SOU 1969:38

Yttrandefrihetens gränser

Till Statsrådet och chefen för justitiedepartementet

Genom beslut den 15 oktober 1965 bemyn- digade Kungl. Maj:t chefen för justitiede- partementet att tillkalla sex sakkunniga för översyn i vissa hänseenden av lagstiftning- en beträffande yttrande- och tryckfrihet.

Med stöd av detta bemyndigande tillkal- lades den 28 oktober samma år justitierådet Sven Romanus, ledamöterna av riksdagens första kammare borgmästaren Gudmund Ernulf och redaktören Lisa Mattson samt ledamöterna av riksdagens andra kammare lantbrukaren Robert Dockered, adjunkten Blenda Ljungberg och advokaten Bo Mar- tinsson. Tillika uppdrogs åt Romanus att såsom ordförande leda de sakkunnigas ar- bete. De sakkunniga har antagit benäm- ningen kommittén för lagstiftningen om yttrande- och tryckfrihet.

Till sekreterare åt kommittén förordna- des den 6 december 1965 assessorn i Göta hovrätt Per Sandström.

Kommittén har den 19 juni 1969 efter särskild framställning från justitiedeparte- mentet avlämnat delbetänkande angående uppvigling, stencil Ju 1969: 16.

Sedan kommittén numera slutfört sitt uppdrag såvitt avser bestämmelserna om Sårande av fukt och sedlighet samt brott mot trosfrid, får kommittén härmed över- lämna delbetänkande med förslag till änd- ringar i tryckfrihetsförordningen och brotts- balken samt därtill hörande motiv.

Beträffande brott mot trosfrid har re— servation avgivits av ledamöterna Lisa Mattson och Martinsson.

Stockholm den 26 augusti 1969.

Sven Romanus

Gudmund Ernulf Blenda Ljungberg

Lisa Mattson Robert Dockered

Bo Martinsson

/Per Sandström

.n-r

ft- .. - 3- &? Pii-lill]-

_' ' II i. T i I.”, 3 _ . ?g)". d_- 112 'un', %f i &! lib-T'!" *

._ un P.;-.::..." ”fo; & ;. .*i'

m'lllllh'

tan .

1. Inledning

1.1 Utredningsuppdraget I direktiven för kommitténs arbete, som in- nefattas i statsrådsprotokollet för den 15 oktober 1965, redogjorde chefen för justi— tiedepartementet, statsrådet Kling, inled- ningsvis för gällande bestämmelser om upp- vigling, brott mot trosfrid och sårande av tukt och sedlighet i brottsbalken och tryck- frihetsförordningen samt anförde därefter, såvitt avser brott mot trosfrid och sårande av tukt och sedlighet, följande:

Det närmare innehållet av de straffbud som jag nu redogjort för beror av de förhållanden och uppfattningar som vid varje tidpunkt rå- der i samhället. — — — Begreppet skymfan- de växlar från tid till annan liksom också upp- fattningen om de religiösa värden som straff- budet om brott mot trosfrid skyddar. Också i uppfattningen om vad som är en tukt och sedlighet sårande framställning kan en bety- dande förskjutning iakttas. Huvudvikten vid tillämpningen av lagrummet har tidigare lagts vid att värna den sexuella anständighetskäns- lan. Enligt rättstillämpningen vid tiden när- mast före brottsbalkens tillkomst liksom i se- nare åtalspraxis'fästs avseende främst vid att motarbeta framställningar av sadistisk eller på annat sätt abnorm eller förråande karaktär.

För var och en av de nu berörda brottsty- perna gäller vidare att avgränsningen av det straffbara området försvåras av att en avväg- ning måste ske av det intresse som straffbu- det avser att skydda mot intresset av yttrande- frihet och tryckfrihet och ofta även mot det intresse som representeras av en framställ- nings litterära, konstnärliga eller vetenskapli- ga värde. I detta hänseende vill jag såvitt an- går tryckt skrift fästa uppmärksamheten på

bestämmelsen i 1 kap. 4 5 tryckfrihetsförord- ningen, som innehåller bl.a. att envar som har blivit förtrodd att vaka över förordning- ens efterlevnad alltid bör fästa sin uppmärk- samhet mera till ämnets och tankens än på uttryckets lagstridighet och mera på syftet än på framställningssättet samt i tvivelsmål hell- re fria än fälla.

Ifrågavarande avvägningsproblem har gång efter annan föranlett en livlig offentlig de- batt. Jag vill erinra om den diskussion, som ägde rum i riksdagens båda kamrar tidigare i år i samband med dechargedebatten, och om den därpå följande omfattande pressdebat- ten. — — ——

I dagens samhälle förs den allmänna de- batten otvivelaktigt med stor öppenhet och i en omfattning som väsentligt skiljer sig från vad som tidigare skedde. Inom det område jag här behandlar har såväl lagstiftning som rättspraxis gått i riktning mot allt större gene- rositet och tolerans, samtidigt som individens strävanden att värna sin intellektuella integri- tet och att över huvud taget vidga sin per- sonliga frihetssfär har vunnit allt mera erkän— nande. Rådande samhällsförhållanden och nya uttrycksmedel har också gjort det lättare att nå en vidare krets av allmänheten med skild- ringar och meningsyttringar. Bl. a. angivna för- hållanden torde ge vid handen att hos allmän- heten råder en friare inställning till religiösa och sexuella frågor än tidigare, och det synes finnas anledning anta att på grund härav de bestämmelser som förut har berörts inte svarar mot de rådande uppfattningarna i samhället. Ett sådant antagande styrks också av de svå- righeter som uppenbarligen har mött vid be- stämmelsernas tillämpning. Polismyndigheter, åklagare, domstolar och andra samhällsorgan tvingas nu ofta att fungera som ett slags skil- jemän mellan olika uppfattningar i religiösa, etiska och dylika ämnen. En sådan ordning

bör såvitt möjligt undvikas. Jag har på grund av det anförda kommit till den uppfattningen att brottsbalkens och tryckfrihetsförordningens bestämmelser i förevarande delar bör överses och föreslår att en utredning tillsätts för detta ändamål.

Såvitt avser bestämmelsen om brott mot trosfrid och sårande av mkt och sedlighet bör översynen företas med utgångspunkt från en i princip obegränsad yttrande- och tryckfrihet och från att de nutida möjligheterna till sprid— ning av framställningar inom ramen för eljest gällande lagbestämmelser i princip inte be- gränsas. Dessa synpunkter synes böra upprätt- hållas även till priset av att anstötliga och smaklösa framställningar kan komma att åt- minstone temporärt vinna ökad spridning. De begränsningar som kan komma i fråga bör motiveras i första hand av att den enskilde inte utan sin egen aktiva medverkan skall be- höva ta del av sådana framställningar. Jag tänker härvid på t.ex. framställningar som sprids i radio och TV eller genom offentligen burna plakat eller på annat sätt, såsom ge- nom reklambroschyrer, påtvingas den enskil- de. Däremot bör hinder inte läggas för att motsvarande framställning sprids på sådant sätt att den enskilde själv måste agera för att få ta del därav, exempelvis i pressen eller i bokform. I sammanhanget bör beaktas att i brottsbalken finns ett särskilt stadgande med regler som är avsedda att skydda barn och ungdom mot framställningar som kan verka förråande eller eljest medföra allvarlig fara för de ungas sedliga fostran. Även denna frå- ga torde böra uppmärksammas vid utredning- en. Vad särskilt angår det gällande stadgandet om brott mot trosfrid bör övervägas, huru- vida detta med hänsyn till den skedda utveck- lingen bör bibehållas eller ändras. Det bör därvid tas under prövning huruvida inte gäl- lande bestämmelser om störande av förrätt- ning eller av allmän sammankomst kan anses ge ett i förevarande hänseende erforderligt skydd.

1.2 U tredningsarbetet När det gäller att bedöma frågan huruvida framställningar, som sårar tukt och sedlig- het, skall straffbeläggas, aktualiseras spörs- målet om sådana framställningars eventu- ella skadeverkningar. Eftersom filmcensur- utredningen, som tillsattes i oktober 1964 och som enligt direktiven skulle pröva be- hovet av särskild samhällskontroll av film, i viss mån kom in på frågan om de skade- verkningar, som kunde följa efter konsum- tion av filmer med sexuella motiv och fil-

mer med våldsinslag, föll det sig naturligt att samarbete inleddes. Härigenom har kommittén fått del av de resultat som Svenska filminstitutets fihnforskningsgrupp uppnått. Filmforskningsgruppen, som kon— stituerades vid årsskiftet 1963—64, består av professorerna Sven Ahnsjö (barnpsy— kiatri), Torgny Segerstedt (sociologi), Gud- mund Smith (psykologi) och Arne Trankell (pedagogik). Som ordförande fungerar filminstitutets verkställande direktör Harry Schein och som sekreterare fil. lic. Leif Furhammar. Kommittén har följt det ar- bete filmforskningsgruppen bedrivit och har deltagit i sammanträden såväl med filmcensurutredningen som filmforsknings- gruppen. I juni 1967 avgav filmforsknings- gruppen en sammanfattande rapport om dittills utförda undersökningar. Rapporten innehåller också gruppens slutsatser 1 an- ledning av den redovisade forskningen. Denna rapport lät filmcensurutredningen framlägga den 21 juni 1967 — utan något eget ståndpunktstagande — som sitt första betänkande >>Filmens inflytande på sin publik» (SOU 1967: 31).

För att i möjligaste mån utröna konsum- tionen av pornografiska alster och allmän- hetens inställning till pornografi har kom- mittén gemensamt med filmcensurutred- ningen och med hjälp av statistiska cen- tralbyråns utredningsinstitut låtit genomfö- ra en intervjuundersökning. Undersökning- en omfattade frågor om konsumtion av och inställningen till pornografiska framställ- ningar i tryckt skrift, film, radio och TV.

Genom samarbete med utredningen rö- rande sexual- och samlevnadsfrågor i un- dervisnings- och upplysningsarbetet (USSU) fick kommittén svar på vissa ytterligare frågor om pornografikonsumtionen i en av Svenska institutet för opinionsundersök— ningar (SIFO) på USSU:s begäran utförd intervjuundersökning.

Resultaten av dessa undersökningar har sammanställts av docenten Bengt Börjeson i en särskild rapport, som bifogas betänkan- det som Bilaga 1.

Filmcensurutredningen angav slutbetänk- ande den 12 juni 1969, SOU l969:l4.

I. Danmark tillsattes i oktober 1960 en statlig utredning — straffelovrådet »— som i december 1964 anmodades att företa en översyn av bestämmelserna om pornografi. Straffelovrådet avlämnade sitt betänkande i juni 1966, betaenkning nr. 435. Kommit- tén har i viss mån samarbetat med straffe- lovrådet. Kommitténs ordförande och sek- reterare deltog i straffelovrådets samman- träde den 21 mars 1966.

Då kommittén ansåg förefintligt material om pornografins verkningar otillräckligt som underlag för sin bedömning, begärde kommittén yttrande från socialstyrelsen hu- ruvida konsumtion av pornografi eller skild- ringar med våldsinslag kunde från psykia— trisk synpunkt antagas medföra några ska— deverkningar. Sedan yttrandet inkommit be- fanns detsamma böra kompletteras i vissa avseenden. Kommittén begärde därför från socialstyrelsen även yttrande i frågan huru- vida konsumtion av pornografi och skild- ringar av våld kunde från sociologisk syn- punkt antagas medföra några skadeverk— ningar. Socialstyrelsens båda yttranden bifo- gas betänkandet som Bilaga 2 och 3.

För att få en överblick över beskaffen- heten av de pornografiska framställningar, som försäljes i Sverige, har kommittén hål- lit kontakt med justitiedepartementets tryck- frihetsbyrå och vidare från olika domstolar införskaffat domar i tryckfrihetsmål, som rört framställningar som sårat tukt och sed- lighet.

Genom det s.k. pressbyråavtalet mellan Svenska tidningsutgivareföreningen och Ak- tiebolaget svenska pressbyrån tillkom Pres- sens rådgivande nämnd. Nämnden består av fem personer, av vilka ordföranden och två ledamöter utses av tidningsutgivareförening- en, en ledamot av Publicistklubben och en ledamot av Målsmännens riksförbund. Pres- sens rådgivande nämnd äger föreslå press- byrån lämplig åtgärd då fråga uppkommer om en hos pressbyrån för distribution an-

tagen eller till distribution anmäld tidning eller tidskrift genom sitt innehåll kan anses såra tukt och sedlighet. Kommittén har un- der utredningsarbetet följt nämndens verk- samhet.

Genom utrikesdepartementet har uppgif- ter inhämtats om motsvarigheter i andra länder till de svenska bestämmelserna om brott mot trosfrid och sårande av tukt och sedlighet.

Följande framställningar har inkommit till eller överlämnats till kommittén:

en den 1 februari 1966 dagtecknad skri- velse från Folkpartiets ungdomsförbund;

en till chefen för eckleciastikdepartemen— tet och till riksdagen ställd skrivelse från svenska kvinnor undertecknad med 183 265 namn; ,

en den 11 december 1967 till justitiemi- nister Herman Kling och »Tryckfrihetslags- utredningen» ställd skrivelse, avgiven genom ett beslut av deltagarna i ett offentligt möte i Varberga Föreningsgård, Örebro, den 11 december 1967, anordnat av Kristen demo- kratisk samling;

tre skilda till Konungen, Stockholms råd- husrätts trettonde avdelning respektive »Porrutredningen» ställda skrivelser från Opinionsgruppen för skärpt filmcensur;

statens biografbyrås utlåtande i anled- ning av filrncensurutredningens delbetänk- ande >>Filmens inflytande på sin publik»;

en den 22 oktober 1968 dagtecknad, av ett flertal ungdomsledaraspiranter vid en av Kristliga föreningen av unge män anordnad ungdomsledarkurs undertecknad skrivelse jämte bilagor;

en den 30 december 1968 dagtecknad skrivelse från Stockholms stads hem- och skola—distrikt med bilaga; samt

utdrag av justitiedepartementets proto- koll den 9 maj 1969 behandlande vissa till departementet inkomna skrivelser angående pornografiska skrifter.

2. Historik och gällande bestämmelser

2.1 Allmänt om tryckfriheten 2.1.1 Historik

De första tryckerierna i Sverige anlades un— der slutet av 1400-talet och början av 1500- talet. Genom att tilldela tryckarna vissa pri- vilegier och i samband därmed föreskriva vissa skyldigheter fick konungen viss möj— lighet att bestämma vad som skulle tryckas. Under förra hälften av 1600-talet tillkom olika bestämmelser om granskning och till— stånd till tryckning, och genom 1661 års kansliordning ställdes utgivningen av tryckt skrift helt under kanslikollegiets övervak- ning. Yttrande- och tryckfriheten likställdes genom ett 1665 utfärdat plakat, där det bl.a. fastslogs att allmänna lagens bestäm- melser om lasteligt och smädligt tal skulle tillämpas även på tryckt skrift. Allmänna lagens straffbud var stränga, särskilt i fall då religionen eller konungen angripits. Ef- tersom såväl författare, boktryckare som ut- spridare och i vissa fall även innehavare av sådan skrift straffades, hade plakatet stor effekt. 1665 års plakat kompletterades med ett 1667 utfärdat förbud mot införande i riket av skadliga böcker. I Kungl. Maj:ts stadga och förordning 1684 sammanfattades tidigare stadganden och samtidigt infördes vissa nya bestämmelser. Härefter gällde för- bud för tryckning av annat än granskade och godkända skrifter. I förordningen fast- slogs universitetsfakulteternas gransknings— skyldighet beträffande akademiska avhand— lingar. Censuren i övrigt var liksom tidi-

gare koncentrerad till kanslikollegiet. 1686 inrättades emellertid ett särskilt ämbete, censor librorum, som utövade kanslikolle- giets granskningsrätt. Bötesstraff stadgades som påföljd för brott mot förordningens regler och bötesstraff jämte konfiskation blev följden om skriften innehöll sådant som kunde »skattas fåfängligt». Eftersom privilegiesystemet utvecklats under tiden och boktryckarna därigenom blivit alltmera be- roende av konungamakten, blev tryckfrihe- ten helt kringskuren. Denna ordning blev bestående under större delen av frihetstiden.

Även rätten att yttra sig var begränsad. Sålunda fanns straffbestämmelser för laste- ligt och smädligt tal mot konungen och rå- det samt ärekränkning av enskild. Redan 1563 hade införts straff för hädelse, och genom olika stadgar straffbelades också vanvördnad mot bibeln, sakramenten och den kristna gudstjänsten.

1734 års lag intog samma stränga håll- ning som tidigare lag. För lasteligt tal mot konungen stadgades i regel dödsstraff. Kyr- kan hade en stark ställning och straffen för religionsbrott var hårda. I missgämingsbal- ken 1: l stadgades:

Vilken som av uppsåt, med ord eller skrifter, lastar och smädar Gud, hans heliga ord och sakramenten, miste livet. Sker det obetänkt och av hastighet och ångrar han sig, böte 100 daler och avbedje sitt brott offentligen i församling- en. Gör han det annan gång böte dubbelt. Den ej orkar böta, plikte med kroppen som i straff— balken sägs.

I 1: 2 gavs följande bestämmelse: Gör någon gäckeri mot gudstjänsten, Guds ord och sakramenten av lättsinnighet böte 50 daler.

Missgärningsbalken stadgade också döds- straff för förledande till myteri och uppror.

I början av 1760-talet höjdes röster för införande av tryckfrihet men detta ledde icke till lagstiftning. Vid riksdagen 1765 66 fortsatte diskussionen i tryckfrihetsfrågan, vilket resulterade i tryckfrihetsförordningen den 2 december 1766. Härigenom avskaffa- des censuren utom i fråga om religiösa skrif- ter, där kyrkan alltjämt ansågs böra granska manuskripten och medgiva tryckning. Det blev i övrigt tillåtet att trycka allt, som icke uttryckligen förbjöds i förordningen. Vidare reglerades vem som skulle svara för inne- hållet i tryckt skrift, åtal, rätten att utbe- komma allmänna handlingar m.m. Många av dessa bestämmelser finns kvar i nuvaran- de tryckfrihetsförordning. I 1766 års för- ordning stadgades att Kungl. Maj:t icke skulle tillåta »den minsta ändring, rubbning eller förklaring, som till skriv- eller tryck- frihetens inskränkning leda kan». Genom denna bestämmelse ansågs förordningen ha grundlagskaraktär.

1766 års tryckfrihetsförordning innehöll en brottskatalog. Allt som stred mot den evangeliska läran straffades med böter och för smädelse mot Gud följde ansvar enligt allmän lag. Vidare stadgades straff för an- grepp mot grundlagarna, lastande av ko- nung, råd och ständer, smädeskrift mot äm- betsman och andra medborgare, smädligt tal om den kungliga familjen samt »allt, vari- genom en uppenbar last månde främjas eller försvaras och således med ärbarhet, en rätt- skaffens naturlig och kristlig sedelära, samt dess grunder icke överensstämmer».

Genom regeringsformen 1772 avskaffades alla från 1680 till tiden för den nya rege- ringsformens antagande som grundlag an- sedda stadgar. Därmed kom också 1766 års tryckfrihetsförordning att upphävas. En ny förordning utfärdades 1774.

Den nya förordningen blev ingen garanti för tryckfriheten. Påbud av skilda slag följ- de, varigenom bl.a. indragningsmakten in-

troducerades i den svenska tryckfrihetslag- stiftningen.

Efter statskuppen 1809 släpptes tryck- pressarna fria och tryckfriheten togs i flitigt bruk i debatterna om statsskicket. En kom- mitté tillsattes för att utarbeta ett förslag till tryckfrihetsförordning. I regeringsfor- men intogs, utan att resultatet av arbetet på tryckfrihetsförordningen avvaktades, det än i dag gällande principiella stadgandet i 86 &, vari förklaras att med tryckfrihet förstås varje svensk mans rätt att utan några av den offentliga makten i förväg lagda hinder utgiva skrifter, att sedermera endast inför laglig domstol kunna tilltalas för deras in- nehåll och att icke i annat fall kunna där— för straffas än om detta innehåll strider mot tydlig lag, given att bevara allmänt lugn utan att återhålla allmän upplysning.

Den tillsatta kommittén utarbetade ett förslag till tryckfrihetsförordning, vilket dock icke ledde till lagstiftning. I stället ut- arbetade konstitutionsutskottet ett nytt för- slag som efter vissa ändringar godkändes av riksdagen 1810. Vissa ändringsförslag hade emellertid lagts vilande till nästa riks- dag och nya förslag väcktes. Konstitutions- utskottet utarbetade då ett nytt förslag, som antogs av ständerna. Den nya tryckfrihets- förordningen stadfästes den 16 juli 1812. Denna skilde sig från den 1810 antagna ge- nom att indragningsmakten återinfördes. Ef- ter häftiga tryckfrihetspolitiska fejder under första hälften av 1800-talet avskaffades in- dragningsmakten vid riksdagen 1844—45.

Tryckfrihetsbrotten enligt 1812 års för- ordning kan indelas i fyra grupper: 1) an- grepp mot den religiösa ordningen, 2) an- grepp mot stat och samhällsordning, 3) an- grepp å enskilda samt 4) angrepp mot sed- ligheten. I första gruppen gavs straffbestäm- melser beträffande hädelse av Gud, förne- kande av Gud och ett liv efter detta eller av den evangeliska läran samt gäckeri av den allmänna gudstjänsten, Guds ord och sakra- menten. I andra gruppen fanns straff för uppmaning till myteri och uppror. Angrepp mot sedligheten beskrevs såsom:

Sedernas vanhelgd, vare sig genom offent- liga läror till någon last, särdeles den som sårar

ärbarheten, eller sådana ohöljda och skändliga framställningar av denna lasts utövning, vari- genom främjandet av ett fördärvligt levnads- sätt åsyftas.

Det är att märka att missgärningsbalken ännu icke innehöll någon bestämmelse om osedliga yttranden o.dyl.

Genom 1812 års tryckfrihetsförordning infördes den ännu gällande regeln, att den som prövar skrifts brottslighet hellre skall fria än fälla, alltid mera fästa sin uppmärk- samhet på ämnets och tankens än på ut- tryckets lagstridighet, mera på skriftens åsyftning än på framställningssättet.

1812 års tryckfrihetsförordning genom- gick under årens lopp en hel del ändringar. 1815 antogs bestämmelser om jury i tryck- frihetsmål. I proposition till riksdagen 1853 ——54 föreslogs att tryckfrihetsförordningens natur av grundlag skulle slopas. Förslaget blev vilande till nästa riksdag, då det av- slogs. Vid olika tillfällen väcktes förslag om helt ny tryckfrihetsförordning. Någon sådan antogs dock icke förrän 1949.

2.1.2 Gällande tryckfrihetsförordning Den nuvarande tryckfrihetsförordningen (TF), som är grundlag, fastslår varje svensk medborgares rätt att, med iakttagande av de bestämmelser som meddelas i förordningen till skydd för enskild rätt och allmän säker- het, i tryckt skrift yppa sina tankar och åsik- ter, offentliggöra allmänna handlingar samt meddela uppgifter och underrättelser i vad ämne som helst. Vidare förbjudes förhands- censur. För missbruk av tryckfriheten eller medverkan däri må ej någon tilltalas eller dömas i annan ordning eller annat fall än tryckfrihetsförordningen bestämmer. Därför finns i TF en s.k. brottskatalog eller för- teckning över de brott i brottsbalken som skall anses som tryckfrihetsbrott om de be- gås medelst tryckt skrift. Bland dessa brott återfinnes brott mot trosfrid och sårande av mkt och sedlighet. TF är endast tillämplig på skrift, som framställts i tryckpress. Till skrift hänföres också karta, ritning eller bild, även om den ej åtföljes av text. Till tryck hänföres såväl stentryck och koppartryck som tryck fram-

ställt genom offsetpress, även mindre sådan avsedd exempelvis för kontorsbruk. Där- emot betraktas icke som tryck mångfaldi- gande genom maskinskrift, stencilering, hek- tografering, duplicering, ljuskopiering, foto- grafering eller liknande metoder. För inne— hållet i på sådana sätt mångfaldigade skrif- ter gäller vanliga straff- och processrättsliga regler.

TF innehåller förbud för myndighet eller annat allmänt organ att på grund av skrifts innehåll — genom åtgärd som icke äger stöd i TF — hindra tryckning eller utgivning av skriften eller dess spridning bland all- mänheten. 1944 års tryckfrihetssakkunniga hade i sitt betänkande utsträckt detta för- bud till att gälla även för enskild. Som mo- tivering härtill anfördes i betänkandet: (SOU 1947: 60 s. 49):

Beträffande åtgärder av enskilda har TF hit- tills icke ansetts kunna giva handlingsregler till skydd för tryckfrihetens utövning motsvarande de för myndighet gällande. Uppenbart är emel- lertid att även i fråga om enskilda ett behov av dylika regler kan föreligga. Enskilda organisa- tioner och sammanslutningar intaga stundom en sådan ställning att de verksamt kunna hind- ra tryckning, utgivning eller spridning av skrift, vars innehåll anses misshagligt eller anstötligt. I viss utsträckning torde väl den uppfattningen att dylika åtgärder icke äro tillåtna ha vunnit hävd, ehuru tryckfrihetsförordningen icke ut- tryckligen stadgar något därom. Reaktionen mot skrifter som ansetts misshagliga eller an- stötliga har i vissa fall tagit sig uttryck i orga- niserade åtgärder till deras undertryckande. Tydligt är att dylika åtgärder icke äro väl för- enliga med en allmän tryckfrihet.

I prop. 1948: 230 s. 86 f. uttalade depar- tementschefen härom:

Däremot inställer sig en stark tvekan om lämpligheten av att göra stadgandet tillämp- ligt även beträffande enskilda sammanslutning- ar och personer. Visserligen är det i och för sig riktigt att ej heller tvångsåtgärder från enskilda till undertryckande av en misshaglig skrift i allmänhet böra få förekomma. Stora svårigheter uppstå emellertid att i lag när- mare angiva, i vilken omfattning sådana en- skilda åtgärder skola anses rättsstridiga. I prak- tiken kan det därför bli vanskligt att upprätt- hålla en klar och otvetydig gräns mellan å ena sidan förbjudna tvångsåtgärder och å andra sidan en tillåten moralisk påverkan.

Dessa uttalanden innebär icke att det skulle vara förbjudet för exempelvis privata distributörer att uppsätta villkor i avseende å tidningarnas innehåll för att ingå distri- butionsavtal. Så har exempelvis skett genom det 5. k. pressbyråavtalet.

Beträffande spridningsrätten anförde tryckfrihetssakkunniga vidare (Betänkandet s. 106 ff.):

Spridandet av tryck skrift bland allmänheten utgör en väsentlig sida av tryckfrihetens utöv- ning. Det vore meningslöst att erkänna en rätt att trycka skrift, om obegränsade hinder mot spridning av skriften kunde uppställas. Tryck- friheten förutsätter alltså en principiell rätt att sprida tryckt skrift utan andra hinder än så- dana som är betingade av tillsynen över tryck- ta skrifter eller nödvändiga för beivrandet av tryckfrihetsbrott — -- —.

Det ligger i sakens natur att, även om det råder frihet att sprida tryckta skrifter, försäljare och andra utspridare dock, åtminstone i viss utsträckning, måste vara underkastade allmän- na ordningsföreskrifter. Mot ett spridande som stör ordningen eller hindrar trafiken på allmän plats måste samhällets organ kunna ingripa. Genom en kungörelse år 1815 utfärdade över- ståthållarämbetet i Stockholm, på Kungl. Maj:ts befallning, förbud att utdela eller försälja tryckta skrifter å gator eller i portgångar. För- budet var möjligen vid sin tillkomst, liksom tidigare ingripanden mot kolportering av tryck- ta skrifter, motiverat av att tillsynen över lag- stridiga skrifter försvårades, om dessa finge spridas på allmän plats. Rörande detta förbud anför emellertid Rydin (Om yttrandefrihet och tryckfrihet s. 253 11. 1) att förbudet ej gjorde intrång i rättigheten att kringsprida skrifter ge- nom kolportörer, då det endast gällde försälj- ningssättet och avsåg ett behövligt upprätthål- lande av ordning på allmänna platser, vilken skulle genom folksamlingar löpa fara att störas, samt att förbudet däremot skulle varit olagligt, om det sträckt sig till utdelning inuti husen. (Jämför Eek: Om tryckfriheten, s. 288). Även om numera ett så vidsträckt förbud som det i 1815 års kungörelse upptagna icke kan moti- veras ur den allmänna ordningens synpunkt, måste dock vissa likartade bestämmelser få an— ses förenliga med den i tryckfrihetsförordning- en garanterade spridningsrätten. Sålunda torde det i 2 & ordningsstadgan för rikets städer upp- tagna förbudet att å gator eller andra allmän- na platser utan tillstånd bedriva försäljning från stånd, bord eller dylikt eller så att den på stället framgående rörelsen därigenom hindras eller uppehålles få anses gälla även försäljning av tryckta skrifter. I ett rättsfall (NJA 1893

s. 361) har förbud att å torgdag eller kreaturs- möte idka försäljning eller till salu utställa and- ra varor än kreatur samt alster av ortens jord- bruk, ladugårdsskötsel och hemslöjd icke mot bestämmelserna i tryckfrihetsförordningen an- setts kunna tillämpas på försäljning av böcker. Riktigheten härav har dock ifrågasatts (Eek s. 288). Den uppfattningen att spridande av tryckt skrift kan innefatta brott mot allmän ordning har även kommit till uttryck däri, att den som på allmän plats burit affischer eller utdelat tryckta skrifter ansetts därigenom kunna göra sig skyldig till förargelseväckande beteende ( NJA 1935 s. 113 , 1944 s. 702). Uppenbart är dock att frågan, huruvida spridandet av tryckt skrift innefattar förargelseväckande beteende, måste bedömas med varsamhet. Är sättet för spridningen förargelseväckande, föreligger icke något hinder mot dess bestraffande; att enbart på grund av skriftens innehåll anse dess spri- dande vara straffbart såsom förargelseväckande står däremot icke i överensstämmelse med tryckfrihetsförordningens grundsatser.

Som ordningsföreskrifter, vilka äro förenliga med den i tryckfrihetsförordningen stadgade spridningsrätten, torde även kunna anses såda- na förbud för barn att idka viss försäljning, som enligt lag den 9 april 1926 kunna medde- las, liksom de förbud mot barns användande till arbete som gälla enligt lagen den 29 juni 1912 om arbetarskydd.

Spridande av tryckt skrift kan även ur and- ra synpunkter än den allmänna ordningens framstå som otillåtet och föranleda straff utan hinder av den i tryckfrihetsförordningen stad- gade spridningsrätten. Det är uppenbart att den, som förskingrat annan tillhörig tryckt skrift eller som med hjälp av tryckt skrift gjort sig skyldig till bedrägeri, utpressning eller svindleri, icke till sitt fredande kan åberopa rätten att fritt sprida tryck skrift. I rättspraxis har även hänvisning till abortör genom över- lämnande av tryckt skrift, upptagande dennes namn och adress, ansetts kunna bestraffas så- som delaktighet i fosterfördrivning ( NJA 1936 s. 567 ). Då det gäller tryckt skrift, vilken upp- hovsmannen eller den som eljest disponerar över skriften önskar hemlighålla, kan i vissa fall ett olovligt spridande av skriften innefatta trolöshet mot huvudman eller obehörigt yppan- de av yrkeshemlighet. Spridande av tryckt skrift kan vidare, även om det icke är brottsligt, stå i strid mot en kontraktsenlig förpliktelse att ej sprida skriften eller att sprida den allenast i viss begränsad omfattning. Tryckfrihetsförord- ningen står ej i vägen för realiserandet av ett skadeståndsanspråk grundat å en dylik förplik- telse. Däremot föreligger ett intrång i den av tryckfrihetsförordningen garanterade sprid- ningsrätten, om ingripande mot spridande av tryckt skrift grundar sig dårå att skriften inne-

håller otillåtet yttrande eller otillåtet offentlig- görande.

Så långt 1944 års tryckfrihetssakkunniga. Som ytterligare exempel på författningar, som vid sidan av TF straffbelägger sprid- ning av tryckt skrift, kan nämnas upphovs- rättslagen 30/12 1960, lotteriförordningen 19/5 1939, lagen 10/7 1947 om skydd för Förenta Nationernas emblem och lagen 30/12 1953 om skydd för vissa internatio- nella sjukvårdsbeteckningar.

JO uttalar i ämbetsberättelsen 1957 (s. 202):

Såsom de sakkunniga framhållit kan det icke i och för sig anses oförenligt med TF:s be- stämmelser att spridandet av tryckt skrift un- derkastas föreskrifter, som befinnas nödvändiga för upprätthållande av allmän ordning. Sålunda har t. ex., i överensstämmelse med vad de sak- kunniga uttalat, föreskriften i 5 2 ordningsstad— gan för rikets städer angående förbud att utan tillstånd idka viss försäljning å allmän plats enligt fast praxis ansetts tillämplig jämväl be- träffande försäljning av tryckta skrifter. Ur principiell synpunkt kan hinder icke heller an- ses föreligga mot att i lokal ordningsföreskrift, utfärdad i den ordning som i 5 20 nämnda stadga sägs — d.v.s. antagen av kommunens fullmäktige och fastställd av länsstyrelsen — införa generell bestämmelse, som innebär viss ytterligare begränsning av spridningsrätten ut- över vad som följer av Q 2 i den allmänna ordningsstadgan.

MO anser också att spridningsrätten kan begränsas med hänsyn till kravet på allmän ordning och uttalar (1950 s. 304):

Utan stöd av TF torde militär myndighet äga ingripa mot spridningen av tryckt skrift inom militär förläggning, om så är motiverat därav att spridningen sker på ett sätt som är störande eller kan befaras bli störande för ordningen eller eljest sker under anstötliga for- mer. Militär myndighet äger i dylika fall i den utsträckning som erfordras för återställande och upprätthållande av ordningen förbjuda skriftens spridning. Ingripandet har då sin grund i att skriftens försäljning eller distribue- ring inom förbandet faktiskt föranleder stö- rande uppträde eller eljest på ett påtagligt sätt stör ordningen inom krigsmakten. I dylikt fall torde förbandschefen kunna förbjuda skriftens försäljning även om det ytterst är skriftens innehåll som föranlett störandet av ordningen. Den omedelbara anledningen till ingripandet är då ej skriftens innehåll utan den för ordningen störande händelse som föranletts av försälj-

ningen. Uppenbart är även att av de allmänna kraven på ordning inom krigsmaktens lokaler kan härledas befogenhet att meddela förbud mot framläggande därstädes av pornografiska skrifter.

Även i själva TF finns inskränkningar i spridningsrätten. Enligt TF 6: 2 andra styc- ket gäller beträffande spridande av sådan karta över Sverige, eller del därav, som in- nehåller upplysning av betydelse för rikets försvar, eller av därmed jämförlig ritning eller bild de närmare bestämmelser som meddelas i lag. Sådana bestämmelser upptas i lagen 16/12 1949 om förbud mot sprid- ning av vissa kartor m.m. I TF 6: 3 straff- belägges spridning av tryckt skrift som sak- nar föreskriven uppgift om boktryckeri, tryckningsort eller tryckningsår eller som innehåller felaktig uppgift därom ävensom spridande av tryckt skrift som lagts under beslag eller förklarats konfiskerad eller ut- givits i strid mot utgivningsförbud eller up- penbart utgör fortsättning av skrift som av- ses med sådant förbud.

Genom 1949 års TF tillkom ytterligare en inskränkning i den allmänna spridningsrät- ten. 1944 års tryckfrihetssakkunniga hade nämligen bland annat i uppdrag att beakta spridningen av sensationsbetonad sexuell upplysningslitteratur och andra skrifter av mer eller mindre pornografiskt innehåll till barn och ungdom. De sakkunniga föreslog att i TF 6: 2 skulle intagas förbud för sprid- ning bland barn och ungdom av tryckt skrift, som genom sitt innehåll kan verka förråande eller eljest medföra allvarlig fara för de ungas fostran. De sakkunniga uttala- de i betänkandet (s. 112):

En sådan begränsning av spridningsrätten synes vara motiverad ej blott för skrifter, som berör sexuella företeelser. Syftet att skydda barn och ungdom mot neddragande och för- råande inflytelser talar för att undantaget bör givas en mera allmän avfattning. Det kan även vara önskvärt att skydda det uppväxande släk- tet mot en förråande rashetspropaganda. Det har nämligen visat sig att grovt anstötliga tryck- alster innehållande sådan propaganda blivit spridda till barn och ungdom i samma form som pornografiska skrifter. Ur synpunkten av de skadeverkningar som därav kunna vållas sy- nes det naturligt att jämställa dem med porno- grafi. Det nu avsedda undantaget synes även

böra omfatta andra likartade skrifter som kun- na anses medföra allvarlig fara för de ungas fostran. Hit kan hänföras propaganda mot andra nationer eller mot främmande trosbe- kännare, vilken tar sig råa och anstötliga ut- tryck. Även skildringar av mord, våldsgärning- ar och andra grova brott kunna i vissa fall jämställas med de förut angivna slagen av skrifter. I vad mån spridningen till barn och ungdom av tryckta skrifter med sådant inne— håll, som nu angivits, blir straffbar beror dock icke enbart på undantagets omfattning utan, som redan anförts, även på de straffbud i all- män lag som på grund av undantaget blir omedelbart tillämpliga.

Under remissförfarandet framfördes vissa betänkligheter mot förslaget, vilka betänk- ligheter vilade på uppfattningen att förslaget gick längre än vad som var motiverat med hänsyn till dess syfte och att därigenom öpp- nades möjligheter till alltför långtgående in- gripanden mot tryckta skrifter. Departe- mentschefen fäste i anledning därav upp- märksamheten på att det i stadgandet ta- lades om »spridning bland barn och ung- dom», Vilket icke avsåg den vanliga bok- handeln och ej heller någon annan enstaka försäljning eller överlämnande till person under viss ålder, och att det skulle vara frå- ga om en yrkesmässig eller eljest mera plan- mässig spridning just till barn och ungdom (prop. 230/48 s. 165).

Det i TF intagna förbudet mot spridning av förråande alster till barn och ungdom blev icke straffsanktionerat förrän genom BrB:s ikraftträdande. Strafflagen innehöll nämligen icke någon mot BrB 16: 12 sva- rande bestämmelse.

Tillsynen över TF:s tillämpning är anför- trodd justitieministern och justitiekanslern. Enligt TF 9:l skall justitieministern själv eller genom tryckfrihetsombuden vaka över TF:s efterlevnad. Övervakningen möjliggö- res genom bestämmelsen i TF 4: 7 om skyl- dighet för boktryckare att av varje här i ri- ket tryckt skrift samtidigt med skriftens ut- givande avlämna ett granskningsexemplar, i Stockholm till justitieministern och på an- nan ort till tryckfrihetsombudet. Enligt gäl- lande instruktion för tryckfrihetsombuden (31/1 1950) bör ombudet genast granska det

överlämnade exemplaret av skriften för att utröna, om däri förekommer något som bör föranleda allmänt åtal för tryckfrihetsbrott. Om tryckfrihetsombudet finner anledning till åtal, skall han skyndsamt göra anmälan därom till justitieministern och översända skriften. Om ombudet anser frågan om åtal vara tveksam eller om han eljest finner an— ledning att skriftens innehåll kommer till ju— stitieministerns kännedom, bör han skynd— samt insända skriften och ange anledningen därtill genom förstreckning i skriften eller på annat sätt.

Justitieministern fattar ensam beslut; be- slutet utgör icke regeringsärende utan depar- tementsärende. Enligt praxis granskas hand- läggningen dock av riksdagens konstitutions- utskott. Finner justitieministern att allmänt åtal bör anställas för tryckfrihetsbrott, skall han med översändande av skriften göra an- mälan därom till JK. Justitieministerns an- mälan till JK innebär plikt för denne att självständigt pröva frågan om åtal men ej skyldighet att åtala. JK äger även utan an- mälan från justitieministern väcka åtal för tryckfrihetsbrott. Enligt praxis väcker JK dock icke åtal för tryckfrihetsbrott beträf- fande exempelvis sedlighetssårande skrifter utan anmälan från justitieministern.

Innan åtal väcks, äger justitieministern förordna om beslag. Sådant förordnande kan icke meddelas senare än en vecka efter det skriften utgivits och granskningsexem- plar avlämnats. Justitieministern kan upp- draga åt tryckfrihetsombud att meddela för- ordnande om beslag. I sådant fall skall jus- titieministern pröva om beslaget skall be- stå. Då justitieministern förordnat om be- slag eller fastställt beslag, skall skriften med underrättelse om beslaget genast överlämnas till JK, som inom två veckor måste väcka åtal eller vid domstol ansöka om skriftens konfiskering. I annat fall förfaller beslaget.

Sedan åtal väckts äger rätten förordna om beslag.

Tryckt skrift, som uppenbart innefattar straffbart brott mot mkt och sedlighet, må efter beslut av polismyndighet i avbidan på förordnande om beslag tagas i förvar. Är fara i dröjsmål, må även utan sådant beslut

åtgärd, som nu sagts, vidtagas av polisman; anmälan därom skall dock skyndsamt göras hos polismyndigheten, vilken har att genast pröva, om skriften skall kvarbliva i förvar.

Allmänt åtal för tryckfrihetsbrott skall väckas inom sex månader sedan skriften ut- givits och granskningsexemplar avlämnats, vid påföljd att skriften eljest är fri från så- dant åtal.

Beträffande periodisk skrift, d.v.s. tid- ning, tidskrift eller annan sådan tryckt skrift, som enligt utgivningsplan är avsedd att un- der bestämd titel utgivas med minst fyra på särskilda tider utkommande nummer eller häften årligen och för vilken utgivningsbevis meddelats, skall åtalet riktas mot den som hos justitieministern anmälts som utgivare. I ansvarshänseende betraktas utgivaren som författare till allt som publicerats i perio- disk skrift; detta även om den verkliga för- fattarens nanm blivit utsatt i den brottsliga_ artikeln. (I fråga om annonser är ansvaret begränsat. Som tryckfrihetsbrott skall såle- des icke anses tillkännagivande i annons el- ler annat sådant meddelande, om ej av med— delandets innehåll omedelbart framgår att ansvar för tryckfrihetsbrott kan ifrågakom- ma. Det har befunnits olämpligt att göra ut- givaren ansvarig för i och för sig oskyldiga meddelanden, vilka erhåller sin avsedda in- nebörd först genom något förhållande, som är undandraget hans kontroll.) Fanns icke utgivningsbevis, då skriften utgavs, eller fanns icke behörig utgivare, skall åtalet rik- tas mot skriftens ägare. Kan ej visas vem som var ägare till skriften, är boktryckaren ansvarig. Kan icke utrönas vem som var boktryckare, svarar den som utspritt skrif- ten. I tryckfrihetsmål får ej fråga väckas om någons författarskap till periodisk skrift.

För innehållet i tryckt skrift, som icke är periodisk, svarar skriftens författare, om författaren på skriften angivits med sitt namn eller med pseudonym, som enligt vad allmänt är känt åsyftar honom, eller om han i skriftlig förklaring erkänt sig vara författaren eller inför domstol avgivit så- dant erkännande. Författaren är emellertid icke ansvarig om skriften utgivits utan hans samtycke eller om hans namn eller pseudo-

nym utsatts på skriften utan hans god- kännande. I fråga om samlingsverk och dylika skrifter med flera författare svarar dessa var för sin del. Om författarna är anonyma eller ej medgivit publicering och skriften har särskild utgivare, som åt bok- tryckare eller förläggare tillhandahållit skrif- ten för tryckning eller utgivning, blir denne ansvarig under förutsättning att hans namn eller pseudonym utsatts med hans tillstånd. Utgivaren svarar även för innehållet i tryckt skrift, vars författare avlidit före utgivning- en. Är varken författare eller utgivare an- svarig faller ansvaret på förläggaren, dv. s. den som omhänderhaft tryckning och utgiv- ning av annans skrift. Finns icke förläggare eller kan man icke utröna vem det är, svarar i hans ställe boktryckaren. Saknar skriften uppgift om boktryckaren, svarar i hans ställe utspridaren om tryckeriet ej kan upp- spåras. Så är också fallet om uppgiften om boktryckaren är oriktig och utspridaren kän- ner till detta.

Tryckfrihetsmål upptages av rådhusrätt. Talan skall anhängiggöras vid den rådhus- rätt, som är behörig att upptaga tryckfrihets- mål för det län, där tryckningsorten är be- lägen. Är skriften tryckt utom riket skall som tryckningsort anses den ort, där den som låtit utlämna skriften för spridning, har sitt hemvist.

I mål om ansvar för innehållet i tryckt skrift skall frågan huruvida skriften är brottslig prövas av en jury om nio medlem- mar, såframt parterna icke förklarar sig vilja hänskjuta målet till rättens avgörande utan juryprövning. Vid förberedande förhandling inför rätten skall bland annat avgöras om jury skall medverka. Skall jury icke med- verka, utsättes målet till huvudförhandling i vanlig ordning. Rätten består då av en lag- faren domare samt nämnd. I mål om brott, för vilket icke är stadgat strängare straff än fängelse i ett år och ej heller avsättning, är rådhusrätten domför med lagfaren domare och tre nämndemän.

Skall jury medverka, vidtager rätten åt- gärder för juryns bildande. Juryrnän utses för varje län för en tid av fyra år. Valet förrättas av landsting eller, då inom länet

är flera landsting eller finns stad som ej del— tar i landsting, av landstingen eller av landsting och stadsfullmäktige inom sådan stad. Rätten undersöker, då jury skall bil- das, först om någon av jurymännen är jä- vig. Parterna äger därefter utesluta ett visst antal jurymän varefter rätten av de åter- stående uttager så många till suppleanter att nio jurymän kvarstår. Vid huvudförhandling inför jury består rätten av tre eller fyra lag- farna domare. Sedan förhandlingen slut- förts, skall rätten till juryns besvarande skriftligen avfatta frågan huruvida skriften är brottslig enligt det eller de av åklagaren åberopade lagrummen. Juryn överlägger omedelbart i enrum. Frågan skall besvaras med ja eller nej. Om minst sex jurymän är ense, skall skriften anses brottslig. Finner juryn att skriften icke är brottslig, skall den tilltalade frikännas. Har juryn funnit skrif- ten brottslig, skall även rätten pröva frågan. Är rätten av annan mening än juryn, äger rätten frikänna den tilltalade eller hänföra brottet under mildare straffbestämmelse. Straffet bestämmes av rätten.

Konfiskation —— varom föreskrifter finns i 7: 7 TF —— är att betrakta som en speciell tryckfrihetsrättslig rättsverkan. Den är inte obligatorisk men kan av domstolen bestäm— mas vid varje tryckfrihetsbrott, även om man ej kan finna den för skriften ansvari- ge. Konfiskering av tryckt skrift innebär, att alla för spridning avsedda exemplar av skriften förstörs och att med plåtar, stereo— typer och annat uteslutande för tryckning av skriften avsett material förfares så att det icke kan missbrukas.

