SOU 1961:14
Pensionsstiftelser
Till Herr Statsrådet och Chefen för Kungl. Justitiedepartementet
Efter bemyndigande av Kungl. Maj:t tillkallades den 25 februari 1955 justitierådet Sven Edling, sekreteraren hos Landsorganisationen Bertil Bo- lin, direktören i Kockums mekaniska verkstad Nils Holmström och förste sekreteraren, numera direktören i Tjänstemännens centralorganisation Otto Nordenskiöld att såsom sakkunniga inom justitiedepartementet utreda frå— gan om pensionsstiftelscrnas civilrättsliga ställning enligt direktiv av den 30 december 1954. Tillika uppdrogs åt Edling att vara utredningens ordföran- de. Den 5 juli 1955 tillkallades förste assessorn, numera landskamreraren Gösta Löfstedt som sakkunnig för samma utredning.
Den 4 september och den 18 december 1959 gavs utredningen tilläggsdi- rektiv.
Den 21 september 1959 entledigades Edling och Holmström efter egna framställningar från sina uppdrag. Samma dag förordnades professorn Folke Schmidt samt direktören i Sveriges juristförbund Styrbjörn von Feilitzen, Industriens skattesakkunnige docenten Dag Helmers, direktören i Svenska arbetsgivareföreningen Sven Hydén och lagbyråchefen i finansdepartementet Sture Lundell att —— jämte Bolin, Nordenskiöld och Löfstedt — vara sak- kunniga i utredningen. Därjämte utsågs Schmidt till utredningens ordfö— rande.
Utredningen har antagit benämningen pensionsstiftelseutredningen.
Att såsom experter biträda utredningen förordnades den 21 september 1959 rättsavdclningschefen, numera regeringsrådet Liss Granqvist och hovrätts- assessorn Sven Petterson samt den 15 januari 1960 fil. lic. Erik Hahr.
Den 12 april 1955 hade Petterson förordnats till sekreterare åt utredning— en, från vilket uppdrag han entledigades samtidigt med att han förordnades till expert i utredningen. Hovrättsassessorn Bengt Rydin förordnades den 1 oktober 1959 till ny sekreterare i utredningen. Såsom biträdande sekreterare förordnades den 20 januari 1960 kammarrättsfiskalen Lennart Huss.
Utredningens arbete började på våren 1955. Med hänsyn till det nära som- bandet med frågan om lagfästa tilläggspensioner fick arbetet från november månad 1956 i huvudsak vila för att åter upptagas den 1 oktober 1959.
Remissyttranden har av utredningen avgivits dels till justitiedepartemen- tet över en framställning den 3 december 1957 från riksdagens justitie'om- budsman rörande ändring i 2 5 lagen den 24 maj 1929 om tillsyn över stif- telser, dels till finansdepartementet rörande en av Svenska arbetsgivareför— eningen den 23 januari 1961 upprättad promemoria angående avdrag vid 1961 års taxering för avsättning till viss typ av pensionsstiftelse.
Utredningen redovisar härmed den första etappen av sitt arbete. Denna har omfattat bl. a. frågan hur man bör bestämma pensionsreserven eller det belopp som skall kvarhållas i pensionsstiftelse såsom säkerhet för pensioner
och frågan om användningen av medel som utgör överskott. De civilrättsliga reglerna om pensionsreserven lägges till grund för förslag till nya regler om beräkning av det belopp, intill vilket avsättning till pensionstiftelse må be- traktas som avdragsgill kostnad vid inkomsttaxering. Av övriga förslag må särskilt nämnas en skatteregel med syfte att överskottsmedel ovanför en viss gräns-skall återföras till företaget och användas som gottgörelse för pen— siön'sutgifter.
Under den första tiden av det fortsatta arbetet avser utredningen att ägna uppmärksamhet bl. a. åt följande frågor:
.:a) Lämpligheten av gemensamma regler om förmånsrätt i arbetsgivarens konkurs för fordringar avseende pensionering.
b) Spörsmålet om de anställdas representation i pensionsstiftelses sty- relse.
c) Ytterligare skatteproblem som uppkommer till följd av träffade eller blivande överenskommelser på arbetsmarknaden om pensionering utan för- säkring.
d) Fråga om gemensamma regler för tillsyn av pensionsstiftelser. - e) Frågor sammanhängande med den skatterättsliga kontrollen över avsätt— ningar till pensionsstiftelser och återföring av medel från sådana stiftelser.
I syfte att underlätta företagens arbete att beräkna pensionsreserv avser utredningen att inom en nära framtid publicera särskilda tabeller.
, Utredningen får härmed överlämna
1) förslag till lag om pensionsstiftelses verksamhet; 2) förslag till lag angående ändrad lydelse av 8 5 lagen den 18 juni 1937 (nr 521) om aktiebolags pensions- och andra personalstiftelser ;
3) förslag till lag angående ändring i lagen den 24 maj 1929 (nr 116) om tillsyn över stiftelser; samt
4) förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370).
Utredningens förslag är enhälligt, dock att särskilda yttranden avgivits av ledamöterna Helmers och Hydén beträffande en av paragraferna i förslaget till lag om pensionsstiftelses verksamhet. Särskilt yttrande har avgivits av experten Petterson.
Stockholm den 6 april 1961.
. , Folke Schmidt Bertil Bolin Styrbjörn von Feilitzen Dag Helmers "Sven Hydén Sture Lundell Gösta Löfstedt ' Otto Nordenskiöld
/Bengt Rydin
Lennart H 1138
Förslag till Lag om pensionsstiftelses verksamhet
Härigenom förordnas som följer.
1 5. Med pensionsstiftelse avses en av arbetsgivare grundad stiftelse som har till huvudsakligt ändamål att främja pensionering av arbetstagare och de— ras efterlevande.
2 %.
Pensionsstiftelses medel skola tjäna såsom säkerhet för pensioner som utgå från arbetsgivaren och, i fråga om pensioner som ännu ej börjat utgå, för arbetsgivarens utfästelser om pension.
Pensionsstiftelse må ej utfästa pension. Sker det ändå, är utfästelsen ogiltig.
Lämnar arbetsgivaren utfästelse med villkor att pension skall utgå i den mån pensionsstiftelses medel förslå därtill, är villkoret ogiltigt och svarar arbetsgivaren för sin utfästelse utan avseende å villkoret.
3 5.
Pensionsstiftelse må ej så länge den är knuten till arbetsgivaren betala pensionspost eller avgift till pensionsförsäkring för enskild arbetstagare el- ler bestrida annan kostnad i samband med pensionering eller kostnad för sådant understöd som sägs i 5 5, med mindre stiftelsen erhållit tillsyns- myndighetens tillstånd till betalningen eller denna sker i samband med ar— betsgivarens död, likvidation av dennes företag, dennes konkurs eller ac— kord utan konkurs.
45.
Arbetsgivaren medgives att ur pensionsstiftelse gottgöra sig för vad han utgivit såsom pensionspost eller avgift för pensionsförsäkring eller för an— nan kostnad i samband med pensionering. Utgiften skall avse arbetstagare, som omfattas av stiftelsens ändamål, eller dennes efterlevande. Gottgörelse beträffande avgift till försäkring för allmän tilläggspension må avse den del av avgiften, vilken kan anses hänföra sig till lön eller annan ersättning åt person som nu sagts.
5 &. Arbetsgivaren medgives att ur pensionsstiftelse gottgöra sig jämväl för vad han utgivit såsom engångsunderstöd till arbetstagare vid dennes lång- variga oförmåga till arbete på grund av sjukdom, lyte eller annat men eller
vid dennes avgång ur tjänsten på grund av uppnådd ålder eller såsom en- gångsunderstöd till efterlevande vid arbetstagarens frånfälle eller för för- säkring av sådana understöd. Utgiften skall avse arbetstagare, som omfattas av stiftelsens ändamål, eller dennes efterlevande.
Gottgörelsen må icke ske utan samtycke av samtliga arbetstagare, som omfattas av stiftelsens ändamål, eller av huvudorganisation, som företräder den yrkesgrupp av arbetstagare utgiften avser. Har utgiften företagits en- ligt bestämmelse i kollektivavtal fordras ej samtycke, därest organisation, som enligt vad nyss sagts ägt lämna samtycke, står såsom part i kollektiv- avtalet på arbetstagarsidan.
Vad som menas med huvudorganisation angives i lagen 0111 förenings- och förhandlingsrätt.
6 5.
Gottgörelse varom stadgas i 4 och 5 55 må avse endast utgift under det senaste räkenskapsåret. Stiftelsen skall efter gottgörelsen ha kvar medel tillräckliga att täcka pensionsreserven för de pensioner och utfästelser om pension, för vilka stiftelsens medel tjäna som säkerhet.
Arbetsgivaren nedsätter vid gottgörelsen sin skuld till stiftelsen. Har ar— betsgivaren utgivit större belopp än som svarar mot skulden, äger han krä- va betalning för överskjutande belopp ur övriga medel som må finnas hos stiftelsen.
Vid gottgörelse ur pensionsstiftelse, som bildats enligt lagen om aktiebo- lags pensions- och andra personalstiftelser, iakttagas de föreskrifter som finnas i 8 5 första, andra och tredje styckena samt 13 5 första och andra styckena nämnda lag.
7 &.
Arbetsgivaren medgives att från en pensionsstiftelse överföra medel till annan pensionsstiftelse hos honom, därest den avstående stiftelsen omfattar samtliga personer, som avses med den mottagande stiftelsen, och överfö— ringen fordras för att helt eller delvis täcka den mottagande stiftelsens pen- sionsreserv.
Sådan överföring från en pensionsstiftelse till annan, som avses i första stycket eller som eljest må vara tillåten enligt stadgar eller stiftarens före- skrift, må icke ske med mindre den avstående stiftelsen efter överföringen har kvar medel enligt vad som sägs i 6 5 första stycket.
Beträffande överföring från pensionsstiftelse, som bildats enligt lagen om aktiebolags pensions- och andra personalstiftelser, till annan sådan stif- telse gäller vad som stadgas i 15 5 första stycket 1) och fjärde stycket nämn- da lag.
85.
Äro till arbetsgivaren knutna flera pensionsstiftelser och tjäna stiftel— sernas medel helt eller delvis som säkerhet för samma pensioner eller utfäs- telser om pension, skall, i fall av gottgörelse till arbetsgivaren eller över-
föring av medel från en stiftelse till en annan, gälla nedan angivna regler om pensionsreserven för dessa pensioner och utfästelser (den gemensam- ma pensionsreserven) :
a) Finnes stiftelse som särskilt inrättats för att uppsamla medel, vilka arbetsgivaren åtagit sig att avsätta såsom säkerhet för utfästelser om pen- sion, skall den gemensamma pensionsreserven först hänföras till denna stif- telse.
b) Omfattar stiftelse en trängre krets av personer än annan stiftelse, skall den gemensamma pensionsreserven hänföras till stiftelsen för den trängre kretsen, i den mån reserven ej hänförts till stiftelse som angivits under a).
e) Finnes stiftelse som bildats enligt lagen om aktiebolags pensions- och andra personalstiftelser, skall den gemensamma pensionsreserven hänföras till denna stiftelse, i den mån reserven ej hänförts till annan stiftelse efter vad som angivits under a) och h).
d) Finnes stiftelse som förutom pensionering har annat ändamål, skall den gemensamma pensionsreserven sist hänföras till denna stiftelse.
e) Hava efter vad ovan sagts två stiftelser lika rang, skall deras gemen- samma pensionsreserv hänföras till den äldre stiftelsen framför den yngre.
9 5.
Med pensionsstiftelses pensionsreserv förstås kapitalvärdet av utgående pensioner samt, i fråga om pensioner som ännu ej börjat utgå, kapitalvärdet av utfästelser om pension till den del pensionen enligt utfästelsen intjänats vid tillfället för beräkningen, dessa värden ökade med ett säkerhetstillägg om en tiondel. I stället för en tiondel må säkerhetstillägget utgöra ett be— lopp som beräknas motsvara överskott uppsamlat i livförsäkringsbolags tekniska fonder med avdrag för kapitalvärdet av utgående tillägg till ut— fäst pensionsbelopp.
Pension anses, där ej regler om intjänandet knutits till utfästelsen, in- tjänad med så stor del av den vid beräkningstillfället utfästa pensionen som motsvaras av förhållandet mellan antalet förflutna tjänsteår och antalet tjänsteår från anställningen till den pensionsålder som avses i utfästelsen, dock bortsett från tjänsteår fjärmare än fyrtio år före pensionsåldern.
Försäkringstekniska grunder för beräkning av pensionsreserv fastställas av Konungen.
Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.
Vad i 2 5 andra och tredje styckena är stadgat avser ej pensionsutfäs- telse given före lagens ikraftträdande.
Stadgandet i 3 & äger icke tillämpning då fråga är om att infria pen— sionsutfästelse, vilken givits av stiftelsen före lagens ikraftträdande och för vilken arbetsgivaren ej åtagit sig ansvar.
Förslag till Lag angående ändrad lydelse av 8 5 lagen den 18 juni 1937 (nr 521) om aktiebolags pensions- och andra personalstiftelser
Härigenom förordnas, att 8 5 lagen den 18 juni 1937 om aktiebolags pen— sions- och andra personalstiftelser skall erhålla ändrad lydelse på sätt ne- dan angives.
(Nuvarande lydelse) 8 &.
(Föreslagen lydelse)
85.
Där ej ———————— och anställda. I bolagets ——————— överskjutande belopp. Träder bolaget ______ egendomsavträde meddelades.
.lled stiftelsens pensionsreserv av— ses det belopp, som vid räkenskaps- årets utgång eller, i fall som avses i tredje stycket, dagen för utseendet av likvidatorer eller för beslutet om
egendomsavträde enligt försäkrings- tekniska beräkningsgrunder utgör täckning för kapitalvärdet av de pen- sioner, som utgå eller på grund av utfästelse skolat utgå från bolaget, samt av bolagets utfästelser av pen— sion att framdeles utgå till anställda och efterlevande till pensionstagare och anställda, ökat med en tiondel. Dessa beräkningsgrunder skola efter förslag av tillsynsmyndigheten fast- ställas av Konungen.
Vad som förstås med stiftelsens pensionsreserv är angivet i 9 5 lagen om pensionsstiftelses verksamhet.
Att bolaget äger gottgöra sig jäm- väl för vissa andra utgifter framgår av !; och 5 55 nämnda lag.
Denna lag träder i kraft dagen ef- ter den, då lagen enligt dårå medde- lad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.
Förslag till Lag angående ändring i lagen den 24 maj 1929 (nr 116) om tillsyn över stiftelser
Härigenom förordnas, dels att 1, 2, 8 och 19 55 lagen den 24 maj 1929 om tillsyn över stiftelser1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan an- gives, dels och att i lagen skall införas en ny paragraf, betecknad 3 a &, av nedan angiven lydelse.
(Nuvarande lydelse)
lå.
(Föreslagen lydelse)
15.
Har någon _ _ _ _ __ _ _ skall utövas.
25.
Denna lag äger ej tillämpning på stiftelse, som avses i lagen om ak— tiebolags pensions- och andra perso- nalstiftelser. Vad angår pensionsstif- telse, bildad i annan ordning än en- ligt nämnda lag, gäller icke vad i 2 och 3 5,6 sägs.
2å.
Anmälningsplikt föreligger ej beträffande: 1) stiftelse, vars _ _ _ _ _ ——— i riksräkenskapsverket; 2) 3) 4) 5) 6) 7)
8) stiftelse, varom i lagen om ak- tiebolags pensions- och andra perso— nalstiftelser stadgas; samt
9) stiftelse, som genom Konung- ens förordnande eller stiftarens före- skrift är undantagen från tillsyn en— ligt denna lag.
Utan hinder av vad under 7) sägs må anmälan äga rum beträffande stiftelse, vars förmögenhet överstiger femtusen kronor.
stiftelse, som ______ stiftelse, som ——————— anordnad tillsyn; stiftelse, anförtrodd _ _ _ _ stipendiestiftelse vid enskild undervisningsanstalt ; stiftelse till ______ vissa släkter; stiftelse, vars ______ tiotusen kronor; samt
fastställt stadgar;
_ annat samfund;
8) stiftelse, som genom Konungens förordnande eller stiftarens föreskrift är undantagen från tillsyn enligt denna lag.
1 Senaste lydelse av 2 och 8 55 se SFS 1958:438.
8 5.
Anmäld stiftelse skall stå under Konungens befallningshavandes till- syn, där Konungens befallningsha- vande finner stiftelsen främja ett all— männyttigt ändamål. Konungens be- fallningshavande äge dock från till— syn undantaga stiftelse, som redan är underkastad nöjaktig tillsyn eller för vilken tillsyn enligt denna lag el- jest på grund av särskilda omstän- digheter finnes icke vara behövlig. Har stiftelses förmögenhet nedgått under tiotusen kronor, må Konung- ens befallningshavande jämväl un- dantaga stiftelsen från tillsyn; om förmögenheten överstiger femtusen kronor, må det dock ej ske utan med- givande av stiftelsens styrelse.
3 a 5. Pensionsstiftelse, bildad i annan ordning än enligt lagen om aktiebo— lags pensions- och andra personal- stiftelser, skall av stiftelsens styrelse anmälas inom sex månader efter det styrelsen mottagit sitt uppdrag.
8 5.
Anmäld stiftelse skall stå under Konungens befallningshavandes till- syn, där Konungens befallningsha- vande finner stiftelsen främja ett all- männyttigt ändamål. Konungens be— fallningshavande äge dock från till- syn undantaga stiftelse, som redan är underkastad nöjaktig tillsyn eller för vilken tillsyn enligt denna lag eljest på grund av särskilda omständighe- ter finnes icke vara behövlig. Har stiftelses förmögenhet nedgått under tiotusen kronor, må Konungens be- fallningshavande jämväl undantaga stiftelsen från tillsyn, där fråga ej är om pensionsstiftelse.
För stiftelse ______ 9—18 55 stadgas.
19 &.
Försummar styrelseledamot att fullgöra vad enligt 3 eller 11 & honom åligger, straffes med böter från och med fem till och med femhundra kronor.
19 5.
Försummar styrelseledamot att fullgöra vad enligt 3, 3 a eller 11 g honom åligger, straffes med böter från och med fem till och med fem— hundra kronor.
Förseelsen åtalas _____ skall utövas. Böter och ______ allmänna strafflagen.
Denna lag träder i kraft dagen ef— ter den, då lagen enligt dårå medde— lad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling. Den äger
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
tillämpning jämväl på då bestående stiftelser. Har styrelse för pensions- stiftelse mottagit sitt uppdrag före lagens ikraftträdande och blivit plik- tig att anmäla stiftelsen på grund av denna lag, skall anmälan, vid ansvar som sägs i 19 5, fullgöras inom sex månader från ikraftträdandet.
Förslag till Lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370)
Härigenom förordnas, att 28 5 1 mom. och 29 5 4 mom. kommunalskatte- lagen den 28 september 1928 ävensom punkt 1 av anvisningarna till 22 &, punkt 2 av anvisningarna till 29 5 samt punkt 6 av anvisningarna till 53 & samma lag1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
28 5. 28 5-
1 mom. Till intäkt ——————— honom tillgodo. Räntor samt ——————— tillhört rörelsen. Royalty och _— _ -— —— —- _— annan fastighet. Ersättning, som —— — ———- —- —— — av rörelse.
Belopp som idkare av rörelse upp— burit ur pensions- eller annan per— sonalstiftelse vid gottgörelse för ut- gift räknas som intäkt av rörelse, där icke avdrag för utgiften vägrats med stöd av bestämmelserna i 29 5 4 mom. sista ledet.
29 5. 29 5.
1; mom. Avdrag får icke göras för: hyra för _______ i rörelsen; kostnad för ______ grundförbättring dårå;
utgift, för vilken den skattskyldige ägt gottgöra sig enligt 4 5 lagen om pensionsstiftelses verksamhet men för vilken han icke uttagit gottgörel- se, till den del sådan kunnat ske utan att stiftelsens förmögenhet bringats att underskrida ett belopp motsvarande etthundratjugu ett- hundradelar av stiftelsens pensions— reserv.
1 Senaste lydelse av 28 5 1 mom. se SFS 1938: 368, av 29 ä 4 mom. se SFS 1930: 190, av punkt 1 av anvisningarna till 22 å se SFS 1951: 790, av punkt 2 av anvisningarna till 29 å se SFS 1956: 57 samt av punkt 6 av anvisningarna till 53 5 se SFS 1955: 255.
Anvisningar
till 22 5. till 22 5.
1. Såsom driftkostnad —————— ny sådan. Värdet av ——————— som driftkostnad. Därest inkomst ——————— nedan sägs. Kostnad för ——————— om jordbruksfastighet. Bestämmelserna i punkt 2 av an- visningarna till 29 å angående avdrag för överföring av medel till pensions- stiftelse eller annan personalstiftelse, såvitt angår rörelse, skola äga mot— svarande tillämpning i fråga om jord- bruksfastighet.
Bestämmelserna i 29 å” 4 mom. sis- ta ledet hur pensionsutgift i rörelse behandlas om den skattskyldige i visst fall underlåtit att gottgöra sig ur pensionsstiftelse för utgiften och be- stämmelserna i punkt 2 av anvis- ningarna till 29 g angående avdrag som driftkostnad i rörelse för över— föring av medel till pensionsstiftelse eller annan personalstiftelse skola äga motsvarande tillämpning i fråga om jordbruksfastighet.
Värdet av — —— —— —— — — som intäkt.
till 29 g.
2. Skattskyldig må åtnjuta avdrag för medel, som avsatts till pensions- stiftelse varom förmäles i punkt 6 av anvisningarna till 53 5 för pensio- nering av personal, som är eller va- rit anställd i rörelsen, eller efterle- vande till sådan personal. Avdrag må icke medgivas med mindre pensioneringen anordnats på sätt i anvisningarna till 31 & före- skrives som villkor för att livförsäk- ring skall hänföras till pensionsför- säkring. Vidare kräves för rätt till avdrag att medlen kontant eller i form av aktier, obligationer eller där- med jämförliga tillgångar till ett vär- de motsvarande den gjorda avsätt- ningen överlämnats till stiftelsen. Är fråga om aktiebolag, ekonomisk före- ning, ömsesidigt försäkringsbolag, sparbank, Sveriges allmänna hypo—
till 29 g.
2. a. Skattskyldig må åtnjuta av- drag för medel, som avsatts till pen- sionsstiftelse varom förmäles i punkt 6 av anvisningarna till 53 &.
Avdrag må icke medgivas med mindre avsättningen avser pensione- ring, som anordnats på sätt i anvis- ningarna till 31 å föreskrives som villkor för att livförsäkring skall hän— föras till pensionsförsäkring.
För rätt till avdrag kräves vidare att medlen kontant eller i form av aktier, obligationer eller därmed jäm- förliga tillgångar till ett värde mot- svarande den gjorda avsättningen överlämnats till stiftelsen. Är fråga om aktiebolag, ekonomisk förening, ömsesidigt försäkringsbolag, spar-
teksbank, Konungariket Sveriges stadshypotekskassa, hypoteksföre- ning, svenska bostadskreditkassan eller bostadskreditförening, må med tillgångar som nyss sagts jämställas av den skattskyldige utfärdat och till stiftelsen överlämnat skuldebrev.
Avdrag för avsättning till pensions- stiftelse må icke medgivas med högre belopp än som — bedömt på grund- val av förhållandena vid beskatt- ningsårets utgång — erfordras för att jämte framtida avgifter säkerställa de pensioner jämte dyrtidstillägg el- ler andra därmed jämförliga tillägg, vilka högst skola utgå enligt gjorda bindande utfästelser till personer som omfattas av stiftelsens ändamålsbe- stämning. Vid beräkning av det be- lopp, vartill stiftelsens förmögenhet sålunda högst må uppgå, skall hänsyn tagas endast till den, som vid ingång- en av beskattningsåret uppnått tjugu- fem års ålder, och må de framtida avgifterna icke antagas lägre än de från tjugufem år till pensionsåldern oföränderliga avgifter, som skolat er— fordras för att säkerställa nu ifråga- varande pensionsförmåner. Oaktat vad nyss sagts må den framtida av- giftsbetalningen anses grundad på från dagen för anställningen och till
bank, Sveriges allmänna hypoteks- bank, Konungariket Sveriges stads- hypotekskassa, hypoteksförening, svenska bostadskreditkassan eller bo— stadskreditförening, må med tillgång- ar som nyss sagts jämställas av den skattskyldige utfärdat och till stiftel- sen överlämnat skuldebrev. I skulde- brevet skall vara utfäst ränta, lägst tre och högst sex procent om året, och tillika föreskrivet att räntan årligen tillföres huvudstolen. Skuldebrevet må innehålla förbehåll att skyldighet att utgiva ränta ej föreligger, när stiftelsens förmögenhet uppgår till ett belopp motsvarande etthundratju- gu etthundradelar av stiftelsens pen- sionsreserv.
Avsättningen skall tjäna såsom sä- kerhet för pensioner som utgå från den skattskyldige och, i fråga om pensioner som ännu ej börjat utgå, för dennes utfästelser om pension. Utfästelse skall vara gjord av den skattskyldige till arbetstagare eller hans efterlevande. Utfästelse till ar- betstagare skall innefatta att denne vid avgång ur tjänsten utan samband med inträffat pensionsfall har rätt till den del av pensionen som intjä- nats vid avgången (fribrev). Avdra- get må uppgå till högst det belopp som fordras för att uppbringa stiftel- sens förmögenhet vid beskattnings— årets utgång till vad som motsvarar en pensionsreserv för sådana pensio— ner och utfästelser som ovan sagts. Hur pension och utfästelse om pen- sion beaktas vid beräkning av pen- sionsreserv framgår av 9 5 lagen om pensionsstiftelses verksamhet.
(Nuvarande lydelse)
pensionsåldern med oförändrade be- lopp utgående avgifter och må all personal för vilken bindande utfäs- telse gäller oavsett åldern medräknas. Härvid skall dock, om löneförhöjning erhållits under anställningstiden, av- giften för den del av utfästelsen, som belöper på eller kan anses belöpa på löneförhöjningen, beräknas utgå från dagen för löneförhöjningen, Åvenså skall, i fall av tilläggsutfästelse av annan anledning än nyss nämnts, av- giften för tilläggsutfästelsen anses ut— gå från den dag då denna gavs.
Om aktierna i aktiebolag eller an- delarna i ekonomisk förening till huvudsaklig del ägas eller på där- med jämförligt sätt innehavas -— di- rekt eller genom förmedling av juri- disk person av en fysisk person eller ett fåtal fysiska personer, må vid tillämpning av bestämmelserna i nästföregåend'e stycke hänsyn icke tagas till pensionsutfästelse avseende någon, vilken genom eget eller anhö- rigs innehav av aktier eller andelar har ett avgörande inflytande i bolaget eller föreningen, eller ock efterlevan- de till någon varom sålunda är fråga.
Skattskyldig må jämväl åtnjuta avdrag för medel, som avsatts till an- nan personalstiftelse än pensionsstif- telse, därest medlen konltant eller i form av aktier, obligationer eller där- med jämförliga tillgångar till ett vär- de motsvarande den gjorda avsätt- ningen överlämnats till stiftelsen och under förutsättning tillika at-t stiftel- sens ändamål är sådant, att den skattskyldige vid dinekt omkostnad för dylikt ändamål är berättigad till avdrag, samt att stiftelsen i övrigt
(Föreslagen lydelse)
Om aktierna i aktiebolag eller an— delarna i ekonomisk förening till hu- vudsaklig del ägas eller på därmed jämförligt sätt innehavas _ direkt eller genom förmedling av juridisk person — av en fysisk person eller ett fåtal fysiska personer, må vid tillämpning av bestämmelserna i nästföregående stycke hänsyn icke tagas till pension eller till pen-sions- utfästelse avseende någon, vilken ge- nom eget eller anhörigs innehav av aktier eller andelar har ett avgörande inflytande i bolaget eller föreningen, ell-er ock efterlevande till någon var- om sålunda är fråga.
b. Skattskyldig må åtnjuta avdrag för medel, som avsatts till annan per- sonalstiftelse än pensionsstiftelse, därest medlen kontant eller i form av aktier, obligationer eller därmed jäm- förliga tillgångar till ett värde mot- svarande den gjorda avsättningen överlämnats till stiftelsen och under förutsättning tillika at—t stiftelsens än- damål är sådant, att den skattskyldi- ge vid direkt omkostnad för dylikt än- damål är berättigad till avdrag, samt att stiftelsen står under tillsyn enligt
( Nuvarande lydelse)
uppfyller villkor motsvarande dem som i punkt 6 av anvisningarna till 53 & stadgats beträffande pensions— stiftelse.
till 53 g.
6. Med pensionsstiftelse avses, för- utom bankaktiebolags och sparbanks pensionsstiftelse samt pensionsstiftel- se bildad enligt lagen om aktiebolags pensions- och andra personalstiftel- ser, jämväl inrättning, självständig fond eller annan stiftelse under förut— sättning att denna står under tillsyn enligt lagen om tillsyn över stiftelser, att stiftelsens stadgar fastställts av tillsynsmyndigheten, att stiftelsens kapital och avkastning må användas endast till pensioner på grund av tjänst, att genom föreskrifter i regle- mentet eller eljest trygghet skapats för att stiftelsen så länge den består skall hava sådant ändamål samt att vid dess upplösning eller då det icke längre finnes eller kan antagas kom- ma att finnas någon, vars rätt till pension på grund av tjänst skall till- godoses av stiftelsen, återstående me- del antingen skola användas för dylik pensionering eller ock skola anslås till välgörande eller eljest allmännyt- tigt ändamål.
(Föreslagen lydelse)
lagen om tillsyn över stiftelser och i övrigt uppfyller villkor motsvarande dem som i punkt 6 av anvisningarna till 53 å stadgats beträffande pen- sionsstiftelse.
till 53 g.
6. Under 53 3)” 1 mom. d) hör, för— utom pensionsstiftelse bildad enligt lagen om aktiebolags pensions- och andra personalstiftelser, jämväl an- nan pensionsstiftelse under följande förutsättningar. Stiftelsens stadgar hava fastställts av tillsynsmyndighe- ten och innehålla föreskrifter att stif- telsens ändamål är uteslutande att tjäna pensionering på grund av tjänst och att ändamålet skall vara oföränd- rat så länge stiftelsen består samt att vid dess upplösning eller då det icke längre finnes eller kan antagas kom- ma att finnas någon, vars rätt till pension på grund av tjänst skall till— godos-es av stiftelsen, återstående me— del antingen skola användas för dylik pensionering ell-er ock skola anslås till välgörande eller eljest allmännyt- tigt ändamål.
Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt dårå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling. 29 g 4 mom. i dess nya lydelse skall äga till— lämpning första gången med avseen- d-e å det beskattningsår, för vilket taxering verkställes i första instans
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
år 1963. Övriga bestämmelser skola tillämpas första gången vid 1962 års taxering. Äldre bestämmelser skola fortfarande gälla i fråga om 1961 års taxering samt i fråga om eftertaxe— ring för år 1961 eller tidigare år.
I samband med lagen—s ikraftträ- dande skall följande iakttagas.
1. Stadgandet i 29 5 4 mom. sista ledet skall icke föranleda att avdrag vägras vid 1963 års taxering, om den skattskyldige under beskattningsåret nedbringat stiftelsens förmögenhet med en tredjedel av skillnaden mellan förmögenheten före gottgörelse och ett belopp motsvarande etthundratju- gu etthundradelar av stiftelsens pen- sionsreserv, och vid 1964 års taxering, om den skattskyldige under beskatt- ningsåret nedbringat stiftelsens för- mögenhet med hälften av skillnaden mellan motsvarande belopp.
2. Avdrag medgives för avsättning avseende utfästelse om pension, vil- ken icke är förenad med vfribrev, när utfästelsen har lämnats före den 1 juli 1962. Därvid må hänsyn icke ta- gas till mer än det belopp som var utfäst före nämnda dag jämte sådana utf ästa tillägg som må hava föranletts av ]evnadskostnadernas ökning fram till tidpunkten för avsättningen. Vid beräkning av pensionsreserv skall ut- fästelsen jämt—e förekommande tillägg antagas innefatta ett fribrev beräk- nat jämlikt 9 5 andra stycket lagen om pensionsstiftelses verksamhet.
3. Har pensions- eller annan per— sonalstiftelse sådan ändamålsbe— stämning, att avdrag för avsättning till stiftelsen på grund härav icke kan medgivas, må sådant avdrag lik- väl åtnjutas, därest stiftelsen bildats
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
före den 5 juni 1955 och den (skatt— skyldige vid självdeklarationen fogar handling som utvisar att stiftelsens styrelse beslutat mottaga de under beskattningsåret avsatta medlen un- der uttryckligt förbehåll att medlen i fråga skola användas uteslutande för sådant ändamål, som utgör för- utsättning för avdragsrätt. Handling som nyss sagts skall vidfogas dekla— rationen i två exemplar, varav det ena skall av beskattningsnämnd överläm- nas till taxeringsintendenten för att av denne tillställas myndighet som har att öva tillsyn över stiftelsen.
Sådan stiftelse, som utom i vad av- ser stiftelsens ändamålsbestämning uppfyller förutsättningarna för fri- kallelse, helt eller delvis, från skatt- skyldighet för inkomst och förmögen- het, må frikallas från dylik skatt- skyldighet under förutsättning att stiftelsen bildats före den 5 juni 1955 och att stiftelsens ändamålsbe- stämning står i överensstämmelse med vad därom stadgades i lagen den 30 juni 1937, nr 662, eller lagen den 26 rmaj 1950, nr 308.
I samband härmed upphäves punkt 2 av övergångsbestämmelserna till la- gen den 27 maj 1955, nr 255, om änd- ring i kommunalskattelagen den 28 september 1928, nr 370.
KAPITEL I
Utredningsdirektiven
Pensionsstiftelseutredningens ursprungliga direktiv innefattas i anföran- de till statsrådsprotokollet den 30 december 1954 av dåvarande chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg. Departementschefen yttrade därvid:
Inom det enskilda näringslivet finns icke någon lagstadgad skyldighet för ar- betsgivare att sörja för pensionering av de anställda. Denna fråga har emellertid på senare tid varit föremål för ett allt större intresse och har icke minst efter den allmänna folkpensioneringens utbyggande år 1946 tilldragit sig betydande upp- märksamhet. Redan år 1947 tillsattes sålunda en utredning rörande ordnandet av en pensionering för anställda i privat tjänst. Denna utredning avgav år 1950 ett principbetänkandc om införande av allmän pensionsförsäkring (SOU 1950: 33). År 1951 tillsattes en ny utredning — vilken antagit namnet pensionsutredningen —— med uppdrag att utarbeta slutligt förslag till allmän pensionsförsäkring. Detta ut— redningsuppdrag beräknas bli slutfört under år 1955. '
Den pensionering av anställda som faktiskt äger rum inom det enskilda näringse livet gäller huvudsakligen tjänstemännen — av vilka dock stora grupper fortfa- rande icke har någon pensionsrätt — och avser endast i mindre omfattning övriga arbetstagare. Pensioneringen är i allmänhet ordnad antingen genom försäkring hos svenska personal-pension-skassan, annat försäkringsföretag eller tjänstepensionskas- sa, eller på så sätt att pensionen utbetalas direkt av arbetsgivaren eller ur en av denne bildad pensionsstiftelse. Jämväl olika blandformer förekommer. I vissa fö— retag har arbetsgivaren i ett arbetsavtal eller pensionsreglemente eller på annat sätt utfäst sig att svara för pensioneringen, medan i andra företag pensioneringen endast sker i enlighet med en mer eller mindre fast utvecklad praxis.
Pensionsstiftelser kan anordnas antingen _— såvitt angår aktiebolag — såsom bundna stiftelser, vilkas rättsliga ställning närmare regleras i lagen den 18 juni 1937 om aktiebolags pensions- och andra personalstiftelser, eller också såsom fria stiftelser. De fria stiftelsernas rättsliga ställning är i huvudsak icke reglerad ge- nom lagstiftning.
Stiftelseförmögenheten hos hunden pensionsstiftelse består regelmässigt till väi sentlig del av bokföringsmässiga fordringar hos det aktiebolag som bildat stiftel- sen. Sådan fordran är i begränsad utsträckning förenad med förmånsrätt enligt 17 kap. 4 % handelsbalken och utgår i övrigt med förmånsrätt jämlikt 11 & samma kapitel. Banden pensionsstiftelse står under tillsyn av riksförsäkringsanstalten.
Jämväl stiftelseförmögenheten hos fri pensionsstiftelse utgöres i allmänhet hu- vudsakligen av bokföringsmässiga fordringar hos stiftelsens bildare. Dylik ford- ran saknar helt förmånsrätt. De fria pensionsstiftelserna är i de flesta fall genom stiftarens föreskrift undantagna från myndighets tillsyn. '
Enligt kommunalskattelagen må under vissa förutsättningar avdrag vid den skattemässiga inkomstberäkningen göras för medel, som överförts till pensionsstif- telse. Dessa överföringar representerar betydande belopp.
Det är ett betydelsefullt intresse både från allmän synpunkt och med hänsyn till pensionstagarna att de medel, som avsättes till pensionsstiftelser, icke tages i anspråk för annat än det avsedda ändamålet. Fall har emellertid förekommit som
belyser, att den nuvarande ordningen icke tillgodoser de krav som i sådant hän- seende bör ställas.
Frågan om pensionsstiftelsernas civilrättsliga ställning synes nu böra upptagas till en allmän och förutsättningslös granskning. Denna utredning bör lämpligen avse alla slag av pensionsstiftelser som bildas på frivillighetens väg, både de bundna och de fria enligt nuvarande uppdelning. Den grundläggande synpunkten för utredningen bör vara att största möjliga säkerhet skall åstadkommas för att medel, som avsättes till pensionsstiftelser, verkligen kommer till användning för avsett ändamål. Här uppställer sig sålunda bl. a. spörsmål om pensionsstiftelser- nas ställning i förhållande till såväl stiftaren som dennes borgenärer. Nära sam- manhängande härmed är frågorna om publicitet och tillsyn. Utredningen bör jäm- väl undersöka i vad mån det föreligger anledning att fortfarande göra åtskillnad mellan olika typer av pensionsstiftelser eller om enhetliga regler kan skapas. Vi- dare bör särskilt beaktas spörsmålet om de anställdas representation i pensionsstif- telses styrelse.
Därest i samband med den pågående översynen av företagsbeskattningcn vissa lösningar erhålles av de problem som berör pensionsstiftelserna, bör utredningen icke i och för sig vara bunden därav. Det är emellertid av vikt att de civilrättsliga reglerna utformas så att de kan ligga till grund för eller samordnas med ändamåls- enligt utformade beskattningsregler.
Utredningen bör hålla erforderlig kontakt med pensionsutredningen. Utredningen erhöll tilläggsdirektiv den 4 september 1959. Dåvarande de- partementschefen, statsrådet Lindell, anförde till statsrådsprotokollet nämn- da dag — efter att ha redogjort för innehållet i de tidigare direktiven —— bl. a.:
Sedan ifrågavarande utredning om pensionsstiftelsernas civilrättsliga ställning tillsattes, har vid 1959 års vårriksdag beslut fattats om införande av en lagfäst, all- män tilläggspensionering. Med hänsyn till det nära sambandet mellan spörsmålet om pensionsstiftelsernas civilrättsliga ställning och den utformning som frågan om en allmän tilläggspensionering skulle erhålla har pensionsstiftelseutredningens arbete i huvudsak fått vila i avbidan på detta beslut.
Avgifterna till den allmänna tilläggspensioneringen skall såvitt de avser an— ställdas pensionering erläggas av arbetsgivarna. I det fall att anställda redan före den allmänna tilläggspensioneringens ikraftträdande tillerkänts tjänstepension, kan intresse föreligga att förhandlingar upptages om omreglering av redan existe- rande pensionsförmåner. Där dessa grundar sig å pensionsstiftelser bör det tillses, att lagligt hinder inte möter mot en sådan anpassning av pensionsförmånerna till den allmänna tilläggspension—eringens förmåner, som arbetsmarknadsparterna kan finna lämplig. Enligt gällande bestämmelser skulle emellertid inte sällan ett kom- plicerat permutationsförfarande erfordras, innan en omreglering kunde komma till stånd. Det är angeläget, att detta problem snarast löses på ett såvitt möjligt en— kelt och praktiskt sätt. Uppgiften att granska angivna spörsmål bör naturligen an- förtros åt pension—sstiftelseutredningen.
Vad beträffar de medel, som kommer att kvarligga i pensionsstiftelserna eller framdeles anslås till dylika stiftelser, är det uppenbart att tillkomsten av den all- männa tilläggspcnsioneringen i vissa avseenden förändrat förutsättningarna för pensionsstiftelsernas verksamhet och därmed för deras civilrättsliga reglering. Pensionsstiftelseutredningens fortsatta arbete i dessa delar måste givetvis bedrivas med beaktande härav.
Jämväl översynen av företagsbeskattningen har numera avslutats och lett till att vid 1955 års vårriksdag nya bestämmelser beträffande pensionsstiftelser upptagits
i kommunalskattelagen. Det förändrade läge som nu uppstått för pensionsstiftel- serna, liksom också blivande civilrättsliga ändringar av pensionsstiftelseinstitutet, torde emellertid medföra att även de skatteregler som berör dessa stiftelser bör ånyo överses. Även denna uppgift bör få ankomma på pensionsstiftelseutredningen. Vid utredningens behandling av dessa spörsmål bör särskilt beaktas, att en om- reglering av befintliga pensioner lärer komma att ge upphov till vissa speciella skatterättsliga problem.
Riktpunkten för utredningsarbetet bör vara, att de civilrättsliga och skattemäs- siga reglerna utformas så, att de i tillbörlig grad främjar en naturlig anpassning av pensionsstiftelsernas funktioner mot bakgrunden av den allmänna tilläggspensio- neringen. Utredningen bör så snart som möjligt utarbeta förslag till lösning av de ifrågavarande problemen.
I den mån utredningen finner lagändring i något avseende vara särskilt bråd- skande och angelägen, bör hinder icke föreligga mot att utredningen, om så kan ske utan att utredningsarbetet förryckes, redovisar sitt förslag därtill innan upp- draget i dess helhet slutföres.
I anförande till statsrådsprotokollet den 18 december 1959 meddelade då- varande departementschefen, statsrådet Kling, ytterligare tilläggsdirektiv av följande huvudsakliga innehåll:
Såsom berörts i 1954 års direktiv för utredningen är den pensionering av pri- vatanställda som äger rum ordnad på olika sätt. Bortsett från de fall där medel överföres till en pensionsstiftelse är pensioneringen i allmänhet ordnad genom försäkring hos svenska personalpensionskassan, annat försäkringsföretag eller tjänstepensionskassa. De fristående pensionskassorna är så gott som undantagslöst underkastade tillsyn. Om medel erlagts till sådan pensionskassa, får de anställdas säkerhet anses vara god. Emellertid har det förekommit, att företag har utlovat pensioner och åtagit sig att säkerställa dem gen-om att inbetala medel till en fristå- ende pensionskassa men underlåtit att fullgöra de utlovade inbetalningarna, varvid företaget även behållit medel som avdragits från de anställdas avlöningar. Detta förfaringssätt har lett till att pensionstagarn-a åsamkats förluster, om företaget se- dermera har kommit på obestånd. Det är angeläget att tillförsäkra de anställda ett rimligt skydd mot sådana oegentliga förfaranden från en arbetsgivares sida. De anställda kan visserligen genom underrättelse från pensionskassan bli uppmärk- sammade på att premieinbetalningarna har upphört, men någon garanti för att för- hållandet kommer till deras kännedom finns inte. Det är osäkert huruvida gällan- de straffbestämmelser på förmögenhetsrättens område täcker här åsyftade förfa- randen. Hur ett bättre skydd lämpligen bör åstadkommas är vanskligt att uttala sig om. En tänkbar åtgärd är att införa en särskild straffbestämmelse, motsvarande den som finns i uppbördsförordningen med avseende på arbetsgivares underlåten- het att inbetala avdragen källskatt, men även andra lösningar torde kunna över- vägas. Detta spörsmål, som därför närmare bör utredas, omfattas inte av pensions- stiftelseutredningens direktiv. Uppdraget att granska frågan, vilka lösningar som är lämpliga, bör emellertid anförtros åt denna utredning.
Även i ett annat hänseende föreligger skäl att utvidga pensionsstiftelseutredning- ens uppdrag. Nära sammanhängande med frågan om pensionsstiftelsernas civil- rättsliga ställning är motsvarande spörsmål beträffande andra personalstiftelser än pensionsstiftelser. Pensionsstiftelseutredningen torde böra få i uppdrag att un- dersöka, huruvida de bestämmelser, som kan komma att föreslås beträffande pen- sionsstiftelserna, t. ex. i fråga om publicitet och tillsyn samt i fråga om de anställ- das representation i styrelsen, även bör gälla för andra personalstiftelser än pen- sionsstiftelser. Vidare bör de skatterättsliga reglerna om avdrag för avsättning även
till andra personalstiftelser än pensionsstiftelser överses. Sålunda bör, i ljuset av vunna erfarenheter, prövas, om de nuvarande förutsättningarna för avdragsrätten är i allo rationellt utformade.
Utredningens arbetsuppgifter, såsom dessa angivits i de ursprungliga di— rektiven av 1954 och tilläggsdirektiven av september och december 1959, kan i huvudsak sammanfattas sålunda:
1. Åstadkommande av största möjliga säkerhet för att medel, som avsät- tes till pensionsstiftelser, verkligen kommer till användning för avsett ända- mål.
a) Spörsmålet om pensionsstiftelsernas ställning i förhållande till såväl stiftaren som dennes borgenärer.
b) Frågorna om publicitet och tillsyn.
c) Frågan huruvida en enhetlig stiftelsetyp bör skapas.
d) Spörsmålet om de anställdas representation i pensionsstiftelses sty- relse.
2. Undanröjande av lagliga hinder mot en sådan anpassning av tjänste- pensionsförmånerna till den allmänna tilläggspensioneringens förmåner, som arbetsmarknadsparterna kan finna lämplig.
3. Översyn av skattereglerna rörande pensionsstiftelser.
4. Granskning av frågan, vilka lösningar som är lämpliga för att tillför- säkra anställda skydd mot att arbetsgivare underlåter utlovad inbetalning till pensionskassa ävensom behåller för ändamålet avdragna lönemedel.
5. Undersökning av om de bestämmelser, som kan komma att föreslås be- träffande pensionsstiftelser (t. ex. i frågorna under 1 b och d), även bör gälla för andra personalstiftelser än pensionsstiftelser.
6. Översyn av de skatterättsliga reglerna om avdrag för avsättning till andra personalstiftelser än pensionsstiftelser.
KAPITEL II
Från trotjänarpensioner till pensioner med fribrev
1. Vad menas med pension? Denna framställning avser privata pensioner finansierade av arbetsgivare. Någon allmän bestämning av begreppet pen- sion finnes icke. I 1937 års lag om aktiebolags pensions- och andra personal- stiftelser, 1 5 andra stycket, anges, att med pension i denna lag avses »pen- sion på grund av tjänst eller annan arbetsanställning åt den anställde efter avgång från anställningen, efter uppnående av viss ålder eller vid bestående förlust eller nedsättning av arbetsförmågan (invaliditet) samt efter den an- ställdes död åt efterlevande make och barn ävensom åt frånskild make». Kommunalskattelagen innehåller flera bestämmelser om pension. I 31 & sägs, att pension för den pensionerade är att hänföra till inkomst av tjänst. I 29 5 1 mom. behandlas det förhållandet, att arbetsgivaren utger pension. Från bruttointäkten av rörelse må avdrag göras för pension som en drifts- kostnad. Till dessa stadganden anknyter olika bestämmelser i anvisning— arna. I detta sammanhang är det inte nödvändigt att beröra skiljaktigheterna mellan vad som anses som pension i 1937 års lag och i skatteförfattning.1 Det är tillräckligt med en mera allmän bestämning. Med pension menar vi här periodiska förmåner som utgår till en person eller hans efterlevande på grund av tidigare anställning. Enligt lagen 1959 om allmän tilläggspension (ATP) skiljer man mellan ålderspension, förtidspension och familjepension. Med ålderspension avses livränta fr. o. m. den månad den försäkrade fyller 67 år. Förtidspension är ett skydd vid förtida förlust eller höggradig ned— sättning av arbetsförmågan. Vid privat försäkring talar man vanligen — i likhet med vad som sker i 1937 års lag _— om invaliditet. Familjepensionen avser en livränta i händelse av den försäkrades frånfälle till dennes änka och barn. Förmånerna vid privat pensionering växlar för olika arbetstagargrupper. Ibland är det fråga om enbart ålderspension, ibland åter ålderspension, fa- miljepension och invalidpension. För tjänstemannapensioner är pensions- åldern vanligen för män 65 år och för kvinnor 60 år. Det är också stora skiljaktigheter beträffande förmånernas storlek.
2. Pensionen som ett led i tjänsteavtalet. I äldre tid ansågs tjänaren vara en medlem av husbondens familj, och husbonden var skyldig att taga hand om sina gamla tjänare. Tjänstehjonsstadgan av 1832 föreskrev, att husbon- de ej fick förskjuta det tjänstehjon, som oavbrutet hos honom troget och väl tjänat från sitt trettionde år och till dess det för ålderdom kommit i den belägenhet, att ingen kunde med dess tjänst vara belåten. Husbonde skulle
* Se härom nedan 5. 67 ff.
draga försorg, att sådant berömvärt tjänstehjon till sin död hade skälig ut— komst och skötsel mot den betjäning det kunde uträtta.
Husbondes ansvar för tjänstehjons åldersförsörjning bör ses i samband med hans ansvar för att anställd icke föll fattigvården till last. Enligt KF 1871 ang. fattigvården & 4 hade husbonden under den tid tjänsteavtalet gäll- de att ansvara för »försörjning av tjänstehjon, statfolk samt fabriks-, hant- verks-, bruks- eller gruvearbetare ävensom av deras hustrur och hemmava— rande minderåriga barn». Denna försörjningsskyldighet gällde fram till ti- den för fattigvårdslagen 1918.
Under senare delen av 1800-talet började tjänstehjonsstadgans bestäm- melser om tagande av städja för årstjänst att komma ur bruk och ersättas av det formlösa tjänsteavtalet. Man menade att stadgans bestämmelser för sin tillämpning krävde att avtalet ingåtts med städjepenning och för tjänste- år; och det formlösa avtalet ansågs därför fritt i den meningen att part hade fri uppsägningsrätt och således kunde avbryta sina förpliktelser när helst han ansåg lämpligt. Det var under sådana förhållanden inte att förvåna, att man betraktade pension som en frivillig prestation av arbetsgivaren, en be- löning för troget arbete.
Händelsernas gång ledde som bekant till att en skiljelinje drogs mellan tjänstemän och arbetare. Den förra gruppen har arbetsgivaren ansett sig skyldig att ge ålderspensioner någorlunda i relation till tjänstemannens slutlön. Arbetsgivaren har däremot i förhållande till arbetarna ansett sig fri från sådana förpliktelser. I betydande omfattning har dock arbetsgivare lämnat åtminstone någon pension även åt arbetare. SAF avgav 1954 ett be- tänkande om arbetspensioner.2 Där redovisas läget 1952. De till SAF an— slutna arbetsgivarna hade då 580 000 arbetare. Vid företag omfattande sam- manlagt 350 000 arbetare utgick någon form av pension. Det vanligaste var ålderspension från 67 år med enhetliga belopp på 400 eller 600 kr. om året. Beloppens storlek har samband med bestämmelserna i lagen om folkpensio- nering. Vissa förmåner (bl. a. kommunalt bostadstillägg) är inkomstprö- vade och reduceras, när pensionstagaren har inkomst över visst belopp, med vissa kvotdelar av överstigande belopp. År 1954 medförde årsinkomst intill 400 kr. för ensamstående person och 600 kr. för man och hustru samman- lagt icke någon reduktion av den behovsprövade delen av pensionen. Nu- mera har tröskeln, där behovsprövningen börjar, höjts till 1 000 kr. för en- samstående och 1 500 kr. för man och hustru sammanlagt. Arbetarpensio- nerna motsvarar på åtskilliga håll nu dessa eller högre belopp.
Vid bedömning av arbetstagarens rätt till pension torde det vara lämpligt att skilja mellan fall, då pension börjat utgå, och fall då det är fråga om rätt till framtida pension. Det har varit vanligt, att arbetsgivaren när arbets- tagaren inträtt i pensionsåldern börjat betala ut pensioner utan att avge nå- gon utfästelse härom. Man brukar i detta fall tala om sedvanepensioner. Det är oklart i vad mån en sedvana att betala pensioner kan grunda förpliktelse för arbetsgivaren. Ett antagande om en sådan förpliktelse ligger nära till
? Betänkande avgivet 1954 av Svenska arbetsgivareförcningens pensionskommitté.
hands, om arbetsgivaren under en tid regelbundet betalat ut pensionsposter till den som slutat sin tjänst på grund av ålder. Ett notisfall NJA 1931 A 234 må nämnas i detta sammanhang även om det icke tillåter några slutsatser av allmängiltighet. Gimo-Österby bruks AB, som övertagit Leufsta bruk från de Geerska fideikommisset, dömdes att utge hävdvunna pensioner (gra- tial) till tidigare bruksarbetare.
Förhållandena kan emellertid vara sådana, att domstolen icke vill antaga att arbetsgivaren är bunden att fortsätta att utge pension. I NJA 1943 s. 625 ansågs någon pensionsutfästelse icke vara för handen. Carl Holm- bergs mekaniska verksta—ds AB, hade försatts i konkurs. Bolaget hade tidi- gare genom styrelsebeslut tillerkänt vissa tjänstemän pensioner att utgå tills vidare. Hovrätten, vars dom på denna punkt fastställdes av Högsta domstolen, underkände de pensionerade tjänstemännens bevakningar. Dom- stolen hänvisade bl. a. till att pensionerna angivits skola utgå tills vidare samt att bolaget under årens lopp såväl minskat som helt indragit beviljade pensioner.
Rätt för arbetstagaren 'till framtida pension av sin arbetsgivare torde för- utsätta att arbetstagaren fått löfte h'ärom eller i varje fall att arbetsgiva- ren eljest handlat på sådant sätt att arbetstagaren haft grundad anledning att tro att han varit utlovad pension. Det är vanligt, att löfte ges i den formen att arbetsgivaren överlämnar ett pensionsbrev till arbetstagaren. Pensions- brevet må lämnas när arbetstagaren träder i pension eller redan dessförin- nan. Ett löfte anses också föreligga i de fall att arbetsgivaren utfärdat ett pensionsreglemente som anger de allmänna grunder efter vilka pension skall utgå. Föreskrifter om ekonomiska förmåner i reglemente betraktas nämligen som avtalsinnehåll så snart reglementet kommit till den anställdes känne- dom. Ett löfte om pension kan även inläsas i det förhållandet, att arbetsgiva- ren hos ett försäkringsbolag tecknat pensionsförsäkring för den anställde.3
Den omständigheten att arbetsgivaren givit ett löfte om pension betyder inte att arbetstagaren med säkerhet skall komma i åtnjutande av pensio— nen, förutsatt att arbetsgivaren har medel att infria sitt löfte. Det har varit vanligt, att löfte om blivande pension varit betingat av att arbetstagaren stannat i tjänst hos arbetsgivaren fram till pensionsålderns inträde. Har arbetsgivaren, vilket ju är det regelmässiga, fri uppsägningsrätt, är arbets- tagarens ställning särskilt prekär. Det har förekommit, att arbetsgivare alldeles strax före pensionsålderns inträde sökt att befria sig från den a-n- ställde.4 Det är en öppen fråga i vad mån en arbetsgivare, som tillerkänt arbetstagaren pension, skall vara hindrad. att uppsäga den anställde strax före pensionsålderns inträde med verkan, att han befriar sig från skyldig- het att utge pension.
Arbetstagaren är i ett gynnsammare läge om han har tillförsäkrats vad
" Rörande frågan om en pensionsutfästelsc skall anses vara för handen må särskilt hänvisas till Henrik Hessler, Om pensionsutfästelser till arbetstagare i enskild tjänst, Festskrift tillägnad Nils Herlitz 1955, s. 169 ff.
' Jfr rättsfallet som refererats i Arbetsrättsliga föreningens skrifter I, 1960, s. 103 ff.
man kallar en oantastbar pension. Principen om oantastbarhet har tilläm- pats av Svenska personal-pensionskassan (SPP) redan från 1917, då SPP började sin verksamhet. En anställd, som avgått i förväg, har ansetts ha rätt till så stor del av pensionen som motsvarar de premier som uppsamlats för hans räkning under anställningstiden. Vid anställningens upphörande av— brytes sålunda avgiftsbetalning och uppsamlade medel användes för att teckna en avgiftsfri försäkring. Arbetstagaren får ett s. k. fribrev. Även vid privat pensionering utan försäkring kan arbetstagaren tänkas få ett likar- tat fribrev. Arbetsgivaren betalar en reducerad pension till den som avgått i förväg.
Med uttrycket att en pension är oantastbar torde man få avse att arbets- tagaren har rätt till ett vederlag vid förtida avgång. I motsats härtill skulle man kunna säga att en pension är antastbar, när arbetstagaren förverkar sina rättigheter vid förtida avgång. Tydligt är att begreppet »oantastbar» får sitt innehåll först genom .att man anger vilket vederlag som skall utgå vid avgång i förtid. Det praktiska är att utfästelsen avser rätt till fribrev. Vad som anses med en »oantastbar pension» kan därför på ett tydligare och mera påtagligt sätt uttryckas med orden »pensi—onsutfästelse med fribrev».
3. Pensionen som kostnad för företaget. Om arbetsgivaren ur löpande in— täkter skall betala kostnaden för utgående pensioner betyder detta, att da- gens produktion får bära utgifter som kan sägas hänföra sig till redan för- fluten tid. Detta kan betyda att kostnaderna för olika företag eller för sam- ma företag under olika perioder blir växlande. Man ser förhållandet klarast om man jämför ett nystartat företag med ett gammalt företag på tillbaka- gång. Det nystartade företaget, som antages genomsnittligt sett ha unga arbetstagare, har sannolikt inga eller högst få pensionstagare, medan det gamla företaget antagligen har många som passerat pensionsåldern och gör anspråk på pensionsförmåner. Skillnaderna mellan det ena och det andra företaget kan vara mycket stora. Det är inte orimligt att antaga, att pen- sionsutgifterna för ett gammalt, stagnerande företag kunnat utgöra 30 procent av utgående löner, förutsatt att företaget betalat ålderspension från 65 år för en nivå motsvarande 60 procent av sl-utlönen. För tjänstemanna— pensioneri-ng i SPP räknade man vid tiden för tillkomsten av ATP med att premien genomsnittligt sett skulle motsvara 24 procent av lönesumman. Det ligger nära till hands att säga, att pensioner är en kostnad som för företaget är likvärdig med lönekostnader. Lönen betalas allteftersom arbe- tet utföres, d. v. s. allteftersom arbetsgivaren njuter fördelen av arbetstaga- rens motprestation. Det borde då vara företagsekonomiskt riktigt att en kostnadspost motsvarande de framtida pensionsutbetalningarna fick belasta den löpande produktionen. Härmed är vi inne på den tankegång som ligger till grund för den privata ålderspensionsförsäkringen. För varje arbetstagare betalar arbetsgivaren under dennes verksamma period en premie till ett försäkringsbolag som är så stor, att uppsamlade medel vid tiden för pensionsålderns inträde räcker att bestrida vad som vid denna tidpunkt är engångskostnaden för en liv-
ränta å det utlovade beloppet. Om en man A anställes vid 25 års ålder och då utlovas en pension om 10 000 kr. om året från fyllda 65 år, skall före- tagsekonomiskt utgifterna för detta pensionslöfte fördelas lika på den tjänstetid som återstår fram till pensionsåldern. Det skall således vara 40 lika årspremier som tillsammans vid den tidpunkt A fyller 65 år ger upp- hov till ett kapital motsvarande kostnaden för alla framtida utbetalningar till den försäkrade. Man antager att de uppsamlade medlen förräntas av försäkringsbolaget — för närvarande räknar man i försäkringskalkylen med en räntefot av 3 procent »— och att räntan undan för undan lägges till kapita- let. Vidare förutsättes att samtliga försäkrade bildar ett kollektiv, så att fon— deringar som blir överflödiga i sammanhang med att någon avlider före pen- sionsålderns inträde tillföres övriga i kollektivet. De uppsamlade medlen består således av premier jämte ränteintäkter samt s. k. arvsvinster.
Enligt de tariffer som för närvarande användes av SPP är kapitalvärdet för den nämnda försäkringen om 10 000 kr. vid den tidpunkt A uppnår 65 år ett belopp om 128 000 kr. För att samla detta kapital kräves en årlig in- betalning av 1 542 kr.5 40 gånger 1 542 är 61 680. Skillnaden mellan 128 000 och 61 680 har erhållits genom att ränta lagts till kapitalet och genom arvs- vinster. Det må tilläggas, att man räknar med att återstående medellivs- längd för 65-årig man är 16,2 år. Tidigare räknade man med kortare livs- längd. Ännu för några år sedan hade man sålunda en dödlighetstabell som utgick från en medellivslängd om 14,3 år för motsvarande fall.
Vid privat försäkring har det varit vanligt att familjepensionen (för— måner till änka eller minderåriga barn) avsett ett grundbelopp om hälf- ten av mannens ålderspension, i vårt exempel således 5000 kr.; grund- beloppet är det belopp som utgår om endast änka efterlämnats. En sådan tilläggsförsäkring skulle enligt en av de vanligaste tarifferna ha kostat i pre- mie 760 kr., eller nära hälften av premien för ålderspensionen. Premien skall i detta fall täcka dödsrisken för A från hans tjugofemte till hans sex- tiofemte levnadsår. Därjämte skall den medge en fondering. Lever A vid 65 års ålder, skall då finnas ett kapitalvärde för vad som kallas slutbetald familjepension och som avser att säkerställa änka och minderåriga barn vid A:s dödsfall efter den dag då A inträtt i pensionsåldern. Kapitalvärdet på A:s (Sö-årsdag är i detta fall 25 200 kr. Som synes är fonderingen för en familjepension relativt obetydlig i förhållande till fonderingen för en ålders- pension.
Vid invalidpensionering är det i det väsentliga fråga om premier som av— ser att täcka den årliga risken för att A blir invalid under tiden före dagen för hans inträde i pensionsåldern. SFP:s premie för ett understöd i hän— delse av invaliditet och av sjukdom utöver viss tid blir i vårt fall 215 kr. om året, därest understödets belopp skall vara lika med ålderspensionens. Vid pensionsålderns inträde upphör försäkringen.» Under en del av försäkrings- tiden sker en mindre fondering, vilken senare helt förbrukas.
Vi gjorde nyss antagandet, att en person A anställdes vid 25 års ålder
' Häri medräknad avgift för premiebefrielse vid arbetstagarens sjukdom.
och då utlovades en ålderspension om 10 000 kr. vid fyllda 65 år. Den för- säkringsmässiga kostnadsberäkningen av en ålderspension är i normal- fallet mera komplicerad. A erhåller vid olika tidpunkter löneändringar. Det vanliga har varit, att pensionsnivån anpassats efter lönejusteringarna. Pensionslöftet har avsett exempelvis en ålderspension om 50 procent av slut- lönen. Man brukar då räkna med att för varje år, då lönen höjts, arbetsgiva- ren tecknar en ny försäkring på löneförhöjningen och att kostnaden för denna försäkring slås ut på återstående tjänstetid. När A uppnår 26 år, får han en löneförhöjning om 5 procent. Lönen som förut varit 20 000 kr. blir följaktligen 21 000 kr. och pensionsbeloppet 10 500 kr. Hans försäkring å 10 000 kr. i ålderspension mot 40 lika årspremier kompletteras då med en ny försäkring om 500 kr. mot 39 lika årspremier. Mot en lönehöjning årel därpå svarar en försäkring för vilken kostnaden fördelas på 38 lika års- premier o. s. V.
4. Fondering i pensionsstiftelse. Den äldre uppfattningen, att pensionen blev en realitet först vid inträffat pensionsfall, var länge den dominerande. Tanken att kostnaderna för en pension bör uttagas samtidigt med att före- taget utnyttjar arbetskraften har i vårt land blivit ett praktiskt handlings- program först under de sista 30 eller 40 åren. Föreställningen att pensionen är oantastbar, d. v. s. att arbetstagaren har ett fribrev om han avgår från sin tjänst i förtid, kan betraktas som ett utflöde av en företagsekonomisk bokföring, där framtida pension är en kostnad för arbetskraften. De medel som reserveras för att täcka kostnaden anses som arbetstagarens. Om an- ställningen xavbrytes, har arbetstagaren anspråk på ett vederlag motsvarande hans andel av reserverade medel. Det har icke varit fråga om någon oförmedlad övergång från den äldre uppfattningen till uppfattningen, att pensionen intjänats successivt under anställningen och att utfästelse om pension därför är förenad med fribrev vid förtida avgång. Man har ett mellanled. Pensionsåtaganden betraktas som en skuld för företaget. De medel som reserverats anses som tillhöriga pen- sionsintressenterna. Det är då fråga om en kollektiv tillgång. De som läm— nar sin tjänst i förtid utträder därmed ur kretsen av intressenter. I vårt land har arbetsgivarna i stort sett haft att välja mellan två alter- nativ, nämligen att teckna försäkringar hos försäkringsbolag och att av- sätta medel till pensionsstiftelser. Metoden med försäkring har varit den dominerande vid pensionering av tjänstemännen, medan pensionsförsäk- ringar för arbetare varit sällsynta. SAF företog en undersökning rörande SPP-anslutningen för tjänstemän i augusti 1958 hos arbetsgivare inom SAF. De utsända frågorna besvarades av företag med 167 000 tjänstemän. Det to- tala antalet tjänstemän inom SAF var samtidigt omkring 190.000. De före- tag som i princip SPP-anslöt sina tjänstemän representerade bland svars— givarna 128 000 tjänstemän, eller 77 %. Det bör dock tilläggas, att företagen många gånger har givit sina tjänstemän utöver viss SPP-pension en komplet- terande pension från företaget. Med försäkring i försäkringsbolag är i detta sammanhang att likställa pensionering genom understödsföreningar. Vi har
i vårt land ett flertal understödsföreningar knutna till olika branscher eller företag som t. ex. Sjöbefälets pensionskassa, Sparbankernas pensionskassa, Bankernas pensionskassa, Svenska tobaksmonopolets pensionskassa för för- valtningspersonal och Svenska tobaksmonopolets pensionskassa för arbe- tarepersonal.
Försäkringsvägen har den fördelen, att företaget så långt försäkringen räcker helt avlyftes från sina förpliktelser gentemot den anställde. För före- taget har systemet likväl en nackdel. Företaget måste avstå likvida medel, vilka man måhända hade velat använda för investeringar i maskiner, bygg- nader m. 111. Vid sjunkande penningvärde blir privatförsäkringen också ogynnsam från synpunkten, att de penningenheter som betalas in har ett större realvärde än samma antal penningenheter, när de betalas ut efter inträffat pensionsfall. Företaget betalar i goda pengar, medan den anställde får dåliga pengar tillbaka.
Det svenska systemet med pensionsstiftelser innebär visserligen, att före- taget i likhet med vad som sker vid försäkring avstår medel till en utom- stående, nämligen -till pensionsstiftelsen. Likväl betyder sådan överföring stora fördelar framför försäkringsvägen. Om företaget är ett aktiebolag (liknande) är överföring av en fordran mot företaget skattemässigt lik- ställd med överföring av kontanta medel. Fordringen må stå ute så länge pensionsåtagandet består. Företaget har kunnat efter fritt skön bestämma förräntningen, det behöver inte heller erbjuda någon säkerhet. Försämras penningvärdet, får företaget samma favörer som alla andra gäldenärer. Skul- den har när den inlöses ett lägre realvärde än vid tiden för dess tillkomst.
Härtill kommer ytterligare en omständighet. En försäkring förutsättes som regel betalad efter en bestämd plan, vid försäkring av anställd van- ligen med kostnaderna fördelade på lika stora årliga avgifter under försäk- ringens uppbyggnadstid. Avsättning till pensionsstiftelse har varit frivillig och har kunnat ske med växlande belopp olika är. På detta sätt har man kunnat utjämna driftsresultaten under olika är.
Avsättningarna till pensionsstiftelser har under ett övergångsskede varit en metod att begränsa vinsten. Låt oss antaga att ett företag, som sedan gammalt betalat sina löpande pensioner med årets intäkter, övergår till att i pensionsstiftelse fondera medel avsedda att täcka kommande pensioner. Detta företag här dubbla pensionsutgifter fram till den tidpunkt, då fon- derna uppbyggts så att de svarar mot kapitalvärdet av utgående pensioner och av utfästelser om pension. Beaktar man att kostnaderna för en pension genomsnittligt kan slås ut på 40 år, inses att övergången från ett system till ett annat kan beröra ett långt tidsskede.
Vår nuvarande ordning med avsättning av medel till pensionsstiftelse har sitt ursprung i 1937 års lag om aktiebolags pensions- och andra personal- stiftelser. Lagberedningen konstaterar i sitt förslag SOU 1937: 13, att i aktie- bolagens balansräkningar i stor utsträckning redovisades såsom särskilda fon- der passivposter, som betecknade för visst av bolagsstämman angivet ända- mål reserverade vinstmedel. I betydande omfattning var det fråga om fon-
der avsedda att trygga utbetalningar av pensioner till personal anställd vid bolaget. Under 30—talets depressionsperiod hade det hänt, att vissa bolag nödgats tillgripa sådana mede]. Uppmärksamheten hade därigenom kommit att riktas på det förhållandet, att de förekommande fondbildningarna ej erbjöd den trygghet som pensionstagarna —— och mången gång jämväl aktie— ägarna och bolagets ledning — torde ha föreställt sig.
