SOU 1968:3

Kreditmarknadens struktur och funktionssätt

Kungl. Finansdepartementet

liggande undersökning, som behandlar kre— ditmarknaden och då. särskilt affärsbanks- väsendet. Undersökningen har utförts av ut- redningens sekreterare, pol. mag. Tony Hag- ström.

Stockholm den 11 december 1967

På koncentrationsutredningens vägnar:

G. Arvidsson

/ Tony Hagström

| '|'. ,:- ,.. " . || ". . ll. . I . . _ | In.. I' - —' I |. . . '=' . . .._'.. "_'*_:'_'_ , _ _' ”| I _ . _. . . . l—i |.” 'i (;; IT. ". .. ' ___iXI ill! ' | _ ' ' _ :;"." "'!'_' _'_' ""'. _'_"_ '_ | . x_f-,.L'm ' 3. | ! :." iii | " » ' — . ' " '_ _l .'i "i '.-'J!' .. i"" '. . ',;: .,”; l."; 11.1" .'.. '_;.-.'_ | . ' ; "..! : L.:'.'—"' ".' "—. l'1|'._'_':*"—_1 . l—I . _ I I. II _ . - I___ _ ' 'ihi '.'lT-r '.'” .. l _ _ l ; " ._".:r'-._.' I. |H _ _ __ . I _| _ | 5- II rr Id ' || 1i | — ;l. ' ' ' . . i.'|. . |_H | ' | | _ 1 II -| ' | L 1! .*?-_ ..I ' H || "' lll] ' | || _ l

. . smaks-534541” ".p-

._ .l'

.,.rij'...” "Ett" ää'...";"""l

"="..'-r|_ ***-l'a- '- ' .. :

—| i ;_.'..'_". .'i—_'. '__ ._.."|.|.'_.___, LH. .J'. '. " _ '_'F. "W " |.' ' . 'l' "'.'.V'Wnlnhl' ' '? ".. .'ll" '. '. . ' wit H'i ' l:" ' ' " : i..' '” '.'? "" " i ..: i.'|' ' ' i'l'f' ' . . .3. ; lli F.. " . ".—.". ' " f. "T_' _, . | _ H _ i"-—| '. i.. ....'.".. "' -'_ ' | __ __ _ ...'_i.':" H;, _'_"'_l "fl-_ , .. _' _ _L_ ..". '. i. _'_1- ._.r_. .. .. .' " ' '.17... .'|' "ir ." ?. "fill-"".u _._.'__ f"?_"v_'; Il ' I | . . . . . . a...-lr r . | ' Ju . .. ..; . "l...!" -- . '- ' s; .- .' w " . . ' H '|5.'|-.".: —.. '. . -..?" . '

J:» -”'1 . '

. ih... ....

KAPITEL I

Oversikt över undersökningsresultaten och sammanfattande analys

Allmänt sett ska koncentrationsutredningen enligt sina direktiv kartlägga och analysera dels ägande- och maktförhållandena inom det privata näringslivet, dels olika mark- naders beteende med hänsyn tagen till bl. a. företagsstrukturen. Utredningsuppdraget av- ser således både makten över företagen och företagens makt över marknader.

Kreditmarknaden och då särskilt affärs— banksväsendet utgör självfallet ett viktigt undersökningsobjekt för koncentrationsut- redningen. Den föreliggande undersökning- en tar främst sikte på att besvara följande sex frågor:

1. Hur ser ägandeförhållandena ut i främst affärsbankerna och vilka äganderela- tioner existerar mellan privata affärsbanker och övrigt näringsliv?

2. Vilka andra relationer mellan privata kreditinstitut och övrigt näringsliv existerar, som är av intresse från maktsynpunkt?

3. Vilka förskjutningar mellan kreditin- stitut tillhörande olika ägarkategorier har skett under senare årtionden?

4. Av vilka och i vilka former fattas kre- ditbeslut inom affärsbankerna?

5. Vilka faktorer påverkar affärsbanker- nas kreditgivning till näringslivet och hur påverkas näringslivets struktur av kredit- marknadens sätt att fungera?

6. Vad kännetecknar i övrigt konkurrens- förhållandena på kreditmarknaden med av- seende på bl. a. marknadsstruktur, val av konkurrensmedel och samverkan mellan kre- ditinstituten? I detta inledande kapitel lämnas en över- sikt över undersökningsresultaten. Därut— över diskuteras kortfattat vissa frågor, som främst berör ägande- och maktförhållanden.

För en allmän och mer omfattande diskus- sion av dessa frågor hänvisas till utredning- ens undersökning av ägandeförhållandena inom det privata näringslivet. Dispositionen av kapitel I utgår från den ordning i vilken de olika frågekomplexen nämnts, vilket med- för att vissa avvikelser finns jämfört med den följd i vilken materialet redovisas i efter- följande kapitel.

Innehållet i kapitel II—IX är i korthet föl— jande. Kreditmarknadens funktioner och or- ganisatoriska uppbyggnad beskrivs i kapitel II, varvid särskilt uppmärksammas skillna— der i företagsform mellan olika typer av kreditinstitut. I kapitel III redovisas data rörande ägandeförhållandena i affärsban- kerna, förekomsten av bankägda företag, de ägandemässiga relationerna mellan af- färsbanker och olika investmentbolag samt omfattningen av ägarintressen, som banker närstående ägare har i andra företag. Härvid uppmärksammas också omfattningen och inriktningen av de företagsförvärv, som de s.k. finansieringsbolagen gjort under 60-ta- let. Vidare belyses den relativa betydelsen av försäkringsbolagens aktieinnehav. I kapitel IV kartläggs omfattningen av gemensamma styrelseledamöter mellan affärsbanker, för- säkringsbolag och övriga privata företag, främst storföretag. Vidare redovisas vissa uppgifter om bankförbindelsernas stabilitet och exklusivitet för större företag.

Kapitel V och VI innehåller en beskriv- ning av kreditmarknadens struktur i olika avseenden och de strukturförändringar som skett under perioden 1919—1964. Vidare dis- kuteras vilka faktorer, som påverkar den totala skuldsättningens relativa storlek och redovisas vissa data rörande förändringar i

den kända skuldsättningen i Sverige och USA. Detaljbeskrivningen och underliggan- de statistik har dock samlats i ett särskilt appendix jämte tabellbilagor, som placerats sist i betänkandet.

I kapitel VII beskrivs beslutsprocessen inom affärsbankerna vid beslut i kreditfrå- gor. Härvid uppmärksammas särskilt cen- tralstyrelsernas inflytande på kreditbesluten. Kapitel VIII, som är det mest omfattande kapitlet, innehåller en beskrivning och ana— lys av affärsbankernas beteende vid kredit- givning till företag, bl.a. under kreditre- striktioner. Vidare diskuteras hur kredit- marknaden i sin helhet påverkar det Övriga näringslivets struktur. Likaså diskuteras den regionala kreditfördelningen och redovisas vissa data rörande denna. Kapitel IX slut- ligen är till betydande del en uppföljning av föregående kapitel. Konkurrensförhållanden i övrigt på kreditmarknaden analyseras, var- vid bl. a. uppmärksammas omfattningen av kartellavtal. Sist i kapitlet redovisas uppgif- ter om utvecklingen av affärsbankernas rän- temarginal och vinster.

Till grund för undersökningen ligger ett omfattande material, som insamlats från kreditinstitut och andra företag samt statliga myndigheter. En betydande del av materi- alet utgörs av intervjuer. Både affärsbanker och övriga företag har varit mycket samar- betsvilliga, vilket väsentligt underlättat un- dersökningen.

A. Ägandeförhållanden

På kreditmarknaden finns representerade ett stort antal företagsformer och typer av ägar- associationer fler än på något annat om- råde inom samhällsekonomin. Detta fram- går redan av en enkel uppräkning: affärs- banker, jordbrukskasserörelsen, sparbanker, postbanken, hypoteksinstitut, kreditaktiebo- lag, tomträttskassor, sparkassor, allmänna pensionsfonden, riksförsäkringsverkets fon- der, försäkringsbolag, understödsföreningar, statliga lånefonder, riksbanken och riks— gäldskontoret. Av dessa är det främst affärs— bankerna, som är av intresse i detta sam-

manhang dels p. g. a. att relativt litet är känt om ägandeförhållandena vid dessa mesta- dels privatägda företag och dels p. g. a. att affärsbankerna har olika ägandemässiga an- knytningar till övrigt privat näringsliv.

Bankaktier har sedan länge varit föremål för handel på den organiserade aktiemark- naden. Detta tillsammans med bankernas stora aktiekapital utgör huvudförklaringarna till att antalet aktieägare i bankerna är för— hållandevis stort. Bland bankernas aktie- ägare dominerar helt fysiska personer an- talsmässigt. Bland de 20 största ägarna i varje bank är det däremot en kraftig över- vikt för juridiska personer. Jämfört med börsnoterade företag i allmänhet är ägar- koncentrationen i affärsbankerna låg och styrelsemas ägandemässiga position svag. I ingen bank finns aktieägarföreningar eller större aktieägarkonsortier. Däremot är sty- relsens insamling av fullmakter från aktie- ägare att rösta vid bolagsstämma i vissa fall av betydande omfattning. I fyra banker av- viker ägarstrukturen markant från övriga privata bankers. Av Enskilda Bankens totala röstetal kontrollerar familjen Wallenberg närmare 30 procent. Familjen har också stora ägarintressen i Bohusbanken och Små— lands Bank. I Skånska Banken kontrollerar familjen Roos ungefär hälften av totala rös— tetalet. Bakom övriga banker med undantag av Sparbankernas Bank, Jordbrukets Bank och den statliga Sveriges Kreditbank står inte några betydande finansiella intressen, som p. g. a. sitt aktieinnehav kan antas ut- öva något inflytande över resp. bank. I själ— va verket torde inga aktieägare över huvud taget ha något inflytande över dessa banker. Styrelserna kan karakteriseras som självför- nyande, varvid den valberedande och väl- jande instansen är antingen VD tillsammans med styrelsen eller VD jämte styrelsens pre— sidium.

Banker får enligt banklagen inte annat än i undantagsfall äga aktier i andra företag. Ett av dessa undantagsfall är när en bank övertar aktierna i ett företag för att skydda sin fordran på företaget. 20- och 30-talets kriser ledde till att ett betydande antal före- tag på detta sätt övertogs av bankerna och

ett ännu större antal blev starkt bankbero— ende p. g. a. sina stora bankkrediter. Under främst 40— och 50-talen avvecklades detta aktieinnehav. Numera är bankberoendet obetydligt och banker äger aktiemajoriteten i endast två större företag. För Svenska Handelsbankens, Skandinaviska Bankens och Enskilda Bankens del skedde avvecklingen av aktieinnehavet främst genom överlåtelse av aktierna till nybildade investmentbolag, som sedan dess brukar betecknas som »när- stående» resp. bank. Under 60-talet har en ny tendens gjort sig gällande genom att ett antal 5. k. finansierinsbolag bildats, som på samma sätt står nära olika banker.

Varken när det gäller Svenska Handels— banken — Industrivärden eller Skandinaviska Banken — Custos — Säfveån finns någon kärna av stora gemensamma kapitalintres— sen. De båda bankerna kan knappast gene- rellt påstås kontrollera »sina» holdingbolag men trots detta är det berättigat att tala om »bankgrupper» och »närstående investment- bolag» p.g.a. den historiska bakgrunden och de personliga relationerna. Helt annor- lunda är ägandeförhållandena i Enskilda Banken—Investor—Providentia. Här finns en stor koncentrerad förmögenhetsmassa, som kontrolleras av familjen Wallenberg. Huvud- beståndsdelen i denna förmögenhetsmassa är Knut och Alice Wallenbergs stiftelse, vars tillgångar år 1965 uppgick till 450 mkr och år 1966 till 340 mkr. Ca 60 procent av stif- telsens tillgångar utgörs av aktier i de tre nämnda företagen.

Under 60—talet har flertalet affärsbanker alltså även andra än de tre som nämnts ovan medverkat i bildande av finansie- ringsbolag, som köper upp familjeföretag. Vissa av dessa finansieringsbolag är dotter- bolag till de »gamla» investmentbolagen. I övriga fall består ägarna av bankernas aktie- ägare och kunder samt f. d. ägare till upp- köpta företag. Vidare har under senare år också tillkommit ett antal finansieringsinsti- tut (exempelvis för factoring och leasing) och kreditaktiebolag, som på olika sätt är associerade med bankerna.

För 1962/ 63 har undersökts omfattning- en av de ägarintressen inom det privata

näringslivet, som innehas av dominerande ägare i bankerna och närstående investment— bolag, investmentbolagen själva samt av bankerna kontrollerade stiftelser. De bank- grupper, som undersökningen omfattar är Industrivärdengruppen (SHB), Custos/Säf- veångruppen (Skand. B.), familjen Wallen— berg (SEB) och familjen Roos (Skånska B.), varav dock den sistnämnda är av liten bety- delse i detta sammanhang. Det är välbekant att betydligt lägre ägarandel än 50 procent kan räcka för att ge en ägare eller en grupp av ägare s.k. »working control» över ett företag när aktieägandet är spritt på många händer och stämmodeltagandet är lågt. Från denna allmänna utgångspunkt har större ägarintressen vid sidan av majoritetsintres— sen studerats. Härvid har hänsyn tagits till dels aktieinnehavets relativa storlek, dels an- delen röster på bolagsstämman och dels re— presentationen i företagets styrelse. De valda kriterierna anknyter till den formella besluts- ordningen och torde ge en god bild av in— flytande sett från denna synpunkt. Det re- ella inflytandet bestäms emellertid även av andra faktorer varför den åstadkomna klas- sificeringen av företagen inte utan vidare kan översättas till en skala utvisande kon- troll av viss bestämd styrka. Undersökningen visar att bankerna närstå— ende större ägarintressen berörde samman- lagt 260 företag, varav 44 var börsnoterade (inkl. resp. investmentbolag). Antalet an- ställda i Sverige vid dessa företag uppgick till 13 procent av totala antalet anställda i den privata sektorn. Företagens industriella förädlingsvärde uppgick samtidigt till drygt en fjärdedel av industrins totala förädlings- värde. I vissa industrisektorer var andelen över 50 procent. Överlägset störst av bank- grupperna är Wallenbergsgruppen. Företag, vari familjen Wallenberg hade större ägar- intressen, svarade tillsammans för mer än hälften av ovannämnda totalandelar. För Industrivärdengruppen och Custos/Säfveån- gruppen var beviljade krediter och inlåning ' vid »egna» banken av tämligen begränsad betydelse för Handelsbanken resp. Skandi- naviska Banken. Motsatsen gäller för En- skilda Banken, där närstående företag sva— '

rade för över 40 procent av inlåningen och ca 25 procent av utlåningen.

Det kan konstateras att bankgruppernas omfattning ökat sedan 1962/63 även om någon exakt uppgift om ökningens relativa storlek inte finns. Mest framträdande har varit finansieringsbolagens och vissa »gam- la: investmentbolags uppköp av familjeföre- tag. Sammanlagt har under perioden 30/ 6 -62—30/ 6 -66 gjorts 91 förvärv med drygt 19 000 anställda och 14 avyttringar med ca 3 000 anställda. En stor del av förvärven avser företag utan industriell verksamhet. Initiativen till transaktionerna förefaller att huvudsakligen ha tagits av säljarna och sälj- motiven tycks främst ha varit successions- problem och finansieringsbehov. Kontanter och kontanter jämte aktier har varit de do- minerande betalningsformerna. Finansie— ringsbolagens tillkomst är delvis ett utslag av bankernas konkurrens om företagskun— derna. Något tillspetsat uttryckt har i en del fall bankerna via finansieringsbolag helt en— kelt köpt sig kunder.

Den förmögenhet, som familjen Wallen- berg äger och/eller kontrollerar är vid förs- ta anblicken förvånansvärt liten i förhål- lande till det stora antal företag, vari famil- jen har betydande ägarintressen. Förklaring- arna till denna diskrepens är dels att ägan- det med få undantag har karaktären av minoritetsintresse i företag med många ak- tieägare och dels att »pyramidbyggandet» eller »ask-i-askägandet» är långt drivet. Båda företeelserna är »kapitalsparande» i den me- ningen att de minskar storleken av den minsta kapitalinsats, som är nödvändig för att erhålla kontroll över ett visst antal före- tag. Stiftelsen Knut och Alice Wallenbergs stiftelse är strategisk i sammanhanget genom storleken och sammansättningen av dess aktieinnehav. Stiftelsens tillgångar ägs var- ken av privatpersoner eller det offentliga. Familjen Wallenbergs starka position inom svenskt näringsliv bygger därför främst på den fullständiga kontrollen över en förmö- genhetsmassa, som inte tillhör familjen.

Bankerna närstående ägare har således betydande ägarintressen i en stor del av det privata näringslivet. Att tolka dessa data

från inflytande- och maktsynpunkt erbjuder emellertid stora svårigheter. Hur och av vem det slutliga formella beslutet i en fråga fattas är närmast en formsak, som inte säger mycket om vem eller vilka, som i realiteten avgjort frågan. Beslutsprocessen i stora före- tag är mycket komplex och dess utformning bestäms av en rad faktorer, som har vari- erande betydelse i olika sammanhang och vid olika företag. Vidare är det nödvändigt att göra en distinktion mellan faktiskt (ut— övat) inflytande över ett beslut och poten- tiellt inflytande, som skulle ha mobiliserats om vederbörande blivit tveksam om det föreslagna beslutets lämplighet eller om för- slagsställarens kompetens i allmänhet. Pre- ciserade slutsatser rörande sambanden mel- lan ägande och inflytande i storföretag torde inte vara möjliga att dra ens på basis av ett stort antal detaljerade »case-studies», efter- som någon metod att lösa kvantifieringspro- blemen inte finns. Vad'som med nuvarande kunskaper kan sägas är att en stor aktie- ägare, som också är representerad i styrel— sen, rimligen bör ha ett betydande inflytan- de i vissa bestämda situationer exempelvis vid beslut om mycket stora investeringar eller om fusioner — och att denna ägares potentiella inflytande påverkar agerandet hos övriga i företagsledningen. Inflytandet bör vara än mera påtagligt när ägaren ifråga dessutom är nära associerad med företagets bankförbindelse.

B. Andra intresseförbz'ndelser

En ofta uppmärksammad företeelse är ge- mensamma styrelseledamöter, dvs. att en och samma person sitter i styrelsen för flera företag. Särskilt uppmärksammad har varit gemensamma styrelseledamöter mellan å ena sidan affärsbanker och å andra sidan övriga företag. Förhållandena 1962 har un- dersökts och det visade sig att frekvensen av gemensamma styrelseledamöter mellan pri— vata affärsbanker och privata större företag är mycket hög. Som exempel kan nämnas att ca 90 procent av de börsnoterade företa- gen var representerade i någon bankstyrelse

(inkl. suppleanter). Motsvarande andel för privata företag med minst 500 anställda var ca 55 procent. Jämförelse med en undersök- ning från 1942 visar att personförbindelser av detta slag relativt sett ökat något i om— fattning.

Bankstyrelsemedlemmarnas styrelseupp- drag var koncentrerade till ett litet antal per- soner. De femton mest >>uppdragstyngda» personerna hade sammanlagt över 200 upp- drag i koncerntoppar och formellt fristående bolag. Medlemmar av storbankernas direk- tioner hade likaså ett betydande antal sty- relseuppdrag i andra företag, vilket knap- past kan anses vara helt i överensstämmelse med banklagstiftningens intentioner.

De i bankstyrelserna representerade före- tagen svarade för relativt begränsade ande— lar av resp. storbanks in- och utlåning med undantag för Enskilda Banken. Däremot medförde denna representation att inlåning från och utlåning till storföretag och börs- noterade företag till mycket stor del var >>företrädd>> i bankstyrelserna. Inlåningen var mer styrelseorienterad än utlåningen.

Slutligen har vissa data insamlats om stör- re företags bankförbindelser. Flerbanksför- bindelser är inte ovanliga bland stora före- tag men samtidigt är det ovanligt med mer än en huvudbankförbindelse. Biförbindelser- na torde vidare vara av mycket varierande betydelse. När det gäller bankförbindelser- nas stabilitet kan konstateras att den varit mycket stor. Som exempel kan nämnas att för nära 80 procent av de börsnoterade bo- lagen är en- eller huvudbanksförbindelsen mer än 25 år gammal.

Aktieinnehavet är i flertalet banker när- mast helt irrelevant vid rekrytering av cen- tralstyrelsen. De två viktigaste förklaringar- na till bankstyrelsernas sammansättning före- faller vara dels en önskan att i styrelsen så långt möjligt få olika branscher och geo- grafiska områden företrädda med högt kva- lificerade representanter och dels en önskan att genom styrelseuppdrag knyta värdefulla kunder närmare till banken. Båda faktorer- na tenderar att medföra ett starkt inslag i styrelsen av representanter för stora företag. Det förefaller sannolikt att båda faktorerna

och särskilt den förstnämnda är av bety- delse även vid rekrytering av försäkrings- företagens styrelser.

När det gäller gemensamma styrelseleda- möter bör observeras att affärsbankerna också har ett stort antal lokala och regionala styrelser, som är rekryterade enligt samma principer. År 1965 fanns totalt ca 3 250 så- dana styrelseledamöter, som inte var anställ- da vid resp. bank.

Värderingen av företeelsen gemensamma styrelseledamöter har både en ekonomisk och en politisk eller demokratisk aspekt. Den ekonomiska aspekten hänför sig till eventuella konkurrensbegränsande effekter. När det gäller affärsbanker — Övriga företag finns inslag av sådana effekter men deras betydelse är svår att värdera. Det finns and- ra och sannolikt minst lika viktiga skäl till kundförbindelsernas stabilitet även frånsett ägandemässiga anknytningar. Den politiska eller demokratiska aspekten hänför sig till farhågor för att gemensamma styrelseleda- möter över huvudtaget befrämjar uppkoms- ten av en liten »maktelit» eller »bolagsaris— tokrati», som har ett avgörande inflytande över samhällsekonomin samtidigt som den är politiskt okontrollerad och till stor del självrekryterande. Vissa har också sett bank- förbindelserna som ett inslag i en sådan »maktelit». En bedömning av gemensamma styrelseledamöter och bankförbindelser ut- ifrån denna aspekt är politisk till sin natur, varför här endast hänvisas till det framlagda siffermaterialet. Gemensamma styrelseleda- möter i allmänhet diskuteras i en annan av utredningens undersökningar.

C. Kreditmarknaden från allmän inflytandesynpunkt

Maktbegreppet har många dimensioner. Hit- tills har diskuterats ägandet i bankerna, ägandesamband mellan banker och övrigt näringsliv, gemensamma styrelseledamöter och bankförbindelser. Det finns emellertid också anledning att se på kreditmarknadens storlek och på olika delmarknaders företags— struktur.

Mätt i förhållande till bruttonationalpro— dukten (BNP) ökade kreditinstitutens totala tillgångar kraftigt fram till mitten av 30- talet för att åter successivt minska fram till början av 50-talet. Därefter har kreditinsti— tutens tillgångar åter börjat öka i förhållan- de till BNP. Utvecklingen i Sverige har varit mycket likartad den i USA inte bara vad gäller tendensen utan också relationstalens storlek. Affärsbankernas tillgångar i relation till BNP har emellertid minskat mer i Sveri— ge än USA och var i Sverige mindre än hälften så stora 1964 som 1919. Icke-finan— siella subjekts kända skuldsättning i förhål- lande till BNP har varierat kraftigt under perioden 1919—64. Sett på lång sikt har den dock sjunkit fram till början av 60-talet. Samma sak gäller kreditinstitutens fordring- ar på icke-finansiella subjekt. Kreditmarkna- den har således successivt minskat i bety- delse samtidigt som exempelvis investerings- kvoten stigit kraftigt. Affärsbankernas di- rekta kreditgivning till icke-finansiella su- bjekt var 1964 relativt sett endast en tredje— del så stor som 1919.

I en mycket allmän mening har således kreditgivare och särskilt affärsbanker fått minskad betydelse under senare årtionden. Denna tendens kommer dock sannolikt inte att bestå med tanke på den förväntade om- fördelningen av finansiellt sparande till för- mån för hushåll och den offentliga sektorn (AP-fonderna). Nämnas kan i sammanhang- et att statlig upplåning netto utlåningsfonder i procent av BNP 1964 nådde sitt lägsta värde under hela perioden 1919—64. _ Affärsbankernas minskade betydelse åter-

speglas på nästan alla kreditmarknadens olika delmarknader. Under den studerade perioden har affärsbankernas andelar av totala inlåningen, totalt synligt institutionellt sparande och av kreditinstitutens direkta kreditgivning till kommuner, jordbruk, bo— städer och byggnadsverksamhet samt övrigt näringsliv minskat. Minskningen av andelen krediter till övrigt näringsliv beror dock hu- vudsakligen på försäkringsbolagens ökade kreditgivning till denna sektor. Affärsban— kernas minskade andel är därför från mark- nadssynpunkt till större delen skenbar bero-

ende på de stora kvalitativa skillnaderna mellan affärsbankskrediter och försäkrings- bolagskrediter.

Ett alternativt sätt att studera kreditmark- nadens struktur är att utgå från de intressen, som olika kreditinstitut representerar. När det gäller inlåningen har sedan mitten av 30- talet sparbankerna (insättarnas institut) och den statliga postbanken tillsammans haft en andel på ca 50 procent. De regionala skill- naderna är dock betydande. Av kreditinsti- tutens utlåning till kommunerna svarar of- fentligt kontrollerade institut för ca 40 pro— cent, vilket dock är mindre än under 30- och 40-talen. Både låntagarassociationer och privata affärsbanker jämte dessas kreditbo- lag har obetydliga andelar. Beträffande kre- ditgivningen till bostäder och byggnadsverk— samhet har andelarna för både statliga låne- fonder och offentliga institut ökat kraftigt under perioden 1919—64. Dessa tillsammans med låntagarassociationer hade 1964 ca 50 procent av marknaden. Främst beroende på kreditbolagen har dock andelen för privata affärsbanker jämte dessas kreditbolag ökat under 60-talet. Marknaden för jordbruks- krediter avviker markant från övriga del- marknader genom att låntagarassociationer- na kraftigt ökat sin andel så att denna 1964 uppgick till hela 60 procent. Beträffande krediter 'till det övriga näringslivet kan kon— stateras att statliga lånefonder, offentliga institut och låntagarassociationer har rela- tivt blygsamma andelar. Andelen för privata affärsbanker jämte dessas kreditbolag har visserligen minskat kraftigt men uppgick 1964 ändå till ca 55 procent. Den andra stora långivargruppen är enskilda försäk- ringsbolag. Av den totala direkta kreditgiv- ningen från kreditinstitut svarade privata affärsbanker jämte dessas kreditbolag för 23 procent år 1964. Beträffande svenska värdepapper slutligen gäller att drygt 45 procent innehades av offentligt kontrollera— de institut år 1964. Sammanfattningsvis kan därför konstateras att statliga lånefonder, offentliga institut samt låntagarassociationer har betydande andelar på många delmark- nader och att de privata affärsbankerna jämte dessas kreditbolag minskat i betydelse.

D. Makten över affärsbankernas kreditgivning

Att kortfattat beskriva beslutsprocessen inom affärsbankerna är svårt, eftersom förbigåen- det av alla detaljer lätt ger en något utslätad och därför mindre intressant bild av de fak- tiska förhållandena. Detta bör ihågkommas vid läsning av föreliggande avsnitt.

Både kreditgivningens speciella krav och flertalet affärsbankers geografiska spridning gör det nödvändigt med en viss autonomi för underordnade beslutsorgan, främst av- delningskontor, inom bankerna. I samma riktning verkar det förhållandet att orga— nisationspyramiden hos affärsbankerna är tämligen »platt» med relativt få beslutsni- våer.

Enligt banklagen krävs detaljerade skrift- liga regler för kreditbeviljningsrättens om- fattning vid beslutande instanser under resp. banks centralstyrelse. Den formella besluts- delegeringen är mycket omfattande, mätt med antalet instanser och beslutsfattare. 1965 fanns exkl. centralstyrelser totalt ca 1 150 instanser med egen kreditbeviljnings— rätt och ca 4 350 personer utanför huvud- kontoren hade formellt ansvar för kredit- besluten. Avgörande för beslutsdelegeringen är krediternas storlek, vilket medför att centralstyrelser och huvuddirektioner vid särskilt de fyra stora interregionala filial- bankerna i mycket liten utsträckning kom— mer i direkt kontakt med de mindre före— tagens kreditansökningar. Det stora un- dantaget är Enskilda Banken, där nära nog alla kreditbeslut fattas av centralstyrelsen samt ett litet antal personer vid huvudkon- toret.

Den formella beslutsdelegeringens kvan- titativa betydelse är emellertid betydligt mindre än vad ovanstående siffror kan ge anledning att tro. Centralstyrelser och hu— vudkontorens direktioner beviljade formellt nya och ökade krediter till ett bruttobelopp av drygt 1800 mkr. under vardera av de båda perioderna 1/2—30/4 1963 och 1965. Av de 1 800 mkr. svarade centralstyrelserna för 1 100 mkr. Siffrorna kan jämföras med att bankernas beviljade utlåning under sam-

ma perioder netto ökade med 1200 mkr. resp. 900 mkr. Beslut om byggnadskrediter till bostads- och affärsfastigheter var hår- dare koncentrerade än övriga kreditbeslut.

Den centrala frågan är emellertid hur stort reellt inflytande bankernas centralsty- relser har över kreditbesluten. Att exakt mäta styrkan av detta inflytande är självfal- let omöjligt, varför undersökningens huvud— syfte varit att bestämma vilka faktorer, som är av störst betydelse i sammanhanget.

VD och hans närmaste medhjälpare har ett dominerande inflytande över likviditets- politik och kreditpolitik. Trots detta har sty- relsen ett inflytande i dessa frågor, som är betydande och relativt sett sannolikt större än det inflytande styrelsen för många stora börsnoterade företag har över sitt företags målsättningar. Beslutsfattare på olika nivåer inom bankerna har en inte obetydlig hand- lingsfrihet, vilket bl. a. medför att beordrade förändringar i en banks allmänna kreditpo- litik inte omedelbart får full effekt inom alla delar av banken.

När det gäller ställningstaganden till en- skilda kreditansökningar står det klart att beslut om beviljande resp. avslag både an- talsmässigt och beloppsmässigt till helt över- vägande del fattas utan centralstyrelsernas aktiva medverkan även när det gäller kredi- ter, som formellt beslutas av centralstyrel- serna. Vidare är besluten »snedfördelade» i den meningen att beslut om avslag, särskilt under perioder med kreditrestriktioner, i större utsträckning reellt fattas på lägre nivå än beslut om beviljande av samma belopp. Avslagsbeslut fattas i mycket ringa utsträck- ning av centralstyrelser och lokala styrelser. Beslut om avslag och nedskärningar, som enbart är betingade av kreditrestriktioner, fattas nästan aldrig av dessa beslutsinstan— ser. I regel informeras de inte ens om gjorda avslag.

Dessa kvantitativa mått säger inte hela sanningen. Kreditansökningar, som verkstäl- lande ledningen med utgångspunkt från sin yrkesmässiga bedömning, given kreditpolitik och konkurrensförhållanden anser klart bör antingen beviljas eller avslås är i stort sett undandragna styrelsens direkta inflytande.

Mellan dessa båda grupper av kreditärenden finns emellertid en tredje grupp, som är föremål för utomordentligt omsorgsfull prövning. I åtskilliga fall kommer verkstäl— lande ledningen efter denna prövning med insats av särskild expertis fram till att den inte kan ta på sitt ansvar att tillstyrka ansök- ningen. Denna faller därmed, då ingen cen- tralstyrelse torde vilja eller våga gå mot di— rektionen i ett sådant fall. Därmed återstår ett litet antal kreditansökningar, där det från bankens synpunkt är mer ovisst vilket be- slut, som bör fattas. Dessa krediter utgör en mycket begränsad andel av totala kreditvo- lymen men det är krediter, som är av stra- tegisk betydelse för banken genom att vara mycket stora och/eller riskfyllda. Banksty- relserna är delvis rekryterade med avsikt att direkt kunna bistå verkställande ledningen vid beslut över enskilda kreditärenden. Det är företrädesvis vid ställningstagande till ovannämnda typer av krediter, som en bankstyrelse deltar aktivt i kreditbesluten och dess egna bedömningar spelar en bety- dande roll för utgången, särskilt inom mind- re banker. Den förväntade utvecklingen av företagens kapitalförsörjning kan under i övrigt oförändrade förhållanden antas öka frekvensen av anspråk på stora och/eller riskfyllda bankkrediter. Bankstyrelsemas re- ella inflytande över bankernas kreditgivning kommer därför att i denna mening relativt sett öka.

E. Affärsbankernas kreditgivning

Affärsbankerna är utpräglade mångprodukt- företag och som sådana bör de för att nå ett optimalt reslutat ta hänsyn till produkternas ömsesidiga beroende. Det vanliga är att en bankkund har alla sina bankaffärer i en och samma bank. Det avgörande för ett företags val av bankförbindelse kan i regel antas vara möjligheterna att få tillräckliga krediter till rimligt pris vid de tidpunkter när kredit- behov uppstår. För banken är beslutet över företagets kreditansökan det strategiska be- slutet även när det gäller att behålla eller få kundens övriga bankaffärer. Kunderna be-

döms därför i sin egenskap av totalkunder. För både bank och företag bygger affärs- förbindelsen dessutom på långsiktiga över- väganden, varför den för tillfället aktuella krediten inte är ensamt avgörande för be- dömningen. Kundförbindelsernas stabilitet och exklusivitet både betingas av och be- tingar långsiktiga och totala överväganden hos bankerna.

Bankförbindelsernas långsiktiga karaktär medför att konkurrensen om företagskun- derna i hög grad inriktas på expansiva mind- re och medelstora företag. Storföretagens bankförbindelser uppfattas som tämligen orubbliga beroende på bl. a. gemensamma styrelseledamöter och ägandemässiga förhål- landen. Konkurrensen om företagskunderna avser alla de produkter, som bankerna kan erbjuda. Möjligheten och villigheten att pris- konkurrera är emellertid starkt begränsad både p. g. a. kartellavtal och olika institutio- nella trögheter och p.g.a. att produkterna ifråga ofta är mycket homogena. Indivi- duellt utformad service och personliga kon- takter spelar därför en stor roll.

En ofta återkommande fråga är vilken betydelse de formella säkerhetskraven enligt banklagen har för affärsbankernas kredit- givning. Banklagens krav på »betryggande» säkerhet är emellertid helt obestämd. Detta innebär att bankinspektionen måste ha egna värderingar av vad den anser vara högsta tolerabla risknivå. Bankinspektionens gransk- ning av bankernas engagemang kan karak- teriseras som en kreditprövning i efterhand, som i vissa fall leder fram till krav på en förstärkning av de formella säkerheterna. Det är emellertid ytterst tveksamt om ban— kernas kreditgivning faktiskt påverkas av kraven på vissa formella säkerheter, efter— som flera av dessa säkerheter är mycket tänjbara. Den information, som affärsban- kerna införskaffar som underlag för kredit- besluten har en omfattning och en inrikt- ning, som i sig självt indikerar att formella säkerheter inte på ett avgörande sätt styr kreditfördelningen.

Av ovanstående följer emellertid inte att säkerheterna över huvudtaget saknar bety- delse för kreditgivningen. Bankens kredit-

risk är schematiskt sett beroende av både sannolikheten för att företaget går i konkurs och sannolik förlust vid konkurs p. g. a. otillräckliga säkerheter. Om endera eller bå- da av dessa storheter är noll blir också totala kreditrisken noll. Att bedömning av företa- gens lönsamhet och utveckling ges en så framskjuten plats i bankernas kreditanalyser kan förklaras med att en sådan bedömning är betydligt lättare att göra än en bedöm- ning av vissa säkerheters marknadsvärde någon gång i framtiden.

I senare års debatt om effekterna av pen— ningpolitiken har en framskjuten plats givits åt variationer i »credit standards», dvs. de minimikrav rörande bl. a. säkerheternas och bokslutets kvalitet, som en bank ställer som villkor för beviljande av kredit. När det gäl- ler bokslut för uttrycket »credit standards» tanken till de relationstal mellan olika bok— slutposter, som antas spela så stor roll i bankernas kreditanalys. Dylika relationstal förefaller emellertid att inte användas i nå- gon större utsträckning inom svenska affärs— banker. När de används är det inte som un- derlag för kreditbeslut utan som en första kontroll av om en mera ingående kreditana— lys är tillrådlig. Betydelsen av relationstal reduceras då till en fråga om hur adekvat ett sådant kontrollsystem är.

Beträffande den del av bankernas ränte- sättning, som främst berör företagen, kan konstateras att räntesättningsgrunden för rö— relsekrediter är kreditformen och för revers- krediter typ av säkerhet. Ränteskillnaderna är mycket små. För reverslån inskränker de sig i regel till trekvarts procentenhet. Vilken ränta, som sätts i det individuella fallet när en viss valfrihet finns, beror främst på stor— leken av kundens övriga bankaffärer, kre— ditmarknadsläget och traditionellt ränte— mönster vid kontoret eller avdelningen. Där- emot har kreditens löptid, kreditens storlek och risken för betalningsinställelse hos före- taget liten eller ingen betydelse för räntesätt- ningen. Det torde vara svårt att hävda att ränteskalornas konstruktion ger räntesatser, som är anpassade till den kreditrisk, som banken tar i det individuella fallet. Anled- ningen till denna stela räntestruktur kan

vara att gemensamma beräkningsgrunder vid bankerna underlättar förhandlingarna mellan bankerna vid diskontoförändringar och minskar osäkerheten beträffande vilka räntesatser, som kommer att tillämpas. En sådan mekanism skulle utgöra ett komple- ment till kartellavtalen om inlåningsräntor och banktjänster.

Med nuvarande räntestruktur vid affärs— bankerna betalar lönsamma och solventa företag troligen relativt sett något för hög ränta på sina krediter och kan i mycket snäv mening sägas »subventionera» krediter till små och medelstora företag, där kredit— riskerna kan antas ofta vara större. Den jämförelsen är emellertid av begränsat in- tresse. Intressantare och väsentligare är att den stelbenta räntesättningen utesluter alla möjligheter för ett företag att ge högre ränta för att erhålla kredit, vilket i första hand torde drabba små och medelstora företag. En rörligare räntesättning och mer varieran- de kreditvillkor i övrigt skulle sannolikt öka utbudet av sådana krediter med totalt sett större variationer i risktagande från banker- nas sida som följd.

En väsentlig fråga är hur affärsbankerna fördelar krediter under kreditrestriktioner. En av de mest omedelbara effekterna av en kreditåtstramning är att inga eller ytterst få nya kreditkunder tas med påföljd att kon- kurrensen på kreditsidan till större delen upphör. Detta minskar dock i och för sig inte de totala kreditanspråken. Vid kredit— fördelningen har absolut nödvändiga rörel- sekrediter, säsongskrediter och korta kredi- ter företräde beroende på att dessa ansträng- er bankens kreditkapacitet minst och är mest strategiska med avseende på kundför- bindelserna. Vidare skärps amorteringskra- ven för nya krediter. Det blir likaså en mar- kerad strävan att banta ner företagens kre- ditanspråk genom att bl.a. söka upp och utnyttja andra finansieringskällor för före- tagen. Det urval, som görs bland återstående kreditansökningar, sker med utgångspunkt från kundens totala lönsamhet för banken. Denna är till mycket stor del beroende av nuvarande och förväntad inlåning från kun- den, eftersom inlåningen är bankens trånga

sektor. Denna urvalsmekanism kan förvän- tas ge en annan kreditfördelning än om hän- syn togs till enbart krediternas räntor och risker. Totalt sett torde vidare kreditrestrik- tioner medföra ett minskat risktagande från affärsbankernas sida.

En speciell frågeställning är hur den re— gionala kreditfördelningen sker — främst un— der kreditrestriktioner — och hur omfattan- de överföringar från ett område till ett an- nat är. Vissa data om den regionala fördel- ningen av affärsbankernas samt sparban— kernas in- och utlåning har insamlats. Dessa uppgifter visar att det i många områden finns stora skillnader mellan affärsbanker- nas in- och utlåning. Inlåningsöverskott upp— visar främst Stockholmsregionen. Några egentliga riktlinjer inom bankerna för hur kreditfördelningen bör ske under kreditre- striktioner finns inte. Fördelningen tycks i stället främst vara ett resultat av interna för- handlingar mellan olika befattningshavare.

Avslutningsvis finns det anledning att analysera hur kreditmarknaden och finan- sieringssidan över huvudtaget påverkar nä- ringslivets struktur. Med tillgängliga kun- skaper är det endast möjligt att kartlägga vilka faktorer, som kan vara av betydelse och diskutera i vilken riktning dessa kan an- tas verka.

Den institutionella aktiemarknaden är i stort sett reserverad för större företag. Övri- ga företag är närmast helt hänvisade till acku- mulering av vinstmedel inom företaget när en ökning av det egna kapitalet eftersträvas, vilket vid små vinstmarginaler begränsar dessa företags handlingsfrihet. Den stela räntestruktur, som tillämpas av affärsban— kerna, minskar också möjligheterna till sub- stitution mellan eget kapital och lånefinan- siering. Räntestrukturen verkar dessutom begränsande på kreditgivningen till mindre företag genom att inte möjligheterna till riskspridning helt tillvaratas. Andra fakto— rer, som gynnar stora företag är ev. bättre information om tillgängliga finansierings- möjligheter, kontakter med utländska kapi— talmarknader, tillgång till mer långfristiga krediter och större tillgång till räntebundna krediter.

En omstridd fråga är om kreditåtstram- ningar drabbar mindre företag relativt sett hårdare än större företag. En svensk under- sökning från 50—talet visar emellertid klart att mindre företags investeringar då drab- bades hårdast av kreditrestriktioner vid jäm- förelse med det fall att restriktionerna inte hade funnits. Någon annan jämförelse är inte praktiskt möjlig att göra. Vissa skäl ta- lar för att denna slutsats inte enbart gäller för den undersökta perioden. Balansräkning- arnas skilda struktur kan förväntas medföra att en räntehöjning blir mer kännbar för mindre företag. Stora företag har tillgång till fler finansieringskällor — bl.a. aktie- marknaden och utländska kapitalmarknader — och har möjligheter att öka sina varukre- diter från utlandet. Underleverantörer, som företrädesvis är mindre företag, har en svag förhandlingsposition gentemot sina storkun- der och kan tvingas ge stora varukrediter. Affärsbankernas hänsynstagande till företa- gens inlåning och övriga bankaffärer ger stora företag ett försteg vid bankernas kre— ditfördelning. I samma riktning verkar ban- kernas preferens för korta krediter och ban- kernas minskade riskvillighet.

En rad skäl talar således för att stora företag i olika avseenden har finansierings- fördelar jämfört med övriga företag. Det är däremot svårt att finna skäl, som pekar i motsatt riktning.

F. Konkurrenyörhållanden i övrigt på kreditmarknaden

Som ett allmänt omdöme om strukturut- vecklingen på inlåningsmarknaden och del- marknaderna för den direkta kreditgivning- en gäller att fördelningen mellan olika typer av kreditinstitut är jämnare nu än förut men samtidigt har med utgångspunkt från antalet företagsenheter koncentrationsgraden ökat. På lokal nivå har en dekoncentration inträf- fat under senare år på vissa marknader. Be— roende bl. a. på den centraliserade prisbild- ningen torde fördelningen mellan olika ty- per av kreditinstitut spela större roll för prissättningen än företagsstrukturen.

Räntorna har i hög grad karaktär av ad- ministrerade priser, som inom de gränser riksbanken tillåter, görs upp centralt mellan de olika kreditinstitutgrupperna. Ifråga om inlåningen tävlar närmast sparbankerna och postbanken om att vara prisledare. Inom ut- låningen får postbanken karakteriseras som prisledare ifråga om bostadsbyggnadskredi- ter och kommunlån.

Banktjänsternas utbudssida domineras med få undantag helt av affärsbankerna. I regel är också prissättningen på dessa tjäns- ter bestämd genom kartellavtal mellan af- färsbankerna. Bankernas kartellbundna in- täkter uppgick 1965 till i runt tal 300 mkr.

Särskilt när det gäller inlåningen är ränte- sättningen inte möjlig att använda för att öka marknadsandelen. Priserna på bank- tjänster är till större delen fixerade genom kartellavtal. Följden är att kontorsetable— ringar får en framskjuten plats som konkur— rensmedel, vilket medför ett större kontors— nät än vad som annars skulle bli fallet. Den statliga partiella etableringskontrollen har dock sannolikt i viss mån begränsat kontors- nätets tillväxt. I övrigt har konkurrensen om hushållsinlåningen främst tagit sig uttryck i reklam och erbjudanden om speciella spar- former.

När det gäller affärsbankernas resultat kan konstateras att exempelvis räntemargi- nalen inte visat någon tendens att successivt stiga under 50- och 60-talen. Något starkt samband mellan å ena sidan förändringar i räntemarginal och nettovinst samt å andra sidan diskontoförändringar finns inte. Slut- ligen kan noteras att affärsbankernas låne- förluster (netto) med få undantag uppgått till mindre än en promille av totala dispone- rade utlåningen till allmänheten.

KAPITEL II

Kreditmarknadens funktioner och

organisatoriska uppbyggnad

A. Allmän bakgrund

Genom förekomsten av en kreditmarknad ges möjligheter för förmögenhetsfördelning- en i samhället att avvika från realkapitalin- nehavets fördelning och kapital kan slussas från ekonomiska subjekt med överskott på finansiellt sparande till sådana, som har un- derskott. Det finansiella sparandet utgör sal- dot mellan å ena sidan totala inkomster och å andra sidan löpande utgifter plus utgifter för realkapitalbildning inkl. lagerinvestering. För överskottsenheter överstiger således spa— randet investeringarna medan motsatsen gäl- ler för underskottsenheter. Inom den privata sektorn utgör hushållen och företagen de två primära typerna av ekonomiska enheter el- ler subjekt, som sedan kan grupperas på oli- ka sätt, exempelvis geografiskt och bransch— vis. Inom den offentliga sektorn finns likaså två primära typer av ekonomiska subjekt, nämligen kommunerna och staten (här bort— ses från kommunala och statliga företag). Dessa fyra olika slag av ekonomiska subjekt är engagerade i varierande ekonomiska akti— viteter, som medför och kräver finansiella transaktioner. De enheter vars egna sparan- de inte räcker för att finansiera den önskade verksamheten vill skaffa ytterligare medel utifrån. De, som i stället anser sig inte ha användning för alla sina medel i den egna verksamheten, tillfälligt eller långsiktigt, har överskottsmedel, som söker placering. Över- föring av medel från överskottsenheter till underskottsenheter kan ske antingen genom direkta ägarengagemang (exempelvis genom aktieteckning) eller genom kreditgivning. Endast det senare alternativet är av intresse i detta sammanhang.

I det enklaste fallet kommer överföring av medel till stånd genom att underskottsen- heterna lånar direkt av överskottsenheterna. Vid givna förhållanden på efterfrågesidan (låneönskemål vid olika räntenivåer etc.) kommer kreditgivningens omfattning, för- delning och villkor att bestämmas av över- skottsenheternas riskbedömning, riskattityd och likviditetspreferenser. Om de exempel- vis har en mycket negativ värdering av risk kommer de att kräva en förhållandevis hög ersättning även vid måttliga kreditrisker, vilket ev. kan begränsa den totala kreditef— terfrågan och påverka överskottsenheternas fördelning mellan finansiellt sparande å ena sidan samt egna investeringar och egen kon- sumtion å den andra. En starkt positiv vär- dering av likviditet begränsar på motsvaran- de sätt efterfrågan på långfristiga fordring- ar, för vilka inte en likviditetsskapande »andrahandsmarknad» finns.

Den direkta överföringen av finansiellt kapital kan emellertid ersättas av överföring via företag, som specialiserar sig på att låna upp medel från överskottsenheterna för att låna ut till underskottsenheterna. Förenklat uttryckt är detta möjligt när ekonomiska en— heter -med höga likviditetskrav och/eller mycket negativ värdering av risk kontrolle— rar en stor del av samhällets förmögenhet och svarar för en stor del av sparandet sam- tidigt som företagens förmåga och vilja är begränsad när det gäller att tillhandahålla fordringar av de slag, som föredras av dessa förmögenhetsägare och sparare. De ford- ringar, som främst föredras av överskotts- enheterna, kommer att få lägre avkastning än de mera riskfyllda och illikvida fordring— arna.

Förekomsten av kreditinstitut brukar ofta förklaras med existensen av olika slags trög- heter på marknaden, exempelvis köpares och säljares svårigheter att få kontakt med varandra. Dessa trögheter har säkerligen spelat stor roll för kreditväsendets utveck- ling men skillnader i avkastning mellan oli- ka fordringstyper skapar utrymme för finan- siella mellanhänder även om dylika tröghe- ter inte skulle finnas. Kreditinstituten kan erbjuda fordringar på sig själva, som före— dras av placerarna och i sin tur använda dessa medel för att köpa fordringar av de tidigare inte gynnade slagen. Skillnaderna i avkastning mellan olika fordringstyper gör en sådan förmedlingsverksamhet lönsam för kreditinstituten, samtidigt som dessa skillna- der genom deras verksamhet reduceras på grund av omfördelningen av kreditström— marna. Denna omfördelning och reduktion i ränteskillnader medför i sin tur ett effek- tivare utnyttjande av tillgängliga reala resur- ser.1 Dessutom kan införandet av kreditin- stitut, som erbjuder attraktivare placerings- möjligheter ev. öka sparbenägenhet i sam- hället och därmed ge större utrymme för in- vesteringar. Ofta skiljs på affärsbanker å ena sidan och »financial intermediaries» (sparbanker, hypoteksinstitut etc.) å den andra. Affärsbankernas ställning på kredit- marknaden skiljer sig i princip dock inte från övriga kreditinstituts med avseende på funktionen som finansiell mellanhand.

I princip samma effekter som kreditinsti- tutens erbjudande av fordringar på sig själv får deras ställande av garantier för andras upplåning och deras skapande av en mark- nad för värdepapper genom organiserad vär- depappershandel. Den senare aktiviteten in— nebär att en »andrahandsmarknad» skapas för långfristiga fordringar, som ökar deras likviditet för placerarna.

Vid en mera verklighetsnära och detalje- rad skildring av kreditmarknaden kommer man automatiskt in på skillnaden mellan olika typer av kreditinstitut samt andra kö- pare och säljare av krediter. För överskåd- lighetens skull diskuteras först vissa huvud- drag i kreditmarknadens struktur och funk- tionssätt varefter i nästa avsnitt en kortfat-

tad redogörelse lämnas för olika existerande kreditinstitut.

Bankinrättningar, dvs. företag som bedri- ver både in- och utlåningsverksamhet, skiljer sig i Sverige från andra kreditinstitut genom att företrädesvis agera distribuerande och mäklande mellan de primära över- och un— derskottsenheterna samt riskutjämnande för överskottsenheterna.2

Med den distribuerande funktionen avses den rent tekniska uppgiften att samla upp sparmedel av olika storlek från olika håll för att i lämpliga poster ställas till kreditta- garnas disposition. En sådan funktion är na— turligtvis helt oumbärlig i en marknadseko- nomi för att sparare och låntagare på ett smidigt sätt ska få kontakt med varandra. Till detta kommer att det enskilda hushållet och företaget oftast har stora svårigheter att rätt bedöma kreditrisken vid direkt utlåning och kursrisken vid placering i obligationer och förlagsbevis. Här träder bankinrättning— arna emellan som kapitalplacerare och det blir deras sak att med sin större erfarenhet och överblick bedöma kredit- och kursris- ker.

Med den riskutjämnande funktionen av- ses det förhållandet att spararna via insätt- ningar hos bankinrättningar erhåller en risk- spridning, som inte skulle kunna uppnås an- nars. Risken för den enskilda insättaren blir avhängig av ställningen och utvecklingen för samtliga kredittagare hos bankinrätt- ningarna och blir därigenom avsevärt re- ducerad. Bankinrättningarnas egna kapital medför en ytterligare minskning av risken. I praktiken kan i dag risken för placering på bankräkning betraktas som obefintlig.

Den mäklande funktion, som bankinrätt- ningarna fullgör, innebär att de anpassar en efterfrågan på fordringar från hushållen och företagen till ett utbud (främst från företa- gen) som bortsett från risk har väsentligt an- norlunda kvalitativa egenskaper. För hus- hållen och företagen viktiga egenskaper hos inlåningen är att den har kort eller ingen uppsägningstid och därför är en mycket lik—

1 Jfr Minsky, s. 186 ff. 2 Uppdelningen i de tre funktionerna är till väsentlig del hämtad från Winding, kap. 6.

vid typ av fordran samt att den i övrigt är en bekväm och lättillgänglig placeringsform, ev. även användbar som betalningsmedel. De fordringar, som bjuds ut, har emellertid i mycket ringa utsträckning sådana egenska- per. Bankinrättningarnas mäklande funktion innebär att de överbryggar dessa kvalita- tiva skillnader i utbud och efterfrågan på fordringar. De bjuder ut fordringar av det slag, som insättarna efterfrågar för att i sin tur kunna köpa fordringar med andra egen- skaper, som bjuds ut av företag och andra. Förutsättningen för att denna mäklande funktion skall kunna bedrivas är emellertid att insättningar och uttag till betydande del uppväger varandra så att en viss fast inlå- ning erhålls.

Den andra stora gruppen kreditinstitut är sådana, som här med ett gemensamt namn kallas för huvudsakligen kapitalanskaffande kreditinstitut. Härmed menas företag, vars helt dominerande uppgift är att låna upp medel på den organiserade kreditmarknaden för att kunna låna ut till olika ändamål. Hypoteksinstitut är de främsta exemplen på sådana företag. De huvudsakligen kapitalan— skaffande institutens principiella uppgifter liknar bankinrättningarnas i stora delar. Den avgörande skillnaden ligger i valet av finan- sieringsväg. Huvuddelen av kapitalet lånas nämligen upp hos andra kreditinstitut och inte direkt hos de primära överskottsenhe- terna. Detta innebär att de kapitalanskaf— fande kreditinstituten endast i begränsad ut- sträckning konkurrerar direkt med bankin- rättningarnas inlåningsrörelse.

Den tredje huvudgruppen kreditinstitut utgörs av sådana, som med ett gemensamt namn här valts att kallas för huvudsakligen kapitalplacerande kreditinstitut. De skiljer sig från de båda föregående grupperna ge- nom att de i och för sig inte samlar upp kapital i syfte att åter placera det. I stället bestäms kapitaluppsamlandet av andra fak- torer såsom pensionssystem, försäkringsåta- ganden etc. och kapitalutbudet är betingat av behovet att förränta erhållna medel. AP- fonden och försäkringsbolagen är de främs- ta exemplen på kreditinstitut av detta slag. Karaktären av bestämningsfaktorer på ka-

pitaluppsamlingssidan medför dels att den direkta konkurrensen från bankinrättning- arnas inlåningsrörelse är mycket ringa och dels att storleken av institutens totala utbud på kapitalmarknaden är relativt oberoende av räntabilitetsmöjligheterna.3 På grund av den senare faktorn spelar dessa institut vad gäller det totala utbudet av krediter en pas- siv roll på kreditmarknaden eftersom deras möjligheter att placera i aktier och andra realtillgångar genom lagstiftningens utform- ning är starkt beskurna eller obefintliga.

Ställande av garantier och yrkesmässig handel med obligationer och andra värde- papper kan i och för sig ombesörjas av sär- skilda företag. Garantiåtaganden (bortsett från kommunala och statliga) och fondkom- missionärsverksamhet utförs emellertid i Sverige nästan helt av bankinrättningarna, varför man i stort sett kan bortse från de fåtaliga små specialinstitut, som finns.

Vid sidan av dessa tre huvudgrupper exis- terar ett antal speciella institutioner på kre- ditmarknaden. Först och främst finns riks- gäldskontoret, som ombesörjer den statliga upplåningen samt riksbanken, som bl. a. till— handahåller samhället betalningsmedel i form av sedlar och i princip är den högsta penningpolitiska myndigheten. Båda institu- ten intar självklara särställningar, som inte närmare behöver diskuteras här. De statliga lånefonderna utgör inte kreditinstitut i ve- dertagen mening och är inte samlade i nå- gon gemensam organisation. Det finns emel- lertid inga skäl för att inte ta med fonderna som en speciell typ av kreditinstitut. De finansieras via budgetanslag och låneverk- samheten har oftast inslag av statlig subven- tionering i olika former. Slutligen bör näm— nas de garantiåtaganden, som staten tagit på sig antingen direkt eller via speciella in- stitut (exportkreditnämnden).

Att många och stora kreditinstitut av oli— ka slag finns får inte skymma det faktum att

3 På något längre sikt torde detta inte vara helt riktigt eftersom försäkringspremiernas höjd för ett visst givet försäkringsskydd stiger med sjunkande ränta på kreditmarknaden, vilket kan leda till minskad volym nya försäkringar och därmed minskat utbud av kapital på kre- ditmarknaden.

en betydande kreditgivning trots detta sker direkt mellan de primära ekonomiska sub- jekten även om man bortser från hushållens, företagens etc. innehav av obligationer och förlagsbevis utfärdade av andra företag än kreditinstitut.

Den kvantitativt största kreditgivningen av detta slag sker när företagen inom ramen för sin ordinarie rörelse lämnar och mottar varukrediter. Således uppgick ej diskontera— de växlar, kundfordringar och förskott till leverantörer för industriaktiebolag med mer än 50 anställda till ca 9,7 miljarder kr. ul- timo 1964, vilket kan jämföras med affärs- bankernas kreditgivning till industri, handel och samfärdsel jämte personliga och diverse krediter, som i november samma år tillsam- mans uppgick till ca 11,3 miljarder kr.4 För- utom varukrediter lämnar företagen även andra lån till företag och hushåll och ställer borgen och garantier för kunders och leveran- törers upplåning på den institutionella kredit— marknaden både i Sverige och utomlands.

Den andra stora sektorn av den icke in- stitutionella kreditmarknaden utgörs av de medel, som för löntagarnas räkning samlas upp i företagens pensionsstiftelser och där- ifrån till helt övervägande del lånas tillbaka till företagen. Denna kreditgivning från lön- tagarnas sida direkt till resp. företag upp- skattades 1958 till totalt ca 6 miljarder kr.5,0 Införandet av ATP betyder dock en väsent- lig minskning av denna kreditgivning.

En tredje sektor utgörs av kreditgivning från olika organisationer, fonder och stiftel- ser för andra ändamål än pensioner. Uppgif- ter om storleken av dessa placeringar är ytterst knapphändiga och gränsdragningen gentemot den institutionella kreditmarkna- den är diffus och osäker. Även om hushållens direkta utlåning till företag (exkl. via pen- sionsstiftelser) och andra hushåll är statistis— ka uppgifter mycket sparsamma. Den senast tillgängliga uppgiften avser 1958, då hushål- lens fordringar på enskilda och företag en- ligt konjunkturinstitutets sparundersökning uppskattades till ca 3,7 miljarder kr., exkl. banktillgodohavanden, postgiro, obligationer och försäkringsfonder. Slutligen bör nämnas att kommunerna i begränsad utsträckning

lämnar lån till framför allt bostadsbyggan- det. Därjämte ställer kommunerna garantier för andra subjekts upplåning på den institu— tionella kreditmarknaden.

B. Huvuddragen i olika kreditinstituts

inriktning, företagsformer och ägande- förhållanden

Vid sidan av de principiella skillnaderna i verksamheten finns stora skillnader mellan olika kreditinstitut med avseende på vilka delmarknader de arbetar på. Olikheterna i företagsformer och ägandeförhållanden är också betydande och betingar i hög grad verksamhetens inriktning. Nedan kommer därför att kortfattat redogöras för olika existerande kreditinstitut. Kreditinstitut de- finieras såsom ekonomiska enheter, vars till- gångar till övervägande del består av ford- ringar. Enda undantagen från denna regel utgör organisationer av olika slag (ex. ar- betsmarknadens), föreningar (ex. ideella) samt diverse fonder. Undantagen motiveras av att dessa ekonomiska enheter traditionellt inte brukar betecknas såsom kreditinstitut och framför allt av att bristen på data under alla förhållanden omöjliggör en kartläggning av verksamheten. Kreditinstituten grupperas enligt följande schema:

Bankinrättningar

1. Affärsbankerna 2 Kreditföreningar 3

I . 1: 1: 1: Jordbrukskasserörelsen

4 Uppgifterna hämtade från statistiska cen- tralbyråns kreditmarknadsundersökning för 1964. 5 Företagens pensionsstiftelser skulle i och för sig kunna betraktas som kreditinstitut av i princip samma slag som exempelvis försäk- ringsbolag. Stiftelsernas nära anknytning till resp. företag medför dock att det är naturli- gare att inte i detta sammanhang se stiftelser- na som självständiga ekonomiska subjekt utan som enbart formella arrangemang för lönta- garnas direkta kreditgivning till företagen. Den annorlunda karaktären av upplåningen hos stiftelserna framgår också av att den i varje fall före ATP:s genomförande oftast betrak- tades som en mellanform av eget och främ— mande kapital. 3 Pensionsstiftelseutredningen, s. 165.

1: 4 De enskilda sparbankerna 1: 5 Postbanken

2. Huvudsakligen kapitalanskaffande kreditinstitut

2: 1 Hypoteksinstitut 2: 2 Kreditaktiebolag 2: 3 Kreditaktiebolagsliknande institut 2: 4 Inlåningsfinansierade företag 2: 5 Övriga

3. Huvudsakligen kapitalplacerande kreditinstitut

3: 1 Allmänna pensionsfonden 3: 2 Riksförsäkringsverkets fonder

3: 3 Försäkringsbolag

3: 4 Understödsföreningar och allmänna

försäkringskassor 4. Statliga lånefonder 5. Riksbanken och riksgäldskontoret

B:1 Bankinrättningar I:] Affärsbankerna Bland bankinrättningarna intar affärsban— kerna en central position. Den traditionella uppgiften för affärsbanker är att ombesörja betalningsförmedling och samla upp företa- gens överskottsmedel och transaktionskassor samt låna ut dessa medel till andra företag med tillfälliga kreditbehov. En betydande och ökande andel av inlåningen kommer dock från hushållen och en stor del av ut- låningen är i praktiken relativt långfristig samt går till andra samhällssektorer än nä- ringslivet.

I motsats till exempelvis amerikanska af— färsbanker, vari inlåningsräkningar endast består av checkräkning och en sparräkning, har de svenska affärsbankerna ett stort an— tal inlåningsräkningar med starkt varierande uppsägningstider och räntesatser. Däremot tillhandahåller svenska affärsbanker inte s.k. inlåningscertifikat som i USA under se- nare år utvecklats till ett viktigt placerings- alternativ för framför allt stora företag.

Affärsbankernas checker har aldrig fått samma betydelse för betalningsförmedlingen i Sverige som i England och USA. På senare

år har dock de svenska affärsbankerna enga- gerat sig mera än tidigare i betalningsför- medlingen genom bl.a. införande av bank- giro. En viktig del av de större bankernas verksamhet är betalningsförmedlingen gent- emot utlandet i samband med export— och importaffärer. På obligations- och aktie- marknaden spelar affärsbankerna en domi- nerande roll såsom mäklare. Bankernas be- hov av en likviditetsreserv nödvändiggör all- tid vissa placeringar i obligationer och skatt- kammarväxlar. Som ett led i den förda penningpolitiken har emellertid riksbanken fr.o.m. 1950-talets början ålagt affärsban- kerna att hålla långt större värdepappers- portfölj än vad som varit motiverat av bank— mässiga likviditetsskäl. Detta har medfört att affärsbankerna nu också intar en fram- skjuten position som placerare på värdepap- persmarknaden.

Affärsbankerna ska enligt lag drivas i form av aktiebolag. De ägandemässiga för- hållandena behandlas i nästa kapitel. Näm- nas bör att en av de totalt 16 affärsbankerna är statlig (Sveriges Kreditbank).

] : 2 Kreditföreningar Kreditföreningarna kan enklast beskrivas så- som affärsbanker drivna i form av ekono- miska föreningar med endast in- och utlå- ningsverksamhet. Föreningarna finns före— trädesvis i södra Sverige och är genomgåen- de små. Största föreningen 1962 var Ängel— holms kreditförening med en balansomslut- ning på 17 mkr. Flera kreditföreningar, där- ibland Ängelholms, har under de senaste åren övertagits av affärsbanker. En särställ- ning bland kreditföreningarna intar pingst- rörelsens relativt nystartade Allmänna Spar- och Kreditkassa (den s. k. Pingstbanken).

] : 3 Jordbrukskasserörelsen

AV övriga bankinrättningar är jordbruks— kasserörelsen den, som mest liknar affärs— bankerna i funktionellt hänseende. De avvi- kelser, som finns, består främst i dels att jordbrukskasserörelsens verksamhet är be— gränsad till in- och utlåning, dels att den vänder sig till ett fåtal bestämda kategorier köpare och säljare på kreditmarknaden -—

främst jordbrukare — och dels använder eko- nomisk förening i stället för aktiebolag som företagsform. Rörelsen är främst en korpo- ration för kredittagare, vilket bl. a. framgår av att ev. överskott på en jordbrukskassas rörelse återgår till medlemmarna i form av rabatter på låneräntorna.7 Den primära an- ledningen till startandet av jordbrukskasse- rörelsen var också en önskan att förbilliga och på andra sätt underlätta jordbrukets kreditförsörjning. Utlåning får endast ske till medlemmar medan samma restriktion inte gäller för inlåningsrörelsen.

Jordbrukskasserörelsen är en trestegsor- ganisation med jordbrukskassor längst ner, centralkassor som mellanled och Sveriges jordbrukskasseförbund som topporgan. Den primära ekonomiska enheten från ägande- synpunkt är jordbrukskassorna, som har helt lokal karaktär. Jordbrukskassornas rörelse- frihet är dock på en rad punkter begränsad till förmån för framför allt centralkassorna och kan därför till väsentlig del ses som i praktiken filialer till dessa.

Medlemsrekryteringen till jordbrukskas- sorna är i stort sett begränsad till de inom kassans verksamhetsområde, som äger eller driver jordbruk, som arbetar inom binäring till jordbruket eller som bedriver fiske. Till medlemmar kan vidare antas jordbruksorga- nisationer och kommuner, vars förvaltnings- centrum är beläget inom kassans verksam- hetsområde. Vid utgången av 1964 hade jord- brukskassorna tillsammans drygt 180 000 medlemmar.5 De 12 centralkassorna har re- gional karaktär och omfattar samtliga jord— brukskassor inom resp. verksamhetsområde. Centralkassorna måste i sin tur vara med- lemmar av riksorganisationen Sveriges jord- brukskasseförbund.9

Sveriges jordbrukskasseförbund är ett ute- slutande administrativt organ för central ledning, samordning och kontroll av jord- brukskasserörelsen. Förbundet drivs som ekonomisk förening och endast centralkas- sor får ingå som medlemmar. Rörelsens centrala bankmässiga uppgifter handhas se— dan 1957 av Jordbrukets Bank. Före 1956 års jordbrukskasselag fanns ett enda centralt organ, Svenska Jordbrukskreditkassan, som

handhade både de administrativa och bank- mässiga centrala uppgifterna. Över detta or- gan utövade staten ett direkt inflytande ge- nom tillsättande av vissa styrelsemedlem- mar.10

1:4 De enskilda sparbankerna

De ca 350 sparbankerna uppvisar sinsemel- lan mycket stora skillnader i omslutning och verksamhetsområdets storlek. Vissa har en- dast några få miljoner i omslutning och är verksamma inom en kommun eller ett härad medan andra har en omslutning på många hundra miljoner och arbetar inom ett helt län.

De enskilda sparbankerna är generellt sett starkare inriktade på inlåningsverksarnhet än affärsbanker och jordbrukskasserörelsen. Detta förklaras av att sparbankerna delvis är ideella föreningar med uppgift att enligt tradition och lag »befordra sparsamhet» och delvis är att betrakta som ekonomiska för- eningar för spararna. Inlåning sker huvud- sakligen via en räkning, s.k. sparbanksräk- ning, som dock hos flertalet sparbanker är differentierad efter ränta och uppsägnings- tid på ett sätt som ansluter sig till affärs- bankernas räkningssortiment. Till följd av bl. a. inlåningsrättens utformning placeras huvuddelen av sparbankernas medel i obli- gationer och lån mot säkerhet av bottenin- teckningar i jordbruksfastigheter samt bo- stads- och affärsfastigheter.

Såsom företagsform betraktad är sparban- ken mycket särpräglad. Det högsta beslutan- de organet är huvudmännen (motsvarande bolagsstämman i aktiebolag), som enligt sparbankslagen skall representera insättarna och bestå av 20—50 personer. Insättarna ut- ser emellertid inte huvudmännen. Hälften väljs av fullmäktige i de städer, köpingar och landskommuner, som ingår i sparban- kens verksamhetsområde eller av landsting. Återstoden av huvudmännen utses bland insättarna av huvudmännen själva. Sparban— kerna har således viss karaktär av offentliga

7 Jordbrukskassan, s. 321—323. & JKL. 59 2, 9 och 12. Jordbrukskasserörel- SCI]. JKL. 55 3, 19 och 22. 1" JKL. 5 28.

inrättningar genom den starka anknytningen till primär- och sekundärkommuner. Kom- munala myndigheter får däremot numera inte ingå bland stiftarna vid bildandet av en sparbank. Stiftarna måste i stället bestå av minst 20 personer och de får inte del av sparbankens vinst.11

] : 5 Postbanken

Postbankens två rörelsegrenar, postsparban- ken och postgirot, avviker kraftigt från var- andra med avseende på verksamhetsinrikt- ning och betjänar i stor utsträckning olika kundkategorier. Postsparbankens huvudupp- gift är inlåningsrörelsen och liknar därvid- lag de enskilda sparbankerna. Postgirot där- emot har som huvuduppgift att ombesörja betalningsförmedling jämsides med affärs- bankerna och har härvidlag en mycket fram- skjuten ställning. Postbankens medel place- ras företrädesvis i obligationer, kommunlån, byggnadslån och lån mot säkerhet av botten- inteckningar i bostads- och affärsfastigheter.

Medan den statliga affärsbanken drivs så- som aktiebolag, ingår postbanken organisa- toriskt i posten, ett affärsdrivande verk. Högsta beslutande instans under Kungl. Maj:t är sålunda generalpoststyrelsen. Vid handläggning av bankmässiga frågor och fastställande av postbankens bokslut har dock styrelsen en speciell sammansättning och består då av generaldirektören, post- bankschefen och tre postbanksfullmäktige, varav en ska vara riksbanksfullmäktige och en riksgäldsfullmäktige.12

2. Huvudsakligen kapitalanskaffande kreditinstitut

Bland de huvudsakligen kapitalanskaffande kreditinstituten dominerar hypoteksinstitu- ten och kreditbolagen volymmässigt. Där- jämte finns ett mindre antal andra kreditin- rättningar, som i flera fall har en sådan ut- formning att de utgör mellanformer av kre- ditinstitut och andra företag.

2: ] Hypoteksinstitut

Gemensamt för alla hypoteksinstituten är deras karaktär av låntagare-associationer, vilka drivs utan vinstsyfte och uppbringar

långfristigt kapital på kreditmarknaden ge- nom emitterande av obligationer. Instituten har vidare en halvt officiell prägel genom statsgarantier och statsmakternas tillsättan- de av vissa styrelsemedlemmar i topporga- nen.

Äldst av hypoteksinstituten är landshypo- teksinstitutionen, vars uppgift är att över obligationsmarknaden finansiera utlåning mot säkerhet av botteninteckning i jord- bruksfastighet. Institutionen har t. o. m. lag— fäst monopol på emitterande av obligationer mot sådan säkerhet. Organisationen består av två led, nämligen de regionala hypoteks- föreningarna och centralorganet Sveriges allmänna hypoteksbank. Obligationsupplå- ningen ombesörjs av hypoteksbanken me- dan föreningarna svarar för den direkta ut- låningen. Föreningarna är tio till antalet och deras medlemmar utgörs av de lån- tagande jordbruksägarna samt andra jord- brukare, som erhållit lån mot statlig garanti. Hypoteksbankens medlemmar består i sin tur av föreningarna.

På bostadsfinansieringens område finns två hypoteksinstitut med i stort sett samma organisatoriska utformning och interna ar- betsfördelning som landshypoteksinstitutio- nen. Stadshypoteksinstitutionen består av ett centralt organ, Konungariket Sveriges stads- hypotekskassa, till vilket är anslutet 20 re- gionala stadshypoteksföreningar. Förening- arnas medlemmar utgörs av de låntagande fastighetsägarna och tomträttshavarna. Som säkerheter för kassans obligationsupplåning ställs botteninteckningar i bostads- och af— färsfastigheter, vilka är belägna i städer och vissa andra större tätorter. För finansiering av långivning mot sekundärinteckningar i samma slags fastigheter finns bostadskredit- organisationen, vars centrala organ utgörs av Svenska Bostadskreditkassan. Kassans medlemmar består av 20 regionala bostads- kreditföreningar, vars medlemmar i sin tur är de låntagande fastighetsägarna och tomt- rättshavarna. De båda instituten drivs med gemensam förvaltningspersonal centralt och i flertalet fall även på det regionala planet.

" SpL 55 1, 4, 11 och 13. 12 SFS 1960: 519.

Vidare har de båda centralorganen gemen- sam styrelse.

Det tredje område på vilket särskilda lån- tagareassociationer vuxit fram är rederifi- nansieringen. Svenska skeppshypotekskassan finansierar genom främst obligationsemissio— ner långivning till redare mot botteninteck- ningar i fartyg över en viss minimistorlek. 1965 ombildades kassan i samband med att ett nytt institut, Skeppsfartens sekundärlåne- kassa, tillkom för långivning mot sekundär- inteckningar i fartyg.13 De båda kassorna har en gemensam styrelse, som i sin helhet utses av regeringen. Det förutsätts dock att representanter för rederinäringen skall ingå i styrelsen. Formerna för styrelsens tillsät- tande samt låntagarnas mycket begränsade ansvarighet för kassornas förbindelser inne- bär att skeppshypotekskassan och sekundär- lånekassan i högre grad än andra låntagare- associationer har karaktär av statliga in- rättningar.14

2: 2 Kreditaktiebolag Med kreditaktiebolag och inteckningsbolag (äldre namn) avses sådana företag, vars verksamhet regleras av lagen om kredit- aktiebolag. Utmärkande för företagen är att de finansierar huvuddelen av sin utlåning genom obligationsupplåning.15 I viss mån finansieras dock verksamheten genom kort- fristig reversupplåning hos främst industri- och handelsföretag. I motsats till hypoteks- instituten drivs bolagen i vinstsyfte och ägs av andra intressenter än låntagarna. Sam- manlagt finns 13 aktiva kreditbolag.

Med inriktning på främst långfristig bo- stadsfinansiering men även byggnadskreditiv arbetar fem kreditbolag, som samtliga ägs av affärsbanker. Två ägs dock indirekt av sparbanksväsendet via Sparbankernas Bank. Störst av alla är det av Svenska Handels- banken helägda Svenska Inteckningsgaranti AB (SIGAB), som har en landsomfattande verksamhet. Göteborgs Intecknings- och Ga- ranti AB (GIGAB) är dotterbolag till Göte- borgs Bank. Övriga banker, exkl. Sparban— kernas Bank och Jordbrukets Bank, äger gemensamt det relativt nybildade Svensk Fastighetskredit AB. Sparbankernas Bank

slutligen äger Sparbankernas Intecknings AB och detta i sin tur Hälsingborgs Intecknings- och Garanti AB (HIGAB). Det senare bo- laget har jämförelsevis obetydlig verksam- het.

För kommunernas långfristiga lånefinan- siering finns två kreditbolag, båda bildade under 1960-talet. Kommunkredit AB ägs till 94 % av Sparbankernas Bank medan Kommunlåneinstitutet AB till 94 % ägs av övriga affärsbanker tillsammans. Bolagen förvaltas av Sparbankernas Intecknings AB resp. Svensk Fastighetskredit AB.”3

Återstående sex aktiva kreditbolag är alla inriktade på att tillgodose vissa specialbe- hov, som näringslivet har av långfristig låne- finansiering. Fyra av de sex har bildats under 1960-talet och i fem av bolagen har staten gått in som delägare. Svensk Fartygs- kredit ägs gemensamt av affärsbankerna och lämnar företrädesvis långfristiga lån till re- derier mot säkerhet av främst fartygsin- teckning. AB Industrikredit och AB Före- tagskredit ger långfristiga krediter mot så- kerhet av botteninteckningar resp. sekun- därinteckningar till små och medelstora fö— retag. Bolagen samförvaltas och ägs båda till hälften av staten och till hälften av affärsbankerna. Samma ägandeförhållanden råder i Svensk Exportkredit, som lämnar långfristiga exportkrediter. Återstående två kreditbolag, Lantbruksnäringarnas Primär- kredit AB och Lantbruksnäringarnas Sekun- därkredit AB, (bildade 1964) lämnar före- trädesvis lån till sådana företag, som arbe- tar med förädling och distribution av jord- bruks- och skogsprodukter eller distribuerar råvaror och material till jord- och skogs-

l31 samband med inrättandet av de nya kreditinstituten beslöts om avveckling av sta— tens sekundärlånefond för rederinäringen (se vidare under avsnittet om statliga lånefonder).

R. P. prop. 1965: 99 SFS 1965: 139. 15 Lagen omfattar alla aktiebolag rsom har till ändamål att driva lånerörelse och att ge- nom utgivande av obligationer eller andra för den allmänna rörelsen avsedda förskrivningar upplåna för verksamheten erforderliga medel men i vars verksamhet bankrörelse icke in— går». (SFS 1963: 76.)

"3 Årsredovisningarna för Kommunkredit AB och Kommunlåneinstitutet AB. Kungl. Maj:ts resolutioner den 28 juni 1963 och 2 april 1965.

bruket. Bolagen samförvaltas och bådas aktiekapital ägs till 50 % av staten. Övriga aktier ägs av jordbrukets föreningsrörelse, handelns samarbetsorgan i jordbruksfrågor samt Kooperativa förbundet.17

2:3 Kreditaktiebolagsliknande institut F.n. finns fyra företag, som uppvisar vissa likheter med kreditaktiebolagen. Viktigast är de båda tomträttskassorna, Stockholms tomträttskassa och Göteborgs tomträttskas- sa, som ägs av resp. städer och drivs utan vinstsyfte. Kassorna ger främst långfristiga bostadslån mot säkerhet i fastigheter upp- förda på tomträttsmark. Tidigare finansie- rades verksamheten delvis genom obliga- tionsupplåning men numera sker all upp- låning direkt i andra kreditinstitut. De båda övriga företagen är också inriktade på lång- fristig bostadsfinansiering och ägs av för- säkringsbolag. Ingen av dem anlitar obliga- tionsmarknaden. Endast Svenska Hypoteks- kredit AB, som ingår i Skandiakoncernen, har en mera omfattande verksamhet. Före- tagen kan närmast ses som av försäkrings- bolag upprättade speciella administrativa enheter för vissa typer av långivning, främst villalån.

2: 4 Inlåningsfinansierade företag För finansiering av sin verksamhet bedriver den konsumentkooperativa rörelsen och HSB vid sidan av bankinrättningarna inlå- ning från allmänheten i former, som helt eller delvis överensstämmer med bankin- rättningarnas. Principiellt sett skiljer sig inte sådan finansiering från ett företags övriga lånefinansiering, såsom obligations- upplåning och bankkrediter, och borde där- för inte medtas i en redogörelse för kredit- instituten. Praktiskt sett är dock likheterna med bankinrättningarnas verksamhet så stora att det är befogat att medta den koope- rativa inlåningsrörelsen i detta sammanhang såsom ett gränsfall. Konsumentkooperationens och HSB:s in- låning är begränsad till resp. föreningars egna medlemmar. Inlåningsrörelsen är for- mellt inte skild från den övriga verksam- heten och medlen går helt till finansiering

av den egna affärsrörelsen. Störst är KF:s sparkassa, som finns i stora delar av landet genom att de lokala konsumtionsföreningar- na fungerar som ombud. Ett tjugotal av de större konsumtionsföreningarna har dock egna sparkassor. Inom HSB driver på mot- svarande sätt den centrala organisationen sparkasseverksamhet. Den enda lokalför- ening, som här har egen sparkassa, är HSB i Stockholm.

2:5 Övriga Övriga existerande kapitalanskaffande kre- ditinstitut av någon betydelse här kallade finansieringsinstitut är inriktade på kre- ditgivning till företag och konsumenter. I åtskilliga fall kan instituten betraktas som från de försäljande företagen enbart orga- nisatoriskt utbrutna kreditgivnings- och kre- ditanskaffningsfunktioner, varför gränsdrag- ningen mot näringslivets ordinarie leveran- törs- och kundkrediter blir diffus.

Många av finansieringsinstituten är enga- gerade inom konsumtionskreditgivningen och bland dessa dominerar i sin tur volym- mässigt de bilfinansierande. Några av bil- instituten är fristående medan andra såsom Scania-Vabis Bilfinans AB och AB Volvo- finans helt eller delvis ägs av leverantörer- na. Flertalet större bilmärken på den svens- ka marknaden har egna institut för avbetal- ningsfinansiering. Även inom radio— och TV-branschen finns särskilda, av leveran- törerna ägda finansieringsinstitut för diskon- tering av detaljisternas avbetalningskontrakt. Övriga existerande finansieringsinstitut för konsumtionskrediter såsom Kundkredit AB, AB NK-Kredit och de båda kreditkorts- instituten Stockholms Konto-Ring AB och Köpkort AB har inte sin verksamhet be- gränsad till någon enstaka bransch utan finansierar köp av en rad olika varor och även tjänster.18 Flera av dessa företag har ägarmässig anknytning till affärsbankerna.

Vissa institut finansierar detaljhandeln bå- de genom kreditgivning och ställande av garantier. Två av de större, AB Eols Kredit- institut och Hakonköpmännens Garanti-

" R. P. prop 1964: 117. 18 SNS.

Institut AB, tillhör ICA-rörelsen. Av övriga finansieringsinstitut kan nämnas Atlas Cop- co Finans AB och de efter amerikansk före- bild relativt nystartade s. k. factoringbola- gen, vilka lämnar lån mot säkerhet av kund- fordringar. Bolagen är nära associerade med olika affärsbanker.19

Några detaljerade uppgifter om hur finan- sieringsinstitutens upplåning fördelar sig på olika finansieringskällor finns inte. Det är dock bekant att instituten i ökande omfatt- ning lånar direkt av industri- och handels- företag med tillfälliga överskottskassor.

3. Huvudsakligen kapitalplacerande kreditinstitut

De huvudsakligen kapitalplacerande kredit- instituten består företrädesvis av AP-fonden, riksförsäkringsverket, försäkringsbolagen och understödsföreningarna.

3; 1 Allmänna pensionsfonden År 1960 infördes den allmänna tilläggspen- sioneringen och skapades allmänna pen- sionsfonden för förvaltning av uppsamlade pensionsavgifter. Själva inkasseringen av av— gifterna sköts av riksförsäkringsverket men placeringen av medlen beslutas av fondens tre styrelser. Enligt placeringsreglementet får fondens tillgångar huvudsakligen place- ras i obligationer, förlagslån, lån till stat, kommuner och andra kreditinstitut samt i s.k. återlån till företagen. Regeringen till- sätter ordföranden i samtliga tre styrelser samt två ledamöter av första fondstyrelsen som förvaltar pensionsavgifter från det all- männa. Övriga styrelseledamöter föreslås av olika intresseorganisationer men förordnas formellt av regeringen.

3: 2 Riksförsäkringsverkets fonder

Riksförsäkringsverket förvaltar ett antal fonder, varav de viktigaste är yrkesskadeför- säkringsfonden, folkpensionsfonden samt fonden för frivillig statlig pensionsförsäk— ring.

Yrkesskadeförsäkring meddelas av riks- försäkringsverket och ett antal för ända- målet särskilt bildade försäkringsbolag. De senares verksamhet avvecklas dock fr.o.m.

1968 (ev. något senare) enligt riksdagsbe- slut. Försäkringen är obligatorisk men kan kompletteras på frivillig väg. Influtna av- gifter förvaltas av yrkesskadeförsäkrings- fonden, varifrån också försäkringsbeloppen utbetalas.

Folkpensionsfonden är sedan ett antal år en vilande fond, till vilken inga inbetalning- ar längre görs och vars avkastning är dess enda bidrag till folkpensionskostnaderna. Endast influtna amorteringar nyplaceras så- ledes.

Slutligen driver riksförsäkringsverket en frivillig pensionsförsäkringsrörelse, som står öppen för-alla. Rörelsen omfattar flera ta— riffsystem, varav endast den senaste (från 1958) nu mottar avgifter. Influtna avgifter förvaltas i en särskild fond.20

Fondernas tillgångar får enligt reglemen- tet huvudsakligen placeras i obligationer, förlagslån, lån mot botteninteckning samt andra lån till stat, kommuner och kredit- institut. Fonderna förvaltas av sju särskilda fondfullmäktige, varav två tillhör verkets ledning och fem utses särskilt av regering- en.21

3: 3 Försäkringsbolag

Det enskilda försäkringsväsendet omfattar ett stort antal försäkringsgrenar, som brukar delas upp i de två huvudgrupperna livför- säkring och skadeförsäkring. Inom livför- säkringen är de dominerande försäkrings- formerna kapitalförsäkring och kollektiv tjänstepensionsförsäkring, där den förra kan vara med eller utan väsentligt sparmoment. Inom skadeförsäkringen dominerar olycks- falls- och sjukförsäkring, allmän egendoms-, inkomst- och ansvarighetsförsäkring, trafik-

” Uppgifter från bl.a. Svenska Aktiebolag och bankinspektionen. I sammanhang med factoringbolagen bör också nämnas de likaså nystartade leasingbolagen, som köper maski- nell utrustning och hyr ut den till företag. Bo- lagen drivs vanligen gemensamt med factoring- bolagen. Även leasingbolagen är nära associe- rade med affärsbankerna.

20 Därutöver finns den allmänna sjukförsäk- ringsfonden i vilken fonderats en viss del av arbetsgivarbidraget till sjukförsäkringen 1955— 1958. Samtliga medel är utlånade till riksgälds- kontoret (SOS Allmänna sjukkassor 1962. Upp- gifter erhållna från riksförsäkringsverket.) 21 R. P. prop. 1961:45. SFS 1961: 265.

och annan motorfordonsförsäkring samt sjö- och transportförsäkring.

Försäkring och försäkringssparande är två skilda ting, som i praktiken kommit att kombineras av olika skäl. Renodlad för- säkringsrörelse kräver teoretiskt sett inga kapitalfonder utan varje ersättningsanspråk skulle kunna omedelbart finansieras genom uttaxering bland de kontrakterade försäk- ringstagarna. Ett sådant förfaringssätt är emellertid som regel omöjligt utan i stället krävs periodiska förtidsinbetalningar av pre- mier, vilket tillsammans med försiktigt gjor- da riskberäkningar ger upphov till ett visst sparande. Det inom livförsäkringsrörelsen tillämpade systemet med konstant premie under hela avtalsperioden medför att pre- mierna i början av perioden är för höga i förhållande till dödsfallsrisken och därige- nom fås också ett visst sparande. Viktigast är emellertid att kontraktsbundet sparande sedan länge sammanbundits med vissa in- dividuella livförsäkringsformer. Detta spa- rande jämte det som sker via kollektiv tjäns- tepensionsförsäkring utgör huvudparten av försäkringssparandet. Det kan också nämnas att livförsäkringsbolagen fr. o. m. 1962 be— driver en viss »inlåningsverksamhet» genom att de givits rätt att förvalta och förränta förfallna försäkringsbelopp.

Försäkringslagens placeringsbestämmelser reglerar främst livbolagens kapitaldisposi- tioner. Den helt övervägande delen av des- sas medel måste placeras i obligationer, kommunlån och lån mot säkerhet av främst botten- och sekundärinteckningar i bostads-, kontors— och affärsfastigheter samt botten- inteckningar i industrifastigheter.

Försäkringsbolagen brukar delas upp i riksbolag, läns— och häradsbolag samt soc- kenbolag allt efter verksamhetens geogra- fiska omfattning. Liv- och sjukförsäkring bedrivs enbart av riksbolag. Sammanlagt fanns vid utgången av 1965 nära 1 000 för- säkringsbolag. En mycket sned storleksför- delning och koncernbildning medför dock att försäkringsväsendet är starkt koncentre- rat med över 95 procent av hela försäkrings- väsendets tillgångar hos de 20 största kon- cernerna och bolagen.

Försäkringsbolagen är organiserade an- tingen som aktiebolag eller ömsesidiga bo- lag. Den senare typen av företag är i prin- cip kooperativ med försäkringstagarna som delägare och partiellt ansvariga (utom vad gäller personförsäkringar) för företagets för- bindelser. Samtliga lokala och regionala för- säkringsbolag är ömsesidiga medan riksbo— lagen fördelar sig tämligen jämnt på de båda företagsformerna. Ett betydande antal riks- bolag är emellertid dotterbolag till andra försäkringsbolag. Tar man hänsyn till kon- cernbildningarna är det av de enligt förval- tade tillgångar 20 största koncernerna och fristående bolagen endast tre företagsenhe- ter, som inte består av eller leds av ömse- sidiga bolag, nämligen Skandiakoncernen, Försäkrings AB Framtiden och Arbetsmark- nadens Försäkrings AB (AFA). Genom för- säkringslagstiftningen och bestämmelser i bolagsordningarna är i aktiebolagen dock aktieägarnas inflytande starkt beskurna. Särskilt gäller detta livbolagen där också utdelningsrätten har begränsats. I alla för- säkringsaktiebolags styrelser skall således in- gå representanter för försäkringstagarna. I livbolagen är enligt bolagsordningarna ut- delningen på aktiekapitalet maximerad till 4 ä 5 procent av aktiekapitalet och fond- emissioner är enligt försäkringslagen för- bjudna.22

Av de större företagsenheterna på försäk- ringsområdet är som nämnts endast tre ma- joritetsägda av andra aktieägare än försäk- ringsbolag. Störst av de båda är Skandia- koncernen, vars moderbolag, Försäkrings AB Skandia, är börsnoterat. Antalet aktie- ägare i detta bolag uppgick 1962/ 63 enligt koncentrationsutredningens undersökning till ca 6 300 st. Antalet aktieägare i Framtiden uppgick samtidigt till ca 50 st. I Skandia var den relativa ägarkoncentrationen och styrelsens andel av totala röstmassan lägre än motsvarande medeltal för samtliga börs- noterade företag. Av Framtidens aktier ägs 50 procent av Framtidens egen pensions-

Folksams försäkringsutrednings betänkan- de, kap. 2, 4 och 7. Försäkringssakkunniga, kap. XII. SOS Enskilda Försäkringsanstalter 1964, s. 21—23.

stiftelse.23 I AFA ägs aktierna till lika delar av LO och SAF.

3: 4 Understödsföreningar och allmänna sjukkassor

Understödsföreningar är en gemensam be- teckning för olika sammanslutningar för »inbördes bistånd», som har det gemensamt att de för medlemmarna driver »icke affärs— mässig försäkringsrörelse inom personför- säkringens område» för att använda lagens ord. Både företagsform och verksamhets- inriktning visar således stora likheter med de ömsesidiga försäkringsbolagen. Förening— arna delas vanligen upp i fem huvudgrup- per, nämligen pensionskassor, sjukkassor (exkl. allmänna sjukkassor), sjuk- och be- gravningskassor, begravningskassor samt ar- betslöshetskassor. Verksamheten, som be- drivs av de fyra förstnämnda grupperna och då främst pensionskassorna, uppvisar stora likheter med försäkringsbolagens. Arbets- löshetskassorna intar en särställning genom att en del av inkomsterna härrör från stats— bidrag. Antalet understödsföreningar exkl. arbetslöshetskassor uppgick 1964 till ca 550 st. med ca 1 100 000 medlemmar. Över 75 procent av samtligas fonder föll dock på de tio enligt medlemsantalet största pensions- kassorna.24 Åtskilliga föreningar är knutna till vissa företag, typer av företag o.s.v., vilket i hög grad bestämmer dessa förening- ars placeringsinriktning.

Den särskilda lag om understödsförening- ar, som reglerar dessas verksamhet, innehål- ler bestämmelser om tillgångarnas placering. I stort sett överensstämmer reglerna med motsvarande för livförsäkringsbolagen.25

1955 ersattes de s.k. erkända sjukkas- sorna av allmänna sjukkassor (numera all- männa försäkringskassor), som finansieras medelst medlemsavgifter, arbetsgivaravgif- ter och statsbidrag. Sjukkassornas tillgångar är, bortsett från bank och kassa, till större delen utlånade till statsverket.25

4. Statliga lånefonder

Till större delen tillgodoser de statliga låne- fonderna kapitalbehov, som inte kan till- fredsställas på annat sätt eller på villkor,

som anses politiskt acceptabla. Lånefonder— nas konkurrens med andra kreditinstitut är därför begränsad. Bakom lånefondernas verksamhet ligger till större delen sociala motiv och långivningen är förknippad med subventioner av olika slag och omfattning. Vissa län har efterskänkts och har därige- nom i realiteten fått karaktär av direkta stat- liga anslag.

Kvantitativt dominerar helt topplånegiv- ningen till bostäderna. Tidigare fanns ett tio- tal fonder men flertalet är under avveckling. De statliga bostadskrediterna utgår nu näs- tan helt från lånefonden för bostadsbyggan- de samt bostadsstyrelsens delfond för låne- understöd och förmedlas av bostadsstyrelsen och länsbostadsnämnderna. De större fon- der, som står under avveckling, är egna- hemslånefonden (förvaltad av riksbanken) och lånefonden för bostadsförsörjning för mindre bemedlade barnrika familjer (förval- tad av bostadsstyrelsen).

Den statliga kreditgivningen till näringsli- vet är främst inriktad på hantverk och små- industri, byggnadsindustri, rederier, flygbo- lag, jordbruk och fiske. Kreditgivningen till hantverk och småindustri har fr. o. m. 1960 samordnats och sker nu från statens in- dustri- och hantverkslånefond, som förvaltas av kommerskollegium. Förmedling av kre- diterna ombesörjs emellertid av företagsför- eningama, vilka finns i samtliga län. Kredi- tema går företrädesvis till investeringsända- mål och avser att tillgodose kreditbehov, som inte kan tillfredsställas av andra kredit- institut p.g.a. den stora kreditrisken. Vid kreditprövningen skall särskilt beaktas loka- liserings- och sysselsättningsmässiga syn- punkter.21

En kreditgivning speciellt avsedd för bygg- nadsindustrin är de s. k. maskinlånen, som beviljas av bostadsstyrelsen. Det är dock ännu så länge frågan om mycket blygsamma belopp.

Den statliga kreditgivningen till rederier-

Dessa aktier ägdes tidigare av Skandia- koncernen.

SOS Understödsföreningar 1964. 25 Lag om understödsföreningar 55 1 och 19. 2" SOS. Allmänna sjukkassor 1962. 27 SFS 1960: 372.

na sker dels via sekundärlånefonden för re- derinäringen och dels via fonden för den mindre skeppsfarten. Den förstnämnda er- sattes emellertid fr.o.m. 1965 av det nyin- rättade hypoteksinstitutet Skeppsfartens se— kundärlånekassa (se vidare under hypoteks- institut). Den andra fonden utgör genom sin inriktning på småfartyg delvis ett komple- ment till de båda hypoteksinstituten för re- derinäringen. Fonden förvaltas av riksgälds- kontoret.

