SOU 1968:3
Kreditmarknadens struktur och funktionssätt
Kungl. Finansdepartementet
liggande undersökning, som behandlar kre— ditmarknaden och då. särskilt affärsbanks- väsendet. Undersökningen har utförts av ut- redningens sekreterare, pol. mag. Tony Hag- ström.
Stockholm den 11 december 1967
På koncentrationsutredningens vägnar:
G. Arvidsson
/ Tony Hagström
| '|'. ,:- ,.. " . || ". . ll. . I . . _ | In.. I' - —' I |. . . '=' . . .._'.. "_'*_:'_'_ , _ _' ”| I _ . _. . . . l—i |.” 'i (;; IT. ". .. ' ___iXI ill! ' | _ ' ' _ :;"." "'!'_' _'_' ""'. _'_"_ '_ | . x_f-,.L'm ' 3. | ! :." iii | " » ' — . ' " '_ _l .'i "i '.-'J!' .. i"" '. . ',;: .,”; l."; 11.1" .'.. '_;.-.'_ | . ' ; "..! : L.:'.'—"' ".' "—. l'1|'._'_':*"—_1 . l—I . _ I I. II _ . - I___ _ ' 'ihi '.'lT-r '.'” .. l _ _ l ; " ._".:r'-._.' I. |H _ _ __ . I _| _ | 5- II rr Id ' || 1i | — ;l. ' ' ' . . i.'|. . |_H | ' | | _ 1 II -| ' | L 1! .*?-_ ..I ' H || "' lll] ' | || _ l
. . smaks-534541” ".p-
._ .l'
.,.rij'...” "Ett" ää'...";"""l
"="..'-r|_ ***-l'a- '- ' .. :
—| i ;_.'..'_". .'i—_'. '__ ._.."|.|.'_.___, LH. .J'. '. " _ '_'F. "W " |.' ' . 'l' "'.'.V'Wnlnhl' ' '? ".. .'ll" '. '. . ' wit H'i ' l:" ' ' " : i..' '” '.'? "" " i ..: i.'|' ' ' i'l'f' ' . . .3. ; lli F.. " . ".—.". ' " f. "T_' _, . | _ H _ i"-—| '. i.. ....'.".. "' -'_ ' | __ __ _ ...'_i.':" H;, _'_"'_l "fl-_ , .. _' _ _L_ ..". '. i. _'_1- ._.r_. .. .. .' " ' '.17... .'|' "ir ." ?. "fill-"".u _._.'__ f"?_"v_'; Il ' I | . . . . . . a...-lr r . | ' Ju . .. ..; . "l...!" -- . '- ' s; .- .' w " . . ' H '|5.'|-.".: —.. '. . -..?" . '
J:» -”'1 . '
. ih... ....
KAPITEL I
Oversikt över undersökningsresultaten och sammanfattande analys
Allmänt sett ska koncentrationsutredningen enligt sina direktiv kartlägga och analysera dels ägande- och maktförhållandena inom det privata näringslivet, dels olika mark- naders beteende med hänsyn tagen till bl. a. företagsstrukturen. Utredningsuppdraget av- ser således både makten över företagen och företagens makt över marknader.
Kreditmarknaden och då särskilt affärs— banksväsendet utgör självfallet ett viktigt undersökningsobjekt för koncentrationsut- redningen. Den föreliggande undersökning- en tar främst sikte på att besvara följande sex frågor:
1. Hur ser ägandeförhållandena ut i främst affärsbankerna och vilka äganderela- tioner existerar mellan privata affärsbanker och övrigt näringsliv?
2. Vilka andra relationer mellan privata kreditinstitut och övrigt näringsliv existerar, som är av intresse från maktsynpunkt?
3. Vilka förskjutningar mellan kreditin- stitut tillhörande olika ägarkategorier har skett under senare årtionden?
4. Av vilka och i vilka former fattas kre- ditbeslut inom affärsbankerna?
5. Vilka faktorer påverkar affärsbanker- nas kreditgivning till näringslivet och hur påverkas näringslivets struktur av kredit- marknadens sätt att fungera?
6. Vad kännetecknar i övrigt konkurrens- förhållandena på kreditmarknaden med av- seende på bl. a. marknadsstruktur, val av konkurrensmedel och samverkan mellan kre- ditinstituten? I detta inledande kapitel lämnas en över- sikt över undersökningsresultaten. Därut— över diskuteras kortfattat vissa frågor, som främst berör ägande- och maktförhållanden.
För en allmän och mer omfattande diskus- sion av dessa frågor hänvisas till utredning- ens undersökning av ägandeförhållandena inom det privata näringslivet. Dispositionen av kapitel I utgår från den ordning i vilken de olika frågekomplexen nämnts, vilket med- för att vissa avvikelser finns jämfört med den följd i vilken materialet redovisas i efter- följande kapitel.
Innehållet i kapitel II—IX är i korthet föl— jande. Kreditmarknadens funktioner och or- ganisatoriska uppbyggnad beskrivs i kapitel II, varvid särskilt uppmärksammas skillna— der i företagsform mellan olika typer av kreditinstitut. I kapitel III redovisas data rörande ägandeförhållandena i affärsban- kerna, förekomsten av bankägda företag, de ägandemässiga relationerna mellan af- färsbanker och olika investmentbolag samt omfattningen av ägarintressen, som banker närstående ägare har i andra företag. Härvid uppmärksammas också omfattningen och inriktningen av de företagsförvärv, som de s.k. finansieringsbolagen gjort under 60-ta- let. Vidare belyses den relativa betydelsen av försäkringsbolagens aktieinnehav. I kapitel IV kartläggs omfattningen av gemensamma styrelseledamöter mellan affärsbanker, för- säkringsbolag och övriga privata företag, främst storföretag. Vidare redovisas vissa uppgifter om bankförbindelsernas stabilitet och exklusivitet för större företag.
Kapitel V och VI innehåller en beskriv- ning av kreditmarknadens struktur i olika avseenden och de strukturförändringar som skett under perioden 1919—1964. Vidare dis- kuteras vilka faktorer, som påverkar den totala skuldsättningens relativa storlek och redovisas vissa data rörande förändringar i
den kända skuldsättningen i Sverige och USA. Detaljbeskrivningen och underliggan- de statistik har dock samlats i ett särskilt appendix jämte tabellbilagor, som placerats sist i betänkandet.
I kapitel VII beskrivs beslutsprocessen inom affärsbankerna vid beslut i kreditfrå- gor. Härvid uppmärksammas särskilt cen- tralstyrelsernas inflytande på kreditbesluten. Kapitel VIII, som är det mest omfattande kapitlet, innehåller en beskrivning och ana— lys av affärsbankernas beteende vid kredit- givning till företag, bl.a. under kreditre- striktioner. Vidare diskuteras hur kredit- marknaden i sin helhet påverkar det Övriga näringslivets struktur. Likaså diskuteras den regionala kreditfördelningen och redovisas vissa data rörande denna. Kapitel IX slut- ligen är till betydande del en uppföljning av föregående kapitel. Konkurrensförhållanden i övrigt på kreditmarknaden analyseras, var- vid bl. a. uppmärksammas omfattningen av kartellavtal. Sist i kapitlet redovisas uppgif- ter om utvecklingen av affärsbankernas rän- temarginal och vinster.
Till grund för undersökningen ligger ett omfattande material, som insamlats från kreditinstitut och andra företag samt statliga myndigheter. En betydande del av materi- alet utgörs av intervjuer. Både affärsbanker och övriga företag har varit mycket samar- betsvilliga, vilket väsentligt underlättat un- dersökningen.
A. Ägandeförhållanden
På kreditmarknaden finns representerade ett stort antal företagsformer och typer av ägar- associationer — fler än på något annat om- råde inom samhällsekonomin. Detta fram- går redan av en enkel uppräkning: affärs- banker, jordbrukskasserörelsen, sparbanker, postbanken, hypoteksinstitut, kreditaktiebo- lag, tomträttskassor, sparkassor, allmänna pensionsfonden, riksförsäkringsverkets fon- der, försäkringsbolag, understödsföreningar, statliga lånefonder, riksbanken och riks— gäldskontoret. Av dessa är det främst affärs— bankerna, som är av intresse i detta sam-
manhang dels p. g. a. att relativt litet är känt om ägandeförhållandena vid dessa mesta- dels privatägda företag och dels p. g. a. att affärsbankerna har olika ägandemässiga an- knytningar till övrigt privat näringsliv.
Bankaktier har sedan länge varit föremål för handel på den organiserade aktiemark- naden. Detta tillsammans med bankernas stora aktiekapital utgör huvudförklaringarna till att antalet aktieägare i bankerna är för— hållandevis stort. Bland bankernas aktie- ägare dominerar helt fysiska personer an- talsmässigt. Bland de 20 största ägarna i varje bank är det däremot en kraftig över- vikt för juridiska personer. Jämfört med börsnoterade företag i allmänhet är ägar- koncentrationen i affärsbankerna låg och styrelsemas ägandemässiga position svag. I ingen bank finns aktieägarföreningar eller större aktieägarkonsortier. Däremot är sty- relsens insamling av fullmakter från aktie- ägare att rösta vid bolagsstämma i vissa fall av betydande omfattning. I fyra banker av- viker ägarstrukturen markant från övriga privata bankers. Av Enskilda Bankens totala röstetal kontrollerar familjen Wallenberg närmare 30 procent. Familjen har också stora ägarintressen i Bohusbanken och Små— lands Bank. I Skånska Banken kontrollerar familjen Roos ungefär hälften av totala rös— tetalet. Bakom övriga banker med undantag av Sparbankernas Bank, Jordbrukets Bank och den statliga Sveriges Kreditbank står inte några betydande finansiella intressen, som p. g. a. sitt aktieinnehav kan antas ut- öva något inflytande över resp. bank. I själ— va verket torde inga aktieägare över huvud taget ha något inflytande över dessa banker. Styrelserna kan karakteriseras som självför- nyande, varvid den valberedande och väl- jande instansen är antingen VD tillsammans med styrelsen eller VD jämte styrelsens pre— sidium.
Banker får enligt banklagen inte annat än i undantagsfall äga aktier i andra företag. Ett av dessa undantagsfall är när en bank övertar aktierna i ett företag för att skydda sin fordran på företaget. 20- och 30-talets kriser ledde till att ett betydande antal före- tag på detta sätt övertogs av bankerna och
ett ännu större antal blev starkt bankbero— ende p. g. a. sina stora bankkrediter. Under främst 40— och 50-talen avvecklades detta aktieinnehav. Numera är bankberoendet obetydligt och banker äger aktiemajoriteten i endast två större företag. För Svenska Handelsbankens, Skandinaviska Bankens och Enskilda Bankens del skedde avvecklingen av aktieinnehavet främst genom överlåtelse av aktierna till nybildade investmentbolag, som sedan dess brukar betecknas som »när- stående» resp. bank. Under 60-talet har en ny tendens gjort sig gällande genom att ett antal 5. k. finansierinsbolag bildats, som på samma sätt står nära olika banker.
Varken när det gäller Svenska Handels— banken — Industrivärden eller Skandinaviska Banken — Custos — Säfveån finns någon kärna av stora gemensamma kapitalintres— sen. De båda bankerna kan knappast gene- rellt påstås kontrollera »sina» holdingbolag men trots detta är det berättigat att tala om »bankgrupper» och »närstående investment- bolag» p.g.a. den historiska bakgrunden och de personliga relationerna. Helt annor- lunda är ägandeförhållandena i Enskilda Banken—Investor—Providentia. Här finns en stor koncentrerad förmögenhetsmassa, som kontrolleras av familjen Wallenberg. Huvud- beståndsdelen i denna förmögenhetsmassa är Knut och Alice Wallenbergs stiftelse, vars tillgångar år 1965 uppgick till 450 mkr och år 1966 till 340 mkr. Ca 60 procent av stif- telsens tillgångar utgörs av aktier i de tre nämnda företagen.
Under 60—talet har flertalet affärsbanker — alltså även andra än de tre som nämnts ovan — medverkat i bildande av finansie- ringsbolag, som köper upp familjeföretag. Vissa av dessa finansieringsbolag är dotter- bolag till de »gamla» investmentbolagen. I övriga fall består ägarna av bankernas aktie- ägare och kunder samt f. d. ägare till upp- köpta företag. Vidare har under senare år också tillkommit ett antal finansieringsinsti- tut (exempelvis för factoring och leasing) och kreditaktiebolag, som på olika sätt är associerade med bankerna.
För 1962/ 63 har undersökts omfattning- en av de ägarintressen inom det privata
näringslivet, som innehas av dominerande ägare i bankerna och närstående investment— bolag, investmentbolagen själva samt av bankerna kontrollerade stiftelser. De bank- grupper, som undersökningen omfattar är Industrivärdengruppen (SHB), Custos/Säf- veångruppen (Skand. B.), familjen Wallen— berg (SEB) och familjen Roos (Skånska B.), varav dock den sistnämnda är av liten bety- delse i detta sammanhang. Det är välbekant att betydligt lägre ägarandel än 50 procent kan räcka för att ge en ägare eller en grupp av ägare s.k. »working control» över ett företag när aktieägandet är spritt på många händer och stämmodeltagandet är lågt. Från denna allmänna utgångspunkt har större ägarintressen vid sidan av majoritetsintres— sen studerats. Härvid har hänsyn tagits till dels aktieinnehavets relativa storlek, dels an- delen röster på bolagsstämman och dels re— presentationen i företagets styrelse. De valda kriterierna anknyter till den formella besluts- ordningen och torde ge en god bild av in— flytande sett från denna synpunkt. Det re- ella inflytandet bestäms emellertid även av andra faktorer varför den åstadkomna klas- sificeringen av företagen inte utan vidare kan översättas till en skala utvisande kon- troll av viss bestämd styrka. Undersökningen visar att bankerna närstå— ende större ägarintressen berörde samman- lagt 260 företag, varav 44 var börsnoterade (inkl. resp. investmentbolag). Antalet an- ställda i Sverige vid dessa företag uppgick till 13 procent av totala antalet anställda i den privata sektorn. Företagens industriella förädlingsvärde uppgick samtidigt till drygt en fjärdedel av industrins totala förädlings- värde. I vissa industrisektorer var andelen över 50 procent. Överlägset störst av bank- grupperna är Wallenbergsgruppen. Företag, vari familjen Wallenberg hade större ägar- intressen, svarade tillsammans för mer än hälften av ovannämnda totalandelar. För Industrivärdengruppen och Custos/Säfveån- gruppen var beviljade krediter och inlåning ' vid »egna» banken av tämligen begränsad betydelse för Handelsbanken resp. Skandi- naviska Banken. Motsatsen gäller för En- skilda Banken, där närstående företag sva— '
rade för över 40 procent av inlåningen och ca 25 procent av utlåningen.
Det kan konstateras att bankgruppernas omfattning ökat sedan 1962/63 även om någon exakt uppgift om ökningens relativa storlek inte finns. Mest framträdande har varit finansieringsbolagens och vissa »gam- la: investmentbolags uppköp av familjeföre- tag. Sammanlagt har under perioden 30/ 6 -62—30/ 6 -66 gjorts 91 förvärv med drygt 19 000 anställda och 14 avyttringar med ca 3 000 anställda. En stor del av förvärven avser företag utan industriell verksamhet. Initiativen till transaktionerna förefaller att huvudsakligen ha tagits av säljarna och sälj- motiven tycks främst ha varit successions- problem och finansieringsbehov. Kontanter och kontanter jämte aktier har varit de do- minerande betalningsformerna. Finansie— ringsbolagens tillkomst är delvis ett utslag av bankernas konkurrens om företagskun— derna. Något tillspetsat uttryckt har i en del fall bankerna via finansieringsbolag helt en— kelt köpt sig kunder.
Den förmögenhet, som familjen Wallen- berg äger och/eller kontrollerar är vid förs- ta anblicken förvånansvärt liten i förhål- lande till det stora antal företag, vari famil- jen har betydande ägarintressen. Förklaring- arna till denna diskrepens är dels att ägan- det med få undantag har karaktären av minoritetsintresse i företag med många ak- tieägare och dels att »pyramidbyggandet» eller »ask-i-askägandet» är långt drivet. Båda företeelserna är »kapitalsparande» i den me- ningen att de minskar storleken av den minsta kapitalinsats, som är nödvändig för att erhålla kontroll över ett visst antal före- tag. Stiftelsen Knut och Alice Wallenbergs stiftelse är strategisk i sammanhanget genom storleken och sammansättningen av dess aktieinnehav. Stiftelsens tillgångar ägs var- ken av privatpersoner eller det offentliga. Familjen Wallenbergs starka position inom svenskt näringsliv bygger därför främst på den fullständiga kontrollen över en förmö- genhetsmassa, som inte tillhör familjen.
Bankerna närstående ägare har således betydande ägarintressen i en stor del av det privata näringslivet. Att tolka dessa data
från inflytande- och maktsynpunkt erbjuder emellertid stora svårigheter. Hur och av vem det slutliga formella beslutet i en fråga fattas är närmast en formsak, som inte säger mycket om vem eller vilka, som i realiteten avgjort frågan. Beslutsprocessen i stora före- tag är mycket komplex och dess utformning bestäms av en rad faktorer, som har vari- erande betydelse i olika sammanhang och vid olika företag. Vidare är det nödvändigt att göra en distinktion mellan faktiskt (ut— övat) inflytande över ett beslut och poten- tiellt inflytande, som skulle ha mobiliserats om vederbörande blivit tveksam om det föreslagna beslutets lämplighet eller om för- slagsställarens kompetens i allmänhet. Pre- ciserade slutsatser rörande sambanden mel- lan ägande och inflytande i storföretag torde inte vara möjliga att dra ens på basis av ett stort antal detaljerade »case-studies», efter- som någon metod att lösa kvantifieringspro- blemen inte finns. Vad'som med nuvarande kunskaper kan sägas är att en stor aktie- ägare, som också är representerad i styrel— sen, rimligen bör ha ett betydande inflytan- de i vissa bestämda situationer — exempelvis vid beslut om mycket stora investeringar eller om fusioner — och att denna ägares potentiella inflytande påverkar agerandet hos övriga i företagsledningen. Inflytandet bör vara än mera påtagligt när ägaren ifråga dessutom är nära associerad med företagets bankförbindelse.
B. Andra intresseförbz'ndelser
En ofta uppmärksammad företeelse är ge- mensamma styrelseledamöter, dvs. att en och samma person sitter i styrelsen för flera företag. Särskilt uppmärksammad har varit gemensamma styrelseledamöter mellan å ena sidan affärsbanker och å andra sidan övriga företag. Förhållandena 1962 har un- dersökts och det visade sig att frekvensen av gemensamma styrelseledamöter mellan pri— vata affärsbanker och privata större företag är mycket hög. Som exempel kan nämnas att ca 90 procent av de börsnoterade företa- gen var representerade i någon bankstyrelse
(inkl. suppleanter). Motsvarande andel för privata företag med minst 500 anställda var ca 55 procent. Jämförelse med en undersök- ning från 1942 visar att personförbindelser av detta slag relativt sett ökat något i om— fattning.
Bankstyrelsemedlemmarnas styrelseupp- drag var koncentrerade till ett litet antal per- soner. De femton mest >>uppdragstyngda» personerna hade sammanlagt över 200 upp- drag i koncerntoppar och formellt fristående bolag. Medlemmar av storbankernas direk- tioner hade likaså ett betydande antal sty- relseuppdrag i andra företag, vilket knap- past kan anses vara helt i överensstämmelse med banklagstiftningens intentioner.
De i bankstyrelserna representerade före- tagen svarade för relativt begränsade ande— lar av resp. storbanks in- och utlåning med undantag för Enskilda Banken. Däremot medförde denna representation att inlåning från och utlåning till storföretag och börs- noterade företag till mycket stor del var >>företrädd>> i bankstyrelserna. Inlåningen var mer styrelseorienterad än utlåningen.
Slutligen har vissa data insamlats om stör- re företags bankförbindelser. Flerbanksför- bindelser är inte ovanliga bland stora före- tag men samtidigt är det ovanligt med mer än en huvudbankförbindelse. Biförbindelser- na torde vidare vara av mycket varierande betydelse. När det gäller bankförbindelser- nas stabilitet kan konstateras att den varit mycket stor. Som exempel kan nämnas att för nära 80 procent av de börsnoterade bo- lagen är en- eller huvudbanksförbindelsen mer än 25 år gammal.
Aktieinnehavet är i flertalet banker när- mast helt irrelevant vid rekrytering av cen- tralstyrelsen. De två viktigaste förklaringar- na till bankstyrelsernas sammansättning före- faller vara dels en önskan att i styrelsen så långt möjligt få olika branscher och geo- grafiska områden företrädda med högt kva- lificerade representanter och dels en önskan att genom styrelseuppdrag knyta värdefulla kunder närmare till banken. Båda faktorer- na tenderar att medföra ett starkt inslag i styrelsen av representanter för stora företag. Det förefaller sannolikt att båda faktorerna
och särskilt den förstnämnda är av bety- delse även vid rekrytering av försäkrings- företagens styrelser.
När det gäller gemensamma styrelseleda- möter bör observeras att affärsbankerna också har ett stort antal lokala och regionala styrelser, som är rekryterade enligt samma principer. År 1965 fanns totalt ca 3 250 så- dana styrelseledamöter, som inte var anställ- da vid resp. bank.
Värderingen av företeelsen gemensamma styrelseledamöter har både en ekonomisk och en politisk eller demokratisk aspekt. Den ekonomiska aspekten hänför sig till eventuella konkurrensbegränsande effekter. När det gäller affärsbanker — Övriga företag finns inslag av sådana effekter men deras betydelse är svår att värdera. Det finns and- ra och sannolikt minst lika viktiga skäl till kundförbindelsernas stabilitet även frånsett ägandemässiga anknytningar. Den politiska eller demokratiska aspekten hänför sig till farhågor för att gemensamma styrelseleda- möter över huvudtaget befrämjar uppkoms- ten av en liten »maktelit» eller »bolagsaris— tokrati», som har ett avgörande inflytande över samhällsekonomin samtidigt som den är politiskt okontrollerad och till stor del självrekryterande. Vissa har också sett bank- förbindelserna som ett inslag i en sådan »maktelit». En bedömning av gemensamma styrelseledamöter och bankförbindelser ut- ifrån denna aspekt är politisk till sin natur, varför här endast hänvisas till det framlagda siffermaterialet. Gemensamma styrelseleda- möter i allmänhet diskuteras i en annan av utredningens undersökningar.
C. Kreditmarknaden från allmän inflytandesynpunkt
Maktbegreppet har många dimensioner. Hit- tills har diskuterats ägandet i bankerna, ägandesamband mellan banker och övrigt näringsliv, gemensamma styrelseledamöter och bankförbindelser. Det finns emellertid också anledning att se på kreditmarknadens storlek och på olika delmarknaders företags— struktur.
Mätt i förhållande till bruttonationalpro— dukten (BNP) ökade kreditinstitutens totala tillgångar kraftigt fram till mitten av 30- talet för att åter successivt minska fram till början av 50-talet. Därefter har kreditinsti— tutens tillgångar åter börjat öka i förhållan- de till BNP. Utvecklingen i Sverige har varit mycket likartad den i USA inte bara vad gäller tendensen utan också relationstalens storlek. Affärsbankernas tillgångar i relation till BNP har emellertid minskat mer i Sveri— ge än USA och var i Sverige mindre än hälften så stora 1964 som 1919. Icke-finan— siella subjekts kända skuldsättning i förhål- lande till BNP har varierat kraftigt under perioden 1919—64. Sett på lång sikt har den dock sjunkit fram till början av 60-talet. Samma sak gäller kreditinstitutens fordring- ar på icke-finansiella subjekt. Kreditmarkna- den har således successivt minskat i bety- delse samtidigt som exempelvis investerings- kvoten stigit kraftigt. Affärsbankernas di- rekta kreditgivning till icke-finansiella su- bjekt var 1964 relativt sett endast en tredje— del så stor som 1919.
I en mycket allmän mening har således kreditgivare och särskilt affärsbanker fått minskad betydelse under senare årtionden. Denna tendens kommer dock sannolikt inte att bestå med tanke på den förväntade om- fördelningen av finansiellt sparande till för- mån för hushåll och den offentliga sektorn (AP-fonderna). Nämnas kan i sammanhang- et att statlig upplåning netto utlåningsfonder i procent av BNP 1964 nådde sitt lägsta värde under hela perioden 1919—64. _ Affärsbankernas minskade betydelse åter-
speglas på nästan alla kreditmarknadens olika delmarknader. Under den studerade perioden har affärsbankernas andelar av totala inlåningen, totalt synligt institutionellt sparande och av kreditinstitutens direkta kreditgivning till kommuner, jordbruk, bo— städer och byggnadsverksamhet samt övrigt näringsliv minskat. Minskningen av andelen krediter till övrigt näringsliv beror dock hu- vudsakligen på försäkringsbolagens ökade kreditgivning till denna sektor. Affärsban— kernas minskade andel är därför från mark- nadssynpunkt till större delen skenbar bero-
ende på de stora kvalitativa skillnaderna mellan affärsbankskrediter och försäkrings- bolagskrediter.
Ett alternativt sätt att studera kreditmark- nadens struktur är att utgå från de intressen, som olika kreditinstitut representerar. När det gäller inlåningen har sedan mitten av 30- talet sparbankerna (insättarnas institut) och den statliga postbanken tillsammans haft en andel på ca 50 procent. De regionala skill- naderna är dock betydande. Av kreditinsti- tutens utlåning till kommunerna svarar of- fentligt kontrollerade institut för ca 40 pro— cent, vilket dock är mindre än under 30- och 40-talen. Både låntagarassociationer och privata affärsbanker jämte dessas kreditbo- lag har obetydliga andelar. Beträffande kre- ditgivningen till bostäder och byggnadsverk— samhet har andelarna för både statliga låne- fonder och offentliga institut ökat kraftigt under perioden 1919—64. Dessa tillsammans med låntagarassociationer hade 1964 ca 50 procent av marknaden. Främst beroende på kreditbolagen har dock andelen för privata affärsbanker jämte dessas kreditbolag ökat under 60-talet. Marknaden för jordbruks- krediter avviker markant från övriga del- marknader genom att låntagarassociationer- na kraftigt ökat sin andel så att denna 1964 uppgick till hela 60 procent. Beträffande krediter 'till det övriga näringslivet kan kon— stateras att statliga lånefonder, offentliga institut och låntagarassociationer har rela- tivt blygsamma andelar. Andelen för privata affärsbanker jämte dessas kreditbolag har visserligen minskat kraftigt men uppgick 1964 ändå till ca 55 procent. Den andra stora långivargruppen är enskilda försäk- ringsbolag. Av den totala direkta kreditgiv- ningen från kreditinstitut svarade privata affärsbanker jämte dessas kreditbolag för 23 procent år 1964. Beträffande svenska värdepapper slutligen gäller att drygt 45 procent innehades av offentligt kontrollera— de institut år 1964. Sammanfattningsvis kan därför konstateras att statliga lånefonder, offentliga institut samt låntagarassociationer har betydande andelar på många delmark- nader och att de privata affärsbankerna jämte dessas kreditbolag minskat i betydelse.
D. Makten över affärsbankernas kreditgivning
Att kortfattat beskriva beslutsprocessen inom affärsbankerna är svårt, eftersom förbigåen- det av alla detaljer lätt ger en något utslätad och därför mindre intressant bild av de fak- tiska förhållandena. Detta bör ihågkommas vid läsning av föreliggande avsnitt.
Både kreditgivningens speciella krav och flertalet affärsbankers geografiska spridning gör det nödvändigt med en viss autonomi för underordnade beslutsorgan, främst av- delningskontor, inom bankerna. I samma riktning verkar det förhållandet att orga— nisationspyramiden hos affärsbankerna är tämligen »platt» med relativt få beslutsni- våer.
Enligt banklagen krävs detaljerade skrift- liga regler för kreditbeviljningsrättens om- fattning vid beslutande instanser under resp. banks centralstyrelse. Den formella besluts- delegeringen är mycket omfattande, mätt med antalet instanser och beslutsfattare. 1965 fanns exkl. centralstyrelser totalt ca 1 150 instanser med egen kreditbeviljnings— rätt och ca 4 350 personer utanför huvud- kontoren hade formellt ansvar för kredit- besluten. Avgörande för beslutsdelegeringen är krediternas storlek, vilket medför att centralstyrelser och huvuddirektioner vid särskilt de fyra stora interregionala filial- bankerna i mycket liten utsträckning kom— mer i direkt kontakt med de mindre före— tagens kreditansökningar. Det stora un- dantaget är Enskilda Banken, där nära nog alla kreditbeslut fattas av centralstyrelsen samt ett litet antal personer vid huvudkon- toret.
Den formella beslutsdelegeringens kvan- titativa betydelse är emellertid betydligt mindre än vad ovanstående siffror kan ge anledning att tro. Centralstyrelser och hu— vudkontorens direktioner beviljade formellt nya och ökade krediter till ett bruttobelopp av drygt 1800 mkr. under vardera av de båda perioderna 1/2—30/4 1963 och 1965. Av de 1 800 mkr. svarade centralstyrelserna för 1 100 mkr. Siffrorna kan jämföras med att bankernas beviljade utlåning under sam-
ma perioder netto ökade med 1200 mkr. resp. 900 mkr. Beslut om byggnadskrediter till bostads- och affärsfastigheter var hår- dare koncentrerade än övriga kreditbeslut.
Den centrala frågan är emellertid hur stort reellt inflytande bankernas centralsty- relser har över kreditbesluten. Att exakt mäta styrkan av detta inflytande är självfal- let omöjligt, varför undersökningens huvud— syfte varit att bestämma vilka faktorer, som är av störst betydelse i sammanhanget.
VD och hans närmaste medhjälpare har ett dominerande inflytande över likviditets- politik och kreditpolitik. Trots detta har sty- relsen ett inflytande i dessa frågor, som är betydande och relativt sett sannolikt större än det inflytande styrelsen för många stora börsnoterade företag har över sitt företags målsättningar. Beslutsfattare på olika nivåer inom bankerna har en inte obetydlig hand- lingsfrihet, vilket bl. a. medför att beordrade förändringar i en banks allmänna kreditpo- litik inte omedelbart får full effekt inom alla delar av banken.
När det gäller ställningstaganden till en- skilda kreditansökningar står det klart att beslut om beviljande resp. avslag både an- talsmässigt och beloppsmässigt till helt över- vägande del fattas utan centralstyrelsernas aktiva medverkan även när det gäller kredi- ter, som formellt beslutas av centralstyrel- serna. Vidare är besluten »snedfördelade» i den meningen att beslut om avslag, särskilt under perioder med kreditrestriktioner, i större utsträckning reellt fattas på lägre nivå än beslut om beviljande av samma belopp. Avslagsbeslut fattas i mycket ringa utsträck- ning av centralstyrelser och lokala styrelser. Beslut om avslag och nedskärningar, som enbart är betingade av kreditrestriktioner, fattas nästan aldrig av dessa beslutsinstan— ser. I regel informeras de inte ens om gjorda avslag.
Dessa kvantitativa mått säger inte hela sanningen. Kreditansökningar, som verkstäl- lande ledningen med utgångspunkt från sin yrkesmässiga bedömning, given kreditpolitik och konkurrensförhållanden anser klart bör antingen beviljas eller avslås är i stort sett undandragna styrelsens direkta inflytande.
Mellan dessa båda grupper av kreditärenden finns emellertid en tredje grupp, som är föremål för utomordentligt omsorgsfull prövning. I åtskilliga fall kommer verkstäl— lande ledningen efter denna prövning — med insats av särskild expertis — fram till att den inte kan ta på sitt ansvar att tillstyrka ansök- ningen. Denna faller därmed, då ingen cen- tralstyrelse torde vilja eller våga gå mot di— rektionen i ett sådant fall. Därmed återstår ett litet antal kreditansökningar, där det från bankens synpunkt är mer ovisst vilket be- slut, som bör fattas. Dessa krediter utgör en mycket begränsad andel av totala kreditvo- lymen men det är krediter, som är av stra- tegisk betydelse för banken genom att vara mycket stora och/eller riskfyllda. Banksty- relserna är delvis rekryterade med avsikt att direkt kunna bistå verkställande ledningen vid beslut över enskilda kreditärenden. Det är företrädesvis vid ställningstagande till ovannämnda typer av krediter, som en bankstyrelse deltar aktivt i kreditbesluten och dess egna bedömningar spelar en bety- dande roll för utgången, särskilt inom mind- re banker. Den förväntade utvecklingen av företagens kapitalförsörjning kan under i övrigt oförändrade förhållanden antas öka frekvensen av anspråk på stora och/eller riskfyllda bankkrediter. Bankstyrelsemas re- ella inflytande över bankernas kreditgivning kommer därför att i denna mening relativt sett öka.
E. Affärsbankernas kreditgivning
Affärsbankerna är utpräglade mångprodukt- företag och som sådana bör de för att nå ett optimalt reslutat ta hänsyn till produkternas ömsesidiga beroende. Det vanliga är att en bankkund har alla sina bankaffärer i en och samma bank. Det avgörande för ett företags val av bankförbindelse kan i regel antas vara möjligheterna att få tillräckliga krediter till rimligt pris vid de tidpunkter när kredit- behov uppstår. För banken är beslutet över företagets kreditansökan det strategiska be- slutet även när det gäller att behålla eller få kundens övriga bankaffärer. Kunderna be-
döms därför i sin egenskap av totalkunder. För både bank och företag bygger affärs- förbindelsen dessutom på långsiktiga över- väganden, varför den för tillfället aktuella krediten inte är ensamt avgörande för be- dömningen. Kundförbindelsernas stabilitet och exklusivitet både betingas av och be- tingar långsiktiga och totala överväganden hos bankerna.
Bankförbindelsernas långsiktiga karaktär medför att konkurrensen om företagskun- derna i hög grad inriktas på expansiva mind- re och medelstora företag. Storföretagens bankförbindelser uppfattas som tämligen orubbliga beroende på bl. a. gemensamma styrelseledamöter och ägandemässiga förhål- landen. Konkurrensen om företagskunderna avser alla de produkter, som bankerna kan erbjuda. Möjligheten och villigheten att pris- konkurrera är emellertid starkt begränsad både p. g. a. kartellavtal och olika institutio- nella trögheter och p.g.a. att produkterna ifråga ofta är mycket homogena. Indivi- duellt utformad service och personliga kon- takter spelar därför en stor roll.
En ofta återkommande fråga är vilken betydelse de formella säkerhetskraven enligt banklagen har för affärsbankernas kredit- givning. Banklagens krav på »betryggande» säkerhet är emellertid helt obestämd. Detta innebär att bankinspektionen måste ha egna värderingar av vad den anser vara högsta tolerabla risknivå. Bankinspektionens gransk- ning av bankernas engagemang kan karak- teriseras som en kreditprövning i efterhand, som i vissa fall leder fram till krav på en förstärkning av de formella säkerheterna. Det är emellertid ytterst tveksamt om ban— kernas kreditgivning faktiskt påverkas av kraven på vissa formella säkerheter, efter— som flera av dessa säkerheter är mycket tänjbara. Den information, som affärsban- kerna införskaffar som underlag för kredit- besluten har en omfattning och en inrikt- ning, som i sig självt indikerar att formella säkerheter inte på ett avgörande sätt styr kreditfördelningen.
Av ovanstående följer emellertid inte att säkerheterna över huvudtaget saknar bety- delse för kreditgivningen. Bankens kredit-
risk är schematiskt sett beroende av både sannolikheten för att företaget går i konkurs och sannolik förlust vid konkurs p. g. a. otillräckliga säkerheter. Om endera eller bå- da av dessa storheter är noll blir också totala kreditrisken noll. Att bedömning av företa- gens lönsamhet och utveckling ges en så framskjuten plats i bankernas kreditanalyser kan förklaras med att en sådan bedömning är betydligt lättare att göra än en bedöm- ning av vissa säkerheters marknadsvärde någon gång i framtiden.
I senare års debatt om effekterna av pen— ningpolitiken har en framskjuten plats givits åt variationer i »credit standards», dvs. de minimikrav rörande bl. a. säkerheternas och bokslutets kvalitet, som en bank ställer som villkor för beviljande av kredit. När det gäl- ler bokslut för uttrycket »credit standards» tanken till de relationstal mellan olika bok— slutposter, som antas spela så stor roll i bankernas kreditanalys. Dylika relationstal förefaller emellertid att inte användas i nå- gon större utsträckning inom svenska affärs— banker. När de används är det inte som un- derlag för kreditbeslut utan som en första kontroll av om en mera ingående kreditana— lys är tillrådlig. Betydelsen av relationstal reduceras då till en fråga om hur adekvat ett sådant kontrollsystem är.
Beträffande den del av bankernas ränte- sättning, som främst berör företagen, kan konstateras att räntesättningsgrunden för rö— relsekrediter är kreditformen och för revers- krediter typ av säkerhet. Ränteskillnaderna är mycket små. För reverslån inskränker de sig i regel till trekvarts procentenhet. Vilken ränta, som sätts i det individuella fallet när en viss valfrihet finns, beror främst på stor— leken av kundens övriga bankaffärer, kre— ditmarknadsläget och traditionellt ränte— mönster vid kontoret eller avdelningen. Där- emot har kreditens löptid, kreditens storlek och risken för betalningsinställelse hos före- taget liten eller ingen betydelse för räntesätt- ningen. Det torde vara svårt att hävda att ränteskalornas konstruktion ger räntesatser, som är anpassade till den kreditrisk, som banken tar i det individuella fallet. Anled- ningen till denna stela räntestruktur kan
vara att gemensamma beräkningsgrunder vid bankerna underlättar förhandlingarna mellan bankerna vid diskontoförändringar och minskar osäkerheten beträffande vilka räntesatser, som kommer att tillämpas. En sådan mekanism skulle utgöra ett komple- ment till kartellavtalen om inlåningsräntor och banktjänster.
Med nuvarande räntestruktur vid affärs— bankerna betalar lönsamma och solventa företag troligen relativt sett något för hög ränta på sina krediter och kan i mycket snäv mening sägas »subventionera» krediter till små och medelstora företag, där kredit— riskerna kan antas ofta vara större. Den jämförelsen är emellertid av begränsat in- tresse. Intressantare och väsentligare är att den stelbenta räntesättningen utesluter alla möjligheter för ett företag att ge högre ränta för att erhålla kredit, vilket i första hand torde drabba små och medelstora företag. En rörligare räntesättning och mer varieran- de kreditvillkor i övrigt skulle sannolikt öka utbudet av sådana krediter med totalt sett större variationer i risktagande från banker- nas sida som följd.
En väsentlig fråga är hur affärsbankerna fördelar krediter under kreditrestriktioner. En av de mest omedelbara effekterna av en kreditåtstramning är att inga eller ytterst få nya kreditkunder tas med påföljd att kon- kurrensen på kreditsidan till större delen upphör. Detta minskar dock i och för sig inte de totala kreditanspråken. Vid kredit— fördelningen har absolut nödvändiga rörel- sekrediter, säsongskrediter och korta kredi- ter företräde beroende på att dessa ansträng- er bankens kreditkapacitet minst och är mest strategiska med avseende på kundför- bindelserna. Vidare skärps amorteringskra- ven för nya krediter. Det blir likaså en mar- kerad strävan att banta ner företagens kre- ditanspråk genom att bl.a. söka upp och utnyttja andra finansieringskällor för före- tagen. Det urval, som görs bland återstående kreditansökningar, sker med utgångspunkt från kundens totala lönsamhet för banken. Denna är till mycket stor del beroende av nuvarande och förväntad inlåning från kun- den, eftersom inlåningen är bankens trånga
sektor. Denna urvalsmekanism kan förvän- tas ge en annan kreditfördelning än om hän- syn togs till enbart krediternas räntor och risker. Totalt sett torde vidare kreditrestrik- tioner medföra ett minskat risktagande från affärsbankernas sida.
En speciell frågeställning är hur den re— gionala kreditfördelningen sker — främst un— der kreditrestriktioner — och hur omfattan- de överföringar från ett område till ett an- nat är. Vissa data om den regionala fördel- ningen av affärsbankernas samt sparban— kernas in- och utlåning har insamlats. Dessa uppgifter visar att det i många områden finns stora skillnader mellan affärsbanker- nas in- och utlåning. Inlåningsöverskott upp— visar främst Stockholmsregionen. Några egentliga riktlinjer inom bankerna för hur kreditfördelningen bör ske under kreditre- striktioner finns inte. Fördelningen tycks i stället främst vara ett resultat av interna för- handlingar mellan olika befattningshavare.
Avslutningsvis finns det anledning att analysera hur kreditmarknaden och finan- sieringssidan över huvudtaget påverkar nä- ringslivets struktur. Med tillgängliga kun- skaper är det endast möjligt att kartlägga vilka faktorer, som kan vara av betydelse och diskutera i vilken riktning dessa kan an- tas verka.
Den institutionella aktiemarknaden är i stort sett reserverad för större företag. Övri- ga företag är närmast helt hänvisade till acku- mulering av vinstmedel inom företaget när en ökning av det egna kapitalet eftersträvas, vilket vid små vinstmarginaler begränsar dessa företags handlingsfrihet. Den stela räntestruktur, som tillämpas av affärsban— kerna, minskar också möjligheterna till sub- stitution mellan eget kapital och lånefinan- siering. Räntestrukturen verkar dessutom begränsande på kreditgivningen till mindre företag genom att inte möjligheterna till riskspridning helt tillvaratas. Andra fakto— rer, som gynnar stora företag är ev. bättre information om tillgängliga finansierings- möjligheter, kontakter med utländska kapi— talmarknader, tillgång till mer långfristiga krediter och större tillgång till räntebundna krediter.
En omstridd fråga är om kreditåtstram- ningar drabbar mindre företag relativt sett hårdare än större företag. En svensk under- sökning från 50—talet visar emellertid klart att mindre företags investeringar då drab- bades hårdast av kreditrestriktioner vid jäm- förelse med det fall att restriktionerna inte hade funnits. Någon annan jämförelse är inte praktiskt möjlig att göra. Vissa skäl ta- lar för att denna slutsats inte enbart gäller för den undersökta perioden. Balansräkning- arnas skilda struktur kan förväntas medföra att en räntehöjning blir mer kännbar för mindre företag. Stora företag har tillgång till fler finansieringskällor — bl.a. aktie- marknaden och utländska kapitalmarknader — och har möjligheter att öka sina varukre- diter från utlandet. Underleverantörer, som företrädesvis är mindre företag, har en svag förhandlingsposition gentemot sina storkun- der och kan tvingas ge stora varukrediter. Affärsbankernas hänsynstagande till företa- gens inlåning och övriga bankaffärer ger stora företag ett försteg vid bankernas kre— ditfördelning. I samma riktning verkar ban- kernas preferens för korta krediter och ban- kernas minskade riskvillighet.
En rad skäl talar således för att stora företag i olika avseenden har finansierings- fördelar jämfört med övriga företag. Det är däremot svårt att finna skäl, som pekar i motsatt riktning.
F. Konkurrenyörhållanden i övrigt på kreditmarknaden
Som ett allmänt omdöme om strukturut- vecklingen på inlåningsmarknaden och del- marknaderna för den direkta kreditgivning- en gäller att fördelningen mellan olika typer av kreditinstitut är jämnare nu än förut men samtidigt har med utgångspunkt från antalet företagsenheter koncentrationsgraden ökat. På lokal nivå har en dekoncentration inträf- fat under senare år på vissa marknader. Be— roende bl. a. på den centraliserade prisbild- ningen torde fördelningen mellan olika ty- per av kreditinstitut spela större roll för prissättningen än företagsstrukturen.
Räntorna har i hög grad karaktär av ad- ministrerade priser, som inom de gränser riksbanken tillåter, görs upp centralt mellan de olika kreditinstitutgrupperna. Ifråga om inlåningen tävlar närmast sparbankerna och postbanken om att vara prisledare. Inom ut- låningen får postbanken karakteriseras som prisledare ifråga om bostadsbyggnadskredi- ter och kommunlån.
Banktjänsternas utbudssida domineras med få undantag helt av affärsbankerna. I regel är också prissättningen på dessa tjäns- ter bestämd genom kartellavtal mellan af- färsbankerna. Bankernas kartellbundna in- täkter uppgick 1965 till i runt tal 300 mkr.
Särskilt när det gäller inlåningen är ränte- sättningen inte möjlig att använda för att öka marknadsandelen. Priserna på bank- tjänster är till större delen fixerade genom kartellavtal. Följden är att kontorsetable— ringar får en framskjuten plats som konkur— rensmedel, vilket medför ett större kontors— nät än vad som annars skulle bli fallet. Den statliga partiella etableringskontrollen har dock sannolikt i viss mån begränsat kontors- nätets tillväxt. I övrigt har konkurrensen om hushållsinlåningen främst tagit sig uttryck i reklam och erbjudanden om speciella spar- former.
När det gäller affärsbankernas resultat kan konstateras att exempelvis räntemargi- nalen inte visat någon tendens att successivt stiga under 50- och 60-talen. Något starkt samband mellan å ena sidan förändringar i räntemarginal och nettovinst samt å andra sidan diskontoförändringar finns inte. Slut- ligen kan noteras att affärsbankernas låne- förluster (netto) med få undantag uppgått till mindre än en promille av totala dispone- rade utlåningen till allmänheten.
KAPITEL II
Kreditmarknadens funktioner och
organisatoriska uppbyggnad
A. Allmän bakgrund
Genom förekomsten av en kreditmarknad ges möjligheter för förmögenhetsfördelning- en i samhället att avvika från realkapitalin- nehavets fördelning och kapital kan slussas från ekonomiska subjekt med överskott på finansiellt sparande till sådana, som har un- derskott. Det finansiella sparandet utgör sal- dot mellan å ena sidan totala inkomster och å andra sidan löpande utgifter plus utgifter för realkapitalbildning inkl. lagerinvestering. För överskottsenheter överstiger således spa— randet investeringarna medan motsatsen gäl- ler för underskottsenheter. Inom den privata sektorn utgör hushållen och företagen de två primära typerna av ekonomiska enheter el- ler subjekt, som sedan kan grupperas på oli- ka sätt, exempelvis geografiskt och bransch— vis. Inom den offentliga sektorn finns likaså två primära typer av ekonomiska subjekt, nämligen kommunerna och staten (här bort— ses från kommunala och statliga företag). Dessa fyra olika slag av ekonomiska subjekt är engagerade i varierande ekonomiska akti— viteter, som medför och kräver finansiella transaktioner. De enheter vars egna sparan- de inte räcker för att finansiera den önskade verksamheten vill skaffa ytterligare medel utifrån. De, som i stället anser sig inte ha användning för alla sina medel i den egna verksamheten, tillfälligt eller långsiktigt, har överskottsmedel, som söker placering. Över- föring av medel från överskottsenheter till underskottsenheter kan ske antingen genom direkta ägarengagemang (exempelvis genom aktieteckning) eller genom kreditgivning. Endast det senare alternativet är av intresse i detta sammanhang.
I det enklaste fallet kommer överföring av medel till stånd genom att underskottsen- heterna lånar direkt av överskottsenheterna. Vid givna förhållanden på efterfrågesidan (låneönskemål vid olika räntenivåer etc.) kommer kreditgivningens omfattning, för- delning och villkor att bestämmas av över- skottsenheternas riskbedömning, riskattityd och likviditetspreferenser. Om de exempel- vis har en mycket negativ värdering av risk kommer de att kräva en förhållandevis hög ersättning även vid måttliga kreditrisker, vilket ev. kan begränsa den totala kreditef— terfrågan och påverka överskottsenheternas fördelning mellan finansiellt sparande å ena sidan samt egna investeringar och egen kon- sumtion å den andra. En starkt positiv vär- dering av likviditet begränsar på motsvaran- de sätt efterfrågan på långfristiga fordring- ar, för vilka inte en likviditetsskapande »andrahandsmarknad» finns.
Den direkta överföringen av finansiellt kapital kan emellertid ersättas av överföring via företag, som specialiserar sig på att låna upp medel från överskottsenheterna för att låna ut till underskottsenheterna. Förenklat uttryckt är detta möjligt när ekonomiska en— heter -med höga likviditetskrav och/eller mycket negativ värdering av risk kontrolle— rar en stor del av samhällets förmögenhet och svarar för en stor del av sparandet sam- tidigt som företagens förmåga och vilja är begränsad när det gäller att tillhandahålla fordringar av de slag, som föredras av dessa förmögenhetsägare och sparare. De ford- ringar, som främst föredras av överskotts- enheterna, kommer att få lägre avkastning än de mera riskfyllda och illikvida fordring— arna.
Förekomsten av kreditinstitut brukar ofta förklaras med existensen av olika slags trög- heter på marknaden, exempelvis köpares och säljares svårigheter att få kontakt med varandra. Dessa trögheter har säkerligen spelat stor roll för kreditväsendets utveck- ling men skillnader i avkastning mellan oli- ka fordringstyper skapar utrymme för finan- siella mellanhänder även om dylika tröghe- ter inte skulle finnas. Kreditinstituten kan erbjuda fordringar på sig själva, som före— dras av placerarna och i sin tur använda dessa medel för att köpa fordringar av de tidigare inte gynnade slagen. Skillnaderna i avkastning mellan olika fordringstyper gör en sådan förmedlingsverksamhet lönsam för kreditinstituten, samtidigt som dessa skillna- der genom deras verksamhet reduceras på grund av omfördelningen av kreditström— marna. Denna omfördelning och reduktion i ränteskillnader medför i sin tur ett effek- tivare utnyttjande av tillgängliga reala resur- ser.1 Dessutom kan införandet av kreditin- stitut, som erbjuder attraktivare placerings- möjligheter ev. öka sparbenägenhet i sam- hället och därmed ge större utrymme för in- vesteringar. Ofta skiljs på affärsbanker å ena sidan och »financial intermediaries» (sparbanker, hypoteksinstitut etc.) å den andra. Affärsbankernas ställning på kredit- marknaden skiljer sig i princip dock inte från övriga kreditinstituts med avseende på funktionen som finansiell mellanhand.
I princip samma effekter som kreditinsti- tutens erbjudande av fordringar på sig själv får deras ställande av garantier för andras upplåning och deras skapande av en mark- nad för värdepapper genom organiserad vär- depappershandel. Den senare aktiviteten in— nebär att en »andrahandsmarknad» skapas för långfristiga fordringar, som ökar deras likviditet för placerarna.
Vid en mera verklighetsnära och detalje- rad skildring av kreditmarknaden kommer man automatiskt in på skillnaden mellan olika typer av kreditinstitut samt andra kö- pare och säljare av krediter. För överskåd- lighetens skull diskuteras först vissa huvud- drag i kreditmarknadens struktur och funk- tionssätt varefter i nästa avsnitt en kortfat-
tad redogörelse lämnas för olika existerande kreditinstitut.
Bankinrättningar, dvs. företag som bedri- ver både in- och utlåningsverksamhet, skiljer sig i Sverige från andra kreditinstitut genom att företrädesvis agera distribuerande och mäklande mellan de primära över- och un— derskottsenheterna samt riskutjämnande för överskottsenheterna.2
Med den distribuerande funktionen avses den rent tekniska uppgiften att samla upp sparmedel av olika storlek från olika håll för att i lämpliga poster ställas till kreditta- garnas disposition. En sådan funktion är na— turligtvis helt oumbärlig i en marknadseko- nomi för att sparare och låntagare på ett smidigt sätt ska få kontakt med varandra. Till detta kommer att det enskilda hushållet och företaget oftast har stora svårigheter att rätt bedöma kreditrisken vid direkt utlåning och kursrisken vid placering i obligationer och förlagsbevis. Här träder bankinrättning— arna emellan som kapitalplacerare och det blir deras sak att med sin större erfarenhet och överblick bedöma kredit- och kursris- ker.
Med den riskutjämnande funktionen av- ses det förhållandet att spararna via insätt- ningar hos bankinrättningar erhåller en risk- spridning, som inte skulle kunna uppnås an- nars. Risken för den enskilda insättaren blir avhängig av ställningen och utvecklingen för samtliga kredittagare hos bankinrätt- ningarna och blir därigenom avsevärt re- ducerad. Bankinrättningarnas egna kapital medför en ytterligare minskning av risken. I praktiken kan i dag risken för placering på bankräkning betraktas som obefintlig.
Den mäklande funktion, som bankinrätt- ningarna fullgör, innebär att de anpassar en efterfrågan på fordringar från hushållen och företagen till ett utbud (främst från företa- gen) som bortsett från risk har väsentligt an- norlunda kvalitativa egenskaper. För hus- hållen och företagen viktiga egenskaper hos inlåningen är att den har kort eller ingen uppsägningstid och därför är en mycket lik—
1 Jfr Minsky, s. 186 ff. 2 Uppdelningen i de tre funktionerna är till väsentlig del hämtad från Winding, kap. 6.
vid typ av fordran samt att den i övrigt är en bekväm och lättillgänglig placeringsform, ev. även användbar som betalningsmedel. De fordringar, som bjuds ut, har emellertid i mycket ringa utsträckning sådana egenska- per. Bankinrättningarnas mäklande funktion innebär att de överbryggar dessa kvalita- tiva skillnader i utbud och efterfrågan på fordringar. De bjuder ut fordringar av det slag, som insättarna efterfrågar för att i sin tur kunna köpa fordringar med andra egen- skaper, som bjuds ut av företag och andra. Förutsättningen för att denna mäklande funktion skall kunna bedrivas är emellertid att insättningar och uttag till betydande del uppväger varandra så att en viss fast inlå- ning erhålls.
Den andra stora gruppen kreditinstitut är sådana, som här med ett gemensamt namn kallas för huvudsakligen kapitalanskaffande kreditinstitut. Härmed menas företag, vars helt dominerande uppgift är att låna upp medel på den organiserade kreditmarknaden för att kunna låna ut till olika ändamål. Hypoteksinstitut är de främsta exemplen på sådana företag. De huvudsakligen kapitalan— skaffande institutens principiella uppgifter liknar bankinrättningarnas i stora delar. Den avgörande skillnaden ligger i valet av finan- sieringsväg. Huvuddelen av kapitalet lånas nämligen upp hos andra kreditinstitut och inte direkt hos de primära överskottsenhe- terna. Detta innebär att de kapitalanskaf— fande kreditinstituten endast i begränsad ut- sträckning konkurrerar direkt med bankin- rättningarnas inlåningsrörelse.
Den tredje huvudgruppen kreditinstitut utgörs av sådana, som med ett gemensamt namn här valts att kallas för huvudsakligen kapitalplacerande kreditinstitut. De skiljer sig från de båda föregående grupperna ge- nom att de i och för sig inte samlar upp kapital i syfte att åter placera det. I stället bestäms kapitaluppsamlandet av andra fak- torer såsom pensionssystem, försäkringsåta- ganden etc. och kapitalutbudet är betingat av behovet att förränta erhållna medel. AP- fonden och försäkringsbolagen är de främs- ta exemplen på kreditinstitut av detta slag. Karaktären av bestämningsfaktorer på ka-
pitaluppsamlingssidan medför dels att den direkta konkurrensen från bankinrättning- arnas inlåningsrörelse är mycket ringa och dels att storleken av institutens totala utbud på kapitalmarknaden är relativt oberoende av räntabilitetsmöjligheterna.3 På grund av den senare faktorn spelar dessa institut vad gäller det totala utbudet av krediter en pas- siv roll på kreditmarknaden eftersom deras möjligheter att placera i aktier och andra realtillgångar genom lagstiftningens utform- ning är starkt beskurna eller obefintliga.
Ställande av garantier och yrkesmässig handel med obligationer och andra värde- papper kan i och för sig ombesörjas av sär- skilda företag. Garantiåtaganden (bortsett från kommunala och statliga) och fondkom- missionärsverksamhet utförs emellertid i Sverige nästan helt av bankinrättningarna, varför man i stort sett kan bortse från de fåtaliga små specialinstitut, som finns.
Vid sidan av dessa tre huvudgrupper exis- terar ett antal speciella institutioner på kre- ditmarknaden. Först och främst finns riks- gäldskontoret, som ombesörjer den statliga upplåningen samt riksbanken, som bl. a. till— handahåller samhället betalningsmedel i form av sedlar och i princip är den högsta penningpolitiska myndigheten. Båda institu- ten intar självklara särställningar, som inte närmare behöver diskuteras här. De statliga lånefonderna utgör inte kreditinstitut i ve- dertagen mening och är inte samlade i nå- gon gemensam organisation. Det finns emel- lertid inga skäl för att inte ta med fonderna som en speciell typ av kreditinstitut. De finansieras via budgetanslag och låneverk- samheten har oftast inslag av statlig subven- tionering i olika former. Slutligen bör näm— nas de garantiåtaganden, som staten tagit på sig antingen direkt eller via speciella in- stitut (exportkreditnämnden).
Att många och stora kreditinstitut av oli— ka slag finns får inte skymma det faktum att
3 På något längre sikt torde detta inte vara helt riktigt eftersom försäkringspremiernas höjd för ett visst givet försäkringsskydd stiger med sjunkande ränta på kreditmarknaden, vilket kan leda till minskad volym nya försäkringar och därmed minskat utbud av kapital på kre- ditmarknaden.
en betydande kreditgivning trots detta sker direkt mellan de primära ekonomiska sub- jekten även om man bortser från hushållens, företagens etc. innehav av obligationer och förlagsbevis utfärdade av andra företag än kreditinstitut.
Den kvantitativt största kreditgivningen av detta slag sker när företagen inom ramen för sin ordinarie rörelse lämnar och mottar varukrediter. Således uppgick ej diskontera— de växlar, kundfordringar och förskott till leverantörer för industriaktiebolag med mer än 50 anställda till ca 9,7 miljarder kr. ul- timo 1964, vilket kan jämföras med affärs- bankernas kreditgivning till industri, handel och samfärdsel jämte personliga och diverse krediter, som i november samma år tillsam- mans uppgick till ca 11,3 miljarder kr.4 För- utom varukrediter lämnar företagen även andra lån till företag och hushåll och ställer borgen och garantier för kunders och leveran- törers upplåning på den institutionella kredit— marknaden både i Sverige och utomlands.
Den andra stora sektorn av den icke in- stitutionella kreditmarknaden utgörs av de medel, som för löntagarnas räkning samlas upp i företagens pensionsstiftelser och där- ifrån till helt övervägande del lånas tillbaka till företagen. Denna kreditgivning från lön- tagarnas sida direkt till resp. företag upp- skattades 1958 till totalt ca 6 miljarder kr.5,0 Införandet av ATP betyder dock en väsent- lig minskning av denna kreditgivning.
En tredje sektor utgörs av kreditgivning från olika organisationer, fonder och stiftel- ser för andra ändamål än pensioner. Uppgif- ter om storleken av dessa placeringar är ytterst knapphändiga och gränsdragningen gentemot den institutionella kreditmarkna- den är diffus och osäker. Även om hushållens direkta utlåning till företag (exkl. via pen- sionsstiftelser) och andra hushåll är statistis— ka uppgifter mycket sparsamma. Den senast tillgängliga uppgiften avser 1958, då hushål- lens fordringar på enskilda och företag en- ligt konjunkturinstitutets sparundersökning uppskattades till ca 3,7 miljarder kr., exkl. banktillgodohavanden, postgiro, obligationer och försäkringsfonder. Slutligen bör nämnas att kommunerna i begränsad utsträckning
lämnar lån till framför allt bostadsbyggan- det. Därjämte ställer kommunerna garantier för andra subjekts upplåning på den institu— tionella kreditmarknaden.
B. Huvuddragen i olika kreditinstituts
inriktning, företagsformer och ägande- förhållanden
Vid sidan av de principiella skillnaderna i verksamheten finns stora skillnader mellan olika kreditinstitut med avseende på vilka delmarknader de arbetar på. Olikheterna i företagsformer och ägandeförhållanden är också betydande och betingar i hög grad verksamhetens inriktning. Nedan kommer därför att kortfattat redogöras för olika existerande kreditinstitut. Kreditinstitut de- finieras såsom ekonomiska enheter, vars till- gångar till övervägande del består av ford- ringar. Enda undantagen från denna regel utgör organisationer av olika slag (ex. ar- betsmarknadens), föreningar (ex. ideella) samt diverse fonder. Undantagen motiveras av att dessa ekonomiska enheter traditionellt inte brukar betecknas såsom kreditinstitut och framför allt av att bristen på data under alla förhållanden omöjliggör en kartläggning av verksamheten. Kreditinstituten grupperas enligt följande schema:
Bankinrättningar
1. Affärsbankerna 2 Kreditföreningar 3
I . 1: 1: 1: Jordbrukskasserörelsen
4 Uppgifterna hämtade från statistiska cen- tralbyråns kreditmarknadsundersökning för 1964. 5 Företagens pensionsstiftelser skulle i och för sig kunna betraktas som kreditinstitut av i princip samma slag som exempelvis försäk- ringsbolag. Stiftelsernas nära anknytning till resp. företag medför dock att det är naturli- gare att inte i detta sammanhang se stiftelser- na som självständiga ekonomiska subjekt utan som enbart formella arrangemang för lönta- garnas direkta kreditgivning till företagen. Den annorlunda karaktären av upplåningen hos stiftelserna framgår också av att den i varje fall före ATP:s genomförande oftast betrak- tades som en mellanform av eget och främ— mande kapital. 3 Pensionsstiftelseutredningen, s. 165.
1: 4 De enskilda sparbankerna 1: 5 Postbanken
2. Huvudsakligen kapitalanskaffande kreditinstitut
2: 1 Hypoteksinstitut 2: 2 Kreditaktiebolag 2: 3 Kreditaktiebolagsliknande institut 2: 4 Inlåningsfinansierade företag 2: 5 Övriga
3. Huvudsakligen kapitalplacerande kreditinstitut
3: 1 Allmänna pensionsfonden 3: 2 Riksförsäkringsverkets fonder
3: 3 Försäkringsbolag
3: 4 Understödsföreningar och allmänna
försäkringskassor 4. Statliga lånefonder 5. Riksbanken och riksgäldskontoret
B:1 Bankinrättningar I:] Affärsbankerna Bland bankinrättningarna intar affärsban— kerna en central position. Den traditionella uppgiften för affärsbanker är att ombesörja betalningsförmedling och samla upp företa- gens överskottsmedel och transaktionskassor samt låna ut dessa medel till andra företag med tillfälliga kreditbehov. En betydande och ökande andel av inlåningen kommer dock från hushållen och en stor del av ut- låningen är i praktiken relativt långfristig samt går till andra samhällssektorer än nä- ringslivet.
I motsats till exempelvis amerikanska af— färsbanker, vari inlåningsräkningar endast består av checkräkning och en sparräkning, har de svenska affärsbankerna ett stort an— tal inlåningsräkningar med starkt varierande uppsägningstider och räntesatser. Däremot tillhandahåller svenska affärsbanker inte s.k. inlåningscertifikat som i USA under se- nare år utvecklats till ett viktigt placerings- alternativ för framför allt stora företag.
Affärsbankernas checker har aldrig fått samma betydelse för betalningsförmedlingen i Sverige som i England och USA. På senare
år har dock de svenska affärsbankerna enga- gerat sig mera än tidigare i betalningsför- medlingen genom bl.a. införande av bank- giro. En viktig del av de större bankernas verksamhet är betalningsförmedlingen gent- emot utlandet i samband med export— och importaffärer. På obligations- och aktie- marknaden spelar affärsbankerna en domi- nerande roll såsom mäklare. Bankernas be- hov av en likviditetsreserv nödvändiggör all- tid vissa placeringar i obligationer och skatt- kammarväxlar. Som ett led i den förda penningpolitiken har emellertid riksbanken fr.o.m. 1950-talets början ålagt affärsban- kerna att hålla långt större värdepappers- portfölj än vad som varit motiverat av bank— mässiga likviditetsskäl. Detta har medfört att affärsbankerna nu också intar en fram- skjuten position som placerare på värdepap- persmarknaden.
Affärsbankerna ska enligt lag drivas i form av aktiebolag. De ägandemässiga för- hållandena behandlas i nästa kapitel. Näm- nas bör att en av de totalt 16 affärsbankerna är statlig (Sveriges Kreditbank).
] : 2 Kreditföreningar Kreditföreningarna kan enklast beskrivas så- som affärsbanker drivna i form av ekono- miska föreningar med endast in- och utlå- ningsverksamhet. Föreningarna finns före— trädesvis i södra Sverige och är genomgåen- de små. Största föreningen 1962 var Ängel— holms kreditförening med en balansomslut- ning på 17 mkr. Flera kreditföreningar, där- ibland Ängelholms, har under de senaste åren övertagits av affärsbanker. En särställ- ning bland kreditföreningarna intar pingst- rörelsens relativt nystartade Allmänna Spar- och Kreditkassa (den s. k. Pingstbanken).
] : 3 Jordbrukskasserörelsen
AV övriga bankinrättningar är jordbruks— kasserörelsen den, som mest liknar affärs— bankerna i funktionellt hänseende. De avvi- kelser, som finns, består främst i dels att jordbrukskasserörelsens verksamhet är be— gränsad till in- och utlåning, dels att den vänder sig till ett fåtal bestämda kategorier köpare och säljare på kreditmarknaden -—
främst jordbrukare — och dels använder eko- nomisk förening i stället för aktiebolag som företagsform. Rörelsen är främst en korpo- ration för kredittagare, vilket bl. a. framgår av att ev. överskott på en jordbrukskassas rörelse återgår till medlemmarna i form av rabatter på låneräntorna.7 Den primära an- ledningen till startandet av jordbrukskasse- rörelsen var också en önskan att förbilliga och på andra sätt underlätta jordbrukets kreditförsörjning. Utlåning får endast ske till medlemmar medan samma restriktion inte gäller för inlåningsrörelsen.
Jordbrukskasserörelsen är en trestegsor- ganisation med jordbrukskassor längst ner, centralkassor som mellanled och Sveriges jordbrukskasseförbund som topporgan. Den primära ekonomiska enheten från ägande- synpunkt är jordbrukskassorna, som har helt lokal karaktär. Jordbrukskassornas rörelse- frihet är dock på en rad punkter begränsad till förmån för framför allt centralkassorna och kan därför till väsentlig del ses som i praktiken filialer till dessa.
Medlemsrekryteringen till jordbrukskas- sorna är i stort sett begränsad till de inom kassans verksamhetsområde, som äger eller driver jordbruk, som arbetar inom binäring till jordbruket eller som bedriver fiske. Till medlemmar kan vidare antas jordbruksorga- nisationer och kommuner, vars förvaltnings- centrum är beläget inom kassans verksam- hetsområde. Vid utgången av 1964 hade jord- brukskassorna tillsammans drygt 180 000 medlemmar.5 De 12 centralkassorna har re- gional karaktär och omfattar samtliga jord— brukskassor inom resp. verksamhetsområde. Centralkassorna måste i sin tur vara med- lemmar av riksorganisationen Sveriges jord- brukskasseförbund.9
Sveriges jordbrukskasseförbund är ett ute- slutande administrativt organ för central ledning, samordning och kontroll av jord- brukskasserörelsen. Förbundet drivs som ekonomisk förening och endast centralkas- sor får ingå som medlemmar. Rörelsens centrala bankmässiga uppgifter handhas se— dan 1957 av Jordbrukets Bank. Före 1956 års jordbrukskasselag fanns ett enda centralt organ, Svenska Jordbrukskreditkassan, som
handhade både de administrativa och bank- mässiga centrala uppgifterna. Över detta or- gan utövade staten ett direkt inflytande ge- nom tillsättande av vissa styrelsemedlem- mar.10
1:4 De enskilda sparbankerna
De ca 350 sparbankerna uppvisar sinsemel- lan mycket stora skillnader i omslutning och verksamhetsområdets storlek. Vissa har en- dast några få miljoner i omslutning och är verksamma inom en kommun eller ett härad medan andra har en omslutning på många hundra miljoner och arbetar inom ett helt län.
De enskilda sparbankerna är generellt sett starkare inriktade på inlåningsverksarnhet än affärsbanker och jordbrukskasserörelsen. Detta förklaras av att sparbankerna delvis är ideella föreningar med uppgift att enligt tradition och lag »befordra sparsamhet» och delvis är att betrakta som ekonomiska för- eningar för spararna. Inlåning sker huvud- sakligen via en räkning, s.k. sparbanksräk- ning, som dock hos flertalet sparbanker är differentierad efter ränta och uppsägnings- tid på ett sätt som ansluter sig till affärs- bankernas räkningssortiment. Till följd av bl. a. inlåningsrättens utformning placeras huvuddelen av sparbankernas medel i obli- gationer och lån mot säkerhet av bottenin- teckningar i jordbruksfastigheter samt bo- stads- och affärsfastigheter.
Såsom företagsform betraktad är sparban- ken mycket särpräglad. Det högsta beslutan- de organet är huvudmännen (motsvarande bolagsstämman i aktiebolag), som enligt sparbankslagen skall representera insättarna och bestå av 20—50 personer. Insättarna ut- ser emellertid inte huvudmännen. Hälften väljs av fullmäktige i de städer, köpingar och landskommuner, som ingår i sparban- kens verksamhetsområde eller av landsting. Återstoden av huvudmännen utses bland insättarna av huvudmännen själva. Sparban— kerna har således viss karaktär av offentliga
7 Jordbrukskassan, s. 321—323. & JKL. 59 2, 9 och 12. Jordbrukskasserörel- SCI]. ” JKL. 55 3, 19 och 22. 1" JKL. 5 28.
inrättningar genom den starka anknytningen till primär- och sekundärkommuner. Kom- munala myndigheter får däremot numera inte ingå bland stiftarna vid bildandet av en sparbank. Stiftarna måste i stället bestå av minst 20 personer och de får inte del av sparbankens vinst.11
] : 5 Postbanken
Postbankens två rörelsegrenar, postsparban- ken och postgirot, avviker kraftigt från var- andra med avseende på verksamhetsinrikt- ning och betjänar i stor utsträckning olika kundkategorier. Postsparbankens huvudupp- gift är inlåningsrörelsen och liknar därvid- lag de enskilda sparbankerna. Postgirot där- emot har som huvuduppgift att ombesörja betalningsförmedling jämsides med affärs- bankerna och har härvidlag en mycket fram- skjuten ställning. Postbankens medel place- ras företrädesvis i obligationer, kommunlån, byggnadslån och lån mot säkerhet av botten- inteckningar i bostads- och affärsfastigheter.
Medan den statliga affärsbanken drivs så- som aktiebolag, ingår postbanken organisa- toriskt i posten, ett affärsdrivande verk. Högsta beslutande instans under Kungl. Maj:t är sålunda generalpoststyrelsen. Vid handläggning av bankmässiga frågor och fastställande av postbankens bokslut har dock styrelsen en speciell sammansättning och består då av generaldirektören, post- bankschefen och tre postbanksfullmäktige, varav en ska vara riksbanksfullmäktige och en riksgäldsfullmäktige.12
2. Huvudsakligen kapitalanskaffande kreditinstitut
Bland de huvudsakligen kapitalanskaffande kreditinstituten dominerar hypoteksinstitu- ten och kreditbolagen volymmässigt. Där- jämte finns ett mindre antal andra kreditin- rättningar, som i flera fall har en sådan ut- formning att de utgör mellanformer av kre- ditinstitut och andra företag.
2: ] Hypoteksinstitut
Gemensamt för alla hypoteksinstituten är deras karaktär av låntagare-associationer, vilka drivs utan vinstsyfte och uppbringar
långfristigt kapital på kreditmarknaden ge- nom emitterande av obligationer. Instituten har vidare en halvt officiell prägel genom statsgarantier och statsmakternas tillsättan- de av vissa styrelsemedlemmar i topporga- nen.
Äldst av hypoteksinstituten är landshypo- teksinstitutionen, vars uppgift är att över obligationsmarknaden finansiera utlåning mot säkerhet av botteninteckning i jord- bruksfastighet. Institutionen har t. o. m. lag— fäst monopol på emitterande av obligationer mot sådan säkerhet. Organisationen består av två led, nämligen de regionala hypoteks- föreningarna och centralorganet Sveriges allmänna hypoteksbank. Obligationsupplå- ningen ombesörjs av hypoteksbanken me- dan föreningarna svarar för den direkta ut- låningen. Föreningarna är tio till antalet och deras medlemmar utgörs av de lån- tagande jordbruksägarna samt andra jord- brukare, som erhållit lån mot statlig garanti. Hypoteksbankens medlemmar består i sin tur av föreningarna.
På bostadsfinansieringens område finns två hypoteksinstitut med i stort sett samma organisatoriska utformning och interna ar- betsfördelning som landshypoteksinstitutio- nen. Stadshypoteksinstitutionen består av ett centralt organ, Konungariket Sveriges stads- hypotekskassa, till vilket är anslutet 20 re- gionala stadshypoteksföreningar. Förening- arnas medlemmar utgörs av de låntagande fastighetsägarna och tomträttshavarna. Som säkerheter för kassans obligationsupplåning ställs botteninteckningar i bostads- och af— färsfastigheter, vilka är belägna i städer och vissa andra större tätorter. För finansiering av långivning mot sekundärinteckningar i samma slags fastigheter finns bostadskredit- organisationen, vars centrala organ utgörs av Svenska Bostadskreditkassan. Kassans medlemmar består av 20 regionala bostads- kreditföreningar, vars medlemmar i sin tur är de låntagande fastighetsägarna och tomt- rättshavarna. De båda instituten drivs med gemensam förvaltningspersonal centralt och i flertalet fall även på det regionala planet.
" SpL 55 1, 4, 11 och 13. 12 SFS 1960: 519.
Vidare har de båda centralorganen gemen- sam styrelse.
Det tredje område på vilket särskilda lån- tagareassociationer vuxit fram är rederifi- nansieringen. Svenska skeppshypotekskassan finansierar genom främst obligationsemissio— ner långivning till redare mot botteninteck- ningar i fartyg över en viss minimistorlek. 1965 ombildades kassan i samband med att ett nytt institut, Skeppsfartens sekundärlåne- kassa, tillkom för långivning mot sekundär- inteckningar i fartyg.13 De båda kassorna har en gemensam styrelse, som i sin helhet utses av regeringen. Det förutsätts dock att representanter för rederinäringen skall ingå i styrelsen. Formerna för styrelsens tillsät- tande samt låntagarnas mycket begränsade ansvarighet för kassornas förbindelser inne- bär att skeppshypotekskassan och sekundär- lånekassan i högre grad än andra låntagare- associationer har karaktär av statliga in- rättningar.14
2: 2 Kreditaktiebolag Med kreditaktiebolag och inteckningsbolag (äldre namn) avses sådana företag, vars verksamhet regleras av lagen om kredit- aktiebolag. Utmärkande för företagen är att de finansierar huvuddelen av sin utlåning genom obligationsupplåning.15 I viss mån finansieras dock verksamheten genom kort- fristig reversupplåning hos främst industri- och handelsföretag. I motsats till hypoteks- instituten drivs bolagen i vinstsyfte och ägs av andra intressenter än låntagarna. Sam- manlagt finns 13 aktiva kreditbolag.
Med inriktning på främst långfristig bo- stadsfinansiering men även byggnadskreditiv arbetar fem kreditbolag, som samtliga ägs av affärsbanker. Två ägs dock indirekt av sparbanksväsendet via Sparbankernas Bank. Störst av alla är det av Svenska Handels- banken helägda Svenska Inteckningsgaranti AB (SIGAB), som har en landsomfattande verksamhet. Göteborgs Intecknings- och Ga- ranti AB (GIGAB) är dotterbolag till Göte- borgs Bank. Övriga banker, exkl. Sparban— kernas Bank och Jordbrukets Bank, äger gemensamt det relativt nybildade Svensk Fastighetskredit AB. Sparbankernas Bank
slutligen äger Sparbankernas Intecknings AB och detta i sin tur Hälsingborgs Intecknings- och Garanti AB (HIGAB). Det senare bo- laget har jämförelsevis obetydlig verksam- het.
För kommunernas långfristiga lånefinan- siering finns två kreditbolag, båda bildade under 1960-talet. Kommunkredit AB ägs till 94 % av Sparbankernas Bank medan Kommunlåneinstitutet AB till 94 % ägs av övriga affärsbanker tillsammans. Bolagen förvaltas av Sparbankernas Intecknings AB resp. Svensk Fastighetskredit AB.”3
Återstående sex aktiva kreditbolag är alla inriktade på att tillgodose vissa specialbe- hov, som näringslivet har av långfristig låne- finansiering. Fyra av de sex har bildats under 1960-talet och i fem av bolagen har staten gått in som delägare. Svensk Fartygs- kredit ägs gemensamt av affärsbankerna och lämnar företrädesvis långfristiga lån till re- derier mot säkerhet av främst fartygsin- teckning. AB Industrikredit och AB Före- tagskredit ger långfristiga krediter mot så- kerhet av botteninteckningar resp. sekun- därinteckningar till små och medelstora fö— retag. Bolagen samförvaltas och ägs båda till hälften av staten och till hälften av affärsbankerna. Samma ägandeförhållanden råder i Svensk Exportkredit, som lämnar långfristiga exportkrediter. Återstående två kreditbolag, Lantbruksnäringarnas Primär- kredit AB och Lantbruksnäringarnas Sekun- därkredit AB, (bildade 1964) lämnar före- trädesvis lån till sådana företag, som arbe- tar med förädling och distribution av jord- bruks- och skogsprodukter eller distribuerar råvaror och material till jord- och skogs-
l31 samband med inrättandet av de nya kreditinstituten beslöts om avveckling av sta— tens sekundärlånefond för rederinäringen (se vidare under avsnittet om statliga lånefonder).
” R. P. prop. 1965: 99 SFS 1965: 139. 15 Lagen omfattar alla aktiebolag rsom har till ändamål att driva lånerörelse och att ge- nom utgivande av obligationer eller andra för den allmänna rörelsen avsedda förskrivningar upplåna för verksamheten erforderliga medel men i vars verksamhet bankrörelse icke in— går». (SFS 1963: 76.)
"3 Årsredovisningarna för Kommunkredit AB och Kommunlåneinstitutet AB. Kungl. Maj:ts resolutioner den 28 juni 1963 och 2 april 1965.
bruket. Bolagen samförvaltas och bådas aktiekapital ägs till 50 % av staten. Övriga aktier ägs av jordbrukets föreningsrörelse, handelns samarbetsorgan i jordbruksfrågor samt Kooperativa förbundet.17
2:3 Kreditaktiebolagsliknande institut F.n. finns fyra företag, som uppvisar vissa likheter med kreditaktiebolagen. Viktigast är de båda tomträttskassorna, Stockholms tomträttskassa och Göteborgs tomträttskas- sa, som ägs av resp. städer och drivs utan vinstsyfte. Kassorna ger främst långfristiga bostadslån mot säkerhet i fastigheter upp- förda på tomträttsmark. Tidigare finansie- rades verksamheten delvis genom obliga- tionsupplåning men numera sker all upp- låning direkt i andra kreditinstitut. De båda övriga företagen är också inriktade på lång- fristig bostadsfinansiering och ägs av för- säkringsbolag. Ingen av dem anlitar obliga- tionsmarknaden. Endast Svenska Hypoteks- kredit AB, som ingår i Skandiakoncernen, har en mera omfattande verksamhet. Före- tagen kan närmast ses som av försäkrings- bolag upprättade speciella administrativa enheter för vissa typer av långivning, främst villalån.
2: 4 Inlåningsfinansierade företag För finansiering av sin verksamhet bedriver den konsumentkooperativa rörelsen och HSB vid sidan av bankinrättningarna inlå- ning från allmänheten i former, som helt eller delvis överensstämmer med bankin- rättningarnas. Principiellt sett skiljer sig inte sådan finansiering från ett företags övriga lånefinansiering, såsom obligations- upplåning och bankkrediter, och borde där- för inte medtas i en redogörelse för kredit- instituten. Praktiskt sett är dock likheterna med bankinrättningarnas verksamhet så stora att det är befogat att medta den koope- rativa inlåningsrörelsen i detta sammanhang såsom ett gränsfall. Konsumentkooperationens och HSB:s in- låning är begränsad till resp. föreningars egna medlemmar. Inlåningsrörelsen är for- mellt inte skild från den övriga verksam- heten och medlen går helt till finansiering
av den egna affärsrörelsen. Störst är KF:s sparkassa, som finns i stora delar av landet genom att de lokala konsumtionsföreningar- na fungerar som ombud. Ett tjugotal av de större konsumtionsföreningarna har dock egna sparkassor. Inom HSB driver på mot- svarande sätt den centrala organisationen sparkasseverksamhet. Den enda lokalför- ening, som här har egen sparkassa, är HSB i Stockholm.
2:5 Övriga Övriga existerande kapitalanskaffande kre- ditinstitut av någon betydelse — här kallade finansieringsinstitut — är inriktade på kre- ditgivning till företag och konsumenter. I åtskilliga fall kan instituten betraktas som från de försäljande företagen enbart orga- nisatoriskt utbrutna kreditgivnings- och kre- ditanskaffningsfunktioner, varför gränsdrag- ningen mot näringslivets ordinarie leveran- törs- och kundkrediter blir diffus.
Många av finansieringsinstituten är enga- gerade inom konsumtionskreditgivningen och bland dessa dominerar i sin tur volym- mässigt de bilfinansierande. Några av bil- instituten är fristående medan andra såsom Scania-Vabis Bilfinans AB och AB Volvo- finans helt eller delvis ägs av leverantörer- na. Flertalet större bilmärken på den svens- ka marknaden har egna institut för avbetal- ningsfinansiering. Även inom radio— och TV-branschen finns särskilda, av leveran- törerna ägda finansieringsinstitut för diskon- tering av detaljisternas avbetalningskontrakt. Övriga existerande finansieringsinstitut för konsumtionskrediter såsom Kundkredit AB, AB NK-Kredit och de båda kreditkorts- instituten Stockholms Konto-Ring AB och Köpkort AB har inte sin verksamhet be- gränsad till någon enstaka bransch utan finansierar köp av en rad olika varor och även tjänster.18 Flera av dessa företag har ägarmässig anknytning till affärsbankerna.
Vissa institut finansierar detaljhandeln bå- de genom kreditgivning och ställande av garantier. Två av de större, AB Eols Kredit- institut och Hakonköpmännens Garanti-
" R. P. prop 1964: 117. 18 SNS.
Institut AB, tillhör ICA-rörelsen. Av övriga finansieringsinstitut kan nämnas Atlas Cop- co Finans AB och de efter amerikansk före- bild relativt nystartade s. k. factoringbola- gen, vilka lämnar lån mot säkerhet av kund- fordringar. Bolagen är nära associerade med olika affärsbanker.19
Några detaljerade uppgifter om hur finan- sieringsinstitutens upplåning fördelar sig på olika finansieringskällor finns inte. Det är dock bekant att instituten i ökande omfatt- ning lånar direkt av industri- och handels- företag med tillfälliga överskottskassor.
3. Huvudsakligen kapitalplacerande kreditinstitut
De huvudsakligen kapitalplacerande kredit- instituten består företrädesvis av AP-fonden, riksförsäkringsverket, försäkringsbolagen och understödsföreningarna.
3; 1 Allmänna pensionsfonden År 1960 infördes den allmänna tilläggspen- sioneringen och skapades allmänna pen- sionsfonden för förvaltning av uppsamlade pensionsavgifter. Själva inkasseringen av av— gifterna sköts av riksförsäkringsverket men placeringen av medlen beslutas av fondens tre styrelser. Enligt placeringsreglementet får fondens tillgångar huvudsakligen place- ras i obligationer, förlagslån, lån till stat, kommuner och andra kreditinstitut samt i s.k. återlån till företagen. Regeringen till- sätter ordföranden i samtliga tre styrelser samt två ledamöter av första fondstyrelsen som förvaltar pensionsavgifter från det all- männa. Övriga styrelseledamöter föreslås av olika intresseorganisationer men förordnas formellt av regeringen.
3: 2 Riksförsäkringsverkets fonder
Riksförsäkringsverket förvaltar ett antal fonder, varav de viktigaste är yrkesskadeför- säkringsfonden, folkpensionsfonden samt fonden för frivillig statlig pensionsförsäk— ring.
Yrkesskadeförsäkring meddelas av riks- försäkringsverket och ett antal för ända- målet särskilt bildade försäkringsbolag. De senares verksamhet avvecklas dock fr.o.m.
1968 (ev. något senare) enligt riksdagsbe- slut. Försäkringen är obligatorisk men kan kompletteras på frivillig väg. Influtna av- gifter förvaltas av yrkesskadeförsäkrings- fonden, varifrån också försäkringsbeloppen utbetalas.
Folkpensionsfonden är sedan ett antal år en vilande fond, till vilken inga inbetalning- ar längre görs och vars avkastning är dess enda bidrag till folkpensionskostnaderna. Endast influtna amorteringar nyplaceras så- ledes.
Slutligen driver riksförsäkringsverket en frivillig pensionsförsäkringsrörelse, som står öppen för-alla. Rörelsen omfattar flera ta— riffsystem, varav endast den senaste (från 1958) nu mottar avgifter. Influtna avgifter förvaltas i en särskild fond.20
Fondernas tillgångar får enligt reglemen- tet huvudsakligen placeras i obligationer, förlagslån, lån mot botteninteckning samt andra lån till stat, kommuner och kredit- institut. Fonderna förvaltas av sju särskilda fondfullmäktige, varav två tillhör verkets ledning och fem utses särskilt av regering- en.21
3: 3 Försäkringsbolag
Det enskilda försäkringsväsendet omfattar ett stort antal försäkringsgrenar, som brukar delas upp i de två huvudgrupperna livför- säkring och skadeförsäkring. Inom livför- säkringen är de dominerande försäkrings- formerna kapitalförsäkring och kollektiv tjänstepensionsförsäkring, där den förra kan vara med eller utan väsentligt sparmoment. Inom skadeförsäkringen dominerar olycks- falls- och sjukförsäkring, allmän egendoms-, inkomst- och ansvarighetsförsäkring, trafik-
” Uppgifter från bl.a. Svenska Aktiebolag och bankinspektionen. I sammanhang med factoringbolagen bör också nämnas de likaså nystartade leasingbolagen, som köper maski- nell utrustning och hyr ut den till företag. Bo- lagen drivs vanligen gemensamt med factoring- bolagen. Även leasingbolagen är nära associe- rade med affärsbankerna.
20 Därutöver finns den allmänna sjukförsäk- ringsfonden i vilken fonderats en viss del av arbetsgivarbidraget till sjukförsäkringen 1955— 1958. Samtliga medel är utlånade till riksgälds- kontoret (SOS Allmänna sjukkassor 1962. Upp- gifter erhållna från riksförsäkringsverket.) 21 R. P. prop. 1961:45. SFS 1961: 265.
och annan motorfordonsförsäkring samt sjö- och transportförsäkring.
Försäkring och försäkringssparande är två skilda ting, som i praktiken kommit att kombineras av olika skäl. Renodlad för- säkringsrörelse kräver teoretiskt sett inga kapitalfonder utan varje ersättningsanspråk skulle kunna omedelbart finansieras genom uttaxering bland de kontrakterade försäk- ringstagarna. Ett sådant förfaringssätt är emellertid som regel omöjligt utan i stället krävs periodiska förtidsinbetalningar av pre- mier, vilket tillsammans med försiktigt gjor- da riskberäkningar ger upphov till ett visst sparande. Det inom livförsäkringsrörelsen tillämpade systemet med konstant premie under hela avtalsperioden medför att pre- mierna i början av perioden är för höga i förhållande till dödsfallsrisken och därige- nom fås också ett visst sparande. Viktigast är emellertid att kontraktsbundet sparande sedan länge sammanbundits med vissa in- dividuella livförsäkringsformer. Detta spa- rande jämte det som sker via kollektiv tjäns- tepensionsförsäkring utgör huvudparten av försäkringssparandet. Det kan också nämnas att livförsäkringsbolagen fr. o. m. 1962 be— driver en viss »inlåningsverksamhet» genom att de givits rätt att förvalta och förränta förfallna försäkringsbelopp.
Försäkringslagens placeringsbestämmelser reglerar främst livbolagens kapitaldisposi- tioner. Den helt övervägande delen av des- sas medel måste placeras i obligationer, kommunlån och lån mot säkerhet av främst botten- och sekundärinteckningar i bostads-, kontors— och affärsfastigheter samt botten- inteckningar i industrifastigheter.
Försäkringsbolagen brukar delas upp i riksbolag, läns— och häradsbolag samt soc- kenbolag allt efter verksamhetens geogra- fiska omfattning. Liv- och sjukförsäkring bedrivs enbart av riksbolag. Sammanlagt fanns vid utgången av 1965 nära 1 000 för- säkringsbolag. En mycket sned storleksför- delning och koncernbildning medför dock att försäkringsväsendet är starkt koncentre- rat med över 95 procent av hela försäkrings- väsendets tillgångar hos de 20 största kon- cernerna och bolagen.
Försäkringsbolagen är organiserade an- tingen som aktiebolag eller ömsesidiga bo- lag. Den senare typen av företag är i prin- cip kooperativ med försäkringstagarna som delägare och partiellt ansvariga (utom vad gäller personförsäkringar) för företagets för- bindelser. Samtliga lokala och regionala för- säkringsbolag är ömsesidiga medan riksbo— lagen fördelar sig tämligen jämnt på de båda företagsformerna. Ett betydande antal riks- bolag är emellertid dotterbolag till andra försäkringsbolag. Tar man hänsyn till kon- cernbildningarna är det av de enligt förval- tade tillgångar 20 största koncernerna och fristående bolagen endast tre företagsenhe- ter, som inte består av eller leds av ömse- sidiga bolag, nämligen Skandiakoncernen, Försäkrings AB Framtiden och Arbetsmark- nadens Försäkrings AB (AFA). Genom för- säkringslagstiftningen och bestämmelser i bolagsordningarna är i aktiebolagen dock aktieägarnas inflytande starkt beskurna. Särskilt gäller detta livbolagen där också utdelningsrätten har begränsats. I alla för- säkringsaktiebolags styrelser skall således in- gå representanter för försäkringstagarna. I livbolagen är enligt bolagsordningarna ut- delningen på aktiekapitalet maximerad till 4 ä 5 procent av aktiekapitalet och fond- emissioner är enligt försäkringslagen för- bjudna.22
Av de större företagsenheterna på försäk- ringsområdet är som nämnts endast tre ma- joritetsägda av andra aktieägare än försäk- ringsbolag. Störst av de båda är Skandia- koncernen, vars moderbolag, Försäkrings AB Skandia, är börsnoterat. Antalet aktie- ägare i detta bolag uppgick 1962/ 63 enligt koncentrationsutredningens undersökning till ca 6 300 st. Antalet aktieägare i Framtiden uppgick samtidigt till ca 50 st. I Skandia var den relativa ägarkoncentrationen och styrelsens andel av totala röstmassan lägre än motsvarande medeltal för samtliga börs- noterade företag. Av Framtidens aktier ägs 50 procent av Framtidens egen pensions-
” Folksams försäkringsutrednings betänkan- de, kap. 2, 4 och 7. Försäkringssakkunniga, kap. XII. SOS Enskilda Försäkringsanstalter 1964, s. 21—23.
stiftelse.23 I AFA ägs aktierna till lika delar av LO och SAF.
3: 4 Understödsföreningar och allmänna sjukkassor
Understödsföreningar är en gemensam be- teckning för olika sammanslutningar för »inbördes bistånd», som har det gemensamt att de för medlemmarna driver »icke affärs— mässig försäkringsrörelse inom personför- säkringens område» för att använda lagens ord. Både företagsform och verksamhets- inriktning visar således stora likheter med de ömsesidiga försäkringsbolagen. Förening— arna delas vanligen upp i fem huvudgrup- per, nämligen pensionskassor, sjukkassor (exkl. allmänna sjukkassor), sjuk- och be- gravningskassor, begravningskassor samt ar- betslöshetskassor. Verksamheten, som be- drivs av de fyra förstnämnda grupperna och då främst pensionskassorna, uppvisar stora likheter med försäkringsbolagens. Arbets- löshetskassorna intar en särställning genom att en del av inkomsterna härrör från stats— bidrag. Antalet understödsföreningar exkl. arbetslöshetskassor uppgick 1964 till ca 550 st. med ca 1 100 000 medlemmar. Över 75 procent av samtligas fonder föll dock på de tio enligt medlemsantalet största pensions- kassorna.24 Åtskilliga föreningar är knutna till vissa företag, typer av företag o.s.v., vilket i hög grad bestämmer dessa förening- ars placeringsinriktning.
Den särskilda lag om understödsförening- ar, som reglerar dessas verksamhet, innehål- ler bestämmelser om tillgångarnas placering. I stort sett överensstämmer reglerna med motsvarande för livförsäkringsbolagen.25
1955 ersattes de s.k. erkända sjukkas- sorna av allmänna sjukkassor (numera all- männa försäkringskassor), som finansieras medelst medlemsavgifter, arbetsgivaravgif- ter och statsbidrag. Sjukkassornas tillgångar är, bortsett från bank och kassa, till större delen utlånade till statsverket.25
4. Statliga lånefonder
Till större delen tillgodoser de statliga låne- fonderna kapitalbehov, som inte kan till- fredsställas på annat sätt eller på villkor,
som anses politiskt acceptabla. Lånefonder— nas konkurrens med andra kreditinstitut är därför begränsad. Bakom lånefondernas verksamhet ligger till större delen sociala motiv och långivningen är förknippad med subventioner av olika slag och omfattning. Vissa län har efterskänkts och har därige- nom i realiteten fått karaktär av direkta stat- liga anslag.
Kvantitativt dominerar helt topplånegiv- ningen till bostäderna. Tidigare fanns ett tio- tal fonder men flertalet är under avveckling. De statliga bostadskrediterna utgår nu näs- tan helt från lånefonden för bostadsbyggan- de samt bostadsstyrelsens delfond för låne- understöd och förmedlas av bostadsstyrelsen och länsbostadsnämnderna. De större fon- der, som står under avveckling, är egna- hemslånefonden (förvaltad av riksbanken) och lånefonden för bostadsförsörjning för mindre bemedlade barnrika familjer (förval- tad av bostadsstyrelsen).
Den statliga kreditgivningen till näringsli- vet är främst inriktad på hantverk och små- industri, byggnadsindustri, rederier, flygbo- lag, jordbruk och fiske. Kreditgivningen till hantverk och småindustri har fr. o. m. 1960 samordnats och sker nu från statens in- dustri- och hantverkslånefond, som förvaltas av kommerskollegium. Förmedling av kre- diterna ombesörjs emellertid av företagsför- eningama, vilka finns i samtliga län. Kredi- tema går företrädesvis till investeringsända- mål och avser att tillgodose kreditbehov, som inte kan tillfredsställas av andra kredit- institut p.g.a. den stora kreditrisken. Vid kreditprövningen skall särskilt beaktas loka- liserings- och sysselsättningsmässiga syn- punkter.21
En kreditgivning speciellt avsedd för bygg- nadsindustrin är de s. k. maskinlånen, som beviljas av bostadsstyrelsen. Det är dock ännu så länge frågan om mycket blygsamma belopp.
Den statliga kreditgivningen till rederier-
” Dessa aktier ägdes tidigare av Skandia- koncernen.
” SOS Understödsföreningar 1964. 25 Lag om understödsföreningar 55 1 och 19. 2" SOS. Allmänna sjukkassor 1962. 27 SFS 1960: 372.
na sker dels via sekundärlånefonden för re- derinäringen och dels via fonden för den mindre skeppsfarten. Den förstnämnda er- sattes emellertid fr.o.m. 1965 av det nyin- rättade hypoteksinstitutet Skeppsfartens se— kundärlånekassa (se vidare under hypoteks- institut). Den andra fonden utgör genom sin inriktning på småfartyg delvis ett komple- ment till de båda hypoteksinstituten för re- derinäringen. Fonden förvaltas av riksgälds- kontoret.
Via luftfartslånefonden, som förvaltas av statskontoret, lämnas lån till flygbolag för byggande av hangarer, anskaffning av flyg- plan m. m.
Egentliga statliga jordbrukskrediter (allt— så exkl. krediter för bostadsändamål) utgick tidigare för en rad olika ändamål men fler- talet krediter är nu under avveckling. Av nu aktiva lånefonder, vilka samtliga förvaltas av statskontoret, är maskinlånefonden störst. Störst av de fonder, som står under avveck- ling, är fonden för stödlån åt tillfälligt hjälp- behövande jordbrukare för skördeskador. För fiskerinäringen slutligen finns en sär— skild lånefond administrerad av statskonto- ret.
Av övrig statlig kreditgivning via lånefon- der dominerar kvantitativt kreditgivningen till privatpersoner i form av bosättningslån och studielån till olika kategorier studerande.
5. Riksbanken och riksgäldskontoret
Såsom centralbank resp. förvaltare av stats- skulden intar riksbanken och riksgäldskon- toret speciella positioner på kreditmarkna- den, som inte finns anledning att närmare gå in på i detta sammanhang. Riksbanken har dock vissa transaktioner med allmänhe- ten, som är jämförbara med andra kredit- instituts. Av dessa transaktioner dominerar den speciella inlåning från företagen, som sker i form av avsättningar till investerings- fonderna och som kan sägas direkt konkur- rera med bankinrättningarnas inlåningsrö— relse. Vid sidan av den ordinarie finansie- ringen av statens kreditbehov lämnar vidare riksgäldskontoret rörliga krediter till vissa statliga myndigheter samt några statliga och halvstatliga företag.
KAPITEL III
Ägandemässiga relationer vid affärsbankerna samt mellan affärsbanker, försäkringsbolag och övrigt näringsliv
A. Ägandeförhållandena vid ajfärs- bankerna
Bankaktier har sedan länge varit föremål för handel på den organiserade aktiemarkna- den. Av de 16 existerande affärsbankerna är 11 st. upptagna på börslistan och två st. på fondhandlarnas lista. Av de tre återstå- ende bankerna är en helt statsägd (Sveriges Kreditbank), en ägd av landets sparbanker (Sparbankernas Bank) och en ägd av jord— brukets organisationer och enskilda jordbru- kare (Jordbrukets Bank).1
Tabell 3: I . Aktiekapital och antal aktieägare i affärsbankerna 1962/63.
Aktiekap.
nom storlek
31/121962 Antal Affärsbank Mkr aktieägare Svenska Handelsbanken 245,3 49 4001 Skandinaviska Banken 218,4 36 900 Stockholms Ensk. Bank 90,0 9 600 Göteborgs Bank 71,1 11 900 Wermlands Ensk. Bank 22,0 5 800 Sundsvallsbanken 20,3 5 100 Skånska Banken 25,5 5 600 Östergötlands Ensk.
Bank 20,3 3 500 Upplandsbanken 18,0 4 200 Skaraborgs Ensk. Bank 15,0 4 100 Smålands Bank 14,0 3 0002 Jämtlands Folkbank 5,0 3 600 Bohusbanken 3,0 200
1 Enligt bankens offnciella aktieregister var vid samma tidpunkt antalet aktieägare ca 63000. Utredningens siffra överensstämmer dock väl med resultatet av bankens egna undersökningar av antalet aktieägare på basis av kupongskatte- materialet. 2 Ungefärlig siffra.
Källa: Koncentrationsutredningens ägar- undersökning till vilken hänvisas för närma- re upplysningar om beräkningsmetoder m.m. Påpekas bör att den enskilda fysiska och juridiska personen använts som ägarenhet.
Genom en ägareundersökning, som genom- förts av koncentrationsutredningens sekre- tariat på basis av främst 1963 års kupong- skattedeklarationer (se avsnitt D: 1), har de- taljerade uppgifter erhållits om bl. a. affärs- bankernas aktieägare. Antalet aktieägare i bankerna är relativt stort, såsom framgår av tabell 3: 1. Uppgifterna i tabellen kan jäm- föras med medianvärdet för antalet aktie- ägare i samtliga börsnoterade företag 1962/ 63, vilket var 5 600.2 Det stora antalet aktie- ägare i bankerna är en rätt naturlig följd av den långvariga börshandeln med bankaktier och de stora aktiekapital, som bankerna har. Det bör tilläggas att antalet aktieägare ökat sedan 1962/63 på grund av relativt stora emissioner.
Svenska Handelsbanken är tredje i ordning bland samtliga svenska företag med avseen- de på antalet aktieägare medan Skandina- viska Banken är den femte i ordningen. Av bankernas aktieägare är i flertalet banker ca 95 procent fysiska personer. Antalet ut- ländska aktieägare är obetydligt.
Ägarkoncentration och styrelsens ägarin- tressen framgår nedan.
Jämfört med börsnoterade företag i all-
1 Röstmajoriteten innehas av jordbrukskasse- organisationen (se Jordbrukskassan, s. 50). 2 Med börsnoterade företag avses här och i det följande alla aktiebolag exkl. dotterbolag, noterade på fondbörsen.
Tabell 3: 2. Större ägare och bankstyrelsernas aktieinnehav.
Privata Samtliga aH'ärs- börsföre- banker1 tag ]. Största ägarens andel av aktiekapitalet (medianvärden) 2,6 % 10,0 % 2. De 20 största ägarnas andel av aktiekapitalet (medianvärden) 15,3 % 40,5 % 3. Styrelsens andel av to- tala röstetalet genom eget innehav (median- värden)2 1,0 % 1,3 % 4. Styrelsens andel av to- tala röstetalet genom eget innehav och repre- sentation för andra äga- re (medianvärden)a 5,7 % 29,7 %
1 Exkl. Bohusbanken, Sparbankernas Bank och Jordbrukets Bank. 2 Inkl. VD. 3 Beräkning av representationsförhållanden stö- ter på stora definitionsmässiga och praktiska problem. I koncentrationsutredningens undersök- ning har en styrelseledamot ansetts representera annan aktieägare, när denna uppfyller ett av föl- jande villkor:
a) familjemedlem tillhörande de 20 största aktie- ägarna. Med familjemedlem avses maka, för- äldrar, barn, syskon samt makes motsvarande anhöriga,
b) företag, tillhörigt de 20 största aktieägarna, där styrelseledamoten är ordinarie styrelseledamot eller anställd i ledningen,
c) aktiebolags pensionsstiftelse, tillhörig de 20 största aktieägarna, när styrelseledamoten till- hör bolagets ordinarie styrelse eller är anställd i bolagets ledning,
d) stiftelse, fond etc. tillhörig de 20 största aktie- ägarna, där styrelseledamot har befattning med förvaltningen. (Fond etc. med syfte att främja bestämd enskild persons intressen har räknats som tillhörande denna.)
mänhet är ägarkoncentrationen låg i affärs- bankerna. Något samband mellan bankernas storlek och ägandekoncentrationen kan inte utläsas. Bankstyrelsernas ägandemässiga ställning är också förhållandevis svag — sär- skilt när hänsyn tas till ägarintressen, som styrelsemedlemmarna kan antas represen- tera.
Bland de 20 största aktieägarna i resp. bank dominerar de juridiska personerna kraftigt. Medianvärdet för svenska aktiebo- lags andel av de 20 största ägarnas aktiein-
nehav är 42,3 procent. Motsvarande median- värde för övriga juridiska personer (exkl. dödsbon) är 35,1 procent och för samtliga juridiska personer (exkl. dödsbon) 82,2 pro- cent. Av de 20 största ägarna är i genom- snitt (median) 5 st. försäkringsbolag.
I fyra banker (Svenska Handelsbanken, Stockholms Enskilda Bank, Göteborgs Bank och Wermlands Enskilda Bank) är aktierna differentierade med hänsyn till rösträtten, men detta medför relativt begränsade avvi- kelser mellan aktiekapitalets och rösternas fördelning.
I Enskilda Banken, Smålands Bank, Bo- husbanken och Skånska Banken avviker ägarstrukturen markant från övriga privata bankers. I Enskilda Banken äger fam. Wal- lenberg (definierad som Jacob Wallenberg, Marcus Wallenberg samt den senares barn), Knut och Alice Wallenbergs stiftelse, Jacob Wallenbergs stiftelse samt Marianne och Marcus Wallenbergs stiftelse tillsammans ak- tier motsvarande 28 procent av totala röste- talet. I Smålands Bank kontrollerar fam. Wallenberg 19 procent av totala röstetalet, huvudsakligen via Providentia (se nedan). I Bohusbanken kontrollerar fam. Wallenberg 51 procent av röstetalet, huvudsakligen via Investor (se nedan). Därjämte innehas 26 procent av bankens aktier av Turitz & Co, vari fam. Wallenberg också har starka ägar- intressen. I Skånska Banken slutligen kon- trollerar fam. Roos ca hälften av totala röstetalet, främst via fem holdingbolag.
Enligt uppgifter till utredningen avseende förhållandena 1966/67 finns inte vid någon av de privatägda bankerna (exkl. special- bankerna) aktieägarföreningar eller större aktieägarkonsortier. Däremot förfogar sty- relserna vid åtta banker (varav tre storban- ker) över fullmakter från aktieägare att rösta vid bolagsstämman. Fullmakterna kan när som helst återkallas och gäller inte då veder- börande själv är närvarande vid stämman. Den relativa omfattningen av dessa full- maktröster framgår nedan liksom också an- delen företrädda röster vid 1963 års ordina- rie bolagsstämma. Den storbank, där styrel- sen inte samlat in fullmakter, är Enskilda Banken.
Styrelsens Vid ordinarie fullmakts- stämma 1963 röster i % repr. röster i av totala % av totala röstetalet röstetalet 31/12 -66 31/12 -62 I Storbank a 19,2 30,7 » b 11,0 20,7 » c 1,0 8,5 ][ Provinsbank a 29,4 10,0 » b 14,1 25,9 » c 12,7 17,9 >> (1 11,1 21,9 » e 1,0 10,1 III ]lledianvärdet för samtliga privata banker: 20,71
1 Exkl. de båda specialbankerna.
Även om direkta jämförelser inte kan gö- ras mellan tabellens båda kolumner p.g.a. att de avser skilda tidpunkter, är det dock uppenbart att styrelserna via fullmakter i flera fall skaffat sig en mycket säker ställ- ning. Vid en storbank har fullmakter insam- lats från nära 6 000 aktieägare.
B. Bankberoende och bankägda företag
Bankerna får enligt banklagen inte annat än i undantagsfall äga andra aktier än s.k. or- ganisationsaktier. Sedan gammalt finns dock vad som brukar kallas >>bankerna närståen— de» investmentbolag. Dessa tillkom ur- sprungligen för att överta aktier i företag, som bankerna tvingats överta och rekonstru- era efter 20- och 30-talens kriser. Innan ban- kernas nuvarande relationer till dessa invest- mentbolag diskuteras är det därför lämpligt att redogöra för utvecklingen av bankbero- ende och bankägda företag.
Under 1920- och 1930-talens kriser kom ett betydande antal bolag i beroendeställning gentemot affärsbankerna p. g. a. en mycket stor skuldsättning. Men även bortsett från de akuta krissituationerna var den svenska industrin under uppbyggnadsskedet starkt beroende av affärsbankskrediter både för kortfristig och mera långfristig finansiering. Orsakerna härtill kan sökas både i kredit- marknadens organisation och industrins ut— byggnadstakt. Den svagt utvecklade kapital-
och kreditmarknaden begränsade möjlighe- terna att erhålla kapital från andra håll än affärsbankerna. Samtidigt var i Sverige (lik- som på kontinenten) industrins utbyggnads- takt snabb och självfinansieringsgraden låg. I England, där industrialiseringen började tidigare, medgav företagens lugnare utbygg- nadstempo större självfinansiering och mind— re beroende av affärsbankskrediter. Den svenska industrins behov av kapitaltillskott utifrån var således exceptionellt stort och kunde till stor del endast tillgodoses via affärsbankerna. Sett i detta längre perspek- tiv kan konsolideringsprocessen inom den svenska industrin fr.o.m. mitten av 1930- talet ses som en naturlig utveckling, som skulle ha kommit oberoende av kortsiktiga konjunkturväxlingar.
De stora samt till betydande del långfris- tiga och delvis spekulativt betonade industri— krediterna fick förödande konsekvenser för både svenska och kontinentala affärsbanker under 1920- och 1930-talens kriser. Åtskil- liga svenska banker måste p. g. a. förlusterna gå i likvidation, medan de återstående vis- serligen kunde rida ut stormen men tvinga— des att göra ibland mångåriga insatser av kapital och rekonstruktionsarbete för att sätta bolagen på fötter igen och därigenom återfå krediterna och åtminstone minimera totalförlusten. Under mellantiden var dessa bolag självfallet i olika avseenden tämligen starkt kontrollerade av bankerna. Bankerna försvarade sig mot anklagelserna för »makt- hunger» med att man helt ofrivilligt hamnat i denna situation och att bankerna inget hellre önskade än att så snabbt som möjligt reda upp de dåliga affärer, som det var frå- gan om, och återställa bolagens självständig- het. De statliga kommittéer, som vid skilda tillfällen statistiskt undersökte förekomsten av bankberoende, fann också att med en- staka undantag var bankberoendet resultatet av felslagna krediter och inte av en strävan hos bankerna att >>erhålla herraväldet över landets industri».
För att bidra till en sanering av förhål- landena inskränktes bankernas rörelsefrihet vid kreditgivning och minskades stegvis de- ras rätt att förvärva aktier. Sedan 1933 får
Tabell 3: 3. Större industri— och rederJöretag fördelade efter graden av bankberoende (milj. kr.
oc % . Kategori I Kategori II Kategori III Summa Eget Eget Eget Eget Antal kapital kapital kapital kapital under- och bank- och bank- och bank— och bank- Summa sökta krediter krediter krediter krediter kol. 6 0.8 År företag mkr % mkr % mkr % mkr % % 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 1 1 1913 492 1 492 91 92 6 56 3 1 640 100 9 1918 704 3 682 92 240 6 81 2 4 003 100 8 1924 693 2 922 66 367 8 1 139 26 4 428 100 34 1929 606 3 318 74 346 8 837 18 4 501 100 26 1931 599 2 818 57 1 077 22 1 024 21 4 919 100 43 1940 789 3 977 81 395 8 551 11 4 923 100 19
Källa: Anders Östlind: Industrien och affärsbankerna.
affärsbankerna ej utan Kungl. Maj:ts till- stånd förvärva andra aktier än s.k. organi- sationsaktier och aktier för skyddande mot förlust. I det senare fallet ska aktierna åter avyttras »så snart lämpligen kan ske, och senast då avyttringen kan äga rum utan för- lust».3
I de statistiska undersökningar, som gjor- des för att söka belysa omfattningen av bankberoende, ingår för resp. år flertalet industri- och rederibolag med minst 500 000 kr i aktiekapital. För tidigare år gjorde 1924 års bankkommitté och därefter bankinspek- tionen en fördelning av bolagen med hänsyn till bankskulder, bankernas aktieinnehav etc. i följande tre kategorier:
Kategori I, som omfattar i förhållande till bankerna helt oberoende bolag.
Kategori II, som omfattar bolag, vilka kan anses beroende av den kreditgivande banken utan att denna likväl kan betraktas som ägare av bolaget. Man kan utgå från att en överflyttning av krediterna till annan bank i stort sett är omöjlig.
Kategori III, som omfattar bolag, vilka har en i förhållande till tillgångarna så om- fattande skuldsättning att den kreditgivande banken kan betraktas som den verkliga äga- ren. Hithörande bolag står i regel med avse- ende på skötseln under en mer eller mindre sträng kontroll från bankens sida!l
Självfallet kan en fördelning enligt ovan- stående grunder alltid kritiseras p. g. a. det
betydande subjektiva element, som ingår i bedömningen. Definitionerna av beroende- förhållanden är också ytterligt vaga. Det stu- derade bankberoendet kan emellertid antas i första hand ha kommit till uttryck vid till- sättande av chefstjänster och beslut i finan- sieringsfrågor, större investeringsfrågor och utdelningsfrågor.
I tabell 3: 3 redovisas omfattningen av bankberoendet vid olika tidpunkter med ut- gångspunkt från summa eget kapital och bankkrediter hos de undersökta bolagen.5 Såsom framgår nådde bankberoendets rela- tiva omfattning sin höjdpunkt 1931, då en- ligt undersökningarna nära 45 procent av de större och medelstora industribolagen be- fanns vara bankberoende (dvs. tillhöra kate— gori II och III). En betydande nedgång
3 B.L. 5 55. 4 De bolag, som affärsbankerna 1940 kon- trollerade via aktieinnehav, har med några få ganska viktiga undantag hänförts till katego- rierna II och III. 5 I vissa presentationer av bankberoendets relativa omfattning (dvs. bolag i kategori II och III) har denna mätts med de beroende bolagens egna kapital i procent av samtliga undersökta bolags egna kapital. Någon idealisk måttstock finns visserligen inte men det egna kapitalet torde tillhöra de sämre. Kännetecknande för bankberoende bolag är bl.a. deras finansiella svaghet med låg andel eget kapital och mot- svarande högre andel skulder, framför allt bankkrediter. För att undvika denna systema- tiska underskattning av bankberoendets omfatt- ning har därför i stället eget kapital+bank- krediter använts som måttstock.
1928 1942 1960 1966 Svenska Handelsbanken 20 000 26 400 — 1 400 Skandinaviska Banken 8 000 14 900 1 200 800 Stockholms Enskilda Bank 2 300 2 700 2 100 — Göteborgs Bank 4 800 2 800 100 —— Summa 35 100 46 800 3 400 2 200
Övriga banker och flera banker tillsammans 3 500 400 —— Totalsumma 50 300 3 800 2 200
skedde under 1930-talet men andelen var ändå nära 20 procent år 1940.6
Den fortsatta höga självfinansieringsgra- den under 1940- och 1950-talen skapade förutsättningar för en successiv avveckling av kreditberoendet och avyttring av banker— nas aktieinnehav. Bankberoende via kredit- givningen är i dag ringa.
Tillgång till Opublicerat material, som in- samlades av fil.lic. Gunnar Lindgren på uppdrag av bl. a. kommissionen för ekono- misk efterkrigsplanering, har gjort det möj- ligt att närmare studera bankernas majori- tetsintressen (men inte minoritetsintressen) i olika företag 1942 och tidigare och jämföra med situationen under senare år enligt av koncentrationsutredningen insamlat mate- rial. Med företag avses här formellt sett fri- stående bolag samt koncerner i aktiebolags- lagens mening.
Antalet anställda i Sverige h0s av ban- kerna majoritetsägda företag (exkl. egna fas- tighetsbolag och inteckningsbolag) vid olika tidpunkter framgår nedan.?
Under 1940— och 1950-talen har banker- nas aktieinnehav i det närmaste helt avveck- lats. I åtskilliga av Sveriges större företag såsom Svenska Cellulosa AB med dotterbo- lag, Fagersta Bruks AB, AB Bolinder-Munk- tell, Hällefors Bruks AB med dotterbolaget Wargöns AB, Mölnlycke Väfveri AB, Malmö Yllefabriks AB, Bolidens Gruv AB, Kohlswa Jernverks AB, AB Scania-Vabis med dotterbolaget Svenska Maskinverken, Wikmanshytte Bruks AB, AB Motala Verk- stad och Munksjö AB innehades ännu 1942 aktiemajoriteten av bankerna. Totalt fanns
1942 enligt Lindgrens beräkningar 200 pri- vata företag (bankägda företag räknade var för sig och exkl. banker och försäkringsbo- lag) med minst 500 anställda i Sverige. Stor- företagen hade tillsammans 384 300 anställ- da i Sverige. Av dessa storföretag ägde ban— kerna röstmajoritet i 16 st. med totalt ca 46000 anställda. Det senare talet utgör 12 procent av totala antalet storföretagsan- ställda 1942.
1942 hade de båda banker närstående in— vestmentbolagen Investor och Custos samt ytterligare ett företag (ägt gemensamt av bank och sådant investmentbolag) tillsam- mans 9 400 anställda. Läggs detta antal till antalet anställda vid bankägda företag samt antalet bankanställda erhålls totalt ca 68 000 anställda, vilket utgör 3,5 procent av totala antalet lönearbetande i Sverige och 4,3 pro- cent av antalet lönearbetande inom den pri— vata sektorn 1942.
Med vissa bolag i SCA som främsta un- dantag,var 1942 års bankägda företag bank- ägda eller bankberoende även 1928 och så- ledes reminiscenser från 20-talskrisen. Anta- let anställda vid bankägda företag ökade kraftigt mellan 1928 och 1942 medan där- emot antalet sådana företag minskade. Den- na utveckling hängde främst samman med den kraftiga ökningen av SCA-engage-
6 För närmare detaljer hänvisas till 1924 års bankkommitté, Banksakkunniga, Östlind [1] samt Stén. 7 Åren 1928, 1942 och 1960 är uppgifterna baserade på företagens uppgifter till riksförsäk- ringsverket.Uppgifterna för 1966 har erhållits di- rekt från vederbörande företag. Sysselsättningen vid inteckningsbolag har ej inräknats.
mangets omfattning hOS Handelsbanken samt de kvarvarande bankägda företagens tillväxt.
Huvuddelen av bankernas aktieinnehav avvecklades under 40-talet och början av 50- talet, vilket i vissa fall skedde under stark press från bankinspektionens sida. Det van- ligaste tillvägagångssättet för Svenska Han- delsbanken, Skandinaviska Banken och Stockholms Enskilda Bank var att antingen överlåta aktierna till ett nybildat investment- bolag, vars aktier emitterades med företräde för bankens aktieägare eller också att direkt utbjuda företagens aktier till allmänheten med företräde för bankens aktieägare. Göte- borgsbanken valde däremot att sälja sina ägarintressen till andra företag. Flera av företagen var så stora att enligt uppgift en- skilda finansiärer inom landet, som banken i resp. fall var beredd att acceptera, inte gick att finna. Alternativet blev då att bjuda ut aktierna till en större publik, vilket emel- lertid krävde att företaget var starkt kon- soliderat och gett god utdelning i flera år. Sådana överväganden jämte aktiemarkna- dens begränsade kapacitet kan antas i vissa fall ha fördröjt avvecklingen av bankernas direkta ägarintressen.
Första steget mot avveckling i större skala togs redan 1937 då Skandinaviska Banken bildade investmentföretaget Custos. I emis- sionen av Custosaktierna erhöll bankens ak- tieägare företräde vid teckningen samti- digt som de tre stiftarna, vilka samtliga in- gick i bankens styrelse, behöll ett litet antal preferensaktier med 100 gånger högre röst- rätt än övriga aktier. Detta preferensaktie- kapital avvecklades sedermera. Custos över- tog från banken röstmajoriteten i en rad företag, bl. a. Fastighets AB Hufvudstaden, Riddarhytte AB, Oxelösunds Jernverk AB, Marma-Långrörs AB, AB Arvika-Verken och AB Kvarnintressenter.
1944 bildade Svenska Handelsbanken på liknande sätt AB Industrivärden, som från banken övertog stora aktieposter i bl. a. Fagersta och L.M. Ericsson samt från SCA övertog en stor post i Bergvik & Ala. -
1946 bildade Enskilda Banken Förvalt- nings AB Providentia, (Investor är betydligt
äldre) vars första aktieportfölj innehöll stora aktieposter i bl.a. Atlas Copco och L.M. Ericsson.
1959 slutligen omvandlade Skandinaviska Banken Säfveåns AB till ett investmentbo- lag och överlät på företaget huvudparten av sitt återstående innehav av Bolidenaktier.
De sista större avyttringarna skedde i bör- jan av 1960—talet, dvs. drygt 40 år efter att företagen först blivit bankägda.8 Vid slutet av 1966 är endast två rörelsedrivande före- tag bankägda, nämligen AB I . A. Wettergren (ca 800 anställda), som ägs av Skandinaviska Banken och Nyman & Schultz AB (ca 1 400 anställda), som ägs av Svenska Handelsban- ken. Båda förvärven har tillkommit efter 1942, Nyman & Schultz senast.
C. Ägandemässiga relationer mellan affärsbanker och investmentbolag
Med utgångspunkt från förhållandena 1962/ 63 (se avsnitt D: 1) diskuteras först de ägan- demässiga relationerna mellan bankerna och de >>gamla» investmentbolagen.
C: 1. De »gamla» investmentbolagen
I tabell 3: 5 redovisas ägarstrukturen hos Svenska Handelsbanken och AB Industri- värden. Någon kärna av stora gemensamma kapitalintressen bakom de båda företagen kan inte spåras. Ägare, som har intressen i både banken och holdingbolaget, är dess- utom i flera fall försäkringsbolag. Ägar- strukturen i enbart Industrivärden är där- emot mycket speciell. Den överlägset största ägaren är ett dotterbolag till Svenska Cel- lullosa AB, vari Industrivärden i sin tur är den överlägset största ägaren (19 procent). Samma slag av cirkelägande representerar Promotions aktieinnehav (nr 3 i storleksord- ning) i Industrivärden. Näst största ägare år bankens pensionsstiftelse. Beträffande sty-
8 Dessa avyttringar var Kohlswa Jernverks AB (från Enskilda Banken), AB Svenska Ma- skinverken (från Enskilda Banken) och Söder- hamns Verkstäder AB (från Enskilda Banken och Skandinaviska Banken).
] 962/63 . Svenska Handelsbanken (S) AB Industrivärden (I)
Ägarnas " Dessutom " Dessutom rang- Agarkate- Röstandel ägare i I; Agarkate- Röstandel ägare i S; ordning gori i % rangordning gori i % rangordning 1 2 3 4 5 6 7
1 F 2,7 A2 10,8 2 F 1,5 I 4 Ö3 5,0 3 A 0,7 I 11 A1 4,1 S 5 4 A 0,6 E . 2,9 S 2 5 A1 0,6 I 3 P 2,2 6 P 0,5 P 2,1 7 A 0,4 E. 1,8 S 9 8 A 0,4 A 1,7 9 F) 0,4 I 7 Ö 0,8 10 0 0,3 E' 0,8 11 F5 0,3 I 19 A 0,8 S 3 12 F 0,3 P 0,6 13 P 0,3 P 0,6 14 Ö 0,3 F5 0,6 15 A 0,2 I 16 Ö 0,5 16 0 0,2 A 0,5 S 15 17 P 0,2 0 0,4 18 Ö 0,2 Ö 0,4 19 Ö 0,1 F5 0,4 S 11 20 F 0,1 P 0,4
Summa 10,4 37,5
Anm.
1 Det Svenska Handelsbanken likaså närstående Investment AB Promotion. 2 Dotterbolag till Svenska Cellulosa AB, vari Industrivärden i sin tur har den
aktieposten. 3 Svenska Handelsbankens Pensionsstiftelse.
överlägset största
' Försäkringsbolag med denna anm. tillhör en och samma koncern. 5 Försäkringsbolag med denna anm. tillhör en och samma koncern.
Totala antalet aktieägare:
Svenska Handelsbanken: 49 000 Industrivärden: 11 000
Förklaring av beteckningar. A: Aktiebolag, exkl. försäkringsbolag P: Fysiska personer och dödsbon F: Försäkringsbolag Ö: Övriga juridiska personer (fonder, stiftelser, ideella föreningar etc.)
relsernas sammansättning kan noteras att ingen i Industrivärdens styrelse tillhörde bankens ordinarie styrelse. Härvidlag har dock en ändring skett senare. Av stämmo- protokollet från Industrivärdens ordinarie bolagsstämma 1963 framgår vidare att representationsförhållandena avviker från vad som visat sig vara det normala i svenska storföretag. Flera av de största ägarna är nämligen inte företrädda på stämman. Till bilden hör att Industrivärdens styrelse från
aktieägarna samlat in röstfullmakter, som regelbundet förnyas.
Vid 1963 års ordinarie bolagsstämma fö- reträdde styrelsen 59 procent av totala anta- let röster på stämman. Dessa senare utgjorde i sin tur 28 procent av totala röstetalet ul— timo 1962. Någon aktieägarförening finns inte vid Industrivärden.
I tabell 3: 6 redovisas ägarstrukturen hos Skandinaviska Banken, AB Custos och Säf- veåns AB. Inte heller här kan spåras någon
Tabell 3: 6. De 20 största ägarna enligt rösteandel i Skandinaviska Banken, AB Custos och Säfveåns AB 1962/63.
Skandinaviska Banken (SB) AB Custos (C) Säfveåns AB (S)
" _. Dessutom __ Dessutom __ Dessutom Agarnas Agar- Röst- ägare i C Agar- Röst- ägare i SB Agar- Röst— ägare i SB rang kate- andel och S; rang- kate- andel och S; rang- kate- andel och C; rang- ordning gori i % ordning gori i % ordning gori i % ordning 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 1 F 1,1 C 8 F4 3,7 SB 7 Ö3 16,1 2 A 1,1 S 6 F5 3,1 Ö2 4,8 C 7 3 A 1,0 C 3 A 2,7 SB 3 Ö3 4,2 C 18 4 A 0,9 c 4 A 1,5 SB 4 oa 3,9 c 19 5 F 0,9 5 1 A 1,4 03 3,2 6 A 0,5 S 8 A6 0,9 A 1,7 SB 2 7 I:” 0,5 C 1 02 0,9 S 2 A 0,3 SB 15 8 0 0,5 F 0,8 SB 1 A 0,3 SB 6 9 P 0,3 S 13 A 0,7 SB 11, S 16 A 0,3 10 A 0,3 S 14 F4 0,6 0 0,3 11 A 0,3 C 9, S 16 Ö 0,5 SB 20 F 0,2 SB 5 12 F5 0,3 C 12, S 20 F5 0,5 SB 12, S 20 F5 0,2 13 A 0,3 A6 0,5 P 0,2 SB 9 14 0 0,2 A 0,5 SB 16 A 0,2 SB 10 15 A 0,2 S 7 0 0,5 0 0,2 16 A 0,2 C 14 F 0,5 A 0,2 SB 11, C 9 17 6 0,2 6 0,4 P 0,2 18 A 0,2 (? 0,4 5 3 A 0,2 19 A1 0,2 0 0,4 S 4 F5 0,2 20 0 0,2 C 11 A 0,3 F$ 0,2 SB 12, C 12 Summa 9,4 20,7 37,1 Anm.
1 Custos självt. 2 Skandinaviska Bankens pensionsstiftelse. 3 Stiftelser och fonder, förvaltade av Skandinaviska Banken. * Försäkringsbolag med denna anm. tillhör en och samma koncern. 5 Försäkringsbolag med denna anm. tillhör en och samma koncern. ** De två bolagen med denna anm. tillhör en och samma koncern.
Totala antalet aktieägare Skandinaviska Banken: 37 000 AB Custos 10 000 Säfveåns AB 21 000
Förklaringar av beteckningar A: Aktiebolag, exkl. försäkringsbolag P: Fysiska personer och dödsbon F: Försäkringsbolag
Övriga juridiska personer (fonder, stiftelser, ideella föreningar etc.)
egentlig kärna av stora gemensamma kapi- talintressen bakom företagen. Ägarstruktu- ren i Säfveån (som är förhållandevis litet) avviker från Custos” och bankens genom att bankens pensionsstiftelse och vissa andra stiftelser tillsammans äger ca 30 procent av totala röstetalet. Säfveåns aktier är fördelade på två serier, varav aktierna i den ena har tio gånger högre rösträtt än aktierna i andra serien och företrädesvis ägs av stiftelserna.
En betydande indirekt samhörighet finns så- ledes mellan Säfveån och banken. Ser man på styrelsernas sammansättning visar det sig att av Custos” sju ordinarie styrelsemedlem- mar tillhör en både bankens och Säfveåns styrelse och dessutom ytterligare en bankens styrelse. Av Säfveåns fyra styrelsemedlem- mar tillhör förutom den ovannämnda ytter— ligare en bankens styrelse.
I Custos företrädde styrelsen vid 1963 års
Tabell 3: 7. De 20 största ägarna enligt röstande! i Stockholms Enskilda Bank, AB Investor och Förvaltnings AB Providentia 1962/63.
Sthlms Enskilda Bank—”' (S) AB Investor (I) Förv. AB Providentia (PR)
_ Dessutom __ Dessutom __ Dessutom
Ägarnas Ägar- Röst- ägare i I Agar- Röst- ägare i S Agar- Röst- ägare i S rang- kate- andel och PR; kate- andel och PR; kate- andel och I; ordning gori i % rangordning gori i % rangordning gori i % rangordning 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10
1 Ö1 19,8 11, PR 1 Ö1 18,0 S 1, PR 1 Ö1 14,9 S 1, I 1 2 P 2,5 I 8, PR 3 02 5,5 F 2,5 S 4, I 3 3 P 2,0 I 5, PR 5 F 4,7 S 4, PR 2 P 2,4 S 2, I 8 4 F 1,4 13, PR2 A 1,2 F4 1,3 11 5 P 1,3 P 1,2 53,PR5 P 1,2 S3,I5 6 P 1,2 PR 16 A 0,8 PR 6 A 1,0 I 6 7 Ö 0,7 PR 9 P 0,7 Fa 1,0 I 9 8 Ö 0,7 PR 10 P 0,7 S 2, PR 3 Fa 1,0 S 14, I 10 9 P 0,6 PR 14 F 3 0,7 PR 7 Ö 0,8 S 7 0 P 0,6 F$ 0,7 5 14, PR 8 0 0,8 5 8 11 F 0,6 F4 0,7 PR 4 A 0,8 I 12 12 P 0,5 A 0,6 PR 11 F 0,8 13 P 0,4 0 0, P 0,6 14 F3 0,4 I 10, PR 8 P 0,6 P 0,6 S 9 15 P 0,4 F3 0,5 F4 0,6 16 P 0,4 I 16 P 0,5 S 16 P 0,5 S 6 17 Ö 0,3 P 0,5 Ö 0,5 18 Ö 0,3 A 0,4 (__) 0,5 I 20 19 0 0,3 A 0,4 0 0,5 20 P 0,3 0 0,3 PR 18 P 0,5
Summa 34,7 39,3 32,8
Anm.
1 Knut och Alice Wallenbergs stiftelse. 2 Stockholms Enskilda Banks pensionsstiftelse. ” Försäkringsbolag med denna anm. tillhör en och samma koncern. * Försäkringsbolag med denna anm. tillhör en och samma koncern. 5 Differentieringen av rösträtten har gjort det nödvändigt att för mindre aktieägare även hämta uppgifter från röstlängden vid 1963 års ordinarie bolagsstämma. Härigenom uppkomna eventuella felaktigheter är så små att de inte påverkar totalbilden.
Totala antalet aktieägare Stockholms Enskilda Bank: 10 000 AB Investor: 6 000 Förvaltnings AB Providentia: 7 000
Förklaringar av beteckningar A: Aktiebolag, exkl. försäkringsbolag P: Fysiska personer och dödsbon
F: Försäkringsbolag 0: Övriga juridiska personer (fonder, stiftelser, ideella föreningar etc.)
ordinarie bolagsstämma 19 procent av totala antalet röster på stämman. Dessa senare utgjorde i sin tur 14 procent av totala röste- talet ultimo 1962. I Säfveån företrädde sty- relsen vid 1963 års ordinarie bolagsstämma en procent (efter röstreduktiOn 5 procent) av totala antalet röster på stämman. Dessa senare utgjorde i sin tur 33 procent av totala
röstetalet ultimo 1962. Någon aktieägarför- ening finns varken i Custos eller Säfveån.
I detta sammanhang bör även Investment AB Öresund nämnas. Bolaget blev ett ren- odlat investeringsbolag efter försäljning 1961 till Skandiakoncernen av sina dotter- bolag inom sjöförsäkringsbranschen. De större ägarna i bolaget utgörs av represen-
tanter för olika stora affärsintressen i Skåne, som samtidigt tillhör Skandinaviska Bankens kundkrets. Investment AB Öresund kan dock inte betraktas som >>närstående>> ban- ken.
I tabell 3: 7 redovisas ägarstrukturen hos Stockholms Enskilda Bank, AB Investor och Förvaltnings AB Providentia. Först och främst bör understrykas att ägandeförhål- landena i dessa är helt annorlunda än i de båda föregående fallen genom att det finns en koncentrerad förmögenhetsmassa, som kontrolleras av familjen Wallenberg. Som nämnts kontrollerar familjen via eget inne- hav samt via Knut och Alice Wallenbergs stiftelse, Jacob Wallenbergs stiftelse samt Marianne och Marcus Wallenbergs stiftelse sammanlagt 28 procent av totala röstetalet i banken. Motsvarande andelar i Investor och Providentia är 21 procent (26 procent om bankens pensionsstiftelse medräknas) resp. 20 procent. Alla tre andelarna är mångdub- belt större än andelen för näst största äga- ren i resp. företag.
I Investor företrädde styrelsen vid 1963 års ordinarie bolagsstämma 24 procent av totala antalet röster på stämman. Dessa se- nare utgjorde i sin tur 25 procent av totala röstetalet ultimo 1962. I Providentia före- trädde styrelsen vid 1963 års ordinarie bo— lagsstämma 15 procent av totala antalet rös- ter på stämman. Dessa senare utgjorde i sin tur 20 procent av totala röstetalet ultimo 1962.
C: 2. Knut och Alice Wallenbergs stiftelse m. m.
Huvudbeståndsdelen i den av familjen Wal- lenberg kontrollerade förmögenhetsmassan är Knut och Alice Wallenbergs stiftelse, som ställt detaljerade uppgifter om sin verksam- het till utredningens förfogande. Stiftelsen bildades 1917 genom en donation på 20 mkr. Stiftelsen var vidare universell testa- mentstagare efter både Knut A. Wallenberg och fru Alice Wallenberg. Andra donationer har inte förekommit. Enligt stadgarna har stiftelsen >>till huvudsakligt ändamål att främja vetenskaplig forskning och undervis- nings- eller studieverksamhet av landsgagne-
lig innebörd; och skall detta ändamål ses till godo genom direkta anslag eller anslag till institut för sådan forskning eller verksam- het». Under tioårsperioden 1957—66 bevil- jades anslag på tillsammans 60 mkr. Sedan verksamhetens början 1918 har t. o. m. 1966 totalt 116 mkr anslagits för olika ändamål. P. g. a. sin allmännyttiga karaktär är stiftel- sen befriad från skatt. Av stiftelsens årsin— komst ska enligt stadgarna minst tio och högst tjugo procent läggas till stiftelsens ka- pitaltillgångar.
Enligt 1917 års donationsbrev ska stiftel- sens styrelse bestå av ordföranden, vice ord- föranden och verkställande direktören i di- rektionen för Stockholms Enskilda Bank samt ytterligare två personer, som utses en- ligt stadgarna. Stiftelsens styrelse uppbär inte något arvode. Enligt stiftelsens stadgar ska styrelsen bestå >>av minst fyra och högst sju svenska män». Styrelseledamöterna äger att vid behov själva utse ny ledamot i styrelsen. Stiftelsens styrelse under 1967 utgörs av bankdirektör Jacob Wallenberg (ordföran- de), tekn. dr Marcus Wallenberg (vice ord- förande), bankdirektör Marc Wallenberg Jr och professor Arne Tiselius. Verkställande direktör är kammarherre Oscar af Ugglas.
Stiftelsens ekonomiska förvaltning och räkenskaper granskas av de för banken un- der samma år utsedda revisorerna. Såväl sty- relsens som revisorernas berättelser föredras vid bankens ordinarie bolagsstämma. Har revisorerna ingen anmärkning mot styrel- sens ekonomiska förvaltning ska enligt stad- garna ansvarsfrihet anses beviljad. I motsatt fall äger bolagsstämman besluta ifråga om ansvarsfrihet för stiftelsens styrelse.
Stiftelsens värdepapper ska förvaras i bankens notariatavdelning. De värdepapper, vilka såsom gåva eller testamente tillfallit stiftelsen, får endast avyttras om samtliga styrelseledamöter än ense därom eller om laga hinder föreligger mot att behåHa värde- papperen. I stadgarna heter det vidare om »Stockholms Enskilda Bank skulle komma att upphöra med sin verksamhet eller kom- ma att upphöra såsom i huvudsak privatägt företag, ankommer det på bankens styrelse att dessförinnan avgöra vilka bestämmelser,
som skola träda i stället för» vad Som stad- gats rörande förvaring av stiftelsens värde- papper, revision samt beviljande av ansvars- frihet för styrelsen. För ändringen av stad- garna krävs att stiftelsens styrelse och revi- sorer är ense därom.
Stiftelsens tillgångar består uteslutande av värdepapper och fordringar. Stiftelsen har i det närmaste inga skulder varför stiftelsens brutto- och nettoförmögenhet i stort sett överensstämmer. Marknadsvärdet av stiftel- sens tillgångar 1962—66 redovisas i tabell 3: 8. Såsom framgår dominerar svenska ak- tier helt. De största aktieposterna är i:
Procen- Procen- tuell tuell andel av andel av stiftel- totala sens röste- totala talet i tillgån- företaget gar 1965 1962 1. Stockholms Enskilda Bank 18,7 19,8 2. AB Investor 25,7 18,0 3. Förvaltnings AB Providentia 14,2 14,9 4. AB Scania-Vabis 22,2 14,5 5. Telefon AB L. M. Ericsson 9,7 5,4 6. Wikmanshytte Bruk AB 1,4 20,4 7. Järnvägs AB Stock- holm—Saltsjön 1,8 53,1 93,7
Hur familjen Wallenberg som beslutsen- het bör definieras kan självfallet diskuteras men starka skäl talar för att den i detta sam- manhang riktigaste definitionen är Jacob Wallenberg, Marcus Wallenberg samt den senares barn.
Familjens privata nettoförmögenhet upp- gick 1964 till ca 125 mkr, varav ca 80 pro- cent innehades av två personer. Den totala förmögenhet, som familjen Wallenberg kon- trollerar via Knut och Alice Wallenbergs stiftelse, vissa personliga stiftelser samt per- sonliga förmögenheter kan på basis av upp- gifter från taxeringskalendern, utdelnings- uppgifter och uppgifter från Knut och Alice Wallenbergs stiftelse uppskattas till ca 500 mkr 1964 och ca 600 mkr 1965. Detta före- faller vid första anblicken litet sett mot bak- grunden av det stora antal företag, som in- går i den Wallenbergska intressesfären. Så- som framgår senare beror denna dispropor- tion bl. a. på att ägandet är organiserat efter »ask i ask»-principen. Det bör vidare obser- veras att av de sammanlagda anslagsbelop- pen under ca 50 år har ungefär hälften be- viljats under de senaste tio åren, vilket tyder på en kraftig ökning av tillgångarnas värde och avkastning sedan 1957 även med hän- syn tagen till penningvärdeförsämringen.
Utsträcks definitionen av >>familjen>> Wal- lenberg så långt som till att omfatta A. 0.
Tabell 3: 8. Knut och Alice Wallenbergs stiftelses tillgångar (marknadsvärde) och inkomster 1962—66. Miljoner kronor Procentuell fördelning
Tillgångar 1962 1963 1964 1965 1966 1962 1963 1964 1965 1966 1. Svenska aktier 232,3 288,5 360,7 436,7 320,1 95,5 97,0 97,0 97,9 94,4 2. Utländska aktier 9,1 8,8 7,6 8,3 7,9 3,7 3,0 2,0 1,9 2,3 3. Utländska obligationer 0,1 0,1 0,1 0,1 0,0 0,0 0,0 0,0 0,0 4. Summa aktier och oblig. 241,5 297,4 368,4 445,1 328,1 99,3 100,0 99,1 99,8 96,7 5. Reversfordringar 0,1 0,1 0,1 3,1 0,0 0,0 0,0 0,0 0,9 6. Ovriga fordringar 1,7 — 0,7 8,0 0,7 —— 0,9 0,2 2,4 7. Totala tillgångar 243,3 297,5 371,8 445,9 339,2 100,0 100,0 100,0 100,0 100,0
Bruttoinkomster 8,3 9,1 9,5 10,1 11,7
Anm. För svenska aktier baseras beräkningarna på deklarationskurserna resp. år med ett par obe— tydliga undantag där det bokförda värdet noll använts. För utländska värdepapper baseras beräk- ningarna på kurser per 31 december på utländska börser för viktigare innehav samt på valutakurserna samma dag. För övriga tillgångar har bokförda värdet använts.
Källa: Uppgifter erhållna från Knut och Alice Wallenbergs stiftelse.
Wallenbergs samtliga ättlingar jämte makar och makor samt diverse personliga stiftel- ser uppgick >>familjens>> totala nettoförmö- genhet 1964 till i mycket runda tal 200 mkr (exkl. förmögenheter, som ingifta medlem- mar av släkterna Söderberg och Wehtje har) vid sidan av Knut och Alice Wallenbergs Stiftelses förmögenhet. I samtliga fall ovan får reservationer göras för att anlitande av uppgifter om taxeringsvärden i viss utsträck- ning innebär en underskattning av förmö— genheternas storlek.
C: 3. Finansieringsbolagen
Med början 1962 har en rad nya företag tillkommit, som står olika banker nära och som inriktat sig på att förvärva ägarintressen i familjeföretag. Det första av dessa företag var Investment AB Promotion följt av AB Incentive. Därefter tillkom övriga i snabb följd med AB Sydinvest som sista företag i början av 1966. Alla utom Incentive AB är formellt investmentbolag. Vilka företagen är och deras ägandeförhållanden medio 1966 framgår nedan.
1) Investment AB Promotion, som är när- stående Svenska Handelsbanken. Industri- värden har 28 procent av totala röstetalet. Därutöver har några till Svenska Handels— banken anknutna stiftelser och pensionsstif- telsen vid Gullhögens Bruk (dotterbolag till Industrivärden) tillsammans 23 procent av totala röstetalet. Industrivärden har således tillsammans med stiftelserna absolut majori- tet. Aktierna är börsnoterade. Aktiekapita- let 30.6.66: 50,32 mkr.
2) AB Företagsfinans, som är dotterbolag (72 procent) till AB Custos och således när- stående Skandinaviska Banken. Aktierna är börsnoterade. Aktiekapital 30.6.66: 21,0 mkr.
3) Investment AB Gothia, som är dotter— bolag till Säfveån och således närstående Skandinaviska Banken. Aktiekapitalet 30.6. 66: 5 mkr.
4) Sevonia AB, som är dotterbolag till Säfveån och således närstående Skandina- viska Banken. Aktiekapital 30.6.66: 2,5 mkr.
5) AB Incentive, vari familjen Wal— lenberg har 18 procent av totala röstetalet. Aktierna är börsnoterade. Aktiekapital 31.12.66: 46,8 mkr. Incentive har ägarin- tressen i två andra svenska utvecklingsbo- lag (se nedan) samt i liknande utländska bo- lag. Incentives andel av aktiekapitalet i Deutsche Beteiligunggesellschaft mbH, Frankfurt, är tio procent. Övriga delägare är västtyska banker och finansinstitut med Deutsche Bank Aktiengesellschaft som störs- ta intressent. I det norska bolaget A/S Incen— tive äger AB Incentive sju procent av aktie- kapitalet. Övriga aktieägare är norska ban- ker och företag. I början av 1967 ingick Incentive som delägare med tio procent i den danska motsvarigheten Incentive AIS. Enligt Incentives årsredovisning bildades det danska bolaget på initiativ av Privatbanken i Kjöbenhavn A/S.
6) Sponsor AB, som är närstående Göte- borgs Bank. Inslaget av gemensamma större ägare är dock svagt. Däremot finns ett aktie- ägarkonsortium, som omfattar ca 75 pro- cent av samtliga röster. Aktierna noteras på Svenska Fondhandlarföreningens lista. Ak— tiekapital 30.6.66: 9,75 mkr.
7) Utvecklings AB Tulwe, som är närstå- ende Sundsvallsbanken. Inslaget av gemen- samma större ägare är svagt men Sundsvalls- bankens pensionsstiftelse har 6,6 procent av totala röstetalet. Däremot finns ett aktie- ägarkonsortium, som omfattar ca 44 procent av samtliga röster. Aktiekapital 30.6.66: 14,5 mkr.
8) AB Sydinvest, som är närstående Skånska Banken. De tidigare nämnda fem holdingbolagen, vari familjen Roos äger starka intressen, har tillsammans med Guld- smeds AB i Stockholm (också kontrollerat av familjen Roos) tillsammans 45 procent av totala röstetalet. Därjämte har Incentive 2 procent. Aktiekapital 30.6.66: 12 mkr.
9) Hexagon AB, som är närstående övri- ga fem provinsbanker (Skaraborgs Enskilda Bank, Uplandsbanken, Smålands Bank, Wermlands Enskilda Bank och Östergötlands Enskilda Bank). Inslaget av större gemen— samma ägare är svagt. Därjämte har Incen- tive 16 procent av totala röstetalet. De sex
Schema över olika bankgruppers sammansättning 1966 ( heldragna linjer markerar dotterbolags- förhållanden, streckade linjer andra viktigare ägandeförhållanden ).
Svenska AB Industri- ! Skandinaviska AB Custos Handelsbanken värden Banken ' -..g ............. I t i l . Säfveåns AB AB Företags- finans Investment AB Promotion _ j ji Sevonia AB Investment AB Gothia Fam. Wallenberg K. & A. W:s stiftelse , Fam. Roos Stockholms Förvaltn. AB , Enskilda (...i—__) Providentia ...... & Bank ? _____ ___) ABSyd- (_...å._, Skånska invest Banken __ AB Investor (____i,,_, AB Incentive ______ Wermlands E. Bank | Göteborgs AB Sponsor Bank Skaraborgs E. Bank ..... _) Hexagon AB Östergötlzs Sundsvalls- _, Utveckl. AB E' Bank banken Tulwe _.— Uplands— banken ______________________ _> AB Bohusbanken Smålands Bank (_
Schema över med banker associerade finansieringsinstitut 1966/67 (heldragna linjer markerar dotterbolagsförhållanden).
a) Svenska Skandinaviska AB Trustee Handelsb. Banken b) 1 Säljfinans Industrivår- Custos Säfveån AB denmed DB ***** med DB med DB I e) i, j _ 50 % Finans. AB 50 % ____________ _, . (___..W Sv. Facto- Scan Skandic ring AB Leasing AB 1 i t'. d) Svensk Internat. Skaba AB Hem- Leasing AB Factors AB Leasing AB finans e) f) 30 % g) 50 0/ .......................................... AB Electro- AB Kund- _____ ' _? _ 30 0 Invest kredit Ål.) A]? 40 o, Kopkort ? 50 % . ______ (ZL, ' Investor ...... Providentia ___________ Sveriges med DB med DB g Kreditbank -------- $.... 5 i Enskilda 50 Å) & banken """"""" 550 % 0 AB Thisbe ; ------- —> AB Instor " ................ 59.43 AB h) i j) .................... Credentia . 530 % Finans AB ; ,,,,,,, Atlas Copco Vendor Finans AB r:— i) i 530/ 10 30%; I) & K d i 1) 5 "o - _ - oå Factoring re it AB Vendax ? ------ -—> ääälålaglå (— """"" : Service AB Leasing AB 4nm. a) Ägs av banken närstående ägare. _, b) Bedriver bl. a. refinansieringsrörelse. Goteborgs Sponsor AB c) » » » Bank d) Finansierar avbetalningshandel. e) Övriga 50 % ägs av ASEA. f) Övriga 50 % ägs av Åhlén & Holm. + i g) Enligt ett konsortialavtal har flertalet svenska Merkantil Merkantil
affärsbanker förbundit sig att medge bolaget vissa krediter och medverka i bolagets admi- nistration.
Factor. AB Leasing AB
h) Bedriver bl. a. refinansieringsrörelse.
i) Bedriver både factoring och leasing. Bolaget j) Resterande 40 % ägs av Atlas Copco.
samverkar även med provinsbankerna, Jämt— k) lands Folkbank och Bohusbanken, som genom
» 40 % » » Scania-Vabis, som fö- re 1965 var moderbolag.
nämnda intressegrupperna har slutit konsor- tialavtal omfattande ca 81 procent av samt- liga röster. Aktiekapital 30.6.66: 10,0 mkr.
Vid samtliga nämnda företag utom Spon- sor, Gothia och Sevonia finns aktier med olika rösträtt. Vid de sex företag, som inte är dotterbolag, är ägarkoncentrationen stark mätt med andelen för de tjugo största ägar- na enligt rösterna. Dessa ägares andel av totala röstetalet är i ett företag 39 procent, i tre företag 44—48 procent och i två före- tag 71—72 procent.
I detta sammanhang bör även nämnas Investment AB Skansen-Lejonet, som enligt sin bolagsordning på olika sätt ska »med- verka vid en strukturrationalisering genom inriktning i första hand på västsvenskt nä- ringsliv», vilket i praktiken hittills innebu- rit stenindustri. De större ägarna i bolaget utgörs av representanter för olika stora affärsintressen i västra Sverige, som samti- digt huvudsakligen tillhör Skandinaviska Bankens kundkrets. Skansen-Lejonet kan dock inte betraktas som »närstående» ban- ken. Skansen-Lejonets aktiekapital 30.6.66: 15,0 mkr. Vidare bör nämnas att Invest- ment AB Öresund (se tidigare) har ett ut- vecklingsbolag — AB Fidelitas — med ett aktiekapital på en mkr. 31.12.65.
C: 4. Relationerna mellan affärsbanker samt be- rörda investment- och finansieringsbolag
En översikt över de diskuterade ägandeför- hållandena har gjorts i det första vidstående schemat. I det andra visas hur vissa leasing- och factoringföretag m.m. är associerade med olika banker. Att med någon större grad av exakthet uttala sig om de inflytan- demässiga relationerna mellan affärsbanker och ovannämnda bolag är omöjligt utan att i detalj ha studerat hur ett antal viktigare beslut tillkommit. Vissa allmänna observa- tioner kan dock göras.
Till en början bör en mycket klar distink- tion göras mellan Enskilda Banken å ena sidan samt Svenska Handelsbanken och Skandinaviska Banken å den andra sidan.
Bakom Enskilda Banken och banken närstå- ende holdingbolag finns en gemensam stark ägargrupp. Vederbörande är mycket noga med att understryka att bankens och bola— gens skötsel är strikt särhållna. En tolkning är att det finns en rollfördelning mellan olika familjemedlemmar och även vissa andra hög» re befattningshavare i företagen. I banken. Investor och Providentia är Jacob Wallen— berg ordförande och Marcus Wallenberg vice ordförande. Ordförande i Incentive är Marcus Wallenberg och verkställande direk— tör i banken är Marc Wallenberg Jr. Det kan vidare noteras att både Investors och Providentias enda heltidsanställda personal utgörs av verkställande direktören medan sju personer är anställda i både Providentia och Investor. Icentive, som är rörelsedrivan- de, har tio anställda.
När det gäller Svenska Handelsbanken — Industrivärden — Promotion och Skandina- viska Banken — Custos — Säfveån finns det inte en eller flera gemensamma ägargrupper att utgå ifrån. De båda bankerna kan knap- past generellt påstås kontrollera »sina» hol- dingbolag. Det ligger i sakens natur att dessa båda bankgrupper härigenom har be— tydligt mindre monolitisk karaktär än om i resp. fall en stor gemensam ägare funnits. Vid diskussioner med ledningarna för In- dustrivärden, Promotion och Custos har dessa starkt understrukit sin självständighet gentemot resp. bank och sitt ansvar inför de egna aktieägarna. VD för ett av bolagen gav exempel på när styrelsen mot bankens önskan fattat beslut om försäljning av bety- dande aktieposter. Det torde dock inte råda någon tvekan om att det även beträffande Handelsbanken — Industrivärden — Promo- tion och Skandinaviska Banken — Cust0s — Säfveån är berättigat att tala om >>bank- grupper» och >>närstående holdingbolag» p. g. a. den historiska bakgrunden och de personliga relationerna mellan resp. bank— ledning och investmentbolags ledning. Detta vittnar olika intervjuuttalanden om. Bl.a. har flera ledande befattningshavare vid in- vestmentbolagen rekryterats från resp. bank.
Antalet anställda vid Industrivärden är två _ nämligen en verkställande och en vice
verkställande direktör. Promotion har fem anställda. Antalet anställda vid Custos är tio och vid Säfveån tre.
Vad beträffar finansierings- eller utveck- lingsbolagen har vid intervjuer med olika bankchefer flertalet av dessa angivit konkur- rensen mellan bankerna om företagskunder- na som ett motiv — i flera fall som ett do- minerande — för bildandet av bolagen. Vid två banker (med varsitt finansieringsbolag) förklarades dock att tanken på bildande av bolag av denna typ var gammal. Några bankchefers synsätt och motiveringar fram- går av nedanstående citat. Både storbanks- chefer och provinsbankschefer är represen- terade (bolagens namn har ersatts med fingerade namn för att inte avslöja sages- männen. Hexagon förekommer med flera olika beteckningar).
(1) »Motivet kan man säga var att Alfa framtvingades av konkurrensskäl. Storban— kerna skaffade sig ju sådana här utvecklings— eller finansieringsbolag och i kundkretsen stötte man på frågan allt oftare varför vi inte hade något sådant här bolag, som kun- de hjälpa familjebolagen. Nu är jag rätt tveksam om utvecklingen av sådana här bo- lag. Jag brukar svara kunderna att de hjäl- per inte familjebolagen — de hjälper enbart familjerna att bli av med sina bolag. Men det var en nackdel att inte kunna vara med på den här kanten. Det betraktades som om vi var underutvecklade för att vi inte hade något utvecklingsbolag. Sedan var vi också rädda att storbankerna skulle kapa åt sig kunder från oss, framför allt de lönsammaste företagen. Alfa ger oss möjlighet att hålla kvar företagen inom vår egen sektor s.a.s. och man kanske får säga att huvudsaken är att Alfa verkligen finns oavsett om den gör några större företagsköp eller ej».
(2) »Konkurrensaspekten var ett motiv men det var inte grundmotivet. Vi har ett stort behov och starka krav från familjeföre- tag rörande deras finansiering. . . . ofta har det kommit upp mycket fina projekt, som emellertid skulle ha krävt att vederbörande hade satsat allt. . De har inte velat äventyra hela sin familjs existens och sin egen framtid och härigenom har många
mycket goda projekt inte genomförts. Där- för tillkom det här utvecklingsbolaget och sågs som en mycket bra utväg. . . . . Sedan så kan man ju också fråga vem, som annars skulle ha gjort det. Vi har storföretagen, som också köper, men det har också olika aspekter. Det finns ju en tendens att en del storföretag köper upp familjeföretag för att kunna lägga ner dem och därigenom minska konkurrensen».
(3) »På det kan jag nog svara att det sågs som ett nytt konkurrensmedel för ban- ken att få nya kunder».
(4) »Vid bildandet av Beta så var det de- finitivt ett konkurrensmotiv med i bilden. Vi upplevde mycket starkt hur andra invest- mentbolag köpte upp vissa av våra kunder och bildandet av Beta var ett svar på detta».
(5) »Initiativet till Zäta . . . föranleddes av att ett par företag i vår kundkrets köptes upp av finansieringsbolag, som står andra banker nära ..... (Vi) ville skapa ett instru— ment med vilket (vi) defensivt kunde möta detta och även gå till offensiven om så be- hövdes ..... Vi tycker inte om att företagen köps upp av investmentbolag, som ingår i de olika bankkretsarna».
(6) »Vi ville inte komma i den situatio- nen, att våra bästa kunder köptes av andra banker. Vi hade exempel på det. . . .. Jag har sett Iota hela tiden som ett konkurrens- medel. Men jag har också sett det som en möjlighet för familjebolag att kunna bli uppköpta när de velat. Vad banken hittills haft för glädje av Iota vet jag inte säkert. . . . . Vi kräver inte att ett företag, som Iota köpt upp, skall flytta över sina affärer till oss. Men vi har s.a.s. inte något emot att få kunder på det sättet, som är attraktiva».
(7) >>Från bankens egen synpunkt sett så har konkurrensmotivet inte spelat någon roll i detta sammanhang. I två fall har de företag, som köpts av Epsilon, blivit kun- der i banken. I det ena fallet blev det köpta företaget helt enkelt uppsagt av den andra banken. . . . . Vi har inte heller krävt att de skall flytta sina bankförbindelser till oss. Men det är klart att vi hoppas att kanske så småningom få en chans att genom konkur- renskraftig service osv. få över dem till oss
Och det är också klart att Epsilon är en in- körsport härvidlag. Så får man också komma ihåg att en del av de företag, som har köpts, redan tidigare varit kunder hos OSS».
Att konkurrensen mellan bankerna varit en av anledningarna till bildandet av flerta- let finansieringsbolag råder ingen tvekan om även om bankcheferna särskilt framhållit den defensiva aspekten. Utan att jämföra med de ovan citerade intervjusvaren kan också noteras att Enskilda Banken, som är den enda storbanken utan ett stort filialnät, via Incentive har skaffat sig intressen i två av provinsbankernas utvecklingsbolag.
Intervjuer har även gjorts med represen- tanter för de större finansieringsbolagen. Vid ett av dessa bolag (närstående en av de banker, som inte ansåg »sitt» finansie- ringsbolag vara ett konkurrensmedel) sade man sig ha som uttrycklig policy att inte blanda ihop bankaffärer och egna affärer. I stället uppgav man sig söka få köpta bolag att behålla sin gamla bankförbindelse (en rad konkreta exempel nämndes) och sade sig inte förstå övriga investmentbolags beteende i detta hänseende. Inte heller intervjuade representanter för övriga finansieringsbolag sade sig kräva byte av bankförbindelse vid köp av företag med annan bankförbindelse och förklarade det betydande antalet sådana byten med att ett företag, som köps, ome- delbart får sina krediter uppsagda i den and- ra banken. En förutsättning för en transak- tion är därför ofta att finansieringsbolagets bank övertar det förvärvade företagets gam- la bankkrediter. En bank, som säger upp krediterna, brukar motivera sitt handlande med att man föredrar att omedelbart lyfta av krediterna, eftersom man räknar med att ändå förlora företaget som kund efter en tid. Bankintervjuerna lämnar dock inget tvi- vel om att banker i vissa fall utan att själv säga upp krediter förlorat kunder till följd av att dessa köpts av investmentbolag, som står andra banker nära.
När det gäller resp. banks funktion som kontaktorgan och förmedlare av affärer för- klarade VD för ett investmentbolag att dess bank inte alls fyller någon sådan funktion.
Inom banken uppgavs att personal vid ban- ken biträdde med att värdera och bedöma företag, som detta investmentbolag planera- de att köpa och man beklagade sig över de stora kostnader, som detta arbete innebar. Intervjuade verkställande direktörer för öv- riga finansieringsbolag uppgav att resp. bank i betydande utsträckning fungerar som kon- taktorgan och förmedlare av affärer. Detta förklarades med att beträffande kunder i banken, är det banken, som först får kän- ning av företagens finansieringsproblem och det är då naturligt att rekommendera före- taget i fråga att kontakta investmentbolaget. VD vid ett finansieringsbolag uppskattade andelen propåer om köp, som kommit via banken, till 50 procent av samtliga.
Avslutningsvis är det nödvändigt att i det— ta sammanhang ta upp en fråga, som det är naturligt att ställa — nämligen om det före- kommer att en bank i sin kreditgivning med- vetet agerar så att en företagare tvingas sälja sitt företag till ett banken närstående invest- mentbolag eller över huvudtaget ett storföre- tag, som banken har nära relationer med. Som illustration kan tas ett tänkt fall.
Antag att bankens krediter till ett företag successivt vuxit en längre tid, exempelvis p.g.a. företagets mycket snabba expansions- takt, för att så småningom uppgå till ett relativt sett mycket betydande belopp. Före- tagsledaren har på olika sätt sökt förbättra företagets finansiella situation men nu säger banken att man p.g.a. kreditriskerna inte vå- gar vara med längre och hotar med att säga upp krediterna. Detta skulle ofelbart med- föra konkurs, eftersom någon annan bank inte är villig att träda in i stället och ta på sig så stora krediter. Konkursen skulle emel- lertid inte endast blottställa företagsledaren utan också innebära förluster för banken på utestående lån. Banken föreslår i det läget att företagaren säljer sitt företag till ett visst storföretag, som banken har nära kontakter med och som har förklarat sig vara intres- serat av ett köp. Företagaren har knappast något annat val än att sälja sitt företag till storföretaget för en billig penning och ban- ken räddar sina krediter.
Fall av detta slag har förekommit men
händelseförloppet kan tolkas på två diame- tralt olika sätt:
(1) Storföretaget har länge varit intresse— rat av att köpa företaget (exempelvis p.g.a. besvärande konkurrens). Banken lät därför medvetet det aktuella företaget expandera för fort med hjälp av bankkrediter. När des- sa blivit alltför stora för att någon annan bank skulle vara intresserad, »spetsades» fö- retaget genom hot om uppsägning av lånen och företagaren tvingades sälja för att över huvudtaget kunna rädda någonting av sina pengar.
(2) Banken ansåg företaget vara expansivt och stödde det villigt med krediter till en början. Företagets kreditbehov blev allt större och gav banken så småningom allt större anledning till oro. Företagaren ställde i utsikt olika åtgärder för att förbättra läget. I avvaktan härpå beslöt banken att ge ytter- ligare krediter för att klara de akuta proble— men och ge företaget ytterligare en chans. De utlovade åtgärderna uteblev eller fick inte åsyftad effekt och det blev uppenbart för banken att kreditgivningen måste stop- pas även om detta skulle medföra förluster på redan utestående lån. Banken inledde en intensiv jakt för att hitta en köpare och den vägen rädda vad som räddas kunde för båda parter. Ett närstående storföretag visade sig vara intresserat och transaktionen genom- fördes.
Det kan också tänkas mellanformer, där banken först så småningom blir medveten om tendensen i företagets utveckling och storföretagets intresse av att köpa företaget. Alldeles oavsett vilken av dessa båda sche- matiska tolkningar, som är den riktiga, kan den drabbade företagsledaren vara helt över- tygad om att den första tolkningen är riktig oavsett hur klara bevis banken anser sig kunna framlägga för att styrka den andra tolkningen. Det är likaså helt omöjligt för utomstående att avgöra vilken tolkning, som är den riktiga. Därmed är också sagt att ut- redningen inte kunnat undersöka huruvida några maktövergrepp av detta slag från ban- kernas sida förekommit eller förekommer. Någon strävan att göra en sådan undersök- ning har heller inte funnits. De olikartade
tolkningarna ovan bör inte uppfattas som insinuationer utan enbart som en illustra— tion till hur svårtolkade uppgifter av detta slag är.
D. Vissa bankgruppers ägande— intressen 1963
Att fastställa storleken av olika personers eller grupper av personers inflytande erbju— der oerhört stora både principiella och prak- tiska problem. Vid empiriska studier är det också långt ifrån självklart vad som är ett företag i ekonomisk mening. Problemen rö- rande inflytande och företagsbegreppet hör nära samman och bör därför diskuteras i ett sammanhang. Det räcker med att här hän- visa till den vetenskapliga diskussionen om de olika elementen i en beslutsprocess och till den allmänna debatten om företagsde- mokrati. Aktieinnehav, styrelseuppdrag och andra formella maktattribut kan inte utan vidare antas spegla ett motsvarande faktiskt inflytande över besluten inom ett företag. Många bolag är mer eller mindre löst knut- na till varandra genom en gemensam finan- sieringskälla eller ett starkt inslag av ge- mensamma ägare. Men blotta existensen av sådana förbindelser är i sig självt icke till- räckliga bevis för att den administrativa ko- ordineringen är så omfattande att det är mo- tiverat att generellt kalla bolagsgruppen ett företag. Omvänt kan man inte utan vidare utgå från att bolag, som ingår i en kartell eller har ett gemensamt försäljningsbolag, inte bör betraktas som ett enda företag i vissa avseenden.
Såvida man inte hävdar att aktieinneha- vets storlek i alla avseenden och under alla förhållanden helt saknar betydelse för de beslut, som fattas av och vid privata före- tag, är det av stort intresse att få kartlagt hur ägandeförhållandena i det privata nä- ringslivet ser ut. Det torde svårligen kunna förnekas att ett stort aktieinnehav åtminsto- ne representerar en potentiell maktfaktor, som med stor sannolikhet tas i bruk i vissa situationer, exempelvis vid en kris för det berörda företaget. I det följande redogörs
för de ägandeintressen, som bankgrupperna Svenska Handelsbanken, Skandinaviska Ban- ken, Stockholms Enskilda Bank och Skåns- ka Banken hade vid årsskiftet 1962/63.
D: 1. Teknisk kommentar
(a) Den i sammanhanget relevanta primära ägargruppen, associerad med Svenska Han- delsbanken, har definierats som Industrivär- den självt samt till Svenska Handelsbanken anknutna stiftelser. Helt dominerande bland Stiftelserna vad gäller aktieinnehavets stor- lek är pensionsstiftelsen.9 Med undantag för Promotion är stiftelsernas aktieinnehav re- lativt sett tämligen små, varför deras bety- delse i sammanhanget inte får överskattas. Det har ansetts riktigt att även medta pen- sionsstiftelsen, eftersom dess placeringsin- riktning kan antas vara bestämd av banken. Beträffande styrelserepresentation i företa- gen har utgåtts från ledamöterna av Industri- värdens och Promotions styrelser samt be— fattningshavare vid dessa förvaltningsbolag och banken.
(b) Den primära ägargruppen, associerad med Skandinaviska Banken, har definierats som Custos, Säfveån och Säfveåns domine- rande ägargrupp (inklusive bankens pensions- stiftelse). Säfveåns större aktieinnehav är i huvudsak begränsad till Bolidenaktier. Lik- som för Handelsbanken har pensionsstiftel- sen medtagits, eftersom dess placeringsin— riktning kan antas vara bestämd av banken. Beträffande styrelserepresentation i företa— gen har utgåtts från ledamöterna av Custos” och Säfveåns styrelser samt befattningsha- vare vid dessa förvaltningsbolag och banken.
(c) Familjen Wallenberg har definierats som Jacob Wallenberg, Marcus Wallenberg samt den senares barn.
Bilden av ägarintressenas omfattning för- ändras nämnvärt endast i ett par större före- tag om definitionen av familjen Wallenberg utsträcks så långt som till att omfatta A. 0. Wallenbergs samtliga ättlingar jämte makar och makor. Med familjen Wallenbergs per- sonliga aktieinnehav har jämställts aktiein- nehavet hos Knut och Alice Wallenbergs stiftelse samt ett par mindre stiftelser kalla-
de Jacob Wallenbergs stiftelse samt Marian- ne och Marcus Wallenbergs stiftelse. Vid beräkning av familjen Wallenbergs direkta eller indirekta ägarandelar i olika företag har även medräknats Stockholms Enskilda Banks pensionsstiftelse, som äger aktier till betydande belopp, placerade nästan enbart i företag tillhörande Wallenbergsgruppen. Beträffande styrelserepresentation i före- tagen har utgåtts från Jacob, Marcus och Marc Wallenberg samt befattningshavare vid Investor, Providentia och banken. Den jämfört med de båda föregående fallen snä- vare definierade personkretsen återspeglar ägargruppens annorlunda sammansättning.
(d) Familjen Roos har definierats såsom de medlemmar av familjen, som är före- trädda i bankens ledning samt dessas när- maste släktingar.
Vid kartläggning av en ägargrupps enga— gemang i olika företag är det omöjligt att fånga in alla nyanser. En schematisering är nödvändig, som framhäver de relativt sett stora aktieinnehaven och gallrar bort de många gånger absolut sett stora men i sam- manhanget tämligen betydelselösa aktiepos— terna.
I undersökningen har som företagsenhet valts formellt fristående bolag samt koncern vid koncernbildning enligt AB-lagen. I det senare fallet avser uppgifterna om ägande- förhållanden moderbolaget i koncernen.
Ett företag har räknats som majoritets- ägt av en ägare/ägargrupp när denna inne- haft röstmajoriteten. När aktierna har sam— ma röstvärde överensstämmer andelen röster med andelen av aktiekapitalet.
Det är välbekant att betydligt lägre ägar- andel än 50 procent räcker för att kunna ge en ägare eller en grupp av ägare s. k. »work- ing control» över ett företag, när aktieägan— det är spritt på många händer och stämmo- deltagandet är lågt. Det traditionella mot-
” För pensionsstiftelsernas aktieinnehav krä- ver bankinspektionen att samma regel ska gälla som för försäkringsbolag, d.v.s. att innehavet får uppgå till högst S% av totala röstetalet i företaget. De tre här diskuterade storbankernas pensionsstiftelser hade 1962/63 ett aktieinne- hav, som tillsammans uppgick till ca 90 mkr i nominellt värde. Börsvärdet kan beräknas till ca 270 mkr.
argumentet är att denna kontroll inget be- tyder, eftersom den förloras vid det ökade stämmodeltagande, som dåliga resultat för företaget ger upphov till. Argumentet utgår dock från endast en av många aspekter på inflytande och är därför mycket ofullstän— digt —— i synnerhet som det är ytterst ovan— ligt i Sverige att stämman på detta sätt trä- der i funktion.
Från den allmänna utgångspunkten att »working control» förekommer har större ägarintressen vid sidan av majoritetsintres- sen studerats. För att få en begriplig över— sikt och eliminera den stora mängden av de- taljer har företagen grupperats efter vissa kriterier, som ansetts intressanta. De valda kriterierna anknyter till den formella besluts- ordningen och torde ge en tämligen god bild av inflytande sett från denna synpunkt. Det reella inflytandet bestäms emellertid även av andra faktorer, varför den åstad- komna klassificeringen av företagen inte utan vidare kan översättas till en skala utvi- sande kontroll av viss bestämd styrka. Den operationella karaktär, som de följande kri— terierna har, bör därför mycket starkt un- derstrykas.
Företag, där inget majoritetsintresse före— ligger, har fördelats på fem grupper, näm- ligen: Grupp I. Företag, vari ett dominerande minoritetsintresse innehas av en ägare/ägargrupp.
Företag, varit starkt minori- tetsintresse innehas av en ägare/
ägargrupp.
Grupp II.
Grupp III. Företag, vari två ägargrupper tillsammans har ett majoritets- intresse eller ett dominerande minoritetsintresse.
Företag, varit ett begränsat mi- noritetsintresse innehas av en ägare/ägargrupp.
Grupp IV.
Grupp V. Övriga företag (som här saknar
intresse och inte diskuteras).
Företagen har fördelats på grupperna en- ligt följande kriterier:
a) ägarens/ägargruppens andel av totala röstetalet 1962/63,
b) ägarens/ägargruppens andel av på or- dinarie bolagsstämman 1963 företrädda rös— ter med hänsyn tagen till ev. rösträttsbe- gränsningar,
c) ägarens/ägargruppens representation i företagets styrelse 1962/63, i vissa fall även aktieägarföreningens styrelse.
Till grupp I har förts företag, där den stu- derade ägaren/ägargruppen har största an- delen av totala röstetalet (dock över 5 pro- cent), har absolut majoritet på stämman samt är representerad i företagets styrelse. Uppfylls alla dessa tre villkor är förutsätt- ningarna stora för att ägaren/ägargruppen i fråga ska ha s. k. »working control» över ett företag.
Till grupp II har förts företag, där äga- ren/ägargruppen har största andelen av tota- la röstetalet (dock över 5 procent) samt antingen inte är representerad i företagets styrelse eller inte har absolut majoritet på bolagsstämman.