Som Hessler6 framhåller, utgick man tidigare från att man vid bildande av stiftelse hade att till stiftelsen avskilja reala förmögenhetsvärden. Stif- telseförmögenheten kunde inte utgöras enbart av en fordran mot stiftaren. 1937 års lag åsyftade att göra det möjligt att bilda stiftelser på enklare sätt. En pensionsstiftelse kan tillskapas av aktiebolag utan att det behöver vara fråga om att avskilja särskilda tillgångar, som sättes under förvaltning av en fristående styrelse. Sedan bolaget beslutat stiftelsens bildande i viss ord- ning, må vinstmedel överföras till stiftelsen på så sätt, att överföringen upp- tages i balansräkningen för räkenskapsåret i fråga. Stiftelsens förmögenhet utgör en på denna avsättning grundad fordran mot bolaget som stiftarföre- tag. Bolagets styrelse må samtidigt vara stiftelsens styrelse. Stiftelsens till— gångar tjänar som säkerhet för bolagets pensioner och utfästelser om pen- sion. Enligt den s. k. spärregeln i 8 & må bolaget inte utnyttja stiftelseförmö— genheten för sina pensionsutgifter med mindre stiftelsen efter gottgörelsen har kvar tillgångar motsvarande stiftelsens pensionsreserv. Med pensions— reserv avses då ett belopp motsvarande för utgående pensioner kapitalvär- det och för utfästelser om pension viss del av kapitalvärdet. Enligt 1929 års lag om tillsyn över stiftelser må stiftaren föreskriva att stiftelse skall undantagas från tillsyn. Denna möjlighet står inte öppen då fråga är om stiftelse bildad enligt 1937 års lag. I denna lag ges nämligen särskild före- skrift om att sådan stiftelse skall stå under tillsyn.
Bildandet av pensionsstiftelser uppmuntrades skattemässigt. 1937 inför- des i kommunalskattelagen anvisningspunkt 2 till 29 5 ett stadgande, att aktiebolag, som jämlikt lagen om aktiebolags pensions— och andra personal- stiftelser överfört medel till pensionsstiftelse, var berättigat till avdrag för avsättningen.
Omedelbart efter tillkomsten av 1937 års lag om pensionsstiftelser bilda- des ett stort antal stiftelser i den ordning som lagen anger. Efterhand spred sig emellertid uppfattningen, att ett företag kunde nå samma eller större förmåner genom att i stället bilda en pensionsstiftelse enligt allmänna stif- telserättsliga regler och avsätta medel till denna. Man hade allmänt kom- mit till den uppfattningen, att stiftelseförmögenheten även i detta fall skulle kunna utgöra en fordran på stiftarföretaget. Skattelagstiftningen innehöll inga regler om avsättning till andra pensionsstiftelser än stiftelser bildade enligt 1937 års lag. I skattepraxis kom även i detta fall avsättning att anses som avdragsgill. När det gällde avdrag för överföring som avsett enbart en fordran på stiftaren var rättsläget oklart. I praxis godkändes avdrag där
' Hessler, Om stiftelser, s. 197.
stiftaren var aktiebolag.7 Genom lagändringar 1955 undanröjdes slutligen Oklarheterna på denna punkt beträffande aktiebolag (därmed likställda juridiska personer). Hade en stiftelse bildats efter allmänna stiftelserätts— liga regler, var stiftaren inte heller bunden av de särskilda föreskrifterna i 1937 års lag. Han kunde ordna så att stiftelsen själv betalade ut pensio- ner eller förbehålla sig frihet att disponera över stiftelsens medel för gott- görelse utan att behöva taga hänsyn till om det i stiftelsen efter gottgörel- sen fanns kvar medel tillräckliga att täcka en pensionsreserv. Stiftelsen kunde också undantagas från tillsyn.
Nedanstående tabell utvisal antalet stiftelser bildade enligt 1937 års lag vid 1938 å1s utgång samt nettoökningen under vart och ett av åren 1939— 1952?
1938 173 1946 1939 1947 1940 1948 1941 1949 1942 1950 1943 1951 1944 1952 1945 Summa 1 028
Sedan 1952 har nybildningen praktiskt taget upphört. Även nyavsättning- arna har varit obetydliga. Tillgångar hos stiftelser bildade enligt 1937 års lag utgjorde den 31 december 1952 356,5 miljoner kronor. Motsvarande siff- ra var per den 31 december 1958 enligt uppgifter som inskaffats av utred— ningen 468 miljoner. Till en jämförelse må meddelas, att behållningen i övriga pensionsstiftelser sistnämnda dag utgjorde 5 514 miljoner kronor.
Det har blivit vedertaget att beteckna stiftelser bildade enligt 1937 års lag som bundna stiftelser och pensionsstiftelser bildade enligt allmänna stiftelse— rättsliga regler som fria stiftelser. Att en stiftelse är bunden betyder här, att stiftelsebildningcn skett på det sätt som angivits i 1937 års lag och är un- derkastad bestämmelserna i denna lag. Att stiftelsen är fri innebär närmast att stiftaren sökt att nå frihet från de särskilda kontrollföreskrifter som de lagstiftande ansåg väsentliga vid tillkomsten av 1937 års lag.
Efter införandet av 1937 års lag har icke tillkommit någon lagstiftning som avser den civilrättsliga regleringen av pensionsstiftelser. På Skattelag- stiftningens område har däremot företagits viktiga ändringar. Främst har det varit fråga om att bestämma till vilket belopp avsättning till pensions- stiftelser högst skall medges som avdragsgill omkostnad. Lagstiftaren har också ansett sig böra ställa som villkor för avdragsgillhet, att pensionen skall grundas på utfästelse av arbetsgivaren.
Till en början fanns inga bestämmelser om avsättningarnas storlek. Det
RÅ 1939 ref. 68 II, RÅ 1940 ref. 36 . & Tabellen har hämtats från företagsbeskattningskommitténs förslag till ändrad företagsbe- skattning, SOU 1954: 19 5.273. 3—610158
förutsattes, att avdrag skulle medges så snart man inte hade anledning att an- taga annat än att överförda medel skulle komma till användning för avsett än- damål. 1950 infördes en lagändring med verkan från och med 1952 års taxe- ring. Enligt anvisningspunkt 2 till 29 å kommunalskattelagen skulle över- förda medel erfordras »för att säkerställa de pensioner jämte dyrtidstillägg eller andra därmed jämförliga tillägg, vilka enligt gjorda utfästelser eller inom vederbörande företag tillämpad sedvänja högst skola utgå». Härmed avsågs, att avsättningen icke skulle få överstiga vad som vid avsättningstill- fället motsvarade engångspremien för att säkerställa utfästelser och sed- vänjepensioner. Denna regel innebar, att företaget kunde låta avsättningen omfatta även kostnader som enligt vanliga grunder skulle hänföra sig till framtiden.
År 1951 infördes provisoriskt lagstiftning om investeringsskatt. Vid taxe- ring till denna skatt gällde vissa begränsningar av avdragsrätten, som åsyf- tade att avsättning icke skulle få avse framtida kostnader. Genom proviso- riska författningar genomfördes motsvarande begränsning beträffande in— komsttaxeringen för beskattningsåren 1952—54. Efter förslag av företags— beskattningskommittén överflyttades de provisoriska reglerna är 1955 till anvisningspunkt 2 till 29 & kommunalskattelagen.
Vid 1955 års lagstiftning, då anvisningspunkt 2 till 29 & fick sin nuvarande lydelse, genomfördes också strängare krav på pensioneringens kvalitet. En- ligt 1950 års lagstiftning kunde avsättning avse s. k. sedvänjepensioner. Härmed åsyftades icke blott utgående pensioner utan även blivande pensio- ner åt anställda, detta även om den anställde icke fått något löfte om pen- sion. Genom 1955 års lagstiftning uppställdes kravet, att avsättning skulle avse pensioner »enligt gjorda bindande utfästelser». Av företagskommitténs betänkande framgår, att till grund för lagändringen låg uppfattningen att avdragsrätten i princip borde begränsas till ett belopp svarande mot värdet av faktiskt konstaterbara förpliktelser av pensionskaraktär. Att det skulle föreligga en civilrättslig förpliktelse överensstämde också med de anställdas intresse. .
1955 års lagstiftning innebar ytterligare en nyhet. Aktiebolag (vissa andra likställda juridiska personer) skulle jämväl i fortsättningen medges att låta överföringen avse en fordran för stiftelsen mot företaget. Som förutsättning härför skulle dock uppställas, att den skattskyldige utfärdat och till stiftel- sen överlämnat skuldebrev. Detta villkor, som har tillämpning även på bundna stiftelser, motiverades med att tvekan icke skulle behöva råda om att skulden till stiftelsen vid behov skulle infrias.
Avsättningarna till pensionsstiftelser har fått en avsevärd omfattning. Som förut nämnts utgjorde avsättningen till bundna stiftelser vid 1952 års utgång 356 miljoner kronor. Företagsbeskattningskommittén beräknade, att den sammanlagda förmögenheten hos fria pensionsstiftelser vid samma tid- punkt icke understeg 1 500 miljoner. Sammanlagt skulle enligt kommitténs beräkningar i pensionsstiftelser finnas omkring 1 900 miljoner. Under åren därefter har mycket betydande belopp avsatts till pensionsstiftelser. Enligt
uppgifter som inskaffats av utredningen utgjorde pensionsstiftelsernas för- mögenhet vid 1958 års utgång 5 982 miljoner kronor. Under år 1959 torde ytterligare ha avsatts omkring 600 miljoner, medan avsättningarna 1960 sannolikt icke varit så betydande. Antages att ränta och annan avkastning utjämnas av löpande pensionsutgifter, skulle stiftelsernas samlade förmö- genhet den 31 december 1960 uppgå till minst 6 600 miljoner kronor.
För den anställde har det varit en väsentlig skillnad mellan pensionering genom försäkring och pensionering genom arbetsgivaren med medel fonde- rade i pensionsstiftelse. Frågan om den enskildes rätt har i det förra fallet knappast föranlett tvister. Visserligen kan till en försäkring knytas villkoret, att den försäkrade skall stanna i tjänst till pensionsåldern. Sådana villkor har dock varit sällsynta. Det har ansetts naturligt, att den anställde vid av- gång i förtid får ett fribrev motsvarande hans andel i reserverade medel. Som nämnt har SPP, som har det ojämförligt största antalet pensionsförsäkring- ar på grund av tjänst, redan från början av sin verksamhet 1917 tillämpat principen om oantastbarhet.
Vid pensionering utan försäkring har det legat nära till hands för arbets- givaren att se fonderandet av medel enbart som en metod att möta komman- de utgifter för företaget. Det har inte varit lika naturligt som vid försäkring att den anställde vid förtida avgång skulle ha fribrev. Skattelagstiftningen har på denna punkt icke frampressat ändring. Som förut redovisats hade arbetsgivaren före tillkomsten år 1955 av nuvarande bestämmelser i anvis- ningspunkt 2 till 29 & kommunalskattelagen samma avsättningsmöjligheter när pension utgick på grund av sedvänja som när pensionerna grundades på utfästelser. Företagsbeskattningskommittén uppställde som mål, att rätten till avdrag för det skattskyldiga företaget skulle begränsas till ett belopp sva- rande mot Värdet av faktiskt konstaterbara förpliktelser. Som nämnts inför- des kravet, att pensioner skulle grundas på »bindande utfästelser». Där- emot ansågs det inte möjligt att föreskriva att utfästelserna skulle bygga på principen om oantastbarhet.
5. Arbetsmarknaden och ATP. Genom lagen 1959 om försäkring för all- män tilläggspensionering har alla inkomsttagare av tjänst eller annat för- värvsarbete tillerkänts pensioner som står i relation till den pensionerades tidigare inkomststandard. Detta innebär likväl icke, 'att privata pensioner från arbetsgivaren kommit att sakna betydelse. Full tilläggspension förutsät- ter, att pensionspoäng tillgodoräknats den försäkrade för minst 20 år. Är an- talet är lägre än tjugo, utgör pensionspoängen den del av full pension som svarar mot förhållandet mellan det antal år, för vilka pensionspoäng till- godoräknats honom, och talet tjugo. Reformen får full effekt är 1981. Men även bortsett härifrån finns utrymme för kompletterande privata pensioner. Pensionsåldern enligt ATP är 67 är lika för man och kvinna, medan den för privattj änstemännen vanligen varit 65 år för man och 60 år för kvinna. Det är också att märka, att ATP:s regel om att pensionspoäng skall avse medel— talet av de 15 bästa åren inte alltid ger en nivå motsvarande 2/3 av slutlö— nen, vilket anses vara målsättningen vid en god ålderspension. Medan
kroppsarbetarens realinkomst är relativt konstant från det han nått full utbildning fram till den tid krafterna börjar avta, har privattjänstemannen enligt tradition en stigande löneskala. Lönestegringen för privattjänsteman- nen fortsätter även efter uppnådda 50 år. För att privattjänstemannen skall nå den pension som betraktas som önskvärd behövs därför även efter 67 års ålder ett tillägg ovanpå ATP:s nivå. Vidare bör beaktas, att ATP uppstäl- ler en viss inkomstgräns. Inkomst anses inte som pensionsgrundande, om inkomsten ligger över 30 000 kronor enligt 1957 års penningvärde.
Tillkomsten av ATP föregicks av långvariga utredningar och av intensiv politisk debatt. Parterna på arbetsmarknaden har därför länge räknat med att frågan om tilläggspensioner skulle få sin lösning på ett eller annat sätt. Arbetsgivarna menade naturligt nog, att medel som avsatts till pensionsstif- telser borde kunna komma till användning för att möta företagens kostna- der enligt en kommande lagstiftning. På Svenska arbetsgivareföreningens initiativ införde företagen i stadgarna för sina pensionsstiftelser en klausul av innehåll, att stiftelsens tillgångar — i den mån de ej fordrades för tryg- gande av alltjämt kvarstående tidigare pensionsutfästelser _ skulle få an- vändas till sådana pensioneringskostnader som stiftarföretaget kunde kom— ma att åläggas genom lagstiftning (den s. k. SAF—klausulen). Enligt de sta— tistiska uppgifter som inhämtats av utredningen och avser den 31 december 1958 har 5 569 fria stiftelser, som står under tillsyn, i stadgarna en sådan SAF-klausul eller annan klausul avseende rätt att uttaga ATP—kostnader ur stiftelsen. Det totala'antalet fria stiftelser under tillsyn utgjorde 6 181.
Arbetsgivarna har också i stor omfattning gjort sina pensionsutfästelser till arbetarna beroende av ATP. I SAF:s normalpensionsreglemente för ar- betare förekommer en klausul av innehåll, att utlovad pension må nedsättas med de nya pensionsförmåner arbetstagaren kan bli berättigad att upp- bära.
Frågan om tidigare pensioners anpassning till det nya läget har tagits upp till förhandlingar mellan arbetsmarknadsparterna. Man har i stort nått över- enskommelser på tjänstemannasidan, medan man på arbetarsidan ännu be- finner sig på förhandlingsstadiet.
En central uppgörelse träffades den 30 juni 1960 mellan Svenska arbets- givar-eföreningen, å ena sidan, samt Svenska industritjänstemannaförbundet och Sveriges arbetsledareförbund, å andra sidan. Uppgörelsen har form av en rekommendation, vilken under hösten 1960 antagits av samtliga till SAF anslutna förbund. Den beräknas omfatta ca 200 000 anställda. Rekommen- dationen avser bl. a., att ålderspension, när full pension intjänats, skall ut- gå med 65 % av lönen beräknad på visst sätt för tiden från 65 år till 67 år (för kvinna från 60 år till 67 år) samt med 10 % av lönen för tiden därefter. För personer födda före 1914 tillkommer efter 67 år en utfyllnad bestämd med hänsyn till att dessa årsgrupper icke tillerkännes fulla ATP-förmåner.
De kompletterande pensionerna må beredas genom försäkring hos försäk— ringsbolag. De må också beredas >>på annat sätt, som kan anses vara betryg- gande». Enligt en uppgörelse i oktober 1960 har anordnats ett särskilt sy-
stem härför. Företagen ansluter sig till ett gemensamt Pensionsregistrerings- institut (PRI), vilket institut svarar för uträkning och utbetalning av pen- sioner. Företaget är också skyldigt att teckna kreditförsäkring hos ett sär- skilt nystartat försäkringsbolag, Försäkringsbolaget pensionsgaranti, ömse- sidigt (förkortat FPG). För den pensionsskuld som motsvarar dess åtaganden skall företaget avsätta medel till en särskild pensionsstiftelse (FRI-stiftelse). Av kompletteringsplanens förmåner är det endast den del av ålderspensio- nen som intjänats från och med den 1 januari 1960 som omfattas av PRI- systemet. I den mån tjänstemannen har rätt att räkna pension även för tidi- gare tjänsteår, behöver denna pensionsförmån icke skyddas på motsvarande sätt.
En uppgörelse mellan Handelns arbetsgivareorganisation (HAO), centrala gruppen, och handelstjänstemannaförhundet av den 9 september 1960 föl— jer industritjänstemännens modell. Detsamma är förhållandet med de upp- görelser som träffats under hösten 1960 av Tidningarnas arbetsgivareför- ening med Svenska journalistförbundet. Grafiska faktors- och tjänsteman— naförbundet och Handelstjänstemannaförbundet. Dessa uppgörelser inne- håller klausulen, att de kompletterande förmånerna även må beredas »på annat sätt, som kan anses vara betryggande». Arbetsgivarna inom handeln har anslutit sig till PRI-systemet.
Man beräknar, att pensionsskulden för FRI-utfästelser vid utgången av det första året, eller den 31 december 1960, kommer att uppgå till genom- snittligt 1 000 kronor för varje tjänsteman i intjänandeålder (d. v. s. man i ålder över 25 och kvinna i ålder över 30 år). I slutet av januari 1961 omfat- tade företag som anmält anslutning till FRI-systemet sammanlagt 65000 tjänstemän i intjänandeålder. Denna siffra har efter hand ökat till något mer än 90 000. Avsättningarna till FRI-stiftelser per den 31 december 1960 skulle enligt denna beräkning avse omkring 90 miljoner kronor.
För övrigt må här nämnas, att Kooperationens förhandlingsorganisation hösten 1960 träffat ett antal uppgörelser, som avser kompletterande pen- sioner åt tjänstemän och arbetare. Uppgörelserna beräknas innefatta på tjänstemannasidan 15—20 000 anställda och på arbetaresidan 20000. Ge- nomgående har förutsatts, att pensionsförmånerna skall säkerställas genom fondering i Konsumentkooperationens pensionsstiftelse, en för hela den kooperativa rörelsen gemensam stiftelse, där varje anslutet företag har ett konto som utvisar företagets i stiftelsen innestående pensionsfond.
De hittills träffade uppgörelserna bygger alla på principen, att pensions— utfästelser, i den mån pensionen intjänas i framtiden, skall vara förenade med fribrev. Pensioner Säkerställda i pensionsstiftelse blir på denna punkt jämförbara med pensioner i SPP. Enligt industritjänstemännens och ar- betsledarnas uppgörelse bestämmes fribrevets storlek efter en jämförelse med en SPP-försäkring. Enligt uppgörelsen skall vid annan än försäkrings- mässig pensionering intjänad pension beräknas, med iakttagande av löne— förloppet under den gångna tjänstetiden, på samma sätt som om pen- sionsförmånerna i sin helhet varit försäkrade i SPP.
KAPITEL III
Pensionsreserv och avdragsgill reserv
En utfästelse om pension betyder för arbetsgivaren åtagande att betala ett antal framtida poster. Vad arbetsgivaren kan komma att betala ut beror på flera skiftande betingelser. Ett löfte om ålderspension, som ges åt en arbetstagare i samband med anställandet, föranleder överhuvudtaget inte betalning av någon pensionspost, om arbetstagaren skulle avlida före pen- sionsålderns inträde. Till löftet kan ha varit knutet villkoret, att. pension inte utgår om arbetstagaren skulle lämna sin anställning i förtid. Hur många poster som skall betalas till den som inträtt i pensionsåldern med rätt till pension, blir beroende av dennes livslängd.
I olika sammanhang har man behov av att bestämma vilket belopp i kro- nor en utgående pension eller utfästelse om framtida pension representerar i ett givet ögonblick. Med hjälp av försäkringstekniska beräkningar faststäl— les sannolikheten av framtida händelser. Antagna prestationer diskonteras till sitt nuvärde. Den skuldpost som på sådana grunder antages vara mot- värdet till en särskild pension eller utfästelse om pension kan senare visa sig likaväl vara för liten som för stor.. Ju större gruppen av pensioner eller utfästelser är, desto större är dock sannolikheten för att det ena skall ta ut det andra och att den samlade skuldsumman är en riktig uppskattning av arbetsgivarens åtaganden.
Fondering i pensionsstiftelse är tänkt att avse medel att täcka en sådan försäkringstekniskt beräknad skuld till pensionstagare och bärare av pen- sionslöften.1 Den samlade skulden betecknas i 1937 års lag som stiftelsens pensionsreserv. Enligt 8 & denna lag är pensionsreserven det belopp, vilket »enligt försäkringstekniska beräkningsgrunder utgör täckning för kapital- värdet av de pensioner, som utgå eller på grund av utfästelse skolat utgå från bolaget, samt av bolagets utfästelser av pension att framdeles utgå till anställda och efterlevande till pensionstagare och anställda, ökat med en tiondel». Parentetiskt må anges, att ökningen med en tiondel avser ett säker- hetstillägg.
Att arbetsgivarens åtaganden bestämmes som en pensionsreserv har he— tydelse bl. a. när fråga uppkommer om arbetsgivaren skall få ta ut ersätt— ning från stiftelsen för sina utbetalningar av pensionsposter och andra pen— sionsutgifter. En pensionsstiftelse bildad enligt 1937 års lag har regelmäs- sigt som enda tillgång en fordran mot stiftarbolaget. Mot stiftelsens till- gång står således hos stiftarbolaget en skuldpost i dess balansräkning. Ar— betsgivaren (stiftarbolaget) utnyttjar stiftelsens medel på så sätt, att han
1 Här bortses från att avsättning till pensionsstiftelse är frivillig och att medlen därför ofta icke är tillräckliga att täcka pensionsreserven.
kvittar sina pensionsutgifter mot stiftelsens fordran på honom. Enligt ut- tryckssättet i 8 5 av 1937 års lag nedsätter han sin skuld till stiftelsen. Ar- betsgivaren (stiftarbolaget) är förbjuden att göra sådan avräkning på sin skuld till stiftelsen, om efter avräkningen skulden till stiftelsen skulle bli lägre än stiftelsens pensionsreserv. Med andra ord: kvittningsförbud råder så länge stiftelsens fordran mot arbetsgivaren (stiftarbolaget) är lägre än stiftelsens pensionsreserv.
Som framgår av det föregående fyller institutionen med pensionsstiftelse enligt 1937 års lag en funktion likartad aktiekapital, reservfond och skuld- regleringsfond hos ett aktiebolag. Pensionsstiftelsens tillgångar är en skuld- post i balansräkningen för stiftarföretaget (se aktiebolagslagen 101 5 5 mom.). Denna får ej nedsättas annat än då fråga är om pensionsutgifter. Nedsättning är förbjuden, om stiftarföretagets skuldpost till stiftelsen efter nedsättningen skulle bli lägre än den samlade skuldpost som betecknas som pensionsreserven.
Vad som nu sagts har till en del tillämpning även på fria stiftelser. Också här består stiftelsens tillgångar i de flesta fall av en fordran mot stiftarföre- taget. Den fordran som tillkommer stiftelsen skall uppföras i stiftarföreta- gets räkenskaper som en skuldpost. Beträffande förbudet för stiftarföreta- get att nedsätta sin skuld under ett belopp som svarar mot pensionsreser— ven gäller dock väsentliga skiljaktigheter. Stiftelsen kan ha till ändamål att själv bereda pension. Man talar då om beredandestiftelser. Det förutsättes att stiftelsen själv svarar för pensionsutgifterna. Dessa utgifter bokföres som stiftelsens, sedan stiftelsen tillförts medel härtill genom att stiftar— företaget betalat av på sin skuld till stiftelsen. Har man detta arrangemang, kan stiftelsen helt tömmas på tillgångar utan avseende å kvarstående pen- sionsutfästelser. Det förekommer också fria stiftelser, vilka i likhet med de bundna stiftelserna är konstruerade som pantstiftelser. Alla utbetalningar förutsättes gå genom stiftarföretaget. Det är vanligt att stiftarföretaget en- ligt stiftelsens stadgar har fri avräkningsrätt. Man kan diskutera om en så- dan stadgeklausul är förenlig med den allmänna stiftelserättsliga principen att stiftaren icke äger återtaga den egendom som lämnats till stiftelsen.2 Den vanliga uppfattningen bland dem som handhar tillsynen torde dock vara, att fri avräkning är tillåten, så snart icke annat är föreskrivet.
Tanken att medel i stiftelsen bör vara spärrade intill ett belopp som mot- svarar pensionsreserven har på några punkter vunnit erkännande även på de fria stiftelsernas område. Den s. k. SAF-klausulen som avser stiftarföre- tagets rätt att gottgöra sig för ATP-avgifter anger att stiftelsens tillgångar må utnyttjas endast »i den mån de ej erfordras för tryggande av alltjämt kvarstående tidigare pensionsutfästelser». Medel i FRI-stiftelser är spärrade på i huvudsak samma sätt som medel i bundna stiftelser.
Enligt utredningens mening bör spärr gälla generellt. I det följande före- slås, att de fria stiftelserna genom tvingande lagstiftning skall underkastas i huvudsak samma ordning som de bundna stiftelserna.
2 Se Hessler, Om stiftelser, s. 241 och 344 f.
Skattelagstiftningen bygger likaledes på tankegången att avsättningen till stiftelse bör avse en försäkringstekniskt beräknad skuldsumma. I an- visningspunkt 2 till 29 & kommunalskattelagen lföreskrives, att avdrag till pensionsstiftelse icke må medgivas med högre belopp än som erfordras för att »säkerställa» utfästa pensioner. Betalning av avgifter för en tänkt försäkring bestämmer storleken av den överföring till pensionsstiftelse som är avdragsgill vid beskattning.
Man kan diskutera varför fonderingen i pensionsstiftelse bör avse en försäkringstekniskt beräknad skuldsumma. Den enskilde arbetstagaren skulle kunna säga sig, att beloppet ofta måste visa sig vara för litet. Det läge i hans intresse, att så mycket medel fonderades som möjligt. Man kan tänka sig att till skuldsumman lägga ett säkerhetstillägg motsvarande ut- rymmet inom ett försäkringsbolags säkerhetsmarginaler. Så har också skett i 1937 års lag. Går man över denna gräns hamnar man i godtyckliga över- väganden. Skall fonderingen av säkerhetsskäl få avse 200, 300 procent av en pensionsreserv? Mot kraven på stora fonderingar kan också invändas, att arbetstagaren har sin fordran mot arbetsgivaren och att arbetstagaren får betalning fullt ut, om arbetsgivaren är solvent. Skulle arbetsgivaren likvidera sitt företag, är det tillräckligt med ett försäkringstekniskt beräknat belopp. Har stiftelsen ett sådant belopp till förfogande, kan den hos ett försäkringsbolag inköpa försäkringar, som täcker pensionsåtagandena.
Även arbetsgivaren skulle kunna mena, att ett försäkiringsteknis-kt be- räknat belopp icke är tillräckligt. För att nå full trygghet borde fondering- en vara högre. Att fond-era stora belopp skulle te sig särskilt lockande, om de fonderade beloppen finge undantagas vid beräkning av skattepliktig in- komst. I ett särskilt fall kan dock arbetsgivaren ha ett motsatt intresse. Har han haft pensionsutgifter, önskar han måhända att få gottgörelse för dessa ur stiftelsens medel. Han slipper då att redovisa utgifter som eljest skulle ha reducerat vinsten.
Beskattningspolitiskt kan det synas rimligt att medge företaget att de- bitera kostnaderna för arbetskraften samtidigt med att denna utnyttjas i produktionsprocessen oavsett det förhållandet, att pensionsutgifterna för arbetskraften utfaller först i framtiden. Medgivande om avdragsrätt för avsättning till pensionsstiftelse kan också ges med syfte att uppmuntra företaget att bevilja pensioner åt sina anställda. Principen om debitering efter kostnaden motiverar dock knappast högre avdrag än vad som mot— svarar medel tillräckliga att täcka en pensionsreserv. En arbetsgivare som lovat att själv betala pension är att jämföra med en arbetsgivare som teck- nat försäkring för sitt åtagande. I stället för att betala premier till ett för- såkringsbolag avsätter han medel till en pensionsstiftelse. Får han rätt till avdrag, som motsvarar vad han eljest skulle ha betalat i premier, är han skattemässigt att likställa med en företagare som anlitar försäkrings- vägen. Det saknar betydelse, att i det enskilda fall-et beloppet måhända
kommer att visa sig för litet att täcka alla betalningar. En annan gång gör arbetsgivaren en vinst därför att beloppet i stället varit för stort.
Enligt vad nu angivits skulle målsättningen vara denna: Medel i pen— sionsstiftelse skall vara spärrade intill ett belopp svarande mot vad som fordras för att täcka pensionsreserven. Vid beskattning medgives avdrag för avsättning till pensionsstiftelse intill samma belopp.
Den praktiska uppgiften — förutom införandet av en tvingande regel om spärr för medel i fria stiftelser — är att angiva, hur pensionsreserven skall beräknas.
Uppgiften är enkel då det är fråga om arbetsgivarens prestation till den pensionerade sedan pensionsfallet inträffat. Det kan visserligen råda de— lade meningar om man vid pensionsreservens beräkning bör medtaga en— dast sådana pensioner som utgår på grund av utfästelse, eller om man skall ta hänsyn till varje pension som faktiskt utgår, oavsett om arbetsgivaren iklätt sig en förpliktelse mot arbetstagaren. Detta är dock en detalj. Enig— het råder om att pensionsreserven skall motsvara kapitalvärdet av den livränta som avses. Problemen hänför sig till sådana försäkringstekniska frågor som räntefoten för kapitaliseringen och storleken av eventuellt sä— kerhetstillägg.
När det gäller pension som ännu inte börjat utgå är uppgiften mera komplicerad. Det är inte tillräckligt att antaga en regel av innehåll, att en utfästelse säkerställd i pensionsstiftelse skall jämföras med en utfäs— telse säkerställd med en försäkring. Man måste känna till hur de nödvän- diga premierna fördelas på olika år. Har utfästelsen inte varit förenad med fribrev, nödgas man här tillgripa fiktioner.
En svårighet sammanhänger med att företagen befunnit sig i övergången från en bokföringsmetod till en annan. I stället för att betrakta löpande pensioner som kostnader allteftersom de utfaller, har man samlat medel för att täcka kommande utgifter. Avsättningarna vid årets slut har inte enbart avsett de kostnader som svarar mot den arbetskraft som utnyttjats under redovisningsåret utan, så långt företaget förmått, även kostnader som hän- för sig till tidigare år, för vilka ingen fondering skett eller fonderingen varit otillräcklig. Det har tett sig naturligt att kostnadsmässigt antaga, att pen- sionsutfästelser varit gjorda tidigare än som faktiskt varit förhållandet. Ar- betsgivaren A lovar den 31 december 1955 arbetstagaren B en ålderspension om 1 000 kr. från fyllda 67 är. B är vid detta tillfälle 50 år gammal och har varit anställd i företaget sedan 1935. I böckerna upptages pensionslöftet som en skuldpost lika stor som ett löfte om samma pension, vilket givits det år då B anställdes, eller 1935, ja eventuellt redan vid en ännu tidigare tidpunkt.
Man har utgått från helt olika antaganden när pensionsreserven bestämts
för det ändamål som avses i 1937 års lag och när det gällt att fastställa det belopp intill vilket avsättning till pensionsstiftelse är avdragsgill vid taxe- ring till beskattning (den avdragsgilla reserven).
A. Pensionsreserv för stiftelser bildade enligt 1937 års lag. I förarbetena till 1937 års lag uttalar sig lagberedningen om hur utfästelse om pension skall bedömas vid beräkning av pensionsreserven. Värdet skall avse den pen- sionsrätt som vid beräkningstillfället »med avseende å tiden för fullgjord anställning må anses intjänad» (s. 80). Täckning skall beräknas även för utfästelse som icke upptager oantastbarhetsprincipen. Man har då att utgå från »att den anställde, till vilken pensionsutfästelse givits, kommer att kvarstå i sin anställning hos bolaget intill uppnådd pensionsålder» (s. 79). I kungl. brev den 24 nov. 1939 meddelas grunder för beräkning av pensions— stiftelses pensionsreserv. Där angives under II, att pensionsreserven för ut— fästelser om framtida pension till anställda skall utgöra 110 % av skillnaden mellan kapitalvärdet av utfästelserna och kapitalvärdet av >>de avgifter, som de (anställda) skulle haft att ytterligare erlägga för ifrågavarande ut- fästelser, därest dessa varit grundade på fasta, från dagen för anställ- ningen, eller, i den mån utfästelserna grunda sig på vunnen löneförhöjning, från dagen för löneförhöjningen och till pensionsåldern utgående avgifter».
De angivna reglerna innebär, att pensionsreserven skall motsvara ande- len i premiereserven hos ett försäkringsbolag för en försäkring tecknad på följande förutsättningar.
1. Försäkringen tecknas dagen för anställningen.
2. I den mån utfästelsen må anses grundad på löneförhöjning, tecknas en ny försäkring dagen för löneförhöjningen på höjningen av pensionen.
3. Avgifterna för försäkringen är fasta, d. v. s. det är fråga om lika stora årliga premier från dagen för anställningen till pensionsåldern för den för- säkring som avses under 1. och för tiden från respektive löneförhöjningar till pensionsåldern för de delförsäkringar som må föranledas av antagandet under 2. Den beskrivna metoden har fördelen att anknyta till det vanliga för- farandet när en arbetsgivare tecknat pensionsförsäkring för en anställd. Den kan vara lämplig att tillämpa när arbetsgivaren faktiskt givit sin ar- betstagare ett pensionslöfte på anställningsdagen och sedan fortlöpande beräknar utfästelsens andel i en premiereserv. I de allra flesta fall blir det emellertid fråga om att i efterhand beräkna pensionsreserv för en utfästelse om framtida pension. Stiftarföretaget A har lämnat en utfästelse till arbets- tagaren B, som vid den tidpunkt då utfästelsen gavs varit anställd 10 år i företaget. Vid beräkningstillfället ligger anställningsdagen 20 år tillbaka i tiden. Man har här icke längre säker kontakt med verkligheten. När en arbetsgivare tecknar en pensionsförsäkring, slår han vanligen ut kostna- den på lika stora premier från dagen för försäkringens tecknande. Föreskrif- terna i 1939'års brev kan sägas innebära, att man i stället gör antagandet, att arbetsgivaren-i samband med tecknandet inbetalar en premie som mot- svarar de kostnader, som borde ha slagits ut på den då förflutna delen av
anställningstiden. En korrekt beräkning enligt 1939 års brev förutsätter, att man känner pensionsförmånerna vid varje tidpunkt. Står pensionen i relation till lönen, är det löneförloppet som skall vara givet.
Försäkringsinspektionen brukar, när frågan kommer under dess pröv- ning som tillsynsmyndighet för bundna stiftelser, tillåta vissa förenklingar. Saknas fullständiga uppgifter om löneförloppet, låter man de senaste löne- siffrorna gälla även för tidigare år. Har pensionsutfästelsen avsett olika pensionsnivåer vid olika tidpunkter, fingeras den nuvarande nivån ha varit tillämplig redan från början, åtminstone om denna är högre än den tidigare nivån. Har ett företag nu en pensionsnivå om 60 procent av lönen men hade företaget tidigare pensioner om 40 procent, beräknas således pensionsre- serven med utgångspunkt från antagandet, att 60-procentsnivån varit till- lämplig hela tidsförloppet.
B. Audragsgill reserv enligt skattelag. I anvisningspunkt 2 tredje stycket till 29 & kommunalskattelagen bestämmes det belopp, för vilket avdrag för avsättning till pensionsstiftelse medgives (den avdragsgilla reserven), så— lunda.
»Vid beräkning av det belopp, vartill stiftelsens förmögenhet sålunda högst må uppgå, skall hänsyn tagas endast till den, som vid ingången av beskattningsåret uppnått tjugufem års ålder, och må de framtida avgifterna icke antagas lägre än de från tjugufem år till pensionsåldern oföränderliga avgifter, som skolat erford— ras för att säkerställa nu ifrågavarande pensionsförmåner. Oaktat vad nyss sagts. må den framtida avgiftsbetalningen anses grundad på från dagen för anställ- ningen och till pensionsåldern med oförändrade belopp utgående avgifter och må all personal för vilken bindande utfästelse gäller oavsett åldern medräknas. Härvid skall dock, om löneförhöjning erhållits under anställningstiden, avgiften för den del av utfästelsen, som belöper på eller kan anses belöpa på löneför- höjningen, beräknas utgå från dagen för löneförhöjningen. Ävenså skall, i fall av tilläggsutfästelse av annan anledning än nyss nämnts, avgiften för tilläggsutfäs- telsen anses utgå från den dag då denna gavs.»
Det citerade stadgandet rymmer två alternativ. Orden: »Oaktat vad nyss sagts . . . » till slutet på citatet ger en bestämning av pensionsreserven efter i princip samma metod som 1939 års kungl. brev. Enligt företagsbeskattnings— kommittén, vars förslag ligger till grund för nuvarande bestämmelser i an— visningspunkt 2, åsyftar detta avsnitt, att avsättningen skall avse »den exak- ta pensionsskulden» (s. 326). Detta alternativ tar enligt kommittén sikte på de extrema fall där en avsättning enligt det i lagrummet först omnämn- da alternativet inte skulle vara tillräcklig att täcka pensionsskulden.
Vid avsättning torde den skattskyldige undantagslöst tillämpa det alter- nativ som nämnes först i det citerade lagrummet. Den s. k. skatteschablo- nen innebär att mot en utfästelse om framtida pension skall antagas svara andelen i premiereserven för en försäkring, för vilken kostnaden skall för- delas över anställningstideu på grundval av följande antaganden:
1. Löftestagaren har varit oavbrutet anställd hos arbetsgivaren från det han uppnådde 25 års ålder fram till beräkningstillfället.
2. Arbetsgivaren började vid den presumerade anställningsdagen betala fasta, lika stora avgifter.
3. De pensionsförmåner som är utlovade vid beräkningstillfället har varit gällande ända från den enligt 1 antagna anställningsdagen. Vid beräkning av den avdragsgilla reserven får hänsyn icke tagas till an— ställd som vid ingången av beskattningsåret icke nått 25 år, även om denne till äventyrs fått löfte om pension. Ett huvudskäl för dessa regler har varit enkelhet vid tillämpningen. En pensionsutfästelses motvärde i den avdragsgilla reserven är vid en ålders— pension på 1 000 kr. från 67 års ålder densamma för alla män i samma ål— der (den har m. a. 0. ett enhetligt motvärde för varje femtioåring, ett an- nat enhetligt motvärde för varje femtiofemåring). På enskilt initiativ, bl. a. SPP:s, har utarbetats tabeller, ur vilka man kunnat utläsa en utfästelses motvärde i olika standardfall. Skattetaket ligger avsevärt högre än vad som motsvarar premiereserven för en sedvanlig försäkring. Man brukar antaga, att det medger en överfondering på cirka 30 %. Skattetaksregleringen bör ses mot bakgrunden av tidigare för den skattskyldige ännu gynnsammare regler. Företagsbeskattningskommittén förklarade visserligen, att det från rent skattemässiga synpunkter icke fanns skäl att medge rätt till fondering för framtida kostnader. Men kommittén ansåg sig likväl kunna göra någon eftergift till det från företagarhåll framförda önskemålet om rätt till överav— sättningar under goda vinstår.
Ingen av de två beskrivna metoderna, metoden att bestämma pensionsre- serv för bundna stiftelser eller metoden att beräkna skattetak enligt schab- lon, kan anses helt ändamålsenlig. Den förra metoden förutsätter tidskrä- vande beräkningar. En annan invändning är att man trots allt inte når den fullständiga avbild till en försäkring som man haft för ögonen. Är löneför— loppet inte känt, utgår man från det senast kända löneförloppet. Vid till- lämpning av spärregeln i 1937 års lag har detta förhållande dock inte känts såsom någon större nackdel. L'öneförloppet och därmed pensionsförmåner- na har i de flesta fall varit stigande. En arbetsgivare som vill gottgöra sig ur en- pensionsstiftelse har intresse av att lägga fram löneuppgifter för förflu- ten tid för att visa, att pensionsreserven är lägre än en reserv beräknad på nulöftet. Skulle han försumma detta, har likväl ingen skada skett för de pensionsberättigade. Tvärtom kan det för dem synas som en fördel, att pen- sionsreserven beräknats för högt.. Bedömningen blir emellertid en helt an— nan om man tänker sig, att denna metod skulle flyttas över till Skattelag— stiftningen. Skattetakets höjd skulle bli beroende av om den skattskyldige presenterade löneuppgifter för förfluten tid. I detta fall skulle det tvärtom ligga i arbetsgivarens intresse som skattskyldig att underlåta att lämna upp- gifter om tidigare utgående löner. Den illojale, som förklarade att han inte hade till hands löneuppgifter för tidigare år, skulle gynnas genom att få ett högre skattetak än den lojale, som ställde alla uppgifter till förfogande. Låt oss frånse detta. Det är praktiskt uteslutet att bygga en skatteregel om
avdragsgill reserv på förutsättningen, att den skattskyldige rörelseidkaren lämnar uppgifter om tidigare utgående löner. Det kan nämligen vara frå- gan om mycket långa tidrymder. De flesta företag torde inte ha kvar upp- gifter om vilka löner som utgick för 30 eller 40 år sedan.
Mot skatteschahlonen kan i sin tur invändas, att den ger utrymme för överavsättning och därmed en skattekredit, för vilken inte längre kan åbe- ropas tillräckliga skäl. Det kan inte heller komma i fråga att flytta över skatteschahlonens regler till civilrätten för att med hjälp av denna schab- lon bestämma vad som skall anses som spärrat i stiftelserna. En sådan re- gel skulle komma i strid med intresset att stiftelsemedel bör stå till arbets— givarens förfogande för bestridande av pensionsutgifter, förutsatt att det är fråga om överskott.
Vill man ha en gemensam metod för att bestämma pensionsreserv och avdragsgill reserv är det naturligt att återknyta till den centrala frågan på detta område: Vilken skuld till arbetstagaren representerar en utfäs- telse om framtida pension?
Är utfästelsen förenad med fribrev, ger själva utfästelsen svar på denna fråga. Skulden motsvarar kapitalvärdet på fribrevet. Ett belopp motsva- rande kapitalvärdet på fribrevet bör vara spärrat i stiftelsen. Avdrag bör medges för avsättning intill detta belopp. Det bör sakna betydelse om be- loppet i det särskilda fallet skulle vara högre eller lägre än vad som mot- svarar andelen i premiereserven för en vanlig pensionsförsäkring. Låter man frågan om det avdragsgilla beloppets storlek bli beroende av vad ar- betsgivaren faktiskt utfäst, stimulerar man till höga fribrev. Man behö- ver dock icke befara, att arbetsgivaren missbrukar tillfället till skatteav— drag. Mot intresset att få göra avdrag vid taxering måste arbetsgivaren nämligen väga möjligheten, att arbetstagaren lämnar sin anställning i för- tid med ett högre vederlag för sitt arbete än arbetsgivaren egentligen åsyf- tat att ge honom.
I sit-t förslag till lag om pensionsstiftelses verksamhet har utredningen upptagit ett stadgande, att utfästelse om framtida pension skall vid pen- sionsreservens beräkning motsvara kapitalvärdet av utfästelsen till den del pensionen enligt utfästelsen intjänats vid tillfället för beräkningen, detta värde ökat med ett säkerhetstillägg vilket enligt huvudregeln skall vara en tiondel. Samtidigt föreslås, att avdrag vid beskattning alltid skall vara tillåtet för den avsättning som fordras för att täcka denna pensions- reserv.
Pension—sreserven skall emellertid även omfatta poster som inte mot- svaras av en tillgång för den enskilde löftesbäraren liknande rätten till ett fribrev. Den pensionsreserv, som bestämmer vilka medel som är spär- rade, måste även omfatta utfästelser, till vilka är knutet villkoret att ar- betstagaren skall kvarstå i tjänst vid inträffat pensionsfall. Motsvarande gäller också beskattningsreglerna. Så är förhållandet även om man skulle antaga utredningens förslag, att utfästelse efter visst datum icke får ta- gas i beaktande vid beräkning av den avdragsgilla reserven med mindre
utfästelsen är förenad med fribrev. Hän-syn måste nämligen tagas till äld- re utfästelser som är antastbara. Det är därför nödvändigt med en regel som bestämmer, hur en utfästelse skall översättas till ett kapitalvärde även om till utfästelsen inte skulle vara knutna några regler som kan ge ledning hur detta värde skall bestämmas.
En regel om utfästelsens kapitalvärde vid beräkningstillfället bör bygga på en rimlig fördelning av pensionskostnaderna över hela den beräknade anställningstiden fram till pensionsåldern. Kapitalvärdets storlek bör där- för vara beroende av hur stor del av den antagna sammanlagda anställ- ningstiden som har tillryggalagts vid beräkningstillfället. Regeln bör vara lätt att förstå för den enskilde arbetstagaren, den bör också vara enkel att tillämpa.
I statens allmänna tjänstepensionsreglemente av 1959 uppställes regler om egenlivränta, varmed avses den livränta som utgår till person som av- gått från tjänsten utan samband med pensionsfall. Fulla pensionsförmå- ner motsvarande 65 % av anställningshavarens pensionsund'erlag förut- sätter ett visst antal tjänsteår, dock minst 30 år. Vid beräkning av egen- livränta skall man beakta även tid från avgången intill utgången av den kalendermånad, varunder anställningshavaren fyller 65 år. Har tjänste- mannen vid avgången icke fullt antal år, reduceras pensionsförmånen li- neärt. Den utgör så stor del av hel pensionsförmån som svarar mot för- hållandet mellan antalet tillgodoräknade tjänsteår och det för hel pen- sionsförmån erforderliga antalet.
Vid pensionering i SPP brukar företagen utgå från en inträdesålder för män av 25 år och en pensionsålder av 65 år. Pensionens kapitalvärde bygges sålunda upp på 40 år. Enligt den centrala överenskommelsen an— gående kompletterande pensionsförmåner för tjänstemän gäller en mot- svarande föreskrift. Om en person anställes efter fyllda 25 år, skall den pension han erhåller byggas upp på den kortare tid som återstår fram till pensionsåldern. Huruvida arbetstagaren i sådant fall fått löfte om full pension har berott på omständigheterna.
På grundval av dessa överväganden har utredningen uppställt en regel byggd på följande principer. Pensionsreserven är kapitalvärdet av intjänad del av pensionen, detta värde ökat med ett säkerhet'stillägg som i normal— fallet utgör en tiondel. Den intjänade delen av pensionen bestämmes lineärt. Till grund lägges nulöftet. Uppbyggnadstiden är lika med tiden från anställ- ningens början fram till pensionsåldern, dock högst 40 är räknade från pensionsåldern och tillbaka i tiden. Pension anses intjänad med så stor del av den vid beräkningstillfället utfästa pensionen som motsvaras av förhål- landet mellan antalet förflutna tjänsteår och antalet tjänsteår från anställ- ningen till den pensionsålder som avses i utfästelsen, dock bortsett från tjänsteår fjärmare än fyrtio år före pensionsåldern.
Här må lämnas några exempel på beräkning av den skuldpost, som efter den föreslagna metoden svarar mot en pensionsutfästelsc.
1. En manlig tjänsteman anställes vid 23 års ålder och får då löfte om
ålderspension från 65 år med 10000 kronor om året. Vid beräkningstill— fället har tjänstemannen fyllt 30 år. Den tänkbara tjänstetiden är 42 år, men av denna medräknas endast 40 år. Upphyggnadstiden för pensionen börjar löpa vid den tidpunkt tjänstemannen fyllde 25 år (65 — 40 = 25).
5-10 000 T __ 1 250 kro-
nor från 65 års ålder. Andelen i pensionsreserven utgör kapitalvärdet av denna livränta. Detta värde beräknas enligt vanliga försäkringsmässiga grunder.
2. En kvinnlig tjänsteman anställes vid 30 års ålder och får då löfte om ålderspension från 60 års ålder med 6 000 kronor om året. När hon är 35 år, höjes pensionen till 8000 kronor om året. Vid beräkningstillfället har hon fyllt 40 år. Upphyggnadstiden för pensionen är i detta fall 30 år. In- tjänad livränta skall beräknas på nulöftet, d. v. s. 8000 kronor om året. Vid beräkningstillfället är intjänad en ålderspension från 60 års ålder be-
10-8000
räknad sålunda: —30—— = 2 667 kronor. Andelen i pensionsreserven är kapitalvärdet av denna livränta.
3. En manlig tjänsteman anställes vid 35 års ålder och får då löfte om ålderspension med 13 000 kronor om året mellan 65 och 67 års ålder. Från det tjänstemannen fyllt 67 år skall pensionen enligt löftet — med hänsyn till då utgående folkpension och allmän tilläggspension — vara blott 2 000 kronor om året. När tjänstemannen är 40 år höjes den utlovade pensionen till 15 000 kronor respektive 2 500 kronor om året. Vid beräkningstillfället har tjänstemannen fyllt 45 år. Upphyggnadstiden för pensionen är 30 år. Intjänad del av pensionen skall beräknas på nulöftet, d. v. s. 15 000 kronor om året mellan 65 och 67 års ålder och 2500 kronor om året för tiden därefter. Vid beräkningstillfället har intjänats en ålderspension om __10-3133 000 = 5 000 kronor mellan 65 och 67 års ålder samt om ___10-320500 833 kronor för tiden därefter. Andelen i pensionsreserven är kapitalvärdet av dessa livräntor. Den föreslagna regeln kan betecknas som lineär i den meningen att in- tjänad del stiger med lika belopp varje år. Man utgår från nulöftet, d. v. s. utfästelsens innehåll vid beräkningstillfället. Metoden må därför benämnas den lineära nuvärdesmetoden. Hur denna förhåller sig till övriga metoder för beräkning av den skuldpost, som svarar mot en pensionsutfästelse, åskåd- liggöres av exempel i Bilaga 2. Vid beräkningstillfället är intjänad en livränta om
KAPITEL IV
Allmän motivering till den föreslagna lagstiftningen
Utredningen har till uppdrag bl. a. att överse pensionsstiftelsernas ställ- ning i civilrätt och skatterätt. Till behandling i ett första betänkande har utvalts frågor som ansetts särskilt brådskande. Utredningen har likväl sökt att se sambandet mellan olika delfrågor för att undvika provisorier. Tanken har varit, att de föreslagna reglerna skall lämpa sig att senare sam— manfogas med de ytterligare regler som må anses erforderliga. Institutet med pensionsstiftelser är dock så invecklat, att svårigheter kan tänkas möta vid tillämpningen av de nu föreslagna reglerna, vilka svårigheter bör undanröjas genom jämkningar i samband med ny lagstiftning.
I 1937 års lag om aktiebolags pensions- och andra personalstiftelser ges en noggrann reglering för de stiftelser som bildats enligt denna lag (de bundna stiftelserna). För övriga pensionsstiftelser (de fria stiftelserna) saknas däremot särskilda lagregler. De bundna stiftelserna representerar endast en mindre del av de tillgångar som finnes i pensionsstiftelser. Bund— na stiftelser hade den 31 december 1958 en samlad nettoförmögenhet av 468 miljoner kronor medan (fria stiftelser under tillsyn vid samma tid- punkt hade en nettoförmögenhet av 5456 miljoner kronor. Utredningen menar, att man bör söka att i framtiden få en gemensam lagstiftning om pensionsstiftelser. Ett förslag till sådan lagstiftning kan dock icke fram— läggas förrän utredningen hunnit genomgå samtliga de frågor som regle- ras i 1937 års lag.
Utredningen har i ett förslag till lag om pensionsstiftelses verksamhet sammanfört ett antal bestämmelser avsedda att äga tillämpning på både bundna och fria pensionsstiftelser, bestående och blivande. Av naturliga skäl har förslaget dock störst betydelse för de fria stiftelserna.
I de tilläggsdirektiv som gavs till utredningen den 4 september 1959 på— pekades, att avgifterna till den allmänna tilläggspensioneringen såvitt av— ser anställda erlägges av arbetsgivaren och att detta förhållande hade be- tydelse i samband med omregleringen av tidigare tillerkända pensionsför- måner. Avsättningar till pensionsstiftelse göres i syfte att avlasta företa- get från framtida utgifter för pensionering. Eftersom medel överföres till en fristående juridisk person, nås samtidigt effekten att företaget säker- ställer sina åtaganden i förhållande till de anställda. Utredningen anser det riktigt, att företaget får utnyttja stiftelsemedel för att gottgöra sig för sina kostnader för ATP-avgifter även om företaget icke skulle vara befogat här- till enligt stiftelsens stadgar. Det är likväl nödvändigt att i stiftelserna hål- les kvar medel tillräckliga att täcka en skuldpost motsvarande utgående pensioner och intjänad del av utfästelser om framtida pension. Gottgörelse
nr pensionsstiftelse för ATP-avgifter bör därför var-a tillåten endast om stiftelsen har överskottsmedel.
Utredningen har ansett det lämpligt att i ett sammanhang pröva för vil- ka ändamål arbetsgivaren må använda överskottsmedel i pensionsstiftel- ser. Det föreslås, att arbetsgivaren erhåller befogenhet _— oavsett innehål- let i stiftelsens stadgar —— att gottgöra sig för vad han utgivit såsom pen- sionspost eller avgift för pensionsförsäkring eller för annan kostnad i sam- band med pensionering. Utgiften skall avse arbetstagare, som omfattas av stiftelsens ändamål, eller dennes efterlevande. Gottgörelse beträffande av— gift till försäkring för allmän tilläggspension må avse den del av avgiften, vilken kan anses hänföra sig till lön eller annan ersättning åt person som nu sagts (4 5).
Man kan förutsätta, att berörda parter på arbetsmarknaden kan komma att vilja använda överskottsmedel även för ändamål som står nära pen- sionering. Utredningen har ansett detta vara en förhandlingsfråga och fö- reslagit, att arbetsgivaren efter samtycke i viss ordning eller i anknytning till bestämmelse i kollektivavtal skall äga använda överskottsmedel för ut- gifter avseende arbetstagare, som omfattas av stiftelsens ändamål, eller dennes efterlevande. Utgiften skall avse engångsunderstöd vid arbetstaga- res långvariga oförmåga till arbete på grund av sjukdom, lyte eller an- nat men eller vid dennes avgång ur tjänsten på grund av uppnådd ålder eller engångsunderstöd till efterlevande vid arbetstagarens frånfälle eller försäkring av sådana understöd (5 5). Med stöd av denna befogenhet må överskott användas exempelvis för att ge arbetstagaren förmånen av grupp- livförsäkring.
Enligt de överenskommelser som träffats om kompletterande pensionsför- måner för tjänstemannagrupperna har förutsatts, att pensioner skall kun- na säkerställas genom att medel avsättes till pensionsstiftelse. Arbetsgivare som anslutit sig till det s. k. PKI-systemet har förpliktat sig att inrätta en särskild stiftelse till vilken årligen skall avsättas ett belopp som motsvarar pensionsskulden enligt gjorda åtaganden. Arbetsgivaren bör från tidigare bestående stiftelser kunna till sin PRI-stiftelse Överföra medel, vilka blivit överflödiga därför att äldre pensionsåtaganden blivit ersatta av den all- männa tilläggspensionen. Detta önskemål har föranlett utredningen att framlägga förslag till allmänna regler om överföring av medel från en pensionsstiftelse hos en arbetsgivare till en annan stiftelse knuten till sam- me arbetsgivare (7 och 8 55).
Ett företag må utnyttja medel i sin pensionsstiftelse för pensionsutgifter eller för engångsunderstöd eller för överföring till annan pensionsstiftelse endast under förutsättning att i stiftelsen lämnas kvar medel tillräckliga att täcka den skuldpost som motsvaras av utgående pensioner och intjänad del av utfästelser om framtida pension. Vill lagstiftaren ge företagen vid- gade befogenheter att utnyttja stiftelsemedel, är det därför nödvändigt att fastslå hur denna skuldpost skall bestämmas. För stiftelser bildade enligt 1937 års lag finnes bestämmelser om pensionsreserv. Beträffande de fria
stiftelserna saknas motsvarande lagregler. Det är mycket vanligt att företa- get i samband med stiftelsens tillkomst förbehållit sig rätt till gottgörelse för pensionsutgifter utan hänsyn till om medel kommer att finnas kvar i stif- telsen efter gottgörelsen.
Av skäl som angivits redan i kapitel III har utredningen ansett, att be- stämmelserna om pensionsreserv i 1937 års lag icke passar för allmän till— lämpning. Utredningen har föreslagit nya bestämmelser avsedda att tilläm- pas både för fria och för bundna stiftelser (9 5). Med en stiftelses pensions- reserv förstås kapitalvärdet av utgående pensioner och, i fråga om pen- sioner som ännu ej börjat utgå, kapitalvärdet av utfästelser om pension till den del pensionen enligt utfästelsen intjänats vid tillfället för beräkningen, dessa värden ökade med ett visst säkerhetstillägg. I ett särskilt stadgande har givits föreskrift för det fall, att regler om intjänande icke knutits till utfästelser om framtida pension. Intjänandet bestämmes av förhållandet mellan antalet förflutna tjänsteår och hela den beräknade tjänstetiden med viss begränsning. Detta stadgande får betydelse främst vid beräkning av vad som skall antagas vara andelen i pensionsreserven för en utfästelse, till vilken är knuten villkoret att den anställde skall stå kvar i tjänst vid in— träffat pensionsfall (s. k. antastbar utfästelse).
En föreskrift att i stiftelse skall spärras medel tillräckliga att täcka pen- sionsreserven förutsätter en bestämd ordning för betalningarna. Med före- bild från den ordning som gäller för bundna stiftelser föreslås, att stif— telsen icke må utfästa pension och ej heller, så länge den är knuten till arbetsgivaren, betala pensionspost eller bestrida andra liknande utgif— ter (2 och 3 åå). Meningen är att arbetsgivaren själv skall göra utfästelser- na till sina arbetstagare och att han också skall svara för utbetalningarna med rätt att därefter söka gottgörelse, om stiftelsen har överskottsmedel.
Bunden stiftelse står under tillsyn. Av skatterättsliga hänsyn har det stora flertalet fria stiftelser låtit ställa sig under tillsyn. Alltjämt finns dock ett betydande antal pensionsstiftelser som är undandragna från tillsyn. Den av utredningen föreslagna lagen om pensionsstiftelses verksamhet inne— håller åtskilliga regler, vilkas efterlevnad kan kräva tillsynsmyndighets bi- stånd och kontroll. Utredningen förordar därför sådana ändringar av 1929 års lag om tillsyn över stiftelser, att pensionsstiftelse alltid skall stå under tillsyn.
Förslaget till lag om pensionsstiftelses verksamhet är avsett att gälla för sitt område oavsett innehållet i stiftelsens stadgar.
Skattereglerna om avsättning till pensionsstiftelse, vilka återfinnes i an- visningspunkt 2 till 29 5 kommunalskattelagen, fick i allt väsentligt sin nuvarande lydelse genom lagstiftning 1955. Företagsbeskattningskommit— tén betonade i sitt förslag, att institutet pensionsstiftelse utgjorde ett svagt underlag för fasta, rättvist verkande avdragsregler vid inkomsttaxeringen. För att nå en mera tillfredsställande lösning krävdes en särskild civilrätts- lig lagstiftning, som reglerade de fria stiftelsernas ställning i olika hänse-
enden. I propositionen 1955: 100 omnämnde chefen för finansdepartemen- tet pågående utredningar om en allmän tjänstepensionering och inledda överläggningar mellan organisationerna på arbetsmarknaden beträffande arbetarpensioneringen. Den omständigheten att skattereglerna senare kun- de behöva ändras ånyo var dock icke något skäl för uppskov. Vid en över- syn av företagsbeskattningen från konjunkturpolitisk synpunkt kunde man icke lämna pensions- och övriga personalstiftelser å sido.
Pensionsstiftelseutredningen vill framhålla, att efter tillkomsten av ATP och med hänsyn till redan verkställda och för framtiden beslutade höjning- ar av folkpensionen frågan om privata pensioner från arbetsgivaren icke' kommer att få samma sociala räckvidd som tidigare. Som framgår av den centrala uppgörelsen den 30 juni 1960 mellan Svenska arbetsgivareförening— en, å ena, och industritjänstemännen och arbetsledarna, å andra sidan, samt av övriga liknande överenskommelser kommer emellertid att i fram- tiden utgå kompletterande pensioner till betydande belopp. På Landsorga- nisationens initiativ har förhandlingar upptagits om kompletterande an— ordningar även för arbetare.
Den centrala uppgörelsen för tjänstemännen den 30 juni 1960 som se- dermera kompletterats med en uppgörelse mellan samma parter den 26 oktober 1960 förutsätter, att arbetsgivaren skall kunna fondera medel i pensionsstiftelse och att erforderliga avsättningar skall vara avdragsgilla i skattehänseende. Flera andra uppgörelser utgår från samma förutsätt- ningar.
Utredningen anser, att arbetsgivaren liksom hittills bör äga rätt till av— drag vid taxeringen för avsättning till pensionsstiftelse. Utredningen har dock menat att avdraget bör begränsas till att avse i huvudsak vad som motsvarar storleken av fondering för samma ändamål i ett försäkringsbolag. PRI-syste- met (systemet att utan försäkring säkerställa pensionsförmåner enligt den centrala uppgörelsen den 30 juni 1960) utgår också från avsättning enligt liknande grunder.
Nu gällande skatteregler ger den skattskyldige frihet att beräkna sina av- sättningar med utgångspunkt från en schablon. Denna schablon bygger på principen, att fonderingens storlek skall bestämmas försäkringsmässigt, men de antaganden som ligger till grund för beräkningarna har vidsträckta margi— naler. Taket för avsättningarna blir därför regelmässigt högre än som skulle motsvara andelen i uppsamlade medel hos ett försäkringsbolag för samma pensioner och utfästelser. Man brukar antaga, att fonderingen enligt schablo- nen ( Skattetaket) genomsnittligt ligger 30 procent över det belopp som skulle ha inbetalats till ett försäkringsbolag, om arbetsgivaren i stället hade valt att säkerställa sina åtaganden genom försäkring på sedvanliga villkor. Vid nämn- da antagande utgår man från att företagets personalbestånd har en normal sammansättning ur ålderssynpunkt. Av de i Bilaga 2 redovisade exemplen, som vardera omfattar löneförlopp för en anställd, framgår fonderingens stor— lek under varje år av anställningen efter olika metoder.
Antages det förslag till lag om pensionsstiftelses verksamhet som framlagts
av utredningen, kan man på ett rationellare sätt än tidigare bestämma intill vilket belopp avsättningar till pensionsstiftelse skall vara avdragsgilla. Pen- sioner och utfästelser om pension behandlas som försäkringsmässigt beräkna- de skuldposter till pensionstagare och bärare av pensionslöften. Avsättning medges i princip så långt detta erfordras för att tillföra pensionsstiftelsen me- del tillräckliga att täcka pensionsreserven. Hur pensionsreserven skall beräk— nas framgår av 9 & civillagsförslaget.
Utredningen har ansett att som villkor för avdragsgill fondering bör ställas, att arbetsgivaren ger sina utfästelser om pension nöjaktig kvalitet. Skattereg- lerna tjänar härvid ett självständigt syfte vid sidan av de civilrättsliga regler- na i lagen om pensionsstiftelses verksamhet. Utredningen föreslår, att för framtiden utfästelse om pension skall vara oantastbar i den meningen att ar- betstagaren skall ha rätt till fribrev vid avgång ur tjänsten utan samband med inträffat pensionsfall. För de närmare skälen till utredningens förslag på denna punkt hänvisas till motiven till förslaget till ny lydelse av punkt 2 av anvisningarna till 29 å kommunalskattelagen. Förslaget innebär på denna punkt, att från beskattning må undantagas och fonderas i pensionsstiftelse medel intill ett belopp motsvarande kapitalvärdet av de vid varje tidpunkt ut- gående pensionerna och av de fribrev som må vara knutna till utfästelser om pension. Ett pensionslöfte givet före den 1 juli 1962 skall dock enligt de när- mare regler som ges i övergångsbestämmelse medföra avdragsrätt även om rätt till fribrev ej knutits till löftet.
Att en företagare medges avdrag för avsättning till pensionsstiftelse inne- bär att han vid beräkning av sin skattepliktiga inkomst får taga i beaktande kostnader som först i framtiden kommer att föranleda utgifter. I sitt förslag till lag om pensionsstiftelses verksamhet har utredningen upptagit bestäm— melser om rätt för arbetsgivaren att använda överskott i stiftelse för att gott- göra sig vad han betalat i löpande pensioner, avgifter för ATP eller annan pensionsförsäkring (pensionspost eller avgift för pensionsförsäkring eller an— nan kostnad i samband med pensionering, 4 5 jämförd med 6 5).
Hittills har icke funnits några regler som ålägger företagaren att utnyttja medel som avsatts till pensionsstiftelse. Oavsett storleken av stiftelsens till— gångar har arbetsgivaren kunnat upptaga som avdragsgilla sina utgifter för pensionering.
Medges avdrag för avsättning till pensionsstiftelse, undantages från be- skattning medel som eljest normalt skulle ha tillförts företagets vinst. Det är icke lämpligt att sådana medel får kvarstå i stiftelse, om medlen icke längre erfordras för att säkerställa utgående pensioner eller utfästelser om pension och arbetsgivaren samtidigt har pensionsutgifter som faller inom stiftelsens ram. Finnes överskott ovanför en viss linje bör företaget utnyttja sina möjligheter till gottgörelse. I syfte att vinna denna effekt föreslår utred- ningen, att i Skattelagstiftningen införes en avtappningsregel av innehåll, att utgift av antydd art icke får föranleda avdrag vid intäktens beräknande om företaget kunnat gottgöra sig ur pensionsstiftelse utan att stiftelsens förmögenhet bringats att underskrida ett belopp motsvarande 120/100 av
stiftelsens pensionsreserv (tillägg till kommunalskattelagen 29 5 4 mom.). Utredningen förordar en övergångsbestämmelse, enligt vilken amorte- ringsbeloppen må begränsas under de två första åren då avtappningsregeln är i tillämpning. Ett flertal andra ändringar av Skattelagstiftningen föreslås; det är dock fråga om ändringar av mindre räckvidd.
Under den senaste tioårsperioden har företagen årligen avsatt betydan- de belopp till pensionsstiftelser. Avsättningarnas storlek låter sig beräknas relativt noga. Behållningen i pensionsstiftelser utgjorde enligt företagsbe- skattningskommittén vid utgången av 1952 omkring 1 900 miljoner kronor. Enligt utredningens statistiska undersökning var motsvarande siffra vid utgången av 1958 närmare 6 000 miljoner kronor. I allmänhet torde årligen ränta eller annan avkastning på kapitalet tillföras stiftelserna. Å andra si- dan har stiftelsernas kapital samtidigt utnyttjats för utgivande av pensio- ner och betalning av pensionsavgifter. Om man betraktar samtliga stiftel- ser över ett, har vad som tagits i anspråk snarast varit mindre än avkast- ningen. Den kraftiga ökningen av stiftelsernas totala förmögenhet beror till allt väsentligt på nyavsättningar. Under de sex åren 1953—1958 torde avsättningarna genomsnittligt ha varit omkring 600 miljoner kronor. Även för år 1959 har avsättningarna haft en liknande storleksordning.
Läget i framtiden blir i flera hänseenden ett annat. Sedan ett företag fonderat i pensionsstiftelse vad som motsvarar dess skuld på grund av utgående pensioner och utfästelser om framtida pension, blir ut- rymmet för nya avsättningar mindre. Ett bortfall inträder alltid beroende på utbetalningar av pension eller pensionsberättigades avgång med döden. Nya skulder föranledes av nya åtaganden eller av vad de anställda fortlöpande intj änar i fribrev. Utrymme för avsättning föreligger endast om de nya skuld- posterna är större än bortfallet. Även tillkomsten av ATP har påverkat bil- den. I den mån tidigare pensionsutfästelser avsåg bruttopensioner, där pen- sionsbeloppet skulle reduceras med vad den pensionsberättigade kunde kom- ma att uppbära i ATP, minskades företagets pensionsskuld. En stiftelse som icke hade medel tillräckliga att täcka sin pensionsreserv, fick kanske i stället ett överskott. Så länge detta överskott består, är nyavsättningar uteslutna.
Nya behov har dock anmält sig. Enligt FRI-systemet skall kompletterande pensioner för tjänstemannagrupper säkerställas i pensionsstiftelser. Detta system har vunnit anslutning av ett stort antal företag som förut haft sina tjänstemannapensioner försäkrade i SPP. Arbetsgivaren har att för varje år avsätta till FRI-stiftelse vad som motsvarar kapitalvärdet av under året in- tjänat fribrev jämte visst tillägg. De samlade avsättningarna till FRI-stiftel- ser beräknas för 1960 till omkring 90 miljoner kronor. Denna siffra får anta- gas förbli någorlunda konstant under de närmast följande åren. Ett bety- dande belopp torde kunna tillföras FRI-stiftelserna genom överföring av över- skott i äldre stiftelser. Här må antagas, att behovet av nyavsättningar för år
1960 är omkring hälften av 90 miljoner kronor, i varje fall icke mer än 50 miljoner kronor. Jämfört med de tidigare årliga avsättningarna på omkring 600 miljoner kronor är detta dock en mindre post.