22. Film, radio, allmänna sammankoms- ter, offentliga tillställningar

2.2.1 Film Alltsedan 1911 har i Sverige förekommit statlig filmcensur. Gällande föreskrifter finns i förordningen 5/6 1959 (nr 358) med särskilda bestämmelser om biografföreställ- ningar m.m. (biografförordningen) och i instruktionen för statens biografbyrå 3/12 1965 (nr 748). Enligt biografförordningen får ej offent-

ligen visas film, som inte dessförinnan god- känts av statens biografbyrå. Biografbyrån får inte godkänna film eller del av film, vars förevisande på grund av det sätt, varpå hän- delserna skildras, och det sammanhang, vari de förekommer, kan verka förråande eller skadligt upphetsande eller förleda till brott. Biografbyrån äger vägra att godkänna film eller del av film om förevisande därav uppenbarligen skulle strida mot allmän lag. Film eller del av film må ej godkännas till förevisning för barn under 11 år eller för barn, som fyllt 11 men ej 15 år, i den mån den kan vålla barn i sådan åldersgrupp psy- kisk skada.

Till biografbyrån är knutet statens film- granskningsråd såsom rådgivande organ i frågor rörande godkännnande av film. En- ligt instruktionen för statens biografbyrå får byrån ej avgöra frågor om godkännande av film utan att ha inhämtat filmgransk— ningsrådets yttrande, därest fråga uppkom- mer att helt förbjuda film, att förbjuda be- tydande delar av en film, att förbjuda delar av en film, vilken vunnit erkännande såsom film av betydande konstnärligt värde eller som uppenbarligen kan antagas vinna så- dant erkännande, eller att företa censuråt- gård som är av normerande betydelse för verksamhetens utövande.

Biografbyrån består av en direktör, tillika filmcensor, som är byråns chef. samt av ytterligare filmcensorer. Direktören utnämns av Kungl. Maj:t. Annan filmcensor förord- nas av Kungl. Maj:t efter förslag av bio- grafbyrån. Fråga om godkännande av film prövas i regel av en filmcensor men i vissa fall av två eller tre censorer.

Filmgranskningsrådet består av ordföran- de och fyra ledamöter jämte suppleanter, alla utsedda av Kungl. Maj:t.

Filmcensurens utformning diskuterades vid 1954 års riksdag (prop. nr 116). 1949 års filmkommitté, vars förslag då behand- lades, hade tillstyrkt att censuren bibehölls icke bara som ett skydd för barnen utan även med tanke på vuxna vilket motiverats av uppfattningen att censuren utgjorde ett mentalhygienskt skydd mot sadistiska och skadligt ångestpressande inslag i filmerna.

Kommittén hade emellertid övervägt att låta filmer för vuxna helt befrias från censur med hänsyn bl. a. till att det rådde skarpt delade meningar om vad som var moraliskt och mentalhygieniskt farligt. Praktiskt taget samtliga remissinstanser anslöt sig till för- slaget om censurens bibehållande. Föredra- gande departementschefen delade denna uppfattning, vilken också vann riksdagens gillande.

Vid nuvarande biografförordnings till- komst behandlades icke frågan huruvida filmcensuren borde avskaffas. I den offent- liga debatten har emellertid nödvändigheten av filmcensur för vuxna ifrågasatts. I mo- tioner vid 1964 års riksdag hemställdes om utredning om den statliga filmcensurens in- ställning. Allmänna beredningsutskottet framhöll i sitt utlåtande, att reglerna för filmcensuren skapade osäkerhet vid tillämp- ningen och att osäkerhet rådde om de motiv som kunde föranleda fortsatt särställning för behandlingen av film i förhållande till and- ra massmedia. I enlighet med utskottets förslag beslöt riksdagen med anledning av motionerna att hos Kungl. Maj:t hemställa om tillsättande av en förutsättningslös ut- redning om den statliga filmcensurens ställ- ning och därmed sammanhängande spörs- mål.

I direktiven för den i anledning härav tillkallade Filmcensurutredningen framhöll chefen för ecklesiastikdepartementet bl.a. att utgångspunkten för utredningsarbetet borde vara att bättre än som tidigare varit möjligt belysa vilka faktorer, som kan mo- tivera särskild förhandsgranskning eller eventuellt andra former av särskild sam- hällskontroll för offentliga visningar av film, samt att utredningen därvid borde in- rikta sig på att diskutera karaktären av de skadeverkningar på olika publikkategorier som kan tänkas motivera vissa generella normer för sådana ingripanden.

I Filmcensurutredningens betänkande med förslag till filmlag och filmansvarig- hetslag (SOU 1969: 14) föreslås censurens avskaffande beträffande film för vuxna men dess bibehållande — om än i något annor- lunda former — beträffande barnfilm d. v. s.

för barn under 15 år. I fråga om film för vuxna föreslås att ansvar för yttrandefri- hetsbrott i film liksom i fråga om tryckt skrift skall utkrävas i efterhand av den för filmen ansvarige. Ansvarig är i första hand filmutgivaren, som förordnas för viss film av filmens producent. Har filmutgivare inte förordnats, vilar ansvaret på producenten. Samma blir fallet om filmutgivaren inte längre är behörig när filmen visas. Vidare föreslås att TF:s brottskatalog skall ligga till grund för bedömningen av frågan om filmen överskridit yttrandefrihetens gränser. Enligt förslaget ankommer allmänt åtal på justitiekanslern. Åtal upptages av Stock- holms rådhusrätt eller annan rådhusrätt som är behörig att pröva tryckfrihetsmål. De regler som gäller rättegången i tryckfrihets- mål föreslås gälla också då fråga är om yttrandefrihetsbrott i film.

2.2.2 Radio och TV Enligt radiolagen 30/ 12 1966 fordras för rätt att här i riket eller på svenskt fartyg eller luftfartyg utom riket inneha eller använda radiosändare tillstånd av konungen eller den myndighet konungen bestämmer. Tillstånd att inneha eller använda radiosändare med- delas för viss tid. Enligt 5 & äger det före- tag konungen bestämmer med ensamrätt av— göra vilka radioprogram som skall förekom- ma i rundradiosändning vilken rätt icke får överlåtas utan konungens medgivande. En- ligt 6 g skall ensamrätten utövas opartiskt och sakligt och efter riktlinjer som fast— ställs genom avtal. En principiellt viktig bestämmelse finnes i 8 & första stycket radiolagen som lyder: Myndighet eller annat allmänt organ får ej i förväg granska eller föreskriva förhands- granskning av radioprogram och ej heller för— bjuda radiosändning eller trådsändning på grund av dess innehåll.

Härifrån undantages dock bild som åter- ger Sverige eller del därav och som inne- håller upplysning av betydelse för rikets försvar.

I radiolagen ges vidare bestämmelser om radionämnden, ett organ som i efterhand skall granska radioprogram som förekommit

i rundradiosändning. Enligt instruktionen för radionämnden 9/6 1967 (SFS 449) skall radionämnden övervaka att företaget utövar sin ensamrätt opartiskt och sakligt samt i öv- rigt efter de riktlinjer som fastställts i avtal mellan företaget och staten.

Avtalet mellan svenska staten och Sveri- ges Radio angående rundradions program- verksamhet ingicks 30/6 1967 för en tid av 10 år. I avtalets 6—8 åå ges närmare be- stämmelser för hur verksamheten skall be- drivas. Där stadgas, att bolaget i program- verksamheten skall hävda de grundläggande demokratiska värdena, samt att program- verksamheten skall bedrivas med beaktande av ljudradions och televisionens centrala ställning i samhället, varav bl. a. följer skyl- dighet för bolaget att i lämplig form upp- lysa om nuets händelser och orientera om viktigare kultur- och samhällsfrågor samt stimulera till debatt kring sådana frågor. Vidare framhålles, att programmen skall vara omväxlande till karaktär och innehåll och i skälig omfattning tillgodose olika in- tressen i fråga om bl. a. religion, musik, tea- ter, konst, litteratur och vetenskap, samt att programmen skall skänka god förströelse och underhållning med beaktande av olika smakriktningar, varvid även mindre grup- pers intressen av mera särspräglad natur i görlig mån skall tillgodoses. Det föreskrives att radiolagens bestämmelse i 6 5 om opar- tiskhet och saklighet skall tillämpas med be- aktande av att en vidsträckt yttrande- och informationsfrihet skall råda i rundradion, att programverksamheten i sin helhet skall präglas av skälig balans mellan olika åsikter och intressen, att bolaget före sändning av program så noggrant som omständigheterna medger skall kontrollera sakuppgifter i pro- grammet, att ämnesval och framställning skall ta sikte på vad som är väsentligt, att den enskildes privatliv skall respekteras om icke ett oavvisligt allmänt intresse kräver annat samt att felaktig sakuppgift skall be- riktigas, när det är påkallat.

I radioansvarighetslagen 30/12 1966 ges närmare bestämmelser om yttrandefrihet i ljudradio- och televisionsprogram (radiopro- gram). Enligt 2 5 skall missbruk av yttran—

defriheten i radioprogram medföra ansvar och skadeståndsskyldighet endast när gär- ningen innefattar yttrandefrihetsbrott, var- med förstås framställning eller offentliggö- rande, som enligt 7 kap. 4 eller 5 & TF skulle ha varit att anse som tryckfrihets- brott, om gärningen begåtts genom tryckt skrift. I radioansvarighetslagen ges vidare regler om programutgivare d.v.s. en sär- skilt förordnad person som skall ha till upp- gift att förebygga yttrandefrihetsbrott i pro- gram för vilket han är förordnad. Lagen upptar även bestämmelser om åtal och rät- tegång. Allmänt åtal får väckas endast av justitiekanslern, och mål om yttrandefrihets- brott i radioprogram skall upptagas av Stockholms rådhusrätt såvida det icke med hänsyn till omständigheterna är lämpligare att upptaga målet vid annan rådhusrätt som är behörig att pröva tryckfrihetsmål. Beträf— fande rättegången gäller i övrigt samma reg- ler som i tryckfrihetsmål.

2.2.3 Allmänna sammankomster I fråga om allmän sammankomst, som hål- les för överläggning, opinionsyttring eller upplysning i allmän eller enskild angelägen— het, eller som är att hänföra till föreläsning eller föredrag för undervisning eller med- delande av allmän eller medborgerlig bild- ning eller till religionsövning, ges bestäm- melser i lagen 14/12 1956 om allmänna sammankomster. Sådan allmän samman- komst må icke utan tillstånd av polismyndig- heten hållas å gata, torg, park eller annan plats, som enligt fastställd stadsplan eller byggnadsplan utgör allmän plats och som upplåtits för avsett ändamål, å sådan del av hamnområde som är tillgänglig för allmän- heten eller å allmän väg eller annat område, som är upplåtet till eller eljest nyttjas för allmän samfärdsel. Ansökan om tillstånd skall innehålla uppgift om anordnaren, tid och plats för sammankomsten samt dennas art och huvudsakliga utformning. Beträffan- de allmän sammankomst utomhus å annan plats än nu nämnts i stad eller köping skall anmälan före sammankomsten göras till po- lismyndigheten. Polismyndighet äger upp- lösa allmän sammankomst bl. a. om vid

densamma förekommer något som strider mot lag. Polismyndigheten äger vidare för- bjuda förnyande av allmän sammankomst, som åsyftar eller innebär något, som strider mot lag .

Som en speciell art av allmänna samman- komster har demonstrationer betraktats. Även dessa regleras i praktiken främst av lagen om allmänna sammankomster. Vad tidigare nämnts om skyldighet att hos po- lismyndigheten göra ansökan om tillstånd till allmän sammankomst på allmän plats, allmän väg eller annat område, som an- vänds för allmän samfärdsel, eller att till polismyndigheten göra anmälan om allmän sammankomst, som icke är avsedd att äga rum på allmän plats eller liknande, gäller också i fråga om demonstrationer. Med prövningen av frågan om tillstånd till de- monstration på allmän plats avses att utröna huruvida hinder mot demonstrationens an— ordnande föreligger ur allmänna ordnings- och trafiksynpunkter (JO 1966 s. 491). För- handsgranskning av texten på plakat, ban- deroller o.dyl. kan därför icke anses fören- lig med de grunder på vilka lagen bygger ( RÅ 1963 ref. 43 ). Av avgörande betydelse för demonstrationsrätten måste emellertid anses vara, vad som får förekomma vid demonstration i form av anförande, slagord, plakat o.s.v. Detta regleras genom brotts- balken och i viss mån genom TF. Härige- nom ges möjlighet för polismyndigheten att inställa eller upplösa demonstration. Enligt 10 5 lagen om allmänna sammankomster äger nämligen polismyndigheten, som enligt 9 5 har en ovillkorlig rätt att få tillträde till allmän sammankomst, rätt att upplösa sammankomst och därmed också demonst- ration om den hålls i strid mot ett allmänt förbud, om beslut meddelats att samman- komsten icke får äga rum, så ock om vid sammankomsten förekommer något som strider mot lag eller om sammankomsten föranleder svårare oordning eller avsevärd fara för de närvarande och andra åtgärder visat sig vara otillräckliga för att förebygga fortsatt lagstridigt förfarande, återställa ordningen eller bereda skydd för de närva- rande.

Föreskrifterna i lagen om allmänna sam- mankomster är straffsanktionerade. Sålunda straffas enligt 15 å den som anordnar all- män sammankomst utan att göra ansökan eller anmälan, när detta krävs, med dagsbö- ter. Den som fortsätter allmän samman- komst sedan beslut meddelats att den skall upplösas och den som icke rättar sig efter de föreskrifter som polismyndigheten med- delat för allmän sammankomst straffas ock- så enligt detta lagrum i den mån gärningen icke blir att bedöma enligt BrB 16: 3 som ohörsamhet mot ordningsmakten.

För yttrandefrihetsbrott genom tryckt skrift vid allmän sammankomst gäller TF:s regler.

För yttrandefrihetsbrott i övrigt vid all- män sammankomst gäller helt BrB:s be- stämmelser.

2.2.4 Offentliga tillställningar Allmänna ordningsstadgan innehåller före- skrifter angående offentliga tillställningar. Med offentlig tillställning avses teaterföre- ställning, konsert, tävling och uppvisning i sport och idrott, danstillställning, biograf- tillställning, cirkusföreställning, tivoli- och marknadsnöjen, festtåg samt tillställning av annat slag, som anordnas för allmänheten och som icke avses i lagen om allmänna sammankomster. Å allmän plats får offent- lig tillställning ej anordnas utan tillstånd av polismyndigheten. Vill någon i stad eller köping anordna offentlig tillställning på an— nan plats, skall anmälan i förväg göras till polismyndigheten. Polismyndigheten äger inställa eller upplösa offentlig tillställning på i huvudsak samma villkor som gäller be— träffande allmänna sammankomster. Yttrandefrihetens gränser vid offentliga tillställningar bestämmes — såvida ej är fråga om tryckt skrift — av BrB:s regler.

2.3. F örverkande och medverkan

2.3.1 Förverkande I 36 kap. BrB meddelas vissa bestämmelser om rättsverkningar av brott, främst förver- kande av egendom. Efter en 1968 företagen ändring i 36 kap. BrB kan följande egen- dom förklaras förverkad:

1) Utbyte av brott enligt BrB som ej mot- svaras av skada för enskild. Detsamma gäl- ler förlag för brott eller dess värde, om för- laget mottagits och mottagandet utgör brott enligt BrB. 2) Egendom som använts som hjälpmedel vid brott enligt BrB eller som frambragts genom sådant brott. Detsamma gäller egen- dom, vars användande utgör brott enligt BrB, eller med vilken eljest tagits befatt- ning som utgör sådant brott. 3) Föremål som på grund av sin särskilda beskaffenhet och omständigheterna i övrigt kan befaras komma till brottslig använd- ning.

Enligt lagtexten gäller dessa förverkande- regler i princip endast då det är fråga om brott enligt BrB. På grund av hänvisning i 2 & tredje stycket radioansvarighetslagen är bestämmelserna att tillämpa vid yttrandefri- hetsbrott i radioprogram. Hänvisning till BrB:s förverkanderegler har också skett i Filmcensurutredningens förslag till filman- svarighetslag.

Vad beträffar förverkande vid tryckfri- hetsbrott har, som ovan redovisats, TF en särskild bestämmelse i 7: 7 enligt vilket lag- rum tryckt skrift, som innefattar tryckfri- hetsbrott, må konfiskeras. Konfiskation el- ler förverkande i anledning av tryckfrihets- brott regleras i princip exklusivt av TF (Malmgren: Sveriges grundlagar 10 uppl. s. 265). Förverkande enligt BrB av exempelvis vinning kan således icke förekomma.

Det är endast de vanliga straffrättsliga reglerna om straffsatser, straffarter etc. som genom hänvisning i 7: 6 TF blir tillämpliga och icke bestämmelserna om särskilda rätts- verkningar på grund av brott. Detta får till följd att olika förverkanderegler blir att till— lämpa, om yttrandefrihetsbrottet begås ge- nom tryckt skrift eller genom på annat sätt mångfaldigad skrift, i radio och TV eller i film.

2.3.2. Fleras medverkan till brott

I 23: 4 BrB ges bestämmelser om fleras medverkan till brott. Lagrummet har följan- de lydelse:

Ansvar som i denna balk är stadgat för viss gärning skall ådömas ej blott den som utfört gärningen utan jämväl annan som främjat den- na med råd eller dåd. Den som ej är att anse såsom gärningsman dömes, om han förmått an- nan till utförandet, för anstiftan av brottet och eljest för medhjälp därtill.

Envar medverkande bedömes efter det uppsåt eller den oaktsamhet som ligger honom till last. Ansvar som är stadgat för gärning av sysslo- man, gäldenär eller annan i särskild ställning skall ock drabba den som jämte honom med- verkat till gärningen.

Vad i denna paragraf sägs skall ej gälla, om annat följer av vad för särskilda fall är stadgat.

Huvudregeln beträffande fleras medver- kan till brott är att varje medverkande ådra- ger sig självständigt straffansvar. Av lag- rummets avfattning framgår vidare att i princip alla medverkande skall straffas.

Varje medverkande (gärningsman, anstif- tare eller medhjälpare) skall straffas efter samma skala som gäller för den som ensam utfört brottet. För vissa fall av medverkan stadgas emellertid straffnedsättning eller straffrihet i BrB 23: 5 som lyder:

Har någon förmåtts att medverka till brott genom tvång, svek eller missbruk av hans ungdom, oförstånd eller beroende ställning el- ler ock medverkat allenast i mindre mån,_må straffet för honom sättas under vad för brottet eljest är stadgat; i ringa fall skall ej dömas till ansvar. Detsamma skall gälla, då fråga är att ansvar som är stadgat för någon i särskild ställning skall ådömas annan medverkande.

Reglerna om medverkan kompletterar brottsbeskrivningarna i de särskilda straff- buden. Dessa är i allmänhet avfattade med tanke på det fall att en brottslig gärning utförts av en enda person, en gärningsman. Men enligt medverkansreglerna skall vad som är stadgat om den som utfört gär- ningen tillämpas jämväl på den som främ- jat den brottsliga gärningen med råd eller dåd, d.v.s. med psykiska eller fysiska medel.

När flera medverkat till brott kan det icke för varje medverkandes straffbarhet fordras att hans medverkan varit en betingelse för brottet. Den omständigheten, att den brotts- liga effekten skulle ha kommit-till stånd även om någon av flera medverkande un- dandragit sin medverkan, kan i regel icke få medföra att han går fri från straff. Han

bör nämligen inte få räkna sig tillgodo att de andras handlingar ensamma skulle varit tillräckliga för att bringa brottet till stånd. För att han skall kunna straffas bör det vara nog om han på ett eller annat sätt främjat brottet. Främjandet kan ske fysiskt men det kan också ske genom att den med- verkande psykiskt övar inflytande på andra medverkande.

Bestämmelserna i BrB 23: 4 är enligt sin lydelse tillämpliga blott beträffande brott som är upptagna i BrB. Otvivelaktigt är det emellertid så att medverkansreglerna i stor utsträckning också är tillämpliga inom spe- cialstraffrätten.

Beträffande de egentliga tryckfrihetsbrot— ten framgår av den speciella reglering som dessa brott är underkastade att medverkans- ansvar enligt BrB 23: 4 är uteslutet.

Ej heller beträffande yttrandefrihetsbrott i radioprogram är brottsbalkens medver— kansregler tillämpliga. Enligt 4 & radioansva- righetslagen är i första hand den program- utgivare, som förordnats för programmet ansvarig. Har programutgivare ej förord- nats för programmet faller ansvaret på den som försummat att förordna programutgi- vare. Beträffande direktsända program kan beslutas att envar som framträder i pro— grammet själv skall bära ansvaret för ytt- randefrihetsbrott som han begår. Enligt 5 & radioansvarighetslagen får ansvar för ytt- randefrihetsbrott i radioprogram eller för medverkan till sådant brott ej ådömas an- nan än den som är ansvarig enligt 4 &.

Filmcensurutredningens förslag till film- ansvarighetslag innehåller också sådana be- stämmelser att brottsbalkens regler om med- verkan i regel inte blir tillämpliga vid ytt— randefrihetsbrott i film.

2.4 Sårande av lukt och sedlighet

2.4.1. Historik

Bestämmelserna om sedlighetsbrott har un- der tidernas lopp genomgått stora föränd- ringar. I det germanska rättsmedvetandet ingick ett krav på sedlighet. Detta hindrade dock icke att en stor del av de gärningar, som sedermera kom att betraktas som sed-

lighetsbrott, var straffria. Till den del osed- liga handlingar utgjorde brott i den äldre germanska rätten bestraffades de som kränkningar av enskild rätt i anledning av den skymf som förorsakades ätten.

Med kristendomen inträdde en förändring i uppfattningen. Till den del den kanoniska rättens grundsatser skilde sig från den ger- manska rättens hade de rönt inflytande av antik rätt, företrädesvis mosaisk men även romersk, vartill kommit en del nya grund- satser härledda ur ett kristet åskådningssätt. Under kyrkans inflytande utökades det straffbara området för sedlighetsbrotten och straffbestämmelserna fick en annan karak- tär. Det var i gudomlighetens namn som kyrkan ställde anspråk på sedlighet och förbrytelser mot sedligheten kom mer och mer att uppfattas som ett slags religions- brott. Kyrkan hade egen domsrätt och de rättsnormer kyrkan tillämpade vann först så småningom gehör i den världsliga lagstift- ningen. Med upplysningstiden — då kyrkan redan i stor utsträckning förlorat sin lag— stiftnings— och rättskipningsmakt ——- utbred- de sig ett nytt betraktelsesätt. Osedliga handlingar straffades icke längre på grund av den synd, som de kunde innebära, utan från helt andra synpunkter. De kom att be- traktas som förbrytelser mot det allmänna eftersom de var ägnade att undergräva fa- miljeliv och allmän moral.

Den speciella form av straffbestämmelser angående sedlighetsbrott, som i gällande brottsbalk återfinnes i 16: 11, är en i svensk rätt tämligen ny företeelse. Den äldsta be— stämmelsen på detta område förekom i 1648 års kyrkolag där i 1: 2 helt allmänt stadga- des förbud att bruka »anstötliga ordasätt Guds församling därmed att bekymra eller förarga».

Brottskatalogen i 1766 års TF innehöll — såsom förut nämnts _ bestämmelser om straff för »allt varigenom en uppenbar last månde främjas eller försvaras och således med ärbarhet, en rättskaffens naturlig och kristlig sedelära samt dess grunder icke överensstämmer». Motsvarande bestämmel- ser fanns också i 1810 och 1812 års TF.

Lagkommitténs förslag till allmän krimi-

nallag (1832) innehöll i 20: 13 följande be- stämmelse:

Sprider någon ut skrift, målning, teckning eller bild, som tukt och sedlighet sårar: straffes med böter eller fängelse.

Lag samma vare om man genom annan gär- ning sårar mkt och sedlighet så att allmän för- argelse eller fara för andra förförelse därav kommer.

Lagberedningens förslag (1844) innehöll i 21: 14 en motsvarande bestämmelse. Denna kom också att inflyta i 1864 års strafflag.

Genom grundlagsändring 1900 ändrades straffbestämmelsen i TF till kongruens med strafflagens stadgande.

1910 framlade chefen för justitiedeparte- mentet proposition om ändring i 18: 13 SL. Han yttrade bl. a. (NJA II 1911 s. 45):

Under senaste tid hava inom huvudstaden framträtt ViSSa företeelser, vilka synas innebära en allvarsam fara för allmän tukt och sedlighet. Här har uppstått en propaganda med syfte att i vidsträcktaste kretsar utbreda kännedom om s.k. preventiva medel och mana till deras an- vändning. På offentliga möten inför skaror av män och kvinnor avhandlas dessa frågor, och agenter för försäljare av sagda medel har vid mötena ett utmärkt tillfälle, som ej lämnas obe- gagnat, att bland allmänheten sprida sina pris- kuranter och prospektet. Förkunnarna av dessa läror — utan känsla av ansvar vare sig mot det folk de tillhöra, eller de skaror av unga män och kvinnor, åt vilka de utbjuda sina medel till förebyggande av sedeslöshetens vanliga följder — sprida över landet ett smygande gift, som kan moraliskt och fysiskt fördärva en hel na- tion. Det synes mig uppenbart, att ett kraftigt ingripande i syfte att stävja det onda i den mån ske kan är av nöden och att vad som kan gö— ras, även bör göras snart, ty fara är i dröjsmål.

Justitieministern föreslog att de båda för- utvarande momenten i lagrummet samman- fördes till ett stycke med viss ändring i strafflatituden samt att till paragrafen lades ett nytt andra moment av följande lydelse:

Där någon offentligen utställer eller förevisar föremål, som är avsett för otuktigt bruk eller till att förebygga följder av könsumgänge, eller genom offentligt tillkännagivande till salu ut- bjuder eller själv eller genom annan till för- säljning kringför sådana föremål, eller offent- ligen, vare sig muntligen eller genom utspri- dande av skrift, söker förleda till användande av föremål, som nu sagts, eller meddelar anvis—

ning om sättet för deras användning, varde, än- då att gärningen ej är sådan, som i 1 mom. sägs, dömd efter ty där stadgas.

Förslaget remitterades till lagrådet, vars flesta ledamöter ställde sig tvekande inför förslaget med hänsyn till de inskränkningar i yttrande- och tryckfriheten som skulle bli en följd därav. Lagrådet anförde bl. a. (NJA II 1911 s. 49):

Måhända ville man mot det anförda invända, att, när det gäller frågan om yttrandefrihetens gränser, de sexuella spörsmålen intaga en sär- ställning, som påkallar mera vittgående be- gränsning av yttranderätten än på andra om- råden bör ifrågakomma. Sant är, att när gäl- lande strafflag liksom främmande lagar med straff belägger uttalanden, som såra mkt och sedlighet och kunna leda till andras förförelse, detta innebär, att även ett i och för sig icke osedligt uttalande kan bliva straffbart med hänsyn till de förhållanden, varunder det fram- förts. Att sålunda bestraffa en framställning av de preventiva medlen, vilken, ehuru möjligen fri från otuktigt syfte, dock med hänsyn till de omständigheter, varunder den förekommit, är att anse såsom sårande för mkt och sedlighet, lärer ej heller kunna utgöra något obehörigt ingrepp i yttranderätten. Men en annan sak är att av hänsyn till den allmänna sedligheten förbjuda även en taktfull, allvarlig och tydligen från varje otuktigt syfte fri framställning röran- de lämpligheten av preventivmedels användan- de under vissa omständigheter. Den fara för ut- bredande av osedlighet eller för nativitetens av- tagande, som kan vara förenad även med en sådan framställning, må — om den ock från en del håll överdrives — dock ej förnekas eller un- derskattas. Men den hör till de vådor, som ej lämpligen kunna på lagstiftningens väg före- kommas, utan för vilkas motverkande andra medel böra tagas i anspråk.

I anledning av lagrådets kritik ändrades förslagets avfattning. Andra stycket före- slogs i stället få följande lydelse:

Där någon offentligen utställer eller förevisar föremål, som är avsett för otuktigt bruk eller till att förebygga följder av könsumgänge, eller i skrift, som han utsprider, eller eljest genom tillkännagivande för allmänheten till salu ut- bjuder eller själv eller genom annan till för- säljning kringför dylika föremål. eller under sådana förhållanden, att allmän fara för andras förförelse därav kommer, vare sig muntligen eller genom utspridande av skrift söker förleda till användande av föremål, som nu sagts, eller meddelar anvisning om sättet för deras använ- dande, varde, ändå att gärningen ej är sådan, som i 1 mom. sägs, dömd efter ty där stadgas.

Detta förslag godtogs av riksdagen och lag i ämnet utfärdades 10/6 1910.

I riksdagen väcktes 1911 motion om viss straffskärpning i 18: 13 första stycket SL.

Lagutskottet yttrade (NJA II 1911 s. 379):

På sätt i motionen framhålles, har det blivit allt vanligare, att mkt och sedlighet sårande ritningar, fotografier och andra avbildningar, bl.a. i form av vykort, mestadels från utlan- det spritts här i landet och nått en utbredning, som inger allvarsamma farhågor. Mot det oc- ker på andras obetänksamhet eller lättsinne, vartill den gör sig skyldig, som för egen vin- ning och såsom en lönande affär bedriver ifrå- gavarande slags trafik, måste det enligt ut- skottets mening vara samhällets plikt att skarpt reagera. Särskilt för ungdomen, hos vilka dy- lika schackrare lära hava lyckats omsätta sina varor i större omfattning, än man i allmänhet vill tro, synes den här föreliggande faran iögonfallande. Det synes vara anledning anta— ga att om ej denna rörelse, som väl hittills i allmänhet i någon större omfattning bedrivits endast i de större städerna, allvarligen stävjas, densamma skall komma att sträcka sig och sina verkningar ut till övriga delar av landet.

Lika med motionärerna finner utskottet det därför vara av synnerlig vikt, att, såvitt på lagstiftningen ankommer, de åtgärder vidtagas mot ifrågavarande slags samhällsonda, varav behov ostridigt förefinnes.

Enligt utskottets mening kan det vid anförda förhållanden icke vara riktigt, att dylika åt- gärder helt åsidosättas i avvaktan på det mera ingående och mer tidsödande övervägande, som för behörigt fullständigande av den gällande lagstiftningen i ämnet, bl.a. ur internationellt rättslig synpunkt, kan vara erforderligt.

I sådant syfte anser utskottet omedelbart böra avhjälpas den förut framhållna och av erfarenheten ytterligare bestyrkta brist i nämn- da lagstiftning, att därav i allmänhet ej träffas den, som håller till salu eller utbjuder alster av ifrågavarande beskaffenhet utan att försälj- ning eller annat utspridande ägt rum. Då den bevisning, som i sistnämnda hänseende erford- ras, ofta visat sig vara svår att åstadkomma, hava vederbörande myndigheter icke kunnat, med nödig effektivitet ingripa i förekommande fall.

Paragrafens första stycke fick därefter följande lydelse:

Sprider någon ut eller håller till salu eller utbjuder skrift, målning, teckning eller bild, som mkt och sedlighet sårar, straffes med bö- ter eller fängelse. Lag samma vare, om man genom annan gärning sårar tukt och sedlighet,

så att allmän förargelse eller fara för andras förförelse därav kommer.

Lagrummets andra stycke, den s.k. pre- ventivlagen, utsattes för stark kritik. Vid flera tillfällen gjordes försök att få en lag- ändring till stånd och preventivlagen upp- hävd. När år 1926 en lagändring föreslogs yttrade lagrådet i utlåtande att en upplys- ningsverksamhet, som sker i allvarlig och värdig form från auktoritativt håll uteslu- tande i syfte att förebygga utbredande av könssjukdomar, icke torde kunna anses med- föra allmän fara för andras förförelse och således icke komma i strid med preventivla- gen men att den föreslagna ändringen skulle lämna fältet öppet för all upplysningsverk- samhet också från ej auktoritativt håll och att det då skulle kunna befaras en ökad risk för sedeslöshetens befrämjande särskilt bland ungdomen. Lagrådet avstyrkte därför ändringsförslaget. Liknande ändringsförslag väcktes vid riksdagarna 1927, 1929, 1930, 1933 och 1934. Riksdagens första lagutskott avstyrkte förslagen som föll i riksdagen.

Först 1938 ansågs tiden mogen att slopa preventivlagen. Lagrådet hade tillstyrkt en proposition om upphävande av 18: 13 andra stycket. Lagrådet yttrade bl. a.:

Såsom ett huvudskäl för upphävande har plägat anföras, att detta stadgande var ägnat att förhindra eller försvåra en sakkunnig och vederhäftig upplysningsverksamhet rörande sexualfrågor. Vid behandling i lagrådet av ti- digare förslag i ämnet (1926 och 1934) har uttalats att stadgandet, rätt tolkat och tilläm- pat, icke borde kunna medföra en dylik ver- kan. Ehuru denna uppfattning allt fortfaran- de synes vara riktig, anse vi likväl övervägande skäl numera föreligga för att söka på annat sätt komma till rätta med de missförhållanden, vil- ka på sin tid voro orsak till stadgandets in- förande i strafflagen.

I straffrättskommitténs betänkande med förslag till brottsbalk (SOU 1953:14) upp- togs en bestämmelse om straff för den som sårar tukt och sedlighet genom framställning i skrift eller bild eller genom att saluhålla, förevisa eller annorledes sprida skrift eller bild. I samma lagrum föreslogs en motsva- righet till nuvarande BrB 16: 12 d. v. 3. för- bud att bland barn eller ungdom sprida

skrift eller bild, som genom sitt innehåll kan verka förråande eller eljest medföra allvar- lig fara för de ungas sedliga fostran. Kom- mittén föreslog vidare en regel om straff för den som på allmän plats eller eljest offentli- gen inbjuder eller uppmanar till könsligt umgänge på sätt som är ägnat att väcka an- stöt.

I proposition 1962 med förslag till BrB föreslogs dock ett särskilt lagrum beträf- fande sådan spridning bland barn och ung- dom.

Departementschefen yttrade vid behand- lingen av nuvarande BrB 16: 11 bl. a. (prop. 10/1962 B s. 234):

Motsvarighet till SL 18: 13 första punkten torde få upptagas såsom första stycke i före- varande paragraf. Avfattningen torde därvid få jämkas på det sätt som föreslagits av kommit- tén och ansvar således stadgas för sårande av tukt och sedlighet genom framställning i skrift eller bild eller genom att saluhålla, förevisa el— ler annorledes sprida skrift eller bild. Den an- vända formuleringen måste anses inbegripa även skulpturala arbeten; något förtydligande av lagtexten i detta avseende, vilket påkallats i ett remissyttrande, torde sålunda ej vara erfor- derligt. Som jag nyss nämnde utnyttjas det ifrå- gavarande stadgandet främst för att motarbeta framställningar av förråande eller brutal ka- raktär. Jag har övervägt att föreslå en utvidg- ning av förevarande straffbud, så att ingripan- de åtalsvägen kan ske även mot framställningar av denna karaktär, vilka icke har samband med sexuella förhållanden, något som knappast tor- de vara möjligt för närvarande. Det kan emel- lertid befaras, att en dylik utvidgning skulle kunna föranleda alltför starka inskränkningar i tryck- och yttrandefriheten, och jag har där- för ej ansett mig kunna fullfölja denna tanke i vidare mån än såvitt angår spridning av olämp- liga alster bland barn och ungdom.

I fråga om den föreslagna bestämmelsen om inbjudande till otukt yttrade departe- mentschefen:

Jag anser för min del att Iösdriveriet främst bör bekämpas med andra medel än kriminalise- ring och att därför återhållsamhet bör iaktta- gas i detta avseende. Möjlighet bör dock finnas till ingripande genom åtal mot sådana former av inbjudan till otukt som sker offentligen och i anstötliga former. Det synes emellertid ej på- kallat att upptaga en särskild ansvarsbestäm- melse i detta avseende. I stället bör finnas en alhnän regel, som förutom nu avsedda hand- lingar inbegn'per jämväl andra former av sed-

lighetssårande uppträdande på offentlig plats. Denna regel, som äger motsvarighet i andra punkten av SL 18: 13 och torde kunna uppta- gas såsom andra stycke i förevarande para- graf, bör avfattas att gälla den som, på allmän plats eller eljest offentligen i ord eller hand- ling uppträder på sätt som sårar tukt och sed- lighet. Bestämmelsen bör anses tillämplig, då någon inbjuder till könsumgänge på ett för om- givningen störande och anstötligt sätt; detta bör i fråga om gatuprostitutionen gälla såväl den prostituerade som den andra parten samt både vid heterosexuell och homosexuell prostitution. Såsom exempel på annat sedlighetssårande upp- trädande, som överskrider vad som kan anses som blott förargelseväckande beteende och där- för" bör omfattas av stadgandet, må nämnas att två personer i en park har könsumgänge som kan iakttagas av förbipasserande. Den närmare avgränsningen torde få ske i rättstillämpningen med ledning av gängse uppfattning i samhället om vad som ur allmän ordningssynpunkt kan tolereras på området. Vissa typer av åtgärder med direkt sexuell inriktning mot enskild per- son behandlas i kapitlet om sedlighetsbrott.

2.4.2 Gällande rätt BrB 16: 11.

Sårar någon mkt och sedlighet genom fram- ställning i skrift eller bild eller genom att saluhålla, förevisa eller annorledes sprida skrift eller bild, dömes för sårande av tukt och sed- lighet till böter eller fängelse i högst sex må- nader.

Vad nu sagts skall jämväl gälla, om någon, på allmän plats eller eljest offentligen, i ord eller handling sårar tukt och sedlighet.

Första stycket

I BrB 16: 11 första stycket straffbelägges — i huvudsak såsom i äldre rätt —— sårande av tukt och sedlighet genom framställning i skrift eller bild. Den nya avfattningen är mera generell än den äldre. Tidigare tala- des om spridande, saluhållande eller utbju- dande av skrift, målning, teckning eller bild, nu talas i stället bara om framställning i skrift eller bild eller saluhållande, förevi- sande eller spridande på annat sätt. Förevi- sande har sålunda tillkommit. Som ordaly- delsen anger skall det vara fråga om en framställning i skrift eller bild. Muntliga framställningar eller inspelningar på ton- band eller skiva torde därför inte kunna hänföras till paragrafens första stycke. Där-

emot innefattas enligt uttalanden av depar— tementschefen såväl film som skulpturala arbeten.

Alltifrån stadgandets införande i straffla— gen har det stått klart att med uttrycket så- rande av tukt och sedlighet avses gärningar, som kan sägas såra den sexuella anständig- hetskänslan (se Stjernberg: Kommentar till strafflagen kap. 17—18, s. 128). Var grän- sen går mellan framställningar, som sårar mkt och sedlighet och därmed den sexuella anständighetskänslan, och sådana framställ- ningar, som inte gör detta, är vanskligt att avgöra. Att söka konstruera några fasta ob- jektiva kännemärken ens för speciella fall såsom t. ex. i fråga om när en bild kan an- ses såra tukt och sedlighet torde vara omöj- ligt redan därför att lagstiftaren räknat med en rörlig gräns. Bedömningen måste stå i samklang med den i samhället rådande upp- fattningen, som helt naturligt förskjutes med tiden. Eftersom åklagarmyndigheter och domstolar inte kan i varje aktuellt fall låta verkställa undersökningar för att påvisa den rådande samhällsuppfattningen måste dom- stolsledamöterna utgå från egna värdering- ar. Vid bedömningen av innehållet i tryckt skrift får juryns deltagande i rättegången anses vara av stort värde såsom uttryck för en allmän uppfattning bland medborgarna.

Vad först angår textinnehållet i tryckt skrift må nämnas följande.

Enligt den praxis som tillämpades vid ti- den närmast före BrB:s tillkomst, synes in- gripanden enligt SL 18: 13 mot skriftliga framställningar främst ha skett då dessa kunde sägas ha en grovt sadistisk eller på annat sätt abnorm eller förråande karaktär. Under 1964 förekom endast ett mål som rörde frågan huruvida en skriftlig fram- ställning var sårande för tukt och sedlighet. Det gällde två i nr 5 år 1964 av periodiska skriften Piff ingående artiklar »Tonårssex chockar USA» och »I gängets våld» som av rådhusrätten i Borås i dom den 10 juni 1964 befanns sårande för tukt och sedlighet. Råd- husrättens dom fastställdes den 21 oktober 1964 av hovrätten för Västra Sverige.

Under 1965 beslagtogs skriften »Man i bur» författad av pseudonymen Christoffer

Palem. Åtal väcktes vid Stockholms råd- husrätt, som genom dom den 9 september 1965 lämnade åtalet utan bifall och förord- nade att beslaget omedelbart skulle hävas.

Trots det under 1966 allt större utbudet av pornografisk litteratur förekom detta år icke något åtal på grund av tryckt skrifts textinnehåll. Den 4 juli 1967 förordnade chefen för justitiedepartementet att två i Vänersborg tryckta böcker »Sadistiskt över- grepp» del 1 och 2 skulle läggas under be- slag. Sedan åtal väckts vid rådhusrätten i Vänersborg dömde rådhusrätten genom dom den 8 december 1967 författaren för otillåtet yttrande i tryckt skrift till fängelse en månad. Hovrätten för Västra Sverige ut- talade i dom den 6 november 1968 bl.a.: »Med hänsyn till skrifternas förråande och sadistiska innehåll, till väsentlig del innefat- tande skildringar av sexuella övergrepp mot minderåriga flickor, finner hovrätten skrif— terna brottsliga i enlighet med åtalet.» Hov- rätten ändrade dock straffet till femtio dags- böter.

I dom den 22 oktober 1968 fann rådhus- rätten i Hälsingborg efter jurys hörande att nr 1—9 av den i Danmark tryckta periodis- ka tidskriften >>Weekend sex», som införts i Sverige i sammanlagt 55.000 exemplar, i sin helhet var brottsliga. Tidskrifterna hade samtliga innehållit beskrivningar och bilder av samlag och andra sexualhandlingar av sådan art, att tukt och sedlighet hade sårats.

Rådhusrätten i Göteborg fann i dom den 26 september 1968 att skriften »Sängen Spe- cial» nr 1 c, som i text och bild skildrade ett lesbiskt förhållande, var brottslig. Hovrät- ten för Västra Sverige uttalade i dom den 30 december 1968 att skriften till hela sitt innehåll, såväl text som bilder, var sårande för tukt och sedlighet. Hovrättens dom, som avsåg ansvar för bildinnehållet även i ett flertal andra tidskrifter, fördes som nedan beskrivs på JK:s yrkande under HD:s pröv- ning (dom 13/3 1969).

Av det fåtal domstolsavgöranden som föreligger beträffande textinnehållet i tryckt skrift torde man våga draga den slutsatsen att en skriftlig framställning betraktas som sårande av tukt och sedlighet endast då den

är av en synnerligen sadistisk, pervers eller förråande karaktär.

Vad härefter angår i tryckt skrift intagna bilder må anföras: På slutet av 1950-talet och början av 1960-talet förekom åtskilliga mål som rörde frågan vilka bilder som skulle anses som sårande av tukt och sed- lighet. Vid bedömningen av bilder tilläm- pades mera detaljerade regler än då det gällde framställning i text. Som exempel kan nämnas rådhusrättens i Malmö dom den 28 september 1959, som fastställdes av hovrätten över Skåne och Blekinge den 5 maj 1960. Begäran om prövningstillstånd avslogs av Högsta domstolen. Hovrättens dom innehåller följande uttalande:_

Bilder av nakna människor är, även om per- soner av olika kön förekommer på bilden, ej i och för sig att anse som sedlighetssårande. Ej heller medför i allmänhet den omständigheten, att de å bilderna framställda personernas köns— organ särskilt framhäves, att bilderna blir att betrakta som sedlighetssårande. Däremot är föl- jande typer av bilder att anse som sedlighets— sårande, nämligen dels bilder som framställer homosexuell otukt, dels bilder, som framställer samlag eller annat könsligt umgänge mellan man och kvinna, ävensom bilder, som fram- ställer naken man och naken kvinna tillsam- mans på sådant sätt att det klart framgår att avsikten är att leda betraktarens tankar mot sexuellt umgänge mellan de fotograferade, dels bilder av naken kvinna eller naken man, därest bilderna arrangerats på sådant sätt att den fo- tograferade på ett otvetydligt och påträngande sätt inbjuder till otukt, dels ock andra bilder som arrangerats på ett påfallande onaturligt och osmakligt eller mänskligt ovärdigt sätt i och för framhållande av den fotograferades könsorgan eller för åstadkommande av någon speciell erotisk effekt.

I stort sett samma principer tillämpades av Listers och Sölvesborgs häradsrätt i en dom den 16 november 1966, där ett stort antal pornografiska fotografier förelåg till bedömande.

Trots det ökade utbudet av pornografiska bildtidningar under 1965 och 1966 och trots det efterhand alltmera »vågade» bildmate- rialet förekom dessa år inte några tryckfri- hetsmål som rörde sedlighetssårande bilder. Alltflera bildtidningar började att utges och bildmaterialet blev alltmera avancerat. I

mitten av 1967 förordnade justitieministeu om beslag av skriften Orgasm, vars bild innehåll av rådhusrätten i Malmö i dom den 30 oktober 1967 befanns sårande för tukt och sedlighet. Några dagar efter be- slaget av skriften Orgasm förordnade justi- tieministern om beslag av andra bildtid- ningar. Under sommarens och höstens för- lopp skedde genom justitieministern nya in- gripanden. Ingripanden sker fortfarande i stor utsträckning. Av de beslagtagna skrif- terna har flera befunnits vara sedlighetsså- rande. Dock har åtalet ogillats i åtskilliga fall.

HD. har som tidigare nämnts i dom den 13 mars 1969 haft att bedöma huruvida bildmaterialet i vissa tidskrifter var sedlig- hetssårande. Omständigheterna i målet var i huvudsak följande. Mot en förläggare väcktes vid tre olika tillfällen åtal vid råd- husrätten i Göteborg med yrkande om an- svar å honom för otillåten framställning i tryckt skrift. I ena målet som rörde inne- hållet i en tidskrift fann såväl juryn som rätten att vissa av de i tidskriften intagna bilderna var sedlighetssårande. I andra må- let var det fråga om bildmaterialet i fem olika tidskrifter. Rätten bedömde vissa av bilderna vara sedlighetssårande. I tredje målet, som rörde bildmaterialet i en skrift och såväl bild- som textmaterial i en annan skrift, ansåg såväl juryn som rätten att bild- materialet i den ena tidskriften till viss del var brottsligt och att såväl bild- som textin- nehåll i den andra tidskriften, som beskrev ett lesbiskt förhållande, var sedlighetssåran- de. Samme förläggare åtalades vid rådhus- rätten i Vänersborg. Det var här fråga om bildmaterialet i två olika skrifter. Juryn och rätten fann vissa av bilderna sedlighetsså- rande. Förläggaren vädjade mot samtliga domar och yrkade ogillande av åklagarens talan. Hovrätten för Västra Sverige ansåg att den skrift, vars text- och bildinnehåll av rådhusrätten i Göteborg ansetts sedlighets- sårande, var brottslig men lämnade åtalet i övrigt utan bifall. Justitiekanslern yrkade i H.D. att förläggaren skulle fällas till an- svar för allt det bildmaterial som av råd— husrätterna i Göteborg och Vänersborg be-

dömts som sedlighetssårande. H. D. uttala- de i domen bl. a.: »Det bildmaterial som av- ses med revisionstalan består av bilder som, bedömda enligt rådande uppfattning, genom sitt innehåll eller det sammanhang, vari de förekommer, ger uttryck för en förråad syn på sexuallivet. På grund härav och då det är uppenbart, att publiceringen av bilder- na icke kan försvaras under hänvisning till konstnärliga eller eljest kulturella intressen, måste det anses att bilderna är sedlighets- sårande.» Förläggaren ådömdes 150 dags- böter.