Till grupp III har förts företag, där den största ägaren/ägargruppen inte har ett do- minerande minoritetsintresse (grupp 1) men där de två största ägarna (varav den stude- rade ägaren/ägargruppen är den ena) båda har mer än 5 procent av totala röstetalet, båda är representerade i styrelsen och till- sammans har absolut majoritet på bolags- stämman.
Till grupp IV slutligen har förts övriga företag, där ägaren/ägargruppen har över 5 procent av totala röstetalet oavsett om detta är den största posten eller ej.
Den i vissa fall gjorda sammankopplingen av två ägargrupper (grupp III) betyder i och för sig inte att berörda grupper samarbetar utan avser endast att spegla ägarstrukturen. I flertalet fall är det dock i praktiken ett samarbete.
Eftersom det enda cirkelägande ovanför femprocentsgränsen är det tidigare nämnda i Industrivärden har ägandekedjor eller »ask i ask-ägande» inte erbjudit några problem. Vid ägandekedjor har grupperingen bestämts
av den svagaste länken. Om exempelvis två företag i grupp I tillsammans har majori- tetsintresse eller dominerande minoritetsin— tresse i ett tredje företag har således även detta företag förts till grupp I. Vid fall av majoritetsintresse har detta skett oavsett sty- relsens sammansättning. De aktier, vilka in- nehas av ett företags pensionsstiftelse har betraktats som kontrollerade av företaget och likställts med företagets eget aktieinne- hav. Vid ägande i flera led har avgränsning skett efter företag, där ett starkt minoritets- intresse innehas av företag, vari ägargrup- pen i sin tur direkt eller indirekt har starka minoritetsintressen.
Valet av kriterier för gruppering av före- tagen grundar sig på följande överväganden.
Flertalet studerade företag är stora börs- noterade bolag, där en minoritetspost på 5 procent eller mer representerar en betydan- de mängd kapital både absolut sett och i förhållande till alla eller nästan alla övriga aktieägare. För den verkställande företags- ledningen i dessa företag kan knappast en aktieägare med mer än 5 procent negligeras vid fattande av viktiga beslut om denna företräder en bestämd linje. Valet av 5 pro— cent som nedre gräns är naturligtvis god— tyckligt men ansluter sig till den maximi- gräns, som enligt lag gäller för försäkrings- bolagens aktieinnehav.
Att hänsyn tagits till ställningen på bo- lagsstämman beror inte på att detta bolags- organ i och för sig antagits ha något infly— tande i normala fall. Däremot ger andelen av det på stämman företrädda röstetalet ett visst mått på minoritetspostens relativa stor- lek. Flertalet större aktieägare är vanligen företrädda på stämman och absolut majori— tet för en ägare innebär då att dennes aktie— innehav är långt större än övrigas. Genom att anknyta till styrkeförhållandena på stäm- man har således undvikits att basera fördel- ningen av företag på godtyckligt valda grän- ser för aktieinnehavets relativa storlek. Sam- tidigt ger andelen röster på stämman ett visst utslag för övriga ägares engagemang i företagets skötsel. Vidare kan inte helt bort- ses från stämmans formella ställning. Ett relativt sett stort aktieinnehav innebär inte
bara att ägaren har stora möjligheter att på- verka företagets beslut utan också att denne i en konfliktsituation matematiskt sett har större möjligheter än någon annan att ut- nyttja stämmans potentiella makt. Detta kan ske antingen p. g. a. att vederbörande i prak- tiken under alla förhållanden har röstmajo- ritet eller p. g. a. sitt goda utgångsläge har stora utsikter att vinna en ev. fullmakts- strid. Det har av praktiska skäl inte varit möjligt att använda röstlängden från mer än ett år. Stämmodeltagandet kan variera år från år tillräckligt mycket för att vissa före— tag ska flyttas mellan grupp I och II.
Vad beträffar representationen i företa- gets styrelse visade det sig att de största aktieägarna i företagen med få undantag är representerade i styrelserna. Styrelserepre- sentationen har därför liten betydelse för fördelningen av företag på olika grupper. Styrelserepresentationen har medtagits med anledning av att medlemskap i styrelsen kan antas ge ägaren helt andra möjligheter än annars att följa företagets verksamhet och påverka verkställande ledningens handlande. Styrelserepresentationen är viktig också från den synpunkten att styrelsen i vissa fall sam- lar in fullmakter från ett stort antal aktie- ägare och därigenom erhåller kontroll över bolagsstämman. Det bör noteras att i sådana fall, som när exempelvis ett företag A i grupp I innehar stora ägarintressen i ett an- nat företag B, så har generellt hänsyn även tagits till de styrelseuppdrag, vilka befatt- ningshavare i företaget A innehar i företa- get B.
Beträffande stämmorna bör noteras den beräkningsprincip, som tillämpats i fall, där rösträttsbegränsningar råder. Dessa begräns- ningar har beaktats vid beräkning av ande— len röster på stämman, men endast för varje enskild aktieägare. Hänsyn har således inte tagits till rösträttsbegränsningar, som i verk- ligheten trätt i kraft på grund av fullmakts- förfarande. Detta avsteg har gjorts p. g. a. att antalet ombud och fullmakternas fördel- ning ansetts alltför slumpartad för att kun- na tillåtas få någon betydelse. Här bortses från de fall där aktieägarförening finns.
Uppgifter om ägandeförhållanden, stäm—
modeltagande och styrelsesammansättning har insamlats på olika vägar. En skriftlig en- kät sändes ut till alla större företag våren 1963 med önskemål om uppgifter rörande bl.a. de tjugo största aktieägarna. Omedel— bart före 1963 års ordinarie bolagsstämma. Vidare ombads företagen bifoga röstläng- den från bolagsstämman. Svarsfrekvensen blev ca 95 procent. Samtidigt bearbetades kupongskattedeklarationerna för 1963 års ut— delningar, vilket tillsammans med olika upp- slagsverk gav goda möjligheter att kontrol- lera enkätuppgifterna, som i många fall ba- serade sig på den ofta inte helt aktuella ak- tieboken. Kupongskattematerialet har därför betraktats som den mest tillförlitliga källan. För företag. som inte ville lämna önskade uppgifter och för en del mindre företag in— förskaffades så långt möjligt kompletteran— de uppgifter från främst patent- och regist— reringsverket. I några mindre betydelsefulla fall måste uppgifter för andra år än 1962 eller 1963 användas. Kartläggningen av bank- gruppernas ägande avser i princip alla svens- ka företag. således även andra än storföre- tag och börsnoterade företag. Tillstånd har erhållits från resp. ägargrupp att publicera uppgifterna ifråga. Dessa tillstånd innebär dock inte något ställningstagande till gjorda indelningar.
Sysselsättningsuppgifterna avser med någ- ra obetydliga undantag antalet årsanställda 1960 i Sverige enligt företagens uppgifter till riksförsäkringsverket. Hänsyn har tagits till fusioner, som inträffade 1961, 1962 och första halvåret 1963. Tabellerna visar därför bankgruppernas ägarintressen 1962/63 i de företag, som fanns vid mitten av 1963 med sysselsättningen mätt i 1960 års siffror. Vid koncernförhållanden har även namn på i koncernen ingående bolag med minst 500 anställda 1960 angivits.
D:2 Tabellariska översikter över bankgruppernas ägandeintressen 1963
De följande tabellerna visar de olika bank- gruppernas ägandeintressen 1963, uppdelade i de kategorier, som diskuterats ovan. Det bör än en gång varnas för förhastade slut-
Tabell 3: 9. Industrivärdengruppens (Industri— värden samt associerade företag och institutio- ner) ägandeintressen medio 1963*.
Antal anställda i Sverige 1960
A. Industrivärdenkoncernen 963 (A) (omfattar främst Gullhögens Bruk och A-Betong)
B. Företag, vari gruppen har ett
dominerande minoritets- intresse l. Investment AB Promotion 941 (A) (63 %, huvudsakligen via Industrivärden) — AB Bil & Truck
2. Fagersta Bruks AB (42 %, huvudsakligen via Industri- värden)
3. Svenska Cellulosa AB (20 %, huvudsakligen via Industrivärden)
4. Bergvik & Ala AB (38 %, huvudsakligen via Industri- värden)
5623 (A) 14142 (A)
2 256 (A)
Summa för B 22 962
C. Företag, vari gruppen har ett starkt minoritetsintresse 1. Almedahl-Dahlsjofors AB (29 %, huvudsakligen via Promotion) -— Alingsås Bomullsväfveri AB
2 822 (F)
— Holma-Helsinglands Linsp. & Väf. AB
2. Svenska AB Gasaccumulator, AGA (9 % via Industri- värden) — AB Tudor
3. AB Svenska Metallverken (12 %, huvudsakligen via Industrivärden)
4. Husqvarna Vapenfabriks AB (6 % via bl. a. Promotion)
5. AB Plåtmanufaktur (16 %, huvudsakligen via Industri- värden) — AB Surte Glasbruk
6. AB Ahlsell & Ågren (14 % 987 med 7 % hos vardera AGA och Husqvarna)
7. Bispbergs AB (37 % via 83 Fagersta)
8. AB Dissousgas (50 % via 15 AGA; övriga aktier hos S.J.)
9. Nordiska Syrgasverken AB 211 (50 % via AGA, övriga 50 % hos Sthlms Super- fosfat) 10. AB Svenska Syrgasfabriken 15 (50 % via AGA)
Summa för C 22 980
4 786 (A)
6 075 (A)
5077 (A) 2909 (A)
Antal anställda i Sverige 1960
Antal anställda i Sverige 1960
. Företag, vari gruppen till- sammans med en annan ägargrupp har majoritets- intresse eller dominerande minoritetsintresse . Telefon AB L. M. Ericsson (21 % via Industrivärden; fam. Wallenberg har 30 %) -— AB Alpha — Siewerts Kabelverk AB —— Svenska Radio AB . Kilsunds AB (6 % via
Industrivärden; Borås Wäfveri jämte fam. Bergen- gren är den andra stora ägargruppen). . Kraft AB Ljusne Strömmar 13 (Bergvik & Ala samt Ströms Bruk vardera 50 %) . Edsele Kraft AB (SCA via 11 Bålforsen och Sydkraft har vardera 50 % . Kundkredit AB (Industri- 38
värden samt Åhlén & Holm vardera 50 %)
Summa för D 14 880
14103 (A)
715 (A)
. Företag, vari gruppen har ett begränsat minoritets- intresse” . AB Bahco (18 % via bl. a. Industrivärden och Pro- motion) . Bolidens Gruv AB (6 % via Industrivärden) -— AB Förenade Super- fosfatfabrikerna (A) -— Reymersholms Gamla Industri AB (F) . Borås Wäfveri AB (14 % via Industrivärden) . Norbergs Grufförvaltning (Förvaltningen är en ekon. för. där Fagersta tillhör de större medlemmarna) . Stribergs Grufve AB
(14 % via Fagersta)
. Bastkärna Gruf AB (12 % 61 via Fagersta) . Toullouvara Gruv AB (12 % via Fagersta; bola- get dotterbolag till Udde- holm) . Elektriska AB A. E. G. (13 % via Industrivärden, Bergvik & Ala samt Metallverken) . Fem kraftverksbolag vari SCA, Fagersta och Berg- vik & Ala har intressen. Störst är Krångede och Norrlandskraft
2 701 (A)
6 477 (A)
1 828 (A)
535
215
383
1 098
560
10. Köpkort AB (30 % via —— Industrivärden) 11. AB Shellstationer (30 % —— via Industrivärden)
Summa för E 13 858 Totalsumma för A + B + C + D 61 785 Totalsumma för A + B + C + D + E 75 643
* Gruppens andel av totala röstetalet anges inom parentes efter resp. företags namn. Längst ut till höger anges om bolaget var börsnoterat (A) eller noterat på fondhandlarnas lista (F) 1963. Några få kraftverksbolag utan anställda har ute- slutits.
" När inte annat sågs finns en eller Hera andra ägare/ägargrupper, som är större.
Tabell 3: 10. Custos/Säfveångruppens ( Custos, Säfveån samt associerade företag och institu- tioner) ägandeintressen medio I963*.
Antal anställda i Sverige 1960
371 (A) 3635 (A)
A: ]. Säfveänkoncernen A: 2. Custoskoncernen _ Wargöns AB — Gyllene Gripens Skofabriks AB _ Svensk Filmindustri AB . Bankägda företag (främst AB J. A. Wettergren & Co)
Summa för A
992
4 998
B. Företag, vari gruppen har ett dominerande minori- tetsintresse
1. Bolidens Gruv AB (19 %, huvudsakligen via Säfveån) —— AB Förenade Super- fosfatfabrikerna (A)
— Reymersholms Gamla Industri AB (F)
2. Billeruds AB (31 % via Custos)
3. AB Klippans Finpappers- bruk (38 %, huvudsakligen via Custos)
4. Mölnlycke AB (36 % via Custos)
— AB Melka
Summa för B 20 050
6 477 (A)
7 457 (A)
2 050 (A)
4 066 (A)
Antal anställda i Sverige 1960
Antal anställda i Sverige 1960
C. Företag, vari gruppen har ett starkt minoritets- intresse l. Uddeholms AB (10 %, huvudsakligen via Custos) 2. AB Volvo (6 %, huvud- sakligen via Custos) — Köpings Mek. Verk- stads AB -— AB Bolinder-Munktell —— Volvo-Köpingverken —— Svenska Flygmotor AB 3. Höganäs-Billesholms AB (6 %, bl. a. via Custos) 4. Stribergs Grufve AB (33 % via Uddeholm)
15204 16689
3 253 215
Summa för C 35 361
D. Företag, vari gruppen till- sammans med en annan ägargrupp har majoritets- intresse eller dominerande minoritetsintresse
1. Söderhamns Verkstäder AB (Skandinaviska Banken och Enskilda Banken äger vardera 50 %)
E. Företag, vari gruppen har ett begränsat minoritets- intresse"
1. Investment AB Asken (6 % via Custos och Säfveån)
—— Gamlestadens AB
2. AB Iföverken (6 %, via bl. a. Custos)
— AB Rörstrands Porslins- fabr.
3. Skånska Cement AB (5 % via bl. a. Custos)
— AB Elementhus
4. AB Electrolux (14 % via Custos)
— AB Electrohelios —— Electrolux Sv. För- säljnings AB
5. Svenska Tändsticks AB (11 % via Custos) _— AB J önköping—Vulcan — Katrinefors AB — Arenco AB
6. AB Brusafors-Hällefors (16 % via Klippan)
7. Elektriska AB A. E. G. (13 % via Billerud, Möln- lycke och Boliden; därjämte har Uddeholm 4 %)
8. Svenska Entreprenad AB, SENTAB (7 % via Boliden)
9. Grycksbo Pappersbruk AB (5 % via Klippan)
456
2130
4 355
3 614
7175
6 872
810 1 098
525 1 183
(A) (A)
(A)
(A)
(A)
(A)
(A)
(A)
10. Köpkort AB (30 % via — Custos)
Summa för E 27 762 Totalsumma för A + B + C + D 60 835 Totalsumma för A + B + C + D + E 88 597
* Gruppens andel av totala röstetalet anges inom parentes efter resp. företags namn. Längst ut till höger anges om bolaget var börsnoterat (A) eller noterat på fondhandlarnas lista (F) 1963. Ett kraftverksbolag utan anställda har uteslutits.
" När inte annat sägs finns en eller Hera andra ägare (ägargrupper), som är större.
Tabell 3: I I . Familjen Wallenbergs ägande— intressen medio 1963 exkl. banker.*
Antal anställda i Sverige 1960
A. Företag, vari gruppen har
majoritetsintresse
1. Företag, vari Enskilda 796 Banken har majoritetsin- tresse (huvudsakligen Svenska Maskinverken)
2. Järnvägs AB Stockholm—— 801 (F) Saltsjön (93 % varav över 50 % vid K. & A. Wallen- bergs stiftelse)
Summa för A 1 597
B. Företag, vari gruppen har ett dominerande minori— tetsintresse 1. Förvaltnings AB Provi- 1 (A) dentia (20 %, huvudsak- ligen via K. &. A. Wallen- bergs stiftelse) 2. AB Investor (26 %, huvud- 353 (A) sakligen via K. & A. Wal- lenbergs stiftelse) . AB Thisbe (Investor och —— Providentia vardera 50 %) . AB Instor (Investor och —— Providentia vardera 50 %) . AB Eskla (96 %) — . Göta Kanalbolags Intres- 106 (F) senter AB (66 %, huvud- sakligen via Investor) 7. AB Incentive (18 % år 1966) 1 325 (F) 8. AB Electro-Invest (ägs av Investor och ASEA) 10 9. Atlas Copco Finans AB 2 (ägs av Atlas Copco, In- vestor och Providentia)
Au:
GNU!
Antal anställda i Sverige 1960
Antal anställda i Sverige 1960
10.
11.
12.
13. 14.
15.
16.
17.
18. 19.
20.
21.
22.
23.
24.
25.
26.
Atlas Copco AB (30 %, huvudsakligen via Investor och Providentia)
— Svenska Diamantberg- borrnings AB
Byggnads AB Contractor (55 %, huvudsakligen via Investor) Kohlswa Jernverks AB (24 %, bl. a. via K. & A. Wallenbergs stiftelse)
— Björneborgs Jernverks AB
AB Navigare (55 % via Investor och Providentia) AB Garphytte Bruk (52 %, huvudsakligen via Investor och Providentia) AB Nordströms Linbanor (ca 50 %, huvudsakligen via Garphyttan) AB Papyrus (71 %, huvud- sakligen via Investor och K. & A. Wallenbergs stiftelse)
— Hylte Bruks AB (A) Nymölla AB (43 %, huvud- sakligen via Papyrus)
4 231 (A)
906
1 434 (A)
69
506 (A)
317
2 308 (F)
(under upp- byggnad; fabr. (F) invigd 1962) Oppboga AB (ca 35 %, 157 huvudsakligen via Papyrus) Yngeredsfors Kraft AB (53 %, bl. a. via Investor och Papyrus) . Wifstavarfs AB (28 %, huvudsakligen via Investor och Providentia) Wikmanshytte Bruks AB (31 %, huvudsakligen via K. & A. Wallenbergs stiftelse) AB Scania Vabis (27 %, huvudsakligen via K. & A. Wallenbergs stiftelse)
—— Försäljn. AB Scania- Bilar AB Svenska Järnvägs- verkstäa'erna (22 %, huvud— sakligen via Investor och Providentia)
SAAB, Svenska Aeroplan AB (16 %, huvudsakligen via Sv. Järnvägsverkstä- derna) Svenska Tändsticks AB (32 %, huvudsakligen via Investor och Providentia) — AB Jönköpings-Vulcan — Katrinefors AB
— Arenco AB
Stora Kopparbergs Berg- slags AB (14 %, huvudsak- ligen via Investor och Providentia)
213 (A) 3190 (A)
910 (A)
4 321 (A)
2 089 (A)
9 268 (A)
6 872 (A)
14 597 (A)
27.
28.
29.
30.
31.
. AB Alfa-Laval (ll %,
. Fastighets AB Drott
. Barnängens Tekniska Fab-
. Svensk Interkontinental
. Tvd kraftverksbolag via
. Telefon AB L. M. Ericsson Stockholms Superfosfat- fabriks AB (32 %, huvud- sakligen via Stora Kop- parberg) -— AB Nitro Nobel Kemi-Intressen AB (80 %, huvudsakligen via Stora Kopparberg och Sthlms Superfosfat) ASEA, Allmänna Svenska Elektriska AB (8 %, bl. a. via Investor, Providentia)" — Surahammars Bruks AB — AB Liljeholmens Kabel- fabrik — STAL-LAVAL Turbin AB — Grossh. AB Asea- Elektroskandia
— AB Elektromekano — Hiss AB Asea-Graham AB Electrolux (70 %, huvudsakligen via ASEA) — AB Elektrohelios — Electrolux Sv. För- säljnings AB
AB Svenska Fläktfabriken (39 % huvudsakligen via ASEA)
2 484 (A)
27
29 671 (A)
7 175 (A)
2 812 (A)
Summa för B 95 354
Företag, vari gruppen har ett starkt minoritetsintresse
8 817 (A) huvudsakligen via Inves- tor och Providentia)
21 292
(A) (F)
(39 % via Providentia)
riker AB (31 % via Super- fosfat)
(F) Lufttrafik, SILA (Fam. Wallenberg och företag,
vari familjen direkt och indirekt har dominerande minoritetsintressen, äger tillsammans 25 %). Till detta kommer de stora aktieinnehav som övriga företag i denna översikt har.
58 ASEA-Voxnan . Bastkärns Gruv AB (40 % 61 via Stora Kopparberg) Summa för C 9 249
. Företag, vari gruppen till- sammans med en annan
ägargrupp har majoritets- intresse eller dominerande minoritetsintresse
14 103 (A) (30 % via huvudsakligen
Antal anställda i Sverige 1960
Antal anställda i Sverige 1960
Investor, Providentia och K. & A. Wallenbergs stif- telse. Industrivärden-grup- pen har 21 %)
—— AB Alpha — Siewerts Kabelverk AB —— Svenska Radio AB
2. Söderhamns Verkstäder AB (Enskilda Banken och Skandinaviska Banken har vardera 50 %)
3. AB Nordiska Kompaniet (9 %, till stor del via Investor och Providentia. Den andra stora ägar- gruppen är fam. Sachs)
4. AB Turitz & Ca (21 %, huvudsakligen via Investor och Providentia. N. K. ägde 28 %)
5. S. K. F., AB Svenska Kul- lagerfabriken (10 %, huvud- sakligen via Providentia och Investor. Investment AB Asken har 9 %) — Lidköpings Mek. Verk- stads AB
6. AB Astra (27 %, huvud- sakligen via Providentia och Investor. Den andra stora ägargruppen är fam. Kistner)
7. Kopparfors AB (15 %, huvudsakligen via Provi- dentia och Investor. Den andra stora ägargruppen är en annan gren av släk- ten Wallenberg)
8. Unifos Kemi AB (Sthlms Superfosfat och Union Corbide Corp. vardera 50 %)
9. Rederi AB Motortank (Investor och Tirhng vardera 50 %) 10. Nordiska S yrgasverken AB (Sthlms Superfosfat och AGA vardera 50 %) 11. Fyra kraftverksbolag (via Stora Kopparberg och ASEA)
Summa för D
E. Företag, vari gruppen har ett begränsat minoritets- intresse***
1. AB Nordiska Armatur- fabrikerna (5 % via Pro- videntia)
2. AB Aug. Stenman (7 % via Investor; företaget engelskt dotterbolag)
3. Svenska Ackumulator AB
426 3493 (A) 6182 (A) 15 957 (A) 1554 (A) 2620 (A) (bildat 1961)
71
211
54 44671 1940 (A) 1481 2756 (A)
Jungner (22 % via Investor) — AB Oskarshamns Varv 4. Trafik AB Grängesberg- 7 693 (A) Oxelösund (8 % via Stora Kopparberg och Provi- dentia) (största ägargruppen) 5. AB Bofors (5 % via 12 101 (A) Sthlms Superfogfat) (största ägargruppen) — Nydqvist & Holm AB -— AB W. Dan Bergman — AB Tidaholmsverken
6. AB Pellerins Margarin- 255 (F) fabrik (12 % via Sthlms Superfosfat)
7. AB Förenade Superfosfat- 1 189 fabrikerna (A) (5 % via Sthlms Superfosfat) 8. Gullspångs Kraft AB 355 (F) (28 % via STAB) (största ägargruppen) 9. AB Svenska Ostasiatiska 919 (F)
Kompaniet (35 %, huvud- sakligen via Investor. Företaget dotterbolag till Tirfing)
10. Grycksbo Pappersbruk AB 1 183 (26 % via Stora Kopparberg) 11. AB Dannemora Gruva 165 (25 % via Stora Koppar- berg. Företaget dotter— bolag till Fagersta) 12. Bispbergs AB (25 % via 83 Wikmanshyttan) 13. Kronans Droghandel (9 % 92 via Astra och Kemi— Intressen) 14. Ett kraftverksbolag via 21 ASEA-Voxnan 15. Köpkort AB (40 % via —— Instor (största ägargruppen)
16. AB Shellstatianer (30 % —— via Investor)
Summa för E 30 233 Totalsumma A + B + C
+ D 150 871 Totalsumma A + B + C + D + E 181 104
* Gruppens andel av totala röstetalet anges inom parentes efter resp. företags namn. Längst ut till höger anges om bolaget var börsnoterat (A) eller noterat på fondhandlarnas lista (F) 1963. Några kraftverksbolag och ett par andra obetyd- liga bolag utan anställda har uteslutets.
** En stor aktieägarförening finns, vars för- troenderåd har ett starkt inslag av företagets styrelsemedlemmar. Fam. Wallenberg plus aktie- ägarföreningen hade majoritet på stämman.
*** När inte annat sägs finns en eller Hera äga— re (ägargrupper), som är större.
Tabell 3: 12. Familjen Roos” ägandeintressen medio 1963 exkl. banken.*
Antal anställda i Sverige 1960
A. Företag, vari gruppen har majoritetsintresse 1. Guldsmeds AB i Stockholm, G. A. B.
1 120
B. Företag, vari gruppen har
ett dominerande minori- tetsintresse
]. Fem holdingbolag med —— aktieinnehav huvudsak- ligen i Skånska Banken. Viktigaste bolaget är AB Skåneintressenter
2. AB Lilljedahlska Läder- 23 fabriken (58 %, huvud— sakligen via Skåneintres- senter)
C. Företag, vari gruppen har ett begränsat minoritets- intresse" ]. Munksjö AB (5 %, bl. a. via Skåneintressenter och Lilljedahlska)
2. Svenska AB Bromsregulator 342 (10 %, bl. a. via Skåne- intressenter och Guldsmeds- bolaget)
2 663 (A)
3 005 1 143 4 148
Summa för C Totalsumma A + B Totalsumma A + B + C
* Gruppens andel av totala röstetalet anges inom parentes efter resp. företagets namn. Längst ut till höger anges om bolaget var börsnoterat (A) eller noterat på fondhandlarnas lista (F) 1963.
** När inte annat sägs finns en eller flera ägare (ägargrupper), som är större.
satser rörande resp. ägargrupps kontroll över företagen utifrån dessa siffror. Klassifice- ringen har, såsom tidigare nämnts, skett efter operationella kriterier, som endast syf- tar till att ge en överblick över viktigare ägandeintressen. När det gäller starka mino- ritetsintressen bör i detta sammanhang note- ras att röstandelen är relativt liten i vissa fall när det gäller Industrivärdengruppen och Custos/Säfveån-gruppen. Den första grup- pen har endast 6 procent i Husqvarna Va- penfabrik medan den andra gruppen endast har 6 procent i Volvo och Höganäs-Billes- holm.
I tabell 3: 13 har gjorts en sammanställning över av bankgruppernas ägandeintressen be- rörda företag samt sysselsättningen vid des— sa. Som framgår hade företagen i kategori- erna 1 och 2 år 1960 tillsammans 260 tusen anställda vilket motsvarar 13 procent av totala antalet lönearbetande i den privata sektorn. Siffran kan jämföras med de 320 tusen som samtidigt var anställda i statlig förvaltning och statliga verk. 257 tusen var anställda vid berörda företag med minst 500 anställda (storföretag), vilket motsvarar 41 procent av samtliga anställda inom den pri- vata storföretagssektorn. 44 av företagen i kategorierna 1 och 2 var börsnoterade, vil- ket motsvarar närmare hälften av samtliga börsnoterade företag såsom dessa definierats i tabellen.
Överlägset störst av ägargrupperna är fa- miljen Wallenberg, vars företag i tabellkate- gori 1 och 2 hade en sammanlagd syssel- . sättning på ca 150 tusen, motsvarande drygt 7 procent av totala privata sysselsättningen. Berörda storföretag hade 24 procent av samtliga anställda inom den privata stor- företagssektorn. 25 av företagen var börs- noterade.
Några fullständiga uppgifter om antalet anställda utomlands finns inte men nämnas kan att sex av de största företagen (inom tabellkategori 1 och 2) i vilka familjen Wal- lenberg hade ägarintressen,tillsammans hade ca 100 000 utlandsanställda 1960.
Av tabell 3: 14 framgår de olika ägar- gruppernas andelar av förädlingsvärdet inom dels hela industrin, dels vissa branscher. För hela industrin är gruppernas totala an- del ca 26 procent, varav 15 procent faller på företag inom den Wallenbergska intresse— sfären. Inom vissa branscher såsom järn- och stålverk, elektroteknisk industri samt rent kemisk industri är gruppernas andel mycket hög. Verksamheten vid företag inom den Wallenbergska intressesfären omspän- ner ett stort antal näringsgrenar och bran- scher men tyngdpunkten är förlagd till järn- och stålindustri, Skogsindustri samt ett stort antal branscher inom verkstadsindustrin. För samtliga de tre stora bankgrupperna och sär-
Tabell 3 : 13. Vissa bankgruppers ägandeintressen 1963. (Antal anställda i tusental).
Slag av ägarintressen 1963
Antal anställda i Sverige 1960
Antal företag (exkl. dotterbolag)
Tot. vid berörda företag
Tot. vid berörda företag med 2 500 an- ställda
Kol. 2 i % av anst. i hela privata sektorn a) Kol. 3 i % av anst. vid alla priv. företag
med _>_ 500 Tot. anst. a)
berörda
Berörda börsnot. Berörda på F- listan
Kol. 7 i % av samt]. börsföretag med vissa undantag b) Kol. 8 i % av samt]. på F—listan med vissa undantag b)
1 2 3 4 5 6 7 8 9
10
1.
oi
4. 5.
Majoritetsintresse, dominerande
eller starkt minoritetsintresse
—- därav Industrivärdengrup- _ pen
— därav Custos/Säfveån- gruppen
—— därav fam. Wallenberg
— därav fam. Roos
Majoritetsintresse eller domine-
rande minoritetsintresse till-
sammans med en annan ägar-
grupp — därav fam. Wallenberg samt endera Industrivärdengrup- pen eller Custos/Säfveån- gruppen — därav fam. Wallenberg samt andra ägargrupper än bankgrupper
— övriga
Begransade minoritetsintressen, ej berört av grupp 1 eller 2 (netto)
Summa 1 och 2 Summa 1, 2 och 3
215 47
60 106
45
15
50 260
212 47
60 105
45 14
48 257
10,4 2,3 2,9
5,1 0,0
2,2 0,7
1,5 0,0 2,4 12,6
33,7 7,5 9,5
16, 0,2 7,1
7,6 40,8
73 15
:S" 18
27 91
'n'-1
10 44
h
8
40,7 9,9
9,9 20,9
11,0 48,4
5,6 22,2
310 305
15,0 48,4
118
54 10
59,3 27,8
Anm. a) Antalet anställda avser antalet lönearbetande 1960 enligt uppgifter till riksförsäkringsverket. Totala antalet anställda 1960 enligt detta mått uppgick till 2 706 tusen, varav 641 tusen fanns inom den statliga och kommunala sektorn (inkl. bolag). Övriga 2 065 tusen har definierats såsom anställda inom den privata sektorn. Antalet anställda vid privatägda företag (exkl. banker, försäkringsbolag samt kooperativt och fackligt ägda företag) med 2 500 anställda uppgick 1960 till 630 tusen. b) Svenska börsnoterade företag (exkl. banker, försäkringsbolag och dotterbolag) uppgick 1963 till _91 st.
Tabell 3: 14. Industriverksamhet i företag, vari de tre största bankgrupperna hade större ägandeintressen 1963.
Slag av ägarintressen 1
1. Majoritetsintresse, dominerande eller starkt minoritetsintresse — därav Industrivärdengrup- pen
— därav Custos/Säfveångrup— pen
—— därav fam. Wallenberg
2. Majoritetsz'ntresse eller domine- rande minoritetst'ntresse tillsam- mans med en annan ägargrupp —— därav fam. Wallenberg samt endera Industrivärdengrup- pen eller Custos/Säfveån- gruppen
-— därav fam. Wallenberg samt andra ägargrupper än bank- grupper
— övriga
Summa 1 och 2 6818
Industrins förädlingsvärde 1963
Totalt Berörda företags 0/,,-andel i vissa sektorer
Kol. 2 i % av indu- strins totala föräd- lingsvärde
Milj. kr. vid be- rörda företag
Gruv-
2 3 4
5 562 20,9 22,2 1 163 4,4 1,4
1 670 6,3 15,8 2 729 10,2 5,0 1 256 4,7 1,7 620 2,3 — 616 2,3 1,7 20 0,1 _
industri
Järn- och stålverk samt andra metallverk
5
47,5 16,9 14,0 16,6 10,7 10,7
Transport- medels— industri
6
38,0 0,3 13,2 24,6
0,0 0,0
Mek. verkstä- der m. m.
7
27,3 5,6
8,3 13,4 6,9 0,4 6,5
Elektro- teknisk industri
8
36,1 1,8 34,3 31,6
Massa och pappers- industri
9
32,0 1 1,0 10,6 10,3
1,7
Rent kemisk industri
10
44,2 7,2 19,3 17,7
2,7
25,6 23,9 58,2 38,0 34,2
Anm. För mer detaljerade uppgifter hänvisas till koncentrationsutredningens undersökning av industrin.
skilt för Wallenbergsgruppen gäller att be- rörda företag är starkt exportinriktade och har i många fall stor tillverkning utomlands.
Det kan noteras att aktieportföljerna hos Industrivärden och Custos förändrats kraf- tigt sedan företagens tillkomst. De aktier, som Industrivärden övertog vid bildandet, var relativt starkt koncentrerade till skogs- företag. Under årens lopp har en differen- tiering skett genom bl. a. stora köp av verk- stadsaktier. Custos” ursprungliga majoritets— intressen i bl.a. Marma-Långrör, Oxelö- sunds Järnverk, Kvarnintressenter, Hällefors Bruk, Arvika-Thermaenius och Riddarhyt- tan har sålts och i stället har stora aktiepos- ter förvärvats i bl. a. Klippan, Uddeholm, Volvo och Billerud. I vissa fall såsom beträf- fande Volvo och Billerud har en del av för- värven utgjort betalning för överlåtna majo- ritetsintressen.
Vissa av de i det föregående angivna pro- centtalen kan förefalla förvånansvärt låga men det bör observeras att ägandeintressena ifråga nästan uteslutande berör välkända storföretag (ofta med tillverkning utom- lands). Inom storföretagsgruppen är dess— utom ägandeintressena koncentrerade till de största företagen.
Majoritetskontroll spelar en underordnad roll inom de undersökta grupperna. Sättet på vilket ägarintressena är organiserade upp- visar emellertid vissa skillnader. Inom In- dustrivärden- och Custosgruppen innehar resp. holdingbolag direkt den dominerande delen av ägarintressena i de aktuella företa- gen. Motsvarande gäller för de holdingbo- lag, där fam. Roos har dominerande minori- tetsintressen.
Inom Wallenberggruppen däremot är mönstret mera komplicerat. Knut och Alice Wallenbergs stiftelse är den dominerande aktieägaren i banken, Investor och Provi- dentia. De båda holdingbolagen äger i sin tur direkt och via sina dotterbolag betydan- de poster i ett stort antal företag. Mycket ofta kompletteras dessa poster med famil- jen Wallenbergs privata aktieinnehav och av bankens pensionsstiftelses placeringar.I vissa företag är dock i stället Knut och Alice Wallenbergs stiftelse den största ägaren.
Inom vissa sektorer av Wallenbergsgruppen finns ett mycket utpräglat >>pyramidbyggan- de», (1. v. s. dominerande minoritetsintressen innehas i ett företag, som i sin tur har domi- nerande minoritetsintressen i ett annat före- tag, som i sin tur . . . etc.Redan kedjan Knut och Alice Wallenbergs stiftelse — Investor och Providentia —— övriga företag innebär >>pyramidbyggande>> men kedjorna är i vissa fall längre, såsom framgår av vidstående schema.
Tillgångarna hos Knut och Alice Wallen- bergs stiftelse ägs varken av privatpersoner eller det offentliga. Stiftelsens aktieinnehav är genom sin storlek och sammansättning avgörande för storleken av den Wallenberg- ska intressesfären. Familjen Wallenbergs starka ägandemässiga position inom svenskt näringsliv bygger därför på den fullständiga kontrollen över en förmögenhetsmassa, som inte tillhör familjen. Det är dessutom frågan om en förmögenhetsmassa, som p.g.a. sin förvaltningsform är skyddad mot både upp- delning och arvskatt i samband med genera- tionsskiften. Förmögenhetsmassan kan där- för på mycket lång sikt uppnå snabbare ge— nomsnittlig tillväxttakt än vanliga privata förmögenheter.
Även om hänsyn tas till eventuella under- skattningar av den förmögenhet, som famil- jen Wallenberg äger och/eller kontrollerar, är totalbeloppet (500—600 mkr) förvånans- värt litet i förhållande till det stora antal företag, vari familjen har betydande ägande- intressen. Förklaringarna till denna diskre- pens är två, nämligen dels att ägandet med få undantag har karaktär av minoritetsin— tresse i företag med många aktieägare, dels att >>pyramidbyggandet>> är långt drivet. Båda företeelserna är >>kapitalsparande>> i den meningen att de minskar storleken av den minsta kapitalinsats, som kan tänkas va- ra nödvändig för att erhålla kontroll över ett visst antal företag.
Följande helt hypotetiska exempel belyser effekten av minoritetsintresse kopplat med >>pyramidbyggande».
Antag att 20 procent av röstetalet är till— räckligt för att ge »working control» över ett företag samt att röstetalet är lika med antal
aktier. Antag vidare att personen X äger 20 procent av bolaget A:s aktiekapital, som i sin tur äger 20 procent av bolaget B:s aktie- kapital, som i sin tur äger 20 procent av bo- laget C:s aktiekapital. X kontrollerar således både A, B och C. Hans andel av A:s aktie- kapital är 20 procent, av 325 aktiekapital (via A) 4 procent och av C:s aktiekapital (via A och B) endast 0,8 procent.
Antag att de tre bolagens aktiekapital var- dera är 1 milj. kr och tillsammans således 3 milj. kr. Då kan således X med en kapitalin— sats av 200 000 kr (motsvarande 7 procent av bolagens totala aktiekapital) uppnå fak- tisk kontroll över alla tre bolagen, vilket kan jämföras med de 600 000 kr, som skulle krä- vas vid direkt innehav av 20 procent i alla bolagen och de 1500 300 kr, som skulle krävas vid direkt majoritetsintresse. Finns aktieserier med olika rösträtt blir den kapi- talsparande effekten extremt stor. Om X:s aktier har tio röster i alla tre bolagen medan alla övriga aktier endast har en röst kan X med en kapitalinsats på ca 25 000 kr uppnå faktisk kontroll över alla bolagen vid >>pyra- midbyggande». Dessa 25 000 motsvarar 0,8 procent (åtta promille) av bolagens totala aktiekapital. Tio gånger högre rösträtt för ett slag av aktier i ett företag är tillåtet enligt aktiebolagslagen. För vissa företag såsom L.M. Ericsson och SKF gäller fortfarande den föregående aktiebolagslagens regler, som tillät tusen gånger högre rösträtt för vissa aktier. _
Att >>pyramidbyggandets>> kapitalsparande effekt som sådan skulle vara ett motiv för ägandets organisation inom Wallenbergs-
gruppen finns i och för sig inte några belägg för. När det gäller vissa av de längsta ägan- deleden finns uppenbarligen speciella histo- riska och tekniska förklaringar. Således var Svenska Fläktfabriken ursprungligen helägt dotterbolag till ASEA och SAAB har sitt ursprung i bl. a. en avdelning inom Svenska Järnvägsverkstäderna. Den kapitalsparande effekten av >>pyramidbyggande» tillsammans med minoritetsägande är dock ett faktum, oavsett om effekten medvetet eftersträvats eller ej.
D: 4. Inlåning och krediter inom bankgrupperna
För företag, vari resp. bankgrupp har majo- ritetsintressen, dominerande minoritetsintres- sen, starka minoritetsintressen samt majori- tetsintressen och dominerande minoritetsin- tressen tillsammans med en annan ägare har från bankinspektionen erhållits uppgifter om resp. grupps totala in- och utlåning 1962 vid den >>egna>> banken. Undersökningen har av kostnadsskäl begränsats till att omfatta alla bolag i berörda koncerner med minst 50 anställda 1960 samt därutöver vissa större finansieringsinstitut (Atlas Copco Finans AB och liknande). Uppgifterna redovisas i ta- bell 3: 15 där beloppen rundats av uppåt till närmaste tiotal miljoner kr. För upplysning- ar om beräkningssätt beträffande krediter hänvisas till nästa kapitel.
Som framgår av tabellen är inlåning från och utlåning till rubricerade närstående före- tag av begränsad relativ betydelse för Svenska Handelsbanken och Skandinaviska Banken. Motsatsen gäller för Enskilda Ban-
Tabell 3: 15. Inlåning och beviljade krediter inom bankgrupperna.
Företag, vari resp. bankgrupp har majoritetsintresse, dominerande minoritetsintresse, starkt minoritets- intresse samt majoritetsintresse eller
Beviljade krediter 31/12-62 Inlåning 30/5-62 vid vid »egna» banken »egna» banken
I % av resp. banks totala
XI % av resp. banks totala
dominerande minoritetsintresse till- bev. krediter inl. från sammans med en annan ägare Mkr till allm. Mkr allm. 1. Industrivärdengruppen (SHB) 150 2,7 220 3,7 2. Custos/Säfveånsgruppen (Skand. B.) 150 3,4 180 3,9 3. Wallenbergsgruppen (SEB) 400 25,2 660 42,9
Källa: Uppgifter lämnade av bankinspektionen.
ken, där närstående företag svarar för 43 procent av inlåningen från allmänheten och 25 procent av utlåningen till allmänheten. Dessa siffror visar kanske bättre än några andra Enskilda Bankens särställning i svenskt affärsbanksväsende.
E. Förändringar i bankgruppernas sammansättning 1962—67
Under 60-talet har betydande förändringar skett i bankgruppernas sammansättning och genom de nya finansieringsbolagen har yt- terligare bankgrupper tillkommit. I det föl- jande redogörs för olika aspekter av dessa förändringar.
E:]. Investment- och finansieringsbolags förvärv och avyttringar av majoritetsintressen 1962—66
De >>gamla» investmentbolagen övertog olika aktieposter från resp. närstående bank och tyngdpunkten i bolagens verksamhet har le- gat på förvaltning, köp och försäljning av börsnoterade aktier, varvid aktieinnehavet i regel utgjort minoritetsposter. Med tillkoms- ten av finansieringsbolagen har bankgrup- perna emellertid slagit in på en helt ny linje innebärande att majoritetsförvärv görs i fö- reträdesvis mindre och medelstora familje- företag. Sådana uppköp har även gjorts av de >>gamla>> investmentbolagen, som dess- utom i flera fall är moderbolag till finansie- ringsbolag.
Antal anställda vid de berörda investment- och finansieringsbolagen vid halvårsskiftet 1966 framgår av tabell 3:16. Som synes svarar bolagen kring Handelsbanken, Skan- dinaviska Banken och Enskilda Banken för huvudparten av antalet anställda. Beträf- fande Cust05 bör dock framhållas att en stor del av de anställda finns vid företag, som varit dotterbolag sedan Custos, till- komst.
Det första finansieringsbolaget tillkom under andra halvåret 1962. Utvecklingen av förvärv och avyttringar 30/6 -62—30/6 -66 har studerats för i tabell 3: 16 upptagna kon- cerner (även dotterbolagens förvärv och av—
yttringar har således medtagits). De olika uppgifterna har inhämtats från berörda kon— cerner. I det följande redovisas olika data rörande antal förvärv och avyttringar, dessas storleksfördelning, betalningsformer, orsa- ker till transaktionerna m.m. För närmare uppgifter rörande den industriella verksam- heten, bl.a. förvärvens effekter på mark- nadsstruktur, hänvisas till utredningens un— dersökning av industrin.
Under de studerade fyra åren gjorde han- ker närstående investment- och finansie- ringsbolag sammanlagt 91 förvärv med drygt 19 000 anställda (tabell 3: 17). Samtidigt gjordes 14 avyttringar med sammanlagt ca 3 000 anställda. Flera av dessa avyttringar avsåg större dotterbolag från tiden före 1962. Antalet förvärv ökade kraftigt under andra halvåret 1965 och första halvåret 1966. Av förvärven utgjorde endast fyra delar av bolag (ett eller flera arbetsställen) medan fyra utgjorde delar av koncerner. I övrigt bestod förvärven av formellt fristå- ende bolag eller hela koncerner. Drygt en tredjedel av förvärven avsåg företag, som helt saknade industriell verksamhet (tabell 3: 18). Av dessa företag var huvuddelen verksamma inom parti- och detaljhandel. Hos flera förvärv med blandad verksamhet var dessutom i realiteten den industriella verksamheten tämligen obetydlig.lo
Av de 87 förvärven av bolag och koncer- ner återstod den 30/6 -66 82 enheter (fyra hade sålts och två hade slagits samman). Vid halvårsskiftet 1966 var i ca en tredjedel av fallen den förvärvande koncernens röst- andel mindre än 100 procent (tabell 3: 19).
I 90 procent av fallen utgjordes säljarna av privatpersoner, som uppgick till högst 20 st. Köparna av avyttrade företag be- stod däremot huvudsakligen av juridiska personer, d.v.s. företag (tabellerna 3: 20 och 3: 21).
När det gäller betalningsformerna kan
10 Vid sidan av dessa uppgifter kan nämnas att Skansen-Lejonet under första halvåret 1966 förvärvat ett antal bolag inom stenindustrin. Bland förvärven märks Granit AB C. A. Kull- grens Enka med dotterbolag, Skånska Granit AB, Vejt & Nordenhake AB med dotterbolag. Koncernen har ca 1 000 anställda år 1966.
konstateras att vid hälften av förvärven fick säljarna betalt helt och hållet med kontanter (tabell 3: 22). Vid ytterligare drygt en tredje- del av förvärven erhöll säljarna betalning i kontanter och/eller aktier. Betalning med aktier var tämligen vanlig vid stora förvärv medan betalning med skuldförbindelser före- kom relativt sett mest vid små förvärv. För 70 procent av förvärven togs endast en be- talningsform i anspråk.
Investment— och finansieringsbolagen har uppgivit att säljarsidan i det övervägande an— talet fall tagit initiativet till transaktionen (tabell 3: 23). Sannolikt underskattar dock siffrorna resp. banks roll i sammanhanget. Representanter för de större finansierings— och investmentbolagen bekräftade dock vid de muntliga intervjuerna att initiativet i fler- talet fall tagits av säljarsidan och hänvisade allmänt dels till effekterna av förslaget till aktievinstbeskattningen, dels till redovisa— de skäl för försäljningarna (se nedan). Som redan framgått skedde en mycket stor del av förvärven under andra halvåret 1965 och första halvåret 1966, d.v.s. under den tid när frågan om aktievinstbeskattning diskute- rades. VD för ett större finansieringsbolag ansåg att förslaget ifråga gav hans företag en flygande start genom att det skapade möjlig- heter att snabbt köpa ett betydande antal bra företag. Han menade vidare att det var osäkert om antalet erbjudanden om köp minskat efter mitten av 1966 men de er- bjudna objekten var av betydligt sämre kva- litet med avseende på företagens lönsamhet, ställning på sin marknad o. s. v. Efter halv- årsskiftet 1966 har också förvärvens antal och omfattning minskat kraftigt. Det enda större förvärvet inom denna krets av bolag är Promotions köp av Foco-Verken (530 anställda) Via HIAB i början av 1967.
Av tabellerna 3: 24 och 3: 25 framgår an- givna huvudsakliga köp- resp. försäljnings- motiv enligt investment- och finansierings- bolagens uppfattning. Beträffande säljmoti- ven kan betydelsen av aktievinstbeskattnings- förslaget inte utläsas men de anförda moti- vens karaktär tyder på att förslaget främst lett till en forcering av försäljningar, som redan aktualiserats av andra och mer grund-
läggande skäl. Det är därför osäkert om förslaget på längre sikt verkligen påverkat försäljningarnas omfattning. Att beträffande säljmotiv bedöma de kortfattade svarens till- förlitlighet är svårt även om köparna får antas tämligen väl känna till förhållandena och även om svaren punktvis följdes upp vid de efterföljande muntliga intervjuerna. Det kan exempelvis alltid hävdas att mer djupt liggande orsaker >>egentligen» varit av- görande, exempelvis hela skattesystemets ut- formning. Något försök att undersöka före- komsten av dylika motiv eller orsaker har inte gjorts. Den grova indelningen i tabell 3: 25 ger dock vissa indikationer om olika motivs betydelse. Successionsproblem och generationsväxlingsproblem dominerar klart som säljmotiv följt av olika finansiella mo- tiv. Gränsdragningen mellan grupperna 2, 3 och 4 torde dock vara tämligen flytande. Inom grupp 2 har som skäl i två fall angi- vits likviditetssvårigheter, i fyra fall finansie- ringssvårigheter och i ett fall betalningssvå- righeter.
När det gäller köpmotiven kan dessa delas in i två huvudgrupper. För ungefär hälften av förvärven hänvisas i svaren till finansie- ringsbolagets allmänna målsättning, till öns- kan att diversifiera i aktieportföljen och till att det förvärvade företaget är lönsamt i största allmänhet. För den andra hälften av förvärven hänvisas företrädesvis till att för- värvet kompletterar andra (tidigare förvär- vade) dotterbolags verksamhet och/eller in- går som ett led i en påbörjad eller planerad satsning på vissa verksamhetsområden. I in- tervjuerna betonades att köpen i stor ut- sträckning (i vissa fall helt och hållet) var slumpmässiga i den meningen att de var re- sultatet av plötsligt uppdykande erbjudanden om att köpa. Planmässig kartläggning och egna initiativ sades ha föregått endast ett mindre antal köp. Vid ett finansieringsbolag uppgavs vidare att köpen av företag inom handeln berodde på en önskan att få en »stomme», som var lätthanterlig och gav förhållandevis stabila vinster, vilka kunde användas för finansiering av olika industriel- la projekt i dessas initialstadium.
Effekterna ifråga om marknadsstruktur
Tabell 3: 16. Antal anställda vid banker närstående investment- och finansieringsbolag 30/6 1966 ( koncernsiffror ) . Anställda Koncernens namn fördelade och bankassociering Anställda bankvis Större företag i koncernen rn. rn.
1. Industrivärden (SHB) 4 236 Därav 1 054 vid John Mattsons Byggnads AB, 1 513 vid AB Bergendahl och Höckert och 948 vid A-Betong AB. 2' Promotion (SHB) 5 674 9 910 Därav 1 564 vid Sellbergs-koncernen, 840 vid koncernen Lindénkranar, 742 vid HIAB-koncernen och 707 vid Bil & Truck-koncernen.
3. Custos/Företagsfmans 5 500 Därav 1 766 vid Wargöns AB, 1 093 vid (Skand. B.) koncernen Limhamns Träindustri, 851 vid SF-koncernen, 417 vid Gyllene Gripen och 344 vid Wessels. . 4. Såfveån/Sevonia/Gothia 480 5 980 Därav 147 vid Ödeshögsverken AB och (Skand. B.) 84 vid Ekman & Co AB.
5. Investor (SEB) 546 Därav ca 400 utomlands.
6. Providentia (SEB) 1 7' Incentive (SEB) 4 984 5 53] Därav 861 vid C. E. Johansson-koncernen, 793 vid de båda Bil & Buss-koncernerna, 765 vid koncernen AIM-bolagen, 381 vid Bröderna Forsskoncernen och 350 vid Evaporator-koncernen.
8. Sponsor (Gbg B.) 648 648 Därav 260 vid koncernen Förenade Färg.
9. Tulwe (Sunds. B.) 388 388 10. Sydinvest (Skå. B.) 136 136 11. Hexagon (fem prov.b.) 117 117 Totalt 22 710 22 710
Tabell 3: 17. Banker närstående investment- och finansieringsbolags förvärv och avyttringar av majoritetsintressen i företag 1/7 1962—30/6 1966.
A. Antalet förvärv och totala antalet anställda vid förvärvade företag. Förvärven fördelade halvårsvis
1962 1963 1964 1965 1966
I II II I II I S:a Antal förvärv 6 5 15 13 18 22 91 Antal anställda vid förvärvade företag 1 574 1 891 2 416 1 174 2 200 856 4 235 5 089 19 435 B. Förvårvens antalsmäsiga fördelning efter antal anställda.
Storleksklass enligt antal anställda
25— 100— 200— 400— 800—
4 25 49 199 399 799 1 599 S:a
Antal förvärv 15 15 10 16 8 6 91
1962 1963 1964 1965 1966 II I II I II I II I S:a Antal avyttringar a) 2 bc) 2 d)2 ef)4 2 — — g) 2 14 Antal anställda vid avyttrade företag 495 130 333 1 144 51 _ — 970 3 123 D. Avyttringarnas antalsmässiga fördelning efter antal anställda. Storleksklass enligt antal anställda 25— 50— 100—— 200— 400— 800— ( 25 49 99 199 399 799 1 599 S:a Antal avyttringar c) 3 2 2 b) 1 de) 3 afg) 3 —— 14
a) Häri ingår Custos” försäljning av Riddarhyttan till Uddeholm.
b) Häri ingår Industrivärdens försäljning av Hammarforsens Kraft AB till SCA. c) Häri ingår Industrivärdens försäljning av AB Regia till Boliden.
d) Häri ingår Industrivärdens försäljning av Gullhögens Mineralull AB.
e) Häri ingår Säfveåns försäljning av Pullmaxkoncernen till TGOJ.
f) Häri ingår Incentives försäljning av Transair till Nyman & Schultz.
g) Häri ingår Incentives försäljning av AB Carl Engström till Norsk Hydro.
Generell anm. I förvärv och avyttringar har med ett undantag inte medräknats företag utan syssel- sättning varigenom fastighetsbolag och >>5 000 kr bolag» eliminerats. Förvärven av själva finansierings- bolagen samt nybildade bolag har ej heller medtagits. Uppgifter om antal anställda avser förhållandena vid tidpunkten för resp. transaktion.
m.m. av investment- och finansieringsbola- gens omfattande förvärv diskuteras närmare i utredningens undersökning av industrin. Här ska endast konstateras att förvärven inte nämnvärt höjt koncentrationsgraden inom industrin enligt de mått, som utred- ningen använt. Bl. a. beror detta på att så många av förvärven avsett företag utan in— dustriell verksamhet. Det bör dock observe- ras att Industrivärdens och Promotions för- värv (John Mattsons Byggnads AB, AB Bergendahl och Höckert, A-Betong AB, Åsedahus och Sellbergskoncernen förutom ti- digare innehavda Gullhögens Bruk) tillsam- mans representerar en betydande vertikal integration inom byggnads- och byggnads- materialsektorerna vars enda motsvarighet är grupperingen kring Skånska Cement, Ifö- verken och Skånska Cementgjuteriet. In- dustrivärdens intressen i detta sammanhang har vidare förstärkts genom Gullhögens och Ytongs förvärv av minoritetsintressen i var- andra.
E: 2. Investlnent- och finansieringsbolags förvärv och avyttringar av större minoritetsintressen 1962—66
När det gäller de >>gamla>> investmentbola- gens innehav av större minoritetsintressen (5—50 procent) i börsnoterade företag är större förändringar koncentrerade till ett få- tal objekt och förändringarna innebär i fler- talet fall antingen omdisponeringar inom resp. bankgrupp eller försäljningar till an- nan bankgrupp. Såsom påpekades inled- ningsvis i avsnitt D: 2 var i vissa fall ägar- andelarna 1962/63 mycket nära resp. grupps nedre gräns varför här även små föränd- ringar kan medföra annan gruppindelning.
Industrivärden ökade sin andel av totala röstetalet i SCA med ca fem procentenheter i samband med försäljningen av Hammar- forsens Kraft AB till SCA 1963. Minoritets- intresset i Almedahl-Dahlsjöfors såldes till Promotion i samband med det senare före- tagets bildande 1962. I stället erhölls en stor minoritetspost i Promotion. En uppmärk-
Förvärv
Avyttringar
därav med anställda
Verksamhet Totalt (100 399
därav med anställda
100— Totalt (100 399
100——
2400 2400
A. Enbart icke-industriell verk- samhet 34 24 därav huvudsakligen: — 1. byggnads- och anlägg- ningsverksamhet 1 1 — 2. fristående försäljnings-
och serviceenheter för egen tillverkning 5 4
övrig partihandel och agenturverksamhet med producentvaror 8 8 övrig partihandel och agenturverksamhet med konsumentvaror
— 5. övrig detaljhandel — 6. båda slags partihandel
eller partihandel och detaljhandel
—— 7. samfärdsel — 8. övrig icke-industriell
verksamhet
B. Enbart industriell verksamhet 47 25
C. Både industriell och icke- industriell verksamhet 10 2
Summa 91 51
—3.
—4.
....
t..—
Tabell 3:19. Majoritetsintressets styrka 30/6 1966 i förvärvade bolag och koncerner, som då återstod.
Antal förvärv Röstandel i procent
56 100 1 90—99,9 3 zur-89,9 7 70——79,9 3 60—69,9 12 Str—59,9
82 —
sammad bytestransaktion genomfördes 1965 när Industrivärden överlät sitt aktieinnehav i Bergvik & Ala till Investor och Providen- tia (i Wallenbergsgruppen) samtidigt som SCA förvärvade dessas intressen i Wifsta- varf. Det senare företaget ingår numera i SCA-koncernen. I början av 1963 sålde In- dustrivärden (via Regia — se tabell 3: 17) sina intressen i Förenade Superfosfat och
1 I I 1 |
I | I |
17 5 8 3 4 1
26 14 14 7 4 3
Reymersholms Gamla Industri AB till Boli- den (i Custos/Säfveångruppen).
För Custos” och Säfveåns del består de största förändringarna i att CUStOS 1964 övertog hälften av Säfveåns innehav av Boli- denaktier varvid egna aktier utgjorde den huvudsakliga betalningen. Vidare förvärvade Custos 1962 nio procent av röstetalet i Ud- deholm i samband med försäljningen av Riddarhyttan. Sedan 1962 har Custos” andel av Klippans aktiekapital minskat med tio procentenheter till 26,7 procent.
För Investor och Providentias del består de största förändringarna i att intressena i Yngeredsfors 1964 såldes till Papyrus i ut- byte mot aktier i Papyrus, Vilket för Inves- tor betydde en avsevärd ökning av ett re- dan tidigare stort minoritetsintresse. Senare delades Yngeredsfors verksamhet mellan Papyrus och Skandinaviska Elverk. Vidare har Providentia ökat sin andel av röstetalet
Tabell 3: 20. Säljarkategori beträffande förvärven.
Antal anställda vid förvärvade företag
Säljarkategori ( 100 100—399 _>_ 400 S:a ]. Juridisk person 2 3 1 6 2. Liten grupp av privatpersoner (högst 20 st) 49 22 11 82 3. Större grupp av privatpersoner (över 20 st) — 1 2 3 4. Försäljning via fondbörs och fond— handlare — — — — Summa 51 26 14 91 Tabell 3: 21. Köparkategari beträffande avyttringar. Antal anställda vid avyttrade företag Köparkategori ( 100 100—399 2 400 S:a ]. Juridisk person 4 4 3 11 2. Liten grupp av privatpersoner (högst 20 st) 3 — — 3 3. Större grupp av privatpersoner (över 20 st) — — —— — 4. Köp via fondbörs och fondhandlare —— — — — Summa 7 4 3 14 Tabell 3: 22. Betalningsformer vid förvärven. därav med anställda: Totalt ( 100 100—399 2 400 I. En betalningsform1 A. Kontant likvid, ej upplånad i samband med förvärvet 38 26 8 4 B. Kontant likvid, upplånad i affärsbank vid köpet 6 2 3 1 C. Kontant likvid, upplånad annorstädes än i affärsbank vid köpet l 1 — —— D. Egna eller dotterbolags aktier 16 6 6 4 E. Andra aktier än D, noterade på mark- naden 2 — l 1 F. Utställande av skuldförbindelse på högst 5 år 1 1 — — Summa I 64 36 18 10 II. Två betalningsformer G. Kontant likvid (A) + aktier (D) där A 2 D 4 3 1 — H. Kontant likvid (A) + aktier (D) där A ( D 4 2 2 — I. Kontant likvid (A) + kort skuldför. (F) där A 2 F 1 l -— — J. Kontant likvid (A) + kort skuldför. (F) där A ( F 8 6 2 — K. Kontant likvid (A) + skuldförbindelse på mer än fem år 2 1 1 — L. Kontant likvid (A) + kontant likvid (B) ] — —— 1 M. Kontant likvid (B) + aktier (D) 1 — — 1 N. Aktier (D) + andra noterade värde- papper än aktier 1 — —— 1 Summa II 22 13 6 3
Forts. sid 70.
Forts. från sid 69. III. Tre eller fler betalningsformer 0. Kontant likvid (A) + aktier (D) +
kort skuldförbindelse (F) 1 1 — P. Kontant likvid (A) + aktier (D) + andra aktier (E) 1 —— 1 Q. Ovriga betalningsformer (bl. a. A, D och F) 1 »— — Summa III 5 2 2 1 Totalt 91 51 26 14
1 Gränsdragningen mellan A, B och C torde vara osäker.
Tabell 3:23. Initiativtagare till transaktionen vid förvärv enligt de förvärvande företagens zwpgifter.
Tabell 3: 25. Säljarens/säljarnas huvudsakliga motiv för transaktionens genomförande enligt köparnas uppfattning.
Initiativtagare Antal förvärv Huvudsakligt säljmotiv Antal förvärv ]. Säljaren/säljarna 54 1. Successionsproblem, genera-
2. Köparen 13 tionsväxling m. m." 37
3. Säljare och köpare gemen- Önskan att frånträda led- samt (bl. a. via bankens förmedling) 10 4. Ofullständiga uppgifter men initiativtagare i flertalet fall sannolikt säljarsidan 14
Summa 91
procentenheter. Rörande Wifstavarf samt Bergvik & Ala se under Industrivärden. I detta sammanhang kan också nämnas att Investor i början av 1963 sålde sitt 30-pro- centiga minoritetsintresse i det icke börsno- terade Svenska Dataregister AB till detta
Tabell 3: 24. Köparens huvudsakliga motiv för transaktionens genomförande enligt köparnas uppgifter.
Huvudsakligt köpmotiv Antal förvärv
1. Allmänna målsättningar (på olika sätt främja små och medelstora företags utveck- ling; allmän portföljpolitik), lönsamma företag i största allmänhet o. s. v. 41
2. Komplettering av andra dot-
terbolags verksamhet, led i påbörjad eller planerad sats- ning på vissa verksamhets- områden, ökning av produk- tionen, tryggande av råvaru- försörjning och utbyggnad av försäljnings— och service- organisation
. Övriga . Okänt (avser små företag)
Au: "3 (h_f:
Summa
ningen (med få undantag ålders- och/eller hälsoskäl uttryckligen angivet som orsak), tidigare ägarens från- fälle, avsaknad av arvingar, arvingarna vill inte engagera sig i företaget samt slutligen dödsboet vill inte fortsätta rörelsen.
2. Finansieringsmotiv. 17 Kapitalbehov för företaget främst p. g. a. snabb expan- sion, önskan att trygga före- tagets kapitaltillförsel, linan- sieringssvårigheter, likvidi- tetsproblem samt slutligen svårigheter att expandera för att därigenom uppnå till- fredsställande lönsamhet.
3. Successionsproblem och f inansieringsmoti v. 5
4. Behov av teknisk, administra- tiv och ekonomisk hjälp. 9
5. Omdisponering av kapital— resurser. 5 Önskan att koncentrera sina resurser till mindre opera- tionsområde, allmän önskan att frigöra sig från engagemanget.
6. Strukturrationalisering. 4 Gäller när säljarna utgörs av företag.
7. Samband med andra förvärv av köparen. 5 Tidigare planerat samgående, systerföretag m. m.
8. Övriga motiv. 2
9. Uppgifter saknas (avser små företag) 7
Summa 91
i Fastighets AB Drott med ca fem företags amerikanska moderbolag. Investor hade ti- digare aktiemajoritet.
Investment- och finansieringsbolagens in- nehav och förvärv av större minoritetsintres- sen i övrigt är mycket begränsade. Industri— värdenkoncernen (främst via Gullhögen) och Promotion (främst via Sellbergs) har större minoritetsintressen (5—50 procent) i närmare 20 små grus-, betong- och sten- krossbolag. Övriga större minoritetsintres- sen som 1962—66 förvärvats i företag av någon betydelse (exkl. fastighets- och finan— sieringsbolag) framgår nedan.
Ägare, företag och antal anställda 1965/66 samt röstandel
Industrivärden
1. AB Geveko, 350 st (33,3 procent) 2. Hammarplast AB, 245 st (20,6 procent)
E: 3. Vissa andra förvärv och avyttringar 1963—67 I det föregående har även redovisats vissa förvärv och avyttringar, som gjorts av andra företag än investment- och finansieringsbo-
Vissa köpare (koncerntoppens namn) 1. Uddeholms AB
AB Volvo
Klippans Finpappersbruk AB Stora Kopparbergs Bergslags AB
. Stora Kopparbergs Bergslags AB . Sthlms Superfosfat Fabr. AB AB Papyrus . Sthlms Superfosfat Fabr. AB Bergvik & Ala AB Svenska Tändsticks AB AB Scania-Vabis SAAB
mmeww 720990”
H)—
Vissa säljare 1. Kohlswa Jernverks AB
2. Enskilda Banken 3. Enskilda Banken Skandinaviska Banken 4. Telefon AB L.M. Ericsson
Custos
1. AB Vägförbättringar, 3 000 st (27,0 pro— cent) (numera börsnot.)
2. AB Åsbrink & Co, 130 st (37,5 procent) (Inv. AB Öresund har samma röstandel)
Säfveån 1. Flyttningsbyrån i Göteborg AB, 90 st (50 procent)
Incentive
1. AB Carl Engström, 760 st (20 procent) (tidigare majoritetsintresse)
Tulwe
1. AB Gust. Carlsson & Co, 80 st (50 pro- cent).
lag, vilka ingick i bankgrupperna 1963. Ne- dan framgår de viktigaste övriga sådana för— värv och avyttringar, som gjorts eller be- slutats 1/7 1963—1/7 1967.
Objekt
AB Mölnbacka-Trysil Ernst Nilsson AB Håfreströms AB Grycksbo Pappersbruk AB Wikmanshytte Bruk AB
Minebergs AB AB Casco delar av Ström-Ljusne AB AB Åkerlund & Rausing Be-Ge Karosserifabrik AB Gustaf Byrenius AB
Objekt och köpare (koncerntoppens namn) Björneborgs Jernverks AB
till Rederi AB Nordstjernan AB Svenska Maskinverken till Rederi AB Nordstjernan Söderhamns Verkstäder AB till Kockums Mek. Verkstad AB Svenska Radio AB (vissa delar) till AGA.
Utöver ovanstående bör nämnas att Kil- sunds och Svenska Yllekoncernens tillverk- ningar övertagits av det nya företaget Sax- ylle-Kilsund AB, att ASEA minskat sitt ak- tieinnehav i Skandinaviska Elverk till 48 procent av totala aktiekapitalet, att ASEA förvärvat 25 procent av Elektriska Svets- nings AB:s aktiekapital i samband med för- säljningen till detta bolag av Aseasvets AB samt att Wallenberggruppens innehav av Grängesbergsaktier reducerats.
Såsom framgår har företag inom bank— grupperna gjort många stora förvärv. Sär- skilt gäller detta för företag inom den Wal- lenbergska intressesfären.
F. Försäkringsbolagens aktieinnehav
Försäkringsbolagen har vissa begränsade möjligheter att placera sina förvaltade medel i aktier och andra andelsbevis. Enligt försäk- ringslagen får ett bolag placera de s.k. tek- niska överskottsfonderna i aktier medan där— emot förbud gäller för placeringar i aktier av försäkringsfonden för egen räkning, d.v.s. den fond som innehåller den helt övervägande delen av i synnerhet livförsäk- ringsbolagens kapital. Vidare får inte ett försäkringsbolag utan försäkringsinspektio- nens medgivande äga mer än 5 procent av totala röstetalet i ett bolag. Denna senare förbudsregel har tillkommit för att dels skydda försäkringsbolagens soliditet och dels förhindra att försäkringsbolagen skaffar sig ett starkt inflytande inom andra delar av näringslivet.
Hur försäkringsbolagens innehav av aktier och andelsbevis utvecklats under de tio se— naste åren framgår nedan.
Försäkringsbolagens aktieinnehav har som synes ökat kraftigt både absolut sett och i relation till totala placeringar. 1964 bestod dock aktieinnehavet till ca 20 procent av aktier i koncernbolag (mätt med bokförda värden).
Genom koncentrationsutredningens ägar- undersökning har uppgifter erhållits om för- säkringsbolagens betydelse som aktieägare i de börsnoterade självständiga företagen
Tabell 3 : 26 . Försäkringsbolagens aktieinnehav.
Nominella värden
(rlkaOIag) åiåléiildhuj. i % av kr, börsnot. samtliga aktier (exkl. place- sockenbolags- År milj. kr. ringar innehav) 1954 279]L 2,51 404 1958 406 2,7 653 1962 640 3,4 1 045 1964 722 3,5 1 702 1966 892 3,8 . . .2 1 Avser bokförda värden för alla försäkrings- bolag.
2 Uppgifter för 1966 ännu ej tillgängliga. År 1965 uppgick värdet till 1 961 milj. kr. Källa: Officiell statistik.
1962/63. Uppgifterna redovisas i tabell 3: 27.11 Det bör observeras att hänsyn ej tagits till koncernförhållanden mellan för- säkringsbolagen samt att de 10 res;). 20 största ägarna avser kapitalandel och ej röst- andel.
Trots de restriktioner, som gäller för för- säkringsbolagens aktieinnehav, förekommer försäkringsbolagen i relativt stor omfattning bland de börsnoterade företagens större äga- re beroende på den i många företag bety- dande aktiespridningen. I ca en tredjedel av företagen (exkl. banker) finns 3 eller fler försäkringsbolag bland de 10 största ägarna och i nära 45 procent finns 4 eller fler för- säkringsbolag bland de 20 största ägarna. I bankerna är försäkringsbolagens betydelse som ägare ännu större. I vissa företag är största aktieägaren ett försäkringsbolag. För företag där uppgifter om röstfördelningen funnits tillgänglig har försäkringsbolagens andel av dels de 20 största ägarnas röstinne- hav och dels totala röstetalet beräknats. Den förstnämnda andelen är betydande i många företag. Sammanlagda andelen av totala röstetalet är dock i flertalet företag lägre än de 5 procent, som utgör maximigräns för ett enstaka försäkringsbolags eller en försäk- ringskoncerns innehav. Av de 86 företag exkl. banker, för vilka röstlängden från 1963 års ordinarie bolagsstämma finns tillgänglig,
" Om principerna för urvalet av företag m.m. se nästa kapitel.
är försäkringsbolag representerade på stäm- obetydliga belopp. I 8 av bankerna, däri- man i 43 företag, d. v. s. i exakt hälften av bland alla de 4 privata storbankerna, är för- samtliga. I några fall är det dock frågan om säkringsbolag företrädda på stämman.
Tabell 3:27. Försäkringsbolagens aktieinnehav 1962/63 i börsnoterade företag (exkl. försäk- ringsbolag ) .
A. Börsnoterade företag exkl. banker (totalt 93 st).
Antal företag med nedanst. Antal företag med nedanst. antal försäkringsbolag bland antal försäkringsbolag bland de 10 största ägarna bland de 20 största ägarna 01234567890123456789
Försäkringsaktiebolag 37 35 18 3 14 29 25 16 6 3 Omsesidiga försäkringsbolag 39 30 18 5 1 30 27 21 9 5 1 Alla försäkringsbolag 24 23 14 18 11 2 1 11 13 16 13 17 10 8 4 1
B. Banker (totalt 11 st)
Antal banker med nedanst. Antal banker med nedanst. antal försäkringsbolag bland antal försäkringsbolag bland de 10 största ägarna de 20 största ägarna
01234567890123456789
Försäkringsaktiebolag 2 5 3 l 2 3 2 3 ] Omsesidiga försäkringsbolag 1 4 4 2 l 4 2 2 2 Alla försäkringsbolag 3 3 5 2 1 1 2 2 3
C. Företagens fördelning efter andel av 20 största ägarnas röstetal, som faller på försäkrbol. inom denna grupp.
0— 10,1— 20,1— 30,1— 40,1— 50,1— 0 % 10,0% 20,0% 30,0 % 40,0% 50,0% 60,0% S:a
Börsnot. företag exkl. banken 11 39 23 12 1 2 87 Banker 4 1 2 1 2 1 11
D. Företagens fördelning efter andel av totala röstetalet, som faller på försäkr.bol. bland de 20 största
ägarna. 0— 2,1— 4,1— 5,1— 6,1— 8,1— 0 % 2,0 % 4,0 % 5,0 % 6,0 % 8,0 % 10,0 % S:a Börsnot. företag exkl. banker 11 22 14 13 6 15 6 87 Banker l 6 2 2 11
Källa: Koncentrationsutredningens ägarundersökning.
KAPITEL IV
Andra relationer mellan affärsbanker, försäk—
ringsbolag och övrigt näringsliv
En ofta uppmärksammad sida av relationer- na mellan olika företag är förekomsten av gemensamma styrelseledamöter, dvs. att en och samma person samtidigt sitter i styrel- sen för flera företag. I olika sammanhang har särskilt framhållits den stora omfatt— ningen av gemensamma styrelseledamöter mellan å ena sidan bankerna och å andra sidan övriga företag inom det privata nä- ringslivet.
Den höga frekvensen av gemensamma styrelseledamöter har av många tolkats som bevis för en långtgående maktkoncentration — ett slags inflytandemässig överstruktur — inom det privata näringslivet. Det står dock klart att frekvensen av gemensamma styrel- seledamöter i och för sig inte utgör tillräck- ligt underlag för en sådan slutsats utan den- na måste även grundas på detaljstudier rö- rande beslutsprocessens utformning i olika frågor.
Men personförbindelser kan också bedö- mas ur en annan synvinkel och ses som en faktor i bankernas resp. försäkringsbolagens konkurrens om kunderna. Styrelsegemenska- pen utgör då en manifestation av kundför- hållandet med vissa företag och är ägnad att knyta dessa närmare till resp. affärsbank och försäkringsbolag. Gemensamma styrel- seledamöter både som ett allmänt koncen- trationsfenomen och som ev. konkurrensbe- gränsande företeelse motiverar en närmare kartläggning. I kap. VII och VIII diskuteras de gemensamma styrelseledamöternas orsa- ker och effekter.
A. Gemensamma styrelseledamöter mellan affärsbanker och övrigt privat näringsliv
Den såvitt bekant första undersökningen av personförbindelser mellan banker och and— ra företag avser förhållandena 1903. Senare har undersökningar gjorts för 1918, 1933, 1941, 1942 och 1958.1 Utredningens egen undersökning avser förhållandena 1962/ 63. Då av de olika undersökningarna endast 1942 års och 1962/ 63 års är jämförbara kommer övriga undersökningar att här en- dast kortfattat kommenteras.
Orvar Josephsson drog av sin undersök- ning slutsatsen att mellan 1903 och 1918 hade bolag, som uppvisade personförbindel— ser med affärsbankerna, ökat från 60 till 70 % av samtliga undersökta bolag. Siffror— na visade enligt Josephsson att bankerna ökade sitt inflytande över företagen i och med att dessa växte och behövde allt större krediter. I sin undersökning avseende 1933 fann Frans Severin att de 58 styrelsemed- lemmarna i de fyra största bankerna var representerade i 394 bolag, som tillsammans med bankerna i fråga förvaltade ett kapital på ca åtta miljarder kr. De 90 styrelsemed- lemmarna i de tio därnäst största bankerna var representerade i 164 bolag, som tillsam- mans med bankerna i fråga förvaltade ett kapital på ca två miljarder kr. I sin summe-
1 Orvar Josephsson, Frans Severin, Lancet, Gunnar Lindgren och Jan B. Carling.
ring finner Severin en mycket stark makt- koncentration till en liten krets personer. Några år senare räknade Lancet fram Seve- rins siffror till 1941 och fann för de fyra storbankerna en ökning av kontrollerat kapi- tal med knappt 25 % — en ökning som en- ligt Lancet visade på stigande kapitalkon- centration.
Severins och Lancets material är behäftat med allvarliga brister alldeles oavsett vilka antaganden som görs om styrelsemedlem- marnas »makt» över resp. bolag. Ökningen 1933—1941 måste, såsom Lindgren påpekat, ses mot bakgrund av den starka likviditets— ökning, som skedde inom näringslivet under senare delen av 1930—talet. Perioden känne- tecknades dessutom av starka prisstegringar. Sålunda steg socialstyrelsens levnadskost- nadsindex 1933—1941 med 42 %. Något be- vis för »ökad kapitalkoncentration» utgör därför knappast siffrorna. Den viktigaste in- vändningen gäller emellertid själva beräk- ningssättet, som innebär så avsevärda dub- belräkningar att Siffrornas meningsfullhet blir diskutabel. Kapitalet har beräknats som summan av bolagens synliga egna kapital och redovisade långfristiga skulder, av för— säkringsfonder samt av bankernas inlåning på depositions- och kapitalräkning. Affärs- bankernas aktieinnehav och utlåning till bo- lagen,2 bolagens inlåning vid bankerna, för— säkringsbolagens kreditgivning till bolagen (både direkt och via värdepappersinnehav) samt bolagens inbördes kreditgivning inne- bär att den gjorda summeringen medför be- tydande dubbelräkningar. Bolagens stora in— nehav av aktier i dotterbolag och andra bo- lag medför att en bruttosummering av bola- gens eget kapital likaså innebär stora dub- belräkningar.3 Däremot medför förekoms- ten av dolda reserver en underskattning av det egna kapitalets storlek.
Undersökningen för 1958 avser de fem största bankernas styrelsegemenskap med bolag upptagna i uppslagsverket Svenska Aktiebolag.4 De fem bankernas styrelsemed- lemmar visade sig vara företrädda i 465 aktiebolag (inkl. bankerna själva). Drygt 60 % av bolagen tillhörde industrin. En- bankförbindelser (med avseende på styrelse-
förbindelser) dominerade (88 %) med Svens- ka Handelsbanken företrädd i 104 bolag, Skandinaviska Banken i 173 bolag, Enskilda Banken i 154 bolag, Göteborgs Bank i 66 bolag och Sveriges Kreditbank i 34 bolag. Skandinaviska Banken och Enskilda Banken svarade via enbankförbindelser tillsammans för mer än hälften av totala antalet bolag med styrelseförbindelser. Fördelas »enbanks— bolagen» efter aktiekapitalets storlek visar det sig att Skandinaviska Banken var star- kast företrädd i grupperna O,2—10 milj. kr. (31 %), 50—100 milj. kr. (47 %) och > 100 milj. kr. (60 %) medan Enskilda Banken var starkast företrädd i gruppen 10—50 milj. kr. (44 %). Göteborgs Bank och Sveriges Kre- ditbank var över huvudtaget inte represen- terade i de två största storleksgrupperna. Flerbankförbindelser var relativt vanliga bland bolag med över 50 milj. kr. i aktie- kapital. Bland industribolag med en bank- förbindelse var Skandinaviska Banken och Enskilda Banken företrädd i vardera ca en tredjedel av bolagen. Motsvarande andel för Svenska Handelsbanken var endast 17 %. I stället var den senare banken något starkare företrädd än övriga banker bland bolag inom handeln.
Koncentrationsutredningens egen under- sökning avser 1962 och omfattar i första hand alla privatägda koncerner (koncernbe- grepp enligt AB-lagens definition), juridiskt sett fristående bolag samt utländska dotter- bolag i Sverige, som 1960 hade minst 500 anställda enligt uppgifter till riksförsäkrings- verket.5 Dessutom har medtagits övriga pri- vatägda självständiga företag, vars aktier vid
2 Då som nu torde många bolag ha redovi- sat bankskulder bland långfristiga skulder. 3 Påståendet kan illustreras med följande enkla exempel. Antag att ett bolag bildas med en milj. kr i aktiekapital, tillskjutet av fysiska personer. Antag att detta bolag placerar den inbetalda miljonen i ett dotterbolag med sam- ma aktiekapital, som i sin tur investerar i dot- terbolagsaktier. Efter fem sådana bolagsbild- ningar är det sammanlagda aktiekapitalet fem milj. kr trots att den ursprungliga kapitalinsat- sen endast är en milj. kr. 4 Uppslagsverket omfattade då alla aktie- bolag med minst 200000 kr i aktiekapital. 5 Genom att undersökningen begränsades till aktiebolag bortföll två företag med över 500 anställda.
årsskiftet 1962/ 63 var börsnoterade eller noterade på fondhandlarnas lista. Företags- begreppet överensstämmer således med det av utredningen i andra sammanhang använ- da. Särskilt när det gäller investerings- och fi- nansieringsfrågor förefaller detta företagsbe- grepp mera adekvat än aktiebolaget som så- dant. Med privatägda företag avses sådana, som ej ägs eller kontrolleras av staten, kom- munerna, kooperationen eller fackliga orga- nisationer.6 Inom urvalet har justeringar gjorts för fusioner, som skett 1961 och 1962.
Eftersom intresset gäller företagens sty- relsegemenskap med bankernas centralsty- relser, ansågs undersökningen böra begrän- sas till i någon mening större företag, efter- som det är dessas mera betydande kreditan- språk, som regelmässigt kan tänkas bli före— mål för behandling i bankernas centralsty- relser. Att använda sysselsättningen som storleksmått är inte idealiskt i detta sam— manhang. Sysselsättningsuppgifterna har emellertid varit lättast tillgängliga. Gränsen 500 anställda är naturligtvis godtycklig och för att undvika alltför stort bortfall av bl. a. investmentbolag och fastighetsbolag, har ur- valet kompletterats med övriga företag på börslistan och fondhandlarnas lista. Grup- pen börsnoterade företag är som sådan ock- så av intresse.
Undersökningen omfattar 255 storföre- tag, exkl. banker och försäkringsbolag, var- av 80 var börsnoterade. Antalet självstän- diga börsnoterade företag var 93 st. och totala antalet undersökta företag 286 st. För utredningens räkning har bankinspektionen sammanställt tabeller med uppgifter om oli- ka företagsgruppers större inlåning (minst 100000 kr.) den 30 maj 1962 och större krediter (minst 200 000 kr., i åtskilliga fall lägre) den 31 december 1962.7 För koncern- bolag med mindre än 50 anställda har med vissa undantag (AB Volvofinans, Scania- Vabis Bilfinans AB, Södertälje Bilkredit AB, AB NK-Kredit och AB Duba) inga uppgif— ter sammanställts men varken detta eller bortfallet av in- och utlåning under minimi- gränserna kan ha påverkat totalsiffroma an— nat än i begränsad utsträckning.
Vid undersökningen av styrelsegemenskap har medtagits ordinarie styrelseledamöter i fristående bolag och moderbolag i koncer- nens, 9 För affärsbankerna har medtagits både ordinarie styrelseledamöter och supp- leanter eftersom de senare i affärsbankerna inte har samma karaktär av ersättare för bestämda ägargruppers ordinarie represen- tanter såsom fallet oftast är i andra företag. Uppgifterna avser förhållandena omedelbart före 1963 års ordinarie bolagsstämma och baseras på en skriftlig enkät till företagen — i vissa fall kompletterad med uppgifter från annat håll (bl. a. Svenska Aktiebolag).
I slutet av detta kapitel redovisas under- sökningsresultaten i form av ett antal tabel- ler. Dessa talar i stort sett för sig själva och ska därför endast kommenteras i korthet.
Såsom framgår av tabell 4: 1 är andelen bankmän och liknande i bankstyrelserna för- hållandevis begränsad om Enskilda Banken exkluderas, vars styrelse markant avviker från övriga bankers. De båda största ban— kernas styrelser domineras av aktiva och f. d. aktiva i storföretag och sammanlagt för de fyra privata storbankerna har dessa båda grupper över hälften av de ordinarie styrel- seplatserna och över 60 procent av samtliga styrelseplatser. Vid diskussion av styrelsege- menskapens betydelse för maktkoncentratio- nen inom det privata näringslivet finns där—
” Sydsvenska Kraft AB har dock medtagits bland företag, vars aktier var noterade på fondhandlarnas lista.
7 I inspektionens engagemangsstatistik har utlåning definierats som totala egna förbindel- ser ./. garantiförbindelser ./. egna accepter ./ . rembourser + trasserade och endosserade väx- lar. & I några få fall utgjordes koncemtoppen av annat än aktiebolag. För dessa företag med- togs i stället det dominerande dotterbolagets styrelse jämte verkställande direktör. ” Suppleanterna har ej medtagits eftersom det visade sig att dessa ofta representerade ägarintressen, som redan var företrädda bland de ordinarie ledamöterna. Övriga suppleanter var som regel befattningshavare vid företagen omedelbart under verkställande direktören. Så- dana befattningshavare tillhörde mycket sällan bankernas centralstyrelser och har därför inte medtagits varken i sin ev. egenskap som supp- leanter eller såsom tillhöriga företagsledningen. Uteslutningen av de båda delvis sammanfallan— de grupperna påverkar undersökningsresulta- ten obetydligt.
Därav Totala F. (1. Repre- antalet F. (1. Aktiva aktiva sen- ordinarie Bank- Aktiva aktiva inom inom tanter styrelse- män inom inom andra andra för Offent- leda— och stor- stor- företag företag jord- lig möter liknande företag företag (AB) (AB) bruk tjänst Övriga
] 2 3 4 5 6 7 8 9 10
1. De privata storbankerna Svenska Handelsbanken 15 l 4 5 1 l l 2 Skandinaviska Banken 15 4 6 4 ] Enskilda Banken 12 6 2 2 1 1 Göteborgs Bank 13 2 5 1 4 1 Summa för I 55 13 17 12 4 1 2 2 4 11. Övriga privata banker, exkl. specialbanker 88 11 18 7 25 3 11 5 8 111. Sveriges Kreditbank (statlig) 10 l 4 1 l 3 IV. Specialbanker1 19 3 3 11 Summa för samtl. 172 28 35 19 36 5 14 9 26 1. Relativ fördelning för grupp I 100 24 31 22 7 2 4 4 7 2. Relativ fördelning för grupperna I—II 100 17 24 13 20 3 9 5 8 3. Relativ fördelning för samtliga banker 100 16 20 11 21 3 8 5 15 Ordinarie styrelseledamöter jämte suppleanter: Summa för samtliga 248 61 44 21 43 6 23 11 39 1. Relativ fördelning för grupp I 100 29 33 16 8 1 4 4 6 2. Relativ fördelning för grupperna I—II 100 27 22 11 18 2 10 5 8 3. Relativ fördelning för samtliga banker 100 25 18 . 8 17 2 9 4 16
Anmärkningar: 1 Sparbankernas Bank och Jordbrukets Bank, se vidare nedanstående förklaring till tabellen.
kolumn 3: omfattar dels anställda vid banken samt f.d. anställda, som icke har annan anställning och dels anställda vid s.k. banker närstående holdingbolag. I realiteten berörs endast Industrivärden, Investor, Provi- dentia och Göta Kanalbolag.
kolumn 4: omfattar alla anställda vid storföretag exkl. försäkringsbolag, således även anställda vid dotter- bolag och liknande.
kolunzn 5: omfattar alla f.d. anställda vid storföretag exkl. försäkringsbolag.
kolumn 6 och 7: omfattar alla anställda resp. f. d. anställda vid andra aktiebolag än storföretag. Till denna grupp har även förts 2 anställda i försäkringsbolag.
kolumn 8: omfattar hemmansägare och godsägare. kolumn 9: omfattar anställda och f.d. anställda i offentlig tjänst, de senare utan riksdagsledamotskap eller annan anställning.
kolumn_10: omfattar bl. a. advokater, anställda vid ekonomiska föreningar, aktiva riksdagsmän, aktiva eller f.d. aktiva sparbankschefer samt anställda inom organisationer av lika slag.
för minst lika stor anledning att diskutera storföretagens kontroll över bankerna som bankernas kontroll över storföretagen — fort- farande dock med undantag för Enskilda Banken. När det gäller Enskilda Banken bör vidare observeras att styrelseuppdragen i långt större utsträckning än vid övriga ban- ker speglar banken närstående ägarintressen. Enligt tabell 4: 2 har bankmännen i privata
storbanker betydligt mindre än hälften av bankstyrelsernas totalt innehavda styrelse- mandat i storföretag och börsnoterade före- tag.
Sammanlagt har bankstyrelsemedlemmar mar och verkställande direktörer i storföre- tag Och ca 225 uppdrag av motsvarande slag närmare 300 uppdrag som styrelsemedlem- i börsnoterade företag (tabell 4: 3). Totala
Tabell 4: 2 A. Antal styrelseuppdrag i storföretag, som innehades av bankmän o. likn., vilka var medlemmar av ofärsbankernas styrelser 1962—63.1
Bankernas ordinarie styrel- Bankemas styrelsemedlem- semedlemmar mar inkl. suppleanter Därav hos bank- Därav hos bank- Totala män 0. likn. Totala män 0. likn. antalet Antal Av antalet Antal Av Banker uppdrag uppdrag totala uppdrag uppdrag totala I. De privata storbankerna Svenska Handelsbanken 32 3 9 % 60 23 38 % Skandinaviska Banken 54 14 26 % 78 19 24 % Enskilda Banken 75 47 63 % 76 48 63 % Göteborgs Bank 17 2 12 % 22 5 23 % Summa för I 178 66 37 % 236 95 40 % II. Övriga privata banker exkl. specialbanker 47 4 9 % 49 5 10 % III. Sveriges Kreditbank — — — — -— — IV. Specialbanker2 3 -— _— 4 1 25 % Summa för samtliga 228 70 31 % 289 101 35 %
B. Antal styrelseuppdrag i självständiga börsnoterade företag, som innehades av bankmän o. likn., vilka var medlemmar av ofärsbankernas styrelser 1962—63.1
Bankernas ordinarie styrel- Bankernas styrelsemedlem- semedlemmar mar inkl. suppleanter Därav hos bank- Därav hos bank- Totala män 0. likn. Totala män 0. likn. antalet Antal Av antalet Antal Av Banker uppdrag uppdrag totala uppdrag uppdrag totala I. De privata storbankerna Svenska Handelsbanken 27 3 11 % 46 15 33 % Skandinaviska Banken 50 10 20 % 69 13 19 % Enskilda Banken 63 40 63 % 64 41 64 % Göteborgs Bank 9 -—— — 13 2 15 % Summa för I 149 53 36 % 192 71 37 % II. Övriga privata banker exkl. specialbanker 28 2 7 % 28 2 7 % III. Sveriges Kreditbank _ — — — — _ IV. Specialbanker2 1 — — 1 —— — Summa för samtliga 178 55 31 % 221 73 33 %
1 Jämfört med tabell 4: 3 ingår ej de två VD utan styrelseplats. ' Jordbrukets Bank och Sparbankernas Bank.
Tabell 4: 3. Bankstyrelsemedlemmarnas styrelse- och VD-uppdrag i storföretag 1962—63; A. Storföretag.
Ordinarie bankstyrelseledamöter; slag av uppdrag1 Ord. bankstyrelseled. jämte suppleanter; slag av uppdrag
Ordfö- Övrig Summa uppdrag Övrig Summa uppdrag Bank rande Övrig styrel- Övrig styrel- VD utan _ styrel- seled., VD utan styrel- seled., ordinarie seled., jämte ordinarie Därav seled., jämte styrelse- Därav ej VD- VD-upp- styrelse- VD eller Ordfö- ej VD- VD-upp- upp- VD eller uppdrag drag uppdrag Totalt ordför. rande uppdrag drag drag Totalt ordför.
1. De privata storbankerna Svenska Handelsbanken 9 20 Skandinaviska Banken 12 36
3 3 1 3 1 5 40 5 2 62 22 54 1 8 14 5 1 1 3 — 78 27 Enskilda Banken 30 43 — 75 32 30 44 2 _ 76 32 Göteborgs Bank 3 11 _ 17 6 4 15 3 _ 22 7
Summa för I 54 110 14 1 179 69 63 150 23 2 238 88
"[ MWNM
11. Övriga privata banker exkl.
specialbanker 5 31 11 — 47 16 32 1 1 _ 49 17 III. Sveriges Kreditbank (statlig) _ _ — __ __ _. _ _ _ _ _ _ IV. Specialbanker2 _ 3 — _- 3 _ _ 4 _ _ 4 _
Totala antalet uppdrag 59 144 25 1 229 85 69 186 34 2 291 105
0
B. Börsnoterade företag.
1. De privata storbankerna
Svenska Handelsbanken 7 18 Skandinaviska Banken 13 32 Enskilda Banken 25 36 Göteborgs Bank 1 6
— 50 18 13 44 12 _ 69 25 63 27 25 37 _ 64 27 _ 13 4 | NIONN '—
Summa för I 46 92 1 — 149 57 50 123 19 1 193 70
II. Övriga privata banker exkl.
specialbanker 3 21 4 _ 28 21 4 _ 28 III. Sveriges Kreditbank (statlig) _ _ — _ _ — — _ — _ _ _ IV. Specialbanker2 — 1 — — 1 _ _ l _ _ l _
Totala antalet uppdrag 49 114 15 _ 178 64 53 145 23 1 222 77
[_ m F
1 Samtidigt uppdrag som styrelseledamot och VD räknas som ett uppdrag ” Sparbankernas Bank och Jordbrukets Bank
Tabell 4: 4. Fördelning av styrelseuppdrag innehavda av ofärsbankernas ordinarie styrelsemed- lemmar 1962/63.1
Med uppdrag i storföretag Med uppdrag i börsnoterade företag
;: x
= 8 ,, ä "_ 0 PO -— 0 CD — QD & = |: 1. 8 g 8 8 i? 8 a så 8 8 8 a .. ':; _D = = : 3 := g = := 1: 5 : 0. v: 51 _! NM m m m .a: (så: (u 0- T, m m .se _D = .53 nu 3 en (I) .se _D = & es 5 'D :e = C cu cr: -— E vo cr: ': = en ut '" E 0 ;: & LU N a_n ”U ” := __.4 u-l N un "U q.) 2 t': '” m m """ 2 & N en en ur ” 9— 2 & M 2 :E '; E (11 .Z.9 ! :: E = '; E m ....5. M ;: E 5: N _ E.” 58 B E '$ — 9.” 5.8 _8 & w &), 3 .5 g 0 m % m 3 _ = 32 .5 g 0 ==: &. e % .— & Tug 8288 P-D-å %" %& 2288 gå?-% 7. E 0 ” o ?5 ”55 0 ” *"” 0 N o 35 532 0 *” 459". & åå & o o ä % rå % 13 51 å 65 o o ä & v>> (% 13
3 2 62 67 10 17 94 5 1 2 6 72 86 10 18 114 1 3 2 7 10 22 23 3 2 6 7 18 1 19 2 5 3 3 3 11 25 1 26 1 4 2 6 13 13 3 1 5 2 5 13 13 4 2 3 1 3 13 13 4 l 1 2 2 1 2 3 3 5 l 2 1 4 4 1 1 1 6 l 1 1 1 3 4 4 7 l 3 1 5 5 8 1 l 1 1 1 2 2 9 10 11 1 1 1 1 l 1 12 1 1 1 1 1 1 13 14 1 1 1 1 l 1 S:a 15 15 12 13 88 143 10 19 172 15 15 12 13 88 143 10 19 172
1 Jämfört med tabell 4: 3 ingår ej VD utan styrelseuppdrag.
antalet styrelseposter och verkställande direktörsbefattningar i storföretag uppgick 1962/ 63 till totalt 1 468 st., varav ordinarie bankstyrelseledamöter beklädde 16 % och bankstyrelseledamöter inkl. suppleanter 20 %. De fyra privata storbankerna svarade för 12 resp. 16 %.10 En mycket stor andel av uppdragen var ordförande- eller VD-be- fattningar.
Bankstyrelsemedlemmarnas styrelseupp- drag är koncentrerade till ett litet antal per- soner (tabell 4: 4). Särskilt gäller detta En- skilda Banken, där fyra styrelsemedlemmar tillsammans har 45 styrelseuppdrag i stor- företag resp. börsnoterade företag. Med hjälp av Svenska Aktiebolag har i tabell 4: 5 en sammanställning gjorts över totala antalet uppdrag för de mest »uppdragstyngda» per- sonerna. De femton personerna enligt tabel- len har sammanlagt över 200 uppdrag i kon- cerntoppar och formellt fristående bolag och närmare 400 uppdrag totalt sett. Det är på-
fallande i hur ringa utsträckning dessa per- soner har styrelseuppdrag i dotterbolag utan att samtidigt vara medlemmar av resp. kon- cerntopps styrelse. Än tydligare än tabell 4: 4 visar denna tabell mandatkoncentratio- nen bland Enskilda Bankens och Skandina- viska Bankens styrelseledamöter. I samman- hanget kan nämnas att under perioden 1960—67 minskade bröderna Jacob och Mar- cus Wallenbergs styrelseuppdrag från sam- manlagt 49 till 34 st. i bolag, som är upp- tagna i Svenska Aktiebolag och inte är dot— terbolag till andra svenska bolag. Marc Wal- lenbergs styrelseuppdrag imotsvarande slags bolag ökade från 11 till 12 st. I vissa fall beror nedgången på inträffade fusioner. Där-
1" När VD-befattning varit förenad med le- damotskap av styrelsen (vilket varit vanligast), har detta räknats som endast en befattning. För undvikande av missförstånd bör vidare påpekas att ingen satt i styrelsen för mer än en bank.
Allläl Slyl crscuppur ag, ururu'auc
Storföretag”, banker, börs- noterade företagit förc— _ Statliga, kommunala och tag på F—lista'1 Övriga privata företag kooperativa företag Samtliga Bankstyrelse Dotter- Dotter- Dotter- Dotter- Dotter- Dotter-
och slag av Modcr- bolag bolag Moder— bolag bolag Moder- bolag bolag Moder- uppdarg bolag med utan bolag med utan bolag med utan bolag
(ordinarie och samtidigt samtidigt och fri- samtidigt samtidigt och samtidigt samtidigt och Dot- Totala
eller supp— friståen- uppdrag uppdrag stående uppdrag uppdrag fristående uppdrag uppdrag fristående ter— antalet Namn1 leant) de bolag i MB i MB bolag 1 MB i MB bolag i MB 1 MB bolag bolag bolag
. Tekn.dr Marcus Wallenberg Ensk.B., ord. 20 29 1 7 3 3 30 33 63 . Generalkonsul Ragnar Söderberg Ensk.B., ord. 15 24 15 24 39 Disp. Franz Hartmann Skand. B., ord. 10 19 l 1 2 1 1 22 3 3
Hurvid-
Skeppsred. Dan-Axel Broström Skand. B., ord. 7 20 1 2 1 1 10 22 32 . Tekn.dr Ernst Wehtje Skand. B., ord. 7 7 1 1 2 18 1 1 29 . Bankdir. Jacob Wallenberg Ensk.B., ord. 14 11 Dir. Walter Wehtje Ensk.B., ord. 10 3 . Bankdir. Marc Wallenberg Ensk.B., ord. 8 8 Godsåg. Gösta Lied- berg Skand. B., ord. 7 8 1 2 1 9 10 19 10. Dir. Tage Thomasson Skand. B., suppl. 9
1 15 13 28 9 1 19 7 26
NNMN
5 1 14 10 24
unob'ooai
N v—l XD
11 7 18 11. Bankdir. Lars-Eric
Thunholm Skand. B.,
ord. 9
12. Bankdir. Stig Ödmark SHB, suppl. 8 13. Ambassadör Eric
Boheman Ensk.B., ord. 14. Fil.dr Sven Schwartz Skand. B.,
11 6 17 11 6 17
2 3
1 3 1 13 3 16 2
9 ord. 8 10 6 16 15. Dir. Carl A Jacobsson SHB, ord. 8 1 9 5 14
Summa uppdrag _ 149 157 18 48 9 _ 9 1 _ 206 185 391 en 1 Observera att endast sådana medtagits, som var medlemmar av bankstyrelser. Ytterligare 3 personer med säte i storföretagsstyrelser hade mer än 14 styrelse-
"' uppdrag totalt enligt Svenska Aktiebolag för 1963/64. 2 Inkl. de två försäkringsföretagen Skandia-koncernen och Framtiden. ” D.v.s. fristående börsnoterade företag. ' D.v.s. fristående företag på fondhandlarnas lista.
2
som N V'!)
Tabell 4: 6. Antal företag, som hade personförbindelser med ofärsbankerna via dessas ord. styrelsemedl. 1962/63.
Samtliga Börsnoterade Börsnoterade undersökta Typ av bankförbindelse Storföretag storföretag företag företag 1 2 3 4 5 I. Enbanksförbind., priv. banker exkl. spec.b. 1. Svenska Handelsbanken 16 9 12 20 2. Skandinaviska Banken 20 15 16 21 3. Enskilda Banken 28 17 19 30 4. Göteborgs Bank 8 3 4 9 Summa 1—4 72 44 51 80 5. Övriga privata banker 19 4 4 20 Summa för I 91 48 55 100 [I. Flerbanksförbind., priv. banker exkl. spec.b. 6. SHB + Skand. B. 1 1 1 1 7. SHB + SEB 3 1 1 3 8. SHB + Gbgs B. 1 _ _ l 9. Skand. B. + SEB 3 3 3 3 10. Skand. B. + Gbgs B. 3 2 2 3 11. SEB + Gbgs B. 2 1 1 2 12. Tre eller fyra priv. storbanker 1 _ _ 1 13. Priv. storbanker + andra priv. banker 14 9 12 19 Summa 6—13 28 17 20 33 14. Endast priv. banker andra än storbanker 1 1 1 2 Summa för I—II 120 66 76 135 III. Bankförbindelser, specialbanker 15. Enbanksförbindelser 1 1 l 2 16. Spec.banker + priv. storbanker 2 _ _ 31 17. Spec.banker + andra priv. banker _ _ — _ Summa 15_l7 3 1 1 5 Totalsumma I—III 1232 67 773 140 Totala antalet undersökta företag 255 80 93 286 Andel av totala antalet undersökta företag: a) Summa 1—4 (en storbank) 28 % 55 % 55 % 28 % b) Summa för I (en bank) 36 % 60 % 59 % 35 % c) Summa 1—4, 6—13 och 16 (stor- banker) 40 % 76 % 76 % 40 % d) Totalsumma I—III 48 % 84 % 83 % 49 %
1 Ett av företagen hade representanter för alla tre bankgrupperna. 1 Sammanlagt 76 storföretag var representerade av VD och/eller ordförande, varvid i 5 fall de båda var medlemmar av samma styrelse. 64 storföretag var representerade i de fyra storbankernas styrelser via VD eller ordförande. 3 53 börsnoterade företag var representerade av VD och/eller ordförande. 50 företag var represen- terade på detta sätt i de fyra storbankernas styrelser.
jämte minskade bröderna Wallenbergs sty- är en betydande del av de undersökta före- relseuppdrag i olika dotterbolag påtagligt. tagsgrupperna, i vissa fall huvuddelen, re- Såsom framgår av tabellerna 4: 6 och 4: 7 presenterade i bankernas centralstyrelser. 55
Tabell 4: 7. Antal företag, som hade personförbindelser med ofärsbankerna via dessas ord. styrelsemedl. jämte suppl. 1962/63.
Samtliga Börsnoterade Börsnoterade undersökta Typ av bankförbindelse Storföretag storföretag företag företag 1 2 3 4 5 1. Enbanksförbind, priv.banker exkl. spec.b. 1. Svenska Handelsbanken 29 13 16 33 2. Skandinaviska Banken 22 13 14 23 3. Enskilda Banken 27 16 18 29 4. Göteborgs Bank 9 3 3 9 Summa 1—4 87 45 51 94 5. Övriga privata banker 13 1 1 14 Summa för I 100 46 52 108 11. Flerbanksförbind., priv.banker exkl. spec.b. 6. SHB + Skand. B. 2 2 2 2 7. SHB + SEB 3 1 1 3 8. SHB + Gbgs B. 1 _ 2 3 9. Skand. B. + SEB 3 3 3 3 10. Skand. B. + Gbgs B. 5 4 4 5 11. SEB + Gbgs B. 2 1 1 2 12. Tre eller fyra priv. storbanker 3 2 2 3 13. Priv. storbanker + andra priv. banker 18 11 14 23 Summa 6—13 37 24 29 44 14. Endast priv.banker andra än storbanker 2 1 1 3 Summa för I—II 139 71 82 155 111 . Bankförbindelser, specialbanker 15. Enbanksförbindelser 1 1 1 1 16. Spec. banker + priv. storbanker 2 — _ 41 17. Spec. banker + andra priv. banker 1 _ — 1 Summa 15—17 4 1 1 6 Totalsumma I—III 1432 72 831 161 Totala antalet undersökta företag 255 80 93 286 Andel av totala antalet undersökta företag a) Summa 1—4 (en storbank) 34 % 56 % 55 % 33 % b) Summa för I (en bank) 39 % 56 % 56 % 38 % c) Summa 1_4, 6—13 och 16 (stor- banker) 49 % 86 % 86 % 50 % d) Totalsumma I—III 56 % 90 % 89 % 56 %
1 Ett av företagen hade representanter för alla tre bankgrupperna. 1 95 storföretag var representerade av VD och/eller ordförande varav 83 företag var representerade på detta sätt i de fyra storbankernas styrelser. 3 65 börsnoterade företag var representerade av VD och/eller ordförande varav 62 var representerade på detta sätt i de fyra storbankernas styrelser.
procent av storföretagen och 90 procent av flertalet berörda företag är representerade i de börsnoterade företagen är representerade någon av de fyra privata storbankerna. i en eller flera bankstyrelser. Flertalet av Fördelas de i bankstyrelserna represente- förbindelserna avser endast en bank och rade storföretagens in- och utlåning bransch-
Tabell 4: 8. Beviljade krediter 31/12-62 och inlåning 30/5-62 för storföretag representerade i bankernas styrelser inkl. suppleanter näringsgrensvis fördelat. Mkr.
Svenska Skandina- Stockholms Alla Handels- viska Enskilda privata banken Banken Bank banker Näringsgren Utl. Inl. Utl. Inl. Utl. Inl. Utl. Inl. l 2 3 4 5 6 7 8 9 Industri 227 156 267 393 311 573 I 134 1 574 Gruv-, metall- och verkstadsind. 81 24 129 278 193 457 588 1 027 Jord- och stenind. 8 _ 18 5 _ 5 41 12 Trä-, massa- och pappersind. 115 61 36 33 73 14 296 198 Bruksrörelse 2 30 45 12 5 30 59 98 Textil- och sömnadsind. 4 18 23 3 _ _ 34 29 Läder- och gummivaruind. _ _ 4 _ _ 1 4 1 Livsmedelsind. 1 8 3 8 _ _ 26 21 Kemisk-teknisk ind. 15 13 3 33 20 45 44 131 Grafisk ind. _ _ 6 23 18 8 37 42 Övrig ind. 1 2 _ — _ 13 6 16 Handel och servicenäringar 45 46 42 7 84 18 232 132 Partihandel 45 1 3 42 1 32 8 162 50 Detaljhandel _ 33 _ 1 38 9 41 55 Handel med transportmedel _ _ _ _ 14 _ 28 3 Servicenäringar _ _ _ 5 — _ _ 24 Samfärdsel _ _ 9 182 34 9 53 220 Rederier _ _ 8 83 26 9 42 121 Övrig samfärdsel _ 1 98 8 _ 10 99 Byggn.- och anlägg.verksamhet 16 _ 5 54 I 3 42 94 Övrigt 34 5 23 16 22 46 97 69
Summa ut- och inlåning 323 206 345 652 451 649 I 558 2 087
P. g. a. avrundningar stämmer i vissa fall inte summorna exakt. Källa: Bankinspektionens statistik över större engagemang och inlåning.
vis (tabell 4: 8) visar det sig att Enskilda Banken har en mycket stark ställning inom gruv-, metall- och verkstadsindustri. Det bör i sammanhanget observeras att Enskilda Bankens inlåning utgör endast ca 28 % av Svenska Handelsbankens och 36 % av Skan- dinaviska Bankens. Till gruv-, metall- och verkstadsindustri hänför sig också en bety- dande del av den in- och utlåning, som är »representerad» i Skandinaviska Bankens styrelse medan trä-, massa- och pappersin- dustrin svarar för en avsevärd del av Han- delsbanksföretagens in- och utlåning.
De i bankstyrelserna på olika sätt repre- senterade storföretagen och börsnoterade fö- retagen svarar för relativt begränsade ande- lar av resp. banks totala in- och utlåning med undantag för Enskilda Banken (tabel- lerna 4: 9 och 4:10). Storföretag, som är representerade i Enskilda Bankens styrelse,
svarar för närmare 30 procent av bankens utlåning och över 40 procent av bankens in- låning. Vid Handelsbanken, Skandinaviska Banken och Enskilda Banken är de repre- senterade företagens andel av totala inlå- ningen större än deras andel av totala utlå- ningen trots att företagens inlåning under maj månad regelmässigt når sitt lägsta läge under året. Denna skillnad mellan in- och utlåningsandelar torde främst vara betingad av inriktningen vid styrelserekrytering. Den- na fråga diskuteras i kapitel VIII.
Samtliga storföretag resp. samtliga börs- noterade företags andelar av bankernas to- tala in- och utlåning framgår av tabell 4: 11. Koncentrationen av storföretagens och de börsnoterade företagens bankaffärer till Svenska Handelsbanken, Skandinaviska Ban- ken och Enskilda Banken är påfallande. Så- ledes erhåller dessa tre banker ca 90 procent
Tabell 4: 9. Företagens beviljade krediter 31/12 1962 med företagen fördelade efter slag av sty- relsegemenskap med affärsbankerna. A. Storföretag
Beviljade krediter, mkr
VD och / Represente-
Represente- eller ordf. rad i ban- rad i ban- represente— kens styr.
I procent av bankens (-ernas) totala bev.
kens ord. rad i ban- inkl. suppl. krediter till allm. styrelse av kens ord. av styr.
Bank styr. medl. styrelse medl. Kol. 2 Kol. 3 Kol. 4 1 2 3 4 5 6 7 Svenska Handelsbanken 127 84 323 2,3 1,5 5,7 Skandinaviska Banken 278 162 345 6,2 3,6 7,7 Stockholms Enskilda Bank 451 382 451 28,4 24,1 28,4 Göteborgs Bank 44 25 53 2,6 1,5 3,2
vriga privata banker (exkl. specialb.) 48 40 64 1,4 1,2 1,9
Summa 948 693 1 236 5,7 4,1 7,4
Summa krediter för företag
repr. i någon bankstyrelse 1 394 930 1 558 _ _ _ B. Börsnoterade företag Svenska Handelsbanken 97 56 154 1,7 1,0 2,7 Skandinaviska Banken 220 162 240 4,9 3,6 5,4 Stockholms Enskilda Bank 296 252 296 18,7 15,9 18,7 Göteborgs Bank 27 14 43 1,6 0,8 2,6 Övriga privata banker (exkl.
specialb.) 23 14 23 0,7 0,4 0,7
Summa 663 476 756 4,0 2,8 4,4
Summa krediter för företag
repr. i någon bankstyrelse 876 607 917 _ _ —
Källa: Bankinspektionens statistik över större engagemang.
av de båda företagsgruppernas totala inlå- ning och svarar för 80—90 procent av deras försörjning med bankkrediter. Storföretagens andel av totala bankutlåningen till närings- livet kan uppskattas till ca 25 procent.
Från bl. a. konkurrenssynpunkt är det av intresse att mäta hur stor andel av banker- nas totala in- och utlåning från resp. till storföretag och börsnoterade företag, som hänför sig till företag med vilka bankerna
Storföretag Börsnot. företag
Repr. i ord. Repr. i hela Repr. i ord. Repr. i hela Bank bankstyrelsen bankstyrelsen bankstyrelsen bankstyrelsen
A. Kreditkvoter SHB 0,20 0,50 0,34 0,54 Skand. B. 0,41 0,51 0,76 0,83 SEB 0,73 0,73 0,82 0,82 Alla banker 0,41 0,53 0,61 0,70 B. Inldningskvoter SHB 0,31 0, 0,40 0,48 Skand. B. 0,74 0,81 0,83 0,91 SEB 0,92 0,92 0,96 0,96 Alla banker 0,65 0,70 0,73 0,78
Tabell 4: 10. Företagens inlåning 30/5 1962 med företagen fördelade efter slag av styrelsegemen- skap med afårsbankerna. A. Storföretag
Inlåning, mkr
VD och/ Represente-
Represente- eller ordf. rad i ban- rad i ban- represente- kens styr. kens ord. rad i ban- inkl. suppl.
I procent av bankens (-ernas) totala inlåning
styrelse av kens ord. av styr. fran allm.
Bank styr.med1. styrelse medl. Kol. 2 Kol. 3 Kol. 4 1 2 3 4 5 6 7 Svenska Handelsbanken 158 109 206 2,7 1,8 3,5 Skandinaviska Banken 594 346 652 13,0 7,5 14,2 Stockholms Enskilda Bank 649 537 649 42,2 34,9 42,2 Göteborgs Bank 4 2 12 0,3 0,1 0,8 Övriga privata banker (exkl.
specialb.) 88 59 88 2,6 1,7 2,6
Summa 1 493 1 051 1 607 8,8 6,2 9,4
Summa in]. för företag repr.
i någon bankstyrelse 2 020 1 484 2 087 — — _ B. Börsnoterade företag Svenska Handelsbanken 160 111 192 2,7 1,9 3,2 Skandinaviska Banken 525 336 580 11,5 7,3 12,7 Stockholms Enskilda Bank 604 507 604 39,2 32,9 39,2 Göteborgs Bank 1 0 14 _ _ 0,9 Övriga privata banker (exkl.
specialb.) 49 38 49 1,4 1,1 1,4
Summa 1 339 992 1 439 7,9 5,8 8,5
Summa inl. för företag repr.
i någon bankstyrelse 1 756 1 356 1 797 _ — _
Källa: Bankinspektionens statistik över större inlåning.
har gemensamma styrelseledamöter. I ne- danstående tabell har beräknats kvoterna mellan å ena sidan utestående krediter till storföretag representerade i resp. banksty- relse och å andra sidan bankens totala kredi-
ter till storföretag. Motsvarande kvoter har beräknats för börsnoterade företag. Inlå- ningskvoter har beräknats på analogt sätt. Såsom framgår är inlåning från och utlå- ning till storföretag resp. börsnoterade före-
Tabell 4: 11. Afärsbankernas utestående beviljade krediter till större företag 31/12-62 samt inlåning från större företag 30/5-62. Mkr. A.
Därav till
25 5 storföretag 80 börsn. storföretag 96 börsn. företag
i % av i % av i % av Totalt bev. Totalt bev. _ _— _ krediter krediter till Kol. Kol. Kol. Kol. Kol. Kol. till allm. när.livet1 Mkr 1 2 Mkr 1 2 Mkr l 2 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 18 944 10 000 2 302 12,2 23,0 1 796 9,5 18,0 1 864 9,8 18,6
Kol. 2—4 Skand. " Alla i % av SHB B. SEB Gbg B. Ovriga banker kol. 7 1 2 3 4 5 6 7 8 A. Total inl. från allm. 30/5 5 912 4 572 1 539 1 583 6 005 19 611 61,3 % B. Total bev. utl. till allm. 31/12 5 625 4 458 1 586 1 672 5 603 18 944 61,6 % a) 255 storföretag ]. Inlåning, mkr 514 804 703 56 207 2 284 88, % >> . % RV A (8,7) (17,6) (45,7) (3,5) (3,4) (11,6) 2. Krediter, mkr 641 670 621 157 250 2 339 82,6 % » , % av B (11,4) (15,0) (39,2) ( 9,4) (4,5) (12,3) b) 80 börsnot. storföretag ]. Inlåning, mkr 387 628 610 29 124 1 777 91,4 % >> , % av A (6.5) (13,7) (39,6) (1,8) (2,1) (9,1) 2. Krediter, mkr 279 268 339 38 95 1 019 86,9 % >> , % av B (5,0) (6,0) (21,4) (2,3) (1,7) (5,4) c) 93 börsnot. företag 1. Inlåning, mkr 404 635 626 40 126 1 831 90,9 % » ,% av A (6,8) (13,9) (40,7) (2,5) (2,1) (9,3) 2. Krediter, mkr 285 288 360 48 100 1 081 86,3 % » , % av B (5,1) (6,5) (22,7) (2,9) (1,8) (5,7)
1 Totala krediter minus krediter till bostäder, bostadsbyggande, försäkringsväsen, statliga och kom- munala sektorn, jordbruk, organisationer och diverse. Beräkningen har gjorts på basis av bankinspek- tionens månadsstatistik för okt. och dec. 1962, bankför. kreditanalys nov. 1962, bankernas uppgifter till riksbanken okt. och dec. 1962 samt bankinspektionens kreditanalys per 30/11 1962. Övriga källor: bankinspektionens statistik över större inlåning och engagemang.
tag mycket starkt »representerad» i bank- styrelserna. I alla banker är inlåningen mer styrelseorienterad än utlåningen.
I detta sammanhang bör också uppmärk- sammas relationen mellan in- och utlåning för olika grupper företag. Nedanstående grova kalkyl visar att börsnoterade före- tag 1962 sannolikt hade ett stort inlånings- överskott hos affärsbankerna medan icke börsnoterade storföretag hade ett betydande inlåningsunderskott.11
Genom en undersökning, som Gunnar Lindgren gjort av storföretagens styrelseför- bindelser 1942 med bankerna, är det möjligt att i Viss utsträckning belysa utvecklingen under tjugoårsperioden 1942—4962.12 År 1942 fanns 200 privata storföretag, exkl. banker och försäkringsbolag, med minst 5 00 anställda. För dessa företag undersökte Lind- gren representationen i de fyra största ban- kernas styrelser inkl. suppleanter (avser
Svenska Handelsbanken, Skandinaviska Ban- ken, Enskilda Banken och Göteborgs Bank). Motsvarande data har sammanställts för de
11 Några uppgifter om de större företagens inlåning och disponerade utlåning vid samma tidpunkt finns ej varför dessa siffror per 31 december 1962 beräknats med utgångspunkt från vissa antaganden, som förefaller rim- liga. Disponerad utlåning har antagits utgöra samma andel av beviljad utlåning som för näringslivet i sin helhet (se tabell 4: 11) d. v. 5. 87,9 %. Enligt Skandinaviska Bankens kvar— talsskrift 1963: 3 ökade de likvida medlen med 22% under 1962 för 125 större aktiebolag. Enligt SCB:s kreditmarknadsstatistik ökade af- färsbankstillgodohavanden med 30 % under 1962 för industriföretag med minst 50 anställ- da. Överensstämmelsen mellan de båda ök- ningstalen är således relativt god. Enligt SCB:s statistik ökade vidare affärsbankstillgodoha- vandena med 52 % från 30 juni till 31 decem- ber 1962. Som en försiktig uppskattning av in- låningsökningen maj—december för de större företagen har därför tagits 40 %. December- siffrorna för inlåningen i tabellen har således beräknats genom uppräkning av majsiffrorna med detta procenttal.
Beviljade Beräknade Beräknad . krediter Inlåning disp. kredi- inlåning KOL 4 minus kOI' 3 31/12-62 30/5-62 ter 31/12-62 31/12-62 i % av Mkr Mkr Mkr Mkr Mkr kol. 4 l 2 3 4 5 6
Alla storföretag 2 302 2 265 2 023 3 171 + 1 148 + 36 _ därav börsnoterade 982 1 759 863 2 463 + 1 600 + 65 _ därav ej börsnoterade 1 320 506 1 160 708 _ 452 _ 64 Alla börsnoterade
företag 1 029 1 812 904 2 537 + 1 633 + 64
200 största företagen 1962. Siffrorna för de båda åren redovisas nedan.
200 största 200 företagen största 1962 enligt företa- 1960 års gen sysselsätt- 1942 ningssiffror A. Totala antalet anställda 1. Antal 384000 593 000 2. I % av antalet anställda i den privata sektorn 24,5 28,7 B. Totala antalet anställda vid företag repr. i de fyra storban- kernas styrelser 1. Antal 260 000 460 000 2. I % av antalet anställda i den privata sektorn 16,6 22,3 C. B: 1 i % av A: 1 67,7 77,6
Räknat på basis av de 200 största företa- gen hade 1962 de fyra privata storbankerna i sina styrelser representanter för företag med 460 000 anställda, vilket motsvarar drygt 75 procent av samtliga anställda vid de 200 största företagen. Omfattningen av gemensamma styrelseledamöter mellan de 200 största företagen och de fyra privata storbankerna har ökat under perioden 1942 —62 och denna ökning är relativt sett betyd— ligt större än den samtidiga ökningen i de 200 största företagens andel av totala syssel- sättningen inom den privata sektorn. Den är också relativt sett större än ökningen i de fyra bankernas andel av samtliga bankers tillgångar (från 64 % till 70 %). Vid jäm- förelse med antalet representerade storföre-
tag framgår att styrelseförbindelsema främst avsåg de största företagen. Av exempelvis de 25 största företagen var det 1962/ 63 endast ett, som inte var representerat i en eller fle- ra storbankstyrelser.
B. Gemensamma styrelseledamöter mellan försäkringsföretag och övrigt privat näringsliv
Förekomsten av gemensamma styrelseleda— möter mellan försäkringsföretag och övrigt näringsliv är kanske mest intressant i sam- band med en analys av skadeförsäkringsrö- relsen. Framför allt under perioder med ka- pitalknapphet kan dock gemensamma sty- relseledamöter i vissa fall mycket väl tänkas spela en roll vid kreditgivningens fördelning och förtjänar därför att diskuteras.
För undersökningen valdes ut de 15 stör- sta försäkringsföretagen vid utgången av 1962. Dessa företag förvaltade ca 95 % av samtliga försäkringsbolags tillgångar. Av de 15 företagen var 8 koncernbildningar och 7 fristående bolag. Två av koncernerna (Skan- diakoncernen och Thulekoncernen; den se- nare uppgick i Skandiakoncernen i början av 1963) hade ett aktiebolag som moderbo- lag medan övriga hade ömsesidiga bolag som koncerntoppar. Det bör observeras att ett försäkringsföretags koncerntopp kan be- stå av flera ömsesidiga bolag. Frånvaron av aktier medför nämligen att koncernbildning- ar bland ömsesidiga bolag får formen av avtal mellan bolagen, kompletterade med gemensamma styrelser. Däremot kan natur-
12 Opublicerat material, som Gunnar Lind- gren ställt till utredningens förfogande.
Tabell 4: 12. Antal företag, som hade personförbindelser med försäkringsföretagen via dessas ord. st yrelsemedl. 1962/63.1
Börsnote- Börsnote- Samtliga rade stor- rade före- undersökta Typ av förbindelse Storföretag företag tag företag 1 2 3 4 5 I. Förbindelser med ett försäkringsföretag 1. SPP 4 3 3 4 2. Skandia-koncernen 26 17 21 31 3. Thule-koncemen 8 2 2 8 4. Svenska Liv-Städernaskoncernen 9 6 8 12 Summa 1—4 47 28 34 55 5. Övriga försåkringsföretag 25 6 6 27 Summa för I 72 34 40 82 11 . Förbindelser med flera försäkrings— företag 6. Endast de fyra stora 7 7 7 7 7. De fyra stora jämte övriga 19 13 15 242 Summa 6—7 26 20 22 31 8. Endast andra än de fyra stora 4 2 2 4 Summa för 1—11 102 56 64 117 111. Falksamkoncernen 1 2 Totalsumma I—III 103 56 64 119 Totala antalet undersökta företag 255 80 93 286 Andel av totala antalet undersökta företag: a) Summa 1—4 18 % 35 % 37 % 19 % b) Summa för I 23 % 43 % 4 % 29 % c) Summa 1—4 och 6—7 29 % 60 % 60 % 30 % d) Totalsumma I—III 40 % 70 % 69 % 42 %
1 VD har medräknats oavsett formell ställning i styrelsen. 2 I ett av företagen var även Folksam representerad.
ligtvis de ömsesidiga bolagen ha försäkrings— aktiebolag som dotterbolag. Av de friståen- de bolagen var ett organiserat som aktiebo- lag (Framtiden) medan alltså de övriga sex var ömsesidiga. På grund av de ömsesidiga bolagens säregna form för koncernbildning hade de 15 företagen sammanlagt 22 topp- bolag.
I de ömsesidiga bolagen är försäkringsta- garna själva delägare. I riksbolagen förelig- ger dock inte praktiska möjligheter för del- ägarna att direkt utöva sin rösträtt på bo- lagsstämman. I stället tillämpas olika slags indirekta valsystem. Vanligast är att rösträt- ten på stämman utövas av delegerade, valda av försäkringstagarna och/eller av organisa- tioner, som står försäkringstagarna nära.
Valdeltagandet bland försäkringstagarna vid utseende av delegerade är enligt en under- sökning från 1958 utomordentligt lågt.
I försäkringsaktiebolagen är försäkrings- tagarna genom försäkringslagen tillerkända ett visst inflytande genom rätt till represen- tation i bolagens styrelser. Vid utgången av 1958 valdes flertalet försäkringstagarrepre- sentanter av Kungl. Maj:t eller försäkrings- inspektionen. I några fall utsågs represen- tanterna genom av försäkringstagarna valda elektorer eller huvudmän.13
För de utvalda försäkringsföretagen in- samlades uppgifter om styrelsernas samman- sättning och verkställande direktörer ome-
13 Försäkringssakkunniga, sid. 337—359, 377— 385.
Tabell 4:13. Antal företag, som hade personförbindelser med försäkringsföretagen via dessas ord. styrelsemedl. jämte suppl. 1962/631.
Börsnote- Börsnote- Samtliga rade stor- rade före- undersökta Typ av förbindelse Storföretag företag tag företag 1 2 3 4 5 I. Förbindelser och ett jörsäkringsföretag 1. SPP 2 2 2 2 2. Skandia-koncernen 25 16 20 30 3. Thule-koncernen 8 2 2 8 4. Svenska Liv-Städernaskoncernen 9 6 8 12 Summa 1—4 44 26 32 52 5. Övriga försäkringsföretag 24 7 8 27 Summa för I 68 33 40 79 11. Förbindelser med flera försäkrings- företag 6. Endast de fyra stora 10 8 8 10 7. De fyra stora jämte övriga 24 15 17 292 Summa 6—7 34 23 25 39 8. Endast andra än de fyra stora 5 2 2 5 Summa I—Il 107 58 67 123 III. Folksamkoncernen 1 2 Totalsumma I—III 108 58 67 125 Tola/a antalet undersökta företag 255 80 93 286 Andel av totala antalet undersökta företag a) Summa 1—4 17 % 33 % 34 % 18 % b) Summa för I 27 % 41 % 43 % 28 % c) Summa 1—4 och 6_7 31 % 61 % 61 % 32 % d) Totalsumma I—III 42 % 73 % 72 % 4 %
1 VD har medräknats oavsett formell ställning i styrelsen. 2 I ett av företagen var även Folksam representerad.
delbart före stämman 1963 från uppslags- verket Svenska Aktiebolag och genom di- rekta förfrågningar hos bolagen. Från för- säkringsinspektionen inhämtades uppgifter om styrelseledamöter utsedda av Kungl. Maj:t och försäkringsinspektionen.14 De un- dersökta storföretagen m. m. är samma, som i föregående avsnitt. Uppgifter om de un- dersökta försäkringsföretagens kreditgivning till dessa företag har erhållits direkt från försäkringsföretagen.
Resultaten av undersökningen redovisas i tabellerna 4: 12-4: 15, som endast ska kom- menteras i korthet. Såsom framgår av ta- bellerna 4: 12 och 4: 13 är drygt 40 procent av storföretagen och drygt 70 procent av de börsnoterade företagen representerade i de
undersökta försäkringsföretagens styrelser.15 Huvudparten av styrelseförbindelserna avser Skandiakoncernen. Tilläggas kan att 65 ord- föranden och verkställande direktörer för storföretag är representerade i de under- sökta försäkringsföretagens styrelser (inkl. suppleanter). Motsvarande siffra för själv- ständiga börsnoterade företag är 41. Totalt innehar försäkringsföretagens styrelsemed— lemmar (inkl. suppleanter) 165 uppdrag som
14 Inom Svenska Liv och Städernas hade styrelsernas sammansättning ultimo 1962 inte hunnit anpassas till den nyligen genomförda fusionen. Efter bolagsstämman 1963 blev de ingående styrelsernas sammansättning mer lik- artad. 15 Vid koncernbildning avses moderbolagets eller moderbolagens styrelser.
Tabell 4: 14. Företagens krediter 31/12 1962 med företagen fördelade efter slag av styrelse- gemenskap med de undersökta försäkringsföretagen.
A. Storföretag
Totala krediter, mkr
I procent av försäkr.
. . företagets Representerad 1 Representerad 1 . förs.företagets förs.företagets (:enåååotala direkta ordinarie styrelse styr. inkl. suppl. Försäkringsföretag av styr. medl. av styr. medl. Kol. 2 Kol. 3 1 2 3 4 5 SPP 76 76 2,9 2,9 Skandia-koncemen 116 129 7,1 7,9 Thule-koncernen 7 7 0,7 0,7 Svenska Liv-Stådernaskoncernen 12 13 0,9 1,0 Summa 211 225 3,2 3,4 Summa krediter för företag repr. i något förs. företags styrelse 821 933 _ _ B. Börsnoterade företag SPP 65 65 2,5 2,5 Skandia-koncernen 94 97 5,8 6,0 Thule-koncernen 2 2 0,2 0,2 Svenska Liv-Städernaskoncernen 15 16 1,1 1,2 Summa 176 180 2,7 2,7 Summa krediter för företag repr. i något förs. företags styrelse 679 788 — _
styrelsemedlemmar eller verkställande direk— törer i storföretag. Motsvarande siffra för självständiga börsnoterade företag är 112.
Mot bakgrund av den omfattande kon- cernbildningen inom försäkringsväsendet har även undersökts olika företagsgruppers sty- relseförbindelser med alla de liv— och sjuk- försäkringsbolag resp. skadeförsäkringsbo- lag, som ingår i urvalet. Några siffror redo- visas inte, eftersom det visade sig att resul- taten blev mycket lika de, som erhållits för försäkringsföretagen i sin helhet. Antalet företag representerade i skadeförsäkrings- bolagen är dock något större. Anledningen till den stora överensstämmelsen är att mo- der- och dotterbolagsstyrelser hos försäk- ringsföretagen i stor utsträckning är helt el— ler nästan identiska.
Såsom framgår av tabell 4: 15 har de fyra största försäkringsföretagen, särskilt SPP och Skandia, både absolut och relativt sett en betydande kreditgivning till de undersök- ta företagsgrupperna. De styrelserepresente- rade företagens krediter utgör dock endast
en begränsad del av den totala direkta kre- ditgivningen (tabell 4: 14). Med undantag för Skandiakoncernen är inte heller styrel- seorienteringen av krediter särskilt marke- rad, vilket framgår av nedanstående kredit- kvoter. Dessa har konstruerats på samma sätt som för bankerna, dvs. som kvoten mellan å ena sidan utstående direkta kredi- ter till storföretag resp. börsnoterade före- tag representerade i försäkringsföretagets styrelse och å andra sidan försäkringsföre- tagets totala direkta krediter till storföretag resp. börsnoterade företag. Kvoterna är be- tydligt lägre än för affärsbankerna. I sam- manhanget bör observeras skillnaderna mel- lan affärsbankernas och försäkringsbolagens kreditgivning. Affärsbankernas företagskre- diter är oftast betydligt mera kortfristiga och kreditgivningen till det individuella företaget har karaktär av ett kontinuerligt pågående beslutsfattande i långt högre grad än hos försäkringsbolagen. Förändringar i samman- sättningen av försäkringsbolagens styrelser — p. g. a. både normal nyrekrytering och
A. Skandia- Thule- Svenska Övriga Samtliga Kol. 2—5 koncer- koncer- Liv-Stä- större större i % av SPP nen nen dernas FB FB kol. 7 1 2 3 4 5 6 7 8 A. Totala krediter1 2 649 1 627 997 1 319 1 874 8 466 77,9 B. Krediter till när.]ivet2 860 617 258 171 518 2 424 78,6 B i % av A 32,5 37,9 25,9 13,0 27,6 28,6 a) 255 storföretag 1. Totalt, mkr1 541 402 143 94 191 1 370 86,1 » , % av A (20,4) (24,7) (14,3) (7,1) (10,2) (16,2) 2. Därav exkl. bost. lån, mkr2 495 332 106 64 154 1 151 86,6 » , % av B (57,6) (53,8) (41,1) (37,4) (29,7) (47,5) b) 80 börsnot. storföretag 1. Totalt, mkr1 411 248 83 52 119 913 87,0 » , % av A (15,5) (15,2) (8,3) (3,9) (6,4) (10,8) 2. Därav exkl. bost. lån, mkr2 379 203 66 42 101 791 87,2 » , % av B (44,1) (32,9) (25,6) (24,6) (19,5) (32,6) c) 93 börsnot. företag 1. Totalt, mkr1 417 249 83 55 127 931 86,4 » , % av A (15,7) (15,3) (8,3) (4,2) (6,8) (11,0) 2. Därav exkl. bost. lån, mkr2 382 203 66 43 104 798 87,0 » , % av B (44,4) (32,9) (25,6) (25,1) (20,1) (32,9) B. Krediter till Totala krediter1 näringslivet2 Samtliga försäkringsbolag 8 602 2 438 Samtliga undersökta försäkringsbolag 8 466 2 424
1 Omfattar sv. inteckningslån, sv. kommunlån, rubr. »andra värdehandlingar» exkl. lån till kon- cem- och egna fastighetsbolag samt lån mot säkerhet av försäkringsbrev. 2 Krediter enl. anm. 1 minus lån mot inteckning i bostads- och kontorsfastighet, sv. kommunlån, lån till bostäder under rubr. »andra värdehandlingar» samt lån mot säkerhet av försäkringsbrev. I motsats till uppgifterna i appendixet, tabellbilaga B, ingår således ej inteckningslån i kontorsfastigheter. Källor: Officiell statistik samt uppgifter inhämtade från försäkringsbolagen och försäkringsinspek- tionen.
fusioner — medför därför att nedanstående kvoter kan överskatta hur stor andel av ifrå- gavarande företagskrediter, som den sittande styrelsen själv beviljat företag representera- de i styrelsen. Tillkomsten av uppköpta för- säkringsbolags utestående krediter kan med- föra en över- eller underskattning av liknan- de slag. Kreditkvoterna för »gamla» Skan- diakoncernen enligt 1962 års siffror ligger dock mycket nära de, som nedan redovisas för hela Skandiakoncernen vid denna tid- punkt.
Kreditkvoter
Storföretag Börsnot. repr. i hela företag repr. styrelsen i hela styrel- av styr.- sen av styr.- medl. medl. SPP 0,14 0,16 Skandiakoncernen 0,32 0,39 Thulekoncernen 0,05 0,02 Svenska Liv- Städernas* 0,14 0,29
* Numera benämnd Hansakoncernen.
Tabell 4: 16. Styrelseförbindelser mellan försäkringsföretag och a_zfärsbanker 1962/63.
A. Ordinarie styrelser jämte VD
Banker FF:s Sv. Spec. totala Skand. Gbgs Övriga Kred. ban- styr.medl. Försäkringsföretag SHB B. SEB priv. B. ker S:a + VD SPP 1 1 2 13 Skandia-koncernen 1 2 2 1 2 8 18 Thule-koncernen 1 1 10 Svenska Liv-Städernas 2 2 20 Övriga exkl. Folksam 1 2 1 5 5 14 98 Folksam 1 1 10 Avgår dubbleringar 1 Summa 4 4 4 2 7 _ 6 28
Totala antalet styr.medl. för
banker resp. förs.företag 15 15 12 13 88 10 19 172 169 B. Styrelser inkl. suppl. jämte VD SPP 1 1 2 15 Skandia-koncernen 1 2 3 1 2 9 26 Thule-koncernen 2 1 1 4 14 Svenska Liv-Städernas 2 2 31 Övriga exkl. Folksam 2 3 2 6 6 19 145 Folksam 1 1 1 ] Avgår dubbleringar 1 1 2
Summa 7 5 4 4 8 7 35
Totala antalet styr.medl. för
banker resp. förs.företag 24 26 14 16 120 14 34 248 242
C. Gemensamma styrelseledamöter mellan försäkringsföretag och affärs- banker
Förekomsten av styrelseförbindelser mellan försäkringsföretag och affärsbanker framgår av tabell 4: 16. Undersökta försäkringsföre- tag är samma som tidigare. I 9 av de 15 för- säkringsföretagen är en eller flera ordinarie styrelseledamöter samtidigt ordinarie leda- möter i styrelserna för 9 av de 13 privata affärsbankerna (exkl. specialbankema). Samtliga de fyra privata storbankerna har gemensamma styrelseledamöter med mer än ett försäkringsföretag. Åtskilliga av person- förbindelserna går via verkställande direktör och ordförande i bank eller försäkringsföre- tag. Skandiakoncernen har i särklass största antalet styrelseledamöter, som samtidigt är
medlemmar av bankstyrelser. Därnäst följer Framtiden och Trygg-Fylgia.
D. Affärsbankernas kundförbindelser med större företag
Som nämnts utgör gemensamma styrelsele- damöter mellan affärsbanker och övrigt nä- ringsliv till stor del manifestationer av kund- förhållanden. Både på grund härav och andra skäl finns det anledning att avslut- ningsvis diskutera kundförbindelsernas (eller bankförbindelsernas) struktur och stabilitet.
En detaljerad kartläggning av kundförbin- delserna erbjuder många både principiella och praktiska problem. Vissa allmänna data har emellertid insamlats genom en enkät bland affärsbankerna. Enkäten har genom- förts av bankinspektionen på uppdrag av
Tabell 4: 17. Större privata företags ofärsbanksförbindelser 1965/66.
A. Fördelning efter slag av bankförbindelse
Alla undersökta bolag Börsnoterade bolag
Totalt Därav Totalt Därav avseende avseende Antal Procen- en eller fler Antal Procen— en eller ller tuell andra ban- tuell andra ban- fördel- ker än inom fördel- ker än inom Slag av bankförbindelse ning grp I ning grp I 1 2 3 4 5 6 7 1. Med endast en bankförb. 177 52 16 33 38 0 2. Med en huvudbankförb. 117 34 9 39 45 2 3. Med två huvudbankförb. 48 14 19 14 16 6 Summa 342 100 44 86 100 8
Anm. Grupp 1: Svenska Handelsbanken, Skandinaviska Banken, Stockholms Enskilda Bank och Göteborgs Bank.
B. Bankförbindelsernas tidsmässiga fördelning
Enbanks- och huvudbanksförbindelser fördelade efter tiden för kundförhållandets etablering
Totala Därav etablerade: antalet sådana före 1930— 1940— ]950— 1955— 1960— Grupp av bolag förbind. 1930 1939 1949 1954 1959 1965 1 2 3 4 5 6 7 8 I . Alla undersökta bolag antal 390 200 65 66 19 7 33 procentuell f ördeln. 100 51 17 17 5 2 8 2. Börsnoterade bolag antal 100 56 22 13 2 3 4 procentuell fördeln. 100 56 22 13 2 3 4
Källa: Uppgifter från bankinspektionen.
koncentrationsutredningen. Undersökningen avser förhållandena vid årsskiftet 1965/ 66 och omfattar ett antal större privata företag och dessas större dotterbolag. Därjämte har vissa data insamlats om större statliga före- tag och om ett mindre antal kooperativa företag och organisationer samt fackliga fö- retag (se vidare bearbetningsteknisk exkurs i slutet av detta avsnitt). En lista över de utvalda bolagen (och organisationerna) ut- sändes till alla affärsbankerna, som ombads ange vilka bolag, som är kunder i banken, om banken är enda bankförbindelse, ensam huvudbankförbindelse, delad huvudbankför- bindelse eller icke huvudbankförbindelse samt från vilken tidpunkt bankförbindelsen daterar sig. Bankförbindelse definierades så-
som omfattande alla slags bankaffärer och avseende mer än enbart en tillfällig mindre kundkontakt. Svar erhölls från alla affärs- banker. Svaren har sammanställts inom bankinspektionen och jämförts med där till- gängliga uppgifter om större inlåning och engagemang. Efter justeringar och uteslut- ning av vissa bolag (se exkurs) återstod an- vändbara svar för 342 privata bolag tillhö- rande 254 företag. Av bolagen är 86 själv- ständiga börsnoterade bolag. Justeringarna berör brutto en betydande andel av de un- dersökta bolagen men netto tar justeringarna ut varandra. Ämnets karaktär och uppgif— ternas kvalitet medför att resultaten måste tolkas med stor försiktighet.
Bolagens fördelning efter typ av bankför-
bindelse framgår av tabell 4:17, avd. A. Drygt 50 % av alla undersökta privata bo- lag och knappt 40 % av de börsnoterade bolagen har endast en bankförbindelse. Ca 15 % av båda grupperna har mer än en huvudbankförbindelse. Ca 85 procent av bolagen har en bankförbindelse eller en hu- vudbankförbindelse. Inget av de undersökta börsnoterade bolagen har en provinsbank eller Sveriges Kreditbank som enda bank- förbindelse och endast ett fåtal har dessa banker som huvudbankförbindelse.
Brister i materialet hänför sig med största sannolikhet till icke uppgivna biförbindelser. Enligt bankinspektionen finns för åtskilliga bolag mindre in- och utlåning registrerade vid banker, som inte uppgivit någon kund- förbindelse med bolaget i fråga. Om dessa poster är tillfälliga eller ej kan inte bedömas men den uppgivna andelen enbankförbindel- ser bör uppfattas som en maximisiffra. An- delen bolag med antingen en bankförbindel- se eller en huvudbankförbindelse torde där— emot vara tämligen exakt.
De fyra privata storbankerna uppgav vi- dare att de har biförbindelse med 86 av samtliga undersökta bolag och 30 av de börsnoterade bolagen. I realiteten torde siff- rorna vara ännu högre. Inte oväntat har ett litet antal byggnadsföretag och företag med stor partihandel största antalet bankförbin- delser, För bolag tillhörande samma koncern är bankförbindelserna i vissa fall inte helt lik- artade. Således har av samtliga dotterbolag ett femtontal helt annan bankförbindelse än moderbolaget medan lika många har delvis annan huvudbankförbindelse än moderbola— get.
Från bankinspektionen har också erhållits vissa andra uppgifter, som kan jämföras med uppgifterna i tabell 4: 17. Nedanståen- de tabell visar hur 255 storföretag och 93 börsnoterade företag (obs: ej bolag — jämför med tidigare avsnitt av detta kapitel) förde— lar sig med avseende på in- och utlåning.
I tabell 4: 17, avd. B har enbankförbin- delser och huvudbankförbindelser fördelats med avseende på hur länge förbindelsen med banken varit etablerad enligt resp. banks uppgifter.16 För alla undersökta bolag
Storföre- Börsnotera- tag de företag
A. Inlåning 30 maj 1902 Vid endast en bank 104 34 Vid två banker 41 17 Vid tre banker 20 15 Vid mer än tre
banker 28 18 Ingen reg. inlåning* 62 9
Summa 255 93
B. Beviljad utlån. 31 dec. 1962 Från endast en bank 133 39 Från två banker 56 25 Från tre banker 24 10 Från mer än tre
banker 8 5 Ingen reg. utlåning 34 14
Summa 255 93
* Det förhållandevis stora antalet företag utan registrerad inlåning beror på att företagens lik- viditet når sin lägsta punkt under maj, varför saldot på många företags checkräkningar blir negativt.
är drygt två tredjedelar av dessa förbindel- ser mer än 25 år gamla. Motsvarande andel för de börsnoterade bolagen är nära 80 %. Byte av bankförbindelse var sällsynt under 1950-talet. Däremot förefaller rörligheten ha varit något större under första hälften av 1960-talet. Kundförbindelsernas tidsmässiga stabilitet överskattas sannolikt något i tabel- len genom att uppgifter saknas om föränd- ringar i kundförbindelsernas karaktär.
Uppgifterna om antalet biförbindelser är, som nämnts, sannoligt inte fullständiga. Av uppgivna, daterar sig ca en tredjedel från 1960-talet.
Svaren rörande kundförbindelser med kooperativa företag och organisationer samt fackliga företag är mindre fullständiga än för övriga företag. Allmänt kan dock kon- stateras att alla de fem storbankerna finns representerade som enbank- och huvudbank- förbindelser. Vissa företag och organisatio- ner har förbindelser med tio banker eller mer. Bland de statliga företagen slutligen är, som väntat, Sveriges Kreditbank den helt
"* Enbankförbindelser och huvudbankförbin- delser har behandlats som en grupp för att eli- minera ev. effekter av tidigare nämnda juste- ringar.
dominerande bankförbindelsen till följd av den statliga förordningen i ärendet.
Ytligt sett är flerbankförbindelser inte ovanliga bland stora företag men samtidigt är det ovanligt med mer än en huvudbank- förbindelse. Biförbindelserna torde vidare vara av mycket varierande betydelse. I åt- skilliga fall är det endast frågan om hållan- de av en transaktionskassa vid närmast be- lägna bankkontor. Den stora andelen en- banksorter medför att den typen av fler- bankförbindelser är nödvändiga för många stora företag med verksamhet i olika delar av landet. P. g. a. bankstrukturen är å andra sidan enbankförbindelser nödvändiga för många mindre företag, eftersom dessa oftast har verksamheten koncentrerad till en enda ort.
När det gäller bankförbindelsernas stabi- litet kan konstateras att den varit anmärk- ningsvärt stor — särskilt mot bakgrund av att företagsfusioner ofta medför byte av bankförbindelse. Denna faktor torde ha va- rit av viss betydelse under 60-talet, såsom bl.a. framgår av föregående kapitel. Byten av bankförbindelser under 40-talet avspeg- lar i viss mån de bankfusioner, som då ge- nomfördes.
Bearbetningsteknisk exkurs För undersökningen valdes ut alla privata företag, som 1960 hade minst 500 anställda samt alla börsnoterade självständiga företag och företag noterade på fondhandlarnas lis- ta. Vidare medtogs alla dotterbolag, tillhö- rande dessa företag, som hade minst 500 an- ställda 1960. Urvalsramen är således något föråldrad, men detta saknar betydelse i sam- manhanget, eftersom hänsyn tagits till fusio- ner och nedläggningar inom gruppen fram till 1966. Då det visade sig att det statistiska materialets kvalitet knappast tillät en mera detaljerad uppdelning på olika grupper gjor- des vissa begränsningar för att få totala ur- valet mera enhetligt sammansatt. Koncern- toppar med mindre än 500 anställda elimi— nerades (således även investment- och för- valtningsbolag) med undantag för tändsticks- bolagets koncerntopp. Dessa företag repre- senteras således i undersökningen endast av
det eller de dotterbolag, som hade minst 500 anställda. För storföretag, där inget enstaka dotterbolag uppnådde gränsen 500 medtogs i stället största bolaget i koncernen. Dessa begränsningar fick endast obetydliga åter- verkningar på bankförbindelsernas totala fördelning i olika avseenden. Bland övriga privata företag eliminerades investmentbolag och fastighetsbolag. Av återstående bolag fanns inga svar eller helt inkonsistenta svar för ca 15 st. Sedan dessa svar uteslutits åter- stod användbara svar för 342 privata bolag tillhörande 254 företag. Urvalet börsnotera- de bolag avser endast självständiga sådana. I de fall där den börsnoterade koncerntoppen eliminerats har i stället största dotterbolaget medtagits. _Inkonsistenserna mellan de olika banker- nas svar består nästan helt av dels att en bank uppgivit biförbindelse med ett bolag medan annan bank uppgivit sig vara enda bankförbindelse, dels att en bank uppgivit sig vara ensam huvudbankförbindelse utan att annan bank uppgivit förekomsten av biförbindelse. Ungefär 60 fall av vardera slaget finns. Jämförelser med inspektionens in- och utlåningsstatistik ansågs motivera en överflyttning av det förstnämnda slaget av bolag till kretsen med en huvudbank och av den sistnämnda gruppen till kretsen med en- dast en bankförbindelse.
Urvalet fackliga företag samt kooperativa företag och organisationer gjordes efter täm- ligen godtyckliga grunder och avsåg endast att få med representanter för olika typer av verksamhetsgrenar. Urvalet kom att omfatta 28 företag och organisationer. Urvalet stat- liga företag omfattar sammanlagt 14 företag samt dessutom SAS.
Fördelningen har gjorts på basis av dels uppgifter om titel och befattning enligt ägar- enkäten till bankerna och dels uppgifter om befattning enligt Svenska Aktiebolag. I vissa fall har direkta förfrågningar hos bankerna gjorts. Definitionsproblemen är stora när en fördelning av detta slag skall göras, varför siffrorna inte gör anspråk på att vara abso- lut exakta i förhållande till tabellrubrikema. Flertalet personer har det dock inte erbjudit några svårigheter att klassificera.
KAPITEL V
I föreliggande kapitel behandlas dels utveck- lingen av olika kreditinstitutgruppers före- tagsstruktur, dels strukturen på vissa re- gionala och lokala delmarknader. Inled- ningsvis är det emellertid nödvändigt att närmare analysera vissa begrepp och defini- tioner, som kommer att användas i detta och följande kapitel.
A. Diskussion av vissa begrepp
A: 1 Kreditinstitutens »råvaror» och >>produkter»
Vid analys av kreditmarknaden utifrån mikroekonomiska i stället för makroekono- miska synpunkter är det naturligt att söka finna marknadsdefinitioner, vilka är ana— loga med de, som används vid analys av varumarknader. Inledningsvis utgås från af- färsbankerna för att sedan utvidga diskus- sionen till övriga kreditinstitut.1
Analys av företags handlande på varu- marknader kräver att man lyckats identifi— era och särskilja de olika förekommande produkterna. Motsvarande krav gäller också vid en analys av affärsbankernas rörelse. Att diskutera bankernas verksamhet i pro— dukttermer kan i första ögonblicket te sig främmande. Likheterna mellan affärsbanker å ena sidan och industri— och handelsföretag å den andra är emellertid mycket stora. Af- färsbankerna kan ses som mångproduktföre— tag, vars produktion omfattar en mångfald typer av tjänster, krediter och värdepappers- placeringar. Krediterna är fördelade på oli- ka löptider, risknivåer och användningsom- råden liksom också värdepappersplacering- arna. Floran av tjänster är mycket rik och avser vitt skilda områden såsom inkasso, be-
Marknads- och företagsstruktur
talningsförmedling, kassafack, notariattjäns- ter och fondaffärer. I synnerhet när det gäl— ler tjänster är det påfallande hur bankerna under senare år börjat tillämpa en mark— nadsföringsteknik, som starkt påminner om den, som används för varor.
Den helt dominerande produktionsfaktorn inom affärsbankerna är arbetskraft även om under senare år produktionsfaktorn kapital i form av datamaskiner och annan modern kontorsutrustning fått allt större betydelse i produktionsprocessen. Inlåningen är den hu- vudsakliga »råvara», som används för att producera krediter och värdepappersplace- ringar. Inlåningen, som är differentierad ef- ter uppsägningstid och omloppshastighet, köps upp på en marknad där många olika typer av säljare uppträder. Det pris, som betalas för inlåningen är antingen ränta eller tillhandahållande av vissa tjänster, främst betalningsförmedling. Det senare betalnings- sättet kan ses som en renodlad byteshandel, där inlåningen byts med affärsbankernas egen produktion av tjänster.
Även om värdepappersplaceringar och bankmässiga tjänster svarar för en betydan- de del av affärsbankernas utbud ligger dock tyngdpunkten i verksamheten på den direkta kreditgivningen och det är denna som ger huvudparten av bankernas intäkter. För att klarlägga innebörden av produktbegreppet, såsom det här används, kan det vara lämpligt att på några konkreta punkter jämföra varu- marknader och marknaden för affärsbanks- krediter. Varorna på industriella marknader är konkreta objekt, som kan användas an-
1 Diskussionen i det följande bygger till be- tydande del på Alhadeff, s. 1—10. Se även Macesich, s. 39—51.
tingen för konsumtion eller i produktion av andra varor (här bortses från byteshandel). Krediter däremot efterfrågas huvudsakligen för att komma i besittning av allmängiltig köpkraft, som i sin tur kan användas för in- köp av varor och tjänster. Priset för denna köpkraft är betalning i framtida köpkraft jämte en prismarginal, som utgörs av rän- tan. Varor och affärsbankskrediter kan ock- så jämföras med avseende på tidsaspekten. Industriella varor kan antingen säljas kon- tant eller på kredit med betalning vid en eller flera tidpunkter i framtiden. Eftersom affärsbanker säljer nutida köpkraft, som be- talas med framtida köpkraft har banken inga möjligheter att sälja »kontant» utan måste sälja »på kredit» för att över huvud taget få göra affärer. Kreditmarknaden har därför alltid en tidsdimension. En tredje jämförelse "gäller sambandet mellan utbud av råvaror och företagens produkter. I en industribransch har som regel ett ökat utbud av produkter ingen eller obetydlig effekt på det utbud av råvaror, som möter företagen på inköpssidan. Inom affärsbanksväsendet finns ett högst påtagligt sådant samband, som enklast kan illustreras med de från läro- böckerna kända kreditmultiplikatorerna.
Det synsätt, som i det föregående appli- cerats på affärsbankernas verksamhet kan utan större svårigheter också utsträckas till övriga bankinrättningar. De skillnader, som finns, hänför sig till produktblandning, in- låningens sammansättning samt fördelningen av betalningsformer för inlåningen. Inte hel- ler de' kapitalanskaffande kreditinstituten er- bjuder några svårigheter. I motsats till af- färsbankerna kan de betecknas som företrä- desvis specialiserade enproduktföretag, vars kapitalanskaffning dessutom är mycket ho— mogen med ränta, som enda betalningsform. För kapitalplacerande kreditinstitut är det däremot naturligt att modifiera terminolo— gin något. Deras produkter kan sägas i prin- cip bestå dels av krediter och värdepappers— placeringar, dels av försäkringar. De medel, som instituten erhåller som betalning och till förvaltning i försäkringsrörelsen utgör >>råvaran>> för deras verksamhet på kredit- marknaden.
Begreppet »kreditmarknad» används med varierande innebörd i ekonomisk teori och ekonomisk debatt. Taget i sin vidaste me- ning omfattar kreditmarknaden alla ekono- miska transaktioner, som medför uppkoms— ten av ett borgenärs-gäldenärsförhållande. Annorlunda uttryckt består kreditmarkna— den av handeln med fordringar (sett från borgenärernas sida) eller krediter (sett från kredittagarnas sida). De existerande ford- ringstyperna utgör marknadsmässigt inte en homogen massa utan uppvisar stora skiljak- tigheter med avseende på bl. a. löptid, likvi- ditet, risk och ränta. En finansierings- och placeringsmöjlighet, som står nära fordring- ar är ägarandelar, vanligen i form av aktier. För kapitalanskaffaren och kapitalplacera— ren utgör fordringar och aktier på passiv— resp. aktivsidan i varierande grad substitut för varandra.
Exempelvis ett företags val av finansie— ringsformer under en period måste ses mot bakgrund av tidigare perioders kapitalan- skaffning och kapitalanvändning samt dess- utom förväntad utveckling inom företaget och branschen och på kreditmarknaden. Ba- lansräkningens sammansättning på både till- gångs- och skuldsidan, eller med andra ord företagets solvens och likviditet, påverkar både storleken av främmande finansiering och val av finansieringsform.
För en kredittagare medför olikartade kreditvillkor, skillnader i tidigare kapitalan- vändning och kapitalanskaffning, skillnader i aktuell kapitalanvändning samt den all- männa förväntningsbilden att kreditformer- nas substituerbarhet varierar dels vid en gi- ven tidpunkt och dels över tiden. Varje upp- delning av kreditmarknaden i separata del- marknader får därför nödvändigtvis ett starkt inslag av godtycke. Till detta kommer att aktiefinansiering i viss utsträckning fram- står som ett substitut för kreditfinansiering, varför en avgränsning gentemot aktiemark- naden inte heller framstår som invändnings- fri.
Ett särskilt problemkomplex i detta sam- manhang är förekomsten av lokala och re- gionala delmarknader. För låntagare är kre-
ditmarknadens geografiska omfattning i hög grad beroende av hur välkänd vederbörande är hos kreditinstitutet, vilket i sin tur beror på låntagarnas storlek och geografiska belä- genhet. Det välkända storföretaget kan vän- da sig till banker över hela landet och t. o. m. utomlands för att tillgodose sina kre— ditbehov. Småföretagaren, jordbrukaren och konsumenten å andra sidan är till största delen hänvisade till närbelägna, lokala kre- ditinrättningar, där vederbörande är känd. Sannolikt är inlåningsmarknaden i än högre grad sammansatt av ett stort antal lokala marknader beroende på inlåningskli- entelets speciella sammansättning och de krav, som från kundernas sida ställs på ban- kernas inlåningsrörelse. Generellt sett domi- neras bankinrättningarnas inlåningsrörelse i långt högre grad av små kunder än utlå- ningsrörelsen. Den övervägande delen av in— låningen härstammar från hushåll, jordbru- kare, småföretag, föreningar och liknande för vilka inlåningsmarknaden av kommuni- kationstekniska skäl har en mycket begrän- sad geografisk storlek. För större insättare, företrädesvis storföretag, torde däremot den lokala bundenheten vara ringa eller ingen. För dessa insättare är inlåningsmarknaden endast differentierad efter olika räkningars ränta, uppsägningstid och lämplighet i betal- ningsförmedlingen. En reservation måste dock göras för transaktionskassor, nödvän- diga i den dagliga rörelsen. Av praktiska skäl krävs oftast att dessa kassor är lokalt placerade och att ortens banker ombesörjer de med kassorna förbundna banktjänsterna. Hittills har definitionsproblemen huvud- sakligen diskuterats utifrån kredittagarens synpunkt. Skuldförbindelsens ömsesidighet medför dock att man med lika stort fog kan utgå från kapitalplaceraren såsom köpare av fordringar. Också för denne varierar ford- ringarnas substituerbarhet p. g. a. skillnader i uppsägningsvillkor, återbetalningsvillkor och ränta. Substituerbarheten påverkas emel- lertid även av faktorer, som inte har sina direkta motsvarigheter hos kredittagaren, nämligen likviditet utöver den, som direkt följer av kreditvillkoren samt riskbedöm- ning. Vad gäller riksbedömningen påverkas
fordringsköpen dels av det enskilda objek— tets risk, dels av portföljens tidigare sam- mansättning (portföljpolitik) och dels av den förväntade utvecklingen på kreditmarkna- den. Beträffande likviditeten medför före- komsten av organiserad handel med obliga- tioner och förlagsbevis, att dessa för inne- havaren kan ha mer likvid karaktär än vad som följer av själva lånekontraktet. Även för kapitalplaceraren finns substitut för skuldförbindelsen. Närmast ligger aktien men i princip alla typer av tillgångar utgör alternativa placeringsobjekt.
Såsom framgått är »kreditmarknaden», tagen i sin vidaste mening (handeln med fordringar eller krediter), inte en marknad i egentlig mening. Substitutionsmöjligheterna mellan olika fordringar resp. krediter varie- rar kraftigt och därtill kommer att olika 10- kala marknader finns. Kreditmarknaden be- står således i realiteten av en mängd mark- nader eller delmarknader, som i varierande grad går in i varandra och där vissa dess- utom står relativt nära aktiemarknaden. I den följande framställningen kommer be- greppet kreditmarknad att användas i ovan- nämnda totala, icke marknadstekniska, bety- delse medan de olika studerade marknader- na i egentlig mening benämns delmarknader med angivande i varje särskilt fall av hur avgränsningen skett. Med kapitalmarknad avses kreditmarknad och aktiemarknad till- sammans.2 Trots vad som anförts kommer följande kapitel att nästan enbart behandla kreditmarknaden och således bortse från ak- tiemarknaden. Detta har förefallit naturligt p. g. a. dels att aktier i många väsentliga hänseenden dock skiljer sig från krediter, dels att ägandeförhållandena behandlas på annat håll inom utredningen. Begreppet den institutionella kreditmarknaden reserveras för den del av kreditförmedlingen, vilken sker via företag och institutioner, som i ka— pitel I benämnts kreditinstitut.
2 Det bör påpekas att detta kapitalmarknads- begrepp avviker från traditionell terminologi enligt vilken kapitalmarknaden oftast definie- ras såsom obligationsmarknaden jämte aktie- marknaden eller den långa kreditmarknaden jämte aktiemarknaden.
Vid analys av den institutionella kreditmark- nadens struktur är det nödvändigt att först diskutera företagsstrukturen inom kredit— institutgrupper med flera företag för att där- efter gå över till att diskutera de olika del- marknadernas struktur. Denna tvåstegsana— lys är naturlig på grund av att de olika ty— perna av kreditinstitut skiljer sig åt i en rad avseenden och arbetar under delvis olikarta— de förutsättningar. Huvudintresset ägnas åt affärsbankerna men i efterföljande avsnitt behandlas också kortfattat sparbankerna, försäkringsbolagen och understödsförening— arna.
B: 1 Etableringsvillkor m. m.
För att bilda ett vanligt aktiebolag fordras en- dast att vissa i aktiebolagslagen angivna gene- rella villkor är uppfyllda. Beaktas dessa reg- ler lägger lagstiftningen inga hinder i vägen för etablering på vilken som helst marknad. Än friare regler gäller för handelsbolag. För bildande av enskild firma finns inga som helst regler. I skarp kontrast till denna all- männa lagstiftningsmässiga etableringsfrihet står reglerna för etablering på kreditmarkna- den i fråga om flertalet typer av kreditinsti- tut.3 För bedrivande av bankrörelse krävs enligt nuvarande banklag liksom också dess företrädare från 1911 att Kungl. Maj:t läm- nar särskilt tillstånd (oktroj). Kungl. Maj:ts stadfästelse av bolagsordningen innebär inte bara att en prövning görs av dess överens— stämmelse med banklagen och andra lagrum utan också att en bedömning sker av huru- vida bankaktiebolagets rörelse är till nytta för det allmänna. Oktroj beviljas för en tid av högst tio är varje gång. Därutöver kan Kungl. Maj:t pröva om särskilda bestäm- melser erfordras i bolagsordningen med hänsyn till rörelsens art och omfattning. Förändringar i affärsbanksväsendets struk- tur genom sammanslagningar kontrolleras likaså sedan 1919 av Kungl. Maj:t. En bank får endast överta annan affärsbanks eller sparbanks rörelse sedan Kungl. Maj:t prövat fallet utifrån det allmännas intressen och givit sitt tillstånd.
Etablering och fusioner inom affärsbanks— väsendet står således under offentlig kon- troll på ett sätt, som saknar motsvarighet på marknader för varor och tjänster (exkl. för- säkringsrörelse) i allmänhet. Också när det gäller själva rörelsen finns detaljföreskrifter i banklagen i en rad avseenden. Speciellt bör nämnas förbudet mot att utan Kungl. Maj:ts tillstånd öppna filialer i kommuner, där ban- ken inte tidigare bedriver verksamhet.
Det faktum att stiftarna av en bank i för- väg måste bevisa samhällsnyttan av den till- tänkta verksamheten ger redan etablerade banker ett visst skydd. Att såsom på flerta— let andra marknader låta konkurrensförmå- gan helt avgöra vilka företag, som ska över- leva, har inte tett sig socialt och national- ekonomiskt acceptabelt. Med affärsbanker- nas centrala position i det ekonomiska livet får ett fallisimang vidsträckta återverkning— ar inom samhället i form av i värsta fall finanskris och förluster för hundratusentals insättare. Särskilt gäller detta när bankvä- sendets koncentrationsgrad är hög med ett litet antal förhållandevis stora banker. Sol- venta banker är därför en minst lika viktig målsättning som effektiva och hårt konkur— rerande banker. Med denna dubbla målsätt- ning kan ett visst mått av bristfällig konkur- rens därför te sig ofrånkomligt och t.o.m. önskvärt. Men det är då också naturligt att statsmakterna i gengäld vill ha större insyn i och kontroll över bankerna än vad som är vanligt för andra företag. Om bankernas centrala position anses göra fallisimang oac- ceptabla så betraktas samtidigt monopol på affärsbankernas marknader som mer skad— ligt för samhället än monopol på flertalet andra marknader.
Utöver det lagstiftningsmässiga etable— ringsskydd, som affärsbankerna åtnjuter, finns också betydande kapitalmässiga eta- bleringshinder. Även för att bedriva bank- rörelse i samma begränsade omfattning som en mindre provinsbank krävs en egen kapi- talinsats på åtskilliga miljoner kr. Att erhålla detta kapital via introduktion på fondbörsen är knappast en praktisk möjlighet — allra
3 För uppgifter om banklagens stadganden hänvisas till Westerlind.
0/0 av inlåning . ., frun allmonheren lUD
lllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllIllllliIllllllllllllllll|||Illl|1lllllllllllllilljllltu
|961+
| | I I I l l l 2 5 11- 5 6 7 8
I I | 1 I I l 9 II) II
Antal banker Diagram 5: I . Kumulativ fördelning av affärsbankerna efter andelen inlåning från allmänheten
minst när redan etablerade banker är de helt dominerande fondhandlarna. Det förtjänar påpekas att de två affärsbanker, som eta- blerats under de senaste snart 40 åren, har haft mycket kapitalstarka organisationer ba- kom sig nämligen sparbanksväsendet och jordbrukets ekonomiska föreningsrörelse. Att konkurrensen skulle öka för redan be- fintliga banker genom nyetablering kan inte anses vara en tänkbar utveckling. Det kon- kurrenshot utifrån som affärsbankerna mö- ter eller kan möta kommer i stället från andra existerande typer av kreditinstitut.
B: 2 Baukkoncentrationens utveckling och omfattning
Koncentrationsgraden inom affärsbanksvä- sendet är, oavsett hur man mäter, hög i
Sverige liksom i flertalet övriga västeurope- iska länder. I internationella sammanhang utgör Finland och USA de två extremerna. Finland har endast fem affärsbanker (inkl. sparbankernas affärsbank), varav två svarar för ca 90 procent av totala affärsbanksin- låningen. USA däremot har ca 13 000 af— färsbanker. Det stora antalet banker i USA får dock ses mot bakgrund av landets lag— stiftning. I ett stort antal delstater är filial- bildning förbjuden och i ett antal andra är den tillåten inom endast en begränsad rä- jong. Flertalet banker är därför s.k. »unit banks», dvs. banker med endast ett kontor. En bild mer liknande europeiska förhållan- den erhålls om man endast betraktar bank- strukturen i delstater, som helt tillåter filial— bildning. Av de 16 sådana delstater, som fanns 1960, svarade i elva de fem största
Tabell 5: I . Relativa andelar av inlåning från allmänheten vissa år per 31 /12 för nu existerande större affärsbanker och deras föregångare.
Bank 1914 1924 1934 1944 1954 1964
Grupp I.
1. Svenska Handelsbanken 8,3 18,4 24,4 27,5 27,3 29,9
2. Skandinaviska Banken 12,9 15,6 15,3 23,1 25,4 23,3 Summa 1—2 21,2 34,0 39,7 50,6 52,7 53,2
Grupp 11.
3. Sveriges Kreditbank — 1,9 3,0 4,7 9,0 12,7
4. Stockholms Enskilda Bank 6,3 6,7 9,2 8,5 10,6 8,5
5. Göteborgs Bank 5,5 9,2 8,6 8,6 7,6 8,1 Summa 3—5 11,8 17,8 20,8 21,8 27,2 29,3
Grupp 11].
6. Sundsvallsbanken 2,9 2,9 3,0 2,8 3,1 3,1
7. Skånska Banken 5,1 3,4 2,9 3,9 3,2 2,9
8. Wermlands Enskilda Bank 5,0 4,3 3,2 3,3 3,4 2,7
Summa 6—8 13,0 10,6 9,1 10,0 9,7 8,7 Grupp IV.
9. Östergötlands Enskilda Bank 1,8 2,3 2,3 2,5 2,3 2,1 10. Uplandsbanken 1,9 3,4 2,2 2,2 1,9 2,1 11. Skaraborgs Enskilda Bank 2,5 2,8 2,4 2,0 1,7 1,8 12. Smålands Bank 2,1 2,2 1,9 1,7 1,6 1,4
Summa 9—12 8,3 10,7 8,8 8,4 7,5 7,4 Totalsumma för 1—12 54,3 73,1 78,4 90,8 97,1 98,6
Källa: Officiell statistik. Det bör observeras att definitionen av »inlåning från allmänheten» justerats något under årens lopp.
bankerna för 70 procent eller mer av den totala affärsbanksinlåningen.4
En översiktlig bild av bankkoncentratio- nens utveckling i Sverige ges i diagram 5: 1. Som storleksmått har använts inlåning från allmänheten på grund av att dessa uppgifter är lättast tillgängliga och inte utsatta för värdeförändringar såsom utlåning och vär- depappersplaceringar. Diagrammet visar att koncentrationsgraden ökat under hela perio- den 1914—1964 om än med varierande has- tighet. Den starkt ökade koncentrationen är helt hänförlig till de fem största bankernas relativa tillväxt. Deras andel av affärsban- kernas inlåning från allmänheten var 82,5 procent år 1964 mot 38,1 procent 50 år tidi- gare. Utvecklingen av inlåningsandelar för de större nu existerande affärsbankerna och deras föregångare framgår också av tabell 5: 1. De två största bankerna har innehaft sin nuvarande ställning sedan 1940-talet me- dan andelen för de tre därnäst största ban- kerna fortsatt att öka under efterkrigstiden
främst beroende på tillväxten för Sveriges Kreditbank. Även om omslutningen för de båda provinsbanksgrupperna vuxit starkt har deras relativa andelar minskat. Vissa provinsbanker har dock haft förhållandevis stabila andelar.
Bakgrunden till koncentrationsprocessen inom bankväsendet under 1900-talet är i korthet följande. Under senare delen av 1800-talet hade utvecklats två dominerande affärsbankstyper, nämligen dels helt eller nästan helt lokala stadsbanker av typen Stockholms Enskilda Bank, Skandinaviska Kreditaktiebolaget (nuvarande Skandinavis- ka Banken) och Stockholms Handelsbank (nuvarande Svenska Handelsbanken), dels regionala filialbanker, som i stor utsträck- ning hade monopolställning inom en re- gion eller ett landskap. De lokala stadsban- kernas verksamhet, främst de ovannämn— das, omfattade trots frånvaron av kontors-
4 The American Bankers Association. s. 60.
nät hela landet. Av allt att döma vände sig de stora kunderna i landsorten till storstads- bankerna på grund av att endast dessa hade tillräckliga kreditresurser och kunde genom- föra önskade finanstransaktioner av olika slag inom och utom landet. Samtidigt var storstadsbankerna i betydande utsträckning korrespondentbanker för landsortsbankerna. På grund av dessa förbindelser var sannolikt landsortsbankerna villiga att uppträda som storstadsbankernas lokala representanter och kunde fås att svara för den lokala bankser- vicen.