De hittillsvarande bestämmelserna om det s. k. Skattetaket har givit före- tagen möjlighet att avsätta högre belopp än som svarar mot den verkliga skulden. Man brukar antaga, att Skattetaket genomsnittligt ligger 30 procent över det belopp som skulle ha inbetalats till ett försäkringsbolag om arbets- givaren i stället valt att säkerställa sina åtaganden genom försäkring på sed- vanliga villkor. De föreslagna nya avsättningsreglerna innebär, att rätten till avsättning begränsas. Till stiftelse må avsättas avdragsgillt högst det be— lopp som motsvarar en pensionsreserv bestämd enligt civilrättsliga regler. Det är ett känt förhållande, att åtskilliga företag avsatt mera än som svarar mot den verkliga skulden. Som exempel må nämnas, att många företag som haft försäkringar i SPP låtit beräkna skillnaden mellan det maximibelopp, som är avdragsgillt enligt skatteschahlonen, och andelen i premiereserven i SPP för att sedan göra avsättning till pensionsstiftelse för detta skillnadsbe- lopp. Helt allmänt torde dock sådana överfonderingar icke representera nå- gon faktor av betydelse. Det är känt, att flertalet storföretag i sina avsätt- ningar icke kommit upp till Skattetaket.
Nu anförda omständigheter pekar i riktningen att det kommer att finnas utrymme för endast obetydliga avsättningar i den närmaste framtiden.
Utredningen föreslår införandet av en avtappningsregel av innehåll att ett företag måste söka gottgörelse för pensionsutbetalningar och ATP-avgifter ur sin pensionsstiftelse så länge i stiftelsen finns överskott utöver vad som fordras för att täcka pensionsreserven plus 20 procent.
För företagarna måste det länge ha stått klart, att utrymmet för nyavsätt— ningar i framtiden måste bli mycket knappt. Ingen har kunnat förutsätta, att avsättning till pensionsstiftelse skulle bestå så länge företaget önskade. Det är naturligt att avsatta medel skall användas, när de behövs för sitt ändamål. Den av utredningen föreslagna avtappningsregeln innebär dock en nyhet i Skattelagstiftningen.
Det skulle vara av intresse att närmare beräkna vilka medel som på grund av den föreslagna avtappningsregeln må komma att återföras till beskattning. Utredningen har prövat flera uppslag att besvara frågan men icke kommit längre än till osäkra antaganden om ungefärliga siffror. Utredningen före— slår att avtappningsregeln tillämpas första gången vid 1963 års taxering. Det— ta innebär för ett företag med räkenskapsår : kalenderår, att regeln kommer att tillämpas för räkenskapsåret 1962.
Behållningen i pensionsstiftelser torde den 31 december 1959 ha uppgått till omkring 6 600 miljoner kronor. Man kan jämföra detta belopp med en premiereserv för pensionsförsäkring hos ett försäkringsbolag. SPst premie- reserv var den 31 december 1959 4 786 miljoner kronor. För SPP utgjorde ut- betalda pensioner (jämte återköp) år 1960 ett belopp av 86 miljoner kronor. Pensionskostnader belastande medel fonderade i stiftelse skulle med sam-
nia proportion för år 1960 utgöra 119 miljoner kronorl. Sannolikt har stoc— ken av pensionsberättigade i pensionsstiftelser en annan sammansättning än SFP:s. När det gällt äldre anställda torde företagen ofta ha ansett SPP-för— säkringar kräva för stora premiebetalningar och därför i stället valt att så- kerställa dessa anställdas pensionering genom att avsätta medel till pensions- stiftelse. Pensionskostnader belastande stiftelsemedel, d. v. s. företagets ut- gifter för egna pensioner som är Säkerställda i pensionsstiftelse, antages för år 1960 gissningsvis utgöra 200 miljoner kronor.
Avgifter till ATP skall enligt förslaget till avtappningsregel också räknas till de kostnader för vilka en företagare bör söka gottgörelse ur överskotts- medel i pensionsstiftelse. Avgifter för ATP till fonden nr 2 (privata arbets- givare med genomsnittligt minst 20 arbetstagare) har för år 1960 inbetalats med 246 miljoner kronor (preliminärt debiterade avgifter). Minst 2/3 av alla större företag torde ha medel avsatta i pensionsstiftelser. Bland små- företagen är pensionsstiftelser icke lika vanliga. Med en grov approximation må ATP-premierna för företag med pensionsstiftelser antagas utgöra sam- ma belopp som de preliminära avgifterna till fonden nr 2 eller för år 1960 246 miljoner kronor. Dessa företags utgifter för egna pensioner jämte ATP- avgifter skulle på grundval av nu angivna osäkra antaganden för år 1960 ha uppgått till sammanlagt omkring 450 miljoner kronor. ATP-avgifterna stiger relativt kraftigt. Enligt uppskattningar av riksförsäkringsanstalten skulle till fonden nr 2 inflyta år 1962 445 miljoner kronor i preliminärt de- biterade avgifter och 50 miljoner kronor i avgifter för slutlig reglering av debiteringen för år 1960. Under år 1962 skulle fonden nr 2 sålunda tillföras i avgifter sammanlagt omkring 500 miljoner kronor. Det är sannolikt att företagens egna pensionsutgifter även kommer att stiga något fram till sam- ma tidpunkt men ej i samma takt som ATP-avgifterna. Det sammanlagda beloppet av ATP—avgifter och egna pensionsutgifter för företag med pen— sionsstiftelse, kan för 1962 uppskattas till omkring 750 miljoner kronor.
Det är icke fråga om att återföra till beskattning ett årligt belopp av den- na storlek. Avtappningsregeln har för övrigt endast tillämpning på företag med överskott i sina pensionsstiftelser utöver 120 procent av pensionsreser- ven. Det är icke möjligt att utan stor omgång beräkna vilka företag som hade sådant överskott vid slutet av 1960, än mindre att fastställa överskott för 1962 eller att ange om överskotten då är tillräckliga att täcka de sam- manlagda pensionsutgifterna för samma företag. Låt oss framkasta att åter- föringar av stiftelsemedel som följd av den föreslagna avtappningsregeln _ genomförd fullt ut första året den är i tillämpning _ skulle komma att avse hälften av den samlade summan av pensionskostnader och ATP-avgif- ter för företag med pensionsstiftelse. Det skulle då vara fråga om ca 375 miljoner kronor för 1962 (1963 års taxering). Härmed må jämföras den
, 86 _ x __ _-=119. 4786 6600”x
samlade beskattade vinsten hos aktiebolag och ekonomiska föreningar. Den- na siffra utgjorde vid 1960 års taxering ett belopp om 2 300 miljoner kronor.
Även om avtappningsregeln enligt denna jämförelse har en begränsad eko- nomisk räckvidd, kan de ökade kraven på likvida medel kännas besvärande för det enskilda företaget. Har företaget stort överskott i pensionsstiftelse mot vilket svarar reversfordran på företaget, skall på reversen varje år amorteras ett belopp motsvarande de samlade pensionsutgifterna. Som förut nämnts har utredningen föreslagit en övergångsregel innebärande att ett företag äger att på tre år fördela avtappningen av överskott i pensionsstif- telse. Det är inte möjligt att uppskatta vad denna regel kan ha för betydelse i stort beträffande takten för återföring. Det nämnda beloppet 375 miljoner kronor vid 1963 års taxering kommer att reduceras, ovisst dock hur mycket.
KAPITEL V
Civilrättslig lagstiftning
A . Inledning
Åtskilliga av de gällande civilrättsliga reglerna om pensionsstiftelser har berörts tidigare i betänkandet. Vissa regler behandlas mera ingående i sam- band med de särskilda motiven till lagen om pensionsstiftelses verksamhet. Nuvarande bestämmelser om tillsyn över pensionsstiftelser redovisas vid motiven till föreslagna ändringar i 1929 års lag om tillsyn över stiftelser. Nedan skall lämnas, förutom vissa historiska data, en samlad redogörelse för grunddragen av den gällande civilrätten på pensionsstiftelsernas om- råde.
Pensionsstiftelserna kan indelas i två huvudkategorier. Den ena utgöres av pensionsstiftelser som bildats jämlikt 1937 års lag om aktiebolags pen- sions- och andra personalstiftelser (bundna pensionsstiftelser). Den andra avser pensionsstiftelser som bildats enligt de för stiftelser i allmänhet gäl— lande bestämmelserna ( fria pensionsstiftelser).
Bundna pensionsstiftelser. Enligt 1910 års aktiebolagslagstiftning ägde or- dinarie bolagsstämma, i samband med fastställandet av balansräkning för bolaget och sedan föreskriven avsättning skett till reservfonden, fatta be- slut om användningen av vinstmedel antingen till vinstutdelning eller till avsättning till en dispositionsfond eller till reservation i annan ordning eller till avsättning till fonder för särskilt angivna ändamål. I bolagets balans- räkning sknlle de belopp, till vilka fonderna uppgick, vart för sig uppföras bland skulderna. Reservfonden fick tillgripas för täckande av förlust först efter det att övriga fonder tagits i anspråk.
Bland fonder, som sålunda uppfördes i aktiebolagens balansräkningar, fanns i betydande omfattning fonder med ändamål att trygga utbetalning- ar av pensioner till bolagets personal eller att på annat sätt befordra per— sonalens välfärd, exempelvis genom beredande av sjukhjälp, hjälp vid olycksfall, begravningshjälp, studiebidrag m. m. Särskilt under depressions- perioder kunde behovet för vissa bolag att anlita reservfonden medföra, att dylika pensions- och välfärdsfonder först måste tillgripas; även eljest torde sådana fonder ha tagits i anspråk för annat än deras ändamål.
Spörsmålet om beredande av skydd för enskilda företags pensions- och välfärdsfonder behandlades vid 1935 års riksdag.1 I skrivelse den 5 april 1935, nr 141, anhöll riksdagen att Kungl. Maj:t ville till allsidig och skynd-
1 Motioner FK nr 12 och 98 samt AK nr 29 och 78 ävensom andra lagutskottets utlåtan- de nr 19.
sam utredning upptaga frågan om lagstiftning i syfte att få till stånd betryg- gande former för pensionering av anställda hos enskilda företag och sam- manslutningar.
Genom beslut den 15 november 1935 anbefallde Kungl. Maj:t lagbered- ningen att avge utlåtande över riksdagens nyssnämnda skrivelse. Lagbered- ningen upptog härefter till handläggning frågan om särskild lagstiftning för skyddande av aktiebolagens pensions- och andra personalfonder samt avgav den 10 februari 1937 förslag till lag om aktiebolags pensions- och and— ra personalstiftelser m. m. (SOU 1937: 13). Proposition i ämnet avläts den 23 april 1937 (nr 292),2 och lag om aktiebolags pensions- och andra perso- nalstiftelser utfärdades den 18 juni 1937 (nr 521). I samband härmed före- togs vissa ändringar i bl. a. 1910 års aktiebolagslag, 17 kap. handelsbalken, konkurslagen och 1929 års lag om tillsyn över stiftelser.
De bundna pensionsstiftelserna kan bildas endast av aktiebolag, inbegri- pet bankaktiebolag och försäkringsbolag. 1937 års lag avser att bereda skydd för bolagets fondering av vinstmedel för pensionering av anställda hos bo- laget eller efterlevande till anställda. En bunden pensionsstiftelses ändamål är uteslutande att trygga pensioner från bolaget. Stiftelsen kan icke själv ikläda sig pensionsförpliktelser eller utbetala pensioner. Lagen utgår från att bolaget utövar pensioneringen genom att självt lämna pensionsutfästel- ser och bestrida löpande pensionskostnader. En stiftelse med här angivna konstruktion brukar benämnas pantstiftelse till skillnad från beredande- stiftelse; se nedan 5. 63 och 69 ff.
Det förutsättes i 1937 års lag att full avtalsfrihet råder beträffande rätten till pension och villkoren för pensionsrättens inträde. Frågan om den ord- ning, i vilken utfästelse om pensionsrätt lämpligen bör ges, har lämnats utanför lagen. Då utfästelser om pension givits, utgör stiftelseförmögenhe- ten i första hand säkerhet för dessa utfästelsers fullgörande. Vad därefter kan återstå skall tjäna till tryggande av pension åt övriga anställda eller deras efterlevande efter billighet.
Med pension avses i 1937 års lag pension på grund av tjänst eller annan arbetsanställning åt den anställde efter avgång från anställningen, efter uppnående av viss ålder eller vid bestående förlust eller nedsättning av arbetsförmågan (invaliditet), samt efter den anställdes död åt efterlevan- de make och barn ävensom åt frånskild make.
I fråga om pensionsstiftelses ändamål äger bolaget bestämma att stiftel- sen skall avse tryggandet av pensioner allenast åt pensionstagare och an- ställda, som innehar vissa befattningar eller vissa slag av befattningar hos bolaget, samt efter sådan pensionstagares och anställds död åt efterlevande till denne. Dylik stiftelse kallas särskild pensionsstiftelse (t. ex. för tjänste— män eller för arbetare eller för en på annat sätt angiven grupp av anställda). Har någon inskränkning av stiftelsens ändamål icke gjorts, skall stiftel-
? Jfr första lagutskottets utlåtande 1937: 61 och riksdagens skrivelse 1937: 357.
sen avse tryggandet av pension till alla pensionstagare och anställda hos bolaget samt deras efterlevande utan begränsning till vissa kategorier. Så- dan stiftelse benämnes allmän pensionsstiftelse.
Beslut om bildande av pensionsstiftelse och om överföring av vinst- medel till sådan stiftelse fattas av ordinarie bolagsstämma. Vid bildandet skall bolagsstämman besluta benämning på stiftelsen. Benämningen skall innehålla ordet pensionsstiftelse och i fråga om särskild pensionsstiftelse jämväl ett kortfattat angivande av dess särskilda ändamål. I beslut om bil- dande av särskild stiftelse skall tydligt anges de befattningar eller slag av befattningar hos bolaget, vilka avses med stiftelsen. Överföring av vinstme- del till pensionsstiftelse beslutas av bolagsstämma vid fastställande av ba— lansräkning för föregående räkenskapsår. Pensionsstiftelse får icke bildas om ej minst 500 kronor överföres till densamma.
Beslutar bolagsstämma att bilda pensionsstiftelse, skall ofördröjligen ge- nom styrelsens försorg anmälan därom göras för registrering av stiftelsen hos aktiebolagsregistret.3 Sedan registrering skett, äger pensionsstiftelsen på grund av överföring av medel från bolaget till stiftelsen fordran hos bolaget till motsvarande belopp. Denna fordran äger dock bolaget ha hos sig innestående; 1937 års lag föreskriver ej att skuldebrev på beloppet skall utfärdas. Bolaget kan frivilligt göra avbetalningar på stiftelsens ford— ran. Stiftelsen kan däremot icke kräva betalning av bolaget före likvida- tion och således ej heller på grund av sin fordran begära bolaget i kon- kurs (jfr lagberedningens motiv till 1937 års lag s. 83 och 166).
Frånsett det för stiftelsebildning föreskrivna minimibeloppet äger bo— lagsstämman fritt besluta, hur mycket som skall överföras till stiftelsen. Det överförda beloppet kan alltså överstiga eller understiga det belopp, som enligt försäkringstekniska grunder fordras för tryggande av bolagets pensionsåtaganden.
I aktiebolags balansräkning får fond icke redovisas under benämningen pensionsfond eller understödsfond eller under annan benämning, som ut— märker att fonden bildats för tryggande av pension eller eljest för anställ- das eller deras anhörigas välfärd. Skuld på grund av överföring av medel till pensionsstiftelse skall redovisas i särskild post med upptagande av stif- telsens benämning. Därvid skall för sig anges a) skuld på grund av överfö- ring som beslutats vid balansräkningens fastställande, b) skuld för ränta för det år balansräkningen avser, i den mån avräkning mot utgifter ej skett, och c) skuld på grund av tidigare överföringar (101 g 5 mom. i 1944 års aktiebolagslag).
Stiftelsens hela förmögenhet kan bestå av fordran hos bolaget, men för- mögenheten kan också utgöras av annan egendom. Sådan annan egendom skall, i den mån penningmedel ej bör hållas tillgängliga för utbetalningar från stiftelsen, placeras enligt av Kungl. Maj:t i brev den 24 november
3 Bankaktiebolags och försäkringsaktiebolags pensionsstiftelser skall i stället registreras hos bankregistret och försäkringsregistret.
1939 fastställda föreskrifter. Sålunda skall egendomen anbringas i vissa närmare angivna slag av värdehandlingar eller också redovisas i sådana av bolaget utfärdade skuldförbindelser, för vilka stiftelsen äger säkerhet i dy- lika värdehandlingar.
Pensionsstiftelsens förvaltning kan handhas av bolagets styrelse. Emel- lertid kan också särskilda förvaltningsorgan förekomma. Ordinarie bo- lagsstämma äger besluta att särskild styrelse skall inrättas för stiftelsen. Sådan styrelse skall bestå av tre eller fem ledamöter, vilka — utom ord- föranden — skall väljas till halva antalet av bolagsstämman och till halva antalet av pensionstagare eller anställda. Ordföranden utses av de sålunda valda ledamöterna. I vissa fall kräver lagen att särskilt förvaltningsorgan finnes. Detta är fallet då annan egendom än fordran hos bolaget tillfaller stiftelsen eller fråga uppkommer om nedsättning av bolagets skuld till stif- telsen eller då eljest sådana förhållanden inträder, att intressekollision mel- lan bolaget och stiftelsen kan uppkomma. Är i dylikt fall särskild styrelse ej inrättad, skall god man för stiftelsen förordnas av rätten.
Bolaget skall i princip erlägga ränta på sin skuld till stiftelsen efter vissa i lagen angivna normer; dock föreligger ej skyldighet att betala ränta på belopp varmed stiftelsens förmögenhet överstiger stiftelsens pensionsre- serv. Till skydd för bolagets borgenärer har föreskrivits att högre ränta än sex procent för år ej må av bolaget gottgöras stiftelsen. Emellertid kan bo- laget helt fritaga sig från eller begränsa ränteplikten genom att göra förbe- håll därom vid stiftelsens bildande.
I den mån bolaget under ett räkenskapsår haft utgifter för betalning av pension eller för inköp av livränta eller överlevelseränta eller för betal— ning av pensionsförsäkringsavgifter för pensionstagare och anställda eller efterlevande till sådana personer, äger bolaget låta dessa kostnader av- räknas mot stiftelsens räntefordran på bolaget för samma räkenskapsår. Däremot har bolaget ej rätt att fritt använda stiftelsens kapital till bestri- dande av löpande pensionsutgifter. En sådan rätt skulle äventyra stiftelsens uppgift att i händelse av bolagets obestånd eller upphörande utgöra säker- het för utgående pensioner och gjorda pensionsåtaganden. Därför har stad- gats att stiftelseförmögenheten ej får nedbringas under det belopp som sva- rar mot stiftelsens pensionsreserv (den s. k. spärregeln). Med stiftelsens pensionsreserv avses vad som enligt försäkringstekniska beräkningar ford— ras för att täcka kapitalvärdet av de pensioner, som utgår från bolaget, och av bolagets utfästelser om pension jämte visst tillägg; Kungl. Maj:t har i brev den 24 november 1939 fastställt grunder för beräkning av pensionsre— servens storlek. Överskott över pensionsreserven får däremot användas till att gottgöra bolaget för de pensionsutgifter under räkenskapsåret, vilka ej kunnat avräknas mot stiftelsens räntefordran.
Då bolagets verksamhet upphör på grund av likvidation med konkurs el- ler utan konkurs, skall stiftelsens förmögenhet användas till fullgörande av stiftelsens uppgift att i pensionshänseende trygga bolagets personal mot de ogynnsamma verkningar som upphörandet av verksamheten kan medföra.
Därvid skall förmögenheten i första hand användas till täckande av ford— ringar på grund av pensionsrätt mot bolaget och i andra hand _— i den mån tillgångar återstår _ till gottgörelse åt övriga intressenter i stiftelsen, t. ex. pensionstagare, som utan att äga fordran på grund av pensionsrätt mot bo- laget faktiskt åtnjutit pension, ävensom anställda, vilka ej på grund av pen— sionsutfästelsc upptagande oantastbarhetsprincipen ägt fordran hos bola— get.
Vid likvidation utan samband med konkurs har likvidatorerna att er- lägga betalning till de med stiftelsen avsedda personer, som äge-r fordran på grund av pensionsrätt mot bolaget. För vad sålunda utgivits såsom be- talning för förfallna pensionsposter eller såsom gottgörelse för kapitalvär- det av pensionsrätten skall ersättning beredas bolaget genom avräkning på stiftelsefordringen med därå upplupen ränta; i vissa fall kan även ut- betalning av stiftelsemedel till bolaget förekomma.4 Resterar någon del av bolagets skuld till stiftelsen, skall återstoden erläggas kontant till stiftel- sen. Av stiftelsens behållning skall — med beaktande av vissa i lagen an- givna grunder _ tilldelning efter billighet ske till övriga intressenter i stif— telsen. Förslag till delning skall upprättas av särskilt förvaltningsorgan för stiftelsen och underställas tillsynsmyndigheten för prövning och fastställel- se. Skulle överskott uppkomma, skall detta tillfalla svenska aktiebolagens pensions— och understödsfond.5
Försättes bolaget i konkurs, får de som äger fordran mot bolaget på grund av pensionsrätt bevaka sina fordringar i konkursen. Rätt till utdelning fö- religger ej blott för oguldna före och under konkursen förfallna pensions- poster utan även för ett enligt vissa grunder beräknat kapitalvärde av pen- sionsrätten för tiden efter konkursen (jfr 139 & konkurslagen ). På grund av stiftelsens subsidiära betalningsskyldighet mot dem, vilkas pensions- fordringar godkännes i konkursen, har stiftelsen tillerkänts ställning av inedgäldenär i konkursen. Därest utdelning i konkursen utgår på pensions- fordringarna, skall utdelningarna i motsvarande mån avräknas från utdel- ningen till stiftelsen för dess fordran hos bolaget.
Pensionsfordran som tillkommer pensionstagare på grund av tjänst eller annan arbetsanställning, vilken innehafts av honom själv eller av anhörig till honom, åtnjuter i konkursen förmånsrätt enligt 17 kap. 4 & handelsbal- ken, Förmånsrätten gäller dock »ej för längre tid än sammanlagt ett år och ej heller för längre tid tillbaka än ett år innan konkursansökningen gjor— des». Även stiftelsens fordran mot bolaget äger förmånsrätt jämlikt 17 kap.
' Då stiftelsens medel ansetts höra i första hand användas till täckning av lägre pensioner, har föreskrivits att avräkning på stiftelsens fordran eller utbetalning ur stiftelseförmögenheten ej får ske i vidare mån än bolagets utgifter högst uppgår till vissa angivna årliga pensions— belopp. Högsta årsbeloppet utgör för anställds egen pension 6000 kronor och, beträffande familjepension, 2 000 kronor åt en pensionstagare (änka eller barn), 3000 kronor åt två pen- sionstagare, 3 400 kronor åt tre pensionstagare, 3 800 kronor åt fyra pensionstagare o. s. v.
** Fondens ändamål är att av de medel som tillfaller fonden utdela pensioner eller understöd åt dem, vilka varit anställda eller är anhöriga till dem som varit anställda hos svenska aktie— bolag, eller eljest befordra sådana personers välfärd. Statskontoret skall sköta förvaltningen av fonden och utdelning skall beslutas av en nämnd. Enligt vad som inhämtats har några medel hittills ej tillförts fonden.
4 5 handelsbalken i den mån dess fordran motsvarar de pensionsfordringar, som utgått med förmånsrätt enligt nämnda lagrum; dock har denna stiftel- sens förmånsrätt maximerats till pensionsfordringar intill belopp som nyss angivits i not 4. Till den del stiftelsefordringen icke utgår med sagda för- månsrätt är den förenad med förmånsrätt enligt 17 kap. 11 5 handelsbalken (d. v. 8. efter fastighetsinteckningar och förlagsinteckningar samt närmast före skatter).
Sedan konkursen avslutats, skall fördelning av pensionsstiftelsens behåll- ning äga rum. Därvid skall tilldelning först ske till dem som åtnjutit betal- ningsrätt i konkursen för fordringar på grund av pensionsrätt mot bolaget men ej fått full utdelning. Skulle medlen icke åtgå därtill, förfares på ena- handa sätt som vid likvidation utan konkurs, d. v. s. medlen fördelas efter billighet mellan övriga intressenter i stiftelsen; överskott som därvid må uppkomma tillföres svenska aktiebolagens pensions- och understödsfond.
Fria pensionsstiftelser. De fria pensionsstiftelserna kan bildas av alla före- tagstyper, såväl juridiska som fysiska personer. Aktiebolagen har alltså möjlighet att välja mellan den bundna och den fria stiftelseformen.
Fria pensionsstiftelser är i princip underkastade bestämmelserna i 1929 års lag om tillsyn över stiftelser.6 Denna lag innehåller en del stadganden av civilrättslig natur (jfr dess 1, 6 och 7 åå) men är, såsom antydes av dess rubrik, i själva verket att betrakta som en kontrollag; någon utförlig reg— lering av stiftelseinstitutet i dess helhet innefattar lagen icke. I avsaknad av närmare lagbestämmelser har de fria pensionsstiftelserna utvecklat sig efter olika mönster. Skattelagstiftningen har dock åstadkommit viss reglering av och likformighet mellan dessa pensionsstiftelser.
Bland rekvisiten för bildande av stiftelser i allmänhet ingår enligt Hess- ler7, att ett stiftelseförordnande meddelats, d. v. 5. att det givits en viljeför- klaring som går ut på att en stiftelse skall bildas och som innefattar angi- vande av stiftelsens ändamål, samt att det utsetts en förvaltare vilken åta- git sig att handha stiftelsen och verka för dess ändamål på föreskrivet sätt, alltså att stiftelsen har en styrelse.
Viljeförklaringen kommer till uttryck i stiftelseurkund eller i stiftelse— stadgar. Stiftaren äger i princip frihet att bestämma i fråga om stiftelsens ändamål, organisation, förvaltning m. m. Stiftaren ger i dessa hänseenden mer eller mindre utförliga föreskrifter i urkunden eller i stadgarna.
En stiftelses ändamålsbestämning kan principiellt icke ändras vare sig av stiftaren, stiftelsens styrelse eller destinatärerna. Ändring kan likväl vara möjlig, om det i stiftelseförordnandet gjorts särskilt ändringsförbehåll. Vi- dare kan stiftelseändamålet ändras av Kungl. Maj:t genom permutation. Vanligen aktualiseras ändring genom att det efter stiftelsens tillkomst in— träffar nya förhållanden, SOm rubbar de förutsättningar under vilka stif—
' Beträffande nämnda lags tillkomsthistoria må hänvisas till NJA II 1929 s. 227 ff. 7 Hessler, Om stiftelser, s. 165 f.
telseförordnandet givits. Vid ändring av en stiftelses ändamål har man i regel att söka ett nytt ändamål, som ligger det ursprungliga nära.
Det finns icke några allmänna regler om hur styrelsen för en stiftelse skall vara sammansatt och ledamot av styrelsen utses. Stiftelsens styrelse kan utgöras av styrelse för en annan juridisk person. I fråga om pensions— stiftelser innebär detta att stiftarföretagets styrelse kan vara identisk med stiftelsens. Ofta innehåller emellertid en pensionsstiftelses stadgar föreskrift om representation för de anställda i stiftelsens styrelse.
Liksom i fråga om de bundna stiftelserna möter intet hinder mot att en fri stiftelses hela förmögenhet består av fordran hos stiftarföretaget. I för- mögenheten kan även andra tillgångar ingå. Det är icke nödvändigt att ford— ringen löper med ränta.
En fri pensionsstiftelses stadgar är i regel så konstruerade att företaget kan gottgöra sig ur stiftelsen för vad företaget självt utgivit i pensioner eller pensionsförsäkringsavgifter. Denna rätt till gottgörelse är icke genom lagbestämmelser begränsad av någon spärr såsom beträffande de bundna stiftelserna. Icke heller direkt utbetalning av pensioner eller pensionsförsäk- ringsavgifter från stiftelsen förutsätter att en pensionsreserv skall vara täckt.
Lagregler saknas beträffande de fria pensionsstiftelsernas ställning i för— månsrättshänseende vid stiftarföretagets konkurs. Någon analogisk tillämp— ning av de för bundna pensionsstiftelser gällande bestämmelserna om för- månsrätt torde icke kunna komma i fråga för de fria stiftelsernas del.8
Ordningen för avveckling av en fri pensionsstiftelse har icke reglerats i lag.
Fria pensionsstiftelser skall i princip stå under tillsyn enligt 1929 års lag. Likväl ges undantag från skyldigheten för stiftelse att ställa sig under sådan tillsyn.
En fri stiftelse kan med avseende å pensioneringens utformning konstrue- ras på samma sätt som en bunden stiftelse, d. v. s. som en pantstiftelse med ändamål att trygga från stiftarföretaget utgående pensioner och företagets utfästelser om pension. Emellertid är det också möjligt att inrätta en fri stiftelse, som själv ombesörjer företagets pensioneringsverksamhet genom att lämna pensionsutfästelser och utbetala pensioner. Den senare typen av stiftelser kallas beredandestiftelser. Även blandformer av de nämnda stif— telsetyperna förekommer.
I likhet med de bundna pensionsstiftelserna kan de fria pensionsstiftel— serna vara allmänna eller särskilda stiftelser.
9 Jfr första lagutskottets utlåtande 1953: 36 s. 5 och Hessler, Om stiftelser, s. 236 ff. —— Vid 1953 års riksdag hemställdes (se motionerna FK nr 40 samt AK nr 51 och 88) bl. a. om översyn av gällande lagstiftning och om utredning i syfte att förmånsrätt skulle införas även för de fria pensionsstiftelserna. Med anledning härav anhöll riksdagen i skrivelse den 16 maj 1953 (nr 247) om utredning av frågan om ökat skydd för medel, som avsatts till pensions- stiftelser. En enkel fråga beträffande igångsättandet av den begärda utredningen framställdes vid 1954 års vårriksdag och besvarades av chefen för justitiedepartementet den 2 mars 1954 (prot. AK nr 8 s. 7).
Pensionsstiftelser som är knutna till endast ett företag benämnes enkla pensionsstiftelser. Flera företag -— t. ex. sådana som tillhör samma bransch eller har intressegemenskap av annat slag _ kan också gemensamt bilda och göra avsättningar till en fri pensionsstiftelse. Sålunda bildade stiftelser be- tecknas gemensamma pensionsstiftelser (bundna pensionsstiftelser kan ej upprättas gemensamt utan är alltid enkla stiftelser).
En stiftelse med pensionering som uteslutande ändamål kallas ren pen- sionsstiftelse. Har stiftelsen både pensionsändamål och annat ändamål _ i regel annat personaländamål — föreligger en blandad pensionsstiftelse (en bunden pensionsstiftelse kan icke vara blandad).
B. Särskilda motiv
1. Förslag till lag om pensionsstiftelses verksamhet 1 5.
Med pensionsstiftelse avses en av arbetsgivare grundad stiftelse som har till hu- vudsakligt ändamål att främja pensionering av arbetstagare och deras efterlevande
Någon allmän definition av begreppet pensionsstiftelse finns för närva- rande icke i svensk rätt. De bundna pensionsstiftelserna år civilrättsligt reglerade i 1937 års lag. Beträffande de— fria pensionsstiftelserna finns inga föreskrifter utöver dem som enligt 1929 års tillsynslag gäller stiftelser i all— mänhet (jfr dock 191 5 lagen om bankrörelse och 97 5 lagen om sparban- ker.) Vad som inom skatterätten avses med pensionsstiftelse är angivet i punkt 6 av anvisningarna till 53 & kommunalskattelagen.
Enligt 1 5 av den föreslagna lagen förstås med pensionsstiftelse i civil— rättslig mening en av arbetsgivare grundad stiftelse som har till huvudsak- ligt ändamål att främja pensionering av arbetstagare och deras efterlevan- de. Denna beskrivning är avsedd att med viss begränsning inrymma alla typer av stiftelser, som allmänt betraktats såsom pensionsstiftelser. Beskriv— ningen omfattar sålunda bundna och fria pensionsstiftelser, rena och blan- dade pensionsstiftelser, pantstiftelser och beredandestiftelser, enkla och ge— mensamma pensionsstiftelser, allmänna och särskilda pensionsstiftelser. Vad som avses med nu angivna typer av pensionsstiftelser framgår av det inledande avsnittet till den civilrättsliga lagstiftningen.1
För att en blandad stiftelse skall anses som pensionsstiftelse råder enligt förslaget den begränsningen att pensionering skall utgöra det huvudsakli- ga ändamålet. Utredningen har övervägt att låta pensionsstiftelsebegreppet innesluta alla slag av stiftelser, i vilkas ändamål över huvud ingår pensio- nering. En så vidsträckt begreppsbestämning skulle omfatta jämväl sådana blandade stiftelser, där pensionering utgör ett ändamål av underordnad be- tydelse. Det har icke ansetts påkallat att göra dylika stiftelser till föremål för en lagreglering, som är inriktad enbart på pensionsområdet.
* Ovan s. 57 ff.
Det har även tagits under övervägande att göra lagens omfattning snä- vare och bestämma begreppet pensionsstiftelse som stiftelse, vars ändamål uteslutande är pensionering (ren pensionsstiftelse). Icke heller detta är en tillfredsställande lösning. I skatterättsligt hänseende fordras visserligen enligt punkt 6 av anvisningarna till 53 & kommunalskattelagen för att pen— sionsstiftelse skall anses föreligga bland annat, att stiftelsens kapital och av- kastning må användas endast till pensioner på grund av tjänst. Emellertid god- tages såsom pensionsstiftelser _ med de skatterättsliga fördelar detta in— nebär — jämväl vissa äldre stiftelser som förutom pensionsändamål har annat, pensionering närstående personaländamål, t. ex. utgivande av kapi- lalunderstöd som ej har samband med pensionering (rena kapitalunder— stöd).2 En förutsättning torde dock vara att det huvudsakliga ändamålet utgöres av pensionering. Avsättningar till sist berörda stiftelser är alltså för skattskyldig företagare avdragsgill utgift vid taxering av inkomst av rö- relse enligt reglerna för pensionsstiftelser. Det synes då rimligt, att dessa stiftelser så långt möjligt behandlas efter samma civilrättsliga regler som rena pensionsstiftelser. Exempelvis bör det vara möjligt att med stöd av den föreslagna 7 & överföra medel från sådan stiftelse till en annan pensions- stiftelse.
Det finns således fog för att låta civillagen avse förutom rena pensions- stiftelser jämväl sådana äldre blandade stiftelser, vilka skattemässigt god- iagits som pensionsstiftelser. Att göra räckvidden av det civilrättsliga pen- sionsstiftelsebegreppet beroende av skatteförfattnings innehåll och tillämp- ning kan dock icke anses lämpligt. Skatteförfattningen är på denna punkt *.n'äsentligen bestämd av speciella skattemässiga hänsyn. Den föreslagna ci— villagens omfattning bör bestämmas efter självständiga överväganden — framför allt intresset att säkerställa de pensionsberättigades ställning. I blandade stiftelser utgöres regelmässigt det andra ändamålet av personal- ändamål, t. ex. att lämna bidrag vid sjukdom eller arbetslöshet, till studier eller semester. Om det främmande ändamålet är pensionering närstående (jfr ändamål enligt förslagets 5 5), ter det sig särskilt naturligt att stif— telsen betraktas som pensionsstiftelse. Med hänsyn till det anförda har i lag- t'örslagets 1 & föreskrivits, att med pensionsstiftelse avses stiftelse, som har till huvudsakligt ändamål att främja pensionering av där angivna personer. Utredningen har utgått från att till pensionsstiftelser skall hänföras endast sådana blan'dade stiftelser, där det andra ändamålet är obetydligt och fram- står som en bisak i förhållande till pensionsändamålet.3
När det gäller att avgöra om ett pensionsändamäl är huvudsakligt eller
2 Jfr 1955 års ändringar av kommunalskattelagens regler om avsättning till pensions- stiftelse jämte övergångsbestämmelser nr 2 till dessa; se även SOU 1954: 19 s. 340 och prop. 1955:100 5. 330 och 336. Se också nedan 5. 157 f. 3 Jfr följande uttalande av chefen för finansdepartementet i anslutning till 3 5 förord- ningen om arvsskatt och gåvoskatt (prop. 1941:192 5. 148): >>För att ett ändamål skall anses såsom det huvudsakliga måste förutsättas, att detta ändamål, om man ser saken i stort, kan anses vara det egentliga föremålet för rättssubjektets verksamhet. Om detta i sin verksamhet främjar två ändamål, det ena i något större omfattning än det andra, är således icke det förstnämnda utan vidare att anse såsom det huvudsakliga. Därför fordras att ändamålet skall till sin omfattning vara så dominerande i förhållande till 5—610158
ej, får en prövning ske i det enskilda fallet främst med utgångspunkt från stiftelsens stadgar. I oklara lägen har man att söka bedöma vilket ändamål som för stiftaren varit det väsentliga ävensom att undersöka hur stiftelsen faktiskt fungerar.4 Gränsdragningen torde sällan bli svår. Sådan äldre blan- (iad stiftelse, som enligt gällande skatterätt behandlas såsom pensionsstif— telse, torde alltid vara att betrakta som dylik stiftelse även i civilrättslig mening. Jämväl stiftelse, vilken skatterätten icke godtager som pensions- stiftelse, kan tänkas falla under det civilrättsliga pensionsstiftelsebegrep- pet. Civilrättens pensionsstiftelsebegrepp är med andra ord avsett att vara något vidsträcktare än det nuvarande begreppet pensionsstiftelse på skatte- sidan. Det ankommer i sista hand på tillsynsmyndighet eller domstol att pröva, om stiftelse skall anses som pensionsstiftelse i civilrättslig bemär- kelse. Tilläggas må att en arbetsgivare alltsedan 1956 års taxering icke haft något ekonomiskt intresse att låta en nyinrättad pensionsstiftelse få ett främmande biändamål. Avdrag för avsättning till pensionsstiftelse har fått ske blott under förutsättning att stiftelsens ändamål uteslutande varit pen- sionering. Utredningen föreslår icke någon ändring på denna punkt.
Drives rörelse av fysisk person och har denne bildat en stiftelse som av- ser att säkerställa uteslutande hans egen pensionering, faller denna stiftel- se icke under den föreslagna lagen. Det är då nämligen ej fråga om pensio- nering av arbetstagare. Har vederbörande [däremot bildat en stiftelse, av— sedd att trygga både hans egen och arbetstagarnas pensionering, skall stif- telsen betraktas som pensionsstiftelse, därest pensioneringen av arbetsta- garna kan anses utgöra det huvudsakliga ändamålet. Motsvarande gäller om arbetsgivaren utgöres t. ex. av handelsbolag. Vid tveksamhet i nu berörda fall har man att, såsom nyss angivits, se till stiftarens avsikt med stiftelsen samt att bedöma, hur dennas verksamhet bedrives i praktiken.
En särskild fråga kan vara huruvida såsom pensionsstiftelser skall anses blott stiftelser för tjänstepensionering, grundade av arbetsgivare, och så- ledes icke sådana — sannolikt sällsynta _ stiftelser som tillkommit på an- nat sätt, t. ex. genom testamente av en tidigare ägare av ett aktiebolag. Den föreslagna lagtexten anger, att som pensionsstiftelse skall avses enbart stif- telse som grundats av arbetsgivare.
Lagen om pensionsstiftelses verksamhet förutsättes bygga på samma ar— betstagarbegrepp som lagen om allmän sjukförsäkring, lagen om yrkesska— deförsäkring och lagen om försäkring för allmän tilläggspension.5
En pensionsstiftelses ändamål behöver icke vara inskränkt till att avse just de arbetstagare, som är i tjänst hos företaget vid stiftelsens bildande. Även förutvarande arbetstagare mä omfattas av stiftelsen, vare sig de trätt i pension eller slutat sin anställning av annan orsak.
verksamheten i övrigt, att sistnämnda del av verksamheten ter sig såsom en oväsentlig bisak.» Se även Ebersteins Den svenska arvslotts- och gävobeskattningen (andra uppl.") s. 27 f.
Jfr också punkt 8 av anvisningarna till 53 å kommunalskattelagen samt uttalande av chefen för finansdepartementet i prop. 1942:134 5. 50 f.
4 Jfr Eberstein a. a. s. 28 f. 5 Jfr prop. 1959:100 3. 84 f samt riksförsäkringsanstaltens i oktober 1960 utfärdade anvisningar i skriften Vem är arbetstagare?
Kretsen av efterlevande, vilkas pensionering må tillgodoses genom pen- sionsstiftelse, är för de bundna stiftelsernas vidkommande jämlikt 1 å andra stycket 1937 års lag begränsad till make (även frånskild make) och barn. Beträffande de fria pensionsstiftelserna är det beroende av stadgar- nas innehåll, om stiftelsemedel över huvud skall anlitas till pensioner åt efterlevande. Det är icke nödvändigt att kretsen av efterlevande begränsas just på det sätt som skett i 1937 års lag.
Svensk lagstiftning innehåller ej heller någon allmän definition av be- greppet pension. Emellertid finns vissa lagbestämmelser angående pension, vilka kan vara av särskilt intresse i fråga om pensionsstiftelser.
Kommunalskattelagen upptager en del stadganden om vad som från skatterättslig synpunkt skall anses såsom pension. Den som vill utnyttja erbjuden avdragsrätt vid avsättning till pensionsstiftelse är bunden till de pensionsformer, som faller under där angivna bestämningar.
I 31 & kommunalskattelagen anges att med inkomst av tjänst skall lik— ställas pension. Enligt anvisningspunkt 1 till samma stadgande förstås med pension >>dels belopp, som annorledes än i följd av försäkring utgår på grund av föregående tjänsteförhällande, dels belopp, som utgår enligt lagen om folkpensionering, dels belopp, som utgår enligt lagen om försäkring för allmän tilläggspension, dels ock belopp som utgår på grund av pensionsför— säkring vare sig denna tagits i samband med tjänst eller annorledes».6 Av denna formulering att döma synes pension, som utgår annorledes än ge- nom försäkring, kunna utgöras t. ex. av ett belopp en gång för alla. Vad avser pensionsförsäkringsbegreppet enligt nämnda anvisningspunkt må framhållas bl. a. att temporära livräntor av olika slag kan förekomma. Vi— dare är efterlevandepensionen icke begränsad till att avse någon bestämd kategori av anhöriga. Ej heller uppställes vid invalidpension kravet att in- validiteten är bestående.
I 29 5 1 mom. kommunalskattelagen regleras den skattemässiga betydel- sen för arbetsgivaren av att han utger pension. Från bruttointäkten av rö— relsen må avdrag göras för allt som är att anse såsom driftkostnad, där- ibland pensioner åt personal som är eller varit anställd i rörelsen. I fråga om pensioner, som utges av arbetsgivare efter inträffat pensionsfall, råder ej någon inskränkning i avdragsrätten. Avdrag medges sålunda t. ex. för ett belopp en gång för alla.
Om förutsättningarna för avdragsrätt vid avsättningar till pensionsstif— telse gäller särskilda regler. Sålunda stadgas i punkt 2 av anvisningarna till 29 & kommunalskattelagen att skattskyldig >>må åtnjuta avdrag för me- del, som avsatts till pensionsstiftelse varom förmäles i punkt 6 av anvis— ningarna till 53 5 för pensionering av personal, som är eller varit anställd i rörelsen, eller efterlevande till sådan personal». Avdrag får enligt samma anvisningspunkt icke medges »med mindre pensioneringen anordnats på sätt i anvisningarna till 31 5 föreskrives som villkor för att livförsäkring skall hänföras till pensionsförsäkring».
aIfrå'igzalvarande anvisningspunkt innehåller en detaljerad beskrivning av vad som för- stås med pensionsförsäkring.
Vad beträffar den civilrättsliga sidan avses enligt 1 5 andra stycket 1937 års lag med pension i nämnda lag »pension på grund av tjänst eller annan arbetsanställning åt den anställde efter .avgång från anställningen, efter uppnående av viss ålder eller vid bestående förlust eller nedsättning av arbetsförmågan (invaliditet), samt efter den anställdes död åt efterlevande make och barn ävensom åt frånskild make». I motiven uttalas att under pensionering bör kunna hänföras ej endast utbetalning efter pensionsfal- let till den anställde eller till efterlevande till honom av periodiskt pen- sionsbelopp (livsvarig livränta för anställd, livsvarig livränta till efterle— vande och frånskild make, eventuellt upphörande i händelse av omgifte, till viss tid begränsad livränta för barn) utan också sådana smärre kapital— belopp, som tämligen allmänt vid pensionering eller vid pensionsförsäk- ring till lindrande av övergången till lägre inkomst utbetalas vid avgång från arbetsanställningen, efter pensionsålderns uppnående eller vid fullständig och varaktig arbetsoförmåga samt vid den anställdes död. Här må också nämnas föreskriften i 8 5 1937 års lag att stiftarföretaget må mot stiftelses räntefordran avräkna under året gjorda utgifter för betalning av pension el- ler för inköp av livränta eller överlevelseränta eller för betalning av pen- sionsförsäkringsavgifter för pensionstagare och anställda eller efterlevande till pensionstagare och anställda.
Pensionsformer som enligt vad nyss angivits ej varit avsedda att tryggas genom en bunden stiftelse är t. ex. a) större engångsbelopp eller engångs- belopp som icke har anknytning till en följande pensionering, b) temporära livräntor till andra än barn, c) pension till andra anhöriga än make och barn, såsom pension åt efterlevande föräldrar ävensom d) invalidpension. där invaliditeten ej är bestående.
För de fria stiftelserna råder icke någon inskränkning med avseende å pensioneringens utformning. Det kan nämnas att 191 5 lagen om bankrö— relse kort och gott talar om »pensioner» åt pensionstagare eller anställda hos bankaktiebolag samt efterlevande till pensionstagare och anställda, medan det i 97 5 lagen om sparbanker talas om »pensionering» av personal, som är eller varit anställd i sparbanks tjänst, eller efterlevande till sådan per- sonal. Beträffande de fria stiftelserna är det överlåtet på stiftaren att i stif- telseurkund eller stadgar bestämma vilka slags pensioner stiftelsen skall avse.
Det må särskilt understrykas att enligt kommunalskattelagen avdragsrät- ten för direkt utbetalade pensioner är mera vidsträckt än avdragsrätten för avsättning till pensionsstiftelse. Beträffande förstnämnda slag av utgifter uppställes inga begränsningar i vad avser pensioneringens utformning. Som redan nämnts är rätten till avdrag för stiftelseavsättning däremot betingad av att pensioneringen anordnats på det sätt i anvisningarna till 31 å kom- munalskattelagen föreskrives som villkor för att livförsäkring skall hänfö- ras till pensionsförsäkring.
Begreppet pensionsförsäkring enligt kommunalskattelagens anvisningar är i sin tur, åtminstone i vissa hänseenden, mera vidsträckt än pensions-
begreppet enligt 1937 års lag. Exempelvis godtager kommunalskattelagens anvisningar i motsats till 1937 års lag temporära livräntor, pension till efter— levande föräldrar ävensom invalidpensionering, även om invaliditeten ej är bestående.7 Försäkringsinspektionen, som är tillsynsmyndighet för bund— na stiftelser, torde anse sig skyldig att ingripa då stiftelsemedel användes till pensionering, som visserligen fyller kommunalskattelagens krav på pen- sionsförsäln'ing men ej kraven på pension i 1937 års lag.
Det kan ifrågasättas om det finns något sakligt skäl till att pensionsbe- greppct i 1937 års lag skall vara snävare än kommunalskattelagens pen— sionsförsäkringshegrepp. Därför skulle kunna övervägas, om man ej borde se till att pcnsionsbegreppet enligt 1937 års lag bringades i överensstäm- melse med det för avdragsrätt för stiftelseavsättningar normerande pen- sionsförsäluingsbegreppet i kommunalskattelagen. Från företagens syn- punkt torde emellertid de berörda differenserna sakna större praktisk be- tydelse. Dessutom passar kommunalskattelagens detaljerade regler icke i en civillagstiftning.
Utredningen har icke ansett lämpligt att i den föreslagna lagen om pen- sionsstiftelses verksamhet ge någon närmare definition av pcnsionsbegreppet.
2 %.
Pensionsstiftelses medel skola tjäna såsom säkerhet för pensioner som utgå från arbetsgivaren och, i fråga om pensioner som ännu ej börjat utgå, för arbetsgiva— rens utfästelser om pension.
Pensionsstiftelse må ej utfästa pension. Sker det ändå, är utfästelsen ogiltig. Lämnar arbetsgivaren utfästelse med villkor att pension skall utgå i den mån pensionsstiftelses medel förslå därtill, är villkoret ogiltigt och svarar arbetsgiva- ren för sin utfästelse utan avseende å villkoret.
Första stycket. De bundna pensionsstiftelserna brukar betecknas som pantstiftelser, varmed åsyftas att stiftelsen icke driver pensioneringsvcrk- samhet utan att den enbart har funktionen att tjäna som säkerhet för pen— sioner från arbetsgivaren. Utmärkande är således att arbetsgivaren själv lämnar utfästelser om pension till sina arbetstagare och deras efterlevande samt med egna medel betalar löpande pensioner allt efter det de olika pen- sionspostcrna förfaller. Stiftelsen kan varken utfästa pensioner eller bestri— da pensionsulgifter. Dess tillgångar skall utnyttjas i händelse av bolagets konkurs eller likvidation utan konkurs. Pensionsanspråk kan sålunda un- der företagets bestånd icke riktas direkt mot stiftelsen.
En fri pensionsstiftelse kan vara konstruerad på samma sätt som en bun- den pcnsionsstiftelse, d. v. 5. vara av panttyp. Emellertid har det icke fun-
7Andra bristande överensstämmelser kan framhållas. Sålunda skall, efter vad som an— ges i motiven till 1937 års lag, under pensionering hänföras utbetalning av vissa »smärre» kapitallmlopp, medan kapitalbcloppets storlek skatterättsligt maximerats genom uttryck- liga bestämmelser i anvisningspunkt 1 till 31 5 kommunalskattelagen. Maximibeloppet är ganska betydande. Försäkringsinspektionen lär likväl vid tillämpning av 1937 års lag godtaga kapitalbelopp i enlighet med kommunalskattelagens maximering.
Vidare stadgar 1937 års lag ej någon lägsta pensionsålder; kommunalskattelagen där— emot har angivit denna till normalt 55 år. I praktiken torde denna skillnad icke spela någon nämnvärd roll.
nits nägra hinder för arbetsgivaren att inrätta en fri pensionsstiftelse, som på egen hand ombesörjer företagets pensioneringsverksamhet. Sådana stif- telsebildningar förekommer i betydande omfattning. Utformningen av des- sa stiftelser varierar. Åt somliga stiftelser har givits befogenhet såväl att utfästa pension som att göra direkta utbetalningar för pensionsåndamål. Ibland står företaget — ensamt eller i förening med stiftelsen _— som löftes- givare, medan det överlåtits åt stiftelsen att betala ut pensionerna. Det kan även förekomma att företaget betalar pensioner som utlovats av stiftelsen. Stundom kan utfallande pensionsbelopp vid ett och samma företag erläg- gas än av stiftelsen, än av företaget.
Stiftelser som på sätt nu angivits själva utövar pensioneringsverksamhet kallas beredandestiftelser. Gruppen beredandestiftelser mä i sin tur in— delas i utfästelsestiftelser och betalningsstiftelser. Med utfästelsestiftelse avses då stiftelse som sj älv utfäster eller enligt stiftelsestadgarna äger att ut- fästa pension, och med betalningsstiftelse förstås stiftelse som själv be- talar eller enligt stadgarna äger att betala löpande pensioner. En utfästelse— stiftelse måste uppenbarligen alltid dessutom vara betalningsstiftelse, ef— tersom den har att svara för att de givna utfästelserna fullgöres. Däremot är det icke givet att en betalningsstiftelse tillika är en utfästelsestiftelse, ty dess befogenhet att utbetala pensioner kan vara inskränkt till att avse pensioner som utfästs av företaget.
Gränsen mellan olika typer av fria pensionsstiftelser är i verkligheten flytande. Mången gång beror detta på att stiftelsestadgarna icke är entydigt formulerade. Det förekommer även i ett mycket stort antal fall att verk- samheten icke utövas på sätt förutsatts i stadgarna. Som exempel må tjäna det fallet att en pensionsstiftelse, vilken är konstruerad såsom utfästelse- stiftelsc, icke driver någon pensioneringsverksamhet utan fungerar som pantstiftelse.
I de fall där arbetsgivaren lämnar pensionsutfästelser, är gränsdragningen mellan de olika slagen av pensionsstiftelse icke så betydelsefull som det kan förefalla. Den allmänna uppgiften för en pensionsstiftelse, oavsett typ, är ju att trygga pensioneringen av arbetstagarna vid ett företag. Det förhål— landet att pensionsstiftelsen är behörig att göra egna pensionsutfästel- ser hindrar därför icke, att stiftelsen kan anses ha till uppgift att jämväl trygga pensioner som utfästs av arbetsgivaren. De på grund av utfästelse från arbetsgivaren pensionsberättigade bör, i enlighet med Högsta domsto- lens slutliga beslnt i rättsfallet NJA 1956 s. 748, icke under annan förut— sättning anses uteslutna från den säkerhet som en utfästelsestiftelses till— gångar utgör, än att detta klart framgår av stiftelsens stadgar eller omstän— digheterna i övrigt. Högsta domstolens uttalande tager visserligen sikte på ett särskilt fall. Det torde likväl böra antagas att motsvarande gäller de flesta utfästelsestiftelser. Stiftelsens tillgångar får alltså normalt tagas i anspråk icke blott för pensioner som stiftelsen själv utlovat utan även för pensio— ner utfästa av arbetsgivaren.
Utredningen, som i sitt lagförslag eftersträvat ett renodlat pantstiftelse-
system, har funnit lämpligt att i 2 5 första stycket föreskriva, att pensions- stiftelses medel skall tjäna såsom säkerhet för pensioner vilka utgår från arbetsgivaren och, i fråga om pensioner som ännu ej börjat utgå, för ar- betsgivarens utfästelser om pension. Den närmare innebörden av denna föreskrift framgår av det följande. Bestämmelsen är icke avsedd att ute- sluta att en utfästelsestiftelse alltjämt skall ha att tjäna till säkerhet jämväl för de pensioner, som den själv kan ha utfäst före lagens ikraftträdande. (Enligt 2 5 andra stycket får stiftelse i fortsättningen icke lämna egna pen- sionsutfästelser.)
Meningen med stadgandet är icke att stiftelsens medel skall tjäna till så- kerhet för andra arbetsgivarens pensioner och utfästelser om pension än så— dana, som hänför sig till personer vilka omfattas av stiftelsens ändamål. Medel tillhörande en särskild stiftelse för arbetare skall exempelvis trygga endast pensioner och utfästelser till arbetarna. Såsom framgår av senare bestämmelser i lagförslaget anser utredningen, att stiftarens förordnande beträffande personkretsens omfattning skall strängt beaktas.
Andra stycket. Detta stadgande tager sikte på utfästelsestiftelserna. När pensionsutfästelsen lämnas av en stiftelse utan att arbetsgivaren iklätt sig ansvar för utfästelsen eller själv gjort direkt utfästelse, kan de pensionsbe— rättigade göra sina anspråk gällande blott mot stiftelsen. Det är uteslutan- de dennas förmögenhet som utgör underlag för pensionsutbetalningarna. Om tillgångarna hos en stiftelse, som ensam svarar för utfästelserna, ej förslår till infriande av pensionsförpliktelserna, kan arbetsgivaren mången gång väntas träda emellan. Men detta sker frivilligt och man kan ej bort- se från möjligheten att han underlåter att fullgöra stiftelsens åtagande. Går arbetsgivaren i konkurs, kan löftestagaren ej rikta pensionsanspråk mot konkursboet. En sak för sig är att stiftelsen, om i dess tillgångar ingår fordran mot arbetsgivaren, kan bevaka fordringen i konkursen.
Det rådande systemet är otillfredsställande. Att en pension säkerställts genom en pensionsstiftelse är icke att jämföra med det fall att för pen- sionen teeknats en försäkring i ett försäkringsbolag. Avsättningen till pen- sionsstiftelse är frivillig. Det kan därför komma att bero på arbetsgivarens fria skön om den säkerhet, som stiftelsen avses utgöra, skall få något värde. Men även om arbetsgivaren skulle verkställa den avsättning, som må anses betingad enligt försäkringstekniska grunder, är pensionsstiftelsen ett bräck— ligt stöd. I det övervägande antalet fall är det fråga om små enheter. Pen- sionsstiftelsen kan därför i regel icke erbjuda den utjämning av risker som är det utmärkande för en försäkringsrörelse. Vid pensionering med anlitan- de av pensionsstiftelse bör, såsom är fallet i fråga om de bundna stiftel— serna, ansvarighet för pensionsförpliktelserna därför alltid åvila arbetsgi- varen. Angeläget synes vara att redan i denna omgång av utredningens arbe— te skapa en sådan ordning. Detta bör i första hand ske genom civil lagstift- ning.
En möjlighet kunde vara att stadga förpliktelse för arbetsgivaren att svara för fullgörandet av de pensionsutfästelser som en stiftelse givit. I de
fall där stiftelsens styrelse är identisk med företagets skulle en sådan lös— ning väl knappast möta några större betänkligheter. Emellertid kan det tänkas att stiftelsen har en från företaget helt fristående styrelse. Det kunde då vara mindre lyckligt att låta stiftelsestyrelscn ingå rättshand- lingar som skulle binda företaget. Utredningen har därför icke velat välja denna utväg.
Ett annat sätt att lösa frågan vore att tillåta stiftelsen att utfästa pension endast under förutsättning att stiftelsen samtidigt tillser att arbetsgivaren iklä— der sig ansvar för utfästelsens fullgörande. Genom en sådan föreskrift skulle både stiftelsens och arbetsgivarens förmögenhet bringas att tjänstgöra som gäldsunderlag. I själva verket når man emellertid samma resultat, om man helt förbjuder stiftelsen att utfästa pension. Därigenom lägger man läm- nandet av pensionsutfästelse i arbetsgivarens hand, men stiftelsemedlen kommer i överensstämmelse med den allmänna grundsats, 50.111 uttalats i 2 5 första stycket, att tjäna till säkerställande av utfästelserna vid sidan av arbetsgivarens egen förmögenhet. Stiftelsemedlen blir således alltjämt reserverade för löftestagarnas räkning. På grund av det anförda har i första punkten av 2 5 andra stycket föreslagits att pensionsstiftelse ej må utfästa pension.8 I konsekvens härmed har på skattesidan upptagits den regeln, att för avdragsgillhet vid stiftelseavsättning krävs att avsättningen avser att säkerställa utfästelse lämnad av den skattskyldige.”
En stiftelse, som enligt sina stadgar har till ändamål enbart att utfästa pension, kan synas bli ställd utan ändamål på grund av den föreslagna bestämmelsen. Emellertid har stiftelsen redan genom första stycket av före- varande paragraf tillförts ett annat ändamål, nämligen att utgöra säkerhet för pensioner som utgår från arbetsgivaren och för dennes utfästelser om pension. Stiftelsen kan därför fortleva utan att dessa stadgar behöver ändras.
Utredningen har övervägt olika lösningar för det fall att stiftelsen läm— nar pensionsutfästelsc trots förbudet i 2 5 andra stycket första punkten. Det har befunnits riktigast att förklara sådan utfästelse ogiltig. Härom har meddelats föreskrift i andra punkten av andra stycket. Det må framhållas
3 Det må nämnas att företagsbeskattningskommittén i sitt förslag till ändring av kom— munalskattelagen såsom villkor för avdragsrätt vid avsättning till pensionsstiftelse upp- tog, att utfästelsen gjorts »av vederbörande företag». Kommittén underströk (SOU 1954: 19 s. 304) att utfästelsen borde lämnas av företaget och icke av stiftelsen. Naturligt var enligt kommittén även att hos företag, som ej var under avveckling, pensionerna utbe- talades icke frän stiftelsen utan från företaget. Stiftelseförmögenheten borde i princip betraktas som en säkerhet för gällande pensionsutfästelser. —— I rcmissbeliandlingen ifrågasatte försäkringsinspektionen (prop. 1955:100 5. 356) lämpligheten av att i skatte- lagstiftningen uppställa krav på att pensionsutfästelsc skulle lämnas av företaget och icke av stiftelsen. Enligt inspektionen var ej klarlagt vilket som var det mest ändamåls— enliga. Det skulle därför knappast vara lämpligt att genom bestämmelser i Skattelagstift— ningen länka utvecklingen i viss riktning. — Chefen för finansdepartementet förordade (angivna prop. s. 356) att, ehuru kommitténs förslag fick anses endast innefatta en be- kräftelse av vad som på denna punkt torde ha avsetts med då gällande bestämmelser, den föreslagna föreskriften att utfästelse skulle ha lämnats av företaget utgick. Ett slutligt ställningstagande till spörsmålet borde enligt departementschefen anstå i avvaktan på det närmare klarläggande av de olika rättsverkningarna vid av företaget eller stiftelsen lämnad utfästelse, som torde vara att vänta i samband med den då förestående utred- ningen rörande pensionsstittelsernas rättsliga ställning i skilda hänseenden. 9 Se nedan 5. 140 f.
att stadgandet kan tänkas ge upphov till vissa olägenheter för arbetsta- garna. Sålunda skulle kunna hända att en stiftelse, som hittills brukat ut— fästa pensioner, även efter lagens ikraftträdande kanske av förbiseende fortsätter att lämna pensionsutfästelser. Löftestagarna utgår måhända från att detta är i sin ordning. När de i sinom tid uppnår pensionsåldern, visar det sig emellertid att de — 0111 ej arbetsgivaren trätt emellan _ icke har någon utfästelse att åberopa. Utfästelsen är nämligen ogiltig vare sig ar- betstagaren vid dess mottagande var i god tro eller icke.
Sådana situationer, som väl egentligen har avseende endast å fria pen— sionsstiftelser, torde kunna undvikas genom en effektiv tillsyn. Länssty- relsen bör kräva att pensionsstiftelses styrelse i sin årsberättelse redovi- sar, vilka pensionslöften som lämnats under året och vem som är löftes- givare. Det kan visa sig lämpligt att Kungl. Maj:t utfärdar särskilda anvis- ningar om vad årsberättelsen skall innehålla.1 Här må också erinras om den i 15 å andra och tredje styckena 1929 års lag stadgade befogenheten för länsstyrelsen att från stiftelsestyrelsen infordra ytterligare handlingar eller upplysningar rörande stiftelsens förvaltning ävensom att hos stiftelsens sty- relse förrätta granskning av förvaltningen. Upptäcker tillsynsmyndigheten, att stiftelsen själv givit pensionsutfästelsc, bör stiftelsens styrelse göras upp- märksam på förhållandet. I regel torde denna då kunna utverka pensions-- löfte från arbetsgivaren. Detta gäller icke minst mot bakgrunden av den på skattesidan föreslagna bestämmelsen att avdragsgillhet för stiftelseavsätt- ning framdeles ej åtnjutes med mindre den skattskyldige, d. v. s. arbetsgiva— ren, givit utfästelsen. Stiftelsens styrelse bör underrätta tillsynsmyndigheten om huruvida arbetsgivaren förmåtts att övertaga utfästelsen eller ej. Om denne skulle vägra att ge utfästelse, bör tillsynsmyndigheten förelägga sty- relsen att omgående lämna löftestagaren meddelande att utfästelsen till ho— nom icke är giltig. Får den anställde redan efter något år reda på ogiltig- heten, blir hans förlust i god tro icke så stor om utfästelsen, såsom ofta är fallet, bygger på antagandet att pensionen skall intjänas successivt med av- sättningar varje år från tidpunkten för utfästelsen fram till pensionsåldern.
Det må tillfogas att riskerna för felaktigheter torde bli mindre, om de. anställda i en framtid tillförsäkras representation i pensionsstiftelses sty-- relse. Upplysningsverksamhet inom arbetsmarknadens organisationer mins- kar också farorna för oriktiga utfästelser.
Vad i 2 5 andra stycket stadgas bör icke äga tillämpning på eller inver- ka på giltigheten av pensionsutfästelser, som givits av stiftelsen redan före- lagens ikraftträdande. Föreskrift härom har upptagits i övergångsbestäm— melse.
Vid tillämpningen av denna övergångsbestämmelse kan bevissvårigheter uppkomma. Uppgiften blir att avgöra vad som var pensionslöftet för en enskild arbetstagare vid tiden för ikraftträdandet. Utredningen har icke an- sett sig kunna göra några uttalanden till vägledning för tillsynsmyndighet eller domstol.
1 Jfr i detta sammanhang uttalande av företagsbeskattningskommittén i SOU 1954: 19 s. 332 f..
Det bör påpekas att tolkningstvister på denna punkt icke kan väntas bli vanliga. Med den föreslagna utformningen av skattereglerna blir arbets- givaren nämligen nödsakad att ikläda sig förbindelse för gamla stiftelseut- fästelser, så snart han vill ha avdrag för ytterligare avsättningar.
Tredje stycket. Detta stycke har ett nära samband med andra stycket av förevarande' paragraf. Enligt andra stycket må en pensionsstiftelse ej utfästa pension. Såsom konstaterats i motiven till sistnämnda stycke är det olämpligt att en pensionsstiftelse står som ensam ansvarig för en pen— sionsutfästelsc. För löftets infriande svarar nämligen då enbart stiftelsens förmögenhet.
Samma situation inträder när en arbetsgivare givit en utfästelse men, som ofta varit fallet, till denna fogat villkoret att pension skall utgå endast i den mån en till företaget knuten pensionsstiftelses medel därtill förslår. Gäldsunderlaget är då blott stiftelsens förmögenhet, och arbetstagaren kan som löftesbärare icke därutöver göra gällande något anspråk mot arbets- givaren. Hittills har icke förelegat något hinder mot att ge pensionsutfäs- telser av den typ som här avses. Dessa utfästelser har även i skatterätts— ligt hänseende ansetts medföra rätt till avdrag vid avsättning till pensions— stiftelse.2 De skäl, som ovan redovisats för det i 2 5 andra stycket uppställ- da förbudet mot att stiftelse lämnar utfästelse, talar emellertid för att vill- korade utfästelser från arbetsgivaren icke vidare bör få förekomma. Det är önskvärt att en arbetsgivare icke skjuter emellan sig och sin arbetsta— gare en stiftelse, som lyfter av honom förpliktelser vilka sammanhänger med tjänsteavtalet.
Man skulle kunna tänkas stanna vid att förklara utfästelser av arbets- givaren med ifrågavarande villkor ogiltiga. En annan lösning är att bortse från villkoret och betrakta arbetsgivaren såsom ansvarig på samma sätt som om han hade givit en icke villkorad utfästelse. Från arbetstagarens synpunkt är denna lösning den mest tilltalande. Den kan enligt utredning- ens mening icke betraktas som obillig mot arbetsgivaren. I 2 & tredje styc- ket föreslås därför en regel att ett villkor i en utfästelse från arbetsgivare, att pension skall utgå endast i den mån stiftelsens medel därtill föreslår, är ogiltigt och att arbetsgivaren svarar för utfästelsens fullgörande utan avseende å villkoret. _
Det föreslagna stadgandet bör icke göras tillämpligt på utfästelser, som givits före lagens ikraftträdande. Härom har föreskrivits i särskild över- gångsbestämmelse.
33%.
Pensionsstiftelse må ej så länge den är knuten till arbetsgivaren betala pcn— sionspost eller avgift till pensionsförsäkring för enskild arbetstagare eller bestrida annan kostnad i samband med pensionering eller kostnad för sådant understöd
! Chefen för finansdepartementet uttalade i prop. 1955: 100 (s. 357) att såsom pensions— utfästelsc borde godtagas även sådan utfästelse, som var förenad med villkor att pension utgick endast i den mån stiftelsens medel därtill förslog.
som sägs i 5 5, med mindre stiftelsen erhållit tillsynsmyndighetens tillstånd till betalningen eller denna sker i samband med arbetsgivarens död, likvidation av dennes företag, dennes konkurs eller ackord utan konkurs.
Som redan angivits bygger utredningens förslag på uppfattningen, att ar— betsgivaren bör vara ansvarig för utgående pensioner och gjorda utfästelser, där pensionering icke sker genom försäkringsbolag eller understödsförening. Pensionsstiftelsens uppgift blir att tjäna som säkerhet. Utredningen har där- för förutsatt, att pensionsposter och avgifter för pensionsförsäkring skall be- talas ut av arbetsgivaren. Därefter må denna gottgöra sig ur stiftelsen för sina pensionsutgifter, om medel står till förfogande för gottgörelse.
Det föreslagna lagrummet avser i princip sådana fria pensionsstiftelser som enligt sitt ändamål själva kan bestrida utgifter för pensionering, d. v. s. betalningsstiftelser. I 2 5 andra stycket av lagförslaget har föreskrivits, att pensionsstiftelse ej må utfästa pension. En dylik föreskrift är från spärr- synpunkt verkningslös, om en stiftelse äger att på egen hand göra pensions— utbetalningar. Så är enligt rådande mening fallet om stiftelsens stadgar ger möjlighet därtill. I förslagets 6 5 föreslås, att i stiftelsen skall spärras me- del tillräckliga att täcka pensionsreserven för pensioner och utfästelser om pension. _6 5 är dock tillämplig endast för det fall att medel skall fö- ras från stiftelsen till arbetsgivaren. Stadgandet i 6 5 förutsätter därför som grundval, att utbetalningar från stiftelsen icke skall ske direkt till de anställda. Som ett ytterligare skäl för att hindra betalningar må an- föras, att eljest vägen står öppen för missbruk. Behärskar företaget stif— telsens styrelse, vilket är det vanliga, kan företagsledningen tänkas genom stiftelsen erlägga pensionsposter till enskild destinatär. Skulle detta ske trots att stiftelsen icke har tillräckliga medel att täcka pensionsreser— ven, bleve denne gynnad framför övriga. Om stiftelsen hindras att själv verkställa betalningar, vinner man också bättre garanti för att företagets ansvarighet tages i anspråk.
Utredningen föreslår en bestämmelse, att en stiftelse så länge den är knu- ten till arbetsgivaren ej må betala pensionspost eller avgift till pensionsför- säkring för enskild arbetstagare eller bestrida annan kostnad i samband med pensionering eller kostnad för sådant understöd som sägs i 5 5.