Vid en granskning av nu befintliga do- mar, som rör framställning i bild, är det svårt att draga några säkra slutsatser. Un- derrättspraxis har också utvecklats olika. Så synes Svea hovrätt och vissa därunder ly- dande rådhusrätter, där jury medverkat, ha tillämpat straffbestämmelserna mera re- striktivt än övriga hovrätter och rådhusrät- ter. En ledande princip beträffande bilder torde emellertid vara att framställningen an- ses som sedlighetssårande då den innehåller drag av sadism eller perversion eller då framställningen ger uttryck för en förråad syn på sexuallivet. Det bör påpekas att praxis är strängare då det gäller framställ- ning i bild än då det är fråga om text.

Andra stycket

I andra stycket straffbelägges att på allmän plats eller eljest offentligen bete sig så att man därigenom sårar tukt och sedlighet. Uttrycket »allmän plats eller eljest offentli- gen» har hämtats från SL 11: 11, nuvarande BrB 16: 16, som handlar om förargelseväc- kande beteende. Att offentligen bete sig så att man sårar tukt och sedlighet är väl i allmänhet också ägnat att väcka allmän för- argelse ehuru av ett speciellt slag —— en för- argelse som bottnar i den sexuella anstän- dighetskänslan. Straffsatsen i BrB 16: 11 andra stycket är emellertid strängare än i BrB 16: 16, och sistnämnda lagrum är såle- des subsidiärt i förhållande till nu ifrågava— rande stycke.

Som exempel på sedlighetssårande upp— trädande, som överskrider vad som kan au—

ses blott förargelseväckande, nämnde de- patementschefen ett sådant fall som det, att 'två personer i en park har könsumgänge som kan iakttagas av förbipasserande. Ett annat exempel, som departementschefen nämnde är, att någon inbjuder till könsum- gänge på ett för omgivningen störande och anstötligt sätt. Ansvar borde enligt depar- tementschefen kunna drabba såväl den pros- tituerade som den andra parten samt kunna inträda både vid heterosexuell och vid ho- mosexuell prostitution. Att sådan inbjudan sker på allmän plats är inte i och för sig att anse så störande eller anstötligt, att and- ra stycket, eller BrB 16: 16, skulle vara att tillämpa.

I BrB 6: 6 har upptagits ett straffbud vari exhibitionistiska handlingar straffbelagts un- der brottsbenämningen otuktigt beteende. Skulle en sådan handling ha företagits på allmän plats eller eljest offentligen, torde BrB 16: 11 andra stycket vara att tillämpa jämte BrB 6: 6. Straffbudet i 6: 6 avser nämligen, i enlighet med 6 kapitlets all- männa uppläggning, kränkning äv den en— skilde mot vilken handlingeh utförs, medan i förevarande lagrum avses det brott mot den allmänna ordningen som utförandet av en sådan handling på allmän plats eller el- jest offentligen innebär.

För straffbarhet krävs uppsåt. Detta inne- bär inte, att gärningsmannen behöver önska att såra tukt och sedlighet eller själv anse att hans gärning är sedlighetssårande. Det är tillräckligt att han vet vad han gör och att han vet att han uppträder på allmän plats eller eljest offentligen.

2.4.3. Pressens rådgivande nämnd

Genom det s.k. pressbyråavtalet, som ur- sprungligen träffades 1940 men som genom- gått vissa förändringar och senast förnyats den 15 december 1968 för en tid av två år,' har mellan Svenska tidningsutgivareför- eningen och Aktiebolaget svenska pressby- rån överenskommits bl. a. att pressbyrån skall distribuera och i sina kiosker försälja i Sverige tryckta och utgivna periodiska skrifter, som är införda i poststyrelsens tid-

ningsregister (Inländsk Tidningstaxa), att ef- ter beslut i varje särskilt fall av pressbyråns styrelse detsamma skall gälla för i Sverige utgiven periodisk skrift, som inte är tryckt i Sverige, så länge den i övrigt uppfyller alla villkor för införande i nämnda register samt att förhållandet mellan pressbyrån och ut- givare av periodisk skrift, för vilket avtalet äger tillämpning, närmare skall regleras genom kontrakt. Pressbyråavtalet innehåller också bestämmelser om Pressens rådgivan- de nämnd. Denna nämnd skall bestå av fem allmänt aktade, ojäviga personer. Ord- föranden och två av de övriga ledamöterna utses av Tidningsutgivareföreningen, en le- damot av Publicistklubben och en av Målsmännens riksförbund. Pressbyrån skall enligt avtalet tillhandahålla sekreterare och bestrida kostnaderna för nämndens verk- samhet. Då fråga uppkommer huruvida en hos pressbyrån för distribution antagen el- ler till distribution anmäld tidning eller tid- skrift genom sitt innehåll kan anses såra fukt och sedlighet, må frågan av pressby- rån för yttrande underställas Pressens råd- givande nämnd. Nämnden äger då föreslå pressbyrån a) att meddela utgivaren var- ning; b) att ej distribuera visst tidnings- el- ler tidskriftsnummer; e) att _ därest inne- hållet i ett tidnings- eller tidskriftsnummer vid tidigare tillfälle föranlett ingripande en- ligt b) — vägra fortsatt distribution av tid- ningen eller tidskriften eller d) att ej teckna kontrakt om distribution av ny tidning eller tidskrift.

Pressens rådgivande nämnd har vid ett flertal tillfällen under de senaste åren före- slagit pressbyrån att icke distribuera vissa pornografiska tidskrifter och att meddela varning till utgivarna av vissa skrifter. Press- byrån har i samtliga fall följt nämndens förslag. I sammanhanget måste betonas att Pressens rådgivande nämnd synes tillämpa betydligt strängare regler mot mera avan- cerade »porrtidskrifter» än de myndigheter som har att ta ställning till frågan om in- gripande skall ske enligt TF. Nämndens verksamhet har fått till följd att förlagen till mera avancerade tidningar icke ens för- söker få pressbyrån att distribuera eller för-

sälja deras alster. Dessa alster, som således icke finns i pressbyråns kiosker, försäljs till största delen genom postorder men även i vissa »specialaffärer». Den sanerande upp- gift som lagts i händerna på Pressens rådgi- vande nämnd har fått till följd att de mest avancerade bildtidningarna i stort sett kan antas bli köpta huvudsakligen endast av dem som själva beställt dern per postorder och av dem som besöker någon av specialaffä- rerna, medan de förblir helt okända för sto- ra delar av befolkningen.

2.5 Brott mot trosfrid

2.5 .1 Historik

Stadgandet i BrB 16: 9 med brottsbenäm- ningen brott mot trosfrid är den enda kvar- levan av det brott som förr kallades guds- försmädelse och som bestraffades såsom ett angrepp på det högsta väsendet och var be- lagt med svåra straff.

* Sitt historiska ursprung har stadgandet i judendomens efter den babyloniska fången- skapen utbildade religion. I den s.k. helig- hetslagen fanns uttryckligen stadgat döds- straff för den som hädade Gud, se Tredje Mosebok 24: 13 ff. Sedan den kristna kyr- kan vunnit insteg i det romerska riket in- förlivades denna rättsregel i den romerska rätten genom ett dekret av kejsar Justi- nianus år 538. Då den kristna eller katolska kyrkan efter hand vann insteg i större de- len av den då kända världen, blev hädelse och vissa slag av sedlighetsbrott underkasta- de de kyrkliga domstolarnas kompetens. Vid medeltidens slut upptogs emellertid dessa brott ånyo i den världsliga lagstiftningen. I de protestantiska länderna skedde detta ef- ter reformationen.

I Sverige blev således först under protes- tantisk tid i den världsliga lagen stadgat straff för Guds förhädelse och föraktelse genom Erik XIV:s Patent om högmålssaker 1563, där det föreskrevs att dödsstraff skulle följa å sådana gärningar. Ännu mera detal- jerade bestämmelser gavs i 1655 års Reli- gionsstadga. Den som »fördristade sig med ord eller gärningar att försmäda eller för- tala Gud, hans heliga ord och vår kristliga

gudstjänst» skulle straffas enligt lag allt efter beskaffenheten av hans brott. Genom uttrycket »försmäda eller förtala» ville man enligt Stjernberg (Kommentar till Straffla- gen kap. 7, s. 3) framhålla att under straff- budet föll icke endast gärningar, som var smädliga i sin yttre form utan också varje annan gärning, som var ägnad att i andras ögon nedsätta föremålet i fråga. Det straff som utmättes för dessa gärningar var an- tingen tungans utskärande helt eller delvis, livsstraff eller båda dessa straff i förening. Enligt missgärningsbalken i 1734 års lag var straffet för envar »som av uppsåt, med ord eller skrifter, lastar och smädar "Gud, hans heliga ord och sakramenten» i regel dödsstraff. Olika meningar har yppats hur detta stadgande skulle tolkas. Enligt Stjern- berg (s. 4) skulle genom lagens beskrivning av gärningen vid jämförelse med äldre rätt — framgå. att gärningen till sin yttre form skulle vara smädlig. I annat fall före- låg på sin höjd ett utspridande av villfaran- de lära. I 1734 års lag stadgades dessutom helt generellt lägre straff, därest gärningen skett »obetänkt och av hastighet och han ångrar sig». Slutligen fanns bötesstraff stad- gat för gäckeri av gudstjänsten. Guds ord eller sakramenten, som skett av >>lättsinnig- het». Ehuru dödsstraff ytterst sällan torde ha använts kvarstod bestämmelsen om hä- delse ända till strafflagens tillkomst 1864. Redan före 1864 hade emellertid ett änd- rat synsätt i dessa frågor uppkommit. En- ligt lagkommitténs 1832 avgivna förslag till allmän kriminallag betecknades religions- brotten genomgående som fridsbrott. I kom- mitténs förslag sammanfördes hädelse, sab- batsbrott m.m. med störande av religions- förrättning. Beträffande hädelse och gäc- keri yttrade kommittén i motiven (Förslag till allmän criminallag 1832, motiver s. 42):

Smädliga yttranden om Gud, Dess heliga ord och Sakramenten hava i äldre lagar blivit betraktade som brott, omedelbart eller medel- bart riktade emot det Högsta Väsendet, och förekomma således i en del författningar un- der benämning av Crimina Iaesae Majestatis Divinae. Då lagstiftningen utgår från denna åsikt skulle ock naturligtvis straffets stränghet därefter lämpas. Men Guds smädande kan ej, i

egenskap av synd, eller med avseende å endast det immoraliska i gärningen, underkastas mänsklig straffrätt. Brottet bliver föremål för den borgerliga lagstiftningen endast på den grund att den hos envar, som tror på en Gud, väcker förargelse och kränker det borgerliga samhället genom religionskänslans sårande och vanhelgande av föremål för allmän dyrkan. Då brottet ur denna synpunkt bedömt, egentligen innefattar ett störande av andras religionsfrid och det därjämte kan i allmänhet antagas, att det snarare väcker avsky hos andra än förleder dem till irreligiositet, samt således till sina följ- der medförer ringare våda för samhället än många andra omedelbara angrepp på allmän eller enskild rätt och säkerhet, har kommittén ansett straffarbete i femte grad såsom lämplig bestraffning av detta brott, när det ej skett av obetänksamhet, för vilket fall här, liksom i 1 kap. 1 & M.B. lindrigare straff är föreslaget.

Beträffande religionsbrotten företer lag- beredningens 1844 avgivna förslag den yttre olikheten med lagkommitténs förslag att hä- delse och gäckeri liksom sabbatsbrotten ut- brutits såsom religionsbrott medan övriga fall kvarstår som fridsbrott. I propositio- nen till strafflag 1862 gjordes inga väsent- liga ändringar. Strafflagen kom i detta av— seende i stort sett att överensstämma med lagberedningens förslag.

De egentliga religionsbrotten i 1864 års strafflag (SL) var 1) hädelse mot Gud samt lastande eller gäckande av Guds heliga ord eller sakra- menten, vilket bestraffades med straffarbete i högst två år eller, om brottet skett av obe- tänksamhet eller lättsinnighet, fängelse i högst sex månader eller böter, samt 2) gäckeri av gudstjänsten, vilket bestraffa- des med böter eller fängelse i högst sex månader.

Efter vissa 1887 vidtagna ändringar kom religionsbrotten att beskrivas på följande sätt:

SL 7: 1. Var som genom att häda Gud eller genom att lasta eller gäcka Guds heliga ord eller sakramenten åstadkommer allmän förar- gelse straffes med fängelse i högst ett år eller böter.

SL 7: 2. Gör man gäckeri av gudstjänsten, så att allmän förargelse därav kommer, straffes med böter eller fängelse i högst sex månader.

I SL 7: 3 stadgades böter för arbete un- der sabbatstid och enligt SL 7: 4 skulle den

omständigheten att brott begåtts under sab- batstid anses såsom försvårande.

Den gärning som straffbelades i SL 7: 1 angavs i lagtexten med två olika uttryck dels häda dels ock lasta eller gäcka. Enligt Stjernberg (a.a. s. 7) innehåller ordet häda icke blott ett krav på att man givit uttryck åt en uppfattning angående föremålet i frå- ga, som är ägnad att i andras ögon nedsätta detsamma, utan även ett krav på att detta uttryck innefattar ett >>försmädande>>, d.v.s. att man givit uttryck åt sin uppfattning i en särskilt smädlig form. I detta hänseende kan hänvisas till 1809 års förslag till tryckfri- hetsförordning där det uttalas, att med hä- delse mot Gud bör förstås »ett genom själ- va uttryckets grovhet och avskyvärda lydel- se rysligt smädande av det högsta väsendet». Lagkommittén hade i sitt förslag 1832 an- vänt orden lasta och gäcka för att beskriva den brottsliga gärningen. Lagberedningen ersatte 1844 dessa båda ord med uttrycket häda utan att för den skull vilja ge stad- gandet en annan innebörd. Lagberedningen ville endast under ett och samma uttryck få in de båda alternativen lasta och gäcka.

Objektet för gärningen i SL 7: 1 var »Gud, Guds heliga ord eller sakramenten».

För straffbarhet fordrades att gärningen åstadkom allmän förargelse. Detta uttryck uppfattades så att gärningen just vid det till- fälle då den företogs skulle ha åstadkommit allmän förargelse (Stjernberg a.a. s. 19).

I SL 7: 2 straffades gäckeri av gudstjäns- ten så att allmän förargelse uppkom. Gåe- keri ansågs innebära att på ett förlöjligande sätt ge uttryck åt en uppfattning av före- målet som är ägnad att i andras ögon ned- sätta detsamma. Objektet för gärningen var endast statskyrkans gudstjänst. Gärningen skulle ha skett på sådan plats och på sådant sätt att »allrnän förargelse därav» kommit.

Genom lagstiftning 1948 avskaffades be- stämmelserna om sabbatsbrott, enär de inte längre ansågs uppburna av den allmänna rättsuppfattningen i vidare mån än som kunde tillgodoses genom stadgandet om för— argelseväckande beteende.

De delar av det upphävda 7 kap., som inte rörde sabbatsbrott, överfördes — se-

dan kravet på att gärningen skulle väcka allmän förargelse borttagits — till 11 kap. om brott mot allmän ordning. Genom SL 11: 4 straffbelades störande av gudstjänst och i SL 11: 8 återfanns i något förändrad form de förutvarande bestämmelserna i 7: 1 och 2 som brott mot trosfrid. SL 11: 8 hade följande lydelse:

Den som offentligen skymfai' sådant som av kyrkan eller erkänt trossamfund hålles heligt, dömes för brott mot trosfrid till böter eller fängelse.

Straffrättskommittén hade i sitt betän- kande med förslag till lagstiftning om brott mot staten och allmänheten (SOU 1944: 69) inte särskilt omnämnt statskyrkan i lagtex- ten utan där endast använt termen »erkänt trossamfund». I förslaget användes uttryc- ket »den heliga skrift eller annat som av erkänt trossamfund hålles heligt». Under remissförfarandet framfördes kritik mot att bibeln i förslaget nämndes i första hand medan det centrala för den religiösa käns- lan, Gud, inrymdes under det därefter föl- jande, allmänt hållna uttrycket. I propositio- nen 80/1948 föreslogs därför en något an- norlunda ordalydelse.

Som framgår av ovanstående fanns såväl i kommittéförslaget som i departementsför- slaget och slutligen strafflagen uttrycket »er- känt trossamfund». Då efter 1951 års reli- gionsfrihetslagstiftning något erkännande av trossamfund inte vidare förekommer, har paragrafens lydelse i samband med denna lagstiftning ändrats.

2.5.2. Gällande rätt

BrB 16: 9.

Om någon offentligen skymfar sådant som av svenska kyrkan eller annat här i riket verk- samt trossamfund hålles heligt, dömes för brott mot trosfrid till böter eller fängelse i högst sex månader.

Det som straffskyddas i trosfridsparagra- fen är sådant, varpå människors religiösa känsla är riktad, sådant som hålles heligt. Under uttrycket rymmes — enligt straff- rättskommittén — förutom Gud, osinnliga eller i sinnevärlden existerande föremål för den religiösa känslan såsom exempelvis hos-

tian och förfarandet vid sakramentens ut- delande. Thyréns utkast 1933 (XI 9 &) inne- höll en bestämmelse om skydd för religions- samfundens trosläror. Straffrättskommittén ansåg inte ett sådant skydd motiverat och anförde (betänkandet s. 230):

Kommittén finner i likhet med Thyrén att straffskyddet bör värna icke blott statskyrkan utan även andra i riket verksamma trossam- fund. Att såsom Thyrén föreslagit genom en straffbestämmelse skydda varje sådant sam- funds troslära finner kommittén dock icke mo- tiverat. Gällande lag inskränker sig i detta hän- seende till att skydda Gud och Guds heliga ord. Icke ens statskyrkans troslära åtnjuter därför som sådan straffskydd enligt gällande lag. Enligt kommitténs mening är det icke hel- ler önskvärt, att trosläror såsom sådana om- hägnas med straffskydd.

Den brottsliga handlingen består av ett offentligt skymfande. Ordet skymfa inne- fattar ett krav på grovt kränkande form. Straffrättskommittén använde i sitt förslag uttrycket »offentligen hånar eller skymfar». I propositionen utelämnades ordet håna. De- partementschefen anförde att med offentligt skymfande åsyftades användandet av en skymflig form men ej en saklig kritik. Han fortsatte:

Ett medtagande av det i kommittéförslaget jämväl införda alternativet att offentligen håna skulle måhända kunna giva anledning till den missuppfattningen att även en kritik, vil- ken såsom vapen använder ironien, omfatta- des av straffbestämmelsen. Detta är emellertid uppenbarligen icke avsikten med lagrummet.

Den brottsliga handlingen skall enligt lag- texten ske offentligen. Det är inte tillräck- ligt att det skymfande uttalandet sprides bland allmänheten vid upprepande privata samtal. Det fordras nämligen att uttalandet på ett mera direkt sätt vänder sig till all- mänheten. Liksom i fråga om uppvigling bör fordras, att uttalandet sker muntligt inför menighet eller folksamling, i skrift som sprides eller i annat meddelande till allmänheten. Att inträdesavgift upptages vid ett möte varvid uttalandet sker, fråntar inte uttalandet dess karaktär av att ske of- fentligen. Sker uttalandet däremot på ett möte till vilket endast viss förenings med-

lemmar äger tillträde är det mera tveksamt om uttalandet kan sägas ha skett offentli- gen, förutsatt att inträdet i föreningen inte endast är kamouflage.

Det skydd trosfridsparagrafen är avsedd att lämna medborgarna bereds såsom direkt framgår av lagrummets avfattning, därige- nom att varje offentligt skymfande anses brottsligt vare sig allmän förargelse åstad- kommes eller inte och oavsett huruvida nå- gons religiösa känslor såras eller inte. Man presumerar att brottet kränker åhörarnas religiösa känsla.

I subjektivt hänseende fordras för straff- barhet att gärningsmannen, då uttalandet gjordes, var medveten om att detta var stö- tande för andra människors religiösa käns- lor.

I fråga om brott mot trosfrid föreligger endast ett fåtal domstolsavgöranden.

Rörande tillämpningen av äldre lag kan följande rättsfall nämnas.

NJA 1891 s. 241 . En man åtalades för hä- delse under påstående att han vid ett föredrag i Norrköping uppläst en tes med lydelsen: »Gamla testamentets Gud är en syndare», och att han vid ett föredrag i Linköping yttrat 1) att den icke är någon god, rättvis och barm- härtig Gud, som icke bryr sig om sina skapade varelser här på jorden utan tillstädjer männi- skor att hata, mörda och bestjäla varandra samt gör den ene hög, rik och mäktig och den andre arm, låg och fattig; 2) en uppmaning till åhörarna att »icke lyssna på de lögner präster predikade»; 3) att statskyrkans lärosatser var vrängda, osan- na och vilseledande; . 4) att statskyrkan var en sköldborg för kristna dumheter, vidskepelse och hyckleri; 5) att bibeln var full av flera hundra osan- ningar och motsägelser, samt 6) att om Jesus verkligen fällt det yttrandet, som tillskrivs honom i 4 kap. 10, 11 och 12 verserna i Marcus evangelium framstod Jesus som en dålig personlighet.

Högsta domstolens flesta ledamöter ansåg icke den tilltalade förfallen till ansvar för ytt- randena under 1)-—3) men fann att han genom sina övriga uttalanden hädat Gud och lastat Guds heliga ord under sådana förhållanden att han därigenom åstadkommit allmän förargelse och dömde honom till böter.

Som exempel på hur gällande rätt tilläm- pas finns följande fall.

Den 24 oktober 1963 klockan 19.05 sändes över program 1 i Sveriges Radio ett program betitlat »Express 19.05», vari ingick bland an- nat följande avsnitt: »Måndag: Fritiof Lager (k) interpellerar: Bygg färre kyrkor och ben- sinmackar! Lösning: Slå ihop smörjan!

(Ljud av inbromsande bil)

I: Full tank . .. tack . .. och kolla däckena också, va! 11: Var vänlig gapa . . . I: Förlåt? . . .? II: Var vänlig gapa och ta den här oblaten i munnen så länge . .. Säg, är det premium ni använder, va? —— OK — då ska vi ordna det. Och så kan herrn ta den här flaskan så länge . . . å ta en klunk, va, å tro på Gud . . . De e nattvardsvin . . .

SKA VI KOLLA OLJAN OCKSÅ?»

Avsnittet hade författats av tre författare i samråd och i avsikt att utsända det i radio samma dag. Vid inspelningen av programmet medverkade tre personer. Åklagaren väckte åtal mot författare och medverkande och yr- kade ansvar å envar av dem för brott mot trosfrid under påståendet att de »offentligen skymfat nattvarden, vilken av Svenska kyrkan hålles helig».

Stockholms rådhusrätt uttalade i dom den 2 april 1964 bland annat, att det icke kunde ifrå- gasättas att uttalandena gjorts offentligen, att det snarare måste framhållas att uttalandena haft synnerligen stor omfattning och att därför särskilt stor aktsamhet måste påkallas, att nå- gon tveksamhet icke kunde råda om att orda- lagen i programavsnittet som objekt haft bl. a. nattvarden, vilken av kyrkan hålles helig, att det kunde antagas att ett hånande eller för- löjligande, som icke sker i samband med kri- tik, om det i övrigt var tillräckligt starkt, var att hänföra under begreppet skymf, att enligt rådhusrättens uppfattning det påtalade pro- grammet genom sin intima sammanställning av utdelandet av nattvarden och åtgärder i sam- band med påfyllning av bränsle i en bil ge- nom sin brist på hänsyn i uttryckssättet varit stötande för människors religiösa känslor i så- dan grad att ett skymfande skett samt att tre av de tilltalade gjort sig skyldiga till brott mot trosfrid och en av dem till anstiftan av sådant brott. Samtliga tilltalade ådömdes bötesstraff.

De tilltalade vädjade mot domen med yrkan- de i första hand om frikännande och i andra hand om strafflindring.

Svea hovrätt meddelade dom den 19 februari

1965, vari hovrätten ej fann skäl göra ändring i rådhusrättens dom.

Begäran om prövningstillstånd avslogs av HD genom beslut den 17 februari 1967.

Stadgandet i BrB 16: 9 om brott mot tros- frid och den däremot svarande punkten i TF aktualiserades vid 1964 års riksdag i samband med att vissa ändringar gjordes i TF för att åvägabringa överensstämmelse med BrB. Mot bakgrunden av det nyss- nämnda åtalet mot några medarbetare i Sveriges radio för brott mot trosfrid begär- de Svenska journalistförbundet hos Kungl. Maj:t att stadgandet i 7: 4 p. 13 skulle utgå ur TF. Förbundet anförde bl. a.:

Att med lagens hjälp skapa sektorer, som åtnjuter ett speciellt helighetsskydd bara där- för att en viss grupp människor anser dem och kallar dem »heliga», är enligt förbundets me- ning ett så allvarligt ingrepp i ett demokra- tiskt lands fria meningsutbyte och fria åsikts- bildning, att sådana ingrepp icke under några omständigheter kan försvaras.

I den proposition (1964 nr 133) vari för- slag till ändringar i TF framlades avvisades förbundets hemställan.

Frågan togs också upp i motioner i an- ledning av propositionen. I motionerna 1:754 och 11:921 anförde motionärerna:

Vi tror inte att man genom åtal och fällan- de domar skyddar det som trossamfunden och deras anhängare anser vara heligt. Den kyrka och de trossamfund som anser sig böra ropa på åtal för att skydda det de anser vara he- ligt har uppenbarligen blivit efter i utveck- lingen.

Även i motionerna 11792 och II:975 fram- fördes viss kritik mot TF:s stadgande om brott mot trosfrid. Dessa motioner utmyn- nade i en hemställan om en förutsättnings- lös utredning av tryckfrihetslagstiftningen.

Konstitutionsutskottet ansåg sig inte kun- na biträda yrkandena i motionerna. I sitt utlåtande (nr 13) förutsatte dock konstitu- tionsutskottet, att Kungl. Maj:t skulle utan särskild framställning från riksdagens sida med uppmärksamhet följa domstolarnas praxis på området med särskilt beaktande av den fria åsiktsbildningens krav.

Motionerna avslogs av riksdagen.

Vid 1965 års riksdag väcktes jämlikt 57 & riksdagsordningen fråga om anledning till anmärkning mot chefen för justitiedeparte- mentet på grund av dennes beslut att inte vidtaga någon åtgärd i anledning av en tid- ningsartikel, i vilken under rubriken >>Hä- delse —— vad tycker Ni?» återgavs ett ut- drag ur Salamas bok Midsommardansen, som i Finland föranledde åtal för hädelse,

se nedan redogörelsen för utländsk rätt 5. 50. Konstitutionsutskottet fann sig inte böra framställa någon anmärkning 1 an- ledning av ärendets handläggning. Utskot— tet motiverade detta bl.a. med att departe- mentschefen vid sitt ställningstagande haft att iakttaga stadgandet i 1 kap. 4 & TF och sålunda vid tvekan hellre fria än fälla.

3. Utländsk rätt

3.1 Sårande av mkt och sedlighet

3.1.1 Inledning

De uppgifter om utländsk lagstiftning, som kommittén redovisar nedan, har inhämtats främst genom utrikesdepartementets med- verkan. Uppgifterna gör inte anspråk på att vara fullständiga. Det ligger i sakens natur att lagregler i ett så svårdefinierbart ämne som vad som skall anses sedlighetssårande inte utan en vidlyftig genomgång av re- spektive lands rättspraxis kan visa det fak- tiska läget och ge en klar bild av de förhål- landen som föreligger i de olika länderna. Beträffande de nordiska länderna har emel- lertid kommittén sökt att åstadkomma belys- ning av lagreglerna genom att kort nämna hur de uttolkats i rättspraxis.

3.1.2 Internationella konventioner Nationernas Förbund framlade 1923 i Ge- neve ett förslag till internationell konven- tion om undertryckande av spridningen av och handeln med osedliga publikationer. Konventionen avslutades 2/9 1923 i Geneve och ratificerades av en stor mängd stater, dock inte av Sverige. Konventionen kom att få stor betydelse för de ratificerande ländernas interna strafflagstiftning. Kon- ventionen förnyades 1947. Danmark har 1967 uppsagt konventionen. Enligt artikel 1 i konventionen överens- kommer de fördragsslutande parterna om att vidtaga alla nödvändiga åtgärder för

att upptäcka, åtala och bestraffa envar, som gjort sig skyldig till någon av följande handlingar, nämligen till att

1) tillverka eller inneha osedliga skrifter, teckningar, gravyrer, målningar, tryckals- ter, bilder, affischer, emblem, fotografier, kinematografiska filmer eller andra osed- liga föremål i avsikt att driva handel med dem, distribuera eller offentligt utställa dem;

2) i ovan nämnd avsikt importera, trans- portera, exportera eller låta importera, transportera eller exportera dylika skrifter, teckningar, gravyrer o.s.v. eller sätta dem i omlopp på annat sätt;

3) med sådana föremål driva handel, även icke offentlig, distribuera, offentligt utställa eller yrkesmässigt uthyra dem;

4) i avsikt att gynna den spridning eller handel, som skall undertryckas, på något sätt tillkännage eller bekantgöra att en per- son ägnar sig åt någon av ovan nämnda handlingar eller tillkännage eller bekantgö- ra hur och genom vems förmedling sådana osedliga föremål direkt eller indirekt kan anskaffas.

Enligt artikel 4 förbinder sig de fördrags- slutande parterna att vidtaga eller för sina respektive lagstiftande församlingar föreslå de åtgärder, som kan visa sig nödvändiga för att få den egna lagstiftningen förenlig med konventionen.

Konventionen kan enligt artikel 12 upp- sägas genom skriftlig notifikation till För-

enta Nationernas generalsekreterare. Upp- sägningen blir dock inte gällande förrän ett år efter det den mottagits av general- sekreteraren.

3.1.3 Danmark Den 1 juli 1967 trädde i Danmark i kraft en lagändring, som innebar att skriftlig pornografi i alla former blev tillåten medan tidigare bestämmelser rörande pornografi alltjämt skulle gälla ifråga om fotografier och bilder. Till grund för denna lagändring låg ett av straffelovrådet i juni 1966 avgi— vet betänkande. Justitsministeriets direktiv till straffelovrådet i december 1964 om översyn av pornografibestämmelserna hade föregåtts av en intensiv debatt om porno- grafi, vilken debatt föranletts framförallt av två rättsfall refererade i U.f.R. 1963 s. 870 Ö och 1965 s. 415 H. I första fallet frikändes en konstnär som framställt ko- pior av tidigare (år 1937) konfiskerade mål- ningar och en byst (se U.f.R. 1937 s. 1159 Ö). Vid den förnyade prövningen befanns kopiorna inte vara otuktiga. Av rättsfallet framgår, att det konstnärliga värdet beakta- des vid avgörandet av frågan om framställ- ningen Var otuktig. Det andra rättsfallet rörde boken >>Fanny Hill». Denna bok hade tidigare (se U.f.R. 1958 s. 414 Ö) ansetts otuktig men friades nu i alla instanser. Fyra av de sju domarna i Hojesteret fann, att boken måste betraktas som en helhet, att man vid avgörandet också skulle beakta att boken hade ett konstnärligt värde samt att det då var svårt att förklara att boken var >>otuktig» i strafflagens mening. Domen blev således ett resultat av en avvägning mellan å ena sidan framställningens anstöt- lighet och å andra sidan dess konstnärliga förtjänster. Endast en av domarna i Hojeste- ret ansåg boken >>Fanny Hill» vara otuktig. Efter lagändringen minskade, enligt upp- gift, såväl efterfrågan på som utbudet av pornografisk litteratur. Det är att märka att tryckt skrift eller bild i Danmark inte behandlas annorlunda än skrifter och bilder som mångfaldigats på annat sätt. Genom 1967 års lagändring upphävdes

straffelovens & 234 stycke 3, som avsåg of- fentliggörande och spridning av »skrifter eller billeder, der, uden at de kan anses for egentlig utugtige, udelukkende må antages at have forretningsmaessig spekulation i sanselighed til formål». Straffelovrådet an- såg nämligen, att man vid avgörandet av om en bild är >>utugtig>> och således hän- förlig under paragrafens första stycke (hu— vudbestämmelsen mot pornografi) måste ta hänsyn till dess eventuellt konstnärliga vär- de och att alltså något behov av bestäm- melsen i tredje stycket ej längre förelåg.

Vad som straffbelades i g” 234 efter lag- ändringen var utgivande av otuktiga bilder till personer under 18 år, offentliggörande och spridning av eller införsel i avsikt att sprida otuktiga bilder och liknande samt of- fentligt föredrag, föreställning eller utställ- ning med otuktigt innehåll.

Dessa bestämmelser kompletterades emel- lertid av bestämmelser i politivedtaegter. Ge- nom dessa bestraffades med böter bland an- nat utställande vid offentlig plats av an- stötliga bilder och föremål.

Till en början gick utvecklingen i Dan- mark liksom i Sverige mot allt större frihet även beträffande pornografiska bilder, och underrätterna tillämpade en liberal praxis. Den 24 april 1968 meddelade emellertid Hpjsteret en dom, varigenom rättsläget kan anses ha återförts till vad som gällde före 1967. I detta fall var det fråga om nr l—5 av bildtidningen Paris Strip-Teaser och nr 1—5 av bildtidningen French Wildcats. Rätten i Helsingör uttalade i sin dom bl. a.:

To af de af tiltalen omfattede billedhafter —— French Wildcats nr 3 og 5 — indeholder dels gengivelse af nogne kvindeskikkelser, hvor modellens kpnsdele ved modellens legemsstil- ling og den ved fotograferingen anvendte op- tagelsesvinkel er fremhazvet på bekostning af den ovrige del af legemet, dels en del billeder, der viser to nogne kvinder under sexuelt sam- vaer med hinanden — eller »forspil» til et så- dant. Retten anser de naevnte 2 billedhaefter for utuktige. De nvrige af tiltalen omfattede bil- ledhaefter inskrasnker sig til at gengive nögne kvindeskikkelser i forskellige stillinger. Selv om disse billeder på grund av de pågaldende mo- dellers stillinger og den anvendte optagelses- teknik, der fremhatver modellens kpnsdele,

må betegnes som groft usnmmelige, og frem- stillingen af billederne — der er helt uden kunstnerisk vasrdi —— må antages udelukkende med vinding for oje at have haft forretnings- masssig spekulation i sanselighed till formål, finder retten det efter den i store kredse af samfundet idag rådende opfattelse og nyere retspraxis for övervejende betaenkeligt att anse disse billeder for egentlige utugtige.

Ostre landsret yttrande i dom: Retten kan tillträde, at de billeder, der i haefterne French Wildcats nr 3 och 5 viser ncgne kvinder under seksuelt samvzer, er utugtige. Retten finder entvidere, at hvert af de i anklageskriftet naevnte billedhaefter inhol— der flere billeder, hvor modellenes könsorga- ner er fremhaevet på en så anstodelig og ud- fordrende måde, at billederne og dermed de haefter, hvori billederne er optaget, må beteg- nes som utugtige jfr. straffelovens & 234, nr 2.

Denna dom fastställdes av Hojesteret. I folketinget väcktes fråga, om inte libe- raliseringen borde föras vidare och att såle- des även >>utugtige>> bilder skulle få fram— ställas och försäljas. Inom justitieministe- riet utarbetades ett förslag till lagändring, som låg till grund för en av justitieminis— tern den 12 december 1968 framlagd pro- position med förslag om hävande av för- budet att sprida pornografiska bilder. För- slaget innebar att man endast bibehöll be- stämmelsen om skydd för barn och ungdom mot otuktiga bilder, dock att åldersgränsen sattes ned från 18 till 16 år. Förslaget ut- gick från förutsättningen att ingripande skulle kunna ske mot skyltning, utdelning och sådant kringsändande som sker utan föregående beställning. '

I propositionen framhölls bl.a. att som utgångspunkt för avgörandet om avkrimi- naliseringen också skulle gälla pornogra- fiska bilder borde läggas de goda erfaren- heter, som man fick efter det att porno- grafiska skrifter släppts fria, d.v.s. en minskning av utbud och efterfrågan, samt att de synpunkter som straffelovrådet an- förde för att behandla skrift och bild olika inte nu hade samma tyngd som då straffe- lovrådet gjorde sina uttalanden.

I propositionen framhölls vidare:

Mot påståendet, att ett frisläppande av por— nografiska bilder kommer att medföra en ökad

spridning av sådana bilder med sammanhäng- ande risk för faktisk kränkning av andras känsla för sedlighet, kan i dag anföras, att ut- givningen av s.k. sex-häften under den senaste tiden ökat så kraftigt att det knappast finns anledning att tro, att ett fullständigt frisläp- pande skulle medföra ytterligare ökning. Ut- vecklingen i fråga om utgivningen av porno- grafisk litteratur kan i vart fall inte tagas till intäkt för ett sådant antagande. Härtill kom- mer att det skydd för sedlighetskänslan, som ges i gällande bestämmelse, inte är fullstän- digt. För det första utkommer bildtidningar i sådan mängd, att det inte är möjligt för poli- sen att kontrollera dem alla. Vidare kommer ofta polisens ingripande på en tidpunkt när hela upplagan eller stora delar därav redan distribuerats. Vidare har man i praktiken måst arbeta med ganska grova kriterier. En hel del erotiskt färgade bilder faller utanför det straff- bara området och det kan diskuteras, om de bildmotiv, som nu föranleder ingripande, är de som är mest kränkande för sedlighetskänslan. I detta sammanhang kan påpekas, att bilder av normala, heterosexuella förhållanden, som vid flera tillfällen visats på film utan att detta gi- vit anledning till någon särskild debatt, fort- farande anses böra bli föremål för ingripan- den när det gäller fotografier och bildtidning- ar. Det bör framhållas att ett upphävande av bestämmelsen i & 234 inte betyder, att den som anser pornografi motbjudande, kommer att vara utan skydd. I detta hänseende hänvisas till anmärkningarna nedan angående straffe- lovens 5 2321 och bestämmelserna i politived- teegter.

Vad angår frågan om den skada Danmarks internationella anseende kan lida genom att landet blir känt som exportör av pornografis- ka bilder, är det naturligtvis av betydelse att bilder är av större intresse på en internationell marknad än böcker. Denna skillnad gör sig emellertid framförallt gällande då det är fråga om danskspråkiga skrifter. Litteratur på främ- mande språk, som nu fritt kan framställas här i landet, bör kunna ha nästan samma möjlig- heter att exporteras som bilder. Vid folketing— ets behandling av lagändringen rörande skrif- ter övervägde man, om det var möjligt att ska- pa en särskild regel för att förhindra export, men uppgav denna tanke särskilt på grund av de praktiska svårigheter som skulle vara för- bundna med en sådan bestämmelse.

Det har övervägts att skärpa bestämmelser- na i politivedtaagter om spridning av porno- grafiska bilder. Man har emellertid funnit, att

1) Straffelovens & 232 lyder: Den, som ved uterligt forhold kraenker blufaerdigheten el- ler giver offentlig forargelse, straffes med faengelsel indtil 4 år eller under formilden- de omstaendigheter med haefte eller bode.

dessa bestämmelser ger tillräckliga möjligheter till inskridanden mot skyltning och utställning av alster, som på grund av enstaka bilders grova karaktär eller hela materialets samlade karaktär är ägnade att kräkna andras känsla för sedlighet. Det önskemål, som legat till grund för utarbetandet av lagförslaget, att det fortfarande skall finnas bestämmelser, som ger ett skydd åt de personer, som inte vill se por- nografiska bilder o. dyl., har härigenom blivit tillgodosett.

Det den 12 december 1968 framlagda för- slaget antogs av folketinget den 30 maj 1969 med enbart den ändringen att ikraftträdan- det uppsköts till den 1 juli 1969. I utlåtan- de den 20/5 1969 anförde vederbörande utskott:

Udvalget har lagt megen vagt på, at der in- den det foreliggende lovforslags ikrafttraeden er sikkerhed for, at de fornndne bestemmelser i politivedtzegterne til bekampelse af anstöde- lige vinduesudstillinger m.v. er trådt i kraft over hele landet. Den af justitsministeren be- budede indsats til bekaempelse af udstilling af anstedelige billeder anser udvalget for et me- get vigtigt led i den reform af straffeloven, som det foreliggende lovforslag tilsigter, ud fra det synspunkt, at til en liberalisering af mu- ligheden för handel med pornografiske bille- der svarer en sikring af, at personer, der ikke ensker at blive udsat for synet af sådanne billeder, fritages herfor.

Utskottet framhöll att justitieministern förklarat sig kunna garantera att sådana be- stämmelser skulle ha trätt i kraft den 1 juli 1969. Utskottet anförde vidare bl. a.:

Udvalget har lagt megen vzegt på det af justitsministeren fremförte perspektiv, at man på baggrund af erfaringerne fra den skriftlige pornografi må forvente en synkende efter- spörgsel, men er dog opmarksom på, at efter- spnrgseln muligt ikke vil falde i samme om- fang. I denne förbindelse må det fremhaeves, at billedpornografien formentlig henvender sig til et langt större publikum, derunder uden- landske turister, end den skriftlige porno- grafi. »

Udvalget har dreftet perspektivet i den for- mentlig stigende eksport till udlandet af por- nografiske billeder, men er klar over, at der, bortset fra bestimmelsen i postloven, ikke er mulighed for at gribe ind over for dette, selv om det vel kan volde visse ubehageligheder i forhold til lande, som fortsat idammer al— vorlige straffe for handel med pornografiske billeder.

3.1.4 Norge Almindelig borgerlig straffelov innehåller i 211 € huvudbestämmelsen angående porno- grafi. Lagrummet har följande lydelse:

1. Med fengsel inntil 2 år straffes a. den som holder offentlig föredrag eller istandbringer offentlig forestilling eller utstil- ling av utuktig innhold eller som medvirker til at sådanne föredrag, forestillinger eller ut- stillinger finner sted, b. den som utgir, falholder, utstiller eller på armen måte söker å utbre utuktige skrifter, billeder og desslike eller som medvirker hertil, c. den som overlater utuktige skrifter, billeder og desslike til personer under 18 år eller som medvirker hertil.

2. Med böter eller fengsel inntil 6 måneder straffes den som av uaktsamhet företar nogen sådan handling som i nr. 1 nevnt. På samme måte straffes den innehaver eller overordnede som forsettlig eller av uaktsam- het undlater å hindre at der i en virksomhet blir foretatt handling som nevnt i denne para- graf.

Icke heller i Norge behandlas i tryck- press framställd skrift annorlunda än skrift framställd på annat_sätt. Den citerade pa— ragrafen är således utan vidare tillämplig på tryckt skrift.

1955 fick norska straffelovrådet i upp- drag att överväga en skärpning av straff— bestämmelserna rörande pornografin. Be— tänkande i ämnet avlämnades 24/6 1957. I detta föreslogs en del smärre ändringar i straffskalan och i paragrafens ordalydelse samt en ny paragraf, i stort sett motsva— rande den svenska BrB 16:12, d. v. 5. en be- stämmelse till skydd för barn och ungdom. Straffelovrådets förslag har icke lett till lagstiftning.

Norska strafflagen innehåller ingen de- finition av begreppet otuktig, och man får för att förstå lagens innebörd se på före- fintliga rättsfall. I målet om Agnar Mykles »Sången om den röda rubinen» avkunnade Hojesteret dom 9/5 1958. (Se Norsk Retsti- dende 1958 s. 479); denna bok fanns inte vara otuktig. I domen fastslogs vissa prin- ciper, som man ansåg böra ligga till grund vid avgörandet om en framställning är otuktig eller inte. Sålunda framhölls, att hänsyn måste tagas till konstnärens rätt att uttrycka sig och till det allmännas intresse

av att konstnärligt skapande inte förkvävs, att även en skrift med litterärt värde måste kunna anses vara otuktig, samt att hänsyn måste tagas till den rådande samhällsupp- fattningen och till den liberalisering som ägt rum i sättet att se på erotiska skild- ringar.

I målet om Henry Millers bok »Sexus» befanns denna skildring otuktig (se Norsk Retstidende 1959 s. 431). Den av domarna i Hojesteret, som voterade först yttrade bl.a.:

Detaljrikdommen preger fremstillingen, og de seksuelle skildringer inntar en så bred plass, jevnt fordelt som de er over hele boken med et stort antall seksualpartnere og höyst vekslende adfersmönstre, at hele verket gjen- nomsyres. Om man noen gang skal kunne brukte uttrykket at »hele boken svertes», må det vaere i dette tilfelle.

I målet angående Jens Björneboes »Uten en tråd» befanns även denna bok otuktig. Oslo Byrett yttrade i dom 29/6 1967 bl. a.:

Uttrykket »utuktig» hörer til de såkalte rettslige standarder. Det er ikke ment som en vurderingsfri beskrivelse av et forhold. Tvert om gir det anvisning på en vurderingsdom som kan skifte etter forholdene til enhver tid. Ved skjönnet skall anvendes en objektiv målestokk. Det er verken opfatningen i ekstremt puritans- ke kretser som skall telle, eller oppfatningen i bohemkretser om slike finnes. Der er noe midtimellom. Det er det »godtfolk» mener.

Byretten förklarade vidare, att bokens konstnärliga värde var lågt och att, om man skulle tillämpa den praxis som kommit till uttryck i tidigare domar, »Uten en tråd» skulle anses otuktig. Rätten, som ansåg att bedömningen måste ske med försiktighet, fann boken otuktig trots att hänsyn tagits till att värderingarna om vad som är otuk- tigt förändrats.

Htojesrett meddelade dom i målet 15/12 1967. Majoriteten ansåg att boken var otuk- tig och grundade detta beslut på uppfatt- ningen att utvecklingen efter Miller-målet 1959 inte gått så långt att Björneboes bok kunde godtagas. En av domarna yttrade i sitt votum:

Det er ganske visst så at domstolene må legge den betydning i ordet »utuktig» som skiftende tiders oppfatning tilsier, men dom—

stolene kan ikke praktisere & 211 på en måte som kan likstelles med opphevelse. Svazrt me- get av det, som er anfört i diskusjonen om- kring Björneboes bok, har adresse til de lov- givende myndigheter og ikke till domstolene. Domstolene kan ikke la vazre å anvende be- stemmelsen om de måtte mene at pornografi ikke gjör skade og at folk, som önsker det, bör få lese pornografi. Domstolene må akseptere loven selv om det kan gjöre seg gjeldende delte meninger om den er riktig eller hensigts- messig.