Under 1800-talets sista och 1900-talets två första decennier bröts den gamla bank- strukturen successivt sönder. Ett betydande antal nya banker med filialsystem bildades samtidigt som allt fler banker sökte expan- dera genom uppköp av andra banker. Fram till 1914 innebar flertalet fusioner att medel- stora provinsbanker övertog smärre sådana banker varigenom de utökade sina verksam- hetsområden och konsoliderade ställningen inom resp. region.5 1914 fick koncentra- tionsprocessen en helt ny inriktning och om- fattning genom att storstadsbankerna, främst Stockholms Handelsbank, i snabb takt bör- jade överta både små och stora banker. På de åtta åren 1914—1921 försvann genom fusioneringar 51 banker men samtidigt bil- dades 18 nya. Under åren närmast därefter fick koncentrationsprocessen en speciell ka- raktär genom bankkriser, som tvingade ett antal banker att gå upp i finansiellt starkare enheter. 1927 hade antalet banker sjunkit till 29 st. från 84 st. 1908 då antalet var störst.G
En ny om än liten fusionsvåg kom 1941— 1945. då antalet banker minskade med sju st. Slutligen genomfördes ett antal små fu— sioner åren 1951—1956. Genom 1940-talets fusioner decimerades antalet provinsbanker ytterligare och med 1950-talets fusioner eli- minerades nästan alla återstående lokala småbanker. I slutet av 1950-talet hindrade dock Kungl. Maj:t Smålandsbankens plane- rade övertagande av Bohusbanken. Den sista stora sammanslagningen inträffade 1949 då Göteborgs Handelsbank upplöstes och dela— des mellan huvudsakligen Jordbrukarbanken
(numera Sveriges Kreditbank) och Skandi— naviska Banken. Fusionen hängde samman med statens önskemål att skapa en helägd statlig affärsbank på basis av de tidigare statliga ägarintressena i Jordbrukarbanken och Göteborgs Handelsbank.7
Att bankstrukturen varit förhållandevis stabil sedan slutet av 1940-talet torde åt- minstone delvis bero på speciella omständig- heter. Det har nämligen under denna period funnits en överenskommelse mellan bankin— spektionen och storbankerna, där de senare lovat att inte köpa någon av de återstående provinsbankerna. Överenskommelsen är dock inte bindande utan kan sägas upp när som helst. Överenskommelsen får ses mot bakgrund av bankinspektionens mångåriga strävan att bevara tillräcklig konkurrens inom bankväsendet genom att slå vakt om provinsbankerna. Den nuvarande bankstruk— turen med några få storbanker komplette- rade av ett antal provinsbanker har av in— spektionen ansetts vara tillfredsställande
5 Det stora undantaget var fusionen 1910 mellan dåtidens två största banker —— Skandina- viska Kreditaktiebolaget och Skånes Enskilda Bank. & Första världskriget ledde dock till att en redan beslutad storbank aldrig kom till stånd. 1912 hade nämligen 14 landsortsbanker bildat Sveriges Privata Centralbank med säte i Stock- holm. Efter en kortare tid var delägarna över- ens om att gå samman i en enda bank, varige- nom skulle skapas en storbank omfattande större delen av landet. Krigsutbrottet medförde dock att planerna uppsköts och förföll. Om den planerade banken förverkligats hade flera av de nu existerande provinsbankerna försvun- nit. " Antalet fusioner under olika är framgår av den officiella bankstatistiken. Utvecklingen av affärsbanksväsendets struktur under 1910- och 1920-talen finns skildrad på olika håll, bl.a. bankmonografier. Beträffande Kredit- bankens tillkomst 1949 kan nämnas att den ur- sprungliga avsikten var att den skulle dels fun- gera som regulator med avseende på banker- nas räntesättning och kreditvillkor i övrigt, dels i även andra avseenden öka konkurrensen inom affärsbanksväsendet, dels överta riksban- kens affärsmässiga rörelse och dels överta för- valtningen av ett antal statliga utlåningsfon- der. Efter diverse oenighet rörande bl.a. den statliga affärsbankens förhållande till riksban- kens kreditpolitik inskränkte sig slutresultatet till att Kreditbanken övertog de bankförbin- delser, som vissa statliga myndigheter och före- tag förut haft med riksbanken. Se vidare Kock [2], s. 477 ff samt 1945 års bankkommitté.
O/o ..Nu % llll|.llllllllllllllllllllllll N O 5
. .... &," .-" . -. . _k.__;-.... x_n—""'ÖZF . NN,
s.a.s.
/
&”
O Illllllllllllzwllll l945 1950 1955 1960
515+ockholms Enskilda Bank
llllllllllllllllllllllllllllllll |9l2 |9|5 l920 1925 |950 |955 l940
liSvensku Handelsbanken 5=5veriqes Kreditbank 2=5kundinaviskq banken 4:66feborgs Bank
Diagram 5: 2. Andelar av affärsbankernas totala inlåning från allmänheten 1912—66 per 31/12
l 1965År
från både effektivitets- och konkurrenssyn- punkt och därför angelägen att bevara.
Dagens affärsbanksväsende omfattar med utgångspunkt från kontorsnätet tre landsom— fattande banker (Svenska Handelsbanken, Skandinaviska Banken, Sveriges Kredit— bank), en omfattande stora delar av södra och mellersta Sverige (Göteborgs Bank), en lokal storstadsbank (Stockholms Enskilda Bank), tre större provinsbanker (Wermlands Enskilda Bank, Sundsvallsbanken, Skånska Banken), fyra mindre provinsbanker (Öster- götlands Enskilda Bank, Smålands Bank, Skaraborgs Enskilda Bank, Uplandsbanken), två lokala småbanker (Jämtlands Folkbank, Bohusbanken) samt två banker med speciel- la uppgifter (Sparbankernas Bank, Jordbru- kets Bank). Bortsett från de två sistnämnda har inga nya banker bildats sedan 1928. Elva av dagens 16 affärsbanker är bildade före 1875.
Fusionerna har således i hög grad satt sin prägel på affärsbanksväsendets strukturför- ändring men för vissa banker under vissa
skeden har inlåningsandelarna förändrats relativt kraftigt utan direkt inverkan av fu— sioner. För att åskådliggöra hur de fem största bankernas inlåningsandelar utveck- lats har diagram 5 : 2 sammanställts. För var och en av dessa banker har angetts andelen av affärsbankernas totala inlåning från all- mänheten ultimo varje år under perioden 1912—1966. En fusion representeras av en lodrätt förskjutning i bankens kurva.s När en fusions storlek inte kunnat beräknas på grund av att en bank delats på två eller flera banker har fusionen för de överta— gande bankerna markerats genom ett brott i kurvan. Fusioner med sparbanker, kredit- föreningar o.d. har inte beaktats men de
8 För att illustrera detta kan antas att stor- banken A hade 20 % av affärsbanksinlåningen år 1950, 21% år 1951 och 27 % år 1952 samt att en mindre bank B övertogs 1952. B:s an- del 1951 var 8 %. Kurvan för A har då dra- gits från 20 % år 1950 till 21 % år 1951 och därefter även lodrätt till 21 % + 8 % : 29 % för år 1951. Från 29 % har kurvan dragits till 27% år 1952.
saknar betydelse i sammanhanget. Såsom framgår av diagrammet har andelarna för framför allt Skandinaviska Banken och Sveriges Kreditbank förändrats relativt kraf- tigt utan direkt inverkan av fusioner. Sär- skilt under 1930-talet med dess lätta kredit- marknadsläge ökade Skandinaviska Bankens andel kraftigt och närmade sig Svenska Han- delsbankens andel. Denna expansion för Skandinaviska Banken utgör huvuddelen av den ökning i koncentrationsgraden, som skedde 1934—1944 enligt diagram 5: 1. Av nu verksamma banker utanför storbanks- kretsen är det endast Skånska Banken, Ös- tergötlands Enskilda Bank och Uplandsban- ken, som efter 1912 i nämnvärd utsträck- ning deltagit i fusionsprocessen. Särskilt Up- landsbanken övertog under den stora fusi- onsvågen ett antal småbanker och hade del- vis till följd härav större inlåningsandel vid slutet av 1920-talet än någon av de nu exis- terande provinsbankerna.
I samband med denna redogörelse för bankkoncentrationen är det också skäl att nämna det organiserade samarbete mellan provinsbankerna, som finns sedan några år tillbaka vid sidan av bankföreningen. 1954 inleddes på marknadsföringsområdet ett samarbete, som 1956 fick fastare form ge- nom inrättandet av Banco Information AB. Företaget ägs av närstående intressen till sex av de sju provinsbankerna (alla utom Skåns- ka Banken). 1966 trädde även Stockholms Enskilda Bank in som medlem. Det huvud- sakliga arbetsområdet för Banco Informa- tion är reklamverksamhet samt i viss mån marknadsplanering och marknadsbearbet- ning i övrigt. Även på utbildningsområdet har ifrågavarande banker ett visst samar- bete. 1960 inrättades vidare ett gemensamt utredningsorgan för provinsbankerna, Pro- vinsbankernas utredningsbyrå, som formellt är ett konsortium. Byrån kan karakteriseras som ett för provinsbankerna gemensamt ekonomiskt sekretariat av det slag, som var och en av storbankerna har. Byrån svarar således för intern information om utveck- lingen på kreditmarknaden i allmänhet och producerar bankstatistik av olika slag. I övrigt utför byrån för delägarna beställ-
ningsarbeten rörande exempelvis underlag för nya kontor.9
Hittills har bankkoncentrationen diskute- rats med utgångspunkt från inlåningen. För senare år finns emellertid uppgifter tillgäng— liga om affärsbanksutlåningens fördelning på olika användningsområden. I tabell 5: 2 redovisas andelarna 1953, 1957, 1961 och 1965 för banken med största andelen, sam- manlagt för de två bankerna med största andelarna samt för de fem storbankerna sammanlagt. Det bör påpekas att rangord- ningen mellan även de största bankerna va- rierat under perioden och att rangordningen är olika inom olika användningsområden och branschgrupper.
Inom totala kreditgivningen har koncent- trationsgraden ökat något enligt alla tre måt— ten. Största bankens andel 1965 var 31 pro- cent, de två största bankernas andel var 54 procent och de fem storbankernas andel var 81 procent. Ser man till de olika huvudgrup- perna visar det sig att största bankens och de två största bankernas andelar av kredit- givningen till industrien minskat under pe- rioden och låg 1965 under motsvarande an— delar för totala kreditgivningen. Däremot har de fem storbankernas andel varit rela- tivt konstant, vilket innebär att en viss ut- jämning skett inom storbanksgruppen. Un- der hela perioden har storbankernas sam- manlagda andel av industrikrediterna legat något över genomsnittet för totala kreditgiv- ningen. Inom kreditgivningen till handel- och servicenäringar har den största bankens och de båda största bankernas andelar mins- kat och låg 1965 något under genomsnittet. De fem storbankernas andel har däremot varit konstant. Högsta koncentrationsgraden uppvisar sektorn försäkrings- och finansvä— sen, där storbankerna 1965 svarade för 96 procent av affärsbankskrediterna. De största förändringarna i koncentrationsgrad uppvi- sar byggnads- och anläggningskrediterna. Den största bankens andel har under 1953— 1965 stigit från 26 procent till 38 procent (Svenska handelsbanken), de två största ban- kernas från 51 procent till 60 procent och
” Ekon. Revy 1961, s. 731—733, Veckans af- färer [1] samt inhämtade uppgifter.
Tabell 5: 2. Den disponerade utlåm'ngens procentuella fördelning enligt höstens kreditanalyser 1953 —1965. (Sp. B. och J. B. ingår ej).
Största Två största De fem bankens bankernas storbanker- Total utlåning i mkr. andel andel nas andel
Användningsområde 1953 1957 1961 1965 53 57 61 65 53 57 61 65 53 57 61 65 l 2 3 4 5 67891011121314151617 Totala kreditgivningen 9595 10468 14193 22 511 28 30 30 31 53 55 55 54 77 80 80 81 ]. Industri, totalt 2108 2186 2973 4 729 33 31 29 28 60 58 54 53 83 82 83 84
Gruv-, metall- och verkstads- industri 573 590 911 1586 34 30 24 28 59 54 46 51 88 85 86 87 Jord- och stenindustri 76 103 132 228 35 33 35 41 67 63 60 66 81 80 78 82 Trä-, massa- och pappers- industri 445 471 809 1294 27 29 29 29 54 53 54 49 68 71 74 77 Textil- och sömnadsindustri 372 348 322 423 35 36 36 40 63 71 71 69 87 89 89 91 Läder- och gummiindustri 137 149 142 186 37 37 37 39 66 64 57 59 91 93 94 92 Livsmedelsindustri 236 243 289 313 35 37 28 32 67 63 54 57 81 81 82 74 Kemisk- teknisk industri 119 132 141 289 34 35 37 37 64 53 61 60 94 91 92 90 Grafisk industri 61 78 115 208 30 26 24 24 55 51 45 46 80 81 84 88 Övrlg industri 89 72 112 202 50 35 37 30 71 53 55 54 80 75 85 85 2. Handel- och servicenäringar 2179 2515 3460 4973 29 28 27 26 55 54 53 51 80 80 80 80
Partihandel 1011 1 124 1334 1854 30 30 29 28 54 53 52 50 86 86 85 87 Detaljhandel 534 577 798 1095 36 33 32 29 59 58 56 52 72 72 73 75 Handel med transportmedel 477 602 1017 1438 27 27 27 26 51 52 53 48 79 79 78 75 Servicenäringar 157 212 311 586 36 33 33 33 57 56 57 56 73 76 77 78 3. Samfärdsel 310 394 461 565 36 36 28 30 63 67 48 57 90 93 88 86
Rederier 226 309 310 289 48 43 25 34 78 76 50 57 97 97 93 93 Övrig samfärdsel 84 85 151 276 36 31 33 37 56 53 57 58 72 78 77 79 4. Försäkrings- och finansväsen 271 254 345 522 49 48 49 35 71 71 71 68 94 96 96 96 5. Statliga och kommunala
sektorn1 172 166 188 436 37 32 28 30 65 60 51 47 94 84 79 78 6. Jordbruk 392 434 521 584 31 30 29 29 53 57 55 57 68 70 69 70 7. Byggnads- och anläggnings-
verksamhet2 871 1 190 2 490 4 866 26 32 40 38 51 46 60 60 75 72 82 84 Bostads— och affärsfastighe- ter 748 1010 1950 3 625 25 32 43 37 50 46 63 56 75 71 81 83
Övrig byggn. och anlägg-
ningsverks. 123 180 540 1241 31 29 31 40 55 50 53 70 77 79 87 89 8. Bostäder2 2326 2539 2663 3 746 31 37 31 31 50 59 57 54 66 79 76 75 9. Organisationer, person!. och
div. krediter 966 790 1 092 2090 31 33 33 30 55 58 59 56 74 76 76 78
1 För 1965 ingår ej Kreditbankens utlåning till den statliga sektorn, som istället är fördelad på övriga närings- grenar. ” 1953 och 1957 redovisas byggnadskreditiv 1 färdigställda fastigheter under bostadskrediter. 1961 och 1965 har överföring skett endast för byggnadskreditiv, som avlyfts till bankernas ordinarie låncstock Källa: Bankföreningens kreditanalyser.
de fem storbankernas från 75 procent till 84 procent.
Av tabellen framgår också hur kreditgiv- ningen fördelat sig inom olika industri- branschgrupper. Skillnaderna mellan olika branschgrupper är betydande. Inom fem av de nio branschgrupperna ökade största han-
kens andel under perioden 1953—1965. För de två största bankerna ökade däremot an- delen inom endast en branschgrupp. De fem storbankernas andelar ökade inom sex branschgrupper men i flera fall var ökning- arna obetydliga. Av branschgrupperna inom handel- och servicenäringar hade storban-
kerna 1965 hög andel av kreditgivningen till partihandel men relativt sett låga andelar av kredigivningen till detaljhandel och han- del med transportmedel. Beträffande bilhan- deln bör dock observeras att tillkomsten av bilfinansieringsinstitut medfört att bankkre- diterna delvis sökt sig en annan väg och nu också redovisas under rubriken försäkrings- och finansväsen. De fem storas andel inom partihandeln har varit tämligen konstant un- der perioden medan den ökat inom detalj- handeln och minskat inom handeln med transportmedel. Slutligen kan nämnas rede- rierna. vars affärsbankskrediter 1965 till 93 procent kom från storbankerna. När det gäller rederikrediter har dock en avsevärd utjämning inom storbanksgruppen skett un- der perioden 1953—1965.
B: 3 Bankkoncentrationens orsaker
Orsakerna till koncentrationsprocessen inom affärsbanksväsendet i Sverige har aldrig bli- vit föremål för någon verkligt inträngande analys. Det empiriska material som finns i bankmonografier o.d., är ytterligt knapp- händigt och ofullständigt. Den följande dis- kussionen måste därför nödvändigtvis bli tämligen allmänt hållen.
Av orsakerna till bankfusionema brukar särskilt två framhållas, nämligen dels åter- verkningar av utvecklingen mot större en- heter inom det övriga näringslivet, dels den ökade differentiering av både in- och utlåningsrörelsen, som blir möjlig inom stora affärsbanker med filialnät över vidsträckta områden."),11
De växande industriföretagen ställde kre- ditkrav. som i tilltagande grad blev omöjliga för en mindre bank att ensam tillgodose. En storbank hade här ett övertag i konkurren- sen om de stora och attraktiva kreditkun- derna genom att den ensam kunde ge även mycket stora krediter och sannolikt även genom att den kunde med större tilltro ställa i utsikt stöd vid ev. framtida plötsliga kre- ditbehov. Den geografiska expansionen av industriföretagens verksamhetsområden an- sågs också ge stora banker med landsomfat- tande filialnät en fördel i konkurrensen. I
amerikanska undersökningar av bankfusio- ner under efterkrigstiden råder det tämligen stor enighet om att en väsentlig drivkraft varit bankernas strävan att anpassa sin kre- ditkapacitet och sitt kontorsnät till föränd- ringar både i låntagarnas storlek och lokali- sering.
Den andra stora drivkraften bakom bank- väsendets koncentration har ansetts vara den differentiering av både in- och utlåningsrö- relsen, som stora banker kan uppnå. En vik- tig aspekt av detta är den ökade stabilitet i rörelsen, som en stor interregional bank er- håller. Genom att den omspänner flera regi- oner, har många kunder och oftast har kun- der inom många olika branscher kommer säsongmässiga och andra variationer i in- och utlåning vid olika kontor att totalt sett ta ut varandra i betydande grad. Detta inne- bär att storbanken kan arbeta med lägre an- del likvida medel och därmed uppnå bättre lönsamhet. Den stora interregionala banken kan med andra ord sett från företagsekono- misk sypunkt utnyttja tillgängliga kapitalre- surser effektivare. Denna kortfristiga inter- regionala kapitalutjämning kan kompletteras av en mera långfristig, där utlåningsöver- skott inom en region uppvägs av inlånings- överskott inom en annan. Banker inom re- gioner med efterfrågeöverskott på kapital eller högre låneräntor söker helt naturligt att få tillgång till kapital från regioner med efterfrågeunderskott eller lägre låneräntor genom egen etablering där. De interregio- nala banker, som härigenom uppstår, kan förväntas bli bestående även om balansen vad gäller bankmedel inom resp. region skulle återställas.
En. annan viktig aspekt av differentie- ringsmotivet är den ökade riskfördelning
1" Den enda egentliga diskussion i Sverige av dessa frågor finns i skrifter, som skrevs så tidigt som vid tiden för första världskriget. nämligen Brisman [1] och Cassel. Den följande framställningen bygger delvis på dessa båda skrifter. Uppgifterna från USA är hämtade från Select Committee on Small Business Lamb, s. 62 ff och Fischer, s. 113 ff.
” En tredje, starkt tidsbunden huvudfaktor, som anfördes som förklaring av fusionerna un- der början av 1900-talet var kommunikations— väsendets utveckling.
inom utlåningen, som en storbank kan upp- nå och som delvis är det tidigare diskuterade kreditkapacitetsproblemet i annan form. Dels blir rent allmänt den genomsnittliga risken för banken lägre ju mindre varje enstaka kredit är relativt sett. Dels erhåller den landsomfattande banken en geografiskt betingad riskutjämning. Med den koncentra- tion till vissa regioner, som kännetecknar en del näringsgrenar, kan en regional bank bli starkt beroende av utvecklingen inom en enda näringsgren. För att komma ner till samma totala genomsnittliga risk som stor- banken måste den mindre banken antingen avvisa ett antal större kreditönskemål eller placera en större del av medlen i relativt säkra objekt såsom statspapper. Om banken föredrar att ta större kreditrisker utan att öka bankruttrisken krävs en högre andel eget kapital. Alla alternativen innebär han- dikapp från konkurrens- och lönsamhetssyn- punkt. Om den mindre banken inte är villig att ta dessa handikapp tar den en bankrutt- risk, som kan bli ödesdiger. Bankkrisen 1922—1923 är åtminstone delvis ett bevis härpål?
Som redan nämnts finns inte många upp- gifter om fusionsorsakerna i de olika kon- kreta fallen.13 Den fullständigaste bilden har man av de fusioner, som framtvingades av stora kreditförluster under 1920-talet. Åt- skilliga banker hade mycket dålig riskför- delning med ett litet antal engagemang sva- rande för en stor andel av lånestocken. För- lusterna på endast några få av dessa enga- gemang var relativt sett tillräckligt stora för att en nedskrivning till marknadsvärden även skulle ta i anspråk en betydande del av bankens aktiekapital och framtvinga likvida- tion. Krisbankernas låga marknadsvärden innebar att de övertagande bankerna till mycket låga priser kunde överta inarbetade kontorsnät, en etablerad kundkrets med en- gagemang värderade till verkliga värdet samt en personal förtrogen med de lokala förhål- landena.14
Även om grundorsakerna till fusionerna varit de tidigare nämnda ges därmed ingen förklaring till varför fusionerna haft den tidsmässiga fördelning de haft. Näringslivets
strukturförändringar, bankernas strävan ef- ter differentiering etc. är knappast faktorer, som ensamma ger upphov till markerade fusionsvågor under några få år.15 Det ligger därför nära till hands att fråga sig om nå- gonting ytterligare i själva konkurrensförut- sättningarna för affärsbankerna bidragit till fusionstakten. Den ibland hävdade uppfatt- ningen att de övertagande bankerna av pres- tigeskäl tävlat om att bli störst kan ibland ha varit av viss betydelse men är å priori inte särskilt övertygande som enda förkla- ring.
Det utmärkande för affärsbankerna är att de konkurrerar på ett stort antal lokala marknader. Mest markerat är detta på in- låningssidan. Särskilt på de många markna- der, där det inte finns plats för mer än ett eller två lönsamma kontor, är det både tids- krävande, dyrbart och riskfyllt för en tidi- gare ej representerad bank att öppna nytt kontor, Svårigheterna accentueras av att bankerna traditionellt inte är benägna att
12 Enligt Brisman [l] uppnådde de landsom- fattande storbankerna även i ett tredje avseen- de en differentiering, som gjorde dem över- lägsna både stora huvudstadsbanker och regio- nala landsortsbanker. De landsomfattande stor- bankerna kunde nämligen delta i de lukrativa emissions- och provisionsaffärerna i huvudsta- den och engagera sig i stora kreditoperationer med utlandet samtidigt som verkningarna av de betydande fluktuationerna inom sådana rö- relsegrenar kunde begränsas av en stor lands- ortsrörelse med dess mer lugna förlopp. Bris- man ansåg t.o.m. denna faktor vara den vik- tigaste orsaken till koncentrationsprocessen. Några empiriska belägg för detta finns dock inte och frågeställningen torde i vart fall sakna aktualitet idag. 13 De bankmonografier, som ger vissa led- trådar och som använts i det följande. är: Sö- derlund, Sven Brisman [2] och [3]. Hallendorff, Algurén, Thunberg, Kock [1] och Å. Bergqvist [1]. 14 Nämnas kan att för flera provinsbanker var de stora förlusterna ytterst en följd av be- tydande inlåningsöverskott. För att placera dessa såg man sig tvungen att gå utanför det egna verksamhetsområdet och bevilja krediter. som senare visade sig var ytterst riskfyllda. Se Anders Östlind [2], s. 618 ff. 15 Bidragande orsak till fusionerna 1914— 1921 kan ha varit en förhärskande uppfattning att utvecklingen skulle gå samma väg i Sverige som i utlandet och att man därför slog in på en målmedveten fusionspolitik. Den allmänna haussestämningen i första världskrigets skugga torde också ha gjort sitt till.
priskonkurrera om inlåningen. Även på ut- låningssidan är benägenheten till priskon- kurrensen begränsad. Utsiktema för ett nytt sådant kontor under i varje fall de första åren är därför att få lånekunder, som den eller de lokala konkurrenterna inte vill ha samt en obetydlig inlåning. De redan existe- rande kontoren har därför en lägesfördel, vilken är attraktiv för utomstående banker. För en bank, som söker ytterligare inlåning för att finansiera ett utlåningsöverskott eller som söker nya placeringsmöjligheter eller allmänt sett vill öka kreditkapaciteten för att bättre kunna konkurrera om de stora kun- derna, ter sig därför övertagandet av redan existerande bankers kontorsnät, som ett många gånger fördelaktigt alternativ till egen kontorsetablering. Att sådana överväganden föregick fusioner under den stora fusions- vågen framgår i många olika sammanhang av bankmonografierna. Genom övertagan- det erhålls en redan inarbetad kundkrets och personal, som är förtrogna med de lokala förhållandena samt undviks den ytterligare konkurrens, som ett nytt kontor på platsen skulle innebära.
Börjar en större bank överta andra ban- ker uppfattas detta av stora expansiva kon- kurrenter som ett hot mot deras egna fram- tida möjligheter att öka eller behålla sina marknadsandelar och anpassa kontorsstruk- turen till förändringar i olika regioners eko- nomiska utveckling. Motåtgärden blir att själv köpa upp banker. Denna rivalitet mel- lan ett litet antal konkurrenter skapar stora förutsättningar för en koncentrerad fusions- våg där varje expansiv bank söker »komma först» i konkurrensen om den begränsade tillgången på redan existerande kontor. Ibland kan naturligtvis fusionering samtidigt vara ett medel för att minska konkurrensen på en del av de lokala marknader, där man redan är etablerad.16 I denna kamp om 10- kala marknader kan dessutom en omfattan- de etablering av egna kontor även på små- orter vidtas som en delvis defensiv åtgärd, syftande till att hindra och försvåra konkur- renternas nyetablering. Även om påtagliga storleksfördelar legat bakom de första fusio- nerna kan dessa utlösa en fusionsvåg, vars
omfattning inte bestäms av då existerande storleksfördelar och som leder till en kon- centration långt utöver vad som ter sig nöd- vändigt för att åstadkomma tillräcklig kre— ditkapacitet, önskvärd kapitalutjämning etc. Vid oförändrade räntemarginaler är dock en förutsättning att övergången till större enhe- ter än vad som krävs för att uppnå storleks- fördelar inte medför påtagliga effektivitets- förluster. Det råder ingen tvekan om att den stora fusionsvågen 1914—1921 till betydande del var betingad av olika rivaliserande ban- kers strävan att »komma först». Den samti- diga kraftiga expansionen av antalet kontor torde till viss del ha berott på liknande över- väganden. Huruvida vissa banker är eller har varit större än optimalt i ovannämnd mening finns inga som helst möjligheter att avgöra. Myndigheterna ansåg dock att kon- torsetableringen drivits för långt 1914—1921. Under de närmast därpå följande åren sked- de en kraftig minskning av antalet kontor, varvid bankinspektionen spelade en mycket aktiv roll. Till betydande del åstadkoms minskningen genom kontorsbyten bankerna emellan, vilket medförde en stegrad andel orter med endast en bank. Sedan mitten av 1950-talet har antalet kontor åter ökat kraf- tigt. Till denna fråga återkoms senare. Denna inneboende instabilitet i bank- strukturen förefaller vara en av förklaring- arna till storbankernas villighet att ingå en överenskommelse med bankinspektionen av det slag, som gällt sedan slutet av 1940- talet. Varje storbank har inte ansett sig ha några större fördelar att vinna på ytterligare bankköp, förutsatt att heller ingen annan storbank söker expandera den vägen. Över- enskommelsen har därför tett sig fördelak- tig, då den dämpar spekulationer och ger storbankerna ett visst skydd gentemot var- andra för överraskande aktioner. Samtidigt har den instabila företagsstrukturen för bankinspektionen ökat värdet av överens-
” För Göteborgs Bank framstod bankkrisen 1922—1923 som en oväntad »extra chans» att överta andra banker och på så sätt reparera den tidigare senfärdigheten. Att flera av de övertagna engagemangen senare skulle komma att bereda banken många bekymmer är en an- nan historia.
kommelsen eftersom riskerna är stora att en fusion snabbt utlöser en kedjereaktion av ytterligare fusioner, som, om de beviljades, skulle eliminera flertalet återstående pro- vinsbanker.
Vissa författare har velat se den stora fusionsvågen såsom åtminstone delvis ett re- sultat av huvudstadsbankernas önskan att göra sitt utbud av tjänster mera allsidigt och konkurrenskraftigt genom förvärv av kon- tor, belägna på storkundernas orter.17 Oav- sett om detta är riktigt eller ej, är på längre sikt kontorens lokalisering en viktig faktor även i konkurrensen om storkunderna. I det- ta sammanhang kan också nämnas att en viktig faktor vid flera större fusioner i USA under efterkrigstiden har varit en önskan hos »wholesale banks» att genom anskaffan— de av filialer bredda sitt sortiment av tjäns- ter. Det är signifikativt att Stockholms En- skilda Bank i dag är den enda icke-inter- regionala filialbank (frånsett öppnandet av ett kontor i Göteborg 1967), som har en landsomfattande verksamhet. De betydande ägarintressen, som familjen Wallenberg se- dan gammalt har i en mängd stora företag, bör rimligtvis betyda att Enskilda Bankens utgångsläge i konkurrensen om dessa före- tags bankaffärer är synnerligen gott även utan lokal bankservice. Visserligen har ock- så de båda största bankernas s.k. närstå— ende förvaltningsbolag avsevärda ägarin- tressen i näringslivet, men de är dock av be- tydligt mindre omfattning. Dessutom är för— bindelserna mellan dessa förvaltningsbolag och resp. storbank av annat och lösare slag än mellan Enskilda Banken och dess när— stående förvaltningsbolag och stiftelser.
En mycket stark fusionsorsak i USA har enligt många varit låga marknadsvärden för aktier i de banker, som p. g. a. sin begrän- sade storlek inte har tillgång till aktiemark- naden och som därför huvudsakligen måste anlita vinstmedel och hålla nere utdelning- arna för att öka det egna kapitalet. Genom att den köpande banken erbjudit ett pris, som bättre speglat den faktiska lönsamheten har den köpta bankens ägare givits möjlig- het både att göra en kapitalvinst och erhålla mer likvida tillgångar. Om denna faktor
spelat någon roll vid svenska fusioner är obekant. Man kan dock konstatera att även vid köp av börsnoterade banker har priser betalats, som legat avsevärt över börsnote- ringarna. I och för sig behöver inte den köpande bankens högre värdering av aktier- na bero på institutionella ofullkomligheter hos aktiemarknaden. Trots betalning av överkurs kan det vara en lönsam affär för köparen om sammanslagningen beräknas medföra storleksfördelar eller lönsammare användning av inlåningen genom endast om- disponering av kreditgivningen. Även om inga sådana effekter uppnås kan ändock en överkurs förefalla köparen berättigad. För- utsättningen är då att köparen anser sig ar- beta med onödigt hög andel eget kapital. Genom förvärv av en annan bank kan ande— len eget kapital sänkas, vilket får till följd att avkastningen på det egna kapitalet stiger vid oförändrad räntemarginal. Denna senare faktor har sannolikt varit av stor betydelse vid vissa fusioner. För undvikande av miss- förstånd bör påpekas att svenska affärsban- ker idag inte arbetar med överskott på eget kapital. Problemet är snarare det motsatta.
Vidare kan nämnas en amerikansk inter- vjuundersökning, som gjorts om banker, vars aktiemajoritet förvärvats av holdingbo- lag under perioden 1948—1960. Tre försälj- ningsmotiv var genomgående sammankopp- lade, nämligen behov av mer kapital, behov
” Denna slutsats dras av Hallendorff och byggs ut ytterligare av Söderlund. De ökade möjligheterna att rediskontera hos riksbanken tycks ha minskat landsortsbankernas beroende av storbankerna i Stockholm. Tillkomsten av Sveriges Privata Centralbank försvagade ytter- ligare banden mellan de båda bankgrupperna. De flesta delägarna i Centralbanken förefaller tidigare ha haft Handelsbanken som ombud varför dess ställning möjligen påverkades star- kast. Huvudstadsbankemas möjligheter att framgångsrikt konkurrera om de stora kunder- na utan att erbjuda lokal bankservice bör efter landsortsbankernas samgående och friare ställ- ning ha tett sig mindre ljusa. Den naturliga motåtgärden var då att bygga upp ett eget kon- torsnät. Handelsbanken skulle, om tolkningen är riktig, först ha reagerat för det nya kon- kurrensläget p. g. a. att den kände sig mest ut- satt genom att börja köpa upp landsortsban- ker. Det bör dock samtidigt framhållas att Handelsbanken hade ett betydande utlånings- överskott under denna period.
av fler och mer specialiserade tjänster samt behov av att kunna ge större krediter. Svå- righeter att finna efterträdare till avgående företagsledare nämndes i åtskilliga fall. De två vanligaste orsakerna var dock önskan att erhålla mera likvida tillgångar och ut- nyttja tillfället att göra en kapitalvinst.
På basis av tillgängligt material finns det inga möjligheter att uttala sig om huruvida ytterligare fusionsförsök kan väntas eller ej. Det är dock uppenbart att den ekonomiska utvecklingen inom en del regioner skapar problem för vissa provinsbanker. I och för sig skulle fusioner inom provinsbanksgrup- pen med smärre undantag inte medföra hög- re koncentrationsgrad och mindre konkur- rens på berörda marknader, eftersom pro- vinsbankernas verksamhetsområden geogra- fiskt sett är åtskilda. Fusionerna skulle i stället snarast medföra ökad konkurrens för de nuvarande storbankerna.
B: 4. Vissa anmärkningar rörande kostnads- förhållanden
Det ligger nära till hands att fråga sig om det inom affärsbanksväsendet finns positiva skaleffekter av traditionellt slag, vilka lik- som inom industrin har bidragit till struktur- förändringar i riktning mot ökad koncentra- tion. Vissa författare har utan vidare anta- git att förhållandena inom industrin och bankväsendet är analoga. Det kan därför vara lämpligt att inledningsvis något klarläg- ga skillnader och likheter i de allmänna för- utsättningarna mellan bankföretag och in- dustriföretag.
Med stordriftsfördelar avses det förhål- landet att en ökning av insatta produktions- faktorer utan förändringar av deras relativa andelar ger en mer än proportionell Ökning av produktionen med sänkta styckkostnader som följd. Generellt kan förekomsten av stordriftsfördelar förklaras med produk- tionsfaktorernas bristande delbarhet oavsett om därmed menas faktorerna som sådana eller de specialiserade funktioner, som pro- duktionsfaktorerna fullgör. Ses kapitalplace- ringar exkl. kassa- och likviditetsreserv som bankernas huvudsakliga produktion, går de
differentieringsfördelar, som tidigare talats om, in under denna generella definition av stordriftsfördelar. Det är emellertid frågan om en speciell typ av stordriftsfördelar, som är av helt undernordnad betydelse inom in- dustrin, där i stället stordriftsfördelar främst härledes ur möjligheterna att vid ökande produktionsvolym effektivare utnyttja ar- betskraft och realkapitalutrustning. I första hand brukar skaleffekter ställas i relation till den producerande anläggningens storlek men ibland hävdas också att ett företag med flera anläggningar av optimumstorlek skulle ha lägre styckkostnader än ett företag bestå- ende av endast en optimal anläggning. Den- na extra kostnadsfördel för stora företag skulle då bero på förekomsten av stordrifts- fördelar inom företagsledning och distribu- tion samt vissa prismässiga fördelar vid sto- ra inköp från leverantörerna. Gjorda under- sökningar har dock inte kunnat påvisa att dessa stordriftsfördelar skulle gälla generellt inom industrin. Dessutom har i branscher, där de konstaterats, de vanligen visat sig vara tämligen små inom intervall, som kun- nat studeras. Delade meningar råder om företag kan bli så stora att deras effektivitet minskar. Många anser att någon övre gräns för företagsstorleken hittills inte har visat sig finnas medan andra menar att mycket stora företag gör effektivitetsförluster p. g. a. tungrodd administration och inflexibel före- tagsledning.18
Vid jämförelser med bankväsendet måste skiljas mellan situationen före resp. efter in- troduktionen av elektronisk databehandling i affärsbankerna. Anläggningsenheten före EDB var främst det enskilda kontoret. Fler- talet kundkontakter och den helt övervägan- de delen av rutinarbetet skedde vid konto- ret, varför möjligheterna till stordrift var starkt begränsade. De som fanns avsåg främst den högsta företagsledningen och vis- sa centraliserade funktioner såsom handha- vande av värdepappersportfölj samt nostro- och lorokonton. Vissa författare har dess- utom hävdat att stora banker uppnår ett slags stordriftsfördelar genom större andel
"3 Bain, s. 145 ff. Koopmans, s. 150—152.
stora krediter, vilka är mindre arbetskrävan— de per lånekrona p. g. a. betydande fasta kostnader i form av balansanalys, säkerhets- prövning etc. Det är emellertid knappast rik- tigt att räkna detta som en skaleffekt.19 Kon- torens bundenhet till den lokala markna- den innebar före EDB att frågan om ev. stordriftsfördelar kom att företrädesvis avse skaleffekter härrörande från företagsstorlek (sammanförande av många anläggningar) och inte kontorsstorlek. Därmed är också sagt att parallellerna med industrins förhållan- den var tämligen svaga. Likheten med han- deln var större men även här har utveck- lingen mot större enheter i betydande ut- sträckning inneburit en ökning av anlägg- ningsstorleken.
Sedan början av 1960-talet är affärsban- kerna i färd med att successivt ta EDB i an- språk.20 Det torde inte vara någon överdrift att säga att förutsättningarna för bankverk- samhet därmed revolutionerats. Det kan där- för vara befogat med en mindre utvikning om den nya teknikens innebörd och tillämp- ning. Självfallet har även före EDB succes- sivt nya tekniska hjälpmedel kommit till an- vändning inom bankerna med vars hjälp rationaliseringar blivit möjliga.21
Mer än någon annan affärsverksamhet präglas bankarbetet av rutinmässig hante- ring av stora volymer papper, där krav ställs på en omfattande bokföring och siffermäs- sig bearbetning samtidigt som bevarande av det underliggande materialet i stor utsträck- ning är nödvändigt då det i sig självt repre- senterar värden (ex. checkar och växlar). Inlåningsrörelsen är den mest arbetskrävan- de delen och det är också här som EDB först kommit till större användning. Check- räkning (både med och utan kredit) samt de s.k. sparräkningarna är nu i det närmaste helt omlagda till EDB inorn affärsbanksvä- sendet. Varje affärsbank har en eller några få datacentraler, där all databearbetning och lagring av data i samband med inlåningen sker. Mycket enkelt uttryckt är arbetsgång- en följande. Till centralen inkommer varje dag från kontoren uppgifter om dagens transaktioner. Inom vissa banker översänds allegaten och inom andra färdigstansade
hålkortsremsor. Uppgifterna förs över på magnetband, som sedan körs mot band in- nehållande uppgifter om tidigare kontoställ- ningar. Uppgifterna om transaktioner och nya kontoställningar skrivs ut på maskinlis- tor, som tillsammans med grundmaterialet sänds till kontoren och när dessa dagen där- på. EDB har lättat kontorens arbetsbörda radikalt och minskat känsligheten för tillfäl- liga arbetsbelastningar. Inom en mindre bank uppgavs att en ränteförändring endast krävde en halvtimmes extra körning av datamaski- nen mot tidigare en stor insats av övertids- arbete inom hela banken. Extrabelastningen vid månads- och årsskiften har också mins- kat kraftigt.
EDB har medfört stora kostnadssänk- ningar även om det är svårt att få ett mått på exakt hur stora p. g. a. ändrad organisa- tion och volymförändringar. Vid ett par av de större bankerna uppgavs dock som en grov uppskattning att kostnaderna inom in- låningsrörelsen med EDB-teknik endast var hälften av de kostnader, som skulle ha upp- stått utan EDB. Minskningen av personal- kostnaderna var ännu större. I detta sam- manhang bör också påpekas den kraftiga volymökning, som skett på senare år inom inlåningsrörelsen. Som exempel härpå kan nämnas att antalet insättningar och uttag inom en bank fördubblats på 3,5 år medan de inom en annan bank under 10-årsperio- den 1955—1965 hade stigit från index 100 till index 330. Oförändrad teknik skulle ha medfört betydande svårigheter att rekrytera tillräckligt med personal.
När det gäller övriga rutiner uppvisar bankerna betydande skiljaktigheter i fråga om hur långt man hunnit med ianspråk- tagande av EDB. Notariatrörelsen är delvis omlagd till eller planeras bli omlagd till EDB inom den närmaste framtiden. Även här har en snabb volymökning accentuerat
19 För litteratur om bankkostnader se Hor- vrtz.
30 Uppgifterna i det följande grundar sig på intervjuer med chefer för affärsbankernas or— ganisationsavdelningar och datamaskinanlägg- ningar. 21 För en kortfattad historik över kontors- tekniken inom bankväsendet se Bergqvist [2].
nödvändigheten av rationalisering. Inom fi- nans- och fondavdelningarna samt utlands- rörelsen har vissa banker tagit EDB till hjälp. Det stora återstående användnings- området för EDB är emellertid lånerörelsen. Checkräkningskrediter, byggnadskreditiv, vissa reverslån och avbetalningslån är om- lagda till EDB men huvudparten av revers- lånen och växlarna hanteras fortfarande en- ligt den gamla tekniken. Större delen av ar— betet på att bygga upp ett integrerat infor- mationssystem för företagsledningen åter- står. Men även vid användning av EDB enligt de nuvarande principerna är det ma— nuella hanterandet av papper omfattande och arbetskrävande. Framtidsdrömmen för bankernas dataexperter är att få en nära nog fullständig automation, där alla data- registreringar för EDB sker direkt vid kon- toren och onödiggör pappershantering även mellan bankerna. Vid automatiseringen av transaktionerna mellan bankerna kan den gemensamma bankgirocentralen komma att spela en strategisk roll.
Införandet av EDB har påtagligt ändrat affärsbankernas interna struktur. En affärs- bank är i långt högre grad än tidigare en integrerad teknisk enhet och likheterna här- vidlag med ett industriföretag har därige- nom ökat kraftigt. Därmed har också frå- gan om förekomsten av positiva eller nega- tiva skaleffekter inom affärsväsendet kom- mit i ett nytt läge. Programmering, utarbe- tande av nya system och utvecklingsarbete är av central betydelse men samtidigt kost- nadskrävande. Storbankerna har hittills inte haft något större samarbete i dessa avseen- den. Däremot hade i inledningsskedet samt- liga provinsbankerna ett nära samarbete, bl. a. för att avgöra om en gemensam data- central var en lämplig lösning. Utrednings- resultatet i den sistnämnda frågan blev dock negativ. Vissa av provinsbankerna hade dock under de första åren gemensam stans— central och hyrde gemensamt service vid maskinleverantörernas dataanläggningar. Gemensam hyrning av service hos maskin— leverantören eller andra förekommer ännu men flera provinsbanker har övergått till att ensamma hyra hela dataanläggningar.
På programmerings- och systemutvecklings- området har vissa provinsbanker fortfaran- de ett tämligen nära samarbete.
EDB har infört en ny tänkbar stimulans till ökad koncentration inom affärsväsendet men det är ännu för tidigt att säga om en sådan effekt faktiskt kommer att uppstå. Otvivelaktigt ger massproduktion av rutin- transaktioner med EDB vissa stordriftsför- delar. Hittills har dock de mindre bankerna sökt motverka storleksnackdelar genom samarbete på vissa områden. En viktig fak- tor i sammanhanget är dessutom att affärs- bankerna i viss utsträckning hyr dataan- läggningarna i stället för att köpa dem, vil- ket reducerar investeringskostnadema för den nya tekniken. Datatekniken kan emel- lertid också ha eliminerat negativa skal— effekter, som annars skulle ha uppstått. Den snabba volymökningen under senare år skulle med i stort sett oförändrad teknik ha medfört en ansvällning av organisatio— nen, som kunde ha ställt storbankerna inför stora administrativa problem. Det förtjänar nämnas i detta sammanhang att Sayers i sista upplagan av det välkända verket Mo— dern Banking (1964) under hänvisning till den nya tekniken tar upp problemet om effektiv organisation kontra bevarandet av ännu återstående element av konkurrens in- om affärsbanksväsendet. Sedan mellankrigs- tidens början har statsmakterna i England sökt förhindra ytterligare fusioner mellan storbanker i konkurrensbevarande syfte. De nya möjligheterna till stordriftsfördelar kan enligt Sayers aktualisera en ny avvägning mellan effektivitet och bevarande av kon— kurrens.22
EDB har möjliggjort utbud av nya tjäns- ter och ökat utbud av vissa tjänster. Giro- kapitalräkning och checklön hade knappast varit möjliga i nuvarande omfattning och utformning utan EDB. En annan ny typ av produkter där datatekniken kommit till stor användning är factoring och leasing via bankerna närstående företag. Notariatrörelse med dess krav på dyrbara specialister kunde tidigare endast drivas vid de största avdel- ningskontoren samt huvudkontoren. Med
” Sayers, s. 25—26.
hjälp av EDB har specialistfunktionerna kunnat centraliseras och utbudet av notariat- tjänster spridas till även mindre kontor.
Att statistiskt mäta skaleffekter inom bankväsendet erbjuder i varje fall ännu närmast oöverstigliga svårigheter. Att mäta skaleffekter för industriföretag med en enda produkt på tillverkningsprogrammet erbju- der många problem, som dock kunnat lösas i åtskilliga fall. När tillverkningen omfattar många varor mångfaldigas mätproblemen. Bankerna är i hög grad mångproduktföre- tag och produkterna utgörs dessutom av tjänster — ofta specialiserade och individuellt utformade. Bankernas produktsammansätt- ning varierar till stor del på ett systematiskt sätt med bankstorleken. Stora banker ger förhållandevis fler stora län, har större ut- landsavdelningar osv. Fastställande av en kostnadsmässig optimumstorlek för en bank blir därför i hög grad också beroende av vilken produktsammansättning, som väljs.
Paul Horvitz och David Alhadeff har sökt analysera skaleffekterna inom det ame- rikanska affärsbanksväsendet.23 Lån och värdepapper har betraktats som bankernas huvudprodukter. Utifrån denna definition har ett styckkostnadsbegrepp skapats genom att uttrycka totala kostnader i procent av summa utestående lån och värdepapper. Horvitz främsta slutsats innebär att styck- kostnaden är i stort sett konstant inom ett mycket stort intervall. Bortsett från extremt små banker (under 5 miljoner dollar i in- låning) är det först vid en inlåningsvolym på över 500 miljoner dollar, som styckkost- naden sjunker (undersökningen avser 1959 års förhållanden). I sammanhanget bör ock- så uppmärksammas att EDB 1959 redan börjat göra sitt intåg i amerikanska banker med början i de större. Vidare konkluderas att filialbanker är ineffektivare än »unit bankS». Utan att gå in på detaljkritik kan konstateras att i undersökningarna ingen hänsyn tagits till de mätproblem, som tidi- gare nämnts. Vad speciellt gäller den sist- nämnda slutsatsen, är det knappast över- raskande att exempelvis en »unit bank» i en storstad med många stora kundföretag har lägre kostnader än en filialbank med samma
omslutning, som har ett stort antal små av- delningskontor ute i landsorten med många småkunder. De båda undersökningarnas slutsatser om skaleffekter inom bankväsen- det måste tyvärr frånkännas större bevis- värde.24
Den svenska statistiken över affärsban- kernas kostnader tillåter lika litet som den amerikanska några slutsatser om skaleffek— ter. Trots detta kan det vara av intresse att kort redogöra för vissa data om affärsban- kernas omkostnader. Med omkostnader av- ses i det följande huvudsakligen summa av- löningar, tantiemer, arvoden, pensionskost- nader och understöd samt hyror.
Bankväsendets omkostnader uttryckta i procent av medelomslutningen har utveck- lats tämligen oregelbundet över åren såsom framgår av tabell 5: 3. Sedan 1961 ligger de dock på en avsevärt högre nivå än tidigare. Kostnadsskillnaderna mellan olika banker är mycket betydande även om de båda spe- cialbankerna samt Bohusbanken och Jämt- lands Folkbank utesluts vid en jämförelse. Flera år har banken med lägsta kostnaderna haft mindre än hälften så höga kostnader som banken med de högsta kostnaderna. Något klart samband mellan omkostnads- procent och bankstorlek går inte att utläsa. Av de tolv stor- och provinsbankerna, som fanns 1966, har Sveriges Kreditbank fr. o. m. 1956 haft de relativt sett lägsta omkostna- derna medan de klart högsta omkostnaderna redovisats av Skånska Banken under hela perioden 1954—1966 med undantag för åren
23 Horvitz och Alhadeff. Den senare under- sökningen avser endast bankväsendet i Kali- fomien. 24 En mer ingående undersökning har gjorts av skaleffekter och marginalkostnader för vär- depapper och olika typer av in- och utlåning vid ett antal mindre banker i Nya England 1959, 1960 och 1961. Härvid har i betydande utsträckning beaktats ovannämnda mätproblem. Undersökningen visar att positiva skaleffekter möjligen kan finnas men dessa är sannolikt mycket svaga. Marginalkostnadskurvorna är mycket olikartade för olika typer av in- och utlåning. Det bör dock observeras att ingen av de undersökta bankerna hade över 55 miljoner dollar i tillgångar. Se Benston. Slutligen bör nämnas att Hope i en undersökning av banker drar slutsatsen att stordriftsfördelar existerar inom bankväsendet.
1959 och 1965. De båda andra större pro- vinsbankerna har däremot haft förhållande- vis låga omkostnader, liksom på senare år också Svenska Handelsbanken.
Åtminstone delvis torde kostnadsskillna- derna betingas av skillnader i produktsam- mansättning, kundsammansättning och för- delning på inlåningsräkningar. Svenska Han- delsbanken, Skandinaviska Banken och En- skilda Banken har stora och kostsamma ut- landsavdelningar, fondavdelningar och no— tariatavdelningar. Kreditbankens låga om- kostnader beror sannolikt till en del på mindre insatser på dessa områden och en hög andel storinlåning. En hög andel stor- kunder på både in- och utlåningssidan bör till betydande del förklara Enskilda Ban- kens tidvis låga omkostnader. Det är emel- lertid ytterligt tveksamt om variationer i produkt- och kundsammansättning helt kan förklara de stora kostnadsskillnaderna mel- lan affärsbankerna. Sannolikt betyder skill- nader i kontorsnätets struktur mycket för rådande kostnadsdifferenser.
B: 5. Vissa data rörande intäktsförhållanden
Affärsbankerna bedriver en långt mer mång- fasetterad rörelse än övriga bankinrättning— ar. Den officiella statistiken över intäkternas fördelning är utomordentligt knapphändig men kompletterande uppgifter har erhållits genom bankinspektionens tillmötesgående. Såsom framgår av tabell 5: 4 domineras affärsbankernas ränteintäkter av räntor från utlåning till allmänheten men övriga ränteintäkter är långt ifrån obetydliga. Vid sidan av räntor har affärsbanker andra stora rörelseintäkter. _ Tillgängliga uppgifter tillåter dock endast en analys av totalintäktemas fördelning uti- från nettoräntor och nettoprovisioner. I det senare fallet har således i förekommande fall avdrag gjorts för provisioner, som ban- kerna själva betalat (främst till in- och ut- ländska banker) vid medverkan i olika transaktioner. Såsom framgår av tabell 5: 5 uppgick 1965 nettoräntor till ca 760 mkr och andra intäkter än ränteintäkter till ca 400 mkr, d.v.s. ca en tredjedel av totala
Tabell 5: 3. Omkostnadspracent för hela bank- väsendet samt högsta och lägsta värden för 12 banker åren 1954—19651
Omkostnads-%
Hela Högsta Lägsta Skillnad bank- värde värde högsta väsen- bland 12 bland 12 och lägsta Är det banker banker värde 1954 1,34 2,05 0,89 1,16 1955 1,50 2,08 1,04 1,04 1956 1,64 2,12 1,13 0,99 1957 1,56 2,12 1,14 0,98 1958 1,60 2,17 0,95 1,22 1959 1,53 2,08 0,91 1,17 1960 1,55 2,02 0,98 1,04 1961 1,79 2,43 1,15 1,28 1962 1,82 2,40 1,26 1,14 1963 1,74 2,33 1,17 1,16 1964 1,81 2,52 1,15 1,37 1965 1,88 2,57 1,31 1,26 1966 2 00 2,57 1,43 1,14
)
1 De 5 storbanker och 7 provinsbanker, som fanns 1966. Källa: SOS. Uppgifter om bankerna.
nettointäkter. Andelen för andra intäkter än räntor har successivt stigit under 50- och 60-talen. Huvudparten är provisioner av olika slag. Den största intäktsgruppen utgörs av avgifter för krediter i räkning, vars an- del stigit betydligt under den studerade pe—
T abel 5 : 4. A ffärsbankernas bruttara'ntor
1954 1959 1964 1965
1. Totala in- täktsräntor, milj. kr.:1 549
2. Därav å ut- låning till allm. och sparb., milj. kr.: 433 804 i % av totala räntor:
3. Därav å statspapper och obliga- tioner, milj. kr.: 102 275 336 378 i % av totala (19 %) (25 %) (19 %) (18 %) räntor:
1 I uppgifterna för 1954 ingår ej Intecknings- banken och Gotlands Bank. I totaluppgifterna för samma år ingår endast nettoräntor för två av de minsta bankerna. Källa: Uppgifter erhållna från bankinspektio- nen.
1106 1752 2149
1 323 (79 %) (73 %) (76 %) (78 %)
1 672
rioden. Övriga provisionsintäkters andel har ökat under 60-talet efter en tillbakagång under 50-talet. Andelen var dock endast något högre 1965 än 1954. Bankernas pro- visionsinkomster regleras till stor del genom kartellavtal. Dessa diskuteras i kapitel IX. Slutligen kan noteras att räntenettot relativt sett är mindre hos storbanker än övriga banker. År 1965 utgjorde räntenettot 64 procent av storbankernas totalintäkt mot 74 procent för övriga banker. Ovanstående uppgifter för affärsbankerna kan lämpligen jämföras med liknande uppgifter för övriga bankinrättningar för att illustrera affärs- bankernas annorlunda intäktsstruktur. Sparbankernas bruttointäkter av rörelse (totala intäkter minus återvunna nedskriv- ningar, uppskrivningar och intäkter av egna fastigheter) uppgick år 1965 till 1 493 mkr., varav 88 procent härrörde från lån och kre- diter i räkning och 9 procent från obligatio- ner och statspapper. Provisionsintäkter upp- gick till endast 7 mkr., motsvarande ca en halv procent av totala rörelseintäkter. Spar— bankernas nettoräntor uppgick till 359 mkr. För jordbrukskasserörelsen redovisas en- dast nettoräntor. Dessa uppgick år 1965 till 54 mkr. vari även ingår avgifter för krediter i räkning. Med undantag för endast några få procent härrör bruttoränteintäkter från utlåningsrörelsen. Andra intäkter än räntor uppgick endast till drygt en mkr. Postbankens resultatredovisning avviker från övriga instituts genom att räntor på in- täktssidan redovisas efter avdrag av ränte- kostnader för avistalån och räntebärande postgirokonton men före gottskrivning av räntor till postsparbanksinsättarna. År 1965 uppgick totala intäkter till 612 mkr., varav 93 procent utgjorde de sålunda definierade ränteintäkterna. Uppgifter saknas om brut- toräntornas fördelning men med ledning av tillgångarnas sammansättning kan räntor från obligationer och statspapper uppskattas till i runt tal en femtedel av totala räntein- täkter. Postbankens nettoräntor uppgick 1965 till 257 mkr. Att för affärsbankerna göra en uppdel- ning av andra intäkter än ränteintäkter er— bjuder stora svårigheter p. g. a. att bankerna
i vissa fall inte tillämpar enhetliga redovis- ningsprinciper. På basis av bankinspektio- nens material har emellertid i tabell 5: h gjorts en uppdelning på huvudområden. Så- som framgår har flertalet typer av provi- sionsintäkter ökat kraftigt under perioden 1954—1965 — i vissa fall med mer än 300 procent. Svagast har rembursprovisioner ut- vecklats beroende på den successiva över- gången till inkasso inom utrikeshandeln efter andra världskriget. Eftersom provisionssat— serna ökat innebär intäktsutvecklingen i rea- liteten att rembursbetalningar, räknat i fasta priser, minskat.
Inom alla verksamhetsgrenar utanför rän- terörelsen har de fem storbankerna en stark ställning. Inom vissa såsom remburser, ga- rantier, notariat och emissioner är deras an- del 90 procent eller mer. Sett över hela den studerade perioden har de största föränd- ringarna i storbankernas andelar inträffat inom emissionsverksamheten (ökning) och arbitragerörelsen (minskning). Den ökade andelen inom emissionsverksamheten torde i första hand bero på den kraftiga ökningen av industriemissioner under 1960-talet på både aktie- och obligationsmarknaden. De kraftigaste andelsmässiga förskjutningarna har emellertid inträffat inom storbanksgrup- pen. Med undantag för emissionsverksam— het och i någon mån kassafack har Enskilda Bankens andelar minskat kraftigt — i fråga om remburser, garantier och arbitrage med 8—13 procentenheter. Samtidigt har övriga storbankers andelar ökat inom flertalet verk- samhetsgrenar. I fråga om remburser, nota- riat, kassafack och »övrigt» (främst fondfö- relse) uppgick 1965 Svenska Handelsban- kens och Skandinaviska Bankens andelar tillsammans till 60 procent eller mer. En närmare diskussion av prissättning m. m. för banktjänster följer i kapitel IX.
C. Sparbanksväsendet
I likhet med vad som gäller för affärsban- kerna krävs vid etablering av sparbank sär- skilt tillstånd i form av reglementets stadfäs- telse. Stadfästelsemyndighet är vederböran- de länsstyrelse, som sedan 1920 inte får meddela stadfästelse utan att sparbanken
Tabell 5: 5. AH'ärsban/cernas rörelseintäkter, netto, fördelade på huvudgrupper?
Banker och år
Mkr
Netto- ränte- intäkter
Arbi- trage
Netto provisioner
därav:
avgifter för kred. i räkn.
Totalt övrigt
Övriga rörelse- intäkter
S:a
Netto ränte- intäkter
Arbi- trage
Netto provisioner
därav:
avgifter för kred.
Totalt i räkn.
Övrigt
Övriga rörelse- intäkter
S:a
1
1. Alla banker2 är: 1954 1959 1964 1965
2. Storbanker 1954 1959 1964 1965
3. Ö vriga banker 1954 1959 1964 1965
2
286,3 437,6 672,7 760,6 230,1 352,5 538,9 602,3
56,2 85,1 133,8 158,3
19,3
)
6,
4 5 6
97,6 151,0 275,5 337,8 33,7 63,3 119,5 147,5 63,9 87,7 156,0 190,3
83,4 130,8 237,2 288,6 27,4 5 3,2 100,9 124,4 56,0 77,6 136,3 164,2
14,2 6,3 20,2 10,1 38,3 18,6 49,2
ax.-4
7, 10, 19,7
23,1 26,1
8
405,1 621,9 1 002,3 1 156,5 333,2 513,8 825,4 941,9
71,9 108,1 176,9 214,6 78,2 78,7 75,6 73,8
10 11 12
19,7 8 7 18,7 9 3 21,7 10,5 22,9 10 8
Anm. 1. Rörelseintäkter är totala intäkter minus återintlutna avskrivningar och intäkter av anläggningstillgångar. 2. För 1954 ingår ej Inteckningsbanken och Gotlands Bank. Se i övrigt anm. till tabell IX:3. Källa: Uppgifter erhållna från bankinspektionen.
13 14
v—OQN 0000
15
100,0 100,0 100,0 100,0 100,0 100,0 100,0 100,0 100,0 100,0 100,0 100,
Verksamhetsområden Alla banker, mkr %];sz St orbanker n as an d el.% 1954 1959 1964 1965 1965 -54 -59 -64 -65 1. Rembursprovisioner 10,0 8,5 8,9 10,8 8 % 92 94 94 92 2. Garantiprovisioner 7,6 10,2 19,1 23,4 208 % 95 92 93 93 3. Inkassoprovisioner och övr. prov. inom utl. rörelsen 11,4 18,7 33,6 48,2 323 % 85 86 83 84 4. Notariatrörelse 9,6 15,3 27,2 33,0 244 % 90 90 90 90 5. Kassafack 3,6 5,0 7,3 8,0 122 % 83 83 84 84 6. Emissionsverksamhet 4,0 4,5 16,7 16,4 310 % 85 82 93 89 7. Övrigt (främst fond- rörelse) 17,7 25,6 43,2 50,6 186 % 84 88 81 81 8. Summa 1—7 63,9 87,7 156,0 190,3 198 % 88 88 87 86 9. Avgifter för kred. i räkn. 33,7 63,3 119,5 147,5 338 % 81 84 84 84 10. Summa 8—9 97.6 151,0 275,5 337,8 246 % 85 87 86 85 11. Arbitrage (på valutor) 20,6 29,1 44,9 55,5 169 % 94 91 89 88 12. Summa 10—11 118,2 180,1 320,4 393,3 233 % 87 87 87 86 13. Netto ränteintäkter 286,3 437,6 672,7 760,6 166 % 80 81 80 79 14. Totalsumma 404,5 617,7 993,1 1 153,9 185 % 82 83 82 81
Anm. I redovisningen 1954 för Smålands Bank, Bohusbanken samt Skaraborgs Enskilda Bank är provisionsintäkterna inte fullständigt fördelade på huvudgrupper varför en beräknad fördelning gjorts på basis av övriga provinsbankers siffror. För Smålands Banks del har samma förfaringssätt måst till- gripas för 1959. I övrigt har med ledning av bankernas anmärkningar till redovisningen till bankinspek- tionen vissa justeringar ningsbanken och Gotlands Bank.
Källa: Uppgifter erhållna från bankinspektionen.
befunnits vara nyttig för det allmänna. I motsats till vad som gäller för affärsbanker- na är emellertid tillståndsgivningen inte tids- begränsad. Ett i sammanhanget viktigt krav är att reglementet ska ange det geografiska område inom vilket sparbankens verksam- het ska bedrivas.
P. g. a. den starka lokala bundenheten är antalet sparbanker mycket stort även om under senare år ett betydande antal fusio- ner skett. Sparbankerna uppvisar kraftiga skillnader storleksmässigt. Störst är Stock- holms sparbank, som 1966 hade ca 1,7 mil- jarder i inlåning, dvs. avsevärt mer än de största provinsbankerna. De fem största sparbankerna hade tillsammans ca en fem- tedel av totala sparbanksinlåningen. I all- mänhet finns endast en sparbank på en ort men avvikelser från denna princip förekom- mer fortfarande på en del håll i framför allt södra Sverige. Antalet sparbanker nådde sin höjdpunkt 1926, då det fanns 497 st. Ut-
gjorts, bl. a. av Enskilda Bankens arbitrageinkomster. För 1954 ingår ej Inteck-
vecklingen av antalet sparbanker framgår av tabell 5: 7.
Den takt med vilken antalet sparbanker minskat har påtagligt ökat under tabellens sista 10—årsperiod. Vid utgången av 1966 hade antalet sparbanker minskat med ytter- ligare 36 st. och uppgick därmed totalt till 362 st. Minskningen är trots detta blygsam mot vad som väntas ske inom de närmaste åren. 1964 lade en kommitté inom spar-
Tabell 5: 7. Antal sparbanker 1914—1964
Förändring i
Antal spar- antalet spar-
År banker banker
1914 443
1924 494 i få
1934 479 _ 16 1944 463 _ 15 1954 448 _ 50
1964 398
Källa: Officiell statistik.
banksföreningen fram ett betänkande vari förordas att antalet sparbanker genom fusio- ner nedbringas till ca 70 st.30 De allmänna riktlinjerna i betänkandet har accepterats av föreningens styrelse och föreningen bedriver f.n. en relativt omfattande informations- verksamhet bland medlemmarna i struktur- frågor. Fusionstakten har också ökat påtag- ligt och det anses inte orealistiskt att antalet sparbanker är nere vid ca 200 st. i början av 1970-talet med verksamhetsområdena i stort sett anpassade till de nya kommunblocks- gränserna.31
I strukturkommitténs argumentation för radikalt färre och större sparbanker är det främst tre faktorer, som ges stor betydelse, nämligen befolkningsomflyttningen, allmän- hetens ökade krav på bankservice och den skärpta konkurrensen om inlåningsmedlen. Ett stort antal sparbanker har sitt huvud- kontor på landsbygden eller i tätorter med ogynnsam befolkningsprognos. Många spar- banker kan inte p. g. a. det begränsade be- folkningsunderlaget nå en sådan storlek att de kan erbjuda fullgod bankservice i form av dagligt öppethållande, olika sparformer, kassafack etc. Å andra sidan har med den stigande levnadsstandarden allmänhetens krav på bankservice stigit jämsides med att andra konkurrensmedel än räntan blivit allt viktigare i konkurrensen mellan bankinrätt- ningarna om inlåningskunderna. Ett stort antal mindre sparbanker har inte dagligt öp- pethållande och inte öppet det antal timmar per dag som anses vara normal banktid. I fråga om olika s. k. sparfrämjande verksam- hetsgrenar och utbud av bankmässiga tjäns- ter har de mindre sparbankerna också ett klart handikapp.
För att öka sparbankernas konkurrens- kraft förordar kommittén att de mindre sparbankerna går upp i större enheter för att såsom avdelningskontor få ökade ekonomis- ka och personella resurser. Någon nedlägg- ning av kontor förutses inte annat än i un- dantagsfall eftersom avdelningskontor för att täcka sina kostnader kräva betydligt mindre inlåningsunderlag än en fristående sparbank. De föreslagna nya sparbanksom- rådena, vilka är 72 st., bygger i huvudsak
på arbetsmarknadsstyrelsens s. k. A-regioner med bibehållande av redan existerande läns- sparbanker och anpassning till kommun- blocksindelningen. Den lokala anknytningen ska bevaras genom att vid de övertagna sparbankernas huvudkontor inrätta lokalsty- relser inom vilka utses lånedelegationer.
Sparbankerna har sedan gammalt ett om- fattande samarbete genom lokala och regio— nala sparbanksföreningar samt genom Svens- ka sparbanksföreningen och Sparfrämjan- det. Det senare organets verksamhet omfat- tar bl.a. planläggning av propaganda, re- klam och upphandling av kontorsutrustning. Genom Sparbankernas Bank, Sparbankernas Intecknings AB och AB Kommunkredit har sparbankerna erhållit viktiga komplement till den traditionella sparbanksverksamheten. Banken tjänstgör dessutom som en slags centralbank för sparbankerna med uppgift att utjämna penningöverskott och penning- underskott mellan olika sparbanker. Vidare ombesörjer banken den clearing mellan spar- bankerna, som måste ske p. g. a. att insätt- ningar och uttag för ett stort antal sparban- ker tillåts ske vid annan sparbank än där kontot finns.
Genom tillkomsten av Sparbankernas Da- tacentraler AB (Spadab) 1962 har skapats möjligheter för en omfattande rationalise- ring av sparbankernas verksamhet, vilken inte är bunden av den enskilda sparbankens storlek. F.n. är ca 100 sparbanker anslutna till Spadab medan 5—6 sparbanker valt att upprätta egna datamaskinanläggningar. En- ligt vad man uppger på Spadab ställer det sig ekonomiskt fördelaktigt även för de största sparbankerna att ansluta sig till Spa- dab. Att vissa sparbanker trots detta valt att upprätta egna datamaskinanläggningar har bl. a. berott på den större frihet i dispositio- nen över datamaskinerna, som härigenom blir möjlig. Spadabs organisation består av fyra datacentraler i Stockholm, Göteborg, Malmö och Linköping jämte en central ut- vecklingsavdelning för programmering. Ut- vecklingen av televerkets taxor är avgörande
3" Svensk sparbanksförenings strukturkom- kommitté 1964.
31 Svensk sparbankstidskrift 3/66, s. 151.
för huruvida ytterligare en datacentral kom- mer att anläggas i Norrland eller ej. Hela inlåningsrörelsen, både vad gäller kontoför- ändringar och ränteberäkningar, är omlagd till datamaskinbehandling. Utlåningsrörel- sens transaktioner och rutinoperationer bör- jade under 1966 bearbetas på datamaskin för ett mindre antal sparbanker. För nota- riatrörelsen och betalningsförmedlingen be- räknas datamaskiner börja tas i tjänst under 1967 och bli ett viktigt hjälpmedel i spar- bankernas allt hårdare engagemang på des- sa områden. Det fjärde huvudområdet för datateknikens användande är internredovis- ningen. Under 1967 görs försök med om- läggning av affärsbokföringen och senare siktar man på att använda Spadabs datama- skiner även för de anslutna sparbankernas personalredovisning och driftsbokföring. Pla- ner finns också på att i framtiden direkt- koppla kassaregister, skrivmaskiner och tele- foner till datacentralerna.
D. Försäkringsbolag och understöds— föreningar D: 1. Försäkringsbolag
Krav på förstatligande av försäkringsbola- gen har gång efter annan framförts, bl. a. i arbetarrörelsens s.k. efterkrigsprogram 1944. Så långt som till direkta planer på att för- statliga försäkringsväsendet har utveckling- en aldrig gått men den statliga kontrollen över företagens verksamhet har successivt skärpts och är i dag sannolikt mera ingri- pande än i någon annan sektor av det pri- vata näringslivet. De viktigaste av nu gällan- de speciallagar är 1948 års lag om försäk- ringsrörelse (försäkringslagen) och 1927 års lag om försäkringsavtal (försäkringsavtals— lagen). Till detta kommer att riksbanken se- dan 1952 nästan utan avbrott genom direk- tiv och rekommendationer styrt försäkrings- bolagens placeringsinriktning. Försäkrings- lagen har två huvudmålsättningar, nämligen dels att skapa garantier för att bolagen vid varje tidpunkt kan uppfylla sina förpliktel- ser enligt ingångna försäkringsavtal (solidi-
tetsprincipen), dels att priset för försäk- ringen hålls på en skälig nivå (skälighets- principen). Sjö- och transportförsäkring i Sverige samt försäkringsverksamhet utom- lands är dock undantagna från skälighets- principen. För att driva försäkringsrörelse fordras koncession av Kungl. Maj:t. Kon- cessionen beviljas tills vidare eller under spe- ciella förhållanden på bestämd tid — högst tio år. Vid beviljande av koncessionen sker en prövning inte endast av bolagsordning- ens innehåll utan också av om rörelsen är »behövlig och även eljest ägnad att främja en sund utveckling av försäkringsväsendet». Denna senare materialla prövning är en ny- het i 1948 års lag men den hade föregåtts av en provisorisk särskild lag från 1945, vil- ken endast tillät nyetableringar och bransch- utvidgningar, som var önskvärda från all- män synpunkt. Koncession gäller endast för i bolagsordningen klart specifiserade försäk- ringsgrenar, varför ett bolag som önskar ta upp en ny försäkringsgren måste ansöka om koncession härför. Försäkringsbolag är för- bjudna att driva annan rörelse än försäk- ringsrörelse. Efter lagändring 1961 kan dock undantag från denna regel beviljas i särskil- da fall, som har ett naturligt samband med försäkringsverksamheten. Bolag, som ämnar driva livförsäkringsverksamhet är med Vissa undantag skyldiga att upprätta s. k. grunder, som även de måste godkännas av Kungl. Maj:t. De viktigaste grunderna avser beräk- ning av försäkringspremierna och innehåller antaganden om dödlighet och andra risk- mått, räntefot samt omkostnader.32
Som tidigare nämnts indelas försäkrings- bolagen i riksbolag, läns- och häradsbolag samt sockenbolag allt efter verksamhetens geografiska omfattning. Totala antalet bolag var 1964 ca 1 000 st. men flertalet är myc- ket små och dessutom ingår många av de större bolagen i koncernbildningar. Såsom framgår av diagram 5: 3 är därför försäk— ringsväsendet starkt koncentrerat mätt med både premieinkomsternas och totala förval- tade tillgångars fördelning. Av försäkrings-
32 Folksams försäkringsutrednings betänkan- de, kap. 1 och 3 samt Försäkringssakkunniga, s. 151 ff.
0/0 100 _ 1954 — 1959 1954 50— " llllllllllllllllll 5 10 IS 20 Antal företag De 20 största koncernernas och fristående bo— lagens andelar av total premieinkomst i direkt för- säkring i Sverige. Kumulativ fördelning. 0hi |le I954 1959 1954 50— _l ullllllllllll 1111
I | ID IS 20 Antal företog
Diagram 5: 3. Försäkringsväsendets struktur 1954—64
De 20 största koncernernas och fristående bo. lagens andelar av totalt förvaltande tillgångar- Kumulativ fördelning.
bolagens totala förvaltade tillgångar svarade 1964 de fyra största företagen för ca 75 procent. Motsvarande andel av totala pre- mieinkomstema var drygt 60 procent. Enligt det förstnämnda måttet dominerar helt na- turligt företag med omfattande liv- och sjuk- försäkringsrörelse.
Koncentrationen har ökat påtagligt under de senaste åren (se diagrammet). Utveckling- en mot stigande koncentration har pågått sedan slutet av 1920-talet men hade före införandet av 1948 års försäkringslag främst formen av samarbete och koncernbildning- ar. Den nya lagen underlättade fusioner och sedan dess har även antalet bolag minskat. Den stigande koncentrationen beror dock inte enbart på fusioner och koncernbild- ningar. De stora företagen har vid sidan härav relativt sett ökat sin premieinkomst mer än de mindre företagen. De mest bety- delsefulla förändringarna i företagsstruktu- ren under senare år har varit Skandia-kon- cernens uppköp av ett antal bolag, varige- nom Skandia-gruppen blivit den största före- tagsenheten inom ett stort antal försäkrings- branscher. En storfusion representerar också samgåendet mellan Svenska Liv-Hansa och Städernas. Den nya koncernen har fått nam- net Hansakoncernen.
Samtidigt har dock omläggningen av tjänstepensioneringen i samband med ATP:s införande kraftigt reducerat SPst premie- intäkt och detta företags andel av försäk- ringsbolagens förvaltade tillgångar kan för- väntas successivt minska. I stort sett har det inte tillkommit något allmänt fristående för- säkringsbolag under de senare 40 åren. De nya bolagen har antingen varit specialbolag (ex. AFA, Ansvar, Volvia, Anticimex) eller livförsäkringsbolag, som etablerats av skade— försäkringskoncerner.
Sammanslagningarna har ofta motiverats med att de medför rationaliseringar av för- säkringsverksamheten. På försäljningssidan har en samordning kunnat ske av försälj- ningsorganisationerna bl.a. genom gemen- sam försäljningsledning och gemensamma distriktskontor. Rationaliseringsmöjligheter- na på det administrativa området har fram— hållits särskilt beträffande sammanslagning-
Tabell 5: 8. Enskilda försäkringsbolags premieinkomster 1965 fördelade på verksamhetsgrenar (direkt svensk affär).
Andel av resp. verksamhetsgren
S:a
Försäkringsföretag 1 2 3 4 5 6 7 8 9 2_9 Totalt 1. Skandia 23,0 18,7 34,9 23,4 0,0 _ 29,0 31,6 _ 26,5 25,2 2. Folksam 7,8 35,9 11,7 23,5 0,9 5,0 3,6 0,0 _ 17,4 13,6 3. Hansa 12,5 6,5 14,4 8,3 55,4 _ 21,7 26,3 _ 11,5 11,9 4. SPP 23,8 _ _ _ _ _ _ _ — 9,4 5. Trygg-Fylgia 4,9 10,6 6,8 14,6 0,0 _ 3,4 17,6 _ 9,9 7,9 6. Vegete 1,3 7,3 4,8 4,2 1,0 _ 5 8 12,3 — 4,7 3,3 7. AFA 7,6 _ _ _ _ _ _ _ _ _ 3,0 8. Förenade Liv 7,3 _ — _ _ _ _ _ _ _ 2,8 9. Trafik-Bore _ 5,0 0,6 7,9 _ _ 1,4 1, _ 4,2 2,5 10. Framtiden 6,0 _ _ _ _ _ _ _ _ _ 2,4 11. Allm. Brand _ 2,4 4,2 3,2 _ _ 0,7 1,7 _ 3,1 1,9 12. Ansvar _ 2,9 0,8 5,5 _ _ 0,1 1,7 — 2,9 1,8 13. Valand 3,8 _ _ _ — _ _ — _ _ 1,5 14. Landsbygden _ 1,7 1,2 3,4 _ _ 0,0 _ _ 2,0 1,2 15. Sjökaskobol. — _ _ — _ _ 21,0 _ — 2,0 1,2 16. Skånska Brand _ 0,9 2,4 1,2 _ _ 0,4 1,7 _ 1,4 0,9 17. Jordbruket _ _ 0,4 _ _ — _ — 75,6 1,1 0,7 18. Arbetsgivarna — 0,0 0,3 0,0 — 35,3 — _ _ 1,0 0,6 19. Land och Sjö _ _ _ — — 30,6 _ _ _ 0,9 0,5 20. KFA 1,1 _ — — _ _ _ _ _ — 0,4 21. Summa 1—20 99,1 91,9 82,5 95,2 57,3 70,9 87,0 94,6 75,6 88,6 92,8 22. Övr. sv. riksb. I 0,9 1,4 0,6 0,6 _ 5,5 3,5 _ 1,1 1,0 23. Ovr. sv. riksb. II _ 0,7 3,3 1,0 42,7 29,1 _ 1,9 5,9 2,8 1,8 24. Utl. bolag I — 3,4 2,3 1,7 _ — _ _ 1,8 1,0 25. Utl. bolag 11 _ 2,6 0,8 1,5 _ _ 5,8 _ 3,3 1,7 1,0 26. Lokala bolag _ _ 10,5 — _ — 1,7 _ 15,2 4,0 2,4 27. Summa 1—26 100 100 100 100 100 100 100 100 100 100 100 28. Summa i mkr 1 339 152 712 901 11 58 200 6 27 2 066 3 404
För förklaringar till tabellen se nedan. Källor: Svensk Försäkrings-Årsbok 1966, Enskilda Försäkringsanstalter 1965, Försäkringsinspek- ionens kartellregister samt stadgar och medlemsförteckningar för undersökta samarbetsorgan.
Anm.
1. Förenade Liv bedriver samförsäkring i gruppliv med Liv-Thule (Skandia), Svenska Liv (Hansa), Framtiden, Trygg-Fylgia, Valand och Liv-Göta (Vegete). I tabellerna 5: 8 och 5: 9 är Förenade Livs premier fördelade på bolagen.
2. Av totalsumman utgör 11 mkr. icke direkttsvensk affär.
3. Övriga svenska riksbolag I samt utländska bolag I är sådana, som 1967 är medlemmar av resp. samarbetsorgan.
4. Ovriga svenska riksbolag 11 samt utländska bolag 11 är sådana, som 1967 inte är medlemmar av resp. samarbetsorgan.
5. Beträffande namngivna företag markerar kursiverade procenttal att företaget 1967 är medlem av resp. samarbetsorgan.
6. Det för verksamhetsgren I angivna samarbetsorganet är Svenska Livförsäkringsbalags Förening. Det för verksamhetsgrenama 2—5 angivna organet är Svenska Skadeförsäkringsföreningen. Det för verk- samhetsgren 7 angivna samarbetsorganet är Sjöassuradörernas Förening.
7. Som företagsenhet har använts fristående bolag och koncerner. Detta gäller även för angivet antal medlemmar av resp. samarbetsorgan enligt tabell 5: 9.
Förklaringar: 2. Individuell och kollektiv sjuk- och Verksamhetsgren olycksfallsförsäkring utan grunder i skade- 1. Individuell och kollektiv liv-, sjuk- försäkringsbolag. och olycksfallsförsäkring med eller utan 3. Allmän egendoms-, inkomst- och an-
grunder i livförsäkringsbolag. svarighetsförsäkring (med delbranscherna
ar under efterkrigstiden. Framför allt ger den moderna databehandlingstekniken stor- driftsfördelar. Men sammanslagningarna har tett sig önskvärda även av andra skäl. Sam- manslagningar, som gett upphov till en mera allsidig försäkringsverksamhet, har bedömts som förmånliga från konkurrenssynpunkt, eftersom allmänheten kan ordna hela eller större delen av sitt försäkringsskydd inom ett enda företag. I vissa fall har som motiv för sammanslagningarna även anförts den ytterligare riskutjämning, som en mer allsi- dig försäkringsverksamhet innebär.33
Inom flertalet försäkringsbranscher är emellertid företagsstrukturen ännu mera koncentrerad än vad totalsiffrorna anger p. g. a. företagens specialisering. Endast fem försäkringsföretag (Skandia, Hansa, Folk- sam, Trygg-Fylgia och Vegete) erbjuder i stort sett alla typer av försäkringar, som förmedlas på den »allmänna» marknaden, dvs. andra försäkringar än de som SPP, Ar- betsmarknadens Försäkrings AB (AFA) och liknande företag huvudsakligen ägnar sig åt. Vidare har ett stort antal företag inom vissa skadeförsäkringsbranscher en lokalt eller re- gionalt avgränsad verksamhet.
Officiell statistik tillåter inte en fullstän- dig kartläggning av företagsstrukturen på olika försäkringsmarknader. I tabellerna 5 : 8 och 5: 9 redovisas emellertid data för olika huvudtyper av verksamhetsgrenar, som ger en allmän bild av företagsstrukturen.
Såsom framgår har de fyra största företa- gen inom resp. verksamhetsgren genomgåen- de mer än två tredjedelar av premieinkoms- terna. Vidare bör observeras att av de 14 företag, som bedriver liv—, sjuk- och olycks- fallsförsäkringsrörelse via liv- och sjukför- säkringsbolag (verksamhetsgren 1), är fyra
specialbolag (bl. a. SPP) medan ett bedriver samförsäkring i gruppliv för sex av de övri- ga bolagen. Av skadebolag, som förmedlar sjuk— och olycksfallsförsäkring (verksam- hetsgren 2), utgörs tre av specialbolag, som inte är direkt konkurrerande med övriga bo- lag. Inom allmän egendoms-, inkomst- och ansvarighetsförsäkringar (verksamhetsgren 3) är Skandia störst med 35 procent av pre- mierna. Den höga andelen beror främst på att företaget har en mycket omfattande in- dustriaffär. Verksamhetsgrenen kreditför- säkring (nr 5) domineras helt av två bolag, varav ett är för affärskredit och ett för s. k. pensionsgaranti. Slutligen bör nämnas att de s.k. arbetsgivarbolag, som förmedlar yrkes- skadeförsäkring (verksamhetsgren 6), ska avvecklas eftersom denna verksamhet efter 1968 helt ska handhas av Riksförsäkrings- verket.
Att i detalj studera konkurrensförhållan- dena för olika typer av försäkringar ligger utanför denna utrednings ram och behand- las därför inte i de följande kapitlena. Det kan därför vara av intresse att i samband med företagsstrukturen redogöra något för olika former av samarbete mellan försäk- ringsföretagen på försäkringsområdet.
Inom försäkringsrörelsen förekommer ett betydande antal samarbetsorgan. Starkt för- enklat kan dessa indelas i sex olika katego- rier, nämligen:
a) Sammanslutningar för samråd och ge- mensamt uppträdande i allmänna frågor.
b) Föreningar för överläggningar eller överenskommelser om försäkringsfrågor i allmänhet eller om premier och försäkrings- villkor.
33 Folksams försäkringsutrednings betänkan- de, kap. 2.
brand-, brand- och avbrotts-, skogs-, ansva-
righets-, vattenledningsskade—, glas—, hus- bocks-, stormskade-, maskin-, maskin- och avbrotts-, inbrotts-, stöld—, rånförsäkring
m. m. i skälighetsgrupperna hem-, villahem-, fastighets— och företagarförsäkring).
4. Trafik- och övrig motorfordonsförsäk- ring.
5. Kreditförsäkring.
6. Yreksskadeförsäkring.
7. Sjöförsäkring (sjökasko, sjöansvar och sjötransport) samt land- och lufttransport- försäkring.
8. Luftfartsförsäkring (luftkasko och luft- ansvar).
9. Husdjurs- och hagelförsäkring.
d) Pooler.
e) Organ för intern service.
f) Organ för extern service. Nedan diskuteras kortfattat dessa olika kategorier av samarbetsorgan.
a) Den helt dominerande sammanslut- ningen inom denna kategori är Svenska F ör- säkringsbolags Riksförbund. De enda bolag av betydelse, som står utanför förbundet är Folksam, Arbetsmarknadens Försäkrings AB (AFA) och Kommunernas Försäkrings AB (KFA). Förbundet har bl. a. till uppgift »att i förhållande till utomstående institutioner eller eljest då så finns påkallat giva uttryck åt bolagens gemensamma synpunkter och att verkställa utredningar och väcka förslag i frågor av betydelse för den privata försäk- ringsverksamheten och dess utveckling efter allmännyttiga linjer». En av förbundets vik- tigaste uppgifter är att å medlemmarnas väg- nar avge remissyttranden i bl. a. socialpoli- tiska, samhällsekonomiska och försäkrings- politiska frågor.
b) Till denna kategori av samarbetsorgan hör bl. a. Svenska Livförsäkringsbolags För— ening, Svenska Skadeförsäkringsföreningen och Sjöassuradörernas Förening, varav de
två sistnämnda måste betecknas som kartel- ler eller kartelliknande organisationer.
Svenska Livförsäkringsbolags Förening har enligt sina stadgar till uppgift att bereda bolagen »tillfälle till överläggningar rörande frågor av gemensamt intresse, antingen de är ägnade att göras till föremål för samar- bete eller endast för tankeutbyte». Till för- eningen hör alla liv- och sjukförsäkring- företag utom Folksam, AFA och KFA. Som framgår av tabell 5:9 svarar föreningens medlemmar för över 80 procent av lit-, sjuk- och olycksfallsförsäkringspremierna i livförsäkringsbolag.
Svenska Skadeförsäkringsföreningen om- fattar dels skadebolagens sjuk- och olycl—zs- fallsförsäkringsrörelse, dels allmän egen- doms-, inkomst— och ansvarighetsförsäkring, dels trafik- och övrig motorfordonsförsäk- ring och dels kreditförsäkring. Föreningen tillkom 1964 och innebar i allt väsentligt en sammanslagning av förutvarande Svenska Tarifföreningen, Svenska Bilförsäkringsför- eningen, Tarifföreningen för olycksfalls- ozh sjukförsäkring samt Tarifföreningen för bo- lag, som driver garantiförsäkring. Förening- en har till uppgift att ge medlemmarna råd och anvisningar. Föreningens karaktär .w
Tabell 5: 9. Företagsstruktur inom olika försäkringsbranscher 1965 samt omfattning av vizsa samarbetsorgan räknat på basis av premieinkomster.
Andel av Totala Antal företag Andel i % för: Antal verksamhets- premie- medlem- grenens pre- Verksam- inkomster Två Fyra mar av mier för resp. hetsgre- (direkt Därav Största största största resp. sam- samarbets- nens svensk utländs- före- före- före- arbets- organs med- nummer affär) mkr Totalt ka taget tagen tagen organ lemmar (% 1 2 3 4 5 6 7 8 9 1 1 339 14 _ 24 47 67 lla 83a 2 152 21 7 36 55 73 % 43b 3 712 262 21 35 49 68 22b 54b 4 901 18 _ 24 47 70 Sb 48b 5 11 6 _ 55 98 100 3b 2b 6 58 9 _ 35 66 90 _ _ 7 200 41 3 29 51 78 IZC) 746) 8 6 1 1 _ 32 56 88 _ _ 9 27 632 1 76 79 81 _ _ Anm.
a) Svenska Livförsäkringsbolags Förening. b) Svenska Skadeförsäkringsföreningen. c) Sjöassuradöremas Förening.
För övriga förklaringar hänvisas till tabell 5: 8, liksom beträffande källor.
kartellsammanslutning framgår av följande passus i stadgarna: »Om föreningsmedlem önskar avvika från av föreningen utarbetade tariffer, villkor och bestämmelser, skall med- lemmen lämna föreningen detaljerad redo- görelse för avvikelsen och för motiven till densamma och får då tillämpa avvikelsen, sedan två månader förflutit, efter det med- delandet lämnats föreningen». 19 av för- eningens totalt 26 medlemmar är utländska bolag vars verksamhet är av ringa omfatt- ning. Av tabell 5: 9 framgår hur stor andel av premierna inom resp. verksamhetsgren (verksamhetsgrenarna 2—5) föreningens med- lemmar svarar för. Totalt har medlemsbola- gen 52 procent av premieinkomsterna inom berörda verksamhetsgrenar. Av denna andel svarar Skandiakoncernen för 56 procent och Trygg-Fylgia för 22 procent.34
Sjöassuradörernas Förening har enligt sina stadgar till ändamål att »tillvarataga med- lemmarnas gemensamma intressen», vilket bl. a. sker genom att utarbeta försäkrings- villkor för medlemmarna. Dessa åtar sig att tillämpa av föreningen antagna försäkrings- villkor och försäkringsklausuler. Premie- överenskommelser förefaller dock numera inte förekomma. Av de större koncernerna står endast Folksam och Sjökaskobolagen utanför föreningen, vars medlemmar därför kan antas svara för närmare 70 procent av totala premieinkomsten inom sjöförsäkrings- rörelsen. Sjökaskobolagen är emellertid till- sammans med flertalet medlemmar av Sjö- assuradörernas Förening (utom Hansa) an- slutna till en överenskommelse om Sjökasko- försäkring, som innebär viss uppdelning av verksamheten. Inom samma verksamhets- gren finns sedan 1966 Båtförsäkringsför- eningen för bolag, som bedriver försäkring av båtar. Föreningen har bl. a. till uppgift att »utarbeta gemensamma försäkringsvill- kor» och har ungefär samma medlemmar som Sjöassuradörernas Förening. Med sam- ma anslutning och för samma ändamål ver- kar också Föreningen för biltransportförsäk- ring.
c) Livförsäkringens Villkorsnämnd, Ska- deförsäkringens Villkorsnämnd och Sjuk- och Olycksfallsniimnden har alla till uppgift
att i rådgivande syfte yttra sig i Villkorstolk- nings- och därmed sammanhängande rätts- frågor. Nämnderna är sammansatta av opar- tiska ordföranden, jurister och läkare samt ledamöter från andra försäkringsbolag än det, vars ärende i varje enskilt fall behand- las. Till .nämnderna är anslutna samtliga riksbolag med rörelse i berörda verksam- hetsgrenar utom Folksam, som har egna nämnder med av olika organisationer utsed- da försäkringstagarrepresentanter. En sär- ställning intar Trafikförsäkringsanstalternas nämnd med av Kungl. Maj:t fastställt regle- mente. Kungl. Maj:t utser också ordföran- den. Denna nämnd har till uppgift att verka för en enhetlig personskadereglering inom trafikförsäkringen.
(1) Vid försäkringar med stora riskåta- ganden kan försäkringsbolagen reducera sina risker genom återförsäkringar. I vissa fall har dock bolagen bildat s. k. pooler, vilka gemensamt för medlemmarna omhänderhar försäkringar med speciella typer av risker, exempelvis krigsrisker inom personförsäk- ring, risker vid atomanläggningar och risker, som sammanhänger med flygtrafik. Till poolerna är i regel anslutna samtliga inom verksamhetsgrenen arbetande bolag.
e) Av interna serviceorgan kan nämnas Svenska Livförsäkringsbolags Aktuarie- nämnd, som bl. a. har till uppgift att besluta i sådana frågor, som enligt bolagens grunder ska bli föremål för gemensam aktuariell be- handling.
f) Till de externa serviceorganen hör bl. a. F örsäkringsbolagens U pplysningstjänst, som ingår i Svenska Försäkringsbolags Riksför- bund och arbetar som den enskilda försäk- ringsbranschens centrala informationsorgan. Vidare kan nämnas Larmtjänst AB med larmcentraler för bilbärgning, sjuktranspor- ter, fastighetsservice m.m. Larmtjänst ägs av skadeförsäkringsbolagen.
Inom livförsäkringsrörelsen är möjlighe- terna till priskonkurrens mycket starkt be- skurna genom att försäkringslnSpektionen
” Enligt pressuppgifter har Skandia-kon- cernen beslutat lämna Skadeförsäkringsför- eningen fr.o.m. den 1 januari 1968. Genom- förs beslutet innebär detta en kraftig minsk- ning av föreningens betydelse.
fastställer grunder, som mycket starkt ten- derar att bli lika för alla livbolag, vilket ger enhetliga premier före återbäring. Såsom framgått ovan finns dessutom ett betydande antal samarbetsorgan av olika slag. Vissa av dessa påverkar inte konkurrensförhållan- dena men framför allt inom skadeförsäk- ringsrörelsen har hittills funnits ett bety- dande inslag av konkurrensbegränsande kar- tellsamarbete med Skandiakoncernen som största deltagande part. På flertalet markna- der inom skadeförsäkringsrörelsen står kon— kurrensen i första band mellan Skadeförsäk- ringsföreningen, Hansakoncernen och Folk- sam. När det gäller industrikunder kan dock föreningen — främst via Skandia — antas ha en mycket stark marknadsposition. Inom sjöförsäkringen är huvudkonkurrenterna Sjö- assuradörernas Förening och Sjökaskobola- gen. Med undantag för poolerna, som i vis- sa fall direkt inspirerats av statsmakterna, täcker därför i inget fall kartellsamarbetet hela marknaden.
D: 2. Understödsföreningar
Understödsföreningarnas verksamhet regle- ras av 1938 års lag om understödsförening- ar. Lagen är i åtskilliga hänseenden libera- lare än försäkringslagen trots att många för-
eningars verksamhet är likartad försäkrings- bolagens. En revision av lagstiftningen för- bereds dock, som kan väntas innebära en an- passning till försäkringslagens bestämmelser med separat lagstiftning för de erkända ar- betslöshetskassorna. Sannolikt kommer be- stämmelser att införas om behovsprövning vid bildandet av nya föreningar. Prövningen väntas leda till att i varje fall inga nya öpp- na föreningar kan bildas.35 Denna skärpning av lagen får ses mot bakgrund av att andra föreningar än pensionskassor i stor utsträck- ning inte anses ha någon uppgift att fylla i dagens samhälle.
Antalet föreningar har minskat kraftigt under de senaste 20 åren såsom framgår av tabell 5: 10.
Minskningen har huvudsakligen gått ut över de små föreningarna bl. a. genom att verksamheten överlåtits på andra under- stödsföreningar. Sedan början av 1950-talet har även medlemsantalet sjunkit i andra för- eningar än pensionskassor. Den kraftiga ök- ningen för pensionskassorna mellan 1959 och 1964 hänger dock till största delen sam-
35 En förening sägs vara öppen då anslut- ning är tillåten för alla inom föreningens geo— grafiska verksamhetsområde. I en sluten för- ening kan medlemskap endast erhållas av dem. som är anställda hos viss arbetstagare, tillhör viss yrkesgrupp etc.
Tabell 5:10. Understödsföreningarnas antal, fonder och medlemmar 1942—1964
Sjuk- och Begravnings- begravnings- År Pensionskassor Sjukkassor kassor kassor Summa A. Antalet föreningar 1942 258 145 589 475 1 467 1954 182 153 404 234 973 1959 150 107 324 160 741 1964 120 83 236 119 558 B. Fondernas storlek, mkr 1942 555 6 70 15 646 1954 1 196 10 141 29 1 376 1959 2 083 12 169 34 2 298 1964 2 949 16 198 40 3 203 C. Antalet medlemmar, ] OOO-tal 1942 8 244 772 212 1 310 1954 119 253 833 165 1 370 1959 133 179 736 127 1 175 1964 172 144 653 112 1 081
Källa: Officiell statistik.
man med en omorganisation av pensions- systemet inom konsumentkooperationen. Den helt övervägande delen av fonderna (2 949 mkr.) år 1964 tillhörde pensionskas- sorna och bland dessa dominerade i sin tur ett fåtal kassor. Överlägset störst 1964 var Sveriges Kommunalanställdas Pensionskassa (SKP) med 866 milj. kr. följt av Bankan— ställdas pensionskassor (BPK, 10 st.) med 367 milj. kr., Konsumentkooperationens pensionskassa med 346 milj. kr. och Sjöbe- fälets pensionskassa med 276 milj. kr. De enligt medlemsantalet 10 största pensions- kassorna svarade för drygt 75 procent av samtliga föreningars fonder (exkl. arbetslös- hetskassor).
För andra föreningar än pensionskassor väntas en successiv tillbakagång. Den all- männa ekonomiska utvecklingen och de ökade statliga åtagandena på socialförsäk— ringens område lämnar ett mycket begrän— sat utrymme för föreningarnas verksamhet. Även pensionskassornas verksamhet kan för- väntas komma att stagnera till följd av ATP:s genomförande. Den största kassan, SKP, har fr.o.m. 1963 övergått till att bli s.k. fribrevskassa varför avgiftsinbetalning- ar till kassan i stort sett upphört. Av övriga större kassor har ett femtontal blivit ITP- kassor, dvs. kassor som svarar för pensioner inom de ovanför ATP liggande ITP— och KTP-systemen, vilka tillkommit genom av- tal mellan arbetsmarknadens parter. ITP och KTP omfattar dock en relativt begrän- sad del av den totala pensioneringen. Slut- ligen kan nämnas att ett antal kassor likvi- derats under 1960-talet och gått upp i SPP.36
E. Regionala och lokala marknader
Såsom tidigare redogjorts för finns det inom kreditmarknadens olika sektorer ett stort an- tal lokala och regionala delmarknader. För att få en fullständig uppfattning om affärs- bankernas marknadspositioner är det följ- aktligen nödvändigt att även ta hänsyn till strukturen av de delmarknader, där affärs- bankerna uppträder. Tillgänglig statistik är emellertid ytterst bristfällig och kan på sin
höjd användas som grovt indikativa data för vissa marknader. Med sikte på lokala och regionala marknader för företagens krediter och inlåning från allmänheten diskuteras ne- dan affärsbanksväsendets regionala och 10- kala struktur samt bankinrättningarnas kon— torsnät.
E: 1. Företagens kreditförsörjning
Företagens kreditförsörjning tillgodoses ge- nom en rad olika kreditslag av vilka de främsta är obligations— och förlagslån, kre- diter från försäkringsbolag, affärsbankskre- diter samt varukrediter. De två förstnämn- da finansieringsvägarna är i stort sett reser— verade för storföretag, dvs. företag som har hela den nationella kreditmarknaden till sitt förfogande. Övriga företag däremot erhåller huvuddelen av sitt främmande kapital via affärsbankskrediter och varukrediter. Till- skottet från jordbrukskassor, sparbanker, In- dustrikredit och Företagskredit är till stor del av speciell natur. Sparbankernas kredit- givning blir det dock anledning att åter- komma till. Affärsbankskrediter och varu— krediter är delvis substitut för varandra men de förras överlägsenhet i olika avseenden gör det berättigat att behandla dem som en särskild marknad, vars utbudsförhållanden är av strategisk betydelse för företagen. Att skilja på olika företagsstorlekars krediter och särskilja företagskrediter från övriga af- färsbankskrediter på det lokala och regio— nala planet är inte möjligt utifrån existeran— de statistiskt material. Allmänna data om affärsbanksväsendets lokala och regionala struktur ger dock en viss föreställning om utbudsförhållandena på dessa nivåer för krediter till företagen.37
Den struktur affärsbanksväsendet har med några få interregionala banker och ett antal provinsbanker medför rätt naturligt att af—
” Understödsföreningar i serien SOS, PM ang. översyn av understödsföreningslagen samt intervjuer med tjänstemän vid försäkrings- inspektionen.
37 Atskilliga banktjänster säljs nästan enbart av affärsbanker varför affärsbanksväsendets struktur även i det sammanhanget är av in- tresse.
Tabell 5:11. Länens antalsmässiga fördelning 1964 på koncentrationsgrader inom affärsbanks- räsendet enligt:
A. Inlåningen från allmänheten (kundlän).
De två De tre De fyra De fem Största största största största största Marknadsandelar i % banken bankerna bankerna bankerna bankerna 5 30,0 3 30,1— 40,0 1 40,1— 50,0 11 2 50,1— 60,0 4 1 60,1— 70,0 4 9 2 70,1— 80,0 4 5 1 80,1— 90,0 6 7 6 1 90,1—100,0 1 2 9 16 20 Summa 24 24 23 (+ 1) 23 (+ 1) 21 (+ 3) Andel inom totala affärs- banksväsendet 29,9 % 53,3 % 66, % 74,5 % 82,6 % B. Utlåning till allmänheten (kundlän). S 30,0 1 30,1— 40,0 5 40,1— 50,0 13 1 50,1— 60,0 4 3 60,1— 70,0 7 1 70,1— 80,0 1 10 5 1 80,1— 90,0 2 14 6 2 90,1—100,0 1 4 17 22 Summa 24 24 24 24 24 Andel inorn totala affärs- banksväsendet 29,8 53,9 64,7 73,5 81,0
Anm. Stockholms stad och län har räknats som ett län. För källor etc. se kap. VIII.
färsbanksstrukturen är avsevärt mera kon- centrerad på länsplanet än på det natio- nella planet. Såsom framgår av tabell 5: 11 hade 1964 exempelvis de två största ban- kerna 70 procent eller mer av utlåningen i 13 län och motsvarande andel av inlåningen i tolv län. De tre största bankerna hade 80 procent eller mer av utlåningen i 18 län och motsvarande andel av inlåningen i 16 län (jämte att i ett län det endast fanns två ban- ker). I vissa län hade vederbörande provins- bank en mycket stark ställning. I två län var provinsbankens andel av totala affärsbanks- utlåningen således över 55 procent. Av sär- skilt intresse är den statliga Kreditbankens ställning på dessa utpräglat oligopolistiska »marknader». Trots den korta tid, som ban- ken drivits i nuvarande form, har den upp-
nått relativt betydande positioner i flera län, såsom framgår nedan.
Tabell 5:]2. Kreditbankens ställning 1964 på länsnivå i utlåning till allmänheten ( kundlän )
Andel av totala affärsbankutl. i länet (%)
$ 5,0 5,1— 10,1—15,0—20,1— 10,0 15,0 20,0 25,0
Antal län 2 9 6 6 1
Rangordning inom affärsbankutl. i länet
nr2 nr3 nr4 nr5 nr6 Antal län 4 6 10 3 1
Anm. Stockholms stad och län har räknats som ett län. För källor etc. se kap. VIII.
Tabell 5: 13. 35 större städer fördelade efter antalet representerade affärsbanker i augusti 1952 och 1963
Antal banker 1952 1963 Förändring
1 1 —— —— 1 2 10 3 — 7
3 12 13 + 1 4 8 12 + 4 5 4 7 + 3 Summa 35 35
Med hjälp av bankinspektionens kontors- statistik kan man få en viss uppfattning om bankstrukturen och dess utveckling 1952— 1963 i alla orter utom de fyra största stä- derna. Vissa uppgifter har tagits fram för de 35 största städerna (exl. Solna, Sundbyberg, Lidingö, Nacka, Mölndal) enligt 1962 års invånarantal. Ett eller flera större centra inom varje län finns med utom i Stock— holms och Gotlands län, som är orepresen- terade. Städernas fördelning efter antalet i dem representerade affärsbanker framgår av tabell 5: 13.
Bankstrukturen har förändrats relativt kraftigt i de 35 städerna i riktning mot ökat antal banker. Den främsta anledningen är Kreditbankens expansion. Banken hade vid periodens slut kontor i 29 av städerna mot 20 vid periodens början. I övrigt har Skandi— naviska Banken öppnat kontor i fyra nya städer samt Svenska Handelsbanken, Göte- borgs Bank och Sundsvallsbanken i vardera två nya. Efter 1963 har ytterligare banker tillkommit i vissa av städerna.
Av bankinspektionens statistik framgår också den vid resp. kontor registrerade in-
och utlåningens storlek enligt 12-månaders- genomsnitt. Används inlåningen som mått- stock visar det sig (tabell 5: 14) att en viss dekoncentration skett under perioden. Kon- centrationsgraden i de utvalda städerna var dock även 1963 mycket hög.
Genomsnittligt har den största bankens andel minskat från 58 procent 1952 till 51 procent 1963 (ovägt medeltal). Bakom den- na minskning ligger en minskning med mer än fem procentenheter i 21 städer och en ökning med mer än 5 procentenheter i sju städer. Nyetableringarna har betytt relativt litet för bankstrukturen, eftersom endast i 5 fall av 18 de nyetablerades andel 1963 över- steg 7 procent. Nyetableringarnas betydelse underskattas dock när inlåningen används som måttstock, eftersom utlåningen under ett kontors första är oftast är större än in- låningen.
En annan aspekt av den lokala affärs- banksstrukturen redovisas i tabell 5: 15. Un- der perioden 1950—1964 har antalet orter med affärsbanker utanför storstadsområde- na (affärsbanksplatser) ökat med knappt 10 procent. Större delen av ökningen ligger på enbanksplatser, företrädesvis i södra Sverige. Både 1950 och 1964 hade 75 procent av alla bankplatser endast en affärsbank. Anta- let bankplatser med tre eller fler affärsban- ker var i hela landet 55, vilket representerar en nära 45-procentig ökning sedan 1950. Det stora antalet enbanksplatser kan emel— lertid inte ensamt tas som belägg för en om- fattande förekomst av små lokala bankmo- nopol ens när det gäller mindre företags för- sörjning med bankkredit. Trots exkluderan- det av storstadsområdena ligger många
Tabell 5: 14. 35 större städer fördelade efter största resp. två största bankernas andel av inlå— ningen 1952 och 1963
Största bankens andel i 0
Två största bankernas
A, andeli % %-andel 1952 1963 Diff. 1952 1963 Diff. 20,0— 39,9 3 7 +4 — —- 40,0— 59,9 16 20 +4 2 3 +1 60,0— 79,9 13 7 —6 10 15 +5 80,0—100,0 3 l —2 22 17 ——5(—6) Summa 35 35 34(+1) 35
bankplatser i framför allt södra Sverige på så korta avstånd från varandra att gränsen mellan resp. lokalmarknad blir mycket dif- fus och i åtskilliga fall närmast obefintlig. Till detta kommer naturligtvis samspelet mellan primära och sekundära befolknings— centra. När det gäller kreditförsörjningen för mindre företag i små tätorter kan inte heller bortses från sparbankerna, som har vissa möjligheter att ge krediter, som nor— malt ges av affärsbanker. Någon fullständig statistik över sparbankernas företagskrediter finns inte men man vet att deras totala stor- lek är tämligen blygsam. Detta hindrar dock inte att sparbankernas småföretagskrediter, såsom ofta påstås, kan vara relativt sett be— tydande i små tätorter, där ingen eller en enda affärsbank finns. Utanför de större tätorterna har sparbankerna ett avsevärt mera finmaskigt kontorsnät än affärsban- kerna och är ofta den enligt inlåningsvoly— men helt dominerande bankinrättningen på orten. Härvidlag skiljer sig den svenska kre— ditmarknadens struktur markant från exem- pelvis den amerikanska, som enligt flera
Tabell 5: 15. Antal ajörsbanksplatser utanför Stor-Stockholm, Star-Göteborg och Star- Malmö fördelade efter antalet representerade banker 1950—1964 .
Antal bankplatser med följande antal banker:
Område och år 1 2 3 4 5 S:a Götaland 1950 239 58 11 7 3 318 1964 261 51 18 6 5 341 Svealand 1950 123 40 7 3 — 173 1964 132 37 10 3 2 184 Norrland 1950 97 19 6 — 1 123 1964 111 25 5 5 1 147 Summa 1950 459 117 24 10 4 614 1964 504 113 33 14 8 672 Diff. +45 —4 +9 +4 +4 +58
Anm. De tre storstadsområdena har definierats som resp. stad jämte förortskommuner enligt Stat. Årsbok för 1965.
Källor: Bearbetning av Svenska Bankplatser för 1950 och 1964.
forskare har ett starkt inslag av lokala bank- monopol för företagskrediter. I detta sam- manhang kan också nämnas att små spar- banker har en större andel än stora av så- dana kredittyper, som kan förväntas i sär— skilt hög grad innehålla företagskrediter. Så- ledes utgjorde 1964 lån mot borgen 14,7 procent av totalutlåningen hos sparbanker med under 5 milj. kr. i inlåning och 10,2 procent hos sparbanker med 5—10 milj. kr. i inlåning mot endast 1,8 procent hos spar- banker med mer än 100 milj. kr. i inlåning. Andelen lån mot inteckning i »annan» fas— tighet var i de tre storleksgrupperna 3,1 pro- cent, 2,0 procent resp. 1,3 procent.
Trots frånvaron av exakta data kan sam- manfattningsvis sägas att de regionala och lokala marknaderna för bankkrediter till fö- retag kännetecknas av mycket hög kon- centrationsgrad. Även i de större städerna intar oftast en bank en dominerande posi- tion trots en viss dekoncentration under 1950-talet och början av 1960-talet. 75 pro- cent av affärsbankskontoren utanför stor- stadsområdena har ingen konkurrerande af- färsbank på samma ort. Betydelsen av kon- kurrens från ortens sparbank och närbeläg- na orters affärsbankskontor kan inte mätas men torde i varje fall vara tillräckligt stor för att inte lokala bankmonopol ska kunna existera i någon större omfattning.
E: 2. Inlåning
Affärsbanker, sparbanker, postbanken Och jordbrukskasserörelsen är huvudkonkurren— terna om allmänhetens inlåningsmedel. En viss specialisering föreligger visserligen mel- lan de olika bankinrättningarna men den är inte så markerad att en uppdelning av in- låningsmarknaden kan göras den vägen. 1964 hade affärsbankerna 45 procent, spar- bankerna 34 procent, postbanken 16 pro- cent och jordbrukskasserörelsen 4 procent av totala inlåningen. Med sina över 3 500 fasta postanstalter har postbanken det över- lägset största kontorsnätet och utgör på alla orter en konkurrent till övriga bankinrätt— ningar om inlåningsmedlen. Hur affärs- bankskontor och sparbankskontor är förde-
Tabell 5: 16. Fördelning av ofärsbankskontor och sparbankskontor 1950/51 och 1964 utanför
Stor-Stockholm, Stor-Göteborg och Stor-Malmo".
Antal orter med:
Affärsbank Både affärs- men ej spar- bank och Sparbank men Område och år bank sparbank ej affärsbank Summa 1950 Götaland Antal 82 238 317 637 (% (13) (37) (50) (100) Svealand Antal 27 147 176 350 % (8) (42) (50) (100) Norrland Antal 48 75 61 184 (%) (26) (41) (33) (100) Hela landet Antal 157 460 554 I 171 %) (14) (39) (47) (100) 1964 Götaland Antal 41 302 418 761 % (5) (40) (55) (100) Svealand Antal 19 166 182 367 % (5) (45) (50) (100) Norrland Antal 37 110 57 204 (%) (18) (54) (28) (100) Hela landet Antal 97 578 657 1 332 % (7) (44) (49) (100)
Anm. Om storstadsområdena se anm. till tabell och sparbanker har ej kunnat erhållas men detta to för sparbankerna avser april 1951 och sept. 1964.
5: 15. Identiska jämförelsepunkter för affärsbanker rde inte nämnvärt påverka totalbilden. Uppgifterna Uppgifterna för affärsbanker avser april 1950 och
febr. 1964. För sparbanker har ej sparställen medräknats. Källor: Bearbetning av Svenska Bankplatser 1950 och 1964 samt Svenska sparbanksplatser 1951 och 1965.
lade i förhållande till varandra utanför de tre storstadområdena framgår av tabell 5: 16. På relativt få orter finns affärsbanker men ej sparbanker och antalet sådana orter har både absolut och relativt sett minskat starkt under perioden 1950—1964. På unge- fär hälften av orterna finns sparbank men ej affärsbank. Sin i denna mening starkaste ställning 1964 hade affärsbankerna i Norr- land och sparbankerna i Götaland. Det bör emellertid observeras att hänsyn ej tagits till förekomsten av sparbankers sparställen.38 Den ökade andelen orter med sparbanks- kontor beror därför delvis på sådana spar- ställens omvandling till avdelningskontor. Flertalet orter, som har sparbankskontor men ej affärsbankskontor, är mycket små. I ett betydande antal av dessa orter finns även jordbrukskassor som konkurrenter om all— mänhetens inlåningsmedel.
Länen utgör visserligen inga marknader i egentlig mening men en länsvis fördelning
Jord- Atfärs- Spar— Post- bruks- ban— ban- ban- kasserö- ker ker ken relsen Stockholms stad och län 1,5 0,4 1,1 0,1 Göteborgs och Bohus län 1,1 1,0 1,0 0,3 Malmöhus _ län 0,7 1,6 0,5 0,7 Övriga Göta- land 0,7 1,4 0,7 1,8 Övriga Svea- land 0,9 1,1 1,2 1,0 Norrlands— lånen 1,0 0,7 1,7 2,1
av inlåningen ger en grov bild av olika bankinrättningars betydelse i olika delar av landet. Detaljerade uppgifter om denna för-
38 I sparbankslagen definieras sparställe så— som filial vilken håller öppet högst nio timmar i veckan och inte beviljar eller utbetalar län samt inte ombesörjer avräkningsbokföring.
delning 1928/ 29 samt 1964 återfinns i ap- pendix. Divideras varje läns andel av resp. kreditinstituts inlåning med länets andel av totala inlåningen erhålls ett mått på i vilken utsträckning ett kreditinstitut är över- eller underrepresenterat i länet jämfört med riks- siffrorna. Sammanförs länen i grupper er- hålls följande kvottal.
Affärsbankerna har sin relativt sett star- kaste ställning i Stockholmsregionen, spar- bankerna i Malmöhus län samt övriga Gö— taland och posten (exkl. postgirot) liksom jordbrukskasserörelsen i Norrland. Jämfört med 1928/ 29 (då postbanken och jordbruks- kasserörelsen var obetydliga) har affärsban— kernas andel förändrats obetydligt i Stock- holms stad och län, ökat i Malmöhus län samt Göteborgs och Bohus län och minskat i flertalet övriga län, oftast mycket kraftigt. För sparbankerna har andelen minskat avse- värt i de tre storstadslänen men i övrigt är förändringarna små De tre storstadsområde- nas andel av affärsbankernas totala inlåning har ökat kraftigt, vilket till betydande del kan antas bero på befolkningsutvecklingen och förändringar i näringslivets lokalisering.
KAPITEL VI
A. Allmän bakgrund
I det följande redovisas vissa data om icke- finansiella subjekts skuldsättning under se— nare årtionden — framför allt om den del, som ligger hos kreditinstituten. Med icke- finansiella subjekt avses alla andra subjekt än kreditinstitut. Först skall emellertid dis- kuteras vissa allmänna samband mellan skuldsättning, förmögenhetsfördelning och realkapitalinnehavets fördelning.
Den förmögenhet, som ett enskilt ekono- miskt subjekt innehar, kan bestå av realtill- gångar och/eller finansiella tillgångar i form av fordringar. Samhällets totala förmögen- het utgörs dock endast av det samlade real- kapitalet jämte ev. nettofordringar på utlan— det, eftersom subjektens inbördes fordringar och skulder vid summering tar ut varandra och netto är lika med noll. Därav följer också att den totala nettoförmögenheten en— dast kan öka genom realkapitalbildning och/ eller ökade nettofordringar på utlandet. Stor- leken av de samlade bruttofordringarna och bruttoskulderna kan däremot förändras utan samtidig realkapitalbildning. Huruvida och på vilket sätt de påverkas av investeringar är beroende av investeringsverksamhetens och sparandets fördelning mellan olika ekono- miska subjekt i samhället.
För att illustrera sambandet mellan ford- ringsvolym och realkapitalbildning görs det förenklade antagandet att i samhället endast finns två icke-finansiella subjekt samt ett kreditinstitut (utan egen nettoförmögenhet) mellan vilka alla transaktioner sker.1
Fordringar på detta kreditinstitut funge- rar samtidigt som betalningsmedel och någ- ra fordringar på utlandet förekommer inte.
Den totala skuldsättningen och kreditmarknadens struktur 1919—1964
Investeringar värderas till produktionskost— nad och förekommande realkapital är oför- störbart. I fig. 6: 1 och 612 har upprättats förmögenhetsbalanser för de tre olika su- bjekten. Totala bruttotillgångar och brutto- skulder för icke—finansiella enheter erhålls genom summering nedåt och resp. enhets nettoförmögenhet genom saldering horison- tellt. Ofyllda staplar representerar finansiel- la tillgångar och skulder, skuggade staplar kreditinstitutets omslutning medan streckade staplar representerar realkapital. I fig. 6: l:a har nr 1 inga tillgångar och skulder medan nr 2:s finansiella tillgångar och skulder ba- lanserar och är lika med kreditinstitutets omslutning. I 6: 1:b har nr 1 gjort en inves- tering, som lånefinansierats. Det nödvän— diga sparandet har åstadkommits av nr 2 och kreditinstitutets omslutning har för- dubblats. I 6: lzc har nr 2 använt de ökade finansiella tillgångarna till att göra sig skuld- fri och kreditinstitutets omslutning har åter- gått till utgångsläget. I 6: 1:cl slutligen har nr 1 använt avkastningen från investeringen till att göra sig skuldfri med resultatet att alla finansiella poster eliminerats och endast realförmögenheten återstår. I fig. 6: 2 är ut- gångsläget i stället att nr 1 har finansiella tillgångar, som svarar mot nr 2:s skulder. I 6: 2:b har nr 1 företagit en investering, som finansierats med egna medel. Sparandet presteras även nu av nr 2. I 6:2:c har nr 1 återvunnit samma finansiella nettoställning som före investeringen genom ackumulering av vinstmedel och nr 2:s tillgångar har
1 Följande exemplifierade figurer och dis- kussionen i anknytning till dem bygger på Kragh [2], kapitel II. För en mera utförlig analys hänvisas till detta verk.
0 Figur. 6: 1.
_. [ 24
S:a
RW
S:a
a b Figur 6: 2.
minskat i motsvarande mån. Hela denna process har skett utan att kreditinstitutets omslutning påverkats.
De valda exemplen är naturligtvis endast några typfall, som kan varieras i det oänd- liga. De visar dock det väsentliga i samman— hanget, nämligen att å ena sidan realkapital- bildning och å andra sidan förändringar i finansiella tillgångar och skulder samt kre- ditsystemets omslutning inte står i ett på förhand givet förhållande till varandra. Fordringsvolymen och dess förändringar är i stället beroende av var realkapitalbildning- en sker i förhållande till det samtidiga spa— randet, vilka preferenser de olika subjekten har rörande relationerna mellan realkapital, finansiella tillgångar och skulder samt var subjekten befinner sig i förhållande till dessa önskade relationer. Består kreditsystemet av ett flertal kreditinstitut jämte en obligations-
marknad bestäms en kreditinstitutgrupps, exempelvis affärsbankernas, utlåningsvolym dessutom av vilka kreditfinaniseringsvägar låntagarna kan och vill välja och av hur förmögenhetsägare och sparare väljer att placera sina medel.
Förhållandet mellan fordringsvolym och realkapitalets fördelning på ägare uppvisar trots vad som sagts ovan vissa karakteristi- ka, som bör framhållas. För att underlätta resonemanget antas att inga icke—finansiella subjekt samtidigt håller både finansiella till— gångar och skulder, att kreditinstituten är rena kreditförmedlare utan egen förmögen- het samt att de olika subjektens samlade nettoförmögenhet och bruttorealförmögen— het är given.
De tänkta förhållandena illustreras av fig. 6: 3. Den del av staplarna, som befin- ner sig ovanför den vågräta linjen, är de en-
Figur 6:3.
skilda nettoförmögenheterna. De streckade delarna av staplarna representerar realför- mögenhet och de ofyllda delarna finansiella tillgångar, dvs. fordringar. Av 6: 3:a fram- går de fem huvudalternativ, som under de givna förutsättningarna är tänkbara. Nr 1 har i nettoförmögenhet enbart realkapital och nr 2 enbart fordringar. Nr 3 har båda slagen tillgångar. Nr 4 och 5 har i brutto- förmögenhet enbart realtillgångar, som i olika grad är skuldsatta (de delar av stap- larna, som befinner sig under strecket re- presenterar skuldsättningens storlek). Nr 4 har netto en viss förmögenhet i realtillgång- ar medan nr 5zs nettoförmögenhet är noll. Under de givna förutsättningarna är ford- ringsvolymen alltid exakt lika stor som den skuldsatta delen av realkapitalet och således ett mått på realkapitalinnehavets fördelning i förhållande till nettoförmögenhetsfördel— ningen. I fig. 6: 3 lämnas olika exempel på detta, varav 6: 3:b representerar den situa-
tion där förmögenhetsfördelningen helt överensstämmer med realkapitalets fördel- ning och därför inga fordringar och skulder kan förekomma. Uppkomsten av en kredit- marknad innebär i sin enklaste form att realkapitalets fördelning ges tillfälle att an- passa sig till rådande avkastningsmöjlighe- ter och frigörs från det band, som den his- toriskt betingade förmögenhetsfördelningen utgör. Fordringsvolymen blir entydigt be- stämd också när via investeringar totala realkapitalinnehavet och därmed sparandet tillåts variera under i övrigt samma förut- sättningar.
I och för sig påverkas inte totala ford- ringsvolymens storlek av realkapitalinneha- vets resp. fordringsinnehavets koncentration, såsom framgår av fig. 6: 3zc och 6: 3:d. Fordrings- eller skuldvolymen är samma i de båda fallen trots skillnaderna i ägarkon- centration. Om emellertid fördelningen av realkapitalinnehavet på ett bestämt sätt är
korrelerat med egenfinansieringsgraden er- hålls ett samband mellan fordringsvolymens storlek och koncentrationsgraden på realka- pitalsidan. En ofta hävdad uppfattning är exempelvis att småföretag har svårare att skaffa eget kapital och därför har högre skuldsättningsgrad än storföretag. En ut- veckling mot större enheter och ökad kon- centration inom näringslivet kan då med- föra att fordringsvolymen relativt sett sjun- ker. Samma effekt kan erhållas vid stigande koncentration även när egenfinansierings- svårigheter inte föreligger för småföretagen. Om företagens investeringar är ojämnt för- delade över tiden kommer nämligen vid en sammanslagning till större enheter en större del av företagens disponibla medel att för- delas inom resp. företag utan att först pas- sera kreditmarknaden. Om en stigande kon- centration av realkapitalet däremot innebär att avvikelsen mellan realkapitalinnehavets
(1) FH SH_ _ "
fördelning och förmögenhetsfördelningen växer, kommer fordringsvolymen att stiga. Exempel på en sådan utveckling är när en stigande andel av investeringarna går till privatägda kraftverk, järnvägar och tele- kommunikationer, som oftast kontrolleras av få enheter med låg självfinansieringsgrad.
De exempel, som diskuterats ovan, kan användas som utgångspunkt för att mera generellt ange storleken och sammansätt- ningen av icke-finansiella subjekts totala inhemska skulder.
Följande beteckningar används: FH : icke-finansiella subjekts totala in- hemska fordringar i löpande priser.
SH : icke-finansiella subjekts totala in- hemska skulder i löpande priser.
Cl : icke-finansiella subjekts totala real- kapital.
Q : reala bruttonationalprodukten. P : prisnivå. cz : det izte icke-finansiella subjektets in- nehav av realkapital (brutto), värderad till återanskaffningskostnad.
at : inhemska skulder i löpande priser för innehavaren av Ci sedan fullständig saldering skett av dennes inhemska finansiella till- gångar och skulder. Storleken av a; är dock maximerad till C).
xi : inhemska finansiella skulder i löpan— de priser för innehavaren av ca utöver vad som kvarstår efter ovannämnda saldering.
yi : totala inhemska skulder för det izte icke-finansiella subjektet, som saknar real- kapital (företrädesvis hushåll).
n : totala antalet icke-finansiella subjekt.
För det enskilda subjektet är (c; -;1-;") real- kapitalinnehavets självfinansieringsgrad. Till en början antas liksom tidigare att kredit- systemet inte äger något eget realkapital och saknar eget kapital. Vidare antas att ut- länska fordringar och skulder helt sak- nas. Då är:
ai "xi ".Vi — +Z—+Z— P) i=1P i=lP
Fordrings- och skuldvolymen utgör sum- man av dels den skuldsättning som är nöd- vändig för att finansiera realkapitalet vid en Viss given fördelning av realkapitalinne- havet och nettoförmögenheterna, dels den skuldsättning som realkapitalinnehavarna håller därutöver och dels den skuldsättning, som andra subjekt än realkapitalinnehavar- na håller. Storleken av de »extra» skulderna (xi och yi) bestäms av en rad faktorer och kan inte a priori antas vara stabil i förhål— lande till kapitalstocken eller den samlade nettorealförmögenheten. Till de mera stra- tegiska faktorerna torde höra avkastningen på realkapital och olika typer av finansiella tillgångar, räntekostnaderna för olika slags skulder, de enskilda subjektens preferenser rörande balansräkningens sammansättning utifrån risk- och likviditetsöverväganden samt preferenser rörande konsumtionens tidsmässiga fördelning. Att man samtidigt vill hålla fordringar och skulder förutsätter vid rationellt handlande att dessa är diffe- rentierade. Vore de fullständigt homogena
funnes inget motiv för att samtidigt vara borgenär och gäldenär.2
Genom att i ekvation 1 dividera med Q och bryta ut Cl/ Q erhålls:
(2) " SH =_C_'1 _ i;]
ITQQ ci
Skuldkvoten (S H/P ' Q) bestäms således av prisutvecklingen, kapitalkvoten, realkapi- talets och nettoförmögenheternas fördelning samt storleken av »extra» finansiella skul- der. Om kapitalkvoten kan antas vara kon- stant (bortsett från konjunkturella variatio- ner i kapacitetsutnyttjande) bestäms skuld- kvoten helt av uttrycket inom parentes i ekvation 2. Kvoten sjunker vid stigande pri- ser, förskjutning av realkapitalinnehavets och nettoförmögenheternas fördelning i rikt- ning mot bättre överensstämmelse med var- andra och vid minskad benägenhet att hålla >>extra>> finansiella skulder, vilket i det senare fallet kan antas bero på en rad tidigarenämn- da faktorer. Förändringar i förmögenhetsför- delningen bestäms ytterst av inkomstfördel- ningen, företagens utdelningspolitik,inkomst— och förmögenhetsskatterna samt arvsproces- sens tendens att splittra resp. koncentrera förmögenhetsmassan. Det bör observeras att både hushåll, företag, stat och kommuner här utgör primära ekonomiska subjekt.
Förändringar i realkapitalinnehavets för- delning kan ske antingen genom köp och försäljning av existerande realkapital eller genom nyinvesteringar. Effekten av
'I n nyinvesteringar vid konstant Z xi och z yi i: i: kan utläsas av ekvationerna 3 å och 3 b där Su står för förändringen i totala skuldvoly- men, Q för nationalprodukten, k; för det izte icke-finansiella subjektets investeringar och s; för detta subjekts sparande.3
(3 a) Sn=äkråsi (3 b) " n ' ki i &: ; _1 ås P Q " P Q
('i'—'—
Storleken av förändringar i Skuldkvoten bestäms av hur mycket de investerande subjekten finansierar genom eget sparande samt hur stort detta sparande totalt sett är
ai "xi "Yi 2_ P
i=1 i:] P
C1 C1
P +
i förhållande till nationalprodukten. Ju stör- re del av sparandet i samhället, som härrör från de investerande subjekten och ju större del av investeringarna, som finansieras ge- nom eget sparande desto mindre blir ök- ningen i skuldkvoten. När självfinansierings- graden växlar från subjekt till subjekt och investeringsaktiviteten utvecklas olika inom olika sektorer av samhället kommer också sammansättningen av investerande subjekt att påverka Skuldkvoten. Graden av själv— finansiering för företagen vid en viss öns- kad ökning av produktionen är i sin tur avhängigt av storleken hos kapitalkvoten, vinsten och utdelningarna samt företagsbe- skattningens höjd. För kommuner och stat bestäms lånebehovet av skattefinansierings- graden.4
? Gurley och Shaw hävdar att företag och hushåll använder denna differentiering för att samtidigt hålla flera slags tillgångar och skul- der och på så sätt skydda sig mot risker. Sti- gande differentiering skulle stimulera tillväx- ten av finansiella fordringar och skulder. Även om detta är riktigt bör emellertid påpekas att en stor del av fordringarna och skulderna både i och utanför kreditinstituten inte primärt styrs av risköverväganden utan står i direkt sam- band med distributionen av varor och är en nödvändig förutsättning för att denna ska fungera smidigt (se Gurley-Shaw, s. 113, 116 ff).
3 Ekvation 3 b är närmast en omformule- ring av ett uttryck hos Gurley-Shaw, s. 97. 4 Tillväxten i Skuldkvoten tenderar att hål- las tillbaka om konjunktursvängningarna med- för systematiska förskjutningar i finansiellt spa- rande mellan olika ekonomiska enheter så att under en konjunkturnedgång företagen skär ned sina investeringar och övergår från att vara underskottsenheter till att bli överskotts- enheter samtidigt som hushållen håller uppe sin konsumtion genom att övergå från positivt till negativt sparande. (Se Gurley—Shaw, s. 114— 115). Svenska erfarenheter från 1920- och l930-talen talar emellertid för ett samband mellan konjunktursvängningar och Skuldkvo- tens utveckling av motsatt slag (se nästa av-
Forts. sid 138.
Släpps förutsättningarna om att kreditin- stituten inte äger realkapital och saknar eget kapital samt att kreditinstituten saknar nettofordringar på utlandet, är inte längre 811 = P;]. I stället erhålls:
4) SH_FH E—Cz—V P_P P
där E är kreditinstitutens egna kapital i lö- pande priser, Ce är kreditinstitutens innehav av realkapital och V är deras innehav av guld och utländska fordringar.
I analogi med ekvation 2 kan ekvation 4 skrivas som:
5 Z:CC__)+ SH =£l 1_ i=1 | P—Q Q
Den inhemska skuldsättningen för icke- finansiella subjekt utgör nu summan av in- hemska fordringar och kreditinstitutens egna kapital minskat med kreditinstitutens inne- hav av realkapital och nettofordringar gent- emot utlandet.5 För att erhålla icke-finansi- ella subjekts totala skuldsättnings- och ford- ringsvolym måste även tas med deras direk- ta fordringar och skulder gentemot utlandet.
B. Den kända skuldsättningens utveck- ling i Sverige 1919—1964
Några uppgifter om totala skuldsättningens storlek, sammansättning och utveckling finns inte tillgängliga. Däremot har det varit möj- ligt att få fram uppgifter om vissa delar av skuldsättningen, nämligen icke-finansiella subjekts upplåning i kreditinstitut, statsskul- den samt övriga subjekts utelöpande obliga- tions- och förlagslån. Materialet innehåller
Forts. från sid 137.
snitt). Detta kan bero på att företagen och hushållen inte betedde sig på ovannämnda sätt. En sannolikt dominerande faktor var vi- dare att prisnivån förändrades parallellt med konjunkturerna. Vid konjunkturnedgångarna steg då underskottsenheternas reala skuldbörda vid oförändrad kreditvolym med påföljden att skuldkvoten omedelbart efter konjunkturned- gångarna låg på en onormalt hög nivå.
åtskilliga brister, bl. a. har bokförda värdet för kreditinstitutens utlåning måst användas i stor utsträckning, varför en viss försiktig- het vid bedömning av siffrorna är påkallad. Denna kända skuldsättning har satts i rela- tion till bruttonationalprodukten (BNP) och den sålunda erhållna kvoten kallas nedan den kända skuldkvoten.
Linjen A i diagram 6: 1 representerar den kända skuldkvotens storlek vid olika tidpunkter under perioden 1919—19640, 7 Sett över hela perioden har skuldkvoten sjunkit något men variationerna i dess stor- lek har samtidigt varit betydande med top-
25 24 i1P+11P C1 C1
E—CZ— P-Q
par 1924, 1934, 1944 och troligen 1919 samt med en bottennotering 1952. Det bör också påpekas att skuldkvoten först fr. o. m. 1950- talet underskridit 1919 års notering efter att tidigare nästan hela tiden ha legat betydligt över. Topparna 1924 och 1934 torde väsent- ligen vara en följd av de då nyss genomgång- na ekonomiska depressionerna med kraftiga prisfall (jfr not 4 ovan).
Den stora statliga upplåningen under and- ra världskriget orsakade en ny om än mera moderat stegring i skuldkvoten mellan 1939 och 1944. En motsvarande stegring mellan tiden före första världskriget och 1919 ägde sannolikt rum men torde ha dämpats av den samtidiga kraftiga prisstegringen. Nedgång- en mellan 1949 och 1952 var framför allt
5 I ekvation 5 är inte Cl/Q en kapitalkvot i vanlig mening. Om emellertid Ca är mycket liten i förhållande till totala kapitalstocken kan Cl/Q ses som en approximation av den totala kapitalkvoten. ** För uppgifter om beräkningsmetoder, de- finitioner och källor hänvisas här och i fort- sättningen till tabellbilagorna A och B i appen- dixet. 7 Observera att med undantag för bruttoin- vesteringar uppgifter inte redovisas för andra år än de som utsatts på diagrammets tidsaxel. De gjorda observationerna har sammanbundits till linjer för att ge bättre överblick och inne- bär inte att några uppskattningar gjorts för mellanliggande år. Vidare bör observeras att alla uppgifter om skuldsättning, fordringar och tillgångar avser stockvärden.
fn [00
s'z 'tsslt Å.—
— — ää— 50— s_ ___—_ __ _____—— _ _ T*— — ___-_k4___-____-__- c 0 ||lllIlllllllllllllllllllllllllllllllllll I915 1924 l929 |Sök |939 ISM Blog 52 54- 56 55 A=To+ol könd skuldsättning för- icke—finonsiellu subjek+ i procent av BNP BiKrediHnstitufens totala fordringar på icke-finansiella subjekt i procent- av BNP CiAfför-sbunkernas direkta kreditgivning till icke—finansiella subjekt i procent av BNP Dtlnhemsko bruHoinvesi-erinqar i procent av BNP E=Hrediiinsfitutens totala fillgångor i procen'l' av BNP
Diagram 6: I .
en följd av de starka prisstegringarna 1950— 1952. Sedan 1952 har skuldkvotens varia- tioner varit tämligen begränsade.
Det ligger nära till hands att jämföra den kända skuldkvotens utveckling med investe- ringskvoten (diagram 6: 1, linjen D). Såsom framgår har parallellt med den på lång sikt sjunkande skuldkvoten investeringskvoten successivt stigit. Annorlunda uttryckt har den kända delen av kreditmarknaden rela- tivt sett minskat i betydelse samtidigt som bruttoinvesteringarna stigit i förhållande till konsumtionen, Denna diskrepens i de båda kvoternas utveckling beror på flera, sins- emellan delvis motverkande faktorer.
I diagram 6: 2 har ur skuldkvoten brutits
ut de tre största låntagargruppernas skuld- sättning. De redovisade kvoterna är inte skuldkvoter i den mening, som hittills talats om eftersom resp. sektors upplåning ställts i relation till totala BNP och inte till sektorns bidrag till BNP. Kvoternas storlek är därför också beroende av förskjutningar i BNP:s sammansättning. Såsom framgår minskade näringslivets (exkl. jordbruk) kända skuld- sättning i förhållande till BNP kraftigt från 1929 fram till mitten av 1940-talet. En viss reservation bör dock göras för 1934 års siffra på grund av de betydande avskriv- ningar, som affärsbankerna gjorde under åren 1931—1932. Utvecklingen speglar främst det välkända faktum att näringslivets
0/0 60 _
50
All
ulillnililiililiilliii[|||]lliiililiiiiuiluiiiiuiliu
l | l l | | l l | =. I l9l9 l924 |929 l934 l959 ISM» [9169 52 54 58 59 62 lgöågr
AiTotolu kreditgivningen till bostäder Och bgggnodsverksomhet i procent av BNP BITotula kreditgivningen till näringslivet exklusive jordbruk i procent av BNP GIStotligu upplåningen netto utlåningsfonder i procent av BNP
Diagram 6: 2.
0/0 [00% Diverse och till enskilda
90% ; Näringsliv exklusive jordbruk
all—5 Jordbruk
70%
Stl—Z % Bostäder och byggnadsverksamhet
Stl—;
40%
311—i
20? Kommuner
m—E Staten, netto utlåningsfonder
" _ 1 | | | | | l | 1 ms 1934 l939 |941+ 1949 52 54 55 59 52 I9G4Är
Diagram 6: 3. Procentuell fördelning 1929—64 av tatal känd upplåning
*. _ _ N _ ä. * ___ ___-- ___—_—---__ __
D
___-__| E
[9l9
”lUC—Jm)
l l I I l5l2 l9l9 22 24
iFinonssektorns tillgångar i USA :Kreditinstitutens tillgångar i U.S.A. ihreditinstitutens tillgångar i Sverige :Afförsbonkernas tillgångar i U.S.A. IAff'a'rsbankernas tillgångar i Sverige
| l l l929 3534 i LI l l I | II | 1939 445 ialla 5154 55 5859 521954Är
Anm. De svenska uppgifterna avser åren 1919, 1924, 1929, 1934, 1939, 1944, 1949, 1952, 1954, 1956, 1959, 1962, och 1964. De amerikanska uppgifterna avser 1900, 1912, 1922, 1929, 1933, 1939, l945, 1949, 1952 och 1958. För källor och definitioner hänvisas till texten
Diagram 6: 4.
självfinansieringsgrad successivt steg under 1930- och 1940-talen och låg på en hög nivå fram till slutet av 1950-talet och början av 1960-talet, varefter den åter börjat sjun- ka. Näringslivets stigande och därefter höga självfinansieringsgrad har naturligtvis ver- kat nedpressande på den totala kända skuld- kvoten och är huvudförklaringen till dennas nedgång fram till slutet av 1930-talet. Sarn- ma effekt har företagens växande pensions- stiftelser haft fram till början av 1960-talet. Näringslivets låga skuldkvot under 1950- och 1960-talen kan dock delvis även vara
en följd av andra ändringar i företagens skuldstruktur. De tidvis hårda kreditrestrik- tionerna kan ha medfört en tendens till ökad kreditgivning direkt mellan företagen och från utlandet med åtföljande minskning i den kända skuldsättningens andel av före— tagens totala upplåning.
Den statliga upplåningen netto utlånings- fonder för statliga ändamål steg kraftigt mellan 1939 och 1944 men minskade där- efter starkt dels fram till 1952, dels un— der 1960-ta1et för att i förhållande till BNP vara lägre 1964 än någon gång tidigare un-
der perioden 1919—1964 trots den statliga sektorns tillväxt. Nedgången i näringslivets kända skuldkvot fram till mitten av 1940- talet följdes således av en nedgång i den statliga kända skuldkvoten, som pressade ned den totala kända skuldkvoten.
Bortsett från första hälften av 1940-talet och början av 1950-talet har bostads- och byggnadskrediternas storlek relativt sett ständigt ökat och avsevärt dämpat nedgång- en i den totala kända skuldkvoten. Utestå- ende bostads- och byggnadskrediter (inkl. upplåning hos statliga lånefonder) utgjorde 1964 ca 55 procent av den totala kända upplåningen (diagram 6: 3) och motsvarade ca 60 procent av BNP, Denna utveckling kan knappast enbart bero på utvecklingen av motsvarande investeringar. Ändrade in- stitutionella förhållanden i form av bostads- kreditkassans och den statliga bostadskredit- givningens tillkomst och expansion bör rim- ligtvis ha medfört att den institutionella kre— ditmarknadens andel av den totala bostads- finansieringen successivt stigit. Vidare har bostadsbyggandet visserligen alltid uppvisat låg insats eget kapital jämfört med flertalet andra sektorer i samhällsekonomien, men genom den statliga bostadskreditgivningen har insatsens andel under efterkrigstiden sjunkit till en extremt låg nivå.8 Mot bak- grund av investeringsutvecklingen förefaller det troligt att strukturförändringar i bostads- kreditgivningen och minskad självfinansie— ring inom bostadssektorn påverkat skuld- kvoten för bostäder och byggnadsverksam- het särskilt kraftigt under 1950-talet.
Av övriga icke finansiella sektorer kan nämnas att kommunernas andel av den tota- la upplåningen varit tämligen konstant. De- ras snabbt ökande investeringar under 1950- och 1960-talen har således inte medfört nå- gon nämnvärd förskjutning i den totala upp- låningens fördelning. Jordbrukets andel av den kända kreditgivningen har successivt minskat. Nedgången beror naturligtvis främst på näringsgrenens minskade betydel- se och det finns inga möjligheter att utläsa effekter av förändringar i självfinansierings— grad eller i totala skuldsättningens struktur. Också sektorn »diverse krediter» och kredi-
ter till enskilda har minskat betydligt. Detta säger dock inget om hur totala konsum- tionskrediterna utvecklats, eftersom en myc- ket stor del av dessa ligger utanför kredit- instituten.9
C. Kreditinstitutens tillgångar och fordringar
I USA har under det senaste årtiondet en betydande uppmärksamhet ägnats åt den finansiella sektorns tillväxt och dess andel av totala kreditgivningen till olika sektorer inom samhällsekonomien. På praktiskt taget alla kredit— och kapitalmarknadens delmark- nader har den finansiella sektorns andel sti- git under 1900-talet, i flera fall mycket kraf- tigt. Jämfört med början av 1900-talet har den finansiella sektorns tillgångar vuxit snabbare än bruttonationalprodukt och brut- tonationalförmögenhet. Orsaken härtill har främst förklarats med olika ekonomiska subjekts strävan att differentiera sitt innehav av tillgångar (jfr not 2). Den ökade betydel- sen av finansiella tillgångar och skulder, särskilt den finansiella sektorns, har givit upphov till en livlig debatt om konsekven- serna härav för samhällsekonomin och pen- ningpolitikens effekter.10 Särskilt har i detta sammanhang uppmärksammats affärsban- kernas minskade relativa betydelse. En så- dan analys ligger emellertid utanför denna utrednings ram, I det följande presenteras därför endast vissa översiktliga data om ut- vecklingen i Sverige.
I Sverige saknas i stort sett möjligheter att bestämma kreditinstitutens andel av olika sektorers kreditförsörjning utan analysen får inskränkas till en jämförelse mellan olika kreditinstituts andelar av kreditinsti-
8 Se Guy Arvidsson [1], s. 176. 9 För diskussion av förändringar i sparan- dets volym och sammansättning under efter- krigstiden hänvisas till koncentrationsutred- ningens undersökning rörande ägandeförhål- landen m.m. 10 För en kortfattad översikt över denna dis- kussion hänvisas till Börje Kragh [4], s. 57 ff.
tutens samlade kreditgivning till vissa stora sektorer. Detta görs i nästa avsnitt. Det är dock av visst intresse att även se hur kredit- institutens utestående fordringar (inkl. obli- gationer o.d.) på icke-finansiella subjekt samt kreditinstitutens tillgångar utvecklats i förhållande till BNP. En viss osäkerhet vidlåder uppgifterna om fordringarna före 1956 eftersom uppskattningar har måst gö— ras för kreditinstitutens innehav av obliga- tioner, emitterade av kapitalanskaffande kreditinstitut. Felen kan dock inte vara så stora att de påverkar den allmänna bilden av fordringsvolymens utveckling i förhål- lande till BNP.
Av linjen B i diagram 6:1 framgår att kreditinstitutens fordringar på icke-finansi- ella subjekt i förhållande till BNP sedan början av 1950—talet legat på ungefär sam- ma nivå som 1919 eller något högre (till kreditinstitut har då räknats både riksban- ken och de statliga utlåningsfonderna för andra ändamål än statliga). I likhet med den totala kända skuldkvoten har dock en vä- sentlig reduktion skett sedan 1920- och 1930-talen. Kreditinstitutens fordringar i förhållande till BNP har emellertid betydligt bättre hållit sig uppe än den kända skuld— kvoten beroende på kreditinstitutens starkt ökade andel av värdepappersmarknaden, d.v.s. statsskulden och övriga subjekts ute- löpande obligations- och förlagslån, Under perioden 1919—1964 steg kreditinstitutens andel från ca 40 procent till drygt 80 pro- cent. Stora förskjutningar mellan olika kre- ditinstituts andelar av den direkta utlåning- en har emellertid också inträffat. Framför allt har den relativa storleken av affärsban- kernas direkta utlåning minskat såsom fram- går av linjen C i diagram 6: 1.
I USA har finanssektorns relativa storlek mätts genom att ställa dess samlade tillgång- ar i relation till landets bruttoförmögenhet och BNP.11 Måttet är något svårtolkat efter- som exempelvis en ökning av tillgångarna vid oförändrad BNP kan bero på antingen ökade fordringar gentemot icke-finansiella subjekt, ökade fordringar mellan kreditinsti— tuten inbördes eller ökat innehav av realtill- gångar och utländska fordringar. Vidare för-
svåras en jämförelse mellan utvecklingen i Sverige och USA av de stora institutionella skiljaktigheterna. Ett försök till jämförelse har dock gjorts i diagram 6: 4. Uppgifterna för USA är baserade på Goldsmiths och Friends siffror.12 Linjen A anger de totala tillgångarna i procent av BNP för samtliga amerikanska finansinstitut exkl. statliga lå- nemyndigheter, holdingbolag och personal trust departments. För en mycket stor del av dessa tillgångar svarar emellertid Federal Reserve Banks, som närmast motsvarar den svenska riksbanken. I linjen B har dessa exkluderats tillsammans med oförsäkrade privata pensionsfonder, investmentbolag och finansbolag (de två sistnämnda är av rela- tivt underordnad betydelse) för att få en viss jämförbarhet med tillgängliga svenska siff- ror. Som jämförelse har för Sverige gjorts en approximativ uppskattning av de svenska kreditinstitutens samlade tillgångar 1919— 1964 exkl. statliga lånefonders, riksgälds- kontorets och riksbankens.13 Dessas tillgång- ar i procent av BNP anges av linjen C i diagram 6: 4 och linjen E i diagram 6: 1. Linjerna B och C i diagram 6: 4 är de när- mast jämförbara och visar att utvecklingen i USA och Sverige varit i stort sett parallell. I båda länderna steg kreditinstitutens till- gångar relativt sett fram till mitten av 1930— talet för att därefter sjunka under de föl- jande två årtiondena. Fr.o.m. mitten av 1950-talet förefaller en omsvängning i ut- vecklingen ha ägt rum, som medfört att den relativa storleken av kreditinstitutens till- gångar åter börjat öka och nu är större än i början av 1920-talet. För USA har jäm- fört med seklets början den relativa stor- leken av kreditinstitutens tillgångar ökat kraftigt. Det bör dock observeras att flera av de amerikanska uppgifterna hänför sig till lågkonjunkturår (bl. a. 1933 och 1958)
11 Raymond Goldsmith [2] och [3]. Vidare har Irwin Friend gjort vissa beräkningar på basis av huvudsakligen Goldsmiths arbeten. 12 Se not 10. Uppgifter om USA:s brutto— nationalprodukt är för perioden 1900—1929 hämtade från Raymond Goldsmith [1]. Upp- gifterna för 1929 och senare är enligt Depart- ment of Commerce”s beräkningar. 13 För upplysningar om beräkningsmetod hänvisas till not 2 i tabell B: 24 i appendixet.
med åtföljande låga värden för BNP.14 Trots den försiktighet vid jämförelser, som är nöd- vändig, är det ändå påfallande i hur hög grad inte bara utvecklingstendenserna utan även den relativa storleken av kreditinstitu- tens tillgångar överensstämmer i USA och Sverige. Däremot är det betydande skillna- der i tillgångarnas fördelning på olika slags kreditinstitut. Linjen D i diagram 6: 4 anger de amerikanska affärsbankernas andel av samtliga kreditinstituts tillgångar (enligt samma definition som för linjen B) medan linjen E anger motsvarande siffror för de svenska affärsbankerna. Som synes har af- färsbankernas andel i Sverige sjunkit betyd— ligt mer än i USA och ligger sedan slutet av 1940—talet på ca 30 procent. Skillnaderna mellan affärsbankernas andelar i de båda länderna beror framför allt på att spar- banksväsendet och postsparbanken i Sverige är betydligt större. Således utgjorde 1958 i USA sparbankernas tillgångar 16 procent av affärsbankernas och postsparbankens mindre än en procent. Motsvarande siffror 1964 för Sverige var 62 procent resp. 19 procent. Över huvudtaget gäller att spar- banksväsendet relativt sett är avsevärt större i de nordiska länderna än i USA och Eng- land.
D. Förändringar i a/Yärsbandernas ställ- ning på kreditmarknaden 1919—64
I kapitel 11 redogjordes för den koncentra- tionsprocess, som skett och sker bland så- dana kreditinstituttyper, som företräds av mer än ett företag. Minst lika intressant är emellertid att kartlägga vilka förskjutningar, som inträffat mellan de olika kreditinstitut- grupperna med tonvikten lagd på utveck- lingen för affärsbankerna. Då någon samlad redovisning över kreditmarknadens struk- turförändringar inte funnits tillgänglig, har statistik och annat material måst samman— ställas från ett stort antal i huvudsak pub- licerade källor av olika slag. För att få en bild av affärsbankernas ställning har det va- rit nödvändigt att samla in ett omfattande material även för övriga institut, varför un-
dersökningen dessutom utgör en allmän kartläggning av kreditmarknadens struktur. För att få överblick och koncentration till affärsbankerna redogörs i detta avsnitt en- dast för huvuddragen i strukturutvecklingen medan alla detaljuppgifter och tabeller sam- lats i ett appendix. För alla upplysningar rörande bearbetningsmetoder, källor etc. hänvisas också till detta appendix,
Undersökningen av kreditmarknaden har tagit sikte på att främst få fram uppgifter för olika delmarknader och kartlägga ut- vecklingen av i första hand affärsbankernas andelar av dessa marknader. För uppgifter om den totala kreditvolymens fördelning (utan hänsyn till kreditform) jämte försäk- ringsbolagens aktieplaceringar och fastig- hetsinnehav 1944—1964 hänvisas till profes- sor Börje Kraghs utredning för 1960 års kreditmarknadsutredning och den uppfölj— ning för senare år, som gjorts av bankkom- missarie Erik Karlsson. Att välja en lång undersökningsperiod har varit nödvändigt, då det är de långsiktiga förändringarna, som är av primärt intresse. Som periodens bör- jan har valts 1919 för att täcka hela mellan- krigsperioden. I stort sett har uppgifter sam- manställts för vart femte år fram till 1949 och därefter för tätare liggande år.
Sett över hela undersökningsperioden 1919-1964 är affärsbankernas minskade an- delar ett framträdande drag i kreditmark- nadens strukturförändring, vilket framgår av diagram 6: 5. Huvuddragen i utveckling- en har varit följande.
1. Inlåning. Affärsbankernas andel av to- tala inlåningsmarknaden, d.v.s. inlåningen vid affärsbanker, sparbanker, postbank (nu- varande namn), jordbrukskassor och koope- rativa sparkassor, sjönk kraftigt under 1920- talet och första hälften av 1930—talet (an- delen var dock extremt hög 1919 till följd av kriget) medan i stället sparbankernas och
14 Ställs för USA finanssektorns tillgångar i relation till totala tillgångar inom landet er- hålls ett liknande utvecklingsmönster men med toppunkten förlagd till 1945 i stället för mit- ten av 1930-talet. Teoretiskt sett är detta mått bättre men i praktiken är vid mätning av to- tala tillgångar så många värderingsproblem in- volverade att resultatet blir ytterst osäkert.
Kn
X -'_-.ä sås ' o' eg» . Ke s ,! X " ] ss ' s ' ss _—*— .---..- , s ,0' s* _' ss I. ss " 3 ”s »” ”———---—___ || _ __ 5 s s "__-_---_——_ x_———._____ H U "—_ ___—___—— —_-----—_______ Hb B —J---_- __ Hj tik ” | | | | | | | | | | | 19l9 l924 l929 l931l- 1939 ISilll [949 52 54 56 55 62 I954År
Affärsbankernas andelar I iav totala inlåningen
$ : H : Kn? Ke? lib"- Kj : Hk:
totalt sgnligt institutionellt sparande kreditinstitutens totala direkta kreditgivning till icke finansiella subjekt
" direkta kreditgivning till
näringslivet (exkl. jordbruk) enskilda och diverse krediter bostäder och bgggnadsverksamhet jordbruket
kommuner
Diagram 6: 5. Utvecklingen av affärsbankernas andelar på olika delar av kreditmarknaden
1919—64.
postbankens andelar steg. Under 1940-talet sjönk affärsbankernas andel ytterligare till- sammans med sparbankernas medan post- bankens andel fortsatte att stiga. Därefter har affärsbankernas andel huvudsakligen oscillerat mellan 42 och 45 procent i tydlig samvariation med konjunktursvängningar och förändringar i kreditpolitiken. Fördelas inlåningen länsvis framgår att nedgången i affärsbankernas totalandel sedan 1929 ut- gör nettot av ungefär oförändrad andel i Stockholms stad och län, ökade andelar i
de båda andra storstadslänen samt kraftigt minskade andelar i övriga län. Samtidigt har en förskjutning skett i den totala in- låningens fördelning, som medfört högre andel för Stockholmsområdet, d. v. s, det område där affärsbankerna alltid haft en mycket stark ställning. Förklaringarna till affärsbankernas tillbakagång kan sökas i bl. a. förtroendekrisen för affärsbankerna i början av 1920-talet, sparbankernas höga in- låningsräntor under 1920-talet och postgi- rots genombrott som betalningsförmedlare.
Då uppgifter saknas om fördelningen mel— lan främst hushållsinlåning och företagsin- låning, kan inga generella slutsatser dras om effekten av ev. långsiktiga förskjutningar i denna fördelning.
2. Synligt institutionellt sparande. För- ändringar i affärsbankernas andel av det totala synliga institutionella sparandet speg— lar naturligtvis i hög grad förskjutningar i inlåningens fördelning. Fram till mitten av 1930-talet sjönk dock deras andel av det institutionella sparandet snabbare än inlå- ningsandelen p. g. a. den starka tillväxten i försäkringssparandet. Från slutet av 1930- talet till mitten av 1950-talet sjönk däremot försäkringssparandets andel och därigenom dämpades den nedgång i affärsbankernas andel, som skulle ha följt av inlåningsut— vecklingen. Fram till mitten av 1950-talet fanns således ingen långsiktig tendens till ökad andel försäkringssparande. Det bör dock observeras att företags och myndighe- ters pensionsstiftelser inte har inräknats i försäkringssparandet. Tillkomsten av AP- fonderna 1960 innebär en avgörande vänd- punkt och försäkringssparandets andel be— räknas öka' successivt i framtiden, Som exempel kan nämnas att i en prognos har förutsagts en ökning av försäkringssparan- dets andel från 25 procent år 1962 till 36 procent år 1970.15
3. Kreditinstitutens totala direkta kredit- givning till icke-finansiella subjekt. Med di- rekt kreditgivning avses annan långivning än via obligations- och förlagslånemarkna- den. Affärsbankernas andel av kreditinstitu- tens totala direkta kreditgivning har minskat under större delen av undersökningsperio- den. Nedgången har tidvis varit mycket kraftig och har totalt sett varit betydligt större än för inlåningen och det synliga in- stitutionella sparandet. 1919 var affärsban- kernas andel av den direkta kreditgivningen ungefär lika stor som inlåningsandelen (drygt 70 procent) och större än andelen synligt institutionellt sparande. 1964 hade deras andel av den direkta kreditgivningen sjunkit till 23 procent, motsvarande hälften av inlåningsandelen och till under tre fjärde— delar av andelen institutionellt sparande.
1964 var dock affärsbankerna med knapp marginal fortfarande den största kreditinsti- tutgruppen. Under den aktuella 45-årsperio- den har i stället en rad andra kreditinstitut expanderat snabbt och fått allt större be- tydelse på marknaderna för direkt kredit- givning såsom framgår av tabell B: 20 i appendixet. Under periodens första del ökade framför allt sparbankernas, försäk- ringsbolagens och hypoteksinstitutens ande- lar kraftigt. Under 1950-talet ökade an- delarna för postbanken och statliga låne- fonder markant. Under första hälften av 1960-talet har särskilt kreditbolagen expan— derat snabbt och deras antal utökats. Andra nybildningar under senare år är factoring- bolagen, som i USA nått betydande fram- gångar. Någon statistik över deras verksam- het har emellertid inte insamlats. Inte heller kreditinstituten inom avbetalningshandeln har medtagits.
Den totala direkta kreditgivningens för- delning på kreditinstitut påverkas både av förskjutningar i fördelningen på kreditända- mål och av ändrade andelar på resp. del- marknad. Förändringarna på de olika del- marknaderna har i korthet varit följande.
3.a Kreditinstitutens direkta kreditgiv- ning till näringslivet (exkl. jordbruk). Även om siffrorna är osäkra för tidigare år kan det konstateras att affärsbankernas andel minskat kraftigt, från drygt 90 procent till drygt 60 procent, med huvuddelen av ned- gången förlagd till 1950-talet. I stället har en ökning skett av näringslivets upplåning i främst försäkringsbolag men även under- stödsföreningar och kreditbolag. Sett som »marknadsandel» är emellertid nedgången för affärsbankerna i betydande utsträck- ning skenbar, eftersorn försäkringsbolagens, understödsföreningarnas och kreditbolagens långivning i motsats till affärsbankernas nästan uteslutande är långfristig och till stor del representerar en överflyttning från upp- låning på obligationsmarknaden. Privata affärsbanker och dessas kreditbolag svarade 1964 för 55 procent av kreditinstitutens ut- låning till näringslivet medan offentligt kon-
15 Mctelius.
trollerade institut jämte statliga lånefonder svarade för drygt 10 procent.
3.b Kreditinstitutens direkta kreditgiv— ning till bostäder och byggnadsverksamhet. Med undantag för andra hälften av 1930- talet och åren 1962—1964 har affärsbanker— nas andel successivt minskat och utgör nu mindre än 15 procent. Affärsbankernas an— del av de i princip kortfristiga byggnadskre- diterna är dock betydligt större. I övrigt har utvecklingen kännetecknats av en utjämning i andelarna mellan det ovanligt stora antal typer av kreditinstitut, som konkurrerar på denna delmarknad. Vid sidan av affärsban- kerna har sparbankernas och försäkringsbo- lagens andelar minskat medan andelarna för postbanken och statliga lånefonder ökat. Under 1960-talet har dessutom kreditbola- gen expanderat snabbt. Med utgångspunkt från ägandeförhållandena kan konstateras att låntagarassociationernas ställning varit förhållandevis stark under hela perioden, att andelen för de privata affärsbankerna och dessas kreditbolag sjunkit men dock stigit under 1960-talet samt att andelen för statliga lånefonder och offentligt kontrolle- rade institut stigit kraftigt och 1964 utgjorde ca 30 procent.
3.c Kreditinstitutens direkta kreditgiv- ning till jordbruket. Affärsbankernas andel har minskat starkt under perioden och ut- gjorde 1964 drygt 10 procent. Även spar- bankerna har gått tillbaka medan i stället jordbrukskasserörelsen sedan början av 1930-talet expanderat mycket snabbt och 1964 hade större andel än någon annan kreditinstitutgrupp, Fördelningen efter ägan- deförhållanden skiljer sig markant från öv- riga delmarknader genom att andelen för låntagarnas egna kreditinstitut 1964 var så stor som 60 procent. De privata affärsban- kernas andel var ca 10 procent.
3.d Kreditinstitutens direkta kreditgiv- ning till kommunerna. Uppgifterna om af- färsbankernas kreditgivning till kommuner- na är för tidigare år ytterst osäkra men den slutsatsen torde kunna dras att affärsban— kernas andel har sjunkit och numera är tämligen blygsam. Affärsbankskrediterna består dock till stor del av rörliga check-
räkningskrediter och är därför rätt speciella jämfört med övriga instituts kommunkredi- ter. Av strukturförändringar i övrigt kan noteras den stora nedgången sedan slutet av 1930-talet i offentligt kontrollerade instituts andel.
3.e Kreditinstitutens direkta kreditgivning till enskilda samt diverse krediter. Denna sektor har i stor utsträckning karaktär av restpost och är därför mindre intressant. Det kan dock konstateras att affärsbankerna är den dominerande gruppen kreditgivare.
4. Värdepappersmarknaden. Såsom vär- depapper har definierats hela statsskulden jämte övriga subjekts utelöpande obligatio— ner och förlagsbevis. Den mest markanta förändringen på låntagarsidan är statsskul— dens dominans fr.o.m. andra världskriget (se appendix). På köparsidan har strukturen också änd- rats radikalt under perioden genom att marknaden alltmer kommit att domineras av svenska kreditinstitut_ Deras andel steg från ca 40 procent 1919 till ca 80 procent 1964 (inkl. riksbanken; 70 procent exkl. riksbanken). Affärsbankernas andel av kre- ditinstitutens värdepappersplaceringar har varierat kraftigt under perioden och upp- gick 1964 till ungefär samma andel som 1919 (drygt 20 procent). I övrigt kan note- ras att sparbankernas andel minskat kraf- tigt medan AP-fondernas andel vuxit snabbt under 1960-talet.
Som ett allmänt omdöme om utveckling- en på inlåningsmarknaden och delmarkna- derna för den direkta kreditgivningen gäl- ler att en dekoncentration skett i den me- ningen att fördelningen mellan olika slag av kreditinstitut var jämnare 1964 än 1919 och 1929. Utgår man däremot från antalet företagsenheter har en betydande koncen- tration skett dels p. g. &. minskade andelar för kreditinstitutgrupper, som företräds av mer än ett företag (främst affärsbanker och frånsett inlåningen även sparbanker) och dels p. g. a. att en betydande företagskon- centration skett inom affärsbanks-, spar- banks- och försäkringsväsendet.
Tillbakagången för affärsbankerna och strukturförändringarna över huvudtaget på
kreditmarknaden har delvis betingats av ändrade institutionella förhållanden. De vik- tigaste händelserna på inlåningsmarknaden har varit ökningen av postsparbankens rö- relsefrihet i början av 1920-talet och intro- duktion av postgirot några år senare. De viktigaste förändringarna av bostadskredit- givningens institutionella ram har varit bo— stadskreditkassans tillkomst under 1930-ta- let, utbyggnaden av den statliga långivning- en fr.o.m. 1940-talet samt kreditbolagens tillkomst och omorganisation i början av 1960-talet, På jordbrukskreditområdet har jordbrukskasserörelsen byggts upp med hjälp av starkt statligt stöd i olika former. Omläggningen under 1930-ta1et av folk- pensionernas finansiering gjorde det nöd- vändigt för kommunerna att vända sig till andra långivare. Tillkomsten av AP-fonder- na 1960 har redan starkt påverkat det syn- liga institutionella sparandets och värde- pappersmarknadens struktur. Däremot har den institutionella ramen för näringslivets kreditförsörjning före 1967 ändrats relativt litet totalt sett, även om förändringarna un- der 1950-ta1et och början av 1960-talet varit mera betydelsefulla på speciella om- råden (ex. långa krediter till mindre före- tag). Denna avvikelse för näringslivets kre- ditförsörjning torde till stor del få ses mot bakgrund av näringslivets höga självfinan- sieringsgrad fram till slutet av 1950-talet. Det därefter ökade behovet av främmande kapital har också under senare år mötts med institutionella reformer av olika slag, varav den 1967 bildade statliga investerings- banken är den viktigaste.
Sett ur en annan synvinkel har de insti- tutionella förändringarna dels skapat förut— sättningar för två bankinrättningars expan- sion Varav en är statlig (postbanken) samt en har erhållit omfattande statligt stöd (jordbrukskasserörelsen) och dels inneburit en utveckling av företrädesvis den långa kreditmarknaden via statliga engagemang i olika former.
I denna strukturöversikt kan för den di- rekta kreditgivningen också anknytas till den indelning i huvudgrupper, som gjordes i kapitel 1. Såsom framgår av tabell 6:1 är jämfört med 1929 bankinrättningarnas positioner ungefär oförändrade på kommun- lånemarknaden och jordbrukskreditmarkna- den medan de försvagats betydligt inom kreditgivningen till dels bostäder och bygg- nadsverksamhet och dels näringslivet. De statliga lånefondernas andel av bostads- och byggnadskrediter har ökat starkt liksom också de kapitalplacerande kreditinstitutens andel av näringslivets krediter. På samtliga delmarknader har andelarna ökat för de kapitalanskaffande specialinstituten men ök- ningarna är i samtliga fall moderata.
Att göra en bedömning av den sannolika framtida utvecklingen av kreditmarknadens struktur är närmast omöjligt genom att för- ändringar i så hög grad är betingade av ändrad lagstiftning och andra ingripanden från statsmakternas sida. Vissa observatio- ner kan dock göras.
Den förväntade snabba tillväxten av AP- fondema har redan nämnts och kan med nuvarande placeringsregler antas ge fonder- na en dominerande ställning på obligations-,
Tabell 6: 1. Den direkta kreditgivningen procentuellt fördelad på huvudgrupper 1929 och 19 64.
Typ av kreditinstitut
Bankinrätt- Kapital- Kapital Statliga Delmarknad ningar anskaffande placerande lånefonder S :a Kommuner 1929 45 —- 55 —— 100 1964 43 5 52 — 100 Bostäder och 1929 61 21 16 2 100 byggnverksamh. 1964 47 27 7 19 100 Jordbruk 1929 64 25 — 11 100 1964 67 30 — 3 100 Näringsliv 1929 92 —- 4 4 100 1964 67 5 26 2 100
förlagslåne- och kommunlånemarknaderna medan främst enskilda försäkringsbolag och understödsföreningar får minskad betydelse. Det väntade förslaget från kreditinstitutut- redningen kommer, om det genomförs, att medföra mer likformiga regler för de olika bankinrättningarnas verksamhet. Detta till- sammans med den nya statliga investerings— banken blir av betydelse för främst den di- rekta kreditgivningen till näringslivet inom vilken hittills affärsbankerna dominerat. Postbanken med sin stora inlåning från nä- ringslivet torde av konkurrensskäl ha intres- se av en viss utlåning till näringslivet. Spar- bankerna har redan manifesterat sitt intresse för en annan kreditpolitik än hittills. En av sparbanksföreningens styrelse tillsatt kom- mitté avgav 1964 ett förslag rörande spar- bankernas framtida kreditgivning. Spar- banksföreningens styrelse har i en skrivelse till sparbankerna 1965 ställt sig bakom kom- mitténs rekommendationer, vilka bl. a. inne- bär:
att sparbankernas kreditgivning på grund av inlåningens ändrade karaktär och stigan- de kostnader mer än hittills bör inriktas på krediter med kortare amorteringstid och med högre liggande räntor, varvid genom sparbankernas förmedling bottenkrediter i viss utsträckning bör kunna överföras till hypoteksinstitut,
att sparbankerna med hänsyn till deras uppgifter som lokala kreditinstitut bör söka öka kreditgivningen till andra ändamål än fastigheter, varvid i första hand kommun- krediter, företagskrediter och personliga kre- diter bör ägnas ökad uppmärksamhet,
att sparbankerna beaktar kreditgivningens kundvärvande och inlåningsstimulerande ef- fekt.
I sin skrivelse understryker sparbanks- föreningens styrelse det angelägna i att jord- brukskreditema ägnas ökat intresse och att kreditgivningen mer inriktas på att tillgodo- se småindustrins, hantverkets och handelns kreditbehov varvid samarbete bör sökas med bl. a. företagarföreningarna.16
Den föreslagna inriktningen av sparban- kernas verksamhet kan antas bli lättare för- verkligad genom den sammanslagning till
större enheter, som pågår inom sparbanks- väsendet och som också inspirerats av spar- bankernas centrala organ.
Jordbrukskasserörelsen har likaså visat intresse för att utöka sin verksamhet till att även omfatta företagskrediter utanför jord- brukets område.
Såsom framgått har främst affärsbanker- na både direkt och indirekt engagerat sig i andra kreditinstitut. Kreditaktiebolagens verksamhet kan förväntas öka i snabbare takt än hypoteksinstitutens också under de närmaste åren förutsatt att bolagen erhåller nödvändiga tillskott av eget kapital. Detta innebär— att affärsbankerna (och sparban- kerna) i snabbt ökande omfattning kommer att refinansiera sin kreditgivning på obliga- tionsmarknaden via egna kreditinstitut. Factoring— och leasingbolag samt andra fi- nansieringsinstitut, som affärsbankerna in- direkt engagerat sig i, har vuxit mycket snabbt de senaste tre—fyra åren. Nämnas kan att totala tillgångarna för Finansierings AB Skandic, Mercantil Factoring, Mercantil Leasing, Finansierings AB Vendor, Säljfi- nans AB, Kundkredit AB, Köpkort AB, Atlas Copco Finans AB och Scania-Vabis Bilfinans AB år 1965 uppgick till % miljard kr. Dessa finansieringsinstitut tillsammans med vissa andra (ex. AB Volvofinans) och kreditaktiebolagen finansierar sig delvis i affärsbankerna. I betydande utsträckning fi- nansierar dock dessa företag sin verksamhet genom upplåning utanför de ordinarie kre- ditinstituten, vilket skapat en snabbt växan- de delmarknad, som står utanför riksban- kens direkta kontroll.
16 Sparbankernas kreditgivning av 1963 års kreditkommitté samt sparbanksföreningcns cir- kulärskrivelse av den 13.4.65. Kommittén lade även fram konkreta detaljförslag rörande kre- ditformer, amorteringsregler, räntevillkor m.m.