Betalningsförbudet avser med andra ord endast löpande utgifter som är att hänföra till själva pensionsändamålet jämte utgifter för sådant pensio- nering närliggande ändamål som engångsunderstöd. Exempel på »annan kostnad i samband med pensionering» lämnas i motiven till 4 5. Det må understrykas att förbudet icke berör placeringen av stiftelsens kapital. Frå- gor rörande anbringandet av pensionsstiftelse tillhörig egendom är ej av- sedda att upptagas i denna omgång av utredningens arbete.
Man kunde överväga att inskränka betalningsförbudet till att avse me- del, som fordras för att täcka stiftelsens pensionsreserv. Stiftelsen skulle då alltjämt kunna göra direkta pensionsutbetalningar av överskottsmedel. Emellertid har det befunits praktiskt att i största möjliga utsträckning in—
föra den ordning som gäller för pantstiftelser. Enligt förslaget får därför en pensionsstiftelses medel framdeles i princip icke användas till löpande utgifter annorledes än såsom gottgörelse åt företaget.
En pensionsstiftelse, som vid sidan av det huvudsakliga pensionsändamå- let har att främja även annat personaländamål, synes _ där detta avser an— nat än sådant engångsunderstöd som anges i 5 5 _ icke kunna hindras från att göra utbetalningar till biändamålet. Ej heller har som villkor för utbetal- ningar till biändamålet uppställts att efter utbetalning alltjämt i stiftelsen finnes medel till täckning av stiftelsens pensionsreserv. Utredningen har icke ansett sig höra i denna etapp av sitt arbete pröva, om ett sådant ingrepp i stiftarens makt att bestämma över sin stiftelses ändamål kan anses till— räckligt motiverat.
En bunden stiftelse skall enligt 1937 års lag upphöra vid företagets likvi- dation. Det finns icke i lag reglerat vid vilken tidpunkt och under vilka former en fri pensionsstiftelse skall upplösas. Av betydelse härvidlag är innehållet i stiftelsens stadgar. Ibland avvecklas en fri pensionsstiftelse, av pant- eller beredandetyp, i samband med att företaget upphör. Stiftelsens medel kan då tänkas anlitade till utbetalning av pensionsposter och inköp av pensioner hos försäkringsinrättning. 'Tänkbart är emellertid att stiftel- sen fortsätter sin pensioneringsvcrksamhet även sedan företaget upphört. Det kunde i och för sig synas önskvärt med en lagstiftning, som tvang även fria stiftelser att likvidera samtidigt med företaget. Utredningen har likväl ej ansett sig nu kunna framlägga ett så långtgående förslag. För att de stiftelser som fortlever efter företagets upplösning skall kunna fullgöra sitt pensioneringsändamål, måste de ha möjlighet att själva göra pensionsbetal— ningar. På grund härav har betalningsförbudet begränsats till att avse stif— telse som alltjämt är knuten till arbetsgivaren. Finnes icke längre något före- tag, till vilket stiftelsen är knuten, gäller ej betalningsförbudet.
En bestämmelse av innebörd, att pensionsstiftelse så länge den är knu- ten till arbetsgivaren icke må erlägga utgifter inom pensionsändamålets ram, kan ej gälla undantagslöst. Enligt förslaget skall utbetalning kunna ske i tre fall: 1. Tillsynsmyndighet lämnar medgivande därtill. 2. Betal- ning sker i samband med arbetsgivarens död, likvidation av dennes företa", dennes konkurs eller ackord utan konkurs. 3. Fråga är om att infria pen- sionsutfästelsc, som givits av stiftelsen före lagens ilu'aftträdande. Dessa fall skall nedan behandlas var för sig.
1. Utredningen har föreslagit ändringar i 1929 års tillsynslag av innehåll att alla fria pensionsstiftelser hädanefter obligatoriskt skall stå under till- syn enligt nämnda lag. Det kan vara lämpligt att undantag från betalnings— förbudet göres för det fall att tillsynsmyndigheten länmar medgivande till utbetalning. En beredandestiftelse kan ha en sådan omfattning, självständig— het och soliditet att det finnes praktiskt och ändamålsenligt att låta stiftel- sen själv bestrida pensionsutgifter. För övrigt är det vanskligt att överblicka konsekvenserna av ett obetingat betalningsförbud för stiftelsen. Några detaljerade riktlinjer för tillsynsmyndigheternas prövning av till—
ståndsfrågan har icke ansetts lämpligt att ge. Myndighet får grundatsitt bedömande på omständigheterna i det särskilda fallet. Skulle stiftelsen upp- lösas under företagets bestånd, torde skäl kunna föreligga att medge di- rektutbetalning av pensionsposter eller pensionsförsäkringsavgifter eller be- stridande av andra pensionskostnader eller kostnader för understöd som av- ses i 5 &.
Stadgandet är icke avsett att vara tillämpligt på pensionsstiftelser, som är renodlade pantstiftelser.
2. En bunden pensionsstiftelse upphör vid företagets upplösning, där ej stiftelsen enligt 11 eller 13 5 1937 års lag överföres till annat företag (jfr ang. fusion 174 5 1 mom. sista stycket aktiebolagslagen). Då ett företags verksamhet upphör på grund av konkurs eller likvidation titan konkurs, skall stiftelsens förmögenhet användas till fullgörande av stiftelsens huvud- uppgift, d. v. 5. att trygga pensioner från företaget. I 9, 10 och 13 55 nämnda lag har reglerats huru med stiftelsens tillgångar skall förfaras i händelse av företagets upplösning. Principiellt skall stiftelsens förmögenhet i första hand användes till gottgörelse åt företaget eller konkursboet för vad som utgivits till pensionstagare och anställda, som ägt fordran på grund av pen- sionsrätt mot företaget; vid konkurs skall därefter tilldelning från stiftel- sen äga rum till dem, som njutit betalningsrätt i konkursen för fordringar på grund av pensionsrätt mot bolaget, i den mån betalning till dem ej ut— gått i konkursen. Av stiftelsens återstående behållning skall tilldelning till övriga intressenter i stiftelsen ske efter billighet i anslutning till vissa i la- gen angivna grunder. I nu berörda fall, som avser samtidig avveckling av företaget och stiftelsen, har alltså stiftelsen att tjäna sitt ändamål genom direkt utbetalning av medel. Jämlikt 10 & sista stycket (jfr 13 å) 1937 års lag må vidare, om för aktie- bolag med bunden pensionsstiftelse kommer till stånd ackord utan konkurs, »stiftelsens förmögenhet eller del därav fördelas mellan pensionstagare och anställda samt efterlevande till pensionstagare och anställda hos bolaget, i den mån det med hänsyn till stiftelsens ändamål och föreliggande omstän— digheter finnes påkallat». Här föreligger alltså ett fall där direktutbetalning av medel från bunden stiftelse kan ske under företagets fortbestånd. Enligt lagberedningen torde tilldelning vid ackord utan konkurs skäligen kunna ske efter billighet till pensionstagare, som genom ackordet fått täckning en- dast för en del av utgående pension, ävensom till anställda och efterlevande till anställda, vilkas ställning i pensionshänseende försämrats. Som lagbered— ningen påpekar är fallet dock mycket sällsynt med hänsyn till aktiebolags skyldighet att träda i likvidation, när viss del av aktiekapitalet gått förlorat (142 & aktiebolagslagen). Enligt 14 å andra stycket 1937 års lag skall av stiftelsens förvaltningsorgan upprättat förslag till delning av stiftelsemedlen prövas och fastställas av tillsynsmyndigheten. Vid fastställandet »bör föreskrift, att belopp som till— kommer pensionstagare eller anställd skall av stiftelsen användas till inköp av livränta eller överlevelseränta eller till pensionsförsäkring, av tillsyns-
myndigheten meddelas, där ej denna finner särskilda skäl tala däremot». Vidare äger tillsynsmyndigheten ge förvaltningsorganet »tillstånd att ut- betala pension under tiden intill dess åtgärd varom nyss är sagt kan vidta— gas». I motiven till angivna lagrum uttalade lagberedningen att det i regel framstod såsom för vederbörande intressent i stiftelsen mest betryggande och från social synpunkt ändamålsenligast, att det honom tilldelade belop- pet av stiftelsen användes efter omständigheterna till inköp av en genast börjande eller uppskjuten livränta eller överlevelseränta eller till pensions- försäkring. Som skäl mot föreskrift, att medlen skulle begagnas till sagda ändamål, angavs att beloppet var ringa eller att på grund av särskilda om- ständigheter användandet av kapitalbelopp skulle vara särskilt fördelaktigt för en pensionstagare eller anställd till startande av en rörelse, inköp av fastighet e. (1.
Med den enligt 1937 års lag gällande ordningen för ögonen har utredning- en föreslagit, att pensionsstiftelse skall få betala pensionsposter och pen— sionsförsäkringsavgifter ävensom bestrida andra kostnader i samband med pensionering samt kostnader för engångsunderstöd enligt 5 5, därest detta sker i samband med likvidation av arbetsgivarens företag, dennes konkurs eller ackord utan konkurs. Såsom ovan betonats är det önskvärt att stiftel- sen upplöses på samma gång som företaget. Därvid kan stiftelsemedlen an- vändas till utbetalning av pensionsposter eller inköp av pensionsförsäkringar eller brukas på annat sätt, som kan vara föreskrivet i stiftelsens stadgar. Vad angår fördelningen av stiftelsens tillgångar mellan destinatärerna kan be- stämmelserna härom i 1937 års lag vara vägledande. — Beträffande medgi— vande till utbetalning av medel, då arbetsgivaren erhållit ackord utan kon— kurs, är att märka att förslag till delning av bunden stiftelses medel enligt 1937 års lag skall godkännas av tillsynsmyndigheten. Motsvarande krav på förhandskontroll har icke ansetts nödvändigt att införa i den föreslagna la- gen med avseende å fria pensionsstiftelser. Avsikten är självfallet icke att ut— betalning skall ske annat än för att hålla sådana destinatärer skadeslösa, som genom ackordsförfarandet fått sina pensionsförmåner minskade.
En pensionsstiftelse kan vara knuten till en arbetsgivare, som utgöres av en fysisk person. Om denne dör torde dödsboet inträda som part i tjänsteavta- len, dock att man på ömse sidor har rätt att genom uppsägning bringa detta till upphörande i förtid. Vid upphörande av tjänsteförhållandena bör stiftel— sen lämpligen upplösas; jfr vad ovan sagts om likvidation av företag. Det har föreslagits att direktutbetalning från stiftelsen skall få ske även i samband med arbetsgivarens död.
Pensionsstiftelses medel må under företagets'bestånd komma att använ— das till gottgörelse åt företaget för dess pensionsutgifter. Gottgörelse kan, såsom framgår av 6 &, föranleda utbetalning från stiftelsen till arbetsgivaren. Det kan under företagets fortsatta bestånd även inträffa andra fall av ut— betalningar. Förhållandet framgår av de lagregler som gäller bundna stif— telser. Sålunda må en stiftelses tillgångar överlåtas på pensionskassa eller på försäkringsbolag i samband med inköp av bl. a. pensionsförsäkring för
anställda saint efterlevande till pensionstagare och anställda hos företaget (1937 års lag 12 och 13 55). Likaså kan ett företags stiftelse — utan att fö- retaget upphör —— överföras till annat företag i samband med överlåtelse av rörelsen (11 och 13 55). Utredningens avsikt har icke varit, att förbudet i lagförslagets 3 5 skall omfatta sådant slag av medelsöverföring som nu angi— vits. Det har icke ansetts nödvändigt att i lagtexten särskilt ange dessa un- dantag från betalningsförbudet, vilka gäller alla pensionsstiftelser. Förut— sättningen är givetvis beträffande fria stiftelser att själva åtgärden som sådan är tillåten enligt allmänna stiftelserättsliga grundsatser.I tveksamma fall har pensionsstiftelsens styrelse alltid möjligheter att skaffa sig ett med- givande av tillsynsmyndigheten.
3. Vad angår pensionsutfästelser som givits av stiftelse före lagens ikraft- trädande svarar stiftelsen ensam för dessa, om icke arbetsgivaren jämväl iklätt sig ansvar för utfästelsen. Stiftelsen måste därför beredas möjlighet att infria sådana utfästelser genom att göra utbetalningar. Med hänsyn här- till har i en särskild övergångsbestämmelse föreskrivits att 3 & ej skall äga tillämpning då fråga är om att infria pensionsutfästelse, vilken givits av stiftelsen före lagens ikraftträdande och för vilken arbetsgivaren ej åtagit sig ansvar. Någon spärregel, upptagande såsom villkor för här avsett fall av utbetal- ning att stiftelsens pensionsreserv är täckt, kan icke gärna komma i fråga. Detta må belysas med följande exempel: Ett företag har fem arbetstagare, av vilka fyra är under 40 år och en uppnått pensionsåldern 65 år. Till före— taget hör en utfästelsestiftelse med en förmögenhet å 75 000 kronor. Stiftel- sen har utfäst pension till alla fem arbetstagarna. Pensionsreserven är 300 000 kronor. Skulle såsom villkor för utbetalning av pension från stiftel— sen gälla att dess pensionsreserv är täckt, skulle 65-åringen icke kunna få någon pension från stiftelsen. Om företaget ej åtagit sig ansvar för stiftel- sens utfästelse, kunde han icke heller rikta rättsligt anspråk mot företaget. Stiftelsens medel måste därför kunna tagas i anspråk för pensioneringen. Det är att märka, att stiftelsen kan tänkas få nya tillgångar under den tid, som återstår till dess de fyra i tjänst varande arbetstagarna uppnår pen- sionsåldern.
Det torde icke vara erforderligt att i lagen om pensionsstiftelses verksam— het införa något stadgande om påföljder för den eller dem, som bryter mot betalningsförbudet i 3 5. I 6 5 1929 års lag upptages nämligen en bestäm— melse att »styrelseledamöter, som genom att överträda denna lag eller de för stiftelsen gällande föreskrifter eller eljest uppsåtligen eller av vårdslös— het tillskynda stiftelsen skada, svare för skadan, en för alla och alla för en». Denna bestämmelse torde enligt sina grunder vara tillämplig även på det fall, att styrelseledamot eller annan som har att företräda pensionsstiftel- sen överträder vad som stadgas i den föreslagna lagen om pensionsstiftelses verksamhet.3
3 Jfr nedan 5. 132.
I detta sammanhang må också nämnas den i 7 5 av 1929 års lag domstol tillerkända rätten att, om styrelse eller ledamot av styrelse gör sig skyldig till missvård av stiftelsens.angelägenheter, >>för den tid och i den omfatt- ning, omständigheterna påkalla, förordna om annan förvaltning av stiftel— sen».
Bestämmelserna i 6 och 7 55 av 1929 års lag synes utgöra tillräckliga kor- rektiv mot överträdelse av stadgandet i lagförslagets 3 5. Även i andra fall av överträdelser av den föreslagna lagen torde de anförda bestämmelserna ur 1929 års lag vara verksamma. Med avseende å bundna pensionsstiftel- ser finns i 1937 års lag särskilda stadganden om skadeståndsskyldighet för den som handhar stiftelses angelägenheter (28 å) och om förordnande av annan förvaltning i händelse av missvård (29 5).
45.
Arbetsgivaren medgives att ur pensionsstiftelse gottgöra sig för vad han ut— givit såsom pensionspost eller avgift för pensionsförsäkring eller för annan kost- nad i samband med pensionering. Utgiften skall avse arbetstagare, som omfattas av stiftelsens ändamål, eller dennes efterlevande. Gottgörelse beträffande avgift till försäkring för allmän tilläggspension må avse den del av avgiften, vilken kan anses hänföra sig till lön eller annan ersättning ät person som nu sagts.
55.
Arbetsgivaren medgives att ur pensionsstiftelse gottgöra sig jämväl för vad han utgivit såsom engångsunderstöd till arbetstagare vid dennes långvariga oför- måga till arbete på grund av sjukdom, lyte eller annat men eller vid dennes avgång ur tjänsten på grund av uppnådd ålder eller såsom engångsunderstöd till efterlevande vid arbetstagarens frånfälle eller för försäkring av sådana under— stöd. Utgiften skall avse arbetstagare, som omfattas av stiftelsens ändamål, eller dennes efterlevande.
Gottgörelsen må icke ske utan samtycke av samtliga arbetstagare, som omfattas av stiftelsens ändamål, eller av huvudorganisation, som företräder den yrkesgrupp av arbetstagare utgiften avser. Har utgiften företagits enligt bestämmelse i kollek- tivavtal fordras ej samtycke, därest organisation, som enligt vad nyss sagts ägt lämna samtycke, står såsom part i kollektivavtalet på arbetstagarsidan.
Vad som menas med huvudorganisation angives i lagen om förenings- och för- handlingsrätt.
Gå.
Gottgörelse varom stadgas i 4 och 5 %% må avse endast utgift under det senaste räkenskapsåret. Stiftelsen skall efter gottgörelsen ha kvar medel tillräckliga att täcka pensionsreserven för de pensioner och utfästelser om pension, för vilka stiftelsens medel tjäna som säkerhet.
Arbetsgivaren nedsätter vid gottgörelsen sin skuld till stiftelsen. Har arbets- givaren utgivit större belopp än som svarar mot skulden, äger han kräva betal- ning för överskjutande belopp ur övriga medel som må finnas hos stiftelsen.
Vid gottgörelse ur pensionsstiftelse, som bildats enligt lagen om aktiebolags pensions- och andra personalstiftelser, iakttagas de föreskrifter som finnas i 8 % första, andra och tredje styckena samt 13 5 första och andra styckena nämnda lag.
Gällande regler om arbetsgivares rätt att gottgöra sig ur pensionsstiftelse. Ett företag med hunden pensionsstiftelse lämnar självt utfästelser om pen— sion och bestrider med egna medel de löpande pensionskostnaderna. Emel- lertid har företaget möjlighet att för sina pensionsutgifter bereda sig gott- görelse ur stiftelsen. Härom stadgas i 8 & första—tredje styckena 1937 års lag:
Där ej annat förbehåll gjorts i beslutet om bildande av allmän pensionsstiftelse för aktiebolag, skall är sådan fordran som i 2 % avses för varje räkenskapsår be— räknas ränta, icke understigande den högsta ränta som allmänt gottgöres å depo— sitionsräkning hos bank, dock ej å belopp varmed stiftelsens förmögenhet över- stiger stiftelsens pensionsreserv. Av bolaget må högre ränta än sex procent för är ej gottgöras stiftelsen. Mot stiftelsens räntefordran för räkenskapsår må av- räknas av bolaget under året gjorda utgifter för betalning av pension eller för inköp av livränta eller överlevelseränta eller för betalning av pensionsförsäk- ringsavgifter för pensionstagare och anställda eller efterlevande till pensions— tagare oeh anställda.
I bolagets balansräkning må nedsättning av dess skuld till pensionsstiftelsen, annorledes än efter betalning å skulden, ej ske i vidare mån än nedsättningen motsvarar vad av bolagets pensionsutgifter under föregående räkenskapsår ej kunnat avräknas efter vad i första stycket är sagt och tillika det belopp, vartill nedsättning äger rum, icke understiger stiftelsens pensionsreserv. Har stiftelsen annan egendom än fordran hos bolaget, skall därvid sådan fordran och övrig egendom sammanräknas, och må bolaget, där dess skuld till stiftelsen ej uppgår till belopp varmed nedsättning sålunda är medgiven, av stiftelsen fordra utbetal- ning av överskjutande belopp.
Träder bolaget i likvidation eller försättes det i konkurs, må avräkning samt nedsättning eller utbetalning ske efter vad nu är sagt för bolagets pensionsutgifter under tiden från utgången av det räkenskapsår, för vilket balansräkning senast framlagts å bolagsstämma, intill dess likvidatorer utsetts eller beslutet om egen- (lomsavträde meddelades.
Enligt de återgivna lagrummen får ett företags pensionsutgifter under ett räkenskapsår utan begränsning avräknas mot den räntefordran, som för samma år kan tillkomma stiftelsen gentemot företaget. Om företaget icke kan få full ersättning genom avräkning mot stiftelsens räntefordran, kan företaget gottgöra sig genom att nedsätta sin skuld till stiftelsen eller återtaga egendom från denna. Så får dock ske blott i den mån det efter gottgörelsen finns täckning för stiftelsens pensionsreserv. För bundna pen- sionsstiftelser gäller således, att medel som behövs för att täcka pensions- reserven är spärrade hos stiftelsen.
Nämnda 8 & avser endast sådana bundna pensionsstiftelser som tillhör kategorin allmänna stiftelser. Enligt 13 5 första och andra styckena 1937 års lag skall motsvarande regler gälla med avseende å särskild pensionsstif— telse, dock att vad i 8 5 är sagt om pensionstagare och anställda samt efter— levande till pensionstagare och anställda hos bolaget skall gälla beträffande pensionstagare och anställda samt efterlevande till pensionstagare och an— ställda, som avses med den särskilda pensionsstiftelsen. Beträffande be- stämmelserna i 1937 års lag för det fall att till bolaget hör såväl särskild stiftelse som allmän stiftelse, se nedan vid lagförslagets 8 5.
De fria pensionsstiftelsernas verksamhet är icke närmare reglerad i lag. Som en allmän grundsats på stiftelserättens område har ansetts gälla att en stiftare icke blir berättigad till ersättning från en stiftelse enbart av den grunden, att han själv till destinatär utgivit belopp som annars skulle ha kunnat betalas till denna från stiftelsen.4 Emellertid utgör pensionsstiftel— serna en så särpräglad stiftelseform, att vanliga stiftelserättsliga regler icke utan vidare kan tillämpas på dem. Det ligger nära till hands att anse att ett företag, som gjort utbetalningar inom stiftelseändamålets ram, liksom i fråga om de bundna pensionsstiftelserna skall äga rätt att nedsätta sin skuld till eller uttaga egendom från en fri pensionsstiftelse. I varje fall torde detta gälla, därest det i stiftelsens stadgar gjorts uttryckligt förbehåll om rätt för företaget att erhålla gottgörelse ur stiftelsen. Tillsynsmyndigheter— na torde i allmänhet tillåta gottgörelse även om stadgarna saknar gottgörel- seklausul. Å andra sidan torde ett i stadgarna upptaget förbud mot gott- görelse utgöra hinder för företaget att bereda sig ersättning av stiftelsens medel.
Någon gräns för företagets möjligheter till ersättning ur en fri pensions- stiftelse har icke fastslagits. Det är icke något hinder, att arbetsgivaren helt tömmer en stiftelse för att gottgöra sig för sina pensionsutgifter, så snart han har stöd för sin åtgärd i stiftelsens stadgar. Däremot kan stiftel- sestadgarna innehålla föreskrift om begränsning av möjligheten till gott— görelse. Ett exempel på en sådan föreskrift erbjuder den s. k. SAF-klausu- len, som åsyftar att stiftaren skall äga rätt till gottgörelse för ATP-avgif- ter. Stiftelsens tillgångar må tagas i anspråk >>i den mån de ej erfordras för tryggande av alltjämt kvarstående tidigare pensionsutfästelser». Normal- stadgarna för PRl-stiftelse ger ett annat exempel. Stiftelsens medel skall va- ra spärrade intill ett belopp motsvarande en efter särskilda regler beräknad pensionsreserv.
Förslaget. Förslagets bestämmelser i 4 och 5 55 är gemensamma för hund- na och fria stiftelser. Bestämmelserna om spärr i G & avser enbart fria stif- telser. Förslaget får särskild betydelse för sistnämnda stiftelser.
Som framgår av vad tidigare anförts är bundna pensionsstiftelsers medel spärrade till så stort belopp, att täckning erbjudes för stiftelsens pensions- reserv. Avsikten är att pensionstagares och löftesbärares rätt härigenom skall säkras. Vad som därutöver kan finnas i stiftelsen är avsett att trygga pensioner åt övriga intressenter i stiftelsen, t. ex. arbetstagare som saknar pensionsutfästelse. Stiftelsens överskottsmedel är icke avsedda att begag- nas till annat än den pensionering, för vars säkerställande stiftelsen inrät- tats.
Lagen om pensionsstiftelses verksamhet bygger delvis på en annan tanke- gång. Spärregeln har i princip samma funktion som enligt 1937 års lag. Där- emot har en pensionsstiftelses överskottsmedel, vilka icke är erforderliga för att skydda pensionstagarnas och löftesbärarnas rätt, ansetts böra få ta— gas i anspråk även för andra ändamål än som varit åsyftade vid stiftelsens
4Jfr Hessler, Om stiftelser, s. 344.
bildande. Överskottet bör sålunda kunna nyttjas till alla slags kostnader i samband med pensionering, även om stiftelsens ändamål enligt stadgarna skulle vara inskränkt exempelvis till tryggande av ålderspension, liksom även till vissa pensionering närstående ändamål. En sådan medelsanvändning är särskilt motiverad av det förändrade läge, som inträtt på tjänstepensio- neringens område efter ATP:s genomförande. Man har också att hålla i minnet att en pensionsstiftelses tillgångar icke utgöres av donationsmedel utan av medel, som är att anse såsom vederlag för utfört arbete. I fråga om användningen av stiftelsemedel måste dock som grundregel gälla, att med- len skall komma den med stiftelsen avsedda personkretsen till godo. Enligt 4 5 av den föreslagna civillagen medges arbetsgivaren att ur pen— sionsstiftelse gottgöra sig för vad han utgivit som pensionspost eller avgift för pensionsförsäkring eller för annan kostnad i samband med pensione— ring. Utgiften skall avse arbetstagare, som omfattas av stiftelsens ändamål, eller dennes efterlevande. En särskild metod har anvisats för beräkning av ATP—avgiftens storlek. I 5 % medges arbetsgivaren att gottgöra sig jämväl för vissa utgifter avseende engångsunderstöd till sagda personer. Rätt till gottgörelse för sådana utgifter kräver likväl samtycke av samtliga arbets- tagare, som omfattas av stiftelsens ändamål, eller av huvudorganisation, som företräder den yrkesgrupp av arbetstagare utgiften avser. Har utgiften företagits enligt bestämmelse i kollektivavtal fordras ej samtycke, därest organisation, som ägt lämna samtycke, står såsom part i avtalet på arbets- tagarsidan. Jämlikt 6 & må gottgörelse avse endast utgifter under det senas— te räkenskapsåret. Vidare gäller att stiftelsen efter gottgörelsen skall ha kvar medel tillräckliga att täcka pensionsreserven för de pensioner och ut- fästelser om pension, för vilka stiftelsens medel tjänar som säkerhet. Sär- skilda regler har givits angående förfarandet vid gottgörelsen. För gottgö- relse ur bundna stiftelser skall föreskrifterna i 1937 års lag alltjämt gälla.
(lf é”). För bundna stiftelser ersätter förslagets 4 å den bestämning av pensionsutgifter, som anges i 8 å första stycket av 1937 års lag. Det är likväl fråga endast om en mindre utvidgning i förhållande till vad som redan gäl— ler.5
För fria stiftelser råder för närvarande mycket skiftande förhållanden. Gemensamt är att de av stiftaren fått till ändamål att trygga eller bereda pension. Därmed är icke sagt att en fri stiftelses tillgångar utan vidare kan nyttjas till avgifter för pensionsförsäkring, t. ex. ATP-avgifter. Ändamålet kan sålunda ha begränsats till att avse endast betalning av utfallande pen- sionsposter. De flesta stiftelsers stadgar innehåller likväl en allmän före— skrift om att stiftelsens medel, utom för att täcka löpande pensioner, får användas till betalning av premier för pensionsförsäkring.6 För det stora flertalet stiftelser upptager stadgarna också särskild bestämmelse om att stiftelsens tillgångar får — helt eller delvis _ användas till sådana pen-
5 Jfr nedan 5. 86. ' Enligt statistiken upptog 5 350 av G 181 stadgar sådan föreskrift.
sioneringskostnader, som företaget kan komma att åläggas genom lagstift- ning.7 Relativt få stiftelser har stadgar, som saknar såväl den ena som den andra av de två berörda klausulerna.5 Det stora övervägande antalet stiftel- ser har alltså sörjt för att stiftelsens tillgångar får anlitas till avgifter för ATP eller för annan pensionsförsäkring.
I de fall, där stiftelsens ändamål icke kan anses omfatta ATP eller pen- sionsförsäkring i övrigt, är läget ett annat. Det har icke varit ovanligt att i en stiftelses stadgar intagits förbehåll om rätt för stiftaren eller stiftelsens styrelse att efter medgivande av tillsynsmyndigheten ändra det för stiftel- sen angivna ändamålet. Ett sådant förbehåll torde vara giltigt och medföra rätt för vederbörande att ändra stiftelsens ändamål, i varje fall då änd- ringen icke kan anses vara särskilt ingripande. Det är därför möjligt att stiftelsemedel, via stadgeändring med stöd av ändringsförbehåll, skulle kun- na anlitas till ATP. Skulle även sådant förbehåll saknas i stiftelsestadgar— na, är det enligt gällande rätt nödvändigt att hos Kungl. Maj:t ansöka om permutatiou för att få stiftelsens medel frigjorda till ATP-ändamål.
Då det gäller ändring av en stiftelses ändamål —— vare sig med stöd av ändringsförbehåll eller genom permutationsförfarande _ är nuvarande rättsläge i flera hänseenden svårbedömbart. För dem som har att företräda en pensionsstiftelse är det angeläget att få klarlagt, vilka möjligheter som finns att disponera Över stiftelsemedlen. På det att anpassningen till ATP skall ske enkelt och praktiskt, föreslås ett lagstadgande om att stiftelseme- del må användas icke blott till pensioner utan även till avgift för pensions— försäkring. Även till andra kostnader i samband med pensionering bör stif- telsens tillgångar få anlitas. Av skäl som tidigare redovisats bör bestämmel- se härom utformas så, att arbetsgivaren skall äga gottgöra sig ur stiftelsen för ifrågavarande slag av utgifter. Den i 4 & liksom i 5 och 7 55 begagnade lokutionen »Arbetsgivaren medgives att» är föranledd av att lagstiftningen på ifrågavarande punkter har ett inslag av permutation ex lege.
Lagen om pensionsstiftelses verksamhet innehåller icke någon definition av vad som menas med pension och pensionsförsäkring (se vid 1 5). Det må emellertid framhållas, att när i lagen talas om avgift för pensionsför- säkring jämväl avses engångspremie eller annan avgift för förvärv av liv- ränta eller överlevelseränta (jfr 8 5 första stycket och 14 å andra stycket 1937 års lag). Som »annan kostnad i samband med pensionering» bör kun— na anses exempelvis den PRI-anslutne arbetsgivarens bidrag till täckande av PRlzs omkostnader. Hit hör även hänföras dels den» på arbetsgivaren be— löpande årspremien för kreditförsäkring i Försäkringsbolaget pensionsga- ranti, ömsesidigt (FPG) samt sådant belopp som må komma att uttaxeras å arbetsgivarna jämlikt FPG:s bolagsordning, dels det belopp som av FPG bestämts såsom premietillägg för täckande av FPG:s förvaltningskostna- der (jfr 55 8 och 9 i stadgarna för PRI). Jämvål andra utgifter avseende
7 Enligt statistiken innehöll 5569 av 6 181 stadgar dylik bestämmelse. I flertalet fall torde det vara fråga om den s. k. SAF-klausulen. ” Enligt statistiken saknade 231 av 6 181 stadgar helt klausuler som nu sagts.
pensionering kan tänkas vid sidan av pensionsposter och avgifter till pen- sionsförsäkring. Att företaget skall äga rätt att gottgöra sig jämväl för »an- nan kostnad i samband med pensionering» är en utvidgning av företagets nuvarande rätt till gottgörelse ur en bunden pensionstiftelse.
Det må betonas, att den föreslagna 4 5 icke avser att ge arbetsgivaren rätt att ur en pensionsstiftelses överskott gottgöra sig för vad han avsatt till annan pensionsstiftelse hos honom. I 7 5 har uppställts bestämmelser om överförande av medel från en stiftelse till en annan. Önskar arbetsgiva- ren utnyttja en stiftelses överskottsmedel till påfyllnad av en annan stif- telse, kan detta om icke annat är föreskrivet i den förra stiftelsens stad— gar — ske blott med iakttagande av dessa bestämmelser.
Ibland händer det att en fri stiftelse jämlikt sina stadgar avser att säker- ställa endast visst slag av pension, t. ex. ålderspension (jfr FRI-stiftel- sen). Viss beräkning av pensionsreserv enligt 9 5 skall beaktas blott sådant pensionsslag som avses med stiftelsen. När det gäller att tillerkänna arbets- givaren rätt till återtagning ur överskott synes man emellertid, såsom för- ut berörts, ej behöva binda denna vid den i stiftelsens stadgar föreskrivna pensionstypen. Enligt förslaget skall därför en arbetsgivare kunna av över- skottsmedel hos en stiftelse — oavsett vilka pensioner den är ämnad att trygga — gottgöra sig utgifter för alla slag av pensioner. Sålunda kan t. ex. ur en fri stiftelse för enbart ålderspension gottgörelse äga rum för utgift avseende familjepension. Det må framhållas att redan den föreslagna ut— vidgningen av stiftelses ändamål till att avse ATP-avgifter innebär ett åsi- dosättande av en i stadgarna upptagen begränsning av pensionsart. ATP om- fattar nämligen såväl ålderspension som förtidspension och familjepension.
Den arbetsgivaren tillerkända gottgörelserätten gäller icke andra pen— sionsutgifter än dem som gjorts av arbetsgivaren för arbetstagare, vilka om— fattas av stiftelsens ändamål, eller deras efterlevande. Gottgörelserätten har ansetts böra avse efterlevande, även om dessa till äventyrs icke skulle ut- tryckligen omfattas av det i stadgarna angivna ändamålet (bunden pen- sionsstiftelse tryggar alltid pension åt efterlevande, se 1 å andra stycket 1937 års lag). Detta ligger i linje med vad nyss sagts beträffande arbetsgi- varens rätt till gottgörelse för utgift för annat pensionsslag än som avses med stiftelsen.
Är en stiftelse inrättad t. ex. enbart för tjänstemän, skall enligt 4 & blott pensionsutbetalningar samt ATP-avgifter och andra pensionsförsäkrings- premier avseende tjänstemän (eller efterlevande till tjänstemän) grunda rätt till ersättning ur stiftelsen. Härvid är att märka, att ATP-avgifterna är av kollektiv natur. En arbetsgivares ATP-avgift skall sålunda bidraga till kostnaden för ATP-systemet i dess helhet. Detta utesluter icke att man bör betrakta arbetsgivarens ATP-avgift som jämförbar med avgift för pensions— försäkring. I lagen bör anvisas en beräkningsmetod i fråga om rätt för ar- betsgivaren att ur pensionsstiftelse bereda sig gottgörelse för sin ATP-av— gift. Det har därför föreslagits att arbetsgivaren skall äga gottgöra sig den del av ATP-avgiften vilken kan anses hänföra sig till lön eller annan ersätt— ning åt arbetstagare, som omfattas av stiftelsens ändamål. Avser stiftelsen
samtliga arbetstagare äger arbetsgivaren gottgöra sig hela avgiften, förut- satt att övriga betingelser för gottgörelse är för handen. Skulle stiftelsen åter omfatta endast en krets av de anställda, exempelvis företagets tjänste— män, har arbetsgivaren att göra antagandet att enbart dessa är anställda hos honom. Därefter räknar han ut hur stor ATP-avgift som skulle ha er— lagts för dem enligt de föreskrifter, som återfinnes i lagen om försäkring för allmän tilläggspension och i därtill anslutande författningar.
Den föreslagna civillagen reglerar icke andra gottgörelsefall än dem som nämnes i 4 och 5 55. Sålunda beröres ej arbetsgivarens möjligheter att ur en pensionsstiftelse med biändamål vid sidan av pensionering (frånsett ändamål som avses i 5 &) gottgöra sig utgifter för det främmande ända- målet. Utredningen saknar anledning att genom lagstiftning tillerkänna ar— betsgivaren generell rätt till gottgörelse från stiftelsen i fråga om dylika ut- gifter. Utredningen har ej heller föreslagit, att spärregeln i 6 5 första stycket skall gälla med avseende å utgifter för ifrågavarande biändamål, om gott- görelse härför skulle vara medgiven jämlikt stiftelsens stadgar. Detta har varit betingat främst av hänsyn till stiftarens vilja; jfr vad som vid 3 5 sagts beträffande ifrågasatt förbud för stiftelse att direkt utbetala medel för tillgodoseende av berörda ändamål.
Jämlikt 8 5 1937 års lag omfattar företagets gottgörelserätt utgifter för betalning av pension och av pensionsförsäkringsavgifter. Eftersom ATP an- ses utgöra pensionsförsäkring, innefattar nämnda lag icke något hinder mot att en bunden pensionsstiftelses överskottsmedel tages i anspråk för ATP- avgifter. Som framgår av det föregående innebär 4 5 likväl en viss utvidg- ning med avseende å föremålet för rätten till gottgörelse ur en bunden stif— telse. Här avses gottgörelse för »rannan kostnad i samband med pensione- ring». Likaså utökas rätten till återtagning genom stadgandet i 5 &. Det har befunnits lämpligt att till 8 & 1937 års lag foga ett femte stycke med en er- inran härom.
(5 5). Parterna på arbetsmarknaden kan ha ett intresse av att till pen- sionsstiftelser avsatta medel får användas icke blott till pensioner utan även till andra liknande förmåner åt de anställda. Uppgörelsen i pensionsfrågan mellan arbetsgivareföreningen, industritjänstemannaförbundet och arbets— ledareförbundet innefattar t. ex. förutom plan för kompletterande pensions— förmånar jämväl plan för grupplivförsäkring (kapitalförsäkring mot risk— premie). Det må också nämnas att förhandlingar för närvarande pågår rö- rande kompletterande pensionsanordningar för andra grupper av arbetsta- gare i enskild tjänst. Utredningen har sett det som sin uppgift att i arbets— marknadsparternas intresse söka åvägabringa en ordning, enligt vilken pen— sionsstiftelsernas tillgångar skall kunna anlitas till vissa pensionsliknande understöd åt arbetstagare och efterlevande till dessa.
En given utgångspunkt är att endast stiftelsernas överskott, d. v. s. me— del som icke anses erforderliga till tryggande av pensioner åt pensionstagare och löftesbärare, kan komma i fråga till berörda användningsområde (6 5).
Vidare bör stiftelsemedlen icke få tagas i anspråk för utgifter till andra än arbetstagare, som omfattas av stiftelsens ändamål, eller deras efterlevande (5 & första stycket andra punkten). Med hänsyn till pensionsstiftelsernas säregna struktur bör medlen stå till förfogande allenast i form av gottgö- relse åt arbetsgivaren. I här angivna hänseenden bör alltså råda överens- stämmelse med vad som föreslagits skola gälla utgifter för pensionering.
Enligt stiftelserättsliga regler får en stiftelses medel i princip begagnas uteslutande till det ändamål som stiftaren föreskrivit. Varken stiftaren själv, stiftelsens styrelse eller destinatärerna har rätt att utan vidare ändra stif— telsens ändamål. En möjlighet att få en ändring till stånd är, såsom tidigare framhållits, att söka permutation hos Kungl. Maj:t. Permutationsförfarandet är av särskild betydelse, när det efter stiftelsens tillkomst inträffat ändrade förhållanden, som rubbar de förutsättningar under vilka stiftelseförord- nandets bestämmelser givits. Någon form av förändring i förhållandena tor- de regelmässigt krävas för att permutationsrätten skall kunna aktualiseras.9
Införandet av ATP kan sägas ha i viss mån medfört ändrade förhållanden med avseende å pensionsstiftelserna. ATP har i stor utsträckning inneburit en avlösning av företagens egna pensionsåtaganden. På grund härav har i åtskilliga stiftelser uppstått överskott. Det har ansetts rimligt och naturligt att överskottsmedlen skall få anlitas till arbetsgivarens ATP—avgifter. Man kan förutse framställningar om att sådana överskottsmedel skall få använ- das även för andra pensionering närstående ändamål.
Utredningen anser det lämpligt att arbetsgivaren i lag generellt medges vidgade befogenheter att för olika utgifter gottgöra sig ur överskottsmedel. Utredningen har föreslagit att en stiftelses överskottsmedel skall få begag- nas till engångsunderstöd åt arbetstagare vid dennes långvariga oförmåga till arbete på grund av sjukdom, lyte eller annat men eller vid dennes avgång ur tjänsten på grund av uppnådd ålder eller till engångsunderstöd åt efter- levande vid arbetstagarens frånfälle eller oekså för försäkring av sådana un- derstöd (& 5 första stycket första punkten). Under denna beskrivning faller t. ex. premier för grupplivförsäkring. Hit kan även höra ett större engångs- belopp åt person som faller för ett åldersstreck och därför slutar sin anställ— ning.
Det må särskilt understrykas att förslaget icke innebär ändring av gäl— lande villkor för rätt till avdrag vid avsättning till pensionsstiftelse. Icke heller är fråga om ändring av nuvarande regel, att för den enskilde under— stöd från arbetsgivaren betraktas som inkomst av tjänst. Det är tänkt att de särskilda bestämmelserna om beskattning av kapitalförsäkring också skall bestå. När arbetsgivaren gottgör sig för vad han betalat som engångsunder- stöd till arbetstagaren eller för vad han erlagt för dennes försäkring (t. ex. grupplivförsäkring), rör det sig i båda fallen om ersättning ur stiftelsen för utgifter, vilka är att rubricera som lönekostnader.
Arbetsgivaren bör likväl ej tillerkännas en ovillkorlig rätt att ur pen- sionsstiftelses överskott bereda sig ersättning för angivna utgifter vid sidan
av pensionsområdet. Man kunde diskutera att göra rätten till gottgörelse beroende av stiftelsestyrelsens medgivande. En sådan lösning hade emeller— tid förutsatt lagstiftning om representation för de anställda i stiftelsens styrelse. Som tidigare framhållits tager utredningen icke upp representa- tionst'rågan i denna etapp av sitt arbete.
Utredningen anser, att man i detta sammanhang bör kunna bortse från dem som är pensionstagare. Det är nämligen fråga om dispositionen av ett överskott i förhållande till vad som behövs för att täcka pensionsreserven. För pensionslagarnas del är det ej aktuellt med ytterligare intjänande av pension, och det fordras därför i princip icke några vidare avsättningar för deras räkning. Det bör således alltid vara tillräckligt att samtliga anställda samtycker till att arbetsgivaren ur stiftelsens medel gottgör sig för sina ut- gifter för engångsunderstöd och motsvarande.
För arbetstagaren framstår fackföreningen i allmänhet som den naturliga företrädaren vid förhandlingar med arbetsgivaren. I större företag kan det för övrigt vara praktiskt ogörligt att inhämta samtycke från alla arbetsta— gare. Utredningen har föreslagit, att samtycke av de enskilda intressenterna skall kunna ersättas med samtycke av organisation. Man kunde tänka sig att detta samtycke skulle utverkas från samtliga de organisationer, som före- träder arbetstagare omfattade av stiftelsens ändamål. I fråga om överskott i en särskild stiftelse för tjänstemän skulle man då begära samtycke av alla organisationer, som representerar hos arbetsgivaren förekommande tjänste- mannagrupper. Användning av överskott i en allmän stiftelse skulle därut— över kräva samtycke av arbetarnas organisationer. En annan utväg vore att knyta an till frågan hur överskottet uppkommit. Har pensionsutfästelser till arbetare, vilka utfästelser säkerställts genom avsättningar, senare fallit bort eller reducerats på grund av tillkomsten av ATP, skulle samtycket till åt- gärden att utnyttja överskott närmast inhämtas av arbetarnas organisation. Mot en sådan tankegång kan dock invändas, att varje avsättning i princip sker till fromma för samtliga de personer som avses med stiftelsen. Att vissa utfästelser åberopas i samband med avsättning beror på de villkor för av- dragsgillhet som uppställes i skattelag. Det må för övrigt understrykas att en arbetsgivare ensam kan förfoga över en stiftelses överskottsmedel på det sättet, att han ger nya pensionslöften uteslutande till en viss yrkesgrupp. Vad som motsvarar pensionsreserven för dessa löften lägges nämligen till den tidigare pensionsreserven.
Utredningen förordar att samtycke skall krävas enbart från den organi— sation, som företräder den yrkesgrupp av arbetstagare utgiften avser.
I flera andra sammanhang har organisationen genom lagstiftning tiller— känts rätt att företräda arbetstagarna oavsett om dessa är medlemmar eller icke. Därvid har i senare lagstiftning vanligen fordrats, att organisationen skall vara att anse som huvudorganisation enligt lagen om förenings- och förhandlingsrätt (se allmänna arbetstidslagen4 a & och lagen om försäkring för allmän tilläggspension 37 5). Samma krav har uppställts även här.1
1 Rörande innebörden av begreppet huvudorganisation se senast prop. 1959:100 5. 150.
Det har icke ansetts nödvändigt, att organisationen skall visa att den företrä- der flertalet arbetstagare inom yrkesgruppen i fråga. Skulle flera organisatio- ner konkurrera med varandra, har man skäl att antaga, att arbetsgivaren icke kommer att inleda förhandlingar med mindre han anser organisationen representativ.
Kravet på samtycke från representanter på arbetstagarsidan till att arbets- givaren gottgör sig ur stiftelsens medel har ansetts kunna eftergivas, då själva utgiften för engångsunderstödet företagits enligt bestämmelse i kol- lektivavtal. Såsom förutsättning skall dock gälla att organisation, som ägt lämna samtycke till gottgörelsen, står som part i kollektivavtalet på arbets— tagarsidan (andra stycket andra punkten). Att kräva klausul i kollektivav- talet om rätt till gottgörelse i det enskilda fallet har befunnits opraktiskt. Man får förutsätta att organisationen, när den genom kollektivavtal träffar uppgörelse om engångsunderstöd för arbetstagare, är medveten om att den därigenom bereder arbetsgivaren möjlighet att ur pensionsstiftelses över- skottsmedel gottgöra sig för utgiften.
Tillsynsmyndigheten har att —— normalt med ledning av stiftelsens års- berättelse -— kontrollera att de uppsatta villkoren för här ifrågavarande gottgörelse varit vederbörligen uppfyllda.
(6 5"). Detta stadgande har tillämpning enbart på fria pensionsstiftelser. Frågan om ändringar i 1937 års lag har ansetts såvitt möjligt böra anstå till dess att utredningen hunnit verkställa en allmän översyn av pensions- stiftelsernas rättsliga ställning. På grund härav har i 6 & tredje stycket av den föreslagna civillagen upptagits ett stadgande, enligt vilket de nuvarande spärrbestämmelserna i 8 5 första—tredje styckena och 13 5 första och andra styckena 1937 års lag skall gälla i oförändrat skick för de bundna stiftelser— na. Från tillämpning av föreskrifterna i 6 & uteslutes icke blott till vanliga aktiebolag hörande bundna stiftelser utan även sådana som är knutna till bankaktiebolag och försäkringsaktiebolag (jfr 36 5 1937 års lag).
Gottgörelse ur fria pensionsstiftelser för utgifter varom stadgas i 4 och 5 55 av lagen om pensionsstiftelses verksamhet må avse blott utgifter un- der arbetsgivarens sistförflutna räkenskapsår. Rätten till gottgörelse bindes med andra ord till det räkenskapsår varunder utgiften gjorts. Denna tidsbe— gränsning av återtagningsrätten överensstämmer med den ordning som råder för gottgörelse ur bundna stiftelser. Skulle en arbetsgivare (fysisk person) till äventyrs icke ha särskilt räkenskapsår, är det naturligt att knyta åter— tagningsrätten till det senaste kalenderåret. Uttrycklig bestämmelse härom torde likväl ej behövas. .
Det må påpekas att utredningen föreslagit ändring av bestämmelserna i kommunalskattelagen om vad som får avdragas från bruttointäkten av rö- relse. Ändringen bygger på förutsättningen, att skattskyldig företagare skall söka gottgörelse för alla utgifter av den art som omnämnes i 4 & förutsatt att överskott finns i stiftelsen ovanför ett visst tak. I 29 5 4 mom. kommunal— skattelagen har tillagts att avdrag icke får göras för utgift, för vilken den
skattskyldige ägt gottgöra sig enligt 4 5 lagen om pensionsstiftelses verk- samhet men för vilken han icke uttagit gottgörelse, till den del sådan kunnat ske utan att stiftelsens förmögenhet bringats att underskrida ett belopp motsvarande 120 procent av stiftelsens pensionsreserv. Om ett före— tag, i vars pensionsstiftelse finns tillgångar överstigande 120 procent av pen— sionsreserven, under ett visst räkenskapsår ——— kanske av misstag ,_ skulle underlåta att ur stiftelsen gottgöra sig för sina pensionsutgifter och därför enligt tillägget i 29 g 4 mom. kommunalskattelagen förvägras avdrag, bör gottgörelse rimligen i stället få ske under ett följande räkenskapsår förut- satt att de i civillagens 6 & uppställda villkoren då är för handen. Denna speciella möjlighet till gottgörelse för utgift, som ligger längre tillbaka i tiden än det senaste räkenskapsåret, torde icke behöva lagfästas särskilt. Det är ju bara fråga om en rättelse i efterhand. Att gottgörelsen icke skedde redan under det räkenskapsår företaget hade pensionsutgiften kan ha berott på den felaktiga förutsättningen, att företaget ägde betrakta utgiften som av- dragsgill vid inkomsttaxering. Det bör sakna betydelse, om den uraktlåtna gottgörelsen visas bero på försummelse av arbetsgivaren eller ej.
Såsom förutsättning för arbetsgivarens gottgörelse ur fri pensionsstiftel— se gäller enligt förslaget, att stiftelsen efter gottgörelsen har kvar medel till— räckliga att täcka pensionsreserven för de pensioner och pensionsutfästel— ser, för vilka stiftelsens tillgångar tjänar som säkerhet. Denna spärregcl är i ett avseende annorlunda konstruerad än spärregeln i 1937 års lag. Sålun- da får enligt 8 5 första stycket angivna lag mot en bunden pensionsstiftelses räntefordran för räkenskapsår utan inskränkning avräknas företagets pen— sionsutgifter under året. Beträffande bundna stiftelser gäller således ej nå— gon spärr i fråga om avräkning på räntefordran. Rätt till gottgörelse genom kvittning av sådan fordran föreligger med andra ord även om stiftelsens tillgångar ej täcker pensionsreserven.
Enligt första stycket av förevarande (i Q är ett företags möjligheter att låta pensionsutgifter gå i avräkning mot en fri stiftelses räntefordran begrän— sade av samma regel som gäller i fråga om ersättning åt företaget av stif- telsens kapital. Stiftelses fordran på ränta har alltså ej ansetts böra intaga annan ställning än stiftelsens fordran på huvudstolen. Avräkning mot ford— ran på ränta får ske allenast på villkor att pensionsreserven är täckt. Den- na ordning synes bättre rimma med syftet att skapa större säkerhet för destinatärerna.
I 6 & andra stycket ges föreskrift om förfarandet vid gottgörelse ur fri pensionsstiftelse. Arbetsgivaren skall i första hand sätta ned eventuell skuld till stiftelsen. Har han givit ut större belopp än som svarar mot skulden, äger han fordra betalning för överskjutande belopp ur de tillgångar som må finnas hos stiftelsen utöver fordringen på arbetsgivaren.
Då gottgörelse skall äga rum ur en för flera företag gemensam pensions— stiftelse, har man att förfara på sätt som närmare anges i motiven till 9 5.2 Vid tillämpning av spärregeln i 6 g första stycket (endast fri pensionsstif-
2 Se nedan 5. 113 f.
telse kan vara gemensam för flera företag) tänkes stiftelse, vars stadgar är konstruerade i enlighet med det första av de båda i 9 åzs motiv angivna exemplen, uppdelad på ettvart av de anslutna företagen. Man har därvid att för varje stiftelsedel uppskatta dels tillgångarnas storlek med ledning av det enskilda företagets avsättningar till stiftelsen, dels pensionsreserv på grund- val av utgående pensioner och utfästelser om framtida pensioner från före- taget i fråga. Visar det sig härvid finnas överskott i stiftelsedelen, får före- taget entigt vanliga regler gottgöra sig detta. Å andra sidan kan gottgörelse icke äga rum, om stiftelsedelen saknar täckning för sin pensionsreserv. Någon utjämning av överskott och underskott mellan de till den gemensam— ma stiftelsen anslutna företagen bör icke tillåtas. Är den gemensamma stif- telsen åter uppbyggd på sätt som framgår av det andra utav de berörda exemplen på stiftelsestadgar, får gottgörelse uppenbarligen ske blott på vill— kor att den samfällda pensionsreserven är täckt.
I 8 5 lämnas föreskrift om hur vid gottgörelse skall förfaras då till ar— betsgivaren är knutna flera pensionsstiftelser, vilkas medel är avsedda att tjäna som säkerhet för samma pensioner eller utfästelser om pension.
En bunden pensionsstiftelses angelägenheter kan enligt 3 5 1937 års lag handhas av en särskilt inrättad styrelse, bestående av tre eller fem ledamö— ter. Ledamöterna, utom ordföranden, skall väljas till halva antalet av bo— lagsstämma och till halva antalet av den], som är pensionstagare eller an- ställda hos bolaget. Finns ej särskild styrelse inrättad, skall enligt 5 & nämnda lag stiftelsens angelägenheter handhas av företagets styrelse, där icke god man förordnats för stiftelsen. Då fråga väckes om nedsättning av företagets kapitalskuld till bunden pensionsstiftelse, skall, om särskild sty- relse icke finns inrättad för stiftelsen, god man förordnas enligt sagda 5 g. Äger bunden stiftelse annan tillgång än fordran på det egna företaget skall, därest styrelse icke inrättats, god man redan jämlikt 5 5 vara förordnad. På den särskilda styrelsen eller gode mannen för stiftelsen ankommer en- ligt motivcn till 1937 års lag att i första hand bedöma, huruvida av företaget verkställd nedsättning av skuld till stiftelsen eller påkallad utbetalning av medel från stiftelsen må äga rum jämlikt bestämmelserna i 8 och 13 åå. Om styrelsen eller gode mannen skulle firma att nedsättning eller utbetalning ej må ske, skall frågan enligt 14 & underställas tillsynsmyndighetens avgörande.
Det hör med avseende å fria pensionsstiftelser i första hand ankomma på styrelsen att bevaka att spärregeln i 6 5 av den föreslagna lagen iakttages, d. v. 5. att det efter gottgörelse åt företaget finns kvar medel som täcker stiftelsens pensionsreserv. En fri stiftelse kan ha särskild styrelse, med eller utan representation för de anställda. Det kan också ha överlåtits åt företa- gets styrelse att jämväl vara styrelse för stiftelsen. I de fall då stiftelsens sty- relse är identisk med företagets kan föreligga särskild risk för att spärregeln äsidosättcs. Emellertid förutsättes tillsynsmyndigheten kunna utöva en nöj— aktig kontroll av att regeln efterleves. Vad nu sagts gäller också den spärr- regel som upptages i 7 5 andra stycket. Tilläggas må att, därest spärreglerna åsidosättes, tillsynsmyndigheten bör bevaka att företaget till stiftelsen äter— för vad som för mycket avtappats nr densamma.
75.
Arbetsgivaren medgives att från en pensionsstiftelse överföra medel till annan pensionsstiftelse hos honom, därest den avstående stiftelsen omfattar samtliga per- soner, som avses med den mottagande stiftelsen, och överföringen fordras för att helt eller delvis täcka den mottagande stiftelsens pensionsreserv.
Sådan överföring från en pensionsstiftelse till annan, som avses i första stycket eller som eljest må vara tillåten enligt stadgar eller stiftarens föreskrift, må icke ske med mindre den avstående stiftelsen efter överföringen har kvar mcdcl en- ligt vad som sägs i 6 5 första stycket.
Beträffande överföring från pensionsstiftelse, som bildats enligt lagen om aktie— bolags pensions- och andra personalstiftelser, till annan sådan stiftelse gäller vad som stadgas i 15 5 första stycket 1) och fjärde stycket nämnda lag.
Inledning. Enligt den mellan arbetsgivareföreningen, å ena, samt industri- tjänstemannaförbundet och arbetsledareförbundet, å andra sidan, den 26 ok— tober 1960 träffade uppgörelsen om kompletterande pensionering av tjäns— temän annorledes än genom pensionsförsäkring har ett nytt system skapats för fondering i pensionsstiftelse. Arbetsgivare som anslutit sig till syste- met har att för tryggande av pensionsutfästelser för ålderspensionering en- ligt överenskommelsen den 30 juni 1960 inrätta en särskild fri pensions- stiftelse för tjänstemän (PRI-stiftelse). Till denna stiftelse skall arbetsgiva— ren årligen avsätta ett belopp, som svarar mot en på visst sätt beräknad pensionsskuld. De regler som i övrigt är avsedda att gälla är angivna i nor- malstadgar för de stiftelser som omfattas av uppgörelsen. Arbetsgivaren åta— ger sig att bilda en FRI-stiftelse även om till hans företag tidigare skulle vara knuten en allmän pensionsstiftelse eller en särskild pensionsstiftelse för tjänstemän. FRI-stiftelsen avser endast pensioner som intjänats fr. o. m. den 1 januari 1960. Att arbetsgivaren inrättat en FRI-stiftelse gör därför icke äldre stiftelser överflödiga, om arbetsgivaren har ytterligare utfästel- ser att infria _ exempelvis utfästelser som avser pensioner grundade på tjänstetid före den 1 januari 1960 — eller utger pensioner utan särskild ut- fästelse.
Likväl har man att förutse att de äldre stiftelserna förlorar i betydelse för tjänstemännens del. Sannolikt kommer i många fall att i äldre stiftelser fin- nas medel, som icke längre erfordras för sitt ursprungliga syfte. Samtidigt kan arbetsgivaren behöva medel till FRI-stiftelse. Det nya systemet medför därför ett behov för arbetsgivaren att kunna till FRI-stiftelsen föra över me— del från en äldre stiftelse, denna må vara bunden eller fri. Som redan nämnts i annat sammanhang3 kan avsättningarna till PKI-stiftelser per den 31 december 1960 beräknas avse omkring 90 miljoner kronor.
I försäkringsinspektionens yttrande till Konungen den 14 november 1960 ang. stadfästelse av bolagsordning och grunder för FPG uttalas, att det kunde förtjäna övervägas huruvida icke förstärkningsanordningar av den typ, som avsågs med det avtalade pensionssystemet, borde tillskapas jämväl med avseende å andra pensionsstiftelser än de som nu skulle bildas för
” Ovan s. 37.
tjänstemännen. Blir detta förhållandet kan det väntas, att man följer PRI- systemets modell och bildar nya stiftelser enkom avsedda att säkerställa nya pensionslöften. Ytterligare behov att kunna överföra medel mellan olika stiftelser hos en arbetsgivare kan således då uppkomma.
Vilka regler gäller för närvarande om överföring av medel mellan pen- sionsstiftelser? I 15 5 första stycket 1) i 1937 års lag stadgas beträffande bundna pensionsstiftelser att bolagsstämma må, där det påkallas av änd- rade förhållanden eller eljest prövas lämpligt, med tillstånd av tillsynsmyn- digheten besluta att pensionsstiftelses tillgångar eller del därav skall över- föras till allmän eller särskild pensionsstiftelse, som hör till bolaget eller i samband med överföringen bildas för bolaget. Enligt fjärde stycket av sam— ma paragraf åligger det tillsynsmyndigheten att bereda styrelse eller god man för stiftelsen tillfälle att yttra sig i ärendet (första punkten). Tillstånd till överföringen må icke ges, där denna kan antagas lända till förfång för dem som avses med stiftelsen (andra punkten). I och för sig hindrar icke 1937 års lag överföring av medel från en särskild till en allmän stiftelse. Något formellt hinder möter ej ens mot att medel överföres mellan stiftel— ser, som är avsedda för helt skilda grupper av arbetstagare, t. ex. från sär- skild stiftelse för tjänstemän till särskild stiftelse för arbetare.
Enligt lagberedningens motiv skall vid bedömandet av frågan, huruvida en överföring kan antagas komma att lända intressenterna till förfäng, alla omständigheter tagas i betraktande. Det framhålles att förfång icke upp- kommer, om en stiftelses tillgångar är så stora att de överstiger det belopp, vilket kan tagas i anspråk för dem som avses med stiftelsen, och allenast överskottet överföres till en annan stiftelse.
Lagberedningens uttalande om att förfång ej får uppkomma är icke en- tydigt. Man skulle kunna framkasta tanken, att arbetsgivaren skulle ha att visa att stiftelseförmögenheten överstiger icke blott pensionsreserven utan även vad som skäligen kan beräknas vara erforderligt för säkerställande av de pensioner arbetsgivaren kan komma att åtaga sig i framtiden. Det före- faller dock icke troligt att lagberedningen velat ställa så stränga villkor, ty överföring skulle då vara praktiskt taget utesluten med hänsyn till omöjlig- heten att fastställa hur mycket av stiftelseförmögenheten som skulle behö— va hållas kvar hos stiftelsen. Det vill därför synas som om lagberedningen åsyftat att överföring skall medges, såvida denna ej länder till förfång för sådana med stiftelsen avsedda personer, som vid den tidpunkt överföringen skall ske på grund av till dem utgående pension äger eller på grund av löfte om framtida pension anses äga pensionsrätt.
1937 års lag förutsätter icke möjligheten att en bunden pensionsstiftelses medel överföres till en fri pensionsstiftelse.
Beträffande fria pensionsstiftelser synes enligt gällande rätt utgångs- punkten vara, att medel icke får överföras till annan stiftelse annat än ef- ter ctt permutationsförfarande. Undantag från denna huvudregel kan följa av grundsatsen att man har att beakta stiftarens förordnande. Innehåller pensionsstiftelses stadgar särskild föreskrift, enligt vilken överflyttning av
stiftelsemedel skall få ske i större eller mindre utsträckning, är denna före- skrift att tillämpa. Såsom i tidigare sammanhang påpekats är det icke ovan- ligt, att stadgar för pensionsstiftelse innehåller förbehåll om rätt för stifta- ren eller stiftelsens styrelse att efter tillsynsmyndighetens medgivande änd- ra stiftelsens ändamål. Ett sådant ändringsförbehåll kan vara tillräcklig grund för en stadgeändring som ger befogenhet att överföra stiftelses medel till annan stiftelse. Helt självfallen är dock icke en sådan rättstillämpning.
Förslaget. Inledningsvis har konstaterats att det efter den träffade pen- sionsuppgörelsen uppstått särskilt behov för arbetsgivare att kunna lyfta över medel från en pensionsstiftelse till en FRI-stiftelse. Även i andra fall kan det bli fråga om att flytta medel mellan två eller flera pensionsstiftel— ser knutna till samma arbetsgivare. Det synes ändamålsenligt att genom lagstiftning arbetsgivare beredes möjlighet att flytta medel från en pen- sionsstiftelse till en annan, även när detta icke är förutsatt enligt stiftelse- stadgarna. Viktigt är också att i lag fixeras de betingelser härför som bör uppställas av hänsyn till den personkrets, vilken den avstående stiftelsen avser att gynna.
I första stycket av det föreslagna lagrummet har införts den huvudregeln, att arbetsgivaren tillåtes att från pensionsstiftelse överföra medel till annan sådan stiftelse hos honom. Såsom framgår av andra stycket är det likväl endast stiftelsens överskottsmedel som står till förfogande för överföring.
Beträffande överflyttning av medel mellan bundna pensionsstiftelser er— fordras icke någon lagreglering, ty därom är stadgat i 1937 års lag. Med hänsyn härtill och'då utredningen genomgående velat undvika intrång i nämnda lag, har i paragrafens sista stycke för berörda fall av överföring hänvisats till 15 5 första stycket 1) och fjärde stycket i 1937 års lag.
Alla andra fall av överföring mellan pensionsstiftelser — från bunden till fri, från fri till annan fri samt från fri till bunden ,, — omfattas av de". föreslagna bestämmelsen. Det sistnämnda fallet, d. v. s. överföring från fri till bunden stiftelse, torde förhållandevis sällan bli aktuellt, ty arbetsgivaren torde icke ofta önska göra dylik omplacering av stiftelsemedel. Likväl kan en sådan överflyttning vara önskad av de anställda, enär därigenom beredes förmånsrätt för fordring mot arbetsgivaren. Det finns icke någon anledning att från lagstiftningen särskilt undantaga flyttning av medel från en fri till en bunden stiftelse.
För att överföring skall få ske med stöd av den föreslagna lagen har i 7 5 första stycket uppställts två krav.
Det ena kravet är att den avstående stiftelsen skall omfatta samtliga per- soner som avses med den mottagande stiftelsen. Överföring har sålunda an- setts böra vara tillåten endast på villkor att de överförda medlen kommer personer som ingår i den avstående stiftelsens destinatärskrets till godo. Stad- gandet innebär i första hand att medel kan flyttas från en allmän stiftelse till en annan dylik stiftelse och från en särskild stiftelse till en annan så- dan stiftelse avseende samma personalgrupp. Vidare kan överföring äga
rum från en allmän stiftelse till en särskild stiftelse. Den särskilda stiftel— sens destinatärer utgör nämligen del av den allmänna stiftelsens destinatärs— krets. I betraktande av att en arbetsgivare efter eget gottfinnande kan öka en allmän stiftelses pensionsreserv genom pensionslöften enbart eller hu— vudsakligen till en viss kategori av arbetstagare, torde någon erinran icke kunna riktas mot att han får flytta medel från en allmän till en särskild stiftelse. Överföring av medel till en FRI-stiftelse kan följaktligen ske icke blott från en särskild tjänstemannastiftelse utan jämväl från en allmän stiftelse.
Även eljest lär fall kunna inträffa, då det är en fördel, att möjlighet finns att flytta en allmän pensionsstiftelses tillgångar till en särskild pensions— stiftelse. Ett exempel nämnes av lagberedningen i förslaget till 1937 års lag. Ett bolag, som redan har en allmän stiftelse med betydande tillgångar, övertager från ett annat företag (kanske ett dotterföretag) en ny rörelse— gren med nya grupper av arbetstagare. Man önskar reservera en del av den allmänna stiftelsens medel för innehavare av vissa befattningar eller slag av befattningar inom bolagets förutvarande rörelse. Med hänsyn till för— slaget, att enbart överskottsmedel står till förfogande, är det enklast att sådan överföring sker innan arbetsgivare övertager de nya grupperna av anställda.
Däremot synes icke böra medges att tillgångar fritt flyttas mellan sär— skilda stiftelser avseende skilda grupper av anställda t. ex. från särskild stiftelse för arbetare till särskild stiftelse för tjänstemän och vice versa. Ett dylikt medgivande skulle innebära alltför stort avsteg från principen om stiftelseändamålets oföränderlighet. Möjligen skulle kunna övervägas att medge överföring från en särskild stiftelse till en allmän, ty i sådant fall rör det sig bara om en utvidgning av destinatärskretsen, exempelvis från tjänstemän till samtliga arbetstagare. Ej heller detta har ansetts böra tillåtas. Man har att hålla i minnet att medel som överförts från en stif- telse till en annan därefter kan tänkas flyttas vidare till en tredje stiftelse. Ett medgivande av medelsöverföring från särskild till allmän stiftelse skul— le därför kunna innebära, att medel kunde överflyttas exempelvis först från en särskild stiftelse för tjänstemän till en allmän stiftelse och därifrån till en särskild stiftelse för arbetare.
Det andra kravet är att överföringen skall fordras för att helt eller del- vis täcka den mottagande stiftelsens pensionsreserv. En längre gående över— föringsrätt kan ej anses fylla något behov. Det må erinras att industri- tjänstemännens och arbetsledarnas pensionsuppgörelse ålägger arbetsgiva— ren att årligen genom avsättning till FRI-stiftelse bringa upp dess för- mögenhet till att motsvara »pensionsskuldcn», varmed avses en enligt sär- skilda regler beräknad pensionsreserv.
En pensionsstiftelse har som regel att tjäna till säkerställande av ut- gående pensioner och utfästelser om pension för alla de personer som om- fattas av stiftelsens ändamål. Finnes till en arbetsgivare knutna flera pen—-
sionsstiftelser omfattande helt eller delvis samma personkrets, kommer där- för stiftelserna att dubblera varandra. Så långt personkretsen sammanfaller avser de nämligen samma pensioner och pensionsutfästelser, därest icke föreskrivits att stiftelses ändamål skall ha särskild begränsning. Stiftelser- na har med andra ord gemensam pensionsreserv. En begränsning kan ligga däri att den ena stiftelsen avser familjepension och den andra ålderspen- sion. I normalstadgarna för PRI-stiftelse anges, att sådan stiftelse har till ändamål att trygga de pensionsutfästelser för ålderspensionering som en- ligt planen för kompletterande pensionsförmåner i den centrala pensions— uppgörelsen den 30 juni 1960 åvila bolaget i förhållande till tjänstemän, som äro eller varit anställda hos bolaget. Av denna föreskrift torde följa, att PKI-stiftelse enbart avser att säkerställa de så angivna utfästelserna.
Den omständigheten, att pensionsstiftelser knutna till samma arbetsgi— vare i vidsträckt omfattning har gemensam pensionsreserv, kan anföras som ett ytterligare skäl varför det bör vara medgivet att överföra medel från en pensionsstiftelse till annan under de betingelser som förut angivits. Har den avstående stiftelsen och den mottagande stiftelsen båda som enda tillgång fordran på arbetsgivaren och har båda gemensam pensionsreserv, ter sig överföringen närmast som en bokföringsåtgärd. Samtidigt ger denna omständighet upphov till frågan, till vilken stiftelse den gemensamma pen- sionsreserven bör förläggas. Och denna fråga måste besvaras innan man kan säga i vilken stiftelse eventuellt överskott står till förfogande. I 8 5 har an- givits regler, hur man härmed bör förfara i olika fall.
Den i 7 5 första stycket öppnade möjligheten att överföra medel mellan pensionsstiftelser tager sikte på de fall, där sådan överföring icke kan ske redan med stöd av stiftelsernas stadgar. Det avses ej att begränsa överförings— rätten, om stiftelsens stadgar ger ett tillstånd till överföring som sträcker sig längre än det i lagrummet angivna. Stadgarna kan t. ex. tillåta att medel må flyttas från en särskild till en allmän stiftelse eller att medel må flyt- tas, även om de icke skulle behövas för att täcka den mottagande stiftelsens pensionsreserv.