En av ledamöterna i Hojesterett var skilj- aktig och ansåg att boken inte kunde be— traktas som otuktig. Han anförde bl.a.:

Slik jag oppfatter det, bunner disse vanske- ligheter i at retsoppfatningen i vårt land — meningene om hvor grensen går mellom det som kan tillates og det som bör forbys — be- veger seg raskt i retning av större liberalitet. Vi ligger nok i tid etter våre naboland —— det har jeg en bestaamt fölelse av — men vi be- veger oss i samme retning. Med det nare og omfattende kulturfellesskap som består mellem de skandinaviske land, vil de tendenser henimot större frihet, som er så tydlige i våre nabo- land, også hos oss gjöre seg gjeldende med stor styrke . . . Jag vil tro at man i dag i Norge må kunne trekke grenselinjen omtrent der hvor man försökte å stoppe opp i Sverige for 5—6 år siden... Hovedsaken ved anvendelsen av lovbudet vil da ligge i at det skal kunne brukes til å stoppe skildringer av kjönnslige forhold som også preges av råhet, brutalitet, sedelig- hetsforbrytelser —— det som på engelsk sökes karakterisert ved stikkordet »sex and violence».

Under andra halvåret 1967 beslagtog po- lisen flera bildtidningar med pornografiskt innehåll och beslagen följdes av fällande domar.

En begäran från Kristelig folkeparti om lagregler mot ekonomisk spekulation i por- nografi besvarades av justitieministern vid en stortingsdebatt i november 1966 så att man borde avvakta de danska och svenska lagändringarna och att det icke var realis- tiskt att räkna med att man i längden kan hålla det borta från Norge som fritt får utkomma i grannlanden.

3.1.5 Finland Finska strafflagens 20 kap. 14 & lyder:

Var som offentligen företager handling, som sårar tukt eller anständighet, och därigenom

åstadkommer allmän förargelse, straffes med böter eller fängelse i högst sex månader.

Ett andra stycke i paragrafen, som hand- lade om otuktiga skrifter, upphävdes genom tillkomsten av lagen 28/1 1927 angående undertryckande av osedliga publikationers spridning. Denna lag tillkom sedan Finland anslutit sig till 1923 års internationella kon- vention om undertryckande av spridningen av och handeln med osedliga publikationer. Lagen innehåller följande bestämmelser:

1 &. Envar, som offentligen eller med und- vikande av offentlighet håller till salu eller säljer eller eljest utsprider eller å ställe som är för allmänheten tillgängligt, utställer tryckals- ter, skrift, bildlig framställning eller annat als- ter, som sårar tukt eller anständighet, eller för spridning eller utställande förfärdigar eller i sådant syfte innehar dylikt alster eller tillkän- nagiver huru sådant kan erhållas, straffes, än- då att endast en del av verksamheten utförts i landet, med böter eller fängelse i högst sex månader.

Medhjälp till nämnt brott är straffbar. Den som för utspridning eller utställande till landet inför eller söker införa eller därifrån utför eller söker utföra sådant alster, som i 1 mom. sägs, straffes för lurendrejeri.

2 5. Har tryckalster, skrift, bildlig framställ- ning eller annat alster förklarats såra tukt el— ler anständighet, skola de exemplar därav, som finnas i någon i 1 & nämnd persons vär- jo, liksom ock de plåtar och former, som va- rit uteslutande bestämda för det alsters fram- bringande, vem de än må tillhöra, dömas för- brutna och att förstöras. Finnes blott någon del av alstret förgripligt och kan det utan svårighet avskiljas från det övriga, gälle vad ovan sagts allenast sagda del jämte motsva- rande del av plåt eller form.

Innehåller periodisk publikation upprepade gånger tukt eller anständighet sårande artiklar eller bildliga framställningar, skall vad i tryck- frihetslagen av den 4 januari 1919 är stadgat om indragning interimistiskt och för viss tid av sådan periodisk tryckskrift vars innehåll inne- fattar i lagens 37 5 3 mom. nämnt brott, äga motsvarande tillämpning.

3 &. Finnes sannolika skäl att misstänka, att å visst ställe framställas eller förvaras för spridning eller utställande avsedda tryckalster, skrifter, bildliga framställningar eller andra alster, som såra tukt eller anständighet, är myndighet, som nämnes i 14 5 av förordning- en om införande av strafflagen, berättigad att där verkställa rannsakan. Äro ifrågavarande alster avsedda att olovligen ur landet utföras

eller äro de olovligen hit införda, gälle vad om rannsakan till uppdagande av olovligen till landet infört gods är stadgat.

4. & För övervakning av efterföljden av denna lag skall tillsättas en övervaknings- nämnd, som har till uppgift att till justitiemi- nisteriet avgiva utlåtanden i ärenden rörande tillämpningen av denna lag samt att i enskilda fall inkomma med förslag om vidtagande av i denna lag avsedda åtgärder. Närmare före- skrifter angående denna nämnd utfärdas me- delst förordning.

Den bestämmelse i tryckfrihetslagens 37 % vartill hänvisas i 2 5 andra stycket har föl- jande lydelse:

Innefattar periodisk tryckskrifts innehåll brott, som i 12 kap. eller 16 kap. 8 eller 24 % strafflagen sägs, må tryckskriften kunna ge- nom domstols utslag indragas för en tid av högst ett år.

I fråga om innehållet i tryckta skrifter sker åtal efter beslut av justitieministeriet. Den i 4 & 1927 års lag nämnda övervak- ningsnämnden uttalar sig enligt praxis en- dast i de frågor som hänskjutes dit från justitieministeriet.

Från finsk rättspraxis kan nämnas att så- väl importören av den svenska utgåvan som utgivaren av den finska översättningen av Mykles: »Sången om den röda rubinen» ådömdes böter. De svenska >>kärleks»-anto- logierna har dock Översatts och utgivits i Finland utan att åtal väckts. Det tycks emellertid, enligt uppgift, som om även i Finland inställningen till pornografiska skrifter och bilder blivit mera liberal.

3.1.6 Förbundsrepubliken Tyskland Enligt artikel 5 i den tyska grundlagen får ingen förhandscensur äga rum vare sig be- träffande tryckta skrifter, film, teater, före- ställningar eller radio- och TV-program. Genom vissa bestämmelser i strafflagen kan emellertid ingripande med straff ske i efter- hand. I den tyska strafflagen finnes i åå 184 och 184 a följande bestämmelser:

5 184. Med fängelse i högst ett år och med böter eller med ett av dessa straff straffas den som

1. utbjuder, försäljer eller utdelar otuktiga skrifter, bilder eller framställningar, utställer eller framlägger dem på platser, som är till- gängliga för allmänheten, eller som på annat

sätt utsprider dern, framställer dem i avsikt att sprida dem, eller som i samma avsikt har dem i lager eller gör reklam för dem,

2. överlämnar eller erbjuder otuktiga skrif- ter eller bilder eller framställningar mot ve- derlag till en person under 16 år,

3. på plats dit allmänheten har tillträde ut- ställer föremål som är avsedda till otuktigt bruk eller som offentligen gör reklam för så- dana föremål,

3a. offentligen på ett för sedlighet och an— ständighet stötande sätt gör reklam för me- del, föremål eller metoder som tjänar till att förebygga könssjukdomar, eller som utställer sådana medel eller föremål på en för allmän- heten tillgänglig plats,

4. anslår offentliga meddelanden i avsikt att förleda till otukt.

få 184 a. Den som mot vederlag överlåter eller erbjuder en person under sexton år skrif- ter, bilder eller framställningar, som utan att vara otuktiga, grovt kränker anständighetskäns- lan, straffas med fängelse i högst sex månader eller böter.

Liksom i många andra länder finns i Tyskland en särskild lag till skydd för ung- domen; lag 9/6 1953 (uber Verbreitung jugengefährdender Schriften). Syftet med denna lag är att skydda ungdom för skrif- ter som kan verka förråande, förledande till våldshandlingar, brott och rashat eller som har ett innehåll av mkt och sedlighets- sårande karaktär eller som förhärligar krig. Enligt lagen skall alla sådana skrifter upp- föras på en lista som offentliggöres. Efter offentliggörandet är det förbjudet att ut- bjuda skriften eller på annat sätt göra den tillgänglig för barn och ungdom.

I förslag (1962) till ny strafflag, som överlämnats till förbundsdagen men som hittills inte lett till lagstiftning, finnes föl- jande bestämmelser:

ä 220. Otuktiga skrifter och föremål. I fråga om otuktiga skrifter (& 11, 3 st.) el- ler till otuktigt bruk avsedda föremål gäller, att den som

1. sprider dem,

2. utställer, anslår eller förevisar dem eller på annat sätt gör dem tillgängliga på plats där allmänheten har tillträde, eller

3. framställer eller mängfaldigar dem, håller dem i lager, utannonserar och reklamerar för dem, inför dem till denna lags geografiska gil- tighetsområde eller åtager sig att utföra dem från landet, i avsikt att utsprida dem eller de-

lar av dem eller göra dem tillgängliga enligt andra punkten straffes med fängelse i två år eller med böter.

(& 11, 3 stycket innehåller att ljudåtergiv- ningsapparater, bilder och andra framställ- ningar skall behandlas på samma sätt som skrif- ter.)

& 220 a. Otuktiga förevisningar. (1) Den som anordnar offentliga, otuktiga förevisningar av människor eller som tillåter sådana förevisningar i sina lokaler straffes med fängelse i två år eller böter.

(2) Med offentlig föreställning jämställes en icke-offentligt föreställning såvida den företa- ges mot vederlag eller i avsikt att berika sig själv eller andra.

3.1.7 Belgien Artikel 383 i belgiska Code penal innehål- ler huvudbestämmelsen rörande pornogra- fiska alster. Lagrummet har i här ifråga- varande delar följande lydelse:

Envar som utställt, sålt eller distribuerat vi- sor, flygblad eller andra skrifter, tryckta eller framställda på annat sätt, figurer eller bilder, som kränker anständigheten (contraires aux bonnes moeurs) dömes till fängelse från åtta dagar till sex månader och böter från 26 francs till femhundra francs.

Med samma straff straffas envar som sjung- it, läst, reciterat eller framfört obsceniteter i folksamlingar eller på sådan allmän plats, som avses i artikel 444, & 2.

Med samma straff straffas den, som i avsikt att driva handel med eller distribuera, framställt, har på lager, importerat eller låtit importera, transporterat eller låtit transporte- ra, avlämnat till förmedling eller distribution eller som med vilket reklammedel som helst utannonserat visor, flygskrifter, skrifter, figu- rer eller bilder som kränker anständigheten; distribuerat emblem eller föremål som krän- ker anständigheten eller i avsikt att driva han- del med eller distribuera framställt, eller har på lager, importerat eller låtit importera, trans- porterat eller låtit transportera, avlämnat till förmedling eller distribution eller som med vil- ket reklammedel som helst utannonserat såda- na emblem eller föremål.

Vidare stadgas förbud att sälja, distribue- ra och göra reklam för medel eller meto- der att avbryta havandeskap eller åstad- komma abort.

I artikel 386 stadgas straffskärpning om gärning som avses i artikel 383 begåtts mot minderåriga.

Med fängelse från sex månader till två år och böter från tusen francs till femtusen francs straffas envar som till minderårig, som icke fyllt 18 år, säljer eller utdelar, eller på el- ler ut mot allmän väg utställer oanständiga bilder, figurer eller föremål, som är av sådan natur att de kan påverka de minderårigas fan— tasi i skadlig riktning. De bilder, figurer och föremål, som utställes, utbjudes till salu eller till distribution, kan beslagtagas av kriminal- polisofficer efter uppdrag av fredsdomare eller polisdomare i kantonen. Vid fällande dom skall de konfiskeras.

Genom lag den 11 april 1936 har be- stämts att konungen efter ministerrådets hörande kan förbjuda införsel till Belgien av utländska obscena publikationer.

Liksom i de flesta andra länder har belgiska strafflagens rekvisit >>contraires aux bonnes moeurs» icke definierats i lagen, och innehållet blir därför att bedöma med ut- gångspunkt från den i landet rådande upp- fattningen.

3.1.8 Frankrike I artikel 235 i Code Penal finnes följande bestämmelser:

Med fängelse från en månad till två år och med böter... straffas den, som i avsikt att driva handel med, distribuera, låna eller ställa ut framställt eller har i sin ägo... i samma avsikt importerat eller låtit importera, expor- terat eller låtit exportera, transporterat eller låtit transportera... offentligen uppsatt, ut- ställt eller förevisat... sålt, hyrt ut, erbjudit till salu eller hyra även om det icke skett of- fentligt . .. under Vilken form det vara måtte, direkt eller indirekt, utbjudit, även om det skett gratis och även om det icke skett offent- ligt . . . på vilket sätt det vara måtte, utspritt el- ler i avsikt att utsprida distribuerat tryckalster, skrift, teckning, plakat, gravyr, måleri, foto- grafi, film eller kliché, matris eller fonografisk upptagning, emblem eller föremål som kränker anständigheten (contraires aux bonnes moeurs).

I lag 16/7 1949 (sur les publications destineés å la Jeunesse) finnes särskilda be- stämmelser angående skrifter avsedda för barn och ungdom. Enligt lagen utser justi- tieministeriet en kommission, som har till uppgift att kontrollera sådana publikatio- ner. Dessa publikationer får inte innehålla någon illustration, berättelse, rubrik eller

motsvarande som förhärligar gangsterliv, lögn, stöld, hat, osedlighet eller vilken handling som helst, som kan betecknas som förbrytelse eller förseelse eller som är av sådan natur att den kan verka demoralise- rande på barn eller unga eller kan fram- kalla eller vidmakthålla fördomar. Enligt lagens artikel 14 är det dessutom förbjudet att till personer under 18 år erbjuda, giva eller sälja publikationer, som utan att vara direkt riktade till ungdomen innebär en fara för dem på grund av publikationens oanständiga eller pornografiska karaktär eller på grund av att dess innehåll domine— ras av beskrivningar av brott. Vidare är det enligt denna artikel förbjudet att utställa så- dana publikationer offentligt, såsom i eller utanför affärer och kiosker, eller att göra någon som helst reklam för dem. Inrikesmi- nisteriet bestämmer vilka publikationer som skall falla under bestämmelsen, och den nyss nämnda kontrollkommissionen äger därvid meddela upplysning om vilka publi- kationer som bör omfattas av förbudet.

Denna lag synes också rent praktiskt spe- la en viss roll i Frankrike. Av en redogö- relse år 1965 för kontrollkommissionens ar- bete framgår, att ovannämnda bestämmelse kom till användning beträffande 3 tidning- ar och 24 böcker under år 1964. 1963 var motsvarande tal 2 och 28. Tidigare var ta- len mycket högre, 1958 21 respektive 117, och listan över de publikationer, som inte får spridas till underåriga eller utställas of- fentligt, är därför omfattande.

3.1.9 England I England reglerades tidigare frågan om pornografins straffbarhet genom common law. 1959 tillkom emellertid en lag om otuktiga publikationer. I lagen stadgas bl. a.:

1 (1). I denna lag avses som otuktigt (obscene) ett föremål om det, eller om det består av två eller flera bestämda saker, var och en av dessa, har en sådan effekt att det skulle kunna försämra och förleda (deprave and corrupt) de personer, som med hänsyn till alla föreliggande omständigheter kan an— tagas komma att läsa, se eller höra det.

(2) I denna lag förstås med föremål varje ting som innehåller eller omfattar stoff till

läsning eller iakttagelse eller båda delar, ljud- upptagning och film eller annan upptagning av en eller flera bilder.

2 ( 1) Under nedan angivna betingelser straf- fas en person, som offentliggör en otuktig skrift eller annat, oavsett huruvida det sker i vinningssyfte eller icke . . .

4 (1) En person kan icke straffas för för- seelse mot bestämmelsen i 5 2 . .. såframt det göres sannolikt att offentliggörandet av ifrå— gavarande skrift, film eller liknande är be- rättigat med hänsyn till det allmännas intres- se av offentliggörande med hänsyn till dess vetenskapliga litterära, konstnärliga eller pe- dagogiska värde eller av annat allmänt in- tresse.

(2) Specialister skall ha tillfälle att i enligt denna lag anhängigt mål redogöra för sin uppfattning angående ett verks litterära, konst- närliga eller vetenskapliga kvalitet antingen för att bestyrka eller förneka att det har angivna kvalitet.

1964 skedde en lagändring så att innehav av en otuktig skrift m.m. i avsikt att spri- da den kom att omfattas av lagen.

Som framgår av ordalagen i 1 & lägges vikt inte endast vid skriftens innehåll utan också vilken läsekrets den kan tänkas få på grund av prisbillighet eller om den är lätt tillgänglig för unga m.m.

3.1.10 Sovjetunionen I Sovjetunionen utövas förhandscensur icke endast beträffande tryckta skrifter utan också beträffande film, teater, radio och television. Hur denna censur utövas är svårt att avgöra. Allt som publiceras publiceras av staten eller staten och partiet närstående organ. I vilken utsträckning censorer i or- dets egentliga betydelse sköter förhands- censuren och i vilken utsträckning den na— turliga kontroll som ligger i själva systemet, är tillräcklig går ej att få svar på. Varje i Sovjetunionen tryckt skrift innehåller emel- lertid uppgift om det datum vid vilken den underskrivits för befordran till trycket. I Sovjetunionen råder strikt förbud mot spridning av pornografiska alster. Sådana hör till den relativt begränsade kategori varor, varom föreskrives absolut införsel- förbud i de tullföreskrifter som tillämpas

för utländska turister. I detta avseende sät- tes pornografisk skrift i samma kategori som skjutvapen, narkotika eller antisovje- tisk litteratur. I den ryska strafflagen kri- minaliseras distribution av och reklam för pornografiska samlingar, tryckta alster, bil- der och andra föremål samt innehav av pornografi i avsikt att sälja den.

3.1.1] Israel Israels strafflag av år 1936 genomgick vissa ändringar — framförallt i skärpande rikt- ning — 1966. Beträffande pornografiska als- ter stadgas nu i artikel 179:

Varje person, som

a) säljer eller har i sin ägo i avsikt att sälja, hyra ut eller distribuera, eller trycker eller på annat sätt mångfaldigar i avsikt att sälja, hyra ut eller distribuera, någon otuktig, tryckt eller skriven framställning eller någon otuktig bild, fotografi, målning eller avbildning eller varje annat föremål som kan medföra försämrad moral (i tillgänglig engelsk översättning: ob— ject tending to corrupt morals); eller

b) utställer eller distribuerar för utställande på allmän plats otuktig bild, fotografi, mål- ning eller avbildning eller varje annat föremål som kan medföra försämrad moral;

c) bedriver eller tar del i affär för att salu- hålla, förevisa eller utställa otuktig tryckt eller skriven framställning, bild, fotografi, målning eller avbildning eller varje annat föremål som kan medföra försämrad moral; eller

d) tillkännagiver eller gör veterligt att en person är engagerad av försäljning, tryckning, utställande eller distribution av otuktiga före- mål eller att sådana föremål kan anskaffas di- rekt eller indirekt från en person kan dömas till fängelse i tre år.

3.1.12 USA I USA har man rörande pornografi liksom mycket annat två >>parallella>> rättssystem, dels de enskilda delstaternas, dels den fede- rala lagstiftningens. I alla delstaternas strafflagar utom i New Mexicos (som helt enkelt befullmäktigar kommunerna att för- hindra försäljning av otuktiga föremål — obscene material) finns bestämmelser om straff för pornografi (obscenity). Sinsemel- lan är delstaternas lagar ganska olika ifråga om beskrivningen av den brottsliga gär- ningen, t.ex. försäljning, införsel, reklam. I allmänhet användes ordet »obscene» som

förklaring till vilka skrifter, bilder o.s.v. som man vill förbjuda. 22 av delstaterna definierar inte termen obscene i lagen. Så är fallet i övriga delstater. I den Model Penal Code, som utarbetades 1953 av American Law Institute och som innehål- ler förslag till hur delstaterna bör reglera pornografiproblemet, finns emellertid en definition. Enligt denna är ett föremål otuk— tigt när det, betraktat som en helhet, i över- vägande grad appellerar till de lägre käns- lorna (the prurient interest), d.v.s. till ett ovärdigt eller sjukligt intresse för naken- het, sexualitet eller exkretion, och om det i väsentlig grad samtidigt går utöver grän— serna för en naturlig beskrivning eller fram- ställning av sådana förhållanden. Framställ- ningen eller föremålet skall bedömas i rela- tion till vanliga vuxna, om det inte av fö- remålets karaktär eller omständigheterna vid dess spridning framgår att det är avsett för barn eller annan särskilt mottaglig publik. Ej framkallade filmer eller formar och klichéer skall anses som sedlighetsså- rande även om det krävs en framkallning eller annan åtgärd för att göra den sedlig- hetssårande egenskapen uppenbar. Beträf- fande detta förslag se Model Penal Code, Tetantive Draft nr 6, 1957, s. 1 ff.

Vid sidan av reglerna i delstaternas strafflagar finnes de federala bestämmel- serna om ingripande mot pornografi. Dessa utgöres av bestämmelser som förbjuder postförsändelser, införsel, mellanstatliga transporter m.m. av otuktiga skrifter, bil- der, film och annat samt oanständiga ra- dio- och TV—program. I dessa federala la- gar har inte lämnats någon definition röran- de uttrycket »obscene» (United States Code Annotated 1461—1465).

Det bör observeras, att den amerikanska författningen anses sätta en gräns för hur långt den federala och statliga lagstiftning- en får gå med hänsyn till yttrande- och tryckfriheten. En viss kontroll utövas i det- ta avseende av Supreme Court. I Supreme Court synes dock inte råda enighet om var gränserna skall sättas.

I praxis har vissa gränser utstakats. I fal- let Roth v. United States (354 US Reports

476, 1957) fastslog Supreme Court, att det finns ett område av pornografin, som lag- stiftning och domstolar är oförhindrade att bekämpa utan att komma i konflikt med författningen, och det är sedlighetssårande skrifter som behandlar sexuella förhållan— den på sådant sätt att de vänder sig mot de lägre känslorna (prurient interest) och som fullständigt saknar varje samhällelig bety- delse. Denna uppfattning kom också till ut- tryck och utvidgades delvis i fallet Jacobel- lis v. Ohio (378 US Reports 184 (1964). I fallet mot boken >>Fanny Hill» (86 Supreme Court Reporter 975, 1966) uttalades, att en skrift skulle kunna fällas om den som hel- het betraktad appellerade till de lägre käns- lorna och var uppenbart anstötlig och stri— dande mot en nutida samhällelig uppfatt— ning rörande skildringar av sexuella förhål- landen samt skriften fullständigt saknade ett legitimerande samhälleligt intresse.

3.2.

3.2.1 Inledning Som förut framhållits har kommittén fått del av utländsk rätt främst genom utrikes- departementets förmedling inte heller när det gäller brott mot trosfrid är redogörel- sen för utländsk rätt att betrakta som en uttömmande beskrivning. Enligt kommit- téns uppfattning finns inte heller behov av en uttömmande redovisning, eftersom för- hållandena i olika länder är så svåra att jämföra. När det gäller att bedöma värdet av trosfridsparagrafen och liknande be- stämmelser som straff för hädelse o.s.v., vore det viktigt att samtidigt känna till den religionsfrihet de olika staterna ger med- borgarna, veta bakgrunden till de olika ländernas stadganden och få en inblick i hur de tillämpas. Det arbete som skulle erfordras för att få en sådan redovisning uttömmande kan dock inte anses motiverat av det uppdrag kommittén fått. De lämna- de uppgifterna måste därför tas för vad de är, d.v.s. en kort översikt av de lagbestäm- melser som finns i de olika staterna. Brott mot trosfrid

3.2.2 Danmark I danska strafflagen har trosfridsparagra— fen följande lydelse:

Den, der offentlig driver spot med eller forhåner noget her i landet lovligt, bestående religionssamfunds troslazrdomme eller guds- dyrkelse, straffes med haefte eller under for- mildende omstazndigheder med bode. Påtale finder kun sted efter rigsadvokatens påbud.

Brottsobjektet är således enligt dansk rätt något i Danmark tillåtet, verksamt reli- gionssamfunds troslära eller föremål för sådant religionssamfunds gudsdyrkan. Som brottsobjekt betraktas således även troslära, vilket icke är förhållandet i svensk rätt.

Den brottsliga handlingen beskrivs i lag- texten med uttrycket »offentlig driver spot med eller forhåner». Det torde inte råda någon tvekan om att under dessa uttryck faller såväl lastande, d.v.s. att tala nedsät- tande om, som gäckeri, d.v.s. att håna el- ler tala förlöjligande om, och under uttryc- ket >>driver spot med» torde också falla ironiska uttalanden.

Om således den danska trosfridsparagra- fen enligt sin ordalydelse skulle kunna ha en mycket vidsträckt omfattning, så mins- kas denna rent praktiskt genom kravet att rigsadvokaten (riksåklagaren) skall pröva frågan om åtal. Enligt uppgift kommer lag- rummet ytterst sällan till användning, och det torde inte vara aktuellt att åstadkomma någon ändring.

Utöver denna motsvarighet till trosfrids- paragrafen innehåller danska strafflagen också en motsvarighet till den svenska be- stämmelsen om störande av förrättning el— ler av allmän sammankomst. Denna finns i 5 137 som lyder:

Den, som seger at forhindre afholdelsen af lovlig offentlig sammenkomst, straffes med hade eller haefte eller under skaerpende om— staendigheder, sazrlig når handlingen har vaaret förbundet med voldsom eller truende adfzerd, med faengsel indtil 2 år.

På samme måde straffes den, der ved larm eller uorden forstyrrer offentlig samling av riksdagens ting, Faarpernes lagting, kommunale eller andre offentlige råd, gudstjeneste eller anden offentlig kirkelig handling, eller som på usommelig måde forstyrrer ligfaard.

3.2.3 Norge 142 5 i almindelig borgerlig straffelov har följande lydelse: Den som i ord eller handling offentlig for- håner eller på en krenkende eller sårende måte viser ringeakt for nogen trosbekjennelse hvis utevelse her i riket er tillatt, eller noget lovlig her bestående religionssamfunds tros- laardommer eller gudsdyrkelse, eller som med- virker hertil, straffes med beter eller med hefte eller fengsel inntil 6 måneder.

Brottsobjektet är enligt norsk rätt dels i Norge tillåten trosbekännelse dels ock nå- got i landet tillåtet trossamfunds troslära eller gudsdyrkan. Även i Norge är således brottsobjektet mera omfattande än enligt svensk rätt.

Också i fråga om den brottsliga gärning- en föreligger olikheter i förhållande till svensk rätt. Den brottsliga handlingen be- skrivs i den norska lagen med uttrycken »offentlig forhåner eller på en krenkende eller sårende måte viser ringeakt for», vilka uttryck torde ha ungefär samma innebörd som motsvarande uttryck i danska lagen. Även i Norge kommer stadgandet ytterst sällan till användning. Inte heller synes stadgandet som sådant ha blivit föremål för någon allvarligare kritik.

Även i Norge finns straff stadgat för den som stör bl. a. religiös sammankomst. Straff- bestämmelsen finns i & 138 och lyder:

Med böter eller med fengsel inntil 6 måna- der straffes den, som bevirker eller medvirker til, at offentlig forretning, offentlig religitös sammankomst, kirkelig handling, offentlig un- dervisning eller skoleundervisning, auksjon el- ler offentlig sammenkomst til behandling av alment anliggende ulovlig hindres eller av- brytes.

3.2.4 Finland I Finlands strafflag återfinnes i 10 kap., som handlar om religionsbrott, i stort sett de bestämmelser som före 1948 fanns i 7 kap. av den svenska strafflagen, varjämte i kapitlet ges bestämmelser om straff för störande av gudstjänst eller andaktsövning, tubbande att övergå till annan troslära och hindrande av husfolk m.m. att bevista gudstjänst. I finska strafflagen finns vidare i 41 kap. — som har rubriken Om brott

mot föreskrift angående kyrklig ordning — vissa bestämmelser om sabbatsbrott.

De egentliga religionsbrotten återfinns i 10 kap. 1 och 2 åå. Lagrummen har följan- de lydelse:

1 5. Var som offentligen hädar Gud straffas med tukthus i högst fyra år eller fängelse. Sker det av obetänksamhet eller i hastighet vare straffet böter eller fängelse i högst sex månader.

2 5. Gör någon offentligen gäckeri med Guds heliga ord, eller med något i Finland erkänt, tillåtet eller tålt religionssamfunds lära, sakrament eller kyrkliga bruk, straffes med fängelse i högst sex månader eller böter (ej över tvåhundra mark).

I september 1966 avlät den finska rege- ringen en proposition om ändring av den s.k. hädelseparagrafen m.m. Efter en lång debatt och avvikande förslag från lagut- skottet fastställdes efter fem omröstningar den i propositionen föreslagna texten. Sam- tidigt blev emellertid förslaget enligt 66 & riksdagsordningen röstat över nyval, varför ändringarna kan träda i kraft först efter år 1970. Till dess är de gamla bestämmelser- na gällande.

Enligt lagförslaget upphäves hela 41 ka- pitlet och får rubriken till och l ä i 10 kap. följande lydelse:

Om brott mot trosfrid. 1 5. Den som offentligen på grovt sätt smä— dar eller sk—ymfar vad inom i Finland verk— samt trossamfund hålles heligt, dömes för brott mot trosfrid till böter eller fängelse i högst sex månader.

I de båda övriga paragraferna i 10 kap. ges bestämmelser om straff för hindrande och störande av gudstjänst eller andaktsöv- ning.

Ett i hela Norden uppmärksammat rätts- fall rörde tillämpningen av den finska hä- delseparagrafen. Författaren Hannu Salama hade i sin i oktober 1964 utgivna bok Mid- sommardansen låtit en person göra vissa uttalanden om Jesu person, vilka ansågs innebära hädelse av Gud. Salama åtalades vid Helsingfors rådhusrätt som efter verk- ställd rannsakning underställde målet hov- rätten för avgörande. Hovrätten fann i ut- slag 19/9 1966 att Salama i boken Mid-

sommardansen, som utkommit i samman— lagt sex upplagor och sålts till allmänheten i 39 426 exemplar, gjort sig skyldig till hä- delse av Gud genom uttalanden, i vilka Gud enligt den uppfattning, som de kristna religionssamfunden i Finland har om Jesu person, gjorts till föremål för gäckeri. Sa- lama ådömdes tre månaders fängelse vill- korlig dom. Verkställande direktören i det bokförlag, som gett ut boken, ådömdes bö- tesstraff för av obetänksamhet begången hädelse. Salama, bokförlaget och dess verk- ställande direktör dömdes att till staten ut- giva den ekonomiska fördel, som brottet berett dem, enligt hovrättens uppskattning 46 000 mark.

Högsta domstolen fann i utslag 6/3 1968 inte skäl göra annan ändring i'hovrättens utslag än att verkställande direktören i bok- förlaget befriades från påföljden att utge egendom till staten och att Salama och bokförlaget ålades att utge, Salama 20000 mark och bolaget 10000 mark motsvaran- de deras vinning av brottet.

I sammanhanget bör påpekas att boken Midsommardansen utkommit i Sverige, Danmark och Norge utan att detta lett till beslag eller åtal, jämför vad ovan anförts s. 38.

3.2.5 Förbundsrepubliken Tyskland I 166 och 167 55 tyska strafflagen ges be- stämmelser, som i stort sett motsvarar BrB 1614 och 9 om störande av förrättning eller allmän sammankomst samt brott mot tros- frid. 166 & har följande lydelse:

Den som väcker förargelse genom att of— fentligen med skymfande uttalanden smäda Gud, eller som offentligen skymfar den krist- na kyrkans eller annat i landet bestående re- ligionssamfunds lära, ordning eller seder, eller som i en kyrka eller annan för religiös sam- mankomst bestämd lokal uppträder förargelse- väckande, straffes med fängelse i upp till tre år.

167 & lyder:

Den som genom våld eller hot hindrar nå— gon från att utöva något i Tyskland bestående religionssamfunds gudstjänst eller som i en kyrka eller på annan för religiös sammankomst bestämd plats genom att förorsaka larm eller

oordning avsiktligt förhindrar eller stör guds- tjänst eller enskild andaktsövning, straffes med fängelse i upp till tre år.

I 1962 års förslag till ny strafflag har be- stämmelserna fått annan utformning.

Förslagets 187 5 — med överskriften hä- delse (Gotteslästenung) — lyder:

Den som offentligen inför folksamling eller genom skrift som utsprides lastar Gud genom skymf på sätt som är ägnat att såra den all- männa känslan för religion straffes med fäng- else i upp till tre år.

188 5 i förslaget har överskriften »Skym- fande av religionssamfund» och lyder:

Den som offentligen inför folksamling eller genom skrift som utsprides skymfar någon i Tyskland verksam kyrka eller annat religions- samfund, dess lära, ordning eller sed på sätt som är ägnat att såra den religiösa känslan hos medlemmarna, straffes med fängelse i upp till tre år eller med arrest (Strafhaft).

I förslagets 189 & upptas bestämmelser om straff för störande av religionsutövning med våld eller hot. I lagrummets 1 mom. stadgas straff för den som förhindrar nå- gon att deltaga däri. I lagrummets andra moment stadgas straff för den som avsikt- ligt stör gudstjänst eller andaktsövning el- ler som gör sig skyldig till skymfande upp- trädande (Unfog) på plats avsedd (gewid- met) för ett sådant religionssamfunds guds- tjänst.

3.2.6 Belgien I belgiska Code Penal artiklarna 142—146 ges bestämmelser till skydd för de religiösa grupperna i samhället. Huvudbestämmelsen ges i artikel 144, som lyder: Den som genom handling, ord, gester eller hot skymfar föremålen för gudsdyrkan (culte) antingen på plats som bestämts för eller som vanligen används vid utövningen av denna gudsdyrkan eller vid offentliga ceremonier straffas med fängelse från 15 dagar till sex månader och med böter från 26 francs till 500 francs.

I artiklarna 145 och 146 ges bestämmel- ser till skydd för präster. Artikel 145 stad- gar straff — samma som i artikel 144 —

för den som genom handling, ord, gester el- ler hot skymfar präst vid utövningen av hans tjänst. I artikelns andra stycke ges bestämmelser om straffskärpning om präs- ten slagits. I artikeln 146 stadgas ytterligare straffskärpning om prästen slagits så att blodvite uppstått eller han av slagen ådra— git sig skada eller sjukdom.

I artiklarna 142 och 143 ges skydd åt andaktsutövare. Artikel 142 lyder:

Den som genom våld eller hotelser tvingar eller hindrar en eller flera personer att utöva sin religion, deltaga vid religionsutövningen, fira bestämda religiösa fester, iakttaga bestäm- da vilodagar, och i följd härav, att öppna el- ler stänga sina verkstäder, affärer eller maga- sin eller att utföra eller avstå från vissa arbe- ten, dömes till fängelse från åtta dagar till två månader och till böter från 26 francs till hund- ra francs.

Artikel 143 har följande lydelse:

Den som genom oroligheter eller oordning hindrar, fördröjer eller avbryter en gudstjänst som utövas på en därför bestämd plats eller på plats, som vanligen används vid gudstjänst, eller vid offentliga ceremonier, straffes med fängelse från åtta dagar till tre månader och med böter från 26 francs till 500 francs.

3.2.7 Frankrike Den franska Code Pénal innehåller inte nå- gon bestämmelse motsvarande vår trosfrids— paragraf. I lag den 9 december 1905 angå- ende kyrkans skiljande från staten finns emellertid vissa straffbestämmelser som ga- ranterar medborgarnas rätt att fritt utöva sin religion. Artikel 31 i nämnda lag har följande ly- delse:

Den straffas med böter från 60 francs till 720 francs och fängelse från sex dagar till två månader eller med ett av dessa straff som medelst våld eller hot mot en individ eller ge- nom att eljest få honom att frukta att förlora sin anställning eller att lida skada till sin person, sin familj eller sin förmögenhet får ho- nom att utöva eller avfalla från en religion, att ansluta sig till eller utträda ur något tros- samfund eller att bidraga till eller sluta bi- draga till något trossamfunds omkostnader.

Artikel 32 lyder: På samma sätt straffas den som hindrar, fördröjer eller avbryter sammankomst för re-

ligiös utövning genom oroligheter eller oord- ning i den lokal där sammankomsten äger rum.

3.2.8 England

Hädelse eller blasfemi är ett brott mot common law, som bestraffas med böter el- ler fängelse. Det består av ett vanvördigt förnekande eller förlöjligande av den krist- na religionen, av hån eller smädelse av kris- tusgestalten, av grovt eller gudlöst gäckeri med den heliga skrift eller av ett utsättan- de av någon del därav för hat eller förlöj- ligande. Angrepp på andra religioner än den kristna anses i England inte vara något brott, inte heller rena förnekandet av den kristna religionen eller utspridande av läror som är motståndare till den kristna religio- nen. Det väsentliga i brottet blasfemi är an- vändandet av nedsättande och smädligt tal, vilket kan försämra den allmänna moralen och störa den allmänna ordningen. Allvar- ligt menad kritik drabbas således icke av be- stämmelsen.

3.2.9 Israel I Israels strafflag handlar 16 kap. om brott mot religion och offentliga monument. Ar- tikel 146, som innehåller vissa för Israel speciella regler, har följande lydelse:

Den som förstör, skadar eller skändar nå- gon plats för gudsdyrkan eller något föremål som hålles heligt av någon grupp i avsikt att därigenom skymfa denna grupps religion eller med vetskap om att någon grupp sannolikt skulle betrakta en sådan förstörelse, skada el- ler skändning som en skymf mot deras re- ligion, har gjort sig skyldig till lagstridig hand- ling.

Artikel 147 motsvarar närmast den svens- ka BrB 1614 och lyder:

Den som uppsåtligt och utan giltig ursäkt till sitt försvar, vilket han själv måste bevisa, stör folk som lovligt samlats för religionsut- övning eller anfaller någon person som därvid förrättar tjänst eller någon annan av de så- lunda församlade dömes till fängelse i högst ett år.

Artikel 148 handlar om intrång på be- gravningsplatser eller plats för tillbedjan i

avsikt att kränka någon eller hans religiösa känslor.

Artikel 149 har rubriken »Kränkande av den religiösa känslan» (i tillgänglig engelsk översättning: Outrage to religious feelings). Lagrummet har följande lydelse:

Den som

a) utger tryckt skrift, annan skrift, målning eller bild, avsedd för eller syftande till att kränka andra personers religiösa känslor eller övertygelse;

b) på allmän plats inför andra människor uttalar eller ger uttryck för något som är av- sett för eller syftande till att kränka dessa personers religiösa känslor eller övertygelse, har gjort sig skyldig till lagstridig handling och kan dömas till fängelse i ett år.

Dessa bestämmelser i strafflagen kom- pletteras i vissa avseenden av bestämmel- serna i en särskild lag, Defamation Law av 1965, senast ändrad 1967.

Enligt denna anses som smädligt inne- håll i ett offentliggörande allt som förned- rar en person i andras ögon eller utsätter honom för hat, förakt eller åtlöje, allt som bringar en person i vanrykte på grund av handlingar, uppförande eller egenskaper, som tillskrivs honom, eller tillfogar honom men i hans verksamhet, vare sig den är of- fentlig eller enskild, eller i hans affärsverk- samhet, kall eller yrke, eller eljest bringar honom i vanrykte på grund av hans ur- sprung eller religion. Med offentliggörande avses i lagen allt spridande genom tal, tryckt skrift, annan skrift, målning, bild, gester, ljud eller på annat sätt.

3.2.10 USA I den amerikanska konstitutionens artikel 1 förbjuds kongressen att stifta någon lag i avsikt att gynna någon religion eller hindra den fria utövningen av en religion; att in- skränka yttrande— och tryckfriheten; att för- bjuda folk att samlas i fredlig ordning eller framföra sina klagomål till myndigheterna. Yttrande- och tryckfriheten anses inne- bära, att innan ett yttrande kan bestraffas måste det ha fällts under sådana förhållan- den eller vara av sådan natur att det inne- bär en fara, som det åligger myndigheterna,

i sista hand regeringen, att förhindra. (The Constitution of the United States of Ame- rica, 88th Congress 1 st Session, Document 39 s. 866.) Detta har vidareutvecklats så, att en inskränkning i yttrande- och tryck- friheten också tolereras, om den motiveras av hänsyn till den allmänna ordningen el-

ler till intresset av att upprätthålla en viss moral i samhället. I enlighet härmed be- straffas något olika i de olika delstaterna störande eller hindrande av sammankomst och smädliga uttalanden mot enskilda per- soner eller grupper på grund av deras reli- giösa tro.

4. Sårande av mkt och sedlighet

4.1. Inledning

Pornografi brukar stundom definieras som sexuellt retande framställningar. I anglo- sachsisk rätt anses kännetecknet på en por- nografisk framställning vara gärningsman- nens avsikt att uppnå en sexuellt upphet- sande effekt och detta uppsåt anges som re- gel i de olika förslag till definitioner som diskuteras. Termen pornografi används i Sverige inte i lagtext utan endast som ett sammanfattande begrepp av såväl tillåtna som otillåtna framställningar av viss karak- tär. Med hänsyn härtill och då kommittén inte ämnar införa begreppet pornografi i lagtexten utan endast använda det som en ur många synpunkter praktisk benämning vid diskussioner av frågan om straffbe— stämmelser även i framtiden bör finnas kvar och hur de i så fall bör utformas, kommer begreppet att nedan användas i enlighet med den betydelse det fått i da- gens allmänna språkbruk d.v.s. om fram— ställningar i ord och bild, som på ett ohöljt sätt behandlar ämnen med sexuell och ero- tisk anstrykning.

De grupper, som i olika sammanhang an- griper förekomsten och kanske framförallt det ökade utbudet av pornografiska skrif- ter, bilder, filmer rn. m., åberopar ofta som motivering till yrkanden om ingripande från myndigheternas sida risken för skade- verkningar. Särskilt varnar man för att barn och ungdom, som ofta av en slump eller av nyfikenhet kommer i kontakt med

dessa alster, exempelvis genom specialaffä- rernas skyltning, kan få en felaktig inställ- ning till sexuallivet och till det motsatta könet. Det framhålles, att dessa alster mot- verkar inte endast den sexualundervisning som ges i skolorna utan också den uppfost- ran och upplysning i olika hänseenden som föräldrar vill ge sina barn, inte minst då det gäller inställningen till familjeliv, äktenskap- ligt ansvar och hänsyn till andra människor. Vidare påpekas det obehag och den avsky många människor erfar då de oväntat kom- mer i kontakt med grova sexualskildringar i ord eller bild.

För kommittén, som enligt direktiven i detta avseende skall utgå från en i princip obegränsad yttrande- och tryckfrihet, har därför varit av största betydelse att om möjligt få ett begrepp om vilka kategorier som konsumerar pornografiska alster, hur stor konsumtionen är, vilka skadeverkning— ar, som kan tänkas uppkomma, samt över- huvudtaget om allmänhetens inställning till mer eller mindre ohöljda sexualskildringar i olika media.

4.2 Utbud och konsumtion

Att efterfrågan på pornografiska alster är stor och att utbudet av sådana alster ökat kraftigt de senaste åren torde vara allmänt bekant. Av flera olika anledningar är det svårt att få exakta uppgifter om i hur stora upplagor pornografiska bildtidningar trycks och om vilka belopp som årligen läggs ut

på inköp av pornografi. En viss uppfatt- ning om utbudet kan man emellertid få ge- nom att undersöka hur många pornogra- fiska bildtidningar, som nu utges i landet. Enligt en uppgift utges f.n. mellan 300 och 400 olika tidningar, av vilka många trycks i 20—30 000 exemplar. Naturligtvis finns det många bildtidningar som har långt mindre upplagesiffror än de nu nämnda. I sammanhanget bör man emellertid tänka på att ett stort antal av dessa tidningar framställs för mer eller mindre öppen ex- port inte bara till våra grannländer utan över hela världen. Att utsändning av re- klambroschyrer med avancerat innehåll äger rum med hjälp av namn- och adress- listor har de svenska ambassaderna utom- lands enligt uppgift fått många belägg för. Mycket av det som trycks i Sverige säljs emellertid också här och en viss import, framförallt från Danmark, är lätt att kon- statera.

En uppfattning om efterfrågan på dessa pornografiska alster får man om man tän- ker på de priser som begärs och betalas för vissa bildtidningar, 20 kronor och däröver. Den omfattande annonseringen i kvälls- och veckopress tyder på att man på detta sätt fortfarande kan finna nya konsumentgrup- per.

Det är emellertid inte endast bildtidning- ar, som har en stor marknad. Film, foto— grafier, grammofonskivor m.m. med porno- grafiska motiv är artiklar, som huvudsakli- gen genom postorder men också genom sär- skilda specialaffärer sprids över landet. På senaste tiden har förevisning av pornogra- fiska filmer och strip-teaseföreställningar i klubbar med höga medlemsavgifter blivit en ny inkomstkälla. Den form av pomo- grafi, som huvudsakligen består av text, och som fick en våldsam framgång när de s.k. Kärleksböckerna började utges i mars 1965 har emellertid fått minskad betydelse. Såväl Kärlek 1 som Kärlek 2 trycktes en- ligt uppgift 1 160000 exemplar. De senare böckerna i serien kom ut i allt mindre upp- lagor. Även om denna form av pornografi således fått minskad betydelse ges nya böc- ker då och då ut. Som exempel kan näm-

nas böckerna Sadistiskt övergrepp 1 och 2, vilka sedermera förklarades konfiskerade. Dessa trycktes i över 4000 exemplar var- dera.

Sammanfattningsvis måste man — även om man inte med klara siffror kan visa detta — konstatera att utbudet av porno- grafiska alster numera är mycket omfat- tande här i landet samt att efterfrågan på dessa alster inte _— såsom många väntat sig —- tycks minska.

För att få svar på frågan vilka männi- skor som köper dessa pornografiska alster lät kommittén som ovan nämnts tillsam- mans med filmcensurutredningen genom statistiska centralbyråns utredningsinstitut verkställa en undersökning rörande allmän- hetens inställning till filmcensur och till pornografiska alster liksom rörande kon- sumtion av och läsfrekvens i fråga om por- nografi. Genom tillmötesgående från ut- redningen rörande sexual- och samlevnads- frågor i undervisnings- och upplysningsar- betet (USSU) medtogs tre frågor rörande pornografikonsumtion i en av USSU genom SIFO verkställd undersökning.

Frågorna var följande:

(21) Har Ni läst eller bläddrat i någon tidning det senaste året som Ni anser kan betrak- tas som pornografi? (Ja, Nej, Tveksam). (22) Har Ni läst någon bok det senaste året som Ni anser kan betecknas som porno- grafi? (Ja, Nej, Tveksam). (23) Har Ni sett någon film det senaste året som Ni anser kan betecknas som porno- grafi? (Ja, Nej, Tveksam).

En sammanställning av statistiska cen- tralbyråns undersökning och pornografifrå- gorna i SIFO:s material har utarbetats av docenten Bengt Börjeson. Sammanställning- en har fogats till betänkandet som bilaga.