KAPITEL vu Makten över affärsbankernas kreditgivning
I föreliggande kapitel diskuteras hur infly- tandet över kreditgivningen är fördelat in- om affärsbankerna, Efter en kortfattad ge— nomgång av relevanta bestämmelser i bank- lagen och en principiell diskussion av orga- nisationstyp redovisas av bankerna tillhan- dahållet statistiskt material avseende den formella beslutsdelegeringen. Därefter dis- kuteras beslutsprocessens faktiska utform- ning. Denna diskussion bygger främst på intervjuer med verkställande direktörerna vid elva affärsbanker, däribland samtliga fem storbanker. Sparbankernas Bank och Jordbrukets Bank ingår inte bland de un— dersökta bankerna. Det hade varit önsk- värt att även ta del av övriga styrelsemed- lemmars synpunkter, men detta hade inne- burit en ökning av intervjuarbetet, som inte stått i rimlig proportion till de resultat, som kunnat förväntas bli uppnådda. Intervjuer- nas begränsning till den verkställande led- ningen medför dock en uppenbar risk för en viss ensidighet i svaren. Vidare presen- teras några resultat av de intervjuer, som gjorts med ett antal andra befattningshavare på olika nivåer inom främst de tre största bankerna. I kapitel VIII redovisas närmare omfattningen och uppläggningen av dessa intervjuer. Dessutom har i några fall munt- liga upplysningar inhämtats från bankin- spektionen.
Det behandlade ämnets karaktär gör an- vändandet av ett bundet frågeformulär med preciserade svarsalternativ olämpligt vid in- tervjuer. I stället valdes att låta ett antal i förväg formulerade frågor bilda utgångs- punkten för en relativt obunden diskussion, vars förlopp i viss utsträckning fick bestäm— ma uppföljande detaljfrågor. Särskilt gäller
detta för intervjuerna med bankernas verk- ställande direktörer.
Det förhållandet att intervjuerna är kon- fidentiella har vållat en del problem vid redovisningen och vissa omskrivningar och vaga formuleringar har ibland måst tillgri- pas för att inte avslöja uppgiftskällan. För- hållandena vid den statliga Sveriges Kredit— bank har av samma skäl inte kunnat sär- redovisas. En sådan åtskillnad har inte hel- ler tett sig absolut nödvändig, eftersom den- na bank inte skiljer sig markant från samt- liga övriga banker med avseende på orga- nisatorisk uppbyggnad och beslutsordning. Att ta med Kreditbanken i undersökningen är önskvärt dels på grund av dess storlek, dels på. grund av att härigenom vissa kon— trollerande jämförelser kunnat göras. Slut— ligen bör nämnas att det vid redovisningen av intervjuresultaten använda uttrycket »större banker» omfattar storbankerna och en av de största provinsbankerna.
A. Banklagens bestämmelser
Enligt nu gällande aktiebolagslag (AL) från 1944 finns det fyra organ inom ett aktie- bolag, nämligen stämma, styrelse, revisorer samt under vissa förutsättningar verkstäl- lande direktör. De fyra organen har rela— tivt klart avgränsade uppgifter och precise- rade ansvarsförhållanden, I förhållande till äldre lagstiftning är verkställande direktören ett nytt institut och innebär en anpassning till långt tidigare etablerade faktiska för— hållanden.
Inom tidigare banklagstiftning erkändes
'inget annat verkställande organ än styrel—
sen även om fr.o.m. 1933 delegering av styrelsens befogenheter medgavs — en dele- gering som i praktiken skett även tidigare.1 Inskrivningen i banklagen av delegerings- förfarandet motiverades av en önskan att precisera de tidigare många gånger oklara ansvarsförhållandena vid främst kreditgiv- ning. De nuvarande delegationsföreskrifter— na är i stort sett samma som 1933 års och deras praktiska tillämpning har i hög grad styrts av bankinspektionen. Med den nu gällande banklagen (BL) från 1955 om- nämns för första gången verkställande di- rektör i banklagstiftningen men han har for- mellt en annan ställning än motsvarigheten inom ordinära aktiebolag. Enligt AL är verkställande direktören ett i förhållande till styrelsen delvis självständigt bolagsorgan. Enligt BL har verkställande direktören eller direktörerna (i motsats till AL tillåter BL mer än en verkställande direktör) en betyd- ligt svagare ställning på grund av att befo- genheterna i princip är baserade på direkta uppdrag från styrelsens sida. Dessutom kan delegering i stort sett ske till vilka personer som helst, oavsett om vederbörande är an- ställd i banken eller ej. I praktiken har be- slutanderätt delegerats till dels tjänstemän på olika nivåer inom banken, dels ut- sedda ledamöter vid regionala och lokala styrelser för distrikt resp. avdelningskontor. Delegat står självständigt skadeståndsansvar för sitt handlande både gentemot banken och tredje man. Den delegering av den egna beslutanderätten, som styrelsen på detta sätt gjort, kan när som helst upphävas eller in- skränkas. Styrelsen har rätt att avgöra vil— ket som helst ärende oavsett delegering. Delegeringens omfattning måste enligt BL bestämmas genom föreskrifter i en årligen fastställd instruktion. När uppdraget avser beviljande av kredit måste grunderna för kreditgivningen anges i instruktionen. AV- skrift av instruktionen måste insändas till bankinspektionen, som också ska erhålla meddelande om varje ändring i instruktio- nen. Inspektionen ges härigenom möjlighet att övervaka om kraven på tydlighet är upp- fyllda och om delegation i övrigt är ända- målsenlig och lämpligt avvägd. I praktiken
tas vid ändring av instruktionerna under- handskontakt med bankinspektionen för er— hållande av dess synpunkter före faststäl- landet.
Enligt BL är styrelsen förbjuden att dele— gera beslutanderätten i vissa närmare an- givna ärenden. Till dessa hör inrättande eller indragning av avdelningskontor, över- tagande av annan bankrörelse, förvärv och avyttring av fastighet avsedd för bankens inrymmande, beviljande av kredit eller ga- ranti till vissa personer och företag?, för- värv av aktie och förlagsbevis som ej ut- mätts eller pantsatts för fordran, faststäl- lande av allmänna räntesatser för in- och ut- låning samt antagande och entledigande av ordinarie befattningshavare. När det gäller räntesatser får dock vid allmän ränteför- ändring beslut fattas utan styrelsens hörande för tiden intill nästa styrelsesammanträde. I sammanhanget bör också nämnas att be- stämmelserna om jäv för styrelseledamot att delta i avgöranden är mer långtgående i banker än i vanliga aktiebolag.
När det gäller gränsdragningen mellan stämma och styrelse är BL:s och AL:s be- stämmelser i stort sett lika. Bankstämmans huvuduppgifter är således att välja styrelse och revisorer, behandla frågan om ansvars- frihet för styrelseledamöterna, fastställa ba— lansräkningen samt besluta om vinstdispo- sition.
1944 års aktiebolagslag innebär jämfört med tidigare lagstiftning en väsentlig ut- byggnad av revisorsfunktionen i syfte att förbättra kontrollen och skapa ett i förhål- lande till styrelse och verkställande direktör fristående organ. För bankernas del stärktes revisorsfunktionen genom lagändringar 1933 och de nuvarande bestämmelserna överens- stämmer i allt väsentligt med dessa äldre regler. Enligt BL utser stämman minst två revisorer varav minst en måste vara aukto- riserad. Dessutom utser bankinspektionen en eller flera (i praktiken två vid de största
1 För närmare detaljer om banklagstiftning- en hänvisas till Westerlind. ? I huvudsak till befattningshavare vid ban- ken, bankens styrelseledamöter (även vid lokal- styrelsen) samt företag vari dessa personer har »väsentligt ekonomiskt intresse».
bankerna) revisorer. Dessa senare revisorer är jämställda med de av stämman utsedda. De principiella uppgifterna för revisorerna är samma enligt AL och BL men BL inne— håller mer detaljerade föreskrifter. Bl. a. ska revisorerna minst en gång varje halvår granska större krediter och andra större placeringar av bankens medel. Däremot sak- nas i BL motsvarigheten till AL:s särskilda anordningar för befrämjande av tillförlitlig revision, exempelvis reglerna om minori- tetsrevisor. I förarbetena till BL motiveras dessa avvikelser bl, a. med att tillsynsmyn— digheten genom särskild revisor alltid deltar i revisionen.
Den statliga tillsynsmyndigheten — bank- inspektionen — har i det föregående nämnts i olika sammanhang och utgör en instans med långtgående befogenheter, som medför att bankerna arbetar under delvis andra be- tingelser än ordinära aktiebolag. Inspektio- nen tillsätter en eller flera revisorer, har rätt att sammankalla bankstyrelse om så an- ses nödvändigt och kan i vissa fall utfärda kallelse till extra bolagsstämma. Vidare har inspektionen rätt att närvara vid stämma samt av inspektionen utlyst styrelsesamman- träde och där delta i överläggningarna. Drastiska ingripanden av detta slag är dock synnerligen ovanliga.
Inspektionen kontrollerar att bankerna följer banklagen och andra författningar, bolagsordningar samt av stämma och sty— relse meddelade instruktioner och har där- utöver bankernas verksamhet under fort- löpande uppsikt. Inspektionen inhämtar re- gelbundet detaljerade statistiska uppgifter om räntesättning, om in- och utlåningens sammansättning i olika avseenden samt om bankernas tillgångar och skulder. Inspektio— nen har rätt att när som helst granska alla handlingar inom en bank. Därjämte görs med jämna mellanrum särskild s.k. bank- undersökning, vilket bl.a. innebär att in- spektionen granskar och bedömer alla stör- re engagemang med avseende på kreditrisk och ställda säkerheter samt sammanställer uppgifter över kreditgivning till bankens styrelsemedlemmar samt till de företag, där dessa på olika sätt är engagerade. Även om
en bank inte avvikit från lag eller bolags— ordning »äger tillsynsmyndighet meddela de erinringar i fråga om bankaktiebolags verk- samhet, som myndigheten finner påkallade». Bankinspektionen kan vidare förelägga en banks styrelse att vidta erforderliga åtgär- der för att rätta till allvarliga missförhål- landen, som kan befaras skada det allmänna.
Banklagen och därmed sammanhängande författningar anger i stora drag de yttre for- mer för beslutsfattandet, som måste iakttas, men beskriver naturligtvis inte beslutproces- sens faktiska utseende och den reella makt- fördelningen inom en bank. Dessa legala bestämmelser utgör emellertid en naturlig utgångspunkt för den fortsatta analysen. Vid en jämförelse med vanliga aktiebolag kan sammanfattningsvis konstateras att re- lationerna stämma-styrelse är närmast iden- tiska, att verkställande direktörens ställning i förhållande till styrelsen är betydligt sva- gare och att revisorsfunktionen är mer ut- byggd. Till detta kommer existensen av en statlig tillsynsmyndighet med långtgående befogenheter,
B. Organisationstyp
Vilka frågor som delegeras och hur långt delegeringen drivs bestäms i hög grad av den organisatoriska uppbyggnaden, som i sin tur till stor del bestäms av de yttre förutsättningarna för en banks verksamhet. Ett begreppspar, som omedelbart aktualise- ras vid en analys av organisationstyp är centralisering kontra decentralisering av be— slutsfattandet. Begreppet decentralisering är föremål för olika tolkningar.3 Ibland avses utplacering av de särskilda beslutande or- ganen i olika delar av landet. Den andra och kanske vanligaste tolkningen är dock att beslutanderätten i olika frågor helt eller delvis överflyttats från centrala till formellt underordnade lokala organ. En tredje tolk— ning slutligen är delegering av beslutsfattan- det inom ett organ från högre till lägre be- fattningshavare. Denna delegering kan an-
3 Se bl. a. Heckscher, s. 219 ff.
tingen vara formellt reglerad genom in- struktioner etc. eller ha formen av en fak- tisk delegering under bevarande av de yttre formerna för beslutsfattandet.
En avgörande bestämningsfaktor för af- färsbankernas organisation är att de arbetar på en mängd lokala marknader inom både in- och utlåningsrörelsen. För att en affärs- bank ska vara konkurrenskraftig och kunna agera snabbt och företagsekonomiskt effek- tivt på dessa marknader krävs att den har en fast lokal servicerepresentation med be— fattningshavare, som väl känner till de 10- kala förhållandena. Det sistnämnda kravet gör sig i särskild grad gällande inom kredit- givningen, som vid affärsbankerna till be- tydande del har sådan karaktär, att besluten måste grundas på icke kvantifierbara data och subjektiva omdömen. Dessa betingelser för kreditgivningen nödvändiggör en viss delegering av beslutsfattandet till lokala representanter med personlig kännedom om kundföretagens ledning, finansiella ställning och förväntade resultatutveckling.
Alldeles oavsett de speciella krav, som kreditgivningens karaktär ställer på besluts- fattandets fördelning, medför den betydan- de geografiska spridningen av flertalet ban- kers organisation konsekvenser för avdel- ningskontorens frihet vid beslutsfattandet. En viktig dimension av underordnade or- gans rörelsefrihet är hur ofta deras presta- tioner kontrolleras av överordnade organ. I flera studier har påpekats sambandet mel- lan en organisations geografiska spridning och den centrala ledningens övervaknings- möjligheter.4 En detaljerad och kontinuerlig övervakning beror till en del på de rent fysiska möjligheterna att göra täta inspek- tioner. Den centrala ledningen för en geo- grafiskt spridd organisation har mindre möjligheter att i detalj övervaka och dirigera underordnade organ än ledningen för en organisation, som är koncentrerad till en lokalitet. De geografiska avstånden medför därför att avdelningskontoren, särskilt hos storbankerna, kan och måste ha en viss rörelsefrihet vid beslutsfattande. Samtidigt bör dock observeras att modern databe- handlingsteknik ger centrala instanser avse-
Både kreditgivningens speciella krav och flertalet affärsbankers betydande geografis- ka spridning verkar således i riktning mot en viss autonomi för avdelningskontoren. I samma riktning verkar det förhållandet att »span of control» är tämligen bred, d.v.s. att många kontor sorterar under en över- ordnad instans. Härav följer att organisa- tionspyramiden hos affärsbankerna är täm- ligen »platt» med relativt få beslutsnivåer.
Den vanligaste organisationstypen inom affärsbankerna är att expeditionskontoren på huvudkontorets ort samt de olika avdel- ningskontoren sorterar direkt under huvud- kontoret. Expeditionskontor på övriga stör— re orter sorterar under resp. avdelnings- kontor. Avdelningskontoren har egna sty— relser och äger rätt att själva bevilja kre- diter upp till vissa fastställda belopp, s.k. limiter. Expeditionskontoren saknar styrel- ser och har oftast ingen eller starkt begrän- sad kreditbeviljningsrätt. Antalet avdelnings— kontor, som huvudkontoret direkt överva- kar, är inom vissa banker 50 st. och där- över. Under centralstyrelsen utövas ledning- en över banken av en eller flera direktioner med VD i spetsen. Även dessa direktioner har kreditbeviljningsrätt inom vissa fast- ställda limiter.
Några bankers organisation avviker från denna allmänna typ. Bohusbanken och Jord- brukets Bank har endast ett kontor och Sparbankernas Bank endast två kontor, Stockholms Enskilda Bank har enbart kon- tor utan styrelser, huvudsakligen i Stor- stockholm, med ingen eller ringa egen kre- ditbeviljningsrätt. Skandinaviska Banken har tre centralkontor (huvudkontor) med var sin direktion och styrelse samt var sin under- ställd krets av expeditions- och avdelnings- kontor. Svenska Handelsbanken har en ex- tra beslutsnivå genom att det inom i stort sett varje län finns en distriktscentral med egen styrelse. Göteborgs Bank har ett mind- re antal organ motsvarande Handelsbankens distriktscentraler samt därutöver ett stort centralkontor i Stockholm.
4 Se bl. a. Blau and Scott, s. 167 ff. samt där gjorda litteraturhänvisningar.
En jämförelse med försäkringsbolagen vi- sar att dessas organisation med avseende på kreditgivningen avviker starkt från affärs- bankernas. Beslutsfattandet är helt koncen- trerat till den centrala styrelsen eller ett styrelseutskott samt den centrala finansför- valtningen. Vid koncernbildning har i vissa fall större dotterbolag egna finansförvalt- ningar och kreditbeslutande styrelser.
C. Kreditbeslutens formella delegering
Som nämnts krävs enligt BL detaljerade skriftliga regler för avdelningskontors och andra beslutande instansers kreditbevilj- ningsrätt. För varje instans finns en allmän kreditlimit, vilken anger det högsta belopp, inkl. bankens redan utestående krediter, som instansen får bevilja en kund. Öppnande av remburs och tecknande av bankens garanti jämställs med lämnande av krediter.5 Inom
vissa banker är den allmänna limiten i viss utsträckning uppdelad efter kreditslag och inom alla banker finns lägre speciallimiter för främst krediter mot namnsäkerhet, kre- diter utan särskild säkerhet samt bundna lån. Personliga limiter, dvs. limiter för en- skilda befattningshavare, förekommer en- dast i begränsad utsträckning men deras antal ökar.
Som nämnts är direktion närmast under- ordnade organ till centralstyrelse och cen- tralkontorsstyrelse. VD har således ingen egen beslutanderätt i kreditfrågor utan är enbart en av medlemmarna i det kollegium, som direktionen utgör. Övriga medlemmar
5 Det beviljade kreditbeloppet kan ha karak- tär av en limit för kunden, oftast avseende ett års tid, med specifikation över fördelningen på olika kreditslag. Inom ramen för den bevilja- de kundlimiten äger sedan instanser med lägre egna limiter bevilja krediter i varje enskilt fall. I det följande avses dock med uttrycket limit inte sådan kundlimit utan resp. instans egen kreditlimit.
Tabell 7: ]. Kreditbeviljande instansers antalsmässiga fördelning inom affärsbankerna ultimo 1965 efter allmänna kreditlimitens höjd.
Instanser utanför huvudkontoren
Andra Andra Därav Instan- Allmänna kredit- Kontor Kontor instan- instan- hos de ser inom Totala limitens höjd. utan med ser med ser utan fem huvud- antalet kr. styr. styr. styr. styr. Summa stora kontoren instanser ] 2 3 4 5 6 7 8 9 Över 4 000 000 4 000 OOO—2 000 001 1 1 2 2 3 5 2 000 OOO—1 000 001 22 22 22 5 27 1 000 000— 500 001 1 l 1 6 7 500 000— 250 001 91 5 96 94 4 (1) 100 250 000— 125 001 17 312 (7) 336 275 (4) 340 125 000— 50 001 45 332 (41) 418 305 2 420 50 000— 25 001 70 78 (29) 177 101 177 25 000 och under 1 45 (23) 69 26 69 Summa 133 858 28 102 1 121 826 24 1 145
Anm. Tabellen omfattar alla banker utom de båda specialbankerna. Bohusbanken och Enskilda Banken saknade dock beslutande instanser utanför huvudkontoren (för Enskilda Banken har ej beak- tats rätt att bevilja vissa typer av små krediter). Instanser, som utgörs av befattningshavare vilka har egen beviljningsrått utan att vara chefer för styrelselösa kontor har markerats med parentes. Med ett undantag hänförde sig dessa individuella limiter till en enda bank. Tabellen omfattar ej centralstyrelser och centralkontorsstyrelser. Skaraborgsbankens samtliga kontor har förts till kolumn 2 eftersom kon- torsstyrelserna formellt endast är rådgivande. Vad gäller limitbegreppet har utgåtts från den allmänna limiten utan hänsyn till inskränkningar för vissa speciella kredittyper. I de fall där en allmän limit gäl— ler för vardera av två huvudtyper av krediter, har de båda limitema slagits samman till en limit. I några enstaka fall finns ej någon allmän limit varför där en summering skett av limiter för krediter av närmast motsvarande karaktär.
Källa: Uppgifter erhållna från affärsbankerna.
Tabell 7: 2. Antal personer utanför huvudkontoren och exkl. centralstyrelsemedlemmar, som formellt är ansvariga för kreditbesluten. Personerna fördelade efter resp. instans allmänna limit
ultimo 1965 .
Styrelsemedlemmar andra än befatt- ningshavare inom bankerna
Allmänna kredit- Befattnings- limitens höjd havare inom Vid avdel- Vid andra Totalt för kr. bankerna ningskontor instanser Summa kol. 2—4 1 2 3 4 5 6 Över 4 000 000 4 000 OOO—2 000 001 2 5 5 7 2000000—1000001 22 166 166 188 1 000 000—— 500 001 4 4 500 000-— 250 001 97 450 32 482 579 250 000— 125 001 336 1 133 1 133 1469 125 000— 50001 418 1 134 1 134 1552 50 000— 25 001 177 224 224 401 25 000 och under 61 90 90 151 Summa 1 117 3 031 203 3 234 4 351
Anm. Kolumn 2 omfattar kontorsföreståndare, andra befattningshavare med egna limiter samt direktionsmedlemmar. Kolumn 3 och 4 omfattar andra styrelseledamöter än chefer för kontor, distrikts- centraler och liknande. När en person tillhört flera instanser har den förts till instansen med högsta limiten. Vissa mindre dubbelräkningar förekommer dock beträffande styrelsemedlemmar, men dessa påverkar inte bilden i stort. För övriga anm. se föregående tabell.
Källa: Uppgifter erhållna från affärsbankema.
är högre tjänstemän inom banken samt ev. någon utomstående ledamot av styrelsen. Direktionsinstitutet fick sin nuvarande prin- cipiella utformning i bankernas instruktio— ner efter 1933 års lagändringar och ersatte i vissa fall VD:s personliga limit, Under 1950- och 1960-talet har i vissa banker di- rektionsinstitutet byggts ut ytterligare.
Att erhålla en fullständig bild av den for- mella beslutsdelegeringens omfattning med avseende på kreditgivningen erbjuder stora svårigheter. Från affärsbankerna har emel- lertid erhållits några data, som ger en viss uppfattning. Såsom framgår av tabell 7:1 är antalet kreditbeslutande instanser inom affärsbankerna mycket stort. 1965 fanns exkl. centralstyrelser totalt ca 1 150 instan- ser med egen kreditbeviljningsrätt. Flertalet instanser var kontorsstyrelser. 25 instanser utanför huvudkontoren hade högre limiter än 500 000 kr. Dessa senare instanser hän- förde sig huvudsakligen till Svenska Han— delsbanken. För direktioner inom huvud- kontoren var skillnaderna i limiternas höjd betydande. Inom storbankerna var direktio— nernas limiter mellan 1 och 4 milj. kr. Av tabell 7: 2 framgår vidare att ca 4 350 per-
soner utanför huvudkontoren formellt hade ansvar för kreditbeslutet. Ca 3 250 av dessa personer var sådana medlemmar av olika lokala och regionala styrelser, som icke sam- tidigt var anställda chefer för resp. instan- ser.
Den formella beslutsdelegeringen är såle- des omfattande inom affärsbankerna, åt- minstone vad gäller antalet instanser. Till detta kommer vad som kan kallas för kvasi— formell beslutsdelegering. För en direktion finns nämligen alltid regler om minsta anta- let närvarande ledamöter, som krävs för att direktionen ska vara beslutsför. På grundval av dessa regler har i vissa banker direktio- nen delats upp i avdelningar med ansvar för kreditgivningen inom var sina geografiska områden. 1965 fanns enligt uppgift nio resp. fyra sådana beslutsenheter inom två stor- banker. Vissa andra uppgifter tyder dock på att fler banker har sådana beslutsenheter.
Beslutsdelegeringen inom affärsbankerna medför att en mycket stor del av småföre— tagens kreditansökningar formellt avgörs av lokala instanser. Bankernas centralstyrelser och huvuddirektioner vid särskilt de fyra stora interregionala filialbankerna kommer
i mycket liten utsträckning i direkt kontakt med de mindre företagens kreditansökning- ar. Det stora undantaget utgör Enskilda Banken, där nära nog alla kreditbeslut fat- tas av centralstyrelsen samt ett litet antal personer vid huvudkontoret.
Kreditrestriktioner har dock från tid till annan framtvingat ett temporärt åsidosät- tande av den formella beslutsdelegeringen vid vissa banker. Vid några av de mindre bankerna fick således i slutet av 1966 kon- toren praktiskt taget inte bevilja några kre- diter utan tillstånd från huvudkontoret. Riks- bankens och bostadsstyrelsens direkta ingri- panden vid denna tidpunkt framtvingade dessutom inom flertalet banker en centrali- sering i olika former av bostadsbyggnads- kreditgivningen.
Delegeringen av beslutsfattandet till lägre instanser kompletteras av dessas deltagande i analysen av kreditansökningar rörande be- lopp över den egna limiten. Det stora fler- talet kreditansökningar görs vid avdelnings— kontor, distriktscentraler etc. och skickas vidare uppåt i affärsbanksorganisationen se- dan den lokala instansen bedömt den kredit- sökandes ställning, erbjudna säkerheter m.m. och funnit sig vilja tillstyrka ett beviljande av ansökningen. Vid huvudkontoret görs en ny bedömning på grundval av det insända materialet jämte de analyser, som bankens särskilda stab av företagsekonomiska exper- ter anmodas göra i mer svårbedömbara fall. I instruktionerna för överordnade instanser under centralstyrelse är fastslaget att dessa inte får bevilja en ansökan, som avstyrkts av ett avdelningskontor. Denna bestämmel- ses praktiska värde får inte överdrivas, efter- som underhandskontakter ständigt tas mel- lan instanser på olika nivåer. I enstaka fall kommer en kontorsstyrelse i den svåra situa- tionen att den ställer sig negativ till en kre— ditansökan, som den vet huvudkontoret vill bevilja eller anser sig vara tvungen att be- vilja av speciella skäl. Som exempel har nämnts ansökningar från dotterbolag till storföretag med ägandemässig anknytning till banken. I sådana situationer förefaller det vanliga tillvägagångssättet vara att kon- torsstyrelsen vidarebefordrar ärendet med
gjorda analyser och protesterar genom att inte ge förslag till beslut_ Allmänt sett un- derstryker dock den formella vetorätten av- delningskontorens betydelse vid ställnings- tagande till även större kreditansökningar.
Uppgifter sådana som de föregående ger emellertid endast en mycket ofullständig bild av beslutsdelegeringens omfattning när de inte jämförs med kreditgivningens stor- leksmässiga sammansättning. Användbara uppgifter härom saknas i stort sett. För att få någon uppfattning om beslutsdelegering- ens faktiska betydelse har. bankerna därför ombetts att ange hur stora nya och ökade krediter jämte kundlimiter, som sammanlagt beviljades (brutto) av centralstyrelser och direktioner vid huvudkontor och centralkon- tor under de båda perioderna 1/2—30/4 1963 och 1965. Under denna del av året är aktiviteten relativt hög på grund av att bl. a. många avtal om Checkräkningskredi- ter och kundlimiter tas upp till förnyad prövning. Av de båda perioderna känneteck- nades den under 1963 av ett tämligen lätt kreditmarknadsläge och den under 1965 av kreditåtstramning.
Av tabell 7: 3 framgår att under de båda undersökta kvartalen beviljades, trots dele- geringen, krediter till mycket betydande be- lopp av centrala instanser — drygt en miljard kr. under båda kvartalen. Avsaknaden av bruttouppgifter om bankernas totala bevil- jade krediter och kundlimiter omöjliggör be- räkningar av hur stor andel de centrala in- stanserna svarade för. Vissa allmänna jäm- förelser kan dock göras. Av centralt beslu- tade bruttokrediter var mellan 50 och 60 procent så stora, att centralstyrelserna var de formella beslutsmyndigheterna. Differen- serna mellan de största filialbankerna och samtliga banker var relativt begränsade. An- delen var högre för byggnadskrediter till bo- stads- och affärsfastigheter än för övriga krediter.
De av centrala instanser beviljade kredi- terna var genomgående avsevärt större än de samtidiga nettoförändringarna i totalt beviljad och disponerad utlåning. Särskilt markant är detta för byggnadskrediter. För dessa senare krediter kan jämförelse också
Tabell 7: 3. Av centrala bankledningar beviljade nya eller ökade krediter och kundlimiter 112— 30/4 1963 och 1965. Mkr.
1963 1965 Bank- Alla Bank- Alla
Krediter grupp I banker grupp I banker A. Disponerad utlåning till allm. ]. Disponerad utlåning 31 /1 11 984 16 155 16 042 21 301 2. Förändr. i disp. utl. 1/2—30/4 900 1 118 610 801
a) därav byggnadskred. i bostads- och ati'ärsfast. 159 201 278 360
b) därav övriga krediter 741 917 332 441 B. Beviljad och kontrakterad ut!. till allm. ]. Beviljad utlåning till allm. 31/1 13 758 18 695 18 354 24 556 2. Förändr. i beviljad utl. 1/2—30/4 907 1 157 658 887 3. Brutto kontrakterade byggnadskred. i bostads- och
affärsfast. 433 515 577 800 C. Av centralstyrelser formellt beviljade nya och ökade
krediter samt kundlimiter 1/2—30/4 till allm. 1. Totala nya eller ökade krediter samt kundlimiter 655 1 095 591 1 084
a) därav byggnadskred. i bostads- och alfårsfast. 211 301 296 477
b) därav övriga krediter samt kundlimiter 444 794 295 607 D. Av centralstyrelser och direktioner formell beviljade
nya och ökade krediter samt kundlimiter 1/2—30/4 till allm. 1. Totala nya eller ökade krediter samt kundlimiter ] 218 1 863 1 148 1 829
a) därav byggnadskred. i bostads- och affärsfast. 336 442 506 710
b) därav övriga krediter samt kundlimiter 882 1 421 642 1 119 Vissa relationstal C: 1 i procent av D: 1 54 59 51 59 C l:a i procent av D: 1: a 63 68 58 67 C ]: bi procent av D: 1: b 50 56 46 54 D. 1 i procent av A: 1 10 12 7 9 D: 1 i procent av A: 2 135 167 188 228 D: 1: a i procent av B: 3 78 86 88 89 D: l:a i procent av A: 2: a 211 220 182 197 D: 1: b i procent av A: 2: b 119 155 193 254
Anm. Beträffande limiter har avdrag gjorts för garantier. Med direktioner avses direktioner vid hu- vudkontor och centralkontor. Bankgrupp I omfattar de fyra stora interregionala filialbankerna. Bohus— banken samt de båda specialbankema ingår ej i undersökningen.
Källa: Uppgifter erhållna från affärsbankerna.
göras med kontrakterat bruttobelopp, som skiljer sig från beviljat bruttobelopp genom att inte omfatta principbeslut. Under de bå— da här studerade perioderna var beviljat be- lopp något större än kontrakterat belopp. Relationerna mellan av centrala instanser beviljade bostadsbyggnadskrediter samt to— tala kontrakterade sådana krediter visar dock klart den kraftiga centraliseringen på detta område under även normala förhål- landen. Centraliseringen är en naturlig följd av de betydande kreditbelopp, som det ofta måste bli frågan om.
De centralt fattade kreditbeslutens rela—
tiva andel var mindre i de stora filialban— kerna än i övriga banker, om kreditvoly- mens omsättningshastighet antas vara unge- fär lika stor inom hela bankväsendet. Jäm— förelser mellan de båda perioderna visar vi- dare att centrala instansers kreditbeslut upp- gick till förhållandsvis större belopp 1965 än 1963. Limiterna för olika instanser höj- des i ett par banker under mellantiden men detta påverkar resultaten endast obetydligt.
Av det redovisade materialet framgår att delegering visserligen skett till ett stort an- tal underordnade organ men att den faktiska betydelsen härav inte är så stor, som man
kan föranledas tro av de formella delege- ringsreglerna. Centrala instanser bestämmer fortfarande i mycket stor utsträckning ge- nom formellt egna kreditbeslut affärsban- kernas totala utlåningsutveckling. Vidare be- slutar centralstyrelserna formellt själva om individuella krediter, som sammanlagt upp- går till mycket betydande belopp. Därav följer inte att beslut av instanser utanför huvudkontoren saknar praktisk betydelse för totala utlåningsutvecklingen. Dessa in— stansers andel av beslutad bruttoutlåning är inom de största bankerna långtifrån obetyd- lig. Vidare bör observeras att den formella delegeringens genomslag är olika stort för olika typer av krediter.
Formellt har centralstyrelserna således ett mycket stort inflytande över totala kreditvo- lymens fördelning via ställningstaganden till individuella kreditansökningar. För att få reda på omfattningen av centralstyrelsernas reella inflytande över kreditgivningen är det därför nödvändigt att närmare analysera bankstyrelsernas arbetsformer och granska det faktiska samspelet mellan styrelse och verkställande ledning i en bank. Mätproble— men är närmast olösbara vid en sådan ana- lys varför definitiva preciserade svar är omöjliga att uppnå. En realistisk inriktning av analysen måste därför i första hand syfta till att klarlägga vilka faktorer, som är av betydelse i sammanhanget och ange besluts— processens viktigaste karakteristika.
D. Styrelsens sammansättning och rekrytering
Enligt BL måste en centralstyrelse bestå av minst 5 och högst 15 ledamöter, vilka varje gång utses för en tid av högst tre år. VD måste utses och ska tillhöra styrelsen. Ställföreträdare till VD måste också utses och ska vara antingen ordinarie styrelsele- damot eller suppleant. Av styrelseledamöter- na (ordinarie) får icke flera än en för varje påbörjat femtal vara befattningshavare i banken. Denna bestämmelse är huvudsakli- gen tillkommen för att förhindra dominans i styrelsen av direktionsmedlemmar, varige-
nom styrelsens efterhandsprövning skulle bli en tom formalitet. Liksom inom vanliga aktiebolag är en av styrelsens viktigaste pre- rogativ att utse och avsätta VD. Det finns dock anledning att här påminna om bankin— spektionens befogenheter. Föreläggande för styrelsen att vidta erforderliga åtgärder vid allvarliga missförhållanden kan mycket väl innefatta krav på utseende av ny VD.
En styrelse representerar aktieägarnas in- tressen och ledamöterna antas traditionellt vara rekryterade bland aktieägarna. Åtmins- tone delvis som följd av aktiespridningen finns inom många stora börsnoterade före- tag enligt Lars Lidéns studie en viss tendens till ökad förekomst av s.k. fackstyrelser.6 Samtidigt visar dock koncentrationsutred- ningens egna statistiska undersökningar att stora aktieägare fortfarande intar en fram- skjuten ställning i styrelsen för flertalet börs- noterade industri- och handelsföretag.
När det gäller bankerna är det endast i styrelserna för de koncentrerat ägda Stock- holms Enskilda Bank, Sveriges Kreditbank och Skånska Banken, som man återfinner utpräglade representanter för stora ägarin- tressen. Inte ens i dessa banker kan emel- lertid typiska ägarrepresentanter sägas do- minera. I styrelsen för de båda övriga ban- ker, som har stora aktieägare — Smålands Bank och Bohusbanken — kan spåras vissa lösare ägaranknytningar. Således har under en lång följd av år olika innehavare av pos- ten som verkställande direktör vid Svenska Tändsticksbolaget samtidigt varit ordföran- de i Smålandsbankens centralstyrelse. I både bolaget och banken har familjen Wallenberg stora ägarintressen.
I större börsnoterade företag har styrel- serna karakteriserats som i realiteten själv- förnyande med stämmans val förvandlad till en tom formalitet. Förhållandet torde i hög grad vara detsamma inom alla privata af- färsbanker. Den valberedande och väljande instansen är antingen VD tillsammans med styrelsen eller VD jämte styrelsens presi- dium. Detta utesluter dock i och för sig inte att styrelseinval sker med hänsyn till aktie-
6 Lars Lidén.
ägarförhållandena även när aktieägandet är förhållandevis spritt_ Vid de spritt ägda stor- bankerna uppgår de största aktieägarnas poster till absolut sett inte obetydliga be- lopp.
Med vissa obetydliga förbehåll förnekade bankcheferna vid de spritt ägda bankerna, att ägarintressen påverkar styrelserekryte- ringen. Under hänvisning till aktiesprid- ningen framhölls dels att ingen aktieägare är tillräckligt stor för att kunna göra an- språk på en styrelseplats, dels att de små aktieposterna gör ett hänsynstagande till ägandeförhållandena meningslöst. Men en storbankschef deklarerade att även om stora aktieägare funnits så vore det osäkert om detta skulle ha tillåtits influera styrelsens sammansättning. Flera bankchefer påpekade i detta sammanhang att försäkringsbolag av princip inte vill vara representerade i styrel- serna för de företag, vari de äger stora ak- tieposter, vilket eliminerar åtskilliga tänk- bara kandidater bland bankernas största ägare. Bankcheferna torde närmast ha tänkt på personer i försäkringsbolagens verkstäl- lande ledning, eftersom andra typer av per- sonförbindelser mellan banker och försäk- ringsbolag är vanliga, såsom tidigare fram- gått.
Dessa allmänna omdömen nyanserades dock något i vissa fall. En storbankschef an- såg hänsynstagande till aktieinnehavet vara av liten betydelse men inte helt irrelevant. Cheferna för ett par provinsbanker påpe- kade att styrelseposter på grund av svårig- heterna att bryta gamla bindningar har en viss tendens att gå i arv från far till son, varför familjer, som en gång varit stora ak- tieägare, fortfarande är representerade i sty- relsen. Vid en annan provinsbank uppgavs att aktieägarintresset under senare år aktu- aliserats endast en gång och lett till inval av en större aktieägare i styrelsen. Invalet ka- rakteriserades närmast som ett olycksfall i arbetet, föranlett av vissa, rätt speciella, in- terna omständigheter.
Genom styrelsens frikoppling från aktie- ägarintressen lämnas fältet fritt för olika hänsynstaganden vid rekryteringen. På den allmänna frågan om vilka faktorer, som i
första hand bestämmer styrelsens samman- sättning var bankchefernas svar tämligen en- tydiga. Frånsett det självklara att man vill ha dugliga, erfarna och samarbetsvilliga per- soner i styrelsen söker man få dels repre- sentanter från olika branscher och sektorer av samhällslivet, dels representanter från olika geografiska delar av verksamhetsom- rådet. För de interregionala filialbankerna innebär det senare kravet att man så långt möjligt söker täcka hela landet. Denna in— riktning av styrelserekryteringen motivera- des mera allmänt med att det är önskvärt att ge banken en »bred och djup förank- ring», särskilt hos näringslivet. En av sty- relseledamöternas viktigaste uppgifter an- sågs vara att vid kreditbeslut tillhandahålla information samt bidra med egna uppfatt- ningar om utvecklingen inom olika bran- scher och företag. Ju bredare sammansätt- ning styrelsen har, desto större nytta ansågs den därför kunna göra_
Styrelsens rekryteringsbas är i första hand kundkretsen. Jämfört med andra företags- styrelser är bankstyrelser tämligen unika i den meningen att de domineras av repre- sentanter för de egna kunderna. Detta är delvis naturligt mot bakgrund av bankstyrel- sernas åberopade funktion som informa- tionsorgan. Det kan här också noteras att Enskilda Bankens styrelse kraftigt skiljer sig från övriga privata storbankers styrelser i sammansättningen, även om man bortser från bankens speciella ägandeförhållanden. Samtliga personer i Enskilda Bankens sty- relse, vilka kan sägas representera kundin- tressen (Ax:son Johnson, Bonnier, Söder- berg, Sachs och numera även Nordmark), har nämligen stora egna förmögenheter och har starka eller dominerande ägarintressen i sina företag.
Som tidigare visats är en stor del av stor- företagen och huvuddelen av de börsnotera- de företagen företrädda i bankstyrelserna — i första hand storbankernas styrelser. En av förklaringarna härtill är naturligtvis att de mest framstående representanterna för olika branscher återfinns inom de stora företagen och att därigenom automatiskt dessa företag blir starkt företrädda i bankstyrelserna. Bi-
dragande orsaker till att dessa personer väljs in kan också ibland vara prestigehänsyn och allmänna PR-synpunkter från bankernas sida. Men bankstyrelsernas sammansättning föranleder ändå frågan i vilken utsträckning de privata bankernas styrelserekrytering är ett konkurrensmedel. Är med andra ord styrelserekryteringen ett medel, som medve- tet används för att knyta stora kunder när- mare till en bank?
Ingen av bankcheferna berörde spontant denna aspekt av styrelserekryteringen. På direkt fråga erhölls starkt skiftande svar. VD för en av de privata storbankerna ansåg, att Önskemål om att knyta större kunder närmare till banken är en mycket framträ- dande synpunkt vid styrelserekryteringen. Denna hänsyn till kundintresset angavs främst avse företagens inlåning och över huvudtaget deras betalningsströmmar, me- dan däremot i möjligaste mån undviks att i styrelsen få representanter för stora låne- kunder, En annan storbankschef ansåg kundintresset sakna betydelse för styrelse- rekryteringen, medan de två övriga menade att konkurrensaspekten hade ett visst infly- tande — en med motiveringen att »man mås- te ju försvara sig». Provinsbankscheferna ansåg tämligen genomgående att konkur- rensaspekten saknade betydelse eller att den fanns med i bilden endast vid enstaka, spe— ciella fall. Snarare markerades en viss rädsla för att få stora kunder i styrelsen.
Det står klart att främst hos de privata storbankerna är styrelsens sammansättning delvis följden av en medveten strävan att skydda de egna kundintressena. Men allde- les oavsett om en medveten sådan strävan föreligger eller ej, medför bankstyrelsernas sammansättning bindningar, som tenderar att minska konkurrensen på kreditmarkna- den. Det blir anledning att återkomma till denna fråga i senare kapitel.
I flera fall är konkurrerande företag utan ägarsamband representerade i en och sam- ma storbanksstyrelse. Av de bankchefer, som tillfrågades om konkurrensförhållan- dena mellan kundföretagen beaktades vid styrelserekryteringen, var det endast en, som menade att man så långt möjligt undviker
att få konkurrenter i styrelsen. Övriga an- såg den aspekten sakna betydelse.
Vid diskussionen av styrelserekryteringen påpekades i olika sammanhang traditionens betydelse. Många företag och familjer har under årtionden varit representerade i en bankstyrelse, varför det är naturligt att av- gående styrelsemedlem i åtskilliga fall efter- träds av sonen eller den nya företagschefen.
Personförbindelser mellan bankerna och deras kunder ligger emellertid inte enbart på det centrala planet. Som framgår av ta- bell 7: 2 finns på det regionala och lokala planet flera tusen styrelseledamöter inom bankerna. Vid rekrytering av kontorsstyrel— ser går delvis samma motiv igen som vid rekrytering av centralstyrelserna men flera bankchefer betonade starkare PR- och kundaspekten. Man strävar efter att få sty- relsemedlemmar med hög status och stort inflytande inom orten, dvs. personer, vilka kan tjänstgöra som en skylt för banken och på olika sätt hjälpa banken i dess ackvisi— tionsverksamhet. I synnerhet vid öppnande av ett nytt kontor är ackvisitionsaspekten viktig. Vidare bevakas viktiga kundintressen på orten vid styrelserekryteringen, som ock— så kan vara ett hjälpmedel vid förvärv av nya kunder. Rivaliteten i detta hänseende mellan bankerna är särskilt framträdande, när det gäller att erbjuda kommunala för- troendemän och högre tjänstemän styrelse- poster. I detta sammanhang bör också ob- serveras sparbankernas nära anknytning till kommunerna.
Vid genomgång av ett antal lokala sty- relsers sammansättning har kunnat konsta- teras att vissa styrelseledamöter samtidigt är medlemmar av bankens centralstyrelse. Om- fattande sådana vertikala personunioner finns inom vissa banker och ökar självfallet en centralstyrelses möjligheter att följa och ingripa i bankens verksamhet. Som regel har emellertid enligt intervjuerna dessa person- unioner inte eftersträvats utifrån sådana överväganden utan i stället automatiskt upp- kommit genom att personer, som valts in i centralstyrelsen, redan tidigare varit med- lemmar av en lokal styrelse, Endast vid en mindre provinsbank eftersträvas medvetet
en hopkoppling av centralstyrelse och 10- kala styrelser. Vid denna bank är samtliga, utanför huvudkontorets ort, bosatta central- styrelsemedlemmar samtidigt ledamöter av en lokal kontorsstyrelse — vanligen såsom ordförande.
Bankmäns medlemskap i andra företags- styrelser ligger visserligen något utanför denna framställnings ram men det är na- turligt att avslutningsvis nämna något där- om. Enligt BL får verkställande direktör och andra tjänstemän, till vilka centralsty- relsen delegerat beslutanderätt, inte tillhöra styrelsen för emissionsbolag, förvaltningsbo- lag och investmentbolag. Medlemskap i andra bolagsstyrelser kräver centralstyrel- sens godkännande med två tredjedelars ma- joritet i varje enskilt fall. Dessa lagregler tillkom 1933 och i förarbetena anförs att bankdirektörers ledamotskap i andra före- tagsstyrelser endast bör förekomma i undan- tagsfall på grund av riskerna för att bank- verksamheten leds in på olämpliga vägar och för att bankledningens objektivitet vid prövning av kreditfrågor rubbas. De dystra erfarenheterna av emissionsbolag ansågs motivera ett fullständigt förbud för styrelse- uppdrag i sådana företag. Beträffande med- lemskap i övriga företagsstyrelser anförs att sådana kan i vissa fall från bankens syn- punkt vara befogade såsom när banken be- viljat ett företag omfattande krediter. Vidare har bankmän för sin verksamhet ett visst behov av att via styrelseuppdrag närmare lära känna industrins förhållanden.
En genomgång av de större företagens styrelser visar att ledande befattningshavare inom särskilt vissa storbanker tillsammans har ett betydande antal styrelseuppdrag. En- ligt Svenska Aktiebolag 1966/67 hade 50 så- dana befattningshavare vid Svenska Han- delsbanken, Skandinaviska Banken, Enskil- da Banken och Göteborgs Bank sammanlagt 266 styrelse- och VD-uppdrag i andra bolag än kredit- och finansieringsinstitut. Några av dessa uppdrag hänförde sig dock till resp. banks egna fastighetsbolag. Inom provins— bankernas ledningar är däremot styrelseupp- drag i andra företag mer sällsynta. Då vissa bankchefer tillfrågades om orsakerna till
dessa styrelseuppdrag trycktes framför allt på bankmäns behov av erfarenhet från nä- ringslivet och företagens intresse av att få finansiell expertis i styrelsen. Ett par stor- bankschefer nämnde också önskemålet om att knyta kunden närmare till banken. En ansåg detta t. o. m. vara det helt avgörande motivet.
E. Centralstyrelsens deltagande i kreditbesluten
I de föregående avsnitten har redogjorts för BL:s bestämmelser, affärsbankernas organi- sation, kreditbeslutens formella delegering och styrelsernas sammansättning. Dessa oli- ka faktorer utgör bakgrunden för den fort- satta analysen.
E: 1. Styrelsens sammanträdesfrekvens
I en skriftlig enkät, som föregick de munt- liga intervjuerna, ombads alla banker exkl. Bohusbanken och specialbankema att ange dels hur många styrelsesammanträden, som hölls fr.o.m. konstituerande sammanträdet 1962 fram till konstituerande sammanträdet 1963 (sistnämnda sammanträdet ej inräk- nat) och, hur många ordinarie styrelse- ledamöter resp. suppleanter, som genom- snittligt var närvarande vid dessa samman- träden. De 13 bankernas fördelning med avseende på sammanträdesfrekvens framgår nedan.
Sammanträdesfrekvens 1962/63.
Antal banker Antal sammanträden
10 11 12 13 14 24 53
u—nt—Nwle—
Sa 13
Flertalet bankstyrelser sammanträder så- ledes ungefär en gång i månaden. Enskilda Banken utgör det stora undantaget med sty- relsesammanträde i princip varje vecka. Ge-
nomsnittliga närvarofrekvensen för ordina- rie ledamöter vid samtliga undersökta ban- ker är 78 procent och vid de fem storban- kerna 75 procent. En av storbankerna har dock en närvarofrekvens under 60 procent. Genomsnittliga närvarofrekvensen för supp- leanter är vid samtliga banker 76 procent och vid de fem storbankerna 69 procent. Det bör dock observeras att totala antalet suppleanter varierar starkt — från två till elva stycken.
Inom större industri— och handelsföretag sammanträder styrelsen vanligen ca sex gånger om året, En bankstyrelse samman- träder därför relativt sett mycket ofta och i sammanträdena deltar inte bara huvudpar- ten av de ordinarie ledamöterna utan också flertalet suppleanter.
E: 2. Infomation till styrelsen
En persons möjligheter att utöva ett reellt inflytande på det beslut, vars fattande han deltar i, beror i hög grad på den informa- tion han har tillgång till innan beslutet fat- tas. Utgås från att besluten baseras på ra- tionella överväganden, kommer hans hand- lande vid frånvaro av information att dikte- ras av andra personer och hans deltagande i beslutet blir en tom formalitet.
Den information en styrelsemedlem har tillgång till inför fattande av beslut — här inom en bankstyrelse — kan schematiskt lämpligen delas in i tre stora kategorier:
a) fristående information; information er- hållen utan direkt samband med styrelse- uppdraget,
b) förhandsinformation; information er- hållen före styrelsesammanträdena i direkt samband med styrelseuppdraget.
c) plenuminformation; information erhål- len under pågående styrelsesammanträde via föredragningar, ställda frågor etc.
Inom bankerna har, såsom tidigare visats, redan vid styrelserekrytering medvetet strä- vats efter att tillförsäkra banken en bety- dande tillgång på fristående information ge- nom att ge styrelsen en mycket bred sam- mansättning. Det är omöjligt att kvantifiera och exakt jämföra olika informationsvoly-
mer av denna typ, men starka skäl talar för att en bankstyrelse med sina stora kunska- per om förhållandena i olika branscher be- finner sig i en betydligt starkare position gentemot verkställande ledning vid behand- ling av kreditärenden och därmed samman- hängande frågor än ett industriföretags sty- relse befinner sig i visavi verkställande led— ning vid behandling av investeringsfrågor, marknadsfrågor etc. En stor fond av fri- stående information inom styrelsen bör rim- ligen också kraftigt öka värdet och effektivi- teten av vad som här kallats för plenumin- formation. I exempelvis en muntlig före- dragnings snabbt passerande ström av knapphändiga data har en sådan styrelse större möjligheter att ställa frågor på rele- vanta punkter, snabbt reagera inför erhållen information och kräva ändringar i ställda förslag.
Även för en bankstyrelse bör dock en ut- förlig förhandsinformation väsentligt öka dess möjligheter att självständigt ta ställ- ning. För att belysa omfattningen och sam- mansättningen av dylik förhandsinformation till styrelsen ombads därför bankerna i den tidigare nämnda skriftliga enkäten besvara vissa frågor. Först frågades efter i vilken utsträckning följande allmänna informa- tionsmaterial utsänds före centralstyrelsens sammanträde:
1. Föredragningslista.
2. PM med redogörelse för balansutveck- ling och det ekonomiska resultatet av ban- kens verksamhet.
3. PM med prognos för den allmänna ekonomiska utvecklingen,
4. PM med prognos för penning- och ka- pitalmarknaden.
5. PM med prognos för bankens likvidi- tet.
6. Förteckning över större utestående krediter och garantier utan kommentarer.
7. Förteckning över större utestående kre- diter och garantier med kommentarer.
8. Protokoll från arbetsutskottssamman- träden, direktionssammanträden och liknan- de. De givna fem svarsaltemativen var: före alla sammanträden, minst en gång i kvarta-
let, minst två gånger om året, minst en gång om året samt sällan eller aldrig.
Av de fyra privata storbankerna utsänder tre stycken sällan eller aldrig informations- material av ovan angivet slag. En av de pri- vata storbankerna kompletterade dock sitt svar med följande anmärkning: »Mellan sammanträdena utsänds däremot allmänna redogörelser och ekonomiska notiser m.m. beträffande de förhållanden, som avses ovan. I samband med speciella händelser av större betydelse (t. ex. diskontoändringar i Sverige eller utlandet, devalveringar eller liknande) lämnas särskilda redogörelser,» Den femte storbanken utsänder föredragningslista en vecka före alla sammanträden samt en gång om året information enligt punkt 2 ovan. Av övriga åtta banker utsänder fyra inget informationsmaterial enligt punkterna 1—8. En av dessa fyra kompletterade dock svaret med anmärkningen att styrelsen erhåller sammanställningar över bankens utveckling såväl i fråga om rörelsens storlek som resul- taträkningarna, varvid jämförelse görs med övriga banker. Av återstående fyra provins- banker utsänder två en gång om året endast PM med redogörelse för balansutveckling och det ekonomiska resultatet av bankens verksamhet. De två övriga bankerna utsän- der föredragningslista 4—7 dagar före varje sammanträde samt information enligt punkt 2, i ena fallet före alla sammanträden och i andra fallet minst en gång i kvartalet.
Totalt sett är det således endast i tre ban- ker, varav en storbank, som styrelsen fort- löpande erhåller det minimum av informa- tion, som en föredragningslista utgör. Stor— banken ovan angav att listan upptar nam- nen på kreditsökande, vars ansökningar av- ses att behandlas på sammanträdet. Av öv- riga två bankerna uppgavs i ena fallet att styrelsen genom föredragningslista informe- ras om viktigare punkter, som ska behand- las och i det andra fallet att listan inte inne- håller specifikation över kreditärenden. Vi- dare kan nämnas att ordinarie ledamöter och suppleanter behandlas lika från infor- mationssynpunkt vid de banker, som distri- buerar förhandsinformation.
I enkäten ombads bankerna att också
ange i vilken utsträckning material rörande enskilda kreditansökningar utsänds före sammanträdena. I frågan gjordes åtskillnad mellan bostadsbyggnadskrediter och övriga krediter samt i det senare fallet även mel- lan ansökningar om nya eller ökade korta och längre krediter samt mellan gamla och nya kunder. Vidare gjordes åtskillnad mel- lan å ena sidan enbart förteckningar och å andra sidan kommentarer till ansökningar- na. Med undantag för nyssnämnda storbank visade svaren att material av här angivet slag aldrig sänds ut före styrelsesamman- trädena. Vid de efterföljande intervjuerna modifierade två bankchefer enkätsvaren nå- got och angav att PM vid enstaka tillfällen sänds ut i förväg till vissa utvalda styrelse- medlemmar inför behandling av särskilt svå- ra kreditärenden.
Den information, som styrelsen i sin hel- het erhåller före sammanträdena, är således i flertalet banker obefintlig och i övriga fall extremt knapphändig. Detta utesluter emel- lertid inte att vissa ledamöter och då speci- ellt ordföranden informeras i särskild ord- ning. En styrelseordförande anses inta en viss särställning trots att AL och BL ger mycket ringa grund härför. Både i enkäten och vid de efterföljande intervjuerna togs därför upp frågan om ordförandens särställ- ning från informationssynpunkt, Det visade sig att i ett stort antal banker, dock ingen av de privata storbankerna, tillämpas systemet med s.k. jourhavande styrelseledamot, vil- ket innebär att en styrelseledamot ingår i direktionen. Denna styrelseledamot är of- tast ordföranden, men i en bank fullgör vice ordföranden samma funktion och i en an- nan alternerar vice ordföranden samt ytter— ligare två ledamöter som jourhavande. Här- igenom blir styrelseordföranden alternativt vice ordföranden i stånd att närmare orien- tera sig om de större frågor, som senare ska behandlas i styrelsen. De fyra privata stor- bankerna har vissa speciella organisatoriska förhållanden, som påverkar deras informa- tionssystem. Handelsbanken har efter ame- rikansk förebild en heltidsanställd ordföran- de medan Enskilda Banken har styrelsesam— manträde varje vecka och även i övrigt
kännetecknas av speciella förhållanden. Skandinaviska Bankens styrelse är uppdelad på tre avdelningar, som utgör centralkon- torsstyrelser i Stockholm, Göteborg resp. Malmö. Dessa styrelser sammanträder en gång per vecka. Göteborgs Bank slutligen är den enda bank, som har ett permanent styrelseutskott. Rent allmänt kan konstate— ras att ordföranden i bankstyrelser under varierande former informeras muntligt före styrelsesammanträdena om alla större frå- gor, som ska behandlas.
Som skäl för den bristfälliga förhandsin- formationen anfördes både i enkäten och i intervjuerna banksekretessens krav. Risken för att handlingar under transport eller i andra sammanhang kommer i orätta händer anses göra utsändandet av material, särskilt rörande kreditärenden men i vissa banker t. o. m. föredragningslistor, direkt olämp- ligt.7 Däremot känner man sig oförhindrad att lämna förhandsinformation i frågor, som rör enbart banken, exempelvis i policyfrå- gor. Chefen för en provinsbank upplyste att han under sin första tid i banken sänt ut förhandsinformation rörande krediter men upphört med detta sedan kolleger påpekat det olämpliga häri mot bakgrund av bestäm- melsen om banksekretess. Chefen för en an- nan bank uppgav att vissa styrelsemedlem- mar uttryckt önskemål om informationsma- terial före sammanträdena men att bankens verkställande ledning av principiella skäl hittills ställt sig negativ.
En bankstyrelses möjligheter att få infor- mation är således radikalt annorlunda än vad som gäller för styrelsen vid exempelvis ett industriföretag. Restriktionerna ter sig onekligen en smula egendomliga ur allmän företagsadministrativ synvinkel. Den infor- mation, som en bankstyrelse har att basera sitt ställningstagande på i kreditärenden ut- görs huvudsakligen av dels fristående infor- mation, dels plenuminformation. Huvud- delen av uppgifterna vid sammanträdena er- hålls genom muntliga föredragningar vilka för vissa kreditärenden kan stödjas av skrift- ligt material, som läggs fram under samman- trädet. I en av de mindre bankerna läggs dock betydande omsorg ner på skriftlig do-
kumentation av kreditärendena. Denna do- kumentation ges samtliga styrelseledamöter tillfälle att studera en stund innan själva sammanträdet börjar.
E: 3. Styrelsens funktioner och arbetssätt
Vid en analys av inflytandets fördelning inom bankernas kreditgivning är det två yttre företeelser, som framstår såsom sär- skilt intressanta. För det första finns när- mast under centralstyrelsen en direktion (utan att vara nämnd av BL), som är en särskild beslutande instans. Direktionen är således betydligt mer än en krets av rådgi- vare med vilka VD diskuterar innan han fattar sitt beslut, såsom är vanligt inom andra företag. Redan detta bör verka i rikt- ning mot en jämnare maktfördelning mellan VD och övriga högre tjänstemän inom ban- kerna. I intervjuerna med bankcheferna be- rördes förhållandet mellan VD och övriga högre tjänstemän endast indirekt i samband med diskussionerna om relationerna till sty- relsen. Med vissa andra högre banktjänste- man behandlades frågan mera utförligt. Ma- terialet är därför på denna punkt knapphän- digt, men allmänt sett erhölls ett bestämt in- tryck av att den kollegiala beslutsformen åt- minstone vad gäller kreditärenden i bety- dande utsträckning är en realitet och inte enbart en formsak. VD är därför inte i lika hög grad som i andra företag en helt domi- nerande ledare inom organisationen.
För det andra deltar styrelsen i bankens löpande skötsel i den meningen att den kon- tinuerligt fattar beslut i ett stort antal en- skilda kreditärenden, Nämnas kan att en av de intervjuade bankcheferna drog en paral- lell med industrin och menade, att om ban- kernas beslutsordning överfördes dit, skulle detta innebära att industriföretagets styrelse t.o.m. tog ställning till alla större order, som företaget hade möjlighet att ta. En av
" Något stöd i BL för denna tolkning finns inte. Frågan nämns inte av Nial i hans utred- ning rörande banksekretessens tolkning annat än indirekt genom påpekandet att banken är ekonomiskt ansvarig för brott mot sekretess- plikten av styrelseledamöter och personal. Se vidare Håkan Nial.
de centrala frågeställningarna vid intervju- erna var därför att klarlägga styrelsens re- ella inflytande på de kreditbeslut, som den formellt fattar. Utan att förutsätta ett mot- satsförhållande är det naturligt att diskutera denna fråga i termer om relationerna mel- lan å ena sidan styrelsen och å andra sidan bankens verkställande ledning med VD i spetsen. I det följande används för enkelhe- tens skull i vissa fall ordet VD som syno- nym för hela den anställda verkställande ledningen inom en bank.
Inom en bank liksom alla andra företag måste antas att styrelsen och VD är överens om de långsiktiga riktlinjerna för verksam- heten. I annat fall blir så småningom situa- tionen ohållbar och motsättningarna kan en- dast lösas genom personskiften på endera sidan eller t. o. m. på båda sidor när styrel- sen är splittrad. När det gäller önskade åt- gärder och den faktiska utvecklingen har dessutom bankinspektionen och riksbanken samt därmed ytterst statsmakterna i åtskil- liga avseenden ett avgörande inflytande.
Enligt gängse organisationsteori bör en företagsstyrelses viktigaste uppgift vara att fatta de långsiktiga besluten och ta ställning till principiella frågor. Enligt flera bankche- fer deltar styrelsen också mycket aktivt vid bestämmande av vilken allmän låne- och lik- viditetspolitik, som banken bör följa. Kre- ditvolymens fördelning på olika använd- ningsområden, hänsynen till olika bran- schers utveckling vid fördelning av krediter, principiella ställningstaganden till vilka ris- ker som bör tas i kreditgivningen o. s. v, är alla frågor, som styrelsen enligt bankche- ferna har ett mycket reellt inflytande över. Samtidigt står det klart att VD är den, som i regel tar initiativet till diskussioner av des- sa frågor i styrelsen. Det är därför väsent- ligen hans bedömningar, som avgör vilka frågor som tas upp i styrelsen och när de tas upp.
Flera bankchefer pekade på det samspel, som i realiteten utbildas mellan beslut över enstaka kreditärenden och mera långsiktiga och principiella beslut. Ofta bildar en kre- ditansökan utgångspunkten för en principi- ell diskussion, som tillsammans med liknan-
de tidigare diskussioner successivt utformar bankens allmänna lånepolitik. Principiellt in- tressanta kreditansökningar hänskjuts ibland till styrelsen även när de inte är av en så- dan storleksordning att detta formellt vore nödvändigt. Fortfarande är det dock VD, som i första hand avgör när en sådan dis- kussion är påkallad. En storbankschef ut- tryckte saken på följande sätt: »Styrelsen är inte särskilt aktiv. Styrelseledamöterna har visserligen listan över kreditärenden framför sig och kan alltså följa föredragningarna, men det är vi inom ledningen som själva säger när ett ärende är tveksamt av olika skäl och som vi därför vill ha en diskussion om.» Helt beroende av VD:s initiativ är dock inte styrelsen. De formella reglerna gör det nödvändigt att föredra alla större kreditärenden inför styrelsen, varför denna när som helst kan fastna inför en ansökan och starta en principiell diskussion. Styrel- sen har därför vissa egna initiativmöjlighe- ter. Det är vanskligt att jämföra nyanser i bankchefernas svar men möjligen kan utlä- sas att styrelsens egen aktivitet i detta hän- seende är mest framträdande inom mindre banker. Det väsentliga i sammanhanget är emellertid att en bankstyrelse har lättare att aktivt ingripa om den så vill än styrelsen i ett stort industriföretag. I vilken utsträck— ning en bankstyrelse spontant faktiskt tar upp sådana principiella diskussioner torde vara olika vid olika banker och torde också inom en och samma bank variera med både det allmänna ekonomiska läget och bankens likviditetsläge.
Samtidigt som styrelsens betydelse för den allmänna lånepolitiken underströks, konsta- terade flera bankchefer för mindre banker att styrelsen ägnar sig förhållandevis litet åt långsiktiga problem Delvis beror detta på det stora antal kreditärenden, som formellt måste beslutas i styrelsen och lämnar liten tid kvar åt övriga frågor. En bankchef an- såg en sådan koncentration av styrelsearbe- tet till enskilda kreditansökningar vara na- turlig på grund av de täta styrelsesamman- trädena. En annan bankchef sade sig ha sökt på olika sätt stimulera styrelsens intresse för långsiktiga frågor (berörande inte enbart
kreditgivningen) men haft mycket begränsad framgång. Styrelsemedlemmarna sades vara mest intresserade av att få veta hur mycket företaget A, företaget B etc. fått i krediter och hur mycket krediter, som gått till den egna bygden.
Längden av bankstyrelsernas sammanträ- den varierar kraftigt mellan bankerna — från en timme till fyra å fem timmar. I samband med kvartalsbokslut eller årsbokslut kan sammanträdena pågå en hel dag. En bety- dande del av sammanträdestiden åtgår till allmän information om den ekonomiska ut- vecklingen i Sverige och utomlands, om bankens rörelseutveckling, om obligations- affärer o.s.v. Vid några av de större ban- kerna sades dessa informationsfrågor jämte bokslut och administrativa frågor uppta största delen av sammanträdestiden räknat över hela året, medan i övriga banker, sär- skilt de mindre, behandlingen av enskilda kreditärenden dominerar helt. I förbigående kan noteras att anställningar, köp och för- säljning av fastigheter m.m., som styrelsen enligt BL måste besluta om, är av ren an- mälningsnatur och flera bankchefer gav ut- tryck för en viss irritation över att behöva ta upp tiden med dylika ärenden.
I det följande kommer främst att disku- teras styrelsens aktivitet vid beslut över en- skilda kreditansökningar. Det är emellertid väsentligt att komma ihåg att alla uteståen- de större engagemang granskas av styrelsen en gång om året. Dessa genomgångar är i alla banker mycket detaljerade och gör det möjligt för styrelsen att uttala sig om ett engagemangs lämplighet i olika avseenden. Det är i stor utsträckning i detta samman- hang, som principdiskussioner förs och all- männa riktlinjer dras upp för den fortsatta kreditgivningen,
Beslut i de enskilda kreditärendena fattas efter muntlig föredragning av antingen VD eller hans närmaste medarbetare eller dessa i förening. Oftast är dessa medhjälpare suppleanter i styrelsen och deltar därför utan restriktioner i styrelsens diskussioner. Under föredragningen har styrelsemedlem- marna en lista över de kreditsökandes namn framför sig. För stora krediter, tveksamma
krediter och kreditansökningar från nya kunder kan därjämte finnas mer eller mind- re utförliga skriftliga kreditanalyser — ett material, som nogsamt samlas in vid sam— manträdets slut. Enligt samtliga intervjuade bankchefer är föredragningar av enskilda kreditärenden i flertalet fall utomordentligt korta och har karaktär av anmälningar. Verkställande ledningen har redan beslutat lämna krediten och givit kunden ett bestämt förhandslöfte varför styrelsebehandlingen framstår som en ren formalitet. Bostads- byggnadskrediter, som inte är osedvanligt stora, normala prolongeringar av utestående krediter, måttliga ökningar av krediter till bra företag samt i förhållande till företags- storleken måttliga korta krediter till gamla kunder svarar för en mycket stor del av kreditansökningarna. Beviljandet av dessa ansökningar framstår som helt självklart, varför det inte finns varken tid eller anled- ning att närmare uppehålla sig vid dem. I föredragningen anges endast företagets namn, kreditens storlek och längd, ränta och ställda säkerheter, varefter beslutet klubbas utan diskussion.
Men cheferna för flera av de större ban- kerna gick betydligt längre än så och ansåg styrelsens beslut i enskilda kreditärenden med få undantag vara till största delen en formalitet, även om föredragningens längd anpassas efter kreditens art. En storbanks- chef yttrade: »När det gäller de konkreta kreditobjekten, är det mera sällsynt att sty- relsen deltar aktivt i beslutsfattandet. Den diskussion som förekommer, har karaktär av frågor om ett eller annat och i vissa fall kan någon ledamot uttala sin tveksamhet.» Samma bankchef tillade något senare: »Re- dan på verkställande ledningens plan måste beslut tas, om man skall gå in i en affär eller inte. En utlåningsdirektör måste kunna ge ett tämligen ordentligt besked till en kund vid en kreditansökan, annars kan han förlora ansiktet. Det är klart att han säger att han skall ta upp fallet i styrelsen o. s. v. men det får som regel inte råda någon tvek- samhet om i vilken riktning beslutet skall gå, Sedan finns det naturligtvis ett och an- nat sällsynt och mycket tveksamt fall, där
man helt väntar till styrelsen tagit ställning.» En annan storbankschef konstaterade: »— — — om ett företags kreditansökan och företaget i sig självt har granskats hela vägen från kontorsnivå upp till direktionsnivå med in- sats av — — — experter vid behov, vore det märkligt om bankstyrelsen hade något att tillägga, när ärendet kommer upp på styrel- sens bord.» Ett par storbankschefer tryckte också hårt på behovet av snabba beslut, som trots de relativt täta styrelsesammanträ- dena medför att styrelsen i stor utsträckning kommer på mellanhand och endast får ge sitt godkännande efteråt. De ovannämnda uttalandena nyanserades något i den efter— följande diskussionen. I fråga om exceptio- nellt stora och riskfyllda krediter (särskilt till nya kunder) och när större fordringar blir eller hotar bli nödlidande lämnas till styrelsen utförliga muntliga redogörelser, som ligger till grund för ibland mycket in- tensiva diskussioner. Likaså kan vid enstaka tillfällen styrelsen reagera negativt och krä- va ändringar, när verkställande ledningen föreslår beviljande av en kredit med kredit- villkor, som påtagligt avviker från det nor- malt tillämpade. Totalt sett tyder intervju- svaren på att styrelsen i flera av de större bankerna är passiv vid beslut över enskilda kreditärenden utom i vissa mycket speciella fall. I dessa banker är det också relativt säll- synt, att underhandskontakter tas med sty- relsemedlemmar för att diskutera ett kredit- ärende eller få information om förhållande- na inom en viss bransch.
Cheferna för vissa storbanker och flerta- let provinsbanker gav en delvis annorlunda bild av styrelsens aktivitet vid handläggning av enskilda kreditärenden. Framför allt tycks styrelsemedlemmarna spela betydligt större roll som informationskällor — inte ba- ra rörande läget inom en bransch utan ock- så vid mindre banker i viss utsträckning som bedömare av enskilda företagsledare. Även i övrigt gavs ett bestämt intryck av att styrelsen mera aktivt deltar i handläggning- en av kreditärenden. Diskussioner om en- skilda kreditärenden sades vara långtifrån sällsynta och särskilt livliga beträffande helt nya engagemang. Ofta får styrelsens aktivi-
tet den formen att VD på ett mycket tidigt stadium, innan det är frågan om en direkt kreditansökan, informerar styrelsen och in- hämtar dess synpunkter. Denna styrelsebe- handling sker således utan att banken gent- emot kunden bundit sig på något sätt. Skill- naden i nyansering jämfört med tidigare citat framgår kanske bäst genom ytterligare ett par citat: »Efter en (sådan) föredragning blir det en diskussion av olika faktorer, så- som exempelvis utvecklingen av marknaden i fråga, om tillrådligheten av investeringar i ett visst läge, om investeringarnas lönsamhet o.s.v. Man kan säga att direktionen direkt animerar till diskussion för att få delat an- svar_ Centralstyrelsen har därför ett verk- ligt medinflytande i fråga om större och mera tveksamma kreditärenden.» En annan bankchef konstaterade: »— -— — det är en verklig realdiskussion inom styrelsen, när det gäller framför allt stora krediter och nya krediter. Ibland, och för den delen inte så sällan, har när det är en helt ny kredit, frå- gan varit uppe med några medlemmar av styrelsen innan den tas upp formellt i styrel- sen. Det kan också vara så att man, när man har fått en viss kontakt med en ev. ny kund, hör sig för med ordförande och vice ord- förande innan man för ärendet vidare.» Av betydelse i sammanhanget är också det bland dessa banker vanliga systemet med jourhavande styrelseledamot. Genom sitt deltagande i direktionens sammanträden blir denna inkopplad på ett tidigt stadium av kreditärendenas handläggning. Ett förfa- ringssätt, som dessutom tycks tillämpas i åtskilliga banker vid enstaka tillfällen, är att styrelsen uppdrar åt VD att tillsammans med presidiet (som regel ordförande och vice ordförande) fatta det definitiva beslutet om en kreditansökan inom ramen för sty- relsens direktiv. Förfarandet är ofta motive- rat av nödvändigheten att fatta beslut före nästa styrelsesammanträde och svårigheter- na att i detalj förutse hur de pågående för- handlingarna mellan banken och kunden kommer att avlöpa.
Mot bakgrund av vad som i enkäten fram- kommit om frånvaron av förhandsinforma- tion var det naturligt att ställa den ledande
och något provokativa frågan om styrelsen i sin helhet på grund av den knappa för- handsinformationen har annat egentligt val än att godta verkställande ledningens förslag i kreditärenden, utan att för den skull tolka in ett motsatsförhållande mellan de båda in- stanserna. Inte oväntat förnekade alla bank- chefer att styrelsen saknar reella valmöjlig- heter men de anförda skälen skiftade. Sär- skilt cheferna för mindre banker hänvisade till de utförliga föredragningarna vid sam- manträdena, medan andra bankchefer främst hävdade att styrelseledamöterna kan göra en egen bedömning på grund av sin stora er- farenhet och överblick och sin genom lång- varigt ledamotskap förvärvade kunskap om kundföretagen. Hänvisning gjordes också till de stora årliga genomgångarna av alla stör- re engagemang. Flera bankchefer var f. ö. skeptiska inför tanken att förhandsinforma- tion innehållande siffermaterial skulle vara av så stort värde för styrelseledamöterna. Chefen för en av de större bankerna ansåg att styrelsediskussionen ofta avser en skälig- hetsavvägning med bl.a. sociala hänsynsta- ganden_ Verkställande ledningen vill ha »ali- männa kloka råd» från styrelsen. De bank- mässiga och tekniska problemen är däremot klarlagda, varför inget är vunnet med att skicka ut sifferspäckade PM.
För att få mer preciserade intervjusvar tillställdes alla bankchefer i förväg ett fråge- formulär, där givna svarsalternativ fanns för förfarandet vid förslag, beviljande och av- slag beträffande olika kredittyper och olika kategorier av kunder. Av de elva intervjua- de bankcheferna lämnade tre storbanksche- fer och sex provinsbankschefer svar, som kunde användas såsom underlag vid inter- vjuerna. En fjärde storbankschef lämnade ett skriftligt svar utanför formulärets ram. Vid utsändandet av formuläret antogs en sta- tistisk bearbetning av svaren vara omöjlig på grund av att tillräckligt många nyanser inte kan fångas in i det stela schema, som ett formulär av detta slag oundvikligen inne- bär. Svaren och intervjuerna bekräftade till fullo detta. En verbal redovisning av huvud- resultaten är därför nödvändig.
De ställda frågorna avser i samtliga fall
kreditansökningar, vars beviljande formellt kräver centralstyrelsens beslut. Krediterna är indelade i följande kategorier:
1. Nya eller ökade korta krediter till gamla kunder; exkl. bostadsbyggnadskredi- ter.
2. Nya eller ökade längre krediter till gamla kunder.
3. Korta krediter till nya kunder; exkl. bostadsbyggnadskrediter.
4. Längre krediter till nya kunder.
5. Bostadsbyggnadskrediter. I frågeformuläret är fem svarsalternativ givna, nämligen alltid, oftast, relativt ofta, enstaka gång och aldrig. När det gäller förslag till beslut kan kons- stateras att det inom två av storbankerna är tämligen ovanligt att verkställande ledning- en samråder med någon eller några styrelse- ledamöter innan ett förslag första gången läggs fram inför styrelsen. Inom två andra storbanker är däremot ett sådant samråd oftast förekommande. Detta samråd är dock organisatoriskt betingat och har därför i stor utsträckning en formell karaktär. Sam- ma sak gäller det stora flertalet provinsban- ker. I ingen bank finns utpräglade skillna- der mellan olika kategorier av krediter. När det gäller i vilken utsträckning verk— ställande ledningen reellt beviljar de kredi— ter, som det här gäller, visade sig betydande skillnader existera mellan olika banker, (Med att verkställande ledningen »reellt be- viljar» avses i första hand att den genom mer eller mindre uttryckliga förhandslöften i praktiken binder sig för krediten.) Det är dock svårt att göra exakta jämförelser på grund av att en mängd faktorer såsom kre- ditstorlek, risk, kundens allmänna attrakti- vitet etc. är strategiska variabler. Beträffan- de bostadsbyggnadskrediter är det oftast verkställande ledningen, som reellt beviljar ansökningarna varefter besluten underställs styrelsen i efterhand för godkännande. I över hälften av bankerna, däribland ett par storbanker och en större provinsbank, sker detta beviljande oftast utan föregående sam- råd med någon styrelseledamot. Med tanke på de stora belopp, som det ofta är frågan om, kan förfarande vid första påseendet te
sig märkligt. Det bör emellertid observeras att bostadsbyggnadskrediter för det första är förenade med mycket små risker och för det andra kräver mycket snabba beslut när deras beviljande direkt kopplas samman med avlyften via riksbankens kontroll över obligationsemissioner.
Av övriga krediter beviljas vanligen korta krediter till gamla kunder av verkställande ledningen ensam när jourhavande styrelse- ledamot inte finns och efter huvudsakligen formellt samråd med jourhavande styrelse— ledamot när sådan finns. Styrelsens aktivitet begränsar sig till ett godkännande av beslu- tet i efterhand. Enligt cheferna för ett par av de större bankerna fattar vanligen verk- ställande ledningen ensam beslut även för andra krediter. Övriga bankchefer hade en avvikande mening och ville också i flertalet fall göra en distinktion mellan gamla och nya kunder. När det gäller krediter till nya kunder och särskilt längre sådana krediter är verkställande ledningen mindre villig att binda sig och ha hela ansvaret för besluten ens efter samråd med någon enstaka styrel- seledamot. I synnerhet inom mindre _banker tas sådana kreditpropåer ofta upp till en för- beredande diskussion i styrelsen utanför fö- redragningslistan. Även en av storbanksche- ferna underströk att sådana förberedande diskussioner är mycket vanliga. Huruvida verkställande ledningen med eller utan så- dana förberedande diskussioner i styrelsen ger kunden ett bestämt besked innan styrel- sen formellt tagit ställning blir beroende av en mängd faktorer, främst kreditrisken, kre- ditens storlek samt kundens behov av ett snabbt beslut. Inom vissa banker tycks det vanliga vara att verkställande ledningen fat- tar beslut efter ytterligare samråd med nå- gon eller några styrelseledamöter (i första hand jourhavande ledamoten) medan i and- ra banker styrelsens formella beslut nästan alltid avvaktas. I enstaka särskilt brådskande fall tas då underhandskontakter med sty- relseledamöterna. Skenbart föreligger en viss diskrepans mellan de tidigare refererade all- männa uttalandena från vissa storbanksche— fer och svaren rörande specifika kategorier av krediter, I realiteten torde skillnaden hu—
vudsakligen bero på att man av försiktig- hetsskäl håller frågan om beslutets innebörd i någon mån öppen tills styrelsen formellt behandlat ärendet trots att styrelsen inte väntas ska ha starkare invändningar att gö- ra eller ha något att tillägga.
Skildringen hittills av beslutsprocessen har endast delvis omfattat avslag på kredit- ansökningar. Enkäten och intervjuerna vi- sar att med undantag för en mindre bank är det mycket sällsynt att verkställande led- ningen för fram förslag till styrelsen med yrkande på avslag även när den sökta kre- diten är av sådan storleksordning att dess beviljande formellt kräver styrelsens beslut. Beslut om avslag på ansökningar om bo- stadsbyggnadskrediter fattas i det stora fler— talet banker av verkställande ledningen utan samråd med någon styrelsemedlem och utan att beslutet underställs styrelsens godkän— nande eller att styrelsen informeras i efter- hand. Beträffande ansökningar från nya kunder är förfaringssättet i stort sett det— samma men det är något vanligare att kon- takt tas med någon styrelsemedlem innan beslutet fattas. Såsom tidigare nämnts före- kommer att en kreditpropå tas upp för dis- kussion i styrelsen på ett tidigt stadium och resultatet kan naturligtvis i vissa fall bli att styrelsen redan då ställer sig negativ. När det gäller avslag på gamla kunders kredit— ansökningar är förfaringssättet mera oenhet- ligt. Till att börja med bör erinras om att styrelsen vid sina årliga genomgångar av större engagemang kan ha dragit upp rikt— linjer, som gör avslag på kommande kredit- ansökningar självskrivna. Vid flertalet ban- ker är det oftast verkställande ledningen, som ensam beslutar om avslag även beträf- fande gamla kunders kreditansökningar utan att styrelsen efteråt informeras eller ges till- fälle att godkänna beslutet. Vid vissa ban- ker är det emellertid relativt vanligt att sam- råd sker med någon styrelseledamot före be- slut. Dessutom förs, som tidigare nämndes, i en mindre bank även avslagsyrkanden upp i styrelsen medan i en annan mindre bank styrelsen informeras regelbundet om vikti- gare avslag. För flertalet banker gäller att styrelsen endast informeras om de enstaka
avslag över gamla kunders ansökningar, där avslaget är av utomordentligt stor prin- cipiell betydelse och främst när enligt VD:s bedömning bankens övriga fordringar på företaget är i fara eller avslaget anses inne- bära ett allvarligt avbräck för företagets verksamhet.
En bankstyrelse får således i mycket ringa utsträckning anledning att ta ställning till yrkade avslag från verkställande ledningens sida. Detta är delvis betingat av rent prak- tiska skäl —— särskilt i ett restriktivt kredit- marknadsläge. Förfarandet är också natur- ligt mot den bakgrunden att avslagna kredit- ansökningar som regel inte medför att banken ikläder sig några risker. Sett i ett något längre perspektiv kan dock avslagen ha ett lika avgörande inflytande på bankens utveckling som beviljade krediter och borde därför i lika hög grad vara föremål för sty— relsens uppmärksamhet. Det förhållandet att verkställande ledningen i första hand har ansvaret för beviljade krediter blir emeller- tid utslagsgivande. Ingen bankstyrelse torde i praktiken vara villig att ta de riskmässiga och personella konsekvenserna av att bevilja en kreditansökan, som verkställande led- ningen yrkat avslag på.
I anslutning till frågan om avslag bör ock- så nämnas att flera bankchefer reagerade inför uttrycket avslag som sådant och me- nade att det lät för »brutalt», Ofta tar den kreditsökande en sonderande kontakt och först om denna utfaller positivt görs en mera formell framställan. Vidare har under kreditrestriktioner avslagen ofta karaktär av att hela frågan skjuts på framtiden eller att endast en del av det önskade kreditbe- loppet beviljas. Inom provinsbankerna är av- slag på regelrätta formella kreditansökning- ar därför mindre vanliga. Avslagsprocessen torde vara mer formaliserad inom de stora filialbankerna på grund av längre besluts- vägar.
Vid bedömning av styrelsens inflytande är ytligt sett en viktig fråga hur ofta styrelsen så kraftigt hävdar en avvikande mening att den helt förkastar VD:s förslag att bevilja en stor kredit. Det kan emellertid förutsät- tas att även när styrelsen är en starkt själv-
ständig maktfaktor, är öppna konflikter säll— synta. En VD torde i eget intresse genom sonderingar undvika att försätta sig i en så- dan situation, eftersom den inte kan undgå att underminera styrelsens förtroende för hans allmänna kompetens. Frekvensen av fall där en bankstyrelse drivit igenom sin vilja under motstånd från verkställande led- ningens sida säger därför inte mycket om en bankstyrelses inflytande. Uppgifter om kon- flikter av detta slag meddelas dessutom av naturliga skäl inte gärna utomstående. Kon- flikter har dock förekommit även under efterkrigstiden och i ett fall innebar konflik- ten att styrelsen genom egna initiativ inför- skaffade ett omfattande material, som lades till grund för ett avslagsbeslut, som stred mot verkställande direktörens uppfattning.
Beträffande frågan i vilken utsträckning styrelsens slutliga beslut om beviljande av kredit i vissa stycken avviker från det ur— sprungliga förslaget är problematiken likar- tad. Det är också här svårt att dra några slutsatser utifrån uppgifter om frekvensen av dylika ändringar. I enkäten efterfrågades dock sådana uppgifter med utgångspunkt från svarsalternativen alltid—oftast-relativt ofta-enstaka gång-aldrig. Tolv banker sva- rade. På frågan om i vilken utsträckning centralstyrelsens slutliga beslut i kreditären- den är annorlunda i mindre detaljer, jämfört med verkställande ledningens ursprungliga förslag om beviljande av kredit, svarade tio banker »enstaka gång» medan en bank sva- rade »aldrig» och en bank »relativt ofta». På frågan om i vilken utsträckning styrel- sens slutliga beslut är väsentligt annorlunda svarade sex banker »enstaka gång» medan sex banker svarade »aldrig». Svaren får inte tillmätas något större analytiskt värde. De tyder dock på att vid styrelsesammanträdena framlagda konkreta förslag till beslut inte alltid accepteras reservationslöst.
Enligt BL får en styrelseledamot inte del- ta i handläggningen av en fråga, som rör avtal mellan å ena sidan banken och å andra sidan honom själv eller företag vari han äger ett väsentligt intresse. Han får inte hel— ler delta i beslut om avtal med företag, som han ensam eller tillsammans med annan
äger företräda. Däremot finns inget stadgat om förfarandet när styrelsen handlägger en kreditansökan från en konkurrent till något eller några av de företag, som är företrädda i styrelsen. En liknande situation uppkom- mer, när styrelsen innehåller representanter för konkurrerande företag och en kreditan- sökan föreligger från en av dem. Med tanke på den breda sammansättningen av framför allt de privata storbankernas styrelser ter det sig för en utomstående sannolikt att dy- lika konkurrensjäv föreligger tämligen ofta. De bankchefer, som tillfrågades om dessa förhållanden, gav emellertid naturligt nog rätt garderade svar. Provinsbankscheferna sade sig aldrig ha ställts inför situationer, där styrelseledamöterna uppfattats som re- presentanter för konkurrenter till den kre- ditsökande. Flertalet chefer för de privata storbankerna menade att dylika problem kan någon gång uppstå, särskilt i fråga om nya kunder, och löses då genom en viss för- siktighet vid lämnande av uppgifter i före- dragningen. Denna inskränkning i informa- tionsgivningen ansågs dock inte begränsa styrelsens möjligheter att bedöma kreditan- sökningen. Tendensen mot större öppenhet i företagens redovisning sades vidare bidra till att minska sådana informationsproblem. En storbankschef sade sig dock inte vara mer restriktiv vid informationsgivningen på grund av konkurrensjäv. Han medgav att styrelsemedlemmarna härigenom får insyn i sina konkurrenters förhållanden men ansåg detta ofrånkomligt. Verkställande ledningen sades här få lita till ledamöternas inte- gritet.
Vad slutligen gäller själva det formella beslutet om en kredit, så tycks omröstningar vara en företeelse, som aldrig eller nästan aldrig förekommer. Vid styrelsebesluten sak- nar därför också den formella distinktionen mellan ordinarie ledamöter och suppleanter praktisk betydelse. Vid de sällsynta fallen av markerad oenighet inom styrelsen bordläggs hellre ärendet för ytterligare bearbetning. Någon gång kan förekomma att en enstaka styrelseledamot tillkännager sin avvikande mening genom en reservation till proto- kollet.
F. Avdelningskontorens kreditgivning
mening genom en reservation till protokollet. av styrelserna för avdelningskontor och distriktscentraler. Genomsnittliga antalet le- damöter år 1965 var 4,5 för avdelningskon- toren och 8,3 för distriktscentraler och lik- nande. För övriga statistiska uppgifter om dessa styrelser hänvisas till tabell 7: 2.
Kontorsstyrelsernas aktivitet vid kredit- givning berördes något vid intervjuerna med vissa bankchefer och mera i detalj i inter- vjuer med ett femtontal chefer för större kontor. Styrelserna sammanträder mellan en och fyra gånger i månaden och kreditären- den dominerar helt sammanträdestiden. Trots det knapphändiga materialet står det klart att styrelsernas aktivitet och reella in- flytande på kreditbesluten resp. rekommen- dationerna till beslut varierar starkt mellan kontoren alltefter de personella förhållan- dena. Generellt gäller dock att kontorsche- ferna ensamma fattar alla beslut, som rör den »dagliga förvaltningen». I praktiken in- nebär detta att kontorschefen själv beslutar i alla kreditärenden, som faller inom kon- torets limit, när enligt hans mening ingen tvekan råder om beslutets innehåll. Sådana beviljade krediter anmäls endast i efterhand till styrelsen och protokollförs. Övriga kre- ditärenden ska i princip styrelsen ta ställning till. Beslutsordningen innebär att det helt övervägande antalet krediter inom limiten avgörs utan egentlig styrelsebehandling. An- mälan till styrelsen och överordnade instan- ser av gjorda avslag tycks vara tämligen ovanligt. Avslag avseende krediter över kon— torets limit sker ofta sedan kontorschefen tagit underhandskontakt med överordnade. Särskilt under kreditrestriktioner beslutas dock många sådana avslag av kontorschefen ensam.
Det lilla antal kontorschefer, som inter- vjuades, hade starkt delade meningar om styrelsens inflytande på kreditbesluten och rekommendationerna till beslut. Vissa ansåg att styrelsen helt eller nästan helt saknar betydelse för kreditgivningen och är i det sammanhanget ett onödigt påhäng. Endast under kontorschefens första tid vid kontoret
spelar styrelsen en viss roll som förmedlare av informationer och kontakter. Andra kon- torschefer ansåg däremot att styrelsen eller åtminstone vissa ledamöter har ett visst in- flytande både beträffande enskilda kredit- ärenden (bl. a. till följd av sin personkänne- dom) och kontorets kreditpolitik i sin hel- het.
G. Styrning av en affärsbanksorga- nisation
Flertalet affärsbankers storlek och kredit- givningens karaktär nödvändiggör viss dele- gering nedåt av beslutsfattandet, En viktig fråga blir då vilka hjälpmedel ledningen an— vänder för att få den önskade inriktningen av dessa underordnade organs verksamhet och vilka handlingsmarginaler dessa organ har. Organisationen ses då som ett styr- system.8 En sådan styrning av verksamhe— ten kan ta sig olika former. Den första är direktstyrning, där företagsledningen ger di- rekta order om önskat beteende och den underlydande befattningshavarens handlings- frihet därför helt elimineras. En närbesläk— tad form av styrning är programstyrning, varvid befattningshavaren förses med fär- diga handlingsprogram, som utlöses vid en given impuls. En tredje styrform är kontroll- styrning. Härvid anges inte ett fullständigt program utan endast de mer eller mindre specificerade krav, som ska uppfyllas. Inom ramen för dessa krav fattar den underordna- de befattningshavaren sedan själv de enskil- da besluten. En fjärde styrform slutligen är målstyrning, som innebär ett angivande av det önskade resultatet i stället för det öns- kade beteendet. De olika styrformerna har här upptagits i tur och ordning efter den handlingsfrihet de lämnar underlydande be- fattningshavare med målstyrning, såsom den styrform som lämnar största handlingsfrihe- ten. Vid sidan av ovannämnda styrmedel finns den indirekta styrning, som sker ge- nom information om företaget, konkurren- terna, omvärlden etc. — information, som påverkar de bedömningar, vilka ligger till grund för besluten.
Med det starka inslag av osäkerhet ozh risk, som kreditgivningen har, finns det utomordentligt små möjligheter för en bark- ledning att åstadkomma önskade beslut hos kontorschefer och liknande genom direkt- styrning och programstyrning. De huvud- sakliga hjälpmedlen är i stället målstyrning, kontrollstyrning (inbegripet efterkontrcll) samt indirekt styrning genom information.
Det viktigaste medlet för att åstadkomma önskat beteende hos underlydande befatt- ningshavare är den »indoktrinering» som sker vid regelbundet förekommande konfe- renser, kurser och informationsträffar för chefspersonal på olika nivåer inom banker— na. Härvid klarläggs och motiveras de mål- sättningar i olika avseenden, som bankled- ningen fastslagit och ges svar på de frågor om olika problem, som kontorschefer och andra aktualiserar. Vid kurser av mindre format bedrivs direkt undervisning i den formen att lösningar utarbetas för olika konkreta typfall av kreditärenden. Ovan- nämnda medel gäller dock närmast målstyr- ning på något längre sikt. På kort sikt utgör cirkulärskrivelser, direktionsbrev etc, till samtliga chefstjänstemän ett viktigt hjälp- medel, framför allt i de stora filialbankerna. I dessa skrivelser analyseras kortfattat kre- ditmarknadsläget och utvecklingen av ban- kens kreditgivning samt anges i allmänna ordalag med karaktär av förmaningar vil- ken inriktning och restriktivitet, som bör känneteckna kreditgivningen. Konkreta, detaljerade anvisningar är relativt sällsynta. De fall, som förekommer, är exempelvis att krediter till nya kunder inte ska beviljas eller att konsumtionskrediter och lån till sommarstugor inte bör tas annat än i un- dantagsfall. Vid sidan av dessa skrivelser erbjuder de underhandskontakter i enskilda kreditärenden, som tas av lägre instanser, det snabbaste sättet att förmedla bankled- ningens intentioner. Särskilt i mindre ban- ker är sådana kontakter den väsentligaste kommunikationskanalen. I första hand avser dock dessa kontakter kreditärenden över
3 För en närmare diskussion av organisatio- nen som styrsystem hänvisas till Ramström och Rhenman.
vilka kontoret endast ska avge yttrande och vidarebefordra uppåt för beslut.
I och med att målstyrning och »indoktri- nering» utgör de väsentligaste styrmedlen har framför allt stora filialbanker svårt att snabbt lägga om sin kreditpolitik över hela linjen. Om det blir nödvändigt med tvära kastningar eller om de underlydande chefer- nas lojalitet mot ledningens intentioner svik- tar finns därför inget annat val än att helt centralisera kreditgivningen trots den tungroddhet och de administrativa nackde— lar detta ger upphov till. Sådan centralise— ring har också ibland måst tillgripas av åt— skilliga banker under perioder med hårda kreditrestriktioner.
I vissa fall kompletteras ovannämnda styrmedel med årsbudget och under restrik- tiva kreditmarknadslägen även med fast- ställda låneramar beträffande vissa kredit- slag för större regioner under den komman- de sexmånaders- eller tolvmånadersperio- den. I övrigt är dock bankledningarna hu- vudsakligen hänvisade till styrning genom kontroller, främst efterkontroller, av olika slag —- ett medel som vanligen är karakteris- tiskt för geografiskt starkt spridda organisa- tioner. Genom en omfattande snabbstatistik följs varje kontors- och distriktscentrals ut— veckling. I de kreditlistor eller lånejournaler, som regelbundet sänds till överordnad in- stans, finns för varje omsatt och ny kredit specificerade uppgifter om belopp, ränta, amorteringsvillkor samt beträffande nya krediter även kreditens ändamål. Förefaller en kredit i något avseende avvika från givna riktlinjer får vederbörande beslutsfattare »förklara sig». Ingångna kreditavtal rivs säl- lan upp men denna efterkontroll skapar successivt den önskade kreditpolitiken vid beviljande av nya krediter. Samma effekt har de inspektionsresor, som överordnade regelbundet företar. Vid dessa inspektions- resor kontaktas också den lokala styrelsen och större kunder på orten,
Den indirekta styrningen slutligen är i framför allt stora filialbanker omfattande och består av information rörande dels dags— aktuella händelser inom och utom bankens verksamhet, dels utvecklingen inom olika
branscher m.m. — i det senare fallet ibland baserat på interna utredningar. Effekten av denna information är självfallet omöjlig att bedöma men nämnas kan att nästan alla de kontorschefer med vilka kontakter hafts, visade en anmärkningsvärt låg uppskattning av dess värde för den egna kreditgivningen. Det egna lokala informationsmaterialet sa- des vara av helt dominerande betydelse. Svaren kan dock spegla en viss omedveten felbedömning.
Kombinationen av målstyrning och efter- handskontroll ger kontorschefer och liknan- de tämligen vida handlingsmarginaler. En effekt härav är att det oundvikligen blir en viss eftersläpning i lägre beslutsinstansers reaktion på signaler uppifrån om ändrad kreditpolitik — i synnerhet när signalerna innebär att kreditgivningen bör stramas åt. De lägre instanserna har inga som helst kvantitativa mått att gå efter när den ändra- de kreditpolitiken ska omsättas i praktiken. I stället blir det en process, som enklast kan karakteriseras som »trial and error», där an- passningen sker successivt tills kritiken upp- ifrån — både generell sådan och beträffande den individuella instansens egen kreditgiv- ning — upphör eller minskar till proportioner, som anses i någon mening oundvikliga och tolerabla. Snabbheten i denna anpassning blir beroende av kontorschefernas omdöme och lojalitet gentemot ledningen. Även se- dan anpassningsprocessen avstannat kan dock graden av restriktivitet fortfarande va- riera mellan kontor inom en och samma bank. Det bör här uppmärksammas att un- derordnade instanser även avslår åtskilliga kreditansökningar över den egna limiten utan föregående kontakt med överordnade. Beträffande övriga ansökningar om krediter över den egna limiten är det en kontinuer- lig dragkamp mellan å ena sidan den över- ordnade instansen, som har större överblick och starkare känsla av ansvar för genomfö- rande av kreditpolitiken och å andra sidan de lokala cheferna, som önskar expandera den egna rörelsen och i någon mån identi— fierar sig med de lokala kundernas intres- sen. När kreditmarknadsläget tenderar att lätta vidtar en liknande process, dock med
den skillnaden att åtskilliga och sannolikt flertalet befattningshavare inte inväntar änd- rade direktiv uppifrån utan i stället söker pejla överordnades stämning genom under- handskontakter och genom att låta enstaka beviljade krediter tjänstgöra som »försöks- ballonger».
H. Makten över affärsbankernas kre- ditgivning — en sammanfattande analys
Kreditmarknaden, liksom nästan alla andra marknader, kännetecknas av ofullständig konkurrens och osäkerhet. Vinstmaxime- ringsbegreppet förlorar härigenom sin enty— dighet som norm för handlandet. Förekoms— ten av osäkerhet medför att vid varje tid- punkt finns ett antal tänkbara handlingsal- ternativ. Oavsett vilka operationella mål, som ställts upp för handlandet, måste vid beslutet ett val göras, som baserar sig på en bedömning av en osäker framtid i en dyna- misk värld Annorlunda uttryckt har besluts— fattaren vida handlingsmarginaler — hand— lingsmarginaler vars storlek ökar med sti- gande grad av ofullständig konkurrens. De aspekter av affärsbankernas kreditgivning, som är mest relevanta i sammanhanget är riskvärdering, kreditvillkor och kreditvoly- mens fördelning på olika branscher och samhällssektorer. Både på kreditmarknaden i sin helhet och i än högre grad på regionala och lokala delmarknader är företagsstruk- turen så koncentrerad att en enda banks åt- gärder har påtagliga återverkningar på hela marknadssituationen samt på olika reala marknader oavsett om konkurrenterna vid— tar motåtgärder eller ej. Det är utifrån dessa allmänna utgångspunkter därför av åtskil- ligt intresse att söka klarlägga hur inflytan— det är fördelat inom affärsbankerna vid be— slut över kreditgivningen.
En beslutsprocess kan starkt förenklat de- las in i följande fyra steg:
1. Initiativtagande
2. Formulerande av mål
3. Problemlösning
4. Det formella beslutet
I verkligheten är självfallet gränsdrag-
ningen mellan de olika stegen inte klar. Det är dock lämpligt att börja analysen av af- färsbankernas kreditgivning med utgångs- punkt från detta schema på grund av att det använts av bland andra Lars Lidén i Mak- ten över företaget, vars resultat avseende större industriföretag på en del punkter är av intresse att jämföra med motsvarande för affärsbankernas kreditgivning. Man bör dock ha klart för sig att dessa jämförelser haltar något eftersom kreditgivningen en- dast utgör en gren av affärsbankernas totala verksamhet. Senare överges i viss mån ovan- stående analysschema.
H: 1. Allmän karakteristik av beslutprocessen
Det som utlöser beslutsprocessen är ett ini— tiativtagande av något slag. Initiativtagandet har också en strategisk roll genom att olika personers information om exempelvis an- vändbara metoder inom teknik, marknads- föring och organisation alltid är ofullstän- diga. Lidén konstaterar att VD visserligen automatiskt har ett försteg framför styrelsen vid initiativtagande men finner samtidigt att aktiva styrelseledamöter har stora möjlighe- ter att komma med egna förslag. Han ställer därför den obesvarade frågan om styrelsens främsta insats ligger på detta område.
Inom affärsbankernas kreditgivning är själva grundförutsättningarna för initiativta— gande helt annorlunda. I regel är det den kreditsökande, som tar det första initiativet genom sin kreditansökan. De initiativ, som tas från en affärsbanks sida, begränsar sig till uppslag om ny teknik inom kreditgiv— ningen — uppslag, som med få undantag torde härröra från anställda på olika nivåer inom banken, I några bankstyrelser finns f. d. bankmän och dessa kan i vissa fall tän- kas ta egna initiativ. I stort sett torde dock bankstyrelserna sakna betydelse som initia- tivtagare på kreditgivningens område.
Inom den ram, som statsmakterna fast— ställer genom banklagen och penningpoliti- ken, torde de allmänna målen för en affärs- banks totala verksamhet uppfattas som giv- na av styrelse och VD och inte orsaka nå- gon egentlig diskussion, i varje fall så länge
som själva bankstrukturen inte ifrågasätts. Ett konfliktämne, som ibland aktualiseras vid familjeföretag inom det övriga närings— livet, är att vissa eller alla ägarna önskar få ut sin arvslott eller föredrar stora utdelning- ar framför den konsolidering och förmögen- hetsökning inom företaget, som VD oavsett storleken av de egna ägarintressena efter- strävar. Förutsättningarna för sådana kon- flikter saknas till större delen bland affärs- bankerna på grund av det spridda ägandet och styrelseledamöternas oftast mycket små ekonomiska intressen (direkt eller indirekt) i den bank, vars styrelse de tillhör.
När det gäller de mer specifika och ope- rationella målen i form av likviditetspolitik och kreditpolitik är dessa inte på samma sätt givna utan är föremål för successiva änd— ringar, som kräver beslut. Nödvändigheten av att anpassa sig till den av riksbanken och statsmakterna förda kreditpolitiken och de snabba skiftningar, som även annars inträf- far på kreditmarknaden, medför att dessa målsättningar till betydande del är kortsik- tiga. Vid formulerandet av dessa mål har VD jämte sina närmaste medarbetare på grundval av sin yrkesmässiga sakkunskap ett stort och sannolikt dominerande infly- tande. Men det är också på detta område, som styrelsen har betydande möjligheter att agera. Inom vissa större banker är det enligt intervjuerna vid uppdragandet av de allmän- na riktlinjerna för kreditgivningen, som sty- relsen gör sin mest aktiva insats. Diskussio- nerna i styrelsen uppstår i första hand ge- nom VD:s försorg dels vid den årliga om- fattande genomgången av utestående kredi- ter, dels i samband med behandling av en- skilda kreditärenden och dels utifrån ställda principiella frågor utan direkt anknytning till någon kredit. I flertalet banker men särskilt i de mindre torde dessutom vid en- staka tillfällen styrelsen reagera spontant och ta upp en principdiskussion med ut- gångspunkt från en föreslagen eller utestå- ende kredit. Oavsett beslutsprocessens in- nehåll i övrigt ger därför de fastslagna for— mella reglerna för beslutsfattandet banksty- relser möjligheter att agera, som styrelser i många andra storföretag saknar.
Samtidigt jämförde dock flera av de in- tervjuade bankcheferna med förhållandena inom andra företag och beklagade sin styrel- ses bristande tid och/eller intresse för mera långsiktiga eller principiella frågor. Det är emellertid av främst tre skäl ytterligt tvek- samt om bankstyrelser verkligen har ett mindre inflytande härvidlag än styrelser i gemen inom stora industriföretag. För det första är totala sammanträdestiden under exempelvis ett år rätt betydande på grund av att sammanträde hålls relativt ofta. Om därför procentuellt sett begränsad tid ägnas åt allmänna riktlinjer behöver detta inte nödvändigtvis betyda att absolut sett mindre tid avsätts för frågor av den karaktären än i andra styrelsen För det andra tar i många banker styrelsen aktiv del i beslut rörande enskilda konkreta frågor på ett sätt, som torde vara okänt i många andra stora före- tag. Genom dessa beslut utformas succes- sivt en kreditpolitik, som blir normerande för verkställande ledningens egna beslut i andra liknande situationer. För det tredje framgår av Lidéns bok att styrelsen i många stora industriföretag förefaller i anmärk- ningsvärt liten utsträckning syssla med poli- cyfrågor och principiella problem.
Sammanfattningsvis blir den tentativa slutsatsen beträffande bankerna den, att VD och hans närmaste medhjälpare har ett do- minerande inflytande över likviditetspolitik och kreditpolitik. Trots detta har styrelsen ett inflytande i dessa frågor, som är betydan- de och relativt sett sannolikt större än det inflytande styrelsen för många stora börsno- terade företag har över sitt företags målsätt- ningar. Beslutsfattare på olika nivåer inom bankerna har en inte obetydlig handlingsfri- het, vilket bl.a. medför att beordrade för- ändringar i en banks allmänna kreditpolitik inte omedelbart får full effekt inom alla delar av banken. Inom ramen för en banks allmänna kreditpolitik har vidare underord- nade styrelser vissa begränsade möjligheter att påverka bankens regionala och lokala kreditpolitik. I vilken utsträckning dessa möjligheter faktiskt utnyttjas torde dock variera kraftigt.
Problemlösningen, som utgör det tredje
steget i det inledningsvis uppställda schemat över beslutsprocessen, består av övervägan- den om lämpligt ställningstagande till en enskild kreditansökan och överväganden om lämpliga åtgärder avseende en redan ute— stående kredit. Det är enligt intervjuerna uppenbart att beslut om beviljande av resp. avslag på kreditansökningar både antalsmäs- sigt och beloppsmässigt till helt övervägande del fattas utan centralstyrelsens aktiva med- verkan. Till en del beror detta på den for- mella delegeringen av beslutanderätten till befattningshavare på olika nivåer inom ban- ken. Men även flertalet ärenden, som for- mellt ska beslutas av centralstyrelsen, avgörs i realiteten av bankens tjänstemän med VD i spetsen. Jämfört med övriga storbanker intar Enskilda Banken dock även på detta område en särställning genom att praktiskt taget alla kreditbeslut både formellt och re- ellt fattas av centralstyrelsen jämte ett litet antal höga befattningshavare vid huvudkon- toret.
Det är också relativt få kreditbeslut, som lokala styrelser har ett direkt inflytande över. I vissa fall är dock deras bedömning av den kreditsökande som person en viktig faktor vid beslutet. Likaså kan vid enstaka tillfällen en underordnad styrelse så hårt hävda de lokala intressena att överordnade instanser av rädsla för att störa relationerna med styrelsen (som oftast innehåller repre- sentanter för viktiga kunder) ger vika och beviljar krediten i fråga,
Även om flera faktorer bestämmer var ett beslut formellt och reellt fattas så är det i första hand kreditens storlek tillsammans med redan utestående krediter till en kund, både i absoluta belopp och i förhållande till kundens storlek, som är avgörande. Vidare är besluten »snedfördelade» i den meningen att beslut om avslag på kreditansökningar, särskilt under perioder med kreditrestrik- tioner, i större utsträckning reellt fattas på lägre nivå än beslut om beviljande av sam- ma belopp. Beslut om avslag fattas i mycket ringa utsträckning av centralstyrelser och lo- kala styrelser. Beslut om avslag och nedskär- ningar, som enbart är betingade av kredit- restriktioner, fattas nästan aldrig av dessa
beslutsinstanser. I regel informeras de inte ens om gjorda avslag. Vid beslutsfattandet inom den högsta verkställande ledningen in- tar VD en mindre dominerande position än i andra företag på grund av att kreditbeslut (och många andra beslut) fattas av en direk- tion, där VD endast är en av medlemmarna. En mer ingående analys av inflytandet över enskilda kreditärenden görs emellertid i näs- ta avsnitt då det krävs en något annorlunda uppläggning av diskussionen än hittills. När det slutligen gäller det formella be- slutet att bevilja en kredit finns detaljerade regler för vilken instans, som är beslutande. Trots en betydande delegering fattar central- styrelsen beslut i ett mycket stort antal kre- ditärenden och tar härigenom formellt del i den löpande rörelsen i en omfattning, som saknar motsvarighet inom andra större före- tag. Omröstningar inom styrelsen hör till de absoluta sällsyntheterna. Däremot kan det vid enstaka tillfällen förekomma att en sty— relseledamot reserverar sig inför ett beslut, vilket tas till protokollet. Flertalet supplean- ter deltar i sammanträdena och frånvaron av omröstningar medför att den formella distinktionen mellan ordinarie ledamöter och suppleanter saknar praktisk betydelse.9
9 Några få ord bör i detta sammanhang också sägas om försäkringsbolagen — närings- livets näst efter affärsbankerna största institu- tionella kreditgivare. Beslutsfattandet är kon- centrerat till den centrala ledningen och vid flera stora försäkringsföretag har styrelsen de- legerat sin beslutanderätt i kapitalplacerings- frågor till ett styrelseutskott. 1958 års för- säkringssakkunniga fann att styrelserna med få undantag torde betrakta kapitalplaceringsfrå— gor som de viktigaste ärendena. De jämförelse- vis snäva och preciserade reglerna för livför- säkringsbolagens kapitalplaceringar bör dock rimligen innebära en stark begränsning av sty- relsens reella betydelse vid beslutsfattandet. Av de samtal, som hafts med representanter för olika försäkringsbolag, har också framgått klart att det stora flertalet kapitalplacerings- ärenden är av enbart anmälningsnatur. Detta torde nästan alltid vara fallet beträffande bo- stadskrediter. Nämnas kan att beslutsordningen inom Folk- samkoncernen avviker från övriga försäkrings- företags. Efter beredning av ärendena inom fi- nansförvaltningen fattas i regel beslut av fi- nanskommittén, som är ett styrelseutskott. En- dast större engagemang och ärenden av princi- piell betydelse tas upp i styrelsen. Finanskom-
Farts. sid 1 7 7
H: 2. Centralstyrelsens inflytandc vid beslut över enskilda kreditärenden
Det står helt klart att sedan kreditpolitiken väl fastställts har en centralstyrelse inget direkt inflytande över större delen av ban- kens kreditgivning oavsett om antalet kredit- beslut eller totala beloppet används som måttstock (förutsatt att markanta avsteg inte görs från kreditpolitiken). Centralstyrelsens reella inflytande är därför långt mindre än vad som framgår av banklagen och de de- taljerade instruktionerna. Dessa kvantitativa mått säger emellertid inte hela sanningen.
För att koncentrera analysen till det vä- sentliga i sammanhanget är det lämpligt att dela upp i tre grupper de kreditansökningar, som för beviljande formellt kräver central- styrelsens beslut.
1. Kreditansökningar, som verkställande ledningen med utgångspunkt från sin yrkes- mässiga bedömning, given kreditpolitik och konkurrensförhållanden anser klart bör be- viljas.
2. Kreditansökningar, som verkställande ledningen mot samma bakgrund som ovan anser klart inte bör beviljas.
3. Övriga kreditansökningar. Gränsdragningen mellan de tre grupperna är naturligtvis diffus men är tillfyllest i detta sammanhang. Huvuddelen av bankernas kreditgivning faller inom grupperna ett och två och är undandragen styrelsens direkta inflytande. Enda undantagen utgör de ensta- ka krediter, som föranleder diskussioner om ändringar i kreditpolitiken. (Kreditmarkna— den antas inte vara präglad av påtaglig ojämnvikt.) Mellan dessa båda grupper av kreditärenden finns emellertid en tredje grupp, som är föremål för en utomordent- ligt omsorgsfull kreditbedömning. I åtskil- liga fall kommer verkställande ledning efter noggrann prövning — med insats av särskild
Forts. från sid 176. mitténs protokoll föredras därefter för det eko— nomiutskott, som utsetts av Folksams stämmo- delegation. Ekonomiutskottet rapporterar sedan till stämmodelegationen, som består av nio le- damöter, vilka utsetts av stämman och vars uppgift är att å stämmans vägnar följa styrel- sens arbete.
expertis - även här fram till att den inte kan ta på sitt ansvar att tillstyrka ansökningen. Denna faller därmed, då ingen centralsty- relse torde vilja eller våga gå mot direktio- nen i ett sådant fall.
Därmed återstår ett litet antal kreditan- sökningar, där det från bankens synpunkt är mer ovisst vilket beslut, som bör fattas. Det är dessa krediter, som den följande ana- lysen inriktar sig på. I förhållande till ban- kens totala kreditgivning utgör dessa kredi- ter en mycket begränsad andel men det är samtidigt krediter, som är av strategisk bety- delse för banken genom att vara mycket stora och/eller riskfyllda. Bland utestående krediter finns en motsvarande liten grupp av samma slag, som i vissa fall är eller starkt hotar att bli nödlidande. De båda grupperna är sammankopplade när ett företag med re— dan stora bankkrediter behöver ytterligare krediter. Som illustration kan tas ett par enkla typfall. I det ena fallet är det frågan om ett snabbt expanderande företag, som önskar låna stora belopp både för att finan- siera den löpande rörelsen och planerade in- vesteringar. Ett negativt beslut från bankens sida kan innebära en kraftig dämpning av expansionstakten, inställande av stora plane- rade investeringar och i värsta fall utbrott av en finansiell kris, som under längre eller kortare tid varit under uppsegling. I det andra fallet är det frågan om ett stagneran— de företag, som önskar låna stora belopp för att rationalisera produktionsapparaten eller ta upp nya och mer lönsamma tillverknings- grenar_ Här kan ett negativt beslut från ban- kens sida snabbt innebära betalningsinstäl— lelse, nedläggning och avskedanden förutsatt att banken inte bedömer det som mer för- delaktigt att helt överta företaget om stora krediter redan givits. De båda typfallen ut— gör naturligtvis starka förenklingar men illu- strerar några av de karakteristiska proble- men i sammanhanget — problem, vars lös— ningar självfallet också är av väsentlig bety- delse från samhällsekonomiska synpunkter.
En företagsstyrelses funktion vid ställ- ningstagande till konkreta problem (dvs. dess aktivitet som problemlösare enligt tidi— gare terminologi), kan med en stark förenk-
ling sägas vara av i princip två slag. I det ena fallet har styrelsen huvudsakligen över- vakande uppgifter, varvid avgörande blir tron på verkställande ledningens kapacitet. Styrelsens »makt» består då främst i att ersätta en VD, som inte anses fylla måttet. I det andra fallet deltar styrelsen aktivt i beslutsfattandet och bistår verkställande led- ningen med synpunkter. Härigenom får sty- relsen ett direkt inflytande på besluten.
Ser man först på bankstyrelsernas sam— mansättning kan konstateras att en huvud— princip vid rekryteringen är att erhålla framstående representanter från olika bran- scher och geografiska områden. Den stora friheten från ägandemässiga hänsyn vid styrelserekryteringen medför att bankstyrel- ser i långt högre grad än andra styrelser är »fackmannastyrelser», som är avsedda att direkt biträda verkställande ledningen vid fattandet av beslut.
När det gäller en bankstyrelses möjlighe- ter att självständigt ta ställning spelar till- gången på information en strategisk roll. En bankstyrelse representerar på grund av sin sammansättning en stor fond av sakkunskap och har redan därigenom informationsmäs— sigt en stark ställning. Särskilt storbanker- nas styrelser har en »tyngd» som få andra företagsstyrelser. Däremot har en banksty- relse inte tillgång till förhandsinformation annat än i mycket sällsynta fall, vilket vä— sentligt måste minska möjligheterna att självständigt ta ställning. Den i vissa andra företagsstyrelser till buds stående möjlighe- ten att gå förbi VD och anlita en banks ut- redningsresurser finns av naturliga skäl inte heller. I viss utsträckning kompenseras bris- ten på förhandsinformation av detaljerade föredragningar och förberedande diskussio- ner med styrelsen eller delar av styrelsen på ett tidigt stadium. Kreditgivningen till de företag, som här är aktuella, måste styrel- sen ofta dessutom diskutera med jämna mel- lanrum på grund av återkommande kredit- ansökningar, vilket tillsammans med den årliga »dechargegranskningen» ger styrelsen ett visst eget underlag vid ställningstagan- den.
Bankstyrelsernas faktiska betydelse vid
fattande av beslut i de strategiska kredit— ärenden, det här gäller, är av intervjuerna att döma olika vid olika banker även om det är vanskligt att göra graderingar. Vid några större banker förefaller dock styrelsen vara relativt passiv även vid behandling av dessa kreditärenden och endast aktivt enga- gera sig när det är frågan om exceptionellt viktiga ställningstaganden såsom om ett större företag ska försättas i konkurs med miljonförluster som följd för banken eller övertas för att rekonstrueras. Med undantag för fall av denna dignitet ligger det reella inflytandet nästan helt hos verkställande ledningen, vilket delvis torde förklaras av de stora utredningsresurser en stor bank har. Vid de årliga genomgångarna av alla större utestående krediter torde dock styrelsen vara mer aktiv och uttala sina synpunkter beträffande fler krediter än de fåtaliga, som nämnts ovan.
Inom övriga banker förefaller styrelserna delta mera aktivt i kreditbesluten — i vissa banker betydligt mera aktivt. Styrelsens egen bedömning och ledamöternas kunskaper om branscher och företagare påverkar i större utsträckning kreditbesluten. Genom mer av förberedande diskussioner och underhands- kontakter ges styrelsen större möjligheter att på ett tidigt stadium orientera sig och på— verka händelseutvecklingen. Styrelsemed- lemmarnas aktivitet under sammanträdena är inom vissa banker påtagligt större. Ge- nom systemet med jourhavande styrelseleda- mot har dessutom i åtskilliga fall organisa— toriskt sörjts för en närmare kontakt mellan styrelse och verkställande ledning.
Företag, som redan är hårt skuldsatta, har inga möjligheter att byta bankförbindelse varför deras öde helt är beroende av den gamla bankförbindelsens beslut. Övriga före- tag är inte lika utlämnade men ett negativt besked från en bank kan knappast undgå att bli känt bland övriga banker och öka deras försiktighet vid ställningstagande. För alla banker gäller också att styrelsens direk- ta inflytande är större än annars vid beslut om stora krediter till nya kunder.
Sammanfattningsvis kan konstateras att verkställande ledningen i en bank har långt
större inflytande över kreditgivningen än vad de yttre formerna. för beslut enligt bank- lag och instruktioner ger uttryck för. Cen- tralstyrelsernas inflytande är emellertid långtifrån obetydligt och gör sig främst gäl- lande i två avseenden, nämligen dels vid be— stämmande av bankernas allmänna likvidi- tets- och kreditpolitik och dels direkt vid fattande av vissa, för alla berörda parter, viktiga kreditbeslut. Dessa senare kreditbe- slut kan antas ha varit tämligen få under efterkrigstiden på grund av den höga själv- finansieringsnivån och allmänt goda lönsam- heten inom näringslivet. Under de senaste åren har emellertid många företags finan— sieringssituation ändrats påtagligt. Ny tek- nik och omfattande strukturförändringar inom vissa branscher tillsammans med all- mänt lägre vinstmarginaler har ökat företa- gens behov av kapitaltillskott utifrån, del- vis i form av krediter. Den utvecklingen väntas bli alltmer accentuerad i framtiden och kommer att ställa ökade krav på affärs- bankerna att lämna krediter i stora »klum— par» till åtskilliga företag. Då det främst är sådana stora och för bankerna riskfyllda krediter, som bankstyrelserna har ett direkt inflytande över, kommer den förväntade ut- vecklingen att innebära att bankstyrelsernas inflytande över kreditgivningen relativt sett ökar med den nuvarande maktfördelningen mellan olika instanser inom bankerna. Den successivt ökande formella delegeringen nedåt av beslutanderätten torde vara för liten för att nämnvärt påverka denna ten- dens.
H: 3. Centralstyrelsemas sammansättning och bankernas kreditbeslut
I och med att styrelserna har direkt infly- tande över vissa enskilda kreditbeslut blir styrelsernas sammansättning av speciellt in- tresse, BL stadgar om vissa begränsningar i en styrelsemedlems deltagande i kreditbe- sluten när han har egna intressen i det be- rörda företaget eller eljest företräder före- taget. Strävan att i centralstyrelserna endast få representanter för stora, välkonsoliderade företag medför att dessa jävsregler oftast
saknar praktisk betydelse. De torde i stället vara av större vikt inom lokalstyrelserna. Däremot finns inga formella begränsningar i en styrelsemedlems rätt att delta i beslut över konkurrenters, kunders och leverantö- rers kreditansökningar trots att härvid i lika hög grad egna ekonomiska intressen kan vara involverade. BL:s jävsregler är följakt— ligen inte helt logiska. I förbigående kan också noteras att höga tjänstemän i vissa storbanker har styrelseuppdrag i andra före- tag i en omfattning, som knappast helt över- ensstämmer med lagstiftarens intentioner.
Med de principer, som följts vid styrelse- rekryteringen (bred sammansättning och skyddande av viktiga kundrelationer), har bankstyrelserna fått en sammansättning som ger mycket stora potentiella möjligheter till bl. a. konkurrensjäv. I och för sig är det inte förvånande att de intervjuade bankche- ferna ansåg problemet sakna större praktisk betydelse, eftersom detta naturligtvis är en känslig fråga. Den hittills relativt begränsa- de omfattningen av kreditbeslut, där styrel- sen direkt gör sitt inflytande gällande, kan dock ha lett till att dylika jävssituationer faktiskt varit relativt ovanliga. Med stigande frekvens av dylika i olika avseende margi- nella krediter får problemet större betydelse. Det är svårt att inte finna situationen egen- domlig, när representanter för det kredit- sökande företagets stora konkurrenter del- tar i bankens interna diskussioner vid svåra avgöranden och är med om att fatta ban- kens beslut — i synnerhet som dessa repre- sentanter utgör styrelsens mest sakkunniga på det aktuella området och därför rimligen bör ha ett betydande inflytande på styrel- sens bedömning. Det bör observeras att det är frågan om beslut ,som kan få långtgående konsekvenser för det berörda företagets fort— satta verksamhet. Att styrelsen vid dessa överläggningar skulle acceptera en >>censure- ring» av informationen från verkställande ledningen är svårt att sätta tilltro till.
Att helt eliminera uppkomsten av sådana situationer är sannolikt inte möjligt. Det torde också vara omöjligt att helt eliminera möjligheterna för styrelsemedlemmar att få information om konkurrenter, kunder och
leverantörer, som är till direkt nytta för den egna verksamheten. Detta hindrar dock inte att vissa förebyggande åtgärder är tänkbara i form av kompletterande jävsbestämmelser i BL och en begränsning av styrelserekryte- ringen till exempelvis personer, som inte har betydande ägarintressen i andra företag och inte ingår i verkställande ledningen för and- ra företag. I samma riktning skulle också verka mer restriktiva regler för ledande bankmäns medlemskap i andra företags sty- relsen Vid bedömning av värdet att ha bank- styrelser med den nuvarande sammansätt- ningen måste för särskilt storbankernas del uppmärksammas möjligheterna att i stället bygga ut de egna utredningsresurserna. Des- sa är redan nu i vissa fall mycket betydande varför det kan ifrågasättas om inte omsor— gen om kundrelationerna spelar betydligt större roll vid styrelserekryteringen än vad vissa bankchefer velat medge.
KAPITEL vm Affärsbankernas kreditgivning
I sin undersökning >>C0mmercial Bank Loan and Investment Policy» framhåller Donald Hodgman inledningsvis att det mot bak- grund av affärsbankernas betydelse i olika hänseenden är förvånande hur länge ekono- mer och beslutsfattare nöjt sig med att låta sina tolkningar av bankbeteende och bank- motiv vara betingade av några få enkla ge- neraliseringar rörande avkastning, risk och likviditet härledda från den allmänna teorin för kapitalplacerare samt av hänvisningar till några av >>the folklore conventions of banking» såsom vissa kvoter mellan poster i balansräkningen. Denna karakteristik är inte helt oberättigad även när det gäller svenska förhållanden. Den ovannämnda undersök- ningen har i någon mån inspirerat den un- dersökning, vars resultat redovisas i detta
kapitel. Undersökningen baseras främst på" intervjuer med bankmän på olika besluts— nivåer (samma intervjuer varvid själva be- slutsfattandets utformning kartlades) och syftar till att söka beskriva och analysera de rutiner, bedömningsg'runder, preferenser och marknadsförhållanden, som har betydelse för svenska affärsbankers kreditgivning.1
De intervjuade bankmännen och intervju- tidpunkterna fördelar sig på följande sätt:
Huvuddelen av bankmän i kategori A och B och samtliga i kategori D var anställda vid Svenska Handelsbanken, Skandinaviska Banken och Sveriges Kreditbank. Övriga (6 st.) i dessa kategorier var med ett undan- tag anställda vid Sundsvallsbanken, Skånska Banken, Göteborgs Bank och Stockholms Enskilda Bank. Koncentrationen till tre stor- banker är således mycket stark men samti- digt bör observeras att dessa banker svarar för ca 65 procent av affärsbankernas totala kreditgivning. Intervjuerna med verkställan- de direktörerna omfattade bl.a. samtliga vid de fem storbankerna men ingen vid Jord- brukets Bank och Sparbankernas Bank.
Utgångspunkten för intervjuundersökning ens uppläggning var att rutiner, enklare be- dömningsgrunder och liknande är tämligen likartade i alla banker (beroende bl.a. på viss gemensam utbildning), att frågor röran- de dessa till större delen kunde besvaras av
1 För en principiell diskussion av rutinernas betydelse för företagsbeteende se bl.a. Cyert & March, 3. 101 ff.
Kategori Antal Huvudsaklig intervjutid- punkt A. Kontorschefer och andra kreditbeslutare okt.—nov. 1964 utanför huvudkontoren 14 april—maj 1965 B. Kreditbeslutare, andra än VD, i ledande befattningar vid huvudkontoren 11 sept.—okt. 1965 C. Verkställande direktörer 11 nov. 66—jan. 1967*
Summa kreditbeslutare 36
D. Andra bankmän än kreditbeslutare (exkl. datatekniker) 12 maj—juni 1965
Totalsumma 48
* Den sista intervjun gjordes den 10 januari 1967.
kontorscheferna och att följaktligen dessa borde intervjuas först. I samarbete med resp. bankledning valdes ut ett antal kontorsche- fer vid större avdelningskontor varvid hän- syn togs till bl. a. bankstrukturen på orten, när kontoret öppnats samt kontorschefernas ålder och tjänstgöringstid vid kontoret.
Den totala avsaknaden av litteratur röran- de svenska bankers beteende vid kreditgiv- ning gjorde det nödvändigt att bedriva inter- vjuundersökningen i etapper, vilket tillsam— mans med den samtidiga insamlingen och bearbetningen av statistiskt material med- förde att totala undersökningsperioden blev tämligen lång (drygt 2 år). Detta bedömdes dock sakna betydelse. Således var kredit- marknadsläget ungefär lika under hela pe- rioden. En inledande provundersökning gjor- des med sex kontorschefer. Dessa intervjuer tog var och en lång tid i anspråk och syfta- de främst till att få en första approximativ uppfattning om elementa och rensa bort alla frågor, som uppenbarligen saknade relevans för svenska förhållanden. Sedan resultaten av provundersökningen diskuterats med oli- ka bankmän i ledande ställning genomför- des övriga intervjuer.
Vid intervjuerna togs frågorna i en ord- ning, som så nära som möjligt ansluter sig till beslutsprocessen eftersom detta dels mås- te uppfattas som mest naturligt av de inter- vjuade och dels underlättar en kontroll un- der intervjuns gång av de olika svarens in- bördes logiska sammanhang. Början gjordes således med målsättningar inorn kreditgiv- ningen. Därefter följde frågor om tillgången på kreditalternativ, ackvisition av kunder, kreditanalysens olika steg, kreditvillkor, an- passning vid krediåtstramningar och slutli— gen besluten resp. rekommendationer till högre beslutande instanser. Den del av un- dersökningen, som avser själva beslutsfat- tandet, har redovisats i föregående kapitel och diskuteras inte här. Intervjuerna med andra än kreditbeslutare gavs en annan ut- formning, eftersom frågorna direkt avsåg vissa specialområden såsom likviditetsplane- ring, marknadsföring och utlandsavdelning— arnas tjänster. Intervjuerna med verkställan- de direktörerna gavs likaså en annan upp-
läggning, dels på grund av att tidigare inter- vjuer möjliggjorde koncentration till ett ur- val bestämda frågor rörande främst ränte- sättning, konkurrensförållanden och kredit— restriktioner. dels på grund av att det be— tydande utrymme, som måste ägnas åt be- slutsfattandet och styrelsernas roll i samman- hanget, av tidsmässiga skäl tyvärr gjorde en hård sovring bland övriga frågor nödvändig.
Både ämnets karaktär och bristen på spe- cificerade konkreta hypoteser ansågs i stort sett omöjliggöra användandet av ett bundet frågeformulär med preciserade svarsalterna- tiv. I stället valdes att låta ett antal i förväg formulerade frågor bilda utgångspunkten för en relativt obunden diskussion, vars förlopp i viss utsträckning fick bestämma uppföl- jande detaljfrågor.
Någon statistisk bearbetning och testning av svaren är därför inte möjlig. Enligt den intervjuandes egen subjektiva uppfattning var dock med ett fåtal undantag de inter- vjuade mycket samarbetsvilliga och sökte svara uppriktigt på ställda frågor. Inte ovän- tat var emellertid på vissa punkter en del verkställlande direktörer försiktiga och av- gav garderade svar. Rent tekniskt bedrevs intervjuarbetet på så sätt att utförliga an- teckningar gjordes under samtalets gång, var- efter med stöd av dessa och minnet intervju— svaren snarast möjligt lästes in på band. Med undantag för verkställande direktörer— na och två andra sändes utskrifterna av sam- talen till de intervjuade för kontroll av att några missförstånd inte uppstått.
De redovisade undersökningsresultaten be- står dels av beskrivningar av faktiska för- hållanden samt därav föranledda slutsat- ser, direkt baserade på intervjusvaren. dels av slutsatser härledda från hypoteser, som inspirerats av intervjusvaren och som före- faller kunna förklara bankernas beteende i olika avseenden. Någon större anledning att skilja mellan Sveriges Kreditbank och övri- ga banker finns inte. Det bör mycket kraf- tigt understrykas att dessa hypoteser och slutsatser är starkt tentativa på grund av det underliggande materialets karaktär. Vid sö- kande efter genomgående tendenser i inter- vjusvar och efter intressanta uppslag, som
kan vidareutvecklas, är riskerna stora att man erhåller ett urval, som innebär en an- passning av verkligheten till den intervjuan— des uppfattning i stället för tvärtom. De re- lativt många citaten från bankchefernas in- tervjusvar innebär inte att dessa utgör den huvudsakliga grundvalen för analysen.
I intervjuerna gjordes en uppdelning på restriktiva och icke-restriktiva kreditmark- nadslägen för att få ett begrepp om vilka beteenden och åtgärder, som är direkt för— anledda av utpräglad ojämnvikt på kredit- marknaden. Det bör emellertid ihågkommas att erfarenheterna av långvariga kreditre- striktioner så att säga kastar sin slagskugga över alla intervjusvar och kan på ett icke bestämbart sätt ha färgat vissa svar. Skild- ringarna av beteendet vid kreditrestriktioner visade sig också på ett intressant sätt belysa vissa mer grundläggande värderingar och synsätt och har därför kommit till använd- ning i den generella analysen.
A. Vissa huvuddrag i affärsbankernas placeringspolitik
Den konventionella ekonomiska teorin för bankbeteende förutsätter att affärsbanken i varje period maximerar en målfunktion, där vinst och likviditet är de två väsentliga stor- heterna. Den positiva värderingen av likvi- ditet är främst betingad av förekomsten av osäkerhet och är i mycket allmän mening en för det kortsiktiga beteendet nödvändig ställföreträdande långsiktig vinstvariabel, när banken söker maximera vinsten på lång i stället för på kort sikt.2 Att likviditetsöver- Väganden i teori och praktik alltid har haft stor betydelse för bankbeteende är naturligt med tanke på inlåningens karaktär av korta skulder och den extremt låga andelen eget kapital jämfört med exempelvis produktions- företag.
Ett företags målsättningar kan vara knut- na till andra storheter än Vinsten, exempel- vis omslutningens storlek och marknadsan- delar. Det kan inte uteslutas att sådana mål- sättningar förekommer hos bankerna och att detta liksom den starka betoningen av likvi- ditet är en följd av att i Sverige bankernas
vinstintresse är svagare än andra företags. Såsom tidigare visats är bankaktier mycket spritt ägda och flertalet bankstyrelser har re— kryterats på basis av andra kriterier än ak- tieinnehavet. Aktieägarnas direkta inflytan- de över bankrörelsen är därför i flertalet banker obefintligt. Inom det svenska nä- ringslivet är åtskillnaden mellan ägande— funktionen och ledarfunktionen mest ut- präglad i affärsbankerna. Det har hävdats av vissa författare att en sådan åtskillnad medför en försvagning av vinstintresset. I stället nöjer sig företaget med en >>tillfreds- ställande» vinst i någon mening och med det villkoret uppfyllt strävar efter att maxi— mera omsättningen och behålla eller öka marknadsandelen. Att fastställa huruvida ett sådant beteende är karakteristiskt för flerta- let affärsbanker är omöjligt. Det kan dock noteras att varje bank ytterligt noga följer sina olika marknadsandelars utveckling. Det finns också en markerad tendens att bedöma en banks relativa framgång efter hur dessa marknadsandelar utvecklas. I samband med att avtalet mellan storbankerna och bank- inspektionen om att de förra inte ska köpa provinsbanker sade VD för en av de pri- vata storbankerna bl. a.: »Man bevakar ock- så mycket svartsjukt varandras marknadsan- delar. — — — Filosofin om marknadsandelar är nog litet fånig många gånger men den är likafullt en realitet.>>3
? Genom att generellt utgå från målfunktio- ner, där andra storheter än vinsten på kort sikt ingår, har teorierna för hushållens, företagens och bankernas beteende närmat sig varandra. Se exempelvis Assar Lindbeck [2].
3 I notform må det kanske vara tillåtet att relatera ett måhända något oöverlagt yttrande, som en av de intervjuade bankcheferna fällde i samband med att bankens räntesättning disku- terades. Ett av skälen för att inte höja utlånings- räntorna under kreditrestriktioner till en mer marknadsmässig nivå skulle vara att banken inte har någon glädje av en temporär vinst- ökning. »Man kan ju fråga sig vad som skulle bli följden av en högre vinst. Antingen så skulle myndigheterna ingripa, exempelvis genom att kräva höjda inlåningsräntor, eller också så skulle vinsten användas till ökade utdelningar till aktieägare, för ökade löner osv.———En sådan här vinst skulle ju bli mycket temporär och den kanske skulle medföra ett slöseri i banken. Bankerna har ju över huvud taget som en allmän politik att få en mycket lugn vinst- utveckling.»
Ett framträdande drag i affärsbankernas kreditgivning är givetvis strävan efter risk— spridning. Av olika skäl uppvisar varje bank särdrag i fråga om krediternas fördelning på samhällssektorer och näringsgrenar. Exempelvis Svenska Handelsbanken har gi— vit bostadsbyggnadskrediter stort utrymme och har till följd därav 35—40 procent av affärsbankernas totala sådana krediter. Framför allt beror dock fördelningsmässiga avvikelser från genomsnittet på ägandemäs- siga och historiska förhållanden samt nä- ringslivets olikartade struktur i olika regio- ner. På frågor om målsättningar rörande kreditgivningens fördelning och skillnader mellan faktisk och önskad fördelning erhölls allmänt formulerade svar med litet informa- tionsvärde. Man hänvisade till ovannämnda förhållanden, påtalade preferensen för kre- diter till näringslivet och beklagade de be- gränsade möjligheterna att lämna sådana krediter på grund av kreditrestriktionerna.
Den mera rutinmässiga delen av en banks likviditetspolitik syftar till att klara väntade säsongsmässiga svängningar i in- och utlå- ning. Därutöver bestäms enligt konventio- nell bankteori likviditetspolitiken primärt av osäkerhetsfaktorer på inlåningssidan, exem- pelvis risken för att inlåningen temporärt kraftigt minskar i samband med att en hög- konjunktur bryts. En aktiv ekonomisk poli- tik med därav betingade svagare konjunktur- svängningar reducerar avsevärt dessa osäker- hetsfaktorers styrka. I stället kommer likvi- ditetspolitiken att primärt bestämmas från utlåningssidan, eftersom svårigheter uppstår att möta de låneanspråk, som gör sig gäl- lande under högkonjunkturer. Lämnade lån sägs i normala fall inte upp för betalning före avtalad tid och med undantag för bygg- nadskreditiv är möjligheterna till justeringar i låneportföljens sammansättning via avlyft till andra kapitalplacerare små eller inga. Om likviditetskvoter ingår som ett led i pen- ningpolitiken samt om upplåning i central- banken är omöjlig eller endast kan ske till höga straffräntesatser blir med existerande förhållanden på inlåningsmarknaden ban- kens skuldsida starkt oelastisk, vilket skär- per bankernas kapacitetsproblem under hög-
konjunktur. Placeringar i värdepapper samt andra likvida medel får härigenom en ut- präglad karaktär av buffert för förväntade och ev. framtida låneanspråk förutsatt att de likvida medlens avkastning är lägre än lånens, vilket i regel är fallet. Likviditets- politikens viktigaste uppgift blir således att lösa ett lageroptimeringsproblem inom ut- låningsrörelsen.4 Under i övrigt lika förhål— landen bör då den bank hålla högre likviditet än genomsnittligt, som i sin kundkrets har ett mycket starkt inslag av storföretag, som kan komma med relativt sett stora och ibland plötsliga låneanspråk. Detta torde ut- göra en av förklaringarna till att Enskilda Banken traditionellt håller långt högre lik- viditet än övriga banker. I detta fall tillkom- mer dock att existerande ägandeförhållan- den å ena sidan gör det möjligt för bankens ledning att direkt påverka många kundföre- tags egen likviditetspolitik och därigenom minska kraven på bankens likviditet och å andra sidan skapar särskilt starka incitament att tillgodose dessa företags kredibehov.
Av intervjuerna att döma har de långva- riga kreditrestriktionerna medfört att före-
4 Från sin intervjuundersökning av ameri- kanska bankers beteende idag drar Donald Hodgman följande slutsatser [1], s. 71: »Så länge som tillgången på lån med god kvalitet är tillräckligt stor, föredras dessa vanligen framför obligationer och andra värdepappers- investeringar——— bankmän anser att en pri- mär uppgift för värdepappersportföljen är att vara en medelsreserv vid expansion av utlåning— en— ——det förefaller inte finnas något skäl, varför substitutionen mellan lån och obligatio- ner inte kan leda till fullständig avveckling av värdepappersporföljen om låneefterfrågan är stark och värdepappersinnehavet endast bedöms som en likviditetsreserv för ökad utlåning.» En- ligt Roland Robinson [2], s. 32, är ett skäl till behovet av likviditet att »kunna möta gynnade kunders låneefterfrågan. Denna situation upp- står när en ekonomisk aktivitet på hög nivå rå- der. Detta är det mer reella och mer pressande slaget av likviditetsbehov som vanligen» en bank står inför. I sammanhanget kan noteras skillnaden mellan amerikanska och svenska af- färsbankers placeringspolitik under 1930-talet med dess vikande låneefterfråga från närings- livets sida. I amerikanska banker försköts pla- ceringarnas fördelning kraftigt i riktning mot värdepapper medan däremot i svenska banker värdepapperens andel sjönk och i stället place- ringarna i bostadslån ökade starkt. I vad mån detta beror på skilda institutionella förutsätt- ningar är svårt att avgöra.
tagen i ökad utsträckning på ett tidigt sta- dium informerar banken om framtida kre- ditbehov och söker om möjligt utverka muntliga löften om finansieringshjälp långt innan krediterna behövs. Lämnade sådana löften uppfattas av bankerna som starkt bin— dande och nämnas kan att vid åtminstone en storbank upprättas centralt löpande stati- stik över kreditlöften, som måste infrias inom de närmaste tre månaderna, närmaste tolv månaderna etc. Sådana utlovade kredi- ter uppgår till ansenliga belopp och innebär att en stor del av kreditgivningsutrymmet under en viss period redan är intecknad vid periodens början. Enligt intervjuerna söker dessutom bankerna att förbättra sin plane- ring genom att i ökad utsträckning få före- tagen att tidigt meddela sina investeringspla- ner och finansieringsplaner. I detta sam- manhang bör också nämnas företagens möj- ligheter att i varierande grad utnyttja redan beviljade checkräkningskrediter samt det av bankerna tillämpade systemet med limiter för enskilda kunder. Dessa senare limiter beslutas oftast för ett år i taget och anger hur mycket företaget högst får låna, fördelat på olika låneformer. De limiter, som över- enskommits med kunderna, innebär att reellt (men till stor del inte formellt) krediter be— viljats, som kunderna kan ta i anspråk vid behov. I åtskilliga fall är dock limiten ett in- ternt administrativt hjälpmedel, vars existens kunden är okunnig om.
Bankerna torde alltid i sin bedömning av olika kunders attraktivitet i viss mån även ha tagit hänsyn till kundernas inlåning. Att företag även ger inlåning är sannolikt en av orsakerna till affärsbankernas traditionella preferens för krediter till näringslivet.5 Er- farenheterna av en penningpolitik med lång- variga kreditrestriktioner, som leder till mar- kerade kapacitetsproblem för bankerna vid stigande kreditefterfrågan har emellertid medfört att vid kreditgivningen kundernas inlåning tillmäts långt större betydelse än tidigare. Vissa företag, särskilt börsnotera— de storföretag, har stora inlåningsöverskott under långa perioder medan många andra företag växelvis är lånekunder och inlånings— kunder, netto räknat. Största risken att för-
lora en gammal kund (omedelbart eller efter en viss tid) löper banken vid avslag på kun- dens kreditansökan. En banks kreditvolym bestäms av inlåningsvolymen men genom att kundernas val av bankförbindelse och där— med placering av inlåningsmedel i så hög grad bestäms av bankens kreditbeslut blir inlåningsvolymen också en funktion av kre- ditgivningen, framför allt på längre sikt. En väsentlig faktor i sammanhanget är också svårigheterna att i stället dra till sig andra kunder med inlåning. När kapacitetsproble- met är det dominerande problemet för ban- kerna blir möjligheterna att behålla och dra till sig inlåning den strategiska faktorn och en kunds nuvarande och förväntade inlåning påverkar därför kraftigt dennes lönsamhet för banken, vilket i sin tur influerat bankens kreditfördelning. Att företagsinlåningens an- del av totalinlåningen minskat starkt under senare år ändrar självfallet inte på detta för- hållande.": 7
Affärsbanker anses ha en stark preferens för korta krediter. Detta brukar ses som ett led i likviditetspolitiken och förklaras med hänvisning till inlåningens kortfristiga ka- raktär och därav betingad osäkerhet röran- de den framtida inlåningsutvecklingen.8 Denna förklaring är mindre övertygande idag av tidigare anförda skäl och på grund
5 Denna preferens tenderar ibland att av bankmän formuleras som ett utslag _av en ideo- logi att »hjälpa företagsamheten» med kapital. I och för sig skulle en ev. sådan ideologi lika gärna kunna ta sig uttryck i köp av företagens obligationer. I sammanhanget kan nämnas att vid åtminstone en bank förs centralt statistik över i vilken utsträckning kunder, som beviljats nya krediter, även har inlåning vid banken. ** När på grund av kundförhållandenas art avkastningen på vissa lån på kort och/eller längre sikt är större än vad de nominella ränte- satserna anger tenderar detta att minska de ev. »locking-in» effekter av en räntestegring, vilka givits en framträdande plats i amerikansk ravai- libility theory». " Hos Hodgman, [1], är den viktigaste slut- satsen rörande bankernas beteende vid kredit- givning att lånekundernas inlåning spelar en mycket framträdande roll. Denna slutsats är inte i och för sig avhängig av det amerikanska systemet med s. k. »compensating balances». 3 När det beträffande krediter talas om kort— fristiga, medelfristiga etc. avses de faktiska löp- tiderna i motsats till de formella, när inget an- nat sägs.
av den stora och ökade andelen hushålls- inlåning, som är betydligt stabilare än före- tagsinlåningen. Av intervjuerna framgår dock att denna preferensskala består. Orsa- kerna härtill kan sökas i bl. a. det ömsesidin ga beroendet mellan in- och utlåning samt i bankernas kapacitetsproblem. Det kan näm- ligen antas dels att växlingen mellan inlå— nings- och utlåningsöverskott är mest ut- präglad hos kunder med företrädesvis kort- fristiga rörelsekrediter, dels att kunderna är minst benägna att acceptera >>sin» banks avslag på ansökningar om absolut nödvän- diga sådana krediter. Med ökad andel kort- fristig kreditgivning omsätts totala kredit- volymen snabbare, vilket i sin tur ökar flexi- biliteten i kreditgivningen och gör det möj- ligt att ge krediter till fler kunder än annars under en given tidsperiod. Denna synpunkt markerades mycket starkt av de intervjuade. Om centralbanken genom likviditetskvoter helt steriliserar affärsbankernas likviditets- reserver faller hela tyngden av bankernas likviditetspolitik på låneportföljens fördel- ning på löptider.
Affärsbankerna är utpräglade mångpro- duktföretag och som sådana bör de för att nå ett optimalt resultat ta hänsyn till pro- dukternas ömsesidiga beroende. Det vanliga är att en bankkund har alla sina bankaffä- rer i en och samma bank. Särskilt när det gäller företag representerar därför för ban- ken en lånekund inte bara utlåning utan också nuvarande och förväntade garantiaf— färer, utlandsaffärer, inkassouppdrag, fond- affärer osv. samt vid sidan härav inlåning. Det avgörande för ett företags val av bank- förbindelse kan i regel antas vara möjlighe- terna att få tillräckliga krediter till rimligt pris vid de tidpunkter när kreditbehov upp- står. För banken är därför beslutet över fö- retagets kreditansökan det strategiska beslu- tet även när det gäller att behålla eller få kundens övriga bankaffärer. Både vid dis- kussion av kundackvisitionens inriktning och av kreditfördelningen under kreditre- striktioner betonade bankmännen (särskilt de i högre befattningar) att kunderna be- döms i sin egenskap av totalkunder och de- ras lönsamhet för banken beror inte enbart
på de villkor, som är knutna till själva kre- diterna. Benägenheten att ta hänsyn till tc- tala kundförhållandet har sannolikt ökat un- der 1950- och 1960—talen beroende främst på inlåningens växande betydelse i samman- hanget enligt vad som tidigare sagts.9
B. Konkurrensen om företagskunderna
I nästa kapitel diskuteras generellt konkur- rensförhållandena på kreditmarknaden. I detta avsnitt diskuteras endast sådana för- hållanden, som är av direkt relevans för kre- ditgivningen till företagen.
B: 1. Marknadens karaktär
När det gäller marknaden för företag så— som bankkunder bör inledningsvis påpekas ett tämligen självklart men ibland förbisett förhållande — nämligen att med få undan- tag alla företagskunder är gamla kunder i någon bank. Det tillskott av helt nya kun— der, som inte kommer från andra svenska banker, består främst av nyetablerade små- företag samt utländska företags filialbild- ningar i Sverige. På regional och lokal nivå kan talas om ett visst nytillskott av liknande slag när företag omlokaliseras till orter där den gamla bankförbindelsen inte är repre- senterad. Totalt sett torde krediter till helt nya företagskunder utgöra en obetydlig an- del av totala kreditgivningen under exempel- vis ett år. Även om både antalet omlokalise- ringar och antalet etableringar av utländska företag ökat under senare år är på kort sikt totala beståndet av företagskunder tämligen oförändrat.
” Inom ramen för ett forskningsprogram i USA rörande affärsbankernas kreditgivning har Cohen, Gilmore och Singer utarbetat en norma- tiv principmodell för kreditbedömning med hjälp av datamaskin. I modellen beaktas totala kundförhållandet avseende inlåning, »trust funds», handhavande av anställdas löner osv. Se vidare författarnas artikel. Som redan nämnts har Hodgman [1] starkt framhållit to— talkundaspekten med tonvikten lagd på inlå- ningen. I Sverige har liknande synpunkter fram- förts av Thunholm, s. 26—27 och s. 46—47.
Vanligen är ett företag kund i endast en bank och detta kundförhållande är dessutom ofta av mycket gammalt datum. För de största företagen är stabiliteten i bankför- bindelserna påfallande, såsom tidigare vi— sats.10 Åtskilliga av de svenska storföretagen har haft samma bankförbindelse i 75—100 år även när inga ägandemässiga anknytning- ar förelegat. Däremot är flerbanksförbindel- ser inte ovanliga bland storföretagen men oftast finns i sådana fall endast en huvud- banksförbindelse medan övriga bankförbin- delser är utpräglat sekundära. En absolut klar gränsdragning är dock ibland svår att göra, eftersom de sekundära bankförbindel- sernas karaktär skiftar starkt. I många fall består den sekundära bankförbindelsen en- dast av att företagets filial i en mindre ort håller en viss transaktionskassa vid närmaste bankkontor eller av att vissa utländska be- talningsuppdrag går via annan bank än hu- vudbanken på grund av korrespondentbank- nätets struktur.
Det även bland storföretagen domineran- de systemet med enbanks- eller huvudbanks- förbindelser avviker starkt från motsvaran— de förhållanden i USA. Där har storföreta- gen vanligen kontakter med ett stort antal banker och har inte någon utpräglad hu— vudbanksförbindelse. Detta beteende är sä- kerligen framför allt betingat av att flertalet amerikanska banker har verksamheten be- gränsad till ett visst mindre geografiskt om- råde och är tämligen små i förhållande till storföretagens inlåning och kreditbehov. Sy- stemet med flerbanksförbindelser utan spe- ciell huvudbanksförbindelse tycks emellertid också vara en medveten politik hos många amerikanska storföretag. Detta framgår bl. a. av att många med verksamhet i Sverige även här föredrar att fördela sina bankaffärer tämligen jämnt på flera banker.
I den senare analysen kommer i stort sett att utgås från att ett företag vid upplåning endast har en bankförbindelse av någon be— tydelse. Då emellertid ett mindre antal före- tag har flera huvudbanksförbindelser eller betydande »sekundära» bankförbindelser och detta påverkar konkurrenssituationen, är det lämpligt att här göra en viss nyansering ge—
nom att diskutera flerbanksförbindelsernas karaktär och orsaker.
Både enligt de tidigare redovisade siffror- na och enligt intervjuerna har frekvensen av flerbanksförbindelser ökat markant un- der senare år. Oftast har detta inneburit att företagen fått en eller flera sekundära bank- förbindelser vid sidan av huvudbanksförbin- delsen. Den ökade förekomsten av fler- banksförbindelser har flera orsaker. De in- tervjuade bankcheferna nämnde i första hand erfarenheterna av kreditrestriktioner- na, som föranlett en del företag att öppna affärsförbindelser med flera banker i för- hoppning om att därigenom lättare kunna få önskade krediter. Denna utveckling ses med blandade känslor av bankerna och föl- jande uttalande av en storbankschef är mycket illustrativt: >>Flerbanksförbindelser ger både fördelar och nackdelar åt företa- get. Nackdelen är i första hand den, att när en kund har flera banker, så känner man inte samma ansvar för honom, som man gör när företaget är kund enbart i den egna ban- ken. Företaget med flerbanksförbindelser får inte den prioritering vid kreditfördel- ningen, som enbankskunder får. Fördelen är naturligtvis å andra sidan att de (företagen) kan spela ut bankerna mot varandra och med större säkerhet få krediter vid starka svängningar (i sin likviditet).>>
Bankerna har en klar preferens för en- bankskunder inom näringslivet men vissa större företag, som har mycket starka likvi— ditetssvängningar, har i samförstånd med den gamla bankförbindelsen etablerat kon— takt med ytterligare en storbank. Likaså har i vissa fall, när en kund visat sig kontinuer- ligt ta i anspråk stora bankkrediter, den ur- sprungliga huvudbanken tagit kontakt med en annan bank och träffat överenskommelse om delning av krediterna och inlåningen. För provinsbankerna är i vissa fall företa- gens kreditanspråk så stora att en delning av krediterna med annan bank framstår som önskvärd från risksynpunkt. Tidigare gjor- des oftast dessa delningar med någon av storbankerna. Det under senare år på olika områden växande samarbetet mellan pro-
10 Se även Thunholm, s. 46—47.
vinsbankerna har emellertid även återverkat på kreditgivningen. Numera sker delningar- na i regel inom provinsbanksgruppen, vilket minskar sannolikheten att vederbörande bank helt förlorar företaget som kund efter- som provinsbankernas geografiska verksam- hetsområden endast undantagsvis samman- faller. Dessa delningar är ofta helt en inbör— des affär mellan berörda banker (men redo— visas i officiell statistik inte som lån mellan banker) varför företaget ifråga fortfarande har kontakt med endast en bank. Överens- kommelser om delning av krediter gäller ofta för lång tid och speglar inte bara tillfäl- liga toppbelastningar för en bank.
Bankförbindelserna har en speciell struk— tur när det gäller vissa byggmästare och flertalet större byggherrar. Dessa är vanligen kunder i flera banker — ibland i samtliga affärsbanker och dessutom även i postban— ken och sparbanker. Objektens storlek har i åtskilliga fall nödvändiggjort en delning av bostadsbyggnadskrediterna genom konsortie- bildning. Men den tidvis höga efterfrågan på bostadsbyggnadskrediter under efterkrigs— tiden tillsammans med dessa kunders relativt sett ringa inlåning och andra bankaffärer torde också ha medfört att bankerna snara- re stimulerat än bromsat en delning av kre- diterna oavsett storlek — i synnerhet som denna kreditgivning av bankerna betraktats som påtvingad.
Många av de sekundära bankförbindelser, som etablerats, är en direkt följd av utrikes- handeln. Vid genomförandet av utlandsaffä— rer vänder sig utländska banker i första hand till sin eller sina svenska korrespondentban- ker, vilket medför att ett företag kan ha exempelvis rembursaffärer med ett stort an- tal svenska banker. Denna typ av flerbanks— förbindelser är mycket påfallande, när det gäller vissa större importörer inom parti- och detaljhandeln. Genom att ha många och i stor utsträckning samma korrespondent— banker i varje land undviker dock en in- hemsk bank i görligaste mån att det inom kundkretsen etableras flerbanksförbindelser från utrikeshandelssidan. Detta innebär ock- så att möjligheterna att ensam få förbindelse med en större utländsk bank är små. I stäl-
let strävas efter att i första hand välja såda- na korrespondenter, vars kunder har myc- ket affärer med de egna kunderna. Detta medför att antalet korrespondentbanker är större än vad som tekniskt sett behövs för betalningsförmedlingen. Genom tillkomsten av ett stort antal nya självständiga länder har dessutom korrespondentbanknätet måst kraftigt utvidgas. Konton måste hållas vid flertalet korrespondentbanker, vilket för- utom extra bokföringskostnader kan med- föra stora alternativkostnader för de tillgo- dohavanden, som minimum måste finnas på dessa konton och som tillsammans uppgår till avsevärda belopp. Såsom framgår av näs- ta avsnitt fyller dock korrespondentbanknä- tet fler funktioner än betalningsförmedling- en. Handeln med öststaterna erbjuder spe- ciella problem (och möjligheter). Det finns exempel på att en storbank genom avtal med statsbanken i en sådan stat lyckats få hand om större delen av berörda affärer för svenska företag, som normalt är kunder i andra banker.
I sammanhanget bör noteras det av flera bankmän påpekade förhållandet att företa- gens ekonomichefer blivit mer räntemedvet— na vid placering av tillfälliga överskottskas- sor, vilket åtminstone delvis är en följd av kreditrestriktionerna. När tillfälle erbjuds att erhålla bättre förräntning än vad bankernas inlåningsräkningar ger, lär ekonomicheferna i ökad utsträckning söka sig ut på den >>gråa» eller »halvgråa» kreditmarknaden och ta kontakt med kredit- och finansie- ringsinstitut, som nära samarbetar med an- nan bank än den ordinarie bankförbindelsen.
En speciell orsak till uppkomsten av fler- banksförbindelser för större företag är fu- sioner och andra ändringar i företagens ägandeförhållanden. Ibland träffar det köp- ta företagets bank skriftlig eller muntlig överenskommelse med köparen eller den nya företagsbildningen om att få behålla en viss del av bankaffärerna. Vid försäljning av företag, som tidigare kontrollerats av en bank närstående intressen (dvs. oftast hol- dingbolag), har det i vissa fall direkt angi- vits i fusionshandlingarna att bankaffärerna ska ligga kvar hos den gamla banken. Van-
ligast förefaller dock vara att ev. avtal sluts direkt mellan de berörda företagens banker i form av ett slags >>gentlemen's agreement» att dela kundens affärer på visst sätt. Den storbankschef, som var mest öppenhjärtig i fråga om dessa avtal, underströk dock att er- farenheten visar att dessa avtal av olika slag är av starkt begränsat värde för bankerna. Så småningom glider affärerna alltmer över till en bank utan möjligheter för den eller de andra bankerna att hindra detta. Det gavs också exempel på hur företag efter endast några få år trotsat gjorda överenskommelser och koncentrerat alla sina bankaffärer till en bank utan att ta notis om de övriga ban— kernas högljudda protester.11
Vid behov av banklaedit har naturligtvis de totalt sett fåtaliga flerbankskunderna (med avseende på kreditgivningen) vissa möjligheter att spela ut banker mot varand- ra och jämföra gjorda erbjudanden. För fö— retag med en bankförbindelse torde det emellertid aldrig ha varit vanligt att varje gång ansöka om kredit i flera banker och välja det mest förmånliga erbjudandet. För både bank och företag bygger affärsförbin- delsen på mer långsiktiga och allsidiga över— väganden. Företaget tar inte hänsyn till en- bart den vid tillfället aktuella krediten och dess kreditvillkor utan också till bankens öv- riga tjänster och framför allt till vad den tror om bankens vilja och möjligheter att längre fram ge tillräckliga krediter på rim- liga villkor. Banken å sin sida gör även en bedömning av kundens sannolika framtida kreditbehov och därmed förbundna risker samt av kundens övriga bankaffärer — i synnerhet inlåningen. Bankförbindelsernas exklusivitet och stabilitet både betingas av och betingar sådana långsiktiga och totala överväganden hos bankerna.
B: 2. Betalningsförmedling och utlandsrörelse
Konkurrensen mellan affärsbankerna om företagskunderna kan inte diskuteras enbart eller ens huvudsakligen med utgångspunkt från kreditgivningen. Under de senaste fem till tio åren har konkurrensen om företags- kunderna främst varit inriktad på betalnings-
förmedling och utlandsrörelsens tjänster var- för det finns anledning att något närmare redogöra för dessa båda rörelsegrenars ut— veckling i vad avser företagen.
Till följd av knappheten på inlåning i för- hållande till kreditefterfrågan har affärsban- kerna väsentligt ökat sin betalningsförmed- lande verksamhet genom organiserandet av ett gemensamt bankgiro, genom införandet av checklön och genom utarbetandet av sär- skilda betalningssystem för företag. Både bankgirot och de enskilda affärsbankerna har upprättat särskilda marknadsorganisa- tioner, som bearbetar företagen, analyserar deras betalningsrutiner och redovisningssy- stem samt lämnar förslag till nya och billi- gare betalningsrutiner, som utnyttjar bank- girot och bankernas inkasso. Bankgirot är ett konkurrensmedel främst riktat mot post- girot och den primära strävan är för varje bank att öka sin andel av kundkretsens stör- re transaktionskassor. Ett effektivare utnytt- jande av transaktionsmedlen innebär också att företaget kan hålla sin checkräkningskre- dit på lägre nivå. Checklönesystemet är en av dessa betalningsrutiner och de etablerade kundförbindelserna med företagen är en vik- tig faktor i den konkurrens om löntagarnas kassahållning och banksparande, som check- lönen i sista hand utgör.
På senare tid har affärsbankerna alltmera inriktat sig på att sälja fullständiga och för varje kund starkt specialiserade betalnings- system. Detta har till stor del blivit tekniskt möjligt genom bankernas ianspråktagande av datamaskiner. Ett exempel på sådana sy- stem är det, som utarbetats av två banker för en livsmedelsgrossist. Systemet innebär
" Mindre företags uppgående i större före- tag skapar ibland speciella problem för pro- vinsbankerna på grund av den geografiska be- gränsningen av dessas verksamhet. »I dylika fall fortsätter visserligen företaget oftast att driva rörelse på sin förutvarande plats, men dess af— färer sköts centralt genom den nya ägaren och dennes bankförbindelse. För den gamla bank- förbindelsen brukar då endast de löpande expe- ditionsgöromålen — — — bliva kvar. Även om banken under sådana förhållanden måste be- tinga sig ersättning för dylikt arbete eller er- hålla kompensation därför på annat sätt, kan detta ej uppväga förlusten av den värdefulla och mera inkomstbringande delen av de tidigare affärerna. Gyllenswärd.
att bankerna övertagit grossistens bokföring och inkasseringar avseende dennes leveran- ser till detaljister och att grossisten regel- bundet drar visst överenskommet faktura- belopp på räkning i bankerna. Ett annat och liknande system är det s.k. Shellgirot, som utarbetats av Handelsbanken och Shell och som avser betalningarna mellan oljebolaget och bensinstationerna.12 När såsom i Shell— girots fall ett betalningssystem helt knyts till viss bank och inte till bankgirot utgör det samtidigt en presg på berörda återförsäljare att även flytta över sina övriga bankaffärer till banken i fråga. En med betalningssyste- men något besläktad verksamhet bedrivs av de till bankerna anknutna nya factoringbo- lagen, som övertar och inkasserar företagens kundfordringar och ofta dessutom lämnar företagen krediter.
Hittills har bankernas intressekontorstjäns- ter i huvudsak begränsats till områden, som direkt anknyter till en banks betalningsför- medling samt in- och utlåning. Efter ameri- kansk förebild kan dock förutses att banker— na i framtiden med datateknikens hjälp kom- mer att gå åtskilligt längre och exempelvis för fria yrkesutövare och mindre företag sköta hela bokföringen, ombesörja alla eko- nomiska transaktioner och producera all be- hövlig intern statistik. Viss försöksverksam— het i mindre skala förekommer redan. Med den ökade förekomsten av datamaskiner i företagen blir det dessutom möjligt att allt hårdare integrera bankernas betalningssy- stem med företagens interna redovisnings- och informationssystem. Det torde vara ofrånkomligt att en utveckling enligt dessa riktlinjer kommer att skapa administrativa bindningar, som ytterligare kommer att minska företagens rörlighet mellan ban- kerna.
Det andra stora verksamhetsområdet be- rörande företagen, där bankerna kraftigt ökat sina insatser, är utlandsrörelsen. An— ledningarna till denna expansion kan sökas både i ändrade yttre förutsättningar (libera- lisering av internationell handel, bildandet av handelsblock, tillkomst av nya självstän- diga stater osv.) och i bankernas egna initia- tiv. Samtidigt har bankernas utlandsrörelse
delvis ändrat karaktär. Till följd av det se- dan 1950-talets början ökade förtroendet inom internationell handel har själva betal- ningsförmedlingen starkt förenklats. I stäl- let har andra tjänster inom utlandsrörelsen fått ökad betydelse och delvis nya tillkom- mit. Traditionellt har Skandinaviska Banken och Enskilda Banken varit starkt internatio- nellt inriktade. Sedan början av 1960—talet har dock Svenska Handelsbanken kraftigt byggt ut sin utlandsrörelse och numera är de tre bankerna ledande på området. Under de senaste åren har även övriga banker gjort betydande ansträngningar att expandera sin utlandsrörelse. Nedan redogörs för vissa vik- tigare icke-rutinmässiga delar av bankernas utlandsrörelse avseende företagen.13
Särskilt de tre ovannämnda bankerna be- driver en omfattande informationsverksam- het rörande marknadsförhållanden, tullsat- ser, valutaförordningar, export- och import- regleringar m.m. Till betydande del utgör denna verksamhet en dubblering av export- föreningens, handelskamrarnas och liknande institutioners verksamhet. För olika länder har vidare utarbetats och distribuerats små- skrifter rörande etableringsregler, skattelag- stiftning, bolagsstiftning m.m., som företa- gen måste känna till vid etablering utom- lands.
Förmedling av handelskontakter mellan svenska och utländska företag utgör en av handelskamrarnas och handelssekreterarnas arbetsuppgifter. En viss sådan kontaktför- medling har alltid även bedrivits av storban- kerna men under 1950- och 1960-talen har denna systematiserats och kraftigt byggts ut
12 Veckans Affärer [2]. 13 För den skull bör inte betalningsförmed- lingen på utlandet anses som intresselös från konkurrenssynpunkt. »Det händer inte sällan, att en svensk exportör, som håller på att upp- arbeta en ny marknad, påverkar den utländske köparen att instruera sin bank att öppna rem- burs genom expor-törens bank eller låter sin bankförbindelse här sända inkassodokumenten till viss, av hans agent eller av köparen anvisad bank, med vilken den svenska banken tidigare inte haft någon förbindelse. En sådan ny kon- takt kan om den blir regelbunden, giva den ut- ländska banken anledning att i reciprocitetens intresse söka dirigera en del av sin-a övriga affä- rer på Sverige till den svenska banken i fråga. Raab.
till ett av de viktigaste inslagen i utlandsrö— relsen. Härigenom har bankerna kommit att få allt större betydelse för omfattningen och kanalisering av de svenska företagens in- ternationella handelsförbindelser.
De primära förutsättningarna för en banks förmedling av handelskontakter är dels ett omfattande och lämpligt samman- satt nät av korrespondentbanker utomlands och dels en detaljerad kännedom om kund— företagens produktion. Via de utländska korrespondentbankerna kommer förfråg- ningar från dessas kundföretag om lämpliga svenska köpare/säljare. Den svenska banken kontaktar i sin tur en eller flera kundföre- tag, som antas vara eller kunna göras intres- serade av affären i fråga och som anses ka- pabla att genomföra den. Under de senaste åren har det exempelvis blivit allt vanligare att bankerna anlitas vid utseende av general- agenter för utländska företag. I vissa enstaka fall används kontaktförmedlingen som ett direkt konkurrensmedel genom att banken söker upp vad den tror vara en lönsam af- färsmöjlighet, som förmedlas till en attrak— tiv kund i en annan bank. I regel gås dock utanför den egna kundkretsen endast när den inte innehåller något lämpligt eller in- tresserat företag. Till någon del torde detta beteende betingas av kreditrestriktionerna. Vårdandet av förbindelserna med korrespon- dentbankerna gör det samtidigt nödvändigt att om möjligt söka lämna förslag på något företag. Kontaktverksamheten fungerar på motsvarande sätt när ett svenskt företag tar initiativet till en utländsk handelsförbindelse.
Kontaktförmedlingen sker emellertid inte enbart via korrespondentbanknätet. De stör- re svenska bankerna söker så nära som möjligt följa utvecklingen på utländska marknader och etablera direkta personliga kontakter med utländska företag m.m. för att därigenom kunna ge kundföretagen yt- terligare upplysningar och handelskontakter. Särskilt de större bankerna söker även akti— vera de egna kundföretagen och bland mind- re och medelstora industriföretag propageras för utlandsmarknadernas möjligheter och tillgängliga bankmässiga tjänster via bl.a. regelrätt kursverksamhet. Bankerna tar som
regel inte betalt för sin förmedling av han- delskontakter men förutsätter att den för- medlande bankens tjänster tas i anspråk vid genomförandet av uppkommande transak- tioner.
En närmast klassisk bankservice är att ge introduktion till lämplig korrespondentbank när ett kundföretag söker komma in på en ny utländsk marknad. För korrespondent- banken utgör introduktionen en viss garanti för företagets tillförlitlighet och medför att en ny kund erhålls. Genom den nya bank- förbindelsen erhåller företaget viktig infor- mation och kontakter med lämpliga kunder, advokater, finansiärer osv. Tidigare var des- sa introduktioner förbehållna en banks kva- litativt sett absolut bästa kunder. Idag har introduktionsförfarandet hos särskilt vissa storbanker utvidgats till en bankservice till- gänglig för större delen av kundkretsen. När företaget önskar etablera sig utomlands före— gås introduktionen ofta av att företaget be- går och får ett grundmaterial från den svenska bankförbindelsen rörande skatteför- hållanden, markfrågor m.m. i det aktuella landet. I sammanhanget bör också nämnas att Svenska Handelsbanken och Skandina- viska Banken i bl.a. London och New York har egna representanter, som dels tjänstgör som informationsinsamlare, dels etablerar kontakter åt olika håll och dels hjälper kund- företag. Likaså uppträder svenska banker på större utländska varumässor.
Med ökningen av svenska företags inves- teringar utomlands och den ökade kredit- givningen vid kapitalvaruexport har svenska banker i allt större utsträckning sökt finan- siera sina större kundföretag på utländska kapitalmarknader, bl. a. den s. k. eurodollar- marknaden. Utvecklingen får också ses mot bakgrund av liberaliseringen i riksbankens politik härvidlag och de tidvis hårda kredit— restriktionerna i Sverige. Bankernas verk- samhet kan karakteriseras som mäkleri i långa och meddellånga krediter. För Svens- ka Handelsbankens och Skandinaviska Ban- kens del bedrivs en betydande del av denna verksamhet via var sitt dotterbolag i Schweiz. Beträffande Enskilda Banken bör noteras att bankens ledning genom sina
långvariga och vitt förgrenade personliga kontakter med utländska banker och finans- grupper har haft ibland unika möjligheter att utomlands på olika sätt bistå företagen inom den Wallenbergska intressesfären. Mer än på något annat verksamhetsområde är det nödvändigt för bankerna att finna »skräd- darsydda» lösningar till kundernas finansie- ringsproblem, varvid hänsyn också måste tas till konkurrensen från utländska banker. Företag, som säljer utomlands mot lång kre- dit, har ofta fortlöpande överläggningar med sin bankförbindelse, som därigenom för varje transaktion på ett mycket tidigt sta- dium i realiteten har bundit sig för att till- godose företagets kreditbehov. Bankernas in- täkter av den internationella finansierings- rörelsen består till stor del av garanti- och förmedlingsprovisioner vid sidan av räntor.
B: 3. Konkurrenssituationen
Ett mycket markant drag i affärsbankernas konkurrens om företagskunderna är att man i sitt marknadsbeteende utgår från den exis- terande kundkretsen och är utomordentligt starkt inriktad på att i första hand behålla alla gamla företagskunder med de margi- nella justeringar, som risköverväganden och portföljpolitik aktualiserar. Olika åtgärder för att hävda bankens lönsamhet på kort och lång sikt vidtas huvudsakligen inom den givna kundkretsen. Tydligast kommer detta till uttryck vid kreditrestriktioner. Denna attityd får ses mot bakgrund av bankför— bindelsernas karaktär och bidrar till att dessa får den konstaterade stabiliteten.
En annan slutsats, som kan dras på basis av både intervjuerna och annat material är att det finns mycket stora inskränkningar i bankernas val av konkurrensmedel och av hur tillgängliga konkurrensmedel kan använ- das. Detta både minskar riskerna att förlora gamla kunder och minskar möjligheterna att förvärva nya kunder. Såsom närmare disku- teras i nästa kapitel är flertalet affärsbanker medlemmar av en kartell, som fastställer maximiräntesatser för inlåningen. Likaså är prissättningen för flertalet standardiserade tjänster kartellbunden genom tariffavtal.