Via luftfartslånefonden, som förvaltas av statskontoret, lämnas lån till flygbolag för byggande av hangarer, anskaffning av flyg- plan m. m.

Egentliga statliga jordbrukskrediter (allt— så exkl. krediter för bostadsändamål) utgick tidigare för en rad olika ändamål men fler- talet krediter är nu under avveckling. Av nu aktiva lånefonder, vilka samtliga förvaltas av statskontoret, är maskinlånefonden störst. Störst av de fonder, som står under avveck- ling, är fonden för stödlån åt tillfälligt hjälp- behövande jordbrukare för skördeskador. För fiskerinäringen slutligen finns en sär— skild lånefond administrerad av statskonto- ret.

Av övrig statlig kreditgivning via lånefon- der dominerar kvantitativt kreditgivningen till privatpersoner i form av bosättningslån och studielån till olika kategorier studerande.

5. Riksbanken och riksgäldskontoret

Såsom centralbank resp. förvaltare av stats- skulden intar riksbanken och riksgäldskon- toret speciella positioner på kreditmarkna- den, som inte finns anledning att närmare gå in på i detta sammanhang. Riksbanken har dock vissa transaktioner med allmänhe- ten, som är jämförbara med andra kredit- instituts. Av dessa transaktioner dominerar den speciella inlåning från företagen, som sker i form av avsättningar till investerings- fonderna och som kan sägas direkt konkur- rera med bankinrättningarnas inlåningsrö— relse. Vid sidan av den ordinarie finansie- ringen av statens kreditbehov lämnar vidare riksgäldskontoret rörliga krediter till vissa statliga myndigheter samt några statliga och halvstatliga företag.

KAPITEL III

Ägandemässiga relationer vid affärsbankerna samt mellan affärsbanker, försäkringsbolag och övrigt näringsliv

A. Ägandeförhållandena vid ajfärs- bankerna

Bankaktier har sedan länge varit föremål för handel på den organiserade aktiemarkna- den. Av de 16 existerande affärsbankerna är 11 st. upptagna på börslistan och två st. på fondhandlarnas lista. Av de tre återstå- ende bankerna är en helt statsägd (Sveriges Kreditbank), en ägd av landets sparbanker (Sparbankernas Bank) och en ägd av jord— brukets organisationer och enskilda jordbru- kare (Jordbrukets Bank).1

Tabell 3: I . Aktiekapital och antal aktieägare i affärsbankerna 1962/63.

Aktiekap.

nom storlek

31/121962 Antal Affärsbank Mkr aktieägare Svenska Handelsbanken 245,3 49 4001 Skandinaviska Banken 218,4 36 900 Stockholms Ensk. Bank 90,0 9 600 Göteborgs Bank 71,1 11 900 Wermlands Ensk. Bank 22,0 5 800 Sundsvallsbanken 20,3 5 100 Skånska Banken 25,5 5 600 Östergötlands Ensk.

Bank 20,3 3 500 Upplandsbanken 18,0 4 200 Skaraborgs Ensk. Bank 15,0 4 100 Smålands Bank 14,0 3 0002 Jämtlands Folkbank 5,0 3 600 Bohusbanken 3,0 200

1 Enligt bankens offnciella aktieregister var vid samma tidpunkt antalet aktieägare ca 63000. Utredningens siffra överensstämmer dock väl med resultatet av bankens egna undersökningar av antalet aktieägare på basis av kupongskatte- materialet. 2 Ungefärlig siffra.

Källa: Koncentrationsutredningens ägar- undersökning till vilken hänvisas för närma- re upplysningar om beräkningsmetoder m.m. Påpekas bör att den enskilda fysiska och juridiska personen använts som ägarenhet.

Genom en ägareundersökning, som genom- förts av koncentrationsutredningens sekre- tariat på basis av främst 1963 års kupong- skattedeklarationer (se avsnitt D: 1), har de- taljerade uppgifter erhållits om bl. a. affärs- bankernas aktieägare. Antalet aktieägare i bankerna är relativt stort, såsom framgår av tabell 3: 1. Uppgifterna i tabellen kan jäm- föras med medianvärdet för antalet aktie- ägare i samtliga börsnoterade företag 1962/ 63, vilket var 5 600.2 Det stora antalet aktie- ägare i bankerna är en rätt naturlig följd av den långvariga börshandeln med bankaktier och de stora aktiekapital, som bankerna har. Det bör tilläggas att antalet aktieägare ökat sedan 1962/63 på grund av relativt stora emissioner.

Svenska Handelsbanken är tredje i ordning bland samtliga svenska företag med avseen- de på antalet aktieägare medan Skandina- viska Banken är den femte i ordningen. Av bankernas aktieägare är i flertalet banker ca 95 procent fysiska personer. Antalet ut- ländska aktieägare är obetydligt.

Ägarkoncentration och styrelsens ägarin- tressen framgår nedan.

Jämfört med börsnoterade företag i all-

1 Röstmajoriteten innehas av jordbrukskasse- organisationen (se Jordbrukskassan, s. 50). 2 Med börsnoterade företag avses här och i det följande alla aktiebolag exkl. dotterbolag, noterade på fondbörsen.

Tabell 3: 2. Större ägare och bankstyrelsernas aktieinnehav.

Privata Samtliga aH'ärs- börsföre- banker1 tag ]. Största ägarens andel av aktiekapitalet (medianvärden) 2,6 % 10,0 % 2. De 20 största ägarnas andel av aktiekapitalet (medianvärden) 15,3 % 40,5 % 3. Styrelsens andel av to- tala röstetalet genom eget innehav (median- värden)2 1,0 % 1,3 % 4. Styrelsens andel av to- tala röstetalet genom eget innehav och repre- sentation för andra äga- re (medianvärden)a 5,7 % 29,7 %

1 Exkl. Bohusbanken, Sparbankernas Bank och Jordbrukets Bank. 2 Inkl. VD. 3 Beräkning av representationsförhållanden stö- ter på stora definitionsmässiga och praktiska problem. I koncentrationsutredningens undersök- ning har en styrelseledamot ansetts representera annan aktieägare, när denna uppfyller ett av föl- jande villkor:

a) familjemedlem tillhörande de 20 största aktie- ägarna. Med familjemedlem avses maka, för- äldrar, barn, syskon samt makes motsvarande anhöriga,

b) företag, tillhörigt de 20 största aktieägarna, där styrelseledamoten är ordinarie styrelseledamot eller anställd i ledningen,

c) aktiebolags pensionsstiftelse, tillhörig de 20 största aktieägarna, när styrelseledamoten till- hör bolagets ordinarie styrelse eller är anställd i bolagets ledning,

d) stiftelse, fond etc. tillhörig de 20 största aktie- ägarna, där styrelseledamot har befattning med förvaltningen. (Fond etc. med syfte att främja bestämd enskild persons intressen har räknats som tillhörande denna.)

mänhet är ägarkoncentrationen låg i affärs- bankerna. Något samband mellan bankernas storlek och ägandekoncentrationen kan inte utläsas. Bankstyrelsernas ägandemässiga ställning är också förhållandevis svag sär- skilt när hänsyn tas till ägarintressen, som styrelsemedlemmarna kan antas represen- tera.

Bland de 20 största aktieägarna i resp. bank dominerar de juridiska personerna kraftigt. Medianvärdet för svenska aktiebo- lags andel av de 20 största ägarnas aktiein-

nehav är 42,3 procent. Motsvarande median- värde för övriga juridiska personer (exkl. dödsbon) är 35,1 procent och för samtliga juridiska personer (exkl. dödsbon) 82,2 pro- cent. Av de 20 största ägarna är i genom- snitt (median) 5 st. försäkringsbolag.

I fyra banker (Svenska Handelsbanken, Stockholms Enskilda Bank, Göteborgs Bank och Wermlands Enskilda Bank) är aktierna differentierade med hänsyn till rösträtten, men detta medför relativt begränsade avvi- kelser mellan aktiekapitalets och rösternas fördelning.

I Enskilda Banken, Smålands Bank, Bo- husbanken och Skånska Banken avviker ägarstrukturen markant från övriga privata bankers. I Enskilda Banken äger fam. Wal- lenberg (definierad som Jacob Wallenberg, Marcus Wallenberg samt den senares barn), Knut och Alice Wallenbergs stiftelse, Jacob Wallenbergs stiftelse samt Marianne och Marcus Wallenbergs stiftelse tillsammans ak- tier motsvarande 28 procent av totala röste- talet. I Smålands Bank kontrollerar fam. Wallenberg 19 procent av totala röstetalet, huvudsakligen via Providentia (se nedan). I Bohusbanken kontrollerar fam. Wallenberg 51 procent av röstetalet, huvudsakligen via Investor (se nedan). Därjämte innehas 26 procent av bankens aktier av Turitz & Co, vari fam. Wallenberg också har starka ägar- intressen. I Skånska Banken slutligen kon- trollerar fam. Roos ca hälften av totala röstetalet, främst via fem holdingbolag.

Enligt uppgifter till utredningen avseende förhållandena 1966/67 finns inte vid någon av de privatägda bankerna (exkl. special- bankerna) aktieägarföreningar eller större aktieägarkonsortier. Däremot förfogar sty- relserna vid åtta banker (varav tre storban- ker) över fullmakter från aktieägare att rösta vid bolagsstämman. Fullmakterna kan när som helst återkallas och gäller inte då veder- börande själv är närvarande vid stämman. Den relativa omfattningen av dessa full- maktröster framgår nedan liksom också an- delen företrädda röster vid 1963 års ordina- rie bolagsstämma. Den storbank, där styrel- sen inte samlat in fullmakter, är Enskilda Banken.

Styrelsens Vid ordinarie fullmakts- stämma 1963 röster i % repr. röster i av totala % av totala röstetalet röstetalet 31/12 -66 31/12 -62 I Storbank a 19,2 30,7 » b 11,0 20,7 » c 1,0 8,5 ][ Provinsbank a 29,4 10,0 » b 14,1 25,9 » c 12,7 17,9 >> (1 11,1 21,9 » e 1,0 10,1 III ]lledianvärdet för samtliga privata banker: 20,71

1 Exkl. de båda specialbankerna.

Även om direkta jämförelser inte kan gö- ras mellan tabellens båda kolumner p.g.a. att de avser skilda tidpunkter, är det dock uppenbart att styrelserna via fullmakter i flera fall skaffat sig en mycket säker ställ- ning. Vid en storbank har fullmakter insam- lats från nära 6 000 aktieägare.

B. Bankberoende och bankägda företag

Bankerna får enligt banklagen inte annat än i undantagsfall äga andra aktier än s.k. or- ganisationsaktier. Sedan gammalt finns dock vad som brukar kallas >>bankerna närståen— de» investmentbolag. Dessa tillkom ur- sprungligen för att överta aktier i företag, som bankerna tvingats överta och rekonstru- era efter 20- och 30-talens kriser. Innan ban- kernas nuvarande relationer till dessa invest- mentbolag diskuteras är det därför lämpligt att redogöra för utvecklingen av bankbero- ende och bankägda företag.

Under 1920- och 1930-talens kriser kom ett betydande antal bolag i beroendeställning gentemot affärsbankerna p. g. a. en mycket stor skuldsättning. Men även bortsett från de akuta krissituationerna var den svenska industrin under uppbyggnadsskedet starkt beroende av affärsbankskrediter både för kortfristig och mera långfristig finansiering. Orsakerna härtill kan sökas både i kredit- marknadens organisation och industrins ut— byggnadstakt. Den svagt utvecklade kapital-

och kreditmarknaden begränsade möjlighe- terna att erhålla kapital från andra håll än affärsbankerna. Samtidigt var i Sverige (lik- som på kontinenten) industrins utbyggnads- takt snabb och självfinansieringsgraden låg. I England, där industrialiseringen började tidigare, medgav företagens lugnare utbygg- nadstempo större självfinansiering och mind— re beroende av affärsbankskrediter. Den svenska industrins behov av kapitaltillskott utifrån var således exceptionellt stort och kunde till stor del endast tillgodoses via affärsbankerna. Sett i detta längre perspek- tiv kan konsolideringsprocessen inom den svenska industrin fr.o.m. mitten av 1930- talet ses som en naturlig utveckling, som skulle ha kommit oberoende av kortsiktiga konjunkturväxlingar.

De stora samt till betydande del långfris- tiga och delvis spekulativt betonade industri— krediterna fick förödande konsekvenser för både svenska och kontinentala affärsbanker under 1920- och 1930-talens kriser. Åtskil- liga svenska banker måste p. g. a. förlusterna gå i likvidation, medan de återstående vis- serligen kunde rida ut stormen men tvinga— des att göra ibland mångåriga insatser av kapital och rekonstruktionsarbete för att sätta bolagen på fötter igen och därigenom återfå krediterna och åtminstone minimera totalförlusten. Under mellantiden var dessa bolag självfallet i olika avseenden tämligen starkt kontrollerade av bankerna. Bankerna försvarade sig mot anklagelserna för »makt- hunger» med att man helt ofrivilligt hamnat i denna situation och att bankerna inget hellre önskade än att så snabbt som möjligt reda upp de dåliga affärer, som det var frå- gan om, och återställa bolagens självständig- het. De statliga kommittéer, som vid skilda tillfällen statistiskt undersökte förekomsten av bankberoende, fann också att med en- staka undantag var bankberoendet resultatet av felslagna krediter och inte av en strävan hos bankerna att >>erhålla herraväldet över landets industri».

För att bidra till en sanering av förhål- landena inskränktes bankernas rörelsefrihet vid kreditgivning och minskades stegvis de- ras rätt att förvärva aktier. Sedan 1933 får

Tabell 3: 3. Större industri— och rederJöretag fördelade efter graden av bankberoende (milj. kr.

oc % . Kategori I Kategori II Kategori III Summa Eget Eget Eget Eget Antal kapital kapital kapital kapital under- och bank- och bank- och bank— och bank- Summa sökta krediter krediter krediter krediter kol. 6 0.8 År företag mkr % mkr % mkr % mkr % % 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 1 1 1913 492 1 492 91 92 6 56 3 1 640 100 9 1918 704 3 682 92 240 6 81 2 4 003 100 8 1924 693 2 922 66 367 8 1 139 26 4 428 100 34 1929 606 3 318 74 346 8 837 18 4 501 100 26 1931 599 2 818 57 1 077 22 1 024 21 4 919 100 43 1940 789 3 977 81 395 8 551 11 4 923 100 19

Källa: Anders Östlind: Industrien och affärsbankerna.

affärsbankerna ej utan Kungl. Maj:ts till- stånd förvärva andra aktier än s.k. organi- sationsaktier och aktier för skyddande mot förlust. I det senare fallet ska aktierna åter avyttras »så snart lämpligen kan ske, och senast då avyttringen kan äga rum utan för- lust».3

I de statistiska undersökningar, som gjor- des för att söka belysa omfattningen av bankberoende, ingår för resp. år flertalet industri- och rederibolag med minst 500 000 kr i aktiekapital. För tidigare år gjorde 1924 års bankkommitté och därefter bankinspek- tionen en fördelning av bolagen med hänsyn till bankskulder, bankernas aktieinnehav etc. i följande tre kategorier:

Kategori I, som omfattar i förhållande till bankerna helt oberoende bolag.

Kategori II, som omfattar bolag, vilka kan anses beroende av den kreditgivande banken utan att denna likväl kan betraktas som ägare av bolaget. Man kan utgå från att en överflyttning av krediterna till annan bank i stort sett är omöjlig.

Kategori III, som omfattar bolag, vilka har en i förhållande till tillgångarna så om- fattande skuldsättning att den kreditgivande banken kan betraktas som den verkliga äga- ren. Hithörande bolag står i regel med avse- ende på skötseln under en mer eller mindre sträng kontroll från bankens sida!l

Självfallet kan en fördelning enligt ovan- stående grunder alltid kritiseras p. g. a. det

betydande subjektiva element, som ingår i bedömningen. Definitionerna av beroende- förhållanden är också ytterligt vaga. Det stu- derade bankberoendet kan emellertid antas i första hand ha kommit till uttryck vid till- sättande av chefstjänster och beslut i finan- sieringsfrågor, större investeringsfrågor och utdelningsfrågor.

I tabell 3: 3 redovisas omfattningen av bankberoendet vid olika tidpunkter med ut- gångspunkt från summa eget kapital och bankkrediter hos de undersökta bolagen.5 Såsom framgår nådde bankberoendets rela- tiva omfattning sin höjdpunkt 1931, då en- ligt undersökningarna nära 45 procent av de större och medelstora industribolagen be- fanns vara bankberoende (dvs. tillhöra kate— gori II och III). En betydande nedgång

3 B.L. 5 55. 4 De bolag, som affärsbankerna 1940 kon- trollerade via aktieinnehav, har med några få ganska viktiga undantag hänförts till katego- rierna II och III. 5 I vissa presentationer av bankberoendets relativa omfattning (dvs. bolag i kategori II och III) har denna mätts med de beroende bolagens egna kapital i procent av samtliga undersökta bolags egna kapital. Någon idealisk måttstock finns visserligen inte men det egna kapitalet torde tillhöra de sämre. Kännetecknande för bankberoende bolag är bl.a. deras finansiella svaghet med låg andel eget kapital och mot- svarande högre andel skulder, framför allt bankkrediter. För att undvika denna systema- tiska underskattning av bankberoendets omfatt- ning har därför i stället eget kapital+bank- krediter använts som måttstock.

1928 1942 1960 1966 Svenska Handelsbanken 20 000 26 400 1 400 Skandinaviska Banken 8 000 14 900 1 200 800 Stockholms Enskilda Bank 2 300 2 700 2 100 Göteborgs Bank 4 800 2 800 100 —— Summa 35 100 46 800 3 400 2 200

Övriga banker och flera banker tillsammans 3 500 400 —— Totalsumma 50 300 3 800 2 200

skedde under 1930-talet men andelen var ändå nära 20 procent år 1940.6

Den fortsatta höga självfinansieringsgra- den under 1940- och 1950-talen skapade förutsättningar för en successiv avveckling av kreditberoendet och avyttring av banker— nas aktieinnehav. Bankberoende via kredit- givningen är i dag ringa.

Tillgång till Opublicerat material, som in- samlades av fil.lic. Gunnar Lindgren på uppdrag av bl. a. kommissionen för ekono- misk efterkrigsplanering, har gjort det möj- ligt att närmare studera bankernas majori- tetsintressen (men inte minoritetsintressen) i olika företag 1942 och tidigare och jämföra med situationen under senare år enligt av koncentrationsutredningen insamlat mate- rial. Med företag avses här formellt sett fri- stående bolag samt koncerner i aktiebolags- lagens mening.

Antalet anställda i Sverige h0s av ban- kerna majoritetsägda företag (exkl. egna fas- tighetsbolag och inteckningsbolag) vid olika tidpunkter framgår nedan.?

Under 1940— och 1950-talen har banker- nas aktieinnehav i det närmaste helt avveck- lats. I åtskilliga av Sveriges större företag såsom Svenska Cellulosa AB med dotterbo- lag, Fagersta Bruks AB, AB Bolinder-Munk- tell, Hällefors Bruks AB med dotterbolaget Wargöns AB, Mölnlycke Väfveri AB, Malmö Yllefabriks AB, Bolidens Gruv AB, Kohlswa Jernverks AB, AB Scania-Vabis med dotterbolaget Svenska Maskinverken, Wikmanshytte Bruks AB, AB Motala Verk- stad och Munksjö AB innehades ännu 1942 aktiemajoriteten av bankerna. Totalt fanns

1942 enligt Lindgrens beräkningar 200 pri- vata företag (bankägda företag räknade var för sig och exkl. banker och försäkringsbo- lag) med minst 500 anställda i Sverige. Stor- företagen hade tillsammans 384 300 anställ- da i Sverige. Av dessa storföretag ägde ban— kerna röstmajoritet i 16 st. med totalt ca 46000 anställda. Det senare talet utgör 12 procent av totala antalet storföretagsan- ställda 1942.

1942 hade de båda banker närstående in— vestmentbolagen Investor och Custos samt ytterligare ett företag (ägt gemensamt av bank och sådant investmentbolag) tillsam- mans 9 400 anställda. Läggs detta antal till antalet anställda vid bankägda företag samt antalet bankanställda erhålls totalt ca 68 000 anställda, vilket utgör 3,5 procent av totala antalet lönearbetande i Sverige och 4,3 pro- cent av antalet lönearbetande inom den pri— vata sektorn 1942.

Med vissa bolag i SCA som främsta un- dantag,var 1942 års bankägda företag bank- ägda eller bankberoende även 1928 och så- ledes reminiscenser från 20-talskrisen. Anta- let anställda vid bankägda företag ökade kraftigt mellan 1928 och 1942 medan där- emot antalet sådana företag minskade. Den- na utveckling hängde främst samman med den kraftiga ökningen av SCA-engage-

6 För närmare detaljer hänvisas till 1924 års bankkommitté, Banksakkunniga, Östlind [1] samt Stén. 7 Åren 1928, 1942 och 1960 är uppgifterna baserade på företagens uppgifter till riksförsäk- ringsverket.Uppgifterna för 1966 har erhållits di- rekt från vederbörande företag. Sysselsättningen vid inteckningsbolag har ej inräknats.

mangets omfattning hOS Handelsbanken samt de kvarvarande bankägda företagens tillväxt.

Huvuddelen av bankernas aktieinnehav avvecklades under 40-talet och början av 50- talet, vilket i vissa fall skedde under stark press från bankinspektionens sida. Det van- ligaste tillvägagångssättet för Svenska Han- delsbanken, Skandinaviska Banken och Stockholms Enskilda Bank var att antingen överlåta aktierna till ett nybildat investment- bolag, vars aktier emitterades med företräde för bankens aktieägare eller också att direkt utbjuda företagens aktier till allmänheten med företräde för bankens aktieägare. Göte- borgsbanken valde däremot att sälja sina ägarintressen till andra företag. Flera av företagen var så stora att enligt uppgift en- skilda finansiärer inom landet, som banken i resp. fall var beredd att acceptera, inte gick att finna. Alternativet blev då att bjuda ut aktierna till en större publik, vilket emel- lertid krävde att företaget var starkt kon- soliderat och gett god utdelning i flera år. Sådana överväganden jämte aktiemarkna- dens begränsade kapacitet kan antas i vissa fall ha fördröjt avvecklingen av bankernas direkta ägarintressen.

Första steget mot avveckling i större skala togs redan 1937 då Skandinaviska Banken bildade investmentföretaget Custos. I emis- sionen av Custosaktierna erhöll bankens ak- tieägare företräde vid teckningen samti- digt som de tre stiftarna, vilka samtliga in- gick i bankens styrelse, behöll ett litet antal preferensaktier med 100 gånger högre röst- rätt än övriga aktier. Detta preferensaktie- kapital avvecklades sedermera. Custos över- tog från banken röstmajoriteten i en rad företag, bl. a. Fastighets AB Hufvudstaden, Riddarhytte AB, Oxelösunds Jernverk AB, Marma-Långrörs AB, AB Arvika-Verken och AB Kvarnintressenter.

1944 bildade Svenska Handelsbanken på liknande sätt AB Industrivärden, som från banken övertog stora aktieposter i bl. a. Fagersta och L.M. Ericsson samt från SCA övertog en stor post i Bergvik & Ala. -

1946 bildade Enskilda Banken Förvalt- nings AB Providentia, (Investor är betydligt

äldre) vars första aktieportfölj innehöll stora aktieposter i bl.a. Atlas Copco och L.M. Ericsson.

1959 slutligen omvandlade Skandinaviska Banken Säfveåns AB till ett investmentbo- lag och överlät på företaget huvudparten av sitt återstående innehav av Bolidenaktier.

De sista större avyttringarna skedde i bör- jan av 1960—talet, dvs. drygt 40 år efter att företagen först blivit bankägda.8 Vid slutet av 1966 är endast två rörelsedrivande före- tag bankägda, nämligen AB I . A. Wettergren (ca 800 anställda), som ägs av Skandinaviska Banken och Nyman & Schultz AB (ca 1 400 anställda), som ägs av Svenska Handelsban- ken. Båda förvärven har tillkommit efter 1942, Nyman & Schultz senast.

C. Ägandemässiga relationer mellan affärsbanker och investmentbolag

Med utgångspunkt från förhållandena 1962/ 63 (se avsnitt D: 1) diskuteras först de ägan- demässiga relationerna mellan bankerna och de >>gamla» investmentbolagen.

C: 1. De »gamla» investmentbolagen

I tabell 3: 5 redovisas ägarstrukturen hos Svenska Handelsbanken och AB Industri- värden. Någon kärna av stora gemensamma kapitalintressen bakom de båda företagen kan inte spåras. Ägare, som har intressen i både banken och holdingbolaget, är dess- utom i flera fall försäkringsbolag. Ägar- strukturen i enbart Industrivärden är där- emot mycket speciell. Den överlägset största ägaren är ett dotterbolag till Svenska Cel- lullosa AB, vari Industrivärden i sin tur är den överlägset största ägaren (19 procent). Samma slag av cirkelägande representerar Promotions aktieinnehav (nr 3 i storleksord- ning) i Industrivärden. Näst största ägare år bankens pensionsstiftelse. Beträffande sty-

8 Dessa avyttringar var Kohlswa Jernverks AB (från Enskilda Banken), AB Svenska Ma- skinverken (från Enskilda Banken) och Söder- hamns Verkstäder AB (från Enskilda Banken och Skandinaviska Banken).

] 962/63 . Svenska Handelsbanken (S) AB Industrivärden (I)

Ägarnas " Dessutom " Dessutom rang- Agarkate- Röstandel ägare i I; Agarkate- Röstandel ägare i S; ordning gori i % rangordning gori i % rangordning 1 2 3 4 5 6 7

1 F 2,7 A2 10,8 2 F 1,5 I 4 Ö3 5,0 3 A 0,7 I 11 A1 4,1 S 5 4 A 0,6 E . 2,9 S 2 5 A1 0,6 I 3 P 2,2 6 P 0,5 P 2,1 7 A 0,4 E. 1,8 S 9 8 A 0,4 A 1,7 9 F) 0,4 I 7 Ö 0,8 10 0 0,3 E' 0,8 11 F5 0,3 I 19 A 0,8 S 3 12 F 0,3 P 0,6 13 P 0,3 P 0,6 14 Ö 0,3 F5 0,6 15 A 0,2 I 16 Ö 0,5 16 0 0,2 A 0,5 S 15 17 P 0,2 0 0,4 18 Ö 0,2 Ö 0,4 19 Ö 0,1 F5 0,4 S 11 20 F 0,1 P 0,4

Summa 10,4 37,5

Anm.

1 Det Svenska Handelsbanken likaså närstående Investment AB Promotion. 2 Dotterbolag till Svenska Cellulosa AB, vari Industrivärden i sin tur har den

aktieposten. 3 Svenska Handelsbankens Pensionsstiftelse.

överlägset största

' Försäkringsbolag med denna anm. tillhör en och samma koncern. 5 Försäkringsbolag med denna anm. tillhör en och samma koncern.

Totala antalet aktieägare:

Svenska Handelsbanken: 49 000 Industrivärden: 11 000

Förklaring av beteckningar. A: Aktiebolag, exkl. försäkringsbolag P: Fysiska personer och dödsbon F: Försäkringsbolag Ö: Övriga juridiska personer (fonder, stiftelser, ideella föreningar etc.)

relsernas sammansättning kan noteras att ingen i Industrivärdens styrelse tillhörde bankens ordinarie styrelse. Härvidlag har dock en ändring skett senare. Av stämmo- protokollet från Industrivärdens ordinarie bolagsstämma 1963 framgår vidare att representationsförhållandena avviker från vad som visat sig vara det normala i svenska storföretag. Flera av de största ägarna är nämligen inte företrädda på stämman. Till bilden hör att Industrivärdens styrelse från

aktieägarna samlat in röstfullmakter, som regelbundet förnyas.

Vid 1963 års ordinarie bolagsstämma fö- reträdde styrelsen 59 procent av totala anta- let röster på stämman. Dessa senare utgjorde i sin tur 28 procent av totala röstetalet ul— timo 1962. Någon aktieägarförening finns inte vid Industrivärden.

I tabell 3: 6 redovisas ägarstrukturen hos Skandinaviska Banken, AB Custos och Säf- veåns AB. Inte heller här kan spåras någon

Tabell 3: 6. De 20 största ägarna enligt rösteandel i Skandinaviska Banken, AB Custos och Säfveåns AB 1962/63.

Skandinaviska Banken (SB) AB Custos (C) Säfveåns AB (S)

" _. Dessutom __ Dessutom __ Dessutom Agarnas Agar- Röst- ägare i C Agar- Röst- ägare i SB Agar- Röst— ägare i SB rang kate- andel och S; rang- kate- andel och S; rang- kate- andel och C; rang- ordning gori i % ordning gori i % ordning gori i % ordning 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 1 F 1,1 C 8 F4 3,7 SB 7 Ö3 16,1 2 A 1,1 S 6 F5 3,1 Ö2 4,8 C 7 3 A 1,0 C 3 A 2,7 SB 3 Ö3 4,2 C 18 4 A 0,9 c 4 A 1,5 SB 4 oa 3,9 c 19 5 F 0,9 5 1 A 1,4 03 3,2 6 A 0,5 S 8 A6 0,9 A 1,7 SB 2 7 I:” 0,5 C 1 02 0,9 S 2 A 0,3 SB 15 8 0 0,5 F 0,8 SB 1 A 0,3 SB 6 9 P 0,3 S 13 A 0,7 SB 11, S 16 A 0,3 10 A 0,3 S 14 F4 0,6 0 0,3 11 A 0,3 C 9, S 16 Ö 0,5 SB 20 F 0,2 SB 5 12 F5 0,3 C 12, S 20 F5 0,5 SB 12, S 20 F5 0,2 13 A 0,3 A6 0,5 P 0,2 SB 9 14 0 0,2 A 0,5 SB 16 A 0,2 SB 10 15 A 0,2 S 7 0 0,5 0 0,2 16 A 0,2 C 14 F 0,5 A 0,2 SB 11, C 9 17 6 0,2 6 0,4 P 0,2 18 A 0,2 (? 0,4 5 3 A 0,2 19 A1 0,2 0 0,4 S 4 F5 0,2 20 0 0,2 C 11 A 0,3 F$ 0,2 SB 12, C 12 Summa 9,4 20,7 37,1 Anm.

1 Custos självt. 2 Skandinaviska Bankens pensionsstiftelse. 3 Stiftelser och fonder, förvaltade av Skandinaviska Banken. * Försäkringsbolag med denna anm. tillhör en och samma koncern. 5 Försäkringsbolag med denna anm. tillhör en och samma koncern. ** De två bolagen med denna anm. tillhör en och samma koncern.

Totala antalet aktieägare Skandinaviska Banken: 37 000 AB Custos 10 000 Säfveåns AB 21 000

Förklaringar av beteckningar A: Aktiebolag, exkl. försäkringsbolag P: Fysiska personer och dödsbon F: Försäkringsbolag

Övriga juridiska personer (fonder, stiftelser, ideella föreningar etc.)

egentlig kärna av stora gemensamma kapi- talintressen bakom företagen. Ägarstruktu- ren i Säfveån (som är förhållandevis litet) avviker från Custos” och bankens genom att bankens pensionsstiftelse och vissa andra stiftelser tillsammans äger ca 30 procent av totala röstetalet. Säfveåns aktier är fördelade på två serier, varav aktierna i den ena har tio gånger högre rösträtt än aktierna i andra serien och företrädesvis ägs av stiftelserna.

En betydande indirekt samhörighet finns så- ledes mellan Säfveån och banken. Ser man på styrelsernas sammansättning visar det sig att av Custos” sju ordinarie styrelsemedlem- mar tillhör en både bankens och Säfveåns styrelse och dessutom ytterligare en bankens styrelse. Av Säfveåns fyra styrelsemedlem- mar tillhör förutom den ovannämnda ytter— ligare en bankens styrelse.

I Custos företrädde styrelsen vid 1963 års

Tabell 3: 7. De 20 största ägarna enligt röstande! i Stockholms Enskilda Bank, AB Investor och Förvaltnings AB Providentia 1962/63.

Sthlms Enskilda Bank—”' (S) AB Investor (I) Förv. AB Providentia (PR)

_ Dessutom __ Dessutom __ Dessutom

Ägarnas Ägar- Röst- ägare i I Agar- Röst- ägare i S Agar- Röst- ägare i S rang- kate- andel och PR; kate- andel och PR; kate- andel och I; ordning gori i % rangordning gori i % rangordning gori i % rangordning 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10

1 Ö1 19,8 11, PR 1 Ö1 18,0 S 1, PR 1 Ö1 14,9 S 1, I 1 2 P 2,5 I 8, PR 3 02 5,5 F 2,5 S 4, I 3 3 P 2,0 I 5, PR 5 F 4,7 S 4, PR 2 P 2,4 S 2, I 8 4 F 1,4 13, PR2 A 1,2 F4 1,3 11 5 P 1,3 P 1,2 53,PR5 P 1,2 S3,I5 6 P 1,2 PR 16 A 0,8 PR 6 A 1,0 I 6 7 Ö 0,7 PR 9 P 0,7 Fa 1,0 I 9 8 Ö 0,7 PR 10 P 0,7 S 2, PR 3 Fa 1,0 S 14, I 10 9 P 0,6 PR 14 F 3 0,7 PR 7 Ö 0,8 S 7 0 P 0,6 F$ 0,7 5 14, PR 8 0 0,8 5 8 11 F 0,6 F4 0,7 PR 4 A 0,8 I 12 12 P 0,5 A 0,6 PR 11 F 0,8 13 P 0,4 0 0, P 0,6 14 F3 0,4 I 10, PR 8 P 0,6 P 0,6 S 9 15 P 0,4 F3 0,5 F4 0,6 16 P 0,4 I 16 P 0,5 S 16 P 0,5 S 6 17 Ö 0,3 P 0,5 Ö 0,5 18 Ö 0,3 A 0,4 (__) 0,5 I 20 19 0 0,3 A 0,4 0 0,5 20 P 0,3 0 0,3 PR 18 P 0,5

Summa 34,7 39,3 32,8

Anm.

1 Knut och Alice Wallenbergs stiftelse. 2 Stockholms Enskilda Banks pensionsstiftelse. Försäkringsbolag med denna anm. tillhör en och samma koncern. * Försäkringsbolag med denna anm. tillhör en och samma koncern. 5 Differentieringen av rösträtten har gjort det nödvändigt att för mindre aktieägare även hämta uppgifter från röstlängden vid 1963 års ordinarie bolagsstämma. Härigenom uppkomna eventuella felaktigheter är så små att de inte påverkar totalbilden.

Totala antalet aktieägare Stockholms Enskilda Bank: 10 000 AB Investor: 6 000 Förvaltnings AB Providentia: 7 000

Förklaringar av beteckningar A: Aktiebolag, exkl. försäkringsbolag P: Fysiska personer och dödsbon

F: Försäkringsbolag 0: Övriga juridiska personer (fonder, stiftelser, ideella föreningar etc.)

ordinarie bolagsstämma 19 procent av totala antalet röster på stämman. Dessa senare utgjorde i sin tur 14 procent av totala röste- talet ultimo 1962. I Säfveån företrädde sty- relsen vid 1963 års ordinarie bolagsstämma en procent (efter röstreduktiOn 5 procent) av totala antalet röster på stämman. Dessa senare utgjorde i sin tur 33 procent av totala

röstetalet ultimo 1962. Någon aktieägarför- ening finns varken i Custos eller Säfveån.

I detta sammanhang bör även Investment AB Öresund nämnas. Bolaget blev ett ren- odlat investeringsbolag efter försäljning 1961 till Skandiakoncernen av sina dotter- bolag inom sjöförsäkringsbranschen. De större ägarna i bolaget utgörs av represen-

tanter för olika stora affärsintressen i Skåne, som samtidigt tillhör Skandinaviska Bankens kundkrets. Investment AB Öresund kan dock inte betraktas som >>närstående>> ban- ken.

I tabell 3: 7 redovisas ägarstrukturen hos Stockholms Enskilda Bank, AB Investor och Förvaltnings AB Providentia. Först och främst bör understrykas att ägandeförhål- landena i dessa är helt annorlunda än i de båda föregående fallen genom att det finns en koncentrerad förmögenhetsmassa, som kontrolleras av familjen Wallenberg. Som nämnts kontrollerar familjen via eget inne- hav samt via Knut och Alice Wallenbergs stiftelse, Jacob Wallenbergs stiftelse samt Marianne och Marcus Wallenbergs stiftelse sammanlagt 28 procent av totala röstetalet i banken. Motsvarande andelar i Investor och Providentia är 21 procent (26 procent om bankens pensionsstiftelse medräknas) resp. 20 procent. Alla tre andelarna är mångdub- belt större än andelen för näst största äga- ren i resp. företag.

I Investor företrädde styrelsen vid 1963 års ordinarie bolagsstämma 24 procent av totala antalet röster på stämman. Dessa se- nare utgjorde i sin tur 25 procent av totala röstetalet ultimo 1962. I Providentia före- trädde styrelsen vid 1963 års ordinarie bo— lagsstämma 15 procent av totala antalet rös- ter på stämman. Dessa senare utgjorde i sin tur 20 procent av totala röstetalet ultimo 1962.

C: 2. Knut och Alice Wallenbergs stiftelse m. m.

Huvudbeståndsdelen i den av familjen Wal- lenberg kontrollerade förmögenhetsmassan är Knut och Alice Wallenbergs stiftelse, som ställt detaljerade uppgifter om sin verksam- het till utredningens förfogande. Stiftelsen bildades 1917 genom en donation på 20 mkr. Stiftelsen var vidare universell testa- mentstagare efter både Knut A. Wallenberg och fru Alice Wallenberg. Andra donationer har inte förekommit. Enligt stadgarna har stiftelsen >>till huvudsakligt ändamål att främja vetenskaplig forskning och undervis- nings- eller studieverksamhet av landsgagne-

lig innebörd; och skall detta ändamål ses till godo genom direkta anslag eller anslag till institut för sådan forskning eller verksam- het». Under tioårsperioden 1957—66 bevil- jades anslag på tillsammans 60 mkr. Sedan verksamhetens början 1918 har t. o. m. 1966 totalt 116 mkr anslagits för olika ändamål. P. g. a. sin allmännyttiga karaktär är stiftel- sen befriad från skatt. Av stiftelsens årsin— komst ska enligt stadgarna minst tio och högst tjugo procent läggas till stiftelsens ka- pitaltillgångar.

Enligt 1917 års donationsbrev ska stiftel- sens styrelse bestå av ordföranden, vice ord- föranden och verkställande direktören i di- rektionen för Stockholms Enskilda Bank samt ytterligare två personer, som utses en- ligt stadgarna. Stiftelsens styrelse uppbär inte något arvode. Enligt stiftelsens stadgar ska styrelsen bestå >>av minst fyra och högst sju svenska män». Styrelseledamöterna äger att vid behov själva utse ny ledamot i styrelsen. Stiftelsens styrelse under 1967 utgörs av bankdirektör Jacob Wallenberg (ordföran- de), tekn. dr Marcus Wallenberg (vice ord- förande), bankdirektör Marc Wallenberg Jr och professor Arne Tiselius. Verkställande direktör är kammarherre Oscar af Ugglas.

Stiftelsens ekonomiska förvaltning och räkenskaper granskas av de för banken un- der samma år utsedda revisorerna. Såväl sty- relsens som revisorernas berättelser föredras vid bankens ordinarie bolagsstämma. Har revisorerna ingen anmärkning mot styrel- sens ekonomiska förvaltning ska enligt stad- garna ansvarsfrihet anses beviljad. I motsatt fall äger bolagsstämman besluta ifråga om ansvarsfrihet för stiftelsens styrelse.

Stiftelsens värdepapper ska förvaras i bankens notariatavdelning. De värdepapper, vilka såsom gåva eller testamente tillfallit stiftelsen, får endast avyttras om samtliga styrelseledamöter än ense därom eller om laga hinder föreligger mot att behåHa värde- papperen. I stadgarna heter det vidare om »Stockholms Enskilda Bank skulle komma att upphöra med sin verksamhet eller kom- ma att upphöra såsom i huvudsak privatägt företag, ankommer det på bankens styrelse att dessförinnan avgöra vilka bestämmelser,

som skola träda i stället för» vad Som stad- gats rörande förvaring av stiftelsens värde- papper, revision samt beviljande av ansvars- frihet för styrelsen. För ändringen av stad- garna krävs att stiftelsens styrelse och revi- sorer är ense därom.

Stiftelsens tillgångar består uteslutande av värdepapper och fordringar. Stiftelsen har i det närmaste inga skulder varför stiftelsens brutto- och nettoförmögenhet i stort sett överensstämmer. Marknadsvärdet av stiftel- sens tillgångar 1962—66 redovisas i tabell 3: 8. Såsom framgår dominerar svenska ak- tier helt. De största aktieposterna är i:

Procen- Procen- tuell tuell andel av andel av stiftel- totala sens röste- totala talet i tillgån- företaget gar 1965 1962 1. Stockholms Enskilda Bank 18,7 19,8 2. AB Investor 25,7 18,0 3. Förvaltnings AB Providentia 14,2 14,9 4. AB Scania-Vabis 22,2 14,5 5. Telefon AB L. M. Ericsson 9,7 5,4 6. Wikmanshytte Bruk AB 1,4 20,4 7. Järnvägs AB Stock- holm—Saltsjön 1,8 53,1 93,7

Hur familjen Wallenberg som beslutsen- het bör definieras kan självfallet diskuteras men starka skäl talar för att den i detta sam- manhang riktigaste definitionen är Jacob Wallenberg, Marcus Wallenberg samt den senares barn.

Familjens privata nettoförmögenhet upp- gick 1964 till ca 125 mkr, varav ca 80 pro- cent innehades av två personer. Den totala förmögenhet, som familjen Wallenberg kon- trollerar via Knut och Alice Wallenbergs stiftelse, vissa personliga stiftelser samt per- sonliga förmögenheter kan på basis av upp- gifter från taxeringskalendern, utdelnings- uppgifter och uppgifter från Knut och Alice Wallenbergs stiftelse uppskattas till ca 500 mkr 1964 och ca 600 mkr 1965. Detta före- faller vid första anblicken litet sett mot bak- grunden av det stora antal företag, som in- går i den Wallenbergska intressesfären. Så- som framgår senare beror denna dispropor- tion bl. a. på att ägandet är organiserat efter »ask i ask»-principen. Det bör vidare obser- veras att av de sammanlagda anslagsbelop- pen under ca 50 år har ungefär hälften be- viljats under de senaste tio åren, vilket tyder på en kraftig ökning av tillgångarnas värde och avkastning sedan 1957 även med hän- syn tagen till penningvärdeförsämringen.

Utsträcks definitionen av >>familjen>> Wal- lenberg så långt som till att omfatta A. 0.

Tabell 3: 8. Knut och Alice Wallenbergs stiftelses tillgångar (marknadsvärde) och inkomster 1962—66. Miljoner kronor Procentuell fördelning

Tillgångar 1962 1963 1964 1965 1966 1962 1963 1964 1965 1966 1. Svenska aktier 232,3 288,5 360,7 436,7 320,1 95,5 97,0 97,0 97,9 94,4 2. Utländska aktier 9,1 8,8 7,6 8,3 7,9 3,7 3,0 2,0 1,9 2,3 3. Utländska obligationer 0,1 0,1 0,1 0,1 0,0 0,0 0,0 0,0 0,0 4. Summa aktier och oblig. 241,5 297,4 368,4 445,1 328,1 99,3 100,0 99,1 99,8 96,7 5. Reversfordringar 0,1 0,1 0,1 3,1 0,0 0,0 0,0 0,0 0,9 6. Ovriga fordringar 1,7 0,7 8,0 0,7 —— 0,9 0,2 2,4 7. Totala tillgångar 243,3 297,5 371,8 445,9 339,2 100,0 100,0 100,0 100,0 100,0

Bruttoinkomster 8,3 9,1 9,5 10,1 11,7

Anm. För svenska aktier baseras beräkningarna på deklarationskurserna resp. år med ett par obe— tydliga undantag där det bokförda värdet noll använts. För utländska värdepapper baseras beräk- ningarna på kurser per 31 december på utländska börser för viktigare innehav samt på valutakurserna samma dag. För övriga tillgångar har bokförda värdet använts.

Källa: Uppgifter erhållna från Knut och Alice Wallenbergs stiftelse.

Wallenbergs samtliga ättlingar jämte makar och makor samt diverse personliga stiftel- ser uppgick >>familjens>> totala nettoförmö- genhet 1964 till i mycket runda tal 200 mkr (exkl. förmögenheter, som ingifta medlem- mar av släkterna Söderberg och Wehtje har) vid sidan av Knut och Alice Wallenbergs Stiftelses förmögenhet. I samtliga fall ovan får reservationer göras för att anlitande av uppgifter om taxeringsvärden i viss utsträck- ning innebär en underskattning av förmö— genheternas storlek.

C: 3. Finansieringsbolagen

Med början 1962 har en rad nya företag tillkommit, som står olika banker nära och som inriktat sig på att förvärva ägarintressen i familjeföretag. Det första av dessa företag var Investment AB Promotion följt av AB Incentive. Därefter tillkom övriga i snabb följd med AB Sydinvest som sista företag i början av 1966. Alla utom Incentive AB är formellt investmentbolag. Vilka företagen är och deras ägandeförhållanden medio 1966 framgår nedan.

1) Investment AB Promotion, som är när- stående Svenska Handelsbanken. Industri- värden har 28 procent av totala röstetalet. Därutöver har några till Svenska Handels— banken anknutna stiftelser och pensionsstif- telsen vid Gullhögens Bruk (dotterbolag till Industrivärden) tillsammans 23 procent av totala röstetalet. Industrivärden har således tillsammans med stiftelserna absolut majori- tet. Aktierna är börsnoterade. Aktiekapita- let 30.6.66: 50,32 mkr.

2) AB Företagsfinans, som är dotterbolag (72 procent) till AB Custos och således när- stående Skandinaviska Banken. Aktierna är börsnoterade. Aktiekapital 30.6.66: 21,0 mkr.

3) Investment AB Gothia, som är dotter— bolag till Säfveån och således närstående Skandinaviska Banken. Aktiekapitalet 30.6. 66: 5 mkr.

4) Sevonia AB, som är dotterbolag till Säfveån och således närstående Skandina- viska Banken. Aktiekapital 30.6.66: 2,5 mkr.

5) AB Incentive, vari familjen Wal— lenberg har 18 procent av totala röstetalet. Aktierna är börsnoterade. Aktiekapital 31.12.66: 46,8 mkr. Incentive har ägarin- tressen i två andra svenska utvecklingsbo- lag (se nedan) samt i liknande utländska bo- lag. Incentives andel av aktiekapitalet i Deutsche Beteiligunggesellschaft mbH, Frankfurt, är tio procent. Övriga delägare är västtyska banker och finansinstitut med Deutsche Bank Aktiengesellschaft som störs- ta intressent. I det norska bolaget A/S Incen— tive äger AB Incentive sju procent av aktie- kapitalet. Övriga aktieägare är norska ban- ker och företag. I början av 1967 ingick Incentive som delägare med tio procent i den danska motsvarigheten Incentive AIS. Enligt Incentives årsredovisning bildades det danska bolaget på initiativ av Privatbanken i Kjöbenhavn A/S.

6) Sponsor AB, som är närstående Göte- borgs Bank. Inslaget av gemensamma större ägare är dock svagt. Däremot finns ett aktie- ägarkonsortium, som omfattar ca 75 pro- cent av samtliga röster. Aktierna noteras på Svenska Fondhandlarföreningens lista. Ak— tiekapital 30.6.66: 9,75 mkr.

7) Utvecklings AB Tulwe, som är närstå- ende Sundsvallsbanken. Inslaget av gemen- samma större ägare är svagt men Sundsvalls- bankens pensionsstiftelse har 6,6 procent av totala röstetalet. Däremot finns ett aktie- ägarkonsortium, som omfattar ca 44 procent av samtliga röster. Aktiekapital 30.6.66: 14,5 mkr.

8) AB Sydinvest, som är närstående Skånska Banken. De tidigare nämnda fem holdingbolagen, vari familjen Roos äger starka intressen, har tillsammans med Guld- smeds AB i Stockholm (också kontrollerat av familjen Roos) tillsammans 45 procent av totala röstetalet. Därjämte har Incentive 2 procent. Aktiekapital 30.6.66: 12 mkr.

9) Hexagon AB, som är närstående övri- ga fem provinsbanker (Skaraborgs Enskilda Bank, Uplandsbanken, Smålands Bank, Wermlands Enskilda Bank och Östergötlands Enskilda Bank). Inslaget av större gemen— samma ägare är svagt. Därjämte har Incen- tive 16 procent av totala röstetalet. De sex

Schema över olika bankgruppers sammansättning 1966 ( heldragna linjer markerar dotterbolags- förhållanden, streckade linjer andra viktigare ägandeförhållanden ).

Svenska AB Industri- ! Skandinaviska AB Custos Handelsbanken värden Banken ' -..g ............. I t i l . Säfveåns AB AB Företags- finans Investment AB Promotion _ j ji Sevonia AB Investment AB Gothia Fam. Wallenberg K. & A. W:s stiftelse , Fam. Roos Stockholms Förvaltn. AB , Enskilda (...i—__) Providentia ...... & Bank ? _____ ___) ABSyd- (_...å._, Skånska invest Banken __ AB Investor (____i,,_, AB Incentive ______ Wermlands E. Bank | Göteborgs AB Sponsor Bank Skaraborgs E. Bank ..... _) Hexagon AB Östergötlzs Sundsvalls- _, Utveckl. AB E' Bank banken Tulwe _.— Uplands— banken ______________________ _> AB Bohusbanken Smålands Bank (_

Schema över med banker associerade finansieringsinstitut 1966/67 (heldragna linjer markerar dotterbolagsförhållanden).

a) Svenska Skandinaviska AB Trustee Handelsb. Banken b) 1 Säljfinans Industrivår- Custos Säfveån AB denmed DB ***** med DB med DB I e) i, j _ 50 % Finans. AB 50 % ____________ _, . (___..W Sv. Facto- Scan Skandic ring AB Leasing AB 1 i t'. d) Svensk Internat. Skaba AB Hem- Leasing AB Factors AB Leasing AB finans e) f) 30 % g) 50 0/ .......................................... AB Electro- AB Kund- _____ ' _? _ 30 0 Invest kredit Ål.) A]? 40 o, Kopkort ? 50 % . ______ (ZL, ' Investor ...... Providentia ___________ Sveriges med DB med DB g Kreditbank -------- $.... 5 i Enskilda 50 Å) & banken """"""" 550 % 0 AB Thisbe ; ------- —> AB Instor " ................ 59.43 AB h) i j) .................... Credentia . 530 % Finans AB ; ,,,,,,, Atlas Copco Vendor Finans AB r:— i) i 530/ 10 30%; I) & K d i 1) 5 "o - _ - oå Factoring re it AB Vendax ? ------ -—> ääälålaglå (— """"" : Service AB Leasing AB 4nm. a) Ägs av banken närstående ägare. _, b) Bedriver bl. a. refinansieringsrörelse. Goteborgs Sponsor AB c) » » » Bank d) Finansierar avbetalningshandel. e) Övriga 50 % ägs av ASEA. f) Övriga 50 % ägs av Åhlén & Holm. + i g) Enligt ett konsortialavtal har flertalet svenska Merkantil Merkantil

affärsbanker förbundit sig att medge bolaget vissa krediter och medverka i bolagets admi- nistration.

Factor. AB Leasing AB

h) Bedriver bl. a. refinansieringsrörelse.

i) Bedriver både factoring och leasing. Bolaget j) Resterande 40 % ägs av Atlas Copco.

samverkar även med provinsbankerna, Jämt— k) lands Folkbank och Bohusbanken, som genom

» 40 % » » Scania-Vabis, som fö- re 1965 var moderbolag.

nämnda intressegrupperna har slutit konsor- tialavtal omfattande ca 81 procent av samt- liga röster. Aktiekapital 30.6.66: 10,0 mkr.

Vid samtliga nämnda företag utom Spon- sor, Gothia och Sevonia finns aktier med olika rösträtt. Vid de sex företag, som inte är dotterbolag, är ägarkoncentrationen stark mätt med andelen för de tjugo största ägar- na enligt rösterna. Dessa ägares andel av totala röstetalet är i ett företag 39 procent, i tre företag 44—48 procent och i två före- tag 71—72 procent.

I detta sammanhang bör även nämnas Investment AB Skansen-Lejonet, som enligt sin bolagsordning på olika sätt ska »med- verka vid en strukturrationalisering genom inriktning i första hand på västsvenskt nä- ringsliv», vilket i praktiken hittills innebu- rit stenindustri. De större ägarna i bolaget utgörs av representanter för olika stora affärsintressen i västra Sverige, som samti- digt huvudsakligen tillhör Skandinaviska Bankens kundkrets. Skansen-Lejonet kan dock inte betraktas som »närstående» ban- ken. Skansen-Lejonets aktiekapital 30.6.66: 15,0 mkr. Vidare bör nämnas att Invest- ment AB Öresund (se tidigare) har ett ut- vecklingsbolag AB Fidelitas med ett aktiekapital på en mkr. 31.12.65.

C: 4. Relationerna mellan affärsbanker samt be- rörda investment- och finansieringsbolag

En översikt över de diskuterade ägandeför- hållandena har gjorts i det första vidstående schemat. I det andra visas hur vissa leasing- och factoringföretag m.m. är associerade med olika banker. Att med någon större grad av exakthet uttala sig om de inflytan- demässiga relationerna mellan affärsbanker och ovannämnda bolag är omöjligt utan att i detalj ha studerat hur ett antal viktigare beslut tillkommit. Vissa allmänna observa- tioner kan dock göras.

Till en början bör en mycket klar distink- tion göras mellan Enskilda Banken å ena sidan samt Svenska Handelsbanken och Skandinaviska Banken å den andra sidan.

Bakom Enskilda Banken och banken närstå- ende holdingbolag finns en gemensam stark ägargrupp. Vederbörande är mycket noga med att understryka att bankens och bola— gens skötsel är strikt särhållna. En tolkning är att det finns en rollfördelning mellan olika familjemedlemmar och även vissa andra hög» re befattningshavare i företagen. I banken. Investor och Providentia är Jacob Wallen— berg ordförande och Marcus Wallenberg vice ordförande. Ordförande i Incentive är Marcus Wallenberg och verkställande direk— tör i banken är Marc Wallenberg Jr. Det kan vidare noteras att både Investors och Providentias enda heltidsanställda personal utgörs av verkställande direktören medan sju personer är anställda i både Providentia och Investor. Icentive, som är rörelsedrivan- de, har tio anställda.

När det gäller Svenska Handelsbanken Industrivärden — Promotion och Skandina- viska Banken — Custos Säfveån finns det inte en eller flera gemensamma ägargrupper att utgå ifrån. De båda bankerna kan knap- past generellt påstås kontrollera »sina» hol- dingbolag. Det ligger i sakens natur att dessa båda bankgrupper härigenom har be— tydligt mindre monolitisk karaktär än om i resp. fall en stor gemensam ägare funnits. Vid diskussioner med ledningarna för In- dustrivärden, Promotion och Custos har dessa starkt understrukit sin självständighet gentemot resp. bank och sitt ansvar inför de egna aktieägarna. VD för ett av bolagen gav exempel på när styrelsen mot bankens önskan fattat beslut om försäljning av bety- dande aktieposter. Det torde dock inte råda någon tvekan om att det även beträffande Handelsbanken Industrivärden — Promo- tion och Skandinaviska Banken Cust0s Säfveån är berättigat att tala om >>bank- grupper» och >>närstående holdingbolag» p. g. a. den historiska bakgrunden och de personliga relationerna mellan resp. bank— ledning och investmentbolags ledning. Detta vittnar olika intervjuuttalanden om. Bl.a. har flera ledande befattningshavare vid in- vestmentbolagen rekryterats från resp. bank.

Antalet anställda vid Industrivärden är två _ nämligen en verkställande och en vice

verkställande direktör. Promotion har fem anställda. Antalet anställda vid Custos är tio och vid Säfveån tre.

Vad beträffar finansierings- eller utveck- lingsbolagen har vid intervjuer med olika bankchefer flertalet av dessa angivit konkur- rensen mellan bankerna om företagskunder- na som ett motiv i flera fall som ett do- minerande för bildandet av bolagen. Vid två banker (med varsitt finansieringsbolag) förklarades dock att tanken på bildande av bolag av denna typ var gammal. Några bankchefers synsätt och motiveringar fram- går av nedanstående citat. Både storbanks- chefer och provinsbankschefer är represen- terade (bolagens namn har ersatts med fingerade namn för att inte avslöja sages- männen. Hexagon förekommer med flera olika beteckningar).

(1) »Motivet kan man säga var att Alfa framtvingades av konkurrensskäl. Storban— kerna skaffade sig ju sådana här utvecklings— eller finansieringsbolag och i kundkretsen stötte man på frågan allt oftare varför vi inte hade något sådant här bolag, som kun- de hjälpa familjebolagen. Nu är jag rätt tveksam om utvecklingen av sådana här bo- lag. Jag brukar svara kunderna att de hjäl- per inte familjebolagen de hjälper enbart familjerna att bli av med sina bolag. Men det var en nackdel att inte kunna vara med på den här kanten. Det betraktades som om vi var underutvecklade för att vi inte hade något utvecklingsbolag. Sedan var vi också rädda att storbankerna skulle kapa åt sig kunder från oss, framför allt de lönsammaste företagen. Alfa ger oss möjlighet att hålla kvar företagen inom vår egen sektor s.a.s. och man kanske får säga att huvudsaken är att Alfa verkligen finns oavsett om den gör några större företagsköp eller ej».

(2) »Konkurrensaspekten var ett motiv men det var inte grundmotivet. Vi har ett stort behov och starka krav från familjeföre- tag rörande deras finansiering. . . . ofta har det kommit upp mycket fina projekt, som emellertid skulle ha krävt att vederbörande hade satsat allt. . De har inte velat äventyra hela sin familjs existens och sin egen framtid och härigenom har många

mycket goda projekt inte genomförts. Där- för tillkom det här utvecklingsbolaget och sågs som en mycket bra utväg. . . . . Sedan så kan man ju också fråga vem, som annars skulle ha gjort det. Vi har storföretagen, som också köper, men det har också olika aspekter. Det finns ju en tendens att en del storföretag köper upp familjeföretag för att kunna lägga ner dem och därigenom minska konkurrensen».

(3) »På det kan jag nog svara att det sågs som ett nytt konkurrensmedel för ban- ken att få nya kunder».

(4) »Vid bildandet av Beta så var det de- finitivt ett konkurrensmotiv med i bilden. Vi upplevde mycket starkt hur andra invest- mentbolag köpte upp vissa av våra kunder och bildandet av Beta var ett svar på detta».

(5) »Initiativet till Zäta . . . föranleddes av att ett par företag i vår kundkrets köptes upp av finansieringsbolag, som står andra banker nära ..... (Vi) ville skapa ett instru— ment med vilket (vi) defensivt kunde möta detta och även gå till offensiven om så be- hövdes ..... Vi tycker inte om att företagen köps upp av investmentbolag, som ingår i de olika bankkretsarna».

(6) »Vi ville inte komma i den situatio- nen, att våra bästa kunder köptes av andra banker. Vi hade exempel på det. . . .. Jag har sett Iota hela tiden som ett konkurrens- medel. Men jag har också sett det som en möjlighet för familjebolag att kunna bli uppköpta när de velat. Vad banken hittills haft för glädje av Iota vet jag inte säkert. . . . . Vi kräver inte att ett företag, som Iota köpt upp, skall flytta över sina affärer till oss. Men vi har s.a.s. inte något emot att få kunder på det sättet, som är attraktiva».

(7) >>Från bankens egen synpunkt sett så har konkurrensmotivet inte spelat någon roll i detta sammanhang. I två fall har de företag, som köpts av Epsilon, blivit kun- der i banken. I det ena fallet blev det köpta företaget helt enkelt uppsagt av den andra banken. . . . . Vi har inte heller krävt att de skall flytta sina bankförbindelser till oss. Men det är klart att vi hoppas att kanske så småningom få en chans att genom konkur- renskraftig service osv. få över dem till oss

Och det är också klart att Epsilon är en in- körsport härvidlag. Så får man också komma ihåg att en del av de företag, som har köpts, redan tidigare varit kunder hos OSS».

Att konkurrensen mellan bankerna varit en av anledningarna till bildandet av flerta- let finansieringsbolag råder ingen tvekan om även om bankcheferna särskilt framhållit den defensiva aspekten. Utan att jämföra med de ovan citerade intervjusvaren kan också noteras att Enskilda Banken, som är den enda storbanken utan ett stort filialnät, via Incentive har skaffat sig intressen i två av provinsbankernas utvecklingsbolag.

Intervjuer har även gjorts med represen- tanter för de större finansieringsbolagen. Vid ett av dessa bolag (närstående en av de banker, som inte ansåg »sitt» finansie- ringsbolag vara ett konkurrensmedel) sade man sig ha som uttrycklig policy att inte blanda ihop bankaffärer och egna affärer. I stället uppgav man sig söka få köpta bolag att behålla sin gamla bankförbindelse (en rad konkreta exempel nämndes) och sade sig inte förstå övriga investmentbolags beteende i detta hänseende. Inte heller intervjuade representanter för övriga finansieringsbolag sade sig kräva byte av bankförbindelse vid köp av företag med annan bankförbindelse och förklarade det betydande antalet sådana byten med att ett företag, som köps, ome- delbart får sina krediter uppsagda i den and- ra banken. En förutsättning för en transak- tion är därför ofta att finansieringsbolagets bank övertar det förvärvade företagets gam- la bankkrediter. En bank, som säger upp krediterna, brukar motivera sitt handlande med att man föredrar att omedelbart lyfta av krediterna, eftersom man räknar med att ändå förlora företaget som kund efter en tid. Bankintervjuerna lämnar dock inget tvi- vel om att banker i vissa fall utan att själv säga upp krediter förlorat kunder till följd av att dessa köpts av investmentbolag, som står andra banker nära.

När det gäller resp. banks funktion som kontaktorgan och förmedlare av affärer för- klarade VD för ett investmentbolag att dess bank inte alls fyller någon sådan funktion.

Inom banken uppgavs att personal vid ban- ken biträdde med att värdera och bedöma företag, som detta investmentbolag planera- de att köpa och man beklagade sig över de stora kostnader, som detta arbete innebar. Intervjuade verkställande direktörer för öv- riga finansieringsbolag uppgav att resp. bank i betydande utsträckning fungerar som kon- taktorgan och förmedlare av affärer. Detta förklarades med att beträffande kunder i banken, är det banken, som först får kän- ning av företagens finansieringsproblem och det är då naturligt att rekommendera före- taget i fråga att kontakta investmentbolaget. VD vid ett finansieringsbolag uppskattade andelen propåer om köp, som kommit via banken, till 50 procent av samtliga.

Avslutningsvis är det nödvändigt att i det— ta sammanhang ta upp en fråga, som det är naturligt att ställa nämligen om det före- kommer att en bank i sin kreditgivning med- vetet agerar så att en företagare tvingas sälja sitt företag till ett banken närstående invest- mentbolag eller över huvudtaget ett storföre- tag, som banken har nära relationer med. Som illustration kan tas ett tänkt fall.

Antag att bankens krediter till ett företag successivt vuxit en längre tid, exempelvis p.g.a. företagets mycket snabba expansions- takt, för att så småningom uppgå till ett relativt sett mycket betydande belopp. Före- tagsledaren har på olika sätt sökt förbättra företagets finansiella situation men nu säger banken att man p.g.a. kreditriskerna inte vå- gar vara med längre och hotar med att säga upp krediterna. Detta skulle ofelbart med- föra konkurs, eftersom någon annan bank inte är villig att träda in i stället och ta på sig så stora krediter. Konkursen skulle emel- lertid inte endast blottställa företagsledaren utan också innebära förluster för banken på utestående lån. Banken föreslår i det läget att företagaren säljer sitt företag till ett visst storföretag, som banken har nära kontakter med och som har förklarat sig vara intres- serat av ett köp. Företagaren har knappast något annat val än att sälja sitt företag till storföretaget för en billig penning och ban- ken räddar sina krediter.

Fall av detta slag har förekommit men

händelseförloppet kan tolkas på två diame- tralt olika sätt:

(1) Storföretaget har länge varit intresse— rat av att köpa företaget (exempelvis p.g.a. besvärande konkurrens). Banken lät därför medvetet det aktuella företaget expandera för fort med hjälp av bankkrediter. När des- sa blivit alltför stora för att någon annan bank skulle vara intresserad, »spetsades» fö- retaget genom hot om uppsägning av lånen och företagaren tvingades sälja för att över huvudtaget kunna rädda någonting av sina pengar.

(2) Banken ansåg företaget vara expansivt och stödde det villigt med krediter till en början. Företagets kreditbehov blev allt större och gav banken så småningom allt större anledning till oro. Företagaren ställde i utsikt olika åtgärder för att förbättra läget. I avvaktan härpå beslöt banken att ge ytter- ligare krediter för att klara de akuta proble— men och ge företaget ytterligare en chans. De utlovade åtgärderna uteblev eller fick inte åsyftad effekt och det blev uppenbart för banken att kreditgivningen måste stop- pas även om detta skulle medföra förluster på redan utestående lån. Banken inledde en intensiv jakt för att hitta en köpare och den vägen rädda vad som räddas kunde för båda parter. Ett närstående storföretag visade sig vara intresserat och transaktionen genom- fördes.

Det kan också tänkas mellanformer, där banken först så småningom blir medveten om tendensen i företagets utveckling och storföretagets intresse av att köpa företaget. Alldeles oavsett vilken av dessa båda sche- matiska tolkningar, som är den riktiga, kan den drabbade företagsledaren vara helt över- tygad om att den första tolkningen är riktig oavsett hur klara bevis banken anser sig kunna framlägga för att styrka den andra tolkningen. Det är likaså helt omöjligt för utomstående att avgöra vilken tolkning, som är den riktiga. Därmed är också sagt att ut- redningen inte kunnat undersöka huruvida några maktövergrepp av detta slag från ban- kernas sida förekommit eller förekommer. Någon strävan att göra en sådan undersök- ning har heller inte funnits. De olikartade

tolkningarna ovan bör inte uppfattas som insinuationer utan enbart som en illustra— tion till hur svårtolkade uppgifter av detta slag är.

D. Vissa bankgruppers ägande— intressen 1963

Att fastställa storleken av olika personers eller grupper av personers inflytande erbju— der oerhört stora både principiella och prak- tiska problem. Vid empiriska studier är det också långt ifrån självklart vad som är ett företag i ekonomisk mening. Problemen rö- rande inflytande och företagsbegreppet hör nära samman och bör därför diskuteras i ett sammanhang. Det räcker med att här hän- visa till den vetenskapliga diskussionen om de olika elementen i en beslutsprocess och till den allmänna debatten om företagsde- mokrati. Aktieinnehav, styrelseuppdrag och andra formella maktattribut kan inte utan vidare antas spegla ett motsvarande faktiskt inflytande över besluten inom ett företag. Många bolag är mer eller mindre löst knut- na till varandra genom en gemensam finan- sieringskälla eller ett starkt inslag av ge- mensamma ägare. Men blotta existensen av sådana förbindelser är i sig självt icke till- räckliga bevis för att den administrativa ko- ordineringen är så omfattande att det är mo- tiverat att generellt kalla bolagsgruppen ett företag. Omvänt kan man inte utan vidare utgå från att bolag, som ingår i en kartell eller har ett gemensamt försäljningsbolag, inte bör betraktas som ett enda företag i vissa avseenden.

Såvida man inte hävdar att aktieinneha- vets storlek i alla avseenden och under alla förhållanden helt saknar betydelse för de beslut, som fattas av och vid privata före- tag, är det av stort intresse att få kartlagt hur ägandeförhållandena i det privata nä- ringslivet ser ut. Det torde svårligen kunna förnekas att ett stort aktieinnehav åtminsto- ne representerar en potentiell maktfaktor, som med stor sannolikhet tas i bruk i vissa situationer, exempelvis vid en kris för det berörda företaget. I det följande redogörs

för de ägandeintressen, som bankgrupperna Svenska Handelsbanken, Skandinaviska Ban- ken, Stockholms Enskilda Bank och Skåns- ka Banken hade vid årsskiftet 1962/63.

D: 1. Teknisk kommentar

(a) Den i sammanhanget relevanta primära ägargruppen, associerad med Svenska Han- delsbanken, har definierats som Industrivär- den självt samt till Svenska Handelsbanken anknutna stiftelser. Helt dominerande bland Stiftelserna vad gäller aktieinnehavets stor- lek är pensionsstiftelsen.9 Med undantag för Promotion är stiftelsernas aktieinnehav re- lativt sett tämligen små, varför deras bety- delse i sammanhanget inte får överskattas. Det har ansetts riktigt att även medta pen- sionsstiftelsen, eftersom dess placeringsin- riktning kan antas vara bestämd av banken. Beträffande styrelserepresentation i företa- gen har utgåtts från ledamöterna av Industri- värdens och Promotions styrelser samt be— fattningshavare vid dessa förvaltningsbolag och banken.

(b) Den primära ägargruppen, associerad med Skandinaviska Banken, har definierats som Custos, Säfveån och Säfveåns domine- rande ägargrupp (inklusive bankens pensions- stiftelse). Säfveåns större aktieinnehav är i huvudsak begränsad till Bolidenaktier. Lik- som för Handelsbanken har pensionsstiftel- sen medtagits, eftersom dess placeringsin— riktning kan antas vara bestämd av banken. Beträffande styrelserepresentation i företa— gen har utgåtts från ledamöterna av Custos” och Säfveåns styrelser samt befattningsha- vare vid dessa förvaltningsbolag och banken.

(c) Familjen Wallenberg har definierats som Jacob Wallenberg, Marcus Wallenberg samt den senares barn.

Bilden av ägarintressenas omfattning för- ändras nämnvärt endast i ett par större före- tag om definitionen av familjen Wallenberg utsträcks så långt som till att omfatta A. 0. Wallenbergs samtliga ättlingar jämte makar och makor. Med familjen Wallenbergs per- sonliga aktieinnehav har jämställts aktiein- nehavet hos Knut och Alice Wallenbergs stiftelse samt ett par mindre stiftelser kalla-

de Jacob Wallenbergs stiftelse samt Marian- ne och Marcus Wallenbergs stiftelse. Vid beräkning av familjen Wallenbergs direkta eller indirekta ägarandelar i olika företag har även medräknats Stockholms Enskilda Banks pensionsstiftelse, som äger aktier till betydande belopp, placerade nästan enbart i företag tillhörande Wallenbergsgruppen. Beträffande styrelserepresentation i före- tagen har utgåtts från Jacob, Marcus och Marc Wallenberg samt befattningshavare vid Investor, Providentia och banken. Den jämfört med de båda föregående fallen snä- vare definierade personkretsen återspeglar ägargruppens annorlunda sammansättning.

(d) Familjen Roos har definierats såsom de medlemmar av familjen, som är före- trädda i bankens ledning samt dessas när- maste släktingar.

Vid kartläggning av en ägargrupps enga— gemang i olika företag är det omöjligt att fånga in alla nyanser. En schematisering är nödvändig, som framhäver de relativt sett stora aktieinnehaven och gallrar bort de många gånger absolut sett stora men i sam- manhanget tämligen betydelselösa aktiepos— terna.

I undersökningen har som företagsenhet valts formellt fristående bolag samt koncern vid koncernbildning enligt AB-lagen. I det senare fallet avser uppgifterna om ägande- förhållanden moderbolaget i koncernen.

Ett företag har räknats som majoritets- ägt av en ägare/ägargrupp när denna inne- haft röstmajoriteten. När aktierna har sam— ma röstvärde överensstämmer andelen röster med andelen av aktiekapitalet.

Det är välbekant att betydligt lägre ägar- andel än 50 procent räcker för att kunna ge en ägare eller en grupp av ägare s. k. »work- ing control» över ett företag, när aktieägan— det är spritt på många händer och stämmo- deltagandet är lågt. Det traditionella mot-

För pensionsstiftelsernas aktieinnehav krä- ver bankinspektionen att samma regel ska gälla som för försäkringsbolag, d.v.s. att innehavet får uppgå till högst S% av totala röstetalet i företaget. De tre här diskuterade storbankernas pensionsstiftelser hade 1962/63 ett aktieinne- hav, som tillsammans uppgick till ca 90 mkr i nominellt värde. Börsvärdet kan beräknas till ca 270 mkr.

argumentet är att denna kontroll inget be- tyder, eftersom den förloras vid det ökade stämmodeltagande, som dåliga resultat för företaget ger upphov till. Argumentet utgår dock från endast en av många aspekter på inflytande och är därför mycket ofullstän— digt —— i synnerhet som det är ytterst ovan— ligt i Sverige att stämman på detta sätt trä- der i funktion.

Från den allmänna utgångspunkten att »working control» förekommer har större ägarintressen vid sidan av majoritetsintres- sen studerats. För att få en begriplig över— sikt och eliminera den stora mängden av de- taljer har företagen grupperats efter vissa kriterier, som ansetts intressanta. De valda kriterierna anknyter till den formella besluts- ordningen och torde ge en tämligen god bild av inflytande sett från denna synpunkt. Det reella inflytandet bestäms emellertid även av andra faktorer, varför den åstad- komna klassificeringen av företagen inte utan vidare kan översättas till en skala utvi- sande kontroll av viss bestämd styrka. Den operationella karaktär, som de följande kri— terierna har, bör därför mycket starkt un- derstrykas.

Företag, där inget majoritetsintresse före— ligger, har fördelats på fem grupper, näm- ligen: Grupp I. Företag, vari ett dominerande minoritetsintresse innehas av en ägare/ägargrupp.

Företag, varit starkt minori- tetsintresse innehas av en ägare/

ägargrupp.

Grupp II.

Grupp III. Företag, vari två ägargrupper tillsammans har ett majoritets- intresse eller ett dominerande minoritetsintresse.

Företag, varit ett begränsat mi- noritetsintresse innehas av en ägare/ägargrupp.

Grupp IV.

Grupp V. Övriga företag (som här saknar

intresse och inte diskuteras).

Företagen har fördelats på grupperna en- ligt följande kriterier:

a) ägarens/ägargruppens andel av totala röstetalet 1962/63,

b) ägarens/ägargruppens andel av på or- dinarie bolagsstämman 1963 företrädda rös— ter med hänsyn tagen till ev. rösträttsbe- gränsningar,

c) ägarens/ägargruppens representation i företagets styrelse 1962/63, i vissa fall även aktieägarföreningens styrelse.

Till grupp I har förts företag, där den stu- derade ägaren/ägargruppen har största an- delen av totala röstetalet (dock över 5 pro- cent), har absolut majoritet på stämman samt är representerad i företagets styrelse. Uppfylls alla dessa tre villkor är förutsätt- ningarna stora för att ägaren/ägargruppen i fråga ska ha s. k. »working control» över ett företag.

Till grupp II har förts företag, där äga- ren/ägargruppen har största andelen av tota- la röstetalet (dock över 5 procent) samt antingen inte är representerad i företagets styrelse eller inte har absolut majoritet på bolagsstämman.

Till grupp III har förts företag, där den största ägaren/ägargruppen inte har ett do- minerande minoritetsintresse (grupp 1) men där de två största ägarna (varav den stude- rade ägaren/ägargruppen är den ena) båda har mer än 5 procent av totala röstetalet, båda är representerade i styrelsen och till- sammans har absolut majoritet på bolags- stämman.

Till grupp IV slutligen har förts övriga företag, där ägaren/ägargruppen har över 5 procent av totala röstetalet oavsett om detta är den största posten eller ej.

Den i vissa fall gjorda sammankopplingen av två ägargrupper (grupp III) betyder i och för sig inte att berörda grupper samarbetar utan avser endast att spegla ägarstrukturen. I flertalet fall är det dock i praktiken ett samarbete.

Eftersom det enda cirkelägande ovanför femprocentsgränsen är det tidigare nämnda i Industrivärden har ägandekedjor eller »ask i ask-ägande» inte erbjudit några problem. Vid ägandekedjor har grupperingen bestämts

av den svagaste länken. Om exempelvis två företag i grupp I tillsammans har majori- tetsintresse eller dominerande minoritetsin— tresse i ett tredje företag har således även detta företag förts till grupp I. Vid fall av majoritetsintresse har detta skett oavsett sty- relsens sammansättning. De aktier, vilka in- nehas av ett företags pensionsstiftelse har betraktats som kontrollerade av företaget och likställts med företagets eget aktieinne- hav. Vid ägande i flera led har avgränsning skett efter företag, där ett starkt minoritets- intresse innehas av företag, vari ägargrup- pen i sin tur direkt eller indirekt har starka minoritetsintressen.

Valet av kriterier för gruppering av före- tagen grundar sig på följande överväganden.

Flertalet studerade företag är stora börs- noterade bolag, där en minoritetspost på 5 procent eller mer representerar en betydan- de mängd kapital både absolut sett och i förhållande till alla eller nästan alla övriga aktieägare. För den verkställande företags- ledningen i dessa företag kan knappast en aktieägare med mer än 5 procent negligeras vid fattande av viktiga beslut om denna företräder en bestämd linje. Valet av 5 pro— cent som nedre gräns är naturligtvis god— tyckligt men ansluter sig till den maximi- gräns, som enligt lag gäller för försäkrings- bolagens aktieinnehav.

Att hänsyn tagits till ställningen på bo- lagsstämman beror inte på att detta bolags- organ i och för sig antagits ha något infly— tande i normala fall. Däremot ger andelen av det på stämman företrädda röstetalet ett visst mått på minoritetspostens relativa stor- lek. Flertalet större aktieägare är vanligen företrädda på stämman och absolut majori— tet för en ägare innebär då att dennes aktie— innehav är långt större än övrigas. Genom att anknyta till styrkeförhållandena på stäm- man har således undvikits att basera fördel- ningen av företag på godtyckligt valda grän- ser för aktieinnehavets relativa storlek. Sam- tidigt ger andelen röster på stämman ett visst utslag för övriga ägares engagemang i företagets skötsel. Vidare kan inte helt bort- ses från stämmans formella ställning. Ett relativt sett stort aktieinnehav innebär inte

bara att ägaren har stora möjligheter att på- verka företagets beslut utan också att denne i en konfliktsituation matematiskt sett har större möjligheter än någon annan att ut- nyttja stämmans potentiella makt. Detta kan ske antingen p. g. a. att vederbörande i prak- tiken under alla förhållanden har röstmajo- ritet eller p. g. a. sitt goda utgångsläge har stora utsikter att vinna en ev. fullmakts- strid. Det har av praktiska skäl inte varit möjligt att använda röstlängden från mer än ett år. Stämmodeltagandet kan variera år från år tillräckligt mycket för att vissa före— tag ska flyttas mellan grupp I och II.

Vad beträffar representationen i företa- gets styrelse visade det sig att de största aktieägarna i företagen med få undantag är representerade i styrelserna. Styrelserepre- sentationen har därför liten betydelse för fördelningen av företag på olika grupper. Styrelserepresentationen har medtagits med anledning av att medlemskap i styrelsen kan antas ge ägaren helt andra möjligheter än annars att följa företagets verksamhet och påverka verkställande ledningens handlande. Styrelserepresentationen är viktig också från den synpunkten att styrelsen i vissa fall sam- lar in fullmakter från ett stort antal aktie- ägare och därigenom erhåller kontroll över bolagsstämman. Det bör noteras att i sådana fall, som när exempelvis ett företag A i grupp I innehar stora ägarintressen i ett an- nat företag B, så har generellt hänsyn även tagits till de styrelseuppdrag, vilka befatt- ningshavare i företaget A innehar i företa- get B.

Beträffande stämmorna bör noteras den beräkningsprincip, som tillämpats i fall, där rösträttsbegränsningar råder. Dessa begräns- ningar har beaktats vid beräkning av ande— len röster på stämman, men endast för varje enskild aktieägare. Hänsyn har således inte tagits till rösträttsbegränsningar, som i verk- ligheten trätt i kraft på grund av fullmakts- förfarande. Detta avsteg har gjorts p. g. a. att antalet ombud och fullmakternas fördel- ning ansetts alltför slumpartad för att kun- na tillåtas få någon betydelse. Här bortses från de fall där aktieägarförening finns.

Uppgifter om ägandeförhållanden, stäm—

modeltagande och styrelsesammansättning har insamlats på olika vägar. En skriftlig en- kät sändes ut till alla större företag våren 1963 med önskemål om uppgifter rörande bl.a. de tjugo största aktieägarna. Omedel— bart före 1963 års ordinarie bolagsstämma. Vidare ombads företagen bifoga röstläng- den från bolagsstämman. Svarsfrekvensen blev ca 95 procent. Samtidigt bearbetades kupongskattedeklarationerna för 1963 års ut— delningar, vilket tillsammans med olika upp- slagsverk gav goda möjligheter att kontrol- lera enkätuppgifterna, som i många fall ba- serade sig på den ofta inte helt aktuella ak- tieboken. Kupongskattematerialet har därför betraktats som den mest tillförlitliga källan. För företag. som inte ville lämna önskade uppgifter och för en del mindre företag in— förskaffades så långt möjligt kompletteran— de uppgifter från främst patent- och regist— reringsverket. I några mindre betydelsefulla fall måste uppgifter för andra år än 1962 eller 1963 användas. Kartläggningen av bank- gruppernas ägande avser i princip alla svens- ka företag. således även andra än storföre- tag och börsnoterade företag. Tillstånd har erhållits från resp. ägargrupp att publicera uppgifterna ifråga. Dessa tillstånd innebär dock inte något ställningstagande till gjorda indelningar.

Sysselsättningsuppgifterna avser med någ- ra obetydliga undantag antalet årsanställda 1960 i Sverige enligt företagens uppgifter till riksförsäkringsverket. Hänsyn har tagits till fusioner, som inträffade 1961, 1962 och första halvåret 1963. Tabellerna visar därför bankgruppernas ägarintressen 1962/63 i de företag, som fanns vid mitten av 1963 med sysselsättningen mätt i 1960 års siffror. Vid koncernförhållanden har även namn på i koncernen ingående bolag med minst 500 anställda 1960 angivits.

D:2 Tabellariska översikter över bankgruppernas ägandeintressen 1963

De följande tabellerna visar de olika bank- gruppernas ägandeintressen 1963, uppdelade i de kategorier, som diskuterats ovan. Det bör än en gång varnas för förhastade slut-

Tabell 3: 9. Industrivärdengruppens (Industri— värden samt associerade företag och institutio- ner) ägandeintressen medio 1963*.

Antal anställda i Sverige 1960

A. Industrivärdenkoncernen 963 (A) (omfattar främst Gullhögens Bruk och A-Betong)

B. Företag, vari gruppen har ett

dominerande minoritets- intresse l. Investment AB Promotion 941 (A) (63 %, huvudsakligen via Industrivärden) — AB Bil & Truck

2. Fagersta Bruks AB (42 %, huvudsakligen via Industri- värden)

3. Svenska Cellulosa AB (20 %, huvudsakligen via Industrivärden)

4. Bergvik & Ala AB (38 %, huvudsakligen via Industri- värden)

5623 (A) 14142 (A)

2 256 (A)

Summa för B 22 962

C. Företag, vari gruppen har ett starkt minoritetsintresse 1. Almedahl-Dahlsjofors AB (29 %, huvudsakligen via Promotion) -— Alingsås Bomullsväfveri AB

2 822 (F)

— Holma-Helsinglands Linsp. & Väf. AB

2. Svenska AB Gasaccumulator, AGA (9 % via Industri- värden) — AB Tudor

3. AB Svenska Metallverken (12 %, huvudsakligen via Industrivärden)

4. Husqvarna Vapenfabriks AB (6 % via bl. a. Promotion)

5. AB Plåtmanufaktur (16 %, huvudsakligen via Industri- värden) AB Surte Glasbruk

6. AB Ahlsell & Ågren (14 % 987 med 7 % hos vardera AGA och Husqvarna)

7. Bispbergs AB (37 % via 83 Fagersta)

8. AB Dissousgas (50 % via 15 AGA; övriga aktier hos S.J.)

9. Nordiska Syrgasverken AB 211 (50 % via AGA, övriga 50 % hos Sthlms Super- fosfat) 10. AB Svenska Syrgasfabriken 15 (50 % via AGA)

Summa för C 22 980

4 786 (A)

6 075 (A)

5077 (A) 2909 (A)

Antal anställda i Sverige 1960

Antal anställda i Sverige 1960

. Företag, vari gruppen till- sammans med en annan ägargrupp har majoritets- intresse eller dominerande minoritetsintresse . Telefon AB L. M. Ericsson (21 % via Industrivärden; fam. Wallenberg har 30 %) -— AB Alpha Siewerts Kabelverk AB —— Svenska Radio AB . Kilsunds AB (6 % via

Industrivärden; Borås Wäfveri jämte fam. Bergen- gren är den andra stora ägargruppen). . Kraft AB Ljusne Strömmar 13 (Bergvik & Ala samt Ströms Bruk vardera 50 %) . Edsele Kraft AB (SCA via 11 Bålforsen och Sydkraft har vardera 50 % . Kundkredit AB (Industri- 38

värden samt Åhlén & Holm vardera 50 %)

Summa för D 14 880

14103 (A)

715 (A)

. Företag, vari gruppen har ett begränsat minoritets- intresse” . AB Bahco (18 % via bl. a. Industrivärden och Pro- motion) . Bolidens Gruv AB (6 % via Industrivärden) -— AB Förenade Super- fosfatfabrikerna (A) -— Reymersholms Gamla Industri AB (F) . Borås Wäfveri AB (14 % via Industrivärden) . Norbergs Grufförvaltning (Förvaltningen är en ekon. för. där Fagersta tillhör de större medlemmarna) . Stribergs Grufve AB

(14 % via Fagersta)

. Bastkärna Gruf AB (12 % 61 via Fagersta) . Toullouvara Gruv AB (12 % via Fagersta; bola- get dotterbolag till Udde- holm) . Elektriska AB A. E. G. (13 % via Industrivärden, Bergvik & Ala samt Metallverken) . Fem kraftverksbolag vari SCA, Fagersta och Berg- vik & Ala har intressen. Störst är Krångede och Norrlandskraft

2 701 (A)

6 477 (A)

1 828 (A)

535

215

383

1 098

560

10. Köpkort AB (30 % via —— Industrivärden) 11. AB Shellstationer (30 % —— via Industrivärden)

Summa för E 13 858 Totalsumma för A + B + C + D 61 785 Totalsumma för A + B + C + D + E 75 643

* Gruppens andel av totala röstetalet anges inom parentes efter resp. företags namn. Längst ut till höger anges om bolaget var börsnoterat (A) eller noterat på fondhandlarnas lista (F) 1963. Några få kraftverksbolag utan anställda har ute- slutits.

" När inte annat sågs finns en eller Hera andra ägare/ägargrupper, som är större.

Tabell 3: 10. Custos/Säfveångruppens ( Custos, Säfveån samt associerade företag och institu- tioner) ägandeintressen medio I963*.

Antal anställda i Sverige 1960

371 (A) 3635 (A)

A: ]. Säfveänkoncernen A: 2. Custoskoncernen _ Wargöns AB — Gyllene Gripens Skofabriks AB _ Svensk Filmindustri AB . Bankägda företag (främst AB J. A. Wettergren & Co)

Summa för A

992

4 998

B. Företag, vari gruppen har ett dominerande minori- tetsintresse

1. Bolidens Gruv AB (19 %, huvudsakligen via Säfveån) —— AB Förenade Super- fosfatfabrikerna (A)

— Reymersholms Gamla Industri AB (F)

2. Billeruds AB (31 % via Custos)

3. AB Klippans Finpappers- bruk (38 %, huvudsakligen via Custos)

4. Mölnlycke AB (36 % via Custos)

— AB Melka

Summa för B 20 050

6 477 (A)

7 457 (A)

2 050 (A)

4 066 (A)

Antal anställda i Sverige 1960

Antal anställda i Sverige 1960

C. Företag, vari gruppen har ett starkt minoritets- intresse l. Uddeholms AB (10 %, huvudsakligen via Custos) 2. AB Volvo (6 %, huvud- sakligen via Custos) — Köpings Mek. Verk- stads AB -— AB Bolinder-Munktell —— Volvo-Köpingverken —— Svenska Flygmotor AB 3. Höganäs-Billesholms AB (6 %, bl. a. via Custos) 4. Stribergs Grufve AB (33 % via Uddeholm)

15204 16689

3 253 215

Summa för C 35 361

D. Företag, vari gruppen till- sammans med en annan ägargrupp har majoritets- intresse eller dominerande minoritetsintresse

1. Söderhamns Verkstäder AB (Skandinaviska Banken och Enskilda Banken äger vardera 50 %)

E. Företag, vari gruppen har ett begränsat minoritets- intresse"

1. Investment AB Asken (6 % via Custos och Säfveån)

—— Gamlestadens AB

2. AB Iföverken (6 %, via bl. a. Custos)

— AB Rörstrands Porslins- fabr.

3. Skånska Cement AB (5 % via bl. a. Custos)

AB Elementhus

4. AB Electrolux (14 % via Custos)

— AB Electrohelios —— Electrolux Sv. För- säljnings AB

5. Svenska Tändsticks AB (11 % via Custos) _— AB J önköping—Vulcan — Katrinefors AB Arenco AB

6. AB Brusafors-Hällefors (16 % via Klippan)

7. Elektriska AB A. E. G. (13 % via Billerud, Möln- lycke och Boliden; därjämte har Uddeholm 4 %)

8. Svenska Entreprenad AB, SENTAB (7 % via Boliden)

9. Grycksbo Pappersbruk AB (5 % via Klippan)

456

2130

4 355

3 614

7175

6 872

810 1 098

525 1 183

(A) (A)

(A)

(A)

(A)

(A)

(A)

(A)

10. Köpkort AB (30 % via Custos)

Summa för E 27 762 Totalsumma för A + B + C + D 60 835 Totalsumma för A + B + C + D + E 88 597

* Gruppens andel av totala röstetalet anges inom parentes efter resp. företags namn. Längst ut till höger anges om bolaget var börsnoterat (A) eller noterat på fondhandlarnas lista (F) 1963. Ett kraftverksbolag utan anställda har uteslutits.

" När inte annat sägs finns en eller Hera andra ägare (ägargrupper), som är större.

Tabell 3: I I . Familjen Wallenbergs ägande— intressen medio 1963 exkl. banker.*

Antal anställda i Sverige 1960

A. Företag, vari gruppen har

majoritetsintresse

1. Företag, vari Enskilda 796 Banken har majoritetsin- tresse (huvudsakligen Svenska Maskinverken)

2. Järnvägs AB Stockholm—— 801 (F) Saltsjön (93 % varav över 50 % vid K. & A. Wallen- bergs stiftelse)

Summa för A 1 597

B. Företag, vari gruppen har ett dominerande minori— tetsintresse 1. Förvaltnings AB Provi- 1 (A) dentia (20 %, huvudsak- ligen via K. &. A. Wallen- bergs stiftelse) 2. AB Investor (26 %, huvud- 353 (A) sakligen via K. & A. Wal- lenbergs stiftelse) . AB Thisbe (Investor och —— Providentia vardera 50 %) . AB Instor (Investor och —— Providentia vardera 50 %) . AB Eskla (96 %) — . Göta Kanalbolags Intres- 106 (F) senter AB (66 %, huvud- sakligen via Investor) 7. AB Incentive (18 % år 1966) 1 325 (F) 8. AB Electro-Invest (ägs av Investor och ASEA) 10 9. Atlas Copco Finans AB 2 (ägs av Atlas Copco, In- vestor och Providentia)

Au:

GNU!

Antal anställda i Sverige 1960

Antal anställda i Sverige 1960

10.

11.

12.

13. 14.

15.

16.

17.

18. 19.

20.

21.

22.

23.

24.

25.

26.

Atlas Copco AB (30 %, huvudsakligen via Investor och Providentia)

Svenska Diamantberg- borrnings AB

Byggnads AB Contractor (55 %, huvudsakligen via Investor) Kohlswa Jernverks AB (24 %, bl. a. via K. & A. Wallenbergs stiftelse)

— Björneborgs Jernverks AB

AB Navigare (55 % via Investor och Providentia) AB Garphytte Bruk (52 %, huvudsakligen via Investor och Providentia) AB Nordströms Linbanor (ca 50 %, huvudsakligen via Garphyttan) AB Papyrus (71 %, huvud- sakligen via Investor och K. & A. Wallenbergs stiftelse)

— Hylte Bruks AB (A) Nymölla AB (43 %, huvud- sakligen via Papyrus)

4 231 (A)

906

1 434 (A)

69

506 (A)

317

2 308 (F)

(under upp- byggnad; fabr. (F) invigd 1962) Oppboga AB (ca 35 %, 157 huvudsakligen via Papyrus) Yngeredsfors Kraft AB (53 %, bl. a. via Investor och Papyrus) . Wifstavarfs AB (28 %, huvudsakligen via Investor och Providentia) Wikmanshytte Bruks AB (31 %, huvudsakligen via K. & A. Wallenbergs stiftelse) AB Scania Vabis (27 %, huvudsakligen via K. & A. Wallenbergs stiftelse)

—— Försäljn. AB Scania- Bilar AB Svenska Järnvägs- verkstäa'erna (22 %, huvud— sakligen via Investor och Providentia)

SAAB, Svenska Aeroplan AB (16 %, huvudsakligen via Sv. Järnvägsverkstä- derna) Svenska Tändsticks AB (32 %, huvudsakligen via Investor och Providentia) AB Jönköpings-Vulcan Katrinefors AB

Arenco AB

Stora Kopparbergs Berg- slags AB (14 %, huvudsak- ligen via Investor och Providentia)

213 (A) 3190 (A)

910 (A)

4 321 (A)

2 089 (A)

9 268 (A)

6 872 (A)

14 597 (A)

27.

28.

29.

30.

31.

. AB Alfa-Laval (ll %,

. Fastighets AB Drott

. Barnängens Tekniska Fab-

. Svensk Interkontinental

. Tvd kraftverksbolag via

. Telefon AB L. M. Ericsson Stockholms Superfosfat- fabriks AB (32 %, huvud- sakligen via Stora Kop- parberg) -— AB Nitro Nobel Kemi-Intressen AB (80 %, huvudsakligen via Stora Kopparberg och Sthlms Superfosfat) ASEA, Allmänna Svenska Elektriska AB (8 %, bl. a. via Investor, Providentia)" — Surahammars Bruks AB — AB Liljeholmens Kabel- fabrik — STAL-LAVAL Turbin AB Grossh. AB Asea- Elektroskandia

— AB Elektromekano Hiss AB Asea-Graham AB Electrolux (70 %, huvudsakligen via ASEA) — AB Elektrohelios — Electrolux Sv. För- säljnings AB

AB Svenska Fläktfabriken (39 % huvudsakligen via ASEA)

2 484 (A)

27

29 671 (A)

7 175 (A)

2 812 (A)

Summa för B 95 354

Företag, vari gruppen har ett starkt minoritetsintresse

8 817 (A) huvudsakligen via Inves- tor och Providentia)

21 292

(A) (F)

(39 % via Providentia)

riker AB (31 % via Super- fosfat)

(F) Lufttrafik, SILA (Fam. Wallenberg och företag,

vari familjen direkt och indirekt har dominerande minoritetsintressen, äger tillsammans 25 %). Till detta kommer de stora aktieinnehav som övriga företag i denna översikt har.