Som framgår av Börjesons sammanställ- ning överensstämmer i vissa avseenden inte de båda undersökningarna. Helt naturligt måste intervjuundersökningar som rör ett för många människor så känsligt ämne som pornografi bli ganska otillförlitliga. För— utom vad Börjeson anfört härom i sin sam- manställning anser kommittén böra påpekas att möjligheten till— fel inte minst ligger däri att i den av SIFO utförda undersökningen

uttryck som pornografi inte definierats för de intervjuade, under det att ordet porno- grafi i fråga 43 i statistiska centralbyråns undersökning i viss mån definierats genom de föregående frågornas utformning. I Sta— tiska Centralbyråns intervjuer har använts uttryck som »ord och anspelningar av sexuell karaktär», vilket uttryck enligt kom- mitténs mening är så vagt och diffust att svaren på dessa frågor måste behandlas med stor försiktighet. En annan felkälla framförallt då det gäller inställningen till pornografi är att många av de intervjuade aldrig kommit i kontakt exempelvis med de mest avancerade bildtidningarna eller med utpräglad pornografisk film. Även om re- sultaten av undersökningarna således måste behandlas med stor försiktighet och inte kan läggas till grund för alltför vittgående slutsatser, ger de dock en viss ledning vid avgörandet av vilka som konsumerar dessa alster och den allmänna inställningen till pornografi i olika media.

Som Börjeson framhåller i sin samman- fattning bör uppgifterna exempelvis om pornografikonsumtionen kunna tas som en minimi-skattning av det antal personer, som verkligen konsumerat pornografi. Enligt SIFO:s undersökning har 41,1 0/0 under det senaste året läst eller bläddrat i någon por- nografisk tidning och 29,8 0/0 under samma tid läst någon pornografisk bok. Båda un- dersökningarna visar samma tendens att de lägre åldrarna har störst intresse för porno- grafi, oberoende av medium. Likaså visar båda undersökningarna att män i betydligt högre grad än kvinnor intresserar sig för pornografi. Enligt Statistiska Centralbyråns undersökning anser 49,3 0/0 att pornografi (i form av skriftligt material och i form av pornografiska bilder) bör få finnas, medan 45,0 0/0 anser att den bör motarbetas. Tole- ransen mot pornografi är liksom konsum- tionen störst i de yngre åldersgrupperna.

4.3. Eventuella skadeverkningar

En anledning till att vissa framställningar i tryckt skrift samt i radio och TV enligt gäl- lande rätt anses som otillåtna är åsikten att

dessa framställningar från en eller annan synpunkt kan vara skadliga. Som ovan framhållits görs från vissa håll gällande att även framställningar som numera anses till- låtna har vissa skadliga effekter. Filminsti— tutets filmforskningsgrupp har i sin ovan- nämnda rapport låtit skadebegreppet bli fö- remål för en särskild utredning. Filmforsk- ningsgruppen har därvid utgått från filmens eventuella verkningar. Kommittén anser att i princip samma skadebegrepp bör uppstäl- las oavsett vilket medium som diskuteras. Det värdesystem filmforskningsgruppen an- vänt som utgångspunkt vid bestämningen av termen »skadlig» har uppställts i följande tre satser: (1) Det är ej önskvärt att människor tillfogas lidande. (2) Det är ej önskvärt att människors beteende så förändras att deras nya beteende med- för lidande för andra människor. (3) Det är ej önskvärt att människors beteende så förändras att deras nya beteende bryter mot gällande lagar.

Filmforskningsgruppen har vidare fram- hållit:

Vad gäller sats (1) bör man med »Iidande» mena, för det första manifest upplevd ångest men därutöver också en rad följder av (film-) upplevelser som inte har gett upphov till mani- fest ångest men som på grund av organismens sätt att skydda sig har medfört en reduktion av möjligheterna till normal livsföring. Som exem- pel kan nämnas encopresis, enuresis, nagelbit- ning, stamning, olika slag av fobier, fruktan för ensamhet, självkastration, självmordsförsök o.s.v. Uppräkningen kan göras mycket mer detaljerad, men valet av kriterier måste också göras med hänsyn till de reella observations- möjligheterna och den sannolika frekvensen av de effekter som skall observeras.

Det »lidande» som åsyftas i sats (2) bör för det första omfatta alla de skador som individen kan åsamkas enligt sats (1), i detta fall över— förda till andra individer som den »skadade» individen har influerat på, men också de ska- dor »till liv och lem» som filmpåverkade indi- vider åsamkar andra människor. Någon särskild upräkning av dessa skador är ej nödvändig ef- tersom de sammanfaller med dem som impli- ceras av sats (3).

De icke önskvärda effekter som följer av sats (3) avgörs såvitt nu är i fråga av gäl- lande lagbestämmelser i fråga om pornogra- fiska framställningar, närmast tukt och sed-

lighet sårande gärningar enligt BrB 16:11 andra stycket , otukt med minderårig, våld- täkt och andra sedlighetsbrott liksom mord, misshandel och andra brott mot liv och hälsa.

Eftersom pornografiska framställningar ofta innehåller vissa inslag av våld och då den brottslighet som skulle kunna tänkas följa av pornografiska framställningar ofta är förenad med våld, t.ex. våldtäkt, kom- mer kommittén i fortsättningen att också beröra framställningar med våldsinslag.

Filmforskningsgruppen granskar också termen >>förråande», vilket uttryck kommit till användning framförallt vid ingripande med censuråtgärder beträffande film från Statens biografbyrås sida. Filrnforsknings- gruppen konstaterar att de skadliga effek- ter, som måste ingå i definitionen av ter- men förråande, till stor del täcks av satser- na (2) och (3) i det använda värdesystemet.

Kommittén har ansett det vara lämpli- gast att först behandla frågan om skador som avses i satserna (2) och (3) kan före- komma.

Professor Knut Sveri har på filmcensur- utredningens anmaning undersökt vålds- och sedlighetsbrottslighetens förändringar i Sverige under åren 1950—64. Som infor- mationskälla fungerade den s.k. polisstati- stiken d.v.s. den statistik som redovisar de till polisen inkomna anmälningarna om brott. De brottstyper som medtogs i under- sökningen var a) mord-dråp (inkl. försöks- brott), b) misshandel varav döden följt, c) övriga misshandelsbrott, d) våldtäkt, e) rån och f) otukt. Materialet redovisades dels i absoluta tal, dels i en figur med tecknade kurvor för mord och dråp, övriga miss- handelsbrott, våldtäkt, rån och otukt ut- räknade per 100000 av medelbefolkningen för respektive år och indexberäknade med l950=100. För jämförelsens skull hade utvecklingen av två tillgreppsbrott, inbrott och biltillgrepp, medtagits.

Materialet gav Sveri anledning till föl- jande konklusioner:

a) i jämförelse med tillgreppsbrotten visar vålds- och sedlighetsbrotten mycket små för- ändringar,

b) ett undantag härifrån utgör rånbrotten, vars ökning uppgår till det tredubbla år 1964 i jämförelse med 1950.

Sveri konstaterar vidare att materialet inte ger stöd för uppfattningen att film och TV skulle haft någon negativ inverkan på utvecklingen av den svenska vålds- eller sedlighetsbrottsligheten samt att, om någon inverkan från massmedia skulle existera, den i första hand torde beröra tillgrepps- brotten.

Filmforskningsgruppen uttalar i denna del sammanfattningsvis: (10) Uppfattningen att film ökar frekvensen av brott saknar stöd i empiriska fakta. (12) Film kan någon gång också tänkas ge tek- niska uppslag till kriminella handlingars utformning. Frekvensen av brott som ut- formats efter mönster av någon film är emellertid försvinnande liten. (13) Det är inte sannolikt att en person genom att se film inspireras till brottsliga hand- lingar, om han inte på grund av den un- der uppväxten grundlagda livsinställning- en redan är disponerad för kriminella reaktionssätt. (14) Inga undersökningar stöder uppfattningen att sexualskildringar på film skulle vara av betydelse för uppkomsten av sexual- brott.

Resultatet av Sveris undersökning över- ensstämmer med ett av danska retslaegerå- det till straffelovrådet gjort uttalande att det — såvitt rådet hade sig bekant inte fanns vetenskapliga undersökningar, som kunde läggas till grund för antagandet att pornografi eller »utugtige» bilder och film kan medföra att normala vuxna eller unga begår sexuella lagöverträdelser.

Kommittén har som tidigare nämnts från Socialstyrelsen inhämtat yttrande i frågan huruvida konsumtion av pornografi eller skildringar av våld kan från psykiatrisk synpunkt antagas medföra några skadeverk- ningar. Socialstyrelsen inhämtade utlåtande från medlemmen av styrelsens vetenskapli- ga råd i rättspsykiatri, docenten Bo Gerle. Gerle anförde i utlåtandet bl. a.:

Som rättspsykiater möter man av och till fall, där upplevandet av en våldsskildring mer eller mindre direkt utlöst en kriminell handling av aggressiv natur eller där vederbörande vid åseendet av en film eller läsning av brotts- skildringar fått impulsen till användning av en

viss teknik vid begåendet av ett brott. Så sär- skilt talrika kan dessa fall dock ej sägas vara och därtill kommer att dessa gärningsmän of- tast uppvisar psykiska sjukdoms- eller abnorm- drag, som spelar en stor roll för brottets upp- komst.

I fråga om framställningar av pornogra- fisk natur anförde Gerle:

Vad gäller pornografin och de eventuella skadeverkningar konsumtionen av den kan medföra gäller i stort sett samma resonemang. I enstaka fall möter rättspsykiatern abnorma individer, hos vilka frossande i pornografi kan konstateras under en längre eller kortare tids- period före begåendet av ett sexualbrott. Enligt min erfarenhet företer dessa individer sådana drag av psykisk sjukdom eller abnormitet och ofta starkt utvecklad fantasiaktivitet på sexual- området att konsumtionen av pornografi sna- rare är ett parallellfenomen till brottet än dess orsak. Samtidigt har under senare år en bety- dande förändring skett av normerna för indi- vidernas sexuella liv. Den utökade undervis— ningen rörande sexualfunktionen och det sexu- ella samlivet, vilken omfattar allt yngre år- gångar, tillsammans med den säkerhet de orala konceptionsmedlen medför för kvinnan, har otvivelaktigt fört in en större andel av befolk- ningen i en sexuell aktivitet, som givetvis kan innebära psykiska problem och svårigheter för många individer. Att konsumtionen av porno- grafi härvidlag skulle spela en större roll ut- över den av ett aktivitetsinspirerande moment i ett fåtal fall finner jag föga sannolikt.

Socialstyrelsen anslöt sig till vad Gerle sålunda anfört, men underströk tillika att frågeställningen även hade en sociologisk aspekt.

Vid en granskning av de undersökningar som utförts och de uttalanden som gjorts måste kommittén konstatera att det inte är möjligt att få vetenskapliga bevis för att konsumtion av pornografiska framställning- ar medför ökad vålds- eller sexualkrimina— litet. I likhet med danska straffelovrådet måste emellertid kommittén samtidigt kon- statera att det icke heller föreligger några vetenskapliga bevis som utesluter risken för sådana skadeverkningar.

Även om påverkningen från massmedias sida inte framgår av brottsstatistik, kan massmedia —— enligt vad från olika håll gjorts gällande — skapa attityder, ändra och

grundlägga värderingar samt verka som opinionsbildare och propagandainstrument.

I fråga om våldsframställningars effekt på åskådaren, framförallt beträffande såda- na framställningar på film, har två åsikts- riktningar skurit sig mot varandra. Den ena har hävdat att våldsinslagen på bio lockar fram, underblåser och stimulerar aggressiva tendenser hos publiken och att sådana fram— ställningar därför är samhällsfarliga (stirnu- leringsteorin). Den andra uppfattningen har i stället hävdat att en våldsframställning verkar i rakt motsatt riktning och låter åskådaren avreagera sig sin egen aggressivi- tet (katharsisteorin). Experiment har gjorts och vissa av dessa stöder stimuleringsteorin medan resultaten av andra experiment stö- der katharsisteorin.

Filmforskningsgruppen har i sin rapport påpekat svårigheterna att nå säkra forsk— ningsresultat. Gruppen framhåller att, av vissa undersökningar att döma, film otvivel- aktigt kan medföra förskjutningar i indi- videns attityder och värderingar, att effek- terna kan vara relativt bestående men att de tenderar att ebba ut allteftersom tidsav- ståndet till filmupplevelsen växer samt att flera filmer med likartad tendens tillsam- mans har större effekt än enstaka av dem. Filmforskningsgruppen konstaterar också att film är ett av de oändligt många in- trycksskapande elementen i individens miljö och att den fungerar enbart inom ramen för de förutsättningar som utgörs av indi- videns personlighet, bakgrund och omgiv- ning, varför det knappast förefaller me- ningsfullt att tillmäta filmen ensam bland alla dessa påverkningsfaktorer en sådan sär- klass att den enbart för sina attitydeffekters skull borde vara underkastad särskilda sam- hällsingripanden.

Filmforskningsgruppen uttalar i sin sam- manfattning bl. a.:

(11) Ett flitigt konsumerande av film som de- monstrerar eller glorifierar våld och grym— het kan emellertid förstärka redan etable- rade asociala attityder.

(15) Film kan påverka attityder och värdering- ar, framförallt så att redan existerande tendenser hos individen förstärks.

Som tidigare påpekats gäller filrnforsk- ningsgruppens och filmcensurutredningens slutsatser åtminstone i första hand film. Kommittén anser sig dock i stor utsträck- ning kunna tillämpa resultaten även beträf- fande framställningar i andra media. Vis- serligen framhålles bland slutsatserna i en av professor Sven Ahnsjö verkställd enkät »Svenska psykiaters syn på filmpåverkan» att vissa psykiater inte tillmäter film större betydelse än press, litteratur, teater och and- ra massmedia. Då emellertid film och TV kommit att tjäna som hjälpmedel i skolun- dervisning och från näringslivets sida kom- mit att utnyttjas i reklamsyfte tack vare den inlärningseffekt och den opinionsbildande effekt den har på sina åskådare, anser sig kommittén kunna utgå från att andra media i vart fall inte har större attitydförändrande effekt än film och TV. Kan det konstateras att exempelvis film inte kan medföra några skadeverkningar, utgår kommittén från att samma framställning i tryckt skrift inte hel- ler medför någon skada.

Filmcensurutredningen uttalar som sin mening att risk för en mera väsentlig inver- kan på publiken synes finnas på attityd- bildningens område. Filmcensurutredningen fortsätter:

Det förefaller sålunda inte vara osannolikt att en betydande konsumtion av film som de— monstrerar eller glorifierar våld kan medföra negativa förskjutningar i individernas attityder och värderingar. Därmed är inte sagt att ris- ken för sådana förskjutningar på grund av våldsfilm skulle vara särskilt stor jämfört med andra påverkningsfaktorer. Det må också erin- ras om att den inverkan en film överhuvud- taget kan ha synes här liksom eljest övervä- gande bero på vissa betingelser hos individen själv och individens omgivning.

Vid värdering av filmens eventuella skade- verkningar finns det enligt utredningens me- ning skäl att lägga vikt vid den omständigheten att stora delar av befolkningen i dag i långt större grad än tidigare är utsatta för påverk— ningar av eller i varje fall vana att se realis- tiska framställningar av sexualitet och Våld i TV och andra massmedia, teater, böcker, serie- magasin, boulevardtidningar etc.

Filmcensurutredningen har sammanfatt- ningsvis funnit att det material som stått till utredningens förfogande inte ger stöd

för att vuxna normala människor löper stör- re risk att ta skada om de ser våldsfilm än om de tar del av framställningar eller ytt- ringar av våld i andra sammanhang.

Sociologen Kerstin Elmhorn har i en för- få året publicerad artikel >>Massmedia och normbildningen» (Tiden 1968: 5, se bilaga till detta betänkande) kritiserat det stora ut- budet av underhållningsvåld i TV och på film. I artikeln anförs bl. a.:

Men man bör akta sig för att behandla den här frågan ur ett snävt kriminalpolitiskt pers- pektiv. Den största risken är inte den effekt som eventuellt kommer till uttryck i vanliga lagöverträdelser, utan att vi alla påverkas och glider i väg mot ett accepterande av våldet som en naturlig strategi i konfliktsituationer och mot ökad likgiltighet för andras lidanden. Kan- ske blir vi också mer toleranta mot och blinda för det slags affärer, som är liktydiga med or- ganiserad brottslighet. Till och med på den nivå, där det kommer till handgripligheter, är ju en sådan verksamhet förvillande lik en TV- serie.

Med hänsyn till att Socialstyrelsen i sitt första yttrande underströk att frågeställning- en även hade en sociologisk aspekt, begärde kommittén förnyat yttrande av Socialstyrel- sen.

Socialstyrelsen anför i detta att styrelsen under hand tagit kontakt med medlemmen av vetenskapliga rådet i sociologi, profes- sorn H. G. R. Boalt, vilken meddelat, att det inte var möjligt att utan en närmare vetenskaplig analysundersökning kunna göra någon på empirisk grund fotat uttalande i ärendet, vilken skulle ta avsevärd tid i an- språk. Boalt ville därför närmast ansluta sig till vad som uttalats av Kerstin Elm- horn i ovannämnda artikel >>Massmedia och normbildningen», och det därifrån hämtade uttalandet, som citerats ovan.

Socialstyrelsen ville för sin del framföra dessa uttalanden som eget yttrande.

Sektionen för publikundersökningar vid Sveriges Radio har verkställt en undersök- ning om barns reaktioner på våldsinslag i TV. Resultaten av denna undersökning har forskningsassistenten Olga Linné nyligen publicerat i en artikel »Nu har Sveriges Radio undersökt frågan om Barnen och våld i TV» (Röster i radio-TV 1969: 3).

Av undersökningen har man ansett sig kun— na konstatera att barn som ofta sett pro- gram med våldsinslag i TV i större om— fattning än andra barn tillgriper våld i kon- fliktsituationer.

I fråga om pornografiska framställning- ars attitydförändrande effekt föreligger inte så många uttalanden. Retslaegerådet i Dan- mark, som på straffelovrådets uppmaning avgav yttrande i frågan om pornografikon- sumtionens eventuella skadlighet, ansåg att det inte kunde antagas att den sexuella driftsinriktningen, den allmänna inställning- en till sexualliv och till sexualetiska normer kunde påverkas i skadlig riktning genom pornografisk litteratur, bilder och film. Även övriga sakkunniga, vilkas uttalanden intagits i det danska betänkandet, hade en liknande uppfattning.

Fil. lic. Leif Furhammar1 konstaterar att det knappast råder något tvivel om att filmen utövar ett ganska vidsträckt inflytan- de på de ungdomliga filmkonsumenternas beteende i erotiska situationer, om skadligt eller inte må lämnas därhän. Han framhål- ler vidare att man måste betrakta det som sannolikt att filmkonsumtionen skall kun- na verka medbestämmande på ungdomar- nas attityder till själva förhållandet mellan man och kvinna, till erotiken som sådan.

Av de uttalanden och undersökningar, för vilka kommittén nu redogjort anser sig kommittén kunna dra följande slutsatser.

Det finns inga vetenskapliga belägg för uppfattningen att det ökade utbudet av pornografi och framställningar med Vålds- inslag har en brottsstimulerande effekt, i vart fall inte på normala individer. Emel- lertid finns heller inte några belägg för att pornografi och våldsframställningar är ab- solut ofarliga. När det gäller attitydpåver- kan och förändringar i värderingar är läget något annorlunda, även om resultaten av utförda undersökningar är svårtolkade. Kommittén avser sig dock kunna konstate- ra, att upprepad konsumtion av pornogra- fiska framställningar och framställningar med våldsinslag i vart fall kan påverka re- dan etablerade asociala attityder och vär-

deringar och möjligen också grundlägga så- dana, samt att detta kan medföra en risk för större tolerans mot våld såväl i som utan samband med sexualitet och till ett accepterande av våld och mot en ökad lik- giltighet för andra människor. Hur stor risken för en sådan utveckling är torde nu vara omöjligt att avgöra dels på grund av att forskningen inte hunnit tillräckligt långt, dels ock på grund av svårigheterna att mäta attitydförändringar och svårigheterna att avgöra vilka fenomen i individens omgiv- ning som föranlett förändringen.

Då emellertid en risk otvivelaktigt före- ligger, bör om andra åtgärder inte visar sig vara tillräckliga statsmakterna genom lag— stiftning ha möjligheter till ingripande.

De skaderisker för vilka kommittén nu redogjort är att hänföra såväl till sats (2) som till sats (3).

När det gäller skada som avses i sats (1), är det i detta sammanhang fråga om li- dande som drabbar konsumenten eller den som kommer i beröring med pornografiska framställningar och framställningar med våldsinslag. Som filmforskningsgruppen an- fört rymmes under begreppet lidande för- utom manifest upplevd ångest även en rad följder av upplevelser som på grund av or- ganismens sätt att skydda sig har medfört en reduktion av individens möjligheter till en normal livsföring.

För att få en överblick över allvarligare psykiska filmverkningar ansåg filmforsk- ningsgruppen att en förfrågan borde riktas till landets samtliga psykiater, varigenom gruppen skulle få kännedom om förekoms- ten av sådana störningar som av individer- na själva eller deras närmaste omgivning ansetts tillräckligt grava för att motivera hänvändelse till läkare. En sådan enkät ut— arbetades av professor Sven Ahnsjö och tillställdes samtliga psykiater i landet?. En- käten omfattade två frågor: den första av-

1) Furhammar: Filmpåverkan, Stockholm 1965, s. 92 f. 2) Sven Ahnsjö, Svenska psykiaters syn på film- påverkan. Resultat av enkätsvar. — Stock- holm 1966.

seende behandlingsfall med störningar som vederbörande uppfattat som »direkt fram- kallade av upplevelser av film vid biograf- besök» och den andra rörande fall där »ett visst samband kunnat anses föreligga mel- lan symtom respektive sjukdomstillstånd och filmupplevelse vid biografbesök».

Av de 439 bearbetade svaren från vuxen- psykiater angav 397 att de inte funnit någ- ra fall som uppfattats som direkt framkal- lade av filmupplevelser. Endast 31 eller 7,1 % uppgav att de funnit sådana fall i sin praktik. 322 av vuxenpsykiaterna hade inte heller funnit något exempel på »visst sam- band» vilket däremot angivits av 73 läka- re. Det stora flertalet av de iakttagna reak- tionerna förekom hos patienter som an- tingen var särskilt sårbara och känsliga till sin psykiska struktur, hos neurotiska, psy- kiskt insufficienta, psykiskt defekta eller sjuka eller hos individer med erfarenheter som gjort dem särskilt mottagliga för vissa stimuli. De tillfrågade psykiaterna kunde av naturliga skäl inte alltid ange vilken film eller vilken art av film som föranlett patientens besvär. Av de filmer som upp- getts kunde dock vissa enstaka, som inte brukar uppfattas som provocerande eller censurfarliga, tillskrivas tillfälligheternas spel. övriga uppgivna filmer kunde i stort sett uppdelas i tre grupper. Den största gruppen var den som öppet behandlade psykiatriska ämnen av olika art, den andra gruppen kan betecknas som skräckfilmer och i tredje gruppen återfanns filmer med krigsskildringar.

Av 60 bearbetade svar från barnpsykia- ter uppgav 44 att de inte kunnat iaktta någ- ra fall som kunde uppfattas som direkt framkallade av filmupplevelser. 11 läkare eller ungefär 18 % angav att de mött fall på sådant direkt samband. 33 av de psykia- ter som svarade på enkäten hade inte fun- nit något exempel på visst samband, vilket däremot 19 eller ungefär 32% ansett sig göra.

Kommittén anser det viktigt att påpeka att alla de filmer som uppgivits av psykia- terna i den nämnda enkäten är sådana som tillåtits av Statens biografbyrå, antingen

som vuxenfilm eller som barnfilm, eller sänts i TV.

Beträffande film med erotiskt innehåll anför Furhammar1 att det vore ägnat att förvåna om ett så känsloladdat fält som sexuallivet inte skulle kunna ge psykiska skadeverkningar. Han fortsätter.

Även om det måste poängteras, att man ingenting vet om utbredningen eller omfatt- ningen av t.ex. filmiskt orsakad sexualskräck, så är det troligt att chockupplevelser i samband med sexualskildringar på bio kan lämna be- stående intryck av mer eller mindre traumatisk art hos känsliga personer. Risken torde vara störst under pubertetsåren. Dessförinnan är åskådarna som nämnts tämligen oförstående el- ler likgiltiga, efter puberteten är i allmänhet känsligheten mindre och mognaden större.

Filmforskningsgruppen uttalar samman- fattningsvis bl. a.:

(1) Barn i förskoleåldern kan skrämmas mo- mentant av filmer de ser, men denna ef- fekt är svår att förutse eftersom även fil- mer utan varje inslag av sexuella hand- lingar, våld eller skräck i vanlig mening kan skrämma vissa barn. (2) Tillfälliga störningar, främst i form av utebliven nattsömn förenat med oro, kan förekomma även hos »normala» barn upp i 11-årsåldern, om barnet utsätts för in- tensivt ångestprovocerande filmer. Efter l3-årsåldern har även sådana filmer en- dast undantagsvis verkningar av detta slag och då nästan uteslutande hos speciellt känsliga individer. (3) Normalt har ll-åringar och yngre barn sålunda ett mindre väl utvecklat försvar mot ångestprovocerande filmer än barn i högre åldrar. (4) Barn är vanligen bättre skyddade mot ne- gativa efterverkningar av film över huvud taget, när de ser filmen i sina föräldrars sällskap och med dem får tillfälle att be- arbeta upplevelserna. (5) Individens personliga beskaffenhet har, när det gäller filmers inverkan på barn och ungdom, större betydelse än åldern. (6) Det är sällsynt att svenska psykiater träf- far på personer med psykiska störningar vilka de bedömer vara orsakade av att patienten har sett någon viss film eller konsumerat stora mängder av något visst slag av film. (7) När detta någon gång inträffar rör det sig om redan störda personer vilkas tidi- gare ångesttillstånd har förvärrats eller på

1) Leif Furhammar, Filmpåverkan, s. 93.

nytt aktualiserats av innehållet i någon film.

(8) Traumatiserande filmupplevelser av det nyss antydda slaget kan induceras även av filmer som under inga omständigheter skulle kunna förväntas bli föremål för censuringripande även under mycket skärpta bestämmelser. (9) Filmer vars handling utspelas i mental- sjukvårdsmiljö, liksom skräck- och krigs- filrner, kan inverka skadligt på sjukdoms- förloppet hos mentalvårdspatienter. (16) Det statistiska samband som ibland kon- stateras mellan psykiska avvikelser och omfattande konsumtion av vissa filmtyper kan antas bero på de avvikande grupper- nas benägenhet att konsumera detta slag av film. Dessa samband kan ej tas som belägg för ett skadligt filminflytande.

Av det fåtal undersökningar angående eventuella skador på grund av konsumtion av pornografiska alster eller framställning- ar med våldsinslag som företagits är det en- ligt kommitténs mening mycket svårt att draga några slutsatser. Även om psykiska störningar förorsakade av filmbesök en- dast konstaterats hos redan sjuka personer är det omöjligt att säga om detta också blir fallet efter vuxencensurens avskaffande. Det är rimligt att anta att de filmer som efter censurens avskaffande kommer att vi- sas för vuxen publik i stor utsträckning kommer att innehålla rent pornografiska inslag och inslag av grymhet och våld. Vis- serligen har den som så velat ganska länge kunnat ta del av sådana framställningar i tryckt skrift, även om ingripanden i ganska stor utsträckning ägt rum just mot fram- ställningar av förråande och brutal karak— tär. Det är för kommittén emellertid klart att en framställning på film i mycket hög— re grad än en framställning i skrift tränger sig på åskådaren därigenom att filmen di- rekt återger synligt konkreta situationer och händelseförlopp i en fortlöpande hand- ling. Detta måste också gälla om TV. Även om bildmaterialet i boulevardtidningarna i många fall på grund av utvecklad foto- teknik och fint tryck kan tyckas vara i hög grad realistiskt, är dock en fortlöpande handling med rörliga bilder mer påtaglig. Vad TV beträffar anser kommittén med hänsyn till avtalet mellan Sveriges Radio

och staten att det bör betraktas som ute— slutet att i TV skulle sändas program som kan skada TV-tittarna. I fråga om spel— film torde man, efter vuxencensurens av- skaffande kunna förvänta samma snabba utveckling mot alltmera ohöljt pornografis- ka framställningar som ägt rum i boule- vardtidningarna. Då ingripande med klipp- ning eller visningsförbud inte längre kan göras ifråga om alltför brutala och råa in- slag och då man inte kan säga något om den framtida pornografin, anser sig kom- mittén inte nu kunna föreslå ett helt slo- pande av det skydd som bereds medborgar- na genom BrB 16:11 utan i stället böra föreslå att detta skydd skall utsträckas till att omfatta även framställningar med vissa våldsinslag. Var gränserna skall dragas och hur bestämmelserna enligt kommitténs upp— fattning bör utformas kommer närmare att beröras nedan.

Vid en granskning av det skadebegrepp, som filmforskningsgruppen föreslagit böra komma till användning vid prövningen av om filmcensuren skall avskaffas eller inte, finner kommittén detsamma i viss mån be- höva kompletteras för att kunna tillämpas även i fråga om tryckt skrift och andra media.

Med lidande i sats (1) avser filmforsk- ningsgruppen >>för det första manifest upp- levd ångest men därutöver också en rad följder av upplevelser som inte har gett upphov till manifest ångest men som på grund av organismens sätt att skydda sig har medfört en reduktion av möjligheterna till normal livsföring». Filmforskningsgrup- pen nämner som exempel encopresis, enu- resis (svårighet att hålla avföring och urin), nagelbitning, stamning, olika slag av fo— bier, fruktan för ensamhet, självkastration, självmordsförsök. Enligt kommitténs me- ning är denna bestämning av vad som är skada eller lidande något för snäv. Det torde finnas åtskilliga tillstånd, som för den drabbade individen onekligen är ett lidande, som faller utom det genom exemplifieringen definierade skadebegreppet. När det gäller att skydda medborgarna för skador och li- dande måste skadebegreppet rimligen göras

mycket omfattande. Kommittén vill sträcka sig så långt att till lidande också hänförs exempelvis det obehag vissa personer onek- ligen erfar vid plötslig kontakt med avan- cerade pornografiska alster. I sammanhang- et bör erinras om resultatet av den av Sta- tistiska Centralbyrån utförda undersökning- en. På fråga 43 om den tillfrågades inställ- ning till pornografi svarade 45 % att den borde motarbetas. Den skyltning som på många ställen ägt rum för att skapa efter- frågan på foton, boulevardtidningar m.m. är ofta så oblyg och påträngande att många reagerar kraftigt inför anblicken. Om det från tryckfrihetsrättsliga och näringsfrihets- rättsliga synpunkter är möjligt, vore det där- för enligt kommitténs mening önskvärt att om möjligt dämpa denna reklam.

4.4 Är ändring i tryckfrihetsförordningen erforderlig? Som tidigare framhållits innehåller TF för- bud för myndighet eller annat allmänt or- gan att på grund av skrifts innehåll, genom åtgärd som inte äger stöd i TF, hindra tryckning eller utgivning av skriften eller dess spridning bland allmänheten. Statsmak- terna äger således inte genom bestämmelser i allmän lag förbjuda spridning av skrifter med visst innehåll, om inte denna åtgärd skulle ha stöd i TF. Det säger sig självt att tryckfriheten måste vara förenad med en rätt att sprida det som trycks; i annat fall vore tryckfriheten en illusion. Tryckfriheten får sitt innehåll genom spridningsrätten lik- som åsiktsfriheten genom yttrandefriheten. Det är emellertid klart att varken sprid- ningsrätten eller yttrandefriheten kan vara obegränsad. Spridningen måste vara un- derkastad vissa restriktioner för att inte enskilda eller grupper skall lida skada och för att landets säkerhet och den allmänna ordningen inte skall äventyras. Jämlikt la- gen 9/4 1926 ang. meddelande av förbud för barn att idka viss försäljning kan för- bud meddelas barn att inom viss kommim till salu utbjuda eller utdela tryckalster. Ett sådant förbud, som inte torde få grundas på innehållet i de tryckalster som salubjuds, strider inte mot den i TF stadgade sprid-

ningsrätten. I Vissa rättsfall har ansetts att den som på allmän plats burit politiskt störande affischer eller utdelat tryckta skrifter med antisemitiskt innehåll gjort sig skyldig till förargelseväckande bete- ende (NJA 1935 s. 113, 1944 s. 702). I dessa fall är det uppenbarligen inte bara innehållet i tryckalstret i fråga som ansetts förargelseväckande utan fastmera sättet för spridningen. Vidare kan nämnas alla de fall där spridningen av viss tryckt skrift utgjort ett led vid utförandet av ett brott. I rättspraxis har således hänvisning till abortör genom överlämnande av tryckt skrift upptagande abortörens namn och adress ansetts kunna bestraffas som delak- tighet i fosterfördrivning (NJA 1936 s. 567).

Den i TF stadgade rätten att sprida tryckt skrift är således utan att några an- tydningar därom gjorts i TF underkastad vissa restriktioner. Detta har varit möjligt eftersom restriktionerna i nu avsedda fall inte varit motiverade av skriftens innehåll utan av att sättet för spridningen av en eller annan anledning inte ansetts böra få ske.

I TF 6:2 finns emellertid som tidigare nämnts också undantag från den eljest i princip gällande spridningsrätten vilka un- dantag direkt anknyter till skriftens inne- håll. Således finns enligt paragrafens andra stycke möjlighet att beträffande spridning av sådan karta över Sverige eller del därav, som innehåller upplysning av betydelse för rikets försvar, eller av därmed jämförlig ritning eller bild meddela särskilda be- stämmelser. Detta har också skett genom lagen 1949 om förbud mot spridning av vissa kartor m.m. I paragrafens första stycke ges genom hänvisning till BrB 16:12 ytterligare en restriktion i spridningsrätten. Härigenom förbjudes och straffbelägges — inte som ett tryckfrihetsbrott varigenom yttrandefriheten överskridits, utan som ett brott mot den allmänna ordningen i sam- hället — spridning bland barn och ungdom av tryckt skrift, som i och för sig inte över- skrider gränserna för vad som får tryckas, men som genom sitt innehåll kan verka för- råande eller eljest medföra allvarlig fara för

de ungas sedliga fostran. Sistnämnda in- skränkning i spridningsrätten har, även om den inte kommit till användning, sannolikt haft betydelse genom sin preventiva effekt. Kommittén intar i princip den stånd- punkten då det gäller pornografiska fram- ställningar att den som så vill skall kunna få del av så avancerade framställningar han önskar, bara den del av befolkningen, som inte vill komma i kontakt med dessa företeelser, på något sätt kan skyddas och slippa all kontakt med dessa framställ- ningar. Genom att ge vissa restriktioner för spridningen av pornografiska framställning- ar i text eller bild synes det enligt kommit- téns mening vara möjligt att utsträcka yttrandefriheten ganska Väsentligt och en— dast bibehålla en yttersta gräns för det till- låtna, en yttersta gräns som exempelvis kan komma till användning om utvecklingen visar sig gå i en ej önskad riktning. Efter- som vissa begränsningar redan tidigare gjorts i spridningsrätten, bör något prin- cipiellt hinder inte anses föreligga att ut- öka detta undantag om man därmed kan uppnå större yttrande- och tryckfrihet. Vad gäller andra media än tryckt skrift är förhållandet inte riktigt detsamma. Var- ken radiolagen eller förslaget till filmlag ger några bestämmelser om ovillkorlig spridningsrätt. För dessa media gäller en- dast TF:s specialbestämmelser om yttrande- frihetens gränser och spridningsrätten får därför anses som specifikt tryckfrihetsrätts- lig. För radio och film finns alltså inga grundlagsmässiga hinder att ge vissa spe- cialbestämmelser om hur framställningar av visst slag skall förmedlas till publiken.

4.5. Näringsfriheten

Alltsedan den ekonomiska liberalismens ge- nombrott i mitten av 1800-talet har närings- frihet ansetts vara en självklar sak, slutligen så självklar att 1864 års näringsfrihetsför- ordning upphävdes 1968 utan att ersättas med någon ny lagstiftning. Trots avsaknad av lagregler på detta område råder i prin- cip utan tvekan full frihet för svenska med- borgare att driva näring och utöva yrke om

inte uttryckliga hinder däremot stadgats. Emellertid är denna frihet att driva nä- ring och utöva yrke underkastad åtskilliga inskränkningar med hänsyn till de många skilda intressen som gör sig gällande ur så- kerhets-, hälsovårds-, arbetarskydds- och ordningssynpunkt. Dessa inskränkningar kan ha formen av direkta förbud för viss verksamhet, t. ex. alkohollagstiftningen, va- penförordningen, 1959 års förordning om förbud att inneha Vissa stiletter. Även lagar som inte innebär direkt förbud för viss verksamhet kan emellertid verka mer eller mindre inskränkande i friheten att driva näring och utöva yrke. Många gånger har dessa bestämmelser formen av tillstånds- tvång med eller utan särskilda kompetens- villkor. Enligt allmänna ordningsstadgan fordras tillstånd av polismyndighet innan allmän plats tas i anspråk för försäljnings- stånd, ställningar o.dyl. Den närmare ut- formningen av ordningsreglerna meddelas i lokala ordningsstadgar för kommun eller del därav. Vid meddelande av sådana före- skrifter skall enligt uttrycklig bestämmelse i allmänna ordningsstadgan tillses, att där- igenom inte lägges onödigt tvång på all- mänheten eller eljest göres obefogad in- skränkning i den enskildes frihet. Finns inte lokala ordningsstadgar, äger polismyndighe- ten för särskilt fall meddela de ordnings- föreskrifter, som kan finnas erforderliga. I allmänna ordningsstadgan ges också som ovan närmare behandlats, bestämmelser om offentliga tillställningar med stöd av vilka polismyndighet vid tillståndsprövning kan meddela särskilda ordningsföreskrifter som kan verka inskränkande på näringsfriheten.

Även genom bestämmelser i BrB kan näringsfriheten sägas ha inskränkts. Dels finns lagrum som helt förbjuder vissa så- som brottsliga ansedda näringsutövningar såsom fosterfördrivning, koppleri och be- drägeri, dels finns bestämmelser som vän- der sig mot det sätt varpå en näring eller ett yrke utövas. Som exempel på inskränk- ningar av sistnämnda art kan nämnas be- stämmelserna i BrB 16:11, 12 och 16. Man får således inte driva näring eller utöva yrke på sätt som sårar tukt och sedlighet,

som innebär förledande av ungdom eller som är ägnat att väcka förargelse hos all- mänheten. Dessa inskränkningar i närings- friheten har tillkommit för att vidmakthål- la den allmänna ordningen i samhället, och ur näringsfrihetsrättslig synpunkt kan hin- der inte anses föreligga att straffa den sprid- ning av pornografiska alster, som kan ver- ka störande på den allmänna ordningen el- ler som ur annan synpunkt kan betraktas som ej önskvärd.

4.6. Kriminaliseringens omfång

4.6.1 Inledning Som framgår av det förut sagda har kom- mittén funnit, att man har fog att räkna med att konsumtion av framställningar med våldsinslag innebär en viss risk för skador i form av psykiska störningar och ändrade attityder och värderingar. Med hänsyn till att praktiskt taget vilken fram- ställning som helst under vissa betingelser synes kunna få en skadlig inverkan på psy- kiskt sjuka, överkänsliga eller labila män- niskor har kommittén funnit sig nödsakad att främst räkna med den verkan en fram- ställning kan ha på normala individer. I dessa fall synes risken för skador på grund av framställningar med våldsinslag i mera väsentlig grad finnas endast på attitydbild- ningens område. Forskningen på området tycks sålunda tyda på att stor konsumtion av exempelvis film som demonstrerar eller glorifierar våld kan förskjuta individens attityder och värderingar så att individen avhumaniseras. Den ökning av utbudet av sådana framställningar som även filmcen- surutredningen i sitt betänkande anser san- nolik gör risken för sådana skador allt större. När det gäller framställningar med por- nografiskt innehåll föreligger inga veten- skapliga undersökningar som direkt ger stöd för antagandet att sådana framställ- ningar skulle ha någon skadlig effekt på normala individer. Man bör också ta i be- traktande att vissa delar av befolkningen är vana att se tämligen realistiska framställ- ningar av pornografisk karaktär i boule-

vardtidningar och liknade alster. Som Fur- hammar framhåller vore det emellertid ägnat att förvåna om framställningar med motiv från ett så känsloladdat fält som sexuallivet inte under vissa omständigheter skulle kunna ge psykiska skadeverkningar av olika allvarlighetsgrader hos enskilda personer. Bristen på säkra forskningsresul- tat gör frågan om pornografins eventuella skadeverkningar mycket diffus. Då dess- utom ovissheten om hur den framtida por- nografin kommer att gestalta sig och den snabba utvecklingen på området ytterligare försvårar bedömningen, är det enligt kom- mitténs mening motiverat att genom en straffbestämmelse bibehålla en möjlighet för myndigheterna att ingripa mot vissa pornografiska framställningar i olika media.

Då de mest avancerade våldsfilmerna på grund av filmcensuren hittills inte fått visas i Sverige och man enligt vad ovan nämnts måste räkna med att filmbolagen kommer att sprida mer eller mindre utpräglade våldsfilmer på svenska marknaden, vilket gör risken för skadeverkningar större än den hittills varit, bör en yttersta gräns dra- gas för vad som skall få förekomma även beträffande våldsinslag.

Som tidigare framhållits bör — eftersom det straffria området för pornografiska framställningar föreslås utökat — den yt- tersta gränsen för det tillåtna kompletteras med en bestämmelse som hindrar vissa for- mer av spridning av pornografiska alster.

4.6.2 »Yttersta gränsen» När det gäller yttrande- och tryckfriheten, som är omistliga rättigheter i ett demokra— tiskt samhälle, bör — vare sig det gäller pornografi eller annat — inskränkningar däri inte göras större än som kan anses erforderligt för att nå syftet med själva kriminaliseringen. Den nu gällande bestäm- melsen om straff för pornografi har i takt med den allmänna utvecklingen kommit att tillämpas alltmera restriktivt och tryck- ta framställningar, som för blott några år sedan otvivelaktigt skulle förorsakat be- slag och fällande dom enligt den praxis som då rådde, får nu fritt säljas, trots att

de enligt allmänt språkbruk skulle kunna sägas vara sårande för mkt och sedlighet. Att vrida utvecklingen tillbaka och strikt hålla sig till den nuvarande lagens ordaly- delse kan inte anses motiverat. Dels är ris— ken för skadeverkningar inte dokumenterad av vetenskapen dels vore det olämpligt att ha en lagstiftning som alltför mycket skulle skilja sig från exempelvis den danska med ökad import och smuggling till följd. För den som vill skaffa sig sådana alster tycks det inte vara omöjligt att ordna detta på ett eller annat sätt. Som exempel kan nämnas resorna från Norge och Finland till svenska specialaffärer i pornografi. Även om en risk för skadeverkningar kan föreligga — vilken risk i viss mån i ganska hög grad minskas genom att spridningen regleras så, att endast den som vill ha del av framställ- ningen i fråga skall få det _ torde det inte vara motiverat att behålla en yttersta gräns där den nu enligt H.D.:s dom den 13 mars 1969 finns. Yttrandefriheten bör i stället utökas i så hög grad som möjligt och grän- sen dras mycket snävt så att den endast drabbar sådana framställningar, som uppen- bart måste anses förkastliga, och förhindrar att pornografin utvecklas mot omänsklighet och sadism. Den föreslagna yttersta gränsen torde sålunda endast sällan böra komma till användning. Enbart det förhållandet att en framställning innehåller klart sexuella motiv såsom samlag, homosexuella eller lesbiska beteenden, gruppsex och dylika former av sexualitet bör enligt kommitténs mening inte vara tillräckligt för att framställningen alltid skall falla inom det straffbara områ— det. Däremot måste bestämmelsen anses tillämplig då framställningen innehåller exempelvis beskrivningar av sexuella över- grepp mot barn eller utpräglat sadistiska och förråade sexuella beteenden. Detta bör i princip anses gälla alla media. Helt natur- ligt måste emellertid rent praktiskt uppstå vissa skillnader beroende på vilket medium som kommer till användning. En framställ— ning i text kan exempelvis inte anses så på- trängande och ge ett sådant sken av verk- lighet som en film eller en teaterföreställ- ning. Vad som därför utan vidare kan to-

lereras som tryckt text, kan bli att bedöma på annat sätt i ett annat medium. Detta kommer sannolikt att åtminstone i början vålla vissa svårigheter vid tillämpningen. Bestämmelsen bör emellertid tillämpas rest— riktivt och skall inte komma till använd- ning utom då det är uppenbart att gränsen för det tillåtna överskridits. I detta sam- manhang bör framhållas att jury som regel medverkar i mål som rör innehållet i tryckt skrift liksom i radio- och TV-program och föreslås skola medverka i mål om yttrande- frihetsbrott i film, vilka media väl får an- ses som våra mest betydelsefulla. Enligt TF 1235 bör till jurymän utses sådana som är kända för omdömesgillhet, självständig- het och rättrådighet. Vidare skall bland jurymännen skilda samhällsgrupper och meningsriktningar och olika delar av res- pektive län vara företrädda.

Liksom fallet är med gällande pornogra- fibestämmelse blir det straffbara området olika från tid till annan beroende på upp- fattningen vid den tidpunkt då gärningen skedde. Eftersom den yttersta gränsen en— dast kriminaliserar ett litet område, bör risken för att vetenskapliga och konstnär- liga framställningar blir föremål för rätts— lig prövning vara mycket liten. Ofta för- nekas såväl konstnärligt som vetenskapligt värde i sådana sammanhang, och dom- stolarna blir då nödsakade att bedöma dels om framställningen har konstnärligt eller vetenskapligt värde dels om framställningen som sådan överskrider gränserna för yttran- defriheten. Det kommer därför att under- lätta för åklagare och domstolar att den yttersta gränsen är så långt avlägsen att den knappast kan sägas ha någon betydelse för den konstnärliga friheten.

När det gäller framställningar med vålds- inslag finner kommittén att man inte utan ytterligare vetenskaplig dokumentation bör kriminalisera större områden än för dagen kan anses motiverat. Våldsskildringar — frånsett sådana som har samband med sexualitet — har aldrig varit kriminalise- rande i vårt land och ytterst få länder har några bestämmelser på detta område. I Finland har genom beslut av Finlands rund-

radio bestämts att våldsidealiserande fram- ställningar inte skall få förekomma i radio och TV. De undersökningar som finns på området ger emellertid som ovan fram- hållits vid handen att sådana framställ- ningar kan få en ej önskad effek genom att förändra individens attityder och värde- ringar mot allt större tolerans mot våld och göra honom mera benägen att själv tillgripa våld. Kommittén f_inner särskilt med hänsyn till att filmcensuren beträf— fande vuxenfilm föreslås avskaffad att en gräns bör sättas för vad som skall få före- komma. Det kriminaliserade området bör nu göras så litet som möjligt med hän- syn till bristen på vetenskapliga undersök- ningar. som mera i detalj kan ge en bild av vilket våld som är skadligt och hur skador- na verkligen uppkommer. Visserligen har från vissa håll gjort gällande att det s.k. underhållningsvåldet skulle vara lika farligt som skildringar med grövre våld och att risken för skador ökar om man ofta kon- sumerar framställningar med likartad ten- dens. Då frågan som nyss sagts inte kan anses till fullo utredd, anser kommittén att det som nu bör förbjudas är sådant som vid ett mera allmänt bedömande måste an- tagas verka förråande och öka toleransen för grövre våld. Tills vidare bör därför Straffbudet drabba främst de allra grövsta våldsinslagen d.v.s. utdragna och detalje- rande skildringar med grovt våld, våld mot underlägsna eller sjuka individer, och in- slag med annan brutalitet där våldsinslagen med hänsyn till intensitet och längd inte kan anses motiverade av handlingen. Ny- hetsförmedlingen och de nyhetsförmedlan- de organen bör inte lida inskränkningar av straffbudet. Dokumentära skildringar bör också få innehålla sådana inslag av våld, som är nödvändiga för att åstadkomma önskad belysning av ämnet. Vetenskapliga och konstnärliga framställningar bör ock- så i princip falla utanför det kriminalise- rade området. Däremot 'bör samhället kunna ingripa mot framställningar som till- kommit i avsikt att ockra på allmänhetens sensationslystnad. Yttersta gränsen för våld är inte avsedd som en för alla tider gällande

gräns utan blir rörlig i takt med den all- männa inställningen på området. Liksom i fråga om pornografi kommer gränsen att bestämmas av de rättsvårdande myndighe- terna och slutligen av allmänheten själv ge- nom juryinstitutet.