Det har ej befunnits lämpligt att för överföring kräva att stiftelserna av- ser att säkerställa samma slag av pension. Intet hindrar således att från en stiftelse, avsedd allenast för ålderspension, flyttas medel till en stiftelse inom vars ändamål rymmes alla slag av pension, vice versa. Ej ens flyttning från en stiftelse för enbart ålderspension till en stiftelse för enbart invalid- och familjepension eller omvänt bör möta något hinder. Denna princip rimmar med den i 4 % upptagna bestämmelsen om arbetsgivarens rätt att ur pensionsstiftelse bereda sig gottgörelse för sina pensionskostnader; jfr även 5 5.
För att de arbetstagare som har sin pensionsrätt tryggad i den avstående stiftelsen icke skall få sin säkerhet förstörd genom överföringen, har i 7 5 andra stycket stadgats att medel icke får överföras med mindre den avstå— ende stiftelsen efter överföringen har kvar medel enligt vad i 6 5 första stycket sägs. Detta innebär, vare sig den avstående stiftelsen är bunden
eller fri, att täckning skall finnas för dess pensionsreserv, beräknad på grundval av de utgående pensioner och de utfästelser om pension för vilka stiftelsens medel tjänar som säkerhet. Stadgandet i 7 5 andra stycket är, såsom framgår av det föregående, principiellt av samma innebörd som den i 15 g fjärde stycket 1937 års lag upptagna bestämmelsen, att tillstånd till överföring ej må ges där överföringen kan antagas lända till förfång för dem som avses med stiftelsen. Det må påpekas, att 7 5 andra stycket har ett vidsträcktare tillämpningsområde än paragrafens första stycke. Spärr— regeln i andra stycket avser även fall då stiftelses stadgar eller stiftares föreskrift medger överföring av medel utöver vad som tillåtits genom 7 5 första stycket, t. ex. överföring från särskild stiftelse till allmän stiftelse eller överföring utan att denna erfordras för att täcka den mottagande stif— telsens pensionsreserv.
Beträffande överföring av medel från en för flera företag gemensam pensionsstiftelse hänvisas till vad som i anslutning till 6 & sagts om gott— görelse åt arbetsgivaren ur en sådan stiftelse.
85.
Äro till arbetsgivaren knutna flera pensionsstiftelser och tjäna stiftelsernas me- del helt eller delvis som säkerhet för samma pensioner eller utfästelser om pen- sion, skall, i fall av gottgörelse till arbetsgivaren eller överföring av medel från en stiftelse till en annan, gälla nedan angivna regler om pensionsreserven för dessa pensioner och utfästelser (den gemensamma pensionsreserven):
a) Finnes stiftelse som särskilt inrättats för att uppsamla medel, vilka arbets- givaren åtagit sig att avsätta såsom säkerhet för utfästelser om pension, skall den gemensamma pensionsreserven först hänföras till denna stiftelse.
b) Omfattar stiftelse en trängre krets av personer än annan stiftelse, skall den gemensamma pensionsreserven hänföras till stiftelsen för den trängre kret- sen, i den mån reserven ej hänförts till stiftelse som angivits under a).
c) Finnes stiftelse som bildats enligt lagen om aktiebolags pensions- och andra personalstiftelser, skall den gemensamma pensionsreserven hänföras till denna stiftelse, i den mån reserven ej hänförts till annan stiftelse efter vad som angivits under a) och h).
d) Finnes stiftelse som förutom pensionering har annat ändamål, skall den ge- mensamma pensionsreserven sist hänföras till denna stiftelse.
e) Hava efter vad ovan sagts två stiftelser lika rang, skall deras gemensamma pensionsreserv hänföras till den äldre stiftelsen framför den yngre.
Är till arbetsgivaren knutna flera pensionsstiftelser, uppkommer frågan i vilken ordning gottgörelse åt arbetsgivaren och överföring av medel mellan stiftelser må äga rum. Denna paragraf avser att ange, hur man skall bestäm— ma vilka medel som är spärrade för den händelse stiftelserna har gemensam pensionsreserv.
En stiftelse har, där ej annat särskilt föreskrivits, att tjäna som säkerhet för samtliga utgående pensioner och utfästelser om pension till personer som omfattas av stiftelsens ändamål. Som redan framhållits i motiven till för- slagets 7 5 kommer två eller flera till samma arbetsgivare knutna pensions- stiftelser att stå som säkerhet för samma pensioner och utfästelser förutsatt
att stiftelserna omfattar samma personkrets, därest särskild begränsning ej föreskrivits. Stiftelserna har med andra ord gemensam pensionsreserv.
Är stiftelsen A vid företaget X en allmän stiftelse (d. v. 5. en stiftelse som omfattar samtliga anställda) och är stiftelsen B vid samma företag också allmän, så har den enskilde pensionstagaren i princip, samma anspråk mot stiftelsen A som mot stiftelsen B. Är stiftelsen A en allmän stiftelse och stiftelsen B en särskild stiftelse för tjänstemän, så är pensionsreserven ge— mensam såvitt gäller pensioner till tjänstemän. Den allmänna stiftelsen om- fattar nämligen jämväl tjänstemännen. Beträffande pensioner och pensions- löften till arbetare gäller däremot, att pensionstagaren (löftesbäraren) har anspråk endast mot stiftelsen A.
' Det kan tänkas vara föreskrivet, att en stiftelse enbart skall avse att säker- ställa löften av visst slag. Som påpekats i motiven till 7 5 är detta förhål— landet med PRI-stiftelse. Sådan stiftelse har till ändamål att trygga pen— sioner som åvilar arbetsgivaren enligt planen för kompletterande pensions- förmåner i den centrala pensionsöverenskommelsen för tjänstemännen den 30 juni 1960. Denna föreskrift för PRI-stiftelse är att tillämpa. Finnes hos en arbetsgivare dels en tjänstemannastiftelse A av den typ som var vanlig före tillkomsten av den centrala pensionsuppgörelsen, dels en stiftelse B som är PRI-stiftelse, har vi därför följande läge. Medlen hos pensionsstif- telsen A har att tjäna som säkerhet såväl för vanliga tjänstemannapensio- ner som för FRI-pensioner, medlen hos stiftelsen B däremot endast för Pill-pensioner.
Det är ett vanligt förhållande, att flera pensionsstiftelser är knutna till samma arbetsgivare. Efter tillkomsten av 1937 års lag bildades ett stort an- tal stiftelser med iakttagande av de i denna lag givna föreskrifterna. Efter hand fann företagen, att de kunde nå samma skattefördelar genom att i stål- let fondera medel i »fria» stiftelser. Ofta lät man den bundna stiftelsen förbli, sedan man bildat en ny »fri» stiftelse för framtida avsättningar. Nu finnes omkring 1 000 bundna stiftelser. Sannolikt har flertalet arbetsgivare med en bunden stiftelse också en fri stiftelse. Ett företag med en bunden stiftelse'och en fri stiftelse av vanlig typ har, om det anslutit sig till PRI- planen, också en PRI-stiftelse. Härutöver kan företaget vid sidan av en all— män stiftelse ha en särskild stiftelse för tjänstemän och (eller) en särskild stiftelse för arbetare. Dessa kan vara antingen fria eller bundna. Att ett fö- retag har fyra, fem eller sex stiftelser, alla med pensionsreserv som delvis är gemensam, är ej otänkbart.
Man kan diskutera flera olika lösningar av problemet vilka medel som skall anses som spärrade. En lösning vore att räkna pensionsreserven fullt ut för varje stiftelse vilken den avser. Låt oss antaga, att en allmän bunden stiftelse A och en allmän fri stiftelse B är knutna till arbetsgivaren X och att i A finnes 100000 kr. och i B likaledes 100 000 kr. samt att pensioner och pensionsutfästelser från X motsvarar en pensionsreserv likaledes av 100 000 kr. Inga överskottsmedel skulle då vara tillgängliga. Praktiskt skulle detta
betyda, att man räknade med dubbel, trefaldig eller fyrfaldig säkerhet för samma åtagande från arbetsgivaren allt efter som denne funnit det prak- tiskt att uppdela sina avsättningar på två, tre eller fyra pensionsstiftelser. Tanken på en lagreglering med detta innehåll måste avvisas.
En annan lösning skulle vara att man, i likhet med vad som alltjämt gäller för gemensamma inteckningar i fast egendom, delade upp skulden på de olika stiftelserna. Uppdelningen finge väl ske efter tal bestämda av stif- telsernas inbördes storlek. Även mot denna lösning kan riktas kritik. Den förutsätter invecklade uträkningar så snart en stiftelse har att tjäna som säkerhet också för andra pensioner än dem som ingår i den gemensamma reserven. Här skall icke utredas de tekniska detaljerna. Mot denna lösning talar nämligen ännu ett skäl som får tillmätas utslagsgivande betydelse. För den pensionsberättigade är olika stiftelser knutna till samma arbetsgivare icke alltid likvärdiga. I detta sammanhang är det tillräckligt att peka på att bunden stiftelse i händelse av arbetsgivarens konkurs äger förmånsrätt en- ligt handelsbalken 17 kap. för sina fordringar, medan fri stiftelses fordran är oprioriterad. Stundom är det så, att särskilda synpunkter talar för att den gemensamma pensionsreserven får sägas ha närmare anknytning till en stiftelse än till en annan.
Lagförslaget bygger på principen, att den gemensamma pensionsreserven skall räknas endast en gång. Den skall hänföras till de stiftelser som kan tjäna som säkerhet för denna reserv i tur och ordning. Reserven place- ras först i den stiftelse som [allmänt sett får anses bereda den bästa sä- kerheten eller som får antagas ha särskild anknytning till de pensioner eller utfästelser som bildar den gemensamma reserven. Skulle två stiftelser ha lika rang, uppställes hjälpregeln att den gemensamma reserven först hänföres till den äldre. Den andra sidan av dessa regler är, att överskotts- medel närmast kommer att finnas i den stiftelse som för pensionstagarna och löftesbärarna är den sämsta eller mest avlägsna. Det är där arbetsgiva- ren skall taga sin gottgörelse.
Man kunde mena, att frågan vilken stiftelse som erbjuder den bästa säker- heten borde avgöras på samma sätt som när en bank bedömer placering av ett lån. Med denna utgångspunkt skulle man anse, att den gemensamma reserven hade en tryggare placering hos en stiftelse som hade en lågt taxe- rad fastighet eller andra självständiga tillgångar än hos en stiftelse vars medel bestod i en fordran mot arbetsgivaren —— en fordran som till och med kunde tänkas löpa utan ränta. En sådan metod vore dock icke praktikabel. Vem skulle sköta uppgiften att sortera ett antal stiftelser i rangordning med hänsyn till placeringen av deras medel? Man kan knappast lägga på arbetsgivaren att pröva värdet av en fordran mot honom själv. Och i stif- telsernas styrelser sitter regelmässigt personer från företagsledningen en— samma eller tillsammans med representanter för de anställda. Frågan vilken stiftelse, vars medel i första hand skall bereda säkerhet för den gemensamma reserven, får därför avgöras efter mera formella kriterier.
I 1937 års lag finns bestämmelser om hur gottgörelse skall ske, då till ett företag hör en allmän bunden pensionsstiftelse och en särskild bunden pensionsstiftelse. Enligt dess 1 5, sista stycket, skall en allmän stiftelse tjäna till tryggande av pension jämväl åt personer som avses med en särskild stif— telse, i den mån den senare ej lämnar tillgång därtill.4 I 13 å tredje stycket nämnda lag stadgas att, om för företagets pensionsutgifter för dem som av— ses med den särskilda stiftelsen avräkning, varom i 8 & första stycket 1937 års lag förmäles, ej kunnat till fullo ske mot stiftelsens räntefordran hos fö- retaget, för återstoden avräkning må äga rum mot räntefordran som till- kommer den allmänna stiftelsen (första punkten). För vad som ej kunnat sålunda avräknas må, efter vad i 8 5 andra och tredje styckena stadgas, först ske nedsättning av företagets skuld till den särskilda stiftelsen och utbetal- ning ur denna stiftelses medel och därefter nedsättning av företagets skuld till den allmänna stiftelsen och utbetalning ur dess medel (andra punkten).
De relaterade stadgandena torde vila på förutsättningen att överskott fö- religger i båda stiftelserna. Lagberedningen synes ha tänkt sig, i överens— stämmelse med vad som föreslås av utredningen under punkten b) av före— varande paragraf, att den gemensamma reserven skall förläggas först till den särskilda stiftelsen. Om det ändock i den särskilda stiftelsen finns över- skott i förhållande till pensionsreserven, skall detta anlitas till gottgörelse åt företaget innan den allmänna stiftelsens medel tages i anspråk.
Exempel: Till ett bolag hör en särskild bunden stiftelse för tjänstemän med en förmögenhet av 2 milj. kronor och en allmän bunden stiftelse med 3 milj. kronor i tillgångar. Pensionsreserven för tjänstemännen är 1,8 milj. kronor och för arbetarna 1,4 milj. kronor. Bolaget har under ett år haft pensionskostnader för tjänstemän till ett belopp av 0,3 milj. kronor och vill med stiftelsemedel gottgöra sig denna utgift. Ränta har icke utgått på stif— telsernas fordringar mot bolaget. Tjänstemännens pensionsreserv hänföres till den särskilda stiftelsen. Där finns ett överskott på 0,2 milj. kronor. Detta belopp skall i första hand tagas i anspråk för gottgörelsen. I den all— männa stiftelsen finns ett överskott av 1,6 milj. kronor (3—1,4). Ur detta överskott får bolaget gottgöra sig för resterande 0,1 milj. kronor.
Utredningen har icke funnit något skäl för att man skall ha en bestämd ordning för det fall att överskott samtidigt finnes i flera stiftelser. Det är knappast någon nackdel förenad med att arbetsgivaren får välja, i vilken stiftelse han vill söka sin gottgörelse. Frågan har därför lämnats oreglerad i lagförslaget. Det har dock ansetts att 13 å tredje stycket kan få kvarstå som en särregel för det fall som där avses, nämligen att arbetsgivaren har två bundna stiftelser — den ena allmän, den andra särskild — och att överskott finnes i båda dessa. Utredningen har som nämnts ansett, att bestämmelserna
* I anslutning till detta stadgande anförde chefen för justitiedepartementet, statsrådet West— man, i prop. 1937: 292 (s. 65) följande: »Inrättandet av en särskild pensionsstiftelse synes, där allmän pensionsstiftelse finnes, icke böra ställa de befattningshavare, som avses med den sär- skilda stiftelsen, i sämre ställning än om den särskilda stiftelsen ej inrättats. Bestämmelsen i sista stycket är därför av tvingande natur och ligger till grund för de i 13 5 givna regler, avseende det fall att såväl särskild som allmän pensionsstiftelse finnes».
i 1937 års lag såvitt möjligt hör lämnas orubbade i avbidan på en allmän revision av de rättsliga reglerna för pensionsstiftelser.
Under 8 & punkten a) har föreskrivits att, därest stiftelse särskilt inrät- tats för att uppsamla medel, vilka arbetsgivaren åtagit sig att avsätta såsom säkerhet för utfästelser om pension, den gemensamma pensionsreserven först skall hänföras till sagda stiftelse. Den stiftelsetyp som här närmast åsyftas är FRI-stiftelse och liknande stiftelsebildningar. FRI-systemet vilar bl. a. på förutsättningen att arbetsgivaren årligen skall bringa upp stiftel- sens förmögenhet till belopp motsvarande pensionsreserven. Som angivits i det föregående får FRI-stiftelsernas medel anses tjäna som säkerhet enbart för FRI-utfästelser. Det är av dessa skäl naturligt att pensionsreserven för de utfästelser, vilka omfattas av det nya systemet för fondering i pensions- stiftelse, hänföres till FRI-stiftelsen.
Exempel: Ett företag har en FRI-stiftelse och en allmän stiftelse. Den förra stiftelsen avser att säkerställa fr. o. m. 1960 intjänad ålderspension åt tjänstemän. Om icke annat särskilt föreskrivits har den allmänna stiftelsen att tjänstgöra som säkerhet även för FRI-utfästelserna. Den vid varje tid- punkt intjänade delen av FRI—utfästelserna utgör de båda stiftelsernas ge- mensamma pensionsreserv. Den allmänna stiftelsen har därjämte en egen pensionsreserv, avseende arbetarpensioner och sådana tjänstemannapensio- ner som ej omfattas av det nya systemet. Vill företaget gottgöra sig för ut- betalade pensioner enligt PRI-systemet eller för andra pensioner åt tjäns- temän, skall den gemensamma pensionsreserven först förläggas till PRI- stiftelsen. Om det finns överskott i denna och jämväl den allmänna stif- telsen har överskott utöver sin egen pensionsreserv, kan företaget fritt välja ur vilkendera av stiftelserna det vill gottgöra sig. Intet hindrar att gottgörelse sker delvis ur den ena och delvis ur den andra stiftelsens över— skott. Om PRI—stiftelsen skulle ha underskott — ett antagande som för- utsätter att arbetsgivaren försummat sitt åtagande att göra fortlöpande avsättningar — får den allmänna stiftelsens medel i motsvarande mån ta- gas i anspråk för täckande av den gemensamma pensionsreserven. I ett dylikt fall är företaget hänvisat att gottgöra sig ur den allmänna stiftel- sens överskott.
Avser en stiftelse en trängre krets av personer än annan stiftelse hos före— taget, skall enligt 8 5 punkten b) den gemensamma pensionsreserven hän- föras till stiftelsen för den trängre kretsen, i den mån reserven ej hänförts till stiftelse som anges under a). Denna regel bygger på det förhållandet, att avsikten med inrättandet av en särskild stiftelse jämsides med en all- män får antagas ha varit att bereda den särskilda stiftelsens destinatärer en fördel framför övriga. Enligt nuvarande lagstiftning är avsättning till pensionsstiftelse frivillig. Om en arbetsgivare gör Ilya pensionsutfästelser, kommer dessa att belasta företagets pensionsstiftelse även om arbetsgivaren icke gör den avsättning som motsvarar pensionsreserven för de nytill- komna utfästelserna. Ett överskott i en stiftelse i förhållande till pensions- reserven kan därför på detta sätt av arbetsgivaren ensidigt förvandlas till
ett underskott med åtföljande försämring av äldre löftesbärares säkerhet. För att en särskild stiftelse skall kunna bereda sin destinatärkrets en för- del framför utomstående, måste denna stiftelses medel vara spärrade intill det belopp som motsvarar den gemensamma pensionsreserven. Den sär- skilda stiftelsens destinatärer skall icke behöva lida att deras säkerhet för- sämras därför att nya pensionsutfästelser ges åt utomstående. Denna syn- punkt har ansetts så väsentlig, att en särskild fri pensionsstiftelse tillagts högre rang än en allmän bunden stiftelse, trots att den senare stiftelsen har fördelen att åtnjuta förmånsrätt för sin fordran mot arbetsgivaren i händelse av dennes konkurs.
Innebörden av regeln i 8 5 punkt b) må belysas med ett exempel. Hör till ett företag en allmän bunden stiftelse och en särskild fri stiftelse för arbe- tare, skall, när fråga är om gottgörelse åt företaget för erlagda arbetar- pensioner, den på grundval av utgående arbetarpensioner och utfästelser till arbetare beräknade pensionsreserven (den gemensamma pensionsreser— ven) förläggas till den särskilda stiftelsen. Erbjuder denna täckning för sagda reserv, får företaget efter fritt val bereda sig ersättning ur den sär— skilda stiftelsens överskott eller ur det överskott, vilket kan finnas i den allmänna stiftelsen i förhållande till den pensionsreserv för tjänstemanna- pensioner som må belasta denna stiftelse. (Finns tillika en särskild stiftelse för tjänstemän, vilken täcker pensionsreserven för dessa, blir den allmänna stiftelsens hela förmögenhet att betrakta som överskott.) Räcker däremot arbetarstiftelsens tillgångar icke till att täcka reserven för arbetarnas pen- sioner, skall den allmänna stiftelsens medel utgöra säkerhet till belopp motsvarande återstoden av denna reserv. Gottgörelse kan då äga rum alle- nast ur den allmänna stiftelsens överskott.
Ytterligare exempel: Ett företag har tre fria stiftelser: en allmän (behåll- ning 3 milj. kronor), en särskild för tjänstemän (2 milj. kronor) och en särskild för arbetare (1 milj. kronor). Pensionsreserven för tjänstemännen är 1,8 milj. kronor och för arbetarna 1,4 milj. kronor. Företaget har haft pensionsutgifter för tjänstemännen till ett belopp av 0,3 milj. kronor och för arbetarna likaledes till ett belopp av 0,3 milj. kronor. För dessa kost- nader önskar företaget gottgöra sig. I tj änstemannastiftelsen finns överskott på 0,2 milj. kronor (2—1,8), i arbetarstiftelsen underskott på 0,4 milj. kro- nor (1—1,4) samt i den allmänna stiftelsen överskott på 2,6 milj. kronor (3—0,4). För sina utgifter för tjänstemännen kan företaget gottgöra sig antingen ur den särskilda stiftelsen för dessa (dock endast upp till det be- lopp som motsvarar överskottet, 0,2 milj. kronor) eller ur den allmänna stiftelsen. Ersättning för arbetarpensionerna kan företaget bereda sig en- dast ur den allmänna stiftelsen.
Om i det sist anförda exemplet förmögenheten i den allmänna stiftelsen uppgått till blott 0,4 milj. kronor eller därunder, skulle det enda för gott- görelse tillgängliga överskott-et utgöras av 0,2 milj. kronor i den särskilda stiftelsen för tjänstemän, vilket överskott kunnat utnyttjas endast till gott- görelse av pensionsutgifter för tjänstemän.
I 8 5 punkten 0) har stadgats att, om bland stiftelserna ingår en bunden stiftelse, den gemensamma pensionsreserven skall hänföras till denna i den mån reserven ej hänförts till annan stiftelse efter vad som sägs under a) och b). Bestämmelsen aktualiseras då till ett företag är knutna flera pen- sionsstiftelser, som avser samma personkrets, samt en av stiftelserna är bunden. Regeln är motiverad av att bundna stiftelser måste anses skänka större trygghet för destinatärerna än de fria stiftelserna (med hänsyn till förmänsrätten m. m.). Finns hos en arbetsgivare en allmän hunden och en allmän fri stiftelse (eller en särskild hunden och en särskild fri stiftelse avseende samma personer), skall den gemensamma pensionsreserven alltså förläggas i första hand till den bundna stiftelsen. Har denna överskott kan arbetsgivaren välja mellan att gottgöra sig därur eller ur den fria stif- telsen. Om den bundna stiftelsen har underskott, blir så mycket av den fria stiftelsens tillgångar spärrade, som behövs för att fylla ut återstoden av pensionsreserven.
Exempel: Till ett företag hör tre stiftelser, en särskild fri stiftelse för tjänstemän (A, ej PRI—stiftelse), en allmän bunden stiftelse (B) och en all- män fri stiftelse (C). A:s förmögenhet är 0,5 milj. kronor, B:s 0,3 milj. kro- nor och Czs 2 milj. kronor. Pensionsreserven för tjänstemän är 1 milj. kro- nor och för arbetare 1,5 milj. kronor. Företaget önskar gottgöra sig för pen- sionsutgifter för tjänstemän, belöpande sig till 0,4 milj. kronor. Härvid hän- föres enligt regeln i 8 5 b) tjänstemännens pensionsreserv först till A, som erbjuder täckning för 0,5 milj. kronor, och därefter till B, som bereder täck- ning för ytterligare 0,3 milj. kronor. De återstående 0,2 milj. kronorna hänföres till C. Den sammanlagda pensionsreserven i sistnämnda stiftelse uppgår då till 1,7 milj. kronor (15 + 0,2). Företaget kan således bereda sig gottgörelse allenast till ett belopp av 0,3 milj. kronor ( 2—1,7). Detta belopp får uttagas ur stiftelsen C.
Lagen om pensionsstiftelses verksamhet är tillämplig endast på stiftelse, vars huvudsakliga ändamål är pensionering. Det är förutsatt att stiftelse, som jämsides med pensionering har annat ändamål av underordnad bety— delse, skall falla under lagens bestämmelser. Man kan således tänka sig en pensionsstiftelse med exempelvis sjukvård el. dyl. som sidoändamål. Om en sådan blandad stiftelse har pensionsreserv gemensam med en stiftelse för enbart pensioneringsändamål, synes riktigast att denna pensionsreserv i första hand förlägges till den rena pensionsstiftelsen. I en sådan stiftelse är nämligen medlen obetingat omgärdade av betalningsförbud och spärr- regel; jfr vid 3 och 4 55. På grund härav har i 8 5 punkt d) föreskrivits att pensionsreserven sist skall hänföras till stiftelse, som förutom pensione- ring har annat ändamål. Det bör dock tilläggas, att tvekan kan råda om nödvändigheten av bestämmelsen i denna punkt. Att en pensionsstiftelse har ett biändamål är mindre vanligt. Det är kanske ej heller någon större . risk för att stiftelsens styrelse åsidosätter pensionsändamålet.
Man kan såsom exempel tänka sig att till ett företag hör två rena pen- sionsstiftelser _ den ena allmän bunden, den andra allmän fri — och en
särskild fri pensionsstiftelse för tjänstemän med blandat ändamål. Varje stiftelse har en förmögenhet av 2 milj. kronor. Pensionsreserven för tjänste— männen uppgår till 3,5 milj. kronor och för arbetarna till 2 milj. kronor. För utbetalade tjänstemannapensioner önskar företaget gottgöra sig 0,6 milj. kronor. Möjlighet till gottgörelse finns dock allenast för 0,5 milj. kro- nor, som skall uttagas ur den särskilda blandade stiftelsen. Hade pensions- reserven för tjänstemän i stället varit 1,5 milj. kronor, skulle till förfogande för gottgörelse ha stått dels 0,5 milj. kronor i den allmänna fria stiftelsen, dels den särskilda blandade stiftelsens totala behållning.
Det kan tänkas, att de under punkterna a)—d) uppställda reglerna icke ger något svar på var man skall placera en för två eller flera stiftelser ge- mensam pensionsreserv. Det torde vara önskvärt att även för detta fall ha en bestämd regel. Eljest skulle tvister kunna uppstå särskilt i det fall att företaget, till vilket stiftelserna är knutna, och stiftelserna företrädes av olika personer. Utredningen har därför under punkten e) till 8 5 föreslagit, att pensionsreserven skall hänföras till den äldre stiftelsen framför den yngre.
För att överföring av medel över huvud skall komma i fråga måste hos arbetsgivaren finnas minst två pensionsstiftelser. Enligt 7 5 andra stycket får överföring ske endast om den avstående stiftelsens pensionsreserv efter överföringen är täckt. Kan överföring tänkas ske från flera stiftelser, skall vid tillämpning av angivna lagrum deras gemensamma pensionsreserv hän- föras stiftelserna sinsemellan på sätt som ovan beskrivits beträffande gott- görelse åt arbetsgivaren. Visar det sig härvid finnas överskott i flera av stiftelserna, kan arbetsgivaren — i likhet med vad som gäller i fråga om gottgörelse — fritt välja från vilken stiftelse medel skall överföras. De förut lämnade exemplen torde också belysa tillvägagångssättet vid över— föring.
Överföring av stiftelsemedel med stöd av 7 5 första stycket får ej ske, med mindre de överförda medlen behövs för att helt eller delvis täcka den mottagande stiftelsens pensionsreserv. Vanligen torde den avstående och den mottagande stiftelsen till någon del tjäna som säkerhet för samma pensioner eller utfästelser om pension, d. v. 5. ha gemensam pensionsreserv. Man har även denna gång att följa de i 8 5 givna reglerna angående place- ringen av denna pensionsreserv. Det må betonas att, där stiftelserna har gemensam pensionsreserv, överföringen i själva verket icke innebär annat än att medel, som fordras för att täcka pensionsreserven, flyttas från en stiftelse till en annan. I och med att den mottagande stiftelsen genom över- föringen erhåller medel till täckning av den gemensamma reserven, minskas i motsvarande mån behovet av täckning hos den avstående stiftelsen. Har en avstående stiftelse före överföring överskott med visst belopp, kvarstår därför efter överföring ett lika stort överskott.
Exempel 1: Ett företag har en allmän fri stiftelse (förmögenhet 3,3 milj. kronor) och en PRI-stiftelse (förmögenhet 0,4 milj. kronor). Den på PRI-
utfästelserna beräknade pensionsreserven, som är gemensam för båda stif— telserna, uppgår till 0,7 milj. kronor. Pensionsreserven för övriga tjänste— mannapensioner uppgår till 2 milj. kronor samt för arbetarpensionerna till 1 milj. kronor. Vid prövning avhuruvida och i vilken mån överföring får ske från den allmänna stiftelsen till FRI-stiftelsen hänför man jämlikt 8 5 a) den gemensamma pensionsreserven på 0,7 milj. kronor först till sist- nämnda stiftelse. Där visar det sig finnas ett underskott på 0,3 milj. kro- nor. Den allmänna stiftelsens pensionsreserv är 3 milj. kronor i egen reserv och 0,3 milj. kronor i återstod av den gemensamma reserven, samman- lagt sålunda 3,3 milj. kronor (= stiftelsens förmögenhet). Från den all- männa stiftelsen kan då till PRI-stiftelsen överföras 0,3 milj. kronor. Detta belopp fordras nämligen för att täcka FRI-stiftelsens gemensamma pcn— sionsrcserv. Samtidigt som denna stiftelse tillföres nämnda belopp, sjunker den allmänna stiftelsens pensionsreserv i motsvarande män från 3,3 till 3 milj. kronor, varför överföringen icke kommer i strid med det i 7 5 andra stycket uppställda villkoret att stiftelsen efter överföringen har kvar medel tillräckliga att täcka pensionsreserven.
Exempel 2: Hos ett företag finns en FRI-stiftelse (A), en särskild bunden stiftelse för tjänstemän (B), en vanlig särskild fri stiftelse för tjänstemän (C), en särskild fri stiftelse för arbetare (D) och en allmän bunden stif- telse (E). Tillgången i stiftelserna är i A 0,3 milj. kronor, i B 1 milj. kro- nor, i C 1,4 milj. kronor, i D 2 milj. kronor och i E 1,6 milj. kronor. Pen- sionsreserven för FRI-utfästelserna är 0,8 milj. kronor, för övriga tjänste— mannapensioner 2 milj. kronor och för arbetarpensionerna 2,5 milj. kro- nor. Företaget vill föra över 0,5 milj. kronor till A för att täcka pensions- reserven för PRI-utfästelserna. Överflyttning kan i och för sig tänkas ske från B, C och E. Dessa tre stiftelser har sinsemellan en gemensam pensions- reserv av 2 milj. kronor avseende de övriga tjänstemannapensionerna. Sist- nämnda reserv hänföres först till B, vars tillgång helt tages i anspråk för täckning, och därefter till C, där det uppstår överskott på 0,4 milj. kronor. I E finns — sedan dit förlagts den del av pensionsreserven för arbetarpen- sionerna, vilken icke täcks av D, d. v. 5. 0,5 milj. kronor — ett överskott på 1,1 milj. kronor. Pensionsreserven för PRI-utfästelserna, som är gemen- sam för A, B, C och E, tänkes nu förlagd till A. Vad som där brister i täckning, 0,5 milj. kronor, kan företaget efter eget gottfinnande föra över från överskotten i C och E. Företaget kan t. ex. taga hela beloppet från E eller 0,4 milj. kronor från C och 0,1 milj. kronor från E.
95.
Med pensionsstiftelses pensionsreserv förstås kapitalvärdet av utgående pensio- ner samt, i fråga om pensioner som ännu ej börjat utgå, kapitalvärdet av utfäs- telser om pension till den del pensionen enligt utfästelsen intjänats vid tillfället för beräkningen, dessa värden ökade med ett säkerhetstillägg om en tiondel. I stället för en tiondel må säkerhetstillägget utgöra ett belopp som beräknas mot- svara överskott uppsamlat i livförsäkringsbolags tekniska fonder med avdrag för kapitalvärdet av utgående tillägg till utfäst pensionsbelopp.
Pension anses, där ej regler om intjänandet knutits till utfästelsen, intjänad med så stor del av den vid beräkningstillfället utfästa pensionen som motsvaras av förhållandet mellan antalet förflutna tjänsteår och antalet tjänsteår från an- ställningen till den pensionsålder som avses i utfästelsen, dock bortsett från tjänsteår fjärmare än fyrtio år före pensionsåldern.
Försäkringstekniska grunder för beräkning av pensionsreserv fastställas av Konungen.
Pensionsreservens beräkning enligt 1937 års lag. Enligt 8 &” fjärde stycket nämnda lag avses med pensionsreserv det belopp som »enligt försäkrings- tekniska beräkningsgrunder utgör täckning för kapitalvärdet av de pen- sioner, som utgå eller på grund av utfästelse skolat utgå från bolaget, samt av bolagets utfästelser av pension att framdeles utgå till anställda och efter— levande till pensionstagare och anställda, ökat med en tiondel». I motiven till detta stadgande anförde lagberedningen bl. a.: Lagberedningen hade an- sett sig böra föreslå i fråga om utgående pensioner, att vid bestämmandet av pensionsstiftelses pensionsreserv skulle enligt försäkringstekniska grun- der beräknas täckning för kapitalvärdet, såväl av de pensioner som utgick på grund av pensionsutfästelsc av bolaget, som ock av de pensioner som rent faktiskt utbetalades av bolaget utan tidigare i samband med anställ- ningen eller vid avgången ur bolagets tjänst lämnad utfästelse. Beträffande utgående pensioner var det ofta svårt att avgöra, huruvida de borde anses utgå på grund av utfästelse eller icke, och även i fråga om pensioner, som utbetalades av bolaget utan att på grund av beslutets innehåll utfästelse kunde anses föreligga, syntes täckning böra äga rum, då det borde antagas att pensionsutbetalningen komme att fortfara. Däremot ansåg lagbered- ningen, i fråga om pensioner som kunde beräknas komma att framdeles utgå till anställda ell—er efterlevande, täckning böra fordras allenast ifall bolaget givit pensionsutfästelsc. En föreskrift om täckning av hela den framtida pensionering, som inom den i 1 5 första stycket 1937 års lag giv— na ramen framstod såsom från social synpunkt önskvärd utan hänsyn till om pensionsutfästelse förelåg från bolaget, skulle föranleda betydande svå- righeter vid pensionsreservens beräkning och dessutom medföra att pen— sionsreserven skulle komma att uppgå till en sådan storlek, att hinder näs- tan alltid skulle komma att föreligga för bolagen att under år, då bolagets intäkter nedgick, använda överförda medel till bestridande av pensionsut- gifter. En sådan föreskrift skulle även stå illa tillsammans med förslagets utgångspunkt, att omfattningen av bolagets pensionering var föremål för bolagets fria bestämmande. Däremot syntes det av hänsyn till de anställda påkallat samt icke obilligt mot bolaget, att föreskrift gavs om täckning av bolagets pensionsutfästelser även såvitt de avsåg utgivande av pension först framdeles. Täckning borde enligt lagberedningens mening beräknas, jäm- väl då utfästelsen icke upptog oantastbarhetsprincipen och fordringsanspråk följaktligen icke uppkom förrän exempelvis när den anställde efter viss anställningstid uppnådde viss ålder. Det syntes riktigt, att man vid pen-
:sionsrcservens beräkning utgick ifrån att den anställde, till vilken pensions- utfästelsc givits, komme att kvarstå i sin anställning hos bolaget intill uppnådd pensionsålder, och att enligt försäkringstekniska grunder pen- sionstäckning, så länge han var anställd hos bolaget, för honom beräkna- des med hänsyn till den förflutna anställningstiden. I detta sammanhang borde påpekas, att om bolaget skulle underlåta att till pensionstagare ut- betala pension, som skolat utgå till honom på grund av utfästelse, denna om- ständighet naturligen ej föranledde att täckning icke skulle beräknas för kapitalvärdet av pensionen. — Det belopp som motsvarade kapitalvärdet av utgående pensioner och givna pensionsutfästelser komme att undergå för- ändringar, som kunde innefatta för stiftelsen oförmånliga avvikelser från de grunder som av Kungl. Maj:t fastställdes för beräkningen av nämnda kapitalvärden. Dessa avvikelser kunde bli ganska betydande med hänsyn till att pensionsstiftelsen avsåg allenast ett visst aktiebolags till numerären begränsade personal. Beredningen hade därför ansett sig böra föreslå, att vid pensionsreservens bestämmande nämnda belopp skulle höjas med en tiondel.
Vidare framhöll lagberedningen: Bolaget ägde bland pensionsutgifter in- räkna belopp, som av bolaget erlades för inköp åt pensionstagare av en ge- nast börjande livränta motsvarande pensionen. Då ett sådant livränteköp medförde att täckningsbehov ej längre förelåg för den pension vars ut- gående sålunda tryggats genom köpet, blev därav en följd att stiftelsens pensionsreserv nedgiek. I den mån härigenom stiftelseförmögenheten kom att överstiga pensionsreserven, lösgjordes medel med vilka utgiften för liv- ränteköpet kunde ersättas. Om för anställd exempelvis vid avgång från an- ställning hos bolaget inköptes uppskjuten livränta, kunde ock —— om pen- sionsutfästelse förelegat — medel frigöras till betalningen av inköpet. Det- samma gällde vid inköp av överlevelseränta till efterlevande. I den mån pensionsförsäkring av anställda samt änkor och barn efter anställda ägde rum, nedgick även behovet av pensionstäckning. Stiftelseförmögenheten fick dock användas till bestridande av pensionsförsäkringsavgifter endast i den mån täckning fanns kvar för utgående pensioner och för pensionsutfästelser till pensionstagare och äldre anställda, som bolaget efter vad allmänt före- kom behöll till pensionering direkt från bolaget. Med föreskriften om täck- ning vid pensionsreservens beräkning för kapitalvärdet av bolagets pensions- utfästelser avsågs täckning av utfästelser om utbetalning av pension f r ån b ola g e t till anställda eller efterlevande till anställda. Ingick i ett anställ- ningsavtal förbindelse från bolagets sida att under anställningstiden erlägga på arbetsgivaren belöpande del av avgifter för pensionsförsäkring, omfat— tades ej den anställde av den pensionering som bolaget självt fullgjorde och för vilken pensionsstiftelsen skulle utgöra säkerhet, och hänsyn till den an- ställde skulle ej tagas vid pensionsreservens beräkning. Skulle bolaget träf- fa överenskommelse med en anställd, till vilken pensionsutfästelsc tidigare givits, om hans tryggande genom pensionsförsäkring, måste det vanligen
antagas vara mellan dem avsett, att den tidigare utfästelsen 0111 pension från bolaget skulle förfalla, såframt ej meningen var att — utöver den pen- sion som avsågs skola tillfalla den anställde genom försäkring —— en till— läggspension skulle utgå från bolaget. I sådant fall skulle beräkning ske av kapitalvärdet av sålunda i samband med försäkringen given utfästelse om tilläggspension.
Förslaget.5 I förslagets 9 5 första stycket anges att som skuld eller pen- sionsreserv i stiftelse skall behandlas a) kapitalvärdet av utgående pensio- ner, b) kapitalvärdet av utfästelser om pension, som ej börjat utgå, till den del pensionen enligt utfästelsen intjänats vid tillfället för beräkningen samt 0) visst säkerhetstillägg.
Föreskrifterna i 9 5 är avsedda att tillämpas även på bundna stiftelser. Utredningen framlägger förslag, att 8 & fjärde stycket i 1937 års lag skall upphävas och ersättas med en hänvisning till 9 5 lagen om pensionsstiftel- ses verksamhet.
Kapitalvärdet av utgående pensioner skall enligt 1937 års lag betraktas som en skuldpost även om uttryckligt pensionslöfte icke föreligger. Utred- ningen anser att även lagen om pensionsstiftelses verksamhet bör bygga på samma princip. Man får nämligen förutsätta, att en pension som utgår är ämnad att utbetalas allt framgent, när icke särskilda skäl talar i motsatt riktning. Det kan tänkas att en domstol — mot bakgrunden av t. ex. till- lämpad pensioneringspraxis vid företaget — kan komma att anse en arbets- givare skyldig att fortsättningsvis erlägga utgående pension, ehuru någon pensionsutfästelse icke lämnats. Utredningens uppgift är icke att bedöma rättsläget på denna punkt. Det ligger under alla förhållanden i pensions— tagarens intresse att kapitalvärdet av utgående pensioner skall beaktas vid pensionsreservens beräkning, oavsett om pensionerna grundar sig på ut- fästelse eller ej.
På skattesidan har läget hittills varit ett annat. För att avsättning skall vara avdragsgill skall pensionen grundas på utfästelse. Endast beträffande- dyrtidstillägg och andra därmed jämförliga tillägg till utfäst pensionsbelopp får avsättning avse kapitalvärdet på den förmån som faktiskt utgår. An- ledning till att som huvudregel uppställts att pensionen måste grunda sig på utfästelse har varit risken för missbruk av avdragsrätten. Skälen för en likformighet på civilsidan och skattesidan har emellertid av utredningen ansetts väga så tungt, att det befunnits lämpligt att föreslå ändring av skattereglerna så att avdrag medges för avsättning för säkerställande av utgående pensioner, även om de icke är grundade på uttryckliga utfästelser. I motiven till den föreslagna skatteregeln diskuteras frågan hur en skatte- myndighet skall kunna avgöra, om pension utgår eller icke.6
Vid bestämmandet av kapitalvärdet av en utgående pension har man att skaffa sig en uppfattning, i vad mån nu utgående belopp kan väntas komma
” Jfr kapitel III. ' Se nedan 5. 139 f.
att utgå oförändrat även i framtiden. Bygger pensionen på en utfästelse, bör denna läggas till grund. Eljest har man att bedöma vad som synes mest sannolikt. I motiven till de föreslagna ändringarna av Skattelagstiftningen beröres betydelsen av att en pensionstagare uppnår 67 års ålder och då kom— mer att uppbära folkpension och ATP.
Enligt förslaget skall utfästelse om pension, som ännu ej börjat utgå, li- kaledes betraktas som skuldpost. Även på denna punkt anknyter förslaget till vad som gäller enligt 1937 års lag. När en pensionsutfästelsc bestäm— mes som en skuldpost sker detta under antagandet att den pension, som skall börja utgå vid inträffat pensionsfall, vid varje tidpunkt under pågå- ende anställning är intjänad till viss del. Pensionsutfästelsens karaktär av skuld framstår särskilt tydligt när den anställde tillerkänts rätt till ett fri- brev på den intjänade delen av pensionen, även om han skulle sluta sin an- ställning före pensionsfallet. Rätten till pension brukar i sådant fall beteck- nas som oantastbar.
Avser en arbetsgivare att ge fribrev, är det naturligt att han till utfästel- sen om pension knyter regler om hur fribrevet skall beräknas., Intjänandet kan tänkas ske efter det mönster som vanligen användes vid försäkring i försäkringsbolag. Detta innebär att fribrevslöftet har ungefärligen följande innehåll: »Vid avgång ur tjänsten erhålles ett fribrev å det belopp som vid avgångstillfället skulle ha erhållits från en försäkringsinrättning, om för— säkring med samma innehåll som utfästelsens tagits vid utfästelsetillfället med lika premie under tiden från tagandet till förutsatt pensionsålder. Vid höjning av förmån enligt utfästelsen räknas som om en tilläggsförsäkring tagits på tillåggsbeloppet från dagen för höjningen, även den med konstant premie.»
Det är naturligt, att arbetsgivaren ger ett fribrev av denna karaktär om han gjort regelbundna avsättningar till pensionsstiftelse motsvarande vad han skulle ha haft att erlägga i försäkringspremier. Känner man tidpunk- ten för utfästelsens tillkomst och ändringar av det utlovade pensionsbelop- pet från tid till tid, kan fribrevet dock beräknas i efterhand. Har utfästel- sen, som vanligen är fallet, avsett en viss procent av utgående lön, är det så— ledes löneförloppet och ändringarna i procentsatsen som skall vara kända.
Det är önskvärt med en regel att användas vid beräkning av pensionsre- serven, för den händelse till pensionen icke är knutna några särskilda reg- ler om fribrevets beräkning. Som redovisats i annat sammanhang7 bör det vara möjligt att fastställa fribrevet även för det fall att ett företag icke skul— le kunna eller önska redovisa pensionslöftet och dettas innehåll från tid till tid. I 9 5 andra stycket har uppställts en regel enligt vilken fribrevet an- tages vara lika med noll vid anställningens början för att sedan växa lineärt fram till tidpunkten för inträdet av pensionsåldern. Ytterligare uppställes antagandet, att pensionslöftet vid beräkningstillfället skall läggas till grund för fribrevet. Det har ansetts lämpligt att räkna med högst fyrtio års upp-
” Ovan s. 44 f.
byggnadsperiod för det kapital som skall finnas tillgängligt vid pensions— ålderns inträde. Vid beräkningen bortses därför från tjänsteår som ligger fjärmare än fyrtio år från pensionsåldern. Exempel på hur fribrev beräk- nas enligt den föreslagna metoden har lämnats i kapitel III (s. 46 f).
Regeln i 9 5 andra stycket är utformad närmast med sikte på utfästelser om ålderspension men är avsedd att tillämpas även på utfästelser om fa- miljepension och invalidpension. Vid i praktiken vanligen förekommande utfästelseförlopp och åldersfördelningar torde nämnda regel ge en något högre pensionsreserv än den som skulle erhållas vid försäkringsmässig fri- brevsberäkning.
Det kan ofta vara svårt att avgöra, om det föreligger en utfästelse av ar- betsgivaren att utge pension. Detta förhållande sammanhänger delvis med att vi i vårt land saknar fast tradition, i vilken form en pensionsutfästelsc bör klädas. Ibland ger arbetsgivaren en skriftlig utfästelse genom att lämna över ett pensionsbrev. Ofta kommer löftet till stånd genom att företaget ut- färdar ett pensionsreglemente som delges personalen. Men man kan också tänka sig muntliga utfästelser eller utfästelser, som får utläsas ur arbets- givarens handlande i olika hänseenden. Utredningen ser det icke som sin uppgift att göra några uttalanden i frågan, när en utfästelse skall anses gjord.8
För att man skall kunna tala om en utfästelse att utge pension, mäste utfästelsen ha ett visst innehåll. Den måste avse en förklaring av arbets- givaren, att denne binder sig för framtiden. Vid pensionsreservens beräk- ning'kan icke såsom pensionsutfästelser betraktas åtaganden, enligt vilka pension skall utgå endast tills vidare eller under förutsättning att arbets— tagaren sköter sin tjänst till arbetsgivarens belåtenhet. Ej heller kan beak— tas utfästelser med villkor att pension skall utgå blott i den mån företagets ekonomiska ställning så tillåter. Karakteristiskt för angivna löftestyper är att det är beroende av löftesgivarens fria skön, om pensionen skall utgå el- ler ej.
Enligt utredningens mening bör vid pensionsreservens beräkning beaktas även utfästelser om pension, som är villkorade av att arbetstagaren kvarstår i tjänst till pensionsåldern och som därför icke är förenade med rätt till fribrev vid avgång före pensionsfall. Sådana utfästelser kommer för när- varande i beaktande vid tillämpning av 1937 års lag. Vid beräkningen av kapitalvärdet av ålderspensioner med sådana villkor tages icke hänsyn till att utfästelserna kan komma att upphöra av annan grund än dödsfall. En annan sak är att utredningen samtidigt föreslagit en sådan ändring av skat— telag, att för framtiden rätt till fribrev skall uppställas som villkor för att en utfästelse skall få tagas med vid beräkning av den avdragsgilla reserven. En pensionsutfästelse enligt vilken rätten till pension är betingad av vill— koret att löftesbäraren skall kvarstå i tjänst vid inträffat pensionsfall kan icke gärna innehålla några regler, hur pensionen intjänas under tjänsteti- den. Den i 9 5 andra stycket uppställda regeln får därför särskild betydel-
' Jfr ovan s. 27.
se vid beräkning av den skuldpost som skall anses motsvara utfästelser av denna typ. '
Under senare år har det varit vanligt, att i utfästelse intagits förbehåll, att pension må nedsättas med belopp svarande mot de pensioner som kan komma att utgå på grund av blivande lagstiftning om tilläggspensioner. I den mån sådana löften kvarstår efter införandet av ATP bör dessa vid be- räkning av pensionsreserv beaktas blott till sitt nettovärde (utfästelsens belopp minskas med vad som kan komma att utgå enligt ATP). I förslaget till skattelag redovisas vilka antaganden som må läggas till grund för be- räkningen av ATP.
Det har icke varit ovanligt, att arbetsgivaren lämnat utfästelser med vill- kor att pension skall utgå endast i den mån stiftelsens medel därtill för- slår. Sådana utfästelser har ett skönsmässigt inslag. Enligt gällande ord- ning är arbetsgivaren icke skyldig att göra erforderliga avsättningar till pen- sionsstiftelse. I förhållande till stiftelsen torde löftestagaren likväl ha sam- ma ställning som andra löftestagare. Utfästelsen bör därför beaktas fullt ut vid beräkning av pensionsreserv. Jämlikt 2 5 tredje stycket (jfr över- gångsbestämmelse) av lagförslaget skall ifrågavarande villkorade utfästel- ser givna efter lagens ikraftträdande vara ogiltiga, och skall arbetsgivaren svara för utfästelsen utan avseende å villkoret.
Pensionsutfästelser skall tagas i beaktande oavsett om de lämnats av ar— betsgivaren eller — såvitt är fråga om utfästelser givna före lagens ikraft- trädande —— av stiftelsen (jfr 2 5 andra stycket jämte övergångsbestäm— melse därtill). Om arbetsgivaren och stiftelsen var för sig lämnat utfäs- telse och denna avser samma pension, skall vid beräkning av pensionsre- serv självfallet endast en skuldpost beaktas. På skattesidan har uppställts strängare krav. Där föreslås en regel, att vid sidan av utgående pensioner blott utfästelser gjorda av den skattskyldige skall komma i beaktande vid beräkning av den avdragsgilla reserven.
För beräkning av försäkringspremier och premiereserv för livförsäkring skall enligt lagen om försäkringsrörelse fastställas särskilda grunder. An- tagandena rörande dödlighet och andra riskmått, räntefot samt omkostna- der skall väljas så att de kan anses vart för sig betryggande (264 5 1 mom. andra stycket). Utvecklas förhållandena normalt, uppstår därför ett över- skott i rörelsen. För konsolidering uppsamlas en del av detta i olika tek- niska fonder, nämligen säkerhetsfond, utjämningsfond, återbäringsfond och regleringsfond. Till belysning av betydelsen av dessa fonder må anföras' uppgifter avseende SPP per den 31 december 1959. Premiereserven utgjorde 4 785,9 milj. kronor och uppsamlat överskott i tekniska fonder 422,4 milj. kronor. Det synes lämpligt, att pensionsreserven i pensionsstiftelse till sin storlek anpassas efter fonderingen i livförsäkringsbolag. Detta synes vara riktigt även när stiftelsen avser ett så litet antal pensionsberättigade att det icke kan vara tal om någon riskutjämning. Pensionsreserven bör således omfatta _ utöver de värden som har sin motsvarighet i' försäkringsbolagets
premiereserv — jämväl ett säkerhetstillägg. Detta bör kunna ha samma storlek som det säkerhetstillägg, som föreskrivits i 1937 års lag, eller en tiondel av kapitalvärdet av dels utgående pensioner, dels utfästelser om pension till den del de intjänats.
PRI—systemet för pensionering utan försäkring av pensionsförmåner en- ligt den centrala uppgörelsen för industritjänstemännen och arbetsledarna av den 30 juni 1960 förutsätter, att arbetsgivaren avsätter till en särskild pensionsstiftelse (PRI-stiftelse) medel svarande mot en pensionsskuld. En- ligt stadgarna för PRI utgöres pensionsskulden dels av en premiereserv be- räknad på traditionellt sätt, dels av vad som angives sålunda: »därutöver de överskottsmedel som uppkommit genom att vid pensionsskuldens för- räntning tillämpats av FPG (Försäkringsbolaget pensionsgaranti, ömsesi- digt) enligt dess bolagsordning föreskriven räntefot». Denna bolagsordning innehåller i sin tur bl. a. bestämmelser om att pensionsskulden skall för— räntas. Som norm uppställes den genomsnittliga förräntning som under nästföregående år uppnåtts inom SPP.
Avtalsparternas tankegång har varit att med FRI-systemet ge dyrtids- tillägg i samma omfattning som dyrtidstillägg i framtiden kommer att ges till personer, vilka är försäkrade i SPP. Man har menat att detta skulle för— utsätta en fondering av överskottsmedel i samma utsträckning som sker i SPP. Denna fondering kan komma att uppgå till mer än kapitalvärdet av de pensionsbelopp som utgår enligt utfästelse jämte, beträffande utfäs- telser om framtida pension, kapitalvärdet av intjänade fribrev. Å andra si- dan tages vid PRI-skuldens beräkning icke hänsyn till en post som skall medtagas enligt utredningens förslag, nämligen kapitalvärdet av redan ut- gående dyrtidstillägg. Utredningen anser, att arbetsgivare bör ha frihet att bestämma pensionsreserven enligt FRI-systemets metod. Det föreslås där- för, att i stället för ett säkerhetstillägg om en tiondel av åsyftade värden må användas ett säkerhetstillägg, som beräknas motsvara överskott uppsamlat i livförsäkringsbolags tekniska fonder med avdrag för kapitalvärdet av ut- gående tillägg till utfäst pensionsbelopp.
Då fråga är om en särskild stiftelse, d. v. s. stiftelse avseende viss grupp av anställda, skall hänsyn tagas endast till värdet av utgående pensioner och utfästelser om pension till personer, som avses med den särskilda stif- telsen. Likaså har man att beakta om enligt stiftelsens ändamålsbestämning kan komma i fråga endast pensioner intjänade efter viss dag eller endast visst slag av pension. Skall stiftelsen trygga exempelvis ålderspension men ej familjepension eller invalidpension, medräknas endast utgående ålders- pensioner och utfästelser om sådan pension.
Det ligger i sakens natur att man vid pensionsreservsberäkning icke be- aktar den genom pensionsförsäkring ordnade pensioneringen. Detta gäller i första hand där arbetsgivaren icke lämnat utfästelse om pensionering i egen regi utan endast förbundit sig att erlägga avgifter för pensionsförsäkring. Men det gäller också, därest arbetsgivaren samtidigt med att han ger ut-
fästelse om pensionering i egen regi tecknar försäkring avseende samma pension. Det inträffar att en arbetsgivare först ger en anställd ett löfte om pension att betalas av arbetsgivaren själv och senare, kanske efter många är, låter försäkra utfästelsen i en försäkringsinrättning. Vid den tidpunkt då försäkringen tages kan arbetstagaren ha intjänat ett fribrev — verk- ligt eller, beträffandc utfästelse om antastbar pension, fingerat _ med av- sevärt kapitalvärde. Om kostnaden för försäkringen tänkes fördelad på lika stora årliga premier under uppbyggnadstiden, vilket är det vanliga, är kapitalvärdet av fribrevet enligt försäkringen till en början obetydligt. Då man i sådant fall beräknar pensionsreserv, har man att från kapitalvärdet vid varje tidpunkt av fribrevet enligt utfästelsen draga det vid samma tid— punkt gällande kapitalvärdet enligt försäkringen. Det må tillfogas att gäl- lande skattepraxis innebär, att avdrag för avsättning till pensionsstiftelse medges endast i den mån kapitalvärdet av fribrevet enligt utfästelsen (verk— ligt eller fingerat) överstiger kapitalvärdet av fribrevet enligt försäkringen.
De gemensamma pensionsstiftelserna, d. v. s. stiftelser som är knutna till flera förtag, erbjuder speciella problem. Det händer att företag, som tillhör samma bransch eller har intressegemenskap av annat slag, finner det för- delaktigt att bilda en gemensam pensionsstiftelse. Detta kan bero på en önskan att centralisera administrationen för de olika företagens pensione- ringsverksamhet; även andra motiv kan finnas. Det är icke möjligt att en— ligt 1937 års lag bilda en pensionsstiftelse som är gemensam för flera före— tag. Däremot möter inget hinder mot att bilda en gemensam fri pensions- stiftelse, och dylika stiftelser är ej ovanliga.9 Någon särskild lagreglering av dessa stiftelser förekommer ej för närvarande, varken civilrättsligt eller skatterättsligt. Det torde icke heller vara erforderligt att i den förevarande lagstiftningen uppställa speciella regler för de gemensamma stiftelserna. Utredningen framför likväl några synpunkter i frågan hur pensions- reserven i spärrhänseende bör behandlas för sådana stiftelser (jfr 6 5 första stycket och 7 5 andra stycket).
Den närmare utformningen av en gemensam pensionsstiftelse är helt be- roende av innehållet i stiftelsestadgarna. Dessa är i verkligheten av mycket Växlande avfattning. Det enklaste fallet föreligger, när stadgarna är så av- fattade att av dem uttryckligen framgår, att till varje särskilt företag hör en del av stiftelseförmögenheten och att denna får tagas i anspråk till pen- sionering endast av detta företags personal. Man kan tänka sig en pant— stiftelscs ändamålsbestämning av följande modell:
Stiftelsens ändamål är att trygga pensioner till personal, som är eller har varit anställd hos aktiebolagen A, B eller C, eller efterlevande till sådan personal.
Ettvart av nyssnämnda bolag är berättigat att av stiftelsen erhålla gottgörelse för av samma bolag utbetalat och å detta bolag belöpande belopp, som avser stif- telsens ändamål.
På bolaget A belöpande del av stiftelsens förmögenhet får tagas i anspråk en-
9 Enligt"den statistiska utredningen bestod 645 av de 6181 fria stiftelser, som stod under tillsyn, av gemensamma stiftelser med en total förmögenhet av 1 838 milj. kronor. 8—600158
dast för tillgodoseende av pensioner och pensionskostnader avseende personer, som har den i första stycket angivna anknytningen till bolaget. Vad sålunda före- skrivits rörande användningen av bolaget A:s andel av stiftelsens förmögenhet skall äga motsvarande tillämpning beträffande användningen av den del av stif- telsens förmögenhet, som belöper på ettvart av bolagen B och C.
En gemensam stiftelse av nyss skisserat slag framstår _ såvitt nu är i fråga —— i realiteten som tre, till var sitt bolag hörande enkla stiftelser. Sär- skild pensionsreserv måste beräknas med avseende å varje företag. Antag att stiftelsens pensionsreserv i vad gäller bolaget A uppgår till 5 milj. kro- nor, beträffande bolaget B till 4 milj. kronor och i fråga om bolaget C till 3 milj. kronor, sammanlagt sålunda 12 milj. kronor. Vidare antages att stif- telsens tillgångar allt som allt uppgår till 8 milj. kronor samt att av detta be- lopp 6 milj. kronor avsatts av A och 1 milj. kronor av vardera B och C. Up- penbarligen bör då varken B eller C få anlita stiftelsemedel till gottgörelse eller till överföring, varom i lagförslagets 4, 5 och 7 55 sägs. Intetdera av dessa bolag har ju avsatt belopp, som täcker ens deras egen pensionsreserv. Annorlunda förhåller det sig med A. Visserligen saknar stiftelsen över- skottsmedel i förhållande till den sammanlagda pensioneringsreserven av 12 milj. kronor. Men med den konstruktion stiftelsen faktiskt erhållit bör A kunna gottgöra sig eller överföra 1 milj. kronor, motsvarande skillnaden mellan vad av stiftelseförmögenheten som belöper på A (6 milj. kronor) och den på A belöpande pensionsreserven (5 milj. kronor).
Emellertid torde det vara mindre vanligt att en gemensam stiftelses stad- gar har föreskrifter om att stiftelseförmögenheten, såsom nyss exemplifie- rats, skall vara uppdelad på de olika anslutna företagen. Man tänke sig en ändamålsbestämning med blott följande innehåll.
Stiftelsens ändamål är att trygga pensioner till personal, som är eller har varit anställd hos aktiebolagen A, B eller C, eller efterlevande till sådan personal.
Om man överför exemplet ovan till en stiftelse med sist angivna ända— målsbestämning, synes gottgörelse eller överföring icke kunna äga rum. Stiftelsens ändamål är ju enligt stadgarnas ordalydelse att trygga pension åt alla tre företagens personal utan någon uppdelning mellan företagen. Det synes konsekvent att då sätta spärren vid den för de tre företagen gemen- samt uträknade pensionsreserven 12 milj. kronor. För gemensamma stif— telser av berörda typ kan en ändamålsenligarc ordning tänkas införd via permutationsförfarande.
I 1937 års lag synes, såvitt nu är i fråga, någon annan ändring icke behö- vas än med avseende ä 8 & fjärde stycket. Utredningen har föreslagit att be- stämmelsen i nämnda lagrum skall utgå helt och ersättas med en hänvis- ning till 9 5 i lagen om pensionsstiftelses verksamhet.
Uppmärksamhet må fästas på bestämmelsen i 8 & fjärde stycket 1937 års lag att beräkningen av pensionsreserven skall baseras på förhållandena vid räkenskapsårets utgång eller, om bolaget gått i konkurs eller eljest trätt i likvidation, dagen för beslutet om egendomsavträde eller för utseende av
likvidatorer. I den nu föreslagna 9 5 har beräkningen av pensionsreserven ej knutits till någon viss tidpunkt. Några komplikationer torde icke uppstå på grund härav.
Förslaget avser, att försäkringstekniska grunder för beräkning av pensions— reserven fastställes av Konungen. De grunder som angivits i det kungl. bre- vet från 1939 torde behöva överses. Enligt 1939 års brev skall räntefoten vara 2 1/2 procent. Före 1935 arbetade man i försäkringsbolagens grunder för premieberäkning med en räntefot om 4 procent. År 1935 ändrades emel- lertid räntefoten till 3 1/2 procent beträffande kapitalförsäkring och 3 1/4 procent beträffande försäkring av uppskjuten livränta. År 1937 sänktes räntefoten ytterligare till 3 procent för båda försäkringsslagen och 1938 till 2 1/2 procent. År 1955 fick både SPP och övriga försäkringsbolag nya grun— der. Man behöll då 2 1/2 procent för kapitalförsäkring men höjde räntefoten för pensionsförsäkring i kommunalskattelagens mening till 3 procent. Där- efter har ingen förändring skett av räntefoten hos försäkringsbolagen. Vid en eventuell revision av 1939 års brev kan ifrågasättas, om icke räntefoten bör höjas till 3 procent. Det bör nämnas att utredningen i sitt förslag till änd— ringar i Skattelagstiftningen upptagit en föreskrift, att revers som lämnats till pensionsstiftelse skall löpa med ränta lägst 3 och högst 6 procent.
Den genomsnittliga levnadsåldern har ökat sedan 1939. Vid tecknandet av nya försäkringar använder försäkringsbolagen numera andra dödlighets— tabeller än de som anges i 1939 års brev. Vid en revision av brevet synes en ändring vara önskvärd även på denna punkt.
De justeringar av räntefot och dödlighetsantaganden, som nu angivits, skulle medföra förändringar av pensionsreserven åt olika håll. En höjning av räntefoten minskar i och för sig reserven, under det att en tillämpning av nya antaganden rörande dödligheten verkar i höj ande riktning vid ålders- penswn.
I kraf tträdandet. Övergångsbestämmelser
Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.
Vad i 2 5 andra och tredje styckena är stadgat avser ej pensionsutfästelsc given före lagens ikraftträdande.
Stadgandet i 3 % äger icke tillämpning då fråga är om att infria pensionsutfäs- telse, vilken givits av stiftelsen före lagens ikraftträdande och för vilken arbets- givaren ej åtagit sig ansvar.
De av utredningen föreslagna skattereglerna är avsedda att med Visst undantag tillämpas första gången vid 1962 års taxering. En förutsättning härför är att förslaget till civillagstiftning då redan trätt i tillämpning. De skatterättsliga bestämmelserna bygger nämligen till stor del på de civil- rättsliga. Det är således angeläget att lagen om pensionsstiftelses verksam— het —— liksom även ändringarna i 1937 års pensionsstiftelselag och 1929 års tillsynslag —— sättes i kraft så snart som möjligt.
Det må också framhållas att särskilt de FRI—anslutna företagen har in- tresse av att ikraftträdandel äger rum inom kort, helst före 1961 års nt— gång. Dessa företag är skyldiga att genom årliga avsättningar bringa upp PRI-stiftelsens förmögenhet till att motsvara den pensionsskuld, som en- ligt meddelande från PRI vilar på företaget. Genom 7 5 lagen om pensions- stiftelses verksamhet har öppnats möjlighet att överföra överskottsmedel från äldre stiftelse till FRI-stiftelse.
Lagen om pensionsstiftelses verksamhet skall äga tillämpning på alla pensionsstiftelser, oavsett om de består vid lagens ikraftträdande eller bil- das först därefter. Beträffande 2 5 andra och tredje styckena samt 3 5 är det dock nödvändigt med vissa övergångsbestämmelser. På denna punkt hänvisas till de särskilda motiven till nämnda lagrum.
2. Förslag till ändring i 1937 års lag om aktiebolags pensions- och andra personalstiftelser
Som framhållits flera gånger tidigare anser utredningen, att 1937 års lag i huvudsak bör få gälla i sitt nuvarande skick till dess en allmän över- syn av pensionsstiftelserna hunnit verkställas. Härvidlag må erinras att det enligt direktiven för utredningen bör undersökas, i vad mån anled- ning föreligger att fortfarande göra åtskillnad mellan olika typer av pen- sionsstiftelser eller om enhetliga regler kan skapas. Utredningen har nu inskränkt sig till att föreslå ändring av reglerna för pensionsreservens be- räkning. Sålunda har bestämmelsen i 8 & fjärde stycket 1937 års lag om vad som avses med pensionsreserv ersatts med en hänvisning till 9 5 lagen om pensionsstiftelses verksamhet. Därjämte har föreslagits införande av ett femte stycke till 8 5 1937 års lag med en erinran om att ett bolag enligt -l och 5 Så i lagen om pensionsstiftelses verksamhet äger att ur en bunden pensionsstiftelse gottgöra sig även för vissa utgifter, som icke avses i 8 5 första, andra och tredje styckena 1937 års lag. Jfr motiven till 4 och 9 åå lagen om pensionsstiftelses verksamhet.
3. Förslag tillgändring i 1929 års lag om tillsyn över stiftelser Inledning
De bundna pensionsstiftelserna står under tillsyn av försälu'ingsinspek— tionen; se 17 å i 1937 års lag.1 Tillsynsreglerna är tvingande.
För fria pensionsstiftelser gäller liksom för stiftelser i allmänhet bestäm- melserna i 1929 års tillsynslag. Enligt dess 1 5 skall stiftelse anmälas till
"' 1 Jfr 67 5 lagen om understödsföreningar samt 1 5 KK den 8 november 1912 (nr 304) ang. tillsyn å understödsföreningar m. m. i dess lydelse enligt KK den 24 maj 1957 (nr 224). Ur- sprungligen var pensionsstyrelsen tillsynsmyndighet för de bundna stiftelserna. Tillsynen överflyttades den 1 juli 1953 till riksförsäkringsanstalten. Försäkringsinspektionen övertog till— Synen den 1 januari 1958.
länsstyrelsen i det län, där stiftelsens förvaltning huvudsakligen skall ut- övas. Anmäld stiftelse skall enligt 8 5 i princip stå under länsstyrelsens tillsyn, om länsstyrelsen finner stiftelsen främja ett allmännyttigt ändamål. Att bereda pensionsförmåner åt anställda har i praxis ansetts vara ett så- dant ändamål (RÅ 1942 ref. 24).
Från anmälningsplikt och därmed även från tillsyn är likväl vissa i 2 s" första stycket uppräknade kategorier undantagna. De i detta sammanhang viktiga undantagen avser dels stiftelse vars förmögenhet ej överstiger 10 000 kronor, dels bunden pensionsstiftelse, dels stiftelse som genom stif- tarens föreskrift är undantagen från tillsyn enligt 1929 års lag.
Ursprungligen var enligt 2 5 första stycket värdegränsen för anmälnings- plikt 5 000 kronor. Genom lagändring som trädde i kraft den 1 januari 1950 höjdes gränsen till 10000 kronor. Såsom nedan skall visas, är det från skattesynpunkt av betydelse om en pensions- eller annan personalstiftelse står under tillsyn eller ej. För att undvika att höjningen av värdegränsen skulle få ogynnsamma skatterättsliga konsekvenser, fogades samtidigt till 2 5 ett andra stycke med bestämmelse att anmälan dock må äga rum be- träffande stiftelse, vars förmögenhet överstiger 5 000 kronor.2 Stiftelse med en förmögenhet som överstiger 5000 men ej 10000 kronor kan således frivilligt ställa sig under tillsyn.
Även om stiftelse anmälts kan den bli undandragen från tillsyn. Sålunda äger länsstyrelsen jämlikt 8 5 från tillsyn undantaga stiftelse, som redan är underkastad nöjaktig tillsyn eller för vilken tillsyn enligt 1929 års lag eljest på grund av särskilda omständigheter icke finnes vara behövlig. I anslutning till nyssnämnda lagändring har vidare i 8 & stadgats att läns- styrelsen jämväl må från tillsyn undantaga stiftelse, vars förmögenhet nedgått under 10000 kronor; om förmögenheten överstiger 5 000 kronor. må det dock ej ske utan medgivande av stiftelsens styrelse.
Anmälningsplikt skall enligt 3 5 första stycket fullgöras av stiftelsens styrelse inom sex månader efter det styrelsen mottagit sitt uppdrag eller. där uppdraget mottagits under stiftarens livstid, inom sex månader efter hans död. Försummelse bestraffas jämlikt 19 & med böter.
Begäres länsstyrelsens fastställelse av stadgar för stiftelse, har länssty- relsen enligt 5 5 att meddela sådan fastställelse, såframt stiftelsen finnes främja ett allmännyttigt ändamål.
