förfogande för den önskvärda rationa- liseringen av näringen.

2.2.2 Rennäringens administration Jämte de ekonomiska svårigheterna torde lagstiftningen om de administrativa frågorna ha gett upphov till de flesta yttringar av missnöje med gällande ordning som under senare tid framkommit, bl. a. från samernas organisationer. Länsstyrelserna och den un- der dem lydande särskilda administrationen för rennäringen, lappväsendet, har i RBL tillerkänts vittgående befogenheter med av- seende å renskötseln. Lappväsendets förste konsulenter — i RBL fortfarande benämnda lappfogdar utgör sålunda ej blott en skiljeinstans, till vilken rennäringsidkarna kan vända sig när de är oense inbördes eller vid konflikter med tredje man, utan konsu-

lenterna är skyldiga att av eget initiativ och genom egna undersökningar övervaka att gällande bestämmelser efterleves och söka åstadkomma rättelse. när överträdelse skett. l åtskilliga frågor, också sådana som endast rör näringsutövarnas inbördes förhållanden (se exempelvis 4, 9, 10 och 11 åå RBL),sak- nar dessa enligt lagen rätt att själva bestäm- ma, utan avgörandet har överlämnats till länsstyrelserna, även om samerna skall höras i saken. De av länsstyrelserna utfärdade byordningarna innehåller även ett flertal be- stämmelser, enligt vilka länsstyrelsen och lappväsendets tjänstemän har att besluta rö- rande lappbyarnas inre angelägenheter. så- som byområdes indelning i betestrakter och betesland, betestrakternas fördelning mellan bymedlemmarna och användningen av by- kassorna.

Ovan angivna förhållanden, i förening med att länsstyrelserna och lappväsendets befattningshavare i åtskilliga sammanhang uppträder för att tillvarataga rennärings- idkarnas intressen i förhållande till utom- stående, har från samernas sida åberopats till stöd för åsikten att rennäringen och dess utövare för närvarande står under statligt förmynderskap. SSR har med hänsyn här- till påyrkat lappväsendets avskaffande samt upphävande av alla föreskrifter som in- skränker - samernas självbestämmanderätt. Från förbundet har också riktats viss kritik mot lantbruksstyrelsen i dess egenskap av central myndighet för rennäringen.

I JO:s skrivelse till Kungl. Maj:t den 24 januari 1966 har bl.a. ifrågasatts, om man inte borde göra boskillnad mellan å ena sidan uppgiften att tillvarataga samernas in— tressen och föra deras talan samt å den and- ra de allmänna administrativa uppgifter i fråga om lappbyarnas organisation m.m. och vissa nyttjanderättsupplåtelser som nu åvilar eller framdeles kunde komma att åvila länsstyrelsen och lappväsendet. Den först- nämnda uppgiften borde i så fall enligt JO:s åsikt anförtros åt en särskild, av staten bekostad ombudsmannaorganisation för de renskötande samerna.

Den kritik som sålunda förekommit mot bl. a. lappväsendet har i huvudsak icke varit

riktad mot de enskilda befattningshavarna utan har gällt de principer som kommit till uttryck i RBL, byordningarna och instruk- tionerna för lappväsendets personal. Dessa stadganden tillkom i huvudsak vid en tid- punkt, då samernas möjligheter att själva tillvarataga sina intressen var väsentligt säm- re än de nu är, och de avspeglar därför upp- fattningen att en stark administration erford- ras bl. a. för att skydda samerna i förhållan- de till motstående grupper med större möj- ligheter att göra sina intressen gällande. Emellertid måste framhållas att tillämpning- en av de olika författningsbestämmelserna under, senare år skett mindre bundet av före- skrifternas formella innehåll och med ökat hänsynstagande till samernas egen uppfatt- ning samt att det i-stort sett förekommit ett förtroendefullt samarbete mellan närings- utövarna och lappväsendets befattningshava- re. Dessa har också —. i långt större ut— sträckning än som ålegat dem- enligt instruk- tioner och författningar inriktat sitt arbe- te på att få till stånden verklig självstyrelse i lappbyarna. Att detta hittills lyckats endast i begränsad omfattning sammanhänger med lagstiftningen, som. icke utrustat rennäring-. ens egna organisationer, lappbyarna, med sådana maktbefogenheter att de kan från lappväsendet och andra myndigheter över- taga huvudansvaret för rennäringens utveck- ling. Om den i utredningsdirektiven förut- skickade självbestämmanderätten för samer- na med avseende å renskötselns organisation och deras egna ekonomiska angelägenheter skall bli förverkligad, måste det emellertid sörjas för erforderlig förstärkning av ren- näringens lokala organ, varvid den nuvaran- de ordningen med tyngdpunkten förlagd till myndighetsavgöranden kan avlösas av en tidsenlig självstyrelse för rennäringens ut- övare. Huvudprinciperna för en dylik om- läggning skisseras nedan under 2.2.4.

2.2.3 Rennäringens framtidsutsikter

Ovan har framhållits att den i Sverige för närva-rande bedrivna renskötseln är otill- räcklig som försörjningsunderlag för åtskil- liga av näringsutövarna samt att detta kan

inverka menligt på näringens fortbestånd och utveckling. En grundläggande förutsätt- ning för att det från allmän synpunkt skall framstå som motiverat att verksammare än hittills stödja själva rennäringen och icke endast söka lindra svårigheterna för de nu- varande näringsutövarna måste därför vara, att en väsentlig förbättring av inkomstnivån ligger inom räckhåll med. rimliga insatser från det allmännas sida.

Vid bedömningen av möjligheterna att förbättra det ekonomiska. utbytet av ren- näringen: bör stor vikt fästas vid det förhål- landet -'att det enligt, samstämmiga erfaren- heter från skilda delar.av,r_ens_kötselområdet är möjligt. att redan nubedrivarennäringwi vårt land med fullt tillfredsställande eller t. o; m. god. lönsamhet. I åtskilligalappbyar ligger antalet: renen per, årsagbetare omkring eller-över 500, innebär-andeen genomsnittlig bruttoavkastning; pen .heltidssysselsatt om minst 20000 krvom året. I sådana. byar är rennäringsföretagensutbyte i form, av arbets- lön och företagarvinst fullt jämförligt med vad andra livskraftiga företag kan bereda sina utövare. Att i. flertalet lappbyar ren-. antalet per årsarbetare är väsentligt lägre än i nyssnämnda byar torde inte huvudsakligen bero på att de naturliga förutsättningarna för renskötsel skiljerrsig :på ett. avgörande sätt. Differenserna i fråga om arbetsinsatsen och därmed utbytet för den enskilde före- tagaren - synes i stället väsentligen kunna hänföras till driftsenheternas växlande stor- lek. Rennäringens framtida konkurrensför- måga i förhållande till annan sysselsättning är därför i första hand avhängig av möjlig- heten att genomgående få tillstånd tillräck- ligt stora och även lövrigt rationella drifts- enheter och därav följande minskning av undersysselsättningen. .

Med nuvarande renskötsellmetoder be- stäms driftsenhetens storlek i det särskilda fallet, åtminstone under vissa delar av året, av renarnas. fördelning på skilda ägare. Åt- skilliga momenti renskötselarbetet brukar nämligen utförasav varje renägare för sig utan egentligt samarbete med andra före- tagare. Såsom närmare skall utvecklas ne- dan under 2.2.4-samt i kap. 5, anser vi

det emellertid vara genomförbart att få till stånd en sådan ändring av renskötselmeto- derna at: det nuvarande sambandet mellan driftsenheternas storlek och äganderätten till renarna brytes. Redan härigenom bör det vara möjligt att inom praktiskt taget hela renskötselområdet uppnå en lönsamhet som ligger i nivå med den som utmärker de bättre av de nuvarande lappbyarna.

Att rennäringen i Sverige för närvarande på många håll är otillräcklig som försörj- ningsunderlag för näringsutövarna beror emellertid inte bara på att driftsenheterna i regel är alltför små. Beaktas bör också att det inom rennäringen föreligger stora, hit- tills ofullständigt utnyttjade möjligheter att rationalisera renskötselarbetet och att genom ändrad sammansättning av renhjordarna öka bruttoavkastningen från ett givet antal djur.