Också inom utlåningen är konkurrensmöj- ligheterna starkt begränsade när det gäller risktagande och räntesättning. För utlånings- räntorna träffar affärsbankerna (i regel vid diskontoförändringar) överenskommelser om rekommenderade räntesatser och intervall inom vilka räntesatserna bör ligga. Den re- ella betydelsen av dessa rekommendationer kan inte diskuteras utan hänsynstagande till riksbankens politik men under alla förhål- landen är, såsom senare visas, räntestruktu- ren stel och starkt traditionellt betingad om än inte lika fullständigt låst som på inlå- ningssidan, Konkurrensen i räntesättningen är därför av mycket underordnad betydel- se.14 Avgörande i sammanhanget blir i stäl- let vilka risker en bank anser finns och anser sig kunna ta i varje enskilt fall med utgångspunkt från givna räntesatser och sin bedömning av framtida intäkter från kun- den. Denna konkurrens i risktagande blir vid de givna räntorna en konkurrens om riskmässigt marginella företag. Det är därför ett konkurrensmedel, som visserligen an- vänds och är väsentligt för en fungerande kreditmarknad men som för en bank inte kan framstå som attraktivt att använda i stor utsträckning.
Kreditrestriktioner innebär att en utpräg- lad säljarens marknad skapas men medför samtidigt speciella komplikationer från kon- kurrenssynpunkt just på grund av bankför- bindelsernas karaktär. Kreditansökningar från i och för sig goda företagskunder måste helt eller delvis avslås, vilket oundvikligen medför spänningar i kundförhållandena. En bank löper ständigt risk att förlora missnöjda kunder senare när restriktionerna åter lättat och i vissa fall omedelbart.15 För den bank, som under restriktionerna har bättre likvidi—
14 Detta påstående ter sig säkerligen närmast stötande för många bankmän. Åtskilliga av de intervjuade bankmännen hävdade att räntekon- kurrensen var mycket hård. Då närmare preci— sering efterlystes visade det sig dock att med uttryck såsom »hård räntekonkurrens» avsågs endast att företagen är tämligen väl underrät— tade om rådande räntesatser och att ingen bank kan föra en räntepolitik, som markant avviker från övriga bankers. Enhetliga räntesatser är dock självfallet i sig självt inget belägg för räntekonkurrens. 15 Se även Thunholm, s. 26.
tet än övriga banker blir blotta tillgången på medel ett överlägset konkurrensmedel, om det används. Det är mot denna bakgrund man främst får se Kreditbankens snabba till- växt sedan 1949. Banken fick snabbt en stor inlåning från speciella kundkategorier så- som statliga myndigheter, kommuner och olika organisationer, vilket gav en stark lik- viditet samtidigt som övriga banker till följd av långvariga kreditrestriktioner måste helt eller delvis avvisa många kundföretags kre- ditanspråk. Dessa speciella omständigheter har av allt att döma gjort det möjligt för Kreditbanken att Via kreditgivningen få många nya kundföretag, som inte varit risk- mässigt marginella, utan att föra en från övriga banker avvikande räntepolitik.
Begränsningarna i bankernas konkurrens- möjligheter betingas i hög grad av kartellav- tal och institutionella trögheter i prisbild- ningen och bidrar till att minska företagens rörlighet mellan bankerna. Men mer grund- läggande orsaker kan till betydande del sö— kas i bankväsendets oligopsonistiska resp. oligopolistiska struktur samt >>varornas>> sto- ra homogenitet och imiterbarhet. Ändrade priser kan leda till motåtgärder från konkur- renternas sida, uppkomna prisskillnader har små utsikter att bestå och nya lånetyper samt massproducerade tjänster imiteras ytterst snabbt av konkurrenterna, eftersom någon motsvarighet till patentskydd inte finns. Existerande avtal minskar därför till noll en sannolikhet för aktiv priskonkurrens, som vid frånvaro av öppna avtal skulle vara mycket liten på många områden. Den lätt- het och snabbhet varmed nya lånetyper och bankmässiga tjänster kan imiteras av kon- kurrenterna får antas medföra minskade in- citament att lansera nyheter. Illustrativa i sammanhanget är följande intervjuuttalan- den:
(1) »Så snart ett företag (dvs. bank) kommer med en nyhet införlivar konkurrenterna täm- ligen omgående denna med sitt sortiment. Un- dantagen från denna regel brukar vara rätt få och utgörs då vanligen blott av mindre varian- ter på tidigare kända erbjudanden.» (2) »Alla banker registrerar noggrant var- andras åtgärder och vidtar snabbt motåtgärder
om så skulle behövas. Det är därför över hu- vudtaget omöjligt att föra en avgifts- eller räntepolitik inom en bank, som markant av- viker från de andras.»
(3) »När det gäller den mer rutinmässiga de- len av bankernas tjänster och även utlåningen är det ingen idé att försöka priskonkurrera, ef- tersom alla i stort sett arbetar under samma förutsättningar. En priskonkurrens leder där- för bara till att marginalerna pressas.»
När det gäller kreditgivningen bör också observeras de rådande informationsförhål- landena. Beträffande gamla kunder söker en bank så långt möjligt fortlöpande hålla sig underrättad om framtida kreditbehov. I be- tydande utsträckning erhålls dock inte in- formation om kreditanspråk förrän företa- get kontaktar banken för förhandling om omedelbar kredit. Beträffande potentiella nya kunder är informationsläget ännu oftare det senare. Eftersom en bank inte kan göra ett konkret erbjudande förrän företaget un- dersökts och på basis av detta en förhand- ling med företaget genomförts, befinner sig bankerna konkurrensmässigt oftast ofrån— komligt i en mer passiv situation än vad som är vanligt för företag på många andra marknader.
En speciell typ av konkurrensbegränsning är den, som representeras av gemensamma styrelseledamöter mellan banker och andra privata företag. Frekvensen av dessa gemen- samma sty'relseledamöter har ökat något, så- som tidigare visats. En mycket stor andel av storföretagens och de börsnoterade företa- gens in- och utlåning är >>representerad» i bankstyrelserna. Dessa personförbindelser är otvivelaktigt delvis direkt betingade av bankledningarnas önskan att knyta de större och mest lönsamma kunderna närmare till banken. Dessa personliga bindningar saknar därför inte betydelse från konkurrenssyn- punkt men samtidigt bör observeras att de ofta speglar kundförhållanden, som är myc- ket gamla och som kan ha funnits långt innan personförbindelsen etablerades.
Både på grund av karaktären av de mark- nader, på vilka bankerna konkurrerar om företagskunderna och på grund av olika bindningar är affärsbankernas konkurrens- möjligheter starkt beskurna. Inom vilka de-
lar av bankernas verksamhetsfält, som kon- kurrensen är starkast, skiftar beroende på bl. &. kreditmarknadsläget. Genomgående är dock de främsta konkurrensmedlen vad som vagt brukar kallas >>personlig bearbetning» tillsammans med de varierande möjligheter- na till produktdifferentiering genom indivi- duellt utformade tjänster. Betalningsförmed— lingen och utlandsrörelsen utgör båda exem- pel på detta. En speciell och viktig variant av personlig bearbetning är att avslå eller avstyra kreditansökningar under restrik- tioner på ett sätt, som minimerar friktioner mellan bank och bankkund. Därnäst i be- tydelse som konkurrensmedel torde komma risktagandet vid kreditgivning samt uppar- betande och vidmakthållande av nära per- sonliga kontakter med lämpliga utländska korrespondentbanker .Att värdera betydelsen av risktagandet såsom konkurrensmedel är ytterst svårt. Å ena sidan finns de tidigare nämnda begränsningarna i möjligheterna till konkurrens i detta avseende. Å andra sidan uppgav flertalet intervjuade att nekade (yt- terligare) krediter är den klart vanligaste or- saken till företags önskan att byta bankför- bindelse. Dessa uttalanden får emellertid ses mot bakgrund av de rådande kreditrestrik— tionerna, dvs. ett marknadsläge där banker- na är ytterst obenägna att ta nya kunder. Men även när restriktioner inte råder är det uppenbart att många, sannolikt flertalet, av dessa företag inte lyckas byta bank. Den ovan gjorda bedömningen av risktagandets relativa betydelse torde i vart fall vara be- rättigad när det gäller tiden från 1950-talets mitt och framåt i sin helhet.
Reklam i vanlig mening torde företagen vara tämligen oemottagliga för när det gäl- ler krediter och rutinmässiga bankmässiga tjänster. Däremot finns det enligt flera le- dande bankmäns utsago ett klart inslag av prestigetävlan mellan bankerna, som bl.a. yttrar sig i ett snabbt kopierande av varand- ras erbjudanden och åtgärder (ex. upprät- tande av utländska dotterbolag) för att fram— stå som välsorterad oavsett om detta isolerat framstår som ekonomiskt lönsamt eller ej.
Intensiteten och inriktningen av den di- rekta ackvisitionen av nya kundföretag va-
rierar men det hör till undantagen att bank- män på olika nivåer går ut och öppet »säl- jer» krediter och tjänster i kundförvärvande syfte. Enligt de intervjuade skulle ett sådant beteende snabbt utlösa repressalieaktioner från de drabbade konkurrenternas sida. Som huvudsakligt undantag från denna regel an- gavs de fall, när en ny bank etablerar sig på en ort. För att få fotfäste måste den nya banken aggressivt gå fram på bred front och försöka snabbt ta lokala kunder från de re— dan etablerade bankkontoren. Under en övergångstid tills läget åter stabiliserats råder därför en hård kamp om företagskunder och andra kunder. Genom de många nyöppnade avdelningskontoren har dessa undantag va— rit förhållandevis många under 1950— och 1960-talen.
Frånsett sådana rubbningar i den lokala bankstrukturen är huvudvillkoren för att framgångsrikt kunna aktivt konkurrera om attraktiva företagskunder hos andra banker att dels så långt möjligt göra sig underrättad om de aktuella företagens behov av krediter och bankservice samt hur dessa behov till- godoses av den hittillsvarande bankförbin- delsen och dels försiktigt klargöra för dessa företag den egna bankens intresse av affärer och förmåga att finna tillfredsställande lös- ningar till företagets specifika problem i oli- ka avseenden. Medlet för att uppnå detta är den av bankmän så honorerade »personliga bearbetningen», som tar sig uttryck i att bankmän i alla tänkbara sociala samman- hang söker etablera så nära personlig kon- takt som möjligt med representanter för attraktiva företagskunder hos konkurrenter— na. Dessa kontakter gör det möjligt att på ett tidigt stadium upptäcka försvagningar i konkurrenternas kundförhållanden, exempel- vis genom en företagares mer eller mindre uttalade missnöje över service, kreditvillkor. behandling under kreditrestriktioner eller en- bart personliga relationer, samt utnyttja detta för att locka över företaget till den egna banken. Det betyder att åtskilliga byten av bankförbindelser, som ytligt sett sker på fö- retagets eget initiativ med eller utan anknyt- ning till en kreditansökan, i realiteten är re- sultatet av långvarig kundbevakning och
diskret kundbearbetning från den nya bank- förbindelsens sida. Att i sådana fall vägra ge önskade krediter kan många gånger te sig omöjligt eftersom detta skulle betyda spolie- rande av ett långvarigt ackvisitionsarbete.
Många av de intervjuade bankmännen un- derströk med hänvisning till bankförbindel- sernas stabilitet och långsiktiga karaktär nödvändigheten av att på ett så tidigt sta- dium som möjligt få ett företag som kund. När ett företag blivit större och uppenbart attraktiv som bankkund är det svårt att bry— ta den redan etablerade bankförbindelsen. Detta sökande efter små och medelstora fö- retag, som bedöms kunna bli lönsamma bankkunder på lång sikt, åvilar i första hand kontorscheferna och är deras kanske vikti- gaste funktion. Storföretagens bankförbin- delser uppfattas allmänt som tämligen orubbliga, vilket följande uttalande av en direktionsmedlem i en privat storbank kan få illustrera: »De stora företagen finns det som regel ingen möjlighet att i praktiken värva. De är genom gemensamma styrelseledamö- ter och på annat sätt för det mesta mycket starkt förankrade i resp. bank. De företag, som det kan bli frågan om att få över som kunder är således de små och medelstora.» När det gäller storföretag förefaller fusioner och andra ändringar i ägandeförhållandena vara den huvudsakliga anledningen till byte av enbanks- eller huvudbanksförbindelse. En speciell form av kundackvisition utgör de tidigare diskuterade investment- och finan— sieringsbolagens uppköp av familjeföretag. Denna verksamhet innebär — något tillspet- sat uttryckt — att bankerna har börjat att konkurrera med varandra genom att indi— rekt helt enkelt köpa attraktiva företagskun- der (se kap. III).
C. De formella säkerhetskraven
En ofta återkommande fråga är vilken bety- delse de formella säkerheterna har för af- färsbankernas kreditgivning. Eftersom det krävs en genomgång av banklagens bestäm— melser och andra bestämmelser samt en re- dogörelse för bankinspektionens verksamhet
är det lämpligt att diskutera dessa aspekter av Säkerhetsfrågan för sig.
C: 1. Krav på säkerheter enligt banklagen m. m.
Affärsbankerna kräver med vissa bestämda undantag formella, särskilda säkerheter för beviljade krediter. Åtminstone ytligt sett be- tingas detta beteende av banklagens (EL:s) bestämmelser.
Den generella huvudregeln i BL (& 56) är att bank inte får bevilja kredit >>utan att så- kerhet som av bolaget (dvs. banken) prövas betryggande ställes antingen i fast eller lös egendom eller ock i fordringsrätt jämväl mot annan än den, åt vilken krediten be— viljas.»
Från denna huvudregel medges dock vissa undantag. Utan särskild säkerhet får kort- varig kredit beviljas affärsidkare i och för hans rörelse om »trygghet för förbindelsens fullgörande ändock anses föreligga». Vidare får i Vissa fall växel utan accept diskonteras. I begränsad utsträckning får andra krediter utan särskild säkerhet, s.k. blancokrediter, beviljas varvid i varje enskilt fall maximibe— loppet för småföretagare är 75 000 kr. och för övriga 15 000 kr. För krediter till stat, kommun, bank m. m. krävs inte heller sär- skilda säkerheter.
Krediter mot pant av aktier är särskilt nämnda i BL (& 59). Vid beviljande av sådan kredit ska finnas en »skälig» marginal mel- lan aktiernas marknadsvärde och kreditbe- loppet. Aktier i investmentbolag och emis- sionsbolag godkänns inte som pant. Denna bestämmelses lämplighet är dock f.n. före- mål för prövning. Vidare bör nämnas att BL ställer samma säkerhetskrav på bankernas garantiförpliktelser som på krediterna.
Exkurs: Vid sidan av dessa allmänna regler innehåller BL särskilda regler för två grupper av kredittagare. Den första gruppen består av:
]. bankens VD och dennes ställföreträdare,
2. annan befattningshavare (exempelvis kon- torschef) i banken, som har i uppdrag att en— sam eller tillsammans med annan avgöra ären- den ,vilka ankommer på styrelsen,
3. revisor eller revisorssuppleant i banken,
4. person, som är gift med någon enligt punkterna 1—3,
5. bolag, förening etc., vari någon enligt punkterna 1—4 har ett »väsentligt ekonomiskt intresse» såsom delägare eller medlem.
För denna grupp gäller att kredit endast får ges:
a) mot säkerhet av värdehandlingar, vari omyndigas medel utan överförmyndares sam- tycke får placeras (dvs. främst vissa prima obli- gationer och botteninteckningar i fastigheter),
b) till ovannämnda bolag etc. dessutom ge- nom diskontering av prima varuväxlar (»väx- lar grundade å verkliga handelsaffärer»),
c) till ovannämnda befattningshavare mot »fullgod» säkerhet upp till ett maximibelopp av 25 000 kr. i varje enskilt fall.
Vidare gäller att borgen av eller fordrings- bevis utfärdat av dessa ekonomiska subjekt inte får godtas som säkerhet. Restriktioner finns också för Växelkrediter.
Den andra gruppen består av:
1. andra medlemmar av bankens styrelse än befattningshavare i banken,
2. bolag, förening etc., vari dessa styrelse- medlemmar äger »väsentligt ekonomiskt in- tresse».
För denna grupp gäller att kredit endast får ges:
a) mot »pant, som prövas i och för sig inne— bära fullgod säkerhet»,
b) genom diskontering av prima varuväxlar.
Såsom framgår är EL:s säkerhetsbestäm- melser mycket allmänt formulerade och ger få konkreta anvisningar om minimikrav på ställda säkerheters kvalitet. Det är emellertid nödvändigt att också beakta innehållet i ban- kernas bolagsordningar och arbetsinstruktio- ner, eftersom dessa delvis har en legal karak- tär genom den kontroll över utformningen, som utövas av Kungl. Maj:t resp. bankin- spektionen.
Beträffande säkerheter sägs i bolagsord- ningen endast att uppsägningslån (motsatsen: lån, som successivt prolongeras) med vissa undantag endast får beviljas mot realsäker- het. Bestämmelsen saknar dock större prak- tisk betydelse, eftersom uppsägningslån före— kommer ytterst sparsamt. Tilläggas bör att i samtliga bolagsordningar anges att kortvarig rörelsekredit utan särskild säkerhet får be— viljas på högst tre månaders tid — i vissa bolagsordningar med tillägget att kredittiden genom omsättning får utsträckas till högst
ett år i enlighet med vad som förordas i för— arbetena till BL.18
Instruktionerna för beslutsfattare under bankernas centralstyrelser innehåller mer konkreta och för alla banker tämligen lik- formiga bestämmelser om säkerheter för be- viljade krediter. Fastighetsinteckningar får belånas till högst 75 procent (i en bank 70 procent) av beräknat försäljningsvärde och flertalet varor till två tredjedelar (i en bank 60 procent) av dagsvärde eller försäljnings- värde. Börsnoterade aktier får i majoriteten av bankerna belånas till högst de belånings— kurser, som överenskommits mellan bank- föreningens medlemmar medan övriga ban- ker satt 75 procent av marknadsvärdet som övre gräns. För övriga aktier varierar högsta belåningsvärden mellan 75 och 50 procent av marknadsvärdet beroende på i första hand hur stor marknad det finns för aktier— na. Faktiskt tillämpade belåningsvärden är ofta betydligt lägre. Beträffande svenska obligationer gäller att statens, kommuners och hypoteksinrättningars obligationer får belånas till högst 90 procent av marknads- värdet samt trafik- och industriföretags obli- gationer till högst 80 procent (i en bank till högst 85 procent) av marknadsvärdet. Vida- re får enligt flertalet bankers instruktioner fartygsinteckning, luftfartygsinteckning, fö- retagsinteckning samt inteckning i jordbruks- inventarier inte utgöra den enda säkerheten för beviljad kredit.
Enligt instruktionerna finns det således skenbart tämligen konkret angivet vilka minimikvar på säkerhetstäckning, som nor- malt bör krävas vid kreditgivning även om naturligtvis beräknade försäljningsvärden för fastigheter — särskilt industrifastigheter — och varor grundar sig på bankernas bedöm- ningar. Av intervjuerna har emellertid klart framgått att instruktionernas föreskrifter tol- kas som gränser för när en enda typ av så— kerhet är otillräcklig. Det anses exempelvis fullt riktigt och möjligt att som säkerheter för en kredit ta belåning av fastighetsinteck- ning, liggande mellan 75 och 100 procent av fastighetens beräknade försäljningsvärde, jämte företagarens egen borgen (när företa-
” 1949 års banklagsakkunniga, s. 107—108.
get är aktiebolag) eller belåning av företags— inteckning. Som kompletterande säkerheter används oftast namnsäkerhet och belåning av företagsinteckning — två säkerhetstyper, vars reella värden oftast är ytterst svårbe- dömbara men vars formella värden är utom- ordentligt elastiska.17 Vid kreditgivning till en- och fåmansägda aktiebolag begär ban— kerna i regel att ägaren/ägarna ställer egen generell borgen som säkerhet för bolagets bankkrediter. Detta betyder att för flertalet aktiebolag i landet är i praktiken en av aktie- bolagens centrala bestämmelser — ägarens begränsade ansvarighet — till större delen satt ur spel. I sammanhanget bör också näm- nas att namnsäkerheternas betydelse för af- färsbankernas kreditgivning är avsevärd och har ökat under efterkrigstiden. Av ställda säkerheter för totala beloppet utestående lån, beviljade krediter i räkning samt disponera- de remburser ultimo 1966 svarade namnsä— kerheter för ca 26 procent mot ca 18 pro- cent 20 år tidigare.
Bolagsordningen och arbetsinstruktioner ger således inga anvisningar om hur BL:s krav på »betryggande» resp. »fullgod» säker- het konkret bör tolkas. Inte heller förarbe- tena till nuvarande och tidigare banklag ger några egentliga ledtrådar. Sistnämnda säker- hetskrav är dock enligt sparbankslagen hu- vudregeln för sparbankernas kreditgivning, vilket mot bakgrund av sparbankernas tra- ditionella försiktighet i risktagande ger en viss antydan om innebörden av termen >>full- god» även om den inte heller i sparbanks- lagen är definierad. Det förefaller också vara allmänt accepterat bland bankmän att med »fullgod» säkerhet menas en säkerhet, vars värde är oberoende av företagets ut- veckling under lånetiden på grund av att likviden från en ev. nödvändig försäljning av själva säkerhetsobjektet räcker till för att täcka lånet.
Med »betryggande» säkerhet avses uppen- barligen något annat än »fullgod» säkerhet. Att affärsbankernas kreditgivning bör vara fullständigt eller nära nog fullständigt riskfri torde inte ha avsetts av lagstiftaren. Under alla förhållanden har det alltid funnits och finns fortfarande en stor andel affärsbanks-
krediter, där säkerheterna inte är av obliga- tionsmässig eller 3. k. sparbanksmässig kva- litet. Detta innebär att uttrycket »betryggan- de» säkerhet inte är annat än en bedömning av hur stora risker (större än noll) bankerna bör ta utan att det därför alls anges på vil- ken nivå risktagandet högst får ligga. Detta betyder i sin tur att »betryggande» i egen- skap av definition totalt saknar mening. Ter- men infördes i den gamla banklagen genom en lagändring 1933. Den utredning, som föreslog lagändringen, var vagt medveten om termens innehållslöshet men såg infö— randet av krav på »betryggande» säkerhet som ett slags angeläget moraliskt stöd för bankinspektionen vid dess granskning av affärsbankernas kreditgivning.18
Det sagda innebär att bankinspektionen måste ha egna värderingar av vad den anser vara högsta tolerabla risknivå. Det är dessa värderingar, inte BL, som bestämmer inne- hållet i begreppet »betryggande» säkerhet. Det är dessa värderingar tillsammans med ev. skiljaktig riskbedömning i det enskilda fallet, som teoretiskt kan tänkas begränsa bankernas rörelsefrihet riskmässigt vid kre- ditgivningen. Det är därför nödvändigt att övergå till att diskutera principerna för in— spektionens granskande verksamhet.
C: 2. Bankinspektionens granskning av affärsban- kernas kreditgivning
Bankinspektionens granskning av bankernas engagemang sker i samband med s.k. bank- undersökningar, som inspektionen i enlighet med sin instruktion ska göra minst vartannat år. Bankundersökningar görs regelbundet vid alla huvudkontor samt alla större avdelnings- kontor och avser förutom krediter även så— dant som exempelvis den interna revisionen och valvsförhållanden. Vid bankundersök- ningarna har inspektionen i förväg tillgång till en betydande information om utestående krediter genom den statistik, som varje år samlas in om alla kredittagares egna förbin-
17 Företagsinteckning, som ersatt det gamla förlagsinteckningsinstitutet, omfattar bl.-a. in- ventarier, varor, immateriella rättigheter och vissa fordringar. "* Banksakkunniga, s. 63—64.
delser på minst 200000 kr. och alla egna förbindelser jämte ansvarsförbindelser på minst 300 000 kr. Dessutom gör inspektio- nen ibland punktundersökningar av banker- nas kreditgivning till vissa branscher.
Vid en bankundersökning genomgås till— sammans med kreditbeviljaren styck för styck varje större kredit (storleksgränsen lig— ger nånstans mellan 200000 och 400000 kr.) samt alla krediter till någon av de båda tidigare nämnda grupper av kredittagare, för vilka särskilda regler gäller enligt BL. Ge- nom successiv eliminering av krediter, där inspektionens representanter anser säkerhe- terna och företagets resultat vara goda, ut- kristalliseras ett antal krediter, som det finns anledning att närmare granska. För berörda kredittagare införskaffas detaljerade uppgif- ter från senare år om kreditvolymens utveck- ling, ställda säkerheter, företagets resultat, olika balansposters utveckling, gjorda av- skrivningar, lagervärderingsprinciper etc. Kort sagt gör bankinspektionen en kredit- prövning av i princip samma slag, som ban- kerna gör vid beviljande av kredit, fastän inspektionens prövning sker i efterhand. På basis av detta material tar inspektionen upp en diskussion med den eller de aktuella kre— ditbeviljarna. Härvid behandlas bl. a. anled- ningen till krediterna, företagsledningens kompetens och företagets framtidsutsikter. Dessa diskussioner leder till att huvuddelen av krediterna på inspektionens »lista» elimi- neras, varefter återstår ett mindre antal, där inspektionen finner sig ha anledning att hos bankledningen påpeka lämpligheten av att en omläggning av säkerhetssidan görs i det ena eller andra avseendet.
Vilka effekter inspektionens ändringskrav har på bankernas risktagande dels direkt i de aktuella fallen, dels indirekt genom det medvetande om inspektionens politik, som successiva ändringskrav skapar hos banker- na, är omöjligt att objektivt fastställa, efter- som man inte kan jämföra bankernas hand— lande med resp. utan inspektionens närvaro. Hur inspektionens ingripanden uppfattas på bankhåll diskuteras i nästa avsnitt. Vissa observationer av intresse ska dock redan här göras.
Till en början kan konstateras att inspek- tionens risk— och säkerhetsprövning inte in- skränker sig till en granskning av att vissa formella säkerhetskriterier är uppfyllda utan tar även sikte på att bedöma den faktiska risken med utgångspunkt från företagens resultat och finansiella ställning samt ställa denna i relation till säkerheterna för ute— stående krediter. Denna relativt stora frihet från formalism i granskningen innebär å andra sidan att inspektionens värderingsnor- mer och riskattityder inte är explicit formu- lerade och därför oåtkomliga för egentlig analys. Inspektionens bedömning mynnar i ett antal fall ut i krav på förstärkning av de formella säkerheterna. Mycket vanligt före- faller härvid vara att inspektionen som lämp- lig utväg anvisar komplettering med säker- het mot företagsinteckning, alternativt större sådan säkerhet. Den reella innebörden av sådan komplettering kan dock vara oviss på grund av svårigheten att bedöma de nya sä- kerheternas verkliga värde även om de för- bättrar bankens position gentemot kredit- givare, exempelvis leverantörer, med opriori- terade fordringar.
Beträffande de båda grupper av kredit- tagare, för vilka BL uppställer särskilda och snävare regler, gör bankinspektionen en mi— nutiös genomgång av engagemangen. Inspek- tionens kontroll av att EL:s säkerhetsföre- skrifter följs, har här i några fall mycket påtagligt begränsat kreditgivningen till vissa företag. För undvikande av missförstånd bör påpekas att dessa bestämmelser i BL i myc- ket liten utsträckning berör företagen i den Wallenbergska intressesfären, eftersom fa- miljens ägarintressen huvudsakligen är av indirekt natur genom att de ligger hOS stiftel- sen och holdingbolagen.
D. Proceduren vid kreditgivning
Innan affärsbankernas kreditgivning analy- seras är det lämpligt att först lämna en re- dogörelse för tillvägagångssättet inom en bank vid behandling av kreditansökningar från företag. Härigenom undviks att belamra den senare analysen med en mängd praktiska
Sondering ov kreditmöjligheter
Kreditansökon
20.
Är företaget redan Nej
2c
Är det enligt en första
Nej
kund i banken
Jo
Zb.
Är en ingående kredit- onolgs motiverad
A Nej
bedömning tänkbart att ge kredit
Detaljerad kreditonolgs
Eb
Är företaget kredit—
Nej
värdigt
Ju
3c.
Är krediten i linje
Nej
med bankens policg
Ja 4.
Nås uppgörelse om
Nej
(6) .. . Uppföljning av krediten och företagets
utveckling 5b.
kreditvillkoren
Ju
50.
Avslag på kreditansökan
Rekommendation
Beslut
Beviljande ov kredit
och ibland något triviala detaljer — detaljer, som dock har ett betydande inflytande på kreditbesluten. I redogörelsen antas bankens kredit- och likviditetspolitik vara given. Vi- dare antas att kreditrestriktioner inte råder.
De speciella problem, som sammanhänger med kreditrestriktioner behandlas i avsnitt E. Såsom disposition används nedanstående processchema, som också utgör en slags översikt över avsnittets innehåll.
Det bör understrykas att när ett företag gör en kreditpropå sker detta inledningsvis i de mest skiftande former — från en formell och seriös kreditansökan till en försiktig sonde- ring om möjligheterna att få kredit, gjord vid mer eller mindre slumpmässiga samman— träffanden med bankmän i olika samman- hang. Genom gemensamma styrelseledamö— ter och på andra sätt har bankerna nära och fortlöpande kontakter med många företag, vilket medför att det i åtskilliga fall är svårt att avgöra när kreditansökan faktiskt sker.
Intervallet mellan när kreditansökan görs och när krediten behöver disponeras skiftar också starkt. I det ena extremfallet kan kre- ditansökan vara föranledd av ett akut kre- ditbehov, som företaget vill ha tillgodosett inom några få timmar. I det andra extrem- fallet förutser företaget kreditbehov vid en tämligen avlägsen tidpunkt i framtiden och vill på ett tidigt stadium få bankens löfte om finansieringshjälp. Vidare kan ansökan i det ena fallet gälla ett bestämt lån och i det andra fallet avtal för viss tid om checkräk— ningskredit, remburskredit eller limit för to- tala upplåningen i banken.
I det följande diskuteras för enkelhetens skull endast handläggning av bestämda kre- ditansökningar, som avser kreditbehov inom en relativt nära framtid. Några principiella skillnader mellan sådana kreditärenden och övriga kreditärenden finns inte, varför det är tillfyllest att redogöra för en typ av kre— ditansökningar. Det bör observeras att ord- valet i vissa sammanhang ger associationer till en byråkratisk arbetsgång >>typ ämbets- verk», som är berättigade i endast begrän- sad utsträckning.
D: 2. Preliminär bedörrming av kreditansökningar
Vid behandling av inkommande kreditansök- ningar — oavsett vilken form dessa har — bör främst skiljas på gamla och nya kunder. Den helt övervägande delen av kreditansök- ningarna kommer från företag, som redan är kunder i banken. I flertalet fall har bank— mannen tillräcklig kunskap om företaget för att omedelbart kunna dra slutsatsen att kre-
diten erbjuder små eller obefintliga risker. Någon kreditanalys i egentlig mening anses därför obehövlig varför man direkt tar en diskussion om kreditvillkoren. Förklaringen av tillvägagångssättet kan, om så önskas, formuleras som att företaget analyserats in— nan kreditansökan görs. Den aktuella kredi- tens okomplicerade natur medför att upp- görelse i regel nås snabbt och hela affären kan de facto vara klar inom några minuter efter det att kreditansökan gjorts. I schemat illustreras gången för dessa kreditärenden med de tjocka pilarna.
Vid kreditansökningar från nya kunder görs en första bedömning på basis av de allmänna informationer, som erhålls från företaget och ev. också från annat håll. I åtskilliga fall avgörs redan på detta stadium att kredit är otänkbart och ansökan avslås. För återstående nya kunder samt för ett litet antal gamla kunder görs en detaljerad kredit— analys. Enstaka nya kunder kan dock vara så välkända att man även här direkt tar en diskussion om kreditvillkoren.
D: 3. Bankens kreditanalys
Vid en redogörelse för bankens kreditanalys är det lämpligt att börja med det rutinmäs- siga förfarandet när det är en helt ny kund. Den första allvarliga kontakten mellan bank- mannen och den kreditsökande företagaren har karaktär av ett förberedande, allmänt orienterande samtal där företagaren utfrågas om bl. a. tidigare bankförbindelse, motivet bakom önskan att byta bank, anledning till kreditbehovet, tänkbara säkerheter, bedöm- ning av företagets och branschens framtid, företagets nuvarande ställning i största all- mänhet, företagets historia samt nuvarande och tidigare ägare. När bankmannen en längre tid >>bäddat för» företagets kreditan- sökan eller när det är frågan om en mindre ort blir utfrågningen naturligtvis mindre omfattande. Det är detta samtal, som avgör om avslag omedelbart ska ges eller om fort— satta undersökningar är motiverade. I det senare fallet begär banken vanligen att få tillgång till företagets bokslut för de tre sista åren och dessa bokslut genomgås i detalj
med företagsledaren. Härvid söker bank- mannen intervjua fram sådana uppgifter, som inte direkt framgår av bokslutet. Intres- set knyts härvid främst till storleken av dol- da lagerreserver, tillämpade lagervärderings- principer, orderstockens storlek, vilka kun- der och leverantörer företaget har, kund— fordringarnas sammansättning samt orsaker- na till ev. stora förändringar i bokslutspos- terna. Likviditetsprognoser och budgets är det relativt sällan, som andra företag än stor- företag har utarbetat och därför kan presen- tera. Gäller det en kredit av någon betydelse ingår personlig inspektion av företaget som ett självklart led i bankmannens kreditbe- dömning.
När företaget ansöker om en kort kredit är banken självfallet angelägen att få veta anledningen till likviditetspåfrestningen och intervjuar vidare fram en likviditetsprognos för den närmaste framtiden.
En fråga av större principiellt intresse är i vilken utsträckning bankerna begär eller själva gör investeringskalkyler för företagen i samband med kreditansökningar. Allmänt kan sägas att andelen kreditansökningar där investeringskalkyler begärs är mycket låg. När planerade investeringar är huvudförkla- ringen till företagets kreditbehov och detta inte är obetydligt, söker bankmannen i första hand att samtalsvägen skaffa sig en uppfatt— ning om företagsledaren har eller kan skaffa sig en allmän uppfattning om investeringar- nas lönsamhet och konsekvenser i övrigt för företaget. Visar det sig att så är fallet samt att boksluten är goda och att krediten inte är stor i förhållande till företagets tillgångar kräver banken inga kalkyler. Kalkyler borde i och för sig nästan alltid vara värdefulla för banken, eftersom de ger en bättre upp- fattning om vilka kreditrisker banken löper. Att upprätta och kontrollera kalkyler är emellertid kostnads- och tidskrävande för både företaget och banken. Bankmannen måste därför göra en bedömning av huru- vida den informationskostnad, som en kal- kyl innebär, är rimlig vid jämförelse med tillskottet i information och därav betingad reduktion i osäkerhet. I praktiken blir som nämnts företagets tidigare lönsamhet och
utveckling samt kreditens relativa storlek avgörande för huruvida kalkyl begärs eller ej. En bankchef gav indirekt den mest kon- cisa karakteristiken av investeringskalkyler- nas betydelse som svar på en fråga om vil- ken roll investeringarnas kalkylerade lön- samhet spelar vid kreditransonering. »Den synpunkten har i och för sig ingen betydel- se. Investeringskalkylen är visserligen vik- tig men man får komma ihåg att en kredit inte är bunden till ett visst projekt. Den kre— dit, som företaget får, tages i anspråk för många saker. Vid kreditansökningar vill vi ju veta motiven för kreditansökningarna och vill i många fall se investeringskalkyler. Men att vi vill se på kalkylerna beror inte på att vi vill bedöma deras lämplighet i och för sig. Vad vi vill se är investeringarnas effekt på hela företagets lönsamhet. Bedömningen av investeringskalkylen ingår därför så att säga i ett större sammanhang vid kreditgivning- en.»
När krediten växer i förhållande till före- tagets tillgångar eller när boksluten och/eller företagsledaren är mindre förtroendeingi- vande blir kreditriskerna mer påtagliga. Kra- ven på kreditanalysens kvalitet skärps och förutom en mer ingående bokslutsanalys är banken angelägen om att via preciserade investeringskalkyler kunna om möjligt mins- ka graden av osäkerhet i kreditbedömningen till vad banken anser vara en acceptabel nivå. Det är således endast från de riskmäs- sigt sett marginella företagen, som kalkyler begärs. När det gäller absolut sett mycket stora och riskfyllda krediter (till stora före- tag) granskas och analyseras kalkylerna lik- som boksluten av bankens företagsekono- miska experter vid huvudkontoret. Ofta be- gärs då också att företaget lägger fram sina utvecklingsplaner för de närmaste fem till tio åren för att bättre kunna bedöma både förväntad lönsamhetsutveckling och fram- tida behov av extern finansiering. Beträffan- de mindre företag är kalkylförutsättningarna oftast radikalt annorlunda på grund av fö- retagsledningens bristande kunskap om hur investeringskalkyler görs. Om banken inte kan hänvisa företagaren till någon konsult- byrå eller liknande får bankmannen ofta
själv i samråd med företagaren och på basis av hans uppgifter göra upp en investerings- kalkyl. Kalkylernas kvalitet skiftar starkt från teoretiskt sett mycket sofistikerade kal- kyler vid absolut sett stora krediter till enkla pay-off-kalkyler vid mindre krediter, som beslutats på lägre nivåer inom en bank.
Kriterierna för när en bank begär inves- teringskalkyl är i princip samma oavsett om krediten främst föranleds av maskininveste- ringar eller av byggnadsinvesteringar. Kal— kylfrekvensen vid byggnadsinvesteringar fö- refaller dock vara högre på grund av de större riskerna. Sådana investeringar är nu ofta så stora att hela företagets framtida ut- veckling kraftigt påverkas. I regel är dessa investeringar förenade med maskininveste- ringar.
När ett företag önskar bli kund i banken är ett väsentligt led i kreditanalysen att från annat håll skaffa upplysningar om företaget och företagsledaren. Viktigare informations- källor är den egna lokalstyrelsen, andra ban— ker samt professionella upplysningsbyråer. Men en bank har också ett finmaskigt nät av personliga kontakter med organisationer av olika slag (ex. köpmannaföreningar), med leverantörer, köpare och konkurrenter till ett företag, med kommunala förtroendemän samt med statliga och kommunala tjänste- män, som alla utgör viktiga informations- källor. De önskade upplysningarna avser huvudsakligen dels företagsledarens och fö- retagsägarens (-arnas) inkomst- och förmö- genhetsförhållanden, dels företagsledningens »affärsmoral» (ex. sätt att sköta betalningar, tidigare växel protester, betalningsföreläggan- den och konkurser samt rent privata förhål- landen) och dels företagsledningens kapacitet (ex. rykte i branschkretsar och omdöme om produkternas kvalitet).
Såsom framgår lägger en bank ner avse- värt arbete för att få detaljerad information om företaget, företagsledningen och före- tagsägarna. Detta sker i regel även när den sökta krediten är relativt kortfristig reellt sett. Anledningen härtill är bankens avsikt att etablera en långsiktig kundförbindelse, där den aktuella krediten endast utgör en inledande och mindre del. Sågs varje bevil-
jad kredit som en isolerad affär skulle san- nolikt i ett stort antal fall informationskost- naderna på marginalen inte stå i någon som helst rimlig proportion till värdet av den reduktion i osäkerhet, som informationen medför.
Hittills har diskuterats en banks förfa— rande vid analys av kreditansökningar från (potentiellt) nya kunder. När det gäller gamla kunder är det endast sådana, vars ut- veckling under senare tid varit mindre god eller vars ansökningar avser relativt sett stora krediter, som blir föremål för en de- taljerad kreditanalys i samband med själva kreditansökningen. Informationsläget är ra- dikalt annorlunda än beträffande nya kun- der, eftersom bankmannen redan väl känner företaget och dess ledning samt inom banken har tillgång till detaljerade uppgifter om ti- digare års utveckling (bl. a. i form av bok- slutsanalyser och korrespondens), om hur tidigare krediter skötts samt om hur företa- gets in- och utlåning utvecklats under senare tid. Kriterierna för när banken begär inves- teringskalkyler är samma, som för nya kun- der, men den större förtrogenheten med fö- retaget medför att kalkylfrekvensen för gamla kunder är lägre än för nya. En inte helt negligerbar faktor i sammanhanget är att en del företag uppfattar bankens krav på kalkyler som ett utslag av misstroende, var- för banken i vissa lägen tvekar att begära sådana kalkyler från större gamla kunder. I ännu högre grad än för nya kunder är det således för de riskmässigt marginella före- tagen, som preciserade investeringskalkyler begärs. Detta betyder emellertid inte att över huvudtaget analys av investeringskalkyler intar en undanskymd plats i bankernas verk- samhet. På grund av syftet är penetreringen av de relativt sett fåtaliga kalkylerna tids- krävande och kräver tillsammans en bety— dande arbetsinsats inom varje bank.19
1” I en undersökning från 1956/57 konstate- rades att det inte är ovanligt att betydande in- vesteringar företas inom industriföretagen utan föregående preciserade investeringskalkyler. Se vidare Lundberg s. 139 ff. För analys av när och hur investeringskalkyler i praktiken görs se även Renck sam-t Hanko. Det är något för— vånande att i dessa studier bankernas krav inte explicit omtalas som en orsak till uppgörande
Bankens kreditanalys mynnar ut i en be- dömning av om kreditriskerna är sådana att företaget kan anses vara 5. k. kreditvärdigt för det begärda beloppet. Denna bedömning baseras på bankens uppfattning om vilka risker, som vid givna förhållanden är accep- tabla för lån av den storleken. Men även andra aspekter av bankens portföljpolitik än de, som sammanhänger med fördelningen på lånestorlek, påverkar bankens slutsatser av kreditanalysen. Som exempel kan nämnas att en önskan hos banken att öka sin mark- nadsandel inom en viss bransch eller inom ett visst geografiskt område kan leda till större risktagande medan det omvända gäl- ler när banken vill minska den andel av sina krediter, som går till en viss bransch. Sådana portföljöverväganden aktualiseras helt natur- ligt främst vid ställningstaganden till nya kunder och riskmässigt marginella gamla kunder.
D: 4. Kreditvillkor
Av andra kreditvillkor än räntan bör i detta sammanhang främst de kommenteras, som är knutna till affärsbankernas reverslån. Vid beviljande av sådana lån träffas numera i regel antingen muntligen eller skriftligen överenskommelse om kreditens reella löptid (vilken oftast är betydligt längre än den for- mella; numera har dock bankerna möjlighet att lämna även formellt långa lån) och om amorteringsplanen. För flertalet äldre ute- stående lån borttogs amorteringsfriheten un-
av investeringskalkyler av viss bestämd kvali- tet. Lundberg nämner att räntabilitetskalkyler ibland görs upp enbart för att användas som övertalningsinstrument gentemot en »skrockfull styrelseledamot». För finansiellt svaga företag bör kalkyler i minst lika hög grad vara över- talningsinstrument gentemot banken för att få önskade krediter. I sin studie 1964—1965 av in- vesteringsbesluten i 40 finska företag inom massaindustri, läkemedelsindustri och läderindu— stri ställde Honko frågan om kreditgivarens syn- punkter direkt påverkade valet av investerings- projekt. 5 företag svarade alltid», 6 företag sva- rade noftau 8 företag svarade rsällan» och 21 företag svarade »aldrig». Kreditgivarens infly- tande på investeringsbesluten var störst vid me- delstora företag inom massaindustrin och små företag inom läderindustrin.
der främst 1950-talet. Betalningsterminerna är antingen tre eller sex månader och amor- teringarna är vanligen lika stora under hela lånetiden. I vissa fall träffas dock överens- kommelse om amorteringsfrihet eller redu- cerade amorteringar under första året. De allmänna kontraktsvillkoren enligt kontrak- tens tryckta text är nästan identiska i olika banker, främst beroende på att man använ- der de formulär, som fastställts av bankför- eningen.
Någon statistik över beviljade låns fördel- ning på faktiska löptider finns inte men tio år förefaller vara en övre gräns, som sällan överskrids. Vid byggnadsinvesteringar, där toppkrediten blir liggande kvar i banken, är tioåriga lån inte ovanliga. De andra lånens genomsnittliga löptider är enligt de inter- vjuades gissningar mellan tre och fem år vid kreditens beviljande. Det bör observeras att i fråga om byggnadskrediter är ofta avlyft till obligationsmarknaden eller andra kredit- institut ett villkor för kreditens beviljande.
Vid all kreditgivning kräver bankerna att ställda realsäkerheter i form av fastigheter och förlag ska vara brandförsäkrade. Med företagets brandförsäkringsbolag sluter ban- ken alltid en överenskommelse i vilken stad- gas att banken ska meddela när premiebe- talning upphör och att försäkringen ska vara i kraft till sex veckor efter sista betal- ningen. Beträffande säkerheter kan också nämnas att bankerna vid avtal om växeldis- kontering inte sällan begär en marginell sä- kerhet motsvarande 5—15 procent av diskon- terat belopp. Vissa av de intervjuade sade sig helst såsom sådan säkerhet ta ett spärr- konto till vilket successiva avsättningar sker. Andra sade sig vara motståndare till syste- met med spärrkonto, eftersom det utgjorde en extra belastning på företagets likviditet och lätt förorsakade irritation mellan ban- ken och kunden. I stället sade man sig ta realsäkerheter i någon form.
Bortsett från småkrediter träffas vid be- viljande av krediten muntlig överenskom- melse om att banken fortlöpande ska erhålla företagets årsredovisning. Vanligen förekom- mer inga andra typer av kreditvillkor än de här nämnda, vilket innebär att svenska af-
färsbanker använder sig av betydligt färre handlingsparametrar än exempelvis affärs- bankerna i USA. Vid beviljande av företrä- desvis s.k. >>term loans» innehåller ameri- kanska lånekontrakt i regel ett antal klausu— ler, som kan vara mycket detaljerade och kraftigt inskränka kredittagarens handlings- frihet under lånets löptid. Klausulernas inne- håll varierar starkt men några av de vanli— gare är att kvartalsrapporter ska lämnas ban- ken, att investeringarna får uppgå till högst ett visst belopp per år, att inga andra >>term loans» får upptas, att företaget inte får fusio- nera med andra företag, att rörelsekapitalet ständigt ska uppgå till minst en viss storlek, att utdelningarna inte får ökas och att per- sonella förändringar i företagsledningen ska godkännas av banken.20
Krav på sådana klausuler förekommer inte inom svenska affärsbanker annat än när en gammal kund har ett mycket utsatt läge och de facto är bankberoende på grund av stora redan erhållna krediter. I dessa undan- tagsfall kan banken förutom avsevärt tätare rapportering och bättre insyn (ex. via revisor eller styrelsebefattning) kräva att företaget inte investerar utan att först meddela ban— ken, att utdelningarna minskas eller slopas och att företagsägaren begränsar sina uttag från företaget. I extremfallen övertas företa- gets aktier och/eller krävs avsättning av den gamla företagsledningen och/eller krävs reor- ganisation av hela företaget.
D: 5. Beslut
Beträffande det formella beslutsfattandet hänvisas till föregående kapitel.
D: 6. Uppföljning av krediten och företagets utveckling
Via den löpande interna statistiken över växeldiskontering och ställning på check- räkning kan en bank praktiskt taget dag för dag följa utvecklingen av inlåning och kort- fristiga bankkrediter hos alla större kund- företag och därigenom bilda sig en approxi-
mativ uppfattning om dessas likviditetsut- veckling. För alla kundföretag med krediter av någon betydelse genomgår den närmast ansvarige bankmannen tillsammans med fö- retagsledningen en gång om året företagets senaste bokslut. I samband härmed ges bankmannen tillfälle att inspektera företaget samt att diskutera företagets speciella prob- lem och pejla företagsledningens bedömning av branschutveckling m.m. Beträffande många större företag ges också möjlighet att ta del av budgets samt specificerade prognoser och flerårsplaner av olika slag. I samband med kreditansökningar och det år- liga fastställandet av checkräkningskreditens och limitens storlek ges också tillfälle att in- hämta olika upplysningar från företagsled- ningen.
Genom sin nära kontakt med företagen erhåller bankerna en detaljerad inblick i oli- ka branschers förhållanden. Både med tanke på kreditgivningen och fondavdelningens ar- bete görs inom storbankerna bokslutsanaly- ser för alla börsnoterade företag, alltså även icke-kunder. För icke börsnoterade kund- företag görs visserligen bokslutssammandrag men detta material förefaller att bearbetas och utnyttjas statistiskt endast sporadiskt i samband med speciella branschundersök- ningar.
E. Kreditbedömning och krediturval
E: 1. Riskbedömning
En banks bedömning av risken vid kredit- givning till ett företag baseras på informa- tion, som schematiskt kan indelas i följande tre huvudgrupper:
a. uppgifter om tillgängliga säkerheter, b. uppgifter om företaget som sådant, dvs. främst bokslut i vid mening samt ev. prog- noser, budgets och kalkyler av olika slag,
c. uppgifter om externa och interna förut- sättningar för företaget (ex. förväntad branschutveckling och företagsledningens kvalitet).
2” Cohen, Gilmore och Singer samt Edward Reed, s. 316 ff.
Gränsdragningen mellan de tre grupperna är i praktiken allt annat än klar men ger en indelning, som lämpar sig vid analys av riskbedömningens olika aspekter.
Säkerheterna diskuterades tidigare med utgångspunkt från banklagstiftningen, varvid bl. a. konstaterades att effekten av bankla— gen och bankinspektionens verksamhet på affärsbankernas risktagande är omöjlig att objektivt fastställa. Man har därför endast bankmännens egna uttalanden att hålla sig till. Genomgående uppgav de intervjuade att de formella säkerheterna spelar ingen eller obetydlig roll vid kreditgivningen. Med un- dantag för några fall av inledningsvis gjorda reverenser nämndes banklagen och bankin- spektionen inte alls eller enbart i förbigåen- de. Synsätt och nyanser i synsätt kan enklast illustreras med ett axplock citat (inom paren- tes anges vilken intervjukategori sagesman- nen tillhör).
1. »Om man tror på företaget som sådant kommer faktiskt de formella säkerheterna i andra hand — — — Sedan man väl fått tilltro till företaget och bestämt sig för att hjälpa det, ser man sig om för att försöka hitta säkerheter. Naturligtivs tar man då alla säkerheter man kan få. Nu kan det vara en viss skillnad här- vidlag mellan exempelvis mig och chefen för ett litet kontor ute i landsorten. Jag är väl med- veten om att en sådan kontorschef inte alla gånger har samma inställning som jag. — — — Vi har på kurser inom banken försökt inpränta hos våra män i linjen att säkerheterna är av sekundär betydelse. Tidigare i bankerna var man mycket strängare med säkerhetskraven — — — Med den nya inställning, som bankerna har i säkerhetsfrågan, har vi i vissa fall en del besvär med bankinspektionen, som tolkar bank- lagen på ett mycket restriktivt sätt.» (kat. B.)
2. »Säkerhetssidan finns naturligtvis med i bilden men nästan alltid kan man, om man vill, ordna säkerheterna på ett formellt acceptabelt sätt. Någon gång kan det väl tänkas att företa- get begär en mycket stor kredit, som behövs och som är väl motiverad utifrån företagets synpunkt men som avslås på grund av att till- räckliga säkerheter formellt sett inte kan ord- nas». (kat. B.)
3. »Man får väl säga att de formella säker- hetskraven kan man som regel komma förbi om man vill. Således är exempelvis borgen en
typ av säkerhet, vars värde är en ren bedöm- ningssak.» (kat. B.)
4. »Säkerheterna kommer långt ner på listan vid bedömning av företagets kreditvärdighet. Jag brukar säga att frågan om företaget kan erhålla kredit eller ej är avgjord innan man kommer till själva Säkerhetsfrågan.» (kat. A.)
5. »Om det är ett lönsamt företag med en duktig ledare tar vi som affärsbank gärna en risk och ger kredit till företaget. Sedan får man på olika sätt lirka med Säkerhetsfrågan så att man får en säkerhetstäckning, som tillfreds- ställer bankinspektionens krav.» (kat. B.)
6. »Personligen är jag inte rädd att satsa på ett företag med goda framtidsutsikter och god ledning, även när jag inte har fullständig for- mell säkerhetstäckning. — — — Att låta företa- gets bokslut och framtidsutsikter vara avgöran- de för kreditbedömningen i stället för säker— hetsfrågan kan nästan sägas ingå i vår banks policy. Däremot ser bankinspektionen i mycket hög grad på Säkerhetsfrågan. Det är ju deras uppgift att se till att bankerna har säkerhets- mässig täckning för sina krediter. Därför kan det ibland bli vissa divergenser i uppfattningen om krediterna.» (kat. B.)
7. »De formella säkerheterna kan man alltid skaffa. Deras verkliga värde däremot blir be-
roende på företagets lönsamhet. — — — bankin- spektionen går väldigt hårt efter de formella sä- kerhetskraven och det leder till att de — — — ofta
går förbi de krediter, som reellt sett är tämli- gen riskabla men där de formella säkerheterna pappersmässigt ser betryggande ut och i stället anmärker på krediter, som vi anser vara fullt säkra trots att de formella säkerhetskraven inte är så väl tillgodosedda.» (kat. B.)
Av citaten framgår dels att de formella säkerhetskraven inte uppfattas som något hinder vid kreditgivning till lönsamma och expansiva företag, dels att säkerheterna över huvudtaget inte anses påverka kredit— besluten i någon större utsträckning. Äldre bankmän hänvisade till 1920- och 1930-ta- lens erfarenheter och framhöll att dessa allt- för väl visat de formella säkerheternas ringa reella värde och att bankerna därför med- vetet strävat efter att komma bort från sä- kerhetstänkandet i sin kreditgivning. Den in- formation, som affärsbankerna införskaffar som underlag för kreditbesluten har en om- fattning och inriktning, som i sig självt indi-
kerar att formella säkerheter och fullgoda säkerheter inte på ett avgörande sätt styr kreditfördelning”.
Banklagens säkerhetsbestämmelser, eller rättare sagt bankinspektionens tolkning av dessa bestämmelser, förefaller inte nämnvärt påverka kreditfördelningen. Därav följer emellertid inte som en självklar följdslutsats att säkerheterna över huvudtaget saknar större betydelse för kreditgivningen. Konten- tan av intervjusvaren är att ett kreditsökan- de företag bedöms i sin egenskap av »going concern». Det är emellertid uppenbart att för ett stort antal företag, sannolikt huvud- parten, finns en viss om än ofta liten sanno- likhet för betalningsinställelse och konkurs. När sådana inträffar bestäms bankens för- luster av hur stort företagets likvidationsvär- de (»slaktvärde») är och av hur stor, relativt sett, fordran på detta värde är via säker- heterna. En bank kan rimligtvis inte undgå ta hänsyn till att ju bättre säkerheterna är desto mindre är kreditrisken. Schematiskt kan totala kreditrisken ses som produkzen av sannolikheten att företaget går i konkurs och sannolik förlust vid konkurs på grund av otillräckliga säkerheter”. Om endera el- ler båda av dessa storheter är noll blir totala kreditrisken också noll.
Det förefaller finnas en förklaring, som både inrymmer bankmännens starka beto- ning av andra faktorer än säkerheter och som ger säkerheterna deras logiska plats i sammanhanget. Med den negativa riskvärde- ring, som en bank får antas ha, påverkas kreditbesluten inte enbart av förväntat ge— nomsnitt för företagets betalning av lån plus räntan utan av hela den subjektiva sannolik- hetsfördelningen för företagets betalningar. Vid mycket stark riskaversion kan redan små sannolikheter för stora förluster leda till att kredit inte beviljas oavsett vad det förväntade genomsnittet är. Både i intervjuerna och i andra sammanhang har det påpekats hur svårt och många gånger närmast omöjligt det är att beräkna ställda säkerheters verkliga värde vid kreditgivning till företag. Det verk- liga värdet är berörda tillgångars marknads— värde under den tidsperiod i framtiden, som följer på ett ev. fallisemang. Vid tidpunkten
för kreditbeslutet (särskilt avseende lång kredit) är beslutsfattaren i ett stort antal fall ytterligt osäker på både vilka tillgångar, som finns att ta i anspråk efter en konkurs (exempelvis råvaror) och vilket marknads- värde dessa tillgångar totalt sett då kommer att ha (exempelvis färdigvarulager, maskiner samt anläggningar för kontinuerliga proces— ser). Möjligheterna att genom ackordsför- handlingar minska förlusten torde vara omöj- ligt att i förväg bedöma. Detta betyder att i den subjektiva sannolikhetsfördelningen är variationsområdet stort för de värden, som säkerheterna kan anta, och att olika förvän- tade utfall inte är starkt koncentrerade till det förväntade genomsnittet. Härigenom kommer vid given räntestruktur riskerna att verka starkt återhållande på kreditgivningen, när denna baseras på enbart säkerheter”. Kreditrisken beror emellertid även på sanno- likheten för att företaget går över styr. Ge- nom att insamla uppgifter om bl.a. före- tagets ställning och hittillsvarande utveck- ling kan en bedömning göras av denna san- nolikhet — en bedömning, som i regel kan göras mindre osäker än beträffande säker- heternas värde på grund av möjligheterna att utföra trendberäkningar, att införskaffa prognosmaterial och att tillämpa olika mer eller mindre förfinade analysmetoder. Ju mindre denna sannolikhet är desto mindre
21 Det förtjänar också nämnas i samman- hanget att banklagens säkerhetskrav diskuteras i utomordentligt försiktiga ordalag i den av Svenska Bankföreningen och Sveriges Industri- förbund 1965 utgivna skriften »Näringslivets kapitalförsörjning». Bl. a. sägs att man bör »akta sig för att tro, att de formella bestämmel- serna hittills spelat någon mycket stor roll som hämmande faktor i praktiken . . . Restriktioner- na medför dock, att vissa i och för sig godtag- bara krediter onödigtvis inte alltid kan ges på ett smidigt sätt av bankerna. . . Därigenom har delar av näringslivet ibland i någon mån hållits tillbaka eller också har de tvingats anlita onö- digt kostsamma och olämpliga finansieringskäl- lor». Se Sveriges Industriförbund och Svenska Bankföreningen, s. 63—64. 22 Johansson. 23 I den tidigare allmänna definitionen av kreditrisk får därför sannolik förlust inte gene— rellt tolkas som förväntat genomsnitt, eftersom detta förutsätter antingen neutral riskvärdering från bankernas sida eller fullständig riskutjäma ning i låneportföljen.
avseende behöver fästas vid säkerheterna". Vid tillräckligt stränga krav på företagens lönsamhet, solvens etc. kan säkerheternas värde helt negligeras. Att säkerheter inte alls påverkar kreditbesluten är därför inget tec— ken på riskvillighet från en kreditgivares sida utan motsatsen. Det är nödvändigt att skilja på kreditgivning där uppgifter om så- kerheter utgör enda bedömningsunderlaget och kreditgivning där dessutom detaljerade uppgifter finns om företagets verksamhet. Dessa skillnader medför också naturliga skillnader i säkerheternas betydelse vid kre— ditgivning till företag och kreditgivning för bostadsändamål.
Det vore emellertid oriktigt att av bank- männens principdeklarationer rörande säker- heter dra slutsatsen att bankerna vägrar ta kreditrisker. När bankmännen ombads pre- cisera sin ståndpunkt kom på olika sätt sä- kerheterna med i bilden, särskilt när diskus- sionen kom in på stora krediter. Svaren gav också klart vid handen att när bokslutets kvalitet sjunker tas i ökad utsträckning hän- syn till ställda säkerheters kvalitet25. Bok- slut och säkerheter är därför inom vissa gränser substitut för varandra i riskbedöm- ningen26. I detta sammanhang nämnde flera dels att penningvärdeförsämringen tenderar att förbättra en ställd säkerhets värde i för- hållande till krediten, dels att moderna kontors- och fabriksfastigheter är mer allsi- digt användbara än sina föregångare och därför lättare att avyttra. Självfallet gäller detta senare dock inte anläggningar för kon- tinuerliga processer”.
Det är inte ovanligt att företag uppger sig ha hindrats att låna tillräckligt med kapital på grund av banklagens bestämmelser. Des- sa utsagor torde till mycket stor del — kan— ske uteslutande — bero på att en del bank- män vid avslag på kreditansökningar av be— kvämlighetsskäl skyller på banklagen trots att de verkliga motiven är helt andra. Att dessa klagomål minskat i styrka under se— nare år torde vara ett utslag av att det nu- mera ligger närmare till hands att skylla på kreditrestriktionerna.
Analys av bokslut och därmed samman- hängande information intar den centrala
platsen i bankernas kreditbedömning. Bok— slutsanalysen kan delas upp i principiellt sett tre steg, nämligen värdering av bok- slutet, bedömning av bokslutet och bedöm- ning av företagets likvidationsvärde. I det första steget korrigeras bokslutssiffrorna (ex. med hjälp av uppgifter om förändringar i
24 En bankman menade att när kreditbedö- maren inte är säker på ett företag, vilket kan bero på dennes bristande kompetens och från- varo av uppgifter om företaget, så grundas kre- ditbeslutet på »de ställda säkerheternas reella värde». Just brister i utbildning tillsammans med slentrian torde medföra att säkerheterna spelar större roll vid en del kontorschefers be- viljande av kredit än genomsnittligt. En grund- förutsättning för bankernas analys är att före- tagen har en ändamålsenlig bokföring. Brister häri hos små och medelstora företag uppgavs av åtskilliga bankmän vara ett besvärligt problem. 25 Detta framgick exempelvis när kontors- cheferna ombads ta ställning till ett företags kreditvärdighet vid varierande kombinationer av bokslut och erbjudna säkerheter enligt ett testformulär. % Vid rådande räntestruktur torde det aldrig vara lönande för banker att bevilja krediter mot fullgoda säkerheter när sannolikheten för kon- kurs är hög, eftersom indrivandet av fordringen inte är kostnadsfritt. Indrivande av sådana ford- ringar skapar också en onödig »bad will» för bankerna. Däremot nämndes av flera bankmän att erbjudande av fullgoda säkerheter från gamla kunder med mycket dålig ekonomisk ställning ibland leder till inte önskad kreditgiv- ning på grund av bankens tvekan att utan starka skäl bryta en gammal affärsförbindelse. 27 I USA är det de stora, solida företagen, som i första hand tillåts uppta banklån utan ställande av säkerheter. Ett karakteristiskt in— slag är också att räntan för lån utan säkerheter ligger lägre än räntan för lån mot säkerheter. Se Robinson [2] s. 227 ff samt 5. 199 ff i 1951 års upplaga av samma arbete. Robinson kon- staterar vidare att »användandet av säkerheter vid bankutlåning nådde ett lågvattensmärke 1946 på grund av den ovanligt höga likvidite- ten i efterkrigsekonomin och den relativt be- gränsade låneefterfrågan. Federal Reserve's un- dersökningar 1955 och 1957 av bankutlåningen påvisar en kraftig ökning i användandet av sä- kerheter. Dessa uppgifter tyder på att när låne- efterfrågan stiger, blir krav på säkerheter från bankmännens sida betydligt vanligare». I sam- band med att metoder för att fördela krediter vid kreditrestriktioner diskuterades menade ett par av de intervjuade bankmännen att säker- heterna spelar större roll vid ett mera balanse- rat kreditmarknadsläge, eftersom de marginella lånen då är mer riskfyllda. Det framkom ock- så några fall, när mycket ingående undersök- ningar hade gjorts av tillgångarnas marknads- värde under olika antaganden om avvecklings- takt m.m., innan de relativt sett mycket stora krediterna hade beviljats.
lagerreserv, lagerreservens storlek och scha- blonmässigt beräknad företagarlön) för att få en bättre bild av företagets ställning och utveckling. I det andra steget görs en be- dömning av bokslutet, som med utgångs- punkt från >>going concern» syftar till att ge en uppfattning om risken för bristande be- talningsförmåga. Vid behov görs slutligen den bedömning av företagets likvidations— värde, varom redan talats.
I senare års debatt om effekterna av pen- ningpolitiken har en framskjuten plats givits åt variationer i >>credit standards», dvs. de minimikrav rörande bl. a. säkerheternas och bokslutets kvalitet, som banken ställer som villkor för beviljande av kredit vid given räntestruktur28. Annorlunda formulerat av- gör >>credit standards» vilket lånebelopp ett företag högst är kreditvärdigt för. När det gäller bokslut för uttrycket >>credit stan- dards» snabbt tanken till de relationstal mel- lan olika bokslutsposter, som antas spela en så stor roll i bankers kreditanalys. I norma- tiv litteratur på området finns en rik flora av relationstal — ofta med rekommendatio- ner om vilken storlek dessa minst bör upp- gå till. Likaså finns exempel på formalise- rade sammanställningar där olika vikter gi- vits åt olika mått och där jämförelser görs med för branschen normala förhållanden i syfte att bestämma företagets relativa läge, kvalitetsmässigt sett. Nämnas kan att i USA publicerar Dun and Bradstreet Inc. årligen 14 genomsnittliga relationstal för 72 bran- scher och Robert Morris Associates 11 rela- tionstal för 173 branscher. I framför allt nyare amerikansk ekonomisk litteratur har det meningsfulla i detta relationstalstänkan- de ifrågasatts, bl.a. på grund av dess sta- tiska natur.
Såvitt bekant finns endast en mindre un- dersökning av förekommande analysmeto- der vid kreditbedömning i svenska affärs- banker”. Undersökningen avser förhållande- na 1961 vid Svenska Handelsbanken, Skan- dinaviska Banken och Göteborgs Bank och baseras på en genomgång av förekommande analysformulär samt tämligen kortfattade diskussioner av dessa med några högre be- fattningshavare i de tre bankerna. Större de-
len av undersökningen behandlar formulä- rens konstruktion och ifyllande. Det fram- går att endast ett fåtal relationstal är direkt upptagna i formulären men dessas konstruk- tion är sådan att ytterligare tal lätt kan be- räknas. Författarna drar emellertid slutsat- sen att »beräkning och användande av rela- tionstal är ej något huvudmoment i banker- nas balansanalys, utan man uttalar gärna sin skepsis mot ett alltför omfattande uppstäl- lande av sådana». Vidare sägs att formalise- rade sammanställningar ej förekommer i bankerna.
Ovannämnda undersökning avser främst stora krediter som beslutas och övervakas av ledningen. För dessa företag är det mer troligt att bankens ekonomiska analyser går betydligt längre än till studium av vissa re- lationstal. På lägre nivåer är det tänkbart att i förenklingssyfte tillämpas något slag av formaliserade sammanställningar och att uppnående av bestämda minimivärden för vissa relationstal är ett villkor för att ett fö- retag (vid givna räntesatser) över huvudta- get ska erhålla kredit. Sådana minimirela- tionstal kan användas som operationella del— mål av typ tröskelmål, som generellt måste satisfieras. Dessa operationella delmål kan tänkas vara ett administrativt hjälpmedel inom en bank och/eller ett inslag i en for- maliserad beslutsprocess”. Finns normer av detta slag bör spår härav kunna upptäckas även bland ett begränsat antal kontorsche- fer. I denna del av undersökningen ställdes därför ett betydande antal frågor om själva metodiken vid bokslutsanalys.
Det framkom att tanken på olika gene- rella tröskelvärden var främmande för de
28 Se ex. Assar Lindbeck [1]. ” Karling & Karlsson. 30 Distinktionen mellan formaliserad och icke-formaliserad beslutsprocess är närmast hämtad från Greyson Jr. Vid icke-formalisera- de beslutsprocesser ser beslutsfattaren på pro— jektet »i sin helhet», beaktar implicit många faktorer och beslutar sig på basis av bedömning och erfarenhet, ev. supplementerade med någ— ra få egna beräkningar. Vid formaliserade be— slutsprocesser gör beslutsfattaren explicita an- taganden, formaliserar fakta och fattar beslut enligt väl specificerade kriterier. Härigenom blir det möjligt att trots många olika slags va-
riabler och osäkerheter göra direkta jämförel- ser mellan olika projekts förväntade lönsamhet.
intervjuade. De enda relationstal, som över huvudtaget gick att diskutera i detta sam- manhang var likviditet, mätt som balanslik- viditet (>>current ratio») och/eller kassalikvi- ditet (»acid test») samt eget kapital (justerat för dolda reserver i lager) i procent av totala balansomslutningen31. Genomgående under- ströks kraftigt att i totalbedömningen av fö- retagets kreditvärdighet måste en mängd fak- torer vägas mot varandra och att en forma- liserad vägningsprocedur är omöjlig att an- vända. Vissa ansåg att några generella mini- mikrav för vissa variabler inte finns varken totalt sett eller för företag inom varje bransch. Andra uppgav, när de pressades, vissa minimital men detta skedde med up- penbara samvetsbetänkligheter och med star— ka reservationer som förtog större delen av precisionen i uttalandena. Man hänvisade till skillnader mellan branscher, mellan gam- la och nystartade företag, mellan gamla och nya kunder osv. och påpekade de stora individuella variationerna i tillgångar- nas och skuldernas fördelning i tiden, skill- nader i orsaker till dessa variationer, varia— tioner i storleken av dolda reserver i maski- ner och fastigheter, varierande svårigheter att beräkna storleken av dessa reserver osv. Kassalikviditeten var det relationstal, vars nedre gräns man var mest villig att diskutera men de uppgivna talen varierar kraftigt (från 0,2 till 1,0) och speglar, förutom vissa defi- nitionsskillnader i några fall, sannolikt i hög grad den speciella kundsammansättningen vid varje enskilt kontor. Några kontorsche- fer uppgav samtidigt eller enbart minimital för balanslikviditeten, vilken i samtliga fall dock sattes till ungefär ett. Uppgivna mini— mital för andelen eget kapital varierar ock- så kraftigt (från 10 procent till 30 procent) och sannolikt av samma skäl som beträffan— de kassalikviditeten. Vissa uppgav sig ha lån utestående till tillverkande företag med en— bart 10 procent eget kapital utan att därför kreditrisken i samtliga fall kunde anses vara särskilt hög. Över huvudtaget erhölls ett intryck av att ev. minimirelationstal i första hand gäller för nya (potentiella) kunder på grund av skillnaderna i informationsläge mellan dessa och gamla kunder.
Olika relationstal beaktas visserligen i bok- slutsanalysen men med undantag av likvidi- teten är det förhållandevis vanligt, att man vid sidan av de få ev. uträknade relations- talen i analysblanketterna endast gör grova överslagsberäkningar utan hjälp av papper och penna. Ett försök gjordes att få någon uppfattning om olika faktorers relativa bety- delse vid bokslutsanalysen, eftersom a priori urvalsmöjligheterna är närmast obegränsade. På basis av provundersökningens intervju- material valdes ut 18 faktorer som föreföll vara de viktigaste vid bedömning av ett bok- slut. En lista över dessa faktorer med ut- rymme för önskade kompletteringar tillställ- des elva kontorschefer, som ombads poäng- sätta de olika faktorerna från 0 till 100 efter deras vikter vid den sammanvägning som görs för att bilda sig ett helhetsomdöme om ett företags ekonomiska ställning inför ett beslut om beviljande av lång kredit. Svar er- hölls från alla och av svaren att döma be- traktades listan med ett par mindre undan- tag som fullständig. I varje svar har på basis av poängsättningen de olika faktorerna rang- ordnats, varefter den genomsnittliga plats- siffran beräknats. På grund av att några kontorschefer haft vissa svårigheter att i de- talj differentiera poängsättningen varierar platssiffran avsevärt när det gäller de fakto- rer, vilka ansetts vara mindre betydelsefulla. Med utgångspunkt från de genomsnittliga platssiffrorna kan dock de olika faktorerna sammanföras i fyra grupper, där skillnader- na mellan grupperna är tämligen markanta. De tre viktigaste grupperna innehåller 12 faktorer enligt nedanstående förteckning (utan rangordning inom resp. grupp). Varför de olika faktorerna ingår torde inte närmare behöva förklaras”.
*” Balanslikviditet: totala omsättningstillgång- ar i procent av korta skulder. Kassalikviditet: likvida omsättningstillgångar i procent av korta skulder. Vanliga tumregler i litteraturen för de båda kvoternas minsta storlek är två resp. ett.
32 Testen avser formell analys vid ställnings- tagande till lång kredit. Det framkom dock i flera sammanhang att skillnader i analysens in- riktning vid kort resp. lång kredit inte är sär- skilt markant på grund av kundförhållandets
Forts. sid 210.
Genomsnittlig platssiffra
Grupp I (2,6—3,5) Lönsamhetens nivå1 Lönsamhetens utvecklingstendens1 Likviditetens utvecklingstendens2 Grupp ][ (5,4—6,1) Likviditetens nivå2 Korrigerat eget kapital/ balansomslutning; nivå3 Omsättningens utvecklingstendens Grupp III (7,9—9,5) Lager/omsättning; tendens Lager/omsättning; nivå Orderstockens nivå Kundfordringarnas senaste sammansättning Totala skulder/balansomslutning; tendens Lönsamhetens stabilitet1
Anm. l)I regel mått som bruttovinst eller netto- vinst i förhållande till omslutningen. 2) Mätt med balanslikviditet och/eller kassa- likviditet. 3) Eget kapital korrigerat med dold lager- reserv.
Allmänt. Tendens och stabilitet är mätta enligt uppgifter från de 3—5 senaste årens bokslutsupp- gifter. Nivå är enligt senaste bokslutet. I före- kommande fall har värden under angivna minimi- värden exkluderats. Orderstocken har antagits vara större än noll. Används medianvärden i stället för aritmetiskt genomsnitt blir de enda förändringarna att orderstockens relativa bety- delse stiger något medan tendensen i skuldkvoten får något minskad betydelse.
Materialet är naturligtvis alldeles för litet och bristfälligt för att ensamt ha något som helst vetenskapligt värde. En sammanställ- ning av svaren har emellertid diskuterats med ett mindre antal av bankernas ledande
Forts. från sid 209.
art. En medlem av en bankdirektion gjorde föl- jande sammanfattning i frågan: »Även vid kort kreditgivning så ser man inte enbart på just den aktuella krediten utan ser också på kom- mande krediter och anteciperar kommande kre- ditbehov. Därför ser man också vid kort kredit- givning på företagets lönsamhet i och med att man lägger detta längre perspektiv på kredit- givningen. Man går igenom företagets ställning och löser hela finansieringssidan . . . Ofta är det besked man lämnar företagen att vi kan ge den korta krediten om de långsiktiga kreditproble- men också ordnas. En dellösning av företagets finansiering ger snabbt väldiga svårigheter för banken när de nya kredibehoven aktualiseras».
befattningshavare och enligt dessa är den erhållna bilden realistisk. Man menade dock att lönsamhetsbedömningens framskjutna position sannolikt var utslag av en viss idea- lisering och att därför betydelsen av andelen eget kapital något underskattats. Å andra sidan var det flera av de intervjuade lokal- och regionscheferna, som klagade över att huvudkontoret fäste så stort avseende vid andelen eget kapital. I jämförbara hänseen- den överensstämmer också resultaten med den tidigare nämnda undersökningen. De slutsatser, som kan dras är främst av nega- tiv art. Några generella minimirelationstal förefaller inte finnas och inte heller något formaliserat bedömningssystem varken cen- tralt eller ute i linjeorganisationen. För en kvalificerad analys av olika faktorers infly- tande på totalbedömningen av bokSIutet krävs andra metoder än intervjumetoden. Intervjuerna ger dock anledning att ifrå- gasätta vad ovanstående tabell egentligen utvisar och att ifrågasätta om en sådan ana— lys över huvudtaget är särskilt fruktbar, när det gäller att avgöra enligt vilka kriterier bankernas riskbedömning sker. Huvuddelen av krediterna går till gamla och därför väl- kända kunder, som har åtminstone en stå- ende checkräkningskredit, och i det helt övervägande antalet fall behöver någon mera ingående kreditanalys inte göras utan man nöjer sig med hastiga, överslagsmässiga bedömningar av boksluten. Med nuvarande personalresurser är det också nödvändigt att så är fallet. Det kan ifrågasättas om inte olika relationstal m.m. primärt bör ses som ett naturligt och av ekonomiska skäl nöd- vändigt kontrollsystem där bildligt talat var— ningslampor tänds när avvikelser från i nå- gon mening det normala uppstår eller finns, vilka ger anledning till närmare undersök- ningar och en mer noggrann övervakning av företagets utveckling. Endast beträffan— de nystartade företag saknas underlag för ett sådant kontrollsystem och därför krävs i dessa fall alltid ingående undersökningar innan kredit beviljas. Vilka analysmetoder som används och hur ingående företags- ekonomiska undersökningar, som görs, blir beroende av problemens art och tillgången
på specialister. Ett av alternativen är att in- för beslut om längre krediter begära detal- jerade investeringskalkyler. Betydelsen av re- lationstal m.m. reduceras då till en fråga om i första hand hur adekvat kontrollsyste- met är och hur snabbt bankmannen reagerar inför dess signaler. Den utgångspunkten ger en slutsats av starkt tentativ natur, nämligen att av bokslutsuppgifter och därmed sam- manhängande uppgifter är det endast ande— len eget kapital och tendensen i lönsamhets- utvecklingen, som har självständig betydelse för kreditbeslutet, eftersom dessa faktorer var för sig eller i kombination oftast är grundorsaken till övriga oförmånliga rela- tioner mellan bokslutsposterna och är direk— ta mått på sannolikheten att banken behöver ta erbjudna säkerheter i anspråk. Företagets likviditet — oavsett hur den mäts — intar en betydelsefull mellanställning. Ett ur en banks synvinkel fullt legitimt skäl för att ge en kredit kan vara att förbättra företagets lik- viditet och kreditrisken behöver inte av den anledningen vara särskilt stor. Likviditeten är emellertid samtidigt en mätare på sanno- likheten för att banken ställs inför ytterli- gare kreditanspråk och det är den förvän- tade storleken av dessa tillsammans med ef- ter det aktuella beslutet utestående krediter, som banken måste bedöma från risksyn- punkt. Likviditeten är därför länken mellan den kredit som övervägs och sannolika fram- tida kreditanspråk och är därigenom bety- delsefull vid en banks kreditbedömning. När investeringskalkyler diskuterades med bankmännen var det påfallande hur ofta man med detta begrepp avsåg enbart kost- nadskalkyler. När frågorna preciserades ut— talades ofta en viss skepsis inför skriftliga lönsamhetskalkyler med hänvisning till att sådana kalkyler ofta är friserade på intäkts— sidan och att en bankman i regel har starkt begränsade möjligheter att själv bedöma in— täktssiffrornas realism. I stället koncentre- ras uppmärksamheten till kostnadssiffrorna där kontrollmöjligheterna är större, främst beroende på att jämförelser kan göras med liknande kalkyler från andra företag, som banken haft eller har uppe för bedömning. Därutöver uppmärksammas finansierings-
planer och investeringens plats i ev. mer långsiktiga investeringsprogram.
Den sista grupp av uppgifter, som inled- ningsvis nämndes, är uppgifter om externa och interna förutsättningar för företaget. Av intervjuerna att döma borde denna grupp ha diskuterats först, eftersom det ständigt be- tonades vilken ofta avgörande betydelse för kreditbesluten, som bankens förtroende för företagsledaren har. Denna lika triviala som svårmätbara starkt subjektiva faktor förefal- ler också ofta vara huvudförklaringen till många byten av bankförbindelse.
En med tanke på strukturutvecklingen i näringslivet intressant fråga är bankernas ståndpunkt vid kreditgivning till legotillver- kare och underleverantörer med några få och stora kunder. Med ett undantag beto— nade intervjuade på olika beslutsnivåer att stora risker är förenade med längre krediter till sådana företag. Flera uppgav sig ha exempel på företag, som råkat i stora svårig- heter genom att de först byggt ut för att kla— ra uppgjorda kontrakt och senare plötsligt drabbats av ett stort försäljningsbortfall på grund av ändrad inköpspolitik eller produk- tionsinriktning hos storkunden eller också pressats hårt vid prisförhandlingar. I vissa fall söker bankerna gardera sina krediter till sådana företag genom att storkundens inköp kontraktsbinds för den tid, som krediten lö- per. Ofta är detta dock inte möjligt och flera bankmän uppgav att säkerheterna i sådana fall spelar en betydande roll för kreditbeslu- ten beroende på den stora osäkerheten vid bedömning av företaget som >>going con- cern». Detta ligger helt i linje med vad som tidigare sagts beträffande bankernas riskbe- dömning.
Sammanfattningsvis kan den i och för sig föga märkliga slutsatsen dras att affärsban- kernas riskbedömning dels avser risken för konkurs, varvid de strategiska variablerna är nuvarande och förväntad andel eget kapital (genom den senare kvoten tas hänsyn till den aktuella kreditens relativa storlek), tidigare och förväntad lönsamhet (det senare talet på basis av olika kalkyler och prognoser) samt på olika omständigheter grundad till- tro till företagsledningen och dels avser ris-
ken för förluster vid ianspråktagande av er- bjudna säkerheter. Bedömning av företaget som >>going concern» står i förgrunden dels av det enkla skälet att säkerheterna tas i an- språk först efter betalningsinställelse, dels på grund av att bedömningen av de aktuella tillgångarnas framtida marknadsvärde ofta är ytterligt osäker. Ju strängare krav, som ställs på antingen företagets ekonomiska ställning eller säkerheterna desto mindre kreditrisk totalt sett tar en bank. Den fråga, som ställdes till de intervjuade om huvud- orsakerna till bristande kreditvärdighet be- svarades med: för låg andel eget kapital, bristande lönsamhet, bristande tilltro till fö- retagsledningen och bristfälliga säkerheter. Ofta nämndes de tre förstnämnda faktorerna i kombination med hänvisning till att de ofta uppträder gemensamt och i andra fall påpe— kades att Säkerhetsfrågan blev avgörande på grund av att en eller flera av de tre första faktorerna är för handen och därför >>egent- ligen» avgörande33. Avslutningsvis bör på- pekas det tidigare nämnda förhållandet att en banks allmänna kreditpolitik och port- följpolitik också påverkar ställningstagandet till den lånesökandes kreditvärdighet.
E: 2. Kreditvillkor
En fråga av stort intresse är hur de interna räntelistor är konstruerade, som bankerna följer vid sin räntesättning. För att få exem— pel härpå har en omgång sådana listor för 1965 därför insamlats och de delar av dessa, som främst berör företagen och inte hänger samman med statliga åtgärder (ex. garanti— lån) redovisas i tabell 8: 1.
Som framgår används huvudsakligen kre- ditformen som formell räntesättningsgrund för rörelsekrediter och för reverslån ställda säkerheter. Ofta anges ett ränteintervall och detta är störst för varuväxlar. Med undantag för främst vissa provinsbanker anges en enda och fix räntesats för checkräknings- kredit (en kreditavgift uppgående till 1 pro— cent av beviljat belopp tillkommer). För reverslån inskränker sig den angivna ränte- latituden till i regel trekvarts procentenhet och kan antas vara ungefär samma i de fall,
där endast lägstränta satts ut. De faktiska ränteskillnaderna mellan olika typer av kre— diter är ännu mindre än vad som framgår av räntelistorna. Vid diskontering av växlar kan räntan betalas antingen i förskott eller i efterskotthanligen betalas räntan i för- skott. Detta betyder att vid 8 procent växel— ränta betalas 8 kr. för en kredit på 92 kr., vilket ger en effektiv ränta på 8,7 procent. Om vid checkräkningskredit till 7 procent ränta i genomsnitt 50 procent av beviljat belopp utnyttjas (vilket inte är ovanligt) blir med provisionen, som vid beviljandet ome- delbart belastar kundens konto, den effek- tiva räntan 9,2 procent.
Avsteg från räntelistan i form av särskilda favörsräntor är av intervjuerna att döma numera mycket sällsynta. Vissa banker har dock i sina räntelistor givit anvisningar för sådana fall. En provinsbank har en särskild ränteskala för »Värdefull kund» när över- enskommelse träffas att lånet ska lösas inom tre månader. Denna ränteskala ligger en kvarts till en halv procentenhet lägre än den ordinarie. En storbank har angivit särskilda lägsträntor, som med motsvarande procent— enheter underskrider de räntor, som >>bör uttagas». I räntelistan för en annan storbank omtalas att en kvarts till en halv procenten- het lägre ränta än enligt listan kan få uttas i speciella fall. Till detta kommer att i vissa fall favörsräntor ges inom ramen för listor- nas ränteintervaller i den meningen att lägre ränta tas ut än normalt. De kunder, som lyckas erhålla räntekoncessioner, är enligt intervjuerna främst sådana, som tillför en bank stora andra bankaffärer — främst in— låning, emissionsaffärer och utlandsaffärer.
De faktiska räntelatituderna torde variera något med kreditmarknadsläget. De långva-
33 Nämnas kan att enligt en amerikansk un- dersökning för 1957—1958 var huvudskälet till avslagna kreditansökningar från småföretag bristande kreditvärdighet och detta var i sin tur föranlett av främst otillräcklig andel eget kapi- tal, därefter dålig tidigare lönsamhet och tvivel på företagsledningens förmåga samt därefter otillräckliga säkerheter. Av övriga skäl kan nämnas långsam återbetalning av tidigare lån, undermåligt redovisningssystem hos företaget samt nystartat företag utan >established ear- nings record». Se Edward Reed.
Tabell 8: I . Vissa räntesatser aktuella vid kreditgivning till företag från de jem storbankerna om de sju storsta provinsbankerna maj 1965. Krediternas löptid över tre månader med undantag för I: I . Officiellt diskarna: 5 1/2 %.
Grund för ränte- sättningen
Bank (slumpmässigt ordnade) och räntesats (understrukna: lågsträntor)
A B C D E F G
1. Vissa kredit- former
l. Varuväxlar,
S 3 mån., nya, 3) Varuväxlar, > 3 mån., nya, a)
3. Förlagsväxlar 4. Checkräkn. kredit b) 5. Bygg.kredi- tiv c) 11. Lån mot säker- het av: ], Borgen
. Aktier . Ind.f., 50 % d) . Ind.,f., 50—75 % d) . Ind.f., 75 % d) . »Annan säker- het»
7—8 % 7 %—8 % 7 7
S%
8 %l—8 % 8—8 1/2
8 l/z—8%
6%—8 1/4
714—834 23%
7 7
734—834 7%—8 1/:>. 71/2—8%
6%—7 %
8—8 % s—s %
634
7 % 8%—9
7—8 %
6%—8% 63%;
7%—8%
71/4 till;—S% _ 7 7 7%——7l/z 61/2 S%
8 1/2 7 % 8—8 %
6% za 81/2
8 1/2—8%
8—8 %
7—8 %
7 n—s % 8 %
7—7 %
7 ltt—7 % 8 1/2—8 % 7 'A—8 % e) 8 1/2—8 %
7 1/4—7 % 8 1/2—8 % 7—7 %
7
8 %—8 %
8 1/4—8%
63/2—7% 63/4
714—814
7—7 % 7
S%
81/4—81/2 71/4—8%
00 |
l7 3/å,——8 %
81%;
Anm. a) exkl. bilväxlar b) exkl. till kommuner c) avseende andra fast. än affärs- och bostadsfast.
eller belåningsvärde och i vissa fall efter belån.värde e) gäller för alla fastighetsinteckningar.
samt utan kommunal borgen (1) vid uppdelning i vissa fall efter tax.vårde
riga kreditrestriktionerna har sannolikt med- fört att den faktiska spännvidden snarast är mindre än vad räntelistorna anger. Anled- ningarna härtill är dels en sannolik tendens att närma sig räntelatitudernas övre gränser utan att överskrida dessa, dels minskad benägenhet att ge favörsräntor inom de an— givna räntelatituderna.34 En provinsbank upplyser f. ö. direkt i räntelistan att om möj- ligt den högre räntan ska tas när ett ränte- intervall angivits.
I de fall, när inom ett intervall viss valfri- het finns vid räntesättningen är följande för— hållanden avgörande för var i intervallet rän- tan på det individuella lånet sätts:
1. Kundens attraktivitet på grund av öv- riga bankaffärer.
2. Kreditmarknadsläget (delvis på grund av punkt 1).
3. Traditionellt räntemönster vid konto- ret eller avdelningen, ibland betingad av den lokala sparbankens bottenlåneränta.
4. Inteckningens läge vid inteckning i fas- tighet, varvid räknas på basis av antingen taxeringsvärde eller beräknat belånings- värde. Av minst betydelse tycks enligt intervjuer— na den sist nämnda faktorn vara. Det tradi- tionella räntemönstret (3) kan ibland en— bart innebära ett konsekvent tillämpande av högsta räntan för alla eller vissa säkerheter. Vid växeldiskontering finns vissa räntevaria- tioner mellan olika branscher, som åtmins- tone delvis sägs hänföra sig till riskmässiga differenser, och det är för denna typ av kre- diter, som direkta förhandlingar om räntan sägs vara mest vanliga. I övrigt ansåg ett par av de intervjuade att något lägre ränta ibland tas för stora lån (på grund av lägre hanteringskostnader) medan en ansåg att ibland något högre ränta tas för lån med lång löptid (reellt sett). Med få undantag torde dock gälla att följande faktorer inte påverkar räntesättningen för beviljade kre- diter:
1. Kreditens reella löptid över tre må- nader
2. Kreditens storlek som sådan
3. Kundförhållandets ålder
4. Risken för betalningsinställelse, mätt
efter andel eget kapital hos företaget, före- tagets lönsamhet etc. (För de volymmässigt obetydliga blancokrediterna till småföretag tillämpas dock speciella och högre räntesat- ser.)
Att säkerheterna inte är ett adekvat mått på kreditrisken framgår redan av det tidi- gare förda resonemanget. Om ev. ränteskill- nader kan antas spegla skillnader i förlust- risker på ställda säkerheter erhålls följande samband vid kreditgivning till det individu- ella företaget.
3. Vid given kreditrisk varierar räntan om olika räntesatser tillämpas för säkerheter av olika kvalitet — annars inte. b. Vid given ställd säkerhet är räntesat- sen given och oberoende av kreditrisk. c. Vid given sannolikhet för betalnings— inställelse varierar kreditrisken med säker- heternas kvalitet, vilket får till följd att rän— tan är positivt korrelerad med kreditrisken om olika räntesatser tillämpas för säkerhe- ter av olika kvalitet — annars inte. När en övre gräns finns för räntedifferentieringen efter säkerheternas kvalitet och sämre sä— kerheter tas, blir ovanför denna gräns kre- ditrisken inte korrelerad med räntan. d. Om sannolikheten för betalningsinstäl- lelse och säkerheternas kvalitet är ömsesi- digt beroende är räntan positivt korrelerad med kreditrisken om olika räntesatser till-
34 Benägenheten att i mindre grad ge favörs- räntor under kreditrestriktioner är inte på nå- got sätt självklar, eftersom inlåningen spelar en stor roll i sammanhanget. Sannolikt är dock den andel av kundkretsen, som kan förhandla sig till favörsräntor mindre under kreditrestrik- tioner, som varat en längre tid, beroende på en allmänt försämrad likviditet inom näringslivet. Under den inledande fasen av kreditrestriktio- ner kan däremot teoretiskt sett frekvensen av favörsräntor tänkas öka. Under senare delen av l930-talet och första hälften av 1940-talet var favörsräntor tämligen vanliga, men då beroende på konkurrensen inom utlåningen. I sammanhanget kan också noteras skillnaderna mellan räntebildningen i USA och Sverige. För stora välkonsoliderade företag, som vid upplå- ning fritt kan välja mellan ett stort antal affärs- banker och dessutom har direkt tillgång till penningmarknaden tillämpar bankerna en sär- skild »prime rate», som ligger lägre än övriga bankräntor och är avgörande för dessas läge. Vid förändringar i denna »prime rate» finns utpräglade prisledare. Se Hodgman, [l], s. 113 ff.
lämpas för säkerheter av olika kvalitet _— annars inte.
Tas vidare hänsyn till att ett företag ofta har en >>bunt>> av olika slags krediter mot vilken står en >>bunt>> av säkerheter förefal- ler det vara ytterst svårt att hävda att ränte- skalornas konstruktion ger räntesatser, som är anpassade till den kreditrisk, som en bank tar i det individuella fallet. På grund av punkt (1) är det tänkbart att för kreditvo- lymen i sin helhet en viss korrelation mel- lan kreditrisk och räntesats finns.35 Den fasta räntan för checkräkningskredit och den begränsade spridningen av de för industri- företag relevanta reverslåneräntorna torde dock medföra att denna korrelation är myc- ket svag. Till det mera märkliga i samman- hanget hör onekligen att räntesatserna för beviljade reverslån i stort sett inte alls på- verkas av lånets löptid.
Den ursprungliga anledningen till ränte- skalornas nuvarande principiella konstruk- tion kan sökas i det förhållandet att banker- nas riskbedömning före mellankrigstidens kriser i långt högre grad än nu var knuten till ställda säkerheter även vid kreditgivning till företag. Att denna konstruktion inte änd- rats i takt med utvecklingen av metoderna för kreditanalys kan kanske förklaras med av svagt vinstincitament betingad slentrian, ev. befäst av formalistiska analogier med bostadskreditgivningen. Nämnas bör att verkställande direktörerna närmast med em— fas förnekade att resp. bankstyrelse hade något som helst inflytande på räntesättning- en. Hypotetiskt är dock en annan och kom- pletterande orsak till räntesystemets behål- lande tänkbar.
I sin bok >>A Behavioral Theory of the Firm» ger Cyert och March en framskjuten plats åt rutiner och tumregler vid förklaring av företagsbeteende, som enligt C & M är starkt inriktat på att undvika osäkerhet. I stället för att behandla omgivningen som en exogen storhet söker företagen på olika sätt göra den kontrollerbar. »Beträffande kon- kurrenter består ett iögonfallande kontroll- medel i upprättandet av vedertagna förfa— ringssätt, accepterade av alla i branschen . . . Vi menar inte att företag nödvändigtvis slu-
ter kartellavtal i juridisk mening; vårt in- tryck är att de vanligen inte gör det, men de behöver inte heller göra det för att uppnå den åsyftade stabiliteten i konkurrens- förfarande. Priser bestäms exempelvis ofta på grundval av vedertagna förfaringssätt. Med tiden blir sådana variabler som vinst— pålägg, prisserier och standardkostnadsbe- räkningar likformiga inom en bransch... Nettoresultatet av sådana åtgärder med av- seende på priser... är att en osäker om- givning i mycket hög grad görs förutsägbar. En sådan uppgörelse mellan företag . .. är ett försök att undvika osäkerhet i utbyte mot en ersättning, som satisfierar vinstkrav och andra krav . . .».5&
Det är långtifrån osannolikt att en meka- nism av detta slag gör sig gällande beträf- fande utlåningsräntor som ett komplement till kartellavtalen om inlåningsräntor samt banktjänster. Härigenom skapas en obenä— genhet att frångå det traditionella räntesätt- ningssystemet. Affärsbankerna förhandlar regelmässigt med varandra om nya rikt- punkter för utlåningsräntorna vid diskonto- förändringar. Genom att alla tillämpar unge- fär samma traditionella beräkningsgrunder underlättas självfallet förhandlingarna och minskas osäkerheten beträffande vilka ränte- satser, som kommer att tillämpas i de indivi- duella fallen. Ytterligare en förklaring till att de traditionella beräkningsgrunderna be— hållits kan vara att de som internt admi- nistrativt hjälpmedel är lättförståeliga och därför lätthanterliga.
Under intryck av det kreditmarknads- läge, som med undantag av ett par smärre avbrott rått sedan mitten av 1950-talet har det stora flertalet företag >>givit upp att för- söka förhandla om räntan». Förhandlingar- na koncentreras i stället till amorteringspla- nen och avlyftningsfrågan om vilka inte finns mycket att anföra utöver vad som re— dan sagts. Beträffande amorteringsplanen måste bankmannen ta hänsyn till inte bara bankens lånepolitik utan också till vad före-
35 Nämnas kan att den av affärsbanker till— lämpade räntesatsen för bottenlån i jordbruks- och bostadsfastigheter ligger vid eller strax över räntesatsen för checkräkningskredit. 38 Cyert & March, 5. 119—120.
taget kan anses orka med under olika atta- ganden om omsättningsutveckling, kostnads- utveckling m.m. Avlyft är inte enbart en förhandlingsfråga mellan affärsbank och företag utan också mellan dessa båda å ena sidan och olika kreditinstitut (inkl. riksban— ken) å den andra.
E: 3. Ränta, risk och kundens lönsamhet för banken
För varje kredit kan i princip räntan delas upp i en del, som motsvarar räntan vid helt riskfria lån med den löptiden och i en de], som utgör ersättning för risktagande. Om det saknas monopolitiska inslag i prisbild- ningen på kreditmarknaden kommer vid jämvikt en hel skala av räntesatser att fin- nas, som korrekt avspeglar sådana faktorer som riskattityder och skiftande löptider. Var skalans nivå eller den genomsnittliga ränte- nivån ligger kan bestämmas av myndighe- terna via den ekonomiska politiken.
Att högre räntesats kräVS vid högre risk för att förmå en potentiell kreditgivare att ge den mer riskfyllda krediten är en elemen- tär grundsats för en kreditmarknads sätt att fungera. Det finns dock en övre gräns för exempelvis en banks villighet att ge kredit oavsett den utlovade räntans höjd vilket in— nebär att det även under normala förhållan- den finns ett inslag av vad som ofta kallas kreditransonering på kreditmarknaden.37
Ett skäl härför är skillnader i bankens och det kreditsökande företagets förväntningar rörande det senares möjligheter att betala er- forderlig ränta. Det finns a priori ingen an- ledning att anta att bankens och företagets förväntningar är identiska. Om räntan för enkelhetens skull antas kunna betalas en- dast från vinsten (före räntebetalningar) och om den subjektiva sannolikhetsfördelningen av företagets förväntade vinst enligt bankens bedömande ger en genomsnittlig förväntad vinst, som är negativ efter räntans betalan- de, så kommer banken inte att fästa avseen- de vid företagets utfästelser utan avslår dess kreditansökan.
Dessa skiljaktigheter i bedömningen kan vara av slumpmässig natur men bör då inte annat än i undantagsfall medföra oförmåga
att erhålla önskade krediter om företaget har möjlighet att även vända sig till andra ban- ker. Det kan emellertid antas att skiljaktig- heterna i bedömning mellan bankmän och företagare i många fall inte är slumpmässiga utan beror på en klar tendens till mer försik— tiga bedömningar från bankmännens sida. Orsakerna härtill är av psykologisk art och därför vanskliga att analysera. Tänkbara för- klaringar till bankmannens mer försiktiga hållning kan vara att han vet mindre om branschen och marknaden i fråga, att han är mera misstänksam och även måste bedö- ma företagsledarens hederlighet och kapa- citet och att han är mindre engagerad och betraktar färre faktorer som givna i en framtidsbedömning. Oavsett vilka förkla- ringar som väljs så kan konstateras att bank- män har ett stadgat rykte såsom varande utomordentligt försiktiga jämfört med före- tagare. Skiljaktigheterna i bedömning kan också tänkas bero på att företagaren endast jämför räntan med den aktuella investering- ens förväntade avkastning medan bankman- nen i sin riskbedömning av naturliga skäl ställer krediten (och räntan) i relation till hela företagets finansiella struktur och för- väntade utveckling.
Ett annat skäl för kreditavslag är bris- tande delbarhet hos det projekt, som kredi- ten helt eller delvis avses finansiera. Om banken för denna kredit begär en ränta, som gör projektet olönsamt, har företaget inte behov av någon kredit alls, eftersom projek- tet inte kan göras mindre. Företaget är då inte intresserat av en mindre kredit, oavsett vilken ränta banken begär.
Ett tredje skäl för kreditavslag under nor- mala marknadsförhållanden är att bankerna har en negativ riskvärdering, som är så stark, att över en viss risknivå kan ingen ut- lovad eller förväntad ränta, oavsett hur stor, kompensera risken. Såsom tidigare diskute-
37 1960 publicerades i The Quarterly Journal of Economics en artikel av Hodgrnan rubrice- rad »Credit Risk and Credit Rationing», som följdes av en livlig debatt i tidskriften rörande förekomsten av »kreditransonering» hos ban- kerna. och förklaringarna härtill. Någon enig- het kan inte sägas vara nådd men det skulle föra för långt att här referera och analysera de olika inläggen.
rats i samband med säkerheterna, ser ban— kerna inte enbart på förväntat genomsnitt utan på hela fördelningen av en kredits tänk- bara utfall.35 Denna högsta absoluta risknivå är emellertid olika för lån av olika storlek vid given portföljstorlek beroende på möj- ligheterna till riskutjämning. För stora län är dessa möjligheter mindre än för små lån uppgående till totalt samma belopp, vilket medför att högsta acceptabla risknivå för de förra är lägre. Det finns därför ett nega- tivt samband mellan lånestorlek och maxi— mal risknivå. Om lånen är så små att en full- ständig riskutjämning kan uppnås, saknar bankens riskaversion betydelse för den risk, som tas i fråga om det individuella lånet — förutsatt naturligtvis att räntesatserna an- passas till kreditriskerna. Den avgörande frågan är emellertid hur små lånen måste vara för att uppnå en fullständig riskutjäm- ning. När det gäller företag är 500 000 kr. ett litet belopp men många sådana lån be- höver inte bli nödlidande för att totalförlus- ten ska bli avsevärd även för en storbank. Dessutom kan de individuella kreditriskerna vara delvis avhängiga av varandra även be- träffande små krediter. Vidare kan inte bort- ses från att en annan faktor, som hänger samman med flertalet bankers administrati- va uppbyggnad, kan vara av betydelse. Be- slut om mindre krediter fattas av lokala och regionala instanser. På grund av att de gent- emot överordnade måste ta på sig ansvaret för beviljade och sedan felslagna krediter är det tänkbart att de, för krediter inom sin limit, anlägger ungefär samma riskbedöm- ning som om kontoret etc. vore en liten 10- kalbank. Samband mellan den närmast an— svarige bankmannens riskaversion och den individuella kreditens risk kommer då att finnas även vid mycket små belopp.
Även vid fullkomligt rörliga räntor kan det således finnas högsta absoluta risknivåer för en bank, men nedanför dessa gäller fort- farande att krediter med högre risk ges vid tillräckligt mycket högre ränta — förutsatt naturligtvis att risk alls accepteras. Som framgått bestäms emellertid affärsbankernas räntesättning vid krediter till företag nästan helt av kreditform samt säkerheter och inte
av kreditriskerna som sådana. Även om hän- syn tas till förekommande fall av samvaria- tion mellan kreditrisk och säkerheternas kva- litet, till de högre räntesatserna vid blanco- krediter till småföretagare samt till tänkbara möjligheter att i vissa speciella fall variera säkerheternas sammansättning för att erhål— la högre ränta, måste slutsatsen ändå bli att affärsbankerna i endast synnerligen begrän- sad utsträckning accepterar mer riskfyllda krediter i utbyte mot högre ränteersättning. När kreditrisken överstiger en viss högsta nivå betraktas företaget allt efter omstän— digheterna antingen som inte kreditvärdigt för ytterligare krediter eller som inte kredit- värdigt över huvudtaget. Om ett företag inte uppfyller bankernas anspråk på kreditvärdig- het erhåller det inga krediter alls oavsett dess villighet att betala högre ränta. Det förefal- ler lämpligt att reservera termen >>normal kreditransonering» för denna typ av avslag, som hänför sig till den stela räntesättningen.
Vid fritt rörliga räntor bör frågan om ett företags kreditvärdighet inte kunna avgöras utan referens till den ränta företaget är vil- ligt att betala. Vid intervjuerna visade det sig att kreditvärdighet bedöms helt fristå- ende från räntan. Detta behöver dock nöd- vändigtvis inte ses som enbart ett bevis för den stela räntestrukturen. Även vid helt rörlig räntesättning finns högsta absoluta risknivåer och om bankernas riskuppfatt- ning är relativt vag, vilket kan antas vara fallet, kan det te sig praktiskt att dela upp beslutsfattandet i två steg. I första steget utgås från given tillämpad räntelatitud samt givna variationsmöjligheter i andra kredit- villkor och analyseras om företaget över hu-
” Att privata banker har stark riskaversion ligger i sakens natur. Men denna aversion för- stärks om vinstincitamentet hos bankledningen är svagt, exempelvis på grund av att företags- ledarfunktionen och ägarfunktionen helt har skilts åt. I det sammanhanget får inte förbises för banker speciella psykologiska faktorer, som kan ha en viss betydelse. Felslagna större kre- diter och konkurser medför närgången gransk— ning från bankinspektionens sida. Vidare är så- dana händelser mycket mer av publik angelä- genhet än felaktiga investeringar inom ett indu- striföretag och medför därför ofta stor upp- märksamhet och ibland kritiska kommentarer i massmedia.
vudtaget kan vara kreditvärdigt för det be- gärda beloppet. För de företag, som bedöms inte vara det saknar det mening att ställa ränta och risk mot varandra. I andra steget görs för återstående kreditansökningar en bedömning av vilken ränteersättning banken anser sig behöva för att kunna ge den aktu— ella krediten och genomförs en förhandling med kredittagaren om ränta och andra kre- ditvillkor.39 Det förefaller emellertid vara omöjligt att hävda att en sådan variation av ränta efter risk görs i svenska affärsbanker när räntan bestäms av kreditform och säker- het, när krediternas löptid inte påverkar rän- tesättningen och när inga riskreducerande klausuler av olika slag innebärande varie- rande kontroll över företaget från bankens sida tillämpas annat än i rena undantags- fall.40
Det är emellertid nödvändigt att i sam- manhanget också ta hänsyn till bankens tids- perspektiv tillsammans med bankförbindel- sernas stabilitet, exklusivitet och inbegripan- de av annat än krediter. En kredit med hög- re risk, än vad banken anser rimlig på kort sikt med hänsyn till räntan, kan komma att beviljas om företaget ger stora andra bank- affärer och framför allt om det bedöms som sannolikt att företaget på sikt kommer att vara lönsamt och utvecklas till en för ban- ken lönsam kund med låga kreditrisker, betydande inlåning och ev. stora andra bank- affärer. Bankerna tar således inte hänsyn till enbart räntan på den just då aktuella kredi- ten utan även till förväntade framtida intäk- ter från företaget. När ytterligare krediter ges ett företag för att rädda redan ute- stående hotade krediter är detta endast ett markerat specialfall inom ramen för en ge- nerell benägenhet att bedöma bankens total- intäkter från företaget över tiden. Som ett av många exempel på detta sätt att se kan tas följande uttalande av en bankchef i samband med att vid intervjun räntesättning kontra risk diskuterades. >>Man får komma ihåg att när en kund kommer in till banken och vill låna pengar så ser banken den kre- diten som endast en bit i ett stort pussel. Man ser på vilken utlåning man kan för- moda blir aktuell i framtiden och vidare så
ser man på vilka andra affärer man har med företaget. Man ser på dess inlåning, på dess utrikesaffärer, vilka fondaffärer det kan er- bjuda, vilken depå det kan erbjuda osv. Ban- ken säljer ett helt paket till kunden varav krediten, som just då begärs endast är en bit. Vi är intresserade av summan av alla dessa olika element. Dessa olika affärer och fram- tida kreditbehov kommer också upp vid dis- kussionen med kunden om den just då aktu- ella krediten. Det är hela tiden denna total- syn och dessa långsiktiga saker man tänker på... Ger vi oss på krediten så är det på grund av att vi anser affären och företaget som sådant intressant på lång sikt. Det är min efterträdare, som om säg tjugo år får glädje av det här företaget, som då kanske har vuxit till en stor kund, ev. är ett börs- noterande företag». Många av de intervju- ade pekade också på nödvändigheten av ett längre perspektiv på kreditgivningen utifrån den motsatta, negativa aspekten. Ser en bank enbart på den aktuella krediten, oavsett hur kort, riskerar banken att snabbt ställas inför nya och stora kreditkrav, som även om ingen förlustrisk hotar redan utestående kre- diter, bereder stora bekymmer, främst i form av för banken oförmånlig publicitet när fö- retaget går i konkurs på grund av att ytter— ligare krediter inte kunnat erhållas. Bank- förbindelsernas konstaterade karaktär til]- sammans med inslaget av långsiktiga över- väganden och bedömning av en kunds to- tala lönsamhet för banken medför speciella effekter från räntesynpunkt. Å ena sidan medför räntestelheten nämligen en tendens till utjämning av räntan över tiden för det individuella företaget. För krediter med hög risk tas en lägre ränta än vad risken moti-
39 Det förefaller vara med en förklaring av ungefär detta innehåll, som Hogdman vill moti- vera att amerikanska affärsbanker ytligt sett analyserar företagens kreditvärdighet oberoen- de av räntesättning och andra kreditvillkor. Se [1], s. 24—29. 4" Maskerad räntesättning genom krav på att viss del av krediten ska hållas som inlåning tycks inte förekomma. De legala möjligheterna härtill är också begränsade genom att enligt 5 65 BL en affärsbank vid beviljande av kredit inte får göra förbehåll om att viss del därav ska insättas hos banken för längre tid än sex månader eller på längre tids uppsägning än sex månader.
verar medan i stället för senare och mindre riskfyllda krediter en högre ränta tas än vad risken motiverar. Den stela räntestrukturen gör det samtidigt möjligt att vid varje tid— punkt erhålla godtagbar avkastning på totala kreditvolymen. Å andra sidan mildras från kreditvärdighetssynpunkt effekterna av den stela räntebildningen genom att det i stället görs en avvägning mellan risker och storle- ken av totala framtida intäkter, varav räntan på det aktuella lånet utgör en mindre men i tiden näraliggande del.
I intervjuerna medgav vissa bankchefer att räntestrukturen är stel och att en rörli— gare samt mer differentierad räntesättning skulle vara rationellare. Andra avvisade emellertid av principiella skäl tanken på en räntesättning, differentierad efter den aktu— ella kreditens risk. En ansåg att en banks riskuppfattning är så vag att en riskmässig gradering av krediterna, såsom teorin för- utsätter, är omöjlig. Han deklarerade att >>vill man inte ha företaget som kund så vill man inte ha företaget som kund till något som helst pris». Liknande uttalanden gjordes i olika sammanhang av andra intervjuade. Samma bankchef ansåg vidare att det är helt enkelt oförnuftigt att vid hög risk ta högre ränta, eftersom detta enbart minskade ett utsatt företags möjligheter att överleva. Det är snarare när företaget senare konsoli- derats och dess krediter erbjuder små risker, som banken bör ta bra betalt. En annan bankchef menade att för riskmässigt margi- nella företag skulle en högre ränta enbart innebära att »man sänkte honom snabbare i graven».
Det är svårt att fästa något större avse- ende vid dessa uttalanden. Om bankerna inte kan skilja på risker av olika storlek är meto— diken för kreditanalys och en banks ibland mycket stora arbetsinsats för att närmare analysera ett kreditsökande företags förvän- tade ekonomiska utveckling egendomlig för att inte säga meningslös. Självfallet rör sig bankerna med vaga riskbegrepp men detta är inget skäl för att över huvudtaget negli- gera riskskillnader och därför inte heller för att avstå från att göra en avvägning mellan risk och ränta. Att för riskmässigt margi-
nella företag, som får krediter, en relativt sett högre ränta än nu enbart skulle tillintet- göra alla dessa företag ter sig inte heller sär- skilt rimligt. Om företaget inte orkar betala de riskmässigt motiverade räntorna är det dessutom ingenting som hindrar att banken efterskänker en del av räntan eller låter räntebetalningarna under särskilt svåra år ackumuleras som fordran. Då skulle också klarare framgå vilka krediter, som ur ban- kens synvinkel vid givna riskattityder inte borde ha beviljats av banken. F. ö. skulle en mer adekvat räntedifferentiering också kun- na medföra en sänkning av räntorna för mindre riskfyllda krediter.
Med nuvarande konstruktion av affärs- bankernas räntelistor betalar lönsamma och solventa företag relativt sett för hög ränta på sina bankkrediter. Flertalet börsnote— rade företag torde tillhöra denna kategori och i mycket snäv mening kan dessa före- tags ränteutgifter säga »subventionera» kre- diter givna till många små och medelstora företag, där riskerna i kreditgivningen kan antas ofta vara betydande. Den jämförelsen är emellertid av begränsat intresse. Intres- santare och väsentligare är att den stelbenta räntesättningen utesluter alla möjligheter för ett företag att ge högre ränta för att erhålla kredit i önskad omfattning och med önskad (reell) löptid. Denna institutionellt betingade begränsning av kredittillförseln drabbar de- finitionsmässigt företag, som anses erbjuda för stora risker att ge kredit till eller kredit i önskad omfattning vid nu rådande ränte— satser samt företag, som av olika andra insti— tutionella faktorer har sämre tillgång till långa krediter annorstädes än övriga företag och därför i större utsträckning vänder sig till affärsbankerna. Dessa företag tvingas härigenom till en långsammare expansions- takt än annars, förutsatt att de alls kan över- leva, om perfekta substitut för banklån inte finns. Det finns goda skäl att anta att dessa företag företrädesvis är små och medelstora även om frågan rörande tillgång på absolut sett mycket stora krediter aktualiserats på senare tid. Ett stort antal av dessa företag torde också ha små möjligheter att dra för- del av bankernas tendens att vid kreditgiv-
ningen ta hänsyn till framtida bankaffärer såsom utlandsaffärer. En räntesättning, som betydligt starkare är korrelerad med kredit- risken för varje individuell kredit samt bättre speglar bankernas likviditetspreferenser skulle även vid oförändrad genomsnittlig räntenivå öka bankernas intresse för kredit— givning till dessa företag med totalt sett större variationer i risktagande från banker- nas sida som följd. I samma riktning kan tänkas verka införandet av sådana speciella riskreducerande klausuler, som tillämpas av amerikanska banker. Större räntedifferen- tiering och mer varierande kreditvillkor i övrigt skulle sannolikt också öka utbudet av småkrediter på grund av ökat incitament att tillvarata möjligheterna till riskutjämning. Vid övergång till rörligare räntor bör nämli- gen den absolut sett högsta acceptabla risk- nivån för varje enstaka kredit stiga relativt sett mest för småkrediter. Den effektiva kre- ditefterfrågan (dvs. efter avdrag för den del, som inte bankerna vill tillgodose ens vid fullt rörliga räntor) blir större än tidigare på grund av den minskade diskrimineringen av vissa företag — »the fringe of unsatisfied borrowers» krymper.41 42
Många av de intervjuade framhöll att bankerna tar större risker med gamla kun- der än nya alldeles frånsett förlustrisken för redan utestående lån. De anförda motive- ringarna härför var argument av typen »man vill i det längsta undvika att överge en gam- mal kund» och >>för att en långsiktig kund- förbindelse ska kunna uppstå och för att bankens rykte inte ska skadas måste ett före- tag kunna lita på banken och veta det får all tänkbar hjälp i svåra situationer». Vidare hänvisades till den stora betydelsen av ban- kens förtroende för företagsledningen och konstaterades att en bank har större känne— dom om företagsledningen hes gamla kun- der. Denna senare faktor behöver emellertid inte innebära större risktagande utan endast mer exakt riskbedömning. Förekomsten av en differentiering i riskhänseende mellan gamla och nya kunder framgick också av den tidigare nämnda testen med varierande kombinationer av bokslut och säkerheter. Att bedöma den reella betydelsen av denna
differentiering är omöjligt men den minskar under alla förhållanden kundernas rörlighet mellan bankerna.
En mer flexibel räntesättning skulle ten- dera att öka kundrörligheten, eftersom både riskmässigt marginella företag och övriga företag då för förhandlingar med resp. bank om lämplig ränta och faktisk risk. Leder förhandlingarna inte till en överenskom- melse kan förhandlingarna upptas med an- nan bank. Det kan dock knappast förväntas att bankförbindelsernas stabilitet och exklu- sivitet skulle minska i någon större grad.
E: 4. Bankernas kreditgivning och utvecklingsblock
En speciell frågeställning rörande risktagan- de, som aktualiseras vid en starkt koncentre- rad bankstruktur, är i vad mån storbankerna i sin kreditgivning tar eller utifrån sina före— tagsekonomiska motiv bör ta hänsyn till fö- rekomsten av s.k. utvecklingsblock på ett sätt, som inte är möjligt för banker i ett bankväsende, där ett stort antal banker kon- kurrerar med varandra. Förenklat uttryckt är tanken den att en storbank med sin över-
” Man kan fortfarande tala om diskrimine- ring i den meningen att företag, som erbjuder större kreditrisker visserligen får krediter men också får betala högre räntesatser. Detta är ofrånkomligt på en kreditmarknad där kredit- givarna kräver kompensation för risktagande. Denna form av »diskriminering» brukar anses vara rationell vilket däremot den nuvarande inte är.
42 Direkta jämförelser med förhållanden i USA kan inte göras på grund av olikartade in- stitutionella och andra förhållanden. Bl.a. finns ett betydande inslag av bankmonopol för mind- re låntagare på mindre orter. Nämnas kan dock att undersökningar 1957 visade att de minsta företagen betalade 1,7 procentenheter högre ränta för korta lån och 4,3 procentenheter hög- re ränta för medellånga lån än vad de största företagen gjorde. Ett par år tidigare när bättre balans rådde på kreditmarknaden var spänn- vidden ännu större. Se The American Bankers Association, s. 158—159. Ett speciellt problem i sammanhanget är kre- diternas hanteringskostnader. Dessa är delvis fasta och därför relativt sett högre för småkre- diter. Enligt en amerikansk undersökning kan de betydligt högre räntesatserna för mindre krediter i USA sannolikt »förklaras» av dessa kostnadsskillnader. Om denna slutsats gäller ge- nerellt är den ytterligare ett skäl för mer dif- ferentierad räntesättning än vad som nu tilläm- pas av svenska affärsbanker. Se Levenson.
blick över olika varumarknader och bran- scher kan upptäcka icke-konkurrerande fö- retag bland kunderna, där genomförandet av ett företags investeringsprojekt via varu— marknadspriserna positivt påverkar avkast— ningen på ett annat företags investerings- projekt. Genom att ta hänsyn till sådana samband, som helt eller delvis förbises av företagen, kan banken välja en sådan sam- mansättning av de kreditfinansierade investe— ringarna att avkastningen på det totala in— vesteringsbeloppet maximeras. Detta inne- bär att en bättre resursallokering erhålls jämfört med det fall när banken inte tar hänsyn till dessa sammanhang samtidigt som bankens kreditrisker minimeras.43 Teorin innebär att bankerna i sin kreditgivning i jätteskala skulle tillämpa samma planerings- principer, som en vanlig företagsledning gör i sin interna planering av olika avdelningars investeringar.
Mot denna teori kan flera, både teore- tiska och praktiska, invändningar göras. Pri- märt bygger teorin på ett antagande om att banken finansierar vissa bestämda investe- ringsprojekt. I själva verket finansierar ban- ken vissa bestämda företag och kreditbe- dömningen avser företaget och inte investe- ringen. I extrema fall sammanfaller till en del dessa båda aspekter och det är då, som det finns anledning för banken att begära utförliga investeringskalkyler vid kreditpröv- ningen. Genom att kreditrisken avser före- taget i sin helhet finns det med vissa säll- synta undantag, för banken ingen anledning alls eller endast mycket svaga skäl att själv— ständigt beakta det positiva beroendet av- kastningsmässigt mellan olika företags in- vesteringsprojekt. De enstaka undantag det gäller är när en bank råkar få samtidigt framställningar om att finansiera huvudde- len av två företags investeringsprojekt, som var för sig är mycket stora i förhållande till resp. företag och som påverkar varandra lönsamhetsmässigt utan företagens fullstän- diga vetskap därom. Likaså är det i vissa fall teoretiskt tänkbart att vid kreditrestrik- tioner en bank först avslår ett företags kre- ditansökan med påföljd att vissa investe- ringsprojekt uppskjuts men senare beviljar
ansökan på grund av att krediter beviljas ett annat företag, som genomför investeringar, vilka positivt påverkar de förstnämnda in- vesteringarnas lönsamhet. Därutöver kan det teoretiskt tänkas att kreditbedömningen i vissa fall influeras av hur det aktuella in- vesteringsprojektet påverkar lönsamheten vid ett annat kundföretag, där bankens ute- stående krediter är i farozonen. Sådana hän- synstaganden behöver emellertid inte nöd- vändigtvis leda till ur samhällsekonomisk synpunkt mer effektiv resursallokering. Pro- blemet är då i princip av samma art som när en bank ger ett företag ytterligare krediter i förhoppning om att därigenom kunna rädda redan utestående krediter.
De praktiska möjligheterna att göra total- bedömningar av det slag, som ovannämnda teori förutsätter, är dessutom små även för en storbank. Krediter av olika storlek av- görs på olika beslutsnivåer. Kreditansök— ningarna kommer in successivt och beslut över krediter, där bakomliggande projekt påverkar varandra, blir starkt spridda över tiden. Företagens finansiella förutsättningar varierar kraftigt liksom företagsledningarnas intentioner rörande finansieringens utform- ning. Antalet homogena varugrupper är trots allt mycket stort varför en total överblick skulle ställa mycket stora och kostsamma krav på bankens utredningsresurser. Med ett undantag ställde sig intervjuade verkställan— de direktörer och andra direktionsmedlem- mar vid större banker — med hänvisning till ovannämnda faktorer — avvisande till tan- ken att en totalbedömning av detta slag görs eller kan göras. Ett par intervjuade menade att i mycket sällsynta undantagsfall tas dessa hänsyn men sambanden är då så uppenbara för alla involverade att det ter sig självklart att göra så.44
43 För en utförlig teoretisk analys av denna frågeställning se Bohm. 44 En storbankschef menade att totalbedöm- ningar av här avsett slag görs tämligen regel- mässigt och bemötte invändningar med att han- ken känner företagens långsiktiga investerings- planer. Inga andra i banken ansåg att sådana bedömningar gjorts eller görs. Detta jämte den markanta avvikelsen från alla övriga svar gör att det starkt kan ifrågasättas om inte frågan trots allt missuppfattades.
De teoretiska invändningar, som ovan rests mot tanken att storbanker i sin kredit- givning skulle ta hänsyn till positiva kors- effekter mellan olika företags investerings- projekt bygger på en implicit men central förutsättning — nämligen att en storbank eller dess ägare inte har egna vinstintressen i något företag. Existerar däremot sådana ägarintressen blir slutsatserna andra efter- som incitamenten att öka dessa företags vinster kan antas vara betydligt starkare än när enbart kreditrisken beaktas. Dessutom avser dessa starkare incitament endast vissa företag, vilket avsevärt minskar de rent prak- tiska svårigheter, som tidigare nämndes. Från bankens (bankägarnas) synpunkt fram- står det då som fördelaktigt att i bankens kreditgivning ta hänsyn till sådana positiva korseffekter mellan olika investeringspro- jekt, som dels går mellan de företag vari innehas ägarintresse, dels går till dessa före- tag från andra bankkunder, vari inga ägar— intressen finns. I båda fallen kan med han— kens hjälp avkastningen på de ägda före- tagens sammanlagda investeringar maxime— ras samtidigt som bankens kreditrisker mi- nimeras. Genom att banken beaktar före— komsten av sådana utvecklingsblock och har möjligheter att med lämpliga kombinationer av ägarinsatser, bankkrediter och helt fristå— ende företagskunder skapa nya utvecklings- block, erhålls en från samhällsekonomisk synpunkt mer optimal resursallokering än annars. Enkelt uttryckt agerar banken som en bankirfirma i starkt uppförstorad skala. Genom bankens storlek erhålls samtidigt den nödvändiga diversifieringen i låneport- följen genom kombination av ett antal ut- vecklingsblock och/eller kombination av några utvecklingsblock med ett antal lämp- ligt fördelade >>vanliga>> bankkunder.
Enligt banklagen får bankerna i princip inte äga aktier, vilket får ses mot bakgrun- den av farhågor om s.k. >>osund kreditgiv- ning» och överdriven koncentration av makt till bankerna. Bland storbankerna är med ett undantag ägandeförhållandena och styrelse- representationerna sådana att det, trots före- komsten av >>närstående» investmentbolag, inte finns anledning att tillmäta bankägarnas
övriga vinstintressen någon betydelse i sam- manhanget.
Det åsyftade undantaget är naturligtvis Stockholms Enskilda Bank, som i en rad av- seenden har förutsättningar för att verka som bankirfirma i tidigare nämnd mening. Medlemmar av familjen Wallenberg har absolut sett stora ägarintressen i banken och andra företag. Ett rimligt antagande är att ägandeintressena hos Knut och Alice Wal- lenbergs stiftelse jämställs med de egna, vari- genom familjen både relativt och absolut sett har starka vinstintressen i banken och ett stort antal företag, såsom tidigare visats. Vi- dare deltar medlemmar av familjen mycket aktivt i både bankens och företagens skötsel genom innehav av befattningar som verk- ställande direktörer och styrelsemedlem (fö- reträdesvis styrelseordförande). Slutligen är beslutsfattandet i banken starkt centraliserat och ligger på några få händer. I samman- hanget bör också observeras att de >>egna>> företagen svarar för en betydande del av bankens totala verksamhet.
Från bankens tidiga historia är enstaka exempel på utvecklingsblocktänkande kända. För att fastställa om liknande exempel finns från senare tid krävs en genomgång av ban- kens och berörda företags arkiv. En sådan undersökning har utredningen själv inte haft möjlighet att göra.
F. Affärsbankernas fördelning av kre- diter under kreditrestriktioner
Med de täta hänvisningar, som i de föregå- ende avsnitten gjorts till kreditrestriktioner, kan det förefalla egendomligt att ge ett sär- skilt avsnitt ovanstående rubrik. Den gjorda åtskillnaden mellan kreditrestriktioner och icke kreditrestriktioner är emellertid främst betingad av analytiska skäl och i det följan- de dras i stor utsträckning slutsatser, som grundar sig på den tidigare diskussionen i detta kapitel. Det bör påpekas att diskussio- nen primärt avser kreditransonering. Denna kan i och för sig uppstå av andra anledning- ar än kreditrestriktioner.
Menas med kreditransonering enbart att
företag och andra inte kan få låna obegrän- sat vid gällande räntesatser, kan helt kort konstateras att affärsbanker alltid ransone- rar krediter, såsom redan framgått. För att skilja på jämvikt och ojämvikt på kredit- marknaden, särskilt med avseende på före- tagskrediter, är det därför nödvändigt att bestämma var gränsen går mellan å ena sidan »normal» kreditransonering och å and- ra sidan >>extraordinär>> kreditransonering eller helt enkelt »kreditransonering» såsom termen vanligen uppfattas. Hur denna gräns bör definieras för att vara teoretiskt sett en— tydig kräver närmare analys. Det är emel- lertid lämpligt att diskutera denna fråga nå- got senare. Tills vidare utgås från rent all- mänt att kreditrestriktioner medför ett ran- soneringsförfarande, som innebär att ban- kerna måste välja bland kreditansökningar, som från risksynpunkt skulle kunna beviljas om medel för placering i lån fanns tillgäng— liga. Den centrala frågan blir då vilka fakto- rer, som styr denna urvalsprocess.
I intervjuerna visade det sig vara ibland svårt att få klara och precisa svar rörande vilka kriterier, som krediturvalet sker efter — uppenbarligen beroende på att många bankmän ännu uppfattar ransoneringspro— cessen som en serie improvisationer. Vissa huvudlinjer kan dock siktas fram ur inter- vjusvaren.
F:]. Kundslag, kreditslag och kreditåndamål
I diskussionen av hur en bank anpassar sig till införda kreditrestriktioner gjorde alla in- tervjuade bankmän en mycket klar distink- tion mellan gamla och nya företagskunder. Genomgående angavs att gamla kunder har ett markerat företräde vid kredittilldelningen. Som motivering härför hänvisades till bank— förbindelsernas långsiktiga karaktär och an- gavs att gamla kunder helt enkelt kräver en sådan förtursrätt. En VD svarade på den ställda frågan helt lakoniskt: »Man måste ge de gamla kunderna företräde — annars skul— le man få förfärligt dålig renommé». Kon- torscheferna var annars mest kategoriska i detta avseende och flera svarade med skämt- sam underton att det närmast betraktas som
tjänstefel om en kund tas från en annan bank. Några av bankcheferna var något mer nyanserade i sina svar, exempelvis:
1. »I dagens läge är man mycket tveksam att ta en ny kund. Det betyder emellertid inte att det är helt omöjligt att ta nya kunder . . . Men om vi skall ta en ny kund så skall det vara en mycket attraktiv sådan. Och attraktiviteten be- ror inte på krediten som sådan utan på före- taget som kund i sin helhet. Vi ser alltså på hur mycket inlåning företaget kan tillföra oss, om det kan tillföra oss utlandsaffärer osv. Det sker alltså en affärsmässig bedömning av kun- dens betydelse i sin helhet för banken.»
2. »När restriktionerna var tämligen nya som företeelser inom bankväsendet, så sade man först att man inte skulle ta några nya kunder alls, men den inställningen visade sig så små- ningom inte vara realistisk. Man har trots allt en rätt stor omsättning i sin kundkrets genom att företag läggs ner, genom att företagsledare dör, genom att företag fusionerar med andra företag osv. Det är därför en mycket påtaglig naturlig avtappning inom kundkretsen och man vill då helt naturligt ha ersättning genom nya kunder. Det finns alltid på marknaden strate- giskt viktiga kunder, som har stor potential och som därför är intressanta för banken på lång sikt. .. Sedan så finns det ju olika hårdhets- grader även när det gäller restriktioner. Den första reaktionen är att inte ta några nya kun- der. Den primära strävan är att alltid kunna klara sina gamla kunder. .. Man får emeller- tid i det här sammanhanget också komma ihåg, att man kan inte bli av med kunderna heller under restriktionstider. De tillfällen då man skall kunna ändra på sin låneportfölj och bli av med mindre attraktiva kunder är under lättare kreditmarknadslägen, när andra banker är pigga på att öka sin utlåning. Men då är man ju själv å andra sidan inte så pigg på att bli av med dem. Det tar helt enkelt emot att så att säga strukturrationalisera inom kundkret- sen både på grund av att vederbörande under restriktionstider inte har valmöjligheter egent- ligen och på grund av att det är gamla förbin- delser, som är svåra att bryta.»
Liknande synpunkter framfördes av and- ra. Bl.a. påpekades att efter en längre tids kreditrestriktioner kommer bankens lång- siktiga kreditpolitik att göra sig i viss mån gällande och leda till förvärv av enstaka nya kunder. Beträffande nya kunder gjordes all-
mänt också reservationer för de fall när ett nytt avdelningskontor öppnas. Då krävs helt naturligt en annan inställning.45
I och för sig medför inte en mer eller mindre fullständig eliminering av företagens rörlighet mellan bankerna att kreditansprå- ken på bankväsendet i sin helhet minskar. Med undantag för enstaka provinsbanker, som av speciella skäl har förhållandevis god likviditet, måste likafullt en ransonering av krediter genomföras bland de gamla kunder— na. Tämligen genomgående uppgavs att absolut nödvändiga rörelsekrediter, säsong- krediter och korta krediter har företräde av de skäl, som angivits i detta kapitels inledan- de avsnitt. Likaså påtalades att amorterings- kraven skärps vilket i fråga om nya krediter leder till kortare amorteringstider. En bank- chef ansåg variationer i bankens krav på kre- ditens längd t.o.m. vara det viktigaste ran— soneringsmedlet. »Redan genom att man be- gär en kortare avbetalningstid (exempelvis att man begär 2—3 års amorteringstid mot kanske 6—7 års, som man skulle gå med på annars) så faller väldigt många krediter bort. Kraven på en kortfristigare kreditgivning ger därför ett stort utslag . . . Man måste när det är ont om pengar i stället få upp om- loppshastigheten . . . Bedömningen avser återbetalningskapaciteten, vilket inte nöd- vändigtvis är samma sak som företagets lön- samhet.» I samband med att amorteringsti— dens längd diskuterades framhölls av många att kortare amorteringstider visserligen kan leda till att företagen pressas hårdare men eftersom bankmannen måste göra en bedöm- ning av företagets amorteringskraft medför kortare amorteringstider i första hand att vissa kreditansökningar helt avslås. Med un- dantag för enstaka aktioner under 1950- talet (se tidigare) ändras i regel inte uppgjor- da amorteringsplaner för redan utestående krediter. Däremot blir det en hårdare indriv- ning av amorteringar från företag, som lig— ger efter sina amorteringsplaner.”j
I diskussionen av ransoneringskriterier uppgav åtskilliga bankmän att man i första hand söker ge krediter till »produktiva ända— mål», »samhällsekonomiskt önskvärda om- råden», »produktion av nyttiga saker» etc.
Då närmare precisering efterlystes erhölls dock svävande och tämligen intetsägande svar med bl. a. hänvisningar till att sommar- stugelån och lån för aktiespekulation inte är populära och till riksbankens önskemål om att begränsa konsumtionskrediternas volym. I ett par fall tog dock svaren klart fasta på det subjektiva elementet i ett sådant förfa- rande. VD vid en mindre bank framhöll: »Över huvudtaget gäller att vi söker så långt möjligt göra en bedömning utifrån all- mänekonomiska synpunkter. Jag är väl med- veten om att man kan diskutera vad som är nyttigt eller inte . . . Man kan ha olika upp- fattningar om hur nyttiga olika användning- ar aV pengar är och det är ju självfallet en helt subjektiv bedömning.» En direktions- medlem i en privat storbank avslutade dis- kussionen om kreditransonering med orden: >>Möjligen skulle man kunna tillägga att man mer eller mindre utpräglat inriktar sig på att ge krediter till vad man anser vara nyttigt för samhället i sin helhet. Jag är medveten om att sådana värderingar kan vara farliga men de är nog ofrånkomliga. Det är väl ändå rätt naturligt att man i dagens läge inte ger kredit för byggande av exempelvis ett nöjesfält, hur god avkastning och hur fina investeringskalkyler, som än skulle fram— bringas.»
Vissa intervjuade deklarerade också in- ledningsvis att de mest lönsamma företagen och de mest lönsamma investeringarna i första hand får krediter. Vid uppföljande detaljfrågor modererades dessa uttalanden regelmässigt och det hela reducerades till den tidigare nämnda preferensen för korta krediter och till en bedömning av hur starkt kravet på kredit är från kundens sida. Snabb återbetalningsförmåga är emellertid inte un- der alla förhållanden ett kriterium på hög lönsamhet, såsom redan påpekats. Hänvis- ning kan också göras till de välkända argu-
45 Enligt en dansk intervjuundersökning 1948 är avvisande av nya kunder det medel, som danska banker först griper till vid en nedgång i likviditeten. Se Pedersen og Sörensen. 46 Inom parentes kan noteras att när det gäl- ler val mellan investeringar av olika ekonomisk livslängd så får krav på kortare amorteringsti- der i princip samma effekt som en räntehöjning.
menten mot pay-of kalkyler som underlag för investeringsbeslut. Nedanstående utdrag från ett intervjusvar är karakteristiskt för samtalets gång i dessa fall:
»Kreditrestriktionerna innebär att man hårdare ser på lönsamheten . . . man kan nog inte säga att det är någon uttalad tendens att ta de mest lönsamma före de mindre lön— samma. Men det är klart att är det ett myc— ket bra företag, så har dess kreditansökan en mycket större tyngd. Man utsätts för en star- kare press att ta den. Å andra sidan kan det vara så att en investering, som inte är sär- skilt lysande lönsamhetsmässigt, är nödvän- dig för att företaget skall kunna komma upp och få en hygglig lönsamhet. . . . när en in- vestering har en mycket hög lönsamhet, så får vi ju en kortare återbetalning och däri- genom så blir det en prioritering.»
Många underströk i detta sammanhang bankens ansvar för kunderna och framhöll att man även under kreditrestriktioner tar betydande risker vid krediter till företag med dålig lönsamhet och blygsam avkast- ning på planerade investeringar om utsikter finns att rädda företagets existens. Det är osäkert vilket avseende, som bör fästas vid denna synpunkt. Speglar den en realitet in- nebär detta att investeringar med mycket låg avkastning gynnas när företagets existens står på spel oavsett vilka de alternativa pla- ceringsmöjligheterna är.
En speciell frågeställning är hur kreditan- sökningar från företag, som är represente— rade i bankens styrelse, behandlas jämfört med andra företags. Samtidigt är detta en typ av fråga där av taktiska skäl svaren a priori kan väntas vara givna. Men hänsyn måste också tas till att dessa företag har en ställning, som ofta skulle garantera dem krediter under alla förhållanden. Frågan ställdes dock till cheferna för tre av de pri- vata storbankerna. En ansåg att styrelse- representationen inte är något problem i sammanhanget och replikerade att det är svårast att avslå kreditansökningar från fö— retag, som anser att de borde sitta i central- styrelsen. Den andra bankchefen menade att alla företag behandlas lika och att samma arbete läggs ner på kreditansökningarna oav-
sett relationerna till styrelsen men tillade att »jag vill inte förneka att det tar väsentligt längre tid att säga nej till en ansökan från exempelvis än det tar att säga nej till något bolag X». På frågan om det under restriktionstider ens finns möjligheter att av- slå kreditansökningar från företag, som är representerade i bankstyrelsen svarade den tredje storbankschefen bl. a.: »Det finns det väl fast det är inte särskilt lätt, det medger jag. Dessbättre så är styrelsens sammansätt- ning sådan att det inte är så aktuellt att komma in i en sådan situation . . . Men det finns undantag . .. När det gäller att skära ner dessa företags kreditansökningar så får man ju handskas försiktigt. Vad som fram- för allt är viktigt är att få ett avslag gjort innan saken kommer upp inför styrelsen . . . Men det är klart att om det är en mycket stridbar företagschef så är det svårt, för att inte säga omöjligt, att säga nej till dennes kreditansökan. Men det är viktigt att här komma ihåg att det inte är fråga om rena avslag . . . är man företagets bank så måste man försöka klara företaget antingen ge- nom egna krediter eller genom att söka upp andra finansieringsvägar, inklusive då att man försöker övertyga honom om att han inte behöver pengarna egentligen . .. Att det sker avslag och nedprutningar även för dessa företag är fullt klart.»
F: 2. Nedskämingar av önskade krediter och hän- syn till kundens övriga bankaffärer
I intervjuerna betonades mycket kraftigt dels att det är en markerad strävan att banta ner företagens kreditanspråk, dels att en kunds övriga bankaffärer spelar en bety- dande roll för åt vilket håll bankens kredit- beslut går. Som strax visas är det möjligt att göra en formaliserad analys beträffande vis- sa av dessa samband men först kan det vara lämpligt att illustrera med ett antal citat. Inom parentes anges Vilken kategori den citerade tillhör.
1. »Den viktigaste synpunkten är den att man tar så att säga de krediter, som är vikti- gast. Annorlunda uttryckt så ger man avslag på de krediter där ett avslag ställer till med de
minst vittgående konsekvenserna. Det är såle- des egentligen inte frågan om ett positivt urval utan om en elimineringsprocess, där man för- söker skjuta ifrån sig sådana krediter, som inte är angelägna. Man lägger ner ett hårt arbete på att försöka hitta alternativa finansierings- lösningar för företaget och sedan så bedömer man konsekvenserna av ett avslag för företaget. Om ett avslag skulle få mycket allvarliga kon- sekvenser för ett företag så anser man att man måste ta krediten. Man kan lägga två synpunk- ter på detta med urvalsprocessen, nämligen dels allmänt och dels mera specifikt. Den allmänna synpunkten är den att man säger nej till vissa typer av krediter, som man inte anser ange- lägna såsom exempelvis konsumtionskrediter. Den mera specifika synpunkten är att banken vid ransoneringen försöker agera så att den utifrån sina egna synpunkter och intressen ska- dar framtida affärer minsta möjligt. Om man allvarligt skadar framtida affärer för sin bank om man skulle säga nej så tar man krediten. Dessa båda synpunkter avgör tillsammans hur ransoneringen går till. Framför allt är det kan— ske viktigt här att framhålla att man i hög grad söker pruta ner kreditanspråken för att få in dem i det begränsade utlåningsutrymme, som banken har. Man ser således efter om kunden har utnyttjat alla alternativ i form av leveran- törskrediter, upplåning utomlands, avlyft över kapitalmarknaden och liknande. Likaså under- söker man projektet för att se om det inte går att göra det mindre och se om företaget inte kan expandera lite mera peu a peu... Detta är många gånger kanske inte särskilt rationellt men det är den vägen, som man kan klara det hela på . . . Det här innebär naturligtvis att det är en risk för att företaget reagerar och flyttar sina affärer till en annan bank. Den risken tar man praktiskt taget varje dag . . . En viktig syn- punkt vid fördelningen av kreditresursema är också vilket ansvar som bank man har gent- emot kunden... Om man har haft en kund sedan 18—, som vi har här i vissa fall, och företaget alltid har haft sina affärer i banken, alltid har haft inlåning när den har haft så ställt osv., så är det väldigt svårt för banken att säga nej . . . (En kunds övriga affärer, främst inlåning och utlandsaffärer) . . . betyder oerhört mycket vid ransoneringen . . . Man graderar all- tid företagen efter deras lönsamhet som kunder för banken.» (kat. C.)
2. »När sedan gäller hur själva ransoneringen går till, så kan man kanske säga att det löser sig rätt naturligt genom att man helt enkelt
håller emot där man kan . . . Den allra enklaste modellen är naturligtvis att använda hypoteken som selektiv grund och avvisa dem som har sämre hypotek. Nu är det i praktiken mycket sällan så. Om förhållandet mellan kunden och banken är riktigt, så måste banken ta hänsyn till de rådande förhållandena för företaget och tillsammans med företagaren komma fram till en lösning.
Kreditpropåerna blir omfomiade och ofta nedbantade. Man söker från bankens sida stu- dera dem från företagets synpunkt och fråga sig om kreditpropån är realistisk och man söker på olika sätt hitta en medelväg som tillfreds- ställer båda parter. Det vanligaste är därför inte att man säger ett ja eller nej utan att man finner en godtagbar lösning för båda parter. Man diskuterar igenom det hela med företa- garen och kan kanske finna att han kan driva sin inkassoverksamhet intensivare, att han kan dra hårdare på leverantörskrediter, att han kanske har för stort lager och kan reducera detta, att han har utländska leverantörer som han kan få utökade leverantörskrediter från osv. Denna konstruktiva inställning styr myc- ket mera kreditfördelningen idag än — säg — vad den gjorde för femton år sedan. Förr så skedde fördelningen mycket mera mekaniskt efter säkerheternas kvalitet. Detta, som jag nu har talat om gäller kanske mest rörelsekrediter. När det gäller investeringskrediter, så är den första frågan hur företaget kan avveckla kre- diterna och få dem lagda över på andra kredit- institut . . . Men andra affärer kommer också in i bilden. Man ser inte enbart på vilka kredit- räntor man får från kunden. Kunden ger ju oss en rad andra affärer och det är denna totala lönsamhet, som man får se på.» (kat. C.)
3. »En bankkunds övriga affärer spelar myc- ket stor roll liksom också det förhållandet att en kund temporärt kan ha fått ett minus men tidigare har haft stort inlåningsöverskott och kan förväntas få det även senare.» (kat. C.)
4. (Apropå kommunstödda företag.) »Tyvärr så kommer vi ofta inte in i bilden förrän det är för sent och kommunen har bundit sig för borgen och kreditgivning till företaget... då tvingas man kanske ge lån mot exempelvis kommunal borgen för att inte mista kommu- nens inlåning trots att man vet att det är ett dåligt företag.» (kat. C.)
5. »När det sedan gäller valet mellan gamla kunder så ser man i hög grad till vilka affärer de olika kunderna kan erbjuda. Framför allt ser man på inlåningen. Man vet vilken inlå-
ning man haft tidigare och vet härigenom unge- fär vilken inlåning man kan vänta sig i fram- tiden. En annan faktor, som är betydelsefull när det gäller att välja mellan gamla kunder är svaret på frågan vad han skall använda kredi- ten till. Om kunden har möjligheter att vänta med krediten, exempelvis genom att skjuta på investeringen, söker man gärna göra detta. Är det å andra sidan så att investeringen är nöd- vändig för företaget och på lång sikt hjälper företaget att utvecklas och därmed ökar också våra egna möjliga affärer i olika avseenden, är man benägen att bevilja krediten.» (kat. B.)
6. »När det gäller vilka faktorer, som styr fördelningen av kreditresurserna bör först och främst sägas att de stora, fina kunderna kan man helt enkelt inte säga nej till när de kom- mer och begär krediter. Detta tycker man är tråkigt därför att det ofta är fråga om stora belopp, som skulle kunna användas för att hjälpa många mindre företag. Att vi inte kan säga nej till dessa storkunder har flera orsaker. För det första finns det en del företag, som banken på olika indirekta sätt har ett visst äger—intresse i. Dessa kan man inte neka kredi— ter. En annan grupp är stora kunder, som all- mänt sett är attraktiva kunder. Sådana kan man inte säga nej till. Man vet att de även i ett restriktivt läge som idag skulle gå direkt till en annan bank och där få kredit ögonblick- ligen. De andra bankerna skulle ta en kund av _den här ställningen även om de drabbades av straffränta . .. Företag, som arbetar på export- marknaden är man särskilt angelägen om att få behålla. De tillför ju banken utlandsaffä- rer... Över huvudtaget gäller att vid fördel— ningen av krediter spelar de övriga affärer, som man har med kunden, en utomordentligt stor roll.» (kat. B.)"
7. »Man försöker i första hand få kunderna att skära ner sina kreditanspråk. I fråga om korta krediter försöker man nå en kompromiss baserad på att kunden åtar sig att driva in fordringar hårdare. När det gäller maskin- och byggnadsinvesteringar är det betydligt svårare att nå en kompromiss om lägre kreditbehov . . . Det blir en tendens att ge företräde åt företag, som tillför banken betydande andra affärer. Framför allt är man i ett ansträngt läge känslig för kreditanspråk från företag, som tidigare tillfört banken mycket inlåning och kan beräk- nas göra det även i framtiden. Vid kreditfördel- ningen är naturligt nog trycket från dessa före- tag hårdare än från andra företag.» (kat. A.)
8. »Man försöker förhandla med företagen
för att pruta ner deras kreditanspråk. Sådana försök till prutning är idag mycket vanliga . . . Det bli likaså en tendens att ge företräde åt företag. som är mycket attraktiva för banken. Man är ju i dagens läge speciellt känslig när företagen har sto-r inlåning vid banken.» (kat. A.)
Vid makroekonomisk analys av kredit- marknaden antas vanligen affärsbankernas kreditgivning vara bestämd av enbart det in- dividuella lånets ränta, risk och löptid vid givna ränteförväntningar. På inlåningssidan antas bankerna vara helt passiva. I ett läge med otillräcklig kreditkapacitet sker emel- lertid, såsom bl. a. framgått av citaten, en simultan anpassning av in- och utlåning och bedömningen av en kreditansökan görs med utgångspunkt från kundens totala lönsam- het för banken. Vissa konsekvenser härav kan närmare belysas genom en formaliserad analys av vissa samband. Dessförinnan är det dock nödvändigt att analysera skillnader i lönsamhet mellan olika företagskunder. Detta görs i två steg. Först antas att bankens bedömning avser endast en period samt att osäkerhet saknas. I nästa steg görs förut- sättningarna mer realistiska genom att anta att bankens bedömning sträcker sig över flera perioder och att osäkerhet råder. Ge- nomgående antas dels att inlåningen är en trång sektor, dels att bankens kreditbeslut avgör om banken får behålla respektive får kunden med samtliga dennes bankaffärer. Detta sistnämnda antagande kan förefalla något paradoxalt med tanke på den mar- kerade tendensen att inte ta nya kunder. Mot detta bör sägas att benägenheten att ta en ny kund trots allt alltid måste till stor del vara betingad av dennes attraktivitet för ban— ken. Den starka betoningen av hänsynen till övriga bankaffärer vid kreditbeslut avse- ende gamla kunder måste också tolkas som en försiktighetsåtgärd, betingad av rädslan
" Beträffande de stora företagens attraktivi- tet kan jämförelse göras med vad VD för en av de privata storbankerna sade i samma sak. Han nämnde en av bankens storkunder (ett av landets större verkstadsföretag) och menade att om det företaget plötsligt behövde 100 milj. kr. så skulle banken skaffa pengarna — även om alltihop måste lånas i riksbanken mot straff- ränta.
att förlora kunden. Tills vidare baseras den
följande analysen på antagandet i fråga. a. Vid enperiodanalys utan osäkerhet och
med en enda låneränta kan en banks netto- intäkter från en kund tecknas som:
(1) V: rL + roaD + m—sD—c
R,:—
Rj- där J V : Totala nettointäkter L : Lån
D : Inlåning a : Ålagd kvot för likviditetsreserv r : Räntesats för lån r,, : Likviditetsreservens avkastning, ut- tryckt som räntesats s : Räntesats för inlåning m : Nettointäkter (nettokostnader) av (för) bankmässiga tjänster c : Hanteringskostnader för in- och ut- låningsrörelsen Bankens beslut avser L, som har en given storlek, men med L följer kundens övriga afd färer. som därför banken måste ta hänsyn till
(alla storheter blir härigenom flow). Någon möjlighet att låna i riksbanken antas inte fin- nas. Alla kunder, för vilka L ( D(1 — a) gäl- ler, kan sägas finansiera sig själva. Det är all- tid lönsamt för banken att bevilja kreditan— sökningar från dessa kunder (möjligen med något enstaka extremt undantag). De är där— för ointressanta i detta sammanhang, där pro— blemet är att vid otillräcklig kreditkapacitet rangordna kunderna efter deras lönsamhet
för banken för att kunna välja en samman- sättning av krediter, som maximerar avkast-
ningen på bankens eget kapital. Rangord-
ningsproblemet avser endast kunder där L > D(1 — a) och för enkelhetens skull an- tas i det följande att alla kreditsökande är av detta slag.
Kunden j:s lönsamhet för banken kan då med de givna förutsättningarna formuleras som:
(2) rLj + r,,aDj + mj — C] = . Lf _ DI(1 _ a) ]
Genom substitutionen och omflyttning av termerna erhålls:
(3)
Ej+Dj[RJ-(l — a) + ra—s] +mj—
Diagram 8: I .
13
som anger kunden j:s lönsamhet för banken sett i förhållande till bruttoutlåningen.48
Sambandet mellan R ,- och L)— vid i övrigt givna förhållanden illustreras av nedanstå— ende diagram.
När den sökta krediten är förhållandevis liten kan R,- ligga långt högre än marknads- räntan r och exempelvis vara R1 ,. Vid ökan- de kreditstorlek sjunker RJ- och närmar sig alltmer den rådande marknadsräntan för lån. Kundernas varierande kombinationer av lå- neanspråk, inlåning och bankmässiga tjäns- ter bestämmer således vilken avkastning på kundförhållandet banken kalkylerar att er- hålla.
b. Några av de förenklade antaganden, som gjordes ovan, kan nu släppas och er- sättas av andra, som är något mer realistis- ka. Varierande kreditrisker, kreditider och räntesatser antas förekomma (för varje kund är räntan dock given i den meningen att rän- tesatsen på lånet inte är något förhandlings- objekt). Detta gör det nödvändigt med nå- gon form av omräknad räntesats för varje kredit, som möjliggör direkta jämförelser mellan olika kunder. För att kringgå de teo-
43 Ovanstående ekvation avviker från den av Hodgman formulerade, som bl.a. inte utgår från nettoutlåningen trots att inlåningen är en trång sektor. Se [1], s. 97 ff. Vidare kan näm- nas att för bankens rörelse i sin helhet är L—D (l—a) lika med bankens eget kapital (EK) när identiteten L+aD=D+EK gäller för bankens balansräkning.
c. 1_ __ _Rj_
L]
J? [55
retiska problem, som är förbundna med en sådan omräkning, antas helt enkelt att en banks beteende är sådant att för varje före— tagskredit med given ränta, löptid och risk kan banken avgöra vilken räntesats, som vore lika attraktiv vid placering i lån mot botteninteckning i bostadsfastighet och där- för likvärdig. Denna ekvivalenta ränta be- tecknas r,- och är vid given nominell ränta högre ju mindre risken är och ju kortare kre- diten är, medan r, betecknar den faktiskt rå- dande räntesatsen för dessa riskfria krediter. Att välja denna ränta som jämförelsenorm är lämpligt dels på grund av dess betydelse för hela räntenivån, dels på grund av att bottenlån i bostadsfastighet kan betraktas som en praktiskt alltid till buds stående al- ternativ placeringsmöjlighet.
Det har i de tidigare avsnitten talats åt— skilligt om att bankernas kreditbeslut även sker med hänsynstagande till förväntningar rörande en kunds relationer till banken på längre sikt. Oftast är naturligtvis dessa för- väntningar tämligen diffusa, särskilt för mer avlägsna perioder. Det är mer frågan om en bestämd tendens i beteendet än exakta kal- kyler. För att renodla analysen antas här emellertid att banken söker göra en siffer- mässig bedömning av framtida affärer med varje företagskund. Banken har således en uppfattning om sannolik framtida inlåning och utlåning och sannolikt ianspråktagande av bankmässiga tjänster över det antal be- slutsperioder, som ligger fram till planerings- horisonten. Dessa förväntningar får antas vara grundade både på tidigare erfarenheter och på vad som är känt om kundens plane- rade framtida utveckling. Med V,- som be- teckning för intäkten från (kostnader för) kunden ,- efter omräknade låneräntor erhålls att i varje period är:
(4)
"',”:th + Djl[-Rjt(1 _ a,) + rot _ sr] + m]! _ 6" __Ä
om relationerna mellan r,, R*,- och L] är i princip samma som de, vilka anfördes i an- slutning till diagram 8: 1.
Fortfarande utgående från att kreditbeslu- tet avgör om företagskunden erhålls/behålls kan med utgångspunkt från R” alla kredit- sökande under en period rangordnas efter sin lönsamhet för banken, vilket ger en ef- terfrågekurva för sökta företagskrediter (brutto) såsom den ses från bankens sida. I diagram 8: 2 utgör E,, denna efterfrågekurva medan E,, utgör efterfrågekurvan där hän- syn endast tas till räntesatsen för själva kre- diterna med dessa summerade i samma ord- ning som i E,. Teoretiskt sett kan Ek ha vil- ket utseende som helst men sannolikt med- för den stela räntestrukturen samt de små kreditriskerna vid lån till stora företag med relativt sett stor inlåning m. m. att kurvan är oregelbunden med den angivna huvudsakliga lutningen. Om räntestrukturen exakt spegla- de skillnader i risk och löptid skulle E,, sam- manfalla med r.,—linjen och E,, luta mindre. Beträffande kurvan E,, ligger närmast origo ett litet antal kunder, som är extremt lön- samma på grund av att för var och en är den sökta krediten liten i förhållande till bankens totala intäkter från kunden. När- mast till vänster om L1 finns ett stort antal företagskunder, som enbart representerar ut- låning. Till höger om L1 ligger kunder som från lönsamhetssynpunkt är ekvivalenta med bottenlån i bostadsfastigheter.
Vid givna förväntningar och avkastnings- förhållanden är E,, exogent given, sett från
» bankens sida. Banken har emellertid möjlig- heter att med olika åtgärder påverka denna kurva och har också all anledning att göra det, när tillgänglig kreditkapacitet är mindre än kreditefterfrågan. Kundförbindelsernas karaktär gör det naturligt att i ett sådant
/
]! I =R,=
%
Genom diskontering erhålls nuvärdet (R',-) av kundens avkastning fram till planerings- horisonten. Det är inte nödvändigt att gå in på de metodologiska problemen i samman- hanget, eftersom de allmänna slutsatserna
J Lj läge undvika att omedelbart ta ställning för eller emot företagens kreditansökningar. I stället försöker man på alla tänkbara sätt banta ner kreditanspråken. Limiter och be- viljade checkräkningskrediter blir snålare
, r;,R
I";
EO Eb X
tilltagna. Kundens motiv för kreditansök- ningen nagelfars för att se om inte ett mind- re belopp är tillräckligt för de givna be- hoven, exempelvis på grund av outnyttjade möjligheter till lagerminskning eller en viss benägenhet hos kunden att försöka >>hamst- ra» krediter. Man undersöker vilka alter- nativa finansieringsvägar, som är tänkbara såsom minskade kundfordringar, ökade le- verantörskrediter inom och utom landet, an- nan upplåning utomlands osv. och söker övertala kunden att i största möjliga ut- sträckning utnyttja dessa — ofta genom ban— kens direkta bistånd. Härigenom leds en del av den kreditefterfrågan, som riktas mot banken, över till andra kreditgivare. Dessa avledningsförsök kan antas vara framgångs- rika under särskilt första skedet av en tid med kreditåtstramning, även om de olika bankernas ansträngningar till betydande del tar ut varandra. Det blir dock allt svårare ju längre åtstramningen varar, förutsatt att den medför en successiv nedpressning och ut- jämning av likviditeten inom näringslivet. När planerade investeringar är en av orsa- kerna till kreditbehovet, undersöks hur star- ka motiven är, för att se om inte en tidsmäs- sig förskjutning av vissa investeringar kan göras utan större men för kunden. Möjlig— heterna till avlyft av kreditiven undersöks noga, vilket bl. a. bör innebära att goda per- sonliga förbindelser med de större försäk- ringsbolagen kan vara synnerligen lukrativa för banken när inte heller försäkringsbola- gen kan bevilja alla önskade krediter med
normal risk. I fråga om vissa stora industri— krediter har beslutet föregåtts av löfte från riksbanken om att avlyft via obligations- marknaden kommer att beviljas. Tillgängliga kostnadskalkyler (antingen de lämnas frivil- ligt eller först efter bankens begäran) grans- kas för att kontrollera deras realism. Är kostnaderna för lågt beräknade (vilket de enligt de intervjuade bankmännen ofta tycks vara på grund av främst underskattade be- hov av ökat rörelsekapital) kan påvisandet av detta avhålla kunden från att göra inves- teringen eller senarelägga den. I alla händel- ser får banken en mer realistisk uppfattning om kommande kreditbehov.
På dessa och andra sätt faller en del kre- ditansökningar bort medan ett stort antal andra i samförstånd med kunderna bantas ner till lägre belopp än ursprungligen. Den- na process illustreras i diagram 8: 2 av ef— terfrågekurvans förskjutning från E,, till Eb, där den senare är en följd av bankens egna åtgärder och representerar den återstående kreditefterfrågan, som banken måste fatta beslut om. Jämfört med första läget kan an- tas att betydande förändringar skett i kun- dernas inbördes ordning beroende på stora skillnader i nedbantningarnas relativa stor- lek. Den nya efterfrågekurvans lutning är brantare på grund av att nedbantningarna ökar återstående krediters lönsamhet för banken.
På grund av att kundförbindelserna avser både in- och utlåning påverkar bankens kre- ditbeslut samtidigt den kreditvolym, som banken disponerar över. I diagram 8:3 be- tecknar linjen E—D(l——a) efterfrågekurvan för krediter netto räknat, dvs. sedan avdrag gjorts av resp. kreditsökandes samtidiga in- låning. Kurvan E motsvarar kurvan E,, i dia- gram 8: 2 och betecknar således brutto- efterfrågan på krediter. Den vertikala kur- van S avser den i förhållande till kreditbe- sluten tillgängliga autonoma disponibla kre- ditvolymen, exempelvis hushållsinlåning och amorteringar. Storleken av övrig inlåning be- ror på bankens kreditbeslut och är således endogent bestämd.
Genom att för varje kreditsökande lägga D(l—a) till både E—D(l—a) och S erhålls
E E—D(1—o)
Diagram 8: 4. (1,3.
R?
"i Diagram 8: 5.
rf'R,Eb1 5, $2 53 s., Lax
Fk ———————— Fi ————————
dels en kurva (E) för bruttoefterfrågan på krediter, dels en kurva (linjen SQSl) för vil- ken kreditvolym totalt sett banken har till- gång till. Utgående från översta delen av E
kan för varje ny beviljad kredit samtidigt avläsas horisontellt till höger på SQS1 — lin- jen hur inlåningen förändras.
De på ovanstående sätt beräknade E- och S-kurvorna är införda i diagram 8: 4.
Sl-kurvan har här givits en jämn kurvatur men den är i realiteten oregelbunden i den utsträckning som rangordningen av kunder- na avviker från den relativa storleken av de- ras inlåning under den studerade perioden. Beviljat banken krediter uppgående till en sammanlagd volym av La eller mer får ban- ken en total inlåning uppgående till Lz. Med det samband, som finns mellan in- och ut- låning, är detta emellertid en omöjlighet, ef- tersom tillgänglig kreditvolym (i fortsätt- ningen kallad bankens kreditutbud) då är mindre än beviljade krediter. I stället måste sökas den kombination av utbud och efter- frågan, som ger banken maximal vinst, vil— ket sker när totala inlåningen går till de mest lönsamma kunderna. I diagrammet ger skärningen mellan En och Sl i punkten A maximal vinst, vilket innebär kreditvolymen L1 till kunder vars lönsamhet för banken är större eller lika med Ri'" Om banken är mycket framgångsrik i sina försök att pressa tillbaka efterfrågekurvan, åstadkommer den kurvan Ebg, vilket vid oförändrad utbuds- kurva, gör det möjligt för banken att bevilja kreditvolymen La till alla företagskunder, vars lönsamhet för banken överstiger r,.
Tillbakapressande av efterfrågekurvan och val mellan kreditansökningar sker naturligt- vis i praktiken parallellt och utan den klara gränsdragning, som här gjorts. För ett stort antal kreditansökningar kan vidare banken omedelbart konstatera att avslag måste ges medan för ett stort antal beviljande framstår som nödvändigt oavsett om försök till ner- bantningar ger resultat eller ej.
Har alla banker ungefär samma likviditet behöver en bank inte befara att alla företag med lägre avkastning än R; ger sig av om deras krediter inte beviljas. För företag, som
'" På grund av krediternas bristande delbar— het kan det dock tänkas fall där det marginella lånet är mycket stort och det är mest lönsamt för banken att bevilja detta lån och avslå några mindre krediter, som kunder med högre avkast- ning ansökt om.
Rs
' i 5 2955)
Lt
bedöms stanna hos banken oavsett kredit- beslutets riktning, behöver hänsyn enligt mo- dellen tas till enbart kreditens räntesats me- dan deras inlåning betraktas som autonom. Utgående från diagram 8: 5 kommer dessa företag att hamna längre ner på kurvan Ebl medan utbudskurvan förskjuts från S1 till Se och en större utlåningsvolym blir möjlig. En ökning av det autonomt bestämda utbudet medför en parallellförskjutning av utbuds— kurvan — i diagrammet från Se till Sa — och en motsvarande ökning av kreditvolymen. Om Sa tolkas som totala tillgången på me- del, vars disposition övervägs och banken väntar sig en relativt sett hög efterfrågan under nästa period, blir den för denna period såsom disponibla ansedda volymen mindre, exempelvis S:». Skulle banken av någon anled- ning kunna betrakta all inlåning som auto- nom blir utbudskurvan vertikal (Si). Detta in- nebär att alla kunder stannar oavsett hur de- ras kreditansökningar behandlas. Det finns då ingen anledning för banken att i sina kre- ditbeslut ta hänsyn till annat än krediternas (omräknade) räntesatser. Den relevanta efter- frågekurvan blir då Ek och alla krediter bevil— jas, vars ränteavkastning är större eller lika med rk. Rangordningen mellan krediterna kan förväntas bli annorlunda än tidigare, vilket medför att också urvalet av beviljade kredi- ter får annan sammansättning.
Antas att >>cut-of point» på varje banks efterfrågekurva ligger vid approximativt
samma R ger en aggregering för samtliga banker nedanstående efterfråge— och utbuds— kurvor för företagskrediter (diagram 8: 6).
För banksystemet i sin helhet finns ingen endogent bestämd inlåning i den mening, som här avses varför totala kreditutrymmet betraktas som givet och representeras i dia- grammet av S1.
De ovan analyserade sambanden utgör visserligen inte de enda faktorer, som be- stämmer bankernas kreditfördelning men de beaktas och måste beaktas av affärsbankerna och kan på goda grunder antas spela en be— tydande roll. Detta gäller trots att dessa sam- band i realiteten inte är fullt så fasta, som de antagits vara i modellen. Vid bedömning av riskerna för att förlora en kund på grund av en avslagen kreditansökan kan bankerna antas också ta hänsyn till rent psykologiska faktorer. I bankernas kreditanalys ingår som ett nor- malt led att granska krediternas ändamål. Un- der kreditrestriktioner är denna granskning mindre betingad av riskbedömning än av en strävan att bedöma hur mycket krediten be— tyder för företagets utveckling och därmed av hur starkt kunden kan tänkas reagera in- för ett avslag. Vidare ligger ofta bakom ett byte av bankförbindelse en längre tids miss- nöje från företagets sida, som först så små— ningom leder till att bankaffärerna flyttas över till en annan bank. Denna typ av re- servationer är nödvändiga men detta rubbar inte de huvudslutsatser, som kan dras av ovanstående analys. Den viktigaste slutsat- sen är att den potentiella konkurrensen om företagens övriga bankaffärer vid hårda kre- ditrestriktioner leder till en annan fördelning av krediterna än om fördelningen skedde en- bart med utgångspunkt från krediternas rän— tesatser och risker. Inlåning, utlandsaffärer osv. medför att vissa krediter ger bankerna en avkastning, som ligger långt över de no- minella räntesatserna — så långt över att övriga företag för att nå paritet skulle behö— va betala räntesatser, som finge kostnaderna för avbetalningskrediter inom handeln att framstå som mycket moderata. Även om faktiska avkastningen på beviljade margi- nella krediter inte är lika hög så råder det ingen tvekan om att konkurrensen om inlå-
ning m.m. har en snedvridande effekt på bankernas kreditfördelning. De kanske mest extrema exemplen härpå (sett ur en banks synvinkel) är när bankerna av hänsyn till kommuninlåning ser sig föranlåtna att ge krediter till kommunstödda företag, som man anser vara på sikt dödsdömda.50
En speciell fråga i samband med kredit— restriktioner är i vilken utsträckning ban- kerna i sin strävan att hålla tillbaka den egna utlåningen aktivt är engagerade på vad som brukar kallas den gråa kreditmarkna- den — f.ö. ett något oegentligt uttryck, ef- tersom denna kreditgivning vid sidan av den institutionella kreditmarknaden inte på något sätt är illegal. Den i appendixet nämn- da förmedlingen av stora reverslån från för— säkringsbolag samt bankernas terminsaffärer i obligationer utgör två mellanformer, varav särskilt den förstnämnda var mycket omfat- tande under 1950-talet. Under senare år har vuxit upp en speciell typ av lånemarknad, som till större delen ligger utanför banker- nas ordinarie lånerörelse. Låntagare på den- na marknad är främst olika finansieringsbo- lag, bankanknutna hypoteksinstitut samt kommuner medan långivarsidan omfattar kommuner och företag med tillfälliga likvi- ditetsöverskott (exempelvis på grund av emissioner) samt ibland banker. Räntesätt- ningen är betydligt rörligare än på den or- dinarie lånemarknaden. Marknaden har vuxit snabbt i omfattning och kreditgivning- en sker både med och utan bankgarantier. Även vid sidan av denna marknad är åt- minstone vissa banker engagerade i kredit- givning utanför den institutionella kredit- marknaden. Åtskilliga stiftelser, kommuner, byggmästare, företag och privatpersoner (de senare i samband med exempelvis markaffä- rer och företagsförsäljningar) med mer eller mindre tillfälligt stora likvida medel inne- stående på bank, söker placeringar med bätt- re avkastning än bankernas inlåningsräntor. Vissa bankchefer uppgav att inför vetskapen om att dessa inlåningsmedel kommer att för- loras lämnar bankerna ibland den önskade bankgarantin, trots belastningen av inlå- ningsrätten, för att åtminstone erhålla ga- rantiprovision och ibland också kunna ut-
öva ett visst inflytande över kreditvillkoren. Andra bankchefer sade sig av principiella skäl helt vägra att lämna finansiella bank— garantier även när det är frågan om medel, vilka hållits som inlåning i banken. Några uppgifter om omfattningen av dessa finan- siella bankgarantier finns inte. En angrän- sande fråga är i vilken utsträckning banker- na uppträder som mäklare av reverslån utan— för den institutionella kreditmarknaden — närmast via notariatavdelningarna. Några uppgifter om omfattningen av sådan låne- förmedling finns inte men de intervjuade bankcheferna ansåg den vara begränsad och avsevärt mindre än förr. Enligt en uppgift var förmedlingen av inteckningslån, främst tertiärlån, betydligt större under mellan- krigstiden, när kapitalmarknaden var mind- re utvecklad. Två bankchefer ansåg att no- tariatavdelningens låneförmedling är ett inte helt obetydligt komplement till bankens or- dinarie utlåning medan övriga avfärdade denna låneförmedling som i sammanhanget ointressanta ströföreteelser. Vid samtal med representanter för ett tiotal av de största understödsföreningarna framgick dock att dessas placeringar i flera fall handhas av en bank varvid banken lämnar föreningen för- slag om både lämpliga låntagare och lämp- liga kreditvillkor.
F: 3. Ränta och risk
Hittills har inte skillnaden mellan >>normal>> och »extraordinär» kreditransonering hos affärsbankerna närmare definierats. För att göra detta är det lämpligt att utgå från dia- gram 8: 6 men låta efterfrågekurvorna avse
50 En speciell aspekt av kundförhållandet är PR-mässiga synpunkter. Åtskilliga menade att sådana synpunkter ibland spelar in, särskilt vid öppnande av ett nytt kontor på en ort. Ledare för företag och över huvudtaget personer med hög status på en ort kan härigenom tillvinna sig krediter, som annars inte skulle ha beviljats av banken. Chefen för ett förhållandevis nyöppnat kontor ansåg t.o.m. att vid sidan av hänsyn till en kunds övriga bankaffärer är PR-mässiga och prestigemässiga hänsyn avgörande för kredit- fördelningen under kreditrestriktioner. Det är emellertid svårt att tro annat än att detta är en kraftig överdrift och att dylika obskyra motiv är av mycket marginell betydelse vid kreditför- delningen.
alla andra krediter (varav dock företagskre- diter utgör huvudparten) än bottenlån i bo- stadsfastigheter. Denna tudelning av kredit- efterfrågan är lämplig i sammanhanget på grund av att den stora marknaden för de senare medför att dessa praktiskt taget all- tid utgör en möjlig placeringsform, Dessa krediters stora homogenitet gör dem också lämpliga som jämförelsenorm.