58 ASEA-Voxnan . Bastkärns Gruv AB (40 % 61 via Stora Kopparberg) Summa för C 9 249

. Företag, vari gruppen till- sammans med en annan

ägargrupp har majoritets- intresse eller dominerande minoritetsintresse

14 103 (A) (30 % via huvudsakligen

Antal anställda i Sverige 1960

Antal anställda i Sverige 1960

Investor, Providentia och K. & A. Wallenbergs stif- telse. Industrivärden-grup- pen har 21 %)

—— AB Alpha — Siewerts Kabelverk AB —— Svenska Radio AB

2. Söderhamns Verkstäder AB (Enskilda Banken och Skandinaviska Banken har vardera 50 %)

3. AB Nordiska Kompaniet (9 %, till stor del via Investor och Providentia. Den andra stora ägar- gruppen är fam. Sachs)

4. AB Turitz & Ca (21 %, huvudsakligen via Investor och Providentia. N. K. ägde 28 %)

5. S. K. F., AB Svenska Kul- lagerfabriken (10 %, huvud- sakligen via Providentia och Investor. Investment AB Asken har 9 %) — Lidköpings Mek. Verk- stads AB

6. AB Astra (27 %, huvud- sakligen via Providentia och Investor. Den andra stora ägargruppen är fam. Kistner)

7. Kopparfors AB (15 %, huvudsakligen via Provi- dentia och Investor. Den andra stora ägargruppen är en annan gren av släk- ten Wallenberg)

8. Unifos Kemi AB (Sthlms Superfosfat och Union Corbide Corp. vardera 50 %)

9. Rederi AB Motortank (Investor och Tirhng vardera 50 %) 10. Nordiska S yrgasverken AB (Sthlms Superfosfat och AGA vardera 50 %) 11. Fyra kraftverksbolag (via Stora Kopparberg och ASEA)

Summa för D

E. Företag, vari gruppen har ett begränsat minoritets- intresse***

1. AB Nordiska Armatur- fabrikerna (5 % via Pro- videntia)

2. AB Aug. Stenman (7 % via Investor; företaget engelskt dotterbolag)

3. Svenska Ackumulator AB

426 3493 (A) 6182 (A) 15 957 (A) 1554 (A) 2620 (A) (bildat 1961)

71

211

54 44671 1940 (A) 1481 2756 (A)

Jungner (22 % via Investor) — AB Oskarshamns Varv 4. Trafik AB Grängesberg- 7 693 (A) Oxelösund (8 % via Stora Kopparberg och Provi- dentia) (största ägargruppen) 5. AB Bofors (5 % via 12 101 (A) Sthlms Superfogfat) (största ägargruppen) — Nydqvist & Holm AB -— AB W. Dan Bergman — AB Tidaholmsverken

6. AB Pellerins Margarin- 255 (F) fabrik (12 % via Sthlms Superfosfat)

7. AB Förenade Superfosfat- 1 189 fabrikerna (A) (5 % via Sthlms Superfosfat) 8. Gullspångs Kraft AB 355 (F) (28 % via STAB) (största ägargruppen) 9. AB Svenska Ostasiatiska 919 (F)

Kompaniet (35 %, huvud- sakligen via Investor. Företaget dotterbolag till Tirfing)

10. Grycksbo Pappersbruk AB 1 183 (26 % via Stora Kopparberg) 11. AB Dannemora Gruva 165 (25 % via Stora Koppar- berg. Företaget dotter— bolag till Fagersta) 12. Bispbergs AB (25 % via 83 Wikmanshyttan) 13. Kronans Droghandel (9 % 92 via Astra och Kemi— Intressen) 14. Ett kraftverksbolag via 21 ASEA-Voxnan 15. Köpkort AB (40 % via —— Instor (största ägargruppen)

16. AB Shellstatianer (30 % —— via Investor)

Summa för E 30 233 Totalsumma A + B + C

+ D 150 871 Totalsumma A + B + C + D + E 181 104

* Gruppens andel av totala röstetalet anges inom parentes efter resp. företags namn. Längst ut till höger anges om bolaget var börsnoterat (A) eller noterat på fondhandlarnas lista (F) 1963. Några kraftverksbolag och ett par andra obetyd- liga bolag utan anställda har uteslutets.

** En stor aktieägarförening finns, vars för- troenderåd har ett starkt inslag av företagets styrelsemedlemmar. Fam. Wallenberg plus aktie- ägarföreningen hade majoritet på stämman.

*** När inte annat sägs finns en eller Hera äga— re (ägargrupper), som är större.

Tabell 3: 12. Familjen Roos” ägandeintressen medio 1963 exkl. banken.*

Antal anställda i Sverige 1960

A. Företag, vari gruppen har majoritetsintresse 1. Guldsmeds AB i Stockholm, G. A. B.

1 120

B. Företag, vari gruppen har

ett dominerande minori- tetsintresse

]. Fem holdingbolag med —— aktieinnehav huvudsak- ligen i Skånska Banken. Viktigaste bolaget är AB Skåneintressenter

2. AB Lilljedahlska Läder- 23 fabriken (58 %, huvud— sakligen via Skåneintres- senter)

C. Företag, vari gruppen har ett begränsat minoritets- intresse" ]. Munksjö AB (5 %, bl. a. via Skåneintressenter och Lilljedahlska)

2. Svenska AB Bromsregulator 342 (10 %, bl. a. via Skåne- intressenter och Guldsmeds- bolaget)

2 663 (A)

3 005 1 143 4 148

Summa för C Totalsumma A + B Totalsumma A + B + C

* Gruppens andel av totala röstetalet anges inom parentes efter resp. företagets namn. Längst ut till höger anges om bolaget var börsnoterat (A) eller noterat på fondhandlarnas lista (F) 1963.

** När inte annat sägs finns en eller flera ägare (ägargrupper), som är större.

satser rörande resp. ägargrupps kontroll över företagen utifrån dessa siffror. Klassifice- ringen har, såsom tidigare nämnts, skett efter operationella kriterier, som endast syf- tar till att ge en överblick över viktigare ägandeintressen. När det gäller starka mino- ritetsintressen bör i detta sammanhang note- ras att röstandelen är relativt liten i vissa fall när det gäller Industrivärdengruppen och Custos/Säfveån-gruppen. Den första grup- pen har endast 6 procent i Husqvarna Va- penfabrik medan den andra gruppen endast har 6 procent i Volvo och Höganäs-Billes- holm.

I tabell 3: 13 har gjorts en sammanställning över av bankgruppernas ägandeintressen be- rörda företag samt sysselsättningen vid des— sa. Som framgår hade företagen i kategori- erna 1 och 2 år 1960 tillsammans 260 tusen anställda vilket motsvarar 13 procent av totala antalet lönearbetande i den privata sektorn. Siffran kan jämföras med de 320 tusen som samtidigt var anställda i statlig förvaltning och statliga verk. 257 tusen var anställda vid berörda företag med minst 500 anställda (storföretag), vilket motsvarar 41 procent av samtliga anställda inom den pri- vata storföretagssektorn. 44 av företagen i kategorierna 1 och 2 var börsnoterade, vil- ket motsvarar närmare hälften av samtliga börsnoterade företag såsom dessa definierats i tabellen.

Överlägset störst av ägargrupperna är fa- miljen Wallenberg, vars företag i tabellkate- gori 1 och 2 hade en sammanlagd syssel- . sättning på ca 150 tusen, motsvarande drygt 7 procent av totala privata sysselsättningen. Berörda storföretag hade 24 procent av samtliga anställda inom den privata stor- företagssektorn. 25 av företagen var börs- noterade.

Några fullständiga uppgifter om antalet anställda utomlands finns inte men nämnas kan att sex av de största företagen (inom tabellkategori 1 och 2) i vilka familjen Wal- lenberg hade ägarintressen,tillsammans hade ca 100 000 utlandsanställda 1960.

Av tabell 3: 14 framgår de olika ägar- gruppernas andelar av förädlingsvärdet inom dels hela industrin, dels vissa branscher. För hela industrin är gruppernas totala an- del ca 26 procent, varav 15 procent faller på företag inom den Wallenbergska intresse— sfären. Inom vissa branscher såsom järn- och stålverk, elektroteknisk industri samt rent kemisk industri är gruppernas andel mycket hög. Verksamheten vid företag inom den Wallenbergska intressesfären omspän- ner ett stort antal näringsgrenar och bran- scher men tyngdpunkten är förlagd till järn- och stålindustri, Skogsindustri samt ett stort antal branscher inom verkstadsindustrin. För samtliga de tre stora bankgrupperna och sär-

Tabell 3 : 13. Vissa bankgruppers ägandeintressen 1963. (Antal anställda i tusental).

Slag av ägarintressen 1963

Antal anställda i Sverige 1960

Antal företag (exkl. dotterbolag)

Tot. vid berörda företag

Tot. vid berörda företag med 2 500 an- ställda

Kol. 2 i % av anst. i hela privata sektorn a) Kol. 3 i % av anst. vid alla priv. företag

med _>_ 500 Tot. anst. a)

berörda

Berörda börsnot. Berörda på F- listan

Kol. 7 i % av samt]. börsföretag med vissa undantag b) Kol. 8 i % av samt]. på F—listan med vissa undantag b)

1 2 3 4 5 6 7 8 9

10

1.

oi

4. 5.

Majoritetsintresse, dominerande

eller starkt minoritetsintresse

—- därav Industrivärdengrup- _ pen

— därav Custos/Säfveån- gruppen

—— därav fam. Wallenberg

— därav fam. Roos

Majoritetsintresse eller domine-

rande minoritetsintresse till-

sammans med en annan ägar-

grupp — därav fam. Wallenberg samt endera Industrivärdengrup- pen eller Custos/Säfveån- gruppen — därav fam. Wallenberg samt andra ägargrupper än bankgrupper

— övriga

Begransade minoritetsintressen, ej berört av grupp 1 eller 2 (netto)

Summa 1 och 2 Summa 1, 2 och 3

215 47

60 106

45

15

50 260

212 47

60 105

45 14

48 257

10,4 2,3 2,9

5,1 0,0

2,2 0,7

1,5 0,0 2,4 12,6

33,7 7,5 9,5

16, 0,2 7,1

7,6 40,8

73 15

:S" 18

27 91

'n'-1

10 44

h

8

40,7 9,9

9,9 20,9

11,0 48,4

5,6 22,2

310 305

15,0 48,4

118

54 10

59,3 27,8

Anm. a) Antalet anställda avser antalet lönearbetande 1960 enligt uppgifter till riksförsäkringsverket. Totala antalet anställda 1960 enligt detta mått uppgick till 2 706 tusen, varav 641 tusen fanns inom den statliga och kommunala sektorn (inkl. bolag). Övriga 2 065 tusen har definierats såsom anställda inom den privata sektorn. Antalet anställda vid privatägda företag (exkl. banker, försäkringsbolag samt kooperativt och fackligt ägda företag) med 2 500 anställda uppgick 1960 till 630 tusen. b) Svenska börsnoterade företag (exkl. banker, försäkringsbolag och dotterbolag) uppgick 1963 till _91 st.

Tabell 3: 14. Industriverksamhet i företag, vari de tre största bankgrupperna hade större ägandeintressen 1963.

Slag av ägarintressen 1

1. Majoritetsintresse, dominerande eller starkt minoritetsintresse — därav Industrivärdengrup- pen

— därav Custos/Säfveångrup— pen

—— därav fam. Wallenberg

2. Majoritetsz'ntresse eller domine- rande minoritetst'ntresse tillsam- mans med en annan ägargrupp —— därav fam. Wallenberg samt endera Industrivärdengrup- pen eller Custos/Säfveån- gruppen

-— därav fam. Wallenberg samt andra ägargrupper än bank- grupper

— övriga

Summa 1 och 2 6818

Industrins förädlingsvärde 1963

Totalt Berörda företags 0/,,-andel i vissa sektorer

Kol. 2 i % av indu- strins totala föräd- lingsvärde

Milj. kr. vid be- rörda företag

Gruv-

2 3 4

5 562 20,9 22,2 1 163 4,4 1,4

1 670 6,3 15,8 2 729 10,2 5,0 1 256 4,7 1,7 620 2,3 — 616 2,3 1,7 20 0,1 _

industri

Järn- och stålverk samt andra metallverk

5

47,5 16,9 14,0 16,6 10,7 10,7

Transport- medels— industri

6

38,0 0,3 13,2 24,6

0,0 0,0

Mek. verkstä- der m. m.

7

27,3 5,6

8,3 13,4 6,9 0,4 6,5

Elektro- teknisk industri

8

36,1 1,8 34,3 31,6

Massa och pappers- industri

9

32,0 1 1,0 10,6 10,3

1,7

Rent kemisk industri

10

44,2 7,2 19,3 17,7

2,7

25,6 23,9 58,2 38,0 34,2

Anm. För mer detaljerade uppgifter hänvisas till koncentrationsutredningens undersökning av industrin.

skilt för Wallenbergsgruppen gäller att be- rörda företag är starkt exportinriktade och har i många fall stor tillverkning utomlands.

Det kan noteras att aktieportföljerna hos Industrivärden och Custos förändrats kraf- tigt sedan företagens tillkomst. De aktier, som Industrivärden övertog vid bildandet, var relativt starkt koncentrerade till skogs- företag. Under årens lopp har en differen- tiering skett genom bl. a. stora köp av verk- stadsaktier. Custos” ursprungliga majoritets— intressen i bl.a. Marma-Långrör, Oxelö- sunds Järnverk, Kvarnintressenter, Hällefors Bruk, Arvika-Thermaenius och Riddarhyt- tan har sålts och i stället har stora aktiepos- ter förvärvats i bl. a. Klippan, Uddeholm, Volvo och Billerud. I vissa fall såsom beträf- fande Volvo och Billerud har en del av för- värven utgjort betalning för överlåtna majo- ritetsintressen.

Vissa av de i det föregående angivna pro- centtalen kan förefalla förvånansvärt låga men det bör observeras att ägandeintressena ifråga nästan uteslutande berör välkända storföretag (ofta med tillverkning utom- lands). Inom storföretagsgruppen är dess— utom ägandeintressena koncentrerade till de största företagen.

Majoritetskontroll spelar en underordnad roll inom de undersökta grupperna. Sättet på vilket ägarintressena är organiserade upp- visar emellertid vissa skillnader. Inom In- dustrivärden- och Custosgruppen innehar resp. holdingbolag direkt den dominerande delen av ägarintressena i de aktuella företa- gen. Motsvarande gäller för de holdingbo- lag, där fam. Roos har dominerande minori- tetsintressen.

Inom Wallenberggruppen däremot är mönstret mera komplicerat. Knut och Alice Wallenbergs stiftelse är den dominerande aktieägaren i banken, Investor och Provi- dentia. De båda holdingbolagen äger i sin tur direkt och via sina dotterbolag betydan- de poster i ett stort antal företag. Mycket ofta kompletteras dessa poster med famil- jen Wallenbergs privata aktieinnehav och av bankens pensionsstiftelses placeringar.I vissa företag är dock i stället Knut och Alice Wallenbergs stiftelse den största ägaren.

Inom vissa sektorer av Wallenbergsgruppen finns ett mycket utpräglat >>pyramidbyggan- de», (1. v. s. dominerande minoritetsintressen innehas i ett företag, som i sin tur har domi- nerande minoritetsintressen i ett annat före- tag, som i sin tur . . . etc.Redan kedjan Knut och Alice Wallenbergs stiftelse Investor och Providentia —— övriga företag innebär >>pyramidbyggande>> men kedjorna är i vissa fall längre, såsom framgår av vidstående schema.

Tillgångarna hos Knut och Alice Wallen- bergs stiftelse ägs varken av privatpersoner eller det offentliga. Stiftelsens aktieinnehav är genom sin storlek och sammansättning avgörande för storleken av den Wallenberg- ska intressesfären. Familjen Wallenbergs starka ägandemässiga position inom svenskt näringsliv bygger därför på den fullständiga kontrollen över en förmögenhetsmassa, som inte tillhör familjen. Det är dessutom frågan om en förmögenhetsmassa, som p.g.a. sin förvaltningsform är skyddad mot både upp- delning och arvskatt i samband med genera- tionsskiften. Förmögenhetsmassan kan där- för på mycket lång sikt uppnå snabbare ge— nomsnittlig tillväxttakt än vanliga privata förmögenheter.

Även om hänsyn tas till eventuella under- skattningar av den förmögenhet, som famil- jen Wallenberg äger och/eller kontrollerar, är totalbeloppet (500—600 mkr) förvånans- värt litet i förhållande till det stora antal företag, vari familjen har betydande ägande- intressen. Förklaringarna till denna diskre- pens är två, nämligen dels att ägandet med få undantag har karaktär av minoritetsin— tresse i företag med många aktieägare, dels att >>pyramidbyggandet>> är långt drivet. Båda företeelserna är >>kapitalsparande>> i den meningen att de minskar storleken av den minsta kapitalinsats, som kan tänkas va- ra nödvändig för att erhålla kontroll över ett visst antal företag.

Följande helt hypotetiska exempel belyser effekten av minoritetsintresse kopplat med >>pyramidbyggande».

Antag att 20 procent av röstetalet är till— räckligt för att ge »working control» över ett företag samt att röstetalet är lika med antal

aktier. Antag vidare att personen X äger 20 procent av bolaget A:s aktiekapital, som i sin tur äger 20 procent av bolaget B:s aktie- kapital, som i sin tur äger 20 procent av bo- laget C:s aktiekapital. X kontrollerar således både A, B och C. Hans andel av A:s aktie- kapital är 20 procent, av 325 aktiekapital (via A) 4 procent och av C:s aktiekapital (via A och B) endast 0,8 procent.

Antag att de tre bolagens aktiekapital var- dera är 1 milj. kr och tillsammans således 3 milj. kr. Då kan således X med en kapitalin— sats av 200 000 kr (motsvarande 7 procent av bolagens totala aktiekapital) uppnå fak- tisk kontroll över alla tre bolagen, vilket kan jämföras med de 600 000 kr, som skulle krä- vas vid direkt innehav av 20 procent i alla bolagen och de 1500 300 kr, som skulle krävas vid direkt majoritetsintresse. Finns aktieserier med olika rösträtt blir den kapi- talsparande effekten extremt stor. Om X:s aktier har tio röster i alla tre bolagen medan alla övriga aktier endast har en röst kan X med en kapitalinsats på ca 25 000 kr uppnå faktisk kontroll över alla bolagen vid >>pyra- midbyggande». Dessa 25 000 motsvarar 0,8 procent (åtta promille) av bolagens totala aktiekapital. Tio gånger högre rösträtt för ett slag av aktier i ett företag är tillåtet enligt aktiebolagslagen. För vissa företag såsom L.M. Ericsson och SKF gäller fortfarande den föregående aktiebolagslagens regler, som tillät tusen gånger högre rösträtt för vissa aktier. _

Att >>pyramidbyggandets>> kapitalsparande effekt som sådan skulle vara ett motiv för ägandets organisation inom Wallenbergs-

gruppen finns i och för sig inte några belägg för. När det gäller vissa av de längsta ägan- deleden finns uppenbarligen speciella histo- riska och tekniska förklaringar. Således var Svenska Fläktfabriken ursprungligen helägt dotterbolag till ASEA och SAAB har sitt ursprung i bl. a. en avdelning inom Svenska Järnvägsverkstäderna. Den kapitalsparande effekten av >>pyramidbyggande» tillsammans med minoritetsägande är dock ett faktum, oavsett om effekten medvetet eftersträvats eller ej.

D: 4. Inlåning och krediter inom bankgrupperna

För företag, vari resp. bankgrupp har majo- ritetsintressen, dominerande minoritetsintres- sen, starka minoritetsintressen samt majori- tetsintressen och dominerande minoritetsin- tressen tillsammans med en annan ägare har från bankinspektionen erhållits uppgifter om resp. grupps totala in- och utlåning 1962 vid den >>egna>> banken. Undersökningen har av kostnadsskäl begränsats till att omfatta alla bolag i berörda koncerner med minst 50 anställda 1960 samt därutöver vissa större finansieringsinstitut (Atlas Copco Finans AB och liknande). Uppgifterna redovisas i ta- bell 3: 15 där beloppen rundats av uppåt till närmaste tiotal miljoner kr. För upplysning- ar om beräkningssätt beträffande krediter hänvisas till nästa kapitel.

Som framgår av tabellen är inlåning från och utlåning till rubricerade närstående före- tag av begränsad relativ betydelse för Svenska Handelsbanken och Skandinaviska Banken. Motsatsen gäller för Enskilda Ban-

Tabell 3: 15. Inlåning och beviljade krediter inom bankgrupperna.

Företag, vari resp. bankgrupp har majoritetsintresse, dominerande minoritetsintresse, starkt minoritets- intresse samt majoritetsintresse eller

Beviljade krediter 31/12-62 Inlåning 30/5-62 vid vid »egna» banken »egna» banken

I % av resp. banks totala

XI % av resp. banks totala

dominerande minoritetsintresse till- bev. krediter inl. från sammans med en annan ägare Mkr till allm. Mkr allm. 1. Industrivärdengruppen (SHB) 150 2,7 220 3,7 2. Custos/Säfveånsgruppen (Skand. B.) 150 3,4 180 3,9 3. Wallenbergsgruppen (SEB) 400 25,2 660 42,9

Källa: Uppgifter lämnade av bankinspektionen.

ken, där närstående företag svarar för 43 procent av inlåningen från allmänheten och 25 procent av utlåningen till allmänheten. Dessa siffror visar kanske bättre än några andra Enskilda Bankens särställning i svenskt affärsbanksväsende.

E. Förändringar i bankgruppernas sammansättning 1962—67

Under 60-talet har betydande förändringar skett i bankgruppernas sammansättning och genom de nya finansieringsbolagen har yt- terligare bankgrupper tillkommit. I det föl- jande redogörs för olika aspekter av dessa förändringar.

E:]. Investment- och finansieringsbolags förvärv och avyttringar av majoritetsintressen 1962—66

De >>gamla» investmentbolagen övertog olika aktieposter från resp. närstående bank och tyngdpunkten i bolagens verksamhet har le- gat på förvaltning, köp och försäljning av börsnoterade aktier, varvid aktieinnehavet i regel utgjort minoritetsposter. Med tillkoms- ten av finansieringsbolagen har bankgrup- perna emellertid slagit in på en helt ny linje innebärande att majoritetsförvärv görs i fö- reträdesvis mindre och medelstora familje- företag. Sådana uppköp har även gjorts av de >>gamla>> investmentbolagen, som dess- utom i flera fall är moderbolag till finansie- ringsbolag.

Antal anställda vid de berörda investment- och finansieringsbolagen vid halvårsskiftet 1966 framgår av tabell 3:16. Som synes svarar bolagen kring Handelsbanken, Skan- dinaviska Banken och Enskilda Banken för huvudparten av antalet anställda. Beträf- fande Cust05 bör dock framhållas att en stor del av de anställda finns vid företag, som varit dotterbolag sedan Custos, till- komst.

Det första finansieringsbolaget tillkom under andra halvåret 1962. Utvecklingen av förvärv och avyttringar 30/6 -62—30/6 -66 har studerats för i tabell 3: 16 upptagna kon- cerner (även dotterbolagens förvärv och av—

yttringar har således medtagits). De olika uppgifterna har inhämtats från berörda kon— cerner. I det följande redovisas olika data rörande antal förvärv och avyttringar, dessas storleksfördelning, betalningsformer, orsa- ker till transaktionerna m.m. För närmare uppgifter rörande den industriella verksam- heten, bl.a. förvärvens effekter på mark- nadsstruktur, hänvisas till utredningens un— dersökning av industrin.

Under de studerade fyra åren gjorde han- ker närstående investment- och finansie- ringsbolag sammanlagt 91 förvärv med drygt 19 000 anställda (tabell 3: 17). Samtidigt gjordes 14 avyttringar med sammanlagt ca 3 000 anställda. Flera av dessa avyttringar avsåg större dotterbolag från tiden före 1962. Antalet förvärv ökade kraftigt under andra halvåret 1965 och första halvåret 1966. Av förvärven utgjorde endast fyra delar av bolag (ett eller flera arbetsställen) medan fyra utgjorde delar av koncerner. I övrigt bestod förvärven av formellt fristå- ende bolag eller hela koncerner. Drygt en tredjedel av förvärven avsåg företag, som helt saknade industriell verksamhet (tabell 3: 18). Av dessa företag var huvuddelen verksamma inom parti- och detaljhandel. Hos flera förvärv med blandad verksamhet var dessutom i realiteten den industriella verksamheten tämligen obetydlig.lo

Av de 87 förvärven av bolag och koncer- ner återstod den 30/6 -66 82 enheter (fyra hade sålts och två hade slagits samman). Vid halvårsskiftet 1966 var i ca en tredjedel av fallen den förvärvande koncernens röst- andel mindre än 100 procent (tabell 3: 19).

I 90 procent av fallen utgjordes säljarna av privatpersoner, som uppgick till högst 20 st. Köparna av avyttrade företag be- stod däremot huvudsakligen av juridiska personer, d.v.s. företag (tabellerna 3: 20 och 3: 21).

När det gäller betalningsformerna kan

10 Vid sidan av dessa uppgifter kan nämnas att Skansen-Lejonet under första halvåret 1966 förvärvat ett antal bolag inom stenindustrin. Bland förvärven märks Granit AB C. A. Kull- grens Enka med dotterbolag, Skånska Granit AB, Vejt & Nordenhake AB med dotterbolag. Koncernen har ca 1 000 anställda år 1966.

konstateras att vid hälften av förvärven fick säljarna betalt helt och hållet med kontanter (tabell 3: 22). Vid ytterligare drygt en tredje- del av förvärven erhöll säljarna betalning i kontanter och/eller aktier. Betalning med aktier var tämligen vanlig vid stora förvärv medan betalning med skuldförbindelser före- kom relativt sett mest vid små förvärv. För 70 procent av förvärven togs endast en be- talningsform i anspråk.

Investment— och finansieringsbolagen har uppgivit att säljarsidan i det övervägande an— talet fall tagit initiativet till transaktionen (tabell 3: 23). Sannolikt underskattar dock siffrorna resp. banks roll i sammanhanget. Representanter för de större finansierings— och investmentbolagen bekräftade dock vid de muntliga intervjuerna att initiativet i fler- talet fall tagits av säljarsidan och hänvisade allmänt dels till effekterna av förslaget till aktievinstbeskattningen, dels till redovisa— de skäl för försäljningarna (se nedan). Som redan framgått skedde en mycket stor del av förvärven under andra halvåret 1965 och första halvåret 1966, d.v.s. under den tid när frågan om aktievinstbeskattning diskute- rades. VD för ett större finansieringsbolag ansåg att förslaget ifråga gav hans företag en flygande start genom att det skapade möjlig- heter att snabbt köpa ett betydande antal bra företag. Han menade vidare att det var osäkert om antalet erbjudanden om köp minskat efter mitten av 1966 men de er- bjudna objekten var av betydligt sämre kva- litet med avseende på företagens lönsamhet, ställning på sin marknad o. s. v. Efter halv- årsskiftet 1966 har också förvärvens antal och omfattning minskat kraftigt. Det enda större förvärvet inom denna krets av bolag är Promotions köp av Foco-Verken (530 anställda) Via HIAB i början av 1967.

Av tabellerna 3: 24 och 3: 25 framgår an- givna huvudsakliga köp- resp. försäljnings- motiv enligt investment- och finansierings- bolagens uppfattning. Beträffande säljmoti- ven kan betydelsen av aktievinstbeskattnings- förslaget inte utläsas men de anförda moti- vens karaktär tyder på att förslaget främst lett till en forcering av försäljningar, som redan aktualiserats av andra och mer grund-

läggande skäl. Det är därför osäkert om förslaget på längre sikt verkligen påverkat försäljningarnas omfattning. Att beträffande säljmotiv bedöma de kortfattade svarens till- förlitlighet är svårt även om köparna får antas tämligen väl känna till förhållandena och även om svaren punktvis följdes upp vid de efterföljande muntliga intervjuerna. Det kan exempelvis alltid hävdas att mer djupt liggande orsaker >>egentligen» varit av- görande, exempelvis hela skattesystemets ut- formning. Något försök att undersöka före- komsten av dylika motiv eller orsaker har inte gjorts. Den grova indelningen i tabell 3: 25 ger dock vissa indikationer om olika motivs betydelse. Successionsproblem och generationsväxlingsproblem dominerar klart som säljmotiv följt av olika finansiella mo- tiv. Gränsdragningen mellan grupperna 2, 3 och 4 torde dock vara tämligen flytande. Inom grupp 2 har som skäl i två fall angi- vits likviditetssvårigheter, i fyra fall finansie- ringssvårigheter och i ett fall betalningssvå- righeter.

När det gäller köpmotiven kan dessa delas in i två huvudgrupper. För ungefär hälften av förvärven hänvisas i svaren till finansie- ringsbolagets allmänna målsättning, till öns- kan att diversifiera i aktieportföljen och till att det förvärvade företaget är lönsamt i största allmänhet. För den andra hälften av förvärven hänvisas företrädesvis till att för- värvet kompletterar andra (tidigare förvär- vade) dotterbolags verksamhet och/eller in- går som ett led i en påbörjad eller planerad satsning på vissa verksamhetsområden. I in- tervjuerna betonades att köpen i stor ut- sträckning (i vissa fall helt och hållet) var slumpmässiga i den meningen att de var re- sultatet av plötsligt uppdykande erbjudanden om att köpa. Planmässig kartläggning och egna initiativ sades ha föregått endast ett mindre antal köp. Vid ett finansieringsbolag uppgavs vidare att köpen av företag inom handeln berodde på en önskan att få en »stomme», som var lätthanterlig och gav förhållandevis stabila vinster, vilka kunde användas för finansiering av olika industriel- la projekt i dessas initialstadium.

Effekterna ifråga om marknadsstruktur

Tabell 3: 16. Antal anställda vid banker närstående investment- och finansieringsbolag 30/6 1966 ( koncernsiffror ) . Anställda Koncernens namn fördelade och bankassociering Anställda bankvis Större företag i koncernen rn. rn.

1. Industrivärden (SHB) 4 236 Därav 1 054 vid John Mattsons Byggnads AB, 1 513 vid AB Bergendahl och Höckert och 948 vid A-Betong AB. 2' Promotion (SHB) 5 674 9 910 Därav 1 564 vid Sellbergs-koncernen, 840 vid koncernen Lindénkranar, 742 vid HIAB-koncernen och 707 vid Bil & Truck-koncernen.

3. Custos/Företagsfmans 5 500 Därav 1 766 vid Wargöns AB, 1 093 vid (Skand. B.) koncernen Limhamns Träindustri, 851 vid SF-koncernen, 417 vid Gyllene Gripen och 344 vid Wessels. . 4. Såfveån/Sevonia/Gothia 480 5 980 Därav 147 vid Ödeshögsverken AB och (Skand. B.) 84 vid Ekman & Co AB.

5. Investor (SEB) 546 Därav ca 400 utomlands.

6. Providentia (SEB) 1 7' Incentive (SEB) 4 984 5 53] Därav 861 vid C. E. Johansson-koncernen, 793 vid de båda Bil & Buss-koncernerna, 765 vid koncernen AIM-bolagen, 381 vid Bröderna Forsskoncernen och 350 vid Evaporator-koncernen.

8. Sponsor (Gbg B.) 648 648 Därav 260 vid koncernen Förenade Färg.

9. Tulwe (Sunds. B.) 388 388 10. Sydinvest (Skå. B.) 136 136 11. Hexagon (fem prov.b.) 117 117 Totalt 22 710 22 710

Tabell 3: 17. Banker närstående investment- och finansieringsbolags förvärv och avyttringar av majoritetsintressen i företag 1/7 1962—30/6 1966.

A. Antalet förvärv och totala antalet anställda vid förvärvade företag. Förvärven fördelade halvårsvis

1962 1963 1964 1965 1966

I II II I II I S:a Antal förvärv 6 5 15 13 18 22 91 Antal anställda vid förvärvade företag 1 574 1 891 2 416 1 174 2 200 856 4 235 5 089 19 435 B. Förvårvens antalsmäsiga fördelning efter antal anställda.

Storleksklass enligt antal anställda

25— 100— 200— 400— 800—

4 25 49 199 399 799 1 599 S:a

Antal förvärv 15 15 10 16 8 6 91

1962 1963 1964 1965 1966 II I II I II I II I S:a Antal avyttringar a) 2 bc) 2 d)2 ef)4 2 — — g) 2 14 Antal anställda vid avyttrade företag 495 130 333 1 144 51 _ — 970 3 123 D. Avyttringarnas antalsmässiga fördelning efter antal anställda. Storleksklass enligt antal anställda 25— 50— 100—— 200— 400— 800— ( 25 49 99 199 399 799 1 599 S:a Antal avyttringar c) 3 2 2 b) 1 de) 3 afg) 3 —— 14

a) Häri ingår Custos” försäljning av Riddarhyttan till Uddeholm.

b) Häri ingår Industrivärdens försäljning av Hammarforsens Kraft AB till SCA. c) Häri ingår Industrivärdens försäljning av AB Regia till Boliden.

d) Häri ingår Industrivärdens försäljning av Gullhögens Mineralull AB.

e) Häri ingår Säfveåns försäljning av Pullmaxkoncernen till TGOJ.

f) Häri ingår Incentives försäljning av Transair till Nyman & Schultz.

g) Häri ingår Incentives försäljning av AB Carl Engström till Norsk Hydro.

Generell anm. I förvärv och avyttringar har med ett undantag inte medräknats företag utan syssel- sättning varigenom fastighetsbolag och >>5 000 kr bolag» eliminerats. Förvärven av själva finansierings- bolagen samt nybildade bolag har ej heller medtagits. Uppgifter om antal anställda avser förhållandena vid tidpunkten för resp. transaktion.

m.m. av investment- och finansieringsbola- gens omfattande förvärv diskuteras närmare i utredningens undersökning av industrin. Här ska endast konstateras att förvärven inte nämnvärt höjt koncentrationsgraden inom industrin enligt de mått, som utred- ningen använt. Bl. a. beror detta på att så många av förvärven avsett företag utan in— dustriell verksamhet. Det bör dock observe- ras att Industrivärdens och Promotions för- värv (John Mattsons Byggnads AB, AB Bergendahl och Höckert, A-Betong AB, Åsedahus och Sellbergskoncernen förutom ti- digare innehavda Gullhögens Bruk) tillsam- mans representerar en betydande vertikal integration inom byggnads- och byggnads- materialsektorerna vars enda motsvarighet är grupperingen kring Skånska Cement, Ifö- verken och Skånska Cementgjuteriet. In- dustrivärdens intressen i detta sammanhang har vidare förstärkts genom Gullhögens och Ytongs förvärv av minoritetsintressen i var- andra.

E: 2. Investlnent- och finansieringsbolags förvärv och avyttringar av större minoritetsintressen 1962—66

När det gäller de >>gamla>> investmentbola- gens innehav av större minoritetsintressen (5—50 procent) i börsnoterade företag är större förändringar koncentrerade till ett få- tal objekt och förändringarna innebär i fler- talet fall antingen omdisponeringar inom resp. bankgrupp eller försäljningar till an- nan bankgrupp. Såsom påpekades inled- ningsvis i avsnitt D: 2 var i vissa fall ägar- andelarna 1962/63 mycket nära resp. grupps nedre gräns varför här även små föränd- ringar kan medföra annan gruppindelning.

Industrivärden ökade sin andel av totala röstetalet i SCA med ca fem procentenheter i samband med försäljningen av Hammar- forsens Kraft AB till SCA 1963. Minoritets- intresset i Almedahl-Dahlsjöfors såldes till Promotion i samband med det senare före- tagets bildande 1962. I stället erhölls en stor minoritetspost i Promotion. En uppmärk-

Förvärv

Avyttringar

därav med anställda

Verksamhet Totalt (100 399

därav med anställda

100— Totalt (100 399

100——

2400 2400

A. Enbart icke-industriell verk- samhet 34 24 därav huvudsakligen: — 1. byggnads- och anlägg- ningsverksamhet 1 1 2. fristående försäljnings-

och serviceenheter för egen tillverkning 5 4

övrig partihandel och agenturverksamhet med producentvaror 8 8 övrig partihandel och agenturverksamhet med konsumentvaror

— 5. övrig detaljhandel — 6. båda slags partihandel

eller partihandel och detaljhandel

—— 7. samfärdsel — 8. övrig icke-industriell

verksamhet

B. Enbart industriell verksamhet 47 25

C. Både industriell och icke- industriell verksamhet 10 2

Summa 91 51

—3.

—4.

....

t..—

Tabell 3:19. Majoritetsintressets styrka 30/6 1966 i förvärvade bolag och koncerner, som då återstod.

Antal förvärv Röstandel i procent

56 100 1 90—99,9 3 zur-89,9 7 70——79,9 3 60—69,9 12 Str—59,9

82

sammad bytestransaktion genomfördes 1965 när Industrivärden överlät sitt aktieinnehav i Bergvik & Ala till Investor och Providen- tia (i Wallenbergsgruppen) samtidigt som SCA förvärvade dessas intressen i Wifsta- varf. Det senare företaget ingår numera i SCA-koncernen. I början av 1963 sålde In- dustrivärden (via Regia se tabell 3: 17) sina intressen i Förenade Superfosfat och

1 I I 1 |

I | I |

17 5 8 3 4 1

26 14 14 7 4 3

Reymersholms Gamla Industri AB till Boli- den (i Custos/Säfveångruppen).

För Custos” och Säfveåns del består de största förändringarna i att CUStOS 1964 övertog hälften av Säfveåns innehav av Boli- denaktier varvid egna aktier utgjorde den huvudsakliga betalningen. Vidare förvärvade Custos 1962 nio procent av röstetalet i Ud- deholm i samband med försäljningen av Riddarhyttan. Sedan 1962 har Custos” andel av Klippans aktiekapital minskat med tio procentenheter till 26,7 procent.

För Investor och Providentias del består de största förändringarna i att intressena i Yngeredsfors 1964 såldes till Papyrus i ut- byte mot aktier i Papyrus, Vilket för Inves- tor betydde en avsevärd ökning av ett re- dan tidigare stort minoritetsintresse. Senare delades Yngeredsfors verksamhet mellan Papyrus och Skandinaviska Elverk. Vidare har Providentia ökat sin andel av röstetalet

Tabell 3: 20. Säljarkategori beträffande förvärven.

Antal anställda vid förvärvade företag

Säljarkategori ( 100 100—399 _>_ 400 S:a ]. Juridisk person 2 3 1 6 2. Liten grupp av privatpersoner (högst 20 st) 49 22 11 82 3. Större grupp av privatpersoner (över 20 st) — 1 2 3 4. Försäljning via fondbörs och fond— handlare — — — Summa 51 26 14 91 Tabell 3: 21. Köparkategari beträffande avyttringar. Antal anställda vid avyttrade företag Köparkategori ( 100 100—399 2 400 S:a ]. Juridisk person 4 4 3 11 2. Liten grupp av privatpersoner (högst 20 st) 3 — 3 3. Större grupp av privatpersoner (över 20 st) — —— — 4. Köp via fondbörs och fondhandlare —— — — Summa 7 4 3 14 Tabell 3: 22. Betalningsformer vid förvärven. därav med anställda: Totalt ( 100 100—399 2 400 I. En betalningsform1 A. Kontant likvid, ej upplånad i samband med förvärvet 38 26 8 4 B. Kontant likvid, upplånad i affärsbank vid köpet 6 2 3 1 C. Kontant likvid, upplånad annorstädes än i affärsbank vid köpet l 1 —— D. Egna eller dotterbolags aktier 16 6 6 4 E. Andra aktier än D, noterade på mark- naden 2 l 1 F. Utställande av skuldförbindelse på högst 5 år 1 1 — Summa I 64 36 18 10 II. Två betalningsformer G. Kontant likvid (A) + aktier (D) där A 2 D 4 3 1 — H. Kontant likvid (A) + aktier (D) där A ( D 4 2 2 — I. Kontant likvid (A) + kort skuldför. (F) där A 2 F 1 l -— J. Kontant likvid (A) + kort skuldför. (F) där A ( F 8 6 2 — K. Kontant likvid (A) + skuldförbindelse på mer än fem år 2 1 1 L. Kontant likvid (A) + kontant likvid (B) ] — —— 1 M. Kontant likvid (B) + aktier (D) 1 — — 1 N. Aktier (D) + andra noterade värde- papper än aktier 1 —— 1 Summa II 22 13 6 3

Forts. sid 70.

Forts. från sid 69. III. Tre eller fler betalningsformer 0. Kontant likvid (A) + aktier (D) +

kort skuldförbindelse (F) 1 1 — P. Kontant likvid (A) + aktier (D) + andra aktier (E) 1 —— 1 Q. Ovriga betalningsformer (bl. a. A, D och F) 1 »— Summa III 5 2 2 1 Totalt 91 51 26 14

1 Gränsdragningen mellan A, B och C torde vara osäker.

Tabell 3:23. Initiativtagare till transaktionen vid förvärv enligt de förvärvande företagens zwpgifter.

Tabell 3: 25. Säljarens/säljarnas huvudsakliga motiv för transaktionens genomförande enligt köparnas uppfattning.

Initiativtagare Antal förvärv Huvudsakligt säljmotiv Antal förvärv ]. Säljaren/säljarna 54 1. Successionsproblem, genera-

2. Köparen 13 tionsväxling m. m." 37

3. Säljare och köpare gemen- Önskan att frånträda led- samt (bl. a. via bankens förmedling) 10 4. Ofullständiga uppgifter men initiativtagare i flertalet fall sannolikt säljarsidan 14

Summa 91

procentenheter. Rörande Wifstavarf samt Bergvik & Ala se under Industrivärden. I detta sammanhang kan också nämnas att Investor i början av 1963 sålde sitt 30-pro- centiga minoritetsintresse i det icke börsno- terade Svenska Dataregister AB till detta

Tabell 3: 24. Köparens huvudsakliga motiv för transaktionens genomförande enligt köparnas uppgifter.

Huvudsakligt köpmotiv Antal förvärv

1. Allmänna målsättningar (på olika sätt främja små och medelstora företags utveck- ling; allmän portföljpolitik), lönsamma företag i största allmänhet o. s. v. 41

2. Komplettering av andra dot-

terbolags verksamhet, led i påbörjad eller planerad sats- ning på vissa verksamhets- områden, ökning av produk- tionen, tryggande av råvaru- försörjning och utbyggnad av försäljnings— och service- organisation

. Övriga . Okänt (avser små företag)

Au: "3 (h_f:

Summa

ningen (med få undantag ålders- och/eller hälsoskäl uttryckligen angivet som orsak), tidigare ägarens från- fälle, avsaknad av arvingar, arvingarna vill inte engagera sig i företaget samt slutligen dödsboet vill inte fortsätta rörelsen.

2. Finansieringsmotiv. 17 Kapitalbehov för företaget främst p. g. a. snabb expan- sion, önskan att trygga före- tagets kapitaltillförsel, linan- sieringssvårigheter, likvidi- tetsproblem samt slutligen svårigheter att expandera för att därigenom uppnå till- fredsställande lönsamhet.

3. Successionsproblem och f inansieringsmoti v. 5

4. Behov av teknisk, administra- tiv och ekonomisk hjälp. 9

5. Omdisponering av kapital— resurser. 5 Önskan att koncentrera sina resurser till mindre opera- tionsområde, allmän önskan att frigöra sig från engagemanget.

6. Strukturrationalisering. 4 Gäller när säljarna utgörs av företag.

7. Samband med andra förvärv av köparen. 5 Tidigare planerat samgående, systerföretag m. m.

8. Övriga motiv. 2

9. Uppgifter saknas (avser små företag) 7

Summa 91

i Fastighets AB Drott med ca fem företags amerikanska moderbolag. Investor hade ti- digare aktiemajoritet.

Investment- och finansieringsbolagens in- nehav och förvärv av större minoritetsintres- sen i övrigt är mycket begränsade. Industri— värdenkoncernen (främst via Gullhögen) och Promotion (främst via Sellbergs) har större minoritetsintressen (5—50 procent) i närmare 20 små grus-, betong- och sten- krossbolag. Övriga större minoritetsintres- sen som 1962—66 förvärvats i företag av någon betydelse (exkl. fastighets- och finan— sieringsbolag) framgår nedan.

Ägare, företag och antal anställda 1965/66 samt röstandel

Industrivärden

1. AB Geveko, 350 st (33,3 procent) 2. Hammarplast AB, 245 st (20,6 procent)

E: 3. Vissa andra förvärv och avyttringar 1963—67 I det föregående har även redovisats vissa förvärv och avyttringar, som gjorts av andra företag än investment- och finansieringsbo-

Vissa köpare (koncerntoppens namn) 1. Uddeholms AB

AB Volvo

Klippans Finpappersbruk AB Stora Kopparbergs Bergslags AB

. Stora Kopparbergs Bergslags AB . Sthlms Superfosfat Fabr. AB AB Papyrus . Sthlms Superfosfat Fabr. AB Bergvik & Ala AB Svenska Tändsticks AB AB Scania-Vabis SAAB

mmeww 720990”

H)—

Vissa säljare 1. Kohlswa Jernverks AB

2. Enskilda Banken 3. Enskilda Banken Skandinaviska Banken 4. Telefon AB L.M. Ericsson

Custos

1. AB Vägförbättringar, 3 000 st (27,0 pro— cent) (numera börsnot.)

2. AB Åsbrink & Co, 130 st (37,5 procent) (Inv. AB Öresund har samma röstandel)

Säfveån 1. Flyttningsbyrån i Göteborg AB, 90 st (50 procent)

Incentive

1. AB Carl Engström, 760 st (20 procent) (tidigare majoritetsintresse)

Tulwe

1. AB Gust. Carlsson & Co, 80 st (50 pro- cent).

lag, vilka ingick i bankgrupperna 1963. Ne- dan framgår de viktigaste övriga sådana för— värv och avyttringar, som gjorts eller be- slutats 1/7 1963—1/7 1967.

Objekt

AB Mölnbacka-Trysil Ernst Nilsson AB Håfreströms AB Grycksbo Pappersbruk AB Wikmanshytte Bruk AB

Minebergs AB AB Casco delar av Ström-Ljusne AB AB Åkerlund & Rausing Be-Ge Karosserifabrik AB Gustaf Byrenius AB

Objekt och köpare (koncerntoppens namn) Björneborgs Jernverks AB

till Rederi AB Nordstjernan AB Svenska Maskinverken till Rederi AB Nordstjernan Söderhamns Verkstäder AB till Kockums Mek. Verkstad AB Svenska Radio AB (vissa delar) till AGA.

Utöver ovanstående bör nämnas att Kil- sunds och Svenska Yllekoncernens tillverk- ningar övertagits av det nya företaget Sax- ylle-Kilsund AB, att ASEA minskat sitt ak- tieinnehav i Skandinaviska Elverk till 48 procent av totala aktiekapitalet, att ASEA förvärvat 25 procent av Elektriska Svets- nings AB:s aktiekapital i samband med för- säljningen till detta bolag av Aseasvets AB samt att Wallenberggruppens innehav av Grängesbergsaktier reducerats.

Såsom framgår har företag inom bank— grupperna gjort många stora förvärv. Sär- skilt gäller detta för företag inom den Wal- lenbergska intressesfären.

F. Försäkringsbolagens aktieinnehav

Försäkringsbolagen har vissa begränsade möjligheter att placera sina förvaltade medel i aktier och andra andelsbevis. Enligt försäk- ringslagen får ett bolag placera de s.k. tek- niska överskottsfonderna i aktier medan där— emot förbud gäller för placeringar i aktier av försäkringsfonden för egen räkning, d.v.s. den fond som innehåller den helt övervägande delen av i synnerhet livförsäk- ringsbolagens kapital. Vidare får inte ett försäkringsbolag utan försäkringsinspektio- nens medgivande äga mer än 5 procent av totala röstetalet i ett bolag. Denna senare förbudsregel har tillkommit för att dels skydda försäkringsbolagens soliditet och dels förhindra att försäkringsbolagen skaffar sig ett starkt inflytande inom andra delar av näringslivet.

Hur försäkringsbolagens innehav av aktier och andelsbevis utvecklats under de tio se— naste åren framgår nedan.

Försäkringsbolagens aktieinnehav har som synes ökat kraftigt både absolut sett och i relation till totala placeringar. 1964 bestod dock aktieinnehavet till ca 20 procent av aktier i koncernbolag (mätt med bokförda värden).

Genom koncentrationsutredningens ägar- undersökning har uppgifter erhållits om för- säkringsbolagens betydelse som aktieägare i de börsnoterade självständiga företagen

Tabell 3 : 26 . Försäkringsbolagens aktieinnehav.

Nominella värden

(rlkaOIag) åiåléiildhuj. i % av kr, börsnot. samtliga aktier (exkl. place- sockenbolags- År milj. kr. ringar innehav) 1954 279]L 2,51 404 1958 406 2,7 653 1962 640 3,4 1 045 1964 722 3,5 1 702 1966 892 3,8 . . .2 1 Avser bokförda värden för alla försäkrings- bolag.

2 Uppgifter för 1966 ännu ej tillgängliga. År 1965 uppgick värdet till 1 961 milj. kr. Källa: Officiell statistik.

1962/63. Uppgifterna redovisas i tabell 3: 27.11 Det bör observeras att hänsyn ej tagits till koncernförhållanden mellan för- säkringsbolagen samt att de 10 res;). 20 största ägarna avser kapitalandel och ej röst- andel.

Trots de restriktioner, som gäller för för- säkringsbolagens aktieinnehav, förekommer försäkringsbolagen i relativt stor omfattning bland de börsnoterade företagens större äga- re beroende på den i många företag bety- dande aktiespridningen. I ca en tredjedel av företagen (exkl. banker) finns 3 eller fler försäkringsbolag bland de 10 största ägarna och i nära 45 procent finns 4 eller fler för- säkringsbolag bland de 20 största ägarna. I bankerna är försäkringsbolagens betydelse som ägare ännu större. I vissa företag är största aktieägaren ett försäkringsbolag. För företag där uppgifter om röstfördelningen funnits tillgänglig har försäkringsbolagens andel av dels de 20 största ägarnas röstinne- hav och dels totala röstetalet beräknats. Den förstnämnda andelen är betydande i många företag. Sammanlagda andelen av totala röstetalet är dock i flertalet företag lägre än de 5 procent, som utgör maximigräns för ett enstaka försäkringsbolags eller en försäk- ringskoncerns innehav. Av de 86 företag exkl. banker, för vilka röstlängden från 1963 års ordinarie bolagsstämma finns tillgänglig,

" Om principerna för urvalet av företag m.m. se nästa kapitel.

är försäkringsbolag representerade på stäm- obetydliga belopp. I 8 av bankerna, däri- man i 43 företag, d. v. s. i exakt hälften av bland alla de 4 privata storbankerna, är för- samtliga. I några fall är det dock frågan om säkringsbolag företrädda på stämman.

Tabell 3:27. Försäkringsbolagens aktieinnehav 1962/63 i börsnoterade företag (exkl. försäk- ringsbolag ) .

A. Börsnoterade företag exkl. banker (totalt 93 st).

Antal företag med nedanst. Antal företag med nedanst. antal försäkringsbolag bland antal försäkringsbolag bland de 10 största ägarna bland de 20 största ägarna 01234567890123456789

Försäkringsaktiebolag 37 35 18 3 14 29 25 16 6 3 Omsesidiga försäkringsbolag 39 30 18 5 1 30 27 21 9 5 1 Alla försäkringsbolag 24 23 14 18 11 2 1 11 13 16 13 17 10 8 4 1

B. Banker (totalt 11 st)

Antal banker med nedanst. Antal banker med nedanst. antal försäkringsbolag bland antal försäkringsbolag bland de 10 största ägarna de 20 största ägarna

01234567890123456789

Försäkringsaktiebolag 2 5 3 l 2 3 2 3 ] Omsesidiga försäkringsbolag 1 4 4 2 l 4 2 2 2 Alla försäkringsbolag 3 3 5 2 1 1 2 2 3

C. Företagens fördelning efter andel av 20 största ägarnas röstetal, som faller på försäkrbol. inom denna grupp.

0— 10,1— 20,1— 30,1— 40,1— 50,1— 0 % 10,0% 20,0% 30,0 % 40,0% 50,0% 60,0% S:a

Börsnot. företag exkl. banken 11 39 23 12 1 2 87 Banker 4 1 2 1 2 1 11

D. Företagens fördelning efter andel av totala röstetalet, som faller på försäkr.bol. bland de 20 största

ägarna. 0— 2,1— 4,1— 5,1— 6,1— 8,1— 0 % 2,0 % 4,0 % 5,0 % 6,0 % 8,0 % 10,0 % S:a Börsnot. företag exkl. banker 11 22 14 13 6 15 6 87 Banker l 6 2 2 11

Källa: Koncentrationsutredningens ägarundersökning.

KAPITEL IV

Andra relationer mellan affärsbanker, försäk—

ringsbolag och övrigt näringsliv

En ofta uppmärksammad sida av relationer- na mellan olika företag är förekomsten av gemensamma styrelseledamöter, dvs. att en och samma person samtidigt sitter i styrel- sen för flera företag. I olika sammanhang har särskilt framhållits den stora omfatt— ningen av gemensamma styrelseledamöter mellan å ena sidan bankerna och å andra sidan övriga företag inom det privata nä- ringslivet.

Den höga frekvensen av gemensamma styrelseledamöter har av många tolkats som bevis för en långtgående maktkoncentration ett slags inflytandemässig överstruktur inom det privata näringslivet. Det står dock klart att frekvensen av gemensamma styrel- seledamöter i och för sig inte utgör tillräck- ligt underlag för en sådan slutsats utan den- na måste även grundas på detaljstudier rö- rande beslutsprocessens utformning i olika frågor.

Men personförbindelser kan också bedö- mas ur en annan synvinkel och ses som en faktor i bankernas resp. försäkringsbolagens konkurrens om kunderna. Styrelsegemenska- pen utgör då en manifestation av kundför- hållandet med vissa företag och är ägnad att knyta dessa närmare till resp. affärsbank och försäkringsbolag. Gemensamma styrel- seledamöter både som ett allmänt koncen- trationsfenomen och som ev. konkurrensbe- gränsande företeelse motiverar en närmare kartläggning. I kap. VII och VIII diskuteras de gemensamma styrelseledamöternas orsa- ker och effekter.

A. Gemensamma styrelseledamöter mellan affärsbanker och övrigt privat näringsliv

Den såvitt bekant första undersökningen av personförbindelser mellan banker och and— ra företag avser förhållandena 1903. Senare har undersökningar gjorts för 1918, 1933, 1941, 1942 och 1958.1 Utredningens egen undersökning avser förhållandena 1962/ 63. Då av de olika undersökningarna endast 1942 års och 1962/ 63 års är jämförbara kommer övriga undersökningar att här en- dast kortfattat kommenteras.

Orvar Josephsson drog av sin undersök- ning slutsatsen att mellan 1903 och 1918 hade bolag, som uppvisade personförbindel— ser med affärsbankerna, ökat från 60 till 70 % av samtliga undersökta bolag. Siffror— na visade enligt Josephsson att bankerna ökade sitt inflytande över företagen i och med att dessa växte och behövde allt större krediter. I sin undersökning avseende 1933 fann Frans Severin att de 58 styrelsemed- lemmarna i de fyra största bankerna var representerade i 394 bolag, som tillsammans med bankerna i fråga förvaltade ett kapital på ca åtta miljarder kr. De 90 styrelsemed- lemmarna i de tio därnäst största bankerna var representerade i 164 bolag, som tillsam- mans med bankerna i fråga förvaltade ett kapital på ca två miljarder kr. I sin summe-

1 Orvar Josephsson, Frans Severin, Lancet, Gunnar Lindgren och Jan B. Carling.

ring finner Severin en mycket stark makt- koncentration till en liten krets personer. Några år senare räknade Lancet fram Seve- rins siffror till 1941 och fann för de fyra storbankerna en ökning av kontrollerat kapi- tal med knappt 25 % — en ökning som en- ligt Lancet visade på stigande kapitalkon- centration.

Severins och Lancets material är behäftat med allvarliga brister alldeles oavsett vilka antaganden som görs om styrelsemedlem- marnas »makt» över resp. bolag. Ökningen 1933—1941 måste, såsom Lindgren påpekat, ses mot bakgrund av den starka likviditets— ökning, som skedde inom näringslivet under senare delen av 1930—talet. Perioden känne- tecknades dessutom av starka prisstegringar. Sålunda steg socialstyrelsens levnadskost- nadsindex 1933—1941 med 42 %. Något be- vis för »ökad kapitalkoncentration» utgör därför knappast siffrorna. Den viktigaste in- vändningen gäller emellertid själva beräk- ningssättet, som innebär så avsevärda dub- belräkningar att Siffrornas meningsfullhet blir diskutabel. Kapitalet har beräknats som summan av bolagens synliga egna kapital och redovisade långfristiga skulder, av för— säkringsfonder samt av bankernas inlåning på depositions- och kapitalräkning. Affärs- bankernas aktieinnehav och utlåning till bo- lagen,2 bolagens inlåning vid bankerna, för— säkringsbolagens kreditgivning till bolagen (både direkt och via värdepappersinnehav) samt bolagens inbördes kreditgivning inne- bär att den gjorda summeringen medför be- tydande dubbelräkningar. Bolagens stora in— nehav av aktier i dotterbolag och andra bo- lag medför att en bruttosummering av bola- gens eget kapital likaså innebär stora dub- belräkningar.3 Däremot medför förekoms- ten av dolda reserver en underskattning av det egna kapitalets storlek.

Undersökningen för 1958 avser de fem största bankernas styrelsegemenskap med bolag upptagna i uppslagsverket Svenska Aktiebolag.4 De fem bankernas styrelsemed- lemmar visade sig vara företrädda i 465 aktiebolag (inkl. bankerna själva). Drygt 60 % av bolagen tillhörde industrin. En- bankförbindelser (med avseende på styrelse-

förbindelser) dominerade (88 %) med Svens- ka Handelsbanken företrädd i 104 bolag, Skandinaviska Banken i 173 bolag, Enskilda Banken i 154 bolag, Göteborgs Bank i 66 bolag och Sveriges Kreditbank i 34 bolag. Skandinaviska Banken och Enskilda Banken svarade via enbankförbindelser tillsammans för mer än hälften av totala antalet bolag med styrelseförbindelser. Fördelas »enbanks— bolagen» efter aktiekapitalets storlek visar det sig att Skandinaviska Banken var star- kast företrädd i grupperna O,2—10 milj. kr. (31 %), 50—100 milj. kr. (47 %) och > 100 milj. kr. (60 %) medan Enskilda Banken var starkast företrädd i gruppen 10—50 milj. kr. (44 %). Göteborgs Bank och Sveriges Kre- ditbank var över huvudtaget inte represen- terade i de två största storleksgrupperna. Flerbankförbindelser var relativt vanliga bland bolag med över 50 milj. kr. i aktie- kapital. Bland industribolag med en bank- förbindelse var Skandinaviska Banken och Enskilda Banken företrädd i vardera ca en tredjedel av bolagen. Motsvarande andel för Svenska Handelsbanken var endast 17 %. I stället var den senare banken något starkare företrädd än övriga banker bland bolag inom handeln.

Koncentrationsutredningens egen under- sökning avser 1962 och omfattar i första hand alla privatägda koncerner (koncernbe- grepp enligt AB-lagens definition), juridiskt sett fristående bolag samt utländska dotter- bolag i Sverige, som 1960 hade minst 500 anställda enligt uppgifter till riksförsäkrings- verket.5 Dessutom har medtagits övriga pri- vatägda självständiga företag, vars aktier vid

2 Då som nu torde många bolag ha redovi- sat bankskulder bland långfristiga skulder. 3 Påståendet kan illustreras med följande enkla exempel. Antag att ett bolag bildas med en milj. kr i aktiekapital, tillskjutet av fysiska personer. Antag att detta bolag placerar den inbetalda miljonen i ett dotterbolag med sam- ma aktiekapital, som i sin tur investerar i dot- terbolagsaktier. Efter fem sådana bolagsbild- ningar är det sammanlagda aktiekapitalet fem milj. kr trots att den ursprungliga kapitalinsat- sen endast är en milj. kr. 4 Uppslagsverket omfattade då alla aktie- bolag med minst 200000 kr i aktiekapital. 5 Genom att undersökningen begränsades till aktiebolag bortföll två företag med över 500 anställda.

årsskiftet 1962/ 63 var börsnoterade eller noterade på fondhandlarnas lista. Företags- begreppet överensstämmer således med det av utredningen i andra sammanhang använ- da. Särskilt när det gäller investerings- och fi- nansieringsfrågor förefaller detta företagsbe- grepp mera adekvat än aktiebolaget som så- dant. Med privatägda företag avses sådana, som ej ägs eller kontrolleras av staten, kom- munerna, kooperationen eller fackliga orga- nisationer.6 Inom urvalet har justeringar gjorts för fusioner, som skett 1961 och 1962.

Eftersom intresset gäller företagens sty- relsegemenskap med bankernas centralsty- relser, ansågs undersökningen böra begrän- sas till i någon mening större företag, efter- som det är dessas mera betydande kreditan- språk, som regelmässigt kan tänkas bli före— mål för behandling i bankernas centralsty- relser. Att använda sysselsättningen som storleksmått är inte idealiskt i detta sam— manhang. Sysselsättningsuppgifterna har emellertid varit lättast tillgängliga. Gränsen 500 anställda är naturligtvis godtycklig och för att undvika alltför stort bortfall av bl. a. investmentbolag och fastighetsbolag, har ur- valet kompletterats med övriga företag på börslistan och fondhandlarnas lista. Grup- pen börsnoterade företag är som sådan ock- så av intresse.

Undersökningen omfattar 255 storföre- tag, exkl. banker och försäkringsbolag, var- av 80 var börsnoterade. Antalet självstän- diga börsnoterade företag var 93 st. och totala antalet undersökta företag 286 st. För utredningens räkning har bankinspektionen sammanställt tabeller med uppgifter om oli- ka företagsgruppers större inlåning (minst 100000 kr.) den 30 maj 1962 och större krediter (minst 200 000 kr., i åtskilliga fall lägre) den 31 december 1962.7 För koncern- bolag med mindre än 50 anställda har med vissa undantag (AB Volvofinans, Scania- Vabis Bilfinans AB, Södertälje Bilkredit AB, AB NK-Kredit och AB Duba) inga uppgif— ter sammanställts men varken detta eller bortfallet av in- och utlåning under minimi- gränserna kan ha påverkat totalsiffroma an— nat än i begränsad utsträckning.

Vid undersökningen av styrelsegemenskap har medtagits ordinarie styrelseledamöter i fristående bolag och moderbolag i koncer- nens, 9 För affärsbankerna har medtagits både ordinarie styrelseledamöter och supp- leanter eftersom de senare i affärsbankerna inte har samma karaktär av ersättare för bestämda ägargruppers ordinarie represen- tanter såsom fallet oftast är i andra företag. Uppgifterna avser förhållandena omedelbart före 1963 års ordinarie bolagsstämma och baseras på en skriftlig enkät till företagen — i vissa fall kompletterad med uppgifter från annat håll (bl. a. Svenska Aktiebolag).

I slutet av detta kapitel redovisas under- sökningsresultaten i form av ett antal tabel- ler. Dessa talar i stort sett för sig själva och ska därför endast kommenteras i korthet.

Såsom framgår av tabell 4: 1 är andelen bankmän och liknande i bankstyrelserna för- hållandevis begränsad om Enskilda Banken exkluderas, vars styrelse markant avviker från övriga bankers. De båda största ban— kernas styrelser domineras av aktiva och f. d. aktiva i storföretag och sammanlagt för de fyra privata storbankerna har dessa båda grupper över hälften av de ordinarie styrel- seplatserna och över 60 procent av samtliga styrelseplatser. Vid diskussion av styrelsege- menskapens betydelse för maktkoncentratio- nen inom det privata näringslivet finns där—

” Sydsvenska Kraft AB har dock medtagits bland företag, vars aktier var noterade på fondhandlarnas lista.

7 I inspektionens engagemangsstatistik har utlåning definierats som totala egna förbindel- ser ./. garantiförbindelser ./. egna accepter ./ . rembourser + trasserade och endosserade väx- lar. & I några få fall utgjordes koncemtoppen av annat än aktiebolag. För dessa företag med- togs i stället det dominerande dotterbolagets styrelse jämte verkställande direktör. Suppleanterna har ej medtagits eftersom det visade sig att dessa ofta representerade ägarintressen, som redan var företrädda bland de ordinarie ledamöterna. Övriga suppleanter var som regel befattningshavare vid företagen omedelbart under verkställande direktören. Så- dana befattningshavare tillhörde mycket sällan bankernas centralstyrelser och har därför inte medtagits varken i sin ev. egenskap som supp- leanter eller såsom tillhöriga företagsledningen. Uteslutningen av de båda delvis sammanfallan— de grupperna påverkar undersökningsresulta- ten obetydligt.

Därav Totala F. (1. Repre- antalet F. (1. Aktiva aktiva sen- ordinarie Bank- Aktiva aktiva inom inom tanter styrelse- män inom inom andra andra för Offent- leda— och stor- stor- företag företag jord- lig möter liknande företag företag (AB) (AB) bruk tjänst Övriga

] 2 3 4 5 6 7 8 9 10

1. De privata storbankerna Svenska Handelsbanken 15 l 4 5 1 l l 2 Skandinaviska Banken 15 4 6 4 ] Enskilda Banken 12 6 2 2 1 1 Göteborgs Bank 13 2 5 1 4 1 Summa för I 55 13 17 12 4 1 2 2 4 11. Övriga privata banker, exkl. specialbanker 88 11 18 7 25 3 11 5 8 111. Sveriges Kreditbank (statlig) 10 l 4 1 l 3 IV. Specialbanker1 19 3 3 11 Summa för samtl. 172 28 35 19 36 5 14 9 26 1. Relativ fördelning för grupp I 100 24 31 22 7 2 4 4 7 2. Relativ fördelning för grupperna I—II 100 17 24 13 20 3 9 5 8 3. Relativ fördelning för samtliga banker 100 16 20 11 21 3 8 5 15 Ordinarie styrelseledamöter jämte suppleanter: Summa för samtliga 248 61 44 21 43 6 23 11 39 1. Relativ fördelning för grupp I 100 29 33 16 8 1 4 4 6 2. Relativ fördelning för grupperna I—II 100 27 22 11 18 2 10 5 8 3. Relativ fördelning för samtliga banker 100 25 18 . 8 17 2 9 4 16

Anmärkningar: 1 Sparbankernas Bank och Jordbrukets Bank, se vidare nedanstående förklaring till tabellen.

kolumn 3: omfattar dels anställda vid banken samt f.d. anställda, som icke har annan anställning och dels anställda vid s.k. banker närstående holdingbolag. I realiteten berörs endast Industrivärden, Investor, Provi- dentia och Göta Kanalbolag.

kolumn 4: omfattar alla anställda vid storföretag exkl. försäkringsbolag, således även anställda vid dotter- bolag och liknande.

kolunzn 5: omfattar alla f.d. anställda vid storföretag exkl. försäkringsbolag.

kolumn 6 och 7: omfattar alla anställda resp. f. d. anställda vid andra aktiebolag än storföretag. Till denna grupp har även förts 2 anställda i försäkringsbolag.

kolumn 8: omfattar hemmansägare och godsägare. kolumn 9: omfattar anställda och f.d. anställda i offentlig tjänst, de senare utan riksdagsledamotskap eller annan anställning.

kolumn_10: omfattar bl. a. advokater, anställda vid ekonomiska föreningar, aktiva riksdagsmän, aktiva eller f.d. aktiva sparbankschefer samt anställda inom organisationer av lika slag.

för minst lika stor anledning att diskutera storföretagens kontroll över bankerna som bankernas kontroll över storföretagen fort- farande dock med undantag för Enskilda Banken. När det gäller Enskilda Banken bör vidare observeras att styrelseuppdragen i långt större utsträckning än vid övriga ban- ker speglar banken närstående ägarintressen. Enligt tabell 4: 2 har bankmännen i privata

storbanker betydligt mindre än hälften av bankstyrelsernas totalt innehavda styrelse- mandat i storföretag och börsnoterade före- tag.

Sammanlagt har bankstyrelsemedlemmar mar och verkställande direktörer i storföre- tag Och ca 225 uppdrag av motsvarande slag närmare 300 uppdrag som styrelsemedlem- i börsnoterade företag (tabell 4: 3). Totala

Tabell 4: 2 A. Antal styrelseuppdrag i storföretag, som innehades av bankmän o. likn., vilka var medlemmar av ofärsbankernas styrelser 1962—63.1

Bankernas ordinarie styrel- Bankemas styrelsemedlem- semedlemmar mar inkl. suppleanter Därav hos bank- Därav hos bank- Totala män 0. likn. Totala män 0. likn. antalet Antal Av antalet Antal Av Banker uppdrag uppdrag totala uppdrag uppdrag totala I. De privata storbankerna Svenska Handelsbanken 32 3 9 % 60 23 38 % Skandinaviska Banken 54 14 26 % 78 19 24 % Enskilda Banken 75 47 63 % 76 48 63 % Göteborgs Bank 17 2 12 % 22 5 23 % Summa för I 178 66 37 % 236 95 40 % II. Övriga privata banker exkl. specialbanker 47 4 9 % 49 5 10 % III. Sveriges Kreditbank — -— — IV. Specialbanker2 3 -— _— 4 1 25 % Summa för samtliga 228 70 31 % 289 101 35 %

B. Antal styrelseuppdrag i självständiga börsnoterade företag, som innehades av bankmän o. likn., vilka var medlemmar av ofärsbankernas styrelser 1962—63.1

Bankernas ordinarie styrel- Bankernas styrelsemedlem- semedlemmar mar inkl. suppleanter Därav hos bank- Därav hos bank- Totala män 0. likn. Totala män 0. likn. antalet Antal Av antalet Antal Av Banker uppdrag uppdrag totala uppdrag uppdrag totala I. De privata storbankerna Svenska Handelsbanken 27 3 11 % 46 15 33 % Skandinaviska Banken 50 10 20 % 69 13 19 % Enskilda Banken 63 40 63 % 64 41 64 % Göteborgs Bank 9 -—— — 13 2 15 % Summa för I 149 53 36 % 192 71 37 % II. Övriga privata banker exkl. specialbanker 28 2 7 % 28 2 7 % III. Sveriges Kreditbank _ _ IV. Specialbanker2 1 — 1 —— Summa för samtliga 178 55 31 % 221 73 33 %

1 Jämfört med tabell 4: 3 ingår ej de två VD utan styrelseplats. ' Jordbrukets Bank och Sparbankernas Bank.

Tabell 4: 3. Bankstyrelsemedlemmarnas styrelse- och VD-uppdrag i storföretag 1962—63; A. Storföretag.

Ordinarie bankstyrelseledamöter; slag av uppdrag1 Ord. bankstyrelseled. jämte suppleanter; slag av uppdrag

Ordfö- Övrig Summa uppdrag Övrig Summa uppdrag Bank rande Övrig styrel- Övrig styrel- VD utan _ styrel- seled., VD utan styrel- seled., ordinarie seled., jämte ordinarie Därav seled., jämte styrelse- Därav ej VD- VD-upp- styrelse- VD eller Ordfö- ej VD- VD-upp- upp- VD eller uppdrag drag uppdrag Totalt ordför. rande uppdrag drag drag Totalt ordför.

1. De privata storbankerna Svenska Handelsbanken 9 20 Skandinaviska Banken 12 36

3 3 1 3 1 5 40 5 2 62 22 54 1 8 14 5 1 1 3 — 78 27 Enskilda Banken 30 43 — 75 32 30 44 2 _ 76 32 Göteborgs Bank 3 11 _ 17 6 4 15 3 _ 22 7

Summa för I 54 110 14 1 179 69 63 150 23 2 238 88

"[ MWNM

11. Övriga privata banker exkl.

specialbanker 5 31 11 — 47 16 32 1 1 _ 49 17 III. Sveriges Kreditbank (statlig) _ _ — __ __ _. _ _ _ _ _ _ IV. Specialbanker2 _ 3 — _- 3 _ _ 4 _ _ 4 _

Totala antalet uppdrag 59 144 25 1 229 85 69 186 34 2 291 105

0

B. Börsnoterade företag.

1. De privata storbankerna

Svenska Handelsbanken 7 18 Skandinaviska Banken 13 32 Enskilda Banken 25 36 Göteborgs Bank 1 6

— 50 18 13 44 12 _ 69 25 63 27 25 37 _ 64 27 _ 13 4 | NIONN '—

Summa för I 46 92 1 — 149 57 50 123 19 1 193 70

II. Övriga privata banker exkl.

specialbanker 3 21 4 _ 28 21 4 _ 28 III. Sveriges Kreditbank (statlig) _ _ _ _ — — _ _ _ _ IV. Specialbanker2 — 1 — — 1 _ _ l _ _ l _

Totala antalet uppdrag 49 114 15 _ 178 64 53 145 23 1 222 77

[_ m F

1 Samtidigt uppdrag som styrelseledamot och VD räknas som ett uppdrag ” Sparbankernas Bank och Jordbrukets Bank

Tabell 4: 4. Fördelning av styrelseuppdrag innehavda av ofärsbankernas ordinarie styrelsemed- lemmar 1962/63.1

Med uppdrag i storföretag Med uppdrag i börsnoterade företag

;: x

= 8 ,, ä "_ 0 PO -— 0 CD QD & = |: 1. 8 g 8 8 i? 8 a så 8 8 8 a .. ':; _D = = : 3 := g = := 1: 5 : 0. v: 51 _! NM m m m .a: (så: (u 0- T, m m .se _D = .53 nu 3 en (I) .se _D = & es 5 'D :e = C cu cr: -— E vo cr: ': = en ut '" E 0 ;: & LU N a_n ”U ” := __.4 u-l N un "U q.) 2 t': '” m m """ 2 & N en en ur 9— 2 & M 2 :E '; E (11 .Z.9 ! :: E = '; E m ....5. M ;: E 5: N _ E.” 58 B E '$ 9.” 5.8 _8 & w &), 3 .5 g 0 m % m 3 _ = 32 .5 g 0 ==: &. e % .— & Tug 8288 P-D-å %" %& 2288 gå?-% 7. E 0 ” o ?5 ”55 0 ” *"” 0 N o 35 532 0 *” 459". & åå & o o ä % rå % 13 51 å 65 o o ä & v>> (% 13

3 2 62 67 10 17 94 5 1 2 6 72 86 10 18 114 1 3 2 7 10 22 23 3 2 6 7 18 1 19 2 5 3 3 3 11 25 1 26 1 4 2 6 13 13 3 1 5 2 5 13 13 4 2 3 1 3 13 13 4 l 1 2 2 1 2 3 3 5 l 2 1 4 4 1 1 1 6 l 1 1 1 3 4 4 7 l 3 1 5 5 8 1 l 1 1 1 2 2 9 10 11 1 1 1 1 l 1 12 1 1 1 1 1 1 13 14 1 1 1 1 l 1 S:a 15 15 12 13 88 143 10 19 172 15 15 12 13 88 143 10 19 172

1 Jämfört med tabell 4: 3 ingår ej VD utan styrelseuppdrag.

antalet styrelseposter och verkställande direktörsbefattningar i storföretag uppgick 1962/ 63 till totalt 1 468 st., varav ordinarie bankstyrelseledamöter beklädde 16 % och bankstyrelseledamöter inkl. suppleanter 20 %. De fyra privata storbankerna svarade för 12 resp. 16 %.10 En mycket stor andel av uppdragen var ordförande- eller VD-be- fattningar.

Bankstyrelsemedlemmarnas styrelseupp- drag är koncentrerade till ett litet antal per- soner (tabell 4: 4). Särskilt gäller detta En- skilda Banken, där fyra styrelsemedlemmar tillsammans har 45 styrelseuppdrag i stor- företag resp. börsnoterade företag. Med hjälp av Svenska Aktiebolag har i tabell 4: 5 en sammanställning gjorts över totala antalet uppdrag för de mest »uppdragstyngda» per- sonerna. De femton personerna enligt tabel- len har sammanlagt över 200 uppdrag i kon- cerntoppar och formellt fristående bolag och närmare 400 uppdrag totalt sett. Det är på-

fallande i hur ringa utsträckning dessa per- soner har styrelseuppdrag i dotterbolag utan att samtidigt vara medlemmar av resp. kon- cerntopps styrelse. Än tydligare än tabell 4: 4 visar denna tabell mandatkoncentratio- nen bland Enskilda Bankens och Skandina- viska Bankens styrelseledamöter. I samman- hanget kan nämnas att under perioden 1960—67 minskade bröderna Jacob och Mar- cus Wallenbergs styrelseuppdrag från sam- manlagt 49 till 34 st. i bolag, som är upp- tagna i Svenska Aktiebolag och inte är dot— terbolag till andra svenska bolag. Marc Wal- lenbergs styrelseuppdrag imotsvarande slags bolag ökade från 11 till 12 st. I vissa fall beror nedgången på inträffade fusioner. Där-

1" När VD-befattning varit förenad med le- damotskap av styrelsen (vilket varit vanligast), har detta räknats som endast en befattning. För undvikande av missförstånd bör vidare påpekas att ingen satt i styrelsen för mer än en bank.

Allläl Slyl crscuppur ag, ururu'auc

Storföretag”, banker, börs- noterade företagit förc— _ Statliga, kommunala och tag på F—lista'1 Övriga privata företag kooperativa företag Samtliga Bankstyrelse Dotter- Dotter- Dotter- Dotter- Dotter- Dotter-

och slag av Modcr- bolag bolag Moder— bolag bolag Moder- bolag bolag Moder- uppdarg bolag med utan bolag med utan bolag med utan bolag

(ordinarie och samtidigt samtidigt och fri- samtidigt samtidigt och samtidigt samtidigt och Dot- Totala

eller supp— friståen- uppdrag uppdrag stående uppdrag uppdrag fristående uppdrag uppdrag fristående ter— antalet Namn1 leant) de bolag i MB i MB bolag 1 MB i MB bolag i MB 1 MB bolag bolag bolag

. Tekn.dr Marcus Wallenberg Ensk.B., ord. 20 29 1 7 3 3 30 33 63 . Generalkonsul Ragnar Söderberg Ensk.B., ord. 15 24 15 24 39 Disp. Franz Hartmann Skand. B., ord. 10 19 l 1 2 1 1 22 3 3

Hurvid-

Skeppsred. Dan-Axel Broström Skand. B., ord. 7 20 1 2 1 1 10 22 32 . Tekn.dr Ernst Wehtje Skand. B., ord. 7 7 1 1 2 18 1 1 29 . Bankdir. Jacob Wallenberg Ensk.B., ord. 14 11 Dir. Walter Wehtje Ensk.B., ord. 10 3 . Bankdir. Marc Wallenberg Ensk.B., ord. 8 8 Godsåg. Gösta Lied- berg Skand. B., ord. 7 8 1 2 1 9 10 19 10. Dir. Tage Thomasson Skand. B., suppl. 9

1 15 13 28 9 1 19 7 26

NNMN

5 1 14 10 24

unob'ooai

N v—l XD

11 7 18 11. Bankdir. Lars-Eric

Thunholm Skand. B.,

ord. 9

12. Bankdir. Stig Ödmark SHB, suppl. 8 13. Ambassadör Eric

Boheman Ensk.B., ord. 14. Fil.dr Sven Schwartz Skand. B.,

11 6 17 11 6 17

2 3

1 3 1 13 3 16 2

9 ord. 8 10 6 16 15. Dir. Carl A Jacobsson SHB, ord. 8 1 9 5 14

Summa uppdrag _ 149 157 18 48 9 _ 9 1 _ 206 185 391 en 1 Observera att endast sådana medtagits, som var medlemmar av bankstyrelser. Ytterligare 3 personer med säte i storföretagsstyrelser hade mer än 14 styrelse-

"' uppdrag totalt enligt Svenska Aktiebolag för 1963/64. 2 Inkl. de två försäkringsföretagen Skandia-koncernen och Framtiden. ” D.v.s. fristående börsnoterade företag. ' D.v.s. fristående företag på fondhandlarnas lista.

2

som N V'!)

Tabell 4: 6. Antal företag, som hade personförbindelser med ofärsbankerna via dessas ord. styrelsemedl. 1962/63.

Samtliga Börsnoterade Börsnoterade undersökta Typ av bankförbindelse Storföretag storföretag företag företag 1 2 3 4 5 I. Enbanksförbind., priv. banker exkl. spec.b. 1. Svenska Handelsbanken 16 9 12 20 2. Skandinaviska Banken 20 15 16 21 3. Enskilda Banken 28 17 19 30 4. Göteborgs Bank 8 3 4 9 Summa 1—4 72 44 51 80 5. Övriga privata banker 19 4 4 20 Summa för I 91 48 55 100 [I. Flerbanksförbind., priv. banker exkl. spec.b. 6. SHB + Skand. B. 1 1 1 1 7. SHB + SEB 3 1 1 3 8. SHB + Gbgs B. 1 _ _ l 9. Skand. B. + SEB 3 3 3 3 10. Skand. B. + Gbgs B. 3 2 2 3 11. SEB + Gbgs B. 2 1 1 2 12. Tre eller fyra priv. storbanker 1 _ _ 1 13. Priv. storbanker + andra priv. banker 14 9 12 19 Summa 6—13 28 17 20 33 14. Endast priv. banker andra än storbanker 1 1 1 2 Summa för I—II 120 66 76 135 III. Bankförbindelser, specialbanker 15. Enbanksförbindelser 1 1 l 2 16. Spec.banker + priv. storbanker 2 _ _ 31 17. Spec.banker + andra priv. banker _ _ _ Summa 15_l7 3 1 1 5 Totalsumma I—III 1232 67 773 140 Totala antalet undersökta företag 255 80 93 286 Andel av totala antalet undersökta företag: a) Summa 1—4 (en storbank) 28 % 55 % 55 % 28 % b) Summa för I (en bank) 36 % 60 % 59 % 35 % c) Summa 1—4, 6—13 och 16 (stor- banker) 40 % 76 % 76 % 40 % d) Totalsumma I—III 48 % 84 % 83 % 49 %

1 Ett av företagen hade representanter för alla tre bankgrupperna. 1 Sammanlagt 76 storföretag var representerade av VD och/eller ordförande, varvid i 5 fall de båda var medlemmar av samma styrelse. 64 storföretag var representerade i de fyra storbankernas styrelser via VD eller ordförande. 3 53 börsnoterade företag var representerade av VD och/eller ordförande. 50 företag var represen- terade på detta sätt i de fyra storbankernas styrelser.

jämte minskade bröderna Wallenbergs sty- är en betydande del av de undersökta före- relseuppdrag i olika dotterbolag påtagligt. tagsgrupperna, i vissa fall huvuddelen, re- Såsom framgår av tabellerna 4: 6 och 4: 7 presenterade i bankernas centralstyrelser. 55

Tabell 4: 7. Antal företag, som hade personförbindelser med ofärsbankerna via dessas ord. styrelsemedl. jämte suppl. 1962/63.

Samtliga Börsnoterade Börsnoterade undersökta Typ av bankförbindelse Storföretag storföretag företag företag 1 2 3 4 5 1. Enbanksförbind, priv.banker exkl. spec.b. 1. Svenska Handelsbanken 29 13 16 33 2. Skandinaviska Banken 22 13 14 23 3. Enskilda Banken 27 16 18 29 4. Göteborgs Bank 9 3 3 9 Summa 1—4 87 45 51 94 5. Övriga privata banker 13 1 1 14 Summa för I 100 46 52 108 11. Flerbanksförbind., priv.banker exkl. spec.b. 6. SHB + Skand. B. 2 2 2 2 7. SHB + SEB 3 1 1 3 8. SHB + Gbgs B. 1 _ 2 3 9. Skand. B. + SEB 3 3 3 3 10. Skand. B. + Gbgs B. 5 4 4 5 11. SEB + Gbgs B. 2 1 1 2 12. Tre eller fyra priv. storbanker 3 2 2 3 13. Priv. storbanker + andra priv. banker 18 11 14 23 Summa 6—13 37 24 29 44 14. Endast priv.banker andra än storbanker 2 1 1 3 Summa för I—II 139 71 82 155 111 . Bankförbindelser, specialbanker 15. Enbanksförbindelser 1 1 1 1 16. Spec. banker + priv. storbanker 2 — _ 41 17. Spec. banker + andra priv. banker 1 _ — 1 Summa 15—17 4 1 1 6 Totalsumma I—III 1432 72 831 161 Totala antalet undersökta företag 255 80 93 286 Andel av totala antalet undersökta företag a) Summa 1—4 (en storbank) 34 % 56 % 55 % 33 % b) Summa för I (en bank) 39 % 56 % 56 % 38 % c) Summa 1_4, 6—13 och 16 (stor- banker) 49 % 86 % 86 % 50 % d) Totalsumma I—III 56 % 90 % 89 % 56 %

1 Ett av företagen hade representanter för alla tre bankgrupperna. 1 95 storföretag var representerade av VD och/eller ordförande varav 83 företag var representerade på detta sätt i de fyra storbankernas styrelser. 3 65 börsnoterade företag var representerade av VD och/eller ordförande varav 62 var representerade på detta sätt i de fyra storbankernas styrelser.

procent av storföretagen och 90 procent av flertalet berörda företag är representerade i de börsnoterade företagen är representerade någon av de fyra privata storbankerna. i en eller flera bankstyrelser. Flertalet av Fördelas de i bankstyrelserna represente- förbindelserna avser endast en bank och rade storföretagens in- och utlåning bransch-

Tabell 4: 8. Beviljade krediter 31/12-62 och inlåning 30/5-62 för storföretag representerade i bankernas styrelser inkl. suppleanter näringsgrensvis fördelat. Mkr.

Svenska Skandina- Stockholms Alla Handels- viska Enskilda privata banken Banken Bank banker Näringsgren Utl. Inl. Utl. Inl. Utl. Inl. Utl. Inl. l 2 3 4 5 6 7 8 9 Industri 227 156 267 393 311 573 I 134 1 574 Gruv-, metall- och verkstadsind. 81 24 129 278 193 457 588 1 027 Jord- och stenind. 8 _ 18 5 _ 5 41 12 Trä-, massa- och pappersind. 115 61 36 33 73 14 296 198 Bruksrörelse 2 30 45 12 5 30 59 98 Textil- och sömnadsind. 4 18 23 3 _ _ 34 29 Läder- och gummivaruind. _ _ 4 _ _ 1 4 1 Livsmedelsind. 1 8 3 8 _ _ 26 21 Kemisk-teknisk ind. 15 13 3 33 20 45 44 131 Grafisk ind. _ _ 6 23 18 8 37 42 Övrig ind. 1 2 _ _ 13 6 16 Handel och servicenäringar 45 46 42 7 84 18 232 132 Partihandel 45 1 3 42 1 32 8 162 50 Detaljhandel _ 33 _ 1 38 9 41 55 Handel med transportmedel _ _ _ _ 14 _ 28 3 Servicenäringar _ _ _ 5 — _ _ 24 Samfärdsel _ _ 9 182 34 9 53 220 Rederier _ _ 8 83 26 9 42 121 Övrig samfärdsel _ 1 98 8 _ 10 99 Byggn.- och anlägg.verksamhet 16 _ 5 54 I 3 42 94 Övrigt 34 5 23 16 22 46 97 69

Summa ut- och inlåning 323 206 345 652 451 649 I 558 2 087

P. g. a. avrundningar stämmer i vissa fall inte summorna exakt. Källa: Bankinspektionens statistik över större engagemang och inlåning.

vis (tabell 4: 8) visar det sig att Enskilda Banken har en mycket stark ställning inom gruv-, metall- och verkstadsindustri. Det bör i sammanhanget observeras att Enskilda Bankens inlåning utgör endast ca 28 % av Svenska Handelsbankens och 36 % av Skan- dinaviska Bankens. Till gruv-, metall- och verkstadsindustri hänför sig också en bety- dande del av den in- och utlåning, som är »representerad» i Skandinaviska Bankens styrelse medan trä-, massa- och pappersin- dustrin svarar för en avsevärd del av Han- delsbanksföretagens in- och utlåning.

De i bankstyrelserna på olika sätt repre- senterade storföretagen och börsnoterade fö- retagen svarar för relativt begränsade ande- lar av resp. banks totala in- och utlåning med undantag för Enskilda Banken (tabel- lerna 4: 9 och 4:10). Storföretag, som är representerade i Enskilda Bankens styrelse,

svarar för närmare 30 procent av bankens utlåning och över 40 procent av bankens in- låning. Vid Handelsbanken, Skandinaviska Banken och Enskilda Banken är de repre- senterade företagens andel av totala inlå- ningen större än deras andel av totala utlå- ningen trots att företagens inlåning under maj månad regelmässigt når sitt lägsta läge under året. Denna skillnad mellan in- och utlåningsandelar torde främst vara betingad av inriktningen vid styrelserekrytering. Den- na fråga diskuteras i kapitel VIII.

Samtliga storföretag resp. samtliga börs- noterade företags andelar av bankernas to- tala in- och utlåning framgår av tabell 4: 11. Koncentrationen av storföretagens och de börsnoterade företagens bankaffärer till Svenska Handelsbanken, Skandinaviska Ban- ken och Enskilda Banken är påfallande. Så- ledes erhåller dessa tre banker ca 90 procent

Tabell 4: 9. Företagens beviljade krediter 31/12 1962 med företagen fördelade efter slag av sty- relsegemenskap med affärsbankerna. A. Storföretag

Beviljade krediter, mkr

VD och / Represente-

Represente- eller ordf. rad i ban- rad i ban- represente— kens styr.

I procent av bankens (-ernas) totala bev.

kens ord. rad i ban- inkl. suppl. krediter till allm. styrelse av kens ord. av styr.

Bank styr. medl. styrelse medl. Kol. 2 Kol. 3 Kol. 4 1 2 3 4 5 6 7 Svenska Handelsbanken 127 84 323 2,3 1,5 5,7 Skandinaviska Banken 278 162 345 6,2 3,6 7,7 Stockholms Enskilda Bank 451 382 451 28,4 24,1 28,4 Göteborgs Bank 44 25 53 2,6 1,5 3,2

vriga privata banker (exkl. specialb.) 48 40 64 1,4 1,2 1,9

Summa 948 693 1 236 5,7 4,1 7,4

Summa krediter för företag

repr. i någon bankstyrelse 1 394 930 1 558 _ _ _ B. Börsnoterade företag Svenska Handelsbanken 97 56 154 1,7 1,0 2,7 Skandinaviska Banken 220 162 240 4,9 3,6 5,4 Stockholms Enskilda Bank 296 252 296 18,7 15,9 18,7 Göteborgs Bank 27 14 43 1,6 0,8 2,6 Övriga privata banker (exkl.

specialb.) 23 14 23 0,7 0,4 0,7

Summa 663 476 756 4,0 2,8 4,4

Summa krediter för företag

repr. i någon bankstyrelse 876 607 917 _ _

Källa: Bankinspektionens statistik över större engagemang.

av de båda företagsgruppernas totala inlå- ning och svarar för 80—90 procent av deras försörjning med bankkrediter. Storföretagens andel av totala bankutlåningen till närings- livet kan uppskattas till ca 25 procent.

Från bl. a. konkurrenssynpunkt är det av intresse att mäta hur stor andel av banker- nas totala in- och utlåning från resp. till storföretag och börsnoterade företag, som hänför sig till företag med vilka bankerna

Storföretag Börsnot. företag

Repr. i ord. Repr. i hela Repr. i ord. Repr. i hela Bank bankstyrelsen bankstyrelsen bankstyrelsen bankstyrelsen

A. Kreditkvoter SHB 0,20 0,50 0,34 0,54 Skand. B. 0,41 0,51 0,76 0,83 SEB 0,73 0,73 0,82 0,82 Alla banker 0,41 0,53 0,61 0,70 B. Inldningskvoter SHB 0,31 0, 0,40 0,48 Skand. B. 0,74 0,81 0,83 0,91 SEB 0,92 0,92 0,96 0,96 Alla banker 0,65 0,70 0,73 0,78

Tabell 4: 10. Företagens inlåning 30/5 1962 med företagen fördelade efter slag av styrelsegemen- skap med afårsbankerna. A. Storföretag

Inlåning, mkr

VD och/ Represente-

Represente- eller ordf. rad i ban- rad i ban- represente- kens styr. kens ord. rad i ban- inkl. suppl.

I procent av bankens (-ernas) totala inlåning

styrelse av kens ord. av styr. fran allm.

Bank styr.med1. styrelse medl. Kol. 2 Kol. 3 Kol. 4 1 2 3 4 5 6 7 Svenska Handelsbanken 158 109 206 2,7 1,8 3,5 Skandinaviska Banken 594 346 652 13,0 7,5 14,2 Stockholms Enskilda Bank 649 537 649 42,2 34,9 42,2 Göteborgs Bank 4 2 12 0,3 0,1 0,8 Övriga privata banker (exkl.

specialb.) 88 59 88 2,6 1,7 2,6

Summa 1 493 1 051 1 607 8,8 6,2 9,4

Summa in]. för företag repr.

i någon bankstyrelse 2 020 1 484 2 087 — — _ B. Börsnoterade företag Svenska Handelsbanken 160 111 192 2,7 1,9 3,2 Skandinaviska Banken 525 336 580 11,5 7,3 12,7 Stockholms Enskilda Bank 604 507 604 39,2 32,9 39,2 Göteborgs Bank 1 0 14 _ _ 0,9 Övriga privata banker (exkl.

specialb.) 49 38 49 1,4 1,1 1,4

Summa 1 339 992 1 439 7,9 5,8 8,5

Summa inl. för företag repr.

i någon bankstyrelse 1 756 1 356 1 797 _ _

Källa: Bankinspektionens statistik över större inlåning.

har gemensamma styrelseledamöter. I ne- danstående tabell har beräknats kvoterna mellan å ena sidan utestående krediter till storföretag representerade i resp. banksty- relse och å andra sidan bankens totala kredi-

ter till storföretag. Motsvarande kvoter har beräknats för börsnoterade företag. Inlå- ningskvoter har beräknats på analogt sätt. Såsom framgår är inlåning från och utlå- ning till storföretag resp. börsnoterade före-

Tabell 4: 11. Afärsbankernas utestående beviljade krediter till större företag 31/12-62 samt inlåning från större företag 30/5-62. Mkr. A.