Stora rationaliseringsvinster torde gå att uppnå genom förbättrade slakt- och avsätt- ningsförhållanden. En koncentrering av slakten, både tidsmässigt genom ökad höst- slakt och geografiskt till ett mindre antal väl utrustade slaktplatser, bedömes kunna vä- sentligt fönbätt-ra det ekonomiska utbytet. Införandet fr.o.m. den 1 juli 1968 av be- siktningstvång för ren-kött kan antagas verk- samt främja en utveckling i denna riktning. Samtidigt ökas förutsättningarna för att få till stånd en organiserad samverkan på av- sättningsområdet. varigenom det bör bli möj- ligt att å-t renköttet förvärva en i förhållande till andra 'köttvaror självständigare ställning bl. a. i prishänseende än det nu intar.

Bruttoavkastningen från en renhjord av viss storlek är i hög grad beroende av hjor- dens ålders- och könssammansättning. Ge- nom lämpliga slaktuttag under en följd av är bör det vara möjligt att få till stånd och bibehålla en sådan fördelning av renarna på olika ålders- och könsgrupper att ett i huvudsak optimalt utbyte per djur uppnås. Den avkastningsökning som på detta sätt kan vinnas är mycket betydande. Vi hänvi- sar härvidlag till den i bilaga 2 till detta be- tänkande redovisade undersökning av pro- fessorn H. Hyrenius, enligt vilken en ökning av den årliga bruttointäkten från för när- varande ca 45—50 kr. per ren inettostocken

till ca 75—80 kr. eller med drygt 60 % lig- ger inom räckhåll. — Även djurmaterialets beskaffenhet spelar en stor roll för det eko- nomiska utbytet. Icke obetydliga vinster tor- de kunna erhållas enbart genom ett konsek- vent genomfört urval av avelsdjur och där- med sammanhängande hård utgallring av olämpliga djur. Till detta kommer de vinster som kan uppnås genom det pågående forsk- ningsarbetet, som bl. a. syftar till att förbätt- ra djurmaterialet (större djur, ökad mot- ståndskraft mot påfrestningar och sjukdo- mar, m. m.).

Som framgår av vad ovan sagts anser vi att det föreligger mycket stora möjligheter att öka rennäringens såväl brutto- som netto- avkastning och därmed också dess förmåga att ge sina utövare en tillfredsställande för- sörjning. Vid en realistisk bedömning av rennäringens framtidsutsikter måste emeller- tid hänsyn tagas även till de kostnader för det allmänna som är förknippade med en fortsatt renskötsel. Dessa kostnader kan sägas vara av två principiellt skilda slag: dels direkta utgifter för administration och för nödiga stödåtgärder till näringen, dels för- luster genom att rennäringen förhindrar eller försvårar renbetesmarkernas användande för andra, eventuellt mer lönsamma eller ur andra synvinklar mer önskvärda ändamål.

Det allmännas utgifter för rennäringen är otvivelaktigt höga i förhållande till näringens produktionsvärde. Administrationskostna- derna, i form av avlönings- och omkostnads- anslagen till lappväsendet, uppgår för närva- rande till cirka 1,25 milj. kr. om året. Där- emot har kostnaderna över statsbudgeten för stödåtgärder hittills varit mycket låga, främst beroende på att dylika åtgärder i stort sett finansierats av statens lappfond och icke genom budgetanslag (se härom närmare i kap. 8). Någon minskning av kostnaderna för administration och stödåtgärder torde inte kunna ske, om rennäringen skall fort- leva; tvärtom synes ökade insatser vara er- forderliga, bl. a. såvitt gäller rådgivning, forskning och rationalisering (se kap. 6 och 7). Emellertid bör det allmännas kostnader för rennäringens upprätthållande icke enbart betraktas från ekonomiska utgångspunkter.

Beaktas bör också att rennäringen utgör en viktig, måhända nödvändig, förutsättning för fortlevnaden av en speciell samisk kultur i vårt land. Endast i begränsad omfattning torde det vara möjligt för samerna att i en annan arbetsmiljö hålla sitt språk, sin slöjd och övriga kulturyttringar levande under längre tid. Från kulturskyddssynpunkt och även med hänsyn till samekulturens på- tagliga ehuru svårvärderade betydelse för turistnäringen är det därför i hög grad önskvärt att rennäringen kan fortleva i kon- kurrensen med andra näringar. Enligt vår mening är det på grund härav befogat att räkna en icke oväsentlig del av det allmän- nas kostnader för rennäringen som en insats för främjande av samekulturen som en del av det svenska kulturarvet. Med detta syn- sätt torde den del av nämnda kostnader som bör hänföras till rennäringen i dess egen- skap av ekonomisk verksamhet inte över- stiga vad som anses godtagbart i fråga om andra jämförliga näringar, såsom jordbruk och fiske.

] vad mån renskötseln förhindrar eller försvårar renbetesmarkernas användande för andra ändamål, främst turism och fritids- bebyggelse, är svårbedömbart. Onekligen måste dock av hänsyn till rennäringen stor försiktighet iakttagas vid upplåtelse av mark, fiske och jakt (jfr 56 å RBL), och det ärdär- för inte uteslutet att samernas renbetesrätt i viss mån verkat hämmande på exempelvis turismens utveckling i Norrlands inland och fjälltrakter. Med den pågående intensifie- ringen av såväl den inhemska som den inter- nationella turismen är det även sannolikt att renskötselområdets värde som fritidsreservat kommer att stiga. Emellertid är det enligt vår mening inte berättigat att vid uppskatt- ningen av rennäringens nuvarande och fram- tida möjligheter att konkurrera med andra näringar låta hänsynen till renbetesmarker- nas värde vid användning för annat ändamål spela in. Enligt de renbeteslagar som sedan 1880-talet reglerat samernas rättigheter ut- gör huvuddelen av de marker varom här är fråga för »la-pparna avsatta land» (22 5 i 1886 års renbeteslag) resp. »områden som blivit till lapparnas uteslutande begagnande

anvisade» (31 å i 1898 års renbeteslag och 56 & RBL). När frå-ga uppkommer om ren— betesmarks upplåtande för annat ändamål än renskötsel, bör således även i fortsätt- ningen utgångspunkten vara att renbetesrät- ten ej skall behöva vika annat än i vissa i la- gen särskilt angivna fall, varvid ersättning skall lämnas för uppkommande intrång.

Som sammanfattning av det ovan sagda vill vi framhålla, att det torde vara möjligt att genom rationalisering av den för närva- rande inom landet bedrivna renskötseln upp- nå en tillfredsställande och i förhållande till andra jämförliga näringar konkurrenskraftig lönsamhet hos rennäringen samt att detta bedömes kunna ske med stöd av insatser från det allmännas sida som om hänsyn tages även till rennäringens betydelse för samekulturen inte överstiger vad som i andra jämförliga fall anses godtagbart. På grund härav och då samernas rätt att för renskötsel utnyttja de nuvarande renbetes- markema i princip bör bibehållas, förordar vi att det allmänna genom administrativa in- satser och ekonomiskt stöd medverkar till den förbättring av rennäringen som erford— ras för att renskötselföretagen skall kunnna lämna ett tillfredsställande utbyte.

2.2.4 Huvudpunkter i ett reformprogram Ny organisationsform för näringsutövarna.

Såsom framgår av det förut sagda, anser vi den främsta orsaken till att många ren- näringsidkare för närvarande har ett otill- fredsställande utbyte av sin renskötsel vara, att driftsenheterna ofta är alltför små för att möjliggöra en rationell användning av ar- betskraften. Då driftsenheternas storlek med gängse renskötselmetoder är i hög grad be- roende av renarnas fördelning på skilda ägare, finns det två principiellt olika vägar att öka storleken på driftsenheterna: anting- en kan man förändra ägandestrukturen, så att företagarnas reninnehav regelmässigt ut- gör lämpliga driftsenheter, eller också kan man genom omläggning av renskötselmeto- derna bryta eller åtminstone försvaga sam— bandet mellan reninnehav och driftsenheter.