Utgående från E,, befinner sig affärsban- kerna i jämvikt med avseende på dessa kre- diter när kreditvolymen Ls beviljas. Det bör observeras att räntesatserna är omräknade till med bottenlåneräntan jämförbara räntor. Vid ytterligare krediter till dessa grupper av kredittagare är avkastningen lägre än botten- låneräntan varför utbudskurvan här blir ver- tikal och övrig kreditkapacitet används för placering i bottenlån i bostadsfastigheter. För hela utlåningen befinner sig banken i järn- vikt när för det marginella bottenlånet gräns- intäkt är lika med gränskostnad. Inlåningen upphör då att vara en trång sektor. Denna definition av jämvikt är emellertid inte helt entydig på grund av affärsbankernas tidigare diskuterade möjligheter att pressa tillbaka efterfrågekurvan. Åstadkoms efterfrågekur- van Eb befinner sig affärsbankerna vid Lz också i ett slags jämviktsläge för ifrågava- rande krediter, men ett jämviktsläge, som kännetecknas av att det har uppkommit till följd av otillräcklig kreditkapacitet. Av detta skäl är det mest logiskt att trots allt betrakta nedskärningen Ls—Lz som en ransonerings- effekt. När endast kreditvolymen Ll kan be- viljas är därför totala ransoneringseffekten La—Li. En speciell komplikation inträffar när bankerna på grund av myndigheternas beslut måste tillgodose vissa kreditbehov, som är förhållandevis olönsamma för han- kerna. Det finns skäl att anta att en bety— dande del av bostadsbyggnadskrediterna hör till denna kategori. I diagram 8: 5 kan dessa krediter läggas in närmast origo på efter- frågekurvan med påföljden att denna vid övergången till övriga kreditanspråk får en kraftig diskontinuitet.
I debatten har ibland anförts att bankerna endast tillgriper extraordinär kreditransone— ring under en övergångstid tills man hunnit
skärpa generella minimikrav i fråga om de risker man är villig att ta så mycket att jäm- vikten mellan s.k. effektiv efterfrågan och utbud återställs.51 Tankegången tycks inne— bära att med ofullständig anpassning av räntesatser till riskskillnader beviljar ban- kerna de krediter, vars avkastning i förhål- lande till riskerna är störst. Detta ter sig onekligen plausibelt och är till stor del inne- börden av den tidigare analysen. Men för- farandet måste lika fullt karakteriseras som extraordinär kreditransonering, eftersom mer krediter skulle beviljas vid rådande räntesat— ser om bankerna fick ökat kreditgivnings- utrymme.
En annan möjlig anpassning i bankbeteen- de vid kreditåtstramning är systematiska va— riationer i bankernas riskattityder, som är så kraftiga att efter ett övergångsskede jäm- vikten på kreditmarknaden återställs.
Det är dock mycket oklart varför deSSa systematiska variationer i risktagande skulle uppstå. Bankernas riskattityd brukar uppfat- tas som bestämd av faktorer såsom andelen eget kapital hos banken och det aktuella lå- nets storlek i förhållande till totala låneport- följen. Det förefaller svårt att mot den bak- grunden finna motiveringar för systematis— ka -- i praktiken konjunkturella — variatio- ner i riskattityd och därmed systematiska förändringar i effektiv efterfrågan. Riskupp- fattningen kan däremot tänkas variera syste- matiskt beroende på att bedömningarna av företagen påverkas av varierande optimism rörande förväntad utveckling. Sådana varia- tioner i riskuppfattning bör emellertid i förs- ta hand verka i riktning mot en mer optimis- tisk bedömning under konjunkturuppgångar och högkonjunkturer, dvs. när kreditrestrik- tioner i regel införs, och därför leda till att fler företag betraktas som kreditvärdiga och att företagen betraktas som kreditvärdiga för större belopp än vad som annars vore fallet.
Enligt intervjuerna skärps under kredit- restriktioner kraven på kreditvärdighet men att den vägen eliminera ransoneringsförfa-
51 För närmare detaljer rörande denna dis- kussion hänvisas till Assar Lindbeck [1] och [2] och där gjorda litteraturhänvisningar.
randet avfärdades som en orimlig metod oavsett hur länge restriktionerna varar, efter- som riskerna fortfarande måste sättas i rela- tion till resp. kunds lönsamhet för banken. Nu är det svårt att ange hur dessa variatio- ner i kreditvärdighet implicit definierats av de intervjuade. Den närmast till hands liggande tolkningen är att vid de givna räntesatserna är gränsen mellan kreditvärdighet och icke- kreditvärdighet i realiteten diffus och kan därför dras med något varierande snävhet. Flera påpekade att tveksamma fall gallras bort när man vet att stora andra kreditbe- hov finns. Likaså påpekades att bankerna vid kreditrestriktioner inte har samma intresse av att för gränsfall lägga ner tid och kostna- der på ingående analyser av företagets ställ- ning, prognoser och investeringskalkyler för att se om kredit trots allt kan beviljas. Am- bitionsnivån sänks med andra ord och en del marginella företag slås ut, vars ställning och framtidsutsikter man utan ingående kre- ditanalys vet för litet om för att våga ge önskade krediter. Att bedöma betydelsen av denna troliga marginella skärpning i kraven på kreditvärdighet är svårt, men det är fullt tänkbart att skärpningen helt uppvägs av de systematiska variationer i riskuppfattning, som tidigare nämndes.
Även om förändringarna i bankernas krav på kreditvärdighet är av marginell karaktär, följer därav inte att förändringarna i ban- kernas faktiska risktagande är av enbart marginell karaktär. Det krediturval, som sker enligt de principer, som diskuterats i anslutning till diagram 8: 3—8: 5 kan antas innebära minskat risktagande. Skälet härtill är den stela räntestrukturen med räntesatser differentierade varken med hänsyn till ris- ker eller löptider.
Men även (delvis) andra skäl finns för an- tagandet att bankernas faktiska risktagande minskar under kreditrestriktioner. För det första ges mycket markerat företräde åt kor- ta, för företagen oundgängliga, rörelsekredi- ter och åt krediter med kort amorteringstid. Orsaken härtill är strävan att utnyttja ban- kens lånekapacitet maximalt utifrån de mo- tiveringar, som tidigare anförts. Antas ris— ken vanligen stiga med kredittiden, vilket
förefaller vara ett rimligt antagande, bör bankernas risktagande minska påtagligt vid hårda kreditrestriktioner. Av vissa intervjua- de motiverades kraven på kortare amorte— ringstider också med att bankens risker här- igenom minskar. För det andra medför en samtidig allmän räntehöjning att framtida intäkter värderas lägre i nuläget än tidigare. Bankernas uppfattning om dessa kan dock vara så vag att det inte är rimligt att räkna med en sådan ränteeffekt. Däremot förefal- ler det troligare att en tilltagande knapphet på utlåningsmedel rent allmänt medför en lägre värdering av framtida intäkter, exem- pelvis på grund av att planeringshorisonten flyttas närmare. Eftersom bankernas riskta- gande vid varje tidpunkt till en del är be— tingad av förväntade framtida intäkter från resp. kund, leder den lägre värderingen till minskat risktagande. För det tredje medför den starka preferensen för gamla kunder att föetag, som får en kreditansökan avslagen hos »sin» bank har ännu mindre möjligheter än annars att i stället få kredit i någon an- nan bank. För det fjärde slutligen torde en banks nedprutning av företagens kreditan— språk på banken leda till minskningar av de kreditrisker, som banken tar. Visserligen kan i stället minskade avlyft till obligationsmark- naden öka en del företags ianspråktagande av bankkrediter kraftigt men dessa företag torde erbjuda mindre kreditrisker än genom— snittligt.
Konstruktionen av bankernas räntelistor möjliggör vissa smärre variationer i ränte- sättningen med hänsyn till kreditmarknads- läget. Bl. a. förefaller frekvensen av favörs- räntor till vissa företag att minska under kre- ditrestriktioner. Dessa systematiska variatio-
52 Bankstatistikens uppläggning möjliggör, som tidigare nämnts, inte några slutsatser om bankkrediternas fördelning på löptider och för- ändringar i denna fördelning. Disponerat be- lopp på checkräkning och resekreditiv i pro— cent av totalt disponerat belopp minus bygg— nadskreditiv har visserligen stigit från i genom- snitt 11 procent 1954 till 25 procent 1966 men detta kan vara ett utslag av den av några bank- män påtalade strävan att öka denna kreditforms andel för att lättare fånga in ett företags alla betalningsströmmar. Läggs växlar till täljaren i ovannämnda kvot har denna ökat från i ge- nomsnitt 39 procent 1954 till 45 procent 1966.
ner är dock av starkt begränsad betydelse och en naturlig fråga är då varför efterfråge- trycket gentemot bankerna från främst före- tagen med åtföljande >>extraordinär>> kredit- ransonering inte medför en utpräglad ten- dens till ränteglidning uppåt oberoende av det officiella diskontot.53
Självfallet har riksbanken ett starkt infly- tande på räntebildningen och begränsar kraf- tigt affärsbankers och andra kreditinstituts handlingsfrihet i fråga om räntesättningen på län. I extrema fall har riksbanken möjlig— het att ingripa med direkt räntereglering. Trots detta kan tyckas att affärsbankerna har vissa variationsmöjligheter, som borde kunna ge utslag i en klar ränteglidning upp- åt vid kreditrestriktioner. Frågan är då var- för detta av allt att döma inte sker. Chefer- na för framför allt de större bankerna med- gav att frågan verkligen är befogad och att det är svårt att ge helt tillfredsställande svar. De förklaringar, som man ansåg vara vikti- gast är av i princip tre slag. För det första verkar osäkerheten beträffande när och hur riksbanken reagerar, trots allt starkt återhål- lande. För det andra väger långsiktiga över- väganden tungt i förhållande till de mer kortsiktiga. »Det skall vara en räntepolitik, som man så att säga kan leva med på myc- ket lång sikt, och kunderna skall tycka sig vara ”fair” behandlade» var en karakteristisk formulering. Flera underströk att företagen reagerar starkt om de tror sig bli utnyttjade i utsatta situationer och menade att det på längre sikt är farligt om relationerna till kunderna försämras och banken får rykte om sig att under restriktioner ta ut högre räntor än konkurrenterna, även om det en- dast är de marginella låntagarna, som fak— tiskt får betala högre räntor. Det förefaller något paradoxalt att nekad kredit skapar mindre »bad-will» än beviljande av en kre- dit mot högre ränta. Förklaringen härtill kan vara att kreditavslag lättare än en höjd rän- tesats och beviljande av krediten kan skyllas på riksbankens kreditåtstramning och där- för något som banken är utan »skuld» till. För det tredje hänvisades till vad som med en sammanfattande beteckning kan kallas för etiskt betingade restriktioner för hand-
landet. Traditionen bjuder bankerna att åt- minstone i princip vara solidariska med riks- banken och söka följa dess intentioner.
Vidare sade man sig känna olust inför tanken att utnyttja den penningpolitiskt mo- tiverade kreditåtstramningen till att höja räntorna och därigenom öka bankens vinster (jfr även med not 3). En bankchef menade att »även om skälighetsprincipen inte är in- troducerad inom bankväsendet på samma sätt som inom försäkringsväsendet, så ligger nog den principen litet implicit i bakgrun- den».
G. Näringslivets struktur och företa- gens finansieringsförhållanden
Att kreditmarknaden och finansieringssidan över huvudtaget inte är neutral visavi nä- ringslivets struktur och förändringar i denna följer redan av att privata kapitalägare, lån- tagare och långivare uppfattar risk som en negativ faktor vid sina dispositioner. Hu- vudfrågan är i stället på vilka sätt och i vil- ken riktning näringslivets struktur påverkas. Framför allt står affärsbankerna i centrum för intresset, eftersom de svarar för det stra- tegiska marginella tillskottet av krediter till näringslivet. Att statistiskt kvantifiera effek- terna på näringslivets struktur av olika fi- nansiella faktorer erbjuder oerhörda pro- blem och skulle sannolikt bl.a. kräva ett stort antal detaljerade >>case studies». Detta har utredningen inte ansett sig ha möjlig- heter att göra. Mycket litet är också känt om skillnader i finansiell struktur mellan oli- ka kategorier av företag.54 F.n. är det en- dast möjligt att kartlägga vilka faktorer, som kan vara av betydelse och diskutera i vilken
53 Att förskjutningar i låneportföljens sam- mansättning, främst med lägre andel bottenlån i bostadsfastigheter som följd, kan medföra en höjning av den genomsnittliga utlåningsräntan hos affärsbankerna är en sak för sig och bör inte sammanblandas med höjda räntor för vissa bestämda låntagare eller låntagargrupper. 54 Tillgänglig information inskränker sig i huvudsak till SCB:s kreditmarknadsstatistik samt vissa osäkra och fragmentariska data från en undersökning gjord 1960 av 1960 års före— tagskreditutredning. Vissa uppgifter finns också hos Löwenthal.
riktning dessa faktorer kan antas verka. Detta görs i det följande med tyngdpunkten lagd på affärsbankernas verksamhet, varige- nom samtidigt erhålls en uppföljning och summering av analysen i föregående avsnitt. Eftersom diskussionen primärt aVSer den privata kapital- och kreditmarknaden berörs specifika statliga åtgärder och institut en— dast i förbigående. Först diskuteras generel- la aspekter samt därefter de särskilda för- hållanden, som hör samman med kredit- restriktioner.
G: ]. Generella aspekter
Det är ofrånkomligt att diskussionen till stor del kommer att innebära att jämförelser görs mellan större och mindre företag mätt efter antalet anställda, omsättning och lik- nande allmänna storleksmått. Det är väsent- ligt att inledningsvis understryka att ett i denna mening litet industri-, handels- eller serviceföretag på grund av specialisering eller lokalt inriktad verksamhet kan vara re- lativt stort på sin marknad och t.o.m. do- minera denna. Å andra sidan är åtskilliga storföretag små på sina marknader beroen- de både på att marknaderna absolut sett är stora och att varje företag är verksamt på många skilda marknader.
a. När det gäller finansiering med eget kapital är det välkänt att den institutionella aktiemarknaden med nuvarande utformning i stort sett är reserverad för de större före- tag, vars ägare önskar ta den i anspråk på de villkor som ställs i olika avseenden. Fler- talet övriga företag kan inte och vill ofta inte få tillskott av eget kapital utifrån genom intagande av nya delägare. Beträffande i varje fall mindre familjeföretag domineras vanligen ägarens (ägarnas) totala tillgångar av företagsägarintresset i fråga, vilket starkt begränsar dessa företags möjligheter att få kapitaltillskott från ägaren. I praktiken är därför familjeföretag och särskilt mindre så- dana närmast helt hänvisade till ackumule— ring av vinstmedel inom företaget när en ök- ning av det egna kapitalet eftersträvas. Om tidigare års vinstmarginaler varit höga be- höver detta fullständiga beroende av vinst-
medel för ökning av det egna kapitalet inte medföra några begränsningar i handlings- friheten med avseende på expansionstakt och önskad finansiell kapitalstruktur för andra än de mest expansiva företagen. När vinstmarginalerna minskar generellt inom näringslivet utan motsvarande dämpning av investeringstakten ökar lånefinansieringen relativt sett och inträder ceteris paritus des- sa begränsningar för allt fler företag och blir allt hårdare. Att, såsom ofta sägs, mind— re och medelstora företag i genomsnitt ar- betar med mindre andel eget kapital än sto- ra företag förefaller sannolikt mot denna bakgrund och skillnaden bör tendera att bli mer utpräglad vid allmänt krympande vinst- marginaler.55 Däremot är det osäkert om småföretag har lägre andel eget kapital än medelstora företag. Många av de förstnämn- da kan antas vara 5. k. levebrödsföretag med små eller inga ambitioner att expandera.
b. Den närmast följande analysen av vis- sa förhållanden på kreditmarknaden görs med utgångspunkt från diagram för att göra framställningen så åskådlig som möjligt. Dia- gramtekniken har dock bestämda brister ge— nom att den inte kan fånga in mer kompli- cerade samband.
I en ekonomi utan osäkerhet eller i en ekonomi med neutral riskvärdering hos alla agerande subjekt är finansieringsfrågan teo- retiskt sett tämligen okomplicerad. I dia— gram 8: 7 mäts på den vertikala axeln ränte- satser och procentuella avkastningen på fö- retagets investeringar. På den horisontella axeln mäts företagets skuldsättning under perioden uttryckt som andel av totala till- gångar. L.,/K,, är skuldkvoten vid den stu- derade periodens början. Kurvan D repre- senterar företagets planerade investeringar under perioden rangordnade efter sin avkast— ning i fallande skala. Att dela upp ett före- tags totala krediter och disponibla egna me- del på olika användningsområden stöter på flera principiella svårigheter, men dessa und—
55 1955—1962 var enligt Löwenthal netto- ökningen av externa medel snabbare i de mind- re företagen (under 200 sysselsatta) än i de större trots att i de förra obligations- eller för- lagslåneemissioner inte förekom och nyemission av aktier var av avsevärt mindre omfattning.
m,
Diagram 8: 7. MR r w” D lm, . / | / MB,, | 1 I/Mcz ”3 l /' ' MB?. | // I, | / »” fC_f" MRerO :_*|——_ N. | xxx | x ' Nr., ! L.,/H0 LA./H;. LZ/Kz L/K Lä/öä Lt/Kt
MEn-, RI
LW
viks här genom att egenfinansieringen be- traktas som given vid periodens början och genom att endast ett slags krediter antas fö- rekomma. I diagrammet har för investering- ar disponibla egna medel definierats som återstoden sedan alla andra användningsom- råden (exempelvis ökade lager och kund- fordringar) tillgodosetts. Härigenom kom- mer den del av kurvan D, som ligger till vänster om Lo/Ka, att motsvara självfinan- sierade investeringar. De påverkar ej skuld- kvoten (L0/Ka) eftersom egenfinansieringen för perioden är given vid periodens början. Den del av kurvan, som ligger till höger om Lo/Ka representerar företagets totala kre— ditefterfrågan. Om företaget netto behöver låna även för finansiering av omsättningstill- gångar förskjuts kurvan D i motsvarande
grad åt höger. När företagets kreditefterfrå— gan inte är tillräckligt stor för att påverka det allmänna ränteläget är utbudskurvan för kredit oändligt elastisk vid rådande räntefot. Antas denna vara r,, kommer företaget vid vinstmaximering att företa alla investeringar med en avkastning högre eller lika med ro, vilket ger den nya skuldkvoten Ll/K1 som resultat. Med samma beteende hos alla före— tag blir i en perfekt fungerande kreditmark- nad investeringsfördelningen mellan företa- gen optimal. Egenfinansieringens relativa storlek saknar betydelse och kreditmarkna- den kan sägas vara neutral gentemot för- ändringar i företagsstrukturen.
Antas både företaget och banken ha risk- aversion förändras bilden av kreditmarkna- den betydligt. För företagets vidkommande kan den negativa riskvärderingen enklast tas hänsyn till genom att till marknadsräntan lägga en (ökande) subjektivt bestämd risk- premium och jämföra summan med investe- ringarnas beräknade avkastning. Av olika skäl, exempelvis ökad instabilitet av vinsten, kan ett företag antas dessutom ha motvilja mot skuldsättning —- en motvilja som ökar i styrka med stigande skuldsättning. Denna motvilja kan beaktas genom att även införa en (ökande) subjektivt bestämd skuldpre- mium, som också kan kallas för finansiell riskpremie. Summan av marknadsräntan och de båda riskpremierna anger den lägsta av- kastning på investeringarna, som företaget kräver vid lånefinansiering och utgör en »imputed cost curve». Vid given andel egen- finansiering samt skuldkvot och likviditet vid periodens början är denna summa en funktion av investeringsvolymen. Två tänk— ta fall vid given ränta illustreras i diagram 8: 7 av kurvorna IMC; och IM Ca. Vid Lo/Ko ligger de båda kurvorna högre än r,, efter- som de även bestäms av redan iklädda skul- der vid periodens början. I det första fallet kommer företaget att företa alla investe- ringar, vars avkastning är minst MR4 och i det andra fallet alla investeringar vars av- kastning är minst MRz med skuldkvoterna L4/K4 resp. L2/K2 som följd.
Antag att all upplåning sker i form av banklån. Med de principer, som tillämpas
vid bankernas räntesättning, kommer man vid generalisering närmast verkligheten ge- nom att anta att en enda bankränta tilläm- pas — i diagrammet representerad av ro. Ut- gående från att även banken har riskaversion kan r,, omräknas till r', där den senare utgör den räntesats, som enligt bankens uppfatt- ning vore lika attraktiv vid placering i risk- fria bottenlån i bostadsfastigheter, vars fak- tiska räntesats är r,. Vid i övrigt givna för- hållanden blir r' en funktion av skuldkvoten. Om kurvan för företagets delvis subjektivt bestämda avkastningskrav är IMCI utgör bankens riskaversion inget hinder för att er- hålla önskade krediter. Gäller däremot IMCg får företaget inte låna önskat belopp utan tvingas begränsa sig till L3/K3 och investe- ringar vars avkastning är minst MRs. Ytter- ligare kreditgivning framstår för banken som så riskfylld att placering i riskfria bostads- lån ter sig mer fördelaktigt. Vid givna ränte- satser medför både företagets och bankens riskaversion att de marginella investeringar- nas avkastning ligger högre än marknads- räntan. De stora skillnader i likviditet, gra- den av egenfinansiering och i riskaversionens styrka, som kan antas finnas mellan olika företag, medför att kreditmarknaden inte längre ger en optimal investeringsfördelning. Kreditmarknaden — här bankväsendet — är inte heller längre neutral i förhållande till förändringar i näringslivets struktur.
En mer optimal investeringsfördelning skulle emellertid erhållas vid en rörligare räntesättning från bankernas sida?-"Ja Vore räntesättningen sådan att r' löpte parallellt med och något ovanför r, fram till den punkt där bankens riskaversion sätter en absolut gräns för vidare krediter skulle enligt exem- plet i diagram 8: 8 bankens kreditutbud re- presenteras av kurvan S, som antas samman- falla med gränsutgiftskurvan. Antas bank- beteendet vara sådant att högre ränta tas en- dast vid högre risk (exempelvis på grund av >>good-will»-hänsyn) kommer ändå skillna- den mellan marginella räntan och margi- nella avkastningen på företagets investering- ar att minska jämfört med tidigare samtidigt som volymen beviljade krediter till företaget ökar. Denna räntesättning skulle ge en ef-
fektivare kreditmarknad och därmed en mer optimal fördelning av investeringarna. I och för sig är det orealistiskt att tänka sig en helt kontinuerlig utbudskurva. Både på grund av vagheten i bankernas riskuppfatt- ning och kostnadsmässiga skäl torde en trappstegsliknande utbudskurva var ofrån- komlig men även en sådan räntesättning är att föredra framför den nuvarande.
Hänsyn till företagets övriga bankaffärer exkl. inlåning kan lätt föras in i diagram 8: 7 genom att till r* lägga nettoavkastningen av dessa affärer och bilda kurvan R', som i regel ligger ovanför och till höger om r'. Härigenom erhålls ökad maximal kreditgiv- ning när IMC2 gäller.
Analysen ovan har starkt förenklats ge- nom antagandet att ett företags alla krediter består av banklån och att ökning av egna ka- pitalet genom nyemission uteslutits. I reali- teten har företagen tillgång till krediter från flera håll till varierande kostnader. Vissa fö- retag kan dessutom nyemittera aktier. En viktig finansieringskälla är varukrediter i form av leverantörskrediter och förskott från kunder. Den del av de förra, som re- sulterar i mistade kassarabatter, represente- rar dock i regel en mycket dyr finansierings- form. Analysen kan byggas ut för att inklu- dera olika finansieringskällor och substitu- tionseffekter mellan dessa samt skatteeffek- ter men det är då inte längre möjligt att an- vända den enkla diagramteknikenf" De principiella slutsatserna om effekterna av bankernas räntesättning samt av riskaver- sion hos privata kapitalägare, låntagare och långivare kvarstår dock oförändrade.
Såsom tidigare nämnts (se avsnitt E: 3)
55 3. Det bör understrykas att alla uttalanden här och i det följande om större kontra mindre optimalitet och om fördelar kontra nackdelar för olika slags företag görs utan hänsynstagan- de till att kreditmarknaden i olika avseenden teoretiskt kan tänkas »justera» snedvridnings- effekter, som uppstår på grund .av övriga mark- naders sätt att fungera.
55 För en mera utförlig analys av vissa här diskuterade samband se Lindbeck [2]. Se även Lintner. Tilläggas bör att den finansiella risk- premien torde vara olika stor för olika finan- sieringsformer. Om exempelvis en betydande del av investeringarna finansieras med varukre- diter löper företaget stor risk att snabbt hamna i en likviditetskris.
finns det goda skäl att tro att små och me- delstora företag hårdast träffas av banker- nas obenägenhet att acceptera högre risker och längre löptider i utbyte mot högre ränta, eftersom riskerna vid kreditgivning till många av dessa företag allmänt anses vara större än vid kreditgivning till storföretag. Bl. a. beror detta på att mindre och medel- stora företag i regel inte har möjligheter att genom nyemissioner ge sin finansiella kapi- talstruktur ett för bankerna mer acceptabelt utseende riskmässigt sett. Är dessa företags- grupper av institutionella skäl dessutom i större utsträckning än stora företag hänvi- sade till affärsbankerna för längre krediter blir den återhållande effekten av bankernas räntesättning ännu större. För vissa mindre och medelstora företag kan dock en banks hänsyn till framtida intäkter (betingad av kundförbindelsernas art) medföra att de risk- mässiga konsekvenserna av räntesättningen mildras genom att bankerna får ett incita- ment att ta högre risker än eljest i ett tidigt skede av företagets utveckling.
c. Vid given storlek på låneportföljen är möjligheterna till riskspridning större för små krediter än för stora. I det individuella fallet kan därför banken ta större risker i fråga om små krediter, vilket ökar de mind- re och medelstora företagens möjligheter att erhålla krediter. Även i detta avseende måste emellertid den stela räntestrukturen inom bankväsendet verka starkt begränsande på kreditgivningen till dessa företag. Samma konsekvens får kostnadsskillnaderna mellan små och stora krediter.
d. Om vissa företag på grund av bättre information om tillgängliga finansierings- möjligheter kan erhålla lägre lånekostnader bör dessa företag av rätt naturliga skäl före- trädesvis vara stora företag.
e. Stora företag har i betydligt större ut- sträckning än övriga företag kontakter med utländska kapitalmarknader och har större möjligheter att utnyttja där existerande fi- nansieringsmöjligheter — till stor del genom de svenska bankernas förmedling.
f. Ju högre andel eget kapital ett företag har och ju mer av upplåningen, som ligger utanför de svenska affärsbankerna, desto
mindre tenderar ett företags bankkrediter att vara i förhållande till dess övriga bankaffä— rer, främst inlåning och utlandsaffärer. Bankkrediterna tenderar också att i större utsträckning vara kortfristiga. Förekom- mande favörsräntor inom kreditgivningen betingas främst av dessa övriga bankaffärers relativa storlek och tillfaller därför företrä- desvis stora företag.
g. Flerbanksförbindelser finns främst bland stora företag men det är osäkert om dessa företag härigenom uppnår några för- delar vid upplåning.
h. Regionala och lokala skillnader i före— tagens kreditförsörjning berör främst mind- re företag. Det är högst osannolikt att utbu- det av företagskrediter från affärsbanker och andra alltid är exakt lika på alla geografiska delmarknader. Nettoeffekten av dessa skill- nader är dock omöjligt att uttala sig om (se nästa avsnitt).
i. För legotillverkare och underleverantö- rer med några få kunder är bedömningen av den framtida utvecklingen på längre sikt be- tydligt osäkrare än för övriga företag. När avsättningen inte är garanterad genom lång- tidskontrakt, som täcker hela kredittiden, måste bankerna vid beviljande av längre kre- diter i större utsträckning än annars ta hän— syn till värdet av erbjudna säkerheter, vilket i regel innebär mindre kreditmöjligheter. Fö- retag av denna typ består närmast uteslutan- de av små och medelstora företag. Ju när- mare legotillverkaren är knuten till resp. storkund desto mindre är här nämnda spe- ciella finansieringsproblem. Detta innebär emellertid samtidigt att det kan vara tvek- samt om legotillverkaren är så självständig att det reellt sett är frågan om ett fristående företag.
j. Huruvida skillnader i kapitalintensitet hos företagen via realsäkerheterna påver- kar möjligheterna att erhålla krediter eller ej är högst osäkert eftersom säkerheter även kan bestå av borgen, omsättningstillgångar och immateriella tillgångar och eftersom sä- kerheterna inte ensamma är avgörande för bankernas kreditgivning. Däremot kan före- tag med låg kapitalintensitet i högre utsträck- ning vara hänvisade till affärsbankerna för
sin kreditförsörjning över den institutionella kreditmarknaden, vilket kan innebära nack- delar med avseende på kostnader och amor- teringsvillkor.
Frånvaron av empiriska undersökningar medför att man snabbt kommer ut på ett gungfly av förmodanden vid diskussion av olika företagsgruppers tillgång på krediter av olika slag i förhållande till efterfrågan. Frågan kan emellertid inte helt förbigås var- för avslutningsvis vissa synpunkter rörande dessa förhållanden framförs.
k. Långfristiga bundna krediter i form av obligationslån, förlagslån och delvis också lån från försäkringsbolag är huvudsakligen reserverade för större företag. I stället har med statens medverkan skapats särskilda fi- nansieringsformer och kreditinstitut för små och medelstora företag, främst Industrikre- dit och Företagskredit. Enligt inhämtade uppgifter från de största försäkringsbolagen ger dessa inte lån på mindre belopp än 300.000—500.000 kr. och helst inte under 1 milj. kr. Anledningen härtill är främst den ringa personalstyrka, som avdelas för hand- havande av kapitalplaceringar. Av samma skäl uppgavs vid ett försäkringsbolag att man är obenägen att ge lån till utpräglade familje- företag. Genom att dessa företag i så hög grad är beroende av företagsledaren ansåg man att säkerhetsprövningen måste komplet- teras med en kontinuerlig bevakning av före- tagets utveckling — en bevakning, som man saknar personella resurser för. Löptiderna för näringslivets, dvs. i praktiken de stora företagens, obligationslån är i regel 20—25 år medan förlagslån samt bundna lån från försäkringsbolag, Industrikredit och Före- tagskredit vanligen har tio års löptid. Vissa försäkringsbolag lämnar dock mindre före- tag endast lån med sex månaders uppsäg- ning och rörlig ränta. Huvuddelen av de stora företagens långfristiga lånefinansie- ring sker via obligationslån, vilket ger dessa företag en betydande fördel med avseende på den relativa storleken av årliga amorte- ringar genom att dessa blir jämnare för— delade över tiden.
1. Mindre och medelstora företags ian— språktagande av den institutionella kredit-
marknaden sker till helt övervägande del genom affärsbankerna även om utlåningen från Industrikredit och Företagskredit ökat betydligt under 1960-talet. Enbart affärs- bankernas utlåning till industriföretag med högst 50 anställda var 1966 ca 40 procent större än totala utlåningen från företagar- föreningar, Industrikredit och Företagskre- dit. 1962 var motsvarande procenttal ca 380 procent. Vid bedömning av de båda sist- nämnda institutens utveckling bör dock ihåg- kommas att inget är känt om försäkringsbo- lagens kreditgivning till medelstora företag. Det är tänkbart att den har stagnerat. Ovan- stående siffror kan jämföras med det för- hållandet, att industriföretag med över 500 anställda 1964 hade obligationslån, förlags- lån och lån hos försäkringsbolag till ett sammanlagt belopp, som med ca 140 pro— cent översteg dessa företags totala upplå- ning i affärsbanker och sparbanker. En inte oväsentlig finansieringskälla för många mindre företag är sparbankerna, som också medvetet strävar efter att öka sin kreditgiv- ning till denna sektor. Varken affärsbanker eller sparbanker lämnar räntebundna långa krediter till företag. Särskilt med tanke på att handel och servicenäringar fortfarande domineras av mindre företag förefaller det sannolikt att totalt sett små och medelstora företag fortfarande i mindre utsträckning än stora företag har tillgång till räntebundet långfristigt främmande kapital. Härigenom har de mindre möjligheter att utnyttja ned— gångar i den allmänna räntenivån för att sänka kapitalkostnaderna på lång sikt.
m. En betydande del av affärsbankernas företagskrediter används för att finansiera tillfälliga behov av rörelsekapital samt an- läggningsinvesteringar under själva byggna- tionsperioden med avlyft senare till den långa kreditmarknaden. Mindre och medel— stora företag har därutöver betydande amor- teringskrediter. I den mån dessa ersätter upplåning i andra kreditinstitut innebär de i regel krav på snabbare återbetalning.
G: 2. Effekter av kreditrestriktioner
I debatten om penningpolitikens effekt på företagens investeringar har både i Sverige
och utomlands ofta hävdats att kreditåt- stramningen drabbar mindre företag relativt sett hårdare än större företag. Representan- ter för kreditinstituten i Sverige och då främst affärsbankerna har å sin sida förne- kat att de mindre företagen medvetet eller omedvetet skulle diskrimineras på kredit- marknaden. Man har hävdat att de mindre företagen visserligen kanske drabbas hårda- re än andra av kreditrestriktioner men att detta i så fall beror på faktorer utanför ban- kernas kontroll, främst de mindre företagens lägre självfinansieringsgrad. Vidare har man menat att det är mera naturligt för bankerna att låta en nedskärning av kreditgivningen främst drabba stora krediter och därmed stora företag, eftersom den önskade totala kreditbegränsningen härigenom uppnås snabbare och lättare.57
Om de mindre företagens planerade in- vesteringar skärs ner mer än de större före- tagens på grund av kreditrestriktioner och om dessa kreditrestriktioner råder under en mycket stor del av en längre tidsperiod kan detta medföra en annan resursallokering än vad som hade blivit fallet om en annan av- vägning gjorts mellan olika tillgängliga eko- nomisk-politiska medel. Detta förutsätter dock att de mindre företagen inte fullstän- digt kompenserar sig under de korta perio- der när kreditmarknaden är lätt. Vid från- varo av sådan kompensation medför den lägre effekten av kreditrestriktioner på stör- re företag att dessa gynnas vid fördelning av tillgängliga kapitalresurser, vilket i sin tur förstärker redan befintliga allmänna koncen- trationstendenser inom näringslivet och ökar förutsättningarna för högre koncentrations— grad på olika marknader.
Det stora problemet vid bedömning av huruvida mindre företag missgynnas eller ej vid kreditåtstramningar är att jämförelser endast kan göras med de förhållanden, som enligt företagens bedömande skulle ha rått om de aktuella penningpolitiska åtgärderna inte vidtagits. Riktigast är att utifrån en gi— ven målsättning för den allmänna ekono- miska politiken, exempelvis samhällseko- nomisk jämvikt, jämföra med de totala verk- ningarna av tänkta alternativa sammansätt-
ningar av använda ekonomisk-politiska me— del. I avsaknad av en fullständig modell för samhällsekonomin är det emellertid inte möj— ligt att göra dylika jämförelser.
Diskussionen om effekterna av kreditåt— stramning har ibland utgått från bankför- eningens en gång om året (i november) gjor— da kreditanalyser, som anger hur stor an- del av affärsbankernas utestående krediter till industri och hantverk, som faller på fö- retag med dels högst 25 anställda, dels högst 50 anställda. Ur här diskuterad syn- vinkel saknar emellertid dessa siffror allt in— tresse, eftersom de inte avslöjar något om skillnader mellan olika företagsgrupper be- träffande styrkan i kreditefterfrågan. Sett över hela perioden 1956—1966 har de mind- re företagens andel av bankkrediterna ökat under vissa restriktionsperioder och minskat under andra. Vid närmare studium visar det sig också att ett års förändring i totalande- len i regel utgör nettot av betydande för- ändringar i båda riktningarna på bransch- nivå. Att så är fallet ter sig helt naturligt och det vore t.o.m. högst anmärkningsvärt om de mindre företagens totala andel varie- rade systematiskt med den förda kreditpoli— tiken. Den långsiktiga expansionstakten inom en bransch varierar över tiden och un— der varje period är skillnaderna mellan olika branscher avsevärd. Konjunkturförloppet och investeringsaktiviteten inom olika bran- scher är långtifrån alltid synkroniserad, bl. a. till följd av skillnader i efterfrågeutveckling på exportmarknader och hemmamarknader och mellan råvaror, investeringsvaror och konsumtionsvaror. Existerande stora skillna- der mellan olika branschers företagsstruk— tur medför att redan de ovannämnda fakto- rerna helt kan förklara förändringar i de mindre företagens kreditandel. Stora före- tags starkare exportinriktning och successivt pågående förändringar i företagsstrukturen är ytterligare ett par faktorer, som påverkar bankkrediternas fördelning på små och stora företag.
Undersökningar av kreditåtstramningars effekter på företag av olika storlek har
57 Se bl.a. Index 1956: 6 och 1960 års före— tagskreditutredning.
gjorts i England, USA och Sverige. Samtli- ga undersökningar avser åtstramningar un— der perioden 1955—1957. De är alltså nu relativt gamla men är ändå av stort prin- cipiellt intresse.
Den engelska undersökningen baseras på en enkät bland små och medelstora företag 1956. Enligt denna var kreditåtstramning- en mer kännbar för de små företagen än för de medelstora i den meningen att relativt sett fler begränsade sina fasta investeringar och lagerinvesteringar på grund av finansie- ringssvårigheter.58 Den mest omfattande amerikanska undersökningen studerar de procentuella förändringarna i banklån 1955 ——1957 till företag av olika storlek från ban- ker med varierande likviditet och av varie- rande storlek, varvid utvecklingen hos ban- ker med hög likviditet under perioden an- vänds som jämförelsenorm. Huvudslutsatsen är att små företag inte diskriminerades un- der åtstramningen. Denna tolkning har dock ifrågasatts av andra, som bl.a. menat att storföretagens större möjligheter att flytta en del av sin upplåning till likvida banker gör den använda jämförelsenormen dubiös.59
När i Sverige den ekonomiska politiken skärptes under 1955 vidtogs en rad åtgärder av både finans- och penningpolitisk natur för att begränsa företagens investeringar. En undersökning av vissa åtgärders effekt gjor- des 1955 inom penningvärdeundersökning- en. På uppdrag av stabiliseringsutredningen gjordes 1956 av konjunkturinstitutet en ny och mer omfattande undersökning avseen- de både år 1955 och 1956.60 Huvudresulta- ten från de båda undersökningarna visar stor överensstämmelse med varandra be- träffande 1955. Då emellertid konjunktur- institutets undersökning är mest utförlig dis- kuteras här endast den. Primärmaterialet till undersökningen har införskaffats och vissa ytterligare bearbetningar gjorts. Bl.a. har för industriföretag den största storleksgrup- pen (2 500 anställda) delats upp i två grup- per (500—1 499 sath 1 500) för att minska spännvidden i den största, öppna klassen.
De aktuella ekonomisk-politiska åtgärder- na var i korthet följande. I april 1955 höj-
des diskontot med en procentenhet och skärptes kraven på bankerna att snabbt uppnå tidigare fastställda likviditetskvoten Fr.o.m. augusti 1955 reglerades bankutlå- ningen direkt genom föreskrifter från riks- banken om maximal utlåningsvolym. Även för andra kreditinstitut infördes begräns— ningar av utlåningen. Allmän investerings- avgift (10 procent) och bilaccis (12 procent) infördes i januari 1955 för investeringar överstigande 20000 kr. Samma år höjdes bolagsskatten och ändrades reglerna för av— skrivning och lagervärdering.
I det följande redovisas några av de i detta sammanhang mest intressanta under- sökningsresultaten. För mindre och medel- stora företag gjordes undersökningen på ur- valsbasis. Alla här redovisade siffror är dock uppräknade till totalnivå.
Företagen uppvisar vanligen stora skillna- der beträffande likviditet, investeringsstor- Iek osv. och det kan därför inte förväntas att alla företag påverkas av en serie ekonomisk- politiska åtgärder. Den totala effekten av dessa är därför summan av:
a. den relativa andelen företag inom stor- leksgruppen som påverkas och
b. storleken av åtgärdernas effekt på des- sa påverkade företag.
Av tabellerna 8:2 och 8: 3 framgår att andelen påverkade industriföretag stiger med ökande företagsstorlek. De mindre företa- gens investeringsverksamhet är dock mer intermittent än de stora företagens. 1955 års siffror kan korrigeras för denna faktor och det visar sig då (tabell 8: 2, kolumn 6) att det relativt starka sambandet mellan an— delen påverkade och företagsstorlek i stort sett elimineras. I tabellerna 8:4 och 8: 5 har för påverkade företag i investeringsbe- gränsningen fördelats på olika orsaker. Så— som framgår var effekten av kreditpolitiken långt större för små företag än för stora företag och det var ett starkt negativt sam- band mellan företagsstorlek och storlek av kreditpolitikens effekt. Huvuddelen av den-
55 Lydall. 5” Bach and Huizenga. Kritik av undersök- ningen har framförts av bl.a. Deane Carson och Hodgman [1], 154 f.f. 60 Arvidsson [2] och Wickman.
Tabell 8: 2. Procentuella antalet industriföretag, vars fasta investeringar påverkades 1955 av den ekonomiska politiken.
Därav p. g. a.
Kreditpolitiken ensam eller till-
Antal påver-
Antal påverkade företagi % av företag, som
Storleksklass, antal kade företag sammans med Enbart inv. Ospec. planerade att arbetare i % av samtliga inv.avgift avgift elfekt investera 1 2 3 4 5 6 5— 24 22,3 14,0 4,9 3,4 32,9 25— 49 33,2 17,2 14,2 1,9 37,0 50— 99 37,4 17,1 14,1 6,2 39,0 100— 199 34,3 18,0 10,8 5,5 34,6 200— 499 30,6 13,1 12,5 5,0 30,8 500—1 499 34,9 16,0 8,5 10,4 34,9 21 500 37,7 20,7 5,7 11,3 37,7 Summa 29,9 15,9 10,6 3,4 —
Tabell 8: 3. Procentuella antalet industriföretag, vars fasta investeringar påverkades 1955/56 av den ekonomiska politiken.
Därav p. g. a. Kreditpolitiken Antal påverkade ensam eller till- Storleksklass, företag i % av sammans med Enbart antal arbetare samtliga inv.avgift inv.avgift Ospec. effekt 1 2 3 4 5 5— 24 35,7 23,4 4,9 7,3 25— 49 40,1 26,1 10,9 3,0 50— 99 47,4 28,5 11,2 7,7 100— 199 48,5 29,6 11,4 7,5 200— 499 51,0 30,2 14,0 6,7 500—1 499 54,7 27,4 7,5 19,8 21 500 58,5 35,8 3,8 18,9 Summa 40,6 25,9 8,9 5 8
Källa: Wickmans undersökning.
na effekt hänförde sig till kreditåtstram- ningen, dvs. ransoneringsdelen. Det kan no— teras att den här gjorda uppdelningen i två storleksklasser av företag med minst 500 arbetare visar att de största företagen 1955 träffades hårdare av kreditåtstramningen än de näst största företagen. Sett över hela pe- rioden 1955—1956 berördes dock de största företagen minst av kreditpolitiken.61 Räntehöjningens effekt är uppdelad i rän— tabilitetseffekt (effekt till följd av investe- ringarnas minskade lönsamhet) och en fi- nansieringseffekt (effekt till följd av minskat finansieringsutrymme).62 Båda effekternas
storlek avtar med stigande företagsstorlek. Såsom framgår av tabellerna 8: 6 och 8: 7
51 De företag, som inte erhållit banklån men som funnit räntan på lån utanför kreditinstitu- ten alltför hög och därför begränsat sina pla- nerade investeringar har sannolikt rubricerat denna effekt som en verkan av kreditåtstram- ningen och inte av räntehöjningen. I viss ut- sträckning kan därför siffrorna för kreditåt- stramningen återspegla sådana indirekta ränte- effekter. 92 Räntehöjningens verkan har beräknats utan hänsyn till kreditåtstramningen. Det är rimligt att anta att räntabilitetseffekten blivit lägre om den beräknats med kreditåtstramning- en i botten. Å andra sidan kan förhållandet vara omvänt när det gäller finansieringseffek- ten. Se vidare Guy Arvidsson, a.a.
Tabell 8: 4. Begränsning av påverkade industriföretags fasta investeringar ] 954 / 55 .
Påverkade företag
Nedskärningi % av planerade investeringar
Därav p. g. a.
Opåverkade Planerade Faktiska Räntehöjningen
företags inv. inv. 1955 inv. 1955 Kreditåt— Storleksklass, 1955 (Index: (Index: (Index: P. g. a. P. g. a. kre- Räntabili- Finansie- stram- Ofördelad antal arbetare 1954: 100) 1954: 100) 1954: 100) Totalt inv.avgiften ditpolitiken tetseffekt ringsefl'ekt ning effekt
1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11
5— 24 76,9 274,2 52,4 80,9 20,0 59,5 25— 49 80,1 219,9 96,3 56,0 25 ,0 30,9 50— 99 82,6 223,5 88,8 60,3 32,5 22,5 100— 199 84,1 174,3 89,7 48,5 14,0 29,4 200— 499 112,9 139,8 81,3 41,9 21,1 15,6 500—1 499 125,7 135,9 105,2 22,6 11,2 11,3 21 500 118,4 114,9 81,9 28,7 3,6 15,9
Summa 111,2 148,3 90,1 41,4 14,7 22,1
4 1 48,6 1,4 2 3 26,3 — 2,2 17,4 5,2 1 6 0 2
27,3 5,1 14,0 5,2 _— 11,2 —— — 15,8 9,2
1 ,0 19,9 4,7
_ ..
(zoroastrier—_. N NDNNOv—(Oo _
Tabell 8: 5. Dito 1954—55/56.
10
v—( v—1 OS 00 (N NO nn v—l
*. F!
5—— 24 65,4 12,6 51,4 25— 49 48,3 16,5 31,8 50— 99 50,6 19,6 27,1 100— 199 36,8 9,9 23,7 200— 499 31,9 6,7 22,9 500—] 499 19,9 6,1 13,8
21500 15,2 1,1 11,9 Summa 26,8 6,3 18,7
42,1 26,4 22,7 22,0 22,3 13,6 1 1 ,8
0,5 17,4
lamm MMN spacio—
FWWäWNv—c OO
N_oo N v—t emma—doo o
_
Källa: Wickmans undersökning.
Tabell 8: 6. Investeringsbegränsning 1955 i procent av samtliga företags planerade fasta investe-
ringar. Därav p. g. a. Mellan ___—— inv.av- Total Räntehöjningen gift och investe- Därav _— kredit- Gjorda ringsbe- p. g. a. Räntabi- Finansie- Kredit- pol. oför- invzs Storleksklass, gräns- kredit- litets- ringsef— åtstram- ändrad fördel— antal arbetare ning politiken effekt fekt ningen effekt ning 1955 1 2 3 4 5 6 7 8 5— 24 42,4 31,2 3,6 2,1 25,5 0,7 1,5 25— 49 35,5 19,6 1,5 1,5 16,6 — 6,9 50— 99 28,9 10,8 1,4 1,1 8,3 2,5 4,0 100—199 24,6 14,9 0,3 0,8 13,8 2,6 5,5 200—499 12,1 4,5 0,4 0,0 4,1 1,5 12,9 2500 8,7 4,7 0,1 — 4,6 2,2 69,1 Summa 14,3 7,6 0,4 0,3 6,9 1,7 100,0 Tabell 8: 7. Dito 1955/56. 1 2 3 4 5 6 7 5— 24 40,7 31,7 2,8 2,7 26,2 0,8 25—- 49 27,9 18,3 2,0 1,1 15,2 0,0 50— 99 27,6 14,6 1,2 0,9 12,5 1,9 100—199 18,8 11,8 0,4 0,5 10,9 1,9 200—499 19,8 14,5 0,3 0,1 14,1 1,3 2500 8,8 6,7 0,1 0,1 6,5 0,8 Summa 14,0 9,8 0,4 0,3 9,1 1,0
Källa: Wickmans undersökning.
var kreditpolitikens effekt hos de påverkade företagen tillräckligt stor för att ge ett starkt negativt samband mellan företagsstorlek och investeringsbegränsningens storlek i procent av samtliga företags planerade investeringar.
När det gäller lagerhållning uppgavs den ha påverkats av kreditpolitiken hos relativt sett fler mindre företag än stora. Samman- sättningen av företagens finansiella tillgång- ar och skulder förändrades kraftigt. Bankin-
Tabell 8: 8. Likviditetskvoter ultimo 1955 hos av kreditpolitiken opåverkade och påverkade industriföretag inom malmbrytning och metallindustri.
Likviditetskvot I (medianvärde) Likviditetskvot II (medianvårde)
Storleksklass, antal arbetare Opåverkade Påverkade Opåverkade Påverkade l 2 3 4 5 5— 24 1,45 0,81 1,06 0,68 25— 49 1,89 1,41 1,27 0,71 50— 99 1,62 1,37 1,13 0,77 100— 199 1,70 1,56 1,21 0,90 200— 499 1,72 2,13 1,33 1,42 500—1 499 1,53 2,36 1,46 1,53 21 500 1,41 1,76 1,22 0,93
Anm.: Likviditetskvot [: kvoten mellan å ena sidan summan av kassa, bank, postgiro och kundford- ringar och å andra sidan summan av varuskulder och skatteskulder.
Likviditetskvot II: kvoten mellan å ena sidan summan av kassa, bank, postgiro och kundfordringar och å andra sidan summan av varuskulder, skatteskulder och lån i affärsbanker.
Källa: Wickmans undersökning.
låning och kassa minskade starkt (starkast hos stora företag) under 1955. Kundford- ringar ökade mer än varuskulder och samma gäller för lån till andra företag. Industrin ökade således sin nettoutlåning till andra näringsgrenar.63 Kundfordringar och varu- skulder ökade procentuellt lika mycket hos företag med minst 500 arbetare och ökning- en var på båda sidor större än hos övriga företag. Inom alla företagsstorlekar ökade netto varukrediter till andra men i förhål— lande till 1954 förlorade de största företa— gen relativt sett avsevärt mindre med likvida medel den vägen än övriga företag.
Skillnader mellan företag beträffande ef- fekten av kreditpolitiken kan även tänkas bero på dels skillnader i företagens villig- het att ta likviditetsrisker, dels bankernas benägenhet att vid kreditgivning acceptera olika stora likviditetsrisker hos olika stora företag. Endast inom branschen malmbryt: ning och metallindustri är antalet undersökta företag inom varje storleksgrupp tillräck- ligt stort för att en beräkning av genom- snittliga likviditetskvoter ska vara möjlig. Såsom framgår av tabell 8: 8 stiger de av kreditpolitiken påverkade företagens likvidi- tetskvoter med växande företagsstorlek med undantag för de allra största företagen. Inom de tre största storleksgrupperna är lik- viditetskvot I större hos påverkade företag än hos opåverkade och motsvarande gäller för de två näst största storleksgrupperna med avseende på likviditetskvot II. Samban- den mellan företagsstorlek och likviditets- kvoternas storlek kan bero på systematiska skillnader i likviditetsvärdering hos både fö— retag och banker.
Undersökningen omfattar även grosshan- del och detaljhandel men resultaten är här betydligt osäkrare på grund av bl.a. låg svarsfrekvens. Huvudresultaten överensstäm- mer dock nära med de som erhållits för in- dustriföretag. Nedskärningen av de fasta investeringarna är större än för industriföre- tag beroende på större effekt av kreditåt- stramningen samt större räntabilitets— och finansieringseffekter av räntehöjningen hos påverkade företag.
När det gäller bedömning av de refere-
rade undersökningsresultaten bör än en gång understrykas att jämförelser inte gjorts med utfallet av en tänkt alternativ ekonomisk politik utan endast mellan planerade och genomförda investeringar. I denna specifika mening drabbades de mindre och medelstora företagen väsentligt hårdare av kreditranso- neringen än stora företag under perioden 1955—1956. Detta gäller även om uppgifter- na om planerade investeringar för de mindre företagen tas med en viss reservation. En del av dessa investeringar skulle troligen aldrig ha genomförts sedan saken diskuterats med resp. bank varför siffrorna innehåller en del >>luft>>. Det bör dock observeras att planerade investeringar 1955 automatiskt blir höga i förhållande till 1954 års siffror, eftersom i dessa storleksgrupper många före— tag, som investerade 1955, inte alls gjorde några investeringar 1954. Vidare kan de höga siffrorna för investeringsavgiftens ef- fekt i dessa storleksgrupper mycket väl till en del vara influerade av de råd från ban- kens sida, som företagaren fick inför sitt beslut om huruvida den aktuella investe- ringen skulle genomföras eller ej. Det är omöjligt att uppskatta betydelsen av dylika psykologiska faktorer men det är obestridligt att bankmännen har en betydande auktoritet i förhållande till ledarna för mindre företag när det gäller företagens investerings— och finansieringsfrågor. I effekten av investe- ringsavgiften kan därför finnas ett inslag av vad som egentligen borde rubriceras som en effekt av kreditpolitiken. Slutligen hör till- fogas reservationen att det kan finnas syste- matiska skillnader mellan planer och utfall även utan kreditrestriktioner. (Se Eliasson.)
När det gäller företag med minst 1 500 arbetare ger undersökningsresultaten ett visst mindre belägg för bankernas ståndpunkt att deras kreditransonering drabbar de största kunderna minst lika hårt — nämligen om härmed endast menas den första reaktionen inför riksbankens krav på en chockartat hård och snabb åtstramning. Detta är också rätt naturligt. Siffrorna kanske t.o.m. un—
” Samma visade sig vara förhållandet i USA under kreditrestriktionerna 1955—1957. Se Meltzer.
derskattar något bankernas aktiva ransone- ringsåtgärder gentemot storföretagen. En- ligt en del bankmän har nämligen storföre— tag i relativt sett större utsträckning än övriga företag outnyttjade checkräknings- krediter. Om detta är riktigt har storföre- tagen på kort sikt (fram till när krediten ska förnyas) större möjligheter att öka sin bank- upplåning utan att bankerna kan ingripa. Förklaringen till skillnaden mellan siffrorna för 1955 och 1955/56 skulle då bl. a. vara att både banker och stora företag efter en viss tid åstadkommer en anpassning till det nya läget, som ter sig förmånligare för båda parter och som minskar kreditpolitikens ef- fekt på de största företagen.
Det står utom allt tvivel att kreditpolitiken träffade mindre och medelstora företag be- tydligt hårdare än stora företag 1955—1956 i den här diskuterade meningen. Huruvida detta gäller generellt för kreditrestriktioner kan i och för sig inte utläsas av undersök— ningen men vissa skäl talar för att en sådan tendens finns.
Av tabellerna 8: 6 och 8: 7 framgår att finansieringseffekten av räntehöjningen av- tar med stigande företagsstorlek och är obe- fintlig för de största företagen. Detta sam- band kan antas vara betingat av bestående skillnader i finansiell struktur mellan före- tag av olika storlek. Likvida tillgångar med rörlig ränta torde utgöra mindre andel av balansomslutningen hos små och medelstora företag än hos stora företag medan motsat- sen gäller för krediter med rörlig ränta. En likformig höjning av alla räntor kommer då att höja kvoten mellan å ena sidan storföre— tagens vinster och å andra sidan övriga fö— retags vinster. Vid hög andel likvida medel med rörlig ränta och låg andel lån med rörlig ränta kan de stora företagens vinster ceteris paribus t. o. m. stiga absolut sett. Stora företag kan antas ha större andel fi- nansiella tillgångar i form av aktier och obligationer med på kort sikt fast nominell avkastning. Försäljning av dessa tillgångar kan via kursförluster ge upphov till nega- tiva finansieringseffekter. Huvuddelen av dessa tillgångar består emellertid av börsno- terade aktier. Detta aktieinnehav är mycket
stabilt och tycks inte fungera som en utpräg- lad likviditetsreserv.” Utförsäljningar av ob- ligationer kan ha förekommit under perioder med kreditrestriktioner men kursförlusterna förefaller vid vissa tillfällen ha begränsats genom att sälja obligationerna avista och samtidigt återköpa dem på termin.
En tanke, som framförts, är att stora före— tag generellt sett skulle beröras mindre av kreditrestriktionen på grund av att dessa fö- retag vanligen är oligopolföretag, som inte vinstmaximerar vid varje tidpunkt och där- för via prishöjningar kan vältra över höjda lånekostnader på sina köpare.65 Denna för- klaring har mindre giltighet för en ekonomi med stor utrikeshandel såsom den svenska, där flertalet storföretag dessutom arbetar på export. Det finns dock vissa koncentrerade hemmamarknadsindustrier med svag eller ingen importkonkurrens och där kan dessa övervältringseffekter tänkas förekomma.
Stora företag har tillgång till fler finansie- ringskällor, bl. a. aktiemarknaden och ut- ländska kapitalmarknader, vilket ökar elas- ticiteten i det totala kapitalutbudet till dessa företag. Vidare medför den starkare inrikt— ningen på utrikeshandel att stora företag har möjligheter att öka sina varukrediter från utlandet. Denna form av upplåning utomlands förefaller inte ha varit av stor betydelse 1955—1956 att döma av Wick— mans undersökning men liberaliseringen av valutahandeln sedan deSs kan ha medfört ändrade förhållanden härvidlag.”
När det gäller inhemska kundfordringar och varuskulder är bilden mer oenhetlig.
*" Se Andersson. 55 Se Galbraith. " Variationer i dessa varukrediter från och till utlandet återspeglas delvis i variationer i betalningsbalansens restpost. Under kreditre- striktionsperioder i Sverige har denna restpost ökat kraftigt. I en nyligen gjord undersökning av restposten i betalningsbalansen konstateras att uppgifterna för de enskilda företagen tyder på att förändringarna i de utländska handels- krediterna kan vara så stora att en nettokredit- givning eller nettokredittagning om totalt flera hundra milj. kr. under ett år inte kan anses osannolik. Vid vissa företag var under 1961— 1963 svängningarna i utländska varufordringar och varuskulder mycket stora — i vissa fall ända upp till 100 milj. kr. per företag och år. Se Grassman.
Lämnande av varukrediter är ett av företa- gens konkurrensmedel, vilket minskar möj- ligheterna att variera denna kreditgivning efter kreditmarknadsläget.67 Det är tänk- bart att industrin av detta skäl under kredit- restriktioner ökar sin nettoutlåning till and- ra näringsgrenar — näringsgrenar som till stor del domineras av småföretag. När det gäller relationerna mellan företag av olika storlek inom industrin får bland de mindre och medelstora företagen skiljas mellan ut- präglade underleverantörer och övriga. De förstnämnda har ofta en svag förhandlings- position gentemot sina storkunder och kan därigenom mer eller mindre tvingas att ge stora varukrediter i förhållande till sin om- sättning.68
Vid diskussion av kreditpolitikens effek- ter på olika företagsgrupper är det naturligt att söka efter förklaringar, baserade på af- färsbankernas beteende. Av den tidigare analysen framgår att företagens inlåning och övriga bankaffärer har stor betydelse för kreditfördelning. Det råder knappast någon tvekan om att detta hänsynstagande ger stora företag ett försteg vid bankernas kre- ditfördelning. Bankerna får också härige- nom ett ökat incitament att finna alterna- tiva finansieringslösningar för stora företag. Förändringar i kreditströmmarna utanför de svenska affärsbankerna är till betydande del en direkt följd av bankernas agerande.
Storföretagens upplåning i affärsbankerna torde i större utsträckning vara kortfristig än övriga företags. Bankernas markerade preferens för korta krediter medför då att kreditåtstramningen träffar dessa övriga fö- retag hårdast. Detta gäller även när obliga- tionsemissioner helt blockeras och avlyft därigenom hindras om emissionsstoppet be- döms vara tämligen kortvarigt -— exempelvis ett år. Om en kreditåtstramning hos kredit- instituten kombineras med tillstånd att göra omfattande obligationsemissioner gynnas de stora företagen, eftersom deras bankkrediter härigenom blir kortare än annars.
Om kreditåtstramningen verkar hårdast Jia affärsbankerna och om fullkomliga sub- stitut för affärsbanklån inte finns, kommer enbart detta att innebära att små och medel-
stora företag påverkas mest, eftersom de i högre grad finansierar sig med banklån. Dessa banklån har i stor utsträckning for- men av reverslån, upptagna för att bidra till finansieringen av investeringar. Bankernas krav på kortare amorteringstider kan därför antas påverka små och medelstora företags investeringar mer än storföretags.
Av olika skäl, som tidigare anförts, tar bankerna mindre risker under kreditrestrik- tioner. Det bör i regel finnas en tendens till att riskmässigt marginella lån främst går till små och medelstora företag. Denna tendens förstärks om förändringarna i övrig finan- siering, främst varukrediter, via likviditeten är mest ogynnsam för dessa företag.
När det gäller små företag måste även hänsyn tas till vilka effekter beslutsdelege- ringen inom bankerna har. Decentralisering- en av beslutsfattandet kan medföra att små lån behandlas mera gynnsamt på grund av att de lättare så att säga »slinker förbi» högre instansers övervakning. Å andra sidan innehåller centrala direktiv sannolikt ett visst >>överskott>> av hårdhet när en restrikti- vare kreditgivning anbefalls för att mot bak- grund av lägre instansers handlingsfrihet er- hålla avsedd totaleffekt. Uppfattningen om lämplig grad av restriktivitet kan antas va- riera mellan olika lägre befattningshavare, men det ligger betydligt närmare till hands för överordnade att påfordra större restrikti- vitet i kreditgivningen än att kritisera en alltför hård tolkning av centrala direktiv. Detta skapar också regionala skillnader i kreditförsörjningen.
En speciell frågeställning är om företag,
”7 Varukrediternas roll som konkurrensmedel har framhållits av bl. a. Henderson. Se T ew & Henderson. Nämnas kan vidare att enligt Wick- mans undersökning blev 1955 lagerhållningen större än planerad i en bransch (jord- och sten- industri) beroendc på att företagen inte kunde tillgodose kundernas av kreditrestriktioner öka— de behov av leverantörskrediter.
” En direktionsmedlem vid en privat stor- bank gjorde spontant ett fränt uttalande på denna punkt: »Det händer inte sällan att mind— re företag har stora kundfordringar, som gi- vetvis kostar pengar. Orsaken härtill är att de inte vågar kräva sina kunder då det gäller stora solventa företag. De stora företagen drar ofta på ett upprörande sätt krediter av de mindre företagen, som inte vågar säga ifrån».
som är representerade i bankstyrelserna, på- verkas mindre av kreditrestriktioner än öv- riga företag. För att belysa detta har i efter- hand en särskild bearbetning gjorts av Wickmans material från 1955—1956 för bo- lag med minst 200 arbetare. Alla bolag, som via sin egen, moderbolagets eller ett dotter- bolags styrelse och/eller VD var represente- rade i bankernas ordinarie styrelser 1955 har ansetts ha personförbindelser med ban- kerna. I tabellerna 8: 9 och 8: 10 redovisas resultaten. Det bör observeras att endast sådana företag medtagits, som lämnat kvan- tifierade och helt fördelade uppgifter. Av denna anledning är inte siffrorna jämför- bara med tidigare redovisade. Såsom fram-
går är kreditpolitikens effekt genomgående lägre för bolag, som är representerade i bankstyrelserna. Även dessa bolags investe- ringar har dock starkt påverkats av kredit- politiken och för perioden 1954—1955/56 återfinns det tidigare observerade negativa sambandet mellan företagsstorlek och effek- ten av kreditpolitiken. Skillnaderna mellan företag med resp. utan representation i bank- styrelserna kan naturligtvis bero på en favo— risering, betingad av personförbindelserna som sådana. De olika Siffrornas storlek och förhållande till varandra gör dock att den funna skillnaden mellan de båda grupperna av företag i huvudsak torde kunna förklaras med:
Tabell 8: 9. Investeringsbegränsning 1954—1955 för av kreditpolitiken påverkade företag, som
lämnat kvantifierade och fördelade uppgifter.
Investerings- begränsning Därav p. g. a. i % av plane— rade p. g. a. Kreditåtstram- Räntehöj- Slag av företag kreditpolitiken ningen ningen 1 2 3 4 I . Företag med 200—499 arbetare 33,5 30,6 2,9 -—— därav med repr. i bankstyrelse 30,5 30,5 — — därav utan repr. i bankstyrelse 36,5 30,7 5,8 2. Företag med 500—] 499 arbetare 17,0 16,8 0,2 _— därav med repr. i bankstyrelse 12,3 11,9 0,4 — därav utan repr. i bankstyrelse 24,6 24,6 —— 3. Företag med I 500 arbetare 21,1 21,0 0,1 — därav med repr. i bankstyrelse 20,0 20,0 — — därav utan repr. i bankstyrelse 25,1 24,6 0,5 Tabell 8:10. Dito för 1954—1955/56. 1 2 3 4 I . Företag med 200—499 arbetare1 33,8 32,2 1,6 — därav med repr. i bankstyrelse 28,5 28,5 — — därav utan repr. i bankstyrelse 38,0 35,1 2,9 2. Företag med 500—] 499 arbetare 30,7 30,4 0,3 — därav med repr. i bankstyrelse 28,4 28,1 0,3 _ därav utan repr. i bankstyrelse 34,0 33,8 0,2 3. Företag med I 500 arbetare 22,7 22,5 0,2 — därav med repr. i bankstyrelse 21,2 21,1 0,1 — därav utan repr. i bankstyrelse 33,9 33,2 0,7
Anm. 1. Ett företag har inte medtagits på grund av att dess extrema värden helt snedvrider genom- snittssiffroma. Källa: Wickmans undersökning.
1. Företagskundernas storlek samvarierar med deras lönsamhet för banken.
2. Inom varje storleksklass finns de >>bank— anknutna» företagen företrädesvis bland klas- sens största företag.
3. De för bankerna mest lönsamma före- tagen är starkt representerade i bankstyrel- serna och är företrädesvis stora inlånings- kunder.
G: 3. Sammanfattning
Analysen i de båda föregående avsnitten är inte tillräckligt starkt underbyggd med em- piriskt material för att bestämda slutsatser ska kunna dras om på vilka vägar kredit- marknaden påverkar näringslivets struktur och i vilken riktning. En rad skäl talar dock för att stora företag (mätt efter sysselsätt— ning o.d.), företrädesvis stora industriföre- tag, i olika avssenden har fördelar i fråga om finansiering jämfört med övriga företag. Det är däremot svårt att finna skäl, som pe- kar i motsatt riktning. Hur starkt dessa finansiella faktorer påverkar näringslivets struktur finns däremot inga möjligheter att uttala sig om.
H. Den regionala kreditfördelningen
Nära sammanhängande med kreditmarkna- dens regionala struktur är frågan om inter— regionala kapitalrörelser. Finns det ojämn- heter i olika regioners interna kapitalför- sörjning krävs av en effektiv kreditmarknad att en utjämning sker, som möjliggör ett effektivare utnyttjande av tillgängliga totala reala resurser. Att en sådan utjämning via den institutionella kreditmarknaden sker är av särskilt stor positiv betydelse för expan- derande mindre företag, eftersom dessa så starkt är hänvisade till resp. regions kredit- marknad och då särskilt affärsbankerna. Storföretagen har alltid möjligheter att själva uppbringa kapital i andra regioner via obli- gations- och aktiemarknaden, försäkrings— bolagen samt affärsbankernas huvudkontor.
Att få en fullständig bild av kapitalöver- föringar mellan olika regioner, oavsett hur
de definieras, är inte möjligt. För detta skulle krävas data om varje regions betal— ningsbalans med bytesbalans och kapitalba- lans uppställda enligt samma principer, som tillämpas vid uppgörande av nationella be- talningsbalanser. Ett rimligt antagande är emellertid att det av kreditinstituten i första hand är affärsbankerna, som får känningar av regionala ojämnheter i kreditförsörjning- en (såsom dessa uttrycker sig i utbud och efterfrågan på krediter) och att affärsban- kerna har de största möjligheterna att diri- gera om kreditströmmarna så att sådana ojämnheter försvinner eller i vart fall mins- kas oberoende av om de beror på resp. re- gions bytesbalans eller på andra poster i regionens kapitalbalans än affärsbankernas in- och utlåning.
Utifrån detta antagande och det förhål- landet att affärsbankernas kreditgivning är av strategisk betydelse för särskilt de mindre företagen samt att överskottsefterfrågan på krediter förelegat under större delen av 1950— och 1960-talen är det främst svaren på två frågor, som är intressanta. För det första vill man veta om affärsbankerna vid kreditfördelningen tar hänsyn till regionala olikheter i kreditefterfrågans storlek och i så fall hur. För det andra vill man veta hur omfattande affärsbankernas regionala kapi- talöverföringar är och i vilka riktningar de går.69 Det är dock utomordentligt svårt att ställa svaren på de båda frågorna i relation till varandra.
H: 1. Regionala aspekter vid affärsbankernas kreditfördelning
I kreditmarknadslägen där affärsbankerna inte behöver tillgripa extraordinär kredit- ransonering vid sin kreditfördelning är re- gionala skillnader i tillgång och efterfrågan på krediter ett problem, som främst berör de lokala instansernas egen kreditgivning, dvs. bankernas kreditgivning till småföretag. Riskbedömningens och riskvillighetens sub- jektiva karaktär torde göra vissa individuella
'” För tidigare diskussion av dessa frågor se Browaldh [1] samt Kragh [1]. Se vidare Karls- son [2].
skillnader i risktagande ofrånkomliga, vilket kan antas ha störst betydelse i fråga om kredittillgången för småföretag på enbanks- orter. En viss konkurrens erbjuder dock i dessa fall den lokala sparbanken och jord- brukskassan.
En speciell situation uppstår i de fall när en liten ort domineras av ett enda företag, som råkat i svårigheter eller hotar att flytta tillverkningen. Det finns många kända exem- pel på hur kommuner, som försatts i en så— dan tvångssituation, på olika sätt (ex. med borgen) stött företaget. Men ortens bank- inrättningar kan dessutom se sig tvingade att åtminstone en tid ge förhållandevis större lån och ta större risker än normalt om ned— läggningen av företaget via allmänt sjunkan- de fastighetsvärden hotar att även medföra förluster på övriga lån, som lämnats på ot- ten. Problematiken är i princip av samma slag, som när en bank ger ytterligare kredi- ter för att söka rädda redan lämnade kredi- ter till ett företag.
Den regionala kreditfördelningen är en betydligt större fråga när kreditrestriktioner råder och bankerna måste tillgripa ranso- nering. Resp. bankledning måste avgöra hur mycket varje lokal instans ska få öka sin ut- låning och vid en del storbanker tas direkt ställning till hur totala disponibla kreditre- surser ska fördelas regionalt, vilket dock inte betyder att regionala aspekter direkt påver- kar varje enskilt kreditbeslut. I synnerhet vid beslut om större krediter torde dessa för- delningsmässiga frågor helt lämnas åt sidan.
I fråga om den lokala kreditförsörjningen bör först noteras att vid öppnandet av ett nytt avdelningskontor på en ort måste kon- torets kreditgivning vara betydligt liberalare än vid bankens övriga kontor för att få fot- fäste på orten. Kontorsetableringen har varit livlig sedan mitten av 1950-talet, varför re- dan detta bör ha lett till klara lokala skillna- der i kreditutbud — särskilt när redan etablerade banker på dessa orter i självför- svar även liberaliserat sin kreditgivning. Detta gäller för krediter både över och un— der kontorens limiter.
Även om inte jämvikt mellan in— och ut- låning vid ett kontor genomgående efter-
strävas är det enligt intervjusvaren en ten- dens att söka få in- och utlåning att utveck- las parallellt. I praktiken innebär detta att en gynnsam utveckling av inlåningen pre- mieras med tillstånd att öka utlåningen (både över och under kontorets limit) kraf- tigare eller med ökad utlåning när limiterna upphävts. Som skäl härför anfördes i inter- vjuerna att inlåningsutvecklingen i någon mån speglar ortens allmänna ekonomiska ut- veckling och att ledningen inte vill avlägsna alla incitament för de, som är verksamma i linjebefattningar. En provinsbankchef mena- de att >>— — —— man vill vid kreditfördelning- en vara så rättvis som möjligt. Om ett kon- tor har ökat sin utlåning för mycket så så- ger man nej där medan man släpper fram krediter vid andra kontor. Detta betyder att en av två helt likartade kunder kan få av- slag vid kontor A medan det andra företaget får sin kreditansökan beviljad där den söks vid kontor B». Delvis kan parallellitet mel- lan in- och utlåningsutvecklingen framtving- as av den lokala styrelsen. Denna består av företrädare för bl. a. kommunen och vik- tiga företagskunder och den centrala led- ningen är angelägen om att inte stöta sig med dessa. En bankchef poängterade hur svårt det är att stå emot krav på ökad ut- låning vid ett kontor när dess inlåning ökat. En annan framhöll att utlåningen vid ett kontor i praktiken inte kan skäras ner och förklarade skämtsamt att >>nådens sol måste lysa då och då på samtliga».
I en av de privata storbankerna har syste- met med regionala utlåningsramar (vilka även omfattar ett stort antal centralt fattade kreditbeslut) för bestämda tidsperioder dri— vits betydligt längre än i övriga banker. Härigenom har fördelningsproblemen blivit mera uppenbara. Vid fastställande av ra- marna har man experimenterat med olika metoder och sökt efter olika objektiva indi— katorer att gå efter men med starkt begrän- sad framgång. Man medgav att fördelningen ändå måste karakteriseras som tämligen skönsmässig och sade sig hoppas att ev. skevheter rättades till under de tyvärr korta perioderna utan kreditrestriktioner då ra— marna slopades.
Några konkreta riktlinjer för hur före— kommande regionala låneramars storlek ska bestämmas finns inte. Av intervjuerna att döma torde man komma sanningen närmast om ramarnas storlek ses som kompromisser, uppnådda efter ibland hårda förhandlingar mellan olika befattningshavare inom resp. bank. I dessa förhandlingar är inlåningsut- vecklingen endast ett av förekommande ar- gument och alla tycks finna sig vara mer eller mindre orättvist behandlade.
Att inlåningsutvecklingen får påverka ut- låningsutvecklingen på en ort eller inom en region kan endast av en slump medföra ungefär samma grad av kreditransonering överallt. De lokala bankinrättningarnas marknadsandelar på inlåningSSidan skiftar starkt och skillnaderna i de olika banktyper- nas inriktning på utlåningssidan är avse- värda. Företagens kreditefterfrågan kan tän- kas vara hög just på grund av svag likviditet och därav följande liten inlåning. Vidare kan de olika bankinrättningarnas aktivitet för att dra till sig inlåning inte utan vidare antas balansera varandra.
H: 2. Affärsbankernas in- och utlåningsöverskott inom olika regioner
En viss uppfattning om interegionala kapi- talöverföringars storlek och riktningar inom affärsbanksväsendet erhålls genom data om affärsbankernas in- resp. utlåningsöverskott inom olika län. Totalt sett har affärsbanker— na ett inlåningsöverskott varför intresset gäl- ler relativa skillnader i inlåningsöverskott och förekomsten av utlåningsöverskott. Ett utlåningsöverskott tolkas då som att länet har en kapitalimport via affärsbankerna.”
Länet utgör i och för sig ingen naturligt avgränsad ekonomisk region, men länssiff- rorna har varit lättast tillgängliga och har dessutom kunnat jämföras med motsvarande uppgifter för sparbankerna. Stockholms stad och län har dock sammanslagits till en enhet för att undvika en alltför artificiell gräns- dragning.71
Affärsbankernas disponerade utlåning till allmänheten och inlåning från allmänheten -den 31 december 1964 länsvis fördelad efter
bankkontorens belägenhet redovisas i tabell 8: 11 och ger en första information om re— gionala skillnader.
För bankväsendet i sin helhet var inlå- ningsöverskottet 25 procent. Samtidigt var de av riksbanken rekommenderade likvidi- tetskvoterna i genomsnitt 29 procent medan de faktiska kvoterna var 37 procent. Kvo- terna kan visserligen inte direkt översättas till skillnaden mellan in- och utlåning men det kan ändå konstateras att det stora inlå- ningsöverskottet 1964 inte enbart speglade de rekommenderade kvoternas höjd. Mest iögonfallande av tabellens siffror är Stock- holms stora inlåning, som var 66 procent större än utlåningen från Stockholmskonto- ren. Stockholms överskott motsvarade ca 75 procent av affärsbankernas totala inlånings- överskott. Utlåningsöverskott eller små inlå- ningsöverskott redovisas för flertalet län i södra Sverige och vissa län i mellersta Sve- rige. Över huvudtaget är differenserna mel— lan länen betydande till skillnad från mot- svarande sparbankssiffror. För sparbanker- na förfaller därför interregionala kapital— överföringar att vara av underordnad bety- delse.
I tabell 8: 11 har fördelningen av in- och utlåning gjorts utifrån bankkontorets län (banklän) men vad som egentligen är av in- tresse är fördelningen utifrån kundens län (kundlän). För sparbankerna är de båda länsbegreppen ungefär liktydiga men detta kan inte utan vidare antas vara fallet för affärsbankerna. Då det främst är större in- låning och krediter, som kan förväntas gå över länsgränserna, har de korrigerats till en fördelning efter kundlän för att därige- nom få en approximativ totalfördelning ef- ter kundlän. Korrigeringen har dock på kre- ditsidan endast varit möjlig att göra för be- viljad utlåning. Det blir härigenom frågan om in- och utlåningsöverskott i en mycket speciell mening och exakta jämförelser mel- lan länen omöjliggörs på grund av säsong- mässiga skillnader mellan länens bankupp-
70 Däremot vet man naturligtvis inget om länets totala kapitalimport och kapitalexport. 71 Stockholm används i fortsättningen som en gemensam beteckning för Stockholms stad och län.
Tabell 8: 11. Länsvis fördelning efter bankkontorets resp. sparbankens län av ajfbw disp. utlå- ning till allm. samt sp.b:s lån och utnyttjade krediter i räkning den 31/12.]964.
Affärsbanker Sparbanker kol. 3 i kol. 6 i
Disp.utl. % av Disp.utl. % av
Disp.utl. minus inl. kol. 2 Disp.utl. minus inl. kol. 5
Län milj. kr. milj. kr. )( 100 milj. kr. milj. kr. x 100
1 2 3 4 5 6 7
Stockholms stad och län 6 120 —4 018 _ 66 1 750 _ 287 — 16 Uppsala län 405 _ 16 _ 4 511 — 40 _ 8 Södermanlands län 508 + 24 + 5 621 _ 71 — ll Östergötlands län 832 _ 25 — 3 967 _ 118 _ 12 Jönköpings län 762 + 117 + 15 1 017 — 127 — 13 Kronobergs län 266 _ 66 _ 25 597 _ 75 _ 13 Kalmar län 486 ' + 36 + 7 692 _ 104 — 15 Gotlands län 122 + 26 + 21 73 _ 9 _ 12 Blekinge län 283 + 31 + 11 439 _ 59 _ 13 Kristianstads län 514 + 70 + 14 1 024 _ 155 _ 15 Malmöhus län 1 787 — 65 — 4 2 874 — 382 _ 13 Hallands län 394 + 75 + 19 622 _ 70 — ll göteborgs och Bohus län 2 316 _ 440 — 19 1 654 _ 135 _ 8 Alvsborgs län 1 030 — 66 — 6 895 _ 119 _ 13 Skaraborgs län 623 _ 33 _ 5 743 — 112 — 15 Värmlands län 844 _ 16 _ 2 559 _ 65 — 12 Örebro län 540 _ 166 — 31 683 — 93 _ 14 Västmanlands län 476 _ 102 — 21 520 _ 65 — 13 Kopparbergs län 522 217 _ 42 576 — 62 _ ll Gävleborgs län 557 — 62 — 11 505 — 55 — 11 Västernorrlands län 782 _ 238 _ 30 246 _ 31 — 13 Jämtlands län 294 — 30 — 10 151 — 14 _ 9 Västerbottens län 435 — 74 — 17 289 _ 35 _ 12 Norrbottens län 435 _ 58 _ 13 205 _ 33 _ 16 Hela landet 21334 _5 314 _ 25 18 213 _2 316 _ 13
låning. En viss försiktighet vid tolkningen av siffrorna är därför nödvändig. (För mera detaljerade uppgifter om korrigeringsmetod hänvisas till den undersökningstekniska ex- kursen i slutet av detta stycke.)
Det visade sig att det endast var bankkon- toren i Stockholm samt i någon mån Mal— möhus län och Göteborgs och Bohus län, som hade registrerad större kreditgivning av någon betydelse till kunder utanför det egna länet. Stockholmskontorens utlåning över länsgränserna var betydande och uppgick till 930 milj. kr., varav Enskilda Banken sva- rade för knappt hälften. Stockholmsutlåning- en var fördelad på nästan alla län med tyngdpunkten förlagd till Östergötlands, Malmöhus och Västmanlands län, men den utgjorde ett väsentligt tillskott för många län, relativt sett. Utlåningen från de båda andra storstadslänen var däremot koncentre- rad till kringliggande län.72 För den större
inlåningen var interlänstransaktionernas om- fattning avsevärt mindre än för den större utlåningen och de hänförde sig huvudsakli- gen till Enskilda Banken.
Såsom framgår av tabell 8: 12 innebär en fördelning efter kundlän i stället för banklän att Stockholms ställning som kapitalexpor- tör förstärks.
7? För landsomfattande filialbanker och pro- vinsbanker, vilka bedriver verksamhet inom flera län, blir det närmast praktiska hänsyn och kund- företagets administrativa uppbyggnad som av- gör var krediter och inlåning formellt registreras när företagets verksamhet är geografiskt spridd. Om flera dotterbolag eller verksamhetsställen finns torde mestadels krediter och inlåning bok— föras vid bankförbindelsens lokala kontor. Det är därför naturligt att de båda största banker- na uppvisar en mycket begränsad kreditgivning över länsgränserna. Annorlunda förhåller det sig med Enskilda Banken och de båda special- bankerna. Dessa har kontor endast i Stockholm, varför omfattningen av deras interregionala verksamhet direkt avspeglas i uppgifterna om interlänstran-saktionerna.
Tabell 8: 12. Affärsbankernas in- och utlåning länsvis fördelad per 31.12.1964.
Disp.utl. Bev.utl. Bev.utl. Kol. 6 i % av minus minus i % av beviljad inl. per inl. per bev. utl. per UIQ—UB!” IRL IBL bankens kundens utl.per banklån UKL IKL län län kundlän Län x 100 x 100 x 100 Milj. kr. Milj. kr. x 100 1 2 3 4 5 6 7 Stockholms stad 0. län 81 _ 12 _ 5 _2 596 — 2 812 — 42 Uppsala län 93 + 15 + 1 + 15 + 83 + 16 Södermanlands län 89 + 9 _ 4 + 84 + 154 + 25 Östergötlands län 91 + 13 + 17 + 52 _ 29 _ 3 Jönköpings län 88 + 1 + 3 + 222 + 212 + 24 Kronobergs län 89 + 15 + 3 _ 33 + 10 + 3 Kalmar län 88 + 12 + 3 + 101 + 165 + 26 Gotlands län 94 + 6 _ 1 + 33 + 42 + 31 Blekinge län 93 + 3 + 1 + 52 + 58 + 19 Kristianstads län 91 + 10 + 9 + 124 + 144 + 23 Malmöhus län 79 + 1 _ 1 + 425 + 450 + 20 Hallands län 86 + 7 + 1 + 138 + 171 + 35 Göteborgs och Bohus län 84 — 5 j: 0 _ 7 — 148 _ 6 Alvsborgslän 90 + 6 :l: 0 + 51 + 119 + 10 Skaraborgs län 90 + 2 :l: 0 + 38 + 53 + 8 Värmlands län 91 + 6 + 6 + 69 + 69 + 7 Örebrolän 89 + 2 + 3 _ 101 _ 109 _18 Västmanlands län 90 + 12 + 16 _ 46 _ 107 — 18 Kopparbergs län 89 + 10 + 4 _ 151 _ 119 _ 18 Gävleborgs län 88 + 1 + 2 + 14 + 7 + 1 Västernorrlands län 92 + 10 + 1 _ 168 _ 86 _ 9 Jämtlands län 93 _ 1 _ 1 — 8 — 10 _ 3 Västerbottens län 88 :l; 0 :l: 0 _ 12 _ 12 — 2 Norrbottens län 89 — 1 :l; 0 — 6 _ 16 _ 3
Hela landet 86 _ _ _1 711 —1 711 _ 7
Beteckningar:
U = beviljad utl. till allm. I = inl. från allm. KL = kundens län. BL = bankens län.
Stockholm hade ett inlåningsöverskott på 2,8 miljarder kr. vilket kan jämföras med bankväsendets totala inlåningsöverskott på 1,7 miljarder kr. Betydande inlåningsöver- skott uppvisar också Örebro, Västmanlands, Kopparbergs och Västernorrlands län me- dan flertalet övriga län i södra och mellersta Sverige uppvisar utlåningsöverskott. Ser man på den relativa storleken av ut- och inlå- ningsöverskotten visar det sig att fem län hade större inlåningsöverskott än landet i sin helhet. Sju län hade utlåningsöverskott, som var 20 procent eller större. Som emel- lertid nämndes tidigare är det frågan om ut- lånings- resp. inlåningsöverskott i rätt spe- ciell mening genom att beviljad och inte disponerad utlåning används och precisera- de jämförelser mellan olika län kan inte
göras. Såsom framgår av tabell 8: 12 är den disponerade utlåningens andel särskilt låg i Stockholms samt Malmöhus och Göteborgs och Bohus län, dvs. de tre största regioner- na mätt efter in- och utlåningens storlek. Lägst är andelen i Malmöhus län beroende på att det skånska jordbrukets likviditet är störst vid denna tidpunkt. Men även om exakta jämförelser inte kan göras är skillna- derna mellan länen så stora att den allmän- na bilden av förhållandet mellan affärsban- kernas in— och utlåning i olika delar av lan- rige. Över huvudtaget är differenserna mel- det är tämligen klar.
Det kan konstateras att Stockholm har ett mycket stort inlåningsöverskott, som slussas över till stora delar av övriga landet. Stock- holms stora inlåningsöverskott hänger sam—
man med regionens centrala ställning i en rad avseenden. Ett stort antal storföretag är belägna där eller i vart fall deras huvudkon- tor. Där finns också de centrala organen för praktiskt taget hela organisationsväsendet. En betydelsefull faktor torde också vara att Stockholm såsom landets administrativa och ekonomiska centrum har en mycket stor an- del av landets högre inkomsttagare. Betydan- de inlåningsöverskott har också de ekono— miskt sett olikartade länen Örebro, Västman- land och Kopparberg medan däremot de nordligaste länens inlåningsöverskott kanske något överraskande är förhållandevis be- gränsade. Länen med betydande utlånings- överskott finns företrädesvis i södra Sverige, sannolikt främst Jönköpings, Kalmar, Got- lands, Blekinge, Kristianstads och Hallands län. Utgår man från att varje län ska bära sin »del» av bankens likviditetskvoter blir utlåningsöverskottet i södra Sverige än mera markerat.
Gör man en uppdelning på å ena sidan de fyra stora interregionala filialbankerna (bankgrupp I) och å andra sidan övriga ban- ker (bankgrupp II) framträder vissa olikhe— ter i kapitalfördelningen (tabell 8: 13). Den kanske största skillnaden mellan de båda bankgrupperna är det både absolut och re- lativt sett stora inlåningsöverskottet i Stock- holm för grupp I i jämförelse med grupp II trots att Enskilda Banken förts till den sena- re gruppen. Vidare har grupp I inlånings- överskott i de nordligaste länen medan för grupp II i flertalet fall beviljad utlåning där överstiger inlåningen. Större skillnader mel- lan in— och utlåning inom grupp II är som regel hänförliga till Enskilda Banken och sammanhänger till betydande del med ban- kens ägarintressen i olika storföretag. Näm- nas kan vidare att i Stockholm var den be- viljade utlåningen avsevärt större än inlå- ningen för provinsbankerna. Tvärt emot vad som ibland hävdas förefaller således Stockholmsområdet inte netto vara någon fi- nansieringskälla för provinsbankerna.
Delar man inte upp bankerna i grupper utan ser på varje bank för sig visar det sig att det är stora skillnader mellan bankerna inbördes i fråga om in- och utlåningsöver—
skott i olika län. Det mest extrema exemp- let på sådana divergenser var Göteborgs och Bohus län, där två storbanker hade inlå- ningsöverskott på 303 resp. 49 milj. kr. samtidigt som två andra hade utlåningsöver- skott på 133 resp. 62 milj. kr. I Östergöt- lands län hade en storbank ett inlånings— överskott på 120 milj. kr. samtidigt som två andra hade utlåningsöverskott på 59 resp. 74 milj. kr. Vidare kan nämnas Västman- lands län där två storbanker hade inlånings- överskott på 115 resp. 89 milj. kr. samtidigt som två andra hade utlåningsöverskott på 54 resp. 41 milj. kr.
Även i Norrlandslänen förekom samtidigt betydande inlåningsöverskott och utlånings- överskott.
Att fastställa hur bankernas in- och utlå— ning utvecklats inom olika län är oerhört svårt. Vissa uppgifter har dock samman— ställts för Malmöhus län, Göteborgs och Bo- hus län samt Norrlandslänen. De två först- nämnda områdena innehåller var sin starkt expansiv storstadsregion medan Norrland sett som helhet närmast karakteriserats av stagnation. Uppgifterna har sammanställts på basis av bankinspektionens kontorsstatis- tik för 1957 och 1965 och avser således ut- och inlåning enligt bankens län. På grund av betydande interlänstransaktioner kan inte motsvarande beräkningar göras för Stock- holm och ett stort antal andra län utan des- sa har fått behandlas som en sammanslagen restpost. För de tre specificerade områdena var interlänstransaktioner på både in- och utlåningssidan förhållandevis små ultimo 1964. Det har därför antagits att samma för- hållande gällde 1957 och att fördelningen enligt bankens län tämligen nära speglar för- delningen enligt kundens län. Siffrorna för utlåningen avser disponerade belopp och hänsyn har tagits till säsongväxlingar genom att 12-månaders medeltal använts för både in- och utlåning.
Såsom framgår av tabell 8: 14 hade bank- väsendet i sin helhet ett inlåningsöverskott på 23 procent 1957 och 18 procent 1965. Det förstnämnda året hade samtliga de tre särredovisade områdena inlåningsöverskott, som relativt sett låg väsentligt under total-
Bankgrupp I Bankgrupp II
Bev.utl. kol. 2 i Bev.utl. kol. 4 i Samtliga minus inl. % av bev. minus inl. % av bev. banker per kund- utl. per per kund- utl. per enl. kol. län kundlän län kundlän 7 i tab. Län milj. kr. x 100 milj. kr. x 100 8: 12 1 2 3 4 5 6 Stockholms stad 0 län _ 2 538 _ 57 _ 286 _ 14 — 42 Uppsala län + 80 + 24 :l: 0 :l: 0 + 16 Södermanlands län + 136 + 23 + 11 + 58 + 25 Östergötlands län + 141 + 27 _ 190 _ 37 _ 3 Jönköpings län + 173 + 33 + 28 + 8 + 24 Kronobergs län + 43 + 18 — 37 _ 35 + 3 Kalmar län + 119 + 23 + 35 + 36 + 26 Gotlands län + 38 + 29 _ _ + 31 Blekinge län + 42 + 17 + 14 + 25 + 19 Kristianstads län + 68 + 15 + 69 + 37 + 23 Malmöhus län + 406 + 21 + 54 + 16 + 20 Hallands län + 120 + 29 + 43 + 57 + 35 Göteborgs o. Bohus län _ 91 _ 4 _ 72 _ 55 _ 6 Alvsborgs län + 113 + 9 + 6 + 86 + 10 Skaraborgs län + 80 + 27 _ 40 — 10 + 8 Värmlands län + 91 + 21 _ 27 _ 5 + 7 Örebro län _ 107 _ 20 _ 8 _ 11 _ 18 Västmanlands län _ 13 _ 3 _ 95 _91 — 18 Kopparbergs län _ 130 _ 23 + 11 + 14 _ 18 Gävleborgs län _ 12 _ 3 + 19 + 10 + 1 Västernorrlands län _ 79 _ 14 _ 11 _ 3 _ 9 Jämtlands län _ 26 _ 17 + 13 + 8 _ 3 Västerbottens län _ 43 _ 12 + 24 + 19 _ 2 Norrbottens län _ 24 _ 6 + 7 + 13 _ 3
Hela landet _1413 _ 8 —442 _ 7 _ 7
Bankgrupp I : SHB, Skand. B., Sv. Kred. B. och Gbgs B. Bankgrupp II: Övriga banker exkl. Sp. B och J .B.
överskottet samtidigt som inlåningsöverskot- tet för övriga landet var stort mätt både i relativa och absoluta tal. År 1965 var bil- den avsevärt förändrad. Malmöhus läns tidi- gare låga inlåningsöverskott hade förbytts i ett mindre utlåningsöverskott trots att utlå- ningen expanderade långsammare än totalt för landet. I Göteborgs och Bohus län ex- panderade utlåningen avsevärt snabbare än i övriga områden. Inlåningen ökade emeller- tid nästan lika snabbt varför minskningen i inlåningsöverskottets relativa storlek blev mycket begränsad. Svagast ökade utlåningen i Norrlandslänen och inlåningsöverskottet där steg från 10 till 15 procent trots den samtidiga nedgången i affärsbankernas tota- la överskott, som dock även 1965 var rela- tivt sett högre än i Norrlandslänen. Det bör dock observeras att det fr.o.m. budgetåret
1965/66 utvidgade statliga lokaliseringsstö- det inte kan ha hunnit påverka siffrorna för Norrland i nämnvärd grad. I övriga landet slutligen minskade inlåningsöverskottets re- lativa storlek men var 1965 liksom 1957 relativt sett större än bankväsendets totala överskott. Jämför man de två bankgrupper- na med varandra visar det sig att föränd- ringen mellan 1957 och 1965 i Malmöhus län och Norrlandslänen är störst för bank- grupp I, dvs. de stora filialbankerna. För dessa banker steg inlåningsöverskottet i Norrland till samma relativa nivå som för hela landet medan grupp II:s överskott i Norrland minskade med ungefär lika många procentenheter som deras totala inlånings- överskott. I Malmöhus län övergick för de fyra stora filialbankerna ett inlåningsöver- skott på 8 procent till ett utlåningsöverskott
Tabell 8: 14. Afärsbankernas disponerade utlåning till och inlåning från allmänheten, fördelad efter bankens län. IZ-månadersmedeltalfår 1.10.1956—30.9.1957 resp. 1.9.1964_31.8.I965.
Bankgrupp I Bankgrupp II Samtliga affärsbanker Utl.ökn. 1957— 1957 1965 1957 1965 1957 1965 1965
A. Malmöhus län 1. Utlåning, milj. kr. 757 1 615 143 144 900 1 759 95 % 2. Utlåning minus inlåning _ 63 + 119 _ 38 _ 43 — 101 + 76 3. Rad 2i % av rad
1x100 ——8% +7% _27% _30% _11% +4% B. Göteborgs och Bohus län 1. Utlåning, milj. kr. 1 012 2 311 39 81 1 051 2 392 128 % 2. Utlåning minus inlåning _ 136 _ 262 _ 1 0 _ 137 _ 262 3. Rad 2i % av rad
lxlOO _13% _I]% _ 3% _ _13% —II% C. Norrlandslänen ]. Utlåning, milj. kr. 994 1 795 420 806 1 414 2 601 84 % 2. Utlåning minus inlåning _ 100 _ 344 _ 41 _ 50 _ 141 _ 394 3. Rad 2i % av rad
1x100 _10% _19% _10% _ 6% _10% _15% D. Övriga landet 1. Utlåning, milj. kr. 4 981 10 669 2 354 4 437 7 490 15 427 106 % 2. Utlåning minus inlåning —1 615 _ 2 681 _ 540 _ 952 — 2 125 _ 3 506 3. Rad 2 i % av rad
lx 100 _32% _25% —23% _22% _28% _23% E. Hela landet 1. Utlåning, milj. kr. 7 744 16 390 2 956 5 468 10 855 22 179 104 % 2. Utlåning minus inlåning _ 1 914 _ 3 168 _ 620 _ 1 045 _ 2 504 _4 086 3. Rad 2i % av rad
lx 100 _25% _19% _21% _19% —23% _18% Anm. Norrlandslänen: Gävleborgs, Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län. För definition av bankgrupper hänvisas till tabell 8: 13.
på 7 procent samtidigt som bankgrupp H:s redan år 1957 stora inlåningsöverskott öka- de ytterligare. Underlaget är för bräckligt för att tillåta några egentliga tolkningar av utvecklingen för de båda bankgrupperna. Det ligger dock nära till hands att se skill- naderna som ett uttryck för de stora filial- bankernas större förmåga att anpassa till- gången på krediter till efterfrågan i olika delar av landet.
Bearbetningsteknisk exkurs:
För att få en ungefärlig uppfattning om in- låning och beviljad utlåning, fördelad efter kundens län, har korrigeringar gjorts av to- talsiffrorna för resp. banklån med hjälp av bankinspektionens statistik över större ut- och inlåning. Bankerna lämnar nämligen
varje år uppgifter per 31 maj till bankin- spektionen om alla insättare, som har minst 100 000 kr. i inlåning med angivande av bå- de insättarens och bankkontorets adressort. Vidare lämnas årligen liknande uppgifter per 31 december om alla engagemang, där egna förbindelser utgör minst 200000 kr. (beviljade belopp) eller egna förbindelser jämte ansvarsförbindelser utgör minst 300 000 kr.73
Utlåning till alla kunder, vars egna för- bindelser eller växeldiskontering uppgick till minst 1 milj. kr. den 31 december 1964 har fördelats efter både det kreditgivande bank-
” I egna förbindelser ingår garantiförbindel- ser, accepter, rembourser samt lån mot olika slags säkerheter. Ansvarsförbindelser omfattar trasserade och endoserade växlar samt borgen.
kontorets län och kundens län. Utlåning har härvid definierats som totala egna förbin- delser .I. garantiförbindelser ./. egna accep- ter ./. rembourser + trasserade och endosse- rade växlar med växlar förda på diskontö- rens resp. det diskonterande bankkontorets län. Den på detta sätt definierade större ut-' låningen utgjorde 56 procent av affärsban- kernas totala beviljade utlåning och omfattar med största sannolikhet den helt övervägan- de delen av utlåning över länsgränserna. Gränsen sattes så högt som 1 milj. kr. då det visade sig att lägre gränser medförde en obe- tydlig ökning av andelen utlåning men en kraftig ökning av antalet engagemang. Den mycket begränsade inlåningen från och ut- låningen till utlandet har förts till resp. banklän. Vid korrigeringarna har använts de absoluta beloppen, eftersom mindre in- och utlåning antagits passera länsgränserna i endast obetydlig omfattning.
All inlåning på minst 100 000 kr. bearbe- tades på i princip samma sätt och fördelades efter dels bankens län och dels kundens län. Då denna statistik emellertid avser 31 maj har 1965 års siffror måst användas och räk- nas tillbaka till 31 december 1964 med hjälp av de relativa förändringstal, som resp. banks totala inlåning exkl. sparkasseräkning uppvisade under den mellanliggande perio- den. Av storbankerna och provinsbankerna var det endast för Enskilda Banken som in- låningsförändringen var betydande.
Den största svagheten med engagemangs- statistiken är att den avser beviljade och inte disponerade belopp. Det disponerade belop- pet kan tidvis vara avsevärt mindre än det beviljade varför skillnaden mellan inlåning och beviljad utlåning utgör in— resp. utlå- ningsöverskott i en mycket speciell mening. Till detta kommer att beviljade checkräk- ningskrediter till betydande del är avpassade för att klara kundernas toppbehov under året samtidigt som inlåningen kan antas va— riera omvänt mot förhållandet mellan dis- ponerad och beviljad utlåning. I och med att det finns säsongmässiga skillnader mel- lan olika län kan därför utifrån siffror om beviljad utlåning inte exakta jämförelser gö- ras mellan olika län av in- och utlånings-
överskott vid en bestämd tidpunkt. En viss försiktighet vid tolkningen av siffrorna är därför nödvändig.
KAPITEL IX
I föregående kapitel diskuterades konkur- rensförhållandena för affärsbanker med av- seende på företagskunderna. I detta kapitel kompletteras denna diskussion genom att även andra kreditinstitut och andra kunder behandlas varvid bl.a. kontorsetableringar- na beaktas. Vidare diskuteras affärsbanker- nas räntemarginal och vinster. Kapitlet in- leds emellertid med en redogörelse för ti- digare nämnda kartellavtal och prisutveck- lingen för av avtalen berörda bankmässiga tjänster. Beträffande samarbete på försäk- ringsverksamhetens område hänvisas dock till redogörelsen i kapitel V.
A. Konkurrensbegränsande avtal mel- lan kreditinstituten
Kreditinstituten har slutit ett stort antal av- tal både med varandra och med andra in- stitutioner. Åtskilliga av överenskommelser- na reglerar förfarandet vid exempelvis skat- teuppbörd, betalningar mellan bankerna, clearing i riksbanken etc. och kan förbigås i detta sammanhang. Vidare har alla bank- inrättningarna slutit avtal med sina motsva— righeter i andra nordiska länder beträffande uttag från bankböcker. Många avtal har emellertid direkt konkurrensbegränsande ef- fekter. Avtalen berör ett stort antal olika verksamhetsgrenar och många aspekter av dessa. Med anledning härav samt det för- hållandet att dessa avtal tidigare ägnats mycket ringa uppmärksamhet, redogörs i detta avsnitt relativt utförligt för de vikti- gaste avtalen.
En mycket stor del av affärsbankernas provisionsintäkter regleras av priskarteller
Konkurrens, priser och vinster
(numera utformade som överenskommelser om rekommenderade riktpriser) mellan af- färsbankerna. En exakt beräkning av de kartellbundna intäkternas storlek är omöj— lig men vissa uppskattningar kan göras. Rembursprovisioner, garantiprovisioner, in— kassoprovisioner m.m., notariatavgifter och kassafacksavgifter är närmast helt reglerade av kartellavtal men däremot inte avgifter inom emissionsverksamheten. Inom grup- pen >>övrigt>> i tabell 516 (kap. 5) bestäms fondhandels courtagesatser huvudsakligen av Kungl. Maj:t medan övriga intäkter till större delen är kartellreglerade. Med ut- gångspunkt från att bankernas courtagein- komster 1965 uppgick till drygt 15 milj. kr. kan därför de kartellbundna provisionsin— täkternas storlek 1965 beräknas till i runt tal 150 milj. kr. netto (skillnaden mellan bankernas provisionsinkomster och provi- sionsutgifter). Bruttoprovisionerna torde vara avsevärt högre beträffande främst in— kasso och remburser. Till detta kommer de kartellbundna avgifterna för krediter i räk— ning på knappt 150 milj. kr. vilket tillsam- mans gör i runt tal 300 milj. kr. Det är så— ledes frågan om mycket betydande belopp. Till detta kommer att kartellavtal även finns rörande inlåningsräntorna.
Avtalen är vanligen slutna genom resp. centralorganisations försorg. Alla affärs- banker med undantag av Sparbankernas Bank och Jordbrukets Bank är medlemmar av Svenska bankföreningen (således även den statliga Sveriges Kreditbank), vars högsta beslutande instans är bankmötet. Vid bankmötena har enligt gällande rösträttsreg- ler de fem storbankerna ungefär två tredje- delars majoritet.
Motsvarande centrala samarbetsorganisa- tion för sparbankerna är Svenska Spar- banksföreningen. Sparbankerna samarbetar även på regional nivå i sparbanksföreningar (11 st.) och på nivån därunder i sparbanks— kretsar. Sparbanksföreningen handhar cen- tralt en rad löpande uppgifter och är dess- utom ett policyskapande organ för hela sparbanksväsendet.
Bankföreningen är samtidigt branschor- ganisation och kartellorganisation. Inom bankföreningen finns ett antal kommittéer för rådgivning och utredningsverksamhet på olika områden. Viktigast är tariffkom- mittén, som utreder tariffrågor samt ären- den avseende det praktiska bankarbetet på olika områden. Belåningskurskommittén av- ger förslag till belåningskurser för aktier. Översyn och komplettering av bankför- eningens formulärsamling, som omfattar blanketter för kreditavtal, pantförskrivning, borgensförbindelser osv., görs av juristkom- mitte'n. Flertalet banker använder dessa for- mulär, vilket medför en betydande unifor- mering av bankverksamheten. Bestämmel- ser om vissa avgifter (bl.a. kreditavgifter för checkräkningskredit och byggnadskredi- tiv), om vilka bankerna träffat överenskom- melse, är direkt införda i den tryckta av- talstexten. Någon skyldighet för bankerna att använda bankföreningens formulär finns dock inte. För främjande av samarbete i automationsfrågor arbetar automationskom- mittén. Av övriga kommittéer kan slutligen nämnas marknadskommittén, som är ett rådgivande organ för bankföreningens in- formations-, reklam- och propagandaverk- samhet.1
A:1 Avtal inom inlåningsrörelsen samt om öppethållandea
a) Räntesättning. Sedan många år tillbaka finns mellan bankföreningens medlemmar, exkl. Sveriges Kreditbank, Bohusbanken och Jämtlands Folkbank, ett bindande av- tal om maximiräntor vid inlåning samt om gemensamma villkor beträffande uppsäg- ningstid m.m. Avtalet gäller tills vidare med 30 dagars uppsägningstid. Från avta-
let undantas vissa typer av inlåning, bl.a. utländska bankers medel och inlåningsme- del, som erhålls från stat och kommun i samband med uppläggning av obligations- lån. Av de utanför avtalet stående banker- na tillämpar endast Bohusbanken och Jämt- lands Folkbank avvikande räntor med 1/4—1 % högre räntesatser för vissa inlå- ningsräkningar.
Avtalet om maximiräntor kompletteras och modifieras av fyra andra avtal. Ett av- tal stadgar om en särskild nämnd, banker- nas ränteavtalsnämnd, som övervakar efter- levnaden av skriftliga avtal om in- och ut- låningsvillkor mellan bankföreningens med- lemmar. Av övriga tre avtal ger ett möjlig— heter att under vissa förhållanden överskrida avtalade maximiräntor medan de två öv- riga avser inlåning från vissa utlänningar samt postbanken. Ränteersättningen till des- sa utgör den för checkräkning gällande, dvs. ingen ränta alls. Avtalet rörande post- banken härrör från 1957 men avlöste en- dast ett äldre avtal med motsvarande be- stämmelser för sparbanker, jordbrukskassor och posten.
Motsvarande slag av avtal finns inte in- om sparbanksväsendet. Sparbanksförening- en utger endast ränterekommendationer. Sedan 1963 har dock liksom beträffande utlåningsräntorna, flertalet sparbanker för-
1 Uppgifter erhållna från Svenska Bankför- eningen. 2 Underlaget för detta och följande avsnitt är följande. Uppgifterna om affärsbankernas tariffavtal och förändringar häri sedan 1946 har av utred- ningen inhämtats från bankföreningen. Övriga uppgifter är huvudsakligen hämtade från det material om överenskommelser, som bankin- spektionen på NO-ämbetets initiativ införskaf- fade 1965 från affärsbanker, sparbanker och jordbrukskassor. På enstaka punkter har utred- ningen kompletterat detta material. Uppgifter om avtal mellan försäkringsbolag, som berör kreditmarknaden, har hämtats från försäkrings- inspektionens kartellregister. För övriga kredit- institut har uppgifter hämtats från material, som Statens Pris- och Kartellnämnd insamlade 1965 på initiativ av NO-ämbetet. Endast post- banken visade sig ha slutit avtal, som kan an- ses konkurrensbegränsande. NO—ämbetets ini— tiativ rörande en kartläggning av konkurrens— begränsande överenskommelser föregicks av överläggningar mellan ämbetet och utredningen.
bundit sig att iaktta anmälnings- och för- handlingsskyldighet gentemot föreningen före slutgiltigt beslut om räntesatser, som avviker från de centrala ränterekommenda- tionerna. Motsvarande skyldighet åvilar re- gionala föreningar och sparbankskretsar, när dessas ränterekommendationer avviker från de centrala. Enligt uppgift har emel- lertid denna förbindelse ännu inte åbero— pats. Traditionella regionala differenser i räntesättningen har inte ansetts falla under anmälnings- och förhandlingsskyldigheten. Enligt uppgifter till bankinspektionen fanns det år 1965 sex sparbanker (i tre fall) som träffat lokala avtal om att tillämpa samma inlåningsräntor. De båda sparbankerna i Stockholm uppgav vidare att de regelmäs- sigt samråder om inlåningsräntor.
b) Andra villkor. I affärsbankernas stora tariffavtal (se nedan) anges bl.a. regler för ränteberäkning. Vidare har inom bankför- eningen utarbetats ett förslag till överens- kommelse med arbetgivare om checklön, som medlemmarna rekommenderas följa. För överföringar till och från den nya giro- kapitalräkningen har bankföreningen fast- ställt regler, som syftar till att motverka, att räkningen utvecklas till en transaktions- räkning. Motsvarande regler tillämpas av postbanken beträffande postgirots kapital- konto samt av de båda specialbankema. Be- träffande de nya långa kapitalräkningarna enades sparbanksföreningen, bankförening- en, jordbrukskasseförbundet och postban- ken 1964 om en gemensam rekommenda- tion rörande uttagsbestämmelser. Rekom- mendationen har samma syfte som reglerna för girokapitalräkningen. De gemensamma reglerna för girokapitalräkning, postgirots kapitalkonto samt sex- och tolv-månaders kapitalräkning innebär i realiteten delvis att en inlåningsräntekartell skapats, som om- fattar samtliga bankinrättningar.
I april 1966 undertecknades en uppmärk- sammad principöverenskommelse mellan sparbanksföreningen och Folksam om sam- arbete i olika former.3 Enligt överenskom- melsen ska bl.a. Folksams utbetalningar av utfallande försäkringsbelopp ske genom sparbank, inkassering av Folksams försäk-
ringspremier ske via premiekonto hos spar- bank, Folksams försäkringar även säljas ge- nom sparbank samt olika sparformer hos sparbankerna även säljas av Folksams marknadsorganisation. Vidare ska de båda parterna gemensamt bedriva kontaktverk- samhet med bl. a. fackliga och ideella orga- nisationer. Folksam har motiverat avtalet med att det ger ökade rationaliseringsmöj- ligheter och underlag för bättre och vidgad service till de båda parternas kunder.4 Slutligen kan beträffande inlåningsrörel- sen nämnas att sparbanker har slutit ett be- tydande antal lokala avtal med varandra beträffande områdesuppdelning av barn- och skolsparverksamhet. c) Öppethållande. Sedan 1963 finns en hu- vudöverenskommelse mellan bankförening- en och sparbanksföreningen rörande konto- rens öppethållande. Överenskommelsen har formellt karaktär av en rekommendation till medlemmarna och tillkom enligt uppgift efter önskemål från berörda arbetsmark- nadsorganisationer, som ansåg en sådan re- kommendation underlätta förhandlingsarbe- tet. Expeditionstiden ska enligt huvudregeln förläggas mellan kl. 09.00 och kl. 18.00, dvs. inom en ram, som är vidare än tradi- tionell banktid. Det är enligt en supplemen- tär regel tillåtet att hålla öppet efter kl. 18.00 en dag i veckan efter lokala över- enskommelser härom. Härvid bör eftersträ- vas att varje bank resp. sparbank tar med- givandet i anspråk för endast ett kontor på orten eller i vart fall inte för flera kontor, som ligger relativt nära varandra. Vill en bank resp. sparbank ha förlängd expedi- tionstid vid flera av sina kontor på en ort, är ett bestämt villkor härför att förläng- ningen förläggs till en och samma vecko- dag. Från dessa två regler innehåller hu- vudavtalet vissa namngivna undantag (bl.a. flygplatser). De lokala avtal, som träffats, har ofta även reglerat öppethållandet efter den traditionella stängningstiden kl. 15.00.
3 Tidigare fanns avtal om visst samarbete mellan sparbankerna samt rånte- och kapital- försäkringsanstalten. Efter avtalet med Folksam har detta samarbete inskränkts. 4 PM till försäkringslnspektionen 24 septem— ber 1966.
Enligt sparbankernas uppgifter till bank- inspektionen fanns år 1965 30 lokala avtal varav 21 mellan sparbanker och affärsban- ker — däribland i Stockholm. Dessutom fanns två avtal, varav ett med affärsbank, om anmälningsplikt före ändring av expe- ditionstiderna.
A:2 Allmänt om affärsbankernas stora tariffavtal
Prissättningen inom flertalet av bankernas verksamhetsgrenar vid sidan av ränterörel- sen är reglerad genom ett omfattande ta- riffavtal (i fortsättningen kallad stora tariff- avtalet) mellan bankföreningens medlem- mar.5 Den utanför föreningen stående Spar- bankernas Bank följer i princip tariffavta- lets bestämmelser.3 I detta sammanhang bör också nämnas att sparbanksföreningen i början av 1965 efter medgivande från bankföreningen översände till sina medlem- mar vissa delar av tariffavtalet »för känne- dom» och sade sig vilja >>fästa sparbanker- nas uppmärksamhet på möjligheterna att ta ut ersättningar av kunderna för olika upp- drag och tjänster».7
Sin nuvarande allmänna utformning fick stora tariffavtalet 1946. Många av de in- gående tarifferna är dock av äldre datum samtidigt som sedan 1946 åtskilliga nya ta- riffer tillkommit. Utredande och förslags- ställande instans är den tidigare omtalade tariffkommittén inom bankföreningen. De överenskomna tarifferna är minimitariffer. Med få undantag var före 1966 tarifferna bindande för medlemsbankerna. Saken upp- märksammades av NO-ämbetet 1966 vilket ledde till att samma års bankmöte beslöt ändra tarifferna till rekommendationer. Om ändringen kommer att få någon praktisk betydelse är dock ytterligt tveksamt.
Många tariffer i det stora tariffavtalet har höjts kraftigt under 1950- och 1960- talen. Likaså har tjänster och transaktioner, som tidigare utförts utan särskild kostnad för kunden, belagts med tariffer enligt av- talet. Höjningarna har i första hand gällt minimiavgifterna för olika tjänster. Dessa minimiavgifters andel av totala intäkterna
är obekant men torde inom vissa verksam- hetsgrenar vara liten. Enligt uppgift är mini- mitariffernas betydelse störst inom inkasso- verksamheten. Att de generella avgifterna inte förändrats i samma utsträckning torde till stor del bero på att de automatiskt an- passas till den allmänna pris- och kostnads- utvecklingen. De är nämligen i regel utfor- made som viss procent eller promille av kre- diten, transaktionsvärdet etc.
När det gäller tjänster, som har samband med inlåningsrörelsen, bör också observeras de ränteintäkter via erhållen inlåning, som utförandet av tjänsterna medför. Storlekar av sådana intäkter är svåra att beräkna, vil- ket debatten under år 1965 om införande av avgifter på checklön utgör ett konkret exempel på.
Kunskapen om kostnaderna för olika prestationer är utomordentligt ringa inom bankväsendet. Följaktligen finns som regel inte heller några egentliga kostnadsanalyser, som läggs till grund för tariffsättningen. Endast i ett fall (för kassafack 1959) har en kostnadskalkyl kunnat frambringas på vil- ken en avgiftshöjning baserats. Vid diskus- sioner med representanter för bankför- eningen har dessa framhållit att avgiftssätt- ningen i stället baseras på en »erfarenhets- mässig bedömning av kostnaderna och an- svaret» för utförandet av en viss trans- aktion.
Det bör dock framhållas att det är för- enat med stora svårigheter att mäta banker- nas kostnad för en viss prestation. Under senare år har bankerna sökt att genom MTM-studier m.m. förbättra kostnadsana- lysen. Vidare genomförde professor Ulf af Trolle på affärsbankernas uppdrag 1964 en undersökning av bankernas kostnader för olika prestationer. En motsvarande under- sökning gjordes 1961 för postverkets räk- ning. '
Från bankföreningens sida har vid dis- kussioner om tarifferna vidare anförts att
5 Liknande tariffavtal finns i Danmark, Fin- land och Norge. " Enligt uppgift till bankinspektionen 22/9 1965. " Cirkulärskrivelse den 28/1 1965.
förklaringen till de ibland stora tariffhöj- ningarna är dels den allmänna kostnadsut- vecklingen, dels det förhållandet att ban- kerna tidigare inte ansåg sig böra ta ut full kostnadstäckning för mindre uppdrag och transaktioner. Det senare gällde sär- skilt inkasseringar och växeldiskontering. Under senare år har den alltmer vägledan- de principen blivit att varje prestation ska bära sina egna kostnader, vilket lett till i vissa fall betydande höjningar av minimi- avgifterna. Denna förklaring förefaller dock inte vara särskilt väl underbyggd med tanke på att frånvaron av detaljerade kostnads- uppgifter rimligen bör omöjliggöra en ana- lys av relationerna mellan priser och kost- nader.
A: 3 Avtal inom utlåningsrörelsen
Inom kreditgivningen och verksamhetsgre- nar, som nära sammanhänger med kredit- givningen, finns förutom affärsbankernas stora tariffavtal även andra konkurrensbe- gränsande överenskommelser mellan kredit- instituten. Med fördelning på huvudområ- den redogörs nedan för dessa avtal och vis- sa centrala rekommendationer.
a) Räntesättning. I slutet av 1930-talet träf- fades på riksbankens initiativ avtal mellan affärsbanker, sparbanker, livförsäkringsbo- lag och större sakförsäkringsbolag om bl.a. minimiräntor och viss uppdelning av verk- samhetsfält. Överenskommelserna föranled- des av den hårda konkurrensen på fastig- hetslånemarknaden och det extremt låga ränteläget. Avtalen upphörde att gälla strax efter krigsutbrottet 1939. I samband med räntesänkningen 1945 och under tiden när- mast därefter återupptogs samarbetet och det slöts ett antal lokala avtal av liknande karaktär. Dessa lokala avtal förlorade all praktisk betydelse vid den åtstramning på kreditmarknaden, som började i slutet av år 1947.
F.n. finns inga avtal om de allmänna utlåningsräntornas höjd. Däremot utfärdas vissa ränterekommendationer, främst i an- slutning till riksbankens diskontoföränd- ringar. De i inlåningsränteavtalen deltagan-
de affärsbankerna (bankföreningens med- lemmar exkl. Sveriges Kreditbank, Bohus- banken och Jämtlands Folkbank) meddelar riktpunkter för olika slags utlåningsräntor.
Sparbanksföreningen utger rekommenda- tioner till sina medlemmar beträffande rän- tor på obundna kommunlån och obundna lån mot botteninteckning i bostads- och jordbruksfastighet. Övriga utlåningsräntor fastställs enligt lokala överenskommelser mellan olika sparbanker. Sedan år 1963 har sparbankerna förbundit sig att iaktta an- mälnings- och förhandlingsskyldighet gent- emot föreningen före slutgiltigt beslut om räntesatser, som avviker från de centrala ränterekommendationerna.
Svenska Försäkringsbolags Riksförbund slutligen utfärdar rekommendationer om minimiräntor till sina medlemmar, som en- ligt avtal är skyldiga att anmäla avvikelser nedåt från dessa räntesatser. Folksam till- hör ej förbundet.
Vid sidan av ovannämnda rekommenda- tioner träffar sedan gammalt de fem stor- bankerna regelbundet överenskommelser om utlåningsräntor för utländska affärer. Överenskommelserna omfattar räntesatser för utländska bankers tillfälliga övertrasse- ringar, utländska bankers tidsbestämda kre- diter, växlar, remburskrediter samt inkasso- förskott. b) Belåningsvärden. Vid belåning av aktier finns sedan 1930-talet ett avtal mellan bank- föreningens medlemmar om belåningskur- ser. Enligt avtalet ska parterna dels tilläm- pa högst de belåningskurser, som överens- kommits i en särskild förteckning, dels tillämpa 75 % av dagsvärdet som högsta belåningskurs för börsnoterade preferens- aktier, vilka inte medtagits i denna förteck- ning. I praktiken tillämpas dock ofta betyd- ligt lägre belåningskurser än vad avtalet föreskriver.
Beträffande sparbankerna kan noteras att regionala sparbanksföreningar samt spar- bankskretsar utfärdar rekommendationer om belåningsvärden vid bostadslån. Vissa utfärdar också rekommendationer om amorteringstid.
c) Kredit i räkning. Av de avgifter, som
överenskommits i affärsbankernas stora ta- riffavtal, är avgifterna vid beviljande av checkräkningskredit och byggnadskreditiv kvantitativt mest betydelsefulla. Avgiften kan ses som både en beredskapsprovision och en slags ränteersättning. Den tillämpas inte av sparbanker och postbanken vid be- viljande av byggnadslån. I stället är räntan för lånen något högre.
År 1965 uppgick denna avgiftsintäkt hos affärsbankerna till sammanlagt nära 150 milj. kr. och hade sedan år 1954 ökat myc- ket kraftigt (ca 340 %). I stort sett hela ökningen är volymmässig och till betydande del orsakad av ökade bostadsbyggnadskre- diter. Sedan lång tid tillbaka har bankerna betingat sig en provision på 1 % per år av det beviljade kreditbeloppet med bivillkoret att provisionen ska uppgå till visst minimi- belopp — f.n. 20 kr. för checkräknings- kredit och 0,25 % av beviljat belopp oav- sett tid för byggnadskreditiv.8 Beträffande byggnadskreditiv på minst 100000 kr. in- om Storstockholmsområdet anges i tariff- avtalet också vilka avgifter, som minst bör uttas i ersättning för granskning av ritning- ar m. m. (f.n. 200 kr.) och för besiktning i och för lyftning å kreditivet (f.n. 100 kr. per besiktning).9
Till tariffen finns också anvisningar i form av uttalanden från bankföreningens styrelse. Således uttalades år 1946 att bygg- nadskreditiv från början borde beräknas tillräckligt högt. Medvetna trappvisa höj- ningar av ett kreditiv för att minska av- giften stämplades som »påtagligt illojalt». Vid en icke avsedd förlängning av krediti- vet och höjning av beloppet borde en extra kreditivavgift uttas. År 1959 modifierades uttalandet något genom att under vissa för- utsättningar trappvisa höjningar sades vara tillåtna för byggnadsföretag med en kredit- summa på minst 5 milj. kr., när bygget beräknades pågå mer än 18 månader efter kreditivavtalets tecknande. Vid sådana höj- ningar uttas dock en särskild provision om 0,25 % per år av den återstående kredit- summan. Samma år stämplades som »illo- jalt» att lägga om byggnadskreditiv till lån
i den egna banken innan bygget färdig- ställts.
d) Remburser och liknande uppdrag. Vid utbetalning mot varudokument (remburs) i samband med export- och importaffärer betingar sig affärsbankerna särskilda ersätt- ningar. Som tidigare nämnts har användan- det av remburser fått minskad betydelse un- der efterkrigstiden. År 1965 uppgick affärs- bankernas rembursintäkter till drygt 10 milj. kr. netto. Endast affärsbanker tillhan- dahåller denna banktjänst och flertalet pro- visioner är angivna i det stora tariffavtalet. De största ändringarna av remburstariffer- na gjordes år 1951 och år 1964. Vid det senare tillfället ändrades också beräknings- grunderna. Före år 1964 användes nämli- gen bruttoprovisioner, dvs. bankens kostna- der utomlands skulle också täckas av pro- visionen. Den snabba stegringen av bank- kostnader utomlands med stora skillnader mellan olika länder föranledde emellertid år 1964 en omläggning till nettoprovisioner, dvs. exkl. bankens kostnader utomlands, vilka i stället betalas särskilt av uppdrags- givaren.
Rembursprovisionernas storlek varierar mellan 10/00 och 2,5 0/00 beroende på upp- dragets art (öppningsprovision, oåterkallig- hets/bekräftelseprovision, betalnings/doku- mentprovision etc.) samt vem uppdragsgi- varen är (utländsk bank och bankir, med- lem av bankföreningen, riksbanken samt övriga uppdragsgivare). I samtliga fall finns angivet i avtalet vissa minimibelopp, som provisionen ska uppgå till oberoende av uppdragets storlek. Omläggningen av tariff- systemet omöjliggör ett närmare studium av prisutvecklingen på basis av enbart av- talet. Allmänt kan dock sägas att provisio— nerna höjts. Särskilt gäller detta minimi- avgifterna. Ett av de mera extrema exemp- len härpå är bekräftelseprovision vid upp- drag från annan svensk uppdragsgivare än bank. Provisionen har stigit från minimum 5 kr. (brutto) år 1946 till 20 kr. (netto) år
9 Uppgifter här och i det följande om nu rå- dande avgifter hänför sig till årsskiftet 1966/67. 9 Dessa avgifter är i tabell 5: 6 redovisade an- tingen på rad 3 eller 7.
1966 för varje påbörjad period om tre må- nader.”
Två typer av banktjänster, som starkt på- minner om rembursbetalningar, är dels ut- betalning mot värdedokument (aktie, re- vers, kontrakt etc.) och dels mottagande och utlämnande av dokument utan betal- ning. Båda tjänsterna omfattas av affärs- bankernas stora tariffavtal, den förstnämn- da sedan år 1951. Flera av provisionssatser- na vid utbetalning mot värdedokument har höjts, bl.a. för annan svensk uppdragsgi- vare än bank från 1,5 0/00 till 20/00. Vidare har minimiersättningarna (f.n. 5—20 kr. för annan uppdragsgivare än svensk bank) i runt tal tredubblats sedan år 1946 resp. år 1951.11 e) Garantier. När två kontrahenter under- tecknar ett affärskontrakt vill ibland bestäl- laren av en vara skydda sig mot risken att inte leverantören fullgör sin kontraktsenliga förpliktelse. Affärsbankerna kan erbjuda ett sådant skydd genom att teckna garanti. Li— kaså kan vid kreditgivning utanför de do- minerande kreditinstituten skydd mot bris- tande betalningsförmåga erhållas genom bankgaranti. Vid kreditavtal utgör försäk- ringsbolagens kreditförsäkringar i mycket begränsad utsträckning ett alternativ.
Affärsbankernas provisionsintäkter av garantigivning mer än tredubblades åren 1954—1965 och uppgick år 1965 till drygt 23 milj. kr. Brutto- och nettointäkterna (nettointäkter i betydelsen av skillnader mellan provisioner som erhålls och provi- sioner som utbetalas) torde vara ungefär lika stora. Garantiprovisionen omfattas av stora tariffavtalet och uppgår sedan många år till 1% per år på det högsta belopp, som banken kan komma att bli ersättnings- skyldig för. Provisionssatsen är inte diffe- rentierad med hänsyn till den risk, som banken tar. Det lägsta provisionsbeloppet har höjts i flera omgångar till 20 kr. år 1966, vilket innebär en fyrdubbling sedan år 1946.
f) Inkassoprovisioner och övriga provisio- ner inom utlåningsrörelsen. Denna intäkts- grupp omfattar betalning för en mängd olika typer av tjänster och uppdrag. För
affärsbankernas del ökade dessa intäkter netto med ca 325 % åren 1954—1965 och uppgick sistnämnda år till nära 50 milj. kr. En mindre del av dessa intäkter utgör er- sättningar för direkta kostnader i samband med exempelvis uttagande av inteckning och har sina motsvarigheter hos övriga bankinrättningar.12 Den helt dominerande delen av affärsbankernas intäkter under denna rubrik består emellertid av olika slags provisioner, vars storlek bestäms i det stora tariffavtalet.
Växeldiskontering är en klassisk verk- samhetsgren inom affärsbankerna, vilka helt dominerar på detta område. Avgifter i samband med växelhanteringen svarar för en mycket stor del av ovannämnda 50 milj. kr. Växlarnas betydelse i affärsbankernas utlåning har relativt sett minskat under 1950- och 1960-talen, delvis beroende på bankernas medvetna strävan att gå över till andra och hanteringsmässigt mindre kost- samma utlåningsformer. Till en del torde dock den minskade användningen av väx- lar också bero på starkt stegrade kostnader för kunderna i form av nya avgifter och höjda avgifter i enlighet med tariffavtalet. År 1951 höjdes inkassotariffen kraftigt. År 1957 sammanfördes växelavgifterna till ett särskilt tariffsystem varvid samtidigt vissa minimiavgifter höjdes och nya avgifter in- fördes. Under 1960-talet har i flera om- gångar nya avgifter införts och gamla av- gifter höjts. Vid växelhantering uttas nu- mera allt efter omständigheterna olika slags expeditionsavgifter, inkassoprovision för di- stansväxel, omsättningsprovision, namnan- skaffningsprovision, nonprotestprovision och övervakningsprovision.
I diagram 9: 1 ges exempel på storleken
1" Som en allmän jämförelse här och i det följande kan nämnas att konsumentprisindex år 1966 hade stigit med 123 % sedan år 1946 och med 45 % sedan år 1956. Sedan år 1956 hade vidare index för bankanställdas löner stigit med 97 %.
11 För vissa banker är dessa avgifter redovi- sade på rad 3 eller 7 i tabell 5: 6. " Flertalet regionala sparbanksföreningar har utarbetat rekommendationer till sina medlem- mar beträffande vilka avgifter, som bör uttas i sådana fall.
Effektiv
årsränta. 0/o 5
N
O
5 l _- l ; l ; l i l : | : 1 _1957 : | — ——l965 : l i l ; l 1 | | Ä | | | | I | % 0 | 2 3 5 s 7 s 9 lt]
Växelns ursprungliga storlek i tusental kronor
Diagram 9:I. Jämförelse mellan 1957 och 1966 av affärsbankernas ersättning för växeldis- kontering vid sidan av växelräntan under vissa antaganden. Ersättningen uttrykt i effektiv års- ränta för olika växelbelopp.
av bankernas avgifter för distansväxlar ut- tryckt i effektiv årsränta. Själva växelrän- tan är således inte medräknad. Som fram- går är avgifterna betydande för mindre växlar och har höjts avsevärt sedan 1957. Avgifterna för platsväxlar är betydligt lägre.13 _
År 1964 fick affärsbankernas stora ta- riffavtal ett nytillskott, som med tiden kan få stor betydelse, nämligen avgiftsbelagd diskonteringsrätt. Tariffen innebär att ban- ken för den avtalade diskonteringsrättens hela belopp betingar sig en avgift om 1 % per år, dvs. analogt med vad som gäller för checkräkningskredit och byggnadskreditiv. Enligt uppgift tillämpar bankerna i dessa fall i stället något lägre växelränta. Unge-
fär samtidigt uttalade bankföreningens sty- relse att bankerna borde eftersträva avtal om diskonteringsrätt med alla mera regel- bundna diskonteringskunder. Den nya kre- ditformen "torde bl.a. vara uttryck för en önskan att få bättre kontroll över växelkre- ditgivningen.
Affärsbankernas inkassoverksamhet är till betydande del direkt betingad av växel-
” Det lär nästan aldrig förekomma att växel- skulder betalas genom omsättning varje månad under exempelvis ett års tid. Detta är tämligen naturligt eftersom enbart avgifterna för en så- dan distansväxel, beräknade enligt samma grun- der som i diagram 9: 1, år 1966 skulle mot- svara en årsränta på 19 % för ett ursprungligt växelbelopp på 1000 kr. Detta visar i hur hög grad kostnaderna för låntagaren är beroende av omsättningshastigheten på växeln.
diskonteringen för vilken redogjorts ovan. Även ersättningarna för andra inkassoupp- drag är angivna i tariffavtalet. De största höjningarna av inkassoavgifterna gjordes år 1951 och år 1965. År 1961 infördes ett nytt och enligt uppgift för både banker och kunder rationellare inkassosystem varvid också vissa avgifter höjdes. Den allmänna provisionssatsen för inkassouppdrag har se- dan år 1951 varit oförändrad och uppgått till 1,0—1,50/00. Minimiavgiften har höjts i flera steg och uppgick år 1966 till 5,00— 7,50 kr. jämfört med 1,00—1,50 kr. år 1946 och 2,00—3,00 kr. år 1956.
Beträffande svenskt inkasso kan vissa upplysningar om kostnadsförhållandena er- hållas från den undersökning, som profes- sor Ulf af Trolle genomförde 1964 på upp- drag av affärsbankerna. De totala kostna- derna för svenskt inkasso uppgick enligt undersökningen till ca 7 milj. kr. Lönesär- kostnad och genomsnittlig totalkostnad per transaktion framgår nedan.
Vid denna tidpunkt var enligt tariffavta— let vid växeldiskontering inkassoprovisionen för distansväxel lll/00 av beloppet, lägst 5 kr. medan för platsväxel uttogs en expedi- tionsavgift på 2 kr. För andra inkassoupp— drag från annan svensk uppdragsgivare än bank var den generella avgiften lika stor medan minimiavgiften var 3—5 kr. bero- ende på uppdragets storlek.
Av nedanstående tabell framgår klart att lönesärkostnaderna sjunker med stigande transaktionsvolym. Hur övriga kostnader
Kostnader vid ett urval avdelnings- och expe- ditionskontor för svenskt inkasso november 1964
Genomsnitt-
Antal Antal Antal trans— lig lönesär- trans— kontor aktioner kostnad per aktioner; i klas- per kontor transaktion, Klass sen och dag kr.
0_ 4 93 2 2,50 5— 9 19 7 1,71 10—19 8 14 1,29 20— 6 42 0,90 Genomsnittlig lönesårkostnad: 1,52 Genomsnittlig totalkostnad: 4,07
varierar med transaktionsvolymen är obe- kant men de torde till mycket stor del vara fasta.
Det är inte möjligt att utifrån dessa upp- gifter dra några slutsatser om inkassorörel- sens totala lönsamhet. De redovisade siff- rorna är emellertid mest intressanta ur en annan synvinkel. De illustrerar nämligen kostnads- och prissamband, som bör gälla för ett stort antal bankmässiga tjänster. Kostnaderna per transaktion är starkt kor- relerade med antalet transaktioner medan däremot priserna sätts efter varje transak- tionsstorlek, dvs. en helt annan variabel. Detta medför att stigande volym och sti- gande transaktionsstorlek ger både sjunkan- de kostnader och stigande priser. När det exempelvis gäller svenskt inkasso är vinst- marginalen avsevärd för stora uppdrag på 25 000—50 000 kr. — i synnerhet vid stora kontor.
I affärsbankernas stora tariffavtal finns angivet ytterligare ett antal avgifter med an- knytning till lånerörelsen. Några av dessa förtjänar att helt kort beröras. En relativt ny kreditform är avtal om inlämnande/ pantförskrivning av reverser avseende av- betalningskontrakt. År 1965 infördes i ta- riffavtalet bestämmelsen att bankerna ska erhålla en avgift om 1% per år av det avtalade kreditbeloppet samt en expedi- tionsavgift för varje inkassering av avbetal- ning enligt kontraktet.14 Sedan många år uttar bankerna en särskild provision vid lämnande av kredit mot säkerhet av vara. År 1962 infördes i tariffavtalet en expedi- tionsavgift för uppläggning av nya revers- lån samt en expeditionsavgift (förlängnings- avgift) vid avbetalning och förlängning av utestående lån (exkl. privatlån och sparlån). År 1964 höjdes uppläggningsavgiften från 5 till 10 kr. och förlängningsavgiften från 2 till 3 kr. Samma förlängningsavgift uttas av en del sparbanker, bl.a. de båda spar- bankerna i Stockholm. Fr.o.m. år 1965 finns också infört i tariffavtalet särskilda bestämmelser rörande privatlån och spar- lån. I uppläggningsavgift uttas 10 kr. och
14 För vissa banker är dessa avgifter redovi- sade på rad 9 i tabell 5: 6.
för handläggning av amorteringar uttas en expeditionsavgift uppgående till minst 1 kr. per månad av lånetiden. Enligt tariffavtalet ska också räntan beräknas efter en enhetlig räntesats för hela lånetiden och på det ur- sprungliga lånebeloppet (s.k. flat rate).
A:4 Avtal rörande andra banktjänster
I första hand affärsbankerna tillhandahål- ler ett antal banktjänster, som inte har nå- got direkt samband med lånerörelsen. Även prissättningen för dessa tjänster är i bety- dande utsträckning bestämd genom kartell- avtal.
a) Notariatrörelse. Notariatrörelse bedrivs av affärsbanker och i någon mån sparban- ker. Affärsbankernas notariatintäkter upp- gick år 1965 till 33 milj. kr. Nettointäkter överensstämmer i stort sett med bruttoin- täkter. Med notariattjänst avses i första hand vård av värdehandlingar i s.k. öppet förvar. Härvid åtar sig banken att förvara inlämnade värdehandlingar, att underrätta deponenten om bl.a. obligationsutlottning- ar, kuponginlösen, aktieemissioner samt att beträffande skuldebrev inkassera förfallen ränta jämte amortering och ombesörja ford- ringens vidmakthållande.
Affärsbankernas intäkter av notariatrö- relse är till större delen bestämda av det stora tariffavtalet. De viktigaste avgifternas utveckling åren 1946—1966 framgår av ta- bell 9: 1. Notariatavgifterna har höjts i fle- ra omgångar, främst är 1952, 1960 och 1966. Det bör också observeras att rabat- terna försvunnit eller minskat för mindre depåer och ökat för större. Frånsett förvar av enbart testamente får f.n. sammanlagda grund- och tilläggsavgiften inte understiga 50 kr. oavsett hur kort tid förvaret avser. För uppdrag och tjänster, som inte gott- görs genom grund- och tilläggsavgifter ut- tas särskilda arvoden — i förekommande fall enligt övriga tariffer i tariffavtalet. För erläggande av likvid (hyra, skatt etc.) till tredje man uttas varje gång ett i avtalet bestämt särskilt arvode. För avvikelser från tariffavtalet se nedan beträffande kassa- fack.
Tabell 9:I Vissa avgifter för notariattjänst enligt affärsbankernas tariffavtal
Slag av avgifter och b) rabatter vid öpper förvar 1946 1956 1966
]. För förvar av svenska värdehandlingar, där avtalet endast omfat- tar åtaganden gentemot deponenten är grundav- giften för varje påbör- jat 1 OOO-tal kronor av handlingarnas värde, kr 1: 10 1: 40 2: 20
2. För förvar av svenska värdehandlingar, där banken enligt avtal åtagit sig ansvar för att iaktta även annat in- tresse än deponentens är grundavgiften för varje påbörjat 1 OOO-tal kronor av handlingar- .. nas värde, kr 1: 65 2: 10 3:'_30
3. Tilläggsovgifter a) För varje vid avgifts- periodens början in- neliggande handling, post av ensartad handling eller slutet konvulut uttas en per-post-avgift på kr b) För varje inläggande eller uttag under av- giftsperioden av handling, post av ens- artad handling eller slutet konvulut uttas en transaktionsavgift på kr 1: — 3: —
1:_ 1:_
4. På grundavgiften läm- nas rabatt a) för vad som överstiger 500: _ men ej 1 000: _ med för vad som överstiger 1000:_men ej 2000:— med för vad som överstiger 2 000: _ men ej 3 000: _ med för vad som överstiger 3 000: _ men ej 5 000: _ med för vad som överstiger 5 000: _ med
25% _ _
35% 25% 25%
50% 50% 50%
50% 60% 60% 50% 60% 70%
a) 1946 räknas rabatten på basis av grund- och tilläggsavgifter tillsammans.
b) Sedan 1966 ingår normala portokostnader i grund- och tilläggsavgifterna.
Notariattjänst är i viss utsträckning ett ackvisitionsmedel för inlåning, vilket lett till att sparbankerna under senare år ägnat notariattjänst ökad uppmärksamhet. Deras notariatrörelse är dock fortfarande mycket blygsam jämfört med affärsbankernas. Sparbankerna torde i stor utsträckning vid sin prissättning följa affärsbankernas tariff- avtal. Av de båda sparbankerna i Stock- holm har således den ena helt samma av- gifter medan den andra har en avgiftssätt- ning, som endast beträffande några få de- taljer avviker från affärsbankernas tariff- avtal.
Vid sidan av öppet förvar förekommer andra tjänster av liknande karaktär såsom vård av handlingar eller föremål under slu- tet förvar, vård av omyndigas värdehand- lingar, förvaltning av värdehandlingar utomlands samt förvaring av säkerhet för obligationslån eller annat därmed jämför- ligt lån. I samtliga nämnda fall är affärs- bankernas avgifter angivna i stora tariff- avtalet. b) Kassafack. Både affärsbanker och spar- banker tillhandahåller kassafack, som i viss mån fått karaktär av >>lockvara» i konkur- rensen om hushållsinlåningen. Affärsban- kernas intäkter av kassafack uppgick år 1965 till 8 milj. kr. men har ökat förhål- landevis svagt sedan år 1954. Affärsban- kernas kassafacksavgifter är intagna i tariff- avtalet och har sedan år 1946 höjts i tre omgångar (1952, 1959, 1964). För de två minsta fackstorlekarna, vilka tillsammans beräknas svara för drygt 90 % av samtliga fack i ett normalvalv, har enligt avtalet av- gifterna höjts med 67 resp. 60 % i de tre största städerna och med 150 resp. 167 % i övriga delar av landet. De båda fackstor- lekarnas nuvarande avgifter är enligt avta- let 25 resp. 40 kr. År 1959 gjorde tariff- kommittén en undersökning av kassafacks- rörelsens lönsamhet och fann att den var liten eller negativ varför en avgiftshöjning förordades. Utredningsresultatet betingades dock i hög grad av gjorda antaganden om ett endast 75-procentigt kapacitetsutnyttjan- de och en valvshyra på 200 kr./m?
Tariffavtalets avgifter speglar emellertid
endast i begränsad utsträckning den fak- tiska prissätningen för kassafack. Om an- nan än medlem av bankföreningen (dvs. främst sparbank) driver kassafacksrörelse på en ort och överenskommelse om gemen- samt tillämpande av tariffen inte kunnat uppnås, får nämligen enligt anmärkning till avtalet de lägre avgifter tas, som »betingas av den sålunda rådande konkurrensen. Om flera medlemsbanker är företrädda på or- ten, må ändring av avgifterna dock ske först efter överenskommelse mellan samt- liga dessa banker». På grund av konkurren- sen från sparbankerna har också affärsban- kerna sett sig tvingade att ta lägre avgifter på ett stort antal orter — i september år 1964 350 st. eller ca hälften av alla bank- orter.15 Som exempel kan nämnas att de båda sparbankerna i Stockholm år 1966 tog mellan 20 och 40% lägre avgifter än enligt tariffavtalet för de båda minsta fack- storlekarna. År 1965 uppgav 32 sparbanker att de träffat lokala avtal med affärsbanker om kassafacksavgifter.
Samma undantagsklausul finns beträffan- de affärsbankernas notariatavgifter för öp- pet förvar, förstärkt med bestämmelsen att lokala överenskommelser om lägre avgifter måste godkännas av bankföreningens sty- relse. Klausulen torde dock här inte ha be- hövt tas i anspråk i nämnvärd omfattning. c) Fondhandel m.m. Intäktsgruppen »öv- rigt» enligt tabell 5: 6 innehåller ersättning- ar för banktjänster av de mest skiftande slag. En mycket stor del svarar dock fond- rörelsen för. Handel med värdepapper — fondhandel — bedrivs av fondkommissionä- rer, som år 1965 uppgick till 24 st. varav 15 var banker. Flertalet är medlemmar av fondbörsen. Bankerna dominerar helt och svarar för över 90% av omsatta obliga- tioners och aktiers värde. Storleken av den förmedlingsavgift (courtage), som kommis- sionärerna erhåller, regleras huvudsakligen av Kungl. Maj:t. Totala courtageintäkterna uppgick år 1965 till ca 18 milj. kr., varav drygt 15 milj. kr. tillföll banker. Det gene-
15 Några regionala sparbanksföreningar har utarbetat rekommendationer till sina medlem- mar om kassafacksavgifter.
rella aktiecourtaget har sedan år 1920 höjts tre gånger (1949, 1960, 1966) och uppgår nu till 4,5 %o. Courtage uttas av både säl- jare och köpare och uppgår följaktligen to- talt till 0,9 0/00 av varje transaktions värde. Den senaste höjningen föregicks av en framställning från börsstyrelsen på initiativ av fondhandlareföreningen, vari begärdes en höjning av aktiecourtaget från 3,5 0/00 till 70/oo. Framställningen skedde under hänvisning till interna utredningar, som vi- sade att fondkommissionärsrörelse var för- lustbringande vid gällande courtagesatser.16 Bankinspektionen kritiserade synnerligen hårt det åberopade utredningsmaterialet, som man ansåg helt missvisande och före- slog med hänvisning till en egen utredning oförändrat aktiecourtage. Kungl. Maj:ts be- slut blev en höjning med lo/oo till 4,5 0/oo. Det generella courtaget vid handel med börsnoterade, svenska räntebärande obliga- tioner förblev lo/oo. Internationellt sett är de svenska courtagesatsema fortfarande tämligen låga.
Vid inlösen av aktie- och obligationsku- ponger, obligationer, vinster å lottsedlar och obligationer m.m. erhåller affärsban— kerna provisioner, vars storlek överenskom- mits i tariffavtalet. När inlösen avser i Sve- rige betalbara kuponger och obligationer för i Sverige bosatt innehavares räkning och banken är inlösningsställe uttas ersätt- ning endast av aktiebolaget resp. låntaga- ren. Vid inlösen av aktiekuponger erhåller bankerna från aktiebolaget dels en generell inlösningsprovision på 1,25 0/00 (höjning år 1961 med 0,25 0/00) och dels styckeersätt- ning för varje kupong. Beträffande obliga- tioner och obligationskuponger uttas en in- lösningsprovision på 1,25 O/oo av kommuner och landsting samt på 2,5 0/00 av bolag. För inlösen av aktiekuponger ska erforderliga medel insättas å räntelöst konto senast sam- ma dag utdelningen blir tillgänglig för lyft- ning. För inlösen av obligationer och obli- gationskuponger ska motsvarande räntelös insättning göras senast åtta dagar före varje förfallotid. I avtalet rekommenderas ban- kerna att vid medverkan i emissioner av obligationslån förbehålla sig rätten att vara
inlösningsställe. För annan värdepappers- tjänst såsom avstämpling av aktie, utbyte av teckningsbevis och konvertering av ob- ligationslån uttas särskilda avgifter enligt tariffavtalet.
Av övriga rörelsegrenar ska främst valu- tahandeln och emissionsverksamheten berö— ras något. Vid försäljning av annan reseva- luta än utländska sedlar — främst rese- checkar — betingar sig affärsbankerna både provisioner och expeditionsavgifter i enlig- het med överenskommelse i stora tariffav- talet. Förutom tariffavtalet finns andra överenskommelser rörande valutahandeln. Vid överläggningar -— i regel en gång om året — träffar flertalet affärsbanker över- enskommelse om utländska sedlars och mynts prissättning (i förhållande till note- rade avista säljkurser) vid köp och försälj- ning gentemot allmänheten och vissa för- säljningsställen av resevaluta. Vidare har valutahankerna ett avtal om transaktioners minimistorlek för beviljande av rabatt vid kunds köp eller försäljning av utländsk va- luta. Slutligen kan nämnas att överenskom- melser regelbundet träffas mellan affärs- bankerna i vissa skånska städer om kurser vid köp och försäljning av danska sedlar.
Vid emissioner av aktier får bankerna enligt lag endast uppträda som kommissio- närer. Däremot kan de överta obligationer i fast räkning. Fram till år 1940 sålde riks- gäldskontoret räntebärande statsobligationer i fast räkning till bankkonsortier. Numera är bankerna enbart kommissionärer, vilket medfört lägre provisionskostnader för sta- ten. När det gäller skattkammarväxlar till- lämpades fram till början av 1950-talet ett anbudsförfarande. Det visade sig emeller- tid att bankernas anbud tenderade att bli exakt lika. För att bryta den anbudskartell, som ev. fanns, gick riksbanken in på mark- naden med supplementära, villkorliga an- bud. Numera har proceduren förenklats ge-
13 Courtaget vid handel med börsnoterade a_k- tier och obligationer fastställs av Kungl. Maj:t. Courtage vid handel med andra aktier och obli- gationer bestäms av fondhandlareföreningen själv. Vid årsskiftet 1966/67 höjde föreningen det generella courtaget för icke börsnoterade aktier från 5 till 7 ()/00.
nom att försäljningen sker löpande till fast diskonto. Beträffande andra obligationer uppträder bankerna ofta i konsortier, men ett fast avtal förekommer endast i fråga om kommunobligationer. Mellan flertalet af- färsbanker tillämpas nämligen en under hand träffad överenskommelse om vissa kvoter vid emissioner av obligationslån för kommuner. Kvoternas storlek är föremål för fortlöpande diskussioner. Sedan affärs- bankerna tillsammans bildat Kommunlåne- institutet AB har överenskommelsen endast betydelse för de största kommunernas upp- låning. Ledarskapet vid förhandlingar med Stockholms stad om nya obligationslån cir- kulerar mellan Svenska Handelsbanken, Skandinaviska Banken och Stockholms En- skilda Bank.
B. Konkurrensen mellan kreditinst- tuten
B:1 Sambanden mellan marknadsstruktur och marknadsbetende
Såsom framgår av den tidigare diskussionen (kap. V) är kreditmarknaden sammansatt av ett stort antal delmarknader — däribland lokala och regionala sådana. Att på ett in- vändningsfritt sätt definiera de olika mark- naderna är utomordentligt svårt och till- gänglig statistik tvingar i alla händelser till grova approximationer. Som ett allmänt omdöme om utvecklingen på inlånings- marknaden och delmarknaderna för den di- rekta kreditgivningen gäller att fördelningen mellan olika typer av kreditinstitut är jäm- nare nu än tidigare men samtidigt har med utgångspunkt från antalet företagsenheter koncentrationsgraden ökat. Affärsbanksvä- sendet är betydligt mer koncentrerat på 10- kal och regional nivå än på riksnivå även om en viss dekoncentration skett under 1950- och 1960-talen. Vidare har under samma tid andelen orter med både affärsbankskon- tor och sparbankskontor ökat medan an- delen orter med affärsbankskontor men ej sparbankskontor minskat avsevärt.
I USA, där affärsbankerna har en betyd-
ligt starkare ställning än i Sverige, har oli— ka ekonomer dragit mycket skiftande slut- satser rörande sambanden mellan bankbe- teende och marknadsstruktur. Somliga häv- dar att strukturen (inom de gränser som förekommer) saknar betydelse för banker- nas beteende. Åtskilliga framhåller i stället branschorganisationers och liknande förete- elsers roll på ett mycket allmänt plan. And- ra ekonomer hävdar att även begränsade variationer i koncentrationsgrad ger klart utslag i bankernas prissättning, utbud av krediter och vinster.17
På grund av de stora skillnaderna mel- lan Sverige och USA i kreditmarknadens organisation är det inte möjligt att överföra eventuella slutsatser från amerikanska un- dersökningar till svenska förhållanden. De största skillnaderna består dels i att riks- banken har ett mycket mera direkt infly- tande över prisbildning och kreditfördel- ning än sin amerikanska motsvarighet, dels i att beslutsfattandet med avseende på kreditinstitutens prissättning är långt mera centraliserat i Sverige. Båda faktorerna bör försvaga ev. samband mellan marknadsan- del för de största företagsenheterna å ena sidan och prissättning samt vinster å andra sidan. I stället torde det spela större roll för prissättningen hur stor marknadsandel olika typer av kreditinstitut har på olika marknader. Det är därför sannolikt att ut- jämningen i fördelningen mellan olika ty- per av kreditinstitut påverkat prisbildning- en. Detta bör bli mera markerat om det marknadsskydd, som lagstiftningen f.n. ger affärsbankerna på vissa områden, elimine- ras. Ett speciellt problem i sammanhanget är fördelningen av krediter mellan olika 10- kala och regionala marknader vid kredit- restriktioner. Särskilt när det gäller före- tagskrediter finns det anledning att anta att den lokala affärsbanksstrukturen påverkar fördelningen. En bank, som är ensamt re- presenterad på en ort eller i en mindre region har större möjligheter att där avslå en kreditansökan utan att förlora kunden
" Se Edwards samt där gjorda litteraturhän- visningar.
i fråga, än på orter där flera banker finns representerade. Andra kreditinstituts, främst sparbankernas, alltmer prononcerade strä- van att ge krediter även till företag kan dock komma att i framtiden starkt begränsa dylika geografiska skillnader i kreditför- delningen.
B: 2 Räntebildningen från konkurrenssynpunkt
Sedan början av 1960-talet är räntebild- ningen åter fri i den begränsade meningen att riksbanken inte längre direkt reglerar vissa räntesatser. Schematiskt brukar ränte- bildningsmekanismen framställas på följan- de sätt: De långa obligationsräntoma (som riksbanken kan påverka) bestämmer hypo- teksinstitutens räntor för bundna lån, som i sin tur blir normerande för övriga kredit- instituts (bl. a. sparbankers) räntor för bundna och obundna lån av motsvarande slag, som i sin tur bestämmer sparbanker- nas inlåningsräntor, som i sin tur blir nor- merande för affärsbankernas inlåningsrän- tor och därmed indirekt i betydande grad även för dessas olika utlåningsräntor.18 Diskussioner med representanter för olika kreditinstitut har emellertid visat att denna beskrivning inte längre kan sägas spegla verkligheten. Anledningarna härtill är flera.
Obligationsräntorna (med tillägg för för- valtningsbidrag) bestämmer självfallet fort- farande hypoteksinstitutens räntor för bundna lån. Men konkurrensen på utlå- ningssidan har sedan mitten av 1950-talet varit mycket måttlig — under långa perio- der obefintlig. I stället har riksbanken ett mera direkt inflytande över särskilt räntor- na för bostadslån samtidigt som tyngdpunk- ten i konkurrensen mellan bankinrättning- arna ligger på inlåningssidan. Beslutsfattan- det rörande räntesättning är i hög grad cen- traliserat till några få beslutsenheter och räntorna kan karakteriseras som huvudsak- ligen administrerade priser även om de inte kan sättas oberoende av varandra.
Rent praktiskt sker allmänna ränteför- ändringar i samband med förändringar i riksbankens diskonto. Riksbanken samman- träffar härvid med representanter för olika
grupper av kreditinstitut, redogör för bak- grunden till diskontoförändringen samt uppmanar representanterna att vid nytt sammanträde påföljande dag lämna kon- kreta förslag till nya räntesatser. Denna uppmaning kan vara åtföljd av mer eller mindre kraftigt markerade >>pekpinnar>> be- träffande vissa räntesatser. Efter samman- trädet vidtar ett intensivt konfererande in- om och mellan de olika kreditinstitutgrup- perna för att nå överenskommelser om nya räntesatser. Med undantag för flertalet af- färsbankers inlåningsräntor ges såsom tidi- gare visats de formella överenskommelser- na formen av rekommendationer till med- lemmarna av resp. kreditinstitutgrupp. De faktiska överenskommelserna mellan åt- minstone affärsbankerna är dock betydligt mer detaljerad än vad de publicerade re- kommendationerna ger vid handen.
Riksbanken deltar inte direkt i kreditin- stitutens överläggningar men vid prelimi- närt överenskomna förändringar i ränte- strukturen tas ofta kontakt med riksbankens ledning för att få ett slags underhandsgod- kännande, som gör det möjligt att fortsätta med förhandlingar om övriga räntesatser. Oftast förändras dock de annonserade in- och utlåningsräntorna parallellt med dis- kontot. Överenskomna utlåningsräntor är för åtskilliga typer av lån utformade som räntelatituder.
Riksbanken vill å ena sidan undvika att dirigera räntestrukturens detaljutformning men är å andra sidan självfallet angelägen om att kunna övervaka och kontrollera marknadsutvecklingen. Ett av inslagen i riksbankens politik är därför att förmå kre— ditinstituten att så detaljerat, som är prak- tiskt möjligt, publicera tillämpade utlånings- räntor för att härigenom hårdare binda kre- ditinstituten till de centrala överenskommel- serna (rekommendationerna).
Räntestrukturen är således i hög grad ett resultat av förhandlingar mellan kreditinsti- tuten. Trots detta finns det anledning att tala om prisledarskap på vissa delar av kre- ditmarknaden. En sådan diskussion måste
18 Se exempelvis Ohlin.
dock huvudsakligen baseras på allmänna uttalanden från de inblandade parterna — uttalanden som ofta är mycket allmänt hållna.
Inlåningen är det område där bankinrätt- ningarna konkurrerar hårdast och det är därför förhandlingarna om inlåningsräntor- na, som är mest strategiska vid ränteför- ändringar. I sin egenskap av insättarnas in- stitut har sparbankerna som principiell mål- sättning att hålla så höga inlåningsräntor som möjligt och brukar därför uppfattas som prisledare på detta område. Förr ac- cepterades dock vissa traditionella skillna- der i ränta och räkningssortiment mellan sparbanker, affärsbanker och postsparban- ken och det senare institutet anpassade pas- sivt sin inlåningsränta till det allmänna ränteläget på inlåningssidan såsom detta bl.a. bestämdes av konkurrensen mellan sparbanker och affärsbanker. Numera har de traditionella skillnaderna inom inlånings- rörelsen mellan affärsbanker, sparbanker och postbanken till stor del eliminerats även om en del sparbankers inlåningsräntor fortfarande avviker från övriga bankinrätt- ningars. Vidare har postbanken övergivit sin tidigare passiva roll vid räntesättningen och söker nu aktivt uppnå högsta möjliga ränta för insättarna. Postbanken har också goda möjligheter att påverka räntenivån på grund av det finmaskiga nätet av postan- stalter över hela landet. Denna förändring i beteendet får bl. a. sättas i samband med att postbanken inte längre behöver inhämta Kungl. Maj:ts tillstånd för att genomföra ränteändringar. Inlåningsmarknaden måste idag med avseende på prissättningen karak- teriseras som en utpräglat oligopsonistisk marknad med tre rivaliserande köparblock, som tillsammans dominerar marknaden. In- låningens räntestruktur är därför resultatet av en trekantsuppgörelse mellan sparban- ker, postbanken och affärsbankerna varvid de båda förstnämnda, som tillsammans har hälften av totala inlåningen, närmast täv- lar om att vara prisledare utan egna vinst- intressen.
Postbanken var starkt pådrivande vid in- förandet av de nya 6 och 12 månaders ka-
pitalräkningarna. Ränteförändringarna på den sistnämnda räkningen under 1963 och 1964 illustrerar både postbankens nya roll och sparbanksföreningens svårigheter ibland att få medlemmarna att bilda ge- mensam front. När diskontot i januari 1963 sänktes med en halv procentenhet ge- nomdrev postbanken att räntan på 12 må- naders kapitalräkning, som svarade för en obetydlig del av postbankens inlåning, en- dast skulle sänkas med en kvarts procent- enhet. En av de större sparbankerna i Skå- ne behöll emellertid oförändrad ränta på denna räkning. Detta blev den direkta an- ledningen till införandet av den tidigare nämnda förbindelsen att iaktta anmälnings- och förhandlingsskyldigheten — en förbin- delse som dock sparbanksföreningen ännu inte behövt åberopa. Efter en tid spred sig denna högre räntesats till andra bankinrätt- ningar i Skåne och vid årsskiftet 1963/64 såg sig samtliga institut föranlåtna att vid oförändrat diskonto över hela landet höja räntan på 12 månaders kapitalräkning med en kvarts procentenhet.
Den hårda konkurrensen om inlåningen jämte inlåningsmarknadens ovan skildrade allmänna karaktär å ena sidan samt den mycket måttliga konkurrensen om utlåning- en å andra sidan medför att sambandet mellan sparbankernas in- och utlåningsrän- tor snarast är omvänd jämfört med tidi- gare. Det blir en stark tendens att först nå överenskommelse om inlåningsräntorna, varefter utlåningsräntorna sätts på en höjd, som täcker inlåningsräntorna och rörelse- kostnaderna (självfallet inom ramen för vad riksbanken anser vara förenligt med sin penningpolitik). Den räntemarginal, som sparbankerna behöver för att täcka sina rörelsekostnader, har därför betydelse för främst obundna primärlåns räntesatser även om sparbankerna inte kan betraktas såsom prisledare på detta område.
Beträffande andra lån än de, som lämnas av hypoteksinstituten, finns det enligt olika uppgifter utpräglade prisledare på två om- råden inom de latituder, som riksbanken från sina utgångspunkter kan acceptera. För byggnadslån till bostäder uppfattas all-
mänt postbanken som prisledare. Orsaken till detta prisledarskap är bl. a. att banken koncentrerar sig till stora och hanterings- mässigt billiga bygnadskrediter. Postbanken har sedan slutet av 1950-talet kraftigt ökat sin andel av marknaden för bostadsbygg- nadskrediter. Även i fråga om kommunlån uppges postbanken vara prisledare om än inte lika utpräglat som beträffande bostads- byggnadskrediter.10 För övriga typer av krediter lär inte finns några egentliga pris- ledare. Det bör dock observeras vad som i föregående kapitel sagts om affärsbanker- nas räntesättning vid kreditgivning till före- tagen.
Även vid utnytjande av alla hittills an- vända penningpolitiska medel exkl. ränte- reglering kan det tänkas situationer, där riksbanken har svårigheter att åstadkomma en sänkning av vissa räntesatser, exempel- vis för banklån till näringslivet. Under 1950-talet var riksbanken i färd med att avveckla all egen utlåning men räntepoli- tiska överväganden har lett till en omsväng- ning härvidlag. Nu anses det önskvärt att ha beredskap för en viss egen marginell utlåning om så skulle behövas. Redan den- na beredskap kan tjänstgöra som ett effek- tivt hot från riksbankens sida. Riksbanken bedriver därför dels en viss växeldiskonte- ring och dels kreditgivning till diverse än- damål från den s.k. avbetalningslånefon- den. Båda rörelsegrenarna är ännu av myc- ket ringa omfattning. I detta sammanhang bör även observeras postbankens roll. Riksbanken kan inte sägas dirigera post- bankens räntesättning men å andra sidan anses postbanken i sin egenskap av statlig institution inte böra bedriva en räntepolitik, som står i strid med riksbankens intentio- ner. Postbankens existens underlättar där- för genomförandet av riksbankens ränte- politik.20
Vid diskussionen i föregående kapitel om affärsbankernas konkurrens om företags- kunderna drogs bl. a. slutsatsen att kartell- avtal och institutionella trögheter i pris- bildningen visserligen bidrar till att minska konkurrensen men att mer grundläggande faktorer såsom bankväsendets koncentrera-
de struktur och »varornas» stora homogeni- tet under alla förhållanden starkt begränsar möjligheter till och intresset för aktiv pris- konkurrens. I vid mening är denna slutsats inte giltig för kreditmarknaden i sin helhet med avseende på räntesättningen, eftersom olika kreditinstitut har olika bakgrund och därför olika målsättningar. När det gäller bankinrättningarna bör principiellt gälla att affärsbankerna eftersträvar höga utlånings- räntor och låga inlåningsräntor, att spar- bankerna eftersträvar höga in- och utlå- ningsräntor, att jordbrukskasseröreslen ef- tersträvar låga in- och utlåningsräntor och att postbanken såsom allmännyttigt företag eftersträvar höga inlåningsräntor och låga utlåningsräntor eller snarare en lämplig av- vägning mellan in- och utlåningsräntornas höjd. Härigenom finns det motsatsförhål- landen mellan bankinrättningarna, som inte skulle finnas om samtliga var privatägda, vinstmaximerade företag. Samma slag av motsatsförhållande finns mellan hypoteks- instituten och exempelvis försäkringsbola- gen. Detta behöver emellertid inte medföra någon utpräglad aktiv räntekonkurrens >>ute på marknaden», eftersom på homogena marknader såsom inlåningsmarknaden rän- teförändringar såsom konkurrensmedel än- då är ineffektiva. Räntekonkurrensen sker i stället huvudsakligen vid förhandlingsbor- det i samband med diskontoförändringar. För den aktiva kundackvisitionen måste andra konkurrensmedel därför tillgripas — särskilt beträffande inlåningen.
B: 3 Bankinrättningamas kontorsetablering
När priset av olika skäl inte används som konkurrensmedel på en marknad söker fö-
” Ibland förekommer uppgifter om att post- bankens utlåning är mycket starkt koncentrerad till Stockholmsområdet. Detta är dock inte rik- tigt. Av bankens totala utestående krediter har mindre än en tredjedel gått till Stockholms stad och län. En betydande del av postbankens kre- diter går till bl. a. Norrlandslänen.
20 Det bör nämnas att i och med tillkomsten 1958 av dagslånemarknaden har riksbanken fått ännu ett penningpolitiskt medel. Genom att i samspel med riksgäldskontoret operera på den- na marknad för mycket kortfristiga krediter kan riksbanken snabbt påverka kreditmarkna- dens likviditet.
An'l'ul konfor- 4500 4000— 5500— p l700— 54 I5llll— A _ A |000— _ _o____3 *-----—_-*--------* ””I | | I | | | | l | | l950 |955 l960 IBM-
P :Postbonken, fasta postanstalter Sqisporbunker, inklusive sparställen 523 " , exklusive "
A :Afförsbunker 3 =Jordbrukskosaerörelsen
Anm. För jordbrukskasserörelsen finns endast Uppgifter för I950, I955, man och trea Köllor:0fficiell statistik och inhämtade upp— gifter från jordbrukskasseförbundet
Diagram 9: 2. Antal kontor 1950—64 vid olika bankinrättningar
retagen i stället att konkurrera med pro- duktdifferentiering, reklam och olika for- mer av service. Med de starkt begränsade möjligheter till produktdifferentiering, som bankerna har, är servicekonkurrens och särskilt kontorslokalisering det sannolikt viktigaste konkurrensmedlet. I synnerhet gäller detta i konkurrensen om hushållens
inlåning och utnyttjande av banktjänster, eftersom närhetsfaktorn har mycket stor betydelse för dessa kunders val av bank- kontor. Den praktiska skillnaden mellan expeditionskontor och avdelningskontor (i affärsbankernas terminologi) ligger i att in- låningsrörelse jämte vissa enklare bank- tjänster helt dominerar de förstnämndas verksamhet.
Efter den kraftiga nedgången under förs- ta hälften av 1920—talet var antalet affärs- bankskontor i Sverige till in på 1950-talet tämligen stabilt med en svagt nedåtgående tendens. Fr.o.m. 1954 och särskilt 1956 har emellertid antalet stigit snabbt såsom framgår av diagram 9: 2. Även antalet sparbankskontor (inkl. sparställen) har ökat snabbt sedan mitten av 1950-talet. Således har antalet affärsbankskontor ökat med 34% och antalet sparbankskontor med 37 % mellan ultimo 1955 och ultimo 1964. Fr.o.m. 1960 har vidare jordbrukskasse— rörelsens kontorsnät byggts ut kraftigt ge- nom öppnande av expeditionskontor. [ skarp kontrast härtill står utvecklingen av antalet fasta postanstalter, vilka ultimo 1964 hade minskat med 17 % sedan 1955.
av: Detta beror på att antalet postanstalter
främst bestäms utifrån postala övervägan- den.
Det hävdas ofta att bankernas kontors- expansion beror på inflyttningen till stor- städerna samt på allmänhetens stigande ef- terfrågan på banktjänster och den >>förläng- ning av disken» som detta nödvändiggör. Under de senaste åren har också framhål- lits den omfördelning av finansiellt sparan- de till hushållens förmån som skett. Dessa förklaringar är dock inte uttömmande. En av huvudorsakerna till kontorsexpansionen både inom affärsbanks- och sparbanksvä- sendet torde vara den hårdnande konkur- rens om inlåningsmedlen, som inträdde i och med den stegvisa skärpningen av kre- ditmarknadspolitiken 1954—1956. Det bör observeras att den kraftiga ökning av trans- aktionsvolymen inom bankväsendet, som skett under senare år till betydande del va- rit en direkt följd av varje instituts ökade ansträngningar att dra till sig inlåningsme-
del (bl. a. via checklön) från allmänheten. Kostnaderna för denna del av den ökade transaktionsvolymen och därav föranledd »förlängning av disken» i form av flera kontor utgör därför en av egna åtgärder betingad försäljningsmerkostnad på inlå- ningsmarknaden. Vidare kan nämnas att antalet kontorsnedläggningar inom affärs- bankväsendet varit ringa under perioden i fråga varför avflyttningen inom stora om- råden tydligen haft liten effekt på kontors- strukturen.
Staten utövar i Sverige en viss kontroll över bankinrättningarnas kontorsetablering. Enligt banklagen krävs tillstånd från Kungl. Maj:t för att öppna avdelningskontor i kommun, där banken inte tidigare driver verksamhet. Vid öppnande av tillståndsfria kontor åligger det banken att omgående anmäla detta till bankinspektionen. För sparbank krävs tillstånd av bankinspektio- nen för att öppna avdelningskontor medan inga inskränkningar gäller för öppnande av sparställe. För jordbrukskasserörelsen gäller motsvarande kontroll vid centralkassas eta- blering av avdelningskontor.
De nuvarande bestämmelserna för affärs- bankerna tillkom i och med nya banklagens ikraftträdande den 1 januari 1956 och inne- bar en viss liberalisering jämfört med tidi- gare lagstiftning från 1918, enligt vilken tillstånd krävdes för öppnande av kontor på alla andra orter än där huvudkontoret var beläget. Bakgrunden till etableringskon- trollens införande 1918 var den då pågå- ende kraftiga ökningen av antalet kontor. Kontrollen ansågs nödvändig bl. a. för att hålla nere totalkostnaderna för inlånings- verksamheten och förhindra >>osund» kon- kurrens om kunderna. Vid införande av 1955 års banklag angavs enligt statsråds- protokollet som motiv för kontrollen endast att den säkrade ett medinflytande för det allmänna vid utvidgning av en banks rö- relse till nya orter.21 Ikraftträdandet av 1955 års sparbankslag medförde en viss liberalisering även för sparbankerna. Tidi- gare fick sparbank inte utan tillstånd driva avdelningskontor på annan ort än där sty- relsen hade sitt säte. För både affärsbanker
och sparbanker har kommunsammanslag- ningarna lett till ökad etableringsfrihet ef- tersom tillståndsgivningen nu är knuten till primärkommungränserna. Utvecklingen mot allt större kommunala enheter kom- mer därför vid oförändrad lagstiftning att alltmer reducera betydelsen av den statliga etableringskontrollen.22
Kontrollen över affärsbankernas kontors- etableringar har närmare studerats för att få en uppfattning om dem syften och effek- ter.
Bankinspektionen ska i sin egenskap av tillsynsmyndighet yttra sig över bankernas kontorsansökningar innan Kungl. Maj:t tar ställning. Med få undantag följer besluten inspektionens yttranden. De avvikelser, som görs, är mestadels i positiv riktning för ban- ken. Inspektionens politik i kontorsfrågor har utformats efter hand på basis av gjorda erfarenheter.23 En framskjuten plats vid all bedömning av kontorsansökningar intar en- ligt uppgift den merkostnad för affärs- banksväsendet, som det nya kontoret enligt allmänna bedömanden antas medföra. Mot kostnaden ställs ett antal faktorer, vars be- tydelse skiftar något beroende på den aktu- ella ortens redan existerande tillgång på bankinrättningar. Gäller ansökan en ort, där tidigare inte finns varken sparbank, affärsbank eller jordbrukskassa och vars in- vånare har tämligen långt till närmaste bank, är inspektionen relativt liberal. Även när underlaget för kontorets verksamhet bedöms vara i minsta laget tillstyrks ansö- kan på grund av att invånarnas tillgång på bankservice förbättras så kraftigt. Gäller ansökan en ort, där sparbank men ej affärs- bank finns, är inspektionen mera restriktiv. Avgörande för ställningstagandet blir huru-
” Hans Bergström. Vidare hänvisas till det betänkande, som framläggs av kreditinstitutut— redningen, vari dels behandlas etableringslag- stiftningen för alla bankinrättningar, dels dis- kuteras kontorsetablering från konkurrenssyn- punkt och dels diskuteras etableringskontrollen.