Därav till

25 5 storföretag 80 börsn. storföretag 96 börsn. företag

i % av i % av i % av Totalt bev. Totalt bev. _ _— _ krediter krediter till Kol. Kol. Kol. Kol. Kol. Kol. till allm. när.livet1 Mkr 1 2 Mkr 1 2 Mkr l 2 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 18 944 10 000 2 302 12,2 23,0 1 796 9,5 18,0 1 864 9,8 18,6

Kol. 2—4 Skand. " Alla i % av SHB B. SEB Gbg B. Ovriga banker kol. 7 1 2 3 4 5 6 7 8 A. Total inl. från allm. 30/5 5 912 4 572 1 539 1 583 6 005 19 611 61,3 % B. Total bev. utl. till allm. 31/12 5 625 4 458 1 586 1 672 5 603 18 944 61,6 % a) 255 storföretag ]. Inlåning, mkr 514 804 703 56 207 2 284 88, % >> . % RV A (8,7) (17,6) (45,7) (3,5) (3,4) (11,6) 2. Krediter, mkr 641 670 621 157 250 2 339 82,6 % » , % av B (11,4) (15,0) (39,2) ( 9,4) (4,5) (12,3) b) 80 börsnot. storföretag ]. Inlåning, mkr 387 628 610 29 124 1 777 91,4 % >> , % av A (6.5) (13,7) (39,6) (1,8) (2,1) (9,1) 2. Krediter, mkr 279 268 339 38 95 1 019 86,9 % >> , % av B (5,0) (6,0) (21,4) (2,3) (1,7) (5,4) c) 93 börsnot. företag 1. Inlåning, mkr 404 635 626 40 126 1 831 90,9 % » ,% av A (6,8) (13,9) (40,7) (2,5) (2,1) (9,3) 2. Krediter, mkr 285 288 360 48 100 1 081 86,3 % » , % av B (5,1) (6,5) (22,7) (2,9) (1,8) (5,7)

1 Totala krediter minus krediter till bostäder, bostadsbyggande, försäkringsväsen, statliga och kom- munala sektorn, jordbruk, organisationer och diverse. Beräkningen har gjorts på basis av bankinspek- tionens månadsstatistik för okt. och dec. 1962, bankför. kreditanalys nov. 1962, bankernas uppgifter till riksbanken okt. och dec. 1962 samt bankinspektionens kreditanalys per 30/11 1962. Övriga källor: bankinspektionens statistik över större inlåning och engagemang.

tag mycket starkt »representerad» i bank- styrelserna. I alla banker är inlåningen mer styrelseorienterad än utlåningen.

I detta sammanhang bör också uppmärk- sammas relationen mellan in- och utlåning för olika grupper företag. Nedanstående grova kalkyl visar att börsnoterade före- tag 1962 sannolikt hade ett stort inlånings- överskott hos affärsbankerna medan icke börsnoterade storföretag hade ett betydande inlåningsunderskott.11

Genom en undersökning, som Gunnar Lindgren gjort av storföretagens styrelseför- bindelser 1942 med bankerna, är det möjligt att i Viss utsträckning belysa utvecklingen under tjugoårsperioden 1942—4962.12 År 1942 fanns 200 privata storföretag, exkl. banker och försäkringsbolag, med minst 5 00 anställda. För dessa företag undersökte Lind- gren representationen i de fyra största ban- kernas styrelser inkl. suppleanter (avser

Svenska Handelsbanken, Skandinaviska Ban- ken, Enskilda Banken och Göteborgs Bank). Motsvarande data har sammanställts för de

11 Några uppgifter om de större företagens inlåning och disponerade utlåning vid samma tidpunkt finns ej varför dessa siffror per 31 december 1962 beräknats med utgångspunkt från vissa antaganden, som förefaller rim- liga. Disponerad utlåning har antagits utgöra samma andel av beviljad utlåning som för näringslivet i sin helhet (se tabell 4: 11) d. v. 5. 87,9 %. Enligt Skandinaviska Bankens kvar— talsskrift 1963: 3 ökade de likvida medlen med 22% under 1962 för 125 större aktiebolag. Enligt SCB:s kreditmarknadsstatistik ökade af- färsbankstillgodohavanden med 30 % under 1962 för industriföretag med minst 50 anställ- da. Överensstämmelsen mellan de båda ök- ningstalen är således relativt god. Enligt SCB:s statistik ökade vidare affärsbankstillgodoha- vandena med 52 % från 30 juni till 31 decem- ber 1962. Som en försiktig uppskattning av in- låningsökningen maj—december för de större företagen har därför tagits 40 %. December- siffrorna för inlåningen i tabellen har således beräknats genom uppräkning av majsiffrorna med detta procenttal.

Beviljade Beräknade Beräknad . krediter Inlåning disp. kredi- inlåning KOL 4 minus kOI' 3 31/12-62 30/5-62 ter 31/12-62 31/12-62 i % av Mkr Mkr Mkr Mkr Mkr kol. 4 l 2 3 4 5 6

Alla storföretag 2 302 2 265 2 023 3 171 + 1 148 + 36 _ därav börsnoterade 982 1 759 863 2 463 + 1 600 + 65 _ därav ej börsnoterade 1 320 506 1 160 708 _ 452 _ 64 Alla börsnoterade

företag 1 029 1 812 904 2 537 + 1 633 + 64

200 största företagen 1962. Siffrorna för de båda åren redovisas nedan.

200 största 200 företagen största 1962 enligt företa- 1960 års gen sysselsätt- 1942 ningssiffror A. Totala antalet anställda 1. Antal 384000 593 000 2. I % av antalet anställda i den privata sektorn 24,5 28,7 B. Totala antalet anställda vid företag repr. i de fyra storban- kernas styrelser 1. Antal 260 000 460 000 2. I % av antalet anställda i den privata sektorn 16,6 22,3 C. B: 1 i % av A: 1 67,7 77,6

Räknat på basis av de 200 största företa- gen hade 1962 de fyra privata storbankerna i sina styrelser representanter för företag med 460 000 anställda, vilket motsvarar drygt 75 procent av samtliga anställda vid de 200 största företagen. Omfattningen av gemensamma styrelseledamöter mellan de 200 största företagen och de fyra privata storbankerna har ökat under perioden 1942 —62 och denna ökning är relativt sett betyd— ligt större än den samtidiga ökningen i de 200 största företagens andel av totala syssel- sättningen inom den privata sektorn. Den är också relativt sett större än ökningen i de fyra bankernas andel av samtliga bankers tillgångar (från 64 % till 70 %). Vid jäm- förelse med antalet representerade storföre-

tag framgår att styrelseförbindelsema främst avsåg de största företagen. Av exempelvis de 25 största företagen var det 1962/ 63 endast ett, som inte var representerat i en eller fle- ra storbankstyrelser.

B. Gemensamma styrelseledamöter mellan försäkringsföretag och övrigt privat näringsliv

Förekomsten av gemensamma styrelseleda— möter mellan försäkringsföretag och övrigt näringsliv är kanske mest intressant i sam- band med en analys av skadeförsäkringsrö- relsen. Framför allt under perioder med ka- pitalknapphet kan dock gemensamma sty- relseledamöter i vissa fall mycket väl tänkas spela en roll vid kreditgivningens fördelning och förtjänar därför att diskuteras.

För undersökningen valdes ut de 15 stör- sta försäkringsföretagen vid utgången av 1962. Dessa företag förvaltade ca 95 % av samtliga försäkringsbolags tillgångar. Av de 15 företagen var 8 koncernbildningar och 7 fristående bolag. Två av koncernerna (Skan- diakoncernen och Thulekoncernen; den se- nare uppgick i Skandiakoncernen i början av 1963) hade ett aktiebolag som moderbo- lag medan övriga hade ömsesidiga bolag som koncerntoppar. Det bör observeras att ett försäkringsföretags koncerntopp kan be- stå av flera ömsesidiga bolag. Frånvaron av aktier medför nämligen att koncernbildning- ar bland ömsesidiga bolag får formen av avtal mellan bolagen, kompletterade med gemensamma styrelser. Däremot kan natur-

12 Opublicerat material, som Gunnar Lind- gren ställt till utredningens förfogande.

Tabell 4: 12. Antal företag, som hade personförbindelser med försäkringsföretagen via dessas ord. st yrelsemedl. 1962/63.1

Börsnote- Börsnote- Samtliga rade stor- rade före- undersökta Typ av förbindelse Storföretag företag tag företag 1 2 3 4 5 I. Förbindelser med ett försäkringsföretag 1. SPP 4 3 3 4 2. Skandia-koncernen 26 17 21 31 3. Thule-koncemen 8 2 2 8 4. Svenska Liv-Städernaskoncernen 9 6 8 12 Summa 1—4 47 28 34 55 5. Övriga försåkringsföretag 25 6 6 27 Summa för I 72 34 40 82 11 . Förbindelser med flera försäkrings— företag 6. Endast de fyra stora 7 7 7 7 7. De fyra stora jämte övriga 19 13 15 242 Summa 6—7 26 20 22 31 8. Endast andra än de fyra stora 4 2 2 4 Summa för 1—11 102 56 64 117 111. Falksamkoncernen 1 2 Totalsumma I—III 103 56 64 119 Totala antalet undersökta företag 255 80 93 286 Andel av totala antalet undersökta företag: a) Summa 1—4 18 % 35 % 37 % 19 % b) Summa för I 23 % 43 % 4 % 29 % c) Summa 1—4 och 6—7 29 % 60 % 60 % 30 % d) Totalsumma I—III 40 % 70 % 69 % 42 %

1 VD har medräknats oavsett formell ställning i styrelsen. 2 I ett av företagen var även Folksam representerad.

ligtvis de ömsesidiga bolagen ha försäkrings— aktiebolag som dotterbolag. Av de friståen- de bolagen var ett organiserat som aktiebo- lag (Framtiden) medan alltså de övriga sex var ömsesidiga. På grund av de ömsesidiga bolagens säregna form för koncernbildning hade de 15 företagen sammanlagt 22 topp- bolag.

I de ömsesidiga bolagen är försäkringsta- garna själva delägare. I riksbolagen förelig- ger dock inte praktiska möjligheter för del- ägarna att direkt utöva sin rösträtt på bo- lagsstämman. I stället tillämpas olika slags indirekta valsystem. Vanligast är att rösträt- ten på stämman utövas av delegerade, valda av försäkringstagarna och/eller av organisa- tioner, som står försäkringstagarna nära.

Valdeltagandet bland försäkringstagarna vid utseende av delegerade är enligt en under- sökning från 1958 utomordentligt lågt.

I försäkringsaktiebolagen är försäkrings- tagarna genom försäkringslagen tillerkända ett visst inflytande genom rätt till represen- tation i bolagens styrelser. Vid utgången av 1958 valdes flertalet försäkringstagarrepre- sentanter av Kungl. Maj:t eller försäkrings- inspektionen. I några fall utsågs represen- tanterna genom av försäkringstagarna valda elektorer eller huvudmän.13

För de utvalda försäkringsföretagen in- samlades uppgifter om styrelsernas samman- sättning och verkställande direktörer ome-

13 Försäkringssakkunniga, sid. 337—359, 377— 385.

Tabell 4:13. Antal företag, som hade personförbindelser med försäkringsföretagen via dessas ord. styrelsemedl. jämte suppl. 1962/631.

Börsnote- Börsnote- Samtliga rade stor- rade före- undersökta Typ av förbindelse Storföretag företag tag företag 1 2 3 4 5 I. Förbindelser och ett jörsäkringsföretag 1. SPP 2 2 2 2 2. Skandia-koncernen 25 16 20 30 3. Thule-koncernen 8 2 2 8 4. Svenska Liv-Städernaskoncernen 9 6 8 12 Summa 1—4 44 26 32 52 5. Övriga försäkringsföretag 24 7 8 27 Summa för I 68 33 40 79 11. Förbindelser med flera försäkrings- företag 6. Endast de fyra stora 10 8 8 10 7. De fyra stora jämte övriga 24 15 17 292 Summa 6—7 34 23 25 39 8. Endast andra än de fyra stora 5 2 2 5 Summa I—Il 107 58 67 123 III. Folksamkoncernen 1 2 Totalsumma I—III 108 58 67 125 Tola/a antalet undersökta företag 255 80 93 286 Andel av totala antalet undersökta företag a) Summa 1—4 17 % 33 % 34 % 18 % b) Summa för I 27 % 41 % 43 % 28 % c) Summa 1—4 och 6_7 31 % 61 % 61 % 32 % d) Totalsumma I—III 42 % 73 % 72 % 4 %

1 VD har medräknats oavsett formell ställning i styrelsen. 2 I ett av företagen var även Folksam representerad.

delbart före stämman 1963 från uppslags- verket Svenska Aktiebolag och genom di- rekta förfrågningar hos bolagen. Från för- säkringsinspektionen inhämtades uppgifter om styrelseledamöter utsedda av Kungl. Maj:t och försäkringsinspektionen.14 De un- dersökta storföretagen m. m. är samma, som i föregående avsnitt. Uppgifter om de un- dersökta försäkringsföretagens kreditgivning till dessa företag har erhållits direkt från försäkringsföretagen.

Resultaten av undersökningen redovisas i tabellerna 4: 12-4: 15, som endast ska kom- menteras i korthet. Såsom framgår av ta- bellerna 4: 12 och 4: 13 är drygt 40 procent av storföretagen och drygt 70 procent av de börsnoterade företagen representerade i de

undersökta försäkringsföretagens styrelser.15 Huvudparten av styrelseförbindelserna avser Skandiakoncernen. Tilläggas kan att 65 ord- föranden och verkställande direktörer för storföretag är representerade i de under- sökta försäkringsföretagens styrelser (inkl. suppleanter). Motsvarande siffra för själv- ständiga börsnoterade företag är 41. Totalt innehar försäkringsföretagens styrelsemed— lemmar (inkl. suppleanter) 165 uppdrag som

14 Inom Svenska Liv och Städernas hade styrelsernas sammansättning ultimo 1962 inte hunnit anpassas till den nyligen genomförda fusionen. Efter bolagsstämman 1963 blev de ingående styrelsernas sammansättning mer lik- artad. 15 Vid koncernbildning avses moderbolagets eller moderbolagens styrelser.

Tabell 4: 14. Företagens krediter 31/12 1962 med företagen fördelade efter slag av styrelse- gemenskap med de undersökta försäkringsföretagen.

A. Storföretag

Totala krediter, mkr

I procent av försäkr.

. . företagets Representerad 1 Representerad 1 . förs.företagets förs.företagets (:enåååotala direkta ordinarie styrelse styr. inkl. suppl. Försäkringsföretag av styr. medl. av styr. medl. Kol. 2 Kol. 3 1 2 3 4 5 SPP 76 76 2,9 2,9 Skandia-koncemen 116 129 7,1 7,9 Thule-koncernen 7 7 0,7 0,7 Svenska Liv-Stådernaskoncernen 12 13 0,9 1,0 Summa 211 225 3,2 3,4 Summa krediter för företag repr. i något förs. företags styrelse 821 933 _ _ B. Börsnoterade företag SPP 65 65 2,5 2,5 Skandia-koncernen 94 97 5,8 6,0 Thule-koncernen 2 2 0,2 0,2 Svenska Liv-Städernaskoncernen 15 16 1,1 1,2 Summa 176 180 2,7 2,7 Summa krediter för företag repr. i något förs. företags styrelse 679 788 — _

styrelsemedlemmar eller verkställande direk— törer i storföretag. Motsvarande siffra för självständiga börsnoterade företag är 112.

Mot bakgrund av den omfattande kon- cernbildningen inom försäkringsväsendet har även undersökts olika företagsgruppers sty- relseförbindelser med alla de liv— och sjuk- försäkringsbolag resp. skadeförsäkringsbo- lag, som ingår i urvalet. Några siffror redo- visas inte, eftersom det visade sig att resul- taten blev mycket lika de, som erhållits för försäkringsföretagen i sin helhet. Antalet företag representerade i skadeförsäkrings- bolagen är dock något större. Anledningen till den stora överensstämmelsen är att mo- der- och dotterbolagsstyrelser hos försäk- ringsföretagen i stor utsträckning är helt el— ler nästan identiska.

Såsom framgår av tabell 4: 15 har de fyra största försäkringsföretagen, särskilt SPP och Skandia, både absolut och relativt sett en betydande kreditgivning till de undersök- ta företagsgrupperna. De styrelserepresente- rade företagens krediter utgör dock endast

en begränsad del av den totala direkta kre- ditgivningen (tabell 4: 14). Med undantag för Skandiakoncernen är inte heller styrel- seorienteringen av krediter särskilt marke- rad, vilket framgår av nedanstående kredit- kvoter. Dessa har konstruerats på samma sätt som för bankerna, dvs. som kvoten mellan å ena sidan utstående direkta kredi- ter till storföretag resp. börsnoterade före- tag representerade i försäkringsföretagets styrelse och å andra sidan försäkringsföre- tagets totala direkta krediter till storföretag resp. börsnoterade företag. Kvoterna är be- tydligt lägre än för affärsbankerna. I sam- manhanget bör observeras skillnaderna mel- lan affärsbankernas och försäkringsbolagens kreditgivning. Affärsbankernas företagskre- diter är oftast betydligt mera kortfristiga och kreditgivningen till det individuella företaget har karaktär av ett kontinuerligt pågående beslutsfattande i långt högre grad än hos försäkringsbolagen. Förändringar i samman- sättningen av försäkringsbolagens styrelser — p. g. a. både normal nyrekrytering och

A. Skandia- Thule- Svenska Övriga Samtliga Kol. 2—5 koncer- koncer- Liv-Stä- större större i % av SPP nen nen dernas FB FB kol. 7 1 2 3 4 5 6 7 8 A. Totala krediter1 2 649 1 627 997 1 319 1 874 8 466 77,9 B. Krediter till när.]ivet2 860 617 258 171 518 2 424 78,6 B i % av A 32,5 37,9 25,9 13,0 27,6 28,6 a) 255 storföretag 1. Totalt, mkr1 541 402 143 94 191 1 370 86,1 » , % av A (20,4) (24,7) (14,3) (7,1) (10,2) (16,2) 2. Därav exkl. bost. lån, mkr2 495 332 106 64 154 1 151 86,6 » , % av B (57,6) (53,8) (41,1) (37,4) (29,7) (47,5) b) 80 börsnot. storföretag 1. Totalt, mkr1 411 248 83 52 119 913 87,0 » , % av A (15,5) (15,2) (8,3) (3,9) (6,4) (10,8) 2. Därav exkl. bost. lån, mkr2 379 203 66 42 101 791 87,2 » , % av B (44,1) (32,9) (25,6) (24,6) (19,5) (32,6) c) 93 börsnot. företag 1. Totalt, mkr1 417 249 83 55 127 931 86,4 » , % av A (15,7) (15,3) (8,3) (4,2) (6,8) (11,0) 2. Därav exkl. bost. lån, mkr2 382 203 66 43 104 798 87,0 » , % av B (44,4) (32,9) (25,6) (25,1) (20,1) (32,9) B. Krediter till Totala krediter1 näringslivet2 Samtliga försäkringsbolag 8 602 2 438 Samtliga undersökta försäkringsbolag 8 466 2 424

1 Omfattar sv. inteckningslån, sv. kommunlån, rubr. »andra värdehandlingar» exkl. lån till kon- cem- och egna fastighetsbolag samt lån mot säkerhet av försäkringsbrev. 2 Krediter enl. anm. 1 minus lån mot inteckning i bostads- och kontorsfastighet, sv. kommunlån, lån till bostäder under rubr. »andra värdehandlingar» samt lån mot säkerhet av försäkringsbrev. I motsats till uppgifterna i appendixet, tabellbilaga B, ingår således ej inteckningslån i kontorsfastigheter. Källor: Officiell statistik samt uppgifter inhämtade från försäkringsbolagen och försäkringsinspek- tionen.

fusioner medför därför att nedanstående kvoter kan överskatta hur stor andel av ifrå- gavarande företagskrediter, som den sittande styrelsen själv beviljat företag representera- de i styrelsen. Tillkomsten av uppköpta för- säkringsbolags utestående krediter kan med- föra en över- eller underskattning av liknan- de slag. Kreditkvoterna för »gamla» Skan- diakoncernen enligt 1962 års siffror ligger dock mycket nära de, som nedan redovisas för hela Skandiakoncernen vid denna tid- punkt.

Kreditkvoter

Storföretag Börsnot. repr. i hela företag repr. styrelsen i hela styrel- av styr.- sen av styr.- medl. medl. SPP 0,14 0,16 Skandiakoncernen 0,32 0,39 Thulekoncernen 0,05 0,02 Svenska Liv- Städernas* 0,14 0,29

* Numera benämnd Hansakoncernen.

Tabell 4: 16. Styrelseförbindelser mellan försäkringsföretag och a_zfärsbanker 1962/63.

A. Ordinarie styrelser jämte VD

Banker FF:s Sv. Spec. totala Skand. Gbgs Övriga Kred. ban- styr.medl. Försäkringsföretag SHB B. SEB priv. B. ker S:a + VD SPP 1 1 2 13 Skandia-koncernen 1 2 2 1 2 8 18 Thule-koncernen 1 1 10 Svenska Liv-Städernas 2 2 20 Övriga exkl. Folksam 1 2 1 5 5 14 98 Folksam 1 1 10 Avgår dubbleringar 1 Summa 4 4 4 2 7 _ 6 28

Totala antalet styr.medl. för

banker resp. förs.företag 15 15 12 13 88 10 19 172 169 B. Styrelser inkl. suppl. jämte VD SPP 1 1 2 15 Skandia-koncernen 1 2 3 1 2 9 26 Thule-koncernen 2 1 1 4 14 Svenska Liv-Städernas 2 2 31 Övriga exkl. Folksam 2 3 2 6 6 19 145 Folksam 1 1 1 ] Avgår dubbleringar 1 1 2

Summa 7 5 4 4 8 7 35

Totala antalet styr.medl. för

banker resp. förs.företag 24 26 14 16 120 14 34 248 242

C. Gemensamma styrelseledamöter mellan försäkringsföretag och affärs- banker

Förekomsten av styrelseförbindelser mellan försäkringsföretag och affärsbanker framgår av tabell 4: 16. Undersökta försäkringsföre- tag är samma som tidigare. I 9 av de 15 för- säkringsföretagen är en eller flera ordinarie styrelseledamöter samtidigt ordinarie leda- möter i styrelserna för 9 av de 13 privata affärsbankerna (exkl. specialbankema). Samtliga de fyra privata storbankerna har gemensamma styrelseledamöter med mer än ett försäkringsföretag. Åtskilliga av person- förbindelserna går via verkställande direktör och ordförande i bank eller försäkringsföre- tag. Skandiakoncernen har i särklass största antalet styrelseledamöter, som samtidigt är

medlemmar av bankstyrelser. Därnäst följer Framtiden och Trygg-Fylgia.

D. Affärsbankernas kundförbindelser med större företag

Som nämnts utgör gemensamma styrelsele- damöter mellan affärsbanker och övrigt nä- ringsliv till stor del manifestationer av kund- förhållanden. Både på grund härav och andra skäl finns det anledning att avslut- ningsvis diskutera kundförbindelsernas (eller bankförbindelsernas) struktur och stabilitet.

En detaljerad kartläggning av kundförbin- delserna erbjuder många både principiella och praktiska problem. Vissa allmänna data har emellertid insamlats genom en enkät bland affärsbankerna. Enkäten har genom- förts av bankinspektionen på uppdrag av

Tabell 4: 17. Större privata företags ofärsbanksförbindelser 1965/66.

A. Fördelning efter slag av bankförbindelse

Alla undersökta bolag Börsnoterade bolag

Totalt Därav Totalt Därav avseende avseende Antal Procen- en eller fler Antal Procen— en eller ller tuell andra ban- tuell andra ban- fördel- ker än inom fördel- ker än inom Slag av bankförbindelse ning grp I ning grp I 1 2 3 4 5 6 7 1. Med endast en bankförb. 177 52 16 33 38 0 2. Med en huvudbankförb. 117 34 9 39 45 2 3. Med två huvudbankförb. 48 14 19 14 16 6 Summa 342 100 44 86 100 8

Anm. Grupp 1: Svenska Handelsbanken, Skandinaviska Banken, Stockholms Enskilda Bank och Göteborgs Bank.

B. Bankförbindelsernas tidsmässiga fördelning

Enbanks- och huvudbanksförbindelser fördelade efter tiden för kundförhållandets etablering

Totala Därav etablerade: antalet sådana före 1930— 1940— ]950— 1955— 1960— Grupp av bolag förbind. 1930 1939 1949 1954 1959 1965 1 2 3 4 5 6 7 8 I . Alla undersökta bolag antal 390 200 65 66 19 7 33 procentuell f ördeln. 100 51 17 17 5 2 8 2. Börsnoterade bolag antal 100 56 22 13 2 3 4 procentuell fördeln. 100 56 22 13 2 3 4

Källa: Uppgifter från bankinspektionen.

koncentrationsutredningen. Undersökningen avser förhållandena vid årsskiftet 1965/ 66 och omfattar ett antal större privata företag och dessas större dotterbolag. Därjämte har vissa data insamlats om större statliga före- tag och om ett mindre antal kooperativa företag och organisationer samt fackliga fö- retag (se vidare bearbetningsteknisk exkurs i slutet av detta avsnitt). En lista över de utvalda bolagen (och organisationerna) ut- sändes till alla affärsbankerna, som ombads ange vilka bolag, som är kunder i banken, om banken är enda bankförbindelse, ensam huvudbankförbindelse, delad huvudbankför- bindelse eller icke huvudbankförbindelse samt från vilken tidpunkt bankförbindelsen daterar sig. Bankförbindelse definierades så-

som omfattande alla slags bankaffärer och avseende mer än enbart en tillfällig mindre kundkontakt. Svar erhölls från alla affärs- banker. Svaren har sammanställts inom bankinspektionen och jämförts med där till- gängliga uppgifter om större inlåning och engagemang. Efter justeringar och uteslut- ning av vissa bolag (se exkurs) återstod an- vändbara svar för 342 privata bolag tillhö- rande 254 företag. Av bolagen är 86 själv- ständiga börsnoterade bolag. Justeringarna berör brutto en betydande andel av de un- dersökta bolagen men netto tar justeringarna ut varandra. Ämnets karaktär och uppgif— ternas kvalitet medför att resultaten måste tolkas med stor försiktighet.

Bolagens fördelning efter typ av bankför-

bindelse framgår av tabell 4:17, avd. A. Drygt 50 % av alla undersökta privata bo- lag och knappt 40 % av de börsnoterade bolagen har endast en bankförbindelse. Ca 15 % av båda grupperna har mer än en huvudbankförbindelse. Ca 85 procent av bolagen har en bankförbindelse eller en hu- vudbankförbindelse. Inget av de undersökta börsnoterade bolagen har en provinsbank eller Sveriges Kreditbank som enda bank- förbindelse och endast ett fåtal har dessa banker som huvudbankförbindelse.

Brister i materialet hänför sig med största sannolikhet till icke uppgivna biförbindelser. Enligt bankinspektionen finns för åtskilliga bolag mindre in- och utlåning registrerade vid banker, som inte uppgivit någon kund- förbindelse med bolaget i fråga. Om dessa poster är tillfälliga eller ej kan inte bedömas men den uppgivna andelen enbankförbindel- ser bör uppfattas som en maximisiffra. An- delen bolag med antingen en bankförbindel- se eller en huvudbankförbindelse torde där— emot vara tämligen exakt.

De fyra privata storbankerna uppgav vi- dare att de har biförbindelse med 86 av samtliga undersökta bolag och 30 av de börsnoterade bolagen. I realiteten torde siff- rorna vara ännu högre. Inte oväntat har ett litet antal byggnadsföretag och företag med stor partihandel största antalet bankförbin- delser, För bolag tillhörande samma koncern är bankförbindelserna i vissa fall inte helt lik- artade. Således har av samtliga dotterbolag ett femtontal helt annan bankförbindelse än moderbolaget medan lika många har delvis annan huvudbankförbindelse än moderbola— get.

Från bankinspektionen har också erhållits vissa andra uppgifter, som kan jämföras med uppgifterna i tabell 4: 17. Nedanståen- de tabell visar hur 255 storföretag och 93 börsnoterade företag (obs: ej bolag — jämför med tidigare avsnitt av detta kapitel) förde— lar sig med avseende på in- och utlåning.

I tabell 4: 17, avd. B har enbankförbin- delser och huvudbankförbindelser fördelats med avseende på hur länge förbindelsen med banken varit etablerad enligt resp. banks uppgifter.16 För alla undersökta bolag

Storföre- Börsnotera- tag de företag

A. Inlåning 30 maj 1902 Vid endast en bank 104 34 Vid två banker 41 17 Vid tre banker 20 15 Vid mer än tre

banker 28 18 Ingen reg. inlåning* 62 9

Summa 255 93

B. Beviljad utlån. 31 dec. 1962 Från endast en bank 133 39 Från två banker 56 25 Från tre banker 24 10 Från mer än tre

banker 8 5 Ingen reg. utlåning 34 14

Summa 255 93

* Det förhållandevis stora antalet företag utan registrerad inlåning beror på att företagens lik- viditet når sin lägsta punkt under maj, varför saldot på många företags checkräkningar blir negativt.

är drygt två tredjedelar av dessa förbindel- ser mer än 25 år gamla. Motsvarande andel för de börsnoterade bolagen är nära 80 %. Byte av bankförbindelse var sällsynt under 1950-talet. Däremot förefaller rörligheten ha varit något större under första hälften av 1960-talet. Kundförbindelsernas tidsmässiga stabilitet överskattas sannolikt något i tabel- len genom att uppgifter saknas om föränd- ringar i kundförbindelsernas karaktär.

Uppgifterna om antalet biförbindelser är, som nämnts, sannoligt inte fullständiga. Av uppgivna, daterar sig ca en tredjedel från 1960-talet.

Svaren rörande kundförbindelser med kooperativa företag och organisationer samt fackliga företag är mindre fullständiga än för övriga företag. Allmänt kan dock kon- stateras att alla de fem storbankerna finns representerade som enbank- och huvudbank- förbindelser. Vissa företag och organisatio- ner har förbindelser med tio banker eller mer. Bland de statliga företagen slutligen är, som väntat, Sveriges Kreditbank den helt

"* Enbankförbindelser och huvudbankförbin- delser har behandlats som en grupp för att eli- minera ev. effekter av tidigare nämnda juste- ringar.

dominerande bankförbindelsen till följd av den statliga förordningen i ärendet.

Ytligt sett är flerbankförbindelser inte ovanliga bland stora företag men samtidigt är det ovanligt med mer än en huvudbank- förbindelse. Biförbindelserna torde vidare vara av mycket varierande betydelse. I åt- skilliga fall är det endast frågan om hållan- de av en transaktionskassa vid närmast be- lägna bankkontor. Den stora andelen en- banksorter medför att den typen av fler- bankförbindelser är nödvändiga för många stora företag med verksamhet i olika delar av landet. P. g. a. bankstrukturen är å andra sidan enbankförbindelser nödvändiga för många mindre företag, eftersom dessa oftast har verksamheten koncentrerad till en enda ort.

När det gäller bankförbindelsernas stabi- litet kan konstateras att den varit anmärk- ningsvärt stor — särskilt mot bakgrund av att företagsfusioner ofta medför byte av bankförbindelse. Denna faktor torde ha va- rit av viss betydelse under 60-talet, såsom bl.a. framgår av föregående kapitel. Byten av bankförbindelser under 40-talet avspeg- lar i viss mån de bankfusioner, som då ge- nomfördes.

Bearbetningsteknisk exkurs För undersökningen valdes ut alla privata företag, som 1960 hade minst 500 anställda samt alla börsnoterade självständiga företag och företag noterade på fondhandlarnas lis- ta. Vidare medtogs alla dotterbolag, tillhö- rande dessa företag, som hade minst 500 an- ställda 1960. Urvalsramen är således något föråldrad, men detta saknar betydelse i sam- manhanget, eftersom hänsyn tagits till fusio- ner och nedläggningar inom gruppen fram till 1966. Då det visade sig att det statistiska materialets kvalitet knappast tillät en mera detaljerad uppdelning på olika grupper gjor- des vissa begränsningar för att få totala ur- valet mera enhetligt sammansatt. Koncern- toppar med mindre än 500 anställda elimi— nerades (således även investment- och för- valtningsbolag) med undantag för tändsticks- bolagets koncerntopp. Dessa företag repre- senteras således i undersökningen endast av

det eller de dotterbolag, som hade minst 500 anställda. För storföretag, där inget enstaka dotterbolag uppnådde gränsen 500 medtogs i stället största bolaget i koncernen. Dessa begränsningar fick endast obetydliga åter- verkningar på bankförbindelsernas totala fördelning i olika avseenden. Bland övriga privata företag eliminerades investmentbolag och fastighetsbolag. Av återstående bolag fanns inga svar eller helt inkonsistenta svar för ca 15 st. Sedan dessa svar uteslutits åter- stod användbara svar för 342 privata bolag tillhörande 254 företag. Urvalet börsnotera- de bolag avser endast självständiga sådana. I de fall där den börsnoterade koncerntoppen eliminerats har i stället största dotterbolaget medtagits. _Inkonsistenserna mellan de olika banker- nas svar består nästan helt av dels att en bank uppgivit biförbindelse med ett bolag medan annan bank uppgivit sig vara enda bankförbindelse, dels att en bank uppgivit sig vara ensam huvudbankförbindelse utan att annan bank uppgivit förekomsten av biförbindelse. Ungefär 60 fall av vardera slaget finns. Jämförelser med inspektionens in- och utlåningsstatistik ansågs motivera en överflyttning av det förstnämnda slaget av bolag till kretsen med en huvudbank och av den sistnämnda gruppen till kretsen med en- dast en bankförbindelse.

Urvalet fackliga företag samt kooperativa företag och organisationer gjordes efter täm- ligen godtyckliga grunder och avsåg endast att få med representanter för olika typer av verksamhetsgrenar. Urvalet kom att omfatta 28 företag och organisationer. Urvalet stat- liga företag omfattar sammanlagt 14 företag samt dessutom SAS.

Fördelningen har gjorts på basis av dels uppgifter om titel och befattning enligt ägar- enkäten till bankerna och dels uppgifter om befattning enligt Svenska Aktiebolag. I vissa fall har direkta förfrågningar hos bankerna gjorts. Definitionsproblemen är stora när en fördelning av detta slag skall göras, varför siffrorna inte gör anspråk på att vara abso- lut exakta i förhållande till tabellrubrikema. Flertalet personer har det dock inte erbjudit några svårigheter att klassificera.

KAPITEL V

I föreliggande kapitel behandlas dels utveck- lingen av olika kreditinstitutgruppers före- tagsstruktur, dels strukturen på vissa re- gionala och lokala delmarknader. Inled- ningsvis är det emellertid nödvändigt att närmare analysera vissa begrepp och defini- tioner, som kommer att användas i detta och följande kapitel.

A. Diskussion av vissa begrepp

A: 1 Kreditinstitutens »råvaror» och >>produkter»

Vid analys av kreditmarknaden utifrån mikroekonomiska i stället för makroekono- miska synpunkter är det naturligt att söka finna marknadsdefinitioner, vilka är ana— loga med de, som används vid analys av varumarknader. Inledningsvis utgås från af- färsbankerna för att sedan utvidga diskus- sionen till övriga kreditinstitut.1

Analys av företags handlande på varu- marknader kräver att man lyckats identifi— era och särskilja de olika förekommande produkterna. Motsvarande krav gäller också vid en analys av affärsbankernas rörelse. Att diskutera bankernas verksamhet i pro— dukttermer kan i första ögonblicket te sig främmande. Likheterna mellan affärsbanker å ena sidan och industri— och handelsföretag å den andra är emellertid mycket stora. Af- färsbankerna kan ses som mångproduktföre— tag, vars produktion omfattar en mångfald typer av tjänster, krediter och värdepappers- placeringar. Krediterna är fördelade på oli- ka löptider, risknivåer och användningsom- råden liksom också värdepappersplacering- arna. Floran av tjänster är mycket rik och avser vitt skilda områden såsom inkasso, be-

Marknads- och företagsstruktur

talningsförmedling, kassafack, notariattjäns- ter och fondaffärer. I synnerhet när det gäl— ler tjänster är det påfallande hur bankerna under senare år börjat tillämpa en mark— nadsföringsteknik, som starkt påminner om den, som används för varor.

Den helt dominerande produktionsfaktorn inom affärsbankerna är arbetskraft även om under senare år produktionsfaktorn kapital i form av datamaskiner och annan modern kontorsutrustning fått allt större betydelse i produktionsprocessen. Inlåningen är den hu- vudsakliga »råvara», som används för att producera krediter och värdepappersplace- ringar. Inlåningen, som är differentierad ef- ter uppsägningstid och omloppshastighet, köps upp på en marknad där många olika typer av säljare uppträder. Det pris, som betalas för inlåningen är antingen ränta eller tillhandahållande av vissa tjänster, främst betalningsförmedling. Det senare betalnings- sättet kan ses som en renodlad byteshandel, där inlåningen byts med affärsbankernas egen produktion av tjänster.

Även om värdepappersplaceringar och bankmässiga tjänster svarar för en betydan- de del av affärsbankernas utbud ligger dock tyngdpunkten i verksamheten på den direkta kreditgivningen och det är denna som ger huvudparten av bankernas intäkter. För att klarlägga innebörden av produktbegreppet, såsom det här används, kan det vara lämpligt att på några konkreta punkter jämföra varu- marknader och marknaden för affärsbanks- krediter. Varorna på industriella marknader är konkreta objekt, som kan användas an-

1 Diskussionen i det följande bygger till be- tydande del på Alhadeff, s. 1—10. Se även Macesich, s. 39—51.

tingen för konsumtion eller i produktion av andra varor (här bortses från byteshandel). Krediter däremot efterfrågas huvudsakligen för att komma i besittning av allmängiltig köpkraft, som i sin tur kan användas för in- köp av varor och tjänster. Priset för denna köpkraft är betalning i framtida köpkraft jämte en prismarginal, som utgörs av rän- tan. Varor och affärsbankskrediter kan ock- så jämföras med avseende på tidsaspekten. Industriella varor kan antingen säljas kon- tant eller på kredit med betalning vid en eller flera tidpunkter i framtiden. Eftersom affärsbanker säljer nutida köpkraft, som be- talas med framtida köpkraft har banken inga möjligheter att sälja »kontant» utan måste sälja »på kredit» för att över huvud taget få göra affärer. Kreditmarknaden har därför alltid en tidsdimension. En tredje jämförelse "gäller sambandet mellan utbud av råvaror och företagens produkter. I en industribransch har som regel ett ökat utbud av produkter ingen eller obetydlig effekt på det utbud av råvaror, som möter företagen på inköpssidan. Inom affärsbanksväsendet finns ett högst påtagligt sådant samband, som enklast kan illustreras med de från läro- böckerna kända kreditmultiplikatorerna.

Det synsätt, som i det föregående appli- cerats på affärsbankernas verksamhet kan utan större svårigheter också utsträckas till övriga bankinrättningar. De skillnader, som finns, hänför sig till produktblandning, in- låningens sammansättning samt fördelningen av betalningsformer för inlåningen. Inte hel- ler de' kapitalanskaffande kreditinstituten er- bjuder några svårigheter. I motsats till af- färsbankerna kan de betecknas som företrä- desvis specialiserade enproduktföretag, vars kapitalanskaffning dessutom är mycket ho— mogen med ränta, som enda betalningsform. För kapitalplacerande kreditinstitut är det däremot naturligt att modifiera terminolo— gin något. Deras produkter kan sägas i prin- cip bestå dels av krediter och värdepappers— placeringar, dels av försäkringar. De medel, som instituten erhåller som betalning och till förvaltning i försäkringsrörelsen utgör >>råvaran>> för deras verksamhet på kredit- marknaden.

Begreppet »kreditmarknad» används med varierande innebörd i ekonomisk teori och ekonomisk debatt. Taget i sin vidaste me- ning omfattar kreditmarknaden alla ekono- miska transaktioner, som medför uppkoms— ten av ett borgenärs-gäldenärsförhållande. Annorlunda uttryckt består kreditmarkna— den av handeln med fordringar (sett från borgenärernas sida) eller krediter (sett från kredittagarnas sida). De existerande ford- ringstyperna utgör marknadsmässigt inte en homogen massa utan uppvisar stora skiljak- tigheter med avseende på bl. a. löptid, likvi- ditet, risk och ränta. En finansierings- och placeringsmöjlighet, som står nära fordring- ar är ägarandelar, vanligen i form av aktier. För kapitalanskaffaren och kapitalplacera— ren utgör fordringar och aktier på passiv— resp. aktivsidan i varierande grad substitut för varandra.

Exempelvis ett företags val av finansie— ringsformer under en period måste ses mot bakgrund av tidigare perioders kapitalan- skaffning och kapitalanvändning samt dess- utom förväntad utveckling inom företaget och branschen och på kreditmarknaden. Ba- lansräkningens sammansättning på både till- gångs- och skuldsidan, eller med andra ord företagets solvens och likviditet, påverkar både storleken av främmande finansiering och val av finansieringsform.

För en kredittagare medför olikartade kreditvillkor, skillnader i tidigare kapitalan- vändning och kapitalanskaffning, skillnader i aktuell kapitalanvändning samt den all- männa förväntningsbilden att kreditformer- nas substituerbarhet varierar dels vid en gi- ven tidpunkt och dels över tiden. Varje upp- delning av kreditmarknaden i separata del- marknader får därför nödvändigtvis ett starkt inslag av godtycke. Till detta kommer att aktiefinansiering i viss utsträckning fram- står som ett substitut för kreditfinansiering, varför en avgränsning gentemot aktiemark- naden inte heller framstår som invändnings- fri.

Ett särskilt problemkomplex i detta sam- manhang är förekomsten av lokala och re- gionala delmarknader. För låntagare är kre-

ditmarknadens geografiska omfattning i hög grad beroende av hur välkänd vederbörande är hos kreditinstitutet, vilket i sin tur beror på låntagarnas storlek och geografiska belä- genhet. Det välkända storföretaget kan vän- da sig till banker över hela landet och t. o. m. utomlands för att tillgodose sina kre— ditbehov. Småföretagaren, jordbrukaren och konsumenten å andra sidan är till största delen hänvisade till närbelägna, lokala kre- ditinrättningar, där vederbörande är känd. Sannolikt är inlåningsmarknaden i än högre grad sammansatt av ett stort antal lokala marknader beroende på inlåningskli- entelets speciella sammansättning och de krav, som från kundernas sida ställs på ban- kernas inlåningsrörelse. Generellt sett domi- neras bankinrättningarnas inlåningsrörelse i långt högre grad av små kunder än utlå- ningsrörelsen. Den övervägande delen av in— låningen härstammar från hushåll, jordbru- kare, småföretag, föreningar och liknande för vilka inlåningsmarknaden av kommuni- kationstekniska skäl har en mycket begrän- sad geografisk storlek. För större insättare, företrädesvis storföretag, torde däremot den lokala bundenheten vara ringa eller ingen. För dessa insättare är inlåningsmarknaden endast differentierad efter olika räkningars ränta, uppsägningstid och lämplighet i betal- ningsförmedlingen. En reservation måste dock göras för transaktionskassor, nödvän- diga i den dagliga rörelsen. Av praktiska skäl krävs oftast att dessa kassor är lokalt placerade och att ortens banker ombesörjer de med kassorna förbundna banktjänsterna. Hittills har definitionsproblemen huvud- sakligen diskuterats utifrån kredittagarens synpunkt. Skuldförbindelsens ömsesidighet medför dock att man med lika stort fog kan utgå från kapitalplaceraren såsom köpare av fordringar. Också för denne varierar ford- ringarnas substituerbarhet p. g. a. skillnader i uppsägningsvillkor, återbetalningsvillkor och ränta. Substituerbarheten påverkas emel- lertid även av faktorer, som inte har sina direkta motsvarigheter hos kredittagaren, nämligen likviditet utöver den, som direkt följer av kreditvillkoren samt riskbedöm- ning. Vad gäller riksbedömningen påverkas

fordringsköpen dels av det enskilda objek— tets risk, dels av portföljens tidigare sam- mansättning (portföljpolitik) och dels av den förväntade utvecklingen på kreditmarkna- den. Beträffande likviditeten medför före- komsten av organiserad handel med obliga- tioner och förlagsbevis, att dessa för inne- havaren kan ha mer likvid karaktär än vad som följer av själva lånekontraktet. Även för kapitalplaceraren finns substitut för skuldförbindelsen. Närmast ligger aktien men i princip alla typer av tillgångar utgör alternativa placeringsobjekt.

Såsom framgått är »kreditmarknaden», tagen i sin vidaste mening (handeln med fordringar eller krediter), inte en marknad i egentlig mening. Substitutionsmöjligheterna mellan olika fordringar resp. krediter varie- rar kraftigt och därtill kommer att olika 10- kala marknader finns. Kreditmarknaden be- står således i realiteten av en mängd mark- nader eller delmarknader, som i varierande grad går in i varandra och där vissa dess- utom står relativt nära aktiemarknaden. I den följande framställningen kommer be- greppet kreditmarknad att användas i ovan- nämnda totala, icke marknadstekniska, bety- delse medan de olika studerade marknader- na i egentlig mening benämns delmarknader med angivande i varje särskilt fall av hur avgränsningen skett. Med kapitalmarknad avses kreditmarknad och aktiemarknad till- sammans.2 Trots vad som anförts kommer följande kapitel att nästan enbart behandla kreditmarknaden och således bortse från ak- tiemarknaden. Detta har förefallit naturligt p. g. a. dels att aktier i många väsentliga hänseenden dock skiljer sig från krediter, dels att ägandeförhållandena behandlas på annat håll inom utredningen. Begreppet den institutionella kreditmarknaden reserveras för den del av kreditförmedlingen, vilken sker via företag och institutioner, som i ka— pitel I benämnts kreditinstitut.

2 Det bör påpekas att detta kapitalmarknads- begrepp avviker från traditionell terminologi enligt vilken kapitalmarknaden oftast definie- ras såsom obligationsmarknaden jämte aktie- marknaden eller den långa kreditmarknaden jämte aktiemarknaden.

Vid analys av den institutionella kreditmark- nadens struktur är det nödvändigt att först diskutera företagsstrukturen inom kredit— institutgrupper med flera företag för att där- efter gå över till att diskutera de olika del- marknadernas struktur. Denna tvåstegsana— lys är naturlig på grund av att de olika ty— perna av kreditinstitut skiljer sig åt i en rad avseenden och arbetar under delvis olikarta— de förutsättningar. Huvudintresset ägnas åt affärsbankerna men i efterföljande avsnitt behandlas också kortfattat sparbankerna, försäkringsbolagen och understödsförening— arna.

B: 1 Etableringsvillkor m. m.

För att bilda ett vanligt aktiebolag fordras en- dast att vissa i aktiebolagslagen angivna gene- rella villkor är uppfyllda. Beaktas dessa reg- ler lägger lagstiftningen inga hinder i vägen för etablering på vilken som helst marknad. Än friare regler gäller för handelsbolag. För bildande av enskild firma finns inga som helst regler. I skarp kontrast till denna all- männa lagstiftningsmässiga etableringsfrihet står reglerna för etablering på kreditmarkna- den i fråga om flertalet typer av kreditinsti- tut.3 För bedrivande av bankrörelse krävs enligt nuvarande banklag liksom också dess företrädare från 1911 att Kungl. Maj:t läm- nar särskilt tillstånd (oktroj). Kungl. Maj:ts stadfästelse av bolagsordningen innebär inte bara att en prövning görs av dess överens— stämmelse med banklagen och andra lagrum utan också att en bedömning sker av huru- vida bankaktiebolagets rörelse är till nytta för det allmänna. Oktroj beviljas för en tid av högst tio är varje gång. Därutöver kan Kungl. Maj:t pröva om särskilda bestäm- melser erfordras i bolagsordningen med hänsyn till rörelsens art och omfattning. Förändringar i affärsbanksväsendets struk- tur genom sammanslagningar kontrolleras likaså sedan 1919 av Kungl. Maj:t. En bank får endast överta annan affärsbanks eller sparbanks rörelse sedan Kungl. Maj:t prövat fallet utifrån det allmännas intressen och givit sitt tillstånd.

Etablering och fusioner inom affärsbanks— väsendet står således under offentlig kon- troll på ett sätt, som saknar motsvarighet på marknader för varor och tjänster (exkl. för- säkringsrörelse) i allmänhet. Också när det gäller själva rörelsen finns detaljföreskrifter i banklagen i en rad avseenden. Speciellt bör nämnas förbudet mot att utan Kungl. Maj:ts tillstånd öppna filialer i kommuner, där ban- ken inte tidigare bedriver verksamhet.

Det faktum att stiftarna av en bank i för- väg måste bevisa samhällsnyttan av den till- tänkta verksamheten ger redan etablerade banker ett visst skydd. Att såsom på flerta— let andra marknader låta konkurrensförmå- gan helt avgöra vilka företag, som ska över- leva, har inte tett sig socialt och national- ekonomiskt acceptabelt. Med affärsbanker- nas centrala position i det ekonomiska livet får ett fallisimang vidsträckta återverkning— ar inom samhället i form av i värsta fall finanskris och förluster för hundratusentals insättare. Särskilt gäller detta när bankvä- sendets koncentrationsgrad är hög med ett litet antal förhållandevis stora banker. Sol- venta banker är därför en minst lika viktig målsättning som effektiva och hårt konkur— rerande banker. Med denna dubbla målsätt- ning kan ett visst mått av bristfällig konkur- rens därför te sig ofrånkomligt och t.o.m. önskvärt. Men det är då också naturligt att statsmakterna i gengäld vill ha större insyn i och kontroll över bankerna än vad som är vanligt för andra företag. Om bankernas centrala position anses göra fallisimang oac- ceptabla så betraktas samtidigt monopol på affärsbankernas marknader som mer skad— ligt för samhället än monopol på flertalet andra marknader.

Utöver det lagstiftningsmässiga etable— ringsskydd, som affärsbankerna åtnjuter, finns också betydande kapitalmässiga eta- bleringshinder. Även för att bedriva bank- rörelse i samma begränsade omfattning som en mindre provinsbank krävs en egen kapi- talinsats på åtskilliga miljoner kr. Att erhålla detta kapital via introduktion på fondbörsen är knappast en praktisk möjlighet — allra

3 För uppgifter om banklagens stadganden hänvisas till Westerlind.

0/0 av inlåning . ., frun allmonheren lUD

lllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllIllllliIllllllllllllllll|||Illl|1lllllllllllllilljllltu

|961+

| | I I I l l l 2 5 11- 5 6 7 8

I I | 1 I I l 9 II) II

Antal banker Diagram 5: I . Kumulativ fördelning av affärsbankerna efter andelen inlåning från allmänheten

minst när redan etablerade banker är de helt dominerande fondhandlarna. Det förtjänar påpekas att de två affärsbanker, som eta- blerats under de senaste snart 40 åren, har haft mycket kapitalstarka organisationer ba- kom sig nämligen sparbanksväsendet och jordbrukets ekonomiska föreningsrörelse. Att konkurrensen skulle öka för redan be- fintliga banker genom nyetablering kan inte anses vara en tänkbar utveckling. Det kon- kurrenshot utifrån som affärsbankerna mö- ter eller kan möta kommer i stället från andra existerande typer av kreditinstitut.

B: 2 Baukkoncentrationens utveckling och omfattning

Koncentrationsgraden inom affärsbanksvä- sendet är, oavsett hur man mäter, hög i

Sverige liksom i flertalet övriga västeurope- iska länder. I internationella sammanhang utgör Finland och USA de två extremerna. Finland har endast fem affärsbanker (inkl. sparbankernas affärsbank), varav två svarar för ca 90 procent av totala affärsbanksin- låningen. USA däremot har ca 13 000 af— färsbanker. Det stora antalet banker i USA får dock ses mot bakgrund av landets lag— stiftning. I ett stort antal delstater är filial- bildning förbjuden och i ett antal andra är den tillåten inom endast en begränsad rä- jong. Flertalet banker är därför s.k. »unit banks», dvs. banker med endast ett kontor. En bild mer liknande europeiska förhållan- den erhålls om man endast betraktar bank- strukturen i delstater, som helt tillåter filial— bildning. Av de 16 sådana delstater, som fanns 1960, svarade i elva de fem största

Tabell 5: I . Relativa andelar av inlåning från allmänheten vissa år per 31 /12 för nu existerande större affärsbanker och deras föregångare.

Bank 1914 1924 1934 1944 1954 1964

Grupp I.

1. Svenska Handelsbanken 8,3 18,4 24,4 27,5 27,3 29,9

2. Skandinaviska Banken 12,9 15,6 15,3 23,1 25,4 23,3 Summa 1—2 21,2 34,0 39,7 50,6 52,7 53,2

Grupp 11.

3. Sveriges Kreditbank — 1,9 3,0 4,7 9,0 12,7

4. Stockholms Enskilda Bank 6,3 6,7 9,2 8,5 10,6 8,5

5. Göteborgs Bank 5,5 9,2 8,6 8,6 7,6 8,1 Summa 3—5 11,8 17,8 20,8 21,8 27,2 29,3

Grupp 11].

6. Sundsvallsbanken 2,9 2,9 3,0 2,8 3,1 3,1

7. Skånska Banken 5,1 3,4 2,9 3,9 3,2 2,9

8. Wermlands Enskilda Bank 5,0 4,3 3,2 3,3 3,4 2,7

Summa 6—8 13,0 10,6 9,1 10,0 9,7 8,7 Grupp IV.

9. Östergötlands Enskilda Bank 1,8 2,3 2,3 2,5 2,3 2,1 10. Uplandsbanken 1,9 3,4 2,2 2,2 1,9 2,1 11. Skaraborgs Enskilda Bank 2,5 2,8 2,4 2,0 1,7 1,8 12. Smålands Bank 2,1 2,2 1,9 1,7 1,6 1,4

Summa 9—12 8,3 10,7 8,8 8,4 7,5 7,4 Totalsumma för 1—12 54,3 73,1 78,4 90,8 97,1 98,6

Källa: Officiell statistik. Det bör observeras att definitionen av »inlåning från allmänheten» justerats något under årens lopp.

bankerna för 70 procent eller mer av den totala affärsbanksinlåningen.4

En översiktlig bild av bankkoncentratio- nens utveckling i Sverige ges i diagram 5: 1. Som storleksmått har använts inlåning från allmänheten på grund av att dessa uppgifter är lättast tillgängliga och inte utsatta för värdeförändringar såsom utlåning och vär- depappersplaceringar. Diagrammet visar att koncentrationsgraden ökat under hela perio- den 1914—1964 om än med varierande has- tighet. Den starkt ökade koncentrationen är helt hänförlig till de fem största bankernas relativa tillväxt. Deras andel av affärsban- kernas inlåning från allmänheten var 82,5 procent år 1964 mot 38,1 procent 50 år tidi- gare. Utvecklingen av inlåningsandelar för de större nu existerande affärsbankerna och deras föregångare framgår också av tabell 5: 1. De två största bankerna har innehaft sin nuvarande ställning sedan 1940-talet me- dan andelen för de tre därnäst största ban- kerna fortsatt att öka under efterkrigstiden

främst beroende på tillväxten för Sveriges Kreditbank. Även om omslutningen för de båda provinsbanksgrupperna vuxit starkt har deras relativa andelar minskat. Vissa provinsbanker har dock haft förhållandevis stabila andelar.

Bakgrunden till koncentrationsprocessen inom bankväsendet under 1900-talet är i korthet följande. Under senare delen av 1800-talet hade utvecklats två dominerande affärsbankstyper, nämligen dels helt eller nästan helt lokala stadsbanker av typen Stockholms Enskilda Bank, Skandinaviska Kreditaktiebolaget (nuvarande Skandinavis- ka Banken) och Stockholms Handelsbank (nuvarande Svenska Handelsbanken), dels regionala filialbanker, som i stor utsträck- ning hade monopolställning inom en re- gion eller ett landskap. De lokala stadsban- kernas verksamhet, främst de ovannämn— das, omfattade trots frånvaron av kontors-

4 The American Bankers Association. s. 60.

nät hela landet. Av allt att döma vände sig de stora kunderna i landsorten till storstads- bankerna på grund av att endast dessa hade tillräckliga kreditresurser och kunde genom- föra önskade finanstransaktioner av olika slag inom och utom landet. Samtidigt var storstadsbankerna i betydande utsträckning korrespondentbanker för landsortsbankerna. På grund av dessa förbindelser var sannolikt landsortsbankerna villiga att uppträda som storstadsbankernas lokala representanter och kunde fås att svara för den lokala bankser- vicen.

Under 1800-talets sista och 1900-talets två första decennier bröts den gamla bank- strukturen successivt sönder. Ett betydande antal nya banker med filialsystem bildades samtidigt som allt fler banker sökte expan- dera genom uppköp av andra banker. Fram till 1914 innebar flertalet fusioner att medel- stora provinsbanker övertog smärre sådana banker varigenom de utökade sina verksam- hetsområden och konsoliderade ställningen inom resp. region.5 1914 fick koncentra- tionsprocessen en helt ny inriktning och om- fattning genom att storstadsbankerna, främst Stockholms Handelsbank, i snabb takt bör- jade överta både små och stora banker. På de åtta åren 1914—1921 försvann genom fusioneringar 51 banker men samtidigt bil- dades 18 nya. Under åren närmast därefter fick koncentrationsprocessen en speciell ka- raktär genom bankkriser, som tvingade ett antal banker att gå upp i finansiellt starkare enheter. 1927 hade antalet banker sjunkit till 29 st. från 84 st. 1908 då antalet var störst.G

En ny om än liten fusionsvåg kom 1941— 1945. då antalet banker minskade med sju st. Slutligen genomfördes ett antal små fu— sioner åren 1951—1956. Genom 1940-talets fusioner decimerades antalet provinsbanker ytterligare och med 1950-talets fusioner eli- minerades nästan alla återstående lokala småbanker. I slutet av 1950-talet hindrade dock Kungl. Maj:t Smålandsbankens plane- rade övertagande av Bohusbanken. Den sista stora sammanslagningen inträffade 1949 då Göteborgs Handelsbank upplöstes och dela— des mellan huvudsakligen Jordbrukarbanken

(numera Sveriges Kreditbank) och Skandi— naviska Banken. Fusionen hängde samman med statens önskemål att skapa en helägd statlig affärsbank på basis av de tidigare statliga ägarintressena i Jordbrukarbanken och Göteborgs Handelsbank.7

Att bankstrukturen varit förhållandevis stabil sedan slutet av 1940-talet torde åt- minstone delvis bero på speciella omständig- heter. Det har nämligen under denna period funnits en överenskommelse mellan bankin— spektionen och storbankerna, där de senare lovat att inte köpa någon av de återstående provinsbankerna. Överenskommelsen är dock inte bindande utan kan sägas upp när som helst. Överenskommelsen får ses mot bakgrund av bankinspektionens mångåriga strävan att bevara tillräcklig konkurrens inom bankväsendet genom att slå vakt om provinsbankerna. Den nuvarande bankstruk— turen med några få storbanker komplette- rade av ett antal provinsbanker har av in— spektionen ansetts vara tillfredsställande

5 Det stora undantaget var fusionen 1910 mellan dåtidens två största banker —— Skandina- viska Kreditaktiebolaget och Skånes Enskilda Bank. & Första världskriget ledde dock till att en redan beslutad storbank aldrig kom till stånd. 1912 hade nämligen 14 landsortsbanker bildat Sveriges Privata Centralbank med säte i Stock- holm. Efter en kortare tid var delägarna över- ens om att gå samman i en enda bank, varige- nom skulle skapas en storbank omfattande större delen av landet. Krigsutbrottet medförde dock att planerna uppsköts och förföll. Om den planerade banken förverkligats hade flera av de nu existerande provinsbankerna försvun- nit. " Antalet fusioner under olika är framgår av den officiella bankstatistiken. Utvecklingen av affärsbanksväsendets struktur under 1910- och 1920-talen finns skildrad på olika håll, bl.a. bankmonografier. Beträffande Kredit- bankens tillkomst 1949 kan nämnas att den ur- sprungliga avsikten var att den skulle dels fun- gera som regulator med avseende på banker- nas räntesättning och kreditvillkor i övrigt, dels i även andra avseenden öka konkurrensen inom affärsbanksväsendet, dels överta riksban- kens affärsmässiga rörelse och dels överta för- valtningen av ett antal statliga utlåningsfon- der. Efter diverse oenighet rörande bl.a. den statliga affärsbankens förhållande till riksban- kens kreditpolitik inskränkte sig slutresultatet till att Kreditbanken övertog de bankförbin- delser, som vissa statliga myndigheter och före- tag förut haft med riksbanken. Se vidare Kock [2], s. 477 ff samt 1945 års bankkommitté.

O/o ..Nu % llll|.llllllllllllllllllllllll N O 5

. .... &," .-" . -. . _k.__;-.... x_n—""'ÖZF . NN,

s.a.s.

/

&”

O Illllllllllllzwllll l945 1950 1955 1960

515+ockholms Enskilda Bank

llllllllllllllllllllllllllllllll |9l2 |9|5 l920 1925 |950 |955 l940

liSvensku Handelsbanken 5=5veriqes Kreditbank 2=5kundinaviskq banken 4:66feborgs Bank

Diagram 5: 2. Andelar av affärsbankernas totala inlåning från allmänheten 1912—66 per 31/12

l 1965År

från både effektivitets- och konkurrenssyn- punkt och därför angelägen att bevara.

Dagens affärsbanksväsende omfattar med utgångspunkt från kontorsnätet tre landsom— fattande banker (Svenska Handelsbanken, Skandinaviska Banken, Sveriges Kredit— bank), en omfattande stora delar av södra och mellersta Sverige (Göteborgs Bank), en lokal storstadsbank (Stockholms Enskilda Bank), tre större provinsbanker (Wermlands Enskilda Bank, Sundsvallsbanken, Skånska Banken), fyra mindre provinsbanker (Öster- götlands Enskilda Bank, Smålands Bank, Skaraborgs Enskilda Bank, Uplandsbanken), två lokala småbanker (Jämtlands Folkbank, Bohusbanken) samt två banker med speciel- la uppgifter (Sparbankernas Bank, Jordbru- kets Bank). Bortsett från de två sistnämnda har inga nya banker bildats sedan 1928. Elva av dagens 16 affärsbanker är bildade före 1875.

Fusionerna har således i hög grad satt sin prägel på affärsbanksväsendets strukturför- ändring men för vissa banker under vissa

skeden har inlåningsandelarna förändrats relativt kraftigt utan direkt inverkan av fu— sioner. För att åskådliggöra hur de fem största bankernas inlåningsandelar utveck- lats har diagram 5 : 2 sammanställts. För var och en av dessa banker har angetts andelen av affärsbankernas totala inlåning från all- mänheten ultimo varje år under perioden 1912—1966. En fusion representeras av en lodrätt förskjutning i bankens kurva.s När en fusions storlek inte kunnat beräknas på grund av att en bank delats på två eller flera banker har fusionen för de överta— gande bankerna markerats genom ett brott i kurvan. Fusioner med sparbanker, kredit- föreningar o.d. har inte beaktats men de

8 För att illustrera detta kan antas att stor- banken A hade 20 % av affärsbanksinlåningen år 1950, 21% år 1951 och 27 % år 1952 samt att en mindre bank B övertogs 1952. B:s an- del 1951 var 8 %. Kurvan för A har då dra- gits från 20 % år 1950 till 21 % år 1951 och därefter även lodrätt till 21 % + 8 % : 29 % för år 1951. Från 29 % har kurvan dragits till 27% år 1952.

saknar betydelse i sammanhanget. Såsom framgår av diagrammet har andelarna för framför allt Skandinaviska Banken och Sveriges Kreditbank förändrats relativt kraf- tigt utan direkt inverkan av fusioner. Sär- skilt under 1930-talet med dess lätta kredit- marknadsläge ökade Skandinaviska Bankens andel kraftigt och närmade sig Svenska Han- delsbankens andel. Denna expansion för Skandinaviska Banken utgör huvuddelen av den ökning i koncentrationsgraden, som skedde 1934—1944 enligt diagram 5: 1. Av nu verksamma banker utanför storbanks- kretsen är det endast Skånska Banken, Ös- tergötlands Enskilda Bank och Uplandsban- ken, som efter 1912 i nämnvärd utsträck- ning deltagit i fusionsprocessen. Särskilt Up- landsbanken övertog under den stora fusi- onsvågen ett antal småbanker och hade del- vis till följd härav större inlåningsandel vid slutet av 1920-talet än någon av de nu exis- terande provinsbankerna.

I samband med denna redogörelse för bankkoncentrationen är det också skäl att nämna det organiserade samarbete mellan provinsbankerna, som finns sedan några år tillbaka vid sidan av bankföreningen. 1954 inleddes på marknadsföringsområdet ett samarbete, som 1956 fick fastare form ge- nom inrättandet av Banco Information AB. Företaget ägs av närstående intressen till sex av de sju provinsbankerna (alla utom Skåns- ka Banken). 1966 trädde även Stockholms Enskilda Bank in som medlem. Det huvud- sakliga arbetsområdet för Banco Informa- tion är reklamverksamhet samt i viss mån marknadsplanering och marknadsbearbet- ning i övrigt. Även på utbildningsområdet har ifrågavarande banker ett visst samar- bete. 1960 inrättades vidare ett gemensamt utredningsorgan för provinsbankerna, Pro- vinsbankernas utredningsbyrå, som formellt är ett konsortium. Byrån kan karakteriseras som ett för provinsbankerna gemensamt ekonomiskt sekretariat av det slag, som var och en av storbankerna har. Byrån svarar således för intern information om utveck- lingen på kreditmarknaden i allmänhet och producerar bankstatistik av olika slag. I övrigt utför byrån för delägarna beställ-

ningsarbeten rörande exempelvis underlag för nya kontor.9

Hittills har bankkoncentrationen diskute- rats med utgångspunkt från inlåningen. För senare år finns emellertid uppgifter tillgäng— liga om affärsbanksutlåningens fördelning på olika användningsområden. I tabell 5: 2 redovisas andelarna 1953, 1957, 1961 och 1965 för banken med största andelen, sam- manlagt för de två bankerna med största andelarna samt för de fem storbankerna sammanlagt. Det bör påpekas att rangord- ningen mellan även de största bankerna va- rierat under perioden och att rangordningen är olika inom olika användningsområden och branschgrupper.

Inom totala kreditgivningen har koncent- trationsgraden ökat något enligt alla tre måt— ten. Största bankens andel 1965 var 31 pro- cent, de två största bankernas andel var 54 procent och de fem storbankernas andel var 81 procent. Ser man till de olika huvudgrup- perna visar det sig att största bankens och de två största bankernas andelar av kredit- givningen till industrien minskat under pe- rioden och låg 1965 under motsvarande an— delar för totala kreditgivningen. Däremot har de fem storbankernas andel varit rela- tivt konstant, vilket innebär att en viss ut- jämning skett inom storbanksgruppen. Un- der hela perioden har storbankernas sam- manlagda andel av industrikrediterna legat något över genomsnittet för totala kreditgiv- ningen. Inom kreditgivningen till handel- och servicenäringar har den största bankens och de båda största bankernas andelar mins- kat och låg 1965 något under genomsnittet. De fem storbankernas andel har däremot varit konstant. Högsta koncentrationsgraden uppvisar sektorn försäkrings- och finansvä— sen, där storbankerna 1965 svarade för 96 procent av affärsbankskrediterna. De största förändringarna i koncentrationsgrad uppvi- sar byggnads- och anläggningskrediterna. Den största bankens andel har under 1953— 1965 stigit från 26 procent till 38 procent (Svenska handelsbanken), de två största ban- kernas från 51 procent till 60 procent och

Ekon. Revy 1961, s. 731—733, Veckans af- färer [1] samt inhämtade uppgifter.

Tabell 5: 2. Den disponerade utlåm'ngens procentuella fördelning enligt höstens kreditanalyser 1953 —1965. (Sp. B. och J. B. ingår ej).

Största Två största De fem bankens bankernas storbanker- Total utlåning i mkr. andel andel nas andel

Användningsområde 1953 1957 1961 1965 53 57 61 65 53 57 61 65 53 57 61 65 l 2 3 4 5 67891011121314151617 Totala kreditgivningen 9595 10468 14193 22 511 28 30 30 31 53 55 55 54 77 80 80 81 ]. Industri, totalt 2108 2186 2973 4 729 33 31 29 28 60 58 54 53 83 82 83 84

Gruv-, metall- och verkstads- industri 573 590 911 1586 34 30 24 28 59 54 46 51 88 85 86 87 Jord- och stenindustri 76 103 132 228 35 33 35 41 67 63 60 66 81 80 78 82 Trä-, massa- och pappers- industri 445 471 809 1294 27 29 29 29 54 53 54 49 68 71 74 77 Textil- och sömnadsindustri 372 348 322 423 35 36 36 40 63 71 71 69 87 89 89 91 Läder- och gummiindustri 137 149 142 186 37 37 37 39 66 64 57 59 91 93 94 92 Livsmedelsindustri 236 243 289 313 35 37 28 32 67 63 54 57 81 81 82 74 Kemisk- teknisk industri 119 132 141 289 34 35 37 37 64 53 61 60 94 91 92 90 Grafisk industri 61 78 115 208 30 26 24 24 55 51 45 46 80 81 84 88 Övrlg industri 89 72 112 202 50 35 37 30 71 53 55 54 80 75 85 85 2. Handel- och servicenäringar 2179 2515 3460 4973 29 28 27 26 55 54 53 51 80 80 80 80

Partihandel 1011 1 124 1334 1854 30 30 29 28 54 53 52 50 86 86 85 87 Detaljhandel 534 577 798 1095 36 33 32 29 59 58 56 52 72 72 73 75 Handel med transportmedel 477 602 1017 1438 27 27 27 26 51 52 53 48 79 79 78 75 Servicenäringar 157 212 311 586 36 33 33 33 57 56 57 56 73 76 77 78 3. Samfärdsel 310 394 461 565 36 36 28 30 63 67 48 57 90 93 88 86

Rederier 226 309 310 289 48 43 25 34 78 76 50 57 97 97 93 93 Övrig samfärdsel 84 85 151 276 36 31 33 37 56 53 57 58 72 78 77 79 4. Försäkrings- och finansväsen 271 254 345 522 49 48 49 35 71 71 71 68 94 96 96 96 5. Statliga och kommunala

sektorn1 172 166 188 436 37 32 28 30 65 60 51 47 94 84 79 78 6. Jordbruk 392 434 521 584 31 30 29 29 53 57 55 57 68 70 69 70 7. Byggnads- och anläggnings-

verksamhet2 871 1 190 2 490 4 866 26 32 40 38 51 46 60 60 75 72 82 84 Bostads— och affärsfastighe- ter 748 1010 1950 3 625 25 32 43 37 50 46 63 56 75 71 81 83

Övrig byggn. och anlägg-

ningsverks. 123 180 540 1241 31 29 31 40 55 50 53 70 77 79 87 89 8. Bostäder2 2326 2539 2663 3 746 31 37 31 31 50 59 57 54 66 79 76 75 9. Organisationer, person!. och

div. krediter 966 790 1 092 2090 31 33 33 30 55 58 59 56 74 76 76 78

1 För 1965 ingår ej Kreditbankens utlåning till den statliga sektorn, som istället är fördelad på övriga närings- grenar. 1953 och 1957 redovisas byggnadskreditiv 1 färdigställda fastigheter under bostadskrediter. 1961 och 1965 har överföring skett endast för byggnadskreditiv, som avlyfts till bankernas ordinarie låncstock Källa: Bankföreningens kreditanalyser.

de fem storbankernas från 75 procent till 84 procent.

Av tabellen framgår också hur kreditgiv- ningen fördelat sig inom olika industri- branschgrupper. Skillnaderna mellan olika branschgrupper är betydande. Inom fem av de nio branschgrupperna ökade största han-

kens andel under perioden 1953—1965. För de två största bankerna ökade däremot an- delen inom endast en branschgrupp. De fem storbankernas andelar ökade inom sex branschgrupper men i flera fall var ökning- arna obetydliga. Av branschgrupperna inom handel- och servicenäringar hade storban-

kerna 1965 hög andel av kreditgivningen till partihandel men relativt sett låga andelar av kredigivningen till detaljhandel och han- del med transportmedel. Beträffande bilhan- deln bör dock observeras att tillkomsten av bilfinansieringsinstitut medfört att bankkre- diterna delvis sökt sig en annan väg och nu också redovisas under rubriken försäkrings- och finansväsen. De fem storas andel inom partihandeln har varit tämligen konstant un- der perioden medan den ökat inom detalj- handeln och minskat inom handeln med transportmedel. Slutligen kan nämnas rede- rierna. vars affärsbankskrediter 1965 till 93 procent kom från storbankerna. När det gäller rederikrediter har dock en avsevärd utjämning inom storbanksgruppen skett un- der perioden 1953—1965.

B: 3 Bankkoncentrationens orsaker

Orsakerna till koncentrationsprocessen inom affärsbanksväsendet i Sverige har aldrig bli- vit föremål för någon verkligt inträngande analys. Det empiriska material som finns i bankmonografier o.d., är ytterligt knapp- händigt och ofullständigt. Den följande dis- kussionen måste därför nödvändigtvis bli tämligen allmänt hållen.

Av orsakerna till bankfusionema brukar särskilt två framhållas, nämligen dels åter- verkningar av utvecklingen mot större en- heter inom det övriga näringslivet, dels den ökade differentiering av både in- och utlåningsrörelsen, som blir möjlig inom stora affärsbanker med filialnät över vidsträckta områden."),11

De växande industriföretagen ställde kre- ditkrav. som i tilltagande grad blev omöjliga för en mindre bank att ensam tillgodose. En storbank hade här ett övertag i konkurren- sen om de stora och attraktiva kreditkun- derna genom att den ensam kunde ge även mycket stora krediter och sannolikt även genom att den kunde med större tilltro ställa i utsikt stöd vid ev. framtida plötsliga kre- ditbehov. Den geografiska expansionen av industriföretagens verksamhetsområden an- sågs också ge stora banker med landsomfat- tande filialnät en fördel i konkurrensen. I

amerikanska undersökningar av bankfusio- ner under efterkrigstiden råder det tämligen stor enighet om att en väsentlig drivkraft varit bankernas strävan att anpassa sin kre- ditkapacitet och sitt kontorsnät till föränd- ringar både i låntagarnas storlek och lokali- sering.

Den andra stora drivkraften bakom bank- väsendets koncentration har ansetts vara den differentiering av både in- och utlåningsrö- relsen, som stora banker kan uppnå. En vik- tig aspekt av detta är den ökade stabilitet i rörelsen, som en stor interregional bank er- håller. Genom att den omspänner flera regi- oner, har många kunder och oftast har kun- der inom många olika branscher kommer säsongmässiga och andra variationer i in- och utlåning vid olika kontor att totalt sett ta ut varandra i betydande grad. Detta inne- bär att storbanken kan arbeta med lägre an- del likvida medel och därmed uppnå bättre lönsamhet. Den stora interregionala banken kan med andra ord sett från företagsekono- misk sypunkt utnyttja tillgängliga kapitalre- surser effektivare. Denna kortfristiga inter- regionala kapitalutjämning kan kompletteras av en mera långfristig, där utlåningsöver- skott inom en region uppvägs av inlånings- överskott inom en annan. Banker inom re- gioner med efterfrågeöverskott på kapital eller högre låneräntor söker helt naturligt att få tillgång till kapital från regioner med efterfrågeunderskott eller lägre låneräntor genom egen etablering där. De interregio- nala banker, som härigenom uppstår, kan förväntas bli bestående även om balansen vad gäller bankmedel inom resp. region skulle återställas.

En. annan viktig aspekt av differentie- ringsmotivet är den ökade riskfördelning

1" Den enda egentliga diskussion i Sverige av dessa frågor finns i skrifter, som skrevs så tidigt som vid tiden för första världskriget. nämligen Brisman [1] och Cassel. Den följande framställningen bygger delvis på dessa båda skrifter. Uppgifterna från USA är hämtade från Select Committee on Small Business Lamb, s. 62 ff och Fischer, s. 113 ff.

” En tredje, starkt tidsbunden huvudfaktor, som anfördes som förklaring av fusionerna un- der början av 1900-talet var kommunikations— väsendets utveckling.

inom utlåningen, som en storbank kan upp- nå och som delvis är det tidigare diskuterade kreditkapacitetsproblemet i annan form. Dels blir rent allmänt den genomsnittliga risken för banken lägre ju mindre varje enstaka kredit är relativt sett. Dels erhåller den landsomfattande banken en geografiskt betingad riskutjämning. Med den koncentra- tion till vissa regioner, som kännetecknar en del näringsgrenar, kan en regional bank bli starkt beroende av utvecklingen inom en enda näringsgren. För att komma ner till samma totala genomsnittliga risk som stor- banken måste den mindre banken antingen avvisa ett antal större kreditönskemål eller placera en större del av medlen i relativt säkra objekt såsom statspapper. Om banken föredrar att ta större kreditrisker utan att öka bankruttrisken krävs en högre andel eget kapital. Alla alternativen innebär han- dikapp från konkurrens- och lönsamhetssyn- punkt. Om den mindre banken inte är villig att ta dessa handikapp tar den en bankrutt- risk, som kan bli ödesdiger. Bankkrisen 1922—1923 är åtminstone delvis ett bevis härpål?

Som redan nämnts finns inte många upp- gifter om fusionsorsakerna i de olika kon- kreta fallen.13 Den fullständigaste bilden har man av de fusioner, som framtvingades av stora kreditförluster under 1920-talet. Åt- skilliga banker hade mycket dålig riskför- delning med ett litet antal engagemang sva- rande för en stor andel av lånestocken. För- lusterna på endast några få av dessa enga- gemang var relativt sett tillräckligt stora för att en nedskrivning till marknadsvärden även skulle ta i anspråk en betydande del av bankens aktiekapital och framtvinga likvida- tion. Krisbankernas låga marknadsvärden innebar att de övertagande bankerna till mycket låga priser kunde överta inarbetade kontorsnät, en etablerad kundkrets med en- gagemang värderade till verkliga värdet samt en personal förtrogen med de lokala förhål- landena.14

Även om grundorsakerna till fusionerna varit de tidigare nämnda ges därmed ingen förklaring till varför fusionerna haft den tidsmässiga fördelning de haft. Näringslivets

strukturförändringar, bankernas strävan ef- ter differentiering etc. är knappast faktorer, som ensamma ger upphov till markerade fusionsvågor under några få år.15 Det ligger därför nära till hands att fråga sig om nå- gonting ytterligare i själva konkurrensförut- sättningarna för affärsbankerna bidragit till fusionstakten. Den ibland hävdade uppfatt- ningen att de övertagande bankerna av pres- tigeskäl tävlat om att bli störst kan ibland ha varit av viss betydelse men är å priori inte särskilt övertygande som enda förkla- ring.

Det utmärkande för affärsbankerna är att de konkurrerar på ett stort antal lokala marknader. Mest markerat är detta på in- låningssidan. Särskilt på de många markna- der, där det inte finns plats för mer än ett eller två lönsamma kontor, är det både tids- krävande, dyrbart och riskfyllt för en tidi- gare ej representerad bank att öppna nytt kontor, Svårigheterna accentueras av att bankerna traditionellt inte är benägna att

12 Enligt Brisman [l] uppnådde de landsom- fattande storbankerna även i ett tredje avseen- de en differentiering, som gjorde dem över- lägsna både stora huvudstadsbanker och regio- nala landsortsbanker. De landsomfattande stor- bankerna kunde nämligen delta i de lukrativa emissions- och provisionsaffärerna i huvudsta- den och engagera sig i stora kreditoperationer med utlandet samtidigt som verkningarna av de betydande fluktuationerna inom sådana rö- relsegrenar kunde begränsas av en stor lands- ortsrörelse med dess mer lugna förlopp. Bris- man ansåg t.o.m. denna faktor vara den vik- tigaste orsaken till koncentrationsprocessen. Några empiriska belägg för detta finns dock inte och frågeställningen torde i vart fall sakna aktualitet idag. 13 De bankmonografier, som ger vissa led- trådar och som använts i det följande. är: Sö- derlund, Sven Brisman [2] och [3]. Hallendorff, Algurén, Thunberg, Kock [1] och Å. Bergqvist [1]. 14 Nämnas kan att för flera provinsbanker var de stora förlusterna ytterst en följd av be- tydande inlåningsöverskott. För att placera dessa såg man sig tvungen att gå utanför det egna verksamhetsområdet och bevilja krediter. som senare visade sig var ytterst riskfyllda. Se Anders Östlind [2], s. 618 ff. 15 Bidragande orsak till fusionerna 1914— 1921 kan ha varit en förhärskande uppfattning att utvecklingen skulle gå samma väg i Sverige som i utlandet och att man därför slog in på en målmedveten fusionspolitik. Den allmänna haussestämningen i första världskrigets skugga torde också ha gjort sitt till.

priskonkurrera om inlåningen. Även på ut- låningssidan är benägenheten till priskon- kurrensen begränsad. Utsiktema för ett nytt sådant kontor under i varje fall de första åren är därför att få lånekunder, som den eller de lokala konkurrenterna inte vill ha samt en obetydlig inlåning. De redan existe- rande kontoren har därför en lägesfördel, vilken är attraktiv för utomstående banker. För en bank, som söker ytterligare inlåning för att finansiera ett utlåningsöverskott eller som söker nya placeringsmöjligheter eller allmänt sett vill öka kreditkapaciteten för att bättre kunna konkurrera om de stora kun- derna, ter sig därför övertagandet av redan existerande bankers kontorsnät, som ett många gånger fördelaktigt alternativ till egen kontorsetablering. Att sådana överväganden föregick fusioner under den stora fusions- vågen framgår i många olika sammanhang av bankmonografierna. Genom övertagan- det erhålls en redan inarbetad kundkrets och personal, som är förtrogna med de lokala förhållandena samt undviks den ytterligare konkurrens, som ett nytt kontor på platsen skulle innebära.

Börjar en större bank överta andra ban- ker uppfattas detta av stora expansiva kon- kurrenter som ett hot mot deras egna fram- tida möjligheter att öka eller behålla sina marknadsandelar och anpassa kontorsstruk- turen till förändringar i olika regioners eko- nomiska utveckling. Motåtgärden blir att själv köpa upp banker. Denna rivalitet mel- lan ett litet antal konkurrenter skapar stora förutsättningar för en koncentrerad fusions- våg där varje expansiv bank söker »komma först» i konkurrensen om den begränsade tillgången på redan existerande kontor. Ibland kan naturligtvis fusionering samtidigt vara ett medel för att minska konkurrensen på en del av de lokala marknader, där man redan är etablerad.16 I denna kamp om 10- kala marknader kan dessutom en omfattan- de etablering av egna kontor även på små- orter vidtas som en delvis defensiv åtgärd, syftande till att hindra och försvåra konkur- renternas nyetablering. Även om påtagliga storleksfördelar legat bakom de första fusio- nerna kan dessa utlösa en fusionsvåg, vars

omfattning inte bestäms av då existerande storleksfördelar och som leder till en kon- centration långt utöver vad som ter sig nöd- vändigt för att åstadkomma tillräcklig kre— ditkapacitet, önskvärd kapitalutjämning etc. Vid oförändrade räntemarginaler är dock en förutsättning att övergången till större enhe- ter än vad som krävs för att uppnå storleks- fördelar inte medför påtagliga effektivitets- förluster. Det råder ingen tvekan om att den stora fusionsvågen 1914—1921 till betydande del var betingad av olika rivaliserande ban- kers strävan att »komma först». Den samti- diga kraftiga expansionen av antalet kontor torde till viss del ha berott på liknande över- väganden. Huruvida vissa banker är eller har varit större än optimalt i ovannämnd mening finns inga som helst möjligheter att avgöra. Myndigheterna ansåg dock att kon- torsetableringen drivits för långt 1914—1921. Under de närmast därpå följande åren sked- de en kraftig minskning av antalet kontor, varvid bankinspektionen spelade en mycket aktiv roll. Till betydande del åstadkoms minskningen genom kontorsbyten bankerna emellan, vilket medförde en stegrad andel orter med endast en bank. Sedan mitten av 1950-talet har antalet kontor åter ökat kraf- tigt. Till denna fråga återkoms senare. Denna inneboende instabilitet i bank- strukturen förefaller vara en av förklaring- arna till storbankernas villighet att ingå en överenskommelse med bankinspektionen av det slag, som gällt sedan slutet av 1940- talet. Varje storbank har inte ansett sig ha några större fördelar att vinna på ytterligare bankköp, förutsatt att heller ingen annan storbank söker expandera den vägen. Över- enskommelsen har därför tett sig fördelak- tig, då den dämpar spekulationer och ger storbankerna ett visst skydd gentemot var- andra för överraskande aktioner. Samtidigt har den instabila företagsstrukturen för bankinspektionen ökat värdet av överens-

” För Göteborgs Bank framstod bankkrisen 1922—1923 som en oväntad »extra chans» att överta andra banker och på så sätt reparera den tidigare senfärdigheten. Att flera av de övertagna engagemangen senare skulle komma att bereda banken många bekymmer är en an- nan historia.

kommelsen eftersom riskerna är stora att en fusion snabbt utlöser en kedjereaktion av ytterligare fusioner, som, om de beviljades, skulle eliminera flertalet återstående pro- vinsbanker.

Vissa författare har velat se den stora fusionsvågen såsom åtminstone delvis ett re- sultat av huvudstadsbankernas önskan att göra sitt utbud av tjänster mera allsidigt och konkurrenskraftigt genom förvärv av kon- tor, belägna på storkundernas orter.17 Oav- sett om detta är riktigt eller ej, är på längre sikt kontorens lokalisering en viktig faktor även i konkurrensen om storkunderna. I det- ta sammanhang kan också nämnas att en viktig faktor vid flera större fusioner i USA under efterkrigstiden har varit en önskan hos »wholesale banks» att genom anskaffan— de av filialer bredda sitt sortiment av tjäns- ter. Det är signifikativt att Stockholms En- skilda Bank i dag är den enda icke-inter- regionala filialbank (frånsett öppnandet av ett kontor i Göteborg 1967), som har en landsomfattande verksamhet. De betydande ägarintressen, som familjen Wallenberg se- dan gammalt har i en mängd stora företag, bör rimligtvis betyda att Enskilda Bankens utgångsläge i konkurrensen om dessa före- tags bankaffärer är synnerligen gott även utan lokal bankservice. Visserligen har ock- så de båda största bankernas s.k. närstå— ende förvaltningsbolag avsevärda ägarin- tressen i näringslivet, men de är dock av be- tydligt mindre omfattning. Dessutom är för— bindelserna mellan dessa förvaltningsbolag och resp. storbank av annat och lösare slag än mellan Enskilda Banken och dess när— stående förvaltningsbolag och stiftelser.

En mycket stark fusionsorsak i USA har enligt många varit låga marknadsvärden för aktier i de banker, som p. g. a. sin begrän- sade storlek inte har tillgång till aktiemark- naden och som därför huvudsakligen måste anlita vinstmedel och hålla nere utdelning- arna för att öka det egna kapitalet. Genom att den köpande banken erbjudit ett pris, som bättre speglat den faktiska lönsamheten har den köpta bankens ägare givits möjlig- het både att göra en kapitalvinst och erhålla mer likvida tillgångar. Om denna faktor

spelat någon roll vid svenska fusioner är obekant. Man kan dock konstatera att även vid köp av börsnoterade banker har priser betalats, som legat avsevärt över börsnote- ringarna. I och för sig behöver inte den köpande bankens högre värdering av aktier- na bero på institutionella ofullkomligheter hos aktiemarknaden. Trots betalning av överkurs kan det vara en lönsam affär för köparen om sammanslagningen beräknas medföra storleksfördelar eller lönsammare användning av inlåningen genom endast om- disponering av kreditgivningen. Även om inga sådana effekter uppnås kan ändock en överkurs förefalla köparen berättigad. För- utsättningen är då att köparen anser sig ar- beta med onödigt hög andel eget kapital. Genom förvärv av en annan bank kan ande— len eget kapital sänkas, vilket får till följd att avkastningen på det egna kapitalet stiger vid oförändrad räntemarginal. Denna senare faktor har sannolikt varit av stor betydelse vid vissa fusioner. För undvikande av miss- förstånd bör påpekas att svenska affärsban- ker idag inte arbetar med överskott på eget kapital. Problemet är snarare det motsatta.

Vidare kan nämnas en amerikansk inter- vjuundersökning, som gjorts om banker, vars aktiemajoritet förvärvats av holdingbo- lag under perioden 1948—1960. Tre försälj- ningsmotiv var genomgående sammankopp- lade, nämligen behov av mer kapital, behov

” Denna slutsats dras av Hallendorff och byggs ut ytterligare av Söderlund. De ökade möjligheterna att rediskontera hos riksbanken tycks ha minskat landsortsbankernas beroende av storbankerna i Stockholm. Tillkomsten av Sveriges Privata Centralbank försvagade ytter- ligare banden mellan de båda bankgrupperna. De flesta delägarna i Centralbanken förefaller tidigare ha haft Handelsbanken som ombud varför dess ställning möjligen påverkades star- kast. Huvudstadsbankemas möjligheter att framgångsrikt konkurrera om de stora kunder- na utan att erbjuda lokal bankservice bör efter landsortsbankernas samgående och friare ställ- ning ha tett sig mindre ljusa. Den naturliga motåtgärden var då att bygga upp ett eget kon- torsnät. Handelsbanken skulle, om tolkningen är riktig, först ha reagerat för det nya kon- kurrensläget p. g. a. att den kände sig mest ut- satt genom att börja köpa upp landsortsban- ker. Det bör dock samtidigt framhållas att Handelsbanken hade ett betydande utlånings- överskott under denna period.

av fler och mer specialiserade tjänster samt behov av att kunna ge större krediter. Svå- righeter att finna efterträdare till avgående företagsledare nämndes i åtskilliga fall. De två vanligaste orsakerna var dock önskan att erhålla mera likvida tillgångar och ut- nyttja tillfället att göra en kapitalvinst.

På basis av tillgängligt material finns det inga möjligheter att uttala sig om huruvida ytterligare fusionsförsök kan väntas eller ej. Det är dock uppenbart att den ekonomiska utvecklingen inom en del regioner skapar problem för vissa provinsbanker. I och för sig skulle fusioner inom provinsbanksgrup- pen med smärre undantag inte medföra hög- re koncentrationsgrad och mindre konkur- rens på berörda marknader, eftersom pro- vinsbankernas verksamhetsområden geogra- fiskt sett är åtskilda. Fusionerna skulle i stället snarast medföra ökad konkurrens för de nuvarande storbankerna.

B: 4. Vissa anmärkningar rörande kostnads- förhållanden

Det ligger nära till hands att fråga sig om det inom affärsbanksväsendet finns positiva skaleffekter av traditionellt slag, vilka lik- som inom industrin har bidragit till struktur- förändringar i riktning mot ökad koncentra- tion. Vissa författare har utan vidare anta- git att förhållandena inom industrin och bankväsendet är analoga. Det kan därför vara lämpligt att inledningsvis något klarläg- ga skillnader och likheter i de allmänna för- utsättningarna mellan bankföretag och in- dustriföretag.

Med stordriftsfördelar avses det förhål- landet att en ökning av insatta produktions- faktorer utan förändringar av deras relativa andelar ger en mer än proportionell Ökning av produktionen med sänkta styckkostnader som följd. Generellt kan förekomsten av stordriftsfördelar förklaras med produk- tionsfaktorernas bristande delbarhet oavsett om därmed menas faktorerna som sådana eller de specialiserade funktioner, som pro- duktionsfaktorerna fullgör. Ses kapitalplace- ringar exkl. kassa- och likviditetsreserv som bankernas huvudsakliga produktion, går de

differentieringsfördelar, som tidigare talats om, in under denna generella definition av stordriftsfördelar. Det är emellertid frågan om en speciell typ av stordriftsfördelar, som är av helt undernordnad betydelse inom in- dustrin, där i stället stordriftsfördelar främst härledes ur möjligheterna att vid ökande produktionsvolym effektivare utnyttja ar- betskraft och realkapitalutrustning. I första hand brukar skaleffekter ställas i relation till den producerande anläggningens storlek men ibland hävdas också att ett företag med flera anläggningar av optimumstorlek skulle ha lägre styckkostnader än ett företag bestå- ende av endast en optimal anläggning. Den- na extra kostnadsfördel för stora företag skulle då bero på förekomsten av stordrifts- fördelar inom företagsledning och distribu- tion samt vissa prismässiga fördelar vid sto- ra inköp från leverantörerna. Gjorda under- sökningar har dock inte kunnat påvisa att dessa stordriftsfördelar skulle gälla generellt inom industrin. Dessutom har i branscher, där de konstaterats, de vanligen visat sig vara tämligen små inom intervall, som kun- nat studeras. Delade meningar råder om företag kan bli så stora att deras effektivitet minskar. Många anser att någon övre gräns för företagsstorleken hittills inte har visat sig finnas medan andra menar att mycket stora företag gör effektivitetsförluster p. g. a. tungrodd administration och inflexibel före- tagsledning.18

Vid jämförelser med bankväsendet måste skiljas mellan situationen före resp. efter in- troduktionen av elektronisk databehandling i affärsbankerna. Anläggningsenheten före EDB var främst det enskilda kontoret. Fler- talet kundkontakter och den helt övervägan- de delen av rutinarbetet skedde vid konto- ret, varför möjligheterna till stordrift var starkt begränsade. De som fanns avsåg främst den högsta företagsledningen och vis- sa centraliserade funktioner såsom handha- vande av värdepappersportfölj samt nostro- och lorokonton. Vissa författare har dess- utom hävdat att stora banker uppnår ett slags stordriftsfördelar genom större andel

"3 Bain, s. 145 ff. Koopmans, s. 150—152.

stora krediter, vilka är mindre arbetskrävan— de per lånekrona p. g. a. betydande fasta kostnader i form av balansanalys, säkerhets- prövning etc. Det är emellertid knappast rik- tigt att räkna detta som en skaleffekt.19 Kon- torens bundenhet till den lokala markna- den innebar före EDB att frågan om ev. stordriftsfördelar kom att företrädesvis avse skaleffekter härrörande från företagsstorlek (sammanförande av många anläggningar) och inte kontorsstorlek. Därmed är också sagt att parallellerna med industrins förhållan- den var tämligen svaga. Likheten med han- deln var större men även här har utveck- lingen mot större enheter i betydande ut- sträckning inneburit en ökning av anlägg- ningsstorleken.

Sedan början av 1960-talet är affärsban- kerna i färd med att successivt ta EDB i an- språk.20 Det torde inte vara någon överdrift att säga att förutsättningarna för bankverk- samhet därmed revolutionerats. Det kan där- för vara befogat med en mindre utvikning om den nya teknikens innebörd och tillämp- ning. Självfallet har även före EDB succes- sivt nya tekniska hjälpmedel kommit till an- vändning inom bankerna med vars hjälp rationaliseringar blivit möjliga.21

Mer än någon annan affärsverksamhet präglas bankarbetet av rutinmässig hante- ring av stora volymer papper, där krav ställs på en omfattande bokföring och siffermäs- sig bearbetning samtidigt som bevarande av det underliggande materialet i stor utsträck- ning är nödvändigt då det i sig självt repre- senterar värden (ex. checkar och växlar). Inlåningsrörelsen är den mest arbetskrävan- de delen och det är också här som EDB först kommit till större användning. Check- räkning (både med och utan kredit) samt de s.k. sparräkningarna är nu i det närmaste helt omlagda till EDB inorn affärsbanksvä- sendet. Varje affärsbank har en eller några få datacentraler, där all databearbetning och lagring av data i samband med inlåningen sker. Mycket enkelt uttryckt är arbetsgång- en följande. Till centralen inkommer varje dag från kontoren uppgifter om dagens transaktioner. Inom vissa banker översänds allegaten och inom andra färdigstansade

hålkortsremsor. Uppgifterna förs över på magnetband, som sedan körs mot band in- nehållande uppgifter om tidigare kontoställ- ningar. Uppgifterna om transaktioner och nya kontoställningar skrivs ut på maskinlis- tor, som tillsammans med grundmaterialet sänds till kontoren och när dessa dagen där- på. EDB har lättat kontorens arbetsbörda radikalt och minskat känsligheten för tillfäl- liga arbetsbelastningar. Inom en mindre bank uppgavs att en ränteförändring endast krävde en halvtimmes extra körning av datamaski- nen mot tidigare en stor insats av övertids- arbete inom hela banken. Extrabelastningen vid månads- och årsskiften har också mins- kat kraftigt.