Mot utvägen att förändra ägandestruktu—

ren talar främst att härför skulle erfordras mycket vittgående ingrepp i den enskilda äganderätten till renarna. Inom de olika lappbyarnas områden är utrymmet för en på längre sikt lönsam renskötsel alltid begränsat till det antal djur som uthålligt — även un- der sämre betesår kan finna föda på de tillgängliga betesmarkerna. I flertalet lapp— byar är detta utrymme för närvarande helt eller i huvudsak ianspråktaget. Det går där- för inte att enbart genom en allmän ökning av de små företagarnas reninnehav höja den genomsnittliga storleken av de nuvarande driftsenheterna. I stället skulle en betydande minskning av antalet driftsenheter behöva genomföras, innebärande att renägarna fri- villigt elle'r' tvångsvis överförde djuren till ett begränsat antal ägare eller gjorde dem till föremål för en kollektiv äganderätt. '

Den alternativa utvägen att söka tillskapa lämpliga driftsenheter, som i huvudsak är oberoende av de olika företagarnas 'ren— innehav, överensstämmer i princip med det förslag som framlades av Renutredningen i dess är "1960 avgivna betänkande »Rensköt- selns organisation och ' renprodukternas marknadsförande» (stencilerat). Kärnpunk- ten i detta förslag var att lappbyarna skulle omvandlas till självständiga juridiska perso- ner med uppgift att handha gemensamma frågor rörande den av bymedlemmarna be— drivna renskötseln. Förslaget accepterades i princip av flertalet remissinsatser, däribland SSR och majoriteten av lappbyarna. '

I huvudsaklig överensstämmelse med grundtanken i Renutredningens förslag har vi — på sätt närmare utvecklas i kap. 5 av detta betänkande ansett bästa sättet att få till stånd lämpliga driftsenheter vara att överlämna renskötselns handhavande till sär— skilda lokala organisationer, i förslaget be- nämnda renbyar, med näringsutövarna som medlemmar. Renbyarna, vilka även skall an- skaffa och underhålla huvuddelen av de driftsanläggningar och tekniska hjälpmedel som erfordras" för renskötseln, aVSes få be-' hörighet att i medlemmarnas ställe bestäm— ma i frågor, söm rör nyttjandet av 'de betes- marker, där' renbetesrätt tillkommer med- lemmarna; Renbyarna får därigenom fria

händer att med bortseende från äganderätts'- förhållandena indela medlemmarnas ren— hjordar i driftsenheter, vilkas storlek och sammansättning kan anpassas efter årstid, betestillgång och övriga föreliggande om— ständigheter. Byarna skall också äga besluta om anställande av den arbetskraft som er"— fordras för renskötseln; reninnehavet i och för sig avses icke skola medföra en ovillkor- lig rätt för medlemmarna att erhålla anställ— ning som renskötare. Härigenom bör det va- ra möjligt att avpassa arbetsstyrkan efter fö- religgande behov och väsentligt öka det ge- nomsnittliga antalet renar per årsarbetare. Samtliga kostnader för renarnas handhavan- de och renbyns verksamhet — arbetslöner, utgifter för driftsanläggningar, ersättningar för de av renarna orsakade skadorna, m. m. föreslås i princip bli fördelade mellan renägarna i proportion till antalet innehavda renar. " *

Då vårt organisationsförslag radikalt skil- jer sig från gällande ordning i renskötseln, enligt vilken ansvaret för renarna genom— gående åvilar den enskilde innehavaren, tor—— de det nya systemet böra införas endast om en betydande majoritet bland näringsidkarna. önskar det. För att kunna inhämta de ren— skötande samernas uppfattning om förslaget bör Svenska" samernas riksförbund beviljas ett särskilt engångsanslag för upplysnings— verksamhet.

Struktur'omläggning. Den organisatoriska. omläggningen syftar till att få till stånd en rationell renskötsel, även om de renskötande medlemmarna är fler än som motsvarar be— hovet av årsarbetare. Det torde dock "inte kunna undvikas att svårigheter uppkommer för sammanhållningen i byn och därmed också för renskötseln, om vissa renägare- utesluts från arbete. Intresset för vården av renarna kan försvagas, om en stor del av dessa tillhör personer som inte deltar i arbe- tet. Detta kan medföra svårigheter att få till' stånd en rationell ordning för renskötseln inom byarna. Då möjligheterna till komplet— terande sysselsättningar dessutom är begrän- sade, talar starka skäl för att inte bara anta-v let i renskötseln sysselsatta utan även antalet

renägare reduceras. Vid sidan om förslaget till en organisatorisk omläggning av ren- skötseln framlägger vi därför förslag till åtgärder, varigenom de som lämnar rensköt- seln bereds möjlighet att få annan för dem lämplig sysselsättning samt visst avgångs- vederlag, på sätt närmare utvecklas i kap. 6.

Ändrad regional administration. Den special- administration för rennäringen och den ren— skötande befolkningen som lappväsendet ut— gör är knappast förenlig med nutida upp- fattning om förvaltningsmyndigheternas ar- betsuppgifter och befogenheter. Att lapp- väsendet likväl ännu består och fortfarande har stor praktisk betydelse torde åtminstone delvis förklaras av att rennäringsutövarnas egna lokala organisationer, lappbyarna, har en alltför svag ställning såväl inåt som utåt för att kunna" fullgöra uppgiften att få till stånd en långsiktig och ordnad samverkan mellan renägare med gemensamma betes- områden. Bristen på en verkligt beslutmässig företrädare för alla renägare inom en lappby har med andra ord medfört att avgörandena i viktiga frågor överlämnats till de admi— nistrativa myndigheterna.

Därest vårt ovan skisserade förslag med renbyar som lokala organisationer för ren- skötselns handhavande blir genomfört, torde i huvudsak samma synpunkter på admi— nistrationen böra anläggas som då fråga är om annan näringsadministration. Avsikten är att en renbys medlemmar själva inom byns ram skall äga bestämma om sättet för renskötselns utövande samt att byns styrelse skall ha behörighet att i gemensam— ma angelägenheter företräda medlemmarna gentemot myndigheter och andra utomståen- de. Vid sådant förhållande anser vi anled- ning saknas att bibehålla en särskild admi- nistration för rennäringsfrågor. De admini- strativa uppgifter som även i fortsättningen kommer att finnas på detta område bör kunna övertagas av de vanliga länsmyndig- heterna, såsom länsstyrelse, lantbruksnämnd, länsarbetsnämnd och länsbostadsnämnd. Hur arbetsuppgifterna bör fördelas mellan dessa myndigheter och i vad mån de behö- ver förstärkas i anledning av lappväsendets

upplösning, kommer att diskuteras i betänk- andets kap. 7.

Såsom tidigare nämnts, har JO ifrågasatt, om ej en särskild av staten bekostad ombuds- mannaorganisation borde inrättas med upp— gift att tillvarataga samernas intressen och föra deras talan. Enligt vår mening talar emellertid starka skäl emot en dylik anord- ning. Denna skulle nämligen innebära att en ny specialadministration efterträdde lapp- väsendet. Det bör emellertid undvikas så långt det med hänsyn till de särskilda för- hållandena inom rennäringen är möjligt att i fråga om samerna och rennäringen bi- behålla eller tillskapa speciella institutioner och bestämmelser, som skiljer sig från vad som anses erforderligt för andra medborga— re och näringsgrenar. Samernas och ren- näringsutö'varnas behov av egna företrädare i gemensamma frågor kan, såsom skett i fråga om andra jämförliga grupper i sam- hället. bäst fyllas genom privata, av staten oberoende intresseorganisationer. Vi har därför ansett oss icke böra framlägga något förslag om en sådan ombudsmannaorganisa— tion som åsyftas i JO:s skrivelse.

Ökat stöd till rennäringen. Även om ren— näringens nuvarande ekonomiska svårighe- ter till stor del, kanske huvudsakligen, beror" på att den däri sysselsatta arbetskraften som följd av driftsenheternas alltför ringa storlek är dåligt utnyttjad, har läget med säkerhet" avsevärt förvärrats genom att näringen slä— pat efter andra näringsgrenar i rationalise—- ringshänseende. I sammanhang med före- slagen övergång till en ny organisationsform' för rennäringsutövarna, varigenom möjlig— göres att renhjordarna indelas i lämpliga” driftsenheter, bör enligt vår mening en' kraf— tig insats göras för att även på annat sätt främja rennäringens rationalisering. Såsom i utredningsdirektiven framhållits, bör mål- sättningen därvid vara att rennäringen så'- långt möjligt skall bli jämställd med annan husdjursskötsel'. Med utgående från de stöd- former som enligt 1967 års jordbruksbeslut (se prop. 1967: 95, JoU 25, 30 och 31, rskr 280) skall tillämpas i fråga om det egentliga jordbruket, har vi i kap. 6 av betänkandet

framlagt förslag till vissa efter rennäringens speciella förhållanden anpassade stödåtgär- der, såsom stöd till inköp av renar, till fasta driftanläggningar i renskötseln samt till transportredskap och andra rörliga tekniska hjälpmedel. Med hänsyn till de tidigare (se ovan under 2.21. berörda svårigheterna för rennäringsidkarna att på den allmänna låne- marknaden erhålla krediter har de föreslag- na stödåtgärderna till stor del getts formen av statliga lånegarantier. Med förslagen åsyftas att samhällets stöd till rennäringen så långt möjligt blir jämförbart med det stöd som tillkommer annan husdjursskötsel enligt de år 1967 antagna riktlinjerna för jord— brukspolitiken.