4.6.3 Spridningsrätten Som kommittén tidigare framhållit är spridningsrätten ett komplement till tryck- friheten liksom yttrandefriheten till åsikts- friheten. Rätten att sprida sina åsikter till allmänheten i form av muntliga yttran- den, tryckta skrifter, film, radio och TV- program är emellertid nödvändigtvis un- derkastad vissa begränsningar med hänsyn till andra samhälleliga intressen. En utök- ning av yttrande- och tryckfriheten i fråga om pornografiska framställningar kan tän- kas medföra att rätten att sprida sådana alster underkastas vissa begränsningar. Ett starkt skäl för en sådan åtgärd utgör den omständigheten att många människor er- far obehag vid oväntad och oönskad kon- takt med pornografiska alster. Enligt kom- mitténs uppfattning är ett sådant obehag som tidigare nämnts att hänföra till sådan skada som avses i sats (1) i den definition av termen skadlig. som kommittén låtit ligga till grund vid bedömningen av por- nografiproblemet. Genom att inskränka spridningsrätten och rätten att till allmän- heten framföra åsikter i andra media än tryckt skrift kan man undvika de nega- tiva effekterna av den utökade yttrande- och tryckfriheten såvitt avser pornografi. Kommittén föreslår därför att pornogra- fiska framställningar endast skall få för- medlas till dem som aktivt medverkar för att få del av framställningen i fråga. Här- igenom minskas risken för lidande hos de grupper, som har en negativ inställning till pornografi. Denna inskränkning i sprid- ningsrätten kan inte få gälla alla fram- ställningar som kan betecknas som porno- grafiska. Kommittén har i sitt förslag an- vänt termen sedlighetssårande och därmed aVSett alla de framställningar som anses såra den sexuella anständighetskänslan hos allmänheten. Det som är bestämmande är

således den i samhället rådande uppfatt- ningen av vad som kan såra känslan för sedlighet. Kommittén har den uppfattning- en att enligt den i dag rådande samhälls- uppfattningen bör ingen mot sin vilja ut- sättas för åsynen av exempelvis samlags- bilder eller bilder, som på ett påträngande och onaturligt sätt framhåller modellens könsorgan. Dagens pornografiska bildtid- ningar har till stor del sådant innehåll att ingen mot sin vilja bör behöva ta del där- av. Givetvis kommer sådana tidningar att få tryckas och utges även i framtiden, och på grund av den utökade tryckfriheten kan innehållet bli ännu mera avancerat och ohöljt pornografiskt. Genom att skylta med sådana bilder tvingar man emellertid många att se på dem även om de inte vill. Det är detta kommittén vill förhindra. Ge- nom kommitténs förslag förbjuds således skyltning med foton och tryckta bilder med sedlighetssårande motiv. Vidare för- bjuds utsändning utan föregående beställ- ning av reklambroschyrer och prover som kan betraktas som sedlighetssårande. Ge— nom det föreslagna stadgandet vill kom- mittén också förhindra att en biograf visar pornografisk film utan att dessförinnan ha gjort klart för publiken vad som skall kom- ma liksom att en teaterpjäs med sedlighets- sårande innehåll framförs utan att publi- ken är medveten om dess karaktär i förväg. Detsamma gäller radio- och TV-sändningar, där det emellertid med hänsyn till dessa medias natur bör fordras att sedlighetsså- rande program inte sänds på sådan tid att man bör räkna med att många tar in pro- grammet utan att ha fått reda på vilket program som sänds. Med hänsyn till det mellan staten och Sveriges Radio gällande avtalet förutsätter kommittén att den före- slagna bestämmelsen om straff för viss spridning inte skall behöva träda i tillämp- ning i praktiken.

Kommittén har utgått från att en fram- ställnings sedlighetssårande effekt till stor del beror på hur framställningen förmed- las till allmänheten. En framställning i tryckt text kan således inte anses lika sed- lighetssårande som en fotografisk bild av

motsvarande innehåll. Vid bedömningen av om en framställning är sedlighetssårande måste hänsyn således också tas till vilket medium som kommit till användning.

Även när det gäller att bedöma själva påtvingandet kommer valet av medium att ha betydelse. En framställning i en bok med endast textinnehåll kan näppeligen sägas bli påtvingad någon även om boken läggs ut på en bokhandelsdisk eller sänds ut som gratisreklam. En bild däremot — särskilt en omslagsbild —— förmedlar omedelbart sitt innehåll till åskådaren, som inte har någon möjlighet att undvika att utsättas för fram- ställningen.

Frågan huruvida olaga spridning förelig— ger eller inte är således beroende på ett samlat bedömande av den rådande sam- hällsuppfattningen om vad den enskilde individen kan ha rätt att undslippa, själva framställningens natur, vilket medium som kommit till användning och dessutom i vis- sa fall hur påtvingandet skett och hur den som förmedlat framställningens innehåll förfarit för att upplysa sin blivande publik om framställningens karaktär.

4.7 Bestämmelser om skydd åt barn och ungdom

4.7.1 Gällande bestämmelser Som tidigare framhållits har barn och ung- dom ansetts böra särskilt skyddas för de skadeverkningar vissa framställningar kan medföra. Så t.ex. har den svenska film- censuren haft till syfte att skydda barn mot det skadliga inflytande, som film i vissa fall ansetts utöva. Enligt gällande biograf- förordning får biografbyrån som tidigare påpekats inte godkänna film eller del av film, vars förevisande kan verka förråande eller skadligt upphetsande eller förleda till brott. Film eller del av film får inte heller godkännas till förevisning för barn under 11 år eller för barn som fyllt 11 men inte 15 år, om den kan vålla barn i sådan ål- dersgrupp skada. Även när det gäller andra media har det ansetts, att barn och ungdom varit i behov av särskilt skydd. 1944 års tryckfri-

hetssakkunniga hade enligt direktiven att vid utredningsarbetet särskilt beakta spri- dandet av sensationsbetonad sexuell upp- lysningslitteratur och andra skrifter av mer eller mindre pornografiskt innehåll till barn och ungdom. De tryckfrihetssakkunniga ut— talade i motiven bl.a., att det inte torde vara förenligt med lag att anse sådana skrifter brottsliga som inte allmänt kunde uppfattas som sedlighetssårande, då de spreds till vuxna personer, men som likväl inte borde sättas i händerna på barn och ungdom. De sakkunniga ansåg en möjlig- het ligga i att inskrida mot själva sprid— ningen till barn och ungdom av mindervär- diga skrifter med sexuellt innehåll, som en— ligt de sakkunniga otvivelaktigt kunde vålla skada och motverka den uppfostran som samhället på detta område sökte bibringa det uppväxande släktet. Till detta slag av skrifter hänfördes också förråande rashets- propaganda. I överensstämmelse härmed föreslogs att i tryckfrihetsförordningen skul- le göras ett undantag från den eljest gäl- lande spridningsrätten vilken inskränkning numera finns i TF 6:2.

Som tidigare påpekats fanns inte något mot nyssnämnda undantag i spridningsrät- ten svarande straffstadgande förrän BrB infördes. Straffrättskommittén uttalade att frågan huruvida spridandet skett bland barn och ungdom fick bedömas med hänsyn till omständigheterna i det särskilda fallet och att ledning i detta hänseende kunde erhål- las därav att gärningen skulle innebära all- varlig fara för de ungas sedliga fostran. Departementschefen ansåg i likhet med straffrättskommittén att det inte var lämp- ligt att ange någon viss åldersgräns och att stadgandets syfte borde kunna ge tillräcklig ledning. Som exempel anförde han att aka— demisk ungdom torde få anses ha nått så- dan mognad att den inte var i behov av särskilt skydd och att även värnpliktiga bor- de falla utanför bestämmelsen. Stadgandets tillämpningsområde inskränktes ytterligare genom att det var yrkesmässig och planenlig spridning just till barn och ungdom som åsyftades och att det således inte gällde den vanliga bokhandeln.

Även om stadgandet aldrig kommit till användning, får det dock anses ha haft preventiv betydelse.

4.7.2 Behov av särskilda bestämmelser till skydd åt barn och ungdom Vad gäller film framhåller filmcensurut— redningen, att filmforskningen inte medger några entydiga slutsatser om filmpåverkan och att det inte finns mycket utrett om filmskadornas fördelning på olika åldrar. Filmcensurutredningen uttalar samman- fattningsvis:

Vad beträffar det stora flertalet barn och ungdomar anser sig utredningen av det mate- rial som föreligger kunna dra den slutsatsen att det är osannolikt att de skulle ta skada i utredningens mening av att se skildringar av sexualitet i film. Däremot synes det fin- nas risk för att störningar att jämställa med sådan skada kan uppkomma för vissa barn om de ser sexuella filmer som inte är lämp- liga med hänsyn till deras utvecklingsgrad.

Av forskningen på området torde framgå att det inte är osannolikt att film med vålds- inslag ibland kan medverka till inte önskvärda effekter för barn, efter vad det förefaller främst på attityd- och normbildningens områ- de. Bevismaterialet är inte särskilt stort här heller. Det framgår dock att möjligheten av negativa effekter torde vara större för barn totalt sett än för vuxna.

Filmcensurutredningen föreslår därför att filmcensuren bibehålles för film som skall visas offentligt för barn under 15 år. Sådan film föreslås inte få godkännas, om den kan befaras inverka skadligt på barn. Vid denna bedömning skall enligt förslaget särskilt beaktas, om film på grund av inslag av grovt våld, sadism, perversitet eller eljest varaktigt rubbar barns känsla av trygghet eller orsakar asocialitet eller ej önskvärda förändringar i deras sociala beteende.

Filmcensurutredningen framhåller i sitt betänkande att den föreslagna filmlagen inte hindrar ingripande mot spridning bland barn och ungdom av film, som anses för— råande, med stöd av bl. a. BrB 16:12 i den mån detta lagrum kan vara tillämpligt på filmvisning. Filmcensurutredningen påpekar emellertid att utrymmet för ingripande med

stöd av detta lagrum i varje fall torde vara mycket begränsat. Trots detta påpekande får filmcensurutredningen anses ha medgi- vit att det finns filmer som kan vara olämp- liga att visa för ungdom över 15 år, även om sådana fall i praktiken enligt film- censurutredningens mening torde vara säll- synta.

Enligt uttalanden i förarbetena till BrB 16:12 ansåg departementschefen som nyss nämnts att exempelvis akademisk ungdom och värnpliktiga torde få anses ha nått så- dan mognad att de inte räknades in i den skyddsbehövande gruppen. Naturligt nog kommer väl bestämmelsen i BrB 16: 12 att endast i undantagsfall kunna vinna tillämp- ning beträffande film. Om man emellertid i en skola försäljer eller delar ut biobil- jetter till 16—17-åringar och sedan visar en film av grovt förråande karaktär bör stad- gandet kunna komma till användning. Lika- så kan man tänka sig den situationen att reklamen för en film direkt vänder sig mot en ungdomlig publik och att alltså filmen främst kommer att visas för barn eller ung- dom. Är publiken under 15 år, får enligt förslaget till filmlag inte visas annan film än sådan som godkänts. Om visningen emel- lertid sker för så ungdomlig publik under sådana omständigheter att BrB 16:12 kan tillämpas, bör lagkonkurrens anses förelig- ga. Den sammanlagda brottsligheten blir tillräckligt bestraffad enligt straffskalan i BrB 16:12. I förslaget till filmlag föreslås endast bötesstraff för den som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet låter barn under 15 år få tillträde till offentlig visning av ej godkänd film, medan Br 16:12 stadgar bö- ter eller fängelse i högst sex månader.

Då BrB 16: 12 inte är ett yttrandefri— hetsbrott utan endast en föreskrift, som förbjuder vissa former av spridning och vis- ning, torde bestämmelsen vara tillämplig beträffande film, även om en hänvisning till detsamma inte intagits i förslaget till filmlag.

AV samma skäl anser kommittén BrB 16:12 i princip kunna tillämpas även ifråga om television. Visserligen föreskrives i 8 & radiolagen att myndighet eller annat all-

mänt organ inte i förväg får granska eller föreskriva förhandsgranskning av radiopro- gram och inte heller förbjuda radiosändning eller trådsändning på grund av dess inne- håll. Eftersom BrB 16:12 inte kan tillämpas förrän programmet blivit sänt, kan de'. inte sägas att myndigheterna genom ifrågava- rande lagrum förbjudit sändning på grund av programmets innehåll. Då dessutom inte programmets innehåll är det avgörande utan den omständigheten att programmet sänts speciellt till barn och ungdom, bör BrB 16:12 också i princip vara tillämplig på te- levisionssändning i vart fall såvitt angår bilden. Ett radioprogram faller däremot utanför det straffbara området med nuva- rande lydelse av BrB 16:12, eftersom i lag— rummet endast talas om skrift eller bild. Som exempel på situationer då BrB 16:12 skulle kunna bli att tillämpa beträffande televisionsprogram kan nämnas. att i ett som lämpligt för barn och ungdom annon- serat program förekommer inslag med grovt förråande sexualskildringar eller ut- präglad rashetspropaganda. Kommittén an- ser med hänsyn till Sveriges Radios ställ- ning som monopolföretag och till avtalet mellan Sveriges Radio och staten om pro- gramverksamheten i princip uteslutet att BrB 16:12 skulle kunna bli aktuell beträf- fande televisionsprogram. Att BrB 16:12 har en preventiv effekt torde dock inte kunna uteslutas.

4.7.3 Kommitténs ståndpunkt Det skydd som ges åt det uppväxande släk- tet genom BrB 16:12 bör enligt kommit- téns mening inte inskränkas till de media som kan innefattas under begreppen skrift eller bild. Med den kraftiga inskränkning av det kriminaliserade området som kom— mittén föreslår i fråga om pornografiska framställningar, vilken inskränkning endast i viss män kan sägas kompenseras genom den föreslagna bestämmelsen, att endast den som aktivt medverkar därtill skall be- höva få del av pornografiska framställning- ar, behövs onekligen ett skydd för barn och ungdom. För teatrar gäller nu inte

några regler om att dess publik skall ha nått viss ålder eller mognad. Att som skol- teaterföreställning ge exempelvis en pjäs med grova våldsinslag eller olika perversi- teter som med hänsyn till barnens utveck- lingsgrad måste anses förkastliga bör kun— na bestraffas enligt BrB 16:12. Man får räkna med att varietéföreställningar i fram- tiden kan komma att vara långt mera avan- cerade än nu är fallet. Även ifråga om des— sa bör ges möjlighet för myndigheterna att ingripa med straff. om någon ockrar på barns och ungdoms nyfikenhet beträffande sexuella ting genom att vända sig just till dem.

Att undermåliga varietéer och teaterföre- ställningar med pornografiska motiv liksom pornografisk film kan spoliera den sexual- undervisning. som ges i skolan. förefaller mycket troligt. Det kan mot det nu anförda invändas att det är skolan och föräldrar som skall ge det uppväxande släktet sådan tillsyn och sådan uppfostran att man inte behöver befara att barn och ungdom — om de överhuvudtaget kommer i kontakt med sådana framställningar, som här av- ses — kommer att ta någon skada. Det sy- nes dock kommittén inte rimligt att lägga detta ansvar på skolan och föräldrar med tanke på det stora utbud av pornografiska och andra för barn olämpliga framställ— ningar, som sannolikt blir en följd av den utökade yttrande- och tryckfriheten. Kom- mittén finner därför motiverat att föreslå en sådan ändring av ordalydelsen i BrB 16:12 att lagrummet blir tillämpligt beträf- fande spridning i alla media till barn och ungdom av framställningar som genom sitt innehåll kan verka förråande eller eljest medföra allvarlig fara för de ungas sedliga fostran.

Kommittén finner inte skäl att utsätta någon bestämd åldersgräns utan det får — liksom enligt nuvarande BrB 16:12 från fall till fall avgöras om publiken nått en sådan mognad att bestämmelsen inte kan anses tillämplig.

4.8.1 Inledning Som framgår av ovanstående föreslår kom- mittén att den gräns för yttrandefriheten och därmed också för tryckfriheten, som i gällande rätt bestäms av BrB 16:11, flyttas så långt att den i fråga om pornografiska alster endast kommer att drabba sådant, som uppenbarligen inte hör hemma i ett välordnat samhälle. För att i möjligaste mån minska riskerna för att enskilda kom- mer att ta skada i form av psykiska stör- ningar eller att åsamkas obehag vid an- blicken av avancerade pornografiska alster av olika slag bör man kunna ingripa mot den spridning av sådana framställningar som sker utan att den enskilde aktivt med- verkat för att få del därav. Kommittén fö- reslår att detta spridningsbrott, som alltså inte är ett yttrandefrihetsbrott även om framställningens karaktär spelar en viss roll. upptages i ett särskilt lagrum just för att klart markera att bestämmelsen inte får ses som en gräns för yttrandefriheten. BrB 16:11 andra stycket föreslår kom- mittén skola bibehållas i stort sett oför- ändrat. Bestämmelsen föreslås dock bli in- tagen i en särskild paragraf. Kommittén föreslår beträffande yttran- defrihetens gränser att en gräns tillskapas för vissa slag av Våldsskildringar. Den ve- tenskapliga dokumentation som detta för- slag kan grundas på kan synas ganska brist- fällig. Då emellertid klart framgår att kon- sumtion av framställningar med våldsinslag i vart fall kan förstärka redan tidigare etablerade asociala attityder och få indivi- den mera tolerant mot våld och mera be- nägen att själv tillgripa våld, bör samhället kunna ingripa mot skildringar som uppen- barligen måste verka förråande. Denna be- stämmelse, som rör yttrandefrihetens grän— ser, föreslås bli intagen i samma lagrum, som drar gränsen för yttrandefriheten då det gäller pornografiska framställningar, och få samma brottsbenämning; brott mot anständigheten. Med tanke på den snabba utveckling massmedia genomgått och på den väsent-

liga utökning av yttrandefriheten som fö- reslås har kommittén funnit befogat att beträffande BrB 16:12 föreslå den änd- ringen att lagrummet blir att tillämpa inte endast vid spridning till barn och ungdom av vissa skrifter och bilder utan vid all för- medling till barn och ungdom av vissa framställningar oberoende av vilket medium som därvid kommer till användning.

De sålunda föreslagna ändringarna i BrB 16:11 och 12 för med sig att vissa ändring- ar måste göras också i TF. De ändringar som måste ske i TF är dels den ändring i TF:s brottskatalog som motiveras av den föreslagna brottsbenämningen brott mot anständigheten och det delvis nya innehål- let i denna gräns för yttrande— och tryck- friheten, dels ett av det föreslagna brottet olaga spridning motiverat tillägg till de un- dantag från den eljest fria spridningsrät- ten, som nu är upptagna i TF 6:2, dels ock en jämkning av ordalydelsen i TF 10:10.

4.8.2 Brott mot anständigheten De i det föreslagna lagrummet avsedda handlingarna har straffbelagts på den grund att de är kränkande för den allmänna käns- lan för anständighet. Genom kravet att framställningen i fråga skall vara kränkan- de har kommittén velat uttrycka att denna gräns är snäv och det kriminaliserade om- rådet litet. Vad beträffar pornografiska alster skall de för att falla under den före- slagna bestämmelsen vara så grovt sedlig- hetssårande att de kränker den allmänna känslan för anständighet. Det skall således vara ett allmänt medborgerligt bedömande som skall ligga till grund för uppfattning- en att framställningen överskrider gränser- na för yttrandefriheten. Förhållandet skall vara detsamma beträffande framställningar med våldsinslag. Våldsinslagen skall vara så uppenbart förråande att den allmänna känslan för anständighet blir kränkt. Det är tydligt att den allmänna känslan för an- ständighet inte är densamma från tid till annan liksom att uppfattningen om vad som är grovt sedlighetssårande eller uppen- bart förråande förskjuts med tiden. Även om det genom lagförslaget kriminaliserade

området är förhållandevis litet, kan krimi- naliseringens omfång således bli olika stor vid olika tillfällen liksom varit fallet enligt gällande rätt. Den fortsatta forskningen på området kan få stor betydelse för att be- stämma vad som är uppenbart förråande. I avbidan på sådan forskning måste av- görandet ske på grundval av en allmän social värdering.

Till skillnad mot gällande rätt är be- stämmelsen tillämplig inte endast på fram- ställning i skrift eller bild utan på fram- ställningar överhuvudtaget. Som exempel kan nämnas: genom tryckpress mångfaldi- gade skrifter, skrifter, som mångfaldigats på annat sätt, teckningar, målningar, bilder, muntliga skildringar och redogörelser, före- ställningar på teater och varieté, dansuppvis- ningar, film, skulpturala verk, ljudband och grammofonskivor. Däremot synes s.k. hap- penings, som inte direkt kan hänföras till framställning utan närmast är att betrakta som ett verkligt skeende, i regel böra be- dömas enligt den föreslagna paragrafen 11 b, vilken motsvarar nuvarande BrB 16:11 andra stycket.

Den yttersta gränsen för det tillåtna är av betydelse inte endast för dem som en- ligt TF, radioansvarighetslagen och försla- get till filmansvarighetslag har att bära an- svaret för innehållet i tryckt skrift, radio- och TV—program samt offentligt visade fil- mer. När det gäller andra media, blir van- liga straffrättsliga regler att tillämpa. I för- slaget har kommittén ansett överflödigt att exemplifiera de olika spridningsformer som kan bli aktuella och som är beroende av vilket medium som kommit till användning för att förmedla framställningens innehåll till den enskilde individen. Eftersom lag- rummets tillämpningsområde inte föreslås begränsat till framställning i skrift eller bild, blir begreppet sprida i förslaget mera omfattande än i gällande rätt. Sålunda till- kommer exempelvis framförande av teater- föreställning och balett, som tidigare inte fallit under BrB 16:11 första stycket. Ge- nom denna utvidgning har kommittén ve- lat så mycket som möjligt likställa alla framställningsformer och media. Eftersom

vi i Sverige inte har någon massmedialag som bestämmer yttrandefrihetens gränser och reglerar hur överträdelser av dessa gränser skall beivras, kan inte sägas att alla media genom förslaget kommer att be- handlas helt lika. Här behöver endast näm- nas bestämmelserna om specialdomstolar och speciella processregler när det gäller överskridande av yttrandefrihetens gränser i tryckt skrift, i radio- och TV-program och enligt filmcensurutredningens förslag även i offentligt visade filmer. Med kom- mitténs förslag blir massmedia emellertid så till vida likställda att ett överskridande av yttrandefrihetens gränser blir att bedö- ma efter samma lagrum.

Med hänsyn till att kommittén föreslagit en annan gräns för pornografiska fram- ställningar och en helt ny gräns för vålds- skildringar har den gamla brottsbenäm- ningen sårande av mkt och sedlighet inte kunnat komma till användning. Som en sammanfattande benämning på de över- skridanden av den föreslagna yttersta grän- sen som enligt förslaget kan komma i fråga föreslår kommittén benämningen brott mot anständigheten.

4.8.3 Olaga spridning Avsikten med den föreslagna bestämmel— sen om olaga spridning är att förhindra, att den utvidgning av yttrande- och tryck- friheten, som blir en följd av den föreslag- na ändringen i BrB 16:11, skall innebära alltför stora obehag för vissa människor. Tanken är att de människor, som vill få del av avancerade pornografiska framställning- ar, vare sig det gäller tryckt skrift, bild, film, teater eller annat, skall få göra det, men att andra människor, som vill undvika kontakt med sådana framställningar, skall ha möjlighet att göra detta och inte på- tvingas dylikt. För att denna tanke skall kunna realiseras måste vissa begränsningar göras i den när det gäller tryckt skrift el- jest fria spridningsrätten. Som ovan fram- hållits är spridningen av tryckt skrift un- derkastad vissa allmänna ordningsföreskrif— ter. Så kan den som utdelat otillbörliga skrifter på allmän plats eller på sådan plats

burit affischer med stötande innehåll eller utseende under vissa omständigheter bli dömd för förargelseväckande beteende. Man kan säga att den av kommittén föreslagna bestämmelsen inte direkt begränsar rätten att sprida tryckt skrift av visst innehåll utan endast ger ordningsbestämmelser om det sätt på vilket spridningen får ske. En motsvarighet finns redan i TF 6:2 som ge- nom hänvisning till BrB 16:12 förbjuder spridning av vissa skrifter till barn och ungdom.

Genom att spridningsrätten i viss mån regleras är det enligt kommitténs mening möjligt att genomföra den föreslagna ut- ökningen av yttrande- och tryckfriheten. Med de föreslagna ändringarna blir förhål- landet på förevarande område i Sverige detsamma som i andra länder där tryck- friheten och spridningsrätten inte regleras i grundlag utan kan inskränkas genom be- stämmelser i allmän lag.

I detta sammanhang kan nämnas, att vid utskottsbehandlingen av det danska förslag, som nu trätt i kraft den 1 juli 1969, förkla— rades att en av justitieministern utlovad in- sats för att hindra anstötliga fönsterskylt- ningar av pornografiskt material var ett vik- tigt led i den reformering av strafflagen som genomfördes.

När det gäller andra media än tryckt skrift föreligger inte något motsvarande grundlagsenligt hinder att ge de ordnings- regler som kan anses erforderliga för att framställningar med visst innehåll inte skall förmedlas till andra än dem som vill ha del av dessa.

Det föreslagna lagrummet kan sägas inne- hålla två olika gärningar. För det första straffbeläggs att på allmän plats eller eljest offentligen utställa eller förevisa sedlighets- sårande framställningar. Offentlighetsrekvi- sitet är här detsamma som i fråga om för- argelseväckande beteende i BrB 16:16. För straffbarhet är det således tillräckligt, att man på allmän plats utställer eller förevisar framställningen om den kan ses av någon som befinner sig på allmän eller enskild plats, eller att den brottsliga handlingen sker på enskild plats, men inför offentlig-

heten t. ex. i ett fönster ut mot gatan. När genom förslaget skyltning förbjuds exem- pelvis av pornografiska tidskrifter bör be- aktas att en skyltning som sådan kan bli att betrakta som sedlighetssårande även om de enskilda skrifterna var för sig inte upp- fyller detta krav. Med allmän plats förstås detsamma som i allmänna ordningsstadgan d.v.s. gata, torg, park eller annan plats, som enligt fastställd stadsplan eller bygg- nadsplan utgör allmän plats och som upp- låtits för avsett ändamål, för allmänheten tillgänglig del av hamnområde samt allmän väg ävensom annat område som är upp- låtet till eller eljest nyttjas för allmän sam- färdsel.

För det andra straffbeläggs att eljest, d.v.s. på annat sätt än nyss nämnts, utan hänsyn till mottagarens inställning sprida sedlighetssårande framstälning. Härmed av— ses alla de former av spridning av sed- lighetssårande framställningar genom olika media som ej sker på allmän plats eller el- jest inför allmänheten. Det kan gälla gra- tisutdelning av reklambroschyrer, visning av film. framförande av en teaterpjäs, utsän- dande av radio- och TV-program och lik- nande situationer under förutsättning natur- ligtvis att framställningen är sedlighetsså— rande. För att sådan spridning skall få ske skall den som förmedlar framställningen ha tagit sådan hänsyn till mottagarens inställ- ning att han antingen vet, att alla som får del av framställningen verkligen vill ta del av densamma, eller i vart fall vidtagit er- forderliga åtgärder för att förhindra dem, som inte är intresserade, att få del av fram— ställningen.

Det är att märka att kommittén i detta lagrum föreslagit att det för straffbarhet krävs att framställningen är sedlighets- sårande. Som tidigare nämnts kommer na- turligtvis innehållet i uttrycket sedlighets— sårande att skifta från tid till annan. Kom- mittén har tidigare också påpekat att man vid avgörandet om en framställning är sed- lighetssårande eller inte även måste ta hän- syn till vilket medium som kommit till an- vändning för att förmedla framställningen i fråga. Att ge allmängiltiga exempel på när

en framställning skall anses sedlighetssåran- de är därför inte möjligt. Det måste över- lämnas åt de rättstillämpande organen att i varje särskilt fall bedöma om framställning- en kan vara sedlighetssårande och sålunda av sådan art att den inte bör få spridas till andra än dem som aktivt medverkar för att få del av densamma. I detta sammanhang vill kommittén framhålla att man givetvis inte får begära alltför mycket av den akti- vitet den enskilde skall visa för att få del av framställningen. Har sålunda en person vid ett tillfälle rekvirerat kataloger och prover från en försäljare av pornografiska alster, bör samme försäljare i fortsättningen få sända reklambroschyrer och gratisprover till beställaren utan någon vidare aktivitet från dennes sida. Skulle beställaren emellertid inte längre vilja ha pornografiskt material sig tillsänt, bör han kunna slippa detta ge- nom ett meddelande till försäljaren.

Det har gjorts gällande att Sverige till följd av sin liberala syn på pornografi fått ett dåligt anseende utomlands på grund av att reklambroschyrer och prover sänts utomlands även till personer, som inte be- ställt sådant material. På grund av att spridningsrätten varit i stort sett helt fri när det gällt tryckt skrift och på grund av be- stämmelserna om förbud mot brytande av post- eller telehemlighet och intrång i förvar har Sverige inte helt kunnat följa bestäm- melserna i världspostkonventionen den 13/7 1964, som ratificerats av Sverige den 14/1 1966. Enligt konventionen är nämligen för- sändelse av oanständiga eller osedliga före- mål förbjuden. Rent praktiskt torde förhål- landet bli bättre med den av kommittén föreslagna ändringen i spridningsrätten. En försändelse till utlandet av sedlighetssåran- de framställningar är — om försändelsen är adresserad till någon, som inte beställt des- sa framställningar eller eljest aktivt verkat för att få del av dem — att betrakta som ett fullbordat brott, så snart försändelsen lämnats för befordran. I enlighet härmed blir avsändaren att bestraffa jämlikt försla- gets 11 a &.

I detta sammanhang bör nämnas att nu gällande bestämmelse om sårande av tukt

och sedlighet i viss mån kompletteras av olika bestämmelser i andra lagar och för- ordningar. Enligt namnlagen må ej godkän- nas släktnamn, som kan väcka anstöt eller som kan antagas leda till obehag för bä- raren. Enligt 14 å varumärkeslagen må ej varumärke registreras om det strider mot lag eller författning eller allmän ordning el- ler är ägnat att väcka förargelse. Enligt mönsterlagen må ej mönster registreras om det innehåller framställning, som kan väcka förargelse, eller om dess begagnande skul- le strida mot lag eller goda seder. 7 % 1 mom. telegrafreglementet innehåller, att pri- vattelegram, vars innehåll synes farligt för statens säkerhet eller är stridande mot lag, allmän ordning eller sedlighet, bör tillbaka- visas av inlämningsstationen eller kvarhål- las av annan telegrafstation. Motsvarighe- ter finns även i andra lagar och förord— ningar. Kommitténs förslag innebär ej nå- gon ändring beträffande tillämpningen av de författningar som nu nämnts.

4.8.4 Sårande av tukt och sedlighet Det föreslagna lagrummet BrB 16:11 b mot— svarar med en mindre jämkning av ordaly- delsen nuvarande BrB 16:11 andra stycket. [ paragrafen straffbelägges liksom i gällan- de rätt att på allmän plats eller eljest of- fentligen bete sig så att man sårar tukt och sedlighet. Medan kommittén i fråga om den yttersta gränsen för yttrandefriheten såvitt avser pornografi gjort det kriminaliserade området väsentligt mindre än i gällande rätt och beträffande olaga spridning avsett, att begreppet sedlighetssårande framställning skall tolkas något mera omfattande än så- rande av t'ukt och sedlighet i gällande rätt, har kommittén inte ansett att någon änd- ring av kriminaliseringens omfattning bör ske i nu ifrågavarande fall. Det är att mär- ka att bedömningen av vad som enligt gäl- lande rätt anses sårande för tukt och sed- lighet inte behöver vara densamma enligt lagrummmets första stycke som enligt dess andra stycke. Som exempel på uppträdan- de, som enligt motiven till den nuvarande bestämmelsen överskrider vad som kan an- ses som blott förargelseväckande beteende

och alltså bör bedömas som sårande av mkt och sedlighet även enligt förslaget, kan näm- nas ett sådant fall som det, att två personer i en park har könsumgänge som kan iaktta- gas av förbipasserande, eller att någon in- bjuder till könsumgänge på ett för omgiv— ningen störande och anstötligt sätt.

Vidare skall enligt lagrummet bedömas sådana fall där man inte kan säga att det föreligger en framställning. Kommittén kan som exempel nämna sådana förut berörda s.k. happenings, där vissa deltagare ägnar sig åt sexuella övningar o.dyl. Den när- mare gränsdragningen i detta hänseende får emellertid överlämnas åt rättstillämpningen.

Givetvis kan innebörden av begreppet sårande av tukt och sedlighet ändras med tiden. Bedömningen av en gärning måste således alltid ske i enlighet med den all- männa uppfattningen av vad som bör an- ses såra tukt och sedlighet.

4.8.5 Förledande av ungdom Som kommittén ovan framhållit kommer behovet av särskilt skydd för barn och ung- dom att skärpas genom den utökade yttran- defrihet som föreslås ifråga om pornogra- fiska framställningar. Något skydd för barn och ungdom kan den föreslagna bestäm- melsen om olaga spridning knappast sägas utgöra; den skyddar bara dem som själva inte vill komma i kontakt med sedlighets- sårande framställningar. Den föreslagna yt- tersta gränsen för vissa former av våldsin- slag innebär i och för sig ett skydd. Detta skydd är emellertid enligt kommitténs me- ning med hänsyn till begränsningen av det kriminaliserade området inte tillräckligt. Även om BrB 16:12 hittills, såvitt kommit- tén har sig bekant, aldrig kommit att tilläm- pas, måste stadgandet dock antagas ha haft preventiv betydelse. Med den ökning av ut- budet på pornografiska alster och med den konkurrens. som onekligen råder i porno— grafibranschen, föreligger risk för att många kommer att ockra på barns och framförallt ungdoms intresse för sexuella ting och bland dem sprida alster och andra framställningar, som kan verka förråande eller eljest med- föra allvarlig fara för de ungas sedliga

fostran. Kommittén vill särskilt peka på faran av att sådana framställningar kan spoliera eller motverka skolornas sexualun- dervisning och arbetet på att hos ungdomen skapa en sund inställning till det motsatta könet och sexuallivet överhuvudtaget. Kom- mittén föreslår därför att lagrummet änd- ras till att omfatta inte bara skrift eller bild utan alla framställningar i alla media.

Kommittén har inte ansett sig böra före- slå någon viss åldersgräns. Även i fortsätt- ningen får frågan om det är bland barn eller ungdom sorn spridandet skett bedö- mas med hänsyn till omständigheterna i var- je särskilt fall. Vägledning i detta hänseen- de erhålles liksom tidigare av att fram- ställningen skall medföra allvarlig fara för de ungas sedliga fostran, däri inbegripet att framställningen kan verka förråande.

Liksom i gällande rätt förutsätts att för- medlandet av framställningens innehåll skall ske just till barn eller ungdom. Som exem- pel kan nämnas avancerad pornografisk film, till vilken biljetter försålts till skolbarn under en rast, utsändande efter skolkata- log av för barn eller ungdom olämpliga alster såsom reklambroschyrer för porno- grafiska filmer eller förevisande av olämp- lig skolfilm eller skolteater. För att stadgan- det skall komma i fråga fordras inte att framställningen spritts endast till barn el- ler ungdom. Att äldre personer samtidigt får del av framställningen gör inte förfaran- det straffritt. Själva spridningen till barn eller ungdom måste dock vara planenlig även om spridning till andra personer sam- tidigt äger rum. En utsändning i TV av en pornografisk film på bästa barnprogramtid och efter annonsering av programmet som barnprogram torde sålunda — även om en sådan situation med hänsyn till Sveriges radios monopolställning är mindre trolig _— vara att bedöma som förledande av ung- dom oavsett om många äldre samtidigt sett programmet.

Som kommittén tidigare påpekat är för- ledande av ungdom inte ett yttrandefrihets- brott utan ett brott mot den allmänna ord- ningen. Det brottsliga är inte framställ- ningens innehåll som sådant utan själva

spridningen av framställningar av viss ka- raktär till barn och ungdom. Eftersom det inte är fråga om yttrandefrihetsbrott, är inte de i TF, radioansvarighetslagen och försla- get till filmansvarighetslag föreskrivna an- svarighetsreglerna och de speciella process- bestämmelserna tillämpliga. Brottet faller sålunda under allmänt åtal, och de vanliga processuella reglerna är tillämpliga.

Om spridning till barn och ungdom ägt rum av en framställning, exempelvis i tryckt skrift, som överskrider den yttersta gränsen för yttrandefriheten, inträder den situatio- nen att den för skriftens innehåll ansvarige d.v.s. i regel den ansvarige utgivaren får svara för yttrandefrihetsbrottet enligt de speciella regler, som gäller härför, medan utspridaren får svara för förledande av ungdom enligt vanliga regler.

4.8.6 De föreslagna ändringarna i TF Som kommittén tidigare påpekat fordras, för att den föreslagna bestämmelsen om olaga spridning skall kunna tillämpas också då det är fråga om tryckt skrift, att ett tillägg görs till TF 6:2 med en hänvisning till BrB. Med det föreslagna tillägget »spridning av sedlighetssårande framställ- ning» avser kommittén att täcka dels ut- ställande eller förevisande på allmän plats eller eljest offentligen av sedlighetssårande framställning dels ock sådan spridning av sedlighetssårande framställning som sker utan hänsyn till mottagarens inställning till sådana alster. Genom att sårande av tukt och sedlighet när det gäller framställningar föreslås bli ersatt av bestämmelsen om kränkande av anständigheten fordras först och främst att ordalagen i TF:s brottskatalog ändras. Dessutom krävs en motsvarande ändring i TF 10:10 .

Kommittén har övervägt om inte den föreslagna bestämmelsen om straff för krän- kande av anständigheten borde komplette— ras med en möjlighet att förverka den vinst, som kan uppkomma för förläggare och and— ra om en brottslig skrift hinner försäljas innan den lägges under beslag. Då denna fråga inte enbart har samband med de in-

skränkningar i yttrande- och tryckfriheten, varmed kommittén haft att syssla, har kom— mittén inte ansett sig böra taga upp frå- gan i detta sammanhang.

Med hänsyn till det samband, som före— ligger mellan å ena sidan förslaget om änd- ringar beträffande den nuvarande bestäm- melsen om straff för mkt och sedlighet så-

rande framställningar (den nya s.k. yt- tersta gränsen) och å andra sidan förslaget om inskränkningar i spridningsrätten, bör enligt kommitténs mening samtliga nu före- varande författningsändringar träda i kraft samtidigt. På grund härav har ändringarna i brottsbalken föreslagits skola träda i kraft den dag Konungen bestämmer.

5. Brott mot trosfrid

5.1 Inledning Alltsedan Sverige så småningom kristnades efter Ansgars ankomst till Birka omkring 830 har kristendomen, framförallt genom bildandet av en katolsk kyrkoprovins i Sve- rige, genom reformationen i början av 1500- talet och genom den lutherska enhetskyr- kans starka ställning under 1600- och 1700- talen, kommit att öva inflytande inte en- dast på enskildas och gruppers handlande och tänkande utan också på olika samhälle- liga funktioner. Detta var kanske framför- allt förhållandet då svenska kyrkan i bör- jan av 1500-talet blev statskyrka och då en- het i religiöst avseende ansågs vara av störs- ta betydelse även för statens bestånd. Med hänsyn härtill torde man kunna säga att kristen etik och kristen verksamhet i vä- sentlig mån bidragit till att forma dagens svenska samhälle.

I och med den lutherska enhetskyrkans upplösning under 1800-talet med dettas väckelserörelser och samfundsbildningar fick andra trosuppfattningar än svenska kyrkans ökad betydelse. De fria religiösa samfunden, som vuxit fram, räknade 1952, då Vår första religionsfrihetslag trädde i kraft, 4,7 % av befolkningen i dess helhet som medlemmar. Medlemsantalet är emel- lertid i sjunkande, delvis beroende på ogynn- sam åldersfördelning. 1966 hade Svenska Baptistförbundet, Evangeliska Fosterlands- stiftelsen, Fribaptistförbundet, Frälsningsar- mén, Helgelseförbundet, Metodistkyrkan,

Pingstväckelsen, Svenska Alliansmissionen, Svenska Frälsningsarmén, Svenska Missions— förbundet och Örebro Missionsförening, som är de största frikyrkosamfunden, dock sammanlagt ungefär 350.000 medlemmar. Eftersom frikyrkorna inte tillämpar barn— medlemskap, torde de i verkligheten repre- sentera en större del av befolkningen än vad själva medlemsantalet utvisar.

Om medlemsantalet i frikyrkosamfunden är i sjunkande, är förhållandet det motsatta beträffande katolska kyrkan i Sverige, inte minst genom den vissa tider mycket kraf- tiga invandringen från katolska länder. Även icke kristna religioner, såsom muham— medanism och buddism, är numera på grund av invandringen representerade i vårt land. Utom religiöst grundade livsåskåd- ningar finns också sådana som sätter all religion i fråga eller t.o.m. bekämpar allt vad religion heter. Det måste konstateras, att en betydande del av svenska folket före- faller vara religiöst indifferent. Att visa det- ta med siffror är inte möjligt. Endast ett få— tal av alla dem, som får betraktas som lik- giltiga i religiöst avseende, torde ha begärt utträde ur svenska kyrkan. Av tradition el- ler andra skäl besöker de någon gång guds- tjänsterna och fortsätter att utnyttja de kyrkliga tjänsterna vigsel, barndop m.m. Hos många av dem, som utåt visar likgiltig— het i religiöst avseende, kan å andra sidan mycket väl tänkas att de innerst inne har en stark religiös känsla.

ev

Människor lever nu tillsammans fastän de har helt olika religioner och livsåskåd- ningar. Detta kräver tolerans, förståelse och hänsynstagande inte bara medborgarna emellan utan också mellan staten som högs— ta gemensamma organ för medborgarna, å ena sidan, och kyrkorna och sammanslut- ningarna som representanter för olika grup- per inom staten och den enskilde medborga- ren, å andra sidan. Utan tolerans och hän- synstagande skulle stridigheter lätt uppkom- ma inte bara mellan olika religiösa rikt- ningar inbördes utan också mellan enskilda religiösa individer, som vill sprida sin reli- gion till andra, och utanförstående, som inte vill utsättas för mission och påverkan utan kanske i stället vill försöka övertyga den religiöse om motsägelser och felaktig- heter i hans livsåskådning. Som ett skydd för de religiösa gruppernas känslor finns bland annat trosfridsparagrafen, som en- ligt vad ovan sagts skall skydda sådant, som enligt deras trosuppfattning hålles heligt.

5.2 Religionsfriheten Beträffande religionsfriheten stadgas i 16 & regeringsformen att »Konungen bör ...... ingens samvete tvinga eller tvinga låta, utan skydda var och en vid en fri utövning av sin religion, såvitt han därigenom icke störer samhällets lugn eller allmän förargelse åstadkommer». Olika meningar har fram- förts rörande den närmare innebörden av denna bestämmelse. Vid regeringsformens tillkomst var då gällande lagar och förord- ningar på detta område otvivelaktigt inte överensstämmande med vad vi i dag menar med religionsfrihet. Den religionsfrihet vi nu åtnjuter i Sve- rige har endast långsamt blivit en realitet. När viss religionsfrihet först gavs, gällde den endast inflyttade utlänningar, som ge— nom det s.k. toleransediktet av 1781 fick tillåtelse att stå utanför svenska kyrkan. 1858 upphävdes det 1726 utfärdade konven- tikelplakatet, som förbjöd vissa. religiösa sammankomster. Man började så småning- om kräva rätt för svenska medborgare att övergå till annan religion än den lutherska, och genom KF 1860 och 1873 fick de rätt

att övergå till annat kristet trossamfund. Under senare delen av 1800-talet vidgades kravet på religionsfrihet till att gälla även rätt att helt stå utanför varje religiöst sam- fund. Först genom 1951 års religionsfrihets- lag gavs medborgarna full frihet att utträda ur svenska kyrkan.

Värdet av religionsfriheten är helt natur- ligt beroende av vad som läggs in i detta be- grepp. År 1948 antog Förenta Nationerna en förklaring om de mänskliga rättigheterna. Enligt denna förklaring har envar rätt att byta religion eller tro samt att ensam eller i gemenskap med andra offentligt eller en- skilt utöva sin religion eller tro genom un- dervisning, andaktsövning, gudstjänst och iakttagande av religiösa sedvänjor. I för- klaringen sägs vidare att i religionsfriheten, liksom i de övriga mänskliga rättigheterna, endast får göras sådana inskränkningar, som blivit fastställda i lag i uteslutande syf- te att trygga tillbörlig hänsyn till och res- pekt för andras fri- och rättigheter samt att tillgodose det demokratiska samhällets rättmätiga krav på moral, allmän ordning och allmän välfärd.

Inom Europarådet framlades den 4/11 1950 ett förslag till konvention angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. I konventio- nen, som ratificerats av Sverige, anges bl. a. att envar skall äga rätt till religionsfrihet. Religionsfriheten ges ungefär samma inne- håll som i FN:s förklaring.

Den svenska religionsfriheten har i 1951 års religionsfrihetslag definierats som en rätt inte bara att ansluta sig till en annan religion än svenska kyrkans utan även att ställa sig utanför varje religiös gemenskap. I religionsfriheten ingår enligt lagen också rätt att för religionsutövning bilda samman- slutningar och anordna offentliga samman komster utan någon annan inskränkning än som gäller för varje sammankomst med hänsyn till den allmänna ordningens upp- rätthållande. Med trossamfund förstås i la- gen förutom svenska kyrkan varje annan sammanslutning för religiös verksamhet.