EDB har medfört stora kostnadssänk- ningar även om det är svårt att få ett mått på exakt hur stora p. g. a. ändrad organisa- tion och volymförändringar. Vid ett par av de större bankerna uppgavs dock som en grov uppskattning att kostnaderna inom in- låningsrörelsen med EDB-teknik endast var hälften av de kostnader, som skulle ha upp- stått utan EDB. Minskningen av personal- kostnaderna var ännu större. I detta sam- manhang bör också påpekas den kraftiga volymökning, som skett på senare år inom inlåningsrörelsen. Som exempel härpå kan nämnas att antalet insättningar och uttag inom en bank fördubblats på 3,5 år medan de inom en annan bank under 10-årsperio- den 1955—1965 hade stigit från index 100 till index 330. Oförändrad teknik skulle ha medfört betydande svårigheter att rekrytera tillräckligt med personal.

När det gäller övriga rutiner uppvisar bankerna betydande skiljaktigheter i fråga om hur långt man hunnit med ianspråk- tagande av EDB. Notariatrörelsen är delvis omlagd till eller planeras bli omlagd till EDB inom den närmaste framtiden. Även här har en snabb volymökning accentuerat

19 För litteratur om bankkostnader se Hor- vrtz.

30 Uppgifterna i det följande grundar sig på intervjuer med chefer för affärsbankernas or— ganisationsavdelningar och datamaskinanlägg- ningar. 21 För en kortfattad historik över kontors- tekniken inom bankväsendet se Bergqvist [2].

nödvändigheten av rationalisering. Inom fi- nans- och fondavdelningarna samt utlands- rörelsen har vissa banker tagit EDB till hjälp. Det stora återstående användnings- området för EDB är emellertid lånerörelsen. Checkräkningskrediter, byggnadskreditiv, vissa reverslån och avbetalningslån är om- lagda till EDB men huvudparten av revers- lånen och växlarna hanteras fortfarande en- ligt den gamla tekniken. Större delen av ar— betet på att bygga upp ett integrerat infor- mationssystem för företagsledningen åter- står. Men även vid användning av EDB enligt de nuvarande principerna är det ma— nuella hanterandet av papper omfattande och arbetskrävande. Framtidsdrömmen för bankernas dataexperter är att få en nära nog fullständig automation, där alla data- registreringar för EDB sker direkt vid kon- toren och onödiggör pappershantering även mellan bankerna. Vid automatiseringen av transaktionerna mellan bankerna kan den gemensamma bankgirocentralen komma att spela en strategisk roll.

Införandet av EDB har påtagligt ändrat affärsbankernas interna struktur. En affärs- bank är i långt högre grad än tidigare en integrerad teknisk enhet och likheterna här- vidlag med ett industriföretag har därige- nom ökat kraftigt. Därmed har också frå- gan om förekomsten av positiva eller nega- tiva skaleffekter inom affärsväsendet kom- mit i ett nytt läge. Programmering, utarbe- tande av nya system och utvecklingsarbete är av central betydelse men samtidigt kost- nadskrävande. Storbankerna har hittills inte haft något större samarbete i dessa avseen- den. Däremot hade i inledningsskedet samt- liga provinsbankerna ett nära samarbete, bl. a. för att avgöra om en gemensam data- central var en lämplig lösning. Utrednings- resultatet i den sistnämnda frågan blev dock negativ. Vissa av provinsbankerna hade dock under de första åren gemensam stans— central och hyrde gemensamt service vid maskinleverantörernas dataanläggningar. Gemensam hyrning av service hos maskin— leverantören eller andra förekommer ännu men flera provinsbanker har övergått till att ensamma hyra hela dataanläggningar.

På programmerings- och systemutvecklings- området har vissa provinsbanker fortfaran- de ett tämligen nära samarbete.

EDB har infört en ny tänkbar stimulans till ökad koncentration inom affärsväsendet men det är ännu för tidigt att säga om en sådan effekt faktiskt kommer att uppstå. Otvivelaktigt ger massproduktion av rutin- transaktioner med EDB vissa stordriftsför- delar. Hittills har dock de mindre bankerna sökt motverka storleksnackdelar genom samarbete på vissa områden. En viktig fak- tor i sammanhanget är dessutom att affärs- bankerna i viss utsträckning hyr dataan- läggningarna i stället för att köpa dem, vil- ket reducerar investeringskostnadema för den nya tekniken. Datatekniken kan emel- lertid också ha eliminerat negativa skal— effekter, som annars skulle ha uppstått. Den snabba volymökningen under senare år skulle med i stort sett oförändrad teknik ha medfört en ansvällning av organisatio— nen, som kunde ha ställt storbankerna inför stora administrativa problem. Det förtjänar nämnas i detta sammanhang att Sayers i sista upplagan av det välkända verket Mo— dern Banking (1964) under hänvisning till den nya tekniken tar upp problemet om effektiv organisation kontra bevarandet av ännu återstående element av konkurrens in- om affärsbanksväsendet. Sedan mellankrigs- tidens början har statsmakterna i England sökt förhindra ytterligare fusioner mellan storbanker i konkurrensbevarande syfte. De nya möjligheterna till stordriftsfördelar kan enligt Sayers aktualisera en ny avvägning mellan effektivitet och bevarande av kon— kurrens.22

EDB har möjliggjort utbud av nya tjäns- ter och ökat utbud av vissa tjänster. Giro- kapitalräkning och checklön hade knappast varit möjliga i nuvarande omfattning och utformning utan EDB. En annan ny typ av produkter där datatekniken kommit till stor användning är factoring och leasing via bankerna närstående företag. Notariatrörelse med dess krav på dyrbara specialister kunde tidigare endast drivas vid de största avdel- ningskontoren samt huvudkontoren. Med

Sayers, s. 25—26.

hjälp av EDB har specialistfunktionerna kunnat centraliseras och utbudet av notariat- tjänster spridas till även mindre kontor.

Att statistiskt mäta skaleffekter inom bankväsendet erbjuder i varje fall ännu närmast oöverstigliga svårigheter. Att mäta skaleffekter för industriföretag med en enda produkt på tillverkningsprogrammet erbju- der många problem, som dock kunnat lösas i åtskilliga fall. När tillverkningen omfattar många varor mångfaldigas mätproblemen. Bankerna är i hög grad mångproduktföre- tag och produkterna utgörs dessutom av tjänster ofta specialiserade och individuellt utformade. Bankernas produktsammansätt- ning varierar till stor del på ett systematiskt sätt med bankstorleken. Stora banker ger förhållandevis fler stora län, har större ut- landsavdelningar osv. Fastställande av en kostnadsmässig optimumstorlek för en bank blir därför i hög grad också beroende av vilken produktsammansättning, som väljs.

Paul Horvitz och David Alhadeff har sökt analysera skaleffekterna inom det ame- rikanska affärsbanksväsendet.23 Lån och värdepapper har betraktats som bankernas huvudprodukter. Utifrån denna definition har ett styckkostnadsbegrepp skapats genom att uttrycka totala kostnader i procent av summa utestående lån och värdepapper. Horvitz främsta slutsats innebär att styck- kostnaden är i stort sett konstant inom ett mycket stort intervall. Bortsett från extremt små banker (under 5 miljoner dollar i in- låning) är det först vid en inlåningsvolym på över 500 miljoner dollar, som styckkost- naden sjunker (undersökningen avser 1959 års förhållanden). I sammanhanget bör ock- så uppmärksammas att EDB 1959 redan börjat göra sitt intåg i amerikanska banker med början i de större. Vidare konkluderas att filialbanker är ineffektivare än »unit bankS». Utan att gå in på detaljkritik kan konstateras att i undersökningarna ingen hänsyn tagits till de mätproblem, som tidi- gare nämnts. Vad speciellt gäller den sist- nämnda slutsatsen, är det knappast över- raskande att exempelvis en »unit bank» i en storstad med många stora kundföretag har lägre kostnader än en filialbank med samma

omslutning, som har ett stort antal små av- delningskontor ute i landsorten med många småkunder. De båda undersökningarnas slutsatser om skaleffekter inom bankväsen- det måste tyvärr frånkännas större bevis- värde.24

Den svenska statistiken över affärsban- kernas kostnader tillåter lika litet som den amerikanska några slutsatser om skaleffek— ter. Trots detta kan det vara av intresse att kort redogöra för vissa data om affärsban- kernas omkostnader. Med omkostnader av- ses i det följande huvudsakligen summa av- löningar, tantiemer, arvoden, pensionskost- nader och understöd samt hyror.

Bankväsendets omkostnader uttryckta i procent av medelomslutningen har utveck- lats tämligen oregelbundet över åren såsom framgår av tabell 5: 3. Sedan 1961 ligger de dock på en avsevärt högre nivå än tidigare. Kostnadsskillnaderna mellan olika banker är mycket betydande även om de båda spe- cialbankerna samt Bohusbanken och Jämt- lands Folkbank utesluts vid en jämförelse. Flera år har banken med lägsta kostnaderna haft mindre än hälften så höga kostnader som banken med de högsta kostnaderna. Något klart samband mellan omkostnads- procent och bankstorlek går inte att utläsa. Av de tolv stor- och provinsbankerna, som fanns 1966, har Sveriges Kreditbank fr. o. m. 1956 haft de relativt sett lägsta omkostna- derna medan de klart högsta omkostnaderna redovisats av Skånska Banken under hela perioden 1954—1966 med undantag för åren

23 Horvitz och Alhadeff. Den senare under- sökningen avser endast bankväsendet i Kali- fomien. 24 En mer ingående undersökning har gjorts av skaleffekter och marginalkostnader för vär- depapper och olika typer av in- och utlåning vid ett antal mindre banker i Nya England 1959, 1960 och 1961. Härvid har i betydande utsträckning beaktats ovannämnda mätproblem. Undersökningen visar att positiva skaleffekter möjligen kan finnas men dessa är sannolikt mycket svaga. Marginalkostnadskurvorna är mycket olikartade för olika typer av in- och utlåning. Det bör dock observeras att ingen av de undersökta bankerna hade över 55 miljoner dollar i tillgångar. Se Benston. Slutligen bör nämnas att Hope i en undersökning av banker drar slutsatsen att stordriftsfördelar existerar inom bankväsendet.

1959 och 1965. De båda andra större pro- vinsbankerna har däremot haft förhållande- vis låga omkostnader, liksom på senare år också Svenska Handelsbanken.

Åtminstone delvis torde kostnadsskillna- derna betingas av skillnader i produktsam- mansättning, kundsammansättning och för- delning på inlåningsräkningar. Svenska Han- delsbanken, Skandinaviska Banken och En- skilda Banken har stora och kostsamma ut- landsavdelningar, fondavdelningar och no— tariatavdelningar. Kreditbankens låga om- kostnader beror sannolikt till en del på mindre insatser på dessa områden och en hög andel storinlåning. En hög andel stor- kunder på både in- och utlåningssidan bör till betydande del förklara Enskilda Ban- kens tidvis låga omkostnader. Det är emel- lertid ytterligt tveksamt om variationer i produkt- och kundsammansättning helt kan förklara de stora kostnadsskillnaderna mel- lan affärsbankerna. Sannolikt betyder skill- nader i kontorsnätets struktur mycket för rådande kostnadsdifferenser.

B: 5. Vissa data rörande intäktsförhållanden

Affärsbankerna bedriver en långt mer mång- fasetterad rörelse än övriga bankinrättning— ar. Den officiella statistiken över intäkternas fördelning är utomordentligt knapphändig men kompletterande uppgifter har erhållits genom bankinspektionens tillmötesgående. Såsom framgår av tabell 5: 4 domineras affärsbankernas ränteintäkter av räntor från utlåning till allmänheten men övriga ränteintäkter är långt ifrån obetydliga. Vid sidan av räntor har affärsbanker andra stora rörelseintäkter. _ Tillgängliga uppgifter tillåter dock endast en analys av totalintäktemas fördelning uti- från nettoräntor och nettoprovisioner. I det senare fallet har således i förekommande fall avdrag gjorts för provisioner, som ban- kerna själva betalat (främst till in- och ut- ländska banker) vid medverkan i olika transaktioner. Såsom framgår av tabell 5: 5 uppgick 1965 nettoräntor till ca 760 mkr och andra intäkter än ränteintäkter till ca 400 mkr, d.v.s. ca en tredjedel av totala

Tabell 5: 3. Omkostnadspracent för hela bank- väsendet samt högsta och lägsta värden för 12 banker åren 1954—19651

Omkostnads-%

Hela Högsta Lägsta Skillnad bank- värde värde högsta väsen- bland 12 bland 12 och lägsta Är det banker banker värde 1954 1,34 2,05 0,89 1,16 1955 1,50 2,08 1,04 1,04 1956 1,64 2,12 1,13 0,99 1957 1,56 2,12 1,14 0,98 1958 1,60 2,17 0,95 1,22 1959 1,53 2,08 0,91 1,17 1960 1,55 2,02 0,98 1,04 1961 1,79 2,43 1,15 1,28 1962 1,82 2,40 1,26 1,14 1963 1,74 2,33 1,17 1,16 1964 1,81 2,52 1,15 1,37 1965 1,88 2,57 1,31 1,26 1966 2 00 2,57 1,43 1,14

)

1 De 5 storbanker och 7 provinsbanker, som fanns 1966. Källa: SOS. Uppgifter om bankerna.

nettointäkter. Andelen för andra intäkter än räntor har successivt stigit under 50- och 60-talen. Huvudparten är provisioner av olika slag. Den största intäktsgruppen utgörs av avgifter för krediter i räkning, vars an- del stigit betydligt under den studerade pe—

T abel 5 : 4. A ffärsbankernas bruttara'ntor

1954 1959 1964 1965

1. Totala in- täktsräntor, milj. kr.:1 549

2. Därav å ut- låning till allm. och sparb., milj. kr.: 433 804 i % av totala räntor:

3. Därav å statspapper och obliga- tioner, milj. kr.: 102 275 336 378 i % av totala (19 %) (25 %) (19 %) (18 %) räntor:

1 I uppgifterna för 1954 ingår ej Intecknings- banken och Gotlands Bank. I totaluppgifterna för samma år ingår endast nettoräntor för två av de minsta bankerna. Källa: Uppgifter erhållna från bankinspektio- nen.

1106 1752 2149

1 323 (79 %) (73 %) (76 %) (78 %)

1 672

rioden. Övriga provisionsintäkters andel har ökat under 60-talet efter en tillbakagång under 50-talet. Andelen var dock endast något högre 1965 än 1954. Bankernas pro- visionsinkomster regleras till stor del genom kartellavtal. Dessa diskuteras i kapitel IX. Slutligen kan noteras att räntenettot relativt sett är mindre hos storbanker än övriga banker. År 1965 utgjorde räntenettot 64 procent av storbankernas totalintäkt mot 74 procent för övriga banker. Ovanstående uppgifter för affärsbankerna kan lämpligen jämföras med liknande uppgifter för övriga bankinrättningar för att illustrera affärs- bankernas annorlunda intäktsstruktur. Sparbankernas bruttointäkter av rörelse (totala intäkter minus återvunna nedskriv- ningar, uppskrivningar och intäkter av egna fastigheter) uppgick år 1965 till 1 493 mkr., varav 88 procent härrörde från lån och kre- diter i räkning och 9 procent från obligatio- ner och statspapper. Provisionsintäkter upp- gick till endast 7 mkr., motsvarande ca en halv procent av totala rörelseintäkter. Spar— bankernas nettoräntor uppgick till 359 mkr. För jordbrukskasserörelsen redovisas en- dast nettoräntor. Dessa uppgick år 1965 till 54 mkr. vari även ingår avgifter för krediter i räkning. Med undantag för endast några få procent härrör bruttoränteintäkter från utlåningsrörelsen. Andra intäkter än räntor uppgick endast till drygt en mkr. Postbankens resultatredovisning avviker från övriga instituts genom att räntor på in- täktssidan redovisas efter avdrag av ränte- kostnader för avistalån och räntebärande postgirokonton men före gottskrivning av räntor till postsparbanksinsättarna. År 1965 uppgick totala intäkter till 612 mkr., varav 93 procent utgjorde de sålunda definierade ränteintäkterna. Uppgifter saknas om brut- toräntornas fördelning men med ledning av tillgångarnas sammansättning kan räntor från obligationer och statspapper uppskattas till i runt tal en femtedel av totala räntein- täkter. Postbankens nettoräntor uppgick 1965 till 257 mkr. Att för affärsbankerna göra en uppdel- ning av andra intäkter än ränteintäkter er— bjuder stora svårigheter p. g. a. att bankerna

i vissa fall inte tillämpar enhetliga redovis- ningsprinciper. På basis av bankinspektio- nens material har emellertid i tabell 5: h gjorts en uppdelning på huvudområden. Så- som framgår har flertalet typer av provi- sionsintäkter ökat kraftigt under perioden 1954—1965 i vissa fall med mer än 300 procent. Svagast har rembursprovisioner ut- vecklats beroende på den successiva över- gången till inkasso inom utrikeshandeln efter andra världskriget. Eftersom provisionssat— serna ökat innebär intäktsutvecklingen i rea- liteten att rembursbetalningar, räknat i fasta priser, minskat.

Inom alla verksamhetsgrenar utanför rän- terörelsen har de fem storbankerna en stark ställning. Inom vissa såsom remburser, ga- rantier, notariat och emissioner är deras an- del 90 procent eller mer. Sett över hela den studerade perioden har de största föränd- ringarna i storbankernas andelar inträffat inom emissionsverksamheten (ökning) och arbitragerörelsen (minskning). Den ökade andelen inom emissionsverksamheten torde i första hand bero på den kraftiga ökningen av industriemissioner under 1960-talet på både aktie- och obligationsmarknaden. De kraftigaste andelsmässiga förskjutningarna har emellertid inträffat inom storbanksgrup- pen. Med undantag för emissionsverksam— het och i någon mån kassafack har Enskilda Bankens andelar minskat kraftigt i fråga om remburser, garantier och arbitrage med 8—13 procentenheter. Samtidigt har övriga storbankers andelar ökat inom flertalet verk- samhetsgrenar. I fråga om remburser, nota- riat, kassafack och »övrigt» (främst fondfö- relse) uppgick 1965 Svenska Handelsban- kens och Skandinaviska Bankens andelar tillsammans till 60 procent eller mer. En närmare diskussion av prissättning m. m. för banktjänster följer i kapitel IX.

C. Sparbanksväsendet

I likhet med vad som gäller för affärsban- kerna krävs vid etablering av sparbank sär- skilt tillstånd i form av reglementets stadfäs- telse. Stadfästelsemyndighet är vederböran- de länsstyrelse, som sedan 1920 inte får meddela stadfästelse utan att sparbanken

Tabell 5: 5. AH'ärsban/cernas rörelseintäkter, netto, fördelade på huvudgrupper?

Banker och år

Mkr

Netto- ränte- intäkter

Arbi- trage

Netto provisioner

därav:

avgifter för kred. i räkn.

Totalt övrigt

Övriga rörelse- intäkter

S:a

Netto ränte- intäkter

Arbi- trage

Netto provisioner

därav:

avgifter för kred.

Totalt i räkn.

Övrigt

Övriga rörelse- intäkter

S:a

1

1. Alla banker2 är: 1954 1959 1964 1965

2. Storbanker 1954 1959 1964 1965

3. Ö vriga banker 1954 1959 1964 1965

2

286,3 437,6 672,7 760,6 230,1 352,5 538,9 602,3

56,2 85,1 133,8 158,3

19,3

)

6,

4 5 6

97,6 151,0 275,5 337,8 33,7 63,3 119,5 147,5 63,9 87,7 156,0 190,3

83,4 130,8 237,2 288,6 27,4 5 3,2 100,9 124,4 56,0 77,6 136,3 164,2

14,2 6,3 20,2 10,1 38,3 18,6 49,2

ax.-4

7, 10, 19,7

23,1 26,1

8

405,1 621,9 1 002,3 1 156,5 333,2 513,8 825,4 941,9

71,9 108,1 176,9 214,6 78,2 78,7 75,6 73,8

10 11 12

19,7 8 7 18,7 9 3 21,7 10,5 22,9 10 8

Anm. 1. Rörelseintäkter är totala intäkter minus återintlutna avskrivningar och intäkter av anläggningstillgångar. 2. För 1954 ingår ej Inteckningsbanken och Gotlands Bank. Se i övrigt anm. till tabell IX:3. Källa: Uppgifter erhållna från bankinspektionen.

13 14

v—OQN 0000

15

100,0 100,0 100,0 100,0 100,0 100,0 100,0 100,0 100,0 100,0 100,0 100,

Verksamhetsområden Alla banker, mkr %];sz St orbanker n as an d el.% 1954 1959 1964 1965 1965 -54 -59 -64 -65 1. Rembursprovisioner 10,0 8,5 8,9 10,8 8 % 92 94 94 92 2. Garantiprovisioner 7,6 10,2 19,1 23,4 208 % 95 92 93 93 3. Inkassoprovisioner och övr. prov. inom utl. rörelsen 11,4 18,7 33,6 48,2 323 % 85 86 83 84 4. Notariatrörelse 9,6 15,3 27,2 33,0 244 % 90 90 90 90 5. Kassafack 3,6 5,0 7,3 8,0 122 % 83 83 84 84 6. Emissionsverksamhet 4,0 4,5 16,7 16,4 310 % 85 82 93 89 7. Övrigt (främst fond- rörelse) 17,7 25,6 43,2 50,6 186 % 84 88 81 81 8. Summa 1—7 63,9 87,7 156,0 190,3 198 % 88 88 87 86 9. Avgifter för kred. i räkn. 33,7 63,3 119,5 147,5 338 % 81 84 84 84 10. Summa 8—9 97.6 151,0 275,5 337,8 246 % 85 87 86 85 11. Arbitrage (på valutor) 20,6 29,1 44,9 55,5 169 % 94 91 89 88 12. Summa 10—11 118,2 180,1 320,4 393,3 233 % 87 87 87 86 13. Netto ränteintäkter 286,3 437,6 672,7 760,6 166 % 80 81 80 79 14. Totalsumma 404,5 617,7 993,1 1 153,9 185 % 82 83 82 81

Anm. I redovisningen 1954 för Smålands Bank, Bohusbanken samt Skaraborgs Enskilda Bank är provisionsintäkterna inte fullständigt fördelade på huvudgrupper varför en beräknad fördelning gjorts på basis av övriga provinsbankers siffror. För Smålands Banks del har samma förfaringssätt måst till- gripas för 1959. I övrigt har med ledning av bankernas anmärkningar till redovisningen till bankinspek- tionen vissa justeringar ningsbanken och Gotlands Bank.

Källa: Uppgifter erhållna från bankinspektionen.

befunnits vara nyttig för det allmänna. I motsats till vad som gäller för affärsbanker- na är emellertid tillståndsgivningen inte tids- begränsad. Ett i sammanhanget viktigt krav är att reglementet ska ange det geografiska område inom vilket sparbankens verksam- het ska bedrivas.

P. g. a. den starka lokala bundenheten är antalet sparbanker mycket stort även om under senare år ett betydande antal fusio- ner skett. Sparbankerna uppvisar kraftiga skillnader storleksmässigt. Störst är Stock- holms sparbank, som 1966 hade ca 1,7 mil- jarder i inlåning, dvs. avsevärt mer än de största provinsbankerna. De fem största sparbankerna hade tillsammans ca en fem- tedel av totala sparbanksinlåningen. I all- mänhet finns endast en sparbank på en ort men avvikelser från denna princip förekom- mer fortfarande på en del håll i framför allt södra Sverige. Antalet sparbanker nådde sin höjdpunkt 1926, då det fanns 497 st. Ut-

gjorts, bl. a. av Enskilda Bankens arbitrageinkomster. För 1954 ingår ej Inteck-

vecklingen av antalet sparbanker framgår av tabell 5: 7.

Den takt med vilken antalet sparbanker minskat har påtagligt ökat under tabellens sista 10—årsperiod. Vid utgången av 1966 hade antalet sparbanker minskat med ytter- ligare 36 st. och uppgick därmed totalt till 362 st. Minskningen är trots detta blygsam mot vad som väntas ske inom de närmaste åren. 1964 lade en kommitté inom spar-

Tabell 5: 7. Antal sparbanker 1914—1964

Förändring i

Antal spar- antalet spar-

År banker banker

1914 443

1924 494 i

1934 479 _ 16 1944 463 _ 15 1954 448 _ 50

1964 398

Källa: Officiell statistik.

banksföreningen fram ett betänkande vari förordas att antalet sparbanker genom fusio- ner nedbringas till ca 70 st.30 De allmänna riktlinjerna i betänkandet har accepterats av föreningens styrelse och föreningen bedriver f.n. en relativt omfattande informations- verksamhet bland medlemmarna i struktur- frågor. Fusionstakten har också ökat påtag- ligt och det anses inte orealistiskt att antalet sparbanker är nere vid ca 200 st. i början av 1970-talet med verksamhetsområdena i stort sett anpassade till de nya kommunblocks- gränserna.31

I strukturkommitténs argumentation för radikalt färre och större sparbanker är det främst tre faktorer, som ges stor betydelse, nämligen befolkningsomflyttningen, allmän- hetens ökade krav på bankservice och den skärpta konkurrensen om inlåningsmedlen. Ett stort antal sparbanker har sitt huvud- kontor på landsbygden eller i tätorter med ogynnsam befolkningsprognos. Många spar- banker kan inte p. g. a. det begränsade be- folkningsunderlaget nå en sådan storlek att de kan erbjuda fullgod bankservice i form av dagligt öppethållande, olika sparformer, kassafack etc. Å andra sidan har med den stigande levnadsstandarden allmänhetens krav på bankservice stigit jämsides med att andra konkurrensmedel än räntan blivit allt viktigare i konkurrensen mellan bankinrätt- ningarna om inlåningskunderna. Ett stort antal mindre sparbanker har inte dagligt öp- pethållande och inte öppet det antal timmar per dag som anses vara normal banktid. I fråga om olika s. k. sparfrämjande verksam- hetsgrenar och utbud av bankmässiga tjäns- ter har de mindre sparbankerna också ett klart handikapp.

För att öka sparbankernas konkurrens- kraft förordar kommittén att de mindre sparbankerna går upp i större enheter för att såsom avdelningskontor få ökade ekonomis- ka och personella resurser. Någon nedlägg- ning av kontor förutses inte annat än i un- dantagsfall eftersom avdelningskontor för att täcka sina kostnader kräva betydligt mindre inlåningsunderlag än en fristående sparbank. De föreslagna nya sparbanksom- rådena, vilka är 72 st., bygger i huvudsak

på arbetsmarknadsstyrelsens s. k. A-regioner med bibehållande av redan existerande läns- sparbanker och anpassning till kommun- blocksindelningen. Den lokala anknytningen ska bevaras genom att vid de övertagna sparbankernas huvudkontor inrätta lokalsty- relser inom vilka utses lånedelegationer.

Sparbankerna har sedan gammalt ett om- fattande samarbete genom lokala och regio— nala sparbanksföreningar samt genom Svens- ka sparbanksföreningen och Sparfrämjan- det. Det senare organets verksamhet omfat- tar bl.a. planläggning av propaganda, re- klam och upphandling av kontorsutrustning. Genom Sparbankernas Bank, Sparbankernas Intecknings AB och AB Kommunkredit har sparbankerna erhållit viktiga komplement till den traditionella sparbanksverksamheten. Banken tjänstgör dessutom som en slags centralbank för sparbankerna med uppgift att utjämna penningöverskott och penning- underskott mellan olika sparbanker. Vidare ombesörjer banken den clearing mellan spar- bankerna, som måste ske p. g. a. att insätt- ningar och uttag för ett stort antal sparban- ker tillåts ske vid annan sparbank än där kontot finns.

Genom tillkomsten av Sparbankernas Da- tacentraler AB (Spadab) 1962 har skapats möjligheter för en omfattande rationalise- ring av sparbankernas verksamhet, vilken inte är bunden av den enskilda sparbankens storlek. F.n. är ca 100 sparbanker anslutna till Spadab medan 5—6 sparbanker valt att upprätta egna datamaskinanläggningar. En- ligt vad man uppger på Spadab ställer det sig ekonomiskt fördelaktigt även för de största sparbankerna att ansluta sig till Spa- dab. Att vissa sparbanker trots detta valt att upprätta egna datamaskinanläggningar har bl. a. berott på den större frihet i dispositio- nen över datamaskinerna, som härigenom blir möjlig. Spadabs organisation består av fyra datacentraler i Stockholm, Göteborg, Malmö och Linköping jämte en central ut- vecklingsavdelning för programmering. Ut- vecklingen av televerkets taxor är avgörande

3" Svensk sparbanksförenings strukturkom- kommitté 1964.

31 Svensk sparbankstidskrift 3/66, s. 151.

för huruvida ytterligare en datacentral kom- mer att anläggas i Norrland eller ej. Hela inlåningsrörelsen, både vad gäller kontoför- ändringar och ränteberäkningar, är omlagd till datamaskinbehandling. Utlåningsrörel- sens transaktioner och rutinoperationer bör- jade under 1966 bearbetas på datamaskin för ett mindre antal sparbanker. För nota- riatrörelsen och betalningsförmedlingen be- räknas datamaskiner börja tas i tjänst under 1967 och bli ett viktigt hjälpmedel i spar- bankernas allt hårdare engagemang på des- sa områden. Det fjärde huvudområdet för datateknikens användande är internredovis- ningen. Under 1967 görs försök med om- läggning av affärsbokföringen och senare siktar man på att använda Spadabs datama- skiner även för de anslutna sparbankernas personalredovisning och driftsbokföring. Pla- ner finns också på att i framtiden direkt- koppla kassaregister, skrivmaskiner och tele- foner till datacentralerna.

D. Försäkringsbolag och understöds— föreningar D: 1. Försäkringsbolag

Krav på förstatligande av försäkringsbola- gen har gång efter annan framförts, bl. a. i arbetarrörelsens s.k. efterkrigsprogram 1944. Så långt som till direkta planer på att för- statliga försäkringsväsendet har utveckling- en aldrig gått men den statliga kontrollen över företagens verksamhet har successivt skärpts och är i dag sannolikt mera ingri- pande än i någon annan sektor av det pri- vata näringslivet. De viktigaste av nu gällan- de speciallagar är 1948 års lag om försäk- ringsrörelse (försäkringslagen) och 1927 års lag om försäkringsavtal (försäkringsavtals— lagen). Till detta kommer att riksbanken se- dan 1952 nästan utan avbrott genom direk- tiv och rekommendationer styrt försäkrings- bolagens placeringsinriktning. Försäkrings- lagen har två huvudmålsättningar, nämligen dels att skapa garantier för att bolagen vid varje tidpunkt kan uppfylla sina förpliktel- ser enligt ingångna försäkringsavtal (solidi-

tetsprincipen), dels att priset för försäk- ringen hålls på en skälig nivå (skälighets- principen). Sjö- och transportförsäkring i Sverige samt försäkringsverksamhet utom- lands är dock undantagna från skälighets- principen. För att driva försäkringsrörelse fordras koncession av Kungl. Maj:t. Kon- cessionen beviljas tills vidare eller under spe- ciella förhållanden på bestämd tid högst tio år. Vid beviljande av koncessionen sker en prövning inte endast av bolagsordning- ens innehåll utan också av om rörelsen är »behövlig och även eljest ägnad att främja en sund utveckling av försäkringsväsendet». Denna senare materialla prövning är en ny- het i 1948 års lag men den hade föregåtts av en provisorisk särskild lag från 1945, vil- ken endast tillät nyetableringar och bransch- utvidgningar, som var önskvärda från all- män synpunkt. Koncession gäller endast för i bolagsordningen klart specifiserade försäk- ringsgrenar, varför ett bolag som önskar ta upp en ny försäkringsgren måste ansöka om koncession härför. Försäkringsbolag är för- bjudna att driva annan rörelse än försäk- ringsrörelse. Efter lagändring 1961 kan dock undantag från denna regel beviljas i särskil- da fall, som har ett naturligt samband med försäkringsverksamheten. Bolag, som ämnar driva livförsäkringsverksamhet är med Vissa undantag skyldiga att upprätta s. k. grunder, som även de måste godkännas av Kungl. Maj:t. De viktigaste grunderna avser beräk- ning av försäkringspremierna och innehåller antaganden om dödlighet och andra risk- mått, räntefot samt omkostnader.32

Som tidigare nämnts indelas försäkrings- bolagen i riksbolag, läns- och häradsbolag samt sockenbolag allt efter verksamhetens geografiska omfattning. Totala antalet bolag var 1964 ca 1 000 st. men flertalet är myc- ket små och dessutom ingår många av de större bolagen i koncernbildningar. Såsom framgår av diagram 5: 3 är därför försäk— ringsväsendet starkt koncentrerat mätt med både premieinkomsternas och totala förval- tade tillgångars fördelning. Av försäkrings-

32 Folksams försäkringsutrednings betänkan- de, kap. 1 och 3 samt Försäkringssakkunniga, s. 151 ff.

0/0 100 _ 1954 — 1959 1954 50— " llllllllllllllllll 5 10 IS 20 Antal företag De 20 största koncernernas och fristående bo— lagens andelar av total premieinkomst i direkt för- säkring i Sverige. Kumulativ fördelning. 0hi |le I954 1959 1954 50— _l ullllllllllll 1111

I | ID IS 20 Antal företog

Diagram 5: 3. Försäkringsväsendets struktur 1954—64

De 20 största koncernernas och fristående bo. lagens andelar av totalt förvaltande tillgångar- Kumulativ fördelning.

bolagens totala förvaltade tillgångar svarade 1964 de fyra största företagen för ca 75 procent. Motsvarande andel av totala pre- mieinkomstema var drygt 60 procent. Enligt det förstnämnda måttet dominerar helt na- turligt företag med omfattande liv- och sjuk- försäkringsrörelse.

Koncentrationen har ökat påtagligt under de senaste åren (se diagrammet). Utveckling- en mot stigande koncentration har pågått sedan slutet av 1920-talet men hade före införandet av 1948 års försäkringslag främst formen av samarbete och koncernbildning- ar. Den nya lagen underlättade fusioner och sedan dess har även antalet bolag minskat. Den stigande koncentrationen beror dock inte enbart på fusioner och koncernbild- ningar. De stora företagen har vid sidan härav relativt sett ökat sin premieinkomst mer än de mindre företagen. De mest bety- delsefulla förändringarna i företagsstruktu- ren under senare år har varit Skandia-kon- cernens uppköp av ett antal bolag, varige- nom Skandia-gruppen blivit den största före- tagsenheten inom ett stort antal försäkrings- branscher. En storfusion representerar också samgåendet mellan Svenska Liv-Hansa och Städernas. Den nya koncernen har fått nam- net Hansakoncernen.

Samtidigt har dock omläggningen av tjänstepensioneringen i samband med ATP:s införande kraftigt reducerat SPst premie- intäkt och detta företags andel av försäk- ringsbolagens förvaltade tillgångar kan för- väntas successivt minska. I stort sett har det inte tillkommit något allmänt fristående för- säkringsbolag under de senare 40 åren. De nya bolagen har antingen varit specialbolag (ex. AFA, Ansvar, Volvia, Anticimex) eller livförsäkringsbolag, som etablerats av skade— försäkringskoncerner.

Sammanslagningarna har ofta motiverats med att de medför rationaliseringar av för- säkringsverksamheten. På försäljningssidan har en samordning kunnat ske av försälj- ningsorganisationerna bl.a. genom gemen- sam försäljningsledning och gemensamma distriktskontor. Rationaliseringsmöjligheter- na på det administrativa området har fram— hållits särskilt beträffande sammanslagning-

Tabell 5: 8. Enskilda försäkringsbolags premieinkomster 1965 fördelade på verksamhetsgrenar (direkt svensk affär).

Andel av resp. verksamhetsgren

S:a

Försäkringsföretag 1 2 3 4 5 6 7 8 9 2_9 Totalt 1. Skandia 23,0 18,7 34,9 23,4 0,0 _ 29,0 31,6 _ 26,5 25,2 2. Folksam 7,8 35,9 11,7 23,5 0,9 5,0 3,6 0,0 _ 17,4 13,6 3. Hansa 12,5 6,5 14,4 8,3 55,4 _ 21,7 26,3 _ 11,5 11,9 4. SPP 23,8 _ _ _ _ _ _ _ — 9,4 5. Trygg-Fylgia 4,9 10,6 6,8 14,6 0,0 _ 3,4 17,6 _ 9,9 7,9 6. Vegete 1,3 7,3 4,8 4,2 1,0 _ 5 8 12,3 — 4,7 3,3 7. AFA 7,6 _ _ _ _ _ _ _ _ _ 3,0 8. Förenade Liv 7,3 _ — _ _ _ _ _ _ _ 2,8 9. Trafik-Bore _ 5,0 0,6 7,9 _ _ 1,4 1, _ 4,2 2,5 10. Framtiden 6,0 _ _ _ _ _ _ _ _ _ 2,4 11. Allm. Brand _ 2,4 4,2 3,2 _ _ 0,7 1,7 _ 3,1 1,9 12. Ansvar _ 2,9 0,8 5,5 _ _ 0,1 1,7 2,9 1,8 13. Valand 3,8 _ _ _ — _ _ — _ _ 1,5 14. Landsbygden _ 1,7 1,2 3,4 _ _ 0,0 _ _ 2,0 1,2 15. Sjökaskobol. — _ _ — _ _ 21,0 _ — 2,0 1,2 16. Skånska Brand _ 0,9 2,4 1,2 _ _ 0,4 1,7 _ 1,4 0,9 17. Jordbruket _ _ 0,4 _ _ — _ — 75,6 1,1 0,7 18. Arbetsgivarna — 0,0 0,3 0,0 — 35,3 — _ _ 1,0 0,6 19. Land och Sjö _ _ _ — — 30,6 _ _ _ 0,9 0,5 20. KFA 1,1 _ — — _ _ _ _ _ — 0,4 21. Summa 1—20 99,1 91,9 82,5 95,2 57,3 70,9 87,0 94,6 75,6 88,6 92,8 22. Övr. sv. riksb. I 0,9 1,4 0,6 0,6 _ 5,5 3,5 _ 1,1 1,0 23. Ovr. sv. riksb. II _ 0,7 3,3 1,0 42,7 29,1 _ 1,9 5,9 2,8 1,8 24. Utl. bolag I — 3,4 2,3 1,7 _ — _ _ 1,8 1,0 25. Utl. bolag 11 _ 2,6 0,8 1,5 _ _ 5,8 _ 3,3 1,7 1,0 26. Lokala bolag _ _ 10,5 — _ — 1,7 _ 15,2 4,0 2,4 27. Summa 1—26 100 100 100 100 100 100 100 100 100 100 100 28. Summa i mkr 1 339 152 712 901 11 58 200 6 27 2 066 3 404

För förklaringar till tabellen se nedan. Källor: Svensk Försäkrings-Årsbok 1966, Enskilda Försäkringsanstalter 1965, Försäkringsinspek- ionens kartellregister samt stadgar och medlemsförteckningar för undersökta samarbetsorgan.

Anm.

1. Förenade Liv bedriver samförsäkring i gruppliv med Liv-Thule (Skandia), Svenska Liv (Hansa), Framtiden, Trygg-Fylgia, Valand och Liv-Göta (Vegete). I tabellerna 5: 8 och 5: 9 är Förenade Livs premier fördelade på bolagen.

2. Av totalsumman utgör 11 mkr. icke direkttsvensk affär.

3. Övriga svenska riksbolag I samt utländska bolag I är sådana, som 1967 är medlemmar av resp. samarbetsorgan.

4. Ovriga svenska riksbolag 11 samt utländska bolag 11 är sådana, som 1967 inte är medlemmar av resp. samarbetsorgan.

5. Beträffande namngivna företag markerar kursiverade procenttal att företaget 1967 är medlem av resp. samarbetsorgan.

6. Det för verksamhetsgren I angivna samarbetsorganet är Svenska Livförsäkringsbalags Förening. Det för verksamhetsgrenama 2—5 angivna organet är Svenska Skadeförsäkringsföreningen. Det för verk- samhetsgren 7 angivna samarbetsorganet är Sjöassuradörernas Förening.

7. Som företagsenhet har använts fristående bolag och koncerner. Detta gäller även för angivet antal medlemmar av resp. samarbetsorgan enligt tabell 5: 9.

Förklaringar: 2. Individuell och kollektiv sjuk- och Verksamhetsgren olycksfallsförsäkring utan grunder i skade- 1. Individuell och kollektiv liv-, sjuk- försäkringsbolag. och olycksfallsförsäkring med eller utan 3. Allmän egendoms-, inkomst- och an-

grunder i livförsäkringsbolag. svarighetsförsäkring (med delbranscherna

ar under efterkrigstiden. Framför allt ger den moderna databehandlingstekniken stor- driftsfördelar. Men sammanslagningarna har tett sig önskvärda även av andra skäl. Sam- manslagningar, som gett upphov till en mera allsidig försäkringsverksamhet, har bedömts som förmånliga från konkurrenssynpunkt, eftersom allmänheten kan ordna hela eller större delen av sitt försäkringsskydd inom ett enda företag. I vissa fall har som motiv för sammanslagningarna även anförts den ytterligare riskutjämning, som en mer allsi- dig försäkringsverksamhet innebär.33

Inom flertalet försäkringsbranscher är emellertid företagsstrukturen ännu mera koncentrerad än vad totalsiffrorna anger p. g. a. företagens specialisering. Endast fem försäkringsföretag (Skandia, Hansa, Folk- sam, Trygg-Fylgia och Vegete) erbjuder i stort sett alla typer av försäkringar, som förmedlas på den »allmänna» marknaden, dvs. andra försäkringar än de som SPP, Ar- betsmarknadens Försäkrings AB (AFA) och liknande företag huvudsakligen ägnar sig åt. Vidare har ett stort antal företag inom vissa skadeförsäkringsbranscher en lokalt eller re- gionalt avgränsad verksamhet.

Officiell statistik tillåter inte en fullstän- dig kartläggning av företagsstrukturen på olika försäkringsmarknader. I tabellerna 5 : 8 och 5: 9 redovisas emellertid data för olika huvudtyper av verksamhetsgrenar, som ger en allmän bild av företagsstrukturen.

Såsom framgår har de fyra största företa- gen inom resp. verksamhetsgren genomgåen- de mer än två tredjedelar av premieinkoms- terna. Vidare bör observeras att av de 14 företag, som bedriver liv—, sjuk- och olycks- fallsförsäkringsrörelse via liv- och sjukför- säkringsbolag (verksamhetsgren 1), är fyra

specialbolag (bl. a. SPP) medan ett bedriver samförsäkring i gruppliv för sex av de övri- ga bolagen. Av skadebolag, som förmedlar sjuk— och olycksfallsförsäkring (verksam- hetsgren 2), utgörs tre av specialbolag, som inte är direkt konkurrerande med övriga bo- lag. Inom allmän egendoms-, inkomst- och ansvarighetsförsäkringar (verksamhetsgren 3) är Skandia störst med 35 procent av pre- mierna. Den höga andelen beror främst på att företaget har en mycket omfattande in- dustriaffär. Verksamhetsgrenen kreditför- säkring (nr 5) domineras helt av två bolag, varav ett är för affärskredit och ett för s. k. pensionsgaranti. Slutligen bör nämnas att de s.k. arbetsgivarbolag, som förmedlar yrkes- skadeförsäkring (verksamhetsgren 6), ska avvecklas eftersom denna verksamhet efter 1968 helt ska handhas av Riksförsäkrings- verket.

Att i detalj studera konkurrensförhållan- dena för olika typer av försäkringar ligger utanför denna utrednings ram och behand- las därför inte i de följande kapitlena. Det kan därför vara av intresse att i samband med företagsstrukturen redogöra något för olika former av samarbete mellan försäk- ringsföretagen på försäkringsområdet.

Inom försäkringsrörelsen förekommer ett betydande antal samarbetsorgan. Starkt för- enklat kan dessa indelas i sex olika katego- rier, nämligen:

a) Sammanslutningar för samråd och ge- mensamt uppträdande i allmänna frågor.

b) Föreningar för överläggningar eller överenskommelser om försäkringsfrågor i allmänhet eller om premier och försäkrings- villkor.

33 Folksams försäkringsutrednings betänkan- de, kap. 2.

brand-, brand- och avbrotts-, skogs-, ansva-

righets-, vattenledningsskade—, glas—, hus- bocks-, stormskade-, maskin-, maskin- och avbrotts-, inbrotts-, stöld—, rånförsäkring

m. m. i skälighetsgrupperna hem-, villahem-, fastighets— och företagarförsäkring).

4. Trafik- och övrig motorfordonsförsäk- ring.

5. Kreditförsäkring.

6. Yreksskadeförsäkring.

7. Sjöförsäkring (sjökasko, sjöansvar och sjötransport) samt land- och lufttransport- försäkring.

8. Luftfartsförsäkring (luftkasko och luft- ansvar).

9. Husdjurs- och hagelförsäkring.

d) Pooler.

e) Organ för intern service.

f) Organ för extern service. Nedan diskuteras kortfattat dessa olika kategorier av samarbetsorgan.

a) Den helt dominerande sammanslut- ningen inom denna kategori är Svenska F ör- säkringsbolags Riksförbund. De enda bolag av betydelse, som står utanför förbundet är Folksam, Arbetsmarknadens Försäkrings AB (AFA) och Kommunernas Försäkrings AB (KFA). Förbundet har bl. a. till uppgift »att i förhållande till utomstående institutioner eller eljest då så finns påkallat giva uttryck åt bolagens gemensamma synpunkter och att verkställa utredningar och väcka förslag i frågor av betydelse för den privata försäk- ringsverksamheten och dess utveckling efter allmännyttiga linjer». En av förbundets vik- tigaste uppgifter är att å medlemmarnas väg- nar avge remissyttranden i bl. a. socialpoli- tiska, samhällsekonomiska och försäkrings- politiska frågor.

b) Till denna kategori av samarbetsorgan hör bl. a. Svenska Livförsäkringsbolags För— ening, Svenska Skadeförsäkringsföreningen och Sjöassuradörernas Förening, varav de

två sistnämnda måste betecknas som kartel- ler eller kartelliknande organisationer.

Svenska Livförsäkringsbolags Förening har enligt sina stadgar till uppgift att bereda bolagen »tillfälle till överläggningar rörande frågor av gemensamt intresse, antingen de är ägnade att göras till föremål för samar- bete eller endast för tankeutbyte». Till för- eningen hör alla liv- och sjukförsäkring- företag utom Folksam, AFA och KFA. Som framgår av tabell 5:9 svarar föreningens medlemmar för över 80 procent av lit-, sjuk- och olycksfallsförsäkringspremierna i livförsäkringsbolag.

Svenska Skadeförsäkringsföreningen om- fattar dels skadebolagens sjuk- och olycl—zs- fallsförsäkringsrörelse, dels allmän egen- doms-, inkomst— och ansvarighetsförsäkring, dels trafik- och övrig motorfordonsförsäk- ring och dels kreditförsäkring. Föreningen tillkom 1964 och innebar i allt väsentligt en sammanslagning av förutvarande Svenska Tarifföreningen, Svenska Bilförsäkringsför- eningen, Tarifföreningen för olycksfalls- ozh sjukförsäkring samt Tarifföreningen för bo- lag, som driver garantiförsäkring. Förening- en har till uppgift att ge medlemmarna råd och anvisningar. Föreningens karaktär .w

Tabell 5: 9. Företagsstruktur inom olika försäkringsbranscher 1965 samt omfattning av vizsa samarbetsorgan räknat på basis av premieinkomster.

Andel av Totala Antal företag Andel i % för: Antal verksamhets- premie- medlem- grenens pre- Verksam- inkomster Två Fyra mar av mier för resp. hetsgre- (direkt Därav Största största största resp. sam- samarbets- nens svensk utländs- före- före- före- arbets- organs med- nummer affär) mkr Totalt ka taget tagen tagen organ lemmar (% 1 2 3 4 5 6 7 8 9 1 1 339 14 _ 24 47 67 lla 83a 2 152 21 7 36 55 73 % 43b 3 712 262 21 35 49 68 22b 54b 4 901 18 _ 24 47 70 Sb 48b 5 11 6 _ 55 98 100 3b 2b 6 58 9 _ 35 66 90 _ _ 7 200 41 3 29 51 78 IZC) 746) 8 6 1 1 _ 32 56 88 _ _ 9 27 632 1 76 79 81 _ _ Anm.

a) Svenska Livförsäkringsbolags Förening. b) Svenska Skadeförsäkringsföreningen. c) Sjöassuradöremas Förening.

För övriga förklaringar hänvisas till tabell 5: 8, liksom beträffande källor.

kartellsammanslutning framgår av följande passus i stadgarna: »Om föreningsmedlem önskar avvika från av föreningen utarbetade tariffer, villkor och bestämmelser, skall med- lemmen lämna föreningen detaljerad redo- görelse för avvikelsen och för motiven till densamma och får då tillämpa avvikelsen, sedan två månader förflutit, efter det med- delandet lämnats föreningen». 19 av för- eningens totalt 26 medlemmar är utländska bolag vars verksamhet är av ringa omfatt- ning. Av tabell 5: 9 framgår hur stor andel av premierna inom resp. verksamhetsgren (verksamhetsgrenarna 2—5) föreningens med- lemmar svarar för. Totalt har medlemsbola- gen 52 procent av premieinkomsterna inom berörda verksamhetsgrenar. Av denna andel svarar Skandiakoncernen för 56 procent och Trygg-Fylgia för 22 procent.34

Sjöassuradörernas Förening har enligt sina stadgar till ändamål att »tillvarataga med- lemmarnas gemensamma intressen», vilket bl. a. sker genom att utarbeta försäkrings- villkor för medlemmarna. Dessa åtar sig att tillämpa av föreningen antagna försäkrings- villkor och försäkringsklausuler. Premie- överenskommelser förefaller dock numera inte förekomma. Av de större koncernerna står endast Folksam och Sjökaskobolagen utanför föreningen, vars medlemmar därför kan antas svara för närmare 70 procent av totala premieinkomsten inom sjöförsäkrings- rörelsen. Sjökaskobolagen är emellertid till- sammans med flertalet medlemmar av Sjö- assuradörernas Förening (utom Hansa) an- slutna till en överenskommelse om Sjökasko- försäkring, som innebär viss uppdelning av verksamheten. Inom samma verksamhets- gren finns sedan 1966 Båtförsäkringsför- eningen för bolag, som bedriver försäkring av båtar. Föreningen har bl. a. till uppgift att »utarbeta gemensamma försäkringsvill- kor» och har ungefär samma medlemmar som Sjöassuradörernas Förening. Med sam- ma anslutning och för samma ändamål ver- kar också Föreningen för biltransportförsäk- ring.

c) Livförsäkringens Villkorsnämnd, Ska- deförsäkringens Villkorsnämnd och Sjuk- och Olycksfallsniimnden har alla till uppgift

att i rådgivande syfte yttra sig i Villkorstolk- nings- och därmed sammanhängande rätts- frågor. Nämnderna är sammansatta av opar- tiska ordföranden, jurister och läkare samt ledamöter från andra försäkringsbolag än det, vars ärende i varje enskilt fall behand- las. Till .nämnderna är anslutna samtliga riksbolag med rörelse i berörda verksam- hetsgrenar utom Folksam, som har egna nämnder med av olika organisationer utsed- da försäkringstagarrepresentanter. En sär- ställning intar Trafikförsäkringsanstalternas nämnd med av Kungl. Maj:t fastställt regle- mente. Kungl. Maj:t utser också ordföran- den. Denna nämnd har till uppgift att verka för en enhetlig personskadereglering inom trafikförsäkringen.

(1) Vid försäkringar med stora riskåta- ganden kan försäkringsbolagen reducera sina risker genom återförsäkringar. I vissa fall har dock bolagen bildat s. k. pooler, vilka gemensamt för medlemmarna omhänderhar försäkringar med speciella typer av risker, exempelvis krigsrisker inom personförsäk- ring, risker vid atomanläggningar och risker, som sammanhänger med flygtrafik. Till poolerna är i regel anslutna samtliga inom verksamhetsgrenen arbetande bolag.

e) Av interna serviceorgan kan nämnas Svenska Livförsäkringsbolags Aktuarie- nämnd, som bl. a. har till uppgift att besluta i sådana frågor, som enligt bolagens grunder ska bli föremål för gemensam aktuariell be- handling.

f) Till de externa serviceorganen hör bl. a. F örsäkringsbolagens U pplysningstjänst, som ingår i Svenska Försäkringsbolags Riksför- bund och arbetar som den enskilda försäk- ringsbranschens centrala informationsorgan. Vidare kan nämnas Larmtjänst AB med larmcentraler för bilbärgning, sjuktranspor- ter, fastighetsservice m.m. Larmtjänst ägs av skadeförsäkringsbolagen.

Inom livförsäkringsrörelsen är möjlighe- terna till priskonkurrens mycket starkt be- skurna genom att försäkringslnSpektionen

” Enligt pressuppgifter har Skandia-kon- cernen beslutat lämna Skadeförsäkringsför- eningen fr.o.m. den 1 januari 1968. Genom- förs beslutet innebär detta en kraftig minsk- ning av föreningens betydelse.

fastställer grunder, som mycket starkt ten- derar att bli lika för alla livbolag, vilket ger enhetliga premier före återbäring. Såsom framgått ovan finns dessutom ett betydande antal samarbetsorgan av olika slag. Vissa av dessa påverkar inte konkurrensförhållan- dena men framför allt inom skadeförsäk- ringsrörelsen har hittills funnits ett bety- dande inslag av konkurrensbegränsande kar- tellsamarbete med Skandiakoncernen som största deltagande part. På flertalet markna- der inom skadeförsäkringsrörelsen står kon— kurrensen i första band mellan Skadeförsäk- ringsföreningen, Hansakoncernen och Folk- sam. När det gäller industrikunder kan dock föreningen — främst via Skandia — antas ha en mycket stark marknadsposition. Inom sjöförsäkringen är huvudkonkurrenterna Sjö- assuradörernas Förening och Sjökaskobola- gen. Med undantag för poolerna, som i vis- sa fall direkt inspirerats av statsmakterna, täcker därför i inget fall kartellsamarbetet hela marknaden.

D: 2. Understödsföreningar

Understödsföreningarnas verksamhet regle- ras av 1938 års lag om understödsförening- ar. Lagen är i åtskilliga hänseenden libera- lare än försäkringslagen trots att många för-

eningars verksamhet är likartad försäkrings- bolagens. En revision av lagstiftningen för- bereds dock, som kan väntas innebära en an- passning till försäkringslagens bestämmelser med separat lagstiftning för de erkända ar- betslöshetskassorna. Sannolikt kommer be- stämmelser att införas om behovsprövning vid bildandet av nya föreningar. Prövningen väntas leda till att i varje fall inga nya öpp- na föreningar kan bildas.35 Denna skärpning av lagen får ses mot bakgrund av att andra föreningar än pensionskassor i stor utsträck- ning inte anses ha någon uppgift att fylla i dagens samhälle.

Antalet föreningar har minskat kraftigt under de senaste 20 åren såsom framgår av tabell 5: 10.

Minskningen har huvudsakligen gått ut över de små föreningarna bl. a. genom att verksamheten överlåtits på andra under- stödsföreningar. Sedan början av 1950-talet har även medlemsantalet sjunkit i andra för- eningar än pensionskassor. Den kraftiga ök- ningen för pensionskassorna mellan 1959 och 1964 hänger dock till största delen sam-

35 En förening sägs vara öppen då anslut- ning är tillåten för alla inom föreningens geo— grafiska verksamhetsområde. I en sluten för- ening kan medlemskap endast erhållas av dem. som är anställda hos viss arbetstagare, tillhör viss yrkesgrupp etc.

Tabell 5:10. Understödsföreningarnas antal, fonder och medlemmar 1942—1964

Sjuk- och Begravnings- begravnings- År Pensionskassor Sjukkassor kassor kassor Summa A. Antalet föreningar 1942 258 145 589 475 1 467 1954 182 153 404 234 973 1959 150 107 324 160 741 1964 120 83 236 119 558 B. Fondernas storlek, mkr 1942 555 6 70 15 646 1954 1 196 10 141 29 1 376 1959 2 083 12 169 34 2 298 1964 2 949 16 198 40 3 203 C. Antalet medlemmar, ] OOO-tal 1942 8 244 772 212 1 310 1954 119 253 833 165 1 370 1959 133 179 736 127 1 175 1964 172 144 653 112 1 081

Källa: Officiell statistik.

man med en omorganisation av pensions- systemet inom konsumentkooperationen. Den helt övervägande delen av fonderna (2 949 mkr.) år 1964 tillhörde pensionskas- sorna och bland dessa dominerade i sin tur ett fåtal kassor. Överlägset störst 1964 var Sveriges Kommunalanställdas Pensionskassa (SKP) med 866 milj. kr. följt av Bankan— ställdas pensionskassor (BPK, 10 st.) med 367 milj. kr., Konsumentkooperationens pensionskassa med 346 milj. kr. och Sjöbe- fälets pensionskassa med 276 milj. kr. De enligt medlemsantalet 10 största pensions- kassorna svarade för drygt 75 procent av samtliga föreningars fonder (exkl. arbetslös- hetskassor).

För andra föreningar än pensionskassor väntas en successiv tillbakagång. Den all- männa ekonomiska utvecklingen och de ökade statliga åtagandena på socialförsäk— ringens område lämnar ett mycket begrän— sat utrymme för föreningarnas verksamhet. Även pensionskassornas verksamhet kan för- väntas komma att stagnera till följd av ATP:s genomförande. Den största kassan, SKP, har fr.o.m. 1963 övergått till att bli s.k. fribrevskassa varför avgiftsinbetalning- ar till kassan i stort sett upphört. Av övriga större kassor har ett femtontal blivit ITP- kassor, dvs. kassor som svarar för pensioner inom de ovanför ATP liggande ITP— och KTP-systemen, vilka tillkommit genom av- tal mellan arbetsmarknadens parter. ITP och KTP omfattar dock en relativt begrän- sad del av den totala pensioneringen. Slut- ligen kan nämnas att ett antal kassor likvi- derats under 1960-talet och gått upp i SPP.36

E. Regionala och lokala marknader

Såsom tidigare redogjorts för finns det inom kreditmarknadens olika sektorer ett stort an- tal lokala och regionala delmarknader. För att få en fullständig uppfattning om affärs- bankernas marknadspositioner är det följ- aktligen nödvändigt att även ta hänsyn till strukturen av de delmarknader, där affärs- bankerna uppträder. Tillgänglig statistik är emellertid ytterst bristfällig och kan på sin

höjd användas som grovt indikativa data för vissa marknader. Med sikte på lokala och regionala marknader för företagens krediter och inlåning från allmänheten diskuteras ne- dan affärsbanksväsendets regionala och 10- kala struktur samt bankinrättningarnas kon— torsnät.

E: 1. Företagens kreditförsörjning

Företagens kreditförsörjning tillgodoses ge- nom en rad olika kreditslag av vilka de främsta är obligations— och förlagslån, kre- diter från försäkringsbolag, affärsbankskre- diter samt varukrediter. De två förstnämn- da finansieringsvägarna är i stort sett reser— verade för storföretag, dvs. företag som har hela den nationella kreditmarknaden till sitt förfogande. Övriga företag däremot erhåller huvuddelen av sitt främmande kapital via affärsbankskrediter och varukrediter. Till- skottet från jordbrukskassor, sparbanker, In- dustrikredit och Företagskredit är till stor del av speciell natur. Sparbankernas kredit- givning blir det dock anledning att åter- komma till. Affärsbankskrediter och varu— krediter är delvis substitut för varandra men de förras överlägsenhet i olika avseenden gör det berättigat att behandla dem som en särskild marknad, vars utbudsförhållanden är av strategisk betydelse för företagen. Att skilja på olika företagsstorlekars krediter och särskilja företagskrediter från övriga af- färsbankskrediter på det lokala och regio— nala planet är inte möjligt utifrån existeran— de statistiskt material. Allmänna data om affärsbanksväsendets lokala och regionala struktur ger dock en viss föreställning om utbudsförhållandena på dessa nivåer för krediter till företagen.37

Den struktur affärsbanksväsendet har med några få interregionala banker och ett antal provinsbanker medför rätt naturligt att af—

Understödsföreningar i serien SOS, PM ang. översyn av understödsföreningslagen samt intervjuer med tjänstemän vid försäkrings- inspektionen.

37 Atskilliga banktjänster säljs nästan enbart av affärsbanker varför affärsbanksväsendets struktur även i det sammanhanget är av in- tresse.

Tabell 5:11. Länens antalsmässiga fördelning 1964 på koncentrationsgrader inom affärsbanks- räsendet enligt:

A. Inlåningen från allmänheten (kundlän).

De två De tre De fyra De fem Största största största största största Marknadsandelar i % banken bankerna bankerna bankerna bankerna 5 30,0 3 30,1— 40,0 1 40,1— 50,0 11 2 50,1— 60,0 4 1 60,1— 70,0 4 9 2 70,1— 80,0 4 5 1 80,1— 90,0 6 7 6 1 90,1—100,0 1 2 9 16 20 Summa 24 24 23 (+ 1) 23 (+ 1) 21 (+ 3) Andel inom totala affärs- banksväsendet 29,9 % 53,3 % 66, % 74,5 % 82,6 % B. Utlåning till allmänheten (kundlän). S 30,0 1 30,1— 40,0 5 40,1— 50,0 13 1 50,1— 60,0 4 3 60,1— 70,0 7 1 70,1— 80,0 1 10 5 1 80,1— 90,0 2 14 6 2 90,1—100,0 1 4 17 22 Summa 24 24 24 24 24 Andel inorn totala affärs- banksväsendet 29,8 53,9 64,7 73,5 81,0

Anm. Stockholms stad och län har räknats som ett län. För källor etc. se kap. VIII.

färsbanksstrukturen är avsevärt mera kon- centrerad på länsplanet än på det natio- nella planet. Såsom framgår av tabell 5: 11 hade 1964 exempelvis de två största ban- kerna 70 procent eller mer av utlåningen i 13 län och motsvarande andel av inlåningen i tolv län. De tre största bankerna hade 80 procent eller mer av utlåningen i 18 län och motsvarande andel av inlåningen i 16 län (jämte att i ett län det endast fanns två ban- ker). I vissa län hade vederbörande provins- bank en mycket stark ställning. I två län var provinsbankens andel av totala affärsbanks- utlåningen således över 55 procent. Av sär- skilt intresse är den statliga Kreditbankens ställning på dessa utpräglat oligopolistiska »marknader». Trots den korta tid, som ban- ken drivits i nuvarande form, har den upp-

nått relativt betydande positioner i flera län, såsom framgår nedan.

Tabell 5:]2. Kreditbankens ställning 1964 på länsnivå i utlåning till allmänheten ( kundlän )

Andel av totala affärsbankutl. i länet (%)

$ 5,0 5,1— 10,1—15,0—20,1— 10,0 15,0 20,0 25,0

Antal län 2 9 6 6 1

Rangordning inom affärsbankutl. i länet

nr2 nr3 nr4 nr5 nr6 Antal län 4 6 10 3 1

Anm. Stockholms stad och län har räknats som ett län. För källor etc. se kap. VIII.

Tabell 5: 13. 35 större städer fördelade efter antalet representerade affärsbanker i augusti 1952 och 1963

Antal banker 1952 1963 Förändring

1 1 —— —— 1 2 10 3 7

3 12 13 + 1 4 8 12 + 4 5 4 7 + 3 Summa 35 35

Med hjälp av bankinspektionens kontors- statistik kan man få en viss uppfattning om bankstrukturen och dess utveckling 1952— 1963 i alla orter utom de fyra största stä- derna. Vissa uppgifter har tagits fram för de 35 största städerna (exl. Solna, Sundbyberg, Lidingö, Nacka, Mölndal) enligt 1962 års invånarantal. Ett eller flera större centra inom varje län finns med utom i Stock— holms och Gotlands län, som är orepresen- terade. Städernas fördelning efter antalet i dem representerade affärsbanker framgår av tabell 5: 13.

Bankstrukturen har förändrats relativt kraftigt i de 35 städerna i riktning mot ökat antal banker. Den främsta anledningen är Kreditbankens expansion. Banken hade vid periodens slut kontor i 29 av städerna mot 20 vid periodens början. I övrigt har Skandi— naviska Banken öppnat kontor i fyra nya städer samt Svenska Handelsbanken, Göte- borgs Bank och Sundsvallsbanken i vardera två nya. Efter 1963 har ytterligare banker tillkommit i vissa av städerna.

Av bankinspektionens statistik framgår också den vid resp. kontor registrerade in-

och utlåningens storlek enligt 12-månaders- genomsnitt. Används inlåningen som mått- stock visar det sig (tabell 5: 14) att en viss dekoncentration skett under perioden. Kon- centrationsgraden i de utvalda städerna var dock även 1963 mycket hög.

Genomsnittligt har den största bankens andel minskat från 58 procent 1952 till 51 procent 1963 (ovägt medeltal). Bakom den- na minskning ligger en minskning med mer än fem procentenheter i 21 städer och en ökning med mer än 5 procentenheter i sju städer. Nyetableringarna har betytt relativt litet för bankstrukturen, eftersom endast i 5 fall av 18 de nyetablerades andel 1963 över- steg 7 procent. Nyetableringarnas betydelse underskattas dock när inlåningen används som måttstock, eftersom utlåningen under ett kontors första är oftast är större än in- låningen.

En annan aspekt av den lokala affärs- banksstrukturen redovisas i tabell 5: 15. Un- der perioden 1950—1964 har antalet orter med affärsbanker utanför storstadsområde- na (affärsbanksplatser) ökat med knappt 10 procent. Större delen av ökningen ligger på enbanksplatser, företrädesvis i södra Sverige. Både 1950 och 1964 hade 75 procent av alla bankplatser endast en affärsbank. Anta- let bankplatser med tre eller fler affärsban- ker var i hela landet 55, vilket representerar en nära 45-procentig ökning sedan 1950. Det stora antalet enbanksplatser kan emel— lertid inte ensamt tas som belägg för en om- fattande förekomst av små lokala bankmo- nopol ens när det gäller mindre företags för- sörjning med bankkredit. Trots exkluderan- det av storstadsområdena ligger många

Tabell 5: 14. 35 större städer fördelade efter största resp. två största bankernas andel av inlå— ningen 1952 och 1963

Största bankens andel i 0

Två största bankernas

A, andeli % %-andel 1952 1963 Diff. 1952 1963 Diff. 20,0— 39,9 3 7 +4 — —- 40,0— 59,9 16 20 +4 2 3 +1 60,0— 79,9 13 7 —6 10 15 +5 80,0—100,0 3 l —2 22 17 ——5(—6) Summa 35 35 34(+1) 35

bankplatser i framför allt södra Sverige på så korta avstånd från varandra att gränsen mellan resp. lokalmarknad blir mycket dif- fus och i åtskilliga fall närmast obefintlig. Till detta kommer naturligtvis samspelet mellan primära och sekundära befolknings— centra. När det gäller kreditförsörjningen för mindre företag i små tätorter kan inte heller bortses från sparbankerna, som har vissa möjligheter att ge krediter, som nor— malt ges av affärsbanker. Någon fullständig statistik över sparbankernas företagskrediter finns inte men man vet att deras totala stor- lek är tämligen blygsam. Detta hindrar dock inte att sparbankernas småföretagskrediter, såsom ofta påstås, kan vara relativt sett be— tydande i små tätorter, där ingen eller en enda affärsbank finns. Utanför de större tätorterna har sparbankerna ett avsevärt mera finmaskigt kontorsnät än affärsban- kerna och är ofta den enligt inlåningsvoly— men helt dominerande bankinrättningen på orten. Härvidlag skiljer sig den svenska kre— ditmarknadens struktur markant från exem- pelvis den amerikanska, som enligt flera

Tabell 5: 15. Antal ajörsbanksplatser utanför Stor-Stockholm, Star-Göteborg och Star- Malmö fördelade efter antalet representerade banker 1950—1964 .

Antal bankplatser med följande antal banker:

Område och år 1 2 3 4 5 S:a Götaland 1950 239 58 11 7 3 318 1964 261 51 18 6 5 341 Svealand 1950 123 40 7 3 — 173 1964 132 37 10 3 2 184 Norrland 1950 97 19 6 1 123 1964 111 25 5 5 1 147 Summa 1950 459 117 24 10 4 614 1964 504 113 33 14 8 672 Diff. +45 —4 +9 +4 +4 +58

Anm. De tre storstadsområdena har definierats som resp. stad jämte förortskommuner enligt Stat. Årsbok för 1965.

Källor: Bearbetning av Svenska Bankplatser för 1950 och 1964.

forskare har ett starkt inslag av lokala bank- monopol för företagskrediter. I detta sam- manhang kan också nämnas att små spar- banker har en större andel än stora av så- dana kredittyper, som kan förväntas i sär— skilt hög grad innehålla företagskrediter. Så- ledes utgjorde 1964 lån mot borgen 14,7 procent av totalutlåningen hos sparbanker med under 5 milj. kr. i inlåning och 10,2 procent hos sparbanker med 5—10 milj. kr. i inlåning mot endast 1,8 procent hos spar- banker med mer än 100 milj. kr. i inlåning. Andelen lån mot inteckning i »annan» fas— tighet var i de tre storleksgrupperna 3,1 pro- cent, 2,0 procent resp. 1,3 procent.

Trots frånvaron av exakta data kan sam- manfattningsvis sägas att de regionala och lokala marknaderna för bankkrediter till fö- retag kännetecknas av mycket hög kon- centrationsgrad. Även i de större städerna intar oftast en bank en dominerande posi- tion trots en viss dekoncentration under 1950-talet och början av 1960-talet. 75 pro- cent av affärsbankskontoren utanför stor- stadsområdena har ingen konkurrerande af- färsbank på samma ort. Betydelsen av kon- kurrens från ortens sparbank och närbeläg- na orters affärsbankskontor kan inte mätas men torde i varje fall vara tillräckligt stor för att inte lokala bankmonopol ska kunna existera i någon större omfattning.

E: 2. Inlåning

Affärsbanker, sparbanker, postbanken Och jordbrukskasserörelsen är huvudkonkurren— terna om allmänhetens inlåningsmedel. En viss specialisering föreligger visserligen mel- lan de olika bankinrättningarna men den är inte så markerad att en uppdelning av in- låningsmarknaden kan göras den vägen. 1964 hade affärsbankerna 45 procent, spar- bankerna 34 procent, postbanken 16 pro- cent och jordbrukskasserörelsen 4 procent av totala inlåningen. Med sina över 3 500 fasta postanstalter har postbanken det över- lägset största kontorsnätet och utgör på alla orter en konkurrent till övriga bankinrätt— ningar om inlåningsmedlen. Hur affärs- bankskontor och sparbankskontor är förde-

Tabell 5: 16. Fördelning av ofärsbankskontor och sparbankskontor 1950/51 och 1964 utanför

Stor-Stockholm, Stor-Göteborg och Stor-Malmo".

Antal orter med:

Affärsbank Både affärs- men ej spar- bank och Sparbank men Område och år bank sparbank ej affärsbank Summa 1950 Götaland Antal 82 238 317 637 (% (13) (37) (50) (100) Svealand Antal 27 147 176 350 % (8) (42) (50) (100) Norrland Antal 48 75 61 184 (%) (26) (41) (33) (100) Hela landet Antal 157 460 554 I 171 %) (14) (39) (47) (100) 1964 Götaland Antal 41 302 418 761 % (5) (40) (55) (100) Svealand Antal 19 166 182 367 % (5) (45) (50) (100) Norrland Antal 37 110 57 204 (%) (18) (54) (28) (100) Hela landet Antal 97 578 657 1 332 % (7) (44) (49) (100)

Anm. Om storstadsområdena se anm. till tabell och sparbanker har ej kunnat erhållas men detta to för sparbankerna avser april 1951 och sept. 1964.

5: 15. Identiska jämförelsepunkter för affärsbanker rde inte nämnvärt påverka totalbilden. Uppgifterna Uppgifterna för affärsbanker avser april 1950 och

febr. 1964. För sparbanker har ej sparställen medräknats. Källor: Bearbetning av Svenska Bankplatser 1950 och 1964 samt Svenska sparbanksplatser 1951 och 1965.

lade i förhållande till varandra utanför de tre storstadområdena framgår av tabell 5: 16. På relativt få orter finns affärsbanker men ej sparbanker och antalet sådana orter har både absolut och relativt sett minskat starkt under perioden 1950—1964. På unge- fär hälften av orterna finns sparbank men ej affärsbank. Sin i denna mening starkaste ställning 1964 hade affärsbankerna i Norr- land och sparbankerna i Götaland. Det bör emellertid observeras att hänsyn ej tagits till förekomsten av sparbankers sparställen.38 Den ökade andelen orter med sparbanks- kontor beror därför delvis på sådana spar- ställens omvandling till avdelningskontor. Flertalet orter, som har sparbankskontor men ej affärsbankskontor, är mycket små. I ett betydande antal av dessa orter finns även jordbrukskassor som konkurrenter om all— mänhetens inlåningsmedel.

Länen utgör visserligen inga marknader i egentlig mening men en länsvis fördelning

Jord- Atfärs- Spar— Post- bruks- ban— ban- ban- kasserö- ker ker ken relsen Stockholms stad och län 1,5 0,4 1,1 0,1 Göteborgs och Bohus län 1,1 1,0 1,0 0,3 Malmöhus _ län 0,7 1,6 0,5 0,7 Övriga Göta- land 0,7 1,4 0,7 1,8 Övriga Svea- land 0,9 1,1 1,2 1,0 Norrlands— lånen 1,0 0,7 1,7 2,1

av inlåningen ger en grov bild av olika bankinrättningars betydelse i olika delar av landet. Detaljerade uppgifter om denna för-

38 I sparbankslagen definieras sparställe så— som filial vilken håller öppet högst nio timmar i veckan och inte beviljar eller utbetalar län samt inte ombesörjer avräkningsbokföring.

delning 1928/ 29 samt 1964 återfinns i ap- pendix. Divideras varje läns andel av resp. kreditinstituts inlåning med länets andel av totala inlåningen erhålls ett mått på i vilken utsträckning ett kreditinstitut är över- eller underrepresenterat i länet jämfört med riks- siffrorna. Sammanförs länen i grupper er- hålls följande kvottal.

Affärsbankerna har sin relativt sett star- kaste ställning i Stockholmsregionen, spar- bankerna i Malmöhus län samt övriga Gö— taland och posten (exkl. postgirot) liksom jordbrukskasserörelsen i Norrland. Jämfört med 1928/ 29 (då postbanken och jordbruks- kasserörelsen var obetydliga) har affärsban— kernas andel förändrats obetydligt i Stock- holms stad och län, ökat i Malmöhus län samt Göteborgs och Bohus län och minskat i flertalet övriga län, oftast mycket kraftigt. För sparbankerna har andelen minskat avse- värt i de tre storstadslänen men i övrigt är förändringarna små De tre storstadsområde- nas andel av affärsbankernas totala inlåning har ökat kraftigt, vilket till betydande del kan antas bero på befolkningsutvecklingen och förändringar i näringslivets lokalisering.

KAPITEL VI

A. Allmän bakgrund

I det följande redovisas vissa data om icke- finansiella subjekts skuldsättning under se— nare årtionden framför allt om den del, som ligger hos kreditinstituten. Med icke- finansiella subjekt avses alla andra subjekt än kreditinstitut. Först skall emellertid dis- kuteras vissa allmänna samband mellan skuldsättning, förmögenhetsfördelning och realkapitalinnehavets fördelning.

Den förmögenhet, som ett enskilt ekono- miskt subjekt innehar, kan bestå av realtill- gångar och/eller finansiella tillgångar i form av fordringar. Samhällets totala förmögen- het utgörs dock endast av det samlade real- kapitalet jämte ev. nettofordringar på utlan— det, eftersom subjektens inbördes fordringar och skulder vid summering tar ut varandra och netto är lika med noll. Därav följer också att den totala nettoförmögenheten en— dast kan öka genom realkapitalbildning och/ eller ökade nettofordringar på utlandet. Stor- leken av de samlade bruttofordringarna och bruttoskulderna kan däremot förändras utan samtidig realkapitalbildning. Huruvida och på vilket sätt de påverkas av investeringar är beroende av investeringsverksamhetens och sparandets fördelning mellan olika ekono- miska subjekt i samhället.

För att illustrera sambandet mellan ford- ringsvolym och realkapitalbildning görs det förenklade antagandet att i samhället endast finns två icke-finansiella subjekt samt ett kreditinstitut (utan egen nettoförmögenhet) mellan vilka alla transaktioner sker.1

Fordringar på detta kreditinstitut funge- rar samtidigt som betalningsmedel och någ- ra fordringar på utlandet förekommer inte.

Den totala skuldsättningen och kreditmarknadens struktur 1919—1964

Investeringar värderas till produktionskost— nad och förekommande realkapital är oför- störbart. I fig. 6: 1 och 612 har upprättats förmögenhetsbalanser för de tre olika su- bjekten. Totala bruttotillgångar och brutto- skulder för icke—finansiella enheter erhålls genom summering nedåt och resp. enhets nettoförmögenhet genom saldering horison- tellt. Ofyllda staplar representerar finansiel- la tillgångar och skulder, skuggade staplar kreditinstitutets omslutning medan streckade staplar representerar realkapital. I fig. 6: l:a har nr 1 inga tillgångar och skulder medan nr 2:s finansiella tillgångar och skulder ba- lanserar och är lika med kreditinstitutets omslutning. I 6: 1:b har nr 1 gjort en inves- tering, som lånefinansierats. Det nödvän— diga sparandet har åstadkommits av nr 2 och kreditinstitutets omslutning har för- dubblats. I 6: lzc har nr 2 använt de ökade finansiella tillgångarna till att göra sig skuld- fri och kreditinstitutets omslutning har åter- gått till utgångsläget. I 6: 1:cl slutligen har nr 1 använt avkastningen från investeringen till att göra sig skuldfri med resultatet att alla finansiella poster eliminerats och endast realförmögenheten återstår. I fig. 6: 2 är ut- gångsläget i stället att nr 1 har finansiella tillgångar, som svarar mot nr 2:s skulder. I 6: 2:b har nr 1 företagit en investering, som finansierats med egna medel. Sparandet presteras även nu av nr 2. I 6:2:c har nr 1 återvunnit samma finansiella nettoställning som före investeringen genom ackumulering av vinstmedel och nr 2:s tillgångar har

1 Följande exemplifierade figurer och dis- kussionen i anknytning till dem bygger på Kragh [2], kapitel II. För en mera utförlig analys hänvisas till detta verk.

0 Figur. 6: 1.

_. [ 24

S:a

RW

S:a

a b Figur 6: 2.

minskat i motsvarande mån. Hela denna process har skett utan att kreditinstitutets omslutning påverkats.

De valda exemplen är naturligtvis endast några typfall, som kan varieras i det oänd- liga. De visar dock det väsentliga i samman— hanget, nämligen att å ena sidan realkapital- bildning och å andra sidan förändringar i finansiella tillgångar och skulder samt kre- ditsystemets omslutning inte står i ett på förhand givet förhållande till varandra. Fordringsvolymen och dess förändringar är i stället beroende av var realkapitalbildning- en sker i förhållande till det samtidiga spa— randet, vilka preferenser de olika subjekten har rörande relationerna mellan realkapital, finansiella tillgångar och skulder samt var subjekten befinner sig i förhållande till dessa önskade relationer. Består kreditsystemet av ett flertal kreditinstitut jämte en obligations-

marknad bestäms en kreditinstitutgrupps, exempelvis affärsbankernas, utlåningsvolym dessutom av vilka kreditfinaniseringsvägar låntagarna kan och vill välja och av hur förmögenhetsägare och sparare väljer att placera sina medel.

Förhållandet mellan fordringsvolym och realkapitalets fördelning på ägare uppvisar trots vad som sagts ovan vissa karakteristi- ka, som bör framhållas. För att underlätta resonemanget antas att inga icke—finansiella subjekt samtidigt håller både finansiella till— gångar och skulder, att kreditinstituten är rena kreditförmedlare utan egen förmögen- het samt att de olika subjektens samlade nettoförmögenhet och bruttorealförmögen— het är given.

De tänkta förhållandena illustreras av fig. 6: 3. Den del av staplarna, som befin- ner sig ovanför den vågräta linjen, är de en-

Figur 6:3.

skilda nettoförmögenheterna. De streckade delarna av staplarna representerar realför- mögenhet och de ofyllda delarna finansiella tillgångar, dvs. fordringar. Av 6: 3:a fram- går de fem huvudalternativ, som under de givna förutsättningarna är tänkbara. Nr 1 har i nettoförmögenhet enbart realkapital och nr 2 enbart fordringar. Nr 3 har båda slagen tillgångar. Nr 4 och 5 har i brutto- förmögenhet enbart realtillgångar, som i olika grad är skuldsatta (de delar av stap- larna, som befinner sig under strecket re- presenterar skuldsättningens storlek). Nr 4 har netto en viss förmögenhet i realtillgång- ar medan nr 5zs nettoförmögenhet är noll. Under de givna förutsättningarna är ford- ringsvolymen alltid exakt lika stor som den skuldsatta delen av realkapitalet och således ett mått på realkapitalinnehavets fördelning i förhållande till nettoförmögenhetsfördel— ningen. I fig. 6: 3 lämnas olika exempel på detta, varav 6: 3:b representerar den situa-

tion där förmögenhetsfördelningen helt överensstämmer med realkapitalets fördel- ning och därför inga fordringar och skulder kan förekomma. Uppkomsten av en kredit- marknad innebär i sin enklaste form att realkapitalets fördelning ges tillfälle att an- passa sig till rådande avkastningsmöjlighe- ter och frigörs från det band, som den his- toriskt betingade förmögenhetsfördelningen utgör. Fordringsvolymen blir entydigt be- stämd också när via investeringar totala realkapitalinnehavet och därmed sparandet tillåts variera under i övrigt samma förut- sättningar.

I och för sig påverkas inte totala ford- ringsvolymens storlek av realkapitalinneha- vets resp. fordringsinnehavets koncentration, såsom framgår av fig. 6: 3zc och 6: 3:d. Fordrings- eller skuldvolymen är samma i de båda fallen trots skillnaderna i ägarkon- centration. Om emellertid fördelningen av realkapitalinnehavet på ett bestämt sätt är

korrelerat med egenfinansieringsgraden er- hålls ett samband mellan fordringsvolymens storlek och koncentrationsgraden på realka- pitalsidan. En ofta hävdad uppfattning är exempelvis att småföretag har svårare att skaffa eget kapital och därför har högre skuldsättningsgrad än storföretag. En ut- veckling mot större enheter och ökad kon- centration inom näringslivet kan då med- föra att fordringsvolymen relativt sett sjun- ker. Samma effekt kan erhållas vid stigande koncentration även när egenfinansierings- svårigheter inte föreligger för småföretagen. Om företagens investeringar är ojämnt för- delade över tiden kommer nämligen vid en sammanslagning till större enheter en större del av företagens disponibla medel att för- delas inom resp. företag utan att först pas- sera kreditmarknaden. Om en stigande kon- centration av realkapitalet däremot innebär att avvikelsen mellan realkapitalinnehavets

(1) FH SH_ _ "

fördelning och förmögenhetsfördelningen växer, kommer fordringsvolymen att stiga. Exempel på en sådan utveckling är när en stigande andel av investeringarna går till privatägda kraftverk, järnvägar och tele- kommunikationer, som oftast kontrolleras av få enheter med låg självfinansieringsgrad.

De exempel, som diskuterats ovan, kan användas som utgångspunkt för att mera generellt ange storleken och sammansätt- ningen av icke-finansiella subjekts totala inhemska skulder.

Följande beteckningar används: FH : icke-finansiella subjekts totala in- hemska fordringar i löpande priser.

SH : icke-finansiella subjekts totala in- hemska skulder i löpande priser.

Cl : icke-finansiella subjekts totala real- kapital.

Q : reala bruttonationalprodukten. P : prisnivå. cz : det izte icke-finansiella subjektets in- nehav av realkapital (brutto), värderad till återanskaffningskostnad.

at : inhemska skulder i löpande priser för innehavaren av Ci sedan fullständig saldering skett av dennes inhemska finansiella till- gångar och skulder. Storleken av a; är dock maximerad till C).

xi : inhemska finansiella skulder i löpan— de priser för innehavaren av ca utöver vad som kvarstår efter ovannämnda saldering.

yi : totala inhemska skulder för det izte icke-finansiella subjektet, som saknar real- kapital (företrädesvis hushåll).

n : totala antalet icke-finansiella subjekt.

För det enskilda subjektet är (c; -;1-;") real- kapitalinnehavets självfinansieringsgrad. Till en början antas liksom tidigare att kredit- systemet inte äger något eget realkapital och saknar eget kapital. Vidare antas att ut- länska fordringar och skulder helt sak- nas. Då är:

ai "xi ".Vi +Z—+Z— P) i=1P i=lP

Fordrings- och skuldvolymen utgör sum- man av dels den skuldsättning som är nöd- vändig för att finansiera realkapitalet vid en Viss given fördelning av realkapitalinne- havet och nettoförmögenheterna, dels den skuldsättning som realkapitalinnehavarna håller därutöver och dels den skuldsättning, som andra subjekt än realkapitalinnehavar- na håller. Storleken av de »extra» skulderna (xi och yi) bestäms av en rad faktorer och kan inte a priori antas vara stabil i förhål— lande till kapitalstocken eller den samlade nettorealförmögenheten. Till de mera stra- tegiska faktorerna torde höra avkastningen på realkapital och olika typer av finansiella tillgångar, räntekostnaderna för olika slags skulder, de enskilda subjektens preferenser rörande balansräkningens sammansättning utifrån risk- och likviditetsöverväganden samt preferenser rörande konsumtionens tidsmässiga fördelning. Att man samtidigt vill hålla fordringar och skulder förutsätter vid rationellt handlande att dessa är diffe- rentierade. Vore de fullständigt homogena

funnes inget motiv för att samtidigt vara borgenär och gäldenär.2

Genom att i ekvation 1 dividera med Q och bryta ut Cl/ Q erhålls:

(2) " SH =_C_'1 _ i;]

ITQQ ci

Skuldkvoten (S H/P ' Q) bestäms således av prisutvecklingen, kapitalkvoten, realkapi- talets och nettoförmögenheternas fördelning samt storleken av »extra» finansiella skul- der. Om kapitalkvoten kan antas vara kon- stant (bortsett från konjunkturella variatio- ner i kapacitetsutnyttjande) bestäms skuld- kvoten helt av uttrycket inom parentes i ekvation 2. Kvoten sjunker vid stigande pri- ser, förskjutning av realkapitalinnehavets och nettoförmögenheternas fördelning i rikt- ning mot bättre överensstämmelse med var- andra och vid minskad benägenhet att hålla >>extra>> finansiella skulder, vilket i det senare fallet kan antas bero på en rad tidigarenämn- da faktorer. Förändringar i förmögenhetsför- delningen bestäms ytterst av inkomstfördel- ningen, företagens utdelningspolitik,inkomst— och förmögenhetsskatterna samt arvsproces- sens tendens att splittra resp. koncentrera förmögenhetsmassan. Det bör observeras att både hushåll, företag, stat och kommuner här utgör primära ekonomiska subjekt.

Förändringar i realkapitalinnehavets för- delning kan ske antingen genom köp och försäljning av existerande realkapital eller genom nyinvesteringar. Effekten av

'I n nyinvesteringar vid konstant Z xi och z yi i: i: kan utläsas av ekvationerna 3 å och 3 b där Su står för förändringen i totala skuldvoly- men, Q för nationalprodukten, k; för det izte icke-finansiella subjektets investeringar och s; för detta subjekts sparande.3

(3 a) Sn=äkråsi (3 b) " n ' ki i &: ; _1 ås P Q " P Q

('i'—'—

Storleken av förändringar i Skuldkvoten bestäms av hur mycket de investerande subjekten finansierar genom eget sparande samt hur stort detta sparande totalt sett är

ai "xi "Yi 2_ P

i=1 i:] P

C1 C1

P +

i förhållande till nationalprodukten. Ju stör- re del av sparandet i samhället, som härrör från de investerande subjekten och ju större del av investeringarna, som finansieras ge- nom eget sparande desto mindre blir ök- ningen i skuldkvoten. När självfinansierings- graden växlar från subjekt till subjekt och investeringsaktiviteten utvecklas olika inom olika sektorer av samhället kommer också sammansättningen av investerande subjekt att påverka Skuldkvoten. Graden av själv— finansiering för företagen vid en viss öns- kad ökning av produktionen är i sin tur avhängigt av storleken hos kapitalkvoten, vinsten och utdelningarna samt företagsbe- skattningens höjd. För kommuner och stat bestäms lånebehovet av skattefinansierings- graden.4

? Gurley och Shaw hävdar att företag och hushåll använder denna differentiering för att samtidigt hålla flera slags tillgångar och skul- der och på så sätt skydda sig mot risker. Sti- gande differentiering skulle stimulera tillväx- ten av finansiella fordringar och skulder. Även om detta är riktigt bör emellertid påpekas att en stor del av fordringarna och skulderna både i och utanför kreditinstituten inte primärt styrs av risköverväganden utan står i direkt sam- band med distributionen av varor och är en nödvändig förutsättning för att denna ska fungera smidigt (se Gurley-Shaw, s. 113, 116 ff).

3 Ekvation 3 b är närmast en omformule- ring av ett uttryck hos Gurley-Shaw, s. 97. 4 Tillväxten i Skuldkvoten tenderar att hål- las tillbaka om konjunktursvängningarna med- för systematiska förskjutningar i finansiellt spa- rande mellan olika ekonomiska enheter så att under en konjunkturnedgång företagen skär ned sina investeringar och övergår från att vara underskottsenheter till att bli överskotts- enheter samtidigt som hushållen håller uppe sin konsumtion genom att övergå från positivt till negativt sparande. (Se Gurley—Shaw, s. 114— 115). Svenska erfarenheter från 1920- och l930-talen talar emellertid för ett samband mellan konjunktursvängningar och Skuldkvo- tens utveckling av motsatt slag (se nästa av-

Forts. sid 138.

Släpps förutsättningarna om att kreditin- stituten inte äger realkapital och saknar eget kapital samt att kreditinstituten saknar nettofordringar på utlandet, är inte längre 811 = P;]. I stället erhålls:

4) SH_FH E—Cz—V P_P P

där E är kreditinstitutens egna kapital i lö- pande priser, Ce är kreditinstitutens innehav av realkapital och V är deras innehav av guld och utländska fordringar.

I analogi med ekvation 2 kan ekvation 4 skrivas som:

5 Z:CC__)+ SH =£l 1_ i=1 | P—Q Q

Den inhemska skuldsättningen för icke- finansiella subjekt utgör nu summan av in- hemska fordringar och kreditinstitutens egna kapital minskat med kreditinstitutens inne- hav av realkapital och nettofordringar gent- emot utlandet.5 För att erhålla icke-finansi- ella subjekts totala skuldsättnings- och ford- ringsvolym måste även tas med deras direk- ta fordringar och skulder gentemot utlandet.

B. Den kända skuldsättningens utveck- ling i Sverige 1919—1964

Några uppgifter om totala skuldsättningens storlek, sammansättning och utveckling finns inte tillgängliga. Däremot har det varit möj- ligt att få fram uppgifter om vissa delar av skuldsättningen, nämligen icke-finansiella subjekts upplåning i kreditinstitut, statsskul- den samt övriga subjekts utelöpande obliga- tions- och förlagslån. Materialet innehåller

Forts. från sid 137.

snitt). Detta kan bero på att företagen och hushållen inte betedde sig på ovannämnda sätt. En sannolikt dominerande faktor var vi- dare att prisnivån förändrades parallellt med konjunkturerna. Vid konjunkturnedgångarna steg då underskottsenheternas reala skuldbörda vid oförändrad kreditvolym med påföljden att skuldkvoten omedelbart efter konjunkturned- gångarna låg på en onormalt hög nivå.

åtskilliga brister, bl. a. har bokförda värdet för kreditinstitutens utlåning måst användas i stor utsträckning, varför en viss försiktig- het vid bedömning av siffrorna är påkallad. Denna kända skuldsättning har satts i rela- tion till bruttonationalprodukten (BNP) och den sålunda erhållna kvoten kallas nedan den kända skuldkvoten.

Linjen A i diagram 6: 1 representerar den kända skuldkvotens storlek vid olika tidpunkter under perioden 1919—19640, 7 Sett över hela perioden har skuldkvoten sjunkit något men variationerna i dess stor- lek har samtidigt varit betydande med top-

25 24 i1P+11P C1 C1

E—CZ— P-Q

par 1924, 1934, 1944 och troligen 1919 samt med en bottennotering 1952. Det bör också påpekas att skuldkvoten först fr. o. m. 1950- talet underskridit 1919 års notering efter att tidigare nästan hela tiden ha legat betydligt över. Topparna 1924 och 1934 torde väsent- ligen vara en följd av de då nyss genomgång- na ekonomiska depressionerna med kraftiga prisfall (jfr not 4 ovan).

Den stora statliga upplåningen under and- ra världskriget orsakade en ny om än mera moderat stegring i skuldkvoten mellan 1939 och 1944. En motsvarande stegring mellan tiden före första världskriget och 1919 ägde sannolikt rum men torde ha dämpats av den samtidiga kraftiga prisstegringen. Nedgång- en mellan 1949 och 1952 var framför allt

5 I ekvation 5 är inte Cl/Q en kapitalkvot i vanlig mening. Om emellertid Ca är mycket liten i förhållande till totala kapitalstocken kan Cl/Q ses som en approximation av den totala kapitalkvoten. ** För uppgifter om beräkningsmetoder, de- finitioner och källor hänvisas här och i fort- sättningen till tabellbilagorna A och B i appen- dixet. 7 Observera att med undantag för bruttoin- vesteringar uppgifter inte redovisas för andra år än de som utsatts på diagrammets tidsaxel. De gjorda observationerna har sammanbundits till linjer för att ge bättre överblick och inne- bär inte att några uppskattningar gjorts för mellanliggande år. Vidare bör observeras att alla uppgifter om skuldsättning, fordringar och tillgångar avser stockvärden.

fn [00

s'z 'tsslt Å.—

— ää— 50— s_ ___—_ __ _____—— _ _ T*— — ___-_k4___-____-__- c 0 ||lllIlllllllllllllllllllllllllllllllllll I915 1924 l929 |Sök |939 ISM Blog 52 54- 56 55 A=To+ol könd skuldsättning för- icke—finonsiellu subjek+ i procent av BNP BiKrediHnstitufens totala fordringar på icke-finansiella subjekt i procent- av BNP CiAfför-sbunkernas direkta kreditgivning till icke—finansiella subjekt i procent av BNP Dtlnhemsko bruHoinvesi-erinqar i procent av BNP E=Hrediiinsfitutens totala fillgångor i procen'l' av BNP

Diagram 6: I .

en följd av de starka prisstegringarna 1950— 1952. Sedan 1952 har skuldkvotens varia- tioner varit tämligen begränsade.

Det ligger nära till hands att jämföra den kända skuldkvotens utveckling med investe- ringskvoten (diagram 6: 1, linjen D). Såsom framgår har parallellt med den på lång sikt sjunkande skuldkvoten investeringskvoten successivt stigit. Annorlunda uttryckt har den kända delen av kreditmarknaden rela- tivt sett minskat i betydelse samtidigt som bruttoinvesteringarna stigit i förhållande till konsumtionen, Denna diskrepens i de båda kvoternas utveckling beror på flera, sins- emellan delvis motverkande faktorer.