Vid sidan av de i egentlig mening rationa- liseringsfrämjande stödåtgärderna har vi an— sett angeläget att för rennäringens del få till stånd en motsvarighet till jordbrukets skördeskadeskydd. Det framlagda förslaget till katastrofskydd för rennäringen förut- sätter i princip, att kostnaderna delas mel- lan statsverket och näringen på liknande sätt som gäller i fråga om skördeskadeskyddet.

Ny rennäringslag. De ovan omnämnda förslagen till ändrad organisationsform för rennäringsutövama och till upplösning av lappväsendet som specialadministration för rennäringen och de renskötande samerna innebär ett frångående i väsentliga delar av två för RBL grundläggande principer, näm— ligen om varje enskild renägares ansvar för och sysslade med sina egna renar samt om myndigheternas befogenhet och skyldighet att träffa avgöranden i ett flertal frågor som rör näringsidkarna enskilt. Härav nödvändig— göres omfattande ändringar i nämnda lag. Då denna även i andra hänseenden än så- dana, som direkt sammanhänger med ren- näringens lokala organisation och med den regionala administrationen, är i starkt behov av översyn, har vi funnit det vara mest ändamålsenligt att utarbeta förslag till en helt ny lagstiftning. I det framlagda förslaget till lag om rennäringen har därvid inarbetats såväl associationsrättsliga bestämmelser om de tilltänkta nya renbyarna som innehållet i gällande lag om renmärken. Avsikten har

härvid varit att till en författning samman- föra, såvitt möjligt, alla de särregler rörande rennäringen och den renskötande befolk- ningen som är av beskaffenhet att böra ut- färdas i form av lag.

I fortsättningen av betänkandet behandlas frågorna om rationalisering, omställning och stödåtgärder samt om den regionala och centrala administrationen av rennäringen jämte finansieringsfrågorna i kapitlen 6—8. Övriga kapitel ägnas huvudsakligen åt olika rättsfrågor, avsedda att regleras i den före- slagna rennäringslagen. Denna uppdelning av frågorna har skett för vinnande av ökad överskådlighet. Vi vill emellertid starkt un— derstryka, att de med rennäringen förknip- pade ekonomiska, administrativa och rättsli- ga spörsmålen står i mycket nära samband med varandra och att det därför är nöd- vändigt att i de olika delfrågoma försöka komma fram till lösningar som ger det för hela problemkomplexet gynnsammaste total- resultatet.

3. Kretsen av renskötselberättigade

3.1 Gällande bestämmelser

Enligt l ä 1 mom. i 1928 års renbeteslag (RBL) tillkommer rätt till renskötsel auto— matiskt den som är av lapsk härkomst, så- framt någon av hans föräldrar, farföräldrar eller morföräldrar såsom stadigvarande yrke drivit renskötsel eller biträtt däri. Kvin- na med rätt till renskötsel förlorar dock sin rätt. om hon ingå-r äktenskap med man som saknar dylik rätt. Å andra sidan förvärvar kvinna, som ej förut ägt rätt till renskötsel, sådan rätt genom äktenskap med man med dylik rätt; och denna rätt bibehåller hon även om äktenskapet upplöses genom man- nens död eller genom återgång eller skils- mässa, såvida hon ej gifter om sig med man utan rätt till renskötsel.

I två fall är rätten till renskötsel beroende .av medgivande av länsstyrelsen. Sålunda kan, om särskilda skäl anses vara för handen, länsstyrelsen medge den som är av lapsk härkomst rätt att bedriva renskötsel, trots att ingen bland hans eller hennes föräldrar, farföräldrar och morföräldrar haft rensköt- sel till stadigvarande yrke. Och vidare kan en kvinna, som på grund av sin härkomst eller till följd av tidigare äktenskap innehar rätt till renskötsel men som riskerar att för- lora sin rätt genom äktenskap med en man utan renskötselrätt, bibehållas vid rättigheten genom tillstånd av länsstyrelsen, om synner- liga skäl härför föreligger. I sistnämnda fall skall dock länsstyrelsen samtidigt pröva, om

några begränsningar i fråga om tid och ren— antal bör föreskrivas för hennes fortsatta renskötsel.

Enligt uttalande i förarbetena (prop. 1928: 43 s. 65) skall adoptivförhållande icke likställas med släktskap mellan föräldrar och barn; en man som adopterats av renskötande samer utan att själv vara av samisk härkomst torde därför inte för närvarande kunna er- hålla rättighet att driva renskötsel.

3.2. Rennäringssakkunnigas överväganden och förslag

3.2.1. Allmänna synpunkter

Mot de genom 1928 års lagstiftning efter ingående diskussioner fastslagna huvudprin- ciperna för bestämmande av kretsen av de renskötselberättigade har efter lagens anta- gande inte veterligen förekommit någon kri- tik, och vi har ej funnit anledning att av eget initiativ frångå dem. Renskötselrätten bör sålunda även i fortsättningen principiellt vara beroende av två förutsättningar: veder- börande skall tillhöra den samiska folkgrup- pen samt vara medlem av en familj, som under åtminstone någon av de närmast före— gående två generationerna stadigvarande och yrkesmässigt utövat renskötsel. I förslaget till rennäringslag har huvudstadgandet om vem som skall anses vara renskötselberätti— gad ( 1 kap. 2 $ första stycket första punk- ten) utformats i överensstämmelse med det nu sagda. Såsom framgår av förarbetena till

RBL (prop. 1928: 43 s. 5465), bör kravet på tillhörighet till den samiska folkgruppen anses uppfyllt av envar som i något, om än avlägset, led kan visa sig vara av samisk härkomst. Den viktigaste begränsningen lig- ger därför i villkoret att någon av föräldrar- na eller någon av dessas föräldrar haft till »stadigvarande yrke» att driva renskötsel eller biträda i denna näring. I det citerade uttrycket får anses ligga dels att någon av de nämnda generationernas befattning med ren- skötsel förekommit under en inte alltför kort följd av är, dels ock att renskötseln utgjort en väsentlig del av vederbörandes sysselsätt- ning och utövats i syfte att lämna bidrag till hans eller hennes försörjning. Kravet på »stadigVarande» befattning bör dock inte drivas så långt att ett avbrott i renskötseln under enstaka år skulle inverka på bedöm- ningen. Ej heller bör i fordringen på yrkes- mässighet inläggas att renskötseln nödvän- digtvis skall ha utgjort vederbörandes enda eller ens huvudsakliga sysselsättning eller inkomstkälla; sålunda bör idkande av jord— bruk vid sidan av renskötsel inte utesluta avkomlingarna från möjlighet att nu ägna sig åt sistnämnda näring (jfr anf. prop. s. 62). Att, det är i Sverige som denwifråga- varande kvalificerande renskötseln skall ha bedrivits får väl anses ligga i sakensnatur. För att undgå tvekan på denna punkt har dock en uttrycklig föreskrift härom intagits i den föreslagna lagtexten.

I vissa mera speciella hänseenden har samhällsutvecklingen efter RBL:s antagande medfört att de i denna lag tillämpade prin- ciperna numera framstår som föråldrade eller eljest mindre ändamålsenliga. Såvitt gäller här aktuella frågor torde detta vara fallet i fråga om den rätt att drivairenskötsel som tillkommer dels makar i ett s. k .blandat äktenskap, dvs. äktenskap där endast en av makarna före giftermålet innehade rensköt- selrätt, dels Oek den som adopterats av nå- gon som i fråga om renskötselrätten tillhör en annan kategori än den adopterades biolo— giska föräldrar. Dessa två frågor tas därför nedan under 3.2.2 resp. 3.2.3 upp till sär— skilt övervägande, Sist i kapitlet, under 3.2.4, "diskuteras vissa spörsmål rörande

prövningen av frågor om renskötselrätt samt av ärenden angående dispens från de nor- malt gällande förutsättningarna för sådan rätt.