Den svenska religionsfrihetslagstiftningen innebär således att staten inte får lägga

hinder i vägen för en fri religionsutövning. Individens reella religionsfrihet beror emel- lertid också av annat än staten och dess organ. Den beror även av andra individer och grupper, vare sig dessa har samma eller annan inställning till religion. Ett starkt tryck för eller emot viss religion kan utövas av enskilda eller sammanslutningar. Genom hånfulla och skymfande anmärkningar från enskilda personer eller genom påtryckning— ar av motsvarande slag från sammanslut- ningar kan den religiöse inte bara djupt kränkas utan också uppleva det hela som ett försök att få honom att avstå från viss religiös aktivitet eller från att öppet erkän- na sin tro. Det har därför gjorts gällande, att en fullständig religionsfrihet fordrar att staten aktivt verkar för att ge individer och samfund det skydd mot andra personer och grupper, som kan vara erforderligt för att garantera en total religionsfrihet. Sedan fle- ra år tillbaka pågår inom FN arbete på att utarbeta en internationell konvention med titeln »Internationell konvention rörande avskaffande av alla former av ofördrag- samhet och diskriminering grundade på re- ligion eller övertygelse». Konventionsförsla- get har framlagts av kommissionen för de mänskliga rättigheterna. I inledningen till kommissionens förslag understryks vikten av att regeringar, organisationer och en- skilda eftersträvar att, genom undervisning och annorledes, främja förståelse, tolerans och respekt sammanhängande med reli- gions- och trosfriheten. Artikel I innehåller vissa definitioner. Där förklaras bl.a. att uttrycket >>religion eller övertygelse» inklu- derar teistiska, icke-teistiska och ateistiska åskådningar. Arbetet på denna konvention har ännu inte slutförts.

Som framgår av & 16 regeringsformen och av FN:s förklaring 1948 kan religions- friheten med den betydelse man vanligen inlägger i detta begrepp inte gälla helt utan inskränkningar. Av hänsyn till andra vä- sentliga intressen, som staten har att iakt- taga för medborgarnas bästa, har vissa be- gränsningar stadgats. Sålunda stadgas i reli- gionsfrihetslagen förbud att utöva religion på sådant sätt att man därigenom stör sam—

hällets lugn eller åstadkommer allmän för— argelse. Svenska bestämmelser om straff för överträdelser av detta förbud liksom straff- bestämmelser för att säkerställa religions- friheten återfinnes i BrB 16. Vid 1948 års strafflagsrevision sammanfördes som tidi- gare nämnts ett flertal av äldre strafflag i skilda sammanhang behandlade brott till ett kapitel. Den sammanhållande synpunkten var att alla dessa brott kunde uppfattas som brott mot den allmänna ordningen, vare sig de innebar ett störande av ordningen på vissa platser eller vid vissa tillfällen, som borde vara fredade mot sådana gärningar, eller — utan att nyssnämnda situation var för handen — innefattade ett hot mot den samhälleliga ordning och säkerhet, som rättsordningen borde tillförsäkra medbor- garna, eller slutligen innebar en kränkning av medborgarnas känsla för vad sedlig ord- ning bjöd. Bland bestämmelser, som ger ett skydd för religionsfriheten, kan nämnas störande av förrättning eller av allmän sammankomst (4 €), hets mot folkgrupp (8 5), brott mot trosfrid (9 &) och förargel- seväckande beteende (16 å). Sistnämnda lag- rum utgör samtidigt en viss inskränkning i religionsfriheten.

5.3. Allmän motivering

Det ligger som ovan nämnts i yttrande- och tryckfrihetens natur att däri inte skall få göras andra inskränkningar än sådana, som ter sig nödvändiga. I TF 1:1 första stycket uttrycks detta på följande sätt:

I överensstämmelse med de i regeringsfor- men fastställda grunderna för en allmän tryck- frihet och till säkerställande av ett fritt me- ningsutbyte och en allsidig upplysning skall det stå varje svensk medborgare fritt att, med iakttagande av de bestämmelser som äro i denna förordning meddelade till skydd för en- skild rätt och allmän säkerhet, i tryckt skrift yttra sina tankar och åsikter, offentliggöra all- männa handlingar samt meddela uppgifter och underrättelser i vad ämne som helst.

Å andra sidan ligger det enligt kommit- téns mening i religionsfrihetens natur att ingen bör få hindras att utöva vilken reli- gion som helst eller riskera att förföljas, skymfas eller annorledes förorsakas lidande

för sin religions skull. Religionsfriheten i denna betydelse skyddas genom ett flertal bestämmelser i BrB.

I BrB 16:4 straffbelägges störande av för- rättning eller av allmän sammankomst. I lagrummet beskrivs den brottsliga gärningen såsom störande genom våldshandling, oljud eller på annat dylikt sätt. Med störande har jämställts försök att hindra sammankomsten eller förrättningen på sätt nyss nämnts. Handlingen skall, om den inte utgöres av våldshandling eller oljud, vara jämförlig därmed. Som föremål för brottet nämns bl.a. allmän gudstjänst eller annan allmän andaktsövning, vigsel, begravning eller dy- lik akt. Paragrafen omfattar ej blott svens- ka kyrkans gudstjänst utan också motsva- rande sammankomster hos andra religions- samfund. Det har nämligen ansetts vara ett rimligt krav att sammankomster för an- daktsövning skall vara fredade mot störande ingrepp av obehöriga, oavsett vilken reli- gion deltagarna omfattar. Likaså har be- gravningar, dop, vigslar och dylika akter ansetts böra skyddas, även då de inte kan betraktas som gudstjänst. Lagrummet är så- ledes tillämpligt också i fråga om borgerlig vigsel. Störande uppträdande i kyrka eller annan gudstjänstlokal på tid, då där inte pågår gudstjänst eller sammankomst för andaktsövning, kan någon gång utgöra för- sök att hindra förestående gudstjänst. En- skilda andaktsövningar skyddas inte genom BrB 16:4. Störande av enskild andaktsöv- ning torde emellertid, under förutsättning av en viss intensitet i det störande förfa- randet, kunna bedömas som ofredande en- ligt BrB 417.

Religiösa grupper i samhället har genom bestämmelsen om hets mot folkgrupp i BrB 16:8 fått ett skydd för förföljelse. Brottet består i att någon offentligen hotar, förtalar eller smädar folkgrupp av viss härstamning eller trosbekännelse. Med hota torde förstås att med ord eller åtbörder tillkännage sin avsikt att tillfoga någon skada eller vålla någon obehag. Att förtala innebär att san- ningslöst tala illa eller förklenande om nå- gon. Med smäda bör förstås att pådikta el- ler tillvita någon vanhedrande eller förakt-

liga egenskaper. Som brottsbenämningen hets mot folkgrupp antyder fordras för straffbarhet en tämligen hög intensitet i det brottsliga förfarandet. Föremål för brottet skall som nyss nämnts vara en folkgrupp med viss härstamning eller trosbekännelse. Grunden för straffbestämmelsen är det an- stötliga och för samhällslivet farliga i att en grupp av befolkningen förföljes på grund av sin härstamning eller trosbekännelse. Trots detta har inte uppställts något krav på att hotet, förtalet eller smädelsen direkt skall avse gruppens härstamning eller tros- bekännelse. Även uttalanden, som innefat- tar kränkande beskyllningar om mindervär- diga egenskaper eller nedsättande handlingar men som endast medelbart är grundade på härstamning eller trosbekännelse, faller un- der bestämmelsen. Skälet härtill är att det i praktiken är ogörligt att skilja kränkande uttalanden, som riktar sig mot en befolk- ningsgrupp på grund av dess härstamning eller trosbekännelse, från smädelser, som endast avser gruppens egenskaper eller upp- trädande. Skyddet är inte begränsat till grupper inom den svenska befolkningen utan har utsträckts till att gälla överhuvud- taget alla folkgrupper med viss härstamning eller trosbekännelse. Som exempel på be- folkningsgrupper som lagrummet avser att skydda kan nämnas judar, zigenare, samer, utlänningar, som tagit sin tillflykt till Sve- rige, samt sekterister av olika slag. Som framgår av brottsbeskrivningen avser inte lagrummet att hindra ett sakligt dryftande av de spörsmål, till vilka befolkningsgrup- pens närvaro kan ge upphov. Omdömen, som inte överskrider gränserna för en sak- lig kritik av gruppens uppträdande eller ett vederhäftigt dryftande av frågan om deras önskvärdhet här i landet, måste anses falla utanför det straffbara området. Straffbudet är att fatta som riktat endast mot en pro- paganda, som arbetar med hotelser, ogrun- dade uppgifter eller påståenden, som på grund av sin form eller eljest är att anse som smädelser.

Straffbestämmelserna i BrB 16:16 om förargelseväckande beteende är subsidiär i förhållande till övriga lagrum i 16 kap.

Den brottsliga handlingen består i att någon för oljud på allmän plats eller eljest offent- ligen beter sig på sätt som är ägnat att väcka förargelse hos allmänheten. Helt na- turligt beror en gämings förargelseväckande karaktär till inte ringa del på tiden och platsen där den utförs. En gärning, som på en plats verkar helt oförarglig, kan om den företas på annan plats, t. ex. i en kyrka, vara förargelseväckande. Lagrummet är avsett att straffbelägga sådana beteenden, vars förargelseväckande egenskaper åtminstone till en del beror på att de äger rum offent- ligen. Att ge tillkänna en åsikt, en önskan eller ett beslut drabbas således inte av straffbestämmelsen, hur förargelseväckande själva tillkännagivandet än är. Det förargel— seväckande skall ligga i den omständigheten att tillkännagivandet sker offentligen för att lagrummet skall vara tillämpligt. Innehållet i ett uttalande är således som sådant inte tillräckligt för att uppfylla förutsättningarna för straffbarhet. Vad som är straffbelagt är sättet att offentligen göra ett sådant utta- lande. Detta krav har ställts för att hålla kriminaliseringen inom tillbörliga gränser. Offentlighetsrekvisitet är detsamma som uppställts i BrB 16:9 om brott mot trosfrid, vilket brott kommittén tidigare utförligt be- skrivit.

För kommittén har fråga uppkommit om de bestämmelser som sålunda finns vid si- dan av trosfridsparagrafen är tillräckliga för att garantera religionsfriheten.

Så som religionsfriheten har bestämts i religionsfrihetslagen, 16 & regeringsformen och i författningsutredningens förslag till ny regeringsform är ytterligare lagregler för att garantera religionsfriheten såvitt rör åtgär- der från statsmyndigheternas sida enligt kommitténs mening inte erforderliga. Ge- nom bestämmelserna om hets mot folk- grupp, störande av förrättning eller av all- män sammankomst, brott mot trosfrid och förargelseväckande beteende har staten ock- så verkat för att inte heller enskilda skall få inkräkta på någons frihet att utöva sin re— ligion, i vart fall inte offentligen. Någon ut- ökning av de lagbestämmelser som garante- rar religionsfriheten kan således inte nu an-

ses erforderlig. Möjligen kan läget bli ett annat om under begreppet religionsfrihet i framtiden skall anses falla allt som berörs i ovannämnda inom FN utarbetade konven- tionsförslag.

Otvivelaktigt förs i dagens samhälle den allmänna debatten med stor öppenhet och i en omfattning som väsentligt skiljer sig från vad tidigare skett. Allmänhetens in- ställning har — åtminstone i stort sett _ gått i riktning mot allt större tolerans, inte endast så att förståelsen för oliktänkande ökat utan också så att man nu lättare kan tolerera att en oliktänkande framför sina åsikter, även om detta någon gång skulle ske på ett olämpligt sätt. Lusten att disku— tera och ställa olika samhällsfrågor under debatt har utbrett sig i alla samhällsklasser och i alla åldrar. Detta kan i vart fall till en del förklaras av att den enskilde under de senaste åren tack vare massmedias snab- ba utveckling i tidigare helt otänkbar ut- sträckning kommit i kontakt med och lärt känna meningsyttringar och förhållanden som är helt olika hans egna. I takt med massmedias fortsatta utveckling och med hänsyn till skolundervisningens strävanden att hos det uppväxande släktet skapa en to- lerantare och hänsynsfullare inställning till omvärlden torde denna tendens till större förståelse ökas och individens strävan att komma i kontakt med andra människor och deras problem bli allt starkare. I en situa- tion där riskerna för intolerans och bristan- de hänsyn mot oliktänkande kan bedömas som små, blir det onödigt att bibehålla den inskränkning i yttrandefriheten som tros- fridsparagrafen innebär.

Friheten att hysa vilken åsikt som helst i religiösa frågor är en rätt som bör skyddas. Utsättes den enskilda människan för offent- lig skymf på grund av sina religiösa åsikter eller blir föremålet för hennes religiösa tro utsatt för sådan skymf bör samhället kun- na ingripa för att säkerställa religionsfrihe- ten. Enligt kommitténs mening har förståel- sen och hänsynen individerna emellan inte nått så långt att en möjlighet för samhället att kunna ingripa i nu nämnda situationer kan anses obehövlig. Inte heller anser kom-

mittén att individens behov av skydd i fö- revarande hänseende är tillräckligt tillgodo— sett genom bestämmelserna i BrB 16:4, 16:8 och 16:16 i deras nuvarande utformning. Kommittén kan därför inte förorda att det skydd, som nuvarande BrB 16:9 ger, helt slopas. Som tidigare framhållits torde det vara omöjligt att fastställa hur stor del av svenska folket, som kan vara i behov av detta skydd. I och för sig är detta också ovidkommande. Den enskilde bör garante- ras religionsfrihet genom bestämmelser om straff för den som på något sätt utsätter honom för lidande på grund av hans reli- gion även om de, som kan vara i behov av detta skydd, skulle utgöra en minoritet i samhället. Härtill kommer att arbetet på ovannämnda inom FN utarbetade konven- tionsförslag ännu inte avslutats, vilket ta— lar mot att bestämmelsen i BrB 16:9 i vart fall för närvarande slopas. Kommittén fin— ner således att det nu inte är lämpligt att helt slopa det skydd som BrB 16:9 lämnar.

Inom kommittén har fråga Uppkommit, om inte det skydd, som trosfridsparagrafen ger de religiösa samfunden, borde utsträckas till att omfatta alla medborgare överhuvud- taget. Tanken bakom detta förslag är att även medlemmarna i andra ideella sam- manslutningar kan känna ett behov av att ha sina ideal fredade från att offentligt ut- sättas för skymf. Inom kommittén har där- för diskuterats möjligheten att ändra det som straffskyddas från att vara religiösa symboler eller föremål för religiös vördnad till att vara den enskilde individens åsikt i exempelvis livsåskådningsfrågor. Fördelen med en sådan ändring skulle vara, att alla medborgare, som kunde sägas ha en livs- åskådning, skulle få ha denna fredad mot skymf. Skymfen skulle med andra ord för- bjudas som diskussionsform så snart det var fråga om någon persons religion, livs- åskådning eller liknande övertygelse. En sådan bestämmelse skulle dock enligt kom- mitténs mening kunna komma att föra allt— för långt i fråga om begränsning av yttran- defriheten och kommittén har därför inte ansett sig böra föreslå en sådan utvidg— ning av trosfridsparagrafen.

En granskning av trosfridsparagrafens nu- varande utformning ger vid handen att den i viss mån bör ändras. Exempelvis bör svenska kyrkan inte ges någon särställning genom att uttryckligen nämnas i lagtex- ten. Kommittén anser dessutom mera över- ensstämmande med religionsfriheten att skyddet mera direkt anknytes till den en- skilde i stället för till trossamfunden. Detta föranleder vissa ändringar i paragrafen. I tletaljmotiveringen kommer kommittén att närmare behandla de föreslagna ändring— arna.

5.4. Detaljmozivering

Kommittén föreslår att man även i fort- sättningen bibehåller ett skydd för de män- niskor, som har en bestämd trosuppfattning. Med hänsyn till att de känslokränkningar, som lagrummet förbjuder, av den kränkte upplevs som allvarliga angrepp mot hans rätt till religionsfrihet bör skyddet finnas kvar. *

Till skillnad mot vad fallet är i gällande lag föreslås detta skydd mera direkt an— sluta sig till den enskilde och till hans tros- uppfattning. Genom den föreslagna avfatt- ningen av lagrummet vinner man dels att svenska kyrkans särställning genom direkt omnämnande i lagtexten försvinner dels ock att brottsobjektet blir det som enligt den enskildes trosuppfattning hålles heligt. I överensstämmelse med vår religionsfrihet fordras inte någon samfundstillhörighet för att åtnjuta skydd enligt förslaget. Det ford- ras bara att individen har en trosuppfatt- ning. Det som skyddas är det som enligt in- dividens trosuppfattning hålles heligt, d.y. s. det som är av central betydelse i hans tro.

Den brottsliga handlingen beskrivs i för- slaget liksom i gällande lag som ett skym- fande, varmed förstås användande av en otillbörlig form men ej en saklig kritik. När formen inte är otillbörlig, skall således an- svar ej inträda. Att en kritik har en ironisk form medför inte i och för sig att den blir straffbar.

Den brottsliga handlingen skall ske of- fentligen. Det är därför inte tillräckligt att det skymfande uttalandet sprids bland all-

mänheten vid upprepade privata samtal. Det fordras att uttalandet mera direkt vän- der sig till allmänheten. För straffbarhet bör fordras att uttalandet sker muntligen inför menighet eller folksamling, i skrift som sprides eller i annat meddelande till allmänheten.

Kommittén föreslår ännu ett rekvisit för att straffbestämmelsen skall bli tillämplig, nämligen att det skymfande uttalandet skall stå i strid mot rätten till religionsfrihet. Ge- nom detta krav inskränks det straffbara området ytterligare något. Med kravet att uttalandet skall strida mot rätten till reli- gionsfrihet avser kommittén, att det brotts- liga uttalandet för att falla under bestäm- melsen skall vara så nedsättande eller ske under sådana omständigheter att det är ägnat att utgöra ett obehörigt tryck på den enskilde att inte öppet bekänna sin tro. Ut— talandet skall sålunda vara sådant att den kränktes rätt till religionsfrihet i vidsträckt mening sätts i fara. Därvid kan själva ut-

talandet och den situation, varunder ut- talandet fälls, få betydelse. Vidare kan brottsobjektet och intensiteten i uttalandet bli avgörande. Bedömningen måste således ske med hänsyn till alla föreliggande om- ständigheter.

För straffbarhet fordras uppsåt täckande alla objektiva rekvisit. Det räcker således med indirekt eller eventuellt uppsåt.

För att den föreslagna bestämmelsen skall bli effektiv bör enligt kommitténs mening motsvarande ändring göras i TF:s brotts- katalog, särskilt med tanke på att radio- ansvarighetslagen hänvisar till TF:s brotts- katalog och denna således är bestämmande för yttrandefriheten i radio och TV, i vilka media ett skymfande kan få allvarliga följ— der.

Ändringen i TF:s brottskatalog, 7:4 p. 13, ansluter sig till ordalydelsen i den före— slagna BrB 16:9.

Ändringarna i BrB 16:9 och TF synes bö- ra träda i kraft samtidigt.

6. Sammanfattning

6.1 Sårande av takt och sedlighet Kommittén föreslår att den nuvarande be- stämmelsen i BrB 16:11 första stycket änd- ras så att yttrandefriheten när det gäller sedlighetssårande framställningar blir myc- ket vidsträckt. Den gräns för yttrandefrihe- ten som föreslås är mycket snäv men ger dock samhället möjlighet att ingripa i extre- ma fall. För att falla under den föreslagna bestämmelsen skall framställningen vara antingen så grovt sedlighetssårande eller så uppenbart förråande att den kränker den allmänna känslan för anständighet. En nyhet i förhållande till gällande lag är att en gräns även sätts för yttrandefri- heten i fråga om förråande framställningar. Det är främst de grövsta våldsskildringarna i olika media som avses med uttrycket för- råande framställningar. Kommittén föreslår att sådana framställningar skall falla under bestämmelsen om de uppenbart är förråan- de och kan anses vara kränkande för den allmänna känslan för anständighet. Såväl i fråga om sedlighetssårande fram- ställningar som framställningar med vålds- inslag skall det vara ett allmänt medborger- ligt bedömande som skall ligga till grund för avgörandet om en framställning skall anses överskrida gränserna för yttrandefri- heten. Den allmänna känslan för anstän- dighet är inte densamma från tid till annan, och kriminaliseringens omfattning blir där- för olika stor vid olika tillfällen, liksom fal- let varit i nu gällande rätt. Den föreslagna

bestämmelsen gäller inte bara skrift eller bild utan framställningar överhuvudtaget. Begreppet sprida, som används i lagtex- ten, blir därför mera omfattande än i gäl- lande rätt och är avsett att täcka alla de olika spridningsformer som kan komma till användning för att förmedla en framställ- nings innehåll till den enskilde individen. Eftersom kommittén föreslår vissa föränd- ringar i förhållande till gällande rätt, anser kommittén det lämpligt att brottsbenäm- ningen ändras. Kommittén föreslår att det föreslagna yttrandefrihetsbrottet får be— nämningen brott mot anständigheten.

För att möjliggöra den utvidgning av ytt- randefriheten som kommittén föreslår är enligt kommitténs mening nödvändigt att i viss mån begränsa rätten att sprida sedlig- hetssårande alster. Förslagets 11 a &, som handlar om olaga spridning, innehåller en sådan begränsning. För att möjliggöra en begränsning av den när det gäller tryckt skrift gr'undlagfästa spridningsrätten har ett tillägg föreslagits i TF 6:2.

Genom den föreslagna bestämmelsen i BrB 16:11 a straffbeläggs att på allmän plats eller eljest offentligen utställa eller förevisa sedlighetssårande framställning el- ler att eljest sprida sådan framställning utan hänsyn till mottagarens inställning därtill. Bestämmelsen förbjuder exempelvis skylt- ning med pornografiska tidskrifter, varvid bör beaktas att skyltningen som sådan kan bli att betrakta som sedlighetssårande, även

om de enskilda tidsskrifterna var för sig in- te uppfyller detta krav. Vidare förbjuds den spridning av sedlighetssårande framställ— ningar, som sker utan att den enskilde ak- tivt medverkar för att få del av framställ- ningen. Vid avgörandet om en framställ- ning skall anses sedlighetssårande eller in- te bör beaktas vilket medium som kommit till användning, eftersom olika media inte har samma påträngande effekt. Det är att märka att det föreslagna brottet olaga sprid- ning inte är avsett att utgöra något yttran- defrihetsbrott. Därför är vanliga processuel- la regler tillämpliga.

Den nuvarande bestämmelsen i BrB 16:11 andra stycket föreslås bibehållas i stort sett oförändrad men som en särskild para- graf. Den föreslagna paragrafen har utfor- mats som subsidiär i förhållande till de tva tidigare lagrummen. Brottsbenämningen så- rande av tukt och sedlighet föreslås bibe— hållen.

När det gäller barn och ungdom anser kommittén att ett särskilt skydd fortfarande behövs. I nuvarande BrB 16:12 ges en be- stämmelse om straff för förledande av ung- dom. Lagrummet är tillämpligt vid sprid- ning bland barn eller ungdom av skrift el- ler bild, som genom sitt innehåll kan verka förråande eller eljest medföra allvarlig fara för de ungas sedliga fostran. Enligt kom- mitténs mening bör lagrummet inte vara be- gränsat till att gälla spridning enbart av skrift eller bild utan bör kunna tillämpas oavsett vilket medium som kommer till an- vändning vid spridningen. Kommittén före- slår därför den ändringen, att den straff- bara gärningen anges bestå i att inför barn eller ungdom utställa eller förevisa eller på annat sätt bland barn eller ungdom sprida framställning med sådant innehåll att den kan verka förråande eller eljest medföra allvarlig fara för de ungas sedliga fostran.

Den föreslagna bestämmelsen om brott mot anständigheten förutsätter en ändring av ordalydelsen i TF:s brottskatalog 7:4 p. 14. Eftersom brottsbenämningen föreslås ändrad, blir en redaktionell ändring av TF 10:10 också nödvändig.

Den föreslagna bestämmelsen om olaga spridning liksom den föreslagna ändringen i BrB 16:12 förutsätter en ändring av TF 6:2.

6.2 Brott mot trosfrid Med hänsyn till att de känslokränkningar, som nu förbjuds i BrB 16:9, får anses ut- göra allvarliga angrepp mot den kränktes rätt till religionsfrihet i vidsträckt mening, föreslår kommittén att man behåller ett skydd häremot så länge förståelsen och to- leransen individerna emellan inte ökat i sådan grad att risken för dylika känslo- kränkningar är obetydlig. Kommittén före- slår emellertid vissa principiellt betydelse- fulla ändringar av lagrummet. Sålunda före- slås att det skydd lagrummet skall lämna knyts mera direkt till individen och hans trosuppfattning. Härigenom uppnås att svenska kyrkans särställning försvinner och trossamfunden får träda tillbaka för den en- skilde individen. Det som straffskyddas i förslaget är det som enligt individens tros- uppfattning hålles heligt. Den brottsliga gär- ningen beskrivs i förslaget, liksom i gällan- de rätt, som ett skymfande. Genom att kommittén föreslår ytterligare ett rekvisit, nämligen att skymfandet skall stå i strid mot rätten till religionsfrihet, kommer en- ligt förslaget att krävas mera av den brotts- liga gärningen. Det brottsliga uttalandet skall vara så nedsättande, ha en sådan in- tensitet eller göras under sådana omstän- digheter att den kränktes rätt till religions- frihet i vidsträckt mening sätts i fara. Ge— nom detta nya rekvisit har det kriminalise- rade området i Viss mån inskränkts. För att det föreslagna stadgandet skall utgöra ett effektivt skydd anser kommittén att en hänvisning i TF 7:4 p. 13 till BrB:s stadgande om brott mot trosfrid bör finnas kvar, inte minst eftersom TF:s brottskata- log är bestämmande för yttrandefrihetens gränser även i radio och TV. Stadgandet i TF bör därvid erhålla ordalydelse motsva- rande den som nu föreslås beträffande BrB 16:9.

Reservation

Av ledamöterna Lisa Mattson (>ch Martinsson

Det är ett centralt intresse för samhället att slå vakt om yttrande- och tryckfrihetsintres- set. Endast tungt vägande skäl bör få med- föra inskränkningar i tryckfriheten. I da- gens svenska samhälle förs den offentliga debatten med stor öppenhet och upptar frågor som tidigare icke blev föremål för diskussion. Redan i skolundervisningen finns strävanden att skapa en mer förståen— de inställning hos eleverna till oliktänkande och arbetet i skolan använder metoder, som fostrar eleverna till självständig prövning av från olika håll framförda meningar. Tack vare massmedias snabba utveckling har medborgarna fått helt andra möjlighe- ter att ta del av andras meningar och lära känna förhållanden, som tidigare varit okända för dem. Allmänheten har även kommit att vänja sig vid att ta del av åsik- ter och tankar, som man inte delar. På sam- hällslivets alla områden har den fria de- batten alltmer kommit att dominera och vi har alltmei' närmat oss vad som brukar kallas »det öppna samhället». Ett tecken på detta är att varje försök till inskränkningar i allmänhetens rätt att få upplysning mötes med en stark reaktion.

Församlingsfriheten är även en demokra- tisk grundsten. Anledning finns att slå vakt om denna även om detta skulle innebära viss inskränkning i yttrande- och tryckfri-

heten. Det finns därför skäl att bibehålla bestämmelsen i BrB 16:4 som bestraffar den som stör eller hindrar allmän gudstjänst eller annan allmän andaktsövning. Det finns även skäl att behålla bestämmelsen i BrB 16:8, som stadgar straff för den som of- fentligen hotar, förtalar eller smädar folk- grupp med viss trosbekännelse. Såväl med hänsyn till allmänhetens berättigade intres- se att slippa offentliga gärningar eller utta- landen ägnade att väcka förargelse som de religiösa gruppernas intresse av detsamma bör även BrB 16:16 bibehållas i sin nuva- rande utformning. Vad som ovan anförts om församlingsfrihet och skydd i övrigt är enligt vår mening en tillräcklig garanti för religionsfriheten.

Därutöver finns det icke skäl att genom speciella lagbestämmelser slå vakt om nå- got som av anhängare till viss religion eller övertygelse hålles heligt. Vi finner icke hel- ler skäl att genom lagbestämmelser skapa ett speciellt skydd för personers och grup- pers känsla för vissa metafysiska idéer. I vart fall kan detta intresse icke vara så starkt att det bör föranleda begränsningar av yttrande- och tryckfriheten.

Även om en föreslagen bestämmelse skul- le utformas så, att angrepp mot vad som av anhängare till en viss religion eller över— tygelse hålles heligt endast bestraffas, då de har karaktären av en offentlig skymflig framställning, innebär detta risker för opå- kallad begränsning av yttrande- och tryck-

friheten. Det torde dessutom vara förenat med stora svårigheter för domstolarna att avgöra om ett starkt kritiskt angrepp på vissa trosföreställningar har karaktären av skymf eller inte. Olika personer med reli- giösa åsikter upplever ett angrepp på just de egna trosföreställningarna på helt olika sätt.

I en öppen kulturdebatt kommer med säkerhet de religiösa frågorna att bli före- mål för behandling. Man kan då räkna med att ofta starkt kritiska synpunkter kom- mer att anföras mot olika gruppers tros- föreställningar. Enligt vår mening vore det synnerligen olyckligt om en trosfrihetsbe- stämmelse skulle komma att innebära att de religiösa frågorna avskiljs från kultur- debatten.

På samhällslivets olika områden kan med- borgare ibland känna irritation över att få ta del av åsikter, som helt avviker från de-

ras egna och som förefaller dern utmanan- de. Det är dock enligt vår mening icke möj- ligt att skapa något skydd mot sådan irri- tation eftersom detta skulle innebära bety- dande inskränkningar i yttrande- och tryck- friheten. Det är därför ej heller rimligt att personers åsikter och föreställningar i reli- giösa frågor skall ha ett speciellt skydd och att deras irritation eller möjligen lidande skall förebyggas med brottsbalksbestämmel- ser.

Utifrån vad vi nu anfört reserverar vi oss mot majoritetens ställningstagande be- träffande BrB 16:9 och föreslår att lagrum- met helt utgår.

I överensstämmelse härmed föreslår vi att TF 7:4 p. 13 upphäves. Upphävandet av BrB 16:9 synes emellertid inte behöva av- vakta att denna ändring i TF slutligt an- tages.

Bilaga 1 och pornografi

av Bengt Börjeson

1 Filmcensurutredningens och yttrandefri- hetskommitténs intervjuundersökning

Filmcensurutredningen och yttrandefrihets- kommittén lät i september 1967 statistiska centralbyråns utredningsinstitut genomföra en intervjuundersökning för att belysa frå- gor i samband med allmänhetens inställning till filmcensur och pornografi. Undersök- ningen företogs inom ramen för en s.k. omnibusundersökning. Detta innebär att flera uppdragsgivare deltar med frågor inom olika ämnesområden vid intervjutillfället. Tillsammans med de båda kommittéernas frågor om vad som bör få visas i spelfilmer på biografer och i TV, om attityder till censur i dessa media och till pornografi samt om bio-, TV- och läsvanor förekom således frågor om försvarsviljan och för- svarskostnaderna, frågor om politiska at- tityder och frågor om radiolyssnande. För samtliga uppdragsgivares räkning inhämta- des informationer om uppgiftslämnarnas kön, ålder, civilstånd, bostadsort och ut- bildningsnivå.

Utredningsinstitutet har i sin tekniska rapport (appendix 1 till denna bilaga) redo- visat uppgifter om den genomförda under- sökningen —— urvalets storlek, urvalsförfa- rande, bortfall etc. Därutöver ingår i rap- porten vissa principiella synpunkter röran- de tillförlitligheten hos den insamlade in- formationen. I appendix 2 redovisas de frågor i intervjun som filmcensurutredning- en och yttrandefrihetskommittén svarat för.

Allmänhetens inställning till filmcensur

Resultaten i det följande beräknas på sva- ren från 1 828 intervjuer, varvid dock är att märka att detta antal är uppräknat: de in- divider som ej kunnat nås per telefon har med sannolikheten 1/2 utvalts för en besöks- intervju. Därefter har uppgifterna från des- sa personer reproducerats och de ingår där- för i materialet med dubbel vikt. Antalet intervjuade personer är således i realiteten endast 1 613 ur ett primärt urval om 2049 individer.

I det följande kommer de frågeställning- ar som berör filmcensur resp. pornografi att behandlas var för sig. Härvidlag kom- mer en viss disproportion av problemen att göra sig gällande: diskussionen om film- centur kommer att bli mer utförlig, dels till följd av det större antal frågor som ställts till respondenterna om detta ämne, dels beroende på att filmcensurutredningen låtit genomföra en kompletterande databe- arbetning inom sitt speciella ämnesområde. Avsnitten 2:1—2:6 har emellertid relevans också för de frågor som berör yttrandefri- hetskommitténs område.

2 Inställningen till filmcensur

Frågan om filmcensur är till sin natur så- dan att den tilldrar sig stor uppmärksamhet i den allmänna kultur- och samhällsdebat- ten, och de flesta människor har sannolikt en på grundläggande värderingar baserad inställning till filmcensurens funktioner. Frågan är dessutom i väsentlig utsträckning

icke—teknisk till sin natur, även om — som filmcensurutredningen i flera sammanhang uppehållit sig vid — det faktiska underlaget för avgörande i detta sammanhang år kom- plicerat och svårbedömt. Frågeställningar- nas räckvidd medför att det kan anses av ett betydande intresse att utröna allmänhe- tens inställning till frågor som rör eller har nära samband med filmcensurens berätti- gande.

Filmcensurutredningen har emellertid inte sett dessa informationer som avgörande för utredningens ställningstaganden utan mera som ett kompletterande informativt under- lag till det övriga sakunderlag som utred- ningen haft att bedöma. En politisk bedöm- ning av filmcensurutredningens förslag kan däremot eventuellt beakta resultaten från intervjuundersökningen i högre grad och över huvud kan redovisade data om all- mänhetens inställning i dessa frågor tillföra diskussionen om filmcensuren och utred- ningens förslag intressanta aspekter.

Diskussionen i föregående avsnitt leder till en entydig slutsats. De avgivna svaren mås- te tolkas försiktigt: procentangivelser och frekvenser har en inbyggd felmarginal som inte närmare kan specificeras i denna un- dersökning.

Det är emellertid angeläget att framhålla att dessa brister i materialet inte har en av- görande betydelse beroende på undersök- ningens begränsade syftning. I andra sam- manhang, t.ex. då ambitionsnivån är att förutsäga individers handlingssätt i specifi- ka situationer, såsom politiska val o.d., är osäkerhetsmarginalen en besvärande om— ständighet vid tolkningen av data.

Denna undersökning innebär inga försök att förutsäga individers beteende i givna si- tuationer. Informationerna har i stället —— som förut antytts — syftningen att ge en bakgrund till filmcensurutredningens förslag och diskussioner i skilda sammanhang.

2.4 Den grundläggande mätmodellen

Det finns emellertid invändningar av ett helt annat slag än de tidigare redovisade mot undersökningens uppläggning. De frå- gor som ställts till uppgiftslämnarna vid in- tervjun utgår implicit från en mätmodell som i sin tur bygger på antaganden om att man med frågornas hjälp kan få informa- tioner om individernas specifika inställning- ar. Med denna mätmodell som grund tän- ker man sig att individerna har skilda s.k. sanna värden i de berörda hänseendena.

Med sådana antaganden som grund för mätmodellen blir bedömningen av under- sökningens relevans begränsad till de tillför- litlighetsaspekter vi tidigare varit inne på. Då kan man väl tänka sig att de utnyttjade instrumenten och bearbetningen av infor- mationen har felkällor som ger en viss, kan- ske ospecificerad missvisning i förhållande till de sanna värdena. Däremot ingår inget moment av tvekan om instrumentens grund- läggande relevans för sitt syfte.

Utifrån ett annat synsätt kan man se indi- videns inställning till censurfrågor som en

indikator på ett fundamentalt attitydkom- plex eller — uttryckt annorlunda — som ett element i en psykologisk dimension av en betydande allmängiltighet, här tentativt betecknad som »avskärmningsbenägenhet», >>tendens till förnekande» e. d. Om ett så- dant psykologiskt resonemang är rimligt, så följer därmed också kritiska överväganden beträffande relevansen hos undersökningens instrument. Mer indirekta metoder eller i varje fall en strukturell analys av ett mer omfattande intervjuformulär ter sig som bättre ägnade att tangera de psykologiskt relevanta nivåerna hos individerna.

Det skall emellertid återigen understry- kas, att ett tillvägagångssätt enligt de antyd- da riktlinjerna ligger utom ramen för film— censurutredningens syften. En undersökning av sådant slag skulle mer ha karaktären av ett vetenskapligt originalprojekt än en över- siktlig presentation av enkla informationer. Restriktivt tolkade kan även de nu förelig- gande data ge synpunkter av värde.

Det förtjänar också påpekas att en mer ambitiös granskning av censurfrågornas psykologiska aspekter hade inneburit, att filmcensurutredningens avsikt att ge ett re- lativt representativt utsnitt av befolkningens åsikter i censurfrågan skulle ha skrinlagts. De schabloner som statistiska centralbyrån utbildar sina fältarbetare i är nämligen helt otillräckliga för en informationsinsamling enligt den alternativa mätmodell som skisse- rats.

2.5 Materialets bearbetning

I filmcensurutredningens uppdrag ingick också bearbetning av de insamlade informa- tionerna till en översiktlig framställning av materialet i s.k. råtabeller. Denna bearbet- ning har innefattat följande steg: 1) redovisning av uppgiftslämnarnas svar på frågorna 29—43 i omnibusundersök- ningen med särredovisning efter ålder, kön, civilstånd, bostadsort och utbild- ningsnivå; 2) redovisning av korstabulering för följan- de frågor (se appendix 2)

29/30 29/31 30/33 31/32 31/33 34/35 36/37

36/38 39/29 39/30 39/31 39/32 39/3340/34 40/35 40/36 40/37 40/38 41/42 42/29 42!30 42/33 43l34 43/35 43/36 43/37 43/38 42/43; 3) redovisning av korstabulering för frågor- na under 2) med särredovisning efter ål- der, kön, civilstånd, bostadsort och ut— bildningsnivå; 4) redovisning av uppgiftslämnarnas svar på frågorna 29—43 med särredovisning för speciella kombinationer av >>bak- grundsfaktorerna» ålder, kön, civilstånd, bostadsort och utbildningsnivå.

Vid den föregående redovisningen av mate- rialet har vi i ett flertal fall konstaterat, att individens inställning till filmcensur sam-

varierar med individkarakteristika som ål- der, kön etc.

Från dessa iakttagelser har vi långt till att kunna påstå något om kausala relatio- ner av typen »a är orsak till b» eller »a är en av orsakerna till b».

Sambandsanalysen för vårt material ger endast beskrivningar av olika relationer —— f.ö. beskrivningar på en rätt låg teoretisk nivå.

Även med denna ambitionsnivå vid tolk- ningen av data uppkommer emellertid be- hov av att finna mer definitiva strukturer i materialet. Då vi konstaterar ett samband mellan civilstånd och inställning till film- censur (de ogifta mer accepterande av sex- uella inslag på bio och i TV) uppkommer omedelbart frågan om detta samband kan >>förklaras>> av att de ogifta individerna till- hör lägre åldersklasser osv.

För att belysa dessa frågor har filmcen- surutredningen kompletterat materialbear- betningen från statistiska centralbyrån ge- nom att indela materialet i olika undergrup- per, så att spelrummet för de olika bak- grundsfaktorerna (ålder, kön, civilstånd, ut- bildningsnivå och bostadsort) i viss mån kunnat kontrolleras. Tillvägagångssättet skall illustreras i det följande genom en punktanalys för en av de frågor som ingår i intervjuundersökningen (fråga 29).

2.1. Ej systematiska felkällor

I sin tekniska rapport har utredningsinstitu- tet redovisat en del av de felkällor som vid- låder undersökningar av detta slag: mätfel (intervjufel, kodningsfel, stansningsfel, be- arbetningsfel), bortfall och samplingsfel. Utredningsinstitutet anger härvidlag följan- de generella inställning: >>I en intervjuun- dersökning av här aktuell typ och omfatt- ning finns det stora risker för att felaktig- heter uppkommer. I samtliga stadier av un- dersökningen, vid intervjun, kodningen, stansningen och bearbetningen, finns dessa felrisker. Särskilda felkällor utgörs dess- utom av att bortfall förekommer och att endast ett stickprov av populationen under- söks.»

Det är i detta sammanhang lämpligt att införa en avgränsning av felrisker som icke är systematiska och sådana felkällor som är av systematisk natur. Icke-systematiska fel är sådana som gör att de framräknade re- sultaten har en andel av slumpmäSSighet häftade vid sig, men dessa fel bidrar inte till att resultaten uppvisar en systematisk

missvisning >>åt något håll». Sådana fel be- ror närmast av brister vid kodning, stans- ning och bearbetning, men också på grund av slumpmässiga fluktuationer i intervjusi- tuationen. En uppgiftslämnares uppfattning kan ju variera från tillfälle till tillfälle, in- tervjuarens beteende uppvisar också en viss andel slumpmässig variation. Samplingsfel —— det fel som beror av att endast ett stick- prov av en population studerats — bör ute- slutande ingå i den icke-systematiska felva- riationen. Om så är fallet kan storleken av felvariationen i det avseendet lätt uppskat- tas med en statistisk metodik.

I en del fall kan det vara svårt att på 10- giska grunder differentiera mellan icke sys- tematisk och systematisk felvariation. Man kan exempelvis föreställa sig att samma in- tervjuare och samma intervjupersoner ut- nyttjades i undersökningen men med andra konstellationer intervjuare/intervjuperson: detta skulle kunna leda till en förskjutning i resultaten som inte omedelbart kan hänfö- ras till den ena eller den andra kategorin av felvariation.

Beträffande de icke-systematiska felkom- ponenterna torde dessa för denna undersök- ning vara relativt små. Bearbetningsmetodi- ken vid utredningsinstitutet är högkontrol- lerad och urvalet är tillräckligt stort för att samplingsfelen skall vara små. Utrednings- institutet anger emellertid inte några precisa bedömningsgrunder i detta avseende och slumpfelen i själva intervjusituationen är över huvud svåra att få något grepp om.

2.2. Systematisk felvariation

De resultat som erhållits vid intervjuunder- sökningen är sannolikt i högre grad besvä- rade av systematiska felkällor och dessa är dessutom av den karaktären att de är myc- ket svåra att frilägga. I de flesta fallen kan de i vart fall inte uppskattas med den kon- trollmetodik som tillämpas vid utrednings- institutet.

Till de systematiska felkällorna som emel- lertid i Viss utsträckning kan bedömas hör de som beror av bortfallet i undersökning- en. I den tekniska rapporten anför utred-

ningsinstitutet följande synpunkter: »Erfa- renheterna visar att de utvalda enheter som inte kan göras till föremål för intervju ofta utgör speciella grupper av befolkningen. Detta medför att deras uteblivande i många fall kommer att ha en snedvridande effekt på de procenttal som beräknas.»

Graden av denna snedvridande effekt be- ror givetvis av bortfallets storlek. I förelig- gande fall är bortfallet ca 8 %, vilket i och för sig betyder att bortfallet inte kan för- rycka tolkningen av resultaten i nämnvärd utsträckning.

Återigen är emellertid själva intervjusi- tuationen undersökningens »dark horse». Det finns en hel del skäl som kan anföras och som i allmänhet pekar på att då per- soner utfrågas rörande inställningar i frågor av »tabu—karaktär», de svarar med en benä- genhet för att tillfredsställa >>vedertagna», >>etablerade>>, >>konventionella» uppfattning- ar. Tänkbara skäl till detta är att intervjuar- na uppfattas som »officiella representanter» i någon mening.

De här felkällorna slår oftast starkast ut då respondenterna är kvinnor och i all syn- nerhet då kvinnor intervjuas av män: >>kon- ventionella» svar är då i hög grad oppor- tuna.

Det nu sagda återger allmänna erfarenhe- ter från intervjuundersökningar av detta slag: i vilken utsträckning de faktiskt spelat betydande roll i denna undersökning kan inte besvaras. Denna förmodan — en gene- rell dragning mot en positiv attityd till film- censuren till följd av intervjusituationen — bör emellertid observeras vid diskussionen av resultaten i det följande.

Det här resonemanget är ingalunda ut- tömmande: möjligheterna att uppleta tänk- bara brister i materialet är mycket stora. I vilken mån spelar frågornas formulering en avgörande roll för de avgivna svaren — detta är ytterligare ett exempel på tveksam- het som kan anföras. Särskilt för ett par av frågorna (29, 30, 34 och 35) är det osäkert vilken betydelse uppgiftslämnare lagt in i formuleringen »spelfilm i vilken det före- kommer ord och anspelningar av sexuell karaktär».

2.6. Bakgrundsfaktorer

Utredningsinstitutet har inhämtat upplys- ningar om följande bakgrundsfaktorer för svarslämnarna:

1) ålder 2) kön 3) civilstånd (gift/ogift) 4) bostadsortstyp (Stockholm, Göteborg, Malmö/övriga städer över 30000 inv.! annan bostadsortstyp) 5) utbildningsnivå (enbart folkskolajfolk- skola med yrkesskola/realexamen eller motsvarande/realexamen med yrkesut- bildning/studentexamen/studentexamen med påbyggnad/universitetsutbildning).

3 Resultat

3.1. Inställningen till censurfrågor: en översikt

Inställningen till filmcensur togs upp i un- dersökningens första fråga (29): »Tycker Ni att biograferna bör få visa en vanlig spelfilm, i vilken det förekommer ord och anspelningar av sexuell karaktär?»

Resultaten visar att ja- och nej-svaren är mycket jämnt fördelade — 47,1 % mot 45,8 %. Individens personliga inställning till filmer av detta slag efterfrågades därefter (30): »Skulle Ni personligen kunna tänka Er att på en biograf se en vanlig spelfilm, i vilken det förekommer ord och anspelning- ar av sexuell karaktär?»

52,4 % av uppgiftslämnarna är positiva inför tanken att själva se filmer med sexuel- la anspelningar, 42,9% negativa. Vi kan

alltså konstatera en viss förskjutning mot större acceptans inför dessa filmer då indi- viderna talar för sig själva i förhållande till då de anlägger generella synpunkter på fil- mernas önskvärdhet.

Det finns emellertid ett starkt samband mellan svaren på frågorna 29 och 30:

Tabell 1

30 ja nej 29 ja 752 89 nej 155 657

Om man är positiv till att spelfilmer med sexuella anspelningar får visas, så är man också positiv till att själv se sådana filmer; en negativ och generell inställning till dessa filmer samgår med att man inte själv vill se dem. Men: en större grupp individer (155) kan själva tänka sig att se sådana filmer men vill ändå inte att de skall visas på bio- graf jämfört med den grupp (89) som vill tillåta dessa filmer men själv undvika att se dem.

I den mån vi vill tolka svaren på fråga 29 i en absolut bemärkelse, är det givetvis an- märkningsvärt att en så stor grupp av per— soner (45,8 %) är negativa mot filmer med sexuella motiv. Som frågan är formulerad är det uppenbart att många filmer som nu fritt visas enligt många människors uppfatt- ning borde förbjudas. Men det är en öppen fråga om nästan hälften av de svarande har denna orimliga inställning (väsentliga mänskliga problem skulle ju inte kunna speglas om »sexuella anspelningar» vore för- bjudna), och det är inte osannolikt att de svarande lagt in överbetydelser i frågans ly- delse. >>Sexuella anspelningar» kan ha tol- kats som öppna sexuella skildringar, man kan ha uppfattat att frågan gällt s.k. sex- filmer osv.