22 Den sittande kreditinstitututredningen kom- mer sannolikt att föreslå ändrade regler för det allmännas kontroll över kontorsetableringarna. ” Framställningen i det följande baseras på samtal med ledande tjänstemän vid bankin- spektionen.
vida befolkningen är tillräckligt stor och näringslivet tillräckligt utvecklat samt i båda avseenden kan beräknas expandera nog starkt, för att utökad bankservice via etablering av ett affärsbankskontor kan an- ses motiverad. Om ansökan avser en ort, där redan en affärsbank finns etablerad, blir huvudfrågan om praktiska möjligheter finns att skapa lokal konkurrens. Vid be- dömning härav ses i första hand på stor- leken av det befintliga affärsbankskontorets rörelse. Avser ansökan en ort, där redan två eller flera affärsbanker är represente- rade, är inspektionen pricipiellt mycket restriktiv, eftersom konkurrensbehovet är tillgodosett och bankservice i regel tillhan- dahålls även av sparbank och jordbrukskas- sa. Oftast har mycket speciella motiv fun- nits när inspektionen tillstyrkt sådana an- sökningar. Man har således ställt sig positiv till att nya affärsbanker vunnit insteg i Norrlandsstäderna för att erhålla en bättre differentiering av affärsbanksväsendet i Norrland och minska Handelsbankens do- minans där. Under senare år har också en betydande differentiering skett. Naturligt nog har inspektionen varit positivt inställd till Kreditbankens ansökningar om etable— ring i större städer i enlighet med statsmak— ternas målsättning att den statliga banken ska vara en riksomfattande bank. Andra speciella skäl för tillstyrkande har varit att den större orten ifråga saknar en storbank med alla dess Specialtjänster, varför ett stor- bankskontor utifrån allmänna effektivitets- synpunkter framstått som önskvärt. Vidare har i en del fall ansökningar tillstyrkts då det nya kontoret ansetts vara ett naturligt komplement för banken med hänsyn till den geografiska omfattningen av dess verk— samhet.
På grundval av registreringar vid bank- inspektionen samt pubilcerade kontorsför- teckningar har i tabellerna 9: 2—9: 4 gjorts vissa sammanställningar för att belysa kon- torsetableringarnas utveckling och etable- ringskontrollens utslag. Motsvarande upp- gifter för sparbankerna har inte samman- ställts. I tabell 9:2 redovisas utvecklingen fr.o.m. 1950 av affärsbankernas kontors-
ansökningar, tillståndsfria etableringar samt nedläggningar. Såsom framgår har både an- talet ansökningar och antalet tillståndsfria etableringar ökat mycket snabbt. Således var antalet ansökningar om etablering i kommun där sökandebanken tidigare ej är representerad 7,5 gånger större 1962—1964 än 1950—1952.24 Antal beviljade sådana ansökningar har också stigit kraftigt men tillståndsgivningen har blivit påtagligt re- striktivare fr.o.m. slutet av 1950-talet. Sammanlagt har sedan början av 1956 till- stånd givits för öppnande av 145 nya af- färsbankskontor. Under samma tid har 296 tillståndsfria kontor öppnats. Av dessa se- nare var över 60 % belägna i de tio största städerna. Av ansökningarna har ett stort antal avsett Stockholms och Göteborgs för- ortskommuner (däremot ingen Malmös) och tillståndsgivningen har för dessa i stort sett varit betydligt liberalare än genom- snittligt.
Kontorsnedläggningarna har under 1950- och 1960-talen varit fåtaliga och endast i enstaka fall inneburit att banken i fråga lämnat orten.
Delas kontorsansökningarna upp efter resp. kommuns bankstruktur, stämmer — särskilt för senare år — variationerna i av- slagsprocenten relativt väl överens med Vad som kan väntas enligt de allmänna riktlinjer som inspektionen sägs följa. Enligt tabell 9:3 avslogs under treårsperioden 1962— 1964 67 % av ansökningarna till orter med minst två banker, 56% av ansökningarna till enbanksorter och 370/(. av ansökningarna till orter, som saknade affärsbank. Av sist- nämnda kategori orter var det relativt få, som saknade sparbankskontor. Deras av- slagsfrekvens avvek inte systematiskt från genomsnittet för kategorin. I övriga kate- gorier saknades sparbankskontor på orten i endast ett par fall. Sett över hela perioden 1950—1964 har andelen ansökningar till orter, som tidigare saknat affärsbank, mins- kat något. I tabell 9: 4 har en differentie- ring också gjorts efter typ av bank. Av-
"N I några enstaka fall har gjorda ansökningar efter samtal med inspektionen dragits tillbaka. Dessa är inte medtagna i statistiken.
slagsfrekvensen är genomgående lägre för Sveriges Kreditbank, vars ansökningar va- rit koncentrerad till flerbanksorter. Provins- bankerna jämte Enskilda Banken har totalt sett något lägre avslagsfrekvens än gruppen Svenska Handelsbanken, Skandinaviska Banken och Göteborgs Bank och har dess- utom på orter där de är ensamma, gynnats av hög avslagsfrekvens för de tre privata storbankerna. Båda faktorerna torde kun- na ses som uttryck för inspektionens all- männa strävan att värna om provinsban- kerna.
Den starka ökningen av antalet affärs- bankskontor kan sägas bero på den libera- liserade lagstiftningen 1956 i den begränsa- de meningen att med den äldre lagstiftning- en hade en restriktiv tillståndsgivning kun- nat hålla tillbaka tillväxten av nu tillstånds- fria kontor. Men den nya lagstiftningen
innebar inte att tidigare önskade etableringar plötsligt släpptes fram. Inte enbart till- ståndsfria kontor utan även kontorsansök- ningarna har ökat kraftigt. Dessutom öka- de antalet ansökningar betydligt redan 1953 _1955.
Antalet ansökningar kan emellertid inte användas som ett direkt mått på hur många kontor, som hade etablerats om tillstånds- givningen varit 100-procentig. För det förs- ta ansöker ibland samma bank flera gånger om tillstånd för en kommun. Således hade i de 17 kommuner, som med 1964 års an- sökningar fick det första etableringstillstån- det på fem år, i fem fall den etablerande banken ansökt om tillstånd tidigare under femårsperioden. Inga sådana fall fanns dock bland beviljade ansökningar för 1954. För det andra finns det en viss tendens att en ansökan från en bank relativt snabbt
Tabell 9: 2. Affärsbankernas kontorsansökningar, kontorsetableringar och kontorsnedlägg- ningar I 950—1964
Tidsperiod
50—52 53—55 56—58 59—61 62—64 S:a
]. Antal till inspektionen inkomna ansökningar om etablering i kommun där sökande banken tidigare ej är representerad _ härav antal beviljade _ härav andel avslagna — härav antal ansökningar om etablering i för-
ortskommuner till Stockholm och Göteborg _ av ovanstående ansökningar beviljat antal
2. Antal till inspektionen inkomna ansökningar om etablering i kommun där sökande banken tidigare är representerad _ härav antal beviljade
3. Antal till inspektionen inkomna anmälningar om tillståndsfri etablering _ härav avseende 10 största städerna _ härav avseende Stockholm _ härav avseende Göteborg _ härav avseende Malmö
4. Antal nedlagda kontor _ härav i kommun där nedläggande banken har endast ett kontor
15 46 57 103 114 335 10 31 36 58 51 186 33 % 33 % 37 % 44 % 55 % 44 % 6 12 10 21 24 73 4 10 5 14 16 49 6 16 _ _ _ 22 6 13 _ _ _ 19 9 _ 80 87 129 305 4 _ 52 59 74 189 3 _ 20 32 28 83 1 _ 9 9 14 33 _ _ 7 5 12 24 5 1 4 4 5 19 1 _ 2 _ 1 4
Anm. Använda källor är förteckningar vid bankinspektionen, inspektionens diarium samt de sed- vanliga publicerade förteckningarna på området. Ansökningarna har grupperats med utgångspunkt från tidpunkten för deras ankomst till inspektionen. Besluten kan i vissa fall vara upp till två år senare. Vidare är några tillstånd ej utnyttjade vid varje tidpunkt. Servicebussar, kontor vid mässor etc. har ej medtagits i statistiken. Ej heller har medtagits ansökningar om att få fortsätta rörelsen (1 fall) och att få tillståndet utvidgat till att avse hel kommun (1 fall). Däremot har medtagits ansökningar om kontor, avsedda att driva rörelse endast under viss tid på året. Definitionen av Stockholms och Göteborgs för- ortskommuner är den i Stat. Årsbok för 1965 använda.
Tabell 9: 3. Ansökningar om kontorsetableringar 1950—64 fördelade efter existerande bank- struktur på resp. ort
Kategori av ort
Tidsperiod 50—52 53—55 56—58 59—61 62_64 S:a
1. Antal ansökningar avs. orter där tidigare två eller fler affärsbanker fanns _ andel av totala antalet ansökningar _ andel avslagna ansökningar
2. Antal ansökningar avs. orter där tidigare en affärsbank fanns
3 9 19 51 48 130 20% 20% 33% 50% 42% 39% 0 % 22 % 3 % 47 % 67 % 49 %
2 6 I 7 25 36 86
— andel av totala antalet ansökningar 13 % 13 % 30 % 24 % 32 % 26 % _ andel avslagna ansökningar 50 % 33 % 65 % 44 % 56 % 52 % 3. Antal ansökningar avs. orter där tidigare ingen
affärsbank fanns ]0 31 21 27 30 119 —— andel av totala antalet ansökningar 67 % 67 % 37 % 26 % 26 % 36 % — andel avslagna ansökningar % 35 % 19 % 37 % 37 % 34 % — antal ansökningar avs. orter utan sparbanks-
kontor 7 14 9 10 6 46 _andel avslagna ansökningar avs. orter utan
sparbankskontor 29 % 36 % 22 % 50 % 17 % 33 % Anm. Orterna har grupperats efter bankstrukturens utseende vid tidpunkten för beslutet. Besluten har studerats med utgångspunkt från avslagen, varför i de fall där flera ansökningar förelegat och en beviljats, den beviljade ansökan räknats in i bankstrukturen.
följs av ansökningar från andra banker för samma kommun. Detta tvingar inspektio- nen och Kungl. Maj:t att göra ett val vid tillståndsgivningen, vilket kan vara det de olika bankerna räknar med. Av avslagen över 1950—1964 års ansökningar har i ca 25 % av fallen tillstånd samtidigt givits an- nan sökande bank. För det tredje är etable- ringskontrollen endast partiell vilket kan ha lett till etablering av fler tillståndsfria kon- tor i stället. Även om hänsyn tas till ovan- stående reservationer förefaller det sanno- likt att etableringskontrollen i någon mån bromsat ökningen av totala antalet bank- kontor.
I denna undersökning ska inte göras nå- got försök till totalvärdering av den nuva- rande bankkontorsstrukturen från samhälls- ekonomisk synpunkt beroende på de stora svårigheterna att avgöra vilken struktur som är samhällsekonomiskt optimal. Där- emot kan det vara befogat med en partiell analys i form av att ett antal i samman- hanget relevanta faktorer kortfattat disku- teras.
Det kan antas att bankernas beslut om öppnande av nya kontor och nedläggning
av gamla i regel föregås av noggranna prog- nos- och lönsamhetsstudier. Lönsamheten av ett kontor är dock många gånger svårbe- räknad eftersom hänsyn måste tas till såda- na faktorer som önskemål om att täcka så stor del av landet som möjligt för att främ- ja kundtroheten, effekten av ett nytt kontor på övriga kontor i området, behov av att i defensivt syfte möta konkurrenternas åtgär- der och den >>bad-will» som nedläggning av ett kontor i en avfolkningsbygd kan ge. Det stora antalet kontor med liten omslutning kan därför inte utan vidare tas som belägg för företagsekonomisk ineffektivitet.
Ett från företagsekonomisk synpunkt väl- motiverat kontorsnät behöver i den rådan- de konkurrenssituationen inte vara optimalt från samhällsekonomisk synpunkt. Två typ- fall kan få illustrera detta. Om två kontor, som ligger praktiskt taget vägg i vägg med varandra, slås samman till ett kontor är det tänkbart att till följd av stordriftsför- delar och högre kapacitetsutnyttjande kost- nadsbesparingar kan uppnås samtidigt som minskningen av kundservicen är negliger- bar. Om två kontor är belägna ett stycke från varandra kan en sammanslagning ge
Tabell 9: 4. Ansökningar om kontorsetable- ringar 1930—64 fördelade efter existerande bankstruktur och avslagsfrekvens för olika banker
Antal Andel ansök- av-
Kategori av ort och bank ningar slagna
A. Orter med minst två affärsbanker 1. Ansökningar från SHB, Skand. B. och Gbgs B. 72 2. Ansökningar från Sve- riges Kreditbank 27 3. Ansökningar från övriga banker 31
53 % 26 % 61 %
B. Orter med endera SHB, Skand. B., Gbgs B. eller Sv. K.b. 1. Ansökningar från SHB, Skand. B. och Gbgs B. 32 2. Ansökningar från Sve- riges Kreditbank 4 3. Ansökningar från övriga banker 17
56% 25% 29%
C. Orter med en av övriga banker 1. Ansökningar från SHB, Skand. B. och Gbgs B. 32 2. Ansökningar från Sve- riges Kreditbank —— — 3. Ansökningar från övriga banker ] 0 %
66 %
D. Orter som saknar affärsbank 1. Ansökningar från SHB, Skand. B. 0 h Gbgs B. 77 35 % 2. Ansökningar från Sve- riges Kreditbank — — 3. Ansökningar från övriga banker 42 31 %
E. TOTALT ]. Ansökningar från SHB, Skand. B. och Gbgs B. 213 2. Ansökningar från Sve- riges Kreditbank 31 3. Ansökningar från övriga banker 91
Anm. Se anm. till tabell 9: 3.
49% 26% 41%
kostnadsbesparingar men priset är då en mera påtaglig minskning i servicen genom längre gångavstånd för kunderna. I det förs- ta fallet är det således frågan om en ren resursbesparing medan i det andra fallet resursbesparing och serviceminskning får vägas mot varandra. Slutsatsen blir att på
orter med många och tätt liggande bank- kontor torde det ofta vara tveksamt om öppnandet av ytterligare kontor är samhälls- ekonomiskt motiverat eftersom både önske- mål om konkurrens och kundernas service- behov är tillgodosett i stor utsträckning.
Genom att ett antal konkurrensmedel av olika skäl inte används fästs större vikt än annars vid kontorsetableringar. Detta får till följd att ett större kontorsnät erhålls än om samtliga konkurrensmedel kom till an- vändning. Att närhetsfaktorn enligt olika interna undersökningar vid bankerna spelar en mycket stor roll för kundernas val av bankkontor är knappast förvånande, efter- som i brist på bl. a. priskonkurrens läget är nästan enda skillnaden mellan olika bank- kontor. Närhetsfaktorn torde primärt inte vara av mindre betydelse inom detaljhan- deln. Trots detta har under senare år eta- blering av andra butiker än närhetsbutiker i hög grad satt sin prägel på detaljhandelns strukturförändring.
Som jämförelse kan också nämnas att en stor engelsk kreditmarknadsutredning (den s.k. Radcliffe-kommittén) 1959 konstatera- de att det skotska bankväsendet är mer kar- telliserat än bankväsendet i övriga England. Kartellerna ansågs uppamma servicekon- kurrens, vilket förklarades vara en av an- ledningarna till att Skottland är >>overban- ked» jämfört med andra länder. Också en nyligen gjord engelsk utredning kritiserar bankerna i England för överdriven kontors- etablering till följd av ovilja att konkurre- ra med andra medel.25
Det finns således vissa skäl, som kan åberopas för en statlig kontroll av banker- nas kontorsetablering med syfte att delvis korrigera effekterna av den rådande kon- kurrenssituationen. Den nuvarande utform- ningen av etableringskontrollen måste dock karakteriseras som något egendomlig. Den typ av kontorsetablering, som enligt vad tidigare sagts i första hand kan vara av diskutabelt värde från samhällsekonomisk
25 Radecliff—rapporteu, 5 159 samt National Board for Prices and Incomes, s. 51—57. Det bör observeras att offentlig etableringskontroll beträffande bankkontor inte finns i England.
synpunkt — nämligen etablering av expe- ditionskontor — är tillståndsfri. Däremot krävs tillstånd för en banks nyetablering på en ort trots att en sådan etablering ofta torde medföra en önskvärd ökning av kon- kurrensen på denna Ort. Etableringskon- trollens utformning innebär i praktiken ock- så en kontroll över i vilka regioner respek- tive bank får bedriva rörelse.
B: 4 Konkurrensmedel i övrigt
Den analys av konkurrensförutsättningar och konkurrensmedel med avseende på fö- retagskunder, som gjordes i föregående ka- pitel, är naturligtvis till betydande del till— lämplig även för övriga typer av bankkun- der. Avslutningsvis ska därför i detta av- snitt diskussionen av konkurrensförhållan- dena endast kompletteras på vissa punkter, som främst berör konkurrensen om hus- hållsinlåningen.
Sambanden mellan inlåning, kreditgivning och bankmässiga tjänster gäller även andra bankkunder än företag och sätter sin prä- gel på alla bankinrättningars beteende. Vill— koret för att en privatperson ska få exem- pelvis ett byggnadslån är ofta att han och hans familj har all inlåning vid bankinrätt- ningen. Direkta avtal förekommer emeller- tid också.
Avtalet mellan sparbanksföreningen och Folksam har redan nämnts. Sparbanksför— eningen har även slutit en överenskommel- se med Svenska Kommunförbundet, vari resp. medlemmar rekommenderas att utöka samarbetet med sparbank och kommun. Bland praktiska åtgärder nämns i överens- kommelsen att kommunen placerar sina lik- vida medel hos inom kommunen verksam sparbank, att kommunen öppnar checkräk- ning (ev. kombinerad med kredit) och bank— giro i sparbanken för användning vid kom- munens in- och utbetalningar, att sparban- ken tillgodoser kommunens kortfristiga och långfristiga lånebehov och att kommunen anlitar sparbankens serviceformer, exempel- vis för löneutbetalningar, uppbörd av hyror och avgifter och förvaltning av kommunens värdehandlingar. Postbanken har å sin sida
slutit paketöverenskommelser med vissa, främst större, kommuner vari ingått be- stämmelser om lån, inlåning, kommunens inkassering av avgifter, skatteuppbörd m.m.
Kommunernas totalt sett betydande inlå— ning gör dem till ofta attraktiva bankkun- der. I ett stort antal fall fördelar kommu- nerna sin inlåning på ortens bankinrättning- ar varvid beträffande affärsbankerna den relativa storleken av resp. banks skatt till kommunen är en flitigt använd fördelnings- norm.
Nämnas kan att det tidigare samarbetet mellan affärsbanker och sparbanker vid bo- stadskreditgivning närmast helt upphört un- der de senaste sju-åtta åren till följd av bristen på och konkurrensen om inlånings- medel. Tidigare var det relativt vanligt att affärsbankernas bostadskrediter (särskilt vil- lalån) efter byggnadstidens slut lades om till långfristiga lån hos den lokala sparban- ken. Nu sker avlyft vid de båda bankinrätt- ningarna enbart till den egna fasta låneport— följen, hypoteksinstituten eller kreditaktie- bolagen. Man vill inte »skänka» inlåning till huvudkonkurrenten. Detta är en av an- ledningarna till att resp. banker i slutet av 1950-talet och början av 1960-talet blev ytterst angelägna om att skaffa sig egna kreditbolag. Dessa kreditbolag och olika slags finansieringsinstitut kompletterar dess— utom inte bara bankernas utlåningsrörelse utan även deras inlåningsrörelse och ger möjligheter till konkurrens om likvida me- del på en marknad utanför de traditionella kreditinstitutens ram. Räntenivån uppges också vara betydligt rörligare på den mark- naden.26
I konkurrensen om kunder bland allmän- heten med inriktning främst på inlåningen (direkt eller indirekt) har en rik flora av
5" Framväxten av banker närstående för bo- stadsfinansiering avsedda kreditbolag, som konkurrerar med hypoteksinstituten har ska- pat ett egendomligt konkurrensförhållande när det gäller försäljning av kreditbolagens och hypoteksinstitutens obligationer. Bankerna säl- jer nämligen hypoteksinstitutens obligationer i kommission samtidigt som man säljer de egna kreditbolagens obligationer. Något gnissel i samarbetet mellan bankerna och de aktuella hypoteksinstituten lär dock inte ha förmärkts.
konkurrensmedel kommit till användning från främst affärsbankernas och sparban- kernas sida. Detta framgår av nedanståen— de katalogartade uppräkning, som inte är fullständig.
Affärsbankernas checklön och dess mot— svarigheter hos sparbanker och postbanken har utvecklats till det stora slagnumret i konkurrensen om allmänhetens inlåning. En- bart affärsbankernas checklönekonton upp- gick till ca 800000 1966 jämfört med ca 150000 1960.27 Aktiviteter av liknande slag är inbetalning via bank av termins- och studentkårsavgifter vid universiteten, inbe- talning av medlemsavgifter vid vissa för- eningar. utbetalning av folkpensioner samt medverkan vid insamlingar av olika slag.
Både genom ackvisition över disk och på andra sätt söker man få som inlåning de större penningbelopp, som av olika skäl är i omlopp (exempelvis på grund av fastig- hetsförsäljningar). Längst härvidlag har spar- bankerna gått genom etablering av ett riks- omfattande företag för fastighetsförmedling. Uppdrag som boutredare och testaments- exekuator tillför också bankerna inlåning.
Genom bildande av sparklubbar och ak- tiesparklubbar vid företag, föreningar etc. tillförs banker både inlåning och andra bankaffärer. Sparbankerna har under hösten 1967 dessutom startat en egen fond för aktiesparande av samma typ som de s.k. Koncentra-fonderna. Vissa av storbankerna har under 1967 medverkat i bildande av aktiesparfonder med delvis annan utform- ning än Koncentra-fonderna.
Speciella inlåningsformer erbjuds, som i varierande kombinationer är förenade med vissa lånemöjligheter, inriktning på bestäm- da sparmål, försäkringar, varor, tävlingar och lotterier. Exempel härpå är sparlån, eg- nahemssparande, semesterklubbssparande och barnbidragssparande. Relativt kortfris— tig inlåning i speciella former med inrikt— ning på bestämda sparmål av typen som- marstuga, varaktiga konsumtionsvaror, se— mesterresor etc. antas allmänt inom bank- väsendet komma att öka snabbt och bli ett viktigt konkurrensmedel eftersom till följd av bl.a. samhällets åtgärder ålderdomsspa-
rande och annat långsiktigt sparande inte får samma betydelse i framtiden.
I samband med mer eller mindre utpräg- lade informationssammankomster av olika slag — både i bankernas och andras regi — lämnas information om den egna ban- kens tjänster och görs direkt och indirekt reklam för banken. Som exempel kan näm- nas jordbrukardagar, husmorsdagar, resaft- nar, småhusaftnar, >>äktenskapskurser>> för ungdom och >>trivselaftnar» för invånarna i ett visst område.
Avsevärda belopp läggs ner på affische- ring, annonsering i pressen, broschyrer, korsband till hushållen, säljbrev till bestäm- da kategorier av människor (exempelvis ny- blivna mödrar) osv. En betydande del av reklamen måste dock anses vara av infor- mativ karaktär. Vidare förekommer allmän PR-verksamhet av olika slag.
I anknytning till olika serviceerbjudan- den, öppnande av nya kontor, s.k. spar- veckor m.m. lockas kunder med tävlingar, lotterier och presenter. Bortskänkande av en femma till var och en som öppnar konto under ett nytt kontors första tid hör nume- ra till rutinen inom affärsbankerna. En för- teckning av presentartiklar upptar bl.a. nät- kassar, pennor, nyckelringar, gummibollar, plastportföljer, för tillfället speciellt präg- lade medaljer, telefonunderlägg, adressböc- ker i guld, fickdagböcker samt målarböcker och för närmast tanken till en välsorterad souvenirbutiks varuförteckning.
Betydande ansträngingar läggs ner för att göra banklokalen och dess personal så attrak— tiv som möjligt för kunderna. I kassörskor- nas utbildning ingår således kundpsykologi. undervisning vid Shantungskolan, klädråd m. m. Banklokalerna görs ljusa, moderna och »kundvänliga» på olika sätt vilket enligt en del bedömare lett till lyxinredningar.
Några uppgifter om storleken av banker— nas försäljningskostnader finns inte tillgäng- liga men de torde uppgå till betydande be-" lopp. I åtskilliga fall har konkurrensen om inlåningen medfört tillkomsten av nya tjänster, som ökat kundernas valmöjligheter.
27 Uppgifter erhållna från kreditinstitututred- ningen.
I andra fall har konkurrensen tagit sig ut- tryck i en >>utsmyckning>> av existerande tjänster, vars värde för bankkunderna torde vara diskutabel.
C. Räntemarginaler och vinster
Det är naturligt att avsluta denna kartlägg- ning och analys av affärsbankernas verk- samhet med att mycket översiktligt redo— göra för räntemarginaler, bruttovinster, lå- neförluster, nettovinster och andra uttryck för verksamhetens resultat. De data, som redovisas i det följande, har till största de- len ställts till utredningens förfogande av bankinspektionen. Uppgifterna har samlats i tabellerna 9: 4—9: 10 samt diagram 9: 3, som är ett utdrag av tabellerna. Längden av de undersökta perioderna har bestämts av tillgången på material.
Ett ofta använt mått vid analys av ban- kernas in- och utlåningsrörelse är räntemar- ginalen, d.v.s. skillnaden mellan å ena si- dan medelräntan på utlåningen till allmän- heten och å andra sidan medelräntan på in- låningen från allmänheten. Något egentligt mått på bankernas resultat är inte räntemar- ginalen bl. a. beroende på att de båda näm- nama är olika stora. Räntemarginalen är dock av visst intresse, eftersom den i mycket begränsad mening mäter hur stor ersättning bankerna betingar sig för att omhänderha och låna ut insättarnas medel.
Räntemarginalens utveckling 1958—66 redovisas i tabell 9: 4 och diagrammet. Som framgår sjönk marginalen kraftigt åren 1961—64 (från 2,89 procent till 2,51 pro- cent) för att därefter åter stiga. Föränd— ringarna i marginalens storlek har inte ge- nomgående gått i samma riktning som dis- kontoförändringarna. Den vidgade ränte- marginalen under 1965 torde till stor del bero på att vissa utlåningsräntor höjdes mer än diskontot vid diskontoförändringen i slu- tet av 1964. Nedgången 1961—63 speglar främst förskjutningar i inlåningens struk- tur i riktning mot räkningar med hög ränta.
En jämförelse mellan storbanker och öv— riga banker (i fortsättningen kallade pro- vinsbankerna) visar att de sistnämnda
t.o.m. 1961 hade mindre räntemarginal än storbankerna. Därefter har provinsbankerna haft en avsevärt högre räntemarginal. Detta beror i första hand på att provinsbankerna enligt tabellen lyckats uppnå högre utlå- ningsräntor även om effekten härav på rän- temarginalen delvis begränsas av att pro- vinsbankerna också har genomsnittligt högre inlåningsräntor beroende på inlåningens sammansättning.
För sparbankerna kan på basis av till- gängligt material inte någon räntemarginal av samma slag som för affärsbankerna be- räknas. I stället får beräknas skillnaden mel- lan medelränta för inlåningen och räntan för vissa typer av lån. Sett över en något längre period än den, som studerats för affärsbankerna, har dessa ränteskillnader vuxit starkt, vilket delvis torde bero på steg- ringen av förvaltningskostnaderna (tabell 9: 5). Ränteskillnaderna är dock fortfaran- de avsevärt lägre än affärsbankernas ränte- marginal.
Ett par av de invändningar, som kan re- sas mot räntemarginalen är att den dels inte tar hänsyn till kostnaderna för bankernas övriga kapitalanskaffning exkl. eget kapital, dels inte beaktar intäkterna från de bety- dande placeringarna i värdepapper. För att få ett bättre mått på ränterörelsens resultat kan i stället placeringsmarginalen beräknas. Denna marginal utgör skillnaden mellan å ena sidan räntor på utlåning och värdepap- per och å andra sidan räntor på inlåning och upplåning.28 Av tabell 9:9 och dia— grammet framgår att placeringsmarginalen med ett par avbrott successivt steg under perioden 1954—62 för att därefter åter sjun- ka trots den samtidigt under vissa år stigan- de räntemarginalen. Placeringsmarginalens uppgång under andra hälften av 50-talet hänger bl. a. samman med att utlåningsrän— torna höjdes i förhållande till diskontot 1954 och att inlåningsräntorna sänktes i förhål- lande till diskontot 1957. Räntorna på skattkammarväxlar steg likaså i förhållande till diskontot under perioden. Placerings- marginalen nådde sitt lägsta värde 1954 un-
" För närmare detaljer rörande placerings- marginalens utveckling, se Emsell.
5,0
|954 ' |955 ' 1955 ' 1957 ' I958' l959 ' |960 ' lssl ' 1952 ' less ' I961t' l965 ' l966 2,8 3,4 3,8 4,5 4,7 4,5 5,0 5,0 4,4 3,8 4,5 5.4 5.8 Källor: se "tabellerna 9=4—9=IU
Beräknad netto- vinst före skatt i 0/0 av eget kapital
Beräknad netto- vinst efter skatt 3 (Vet av eget kapital
Morginol mellan in- och utlånings— röni'on
Ploceringsmorginul
Röntene'lfo i olo av omslutningen
Bruttovinsi' av rö— relsen i 0A*: av om— slutningen
Ar
Riksbankens medel- diskonto, o/o
Diagram 9: 3. Vissa uppgifter rörande affärsbankernas räntor och vinster 1954—1966.
der hela perioden 1948—66. Marginalen var 1965 och 1966 av samma storleksordning som 1948 och 1949.
Ett tredje och mer totalt mått på affärs- bankernas verksamhet är bruttovinst av rö- relse i procent av omslutningen (summan av bankernas tillgångar). Storleken av detta re— lationstal (tabell 9: 7 och diagrammet) för bankväsendet i sin helhet steg snabbt 1956 med ett par avbrott successivt steg under —58 men sjönk därefter — med undantag för ett år — successivt fram till 1964. Under de två därpå följande åren har relationstalet legat strax över 1,3 procent. Räntenettot i procent av omslutning har utvecklits tämli- gen parallellt med bruttovinstprocenten.
Bruttovinstens utveckling har varit myc- ket olikartad för storbanker och provinsban- ker. Storbankernas bruttovinst var år 1966 relativt sett lägre än tio år tidigare medan motsatta förhållandet gäller för provinsban- kerna. Provinsbankernas bruttovinst har fr.o.m. 1964 varit högre än storbankernas — under de två senaste åren betydligt högre. Det är dock tänkbart att användandet av beräknade pensionskostnader i stället för faktiska medför en viss överskattning av provinsbankernas verkliga bruttovinst.
På grundval av det material, som finns tillgängligt hos bankinspektionen, har för- sökts att något närmare analysera banker- nas resultat. Det bör dock kraftigt under- strykas att de uppgifter, som redovisas ne- dan är behäftade med brister eftersom ma- terialet ursprungligen insamlats för andra ändamål än statistiska sammanställningar. Det har varit nödvändigt att göra skattning- ar på vissa punkter där uppgifter saknats. Särskilt beräkningarna av förluster och vins- ter på obligationer samt av nettovinsten bör därför tolkas med försiktighet. För upplys— ningar om beräkningsmetoder m.m. hänvi- sas till de anmärkningar, som gjorts i an- slutning till tabellerna 9: 7—9: 10.
En intressant variabel är storleken av bankernas låneförluster, eftersom de ger en viss uppfattning om hur stora risker ban- kerna tar i sin kreditgivning. Varje år görs avskrivningar på s.k. nödlidande krediter. Dessa avskrivningar tas upp som konstate-
rade förluster, vilket dock i regel inte fram- går av de officiella boksluten. I vissa fall lyckas dock bankerna senare återvinna en del av förlusterna. Dessa belopp bokförs då som influtet å tidigare avskrivna fordringar. Principerna för avskrivningarna kan variera mellan olika banker och mellan olika är men över en längre tidsperiod bör nettot av konstaterade förluster och influtet å ti- digare avskrivna fordringar ge en ganska god bild av bankernas faktiska låneförluster.
Det har inte varit möjligt att skilja mellan låneförluster och förluster p. g. a. check- bedrägerier o.dyl. Med nettoförluster avses därför i det följande nettoförluster på hela in- och utlåningsrörelsen.
Med undantag för 1964 och 1966 har bankernas nettoförluster uppgått till mind- re än en promille av totala disponerade ut- låningen till allmänheten (tabellerna 9: 8 och 9: 9). I regel motsvarar flertalet bankers för- luster mindre än en kvarts promille av ut- låningen. Förlustsiffran för 1966 är hög men den beror till helt övervägande del på Svenska Handelsbankens avskrivning på Nyman & Schultz-engagemanget. Hur stor del av denna avskrivning, som representerar en faktisk förlust är svårt att ännu bedöma.
Huruvida bankernas förluster ska anses höga eller låga beror i och för sig på jäm- förelsenormen. Det torde dock vara svårt att hävda att de är höga vid jämförelse med de ränteskillnader mellan olika på mark- naden förekommande lån och obligationer, som anses betingade av olika höga ris- ker”, 30. Bankerna har flertalet år gjort avsevärt större förluster på sina obligations- portföljer både absolut och relativt sett. Vis- sa år har dock i gengäld betydande kurs- vinster gjorts.
29 Några jämförelser med förhållandena i andra länder kan inte göras utan att ta hänsyn till skillnaden i låneportföljernas sammansätt- ning. Svenska affärsbanker har exempelvis in- ternationellt sett osedvanligt hög andel bo- stadslån. 3” Nämnas bör att affärsbankernas nettoför- luster på in- och utlåningsrörelsen är betydligt större än sparbankernas och jordbrukskredit- kassornas låneförluster. För uppgifter om des- sa hänvisas till kreditinstitututredningens kom- mande betänkande.
Bankernas årliga avsättningar till värdereg- leringskonto för lån har i regel varit mång- dubbelt större än årets låneförluster.Till följd härav har bankerna successivt byggt upp be- tydande dolda reserver för lån. Dessa reser- ver uppgick år 1966 till drygt 1,1 miljarder kr, vilket kan jämföras med de 2,2 miljarder, som aktiekapital, reservfond, dispositions- fond och nybyggnadsfond tillsammans upp- gick till. Reserverna motsvarade 4,54 procent av disponerad utlåning till allmänheten år 1966. Motsvarande tal 1961 och 1956 var 4,81 resp. 4,36 procent. Vid beskattning god- tas nedskrivning med 5 procent av krediter, som beviljas allmänheten. Reserverna för ob— ligationer uppgick år 1966 til ca 200 mkr. Inga uppgifter finns i det överlämnade ma- terialet om storleken av dolda reserver inom den utländska rörelsen.
Affärsbankernas nettovinst i förhållande till eget kapital har beräknats och redovisas i tabell 9:10 samt diagrammet. I det egna kapitalet har inräknats vissa dolda reserver. Beräknad nettovinst före skatt har under perioden 1956—65 varierat mellan ca 15,5 och 18,5 procent. Motsvarande tal för net- tovinst efter skatt är ca 9 resp. 13,5 pro- cent. Nettovinsten steg 1957—60, sjönk åren 1961—64 (utom ett år) och steg åter starkt år 1965. Någon stark samvariation mellan nettovinsten och riksbankens diskonto kan inte utläsas.
Såsom påpekades inledningsvis bör dessa nettovinstsiffror tolkas med utomordentligt stor försiktighet. Dels är vissa siffror osäk— ra, dels har trots gjorda korrigeringar det egna kapitalets storlek underskattats. Icke medräknade delar av eget kapital är främst de dolda reserver, som kan finnas inom den utländska rörelsen, samt det egna kapital, som motsvarar skillnaden mellan återanskaff- ningsvärde och bokfört värde för fastighe- ter och inventarier. De båda senare till- gångsslagen utgör visserligen en liten andel av totala balansomslutningen men eftersom samma förhållande gäller för det egna ka- pitalet kan användandet av bokförda vär- den medföra en betydande underskattning av det egna kapitalets storlek. Vid utgången av 1965 uppgick fastigheternas bokförda
värde till 371 mkr. Inventariernas bokförda värde var 75 mkr. Om dessa tillgångars återanskaffningsvärden var dubbelt så höga som de bokförda värdena skulle det egna kapitalets storlek vara underskattat med ca 445 mkr, förutsatt att skillnaden mellan nämnda återanskaffningsvärden och bokför- da värden var skattefritt. Korrigeras det be— räknade egna kapitalet 1965 med detta be- lopp sjunker nettovinst efter skatt från 12,9 procent till 11,2 procent. Detta är endast ett exempel. Den riktiga korrigeringen kan vara större eller mindre. De i tabell 9: 10 och diagrammet redovisade uppgifterna ger därför ingen egentlig uppfattning om vins— tens relativa nivå. Däremot torde uppgifter- na ge en tämligen god bild av förändringar- nas riktning år från år.
Att den beräknade nettovinsten (i kronor) är betydligt högre än den redovisade beror främst på att avskrivningar på lån och obli- gationer i det första fallet satts lika med ge- nomsnittliga förluster i stället för avsätt- ningar till värderegleringskonton. Avsätt- ningarna har således betraktats som vinst- dispositioner. Hur stora avskrivningarna vid en viss tidpunkt bör vara kan naturligtvis diskuteras men de torde under alla förhål- landen vara avsevärt lägre än avsättningar- na när det gäller lån. Bankernas nettoför- luster på in— och utlåningsrörelsen har med få undantag motsvarat en halv procent eller mindre av det egna kapitalet.
I förhållande till beräknad nettovinst har utdelningen på bankaktier varit tämligen låg. Dessutom har värdestegringen på bank— aktier varit lägre än för flertalet andra börs- noterade aktier. Detta har medfört dels att utdelningen utgjort huvuddelen av bankak- tiernas totala avkastning (utdelningar plus kursvinster) under efterkrigstiden, dels att denna totalavkastning varit lägre än för andra grupper av aktier med undantag för limiterade preferensaktier. Korrigeras av- kastningen för penningvärdeförsämring och skatt har bankaktier under perioden 1945 —64 givit en real avkastning på mellan +2,5 och —0,5 procent.31
31 Se vidare Aktievinsters 328 ff.
beskattning, s.
Tabell 9: 4. Vissa uppgifter för affärsbankerna rörande räntor m. m. 1958—1966 0)
Medelräntor för inl. Medelräntor för utl. Marginal mellan in- från allm. till allm. och utlåningsräntor
Öv— Öv- Öv- Riks- Kol. 4 Kol. 7 Stor- riga Samt- Stor- riga Samt- Stor- riga Samt- bankens ./. .l. ban- ban- liga ban- ban- liga ban- ban- liga medel- kol. 11 kol. 11 ker ker banker ker ker banker ker ker banker diskon-
År b) c) d) b) c) d) b) c) d) to 12345678910111213 1958 3,73 3,96 3,78 6,58 6,67 6,60 2,85 2,71 2,82 4,67 —0,89 +1,93 1959 3,66 3,83 3,69 6,39 6,50 6,41 2,73 2,67 2,72 4,50 —0,81 + 1,91 1960 3,98 4,10 4,00 6,81 6,78 6,80 2,83 2,68 2,80 5,00 _1,00 + 1,80 1961 3,98 4,13 4,01 6,88 7,00 6,90 2,90 2,87 2,89 5,00 —o,99 + 1,90 1962 3,46 3,60 3,49 6,19 6,42 6,23 2,73 2,82 2,74 4,35 —0,86 + 1,88 1963 3,10 3,18 3,13 5,62 5,79 5,66 2,52 2,61 2,53 3,80 —0,67 +1,86 1964 3,86 3,90 3,87 6,34 6,58 6,38 2,48 2,68 2,51 4,54 —0,67 + 1,84 1965 4,58 4,66 4,59 7,18 7,50 7,24 2,60 2,84 2,65 5,37 —0,78 + 1,87 1966 4,91 5,08 4,97 7,63 7,99 7,69 2,72 2,91 2,72 5,78 —0,81 + 1,91 Anm
a) Räntemedeltalen beräknade på grundval av bankernas bruttoredovisningar till bankinspektionen samt rörelsevolymens medelstorlek enligt månadsöversikterna.
b) Svenska Handelsbanken, Skandinaviska Banken, Stockholms Enskilda Bank, Göteborgs Bank och Sveriges Kreditbank.
c) Exkl. Jordbrukets Bank och Sparbankernas Bank.
d) Exkl. Sparbankernas Bank. Källa: Uppgifter erhållna från bankinspektionen.
Tabell 9: 5 . Vissa uppgifter för sparbankerna rörande räntor m. m. 1954—1965
Förvalt- nings- . Ränta kostna- Fonder . Medel— Riks— på Ränta deri %, i % av
ränta bankens obundna på av in- insät- för in- medel- Kol. 2 inteck- Kol. 5 obundna Kol. 7 sättar- tarbe- länin- dis- minus nings- minus kommun- minus behålln. hålln. År gen a) konto kol. 3 lån b) kol. 2 lån b) kol. 2 c) d) 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 1954 2,99 2,75 + 0,24 3,53 + 0,54 3,50 + 0,51 5,9 4,4 1955 3,65 3,42 + 0,23 4,35 + 0,70 4,31 + 0,66 6,1 4,3 1956 3,97 3,78 + 0,19 4,76 + 0,79 4,74 + 0,77 6,2 4,1 1957 4,50 4,47 -—0,03 5,46 + 0,96 5,45 + 0,95 6,4 3,9 1958 4,62 4,67 —0,05 5,83 + 1,21 5,81 + 1,19 6,7 3,8 1959 4,45 4,50 —0,05 5,65 + 1,20 5,63 + 1,18 7,0 3,8 1960 4,69 5,00 ——0,31 6,10 + 1,41 6,08 + 1,39 7,5 3,8 1961 4,72 5,00 —0,28 6,13 + 1,41 6,11 + 1,39 8,0 3,9 1962 4,16 4,35 —0,19 5,21 + 1,05 5,20 + 1,04 8,8 4,0 1963 3,63 3,80 —0,17 5,23 + 1,60 5,23 + 1,60 9,3 4,0 1964 4,45 4,54 ——0,09 5,81 + 1,36 5,82 + 1,37 9,2 4,0 1965 5,37 5,37 &: 0,00 6,73 + 1,36 6,75 + 1,38 9,8 3,9
Anm.
a) Medelränta på sparbank— och överinsättningsräkning beräknad som kvoten mellan gottgjorda rän- tor och medelvärdet av insättarbehållning vid årets början och slut, exkl. gottgjorda räntor vid årsslutet.
b) T. 0. m. 1961 är räntorna beräknade som ovägda medelvärden av varje sparbanks medelvärde för lägsta ränta å under året utlämnade lån. Fr. o. m. 1962 har använts normala utlåningsräntan. Den ' härigenom uppkomna avvikelsen 1962—65 är dock obetydlig.
c) I förvaltningskostnader ingår t. o. m. 1" 63 även kostnader för egna fastigheter.
d) Fonderna utgörs av grundfond, garantifond och reservfond, främst den senare.
Källa: Den officiella sparbanksstatistiken.
Placerings- Räntenetto i Beräknade Beräknade marginal Räntenetto, % av omslut- kostnadsräntor, intäktsräntor, (kol. 5 J. År mkr ningen % % kol. 4) 1 2 3 4 5 6 1954 293 1,89 2,07 3,91 1,84 1955 321 2,05 2,73 4,74 2,01 1956 315 1,99 3,08 5,00 1,92 1957 346 2,04 3,61 5,56 1,95 1958 401 2,18 3,77 5,86 2,09 1959 438 1,86 3,69 5,73 2,04 1960 507 2,15 3,94 6,09 2,15 1961 536 2,16 4,10 6,33 2,23 1962 574 2,01 3,45 5,73 2,28 1963 642 2,00 3,08 5,34 2,26 1964 673 1,89 3,80 5,95 2,15 1965 761 2,01 4,53 6,64 2,11 1966 850 1,96 4,91 7,03 2,12
Anm. Uppgifterna om räntenettot är hämtade från officiell statistik och har ställts i relation till ban- kernas omslutning per 31 /12. Kostnadsräntorna avser både beräknade räntor för inlåning och upp- låning (förlagslån plus relinansieringslån) och har ställts i relation till 13-månadersmedeltal för denna in- och upplåning. Intäktsräntor har beräknats som räntenetto plus beräknade kostnadsräntor. Kapi- talmåttet är ett 13-månaders medeltal för utlåning, oblitationer och beräknade värderegleringskonton för obligationer. Alla beräkningar har utförts av bankdirektör Olov Ernsell.
Källa: Olov Ernsell, Affärsbankernas ränteresultat i Ekonomisk Revy 6/1963 samt för senare år uppgifter som lämnats till utredningen av Olov Ernsell.
Tabell 9: 7. Affärsbankernas bruttovinster 1956—1966. Mkr. A. Samtliga banker exkl. Jorb. B. och Sp. B.
Brutto- Brutto kostnader Beräknade brutto- Medelom- vinst av
Brutto- före avskr. -intäkter -vinst av slutning rörelse i % intäkter och skatt av rö- -kostnader rörelse. (12 mäna- av medelom- År enl. SOS enl. SOS relse av rörelse (kol. 4./.5) derstal) slutning 1 2 3 4 5 6 7 8 1956 506 258 459 232 227 15 429 1,47 1957 520 263 509 246 262 16 486 1,59 1958 577 293 572 263 309 17 901 1,73 1959 628 324 614 289 324 20 792 1,56 1960 731 355 713 344 369 22451 1,64 1961 770 418 758 391 367 22 932 1,60 1962 871 463 830 449 381 25 004 1,52 1963 972 512 936 507 429 28 853 1,49 1964 1 028 591 1 000 582 418 32 124 1,30 1965 1 188 678 1 148 674 473 35 432 1,34 1966 1 309 789 1 287 783 504 38 482 1,31 B. Storbanker 1956 429 218 383 194 189 12 636 1,50 1957 436 219 426 206 220 13 553 1,62 1958 481 246 478 220 258 14 773 1,75 1959 526 274 514 242 273 17 363 1,57 1960 616 300 601 288 313 18 747 1,67 1961 643 351 634 327 307 19 091 1,61 1962 732 386 693 376 318 20 878 1,52 1963 820 426 786 424 362 24 231 1,49 1964 859 490 834 485 349 27 066 1,29 1965 989 562 952 563 388 29 898 1,30 1966 1 088 660 1 069 657 412 32 443 1 27
(Forts. tabell 9: 7). C. Övriga banker
] 2 3 4 5 6 7 8 1956 77 41 76 38 38 2 793 1,36 1957 84 44 82 40 43 2 933 1,45 1958 96 47 94 43 51 3 128 1,63 1959 102 51 99 48 51 3 429 1,50 1960 115 56 112 56 56 3 704 1,51 1961 126 67 124 64 60 3 841 1,56 1962 139 77 136 73 64 4 126 1,54 1963 152 86 149 83 67 4 622 1,44 1964 168 101 167 97 70 5 057 1,38 1965 199 116 196 111 85 5 534 1,54 1966 221 130 218 125 92 6 039 1,53 Anm.
Kal. 4: Avdrag har gjorts för sådana intäkter, som enligt bankinspektionens bedömning inte har karaktär av rörelseintäkter.
Kol. 5: Avdrag har gjorts för sådana kostnader, som enligt bankinspektionens bedömning inte har karaktär av rörelsekostnader. Därjämte har beräknade pensionskostnader använts i stället för redo- visade. Anledningen härtill är att bankerna har skiftande utformning av sina pensionssystem och gör mycket oregelbundna avsättningar till sina pensionsstiftelser, vilket förhindrar meningsfulla jämförel- ser av verksamhetens resultat mellan olika banker och mellan olika är. Därför har valts att i stället som mått på pensionskostnaderna använda Handelsbankens pensionskostnader (inkl. ATP) uttryckta i % av denna banks totala lönekostnader (inklusive tantieme och arvoden). Härvid har avsättningar till pensionsstiftelsen under perioden 1956—1966 slagits ut över samtliga är. Med hänsyn till bankens struktur torde Handelsbanken vara den bank, som är mest representativ för hela bankväsendet. De använda procenttalen är:
År År År 1956: 14,9 1960: 15,8 1964: 16,7 1957: 14,6 1961: 15,6 1965: 16,9 1958: 13,8 1962: 17,1 1966: 15,9 1959: 14,5 1963: 17,3
Källa: Uppgifter erhållna från bankinspektionen och Svenska Handelsbanken samt officiell statistik .
Tabell 9: 8. Affärsbankernas utlånings- och obligationsrörelse 1956—1966. Mkr. A. Samtliga banker exkl. Jordb. B. och Sp. B.
Utlåningsrörelsen Obligationer Disp.
utl. till Dold Dold allm. reserv reserv 31 /12 ef- efter Netto- Netto- efter bok- Netto- ter av- boksluts- avsätta. förlus- Kol. 5 i Dags— sluts— förlus- Kol. 9 i drag för disposi- till dold ter på inl. %, av värde disposi— ter och %, av Är förluster tioner reserv och utl. kol. 2 31/ 12 tioner vinster kol. 7 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 -56 10 526 459 28 10,2 0,96 3 333 211 — 48 — 14,3 -57 10707 475 18 3,2 0,30 4424 232 —— 32 — 7,1 -58 11 550 506 41 10,2 0,88 5 301 319 + 56 + 10,5 -59 12968 554 53 5,8 0,45 6412 339 — 34 —— 5,3 -60 13 965 609 59 5,5 0,39 5 557 286 —— 123 — 22,0 -61 14 422 693 91 6,7 0,46 5 710 293 —- 4 — 0,7 -62 15 998 808 124 9,3 0,58 7 422 487 + 183 + 24,7 -63 19 149 900 107 11,9 0,62 6 589 397 — 98 _ 14,8 -64 21 127 989 120 30,0 1,42 7 005 246 —— 166 — 23,7 -65 23 790 1 078 94 5,3 0,22 6 506 195 — 116 — 17,9 -66 25 389 1 152 168 90,7 3,57 7 649 209 — 23 — 2,9.
-56 8 398 389 22 4,2 0,50 2 858 200 — 41 —— 14,2 -57 8 531 399 12 3,0 0,35 3 810 224 — 23 — 6,0 -58 9 210 422 27 4,9 0,53 4 698 298 + 47 + 10,1 -59 10 456 461 44 5,0 0,48 5 623 312 — 30 —— 5,4 -60 11 256 502 45 4,5 0,40 4 825 260 -— 110 _ 22,8 -61 11 547 571 75 5,6 0,48 5 014 264 —- 4 —— 0,7 -62 12 898 666 104 8,5 0,66 6 522 437 + 160 + 24,5 -63 15 551 738 86 11,2 0,72 5 812 359 -— 80 —13,8 -64 17191 812 104 28,5 1,66 6173 232 f142 —— 23,0 —65 19 313 880 72 4,8 0,25 5 769 183 »— 104 -— 18,0 —66 20 581 931 144 89,5 4,35 6772 190 — 24 — 3,6 C. Övriga banker.
1 2 3 4 5 6 7 8 9 10
-56 2 128 70 6 6,0 2,81 475 11 — 7 — 14,7 -57 2 176 76 6 0,2 0,09 614 9 — 9 — 14,2 -58 2 340 85 14 5,3 2,27 603 22 + 8 + 13,6 -59 2 512 94 10 0,8 0,30 790 27 — 4 —— 4,9 -60 2 710 107 14 1,0 0,36 731 26 — 12 —— 16,9 -61 2 875 122 17 1,1 0,39 696 29 —— 1 —— 0,9 -62 3 100 142 21 0,8 0,26 900 50 + 24 + 26,1 -63 3 598 162 21 0,7 0,18 777 38 —- 18 _ 22,8 -64 3 936 177 16 1,4 0,36 832 14 — 24 —— 29,2 -65 4 477 199 23 0,5 0,11 736 11 — 12 —— 16,9 -66 4 808 221 23 1,2 0,25 877 20 + 2 + 2,0 Anm.
Kol. 3: Värderegleringskonto för utlåning. Kal. 4: Avsättningar till värderegleringskontot netto omföringar från och till andra värdereglerings- konton.
Kal. 5: Konstaterade förluster å utlåningen plus förluster å inlåningsrörelsen p. g. a. bedrägerier plus andra bedrägerier (med postala anvisningar) plus felexpedieringar o. dyl. minus under året inf lutet ä tidigare avskrivna fordringar. I beloppen ingår vidare några större poster, som avräknats från vår- deregleringskontot för mötande av förlustrisker å enstaka engagemang. Tyvärr medger inte tillgängligt material en uppdelning av förlusterna på sådana som avser utlåning, inlåning och övrigt. Nämnas kan dock att vid ett par av storbankerna har andra förluster än låneförluster varierat mellan 0,5 och 1,25 mkr under 1963-1965. Vid en av bankerna var dessa andra förluster större än låneförlusterna ett år.
För Enskilda Banken saknas uppgifter för åren 1955—1959. Dessa har därför skattats på följande sätt: Genomsnittssiffrorna (%,) för dessa år samt perioden 1960—1964 beräknades för Svenska Handels- banken, Skandinaviska Banken och Göteborgs Bank tillsammans. Vidare beräknades genomsnittet (%,) för Enskilda Banken för perioden 1960—1964. Därefter beräknades Enskilda Bankens genom- snittssilfra (%,) för 1955—1959 som de tre ovannämnda bankernas genomsnitt 1955—1959 plus/minus differensen mellan deras genomsnitt och Enskilda Bankens genomsnitt 1960—1964. Det sålunda er- hållna %,-talet för Enskilda Banken räknades därefter om till kronor för resp. år.
Kol. 7—9: Dolda reserven utgör skillnaden mellan dagsvärde och bokfört värde per 31 /12. Förlus- ter/vinster (kol. 9) utgör nettot av de nedskrivningar å inneliggande obligationer, som är nödvändiga till följd av kursfall, och de förluster/vinster som gjorts på under året försålda obligationer. Det är därför till betydande del frågan om bokföringsmässiga förluster när räntenivån varierar kring ett genomsnitt. En permanent höjning av den genomsnittliga räntenivån medför däremot att förlusterna blir reella.
För Handelsbanken åren 1956—1957 saknas uppgifter i överlämnade materialet om dagsvärde och kapitalförluster/kapitalvinster. För Enskilda Banken saknas uppgifter om dagsvärden 1956—1958 och om kapitalförluster/kapitalvinster 1956—1959. Uppgifter om bokförda värden och årets avsätt- ningar för dessa år finns dock. De saknade uppgifterna för dessa båda banker har beräknats ge— nom att stegvis räkna fram dagsvärdena med hjälp av reservens storlek och förlustens/vinstens stor— lek under första året, då fullständiga uppgifter föreligger. För varje beräknat dagsvärde har därefter förlust/vinst beräknats genom antagandet att de båda bankerna gjort en förlust/vinst av samma stor- lek i förhållande till dagsvärdet som Skandinaviska Banken. Därefter har dagsvärde och förlust] vinst för föregående år beräknats med samma metod tills 1956 års siffror erhållits. En viss osäker— het vidlåder således uppgifterna för 50-talet.
Källa: Uppgifter erhållna från bankinspektionen.
Tabell 9:9. Affärsbankernas fördelning resp. år med avseende på storleken av nettoförlusterna på hela in- och utlåningsrörelsen 1955—1966. Nettofärlusterna uttryckta i promille av resp. banks disponerade utlåning till allmänheten per 31/12
> 10,00 10,00— 2,00— 1,00— 0,75— 0,50— 0,25— S:a antal År 2,01 1,01 0,76 0,51 0,26 0,01 > 0 0 a) banker b) 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 1955 3 1 7 2 13 1956 1 3 1 2 5 1 13 1957 1 1 2 5 3 1 13 1958 1 2 3 2 2 3 13 1959 1 3 1 4 1 3 13 1960 3 1 2 6 2 14 1961 1 2 2 6 1 2 14 1962 1 1 1 2 8 1 14 1963 1 2 4 6 1 14 1964 1 1 2 1 8 1 14 1965 1 4 7 1 1 14 1966 1 1 3 8 1 14 Anm
a) Under året indutet å tidigare avskrivna fordringar är större än årets förluster (brutto).
b) Åren 1955—59 ingår ej Enskilda Banken. Under inget är ingår Jordbrukets Bank och Sparbanker- nas Bank. Se i övrigt anmärkningar till föregående tabell. Källa: Uppgifter erhållna från bankinspektionen.
Tabell 9:10. Affärsbankernas avkastning på eget kapital 1956—65 A. Samtliga banker exkl. Jordb. B. och Sp. B.
Genom- Genom- Redo- snittligt snittligt
Beräknad visad totalt synligt netto- netto- netto- eget eget Faktiska vinst vinst vinst kapital kapital låneför- före efter efter under under Kol. 2 Kol. 3 Kol. 4 luster skatt. skatt. skatt året. året. i % av i % av i % av i % av Är Mkr. Mkr. Mkr. Mkr. Mkr. kol. 5 kol. 5 kol. 6 kol. 5 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 1956 267 177 87 1 698 1 317 15,7 10,4 6,8 0,6 1957 273 164 75 1 751 1 368 15,6 9,4 5,7 0,2 1958 314 192 80 1 793 1 381 17,5 10,7 6,0 0,6 1959 337 234 81 1 912 1 419 17,6 12,2 6,0 0,3 1960 380 276 107 2 031 1 495 18,7 13,6 7,6 0,3 1961 373 267 116 2 130 1 602 17,5 12,6 7,7 0,3 1962 415 306 113 2 277 1 681 18,2 13,5 7,0 0,4 1963 454 309 144 2 554 1 809 17,8 12,1 8,7 0,5 1964 431 317 135 2 734 1972 15,8 11,6 7,2 1,1 1965 501 367 167 2 841 2 099 17,6 12,9 8,5 0,2 B. Storbanker. 1956 227 151 76 1 423 1 094 16,0 10,6 7,2 0,3 1957 230 136 65 1 475 1 144 15,6 9,2 5,8 0,2 1958 261 155 69 1 513 1 156 17,3 10,3 6,1 0,3 1959 284 196 69 1 616 1 188 17,6 12,2 6,0 0,3 1960 321 232 91 1 718 1 257 18,7 13,5 7,7 0,3 1961 310 223 99 1 800 1 353 17,2 12,4 7,8 0,3 1962 351 261 96 1 926 1 421 18,2 13,5 7,0 0,4 1963 386 261 125 2 168 1 535 17,8 12,0 9,0 0,5 1964 362 268 115 2 319 1 672 15,6 11,6 7,2 1,2 1965 418 306 145 2 401 1 774 17,4 12,8 8,8 0,2
1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 1956 39 26 10 275 223 14,3 9,5 4,8 2,2 1957 43 29 10 276 224 15,6 10,4 4,8 0,1 1958 53 37 12 280 225 18,7 13,0 5,2 1,9 1959 53 37 13 296 230 18,0 12,5 5,7 0,3 1960 59 44 16 313 239 18,7 13,9 6,8 0,3 1961 62 45 17 330 249 18,8 13,6 7,2 0,3 1962 63 46 17 351 260 18,1 13,0 6,8 0,2 1963 67 48 18 386 275 17,4 12,4 7,1 0,2 1964 68 49 20 416 300 16,5 11,8 7,2 0,3 1965 83 61 22 440 324 18,9 13,8 7,1 0,1 Anm
Kol. 2: Beräknad bruttovinst av rörelse enligt tidigare plus/minus extraordinära intäkter och kost- nader minus bokförda avskrivningar å fastigheter och inventarier minus vägda genomsnittliga förlus- ter (%,) å in- och utlåningsrörelsen minus vägda genomsnittliga förluster (%,) å obligationer. För för— lusterna har för både utlåning och obligationer använts två genomsnitt — ett för perioden 1956—1960 och ett för perioden 1961—1965. Genomsnitten i %, är:
Utl. Storbanker Övriga banker Samtliga banker år 1956—60 0,45 1,12 0,58 år 1961—65 0,77 0,25 0,67 Obl. år 1956—60 7,32 7,39 7,33 år 1961—65 5,79 8,01 6,32
Perioderna är i kortaste laget. Att en uppdelning på två perioder gjorts beror på att det ansetts önsk- värt att söka ta hänsyn till eventuella effekter av den förändrade finansieringssituationen inom närings- livet under 60-talet och av den snabbare strukturomvandlingen. År 1966 har ej medtagits i tabellen p. g. a. att det är osäkert hur stor del av avskrivningen på Nyman & Schultz-engagemanget, som verk- ligen är förlust.
Kol. 3: Beräknad nettovinst enligt kol. 2 minus skatt enligt den officiella statistiken. Kol. 4: Enligt den officiella statistiken. Kol. 5: Synligt eget kapital vid årets början plus halva summan av investeringsfond vid årets början plus sedan 1956 ackumulerade avskrivningar å aktier vid årets början plus dolda reserver för lån och obligationer vid årets början plus årets ökning av eget kapital genom nyemissioner plus årets beräk- nade nettovinst efter skatt. Bankernas avskrivningar på aktier under perioden har nästan helt avsett aktier i kreditbolag. De har därför betraktats som vinstdispositioner och ackumulerats som dolda reser- ver.
Kal. 6: Synligt eget kapital vid årets början plus halva summan av investeringsfond vid årets början plus årets ökning av eget kapital genom nyemissioner plus redovisad nettovinst efter skatt.
Kol. IO: Täljaren består av nettoförluster på in- och utlåningsrörelsen resp. år enligt de båda före- gående tabellerna.
Källa: Uppgifter erhållna från bankinspektionen och officiell statistik.
-ntl'.1., '.'-1 3311 url-mum ' ' Miit-:l. ll; .
, u in.-:i ' He 41.3 .ljr _' lll la! "än
" . Å» ' ..,? ,. ' _ _ . _ - ' : __. . 'I : IHJ "". ' ff.-_ -.'- &" 31_.;._:.'.11(."'é ._ :-. ' _ .; _ .
faim-4158"
I: I'll-'|' '_'nå'q Ill.-' '-.'._i_', _ ” '”)lg ,SJJJ'f
-i'5.._ ÅF.-IHE- 131-hb ” r"
___: n...-;. i..: _ H .ir.' .'h ' I I " - - 77 74.7 . ||- ' _.'= -— _. w_—
7,,__,: ""'”?"fä' -, r: uu ':. .. . - ._.___l.,-,'a ._'.l."lr..'-—--
| '.'| .LH-n uffilz:_._q'ä£jlré_l-
Appendix jämte tabellbilagor
_-;= 1g37_,-.-,—- _ ' . +.... = _ - - -, . - + "ä'—. l:,"'-1-"'.' -r' _ FI ' ' . "' ' "' nl .. 1 . _ ,, .”. _. a . _...i'lln-Wl... 'n 7- , ._ _, dga'!" '.'; ut'l _ . .. _ . .'1'.. ..' _1'" ” " ' ' _ _',;'. _”
"2" 'lilll '11 ' ' ll . T* li _ ..
APPENDIX
Den följande redogörelsen tar sikte på att så långt möjligt skildra utvecklingen på de oli- ka marknader, där kreditinstituten är enga- gerade. De marknader, som studeras, är marknaden för inlåningsmedel, marknaden för försäkringssparande, olika delmarknader inom den direkta kreditgivningen till icke- finansiella subjekt samt värdepappersmark- naden (obligationer m.m.). Kreditgivning mellan kreditinstituten inbördes vid sidan av värdepappersmarknaden behandlas inte. Vidare lämnas en kort redogörelse för de olika kreditinstitutens placeringsinriktning. När det gäller kreditinstitutens kreditgivning både i form av direkt utlåning och värde- pappersinnehav bör redan här kraftigt un- derstrykas att det statistiska materialet i många avseenden är bristfälligt. De redovi- sade siffrorna får absolut inte hårddras vid tolkningen men de bör dock ge en ungefär- lig bild av strukturförändringarna på olika delmarknader.
A. Kreditinstitutens placeringar
Innan en redogörelse lämnas för struktur- förändringar på olika delmarknader är det lämpligt att kort redogöra för huvuddragen i de olika kreditinstitutens placeringsinrikt- ning. För detaljuppgifter hänvisas till tabell- bilaga B, tabellerna B: l—B: 12 samt de till dessa gjorda kommentarerna. Eftersom den marknadsmässiga aspekten av kreditmark- nadens struktur stått i förgrunden har den totala kreditgivningen delats upp på två fi- nansobjekt -— direkt kreditgivning till icke- finansiella subjekt och värdepapper — me- dan inbördes direkt kreditgivning mellan
Kreditmarknadens struktur 1919—1964
kreditinstitut frånsett riksgäldskontoret så långt möjligt exkluderats. Värdepapper resp. värdepappersmarknaden har definierats som svenska obligationer, förlagsbevis, skattkam- marväxlar samt dessutom all annan statlig upplåning. Hela statsskulden har således hänförts till värdepappersmarknaden. Den direkta kreditgivningen har fördelats på fem icke-finansiella sektorer, nämligen komma- ner, bostäder och byggnadsverksamhet, jord- bruk, övrigt näringsliv samt slutligen enskil- da och diverse krediter. Framför allt för ti- digare år har vid sektorfördelningen ibland grova uppskattningar måst göras varför sif- fermaterialet bör tolkas med en viss försik- tighet.
Både i detta avsnitt och de följande har medvetet undvikits att i detalj redogöra för den allmänna utvecklingen inom ekonomin och på kreditmarknaden, eftersom detta en— bart skulle bli en upprepning av vad som re- dan skrivits av många andra. För en sådan detaljerad redovisning hänvisas därför till andra verk, i första hand Kock [2]. När inte annat sägs ligger också detta verk främst till grund för i kapitlet gjorda kommentarer om ränteutveckling, läge på kreditmarkna- den osv.
Affärsbankerna: Före andra världskriget samt under 1940-talets sista år hade en myc- ket begränsad del av affärsbankernas kredit- givning formen av värdepappersplaceringar. Fr.o.m. 1950-talet har emellertid värdepap- persplaceringarnas andel av den totala kre- ditgivningen stigit kraftigt och tidvis legat på högre nivå än 1944 (ca 30 %). Fördel- ningen på sektorer av den direkta kreditgiv- ningen till icke-finansiella subjekt har varit relativt stabil sedan slutet av 1930—talet. För
1919 och 1924 har det inte varit möjligt att åstadkomma en fullständig sektorfördelning men det är känt att aktielån till enskilda då var mycket stora. Andelen bostads- och byggnadskrediter, vari ingår de i princip kortfristiga byggnadskreditiven, fördubbla- des under 1930-talet till följd av affärsban- kernas svårigheter att finna placering av sina medel på annat håll. Sedan 1944 har andelen varit tämligen oförändrad och ut- gjort mellan 35 och 40% av den direkta kreditgivningen. Huvuddelen av återstående direktkrediter går till övrigt näringsliv, dvs. industri, handel, samfärdsel och servicenä- ringar. Dess andel sjönk från ca 65 % år 1929 till drygt 40 % år 1944 och har sedan i stort sett utgjort mellan 45 och 50 % av affärsbankernas direkta kreditgivning.
Jordbrukskasserörelsen: Rörelsen hade en mycket blygsam omfattning under periodens första del varför alla relativa tal för det tids- avsnittet är något ointressanta. Den helt do- minerande delen av jordbrukskasserörelsens placeringar har alltid haft formen av direkt kreditgivning till jordbruket. Sedan slutet av 1950-talet har dock en växande andel av den direkta kreditgivningen gått till kommu- ner och övrigt näringsliv, som tillsammans nu svarar för ca 15 %. Kreditgivning till kommuner blev möjlig först 1957 i och med att den nya jordbrukskasselagen tillät kom- muner att bli medlemmar.
Sparbankerna: Sparbankernas placerings- inriktning har i flera hänseenden förändrats relativt kraftigt under undersökningsperio- den. Under första världskriget ökade spar- bankernas värdepappersinnehav kraftigt och låg sedan fram till andra världskrigets slut på en nivå av oftast mellan 20 och 25 % av totala kreditgivningen. Därefter sjönk vär- depappersplaceringarnas relativa andel snabbt och har under senare år utgjort drygt 10% av kreditgivningen. Av den direkta kreditgivningen har bostads- och byggnads- krediternas relativa andel successivt stigit från 45 % år 1919 till 80 % år 1964. Ök— ningen har till större delen skett på bekost- nad av jordbrukskrediterna, vars relativa an- del sjunkit från 25 % till mindre än 10 %. Under framför allt 1920—talet skedde dock
även en kraftig minskning i andelen för de som regel mer riskfyllda krediterna till en- skilda och diverse krediter, vilket delvis var en fortsättning av en tidigare tendens och delvis sammanhängde med den nya kon- struktionen av inlåningsreglerna i 1923 års sparbankslag. Storleken av den inlåning, som en sparbank fick motta, blev nämligen i hög grad avhängig av andelen medel, som placerades i fullgoda obligationer, kommun- lån och lån mot botteninteckning (s. k. täck- ningsfria tillgångar). Slutligen kan nämnas att kommunlånens andel varit relativt stabil och nu svarar för 6—7 % av sparbankernas direkta kreditgivning.
Postbanken: Postbanken, som före 1925 representerades av enbart postsparbanken, var fram till början av 1920—talet hindrad i sin placeringspolitik av ett mycket restriktivt placeringsreglemente. Huvuddelen av med- len måste placeras i prima obligationer. En kraftig liberalisering av placeringsreglemen- tet 1920 påverkade snabbt placeringarnas sammansättning och värdepappersandelen sjönk från över 75 % år 1919 till ca 50 % år 1929. Under 1930—talet och framför allt 1940-talet steg andelen till i närheten av 1919 års nivå. Under efterkrigstiden har värdepappersandelen åter sjunkit och utgör nu inte mer än drygt en tredjedel av totala kreditgivningen. Av den direkta kreditgiv- ningen till icke-finansiella subjekt gick före 1950-talet huvudparten till kommunerna. Under 1950-talet steg emellertid bostads- och byggnadskrediternas andel snabbt och utgör nu ca 75 % av den direkta kreditgiv- ningen medan kommunlånen i stort sett sva- rar för resterande 25 %.
Hypoteksinstitut: Utvecklingen av hypo- teksinstitutens kreditgivning har känneteck- nats av en successivt stigande andel för de bostadsfinansierande instituten och en mot- svarande nedgång för hypoteksbanken och därmed jordbrukskrediterna. De bostadsfi- nansierande instituten svarar i dag för drygt 85 % av hypoteksinstitutens samlade kredit- givning mot knappt 45 % år 1919. Den öka— de andelen hänger delvis samman med till- komsten 1930 av bostadskreditkassan. Nå- got värdepappersinnehav av betydelse, från-
sett inköpta egna obligationer, förekommer inte.
Kreditbolag: Fram till mitten av 1950- talet var kreditbolagens samlade kreditgiv- ning relativt blygsam. Under främst 1960- talet har emellertid nya kreditbolag tillkom- mit, som tillsammans med de äldre vuxit oer- hört snabbt och 1964 uppnått en kreditvo- lym på över 4,5 miljarder kr. Ca 80 % av kreditgivningen går till bostäder och bygg- nadsverksamhet och ca 15 % till övrigt nä- ringsliv. Återstoden utgörs av krediter till kommunerna. Något värdepappersinnehav av betydelse förekommer inte.
Tomträttskassor: Frånsett Stockholms Tomträttskassas obetydliga utlåning till in- dustribyggnader går all utlåning till bostads- byggandet. Något värdepappersinnehav fö- rekommer inte.
AP-fonderna: Till följd av de mycket snä- va placeringsbestämmelserna har 90 % av kreditgivningen formen av värdepapperspla- ceringar. Av den direkta kreditgivningen till icke—finansiella subjekt utgörs i sin tur ca 90 % av kommunlån, vilka står obligationer nära från placeringssynpunkt.
Riksförsäkringsverkets fonder och allmän- na sjukkassor: Fr.o.m. slutet av 1930-talet har större delen av kreditgivningen haft for- men av värdepappersplaceringar, vilkas an- del under senare årtionden varit tämligen konstant och utgjort ca 65 % av den totala kreditgivningen. Av den direkta kreditgiv- ningen till icke-finansiella subjekt har under hela undersökningsperioden kommunlånen helt dominerat och svarat för 90—95 %. Återstoden har i stort sett helt gått till bo- stads- och byggnadssektorn.
Försäkringsbolag: Försäkringsbolagens kreditgivning har under hela perioden varit tämligen jämnt fördelad på värdepappers- placeringar och direkt kreditgivning med un- dantag av slutet på 1920-talet och hela 1930-talet, då den direkta kreditgivningens andel tillfälligt steg till över 60 %. Försäk- ringsbolagen hade under 30-talet fr.o.m. 1934 svårigheter att placera sina medel och sökte sig därför samtidigt till andra objekt, främst fastigheter och utländska obligatio- ner. Inom den direkta kreditgivningen till
icke-finansiella subjekt har under efterkrigs- tiden andelen för övrigt näringsliv stigit be- tydligt och utgör nu ca 35 % mot tidigare 12—14 %.1 Ökningen har huvudsakligen skett på bekostnad av bostads- och bygg- nadskrediter, vars andel nu är drygt 40 % jämfört med drygt 65 % år 1939. Av övrig direkt kreditgivning går numera huvudpar- ten (15 %) till kommunerna, vars andel dock minskat under senare år efter en avsevärd uppgång under första delen av 1950-talet. Sedan 1952 har riksbanken genom direktiv och rekommendationer nästan utan avbrott styrt placeringsinriktningen i syfte att ge prioritet åt framför allt statens upplåning och bostadsfinansieringen.
Understödsföreningar: Uppgifter om un- derstödsföreningarnas (inkl. arbetslöshets- kassornas) kreditgivning finns inte tillgäng- liga före 1952. Under den tid för vilken upp— gifter föreligger har det mest framträdande draget varit de direkta krediternas snabbt ökande andel av totala kreditgivningen, näm- ligen från ca 33 % år 1952 till över 70 % år 1964. Av den direkta kreditgivningen har en växande andel gått till kommunerna, vil- ka nu svarar för ca 50 %. Av återstoden går huvudparten (år 1964: 38 %) till övrigt nä- ringsliv. I absoluta tal har dock även kredi- ter till näringslivet stigit kraftigt under sena- re delen av 1950-talet och första hälften av 1960-talet. Understödsföreningarnas snabbt ökade direkta kreditgivning till kommuner och näringsliv och motsvarande minskning av värdepappersinnehavet torde i betydande utsträckning hänga samman med att för— eningarna inte varit utsatta för penningpoli- tiska ingripanden.
Statliga lånefonder: Före andra världskri- gets slut var utlåning från statliga lånefon- der till icke-statliga ändamål relativt blyg- sam och gick huvudsakligen till jordbruket. Fr.o.m. 1940-talet har emellertid den stat- liga utlåningen vuxit snabbt och utgörs nu
1 Den nya lagen för försäkringsbolag 1948 innebar en viss liberalisering av placeringsbe- stämmelserna, varigenom livförsäkringsbolag fick ökade möjligheter att bl. a. lämna lån mot inteckningssäkerhet över två tredjedelar av taxe- ringsvärdet.
till över 90 % av bostadskrediter. Det bör observeras att förändringarna i volymen ute- stående lån påverkats av att vissa krediter efterskänkts.
B. Inläningsmarknaden
Huvudformerna för allmänhetens synliga fi- nansiella sparande är inlåning hos bankin- rättningar och kooperativa sparkassor samt livförsäkrings— och pensionssparande. Vid si- dan härav sker finansiellt sparande genom avveckling av skulder både på och utanför den institutionella kreditmarknaden samt ge- nom placeringar i obligationer och fordring- ar utanför den institutionella kreditmarkna- den. Informationen om detta senare sparan- de är emellertid mycket begränsad varför kartläggningen i huvudsak avser marknader- na för inlåning och försäkringssparande. För detaljuppgifter och uppgifter om källor, be- räkningsmetoder m.m. hänvisas till tabell- bilaga A.
B: 1. Den totala inlåningens fördelning
Ett stort antal kreditinstitut konkurrerar på inlåningsmarknaden. En viss specialisering på inlåningsformer och kundkategorier finns men den är inte tillräckligt utpräglad för att man den vägen skall kunna skilja på exem— pelvis hushållens och företagens sparande. Den övervägande delen av sparbankernas inlåning kommer således från hushållen men en betydande del utgörs också av inlåning från kommuner, föreningar och småföre- tag. Hushållens inlåning i affärsbankcrna är fördelad på flera räkningstyper varför inlå- ningen på sparkasseräkning inte är något mått på hushållens affärsbanksinlåning. En ökande andel av affärsbankernas inlåning kommer från hushållen. Affärsbankerna i Sverige har dock alltid varit mycket beroen- de av denna inlåning. Enligt en undersök- ning rörande inlåningens sammansättning vid utgången av 1929 svarade således hus- hållen för närmare 80 % av affärsbanker- nas inlåning på depositions- och kapitalräk- ningar. Dessa räkningars behållning utgjor- de då 60 % av affärsbankernas totala inlå- ning medan sparkasseräkningens utgjorde
21 %.2 Från mitten av 1930-talet fram till mitten av 1950-talet var dock hushållens andel sannolikt lägre och företagens motsva- rande högre på grund av de senares höga likviditet.
Genom att kreditinstituten tillåter uttag utan uppsägning även på formellt tidsbund- na räkningar är det också omöjligt att dra en gräns mellan avistainlåning och annan inlåning. Utsuddningen av gränserna mellan de båda inlåningstyperna förstärks av att många företag mycket nära samordnar upp- sägningen av sina medel på tidsräkning med betalningsströmmarna till och från företaget.
Diagram 1 visar hur inlåningsmarknadens struktur förändrats sedan mellankrigstidens början. De största förskjutningarna mellan olika typer av kreditinstitut inträffade under 1920- och 1930-talen. Affärsbankernas sto- ra andel av inlåningen omedelbart efter förs- ta världskriget var till viss del resultatet av att många företag under de sista krigsåren ackumulerat likvida medel i väntan på en normalisering av förhållandena. Inlåningen på affärsbankernas mera utpräglade före- tagsräkningar ökade 1917—1919 avsevärt mer än inlåningen på sparkasseräkning och hos sparbankerna. Konjunkturomslaget un- der 1920 och den därpå följande depressio- nen medförde en drastisk nedskärning av affärsbankernas in- och utlåningsvolym me- dan sparbanksinlåningen fortsatte att öka om än långsamt. Till en del kan detta ha berott på att sparbankerna påverkades mind- re av deflationen än de mera företagsinrik- tade affärsbankerna. Förskjutningen i inlå- ningens fördelning var emellertid sannolikt även en följd av direkta överflyttningar av sparmedel från affärsbankerna till sparban- kerna. Orsakerna härtill kan sökas dels i att sparbankernas inlåningsränta låg betydligt högre än affärsbankernas och dels i ett för- svagat förtroende för affärsbankerna till följd av den bankkris, som följde i depres- sionens spår.3
Affärsbankernas andel av inlåningen fort- satte att minska kraftigt under återstoden av 1920-talet och de första åren av 1930-talet
? Hagström, s. 168. 3 Östlind [2], s. 661—667, 740—749.
till förmån för sparbankerna, vilket sanno- likt till stor del berodde på det pressade läge, som många industribranscher befann sig i och som kumulerade under 1930—1933 års konjunkturnedgång. Ytterligare en orsak till omfördelningen kan sökas i sparbankernas fortsatta höga ränta i förhållande till affärs- bankerna under 1920-talet, vilken till stor del möjliggjordes av hög avkastning på de stora obligationsposter, som sparbankerna förvärvat under den tidigare högränteperio- den. Sparbankernas höga ränta medförde t.o.m. vid flera tillfällen att affäerankerna vidtog räntejusteringar uppåt, som avvek från riksbankens diskontoförändringar. Kon— kurrensen mellan affärsbankerna och spar- bankerna om inlåningen under andra hälf- ten av 1920-talet medförde att riksbanken förlorade ledningen över kreditmarknadens räntesättning. Detta föranledde riksbanken att inför diskontosänkningen på nyåret 1930 för första gången under normala förhållan- den ingripa i kreditmarknadens räntesättning genom överläggningar med kreditinstituten. Överläggningarna resulterade i att affärs- bankernas, vissa större sparbankers och post- sparbankens räntor följde riksbankens dis- kontosänkning.tl
Den starka tendensen till ökad inlånings- andel för sparbankerna på bekostnad av af— färsbankerna bröts under mitten av 1930- talet.5 Affärsbankernas andel låg tämligen konstant fram till mitten av 1940-talet me- dan däremot sparbankernas andel minskade. I stället började postsparbanken och postgi- rot tillsammans att bli en viktig faktor på inlåningsmarknaden. Konkurrensläget var emellertid nu helt annorlunda än på 1920- talet. Framför allt den valutainströmning, som skedde till följd av överskottet i betal- ningsbalansen åren 1932—1938 ökade lik- viditeten på kreditmarknaden kraftigt. Ut- låningsräntorna och Obligationsräntorna sjönk successivt och kreditinstituten fick svå- righeter att finna lönsamma placeringar. Bankinrättningarna sökte därför på olika sätt stöta bort inlåning eller hålla räntegott- görelsen nere genom ökad räntedifferentie- ring mellan olika typer av inlåning och in- sättare. Redan 1934 vägrade således affärs-
bankerna att motta större insättningar annat än på checkräkning, en åtgärd som främst drabbade inlåning från de större industrifö- retagen.
Postsparbankens inlåning ökade under hela mellankrigstiden avsevärt snabbare än sparbankernas och dess marknadsandel steg i jämn takt. Inrättandet av en postsparbank på 1880-talet motiverades med det enskilda sparbanksväsendets brister. Fåtaliga kontor, korta öppethållandetider och skiftande soli- ditet medförde att de privata sparbankerna inte ansågs tillgodose småspararnas behov. En statlig sparbank, kännetecknad av »lätt- tillgänglighet och otvivelaktig säkerhet», vars rörelse var inriktad på småspararna, skulle utgöra ett betydelsefullt, icke konkurrerande komplement till de enskilda sparbankerna. För att uppnå det senare syftet sattes inlå- ningsmaximum mycket lågt och räntan hölls lägre än vanlig sparbanksränta. Fram till mellankrigstidens början förde emellertid postsparbanken en tämligen tynande tillvaro. Under åren 1918—1922 genomfördes där- för en långtgående liberalisering av både in— och utlåningsbestämmelserna samt en kraf- tig omorganisation. Man fasthöll dock vid den tidigare politiken för inlåningsmaximum och räntenivå. Trots detta upplevde de en- skilda sparbankerna postsparbanken som en farlig konkurrent om inlåningsmedlen. Post- sparbanken förde en mycket aktiv sparpro- paganda och intensifierade fr.o.m. slutet av 1920-talet sin skolsparverksamhet, som framför allt upptogs i områden där sparban-
4 Här och i fortsättningen är uppgifter om ränteutveckling och de allmänna förhållandena på kreditmarknaden hämtade från Kock [2] när inget annat anges. Särskilt hänvisas till sidorna 59—70, 146—165, 233—241, 252—264 och 362— 363. 5 1929 genomgick de enskilda sparbankerna en mindre förtroendekris till följd av återverk- ningar från de s.k. allmänna sparbankernas sammanbrott. Dessa hade uppstått under 1910- talet och utgjorde en ny form av sparbanker. De sökte stöd hos olika organisationer, främst inom arbetarrörelsen, och syftade till en enda allmän sparbank för Sverige. Diverse oegentlig- heter och olyckliga fastighetsspekulationer ledde till sammanbrottet och blev den direkta orsaken till att en statlig och central sparbanksinspek- tion inrättades. Se vidare Sommarin, s. 201—— 221.
0/o
80 70 _ 60 50
A 40
x 5
50 20
p 10 W Ps
0 __ .. . __ _
1919 1924 1929 1954
A: Affärsbanker 3 : Jordbrukskasserörelsen 51 Sparbanker
Uppgifter för varje år fr.o.m. 1952.
"| .:
'______-———--_-—- l'l
|950
| 1 1.1.1111117 1944 1949 52 54 56 58 50 621954År
P: Postbanken; Ps: döruv postsparbanken K= Sporkossor inom konsumentkooperofionen och HSB
Diagram ] . Inlåningens procentuella fördelning 1919—64.
kerna inte var företrädda eller inte själva hade startat motsvarande verksamhet.6 Ända sedan begynnelsen har sparbanks- rörelsen haft som en viktig målsättning att verka för ökat sparande i samhället. I linje härmed användes tidigt en del av rörelse- överskotten till anslag åt sparfrämjande åt- gärder. 1923 års sparbankslag medgav ökade möjligheter till sådan anslagsgivning, vilken också steg snabbt. En betydande del av an- slagen användes för utbyggnad av skolspar- rörelsen i konkurrens med postsparbanken. Under 1930- och 1940-talen vidgades skol- sparrörelsen successivt till en allmän barn- sparrörelse. Under 1920-talet började vissa sparbanker organisera sparklubbar, men det var först under senare delen av 1930-talet och början av 1940-talet, som sparklubbs- verksamheten började få större omfattning, delvis p.g.a. att befolkningskommissionen
tog upp frågan till diskussion. Vid bildande av sparklubbar sökte sparbankerna framför allt etablera samarbete med olika folkrörel- ser och det till dessa anknutna reseföretaget Reso. Vid slutet av 1930-talet tog även post- sparbanken upp sparklubbsverksamhet.7 Bakom postgirots tillkomst 1925 låg det faktum att bankchecken i Sverige inte blivit det dominerande betalningsmedlet såsom i England och USA. I stället användes vid fler- talet transaktioner kontanter, antingen direkt eller i form av postanvisningar. Den alltmer ökande postanvisningsrörelsen medförde stora kostnader för postverket och aktuali- serade frågan om införande av ett postgiro av samma slag, som redan vuxit fram på
6 Sveriges Postsparbank 1884—1933 R.P. prop. 1922: 152. 7 Sommarin, 5. 95—100, 330—334, 377—— 381. SOS Postverket 1938—1940.
kontinenten. Men också en önskan att för- billiga statens betalningsrörelse och förbättra kontrollen över medelsförvaltningen inom statsverket låg bakom införandet av postgi- rot, som från begynnelsen fick en utform- ning, som i allt väsentligt överensstämmer
med dagens. Redan från starten utvecklades- postgirots rörelse mycket kraftigt, bl. a. med hjälp av en massiv propagandainsats, Nä- ringslivet tog snabbt det nya betalningssyste— met i anspråk. Staten lade i stor utsträckning över sina betalningar till postgiro och 1934 blev postgirokonto i praktiken obligato- riskt för kommunerna genom att de måste öppna sådant för att erhålla statsbidrag. En mängd kommuner lade även sin skatteupp- börd på postgiro. För inkassering av försäk- rings- och föreningsavgifter samt el-, gas-, vatten- och telefonavgifter blev postgirot en alltmera anlitad institution. Under de första åren av postgirots verksamhet betalades rän- ta på medel, som innestått en viss tid och inte tillhörde statliga institutioner, för att förstärka postgirots konkurrensförmåga i initialskedet. Räntan hölls oförändrad fram till 1931 och kom därigenom att tidvis av- sevärt överstiga affärsbankernas ränta på checkräkning. Nyåret 1933 avskaffade post- girot ränteersättningen efter upprepad kritik från riksbanksfullmäktige, vilka menade att postgiroräntan skärpte konkurrensen om in- låningsmedlen och därigenom försvårade den reglering av ränteläget, som från det allmännas synpunkt var önskvärd under de— pressionen.8
Under andra världskriget fortsatte den tendens i inlåningsmarknadens strukturför- ändring, som gjort sig gällande under senare delen av 1930-talet. Sparbankernas andel sjönk, postsparbankens och postgirots steg medan affärsbankernas var relativt oföränd- rad. Krigsutbrottet medförde en hård åt- stramning av kreditmarknaden under senare hälften av 1939 och början av 1940. Men vid mitten av 1941 hade kreditmarknaden i likviditetshänseende återgått till det läge, som rådde 1938—1939. De stora statliga ut- giftsöverskotten medförde en kraftig steg- ring av bankinrättningarnas inlåning. Affärs- bankerna återinförde den under senare de-
len av 1930-talet använda metoden att dif— ferentiera räntesättningen för att minska rän- tegottgörelsen. 1942 fick sparbankerna sto- ra svårigheter att placera sina inlåningsme- del räntabelt. För att undvika en sänkning av sparbankernas inlåningsränta och därmed hela räntenivån fick därför sparbankerna möjligheter att köpa speciella skattkammar- växlar och göra insättningar hos riksbanken.
Under de första åren efter krigsslutet med- förde en stark importökning att valutareser- ven minskade kraftigt, vilket torde till stor del förklara affärsbankernas sjunkande an- del av inlåningsmarknaden. 1948 lättade kre- ditmarknadsläget men i flera omgångar un- der 1947—1949 höjde affärsbankerna vissa inlåningsräntor. Mot slutet av 1949 infördes en ny lång räkning för fysiska personer (ka- pitalsamlingsräkning) med högre ränta. Det— ta uppfattades som ett konkurrenshot från sparbankernas sida och medförde att vissa införde en motsvarande räkning.
Fr.o.m. början av 1950-talet har de olika bankinrättningarnas marknadsandelar varie- rat kring en tämligen konstant nivå, möjli- gen med undantag för de senaste åren. En- dast för jordbrukskasserörelsen kan konsta— teras en viss ökning. De hårda kreditrestrik- tionerna 1955—1957 och 1960—61 drabbade helt naturligt affärsbankerna hårdast. Såle- des innebar företagens stora insättningar på investeringsfondskonton i riksbanken 1960 en kraftig åderlåtning av affärsbankernas likviditet och inlåning. Men dessa minsk- ningar i inlåningsandelen har kompenserats av efterföljande uppgångar. Den relativt kraftiga ökningen 1959 för affärsbanker och postgiro betingades dock till stor del av för- skjutningar i betalningarna inför omsätt- ningsskattens införande den 1 januari 1960.
Under 1950- och 1960-talen ändrades till en del de legala förutsättningarna för olika slags bankinrättningars konkurrens om in- låningsmedlen. Genom den nya sparbanks- lagen 1955 fick sparbankerna vissa möjlig- heter att ta emot insättningar på andra räk- ningar än sparbanksräkning, exempelvis checkräkning. Postsparbankens inlånings-
3 Svenska Postgirot 1925—1949, främst s. 11 —38, 112—140. Se vidare Örne.
maximum höjdes 1963 till samma nivå som sparbankernas. Vidare fick kommuner enligt den nya jordbrukskasselagen 1957 möjlig- heter att bli medlemmar av jordbrukskassor och kunde därmed anlita jordbrukskasse- rörelsen även för krediter.
Fr.o.m. mitten av 1950-talet har tyngd- punkten i konkurrensen mellan bankinrätt- ningarna till större delen legat på inlånings- sidan. Detta har medfört uppkomsten av fle— ra nya långa inlåningsräkningar med hög ränta hos alla bankinrättningarna. Affärs- bankerna har i en helt annan utsträckning än tidigare sökt dra till sig hushållens spa- rande genom bl.a. ökad annonsering, infö- rande av checklön och ökat utbud av bank- tjänster. Införandet av bankgiro och den kraftigt ökade kontorsetableringen kan till större delen också ses som ett led i den in- tensifierade konkurrensen om inlåningsme- del.9
Affärsbankernas ansträngningar att öka sin andel av samhällets transaktionskassor och hushållens banksparande kan möjligen vara en förklaring till utvecklingen fr.o.m. 1963. Perioden 1963—1964 är alldeles för kort för att tillåta några egentliga slutsatser men marknadsandelarna förefaller att under dessa års kreditåtstramning ha utvecklats annorlunda än under tidigare åtstramningar. Affärsbankernas andel har legat kvar på oförändrat hög nivå medan sparbankernas och postgirots minskat något. Detta har skett trots att affärsbankernas inlåning från nä- ringsliv och kommuner minskat under sena- re år p.g.a. sjunkande likviditet i dessa sam- hällssektorer. Denna förändring i affärs- banksinlåningens sammansättning speglas i viSS mån av tabell 1, som visar utvecklingen av andelen större inlåning från kommuner och näringsliv. Siffrorna påverkas emellertid också av ev. ökad andel mindre hushållsin- låning och den minskning i affärsbankernas andel av kommunernas inlåning, som inträtt fr.o.m. 1962.
B: 2. Inlåningens regionala fördelning
Hittills har redogjorts för inlåningsmedlens fördelning utan att förekomsten av lokala
och regionala marknader berörts. Effekten av lokala marknader på konkurrensförhål- landena diskuteras i ett annat sammanhang. Här skall endast konstateras att gränserna mellan olika geografiska delmarknader är mycket flytande och omöjliga att fastställa empiriskt, i varje fall utan mycket ingående undersökningar av varje marknad. Men även om inga data finns om de lokala marknader- nas storlek och struktur är det av intresse att veta inlåningens fördelning inom olika om- råden. Sådana uppgifter ger dock en viss uppfattning om geografiska variationer i in- låningens struktur. Tillgänglig statistik med- ger en länsvis uppdelning av inlåningen.
I tabell 2 redovisas inlåningens fördelning ultimo 1964 på olika bankinrättningar inom varje län med insättarens adressort som hu- vudsaklig indelningsgrund. Således har för affärsbankerna i görligaste mån korrigering- ar gjorts för inlåning över länsgränserna. Det bör dock påpekas att företag, vars huvud- kontor exempelvis ligger i Stockholm och vilka betecknats som hemmahörande där, i åtskilliga fall bedriver en stor del av sin verksamhet i andra delar av landet. Stock- holms stad och län har sammanslagits till en enhet för att undvika en alltför konstlad gränsdragning. För postgirot har det varit omöjligt att erhålla några som helst länsupp- gifter medan de kooperativa sparkassorna uteslutits på grund av deras relativt ringa betydelse.
Såsom framgår av tabell 2 är affärsban- kernas andel mycket hög (73 %) och spar- bankernas mycket låg (11 %) i Stockholms stad och län, som svarar för en fjärdedel av totala inlåningen. Inlåningen från Stock- holmsdistriktet utgör över en tredjedel av affärsbankernas inlåning och påverkar så- ledes mycket starkt affärsbankernas andel av den totala inlåningen. I många av de öv- riga länen är affärsbankernas andel avsevärt lägre än riksmedeltalet. I stället har sparban- kerna en mycket stark ställning i framför allt södra Sverige med andelar på över 50 % i flera län. I Norrland däremot är sparban-
9 En närmare diskussion av konkurrensmedel och konkurrenssituation under 1950- och 1960- talen återfinns i kap. VIII och IX.
Tabell 1 . Afärsbankernas större inlåning från näringslivet och kommunerna i % ningen 1953—65 per 31 maj.
Större inlåning från närings- livet i % av totala inlåningen
Större inlåning från kommu- nerna i % av totala inlåningen
Inlåningsposter Inlåningsposter Inlåningsposter Inlåningsposter År aiooooo å1000000 ålOOOOO ålOOOOOO 1953 32,7 23,9 7,7 5,3 1954 33,2 27,4 11,1 8,8 1955 _ . . . . . . . . 1956 25,7 20,3 12,1 9,5 1957 24,9 19,9 11,1 8,4 1958 25,6 20,5 10,6 8,4 1959 29,0 24,4 10,0 8,1 1960 1961 22,0 17,4 10,4 8,5 1962 18,9 14,6 10,4 8,5 1963 1964 19,3 15,3 8,4 6,9 1965 16,6 12,5 7,1 5,
Anm. 1) Näringsliv har definierats som industri, handel, servicenäringar och samfärdsel. I kommun- sektorn ingår även kommunala bolag.
2) Som en inlåningspost räknas en insättares totala inlåning vid ett kontor. Källa: Uppgifter erhållna från bankinspektionen.
kernas andelar relativt låga medan postspar- bankens och jordbrukskassornas är relativt höga. I övrigt kan särskilt nämnas att post- sparbanken har förhållandevis höga andelar i Sörmlands och Värmlands län samt jord— brukskasserörelsen i Skaraborgs och Kalmar län samt på Gotland.
En viss uppfattning om förändringar i in- låningens fördelning länsvis kan erhållas ge- nom jämförelse med en undersökning avse- ende förhållandena i början av 1929. Upp— gifterna avser endast affärsbanker och spar- banker men både postbanken och jordbruks- kasserörelsen var vid denna tidpunkt så små att de inte nämnvärt påverkar bilden. Jäm- för man endast affärsbanker och sparbanker (tabell 3) visar det sig att affärsbankernas andel minskat i alla län utom i Stockholms stad och län, Kristianstads län, Malmöhus län, Göteborgs och Bohus län samt Väst- manlands län. 1929 och 1964 års siffror är emellertid inte helt jämförbara. Sannolikt innebär 1929 års uppgifter i jämförelse med 1964 års en överskattning för Stockholms stad och län och en motsvarande underskatt- ning för flertalet övriga län. Detta skulle be- tyda att ökningen i Stockholm i realiteten varit ännu större än vad tabellen utvisar me-
dan ökningen för främst Kristianstads län sannolikt delvis beror på statistiska fel. Ge- nerellt torde man dock kunna säga att af- färsbankernas andel ökat i länen med lan- dets tre största städer och minskat i alla eller nästan alla övriga län. Den andel av affärs- bankernas inlåning, som kommer från Stock— holmsregionen har mellan 1929 och 1964 stigit från högst 28 % till 36 %. Även för Malmöhus län samt Göteborgs och Bohus län har en ökning skett.
Med tanke på postens och jordbrukskasse- rörelsens obetydlighet 1929 kan en approxi- mativ bild av utvecklingen i den totala in- låningens fördelning erhållas genom att jäm— föra fördelningen av inlåningen mellan af- färsbanker och sparbanker 1929 med den totala inlåningens fördelning 1964 enligt ta- bell 2. För Stockholm har förändringarna i affärsbankernas andel sådan riktning och är så begränsad att den kan bero på statis- tiska fel. I Malmöhus län samt Göteborgs och Bohus län har affärsbankernas andel ökat medan den minskat i alla eller nästan alla andra län utanför Stockholmsregionen, Minskningarna är som regel stora och upp- går i de nordligaste länen till mellan 20 och 30 procentenheter. Det är också i dessa län,
Tabell 2. Bankinrättningarnas inlåning (inkl. räntor) 31.12.64 procentellt fördelad på län.
Andel inlåning för:
Länsfördelning
Post- Jord- Post- Jord- AHärs- Spar- spar- bruks- Affärs- Spar spar— bruks- ban- ban- ban— kasse- ban- ban- ban- kasse-
Län ker ker ken rör. S:a ker ker ken rör. Totalt Stockholms stad och
län 73 15 11 1 100 36 10 26 3 24 Uppsala län 38 48 9 5 100 2 3 2 3 2 Södermanlands län 33 47 15 5 100 2 3 4 3 3
stergötlands län 44 44 7 5 100 4 5 3 6 4 Jönköpings län 32 54 9 5 100 3 6 3 5 4 Kronobergs län 29 55 9 7 100 l 3 2 4 2 Kalmar län 33 55 4 9 100 2 4 1 6 3 Gotlands län 41 34 8 18 100 —— _ — 2 — Blekinge län 31 58 8 4 100 1 2 1 1 2 Kristianstads län 26 60 8 7 100 2 6 2 6 4 Malmöhus län 34 58 6 3 100 7 16 5 7 10 Hallands län 27 57 5 11 100 1 3 1 6 2 Göteborgs och Bohus __ län 54 34 10 1 100 10 9 9 3 9 Alvsborgs län 45 41 10 4 100 4 5 4 5 4 Skaraborgs län 38 48 6 9 100 2 4 2 8 3 Värmlands län 49 33 16 3 100 3 3 5 2 3 Örebro län 41 42 13 4 100 3 4 4 4 3 Västmanlands län 48 38 9 4 100 3 3 2 3 3 Kopparbergs län 46 37 14 2 100 3 3 4 2 3 Gävleborgs län 40 35 17 8 100 2 3 5 6 3 Västernorrlands län 64 17 13 6 100 4 1 4 5 3 Jämtlands län 48 24 21 7 100 1 1 2 2 1 Västerbottens län 42 26 20 12 100 2 2 4 7 2 Norrbottens län 48 22 25 6 100 2 1 4 3 2
Hela landet 49 37 11 4 100 100 100 100 100 100
Anm. För uppgifter om källor och bearbetningsmetoder hänvisas till tabellbilaga A.
som posten och jordbrukskasserörelsen 1964 hade relativt stora andelar. Jordbrukskasse- rörelsen var obetydlig och över huvudtaget inte representerad i Norrlandslänen 1929. Däremot är det tänkbart att posten var rela- tivt stark här även 1929 och att därför siff- rorna något överdriver nedgången i affärs- bankernas andel. För sparbankernas del är utvecklingen mindre enhetlig. I de tre stor- stadsregionerna har sparbankerna förlorat relativt mycket terräng men också här kan uteslutandet av postbanken 1929 något över- driva nedgången. Övriga län fördelar sig tämligen jämnt mellan ökade och minskade andelar för sparbankerna. Skillnaderna mel- lan 1929 och 1964 års siffror är överlag tämligen begränsade och i åtskilliga fall så små att de kan bero på att postsparbanken
och jordbrukskasserörelsen inte är med i 1929 års statistik.
Nedgången mellan 1929 och 1964 i af- färsbankernas andel av den totala inlåningen i landet har starkt begränsats av deras ökade inlåning från Stockholms stad och län, Mal- möhus län samt Göteborgs och Bohus län. Denna ökning kan delvis bero på att affärs- bankerna i konkurrens med andra bankin- rättningar lyckats öka sina marknadsandelar på de olika lokala marknader, som de tre regionerna är sammansatta av. En mycket betydelsefull faktor har emellertid varit den urbaniseringsprocess som ägt och äger rum med en starkt ökad folkmängd inom framför allt de tre storstadsregionerna. Med sin in- riktning på industri och handel har affärs- bankernas rörelse traditionellt haft sin tyngd—
Tabell 3. Ajörsbankemas och sparbankernas inlåning (inkl. räntor) 1.1.29 och 31.12.64 pro- centuellt fördelad på län.
1.1.29 31.12.64 Inlåningens lånsfördel- Andel inlåning för: Andel inlåning för: ning 1.1.29 Affärs- Spar- Affärs- Spar- Affärs- Spar- Län banker banker S:a banker banker S:a banker banker Totalt Stockholms stad och län 78 22 100 83 17 100 28 10 20 Uppsala län 51 49 100 44 56 100 2 2 2 Södermanlands län 48 52 100 41 59 100 2 3 2 Östergötlands län 58 42 100 50 50 100 4 4 4 Jönköpings län 43 57 100 37 63 100 3 4 4 Kronobergs län 50 50 100 34 66 100 2 3 2 Kalmar län 57 43 100 37 63 100 3 3 3 Gotlands län 56 44 100 54 46 100 l l 1 Blekinge län 43 57 100 34 66 100 2 2 2 Kristianstads län 19 81 100 30 70 100 2 8 5 Malmöhus län 22 78 100 37 63 100 5 23 13 Hallands län 40 60 100 32 68 100 2 3 2 Göteborgs o. __ Bohuslän 49 51 100 61 39 100 8 10 9 Alvsborgs län 67 33 100 53 47 100 5 3 4 Skaraborgs län 59 41 100 44 56 100 4 4 4 Värmlands län 71 29 100 60 40 100 5 3 4 Orebro län 51 49 100 49 51 100 3 4 3 Västmanlands län 47 53 100 56 44 100 2 2 2 Kopparbergs län 67 33 100 55 45 100 4 3 4 Gävleborgs län 67 33 100 54 46 100 4 2 3 Västernorrlands län 83 17 100 79 21 100 4 l 3 Jämtlands län 80 20 100 67 33 100 2 l 1 Västerbottens län 74 26 100 62 38 100 2 l 2 Norrbottens län 71 29 100 68 32 100 1 l 1 Hela landet 55 45 100 57 43 100 100 100 100
Anm. För uppgifter om källor och bearbetningsmetoder hänvisas till tabellbilaga A.
punkt i de större städerna. Framför allt in- låningsmarknaden i Stockholms stad har alltid dominerats starkt av affärsbankerna, som tidigt där hade ett relativt omfattande kontorsnät. Inflyttningen till storstäderna har därför betytt en automatisk expansion av affärsbankernas inlåningsunderlag och skulle ha ökat affärsbankernas andel av to- tala inlåningen i berörda län även vid oför- ändrade lokala marknadsandelar. Förskjut- ningen i den totala inlåningens fördelning är utpräglad för Stockholms stad och län, vars andel av totala inlåningen i landet sti- git från högst en femtedel 1929 till knappt en fjärdedel 1964. Göteborgs och Bohus läns andel är oförändrat 9 % medan Malmö- hus läns sjunkit från 13 % till 10 %. För Göteborg och Malmö är övriga delar av resp. län befolkningsmässigt sett så stora att
migrationen inte har fått samma genomslag i länssiffrorna som i Stockholm.
C. Det institutionella försäkrings- sparandet
Försäkringssparande sker dels vid ett antal kreditinstitut, dels genom avsättningar till företagens och vissa andra pensionsstif- telser. Det senare slaget av sparande finns endast fragmentariska uppgifter om, varför redogörelsen i huvudsak inskränks till det institutionella försäkringssparandet. Till det- ta har räknats försäkringstagarnas nettobe- hållning i liv- och sjukförsäkringsbolag, SPP och folkpensionsfonden samt fonderna i allmänna pensionsförsäkringen, statens fri- villiga pensionsförsäkringssystem, pensions-
xi 00 O O
Illllllllllllllllllll
O') =
50
50
Illllllllllllllllllllllllllllll'lllllllll
20
lllllllllllllllll
! | | | 19 9 |921.'- |929 I934 1939
E: Enskilda försäkringsbolag A: AP-fonderno
l maa
FzFolkpensionsfonden och statens frivilliga pensionsförsäkring UZUnderstödsföreningur (pensionskassor, begrovnings— och sjukkassor, begravningskassor) Uppgifter för varje år fr.o.m 1952
Diagram 2. Procentuell fördelning av institutionellt försäkringssparande 1919—64.
kassor, begravnings- och sjukkassor samt slutligen begravningskassor (de tre senare understödsföreningar).
Utvecklingen av försäkringssparandets fördelning mellan olika kreditinstitut redo- visas i diagram 2. Sedan finansieringen av folkpensioneringen lades om på 1930—talet har de enskilda försäkringsbolagens andel i stort sett stadigt stigit fram till införandet av AP-fonderna 1960. En mycket stor del av ökningen hänför sig till SPP, som bildades 1929 genom hopslagning av två försäkrings- bolag samt en pensionskassa. Folkpensions- fonden har de senaste 30 åren inte tillförts några nya medel frånsett de extra avsätt— ningar, som beslutades av riksdagen 1957— 1958. Understödsföreningarnas andel har varit tämligen konstant över hela perioden men det bör påpekas att dessa siffror för flera år vilar på uppskattningar och därför
är osäkra. Tillkomsten av AP-fonderna 1960 innebar ett nytt skede i försäkringssparan- dets struktur med en kraftig minskning av försäkringsbolagens andel. Ser man på de årliga tillskotten blir förändringen ännu mer drastisk och inom några få år kan AP-fon- derna förväntas bli helt dominerande inom försäkringssparandet.
Som nämndes finns endast fragmentariska uppgifter om det försäkringssparande, som sker vid sidan av den institutionella kredit- marknaden. Det är frågan om rätt betydan- de belopp. Enligt pensionsstiftelseutredning- en uppgick pensionsstiftelsernas sammanlag- da nettoförmögenhet till 5 969 milj. kr. 1958, vilket motsvarar 59 % av försäkrings- tagarnas behållning i försäkringsbolagen samma år.10 Betydelsen av detta försäkrings—
1" Pensionsstiftelseutredningen s. 165.
| f|ll|lflllll |949 52 54 55 58 en 521954År
0 >
lllllllIlllllllllllllllllllllllllllllllllllll
___—___ 4__—_ .. _ ___ _
*—
'")
R
lllllllllllllll . 19110 52 54 56 58 60 62|964Ar
_ | | | | | 1919 I924 1929 1934 1939 1944
A: Affärsbankerna
B : Ovriga bankinrättningar och kooperativa sparkassor F = Försäkringssparande
iRiksbonken och riksgäldskontorei-
Uppgifter för varje år fr.o.m |962
Diagram 3. Procentuell fördelning av det institutionella sparandet 1919—64.
sparande kommer dock att avta alltmer i och med ATP-systemets genomförande. Re- dan hittills under 1960-talet har en betydan- de avtappning av Stiftelserna skett genom överföring av överskottsmedel till företagen som kompensation för ATP-avgifterna.
D. Fördelning av institutionellt sparande
Det totala institutionella sparandet utgör ingen marknad i egentlig mening men vissa uppgifter om dess struktur är ändock av in- tresse i sammanhanget. Av diagram 3 fram- går hur fördelningen av det totala institutio- nella sparandet utvecklats. Förutom försäk- ringssparande och inlåning vid bankinrätt- ningar och kooperativa sparkassor har även för 1949—1964 medtagits skogsindustriens tillgodohavanden hos riksgäldskontoret på
grund av avsättningar till konjunkturutjäm- ningsfonder 1948—1950 samt inbetalningar av prisutjämningsavgifter och konjunktur- utjämningsavgifter 1951—1952. Vidare har fr.o.m. 1956 medtagits tillgodohavanden hos riksbanken på investeringsfondskonton för rörelse och skogsbruk. Siffrorna på vilka diagrammet bygger, överskattar i viss mån det institutionella sparandets storlek på grund av att fordringar och skulder mellan kreditinstituten inbördes ingår. Framför allt försäkringssektorn har icke obetydliga till- godohavanden hos affärsbankerna.
Såsom framgår av diagrammet har det institutionella sparandets sammansättning inte visat någon utpräglad långsiktig tendens att förskjutas i riktning mot ökat försäk- ringssparande. Fram till slutet av 1930-talet steg försäkringssparandets andel visserligen kraftigt men sjönk därefter fram till mitten
av 1950-talet. Sedan började andelen åter stiga. Men först med AP-fondernas tillkomst 1960 blev ökningen mera markerad och 1964 överträffade för första gången försäk- ringssparandets andel den tidigare högsta noteringen från 1939. Det bör emellertid ihågkommas att företags och myndigheters pensionsstiftelser inte ingår i siffrorna. Med- räknas dessa kan försäkringssparandets an- del ev. ha uppvisat en kontinuerlig stegring. Några strukturella problem har detta dock inte skapat på den institutionella kreditmark- naden eftersom pensionsmedlen till helt övervägande del återlånats till företagen och betraktats som närmast likställt med det egna kapitalet.
Affärsbankernas andel av det institutio- nella sparandet sjönk mycket snabbt fram till mitten av 1930-talet för att därefter minska i långsammare takt under de följande två decennierna. Fr.o.m. 1956 har andelen le- gat relativt konstant på en 30-procentig nivå om man bortser från 1959 med dess extra- ordinära förhållanden (omsättningsskattens införande 1 januari 1960).
E. Kreditinstitutens direkta kreditgivning
Nedan redogörs för utvecklingen av olika kreditinstituts direkta kreditgivning till de fem icke-finansiella sektorerna kommuner, bostäder och byggnadsverksamhet, jordbruk, övrigt näringsliv samt enskilda och diverse krediter. Av de i kapitel I behandlade kre- ditinstituten har samtliga medtagits utom kreditföreningar och >>övriga» kapitalanskaf- fande kreditinstitut p. g. a. bristfälligt statis- tiskt material och deras relativa obetydlig- het. För varje sektor redovisas upplåningen med fördelning på olika typer av kreditinsti- tut. Vid fördelningen har två olika fördel- ningsgrunder använts. Dels har den sedvan- liga indelningen efter typ av kreditinstitut (affärsbanker, sparbanker etc.) gjorts och dels har en indelning skett efter huvudsak- ligen kreditinstitutens ägandeförhållanden. I det senare fallet har kreditinstituten indelats i följande fem grupper: a) statliga lånefonder
b) offentligt kontrollerade institut (Post- banken, tomträttskassor, AP-fonder, riksför- säkringsverkets fonder och allmänna sjuk- kassor samt fr.o.m. 1949 Jordbrukarban- ken/Sveriges Kreditbank)
c) låntagarassociationer (jordbrukskasse- rörelsen och hypoteksinstitut)
d) privata affärsbanker och dessas kredit- bolag (andra affärsbanker än Sveriges Kre— ditbank, Sparbankernas Bank och Jordbru- kets Bank samt av affärsbankerna majori- tetsägda kreditbolag exkl. de, som ägs av Sparbankernas Bank)
e) övriga (Sparbankernas Bank, Jordbru- kets Bank, sparbanker, andra kreditbolag än under (1), försäkringsbolag och understöds- föreningar).
Att statliga lånefonder särredovisas beror på deras speciella karaktär. I övrigt torde indelningen inte tarva några förklaringar. Det skall endast noteras att den i samman- hanget obetydliga Jordbrukets Bank fått ingå i gruppen >>övriga>>. Vidare är att märka att i gruppen >>övriga>> ingår dels kreditbo- lag, vari staten har ett väsentligt inflytan- de, dels kreditinstitut. vilka huvudsakligen är organiserade som ekonomiska föreningar för andra än låntagare eller ägs av sådana institut.
Den följande framställningen blir av rela- tivt översiktlig karaktär. För alla detaljupp- gifter samt upplysningar om källor, bearbet- ningsmetoder m. m. hänvisas till tabellbila- ga B, särskilt tabellerna B: 15-a t.o.m. B: 21-b.
Av den totala direkta kreditgivningen har andelen för bostäder och byggnadsverksam- het stigit kraftigt sedan 1919, från drygt 15 % till ca 65 % medan andelen för övrigt näringsliv sedan 1929 sjunkit från en tredje- del till något över 15 %. Kommunernas an- del har varit relativt konstant på en nivå av 7—9 %. Andelarna för jordbruk resp. diver- se och krediter till enskilda har däremot minskat starkt och svarar i dag tillsammans för ca 10 % av den totala direkta kredit- givningen.
Fördelas den direkta kreditgivningen efter typ av kreditinstitut är det mest framträdan- de draget affärsbankernas starkt minskade
andel. Deras andel har sjunkit från över 70 % år 1919 till 23 % år 1964. Mellan 1962 och 1964 har dock en viss uppgång skett. Sparbankernas andel steg i stort sett kontinuerligt fram till 1949 för att sedan minska och uppgick 1964 till 20 %. Hypo- teksinstitutens och försäkringsbolagens an- delar har utvecklats relativt parallellt och varit ungefär lika stora med undantag för 1960-talet då försäkringsbolagens andel minskat till mindre än 10 %. De förras nu- varande nivå på 11—14 % uppnåddes under 1930—talet. I övrigt kan nämnas att postban— kens och statliga lånefonders andelar ökat kraftigt under perioden. Under 1960-talet har vidare kreditbolagen relativt sett ökat mer än någon annan kreditinstitutgrupp om man bortser från de i detta sammanhang obetydliga AP-fonderna.
I och med att åtskilliga kreditinstitut har en specialiserad kreditgivning med inriktning på vissa sektorer är det naturligt att ändrad sammansättning av kreditefterfrågan påver- kar olika kreditinstituts andelar av den to- tala kreditgivningen. Så har också skett men det är ändå anmärkningsvärt att den kraftigt ökade kreditgivningen till bostäder och byggnadsverksamhet inte fått ett kraftigare genomslag på andelarna för utpräglat bo- stadsfinansierande kreditinstitut. Således har hypoteksinstitutens andel varit relativt stabil medan sparbankernas sjunkit trots att i det senare fallet en ständigt stigande del av kreditgivningen gått till bostäder.
Ser man i stället på den direkta kreditgiv- ningens fördelning på kreditinstitutens ägar- grupper domineras även då bilden av affärs- bankernas starkt minskade betydelse. Ande- len för privata affärsbanker och dessas kre- ditbolag har minskat från över 70 % år 1919 till 20 % år 1962. Mellan 1962 och 1964 har emellertid utvecklingen vänt bero- ende på ökad kreditgivning från både affärs- bankerna själva och deras kreditbolag. De offentligt kontrollerade institutens andel steg från mindre än 1/2 % 1919 till 12 % 1952 och har sedan i stort sett legat kvar på den nivån med en svag stegring under 1960-ta- let. Låntagarassociationernas andel har un- gefär tredubblats under perioden och utgör
nu över 15 % av totala direkta kreditgiv- ningen. För gruppen >>övriga>> slutligen har sedan mitten av 1930-talet andelen tämligen konstant legat strax under 40% med en sänkning till 35 % under 1960—talet.
E: 1. Kommuner
Kommunerna är den enda icke-finansiella sektor för vilken det finns uppgifter om to- tal skuldsättning. Härigenom finns det möj- ligheter att kartlägga utvecklingen av den institutionella kreditgivningens betydelse. De beräknade siffrorna för kreditinstitutens kommunlån innebär dock fram till 1956 en Viss överskattning, framför allt under första delen av 1950-talet, på grund av att kom- mungaranterade lån ingår. Det bör vidare uppmärksammas att i kommunernas skulder även ingår bokföringsmässiga interimsskul- der av olika slag (skulder för utförda men ej betalda arbeten, erhållna förskott etc.). Obligationslån och upplåning i kreditinsti- tuten har under hela perioden 1919—1964 utgjort den överlägset största delen av kom- munernas skuldfinansiering. Under senare år har dessa båda låneformer tillsammans svarat för mellan 70 och 75 % av totala skuldsättningen. Sett över hela undersök- ningsperioden har inte andelen visat någon långsiktig tendens att utvecklas i en bestämd riktning utan varierat mellan 70 och 90 %. Även om siffermaterialet är ofullständigt ökade utan tvekan kreditinstituten kraftigt sin andel av kommunernas skuldsättning un— der perioden 1919—1939 medan obligations- lånens andel sjönk i ungefär motsvarande grad. Sannolikt orsakades förskjutningen i skuldstrukturen främst av att långfristig upp- låning i kreditinstitut under denna period ställde sig billigare än obligationsupplåning. Därefter har kommunlånens andel varit tämligen stabil och legat på en nivå av 53 till 63 % av totala skuldsättningen. Det ökande inslaget av kommungaranterade lån under första hälften av 1950-talet medför dock att siffermaterialet får tolkas med en viss försiktighet. Jämförs endast obligations- lån och upplåning i kreditinstituten med varandra framgår att det senare slaget av finansiering under de sista åren varit ca tre
gånger större än utelöpande obligationslån. Detta gäller dock endast kommunsektorn som helhet. Upplåning via obligationsmark- naden har i stort sett varit förbehållen de tre största städerna samt landstingen. Ge- nom tillkomsten av de båda kreditbolagen för kommunutlåning har dock övriga kom- muner sedan början av 1960-talet fått indi- rekt tillgång till obligationsmarknaden.
Kommunernas upplåning i kreditinstitu- ten består till helt övervägande delen av långfristiga reverslån. Dessa reverslån är för placerarna ett mycket nära substitut för obligationer eftersom kreditrisken är mini- mal och räntan ofta bunden. Huvuddelen av kommunernas tillfälliga lån upptas hos af— färsbanker samt utanför den institutionella kreditmarknaden hos industri- och handels- företag med temporära likviditetsöverskott.
Mycket stora förskjutningar har skett mel- lan kreditinstituten inbördes under perioden 1919—1964. Fram till mitten av 1940-talet dominerades marknaden av några få typer av kreditinstitut men därefter har utveck- lingen gått i riktning mot en jämnare fördel- ning. För de första tio åren är uppgifterna ofullständiga men sannolikt dominerade sparbankerna på kommunlånemarknaden vid periodens början — en dominans, som bröts av den vid denna tidpunkt snabbt växande folkpensionsfonden. Utvecklingen fr.o.m. 1929 framgår av diagram 4. De fonder (däribland folkpensionsfonden), som nu förvaltas av riksförsäkringsverket (RFV) samt de erkända sjukkassorna (numera all- männa försäkringskassor) var fram till 1944 kommunernas största långivare bland kredit- instituten med 36 % år 1934 som högsta an— del. I och med att finansieringen av folk- pensioneringen ändrades i mitten av 1930- talet och inbetalningarna till folkpensions- fonden upphörde har betydelsen av statens sammanlagda fonder minskat i takt med kommunlånemarknadens expansion och sva— rade 1964 för endast 10 % av kreditinstitu- tens kreditgivning till kommunerna.
Under perioden 1929—1952 steg snabbt postbankens direkta kreditgivning till kom- muner, vilket berodde både på postbankens tillväxt och på en förskjutning i postens pla-
ceringar mot kommunlån. Fr.o.m. början av 1950-talet har dock posten i allt högre grad inriktat sig på bostadskreditgivning med påföljd att dess andel av kommunlåne— marknaden minskat från över 35 % år 1952 till 20 % år 1964.
Sparbankernas andel har varierat något under perioden men totalt sett har mellan 1929 och 1964 en minskning skett. 1964 var sparbankernas andel lägre än både post- bankens och försäkringsbolagens.Affärsban- kernas kreditgivning till kommunerna har med enstaka undantag varit relativt blyg- sam. Affärsbankskrediterna skiljer sig f.ö. från övriga instituts krediter genom att till mycket stor del vara rörliga checkräknings- krediter, avsedda att möta tillfälliga likvi- ditetsbehov. Försäkringsbolagens andel av kommunlånemarknaden sjönk fram till 1949 beroende på förskjutningar i sammansätt- ningen av deras kreditgivning. Fram till 1956 steg försäkringsbolagens andel snabbt för att därefter åter minska och var 1964 något under 20 %. En grupp kreditinstitut, som däremot fått allt större betydelse för kommunernas lånefinansiering under de sis- ta tio åren, är understödsföreningarna, vars kommunlån under 1960—talet uppgått till nästan samma storlek som sparbankernas. Den snabba ökningen är huvudsakligen be- tingad av ändrad placeringspolitik. En myc- ket stor del av föreningars kommunkrediter kommer från Sveriges Kommunalanställdas Pensionskassa. Under 1960—talet har slutli— gen uppträtt på marknaden två nya typer av kreditinstitut, nämligen kreditbolagen och AP-fonderna, som båda kan förväntas i framtiden bli av stor betydelse för kommu- narnas kreditförsörjning.
Grupperas kreditinstituten efter ägande- förhållanden visar det sig att de offentligt kontrollerade instituten samt gruppen >>övri- ga» helt dominerar (diagram 5). Den först- nämnda gruppens andel har dock minskat betydligt sedan slutet av 1930-talet, då den var över 55 %.
E: 2. Bostäder och byggnadsverksamhet
Kreditgivning till sektorn bostäder och bygg- nadsverksamhet består egentligen av tre
loa _ _; Övriga AP-fondernu so—i ? Försäkringsbolag srt—; 713—å ; RFV 511—; 50% 40% _f Postbunken 311—i zn—i lll—å Sparbanker 0 | | 1 | ! | I | IEEE! 1954 [959 19414- l91+9 52 |954 55 l959
| 62 |954År
Diagram 4. Procentuell fördelning 1929—64 av den direkta kreditgivningen till kommunerna.
ganska disparata kreditslag, nämligen lång- fristiga bostadskrediter, bostadsbyggnadskre- diter samt övriga byggnadskrediter. Sam- manslagningen av de två förstnämnda kan motiveras med att de finansierar samma slag av realkapital om än vid olika tidpunkter. Övriga byggnadskrediter däremot överförs efter byggnationens slut till andra sektorer, främst sektorn >>övrigt näringsliv». Det hade varit önskvärt att avskilja dessa krediter från bostadskrediterna och få en mera adekvat sektorindelning men det statistiska materia- lets kvalitet under framför allt tidigare år har inte medgett detta. Bostadskrediterna dominerar dock helt inom sektorn, varför dess utveckling i huvudsak speglar föränd- ringar i bostadskrediternas volym. Krediter till sektorn har till stor del fått identifieras med utgångspunkt från art av säkerheter, som ställts för upptagna lån. De faktiska ändamålen med lånen kan därför vara and-
ra, allra helst som gränsdragningen mellan bostadsfastigheter och affärsfastigheter inte är konsekvent. Även i andra avseenden är gränsdragningen mindre tillfredsställande. T.o.m. 1956 ingår som tidigare nämnts de kommungaranterade bostadslånen i kom- munernas upplåning, vilket innebär att bo- stadskrediternas storlek under främst första hälften av 1950-talet är underskattad. Vida- re ingår en obekant del av kreditgivningen till jordbrukarbostäder i jordbrukskrediterna (jfr med avsnitt E: 3).
Såsom tidigare redogjorts för har kredit- givningen till bostäder och byggnadsverk- samhet ökat kraftigt under perioden 1919— 1964 och svarar nu för närmare 65 % av kre- ditinstitutens utestående krediter. Ingen av de undersökta sektorerna uppvisar så många konkurrerande kreditinstitut som bostads— och byggnadssektorn. Samtidigt har dock för— delningen mellan olika kreditinstitutgrup-
mu : % 90% 5 Övri u su—g g 70% Gil—E Privata offörsbonke % och dessas kreditbolag 50—2 % 411—; % Låntagarassociationer- äu—i 205 OffenHigt kontrollerade institut m—f 0 _ | | I | l 1 F l l929 isatt 1939 1944 nu 52 54 55 59
[ 51 l964År—
Diagram 5. Procentuell fördelning 1929—64 av den direkta kreditgivningen till kommunerna.
per varit stabilare än på övriga delmarkna- der, om de statliga lånefonderna undantas. Diagram 6 visar att sparbankerna alltid varit den största gruppen kreditgivare även om en betydande minskning sedan början av 1950-talet sänkt deras andel till ca 25 % år 1964. Detta har skett trots att sparbankerna låtit en allt större del av sin kreditgivning gå till bostäderna. Räntesänkningarna under första hälften av 1930-talet försatte åtskilliga sparbanker i svårigheter och var sannolikt den väsentligaste orsaken till sparbankernas sjunkande andel under 1930-talet. Många lån sades upp nämligen för omplacering till bundna lån, vilka sparbankerna enligt lag var förhindrade att lämna. Denna utveckling resulterade i en lagändring 1937, som gav postbanken och större sparbanker begränsad rätt att bevilja bundna inteckningslån. Ge- nom nya lagändringar 1944 (endast för spar- banker) och 1947 ökades möjligheterna till
sådan kreditgivning ytterligare. Fr. o. m. 1950 har dock andelen bundna intecknings- lån successivt minskat och 1964 utgjorde de en mycket liten del av den tillåtna ramen. Också hos postbanken var de bundna lånens andel obetydlig. 1965 erhöll samtliga bank- inrättningar rätt att i viss utsträckning be- vilja bundna lån. Denna lagändring var dock främst avsedd att underlätta näringslivets kapitalförsörjning.
I sparbankernas bostadskreditgivning do- minerar bottenlånen, som vid beräkning av inlåningsrätten tillhör de s.k. täckningsfria tillgångarna. Merparten av sparbankernas lån är långfristiga men en avsevärd del ut- gör bostadsbyggnadslån. Under 1950- och 1960—talen har sparbankernas bostadskredit- givning i allt högre grad inriktats på finan- siering av en- och tvåfamiljshus.
Fram till slutet av 1940-talet var postban— kens andel av kreditgivningen till bostads-
och bygnadssektorn obetydlig. Den därefter inträffade omläggningen i postbankens pla- ceringspolitik medförde en snabb stegring av bostadslånen och postbankens andel har se- dan mitten av 1950-talet varit ca 8 %. Lå- nen består både av långfristiga lån och fr. o. m 1950-talet även bostadsbyggnadslån.
Lämnande av byggnadslån eller byggnads- kreditiv brukar anges som affäerankernas viktigaste bidrag till finansieringen av bo- städer.11 Afärsbankerna lämnar emellertid obundna fasta bostadslån i betydande ut- sträckning, som även om de relativt sett minskat under efterkrigstiden, fortfarande svarar för en mycket stor del av affärsban- kernas kreditgivning till bOStäder och bygg- nadsverksamhet. En viss uppfattning om detta erhålls av nedanstående siffror om af- färsbankernas beviljade krediter till bostads- och affärsfastigheter per sista nov. resp. år. 1964 uppgick fasta sådana krediter till ca 60 % av affärsbankernas långivning till af- färs- och bostadsfastigheter och utgjorde 20 % av totala kreditvolymen.
Av krediter på minst 10 000 kr. per fas— tighet utgörs nu den största delen av krediter
Andel i % av totala 1945 1954 1959 1964
utlåningen
]. Icke färdigställda
fast. 41 91 6 8 2. Färdigställda fast.,
avsedda att omplac. 52 4- 7 6 3. Övriga lån i färdig-
ställda fast. 28 21 20 20 — lån på minst 10 000 kr. per fast. a. inom 60 % av tax.värdet 103 8 9 6 b. mellan 60 och 75% av tax.värdet 104 3 3 2 c. över 75 % av tax.värdet 4 3 6 d. lån med genom- snittsränta 2 2 2 4 — lån på under 10 000 kr per fast. 6 4 3 2
Summa 1—3 37 34 33 34
1 inkl. byggnadskrediter i färdigställda fastig- heter.
2 exkl. byggnadskrediter i färdigställda fastig- heter.
3 inom 50 % av tax.värdet. * över 50 % av tax.värdet.
liggande över 75 % av taxeringsvärdet. Ti- digare har bottenlånen svarat för den största andelen, främst beroende på att affärsban- kerna under senare delen av 1930-talet, då de hade svårigheter att placera sina medel på andra håll, kraftigt ökade denna kredit- givning. Före bostadskreditkassans tillkomst torde affärsbankerna dessutom ha varit de dominerande långivarna för sekundärkredi- ter till bostadsfastigheter.
Affärsbankernas andel av den institutio— nella kreditgivningen till bostäder och bygg- nadsverksamhet kan sägas ha haft tre ut- vecklingsfaser. Fram till mitten av 1930-ta- let sjönk deras andel successivt för att sedan kraftigt stiga under senare delen av årtion- det. Därefter har andelen åter sjunkit med smärre avbrott och uppgick år 1964 till 14% mot 23—24% åren 1919 och 1939. Affärsbankernas andel av de i princip kort- fristiga byggnadskrediterna är dock väsent- ligt högre. Långa perioder under 1950- och 1960-talen har kreditgivningen till denna sektor varit ofrivilligt stor genom att affärs- bankerna inte haft möjligheter att lyfta av byggnadskreditiv när fastigheterna varit fär- digställda. Det bör vidare påpekas att upp— gifterna för affärsbankernas bostads— och byggnadskreditgivning före 1949 visserligen är mycket osäkra men de torde dock ge en riktig bild av utvecklingsriktningen.
De båda hypoteksinstituten har, trots att de är speciellt inriktade på långfristig bo- stadsfinansiering, haft betydligt lägre andel än sparbankerna under hela undersöknings— perioden och det är först under 1950-talet som affärsbankernas andel överträffats. Framför allt den senare jämförelsen är dock inte helt adekvat eftersom affärsbankernas andel till betydande del även innehåller and- ra krediter än långfristiga primär- och se- kundärkrediter. Stadshypoteksföreningars
” Under 1940-talet och början av 1950-talet lämnade kommunerna och särskilt Stockholms stad byggnadskreditiv i rätt betydande omfatt- ning. 1953 träffades emellertid en överenskom- melse mellan riksbanken och affärsbankerna att kommunernas kreditgivning skulle upphöra och övertagas av affärsbankerna. I stället har kom— munernas stöd till bostadsbyggandet främst fått formen av borgensteckning för kreditiv, upp- tagna hos kreditinstituten.
utlåning omfattar både fasta lån och amor— teringslån (under senare år enbart fasta lån) medan bostadskreditföreningarna endast lämnar amorteringslån. Sin hittills högsta an- del nådde hypoteksinstituten 1934 med 21 % , sannolikt till följd av låntagarnas om- placeringar till bundna lån i samband med räntesänkningarna under 1930-talets första år. Trots att bostadskreditkassan hade till- kommit 1930 sjönk därefter andelen succes- sivt fram till 1956 då den åter började stiga. 1964 var hypoteksinstitutens andel 19 %. Fram till början av 1950-talet var låntagar- nas preferenser för bundna kontra obundna lån i första hand bestämmande för utveck- lingen av hypoteksinstitutens kreditgivning. För tiden därefter torde låntagarpreferenser- na ha varit av mindre betydelse. I stället har riksbankens emissionskontroll och direktiv om att nyutlåning i princip ska ske endast till nyuppförda fastigheter varit de strate- giska faktorerna.12
En grupp specialinstitut, som befinner sig i snabb tillväxt är kreditbolagen, vilka huvud- sakligen ägnar sig åt långfristiga primär- och sekundärkrediter till bostäder. Bakgrunden till denna utveckling kan delvis sökas i den rekommendation, som 1960 års kreditmark- nadsutredning gjorde. Hänvisande till affärs- bankernas intresse för förvärv av delaktig- het i kreditbolag, rekommenderades Kungl. Maj:t att ge affärsbankerna tillstånd att för- värva aktier i sådana institut. Tillkomsten av sådana kreditinstitut skulle underlätta en önskvärd förskjutning i riktning mot en ökad andel för den långa marknaden. Flera av de äldre affärsbanks— och sparbanksägda inteckningsbolagen reorganiserades och fick betydligt ökade resurser. 1961 gick tolv affärsbanker samman och bildade Svensk Fastighetskredit. Tidigare (1955) hade In- teckningsbanken övertagits av Handelsban- ken och gjorts om till ett renodlat kreditbo— lag. Kreditbolagens andel har mellan 1959 och 1964 stigit från 1,5 % till 6,5 % och kan förväntas stiga ytterligare. Däremot har de båda tomträttskassornas utlåning sedan slutet av 1940-talet blivit av allt mindre be- tydelse på bostadskreditmarknaden.
Den grupp kreditinstitut, vars andel rela-
tivt sett minskat mest under senare årtionden är försäkringsbolagens. Huvuddelen av de- ras bostadskrediter är långfristiga och bund- na. Från 18 % år 1939 har försäkringsbo- lagens andel sjunkit till samma nivå år 1964 som kreditbolagens eller drygt 6 %. Ned— gången är delvis betingad av att försäkrings- bolagen i allt högre grad i stället inriktat sig på kreditgivning till näringslivet. I stället har innehavet av obligationer för bostadsfinan- siering ökat kraftigt. Det bör påpekas i detta sammanhang att försäkringsbolagen även bi- drar till bostadsfinansiering genom egna för- värv av fastigheter.
Den kraftigaste ökningen av kreditgivning till bostäder och byggnadsverksamhet svarar naturligtvis statens bostadslånegivning för, som 1964 utgjorde närmare 20 % av totala kreditgivningen till denna sektor. Betydelsen av de statliga bostadslånen är dock större än vad procentsatsen antyder genom att låne- villkoren även på underliggande lån i andra kreditinstitut påverkas. Att ens ge en över- siktlig redogörelse för förändringar i den statliga bostadslånegivningen skulle kräva ett betydande utrymme. Som en allmän ka- rakteristik gäller emellertid att den statliga bostadslånegivningen före andra världskriget huvudsakligen var punktåtgärder av typen lån till bostadsanskaffning för barnrika fa- miljer. Bostadsproduktionens sammanbrott under de första krigsåren framtvingade en serie åtgärder, som förändrade hela bostads- finansieringens struktur. Bostadskrediter gavs prioritet på kreditmarknaden och den statliga utlåningen har sedan dess främst in- riktats på finansiering av kreditbehovet ovanför sekundärlånegränsen på 70 % av en bostadsfastighets belåningsvärde. Mark- nadsmässigt sett innebär detta att de statliga bostadslånefonderna inte konkurrerar med
12 I olika sammanhang har under efterkrigs- tiden framförts förslag om att rationalisera bo- stadskreditgivningen genom införandet av ett statligt kreditgarantisystem samt sammanslag- ning av stadshypotekskassan och bostadskredit- kassan. Förslagen har dock avvisats eller inte föranlett några åtgärder. Under andra hälften av 1950-talet genomfördes dock successivt en organisatorisk reform av de båda hypoteksinsti- tuten med samförvaltning på både det centrala och lokala planet som främsta resultat.
D/o
IDO
GB
: 1
% l—Övrir.ja
€ Statliga lånefonder —j Försäkringsbolag
; x
_; ngotekemshtui' Hrediibalag
%
5 x, _; Postbanken _? Sparbanker
'; Affärsbanker
_ I | 1 | r 2 | 1 | | | IQIQ 1924 I929 |Sök l939 ISM- IS 9 52 Sir 56 59 S?. |964Är
Diagram 6. Procentuell fördelning 1919—64 av den direkta kreditgivningen till bostäder och
byggnadsverksamhet.
andra kreditinstitut än affärsbankerna. Vissa av de statliga bostadslånen har underhand efterskänkts och därför egentligen varit en form av statsbidrag. Efterskänkningen av lån medför att förändringar i den utestående kreditvolymen endast utgör ett grovt mått på den faktiska ökningen eller minskningen av kreditflödet.
Fördelas kreditinstituten i stället efter ägandeförhållanden (diagram 7) framgår att vid sidan av statliga lånefonder även de of- fentliga kontrollerade institutens andel ökat och uppgick till drygt 10 % år 1964. För låntagarassociationerna, som här utgörs av hypoteksinstituten, har tidigare redogjorts. Andelen för privata affärsbanker och des- sas kreditbolag sjönk under en lång följd av år fram till början av 1960—talet, då den åter började stiga. 1964 var andelen ca 17 %. Uppgången beror huvudsakligen på
kreditbolagens snabba expansion under de sista åren. Gruppen >>övriga kreditinstitut» har successivt minskat sin andel från drygt 55 % år 1919 till ca en tredjedel år 1964.13
E: 3. Jordbruk
Volymmässigt har kreditinstitutens jord— brukskrediter vuxit tämligen långsamt under undersökningsperioden. Relativt sett har jordbrukskrediternas andel av den totala di- rekta kreditgivningen stadigt minskat, vilket naturligtvis speglar jordbrukets minskade betydelse inom samhällsekonomin. Det är känt att lån från privatpersoner spelar en betydande roll för jordbrukets lånefinansie-
13 Huvudsakliga källor för redogörelsen vid sidan av tabellmaterialet har varit Arvidsson [l], Kock [2], 1963 års kreditkommitté, Kragh [3] samt vissa uppgifter från bankinspektionen.
|oo : sn—i ? Stl—; % Övriga 70—; 50% 50% 40—5 Privata affärsbanker och ; dessas kreditbolag öo—f 5 Offentligt kontrol— —5 lerade institut m—å Lånfagareassociationer lu—f 5+u+||qu ; lånefonder o : | | | | | | | | | | |919 |924 |929 l954 [939 ISM 1949 52 54 55 59
Diagram 7. Procentuell fördelning 1919—64 av den direkta kreditgivningen till bostäder och
byggnadsverksamhet.
ring men tyvärr finns endast statistik över den institutionella kreditgivningen. I denna statistik är gränsdragningen mellan bostads- krediter och renodlade jordbrukskrediter dif- fus eftersom bostaden och företaget-jordbru- ket utgör en enda enhet vars upplåning en— dast i begränsad utsträckning kan fördelas på de båda ändamålen. Vid bearbetning av statistiken har det varit nödvändigt att göra fördelningen efter huvudsakligen den ställda säkerhetens art och det aktuella kreditinsti- tutets huvudsakliga verksamhetsinriktning utan att gå in på krediternas faktiska ända- mål.
Vid sidan av statliga lånefonder finns det endast fyra olika slag av kreditinstitut, som konkurrerar med varandra i jordbrukets lå— nefinansiering, nämligen affärsbanker, jord- brukskasserörelsen, sparbanker och hypo- teksinstitut (Allmänna Hypoteksbanken).
Den mest genomgripande strukturföränd— ringen i den institutionella jordbrukskredit- givningen har varit jordbrukskasserörelsens snabba absoluta och relativa tillväxt fr. o. m. 1930—talet — en tillväxt som ännu inte före- faller vara avslutad utan tvärtom har ökat i tempo under 1960-talet. Dess andel har så— som framgår av diagram 8 stigit från 1 % år 1929 till 30 % år 1964. Expansionen har främst skett på bekostnad av sparbankerna och till viss del affärsbankerna.
Jordbrukets tilltagande mekanisering och övergång till penninghushållning under bör- jan av 1900-talet ställde krav på kreditmark- naden i form av främst driftskrediter, som affärsbankerna, sparbankerna och hypoteks— institutet av olika skäl inte ansågs kunna till— godose. Hypoteksinstitutet kunde inte utnytt- jas av den stora gruppen arrendatorer och de självägande småbrukarna måste ofta ta
| 67. |951l> Är
bottenlånen i anspråk för finansiering av själva fastighetsköpet eller grundläggnings- och ombyggnadsarbeten. Affärsbankerna an- sågs vara mindre intresserade av jordbruks- krediter och sparbankerna var inte företräd- da i stora delar av landet. Situationen i Sve- rige var på intet sätt unik utan hade parallel- ler i många andra europeiska länder.
Med de Raiffeisenska jordbruksekonomis- ka föreningarna i Tyskland som huvudsaklig förebild tillkom jordbrukskasserörelsen 1915 med uppgift att till främst mindre jordbru- kare förmedla driftskrediter utan realsäker- heter bakom, dvs. personkrediter. Staten tog från första början aktiv del i upporganise- randet av det nya kreditinstitutet och läm- nade stöd i form av statsbidrag och ställande av vissa garantier. Finansiering av rörelsen avsågs ske både genom inlåning och upplå- ning i andra kreditinstitut, framför allt spar- banker. Om inlåningsrätten rådde dock en viss tveksamhet, då det befarades att spar— bankerna på inlåningssidan skulle utsättas för skadlig konkurrens. Utvecklingen av jordbrukskasserörelsen under de följande åren gick långsamt och blev i stort sett en besvikelse. Orsakerna till misslyckandet an— sågs vara flera av den jordbruksutredning, som mot bakgrund av jordbrukets alltmer pressade kreditläge, tillsattes i slutet av 1920-talet för att se över jordbrukskasse- lagstiftningen. Jordbrukarna hade visat liten förståelse för kooperativa idéer över huvud- taget varför anslutningen till rörelsen blivit mycket begränsad. Men också den förhål- landevis stora personliga ansvarigheten för en kassas förbindelser avskräckte många från att ansluta sig, allra helst som fond- bildningen var liten och säkerheterna för lå- nen var svaga eller obefintliga. Det förvän- tade samarbetet med sparbankerna hade ut- vecklats till sin motsats och upplåningen i sparbankerna var obetydlig. Vid upplåning i andra kreditinstitut hade centralkassorna stora svårigheter att prestera tillfredsställan- de säkerheter, vilket fick till resultat att upp- låningen begränsades och till helt övervä— gande del kom att ligga hos folkpensions— fonden och postsparbanken.
Följden av utredningen blev en kraftig
omorganisation av jordbrukskasserörelsen och ett avvisande av den från skilda håll hävdade tanken att institutionen var onödig när sparbankerna var så talrika. Ett samord- nande topporgan, Svenska jordbrukskredit- kassan, skapades med två av styrelsens leda— möter utsedda av staten. Det statliga garan- tistödet ökades radikalt och även de direkta statsbidragen höjdes. Medlemsinsatserna höjdes, fonderingsreglerna skärptes och med- lemmarnas ansvarighet för kassornas för— bindelser minskades betydligt. Den tidigare inställningen till säkerhetsfrågan, som i hög grad hade betingat valet av företagsform, övergavs även om inga preciserade riktlinjer för säkerheternas kvalitet gavs.
Den ekonomiska krisen i början av 1930- talet medförde ett genombrott för jordbruks- kasserörelsen. Krissvårigheterna ökade kraf- tigt jordbrukarnas intresse för ekonomiskt och fackligt samarbete över huvudtaget. På kreditväsendets område kom omorganisatio- nen av jordbrukskasserörelsen i rätt tid för att fånga upp detta intresse och i ökad ut- sträckning tillgodose de kraftigt ökade kre- ditbehoven. Rörelsen hade trots reformerna dock fortfarande svårigheter att låna upp kapital, varför staten under 1930-talet i flera omgångar måste öka sitt garantistöd och även låta rörelsen låna i riksbanken. Samti- digt skärptes säkerhetskraven vid utlåning ytterligare. Den nya jordbrukskasselagen 1942 innebar inga större förändringar utom en mera bankmässig utformning av inlå— ningsrätten. 1943 översteg inlåningen för första gången utlåningen och därefter har balans mellan in- och utlåning i stort sett kunnat hållas. Med 1956 års jordbrukskas— selag avvecklades statens stöd liksom dess inflytande över rörelsen. Jordbrukskredit- kassan ersattes av två nya organ, Sveriges Jordbrukskasseförbund och Jordbrukets Bank. En särskild bank ansågs nu nödvän- dig mot bakgrund av den stora omslutning, som rörelsen uppnått och den alltmera bank- mässiga prägel, som verksamheten fått. Sär- skilt jordbrukets ekonomiska föreningar ställde allt större krav på stora krediter och bankmässiga tjänster.
Trots målsättningen ställdes redan från
starten inteckningssäkerheter för en betydan- de del av utlåningen. De successivt skärpta säkerhetskraven medförde en ökning av in- teckningssäkerheternas betydelse och en allt större del av utlåningen lämnades mot bot- teninteckningar i jordbruksfastigheter. I dag är reverslån den helt dominerande lånefor- men och ca 60 % av dessas volym har bot- teninteckningar i jordbruksfastigheter som säkerhet. Säkerheterna för toppkrediter har dessutom förbättrats genom de sedan 1948 lämnade statliga garantilånen för jordbru- kare. Numera torde skillnaderna i säkerhets- krav mellan jordbrukskasserörelsen och af- färsbankerna vara små eller obefintliga.14 Kreditgivningen från hypoteksbanken har relativt sett varit tämligen konstant under hela undersökningsperioden. Fram till bör- jan av 1950-talet låg dess andel strax över 25 % och därefter mellan 28 och 30%. Delvis p. g. a. de snäva gränserna för pri- märkredit hade dock banken vissa svårighe- ter under 1920-talet att hävda sig i konkur- rensen med sparbankerna. För att förbättra dess situation och underlätta jordbrukarnas kreditförsörjning höjdes 1930 belåningsgrän- sen för primärkredit från 50 till 55 % av taxeringsvärdet och tilläts även värdet av växande skog att ingå i belåningsvärdet. 1935 höjdes belåningsgränsen ytterligare till 60 %. För att smidigare kunna anpassa sig till marknadsläget och utnyttja lågräntepe- rioder fick hypoteksbanken året därpå möj- lighet att utge obligationer utan bestämd för- fallodag. Vidare erhölls rätt till kortfristig upp- låning utanför obligationsmarknaden samt kortfristig placering av tillfälliga överskotts- medel.15 De statliga garantilån för jordbru- ket, som infördes 1948, får förmedlas även av hypoteksföreningarna, vilket inneburit en betydande vidgning av deras kreditmöjlig- heter och betjäning av en ny kategori av låntagare, nämligen arrendatorer. Den vik- tigaste ändringen i den nya lagen 1956 om landshypoteksinstitutioner var utökningen av kretsen möjliga belåningsobjekt. Bl. a. får nu lån även ges till jordegendom, som endast delvis är taxerad som jordbruksfastighet. Vi- dare kan tomt— och industrivärde få inräk- nas i belåningsvärdet. Nämnas kan slutligen
att efter en liberalisering i lagstiftningen har under efterkrigstiden andelen stående lån ökat kraftigt på amorteringslånens bekost- nad.16
Affärsbankernas andel har minskat under praktiskt taget hela perioden, särskilt om man tar hänsyn till att de redovisade siffror- na för 1919 och 1924 ev. innebär en viss underskattning för affärsbankerna. Ett rela- tivt vanligt omdöme är att affärsbankerna betraktar jordbrukskrediter som mindre attraktiva än andra krediter, möjligen un- dantagandes bottenlån i bostadsfastigheter. Den starkaste nedgången i jordbrukskredi- ternas andel av affärsbankernas kreditgiv- ning skedde dock under senare delen av 1930-talet och hela 1940-talet, då affärsban- kernas tillgång på kapital var relativt god medan nedgången inte varit särskilt marke- rad under 1950- och 1960-talen. Denna av- vikelse i utvecklingen från vad man skulle vänta sig kan bero på att jordbrukskrediter- nas andel av affärsbankernas kreditgivning varit och är så liten att de bortses från vid förändringar i affärsbankernas kreditpolitik. Nedgången under lätta kreditmarknadslägen kan förklaras med den då hårdare konkur- rensen från andra kreditinstitut.
Nedgången i sparbankernas andel har va- rit kraftigast under de senaste 15 åren. An- delen uppgick 1964 till drygt 25 % mot drygt 40 % 1934 då andelen var störst. Den kraftigaste nedgången i jordbrukskrediternas andel av sparbankernas kreditgivning skedde under perioden 1934—1952.
Kreditgivning till jordbruket från statliga lånefonder har fram till mitten av 1950-talet
14 Källor för avsnittet om jordbrukskasserö- relsen har varit: Jordbruksutredningen [1], Jord- brukskreditutredningen [2], Jordbrukskasseut— redningen, 1950 års jordbrukskasseutredning, Riksdagens protokoll samt Jordbrukskasserörel- sen. 15 1935 demokratiserades också rösträttsbe- stämmelserna vid föreningarnas stämmor för att minska bruksägamas och storböndernas infly- tande och göra lån från och medlemskap i för- eningarna mera attraktiva för mindre jordbru- kare. 1” Huvudsakliga källor har varit: Betänkande angående primär jordbruks- och skogskredit, 1934 års fastighetskreditsakkunniga. Prop. 1930: 265, 1935: 204, 1936: 88 och 1956: 4.
O/o lUU
Sl]
Bli
O
3 % Statliga lånefonder
% ngoteksinstitut
_? Sparbanker
_; Jordbrukskasserörelsen € Affärsbanker
_ | | | | | | | | | | |9|9 |924 l929 |934 l939 Isak |949 52 54 56 59
sla |951+ Är
Diagram 8. Procentuell fördelning 1919—64 av den direkta kreditgivningen till jordbruket.
varit av relativt stor betydelse. Sitt maxi- mum nådde denna kreditgivning, relativt sett, 1944 då statliga lånefonders utestående krediter uppgick till nära 15 % av den to- tala institutionella jordbrukskreditgivningen. Fr.o.m. 1948 har det statliga stödet i allt högre grad fått formen av statliga garantier för lån, som lämnas av de ordinarie kredit- instituten. Flertalet statliga lånefonder för jordbruket står nu under avveckling. Den största utestående kreditvolymen 1964 hade den s.k. avdikningslånefonden och egna- hemslånefonden.
Ser man i stället på kreditinstitutens för- delning efter ägandeförhållanden (diagram 9) visar det sig att låntagareassociationernas andel ökat kraftigt och nu svarar för ca 60 % av all institutionell kreditgivning till jordbruket, vilket är den överlägset högsta siffra, som redovisas för någon av de under- sökta delmarknaderna. Båda associationerna
(jordbrukskasserörelsen och hypoteksban- ken) ingår i jordbrukarnas föreningsrörelse. De offentligt kontrollerade institutens andel är obetydlig. De privata affärsbankernas an- del har successivt minskat och uppgår nu till ca 10 %.
E: 4. Övrigt näringsliv
Upplåning i kreditinstitut, obligations- och förlagslån samt egen inlåning från allmän— heten via sparkassor svarar endast för en mindre del av företagens främmande kapi- tal. Vissa uppgifter om företagens skuld- struktur ultimo 1961 finns tillgängliga och redovisas i tabell 4. Såsom framgår svarade obligations- och förlagslån, kredit i räkning samt andra län från affärsbanker och för- säkringsbolag för mindre än 30 % av in- dustriföretagens totala bruttoskulder. Mot- svarande andelar för övriga företagsgrupper
IUll : små 80—5 Övriga 70—2 60% å Privata affärsbanker och Sfi-å dessas kreditbolag leo—2 511—f .. . . : Lantagarassocwhoner zo—j _: FOffen+ligt kontrol— 5 lerade ins+i+u+ Ill—; % Statliga lånefonder " _ | | | | | | | | | | | |9|9 |924 l929 |931+ |939 |941| |949 52 54 56 59 52 |961|Är
Diagram 9. Procentuell fördelning 1919—64 av den direkta kreditgivninen till jordbruket.
exkl. rederier var ännu lägre. Ändå har an- delen för dessa institutionella krediter ökat betydligt sedan slutet av 1950-talet. Den do- minerande skuldposten (med undantag för rederierna) utgjordes av företagens inbördes kreditgivning i form av leverantörsskulder och kundförskott. Den näst största finansie— ringsformen för industriföretagen var lån från pensionsstiftelser och för partihandels- företags koncernskulder. Det är således en mycket begränsad del av företagens totala bruttokreditförsörjning, som fångas in vid en kartläggning av den institutionella kredit- givningen. Netto för hela sektorn är dock andelen naturligtvis avsevärt större efter- som övriga krediter till betydande del tar ut varandra vid saldering. Det bör observeras att obligations— och förlagslån inte är för- delade på innehavare i tabell 3: 4. Någorlunda tillförlitliga uppgifter om nä- ringslivets institutionella upplåning finns
först fr.o.m. 1929. Obligations- och för- lagslånens andel av den kända upplåningen har varierat relativt mycket med följande högsta och lägsta värden:
1929: 29 % 1934: 32 % 1944: 22 % 1949: 25 % 1959: 15 % 1964: 20 %
Siffran för 1934 får emellertid tas med en viss reservation eftersom affärsbankerna gjorde betydande avskrivningar under kris- åren 1930—1933. Nedgångarna i andelen har haft skiftande orsaker. Nedgången fr.o.m. 1930-talets mitt berodde huvudsakligen på företagens stigande självfinansieringsgrad och därmed minskande behov av långfristigt främmande kapital. Företagens obligations- upplåning minskade även i absoluta tal un-
Tabell 4. Vissa företags skuldstruktur per 31.12.1964. Procentuell fördelning.
Rederiföre- Industri- tag med 41 större aktiebolag 440 parti- 239 detalj- tonnage jordbruks- med mer än handels- handels— över 1 000 kooperativa Skuldslag1 50 anställda företag företag bruttoton företag Pensionsstiftelser och andra ' personalstiftelser 18 8 11 5 12 Obligationslån 10 22 32 — -— Lån mot förlagsbevis 2 — — — — Koncernskulder 10 28 5 12 1 Lån (utan kredit i räkning) från: — affärsbanker 8 3 10 5 6 — försäkringsbolag 5 3 7 . . . 5 — övriga 10 4 15 483 23 Kredit i räkning 3 4 6 3 5 Accepterade växlar 2 9 3 9 — Skulder till leverantörer och förskott från kunder 32 29 40 18 48 Totalt 100 100 100 100 100 Därav utländska skulder 13 . . . . . . . . . . . . Summa skulder, milj. kr. 23 561 7 072 1 452 1 808 527 1 Vissa poster såsom skatteskulder och innehållen källskatt har ej medtagits. 2 Aven förlagsbevis. ” Bl. a. lån hos försäkringsbolag, Svenska Skeppshypotekskassan och Svensk Fartygskredit. Källa: Statistiska centralbyråns kreditmarknadsstatistik.
der denna period. Andelens nedgång under 1950-talet torde däremot främst få sättas i samband med riksbankens restriktivitet vid beviljande av emissioner. Det skedde en be- tydande överflyttning av långfristig upplå- ning från obligationsmarknaden till försäk- ringsbolagen och ev. också afärsbankerna." De kooperativa sparkaswrnas bidrag till nä- ringslivets kreditförsörjning har sedan 1940- talet motsvarat ca 4 % av den kända totala upplåningen.
Affärsbankers traditionella verksamhets- område brukar anges vara att lämna närings- livet korta, självlikviderande rörelsekrediter. Svenska affärsbanker har alltid haft en bety- dande sådan utlåning till näringslivet jämte andra temporära krediter i samband med exempelvis industriinvesteringar, vars slut- liga finansiering efter färdigställandet över- tagits av obligationsmarknaden. Under den svenska industriens uppbyggnadsperiod läm- nade bankerna emellertid reellt sett långa krediter i stor utsträckning, bl. a. mot Säker- het av aktier, och blev djupt engagerade i många företag. Den deflationskris, som
satte in efter första världskrigets spekula- tionsbetonade högkonjunktur, medförde att krediter till betydande belopp blev »infrus- na», dvs. de kunde avvecklas först efter lång tid i den mån de inte helt måste avskrivas. Krisen i början av 1930-talet fick liknande konsekvenser. Under återstoden av 1930- talet möjliggjorde industrins stigande själv- finansiering en snabb avveckling av gamla bankskulder.
De formellt kortfristiga men genom om- sättningen reellt långfristiga krediter, som affärsbankerna numera lämnar, går främst till mindre företag. Före 1955 års banklag fanns icke några lagstadgade bestämmelser,
” Under slutet av 1950-talet och början av 1960-talet förekom långfristig reversupplåning av en speciell typ, som reellt stod obligations- upplåning mycket nära. Genom bankernas med- verkan lades upp långtidsbundna reverslån, som uppdelades i ett antal reverser och såldes av bankerna till olika kapitalplacerare, främst för- säkringsbolagen. Bankerna förvaltade och för- varade den för lånet ställda säkerheten för re- versinnehavarnas gemensamma räkning. Säker— heten var ofta av samma kvalité och bankens ansvar i stort sett detsamma som i fråga om obligationslån, emitterade på marknaden.
som reglerade krediternas löptid. I bolags— ordningarna stadgades dock att lån fick ha högst sex månaders löptid (med ett obetyd- ligt undantag). 1955 gavs bankerna emel— lertid begränsade möjligheter att ge lån bundna på högst tio år för att kunna bi- dra till småindustrins och hantverkets lång- fristiga lånefinansiering. Dessa möjligheter har dock utnyttjats i endast obetydlig omfattning. I och med ATP:s tillkomst un— dantogs också de s.k. återlånen (lån från fonden förmedlade av bankerna) från det principiella kravet på kortfristighet. För att underlätta exportens och investeringarnas finansiering liberaliserades banklagen ytter- ligare 1965 och affärsbankerna fick rätt att lämna lån med högst tio års löptid till ett sammanlagt belopp motsvarande högst 25 % av inlåning jämte eget kapital efter avdrag för återlånen.18
De typiska formerna för affärsbankernas utlåning till näringslivet är växeldiskontering och checkräkningskredit, vilka båda är främst avsedda för användning som rörelse— krediter. En mycket stor del av utlåningen till näringslivet har emellertid också formen av reverslån. Fördelad efter säkerhetens art har utlåning mot pant av aktier gått starkt tillbaka sedan 1920- och 1930-talen och ut— gjorde 1964 mindre än 4 % av totala utlå— ningen mot 41 % ultimo 1919.
I kreditinstitutens utlåning till näringslivet dominerar affärsbankerna helt, såsom fram- går av diagram 10. Deras andel har dock sjunkit betydligt samtidigt som framför allt försäkringsbolagens andel stigit kraftigt, från mindre än 5 % år 1929 till ca 20 % år 1964. Under 1960—talet har en minsk- ning i försäkringsbolagens andel dock inträf- fat, vilket till stor del torde återspegla före- tagens ökade tillgång till obligations- och förlagslånemarknaden. Affärsbankernas och försäkringsbolagens kreditgivning till nä- ringslivet är dock inte helt jämförbar. För— säkringsbolagens krediter är nästan uteslu- tande långfristiga medan affärsbankernas, som nämnts, till betydande del är reellt kort- fristiga.
Slutligen ska beträffande affärsbankerna nämnas att de åtminstone vid vissa tillfällen
lämnat bidrag till näringslivets kreditförsörj- ning, vilka inte framgår av affärsbankernas utlåningssiffror. Garantier har ställts för fö- retagens upplåning hos andra kapitalplace- rare, bl. a. understödsföreningarna och vissa banker har tidvis också tecknat borgen för sådana lån. Vissa banker har också tidvis lämnat lån i form av terminsaffärer med obligationer, vilket tillgått så att företaget sålt ägda obligationer avista och samtidigt återköpt dem med leverans och betalning efter en viss tid. En sådan kredit kommer då inte att redovisas som utlåning utan som obligationsinnehav, dvs. likvid tillgång. Övriga kreditinstitut är av endast margi- nell betydelse för näringslivets kreditförsörj- ning även om vissa är viktiga inom sina spe- cialområden. Skeppshypotekskassan, som tillkom 1929, var fram till 1965 inriktad på finansiering av medelstort tonnage (därefter även större tonnage) och hade tämligen be- gränsade resurser. Det affärsbankägda Svensk Fartygskredit bildades 1953 för fi- nansiering av det större tonnaget och ex- panderade först snabbt. Under 1960-talet har dock kreditvolymen stagnerat och gått tillbaka. Det statliga kreditstödet till mindre tonnage har sedan 1939 främst utgått via fonden för den mindre skeppsfarten. Ge- nom ändringarna i banklagen 1933 begrän- sades starkt affärsbankernas möjligheter att lämna långfristiga krediter, vilket blev spe- ciellt kännbart för de mindre och medelstora företagen. För att motverka denna effekt bildades året därpå AB Industrikredit med övervägande statlig kapitalinsats och med statliga garantier. En snäv upplåningsram och sträng utlåningspolitik medförde dock att företagets verksamhet blev tämligen obe- tydlig. Efter initiativ från affärsbankernas sida omorganiserades Industrikredit kraftigt 1960 och gavs väsentligt ökade kreditresur- ser. Under 1960—talet har också dess utlå- ning expanderat mycket snabbt. I och med tillkomsten 1962 av det kompletterande se- kundärlåneinstitutet AB Företagskredit har Industrikredit blivit ett renodlat primärkre-
"* Samma bestämmelse infördes också för sparbanker, postbanken och jordbrukskasserö- relsen.
"o 8?
%
Nl D
20
=
_M Q— -- . _; Ovmga
'? Försäkringsbolag Statliga lånefonder % Understödsföreningar _; Affärsbanker
_ | | | | | | | | |
|929 1534 1935 |944 |91|9 52 54 56 |955 sz l964År
Diagram 10. Procentuell fördelning 1929—64 av den direkta kreditgivningen till övriga närings- livet (industri, handel, samfärdsel och servicenäringar ).
ditinstitut. Samma år tillkom Svensk Ex- portkredit. Sedan andra hälften av 1950—talet har statens kreditstöd till näringslivet via lånefonder ökat kraftigt. Huvuddelen av krediterna går till småindustri och hantverk via företagarföreningarna (Statens hant- verks- och industrilånefond) samt till civil- flyget (luftfartslånefonden). 1954 komplette- rades den direkta statliga kreditgivningen till hantverk och småindustri med ett statligt lånegarantisystem.
Under 1950-talet har understödsförening- arnas andel stigit och uppgick 1964 till drygt 5 %. Ökningen beror främst på den förändring i föreningarnas placeringspolitik, som tidigare redogjorts för. Fr.o.m. 1956 har en mindre del av sparbankernas totala kreditgivning definierats som krediter till
övrigt näringsliv. Sparbankerna har en viss sådan kreditgivning, främst till småföretag, men dess storlek kan inte utläsas av tillgäng- lig statistik. De angivna beloppen är därför endast grova gissningar, som dock inte före- faller vara alltför orealistiska.
Fördelas i stället kreditinstituten efter ägandeförhållanden (diagram 11) dominerar naturligt nog de privata affärsbankerna och dessas kreditbolag. Deras andel har dock sjunkit avsevärt, från över 90 % till 55 % år 1964. Andelen för offentligt kontrollerade institut, som nästan helt representeras av Kreditbanken, har stigit under perioden och utgjorde år 1964 drygt 8 %.19
" Av mera speciella källor kan nämnas Kre- ditinstitututredningen samt PM angående ban- kernas utlåning.
l00 : ? Övriga
905
80—5
70%
611—;
50—2 Privata affärsbanker och _: dessas kreditbolag
40%
311—;
20%
Ill—å Låntagarassociationer- E Offentligt kontrol— E lerade institut
__ ' d
0 | | | [ _l—T [ | [ Statliga Inefonder
|929 IBM 1939 ISM- IBÅS 52 54 56 59 62 |964Är Diagram 11. Procentuell fördelning 1929—64 av den direkta kreditgivningen till övriga nä-
ringslivet (industri, handel, samfärdsel och servicenöringar)
E: 5. Diverse och krediter till enskilda
Sektorn diverse och krediter till enskilda har närmast karaktär av restpost och är tämli- gen ointressant. Dess andel av kreditinstitu- tens totala direkta kreditgivning har succes- sivt minskat och har sedan slutet av 1950- talet understigit 5 %. Drygt hälften av sek- torns krediter kommer från affärsbankerna medan återstoden härrör från sparbanker, försäkringsbolag (s. k. livlån) och statliga lå- nefonder (främst bosättnings- och studielån). Sedan mitten av 1950-talet har affärsban- kernas andel stigit påtagligt, vilket delvis tor- de kunna sättas i samband med deras ökade ansträngningar att dra till sig hushållsspa- rande varvid ökad kreditgivning till enskilda både är ett konkurrensmedel och en följd. I sektorns krediter har inte riksbankens av— betalningslån inräknats, vilka dock är av obetydlig storlek.
F. Värdepappersmarknaden
I de föregående avsnitten om den direkta kreditgivningen har redogörelsen utgått från en uppdelning på olika delmarknader base- rad på kreditändamål så långt möjligt. Ge- nom motsvarande förfarande för värdepap- per skulle en fullständig fördelning av totala kreditvolymen på låntagare och långivare erhållas. En sådan totalfördelning är dock ur snävt marknadsmässig synvinkel av mind- re intresse vartill kommer att det statistiska materialet är ofullständigt för framför allt tiden före 1944. I stället har valts att kart- lägga totala värdepappersmarknadens struk- tur utifrån köparsidan. För uppgifter om den totala kreditvolymens fördelning 1944— 1964 hänvisas till professor Börje Kraghs utredning för 1960 års kreditmarknadsutred- ning och den uppföljning för senare år,
som gjorts av bankkommissarie Erik Karls- son.
Som angivits tidigare har värdepapper de- finierats såsom hela statsskulden jämte övri- ga subjekts utelöpande obligationer och för- lagsbevis. Definitionen är inte helt tillfreds- ställande genom att den även innesluter så- dana statliga finansobjekt, exempelvis stats- skuldförbindelser, som inte är föremål för kontinuerliga marknadsnoteringar på sam- ma sätt som obligationer och förlagsbevis. Det statistiska materialets utformning under framför allt tidigare år har emellertid inte medgett något annat val. Obligationer och förlagsbevis utgör dock den helt domineran- de delen av värdepappersstocken. Tilläggas kan att den statliga upplåningens särställning på kreditmarknaden medför att det i en strukturstudie av värdepappersmarknaden inte är helt invändningsfritt att utesluta skattkammarväxlar, dagslån, statsskuldför- bindelser och andra statliga finansobjekt vid sidan av obligationer.
Fram till 1956 har bokförda värden måst användas för flertalet kreditinstituts värde- pappersinnehav. Jämfört med nominella vär- den erhålls härigenom en viss underskatt- ning, som dock inte är större än att en approximativt riktig bild erhålls av värde- pappersinnehavets fördelning. I 1919 års uppgift för riksbanken och 1919—1929 års uppgifter för försäkringsbolagen ingår även innehav av utländska obligationer, men detta var, såvitt kunnat bedömas, inte tillräckligt stort för att ha någon nämnvärd betydelse.
Mellan 1919 och 1924 ökade volymen utelöpande värdepapper tämligen snabbt bl. a. beroende på att bankskulder omvand- lades till obligationslån vid rekonstruktion av åtskilliga företag. Under perioden 1924— 1939 ökade värdepappersstocken däremot med endast drygt 30 %.
Den relativt blygsamma ökningen berodde på att kommunernas obligationsupplåning minskade under hela perioden medan nä- ringslivets obligations- och förlagsupplåning minskade fr. o. m. 1929. Särskilt i det senare fallet var nedgången kraftig. Även statens anspråk på värdepappersmarknaden var be- gränsade, varför det största tillskottet repre-
senterades av hypoteksinstitutens upplåning. Med krigsutbrottet följde en enorm ökning av den statliga upplåningen, som mellan 1939 och 1944 nära tredubblades samtidigt som näringslivets upplåning fortsatte att minska och kommunernas var ungefär oför- ändrad. Den statliga upplåningen kom häri- genom att helt dominera i värdepappersstoc- ken. Under åren närmast efter kriget steg åter kommunernas och näringslivets upplå- ning kraftigt. I början av 1950-talet tillkom riksbankens emissionskontroll och fram till årtiondets slut låg kommunernas och nä— ringslivets utelöpande lån på en tämligen konstant nivå. Statens upplåning steg där- emot snabbt under hela 1950-talet. Under 1960-talet har sammanställningen av värde- pappersstocken förändrats rätt markant. Statsupplåningen har mellan 1959 och 1964 förändrats obetydligt medan näringslivets obligations— och förlagsupplåning ökat med ca 110 % samt kommunernas med ca 80 %. Samtidigt har kreditinstitutens upplåning på värdepappersmarknaden ökat så kraftigt att deras andel av totala värdepappersstocken stigit till den högsta nivån (36 %) under hela perioden.
Förlagslån introducerades på kreditmark- naden strax efter första världskriget men fick ingen större omfattning förrän efter andra världskriget. Förlagsbevisen lyder på bestämda belopp och löper med fast ränta varför de företer stora likheter med obliga- tioner. Säkerheten för bevisen är emellertid sämre, eftersom vid en ev. likvidation inne- havarna av bevisen kommer efter företagets övriga fordringsägare. Orsakerna till den sti- gande andelen förlagslån kan bl. a. sökas i industrins ökande svårigheter att prestera förstklassiga säkerheter lämpliga för obliga- tionslån, tillväxten av serviceföretag med av- saknad av tillräckliga obligationssäkerheter samt affärsbankernas möjligheter enligt 1955 års banklag att uppta förlagslån och jämställa dessa medel med eget kapital vid beräkning av inlåningsrätten.