I diagram 6: 2 har ur skuldkvoten brutits

ut de tre största låntagargruppernas skuld- sättning. De redovisade kvoterna är inte skuldkvoter i den mening, som hittills talats om eftersom resp. sektors upplåning ställts i relation till totala BNP och inte till sektorns bidrag till BNP. Kvoternas storlek är därför också beroende av förskjutningar i BNP:s sammansättning. Såsom framgår minskade näringslivets (exkl. jordbruk) kända skuld- sättning i förhållande till BNP kraftigt från 1929 fram till mitten av 1940-talet. En viss reservation bör dock göras för 1934 års siffra på grund av de betydande avskriv- ningar, som affärsbankerna gjorde under åren 1931—1932. Utvecklingen speglar främst det välkända faktum att näringslivets

0/0 60 _

50

All

ulillnililiililiilliii[|||]lliiililiiiiuiluiiiiuiliu

l | l l | | l l | =. I l9l9 l924 |929 l934 l959 ISM» [9169 52 54 58 59 62 lgöågr

AiTotolu kreditgivningen till bostäder Och bgggnodsverksomhet i procent av BNP BITotula kreditgivningen till näringslivet exklusive jordbruk i procent av BNP GIStotligu upplåningen netto utlåningsfonder i procent av BNP

Diagram 6: 2.

0/0 [00% Diverse och till enskilda

90% ; Näringsliv exklusive jordbruk

all—5 Jordbruk

70%

Stl—Z % Bostäder och byggnadsverksamhet

Stl—;

40%

311—i

20? Kommuner

m—E Staten, netto utlåningsfonder

" _ 1 | | | | | l | 1 ms 1934 l939 |941+ 1949 52 54 55 59 52 I9G4Är

Diagram 6: 3. Procentuell fördelning 1929—64 av tatal känd upplåning

*. _ _ N _ ä. * ___ ___-- ___—_—---__ __

D

___-__| E

[9l9

”lUC—Jm)

l l I I l5l2 l9l9 22 24

iFinonssektorns tillgångar i USA :Kreditinstitutens tillgångar i U.S.A. ihreditinstitutens tillgångar i Sverige :Afförsbonkernas tillgångar i U.S.A. IAff'a'rsbankernas tillgångar i Sverige

| l l l929 3534 i LI l l I | II | 1939 445 ialla 5154 55 5859 521954Är

Anm. De svenska uppgifterna avser åren 1919, 1924, 1929, 1934, 1939, 1944, 1949, 1952, 1954, 1956, 1959, 1962, och 1964. De amerikanska uppgifterna avser 1900, 1912, 1922, 1929, 1933, 1939, l945, 1949, 1952 och 1958. För källor och definitioner hänvisas till texten

Diagram 6: 4.

självfinansieringsgrad successivt steg under 1930- och 1940-talen och låg på en hög nivå fram till slutet av 1950-talet och början av 1960-talet, varefter den åter börjat sjun- ka. Näringslivets stigande och därefter höga självfinansieringsgrad har naturligtvis ver- kat nedpressande på den totala kända skuld- kvoten och är huvudförklaringen till dennas nedgång fram till slutet av 1930-talet. Sarn- ma effekt har företagens växande pensions- stiftelser haft fram till början av 1960-talet. Näringslivets låga skuldkvot under 1950- och 1960-talen kan dock delvis även vara

en följd av andra ändringar i företagens skuldstruktur. De tidvis hårda kreditrestrik- tionerna kan ha medfört en tendens till ökad kreditgivning direkt mellan företagen och från utlandet med åtföljande minskning i den kända skuldsättningens andel av före— tagens totala upplåning.

Den statliga upplåningen netto utlånings- fonder för statliga ändamål steg kraftigt mellan 1939 och 1944 men minskade där- efter starkt dels fram till 1952, dels un— der 1960-ta1et för att i förhållande till BNP vara lägre 1964 än någon gång tidigare un-

der perioden 1919—1964 trots den statliga sektorns tillväxt. Nedgången i näringslivets kända skuldkvot fram till mitten av 1940- talet följdes således av en nedgång i den statliga kända skuldkvoten, som pressade ned den totala kända skuldkvoten.

Bortsett från första hälften av 1940-talet och början av 1950-talet har bostads- och byggnadskrediternas storlek relativt sett ständigt ökat och avsevärt dämpat nedgång- en i den totala kända skuldkvoten. Utestå- ende bostads- och byggnadskrediter (inkl. upplåning hos statliga lånefonder) utgjorde 1964 ca 55 procent av den totala kända upplåningen (diagram 6: 3) och motsvarade ca 60 procent av BNP, Denna utveckling kan knappast enbart bero på utvecklingen av motsvarande investeringar. Ändrade in- stitutionella förhållanden i form av bostads- kreditkassans och den statliga bostadskredit- givningens tillkomst och expansion bör rim- ligtvis ha medfört att den institutionella kre— ditmarknadens andel av den totala bostads- finansieringen successivt stigit. Vidare har bostadsbyggandet visserligen alltid uppvisat låg insats eget kapital jämfört med flertalet andra sektorer i samhällsekonomien, men genom den statliga bostadskreditgivningen har insatsens andel under efterkrigstiden sjunkit till en extremt låg nivå.8 Mot bak- grund av investeringsutvecklingen förefaller det troligt att strukturförändringar i bostads- kreditgivningen och minskad självfinansie— ring inom bostadssektorn påverkat skuld- kvoten för bostäder och byggnadsverksam- het särskilt kraftigt under 1950-talet.

Av övriga icke finansiella sektorer kan nämnas att kommunernas andel av den tota- la upplåningen varit tämligen konstant. De- ras snabbt ökande investeringar under 1950- och 1960-talen har således inte medfört nå- gon nämnvärd förskjutning i den totala upp- låningens fördelning. Jordbrukets andel av den kända kreditgivningen har successivt minskat. Nedgången beror naturligtvis främst på näringsgrenens minskade betydel- se och det finns inga möjligheter att utläsa effekter av förändringar i självfinansierings— grad eller i totala skuldsättningens struktur. Också sektorn »diverse krediter» och kredi-

ter till enskilda har minskat betydligt. Detta säger dock inget om hur totala konsum- tionskrediterna utvecklats, eftersom en myc- ket stor del av dessa ligger utanför kredit- instituten.9

C. Kreditinstitutens tillgångar och fordringar

I USA har under det senaste årtiondet en betydande uppmärksamhet ägnats åt den finansiella sektorns tillväxt och dess andel av totala kreditgivningen till olika sektorer inom samhällsekonomien. På praktiskt taget alla kredit— och kapitalmarknadens delmark- nader har den finansiella sektorns andel sti- git under 1900-talet, i flera fall mycket kraf- tigt. Jämfört med början av 1900-talet har den finansiella sektorns tillgångar vuxit snabbare än bruttonationalprodukt och brut- tonationalförmögenhet. Orsaken härtill har främst förklarats med olika ekonomiska subjekts strävan att differentiera sitt innehav av tillgångar (jfr not 2). Den ökade betydel- sen av finansiella tillgångar och skulder, särskilt den finansiella sektorns, har givit upphov till en livlig debatt om konsekven- serna härav för samhällsekonomin och pen- ningpolitikens effekter.10 Särskilt har i detta sammanhang uppmärksammats affärsban- kernas minskade relativa betydelse. En så- dan analys ligger emellertid utanför denna utrednings ram, I det följande presenteras därför endast vissa översiktliga data om ut- vecklingen i Sverige.

I Sverige saknas i stort sett möjligheter att bestämma kreditinstitutens andel av olika sektorers kreditförsörjning utan analysen får inskränkas till en jämförelse mellan olika kreditinstituts andelar av kreditinsti-

8 Se Guy Arvidsson [1], s. 176. 9 För diskussion av förändringar i sparan- dets volym och sammansättning under efter- krigstiden hänvisas till koncentrationsutred- ningens undersökning rörande ägandeförhål- landen m.m. 10 För en kortfattad översikt över denna dis- kussion hänvisas till Börje Kragh [4], s. 57 ff.

tutens samlade kreditgivning till vissa stora sektorer. Detta görs i nästa avsnitt. Det är dock av visst intresse att även se hur kredit- institutens utestående fordringar (inkl. obli- gationer o.d.) på icke-finansiella subjekt samt kreditinstitutens tillgångar utvecklats i förhållande till BNP. En viss osäkerhet vidlåder uppgifterna om fordringarna före 1956 eftersom uppskattningar har måst gö— ras för kreditinstitutens innehav av obliga- tioner, emitterade av kapitalanskaffande kreditinstitut. Felen kan dock inte vara så stora att de påverkar den allmänna bilden av fordringsvolymens utveckling i förhål- lande till BNP.

Av linjen B i diagram 6:1 framgår att kreditinstitutens fordringar på icke-finansi- ella subjekt i förhållande till BNP sedan början av 1950—talet legat på ungefär sam- ma nivå som 1919 eller något högre (till kreditinstitut har då räknats både riksban- ken och de statliga utlåningsfonderna för andra ändamål än statliga). I likhet med den totala kända skuldkvoten har dock en vä- sentlig reduktion skett sedan 1920- och 1930-talen. Kreditinstitutens fordringar i förhållande till BNP har emellertid betydligt bättre hållit sig uppe än den kända skuld— kvoten beroende på kreditinstitutens starkt ökade andel av värdepappersmarknaden, d.v.s. statsskulden och övriga subjekts ute- löpande obligations- och förlagslån, Under perioden 1919—1964 steg kreditinstitutens andel från ca 40 procent till drygt 80 pro- cent. Stora förskjutningar mellan olika kre- ditinstituts andelar av den direkta utlåning- en har emellertid också inträffat. Framför allt har den relativa storleken av affärsban- kernas direkta utlåning minskat såsom fram- går av linjen C i diagram 6: 1.

I USA har finanssektorns relativa storlek mätts genom att ställa dess samlade tillgång- ar i relation till landets bruttoförmögenhet och BNP.11 Måttet är något svårtolkat efter- som exempelvis en ökning av tillgångarna vid oförändrad BNP kan bero på antingen ökade fordringar gentemot icke-finansiella subjekt, ökade fordringar mellan kreditinsti— tuten inbördes eller ökat innehav av realtill- gångar och utländska fordringar. Vidare för-

svåras en jämförelse mellan utvecklingen i Sverige och USA av de stora institutionella skiljaktigheterna. Ett försök till jämförelse har dock gjorts i diagram 6: 4. Uppgifterna för USA är baserade på Goldsmiths och Friends siffror.12 Linjen A anger de totala tillgångarna i procent av BNP för samtliga amerikanska finansinstitut exkl. statliga lå- nemyndigheter, holdingbolag och personal trust departments. För en mycket stor del av dessa tillgångar svarar emellertid Federal Reserve Banks, som närmast motsvarar den svenska riksbanken. I linjen B har dessa exkluderats tillsammans med oförsäkrade privata pensionsfonder, investmentbolag och finansbolag (de två sistnämnda är av rela- tivt underordnad betydelse) för att få en viss jämförbarhet med tillgängliga svenska siff- ror. Som jämförelse har för Sverige gjorts en approximativ uppskattning av de svenska kreditinstitutens samlade tillgångar 1919— 1964 exkl. statliga lånefonders, riksgälds- kontorets och riksbankens.13 Dessas tillgång- ar i procent av BNP anges av linjen C i diagram 6: 4 och linjen E i diagram 6: 1. Linjerna B och C i diagram 6: 4 är de när- mast jämförbara och visar att utvecklingen i USA och Sverige varit i stort sett parallell. I båda länderna steg kreditinstitutens till- gångar relativt sett fram till mitten av 1930— talet för att därefter sjunka under de föl- jande två årtiondena. Fr.o.m. mitten av 1950-talet förefaller en omsvängning i ut- vecklingen ha ägt rum, som medfört att den relativa storleken av kreditinstitutens till- gångar åter börjat öka och nu är större än i början av 1920-talet. För USA har jäm- fört med seklets början den relativa stor- leken av kreditinstitutens tillgångar ökat kraftigt. Det bör dock observeras att flera av de amerikanska uppgifterna hänför sig till lågkonjunkturår (bl. a. 1933 och 1958)

11 Raymond Goldsmith [2] och [3]. Vidare har Irwin Friend gjort vissa beräkningar på basis av huvudsakligen Goldsmiths arbeten. 12 Se not 10. Uppgifter om USA:s brutto— nationalprodukt är för perioden 1900—1929 hämtade från Raymond Goldsmith [1]. Upp- gifterna för 1929 och senare är enligt Depart- ment of Commerce”s beräkningar. 13 För upplysningar om beräkningsmetod hänvisas till not 2 i tabell B: 24 i appendixet.

med åtföljande låga värden för BNP.14 Trots den försiktighet vid jämförelser, som är nöd- vändig, är det ändå påfallande i hur hög grad inte bara utvecklingstendenserna utan även den relativa storleken av kreditinstitu- tens tillgångar överensstämmer i USA och Sverige. Däremot är det betydande skillna- der i tillgångarnas fördelning på olika slags kreditinstitut. Linjen D i diagram 6: 4 anger de amerikanska affärsbankernas andel av samtliga kreditinstituts tillgångar (enligt samma definition som för linjen B) medan linjen E anger motsvarande siffror för de svenska affärsbankerna. Som synes har af- färsbankernas andel i Sverige sjunkit betyd— ligt mer än i USA och ligger sedan slutet av 1940—talet på ca 30 procent. Skillnaderna mellan affärsbankernas andelar i de båda länderna beror framför allt på att spar- banksväsendet och postsparbanken i Sverige är betydligt större. Således utgjorde 1958 i USA sparbankernas tillgångar 16 procent av affärsbankernas och postsparbankens mindre än en procent. Motsvarande siffror 1964 för Sverige var 62 procent resp. 19 procent. Över huvudtaget gäller att spar- banksväsendet relativt sett är avsevärt större i de nordiska länderna än i USA och Eng- land.

D. Förändringar i a/Yärsbandernas ställ- ning på kreditmarknaden 1919—64

I kapitel 11 redogjordes för den koncentra- tionsprocess, som skett och sker bland så- dana kreditinstituttyper, som företräds av mer än ett företag. Minst lika intressant är emellertid att kartlägga vilka förskjutningar, som inträffat mellan de olika kreditinstitut- grupperna med tonvikten lagd på utveck- lingen för affärsbankerna. Då någon samlad redovisning över kreditmarknadens struk- turförändringar inte funnits tillgänglig, har statistik och annat material måst samman— ställas från ett stort antal i huvudsak pub- licerade källor av olika slag. För att få en bild av affärsbankernas ställning har det va- rit nödvändigt att samla in ett omfattande material även för övriga institut, varför un-

dersökningen dessutom utgör en allmän kartläggning av kreditmarknadens struktur. För att få överblick och koncentration till affärsbankerna redogörs i detta avsnitt en- dast för huvuddragen i strukturutvecklingen medan alla detaljuppgifter och tabeller sam- lats i ett appendix. För alla upplysningar rörande bearbetningsmetoder, källor etc. hänvisas också till detta appendix,

Undersökningen av kreditmarknaden har tagit sikte på att främst få fram uppgifter för olika delmarknader och kartlägga ut- vecklingen av i första hand affärsbankernas andelar av dessa marknader. För uppgifter om den totala kreditvolymens fördelning (utan hänsyn till kreditform) jämte försäk- ringsbolagens aktieplaceringar och fastig- hetsinnehav 1944—1964 hänvisas till profes- sor Börje Kraghs utredning för 1960 års kreditmarknadsutredning och den uppfölj— ning för senare år, som gjorts av bankkom- missarie Erik Karlsson. Att välja en lång undersökningsperiod har varit nödvändigt, då det är de långsiktiga förändringarna, som är av primärt intresse. Som periodens bör- jan har valts 1919 för att täcka hela mellan- krigsperioden. I stort sett har uppgifter sam- manställts för vart femte år fram till 1949 och därefter för tätare liggande år.

Sett över hela undersökningsperioden 1919-1964 är affärsbankernas minskade an- delar ett framträdande drag i kreditmark- nadens strukturförändring, vilket framgår av diagram 6: 5. Huvuddragen i utveckling- en har varit följande.

1. Inlåning. Affärsbankernas andel av to- tala inlåningsmarknaden, d.v.s. inlåningen vid affärsbanker, sparbanker, postbank (nu- varande namn), jordbrukskassor och koope- rativa sparkassor, sjönk kraftigt under 1920- talet och första hälften av 1930—talet (an- delen var dock extremt hög 1919 till följd av kriget) medan i stället sparbankernas och

14 Ställs för USA finanssektorns tillgångar i relation till totala tillgångar inom landet er- hålls ett liknande utvecklingsmönster men med toppunkten förlagd till 1945 i stället för mit- ten av 1930-talet. Teoretiskt sett är detta mått bättre men i praktiken är vid mätning av to- tala tillgångar så många värderingsproblem in- volverade att resultatet blir ytterst osäkert.

Kn

X -'_-.ä sås ' o' eg» . Ke s ,! X " ] ss ' s ' ss _—*— .---..- , s ,0' s* _' ss I. ss " 3 ”s »” ”———---—___ || _ __ 5 s s "__-_---_——_ x_———._____ H U "—_ ___—___—— —_-----—_______ Hb B —J---_- __ Hj tik ” | | | | | | | | | | | 19l9 l924 l929 l931l- 1939 ISilll [949 52 54 56 55 62 I954År

Affärsbankernas andelar I iav totala inlåningen

$ : H : Kn? Ke? lib"- Kj : Hk:

totalt sgnligt institutionellt sparande kreditinstitutens totala direkta kreditgivning till icke finansiella subjekt

" direkta kreditgivning till

näringslivet (exkl. jordbruk) enskilda och diverse krediter bostäder och bgggnadsverksamhet jordbruket

kommuner

Diagram 6: 5. Utvecklingen av affärsbankernas andelar på olika delar av kreditmarknaden

1919—64.

postbankens andelar steg. Under 1940-talet sjönk affärsbankernas andel ytterligare till- sammans med sparbankernas medan post- bankens andel fortsatte att stiga. Därefter har affärsbankernas andel huvudsakligen oscillerat mellan 42 och 45 procent i tydlig samvariation med konjunktursvängningar och förändringar i kreditpolitiken. Fördelas inlåningen länsvis framgår att nedgången i affärsbankernas totalandel sedan 1929 ut- gör nettot av ungefär oförändrad andel i Stockholms stad och län, ökade andelar i

de båda andra storstadslänen samt kraftigt minskade andelar i övriga län. Samtidigt har en förskjutning skett i den totala in- låningens fördelning, som medfört högre andel för Stockholmsområdet, d. v. s, det område där affärsbankerna alltid haft en mycket stark ställning. Förklaringarna till affärsbankernas tillbakagång kan sökas i bl. a. förtroendekrisen för affärsbankerna i början av 1920-talet, sparbankernas höga in- låningsräntor under 1920-talet och postgi- rots genombrott som betalningsförmedlare.

Då uppgifter saknas om fördelningen mel— lan främst hushållsinlåning och företagsin- låning, kan inga generella slutsatser dras om effekten av ev. långsiktiga förskjutningar i denna fördelning.

2. Synligt institutionellt sparande. För- ändringar i affärsbankernas andel av det totala synliga institutionella sparandet speg— lar naturligtvis i hög grad förskjutningar i inlåningens fördelning. Fram till mitten av 1930-talet sjönk dock deras andel av det institutionella sparandet snabbare än inlå- ningsandelen p. g. a. den starka tillväxten i försäkringssparandet. Från slutet av 1930- talet till mitten av 1950-talet sjönk däremot försäkringssparandets andel och därigenom dämpades den nedgång i affärsbankernas andel, som skulle ha följt av inlåningsut— vecklingen. Fram till mitten av 1950-talet fanns således ingen långsiktig tendens till ökad andel försäkringssparande. Det bör dock observeras att företags och myndighe- ters pensionsstiftelser inte har inräknats i försäkringssparandet. Tillkomsten av AP- fonderna 1960 innebär en avgörande vänd- punkt och försäkringssparandets andel be— räknas öka' successivt i framtiden, Som exempel kan nämnas att i en prognos har förutsagts en ökning av försäkringssparan- dets andel från 25 procent år 1962 till 36 procent år 1970.15

3. Kreditinstitutens totala direkta kredit- givning till icke-finansiella subjekt. Med di- rekt kreditgivning avses annan långivning än via obligations- och förlagslånemarkna- den. Affärsbankernas andel av kreditinstitu- tens totala direkta kreditgivning har minskat under större delen av undersökningsperio- den. Nedgången har tidvis varit mycket kraftig och har totalt sett varit betydligt större än för inlåningen och det synliga in- stitutionella sparandet. 1919 var affärsban- kernas andel av den direkta kreditgivningen ungefär lika stor som inlåningsandelen (drygt 70 procent) och större än andelen synligt institutionellt sparande. 1964 hade deras andel av den direkta kreditgivningen sjunkit till 23 procent, motsvarande hälften av inlåningsandelen och till under tre fjärde— delar av andelen institutionellt sparande.

1964 var dock affärsbankerna med knapp marginal fortfarande den största kreditinsti- tutgruppen. Under den aktuella 45-årsperio- den har i stället en rad andra kreditinstitut expanderat snabbt och fått allt större be- tydelse på marknaderna för direkt kredit- givning såsom framgår av tabell B: 20 i appendixet. Under periodens första del ökade framför allt sparbankernas, försäk- ringsbolagens och hypoteksinstitutens ande- lar kraftigt. Under 1950-talet ökade an- delarna för postbanken och statliga låne- fonder markant. Under första hälften av 1960-talet har särskilt kreditbolagen expan— derat snabbt och deras antal utökats. Andra nybildningar under senare år är factoring- bolagen, som i USA nått betydande fram- gångar. Någon statistik över deras verksam- het har emellertid inte insamlats. Inte heller kreditinstituten inom avbetalningshandeln har medtagits.

Den totala direkta kreditgivningens för- delning på kreditinstitut påverkas både av förskjutningar i fördelningen på kreditända- mål och av ändrade andelar på resp. del- marknad. Förändringarna på de olika del- marknaderna har i korthet varit följande.

3.a Kreditinstitutens direkta kreditgiv- ning till näringslivet (exkl. jordbruk). Även om siffrorna är osäkra för tidigare år kan det konstateras att affärsbankernas andel minskat kraftigt, från drygt 90 procent till drygt 60 procent, med huvuddelen av ned- gången förlagd till 1950-talet. I stället har en ökning skett av näringslivets upplåning i främst försäkringsbolag men även under- stödsföreningar och kreditbolag. Sett som »marknadsandel» är emellertid nedgången för affärsbankerna i betydande utsträck- ning skenbar, eftersorn försäkringsbolagens, understödsföreningarnas och kreditbolagens långivning i motsats till affärsbankernas nästan uteslutande är långfristig och till stor del representerar en överflyttning från upp- låning på obligationsmarknaden. Privata affärsbanker och dessas kreditbolag svarade 1964 för 55 procent av kreditinstitutens ut- låning till näringslivet medan offentligt kon-

15 Mctelius.

trollerade institut jämte statliga lånefonder svarade för drygt 10 procent.

3.b Kreditinstitutens direkta kreditgiv— ning till bostäder och byggnadsverksamhet. Med undantag för andra hälften av 1930- talet och åren 1962—1964 har affärsbanker— nas andel successivt minskat och utgör nu mindre än 15 procent. Affärsbankernas an— del av de i princip kortfristiga byggnadskre- diterna är dock betydligt större. I övrigt har utvecklingen kännetecknats av en utjämning i andelarna mellan det ovanligt stora antal typer av kreditinstitut, som konkurrerar på denna delmarknad. Vid sidan av affärsban- kerna har sparbankernas och försäkringsbo- lagens andelar minskat medan andelarna för postbanken och statliga lånefonder ökat. Under 1960-talet har dessutom kreditbola- gen expanderat snabbt. Med utgångspunkt från ägandeförhållandena kan konstateras att låntagarassociationernas ställning varit förhållandevis stark under hela perioden, att andelen för de privata affärsbankerna och dessas kreditbolag sjunkit men dock stigit under 1960-talet samt att andelen för statliga lånefonder och offentligt kontrolle- rade institut stigit kraftigt och 1964 utgjorde ca 30 procent.

3.c Kreditinstitutens direkta kreditgiv- ning till jordbruket. Affärsbankernas andel har minskat starkt under perioden och ut- gjorde 1964 drygt 10 procent. Även spar- bankerna har gått tillbaka medan i stället jordbrukskasserörelsen sedan början av 1930-talet expanderat mycket snabbt och 1964 hade större andel än någon annan kreditinstitutgrupp, Fördelningen efter ägan- deförhållanden skiljer sig markant från öv- riga delmarknader genom att andelen för låntagarnas egna kreditinstitut 1964 var så stor som 60 procent. De privata affärsban- kernas andel var ca 10 procent.

3.d Kreditinstitutens direkta kreditgiv- ning till kommunerna. Uppgifterna om af- färsbankernas kreditgivning till kommuner- na är för tidigare år ytterst osäkra men den slutsatsen torde kunna dras att affärsban— kernas andel har sjunkit och numera är tämligen blygsam. Affärsbankskrediterna består dock till stor del av rörliga check-

räkningskrediter och är därför rätt speciella jämfört med övriga instituts kommunkredi- ter. Av strukturförändringar i övrigt kan noteras den stora nedgången sedan slutet av 1930-talet i offentligt kontrollerade instituts andel.

3.e Kreditinstitutens direkta kreditgivning till enskilda samt diverse krediter. Denna sektor har i stor utsträckning karaktär av restpost och är därför mindre intressant. Det kan dock konstateras att affärsbankerna är den dominerande gruppen kreditgivare.

4. Värdepappersmarknaden. Såsom vär- depapper har definierats hela statsskulden jämte övriga subjekts utelöpande obligatio— ner och förlagsbevis. Den mest markanta förändringen på låntagarsidan är statsskul— dens dominans fr.o.m. andra världskriget (se appendix). På köparsidan har strukturen också änd- rats radikalt under perioden genom att marknaden alltmer kommit att domineras av svenska kreditinstitut_ Deras andel steg från ca 40 procent 1919 till ca 80 procent 1964 (inkl. riksbanken; 70 procent exkl. riksbanken). Affärsbankernas andel av kre- ditinstitutens värdepappersplaceringar har varierat kraftigt under perioden och upp- gick 1964 till ungefär samma andel som 1919 (drygt 20 procent). I övrigt kan note- ras att sparbankernas andel minskat kraf- tigt medan AP-fondernas andel vuxit snabbt under 1960-talet.

Som ett allmänt omdöme om utveckling- en på inlåningsmarknaden och delmarkna- derna för den direkta kreditgivningen gäl- ler att en dekoncentration skett i den me- ningen att fördelningen mellan olika slag av kreditinstitut var jämnare 1964 än 1919 och 1929. Utgår man däremot från antalet företagsenheter har en betydande koncen- tration skett dels p. g. &. minskade andelar för kreditinstitutgrupper, som företräds av mer än ett företag (främst affärsbanker och frånsett inlåningen även sparbanker) och dels p. g. a. att en betydande företagskon- centration skett inom affärsbanks-, spar- banks- och försäkringsväsendet.

Tillbakagången för affärsbankerna och strukturförändringarna över huvudtaget på

kreditmarknaden har delvis betingats av ändrade institutionella förhållanden. De vik- tigaste händelserna på inlåningsmarknaden har varit ökningen av postsparbankens rö- relsefrihet i början av 1920-talet och intro- duktion av postgirot några år senare. De viktigaste förändringarna av bostadskredit- givningens institutionella ram har varit bo— stadskreditkassans tillkomst under 1930-ta- let, utbyggnaden av den statliga långivning- en fr.o.m. 1940-talet samt kreditbolagens tillkomst och omorganisation i början av 1960-talet, På jordbrukskreditområdet har jordbrukskasserörelsen byggts upp med hjälp av starkt statligt stöd i olika former. Omläggningen under 1930-ta1et av folk- pensionernas finansiering gjorde det nöd- vändigt för kommunerna att vända sig till andra långivare. Tillkomsten av AP-fonder- na 1960 har redan starkt påverkat det syn- liga institutionella sparandets och värde- pappersmarknadens struktur. Däremot har den institutionella ramen för näringslivets kreditförsörjning före 1967 ändrats relativt litet totalt sett, även om förändringarna un- der 1950-ta1et och början av 1960-talet varit mera betydelsefulla på speciella om- råden (ex. långa krediter till mindre före- tag). Denna avvikelse för näringslivets kre- ditförsörjning torde till stor del få ses mot bakgrund av näringslivets höga självfinan- sieringsgrad fram till slutet av 1950-talet. Det därefter ökade behovet av främmande kapital har också under senare år mötts med institutionella reformer av olika slag, varav den 1967 bildade statliga investerings- banken är den viktigaste.

Sett ur en annan synvinkel har de insti- tutionella förändringarna dels skapat förut— sättningar för två bankinrättningars expan- sion Varav en är statlig (postbanken) samt en har erhållit omfattande statligt stöd (jordbrukskasserörelsen) och dels inneburit en utveckling av företrädesvis den långa kreditmarknaden via statliga engagemang i olika former.

I denna strukturöversikt kan för den di- rekta kreditgivningen också anknytas till den indelning i huvudgrupper, som gjordes i kapitel 1. Såsom framgår av tabell 6:1 är jämfört med 1929 bankinrättningarnas positioner ungefär oförändrade på kommun- lånemarknaden och jordbrukskreditmarkna- den medan de försvagats betydligt inom kreditgivningen till dels bostäder och bygg- nadsverksamhet och dels näringslivet. De statliga lånefondernas andel av bostads- och byggnadskrediter har ökat starkt liksom också de kapitalplacerande kreditinstitutens andel av näringslivets krediter. På samtliga delmarknader har andelarna ökat för de kapitalanskaffande specialinstituten men ök- ningarna är i samtliga fall moderata.

Att göra en bedömning av den sannolika framtida utvecklingen av kreditmarknadens struktur är närmast omöjligt genom att för- ändringar i så hög grad är betingade av ändrad lagstiftning och andra ingripanden från statsmakternas sida. Vissa observatio- ner kan dock göras.

Den förväntade snabba tillväxten av AP- fondema har redan nämnts och kan med nuvarande placeringsregler antas ge fonder- na en dominerande ställning på obligations-,

Tabell 6: 1. Den direkta kreditgivningen procentuellt fördelad på huvudgrupper 1929 och 19 64.

Typ av kreditinstitut

Bankinrätt- Kapital- Kapital Statliga Delmarknad ningar anskaffande placerande lånefonder S :a Kommuner 1929 45 —- 55 —— 100 1964 43 5 52 — 100 Bostäder och 1929 61 21 16 2 100 byggnverksamh. 1964 47 27 7 19 100 Jordbruk 1929 64 25 11 100 1964 67 30 — 3 100 Näringsliv 1929 92 —- 4 4 100 1964 67 5 26 2 100

förlagslåne- och kommunlånemarknaderna medan främst enskilda försäkringsbolag och understödsföreningar får minskad betydelse. Det väntade förslaget från kreditinstitutut- redningen kommer, om det genomförs, att medföra mer likformiga regler för de olika bankinrättningarnas verksamhet. Detta till- sammans med den nya statliga investerings— banken blir av betydelse för främst den di- rekta kreditgivningen till näringslivet inom vilken hittills affärsbankerna dominerat. Postbanken med sin stora inlåning från nä- ringslivet torde av konkurrensskäl ha intres- se av en viss utlåning till näringslivet. Spar- bankerna har redan manifesterat sitt intresse för en annan kreditpolitik än hittills. En av sparbanksföreningens styrelse tillsatt kom- mitté avgav 1964 ett förslag rörande spar- bankernas framtida kreditgivning. Spar- banksföreningens styrelse har i en skrivelse till sparbankerna 1965 ställt sig bakom kom- mitténs rekommendationer, vilka bl. a. inne- bär:

att sparbankernas kreditgivning på grund av inlåningens ändrade karaktär och stigan- de kostnader mer än hittills bör inriktas på krediter med kortare amorteringstid och med högre liggande räntor, varvid genom sparbankernas förmedling bottenkrediter i viss utsträckning bör kunna överföras till hypoteksinstitut,

att sparbankerna med hänsyn till deras uppgifter som lokala kreditinstitut bör söka öka kreditgivningen till andra ändamål än fastigheter, varvid i första hand kommun- krediter, företagskrediter och personliga kre- diter bör ägnas ökad uppmärksamhet,

att sparbankerna beaktar kreditgivningens kundvärvande och inlåningsstimulerande ef- fekt.

I sin skrivelse understryker sparbanks- föreningens styrelse det angelägna i att jord- brukskreditema ägnas ökat intresse och att kreditgivningen mer inriktas på att tillgodo- se småindustrins, hantverkets och handelns kreditbehov varvid samarbete bör sökas med bl. a. företagarföreningarna.16

Den föreslagna inriktningen av sparban- kernas verksamhet kan antas bli lättare för- verkligad genom den sammanslagning till

större enheter, som pågår inom sparbanks- väsendet och som också inspirerats av spar- bankernas centrala organ.

Jordbrukskasserörelsen har likaså visat intresse för att utöka sin verksamhet till att även omfatta företagskrediter utanför jord- brukets område.

Såsom framgått har främst affärsbanker- na både direkt och indirekt engagerat sig i andra kreditinstitut. Kreditaktiebolagens verksamhet kan förväntas öka i snabbare takt än hypoteksinstitutens också under de närmaste åren förutsatt att bolagen erhåller nödvändiga tillskott av eget kapital. Detta innebär— att affärsbankerna (och sparban- kerna) i snabbt ökande omfattning kommer att refinansiera sin kreditgivning på obliga- tionsmarknaden via egna kreditinstitut. Factoring— och leasingbolag samt andra fi- nansieringsinstitut, som affärsbankerna in- direkt engagerat sig i, har vuxit mycket snabbt de senaste tre—fyra åren. Nämnas kan att totala tillgångarna för Finansierings AB Skandic, Mercantil Factoring, Mercantil Leasing, Finansierings AB Vendor, Säljfi- nans AB, Kundkredit AB, Köpkort AB, Atlas Copco Finans AB och Scania-Vabis Bilfinans AB år 1965 uppgick till % miljard kr. Dessa finansieringsinstitut tillsammans med vissa andra (ex. AB Volvofinans) och kreditaktiebolagen finansierar sig delvis i affärsbankerna. I betydande utsträckning fi- nansierar dock dessa företag sin verksamhet genom upplåning utanför de ordinarie kre- ditinstituten, vilket skapat en snabbt växan- de delmarknad, som står utanför riksban- kens direkta kontroll.

16 Sparbankernas kreditgivning av 1963 års kreditkommitté samt sparbanksföreningcns cir- kulärskrivelse av den 13.4.65. Kommittén lade även fram konkreta detaljförslag rörande kre- ditformer, amorteringsregler, räntevillkor m.m.

KAPITEL vu Makten över affärsbankernas kreditgivning

I föreliggande kapitel diskuteras hur infly- tandet över kreditgivningen är fördelat in- om affärsbankerna, Efter en kortfattad ge— nomgång av relevanta bestämmelser i bank- lagen och en principiell diskussion av orga- nisationstyp redovisas av bankerna tillhan- dahållet statistiskt material avseende den formella beslutsdelegeringen. Därefter dis- kuteras beslutsprocessens faktiska utform- ning. Denna diskussion bygger främst på intervjuer med verkställande direktörerna vid elva affärsbanker, däribland samtliga fem storbanker. Sparbankernas Bank och Jordbrukets Bank ingår inte bland de un— dersökta bankerna. Det hade varit önsk- värt att även ta del av övriga styrelsemed- lemmars synpunkter, men detta hade inne- burit en ökning av intervjuarbetet, som inte stått i rimlig proportion till de resultat, som kunnat förväntas bli uppnådda. Intervjuer- nas begränsning till den verkställande led- ningen medför dock en uppenbar risk för en viss ensidighet i svaren. Vidare presen- teras några resultat av de intervjuer, som gjorts med ett antal andra befattningshavare på olika nivåer inom främst de tre största bankerna. I kapitel VIII redovisas närmare omfattningen och uppläggningen av dessa intervjuer. Dessutom har i några fall munt- liga upplysningar inhämtats från bankin- spektionen.

Det behandlade ämnets karaktär gör an- vändandet av ett bundet frågeformulär med preciserade svarsalternativ olämpligt vid in- tervjuer. I stället valdes att låta ett antal i förväg formulerade frågor bilda utgångs- punkten för en relativt obunden diskussion, vars förlopp i viss utsträckning fick bestäm— ma uppföljande detaljfrågor. Särskilt gäller

detta för intervjuerna med bankernas verk- ställande direktörer.

Det förhållandet att intervjuerna är kon- fidentiella har vållat en del problem vid redovisningen och vissa omskrivningar och vaga formuleringar har ibland måst tillgri- pas för att inte avslöja uppgiftskällan. För- hållandena vid den statliga Sveriges Kredit— bank har av samma skäl inte kunnat sär- redovisas. En sådan åtskillnad har inte hel- ler tett sig absolut nödvändig, eftersom den- na bank inte skiljer sig markant från samt- liga övriga banker med avseende på orga- nisatorisk uppbyggnad och beslutsordning. Att ta med Kreditbanken i undersökningen är önskvärt dels på grund av dess storlek, dels på. grund av att härigenom vissa kon— trollerande jämförelser kunnat göras. Slut— ligen bör nämnas att det vid redovisningen av intervjuresultaten använda uttrycket »större banker» omfattar storbankerna och en av de största provinsbankerna.

A. Banklagens bestämmelser

Enligt nu gällande aktiebolagslag (AL) från 1944 finns det fyra organ inom ett aktie- bolag, nämligen stämma, styrelse, revisorer samt under vissa förutsättningar verkstäl- lande direktör. De fyra organen har rela— tivt klart avgränsade uppgifter och precise- rade ansvarsförhållanden, I förhållande till äldre lagstiftning är verkställande direktören ett nytt institut och innebär en anpassning till långt tidigare etablerade faktiska för— hållanden.

Inom tidigare banklagstiftning erkändes

'inget annat verkställande organ än styrel—

sen även om fr.o.m. 1933 delegering av styrelsens befogenheter medgavs — en dele- gering som i praktiken skett även tidigare.1 Inskrivningen i banklagen av delegerings- förfarandet motiverades av en önskan att precisera de tidigare många gånger oklara ansvarsförhållandena vid främst kreditgiv- ning. De nuvarande delegationsföreskrifter— na är i stort sett samma som 1933 års och deras praktiska tillämpning har i hög grad styrts av bankinspektionen. Med den nu gällande banklagen (BL) från 1955 om- nämns för första gången verkställande di- rektör i banklagstiftningen men han har for- mellt en annan ställning än motsvarigheten inom ordinära aktiebolag. Enligt AL är verkställande direktören ett i förhållande till styrelsen delvis självständigt bolagsorgan. Enligt BL har verkställande direktören eller direktörerna (i motsats till AL tillåter BL mer än en verkställande direktör) en betyd- ligt svagare ställning på grund av att befo- genheterna i princip är baserade på direkta uppdrag från styrelsens sida. Dessutom kan delegering i stort sett ske till vilka personer som helst, oavsett om vederbörande är an- ställd i banken eller ej. I praktiken har be- slutanderätt delegerats till dels tjänstemän på olika nivåer inom banken, dels ut- sedda ledamöter vid regionala och lokala styrelser för distrikt resp. avdelningskontor. Delegat står självständigt skadeståndsansvar för sitt handlande både gentemot banken och tredje man. Den delegering av den egna beslutanderätten, som styrelsen på detta sätt gjort, kan när som helst upphävas eller in- skränkas. Styrelsen har rätt att avgöra vil— ket som helst ärende oavsett delegering. Delegeringens omfattning måste enligt BL bestämmas genom föreskrifter i en årligen fastställd instruktion. När uppdraget avser beviljande av kredit måste grunderna för kreditgivningen anges i instruktionen. AV- skrift av instruktionen måste insändas till bankinspektionen, som också ska erhålla meddelande om varje ändring i instruktio- nen. Inspektionen ges härigenom möjlighet att övervaka om kraven på tydlighet är upp- fyllda och om delegation i övrigt är ända- målsenlig och lämpligt avvägd. I praktiken

tas vid ändring av instruktionerna under- handskontakt med bankinspektionen för er— hållande av dess synpunkter före faststäl- landet.

Enligt BL är styrelsen förbjuden att dele— gera beslutanderätten i vissa närmare an- givna ärenden. Till dessa hör inrättande eller indragning av avdelningskontor, över- tagande av annan bankrörelse, förvärv och avyttring av fastighet avsedd för bankens inrymmande, beviljande av kredit eller ga- ranti till vissa personer och företag?, för- värv av aktie och förlagsbevis som ej ut- mätts eller pantsatts för fordran, faststäl- lande av allmänna räntesatser för in- och ut- låning samt antagande och entledigande av ordinarie befattningshavare. När det gäller räntesatser får dock vid allmän ränteför- ändring beslut fattas utan styrelsens hörande för tiden intill nästa styrelsesammanträde. I sammanhanget bör också nämnas att be- stämmelserna om jäv för styrelseledamot att delta i avgöranden är mer långtgående i banker än i vanliga aktiebolag.

När det gäller gränsdragningen mellan stämma och styrelse är BL:s och AL:s be- stämmelser i stort sett lika. Bankstämmans huvuduppgifter är således att välja styrelse och revisorer, behandla frågan om ansvars- frihet för styrelseledamöterna, fastställa ba— lansräkningen samt besluta om vinstdispo- sition.

1944 års aktiebolagslag innebär jämfört med tidigare lagstiftning en väsentlig ut- byggnad av revisorsfunktionen i syfte att förbättra kontrollen och skapa ett i förhål- lande till styrelse och verkställande direktör fristående organ. För bankernas del stärktes revisorsfunktionen genom lagändringar 1933 och de nuvarande bestämmelserna överens- stämmer i allt väsentligt med dessa äldre regler. Enligt BL utser stämman minst två revisorer varav minst en måste vara aukto- riserad. Dessutom utser bankinspektionen en eller flera (i praktiken två vid de största

1 För närmare detaljer om banklagstiftning- en hänvisas till Westerlind. ? I huvudsak till befattningshavare vid ban- ken, bankens styrelseledamöter (även vid lokal- styrelsen) samt företag vari dessa personer har »väsentligt ekonomiskt intresse».

bankerna) revisorer. Dessa senare revisorer är jämställda med de av stämman utsedda. De principiella uppgifterna för revisorerna är samma enligt AL och BL men BL inne— håller mer detaljerade föreskrifter. Bl. a. ska revisorerna minst en gång varje halvår granska större krediter och andra större placeringar av bankens medel. Däremot sak- nas i BL motsvarigheten till AL:s särskilda anordningar för befrämjande av tillförlitlig revision, exempelvis reglerna om minori- tetsrevisor. I förarbetena till BL motiveras dessa avvikelser bl, a. med att tillsynsmyn— digheten genom särskild revisor alltid deltar i revisionen.

Den statliga tillsynsmyndigheten bank- inspektionen har i det föregående nämnts i olika sammanhang och utgör en instans med långtgående befogenheter, som medför att bankerna arbetar under delvis andra be- tingelser än ordinära aktiebolag. Inspektio- nen tillsätter en eller flera revisorer, har rätt att sammankalla bankstyrelse om så an- ses nödvändigt och kan i vissa fall utfärda kallelse till extra bolagsstämma. Vidare har inspektionen rätt att närvara vid stämma samt av inspektionen utlyst styrelsesamman- träde och där delta i överläggningarna. Drastiska ingripanden av detta slag är dock synnerligen ovanliga.

Inspektionen kontrollerar att bankerna följer banklagen och andra författningar, bolagsordningar samt av stämma och sty— relse meddelade instruktioner och har där- utöver bankernas verksamhet under fort- löpande uppsikt. Inspektionen inhämtar re- gelbundet detaljerade statistiska uppgifter om räntesättning, om in- och utlåningens sammansättning i olika avseenden samt om bankernas tillgångar och skulder. Inspektio— nen har rätt att när som helst granska alla handlingar inom en bank. Därjämte görs med jämna mellanrum särskild s.k. bank- undersökning, vilket bl.a. innebär att in- spektionen granskar och bedömer alla stör- re engagemang med avseende på kreditrisk och ställda säkerheter samt sammanställer uppgifter över kreditgivning till bankens styrelsemedlemmar samt till de företag, där dessa på olika sätt är engagerade. Även om

en bank inte avvikit från lag eller bolags— ordning »äger tillsynsmyndighet meddela de erinringar i fråga om bankaktiebolags verk- samhet, som myndigheten finner påkallade». Bankinspektionen kan vidare förelägga en banks styrelse att vidta erforderliga åtgär- der för att rätta till allvarliga missförhål- landen, som kan befaras skada det allmänna.

Banklagen och därmed sammanhängande författningar anger i stora drag de yttre for- mer för beslutsfattandet, som måste iakttas, men beskriver naturligtvis inte beslutproces- sens faktiska utseende och den reella makt- fördelningen inom en bank. Dessa legala bestämmelser utgör emellertid en naturlig utgångspunkt för den fortsatta analysen. Vid en jämförelse med vanliga aktiebolag kan sammanfattningsvis konstateras att re- lationerna stämma-styrelse är närmast iden- tiska, att verkställande direktörens ställning i förhållande till styrelsen är betydligt sva- gare och att revisorsfunktionen är mer ut- byggd. Till detta kommer existensen av en statlig tillsynsmyndighet med långtgående befogenheter,

B. Organisationstyp

Vilka frågor som delegeras och hur långt delegeringen drivs bestäms i hög grad av den organisatoriska uppbyggnaden, som i sin tur till stor del bestäms av de yttre förutsättningarna för en banks verksamhet. Ett begreppspar, som omedelbart aktualise- ras vid en analys av organisationstyp är centralisering kontra decentralisering av be— slutsfattandet. Begreppet decentralisering är föremål för olika tolkningar.3 Ibland avses utplacering av de särskilda beslutande or- ganen i olika delar av landet. Den andra och kanske vanligaste tolkningen är dock att beslutanderätten i olika frågor helt eller delvis överflyttats från centrala till formellt underordnade lokala organ. En tredje tolk— ning slutligen är delegering av beslutsfattan- det inom ett organ från högre till lägre be- fattningshavare. Denna delegering kan an-

3 Se bl. a. Heckscher, s. 219 ff.

tingen vara formellt reglerad genom in- struktioner etc. eller ha formen av en fak- tisk delegering under bevarande av de yttre formerna för beslutsfattandet.

En avgörande bestämningsfaktor för af- färsbankernas organisation är att de arbetar på en mängd lokala marknader inom både in- och utlåningsrörelsen. För att en affärs- bank ska vara konkurrenskraftig och kunna agera snabbt och företagsekonomiskt effek- tivt på dessa marknader krävs att den har en fast lokal servicerepresentation med be— fattningshavare, som väl känner till de 10- kala förhållandena. Det sistnämnda kravet gör sig i särskild grad gällande inom kredit- givningen, som vid affärsbankerna till be- tydande del har sådan karaktär, att besluten måste grundas på icke kvantifierbara data och subjektiva omdömen. Dessa betingelser för kreditgivningen nödvändiggör en viss delegering av beslutsfattandet till lokala representanter med personlig kännedom om kundföretagens ledning, finansiella ställning och förväntade resultatutveckling.

Alldeles oavsett de speciella krav, som kreditgivningens karaktär ställer på besluts- fattandets fördelning, medför den betydan- de geografiska spridningen av flertalet ban- kers organisation konsekvenser för avdel- ningskontorens frihet vid beslutsfattandet. En viktig dimension av underordnade or- gans rörelsefrihet är hur ofta deras presta- tioner kontrolleras av överordnade organ. I flera studier har påpekats sambandet mel- lan en organisations geografiska spridning och den centrala ledningens övervaknings- möjligheter.4 En detaljerad och kontinuerlig övervakning beror till en del på de rent fysiska möjligheterna att göra täta inspek- tioner. Den centrala ledningen för en geo- grafiskt spridd organisation har mindre möjligheter att i detalj övervaka och dirigera underordnade organ än ledningen för en organisation, som är koncentrerad till en lokalitet. De geografiska avstånden medför därför att avdelningskontoren, särskilt hos storbankerna, kan och måste ha en viss rörelsefrihet vid beslutsfattande. Samtidigt bör dock observeras att modern databe- handlingsteknik ger centrala instanser avse-

Både kreditgivningens speciella krav och flertalet affärsbankers betydande geografis- ka spridning verkar således i riktning mot en viss autonomi för avdelningskontoren. I samma riktning verkar det förhållandet att »span of control» är tämligen bred, d.v.s. att många kontor sorterar under en över- ordnad instans. Härav följer att organisa- tionspyramiden hos affärsbankerna är täm- ligen »platt» med relativt få beslutsnivåer.

Den vanligaste organisationstypen inom affärsbankerna är att expeditionskontoren på huvudkontorets ort samt de olika avdel- ningskontoren sorterar direkt under huvud- kontoret. Expeditionskontor på övriga stör— re orter sorterar under resp. avdelnings- kontor. Avdelningskontoren har egna sty— relser och äger rätt att själva bevilja kre- diter upp till vissa fastställda belopp, s.k. limiter. Expeditionskontoren saknar styrel- ser och har oftast ingen eller starkt begrän- sad kreditbeviljningsrätt. Antalet avdelnings— kontor, som huvudkontoret direkt överva- kar, är inom vissa banker 50 st. och där- över. Under centralstyrelsen utövas ledning- en över banken av en eller flera direktioner med VD i spetsen. Även dessa direktioner har kreditbeviljningsrätt inom vissa fast- ställda limiter.

Några bankers organisation avviker från denna allmänna typ. Bohusbanken och Jord- brukets Bank har endast ett kontor och Sparbankernas Bank endast två kontor, Stockholms Enskilda Bank har enbart kon- tor utan styrelser, huvudsakligen i Stor- stockholm, med ingen eller ringa egen kre- ditbeviljningsrätt. Skandinaviska Banken har tre centralkontor (huvudkontor) med var sin direktion och styrelse samt var sin under- ställd krets av expeditions- och avdelnings- kontor. Svenska Handelsbanken har en ex- tra beslutsnivå genom att det inom i stort sett varje län finns en distriktscentral med egen styrelse. Göteborgs Bank har ett mind- re antal organ motsvarande Handelsbankens distriktscentraler samt därutöver ett stort centralkontor i Stockholm.

4 Se bl. a. Blau and Scott, s. 167 ff. samt där gjorda litteraturhänvisningar.

En jämförelse med försäkringsbolagen vi- sar att dessas organisation med avseende på kreditgivningen avviker starkt från affärs- bankernas. Beslutsfattandet är helt koncen- trerat till den centrala styrelsen eller ett styrelseutskott samt den centrala finansför- valtningen. Vid koncernbildning har i vissa fall större dotterbolag egna finansförvalt- ningar och kreditbeslutande styrelser.

C. Kreditbeslutens formella delegering

Som nämnts krävs enligt BL detaljerade skriftliga regler för avdelningskontors och andra beslutande instansers kreditbevilj- ningsrätt. För varje instans finns en allmän kreditlimit, vilken anger det högsta belopp, inkl. bankens redan utestående krediter, som instansen får bevilja en kund. Öppnande av remburs och tecknande av bankens garanti jämställs med lämnande av krediter.5 Inom

vissa banker är den allmänna limiten i viss utsträckning uppdelad efter kreditslag och inom alla banker finns lägre speciallimiter för främst krediter mot namnsäkerhet, kre- diter utan särskild säkerhet samt bundna lån. Personliga limiter, dvs. limiter för en- skilda befattningshavare, förekommer en- dast i begränsad utsträckning men deras antal ökar.

Som nämnts är direktion närmast under- ordnade organ till centralstyrelse och cen- tralkontorsstyrelse. VD har således ingen egen beslutanderätt i kreditfrågor utan är enbart en av medlemmarna i det kollegium, som direktionen utgör. Övriga medlemmar

5 Det beviljade kreditbeloppet kan ha karak- tär av en limit för kunden, oftast avseende ett års tid, med specifikation över fördelningen på olika kreditslag. Inom ramen för den bevilja- de kundlimiten äger sedan instanser med lägre egna limiter bevilja krediter i varje enskilt fall. I det följande avses dock med uttrycket limit inte sådan kundlimit utan resp. instans egen kreditlimit.

Tabell 7: ]. Kreditbeviljande instansers antalsmässiga fördelning inom affärsbankerna ultimo 1965 efter allmänna kreditlimitens höjd.

Instanser utanför huvudkontoren

Andra Andra Därav Instan- Allmänna kredit- Kontor Kontor instan- instan- hos de ser inom Totala limitens höjd. utan med ser med ser utan fem huvud- antalet kr. styr. styr. styr. styr. Summa stora kontoren instanser ] 2 3 4 5 6 7 8 9 Över 4 000 000 4 000 OOO—2 000 001 1 1 2 2 3 5 2 000 OOO—1 000 001 22 22 22 5 27 1 000 000— 500 001 1 l 1 6 7 500 000— 250 001 91 5 96 94 4 (1) 100 250 000— 125 001 17 312 (7) 336 275 (4) 340 125 000— 50 001 45 332 (41) 418 305 2 420 50 000— 25 001 70 78 (29) 177 101 177 25 000 och under 1 45 (23) 69 26 69 Summa 133 858 28 102 1 121 826 24 1 145

Anm. Tabellen omfattar alla banker utom de båda specialbankerna. Bohusbanken och Enskilda Banken saknade dock beslutande instanser utanför huvudkontoren (för Enskilda Banken har ej beak- tats rätt att bevilja vissa typer av små krediter). Instanser, som utgörs av befattningshavare vilka har egen beviljningsrått utan att vara chefer för styrelselösa kontor har markerats med parentes. Med ett undantag hänförde sig dessa individuella limiter till en enda bank. Tabellen omfattar ej centralstyrelser och centralkontorsstyrelser. Skaraborgsbankens samtliga kontor har förts till kolumn 2 eftersom kon- torsstyrelserna formellt endast är rådgivande. Vad gäller limitbegreppet har utgåtts från den allmänna limiten utan hänsyn till inskränkningar för vissa speciella kredittyper. I de fall där en allmän limit gäl— ler för vardera av två huvudtyper av krediter, har de båda limitema slagits samman till en limit. I några enstaka fall finns ej någon allmän limit varför där en summering skett av limiter för krediter av närmast motsvarande karaktär.

Källa: Uppgifter erhållna från affärsbankerna.

Tabell 7: 2. Antal personer utanför huvudkontoren och exkl. centralstyrelsemedlemmar, som formellt är ansvariga för kreditbesluten. Personerna fördelade efter resp. instans allmänna limit

ultimo 1965 .

Styrelsemedlemmar andra än befatt- ningshavare inom bankerna

Allmänna kredit- Befattnings- limitens höjd havare inom Vid avdel- Vid andra Totalt för kr. bankerna ningskontor instanser Summa kol. 2—4 1 2 3 4 5 6 Över 4 000 000 4 000 OOO—2 000 001 2 5 5 7 2000000—1000001 22 166 166 188 1 000 000—— 500 001 4 4 500 000-— 250 001 97 450 32 482 579 250 000— 125 001 336 1 133 1 133 1469 125 000— 50001 418 1 134 1 134 1552 50 000— 25 001 177 224 224 401 25 000 och under 61 90 90 151 Summa 1 117 3 031 203 3 234 4 351

Anm. Kolumn 2 omfattar kontorsföreståndare, andra befattningshavare med egna limiter samt direktionsmedlemmar. Kolumn 3 och 4 omfattar andra styrelseledamöter än chefer för kontor, distrikts- centraler och liknande. När en person tillhört flera instanser har den förts till instansen med högsta limiten. Vissa mindre dubbelräkningar förekommer dock beträffande styrelsemedlemmar, men dessa påverkar inte bilden i stort. För övriga anm. se föregående tabell.

Källa: Uppgifter erhållna från affärsbankema.

är högre tjänstemän inom banken samt ev. någon utomstående ledamot av styrelsen. Direktionsinstitutet fick sin nuvarande prin- cipiella utformning i bankernas instruktio— ner efter 1933 års lagändringar och ersatte i vissa fall VD:s personliga limit, Under 1950- och 1960-talet har i vissa banker di- rektionsinstitutet byggts ut ytterligare.

Att erhålla en fullständig bild av den for- mella beslutsdelegeringens omfattning med avseende på kreditgivningen erbjuder stora svårigheter. Från affärsbankerna har emel- lertid erhållits några data, som ger en viss uppfattning. Såsom framgår av tabell 7:1 är antalet kreditbeslutande instanser inom affärsbankerna mycket stort. 1965 fanns exkl. centralstyrelser totalt ca 1 150 instan- ser med egen kreditbeviljningsrätt. Flertalet instanser var kontorsstyrelser. 25 instanser utanför huvudkontoren hade högre limiter än 500 000 kr. Dessa senare instanser hän- förde sig huvudsakligen till Svenska Han— delsbanken. För direktioner inom huvud- kontoren var skillnaderna i limiternas höjd betydande. Inom storbankerna var direktio— nernas limiter mellan 1 och 4 milj. kr. Av tabell 7: 2 framgår vidare att ca 4 350 per-

soner utanför huvudkontoren formellt hade ansvar för kreditbeslutet. Ca 3 250 av dessa personer var sådana medlemmar av olika lokala och regionala styrelser, som icke sam- tidigt var anställda chefer för resp. instan- ser.

Den formella beslutsdelegeringen är såle- des omfattande inom affärsbankerna, åt- minstone vad gäller antalet instanser. Till detta kommer vad som kan kallas för kvasi— formell beslutsdelegering. För en direktion finns nämligen alltid regler om minsta anta- let närvarande ledamöter, som krävs för att direktionen ska vara beslutsför. På grundval av dessa regler har i vissa banker direktio- nen delats upp i avdelningar med ansvar för kreditgivningen inom var sina geografiska områden. 1965 fanns enligt uppgift nio resp. fyra sådana beslutsenheter inom två stor- banker. Vissa andra uppgifter tyder dock på att fler banker har sådana beslutsenheter.

Beslutsdelegeringen inom affärsbankerna medför att en mycket stor del av småföre— tagens kreditansökningar formellt avgörs av lokala instanser. Bankernas centralstyrelser och huvuddirektioner vid särskilt de fyra stora interregionala filialbankerna kommer

i mycket liten utsträckning i direkt kontakt med de mindre företagens kreditansökning- ar. Det stora undantaget utgör Enskilda Banken, där nära nog alla kreditbeslut fat- tas av centralstyrelsen samt ett litet antal personer vid huvudkontoret.

Kreditrestriktioner har dock från tid till annan framtvingat ett temporärt åsidosät- tande av den formella beslutsdelegeringen vid vissa banker. Vid några av de mindre bankerna fick således i slutet av 1966 kon- toren praktiskt taget inte bevilja några kre- diter utan tillstånd från huvudkontoret. Riks- bankens och bostadsstyrelsens direkta ingri- panden vid denna tidpunkt framtvingade dessutom inom flertalet banker en centrali- sering i olika former av bostadsbyggnads- kreditgivningen.

Delegeringen av beslutsfattandet till lägre instanser kompletteras av dessas deltagande i analysen av kreditansökningar rörande be- lopp över den egna limiten. Det stora fler- talet kreditansökningar görs vid avdelnings— kontor, distriktscentraler etc. och skickas vidare uppåt i affärsbanksorganisationen se- dan den lokala instansen bedömt den kredit- sökandes ställning, erbjudna säkerheter m.m. och funnit sig vilja tillstyrka ett beviljande av ansökningen. Vid huvudkontoret görs en ny bedömning på grundval av det insända materialet jämte de analyser, som bankens särskilda stab av företagsekonomiska exper- ter anmodas göra i mer svårbedömbara fall. I instruktionerna för överordnade instanser under centralstyrelse är fastslaget att dessa inte får bevilja en ansökan, som avstyrkts av ett avdelningskontor. Denna bestämmel- ses praktiska värde får inte överdrivas, efter- som underhandskontakter ständigt tas mel- lan instanser på olika nivåer. I enstaka fall kommer en kontorsstyrelse i den svåra situa- tionen att den ställer sig negativ till en kre— ditansökan, som den vet huvudkontoret vill bevilja eller anser sig vara tvungen att be- vilja av speciella skäl. Som exempel har nämnts ansökningar från dotterbolag till storföretag med ägandemässig anknytning till banken. I sådana situationer förefaller det vanliga tillvägagångssättet vara att kon- torsstyrelsen vidarebefordrar ärendet med

gjorda analyser och protesterar genom att inte ge förslag till beslut_ Allmänt sett un- derstryker dock den formella vetorätten av- delningskontorens betydelse vid ställnings- tagande till även större kreditansökningar.

Uppgifter sådana som de föregående ger emellertid endast en mycket ofullständig bild av beslutsdelegeringens omfattning när de inte jämförs med kreditgivningens stor- leksmässiga sammansättning. Användbara uppgifter härom saknas i stort sett. För att få någon uppfattning om beslutsdelegering- ens faktiska betydelse har. bankerna därför ombetts att ange hur stora nya och ökade krediter jämte kundlimiter, som sammanlagt beviljades (brutto) av centralstyrelser och direktioner vid huvudkontor och centralkon- tor under de båda perioderna 1/2—30/4 1963 och 1965. Under denna del av året är aktiviteten relativt hög på grund av att bl. a. många avtal om Checkräkningskredi- ter och kundlimiter tas upp till förnyad prövning. Av de båda perioderna känneteck- nades den under 1963 av ett tämligen lätt kreditmarknadsläge och den under 1965 av kreditåtstramning.

Av tabell 7: 3 framgår att under de båda undersökta kvartalen beviljades, trots dele- geringen, krediter till mycket betydande be- lopp av centrala instanser — drygt en miljard kr. under båda kvartalen. Avsaknaden av bruttouppgifter om bankernas totala bevil- jade krediter och kundlimiter omöjliggör be- räkningar av hur stor andel de centrala in- stanserna svarade för. Vissa allmänna jäm- förelser kan dock göras. Av centralt beslu- tade bruttokrediter var mellan 50 och 60 procent så stora, att centralstyrelserna var de formella beslutsmyndigheterna. Differen- serna mellan de största filialbankerna och samtliga banker var relativt begränsade. An- delen var högre för byggnadskrediter till bo- stads- och affärsfastigheter än för övriga krediter.

De av centrala instanser beviljade kredi- terna var genomgående avsevärt större än de samtidiga nettoförändringarna i totalt beviljad och disponerad utlåning. Särskilt markant är detta för byggnadskrediter. För dessa senare krediter kan jämförelse också

Tabell 7: 3. Av centrala bankledningar beviljade nya eller ökade krediter och kundlimiter 112— 30/4 1963 och 1965. Mkr.

1963 1965 Bank- Alla Bank- Alla

Krediter grupp I banker grupp I banker A. Disponerad utlåning till allm. ]. Disponerad utlåning 31 /1 11 984 16 155 16 042 21 301 2. Förändr. i disp. utl. 1/2—30/4 900 1 118 610 801

a) därav byggnadskred. i bostads- och ati'ärsfast. 159 201 278 360

b) därav övriga krediter 741 917 332 441 B. Beviljad och kontrakterad ut!. till allm. ]. Beviljad utlåning till allm. 31/1 13 758 18 695 18 354 24 556 2. Förändr. i beviljad utl. 1/2—30/4 907 1 157 658 887 3. Brutto kontrakterade byggnadskred. i bostads- och

affärsfast. 433 515 577 800 C. Av centralstyrelser formellt beviljade nya och ökade

krediter samt kundlimiter 1/2—30/4 till allm. 1. Totala nya eller ökade krediter samt kundlimiter 655 1 095 591 1 084

a) därav byggnadskred. i bostads- och alfårsfast. 211 301 296 477

b) därav övriga krediter samt kundlimiter 444 794 295 607 D. Av centralstyrelser och direktioner formell beviljade

nya och ökade krediter samt kundlimiter 1/2—30/4 till allm. 1. Totala nya eller ökade krediter samt kundlimiter ] 218 1 863 1 148 1 829

a) därav byggnadskred. i bostads- och affärsfast. 336 442 506 710

b) därav övriga krediter samt kundlimiter 882 1 421 642 1 119 Vissa relationstal C: 1 i procent av D: 1 54 59 51 59 C l:a i procent av D: 1: a 63 68 58 67 C ]: bi procent av D: 1: b 50 56 46 54 D. 1 i procent av A: 1 10 12 7 9 D: 1 i procent av A: 2 135 167 188 228 D: 1: a i procent av B: 3 78 86 88 89 D: l:a i procent av A: 2: a 211 220 182 197 D: 1: b i procent av A: 2: b 119 155 193 254

Anm. Beträffande limiter har avdrag gjorts för garantier. Med direktioner avses direktioner vid hu- vudkontor och centralkontor. Bankgrupp I omfattar de fyra stora interregionala filialbankerna. Bohus— banken samt de båda specialbankema ingår ej i undersökningen.

Källa: Uppgifter erhållna från affärsbankerna.

göras med kontrakterat bruttobelopp, som skiljer sig från beviljat bruttobelopp genom att inte omfatta principbeslut. Under de bå— da här studerade perioderna var beviljat be- lopp något större än kontrakterat belopp. Relationerna mellan av centrala instanser beviljade bostadsbyggnadskrediter samt to— tala kontrakterade sådana krediter visar dock klart den kraftiga centraliseringen på detta område under även normala förhål- landen. Centraliseringen är en naturlig följd av de betydande kreditbelopp, som det ofta måste bli frågan om.

De centralt fattade kreditbeslutens rela—

tiva andel var mindre i de stora filialban— kerna än i övriga banker, om kreditvoly- mens omsättningshastighet antas vara unge- fär lika stor inom hela bankväsendet. Jäm— förelser mellan de båda perioderna visar vi- dare att centrala instansers kreditbeslut upp- gick till förhållandsvis större belopp 1965 än 1963. Limiterna för olika instanser höj- des i ett par banker under mellantiden men detta påverkar resultaten endast obetydligt.

Av det redovisade materialet framgår att delegering visserligen skett till ett stort an- tal underordnade organ men att den faktiska betydelsen härav inte är så stor, som man

kan föranledas tro av de formella delege- ringsreglerna. Centrala instanser bestämmer fortfarande i mycket stor utsträckning ge- nom formellt egna kreditbeslut affärsban- kernas totala utlåningsutveckling. Vidare be- slutar centralstyrelserna formellt själva om individuella krediter, som sammanlagt upp- går till mycket betydande belopp. Därav följer inte att beslut av instanser utanför huvudkontoren saknar praktisk betydelse för totala utlåningsutvecklingen. Dessa in— stansers andel av beslutad bruttoutlåning är inom de största bankerna långtifrån obetyd- lig. Vidare bör observeras att den formella delegeringens genomslag är olika stort för olika typer av krediter.

Formellt har centralstyrelserna således ett mycket stort inflytande över totala kreditvo- lymens fördelning via ställningstaganden till individuella kreditansökningar. För att få reda på omfattningen av centralstyrelsernas reella inflytande över kreditgivningen är det därför nödvändigt att närmare analysera bankstyrelsernas arbetsformer och granska det faktiska samspelet mellan styrelse och verkställande ledning i en bank. Mätproble— men är närmast olösbara vid en sådan ana- lys varför definitiva preciserade svar är omöjliga att uppnå. En realistisk inriktning av analysen måste därför i första hand syfta till att klarlägga vilka faktorer, som är av betydelse i sammanhanget och ange besluts— processens viktigaste karakteristika.

D. Styrelsens sammansättning och rekrytering

Enligt BL måste en centralstyrelse bestå av minst 5 och högst 15 ledamöter, vilka varje gång utses för en tid av högst tre år. VD måste utses och ska tillhöra styrelsen. Ställföreträdare till VD måste också utses och ska vara antingen ordinarie styrelsele- damot eller suppleant. Av styrelseledamöter- na (ordinarie) får icke flera än en för varje påbörjat femtal vara befattningshavare i banken. Denna bestämmelse är huvudsakli- gen tillkommen för att förhindra dominans i styrelsen av direktionsmedlemmar, varige-

nom styrelsens efterhandsprövning skulle bli en tom formalitet. Liksom inom vanliga aktiebolag är en av styrelsens viktigaste pre- rogativ att utse och avsätta VD. Det finns dock anledning att här påminna om bankin— spektionens befogenheter. Föreläggande för styrelsen att vidta erforderliga åtgärder vid allvarliga missförhållanden kan mycket väl innefatta krav på utseende av ny VD.

En styrelse representerar aktieägarnas in- tressen och ledamöterna antas traditionellt vara rekryterade bland aktieägarna. Åtmins- tone delvis som följd av aktiespridningen finns inom många stora börsnoterade före- tag enligt Lars Lidéns studie en viss tendens till ökad förekomst av s.k. fackstyrelser.6 Samtidigt visar dock koncentrationsutred- ningens egna statistiska undersökningar att stora aktieägare fortfarande intar en fram- skjuten ställning i styrelsen för flertalet börs- noterade industri- och handelsföretag.

När det gäller bankerna är det endast i styrelserna för de koncentrerat ägda Stock- holms Enskilda Bank, Sveriges Kreditbank och Skånska Banken, som man återfinner utpräglade representanter för stora ägarin- tressen. Inte ens i dessa banker kan emel- lertid typiska ägarrepresentanter sägas do- minera. I styrelsen för de båda övriga ban- ker, som har stora aktieägare Smålands Bank och Bohusbanken kan spåras vissa lösare ägaranknytningar. Således har under en lång följd av år olika innehavare av pos- ten som verkställande direktör vid Svenska Tändsticksbolaget samtidigt varit ordföran- de i Smålandsbankens centralstyrelse. I både bolaget och banken har familjen Wallenberg stora ägarintressen.

I större börsnoterade företag har styrel- serna karakteriserats som i realiteten själv- förnyande med stämmans val förvandlad till en tom formalitet. Förhållandet torde i hög grad vara detsamma inom alla privata af- färsbanker. Den valberedande och väljande instansen är antingen VD tillsammans med styrelsen eller VD jämte styrelsens presi- dium. Detta utesluter dock i och för sig inte att styrelseinval sker med hänsyn till aktie-

6 Lars Lidén.

ägarförhållandena även när aktieägandet är förhållandevis spritt_ Vid de spritt ägda stor- bankerna uppgår de största aktieägarnas poster till absolut sett inte obetydliga be- lopp.

Med vissa obetydliga förbehåll förnekade bankcheferna vid de spritt ägda bankerna, att ägarintressen påverkar styrelserekryte- ringen. Under hänvisning till aktiesprid- ningen framhölls dels att ingen aktieägare är tillräckligt stor för att kunna göra an- språk på en styrelseplats, dels att de små aktieposterna gör ett hänsynstagande till ägandeförhållandena meningslöst. Men en storbankschef deklarerade att även om stora aktieägare funnits så vore det osäkert om detta skulle ha tillåtits influera styrelsens sammansättning. Flera bankchefer påpekade i detta sammanhang att försäkringsbolag av princip inte vill vara representerade i styrel- serna för de företag, vari de äger stora ak- tieposter, vilket eliminerar åtskilliga tänk- bara kandidater bland bankernas största ägare. Bankcheferna torde närmast ha tänkt på personer i försäkringsbolagens verkstäl- lande ledning, eftersom andra typer av per- sonförbindelser mellan banker och försäk- ringsbolag är vanliga, såsom tidigare fram- gått.

Dessa allmänna omdömen nyanserades dock något i vissa fall. En storbankschef an- såg hänsynstagande till aktieinnehavet vara av liten betydelse men inte helt irrelevant. Cheferna för ett par provinsbanker påpe- kade att styrelseposter på grund av svårig- heterna att bryta gamla bindningar har en viss tendens att gå i arv från far till son, varför familjer, som en gång varit stora ak- tieägare, fortfarande är representerade i sty- relsen. Vid en annan provinsbank uppgavs att aktieägarintresset under senare år aktu- aliserats endast en gång och lett till inval av en större aktieägare i styrelsen. Invalet ka- rakteriserades närmast som ett olycksfall i arbetet, föranlett av vissa, rätt speciella, in- terna omständigheter.

Genom styrelsens frikoppling från aktie- ägarintressen lämnas fältet fritt för olika hänsynstaganden vid rekryteringen. På den allmänna frågan om vilka faktorer, som i

första hand bestämmer styrelsens samman- sättning var bankchefernas svar tämligen en- tydiga. Frånsett det självklara att man vill ha dugliga, erfarna och samarbetsvilliga per- soner i styrelsen söker man få dels repre- sentanter från olika branscher och sektorer av samhällslivet, dels representanter från olika geografiska delar av verksamhetsom- rådet. För de interregionala filialbankerna innebär det senare kravet att man så långt möjligt söker täcka hela landet. Denna in— riktning av styrelserekryteringen motivera- des mera allmänt med att det är önskvärt att ge banken en »bred och djup förank- ring», särskilt hos näringslivet. En av sty- relseledamöternas viktigaste uppgifter an- sågs vara att vid kreditbeslut tillhandahålla information samt bidra med egna uppfatt- ningar om utvecklingen inom olika bran- scher och företag. Ju bredare sammansätt- ning styrelsen har, desto större nytta ansågs den därför kunna göra_

Styrelsens rekryteringsbas är i första hand kundkretsen. Jämfört med andra företags- styrelser är bankstyrelser tämligen unika i den meningen att de domineras av repre- sentanter för de egna kunderna. Detta är delvis naturligt mot bakgrund av bankstyrel- sernas åberopade funktion som informa- tionsorgan. Det kan här också noteras att Enskilda Bankens styrelse kraftigt skiljer sig från övriga privata storbankers styrelser i sammansättningen, även om man bortser från bankens speciella ägandeförhållanden. Samtliga personer i Enskilda Bankens sty- relse, vilka kan sägas representera kundin- tressen (Ax:son Johnson, Bonnier, Söder- berg, Sachs och numera även Nordmark), har nämligen stora egna förmögenheter och har starka eller dominerande ägarintressen i sina företag.

Som tidigare visats är en stor del av stor- företagen och huvuddelen av de börsnotera- de företagen företrädda i bankstyrelserna i första hand storbankernas styrelser. En av förklaringarna härtill är naturligtvis att de mest framstående representanterna för olika branscher återfinns inom de stora företagen och att därigenom automatiskt dessa företag blir starkt företrädda i bankstyrelserna. Bi-

dragande orsaker till att dessa personer väljs in kan också ibland vara prestigehänsyn och allmänna PR-synpunkter från bankernas sida. Men bankstyrelsernas sammansättning föranleder ändå frågan i vilken utsträckning de privata bankernas styrelserekrytering är ett konkurrensmedel. Är med andra ord styrelserekryteringen ett medel, som medve- tet används för att knyta stora kunder när- mare till en bank?

Ingen av bankcheferna berörde spontant denna aspekt av styrelserekryteringen. På direkt fråga erhölls starkt skiftande svar. VD för en av de privata storbankerna ansåg, att Önskemål om att knyta större kunder närmare till banken är en mycket framträ- dande synpunkt vid styrelserekryteringen. Denna hänsyn till kundintresset angavs främst avse företagens inlåning och över huvudtaget deras betalningsströmmar, me- dan däremot i möjligaste mån undviks att i styrelsen få representanter för stora låne- kunder, En annan storbankschef ansåg kundintresset sakna betydelse för styrelse- rekryteringen, medan de två övriga menade att konkurrensaspekten hade ett visst infly- tande — en med motiveringen att »man mås- te ju försvara sig». Provinsbankscheferna ansåg tämligen genomgående att konkur- rensaspekten saknade betydelse eller att den fanns med i bilden endast vid enstaka, spe— ciella fall. Snarare markerades en viss rädsla för att få stora kunder i styrelsen.

Det står klart att främst hos de privata storbankerna är styrelsens sammansättning delvis följden av en medveten strävan att skydda de egna kundintressena. Men allde- les oavsett om en medveten sådan strävan föreligger eller ej, medför bankstyrelsernas sammansättning bindningar, som tenderar att minska konkurrensen på kreditmarkna- den. Det blir anledning att återkomma till denna fråga i senare kapitel.

I flera fall är konkurrerande företag utan ägarsamband representerade i en och sam- ma storbanksstyrelse. Av de bankchefer, som tillfrågades om konkurrensförhållan- dena mellan kundföretagen beaktades vid styrelserekryteringen, var det endast en, som menade att man så långt möjligt undviker

att få konkurrenter i styrelsen. Övriga an- såg den aspekten sakna betydelse.

Vid diskussionen av styrelserekryteringen påpekades i olika sammanhang traditionens betydelse. Många företag och familjer har under årtionden varit representerade i en bankstyrelse, varför det är naturligt att av- gående styrelsemedlem i åtskilliga fall efter- träds av sonen eller den nya företagschefen.

Personförbindelser mellan bankerna och deras kunder ligger emellertid inte enbart på det centrala planet. Som framgår av ta- bell 7: 2 finns på det regionala och lokala planet flera tusen styrelseledamöter inom bankerna. Vid rekrytering av kontorsstyrel— ser går delvis samma motiv igen som vid rekrytering av centralstyrelserna men flera bankchefer betonade starkare PR- och kundaspekten. Man strävar efter att få sty- relsemedlemmar med hög status och stort inflytande inom orten, dvs. personer, vilka kan tjänstgöra som en skylt för banken och på olika sätt hjälpa banken i dess ackvisi— tionsverksamhet. I synnerhet vid öppnande av ett nytt kontor är ackvisitionsaspekten viktig. Vidare bevakas viktiga kundintressen på orten vid styrelserekryteringen, som ock— så kan vara ett hjälpmedel vid förvärv av nya kunder. Rivaliteten i detta hänseende mellan bankerna är särskilt framträdande, när det gäller att erbjuda kommunala för- troendemän och högre tjänstemän styrelse- poster. I detta sammanhang bör också ob- serveras sparbankernas nära anknytning till kommunerna.

Vid genomgång av ett antal lokala sty- relsers sammansättning har kunnat konsta- teras att vissa styrelseledamöter samtidigt är medlemmar av bankens centralstyrelse. Om- fattande sådana vertikala personunioner finns inom vissa banker och ökar självfallet en centralstyrelses möjligheter att följa och ingripa i bankens verksamhet. Som regel har emellertid enligt intervjuerna dessa person- unioner inte eftersträvats utifrån sådana överväganden utan i stället automatiskt upp- kommit genom att personer, som valts in i centralstyrelsen, redan tidigare varit med- lemmar av en lokal styrelse, Endast vid en mindre provinsbank eftersträvas medvetet

en hopkoppling av centralstyrelse och 10- kala styrelser. Vid denna bank är samtliga, utanför huvudkontorets ort, bosatta central- styrelsemedlemmar samtidigt ledamöter av en lokal kontorsstyrelse — vanligen såsom ordförande.

Bankmäns medlemskap i andra företags- styrelser ligger visserligen något utanför denna framställnings ram men det är na- turligt att avslutningsvis nämna något där- om. Enligt BL får verkställande direktör och andra tjänstemän, till vilka centralsty- relsen delegerat beslutanderätt, inte tillhöra styrelsen för emissionsbolag, förvaltningsbo- lag och investmentbolag. Medlemskap i andra bolagsstyrelser kräver centralstyrel- sens godkännande med två tredjedelars ma- joritet i varje enskilt fall. Dessa lagregler tillkom 1933 och i förarbetena anförs att bankdirektörers ledamotskap i andra före- tagsstyrelser endast bör förekomma i undan- tagsfall på grund av riskerna för att bank- verksamheten leds in på olämpliga vägar och för att bankledningens objektivitet vid prövning av kreditfrågor rubbas. De dystra erfarenheterna av emissionsbolag ansågs motivera ett fullständigt förbud för styrelse- uppdrag i sådana företag. Beträffande med- lemskap i övriga företagsstyrelser anförs att sådana kan i vissa fall från bankens syn- punkt vara befogade såsom när banken be- viljat ett företag omfattande krediter. Vidare har bankmän för sin verksamhet ett visst behov av att via styrelseuppdrag närmare lära känna industrins förhållanden.

En genomgång av de större företagens styrelser visar att ledande befattningshavare inom särskilt vissa storbanker tillsammans har ett betydande antal styrelseuppdrag. En- ligt Svenska Aktiebolag 1966/67 hade 50 så- dana befattningshavare vid Svenska Han- delsbanken, Skandinaviska Banken, Enskil- da Banken och Göteborgs Bank sammanlagt 266 styrelse- och VD-uppdrag i andra bolag än kredit- och finansieringsinstitut. Några av dessa uppdrag hänförde sig dock till resp. banks egna fastighetsbolag. Inom provins— bankernas ledningar är däremot styrelseupp- drag i andra företag mer sällsynta. Då vissa bankchefer tillfrågades om orsakerna till

dessa styrelseuppdrag trycktes framför allt på bankmäns behov av erfarenhet från nä- ringslivet och företagens intresse av att få finansiell expertis i styrelsen. Ett par stor- bankschefer nämnde också önskemålet om att knyta kunden närmare till banken. En ansåg detta t. o. m. vara det helt avgörande motivet.

E. Centralstyrelsens deltagande i kreditbesluten

I de föregående avsnitten har redogjorts för BL:s bestämmelser, affärsbankernas organi- sation, kreditbeslutens formella delegering och styrelsernas sammansättning. Dessa oli- ka faktorer utgör bakgrunden för den fort- satta analysen.

E: 1. Styrelsens sammanträdesfrekvens

I en skriftlig enkät, som föregick de munt- liga intervjuerna, ombads alla banker exkl. Bohusbanken och specialbankema att ange dels hur många styrelsesammanträden, som hölls fr.o.m. konstituerande sammanträdet 1962 fram till konstituerande sammanträdet 1963 (sistnämnda sammanträdet ej inräk- nat) och, hur många ordinarie styrelse- ledamöter resp. suppleanter, som genom- snittligt var närvarande vid dessa samman- träden. De 13 bankernas fördelning med avseende på sammanträdesfrekvens framgår nedan.

Sammanträdesfrekvens 1962/63.

Antal banker Antal sammanträden

10 11 12 13 14 24 53

u—nt—Nwle—

Sa 13

Flertalet bankstyrelser sammanträder så- ledes ungefär en gång i månaden. Enskilda Banken utgör det stora undantaget med sty- relsesammanträde i princip varje vecka. Ge-

nomsnittliga närvarofrekvensen för ordina- rie ledamöter vid samtliga undersökta ban- ker är 78 procent och vid de fem storban- kerna 75 procent. En av storbankerna har dock en närvarofrekvens under 60 procent. Genomsnittliga närvarofrekvensen för supp- leanter är vid samtliga banker 76 procent och vid de fem storbankerna 69 procent. Det bör dock observeras att totala antalet suppleanter varierar starkt — från två till elva stycken.

Inom större industri— och handelsföretag sammanträder styrelsen vanligen ca sex gånger om året, En bankstyrelse samman- träder därför relativt sett mycket ofta och i sammanträdena deltar inte bara huvudpar- ten av de ordinarie ledamöterna utan också flertalet suppleanter.

E: 2. Infomation till styrelsen

En persons möjligheter att utöva ett reellt inflytande på det beslut, vars fattande han deltar i, beror i hög grad på den informa- tion han har tillgång till innan beslutet fat- tas. Utgås från att besluten baseras på ra- tionella överväganden, kommer hans hand- lande vid frånvaro av information att dikte- ras av andra personer och hans deltagande i beslutet blir en tom formalitet.

Den information en styrelsemedlem har tillgång till inför fattande av beslut här inom en bankstyrelse kan schematiskt lämpligen delas in i tre stora kategorier:

a) fristående information; information er- hållen utan direkt samband med styrelse- uppdraget,

b) förhandsinformation; information er- hållen före styrelsesammanträdena i direkt samband med styrelseuppdraget.

c) plenuminformation; information erhål- len under pågående styrelsesammanträde via föredragningar, ställda frågor etc.

Inom bankerna har, såsom tidigare visats, redan vid styrelserekrytering medvetet strä- vats efter att tillförsäkra banken en bety- dande tillgång på fristående information ge- nom att ge styrelsen en mycket bred sam- mansättning. Det är omöjligt att kvantifiera och exakt jämföra olika informationsvoly-

mer av denna typ, men starka skäl talar för att en bankstyrelse med sina stora kunska- per om förhållandena i olika branscher be- finner sig i en betydligt starkare position gentemot verkställande ledning vid behand- ling av kreditärenden och därmed samman- hängande frågor än ett industriföretags sty- relse befinner sig i visavi verkställande led— ning vid behandling av investeringsfrågor, marknadsfrågor etc. En stor fond av fri- stående information inom styrelsen bör rim- ligen också kraftigt öka värdet och effektivi- teten av vad som här kallats för plenumin- formation. I exempelvis en muntlig före- dragnings snabbt passerande ström av knapphändiga data har en sådan styrelse större möjligheter att ställa frågor på rele- vanta punkter, snabbt reagera inför erhållen information och kräva ändringar i ställda förslag.

Även för en bankstyrelse bör dock en ut- förlig förhandsinformation väsentligt öka dess möjligheter att självständigt ta ställ- ning. För att belysa omfattningen och sam- mansättningen av dylik förhandsinformation till styrelsen ombads därför bankerna i den tidigare nämnda skriftliga enkäten besvara vissa frågor. Först frågades efter i vilken utsträckning följande allmänna informa- tionsmaterial utsänds före centralstyrelsens sammanträde:

1. Föredragningslista.

2. PM med redogörelse för balansutveck- ling och det ekonomiska resultatet av ban- kens verksamhet.

3. PM med prognos för den allmänna ekonomiska utvecklingen,

4. PM med prognos för penning- och ka- pitalmarknaden.

5. PM med prognos för bankens likvidi- tet.

6. Förteckning över större utestående krediter och garantier utan kommentarer.

7. Förteckning över större utestående kre- diter och garantier med kommentarer.

8. Protokoll från arbetsutskottssamman- träden, direktionssammanträden och liknan- de. De givna fem svarsaltemativen var: före alla sammanträden, minst en gång i kvarta-

let, minst två gånger om året, minst en gång om året samt sällan eller aldrig.

Av de fyra privata storbankerna utsänder tre stycken sällan eller aldrig informations- material av ovan angivet slag. En av de pri- vata storbankerna kompletterade dock sitt svar med följande anmärkning: »Mellan sammanträdena utsänds däremot allmänna redogörelser och ekonomiska notiser m.m. beträffande de förhållanden, som avses ovan. I samband med speciella händelser av större betydelse (t. ex. diskontoändringar i Sverige eller utlandet, devalveringar eller liknande) lämnas särskilda redogörelser,» Den femte storbanken utsänder föredragningslista en vecka före alla sammanträden samt en gång om året information enligt punkt 2 ovan. Av övriga åtta banker utsänder fyra inget informationsmaterial enligt punkterna 1—8. En av dessa fyra kompletterade dock svaret med anmärkningen att styrelsen erhåller sammanställningar över bankens utveckling såväl i fråga om rörelsens storlek som resul- taträkningarna, varvid jämförelse görs med övriga banker. Av återstående fyra provins- banker utsänder två en gång om året endast PM med redogörelse för balansutveckling och det ekonomiska resultatet av bankens verksamhet. De två övriga bankerna utsän- der föredragningslista 4—7 dagar före varje sammanträde samt information enligt punkt 2, i ena fallet före alla sammanträden och i andra fallet minst en gång i kvartalet.

Totalt sett är det således endast i tre ban- ker, varav en storbank, som styrelsen fort- löpande erhåller det minimum av informa- tion, som en föredragningslista utgör. Stor— banken ovan angav att listan upptar nam- nen på kreditsökande, vars ansökningar av- ses att behandlas på sammanträdet. Av öv- riga två bankerna uppgavs i ena fallet att styrelsen genom föredragningslista informe- ras om viktigare punkter, som ska behand- las och i det andra fallet att listan inte inne- håller specifikation över kreditärenden. Vi- dare kan nämnas att ordinarie ledamöter och suppleanter behandlas lika från infor- mationssynpunkt vid de banker, som distri- buerar förhandsinformation.

I enkäten ombads bankerna att också

ange i vilken utsträckning material rörande enskilda kreditansökningar utsänds före sammanträdena. I frågan gjordes åtskillnad mellan bostadsbyggnadskrediter och övriga krediter samt i det senare fallet även mel- lan ansökningar om nya eller ökade korta och längre krediter samt mellan gamla och nya kunder. Vidare gjordes åtskillnad mel- lan å ena sidan enbart förteckningar och å andra sidan kommentarer till ansökningar- na. Med undantag för nyssnämnda storbank visade svaren att material av här angivet slag aldrig sänds ut före styrelsesamman- trädena. Vid de efterföljande intervjuerna modifierade två bankchefer enkätsvaren nå- got och angav att PM vid enstaka tillfällen sänds ut i förväg till vissa utvalda styrelse- medlemmar inför behandling av särskilt svå- ra kreditärenden.

Den information, som styrelsen i sin hel- het erhåller före sammanträdena, är således i flertalet banker obefintlig och i övriga fall extremt knapphändig. Detta utesluter emel- lertid inte att vissa ledamöter och då speci- ellt ordföranden informeras i särskild ord- ning. En styrelseordförande anses inta en viss särställning trots att AL och BL ger mycket ringa grund härför. Både i enkäten och vid de efterföljande intervjuerna togs därför upp frågan om ordförandens särställ- ning från informationssynpunkt, Det visade sig att i ett stort antal banker, dock ingen av de privata storbankerna, tillämpas systemet med s.k. jourhavande styrelseledamot, vil- ket innebär att en styrelseledamot ingår i direktionen. Denna styrelseledamot är of- tast ordföranden, men i en bank fullgör vice ordföranden samma funktion och i en an- nan alternerar vice ordföranden samt ytter— ligare två ledamöter som jourhavande. Här- igenom blir styrelseordföranden alternativt vice ordföranden i stånd att närmare orien- tera sig om de större frågor, som senare ska behandlas i styrelsen. De fyra privata stor- bankerna har vissa speciella organisatoriska förhållanden, som påverkar deras informa- tionssystem. Handelsbanken har efter ame- rikansk förebild en heltidsanställd ordföran- de medan Enskilda Banken har styrelsesam— manträde varje vecka och även i övrigt

kännetecknas av speciella förhållanden. Skandinaviska Bankens styrelse är uppdelad på tre avdelningar, som utgör centralkon- torsstyrelser i Stockholm, Göteborg resp. Malmö. Dessa styrelser sammanträder en gång per vecka. Göteborgs Bank slutligen är den enda bank, som har ett permanent styrelseutskott. Rent allmänt kan konstate— ras att ordföranden i bankstyrelser under varierande former informeras muntligt före styrelsesammanträdena om alla större frå- gor, som ska behandlas.

Som skäl för den bristfälliga förhandsin- formationen anfördes både i enkäten och i intervjuerna banksekretessens krav. Risken för att handlingar under transport eller i andra sammanhang kommer i orätta händer anses göra utsändandet av material, särskilt rörande kreditärenden men i vissa banker t. o. m. föredragningslistor, direkt olämp- ligt.7 Däremot känner man sig oförhindrad att lämna förhandsinformation i frågor, som rör enbart banken, exempelvis i policyfrå- gor. Chefen för en provinsbank upplyste att han under sin första tid i banken sänt ut förhandsinformation rörande krediter men upphört med detta sedan kolleger påpekat det olämpliga häri mot bakgrund av bestäm- melsen om banksekretess. Chefen för en an- nan bank uppgav att vissa styrelsemedlem- mar uttryckt önskemål om informationsma- terial före sammanträdena men att bankens verkställande ledning av principiella skäl hittills ställt sig negativ.

En bankstyrelses möjligheter att få infor- mation är således radikalt annorlunda än vad som gäller för styrelsen vid exempelvis ett industriföretag. Restriktionerna ter sig onekligen en smula egendomliga ur allmän företagsadministrativ synvinkel. Den infor- mation, som en bankstyrelse har att basera sitt ställningstagande på i kreditärenden ut- görs huvudsakligen av dels fristående infor- mation, dels plenuminformation. Huvud- delen av uppgifterna vid sammanträdena er- hålls genom muntliga föredragningar vilka för vissa kreditärenden kan stödjas av skrift- ligt material, som läggs fram under samman- trädet. I en av de mindre bankerna läggs dock betydande omsorg ner på skriftlig do-

kumentation av kreditärendena. Denna do- kumentation ges samtliga styrelseledamöter tillfälle att studera en stund innan själva sammanträdet börjar.

E: 3. Styrelsens funktioner och arbetssätt

Vid en analys av inflytandets fördelning inom bankernas kreditgivning är det två yttre företeelser, som framstår såsom sär- skilt intressanta. För det första finns när- mast under centralstyrelsen en direktion (utan att vara nämnd av BL), som är en särskild beslutande instans. Direktionen är således betydligt mer än en krets av rådgi- vare med vilka VD diskuterar innan han fattar sitt beslut, såsom är vanligt inom andra företag. Redan detta bör verka i rikt- ning mot en jämnare maktfördelning mellan VD och övriga högre tjänstemän inom ban- kerna. I intervjuerna med bankcheferna be- rördes förhållandet mellan VD och övriga högre tjänstemän endast indirekt i samband med diskussionerna om relationerna till sty- relsen. Med vissa andra högre banktjänste- man behandlades frågan mera utförligt. Ma- terialet är därför på denna punkt knapphän- digt, men allmänt sett erhölls ett bestämt in- tryck av att den kollegiala beslutsformen åt- minstone vad gäller kreditärenden i bety- dande utsträckning är en realitet och inte enbart en formsak. VD är därför inte i lika hög grad som i andra företag en helt domi- nerande ledare inom organisationen.

För det andra deltar styrelsen i bankens löpande skötsel i den meningen att den kon- tinuerligt fattar beslut i ett stort antal en- skilda kreditärenden, Nämnas kan att en av de intervjuade bankcheferna drog en paral- lell med industrin och menade, att om ban- kernas beslutsordning överfördes dit, skulle detta innebära att industriföretagets styrelse t.o.m. tog ställning till alla större order, som företaget hade möjlighet att ta. En av

" Något stöd i BL för denna tolkning finns inte. Frågan nämns inte av Nial i hans utred- ning rörande banksekretessens tolkning annat än indirekt genom påpekandet att banken är ekonomiskt ansvarig för brott mot sekretess- plikten av styrelseledamöter och personal. Se vidare Håkan Nial.

de centrala frågeställningarna vid intervju- erna var därför att klarlägga styrelsens re- ella inflytande på de kreditbeslut, som den formellt fattar. Utan att förutsätta ett mot- satsförhållande är det naturligt att diskutera denna fråga i termer om relationerna mel- lan å ena sidan styrelsen och å andra sidan bankens verkställande ledning med VD i spetsen. I det följande används för enkelhe- tens skull i vissa fall ordet VD som syno- nym för hela den anställda verkställande ledningen inom en bank.

Inom en bank liksom alla andra företag måste antas att styrelsen och VD är överens om de långsiktiga riktlinjerna för verksam- heten. I annat fall blir så småningom situa- tionen ohållbar och motsättningarna kan en- dast lösas genom personskiften på endera sidan eller t. o. m. på båda sidor när styrel- sen är splittrad. När det gäller önskade åt- gärder och den faktiska utvecklingen har dessutom bankinspektionen och riksbanken samt därmed ytterst statsmakterna i åtskil- liga avseenden ett avgörande inflytande.