3.2.2. De blandade äktenskapen

Enligt RBL blir rätten till renskötsel, när en renskötselberättigad gifter sig med en icke berättigad, beroende av om det är mannen eller hustrun som före äktenskapet ägt rätt till renskötsel. Är det mannen, blir båda makarna renskötselberättigade, men är det hustrun, blir i princip båda utestängda. Sist- nämnda regel har enligt motiven (anf. prop. s. 67) till syfte att förebygga att män utan samisk härkomst yrkesmässigt skall driva renskötsel; viss kontroll i detta hänseende ansågs välbehövlig, därest rennäringen fo'rt- farande skulle förbehållas samerna. * Lagstiftarens tidigare inställning bör ses mot den bakgrunden att renskötsel" alltid betraktats som ett utpräglat »manligt'» yrke, varför egentligen endast mannens härkomst ansetts vara av betydelse i sammanhanget. Fråga är emellertid. om inte detta synsätt är moget att revideras. Väl kan det icke för- nekas att många moment i själva renskötsel- arbetet fortfarande är' av sådän beskaffen- het att det är svårare för kvinnor än förmän att klara dem. Rennäringen, rätt skött, inne- fattar emellertid åtskilligt mer än det fysiska handhavandet av renarna och annat hårt utearbete, bl. a. den viktiga företagsledning- en med planering, bokföring och försälj— ningsverksamhet. Dessa arbetsmoment torde i framtiden särskilt om vårt förslag nedan i kap. 5 att lappbyarna skall omorganiseras till s.k. renbyar med väsentligt ökade befo- genheter blir genomfört få än större be- tydelse än de för närvarande har. Anled— ning saknas uppenbarligen till antagande att kvinnorna, generellt sett, skulle vara mindre väl ägnade än männen att handha dylika arbetsuppgifter, som inte på något avgöran- de sätt skiljer sig från motsvarande sysslor inom annat jordbruk, där 'ju likställighet sedan länge råder mellan könen. Vad särskilt angår rennäringen törde det dessutom för— hålla sig så att det i många fall är svårare att

få kvinnorna, särskilt de unga, att kvarstan- na i lappbyarna än männen; en lagregel som i viss utsträckning innebär att samekvinnor mot sin vilja måste överge rennäringen får därför betraktas som föga rationell från all- män synpunkt. Några egentliga olägenheter torde inte heller uppkomma om det i något fall inträffar att en ingift icke samisk man blir den som i praktiken driver familjens renskötsel. Vi anser på grund härav att tiden nu är inne att inom rennäringen genomföra full rättslikställighet mellan könen.

Den sålunda eftersträvade likställigheten kan genomföras på två principiellt olika sätt: med och utan renskötselrättens utsträckande till den som gifter sig med en renskötsel- berättigad man eller kvinna. Till stöd för »det senare alternativet, dvs. renskötselrättens begränsning till den av makarna som var be- rättigad före äktenskapets ingående, kan åberopas angelägenheten av att förbehålla renskötseln åt samerna själva. Detta motiv torde dock inte vara tillräckligt för att upp- väga de praktiska olägenheter som är för- knippade med en dylik lösning av frågan. Såväl under äktenskapets bestånd som i hän- delse av den ursprungligen renskötselberätti— gade makens död blir den andra makens ställning mycket ömtålig, om han ej är rätts- ligt sett likställd med övriga medlemmar av den lappby som makarna tillhör. Härvid bör beaktas inte bara själva renskötselrätten utan :även de med denna förenade särskilda rättig- heterna, såsom . jakt- och fiskerätt. Finns barn i äktenskapet, kan det också från deras synpunkt vara av största värde att familjens renskötselföretag kan fortsätta att drivas av den efterlevande maken, även om denne inte är av samisk börd eller han eljest sakna-t renskötselrätt som ogift. Givetvis vore det i och för sig tänkbart att för detta fall införa en dispensmöjlighet, men därigenom elimi- nerades inte de ovan antydda olägenheterna av att endast den ene av makarna under äktenskapets bestånd betraktades som full- värdig 1appbymedlem. Inte heller anser vi oss kunna förorda att frågan löses på sådant sätt att renskötselrätten utsträckes till ingift kvinna men inte till ingift man. Visserligen förhindrades därigenom en försämring av de

ingifta kvinnornas nuvarande rättsställning, men för den andra kategorien av blandade äktenskap skulle olägenheterna kvarstå, var- till kommer att den olikhet i de båda äkten- skapskategoriernas rättsställning som anord- ningen innebure kan framstå som godtycklig och orättvis. Vi har därför i 1 kap. 2 5 and- ra stycket förslaget till rennäringslag stannat för att förorda det alternativ som innebär att båda makarna i ett blandat äktenskap tillerkännes rätt till renskötsel, varvid den genom äktenskapet förvärvade rättigheten skall bestå även om äktenskapet upplöses genom den ursprungligen renskötselberätti- gade makens död. Beträffande förhållan- dena vid äktenskapets upplösning genom återgång eller skilsmässa återkommer vi ne- dan.

Om en änka eller änkling, som förvärvat renskötselrätt genom giftermål med ren- skötselberättigad av samisk börd, sålunda avses få behålla rättigheten efter makens död, uppkommer frågan huruvida rätten bör bestå, även efter ett eventuellt omgifte. En- ligt gällande lag går en renskötselberättigad änka rätten förlustig vid äktenskap med man som saknar renskötselrätt; dock finns möjlighet att söka dispens hos länsstyrelsen. Det torde inte stå i överensstämmelse med numera rådande rättsuppfattning att låta ingående av nytt äktenskap få till följd förlust av en tidigare förvärvad rättighet. Vi anser därför — med beaktande jämväl av att den ifrågavarande rättsförlusten skulle kunna undvikas genom samboende utan äktenskap _ att den efterlevande makens omgifte inte bör inverka på hans rätt till renskötsel. Det nya äktenskapet bör dock inte föranleda en ytterligare utsträckning av renskötselrätten till den nye maken, om han eller hon ej förut innehaft sådan rätt; och ej heller bör barnen i detta nya äktenskap bli renskötselberättigade, såvida de inte är av samisk härkomst. En annan ståndpunkt i sist angivna frågor skulle enligt vår mening i alltför hög grad frigöra renskötselrätten från det principiellt betydelsefulla samban- det med den samiska folkgruppen.

När ett blandat äktenskap upplöses ge- nom. återgång eller skilsmässa, aktualiseras

frågan, huruvida den av makarna som före äktenskapet saknat renskötselrätt bör få be- hålla denna genom giftermålet förvärvade rättighet. Problemet torde inte kunna lösas genom en entydig lagregel. Stundom kan omständigheterna säkerligen vara sådana att det för samebefolkningen skulle framstå som stötande om exempelvis en man utan renskötselrätt som gift sig med en same- kvinna skulle få fortsätta att driva rensköt- sel efter äktenskapets upplösning. I andra fall kan det vara väl motiverat, t. ex. av hän- syn till barnen, att den ingifte maken full- följer familjeföretaget. Vi anser därför att rätten till renskötsel i detta fall bör, såvitt gäller den av makarna som före äktenska- pet saknat renskötselrätt, bli beroende av särskild prövning.

Vidfkommande prövningsmyndi-gheten i sist angivna fall må följande framhållas. Det vore givetvis i och för sig möjligt att över- lämna avgörandet åt den domstol som har att besluta om äktenskapets upplösning. Mot en sådan anordning talar emellertid att ären- det inte bör bedömas huvudsakligen från rättslig synpunkt utan som en lämplighets- fråga med beaktande av familjens ekonomis- ka ställning och uppfattningen inom den renby som makarna tillhört. Härtill kommer att frågan om renskötselrätten får en påtag- lig betydelse endast för en mindre del av den renskötselberättigade befolkningsgrup— pen, nämligen för renbymedlemmarna. Det är därför mindre lämpligt att frågan avgöres i samband med äktenskapets upplösning, utan den bör prövas självständigt i den mån ett avgörande påkallas av ett aktuellt behov. Att för dessa, säkerligen sällsynta, fall införa en ny typ av domstolsärenden synes knap- past motiverat. Vi anser i stället övervägan- de skäl tala för att prövningen sker i admi- nistrativ ordning, lämpligen på det sätt att frågan om fortsatt renskötselrätt för den som förvärvat sådan rätt genom ett äkten- skap, vilket upplösts av annan anledning än makens frånfälle, göres beroende av särskild dispens (se 1 kap. 2 5 tredje stycket i lag- förslaget). Till frågan om dispensmyndighet och om skäl för meddelande av dispens återkommer vi nedan under 3.2.4.