Kreditinstitutens andel av den totala vär— depappersstocken har, om riksbanken in- kluderas, stigit från 40 % år 1919 till drygt 80% 1964 (diagram 12). Stegringen har i
lUO _ _5 Övriga kreditinstitut AP—fonderna 90% Bli—i Riksbanken ? A örsbanker 70—; # lill—å Kreditinstitutens totala andel ; av utelöpande värdepapper 50—5 , "å _ , f , Postbanken Imi—x ['#' å ** ' Sparbanker 30% 20% "; Försäkringsbolag Ill—; 0 " | | | | | | | | | | | l9|9 l924 1929 l954 l939 lilltli l949 52 54 56 59 62 l954 Är
Diagram 12. Procentuell fördelning av kreditinstitutens värdepappersinnehav 1919—64 samt utvecklingen av deras andel av utelöpande värdepapper 1919—64.
stort sett fortgått utan avbrott. En viss ned- gång har visserligen registrerats för 1919— 1924, men denna torde till betydande del vara betingad av avskrivningar på de obliga- tioner, som bankerna övertog i samband med företagsrekonstruktioner. Uppgifterna om utelöpande värdepapper 1919 är dess- utom något osäkra. Mellan 1924 och 1944 ökade kreditinstitutens andel mycket snabbt, från 35 % år 1924 till 65 % år 1944, för att därefter stiga i lugnare tempo. Det bör ob- serveras att i diagrammet understödsför— eningarna medtagits fr.o.m. 1952 och att en övergång till nominella värden skett 1952 (för försäkringsbolag) och 195 6 (för flertalet övriga kreditinstitut). Ungefär tre fjärdede- lar av kurvans förskjutning 1952 beror på medtagandet av understödsföreningar. Räknas kreditinstitutens andel exkl. riks-
bankens innehav blir stegringen mellan 1919 och 1964 något mindre, nämligen från 40 % till drygt 70 %. Denna senare andel har utvecklats mera oregelbundet än den förra med en relativt kraftig nedgång 1944— 1949, och en betydligt snabbare ökning un- der de senaste åren, från 59 % år 1956 till 71 % år 1964. Nedgången 1944—1949 be- rodde på de stora utförsäljningar av värde- papper, som kreditinstituten gjorde främst under 1946—1947 samtidigt som kommu- ner, företag och hypoteksinstitut företog stora obligationsemissioner. Riksbanken tvingades i kursstabiliserande syfte köpa be- tydande obligationsposter och dessutom överta stora delar av riksgäldskontorets skattkammarväxlar, när bankerna inte upp- trädde som köpare. Riksbankens andel av värdepappersstocken låg på en fortsatt hög
% |00
GD =
nu G
E
g
_? Övriga kreditinstitut
i: Privata affärsbanker
_; Offentligt kontrollerade institut
_ | | | | | | | | | | |9|9 |sz4 1929 |934 less |944 1949 52 54 56 59
| 52 |954 År
Diagram 13. Procentuell fördelning av kreditinstitutens värdepappersinnehav 1919—64.
nivå fram till slutet av 1950-talet, då den snabbt började minska.20
Sedan 1919 har således en kraftig struk- turförändring skett på värdepappersmarkna- dens köparsida, som lett till att kreditinstitu- ten idag intar en helt dominerande ställning. Tillkomsten av AP-fonderna och koncentra- tionsprocessen inom affärsbanksväsendet och försäkringsväsendet har dessutom med— fört att ett fåtal institut innehar större delen av värdepappersstocken. Den snabba steg- ringen mellan 1924 och 1939 berodde främst på att utbudet av värdepapper var för litet för att tillgodose kreditinstitutens normala placeringsbehov. Följden blev att även delar av den redan utelöpande värdepappersstoc- ken överfördes i kreditinstitutens händer, bl. a. från utlandet.21 Deras andel av värde- pappersmarknaden steg något snabbare un- der 1934—1939 än 1929—1934 men detta kan bero på att det genomsnittliga bokförings-
värdet steg i förhållande till nominella vär- det p. g. a. det låga ränteläget. För alla kre- ditinstitut utom riksförsäkringsverkets nu- varande fonder sjönk värdepappersplace- ringarna i förhållande till den direkta kredit- givningen under andra hälften av 1930-talet.
2" Hushållens obligationsinnehav utgör en yt- terst ringa andel av deras totala tillgångar. An- delen har av allt att döma sjunkit under efter- krigstiden.
21 Under första världskriget och åren när- mast efter var återköpen av svenska obligatio- ner från utlandet ännu mer markerad och bi- drog kraftigt till uppkomsten av en aktiv svensk obligationsmarknad. Som exempel kan nämnas att 21 % av statsobligationerna var placerade utomlands år 1922 mot 92 % år 1913. Den stora minskningen berodde dock i stor utsträck- ning även på att riksgäldskontoret vid sin stora upplåning under kriget helt var hänvisad till den inhemska marknaden. De svenska kredit- institutens stigande andel av värdepappersstoc- ken under 1920- och 1930-talen var därför fort- sättningen av en utveckling, som började redan under första världskriget.
Den snabba ökningen i kreditinstitutens an- del under andra världskriget berodde där— emot främst på den stora statliga upplå- ningen och hade således en annan bak- grund.22 Såsom redan nämnts skedde också en nedgång efter kriget för andra kreditin- stitut än riksbanken i samband med att de lösgjorde medel för kreditgivning till andra samhällssektorer. Ökningen i kreditinstitu- tens andel fr. o. m. början av 1950-talet be- ror till betydande del på expansionen av af- färsbankernas värdepappersinnehav och de stora förvärv av värdepapper, som riksban— ken själv gjorde fram till senare delen av 1950-talet. Den återupptagna snabba stig- ningstakten för andra kreditinstitut än riks- banken fr. o. m. 1956 beror främst på tidvis omfattande marknadsoperationer från riks— bankens sida. En bidragande orsak kan ock— så vara att en hårdare kreditpolitik och sänkt självfinansieringsgrad inom näringslivet lett till att företagen lösgjort likvida medel ge- nom att sälja sina obligationsinnehav till kreditinstituten.
Samtidigt som kreditinstitutens andel av utelöpande värdepapper ökat starkt har be- tydande förskjutningar inträffat mellan kre— ditinstituten inbördes. Riksbankens starkt ökade andel fr. o. m. 1940-talet samman- hänger dels med att riksbanken tidvis fått tillgodose statens upplåningsbehov när övri- ga kreditinstitut inte kunnat eller velat upp- träda som kreditgivare, dels att riksban- ken sökt styra kreditmarknadsutvecklingen även genom marknadsoperationer. En bety- dande nedgång i riksbankens andel har dock skett under senare år — från 23 % år 1956 till 13 % år 1964.
T. 0. m. 1934 var sparbankerna jämsides med försäkringsbolagen de största inneha- varna av värdepapper bland kreditinstituten. Sparbankernas andel under perioden 1919— 1934 varierade mellan 30 och 35 %. En stor del av detta värdepappersinnehav hade för— värvats under första världskrigets högränte— period. Under 1930-talet började sparban- kernas andel sjunka och har sedan slutet av 1940—talet utgjort endast 6—8 % av kredit- institutens totala värdepappersinnehav. Ned— gången blev särskilt kraftig under 1940-talet,
då sparbankernas placeringspolitik markant förändrades i riktning mot ökad andel direkt kreditgivning. Postbankens andel ökade suc- cessivt fram till slutet av 1940-talet, tidvis främst beroende på postbankens tillväxt och tidvis till följd av förändringar i placerings- politiken. Från en högsta andel på 18 % år 1949 har emellertid postbankens värdepap- persinnehav minskat relativt sett på grund av ökad inriktning på direkt kreditgivning. 1964 hade postbankens andel sjunkit till 10 %.
Som nämndes var under första delen av perioden försäkringsbolagen jämsides med sparbankerna de största innehavarna av vär- depapper bland kreditinstituten. Försäkrings— bolagens andel har varit tämligen stabil un- der hela undersökningsperioden även om en viss minskning inträffade under 1940-talet och första hälften av 1960-talet. Tillkoms- ten av AP-fonderna kan dock förväntas kraftigt ändra på denna situation inom den närmaste framtiden. Efter endast fyra års verksamhet var fondernas andel drygt 15 % och vid oförändrade placeringsregler för fonderna kommer dessa inom några få år att uppnå en helt dominerande ställning på värdepappersmarknaden på bekostnad av i första hand de enskilda försäkringsbolagen.
Den mest oregelbundna utvecklingen upp- visar affärsbankerna. Framför allt 1919 men även under 1920-talet hade affärsbankerna ett betydande innehav av värdepapper. De— ras andel sjönk sedan kraftigt under 1930- talet, delvis beroende på ändrad placerings- politik för att åter stiga till ungefär 1919 års nivå i samband med den stora statliga upp— låningen under första hälften av 1940—talet. Efter kriget sålde affärsbankerna ut stora delar av sina värdepappersportföljer för att kunna tillgodose näringslivets starkt ökade kreditbehov. Mellan 1944 och 1949 sjönk affärsbankernas andel av kreditinstitutens värdepapper från 23 % till 11 %. Därefter steg affärsbankernas andel åter snabbt. 1959 var affärsbankernas andel uppe i 25 % , vil-
” Kreditinstitutens andel ökade snabbare un- der krigsåren än under någon annan period trots att en betydande del av de nya statslånen
(ca 30 %) genom en omfattande propagandain- sats kunde placeras utanför kreditinstituten.
ket var obetydligt mindre än försäkringsbo- lagens. Mellan 1962 och 1964 inträffade en viss minskning, som nedbringade affärsban- kernas andel till 22 % .
Av övriga kreditinstitut kan nämnas att andelen för allmänna sjukkassor och de fon- der, som nu förvaltas av riksförsäkringsver- ket, successivt steg till 15 % år 1939 för att därefter åter gradvis avta. 1964 var andelen 4%. För understödsföreningarna slutligen har en minskning skett mellan 1952 och 1964 till följd av ändrad placeringspolitik.
När det gäller värdepappersmarknaden är kreditinstitutens fördelning efter ägandeför- hållanden mindre intressant än på andra marknader på grund av både att konkurrens- begränsningarna är avsevärt mindre och att riksbanken själv uppträder på marknaden och utifrån de penningpolitiska målsättning- arna bestämmer marknadsutvecklingen i oli- ka avseenden. I diagram 13 har emellertid gjorts en sådan fördelning av kreditinstitu- tens värdepappersinnehav. Andelen för de offentligt kontrollerade instituten steg succes— sivt fram till 1949, då den utgjorde knappt 55 % av kreditinstitutens totala värdepap- persinnehav. Under 1950-talet och början av 1960-talet var andelen något lägre för att till följd av AP-fondernas tillväxt åter stiga mellan 1962 och 1964 till drygt 45 % . An- delen för privata affärsbanker (som före 1949 omfattar alla banker) uppvisar efter 1944 samma oregelbundna utveckling som andelen för samtliga affärsbanker och upp- gick 1964 till 18 %. För övriga kreditinsti— tut har andelen minskat starkt, från 63 % år 1919 till 36 % år 1964. I förhållande till totala värdepappersstocken har mellan 1919 och 1964 offentligt kontrollerade instituts an- del stigit från 6 % till 38 %, privata affärs— bankernas andel från 8 % till 14 % och öv- riga kreditinstituts andel från 25 % till 30 %.
'.?" h.
. Fi:, ||| ' _ "1 iu _ .".. f?älg.ll-IEÄEI- & ',.
b-'_'. ””H""
lb'll —. . '..-1_'_:f—. _._ .-' u.... . . .... r' _.- - ' "." m'a. _ :' . :. ." F-sl "'1.
_nl
i]. .'.-
Ihn'i'i'.
". "
__ ..lll ' Ir -
l— ." IT'IlJ'f-l' 3.3 F: _"M
. ' l " FM bh.... man'-J ' . " hihi.—ö vi. ;.MMI—wtmfdm_ Emmmmm. ' ihm tvista - _-i:rliu univ.-f.- laj" _ Riktnr 1. '- 't. Minnie! ne 1. . *ivuI-Liönllw '.- , pas...-mum- '-- naima; nu.. '
.. .. , 44. l' -_L' , ..J, in..”...w- =jg-Jääf-q'1r [31.-rl _ .. .. .. .us _ -_f .- . , F.: FHM-'..ljwärfn .'.u -.
- L' 5
__ . _ . '--'. '. - '- .3....51. -.'_-—.n.—'.=.f'.—..—_' ' "'i." . ...—f." "
TABELLBILAGA A Inlåningsstatistik
Tabelb'örteckning
Tabell A: ]. Bankinrättningars och koopera- tiva sparkassors inlåning inkl. påförda rän- tor per sista dec. 1919—1964. Tabell A: 2. Bankinrättningarnas inlåning (inkl. räntor) 31.12.64 länsvis fördelad. Mkr. Tabell A: 3. Alfärsbankers och sparbankers inlåning (inkl. påförda räntor) 1.1.29, läns- vis fördelad. Mkr. Tabell A: 4. Institutionellt försäkringssparan- de per sista dec. 1919—64. Mkr. Tabell A: 5. Synligt institutionellt sparande 1919—1964. Mkr.
.'l'w. ..
fnawmåånmmdawam ..... . 7 l
. ,- : ' .! . . , -' 'Id få” ”Hlivl I II
$'”" 1: ...." '" l
— ”.1
' "t'! 111 fam" met-'i" 't .:lu % "51 år... "l...-:s hämma..." m. I..-_.» , ] 41.» ' .' m .S'Jl .i."'i' "än Emil-m. Mr !. » ! Wi?” (allmän,! 131414 _ .SJ. "och.. ' Ef'lgnm't Hm. - H*V '_l rlm. .c :* nm"! , .! njllniL ". siv,
'W—
nm; -. .. hh ;Wfii. _.
F' y'.
Tabell A:]. Bankinrättningars och kooperativa sparkassors inlåning inkl. påförda räntor per sista dec. 1919—1964.
Postbanken” Jordbruks- Postspar- kasse- Kooperativa Affärsbanker1 Sparbanker Totalt banken rörelsens sparkassor4 5 Totalt
Åerr%Mkr%Mkr
oxo Mkr%Mkr%Mkr%Mkr
1919 5 018 71,9 1 871 26,8 83 1,2 83 1,2 2 — 9 0,1 6 983 1924 3 675 58,7 2 399 38,3 149 2,4 149 2,4 4 0,1 30 0,5 6 257 1929 3 481 51,4 2 884 42,6 326 4,8 284 4,2 7 0,1 70 1,0 6 768 1934 3 586 47,3 3 312 43,7 571 7,5 473 6,2 18 0,2 94 1,2 7 581 1939 4 433 48,1 3 679 39,9 908 9,9 628 6,8 65 0,7 125 1,4 9 210 1944 6 431 46,8 5 106 37,1 1 881 13,7 1 269 9,2 163 1,2 166 1,2 13 747 1949 8 457 43,2 7 231 37,0 3 266 16,7 2 083 10,6 361 1,8 246 1,3 19 561 1952 10 451 43,0 8 703 35,8 4 281 17,6 2 638 10,9 556 2,3 304 1,2 24 295 1953 11 974 44,1 9 343 34,5 4 869 17,9 2 849 10,5 617 2,3 325 1,2 27 128 1954 12 862 44,4 9 978 34,5 5 075 17,5 3 022 10,4 710 2,4 359 1,2 28 984 1955 12 789 42,6 10 696 35,6 5 332 17,8 3 219 10,7 797 2,7 389 1,3 30 003 1956 13 298 41,7 11491 36,1 5 753 18,1 3 428 10,8 868 2,7 438 1,4 31 848 1957 14 528 42,0 12 428 36,0 6 171 17,9 3 713 10,7 948 2,7 469 1,4 34 544 1958 16 275 43,2 13 403 35,5 6 498 17,2 4 023 10,7 1 010 2,7 515 1,4 37 701 1959 19 271 44,9 14 271 33,2 7 714 18,0 4 253 9,9 1 096 2,6 548 1,3 42 900 1960 18 863 43,3 15 351 35,3 7 465 17,2 4 725 10,9 1 236 2,8 590 1,4 43 505 1961 19 783 42,6 16 306 35,1 8 310 17,9 5 016 10,8 1 376 3,0 645 1,4 46 420 1962 22 428 44,0 17 625 34,6 8 532 16,8 5 478 10,8 1 575 3,1 782 1,5 50 942 1963 24 985 45,0 18 853 33,9 9 113 16,4 5 931 10,7 1 797 3,2 844 1,5 55 592 1946 27 369 45,2 20 380 33,6 9 775 16,1 6 342 10,5 2 162 3 6 905 1 5 60 591
1 1919—29 exkl. vid årsskiftet påförda räntor för en del banker. 2 Postgirot ingår fr. o. m. 1929. 3 1919 exkl. inlåning hos centralkassor från jordbruksorganisationer. * Omfattar sparkassor hos KF, konsumtionsföreningar och HSB. 5 Fr. o. m. 1961 ingår det s. k. 5-års lånet för KF:s sparkassa. T. 0. m. 1956 ingår dessutom de för pensioneringsåndamål avsatta 3 %-medlen.
Källor: a) Stat. Medd. serie E 1919—51.
b) SOS Bankväsen 1952—64.
c) Stat. Medd. serie A. Band IV:] och V: 5. d) Jordbrukskasserörelsen. Stat. uppgifter 1941—64. e) SOS Allmän Sparbanksstatistik 1919—50. f) Statistisk Tidskrift 1952—59. 3) SOS Sparbankerna 1960—64.
h) SOS Postverket 1924—64.
i) SOS Postsparbanken 1919.
j) KF:s verksamhetsberättelser 1919—64.
k) Kooperatören 1924—64.
]) SOS Kooperativ verksamhet 1924—64. m) Uppgifter erhållna från HSB.
Jordbruks- Alfärs- Spar- Postspar- kasse-
Län banker banker banken rörel. Summa Stockholms stad och län 9 820 2 037 1 536 64 13 457 Uppsala län 440 551 107 60 1 158 Södermanlands län 479 692 226 71 1 468 Östergötlands län 1 106 1 085 178 119 2 488 Jönköpings län 686 1 144 185 103 2 118 Kronobergs län 351 672 113 80 1 216 Kalmar län 476 796 65 124 1 461 Gotlands län 97 82 18 42 239 Blekinge län 262 498 65 31 856 Kristianstads län 501 1 179 148 140 1 968 Malmöhus län 1 895 3 256 310 146 5 607 Hallands län 331 692 65 133 1 22] Göteborgs och Bohus län 2 844 1 789 524 68 5 225 Alvsborgs län 1 130 1 014 238 107 2 489 Skaraborgs län 675 855 101 170 1 801 Värmlands län 941 624 298 53 1 916
rebro län 748 776 232 76 1 832 Västmanlands län 732 585 143 62 1 522 Kopparbergs län 791 638 245 34 1 708 Gävleborgs län 648 560 280 122 1 610 Västernorrlands län 1 053 277 215 103 1 648 Jätmlands län 331 165 143 45 684 Västerbottens län 523 324 256 151 1 254 Norrbottens län 509 238 262 59 1 068 Hela landet 27 369 20 529 5 954 2 162 56 014
Anmärkningar till tabell A: 2
Vid bankinspektionen finns detaljerad stati- stik över alla inlåningskunder vid affärsban- kerna med minst 100 000 kr. i inlåning den 31 maj varje år. 1965 utgjorde denna större inlåning 41 % av affärsbankernas totala in— låning. 1965 års statistik har bearbetats med uppdelning länsvis av den större inlåningen dels efter insättarens län, dels efter bank- kontorets län enligt adressorterna. Någon kontroll av riktigheten i de angivna adress- orterna för insättarna har inte kunnat göras. Det bör vidare uppmärksammas att ett före- tag, som förts till ett län mycket väl kan ha verksamhet på andra orter i landet. Detta gäller framför allt de företag, för vilka Stockholms stad eller län angivits som adressort. Genom bearbetningen har erhål— lits uppgifter om storleken av inlåning över länsgränserna. Sådana transaktioner över länsgränserna kan antas framför allt före— komma för större inlåningskunder och då närmast storföretag. Skillnaden för varje affärsbank mellan varje läns inlåning enligt
insättarens län och banklän har räknats till- baka till den 31.12.64 med de relativa för— ändringstal, som resp. banks inlåning exkl. sparkasseräkning uppvisade under perioden 31.12.64—31.565. Vidare har från affärs- bankerna inhämtats uppgifter om totala in- låningens fördelning på banklän. För att erhålla approximativa uppgifter om fördel- ningen av affärsbankernas inlåning enligt insättarens län har varje banks totalinlåning per banklän korrigerats med den beräknade absoluta differens mellan större inlåning per banklån och per insättarens län. Den i sam- manhanget obetydliga större inlåningen från utlandet (amerikapengar) har dock förts till resp. banklån. Det visade sig att korrigering- arnas relativa storlek var mycket begränsa— de i flertalet län när Stockholms stad och län slogs samman till en enhet. Jämfört med fördelning enligt banklän skedde en nedjus— tering av Stockholmsregionens inlåning med ett belopp motsvarande 5 % av inlåningen per insättarens län. Större delen av detta korrigeringsbelopp avsåg naturligt nog Stock-
holms Enskilda Bank. För flertalet övriga län innebar korrigeringarna en uppjustering av siffrorna för inlåning per banklån. I fler— talet län var korrigeringarnas relativa stor- lek under 3 %. Korrigeringarna var dock i förhållande till inlåning enligt insättarlän re- lativt stora i några län, nämligen Östergöt- lands län (+ 17 %), Kristianstads län (+ 9 %), Värmlands län (+ 6 %) och Väst- manlands län (+ 16 %). Den begränsade större inlåningen över länsgränserna enligt statistiken torde framför allt bero på att hu- vuddelen av större företags inlåning registre- ras vid bankkontoret i den ort, där huvud- kontoret ligger. Endast för företag, vars hu- vudbankförbindelse saknar kontor på orten ligger en betydande inlåning hos bankkon- tor på annan ort — i första hand där bankens huvudkontor är beläget.
De i tabellen redovisade siffrorna avser således affärsbankernas inlåning fördelad ef- ter insättarens län. För att få jämförbarhet med övriga institut har slutligen totala rän- tor påförts genom proportionell fördelning på länens totalinlåning.
Uppgifterna för sparbankerna är direkt tagna ur den officiella statistiken för 1964. Uppgifterna för postsparbanken har beräk— nats på basis av en undersökning, som post- sparbanken gjort om inlåningens länsvisa fördelning den 31.12.63. Fördelningen har antagits vara densamma ett år senare, varför länssiffrorna räknats upp med 6,8 %, vilket motsvarar den totala inlåningens relativa ökning. Uppgifterna omfattar dock inte motbokslösa konton, som den 31.12.64 ha- de en behållning av 388 milj. kr., motsva- rande 6,5 % av totala behållningen på mot- bokskonton.
Uppgifterna om jordbrukskasserörelsens inlåning i varje län har beräknats på basis av statistikeni Jordbrukskasserörelsen 1964, där det finns uppgifter dels om centralkas- sornas inlåning och dels om av jordbruks- kassorna förmedlad inlåning i varje län. Di- rektinlåningen vid centralkassorna har för de centralkassor, som omfattar mer än ett län, förts till det län, vari huvudkontoret är beläget. Detta har sannolikt medfört en mindre överskattning av inlåningen från
dessa län. Direktinlåning vid centralkassor omfattande mer än ett län uppgick 1964 till 112 milj. kr., motsvarande 5,2 % av jord- brukskasserörelsens totala inlåning.
Tabell A: 3. Afärsbankers och sparbankers inlåning (inkl. påförda räntor) 1.1.29, länsvis fördelad. Mkr.
Af. färs- Spar- ban- ban- Län ker ker Totalt Stockholms stad och län 945 267 1 212 Uppsala län 62 60 122 Södermanlands län 69 75 144 Östergötlands län 151 109 260 Jönköpings län 95 124 219 Kronobergs län 73 73 146 Kalmar län 1 18 88 206 Gotlands län 23 18 41 Blekinge län 54 71 125 Kristianstads län ' 54 226 280 Malmöhus län 181 642 823 Hallands län 55 81 136 Göteborgs och Bohus län 263 279 542 Alvsborgs län 180 90 270 Skaraborgs län 145 99 244 Värmlands län 181 74 255 Örebro län 107 104 211 Västmanlands län 68 77 145 Kopparbergs län 143 72 215 Gävleborgs län 141 71 212 Västernorrlands län 145 30 175 Jämtlands län 69 17 86 Västerbottens län 66 23 89 Norrbottens län 50 20 70 Hela landet 3 438 2 790 6 228
Anmärkningar till tabell A:3 Uppgifterna för affärsbankerna är baserade på ett material, som samlats in av fil. dr K.-G. Hagström och redovisas i »En studie över sparsamheten i Sverige» i SOU 1932: 36. Tyvärr lämnas inga som helst upp- lysningar om enligt vilka grunder den läns- visa fördelningen gjorts. Sannolikt har emel— lertid inga korrigeringar gjorts för inter— länstransaktioner utan uppgifterna utgör en summering av inlåningen för alla bankkon- tor inom resp. län, 1964 var skillnaderna mellan inlåning fördelad efter banklän och kundlän relativt begränsade. En indelning efter banklän innebar en överskattning för Stockholms stad och län tillsammans om ca 5 % och en underskattning för flertalet Öv- riga län (se anm. till tabell A: 2). Om ev. skillnader 1929 kan inte sägas annat än att sannolikt de uppgivna beloppen för Stock- holms stad och län innebär en överskatt-
ning jämfört med en fördelning efter kun- dens län på det sätt, som skett för 1964.
Uppgifterna för sparbankerna har tagits från officiell statistik.
Tabell A: 4. Institutionellt försäkringssparande per sista dec. 1919—64. Mkr.
Enskilda för- Understöds— Procentuell fördelning försäkrings- föreningar bolag Folkpen- sionsfond Därav Statens Enskil- och sta- komb. Folk- frivilliga da för- tens fri- Under- liv- och pen- pensions- Därav Total- säk- villiga stöds- brand- sions- försäk- pensions- sum- rings- pensions- före- År Totalt bolag fonden ringar Totalt kassor ma bolag försäkr. ningar 1919 758 200 106 — 106 94 970 78,2 10,9 10,9 1924 920 190 262 6 171 154 1 359 67,7 19,7 12,6 1929 1 352 284 453 11 283 258 2099 64,4 22,1 13,5 1934 1 817 372 675 29 383 346 2 904 62,6 24,2 13,2 1939 2 590 529 787 55 520 465 3 952 65,5 21,3 13,2 1944 3 590 712 787 88 706 611 5 171 69,4 16,9 13,7 1949 5 111 — 787 156 902 775 6 956 73,5 13,5 13,0 1952 6 656 —— 787 198 1 147 997 8 788 75,7 11,2 13,1 Understödsföre- Procentuell fördelning ningar Folkpen- sionsfond Enskil- Statens och sta- da för- Folk- frivilliga Enskilda tens fri- Under- säk- AP— pen- pensions- Därav försäk- AP- villiga stöds- rings- fon- sions- försäk- pensions- Total- rings- fon- pensions- före- År bolag derna fonden ringar Totalt kassor summa bolag dema försäkr. ningar 1953 7 266 — 787 210 1 277 1 121 9 540 76,2 -— 10,4 13,4 1954 7 912 —- 787 223 1 366 1 196 10288 76,9 — 9,8 13,3 1955 8 627 _ 787 235 1 521 1 343 11 170 77,2 — 9,2 13,6 1956 9 315 —— 787 247 1 692 1 503 12 041 77,4 -— 8,6 14,0 1957 10 082 — 1 062 260 1 878 1 683 13 282 75,9 — 10,0 14,1 1958 10908 — 1 337 273 2 068 1 872 14 586 74,8 — 11,0 14,2 1959 11 773 — 1 337 287 2 286 2 083 15 683 75,1 —- 10,3 14,6 1960 12 549 478 1 337 301 2 452 2 243 17 117 73,3 2,8 9,6 14,3 1961 12 976 1 209 1 337 312 2 650 2 433 18 484 70,2 6,5 8,9 14,4 1962 13 504 2 643 1 337 324 2 843 2 618 20 651 65,4 12,8 8,0 13,8 1963 14148 4 669 1 337 342 3 069 2 838 23 565 60,1 19,8 7,1 13,0 1964 14 801 7 297 1 337 351 3 187 2 949 26 973 54,9 27,1 6,3 11,8
Källor: a) SOS Enskilda försäkringsanstalter 1919—1964.
b) AP-fondernas verksamhetsberättelse.
c) SOS Allmänna pensionsförsäkringen 1919—1938, SOS Folkpensioneringen m. m. 1939-— 1950 resp. 1951—1962, Svenska Aktiebolag.
d) Statistisk årsbok 1932, SOS Understödsföreningar 1956—1964. e) Uppgifter erhållna direkt från försäkringsinspektionen.
Anmärkning till tabell A: 4 Anm. rörande beräkningsmetoder:
a) Sparandet i enskilda försäkringsbolag har beräknats som summa egna fonder mi— nus livlån. För åren 1962—1964 har följts försäkringsinspektionens beräkningsmetod före 1962, innebärande att sjukförsäkrings- fonder exkluderats. Före 1948 drev tre för- säkringsbolag gemensam liv- och brandför-
säkringsrörelse. För dessa har inte livför- säkringsdelen av fonderna kunnat särskiljas, vilket medfört en viss överskattning av för- säkringssparandet.
b) För AP-fonderna, folkpensionsfonden och statens frivilliga pensionsförsäkringar har medtagits respektives totala fonder. För de två senare har decembersiffrorna beräk- nats som genomsnittet av budgetårssiffror-
na. För 1957 ingår i folkpensionsfondens siffror särskilda pensionsfonden till vilken riksdagen avsatte 275 milj. kr. under var- dera av åren 1957—1958. 1958 överfördes medlen till folkpensionsfonden.
c) Sparandet i understödsföreningar har beräknats som summa fonder hos pensions- kassor, begravningskassor samt begravnings- och sjukkassor, Den sistnämnda kategorin
är dock inte medtagen före 1944 på grund av att statistik helt saknas. För understöds- föreningarna finns efter 1928 och före 1951 uppgifter för endast 1942. För mellanliggan- de år har fondernas storlek uppskattats ge- nom antagande av att den årliga ökningstak- ten 1928—1942 resp. 1942—1951 varit kon- stant. För 1919 slutligen har tagits 1920 års siffra.
Tabell A: 5. Synligt institutionellt sparande 1919—1964. Mkr.
Därav
Övriga bank- inrättningar Riksbanken Försäkrings- och kooperativa och riksgälds- och pensions-
Totalt Affärsbankerna sparkassor kontoretl sparande
År Mkr Mkr % Mkr % Mkr % Mkr % 1919 7 953 5 018 63,1 1 965 24,7 _ -— 970 12,2 1924 7 616 3 675 48,3 2 582 33,9 — — 1 359 17,8 1929 8 867 3 481 39,2 3 287 37,1 — —- 2 099 23,7 1934 10 485 3 586 34,2 3 995 38,1 — _ 2 904 27,7 1939 13 162 4 433 33,7 4 777 36,3 —- _— 3 952 30,0 1944 18 889 6 431 34,0 7 287 38,6 —— —— 5 171 27,4 1949 26 713 8 457 31,7 11 104 41,6 196 0,7 6 956 26,0 1952 33 986 10 451 30,8 13 843 40,7 904 2,7 8 788 25,8 1953 37 466 11 974 32,0 15 154 40,4 798 2,1 9 540 25,5 1954 40 065 12 862 32,1 16 122 40,2 793 2,0 10 288 25,7 1955 41 961 12 789 30,5 17 214 41,0 788 1,9 11 170 26,6 1956 44 749 13 298 29,7 18 550 41,5 860 1,9 12 041 26,9 1957 48 764 14 528 29,8 20 016 41,1 938 1,9 13 282 27,2 1958 53 _165 16 275 30,6 21 426 40,3 878 1,7 14 586 27,4 1959 59 334 19 271 32,5 23 629 39,8 751 1,3 15 683 26,4 1960 62 081 - 18 863 30,4 24 642 39,7 1 459 2,3 17 117 27,6 1961 66 306 ' 19 783 29,8 26 637 40,2 1 402 2,1 18 484 27,9 1962 72 523 22 428 30,9 28 513 39,3 931 1,3 20 651 28,5 1963 80 031 24 985 31,2 30 607 38,3 874 1,1 23 565 29,4 1964 88 538 27 369 30,9 33 222 37,5 974 1,1 26 973 30,5
1 För riksgäldskontoret avser uppgifterna skogsindustrins tillgodohavanden p. g. a. avsättningar till konjunkturutjämningsfonder 1948—50 samt inbetalningar av prisutjämningsavgifter och konjunktur- utjämningsavgifter 1951—52. För riksbanken har fr. o. m. 1956 medtagits tillgodohavanden på investe- ringskonton för rörelse och skogsbruk.
TABELLBILAGA B Statistik över utlåning och värdepappers-
placeringar
T abellförteckning
Tabell B: 1. Affärsbankernas direkta kredit- givning till icke-finansiella subjekt samt innehav av svenska värdepapper 1919—— 1964. Mkr. Tabell B: 2. Jordbrukskasserörelsens direkta kreditgivning till icke-finansiella subjekt samt innehav av svenska värdepapper 1919 —1964. Mkr. Tabell B: 3. Sparbankernas direkta kreditgiv- ning till icke-finansiella subjekt samt inne- hav av svenska värdepapper 1919—1964. Mkr. Tabell B:4. Postbankens direkta kreditgiv- ning till icke-finansiella subjekt samt inne- hav av svenska värdepapper 1919—1964. Mkr. Tabell B: 5. Hypoteksinstitutens direkta kre- ditgivning till icke—finansiella subjekt 1919 —1964. Mkr. Tabell B: 6. Kreditbolagens direkta kredit- givning till icke-finansiellq subjekt 1919— 1964. Mkr. Tabell B: 7. Tomträttskassornas direkta kre- ditgivning till icke-finansiella subjekt 1919 —l964. Mkr. Tabell B: 8. AP—fondernas ditekta kreditgiv- ning till icke-finansiella subjekt samt inne- hav av svenska värdepapper. Mkr. Tabell B: 9. Direkt kreditgivning till icke- finansiella subjekt från allmänna sjukkassor och fonder nu förvaltade av riksförskärings- verket jämte dessas innehav av svenska värdepapper 1919—1964. Mkr. Tabell B: 10. Försäkringsbolagens (exkl. soc- kenbolag) direkta kreditgivning till icke— fmansiella subjekt samt innehav av svenska värdepapper. Mkr. Tabell B: 11. Understödsföreningarnas (inkl. arbetslöshetskassor) direkta kreditgivning till icke-finansiella subjekt samt innehav av svenska värdepapper 1952—1964. Mkr.
Tabell B: 12. Direkt kreditgivning till icke- Hnansiella subjekt från statliga lånefonder 1919—1964. Mkr. Tabell B: 13. Kooperativa sparkassors inlå- ning 1919—1964. Mkr. Tabell B: 14 a. Icke finansiella subjekts obliga- tionsupplåning m. m. 1919—1964. Mkr. Tabell B: 14 b. Utelöpande obligationer m. m.
1919—1964. Mkr. Tabell B: 15 a. Den direkta kreditgivningen till kommunerna 1919—1964 jämte obliga- tionsupplåning och totala skuldsättningen. Tabell B: 15 b. Procentuell fördelning av kre- ditgivning till kommunerna 1919—1964. Tabell B: 16 a. Den direkta kreditgivningen till bostäder och byggnadsverksamhet 1919 —1964. Mkr. Tabell B: 16 b. Procentuell fördelning av kre- ditgivning till bostäder och byggnadsverk- samhet 1919—1964. Tabell B: 17 a. Den direkta kreditgivningen till jordbruket 1919—1964. Mkr. Tabell B: 17 b. Procentuell fördelning av kre- ditgivning till jordbruket 1919—1964. Tabell B: 18 a. Den direkta kreditgivningen till övrigt näringsliv 1919—1964 jämte obli- gationsupplåning. Mkr. Tabell B: 18 b. Procentuell fördelning av kre- ditgivning till övriga näringslivet 1919— 1964. Tabell B: 19 a. Diverse krediter och direkt kreditgivning till enskilda 1919—1964. Mkr. Tabell B: 19 b. Procentuell fördelning av di- verse krediteI och krediter till enskilda 1919 —1964. Tabell B: 20 a. Icke-finansiella subjekt kända lånefinansiering 1919—1964, fördelad efter finansieringsväg. Mkr. Tabell B: 20 b. Procentuell fördelning av känd kreditgivning till icke-tinansiella subjekt 1919—1964. Tabell B: 21 a. Upplåningens fördelning på icke-finansiella låntagare 1919—1964. Mkr.
Tabell B: 21 b. Upplåningens procentuella för- delning på icke-finansiella låntagare 1919— 1964. Tabell B: 22. Kreditinstitutens fordringar på icke-finansiella subjekt 1919—1964 (exkl. statliga lånefonder). Tabell B: 23 a. Kreditinstitutens innehav av svenska värdepapper 1919—1964. Mkr. Tabell B: 23 b. Procentuell fördelning av kre- ditinstitutens innehav av svenska värdepap- per 1919—1964. Tabell B: 24. Vissa relationer mellan utståen- de kreditvolym och bruttonationalprodukt (löpande priser).
Allmän kommentar till tabellbilaga B 1 tabellbilaga B har den kända kreditgiv- ningen under perioden 1919—1964 fördelats på långivarkategorier och ändamål. Uppgif- ter har tagits fram för vart femte år fram till 1949 och därefter med kortare intervall för att få en viss överensstämmelse med periodvalet i professor Kraghs undersökning för 1960 års kreditmarknadsutredning [3] och den uppföljning av denna, som bank- kommissarie Erik Karlsson gjort [1]. Alla i tabellerna redovisade uppgifter avser stocksiffror. Vissa omläggningar i beräk- ningarna har gjorts 1956. För detta är redo- visas därför två sifferserier, varav den första är enligt den äldre beräkningsmetoden. Eftersom den marknadsmässiga aspekten av kreditmarknadens struktur stått i för- grunden har vid fördelningen av kreditvoly- men skilts på olika sektorers upplåning di- rekt hos kreditinstituten å ena sidan och upplåning via i huvudsak obligationsmark- naden å den andra. För kreditinstituten har på motsvarande sätt kreditgivningen delats upp på två finansobjekt — direkt kreditgiv- ning och värdepapper. Kreditgivning mellan kreditinstituten inbördes vid sidan av värde- pappersmarknaden har så långt möjligt ute- slutits. Som en tredje form av lånefinansie- ring har medtagits inlåning i kooperativa sparkassor. Värdepapper resp. värdepappers- marknaden har definierats som svenska obli- gationer, förlagsbevis, skattkammarväxlar samt dessutom all annan statlig upplåning, inkl. dagslån. Hela statsskulden har således hänförts till värdepappersmarknaden. En så vid definition har nödvändiggjorts av det statistiska materialets kvalitet men är inte helt tillfredsställande eftersom den även omfattar finansobjekt, exempelvis statsskuld- förbindelser, som inte är föremål för handel på samma sätt som obligationer och förlags- bevis, Skattkammarväxlar och riksgäldskon- torets dagslån utgör däremot mellanformer, som kan jämställas med mycket korta obli- gationer. Före andra världskriget utgjorde andra värdepapper än obligationer, förlags- bevis och skattkammarväxlar en obetydlig- het. Under 1940- och 1950-talen var ande- den större (1944: knappt 15 %) för att åter
reduceras under 1960-talet till drygt 5 % år 1964. Även om det statistiska materialet va- rit bättre är dock en snävare definition inte självklar. De statliga upplåningsformerna betingas i hög grad av andra överväganden än de som styr andra subjekts upplåning och intar över huvud taget en särställning på kreditmarknaden.1
Vissa delar av den institutionella kredit- givningen har inte medtagits på grund av att de antingen ansetts mindre intressanta eller vid materialinsamling krävt en arbets- insats, som inte ansetts motsvara resultatet. De viktigaste poster, som uteslutits, är den krishjälp staten gav under 1920-talet till vis- sa företag, riksgäldskontorets rörliga kredi- ter till statliga myndigheter och företag samt flertalet transaktioner vid sidan av rikssta- ten.'—* Inte heller har medtagits riksbankens egen direkta kreditgivning, som är relativt obetydlig i sammanhanget.
De insamlade uppgifterna har i stort sett hämtats från publicerade källor av olika slag. Framför allt materialet från den tidi- gare delen av perioden uppvisar brister av olika slag varför tolkning av siffrorna måste ske med en viss försiktighet. Användandet av bokförda värden är en felkälla. En an- nan är bristen på uppgifter för vissa kredit- institut. I synnerhet vid sektorfördelning av affärsbankernas kreditgivning under 1920- och 1930-talen har grova uppskattningar måst tillgripas.
Det statistiska materialets kvalitet medför att man får nöja sig med en mycket grov fördelning av kreditvolymen på olika ända- mål eller sektorer. All kreditgivning mellan kreditinstituten inbördes har i möjligaste mån uteslutits, självfallet dock inte riks- gäldskontorets upplåning, som i sin helhet
1 Att upplåning hos statliga institutioner. fonder m.m. inte exkluderats beror på att fram till slutet av 1950-talet den till stor del utgjordes av postgirots och postsparbankens depositioner och lån. Hos posten redovisas denna utlåning bland övriga statspapper me- dan riksgäldskontorets årsböcker endast ger upplysningar om dessa posters storlek per 30/ 6 varje år. 2 För en kortfattad översikt över de båda sistnämnda slagen av poster hänvisas till Lind- berger, s. 105—108.
förts till värdepappersmarknaden. I övrigt har kreditvolymen fördelats på följande sek- torer:
a) kommuner
b) bostäder och byggnadsverksamhet
c) jordbruk (1) övrigt näringsliv (industri, handel, sam- färdsel och servicenäringar)
e) enskilda och diverse krediter. Fördelningen på sektorer har i hög grad fått ske efter typ av kreditinstitut och slag av ställd säkerhet vid upplåningen. Särskilt när det gäller jordbruket är den formella karaktären av indelningen iögonfallande. Bostaden ingår som en del av bondgården och det finns inga möjligheter att på ett till- fredsställande sätt skilja den kreditgivning, som går till bostadsändamål, från övrig jord- brukskreditgivning, Även en betydande del av kommunernas upplåning går till bostads- byggande.
Det material, som redovisas i det följan- de, överensstämmer vid sammanfallande år i vissa delar med det, som framlagts av Kragh/ Karlsson, trots att syftemålen med undersökningarna varit olika. Av förekom- mande skillnader bör några kommenteras i korthet. Differenserna i uppgifterna för kre- ditinstitutens totala kreditgivning exkl. riks- banken är begränsade beroende på att de representerar nettot av faktorer, som av en slump till större delen tar ut varandra. Såle- des har å ena sidan Kragh/ Karlsson betrak- tat försäkringsbolagens innehav av fastighe- ter och aktier som kreditgivning, medan des- sa poster uteslutits i tabellbilaga B. Vidare har i tabellbilaga B tomträttskassornas re- versupplåning hos andra kreditinstitut elimi- nerats. Å andra sidan har i motsats till Kragh/ Karlsson understödsföreningar och nuvarande riksförsäkringsverkets fonder medtagits. I övrigt bör uppmärksammas att samtliga kreditbolag förts samman till en enda grupp och att deras reversupplåning liksom tomträttskassornas så långt möjligt dragits ifrån siffrorna för de andra kredit- institutens utlåning.
För upplysningar om beräkningsmetoder och källor hänvisas till de särskilda an- märkningar, som finns vid varje tabell. Av
använda beteckningar i tabellerna betyder ett streck noll medan tre punkter innebär att uppgifter om kreditgivningens storlek saknas. Parentes har satts om de siffror, där systematiska fel i viss utsträckning inte gör tidsserierna helt jämförbara. Parentes har inte satts om de uppgifter där dessa fel varit relativt sett små.
Tabell B: 1 . Afärsbankernas direkta kreditgivning till icke-jinansiella subjekt samt innehav av svenska värdepapper 1919—1964. Mkr.
År
1919 1924 1929 1934 1939 1944 1949 1952 1954 1956 1956 1959 1962 1964
Källor: Se texten.
Direkt kreditgivning
Kom- muner
90 80 100 156 88 289 89 133
133 219 214 379
Bostäd- er och bygg-
nads-
verksam-
het 2
520 700 750 1 500 1 767 2 632 3 067 3 879 3 814
3 814 4431 5296 7751
J ord- bruk
217 296 353 284 320 271 382 381 423 402 402 487 538 598
Övrigt närings-
liv 4 2 900 2 207 2 3 l 8 2 068 3 467 4 479 4.999 5 076
5 076 6 115 7 836 9 550
Enskilda och div. krediter
5
450 370 430 599 1 032 1 066 1 052 848 848 1 066 1 386 1 889
Summa direkt kredit- givning 6
(6 648) (5 108) 4 493 3 691 4 668 4 861 7 601 9 282 10 442 10 273
10273 12318 15270 20167
Värde-
pappers- innehav
7
270 225 297 299 165 2 035 1 271 1 716 3 049 3 295
3 542 6 718 7 892 7 952
Summa kolumn 6 och 7
8
(6 918) (5 333) 4 790 3 990 4 833 6 896 8 872 10 998 13 491 13 568 13 815 19 036 23 162 28 119
Procentuell fördelning
Direkt kredit- givning
9
93,8 92,5 96,6 70,5 85,7 84,4 77,4 75,7 MA mn ms nn
'NNNM
ON—nanm
mOOQ'ON
_mo—. __...—
Bostäder och bygg. Jord- verks
12
15,6 20,3 32,1 36,4 34,6 33,0 37,1 37,1 nn wp M] ”A
-.»...—
'FFXDWWV
ananas—o
ON ON
,, .. ..
anno srm meon-om
Direkta kreditgivningens procentuella fördelning
Övrigt
närings-
liv 14
51,3 47,3
Anmärkningar till uppgifterna för affärs- bankerna Under åren 1919—1954 ingår Intecknings- banken bland affärsbankerna. I samband med ombildningen till ett renodlat kredit— bolag (SlGAB) 1955 har företaget i statisti- ken överförts till kreditbolagsgruppen. Fr.o.m. 1949 har Sparbankernas Bank medtagits och fr, o. m. 1959 även Jordbru- kets Bank.
För perioden 1949—1964 är uppgifterna om den direkta kreditgivningen hämtade från bankföreningens kreditanalyser för no- vember varje år. 1949 års analys avser dock förhållandena i början av juni, varför vissa mindre uppräkningar gjorts. Uppgifterna i tabellen före och efter 1962 är inte helt jäm- förbara på grund av omläggning i redovis- ningen av byggnadskrediter. För Sparban- kernas Bank och Jordbrukets Bank, vilka inte ingår i kreditanalyserna, har uppgifter erhållits från bankinspektionen om till all- mänheten lämnade krediters fördelning efter säkerhetens art per 30/ 11 varje år. Lån mot inteckning i bostads- och affärsfastighet har förts till bostadssektorn. För Sparbankernas Bank har övriga inteckningslån och växlar förts till sektorn övrigt näringsliv och andra krediter exkl. kommunlån till sektorn enskil- da och diverse krediter. För Jordbrukets Bank har alla krediter andra än lån mot in- teckning i bostads- och affärsfastighet förts till sektorn övrigt näringsliv.
För tiden före 1949 är statistiken över affärsbankskrediternas fördelning på olika sektorer mycket bristfällig. De i tabellen angivna siffrorna utgörs till större delen av mer eller mindre osäkra uppskattningar, vil- ket tillräckligt torde illustreras av nedanstå- ende kommentarer för perioden 1919—1944. I vissa fall har gränsdragningen mellan kre- ditgivning till olika sektorer varierat, vilket ytterligare ökar osäkerheten. De framkom- na uppgifterna förefaller dock allmänt sett rimliga och har ansetts användbara för att belysa strukturförändringarna på olika del- marknader.
]. Kommuner. Enligt Svenska Handels- bankens kreditanalys för 1939 utgjorde kre- ditgivningen till kommunerna ca 2 % av
kreditvolymen. Samma relation har antagits gälla för samtliga banker 1929, 1934 och 1939. Något motsvarande antagande har inte gjorts för tidigare år men kommunlånen torde även då ha varit obetydliga. Uppgifter för 1944 är hämtade från SOU 1960: 16, I siffrorna för 1949 och 1952 ingår även ut- låning till statliga institutioner.
2. Bostäder och byggnadsverksamhet. Några tillförlitliga data om storleken av denna kreditgivning före 1939 finns inte men vissa uppskattningar har försökt göras. Enligt en undersökning (Bostadskreditsak- kunniga) uppgick affärsbankernas bostads- krediter år 1912 till ca 190 milj. kr., exkl. Inteckningsbanken. Lägger man till detta Inteckningsbankens totala kreditgivning på ca 170 milj. kr. erhålls en totalsumma på ca 360 milj. kr. Det är känt att bostadsbyg- gandet sjönk kraftigt mellan 1913 och 1919 medan annan byggnadsverksamhet upprätt- hölls bättre (se Östlind [2]). Det förefal- ler rimligt anta att affärsbankernas kredit- givning till bostäder högst var av samma storleksordning 1919 som 1912. Bostads- och byggnadskrediter för 1919 har därför uppskattats till 400 milj. kr. För 1924 finns inga hållpunkter för en motsvarande upp- skattning. Det har därför i tabellen antagits att relationen mellan affärsbankernas och sparbankernas bostads- och byggnadskredi- ter var ungefär samma 1924 och 1929 vilket skulle betyda att affärsbankskrediterna 1924 uppgick till ca 520 milj, kr. Allmänt sett förefaller siffran rimlig men den kan vara något för hög med tanke på den olikartade utvecklingen för affärsbankerna 1919—1924 jämfört med sparbankerna. Det bör emeller- tid påpekas att även 1929 års siffra är upp- skattad. I sitt PM till 1945 års bankkom- mitté uppskattade bankdirektör Ernfrid Browaldh affärsbankernas bostads- och byggnadskrediter 1930 till ca 50 % av tota- la kreditgivningen mot inteckningar. Samma uppskattning har i tabellen gjorts för 1929 med en mindre nedjustering och för 1934 med en mindre uppjustering. Den uppskat- tade siffran för 1934 förefaller tämligen rimlig mot bakgrund av att affärsbankerna knappast kan antas ha ökat sin bostads- och
byggnadskreditgivning i någon större ut- sträckning under krisåren 1930—1933 — allra helst inte när byggnads- och anläggnings- verksamhetens volym efter en nedgång 1932 —1933 låg endast ca 100 milj. kr. högre 1934 än 1929. Enligt en statistisk undersök- ning utförd av Svenska Bankföreningen per den 30 november 1940 utgjorde affärsban- kernas utlåning mot inteckningar i bostads-, kontors- och affärsfastigheter ca 1 400 milj. kr. Affärsbankernas utlåning var avsevärt större 1939 än 1940 men detta berodde till största delen på den forcerade importen i samband med krigsutbrottet. En viss minsk- ning även av bostadskrediterna förefaller dock ha ägt rum under 1940. Siffran för 1939 har därför satts till 1 500 milj. kr. 1944 års siffra är hämtad från en motsvarande statistisk undersökning utförd av bankför- eningen och redovisad i ovannämnda PM. Det bör observeras att i 1939 och 1944 års siffror ingår även krediter mot säkerhet av inteckning i fastigheter för enbart kontors- och affärsbruk.
3. Jordbruket. För 1919 och 1924 finns inga statistiska data. En nära till hands lig- gande möjlighet för att få en uppfattning om storleksordningen av affärsbankernas jordbrukskrediter är att jämföra med spar- bankernas jordbrukskrediter, som kunnat beräknas med större säkerhet. Antar man att fördelningen av jordbrukskrediter mellan affärsbanker och sparbanker (37 % mot 63 %) var konstant 1919—1929 erhålls de i tabellen angivna siffrorna Förmodligen in- nebär beräkningen en viss underskattning för 1919 och 1924 av affärsbankernas an- del. Affärsbankernas hårt ansträngda läge under 1920-talet, jordbrukskrediternas mar- ginella karaktär hos affärsbankerna samt sparbankernas relativt sett ökade resurser gör det sannolikt att sparbankernas andel steg under 1920-talet. De gjorda uppskatt- ningarna får därför betraktas som minimi- siffror. Uppgiften för 1929 avser förhållan- dena i februari 1930 enligt en undersökning redovisad hos Jordbruksutredningen [2]; Siffran för 1934 är hämtad från en liknan- de undersökning för 1934 redovisad hos Jordbrukskreditutredningen [1]. 1939 och
1944 års uppgifter är hämtade från Bro- waldh [2] resp. Kragh [3], varvid kreditgiv- ningen 1939 antagits vara samma som 1938. Nedgången mellan 1939 och 1944 betingas av att krediter till mejerier, slakterier etc. förts över från jordbrukssektorn till sektorn övrigt näringsliv.
4. Övrigt näringsliv. Några försök att upp- skatta affärsbankskrediternas storlek 1919 och 1924 har inte gjorts, främst beroende på att de extraordinära förhållandena 1919 och den därpå följande våldsamma depres- sionen 1921—1923 gör alla bokförda värden tämligen intetsägande. Sålunda uppgick af- färsbankernas avskrivningar 1920—1924 till ca 720 milj. kr., varav dock en del hänförde sig till privata aktiespekulanter (jfr Östlind [2], s. 618). Uppgiften för 1929 baseras på Browaldhs uppskattning för 1930, vilken uppräknats något. 1934 års siffra har fram- kommit som en restpost efter avdrag för beräknad kreditgivning till övriga sektorer. Det är känt att bankernas utlåning till nä- ringslivet efter krisen 1931—1933 minskade starkt relativt sett, varför 1934 års siffra vid jämförelse med 1939 års siffra förefaller rimlig Vidare kan nämnas att enligt en spe- cialundersökning för Östergötlands Enskilda Bank fördelade sig bankens krediter den 31/8 1936 med 53 % på industri och han- del, 9 % på jordbruk samt 38 % på övrigt. (Brisman [3].) Brisman drog slutsatsen att banken med sin blandning av storstäder, me- delstora städer och landsbygd var någorlun— da representativ för affärsbanksväsendet i sin helhet. I anslutning härtill nämner Bris- man att enligt en undersökning av Svenska Handelsbankens kreditvolym, som »gjordes för några år sedan», svarade industri och handel för 64 %, jordbruk för 11 % samt övrigt för 25 %. 1939 års siffra har beräk- nats utifrån utvecklingen av index för Svens- ka Handelsbankens kreditgivning till in- dustri (exkl. byggnadsindustri), handel och samfärdsel. Den indexberäknade siffran för affärsbankernas kreditgivning har sänkts med 50 milj. kr. för att approximativt elimi- nera effekten av Handelsbankens fusioner med ett par mindre banker 1941 och 1943. Siffran för 1944 är hämtad från Kragh [3].
5. Enskilda och diverse krediter. De kre- diter, som samlats under denna rubrik är av mindre intresse än övriga på grund av deras blandade karaktär. För 1919 och 1924 har inga uppskattningar gjorts, men det är känt att krediter till enskilda aktiespekulanter var mycket stora 1919. Browaldh uppskattade storleken av diverse krediter och krediter till enskilda till 10 % av totala kreditgivningen 1930 och 1938. Samma antagande har här gjorts för 1929 och 1934 medan 1939 års siffra antagits vara lika med Browaldhs upp- skattning för 1938. (Jfr med vad som tidigare sagts om kreditökningen under 1939). 1944 års uppgift är hämtad från Kragh [3]. 6, Totala utlåningen. För 1919 och 1924 har inom parentes angivits den totala dispo- nerade utlåningen till allmänheten inkl. re- diskonterade växlar. Summorna inkluderar således utlåning till bl. a. försäkrings- och finansväsen som dock utgör en relativt liten andel av totala utlåningen.
7. Värdepapper. Bokförda värden enligt officiell statistik har använts fram till 1956 och därefter nominella värden. Uppgifter om de senare har erhållits direkt från bank- inspektionen. Även dagslån till riksgälds- kontoret ingår.
Tabell B: 2. Jordbrukskasserörelsens direkta kreditgivning till icke-fnansiella subjekt samt innehav av svenska värdepapper 1919—1964. Mkr.
Direkt kreditgivning
Procentuell Boståd— fördelning er och Övrigt Enskilda Summa _— Bostäder Ensk. bygg- nä- och direkt Vårde— Summa Direkt och Övrigt och
Kom- nadsverk- Jord- rings- diverse kredit- pappers- kolumn kredit- Vårde- Kom- bygg. Jord- når- div.
År muner samhet bruk liv krediter givning innehav 60ch 7 givning papper muner verks. bruk ingsliv krediter
Direkta kreditgivningens procentuella fördelning
1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15
1919 —- — 2 1924 — — 9 —— —— 2 — 2 100,0 —— — -— 9 —— 9 100,0 —— — —— 100,0 1929 -— — 14 — —— 14 —— 14 100,0 »— — —— 100,0 1934 — — 42 l — 43 1 44 97,7 2,3 — —— 97,7 1939 —— —— 115 5 — 120 1 121 99,2 0,8 — —— 95,8 1944 — —- 146 8 -— 154 18 172 89,5 10,5 —— — 94,8 1949 — -—— 332 19 — 351 30 381 92,1 7,9 —- —— 94,6 1952 -— — 460 27 —— 487 69 556 87,6 12,4 -— — 94,5 1954 — —— 624 34 — 658 78 736 89,4 10,6 — — 94,8 1956 — — 702 47 —— 749 124 873 85,8 14,2 — —— 93,7
— — 100,0
| Ill
| nqanNm
1956 -— —- 702 47 —— 749 125 874 85,7 14, 1959 12 — 917 54 — 983 93 1 076 91,4 8 1962 32 — 1 252 117 —— 1 401 119 1 520 92,2 7, 1964 95 —— 1 661 179 — 1 935 126 2 061 93,9 6
Källor: a) Statistiska Meddelanden, serie A 1919—1937. b) Statistiska uppgifter; Jordbrukskasserörelsen 1941—1964. c) Uppgifter erhållna direkt hos Sveriges Jordbrukskasseförbund.
93,7 —— 93,3 89,4 — 85,9
| |
.. ..
Nvmmmöc wmwm
[ mm:—no]
| NMON _N'v
..
Tabell B: 3. Sparbankernas direkta kreditgivning till icke fnansiella subjekt samt innehav av svenska värdepapper 1919—1964. Mkr.
Direkt kreditgivning
Bos tä d- Pr oce ntu ell Direkta kreditgivningens procentuella fördelning er och fördelning Bostä- bygg- Övrigt Enskil- Summa _— der Övrigt Ensk. nads- nä- da och direkt Värde— Summa Direkt och när- och Kom- verksam- Jord- rings- diverse kredit- pappers- kolumn kredit- Värde- Kom- bygg. Jord- ings- div. År muner het bruk liv krediter givning innehav 6 och 7 givning papper muner verks. bruk liv krediter
1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 12 13 14 15
v—l v—l
1919 117 638 361 — 307 1 423 407 1 830 77,8 22,2 1924 127 942 494 — 294 1 857 571 2 428 76,5 23,5 1929 168 1 293 590 —— 249 2 300 675 2 975 77,3 22,7 1934 229 1 512 644 — 203 2 588 822 3 410 75,9 24,1 1939 234 2 067 683 — 231 3 215 792 4 007 80,2 19,8 1944 272 2 570 700 — 214 3 756 1 381 5 137 73,1 26,9 1949 504 4 573 914 —— 449 6 440 911 7 351 87,6 12,4 1952 566 5 820 1 029 — 476 7 891 861 8 752 90,2 9 8 1954 697 6 821 1 178 — 486 9 182 949 10 131 90,6 9,4 1956 829 7 832 1 274 — 441 10 376 1 139 11 515 90,1 9 9 1956 544 7 956 1 037 244 595 10 376 1 461 11 837 87,7 12,3 1959 750 10 178 1 257 295 547 13 027 1 837 14 864 87,6 12,4 1962 961 12 470 1 378 397 566 15 772 2 286 18 058 87,3 12,7 1964 1 211 14 420 1 427 528 628 18 214 2 533 20 747 87,8 12,2
Källor: a) Officiell statistik för sparbankerna 1919—1964. b) Sparbanksföreningens beräkningar. c) Jordbruksutredningen [1] och [2] samt Användande av postsparbankens medel. d) Karlsson [1].
44,8 25,4 _ 50,7 26,6 _ 56,2 25,7 _ 58,4 24,9 _ 64,3 21,2 _ 68,4 18,6 _ 71,0 14,2 _ 73,8 13,0 _ 74,3 12,8 _ 75,5 12,3 _
76,7 10,0 2 78,1 9,6 2 79,1 8,7 2 79,2 7,8 2
Nv—l—
Noomcnmmoqwxoo Neo—lx mehwhhhhhw mmcxo
'- .—
wwwthoqu honest _NOOhlxlnhclnv Inst-mm
Anmärkningar till uppgifterna för jord- brukskasserörelsen
Tabellens uppgifter om den direkta kredit- givningen avser för hela perioden bokförda värden.
1. Till sektorn övrigt näringsliv har förts utlåning till anslutna jordbruksorganisatio- ner.
2. Värdepapper. Bokförda värden har an- vänts fram till 1956 och därefter nominella värden.
Anmärkningar till uppgifterna för spar- bankerna
Uppgifterna för den direkta kreditgivningen avser nominella värden fr. o. rn. 1956. Skill- naden mellan nominella och bokförda vär- den 1956 framgår inte av tabellen men var obetydlig.
I. Kommuner. Uppgifter enligt officiell statistik. Skillnaden mellan de båda uppgif- terna för 1956 beror på att fr. o. ni. detta år kommungaranterade lån kunnat särskiljas och föras till sektorn för bostäder och bygg- nadsverksamhet.
2. Bostäder och byggnadsverksamhet. För perioden 1919—1934 har tagits andra inteck- ningslån och lån mot inteckning jämte bor- gen än de, som förts till jordbruket. Siffror- na för 1944—1956 härrör från sparbanksför- eningens beräkningar och 1939 års siffror har beräknats enligt samma grunder. Fr.o.m. 1956 har tagits dels lån mot in- teckning i bostadsfastighet, dels lån mot in- teckning jämte borgen och dels kommun- garanterade lån. 3_ Jordbruk. Uppgifterna för 1919—1934 har beräknats på basis av den officiella sta- tistiken och undersökningar redovisade i SOU avseende åren 1922, 1928 och 1932. Beräkningarna har baserats på antagandet att jordbrukets andel av olika lånetyper va- rit samma som vid närmast intilliggande undersökningstillfälle. Siffrorna för 1944— 1956 härrör från sparbanksföreningens be- räkningar och 1939 års siffror har beräk- nats enligt samma grunder. Fr.o.m. skarv- året 1956 har såsom lån till jordbruket tagits statsgaranterade lån till jordbruket samt lån
mot inteckning i jordbruksfastighet. Om- läggningen i beräkningsmetod motiveras främst av de statsgaranterade länens tillväxt fr.o.m. 1948 och den därav följande san- nolikt ökande överskattningen av jordbrukar- lånen enligt äldre beräkningar. Det nya be- räkningssättet innebär å andra sidan sanno- likt en viss underskattning.
4. Övrigt näringsliv, enskilda och diverse krediter. Före 1956 har ingen uppdelning gjorts. Den uppdelning, som gjorts för peri- oden 1956—1964, är tämligen godtycklig på grund av bristande statistik på området. Siff- rorna för sektorn övrigt näringsliv får där- för ses som en grov gissning av vilken storleksordning denna för sparbankerna re- lativt obetydliga kreditgivning är. Till sek- torn har förts i statistiken redovisade övriga statsgaranterade lån, lån mot inteckning i annan fastighet, lån mot annat hypotek och lån utan särskild säkerhet. Beräkningsgrun- den är samma, som den vilken använts av Karlsson [1]_ Den helt övervägande delen av sparbankernas kreditgivning till närings- livet avser småindustri och hantverk. Enligt en undersökning redovisad hos Småföretags- utredningen uppskattades sparbankernas krediter till dessa både sektorer till 146 milj. kr. i september 1945. Mot bakgrund av den totala kreditvolymens utveckling i sparbankerna förefaller tabellens uppskatt- ningar för tiden 1956 och framåt att vara av ungefär rätt storleksordning.
5. Enskilda och diverse krediter. Kredi- terna under denna rubrik utgörs av andra krediter än ovannämnda. 6_ Värdepapper. För obligationer har an- vänts bokförda värden fram till 1956 och därefter nominella värden. För andra stats- papper än obligationer har använts bokförda värden under hela perioden. I beloppet in- går en obetydlig mängd utländska obliga- tioner.
Tabell B: 4. Postbankens direkta kreditgivning till icke-fnansiella subjekt samt innehav av svenska värdepapper 1919—1964. Mkr.
Direkt kreditgivning
Bostå d- Procent uell Direkta kreditgivningens procentuella fördelning
er och fördelning Bostä- ng8- Övrigt Enskil- Summa _— der Övrigt Ensk. nads- nä- da och direkt Värde— Summa Direkt och när- och Kom- verksam- Jord- rings- diverse kredit- pappers- kolumn kredit- Värde- Kom- bygg. Jord- ings- div. År muner het bruk liv krediter givning innehav 6 och 7 givning papper muner verks. bruk liv krediter
] 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15
1919 12 7 — —— 1924 28 22 -— — 1929 72 94 —— — 1934 139 99 — —- 1939 290 107 — -— 1944 312 123 — — 1949 618 182 — —— 1952 1 037 923 —— — 1954 1 024 1 497 —- -— 1956 1 000 1 993 — —
19 65 84 22,6 77,4 63,2 36,8 _ —
50 109 159 31,4 68,6 56,0 44,0 —— — 166 160 326 50,9 49,1 43,4 56,6 — — 238 329 567 42,0 58,0 58,4 41,6 — — 397 457 854 46,5 53,5 73,0 27,0 —— — 435 1 356 1 791 24,3 75,3 71,7 28,3 — — 800 2 093 2 893 27,7 72,3 77,2 22,8 —— ——
1 961 2 218 4 179 46,9 53,1 52,9 47,1 _ -— 2 522 2 337 4 859 51,9 48,1 40,6 59,4 _ —- 2 996 2 530 5 526 54,2 45,8 33,4 66,5 — —
lllllll* lllllll"""*
OQ— OOO
1956 772 2 244 — —— 1959 980 2 717 —- — 1962 1 230 3 787 -— —— 1964 1 488 4 712 -—— 21
Källor: a) SOS Postsparbanken 1919—1922. b) SOS Postverket 1923—1959. c) Postbankens verksamhetsberåttelser 1960—1964. d) Kragh [3]. e) Uppgifter erhållna direkt från postbanken. f) Uppgifter erhållna direkt från tomträttskassorna. g) Karlsson [1].
3 019 2 482 5 501 54,9 45,1 25,6 74,3 — — 3 701 3 672 7 373 50,2 49,8 26,5 73,4 —— _ 5 026 3 174 8 200 61,3 38,7 24,5 75,3 —— — 6 232 3 650 9 882 63,1 36,9 23,9 75,6 -— 0,3
"'_'—LN.” oooo meros——
_
Tabell B: 5. Hypoteksinstitutens direkta kreditgivning till icke-fnansiella subjekt 1919—1964. Mkr.
Direkt kreditgivning
Bostäd-
er och Övrigt Enskil- byggnads- na- da och direkt
Kom- verk- Jord- rings- diverse År muner samhet bruk liv krediter
Summa
kredit- givning Värde-
pappers- innehav1
Summa kolumn 6 och 7
Procentuell fördelning
Direkt kredit- givning
Värde- papper
Direkta kreditgivningens procentuella fördelning
Kom- muner
Bostä— der och bygg verks.
Jord- bruk
Övrigt när- ings- liv
Enskilda och diverse krediter
l 2 3 4 5 6 7 8 9
10 11 12 13 14 15
1919 —- 226 298 — — 1924 _ 351 325 — —- 1929 — 554 373 —— 1934 _— 935 420 26 -—- 1939 — 1 198 489 32 — 1944 _ 1 485 503 25 —- 1949 — 2 132 692 62 — 1952 — 2 612 865 87 — 1954 — 3 053 983 89 — 1956 —— 3 901 1 088 77 _
1956 — 3 901 1 088 77 — 1959 —— 5 974 1 224 67 — 1962 -—- 8 880 1 477 47 —- 1964 — 11 001 1 631 65 ——
1 Inköpta egna obligationer. Källor: Verksamhetsberåttelser 1919—1964 för resp
524 676 927 1 381 1 719 2 013 2 886 3 564 4 125 5 066
5 066 7 265 10 404 12 697
. institut samt Samberg [1].
(75) (65) (68) (74) (115) (142) (165)
(165) (213) (217) (199)
524 676 927 1 381 1 719 2 013 2 886 3 564 4 125 5 066
5 066 7 265 10 404 12 697
1 00,0 100,0 100,0 100,0 100,0 100,0 100,0 100,0 1 00,0 100,0
1004) 100,0 loop 100,0
43,1 51,9 59,8 67,7 69,7 73,8 73,9 73,3 74,0 77,0
77,0 82,2 85,4 86,6
56,9 48,1 40,2 30,4 28,4 25,0 24,0 24,3 23,8 21,5 21,5 16,9 14,2 12,9
1 I | "
..
(&quth __|—Num—
»
Watt?!) v—tOOO
Anmärkningar till uppgifterna för post- banken
Uppgifterna avser postgirot och postspar- banken tillsammans. Fram till 1956 avser siffrorna för den direkta kreditgivningen bokförda belopp, därefter nominella belopp.
1. Kommuner. Fr. o, m. 1939 har Stock- holms Tomträttskassas upplåning exklude- rats. Före 1939 var kassans totala revers- upplåning obetydlig. Fr.o.m. 1952 har byggnadslån med kommunal borgen sär- skilts och förts till bostads- och byggnads- sektorn. Till den senare sektorn har fr. o. m. 1956 förts alla kommungaranterade lån.
2. Bostäder och byggnadsverksamhet. Till denna sektor har fram till 1956 förts alla inteckningslån och fr. o. m. 1952 byggnads- lån med kommunal borgen, Fr.o.m. 1956 ingår alla kommungaranterade lån exkl. Stockholms Tomträttskassas lån och fr. o. m. 1959 även exkl. Göteborgs Tomträttskassas lån. Den senare kassans totala reversupplå- ning var obetydlig före 1959.
3. Övrigt näringsliv. Till denna sektor har förts vissa lån mot statlig garanti.
4. Enskilda och diverse krediter. Till den- na sektor har förts borgenslån och övriga lån mot statlig garanti.
5. Värdepapper. Nominella värden för obligationer har använts under hela perio- den och för andra statspapper än obligatio- ner fr.o.m. 1954, Postbankens tillfälliga lån har medtagits i sin helhet fram till 1956. Därefter har tillfälliga lån till andra kredit- institut än riksgäldskontoret kunnat exklu- deras.
Anmärkningar till uppgifterna för hypoteks- instituten
] . Bostäder och byggnadsverksamhet. Stads- hypotekskassans och Bostadskreditkassans utlåning till resp. föreningar.
2. Jordbruk. Hypoteksbankens utlåning till föreningarna. Enligt en specialundersök- ning för 1950 avsåg 95,8 % av utestående lån enskilda, 3,8 % aktiebolag och 0,4 % samfälligheter.
3. Övrigt näringsliv. Skeppshypotekskas- sans utlåning.
4. Värdepapper. Uppgifterna avser nomi- nella värdet av inköpta egna obligationer, vilka här angivits även om de inte innebär värdepappersplacering i vanlig mening.
Tabell B: 6. Kreditbolagens direkta kreditgivning till icke-finansiella subjekt 1919_1964. Mkr.
Direkt kreditgivning
Bostä d- Procentuell Direkta kreditgivningens procentuella fördelning
er och . Enskil- fördelning Bostä- Ensk. bygg- Övrigt da och Summa —— der Övrigt och nads- nä- diverse direkt Värde- Summa Direkt och när- div. Kom- verk- Jord- rings- kredi— kredit- pappers- kolumn kredit- Värde- Kom- bygg. Jord- ings- kre- År muner samhet bruk liv ter givning innehav 6 och 7 givning papper muner verks. bruk liv diter
1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15
1919 _ 61 _ — _ 61 _ 61 100,0 _ _ 100,0 — _ — 1924 _ 77 _ _ — 77 _ 77 100,0 _ _ 100,0 _ _ _ 1929 _ 90 — _ _ 90 _ 90 100,0 _ _ 100,0 _ _ — 1934 _ 91 _ _ — 91 _ 91 100,0 _ _ 100,0 _ _ _ 1939 _ 117 _ 7 _ 124 _ 124 100,0 _ — 94,4 — 5 1944 _ 233 — 11 _ 244 _ 244 100,0 _ _ 95,5 _ 4, 1949 _ 344 _ 36 — 380 _ 380 100,0 _ _ 90,5 _ 1952 _ 358 _ 46 — 404 — 404 100,0 _ _ 88,6 _ 1 1954 _ 349 . _ 109 _ 458 _ 458 100,0 — _ 76,2 _ 2 1956 _ 520 _ 136 _ 656 _ 656 100,0 _ _ 79,3 — 20,7 _ 1956 _ 520 _ 136 _ 656 _ 656 100,0 _ _ 79,3 _ 20,7 _ 1959 _ 559 _ 183 _ 742 — 742 100,0 _ _ 75,3 — 24,7 _ 1962 98 1 758 _ 337 _ 2 193 _ 2 193 100,0 _ 4,5 80,1 _ 15,4 _ 1964 371 3 654 _ 601 _ 4 626 _ 4 626 100,0 _ 8,0 79,0 _ 13,0 _
Källor: Verksamhetsbcrättelser för resp. kreditbolag 1919—1964.
Tabell B: 7. T omträttskassornas direkta kreditgivning till icke-finansiella subjekt 1919—1964. Mkr.
Direkt kreditgivning
B ostä d- Pr ocentu ell Direkta kreditgivningens procentuella fördelning er och Enskil- fördelning Bostå- Ensk. bygg- Övrigt da och Summa ___—— der Övrigt och nads- nä- diverse direkt Värde- Summa Direkt och när- diverse
Kom- verk- Jord- rings- kredi- kredit- pappers- kolumn kredit- Värde— Kom- bygg. Jord- ings- kre-
År muner samhet bruk liv ter givning innehav 6 och 7 givning papper muner verks. bruk liv diter
] 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15
1919 _ 5 _ — — 5 _ 5 100,0 _ _ 100,0 _ — 1924 _ 23 — _ — 23 — 23 100,0 _ _ 100,0 _ _ 1929 _ 56 _ _ _ 56 _ 56 100,0 _ _ 100,0 _ _ 1934 _ 80 _ — _ 80 _ 80 100,0 _ _ 100,0 _ _ 1939 _ 132 — _ _ 132 _ 132 100,0 _ _ 100,0 _ _ 1944 _ 199 _ _ _ 199 _ 199 100,0 _ _ 100,0 _ _ 1949 _ 409 _ 8 _ 417 _ 417 100,0 _ _ 98,1 _ 1 1952 _ 487 _ 16 _ 503 _ 503 100,0 _ _ 96,8 _ 3 1954 _ 494 _ 18 _ 512 _ 512 100,0 _ _ 96,5 _ 3 1956 _ 523 _ 18 _ 541 _ 541 100,0 _ _ 96,7 _ 3 1956 _ 523 _ 18 _ 541 _ 541 100,0 _ _ 96,7 _ 3 3 1959 _ 631 _ 19 _ 650 _ 650 100,0 _ _ 97,1 2,9 1962 _ 730 _ 42 — 772 _ 772 100,0 _ _ 94,6 _ 5 4 — 1964 _ 759 _ 50 _ 809 _ 809 100,0 _ _ 93,8 6 2
Källor: Verksamhetsberättelser 1919—1964.
Anmärkningar till uppgifterna för kredit- bolagen Uppgifterna avser bokförda värden.
Till kreditbolag har hänförts SIGAB, HIGAB, GIGAB, Sparbankernas Inteck- ningsbolag jämte föregångare, Svensk Fas- tighetskredit AB, Svenska Fartygskredit AB, AB Kommunkredit, Kommunlåneinstitutet AB, AB Industrikredit, AB Företagskredit och AB Svensk Exportkredit. Lantbruksnä- ringarnas Primärkredit AB och Lantbruks- näringarnas Sekundärkredit AB trädde i verksamhet först 1965. SIGAB ingår fr. o. m. 1956. Dessförinnan ingår den bland affärsbankerna under namnet Intecknings- banken.
Svensk Exportkredits långivning avser ut- landet men har trots detta medtagits i tabel- lerna. Anledningen härtill är att företaget tillkom för att ersätta svenska företags kre- ditgivning i samband med exportaffärer.
I . Kommuner. Till denna sektor har förts totala kreditgivningen från de båda kom- munlånebolagen.
2. Bostäder och byggnadsverksamhet. Till denna sektor har förts totala kreditgivningen från de kreditbolag, som är inriktade på bo- stadskreditgivning.
3. Övrigt näringsliv. Till denna sektor har förts totala kreditgivningen från Svensk Fartygskredit AB, AB Industrikredit, AB Företagskredit och AB Exportkredit.
Anmärkningar till uppgifterna för tomt- rättskassorna Uppgifterna avser bokförda värden.
1. Till sektorn övrigt näringsliv har förts Stockholms Tomträttskassas industrilån.
Tabell B: 8. AP—fondernas direkta kreditgivning till icke-fnansiella subjekt samt innehav av svenska värdepapper. Mkr.
Direkt kreditgivning
Bostä d- Pr 0 centuell Direkta kreditgivningens procentuella fördelning
er och _. Enskil- fördelning Bostä- _ Ensk. bygg— Ovrigt da och Summa der Övrigt och nads- nä- diverse direkt Värde- Summa Direkt och när- diverse Kom- verk- Jord- rings- kredit- kredit- pappers- kolumn kredit- Värde— Kom- bygg. Jord- ings- kre- År muner samhet bruk liv er givning innehav 6 och 7 givning papper muner verks. bruk liv diter
1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15
1919 _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ 1924 _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ 1929 _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ 1934 _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ 1939 _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ 1944 _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ 1949 _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ 1952 _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ 1954 _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ 1956 _ _ _ — _ _ _ _ _ _ _ __ _ _ _ 1956 _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ 1959 _ _ _ _ _ 1962 223 3 _ 23 _ 249 2 377 2 626 9,5 90,5 89,6 1 1964 597 24 _ 51 _ 672 5 983 6 655 10,1 89,9 88,8 3
Källor: a) Allmänna pensionsfondens verksamhetsberåttelser 1962—1964. b) Uppgifter erhållna direkt från tomträttskassorna.
Tabell B: 9. Direkt kreditgivning till icke-fnansiella subjekt från allmänna sjukkassor och fonder nu förvaltade av riksförsäkringsverket jämte dessas innehav av svenska värdepapper 1919—1964. Mkr.
Direkt kreditgivning
Bostå d- Procentuell D1rekta kreditgivningens procentuella fördelnmg
er och Enskil- fördelning Bostä- _ Ensk. bygg- Övrigt da och Summa ___—_— der Övrigt och nads- nä- diverse direkt Vårde— Summa Direkt och när- diverse Kom- verk- Jord- rings- kredit- kredit- pappers- kolumn kredit- Värde- Kom- bygg. Jord- ings- kre- År muner samhet bruk liv er givning innehav 6 och 7 givning papper muner verks. bruk liv diter
1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15
1919 _ 3 _ _ _ 3 86 89 3 4 _ 1924 126 7 _ _ _ 133 138 271 49,1 50,9 94,7 5,3 _ _ _ 1929 248 31 _ _ _ 279 168 447 62 4 37,6 88,9 11,1 — _ _ 1934 355 46 _ _ _ 401 285 686 58,5 41,5 88,5 11,5 _ _ _ 1939 370 46 _ _ — 416 502 918 45 3 54,7 88,9 11,1 _ — _ 1944 339 45 _ _ _ 384 734 1 118 34,3 65,7 88,3 11,7 _ _ _ 1949 343 42 _ _ — 385 775 1 160 33,2 66,8 89,1 10, 1952 378 41 _ _ _ 419 875 1 294 32,4 67,6 90,2 9, 8 8
96,6
1954 456 41 _ _ _ 497 866 1 363 36,5 63,5 91,8 1956 536 51 _ _ _ 587 884 1 471 39,9 60,1 91,3
1 | I
1956 528 59 _ _ _ 587 906 1 493 39,3 60,7 89,9 10 1959 656 52 _ 7 _ 715 1 451 2 166 33,0 67,0 91,7 7, 1962 746 53 _ 5 _ 804 1 464 2 268 35,4 64,6 92,8 6 1964 781 45 _ 5 _ 831 1 505 2 336 35,6 64,4 94,0 5
Källor: a) SOS Riksförsäkringsanstalten 1919_1962. b) SOS Allmänna pensionsförsäkringen 1919—1938. 0) SOS Folkpensioneringen m. m. 1939—1962. d) SOS Erkändasjukkassor 1933_1954. e) SOS Allmänna sjukkassor 1955—1964. f) Uppgifter erhållna direkt från riksförrsåkringsverket. g) Uppgifter erhållna direkt från tomträttskassorna.
l ONDW Hdo
!
'_qu
Anmärkningar till uppgifterna om AP- fonderna Uppgifterna avser nominella värden.
]. Kommuner. Till denna sektor har förts reverslån till kommuner.
2. Bostäder och byggnadsverksamhet. Till denna sektor har förts bostadslån med kom- munal borgen exkl. lån till tomträttskassor.
3. Övrigt näringsliv. Till denna sektor har förts övriga reverslån med kommunal bor- gen exkl. lån till tomträttskassor.
4. Värdepapper. Nominella värden.
Anmärkningar till uppgifterna om riksför- säkringsverkets fonder och allmänna sjuk- kassor -
För tidigare år motsvaras riksförsäkrings- verkets fonder av de fonder, som förvalta- des av riksförsäkringsanstalten och pen- sionsstyrelsen, De allmänna sjukkassornas föregångare var de s.k. erkända sjukkas- sorna, som formellt hade karaktär av under- stödsföreningar. De erkända sjukkassorna har dock förts till denna tabell. Uppgifterna för 1924—1934 avser ställningen per 30/ 6. För övriga år har ultimosiffror beräknats genom interpolering. Uppgifterna för den direkta kreditgivningen avser bokförda siff- ror.
]. Kommuner. Fr.o.m. 1956 har kom- mungaranterade lån brutits ut och i stället förts till bostads- och byggnadssektorn. Tomträttskassornas upplåning är exkluderad fr.o.m. 1939.
2. Bostäder och byggnadsverksamhet, Före 1956 har alla inteckningslån förts till denna sektor. Fr.o.m. 1956 ingår inteckningslån exkl. lån till industrin och kommungaran- terade lån exkl. lån till tomträttskassor.
3. Övrigt näringsliv. Till denna sektor har fr. o. m. 1956 förts alla lån till industrin.
4. Värdepapper. Bokförda värden för vär- depapper, ägda av RFV:s fonder, har an- vänts fram till 1956. För dessas obligationer och förlagsbevis har nominella värden an- vänts fr. o. m. 1956. För andra värdepapper än obligationer och förlagsbevis samt all- männa sjukkassors värdepappersinnehav har bokförda värden använts under hela perio- den.
Tabell B: 10. Försäkringsbolagens (exkl. sockenbolag) direkta kreditgivning till icke-finansiella subjekt samt innehav av svenska värdepapper. Mkr.
År
Direkt kreditgivning
Kom- muner
Bostäd- er och bygg- nads- verk- samhet
Jord-
Övrigt nä- rings- liv
Enskil- da och diverse kredit- er
Summa direkt kredit- givning
Vårde-
pappers— innehav
Summa kolumn 6 och 7
Procentuell fördelning
Direkt kredit- givning
Värde- papper
Direkta kreditgivningens procentuella fördelning
Kom- muner
Bostä- det och bygg- verks.
J ord- bruk
Övrigt när- ings- liv
Enskilda och diverse kre- diter
2 5 6 7 8 9
10
11 12 13
14
15
1919 1924 1929 1934 1939 1944 1949 1952 1954 1956 1956 1959 1962 1964
Källor: a) SOS Enskilda försäkringsanstalter 1919—1964.
62 107 146 180 172 154 275 463 954
1 251 1 157 1 202 1 221 1 382
285 336 513 718 1 186 1 286 1 648 1 921 2 154 2 412
2 506 3 135 3 499 3 650
b) Kragh [3].
c) Uppgifter erhållna direkt från tomträttskassoma.
67 79 120 191 228 266 470 875
1 102 1 529 1 529 2 403 2 883 3 039
74 125 177 220 195 210 215 394 653 621
621 606 607 631
488 647 956 1 309 1 781 1 916 2 608 3 653 4 863 5 813
5 813 7 346 8 210 8 702
397 576 719 816 1 036 2 174 3 281 4 304 4 995 5 677
5677 6931 8061 9179
885
1 223 1 675 2 125 2 817 4 090 5 889 7 957 9 858
11 490
11490 14 277 16 271 17 881
55,1 52,9 57,1 61,6 63,2 46,8 44,3 45,9 49,3 50,6 50,6 51,5 50,6 48,7
44,9 47,1 42,9 38,4 36,8 53 ,2 55,7 54,1 50,7 49,4 49,4 48,5 49,4 51,3
12,7 16,5 15,3 13,7
9,7 8,0 10,6 12,7 19,6 21,5
19,9 16,4 14,9 15,9
58,4 51,9 53,7 54,9 66,6 67,1 63,2 52,6 44,3 41,5 43,1 42,7 42,6 41 ,9 13,7 12,2 12,5 14,6 12,8 13,9 18,0 23,9 22,7 26,3 26,3 32,7 35,1 34,9 15,2 19,3 18,5 16,8 10,9 11,0
8,2 10,8 13,4 10,7
Anmärkningar till uppgifterna för försäkringsbolagen
Fr. o.m. 1952 har för den direkta kredit- givningen använts nominella värden utom för vissa speciella krediter. Övergången från bokförda till nominella värden påverkar siffrorna mycket litet. I uppgifterna för 1919 ingår ej försäkringsbolag för husdjurs- försäkring. I uppgifterna för 1924 och 1929 ingår ej vissa mindre ömsesidiga skadeför- säkringsbolag. I samtliga fall representerar de ej medtagna bolagen obetydliga belopp.
I . Kommuner. Fr.o.m. skarvåret 1956 har kommungaranterade lån brutits ut och förts till bostads- och byggnadssektorn. Fr. o. m, 1939 har utlåning till Stockholms Tomträttskassa exkluderats. Före 1939 var kassans totala reversupplåning obetydlig.
2. Bostäder och byggnadsverksamhet. Till denna sektor har i princip förts alla inteck- ningslån mot säkerhet av bostadsfastighet samt fr. o. m. 1956 även kommungarantera- de lån. För 1919—1929 finns dock endast uppgifter om totala inteckningslånens stor- lek. 1932—1935 utgjorde bostadslånen ca 81 % av samtliga inteckningslån och sam- ma relation har antagits gälla för åren 1919 —1929. För 1934 är inte ränte- och kapital- försäkringsanstalternas inteckningslån (69 milj. kr.) fördelade på ändamål. I stället har 1935 års siffra för bostadslån (55 milj. kr.) använts och övriga lån förts till sektorn övrigt näringsliv. För åren 1939—1949 finns inte lån mot inteckning i tomträtt fördelade, varför samtliga har förts till denna sektor, Vidare har till denna sektor förts utlåningen från de försäkringsbolagsägda företagen Svenska Hypotekskredit AB och Skånska Brands Intecknings AB. Dessa har sin upp- låning nästan helt i försäkringsbolag och kan framför allt vad gäller det förstnämnda företaget ses som endast en speciell admi- j nistrativ enhet hos försäkringsbolagen för smålån, främst villalån. I den officiella sta- tistiken för försäkringsbolagen ingår dessa företags upplåning i posten »övriga värde- handlingar». Utlåning till Stockholms Tomt- rättskassa har exkluderats fr. o. m. 1956 och till Göteborgs Tomträttskassa fr. o. rn. 1959.
Den senares upplåning före 1959 var obe- tydlig.
3. Jordbruk. Utlåningen till jordbruket är så obetydlig att den negligerats och fått ingå i kreditgivningen till sektorn övrigt närings- liv.
4. Övrigt näringsliv. Till denna sektor har för åren 1919—1949 förts alla län mot an- nan inteckning än i bostadsfastighet. Jämför dock vad som sagts under punkt 2 om in- teckningslånens beräknade fördelning 1919— 1929, ränte- och kapitalförsäkringsanstalter- nas kreditgivning 1934 och lån mot inteck- ning i tomträtt 1939—1949. Beträffande pos- ten »andra värdehandlingar» i den officiella statistiken finns fr, o. m. 1952 bokförda vär- den för lån till industrin särskilda och fr. o. m. 1954 även lån till rederier och and- ra trafikbolag. Denna långivning har därför fr. o. m. 1952 adderats till inteckningslån mot annan säkerhet än bostadsfastighet och förts till sektorn övrigt näringsliv.
5. Enskilda och diverse krediter. Till den- na sektor har förts bokförda värdet av lån mot livförsäkringsbrev.
6. Värdepapper. Fr. o. m. 1952 har nomi- nella värden använts. Skillnaden mellan bokförda och nominella värden utgjorde 1952 ca 200 milj. kr, För åren 1919—1929 ingår i siffrorna även utländska obligationer.
Tabell B: 11. Understödsföreningarnas (inkl. arbetslöshetskassor) direkta kreditgivning till icke-nnansiella subjekt samt innehav av svenska vär — papper 1952—1964. Mkr.
År
Direkt kreditgivning
Kom- muner
Bostäd- er och
bygg- nads-
verk- J ord- samhet bruk
Övrigt
na-
rings-
liv
Enskil- da och diverse kredit- er
Värde-
pappers- innehav
Summa kolumn 6 och 7
Procentuell
fördelning
Direkt kredit- givning
Värde- papper
Direkta kreditgivningens procentuella fördelning
Bostä-
der
och Kom- bygg. Jord- muner verks. bruk
Övr. när- ings- liv
Ensk. och div. kre- diter
7 8 9
10 11 12 13 14 15
1919 1924 1929 1934 1939 1944 1949 1952 1954 1956 1956 1959 1962 1964
94 168 279
279 517 885 1 088
43 56 79 79 135 204 247
164 211 298 298 515 634 830
301 435 656
656 1 167 1 723 2 165
598 650 718 718 731 829 863
899 1 085 1 374
1 374 1 898 2 552 3 028
38,6 12,9 _ 42,5 12,1 _
5 12,1 — 3 11,6 _ ,4 11,8 _ 3 11,4 _
45,4 45,4 36,8 38,3
Källor: a) SOS Understödsföreningar 1956—1964. b) Uppgifter erhållna direkt från arbetsmarknadsstyrelsens försäkringsbyrå.
Anmärkningar till uppgifterna för under- stödsföreningar/ia
Före 1952 saknas helt uppgifter om under- stödsföreningarnas placeringar och först fr.o.m. 1960 finns statistiska uppgifter om fördelningen av inteckningslån och >>övriga värdehandlingar» på olika ändamål. För 1956 och 1959 har i tabellen vad gäller den direkta kreditgivningen använts bokförda värden för samtliga föreningar. Fr. o. m. 1962 har använts bokförda värden för ar- betslöshetskassorna, som är obetydliga i sammanhanget, och nominella värden för övriga understödsföreningar. De använda nominella värdena avser understödsförening- ar, vars tillgångar utgör ca 97 % av samt- liga föreningars tillgångar, exkl. arbetslös- hetskassorna. Övergången till nominella vär- den påverkar siffrorna för den direkta kre- ditgivningen helt obetydligt.
I. Kommuner. Kommungaranterade lån har fr. o.m_ 1962 förts till bostadssektorn och sektorn övrigt näringsliv.
2. Bostäder och byggnadsverksamhet. Kommungaranterade lån ingår fr. o. m. 1962. Kommungaranterade lån för andra ändamål än bostäder har dock förts till sek- torn övrigt näringsliv (beloppet obetydligt). För arbetslöshetskassor har samtliga inteck- ningslån förts till denna sektor och för övri- ga föreningar inteckningslån och andra län till bostadsfastigheter. För övriga föreningar finns såsom nämnts ingen uppdelning av in- teckningslånen och »övriga värdehandling- ar» efter ändamål före 1962. Fördelningen mellan bostadskrediter och krediter till öv- rigt näringsliv var dock mycket stabil under de första åren på 1960-talet. I brist på bätt- re har samma fördelning antagits råda 1952 _1959.
3. Övrigt näringsliv. Se under föregående rubrik om fördelning av inteckningslån och >>övriga värdehandlingar» 1952—1959.
4. Värdepapper, Före 1962 har använts bokförda värden, därefter nominella värden. Före 1962 ingår även en obetydlig mängd utländska obligationer.
Tabell B: 12. Direkt kreditgivning till icke-fnansiella subjekt från statliga lånefonder 1919—1964. Mkr.
År
Direkt kreditgivning
Kom- muner
Bostäd- er och bygg- nads- verk- samhet
J ord- bruk
Övrigt nä- rings- liv
Enskil- da och diverse kredi- ter
Summa direkt kredit- givning
Värde- pappers-
Summa kolumn innehav 6 och 7
Procentuell
fördelning
Direkt kredit- givning
Värde- papper
Direkta kreditgivningens procentuella fördelning
Kom- muner
Bostä- der och bygg. verks.
Jord- bruk
Övrigt när- ings- liv
Enskilda och diverse kre- diter
1 2 4 5 6 7 8 9
10 11 12 13 14 15
1919 1924 1929 1934 1939 1944 1949 1952 1954 1956 1956 1959 1962 1964
27 95 80 165 127 326 1 209 2 198 3 389 5 195
5195 7717 10046 10845
64 1 15 160 190 262 280 288 253 277 346
346 334 250 196
77 101 122
95 25
47 68 46
61 97 97 177 261 296
117 154 192 263
168 312 365 453 425 688 1 620 2 568 3 818 5 755
5 755 8 382 10 749 11 600
168 312 365 453 425 688 1 620 2 568 3 818 5 755
5 755 8 382 10 749 11 600
100 100 100 100 100 100 100 100 100 100 100 100 100 100 16,1 30,4 21 ,9 36,4 29,9 47,4 74,6 85,6 88,8 90,3
90,3 92,1 93,5 93,5
6500qu5" |__-erna
v-TofoiN
mjoo_|__xo_--_=i;oo_vo Ooooom
OOONWMNNN Nv—qv—N
Källor: a) Utdrag ur rikshuvudboken 1919—1964. b) Samberg [2] och [3].
c) Cramer _ Fredricsson. d) 1960 års jordbruksutredning. e) Arvidsson [1]. f) Uppgifter erhållna direkt från i första hand bostadsstyrelsen, riksbanken och riksgäldskon-
toret.
Anmärkningar till uppgifterna för statliga lånefonder I tabellen har samlats uppgifter om all statlig extern kreditgivning av betydelse. I statistiken ingår ej riksgäldskontorets och riksbankens egen utlåning. Ej heller ingår lån från Statskontorets delfond för låneun- derstöd. Dessa senare lån går till vårdanstal- ter, diakonianstalter, oljelagring, AB Atom- energi etc. De största beloppen går till in- stitutioner och företag, vari staten har ett dominerande intresse. Lånen är till övervä- gande del räntefria och efterskänks konti— nuerligt i flertalet fall.
]. Bostäder och byggnadsverksamhet. För tiden 1919—1939 avser uppgifterna bostads- egnahemslån från egnahemslånefonden jäm- te den sammanlagda kreditgivningen enligt rikshuvudboken från lånefonden för lån till mindre bemedlade barnrika familjer, låne- fonden för främjande av bostadsbyggande på landsbygden, bostadslånefonden, lånefon- den för bostadsbyggande i städer och stads- liknande samhällen och statens fond för rusdrycksmedel. För tiden 1924—1939 avser uppgifterna ställningen per den 30/ 6. 1944 års siffra har erhållits genom att till 1939 års kreditvolym lägga utbetalningar av stat- liga lån 1940—1944 enligt tabell 2 hos Ar- vidsson [1]. Fr.o.m. 1949 har uppgifterna erhållits genom summering av bostadsstyrel- sens fordran för bostadslån (enligt till ut- redningen lämnade uppgifter), lånefonden för lån till inventarier i studentbostäder, lå- nefonden för allmänna samlingslokaler, lå- nefonden för maskinlån till byggnadsin- dustrin, lånefonden för främjande av bo- stadsbyggande på landsbygden och bostads- egnahemslån från egnahemslånefonden. Bo- stadsstyrelsens fordran per 31/12 har för 1949—1954 beräknats genom interpolering medan för 1956—1964 de faktiska ultimo- siffrorna funnits tillgängliga, För övriga lån avser uppgifterna ställningen per 30/ 6 resp. år.
För bostadsegnahemslån från egnahems- lånefonden har särskilda beräkningar måst göras. För tiden 1919—1929 har deras stor- lek beräknats på basis av beviljade låns för- delning på bostadslån och jordbrukslån un-
der de föregående 15 åren enligt uppgifter hos Cramér—Fredricsson, s. 161. För 1934— 1944 har bostadslånens storlek erhållits ge- nom exkludering av beräknade jordbrukslån enligt Samberg [2]. För 1934 i tabellen avser beräkningarna ställningen den 30/6 1933, för 1939 ställningen den 30/6 1938 och för 1944 ställningen den 30/6 1945. För tiden efter 1944 har uppgifter per 30/ 6 resp. år erhållits direkt från riksban- ken.
2. Jordbruk. Kreditgivningen från ett stort antal fonder har förts till denna sektor, Flertalet fonder är dock under avveckling. Av större fonder kan nämnas avdiknings- lånefonden, maskinlånefonden och fonden för stödlån. Vidare ingår jordbrukslån från egnahemslånefonden. För beräkning av des- sas storlek 1919—1929 se under föregående avsnitt. För tiden 1934—1944 är uppgifterna hämtade från Åke Samberg [2]. För tiden efter 1944 har uppgifter erhållits direkt från Riksbanken. Särskilda bostadslån till jord- bruket har i tabellen förts till bostads- och byggnadssektorn, Uppgifterna avser i samt- liga fall ställningen per 30/6 resp. år med undantag för jordbrukslån från egnahems- lånefonden i vissa fall (se under föregående avsnitt).
3. Övrigt näringsliv. Av de större fonder, som förts till denna sektor kan nämnas sta- tens industri- och hantverkslånefond, fon- den för den mindre skeppsfarten, luftfarts- lånefonden samt lånefonden till fiskerinä- ringen. Till denna sektor har även förts di- verse fonder för lagerhus, mejerier m.m. I samtliga fall avser uppgifterna ställningen per 30/6 resp. år.
4. Enskilda och diverse krediter. Till den— na sektor har förts bosättningslånefonden, värnpliktslånefonden och studielånefonder- na. Uppgifterna avser ställningen per 30/6 resp. år.
223352; Procentuell fördelning
Kommu- nadsverk- Övrigt Enskilda Bostäder Övrigt År ner samhet Jordbruk näringsliv och diverse Summa etc. näringsliv
] 2 3 4 5 6 7 8 1919 _ _ _ 9 — 9 _ 100,0 1924 — _ _ 30 _ 30 — 100,0 1929 _ _ _ 70 _ 70 _ 100,0 1934 _ 5 _ 89 — 94 5,3 94,7 1939 _ 8 _ 117 _ 125 6,4 93,6 1944 _ 13 _ 153 _ 166 7,8 92,2 1949 — 24 _ 222 _ 246 9,8 90,2 1952 _ 26 _ 278 _ 304 8,6 91,4 1954 _ 31 _ 328 _ _ 359 8,6 91,4 1956 _ 46 _ 392 _ 438 10,5 89,5 1959 _ 77 _ 471 _ 548 14,1 85,9 1962 _ 103 — 679 _ 782 13,2 86,8 1964 _ 135 _ 770 — 905 14,9 85,1
Källor: a) KF:s verksamhetsberättelser 1919—1964. b) Kooperatören 1924—1964. c) SOS Kooperativ verksamhet 1924—1964. d) Uppgifter erhållna direkt från HSB.
Anmärkningar till uppgifterna för koopera- tiva sparkassor
] . Bostäder och byggnadsverksamhet. Hela inlåningen till HSB:s sparkassor har förts till denna sektor.
2. Övrigt näringsliv, Hela inlåningen till KF:s och konsumtionsföreningamas spar- kassor har förts till denna sektor.
Tabell B: 14 a. Icke-finansiella subjekts obligationsupplåning m. m. 1919—1964. Mkr.
Trafikbolag, industribolag m. m.
Kommuner- nas obliga- Stats- Obliga- Förlags- Summa ko— Total- År tionslån skulden tioner bevis lumn 3 och4 summa
l 2 3 4 5 6 1919 628 1 567 1 021 _ 1021 3 216 1924 730 1 744 1 225 _ 1 225 3 699 1929 578 1799 1318 21 1339 3 716 1934 463 2 466 1 137 79 1216 4145 1939 459 2 664 905 78 983 4 106 1944 454 10 495 671 51 722 11 671 1949 913 12 055 1 078 395 1473 14 441 1952 1362 12 710 1110 402 1512 15584 1954 1 189 15 059 1 270 469 1 739 17 987 1956 1 387 16 966 1 226 521 1 747 20 100 1959 1 331 21 772 1 399 446 1 845 24 948 1962 1 694 21 325 2 666 503 3 169 26 188 1964 2 341 21 769 3 350 684 4 034 28 144 Anmärkningar: Svenska Aktiebolag. 1919 års siffra har er-
1. Kommuner: 1919—1934 enligt SOS Kommunernas Finanser. Därefter enligt Svensk Obligationsbok, Ekonomiska Medde- landen och Riksbankens Årsbok.
2. T rafikbolag, industribolag m.m.: En- ligt Svensk Obligationsbok, Ekonomiska Meddelanden, Riksbankens Årsbok och
hållits genom antagandet att relationen mel- lan emitterat och utelöpande belopp var samma som 1918. 1918 och 1921 är de när- mast intilliggande år för vilka uppgifter om utelöpande belopp finns. Förändringen i ovannämnda relation mellan 1918 och 1921 var obetydlig.
Tabell B: 14 b. Utelöpande obligationer m. m. 1919_1964. Mkr.
Statens Därav Utelö- lån hos utställda pande Stats- statliga av icke- obliga- skuld- Skatt- institu- Övrig finansiel- Kolumn 8 tioner, förbin- kammar- tioner stats- Förlags- la sub- i % av Är totalt1 delser växlar m. m. skuld bevis Summa jekt2 kolumn 7 1 2 3 4 5 6 7 8 9 1919 3 670 — _ 11 285 — 3 966 3 216 81,1 1924 4 576 _ 14 53 8 47 4 698 3 699 78,7 1929 4 743 _ 1 141 7 177 5 069 3 716 73,3 1934 5 326 197 30 256 5 335 6 149 4 145 67,4 1939 5 234 142 261 503 2 119 6 261 4 106 65,6 1944 10472 410 1515 1374 215 51 14 037 11671 83,1 1949 12 511 453 2 327 1 728 402 397 17 818 14 441 81,0 1952 13 893 325 2 854 1 117 1 145 409 19 743 15 584 78,9 1954 18 004 288 1 723 1 206 1 061 476 22 758 17 987 79,0 1956 19 653 265 3 100 1 187 1 027 528 25 760 20 100 78,0 1959 25 020 1 157 4 643 946 593 506 32 865 24 948 75,9 1962 31 278 1 282 4 176 626 473 715 38 550 26 188 67,9 [964 38 831 1207 2 313 661 831 1 136 44 979 28144 62,6
1 För sätt att beräkna 1919 års siffra se anm. 2 under tabell B: 14 a. 2 Hela statsskulden inräknad. Källor: Riksbankens årsbok, Svensk Obligationsbok, Ekonomiska Meddelanden samt Svenska
Aktiebolag.
Tabell B: 15 a. Den direkta kreditgivningen till kommunerna 1919—1964 jämte obligationsupplåning och totala skuldsättningen.
Summa RFV upp- Summa Kom- Jord- Hypo- och Under- Stat- låning Summa för mun- Kolumn Kolumn bruks- teks- Tomt- AP- allmän- Försäk- stöds- liga ikre- obliga- kolumn ernas 13 i % 15 i % Atlärs- kasse- Spar- Post- insti— Kredit- råtts— fonder- na sjuk- rings- före- låne— ditin- tions- 13 och totala av ko- av ko- År banker rörels. banker banker tuten bolag kassor na kassor bolag ningar fonder stitut län 14 skulder lumn 16 lumn 16
1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18
1919 ... _ 117 12 _ _ _ _ _ 62 ... _ 191 628 819 1082 (17,7) (75,7) 1924 ... _ 127 28 _ _ _ _ 126 107 ... _ 388 730 1 118 1 332 (29,1) (83,9) 1929 90 _ 168 72 _ _ _ _ 248 146 . . . _ 724 578 1 302 1 476 49,1 88,2 1934 80 _ 229 139 _ _ _ _ 355 180 .. . _ 983 463 1 446 1 592 61,7 90,8 1939 100 _ 234 290 _ _ _ _ 370 172 . . . _ 1 166 459 1 625 1 875 62,2 86,7 1944 156 _ 272 312 _ _ _ _ 339 154 . . . _ 1 233 454 1 687 2 071 59,5 81,5 1949 88 _ 504 618 _ _ _ — 343 275 . . . _ 1 828 913 2 741 2 917 62,7 94,0 1952 289 _ 566 1 037 _ _ _ _ 378 463 94 _ 2 827 1 362 4 189 5 187 54,5 80,8 1954 89 _ 697 1 024 _ _ _ _ 456 954 168 _ 3 388 1 189 4 577 6 050 56,0 75,7 1956 133 _ 829 1 000 _ — _ _ 536 1 251 279 _ 4 028 1 387 5 415 6 437 62,6 84,1
1956 133 _ 544 772 _ _ _ _ 528 1 157 279 _ 3 413 1 387 4 800 6 437 53,0 74,6 1959 219 12 750 980 _ _ _ 656 1 202 517 — 4 336 1 331 5 667 8 213 52,8 69,0 1962 214 32 961 1 230 _ 98 _ 223 746 1 221 885 _ 5 610 1 694 7 304 10 599 52,9 68,9 1964 379 95 1 211 1 488 _ 371 _ 597 781 1 382 1 088 _ 7 392 2 341 9 733 13 267 55,7 73,4
1 Enligt SOS Kommunernas Finanser och Statistiska Meddelanden. I beloppet ingår även bokföringsmässiga interimsskulder.
Tabell B: 15 b. Procentuell fördelning av kreditgivning till kommunerna 1919—1964.
Den direkta kreditgivningens procentuella fördelning: på typ av kreditinstitut på kreditinstitutens ägargrupper
Of- Lån- Priva- igotala ”PE/' RFV fent- tagar- ta aff funångelns "' och Stat- ligt asso- b. och or e n1ng Af— Jord- allm. För- Under- liga kon- cia- dessas Upplån. färs- bruks- Spar- Post- Kre- AP— sjuk- säk- stöds- låne- troll tio- kre- ikre- Obli- bank- kasse— bank- bank- dit- fon- kas— rings- före- fon- insti- ner ditbo- __ ditin- gati- År er rör. er en bolag der sor bolag ningar S:a der tut1 2 lag3 Ovriga S:a stitut onslån
l 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18
1919 . _ (61,2) (6,3) _ _ — (32,5) . . . 100 _ (6,3) _ . . (93,7) 100 (23,3) (76,7) 1924 . — (32,7) (7,2) — _ (32,5) (27,6) . . . 100 _ (39,7) _ . (60,3) 100 (34,7) (65,3) 1929 1 — 23,2 9,9 _ _ 34,3 20,2 . . . 100 _ 44,2 _ 1 43,4 100 55,6 44,4 1934 _ 23,3 14,2 _ _ 36,1 18,3 . . . 100 — 50,3 _ 41,6 100 68,0 32,0 1939 _ 20,1 24,9 _ _ 31,7 14,8 . . . 100 _ 56,6 _ 34,8 100 71,8 28,2 1944 — 22,1 25,3 _ — 27,5 12,5 . . . 100 _ 52,8 _ 34,5 100 73,1 26,7 1949 27,6 33,8 _ _ 18,8 15,0 . . 43,0 100 66,7 33,3 1952 _ 20,0 36,7 _ _ 13,4 16,4 3 3 41,0 100 67,5 32,5 1954 _ 20,6 30,2 _ _ 13,5 28,1 5 0 54,4 100 74,0 26,0 1956 _ 20,6 24,8 _ _ 13,3 31,1 6,9 100 _ 3 59,1 100 74,4 25,6
8 2 l 9
a ». ..
v—l _. -Nwwmwdmm mmmm _
-NwwNV©—N Nva I N N' 'I) 1 % '—
w_xoixqoovo v—ADINOONKDM
1956 1959 1962 1964
2 8 9
15,9 22,6 _ _ 15,5 33,9 100 _ 39 0 17,3 22,6 _ 15,1 27,7 1 , 100 _ 38,2 39 6
39 4
a—co—
max_ooh
58,7 100 71,1 28,9 57,6 100 76,5 23,5 57,0 100 76,8 23,2 54,6 100 75,9 24,1
9
17,1 21,9 1,7 4,0 13,3 21,8 15,8 100 _ 16,4 20,1 5,0 8,1 10,6 18,7 14,7 100 _
1 Postbanken AP-fonder, RFV och allm. sjukkassor samt Kreditbanken fr.o.m. 1949. 2 Jordbrukskasserörelsen. 3 Andra affärsbanker än Kreditbanken, Sparbankernas Bank och Jordbrukets Bank samt majoritetsägda kreditbolag exkl. de som ägs av Sparbankernas Bank.
mqm OO— inkom oo—
;
Tabell B: 16 a. Den direkta kreditgivningen till bostäder och byggnadsverksamhet 1919—1964. Mkr.
Summa Direkt Jord- RFV Stat- upplå- inlå- Total bruks- Hypo- och För- Under- liga ning i ning känd kasse- teks— Tomt- AP- allm. säk- stöds- låne- kredit- via låneti- Affärs- rörel- Spar- Post- insti- Kredit- rätts- fond- sjuk- rings- före- fond- insti— spar- nansie- År banker sen banker banken tuten bolagen kassor erna kassor bolag ningar er tuten kassor ring
1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15
1919 400 — 638 7 226 61 5 _ 3 285 . . . 27 1 652 _ 1 652 1924 520 _ 942 22 351 77 23 _ 7 336 . . . 95 2 373 _ 2 373 1929 700 _ 1293 94 554 90 56 _ 31 513 ... 80 3 411 _ 3 411 1934 750 — 1 512 99 935 91 80 _ 46 718 ... 165 4 396 5 4 401 1939 1 500 _ 2 067 107 1 198 117 132 _ 46 1 186 . . . 127 6 480 8 6 488 1944 1 767 _ 2 570 123 1 485 233 199 _ 45 1 286 . . . 326 8 034 13 8 047 1949 2 632 _ 4 573 182 2 132 344 409 — 42 1 648 . . . 1 209 13 171 24 13 195 1952 3 067 _ 5 820 923 2 612 358 487 _ 41 1 921 43 2 198 17 470 26 17 496 1954 3 879 _ 6 821 1 497 3 053 349 494 _ 41 2 154 56 3 389 21 733 31 21 764 1956 3 814 _ 7 832 1 993 3 901 520 523 — 51 2 412 79 5 195 26 320 46 26 366
1956 3 814 _ 7 956 2 244 3 901 520 523 _ 59 2 506 79 5 195 26 797 46 26 843 1959 4431 — 10178 2 717 5 974 559 631 _ 52 3135 135 7 717 35 529 77 35 606 1962 5 296 _ 12 470 3 787 8 880 1 758 730 53 3 499 204 10 046 46 726 103 46 829 1964 7 751 _ 14 420 4 712 11 001 3 654 759 2 45 3 650 247 10 845 57 108 135 57 243
MV
Tabell B: 16 b. Procentuell fördelning av kreditgivning till bostäder och byggnadsverksamhet 1919—1964.
Den direkta kreditgivningens procentuella fördelning
på kreditinstitutens ägargrupper
på typ av kreditinstitut Pri- Oil'ent- Lån— vata RFV Stat- Stat- ligt tag- atib. Af— Hypo- och För- Under- liga liga kontrol- aras- och fårs- Spar- Post- teks- Kre- Tomt- AP- allm. säk- stöds- låne— låne- lerade socia- dessas bank- bank- bank- insti- dit- råtts- fond- sjuk- rings- före- fond- fond- insti- tion- kredit- Övri- År er er en tut bolag kassor er kassor bolag ningar er S:a er tut1 er2 bolag3 ga S:a
1 2 4 5 6 7 8 9 10 11 12 14 15 16 17 18
("1 v— M
1919 24,2 38,6 1924 21,9 39,7 1929 20,5 37,9 1934 17,1 34,4 1939 23,1 31,9 1944 22,0 32,0 1949 20,0 34,7 1952 17,6 33,3 1954 17,8 31,4 1956 14,5 29,7 13,7 14,8 16,2 21,3 18,5 18,5 16,2 15,0 14,0 14,8
100 100 100 100 100 100 100 100 100 100
o' anim—'trxqonxcnn N—nqu—mm—u—
13,7 26,9 56,9 100 14,8 24,4 54,6 100 16,2 22,4 53,7 100 21,3 18,5 51,3 100 18,5 24,3 50,8 100 18,5 24,3 48,6 100 16,2 20,6 48,1 100 14,9 17,5 45,3 100 14,0 17,1 42,3 100 14,8 14,2 40,0 100
o.
.
woquomco —vaNvaNm
.
.. »
»
coquomwo —vaNomNm
Q
OO _
h o monooqnnv—noom O—H—NNMNN hNW—QQNDOKD ocud—__mc
_.— hn
"ax v—1v—l'_' 't ”o ___—4 d
0. ”N ,0. mmNN—NNN—N 30.
[x
1956 14,2 29,7 1959 12,5 28,7 1962 11,3 26,7 1964 13,6 25,2 14,6 16,8
4 0,3 19,4 100 19,4 ,8 0,4 21,7 100 21,7 5 4
o_ooox_=r NCO __..—
14,6 14,0 40,0 100 16,8 12,1 38,6 100 19,0 12,7 35,9 100 19,3 16,6 33,7 100
.
19,0 0,4 21,5 100 21,5 19,3 0,4 19,0 100 19,0
1 Postbanken, Tomträttskassor, AP-fonder, RFV och allm. sjukkassor samt Kreditbanken fr.o.m. 1949. 2 Hypoteksinstitut. 3 Andra affärsbanker än Kreditbanken, Sparbankernas Bank och Jordbrukets Bank samt majoritetsägda kreditbolag exkl. de som ägs av Sparbankernas Bank.
»
ÖQNDM v—nv—n—u—
2 — 0,2 1 1 1
vsb—lm OOINWOO
..
v—(v—tmw
:.
— 0 0,0 0, 0,0 0
_. v—1
Tabell B: 17 a. Den direkta kreditgivningen till jordbruket 1919—1964. Mkr.
År
Affärs- banker
J ord-
bruks- kasse- rörelsen
Spar- banker Post- banken
Hypo- teksin- stitut
Kredit- bolag
Tomt- rätts- kassor
AP- fonderna RFV och allmänna sjuk- kassor
Försäk- rings- bolag
Under- stöds- före- ningar
Stat- liga låne- fonder
Summa upplå- ning i kredit- insti- tuten
1919 1924 1929 1934 1939 1944 1949 1952 1954 1956 1956 1959 1962 1964
1
217 296 353 284 320 271 382 3 81 423 402 402 487 538 598
2
1 15 146 332 460 624 702
702 917 1 252 1 661
3
361 494 590 683 700 914 1 029 1 178 1 274
1 037 1 257 1 378 1 427
4
298 325 373 420 489 503 692 865 983 1 088
1 088 1 224 1 477 1 631
6 7 8 9
10 11 12
64 115 160 190 262 280 288 253 277 346
346 334 250 196
13
942 1 239 1 490 1 580 1 869 1 900 2 608 2 988 3 485 3 812
3 575 4219 4895 5 513
Tabell B: 17 b. Procentuell fördelning av kreditgivning till jordbruket 1919—1964.
Den direkta kreditgivningens procentuella fördelning:
på typ av kreditinstitut på kreditinstitutens ägargrupper
Jord- Offent- Privata bruks- ligt kon- Lånta- aff. b. kasse- Hypo- Statliga Statliga trollera- garasso- och des- Affärs- rörel- Spar- teks- låne- låne- de insti- ciatio- sas kre- År banker sen banker institut fonder S:a fonder tut1 ner2 ditbol.a Övriga S:a
N 1 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12
1919 23,1 1924 23,9 1929 23,7 1934 18,0 1939 17,1 1944 14,3 1949 14,7 1952 12,8 1954 12,1 1956 10,6
38,3 31,6 6,8 100 39,9 26,2 9,3 100 39,6 25,0 10,7 100 40,8 26,6 12,0 100 36,5 26,2 14,0 100 36,8 26,5 14,7 100 35,1 26,5 11,0 100 34,4 28,9 8,5 100 33,8 28,2 ,0 100 33,4 28,5 1 100
©”
31,9 23,0 38,3 100 26,9 23,9 39,9 100 26,0 23,7 39,6 100 29,2 18,0 40,8 100 32,3 17,1 36,6 100 34,2 14,3 36,8 100 39,3 13,7 35,0 100 44,3 1 1 ,7 34,4 100 46,1 11,1 33,8 100 47,0 ,7 33,4 100
(”"Ni axo
cd'—N
Illlll
NhOQNhh
oqqqmo— www— ___—H
O__Qw HHv—(I—l
ohm-rinna os
1956 11,3 1959 11,6 1962 11,0 1964 10,8
1 Kreditbanken fr.o.m. 1949. ? Jordbrukskasserörelse och hypoteksinstitut. ” Andra affärsbanker än Kreditbanken, Sparbankernas Bank och Jordbrukets Bank.
.—
9 7 100 50,1 10 3 29,0 100 29,8 29,0 ,9 100 50,7 10,8 29,8 100 28,1 30,2 1 10 3
6 10 3
25,9 29,6
.—
100 100
hal—un
55,7 28,2 100 59,7 25,9 100
_——o dooo ooooox dhmm
VON? XOINNDv—i
8 9 29,0 30,4 9 7 5 3
mac_hxo _un'o NNm
Tabell B: 18 a. Den direkta kreditgivningen till övrigt näringsliv 1919—1964 jämte obligationsupplåning. Mkr.
Summa Summa Direkt Total RFV upplå- obliga— inlå- Summa känd Jord- Hypo- och Under- Stat- ning i tions- ning för låne- bruks— Spar- Post- teks- Kre- Tomt- AP- allm. Försäk- stöds- liga kredit- och via kol. fin- Affärs- kasse- bank- bank- insti- ditbo- rätts- fon- sjuk- rings- före- låne- insti- förlags- spar- 14 och ansi- År banker rörelsen er en tut lag kassor der kassor bolag ningar fonder tuten lån kassor 15 ering
1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17
1919 . . . 1924 . . . 1929 2 900 1934 2 207
__ __ _ _- _— — — 67 77 1021 9 1030 1
1939 2318 5 8 19
_ _ _ _ _ _ 79 101 1225 30 1225 _ _ _ _ — _ 120 , .. 122 3142 1 339 70 1409 4 551 _ 26 _ _ _ — 191 ... 95 2 520 1216 89 1 305 3 825 _ 32 7 — _ _ 228 25 2615 983 117 1100 3715 25 11 _ _ _ 266 . . . 47 2 425 722 153 875 3 300 _ 62 36 8 _ _ 470 . . . 68 4 130 1 473 222 1 695 5 825 _ 87 46 16 _ _ 875 164 46 5 740 1 512 278 1 790 7 530 _ 89 109 18 — _ 1 102 211 61 6 623 1 739 328 2 067 8 690 _ 77 136 18 _ _ 1 529 298 97 7 278 1 747 392 2 139 9 417
1944 2 068 1949 3 467 1952 4 479 27 1954 4 999 34 1956 5 076 47
l llllllllll
1956 5 076 47 244 _ 77 136 18 — _ 1 529 298 97 7 522 1 747 392 2 139 9 661 1959 6115 54 295 _ 67 183 19 _ 7 2 403 515 177 9 835 1845 471 2 316 12151 1962 7 836 117 397 — 47 337 42 23 5 2 883 634 261 12 582 3 169 679 3 848 16 430 1964 9 550 179 528 21 65 601 50 51 5 3 039 830 296 15 215 4 034 770 4 804 20 019
Tabell B: 18 b. Procentuell fördelning av kreditgivning till övrigt näringsliv 1919—1964.
Den direkta kreditgivningens procentuella fördelning:
på typ av kreditinstitut på kreditinstitutens ägargrupper Total känd uppla- nings O/(,-fördelning
Offent- ligt Privata Upp- Obli- Jord- RFV kon- aff. b. låning ga- Inlå- bruks- och För- Under-Stat- Stat- trolle- Lånta- och ikre- tions- ning kasse- Post- Hypo- Kre- Tomt- allm. säk— stöds- liga liga rade garas- dessas dit- och via Affärs-rörel- Spar— ban- teksin-ditbo- rätts- AP- sjuk- rings- före- låne- Sum— låne- insti- socia- kredit-__ Sum- in- för- spar- År bankersen banker ken stitut- lag kassor fonder kassor bolag ningar fonder ma fonder tut1 tionergbol? Ovriga ma stitut lagslån kassor
1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21 22
1919 . . . _ _ 1924 . . . _ — 1929 92,3 1934 87,6 1939 88,6 1944 85,3 1949 83,9 1952 78,0 1954 75,5 1956 69,7
_ _ ... ... 100 _ — . 100 100 100 100 100 100 100 100 100
100 100
100 . . . . . .
100 69,0 29,4 100 65,9 31,8 100 70,4 26,5 100 73,5 21,9 100 70,9 25,3 100 76,2 20,1 100 76,2 20,0 100 77,3 18,5 100 77,9 18,1 100 80,9 15,2 100 76,6 19,3 100 76,0 20,1
92,3 87,6 88,6 85,3 79,1 72,9 70,9 65,9
! ||| | I | Illl
"i mac_qax mqoqowam
..
vvooqn BNMW
||l|
|
I Illlll
WMV—10% 'v—Nf')?
QN.”— QN.— 'N oo'o'o ON'T'I'Q'" oooo .ookooqm—oqo -mhax—N0xoxo ___—.qu u—qv—qv—(fov—ov—q vunnit—Tin 19.00.0119. -mm——n—.-——OOv—— -mm—u—c.—Too'_ oodo nmaxoglxm Ohio-Quara— "___—(__
ode
.. _1—
1956 67,5 1959 62,2
63,7 57,4 55,9 55,2
**. oo N
nano
axeln-n ”"/3500
_ 1 ,0 __ _ 0,7 _ 0,1 24,4 1962 62,3 , 0,2 0,0 22,9 , 100
1964 62,8 3, 0,1 0,4 0, 0,0 20,0 5, 100
1 Postbanken, tomträttskassor, AP-fonder, RFV och allm. sjukkassor samt Kreditbanken fr. o. m. 1949. 2 Jordbrukskasserörelsen och hypoteksinstitut. ” Andra affärsbanker än Kreditbanken, Sparbankernas Bank och Jordbrukets Bank samt majoritetsägda kreditbolag exkl. de som ägs av Sparbankernas Bank.
IN.. m m
..
NMMM QNMM
q m m qqo MV VW'Ö n 0 N mqa—| mmm
W XDVIOÄN OOO—l
FOON O_OXv—tw (")me Q'mä'm _J_.-.
meg—Lax
__N—
mativ—LUX u—uv-wNv—q
oodo
[i N m ...-.N'm *". o
..
Tabell B: 19 a. Diverse krediter och direkt kreditgivning till enskilda 1919—1964. Mkr.
Summa Jord- RFV och Under- upp- bruks- Hypo- ' Tomt- allmän- Försäk- stöds- Statli- låning Affärs- kasse- Spar- Post- teksin- Kredit- rätts- AP-fon- na sjuk- rings- före- ga låne- i kredit- År banker rörelsen banker banken stitut bolag kassor der kassor bolag ningar fonder instituten
1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13
1919 . . . _ 307 1924 . . . _ 294 1929 450 _ 249 1934 370 _ 203 1939 430 _ 231 1944 599 _ 214 1949 1 032 _ 449 1952 1 066 _ 476 1954 1 052 _ 486 1956 848 _ 441
_ _ _ _ __ 74 _ _ _ _ — — 125 . .. 1 . . . _ — _ _ _ 177 .. . 3 879 _ — _ _ _ 220 .. . 3 796 _ _ — _ _ 195 . . . 11 867 _ — _ — _ 210 .. . 35 1058 215 ... 55 1 751 _ _ _ _ _ 394 ... 71 2 008 _ _ _ _ _ 653 .. . 91 2 283 _ _ _ _ _ 621 . . . 117 2 030
I
|
|
l
! lllllll'q"M
1956 848 _ 595 1959 1 066 _ 547 1 962 1 386 _ 566 1964 1 889 _ 628
_ — _ — _ 621 _ 117 2 184 606 _ 154 2 377 _ — _ — _ 607 _ 192 2 760 _ _ — _ — 631 _ 263 3 422 I | I | ] nå'mv—t
v—1
Tabell B: 19 b. Procentuell fördelning av diverse krediter och krediter till enskilda 1919—1964.
Den direkta kreditgivningens procentuella fördelning:
på kreditinstitutens ägargrupper
på typ av kreditinstitut Olfent- ligt Privata Försäk- Statliga kon- Låntagar- aff. b. Affärs— Spar- Post- rings- Statliga låne- trollerade associa- och dessas __ År banker banker banken bolag lånefonder S:a fonder institut1 tioner kreditbol.2 Ovriga S:a
1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12
1919 . . . . .. 1924 . . . .. .
1929 51,2 28,3 1934 46,5 25,5 1939 49,6 26,6 1944 56,6 20,2 1949 58,9 25,7 1952 53,1 23,7 1954 46,1 21,3 1956 41,8 21,7
| : 88 __ | 5
_ . . . . . . 100 _ 51,2 48,5 100 46,5 53,1 100 _ 49,6 49,1 100 _ 56,6 40,1 100 — 56,5 38,1 100 _ 49,9 43,6 100 _ 43,1 50,2 100 39,1 52,6 100
20,1 27,6 22,5 19,9 12,3 19,6 28,6 30,6
| Illlll lllllll
'OOv—rmm % _.
..
"särart.—Inom %
sl'srmmR—avxooo
OOv—mmmvvw
_q—
100
1956 38,8 27,3 1959 44,8 23,0 25,5 1962 50,2 20,5 , 22,0 1964 55,2 18,4 0, 18,4
1 Postbanken och fr.o.m. 1949 Kreditbanken. ? Andra affärsbanker än Kreditbanken, Sparbankernas Bank och Jordbrukets bank.
28,4 100 100 100
100
_ 36,3 55,9 100 _ 41,4 49,5 100 _ 44,0 44,2 100 _ 49,2 38, 100
t—nhlm 000 000
NMNN NNtl'lI)
imo.”. mvm "38055 vr-qqn webb
..
Tabell B: 20 a. Icke- fnansiella subjekts kända lånefnansiering 1919—1964, fördelad efter finansieringsväg. Mkr.
Total S:a di- låne- rekt kre— Obli— finans- ditgiv- gatio- iering Jord- RFV ning Stat- Inlå- ner exkl. bruks- Hypo- och För- Under- exkl. liga- S:a di- ning m. m. statli- kasse- Spar- Post- teks- Kre- Tomt- AP- allm. säk- stöds- statl. låne- rekt via (inkl. ga lä- Affärs— rörel- bank- bank- insti- dit- rätts- fond- sjuk- rings- före- låne- fond- kredit- spar- sta- nefon- År banker sen er en tut bolag kassor er kassor bolag ningar fonder er givning kassor tens) der
1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17
1919 (6 648) 2 1 423 19 524 61 5 _ 3 488 ... (9 173) 168 (9 341) 9 3 216 12 398 1924 (5 108) 9 1 857 50 676 77 23 _ 133 647 . . . (8 580) 312 (8 892) 30 3 699 12 309 1929 4 493 14 2 300 166 927 90 56 _ 279 956 . . . 9 281 365 (9 646) 70 3 716 13 067 1934 3 691 43 2 588 238 1 381 91 80 _ 401 1 309 ... 9 822 453 10 275 94 4145 14 061 1939 4 668 120 3 215 397 1719 124 132 _ 416 1781 ... 12 572 425 12 997 125 4106 16 803 1944 4 861 154 3 756 435 2 013 244 199 _ 384 1 916 . . . 13 962 688 14 650 166 11 671 25 799 1949 7 601 351 6 440 800 2 886 380 417 _ 385 2 608 . . . 21 868 1 620 23 488 246 14 441 36 555 1952 9 282 487 7 891 1 961 3 564 404 503 _ 419 3 653 301 28 465 2 568 31 033 304 15 584 44 353 1954 10 442 658 9 182 2 522 4125 458 512 _ 497 4 863 435 33 694 3 818 37 512 359 17 987 52 040 1956 10 273 749 10 376 2 996 5 066 656 541 _ 587 5 813 656 37 713 5 755 43 468 438 20 100 58 251
1956 10 273 749 10 376 3 019 5 066 656 541 _ 587 5 813 656 37 736 5 755 43 491 438 20 100 58 274 1959 12 318 983 13 027 3 701 7 265 742 650 _ 715 7 346 1 167 47 914 8 382 56 296 548 24 948 73 410 1962 15 270 1 401 15 772 5 026 10 404 2 193 772 249 804 8 210 1 723 61 824 10 749 72 573 782 26 188 88 794 1964 20 167 1 935 18 214 6 232 12 697 4 626 809 672 831 8 702 2 165 77 050 11 600 88 650 905 28 144 106 099
Tabell B: 20 b. Procentuell fördelning av känd kreditgivning till icke-finansiella subjekt 1919—1964.
Den direkta kreditgivningens fördelning:
på kreditinstitutens ägargrupper
Off- Pri- Totala Upplåningens Or" , .. . _ /0' pa typ av kreditinstitut fått ;äb. fördelning RFV Un- kon- Län- och Obli— Inlå- Hypo— och der- Stat- Stat- trol- tagar- dess- Upp- ga- ning Af- Jord- teks- Kre- Tomt- allm. För- stöds- liga liga lera— asso- as lån.i tions, via färs- bruks- Spar- Post- in- dit- råtts- AP— sjuk- säk- före- låne- låne— de cia- kre- _ kredi- för- spar- bank- kasse- bank- bank- sti- bo- kas- fond- kas— rings- ning- fond- fond- insti- tio- dit- Öv- tinsti- lags- kassor År er rör. er en tut lag sor er sor bolag ar er S:a er tut1 ner2 bol.3 riga S:a tut4 lån m.m. S:a
1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 13 14 15 16 17 18 19 20 21 22 23 N '—
1919 (71,2) (0,0) (15,2) (0,2) (5.6) (0,7) (0,1) — (0,0) (5,2) 1924 (57,4) (0,1) (20,9) (0,6) (7,6) (0,9) (0,2) — (7,3) 1929 46,6 0,2 23,8 17 9,6 0,9 0,6 _ 9,9 1934 35,9 25,2 23 13,5 0,9 12,7 1939 35,9 24,7 3 13,2 13,7 1944 33,2 25,6 30 13,7 13,1 .. 1949 32,4 27,4 34 12,3 11,1
63 67
6 6 6
100 (1,8) (0,3) (5,6) (71,7) (20,6) 100 74,0 25,9 0,1 100 (3,5) (2,3) (7,7) (58,1) (28,4) 100 69,7 30,1 0,2 100 100 3,8 5,2 9,8 47,2 34,0 100 71,0 28,4 0,6 100 44 119 385 382 100 699 294 03 100 100 33 14,1 36,5 38,8 100 74,8 24,5 0,7 100 100 47 14,8 34,4 39,1 100 54,1 45,2 0,7 100 100 69 118 3L5 392 100 598 395 03 100
m
02 32
AA
VV _— V
! .— ..
l
9 5
1952 29,9 25,4 11,5 11,8 1 1954 27,8 24,5 11,0 13,0 1, 1956 23,6 23,9 9 11,7 13,4 1 100 13,0 28,3 38,9 100 64,2 35,1 0,7 100 100 1 12,7 26,2 39,3 100 64,7 34,6 0,7 100 100 1 13,4 22,5 39,4 100 64,7 34,5 0,8 100
..
oomooq-miiameN
_mmq-mq-xoooom
__.
' DNI/)
A
maquqmmq #m—m
NmmN—u—uv—H
o—.—..—3——.—.-—.
ovenNn
___—__
co.—T—n—n—n—T
1956 23,6 1959 21 ,9 1962 21,0 1964 22,7
23,9 11,7
|:?th __|-n
9 100 13,2 11,5 13,4 22,5 39,4 100 64,7 34,5 0,8 100 23,1 6 12,9 _ 100 14,9 10,9 14,7 20,5 39,0 100 65,3 34,0 0,7 100 21 ,7 6,9 14,3 , 0,4 , 100 14,8 11,6 16,3 20,4 36,9 100 69,6 29,5 0,9 100 20,5 7,0 14,3 5,2 0,8 9,9 2, 13,1 100 13,1 12,3 16,5 23,1 35,0 100 72,6 26,5 0,9 100
1 Postbanken, tomträttskassor, AP-fonder, RFV och allm. sjukkassor samt fr.o.m. 1949 Kreditbanken.
2 Jordbrukskasserörelsen och hypoteksinstitut.
3 Andra affärsbanker än Kreditbanken, Sparbankernas Bank och Jordbrukets Bank samt majoritetsägda kreditbolag exkl. de som ägs av Sparbankernas Bank ' Exkl. statliga lånefonder.
1 s , v ) 7 :
qu nav ___ mä” _NN ___-”_."
wOQthN NN—o vacmoqn hhaN
___—"o _—Äd &
Tabell B: 21 a. Upplåningens fördelning på icke-hnansiella låntagare 1919_1964. Mkr.
Upplåning direkt i kreditinstitut (inkl. statliga fonder)
Bostä- der och bygg- nads- Kom- verk- muner samhet
1 2
År
1919 1924 1929 1934 1939 1944 1949 1952 1954 1956 1956 1959 1962 1964
191 388 724 983 1 166 1 233 1 828 2 827 3 388 4 028
1 652 2 373 3 411 4 396 6 480 8 034 13 171 17 470 21 733 26 320
3 413 4 336 5 610 7 392
26 797 35 529 46 726 57 108
J ord— bruk
3
942 1 239 1 490 1 580 1 869 1 900 2 608 2 988 3 485 3 812
3 575 4219 4 895 5 513
Övr. när-
ings- liv
4
3 142 2 520 2 615 2 425 4 130 5 740 6 623 7 278 7 522 9 835 12 582 15 215
Div.
Summa
och till kol.
ensk. 5
879 796 867 1 058 1 751 2 008 2 283 2 030
2 184 2 377 2 760 3 422
l—5 6
(9 341) (8 892) 9 646 10 275 5 89 12 997 8 14 650 13 23 488 31 033 37 512 31 43 468 43 491 56 296 72 573 103 88 650 135
Direkt inlåning via sparkassor Obligationer m. m.
Total upplåning
Övr. når- Bostä- ings- kol. der etc. liv 7—8
7 8 9
ma
_ 9 9 30 30 70 70
94 125 166 246 304 359 438
117 153 222 278 328 392
24 26 46 46 77
392 471 679 770 438 548 782 905
Sum-
Övr. när- Kom- ings-
Staten muner liv
10 11 12
1 567 1744 1 799 2466 2 664 10495 12 055 12 710 15 059 16 966
628 730 578 463 459 454 913 1 362 1 189 1 387
1 021 1 225 1 339 1 216
983 722 1 473 1 512 1 739 1 747
16 966 21 772 21 325 21 769
1 387 1 331 1 694 2 341 1 747 1 845 3 169 4 034
Staten,
netto
Summa utlå-
kol. 10—12
13
3 216 3 699 3 716 4145 4106 11 671 14441 15 584 17 987 20100
20100 24 948 26188 28 144
nings- fonder
14
1 399 1432 1434 2 013 2 239 9 807 10435 10142 11241 11211
11211 13 390 10576 10169
Kom- muner
15
819 1 118 1302 1446 1625 1687 2741 4189 4577 5415
4 800 5 667 7 304 9 733
Bostä- der och bygg. verks.
16
1 652 2 373 3 411 4 401 6 488 8 047 13 195 17 496 21 764 26 366
26 843 35 606 46 829 57 243
Övr. när- ings- liv
Jord- bruk
17 18
942 . . . 1 239 1 490 1 580 1 869 1 900 2 608 2 988 3 485 3 812
4 551 3 825 3 715 3 300 5 825 7 530 8 690 9 417
3 575 4219 4895 5 513
9661 12151 16470 20051
Total- Div. summa och till kol. ensk. 14—19
19 20
... 12 398 12 309 13 067 14 061 16 803 25 799 36 555 44353 52 040 58 251
879 796 867 1 058 1 751 2 008 2 283 2 030
2 184 2 377 2 760 3 422
58 274 73 410 88 834 106131
Tabell B: 21 b. Upplåningens procentuella fördelning på icke-hnansiella låntagare 1919—1964.
%-fördelning av upplåning direkt i %-fördelning av obliga- kreditinstitut (inkl. statl. fonder) tionsupplåning m. m. %-fördelning av totala upplåningen
Boståd- " Diver- Öv- Staten Bostä- __ er och Ovrigt se och rigt netto der Ovrigt Diver- bygg- nä- kredit- när- utlån- och när- se och Kom- nads Jord- rings- er till Kom- ings- ings- Kom- bygg. Jord- ings- till Är muner verks. bruk liv enskilda S:a Staten muner liv S:a fonder muner verks. bruk liv enskilda S:a
1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 13 15 16 17 (t' '_' N .—
?. 100 100 100 100 100 100 100 100 100 100 100 100 100 100
1919 (2,0) (17,7) (10,1) . 1924 (4,4) (26,7) (13,9) . . . . 1929 35,4 15,4 32,6 1934 42,8 15,4 24,5 1939 49,8 14,4 20,1 1944 54,8 13,0 16,6 1949 56,1 11,1 17,6 1952 56,3 18,5 1954 57,9 17,7 1956 60,5 16,7 48,7 50,5 100 49,0 100 60,6 100 66,1 100 90,3 100 83,5 100 81,6 83,7 100 84,4
31,8 100 11,3 28,4 100 11,6 35,2 100 11,0 28,0 100 14,3 22,5 100 13,3 100 38,0 100 28,6 100 22,9 100 21,6 100 19,2 13,3 19,3 26,1 31,3 38,6 31,2 36,1 39,5 41,8 45,3
%
34,8 27,2 22,1 12,8 15,9 17,0 16,7 16,2
wadodohawa __
% _unmvnqh emma
_Nu—lv—qv—q
__..— a—m——mwdc© wmww
ha———>höwo cmmm
..
th—qum wenn-avträtt"; XDCNQ'N—i'srv—uhqln w—omhqqum thhh 'mhwhhwov
_
1956 1959 1962 1964
100 84,4 100 87,3 100 81,4 100 77,3 100 19,2 100 18,2 100 11,9 100 9,6 46,1 48,5 52,7 53,9 16,6 16,6 18,6 18,9
[NCC:— M .. .
coq—N
63,1 17,5 64,4 17,4 64,4 17,2
..
mwovw—Qm mhhm hamwhoxcxax hhhoo
.— nnv—oosrvoxqixxoax cruel-nm
moaad wth
9 6 9 3 8 8 61,6 8,2 17,3 7 5 6 7 6 2
mmåm . . mvmm (51:qu whwa __.
Tabell B: 22. Kreditinstitutens fordringar på icke-fnansiella subjekt 1919—1964 (exkl.
statliga lånefonder) .
År
919 924 1929 1934 1939 944 1949 952 1954 1956
1956 1959 1962 1964
Bankinrätt- ningars kreditgiv- ning och innehav av
1
(8 834) 7 929 8 105 8 011 9 815 13 996 19 497 24 486 29 217 31 482 32 027 32 027 42 349 50 940 60 808
Kapitalan- skaffande instituts kreditgiv- ning (exkl. värdepapper sparkassor)
2
6263 8657 13 369 18132
Kapital- placeran- de insti- tuts kre- ditgiv- ning och innehav av vår- depapper
3
974 1494 2122 2 811 3 735 5 208 7 049
10150 12 306 14 335
14 357 14 357 18 341 23 717 29 900
Kapital- anskaffan- de insti- tuts in- nehav av egna ob- ligatio- ner
4
75 65 68 74 115
Kapital- anskaffan- de insti- tuts re- versupp- låning
5
17 36 68 104 173 285 486
Riksban- kens inne-
hav av
värdepap-
per (se B: 23-a not1)
6
(53) 16 23 149 236 1 277 3 310 3 247 3 274 4 397
4 397 4 397 4 900 4 690 4 713
Summa kolumn 1—6
7
(9 878)
9 475 10 318 11 150 14 024 20 834 30 416 38 574 45 540 51 159
51 726 57 044 74 247 92 716 113 553
100% mi- nus kre- ditinsti- tutens värdepap- persandel gånger utelöp. Obl., emitt. av kapitalansk. inst.
8
(358) 511 611 828 913 765
1 079 1 147 1 284 1 500 1 381
Avgår:
Bankin- rättning- ars obl. och för— lagsupp— låning
128 168 291 413 215 217 213 217 217
54 187 400
Kreditin- stitutens innehav av Obl., emitt. av kapital- ansk. in- stitut1)
10
4 973 6 991 10986 14 751
1 För riksbanken andra svenska värdepapper än statspapper. För RFV och understödsföreningarna uppskattade siffror för 1956 och 1959.
Kreditin- stitutens totala ford- ringar på icke-finans- iella sub- jekt (sum- ma kolumn 7—10
11
(10 108) 9 818 10 638 11 565 14 722 21 382 31 282 39 504 46 607 52 659
53 107 52 071 67 202 81 543 98 402
Anmärkningar till beräkningar i tabell B: 22 av kreditinstitutens fordringar på icke- finansiella subjekt
Den finansiella sektorns externa inhemska fordringar består av kreditinstitutens utlå- ning till icke-finansiella subjekt jämte inne- hav av dessas obligationer. Det statistiska underlaget för beräkning av kreditinstitutens totala externa fordringar är bristfälligt efter- som bokförda värden i många fall är de enda tillgängliga och dessutom fullständiga uppgifter saknas för tidigare år. Särskilt besvärande är att kreditinstitutens innehav av obligationer och förlagsbevis, som emit- terats av andra kreditinstitut, före 1956 i åtskilliga fall inte kan särskiljas från det övriga värdepappersinnehavet. För tiden före 1956 har därför den finansiella sek- torns externa fordringar beräknats såsom:
(a) + Bankinrättningars inhemska utlå- ning och innehav av svenska värdepapper.
(b) + Huvudsakligen kapitalplacerande kreditinstituts inhemska utlåning och inne- hav av svenska värdepapper.
(c) + Huvudsakligen kapitalanskaffande kreditinstituts upplåning i andra former än obligations- och förlagslån
(d) + Huvudsakligen kapitalanskaffande kreditinstituts utelöpande obligations- och förlagslån gånger (100 % minus kreditinsti- tutens andel av totalt utelöpande värdepap— per).
(e)—Bankinrättningars obligations- och förlagsupplåning.
De kapitalanskaffande kreditinstitutens andel skattas således från kapitalanskaff- ningssidan för att undvika dubbelräkning. Deras egna kapital har dock inte medräk- nats eftersom hypoteksinstitutens obliga- tionslån och utlåning vanligen är ungefär lika stora och kreditbolagens egna kapital fram till 1956 var relativt obetydligt. Upp- gifterna i de två första raderna för 1956 av- ser bokförda resp. nominella värden sum- merade enligt denna indirekta metod, me- dan den tredje raden avser nominella vär- den, från vars summa innehavet av hypo- teksobligationer etc. kunnat dras ifrån. Så- som framgår var för 1956 skillnaden liten mellan de båda beräkningsmetodema. Om
detta också gäller för tidigare är är svart att uttala sig om. Till att börja med kan dock konstateras att det krävs mycket stora felberäkningar av kreditinstitutens andel av utelöpande hypoteksobligationer för att nämnvärt påverka totala fordringsvolymen eftersom hypoteksobligationemas totala stor- lek relativt sett var begränsad. Medtagandet av hela statsskulden bland värdepapper kan å ena sidan ha medfört en överskattning av kreditinstitutens innehav av hypoteksobliga- tioner, särskilt 1944. Å andra sidan verkar medtagandet av premieobligationer i motsatt riktning. Vidare har hypoteksobligationer alltid utgjort ett mycket attraktivt place- ringsobjekt för främst sparbanker och för- säkringsbolag och under senare år i högre grad än andra räntelöpande obligationer in- nehafts av kreditinstitut. Totalt sett torde kunna sägas att felberäkningarna av hypo- teksobligationsinnehavet inte kan vara så stora att siffrorna för totala fordringsvoly- mens storlek och utveckling härigenom på— verkats i avgörande grad.
För perioden efter 1956 har någon upp- delning av arbetslöshetskassornas värdepap— persinnehav inte kunnat göras. I 1964 års uppgifter för försäkringsbolag och under- stödsföreningar har inte heller kommunkre- ditbolagens obligationer kunnat särskiljas från kommunobligationer. Dessa brister på- verkar dock resultatet obetydligt. För hela undersökningsperioden har fråndragits totalt utelöpande obligationer och förlagsbevis, emitterade av bankinrättningar, i stället för enbart den del som innehas av kreditinstitu- ten. De begränsade belopp, som det är frå- gan om, medför dock att denna felaktighet saknar praktisk betydelse,
Tabell B: 23 a. Kreditinstitutens innehav av svenska värdepapper 1919_1964. Mkr.
Summa innehav:
Jord- RFV och Försäk- Under- Kol. 11 Kol. 12 bruks- Hypo- allmän- rings- stöds- Exkl. Inkl. i % av i % av Riks- Affärs- kasse- Spar- Post- teksin- AP- na sjuk- bolag före- riks- riks- totalt totalt År banken1 banker rörelsen banker banken stitut fonder kassor ningar banken2 banken? utelöp. utelöp.
1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14
1919 (53) 270 _ 407 65 _ _ 86 (397) . . . (1 225) (1 278) (38,1) (39,7) 1924 16 225 _ 571 109 _ _ 138 (576) . . . (1 619) (1 635) (34,5) (34,8) 1929 23 297 _ 675 160 _ — 168 (719) . . . (2 019) (2 042) (39,8) (40,3) 1934 149 299 1 822 329 75 — 285 816 . . . 2 627 2 776 42,7 45,1 1939 236 165 1 792 457 65 _ 502 1 036 . . . 3 018 3 254 48,2 52,0 1944 1 277 2 035 18 1 381 1 356 68 _ 734 2 174 .. . 7 766 9 043 55,3 64,4 1949 3 310 1 271 30 911 2 093 74 _ 775 3 281 .. . 8 435 11 745 47,3 65,9 1952 3 247 1 716 69 861 2 218 115 _ 875 4 304 598 10 756 14 003 54,5 70,9 1954 3 274 3 049 78 949 2 337 142 _ 866 4 995 650 13 066 16 340 57,4 71,8 1956 4 397 3 295 124 1 139 2 530 165 _ 884 5 677 718 14 532 18 929 56,4 73,5 1956 4 397 3 541 125 1 461 2 482 165 _ 906 5 677 718 15 075 19 472 58,5 75,6 1959 4 900 6 718 93 1 837 3 672 213 _ 1 451 6 931 731 21 646 26 546 65,9 80,8 1962 4 690 7 892 119 2 286 3 174 217 2 377 1 464 8 061 829 26 419 31 109 68,5 80,7 1964 4 713 7 952 126 2 533 3 650 199 5 983 1 505 9 179 863 31 990 36 703 71,1 81,6
1 Avser bokförda vården under hela perioden för svenska skattkammarväxlar och obligationer, till RGK:s förfogande ställda medel, hos RGK innestående pensionsfondsmedel (obetydligt belopp) och RGKzs förbindelser, 1919 ingår även utländska obligationer. 2 Observera att före 1956 flertalet instituts innehav är räknade i bokförda värden.
Tabell B: 23 b. Procentuell fördelning av kreditinstitutens innehav av svenska värdepapper 1919_1964.
År
1919 1924 1929 1934 1939 1944 1949 1952 1954 1956 1956 1959 1962 1964
F 1 Riksbanken, Postbanken, AP-fonderna,
Riks-
1
(4.2) (1,0) (1 . 1)
54 13 MJ ma ma mp ma
22,6 18,5 15,1 12,8
Affärs- banken banker
2
(21,1) (13,8) (14,6)
10,8
5,1 22,5 10,8 12,3 18,6 17,4
18,2 25,3 25,4 21,7
Jord- bruks- kasse- rörel- sen
3
. 512.” oooo .
obligationer och statspapper.
? Andra affärsbanker än Kreditbanken, Sparbankernas Bank och Jordbrukets Bank.
Post-
bank-
en- 5
(5,1) (6,7) (7,8) ns MJ wp n8 58 ms BA
12,7 13,8 10,2 10,0
RFV och allmänna sjukkassor samt fr.o.m. 1949 Kreditbanken. För den senare har
Hypo- teks- insti-
tut
0,7 0,
RFV
och
allm. sjuk- kassor
8
(6,7) (8,4) (8,2)
10,3
.—
sfv—ika
..
.NQ" gwccmw
mah— ?Vi???
..
För- säk- rings- bolag
9
(31,1) (35,2) (35,2)
29,4 31 ,8 24,0 27,9 30,7 30,6 30,0 29,2 26,1 25,9 25,0
Summa
11
100 100 100 100 100 100 100 100 100 100 100 100 100 100
Offent-
ligt
kon- trol- lerade institut1
12
(16,0) (16,1) (17,2)
27,5 36,7 37,2 52,8 46,2 41,6 44,2 42,8 41 ,6 41 ,4 46,1
Priva- ta af- färs- banker
? Övriga Summa
13 14
(21,1) (62,9) (13,8) (70,1) (14,5) (68,3)
10,8 61,7
5,1 58,2 22,5 40,3 10,1 37,1 10,7 43,1 16,1 42,3 13,5 42,3
14,4 42,8 20,4 38,0 20,3 38,0 17,5 36,4
tagits bokförda
15
100 100 100 100 100 100 100 100 100 100 100 100 100 100
värdet av alla
Tabell B: 24. Vissa relationer mellan utestående kreditvolym och bruttonationalprodukt (löpande priser).
I % av bruttonationalprodukt till marknadspris:
Kredit- Kreditinstitutens Totala kreditgivningen till: insti— då??? mim" Affärs- Bostäder tutens g g banker- Staten, och Totala totala Inkl. Exkl. nas di- netto bygg- Kreditin- kända externa statl. statl. rekta utlå- nads- Övrigt stitutens upplå- ford- låne- låne- kredit- ings- verk- närings- totala År ningen1 ringar fonder fonder givning fonder samhet liv tillgångar2 l 2 3 4 5 6 7 8 9 1919 118,6 96,7 89,4 87,8 (63,6) 13,4 15,8 116,3 1924 155,6 124,1 112,4 108,5 (64,6) 18,1 30,0 146,9 1929 138,8 113,0 102,5 98,6 47,7 15,2 36,2 48,3 140,1 1934 155,4 127,8 113,6 108,6 40,8 22,3 48,6 42,3 168,6 1939 126,8 111,1 98,1 94,9 35,2 16,9 49,0 28,0 142,4 1944 134,5 111,5 76,3 72,8 25,3 51,1 41,9 17,2 133,2 1949 124,8 106,8 80,2 74,7 26,0 35,6 45,1 19,9 122,2 1952 106,5 94,9 74,5 68,4 22,3 24,4 42,0 18,1 108,3 1954 115,5 103,4 83,3 74,8 23,2 24,9 48,3 19,3 117,5 1956 110,0 99,4 82,1 71,2 19,4 21,2 49,8 17,8 112,2 1956 110,0 98,3 82,1 71,2 19,4 21,2 50,7 18,2 113,4 1959 115,9 106,1 88,9 75,6 19,4 21,1 56,2 19,2 125,9 1962 109,3 100,3 89,3 76,1 18,8 13,0 57,6 20,3 124,1 1964 109,4 101,4 91,4 79,4 20,8 10,5 59,0 20,7 128,8
1 Exkl. statliga lånefonder. 2 Tillgångar: samma balansomslutning för affärsbanker (inkl. redisk. växlar) sparbanker, försäk- ringsbolag och AP-fonder, summa kreditgivning och värdepappersinnehav för jordbrukskasserörelsen, postbanken, hypoteksinstitut, kreditbolag, tomträttskassor och RVF:s fonder samt summa fonder för understödsföreningar (inkl. arbetslöshetskassor) och allmänna sjukkassor (tidigare erkända sjukkassor). Riksbanken, riksgäldskontoret och statliga lånefonder ingår ej. För fordringar har nominella värden tagits när så varit möjligt.
Litteraturförteckning
Aktievinsters beskattning. SOU 1965: 72. Algurén, E.; AB Göteborgs Handelsbank 1897— 31/7 1949. Göteborg 1951. Alhadeff, David; Monopoly and Competition in Banking. Bergeley 1954. The American Bankers Association; The Com- mercial Banking Industry. Englewood Cliffs 1962. Andersson, Lars O.; Svenska aktiebolags inne- hav av börsnoterade aktier; motiv och kon- sekvenser. (Stencil.) Lunds universitet 1962. Användande av postsparbankens medel. SOU 1934: 26. Arvidsson, Guy; Bostadsfinansiering och Kre- ditpolitik. Stockholm 1958. [1]. Arvidsson, Guy; En enkät rörande verkning- arna av investeringsavgiften, kreditåtstram- ningen och räntehöjningen på den svenska industrins investeringar 1955. Ekonomisk Tidskrift 1956: 1. [2]. Bach, G. L. and Huizenga, C, J.; The Dif- ferential Effect of Tight Money. American Economic Review 1961. Bain. Joe; Industrial Organization. New York och London 1959. Bankkommitté, 1924 års; Betänkande med för- slag till lag om ändring i vissa delar av la- gen den 22 juni 1911 (nr 74) om bankrörelse m.m. SOU 1927: 11. Bankkommitte', 1945 års; Betänkande med för- slag om inrättande av en statlig affärsbank. SOU 1949: 13. Banklagssakkunniga, 1949 års; Förslag till lag om bankrörelse m.m. SOU 1952:2. Banksakkunniga; Betänkande med förslag till lag om ändring i vissa delar av lagen den 22 juni 1911 (nr 74) om bankrörelse m.m. SOU 1932: 30. Benston, George J.; Economics of Scale and Marginal Costs in Banking Operations. In- går i Studies in Banking Competition and the Banking Structure. Washington D.C. 1966. Bergqvist, Ake; Skaraborgs Enskilda Bank un- der sjuttiofem år. Skövde 1940. [1]. Bergqvist, Åke; Organisatoriska och tekniska förändringar inom bankerna under de se- naste sjuttiofem åren. Ingår i Bankerna och samhället. Stockholm 1955. [2]. Bergström, Hans; Affärsbankernas rätt att öpp- na avdelningskontor. Ekonomisk Revy 1959. Betänkande angående primär jordbruks- och skogskredit. SOU 1929136.
Blau, Peter M. and Scott, W. Rickard; Formal Organizations—A Comparative Approach. San Francisco 1962. Bohm, Peter; Resource Allocation and the Credit Market. A Problem of Second Best. Uppsala 1966. Bostadskreditsakkunniga; Betänkande angående ordnandet av viss bostadskredit. SOU 1928: 10. Brisman, Sven; Koncentrationen inom bankvä- sendet. Dess orsaker och betydelse. Stockholm 1919. [1]. Brisman, Sven; AB Göteborgs Bank 1848— 1923. Göteborg 1923. [2]. Brisman, Sven; Östergötlands Enskilda Bank AB 1837—1937. Stockholm 1937. [3]. Browaldh, Ernfrid; Några synpunkter på Norr- lands kapitalförsörjning. Ekonomisk Revy 1944. [1]. Browaldh, Ernfrid; Det svenska kreditväsendets uppgifter och nuvarande organisation. PM till 1945 års bankkommitté av den 8 decem- ber 1945. [2]. Carling, Jan B.; Gemensamma styrelseledamö- ter i banker och andra aktiebolag i Sverige. Uppsats för det nationalekonomiska semina- riet vid Göteborgs universitet H.T. 1961. Carson, Deane; The Differential Effects of Tight Money: Comment. American Eco- nomic Review 1961. Cassel, Gustaf; Stordriftens utveckling inom det svenska bankväsendet. Bilaga till betän- kande av 1917 års bankkommitté. Stock- holm 1919. Cohen, Gilmore and Singer; Bank Procedures for Analyzing Business Loans Applications. Ingår i Analytical Methods in Banking av Cohen & Hammer. Homewood 1966. Cramér, C.-R. och Fredricsson, Kurt; Svensk Fastighetskredit. Stockholm 1942. Cyert, Richard M. & March, James G.; A Behavioral Theory of the Firm. Englewood Cliffs 1963. Department of Commerce; Survey of Current Business. (Periodisk publikation). Eliasson, Gunnar; Finansiella bestämningsfak- torer till företagens kortsiktiga investerings- beteende. Undersökningen utkommer vid IUI och föreligger i stencil. Edwards, Franklin R.; The Banking Competi- tion Controversy. Ingår i Studies in Banking Competition and the Banking Structure. Washington D.C. 1966.
Ekonomisk Revy 1961. Fastighetskreditsakkunniga, 1934 års; Betänkan- de med vissa synpunkter och förslag i fråga om den primära fastighetskrediten. SOU 1935: 34. Fischer, Gerald; Bank Holding Companies. New York och London 1961. Folksams försäkringsutrednings
Stockholm 1962. Friend, Irwin; The Effects of Monetary Policies on Nonmonetary Financial Institutions and Capital Markets. Ingår i Private Capital Markets av Friend, Minsky & Andrews. Englewood Cliffs 1964. Företagskreditutredning, 1960 års; Långfristiga krediter till mindre företag. SOU 1961: 64. Försäkringssakkunniga, 1958 års; Översyn av lagen om försäkringsrörelse. SOU 1960: 11. Galbraith. John K.; Market Structure and Sta- bilization Policy. The Review of Economics and Statistics 1957. Goldsmith, Raymond: A Study of Saving in the United States. Volym 1_2 Princeton 1955. Volym 3 Princeton 1956. [1]. Goldsmith, Raymond; Financial Intermediares in the American Economy since 1900. Princeton 1958. [2]. Goldsmith, Raymond; The Flow of Capital Funds in the Postwar Economy. New York och London 1965. [3]. Grossman, Sven; Betalningsbalansens restpost. Skandinaviska Bankens kvartalsskrift 1967. Greyson, C. ]. Jr.; Decisions under Uncertainty. Drilling Decisions by Oil and Gas Operators. Boston 1960. Gurley, John & Show, Edward; Money in a Theory of Finance. Baltimore 1960. Gyllenswärd, Gösta; Provinsbankernas speci- ella problem. Ingår i Bankerna och sam- hället. Stockholm 1955. Hagström, K.-G.; En studie över sparsamheten i Sverige. SOU 1932: 36. Hallendorff, Carl; Svenska 1871_1921. Stockholm 1921. Heckscher, Gunnar; Svensk statsförvaltning i arbete. Stockholm 1958. Hodgman, Donald; Commercial Bank Loans and Investment Policy. Champaign 111. 1963. [1]. Hodgman, Donald; Credit Risk and Credit Rationing. The Quarterly Journal of Eco- nomics 1960. [2]. Honka, Joako; On Investment Decisions in Finnish Industry. Helsingfors 1966. Hope, Einar; Kostnader og bedriftsstörrelse: En studie av stordriftsfordeler ved bankvirksom- het. Bergen 1967. Horvitz, Paul; Economics of Scale in Banking.
betänkande.
Handelsbanken
Ingår i Private Financial Institutions av Horvitz, Carson m.fl. Englewood Cliffs 1963. Index 1956: 6. Johansson, Sven-Erik; Kreditbedömning ur nya- re företagsekonomiska perspektiv. Stockholm 1965. Jordbrukskassan. Handbok för jordbrukskasse- rörelsen. Kristianstad 1963. Jordbrukskasserörelsen 40 är. Stockholm 1956.
Jordbrukskasseutredningen; Betänkande med förslag till förordning om jordbrukets kredit- kassor m.m. Avgivet till jordbruksdeparte- mentet den 29 januari 1941. (Stencil.) Jordbrukskasseutredningen, 1950 års; Lag om jordbrukskasserörelsen m.m. SOU 1955: 1. Jordbrukskreditutredningen; Betänkande med förslag till förordning angående statens låne- fond för sekundärlån mot inteckning i jord- egendom m.m. SOU 1934: 37. [1]. Jordbrukskreditutredningen; Betänkande med förslag till förordning om jordbrukets kre- ditkassor m.m. SOU 1935: 32. [2]. Jordbruksutredningen; Betänkande angående jordbrukets kreditförhållanden. SOU 1930: 2. [1]. Jordbruksutredningen; Betänkande angående åtgärder för lindrande av jordbrukets kredit- svårigheter. SOU 1932: 12. [2]. Jordbruksutredning, 1960 års; Kapitalutveck- lingen i det svenska jordbruket. SOU 1964: 8. Josephsson, Orvar; Gemensamma styrelseleda- möter i banker och övriga bolag i Sverige. Ingår i Nationalekonomiska studier tillägna- de Knut Wicksell, 1921. Korling, F. & Karlsson, S.; Balansanalys och kreditbedömning i några storbanker. Semi- narieuppsats i specialkurs B vid H.H.S. i Stockholm 1961. Karlsson, Erik; Kreditinstitutens placeringar 1930—1962. PM till kreditinstitututredningen av den 1 november 1963. (Stencil.) [1]. Karlsson, Erik; Investering, sparande och kre- ditförsörjning. Ingår i Norrländska framtids- perspektiv. Sundsvall 1964. [2]. Kock, Karin; Smålands Bank 1837—1937. Stockholm 1937. [1]. Kock, Karin; Kreditmarknad och räntepolitik. Två delar. Uppsala 1961 och 1962. [2]. Kooperatören 1924—1964. (Tidskrift,) Koopmans, Tjalling C.; Three essays on the state of economic science. New York 1957. Krogh, Börje; Den regionala kreditförsörjning- en. Ekonomisk Revy 1945. [1]. Krogh, Börje; Prisbildningen på kreditmarkna- den. Uppsala 1951. [2]. Krogh, Börje; PM angående fördelningen av kre- ditinstitutens placeringar. SOU 1960:16. [3]. Krogh, Börje; Finansiella långtidsperspektiv. SOU 1967: 6. [4]. Kreditinstitututredningen; Krediters löptid. Fi- stencil nr 1964: 7. Kreditkommitté, 1963 års; Sparbankernas kre- ditgivning. Stockholm 1964. Lamb, Rolph; Group Banking. New Bruns- wick 1962. Lancet, (pseud. för C. H. Hermansson); Det monopolkapitalistiska Sverige. Stockholm 1943. Levenson, Albert; Interest Rate and Cost Dif- ferentials in Bank Lending to Small and Large Business. The Review of Economics and Statistics 1962. Lidén, Lars; Makten över företaget. Stockholm 1966. Lindbeck, Assar; The "New” Theory of Credit Control in the United States. Stockholm 1962. [1].
Lindbeck, Assor; A Study in Monetary Ana- lysis. Uppsala 1963. [2]. Lindberger, Lars; Investeringsverksamhet och sparande. SOU 1956: 10. Lindgren, Gunnar; Koncentrationstendenser inom näringslivet. (Stencil.) Lämnad till Fi.- dep. i december 1945. Lintner, John; Cost of Capital and Optimal Financing of Corporate Growth. Journal of Finance 1963. Lundberg, Erik; Produktivitet och räntabilitet. Stockholm 1961. Lydall, H. F.; The Impact of Credit Squeeze on Small and Medium-Sized Manufacturing Firms. Economic Journal 1957. Löwenthal, Bengt-Göran; Industrins finansie- ring 1955—1962. Uppsala 1966. Macesich, George; Commercial Banking and Regional Development in the United States 1950—1960. Tallahassee 1965. Meltzer, Allan H.; Mercantile Credit, Monetary Policy and Size of Firm. The Review of Economies and Statistics 1960. Metelius, Bengt; Projektion av den svenska kreditmarknaden 1970. Bilaga till PM läm- nad planeringsrådet, daterad den 27 maj 1963. (Stencil.) Minsky, Hyman P.; Financial Crises, Financial Systems and the Performance of the Eco- nomy. Ingår i Private Capital Markets av Friend, Minsky & Andrews. Englewood Cliffs 1964. National Board for Prices and Incomes; Bank Charges. Report No. 34. London 1967. Nial, Håkon; Banksekretessen, en rättslig un- dersökning. 1946. Skrifter utgivna av Svenska Bankföreningen. Ohlin, Bertil; Kapitalmarknad och räntebild- ning. Stockholm 1941. Pedersen, Jörgen og Sörensen, Carl Erik; Hvor- ledes reagerer bankerne? Nationalökonomisk Tidskrift 1950. Pensionssti ftelseutredningen ; 1. SOU 1961:14. PM angående bankernas utlåning av Kungl. Bank- och Fondinspektionen den 27 april 1961. (Stencil.) PM angående översyn av understödsförenings- lagen, överlämnat till Pi.-dep. den 1 juli 1964. (Stencil.) PM till försäkringsinspektionen 24 september 1966 från Folksam. Raab, Sven; Bankerna och utrikeshandeln. In- går i Bankerna och samhället. Stockholm 1955. "Radecliffe-rapporten”. Committee on the working of the Monetary System. London 1959. Ramström, Dick; Administrativa processer. Stockholm 1964. Reed, Edward: Commercial Bank Management. New York 1963. Renck, Olle; Investeringsbedömning i några svenska företag. Stockholm 1967. Rhenman, Eric; Företaget som styrt system. Stockholm 1964. Robinson, Roland; The Management of
Pensionsstiftelser
Funds. New York 1951. [1] och New York 1962 [2]. _
Samberg, Åke; Landshypoteksinstituttonen. Jordbruksekonomiska meddelanden 1956 [1]. Samberg, Åke; Lantbrukets kreditmarknad 1945 _1952. Meddelande från jordbrukets utred- ningsinstitut 1953: 18. [2]. Samberg, Åke; Lantbrukets kreditmarknad 1950 _1952. Meddelande från jordbrukets utred- ningsinstitut 1962: 2. [3]. Sayers, R. S.; Modern Banking. 6:e reviderade upplagan. Oxford 1964.
Select Committe'é on Small Business; Concentra- tion of Banking in the United States. Wash- ington D.C. 1960. Severin, Frans; Bankerna och maktkoncentra- tionen inom svenskt näringsliv. SOU 1935: 66. Småföretagsutredningen; Betänkande med för- slag till ordnande av kreditgivnings- och råd- givningsverksamhet för hantverk och små- industri samt bildande av företagarnämnder. SOU 1946: 22. SNS; Konsumtionskrediter i Sverige. Stockholm 1963. Sommarin, Emil; Vårt sparbanksväsen 1893— 1945. Lund 1945. Statistiska Centralbyråns kreditmarknadsunder- sökning för 1964. (Stencil.) Stén, Helmer; Bankerna och industrin. Ingår i Studier i svenskt näringsliv. Stockholm 1942. Svensk sparbankstidskrift 1966: 3. Svenska Postgirot 1925—1949. Stockholm 1950. Svenska sparbanksföreningens strukturkommitté 1964; Sparbankernas strukturproblem. Lid- köping 1964.
Sveriges Industriförbund och Svenska Bankför- eningen; Näringslivets kapitalförsörjning. Katrineholm 1965. Sveriges Postsparbank 1884—1933. Stockholm 1934. Söderlund, Ernst: Skandinaviska Banken i det svenska bankväsendets historia 1864—1914. Stockholm 1964. Tew, E. B. & Henderson, R. F.; Studies in Company Finance. Cambridge 1959. Thunberg, Göran; Uplandsbanken 1865—1965. Uppsala 1965. Thunholm, Lars-Erik; Bankerna och penning- politiken. Stockholm 1964. Veckans Affärer nr 15/16, 1966. [1]. Veckans Affärer nr 17, 1967. [2].
Westerlind, Peter; Banklagen av den 31 mars 1955. Med kommentar. Stockholm 1958. Wickman, Krister; Preliminär redogörelse för vissa resultat av en undersökning rörande verkningarna av olika ekonomisk-politiska medel på industrins fasta investeringar 1955 _1956. PM av den 16/9 1957. (Stencil.) Winding, Poul; Det Danske Kapitalmarked. Köpenhamn 1958.
Örne, A nders; Postgirorörelsen i Sverige. Ingår i Studier isvenskt näringsliv. Stockholm 1942. Östlind, Anders; Industrien och affärsbankerna. Stockholm 1943. Småskrifter utgivna av Bankernas Statistiska Byrå 3. [1]. Östlind, Anders; Svensk samhällsekonomi 1914
rkholm 1945. [2].
KUNGL. BIBL. 6 FEB 1968 STOCKHOLM
'_l!||_"|. Eiga. 1,_ "|": __ "._ ||" | A' = ?. ";—"'.'? rm: thll En _ _ __ !?? '"_i_" __ |T_ ___: _ _ ;J:|_1_TIL_.||_'|F &; u'|'u_'__. '-'__.__.II _?" __ _ ._ _. .: rl'||| __ '__: __ _ .. HIT-_| ___ ååh-.. | 311-lli"! | .__ ___ __ flå-"j: __ %,:lå'h' _ " _|i' __ ___||__ - |||r|| _ = __ _ ""El || III I
. . "|; , , |||-. ,=||||==:|:||=|-.'=|| ',
"_e'1—_.'.|I|- | , l..—'"! ,,__ _'____5 _ _._;_._ ________ _
I | |_; ___£_|_r—
|| _ ___-1. _____;"'| åf. _'_;Flu' _ _J'___'__'_ _ _ __ J__-__._. _______ _ _ ihåg!? "" Tall: få? _é'k: ”:"IIP'f-fhl'l" i ___ __ __..- "it:—__. '___.__;'__ _ _
. === "|||-| f?-—| . . "n": .. |. "HiFi-' Jr'i'ii: |__- .th | _|_..;_|_1__'.'-' _'_-15%” |_'__'|. __tf _ ___ . "l" ;*_.?1Tr_____.|:|::_'t'_g| -_ .. _ ' .VI
"'i'-'"'E"*"'i'.'='-'.' "" ._'|' |, |
|.-| " ”i Pris.-u!
' "| . _J=_:|||l_l_'i_d_ ”_ ";P—lä”?
l'r1 |1 |
_ , .... ' ' IE.. nr., -..
Statens offentliga utredningar 1968
Systematisk förteckning—
Föravursdepa'rtomantot Ekonomisvnem fö] för-vem, Ela Ekonomiwuern för fönvuot. i Ing. [2]
Flnamdopartomentot Kloditmuknldont uuuktur och funktionssätt. [3]
K—UNR' ". ) 6 FERT968
__
b .
(sufrovm inom kla'mmerbouckm utredningarna: nummov i den kronologinka förteckningen) K L Bockmlm Ttyckorlor AB 1968