Fria pensionsstiftelser, som är knutna till bankaktiebolag eller sparbank. står under Viss tillsyn av bank- och fondinspektionen, respektive spar- banksinspektionen ; se 191 & lagen om bankrörelse och 97 & lagen om spar- banker. Denna tillsyn avser allenast placeringen av stiftelsens tillgångar. Enligt praxis anses tillsyn enligt 1929 års lag icke vara överflödig av den
& Före den 1 januari 1959 tillämpades 1929 års lag så att tillsyningsmyndigheteu icke tog befattning med stiftelse, vars förmögenhet ej översteg 5000 kronor, även om stiftelsen i och för sig skulle finnas främja ett allmännyttigt ändamål. Därest icke det andra stycket fogats till 2 & skulle stiftelse, vars förmögenhet ej översteg 10000 kronor, uppenbarligen icke kunna komma under tillsyn. Jfr prop. 1958: 137 s. 5 samt Hessler, Några spörsmål om tillsyn över stiftelser, Festskrift tillägnad Halvar Sundberg, s. 182 och 201 f.
anledningen att 191 5 lagen om bankrörelse är tillämplig på stiftelsen (RÅ 1957 Ju 153). Motsvarande får antagas gälla stiftelse som avses i 97 å la- gen om sparbanker.
Frågan om en pensionsstiftelse står under tillsyn eller ej har betydelse från beskattningssynpunkt. Av 53 5 1 mom. (1) jämfört med f) kommunal- skattelagen framgår, att skattskyldighet för pensionsstiftelser föreligger endast för inkomst av fastighet. Enligt anvisningarna till samma para- graf punkt 6 avses med pensionsstiftelse, förutom bunden pensionsstiftel- se samt bankaktiebolags och sparbanks pensionsstiftelse, jämväl inrätt— ning, självständig fond eller annan stiftelse under förutsättning bl. a. att denna står under tillsyn enligt 1929 års lag och att stiftelsens stadgar fast- ställts av tillsynsmyndigheten. I 29 Q 1 mom. kommunalskattelagen stad- gas, att från bruttointåkt av rörelse avdrag får göras för allt, som är att anse som driftkostnad, vartill räknas bl. a. avlöningar, pensioner, periodiska understöd'eller därmed jämförliga periodiska utbetalningar och andra kost- nader för personal, som är eller varit anställd. I anvisningarna till denna paragraf punkt 2 uttalas, att skattskyldig under vissa villkor må åtnjuta av- drag för medel, som avsatts till pensionsstiftelse varom förmäles i punkt 6 av anvisningarna till 53 5 för pensionering av personal, som är eller varit anställd i rörelsen, eller efterlevande till sådan personal.
De i kommunalskattelagen för skattefrihet och avdragsgillhet uppställda kraven, att en pensionsstiftelse står under tillsyn och att dess stadgar bli— vit fastställda, infördes år 1955. Innan bestämmelse härom tillkom, torde endast ett fåtal fria pensionsstiftelser ha stått under tillsyn. Som grund för undantagande från tillsyn har man nämligen i regel kunnat åberopa före- skrift av stiftaren. För att komma i åtnjutande av skattefrihet och av- dragsgillhet har emellertid numera det stora flertalet pensionsstiftelser ställt sig under länsstyrelses tillsyn samt fått sina stadgar fastställda. Likväl står åtskilliga stiftelser alltjämt utan tillsyn av myndighet, främst sådana stiftelser till vilka avsättningar icke gjorts efter 1955.
Vad nu sagts må belysas med några uppgifter från den statistiska under- sökningen. Antalet fria pensionsstiftelser under tillsyn uppgick vid 1958 års utgång till 6 181. Deras sammanlagda nettoförmögenhet var 5 456 mil- joner kronor, därav 4 882,5 miljoner kronor i fordringar på det egna före- taget. Avsättningarna till dessa stiftelser under 1958 belöpte sig till 548,5 miljoner kronor. Av stiftelserna hade 822 en nettoförmögenhet uppgående till en miljon kronor eller däröver samt 1863 en nettoförmögenhet som ej översteg 10 000 kronor.
Pensionsstiftelser, som ej uppfyller de i anvisningspunkt 6 till 53 5 an- givna villkoren, är skattskyldiga ej endast för inkomst av fastighet utan för all inkomst. Antalet sådana icke-privilegierade stiftelser, som vid 1959 års taxering taxerats för inkomst eller förmögenhet och som vid 1958 års ut- gång var undandragna tillsyn, utgjordes av 465. Den sammanslagna netto—
3 Motsvarande siffra beträffande bruttoförmögenhetcn var 184. Jfr Hessler, Några spörsmål om tillsyn över stiftelser, s. 183 f.
förmögenheten hos dessa stiftelser uppgick till 58 miljoner kronor, varav 53,9 miljoner kronor i fordringar på det egna företaget. Avsättningarna un- der 1958 inskränkte sig till 0,3 miljon kronor. Utav ifrågavarande stiftelser hade 5 en nettoförmögenhet av en miljon kronor eller däröver och 264 en nettoförmögenhet av högst 10000 kronor.
Hur utövas tillsynen?
Bundna pensionsstiftelser. Sedan aktiebolag beslutat bilda en bunden pen— sionsstiftelse skall enligt 1937 års lag årligen inom en månad efter det ha— lansräkning fastställts meddelande lämnas försäkringsinspektionen om den skuld, som finns redovisad i balansräkningen på grund av överföring av medel från bolaget till stiftelsen. Därvid skall skuld på grund av överföring som beslutats vid balansräkningens fastställande, skuld för ränta för det år balansräkningen avser, i den mån den ej avräknats mot utgifter, och skuld på grund av tidigare överföringar anges för sig. Meddelandet skall tillika innehålla uppgift om anmärkning eller erinran mot redovisningen av skul— den som av bolagets revisorer framställts i revisionsberättelsen. Finner för- säkringsinspektionen handlingar eller upplysningar erforderliga, äger den begära sådana av bolaget.
Pensionsstiftelses pengar och värdepapper må ej sammanblandas med an- nan tillhöriga pengar eller värdepapper. Annan stiftelsen tillhörig egendom än fordran som i 2 5 1937 års lag avses skall, i den mån penningmedel ej bör hållas tillgängliga för utbetalningar från stiftelsen, anbringas enligt fö- reskrifter som meddelas av Konungen!)
Styrelse eller god man för stiftelsen skall föra räkenskaper över stiftelsens tillgångar och skulder samt inkomster och utgifter. Räkenskapsår för stif- telsen är bolagets räkenskapsår. Styrelsen eller gode mannen skall årligen avsluta räkenskaperna samt, inom två månader efter det bolagets balans- räkning för räkenskapsåret blivit fastställd, till försäkringsinspektionen in— sända dels berättelse angående stiftelsens förvaltning under året, dels sam- mandrag av räkenskaperna enligt fastställt formulär. Yttrande av bolagets revisorer rörande deras granskning av stiftelsens förvaltning skall fogas vid dessa handlingar.
Försäkringsinspektionen har att med ledning av de insända handlingarna granska stiftelsens förvaltning. Finner inspektionen ytterligare handlingar eller upplysningar erforderliga, äger den begära sådana av styrelsen eller gode mannen för stiftelsen.
Styrelsen eller gode mannen för stiftelsen skall när så påfordras bereda försäkringsinspektionen eller dess ombud tillfälle att inventera stiftelsens medel samt att granska stiftelsens räkenskaper och övriga handlingar.
Det åligger försäkringsinspektionen att tillhandagå såväl stiftelsen som bolaget med råd och upplysningar.
' Motsvarande siffra beträffande hruttoförmögenheten var 20. ' Jfr kungl. brev den 24 november 1939 till pensionsstyrelsen.
Pensionsstiftelse eller det bolag, till vilket stiftelsen hör, må hos försäk- ringsinspektionen begära att denna låter ombesörja försäkringsteknisk be— räkning av stiftelsens pensionsreserv. Kostnaden skall av sökanden ersättas med belopp som bestämmes av inspektionen. Denna äger också, utan att så- dan begäran framställts, där det med hänsyn till bestämmelserna i 8 eller 13 5 1937 års lag finnes vara erforderligt, på bolagets bekostnad föranstalta om dylik beräkning.
Över pensionsstiftelserna skall förteckning föras hos försäkringsinspek- tionen.
Fria pensionsstiftelser. Enligt 1929 års lag tillkommer det länsstyrelsen att övervaka, att stiftelses förvaltning handhas i överensstämmelse med nämnda lag och för stiftelsen gällande föreskrifter. Länsstyrelsen har också att tillhandagå stiftelsen med erforderliga råd och upplysningar.
Det åligger länsstyrelsen tillse att stiftelsen har styrelse. Där ledighet upp- kommer i styrelse och omständigheterna det påkallar, äger länsstyrelsen uppdraga åt lämplig person att tjänstgöra såsom styrelseledamot, intill dess sådan blir utsedd i behörig ordning.
Stiftelses pengar och värdepapper må ej sammanblandas med annan till— höriga pengar eller värdepapper.
Styrelsen har att föra räkenskaper över stiftelsens tillgångar och skulder samt inkomster och utgifter. Det åligger vidare styrelsen att årligen avsluta räkenskaperna samt inom tre månader efter räkenskapsårets slut till läns- styrelsen insända dels berättelse, hur stiftelsens ändamål främjats under året, dels sammandrag av räkenskaperna enligt fastställt formulär.
Med ledning av de insända handlingarna skall länsstyrelsen granska stif— telsens förvaltning. Därvid bör huvudsakligen tillses att stiftelsens medel icke drages från ändamål, vartill de är bestämda, och att förmögenheten är på nöjaktigt sätt placerad.
Om länsstyrelsen vid granskningen finner ytterligare handlingar eller upplysningar rörande stiftelsens förvaltning erforderliga, äger länsstyrelsen infordra sådana från styrelsen. Där omständigheterna så påkallar, äger länsstyrelsen också hos styrelsen förrätta granskning av stiftelsens förvalt- ning, varvid stiftelsens räkenskaper, kassa, värdehandlingar, säkerhetshand- lingar och protokoll skall hållas tillgängliga av styrelsen.
Har styrelsen fattat beslut, som står i strid med lag eller för stiftelsen gällande föreskrifter, äger länsstyrelsen förbjuda verkställighet av beslutet eller, om sådan ägt rum, förelägga styrelsen att vidtaga rättelse. Även eljest må länsstyrelsen förelägga styrelsen att fullgöra vad den åligger.
Länsstyrelsen äger, där ej fråga är om föreskrift vars överträdande är be- lagt med straff, utsätta vite vid meddelande av föreläggande eller förbud enligt 1929 års lag samt fälla till sådant vite. Vid försummelse av stiftelses styrelse eller styrelseledamot äger länsstyrelsen vidare självmant förordna om utförande av viss talan. Avser talan missvård av stiftelsens angelägen- heter må länsstyrelsen, intill dess domstol slutligen prövat saken eller an-
norlunda bestämt, förordna om annan förvaltning av stiftelsen i den ut- sträckning omständigheterna påkallar. Hos länsstyrelsen skall föras förteckning över anmälda stiftelser.
Jämlikt 191 5 lagen om bankrörelse skall bank- och fondinspektionen till' se att tillgångarna hos en till bankaktiebolag knuten fri pensionsstiftelse, vars förmögenhet huvudsakligen härrör från överföring av medel från bola- get, är placerade på sätt som, med beaktande av stiftelsens ändamål och med hänsyn jämväl till vad i nämnda lag är föreskrivet om placering av bankbolags medel, bereder skälig säkerhet. Har så ej skett, må inspektionen förelägga stiftelsen att vidtaga rättelse. Det åligger dem som företräder stif— telsen att, närhelst inspektionen begär det, hålla stiftelsens kassa och övriga tillgångar samt böcker, räkenskaper och andra handlingar tillgängliga för granskning ävensom lämna inspektionen alla begärda upplysningar rörande stiftelsen.
Beträffande till sparbank hörande pensionsstiftelse, vars förmögenhet hu— vndsakligen härrör från medel som tillskjutits av sparbank, gäller enligt 97 5 andra stycket lagen om sparbanker regler i stort sett liknande dem i 191 & lagen om bankrörelse, dock att sparbanksinspektionen är tillsynsmyn— dighet.
Tidigare uttalanden i fråga om tillsyn över pensionsstiftelser8
Lagberedningen framhöll i sitt förslag till lag om aktiebolags pensions-- och andra personalstiftelser (s. 117) att —— med hänsyn till den sakkunskap på det försäkringstekniska området som erfordrades vid utövandet av till- syn över aktiebolagens pensionsstiftelser _ länsstyrelserna ej kunde ifråga— komma såsom tillsynsmyndighet för dessa stiftelser. I fråga om dem, och således jämväl beträffande andra till aktiebolag hörande personalstiftelser,. syntes tillsynen lämpligen böra uppdragas åt samma myndighet som hand- hade tillsynen över sådana pensionskassor, vilka avsågs i lagen om under- stödsföreningar. —— Som redan berörts har man i 1937 års lag följt den av lagberedningen förordade linjen.
Tjänstepensionsutredningen uttalade (SOU 1946: 26 s. 50 f) att den då- varande lagstiftningen om den genom understödsföreningar och stiftelser hedrivna pensioneringsverksamheten samt om offentlig tillsyn över den- samma i vissa avseenden icke skapade nödig garanti för att kraven på ända- målsenlighet blev uppfyllda. Vad därvid särskilt åsyftades var dels att of- fentlig registrering och tillsyn ej gjorts obligatorisk i fråga om fria pensions- stiftelser, dels att den tillsyn, som förekom i fråga om å ena sidan under- stödsföreningar och bundna pensionsstiftelser samt å andra sidan fria pen— sionsstiftelser, splittrats på olika statliga organ. Utredningen anförde:
' Beträffande tillsyn över stiftelser i allmänhet hänvisas till prop. 1929: 83 och NJA II 1929 s. 227 ff.
Enligt tjänstepensionsutredningens åsikt bör nnderstödsföreningar och stiftel- ser, i den mån de är att betrakta såsom organ för tjänstepensionering, obligatoriskt vara underkastade registrering och effektiv tillsyn. Vid denna tillsyn bör givetvis beaktas, att avsättning för blivande pensionering bör såsom förberedande åtgärd kunna ske innan plan för pensionering antagits och att vidtagande av sådana be- redskapsätgärder icke bör försvåras. För vinnande av en enhetlig bedömning och övervakning av de skilda slag av organ, som är verksamma på tjänstepensione- ringens område, bör tillsynsmyndigheten för dessa helst vara gemensam; närmast till hands torde härvid ligga att anförtro tillsynen åt försäkringsinspektionen. Ut- redningen har emellertid ej härvidlag funnit sig böra framlägga preciserade för— slag utan inskränker sig till att framhålla önskvärdheten av att dessa spörsmål snarast upptages till prövning i särskild ordning.
Svar på rundskrivelse 1952 från företagsbeskattningskommiftén till lands- kamrerama i riket m. fl. (SOU 1954: 19 s. 284 ff). I flertalet svar förordades att de fria stiftelserna ställdes under tillsyn. Kontrollen ansågs i allmänhet böra avse samtliga fria stiftelser. I några svar framfördes dock tanken på en till vissa kategorier stiftelser begränsad tillsyn.
Beträffande den form i vilken tillsynen borde ske fram- fördes olika förslag.
I några yttranden föreslogs, att kontrollen av de fria stiftelserna borde om- händerhas av en central myndighet.
Skattedirektören framhöll sålunda att de frågor, som kunde uppkomma i samband med avsättningarna till pensions- och andra personalstiftelser, ofta kunde vara av mycket komplicerad natur, som det var svårt för taxe— ringsnämnderna att bemästra. Det syntes därför nödvändigt, att dessa stif- telser övervakades av en central myndighet, t. ex. en särskild avdelning inom riksskattenämnden. Övervakningen borde icke avse endast förvalt— ningen utan även gå ut på att kontrollera att avsatta medel verkligen kom till användning för avsett ändamål.
Landskamreraren i Västerbottens län, som betonade att det var av vikt att tillsynen över de fria stiftelserna gjordes obligatorisk, ifrågasatte huru- vida icke pensionsstyrelsen, som då var tillsynsmyndighet för bundna pensionsstiftelser, även borde utöva tillsynen över de fria stiftelserna, så att behandlingen blev likformig för de båda slagen av stiftelser.
Samma förslag framfördes av landskamreraren i Göteborgs och Bohus län.
I åtskilliga yttranden förordades, att de fria stiftelserna ställdes under tillsyn enligt 1929 års lag om tillsyn över stiftelser eller eljest fördes under länsstyrelsens tillsyn.
I ett av landskamreraren i Uppsala län åberopat yttrande av taxeringsin— tendenten i länet anfördes:
För egen del anser jag en kontroll .i den ordning, som föreskrives i 1929 års lag 'om tillsyn av stiftelser, kunna förordas. Nu ifrågavarande stiftelser skulle då kom- ma att stå under länsstyrelsens tillsyn, vilket ur många synpunkter säkerligen vore en lämplig anordning. Vid valet av tillsynsmyndighet torde nämligen beak- tas, att det är av vikt, att ett smidigt samarbete ävägabringas mellan beskatt- wningsmyndighet, som handhar kontrollen över avsättningarna, och den myndig-
het, som skall kontrollera användningen av de avsatta medlen. Ett sådant sam- arbete torde bäst kunna åstadkommas om länsstyrelsen bleve tillsynsmyndighet. Vidare torde den nödvändiga kontakten mellan stiftelser och tillsynsmyndighet ävensom den senares kontrollverksamhet avsevärt underlättas genom en sådan anordning. Vid en lösning av tillsynsfrägan i enlighet med vad sålunda föreslagits, kan det emellertid ifrågasättas om icke länsstyrelsen borde utgöra tillsynsmyndig- het jämväl för de stiftelser, som faller under 1937 års lag.
Företagsbeskattningskommittén konstaterade (SOU 1954: 19 s. 327 ff) att det förelåg behov av offentlig kontroll över de fria pensionsstiftelser- na. Från det allmännas sida måste enligt kommittén resas krav på garanti för att de medel, som fick avsättas skattefritt till pensionsstiftelse, kom till användning för pensionering. Utan sådan garanti borde avdrag vid taxe— ringen rätteligen ej medges. Uppenbart var vidare att de anställda hade ett betydande intresse av att en sådan kontroll kom till stånd.
Beträffande frågan hur tillsynen skulle ordnas framhöll kommittén bl. a.:
I flera svar på kommitténs skrivelse till landskamrerarna har framförts förslag att tillsynen över stiftelserna borde åligga central myndighet såsom riksskatte- nämnden eller pensionsstyrelsen, vilken senare myndighet då hade kontroll över de bundna stiftelserna. En sådan ordning skulle visserligen medföra fördelar bl. a. i fråga om möjligheten att erhålla en likformig behandling av likartade frågor. Å andra sidan har kommittén funnit det ligga utanför dess uppdrag att söka utfor- ma bestämmelser, som i mera väsentliga hänseenden faller utom ramen för en skattelagstiftning. Ej heller torde det kunna komma i fråga att i Skattelagstiftning- en införa dylika kontrollföreskrifter. För kommittén torde med hänsyn till det sagda ej stå annat alternativ öppet än att så utforma skattereglerna, att de fria pensionsstiftelserna de facto bringas in under länsstyrelsens tillsyn enligt 1929 års tillsynslag.
Härigenom torde enligt kommitténs uppfattning även vinnas en tillfredsställan- de lösning av tillsynsfrågan. Som framhållits i svaret från landskamreraren i Upp- sala län fordrar en effektiv tillsyn ett smidigt samarbete mellan beskattningsmyn- dighetcn, som handhar kontrollen över avdragsrätten för avsättningarna, och den myndighet, som skall kontrollera användningen av de avsatta medlen. Med läns- styrelserna som tillsynsmyndighet skulle även den kontakt mellan myndigheten och stiftelserna, som tillsynen erfordrar, betydligt underlättas. Behov av sakkun- skap på det pensionsförsäkringtekniska området, som på sin tid motiverade att de bundna pensionsstiftelserna lades under tillsyn av pensionsstyrelsen, föreligger icke i fråga om de fria pensionsstiftelserna. Frånvaron av sådan sakkunskap hos länsstyrelserna utgör därför ej något hinder mot att länsstyrelserna blir tillsyns- myndighet.
Vidare anfördes:
Enligt kommitténs mening kan det antagas, att redan en föreskrift att pensions- stiftelserna skall stå under tillsyn såsom villkor för avdragsrätt vid beskattningen kommer att som regel avhålla företagen från att söka utnyttja stiftelseavsättningar i obehörigt syfte. Därtill erbjuder tillsynslagen länsstyrelserna goda möjligheter att utöva en aktiv kontroll över stiftelsernas förvaltning och att genom vitesföre- lägganden och förordnande om åtal inskrida mot stiftelsestyrelse, som missbrukar eller försummar stiftelsen.
Kommittén förordar alltså att såsom villkor för avdragsrätt för avsättning till fri pensionsstiftelse skall gälla att stiftelsen står under tillsyn enligt 1929 års till— synslag.
Remissyttranden över företagsbeskattningskommitténs betänkande (prop- 1955: 100 s. 346 ff). Samtliga över betänkandet hörda remissinstanser med undantag av riksförsäkringsanstalten tillstyrkte eller riktade i allt fall icke erinringar mot kommitténs förslag att fria pensionsstiftelser skulle stå un— der länsstyrelsens tillsyn enligt 1929 års lag om tillsyn över stiftelser. I åt- skilliga yttranden uttalades emellertid tvivel om att den föreslagna tillsy- nen blev tillräckligt effektiv.
Riksskattenämnden förklarade sig filma det vara i hög grad erforderligt att kontroll ordnades över användningen av de fria pensionsstiftelsernas me- del. Om det därvid var tillräckligt med den kontroll, som kunde åstadkom- mas genom länsstyrelsernas försorg i samband med tillsynen, kunde möj- ligen vara tveksamt. Det var dock en avgjord förbättring i jämförelse med nuvarande förhållanden, att pensionsstiftelserna obligatoriskt ställdes un- der tillsyn enligt lagen om tillsyn över stiftelser.
Överståthållarämbetet sade sig finna det vara synnerligen angeläget att någon form av allmän kontroll tillskapades av de i de fria pensionsstiftel- serna uppsamlade betydande beloppen. Ämbetet anslöt sig därför i princip till kommitténs förslag.
Försäkringsinspektionen erinrade om att inspektionen i tidigare sam- manhang förordat en civilrättslig lagstiftning om fria pensionsstiftelser. Därvid hade inspektionen anfört, att det syntes angeläget att man övervägde frågan om att undantagslöst ställa de fria pensionsstiftelserna under tillsyn av lämplig myndighet. Försäkringsinspektionen hade sedermera förordat att tillsynen över bundna pensionsstiftelser och understödsföreningar förlades till försäkringsinspektionen, som var ett organ specialiserat på »yttre» till— syn och icke var belastat med några administrativa huvuduppgifter som mot- svarade riksförsäkringsanstaltens befattning med sjukkasseväsendet och den obligatoriska olycksfallsförsäkringen. Härigenom skulle bl. a. admini— strativa fördelar vinnas och samhället inom ett och samma organ erhålla en mera samlad överblick än hittills över olika förekommande privata pen- sionsanordningar.
Sedan försäkringsinspektionen understrukit angelägenheten av att bl. a. frågan om stiftelseformen och övervakningen av stiftelser blev utredd, framhöll inspek- tionen att i avvaktan på dessa överväganden och vad de kunde föranleda företags— beskattningskommitténs direkta förslag att avdragsrätt icke skulle medges för av— sättningar till en fri pensionsstiftelse med mindre stiftelsen stod under tillsyn av länsstyrelsen och fått sina stadgar fastställda av denna myndighet syntes vara utomordentligt väl motiverat. Under förutsättning att länsstyrelserna för ändamå— let hade eller fick tillgång till erforderlig personell kapacitet torde härigenom ga— rantier kunna erhållas mot missbruk av pensionsstiftelsernas tillgångar och möj- lighet öppnas att snabbt sätta in rättsliga åtgärder mot dem, som var ansvariga för eventuella obehöriga transaktioner. Försäkringsinspektionen tillstyrkte där- för denna del av kommitténs förslag.
Justitiekanslersämbetet yttrade, att den reglering av kontrollen som före- slagits var av provisorisk natur och såvitt justitiekanslersämhetet kunnat be- döma gav förslaget icke anledning till någon erinran.
En viss tvekan hade enligt justitiekanslersämbetet dock yppat sig, om kontrollen möjligen gjorts alltför ingående. Det skulle nämligen vara beklagligt, om kontroll- bestännnelser som måhända kunde undvaras ledde till att företag m. fl., som eljest var intresserade av att bilda pensions- och andra personalstiftelser, underlät grunda sådana stiftelser. Justitiekanslersämbetet, som blott hade ringa kännedom om den av länsstyrelserna utövade tillsynen över stiftelser, exempelvis effektiviteten därav, och ej heller ägde någon kunskap om de synpunkter, som från närings- livets sida kunde anläggas på hithörande spörsmål, ansåg sig icke kunna göra nå- got uttalande, i vilket eller vilka hänseenden den föreslagna kontrollen kunde mildras. Ämbetet ville emellertid förorda, att denna fråga gjordes till föremål för så allsidigt Övervägande som möjligt under ärendets fortsatta beredning.
En annan fråga rörande kontrollen, som ämbetet uppmärksammat och som i nå- gon mån hade beröring med den nyss nämnda, gällde behovet av en central in- stans för vägledning vid anordnandet av kontrollen och vinnandet av enhetlig tillämpning därav. Härvid kunde främjas önskemålet att framgå med försiktighet vid kontrollen.
Näringslivets skattedelegation förklarade sig intet ha att erinra mot att de fria stiftelserna, på sätt kommittén föreslog, de facto bringades in under länsstyrelsernas tillsyn enligt 1929 års tillsynslag, om ock en dylik åtgärd icke i och för sig var påkallad beträffande åtskilliga pensionsstiftelser, vilka genom sin fasta organisation, redovisning inför de pensionsberättigade och andra omständigheter torde skapa fullt tillfredsställande trygghet i berörda avseende.
Kooperativa förbundet framhöll, att den föreslagna tillsynen i flertalet fall visserligen torde bli alltför svag _— centralisering till en i försäkringsmässiga frågor mera sakkunnig myndighet skulle av den anledningen vara att före- draga — och i andra fall vara helt onödig. Det senare gällde utan tvivel den av Kooperativa förbundet bildade Konsumentkooperationens pensionsstif- telse, vilken sannolikt var den största i landet. Den föreslagna tillsynen tor- de emellertid få betraktas som ett steg i rätt riktning och kunde icke vålla välskötta stiftelser sådana som den nämnda någon kännbar olägenhet.
Icke heller övriga hörda näringsorganisationer hade något att erinra mot den föreslagna tillsynen.
Riksförsäkringsanstalten, som i likhet med kommittén ansåg ett stort he— hov av kontroll av de fria pensionsstiftelserna föreligga, yttrade att med hän- syn till begränsningen av kommitténs uppdrag kommittén icke haft annat alternativ än att föreslå tillsyn av de fria pensionsstiftelserna enligt 1929 års tillsynslag. Sättet, på vilket tillsynen ordnades, var givetvis av den största betydelse och torde fordra mera ingående överväganden än dem kommittén gjort.
Enligt riksförsäkringsanstaltens mening talade starka skäl för att tillsynen av de bundna och fria stiftelserna förlades till en gemensam central myndighet. Det torde ligga icke blott i det allmännas utan även i företagens och de anställdas in- tresse, att kontrollen av stiftelsernas förvaltning blev så långt ske kunde likfor- mig samt att bedömandet av olika problem _ bl. a. i samband med avsättning till stiftelse och användandet av stiftelsernas tillgångar — fick största möjliga enhet- lighet.
Chefen för finansdepartementet yttrade (prop. 1955:100 5. 364 ff) att även om det helt övervägande antalet remissinstanser tillstyrkt eller i allt fall intet haft att erinra mot kommitténs förslag om offentlig tillsyn av de fria pensionsstiftelserna, det i åtskilliga yttranden uttalats tvekan om vär- det av den kontroll, som kunde vinnas genom länsstyrelsernas tillsyn. Det hade även ifrågasatts om icke annat tillsynsorgan borde tillskapas.
För egen del kunde departementschefen visserligen dela den meningen, att den föreslagna tillsynen ej till alla delar kunde antagas uppfylla anspråken på en effektiv kontroll, närmast beroende på att 1929 års lag om tillsyn av stiftelser icke tog sikte på tillsyn av stiftelser av den karaktär varom här var fråga. Å andra si- dan var vissa betydande fördelar förknippade med att tillsynen låg hos länssty- relserna, bl. a. det när samarbete mellan tillsyns- och taxeringsmyndigheter som lätt kunde etableras. Under alla förhållanden var läget för dagen det, att något alternativ till en tillämpning av 1929 års tillsynslag icke kunde framföras. Emel— lertid kunde denna fråga vara förtjänt av fortsatta överväganden och sådana syn— tes lämpligen böra äga rum i samband med utredningen rörande pensionsstiftel- sernas rättsliga ställning. I detta sammanhang torde alltså annat icke kunna över— vägas än att såsom villkor för rätt till avdrag vid taxeringen för avsättning till fria pensionsstiftelser uppställa, att stiftelsen ställts under tillsyn enligt 1929 års lag samt att stiftelsens stadgar fastställts av tillsynsmyndigheten. Ej heller hade de— partementschefen något att erinra mot att ifrågavarande villkor intogs i punkt 6 av anvisningarna till 53 & kommunalskattelagen såsom förutsättning för förhan— denvaron av en fri pensionsstiftelse. Härav följde även att äldre fria pensionsstif- telser måste underkasta sig nämnda tillsyn för att komma i åtnjutande av de för pensionsstiftelse stadgade undantagen från skattskyldighet.
Bakgrunden till Stadgandet att anmälningsplikt icke föreligger beträffande stiftelse, vars förmögenhet ej överstiger 10000 kronor (2 5 första stycket punkt 7 i 1929 års lag)
Den år 1929 fastslagna värdegränsen för anmälningsplikten, 5 000 kro- nor., tillkom efter en avvägning mellan å ena sidan intresset av att stif- telser med allmännyttigt ändamål står under det allmännas kontroll samt å andra sidan den omgång och det besvär, som en sådan kontroll innebär för enskilda och myndigheter. I skrivelse till Kungl. Maj:t 1957 hemställde riksdagens justitieombudsman, att en höjning av sagda värdegräns måtte övervägas. Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Lindell, uttalade i proposition i ämnet 1958 att den betydande minskning av penningvärdet, som ägt rum sedan 1929, medfört att värdegränsen fått en annan inne- börd och att det var anledning att höja det normgivande penningbeloppet. Genom en sådan höjning skulle enligt departementschefen länsstyrelserna beredas möjlighet att utöva en effektivare tillsyn över de större stiftelserna än vad som dittills — med hänsyn till det stora antalet tillsynsobjekt och det med tillsynen förenade tidskrävande arbetet — torde ha varit möjligt. Gränsdragningen syntes kunna ske så, att undantag från anmälningsplik— ten stadgades för stiftelse vars förmögenhet ej översteg 10 000 kronor.
Som tidigare nämnts infördes värdegränsen 10000 kronor genom lag- ändring, som trädde i kraft den 1 januari 1959. Av skattemässiga skäl bi-
behöll man möjligheten att anmäla stiftelser — enkannerligen pensionsstif— ser och andra personalstiftelser —-— vilkas förmögenhet översteg 5 000 kro— nor.
Beträffande de närmare överväganden, som föranlett införandet av värde— gräns för anmälningsplikt och höjningen av denna gräns, må hänvisas till prop. 1958: 137 s. 5 ff samt första lagutskottets utlåtande 1958: B 6 s. 7 f.
Bakgrunden till bestämmelsen att anmälningsplikt ej föreligger betråfande stiftelse, som- genom stiftarens föreskrift är undantagen från tillsyn enligt 1929 års lag (2 5 första stycket punkt 9 i nämnda lag)
År 1901 tillsattes en kommitté med uppdrag att utarbeta bestämmelser om bl. a. vården och förvaltningen av s. k. fromma stiftelser. Kommittén framlade år 1903 ett betänkande, innehållande bl. a. förslag till lag om offentligen erkända stiftelser. Enligt förslaget skulle stiftelse stå under tillsyn av länsstyrelse. Från tillsyn skulle dock vara undantagen bl. a. stiftelse, som genom stiftarens föreskrift var undantagen från länsstyrel— sens tillsyn. Till motivering av denna undantagsbestämmelse framhöll kommittén (s. 105) att den, av vilken stiftelsens tillkomst var beroende och som i första hand bestämde stiftelsens ändamål och organisation, borde kunna, därest han så fann lämpligt, utesluta stiftelsen från tillsyn. Detta gällde enligt kommittén vare sig stiftaren förordnade om enskild tillsyn över stiftelsen eller hyste sådant förtroende till dem, som skulle förvalta stiftelsen, att han ansåg särskild kontroll obehövlig.
Frågan om stiftelselagstiftning kom därefter att. vila i åtskilliga år. På framställning av 1913 års riksdag tillkallades år 1915 en sakkunnig att inom justitiedepartementet biträda vid fortsatt behandling av frågan om lagstiftning rörande stiftelser. Den sakkunnige framlade år 1922 förslag till lag om offentligen erkända stiftelser. Även enligt detta förslag skulle från tillsyn undantagas bl. a. stiftelse, som genom föreskrift av stiftaren var undantagen från tillsyn.
Inom justitiedepartementet utarbetades därefter ett nytt förslag till lag i ämnet. I detta förslag, anmält i statsråd år 1928, bibehölls bestämmelsen att från tillsyn skulle vara undantagen stiftelse, som genom stiftarens före— skrift var undantagen från tillsyn. Såsom motivering till bestämmelsen uppgav chefen för justitiedepartementet, statsrådet Thyrén (prop. 1929: 83 s. 44 ff):
Den, av vilken stiftelses tillkomst är beroende och vilken i första hand be— stämmer stiftelsens ändamål och organisation, bör, såsom kommittén i sina motiv framhåller, jämväl kunna, där han så finner lämpligt, undantaga stiftelsen från allmän tillsyn. Obestridligen kunna fall tänkas, då stiftare av ett eller annat skäl ogärna ser att hans stiftelse skall komma att underkastas statlig kontroll med därav följande bundenhet i olika hänseenden. Då upprättandet av allmännyttiga stiftelser måste betraktas såsom ett ändamål, väl värt att uppmuntras, måste det vara av vikt, att ett tvång att låta stiftelse stå under kontroll icke verkar avhål— lande å dem. vilka kunna vara benägna att upprätta dylika stiftelser.
Den bestämmanderätt, som sålunda skulle tillkomma stiftaren, innefattar tyd- ligen allenast befogenhet att helt undantaga stiftelsen från den i lagen stadgade tillsynen. Stiftaren äger följaktligen icke att föreskriva någon ändring i formen för den offentliga tillsynen, utan om sådan tillsyn över huvud skall utövas, skall den ske i den ordning, som i allmänhet är stadgad.
Över sistnämnda förslag avgav lagrådet yttrande. Tre av lagrådets leda- möter framhöll (angivna prop. s. 89) att det torde kunna vara föremål för delade meningar, huruvida makt att undandraga stiftelse tillsyn borde till- läggas stiftaren. Den föreslagna undantagsregeln kom, såsom ledamöterna påpekade, tämligen säkert att sakna tillämpning på stiftelser vilka redan existerade vid lagens utfärdande, då för sådana stiftelser knappt i något fall hade meddelats föreskrift om undantagande. Ledamöterna fortsatte: »Och under förutsättning av en lämpligt avgränsad befogenhet för tillsyns- myndigheten torde stadgandet även i fråga om kommande stiftelser icke vara tillräckligt berättigat.» En av lagrådets ledamöter, justitierådet VVed— berg, biträdde förslaget på ifrågavarande punkt (angivna prop. s. 92).
I den proposition, varigenom ett ytterligare omarbetat lagförslag förela- des 1929 års riksdag, yttrade dåvarande departementschefen, statsrådet Bissmark, beträffande stadgandet om att stiftaren tillerkänts makt att un- dandraga stiftelse tillsyn (angivna prop. 104 f):
Lagrådets majoritet har ansett, att en dylik anordning, under förutsättning av en lämpligt avgränsad befogenhet för tillsynsmyndigheten, icke vore tillräckligt berättigad. Justitierådet Wedberg har anslutit sig till remissförslagets stånd- punkt härutinnan, och så gör även jag. De skäl för densamma, som vid remissen till lagrådet anfördes av min företrädare i ämbetet, finner jag övertygande. Då kontrollen ju avser att skapa trygghet för stiftelsens bestånd, lärer väl i regel en stiftare med tacksamhet se, att hans stiftelse blir underkastad kontroll. Men skulle av något skäl stiftaren anse dylik kontroll icke vara önskvärd, är fara för att detta skäl för honom är av den vikt, att han avstår från stiftelsens grundande hellre än att tillskapa en stiftelse, som bleve underkastad statlig kontroll. Från det allmännas sida måste det emellertid, då ju här är fråga om allmännyttiga stiftelser, framstå såsom vida mera önskvärt, att en stiftelse kommer till men ej underkastas kontroll, än att stiftelsen helt uteblir. På grund av vad jag nu anfört, har från an- mälningsplikt och därmed även från tillsyn undantagits stiftelse, som genom stif- tarens föreskrift är undantagen från tillsyn enligt lagen.
Förslaget antogs av 1929 års riksdag varefter lagen om tillsyn över stif- telser utfärdades. Bestämmelsen angående stiftarens makt att genom före— skrift undantaga stiftelse från tillsyn har gällt alltsedan dess.
Utredningens förslag
Enighet torde råda om att pensionsstiftelse bör stå under offentlig myn- dighets tillsyn. Detta har också kommit till uttryck i 1955 års Skattelag— stiftning, enligt vilken pensionsstiftelse skall stå under tillsyn för att få åtnjuta förmåner i skattehänseende och för att avsättningar till densamma skall vara avdragsgilla.
Ett grundläggande spörsmål är åt vilken myndighet tillsynen lämpligen bör anförtros. Frågeställningen är huruvida man bör samordna tillsynen över bundna pensionstiftelser med tillsynen över fria pensionsstiftelser samt om, därest så anses böra ske, tillsynen skall läggas hos försäkringsinspek- tionen eller hos länsstyrelserna. Detta är ett problem som kräver ingående undersökningar och som därför icke kan lösas slutgiltigt i denna etapp av utredningens arbete. Som ett ytterligare skäl för uppskov skulle kunna an- föras, att man för närvarande ej kan klart överblicka pensionsstiftelsernas blivande omfattning och utformning. Vidare må erinras att i utredningens uppdrag också ingår att samtidigt med spörsmålet om tillsyn över pensions- stiftelser pröva frågan om tillsyn över andra personalstiftelser. Sistnämnda stiftelser, beträffande vilka anpassningen till ATP ej kräver särskilda åt- gärder, har ännu icke varit föremål för närmare behandling av utredningen. Av det sagda följer att de nuvarande formerna för tillsyn över pensionsstif- telser tills vidare bör kvarstå.
Emellertid finns alltjämt ett betydande antal pensionsstiftelser, vilka är undandragna varje tillsyn. Dessa stiftelser representerar ett avsevärt kapi- tal. Den av utredningen föreslagna civilrättsliga lagstiftningen innehåller åtskilliga regler, vilkas efterlevnad kan kräva tillsynsmyndighets bistånd och kontroll. Det är därför angeläget att under tillsyn bringas in även sådana fria pensionsstiftelser, som nu står helt utanför tillsyn.
Den lämpligaste lösningen synes vara att — i avvaktan på slutligt ställ- ningstagande i tillsynsfrågan -—— föra ifrågavarande stiftelser under tillsyn enligt 1929 års lag. De pensionsstiftelser, som för närvarande är undandrag- na tillsyn, torde i allmänhet kunna åberopa antingen att stiftelsens förmöé genhet icke uppgår till det lägsta beloppet för anmälningspliktens inträde eller att stiftelsen enligt stiftarens föreskrift skall vara undantagen från till- syn. Dessa båda grunder till befrielse från skyldigheten att anmäla stiftelse återfinnes i 1929 års lag 2 S första stycket punkterna 7 (jfr paragrafens andra stycke) och 9. Intetdera av angivna undantag från anmälningsplikten är lämpat för en sådan särpräglad stiftelsetyp som pensionstiftelsen utgör..
Vad beträffar värdegränsen 10000 kronor (fakultativt 5 000 kronor) är särskilt att märka, att en pensionsstiftelses förmögenhet normalt kan beräknas växa på grund av fortlöpande avsättningar från arbetsgivaren. En pensions- stiftelse, till vilken under det första året eft-er stiftelsens bildande avsättes belopp understigande värdegränsen, kan förväntas att genom kommande av- sättningar så småningom få en förmögenhet som överstiger nämnda gräns. Det är önskvärt att en sådan stiftelse redan från början kommer under till- syn. I detta sammanhang må framhållas att arbetsgivarna kan ha ett skatte- mässigt intresse av att även pensionsstiftelser, vilkas förmögenhet icke över- stiger 5 000 kronor, ges möjlighet att komma under tillsyn. Som nämnts ut- gör tillsyn för närvarande en förutsättning för att pensionsstiftelse skall åt- njuta skattefrihet samt för att avsättning till sådan stiftelse skall vara av— dragsgill. Såsom också framgått av den tidigare redogörelsen skall en arbets- givare, som är ansluten till FRI-systemet, genom årliga avsättningar till
FRI-stiftelsen bringa upp dess förmögenhet att motsvara pensionsskulden. Det kan förväntas fall där den första avsättningen till FRI—stiftelsen icke kommer att överstiga 5 000 kronor. En sådan avsättning skulle icke vara av- dragsgill, om den lägsta värdegränsen 5 000 kronor för stiftelses ställande under tillsyn bibehölls.
Det andra av de angivna undantagen från anmälningsplikten — nämligen att stiftaren föreskrivit att stiftelsen skall vara undandragen tillsyn —— är med avseende å pensionsstiftelser olämpligt bl. a. med hänsyn till de intresse- motsättningar som ofta kan råda mellan stiftaren och stiftelsestyrelscn, å ena, och destinatärerna, å andra sidan. Som bekant har stiftarföretaget och stiftelsen icke sällan samma styrelse. Destinatärerna kan vid pensionsstif— telser, på ett annat sätt än vid andra slag av stiftelser, behöva ett skydd mot stiftaren och stiftelsestyrelsen i form av tillsyn genom offentlig myndighet.
Den genom 2 5 andra stycket 1929 års lag öppnade möjligheten att an- mäla stiftelse, vars förmögenhet överstiger 5 000 kronor, har enligt förarbe— tena till stadgandet införts med tanke på pensionsstiftelser och andra perso— nalstiftelser. Motsvarande gäller stadgandet i 8 5 första stycket tredje punkten, att tillsynsmyndigheten icke utan medgivande av stiftelsens sty- relse må från tillsyn undantaga stiftelse, vars förmögenhet överstiger 5 000 kronor. Genom angivna bestämmelser, införda år 1958, har undvikits att den samtidigt företagna höjningen av värdegränsen för anmälningsplikt från 5 000 till 10 000 kronor fått skatterättsligt ogynnsamma konsekvenser för pensionsstiftelser och andra personalstiftelser. Tillsyn utgör nämligen förutsättning för avdragsrätt vid avsättning icke blott till pensionsstiftelse utan även till annan personalstiftelse (se sista stycket av punkt 2 av an- visningarna till 29 & kommunalskattelagen). Om samtliga pensionsstiftel- ser oavsett förmögenhetens storlek kommer att ställas under tillsyn, blir de ifrågavarande båda stadgandena utan betydelse för pensionsstiftelsernas vidkommande. Tillräcklig anledning att bibehålla bestämmelserna enbart med tanke på andra personalstiftelser än pensionsstiftelser torde icke fin- nas. Härvid är att märka att sådana stiftelser med en förmögenhet av 10 000 kronor eller därunder, vilka redan står under tillsyn, icke obliga— toriskt skall av tillsynsmyndigheten undantagas från tillsyn (jfr 8 & förs- ta stycket 1929 års lag). Skatterättsliga konsekvenser kan utgöra skäl för tillsynsmyndigheten att under tillsyn bibehålla stiftelse, vars förmögenhet gått ned under 10 000 kronor.
Stadgandet i 3 5 första stycket 1929 års lag om tidpunkten för anmäl- ningspliktens fullgörande tager, såvitt framgår av förarbetena, närmast sik- te på fall där fysisk person är stiftare. Att i fall, där en pensionsstiftelse är knuten till en fysisk person såsom arbetsgivare, i enlighet med nämnda stadgande låta anmälan av stiftelsen anstå till sex månader efter arbetsgiva- rens död är föga rationellt. Hur bestämmelsen i 3 5 första stycket skall tolkas, då en stiftelse bildats av ett bolag, en förening eller annan juridisk person, kan vara föremål för delade meningar." Enligt utredningen bör en
”Hessler har 1 Några spörsmål om tillsyn över stiftelser, s. 185 ff, ingående behandlat denna fråga.
pensionsstiftelse, oavsett om stiftaren är fysisk eller juridisk person, av stif- telsens styrelse anmälas inom sex månader från det styrelsen mottagit sitt uppdrag. Underlåtenhet att i tid anmäla pensionsstiftelsen bör vara förenad med påföljd som anges i 19 å.
Bundna pensionsstiftelser och bundna personalstiftelser i övrigt är genom bestämmelse i 2 5 första stycket punkt 8 av 1929 års lag undantagna från anmälningsplikt enligt nämnda lag. Dessa stiftelser är fullständigt reglerade i 1937 års lag. Erinras må t. ex. att 1937 års lag liksom 1929 års lag inne- håller särskilda bestämmelser om skadeståndsskyldighet för ledamöter av stiftelses styrelse och om förordnande om annan förvaltning vid missvård. Det synes följdriktigt att uttryckligen föreskriva, att bundna pensionsstif— telser och andra bundna personalstiftelser skall falla helt utanför tillämp- ningsområdet för 1929 års lags
I överensstämmelse med vad ovan sagts har utredningen föreslagit änd— ringar i 1929 års lag av följande innehåll.
I 5. Här tillfogas ett andra stycke enligt vilket dels 1929 års lag ej skall äga tillämpning på bundna pensions- och andra personalstiftelser, dels 2 och 3 55 i 1929 års lag icke skall gälla fria pensionsstiftelser.
2 g. Första stycket punkt 8 och andra stycket utgår. 3 a 5. Detta är en ny paragraf. Enligt densamma skall en fri pensions- stiftelse av stiftelsens styrelse anmälas inom sex månader efter det styrel- sen mottagit sitt uppdrag.
8 &. Tillsynsmyndighetens befogenhet att från tillsyn undantaga stiftelse, vars förmögenhet nedgått under 10 000 kronor, skall ej gälla i fråga om fria pensionsstiftelser. Utredningen föreslår borttagande av bestämmelsen att myndigheten icke utan stiftelsestyrelsens medgivande må från tillsyn un- dantaga stiftelse med förmögenhet överstigande 5000 kronor (första styc— ket tredje punkten).
19 5. Även försummelse att anmäla pensionsstiftelse enligt 3 a 5 blir be- lagd med bötesstraff.
I särskild övergångsbestämmelse har givits föreskrifter om ikraftträdan- det av ändringarna. Dessa bör träda i— kraft samtidigt med lagen om pen- sionsstiftelses verksamhet och gälla även pensionsstiftelser, som existerar vid ikraftträdandet. Styrelsen för en bestående pensionsstiftelse kan tänkas ha varit skyldig att anmäla stiftelsen redan på' grund av nu gällande regler i 1929 års lag. Om så är fallet, skall hittills stadgad påföljd för underlåten- het fortfarande gälla. Det kan också tänkas att skyldighet att anmäla (den befintliga stiftelsen int-rätt först genom införandet av 3 a å. Så är fallet exempelvis om stiftelsens tillgångar ej nått den värdegräns, som anges i 2 5 första stycket punkt 7, eller om för stiftelsen funnits föreskrift av stiftaren att stiftelsen skall vara undantagen från tillsyn. Med hänsyn härtill har stad- gats att, om styrelse för pensionsstiftelse mottagit sitt uppdrag före lagens ikraftträdande och anmälningsplikten inträtt på grund av den företagna
3 Jfr SOU 1937: 13 s. 171.
lagändringen, anmälan skall fullgöras inom sex månader från ikraftträ— dandet.
Vad som förstås med pensionsstiftelse framgår av 1 5 lagen om pensions- stiftelses verksamhet.
Man får räkna med att nyanmälda pensionsstiftelser kommer att under den första tiden föranleda viss ökning av tillsynsmyndigheternas arbete. På längre sikt torde tillskottet emellertid icke betyda någon nämnvärd merbe- lastning.
I skattelagstiftningen har för avdragsrätt vid avsättning till pensions- stiftelse uppställts krav bl. a. på att stiftelsens stadgar blivit fastställda. Nå— got 'krav på fastställelse av stadgarna kan icke resas i samband med före— varande civillagstiftning. För övrigt torde själva ställandet under tillsyn vara det väsentliga för att en nöjaktig kontroll över stiftelserna skall ernås.
Det kunde synas ha legat nära till hands att i 1929 års tillsynslag införa ett särskilt stadgande, att länsstyrelsen vid tillsynens utövade skall tillse att en pensionsstiftelses förvaltning handhas i enlighet med föreskrifterna i den föreslagna lagen om pensionsstiftelses verksamhet. Detta skulle emel— lertid föranleda ett flertal ändringar i 1929 års lag, vilka bryter samman- hanget mellan nu förekommande bestämmelser. Utredningen har ansett att en uttrycklig bestämmelse i angivna hänseende icke är nödvändig. Härut— innan må framhållas, att det enligt 9 5 i 1929 års lag tillkommer länssty- relsen att vid tillsynens utövande övervaka, att stiftelsens förvaltning hand- has i överensstämmelse med bl. å. »de för stiftelsen gällande föreskrifter». Härav och av de allmänna grunderna för tillsynslagen torde följa att läns- styrelsen skall tillse, att pensionsstiftelse förvaltas icke blott enligt dess stadgar och andra av stiftaren meddelade föreskrifter utan även enligt reg- lerna i lagen om pensionsstiftelses verksamhet (motsvarande torde gälla 6 5, där det också talas om »de för stiftelsen gällande föreskrifter»; jfr även 16 5). Det må erinras att sistnämnda lag är tvingande och att den således skall gälla framför vad som kan vara föreskrivet i stadgar eller andra hand- lingar rörande stiftelsen. _
Genom lagen om pensionsstiftelses verksamhet införes krav på försäk- ringsmässig beräkning av pensionsreserv även för de fria pensionsstiftelser- na. Detta gäller vid gottgörelse åt arbetsgivaren enligt 4 och 5 55 samt vid överföring av medel enligt 7 &. Tillsynsmyndigheten har att övervaka att de föreskrivna spärreglerna iakttages. Som bekant saknar länsstyrelserna för- säkringsteknisk expertis. Denna omständighet behöver icke vara utslags— givande. Det åvilar ett företag, som vill bereda sig gottgörelse ur pensions- stiftelse eller överföra medel från en sådan stiftelse till annan, att före- bringa pensionsreservsberäkning. I stor omfattning torde uträkningar kun— na ske enligt tabeller. Som utredningen omnämnt i sin missivskrivelse till chefen för justitiedepartementet avser utredningen att utarbeta och pub- licera sådana. Anlitar företaget (stiftelsen) en utomstående, har företaget
(stiftelsen) naturligen att svara för dennes arvode. Länsstyrelsen bör kun- na godtaga uträkning av pensionsreserv genom sakkunnig person, vilken är att anse som trovärdig. I tveksamma fall bör länsstyrelsen kunna till- fråga försäkringsinspektionen. _ Beträffande hithörande spörsmål hän- visas även till lagberedningens motiv till 1937 års lag 5. 81, 105 ff och 122.
Den föreslagna civillagstiftningen kan väntas medföra något merarbete för tillsynsmyndigheterna. I en del fall kan detta tänkas föranleda behov av personalförstärkningar. Utredningen framlägger likväl icke något för- slag i detta hänseende. Det må betonas att ti—llsynsfrågan avsetts skola upp- tagas till en mera definitiv prövning under utredningens kommande arbete.
KAPITEL VI
Skatterättslig lagstiftning A. Inledning
I 53 & kommunalskattelagen behandlas skattskyldighet och där anges un— der 1 mom. (1), att pensionsstiftelse är skyldig att erlägga skatt allenast för inkomst av fastighet. Såvitt gäller den statliga inkomstskatten är pensions— stiftelse jämlikt 7 å e) förordningen om statlig inkomstskatt frikallad från skattskyldighet för all inkomst. Pensionsstiftelse är jämlikt 6 5 1 inom. b) förordningen om statlig förmögenhetsskatt jämförd med sistnämnda stad- gande även frikallad från skyldighet att erlägga förmögenhetsskatt.
Som dylik privilegierad pensionsstiftelse skall enligt anvisningspunkt G till 53 & alltid betraktas bunden pensionsstiftelse samt pensionsstiftelse knu- ten till bankaktiebolag eller sparbank. När fråga är om annan pensionsstif- telse förutsättes för tillämpning av angivna förmånliga skatteregler, att stif— telsen uppfyller vissa i anvisningspunkten redovisade krav. Dessa innebär, att stiftelsen skall stå under tillsyn enligt 1929 års lag om tillsyn över stiftel- ser, att stiftelsen stadgar fastställts av tillsynsmyndigheten, att stiftelsens ka- pital och avkastning må användas endast till pensioner på grund av tjänst, att genom föreskrifter i reglementet eller eljest trygghet skapats för att stif- telsen så länge den består skall ha sådant ändamål samt att vid dess upp- lösning eller då det icke längre finnes eller kan antagas komma att finnas någon, vars rätt till pension på grund av tjänst skall tillgodoses av stiftel- sen, återstående medel antingen skall användas för dylik pensionering eller ock skall anslås till välgörande eller eljest allmännyttigt ändamål.
I anvisningspunkt 2 till 29 & stadgas, att vid beräkning av inkomst av rö— relse avdrag må under vissa närmare angivna förutsättningar åtnjutas för medel avsatta till sådan pensionsstiftelse som avses i anvisningspunkt G till 53 5.
Regler om avdrag vid inkomsttaxering för avsättning till pensionsstiftelse infördes i kommunalskattelagen år 1937. Därom må nämnas följande.
Chefen för finansdepartementet anförde i propositionen 1937: 301, att full klarhet ej förelåg rörande frågan i vad mån rätt till avdrag för avsättningar eller överföringar av medel till pensionsstiftelser överhuvud enligt allmänna principer förefanns. Denna rätt kunde sammanhänga dels med stiftelsens karaktär, dels med andra omständigheter. Det var fördenskull klokast att avstå från en allmän reglering av denna fråga och såsom regel överlämna åt rättstillämpningen att avgöra, hur långt avdragsrätten i varje särskilt fall sträckte sig. Vad angick pensionsstiftelser enligt det samtidigt framlagda förslaget till lag om aktiebolags pensions- och andra personalstiftelser var
det däremot av vikt, att särskilt stadgande rörande avdragsrätten meddela- des. Oavsett om rätt till avdrag för avsättning eller överföring till sådana stiftelser följde av allmänna principer eller ej, syntes det departementsche- fen med hänsyn till de garantier, varmed dessa stiftelser var kringgärdade, ej böra möta betänkligheter att uttryckligen stadga avdragsrätt, då fråga var om avsättning eller överföring enligt den föreslagna lagstiftningen.
Genom lagändring 1937 (SFS 1937: 662) upptogs i punkt 2 av anvisning— arna till 29 5 ett stadgande av innehåll, att aktiebolag, som jämlikt lagen om aktiebolags pensions- och andra personalstiftelser överfört medel till pensionsstiftelse, var berättigat till avdrag för överföringen. För att avdrag skulle beviljas erfordrades icke, att den skattskyldige som arbetsgivare gjort utfästelser till anställd om pension. Avdrag kunde erhållas för vad som över— förts till sådan pensionsstiftelse utan någon som helst begränsning. Motsva— rande gällde enligt skattepraxis även beträffande avsättning till fria pen- sionsstiftelser.
Efter förslag av 1944 års allmänna skattekommitté (SOU 1948: 22) inför- des 1950 genom ändring i nyssnämnda anvisningspunkt (SFS 1950:308; jfr prop. 1950: 93) viss inskränkning i rätten till avdrag för avsättning till pensionsstiftelse. De härigenom införda bestämmelserna, som även reglerade avsättning till fria pensionsstiftelser och som tillämpades första gången vid 1952 års taxering, innebar att avsättning icke fick överstiga den s. k. en- gångspremiereserven enligt försäkringsteknisk beräkning eller, med lagtex- tens ord, vad som erfordades »för att säkerställa de pensioner jämte dyr- tidstillägg eller andra därmed jämförliga tillägg, vilka enligt gjorda utfäs- telser eller inom vederbörande företag tillämpad sedvänja högst skola utgå».
Under början och mitten av 1950-talet infördes i konjunkturdämpande syfte inskränkningar av tillfällig natur i avdragsrättens omfattning. Enligt den för beskattningsåret 1951 gällande förordningen om investeringsskatt (SFS 1951: 151) fick sålunda avdrag för avsättning till pensionsstiftelse gö- ras ,. utan att taxering till sådan skatt föranleddes — högst med belopp, som måste avsättas för att stiftelsens förmögenhet vid beskattningsårets ut- gång skulle uppgå till belopp, som erfordrades för att jämte »framtida avgif- ter» säkerställa pensionerna (det s. k. investeringsskattetaket). Avsättning till pensionsstiftelse föranledde med andra ord taxering till investeringsskatt till den del avsättningen avsåg att täcka framtida kostnader för pensionering. En begränsningsregel av i huvudsak samma innehåll infördes beträffande inkomsttaxeringen för beskattningsåren 1952, 1953 och 1954 (SFS 1952: 382 och 1954: 50).
Efter förslag av företagsbeskattningskommittén (SOU 1954: 19) infördes 1955 (SFS 1955: 255; jfr prop. 1955: 100 och bevillningsutskottets betänkan— de 1955: 45) genom ändring av anvisningspunkterna 2 till 29 5 och 6 till 53 5 samt med giltighet från och med 1956 års taxering i allt väsentligt de nu gällande reglerna om avdrag för avsättning till pensionsstiftelse. I fråga om det avdragsgilla beloppets storlek innebar reglerna, att investerings- skattetaket gjordes beständigt. Vidare medgavs aktiebolag, ekonomisk för-
ening, ömsesidigt försäkringsbolag och sparbank — men inga andra skatt- skyldiga — uttryckligen rätt att göra avsättning till stiftelsen genom att till denna överlämna ett av den skattskyldige utfärdat skuldebrev å beloppet. Innehållet i gällande rätt beträffande de frågor som prövats av utredningen redovisas i motiven till förslaget om ny lydelse av anvisningspunkt 2 till 29 5.1
Genom lagändring 1956 (SFS 1956: 57) utvidgades den rätt som tiller— känts vissa juridiska personer att avsätta medel till pensionsstiftelse i form av skuldebrev till att avse jämväl Sveriges allmänna hypoteksbank och några andra kreditinstitut.
Vid 1960 års taxering gällde särskilda bestämmelser om rätt till avdrag för avsättning till pensionsstiftelser (SFS 1960: 41; jfr prop. 1960: 40). Be- stämmelsernas huvudsakliga innebörd var att den skattskyldige, såvitt avsåg utfästelse om pension som gjorts före beskattningsåret 1959, vid beräkning av det avdragsgilla beloppet ägde bortse från att utfästelsen kunde vara för- sedd med förbehåll om att pensionen fick nedsättas i anledning av att den anställde ägde åtnjuta förmån enligt lagen om försäkring för allmän tilläggs- penswn.
B. Särskilda motiv till förslag om ändring i kommunalskattelagen
Ändringarna behandlas i nedan angiven ordning.
1. Punkt 2 av anvisningarna till 29 & jämte övergångsbestämmelse.
2. Tillägg till 29 5 4 mom. (avtappningsregeln) jämte övergångsbestäm— melse.
3. Tillägg till 28 5 1 mom.
4. Punkt 6 av anvisningarna till 53 5.
5. Ikraftträdandet. Övergångsbestämmelser.
De ändringar i lagtext som utredningen föreslår beträffande rätt till av— drag för avsättning till pensionsstiftelse m. m. berör förvärvskällan rörelse. Beträffande jordbruksfastighet finns i femte stycket av punkt 1 av anvis- ningarna till 22 å en hänvisning till bestämmelserna i punkt 2 av anvisning- arna till 29 5. För fullständighetens skull bör punkten 1 av anvisningarna till 22 å också hävisa till 29 5 4 mom. sista ledet. I tillämpliga delar avses de nya bestämmelserna även skola gälla i förvärvskällan annan fastighet i den mån avdrag för avsättning till pensionsstiftelse där kan förekomma. Nå- got särskilt stadgande härom torde ej vara erforderligt.
1. Punkt 2 av anvisningarna till 29 & jämte övergångsbestämmelse
Anvisningar till 29 &
2. a) Skattskyldig må åtnjuta avdrag för medel, som avsatts till pensionsstif— telse varom förmäles i punkt 6 av anvisningarna till 53 5.
* Nedan s. 137 f.
Avdrag må icke medgivas med mindre avsättningen avser pensionering som an- ordnats på sätt i anvisningarna till 31 5 föreskrives som villkor för att livförsäk- ring skall hänföras till pensionsförsäkring.
För rätt till avdrag kräves vidare att medlen kontant eller i form av aktier, obli- gationer eller därmed jämförliga tillgångar till ett värde motsvarande den gjorda avsättningen överlämnats till stiftelsen. Är fråga om aktiebolag, ekonomisk för- ening, ömsesidigt försäkringsbolag, sparbank, Sveriges allmänna hypoteksbank, Konungariket Sveriges stadshypotekskassa, hypoteksförening, svenska bostads- kreditkassan eller bostadskreditförening, må med tillgångar som nyss sagts jäm- ställas av den skattskyldige utfärdat och till stiftelsen överlämnat skuldebrev. I skuldebrevet skall vara utfäst ränta, lägst tre och högst sex procent om året, och tillika föreskrivet att räntan årligen tillföres huvudstolen. Skuldebrevet må inne- hålla förbehåll att skyldighet att utgiva ränta ej föreligger, när stiftelsens förmö- genhet uppgår till ett belopp motsvarande etthundratjugu etthundradelar av stif— telsens pensionsreserv.
Avsättningen skall tjäna såsom säkerhet för pensioner som utgå från den skatt- skyldige och, i fråga om pensioner som ännu ej börjat utgå, för dennes utfästelser om pension. Utfästelse skall vara gjord av den skattskyldige till arbetstagare eller hans efterlevande. Utfästelse till arbetstagare skall innefatta att denne vid av- gång ur tjänsten utan samband med inträffat pensionsfall har rätt till den del av pensionen som intjänats vid avgången (fribrev). Avdraget må uppgå till högst det belopp som fordras för att uppbringa stiftelsens förmögenhet vid beskatt— ningsårets utgång till vad som motsvarar en pensionsreserv för sådana pensioner och utfästelser som ovan sagts. Hur pension och utfästelse om pension beaktas vid beräkning av pensionsreserv framgår av 9 % lagen om pensionsstiftelses verksam- het.
Om aktierna i aktiebolag eller andelarna i ekonomisk förening till huvudsaklig del ägas eller på därmed jämförligt sätt innehavas — direkt eller genom förmed- ling av juridisk person — av en fysisk person eller ett fåtal fysiska personer, må vid tillämpning av bestämmelserna i nästföregående stycke hänsyn icke tagas till pension eller till pensionsutfästelse avseende någon, vilken genom eget eller an- hörigs innehav av aktier eller andelar har ett avgörande inflytande i bolaget eller föreningen, eller ock efterlevande till någon varom sålunda är fråga.
b) Skattskyldig må åtnjuta avdrag för medel, som avsatts till annan personal- stiftelse än pensionsstiftelse, därest medlen kontant eller i form av aktier, obli- gationer eller därmed jämförliga tillgångar till ett värde motsvarande den gjorda avsättningen överlämnats till stiftelsen och under förutsättning tillika att stiftel- sens ändamål är sådant, att den skattskyldige vid direkt omkostnad för dylikt ändamål är berättigad till avdrag, samt att stiftelsen står under tillsyn enligt la- gen om tillsyn över stiftelser och i övrigt uppfyller villkor motsvarande dem som i punkt 6 av anvisningarna till 53 & stadgats beträffande pensionsstiftelse.
Nu gällande skatteregler beträffande pensionsstiftelser har i sina huvud— drag berörts i tidigare avsnitt av betänkandet. Här skall lämnas en kort sammanfattande redogörelse för avsättningsreglerna i anvisningspunkt 2 till 29 &.
Avsättning till pensionsstiftelse måste för att vara avdragsgill avse pen- sionering av personal som är eller varit anställd i rörelsen eller efterlevande till sådan personal. Pensioner till ägare av enskild firma eller till delägare i ett handels- eller kommanditbolag kan sålunda ej säkerställas avdragsgillt genom avsättning till pensionsstiftelse. Vidare gäller, att pensioneringen måste vara anordnad på sätt i anvisningarna till 31 & föreskrives som vill-
kor för att försäkring skall hänföras till pensionsförsäkring. Avsatta medel skall överlämnas till stiftelsen i form av kontanter eller likvärdiga tillgångar. Aktiebolag och vissa andra juridiska personer äger dock göra avsättning ge- nom att till stiftelsen överlämna ett av den skattskyldige utfärdat skuldebrev å beloppet i fråga. För avdragsrätt kräves ej att skuldebrevet är räntebäran— de. Avdrag får endast åtnjutas för medel som erfordras för att säkerställa pensioner grundade på bindande utfästelser till personer som omfattas av stiftelsens ändamålsbestämning. En utfästelse behöver dock ej avse s. k. oantastbar pensionsrätt, den kan lämnas antingen av den skattskyldige eller av stiftelsen. Avdrag må icke medges med högre belopp än som, bedömt på grundval av förhållandena vid beskattningsårets utgång, erfordras för att jämte framtida avgifter säkerställa ovannämnda pensioner jämte dyrtidstill- lägg eller andra därmed jämförliga tillägg. Vid beräkning av det avdragsgilla beloppet äger den skattskyldige välja mellan att lägga till grund den »exakta pensionsskulden» och en antagen skuld byggd på den s. k. skatteschahlonen. Utfästelserna förutsättes enligt skatteschahlonen motsvara andelen i en pre- miereserv uppbyggd efter principen lika premier; varje löftestagare som fyllt 25 år anses ha varit anställd hos den skattskyldige från denna ålder och vara redan då tillerkänd den pensionsförmån som tillkommer honom vid beskattningsårets utgång.
Anvisningspunkt 2 till 29 & kommunalskattelagen har förutom i några viktiga sakliga hänseenden även ändrats i en del smärre punkter närmast av redaktionell natur. Rörande de sakliga ändringarna må hänvisas till mo- tiven nedan under rubriker »Avsättningsreglerna» samt »Räntevillkoret». Beträffande övriga ändringar må följande framhållas.
I anvisningspunkt 2, nuvarande lydelse, behandlas avsättning till pen- sionsstiftelse i de fyra första styckena samt avsättning till annan personal- stiftelse än pensionsstiftelse i det sista, femte stycket. Punkten har enligt förslaget delats upp i två underavdelningar, en omfattande pensionsstiftelser a), och den andra avseende andra personalstiftelser b). I samband därmed har ordet »jämväl» strukits i det stycke som behandlar andra personalstif— telser. Vidare har i samma stycke tillagts orden »står under tillsyn enligt la- gen om tillsyn över stiftelser och». Motsvarande ord har utgått ur anvis- ningspunkt 6 till 53 5, eftersom samtliga pensionsstiftelser föreslås ställda under tillsyn. Kravet på tillsyn för avdragsgillhet beträffande avsättning till andra personalstiftelser kan därför ej längre tillgodoses genom en hänvis- ning till sistnämnda anvisningspunkt, utan ett tillägg i texten blir nödvän— digt. Avsättning till pensionsstiftelse regleras enligt förslaget i fem stycken mot tidigare fyra, beroende på att det gamla andra stycket uppdelats i två stycken. Senare delen av första stycket har i förslaget strukits. Detta stycke innehåller att den avsättning av medel för vilken avdrag yrkas skall avse pensionering av personal, som vid avsättningstillfället är eller tidigare varit anställd i rörelsen eller efterlevande till sådan personal. Denna bestämning har i förslaget uppdelats i två moment. Det första momentet, nämligen att avsättningen skall avse pensionering, har inskjutits i början av förslagets
andra stycke. Det senare momentet, som begränsar pensioneringen till nu— varande eller förutvarande personal i rörelsen framgår av punkt 6 av anvis— ningarna till 53 5. Det anges där, att pensionsstiftelses stadgar skall inne- hålla föreskrift, att stiftelsens ändamål är uteslutande att tjäna pensione- ring på grund av tjänst. Omformuleringen avser icke någon ändring i sak.
Förutsättningarna för rätt till avdrag för avsättning är i förslaget uppräk— nade i fyra olika stycken. Den inskränkning som redan nu finns beträffan— de rätt till avsättning i fåmansföretag av typ aktiebolag och ekonomisk för- ening består. Eftersom förslaget innebär rätt till avdrag för kapitalvärdet av utgående pension, även om icke någon utfästelse finns, har ett därav be- tingat tillägg gjorts i det femte stycke som enligt förslaget behandlar nämn— da fåmansföretag.
a) Avsättningsreglerna
Rätt till avdrag för avsättning införes såvitt gäller utgående pension även i de fall då pensionen icke grundas på utfästelse
För närvarande medges avdragsrätt endast under förutsättning att av- sättningen avser att säkerställa pensioner vilka skall utgå »enligt gjorda bindande utfästelser». Enbart den omständigheten att pension utgår med- för således icke rätt till avdragsgill avsättning för ett kapitalvärde motsva- 1ande framtida pensionsposter. Nuvarande bestämmelser har gällt fr. o. m. 1956 års taxering. Dessförinnan medgavs avdrag för att säkerställa pensio— ner som utgick eller kunde komma att utgå på grund av inom vederböran— de företag tillämpad sedvänja. Detta innebar en rätt att vid avsättning taga i beaktande dels pension till person, som efter inträdd pensionsålder bör- jat uppbära pension (utgående pension), dels även blivande pension till an- ställd, detta även on1 den anställde icke fått något löfte om pension.