Vad tidigare anförts rörande verkningar- na av en änkas eller änklings omgifte, torde äga giltighet även beträffande nytt gifte av den som till följd av dispens innehar ren- * skötselrätt, sedan ett blandat äktenskap upp- ! lösts av annan anledning än makens död. 1

3.2.3. Adoptivbarns rätt till renskötsel

Efter den i samband med nya ärvdabalkens antagande år 1958 genomförda ändringen av den svenska adoptionslagstiftningen står ett adoptivbarn i princip, rättsligt sett. i sam- ma förhållande till adoptanten och dennes släkt som ett adoptantens eget barn, samti- digt som det familjerättsliga bandet mellan adoptivbarnet och dess släkt avskurits. RBL:s ståndpunkt i fråga om ett adoptiv- barns rätt till renskötsel innebärande att denna rätt är beroende av de biologiska släktingarnas förhållanden, ej av adoptiv- föräldrarnas och deras föräldrars härstam- ning och befattning med rennäringen — sy- nes inte vara förenlig med den nya uppfatt- ningen av adoptivbarnens ställning, vilken uppfattning torde vara förhärskande även bland samerna. På grund härav föreslår vi sådan ändring av reglerna om rätt att driva renskötsel, att ett adoptivbarns och dess av- komlingars rätt i nämnda hänseende blir att bedöma efter adoptantens härkomst samt dennes och hans föräldrars befattning med renskötsel (se första stycket andra punkten nyssnämnda 5). Innebörden härav är, å ena sidan, att ett barn som adopteras av en ren- skötande familj erhåller rätt till renskötsel 1 även om det ej är av samisk börd eller dess i egen släkt saknar den förutsatta kontakten 1 med rennäringen samt, å andra sidan, att ett barn från en renskötarfamilj förlorar sin rätt att driva renskötsel, om det adopteras av , någon som saknar sådan rätt. i

Då det är tänkbart att ett barn av samisk härkomst, vilket adopterats av person utan renskötselrätt, i något fall kan vilja återvän- da till den samiska miljön, anser vi lämpligt att för detta fall införa möjlighet till dispens. , Dispensfrågan behandlas närmare nedan i under 3.2.4 *

3.2.4. Prövningen av frågor om renskötsel- rätt m. m.

Någon särskild ordning för prövning av frågan, huruvida en viss person är direkt på grund av lagstadgande (dvs. utan dispens) renskötselberättigad eller ej, finns inte för närvarande föreskriven. En dylik fråga torde därför i praktiken kunna avgöras endast i samband med annan fråga, för vilken ren- skötselrätten eller avsaknaden därav har be— tydelse, dvs. i huvudsak genom beslut i mål eller ärende som rör medlemskap i eller in- flyttning till lappby eller utnyttjande av de med dylikt medlemskap förenade rättighe- terna.

Några egentliga olägenheter torde denna brist på prövningsmöjlighet inte ha inne- burit. Tillräckliga skäl synes därför ej före- ligga att genomföra någon ändring i detta hänseende, detta så mycket mindre som den enda självständiga betydelsen av renskötsel- rätten såsom sådan (se 1 & 2 mom. och 14 ä 2 mom. RBL) skulle försvinna vid bifall till vårt i kap. 5 av detta betänkande framlagda förslag med avseende å rätten att hålla skö- tesrenar. Det bör emellertid framhållas att ett genomförande av förslaget om lappbyar- nas ombildande till renbyar skulle få till följd en betydelsefull ändring av förfarandet vid prövning av uppkommande frågor om medlemskap i byarna och om inflyttning i dessa. Sagda prövning, vid vilken ställning måste tagas till frågan om medlemmarnas resp. sökandenas rätt att driva renskötsel, avses nämligen skola i första hand verk- ställas av renbyarnas medlemmar själva ge- nom beslut på bystämmorna.

I de fall då rätt att driva renskötsel inte följer omedelbart av lagens bestämmelser utan är beroende av särskilt medgivande (dispens) är det enligt vår mening nödvän— digt att dispensförfarandet, såsom för när- varande är fallet, handhas av offentlig myn- dighet. Att överlämna dispensprövningen till renbyarna synes vara ogörligt redan av den anledningen att dispensen lbör avse frågan om rätt att bedriva renskötsel inom rensköt- selområdet i dess helhet ej blott inom viss renbys betesområde. Frågan huruvida den

renskötselberättigade skall få möjlighet att utnyttja sina befogenheter genom att erhålla medlemskap i viss renby, är en helt annan fråga, vilken — på sätt ovan antytts i första hand avses skola prövas av bystäm- man. — Vad nyss sagts om att dispensfrå- gan skall gälla hela renskötselområdet ute- sluter givetvis inte att dispensmyndigheten bör lämna den eller de renbyar, som när- mast kan beröras av det aktuella dispens- ärenjets utgång, tillfälle att yttra sig i frå— gan. Bestämmelser-härom har upptagtis i 8 kap. av förslaget till lag om rennäringen.

Till dispensmyndighet i frågor rörande rätt att driva renskötsel föreslår vi veder- börande länsstyrelse, som torde vara den administratiVa myndighet med erfarenhet av rennäringsfrågor som är mest lämpad för den ifrågavarande judiciella prövningen. Be— svär över länsstyrelsens beslut i sådan fråga bör upptagas av regeringsrätten. Härför er- fordras viss ändring i 2 5 lagen den 26 maj 1909 om Kungl. Maj:ts regeringsrätt.

De fall då enligt I kap. 2 5 tredje stycket förslaget till rennäringslag dispens från de normalt gällande förutsättnin-garna för ren- skötselrätt skall vara möjlig kan indelas i fyra grupper, avseende följande personkate— gorier:

]) personer av samisk härkomst, vilkas släktingar i tidigare led inte på förutsatt sätt sysslat med renskötsel;

2) adoptivbarn till personer som under 1) sägs och avkomlingar till sådana adoptiv- barn;

3) personer av samisk härkomst, vilka adopterats av personer som inte tillhör den samiska folkgruppen; samt

4) personer, vilka förvärvat renskötsel- rätt genom äktenskap som upplösts genom återgång eller skilsmässa.

I fråga om samtliga fyra grupper föreslås att dispens skall kunna lämnas, »när särskil- da skäl föreligger». Någon skärpning av dispensförutsättningarna — såsom för när- varande gäller beträffande renskötselberätti- gad kvinna, som ingår äktenskap med man utan renskötselrätt, i vilket fall för dispens krävs »synnerliga skäl» — har inte ansetts erforderlig i fråga om någon av grupperna.

Ej heller har det befunnits möjligt, att när- mare-definiera dispensskälen. Uppenbart är att stor hänsyn måste tagas till vederböran- des personliga förhållanden, särskilt hans eller hennes tidigare sysslande med rensköt- sel samt större eller mindre svårigheter att vinna sin utkomst i annan näring. Dispens- myndigheten bör emellertid vara oför- hindrad att också beakta i vad mån det för rennäringen eller eljest från allmän synpunkt är av intresse att uppmuntra eller begränsa tillströmningen av näringsidkare; härvid bör stort avseende fästas vid uppfattningen inom den renby där sökanden avser att i händelse av dispens fortsätta eller påbörja sin ren- skötsel. Vad särskilt angår gruppen 4) — vissa frånskilda m. fl. måste de eventuella barnens intressen tillmätas en ofta avgöran- de betydelse; däresti enrenskötarfamilj den av föräldrarna som är av samisk börd inte avser att fortsätta med renskötseln, torde möjligheten för barnen att i framtiden ägna sig åt denna näring i praktiken bli beroende av att den andre av föräldrarna ges tillfälle att efter skilsmässan ensam driva familje- företaget. Någon motsvarighet till den nu föreliggande befogenheten för länsstyrelsen att i visst fall förknippa en meddelad dispens med lämpliga begränsningar i fråga om tid och renantal har vi inte funnit erforderlig; dylika frågor synes i stället böra regleras genom beslut av vederbörande renby (se ?. kap..3 & i förslaget _till lag om rennäringen).

Ingen som enligt nu gällande lag äger rätt till renskötsel bör mista denna rätt till följd av den föreslagna nya lagstiftningensikraft— trädande. Ett stadgande av denna innebörd har intagits i den föreslagna rennärings- lagens övergångsbestämmelser.