Enligt gängse organisationsteori bör en företagsstyrelses viktigaste uppgift vara att fatta de långsiktiga besluten och ta ställning till principiella frågor. Enligt flera bankche- fer deltar styrelsen också mycket aktivt vid bestämmande av vilken allmän låne- och lik- viditetspolitik, som banken bör följa. Kre- ditvolymens fördelning på olika använd- ningsområden, hänsynen till olika bran- schers utveckling vid fördelning av krediter, principiella ställningstaganden till vilka ris- ker som bör tas i kreditgivningen o. s. v, är alla frågor, som styrelsen enligt bankche- ferna har ett mycket reellt inflytande över. Samtidigt står det klart att VD är den, som i regel tar initiativet till diskussioner av des- sa frågor i styrelsen. Det är därför väsent- ligen hans bedömningar, som avgör vilka frågor som tas upp i styrelsen och när de tas upp.

Flera bankchefer pekade på det samspel, som i realiteten utbildas mellan beslut över enstaka kreditärenden och mera långsiktiga och principiella beslut. Ofta bildar en kre- ditansökan utgångspunkten för en principi- ell diskussion, som tillsammans med liknan-

de tidigare diskussioner successivt utformar bankens allmänna lånepolitik. Principiellt in- tressanta kreditansökningar hänskjuts ibland till styrelsen även när de inte är av en så- dan storleksordning att detta formellt vore nödvändigt. Fortfarande är det dock VD, som i första hand avgör när en sådan dis- kussion är påkallad. En storbankschef ut- tryckte saken på följande sätt: »Styrelsen är inte särskilt aktiv. Styrelseledamöterna har visserligen listan över kreditärenden framför sig och kan alltså följa föredragningarna, men det är vi inom ledningen som själva säger när ett ärende är tveksamt av olika skäl och som vi därför vill ha en diskussion om.» Helt beroende av VD:s initiativ är dock inte styrelsen. De formella reglerna gör det nödvändigt att föredra alla större kreditärenden inför styrelsen, varför denna när som helst kan fastna inför en ansökan och starta en principiell diskussion. Styrel- sen har därför vissa egna initiativmöjlighe- ter. Det är vanskligt att jämföra nyanser i bankchefernas svar men möjligen kan utlä- sas att styrelsens egen aktivitet i detta hän- seende är mest framträdande inom mindre banker. Det väsentliga i sammanhanget är emellertid att en bankstyrelse har lättare att aktivt ingripa om den så vill än styrelsen i ett stort industriföretag. I vilken utsträck— ning en bankstyrelse spontant faktiskt tar upp sådana principiella diskussioner torde vara olika vid olika banker och torde också inom en och samma bank variera med både det allmänna ekonomiska läget och bankens likviditetsläge.

Samtidigt som styrelsens betydelse för den allmänna lånepolitiken underströks, konsta- terade flera bankchefer för mindre banker att styrelsen ägnar sig förhållandevis litet åt långsiktiga problem Delvis beror detta på det stora antal kreditärenden, som formellt måste beslutas i styrelsen och lämnar liten tid kvar åt övriga frågor. En bankchef an- såg en sådan koncentration av styrelsearbe- tet till enskilda kreditansökningar vara na- turlig på grund av de täta styrelsesamman- trädena. En annan bankchef sade sig ha sökt på olika sätt stimulera styrelsens intresse för långsiktiga frågor (berörande inte enbart

kreditgivningen) men haft mycket begränsad framgång. Styrelsemedlemmarna sades vara mest intresserade av att få veta hur mycket företaget A, företaget B etc. fått i krediter och hur mycket krediter, som gått till den egna bygden.

Längden av bankstyrelsernas sammanträ- den varierar kraftigt mellan bankerna — från en timme till fyra å fem timmar. I samband med kvartalsbokslut eller årsbokslut kan sammanträdena pågå en hel dag. En bety- dande del av sammanträdestiden åtgår till allmän information om den ekonomiska ut- vecklingen i Sverige och utomlands, om bankens rörelseutveckling, om obligations- affärer o.s.v. Vid några av de större ban- kerna sades dessa informationsfrågor jämte bokslut och administrativa frågor uppta största delen av sammanträdestiden räknat över hela året, medan i övriga banker, sär- skilt de mindre, behandlingen av enskilda kreditärenden dominerar helt. I förbigående kan noteras att anställningar, köp och för- säljning av fastigheter m.m., som styrelsen enligt BL måste besluta om, är av ren an- mälningsnatur och flera bankchefer gav ut- tryck för en viss irritation över att behöva ta upp tiden med dylika ärenden.

I det följande kommer främst att disku- teras styrelsens aktivitet vid beslut över en- skilda kreditansökningar. Det är emellertid väsentligt att komma ihåg att alla uteståen- de större engagemang granskas av styrelsen en gång om året. Dessa genomgångar är i alla banker mycket detaljerade och gör det möjligt för styrelsen att uttala sig om ett engagemangs lämplighet i olika avseenden. Det är i stor utsträckning i detta samman- hang, som principdiskussioner förs och all- männa riktlinjer dras upp för den fortsatta kreditgivningen,

Beslut i de enskilda kreditärendena fattas efter muntlig föredragning av antingen VD eller hans närmaste medarbetare eller dessa i förening. Oftast är dessa medhjälpare suppleanter i styrelsen och deltar därför utan restriktioner i styrelsens diskussioner. Under föredragningen har styrelsemedlem- marna en lista över de kreditsökandes namn framför sig. För stora krediter, tveksamma

krediter och kreditansökningar från nya kunder kan därjämte finnas mer eller mind- re utförliga skriftliga kreditanalyser — ett material, som nogsamt samlas in vid sam— manträdets slut. Enligt samtliga intervjuade bankchefer är föredragningar av enskilda kreditärenden i flertalet fall utomordentligt korta och har karaktär av anmälningar. Verkställande ledningen har redan beslutat lämna krediten och givit kunden ett bestämt förhandslöfte varför styrelsebehandlingen framstår som en ren formalitet. Bostads- byggnadskrediter, som inte är osedvanligt stora, normala prolongeringar av utestående krediter, måttliga ökningar av krediter till bra företag samt i förhållande till företags- storleken måttliga korta krediter till gamla kunder svarar för en mycket stor del av kreditansökningarna. Beviljandet av dessa ansökningar framstår som helt självklart, varför det inte finns varken tid eller anled- ning att närmare uppehålla sig vid dem. I föredragningen anges endast företagets namn, kreditens storlek och längd, ränta och ställda säkerheter, varefter beslutet klubbas utan diskussion.

Men cheferna för flera av de större ban- kerna gick betydligt längre än så och ansåg styrelsens beslut i enskilda kreditärenden med få undantag vara till största delen en formalitet, även om föredragningens längd anpassas efter kreditens art. En storbanks- chef yttrade: »När det gäller de konkreta kreditobjekten, är det mera sällsynt att sty- relsen deltar aktivt i beslutsfattandet. Den diskussion som förekommer, har karaktär av frågor om ett eller annat och i vissa fall kan någon ledamot uttala sin tveksamhet.» Samma bankchef tillade något senare: »Re- dan på verkställande ledningens plan måste beslut tas, om man skall gå in i en affär eller inte. En utlåningsdirektör måste kunna ge ett tämligen ordentligt besked till en kund vid en kreditansökan, annars kan han förlora ansiktet. Det är klart att han säger att han skall ta upp fallet i styrelsen o. s. v. men det får som regel inte råda någon tvek- samhet om i vilken riktning beslutet skall gå, Sedan finns det naturligtvis ett och an- nat sällsynt och mycket tveksamt fall, där

man helt väntar till styrelsen tagit ställning.» En annan storbankschef konstaterade: »— — om ett företags kreditansökan och företaget i sig självt har granskats hela vägen från kontorsnivå upp till direktionsnivå med in- sats av experter vid behov, vore det märkligt om bankstyrelsen hade något att tillägga, när ärendet kommer upp på styrel- sens bord.» Ett par storbankschefer tryckte också hårt på behovet av snabba beslut, som trots de relativt täta styrelsesammanträ- dena medför att styrelsen i stor utsträckning kommer på mellanhand och endast får ge sitt godkännande efteråt. De ovannämnda uttalandena nyanserades något i den efter— följande diskussionen. I fråga om exceptio- nellt stora och riskfyllda krediter (särskilt till nya kunder) och när större fordringar blir eller hotar bli nödlidande lämnas till styrelsen utförliga muntliga redogörelser, som ligger till grund för ibland mycket in- tensiva diskussioner. Likaså kan vid enstaka tillfällen styrelsen reagera negativt och krä- va ändringar, när verkställande ledningen föreslår beviljande av en kredit med kredit- villkor, som påtagligt avviker från det nor- malt tillämpade. Totalt sett tyder intervju- svaren på att styrelsen i flera av de större bankerna är passiv vid beslut över enskilda kreditärenden utom i vissa mycket speciella fall. I dessa banker är det också relativt säll- synt, att underhandskontakter tas med sty- relsemedlemmar för att diskutera ett kredit- ärende eller få information om förhållande- na inom en viss bransch.

Cheferna för vissa storbanker och flerta- let provinsbanker gav en delvis annorlunda bild av styrelsens aktivitet vid handläggning av enskilda kreditärenden. Framför allt tycks styrelsemedlemmarna spela betydligt större roll som informationskällor inte ba- ra rörande läget inom en bransch utan ock- så vid mindre banker i viss utsträckning som bedömare av enskilda företagsledare. Även i övrigt gavs ett bestämt intryck av att styrelsen mera aktivt deltar i handläggning- en av kreditärenden. Diskussioner om en- skilda kreditärenden sades vara långtifrån sällsynta och särskilt livliga beträffande helt nya engagemang. Ofta får styrelsens aktivi-

tet den formen att VD på ett mycket tidigt stadium, innan det är frågan om en direkt kreditansökan, informerar styrelsen och in- hämtar dess synpunkter. Denna styrelsebe- handling sker således utan att banken gent- emot kunden bundit sig på något sätt. Skill- naden i nyansering jämfört med tidigare citat framgår kanske bäst genom ytterligare ett par citat: »Efter en (sådan) föredragning blir det en diskussion av olika faktorer, så- som exempelvis utvecklingen av marknaden i fråga, om tillrådligheten av investeringar i ett visst läge, om investeringarnas lönsamhet o.s.v. Man kan säga att direktionen direkt animerar till diskussion för att få delat an- svar_ Centralstyrelsen har därför ett verk- ligt medinflytande i fråga om större och mera tveksamma kreditärenden.» En annan bankchef konstaterade: »— -— — det är en verklig realdiskussion inom styrelsen, när det gäller framför allt stora krediter och nya krediter. Ibland, och för den delen inte så sällan, har när det är en helt ny kredit, frå- gan varit uppe med några medlemmar av styrelsen innan den tas upp formellt i styrel- sen. Det kan också vara så att man, när man har fått en viss kontakt med en ev. ny kund, hör sig för med ordförande och vice ord- förande innan man för ärendet vidare.» Av betydelse i sammanhanget är också det bland dessa banker vanliga systemet med jourhavande styrelseledamot. Genom sitt deltagande i direktionens sammanträden blir denna inkopplad på ett tidigt stadium av kreditärendenas handläggning. Ett förfa- ringssätt, som dessutom tycks tillämpas i åtskilliga banker vid enstaka tillfällen, är att styrelsen uppdrar åt VD att tillsammans med presidiet (som regel ordförande och vice ordförande) fatta det definitiva beslutet om en kreditansökan inom ramen för sty- relsens direktiv. Förfarandet är ofta motive- rat av nödvändigheten att fatta beslut före nästa styrelsesammanträde och svårigheter- na att i detalj förutse hur de pågående för- handlingarna mellan banken och kunden kommer att avlöpa.

Mot bakgrund av vad som i enkäten fram- kommit om frånvaron av förhandsinforma- tion var det naturligt att ställa den ledande

och något provokativa frågan om styrelsen i sin helhet på grund av den knappa för- handsinformationen har annat egentligt val än att godta verkställande ledningens förslag i kreditärenden, utan att för den skull tolka in ett motsatsförhållande mellan de båda in- stanserna. Inte oväntat förnekade alla bank- chefer att styrelsen saknar reella valmöjlig- heter men de anförda skälen skiftade. Sär- skilt cheferna för mindre banker hänvisade till de utförliga föredragningarna vid sam- manträdena, medan andra bankchefer främst hävdade att styrelseledamöterna kan göra en egen bedömning på grund av sin stora er- farenhet och överblick och sin genom lång- varigt ledamotskap förvärvade kunskap om kundföretagen. Hänvisning gjordes också till de stora årliga genomgångarna av alla stör- re engagemang. Flera bankchefer var f. ö. skeptiska inför tanken att förhandsinforma- tion innehållande siffermaterial skulle vara av så stort värde för styrelseledamöterna. Chefen för en av de större bankerna ansåg att styrelsediskussionen ofta avser en skälig- hetsavvägning med bl.a. sociala hänsynsta- ganden_ Verkställande ledningen vill ha »ali- männa kloka råd» från styrelsen. De bank- mässiga och tekniska problemen är däremot klarlagda, varför inget är vunnet med att skicka ut sifferspäckade PM.

För att få mer preciserade intervjusvar tillställdes alla bankchefer i förväg ett fråge- formulär, där givna svarsalternativ fanns för förfarandet vid förslag, beviljande och av- slag beträffande olika kredittyper och olika kategorier av kunder. Av de elva intervjua- de bankcheferna lämnade tre storbanksche- fer och sex provinsbankschefer svar, som kunde användas såsom underlag vid inter- vjuerna. En fjärde storbankschef lämnade ett skriftligt svar utanför formulärets ram. Vid utsändandet av formuläret antogs en sta- tistisk bearbetning av svaren vara omöjlig på grund av att tillräckligt många nyanser inte kan fångas in i det stela schema, som ett formulär av detta slag oundvikligen inne- bär. Svaren och intervjuerna bekräftade till fullo detta. En verbal redovisning av huvud- resultaten är därför nödvändig.

De ställda frågorna avser i samtliga fall

kreditansökningar, vars beviljande formellt kräver centralstyrelsens beslut. Krediterna är indelade i följande kategorier:

1. Nya eller ökade korta krediter till gamla kunder; exkl. bostadsbyggnadskredi- ter.

2. Nya eller ökade längre krediter till gamla kunder.

3. Korta krediter till nya kunder; exkl. bostadsbyggnadskrediter.

4. Längre krediter till nya kunder.

5. Bostadsbyggnadskrediter. I frågeformuläret är fem svarsalternativ givna, nämligen alltid, oftast, relativt ofta, enstaka gång och aldrig. När det gäller förslag till beslut kan kons- stateras att det inom två av storbankerna är tämligen ovanligt att verkställande ledning- en samråder med någon eller några styrelse- ledamöter innan ett förslag första gången läggs fram inför styrelsen. Inom två andra storbanker är däremot ett sådant samråd oftast förekommande. Detta samråd är dock organisatoriskt betingat och har därför i stor utsträckning en formell karaktär. Sam- ma sak gäller det stora flertalet provinsban- ker. I ingen bank finns utpräglade skillna- der mellan olika kategorier av krediter. När det gäller i vilken utsträckning verk— ställande ledningen reellt beviljar de kredi— ter, som det här gäller, visade sig betydande skillnader existera mellan olika banker, (Med att verkställande ledningen »reellt be- viljar» avses i första hand att den genom mer eller mindre uttryckliga förhandslöften i praktiken binder sig för krediten.) Det är dock svårt att göra exakta jämförelser på grund av att en mängd faktorer såsom kre- ditstorlek, risk, kundens allmänna attrakti- vitet etc. är strategiska variabler. Beträffan- de bostadsbyggnadskrediter är det oftast verkställande ledningen, som reellt beviljar ansökningarna varefter besluten underställs styrelsen i efterhand för godkännande. I över hälften av bankerna, däribland ett par storbanker och en större provinsbank, sker detta beviljande oftast utan föregående sam- råd med någon styrelseledamot. Med tanke på de stora belopp, som det ofta är frågan om, kan förfarande vid första påseendet te

sig märkligt. Det bör emellertid observeras att bostadsbyggnadskrediter för det första är förenade med mycket små risker och för det andra kräver mycket snabba beslut när deras beviljande direkt kopplas samman med avlyften via riksbankens kontroll över obligationsemissioner.

Av övriga krediter beviljas vanligen korta krediter till gamla kunder av verkställande ledningen ensam när jourhavande styrelse- ledamot inte finns och efter huvudsakligen formellt samråd med jourhavande styrelse— ledamot när sådan finns. Styrelsens aktivitet begränsar sig till ett godkännande av beslu- tet i efterhand. Enligt cheferna för ett par av de större bankerna fattar vanligen verk- ställande ledningen ensam beslut även för andra krediter. Övriga bankchefer hade en avvikande mening och ville också i flertalet fall göra en distinktion mellan gamla och nya kunder. När det gäller krediter till nya kunder och särskilt längre sådana krediter är verkställande ledningen mindre villig att binda sig och ha hela ansvaret för besluten ens efter samråd med någon enstaka styrel- seledamot. I synnerhet inom mindre _banker tas sådana kreditpropåer ofta upp till en för- beredande diskussion i styrelsen utanför fö- redragningslistan. Även en av storbanksche- ferna underströk att sådana förberedande diskussioner är mycket vanliga. Huruvida verkställande ledningen med eller utan så- dana förberedande diskussioner i styrelsen ger kunden ett bestämt besked innan styrel- sen formellt tagit ställning blir beroende av en mängd faktorer, främst kreditrisken, kre- ditens storlek samt kundens behov av ett snabbt beslut. Inom vissa banker tycks det vanliga vara att verkställande ledningen fat- tar beslut efter ytterligare samråd med nå- gon eller några styrelseledamöter (i första hand jourhavande ledamoten) medan i and- ra banker styrelsens formella beslut nästan alltid avvaktas. I enstaka särskilt brådskande fall tas då underhandskontakter med sty- relseledamöterna. Skenbart föreligger en viss diskrepans mellan de tidigare refererade all- männa uttalandena från vissa storbanksche— fer och svaren rörande specifika kategorier av krediter, I realiteten torde skillnaden hu—

vudsakligen bero på att man av försiktig- hetsskäl håller frågan om beslutets innebörd i någon mån öppen tills styrelsen formellt behandlat ärendet trots att styrelsen inte väntas ska ha starkare invändningar att gö- ra eller ha något att tillägga.

Skildringen hittills av beslutsprocessen har endast delvis omfattat avslag på kredit- ansökningar. Enkäten och intervjuerna vi- sar att med undantag för en mindre bank är det mycket sällsynt att verkställande led- ningen för fram förslag till styrelsen med yrkande på avslag även när den sökta kre- diten är av sådan storleksordning att dess beviljande formellt kräver styrelsens beslut. Beslut om avslag på ansökningar om bo- stadsbyggnadskrediter fattas i det stora fler— talet banker av verkställande ledningen utan samråd med någon styrelsemedlem och utan att beslutet underställs styrelsens godkän— nande eller att styrelsen informeras i efter- hand. Beträffande ansökningar från nya kunder är förfaringssättet i stort sett det— samma men det är något vanligare att kon- takt tas med någon styrelsemedlem innan beslutet fattas. Såsom tidigare nämnts före- kommer att en kreditpropå tas upp för dis- kussion i styrelsen på ett tidigt stadium och resultatet kan naturligtvis i vissa fall bli att styrelsen redan då ställer sig negativ. När det gäller avslag på gamla kunders kredit— ansökningar är förfaringssättet mera oenhet- ligt. Till att börja med bör erinras om att styrelsen vid sina årliga genomgångar av större engagemang kan ha dragit upp rikt— linjer, som gör avslag på kommande kredit- ansökningar självskrivna. Vid flertalet ban- ker är det oftast verkställande ledningen, som ensam beslutar om avslag även beträf- fande gamla kunders kreditansökningar utan att styrelsen efteråt informeras eller ges till- fälle att godkänna beslutet. Vid vissa ban- ker är det emellertid relativt vanligt att sam- råd sker med någon styrelseledamot före be- slut. Dessutom förs, som tidigare nämndes, i en mindre bank även avslagsyrkanden upp i styrelsen medan i en annan mindre bank styrelsen informeras regelbundet om vikti- gare avslag. För flertalet banker gäller att styrelsen endast informeras om de enstaka

avslag över gamla kunders ansökningar, där avslaget är av utomordentligt stor prin- cipiell betydelse och främst när enligt VD:s bedömning bankens övriga fordringar på företaget är i fara eller avslaget anses inne- bära ett allvarligt avbräck för företagets verksamhet.

En bankstyrelse får således i mycket ringa utsträckning anledning att ta ställning till yrkade avslag från verkställande ledningens sida. Detta är delvis betingat av rent prak- tiska skäl —— särskilt i ett restriktivt kredit- marknadsläge. Förfarandet är också natur- ligt mot den bakgrunden att avslagna kredit- ansökningar som regel inte medför att banken ikläder sig några risker. Sett i ett något längre perspektiv kan dock avslagen ha ett lika avgörande inflytande på bankens utveckling som beviljade krediter och borde därför i lika hög grad vara föremål för sty— relsens uppmärksamhet. Det förhållandet att verkställande ledningen i första hand har ansvaret för beviljade krediter blir emeller- tid utslagsgivande. Ingen bankstyrelse torde i praktiken vara villig att ta de riskmässiga och personella konsekvenserna av att bevilja en kreditansökan, som verkställande led- ningen yrkat avslag på.

I anslutning till frågan om avslag bör ock- så nämnas att flera bankchefer reagerade inför uttrycket avslag som sådant och me- nade att det lät för »brutalt», Ofta tar den kreditsökande en sonderande kontakt och först om denna utfaller positivt görs en mera formell framställan. Vidare har under kreditrestriktioner avslagen ofta karaktär av att hela frågan skjuts på framtiden eller att endast en del av det önskade kreditbe- loppet beviljas. Inom provinsbankerna är av- slag på regelrätta formella kreditansökning- ar därför mindre vanliga. Avslagsprocessen torde vara mer formaliserad inom de stora filialbankerna på grund av längre besluts- vägar.

Vid bedömning av styrelsens inflytande är ytligt sett en viktig fråga hur ofta styrelsen så kraftigt hävdar en avvikande mening att den helt förkastar VD:s förslag att bevilja en stor kredit. Det kan emellertid förutsät- tas att även när styrelsen är en starkt själv-

ständig maktfaktor, är öppna konflikter säll— synta. En VD torde i eget intresse genom sonderingar undvika att försätta sig i en så- dan situation, eftersom den inte kan undgå att underminera styrelsens förtroende för hans allmänna kompetens. Frekvensen av fall där en bankstyrelse drivit igenom sin vilja under motstånd från verkställande led- ningens sida säger därför inte mycket om en bankstyrelses inflytande. Uppgifter om kon- flikter av detta slag meddelas dessutom av naturliga skäl inte gärna utomstående. Kon- flikter har dock förekommit även under efterkrigstiden och i ett fall innebar konflik- ten att styrelsen genom egna initiativ inför- skaffade ett omfattande material, som lades till grund för ett avslagsbeslut, som stred mot verkställande direktörens uppfattning.

Beträffande frågan i vilken utsträckning styrelsens slutliga beslut om beviljande av kredit i vissa stycken avviker från det ur— sprungliga förslaget är problematiken likar- tad. Det är också här svårt att dra några slutsatser utifrån uppgifter om frekvensen av dylika ändringar. I enkäten efterfrågades dock sådana uppgifter med utgångspunkt från svarsalternativen alltid—oftast-relativt ofta-enstaka gång-aldrig. Tolv banker sva- rade. På frågan om i vilken utsträckning centralstyrelsens slutliga beslut i kreditären- den är annorlunda i mindre detaljer, jämfört med verkställande ledningens ursprungliga förslag om beviljande av kredit, svarade tio banker »enstaka gång» medan en bank sva- rade »aldrig» och en bank »relativt ofta». På frågan om i vilken utsträckning styrel- sens slutliga beslut är väsentligt annorlunda svarade sex banker »enstaka gång» medan sex banker svarade »aldrig». Svaren får inte tillmätas något större analytiskt värde. De tyder dock på att vid styrelsesammanträdena framlagda konkreta förslag till beslut inte alltid accepteras reservationslöst.

Enligt BL får en styrelseledamot inte del- ta i handläggningen av en fråga, som rör avtal mellan å ena sidan banken och å andra sidan honom själv eller företag vari han äger ett väsentligt intresse. Han får inte hel— ler delta i beslut om avtal med företag, som han ensam eller tillsammans med annan

äger företräda. Däremot finns inget stadgat om förfarandet när styrelsen handlägger en kreditansökan från en konkurrent till något eller några av de företag, som är företrädda i styrelsen. En liknande situation uppkom- mer, när styrelsen innehåller representanter för konkurrerande företag och en kreditan- sökan föreligger från en av dem. Med tanke på den breda sammansättningen av framför allt de privata storbankernas styrelser ter det sig för en utomstående sannolikt att dy- lika konkurrensjäv föreligger tämligen ofta. De bankchefer, som tillfrågades om dessa förhållanden, gav emellertid naturligt nog rätt garderade svar. Provinsbankscheferna sade sig aldrig ha ställts inför situationer, där styrelseledamöterna uppfattats som re- presentanter för konkurrenter till den kre- ditsökande. Flertalet chefer för de privata storbankerna menade att dylika problem kan någon gång uppstå, särskilt i fråga om nya kunder, och löses då genom en viss för- siktighet vid lämnande av uppgifter i före- dragningen. Denna inskränkning i informa- tionsgivningen ansågs dock inte begränsa styrelsens möjligheter att bedöma kreditan- sökningen. Tendensen mot större öppenhet i företagens redovisning sades vidare bidra till att minska sådana informationsproblem. En storbankschef sade sig dock inte vara mer restriktiv vid informationsgivningen på grund av konkurrensjäv. Han medgav att styrelsemedlemmarna härigenom får insyn i sina konkurrenters förhållanden men ansåg detta ofrånkomligt. Verkställande ledningen sades här få lita till ledamöternas inte- gritet.

Vad slutligen gäller själva det formella beslutet om en kredit, så tycks omröstningar vara en företeelse, som aldrig eller nästan aldrig förekommer. Vid styrelsebesluten sak- nar därför också den formella distinktionen mellan ordinarie ledamöter och suppleanter praktisk betydelse. Vid de sällsynta fallen av markerad oenighet inom styrelsen bordläggs hellre ärendet för ytterligare bearbetning. Någon gång kan förekomma att en enstaka styrelseledamot tillkännager sin avvikande mening genom en reservation till proto- kollet.

F. Avdelningskontorens kreditgivning

mening genom en reservation till protokollet. av styrelserna för avdelningskontor och distriktscentraler. Genomsnittliga antalet le- damöter år 1965 var 4,5 för avdelningskon- toren och 8,3 för distriktscentraler och lik- nande. För övriga statistiska uppgifter om dessa styrelser hänvisas till tabell 7: 2.

Kontorsstyrelsernas aktivitet vid kredit- givning berördes något vid intervjuerna med vissa bankchefer och mera i detalj i inter- vjuer med ett femtontal chefer för större kontor. Styrelserna sammanträder mellan en och fyra gånger i månaden och kreditären- den dominerar helt sammanträdestiden. Trots det knapphändiga materialet står det klart att styrelsernas aktivitet och reella in- flytande på kreditbesluten resp. rekommen- dationerna till beslut varierar starkt mellan kontoren alltefter de personella förhållan- dena. Generellt gäller dock att kontorsche- ferna ensamma fattar alla beslut, som rör den »dagliga förvaltningen». I praktiken in- nebär detta att kontorschefen själv beslutar i alla kreditärenden, som faller inom kon- torets limit, när enligt hans mening ingen tvekan råder om beslutets innehåll. Sådana beviljade krediter anmäls endast i efterhand till styrelsen och protokollförs. Övriga kre- ditärenden ska i princip styrelsen ta ställning till. Beslutsordningen innebär att det helt övervägande antalet krediter inom limiten avgörs utan egentlig styrelsebehandling. An- mälan till styrelsen och överordnade instan- ser av gjorda avslag tycks vara tämligen ovanligt. Avslag avseende krediter över kon— torets limit sker ofta sedan kontorschefen tagit underhandskontakt med överordnade. Särskilt under kreditrestriktioner beslutas dock många sådana avslag av kontorschefen ensam.

Det lilla antal kontorschefer, som inter- vjuades, hade starkt delade meningar om styrelsens inflytande på kreditbesluten och rekommendationerna till beslut. Vissa ansåg att styrelsen helt eller nästan helt saknar betydelse för kreditgivningen och är i det sammanhanget ett onödigt påhäng. Endast under kontorschefens första tid vid kontoret

spelar styrelsen en viss roll som förmedlare av informationer och kontakter. Andra kon- torschefer ansåg däremot att styrelsen eller åtminstone vissa ledamöter har ett visst in- flytande både beträffande enskilda kredit- ärenden (bl. a. till följd av sin personkänne- dom) och kontorets kreditpolitik i sin hel- het.

G. Styrning av en affärsbanksorga- nisation

Flertalet affärsbankers storlek och kredit- givningens karaktär nödvändiggör viss dele- gering nedåt av beslutsfattandet, En viktig fråga blir då vilka hjälpmedel ledningen an— vänder för att få den önskade inriktningen av dessa underordnade organs verksamhet och vilka handlingsmarginaler dessa organ har. Organisationen ses då som ett styr- system.8 En sådan styrning av verksamhe— ten kan ta sig olika former. Den första är direktstyrning, där företagsledningen ger di- rekta order om önskat beteende och den underlydande befattningshavarens handlings- frihet därför helt elimineras. En närbesläk— tad form av styrning är programstyrning, varvid befattningshavaren förses med fär- diga handlingsprogram, som utlöses vid en given impuls. En tredje styrform är kontroll- styrning. Härvid anges inte ett fullständigt program utan endast de mer eller mindre specificerade krav, som ska uppfyllas. Inom ramen för dessa krav fattar den underordna- de befattningshavaren sedan själv de enskil- da besluten. En fjärde styrform slutligen är målstyrning, som innebär ett angivande av det önskade resultatet i stället för det öns- kade beteendet. De olika styrformerna har här upptagits i tur och ordning efter den handlingsfrihet de lämnar underlydande be- fattningshavare med målstyrning, såsom den styrform som lämnar största handlingsfrihe- ten. Vid sidan av ovannämnda styrmedel finns den indirekta styrning, som sker ge- nom information om företaget, konkurren- terna, omvärlden etc. — information, som påverkar de bedömningar, vilka ligger till grund för besluten.

Med det starka inslag av osäkerhet ozh risk, som kreditgivningen har, finns det utomordentligt små möjligheter för en bark- ledning att åstadkomma önskade beslut hos kontorschefer och liknande genom direkt- styrning och programstyrning. De huvud- sakliga hjälpmedlen är i stället målstyrning, kontrollstyrning (inbegripet efterkontrcll) samt indirekt styrning genom information.

Det viktigaste medlet för att åstadkomma önskat beteende hos underlydande befatt- ningshavare är den »indoktrinering» som sker vid regelbundet förekommande konfe- renser, kurser och informationsträffar för chefspersonal på olika nivåer inom banker— na. Härvid klarläggs och motiveras de mål- sättningar i olika avseenden, som bankled- ningen fastslagit och ges svar på de frågor om olika problem, som kontorschefer och andra aktualiserar. Vid kurser av mindre format bedrivs direkt undervisning i den formen att lösningar utarbetas för olika konkreta typfall av kreditärenden. Ovan- nämnda medel gäller dock närmast målstyr- ning på något längre sikt. På kort sikt utgör cirkulärskrivelser, direktionsbrev etc, till samtliga chefstjänstemän ett viktigt hjälp- medel, framför allt i de stora filialbankerna. I dessa skrivelser analyseras kortfattat kre- ditmarknadsläget och utvecklingen av ban- kens kreditgivning samt anges i allmänna ordalag med karaktär av förmaningar vil- ken inriktning och restriktivitet, som bör känneteckna kreditgivningen. Konkreta, detaljerade anvisningar är relativt sällsynta. De fall, som förekommer, är exempelvis att krediter till nya kunder inte ska beviljas eller att konsumtionskrediter och lån till sommarstugor inte bör tas annat än i un- dantagsfall. Vid sidan av dessa skrivelser erbjuder de underhandskontakter i enskilda kreditärenden, som tas av lägre instanser, det snabbaste sättet att förmedla bankled- ningens intentioner. Särskilt i mindre ban- ker är sådana kontakter den väsentligaste kommunikationskanalen. I första hand avser dock dessa kontakter kreditärenden över

3 För en närmare diskussion av organisatio- nen som styrsystem hänvisas till Ramström och Rhenman.

vilka kontoret endast ska avge yttrande och vidarebefordra uppåt för beslut.

I och med att målstyrning och »indoktri- nering» utgör de väsentligaste styrmedlen har framför allt stora filialbanker svårt att snabbt lägga om sin kreditpolitik över hela linjen. Om det blir nödvändigt med tvära kastningar eller om de underlydande chefer- nas lojalitet mot ledningens intentioner svik- tar finns därför inget annat val än att helt centralisera kreditgivningen trots den tungroddhet och de administrativa nackde— lar detta ger upphov till. Sådan centralise— ring har också ibland måst tillgripas av åt— skilliga banker under perioder med hårda kreditrestriktioner.

I vissa fall kompletteras ovannämnda styrmedel med årsbudget och under restrik- tiva kreditmarknadslägen även med fast- ställda låneramar beträffande vissa kredit- slag för större regioner under den komman- de sexmånaders- eller tolvmånadersperio- den. I övrigt är dock bankledningarna hu- vudsakligen hänvisade till styrning genom kontroller, främst efterkontroller, av olika slag —- ett medel som vanligen är karakteris- tiskt för geografiskt starkt spridda organisa- tioner. Genom en omfattande snabbstatistik följs varje kontors- och distriktscentrals ut— veckling. I de kreditlistor eller lånejournaler, som regelbundet sänds till överordnad in- stans, finns för varje omsatt och ny kredit specificerade uppgifter om belopp, ränta, amorteringsvillkor samt beträffande nya krediter även kreditens ändamål. Förefaller en kredit i något avseende avvika från givna riktlinjer får vederbörande beslutsfattare »förklara sig». Ingångna kreditavtal rivs säl- lan upp men denna efterkontroll skapar successivt den önskade kreditpolitiken vid beviljande av nya krediter. Samma effekt har de inspektionsresor, som överordnade regelbundet företar. Vid dessa inspektions- resor kontaktas också den lokala styrelsen och större kunder på orten,

Den indirekta styrningen slutligen är i framför allt stora filialbanker omfattande och består av information rörande dels dags— aktuella händelser inom och utom bankens verksamhet, dels utvecklingen inom olika

branscher m.m. i det senare fallet ibland baserat på interna utredningar. Effekten av denna information är självfallet omöjlig att bedöma men nämnas kan att nästan alla de kontorschefer med vilka kontakter hafts, visade en anmärkningsvärt låg uppskattning av dess värde för den egna kreditgivningen. Det egna lokala informationsmaterialet sa- des vara av helt dominerande betydelse. Svaren kan dock spegla en viss omedveten felbedömning.

Kombinationen av målstyrning och efter- handskontroll ger kontorschefer och liknan- de tämligen vida handlingsmarginaler. En effekt härav är att det oundvikligen blir en viss eftersläpning i lägre beslutsinstansers reaktion på signaler uppifrån om ändrad kreditpolitik — i synnerhet när signalerna innebär att kreditgivningen bör stramas åt. De lägre instanserna har inga som helst kvantitativa mått att gå efter när den ändra- de kreditpolitiken ska omsättas i praktiken. I stället blir det en process, som enklast kan karakteriseras som »trial and error», där an- passningen sker successivt tills kritiken upp- ifrån både generell sådan och beträffande den individuella instansens egen kreditgiv- ning — upphör eller minskar till proportioner, som anses i någon mening oundvikliga och tolerabla. Snabbheten i denna anpassning blir beroende av kontorschefernas omdöme och lojalitet gentemot ledningen. Även se- dan anpassningsprocessen avstannat kan dock graden av restriktivitet fortfarande va- riera mellan kontor inom en och samma bank. Det bör här uppmärksammas att un- derordnade instanser även avslår åtskilliga kreditansökningar över den egna limiten utan föregående kontakt med överordnade. Beträffande övriga ansökningar om krediter över den egna limiten är det en kontinuer- lig dragkamp mellan å ena sidan den över- ordnade instansen, som har större överblick och starkare känsla av ansvar för genomfö- rande av kreditpolitiken och å andra sidan de lokala cheferna, som önskar expandera den egna rörelsen och i någon mån identi— fierar sig med de lokala kundernas intres- sen. När kreditmarknadsläget tenderar att lätta vidtar en liknande process, dock med

den skillnaden att åtskilliga och sannolikt flertalet befattningshavare inte inväntar änd- rade direktiv uppifrån utan i stället söker pejla överordnades stämning genom under- handskontakter och genom att låta enstaka beviljade krediter tjänstgöra som »försöks- ballonger».

H. Makten över affärsbankernas kre- ditgivning en sammanfattande analys

Kreditmarknaden, liksom nästan alla andra marknader, kännetecknas av ofullständig konkurrens och osäkerhet. Vinstmaxime- ringsbegreppet förlorar härigenom sin enty— dighet som norm för handlandet. Förekoms— ten av osäkerhet medför att vid varje tid- punkt finns ett antal tänkbara handlingsal- ternativ. Oavsett vilka operationella mål, som ställts upp för handlandet, måste vid beslutet ett val göras, som baserar sig på en bedömning av en osäker framtid i en dyna- misk värld Annorlunda uttryckt har besluts— fattaren vida handlingsmarginaler hand— lingsmarginaler vars storlek ökar med sti- gande grad av ofullständig konkurrens. De aspekter av affärsbankernas kreditgivning, som är mest relevanta i sammanhanget är riskvärdering, kreditvillkor och kreditvoly- mens fördelning på olika branscher och samhällssektorer. Både på kreditmarknaden i sin helhet och i än högre grad på regionala och lokala delmarknader är företagsstruk- turen så koncentrerad att en enda banks åt- gärder har påtagliga återverkningar på hela marknadssituationen samt på olika reala marknader oavsett om konkurrenterna vid— tar motåtgärder eller ej. Det är utifrån dessa allmänna utgångspunkter därför av åtskil- ligt intresse att söka klarlägga hur inflytan— det är fördelat inom affärsbankerna vid be— slut över kreditgivningen.

En beslutsprocess kan starkt förenklat de- las in i följande fyra steg:

1. Initiativtagande

2. Formulerande av mål

3. Problemlösning

4. Det formella beslutet

I verkligheten är självfallet gränsdrag-

ningen mellan de olika stegen inte klar. Det är dock lämpligt att börja analysen av af- färsbankernas kreditgivning med utgångs- punkt från detta schema på grund av att det använts av bland andra Lars Lidén i Mak- ten över företaget, vars resultat avseende större industriföretag på en del punkter är av intresse att jämföra med motsvarande för affärsbankernas kreditgivning. Man bör dock ha klart för sig att dessa jämförelser haltar något eftersom kreditgivningen en- dast utgör en gren av affärsbankernas totala verksamhet. Senare överges i viss mån ovan- stående analysschema.

H: 1. Allmän karakteristik av beslutprocessen

Det som utlöser beslutsprocessen är ett ini— tiativtagande av något slag. Initiativtagandet har också en strategisk roll genom att olika personers information om exempelvis an- vändbara metoder inom teknik, marknads- föring och organisation alltid är ofullstän- diga. Lidén konstaterar att VD visserligen automatiskt har ett försteg framför styrelsen vid initiativtagande men finner samtidigt att aktiva styrelseledamöter har stora möjlighe- ter att komma med egna förslag. Han ställer därför den obesvarade frågan om styrelsens främsta insats ligger på detta område.

Inom affärsbankernas kreditgivning är själva grundförutsättningarna för initiativta— gande helt annorlunda. I regel är det den kreditsökande, som tar det första initiativet genom sin kreditansökan. De initiativ, som tas från en affärsbanks sida, begränsar sig till uppslag om ny teknik inom kreditgiv— ningen uppslag, som med få undantag torde härröra från anställda på olika nivåer inom banken, I några bankstyrelser finns f. d. bankmän och dessa kan i vissa fall tän- kas ta egna initiativ. I stort sett torde dock bankstyrelserna sakna betydelse som initia- tivtagare på kreditgivningens område.

Inom den ram, som statsmakterna fast— ställer genom banklagen och penningpoliti- ken, torde de allmänna målen för en affärs- banks totala verksamhet uppfattas som giv- na av styrelse och VD och inte orsaka nå- gon egentlig diskussion, i varje fall så länge

som själva bankstrukturen inte ifrågasätts. Ett konfliktämne, som ibland aktualiseras vid familjeföretag inom det övriga närings— livet, är att vissa eller alla ägarna önskar få ut sin arvslott eller föredrar stora utdelning- ar framför den konsolidering och förmögen- hetsökning inom företaget, som VD oavsett storleken av de egna ägarintressena efter- strävar. Förutsättningarna för sådana kon- flikter saknas till större delen bland affärs- bankerna på grund av det spridda ägandet och styrelseledamöternas oftast mycket små ekonomiska intressen (direkt eller indirekt) i den bank, vars styrelse de tillhör.

När det gäller de mer specifika och ope- rationella målen i form av likviditetspolitik och kreditpolitik är dessa inte på samma sätt givna utan är föremål för successiva änd— ringar, som kräver beslut. Nödvändigheten av att anpassa sig till den av riksbanken och statsmakterna förda kreditpolitiken och de snabba skiftningar, som även annars inträf- far på kreditmarknaden, medför att dessa målsättningar till betydande del är kortsik- tiga. Vid formulerandet av dessa mål har VD jämte sina närmaste medarbetare på grundval av sin yrkesmässiga sakkunskap ett stort och sannolikt dominerande infly- tande. Men det är också på detta område, som styrelsen har betydande möjligheter att agera. Inom vissa större banker är det enligt intervjuerna vid uppdragandet av de allmän- na riktlinjerna för kreditgivningen, som sty- relsen gör sin mest aktiva insats. Diskussio- nerna i styrelsen uppstår i första hand ge- nom VD:s försorg dels vid den årliga om- fattande genomgången av utestående kredi- ter, dels i samband med behandling av en- skilda kreditärenden och dels utifrån ställda principiella frågor utan direkt anknytning till någon kredit. I flertalet banker men särskilt i de mindre torde dessutom vid en- staka tillfällen styrelsen reagera spontant och ta upp en principdiskussion med ut- gångspunkt från en föreslagen eller utestå- ende kredit. Oavsett beslutsprocessens in- nehåll i övrigt ger därför de fastslagna for— mella reglerna för beslutsfattandet banksty- relser möjligheter att agera, som styrelser i många andra storföretag saknar.

Samtidigt jämförde dock flera av de in- tervjuade bankcheferna med förhållandena inom andra företag och beklagade sin styrel- ses bristande tid och/eller intresse för mera långsiktiga eller principiella frågor. Det är emellertid av främst tre skäl ytterligt tvek- samt om bankstyrelser verkligen har ett mindre inflytande härvidlag än styrelser i gemen inom stora industriföretag. För det första är totala sammanträdestiden under exempelvis ett år rätt betydande på grund av att sammanträde hålls relativt ofta. Om därför procentuellt sett begränsad tid ägnas åt allmänna riktlinjer behöver detta inte nödvändigtvis betyda att absolut sett mindre tid avsätts för frågor av den karaktären än i andra styrelsen För det andra tar i många banker styrelsen aktiv del i beslut rörande enskilda konkreta frågor på ett sätt, som torde vara okänt i många andra stora före- tag. Genom dessa beslut utformas succes- sivt en kreditpolitik, som blir normerande för verkställande ledningens egna beslut i andra liknande situationer. För det tredje framgår av Lidéns bok att styrelsen i många stora industriföretag förefaller i anmärk- ningsvärt liten utsträckning syssla med poli- cyfrågor och principiella problem.

Sammanfattningsvis blir den tentativa slutsatsen beträffande bankerna den, att VD och hans närmaste medhjälpare har ett do- minerande inflytande över likviditetspolitik och kreditpolitik. Trots detta har styrelsen ett inflytande i dessa frågor, som är betydan- de och relativt sett sannolikt större än det inflytande styrelsen för många stora börsno- terade företag har över sitt företags målsätt- ningar. Beslutsfattare på olika nivåer inom bankerna har en inte obetydlig handlingsfri- het, vilket bl.a. medför att beordrade för- ändringar i en banks allmänna kreditpolitik inte omedelbart får full effekt inom alla delar av banken. Inom ramen för en banks allmänna kreditpolitik har vidare underord- nade styrelser vissa begränsade möjligheter att påverka bankens regionala och lokala kreditpolitik. I vilken utsträckning dessa möjligheter faktiskt utnyttjas torde dock variera kraftigt.

Problemlösningen, som utgör det tredje

steget i det inledningsvis uppställda schemat över beslutsprocessen, består av övervägan- den om lämpligt ställningstagande till en enskild kreditansökan och överväganden om lämpliga åtgärder avseende en redan ute— stående kredit. Det är enligt intervjuerna uppenbart att beslut om beviljande av resp. avslag på kreditansökningar både antalsmäs- sigt och beloppsmässigt till helt övervägande del fattas utan centralstyrelsens aktiva med- verkan. Till en del beror detta på den for- mella delegeringen av beslutanderätten till befattningshavare på olika nivåer inom ban- ken. Men även flertalet ärenden, som for- mellt ska beslutas av centralstyrelsen, avgörs i realiteten av bankens tjänstemän med VD i spetsen. Jämfört med övriga storbanker intar Enskilda Banken dock även på detta område en särställning genom att praktiskt taget alla kreditbeslut både formellt och re- ellt fattas av centralstyrelsen jämte ett litet antal höga befattningshavare vid huvudkon- toret.

Det är också relativt få kreditbeslut, som lokala styrelser har ett direkt inflytande över. I vissa fall är dock deras bedömning av den kreditsökande som person en viktig faktor vid beslutet. Likaså kan vid enstaka tillfällen en underordnad styrelse så hårt hävda de lokala intressena att överordnade instanser av rädsla för att störa relationerna med styrelsen (som oftast innehåller repre- sentanter för viktiga kunder) ger vika och beviljar krediten i fråga,

Även om flera faktorer bestämmer var ett beslut formellt och reellt fattas så är det i första hand kreditens storlek tillsammans med redan utestående krediter till en kund, både i absoluta belopp och i förhållande till kundens storlek, som är avgörande. Vidare är besluten »snedfördelade» i den meningen att beslut om avslag på kreditansökningar, särskilt under perioder med kreditrestrik- tioner, i större utsträckning reellt fattas på lägre nivå än beslut om beviljande av sam- ma belopp. Beslut om avslag fattas i mycket ringa utsträckning av centralstyrelser och lo- kala styrelser. Beslut om avslag och nedskär- ningar, som enbart är betingade av kredit- restriktioner, fattas nästan aldrig av dessa

beslutsinstanser. I regel informeras de inte ens om gjorda avslag. Vid beslutsfattandet inom den högsta verkställande ledningen in- tar VD en mindre dominerande position än i andra företag på grund av att kreditbeslut (och många andra beslut) fattas av en direk- tion, där VD endast är en av medlemmarna. En mer ingående analys av inflytandet över enskilda kreditärenden görs emellertid i näs- ta avsnitt då det krävs en något annorlunda uppläggning av diskussionen än hittills. När det slutligen gäller det formella be- slutet att bevilja en kredit finns detaljerade regler för vilken instans, som är beslutande. Trots en betydande delegering fattar central- styrelsen beslut i ett mycket stort antal kre- ditärenden och tar härigenom formellt del i den löpande rörelsen i en omfattning, som saknar motsvarighet inom andra större före- tag. Omröstningar inom styrelsen hör till de absoluta sällsyntheterna. Däremot kan det vid enstaka tillfällen förekomma att en sty— relseledamot reserverar sig inför ett beslut, vilket tas till protokollet. Flertalet supplean- ter deltar i sammanträdena och frånvaron av omröstningar medför att den formella distinktionen mellan ordinarie ledamöter och suppleanter saknar praktisk betydelse.9

9 Några få ord bör i detta sammanhang också sägas om försäkringsbolagen närings- livets näst efter affärsbankerna största institu- tionella kreditgivare. Beslutsfattandet är kon- centrerat till den centrala ledningen och vid flera stora försäkringsföretag har styrelsen de- legerat sin beslutanderätt i kapitalplacerings- frågor till ett styrelseutskott. 1958 års för- säkringssakkunniga fann att styrelserna med få undantag torde betrakta kapitalplaceringsfrå— gor som de viktigaste ärendena. De jämförelse- vis snäva och preciserade reglerna för livför- säkringsbolagens kapitalplaceringar bör dock rimligen innebära en stark begränsning av sty- relsens reella betydelse vid beslutsfattandet. Av de samtal, som hafts med representanter för olika försäkringsbolag, har också framgått klart att det stora flertalet kapitalplacerings- ärenden är av enbart anmälningsnatur. Detta torde nästan alltid vara fallet beträffande bo- stadskrediter. Nämnas kan att beslutsordningen inom Folk- samkoncernen avviker från övriga försäkrings- företags. Efter beredning av ärendena inom fi- nansförvaltningen fattas i regel beslut av fi- nanskommittén, som är ett styrelseutskott. En- dast större engagemang och ärenden av princi- piell betydelse tas upp i styrelsen. Finanskom-

Farts. sid 1 7 7

H: 2. Centralstyrelsens inflytandc vid beslut över enskilda kreditärenden

Det står helt klart att sedan kreditpolitiken väl fastställts har en centralstyrelse inget direkt inflytande över större delen av ban- kens kreditgivning oavsett om antalet kredit- beslut eller totala beloppet används som måttstock (förutsatt att markanta avsteg inte görs från kreditpolitiken). Centralstyrelsens reella inflytande är därför långt mindre än vad som framgår av banklagen och de de- taljerade instruktionerna. Dessa kvantitativa mått säger emellertid inte hela sanningen.

För att koncentrera analysen till det vä- sentliga i sammanhanget är det lämpligt att dela upp i tre grupper de kreditansökningar, som för beviljande formellt kräver central- styrelsens beslut.

1. Kreditansökningar, som verkställande ledningen med utgångspunkt från sin yrkes- mässiga bedömning, given kreditpolitik och konkurrensförhållanden anser klart bör be- viljas.

2. Kreditansökningar, som verkställande ledningen mot samma bakgrund som ovan anser klart inte bör beviljas.

3. Övriga kreditansökningar. Gränsdragningen mellan de tre grupperna är naturligtvis diffus men är tillfyllest i detta sammanhang. Huvuddelen av bankernas kreditgivning faller inom grupperna ett och två och är undandragen styrelsens direkta inflytande. Enda undantagen utgör de ensta- ka krediter, som föranleder diskussioner om ändringar i kreditpolitiken. (Kreditmarkna— den antas inte vara präglad av påtaglig ojämnvikt.) Mellan dessa båda grupper av kreditärenden finns emellertid en tredje grupp, som är föremål för en utomordent- ligt omsorgsfull kreditbedömning. I åtskil- liga fall kommer verkställande ledning efter noggrann prövning med insats av särskild

Forts. från sid 176. mitténs protokoll föredras därefter för det eko— nomiutskott, som utsetts av Folksams stämmo- delegation. Ekonomiutskottet rapporterar sedan till stämmodelegationen, som består av nio le- damöter, vilka utsetts av stämman och vars uppgift är att å stämmans vägnar följa styrel- sens arbete.

expertis - även här fram till att den inte kan ta på sitt ansvar att tillstyrka ansökningen. Denna faller därmed, då ingen centralsty- relse torde vilja eller våga gå mot direktio- nen i ett sådant fall.

Därmed återstår ett litet antal kreditan- sökningar, där det från bankens synpunkt är mer ovisst vilket beslut, som bör fattas. Det är dessa krediter, som den följande ana- lysen inriktar sig på. I förhållande till ban- kens totala kreditgivning utgör dessa kredi- ter en mycket begränsad andel men det är samtidigt krediter, som är av strategisk bety- delse för banken genom att vara mycket stora och/eller riskfyllda. Bland utestående krediter finns en motsvarande liten grupp av samma slag, som i vissa fall är eller starkt hotar att bli nödlidande. De båda grupperna är sammankopplade när ett företag med re— dan stora bankkrediter behöver ytterligare krediter. Som illustration kan tas ett par enkla typfall. I det ena fallet är det frågan om ett snabbt expanderande företag, som önskar låna stora belopp både för att finan- siera den löpande rörelsen och planerade in- vesteringar. Ett negativt beslut från bankens sida kan innebära en kraftig dämpning av expansionstakten, inställande av stora plane- rade investeringar och i värsta fall utbrott av en finansiell kris, som under längre eller kortare tid varit under uppsegling. I det andra fallet är det frågan om ett stagneran— de företag, som önskar låna stora belopp för att rationalisera produktionsapparaten eller ta upp nya och mer lönsamma tillverknings- grenar_ Här kan ett negativt beslut från ban- kens sida snabbt innebära betalningsinstäl— lelse, nedläggning och avskedanden förutsatt att banken inte bedömer det som mer för- delaktigt att helt överta företaget om stora krediter redan givits. De båda typfallen ut— gör naturligtvis starka förenklingar men illu- strerar några av de karakteristiska proble- men i sammanhanget problem, vars lös— ningar självfallet också är av väsentlig bety- delse från samhällsekonomiska synpunkter.

En företagsstyrelses funktion vid ställ- ningstagande till konkreta problem (dvs. dess aktivitet som problemlösare enligt tidi— gare terminologi), kan med en stark förenk-

ling sägas vara av i princip två slag. I det ena fallet har styrelsen huvudsakligen över- vakande uppgifter, varvid avgörande blir tron på verkställande ledningens kapacitet. Styrelsens »makt» består då främst i att ersätta en VD, som inte anses fylla måttet. I det andra fallet deltar styrelsen aktivt i beslutsfattandet och bistår verkställande led- ningen med synpunkter. Härigenom får sty- relsen ett direkt inflytande på besluten.

Ser man först på bankstyrelsernas sam— mansättning kan konstateras att en huvud— princip vid rekryteringen är att erhålla framstående representanter från olika bran- scher och geografiska områden. Den stora friheten från ägandemässiga hänsyn vid styrelserekryteringen medför att bankstyrel- ser i långt högre grad än andra styrelser är »fackmannastyrelser», som är avsedda att direkt biträda verkställande ledningen vid fattandet av beslut.

När det gäller en bankstyrelses möjlighe- ter att självständigt ta ställning spelar till- gången på information en strategisk roll. En bankstyrelse representerar på grund av sin sammansättning en stor fond av sakkunskap och har redan därigenom informationsmäs— sigt en stark ställning. Särskilt storbanker- nas styrelser har en »tyngd» som få andra företagsstyrelser. Däremot har en banksty- relse inte tillgång till förhandsinformation annat än i mycket sällsynta fall, vilket vä— sentligt måste minska möjligheterna att självständigt ta ställning. Den i vissa andra företagsstyrelser till buds stående möjlighe- ten att gå förbi VD och anlita en banks ut- redningsresurser finns av naturliga skäl inte heller. I viss utsträckning kompenseras bris- ten på förhandsinformation av detaljerade föredragningar och förberedande diskussio- ner med styrelsen eller delar av styrelsen på ett tidigt stadium. Kreditgivningen till de företag, som här är aktuella, måste styrel- sen ofta dessutom diskutera med jämna mel- lanrum på grund av återkommande kredit- ansökningar, vilket tillsammans med den årliga »dechargegranskningen» ger styrelsen ett visst eget underlag vid ställningstagan- den.

Bankstyrelsernas faktiska betydelse vid

fattande av beslut i de strategiska kredit— ärenden, det här gäller, är av intervjuerna att döma olika vid olika banker även om det är vanskligt att göra graderingar. Vid några större banker förefaller dock styrelsen vara relativt passiv även vid behandling av dessa kreditärenden och endast aktivt enga- gera sig när det är frågan om exceptionellt viktiga ställningstaganden såsom om ett större företag ska försättas i konkurs med miljonförluster som följd för banken eller övertas för att rekonstrueras. Med undantag för fall av denna dignitet ligger det reella inflytandet nästan helt hos verkställande ledningen, vilket delvis torde förklaras av de stora utredningsresurser en stor bank har. Vid de årliga genomgångarna av alla större utestående krediter torde dock styrelsen vara mer aktiv och uttala sina synpunkter beträffande fler krediter än de fåtaliga, som nämnts ovan.

Inom övriga banker förefaller styrelserna delta mera aktivt i kreditbesluten i vissa banker betydligt mera aktivt. Styrelsens egen bedömning och ledamöternas kunskaper om branscher och företagare påverkar i större utsträckning kreditbesluten. Genom mer av förberedande diskussioner och underhands- kontakter ges styrelsen större möjligheter att på ett tidigt stadium orientera sig och på— verka händelseutvecklingen. Styrelsemed- lemmarnas aktivitet under sammanträdena är inom vissa banker påtagligt större. Ge- nom systemet med jourhavande styrelseleda- mot har dessutom i åtskilliga fall organisa— toriskt sörjts för en närmare kontakt mellan styrelse och verkställande ledning.

Företag, som redan är hårt skuldsatta, har inga möjligheter att byta bankförbindelse varför deras öde helt är beroende av den gamla bankförbindelsens beslut. Övriga före- tag är inte lika utlämnade men ett negativt besked från en bank kan knappast undgå att bli känt bland övriga banker och öka deras försiktighet vid ställningstagande. För alla banker gäller också att styrelsens direk- ta inflytande är större än annars vid beslut om stora krediter till nya kunder.

Sammanfattningsvis kan konstateras att verkställande ledningen i en bank har långt

större inflytande över kreditgivningen än vad de yttre formerna. för beslut enligt bank- lag och instruktioner ger uttryck för. Cen- tralstyrelsernas inflytande är emellertid långtifrån obetydligt och gör sig främst gäl- lande i två avseenden, nämligen dels vid be— stämmande av bankernas allmänna likvidi- tets- och kreditpolitik och dels direkt vid fattande av vissa, för alla berörda parter, viktiga kreditbeslut. Dessa senare kreditbe- slut kan antas ha varit tämligen få under efterkrigstiden på grund av den höga själv- finansieringsnivån och allmänt goda lönsam- heten inom näringslivet. Under de senaste åren har emellertid många företags finan— sieringssituation ändrats påtagligt. Ny tek- nik och omfattande strukturförändringar inom vissa branscher tillsammans med all- mänt lägre vinstmarginaler har ökat företa- gens behov av kapitaltillskott utifrån, del- vis i form av krediter. Den utvecklingen väntas bli alltmer accentuerad i framtiden och kommer att ställa ökade krav på affärs- bankerna att lämna krediter i stora »klum— par» till åtskilliga företag. Då det främst är sådana stora och för bankerna riskfyllda krediter, som bankstyrelserna har ett direkt inflytande över, kommer den förväntade ut- vecklingen att innebära att bankstyrelsernas inflytande över kreditgivningen relativt sett ökar med den nuvarande maktfördelningen mellan olika instanser inom bankerna. Den successivt ökande formella delegeringen nedåt av beslutanderätten torde vara för liten för att nämnvärt påverka denna ten- dens.

H: 3. Centralstyrelsemas sammansättning och bankernas kreditbeslut

I och med att styrelserna har direkt infly- tande över vissa enskilda kreditbeslut blir styrelsernas sammansättning av speciellt in- tresse, BL stadgar om vissa begränsningar i en styrelsemedlems deltagande i kreditbe- sluten när han har egna intressen i det be- rörda företaget eller eljest företräder före- taget. Strävan att i centralstyrelserna endast få representanter för stora, välkonsoliderade företag medför att dessa jävsregler oftast

saknar praktisk betydelse. De torde i stället vara av större vikt inom lokalstyrelserna. Däremot finns inga formella begränsningar i en styrelsemedlems rätt att delta i beslut över konkurrenters, kunders och leverantö- rers kreditansökningar trots att härvid i lika hög grad egna ekonomiska intressen kan vara involverade. BL:s jävsregler är följakt— ligen inte helt logiska. I förbigående kan också noteras att höga tjänstemän i vissa storbanker har styrelseuppdrag i andra före- tag i en omfattning, som knappast helt över- ensstämmer med lagstiftarens intentioner.

Med de principer, som följts vid styrelse- rekryteringen (bred sammansättning och skyddande av viktiga kundrelationer), har bankstyrelserna fått en sammansättning som ger mycket stora potentiella möjligheter till bl. a. konkurrensjäv. I och för sig är det inte förvånande att de intervjuade bankche- ferna ansåg problemet sakna större praktisk betydelse, eftersom detta naturligtvis är en känslig fråga. Den hittills relativt begränsa- de omfattningen av kreditbeslut, där styrel- sen direkt gör sitt inflytande gällande, kan dock ha lett till att dylika jävssituationer faktiskt varit relativt ovanliga. Med stigande frekvens av dylika i olika avseende margi- nella krediter får problemet större betydelse. Det är svårt att inte finna situationen egen- domlig, när representanter för det kredit- sökande företagets stora konkurrenter del- tar i bankens interna diskussioner vid svåra avgöranden och är med om att fatta ban- kens beslut — i synnerhet som dessa repre- sentanter utgör styrelsens mest sakkunniga på det aktuella området och därför rimligen bör ha ett betydande inflytande på styrel- sens bedömning. Det bör observeras att det är frågan om beslut ,som kan få långtgående konsekvenser för det berörda företagets fort— satta verksamhet. Att styrelsen vid dessa överläggningar skulle acceptera en >>censure- ring» av informationen från verkställande ledningen är svårt att sätta tilltro till.

Att helt eliminera uppkomsten av sådana situationer är sannolikt inte möjligt. Det torde också vara omöjligt att helt eliminera möjligheterna för styrelsemedlemmar att få information om konkurrenter, kunder och

leverantörer, som är till direkt nytta för den egna verksamheten. Detta hindrar dock inte att vissa förebyggande åtgärder är tänkbara i form av kompletterande jävsbestämmelser i BL och en begränsning av styrelserekryte- ringen till exempelvis personer, som inte har betydande ägarintressen i andra företag och inte ingår i verkställande ledningen för and- ra företag. I samma riktning skulle också verka mer restriktiva regler för ledande bankmäns medlemskap i andra företags sty- relsen Vid bedömning av värdet att ha bank- styrelser med den nuvarande sammansätt- ningen måste för särskilt storbankernas del uppmärksammas möjligheterna att i stället bygga ut de egna utredningsresurserna. Des- sa är redan nu i vissa fall mycket betydande varför det kan ifrågasättas om inte omsor— gen om kundrelationerna spelar betydligt större roll vid styrelserekryteringen än vad vissa bankchefer velat medge.

KAPITEL vm Affärsbankernas kreditgivning

I sin undersökning >>C0mmercial Bank Loan and Investment Policy» framhåller Donald Hodgman inledningsvis att det mot bak- grund av affärsbankernas betydelse i olika hänseenden är förvånande hur länge ekono- mer och beslutsfattare nöjt sig med att låta sina tolkningar av bankbeteende och bank- motiv vara betingade av några få enkla ge- neraliseringar rörande avkastning, risk och likviditet härledda från den allmänna teorin för kapitalplacerare samt av hänvisningar till några av >>the folklore conventions of banking» såsom vissa kvoter mellan poster i balansräkningen. Denna karakteristik är inte helt oberättigad även när det gäller svenska förhållanden. Den ovannämnda undersök- ningen har i någon mån inspirerat den un- dersökning, vars resultat redovisas i detta

kapitel. Undersökningen baseras främst på" intervjuer med bankmän på olika besluts— nivåer (samma intervjuer varvid själva be- slutsfattandets utformning kartlades) och syftar till att söka beskriva och analysera de rutiner, bedömningsg'runder, preferenser och marknadsförhållanden, som har betydelse för svenska affärsbankers kreditgivning.1

De intervjuade bankmännen och intervju- tidpunkterna fördelar sig på följande sätt:

Huvuddelen av bankmän i kategori A och B och samtliga i kategori D var anställda vid Svenska Handelsbanken, Skandinaviska Banken och Sveriges Kreditbank. Övriga (6 st.) i dessa kategorier var med ett undan- tag anställda vid Sundsvallsbanken, Skånska Banken, Göteborgs Bank och Stockholms Enskilda Bank. Koncentrationen till tre stor- banker är således mycket stark men samti- digt bör observeras att dessa banker svarar för ca 65 procent av affärsbankernas totala kreditgivning. Intervjuerna med verkställan- de direktörerna omfattade bl.a. samtliga vid de fem storbankerna men ingen vid Jord- brukets Bank och Sparbankernas Bank.

Utgångspunkten för intervjuundersökning ens uppläggning var att rutiner, enklare be- dömningsgrunder och liknande är tämligen likartade i alla banker (beroende bl.a. på viss gemensam utbildning), att frågor röran- de dessa till större delen kunde besvaras av

1 För en principiell diskussion av rutinernas betydelse för företagsbeteende se bl.a. Cyert & March, 3. 101 ff.

Kategori Antal Huvudsaklig intervjutid- punkt A. Kontorschefer och andra kreditbeslutare okt.—nov. 1964 utanför huvudkontoren 14 april—maj 1965 B. Kreditbeslutare, andra än VD, i ledande befattningar vid huvudkontoren 11 sept.—okt. 1965 C. Verkställande direktörer 11 nov. 66—jan. 1967*

Summa kreditbeslutare 36

D. Andra bankmän än kreditbeslutare (exkl. datatekniker) 12 maj—juni 1965

Totalsumma 48

* Den sista intervjun gjordes den 10 januari 1967.

kontorscheferna och att följaktligen dessa borde intervjuas först. I samarbete med resp. bankledning valdes ut ett antal kontorsche- fer vid större avdelningskontor varvid hän- syn togs till bl. a. bankstrukturen på orten, när kontoret öppnats samt kontorschefernas ålder och tjänstgöringstid vid kontoret.

Den totala avsaknaden av litteratur röran- de svenska bankers beteende vid kreditgiv- ning gjorde det nödvändigt att bedriva inter- vjuundersökningen i etapper, vilket tillsam— mans med den samtidiga insamlingen och bearbetningen av statistiskt material med- förde att totala undersökningsperioden blev tämligen lång (drygt 2 år). Detta bedömdes dock sakna betydelse. Således var kredit- marknadsläget ungefär lika under hela pe- rioden. En inledande provundersökning gjor- des med sex kontorschefer. Dessa intervjuer tog var och en lång tid i anspråk och syfta- de främst till att få en första approximativ uppfattning om elementa och rensa bort alla frågor, som uppenbarligen saknade relevans för svenska förhållanden. Sedan resultaten av provundersökningen diskuterats med oli- ka bankmän i ledande ställning genomför- des övriga intervjuer.

Vid intervjuerna togs frågorna i en ord- ning, som så nära som möjligt ansluter sig till beslutsprocessen eftersom detta dels mås- te uppfattas som mest naturligt av de inter- vjuade och dels underlättar en kontroll un- der intervjuns gång av de olika svarens in- bördes logiska sammanhang. Början gjordes således med målsättningar inorn kreditgiv- ningen. Därefter följde frågor om tillgången på kreditalternativ, ackvisition av kunder, kreditanalysens olika steg, kreditvillkor, an- passning vid krediåtstramningar och slutli— gen besluten resp. rekommendationer till högre beslutande instanser. Den del av un- dersökningen, som avser själva beslutsfat- tandet, har redovisats i föregående kapitel och diskuteras inte här. Intervjuerna med andra än kreditbeslutare gavs en annan ut- formning, eftersom frågorna direkt avsåg vissa specialområden såsom likviditetsplane- ring, marknadsföring och utlandsavdelning— arnas tjänster. Intervjuerna med verkställan- de direktörerna gavs likaså en annan upp-

läggning, dels på grund av att tidigare inter- vjuer möjliggjorde koncentration till ett ur- val bestämda frågor rörande främst ränte- sättning, konkurrensförållanden och kredit— restriktioner. dels på grund av att det be— tydande utrymme, som måste ägnas åt be- slutsfattandet och styrelsernas roll i samman- hanget, av tidsmässiga skäl tyvärr gjorde en hård sovring bland övriga frågor nödvändig.

Både ämnets karaktär och bristen på spe- cificerade konkreta hypoteser ansågs i stort sett omöjliggöra användandet av ett bundet frågeformulär med preciserade svarsalterna- tiv. I stället valdes att låta ett antal i förväg formulerade frågor bilda utgångspunkten för en relativt obunden diskussion, vars förlopp i viss utsträckning fick bestämma uppföl- jande detaljfrågor.

Någon statistisk bearbetning och testning av svaren är därför inte möjlig. Enligt den intervjuandes egen subjektiva uppfattning var dock med ett fåtal undantag de inter- vjuade mycket samarbetsvilliga och sökte svara uppriktigt på ställda frågor. Inte ovän- tat var emellertid på vissa punkter en del verkställlande direktörer försiktiga och av- gav garderade svar. Rent tekniskt bedrevs intervjuarbetet på så sätt att utförliga an- teckningar gjordes under samtalets gång, var- efter med stöd av dessa och minnet intervju— svaren snarast möjligt lästes in på band. Med undantag för verkställande direktörer— na och två andra sändes utskrifterna av sam- talen till de intervjuade för kontroll av att några missförstånd inte uppstått.

De redovisade undersökningsresultaten be- står dels av beskrivningar av faktiska för- hållanden samt därav föranledda slutsat- ser, direkt baserade på intervjusvaren. dels av slutsatser härledda från hypoteser, som inspirerats av intervjusvaren och som före- faller kunna förklara bankernas beteende i olika avseenden. Någon större anledning att skilja mellan Sveriges Kreditbank och övri- ga banker finns inte. Det bör mycket kraf- tigt understrykas att dessa hypoteser och slutsatser är starkt tentativa på grund av det underliggande materialets karaktär. Vid sö- kande efter genomgående tendenser i inter- vjusvar och efter intressanta uppslag, som

kan vidareutvecklas, är riskerna stora att man erhåller ett urval, som innebär en an- passning av verkligheten till den intervjuan— des uppfattning i stället för tvärtom. De re- lativt många citaten från bankchefernas in- tervjusvar innebär inte att dessa utgör den huvudsakliga grundvalen för analysen.

I intervjuerna gjordes en uppdelning på restriktiva och icke-restriktiva kreditmark- nadslägen för att få ett begrepp om vilka beteenden och åtgärder, som är direkt för— anledda av utpräglad ojämnvikt på kredit- marknaden. Det bör emellertid ihågkommas att erfarenheterna av långvariga kreditre- striktioner så att säga kastar sin slagskugga över alla intervjusvar och kan på ett icke bestämbart sätt ha färgat vissa svar. Skild- ringarna av beteendet vid kreditrestriktioner visade sig också på ett intressant sätt belysa vissa mer grundläggande värderingar och synsätt och har därför kommit till använd- ning i den generella analysen.

A. Vissa huvuddrag i affärsbankernas placeringspolitik

Den konventionella ekonomiska teorin för bankbeteende förutsätter att affärsbanken i varje period maximerar en målfunktion, där vinst och likviditet är de två väsentliga stor- heterna. Den positiva värderingen av likvi- ditet är främst betingad av förekomsten av osäkerhet och är i mycket allmän mening en för det kortsiktiga beteendet nödvändig ställföreträdande långsiktig vinstvariabel, när banken söker maximera vinsten på lång i stället för på kort sikt.2 Att likviditetsöver- Väganden i teori och praktik alltid har haft stor betydelse för bankbeteende är naturligt med tanke på inlåningens karaktär av korta skulder och den extremt låga andelen eget kapital jämfört med exempelvis produktions- företag.

Ett företags målsättningar kan vara knut- na till andra storheter än Vinsten, exempel- vis omslutningens storlek och marknadsan- delar. Det kan inte uteslutas att sådana mål- sättningar förekommer hos bankerna och att detta liksom den starka betoningen av likvi- ditet är en följd av att i Sverige bankernas

vinstintresse är svagare än andra företags. Såsom tidigare visats är bankaktier mycket spritt ägda och flertalet bankstyrelser har re— kryterats på basis av andra kriterier än ak- tieinnehavet. Aktieägarnas direkta inflytan- de över bankrörelsen är därför i flertalet banker obefintligt. Inom det svenska nä- ringslivet är åtskillnaden mellan ägande— funktionen och ledarfunktionen mest ut- präglad i affärsbankerna. Det har hävdats av vissa författare att en sådan åtskillnad medför en försvagning av vinstintresset. I stället nöjer sig företaget med en >>tillfreds- ställande» vinst i någon mening och med det villkoret uppfyllt strävar efter att maxi— mera omsättningen och behålla eller öka marknadsandelen. Att fastställa huruvida ett sådant beteende är karakteristiskt för flerta- let affärsbanker är omöjligt. Det kan dock noteras att varje bank ytterligt noga följer sina olika marknadsandelars utveckling. Det finns också en markerad tendens att bedöma en banks relativa framgång efter hur dessa marknadsandelar utvecklas. I samband med att avtalet mellan storbankerna och bank- inspektionen om att de förra inte ska köpa provinsbanker sade VD för en av de pri- vata storbankerna bl. a.: »Man bevakar ock- så mycket svartsjukt varandras marknadsan- delar. — — Filosofin om marknadsandelar är nog litet fånig många gånger men den är likafullt en realitet.>>3

? Genom att generellt utgå från målfunktio- ner, där andra storheter än vinsten på kort sikt ingår, har teorierna för hushållens, företagens och bankernas beteende närmat sig varandra. Se exempelvis Assar Lindbeck [2].

3 I notform må det kanske vara tillåtet att relatera ett måhända något oöverlagt yttrande, som en av de intervjuade bankcheferna fällde i samband med att bankens räntesättning disku- terades. Ett av skälen för att inte höja utlånings- räntorna under kreditrestriktioner till en mer marknadsmässig nivå skulle vara att banken inte har någon glädje av en temporär vinst- ökning. »Man kan ju fråga sig vad som skulle bli följden av en högre vinst. Antingen så skulle myndigheterna ingripa, exempelvis genom att kräva höjda inlåningsräntor, eller också så skulle vinsten användas till ökade utdelningar till aktieägare, för ökade löner osv.———En sådan här vinst skulle ju bli mycket temporär och den kanske skulle medföra ett slöseri i banken. Bankerna har ju över huvud taget som en allmän politik att få en mycket lugn vinst- utveckling.»

Ett framträdande drag i affärsbankernas kreditgivning är givetvis strävan efter risk— spridning. Av olika skäl uppvisar varje bank särdrag i fråga om krediternas fördelning på samhällssektorer och näringsgrenar. Exempelvis Svenska Handelsbanken har gi— vit bostadsbyggnadskrediter stort utrymme och har till följd därav 35—40 procent av affärsbankernas totala sådana krediter. Framför allt beror dock fördelningsmässiga avvikelser från genomsnittet på ägandemäs- siga och historiska förhållanden samt nä- ringslivets olikartade struktur i olika regio- ner. På frågor om målsättningar rörande kreditgivningens fördelning och skillnader mellan faktisk och önskad fördelning erhölls allmänt formulerade svar med litet informa- tionsvärde. Man hänvisade till ovannämnda förhållanden, påtalade preferensen för kre- diter till näringslivet och beklagade de be- gränsade möjligheterna att lämna sådana krediter på grund av kreditrestriktionerna.

Den mera rutinmässiga delen av en banks likviditetspolitik syftar till att klara väntade säsongsmässiga svängningar i in- och utlå- ning. Därutöver bestäms enligt konventio- nell bankteori likviditetspolitiken primärt av osäkerhetsfaktorer på inlåningssidan, exem- pelvis risken för att inlåningen temporärt kraftigt minskar i samband med att en hög- konjunktur bryts. En aktiv ekonomisk poli- tik med därav betingade svagare konjunktur- svängningar reducerar avsevärt dessa osäker- hetsfaktorers styrka. I stället kommer likvi- ditetspolitiken att primärt bestämmas från utlåningssidan, eftersom svårigheter uppstår att möta de låneanspråk, som gör sig gäl- lande under högkonjunkturer. Lämnade lån sägs i normala fall inte upp för betalning före avtalad tid och med undantag för bygg- nadskreditiv är möjligheterna till justeringar i låneportföljens sammansättning via avlyft till andra kapitalplacerare små eller inga. Om likviditetskvoter ingår som ett led i pen- ningpolitiken samt om upplåning i central- banken är omöjlig eller endast kan ske till höga straffräntesatser blir med existerande förhållanden på inlåningsmarknaden ban- kens skuldsida starkt oelastisk, vilket skär- per bankernas kapacitetsproblem under hög-

konjunktur. Placeringar i värdepapper samt andra likvida medel får härigenom en ut- präglad karaktär av buffert för förväntade och ev. framtida låneanspråk förutsatt att de likvida medlens avkastning är lägre än lånens, vilket i regel är fallet. Likviditets- politikens viktigaste uppgift blir således att lösa ett lageroptimeringsproblem inom ut- låningsrörelsen.4 Under i övrigt lika förhål— landen bör då den bank hålla högre likviditet än genomsnittligt, som i sin kundkrets har ett mycket starkt inslag av storföretag, som kan komma med relativt sett stora och ibland plötsliga låneanspråk. Detta torde ut- göra en av förklaringarna till att Enskilda Banken traditionellt håller långt högre lik- viditet än övriga banker. I detta fall tillkom- mer dock att existerande ägandeförhållan- den å ena sidan gör det möjligt för bankens ledning att direkt påverka många kundföre- tags egen likviditetspolitik och därigenom minska kraven på bankens likviditet och å andra sidan skapar särskilt starka incitament att tillgodose dessa företags kredibehov.

Av intervjuerna att döma har de långva- riga kreditrestriktionerna medfört att före-

4 Från sin intervjuundersökning av ameri- kanska bankers beteende idag drar Donald Hodgman följande slutsatser [1], s. 71: »Så länge som tillgången på lån med god kvalitet är tillräckligt stor, föredras dessa vanligen framför obligationer och andra värdepappers- investeringar——— bankmän anser att en pri- mär uppgift för värdepappersportföljen är att vara en medelsreserv vid expansion av utlåning— en— ——det förefaller inte finnas något skäl, varför substitutionen mellan lån och obligatio- ner inte kan leda till fullständig avveckling av värdepappersporföljen om låneefterfrågan är stark och värdepappersinnehavet endast bedöms som en likviditetsreserv för ökad utlåning.» En- ligt Roland Robinson [2], s. 32, är ett skäl till behovet av likviditet att »kunna möta gynnade kunders låneefterfrågan. Denna situation upp- står när en ekonomisk aktivitet på hög nivå rå- der. Detta är det mer reella och mer pressande slaget av likviditetsbehov som vanligen» en bank står inför. I sammanhanget kan noteras skillnaden mellan amerikanska och svenska af- färsbankers placeringspolitik under 1930-talet med dess vikande låneefterfråga från närings- livets sida. I amerikanska banker försköts pla- ceringarnas fördelning kraftigt i riktning mot värdepapper medan däremot i svenska banker värdepapperens andel sjönk och i stället place- ringarna i bostadslån ökade starkt. I vad mån detta beror på skilda institutionella förutsätt- ningar är svårt att avgöra.

tagen i ökad utsträckning på ett tidigt sta- dium informerar banken om framtida kre- ditbehov och söker om möjligt utverka muntliga löften om finansieringshjälp långt innan krediterna behövs. Lämnade sådana löften uppfattas av bankerna som starkt bin— dande och nämnas kan att vid åtminstone en storbank upprättas centralt löpande stati- stik över kreditlöften, som måste infrias inom de närmaste tre månaderna, närmaste tolv månaderna etc. Sådana utlovade kredi- ter uppgår till ansenliga belopp och innebär att en stor del av kreditgivningsutrymmet under en viss period redan är intecknad vid periodens början. Enligt intervjuerna söker dessutom bankerna att förbättra sin plane- ring genom att i ökad utsträckning få före- tagen att tidigt meddela sina investeringspla- ner och finansieringsplaner. I detta sam- manhang bör också nämnas företagens möj- ligheter att i varierande grad utnyttja redan beviljade checkräkningskrediter samt det av bankerna tillämpade systemet med limiter för enskilda kunder. Dessa senare limiter beslutas oftast för ett år i taget och anger hur mycket företaget högst får låna, fördelat på olika låneformer. De limiter, som över- enskommits med kunderna, innebär att reellt (men till stor del inte formellt) krediter be— viljats, som kunderna kan ta i anspråk vid behov. I åtskilliga fall är dock limiten ett in- ternt administrativt hjälpmedel, vars existens kunden är okunnig om.

Bankerna torde alltid i sin bedömning av olika kunders attraktivitet i viss mån även ha tagit hänsyn till kundernas inlåning. Att företag även ger inlåning är sannolikt en av orsakerna till affärsbankernas traditionella preferens för krediter till näringslivet.5 Er- farenheterna av en penningpolitik med lång- variga kreditrestriktioner, som leder till mar- kerade kapacitetsproblem för bankerna vid stigande kreditefterfrågan har emellertid medfört att vid kreditgivningen kundernas inlåning tillmäts långt större betydelse än tidigare. Vissa företag, särskilt börsnotera— de storföretag, har stora inlåningsöverskott under långa perioder medan många andra företag växelvis är lånekunder och inlånings— kunder, netto räknat. Största risken att för-

lora en gammal kund (omedelbart eller efter en viss tid) löper banken vid avslag på kun- dens kreditansökan. En banks kreditvolym bestäms av inlåningsvolymen men genom att kundernas val av bankförbindelse och där— med placering av inlåningsmedel i så hög grad bestäms av bankens kreditbeslut blir inlåningsvolymen också en funktion av kre- ditgivningen, framför allt på längre sikt. En väsentlig faktor i sammanhanget är också svårigheterna att i stället dra till sig andra kunder med inlåning. När kapacitetsproble- met är det dominerande problemet för ban- kerna blir möjligheterna att behålla och dra till sig inlåning den strategiska faktorn och en kunds nuvarande och förväntade inlåning påverkar därför kraftigt dennes lönsamhet för banken, vilket i sin tur influerat bankens kreditfördelning. Att företagsinlåningens an- del av totalinlåningen minskat starkt under senare år ändrar självfallet inte på detta för- hållande.": 7

Affärsbanker anses ha en stark preferens för korta krediter. Detta brukar ses som ett led i likviditetspolitiken och förklaras med hänvisning till inlåningens kortfristiga ka- raktär och därav betingad osäkerhet röran- de den framtida inlåningsutvecklingen.8 Denna förklaring är mindre övertygande idag av tidigare anförda skäl och på grund

5 Denna preferens tenderar ibland att av bankmän formuleras som ett utslag _av en ideo- logi att »hjälpa företagsamheten» med kapital. I och för sig skulle en ev. sådan ideologi lika gärna kunna ta sig uttryck i köp av företagens obligationer. I sammanhanget kan nämnas att vid åtminstone en bank förs centralt statistik över i vilken utsträckning kunder, som beviljats nya krediter, även har inlåning vid banken. ** När på grund av kundförhållandenas art avkastningen på vissa lån på kort och/eller längre sikt är större än vad de nominella ränte- satserna anger tenderar detta att minska de ev. »locking-in» effekter av en räntestegring, vilka givits en framträdande plats i amerikansk ravai- libility theory». " Hos Hodgman, [1], är den viktigaste slut- satsen rörande bankernas beteende vid kredit- givning att lånekundernas inlåning spelar en mycket framträdande roll. Denna slutsats är inte i och för sig avhängig av det amerikanska systemet med s. k. »compensating balances». 3 När det beträffande krediter talas om kort— fristiga, medelfristiga etc. avses de faktiska löp- tiderna i motsats till de formella, när inget an- nat sägs.

av den stora och ökade andelen hushålls- inlåning, som är betydligt stabilare än före- tagsinlåningen. Av intervjuerna framgår dock att denna preferensskala består. Orsa- kerna härtill kan sökas i bl. a. det ömsesidin ga beroendet mellan in- och utlåning samt i bankernas kapacitetsproblem. Det kan näm- ligen antas dels att växlingen mellan inlå— nings- och utlåningsöverskott är mest ut- präglad hos kunder med företrädesvis kort- fristiga rörelsekrediter, dels att kunderna är minst benägna att acceptera >>sin» banks avslag på ansökningar om absolut nödvän- diga sådana krediter. Med ökad andel kort- fristig kreditgivning omsätts totala kredit- volymen snabbare, vilket i sin tur ökar flexi- biliteten i kreditgivningen och gör det möj- ligt att ge krediter till fler kunder än annars under en given tidsperiod. Denna synpunkt markerades mycket starkt av de intervjuade. Om centralbanken genom likviditetskvoter helt steriliserar affärsbankernas likviditets- reserver faller hela tyngden av bankernas likviditetspolitik på låneportföljens fördel- ning på löptider.

Affärsbankerna är utpräglade mångpro- duktföretag och som sådana bör de för att nå ett optimalt resultat ta hänsyn till pro- dukternas ömsesidiga beroende. Det vanliga är att en bankkund har alla sina bankaffä- rer i en och samma bank. Särskilt när det gäller företag representerar därför för ban- ken en lånekund inte bara utlåning utan också nuvarande och förväntade garantiaf— färer, utlandsaffärer, inkassouppdrag, fond- affärer osv. samt vid sidan härav inlåning. Det avgörande för ett företags val av bank- förbindelse kan i regel antas vara möjlighe- terna att få tillräckliga krediter till rimligt pris vid de tidpunkter när kreditbehov upp- står. För banken är därför beslutet över fö- retagets kreditansökan det strategiska beslu- tet även när det gäller att behålla eller få kundens övriga bankaffärer. Både vid dis- kussion av kundackvisitionens inriktning och av kreditfördelningen under kreditre- striktioner betonade bankmännen (särskilt de i högre befattningar) att kunderna be- döms i sin egenskap av totalkunder och de- ras lönsamhet för banken beror inte enbart

på de villkor, som är knutna till själva kre- diterna. Benägenheten att ta hänsyn till tc- tala kundförhållandet har sannolikt ökat un- der 1950- och 1960—talen beroende främst på inlåningens växande betydelse i samman- hanget enligt vad som tidigare sagts.9

B. Konkurrensen om företagskunderna

I nästa kapitel diskuteras generellt konkur- rensförhållandena på kreditmarknaden. I detta avsnitt diskuteras endast sådana för- hållanden, som är av direkt relevans för kre- ditgivningen till företagen.

B: 1. Marknadens karaktär

När det gäller marknaden för företag så— som bankkunder bör inledningsvis påpekas ett tämligen självklart men ibland förbisett förhållande — nämligen att med få undan- tag alla företagskunder är gamla kunder i någon bank. Det tillskott av helt nya kun— der, som inte kommer från andra svenska banker, består främst av nyetablerade små- företag samt utländska företags filialbild- ningar i Sverige. På regional och lokal nivå kan talas om ett visst nytillskott av liknande slag när företag omlokaliseras till orter där den gamla bankförbindelsen inte är repre- senterad. Totalt sett torde krediter till helt nya företagskunder utgöra en obetydlig an- del av totala kreditgivningen under exempel- vis ett år. Även om både antalet omlokalise- ringar och antalet etableringar av utländska företag ökat under senare år är på kort sikt totala beståndet av företagskunder tämligen oförändrat.

” Inom ramen för ett forskningsprogram i USA rörande affärsbankernas kreditgivning har Cohen, Gilmore och Singer utarbetat en norma- tiv principmodell för kreditbedömning med hjälp av datamaskin. I modellen beaktas totala kundförhållandet avseende inlåning, »trust funds», handhavande av anställdas löner osv. Se vidare författarnas artikel. Som redan nämnts har Hodgman [1] starkt framhållit to— talkundaspekten med tonvikten lagd på inlå- ningen. I Sverige har liknande synpunkter fram- förts av Thunholm, s. 26—27 och s. 46—47.

Vanligen är ett företag kund i endast en bank och detta kundförhållande är dessutom ofta av mycket gammalt datum. För de största företagen är stabiliteten i bankför- bindelserna påfallande, såsom tidigare vi— sats.10 Åtskilliga av de svenska storföretagen har haft samma bankförbindelse i 75—100 år även när inga ägandemässiga anknytning- ar förelegat. Däremot är flerbanksförbindel- ser inte ovanliga bland storföretagen men oftast finns i sådana fall endast en huvud- banksförbindelse medan övriga bankförbin- delser är utpräglat sekundära. En absolut klar gränsdragning är dock ibland svår att göra, eftersom de sekundära bankförbindel- sernas karaktär skiftar starkt. I många fall består den sekundära bankförbindelsen en- dast av att företagets filial i en mindre ort håller en viss transaktionskassa vid närmaste bankkontor eller av att vissa utländska be- talningsuppdrag går via annan bank än hu- vudbanken på grund av korrespondentbank- nätets struktur.

Det även bland storföretagen domineran- de systemet med enbanks- eller huvudbanks- förbindelser avviker starkt från motsvaran— de förhållanden i USA. Där har storföreta- gen vanligen kontakter med ett stort antal banker och har inte någon utpräglad hu— vudbanksförbindelse. Detta beteende är sä- kerligen framför allt betingat av att flertalet amerikanska banker har verksamheten be- gränsad till ett visst mindre geografiskt om- råde och är tämligen små i förhållande till storföretagens inlåning och kreditbehov. Sy- stemet med flerbanksförbindelser utan spe- ciell huvudbanksförbindelse tycks emellertid också vara en medveten politik hos många amerikanska storföretag. Detta framgår bl. a. av att många med verksamhet i Sverige även här föredrar att fördela sina bankaffärer tämligen jämnt på flera banker.

I den senare analysen kommer i stort sett att utgås från att ett företag vid upplåning endast har en bankförbindelse av någon be— tydelse. Då emellertid ett mindre antal före- tag har flera huvudbanksförbindelser eller betydande »sekundära» bankförbindelser och detta påverkar konkurrenssituationen, är det lämpligt att här göra en viss nyansering ge—

nom att diskutera flerbanksförbindelsernas karaktär och orsaker.

Både enligt de tidigare redovisade siffror- na och enligt intervjuerna har frekvensen av flerbanksförbindelser ökat markant un- der senare år. Oftast har detta inneburit att företagen fått en eller flera sekundära bank- förbindelser vid sidan av huvudbanksförbin- delsen. Den ökade förekomsten av fler- banksförbindelser har flera orsaker. De in- tervjuade bankcheferna nämnde i första hand erfarenheterna av kreditrestriktioner- na, som föranlett en del företag att öppna affärsförbindelser med flera banker i för- hoppning om att därigenom lättare kunna få önskade krediter. Denna utveckling ses med blandade känslor av bankerna och föl- jande uttalande av en storbankschef är mycket illustrativt: >>Flerbanksförbindelser ger både fördelar och nackdelar åt företa- get. Nackdelen är i första hand den, att när en kund har flera banker, så känner man inte samma ansvar för honom, som man gör när företaget är kund enbart i den egna ban- ken. Företaget med flerbanksförbindelser får inte den prioritering vid kreditfördel- ningen, som enbankskunder får. Fördelen är naturligtvis å andra sidan att de (företagen) kan spela ut bankerna mot varandra och med större säkerhet få krediter vid starka svängningar (i sin likviditet).>>

Bankerna har en klar preferens för en- bankskunder inom näringslivet men vissa större företag, som har mycket starka likvi— ditetssvängningar, har i samförstånd med den gamla bankförbindelsen etablerat kon— takt med ytterligare en storbank. Likaså har i vissa fall, när en kund visat sig kontinuer- ligt ta i anspråk stora bankkrediter, den ur- sprungliga huvudbanken tagit kontakt med en annan bank och träffat överenskommelse om delning av krediterna och inlåningen. För provinsbankerna är i vissa fall företa- gens kreditanspråk så stora att en delning av krediterna med annan bank framstår som önskvärd från risksynpunkt. Tidigare gjor- des oftast dessa delningar med någon av storbankerna. Det under senare år på olika områden växande samarbetet mellan pro-

10 Se även Thunholm, s. 46—47.

vinsbankerna har emellertid även återverkat på kreditgivningen. Numera sker delningar- na i regel inom provinsbanksgruppen, vilket minskar sannolikheten att vederbörande bank helt förlorar företaget som kund efter- som provinsbankernas geografiska verksam- hetsområden endast undantagsvis samman- faller. Dessa delningar är ofta helt en inbör— des affär mellan berörda banker (men redo— visas i officiell statistik inte som lån mellan banker) varför företaget ifråga fortfarande har kontakt med endast en bank. Överens- kommelser om delning av krediter gäller ofta för lång tid och speglar inte bara tillfäl- liga toppbelastningar för en bank.

Bankförbindelserna har en speciell struk— tur när det gäller vissa byggmästare och flertalet större byggherrar. Dessa är vanligen kunder i flera banker ibland i samtliga affärsbanker och dessutom även i postban— ken och sparbanker. Objektens storlek har i åtskilliga fall nödvändiggjort en delning av bostadsbyggnadskrediterna genom konsortie- bildning. Men den tidvis höga efterfrågan på bostadsbyggnadskrediter under efterkrigs— tiden tillsammans med dessa kunders relativt sett ringa inlåning och andra bankaffärer torde också ha medfört att bankerna snara- re stimulerat än bromsat en delning av kre- diterna oavsett storlek i synnerhet som denna kreditgivning av bankerna betraktats som påtvingad.

Många av de sekundära bankförbindelser, som etablerats, är en direkt följd av utrikes- handeln. Vid genomförandet av utlandsaffä— rer vänder sig utländska banker i första hand till sin eller sina svenska korrespondentban- ker, vilket medför att ett företag kan ha exempelvis rembursaffärer med ett stort an- tal svenska banker. Denna typ av flerbanks— förbindelser är mycket påfallande, när det gäller vissa större importörer inom parti- och detaljhandeln. Genom att ha många och i stor utsträckning samma korrespondent— banker i varje land undviker dock en in- hemsk bank i görligaste mån att det inom kundkretsen etableras flerbanksförbindelser från utrikeshandelssidan. Detta innebär ock- så att möjligheterna att ensam få förbindelse med en större utländsk bank är små. I stäl-

let strävas efter att i första hand välja såda- na korrespondenter, vars kunder har myc- ket affärer med de egna kunderna. Detta medför att antalet korrespondentbanker är större än vad som tekniskt sett behövs för betalningsförmedlingen. Genom tillkomsten av ett stort antal nya självständiga länder har dessutom korrespondentbanknätet måst kraftigt utvidgas. Konton måste hållas vid flertalet korrespondentbanker, vilket för- utom extra bokföringskostnader kan med- föra stora alternativkostnader för de tillgo- dohavanden, som minimum måste finnas på dessa konton och som tillsammans uppgår till avsevärda belopp. Såsom framgår av näs- ta avsnitt fyller dock korrespondentbanknä- tet fler funktioner än betalningsförmedling- en. Handeln med öststaterna erbjuder spe- ciella problem (och möjligheter). Det finns exempel på att en storbank genom avtal med statsbanken i en sådan stat lyckats få hand om större delen av berörda affärer för svenska företag, som normalt är kunder i andra banker.

I sammanhanget bör noteras det av flera bankmän påpekade förhållandet att företa- gens ekonomichefer blivit mer räntemedvet— na vid placering av tillfälliga överskottskas- sor, vilket åtminstone delvis är en följd av kreditrestriktionerna. När tillfälle erbjuds att erhålla bättre förräntning än vad bankernas inlåningsräkningar ger, lär ekonomicheferna i ökad utsträckning söka sig ut på den >>gråa» eller »halvgråa» kreditmarknaden och ta kontakt med kredit- och finansie- ringsinstitut, som nära samarbetar med an- nan bank än den ordinarie bankförbindelsen.