Den nu föreslagna avdragsrätten innebär beträffande en detalj en åter— gång till vad som gällde före 1956 års taxering. Avdragsrätt föreslås för »sedvänjepension» sedan denna börjat utgå. Förslaget i denna del får ses mot bakgrunden av att utredningen i möjligaste mån sökt uppställa gemen- samma regler för civilrätt och skatterätt. Enligt 1937 års lag om aktiebolags pensions- och andra personalstiftelser skall utgående pension medtagas vid beräkning av pensionsreserven oavsett om pensionslöfte föreligger. Samma är förhållandet vid beräkning av pensionsreserv enligt 9 5 i förslaget till ci- villag.
Vad som skall förstås med »utgående pension» får avgöras från fall till fall. Det måste alltid vara fråga om vederlag för tjänst till en person som varit anställd hos den skattskyldige eller till anställds efterlevande. Som pension kan icke betraktas avgångsvederlag som har engångskaraktär eller skall utgå endast i några få månatliga poster. Förutsättningen för att ka— pitalvärdet av en pension skall tagas i beaktande trots att någon utfästel- se ej föreligger är att pensionen börjat utgå. Att ett företag betalat en
enda post till en förutvarande anställd är knappast tillräcklig grund för ett anspråk på avsättning för kapitalvärdet av ett antal likadana poster i framtiden. Annat är exempelvis läget när en arbetstagare som lämnat sin tjänst efter inträdd pensionsålder under någon tid uppburit periodiska be- lopp. Oavsett vad som nu sagts bör arbetsgivaren alltid ha rätt att beakta kapitalvärdet av utgående pension, om han med hänsyn till tidigare praxis inom företaget skulle anses vara hunden i förhållande till pensionstagaren att fortsättningsvis utge pensionen.
Där pensionsåldern är lägre än folkpensionens och ATP:s pensionsålder ligger det nära till hands att antaga, att arbetsgivaren avser att reducera pensionsbeloppet med folkpensionen och ATP. Ger den privata pensionen icke full försörjning, kan dock det motsatta antagandet synas mera sanno— likt. Vid tvekan bör väsentlig betydelse tillmätas hur arbetsgivaren förut handlat i likartade fall. Vid beräkning av de pensionsbelopp som kan kom— ma att utgå efter folkpensionsålderns inträde torde man få antaga, att folk- pensionen då kommer att vara densamma som vid beräkningstillfället och att arbetstagarens familjeförhållanden är oförändrade. ATP-pensionen tor- de få uppskattas med utgångspunkt från antagandena, att basbeloppet för— blir oförändrat och att arbetstagaren icke uttager ATP-pension före 67 års ålder.
Beträffande utfästelse om pension införes kravet att utfästelsen gjorts av den skattskyldige
För närvarande gäller, att en skattskyldig vid avdrag för avsättning till pensionsstiftelse har rätt att beakta icke blott utfästelse om pension av den skattskyldige själv utan även utfästelser från pensionsstiftelse. I förslag till lag om pensionsstiftelses verksamhet har emellertid i 2 5 andra stycket införts ett stadgande av innehåll att pensionsstiftelse ej själv må utfästa pension. Löften givna av stiftelse före lagens ikraftträdande beröres dock icke av den föreslagna regeln.
Utredningen anser, att den skattskyldige bör få beakta utfästelse vid av- sättning till pensionsstiftelse endast om utfästelsen gjorts av den skatt- skyldige själv. Utöver de skäl som redovisats i motiven till den föreslagna civillagen må anföras en skatterättslig synpunkt. Förmånen av avdragsgill— het för fonderade medel ges för att uppmuntra den skattskyldige att säker- ställa framtida uppfyllelse av pensionsutfästelser. Ett pensionslöfte som enbart må göras gällande mot en pensionsstiftelse är genomsnittligt mindre värdefullt för arbetstagaren än ett sådant löfte av hans arbetsgivare som är förenat med säkerhet i stiftelsemedel. Skälen att ge en favör i beskattnings- hänseende är därför i det förra fallet svagare än i det senare.
Det kan synas obehövligt att på skattesidan som villkor för avdrag stad- ga att utfästelsen skall vara gjord av den skattskyldige såsom arbetsgivare. Andra pensionslöften skall ju ej få förekomma, med undantag för dem som' givits före civillagens ikraftträdande. Genom den föreslagna skatteregeln
kan man dock vinna en effekt som icke uppnås med den civilrättsliga re— geln. Varje gång en skattskyldig fortsättningsvis önskar erhålla avdrag för avsättning till pensionsstiftelse, har han att visa att mot avsättningen sva- rar en verklig eller antagen skuld på grund av utgående pensioner eller på grund av fribrev enligt utfästelser om blivande pensioner. Vid avsättnings- tillfället beaktas endast utfästelser som uppfyller de i då gällande skattelag uppställda villkoren. Det angivna kravet att utfästelse skall vara given av den skattskyldige betyder, att utfästelser från pensionsstiftelse om framtida pen- sion icke längre får medtagas vid beräkning av det belopp som må föranleda ytterligare avsättning verkställd efter dagen för lagens ikraftträdande. Ge- nom skatteregeln skapas därför i denna punkt ett incitament för den skatt— skyldige att själv ikläda sig ansvar för äldre stiftelseutfästelser.
Enligt nuvarande regler skall avsättning till pensionsstiftelse för att vara avdragsgill avse att säkerställa pensioner som skall »utgå enligt gjorda bin- dande utfästelser». Uttrycket »bindande utfästelse» infördes i lagtexten på förslag av företagsbeskattningskommittén vid 1955 års ändringar. Kommit— tén avsåg härmed att markera, att avsättning skulle avse medel som före— taget var civilrättsligt förpliktat att utbetala till den anställde, då villkoren för pensionsrätt blivit uppfyllda.
Utredningen anser ordet »bindande» överflödigt och föreslår att det utgår ur lagtexten. Det må betonas, att detta icke betyder någon eftergift. Beträf- fande utfästelse om blivande pension avser förslaget tvärtom skärpta krav på utfästelsernas kvalitet.
För avdragsrätt införes kravet, att pensionsutfästelsc skall medföra rätt till fribrev vid avgång ur tjänsten utan samband med inträffat pensionsfall
Frågan om utfästelse om framtida pension skall vara förenad med ett fri- brev som intjänas under anställningstiden har varit föremål för övervägan- den vid olika tillfällen. Som förut angivits brukar frågan om rätt till fri- brev formuleras sålunda: Skall pensionen vara oantastbar eller icke? Här må hänvisas till —— utöver framställningen i kapitel II —-— följande uttalan- den.
Tjänstepensionsutredningen uttalade i en allmän översikt av pensionsfor- merna för tjänstemän i enskild tjänst bl. a. (SOU 1946: 26 s. 14):
Pensionen betraktades enligt äldre åskådning såsom ett av arbetsgivaren läm- nat understöd, vars utgivande närmast hade karaktären av gåva. Man torde nu- mera allmänt vara av den uppfattningen, att en på grund av anställning utgående pension är att anse såsom en del av vederlaget för det i anställningen utförda arbetet. Med denna förskjutning med avseende å uppfattningen av pensionens ka- raktär har följt ett allt starkare hävdande av principen om pensionsrättens oan- tastbarhet.
I direktiven för pensionsutredningen framhöll chefen för handelsdeparte-
mentet bl. a. (SOU 1950: 33 s. 10):
Bland de fordringar, som böra uppställas på en ändamålsenlig tjänstepensione— ring vill jag särskilt understryka kravet på att de pensionsförmåner som tillför—
säkras arbetstagaren skola vara skäliga med hänsyn till hans ställning och levnads- villkor i övrigt. Vid sidan härom anmäler sig kravet på pensionsrättens oantastbar- het, varmed avses, att den anställde, oavsett eventuella förändringar i anställnings- förhållandena, under alla omständigheter skall tillgodonjuta den pensionsrätt som enligt det för försäkringen tillämpade tekniska systemet anses tillkomma honom på grund av verkställda premieinbetalningar.
Svenska arbetsgivareföreningen tillsatte år 1952 en kommitté för utred- ning av frågan om arbetsgivarens framtida policy avseende arbetarpensione- ring. I ett av kommittén år 1954 avgivet betänkande anfördes beträffande arbetsuppgifterna bl. a. (s. 11):
Med hänsyn dels till under band från arbetarhåll framförda krav, dels till gängse utformning av tjänstemannapensioneringen borde undersökas, huruvida och i vil- ken utsträckning pensionsrätt för arbetare borde göras oantastbar, d. v. s. kunna förvärvas under anställningen samt bibehållas därefter oavsett tidpunkten och grunden för arbetarens avgång ur tjänsten.
Beträffande oantastbarheten anfördes vidare (s. 36):
Kommittén har betraktat frågan om pensionernas oantastbarhet som ett av de viktigaste problem den haft att lösa. Skäl finns både för och emot en på oantast- barhetsprincipen byggd pensionering.
Den omständigheten, att arbetarpensionerna avses att helt bekostas av företagen, torde ur arbetsgivarsynpunkt vara ett starkt argument för uppfattningen, att pen- sion endast bör ges till arbetare, som arbetat lång tid i företaget och därigenom på ett särskilt sätt knutits till detta. En sådan pensioneringsform torde även sanno— likt minska rörligheten, vilket som regel anses fördelaktigt.
Det finns emellertid också skäl, som ur arbetsgivarsynpunkt talar för en oantast— bar pension. En s. k. trotjänarpensionering kan sålunda — åtminstone teoretiskt — knyta en anställd så starkt till företaget, att arbetsgivaren, även om ett avskedande eljest skulle vara påkallat, av psykologiska skäl inte gärna avskedar den anställde och därigenom berövar honom hans pension. Detta får vägas emot fördelarna av en eventuellt minskad rörlighet.
Vidare kan det ur olika synpunkter anses rimligt, att en arbetare skall oför- hindrad av pensionshänsyn kunna lämna ett företag för att ta befattning i ett an- nat, där hans arbetsinsats kanske bättre utnyttjas i produktionen.
Många arbetsgivare anser det principiellt otillfredsställande, att pensionsfrågan för arbetare och lägre tjänstemän fått en så helt olika lösning. Dessa gruppers in- bördes betydelse för företaget motiverar inte alltid en sådan skillnad. Det finns arbetare, som intar viktigare befattningar än vissa tjänstemän. Den olika behand- lingen i pensioneringshänseende av arbetare och tjänstemän är således inte alltid rationellt betingad.
Oantastbar pension kan i och för sig väntas bidra till ökad rörlighet. Enligt kommitténs uppfattning är det emellertid även vid oantastbar pension möjligt att utforma pensioneringssystemet så, att det i visst hänseende blir ett medel att minska rörligheten. Detta syns kunna åstadkommas på så sätt, att förvärv av pen- sionsrätt görs betingat av viss, relativt kort tids tjänstgöring i företaget. En regel härom kan väntas reducera åtminstone vissa former av inte önskad rörlighet. Även ur andra synpunkter syns det vara rimligt, att en arbetares anställning i ett före- tag skall ha varat under en inte alltför obetydlig tidrymd, innan pensionsrätt för- värvas. Kostnaderna för registrering och bokföring av pensionsrätt för korttids- anställda torde generellt sett inte stå i rimlig proportion till värdet av pensions- rätten.
Kommittén har funnit övervägande skäl tala för att arbetarpensioneringen görs oantastbar. Det är dock rimligt och ändamålsenligt, att oantastbar pension kan för- värvas först efter viss karenstid på sätt ovan antytts.
Företagsbeskattningskommittén framhöll i sitt förslag till ändrad före- tagsbeskattning (SOU 1954: 19 s. 302 f) i fråga om rätt till avdrag för av- sättning till pensionsstiftelse i huvuddrag följande:
Avdrag medges vid taxering för framtida kostnader, som i allt fall när fråga är om antastbara pensioner man inte med bestämdhet vet om eller i vilken omfatt- ning de verkligen uppkommer. En sådan avdragsrätt står under vissa förhållan- den inte i god överensstämmelse med principen att avdragsrätt ej föreligger för framtida kostnader. Det kan inte utan fog hävdas att avdragsrätten borde begrän- sas till ett belopp, svarande mot kapitalvärdet av faktiskt konstaterbara förplik- telser av pensionskaraktär. Fråga skulle då bli om redan inträffade pensionsfall samt, framför allt, om de fall då pensionsutfästelsen är grundad på oantastbar- hetsprincipen. Åtskilliga skäl av mer allmän räckvidd kunna åberopas för en så- dan linje i skattelagstiftningen. En utfästelse om villkorlig pensionsrätt har ett väsentligt mindre värde för den anställde än om utfästelsen går ut på att tillför- säkra honom en oantastbar pension. Vid villkorad utfästelse har den anställde inte någon säkerhet för att pensionen någonsin kommer att utgå. Om han mister sin anställning innan pensionsåldern inträtt, förlorar han all rätt till pensionsför- måner. Om han därvid endast har några år kvar till pensionsåldern, saknar han möjlighet att hos en ny arbetsgivare intjäna det antal år, som kan erfordras för att han skall få någon eller tillräcklig pension. Om oantastbarheten inte gäller, nödgas den anställde, för att inte gå miste om sin pension, stanna kvar i samma företag kanske hela sin tjänstetid.
Ytterligare framhöll kommittén (s. 303):
De ovan anförda synpunkterna kan alltså i och för sig åberopas för att oantast- barheten bör gälla såsom villkor för avdragsrätt. Det måste emellertid å andra sidan väcka vissa betänkligheter att söka lösa frågor av den art och storleks- ordning varom nu är tal inom ramen för en skattelagstiftning. Väl kan hävdas att skattereglerna kan höra samordnas med andra åtgärder i syfte att främja en i och för sig eftersträvansvärd utveckling. Men innan så sker måste i andra sammanhang frågan om tjänstepensionernas oantastbarhet och därmed av tek- nisk och annan art sammanhängande mycket svårlösta spörsmål ha blivit före- mål för ställningstagande. Läget är med andra ord för närvarande inte det att kommittén anser sig kunna framlägga något förslag om skatteregler, grundade på oantastbarhetsprincipen. Kommittén har emellertid även den uppfattningen att utvecklingen inom området för de anställdas pensionering kan motivera en omprövning av frågan i vad mån skattereglerna på ifrågavarande område bör anknytas till oantastbarhetsprincipen.
Överståthållarämbetet yttrade i sitt remissvar på företagsbeskattningskom- mitténs betänkande i anknytning till kommitténs ståndpunkt att förslag icke framlades om krav på oantastbarhet (prop. 1950: 100 s. 336):
Även om överståthållarämbetet i och för sig kan ansluta sig till vad kommittén sålunda uttalat synes dock icke hinder böra möta att i Skattelagstiftningen intaga bestämmelser om de förutsättningar under vilka avdrag vid beskattningen skall medgivas för avsättning till pensionsstiftelse. Snarare synes avsaknaden av all- männa bestämmelser på ifrågavarande område mana till viss försiktighet och höra föranleda införandet i Skattelagstiftningen av restriktiva avdragsregler. Om
icke ens i ett högkonjunkturläge de nuvarande avsättningarna för de anställdas pensioner kunna säkerställas, föreligger så mycket större anledning att betrakta åtminstone avsättningar för de antastbara pensionerna såsom synnerligen osäkra. Vid beskattningen bör därför enligt överståthållarämbetets mening avdrag icke medgivas för framtida kostnader, vilkas omfattning måste anses vara diskutabel. Den sekundära följden härav, nämligen att pensioneringen endast kommer att uppbyggas i den mån samhällsekonomien tillåter detta, kan rent av anses vara eftersträvansvärd. Spörsmålet om pension-eringsfrågans lösning och den om- ständigheten, att de statliga pensionerna icke äro oantastbara, torde icke ha något direkt samband med förevarande beskattningsfråga. Här må även framhållas, att pensioneringsfrågan kan komma att lösas på sådant sätt, att företagarna endast skola bidraga till de anställdas pensionering. Enligt överståthållarämbetets mening böra skattereglerna därför redan nu utformas på grundval av oantastbarhetsprin- cipen, vilket ju icke hindrar en utvidgning av avdragsrätten, om pensioneringen löses efter förmånligare linjer.
I anledning av förslag från länsstyrelsen i Örebro län, att företagen skulle få välja mellan att kontant inbetala medlen till stiftelsen eller att tillförsäkra de anställda oantastbar pensionsrätt, anförde chefen för finansdepartemen- tet (angivna prop. s. 355):
Om det senare alternativet väljes, skulle visserligen därmed följa större säker- het för att de anställda får ut sin pension eller den på anställningstiden belöpande pensionen, dock endast om stiftelsen verkligen disponerar över häremot sva- rande medel vid den aktuella tidpunkten. Skulle förmögenheten utgöras endast av en revers på stiftarföretaget, kan den omständigheten att pensionsrätten är oan- tastbar inte i och för sig skapa större trygghet för att rätten till pension verkligen infrias.
Ytterligare anförde departementschefen (s. 356):
Vad angår frågan om krav bör uppställas på oantastbara pensioner kan väl sägas att detta från vissa synpunkter skulle vara önskvärt. Jag anser emellertid att kommittén anfört övertygande skäl för sin uppfattning att det för närvarande inte är möjligt att införa denna princip i Skattelagstiftningen. Då överståthållar- ämbetet nu förordat att avdragsreglerna bör utformas på grundval av oantastbar- hetsprincipen, är sålunda detta ett yrkande som jag inte kan biträda. Jag vill emellertid — i likhet med kommittén — understryka att utvecklingen inom om- rådet för de anställdas pensionering kan framdeles motivera en omprövning av skattereglerna på denna punkt.
Utredningen vill inledningsvis erinra om att rätt till fribrev ansetts som det naturliga, när arbetsgivaren tecknat en försäkring till säkerhet för ar- betstagarens pension. Pensioner Säkerställda i pensionsstiftelse har däremot vanligen varit betingade av villkoret, att arbetstagaren skall kvarstå i tjänst vid inträffat pensionsfall. Uppfattningen har dock på denna punkt efter hand förändrats. De nyligen träffade överenskommelserna mellan olika parter på arbetsmarknaden om kompletterande pensioner bygger på förutsättningen, att pensionsutfästelsc i den mån pensionen intjänas i framtiden skall vara förenad med fribrev. Detta gäller även för det fall att pensioneringen ord— nas utan försäkring.
Utredningen har i sitt förslag till civillag utgått från att vid pensionsre- servens beräkning hänsyn skall tagas även till utfästelse som icke är förenad
med fribrev. I förslagets 9 5 andra stycket har givits en bestämmelse om hur pension skall anses intjänad, där regler om intjänandet ej knutits till ut- fästelsen. Utredningen anser likväl, att Skattelagstiftningen bör bygga på en annan grundsats. Vid avsättning till pensionsstiftelse bör endast få beaktas utfästelser om framtida pension, som är förenade med rätt till fribrev. För- slaget att avsättning icke må komma ifråga för utfästelser som icke är för- enade med fribrev skall enligt en övergångsbestämmelse dock endast avse utfästelser lämnade den 1 juli 1962 eller senare (se punkt 2 av övergångs- bestämmelserna).
Vid sitt ställningstagande har utredningen särskilt beaktat följande syn- punkter. Att pensionsutfästelse skall medföra rätt till fribrev ligger i den enskildes intresse. Han behöver inte känna sig lika bunden till sin arbetsgi- vare som han annars skulle ha gjort, om han till en ny anställning kan med- föra värdet av intjänad pension.
Det skulle kunna anföras, att det för arbetsgivarna vore ett intresse, att de kunde när de så önskade göra pensionsutfästelser villkorade. En arbets— givare skulle på detta sätt kunna knyta en anställd fastare till sitt företag. Ur en mera allmän synvinkel är arbetskraftens rörlighet likväl även ett ar- betsgivarintresse. För en arbetsgivare, som tar en medelålders arbetstagare i sin tjänst, är det en fördel om arbetstagaren medför ett fribrev, så att kost- naderna för arbetstagarens pensionering fördelas på flera händer. Mot ut- redningens förslag kan man vänta invändningen, att krav på fribrev skulle göra arbetsgivare mindre benägna att ge pensionsutfästelser än som eljest skulle ha varit fallet. De senaste uppgörelserna på arbetsmarknaden talar emellertid mot detta antagande. Även allmänna rättsliga överväganden må anföras till stöd för principen om rätt till fribrev för intjänad del av pensionen. Betraktas utfästelse om pension som en skuld för arbetsgivaren, mot vilken svarar en fordran för arbetstagaren, är det icke tilltalande att godtaga villkor, att arbetstagarens fordran skall upphöra om han lämnar sin anställning. På arbetsgivarsidan har man också varit medveten om detta förhållande. När en tjänsteman av- gått i förtid, har arbetsgivaren vanligen lämnat ett fribrev eller vid bestäm- mandet av avgångsvederlag sökt att kompensera förlusten av pensionsrätt. Arbetstagarens krav på fribrev är särskilt befogat när —— såsom i nu berörda fall —— arbetsgivaren avskilt medel motsvarande åtminstone en del av utfäs- telsen genom avsättning till pensionsstiftelse. Från rent skatterättsliga syn- punkter har hittillsvarande ordning ingett betänkligheter. En fondering av— seende utfästelse utan fribrev kan lätt komma att omfatta även medel som aldrig behöver tagas i anspråk för sitt ändamål. Det kan bli frågan om skat- tekredit till avsevärt belopp, om arbetskraften inom branschen är rörlig. Undviker man fiktiva poster, vinner man på ett annat sätt än hittills garan- tier mot missbruk av rätten till avdrag för avsättning till pensionsstiftelse.
För undvikande av missförstånd må ett påpekande göras för det fall att enligt en utfästelse om pension rätt till fribrev inträder efter ett visst antal tjänsteår. Den skattskyldige må då icke beakta utfästelsen vid beräkning av avdragsgill avsättning förrän karenstiden gått till ända.
Utredningen anser det lämpligt att parterna på arbetsmarknaden får ett rådrum att anpassa sina relationer efter det nya kravet om oantastbarhet som villkor för att pensionsutfästelse skall få tagas i beaktande vid avsätt- ning till pensionsstiftelse. I en övergångsbestämmelse har därför föreslagits att om en skattskyldig utfäst pension till arbetstagare före den 1 juli 1962 sådan utfästelse skall medföra avdragsrätt utan något villkor att pensionen skall vara oantastbar. När fribrevsrätt icke föreligger må dock vid beräk- ning av avdraget beaktas endast det belopp som var utfäst före den 1 juli 1962 jämte sådana vid nämnda tidpunkt eller senare utfästa tillägg, som må ha föranletts av ]evnadskostnadernas ökning fram till tidpunkten för avsättningen. Vid beräkning av pensionsreserven skall utfästelsen jämte fö— rekommande tillägg antagas innefatta ett fribrev beräknat jämlikt 9 5 andra stycket civillagen.
Hur övergångsbestämmelsen är avsedd att fungera må belysas av ett ex- empel. En arbetstagare erhöll år 1960 löfte om pension med 10 000 kr. per år. Löftet var ej förenat med rätt till fribrev. År 1968 utfäster sig arbetsgiva— ren att höja pensionen till 15 000 kr. — fortfarande utan rätt till fribrev. Samtidigt förklarar arbetsgivaren att denna höjning avser kompensation för ]evnadskostnadernas ökning. Levnadskostnaderna antages ha ökat med 20 procent från 1960 till 1968 (beräknas med ledning av socialstyrelsens lev- nadskostnadsindex). Arbetsgivaren får vid 1969 års taxering beakta ett pen- sionsbelopp av 12 000 kr. (10 000 + 20 procent). Avdrag erhålles för avsätt- ning till pensionsstiftelse med kapitalvärdet av ett fribrev å den del av pen- sionen som skall antagas vara intjänad enligt den regel som uppställes i 9 5 andra stycket civillagen. Vid detta tillfälle bortser man från de överskju- tande 3 000 kronorna. '
Avdragsrätt begränsas till att avse avsättning av det belopp som motsvarar den skattskyldiges skuld på grund av utgående pensioner och utfästelser om blivande pensioner
Nuvarande schablon för beräkning av det avdragsgilla beloppet bygger —— som förut redovisats — på antagandena att löftestagaren har varit anställd vid företaget från fyllda 25 år samt att han redan vid anställningens början har utlovats de pensionsförmåner, som tillkommer honom vid tillfället för avsättningen.
I eivillagsförslaget har i 9 5 angivits, hur pensionsreserven skall beräknas. Beträffande utgående pensioner skall avdrag få ske för kapitalvärdet, vilket är detsamma som engångspremien för en försäkring som täcker framtida poster.
När fråga är om utfästelse om blivande pension medges enligt förslaget avdrag för avsättning intill kapitalvärdet av det vid avsättningstillfället före- liggande fribrevet. Avdragets storlek i varje särskilt fall beror således på vil- ket fribrev som utlovats. Förslaget till civillag innehåller i 9 å andra stycket en bestämning av fribrevets storlek, som är tillämplig när särskilda regler om pensionens intjänande ieke knutits till pensionsutfästelsen.
Övrigt
Nuvarande avdragsregler innehåller, att avdrag må ske för att säker- ställa pensioner jämte dyrtidstillägg eller andra därmed jämförliga tillägg som skall utgå enligt gjorda bindande utfästelser. Avdrag för avsättning såvitt gäller dyrtidstillägg infördes i lagtexten år 1950 (SFS 1950: 370) och har gällt sedan 1952 års taxering. Följande må nämnas om bakgrunden till detta stadgande.
1944 års allmänna skattekommitté (SOU 1948: 22) yttrade, såvitt nu är i fråga, att det låg i sakens natur att dyrtidstillägg å pensioner kunde tagas i beräkning vid bestämmande av Skattetaket även om de formellt beviljades år från år. Ett par remissinstanser framhöll att kommitténs åsikt i denna del borde komma till ut- tryck i stadgandet. Chefen för finansdepartementet konstaterade i likhet med kommittén, att det låg i sakens natur att vid beräkning av kapitalvärdet av pen- sioner hänsyn toges till dyrtidstillägg åt dessa även om tilläggen beviljades år- ligen. Han föreslog dock att en uttrycklig bestämmelse därom borde intagas i lag- texten (prop. 1950:93 s. 202). Bevillningsutskottet anslöt sig till departements- ehefens uttalande och riksdagen biföll sedermera förslaget.
Utredningens förslag innebär icke någon försämring för den skattskyl- dige av nuvarande regler om rätt till avsättning för dyrtidstillägg. Vid be— räkning av kapitalvärdet av en utgående pension beaktas för närvarande de dyrtidstillägg som löper vid tidpunkten för avsättningen. Det förutsättes, att samma dyrtidstillägg kommer att utgå oförändrat. Däremot anses det icke tillåtet att taga hänsyn till att penningvärdet kan komma att försäm- ras i framtiden och att arbetsgivaren därför kan komma att utge ytterli- gare tillägg. Beträffande avsättning på grund av löfte om fnamtida pen- sion är läget likartat. Förut var det vanligt, att löfte om pension i likhet med lönen avsåg ett fast årligt belopp jämte ett procentuellt tillägg — nu- mera brukar ju löftet avse, att pension skall utgå med en viss procent av lönen. Ett löfte om pension med ett fast belopp jämte dyrtidstillägg är att behandla på samma sätt som ett löfte om sammanlagt det fasta beloppet och dyrtidstillägget. Därvid är det fråga om det dyrtidstillägg som skulle erläggas om förhållandena förblev oförändrade i framtiden.
Enligt utredningens mening bör nu angivna regler gälla även i fortsätt- ningen. Det är dock icke erforderligt att detta anges i lagtexten.
De nuvarande orden i lagtexten »dyrtidstillägg eller andra därmed jäm- förliga tillägg» kan ge anledning till missförstånd och bör därför utgå. Van- ligen bestämmes numera pensionen till en viss procent av lönen. Utfästel— sen om pension kommer då att undan för undan justeras efter ändringar i löneläget. Om slutlönen åsyftas blir pensionslöftet på detta sätt värdebe- ständigt fram till inträdet i pensionsåldern. När man på arbetsmarknaden talar om dyrtidstillägg på pensioner avses delvis något annat än vad som åsyftas med ordet »dyrtidstillägg» i gällande text till anvisningar till kom- munalskattelagen. I dag avses därmed tillägg till utgående pensioner för att kompensera den dyrtid som inträffat efter det att vederbörande pen- sionstagare börjat uppbära pension. Orden »dyrtidstillägg eller andra där- med jämförliga tillägg» skulle därför kunna ge intryck, att den skattskyl-
dige skulle få vid avsättning till pensionsstiftelse beakta i'cke blott tillägg som han redan börjat utge utan även tänkta ytterligare tillägg i händelse av framtida försämring av penningvärdet. Något sådant är icke meningen.
Utredningen'har icke ansett nödvändigt att i lagtexten intaga regler om hur avdrag skall beräknas, när en utfästelse om pension är försäkrad. Nu- varande praxis bör anses tillfredsställande. Är kapitalvärdet av fribrevet enligt utfästelsen större än kapitalvärdet av fribrevet enligt försäkringen, får avdrag ske för avsättning motsvarande skillnadsbeloppet. Beräknings- metodiken har närmare redovisats i motiven till reglerna om beräkning av pensionsreserv i 9 & civillagen.
b ) Räntevillkoret
Enligt 1937 års lag medför den omständigheten att aktiebolag i sin ba- lansräkning överför medel till bunden pensionsstiftelse uppkomsten av en fordran för stiftelsen hos bolaget. Lagen kräver icke att bolaget utfärdar skuldebrev å beloppet. Om ej annat förbehåll gjorts i beslutet om bildan- de av pensionsstiftelse, skall å sådan fordran för varje räkenskapsår be- räknas ränta, ej understigande den högsta ränta som allmänt gottgöres å depositionsräkning hos bank, dock ej å belopp varm—ed stiftelsens för- mögenhet överstiger stiftelsens pensionsreserv; högre ränta än sex pro- eenut får ej gottgöras stiftelsen (8 5 första stycket). Lagberedningen fram- höll i sina motiv (s. 75 f), att ränteberäkning vanligen skulle framstå som önskvärd med hänsyn till angelägenheten att befordra stiftelseförmögenhe- tens tillväxt. Lagberedningen ansåg sig likväl ej böra föreslå, att ovillkorlig ränteplikt ålades bolaget. Ett sådant tvång kun-de befaras avhålla bola- gen från att de år då rörelsen lämnade mer betydande vinst göra större avsättningar till pensionsstiftelse. Dessutom påpekades den nackdel en ränteskyldighet skulle utgöra för bolagen under förlustår.
Enligt nuvarande lydelse av punkt 2 andra stycket av anvisningarna till 29 & kommunalskattelagen kräves för avdragsgillhet vid avsättning till pen— sionsstiftelse, att till stiftelsen överföres medel kontant eller i form av ak- tier, obligationer eller därmed jämförliga tillgångar. Aktiebolag och vissa andra juridiska personer må dock med avdragsrätt överföra medel till pen- sionsstiftelse genom att till stiftelsen överlämna av den skattskyldige ut- färdat skuldebrev. I samband med förslag till införande av nyssnämnda regler tog företagsbeskattningskommittén upp till diskussion frågan om ränta borde utgå på skulden till stiftelsen. Därvid konstaterades, att ränta ej behövde utgå såvitt gällde bunden stiftelse. Det ansågs icke heller före- ligga skäl att fordra förräntning av skulden för de fria pensionsstiftelser- nas del. Ytterligare framhöll kommittén att, om stiftelsens förmögenhet uppnått den storlek att avdrag för avsättning till stiftelsen inte medgavs vid
0
inkomsttaxeringen, avdrag likväl borde medges för skälig ränta a skuld till
stiftelsen. Något uttryckligt stadgande härom syntes kommittén inte erfor- derligt att meddela (SOU 1954: 19 s. 299).
Såsom framgått av det föregående äger den skattskyldige rätt till avdrag för skälig ränta å skuldebrev till stiftelsen. Vidare är att märka att pen- sionsstiftelse jämlikt 53 5 1 mom. d) kommunalskattelagen åtnjuter för- månen att vara fritagen från skatt för sin inkomst med undantag av in- komst av fastighet, därest stiftelsen uppfyller de förutsättningar som upp- ställts i anvisningspunkt 6 till samma paragraf. Ränteinkomsten är då icke skattepliktig för stiftelsen.
Det saknas uppgift om i vilken utsträckning stiftelsereverser löper med ränta. Dock torde man kunna antaga att större delen av reverserna är ränte- bärande.
Utredningen anser, att krav bör uppställas på att revers skall vara ränte- bärande.
Enligt utredningens mening vore det i och för sig önskvärt, att avsättning till pensionsstiftelse skedde kontinuerligt med sådana belopp, att pensions- reserven vid utgången av varje år vore täckt. Det må nämnas, att enligt FRI-systemet arbetsgivaren åtagit sig fortlöpande avsättningar till sin PRI- stiftelse. Om en pensionsstiftelses förmögenhet genom frivilliga avsättningar en gång uppbringats till pensionsreserven, är det angeläget att stiftelsens förmögenhet fortsättningsvis håller jämna steg åtminstone med den ökning av pensionsreserven som följer automatiskt av det förhållandet, att kalkylen är baserad på en viss ränteavkastning på de medel som skall täcka reserven.
Mot tanken att skuldebrevet bör löpa med ränta skulle kunna invändas att, eftersom avsättning är frivillig, ett krav på ränta möjligen skulle verka av— kylande på företagens lust att avstå medel för pensionsändamål och att avsättningarna därigenom kunde komma att minska totalt utan att detta kompenserades av den ränta som tillgodofördes stiftelserna. Detta antagande förefaller dock mindre troligt. Avsättning medelst revers till pensionsstif— telse grundar en långfristig skuld för företaget och det synes naturligt att denna liksom andra långfristiga skulder är förenad med skyldighet att be- tala ränta.
Den i 1937 års lag angivna minimigränsen för ränta — räntan å banks depositionsräkning — förefaller ej lämplig som gräns i detta sammanhang. Bankräntan har på senare år fluktuerat och man får räkna med föränd— ringar även i framtiden. Lagstiftaren bör i stället fordra, att företaget beta- lar på överlämnade reverser en lägsta ränta motsvarande den efter vilken kapitalisering sker vid beräkning av pensionsreserven. För bundna stiftel— ser sker kapitalisering efter en räntefot av 2,5 procent, försäkringsbolagen räknar numera i allmänhet med 3 procent vid sin beräkning av premiereserv; man torde få antaga att Kungl. Maj:t i nya grunder för beräkning av pen- sionsstiftelses pensionsreserv kommer att utgå från en ränta om 3 pro- cent.
I 1937 års lag föreskrives som ovan är nämnt att ränta icke må gottgöras
stiftelse med högre belopp än 6 procent för år. Det torde vara lämpligt att även i skatteförfattning upptaga samma maximum. Föreskriften i 1937 års lag är närmast betingad av hänsyn till bolagets borgenärer. För fastställan- de av ett maximum talar även önskemålet att begränsa avdragsrätt till vad som må anses betingat med hänsyn till syftet. Utredningen har därför före- slagit, att reversen skall löpa med en ränta av lägst 3 och högst 6 procent. Det må för tydlighets skull nämnas att den föreslagna marginalen givetvis ej innebär någon förändring i aktiebolags skyldighet att i det fall ränta skall utgå å skuld till bunden stiftelse betala den i 1937 års lag föreskrivna mi- nimiräntan. Ytterligare må nämnas, att enligt PRI-systemet avsättningen till den särskilda stiftelsen skall omfatta även ränta på fonderade medel och att den förutsatta räntefoten ligger inom de föreslagna gränserna.
Företaget äger efter eget skön bestämma räntefoten mellan tre och sex procent. Det är också tillåtet att föreskriva, att ränta skall utgå lägst med viss procent och högst med viss procent under förutsättning givetvis, att de angivna gränserna ligger inom det medgivna utrymmet. Företaget har i sistnämnda fall rätt att för varje år välja den ränta inom gränserna som det finner förmånligast. Har företaget till stiftelsen överfört ränta för ett år, är därmed räntan för detta år definitivt bestämd och företaget äger icke ett se— nare år tillgodoräkna sig någon del därav. Om sålunda enligt reversen ränta skall utgå med lägst 3 och högst 6 procent och företaget ett år överfört till stiftelsen ränta med 5 procent, äger företaget icke följande år tillgodoräkna sig de två procent som året dessförinnan tillförts stiftelsen utöver lägsta till- låtna ränta.
Vid säkerställande av pensioner är det av betydelse att avsatta medel ökas genom att ränta lägges på ränta. Om en stiftelserevers lyder på 100 000 kr. samt löper med 5 procent ränta, bör ränta tillföras stiftelsen för första året med 5 procent å 100 000 kr., (1. v. 5. med 5 000 kr., för andra året med 5 procent å (100 000+ 5000) 105000 kr., d. v. s. med 5250 kr., för tredje året med 5 procent å (100 000 + 5 000 + 5 250) 110 250 kr., (1. v. s. med 5 513 kr. 0. s. v. För att visa vilken betydelse det har att ränta utgår även på räntan kan nämnas, att det ursprungliga beloppet 100 000 kr. med ränta samt ränta på ränta efter 40 år har stigit till 703 999 kr. Om ränta utgått endast å grundbeloppet skulle summan efter 40 år vara 300 000 kr.
Enligt nu gällande skatteregler skall en rörelseidkare beräkna sin inkomst enligt bokföringsmässiga grunder (anvisningspunkt 1 till 41 å kommunal- skattelagen). I enlighet härmed medges sådan skattskyldig avdrag för ränta å revers till pensionsstiftelse även om räntan icke utbetalas. Det är tillräck- ligt, att räntan bokföres i den skattskyldiges böcker såsom en skuld till stiftelsen. För avdragsrätt kräves ej att ränta utgår på räntan. Stiftelsen kan på detta sätt få en räntefordran avseende flera år utan att någonsin rän- ta lagts på ränta. För att nå syftet med den föreslagna skatteregeln har för avdragsrätt uppställts icke blott det kravet, att reversen skall vara ränte- bärande, utan även att räntan årligen skall tillföras huvudstolen. Detta ut— gör dock icke i och för sig hinder för en rörelseidkare att göra avdrag för
ränta som en kostnadspost hänförlig till visst beskattningsår utan att någon kontant utbetalning sker till pensionsstiftelse. Det är tillräckligt att skulden till stiftelsen beräknas så att ränta lägges på ränta.
Utredningen föreslår ett tillägg till 29 ä 4 mom. kommunalskattelagen innebärande avtappning av den del av pensionsstiftelses förmögenhet som må överstiga 120 procent av pensionsreserven. Om man inför krav på att revers skall vara räntebärande för att reversavsättning i framtiden skall vara avdragsgill, kan det med hänsyn till denna avtappningsregel anses va- ra riktigt att ränteplikten upphör, när stiftelsens förmögenhet uppnått 120 procent av pensionsreserven. Det kan ju nämligen sägas vara meningslöst att kräva ränta i de fall att räntebeloppet, helt eller delvis, kan komma att redan samma år ränta utgått återföras till företaget på grund av av- tappningsregeln. Utredningen föreslår, att den skattskyldige tillåtes att i skuldebrevet införa föreskrift att skyldighet att utgiva ränta ej föreligger när stiftelsens förmögenhet uppgår till ett belopp motsvarande 120/100 av stiftelsens pensionsreserv.
När en skattskyldig efter lagens ikraftträdande yrkar avdrag för av— sättning till pensionsstiftelse medelst revers, åligger det skattemyndigheten att kontrollera, att reversen är så formulerad, att avdraget kan godkännas med hänsyn till innehållet i den föreslagna skatteregeln. Däremot har skat- temyndigheten icke någon skyldighet att befatta sig med frågan hur den skattskyldige fullgör sitt åtagande att gälda ränta. Efter det att reversen överlämnats till stiftelsen, har stiftelsens styrelse eller den som eljest före— träder stiftelsen att se till att räntan tillföres stiftelsen i vederbörlig ordning. Tillsynsmyndigheten har här liksom på andra punkter att bevaka att stif- telsens styrelse fullgör sina åligganden.
Det föreslagna kravet på ränta gäller blott för de skuldebrev som skall överlämnas i samband med avsättningar efter lagens ikraftträdande. Av- sikten är sålunda icke att kräva utbyte av räntelösa skuldebrev som över- lämnats dessförinnan.
2. Tillägg till 29 ä 4 mom. (avtappningsregeln) jämte övergångsbestämmelse
29 % 4 mom. 4 mom. Avdrag får icke göras för: hyra för — — —— i rörelsen; kostnad för —— — _— grundförbättring därå;
utgift, för vilken den skattskyldige ägt gottgöra sig enligt 4 5 lagen om pensions— stiftelses verksamhet men för vilken han icke uttagit gottgörelse, till den del sådan kunnat ske utan att stiftelsens förmögenhet bringats att underskrida ett belopp motsvarande etthundratjugu etthundradelar av stiftelsens pensionsreserv.
En av utredningens uppgifter är att föreslå den lagstiftning för'pensions- stiftelser som fordras i det läge som uppstått genom tillkomsten av lagstift- ningen om allmän tilläggspensionering (ATP). Såsom ett led i detta arbete har möjlighet öppnats för en arbetsgivare att ur överskott i pensionsstiftelse
gottgöra sig den del av hans avgift till ATP, som kan anses hänföra sig till lön eller annan ersättning åt sådana personer vilka omfattas av stiftelsens ändamål. Detta framgår av förslaget till lag om pensionsstiftelses verksam- het 4 5 jämförd med 6 5. Gottgörelse kan enligt nämnda paragrafer ske för vad arbetsgivaren utgivit såsom pensionspost eller avgift för pensionsför- säkring (inbegripet avgift till ATP) eller för annan kostnad i samband med pensionering avseende nämnda personer.
När en företagare äger att få en i och för sig avdragsgill kostnad betald av annan, kunde man säga att han borde utnyttja denna möjlighet att ned- bringa sina kostnader. Man skulle därför kunna mena, att en företagare borde vägras avdrag för kostnaden i fråga även om han icke skulle vilja utnyttja gottgörelsemöjligheten. Det avgörande skulle vara om och i så fall till vilket belopp möjlighet till gottgörelse funnits. Det må i detta sam- manhang nämnas att enligt nuvarande skattepraxis gäller, att en skatt- skyldig, som gottgör sig ur en stiftelse för en i och för sig avdragsgill kost— nad, medges avdrag för nämnda kostnad endast om han upptagit gottgö- relsen som inkomst. Däremot torde avdrag godkännas, om han underlåtit att gottgöra sig ur stiftelsen, trots att möjligheten till gottgörelse stått ho- nom till buds.
Har arbetsgivaren möjlighet till gottgörelse ur pensionsstiftelse talar sär- skilda skäl för en ändring av skattepraxis. Såsom framhållits i kapitel III bör skattereglerna utformas så, att arbetsgivaren får intresse av att ut- nyttja de möjligheter till gottgörelse ur pensionsstiftelse som lagstiftaren erbjudit.
Utredningen förordar att vad som eljest skulle vara avdragsgillt icke må betraktas som avdragsgill kostnad till den del gottgörelse kunnat ske ur pensionsstiftelse med stöd av 4 5 lagen om pensionsstiftelses verksamhet.
Som förut angivits föreslås i lagen om pensionsstiftelses verksamhet att gottgörelse skall få ske endast ur medel som utgör överskott i förhållande till stiftelses pensionsreserv. Det är angeläget att markera att det även i detta sammanhang är fråga om civillagens pensionsreserv. Vid utform- ningen av reglerna om avdrag för avsättning till pensionsstiftelse har ut- redningen siktat till att vad som är pensionsreserven även skall vara av- dragsgill reserv i skattehänseende. Målet med gemensamt motvärde för civilrätt och skatterätt har dock ej gått helt att realisera. I skattelagstift- ning uppställes krav syftande till att uppmuntra arbetsgivaren att ge pen— sionsutfästelserna viss kvalitet. Omvänt kan förhållandet uttryckas sålun- da: Vid beräkning av stiftelses pensionsreserv godtager lagstiftaren som giltiga vissa utfästelser av lägre kvalitet. Som redovisas i annat samman— hang äger den skattskyldige vid beräkning av avdrag för avsättning till pensionsstiftelse icke beakta utfästelse om pension, där utfästelsen icke medför rätt till fribrev i annan mån än detta framgår av en särskild över- gångsbestämmelse. Ej heller får den skattskyldige taga i beräkning utfäs- telse som lämnats av pensionsstiftelse, när han icke själv åtagit sig att ansvara för utfästelsen. Eftersom dylika utfästelser har ett motvärde i den
civilrättsliga pensionsreserven, kan denna komma att utgöra ett högre be— lopp än det belopp intill vilket avdragsgill avsättning är tillåten.
Det hittills förda resonemanget leder i princip till att man skulle fram— mana avtappning ända ned till pensionsreserven, dock att det därvid blir fråga om den civilrättsliga pensionsreserven, vilken enligt vad nyss sagts kan ha beräknats även på grundval av utfästelser som icke uppfyller de i skattelag angivna kvalitetskraven. Det är dock icke önskvärt att driva fram en avtappning ända ned till denna gräns. En pensionsstiftelse bör nämligen tillåtas ha något överskott för utjämning i framtiden. Kravet, att den skattskyldige skall gottgöra sig ur stiftelsens förmögenhet, har där- för begränsats till att avse fall, där stiftelsens medel täcker mer än 120 procent av pensionsreserven.
Innebörden av den föreslagna skatteregeln Iuramgår av följande exem- pel. En skattskyldig antages ha en fri pensionsstiftelse med en förmögenhet av 130 000 kr. Pen-sionsreserven utgör 100000 kr.; 120 procent av pen- sionsreserven är då 120000 kr. Den skattskyldiges utgifter av pensions— karaktär, för vilka gottgörelse ur stiftelsen kan ske med stöd av 4 5 den föreslagna civillagen, antages uppgå till 15000 kr. Underlåter den skatt- skyldige att skaffa sig gottgörelse men belastar likväl rörelsen med 15 000 kr. som kostnad, vägras han avdrag för 10 000 kr. (130 000 — 120 000 = 10 000) och medges avdrag för 5000 kr.
Utredningens förslag avser endast att reglera fall där gottgörelse ur pen- sionsstiftelse kan ske med stöd av 4 & jämförd med 6 g i den föreslagna lagen om pensionsstiftelses verksamhet. Emellertid är det tänkbart att den skattskyldige har möjlighet till gottgörelse ur pensionsstiftelse för kostnader som icke nämnes i 4 & civillagen. Sålunda äger arbetsgivare enligt 5 & sam- ma lag under däri stadgade förutsättningar gottgöra sig ur stiftelse för vissa pensionering närliggande ändamål. En fri pensionsstiftelses stadgar kan dessutom lämna ytterligare fördelar åt arbetsgivaren. Vidare har man att räkna med stiftelser vilka visserligen har ett pensionsändamål, men för vil— ka pensionering icke är huvudändamål. Sådana stiftelser ligger utanför om- rådet för den föreslagna civillagen. Beträffande dessa situationer tänker sig utredningen icke någon ändring av nuvarande skattepraxis, för vilken redo- gjorts ovan. Den omständigheten att han skattskyldige har möjlighet att gottgöra sig ur stiftelse påverkar hans taxering endast för det fall att han faktiskt uttagit gottgörelse.
En skattskyldig kan ha flera pensionsstiftelser som helt eller delvis om- fattar samma personkrets. Som redovisats i motiven till den föreslagna ci- villagen har dessa stiftelser gemensam pensionsreserv, där icke annat föl- jer av ändamålsbestämningen. Vid tillämpning av avtappningsregeln får den skattskyldige ej räkna den gemensamma pensionsreserven mer än en gång. I förslaget till civillag har i 8 & intagits anvisning till vilken stif- telse den gemensamma reserven skall tänkas förlagd. Dessa frågor må be- lysas med ett exempel. Ett företag har en särskild fri pensionsstiftelse för tjänstemän med behållning av 500000 kr. och en allmän fri pensionsstif-
telse (d. v. 5. en fri stiftelse för företagets samtliga anställda) med behåll- ning av 400 000 kr. Pensionsreserven för löften till tjänstemän utgör 500 000 »kr. och för löften till arbetare i företaget 200 000 kr. I detta fall är pensionsreserv-en för tjänstemännens pensionslöften gemensam för båda stiftelserna; 120 procent därav blir 600 000 kr. Detta belopp lägges enligt åsyftade turordningsregler i civillagen i den särskilda stiftelsen så långt dennas behållning förslår. Vad som återstår, 100 000 kr., lägges sedan i den allmänna stiftelsen. I sistnämnda stiftelse skall jämväl täckas — skat- temässigt sett — 120 procent av pensionsreserven för arbetarlöfteina, d. v. 5. 240000 kr. Det kommer sålunda att bli ett avtappningsbart överskott i den allmänna stiftelsen på 60 000 kr. (400000 — 100000 — 240 000 = 60000). Har företaget sådana avdragsgilla kostnader, för vilka gottgörelse kan ske enligt 4 5 civillagen men icke sker, skall avdrag härför vägras i den mån dessa kostnader ej överstiger 60 000 kronor.
För den händelse ett företag har två särskilda pensionsstiftelser avse- ende olika personkretsar, t. ex. en tjänstemannastiftelse och en stiftelse för arbetare, den ena med överskott den andra med underskott, leder den föreslagna avtappningsregeln till följande. Därest tjänstemannastiftelsen har en förmögenhet överstigande 120 procent av pensionsreserven för tjänstemannalöftena, vägras i motsvarande mån avdrag för sådana pen- sionskostnader för tjänstemännen, för vilka gottgörelse kan ske. Däremot medges avdrag för de pensionskostnader som avser arbetarna. Härför har den skattskyldige nämligen ingen befogenhet att gottgöra sig ur tjänste- mannastiftelsen, även om denna stiftelse skulle ha ett aldrig så stort över- skott. Att avtappningsregeln kan komma att tillämpas på tjänstemanna- stiftelsen får sålunda icke någon återverkan på arbetarstiftelsen. Det kan erinras om att företaget enligt de vanliga avsättningsreglerna äger rätt göra avdragsgill avsättning till arbetarstiftelsen upp till dess avdragsgilla reserv.
Följande exempel belyser en från praktisk synpunkt viktig effekt av skatteregeln. Ett aktiebolag har en allmän pensionsstiftelse med en för- mögenhet av 150 000 kr. Pen-sionsreserven utgör 100 000 kr. o'oh det finns alltså ett överskott utöver pensionsreserven på 50 000 kr. (= 50 procent). Bolagets kostnad-er för pensionering antages under det aktuella året ha uppgått till 20 000 kr. Om någon avtappningsregel ej funnes, skulle bola- get vid ifrågavarande taxering kunna välja att gottgöra sig sagda kostnader eller att underlåta att skaffa sig gottgörelse. I förra fallet finge bolaget upp- taga det gottgjorda beloppet som inkomst. I båda fallen medges avdrag för kostnaderna i fråga. En tillämpning av den föreslagna skatteregeln innebär att om bolaget underlåter gottgörelse, avdrag skall vägras. Det är då natur- ligt, att bolaget utnyttjar gottgörelsemöjligheten och det är ju också avsik- ten med regeln att så sker. Vanligen består stiftelsens tillgångar av en ford- ran på bolaget. Gottgörelse sker på det sättet, att bolaget avskriver gottgö- relsebeloppet på sin skuld. Hade den föreslagna avtappningsregeln icke fun- nits och hade bolaget valt att icke taga någon gottgörelse under beskattnings- året. skulle beloppet om 20 000 kr. likväl ha belastat rörelsen som en kost-
nadspost. En tillämpning av avtappningsregeln innebär att avdrag vägras för kostnadsposten om 20 000 kr. Bolaget har följaktligen att betala skatt på ett 20000 kr. högre belopp än den skattepliktiga inkomst som skulle förelegat om en sådan regel icke funnits.
Den föreslagna avtappningen av överskott för bestridande av pensions- utgifter får anses som en rimlig avvägning mellan det allmännas intresse att överskottsmedel i pensionsstiftelse skall återföras till beskattning, stiftelsens intresse att till pensionering anslagna medel skall komma till användning för pensionsändamål och det enskilda företagets intresse —- i det fall stiftel- sens tillgångar helt eller delvis består av fordran å företaget — att bördan att amortera skulden till stiftelsen skall fördelas över en längre period.
Skattemässigt betyder avtappningsregeln, att medel som varit undantagna återföres till beskattning. I den allmänna motiveringen till utredningens för— slag har gjorts ett försök att bedöma avtappningsregelns ekonomiska verk- ningar i stort. För det enskilda företaget har denna regel även en annan aspekt, nämligen att företaget måste ha likvida medel att möta ökade utbe— talningar. Består stiftelsens tillgångar av kontanter eller liknande, behöver man icke räkna med några svårigheter. Företaget får då från stiftelsen vad som behöves för att bestrida den skatt som kommer att falla på den ökade vinsten.
Det är omöjligt att bedöma i vad mån en sådan betalning kan komma att rubba ett företags likviditet. Det är nämligen bara fråga om en av ett flertal samtidigt verkande faktorer. Problemet kan väntas få aktualitet främst för företag med jämförelsevis stora sammanlagda pensionskostnader och samti— digt överskott i stiftelse mot vilket svarar reversfordran på företaget.
Utredningen har ansett det lämpligt, att företagen under de första åren skall kunna begränsa de belopp som uttages såsom gottgörelse. Till förslaget har fogats en övergångsbestämmelse som ger ett företag möjlighet att för— dela på tre år amorteringen av överskottet ovanför linjen 120/100 av pen- sionsreserven oavsett storleken av företagets pensionskostnader. Stadgandet i 29 5 4 mom. sista ledet skall icke föranleda, att avdrag vägras vid 1963 års taxering, om den skattskyldige under beskattningsåret nedbringat stiftelsens förmögenhet med en tredjedel av skillnaden mellan förmögenheten före gott- görelse och ett belopp motsvarande 120/100 av stiftelsens pensionsreserv, och vid 1964- års taxering, om den skattskyldige under beskattningsåret nedbringat stiftelsens förmögenhet med hälften av skillnaden mellan mot- svarande belopp.
Hur övergångsbestämmelsen fungerar må belysas med följande exempel. Under arbetet med bokslutet per den 31/12 1962 i ett företag konstateras att företagets pensionsstiftelse har en förmögenhet om 400 000 kr., att stiftel- sens pensionsreserv utgör 250 000 kr. och att 120 procent därav är 300 000 kr. Företagets pensionskostnader under 1962, för vilka gottgörelse kan ske hos stiftelsen jämlikt 4 5 civillagen, uppgår till 50 000 kr. Företaget bör nu
gottgöra sig ur stiftelsen minstMQ—BM = 33 333 kr. Företaget be- slutar att hos stiftelsen före årsskiftet gottgöra sig för 40 000 kr. Eftersom detta belopp är högre än det förut angivna minimibeloppet, träder avtapp- ningsregeln icke i tillämpning vid 1963 års taxering. Vid arbetet med 1963 års bokslut konstateras, att stiftelsens förmögenhet är 360 000 kr., att pen- sionsreserven alltjämt är 250 000 kr. samt att företaget under 1963 haft pen- sionskostnader av det slag som avses i 4 5 civillagen till ett belopp av 55 000 kr. Företaget bör nu gottgöra sig ur stiftelsen med minst ww eller 30 000 kr.
Beträffande kontrollen av den föreslagna avtappningsregeln må följande anföras. Om en skattskyldig har en pensionsstiftelse hör han i samband med avgivande av självdeklaration uppge storleken av samtliga de kostnader som omnämnes i 4 & (pensionspost, avgift för pensionsförsäkring och annan kostnad i samband med pensionering). Vidare bör anges om gottgörelse skett och i så fall upptages detta belopp som inkomst. Om gottgörelse ej skett bör det åligga den skattskyldige att visa, att han likväl varit berättigad till av- drag för de aktuella pensionskostnaderna. Detta förutsätter att han lämnar uppgift om pensionsstiftelsens förmögenhet vid beskattningsårets utgång före eventuell gottgörelse och om storleken av stiftelsens pensionsreserv vid samma tidpunkt. Är det uppenbart, att stiftelsens förmögenhet understiger 120 procent av pensionsreserven —— det kan t. ex. framgå av en tidigare är gjord beräkning av pensionsreserven — torde skattemyndigheten kunna ställa mindre stränga krav på uppgifter från den skattskyldige. Det må slut- ligen framhållas, att tillsynsmyndigheten har att taga befattning med kon- trollen av att pensionsreserven är riktigt beräknad. Skattemyndigheten bör därför på denna punkt få hjälp av tillsynsmyndigheten.
3. Tillägg till 28 ä 1 mom.
28 5 1 mom. 1 mom. Till intäkt — _ _ honom tillgodo. Räntor samt — — — tillhört rörelsen. Royalty och — —— —— annan fastighet. Ersättning, som —— -— — av rörelse. Belopp som idkare av rörelse uppburit ur pensions- eller annan personalstif- telse vid gottgörelse för utgift räknas som intäkt av rörelse, där icke avdrag för utgiften vägrats med stöd av bestämmelserna i 29 ä 4 mom. sista ledet.
Enligt förslaget till lag om pensionsstiftelses verksamhet 4 och 5 55 skall arbetsgivare äga att gottgöra sig ur stiftelses överskott för vad han utgivit såsom pensionspost eller avgift för pensionsförsäkring eller för annan kost- nad i samband med pensionering ävensom för vissa pensionering närstående ändamål. Vad arbetsgivare uppbär från den till företaget knutna pensionsstif— telsen — genom nedsättning av sin skuld till stiftelsen eller genom att uttaga medel från stiftelsen —- bör upptagas som intäkt.
I 28 $ 1 mom. första stycket kommunalskattelagen anges exempel på in- täkter av vanlig typ. I de följande styckena uppräknas mera speciella slag av intäkter. Utredningen föreslår, att till denna uppräkning fogas ett nytt stycke beträffande gottgörelse ur pensionsstiftelse. Till förtydligande må framhållas, att den föreslagna lagtexten omfattar all gottgörelse för utgift ur pensions- eller annan personalstiftelse. Det kan utöver sådan gottgö- relse som avss i 4 och 5 åå av den föreslagna civillagen vara fråga 0111 exem— pelvis gottgörelse för sjukhjälp till en anställd ur en personalstiftelse, vars ändamål omfattar sjukhjälp. Förslaget innebär icke någon nyhet i förhål- lande till gällande rätt.
Enligt den avtappningsregel som är avsedd att fogas till 29 5 4 mom. kom- munalskattelagen skall under vissa förutsättningar avdrag vägras för utgift i rörelse, för vilken utgift den skattskyldige haft möjlighet att gottgöra sig ur pensionsstiftelse enligt 4 & civillagsförslaget (utgift för »pensionspost eller avgift för pensionsförsäkring eller för annan kostnad i samband med pensio- nering»). Har avdrag vägrats för sådan utgift visst beskattningsår, bör den skattskyldige ett senare beskattningsår vara befogad att gottgöra sig för ut- giften ur pensionsstiftelse utan att denna gottgörelse skall betraktas såsom intäkt. Detta förhållande har för tydlighets skull särskilt angivits i lagtexten.
4. Punkt 6 av anvisningarna till 53 & Anvisningar till 53 5
6. Under 53 5 1 mom. d) hör, förutom pensionsstiftelse bildad enligt lagen om aktiebolags pensions- och andra personalstiftelser, jämväl annan pensionsstiftelse under följande förutsättningar. Stiftelsens stadgar hava fastställts av tillsyns- myndigheten och innehålla föreskrifter att stiftelsens ändamål är uteslutande att tjäna pensionering på grund av tjänst och att ändamålet skall vara oförändrat så länge stiftelsen består samt att vid dess upplösning eller då det icke längre fin- nes eller kan antagas komma att finnas någon, vars rätt till pension på grund av tjänst skall tillgodoses av stiftelsen, återstående medel antingen skola användas för dylik pensionering eller ock skola anslås till välgörande eller eljest allmännyttigt ändamål.
Vad som avses med pensionsstiftelse har angivits i 1 5 lagen om pensions- stiftelses verksamhet. Enligt nämnda paragraf förstås med pensionsstiftelse en av arbetsgivare grundad stiftelse som har till huvudsakligt ändamål att främja pensionering av arbetstagare och deras efterlevande. Härav framgår att en stiftelse räknas som pensionsstiftelse även när den vid sidan av hu- vudändamålet pensionering har ett biändamål (blandad pensionsstiftelse).
Nuvarande skattelagstiftning bygger på ett snävare pensionsstiftelsebe- grepp. Som pensionsstiftelse med dess privilegierade ställning i skattehän— seende godkännes endast sådan stiftelse som uppfyller de i anvisningspunkt 6 till 53 & angivna förutsättningarna. En av dessa avser, att stiftelsens ända- mål enbart skall vara pensionering (ren pensionsstiftelse). Enligt särskilda övergångsbestämmelser till 1955 års ändringar i punkt 2 av anvisningarna till 29 5 och punkt 6 av anvisningarna till 53 & jämställes dock med privile—
gierad pensionsstiftelse vissa äldre stiftelser med huvudsakligen pensione— ringsändamål, vilka stiftelser tillkommit före ikraftträdandet av nämnda lagändringar.
I och för sig vore det önskvärt att lägga det civilrättsliga pensionsstiftelse- begreppet till grund för det skatterättsliga. Andra skäl som får tillmätas utslagsgivande betydelse talar dock mot en sådan lösning. Civillagen regle- rar ej vad hiändamålet får vara hos en blandad pensionsstiftelse. Detta än- damål kan sålunda avse att tillgodose något som vid direktutbetalning från den skattskyldige icke skulle föranleda avdrag vid taxering. Om en blandad pensionsstiftelse med ett dylikt icke avdragsgillt biändamål godkändes så- som privilegierad pensionsstiftelse, kunde följande situation uppkomma. Den skattskyldige skulle kunna med avdragsrätt fylla på stiftelsen för pen- sioneringsändamålet och därefter avtappa medel ur stiftelsen för biända- målet samt sedan ånyo fylla på stiftelsen avdragsgillt för huvudändamålet och på nytt avtappa för hiändamålet. Med hänsyn till det anförda anser ut- redningen, att skatteprivilegiet endast bör omfatta rena pensionsstiftelser och att nuvarande regler på denna punkt sålunda bör behållas.
De bundna pensionsstiftelserna står enligt 1937 års lag obligatoriskt un— der tillsyn. Utredningen har föreslagit sådan ändring av 1929 års lag om till- syn över stiftelser, att även fria pensionsstiftelser utan undantag skall stå under tillsyn. Detta innebär att det i anvisningspunkt 6 till 53 5 intagna kra- vet, att stiftelse måste stå under tillsyn för att anses som pensionsstiftelse i skattelagens mening, kan utgå. Motsvarande gäller det undantag för fria pensionsstiftelser hörande till bankaktiebolag och sparbanker, som nu fin- nes i anvisningspunkten.
Utredningen har föreslagit en del omflyttningar i texten till anvisnings— punkt 2 till 29 &. Samtidigt har företagits några smärre redaktionella änd- ringar i förevarande anvisningspunkt till 53 &.
Det må slutligen erinras om att arbetsgivare enligt 5 5 civillagen under vissa förutsättningar medgives ur överskott i pensionsstiftelse gottgöra sig för vad han utgivit såsom engångsunderstöd till arbetstagare eller såsom av- gift för försäkring av sådana understöd. Detta förhållande skall icke påverka den skatterättsliga bedömningen av en pensionsstiftelse.
5. Ikraftträdandet. Övergångsbestämmclser
Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad upp- gift utkommit från trycket i Svensk författningssamling. 29 ä 4 mom. i dess nya lydelse skall äga tillämpning första gången med avseende å det beskattningsår, för Vilket taxering verkställes i första instans år 1963. övriga bestämmelser skola tillämpas första gången vid 1962 års taxering. Äldre bestämmelser skola fortfa- rande gälla i fråga om 1961 års taxering samt i fråga om eftertaxering för år 1961 eller tidigare år.
I samband med lagens ikraftträdande skall följande iakttagas.
1. Stadgandet i 29 5 4 mom. sista ledet skall icke föranleda att avdrag vägras vid 1963 års taxering, om den skattskyldige under beskattningsåret nedbringat stiftelsens förmögenhet med en tredjedel av skillnaden mellan förmögenheten före gottgörelse och ett belopp motsvarande etthundratjugu etthundradelar av stiftel- sens pensionsreserv, och vid 1964 års taxering, om den skattskyldige under be- skattningsåret nedbringat stiftelsens förmögenhet med hälften av skillnaden mel- lan motsvarande belopp.
2. Avdrag medgives för avsättning avseende utfästelse om pension, vilken icke är förenad med fribrev, när utfästelsen har lämnats före den 1 juli 1962. Därvid må hänsyn icke tagas till mer än det belopp som var utfäst före nämnda dag jämte sådana utfästa tillägg som må hava föranletts av levnadskostnadernas ökning fram till tidpunkten för avsättningen. Vid beräkning av pensionsreserv skall ut- fästelsen jämte förekommande tillägg antagas innefatta ett fribrev beräknat jäm- likt 9 5 andra stycket lagen om pensionsstiftelses verksamhet.
3. Har pensions- eller annan personalstiftelse sådan ändamålsbestämning, att av- drag för avsättning till stiftelsen på grund härav icke kan medgivas, må sådant avdrag likväl åtnjutas, därest stiftelsen bildats före den 5 juni 1955 och den skatt— skyldige vid självdeklarationen fogar handling som utvisar att stiftelsens styrelse beslutat mottaga de under beskattningsåret avsatta medlen under uttryckligt för- behåll att medlen i fråga skola användas uteslutande för sådant ändamål, som utgör förutsättning för avdragsrätt. Handling som nyss sagts skall vidfogas dekla- rationen i två exemplar, varav det ena skall av beskattningsnämnd överlämnas till taxeringsintendenten för att av denne tillställas myndighet som har att öva tillsyn över stiftelsen. Sådan stiftelse, som utom i vad avser stiftelsens ändamålsbestämning uppfyller förutsättningarna för frikallelse, helt eller delvis, från skattskyldighet för inkomst och förmögenhet, må frikallas från dylik skattskyldighet under förutsättning att stiftelsen bildats före den 5 juni 1955 och att stiftelsens ändamålsbestämning står i överensstämmelse med vad därom stadgades i lagen den 30 juni 1937, nr 662, eller lagen den 26 maj 1950, nr 308. I samband härmed upphäves punkt 2 av övergångsbestämmelserna till lagen den 27 maj 1955, nr 255, om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928, nr 370.
Tillkomsten av ATP 1959 har skapat ett läge, i vilket nya beräkningar blir nödvändiga beträffande huvudparten av alla utfästelser om framtida pensioner. Sålunda skall avsättningar för att säkerställa tjänstemännens kompletterande pensioner beräknas på särskilt sätt. Omräkningar är nöd- vändiga även för arbetarpensioner så snart de har den vanliga klausulen inom SAF:s område, åsyftande att utlovad pension må nedsättas med de pensionsförmåner arbetaren kan bli berättigad att uppbära enligt ATP. Samma blir förhållandet med vad som kan tänkas komma att träda i stället för tidigare pensioner Säkerställda i pensionsstiftelse.
Antages utredningens förslag att avsättning "medges för en pensions- reserv beräknad på civilrättslig grundval, bör detta förslag omedelbart trä- da i tillämpning. Det kan nämligen icke anses ändamålsenligt att göra be— räkningar efter de gamla avsättningsreglerna ett år för att året därpå göra beräkningar efter helt nya grunder.
Utredningen föreslår, att de nya bestämmelserna skall träda i kraft sam—
tidigt med föreslagen lagstiftning på det civilrättsliga området. Av utredning- en har förordats att den civilrättsliga lagstiftningen sättes i kraft före 1961 års utgång. Bestämmelserna på skattesidan avses tillämpade första gången vid 1962 års taxering, dock med undantag för avtappningsregeln i 29 5 4 mom. som föreslås tillämpad först vid 1963 års taxering.
Det förhållandet, att olika provisorier påkallats, visar angelägenheten att avlösa gällande regler. Vid 1960 års taxering gällde en särskild förord- ning (SFS 1960: 41). Vid beräkning av avsättning till pensionsstiftelse var den skattskyldige befogad att i huvudsak bortse från att en s. k. SAF-klau- sul kunde vara fogad till pensionsutfästelsen. Svenska arbetsgivareförening- en har i en särskild framställning yrkat provisorisk lagstiftning för 1961 års taxering. För tjänstemannapension intjänad under år 1960 skulle av— sättning medges till FRI-stiftelse även om företagen icke kunde beräkna skattetak för dessa eller för övriga utfästelser. Skulle nuvarande regler be- stå, förefaller det icke osannolikt att provisorisk lagstiftning i ett eller an- nat hänseende kommer att yrkas också för nästa års taxering.
Utredningen är medveten om de olägenheter som är förenade med en tillämpning av de nya avsättningsreglerna första gången redan vid 1962 års taxering. Uträkningen av pensionsreservens storlek kräver tid. Det fin- nes endast få som är experter på denna uppgift. Men det är att märka att praktiska olägenheter av ungefär samma art skulle möta, om man i stället valde att låta nuvarande regler vara tillämpliga ännu ett beskatt- ningsår. Beträffande företag med räkenskapsår som avslutas före den 1 ok- tober 1961 kunde man likväl överväga att låta nuvarande regler få fortsatt tillämpning vid 1962 års taxering. Utredningen förutsätter, att frågan vid vilken tidpunkt de nya avsättningsreglerna bör träda i tillämpning kommer att belysas i olika remissyttranden.