4. Renskötselrätten

4.1. Renskötselområdets' omfattning och betestidens längd

4.1.1. Gällande bestämmelser

1 RBL återfinnes regler rörande renskötsel- områdets omfattning och betningstidens längd i 2 &, såvitt gäller fjällrenskötsel, och i 3 &, vad angår skogsrenskötsel. F jällrenskötsel får under hela året drivas dels inom Norrbottens och Västerbottens läns lappmarker ovan odlingsgränsen, dels ock på renbetesfjällen i Jämtlands län ( 2 & 1 mom.). Med renbetesfjällen förstås härvid »såväl de vid avvittringen för lapparna av- satta renbetesfjällen som ock de till utvidg- ning av dessa fjäll sedermera upplåtna om— rådena». Under en begränsad del av året, normalt månaderna oktober—april, får fjäll- lapparna uppehålla sig med sina renar också nedanför odlingsgränsen i lappmarkerna samt på de trakter utom lappmarkerna och renbetesfjällen som »lapparna efter gammal sedvana besökt med sina renar» (2 5 2 mom.). Tiden för betesrätten i dessa vinter- betesland utsträckes dock, om >>otjänliga väderleks- eller betesförhållanden nödga till tidigare flyttning om hösten eller hindra återflyttning om våren». Vidare förutsättes i lagen att avtal kan ha träffats med veder- börande jordägare eller brukare om betesrätt under annan tid än oktober—april. Skogsrenskötsel får enligt 3 & 1 mom. RBL bedrivas året om inom lappmarkerna

ovan odlingsgränsen samt nedom odlings- gränsen på mark som antingen tillhör kro- nan eller utgör s.k. renbetesland. Betesrät- ten gäller dock endast på trakter, »där skogsrenskötsel av ålder förekommer under våren, sommaren eller hösten». Med renbe- tesland avses i lagen mark som »vid avvitt- ringen förklarats utgöra renbetesland eller av ålder varit såsom sådant land använd». skogsrenskötsel också äga rum på annan mark inom lappmarkerna som av ålder an— vändes för skogsrenskötsel och därjämte på de trakter utom lappmarkerna som skogs— lappar från lappmarkerna »efter gammal sedvana vissa tider av året besöka med sina renar» (3 & 2 mom.). Rätt till utsträckt be— testid föreligger i vissa fall enligt samma regler som gäller för fjällrenskötseln.

Med uttrycket »odlingsgränsen» avses den gränslinje som enligt Kungl. brev den 13 december 1867 och den 8 maj 1868 uppdra- gits mellan den egentliga fjällbygden och den till odling tjänliga delen av Norbottens och Västerbottens läns lappmarker. Avsikten med odlingsgränsens bestämmande var att trakterna ovanför densamma skulle utgöra ett åt samerna förbehållet område. Denna avsikt har dock ej helt kunnat genomföras. Redan vid gränsens uppdragande låg en del hemman och nybyggen ovanför odlingsgrän- sen, och senare har åtskilliga bosättningar tillkommit i dessa trakter (prop. 1928: 43 s. 48). Inom Jämtlands län, där någon

erritoriellt bestämd lappmark inte funnits, tar i sammanhang med avvittringen jämlikt vå Kungl. brev av den 20 april 1841 vissa '.. k. renbetesfjäll avsatts för samernas ute- .lutande begagnande. Renbetesfjällen har lärefter med stöd av ett Kungl. brev den l3 juli 1887 utvidgats genom att ett antal iv kronan inköpta hemman och lägenheter Jpplåtits för renskötsel.

Vid sidan om renbetesfjällen har inom lämtlands län vissa kronoparker upplåtits för renbete året om enligt bemyndigande i en ämbetsskrivelse från finansdepartemen- tet den 23 september 1886. Vidare har inom en del av Kopparbergs län (området mellan Härjedalsgränsen, 5:e parallellen Storån — Grövelån — Olån och riksgränsen mot Norge) särskild rätt till renbete året om upp- låtits genom Kungl. brev den 31 december 1888 och den 7 april 1899. I övrigt gäller beträffande mark utanför lappmarkerna och renbetesfjällen att renskötsel i princip är till- låten endast vintertid och bara inom sådana områden där sedvanerätt föreligger. Någon nedre gräns för sedvanerättens utbredning kan inte angivas; enligt RBL:s förarbeten (anuf. prop. s. 69 ff) gäller rätten-inom större delen av Norrland utanför lappmar- kema och renbetesfjällen och därjämte inom vissa'o'mråden av Kopparbergs län. I tvistiga fall förutsättes frågan om sedvane- rättens" tillämplighet bli prövad av domstol på grundval av sådan-bevisning som enligt allmän lag krävs för styrkande av urminnes hävd (anf. prop. s. 71).

4.1.2 Rennäringssakkunnigas överväganden och förslag I fråga om betesrättens innehåll enligt gäl- lande "lag är den viktigaste skillnaden mel- lan de'båda renskötseltyperna att fjällsamer- na inom lappmarkerna har betningsrätt året om endast ovanför odlingsgränsen, medan skogssamerna hela året får vistas på vissa marker nedanför denna gräns, under förut- sättning att skogsrenskötsel där av ålder förekommer under våren, sommaren eller hösten. Enligt vår mening är det angeläget att

rådande skillnad i rättsställning mellan fjäll- och skogsrenskötsel avskaffas (se härom nedan under 4.3.3 b). I ] kap. 3 9” av för— slaget till lag om rennäringen har därför upptagits regler om renskötselområdets om- fattning och betestidens längd som är gemen— samma för de båda renskötseltyperna. För- slaget innebär i huvudsak en kombination av de bestämmelser som stadgas i 2 och 3 %& RBL. Någon väsentlig vare sig inskränkning eller utvidgning av de nuvarande rättigheter- na, vilka lagfästs efter ingående övervägan- den och numera får betraktas som hävd- vunna, har inte ansetts böra vidtagas. Teore- tiskt sett innebär förslaget visserligen en ut- vidgning av samernas rättigheter. eftersom fjällsamerna i viss omfattning skall få utöva rättigheter som hittills tillkommit allenast skogssamerna och vice versa. Praktiskt sett blir dock skillnaden inte så stor. då en upp- delning mellan de olika byarna avses skola ske av all mark där renskötsel får idkas un- der hela året (se 2 kap. 1 5 i lagförslaget). Från markägarnas synpunkt torde det sakna större betydelse, om' betningsrätten utövas av fjällsamer eller av skogssamer.

I formellt hänseende uppvisar förslaget vissa ytterligare avvikelser från gällande lag. Sålunda har den i 2 & 1 mom. RBL före- kommande definitionen av uttrycket »ren- betesfjällen» ansetts kunna utgå ur lagtexten. Även i vårt förslag avses emellertid därmed både de vid avvittringen för samerna avsatta renbetesfjällen och de till utvidgning av dessa fjäll sedermera upplåtna områdena. Också den i 3 5 1 mom. RBL lämnade definitionen av uttrycket »renbetesland» har uteslutits ur lagtexten utan att någon föränd- ring är åsyftad; därmed avses sålunda mark, som vid avvittringen förklarats utgöra ren- betesland eller av ålder varit använd som sådant land. — Slutligen har bland områden, där renskötsel får bedrivas under hela året, upptagits de delar av Jämtlands och Koppar- bergs län som särskilt upplåtits till renbete. Härmed åsyftas de marker som upplåtits för detta ändamål enligt ovannämnda äm- betSSkrivelse den 23 september 1886 samt Kungl. breven den 31 december 1888 och den 7 april 1899.

I tredje stycket av ifrågavarande & har in'- tagits en hänvisning till de särskilda regler som enligt lagförslagets 7 kap. avses skola gälla beträffande s. k. koncessionsrenskötsel. Sådan renskötsel förutsättes nämligen även i framtiden kunna bedrivas inom vissa om- råden. där betningsrätt året om inte följer av de allmänna bestämmelserna i förslagets 1 kap. 3 & första och andra styckena.

Hänvisningen till expropriationslagen i åzens fjärde stycke avser närmast stadgan— det i l 5 14. av denna lag, enligt vilket lagrum expropriation kan ske för tillgodo- seende av fjällrenskötselns behov. Då inte heller i detta hänseende skillnad bör göras mellan fjäll- och skogsrenskötsel, bör stad- gandet ändras så att expropriation kan ske till förmån för all renskötsel och inte bara för fjällrenskötseln. Förslag till sådan änd— ring ingår bland de av oss framlagda för- fattningsförslagen.