En speciell orsak till uppkomsten av fler- banksförbindelser för större företag är fu- sioner och andra ändringar i företagens ägandeförhållanden. Ibland träffar det köp- ta företagets bank skriftlig eller muntlig överenskommelse med köparen eller den nya företagsbildningen om att få behålla en viss del av bankaffärerna. Vid försäljning av företag, som tidigare kontrollerats av en bank närstående intressen (dvs. oftast hol- dingbolag), har det i vissa fall direkt angi- vits i fusionshandlingarna att bankaffärerna ska ligga kvar hos den gamla banken. Van-

ligast förefaller dock vara att ev. avtal sluts direkt mellan de berörda företagens banker i form av ett slags >>gentlemen's agreement» att dela kundens affärer på visst sätt. Den storbankschef, som var mest öppenhjärtig i fråga om dessa avtal, underströk dock att er- farenheten visar att dessa avtal av olika slag är av starkt begränsat värde för bankerna. Så småningom glider affärerna alltmer över till en bank utan möjligheter för den eller de andra bankerna att hindra detta. Det gavs också exempel på hur företag efter endast några få år trotsat gjorda överenskommelser och koncentrerat alla sina bankaffärer till en bank utan att ta notis om de övriga ban— kernas högljudda protester.11

Vid behov av banklaedit har naturligtvis de totalt sett fåtaliga flerbankskunderna (med avseende på kreditgivningen) vissa möjligheter att spela ut banker mot varand- ra och jämföra gjorda erbjudanden. För fö— retag med en bankförbindelse torde det emellertid aldrig ha varit vanligt att varje gång ansöka om kredit i flera banker och välja det mest förmånliga erbjudandet. För både bank och företag bygger affärsförbin- delsen på mer långsiktiga och allsidiga över— väganden. Företaget tar inte hänsyn till en- bart den vid tillfället aktuella krediten och dess kreditvillkor utan också till bankens öv- riga tjänster och framför allt till vad den tror om bankens vilja och möjligheter att längre fram ge tillräckliga krediter på rim- liga villkor. Banken å sin sida gör även en bedömning av kundens sannolika framtida kreditbehov och därmed förbundna risker samt av kundens övriga bankaffärer — i synnerhet inlåningen. Bankförbindelsernas exklusivitet och stabilitet både betingas av och betingar sådana långsiktiga och totala överväganden hos bankerna.

B: 2. Betalningsförmedling och utlandsrörelse

Konkurrensen mellan affärsbankerna om företagskunderna kan inte diskuteras enbart eller ens huvudsakligen med utgångspunkt från kreditgivningen. Under de senaste fem till tio åren har konkurrensen om företags- kunderna främst varit inriktad på betalnings-

förmedling och utlandsrörelsens tjänster var- för det finns anledning att något närmare redogöra för dessa båda rörelsegrenars ut— veckling i vad avser företagen.

Till följd av knappheten på inlåning i för- hållande till kreditefterfrågan har affärsban- kerna väsentligt ökat sin betalningsförmed- lande verksamhet genom organiserandet av ett gemensamt bankgiro, genom införandet av checklön och genom utarbetandet av sär- skilda betalningssystem för företag. Både bankgirot och de enskilda affärsbankerna har upprättat särskilda marknadsorganisa- tioner, som bearbetar företagen, analyserar deras betalningsrutiner och redovisningssy- stem samt lämnar förslag till nya och billi- gare betalningsrutiner, som utnyttjar bank- girot och bankernas inkasso. Bankgirot är ett konkurrensmedel främst riktat mot post- girot och den primära strävan är för varje bank att öka sin andel av kundkretsens stör- re transaktionskassor. Ett effektivare utnytt- jande av transaktionsmedlen innebär också att företaget kan hålla sin checkräkningskre- dit på lägre nivå. Checklönesystemet är en av dessa betalningsrutiner och de etablerade kundförbindelserna med företagen är en vik- tig faktor i den konkurrens om löntagarnas kassahållning och banksparande, som check- lönen i sista hand utgör.

På senare tid har affärsbankerna alltmera inriktat sig på att sälja fullständiga och för varje kund starkt specialiserade betalnings- system. Detta har till stor del blivit tekniskt möjligt genom bankernas ianspråktagande av datamaskiner. Ett exempel på sådana sy- stem är det, som utarbetats av två banker för en livsmedelsgrossist. Systemet innebär

" Mindre företags uppgående i större före- tag skapar ibland speciella problem för pro- vinsbankerna på grund av den geografiska be- gränsningen av dessas verksamhet. »I dylika fall fortsätter visserligen företaget oftast att driva rörelse på sin förutvarande plats, men dess af— färer sköts centralt genom den nya ägaren och dennes bankförbindelse. För den gamla bank- förbindelsen brukar då endast de löpande expe- ditionsgöromålen — — — bliva kvar. Även om banken under sådana förhållanden måste be- tinga sig ersättning för dylikt arbete eller er- hålla kompensation därför på annat sätt, kan detta ej uppväga förlusten av den värdefulla och mera inkomstbringande delen av de tidigare affärerna. Gyllenswärd.

att bankerna övertagit grossistens bokföring och inkasseringar avseende dennes leveran- ser till detaljister och att grossisten regel- bundet drar visst överenskommet faktura- belopp på räkning i bankerna. Ett annat och liknande system är det s.k. Shellgirot, som utarbetats av Handelsbanken och Shell och som avser betalningarna mellan oljebolaget och bensinstationerna.12 När såsom i Shell— girots fall ett betalningssystem helt knyts till viss bank och inte till bankgirot utgör det samtidigt en presg på berörda återförsäljare att även flytta över sina övriga bankaffärer till banken i fråga. En med betalningssyste- men något besläktad verksamhet bedrivs av de till bankerna anknutna nya factoringbo- lagen, som övertar och inkasserar företagens kundfordringar och ofta dessutom lämnar företagen krediter.

Hittills har bankernas intressekontorstjäns- ter i huvudsak begränsats till områden, som direkt anknyter till en banks betalningsför- medling samt in- och utlåning. Efter ameri- kansk förebild kan dock förutses att banker— na i framtiden med datateknikens hjälp kom- mer att gå åtskilligt längre och exempelvis för fria yrkesutövare och mindre företag sköta hela bokföringen, ombesörja alla eko- nomiska transaktioner och producera all be- hövlig intern statistik. Viss försöksverksam— het i mindre skala förekommer redan. Med den ökade förekomsten av datamaskiner i företagen blir det dessutom möjligt att allt hårdare integrera bankernas betalningssy- stem med företagens interna redovisnings- och informationssystem. Det torde vara ofrånkomligt att en utveckling enligt dessa riktlinjer kommer att skapa administrativa bindningar, som ytterligare kommer att minska företagens rörlighet mellan ban- kerna.

Det andra stora verksamhetsområdet be- rörande företagen, där bankerna kraftigt ökat sina insatser, är utlandsrörelsen. An— ledningarna till denna expansion kan sökas både i ändrade yttre förutsättningar (libera- lisering av internationell handel, bildandet av handelsblock, tillkomst av nya självstän- diga stater osv.) och i bankernas egna initia- tiv. Samtidigt har bankernas utlandsrörelse

delvis ändrat karaktär. Till följd av det se- dan 1950-talets början ökade förtroendet inom internationell handel har själva betal- ningsförmedlingen starkt förenklats. I stäl- let har andra tjänster inom utlandsrörelsen fått ökad betydelse och delvis nya tillkom- mit. Traditionellt har Skandinaviska Banken och Enskilda Banken varit starkt internatio- nellt inriktade. Sedan början av 1960—talet har dock Svenska Handelsbanken kraftigt byggt ut sin utlandsrörelse och numera är de tre bankerna ledande på området. Under de senaste åren har även övriga banker gjort betydande ansträngningar att expandera sin utlandsrörelse. Nedan redogörs för vissa vik- tigare icke-rutinmässiga delar av bankernas utlandsrörelse avseende företagen.13

Särskilt de tre ovannämnda bankerna be- driver en omfattande informationsverksam- het rörande marknadsförhållanden, tullsat- ser, valutaförordningar, export- och import- regleringar m.m. Till betydande del utgör denna verksamhet en dubblering av export- föreningens, handelskamrarnas och liknande institutioners verksamhet. För olika länder har vidare utarbetats och distribuerats små- skrifter rörande etableringsregler, skattelag- stiftning, bolagsstiftning m.m., som företa- gen måste känna till vid etablering utom- lands.

Förmedling av handelskontakter mellan svenska och utländska företag utgör en av handelskamrarnas och handelssekreterarnas arbetsuppgifter. En viss sådan kontaktför- medling har alltid även bedrivits av storban- kerna men under 1950- och 1960-talen har denna systematiserats och kraftigt byggts ut

12 Veckans Affärer [2]. 13 För den skull bör inte betalningsförmed- lingen på utlandet anses som intresselös från konkurrenssynpunkt. »Det händer inte sällan, att en svensk exportör, som håller på att upp- arbeta en ny marknad, påverkar den utländske köparen att instruera sin bank att öppna rem- burs genom expor-törens bank eller låter sin bankförbindelse här sända inkassodokumenten till viss, av hans agent eller av köparen anvisad bank, med vilken den svenska banken tidigare inte haft någon förbindelse. En sådan ny kon- takt kan om den blir regelbunden, giva den ut- ländska banken anledning att i reciprocitetens intresse söka dirigera en del av sin-a övriga affä- rer på Sverige till den svenska banken i fråga. Raab.

till ett av de viktigaste inslagen i utlandsrö— relsen. Härigenom har bankerna kommit att få allt större betydelse för omfattningen och kanalisering av de svenska företagens in- ternationella handelsförbindelser.

De primära förutsättningarna för en banks förmedling av handelskontakter är dels ett omfattande och lämpligt samman- satt nät av korrespondentbanker utomlands och dels en detaljerad kännedom om kund— företagens produktion. Via de utländska korrespondentbankerna kommer förfråg- ningar från dessas kundföretag om lämpliga svenska köpare/säljare. Den svenska banken kontaktar i sin tur en eller flera kundföre- tag, som antas vara eller kunna göras intres- serade av affären i fråga och som anses ka- pabla att genomföra den. Under de senaste åren har det exempelvis blivit allt vanligare att bankerna anlitas vid utseende av general- agenter för utländska företag. I vissa enstaka fall används kontaktförmedlingen som ett direkt konkurrensmedel genom att banken söker upp vad den tror vara en lönsam af- färsmöjlighet, som förmedlas till en attrak— tiv kund i en annan bank. I regel gås dock utanför den egna kundkretsen endast när den inte innehåller något lämpligt eller in- tresserat företag. Till någon del torde detta beteende betingas av kreditrestriktionerna. Vårdandet av förbindelserna med korrespon- dentbankerna gör det samtidigt nödvändigt att om möjligt söka lämna förslag på något företag. Kontaktverksamheten fungerar på motsvarande sätt när ett svenskt företag tar initiativet till en utländsk handelsförbindelse.

Kontaktförmedlingen sker emellertid inte enbart via korrespondentbanknätet. De stör- re svenska bankerna söker så nära som möjligt följa utvecklingen på utländska marknader och etablera direkta personliga kontakter med utländska företag m.m. för att därigenom kunna ge kundföretagen yt- terligare upplysningar och handelskontakter. Särskilt de större bankerna söker även akti— vera de egna kundföretagen och bland mind- re och medelstora industriföretag propageras för utlandsmarknadernas möjligheter och tillgängliga bankmässiga tjänster via bl.a. regelrätt kursverksamhet. Bankerna tar som

regel inte betalt för sin förmedling av han- delskontakter men förutsätter att den för- medlande bankens tjänster tas i anspråk vid genomförandet av uppkommande transak- tioner.

En närmast klassisk bankservice är att ge introduktion till lämplig korrespondentbank när ett kundföretag söker komma in på en ny utländsk marknad. För korrespondent- banken utgör introduktionen en viss garanti för företagets tillförlitlighet och medför att en ny kund erhålls. Genom den nya bank- förbindelsen erhåller företaget viktig infor- mation och kontakter med lämpliga kunder, advokater, finansiärer osv. Tidigare var des- sa introduktioner förbehållna en banks kva- litativt sett absolut bästa kunder. Idag har introduktionsförfarandet hos särskilt vissa storbanker utvidgats till en bankservice till- gänglig för större delen av kundkretsen. När företaget önskar etablera sig utomlands före— gås introduktionen ofta av att företaget be- går och får ett grundmaterial från den svenska bankförbindelsen rörande skatteför- hållanden, markfrågor m.m. i det aktuella landet. I sammanhanget bör också nämnas att Svenska Handelsbanken och Skandina- viska Banken i bl.a. London och New York har egna representanter, som dels tjänstgör som informationsinsamlare, dels etablerar kontakter åt olika håll och dels hjälper kund- företag. Likaså uppträder svenska banker på större utländska varumässor.

Med ökningen av svenska företags inves- teringar utomlands och den ökade kredit- givningen vid kapitalvaruexport har svenska banker i allt större utsträckning sökt finan- siera sina större kundföretag på utländska kapitalmarknader, bl. a. den s. k. eurodollar- marknaden. Utvecklingen får också ses mot bakgrund av liberaliseringen i riksbankens politik härvidlag och de tidvis hårda kredit— restriktionerna i Sverige. Bankernas verk- samhet kan karakteriseras som mäkleri i långa och meddellånga krediter. För Svens- ka Handelsbankens och Skandinaviska Ban- kens del bedrivs en betydande del av denna verksamhet via var sitt dotterbolag i Schweiz. Beträffande Enskilda Banken bör noteras att bankens ledning genom sina

långvariga och vitt förgrenade personliga kontakter med utländska banker och finans- grupper har haft ibland unika möjligheter att utomlands på olika sätt bistå företagen inom den Wallenbergska intressesfären. Mer än på något annat verksamhetsområde är det nödvändigt för bankerna att finna »skräd- darsydda» lösningar till kundernas finansie- ringsproblem, varvid hänsyn också måste tas till konkurrensen från utländska banker. Företag, som säljer utomlands mot lång kre- dit, har ofta fortlöpande överläggningar med sin bankförbindelse, som därigenom för varje transaktion på ett mycket tidigt sta- dium i realiteten har bundit sig för att till- godose företagets kreditbehov. Bankernas in- täkter av den internationella finansierings- rörelsen består till stor del av garanti- och förmedlingsprovisioner vid sidan av räntor.

B: 3. Konkurrenssituationen

Ett mycket markant drag i affärsbankernas konkurrens om företagskunderna är att man i sitt marknadsbeteende utgår från den exis- terande kundkretsen och är utomordentligt starkt inriktad på att i första hand behålla alla gamla företagskunder med de margi- nella justeringar, som risköverväganden och portföljpolitik aktualiserar. Olika åtgärder för att hävda bankens lönsamhet på kort och lång sikt vidtas huvudsakligen inom den givna kundkretsen. Tydligast kommer detta till uttryck vid kreditrestriktioner. Denna attityd får ses mot bakgrund av bankför— bindelsernas karaktär och bidrar till att dessa får den konstaterade stabiliteten.

En annan slutsats, som kan dras på basis av både intervjuerna och annat material är att det finns mycket stora inskränkningar i bankernas val av konkurrensmedel och av hur tillgängliga konkurrensmedel kan använ- das. Detta både minskar riskerna att förlora gamla kunder och minskar möjligheterna att förvärva nya kunder. Såsom närmare disku- teras i nästa kapitel är flertalet affärsbanker medlemmar av en kartell, som fastställer maximiräntesatser för inlåningen. Likaså är prissättningen för flertalet standardiserade tjänster kartellbunden genom tariffavtal.

Också inom utlåningen är konkurrensmöj- ligheterna starkt begränsade när det gäller risktagande och räntesättning. För utlånings- räntorna träffar affärsbankerna (i regel vid diskontoförändringar) överenskommelser om rekommenderade räntesatser och intervall inom vilka räntesatserna bör ligga. Den re- ella betydelsen av dessa rekommendationer kan inte diskuteras utan hänsynstagande till riksbankens politik men under alla förhål- landen är, såsom senare visas, räntestruktu- ren stel och starkt traditionellt betingad om än inte lika fullständigt låst som på inlå- ningssidan, Konkurrensen i räntesättningen är därför av mycket underordnad betydel- se.14 Avgörande i sammanhanget blir i stäl- let vilka risker en bank anser finns och anser sig kunna ta i varje enskilt fall med utgångspunkt från givna räntesatser och sin bedömning av framtida intäkter från kun- den. Denna konkurrens i risktagande blir vid de givna räntorna en konkurrens om riskmässigt marginella företag. Det är därför ett konkurrensmedel, som visserligen an- vänds och är väsentligt för en fungerande kreditmarknad men som för en bank inte kan framstå som attraktivt att använda i stor utsträckning.

Kreditrestriktioner innebär att en utpräg- lad säljarens marknad skapas men medför samtidigt speciella komplikationer från kon- kurrenssynpunkt just på grund av bankför- bindelsernas karaktär. Kreditansökningar från i och för sig goda företagskunder måste helt eller delvis avslås, vilket oundvikligen medför spänningar i kundförhållandena. En bank löper ständigt risk att förlora missnöjda kunder senare när restriktionerna åter lättat och i vissa fall omedelbart.15 För den bank, som under restriktionerna har bättre likvidi—

14 Detta påstående ter sig säkerligen närmast stötande för många bankmän. Åtskilliga av de intervjuade bankmännen hävdade att räntekon- kurrensen var mycket hård. Då närmare preci— sering efterlystes visade det sig dock att med uttryck såsom »hård räntekonkurrens» avsågs endast att företagen är tämligen väl underrät— tade om rådande räntesatser och att ingen bank kan föra en räntepolitik, som markant avviker från övriga bankers. Enhetliga räntesatser är dock självfallet i sig självt inget belägg för räntekonkurrens. 15 Se även Thunholm, s. 26.

tet än övriga banker blir blotta tillgången på medel ett överlägset konkurrensmedel, om det används. Det är mot denna bakgrund man främst får se Kreditbankens snabba till- växt sedan 1949. Banken fick snabbt en stor inlåning från speciella kundkategorier så- som statliga myndigheter, kommuner och olika organisationer, vilket gav en stark lik- viditet samtidigt som övriga banker till följd av långvariga kreditrestriktioner måste helt eller delvis avvisa många kundföretags kre- ditanspråk. Dessa speciella omständigheter har av allt att döma gjort det möjligt för Kreditbanken att Via kreditgivningen få många nya kundföretag, som inte varit risk- mässigt marginella, utan att föra en från övriga banker avvikande räntepolitik.

Begränsningarna i bankernas konkurrens- möjligheter betingas i hög grad av kartellav- tal och institutionella trögheter i prisbild- ningen och bidrar till att minska företagens rörlighet mellan bankerna. Men mer grund- läggande orsaker kan till betydande del sö— kas i bankväsendets oligopsonistiska resp. oligopolistiska struktur samt >>varornas>> sto- ra homogenitet och imiterbarhet. Ändrade priser kan leda till motåtgärder från konkur- renternas sida, uppkomna prisskillnader har små utsikter att bestå och nya lånetyper samt massproducerade tjänster imiteras ytterst snabbt av konkurrenterna, eftersom någon motsvarighet till patentskydd inte finns. Existerande avtal minskar därför till noll en sannolikhet för aktiv priskonkurrens, som vid frånvaro av öppna avtal skulle vara mycket liten på många områden. Den lätt- het och snabbhet varmed nya lånetyper och bankmässiga tjänster kan imiteras av kon- kurrenterna får antas medföra minskade in- citament att lansera nyheter. Illustrativa i sammanhanget är följande intervjuuttalan- den:

(1) »Så snart ett företag (dvs. bank) kommer med en nyhet införlivar konkurrenterna täm- ligen omgående denna med sitt sortiment. Un- dantagen från denna regel brukar vara rätt få och utgörs då vanligen blott av mindre varian- ter på tidigare kända erbjudanden.» (2) »Alla banker registrerar noggrant var- andras åtgärder och vidtar snabbt motåtgärder

om så skulle behövas. Det är därför över hu- vudtaget omöjligt att föra en avgifts- eller räntepolitik inom en bank, som markant av- viker från de andras.»

(3) »När det gäller den mer rutinmässiga de- len av bankernas tjänster och även utlåningen är det ingen idé att försöka priskonkurrera, ef- tersom alla i stort sett arbetar under samma förutsättningar. En priskonkurrens leder där- för bara till att marginalerna pressas.»

När det gäller kreditgivningen bör också observeras de rådande informationsförhål- landena. Beträffande gamla kunder söker en bank så långt möjligt fortlöpande hålla sig underrättad om framtida kreditbehov. I be- tydande utsträckning erhålls dock inte in- formation om kreditanspråk förrän företa- get kontaktar banken för förhandling om omedelbar kredit. Beträffande potentiella nya kunder är informationsläget ännu oftare det senare. Eftersom en bank inte kan göra ett konkret erbjudande förrän företaget un- dersökts och på basis av detta en förhand- ling med företaget genomförts, befinner sig bankerna konkurrensmässigt oftast ofrån— komligt i en mer passiv situation än vad som är vanligt för företag på många andra marknader.

En speciell typ av konkurrensbegränsning är den, som representeras av gemensamma styrelseledamöter mellan banker och andra privata företag. Frekvensen av dessa gemen- samma sty'relseledamöter har ökat något, så- som tidigare visats. En mycket stor andel av storföretagens och de börsnoterade företa- gens in- och utlåning är >>representerad» i bankstyrelserna. Dessa personförbindelser är otvivelaktigt delvis direkt betingade av bankledningarnas önskan att knyta de större och mest lönsamma kunderna närmare till banken. Dessa personliga bindningar saknar därför inte betydelse från konkurrenssyn- punkt men samtidigt bör observeras att de ofta speglar kundförhållanden, som är myc- ket gamla och som kan ha funnits långt innan personförbindelsen etablerades.

Både på grund av karaktären av de mark- nader, på vilka bankerna konkurrerar om företagskunderna och på grund av olika bindningar är affärsbankernas konkurrens- möjligheter starkt beskurna. Inom vilka de-

lar av bankernas verksamhetsfält, som kon- kurrensen är starkast, skiftar beroende på bl. &. kreditmarknadsläget. Genomgående är dock de främsta konkurrensmedlen vad som vagt brukar kallas >>personlig bearbetning» tillsammans med de varierande möjligheter- na till produktdifferentiering genom indivi- duellt utformade tjänster. Betalningsförmed— lingen och utlandsrörelsen utgör båda exem- pel på detta. En speciell och viktig variant av personlig bearbetning är att avslå eller avstyra kreditansökningar under restrik- tioner på ett sätt, som minimerar friktioner mellan bank och bankkund. Därnäst i be- tydelse som konkurrensmedel torde komma risktagandet vid kreditgivning samt uppar- betande och vidmakthållande av nära per- sonliga kontakter med lämpliga utländska korrespondentbanker .Att värdera betydelsen av risktagandet såsom konkurrensmedel är ytterst svårt. Å ena sidan finns de tidigare nämnda begränsningarna i möjligheterna till konkurrens i detta avseende. Å andra sidan uppgav flertalet intervjuade att nekade (yt- terligare) krediter är den klart vanligaste or- saken till företags önskan att byta bankför- bindelse. Dessa uttalanden får emellertid ses mot bakgrund av de rådande kreditrestrik— tionerna, dvs. ett marknadsläge där banker- na är ytterst obenägna att ta nya kunder. Men även när restriktioner inte råder är det uppenbart att många, sannolikt flertalet, av dessa företag inte lyckas byta bank. Den ovan gjorda bedömningen av risktagandets relativa betydelse torde i vart fall vara be- rättigad när det gäller tiden från 1950-talets mitt och framåt i sin helhet.

Reklam i vanlig mening torde företagen vara tämligen oemottagliga för när det gäl- ler krediter och rutinmässiga bankmässiga tjänster. Däremot finns det enligt flera le- dande bankmäns utsago ett klart inslag av prestigetävlan mellan bankerna, som bl.a. yttrar sig i ett snabbt kopierande av varand- ras erbjudanden och åtgärder (ex. upprät- tande av utländska dotterbolag) för att fram— stå som välsorterad oavsett om detta isolerat framstår som ekonomiskt lönsamt eller ej.

Intensiteten och inriktningen av den di- rekta ackvisitionen av nya kundföretag va-

rierar men det hör till undantagen att bank- män på olika nivåer går ut och öppet »säl- jer» krediter och tjänster i kundförvärvande syfte. Enligt de intervjuade skulle ett sådant beteende snabbt utlösa repressalieaktioner från de drabbade konkurrenternas sida. Som huvudsakligt undantag från denna regel an- gavs de fall, när en ny bank etablerar sig på en ort. För att få fotfäste måste den nya banken aggressivt gå fram på bred front och försöka snabbt ta lokala kunder från de re— dan etablerade bankkontoren. Under en övergångstid tills läget åter stabiliserats råder därför en hård kamp om företagskunder och andra kunder. Genom de många nyöppnade avdelningskontoren har dessa undantag va— rit förhållandevis många under 1950— och 1960-talen.

Frånsett sådana rubbningar i den lokala bankstrukturen är huvudvillkoren för att framgångsrikt kunna aktivt konkurrera om attraktiva företagskunder hos andra banker att dels så långt möjligt göra sig underrättad om de aktuella företagens behov av krediter och bankservice samt hur dessa behov till- godoses av den hittillsvarande bankförbin- delsen och dels försiktigt klargöra för dessa företag den egna bankens intresse av affärer och förmåga att finna tillfredsställande lös- ningar till företagets specifika problem i oli- ka avseenden. Medlet för att uppnå detta är den av bankmän så honorerade »personliga bearbetningen», som tar sig uttryck i att bankmän i alla tänkbara sociala samman- hang söker etablera så nära personlig kon- takt som möjligt med representanter för attraktiva företagskunder hos konkurrenter— na. Dessa kontakter gör det möjligt att på ett tidigt stadium upptäcka försvagningar i konkurrenternas kundförhållanden, exempel- vis genom en företagares mer eller mindre uttalade missnöje över service, kreditvillkor. behandling under kreditrestriktioner eller en- bart personliga relationer, samt utnyttja detta för att locka över företaget till den egna banken. Det betyder att åtskilliga byten av bankförbindelser, som ytligt sett sker på fö- retagets eget initiativ med eller utan anknyt- ning till en kreditansökan, i realiteten är re- sultatet av långvarig kundbevakning och

diskret kundbearbetning från den nya bank- förbindelsens sida. Att i sådana fall vägra ge önskade krediter kan många gånger te sig omöjligt eftersom detta skulle betyda spolie- rande av ett långvarigt ackvisitionsarbete.

Många av de intervjuade bankmännen un- derströk med hänvisning till bankförbindel- sernas stabilitet och långsiktiga karaktär nödvändigheten av att på ett så tidigt sta- dium som möjligt få ett företag som kund. När ett företag blivit större och uppenbart attraktiv som bankkund är det svårt att bry— ta den redan etablerade bankförbindelsen. Detta sökande efter små och medelstora fö- retag, som bedöms kunna bli lönsamma bankkunder på lång sikt, åvilar i första hand kontorscheferna och är deras kanske vikti- gaste funktion. Storföretagens bankförbin- delser uppfattas allmänt som tämligen orubbliga, vilket följande uttalande av en direktionsmedlem i en privat storbank kan få illustrera: »De stora företagen finns det som regel ingen möjlighet att i praktiken värva. De är genom gemensamma styrelseledamö- ter och på annat sätt för det mesta mycket starkt förankrade i resp. bank. De företag, som det kan bli frågan om att få över som kunder är således de små och medelstora.» När det gäller storföretag förefaller fusioner och andra ändringar i ägandeförhållandena vara den huvudsakliga anledningen till byte av enbanks- eller huvudbanksförbindelse. En speciell form av kundackvisition utgör de tidigare diskuterade investment- och finan— sieringsbolagens uppköp av familjeföretag. Denna verksamhet innebär något tillspet- sat uttryckt — att bankerna har börjat att konkurrera med varandra genom att indi— rekt helt enkelt köpa attraktiva företagskun- der (se kap. III).

C. De formella säkerhetskraven

En ofta återkommande fråga är vilken bety- delse de formella säkerheterna har för af- färsbankernas kreditgivning. Eftersom det krävs en genomgång av banklagens bestäm— melser och andra bestämmelser samt en re- dogörelse för bankinspektionens verksamhet

är det lämpligt att diskutera dessa aspekter av Säkerhetsfrågan för sig.

C: 1. Krav på säkerheter enligt banklagen m. m.

Affärsbankerna kräver med vissa bestämda undantag formella, särskilda säkerheter för beviljade krediter. Åtminstone ytligt sett be- tingas detta beteende av banklagens (EL:s) bestämmelser.

Den generella huvudregeln i BL (& 56) är att bank inte får bevilja kredit >>utan att så- kerhet som av bolaget (dvs. banken) prövas betryggande ställes antingen i fast eller lös egendom eller ock i fordringsrätt jämväl mot annan än den, åt vilken krediten be— viljas.»

Från denna huvudregel medges dock vissa undantag. Utan särskild säkerhet får kort- varig kredit beviljas affärsidkare i och för hans rörelse om »trygghet för förbindelsens fullgörande ändock anses föreligga». Vidare får i Vissa fall växel utan accept diskonteras. I begränsad utsträckning får andra krediter utan särskild säkerhet, s.k. blancokrediter, beviljas varvid i varje enskilt fall maximibe— loppet för småföretagare är 75 000 kr. och för övriga 15 000 kr. För krediter till stat, kommun, bank m. m. krävs inte heller sär- skilda säkerheter.

Krediter mot pant av aktier är särskilt nämnda i BL (& 59). Vid beviljande av sådan kredit ska finnas en »skälig» marginal mel- lan aktiernas marknadsvärde och kreditbe- loppet. Aktier i investmentbolag och emis- sionsbolag godkänns inte som pant. Denna bestämmelses lämplighet är dock f.n. före- mål för prövning. Vidare bör nämnas att BL ställer samma säkerhetskrav på bankernas garantiförpliktelser som på krediterna.

Exkurs: Vid sidan av dessa allmänna regler innehåller BL särskilda regler för två grupper av kredittagare. Den första gruppen består av:

]. bankens VD och dennes ställföreträdare,

2. annan befattningshavare (exempelvis kon- torschef) i banken, som har i uppdrag att en— sam eller tillsammans med annan avgöra ären- den ,vilka ankommer på styrelsen,

3. revisor eller revisorssuppleant i banken,

4. person, som är gift med någon enligt punkterna 1—3,

5. bolag, förening etc., vari någon enligt punkterna 1—4 har ett »väsentligt ekonomiskt intresse» såsom delägare eller medlem.

För denna grupp gäller att kredit endast får ges:

a) mot säkerhet av värdehandlingar, vari omyndigas medel utan överförmyndares sam- tycke får placeras (dvs. främst vissa prima obli- gationer och botteninteckningar i fastigheter),

b) till ovannämnda bolag etc. dessutom ge- nom diskontering av prima varuväxlar (»väx- lar grundade å verkliga handelsaffärer»),

c) till ovannämnda befattningshavare mot »fullgod» säkerhet upp till ett maximibelopp av 25 000 kr. i varje enskilt fall.

Vidare gäller att borgen av eller fordrings- bevis utfärdat av dessa ekonomiska subjekt inte får godtas som säkerhet. Restriktioner finns också för Växelkrediter.

Den andra gruppen består av:

1. andra medlemmar av bankens styrelse än befattningshavare i banken,

2. bolag, förening etc., vari dessa styrelse- medlemmar äger »väsentligt ekonomiskt in- tresse».

För denna grupp gäller att kredit endast får ges:

a) mot »pant, som prövas i och för sig inne— bära fullgod säkerhet»,

b) genom diskontering av prima varuväxlar.

Såsom framgår är EL:s säkerhetsbestäm- melser mycket allmänt formulerade och ger få konkreta anvisningar om minimikrav på ställda säkerheters kvalitet. Det är emellertid nödvändigt att också beakta innehållet i ban- kernas bolagsordningar och arbetsinstruktio- ner, eftersom dessa delvis har en legal karak- tär genom den kontroll över utformningen, som utövas av Kungl. Maj:t resp. bankin- spektionen.

Beträffande säkerheter sägs i bolagsord- ningen endast att uppsägningslån (motsatsen: lån, som successivt prolongeras) med vissa undantag endast får beviljas mot realsäker- het. Bestämmelsen saknar dock större prak- tisk betydelse, eftersom uppsägningslån före— kommer ytterst sparsamt. Tilläggas bör att i samtliga bolagsordningar anges att kortvarig rörelsekredit utan särskild säkerhet får be— viljas på högst tre månaders tid i vissa bolagsordningar med tillägget att kredittiden genom omsättning får utsträckas till högst

ett år i enlighet med vad som förordas i för— arbetena till BL.18

Instruktionerna för beslutsfattare under bankernas centralstyrelser innehåller mer konkreta och för alla banker tämligen lik- formiga bestämmelser om säkerheter för be- viljade krediter. Fastighetsinteckningar får belånas till högst 75 procent (i en bank 70 procent) av beräknat försäljningsvärde och flertalet varor till två tredjedelar (i en bank 60 procent) av dagsvärde eller försäljnings- värde. Börsnoterade aktier får i majoriteten av bankerna belånas till högst de belånings— kurser, som överenskommits mellan bank- föreningens medlemmar medan övriga ban- ker satt 75 procent av marknadsvärdet som övre gräns. För övriga aktier varierar högsta belåningsvärden mellan 75 och 50 procent av marknadsvärdet beroende på i första hand hur stor marknad det finns för aktier— na. Faktiskt tillämpade belåningsvärden är ofta betydligt lägre. Beträffande svenska obligationer gäller att statens, kommuners och hypoteksinrättningars obligationer får belånas till högst 90 procent av marknads- värdet samt trafik- och industriföretags obli- gationer till högst 80 procent (i en bank till högst 85 procent) av marknadsvärdet. Vida- re får enligt flertalet bankers instruktioner fartygsinteckning, luftfartygsinteckning, fö- retagsinteckning samt inteckning i jordbruks- inventarier inte utgöra den enda säkerheten för beviljad kredit.

Enligt instruktionerna finns det således skenbart tämligen konkret angivet vilka minimikvar på säkerhetstäckning, som nor- malt bör krävas vid kreditgivning även om naturligtvis beräknade försäljningsvärden för fastigheter — särskilt industrifastigheter och varor grundar sig på bankernas bedöm- ningar. Av intervjuerna har emellertid klart framgått att instruktionernas föreskrifter tol- kas som gränser för när en enda typ av så— kerhet är otillräcklig. Det anses exempelvis fullt riktigt och möjligt att som säkerheter för en kredit ta belåning av fastighetsinteck- ning, liggande mellan 75 och 100 procent av fastighetens beräknade försäljningsvärde, jämte företagarens egen borgen (när företa-

1949 års banklagsakkunniga, s. 107—108.

get är aktiebolag) eller belåning av företags— inteckning. Som kompletterande säkerheter används oftast namnsäkerhet och belåning av företagsinteckning — två säkerhetstyper, vars reella värden oftast är ytterst svårbe- dömbara men vars formella värden är utom- ordentligt elastiska.17 Vid kreditgivning till en- och fåmansägda aktiebolag begär ban— kerna i regel att ägaren/ägarna ställer egen generell borgen som säkerhet för bolagets bankkrediter. Detta betyder att för flertalet aktiebolag i landet är i praktiken en av aktie- bolagens centrala bestämmelser — ägarens begränsade ansvarighet — till större delen satt ur spel. I sammanhanget bör också näm- nas att namnsäkerheternas betydelse för af- färsbankernas kreditgivning är avsevärd och har ökat under efterkrigstiden. Av ställda säkerheter för totala beloppet utestående lån, beviljade krediter i räkning samt disponera- de remburser ultimo 1966 svarade namnsä— kerheter för ca 26 procent mot ca 18 pro- cent 20 år tidigare.

Bolagsordningen och arbetsinstruktioner ger således inga anvisningar om hur BL:s krav på »betryggande» resp. »fullgod» säker- het konkret bör tolkas. Inte heller förarbe- tena till nuvarande och tidigare banklag ger några egentliga ledtrådar. Sistnämnda säker- hetskrav är dock enligt sparbankslagen hu- vudregeln för sparbankernas kreditgivning, vilket mot bakgrund av sparbankernas tra- ditionella försiktighet i risktagande ger en viss antydan om innebörden av termen >>full- god» även om den inte heller i sparbanks- lagen är definierad. Det förefaller också vara allmänt accepterat bland bankmän att med »fullgod» säkerhet menas en säkerhet, vars värde är oberoende av företagets ut- veckling under lånetiden på grund av att likviden från en ev. nödvändig försäljning av själva säkerhetsobjektet räcker till för att täcka lånet.

Med »betryggande» säkerhet avses uppen- barligen något annat än »fullgod» säkerhet. Att affärsbankernas kreditgivning bör vara fullständigt eller nära nog fullständigt riskfri torde inte ha avsetts av lagstiftaren. Under alla förhållanden har det alltid funnits och finns fortfarande en stor andel affärsbanks-

krediter, där säkerheterna inte är av obliga- tionsmässig eller 3. k. sparbanksmässig kva- litet. Detta innebär att uttrycket »betryggan- de» säkerhet inte är annat än en bedömning av hur stora risker (större än noll) bankerna bör ta utan att det därför alls anges på vil- ken nivå risktagandet högst får ligga. Detta betyder i sin tur att »betryggande» i egen- skap av definition totalt saknar mening. Ter- men infördes i den gamla banklagen genom en lagändring 1933. Den utredning, som föreslog lagändringen, var vagt medveten om termens innehållslöshet men såg infö— randet av krav på »betryggande» säkerhet som ett slags angeläget moraliskt stöd för bankinspektionen vid dess granskning av affärsbankernas kreditgivning.18

Det sagda innebär att bankinspektionen måste ha egna värderingar av vad den anser vara högsta tolerabla risknivå. Det är dessa värderingar, inte BL, som bestämmer inne- hållet i begreppet »betryggande» säkerhet. Det är dessa värderingar tillsammans med ev. skiljaktig riskbedömning i det enskilda fallet, som teoretiskt kan tänkas begränsa bankernas rörelsefrihet riskmässigt vid kre- ditgivningen. Det är därför nödvändigt att övergå till att diskutera principerna för in— spektionens granskande verksamhet.

C: 2. Bankinspektionens granskning av affärsban- kernas kreditgivning

Bankinspektionens granskning av bankernas engagemang sker i samband med s.k. bank- undersökningar, som inspektionen i enlighet med sin instruktion ska göra minst vartannat år. Bankundersökningar görs regelbundet vid alla huvudkontor samt alla större avdelnings- kontor och avser förutom krediter även så— dant som exempelvis den interna revisionen och valvsförhållanden. Vid bankundersök- ningarna har inspektionen i förväg tillgång till en betydande information om utestående krediter genom den statistik, som varje år samlas in om alla kredittagares egna förbin-

17 Företagsinteckning, som ersatt det gamla förlagsinteckningsinstitutet, omfattar bl.-a. in- ventarier, varor, immateriella rättigheter och vissa fordringar. "* Banksakkunniga, s. 63—64.

delser på minst 200000 kr. och alla egna förbindelser jämte ansvarsförbindelser på minst 300 000 kr. Dessutom gör inspektio- nen ibland punktundersökningar av banker- nas kreditgivning till vissa branscher.

Vid en bankundersökning genomgås till— sammans med kreditbeviljaren styck för styck varje större kredit (storleksgränsen lig— ger nånstans mellan 200000 och 400000 kr.) samt alla krediter till någon av de båda tidigare nämnda grupper av kredittagare, för vilka särskilda regler gäller enligt BL. Ge- nom successiv eliminering av krediter, där inspektionens representanter anser säkerhe- terna och företagets resultat vara goda, ut- kristalliseras ett antal krediter, som det finns anledning att närmare granska. För berörda kredittagare införskaffas detaljerade uppgif- ter från senare år om kreditvolymens utveck- ling, ställda säkerheter, företagets resultat, olika balansposters utveckling, gjorda av- skrivningar, lagervärderingsprinciper etc. Kort sagt gör bankinspektionen en kredit- prövning av i princip samma slag, som ban- kerna gör vid beviljande av kredit, fastän inspektionens prövning sker i efterhand. På basis av detta material tar inspektionen upp en diskussion med den eller de aktuella kre— ditbeviljarna. Härvid behandlas bl. a. anled- ningen till krediterna, företagsledningens kompetens och företagets framtidsutsikter. Dessa diskussioner leder till att huvuddelen av krediterna på inspektionens »lista» elimi- neras, varefter återstår ett mindre antal, där inspektionen finner sig ha anledning att hos bankledningen påpeka lämpligheten av att en omläggning av säkerhetssidan görs i det ena eller andra avseendet.

Vilka effekter inspektionens ändringskrav har på bankernas risktagande dels direkt i de aktuella fallen, dels indirekt genom det medvetande om inspektionens politik, som successiva ändringskrav skapar hos banker- na, är omöjligt att objektivt fastställa, efter- som man inte kan jämföra bankernas hand— lande med resp. utan inspektionens närvaro. Hur inspektionens ingripanden uppfattas på bankhåll diskuteras i nästa avsnitt. Vissa observationer av intresse ska dock redan här göras.

Till en början kan konstateras att inspek- tionens risk— och säkerhetsprövning inte in- skränker sig till en granskning av att vissa formella säkerhetskriterier är uppfyllda utan tar även sikte på att bedöma den faktiska risken med utgångspunkt från företagens resultat och finansiella ställning samt ställa denna i relation till säkerheterna för ute— stående krediter. Denna relativt stora frihet från formalism i granskningen innebär å andra sidan att inspektionens värderingsnor- mer och riskattityder inte är explicit formu- lerade och därför oåtkomliga för egentlig analys. Inspektionens bedömning mynnar i ett antal fall ut i krav på förstärkning av de formella säkerheterna. Mycket vanligt före- faller härvid vara att inspektionen som lämp- lig utväg anvisar komplettering med säker- het mot företagsinteckning, alternativt större sådan säkerhet. Den reella innebörden av sådan komplettering kan dock vara oviss på grund av svårigheten att bedöma de nya sä- kerheternas verkliga värde även om de för- bättrar bankens position gentemot kredit- givare, exempelvis leverantörer, med opriori- terade fordringar.

Beträffande de båda grupper av kredit- tagare, för vilka BL uppställer särskilda och snävare regler, gör bankinspektionen en mi— nutiös genomgång av engagemangen. Inspek- tionens kontroll av att EL:s säkerhetsföre- skrifter följs, har här i några fall mycket påtagligt begränsat kreditgivningen till vissa företag. För undvikande av missförstånd bör påpekas att dessa bestämmelser i BL i myc- ket liten utsträckning berör företagen i den Wallenbergska intressesfären, eftersom fa- miljens ägarintressen huvudsakligen är av indirekt natur genom att de ligger hOS stiftel- sen och holdingbolagen.

D. Proceduren vid kreditgivning

Innan affärsbankernas kreditgivning analy- seras är det lämpligt att först lämna en re- dogörelse för tillvägagångssättet inom en bank vid behandling av kreditansökningar från företag. Härigenom undviks att belamra den senare analysen med en mängd praktiska

Sondering ov kreditmöjligheter

Kreditansökon

20.

Är företaget redan Nej

2c

Är det enligt en första

Nej

kund i banken

Jo

Zb.

Är en ingående kredit- onolgs motiverad

A Nej

bedömning tänkbart att ge kredit

Detaljerad kreditonolgs

Eb

Är företaget kredit—

Nej

värdigt

Ju

3c.

Är krediten i linje

Nej

med bankens policg

Ja 4.

Nås uppgörelse om

Nej

(6) .. . Uppföljning av krediten och företagets

utveckling 5b.

kreditvillkoren

Ju

50.

Avslag på kreditansökan

Rekommendation

Beslut

Beviljande ov kredit

och ibland något triviala detaljer detaljer, som dock har ett betydande inflytande på kreditbesluten. I redogörelsen antas bankens kredit- och likviditetspolitik vara given. Vi- dare antas att kreditrestriktioner inte råder.

De speciella problem, som sammanhänger med kreditrestriktioner behandlas i avsnitt E. Såsom disposition används nedanstående processchema, som också utgör en slags översikt över avsnittets innehåll.

Det bör understrykas att när ett företag gör en kreditpropå sker detta inledningsvis i de mest skiftande former från en formell och seriös kreditansökan till en försiktig sonde- ring om möjligheterna att få kredit, gjord vid mer eller mindre slumpmässiga samman— träffanden med bankmän i olika samman- hang. Genom gemensamma styrelseledamö— ter och på andra sätt har bankerna nära och fortlöpande kontakter med många företag, vilket medför att det i åtskilliga fall är svårt att avgöra när kreditansökan faktiskt sker.

Intervallet mellan när kreditansökan görs och när krediten behöver disponeras skiftar också starkt. I det ena extremfallet kan kre- ditansökan vara föranledd av ett akut kre- ditbehov, som företaget vill ha tillgodosett inom några få timmar. I det andra extrem- fallet förutser företaget kreditbehov vid en tämligen avlägsen tidpunkt i framtiden och vill på ett tidigt stadium få bankens löfte om finansieringshjälp. Vidare kan ansökan i det ena fallet gälla ett bestämt lån och i det andra fallet avtal för viss tid om checkräk— ningskredit, remburskredit eller limit för to- tala upplåningen i banken.

I det följande diskuteras för enkelhetens skull endast handläggning av bestämda kre- ditansökningar, som avser kreditbehov inom en relativt nära framtid. Några principiella skillnader mellan sådana kreditärenden och övriga kreditärenden finns inte, varför det är tillfyllest att redogöra för en typ av kre— ditansökningar. Det bör observeras att ord- valet i vissa sammanhang ger associationer till en byråkratisk arbetsgång >>typ ämbets- verk», som är berättigade i endast begrän- sad utsträckning.

D: 2. Preliminär bedörrming av kreditansökningar

Vid behandling av inkommande kreditansök- ningar oavsett vilken form dessa har bör främst skiljas på gamla och nya kunder. Den helt övervägande delen av kreditansök- ningarna kommer från företag, som redan är kunder i banken. I flertalet fall har bank— mannen tillräcklig kunskap om företaget för att omedelbart kunna dra slutsatsen att kre-

diten erbjuder små eller obefintliga risker. Någon kreditanalys i egentlig mening anses därför obehövlig varför man direkt tar en diskussion om kreditvillkoren. Förklaringen av tillvägagångssättet kan, om så önskas, formuleras som att företaget analyserats in— nan kreditansökan görs. Den aktuella kredi- tens okomplicerade natur medför att upp- görelse i regel nås snabbt och hela affären kan de facto vara klar inom några minuter efter det att kreditansökan gjorts. I schemat illustreras gången för dessa kreditärenden med de tjocka pilarna.

Vid kreditansökningar från nya kunder görs en första bedömning på basis av de allmänna informationer, som erhålls från företaget och ev. också från annat håll. I åtskilliga fall avgörs redan på detta stadium att kredit är otänkbart och ansökan avslås. För återstående nya kunder samt för ett litet antal gamla kunder görs en detaljerad kredit— analys. Enstaka nya kunder kan dock vara så välkända att man även här direkt tar en diskussion om kreditvillkoren.

D: 3. Bankens kreditanalys

Vid en redogörelse för bankens kreditanalys är det lämpligt att börja med det rutinmäs- siga förfarandet när det är en helt ny kund. Den första allvarliga kontakten mellan bank- mannen och den kreditsökande företagaren har karaktär av ett förberedande, allmänt orienterande samtal där företagaren utfrågas om bl. a. tidigare bankförbindelse, motivet bakom önskan att byta bank, anledning till kreditbehovet, tänkbara säkerheter, bedöm- ning av företagets och branschens framtid, företagets nuvarande ställning i största all- mänhet, företagets historia samt nuvarande och tidigare ägare. När bankmannen en längre tid >>bäddat för» företagets kreditan- sökan eller när det är frågan om en mindre ort blir utfrågningen naturligtvis mindre omfattande. Det är detta samtal, som avgör om avslag omedelbart ska ges eller om fort— satta undersökningar är motiverade. I det senare fallet begär banken vanligen att få tillgång till företagets bokslut för de tre sista åren och dessa bokslut genomgås i detalj

med företagsledaren. Härvid söker bank- mannen intervjua fram sådana uppgifter, som inte direkt framgår av bokslutet. Intres- set knyts härvid främst till storleken av dol- da lagerreserver, tillämpade lagervärderings- principer, orderstockens storlek, vilka kun- der och leverantörer företaget har, kund— fordringarnas sammansättning samt orsaker- na till ev. stora förändringar i bokslutspos- terna. Likviditetsprognoser och budgets är det relativt sällan, som andra företag än stor- företag har utarbetat och därför kan presen- tera. Gäller det en kredit av någon betydelse ingår personlig inspektion av företaget som ett självklart led i bankmannens kreditbe- dömning.

När företaget ansöker om en kort kredit är banken självfallet angelägen att få veta anledningen till likviditetspåfrestningen och intervjuar vidare fram en likviditetsprognos för den närmaste framtiden.

En fråga av större principiellt intresse är i vilken utsträckning bankerna begär eller själva gör investeringskalkyler för företagen i samband med kreditansökningar. Allmänt kan sägas att andelen kreditansökningar där investeringskalkyler begärs är mycket låg. När planerade investeringar är huvudförkla- ringen till företagets kreditbehov och detta inte är obetydligt, söker bankmannen i första hand att samtalsvägen skaffa sig en uppfatt— ning om företagsledaren har eller kan skaffa sig en allmän uppfattning om investeringar- nas lönsamhet och konsekvenser i övrigt för företaget. Visar det sig att så är fallet samt att boksluten är goda och att krediten inte är stor i förhållande till företagets tillgångar kräver banken inga kalkyler. Kalkyler borde i och för sig nästan alltid vara värdefulla för banken, eftersom de ger en bättre upp- fattning om vilka kreditrisker banken löper. Att upprätta och kontrollera kalkyler är emellertid kostnads- och tidskrävande för både företaget och banken. Bankmannen måste därför göra en bedömning av huru- vida den informationskostnad, som en kal- kyl innebär, är rimlig vid jämförelse med tillskottet i information och därav betingad reduktion i osäkerhet. I praktiken blir som nämnts företagets tidigare lönsamhet och

utveckling samt kreditens relativa storlek avgörande för huruvida kalkyl begärs eller ej. En bankchef gav indirekt den mest kon- cisa karakteristiken av investeringskalkyler- nas betydelse som svar på en fråga om vil- ken roll investeringarnas kalkylerade lön- samhet spelar vid kreditransonering. »Den synpunkten har i och för sig ingen betydel- se. Investeringskalkylen är visserligen vik- tig men man får komma ihåg att en kredit inte är bunden till ett visst projekt. Den kre— dit, som företaget får, tages i anspråk för många saker. Vid kreditansökningar vill vi ju veta motiven för kreditansökningarna och vill i många fall se investeringskalkyler. Men att vi vill se på kalkylerna beror inte på att vi vill bedöma deras lämplighet i och för sig. Vad vi vill se är investeringarnas effekt på hela företagets lönsamhet. Bedömningen av investeringskalkylen ingår därför så att säga i ett större sammanhang vid kreditgivning- en.»

När krediten växer i förhållande till före- tagets tillgångar eller när boksluten och/eller företagsledaren är mindre förtroendeingi- vande blir kreditriskerna mer påtagliga. Kra- ven på kreditanalysens kvalitet skärps och förutom en mer ingående bokslutsanalys är banken angelägen om att via preciserade investeringskalkyler kunna om möjligt mins- ka graden av osäkerhet i kreditbedömningen till vad banken anser vara en acceptabel nivå. Det är således endast från de riskmäs- sigt sett marginella företagen, som kalkyler begärs. När det gäller absolut sett mycket stora och riskfyllda krediter (till stora före- tag) granskas och analyseras kalkylerna lik- som boksluten av bankens företagsekono- miska experter vid huvudkontoret. Ofta be- gärs då också att företaget lägger fram sina utvecklingsplaner för de närmaste fem till tio åren för att bättre kunna bedöma både förväntad lönsamhetsutveckling och fram- tida behov av extern finansiering. Beträffan- de mindre företag är kalkylförutsättningarna oftast radikalt annorlunda på grund av fö- retagsledningens bristande kunskap om hur investeringskalkyler görs. Om banken inte kan hänvisa företagaren till någon konsult- byrå eller liknande får bankmannen ofta

själv i samråd med företagaren och på basis av hans uppgifter göra upp en investerings- kalkyl. Kalkylernas kvalitet skiftar starkt från teoretiskt sett mycket sofistikerade kal- kyler vid absolut sett stora krediter till enkla pay-off-kalkyler vid mindre krediter, som beslutats på lägre nivåer inom en bank.

Kriterierna för när en bank begär inves- teringskalkyl är i princip samma oavsett om krediten främst föranleds av maskininveste- ringar eller av byggnadsinvesteringar. Kal— kylfrekvensen vid byggnadsinvesteringar fö- refaller dock vara högre på grund av de större riskerna. Sådana investeringar är nu ofta så stora att hela företagets framtida ut- veckling kraftigt påverkas. I regel är dessa investeringar förenade med maskininveste- ringar.

När ett företag önskar bli kund i banken är ett väsentligt led i kreditanalysen att från annat håll skaffa upplysningar om företaget och företagsledaren. Viktigare informations- källor är den egna lokalstyrelsen, andra ban— ker samt professionella upplysningsbyråer. Men en bank har också ett finmaskigt nät av personliga kontakter med organisationer av olika slag (ex. köpmannaföreningar), med leverantörer, köpare och konkurrenter till ett företag, med kommunala förtroendemän samt med statliga och kommunala tjänste- män, som alla utgör viktiga informations- källor. De önskade upplysningarna avser huvudsakligen dels företagsledarens och fö- retagsägarens (-arnas) inkomst- och förmö- genhetsförhållanden, dels företagsledningens »affärsmoral» (ex. sätt att sköta betalningar, tidigare växel protester, betalningsföreläggan- den och konkurser samt rent privata förhål- landen) och dels företagsledningens kapacitet (ex. rykte i branschkretsar och omdöme om produkternas kvalitet).

Såsom framgår lägger en bank ner avse- värt arbete för att få detaljerad information om företaget, företagsledningen och före- tagsägarna. Detta sker i regel även när den sökta krediten är relativt kortfristig reellt sett. Anledningen härtill är bankens avsikt att etablera en långsiktig kundförbindelse, där den aktuella krediten endast utgör en inledande och mindre del. Sågs varje bevil-

jad kredit som en isolerad affär skulle san- nolikt i ett stort antal fall informationskost- naderna på marginalen inte stå i någon som helst rimlig proportion till värdet av den reduktion i osäkerhet, som informationen medför.

Hittills har diskuterats en banks förfa— rande vid analys av kreditansökningar från (potentiellt) nya kunder. När det gäller gamla kunder är det endast sådana, vars ut- veckling under senare tid varit mindre god eller vars ansökningar avser relativt sett stora krediter, som blir föremål för en de- taljerad kreditanalys i samband med själva kreditansökningen. Informationsläget är ra- dikalt annorlunda än beträffande nya kun- der, eftersom bankmannen redan väl känner företaget och dess ledning samt inom banken har tillgång till detaljerade uppgifter om ti- digare års utveckling (bl. a. i form av bok- slutsanalyser och korrespondens), om hur tidigare krediter skötts samt om hur företa- gets in- och utlåning utvecklats under senare tid. Kriterierna för när banken begär inves- teringskalkyler är samma, som för nya kun- der, men den större förtrogenheten med fö- retaget medför att kalkylfrekvensen för gamla kunder är lägre än för nya. En inte helt negligerbar faktor i sammanhanget är att en del företag uppfattar bankens krav på kalkyler som ett utslag av misstroende, var- för banken i vissa lägen tvekar att begära sådana kalkyler från större gamla kunder. I ännu högre grad än för nya kunder är det således för de riskmässigt marginella före- tagen, som preciserade investeringskalkyler begärs. Detta betyder emellertid inte att över huvudtaget analys av investeringskalkyler intar en undanskymd plats i bankernas verk- samhet. På grund av syftet är penetreringen av de relativt sett fåtaliga kalkylerna tids- krävande och kräver tillsammans en bety— dande arbetsinsats inom varje bank.19

1” I en undersökning från 1956/57 konstate- rades att det inte är ovanligt att betydande in- vesteringar företas inom industriföretagen utan föregående preciserade investeringskalkyler. Se vidare Lundberg s. 139 ff. För analys av när och hur investeringskalkyler i praktiken görs se även Renck sam-t Hanko. Det är något för— vånande att i dessa studier bankernas krav inte explicit omtalas som en orsak till uppgörande

Bankens kreditanalys mynnar ut i en be- dömning av om kreditriskerna är sådana att företaget kan anses vara 5. k. kreditvärdigt för det begärda beloppet. Denna bedömning baseras på bankens uppfattning om vilka risker, som vid givna förhållanden är accep- tabla för lån av den storleken. Men även andra aspekter av bankens portföljpolitik än de, som sammanhänger med fördelningen på lånestorlek, påverkar bankens slutsatser av kreditanalysen. Som exempel kan nämnas att en önskan hos banken att öka sin mark- nadsandel inom en viss bransch eller inom ett visst geografiskt område kan leda till större risktagande medan det omvända gäl- ler när banken vill minska den andel av sina krediter, som går till en viss bransch. Sådana portföljöverväganden aktualiseras helt natur- ligt främst vid ställningstaganden till nya kunder och riskmässigt marginella gamla kunder.

D: 4. Kreditvillkor

Av andra kreditvillkor än räntan bör i detta sammanhang främst de kommenteras, som är knutna till affärsbankernas reverslån. Vid beviljande av sådana lån träffas numera i regel antingen muntligen eller skriftligen överenskommelse om kreditens reella löptid (vilken oftast är betydligt längre än den for- mella; numera har dock bankerna möjlighet att lämna även formellt långa lån) och om amorteringsplanen. För flertalet äldre ute- stående lån borttogs amorteringsfriheten un-

av investeringskalkyler av viss bestämd kvali- tet. Lundberg nämner att räntabilitetskalkyler ibland görs upp enbart för att användas som övertalningsinstrument gentemot en »skrockfull styrelseledamot». För finansiellt svaga företag bör kalkyler i minst lika hög grad vara över- talningsinstrument gentemot banken för att få önskade krediter. I sin studie 1964—1965 av in- vesteringsbesluten i 40 finska företag inom massaindustri, läkemedelsindustri och läderindu— stri ställde Honko frågan om kreditgivarens syn- punkter direkt påverkade valet av investerings- projekt. 5 företag svarade alltid», 6 företag sva- rade noftau 8 företag svarade rsällan» och 21 företag svarade »aldrig». Kreditgivarens infly- tande på investeringsbesluten var störst vid me- delstora företag inom massaindustrin och små företag inom läderindustrin.

der främst 1950-talet. Betalningsterminerna är antingen tre eller sex månader och amor- teringarna är vanligen lika stora under hela lånetiden. I vissa fall träffas dock överens- kommelse om amorteringsfrihet eller redu- cerade amorteringar under första året. De allmänna kontraktsvillkoren enligt kontrak- tens tryckta text är nästan identiska i olika banker, främst beroende på att man använ- der de formulär, som fastställts av bankför- eningen.

Någon statistik över beviljade låns fördel- ning på faktiska löptider finns inte men tio år förefaller vara en övre gräns, som sällan överskrids. Vid byggnadsinvesteringar, där toppkrediten blir liggande kvar i banken, är tioåriga lån inte ovanliga. De andra lånens genomsnittliga löptider är enligt de inter- vjuades gissningar mellan tre och fem år vid kreditens beviljande. Det bör observeras att i fråga om byggnadskrediter är ofta avlyft till obligationsmarknaden eller andra kredit- institut ett villkor för kreditens beviljande.

Vid all kreditgivning kräver bankerna att ställda realsäkerheter i form av fastigheter och förlag ska vara brandförsäkrade. Med företagets brandförsäkringsbolag sluter ban- ken alltid en överenskommelse i vilken stad- gas att banken ska meddela när premiebe- talning upphör och att försäkringen ska vara i kraft till sex veckor efter sista betal- ningen. Beträffande säkerheter kan också nämnas att bankerna vid avtal om växeldis- kontering inte sällan begär en marginell sä- kerhet motsvarande 5—15 procent av diskon- terat belopp. Vissa av de intervjuade sade sig helst såsom sådan säkerhet ta ett spärr- konto till vilket successiva avsättningar sker. Andra sade sig vara motståndare till syste- met med spärrkonto, eftersom det utgjorde en extra belastning på företagets likviditet och lätt förorsakade irritation mellan ban- ken och kunden. I stället sade man sig ta realsäkerheter i någon form.

Bortsett från småkrediter träffas vid be- viljande av krediten muntlig överenskom- melse om att banken fortlöpande ska erhålla företagets årsredovisning. Vanligen förekom- mer inga andra typer av kreditvillkor än de här nämnda, vilket innebär att svenska af-

färsbanker använder sig av betydligt färre handlingsparametrar än exempelvis affärs- bankerna i USA. Vid beviljande av företrä- desvis s.k. >>term loans» innehåller ameri- kanska lånekontrakt i regel ett antal klausu— ler, som kan vara mycket detaljerade och kraftigt inskränka kredittagarens handlings- frihet under lånets löptid. Klausulernas inne- håll varierar starkt men några av de vanli— gare är att kvartalsrapporter ska lämnas ban- ken, att investeringarna får uppgå till högst ett visst belopp per år, att inga andra >>term loans» får upptas, att företaget inte får fusio- nera med andra företag, att rörelsekapitalet ständigt ska uppgå till minst en viss storlek, att utdelningarna inte får ökas och att per- sonella förändringar i företagsledningen ska godkännas av banken.20

Krav på sådana klausuler förekommer inte inom svenska affärsbanker annat än när en gammal kund har ett mycket utsatt läge och de facto är bankberoende på grund av stora redan erhållna krediter. I dessa undan- tagsfall kan banken förutom avsevärt tätare rapportering och bättre insyn (ex. via revisor eller styrelsebefattning) kräva att företaget inte investerar utan att först meddela ban— ken, att utdelningarna minskas eller slopas och att företagsägaren begränsar sina uttag från företaget. I extremfallen övertas företa- gets aktier och/eller krävs avsättning av den gamla företagsledningen och/eller krävs reor- ganisation av hela företaget.

D: 5. Beslut

Beträffande det formella beslutsfattandet hänvisas till föregående kapitel.

D: 6. Uppföljning av krediten och företagets utveckling

Via den löpande interna statistiken över växeldiskontering och ställning på check- räkning kan en bank praktiskt taget dag för dag följa utvecklingen av inlåning och kort- fristiga bankkrediter hos alla större kund- företag och därigenom bilda sig en approxi-

mativ uppfattning om dessas likviditetsut- veckling. För alla kundföretag med krediter av någon betydelse genomgår den närmast ansvarige bankmannen tillsammans med fö- retagsledningen en gång om året företagets senaste bokslut. I samband härmed ges bankmannen tillfälle att inspektera företaget samt att diskutera företagets speciella prob- lem och pejla företagsledningens bedömning av branschutveckling m.m. Beträffande många större företag ges också möjlighet att ta del av budgets samt specificerade prognoser och flerårsplaner av olika slag. I samband med kreditansökningar och det år- liga fastställandet av checkräkningskreditens och limitens storlek ges också tillfälle att in- hämta olika upplysningar från företagsled- ningen.

Genom sin nära kontakt med företagen erhåller bankerna en detaljerad inblick i oli- ka branschers förhållanden. Både med tanke på kreditgivningen och fondavdelningens ar- bete görs inom storbankerna bokslutsanaly- ser för alla börsnoterade företag, alltså även icke-kunder. För icke börsnoterade kund- företag görs visserligen bokslutssammandrag men detta material förefaller att bearbetas och utnyttjas statistiskt endast sporadiskt i samband med speciella branschundersök- ningar.

E. Kreditbedömning och krediturval

E: 1. Riskbedömning

En banks bedömning av risken vid kredit- givning till ett företag baseras på informa- tion, som schematiskt kan indelas i följande tre huvudgrupper:

a. uppgifter om tillgängliga säkerheter, b. uppgifter om företaget som sådant, dvs. främst bokslut i vid mening samt ev. prog- noser, budgets och kalkyler av olika slag,

c. uppgifter om externa och interna förut- sättningar för företaget (ex. förväntad branschutveckling och företagsledningens kvalitet).

2” Cohen, Gilmore och Singer samt Edward Reed, s. 316 ff.

Gränsdragningen mellan de tre grupperna är i praktiken allt annat än klar men ger en indelning, som lämpar sig vid analys av riskbedömningens olika aspekter.

Säkerheterna diskuterades tidigare med utgångspunkt från banklagstiftningen, varvid bl. a. konstaterades att effekten av bankla— gen och bankinspektionens verksamhet på affärsbankernas risktagande är omöjlig att objektivt fastställa. Man har därför endast bankmännens egna uttalanden att hålla sig till. Genomgående uppgav de intervjuade att de formella säkerheterna spelar ingen eller obetydlig roll vid kreditgivningen. Med un- dantag för några fall av inledningsvis gjorda reverenser nämndes banklagen och bankin- spektionen inte alls eller enbart i förbigåen- de. Synsätt och nyanser i synsätt kan enklast illustreras med ett axplock citat (inom paren- tes anges vilken intervjukategori sagesman- nen tillhör).

1. »Om man tror på företaget som sådant kommer faktiskt de formella säkerheterna i andra hand — — Sedan man väl fått tilltro till företaget och bestämt sig för att hjälpa det, ser man sig om för att försöka hitta säkerheter. Naturligtivs tar man då alla säkerheter man kan få. Nu kan det vara en viss skillnad här- vidlag mellan exempelvis mig och chefen för ett litet kontor ute i landsorten. Jag är väl med- veten om att en sådan kontorschef inte alla gånger har samma inställning som jag. — — Vi har på kurser inom banken försökt inpränta hos våra män i linjen att säkerheterna är av sekundär betydelse. Tidigare i bankerna var man mycket strängare med säkerhetskraven Med den nya inställning, som bankerna har i säkerhetsfrågan, har vi i vissa fall en del besvär med bankinspektionen, som tolkar bank- lagen på ett mycket restriktivt sätt.» (kat. B.)

2. »Säkerhetssidan finns naturligtvis med i bilden men nästan alltid kan man, om man vill, ordna säkerheterna på ett formellt acceptabelt sätt. Någon gång kan det väl tänkas att företa- get begär en mycket stor kredit, som behövs och som är väl motiverad utifrån företagets synpunkt men som avslås på grund av att till- räckliga säkerheter formellt sett inte kan ord- nas». (kat. B.)

3. »Man får väl säga att de formella säker- hetskraven kan man som regel komma förbi om man vill. Således är exempelvis borgen en

typ av säkerhet, vars värde är en ren bedöm- ningssak.» (kat. B.)

4. »Säkerheterna kommer långt ner på listan vid bedömning av företagets kreditvärdighet. Jag brukar säga att frågan om företaget kan erhålla kredit eller ej är avgjord innan man kommer till själva Säkerhetsfrågan.» (kat. A.)

5. »Om det är ett lönsamt företag med en duktig ledare tar vi som affärsbank gärna en risk och ger kredit till företaget. Sedan får man på olika sätt lirka med Säkerhetsfrågan så att man får en säkerhetstäckning, som tillfreds- ställer bankinspektionens krav.» (kat. B.)

6. »Personligen är jag inte rädd att satsa på ett företag med goda framtidsutsikter och god ledning, även när jag inte har fullständig for- mell säkerhetstäckning. — — Att låta företa- gets bokslut och framtidsutsikter vara avgöran- de för kreditbedömningen i stället för säker— hetsfrågan kan nästan sägas ingå i vår banks policy. Däremot ser bankinspektionen i mycket hög grad på Säkerhetsfrågan. Det är ju deras uppgift att se till att bankerna har säkerhets- mässig täckning för sina krediter. Därför kan det ibland bli vissa divergenser i uppfattningen om krediterna.» (kat. B.)

7. »De formella säkerheterna kan man alltid skaffa. Deras verkliga värde däremot blir be-

roende på företagets lönsamhet. — — — bankin- spektionen går väldigt hårt efter de formella sä- kerhetskraven och det leder till att de — ofta

går förbi de krediter, som reellt sett är tämli- gen riskabla men där de formella säkerheterna pappersmässigt ser betryggande ut och i stället anmärker på krediter, som vi anser vara fullt säkra trots att de formella säkerhetskraven inte är så väl tillgodosedda.» (kat. B.)

Av citaten framgår dels att de formella säkerhetskraven inte uppfattas som något hinder vid kreditgivning till lönsamma och expansiva företag, dels att säkerheterna över huvudtaget inte anses påverka kredit— besluten i någon större utsträckning. Äldre bankmän hänvisade till 1920- och 1930-ta- lens erfarenheter och framhöll att dessa allt- för väl visat de formella säkerheternas ringa reella värde och att bankerna därför med- vetet strävat efter att komma bort från sä- kerhetstänkandet i sin kreditgivning. Den in- formation, som affärsbankerna införskaffar som underlag för kreditbesluten har en om- fattning och inriktning, som i sig självt indi-

kerar att formella säkerheter och fullgoda säkerheter inte på ett avgörande sätt styr kreditfördelning”.

Banklagens säkerhetsbestämmelser, eller rättare sagt bankinspektionens tolkning av dessa bestämmelser, förefaller inte nämnvärt påverka kreditfördelningen. Därav följer emellertid inte som en självklar följdslutsats att säkerheterna över huvudtaget saknar större betydelse för kreditgivningen. Konten- tan av intervjusvaren är att ett kreditsökan- de företag bedöms i sin egenskap av »going concern». Det är emellertid uppenbart att för ett stort antal företag, sannolikt huvud- parten, finns en viss om än ofta liten sanno- likhet för betalningsinställelse och konkurs. När sådana inträffar bestäms bankens för- luster av hur stort företagets likvidationsvär- de (»slaktvärde») är och av hur stor, relativt sett, fordran på detta värde är via säker- heterna. En bank kan rimligtvis inte undgå ta hänsyn till att ju bättre säkerheterna är desto mindre är kreditrisken. Schematiskt kan totala kreditrisken ses som produkzen av sannolikheten att företaget går i konkurs och sannolik förlust vid konkurs på grund av otillräckliga säkerheter”. Om endera el- ler båda av dessa storheter är noll blir totala kreditrisken också noll.

Det förefaller finnas en förklaring, som både inrymmer bankmännens starka beto- ning av andra faktorer än säkerheter och som ger säkerheterna deras logiska plats i sammanhanget. Med den negativa riskvärde- ring, som en bank får antas ha, påverkas kreditbesluten inte enbart av förväntat ge— nomsnitt för företagets betalning av lån plus räntan utan av hela den subjektiva sannolik- hetsfördelningen för företagets betalningar. Vid mycket stark riskaversion kan redan små sannolikheter för stora förluster leda till att kredit inte beviljas oavsett vad det förväntade genomsnittet är. Både i intervjuerna och i andra sammanhang har det påpekats hur svårt och många gånger närmast omöjligt det är att beräkna ställda säkerheters verkliga värde vid kreditgivning till företag. Det verk- liga värdet är berörda tillgångars marknads— värde under den tidsperiod i framtiden, som följer på ett ev. fallisemang. Vid tidpunkten

för kreditbeslutet (särskilt avseende lång kredit) är beslutsfattaren i ett stort antal fall ytterligt osäker på både vilka tillgångar, som finns att ta i anspråk efter en konkurs (exempelvis råvaror) och vilket marknads- värde dessa tillgångar totalt sett då kommer att ha (exempelvis färdigvarulager, maskiner samt anläggningar för kontinuerliga proces— ser). Möjligheterna att genom ackordsför- handlingar minska förlusten torde vara omöj- ligt att i förväg bedöma. Detta betyder att i den subjektiva sannolikhetsfördelningen är variationsområdet stort för de värden, som säkerheterna kan anta, och att olika förvän- tade utfall inte är starkt koncentrerade till det förväntade genomsnittet. Härigenom kommer vid given räntestruktur riskerna att verka starkt återhållande på kreditgivningen, när denna baseras på enbart säkerheter”. Kreditrisken beror emellertid även på sanno- likheten för att företaget går över styr. Ge- nom att insamla uppgifter om bl.a. före- tagets ställning och hittillsvarande utveck- ling kan en bedömning göras av denna san- nolikhet en bedömning, som i regel kan göras mindre osäker än beträffande säker- heternas värde på grund av möjligheterna att utföra trendberäkningar, att införskaffa prognosmaterial och att tillämpa olika mer eller mindre förfinade analysmetoder. Ju mindre denna sannolikhet är desto mindre

21 Det förtjänar också nämnas i samman- hanget att banklagens säkerhetskrav diskuteras i utomordentligt försiktiga ordalag i den av Svenska Bankföreningen och Sveriges Industri- förbund 1965 utgivna skriften »Näringslivets kapitalförsörjning». Bl. a. sägs att man bör »akta sig för att tro, att de formella bestämmel- serna hittills spelat någon mycket stor roll som hämmande faktor i praktiken . . . Restriktioner- na medför dock, att vissa i och för sig godtag- bara krediter onödigtvis inte alltid kan ges på ett smidigt sätt av bankerna. . . Därigenom har delar av näringslivet ibland i någon mån hållits tillbaka eller också har de tvingats anlita onö- digt kostsamma och olämpliga finansieringskäl- lor». Se Sveriges Industriförbund och Svenska Bankföreningen, s. 63—64. 22 Johansson. 23 I den tidigare allmänna definitionen av kreditrisk får därför sannolik förlust inte gene— rellt tolkas som förväntat genomsnitt, eftersom detta förutsätter antingen neutral riskvärdering från bankernas sida eller fullständig riskutjäma ning i låneportföljen.

avseende behöver fästas vid säkerheterna". Vid tillräckligt stränga krav på företagens lönsamhet, solvens etc. kan säkerheternas värde helt negligeras. Att säkerheter inte alls påverkar kreditbesluten är därför inget tec— ken på riskvillighet från en kreditgivares sida utan motsatsen. Det är nödvändigt att skilja på kreditgivning där uppgifter om så- kerheter utgör enda bedömningsunderlaget och kreditgivning där dessutom detaljerade uppgifter finns om företagets verksamhet. Dessa skillnader medför också naturliga skillnader i säkerheternas betydelse vid kre— ditgivning till företag och kreditgivning för bostadsändamål.

Det vore emellertid oriktigt att av bank- männens principdeklarationer rörande säker- heter dra slutsatsen att bankerna vägrar ta kreditrisker. När bankmännen ombads pre- cisera sin ståndpunkt kom på olika sätt sä- kerheterna med i bilden, särskilt när diskus- sionen kom in på stora krediter. Svaren gav också klart vid handen att när bokslutets kvalitet sjunker tas i ökad utsträckning hän- syn till ställda säkerheters kvalitet25. Bok- slut och säkerheter är därför inom vissa gränser substitut för varandra i riskbedöm- ningen26. I detta sammanhang nämnde flera dels att penningvärdeförsämringen tenderar att förbättra en ställd säkerhets värde i för- hållande till krediten, dels att moderna kontors- och fabriksfastigheter är mer allsi- digt användbara än sina föregångare och därför lättare att avyttra. Självfallet gäller detta senare dock inte anläggningar för kon- tinuerliga processer”.

Det är inte ovanligt att företag uppger sig ha hindrats att låna tillräckligt med kapital på grund av banklagens bestämmelser. Des- sa utsagor torde till mycket stor del kan— ske uteslutande bero på att en del bank- män vid avslag på kreditansökningar av be— kvämlighetsskäl skyller på banklagen trots att de verkliga motiven är helt andra. Att dessa klagomål minskat i styrka under se— nare år torde vara ett utslag av att det nu- mera ligger närmare till hands att skylla på kreditrestriktionerna.

Analys av bokslut och därmed samman- hängande information intar den centrala

platsen i bankernas kreditbedömning. Bok— slutsanalysen kan delas upp i principiellt sett tre steg, nämligen värdering av bok- slutet, bedömning av bokslutet och bedöm- ning av företagets likvidationsvärde. I det första steget korrigeras bokslutssiffrorna (ex. med hjälp av uppgifter om förändringar i

24 En bankman menade att när kreditbedö- maren inte är säker på ett företag, vilket kan bero på dennes bristande kompetens och från- varo av uppgifter om företaget, så grundas kre- ditbeslutet på »de ställda säkerheternas reella värde». Just brister i utbildning tillsammans med slentrian torde medföra att säkerheterna spelar större roll vid en del kontorschefers be- viljande av kredit än genomsnittligt. En grund- förutsättning för bankernas analys är att före- tagen har en ändamålsenlig bokföring. Brister häri hos små och medelstora företag uppgavs av åtskilliga bankmän vara ett besvärligt problem. 25 Detta framgick exempelvis när kontors- cheferna ombads ta ställning till ett företags kreditvärdighet vid varierande kombinationer av bokslut och erbjudna säkerheter enligt ett testformulär. % Vid rådande räntestruktur torde det aldrig vara lönande för banker att bevilja krediter mot fullgoda säkerheter när sannolikheten för kon- kurs är hög, eftersom indrivandet av fordringen inte är kostnadsfritt. Indrivande av sådana ford- ringar skapar också en onödig »bad will» för bankerna. Däremot nämndes av flera bankmän att erbjudande av fullgoda säkerheter från gamla kunder med mycket dålig ekonomisk ställning ibland leder till inte önskad kreditgiv- ning på grund av bankens tvekan att utan starka skäl bryta en gammal affärsförbindelse. 27 I USA är det de stora, solida företagen, som i första hand tillåts uppta banklån utan ställande av säkerheter. Ett karakteristiskt in— slag är också att räntan för lån utan säkerheter ligger lägre än räntan för lån mot säkerheter. Se Robinson [2] s. 227 ff samt 5. 199 ff i 1951 års upplaga av samma arbete. Robinson kon- staterar vidare att »användandet av säkerheter vid bankutlåning nådde ett lågvattensmärke 1946 på grund av den ovanligt höga likvidite- ten i efterkrigsekonomin och den relativt be- gränsade låneefterfrågan. Federal Reserve's un- dersökningar 1955 och 1957 av bankutlåningen påvisar en kraftig ökning i användandet av sä- kerheter. Dessa uppgifter tyder på att när låne- efterfrågan stiger, blir krav på säkerheter från bankmännens sida betydligt vanligare». I sam- band med att metoder för att fördela krediter vid kreditrestriktioner diskuterades menade ett par av de intervjuade bankmännen att säker- heterna spelar större roll vid ett mera balanse- rat kreditmarknadsläge, eftersom de marginella lånen då är mer riskfyllda. Det framkom ock- så några fall, när mycket ingående undersök- ningar hade gjorts av tillgångarnas marknads- värde under olika antaganden om avvecklings- takt m.m., innan de relativt sett mycket stora krediterna hade beviljats.

lagerreserv, lagerreservens storlek och scha- blonmässigt beräknad företagarlön) för att få en bättre bild av företagets ställning och utveckling. I det andra steget görs en be- dömning av bokslutet, som med utgångs- punkt från >>going concern» syftar till att ge en uppfattning om risken för bristande be- talningsförmåga. Vid behov görs slutligen den bedömning av företagets likvidations— värde, varom redan talats.

I senare års debatt om effekterna av pen- ningpolitiken har en framskjuten plats givits åt variationer i >>credit standards», dvs. de minimikrav rörande bl. a. säkerheternas och bokslutets kvalitet, som banken ställer som villkor för beviljande av kredit vid given räntestruktur28. Annorlunda formulerat av- gör >>credit standards» vilket lånebelopp ett företag högst är kreditvärdigt för. När det gäller bokslut för uttrycket >>credit stan- dards» snabbt tanken till de relationstal mel- lan olika bokslutsposter, som antas spela en så stor roll i bankers kreditanalys. I norma- tiv litteratur på området finns en rik flora av relationstal ofta med rekommendatio- ner om vilken storlek dessa minst bör upp- gå till. Likaså finns exempel på formalise- rade sammanställningar där olika vikter gi- vits åt olika mått och där jämförelser görs med för branschen normala förhållanden i syfte att bestämma företagets relativa läge, kvalitetsmässigt sett. Nämnas kan att i USA publicerar Dun and Bradstreet Inc. årligen 14 genomsnittliga relationstal för 72 bran- scher och Robert Morris Associates 11 rela- tionstal för 173 branscher. I framför allt nyare amerikansk ekonomisk litteratur har det meningsfulla i detta relationstalstänkan- de ifrågasatts, bl.a. på grund av dess sta- tiska natur.

Såvitt bekant finns endast en mindre un- dersökning av förekommande analysmeto- der vid kreditbedömning i svenska affärs- banker”. Undersökningen avser förhållande- na 1961 vid Svenska Handelsbanken, Skan- dinaviska Banken och Göteborgs Bank och baseras på en genomgång av förekommande analysformulär samt tämligen kortfattade diskussioner av dessa med några högre be- fattningshavare i de tre bankerna. Större de-

len av undersökningen behandlar formulä- rens konstruktion och ifyllande. Det fram- går att endast ett fåtal relationstal är direkt upptagna i formulären men dessas konstruk- tion är sådan att ytterligare tal lätt kan be- räknas. Författarna drar emellertid slutsat- sen att »beräkning och användande av rela- tionstal är ej något huvudmoment i banker- nas balansanalys, utan man uttalar gärna sin skepsis mot ett alltför omfattande uppstäl- lande av sådana». Vidare sägs att formalise- rade sammanställningar ej förekommer i bankerna.

Ovannämnda undersökning avser främst stora krediter som beslutas och övervakas av ledningen. För dessa företag är det mer troligt att bankens ekonomiska analyser går betydligt längre än till studium av vissa re- lationstal. På lägre nivåer är det tänkbart att i förenklingssyfte tillämpas något slag av formaliserade sammanställningar och att uppnående av bestämda minimivärden för vissa relationstal är ett villkor för att ett fö- retag (vid givna räntesatser) över huvudta- get ska erhålla kredit. Sådana minimirela- tionstal kan användas som operationella del— mål av typ tröskelmål, som generellt måste satisfieras. Dessa operationella delmål kan tänkas vara ett administrativt hjälpmedel inom en bank och/eller ett inslag i en for- maliserad beslutsprocess”. Finns normer av detta slag bör spår härav kunna upptäckas även bland ett begränsat antal kontorsche- fer. I denna del av undersökningen ställdes därför ett betydande antal frågor om själva metodiken vid bokslutsanalys.

Det framkom att tanken på olika gene- rella tröskelvärden var främmande för de

28 Se ex. Assar Lindbeck [1]. Karling & Karlsson. 30 Distinktionen mellan formaliserad och icke-formaliserad beslutsprocess är närmast hämtad från Greyson Jr. Vid icke-formalisera- de beslutsprocesser ser beslutsfattaren på pro— jektet »i sin helhet», beaktar implicit många faktorer och beslutar sig på basis av bedömning och erfarenhet, ev. supplementerade med någ— ra få egna beräkningar. Vid formaliserade be— slutsprocesser gör beslutsfattaren explicita an- taganden, formaliserar fakta och fattar beslut enligt väl specificerade kriterier. Härigenom blir det möjligt att trots många olika slags va-

riabler och osäkerheter göra direkta jämförel- ser mellan olika projekts förväntade lönsamhet.

intervjuade. De enda relationstal, som över huvudtaget gick att diskutera i detta sam- manhang var likviditet, mätt som balanslik- viditet (>>current ratio») och/eller kassalikvi- ditet (»acid test») samt eget kapital (justerat för dolda reserver i lager) i procent av totala balansomslutningen31. Genomgående under- ströks kraftigt att i totalbedömningen av fö- retagets kreditvärdighet måste en mängd fak- torer vägas mot varandra och att en forma- liserad vägningsprocedur är omöjlig att an- vända. Vissa ansåg att några generella mini- mikrav för vissa variabler inte finns varken totalt sett eller för företag inom varje bransch. Andra uppgav, när de pressades, vissa minimital men detta skedde med up- penbara samvetsbetänkligheter och med star— ka reservationer som förtog större delen av precisionen i uttalandena. Man hänvisade till skillnader mellan branscher, mellan gam- la och nystartade företag, mellan gamla och nya kunder osv. och påpekade de stora individuella variationerna i tillgångar- nas och skuldernas fördelning i tiden, skill- nader i orsaker till dessa variationer, varia— tioner i storleken av dolda reserver i maski- ner och fastigheter, varierande svårigheter att beräkna storleken av dessa reserver osv. Kassalikviditeten var det relationstal, vars nedre gräns man var mest villig att diskutera men de uppgivna talen varierar kraftigt (från 0,2 till 1,0) och speglar, förutom vissa defi- nitionsskillnader i några fall, sannolikt i hög grad den speciella kundsammansättningen vid varje enskilt kontor. Några kontorsche- fer uppgav samtidigt eller enbart minimital för balanslikviditeten, vilken i samtliga fall dock sattes till ungefär ett. Uppgivna mini— mital för andelen eget kapital varierar ock- så kraftigt (från 10 procent till 30 procent) och sannolikt av samma skäl som beträffan— de kassalikviditeten. Vissa uppgav sig ha lån utestående till tillverkande företag med en— bart 10 procent eget kapital utan att därför kreditrisken i samtliga fall kunde anses vara särskilt hög. Över huvudtaget erhölls ett intryck av att ev. minimirelationstal i första hand gäller för nya (potentiella) kunder på grund av skillnaderna i informationsläge mellan dessa och gamla kunder.

Olika relationstal beaktas visserligen i bok- slutsanalysen men med undantag av likvidi- teten är det förhållandevis vanligt, att man vid sidan av de få ev. uträknade relations- talen i analysblanketterna endast gör grova överslagsberäkningar utan hjälp av papper och penna. Ett försök gjordes att få någon uppfattning om olika faktorers relativa bety- delse vid bokslutsanalysen, eftersom a priori urvalsmöjligheterna är närmast obegränsade. På basis av provundersökningens intervju- material valdes ut 18 faktorer som föreföll vara de viktigaste vid bedömning av ett bok- slut. En lista över dessa faktorer med ut- rymme för önskade kompletteringar tillställ- des elva kontorschefer, som ombads poäng- sätta de olika faktorerna från 0 till 100 efter deras vikter vid den sammanvägning som görs för att bilda sig ett helhetsomdöme om ett företags ekonomiska ställning inför ett beslut om beviljande av lång kredit. Svar er- hölls från alla och av svaren att döma be- traktades listan med ett par mindre undan- tag som fullständig. I varje svar har på basis av poängsättningen de olika faktorerna rang- ordnats, varefter den genomsnittliga plats- siffran beräknats. På grund av att några kontorschefer haft vissa svårigheter att i de- talj differentiera poängsättningen varierar platssiffran avsevärt när det gäller de fakto- rer, vilka ansetts vara mindre betydelsefulla. Med utgångspunkt från de genomsnittliga platssiffrorna kan dock de olika faktorerna sammanföras i fyra grupper, där skillnader- na mellan grupperna är tämligen markanta. De tre viktigaste grupperna innehåller 12 faktorer enligt nedanstående förteckning (utan rangordning inom resp. grupp). Varför de olika faktorerna ingår torde inte närmare behöva förklaras”.

*” Balanslikviditet: totala omsättningstillgång- ar i procent av korta skulder. Kassalikviditet: likvida omsättningstillgångar i procent av korta skulder. Vanliga tumregler i litteraturen för de båda kvoternas minsta storlek är två resp. ett.

32 Testen avser formell analys vid ställnings- tagande till lång kredit. Det framkom dock i flera sammanhang att skillnader i analysens in- riktning vid kort resp. lång kredit inte är sär- skilt markant på grund av kundförhållandets

Forts. sid 210.

Genomsnittlig platssiffra

Grupp I (2,6—3,5) Lönsamhetens nivå1 Lönsamhetens utvecklingstendens1 Likviditetens utvecklingstendens2 Grupp ][ (5,4—6,1) Likviditetens nivå2 Korrigerat eget kapital/ balansomslutning; nivå3 Omsättningens utvecklingstendens Grupp III (7,9—9,5) Lager/omsättning; tendens Lager/omsättning; nivå Orderstockens nivå Kundfordringarnas senaste sammansättning Totala skulder/balansomslutning; tendens Lönsamhetens stabilitet1

Anm. l)I regel mått som bruttovinst eller netto- vinst i förhållande till omslutningen. 2) Mätt med balanslikviditet och/eller kassa- likviditet. 3) Eget kapital korrigerat med dold lager- reserv.

Allmänt. Tendens och stabilitet är mätta enligt uppgifter från de 3—5 senaste årens bokslutsupp- gifter. Nivå är enligt senaste bokslutet. I före- kommande fall har värden under angivna minimi- värden exkluderats. Orderstocken har antagits vara större än noll. Används medianvärden i stället för aritmetiskt genomsnitt blir de enda förändringarna att orderstockens relativa bety- delse stiger något medan tendensen i skuldkvoten får något minskad betydelse.

Materialet är naturligtvis alldeles för litet och bristfälligt för att ensamt ha något som helst vetenskapligt värde. En sammanställ- ning av svaren har emellertid diskuterats med ett mindre antal av bankernas ledande

Forts. från sid 209.

art. En medlem av en bankdirektion gjorde föl- jande sammanfattning i frågan: »Även vid kort kreditgivning så ser man inte enbart på just den aktuella krediten utan ser också på kom- mande krediter och anteciperar kommande kre- ditbehov. Därför ser man också vid kort kredit- givning på företagets lönsamhet i och med att man lägger detta längre perspektiv på kredit- givningen. Man går igenom företagets ställning och löser hela finansieringssidan . . . Ofta är det besked man lämnar företagen att vi kan ge den korta krediten om de långsiktiga kreditproble- men också ordnas. En dellösning av företagets finansiering ger snabbt väldiga svårigheter för banken när de nya kredibehoven aktualiseras».

befattningshavare och enligt dessa är den erhållna bilden realistisk. Man menade dock att lönsamhetsbedömningens framskjutna position sannolikt var utslag av en viss idea- lisering och att därför betydelsen av andelen eget kapital något underskattats. Å andra sidan var det flera av de intervjuade lokal- och regionscheferna, som klagade över att huvudkontoret fäste så stort avseende vid andelen eget kapital. I jämförbara hänseen- den överensstämmer också resultaten med den tidigare nämnda undersökningen. De slutsatser, som kan dras är främst av nega- tiv art. Några generella minimirelationstal förefaller inte finnas och inte heller något formaliserat bedömningssystem varken cen- tralt eller ute i linjeorganisationen. För en kvalificerad analys av olika faktorers infly- tande på totalbedömningen av bokSIutet krävs andra metoder än intervjumetoden. Intervjuerna ger dock anledning att ifrå- gasätta vad ovanstående tabell egentligen utvisar och att ifrågasätta om en sådan ana— lys över huvudtaget är särskilt fruktbar, när det gäller att avgöra enligt vilka kriterier bankernas riskbedömning sker. Huvuddelen av krediterna går till gamla och därför väl- kända kunder, som har åtminstone en stå- ende checkräkningskredit, och i det helt övervägande antalet fall behöver någon mera ingående kreditanalys inte göras utan man nöjer sig med hastiga, överslagsmässiga bedömningar av boksluten. Med nuvarande personalresurser är det också nödvändigt att så är fallet. Det kan ifrågasättas om inte olika relationstal m.m. primärt bör ses som ett naturligt och av ekonomiska skäl nöd- vändigt kontrollsystem där bildligt talat var— ningslampor tänds när avvikelser från i nå- gon mening det normala uppstår eller finns, vilka ger anledning till närmare undersök- ningar och en mer noggrann övervakning av företagets utveckling. Endast beträffan— de nystartade företag saknas underlag för ett sådant kontrollsystem och därför krävs i dessa fall alltid ingående undersökningar innan kredit beviljas. Vilka analysmetoder som används och hur ingående företags- ekonomiska undersökningar, som görs, blir beroende av problemens art och tillgången

på specialister. Ett av alternativen är att in- för beslut om längre krediter begära detal- jerade investeringskalkyler. Betydelsen av re- lationstal m.m. reduceras då till en fråga om i första hand hur adekvat kontrollsyste- met är och hur snabbt bankmannen reagerar inför dess signaler. Den utgångspunkten ger en slutsats av starkt tentativ natur, nämligen att av bokslutsuppgifter och därmed sam- manhängande uppgifter är det endast ande— len eget kapital och tendensen i lönsamhets- utvecklingen, som har självständig betydelse för kreditbeslutet, eftersom dessa faktorer var för sig eller i kombination oftast är grundorsaken till övriga oförmånliga rela- tioner mellan bokslutsposterna och är direk— ta mått på sannolikheten att banken behöver ta erbjudna säkerheter i anspråk. Företagets likviditet — oavsett hur den mäts intar en betydelsefull mellanställning. Ett ur en banks synvinkel fullt legitimt skäl för att ge en kredit kan vara att förbättra företagets lik- viditet och kreditrisken behöver inte av den anledningen vara särskilt stor. Likviditeten är emellertid samtidigt en mätare på sanno- likheten för att banken ställs inför ytterli- gare kreditanspråk och det är den förvän- tade storleken av dessa tillsammans med ef- ter det aktuella beslutet utestående krediter, som banken måste bedöma från risksyn- punkt. Likviditeten är därför länken mellan den kredit som övervägs och sannolika fram- tida kreditanspråk och är därigenom bety- delsefull vid en banks kreditbedömning. När investeringskalkyler diskuterades med bankmännen var det påfallande hur ofta man med detta begrepp avsåg enbart kost- nadskalkyler. När frågorna preciserades ut— talades ofta en viss skepsis inför skriftliga lönsamhetskalkyler med hänvisning till att sådana kalkyler ofta är friserade på intäkts— sidan och att en bankman i regel har starkt begränsade möjligheter att själv bedöma in— täktssiffrornas realism. I stället koncentre- ras uppmärksamheten till kostnadssiffrorna där kontrollmöjligheterna är större, främst beroende på att jämförelser kan göras med liknande kalkyler från andra företag, som banken haft eller har uppe för bedömning. Därutöver uppmärksammas finansierings-

planer och investeringens plats i ev. mer långsiktiga investeringsprogram.

Den sista grupp av uppgifter, som inled- ningsvis nämndes, är uppgifter om externa och interna förutsättningar för företaget. Av intervjuerna att döma borde denna grupp ha diskuterats först, eftersom det ständigt be- tonades vilken ofta avgörande betydelse för kreditbesluten, som bankens förtroende för företagsledaren har. Denna lika triviala som svårmätbara starkt subjektiva faktor förefal- ler också ofta vara huvudförklaringen till många byten av bankförbindelse.

En med tanke på strukturutvecklingen i näringslivet intressant fråga är bankernas ståndpunkt vid kreditgivning till legotillver- kare och underleverantörer med några få och stora kunder. Med ett undantag beto— nade intervjuade på olika beslutsnivåer att stora risker är förenade med längre krediter till sådana företag. Flera uppgav sig ha exempel på företag, som råkat i stora svårig- heter genom att de först byggt ut för att kla— ra uppgjorda kontrakt och senare plötsligt drabbats av ett stort försäljningsbortfall på grund av ändrad inköpspolitik eller produk- tionsinriktning hos storkunden eller också pressats hårt vid prisförhandlingar. I vissa fall söker bankerna gardera sina krediter till sådana företag genom att storkundens inköp kontraktsbinds för den tid, som krediten lö- per. Ofta är detta dock inte möjligt och flera bankmän uppgav att säkerheterna i sådana fall spelar en betydande roll för kreditbeslu- ten beroende p