Avtappningsregeln, som avser att överskott i pensionsstiftelse ovanför en viss gräns skall återföras när så fordras för bestridande av pensionsutgifter, föreslås tillämpad först vid 1963 års taxering. Detta innebär att företag, som icke gör anspråk på avsättning för det räkenskapsår som är föremål för taxe- ring år 1962, får god tid att verkställa erforderliga beräkningar av pensions- reservens storlek.
Utredningen avser att i början av hösten 1961 publicera tabeller för be- räkning av avdragsgillt belopp i syfte att underlätta företagens arbete med de nya beräkningarna.
Beträffande övergångsbestämmelserna punkt 1 hänvisas till vad som an— förts under motiven till förslaget om tillägg till 29 5 4 mom. och beträffan- de övergångsbestämmelserna punkt 2 till vad som anförts under motiven till förslaget om ändrad lydelse av anvisningspunkt 2 till 29 å. . Avslutningsvis må framhållas, att utredningen anser att punkt 2 av över- gångsbestämmelserna till 1955 års ändringar i kommunalskattelagen rö- rande pensionsstiftelses skattskyldighet och rätt till avdrag för avsättning till sådan stiftelse bör gälla även i framtiden. Med hänsyn till utredning-
ens förslag beträffande rätt till avdrag för avsättning för att trygga utgå- ende pension torde andra stycket av punkt 2 likväl kunna utgå som över- flödigt. För att undvika hänvisning föreslås, att nämnda övergångsbestäm- melse ersättes av förslagets övergångsbestämmelser punkt 3, där i tillämp— liga delar upprepas innehållet i den äldre bestämmelsen.
11—610168
KAPITEL VII
Särskilda yttranden
Av herrar Helmers och Hydén
Vi ha en från majoriteten avvikande uppfattning beträffande 2 & tredje stycket i förslaget till lag om pensionsstiftelses verksamhet. Det kan vis- serligen tänkas fall, där anknytningen av en pensionsutfästelsc till en stif- telse icke utgör något verkligt villkor för pensionsutfästelsen. Det kan ock— så tänkas situationer, där ifrågavarande anknytning sker under sådana förhållanden, att mottagaren av pensionsutfästelsen bör åtnjuta skydd med hänsyn till god tro. För dylika fall må självfallet kunna övervägas en be— stämmelse av nu aktuellt slag. Det kan dock icke rimligtvis komma i fråga att för övriga fall — d. v. 5. där såväl givare som mottagare av utfästelsen är ense om villkorets innebörd och betydelse — föreskriva en lagregel, som ändrar utfästelsens innebörd. Att en part på grund av en obestridligen helt frivillig rättshandling skulle bindas vid någonting som han icke utfäst sy- nes oss innebära ett ingrepp i själva den grundläggande avtalsfriheten.
A D herr Petterson
Utredningens huvudsakliga uppgift är att undersöka pensionsstiftelser— nas civilrättsliga och skatterättsliga problematik samt utarbeta förslag till lösning av hithörande spörsmål. Uppgiften kan anses vara särskilt bråds- kande i vad avser frågor som sammanhänger med anpassningen av be- fintlig privat tjänstepensionering till ATP samt till FRI-systemet och lik— nande system.
Anpassningsfrågorna, som utgör en mindre del av förevarande problem— komplex, är av jämförelsevis lätthanterlig beskaffenhet och kan lösas för sig. I övrigt erbjuder pensionsstiftelserna spörsmål av betydligt mera svår- bemästrad natur.
Det lämpligaste förfaringssättet vore enligt min mening att utredningen nu framlade ett förslag, som utan principiella ingrepp i de bestående stif- telsernas författningar siktade till en lösning av anpassningsfrågorna, och att övriga spörsmål sammanfördes till gemensam behandling i ett senare betänkande. Utredningens planläggning, enligt vilken dessa övriga spörs- mål delas upp på två eller tre lagstiftningsetapper, synes vara ägnad att försvåra enhetliga lösningar och skapa besvärligheter vid lagstiftningens tillämpning.
BILAGA 1
Statistiska undersökningar I. Pensionsstiftelser under tillsyn; uppgifter per den 31 december 1958
För att få kännedom om de befintliga pensionsstiftelsernas beskaffenhet och omfattning har utredningen inhämtat uppgifter i olika hänseenden från samtliga tillsynsmyndigheter. Beträffande de bundna stiftelserna, som obligatoriskt står un- der tillsyn, har fullständiga upplysningar erhållits genom försäkringsinspektionen. Rörande de fria stiftelserna har kompletta uppgifter icke stått att få genom till- synsmyndigheterna, ty sådana stiftelser kan vara undantagna från tillsyn. Efter 1955 års ändringar av kommunalskattelagen, enligt vilka —— bortsett från bank- aktiebolags och sparbankers pensionsstiftelser — tillsyn enligt 1929 års lag utgör en förutsättning för avdragsrätt vid avsättning till fria pensionsstiftelser, har lik— väl den ojämförligt största delen av de fria stiftelserna ställts under tillsyn. Om dessa stiftelser har uppgifter lämnats av överståthållarämbetet och länsstyrelserna. För fria stiftelser, som är knutna till bankaktiebolag och sparbanker, utgör tillsyn enligt 1929 års lag ej villkor för avdragsrätt. Dylika stiftelser står emellertid under viss tillsyn av bank- och fondinspektionen respektive sparbanksinspektionen. Från dessa myndigheter har uppgifter också införskaffats.
Det insamlade materialet, som underkastats hålkortsbearbetning hos statistiska centralbyrån, skall framläggas i det följande. Uppgifterna avser sålunda endast pensionsstiftelser under tillsyn och grundar sig på förhållandena den 31 december 1958.1 Alla belopp har avrundats till miljontals kronor med en decimal. Smärre differenser i det redovisade materialet är att tillskriva företagna avrundningar.
Antal A. !. Bundna pensionsstiftelser (bildade enligt 1937 års pensions— stiftelselag) ........................................ 1 020 2. Fria pensionsstiftelser (övriga pensionsstiftelser) ........ 6 181 7 201 B. 1. Rena pensionsstiftelser .............................. 6 518 (därav 1 020 bundna) 2. Stiftelser för både pensions- och andra personaländamål . 683 7 201 C. Stiftarföretaget (-en) utgöres av 1. aktiebolag (ej bankaktiebolag) ........................ 6 436 (därav 1 018 bundna) 2. bankaktiebolag eller sparbank ........................ 38 (därav 2 bundna)
1 Om kalenderår och räkenskapsår icke sammanfallit, avser redovisade belopp det räken— skapsår som utgått närmast före den 31 december 1958.
Antal
ekonomisk förening ................................. 196 annan juridisk person (ej handelsbolag och kommandit- bolag) ............................................. 227 handelsbolag, kommanditbolag eller fysisk person ....... 304
7 201
Allmänna pensionsstiftelser (avser alla anställda) ........ 5 319 (därav 545 bundna) Särskilda pensionsstiftelser för tjänstemän ............. 1 236 (därav 383 bundna) Särskilda pensionsstiftelser för arbetare ................ 291 (därav 41 bundna) Särskilda pensionsstiftelser för på annat sätt angiven grupp av anställda (t. ex. kvinnliga tjänstemän eller arbetare i viss sysselsättning) ...................................... 355 (därav 51
bundna) 7 201
ram
Enkla pensionsstiftelser (anknutna till endast ett företag) 6 556 (därav 1 020 bundna)
2. Gemensamma pensionsstiftelser (anknutna till flera företag,
t. ex. koncernföretag) ............................... 645
7 201
1. Pensionsstiftelser, vilkas stadgar innehåller allmän före- skrift om att stiftelsens medel, utom för att täcka löpande pensioner, får användas till betalning av premier för pen- sionsförsäkring ..................................... 5 350 2. Pensionsstiftelser, vilkas stadgar icke innehåller sådan före— skrift .............................................. 831 6 181 G.'
1. Pensionsstiftelser, vilkas stadgar innehåller särskild be— stämmelse om att stiftelsens tillgångar får —— helt eller delvis — användas till sådana pensioneringskostnader, som företaget (-en) kan komma att åläggas genom lagstiftning (jfr SAF—klausulen) ................................. 5 569 2. Pensionsstiftelser, vilkas stadgar icke innehåller sådan be- stämmelse ......................................... 612 6 181 Pensionsstiftelser, vilkas stadgar saknar såväl föreskrift enligt F 1 som bestämmelse enligt G 1 ....................... 231 H.!
1. Pensionsstiftelser, vilkas stadgar innehåller uttrycklig före- skrift om representation för de anställda i stiftelsens sty- relse ............................................... 2 721 | i ' Uppgifterna under F—H avser ej de bundna stiftelserna, som är helt reglerade i 1937 års , lag.
Antal
2. Pensionsstiftelser, vilkas stadgar icke innehåller sådan före—
skrift ..............................................
>— .
3 460 6 181
1. Pensionsstiftelser, till vilka avsättning ägt rum under 1958 1 533 (därav 62 bundna) Avsatl belopp: 577,6 miljoner kronor (därav 29,1 till bundna stiftelser)
2. Pensionsstiftelser, till vilka avsättning icke ägt rum under
1958 .............................................. Bundna K. stiftelser I. Stiftelsernas nettoförmögenhet (= brutto- förmögenhet — skulder) ............... 467,9 II. Stiftelsernas skulder .................. — III. Stiftelsernas brultoförmögenhet ......... 467,9 Därav i 1) fordringar på det egna företaget (de egna företagen) ...................... 451,1 2) reversfordringar som ej omfattas av 1) (0,03) 3) aktier i det egna företaget (de egna före- tagen) .............................. — 4) andra aktier ...................... —— 5) fastigheter ........................ — 6) obligationer ....................... 2,5 7) bankmedel eller kontanter .......... 12,8 8) kapitalförsäkringar ................ — 9) annat ............................ 1,5
L.
5 668 (därav 958 bundna) 7 201
Belopp i miljoner kronor
Fria stiftelser
5 456,4 44,3 5 500,7
4 431,4 248,4
55,2 224,4 87,2 227,4 208,5 1,0 19,9
Totalt
5 924,3
5 968,6
Fördelningen av stiftelsernas nettoförmögenhet pd rena pensionsstiftelser och stiftelser för både pensions- och andra personaländamål (jfr ovan under B)
Stiftelsetyp Sammanlagd netto- förmögenhet i mil— joner kronor
1. Rena pensionsstiftelser ........ 5 130,4 (därav 467,9 avseende bundna)
2. Stiftelser för både pensions— och andra personaländamål ........
794,0
Fordringar på det egna företaget (de egna före— tagen) 1 miljoner kronor 4 252,5 (därav 451,1 avseende bundna)
630,1
M.
Fördelningen av stiftelsernas nettoförmögenhet på olika företagstyper (jfr ovan under C)
Företagstyp
1. aktiebolag (ej bankaktiebolag) . .
2. bankaktiebolag eller sparbank . .
3. ekonomisk förening ........... 4. annan juridisk person (ej handels- bolag och kommanditbolag) . . . . 5. handelsbolag, kommanditbolag eller fysisk person .............
N.
Sammanlagd netto— förmögenhet i mil- joner kronor 5 146,0 (därav 466,1 avseende bundna stiftelser)
176,9 (därav 1,8 avseende bundna stiftelser)
333,2
199,0
69,3
Fordringar på det egna företaget (de egna före- tagen) 1 miljoner kronor 4 531,5 (därav 450,13 avseende bundna stiftelser) 4,5 (därav 0,8 av- seende bundna stiftelser)
230,2
70,8
45,5
Fördelningen av stiftelsernas nettoförmögenhet på allmänna och särskilda stiftelser (jfr ovan under D)
Stiftelsetyp
1. Allmänna pensionsstiftelser . . . .
2. Särskilda pensionsstiftelser för tjänstemän ...................
3. Särskilda pensionsstiftelser för ar— betare .......................
4. Särskilda pensionsstiftelser för på
annat sätt angiven grupp av an- ställda .......................
O.
Sammanlagd netto- förmögenhet i mil— joner kronor
4 471,2 (därav 224,0 avseende bundna)
986,5 (därav 148,4 avseende bundna)
287,2 (därav 78,0
avseende bundna)
179,3 (därav 17,4 avseende bundna)
Fordringar på det egna företaget (de egna före- tagen) 3 605,4 (därav 211,3 avseende bundna)
885,0 (därav 144,9 avseende bundna)
263,5 (därav 77,6
avseende bundna)
128,7 (därav 17,4 avseende bundna)
Fördelningen av stiftelsernas nettoförmögenhet på enkla och gemensamma stiftelser (jfr ovan under E)
Stiftelsetyp
1. Enkla pensionsstiftelser ........
2. Gemensamma pensionsstiftelser .
Sammanlagd netto- förmögenhet i mil»- joner kronor 4 086,3 (därav 467,9 avseende bundna) 1 838,0
Fordringar på det egna företaget (de egna före- tagen) i miljoner kronor 3 435,2 (därav 451,1 avseende bundna) 1 477,13
Sammanlagd netto— förmögenhet 1 mil- joner kronor
1. Stiftelser, vilkas tillgångar består uteslu- tande av fordringar på det egna företaget (de egna företagen) ......................... 5 442 3 392,0 2. Stiftelser, vilkas tillgångar består uteslutande av annat än fordringar på det egna företaget (de egna företagen) ...................... 544 458,0 3. Stiftelser, vilkas tillgångar består såväl av fordringar på det egna företaget (de egna fö— retagen) som av annat .................... 1 185 2 074,2 (fordringar på det egna före- taget eller de egna företagen: 1 490,2)
7 1713
1. Antalet stiftelser vilkas nettoförmögenhet uppgår till eller överstiger en mil- jon kronor: 822. ' 2. Antalet stiftelser vilkas nettoförmögenhet uppgår till högst 10 000 kronor: 186'.
II. Övriga pensionsstiftelser; uppgifter per den 31 december 1958
Till komplettering av det material som inkommit från tillsynsmyndigheterna har utredningen inhämtat uppgifter jämväl från landets taxeringsintendenten Pensionsstiftelser, som uppfyller de i gällande anvisningspunkt 6 till 53 5 kom- munalskattelagen uppställda rekvisiten, är skyldiga att erlägga skatt enbart för inkomst av fastighet. övriga pensionsstiftelser (icke-privilegierade pensionsstiftel— ser) är skattskyldiga för all inkomst. Nedan framlagda uppgifter från taxerings— intendenterna avser alla icke-privilegierade pensionsstiftelser, som vid 1959 års taxering taxemts för inkomst eller förmögenhet och som den 31 december 1958 icke stod under tillsyn. Siffrorna omfattar sålunda fria pensionsstiftelser som ej ingått i undersökningen vid I. A. Antalet pensionsstiftelser: 465 B. Antalet pensionsstiftelser där stiftarföretaget (—en) utgöres av 1) aktiebolag (ej bankaktiebolag): 420 2) bankaktiebolag eller sparbank: — 3) ekonomisk förening: — 4) annan juridisk person (ej handelsbolag och kommandit- bolag): 7 5) handelsbolag, kommanditbolag eller fysisk person: 38
1) Antalet pensionsstiftelser till vilka avsättning ägt rum under år 1958: 5 Avsatl belopp: 0,3 miljon kronor 2) Antalet pensionsstiftelser till vilka avsättning icke ägt rum under år 1958: 460
3 30 av de 7 201 stiftelserna saknar tillgångar. ' Motsvarande siffra beträffande bruttoförmögenheten är 184.
Belopp 1 miljoner kronor D. 1) Antalet pensionsstiftelser som tillgodoförts ränta på fordran på stiftarföretaget (-en) under år 1958: 170 Tillgodofört belopp: 0,9 miljon kronor 2) Antalet pensionsstiftelser som icke tillgodoförts sådan ränta: 295 E. I. Stiftelsernas nettoförmögenhet (= bruttoförmögenhet —— skulder) ........................................... 58,0 II. Stiftelsernas skulder ................................. 10,1 111. Stiftelsernas bruttoförmögenhet ........................ 68,0 Därav i 1) fordringar på det egna företaget (de egna företagen) . . 53,9 2) reversfordringar som ej omfattas av 1) .............. 0,4 3) aktier i det egna företaget (de egna företagen) ....... 2,8 4) andra aktier ..................................... 2,2 5) fastigheter ...................................... 4,7 6) obligationer ..................................... 1,4 7) bankmedel eller kontanter ........................ 2,7 8) kapitalförsäkringar ............................... — 9) annat .......................................... (0,03) F.
Fördelningen av stiftelsernas nettoförmögenhet på olika företagslyper (jfr ovan under B)
Företagstyp Sammanlagd Fordringar på nettoförmögen- det egna företa- het i miljoner get (de egna
kronor företagen) i mil- joner kronor
1. aktiebolag (ej bankaktiebolag) ................ 52,7 49,9 2. bankaktiebolag eller sparbank ................ — _ 3. ekonomisk förening ......................... — -— 4. annan juridisk person (ej handelsbolag och kom-
manditbolag) ............................... 1,8 1,1 5. handelsbolag, kommanditbolag eller fysisk person 3,4 2,9 G.
1. Antalet pensionsstiftelser vilkas nettoförmö- genhet uppgår till eller överstiger en milj on kro- nor: 5
2. Antalet pensionsstiftelser vilkas nettoförmö- genhet uppgår till högst 10 000 kronor: 265
III. Avsättningar till pensionsstiftelser under år 1959
Under I och II redovisat statistiskt material avser förhållandena den 31 decem- ber 1958. Det hade varit önskvärt, om uppgifterna i stället avsett förhållandena ett år senare, den 31 december 1959. Frågeformulär utsändes emellertid till de olika tillsynsmyndigheterna redan i början av 1960 och då fanns ännu ej på länge upp- gifter tillgängliga för år 1959. Det ansågs värdefullt för det fortsatta arbetet, att
' Motsvarande siffra beträffande bruttoförmögenheten är 20.
utredningen så snart som möjligt fick fram ett fullständigt siffermaterial och un- dersökningen kom därför att avse år 1958.
Utredningen har dock funnit det vara av intresse att få en uppfattning om stor- leken av avsättningarna till pensionsstiftelser år 1959 och av stiftelsernas netto- förmögenhet den 31 december nämnda år. Tillsynsmyndigheter och taxeringsin- tendenter har icke ansetts böra belastas med det omfattande arbete, som skulle krä- vas för att få exakta siffror i berörda två avseenden. Därför har uppgifter inhäm- tats på andra håll, varjämte utredningen gjort några egna smärre undersökningar. Det viktigaste av sålunda inhämtat material redovisas nedan. Belopp anges i mil- jontals kronor.
a) Avsättningar år 1959 till pensionsstiftelser under tillsyn knutna till börsnote- rade aktiebolag.
Utredningen har ur de börsnoterade aktiebolagensö förvaltningsberättelser in— hämtat uppgift om de avsättningar som dessa bolag gjort till sina pensionsstiftelser år 1959. För jämförelsens skull har även medtagits motsvarande siffror för år 1958 avseende nämnda bolag. Därjämte redovisas den behållning som fanns hos nu ifrågavarande stiftelser per den 31 december 1958. Uppgifterna beträffande 1958 har hämtats från utredningens statistiska material för detta år.
Avsättningar 1958
De börsnoterade aktiebolagen ..................................... 215,3 Totala avsättningar till pensionsstiftelser under tillsyn ................ 577,6 De börsnoterade aktiebolagens avsättningar utgjorde 37,3 procent av de
totala avsättningarna.
Nettoförmögenhet hos pensionsstiftelserna den 31 december
1958 De börsnoterade aktiebolagens stiftelser ............................. 1 766,2 Samtliga stiftelser under tillsyn .................................... 5 924,2 Behållningen hos de börsnoterade aktiebolagens stiftelser utgjorde 29,8 procent av behållningen hos samtliga stiftelser.
Avsättningar 1959
De börsnoterade aktiebolagen ...................................... 276,7
b) Undersökning gjord av Skandinaviska banken. Skandinaviska banken har låtit göra en undersökning rörande bruttovinstcns användning under åren 1957—1959 hos omkring 100 större svenska aktiebolag — därav en del utom börslistorna — fördelade på olika branscher.7 Bland annat läm- nas uppgift om avsättning till pensionsstiftelse. Resultatet av undersökningen re- dovisas i en tabell, som i sin helhet är av ett visst intresse, eftersom stiftelseav- sättningarna ställes i relation till en del andra poster.
1957 1958 1959
Avskrivningar: byggnader ...................... 114 119 161 maskiner ........................ 567 604 677 Avsättningar: pensionsstiftelse ................. 249 250 250 investeringsfond ................. 115 266 325 Skatter ....................................... 603 473 488 Redovisad vinst ............................... 528 491 529 Bruttovinst ................................... 2 176 2 203 2 430
' Antalet sådana aktiebolag uppgick vid undersökningstillfället till 135. Av dessa saknade 13 pensionsstiftelser. Övriga 122 aktiebolag hade, såvitt kunnat utrönas, 189 pensionsstiftelser. " Undersökningen är publicerad i Skandinaviska bankens kvartalsskrift nr 3/1960 s. 95. 12—610158
c) Uppgifter från statistiska centralbyrån.
Från statistiska centralbyråna har erhållits uppgift rörande avsättningar till pensions- och andra personalstiftelser gjorda under år 1958 och år 1959 av ett an— ta] större industriföretag (1 564 aktiebolag och ekonomiska föreningar med mer än 50 arbetare; några företag med lägre antal arbetare har dock medtagits). Cen- tralbyrån har endast siffror på den sammanlagda avsättningen till dessa slag av stiftelser. Emellertid torde avsättningarna till andra personalstiftelser än pensions- stiftelser avse blott en mycket liten del av de totala avsättningarna. Man kan där- för utgå från att siffrorna till alldeles övervägande del avser sådan avsättning, som skett till pensionsstiftelser. Det må nämnas, att uppgifterna omfattar flertalet stör- re företag inom samtliga industribranscher. Företagens avsättningar till pensions- och andra personalstiftelser utgjorde 381 miljoner kronor år 1958 (jfr totala av- sättningar till samtliga pensionsstiftelser år 1958, 578 miljoner kronor) och 425 miljoner kronor år 1959.
Enligt uppgift från statistiska centralbyrån har de ovan nämnda företagen gott- gjort sina pensions- och andra personalstiftelser ränta å skuld med 79 miljoner kronor år 1958 och med 102 miljoner kronor år 1959. Företagens nettoskuld till stiftelserna ökade med 393 miljoner kronor år 1958 och med 498 miljoner kronor år 1959.
De redovisade siffrorna rörande avsättningar till pensionsstiftelser år 1959 ty- der på att de totala avsättningarna detta år i varje fall icke minskat i förhållande till år 1958; snarare torde någon ökning ha skett under år 1959.
De totala avsättningarna år 1958 till pensionsstiftelser under och utom tillsyn var 578 miljoner kronor. 'Det synes rimligt antaga, att de totala avsättningarna till dessa stiftelser år 1959 utgjorde omkring 600 miljoner kronor.
Det är av intresse att försöka få fram en ungefärlig siffra på pensionsstiftelser- nas totala nettoförmögenhet den 31 december 1959. Därvid kan man utgå från deras nettoförmögenhet den 31 december 1958, som utgjorde 5 982 miljoner kronor. Härtill kan läggas ovan angivna siffra för 1959 års avsättningar, 600 miljoner kro- nor. Stiftelserna har även tillförts avkastning under år 1959, huvudsakligen i form av ränta på reverser. Å andra sidan torde medel ha frångått stiftelserna i synnerhet därigenom att företagen gottgjort sig ur stiftelserna för sina pensions- utgifter. Förmodligen har vad som tillförts stiftelserna under 1959 överstigit vad som frångått stiftelserna. Pensionsstiftelsernas nettoförmögenhet vid utgången av år 1959 kan under dessa antaganden beräknas till omkring 6 600 milj. kr.
Avslutningsvis må nämnas, att — såvitt framgår av hittills publicerade siffror rörande aktiebolags resultat för år 1960 _ avsättningar till pensionsstiftelser detta år på något undantag när skett i mycket begränsad omfattning.
' Statististiska centralbyrån infordrar årligen uppgifter ur företagens årsredovisningar samt bearbetar dessa i olika hänseenden. Uppgifter inkommer dock ej från samtliga företag.
BILAGA 2
Avdragsgill reserv och intjänad del av pension enligt
olika metoder
För att belysa olika tänkbara metoder har avdragsgill reserv och dess motsvarig- het i en verklig eller tänkt intjänad del av pension (en från pensionsåldern årli- gen utgående livränta) beräknats för ett antal typiska fall. Exempel 5 illustreras även grafiskt.
Metod A (skatteschahlonen)
Den avdragsgilla reserven är det belopp som erhålles vid tillämpning av nuva— rande schablonregler i anvisningspunkt 2 till 29 & kommunalskattelagen. För jäm- förelsens skull anges även vad som skulle motsvara intjänad del av pension, d. v. 5. den livränta som kan förvärvas mot en engångspremie till den avdragsgilla reser- vens belopp.
Metod B (försäkringsbolagens metod)
Denna metod föreskrives i 8 & av 1937 års lag om aktiebolags pensions- och andra personalstiftelser. Samma metod ligger också till grund för den subsidiära regeln i nyssnämnda anvisningspunkt.
Metod C (lineära nuvärdesmetoden)
Vid denna metod, som finnes upptagen i 9 5 andra stycket förslaget till lag om pensionsstiftelses verksamhet, beräknas till skillnad från de föregående metoderna den avdragsgilla reserven med utgångspunkt från intjänad del av utlovad pension. Dennas belopp erhålles som framgår av benämningen genom lineär interpolation med utgångspunkt från det vid beräkningstillfället gällande pensionslöftet. Den av- dragsgilla reserven är i detta fall kapitalvärdet av den intjänade delen av utlovad pension. Vid tillämpning av metoden antages, att anställning icke sker tidigare än 40 år före pensionsålderns inträde. Med andra ord, man bortser från tjänsteår som ligger fjärmare än 40 år före nämnda ålder.
De i bilagan redovisade exemplen är beräknade på grundval av samma antagan- den om förräntning och dödlighet som för närvarande tillämpas av SPP. Intet sä- kerhets- eller omkostnadstillägg är applicerat.
Samtliga exempel är på några punkter verklighetsfrämmande. Hänsyn har sålun- da icke tagits till den reduktion av pensionen som enligt den centrala uppgörel- sen om kompletterande pensioner av den 30 juni 1960 inträder efter uppnådda 67 års ålder. Icke heller har beaktats det förhållandet, att vanliga lönehöjningar efter viss ålder endast i viss utsträckning anses pensionsgrundande.
Exempel 1
Löneförlopp för manlig civilingenjör (konstruktör) med snabb karriär. Anställd 1947 vid 28 års ålder. Pensionsåldern är 65 år. Ålderspension antages utgöra 65 procent av lönen. Angivna årslöner har för tiden t. o. m. 1959, när mannen fyllde 40 år, statistiskt underlag. Löneökning därefter har beräknats på följande sätt. Mellan 40 och 50 år förutsättes befordrings- och ålderstillägg samt en årlig gene- rell höjning med 3 procent. Mellan 50 och 65 år beräknas lönen årligen öka med 3 procent.
Ålder, Årslön, Avdragsgill reserv Intjänad del av pensionen år kr. A B C A B C 28 6 000 —— — — — — —— 29 7 300 2 524 689 414 641 175 105 30 9 000 3 890 1 549 1 038 959 382 256 31 10 500 5 836 2 649 1 977 1 399 635 474 32 12 000 8 060 3 988 3 167 1 878 929 738 33 14 000 10 678 5 553 4 656 2 417 1 257 1 054 34 15 600 14 220 7 465 6 710 3 128 1 642 1 476 35 17 500 17 866 9 673 8 975 3 818 2 067 1 918 36 19 500 22 378 12 249 11 844 4 646 2 543 2 459 37 22 000 27 620 15 239 15 289 5 570 3 073 3 083 38 24 500 34 283 18 769 19 733 6 714 3 676 3 865 39 27 500 41 759 22 880 24 888 7 943 4 352 4 734 40 31 500 51 008 27 678 31 386 9 421 5 112 5 797 41 35 500 63 309 33 483 40 120 11 352 6 004 7 194 42 39 500 77 038 40 348 50 155 13 409 7 023 8 730 43 44 000 92 253 48 403 61 615 15 585 8 177 10 409 44 47 500 110 261 57 777 75 450 18 074 9 471 12 368 45 51 000 127 396 68 422 89 211 20 260 10 881 14 187 46 54 000 146 079 80 384 104 568 22 530 12 398 16 128 47 57 000 164 847 93 670 120 512 24 654 14 009 18 023 48 59 500 185 124 108 337 138 146 26 838 15 706 20 028 49 62 500 205 279 124 405 156 249 28 839 17 477 21 951 50 64 500 228 739 142 144 177 503 31 128 19 344 24 156 51 66 400 250 108 161 349 197 767 32 958 21 262 26 061 52 68 400 272 521 182 083 219 497 34 759 23 224 27 996 53 70 500 296 868 204 567 243 441 36 633 25 243 30 040 54 72 600 323 314 229 005 269 880 38 577 27 324 32 201 55 74 800 351 594 255 677 298 639 40 542 29 482 34 436 56 77 000 382 367 284 929 330 412 42 581 31 730 36 795 57 79 300 415 310 317 079 364 997 44 635 34 078 39 228 58 81 700 451 179 352 642 403 227 46 763 36 550 41 793 59 84 200 490 308 392 299 445 518 48 967 39 179 44 494 60 86 700 533 081 436 909 492 349 51 250 42 004 47 334 61 89 300 579 239 487 519 543 644 53 553 45 073 50 262 62 92 000 629 800 545 829 600 597 55 932 48 475 53 339 63 94 700 685 368 614 565 663 893 58 397 52 364 56 567 64 97 600 745 819 698 493 733 676 60 881 57 018 59 890 65 —— 812 356 812 356 812 356 63 440 63 440 63 440
Exempel 2
Löneförlopp för manlig gymnasieingenjör. Anställd 1945 vid 26 års ålder. Pen- sionsåldern är 65 år. Ålderspension antages utgöra 65 procent av lönen. Angivna årslöner har för tiden t. o. m. 1959, när mannen fyllde 40 år, statistiskt underlag. Löneökning därefter har beräknats på följande sätt. Mellan 40 och 50 år förut- sättes ålderstillägg samt en årlig generell höjning med 3 procent. Mellan 50 och 65 år beräknas lönen årligen öka med 3 procent.
Ålder, Årslön, Avdragsgill reserv Intjänad del av pensionen år kr. A B C A B C 26 5 400 —— — — — A — 27 7 600 1 103 569 335 297 153 90 28 10 000 2 364 1 3% 969 617 365 253 29 11 600 4 206 2 521 1 970 1 068 640 500 30 12 900 6 181 3 863 3 134 1 524 953 773 31 14 000 8 365 5 406 4 484 2 005 1 296 1 075 32 15 000 10 746 7 151 6 009 2 504 1 666 1 400 33 16 000 13 348 9 069 7 731 3 022 2 053 1 750 34 17 100 16 251 11 193 9 702 3 575 2 462 2 134 35 18 300 19 584 13 547 12 003 4 185 2 895 2 565 36 19 600 23 401 16 161 14 692 4 858 3 355 3 050 37 21 400 27 762 19 077 17 822 5 598 3 847 3 594 38 23 600 33 348 22 399 21 852 6 531 4 387 4 280 39 25 400 40 225 26 234 26 881 7 651 4 990 5 113 40 27 600 47 113 30 526 32 085 8 702 5 638 5 926 41 29 300 55 470 35 424 38 480 9 947 6 352 6 900 42 30 500 63 584 40 848 44 886 11 067 7 110 7 813 43 31 700 71 233 46 740 51 150 12 034 7 896 8 641 44 32 800 79 438 53 080 58 009 13 022 8 701 9 509 45 34 000 87 971 59 945 65 316 13 990 9 533 10 387 46 35 100 97 386 67 358 73 485 15 020 10 389 11 334 47 36 200 107 151 75 356 82 142 16 025 11 270 12 285 48 37 600 117 570 83 974 91 554 17 045 12 174 13 273 49 38 700 129 723 93 391 102 602 18 224 13 120 14 414 50 39 900 141 635 103 543 113 750 19 275 14 091 15 480 ' 51 41 100 154 718 114 565 126 160 20 388 15 097 16 625 j 52 42 300 168 684 126 519 139 636 21 515 16 137 17 810 * 53 43 600 183 590 139 525 154 258 22 654 17 217 19 035 i 54 44 900 199 950 153 726 170 539 23 857 18 342 20 348 » 55 46 300 217 446 169 283 188 198 25 074 19 520 21 701 56 47 600 236 679 186 439 207 891 26 357 20 762 23 151 57 49 100 256 737 205 313 228 816 27 593 22 066 24 592 f 58 50 500 279 355 226 347 252 648 28 954 23 460 26 186 * 59 52 100 303 067 249 794 278 121 30 267 24 947 27 776 60 53 600 329 852 276 339 307 076 31 712 26 567 29 522 61 55 200 358 099 306 499 338 179 33 108 28 337 31 266 62 56 900 389 305 341 347 372 931 34 574 30 315 33 120 63 58 600 423 885 382 665 411 795 36 117 32 605 35 087 64 60 400 461 510 433 444 454 674 37 673 35 382 37 115 —— 502 728 502 728 502 728 39 260 39 260 39 260
Exempel 3
Löneförlopp för manlig kamrer. Anställd 1945 vid 26 års ålder. Pensionsåldern är 65 år. Ålderspensionen antages utgöra 65 procent av lönen. Angivna årslöner har för tiden t. o. m. 1959, när mannen fyllde 40 år, statistiskt underlag. Löneök- ning därefter har beräknats på följande sätt. Mellan 40 och 50 år förutsättes å1- derstillägg samt en årlig generell höjning med 3 procent. Mellan 50 och 65 år be- räknas lönen årligen öka med 3 procent.
Ålder, Årslön, Avdragsgill reserv Intjänad del av pensionen år kr. A B C A B C 26 4 600 — — — —— — — 27 5 100 940 484 287 252 130 77 28 5 600 1 586 1 042 . 651 414 272 170 29 6 200 2 355 1 667 1 103 598 423 280 30 6 900 3 304 2 375 1 674 815 586 413 31 7 600 4 474 3 199 2 398 1 073 767 575 32 8 600 5 834 4 138 3 262 1 359 964 760 33 9 600 7 653 5 239 4 431 1 733 1 186 1 003 34 10 400 9 751 6 520 5 819 2 145 1 434 1 280 35 11 400 11 910 7 955 7 300 2 545 1 700 1 560 36 12 500 14 578 9 595 9 152 3 027 1 992 1 900 37 14 000 17 705 11 470 11 361 3 570 2 313 2 291 38 15 400 21 816 13 673 14 296 4 273 2 678 2 800 39 17 000 26 248 16 198 17 544 4 993 3 081 3 337 40 18 800 31 532 19 100 21 465 5 826 3 529 3 966 41 20 800 37 784 22 497 26 211 6 775 4 034 4 700 42 22 800 45 138 26 427 31 868 7 857 4 600 5 547 43 24 400 53 250 30 970 38 239 8 996 5 232 6 460 44 26 000 61 145 36 029 44 661 10 023 5 906 7 321 45 27 200 69 733 41 691 51 771 11 089 6 630 8 233 46 28 600 77 909 47 868 58 780 12 016 7 383 9 066 47 29 800 87 308 54 681 66 938 13 058 8 178 10 011 48 30 900 96 784 62 101 75 372 14 031 9 003 10 927 49 32 000 106 607 70 164 84 315 14 977 9 857 11 845 50 33 000 117 114 78 920 94 050 15 938 10 740 12 799 51 34 000 127 962 88 400 104 343 16 862 11 649 13 750 52 35 000 139 544 98 670 115 519 17 798 12 585 14 734 53 36 100 151 906 109 824 127 628 18 745 13 552 15 749 54 37 100 165 555 121 979 141 205 19 753 14 554 16 848 55 38 300 179 671 135 227 155 503 20 718 15 593 17 931 56 39 400 195 784 149 828 171 954 21 803 16 685 19 149 57 40 600 212 509 165 890 189 421 22 839 17 829 20 358 58 41 800 230 994 183 711 208 922 23 942 19 041 21 654 59 43 100 250 855 203 584 230 209 25 053 20 332 22 991 60 44 300 272 872 226 006 254 028 26 234 21 728 24 422 61 45 700 295 967 251 358 279 501 27 363 23 239 25 841 62 47 100 322 305 280 768 308 760 28 624 24 935 27 421 63 48 500 350 879 315 533 340 884 29 896 26 885 29 045 64 49 900 381 966 358 140 376 217 31 180 29 235 30 715 65 — 415 333 415 333 415 333 32 435 32 435 32 435
Exempel 4
Löneförlopp för manlig jägmästare. Anställd 1944 vid 40 års ålder. Pensions- åldern är 65 år. Ålderspension antages utgöra 65 procent av lönen. Angivna års- löner har för tiden t. o. m. 1959, när mannen fyllde 55 år, statistiskt underlag. Mellan 55 och 65 år antages lönen årligen öka med 3 procent.
Ålder, Årslön, Avdragsgill reserv Intjänad del av pensionen kr. A B C A B C
8 328 —— — — —— — — 10 068 16 737 1 751 1 210 3 001 314 217 11 688 21 848 3 941 3 010 3 803 686 524 13 200 27 297 6 588 5 398 4 612 1 113 912 15 072 33 078 9 681 8 376 5 422 1 587 1 373 16 212 40 424 13 381 12 319 6 429 2 128 17 244 46 437 17 512 16 397 7162 2 701 20 448 52 643 22 092 20 989 3 304 24 912 66 410 27 867 29 336 4 040 25 884 85 949 35 427 41 492 4 977 26 796 94 728 43 604 49 453 5 934 29 976 103 903 52 422 58 151 6 908 31 956 123 026 62 997 73 322 8 035 34 152 138 692 74 929 87 530 9 246 36 108 156 623 88 471 104 185 10 556 37 800 174 866 103 712 122 123 11 959 38 940 193 228 120 689 141 207 13 440 40 104 210 028 139 204 160 140 14 961 41 304 228 176 159 523 181 087 16 534 42 540 247 882 181 956 204 305 18 172 43 824 269 326 206 929 230 094 19 894 45 132 292 791 235 058 258 810 21 732 46 488 318 301 267 155 290 688 23 726 47 880 346 317 304 618 326 272 25 955 49 320 377 083 350 018 366 005 28 572
— 410 506 410 506 410 506 32 058
Exempel 5
Löneförlopp för manlig jägmästare. Anställd 1944 vid 45 års ålder. Pensions- åldern är 65 år. Ålderspension antages utgöra 20/30 av 65 procent av lönen. An- givna årslöner har för tiden t. o. m. 1959, när mannen fyllde 60 år, statistiskt un- derlag. Mellan 60 och 65 år antages lönen årligen öka med 3 procent.
Ålder, Årslön, Avdragsgill reserv Intj änad del av pensionen år kr. A B C A B C 45 12 360 — — — —— —— — 46 13 272 23 602 2 367 1 738 3 640 365 268 47 14 316 27 010 5 002 3 845 4 039 748 575 48 15 384 30 999 7 932 6 422 4 494 1 150 931 49 17 016 35 382 11 211 9 489 4 971 1 575 1 333 50 17 880 41 519 15 012 13 550 5 650 2 043 1 844 51 18 612 46 221 19176 17 636 6 091 2 527 2 324 52 21 612 50 924 23 701 22 133 6 495 3 023 2 823 53 25 980 62 532 29 385 30 357 7 716 3 626 3 746 54 26 568 79 430 36 860 42 459 9 477 4 398 5 066 55 27 132 85 779 44 844 49 926 9 891 5 171 5 757 56 30 168 92 462 53 385 58 063 10 297 5 945 6 466 57 32 064 108 478 63 810 72 984 11 659 6 858 7 844 58 34 152 121 616 75 777 87 133 12 605 7 854 9 031 59 36 108 136 636 89 686 103 725 13 646 8 957 10 359 60 37 800 152 405 105 815 122 063 14 652 10 173 11 735 61 38 940 168 367 124 386 141 735 15 566 11 500 13 104 62 40 104 183 086 145 367 161 502 16 260 12 910 14 343 63 41 304 199 169 169 521 183 557 16 970 14 444 15 640 64 42 540 216 858 198 371 208 294 17 702 16 193 17 003 65 — 236 049 236 049 236 049 18 434 18 434 18434
Grafisk illustration av den avdragsgilla reservens tillväxt i exempel 5
, ___ ————— Iwam-
'_f ___—_- ——1Wlkr
,,,_____ —— , _, mur
45 " ' ' ' ' ' "' ' 'ful-"' ' ' 55h_ '_'" "'”A ' " " i??? ' # ___..1W11.-. "'_ 6551-
Exempel 6
Löneförlopp för kvinnlig tjänsteman som successivt befordras från maskinskri- verska till kvalificerad sekreterare, en för kvinnliga tjänstemän mycket snabb kar- riär. Anställd 1945 vid 26 års ålder. Pensionsåldern är 60 år. Ålderspension anta- ges utgöra 65 procent av lönen. Angivna årslöner har för tiden t. o. m. 1959, när kvinnan fyllde 40 år, statistiskt underlag. Löneökning därefter har beräknats på följande sätt. Mellan 40 och 50 år förutsättes befordrings- och ålderstillägg samt en årlig generell höjning med 3 procent. Mellan 50 och 60 år antages lönen årligen öka med 3 procent.
Ålder, Årslön, Avdragsgill reserv Intjänad del av pensionen år kr. A B C A B C 26 3 700 — — — — — -— 27 4 300 1 322 681 433 214 110 70 28 4 900 2 332 1 495 1 043 367 235 164 29 5 800 3 590 2 453 1 838 549 375 281 30 6 800 5 383 3 624 2 985 801 539 444 31 7 800 7 677 5 052 4 492 1 109 731 650 32 8 800 10 416 6 750 6 359 1 466 950 895 33 9 800 13 615 8 736 8 597 1 864 1 196 1 177 34 10 700 17 298 11 039 11 257 2 303 1 470 1 499 35 11 600 21 282 13 659 14 215 2 756 1 769 1 841 36 12 400 25 736 16 593 17 609 3 242 2 090 2 218 37 13 300 30 438 19 853 21 290 3 729 2 432 2 608 38 14 100 35 879 23 496 25 620 4 274 2 799 3 052 39 14 800 41 566 27 530 30 258 4 815 3 189 3 505 40 15 600 47 434 31 910 35 169 5 342 3 594 3 961 41 16 100 54 121 36 739 40 848 5 926 4 023 4 473 42 16 700 60 233 41 896 46 264 6 412 4 460 4 925 43 17 100 67 151 47 468 52 455 6 949 4 912 5 428 44 17 600 73 681 53 403 58 504 7 410 5 371 5 884 45 18 200 81 054 59 749 65 417 7 922 5 840 6 394 46 18 700 89 380 66 630 73 264 8 489 6 328 6 958 47 19 300 97 732 74 009 81 368 9 018 6 829 7 508 48 19 800 107 151 82 020 90 578 9 603 7 351 8 118 49 20 500 116 582 90 638 100 024 10 147 7 889 8 706 50 21 100 127 821 100 060 111 301 10 802 8 456 9 406 51 21 700 139 139 110 376 122 944 11 413 9 054 10 085 52 22 400 151 156 121 614 135 507 12 033 9 681 10 787 53 23 100 164 663 134 047 149 702 12 716 10 352 11 561 54 23 700 179 052 147 871 165 110 13 409 11 074 12 365 55 24 500 193 556 163 154 180 992 14 052 11 845 13 140 56 25 200 210 707 180 576 199 752 14 823 12 703 14 052 57 26 000 228 126 200 433 219 220 15 543 13 656 14 936 58 26 700 247 654 223 818 241 195 16 333 14 761 15 907 59 27 500 267 571 251 880 263 995 17 071 16 070 16 843 60 — 289 804 289 804 289 804 17 875 17 875 17 875
Exempel 7
Löneförlopp för obefordrad kvinnlig rutinkontorist. Anställd 1945 vid 26 års ålder. Pensionsåldern är 60 år. Ålderspension antages utgöra 65 procent av lönen. Angivna årslöner har för tiden t. o. m. 1959, när kvinnan fyllde 40 år, statistiskt underlag. Mellan 40 och 60 år antages lönen årligen öka med 3 procent.
Ålder, Årslön, Avdragsgill reserv Intjänad del av pensionen år kr. A B C A B C 26 3 600 — — -— — — — 27 4 000 1 286 662 427 208 107 69 28 4 400 2 170 1 419 973 341 223 153 29 4 800 3 224 2 276 1 648 493 348 252 30 5 200 4 455 3 240 2 467 663 482 367 31 5 700 5 871 4 320 3 435 849 625 497 32 6 200 7 612 5 549 4 647 1 071 781 654 33 6 700 9 593 6 932 6 063 1 313 949 830 34 7 300 11 826 8 479 7 698 1 575 1 129 1 025 35 7 900 14 519 10 238 9 698 1 880 1 326 1 256 36 8 500 17 527 12 210 11 988 2 208 1 538 1 510 37 9 100 20 865 14 425 14 596 2 556 1 767 1 788 38 9 600 24 549 16 890 17 528 2 924 2 012 2 088 39 10 200 28 300 19 596 20 598 3 278 2 270 2 386 40 10 800 32 691 22 596 24 239 3 682 2 545 2 730 41 11 100 37 469 25 917 28 292 4 103 2 838 3 098 42 11 500 41 527 29 459 31 892 4 421 3 136 3 395 43 11 900 46 242 33 262 36 123 4 785 3 442 3 738 44 12 200 51 275 37 375 40 716 5 157 3 759 4 095 45 12 600 56 185 41 763 45 334 5 492 4 082 4 431 46 13 000 61 879 46 508 50 731 5 877 4 417 4 818 47 13 400 67 942 51 620 56 562 6 269 4 763 5 219 48 13 700 74 395 57 172 62 885 6 668 5 124 5 636 49 14 100 80 665 63 098 69 210 7 021 5 492 6 024 50 14 500 87 916 69 531 76 571 7 430 5 876 6 471 51 14 900 95 617 76 546 84 482 7 843 6 279 6 930 52 15 400 103 789 84 191 93 047 8 262 6 702 7 407 53 15 800 113 206 92 675 102 931 8 743 7 157 7 949 54 16 300 122 469 102 004 112 953 9 172 7 639 8 459 55 16 800 133 121 112 466 124 463 9 665 8 165 9 036 56 17 300 144 485 124 298 136 978 10 164 8 744 9 636 57 17 800 156 610 137 849 150 472 10 670 9 392 10 252 58 18 400 169 548 153 660 165 123 11 182 10 134 10 890 59 18 900 184 393 173 291 181 958 11 764 11 056 11 609
60 — 199174 199 174 199174 12 285 12 285 12 285
BILAGA 3
Difinition av vissa försäkringstekniska begrepp
tjänstepensionering kan åstadkommas genom försäkring hos försäkringsinrätt- niig eller handhavas i arbetsgivarens egen regi. Vid den senare metoden ger emel- lenid arbetsgivaren i regel arbetstagarna utfästelser som kan ha samma form och imehåll som ett försäkringsavtal. Det är därför naturligt att man på tjänstepen- sicneringens område använder samma begrepp, vare sig pensioneringen sker via en försäkringsinrättning eller i egen regi. Vid den senare metoden anlitas så gott son alltid en pensionsstiftelse som ett arbetsgivarens pensionsorgan, och det har dä'för varit nödvändigt att även i pensionsstiftelseutredningens betänkande an- vända termer, hämtade från försäkringstekniken. För en icke fackman kan dessa temier behöva förklaras. Avsikten har varit att så skulle ske i denna bilaga till be- täikandet.
Vid den definition av olika försäkringstekniska begrepp som sålunda här skall lämnas kan det vara ändamålsenligt att som utgångspunkt välja ålderspensionsför— sälringen. Ålderspensionen utgör ju själva kärnan i en pensioneringsanordning. Försäkringsformen i fråga är därjämte till konstruktionen enkel.
Utom ålderspension brukar pensionering även omfatta invalidpension och fa- miljepension. Att taga ålderspensionsförsäkringen till utgångspunkt för redogörel- ser må motiveras även därav, att de övriga komponenterna i en fullständig pen- sioneringsplan, familjepensionsförsäkring och invalidpensionsförsäkring, inte ak- tualiserar särskild försäkringstekniska begrepp av betydelse i förevarande sam- manhang. I förbigående må emellertid här nämnas, att invalidpensionsförsäkringen och familjepensionsförsäkringen har den egenskapen gemensam _ och de skiljer Sig härigenom på ett markant sätt från ålderspensionsförsäkringen _— att »försäk- ringsfallet», d. v. 5. den händelse som gör att försäkringen träder i funktion, som utlöser försäkringen, kan inträffa när som helst under försäkringstiden. Försäk- ringsgivaren måste alltid vara beredd att genast kunna ställa medel till förfogan- de. Av familje- och invalidpensionsförsäkringens egenskap att vara »riskbetonade» följer, att vid dessa former fonderingshehovet är jämförelsevis ringa.
Sedan definition av de försäkringstekniska begrepp vilka förekomma i betän- kandet lämnats, skall ett avsnitt ägnas pensionering i egen regi och visas hur vissa begrepp överförts till sådan pensionering från »försäkringspensioneringen».
Kapitalvärde, nuvärde, diskonterat värde. Engångspremie
Som bekant är kapitalvärdet (nuvärdet, diskonterade värdet)1 av en krona som förfaller till betalning om ett visst antal år, säg 30, det belopp som med ränta på 1 ränta i 30 år växer till en krona. Är räntefoten 3 %, blir kapitalvärdet TW eller 0,412 kronor. ,
Inom livförsäkringstekniken har man utvidgat kapitalvärdesbegreppet på föl- jande sätt. Genom statistiska metoder skaffar man sig 5. k. dödlighets- och livs- längdstabeller. Bland annat konstrueras tabeller av vilka man kan utläsa, hur många av t. ex. 1 000 nu 35—åriga män som kan beräknas leva kvar om ett är, två år 0. s. v. Antag att enligt en viss dödlighetstabell av de 1 000 35-åringarna 823
1 I fortsättningen skall av dessa synonymer »kapitalvärde» användas.
lever kvar om 30 år (vid 65 års ålder).2 Skall var och en av de vid 65 års ålder kvarlevande erhålla 1 krona, behövs nu tydligen, om man räknar med 3 % ränta på ränta, ett kapital av 0,412 gånger 823 kronor eller 339 kronor. Har någon lovat att om 30 år betala 1 krona till var och en av 1 000 nu levande 35-åringar, bör han med de gjorda antagandena om ränta och dödlighet reservera 339 kronor, och har någon till en 35-åring lovat att betala 1 000 kronor om 30 är, bör han likaledes re- servera 339 kronor. Man säger, att kapitalvärdet av 1 000 kronor att utbetalas vid 65 års ålder för en nu 35-årig person är 339 kronor. Önskar en 35-årig person hos en försäkringsinrättning teckna en försäkring på 1 000 kronor att utfalla vid 65 års ålder, kan han vid de antagna försäkringstekniska grunderna göra detta genom att erlägga 339 kronor.3 De 339 kronorna utgör engångspremie): för försäkringen.
På samma sätt som nyss kan en 35-åring teckna en försäkring på 1 000 kronor att utbetalas om han lever vid 66 år, 67 år 0. s. v. och på så sätt skaffa sig en liv- ränta eller —— som man även uttrycker det — en pension från 65 års ålder.
Arvsvinsf
Inom ett kollektiv för beredande av ålderspension (t. ex. inom ett försäkrings— bolag) får de som dör ej ut någonting. Deras insatser, vederbörligen förräntade, tillfaller de kvarvarande till fördelning sinsemellan. De kvarvarande får »ärva» de avlidna. I det nyssnämnda exemplet får 823 personer dela på vad 1 000 har sat- sat. Man brukar uttrycka detta så, att en gjord insats inte endast växer med ränta utan även med arvsvinst. Ett belopp av 339 kronor, insatt av en 35-åring, har, för att uttrycka förhållandet på ett annat sätt, vid 65 års ålder på grund av ränta och arvsvinst vuxit till 1 000 kronor.
Fortlöpande lika stora premier
Pensionsförsäkring för arbetstagare tecknas i regel inte mot engångspremie utan mot fortlöpande premie (eller avgift), vars erläggande då blir ett i försäkringsav— talet ingående åtagande från försäkringstagarens sida. Premie betalas t. ex. en gång om året (årspremie). Med hjälp av en tabell över antalet kvarlevande i olika åldrar av ett visst utgångsbestånd och en räntetabell kan man på alldeles samma sätt som nyss bestämma den fortlöpande premien. Bestämningen sker med ut- gångspunkt från villkoret, att kapitalvärdet av årsavgifterna skall vara lika med kapitalvärdet av utfästelsen d. v. s. engångspremien. Bibehålles exemplet med den 35-årige mannen, för vilken det gällde att bereda en pension av 1 000 kronor om året från 65 års ålder, blir enligt samma grunder som nyss värdet av engångspre- mien 4140 kronor. Kapitalvärdet av 1 krona att erläggas till 65 års ålder (eller dödsfall dessförinnan) är 18,96 kronor. Antages att årspremien är x kronor, er— hålles följande ekvation: 4 140 — x - 18,96 = 0 (premieekvationen). Den sökta pre-
4 140
mien blir alltså eller 218,35 kronor.
!
Premiereserv
Antag att en försäkring avseende ålderspension ä 1 000 kronor om året från 65 års ålder har tecknats för en 35-årig man och att engångspremie har erlagts. Denna är enligt ovan 4140 kronor. Detta belopp utgör försäkringsinrättningens
= Dödlighetstaheller upprättas från tid till annan dels av statistiska centralbyrån, dels av försäkringsbolagen. Statistiska centralbyråns tabeller avspeglar befolkningsdödligheten. Försäk- ringsbolagens tabeller åter måste vara så konstruerade att de kan beräknas vara betryggande för olika förekommande försäkringsformer. Härav följer bl. a., att enligt en dödlighetstabell avsedd för ålderspensionsförsäkring »antalet kvarlevande» blir något större än enligt en tabell upprättad på grundval av befolkningsdödligheten. Den för ovanstående exempel valda tabellen är den bl. a. av SPP använda tabellen med beteckningen P 55.
3 Här bortses från förvaltningskostnader.
skuld till försäkringstagaren vid teckningstillfället. Allt efter som tiden går ökar skulden. Dels förräntas nämligen skulden, dels tillkommer arvsvinst på grund av beräknade dödsfall. Efter 10 år har skulden vuxit till 5705 kronor, efter 20 år till 8067 kronor och efter 30 år till 12 213 kronor. Efter förloppet av den sist- nämnda tiden inträffar försäkringsfallet, pensionsåldern har uppnåtts, och livrän- tan börjar utgå. Nu avtar skulden år efter år. Den omnämnda skulden kallas pre- miercserv, i detta fall, när engångspremie erlagts, ibland engångspremiereseru. Vid försäkring med fortlöpande lika stora premier bestämdes som nyss nämn- des premien i det föreliggande fallet enligt ekvationen 4140 _ x - 18,96 = 0. Detta innebär, att försäkringsgivarens skuld till försäkringstagaren, premiereser- ven, vid teckningstillfället är noll. Jämvikt råder mellan försäkringsgivarens utfäs- telse och de prestationer försäkringstagaren måste fullgöra för att utfästelsen inte skall annulleras. Hålles försäkringen vid makt och pensionsåldern rycker när- mare, stiger som nyss har visats kapitalvärdet av utfästelserna. Samtidigt avtar kapitalvärdet av försäkringstagarens åtagande (det återstår färre premier att be- tala). Nu råder alltså inte längre jämvikt mellan de båda posterna, utan kapital- värdet av utfästelserna är större än kapitalvärdet av återstående premier. En för- säkringsgivarens skuld till den försäkrade har uppstått. Som vid engångspremie kallas denna skuld för premiereserv. Premiereserven vid varje tillfälle är lika med kapitalvärdet av försäkringsgivarens utfästelser minus kapitalvärdet av återstå- ende premier. I det ovan angivna exemplet med 35-åringen blir premiereserven ef- ter 10 år 2 578 kronor, efter 20 år 6 263 kronor och efter 30 år 12 213 kronor.
Prospektivt och retrospektivt betraktelsesätt
Tidigare har nämnts, att premiereserven vid engångspremie är lika med kapi- talvärdet av utfästelsen. Detta kallas för prospektiv bestämning av premiereserven. Å andra sidan har sagts, att premiereserven växer med tiden på grund av tillförd ränta och arvsvinst. Enligt detta betraktelsesätt säges premiereserven vara retro- spektivt bestämd. De båda metoderna leder uppenbarligen i förevarande fall till samma resultat.
Även i fråga om försäkring med fortlöpande premiebetalning kan premiereser- ven bcräknas såväl prospektivt som retrospektivt. Det förra sättet, som redan har beskrivits, är av skäl som strax skall framgå det vanligaste. Som nämnts bestäm- mes här premiereserven som skillnaden mellan kapitalvärdet av försäkringsgiva- rens förpliktelser och kapitalvärdet av de premier som försäkringstagaren har att ytterligare erlägga. Vid den retrospektiva metoden undersöker man vad som har inträffat intill beräkningstillfället _ eller rättare sagt vad som enligt de antagna försäkringstekniska grunderna skulle ha inträffat. Vid ålderspensionsförsäkring har under tiden före pensionsfallet premier erlagts, och dessa har uppsamlats och förräntats. Vidare har ett visst antal dödsfall inträffat och givit upphov till arvs- vinst. Summan av uppsamlade och förräntade premier och arvsvinst är premie- reserven.
Premien för en försäkring bestämmes så, att den prospektivt beräknade premie- reserven vid starten är noll. Sättes premien lägre, uppstår vid starten tydligen en positiv premiereserv. Sättes å andra sidan premien högre, blir den negativ. Vid retrospektiv beräkning är däremot initialreserven alltid noll. För att likhet skall råda mellan prospektivt och retrospektivt beräknat värde måste, som lätt kan ma- tematiskt bevisas, premien vara bestämd enligt premieekvationen. Hur premien än är bestämd _ enligt ekvationen eller på annat sätt —— ger den prospektiva me- toden i och för sig alltid rätt värde på reserven. Den retrospektiva metoden där- emot kan endast användas om premien är bestämd enligt premieekvationen. Varje försäkringsinrättning, ett försäkringsbolag eller en understödsförening, skall i sin balansräkning som en skuldpost upptaga premiereserven på grund av löpande för-
säkringar. I såväl försäkringslagen som understödsföreningslagen är premiereser- ven prospektivt definierad.
I detta sammanhang må påpekas, att »premiereserv» egentligen är ett kollek- tivt begrepp. Det hänför sig till ett helt bestånd av försäkringar. När här ovan har talats om premiereserv för en enstaka försäkring, har detta endast skett för enkel— hetens skull. Strängt taget borde det hetat »andel i premiereserven». Premiereser- ven är som sagt en skuld. Ibland användes dock, likaledes för enkelhetens skull, även för de tillgångar eller det kapital, varmed premiereserven eller andel däri redovisas, benämningen premiereserv.
Försäkringstagarens tillgodohavande. Återköp. Fribrev
När försäkringsgivaren har en skuld (å premiereservens belopp) till försäkrings- tagaren, så har omvänt den senare ett tillgodohavande hos den förre. Försäkrings- tagaren frågar sig naturligt nog ofta, om detta tillgodohavande kan göras tillgäng- ligt för lyftning, om med andra ord försäkringen kan säljas till försäkringsgivaren eller som det brukar heta försäkringsgivaren är skyldig att återköpa försäkringen mot lämnande av premiereserven i vederlag. Anledning finns att i samband med detta spörsmål närmare utreda vissa begrepp. Hittills har omväxlande talats om »försäkringstagare» och »försäkrad». Vid en »privat» pensionsförsäkring är dessa båda nästan alltid en och samma person, och det är då likgiltigt, vilken benämning som användes. När fråga som i detta sammanhang är om tjänstepensionsförsäk- ring, är förhållandet ett annat. Här får man räkna med att arbetsgivaren är för- säkringstagare. Arbetstagaren är den försäkrade.
Vad då först privat försäkring beträffar, så gäller här, att försäkringstagaren — den försäkrade —— när det gäller ålderspensionsförsäkring icke kan få ut sitt till- godohavande. Skälet härtill är av försäkringsteknisk art. Återköpsrätt (eller -tvång) skulle nämligen medföra ett mot försäkringsgivaren riktat urval på så sätt, att fö- reträdesvis försäkringstagare med större dödsrisk än den normala kunde förvän— tas uttaga sin premiereserv (sina återköpsvärden). Arvsvinsten skulle därigenom icke bli den beräknade och kalkylerna skulle icke stämma.
Vid tjänstepensionsförsäkring tillkommer vid sidan av urvalsrisken andra or— saker till att icke tillåta att premiereserven uttages kontant. I regel är, när arbets- givare ordnar pension genom försäkring oantastbarhet innefattad i anordningarna. Detta innebär, att arbetsgivaren förbundit sig att vid arbetstagarens avgång ur tjänsten ej använda premiereserven för pensionering av annan än arbetstagaren själv (t. ex. till en efterträdare till den avgångne). Meningen härmed är, att de olika arbetsgivare en arbetstagare under sin karriär kan komma att ha, gemensamt skall bygga upp arbetstagarens pension. Premiereserven skall »följa» arbetstagaren från anställning till anställning. Den får ej »antastas» av någon arbetsgivare. För att nu detta system skall kunna fungera tillfredsställande, är det nödvändigt att icke heller arbetstagaren skall kunna antasta premiereserven, alltså bli satt i till- fälle att utfå tillgodohavandet kontant och därigenom kunna använda medlen för annat ändamål än pension.
Då premiebetalningen för en försäkring upphör i förtid, måste emellertid för- säkringstagaren (den försäkrade) kompenseras på något sätt. Försäkringsgivaren kan ju icke behålla premiereserven för egen räkning. Kan som i förevarande fall återköp icke förekomma, förfares därför i stället så, att den försäkrade (arbets- tagaren) erhåller ett fribrev, d. v. 5. ett nytt försäkringsbrev i utbyte mot det ur- sprungliga, varvid det nya brevet är »fritt» från skyldighet att betala ytterligare premier men i övrigt — frånsett förmånsbeloppet — är av samma innehåll som det ursprungliga. De förmåner (här: den ålderspension), som enligt fribrevet skall utgå, bestämmes så, att man tänker sig att en ny försäkring inköpes hos för- säkringsgivaren med premiereserven för den ursprungliga försäkringen som en-
gångspremie. Kostar enligt försäkringsgivarens tariffer för en person i den av- gångnes ålder en försäkring avseende en årlig pension ä 1 000 kronor från 65 års ålder 5 000 kronor att erläggas en gång för alla och är den till förfogande stående premiereserven 25 000 kronor, kommer fribrevet att lyda på 5 000 kronor.
Har kort tid förflutit då utbyte till fribrev sker, blir beloppet givetvis ringa. Strax före pensionsålderns uppnående ligger det å andra sidan nära den ur- sprungliga överenskomna summan. För att visa hur beloppet varierar med tiden från försäkringens tagande till pensionsålderns uppnående må ett exempel an- föras. Låt inträdesåldern vara 35 år, pensionsåldern 65 år och pensionsbeloppet oförändrat under den angivna tiden. Man skall då finna, att fribrevstillväxten är mycket snabb i början, vilket beror på tillförd ränta och arvsvinst, för att små- ningom dämpas. Efter 5 år är fribrevsbeloppet omkring 44 % högre än det skulle ha varit enligt »lineär» tillväxt, efter 10 år 34 %, efter 15 år 25 %, efter 20 år 1607 o och efter 25 år 8 % högre än enligt lineär tillväxt. (Beträffande lineär till- växt, se nedan.)
Anmärkas må, att vid varje försäkring kapitalvärdet av fribrevsbeloppet är lika med försäkringens premiereserv. Det kan ofta vara bekvämt att vid bestämmandet av premiereserven för en försäkring först uträkna fribrevsbeloppet.
Pensionering i egen regi, direktpensionering
Vid pension som åstadkommes av arbetsgivare utan försäkring (pensionering i egen regi eller direktpensionering) erlägger arbetstagaren inga premier. Hans motprestation är det utförda arbetet.
Utfästelsen kan vara sådan, att den innefattar fribrevsrätt. (Man talar då ofta —— något oegentligt _ liksom vid försäkringspensionering om oantastbar pension). Föreligger fribrevsrätt, har arbetstagaren vid ett vart tillfälle en fordran på ar- betsgivaren, uppgående till kapitalvärdet av det vid tillfället i fråga gällande fri- brevsbeloppet.
Att vid direktpensionering från försäkringspensioneringen adoptera uttrycket »fribrev» är följdriktigt. Arbetstagaren får vid avgången en handling som anger att han fritt (utan ytterligare motprestation) under angivna omständigheter erhål- ler vissa förmåner.
Arbetsgivaren kan i sin uppgörelse med arbetstagaren bestämma fribrevsbelop- pet enligt skilda metoder. Han kan säga, att arbetstagaren vid avgång före pen- sionsfall äger erhålla ett fribrev å så stort belopp som om utfästelsen varit försäk- rad mot fortlöpande premie. Premien antages då ha varit konstant från utfästelse- tillfället och fram till pensionsåldern. Vid höjning av förmånerna tänker man sig en tilläggsförsäkring tecknad å det belopp, varmed höjning sker. För tillägget tän- kes premien konstant från tidpunkten för dess tillkomst och fram till pensions- åldern.
Fribrev behöver emellertid som antytts inte nödvändigtvis bestämmas på nu beskrivna sätt som fordrar en relativt omständlig försäkringsteknisk apparat. En bekvämare metod är den som grundar sig på lineär interpolation. Denna metod resulterar i att fribrevet vid oförändrat pensionsbelopp växer med lika belopp varje år från dagen för utfästelsens givande och till dagen då pensionsåldern upp— nås. Vid höjning av pensionen får den del av totalfribrevet, som motsvarar till- lägg et, även vid denna metod räknas för sig och läggas till grundbeloppet.
Då fribrevsberäkning vid lineär metod kan göras utan försäkringstekniska kun- skaper, må tillvägagångssättet illustreras med ett exempel.
En person får vid sin anställning, säg vid 35 års ålder, en utfästelse omfattande ålderspension från 65 års ålder å 18 000 kronor. Vid 45 års ålder höjes pensionen till 24 000 kronor. Vid 50 års ålder blir det aktuellt att beräkna fribrevsbeloppet, som alltså skall bestämmas enligt lineär metod. Uträkningen går i princip till på
följande sätt. Fribrevet på pensionsgrundbeloppet växer i föreliggande fall med 1/30 för varje tillryggalagt tjänsteår (65 — 35 = 30) eller alltså med 600 kronor. Vid 50 år har personen i fråga tjänat in 15/30 av 18 000 kronor eller 9 000 kro- nor. Tilläggspensionen (6 000 kronor) tjänas in med 1/20 för varje år (65 — 45 = 20). Vid 50 år är 5/20 av 6 000 kronor eller 1 500 kronor intjänade. Fribrevet skall alltså totaliter lyda på 9 000 + 1 500 eller följaktligen 10 500 kronor. 0” så den lineära metoden är, även om den principiellt sett är enkel, tidsödande i tillämp» ningen om antalet pensionshöjningar —— vilket vanligen är fallet — är stort under en tjänstemans karriär. Ett sätt att förenkla uträkningen är att taga den vid beräk- ningstillfället gällande pensionsförmånen, nulöftet, till utgångspunkt och alltså bortse från under anställningstiden inträffade förhöjningar. Vid denna metod er- fordras oavsett antalet pensionshöjningar endast en räkneoperation. I exemplet ovan skulle fribrevet komma att lyda på 15/30 av 24 000 kronor eller 12 000 kro- nor. Denna metod har inom utredningen kallats den lineära nuvärdesmetoden.
Nyss nämndes, att en arbetsgivare som utfärdat ett fribrev till en arbetstagare, därigenom har iklätt sig en skuld. Denna skuld växer med tiden fram till pen- sionsåldern på samma sätt som om försäkring enligt motsvarande bestämmelser tagits i en försäkringsinrättning. Skall skulden vara täckt räcker det därför ej att sätta av begynnelse-kapitalvärdet, utan årliga avsättningar måste därjämte ske, motsvarande ränta och arvsvinst.
I fråga om s. k. bundna pensionsstiftelser finns en spärregel, enligt vilken till en dylik stiftelse avsatta medel icke får tagas i anspråk om icke kvarvarande belopp förslår till redovisning av en på visst sätt definierad skuld på grund av pensioner och utfästelser. Skulden kallas pensionsreserv, och detta begrepp är synonymt med begreppet premiereserv inom försäkringstekniken. Utredningen har föresla- git införandet av en spärregel beträffande alla pensionsstiftelser.
Erik Hahr
___—___- . __...—-————-l ..__._._—- , _ KUNGL. 3.31..— . t-xr— me"-45 ; _. m. n' liv-"
OFFENTLICA UTREDNINGAR 1961
Systematisk förteckning
(Siffrorna inom klammer beteckna utredningarna: nummer i den kronologiska förteckningen)
Justitiedepartementet Begravningsplatser och gravar. [5] Under-rätterna. [6]
Den allmänna brottsregisteringen. [11 Pensionsstiftelser. I [14] ]
Försvarsdepartementet Enhetlig ledning av krigsmakten. [7]
Kommunikationsdeparlaementet
Statliga belastningsbeståmmelser av år 1960 för byggadsverk. [121
Finansdeparternentet Sparstimulerande åtgärder. [2] Automatisk databehandling inom folkbokförings- och
u pbördsvåsendet. [4l Pre tmtnär nationalbudget för år 1961. [10]
Jordbruksdepartcmentet
Totallsatorverksamheten. [1 Lantbrukets yrkesskolor. [1 ]
Handelsdepartementet Effektivare prlsbvervakning. [3]
Inrikesdepartemenmt
Om läkar-behov och låkartill anginas] Principer för en ny kom de ng. [9]
ISAAC Kile"! IDKTIVCKERI AKIIIIDLAG STOCKHOL. [Oil.
'.'1 .. .J ] Å %
..-'___v_. ego.-r
_ )—w2'41:th£-'_'* _,
__... _