4.2 Renskötselrättens innebörd 4.2.1 Gällande bestämmelser

Det grundläggande stadgandet om rensköt- selrättens innebörd återfinnes i l 5 2 mom. första stycket första punkten RBL, där det sägs att rätt till renskötsel innefattar befo- genhet för »lapp» — varmed åsyftas den som enligt RBL är renskötselberättigad att enligt vad i lagen sägs på de trakter där han äger uppehålla sig med sina renar »be— gagna sig av land och vatten till underhåll för sig och renarna». RBL innehåller vi- dare ett flertal stadganden, varigenom den allmänna renskötselrätten exemplifieras och kompletteras: om rätt att flytta med renarna (21—24 åå), att uppföra stängsel (25 5), att anlägga vissa byggnader och upptaga odlingar (41—43 55), att hålla getter (44 å), att företaga skogsavverkning (45—54 55) samt att jaga och fiska (55 å). Till skydd för renskötselrätten stadgas i 36 & förbud mot ofredande uppsåtligen eller genom vårdslöshet av renar, medan de befin- ner sig på område där renar då må föras på bete, samt mot obehörigt fördrivande av renar från sådant område. Överträdelse av förbudet att ofreda renar föranleder ska-

deståndsskyldighet (36 å) och straffansvar (59 ä 1 mom. e/). Särskilda genom straff sanktionerade förbudsbestämmelser gäller därjämte till skydd mot ofredande genom hundar (36—38 55), mot skadande av flytt— ningsväg (23 5) samt mot Visst intrång i samernas rätt till skogsfång (52 5).

4.2.2. Rennäringssakkunnigas överväganden och förslag

Omfattningen och beskaffenheten av de renskötande samernas ursprungliga rättighe- ter inom renskötselområdet utgör sedan gammalt en omtvistad fråga. Meningsskilj- aktigheterna mellan samer och andra rätts- ägare har nyligen aktualiserats genom vissa rättegångar som av företrädare för samer— na an-hängiggjorts mot kronan. För utred— ningens vidkommande bör emellertid fast- slås att vi enligt direktiven har att utgå från RBL:s huvudsakliga innehåll rörande sa- mernas särskilda rättigheter i förhållande till kronan och andra rättsinnehavare (se kap. 1 ovan, avsnitt 1.1). Det klarläggande av sa— mernas rättsställning som behöver ske i förevarande sammanhang skall således ske på grundval av den nu gällande lagstift- ningen. Med denna begränsning av utred- ningsuppdraget anser vi oss,.sakna anled- ning att ingå i bedömning av frågan om innebörden av de rättigheter som de ren- skötande samerna av ålder haft inom skilda delar av det nuvarande renskötselområdet. Ända sedan antagandet av den första egent- liga renbeteslagen, utfärdad den 4 juni 1886, har i lagstiftningen konsekvent hävdats att samernas rätt är inskränkt till sådant nytt- jande av land och vatten som erfordras för renskötselns bedrivande. Åt denna stånd- punkt gavs klart uttryck redan av särskilda utskottet vid 1886 års riksdag (utlåtande nr 1, s. 31), när frågan om befogenhet för samerna att upplåta nyttjanderätt inom de för dem anvisade områdena behandlades:

»Ehuru lapparnes befogenhet att till under— håll för sig och sina renar betjena sig af land och vatten å de trakter, der de ega att vistas, är grundad på deras naturliga rätt till de för deras existens nödiga fömtsättningar, så är

med afseende å deSsas beskaffenhet denna rätt likväl icke ens inom de för lapparne afsatta land att anse såsom en eganderätt. Den är endast en nyttjanderätt till det omfång, som bestämmes af vilkoren för renskötselns be- drifvande. Hvad dertill icke erfordras, bör så- ledes falla utom gränsen för denna rätt.»

I de olika renbeteslagarna har, i över- ensstämmelse med det återgivna motivutta— landet, de renskötande samernas rättighe- ter beskrivits som en befogenhet att »be- tjena sig af land och vatten till underhåll för sig och sina renar» (l ä i 1886 års lag) resp. att »begagna sig av land och vat- ten till underhåll för sig och renarna» (l ä i 1898 och 1928 års renbeteslagar).

I 1 kap. I 5 första stycket av vårt förslag till rennäringslag förklaras innebörden av renskötselrätten vara att den medför befo- genhet för rättighetshavaren att på sätt i lagen anges nyttja land och vatten inom renskötselområdet till underhåll för sig och renarna. Någon ändring i sak i förhållande till gällande lag är ej åsyftad med denna formulering.

Frågan om omfattningen och beskaffen- heten av de med renskötselrätten förenade birättighetema behandlas i betänkandets kap. 10. Stadganden till skydd mot intrång i renskötselrätten återfinnes i 8 kap. 1—4 55 i förslaget till rennäringslag.

4.3. Inskränkningar i renskötselrätten 4.3.1 Gällande bestämmelser

Vid sidan om de ingrepp i rättsutövningen som kan göras jämlikt expropriationslagen och andra på fastigheter i allmänhet till- lämpliga författningar, såsom vattenlagen, väglagstiftningen och gruvlagen, kan rät- tigheten att driva renskötsel inskränkas el- ler partiellt upphävas genom avgöranden med stöd av såvitt nu är i fråga ne- dannämnda i RBL intagna speciella före- skrifter:

2 5 3 mom. (angående förbud mot fort- satt begagnande för fjällrenskötsel av visst område, vars nyttjande för detta ändamål är i synnerlig mån betungande för den jordbrukande befolkningen);

3 5 3 mom. (angående förbud mot fort-

satt begagnande för skogsrenskötsel av visst område, vars nyttjande för detta ändamål är i synnerlig mån betungande för den jord- brukande befolkningen eller hinderligt för odlingens fortgång eller medför väsentligt hinder eller avsevärd skada för fjällrensköt- seln);

4 & (angående betesrättens inskränkning eller upphörande inom viss trakt, om det prövas nödigt med hänsyn till renbetets be- varande eller eljest för renskötselns behov);

5 % (angående undantagande av visst om- råde från lapparnas begagnande, om det finnes oundgängligen erforderligt för sär- skilt ändamål av större betydelse); samt

6 & (angående begränsning av betningen inom visst område, om det prövas nödigt för samfärdselns uppehållande).

Vidare finns i RBL särskilda bestämmel— ser om befogenhet för myndighet att för- ordna om ändring av lapparnas flyttnings- vägar (23 &) samt att inom delar av ren- skötselområdet upplåta vissa nyttjanderät- ter (56 å). Härmed sammanhängande frågor behandlas dock inte i förevarande kapitel utan i betänkandets kap. 10, avsnitt 10.4 resp. 10.7.

Gemensamt för de ovan omnämnda stad- gandena är att de är tillämpliga helt obe- roende av försumlighet från renägarnas sida samt att ett med stöd av dem utfärdat förbud eller annan inskränkning inte riktar sig mot viss renskötselberättigad utan drab- bar envar som driver eller avser att driva renskötsel inom det berörda området.

Förordnanden enligt 2 5 3 mom., 3 5 3 mom. och 5 & RBL kan meddelas endast av Kungl. Maj:t. Tillämpningen av stadgan- dena i 4 och 6 åå RBL ankommer där- emot på vederbörande länsstyrelse.

I fråga om rätten till ersättning eller an- nan kompensation för intrång i renskötsel- rätten som sker med stöd av ovannämnda stadganden i RBL gäller för närvarande följande:

Förordnas jämlikt 2 & 3 mom. att visst område ej vidare må begagnas för fjällren- skötsel, skall annat lämpligt område anvi- sas lapparna.

Undantages jämlikt 5 5 visst område från

lapparnas begagnande, skall skälig gottgö- relse lämnas för det intrång som genom undantagandet orsakas renskötseln. Gottgö- relse lämnas dock inte i annat fall än om det undantagna området är beläget ovan odlingsgränsen eller på renbetesfjällen. Ut- gående gottgörelse skall användas till för— män för lapparna.

Såvitt gäller förordnanden jämlikt 3 % 3 mom. samt 4 och 6 åå, saknas bestämmel- ser om ersättning eller annan kompensa- tion för eventuellt intrång.

Den mest långtgående och mest om- diskuterade — av de enligt RBL möjliga inskränkningarna i renskötselrätten är otvi- velaktigt befogenheten enligt 5 5 att un- dantaga visst område »från lapparnas be- gagnande». Denna befogenhet, som saknar motsvarighet i äldre renbeteslagstiftning, fö- reslogs ursprungligen av 1919 års lappkom- mitté med motiveringen (se SOU 1923: 51 s. 105), att visst område borde kunna undan- tagas från lapparnas begagnande även i an- nat fall än då betesrättens utövning vore betungande för den jordbrukande befolk- ningen. Kommittén tillade att den närmast tänkt på sådana företag som gruvdrift, järn- vägsanläggningar, uppdämningar i vatten- drag o. dyl., för vilkas tillkomst, om de kunde tillmätas större betydelse, lapparnas intressen icke gärna finge utgöra hinder. Enligt vad departementschefen framhöll