Fråga 31 är mer precis: »Tycker Ni att biograferna bör få visa en vanlig film, i vil- ken det förekommer en skildring av ett sam- lag?»

18,3 % besvarar frågan jakande, 76,8 %

av de svarande är negativa: gruppen »cen- surbenägna» individer dominerar alltså.

Till de individer som svarat nej på fråga 31 ställdes nu följande fråga: »Skulle Ni vara mer positiv till detta om man i förväg talade om att en skildring av ett samlag skulle förekomma i filmen?»

24,9 % av de censurbenägna individerna på fråga 31 är nu mer positiva om filmens sexuella innehåll i förväg angavs. Fråga 32 anknyter till en tanke som ofta diskute- rats, nämligen att filmer med sexuellt inne- håll kan accepteras om filmen »varudekla- retades». Därmed skulle individer kunna undvika att exponeras för sexualskildringar mot sin vilja. Svaren på fråga 32 ger ett visst stöd för denna tankegång.

Man bör emellertid vara särskilt försiktig vid tolkningen av den angivna siffran _ 24,9 %. Fråga 32 är nämligen till sin for- mulering riktad och man kan förvänta sig en andel ja-svar enbart till följd av denna språkliga artefakt. Särskilt troligt är ett så- dant artificiellt utfall om individen upplevt den föregående frågan besvärande — att bejaka en ledande fråga kan då vara en ut- väg för en del individer att neutralisera si- tuationen.

Fråga 33 berör individens personliga in- ställning till spelfilmer som innehåller en samlagsskildring. 32,1 % är positiva, 64,3 % negativa — en markerad förskjutning mot en mer positiv inställning än då frågan gäll- de om sådana filmer bör få visas.

Korstabuleringen för frågorna 31/33 ger följande frekvenser för ja- och nej-katego- rierna:

Tabell 2

33 ja nej 31 ja 290 38 nej 244 1 122

Vi kan återigen notera det starka sam- bandet mellan personlig inställning till spel- filmer med samlagsskildring och inställning- en till censur samt att ett betydande antal individer (244) i vårt stickprov personligen

är positiva till att se filmer med detta inne- håll men negativa inför tanken att de fritt skall få visas på biografer.

Frågorna 34—38 är repliker till frågorna 29—33 men gäller nu om man i TV skall få Visa spelfilmer med sexuella anspelning- ar resp. med samlagsskildringar samt indi- videns personliga inställning till sådana fil- mer i TV.

Den genomgående tendensen i dessa svar är en klart markerad restriktiv hållning till filmer med sexuellt innehåll i TV jämfört med uppfattningen om dessa filmers berät- tigande på biografer.

Endast 29,9 % (mot 47,1 %) anser att filmer med sexuella anspelningar skall få visas i TV, men 46,7% (mot 52,4 %) kan personligen tänka sig att se sådana filmer i TV.

I viss mening kan jämförelsen mellan de sista angivna procenttalen (46,7 %—52,4 %) fungera som en indikator på tillförlitlighe- ten hos de avgivna svaren. Dessa tal bör ligga nära varandra, eftersom det knappast finns vägande skäl varför man personligen kan se en film med sexuellt innehåll på TV men ej på en biograf och vice versa. Be- traktade på detta sätt är de redovisade re- sultaten relativt tillfredsställande. Den —— ganska obetydliga — differensen dem emel- lan kan vara ett mått på en eller flera fel- källors inverkan, t.ex. att en del personer svarat på TV-frågan med den »normala TV- situationen» i åtanke (den innebär ju att man i allmänhet ser på TV tillsammans med människor som man står i nära rela- tion till).

Då frågan tas upp (fråga 36) om pro- gram bör få visas i TV om de innehåller en samlagsskildring är 84,0 % av de tillfrågade negativa (mot 76,8 % då frågan gällde spel- filmer på biografer) och endast 11,4 % stäl- ler sig positiva.

Om innehållet anges i förväg kan emel- lertid 26,5% av de negativa individerna tänka sig ett sådant inslag i TV —— siffran korresponderar rätt väl med motsvarande fråga om spelfilmer på biografer och vår ti- digare kommentar är också nu tillämplig: frågans formulering och dess placering i

sekvensen av frågor kan ha haft stor bety- delse för den resulterande svarsstrukturen.

Fråga 38 berör individens personliga in- ställning till TV-program där en samlags- skildring förekommer. 33,8 % av de tillfrå- gade säger att de kan tänka sig se ett sådant program, jämfört med 32,1 % då frågan gällde spelfilmer med samlagsskildring på biografer. Siffrorna visar alltså här god överensstämmelse, vilket som tidigare an- tytts kan tolkas som en tillförlitlighetsaspekt på de avgivna svaren.

Liksom tidigare då frågorna berörde cen- sur i samband med biografrepertoaren finns det för »TV-frågorna» ett starkt samband mellan individens inställning till censur och hans personliga uppfattning om program- men. De två följande korstabuleringarna vi- sar detta (tab. 3 och 4).

Tabell 3

35 ,a nej 34 ja 509 31 nej 273 839 Tabell 4

38 ja nej 36 . ja 200 s nej 382 1 108

Samtidigt som vi återigen kan konstatera sambandet mellan personlig inställning till filmer och TV-program med sexuellt inne- håll och benägenheten att vilja censurera sådana program, finner vi också betydande grupper — 273 respektive 382 individer — som själva kan tänka sig se programmen ifråga men som ändå vill förbjuda dem.

Grupperna med motsatt svarstendens är uppseendeväckande små. Endast åtta (!) in- divider i hela stickprovet är ovilliga att se en samlagsskildring i ett TV-program och samtidigt inställda på att låta andra indivi— der få denna möjlighet.

3.2 Inställningen till censur: samband med olika individkarakteristika

3.2.1. Ålder

Vi redovisar sambandet mellan individens ålder och inställningen till filmcensur i ne- danstående figur (fig. 1):

Figur l.

0/0 100

50— D | | i *I i | (73 Q' 03 m m (9 = '— N N M Q' LG en J. J: .J. .; ;. å. ; -- N N mo . x.— in LD Aidersgrupper Andelen ja—svur' på fråga 29 --——-— || " n II II äl ___ u u u u n 32

Det finns ett nästan entydigt samband mellan ålder och inställning till filmcensur, mätt med frågorna 29 och 31. Ju högre ål- der desto mer negativa är individerna mot att filmer med sexuellt innehåll (ord och an- spelningar med sexuell innebörd resp. sam- lagsskildring) skall få visas.

Andelen censurbenägna personer är nå- got större i tonårsgruppen än i gruppen av individer i 20—24-årsåldern; därefter visar kurvorna en konsekvent tendens.

Kurvan över ålder och inställning till fil- mer med samlagsskildringar om de »varu- deklarerades» (fråga 32) visar samma all- männa förlopp som de övriga kurvorna men är dock mer oregelbunden. De personer i gruppen 15—19 år, som var negativa till att filmer med samlagsskildring skall få visas, ändrar i stor utsträckning (53,6 %) detta svar om man i förväg talade om att filmen skulle ha detta innehåll. För åldersgrupper-

na fram t.o.m. 40—49-årsgruppen ligger kurvan i stort sett fast kring 30 %-nivån och sjunker därefter kraftigt.

Svarsfördelningen för fråga 32 ger an- ledning till en förmodan: frågan mäter ju på »ytplanet» inställningen till förhandsin- formationens betydelse. Det är emellertid troligt att frågan i realiteten mest fungerar som en differentiator mellan »positiva» och »negativa» nejsvarare på fråga 31; de som besvarar 31 med ett nej men som ligger nä- ra gränsen till ett ja-svar kommer på nästa fråga att vara positiva »om man förhands- informerar» om filmens innehåll.

Sambandet mellan ålder och inställningar visar för övriga frågor —— individens per- sonliga inställning till sexskildringar på bio- grafer, individens inställningar till om pro- gram med sexuellt innehåll skall få visas i TV och deras personliga inställning till sådana program — en principiell överens- stämmelse med de resultat som redovisats i fig. 1. Vi ger därför ingen särredovisning av dem.

Det kan emellertid framhållas, att vid fråga 34 (den »milda» sexfrågan beträffan- de TV-programmen) är gruppen 15—19- åringar mest positiv både vad avser om så- dana program bör få visas och beträffande personlig inställning till dessa program. An- märkningsvärt är också att vid frågan om samlagsskildring i TV bör få förekomma, gruppen av individer i 25—29—årsåldern var mest positiv (18,6 %). Skillnaderna i för- hållande till angränsande åldersgrupper är emellertid små.

3.2.2 Kön Sambandet mellan individens könstillhörig- het och svaren på frågorna 29—38 fram- går av tab. 5 där andelen individer som gi- vit ja-svar på frågorna redovisas. Det finns alltså ett klart och genomgåen- de samband mellan individens könstillhö- righet och inställningen till film- och TV- program med sexuellt innehåll: män är mer positiva till dessa program än kvinnor. Skillnaderna är också överallt betydande utom då frågan gäller förhandsinformatio-

29 30 31 32

män 56,6 62,5 23,5 27,9 kvinnor 38,4 43,3 13,6 22,5

33 34 35 36 37 38

43,4 32,2 52,4 15,0 28,0 42,1 21,7 27,8 41,5 8,2 25,3 26,2

nens betydelse (fråga 32 resp. 37) där en- dast relativt obetydliga skillnader obser- veras.

Vid tolkn'mgen av siffrorna bör återigen erinras om att en del av skillnaden i mate- rialet ev. kan förklaras som en intervjuef- fekt: i en intervjusituation som mer präg- lats av förtrolig kontakt mellan intervjuare] respondent är det troligt att en större andel

3.2.3. Civilstånd

I tab. 6 nedan ges en motsvarande översikt för andelen jla-svar på frågorna 29—38, nu med särredovisning för gifta/ogifta svars- lämnare.

Vi finner en genomgående mer positiv inställning till filmer och TV-program med sexuellt innehåll för de ogifta individerna i stickprovet. Skillnaderna är emellertid inte lika uttalade som de som uppträdde då vi redovisade sambanden mellan ålder resp. könstillhörighet och sexuellt material i film och TV.

Vi skall emellertid avvakta en gransk- ning av siffrorna i tab. 6 till dess vi kon- trollerat om de skillnader som uppträder helt kan förklaras exempelvis utifrån det faktum att ogifta personer samtidigt tillhör yngre åldersgrupper än gifta svarslämnare.

3 .2.4 Utbildningsnivå

Fig. 2 visar för frågorna 29, 31 och 32 sambandet mellan utbildningsnivå (de tre klasserna studentexamen, studentexamen med påbyggnad, universitetsutbildning är sammanslagna) och inställningen till film— censur.

Resultaten går i väntad riktning: det finns en klar samvariation mellan hög utbildning och »sex-tolerant» inställning. Tendensen är genomgående med ett undantag: gruppen individer med »realexamen med påbygg-

av kvinnorna givit uttryck för en mer »sex- tolerant» inställning.

Våra siffror i tab. 5 kan alltså i viss mån vara ett uttryck för att vi med frågor- na fångat upp en aspekt av könsrollsbete- endet — kvinnor »skall» inta en restriktiv attityd i sexuella ting då de utfrågas om dem — snarare än att vi kommit åt verk- liga skillnader mellan könen.

Figur 2. 0/0 100

Andelen jet—svar på fråga 29 | || " 3|

-— — — n n n n 32

nad» visar en mer negativ attityd jämfört med gruppen som enbart har realexamen. Därefter Visar kurvorna åter en uppåtgåen- de trend mot en mer positiv inställning.

Det är också anmärkningsvärt, att ande- len individer som ger ja-svar på fråga 30 (de har alltså givit nej-svar på fråga 29) knappast stiger med ökad utbildningsnivå. Det är svårt att ge en rimlig förklaring till detta förhållande.

Relationerna mellan de olika inställning- arna till sexuellt innehåll i form av sam- lagsskildringar på film resp. sexuella inslag

29 30 31 32 gifta 42,6 49,0 15,0 23,9 ogifta 55,0 59,2 24,7 27,1

33 34 35 36 37 38 29,1 27,5 43,0 10,9 24,4 31,9 37,9 34,6 53,9 12,6 30,7 37,4

i TV-program å ena sidan och utbildnings- nivå å andra sidan visar en ungefärlig över- ensstämmelse med redovisningen för frå- gorna 29, 31 och 32 i figuren ovan.

Då frågan gäller sexuella inslag i TV- program (frågan 34) stiger emellertid inte toleransen med ökad utbildning utöver real- examen (realexamen: andel ja-svar 47,1 %; universitetsutbildning: andel ja-svar 47,7 %). Samma förhållande gäller även för frågorna 35 och 38.

Som framhållits är svarstendenserna i det- ta avsnitt väntade: den »liberala» attityden till sexuella ting — och över huvud till s.k. tabuföreställningar i vår kulturkrets — sam- manhänger erfarenhetsmässigt med en hög-

3 .2.5 Bostadsort

De förväntade svaren på frågorna 29—38, då dessa ställs i relation till individens bo- stadsort, är att individer i storstad skall ha en mer positiv inställning till sexuellt utbud i film— och TV-repertoaren än individer i småstads- och landsortsmiljö. Dessa för- väntningar är visserligen inte särskilt väl teoretiskt förankrade men får stöd av un- dersökningar med liknande utgångspunkter.

I viss mån går också resultaten i den för- väntade riktningen, men skillnaderna är överraskande små, ibland obefintliga.

På fråga 29 ger 54,2 % av personerna i storstadsmiljön ja-svar, 43,4% av indivi- derna i >>annan bostadsort» (ej stad över 30 000 inv.) bejakar frågan.

På fråga 31 är skillnaden obefintlig: 18,0 % i storstad och 17,5 % i »annan bo- stadsort» ger ja-svar.

3.3 Inställningen till censur: samband med film—, TV- och Iäsvanor

Frågorna 39—43 i frågeformuläret tar upp individernas film-, TV- och läsvanor. Vi skall i detta avsnitt redovisa några relatio-

re utbildningsnivå. En verkligt bärkraftig förklaring till detta förhållande är emeller- tid inte lätt att ge och det finns en viss risk att man identifierar den liberala åsikten med uppfattningen att den är »bättre un- derbyggd», »mer genomtänkt» osv. efter- som den omhuldas av de högre utbildade. Så behöver inte vara fallet. Det kan ju exempelvis vara så, att de individer som har uppnått en viss utbildningsnivå undvi- ker att ta ställning till kontroversiella äm- nesområden genom att gripa till en ytlig verbal relativism —— detta är givetvis bara en skiss till en alternativ förklaring bland många möjliga förklaringar.

ner mellan dessa informationer om indivi- derna och deras inställning till censur.

3.3.1. Biovanor och inställning till sexuellt innehåll i film

Det finns ett utomordentligt klart samband mellan besöksfrekvens på bio och inställ- ningen till sexuella inslag på biografreper- toaren: hög besöksfrekvens innebär en (re- lativt sett) positiv inställning till visning av filmstoff med sexuellt innehåll (tab. 7).

Tabell 7 Svar på fråga 29 Svar på fråga 39 ja nej minst någon 88 18 gång i veckan 80,7 16,5 minst någon 257 66 gång i månaden 74,9 19,2 minst någon 391 356 gång om året 48,6 44,3 aldrig 124 390 22,3 70,0

Vi kan ur tabellen bland annat utläsa, att 80,7 % av de individer som går på bio

minst en gång i veckan anser att man på biografer bör få visa spelfilmer med sexuel- la anspelningar; 22,3 % av de personer som »aldrig» går på bio har denna positiva atti- tyd.

Det kan framhållas att resultaten 1 och för sig är väntade —— så väntade, att man lätt bortser från en poäng i sammanhanget. De som aldrig går på bio har uppfattningar om biografrepertoarens utformning som går ut på önskvärdheten att styra denna reper- toar så, att biobesökarnas upplevelsemöjlig- heter minskar. Legitimiteten hos en sådan attityd ter sig uppenbart mycket tveksam.

Det är också värt att notera, att den po- sitiva attityden till sex-inslag i spelfilmer hos individer med hög besöksfrekvens del- vis kan förklaras av att dessa samtidigt till- hör de lägre ålderskategorierna. En när- mare precisering av detta generella påpe- kande kan emellertid inte göras utifrån det föreliggande materialet.

3.3.2 TV-vanor och inställning till sexuellt innehåll i TV-program Individernas TV-vanor har ett mångtydigt samband med viljan att censurera TV-pro- grammen. Ett exempel: 28,2 % av de indi- vider som ser TV varje dag är positiva till TV-program med ord eller anspelningar av sexuell karaktär, 38,1 % i kategorin »ser TV minst en gång i veckan», 17,3 % av dem som ser på TV »minst en gång i må- naden» och 20,4% av dem som ser TV mera sällan. Tolkningen av siffrorna kan inte nå långt — dels är antalet individer som endast ser TV minst en gång i månaden eller mer säl- lan fåtaliga i materialet, dels är TV-vanor- nas samband med utbildningsnivå, ålder etc. komplicerande inslag i bilden.

4 Redovisning för svaren i olika under- grupper av materialet

4.2. En punktvis genomförd sttukturanalys

Fråga 29 i undersökningen har följande ly— delse: »Tycker Ni att biograferna bör få visa en vanlig spelfilm, i vilken det före- kommer ord och anspelningar av sexuell karaktär?» Svaren på frågan ger en bit av den information som vi betecknat »indivi- dens inställning till filmcensur». I detta av- snitt låter vi svaren på fråga 29 bli det enda mätvärdet på denna inställning. Vi kan då beskriva de samband vi redan erhållit mel- lan »inställning till filmcensur) och olika bakgrundsfaktorer på följande sätt (se 3.2):

Sambanden i fig. 3 kan utläsas så: vi har funnit starka samband mellar. inställning till filmcensur och individens ålder, kön och utbildning, ett måttligt samband mellan in-

Figur 3.

i ln5+ö||ning , 'nu

filmcensur

X I x1 Bosiudsorl

ställning till filmcensur och civilstånd och ett svagt samband för individens bostads- tillhörighet. Det är denna relationsmodell vi nu skall analysera ytterligare.

Utbildningsnivå

folk- real- skola skola studentex gift man 46,7 62,9 65,9 ogift man 63,3 82,9 85,9 gift kvinna 27,5 56.5 75,0 ogift kvinna 30,7 67,3 75,0

Tabell 1 ]

Civilstånd

Vid den fortsatta analysen har inställ- gift Ogift ningen till filmcensur granskats ur fyra oli-

k kt . 1) d .. d . . ft 15——39 år folkskola 59,3 66,5 a.aspe er. me sarre ovrsning e er >40 år folkskola 28,2 25,5 crvrlstånd, kön och utbildning; 2) med sär- 15—39 år realskola 67,9 82,4 redovisning efter civilstånd, ålder och ut- >40 år fealSkOIa 46,8 3464 bildning; 3) med särredovisning efter bo-

stadsort och utbildpmg och 4) med sarredo— Tabell 12

Visning efter kon, alder och utbildning.

De erhållna data ges i tab. 8—18: talen 15_39 > 40 anger andelen ja-svar på fråga 29 för de år är resp. särredovisningarna.

gift folkskola 59,3 28,2 ogift folkskola 66,5 25,5 Tabell 8 gift realskola 67,9 46,8 ogift realskola 82,4 34,4 Civilstånd gift GSi-ft Tabell 13 folkskola man 46,7 63,3 Utbildningsnivå realskola man 62,9 82,9 folk- real- studentex man 65,9 89,5 skola skola folkskola kvinna 27,5 30,7 realskola kvinna 56,5 67,3 studentex kvinna 75,0 75,0 gift 15—39 år 59,3 67,9 ogift 15—39 år 66,5 82.4 gift > 40 år 28,2 46.8 ogift > 40 år 25,5 34,4 Tabell 9 Kön Tabell 14 man kvinna Bostadsort d 1 t l't folkskola gift 46,7 27,5 storstad 232; 8 or ååå folkskola ogift 63,3 30,7 realskola gift 62,9 56,5 realskola ogift 82,9 67,3 folkskola 43,7 43,2 38,0 studentex gift 65,9 75,0 realskola 65,7 68,9 65,3 studentex ogift 89,5 75,0 studentex 84,2 62,2 75,0

Figur 4.

_L—_

inställning

Tabell 15

Utbildningsnivå

folk- real- . skola skola studentex storstad 43,7 65,7 84,2 medelstor stad 43,2 68,9 62,2 30000 inv 38,0 65,3 75,0 Tabell 16 Kön man kvinna folkskola 15—39 år 73,4 50,2 realskola 15—39 år 83,8 71,1 studentex 15—39 år 89,7 80,6 folkskola 40 år 38,3 17,9 realskola 40 år 46,3 41,4 studentex 40 år 45,8 58,3 Tabell 17 Ålder 15—39 år 40 år folkskola man 73,4 38,3 realskola man 83,8 46,3 studentex man 89,7 45,8 folkskola kvinna 50,2 17,9 realskola kvinna 71,1 41,4 studentex kvinna 80,6 58,3 Tabell 18 Utbildningsnivå folk— real- skola skola studentex man 15—39 år 73,4 83,8 89,7 man 40 år 38,3 46,3 45,8 kvinna 15—39 år 50,2 71,1 80,6 kvmna 40 år 17,9 41,4 58,3

Utbildningsnivå (8)—j Bostadsort"

;t; _EF mL—W—j

ImCeFISUl' , ', l/

ILÅ L_(3l*—£ Kön [234512] Civilstånd l

Tab. 8—18 ger möjlighet till att bygga en provisorisk förklaringsmodell av samban- den mellan inställning till filmcensur och olika individkarakteristika som har mer in- tressant struktur än den som redovisades i fig. 3. Modellens utseende framgår av fi- gur 4.

I modellen finns två markeringar för re- lationer: först de som går till >>kriterieru- tan» (inställning till filmcensur). Dessa an- ger samband mellan inställning till filmcen- sur och individkarakteristika som ej för- klaras av övriga bakgrundsfaktorers inver- kan.

Mellan en del av bakgrundsfaktorerna går »pilar» vilka har följande innebörd: den faktor i en ruta från vilken en pil går till en annan ruta har ett samband med inställning till filmcensur som kan förklaras till följd av den inverkan som den andra bakgrunds- faktorn (till vilken pilen riktas) utövar.

Den modell vi byggt upp med hjälp av data från tabellerna 8—18 kan nu förklaras på följande sätt.

Det finns ett individkarakteristikum som står i ett entydigt samband till inställningen till filmcensur, nämligen individens ålder. Detta samband kan inte förklaras genom de relationer övriga bakgrundsfaktorer har med kriteriet.

Det finns två individkarakteristika som uppvisar samband med inställning till film- censur vilka endast delvis kan förklaras till följd av övriga bakgrundsfaktorers inver- kan: individens utbildningsnivå och indivi- dens kön. Generellt gäller att ju högre ut- bildning individen har desto mer tolerant är inställningen till sexuella inslag på bio- grafrepertoaren samt att män är mer posi- tiva till sex-inslag i filmer än kvinnor. Des-

sa generella påståenden har emellertid föl- jande inskränkningar: för män är inställ- ningen till filmcensur inte möjlig att diffe- rentiera med utgångspunkt från utbildnings- nivå om de uppnått minst realskolekompe- tens (restriktion 1 i figuren!). För kvinnor i åldersgruppen 40 år och däröver samt med lägst realskoleutbildning gäller att de är lika positiva till sex-inslag i filmer som män i samma undergrupp (restriktion 2 och 3 i figuren). Detsamma kan sägas för kvinnor i åldersgruppen 15—39 år och med en ut- bildningsnivå som motsvarar studentexa- men. Vidare gäller att gifta kvinnor med studentexamen till och med är mer positiva till sexuella filminslag än männen i mot- svarande grupp (restriktion 4 i figuren).

Ett fjärde individkarakteristikum, civil- stånd, har ett möjligt samband med inställ- ning till filmcensur. Merparten av denna bakgrundsfaktors samband med kriteriet torde emellertid förklaras genom övriga bakgrundsdatas inverkan: för individer i åldersgruppen över 40 år och med hänsyn till utbildningsnivå försvinner helt samban- det mellan civilstånd och inställning till sex- inslag i filmer, och för kvinnor med folk- skola eller studentexamen gäller samma för- hållande (restriktion 5, 6 och 7 i figuren).

För individkarakteristikum bostadsort gäller slutligen sannolikt att dess samband med kriteriet praktiskt taget helt kan för- klaras av individens utbildningsnivå (restrik- tion 8).

Vi understryker återigen att detta resone- mang är ett sätt att beskriva materialets struktur, inte ett försök att belägga kausala mekanismer till uppkomsten av positiva resp. negativa attityder till filmcensur.

Den omständighet som vi utpekat som mest utslagsgivande i vår beskrivning, indi- videns ålder, är en viktig påminnelse om den låga teoretiska nivån i vår analys. Som teoretiskt begrepp saknar givetvis åldern al— la kvalifikationer: vi avslutar följaktligen vårt modellresonemang med ett konstate- rande av att de komponenter som är mest betydelsefulla för att ge begreppet »inställ- ning till filmcensur» en teoretisk innebörd inte preciserats i denna undersökning.

5 Slutsatser Den undersökning rörande allmänhetens inställning till censur som genomförts visar

att en stor andel av de i undersökningen ingående individerna är negativa mot sexu- ella inslag på biografrepertoaren,

att denna negativa inställning accentue- ras då frågan gäller öppna sexuella skild- ringar av samlag,

att en begränsad del av de till sexuella skildringar negativa individerna ändrar in- ställning om filmerna i fråga >>varudekla- reras»,

att fler människor är positiva till att själ- va se sexuella inslag på bio och i TV än att låta andra se detta,

att inställningen till sexuella inslag i TV- repertoaren är mer negativ än till motsva- rande inslag på bio,

att inställningen till sex-inslag i TV i öv- rigt följer samma mönster som inställning- en till sexuellt innehåll i filmer som visas på biografer,

att inställning till filmcensur resp. inställ- ning till sexuellt innehåll i TV har samband med individernas läsning av litteratur, läs- ning av pornografi och inställning till por- nografi,

att inställning till filmcensur resp. inställ- ning till sexuellt innehåll i TV visar varie- rande samband med bakgrundsfaktorerna ålder, kön, utbildningsnivå, civilstånd och bostadsort,

att en strukturell granskning av bak- grundsfaktorernas samband med inställning till filmcensur utpekar åldern som det indi- vidkarakteristikum som har högst förkla- ringsvärde; därnäst kommer individens könstillhörighet och utbildningsnivå.

Ur undersökningen kan följande huvud- resultat utväljas:

att de individer som är positiva till film- censur i allmänhet är de som själva sällan ser filmer över huvud; de »censurbenägna» löper själva liten risk att exponeras för sexuella skildringar på bio,

att de psykologiska komponenter som in- går i begreppet inställning till filmcensur ingalunda klarlagts genom den företagna analysen av intervjuundersökningen.

6.1. Allmänna synpunkter

I filmcensurutredningens och yttrandefri- hetskommitténs uppdrag till statistiska cen- tralbyrån ingick också ett par frågor som närmast har relevans för yttrandefrihets— kommittén. Dessa berör: läsfrekvens av un- derhållningslitteratur (41), läsfrekvens av pornografisk litteratur (42), inställning till pornografi (43). Samma ämnesområde be- handlas för USSU:s räkning av SIFO, vilket material genom tillmötesgående från USSU tillställts filmcensurutredningen och yttran- defrihetskommittén. De i SIFO:s material ingående frågorna är följande:

(21) Har Ni läst eller bläddrat i någon tidning det senaste året som Ni an—

ser kan betecknas som pornografi? (J a, Nej, Tveksam)

(22) Har Ni läst någon bok det senaste året som Ni anser kan betecknas som pornografi? (Ja, Nej, Tveksam) (23) Har Ni sett någon film det senaste året som Ni anser kan betecknas som pornografi? (Ja, Nej, Tveksam) De i SIFO-materialet ingående data ba- seras på uppgifter från 2 000 respondenter, med särredovisning för följande kategorier: män 18—30 år, män 30—60 är, kvinnor 18—30 år, kvinnor 30—60 år, folkskolaf yrkesskola, realexamen eller högre, gift, ogift. Dessutom har individernas konsum- tion av pornografi jämförts med individens inställning till föräktenskapliga och utom— äktenskapliga förbindelser.

6.2 Läs- och filmvanor beträffande pornografi Resultaten från de bägge undersökningarna som utförts av statistiska centralbyrån resp. SIFO visar en rätt märklig brist på överens- stämmelse. På fråga 42 i materialet från statistiska centralbyrån bejakar 26,2 % av de svarande att de >>under det senaste året läst eller tittat i någon bok eller tidskrift, vars innehåll huvudsakligen har bestått av skildringar av sexuella handlingar». 73,2 % av respondenterna förnekar detta. Fråga 21 i SIFO-intervjun bejakas av 41,1 %, medan

55,5 % svarar nej på frågan. Dessa diskre- panser är desto mer anmärkningsvärda som fråga 42 >>borde» ge högre frekvens ja— svar, eftersom frågan konkluderar alterna- tiven »bok eller tidskrift».

Skillnaderna kan givetvis bero av olika tillvägagångssätt vid samplingsförandet: i så fall är otillförlitligheten i detta avseende uppseendeväckande. En annan förklaring är skilda tillvägagångssätt vid intervjuför- farandet, frågorna kan ha varit inbäddade i olika kontext fråga 42 har ju föregåtts av ett flertal frågor om filmcensur och det- ta kan ha inneburit att de som svarat inta- git en alltmer »moralisk» inställning under intervjuns gång.

Ur en synpunkt förefaller uppgifterna från SIFO vara de som är mest rättvisande, eftersom det är rimligt att anta att andelen ja-svar är en minimi-skattning av det antal personer som verkligen konsumerat porno- grafi: argumentet utgår från föreställningen att människor hellre förtiger läsning av por- nografi än att de bejakar en sådan konsum- tion utan att de har ett reellt underlag för sitt svar.

Skillnaderna mellan informationerna från statistiska centralbyrån och SIFO är genom— gående mycket stora; de kommenteras i det följande inte vid varje särskilt tillfälle. Ge- nerellt bör emellertid anmärkas att vi här —— mer eller mindre av en slump — fått ett imponerande belägg för meningslösheten i att tolka svaren på frågorna från utred- ningsinstituten i absolut bemärkelse.

Frågorna 22 resp. 23 i SIFO-materialet ger följande andel ja-svar: 29,8 resp. 17,6%.

Detta visar att pornografiska tidningar är det medium som när de flesta människorna _ ett i dagens läge föga överraskande be- sked.

Fråga 43 i filmcensurutredningens och yttrandefrihetskommitténs uppdragsunder— sökning berör individens inställning till por- nografi. 49,3 % anser att pornografi (i form av skriftligt material och i fråga om porno- grafiska bilder) bör få finnas, medan 45,0 % anser att den bör motarbetas.

6.3 Samband mellan läsvanor etc. rörande pornografi och individuella bakgrundsdata 6.3.1 Individens ålder Svaren på fråga 42 i materialet från sta- tistiska centralbyrån visar ett klart samgå- ende mellan individens ålder och läsvanor- na rörande pornografi. 42,3 % av indivi- derna i åldersgruppen 15—19 år har någon gång under det senaste året läst någon por- nografisk bok eller tidskrift _— därefter sjunker siffrorna gradvis för de olika ål- dersgrupperna. Det bör dock noteras att individer i åldersgruppen 67—80 år ändå uppvisar en andel om 11,2 % av individer- na som besvarar fråga 42 jakande. SIFO- materialet visar också på ett större intresse för pornografi i de lägre åldrarna: för män i åldern 18—30 år har i runt tal 70 % läst någon pornografisk tidskrift; i åldersgrup- pen 30—60 är siffran exakt 50 %. För kvinnor är motsvarande siffror 36,6 % resp. 21,6 %. Samma tendens går igen då frågan gäller läsning av pornografisk bok resp. om individen under det sista året sett en film som kan betecknas som pornografisk. In- dividens inställning till pornografi är i hög grad åldersbestämd: på fråga 43 uppger i runt tal 80 % i de tre yngsta åldersgrup- perna att pornografi bör få finnas; i de två äldsta grupperna är andelen som är positiv 28,2% resp. 13,9 %. I detta avseende är det verkligen befogat att tala om en gene- rationsklyfta.

6.3.2 Kön Från diskussionen rörande inställningen till filmcensur kan man förvänta ett samband mellan könstillhörighet och intresse för por- nografi; förväntningen så riktad att män har ett större intresse. Denna förmodan vi- sar sig riktig: på fråga 42 är andelen ja-svar för männen 32,6 %, för kvinnorna 20,3 %. Även SIFO-materialet belägger detta förhål— lande. Mot 70 % ja-svar för läsning av pornografisk tidskrift för män i åldern 18— 30 år svarar siffran 36,6 % för kvinnorna i samma ålder. Vi finner emellertid en intres- sant avvikelse från det entydiga mönstret här: kvinnor läser pornografi i bokform mer än i tidskrifter — här är siffran så hög

som 38,0% och inte väsentligt understi- gande den andel av männen (47,4 %) som uppger att de läst någon pornografisk bok det senaste året. Ett par funderingar kan knytas till detta: å ena sidan kan man före- ställa sig att distributionen av pornografi — och framför allt av pornografiska tid- skrifter — underlättar för männen att till- godose intresset för sex. En så banal före- teelse som pornografiska tidskrifters före- komst på frisörsalonger osv. kan härvidlag ha påverkat siffrorna. En annan hypotes är — och den är mer intressant — att det övervägande flertalet av pornografiska tid- skrifter hittills genom bildval o.d. i hög grad vänt sig till en manlig publik. Porno- grafiska böcker där tonvikten läggs på sexu- ella skildringar i ord förefaller alltså att attrahera en kvinlig publik i en utsträck- ning som knappast avviker från de värden vi erhållit för männens del.

Individens könstillhörighet samgår också med inställningen till om pornografi bör to- lereras: män är mer positiva än kvinnor. Siffrorna för positiv inställning är 58,9 resp. 40,5 %.

6.3.3 Individens utbildning Förväntningarna inför betydelsen av indi- videns utbildning och intresset för porno- grafi är —— i enlighet med resultaten från frågorna om filmcensur — att hög utbild- ning samgår med en mer positiv attityd till pornografi. Även i detta avseende verifieras gissningen: på fråga 42 redovisas följande andel ja-svar för de fem utbildningsnivåer- na: 21,6%, 28,6 %, 34,0 %, 38,2% och 31,5 %. Vi konstaterar emellertid samtidigt, att sambandet mellan utbildningsnivå och läsning av pornografi inte är särskilt mar- kant, och en sjunkande tendens finns för den grupp av individer som avlagt student- examen eller har ytterligare studiemeriter. Det finns två anmärkningar att göra i detta sammanhang: det relativt svaga sambandet är antagligen en konsekvens av den låga kvaliteten på de flesta pornografiska pro- dukterna, markerad genom stereotypa be- skrivningar av människor och människors sexuella beteende. Samtidigt kan vi ironiskt

konstatera — utifrån det faktiskt förelig- gande samtandet — att pornografi har den funktionen att överbrygga skillnader i män- niskors utbzldningsmässiga bakgrund. Vi ser alltså här ett exempel på en negativ kultur- diffusion därigenom att den »dåliga produk- ten» når den kvalificerade läsekretsen.

Den redovisade tendensen står sig också. i SIFO-materialet, där vi för samtliga tre frågor finner högre konsumtion av porno- grafiska alster för den grupp som har real- examen eller däröver (SIFO-materialet är endast indelat i två utbildningsmässiga grupper).

Skillnaden mellan individer med olika ut- bildningsnivå förefaller mer accentuerad för pornografi i bokform, vilket innebär att in- divider med högre utbildning i viss mening väljer att läsa pornografi i en kulturellt mer accepterad förpackning. Den litterära nivån är för övrigt också ofta högre i pornogra- fiska böcker, t.ex. i serien Kärlek 1, 2, 3 . . .

Beträffande utbildningsnivå och inställ— ning till pornografi finner vi som väntat att individer med högre utbildning intar en icke-censurinställning. I motsats för värde- na rörande läsvanor är denna positiva in- ställning mest uttalad bland de med stu- dentexamen eller däröver. Detta innebär att vi i denna grupp finner en betydande andel som själv inte läser pornografi men ändå inte är benägen att inta en restriktiv håll- ning.

6.3.4 Civilstånd På samtliga frågor intar de ogifta en mer positiv attityd till pornografi därigenom att de uppger sig läsa pornografi oftare och de är mindre benägna att vilja förbjuda porno- grafin. Skillnaderna är alltså konsekventa, men ingalunda dramatiska. På fråga 42 upp-

Tabell 19

ger exempelvis 23,4 % av de gifta svarande att de läst en pornografisk tidskrift eller bok medan 31,5 % av de ogifta respondenterna besvarat frågan jakande.

6.3.5 Bostadsort Denna indelningsgrund återfinns endast för det material som redovisats av statistiska centralbyrån (alltså endast för fråga 42 och 43). För bägge frågeställningarna finner vi att läsvanor resp. inställning till pornografi uppvisar ett försumbart samband med typ av bostadsort.

7 Samband mellan pornografi- och filmfrågor

De frågor som ställts i filmcensurutredning- ens och yttrandefrihetskommitténs under- sökning rörande läsfrekvens för pornogra- fiska alster har korstabulerats mot en del av de frågor som rörde filmcensur resp. in- ställning till sexuellt innehåll i TV-program. Vi redovisar kortfattat dessa resultat.

7.1. Inställning lill filmcensur och läsning av pornografi

De individer som någon gång under det se- naste året läst eller tittat i någon bok eller tidskrift med pornografiskt innehåll är klart mer positiva till sexuella inslag på filmre- pertoaren (tab. 19).

Skillnaderna i tabellen är närmast själv- klara; förvånansvärt är snarast att en så stor del av de individer som läst pornogra- fisk litteratur ändå i stor utsträckning tar avstånd från sex-inslag i spelfilmer. Endast 30,5 % av dessa svarande anser att en sam- lagsskildring bör tillåtas på film. Samtidigt anser 52,1 % av dem att de personligen kan tänka sig se en sådan film. Skillnaden 30,5

Svar på fråga 42

Ja-svar på fråga 29 30 3 1 32 3 3

Individer som läst pornografi .............. Individer som ej läst pornografi ............

——52,1 är ovanligt stor för dessa frågor och kan — enligt ett tidigare resonemang —-— tolkas som ett uttryck för svarens giltighet.

Generellt kan till resultaten i tab. 19 an- märkas att de relativt restriktiva svaren sä- kerligen till stor del beror på att vi med fråga 42 ingalunda fått fram en grupp av pornografi-konsumenter. Frågan är så for- mulerad att även tillfälliga läsare kommer med; det kan tilläggas att det varit av be- tydande intresse att känna till inställningen hos dem som mer eller mindre regelbundet läser eller tittar i pornografiska skrifter. Det är emellertid svårt att realisera sådana syften om man inte går via undersökningar med speciellt utformad metodik.

7.2 Inställning till pornografi och inställ- ning till sexuellt innehåll i TV-program

Den sista frågan i filmcensurutredningens och yttrandefrihetskommitténs undersökning tar upp inställningen till pornografi i all- mänhet. I materialet har svaren i detta hän- seende tabulerats mot TV-frågorna: vi no- terar återigen ett definitivt och påtagligt samband (tab. 20).

Sambandet mellan inställning till porno- grafi och inställningen till sex-inslag i TV- repertoaren är mer eller mindre självklart; det är snarast återigen förvånande att kon- statera att en så stor andel av dem som är positiva till pornografi inte accepterar tan- ken på sexuella inslag iTV.

8. Övriga informationer i materialet

Det finns ytterligare informationer som kan vara av ett visst intresse att avslutningsvis knyta an till. I filmcensurutredningens och yttrandefrihetskommitténs frågekatalog in-

Tabell 20

gick en fråga som berör den tid individen över huvud ägnar åt läsning. Denna fråga korstabulerades också mot fråga 42 som anger läsfrekvens för pornografi. Resulta- ten visar ett visst positivt samband mellan hög läsfrekvens över huvud och läsning av pornografi.

I SIFO-materialet finns likaså en intres- sant bearbetningsgrund: man har studerat relationen mellan konsumtion av pomogra— fi och inställningen till faktiskt sexuellt be- teende mätt med individens uppfattning om det önskvärda i sexuell återhållsamhet av- seende föräktenskapliga och/eller utomäk- tenskapliga förbindelser. Även basfrekven- serna har intresse: den alldeles övervägande majoriteten av svarande anser att sexuell trohet är önskvärd under äktenskapet; två minoritetsgrupper (tillsammans utgörande ca 15 %) anser att föräktenskapliga förbin- delser ej är önskvärda resp. att både föräk- tenskapliga och utomäktenskapliga är legi- tima. Dessa inställningar visar också myc- ket klara samband med uppgiven konsum- tion av pornografi. Ett exempel: 10,7 % av gruppen som anser att en »dubbel återhåll- samhet» är önskvärd har läst någon porno- grafisk bok under det senaste året, för de båda övriga grupperna är siffrorna 28,6 resp. 58,2 %.

9 Slutsatser

De inventeringar av allmänhetens inställ- ning till pornografi som genomförts visar

att en betydande andel av de i undersök- ningen(arna) ingående individerna anser att pornografi ej bör få finnas,

att inställningen till pornografi — liksom inställningen till filmcensur —— i hög grad är beroende av individens ålder,

Svar på fråga 43 Ia-svar på fråga 34 35 36 37 38 Pornografi bör tillåtas .................... i 45,8 69,0 19,4 40,3 78,4 Pornografi bör ej tillåtas .................. 14,2 24,4 3,9 15,1 19,6 8—SOU 1969: 38 105

att konsumtionen av pornografi likaså i hög grad är åldersbetingad,

att inställning till och konsumtion av por- nografi uppvisar >>konventionella>> samband med bakgrundsfaktorerna kön, utbildnings- nivå och civilstånd,

att emellertid kvinnornas mindre uttalade intresse för pornografi eventuellt kan för- klaras som en konsekvens av pornografins hittillsvarande inriktning på en manlig publik,

att uppgiven konsumtion av pornografi visar mycket definitiva samband med indi- vidernas inställning till normerna för sexu- ellt beteende över huvud.

Ur undersökningen kan följande huvud- resultat utväljas:

att de psykologiska komponenter som in- går i begreppet inställning till pornografi ingalunda klarlagts genom den företagna analysen av intervjuundersökningarna,

att en jämförelse mellan informationerna från intervjuundersökningarna som genom- förts av statisiska centralbyrån resp. SIFO uppvisar mycket betydande skillnader. In- direkt talar denna omständighet för en kon- sekvent försiktighet vid bedömningen av de absoluta talen som redovisats för samtliga i undersökningarna ingående frågeställ- ningar.

Appendix l Teknisk rapport för omnibusundersökningen

i september 1967

1 Inledning

Statistiska centralbyråns utredningsinstitut har i september 1967 utfört en intervjuun— dersökning, s.k. omnibusundersökning. I denna typ av undersökningar deltar ett fler- tal uppdragsgivare med frågor inom olika ämnesområden. Dessutom insamlas för samtliga uppdragsgivares räkning uppgifter om intervjupersonernas kön, civilstånd, ål- der, utbildning och typ av bostadsort.

I septemberomgången av omnibusunder- sökningarna behandlades följande ämnes- områden:

Försvarsviljan, försvarskostnaderna. Bio, TV- och läsvanor. Åsikter om vad som bör få visas i TV och filmer samt atti- tyd till censur i dessa media och till porno- grafi.

Politiska attityder. Radiolyssnande.

2 Undersökningens uppläggning 2.1 Population och urval

Undersökningspopulationen var personer bosatta i Sverige födda 1887—1952, dvs. ca 6,1 milj. individer.

Stickprovet har uttagits slumpmässigt ur 1967 års mantalslängder och utgöres av ett s.k. självvägt tvåstegsurval. Som urval av förstastegsenheter användes utredningsinsti- tutets basurval bestående av 74 s.k. pri- mära urvalsenheter (pue), utvalda med ur- valssannolikheter proportionella mot folk-

mängdens storlek. I andra steget valdes per- soner med sannolikheter som var omvänt proportionella mot dem som gällde för ur- valet av de primära urvalsenheterna. Varje person i populationen erhöll på detta sätt samma urvalssannolikhet och urvalet blev således »självvägt».

Det dragna urvalet omfattade 2049 per- soner varav 513 personer utan telefon och 1 534 med.

Subsampling har skett bland de personer i urvalet som saknar telefon. Varannan av dessa har uttagits för besöksintervju. Vid den senare bearbetningen har uppgifterna från intervjupersonerna i detta stratum re- producerats och ingår i materialet med dub- bel vikt.

Efter denna subsampling omfattade det återstående urvalet 1792 personer för fler- talet uppdragsgivare.

3 Undersökningens genomförande 3.1 Fältarbete

Som intervjuare medverkade ca 150 av ut- redningsinstitutets lokalombud, vilka samt- liga genomgått utredningsinstitutets ordina- rie utbildning omfattande en korrespondens- kurs samt 4 dagars internatkurs. Vidare ut- arbetades särskilda instruktioner till inter- vjuarbetet i omnibusundersökningen och ut- sändes till lokalombuden.

Intervjuerna gjordes i största möjliga ut- sträckning per telefon. Om intervjuperso-

nen ej kunde nås per telefon, skedde kon- takten genom personligt besök av lokalom— budet.

Intervjuarbetet påbörjades den 25 sep- tember och var avslutat den 2 oktober.

3 .2 Bortfall

Det naturliga bortfallet, dvs. de personer som på grund av brister i urvalsramen ej skulle ha uttagits till intervju men ändå bli- vit uttagna. uppgick till 29 resp. 14 perso- ner. Detta bortfall påverkar ej resultaten. Fördelningen av det faktiska bortfallet framgår av nedanstående tablå:

Återstående urval efter stratifie- ring (100 % av individer med telefon, 50 0'0 av dem, som sak-

nar telefon) 1 792 Ej i populationen (avlidna, utomlands längre än 1 år) 29 Egentligt urval 1 763 Faktiskt bortfall 150 8,5 % därav vägran 47 2,7 0/0 » ej anträffade, sjuka, utomlands etc. 103 5,8 % Antal intervjuade personer 1 613

därav i besöksstratum 215 Antal redovisade (uppvägda) intervjuer 1 828

3.3. Granskning och bearbetning

Det inkomna primärmaterialet granskades av institutet. Efter stansning och kontroll— stansning genomfördes en maskinell kon- troll av materialet med utredningsinstitu- tets kontrollprogram. Tabellframställningen skedde därefter på en EDB-maskin av typ IBM 1401 enligt ett av utredningsinstitutets standardprogram.

Visst material har däremot av utrednings- institutet endast bearbetats t.o.m. kontroll- stansning.

4 Felkällor 4.1 Allmänt

I en intervjuundersökning av här aktuell typ och omfattning finns det stora risker för att felaktigheter uppkommer. I samtliga

stadier av undersökningen, vid intervjun, kodningen, stansningen och bearbetningen, finns dessa felrisker. Särskilda felkällor ut- görs dessutom av att bortfall förekommer och att endast ett stickprov av populationen undersöks.

Av avgörande betydelse för en undersök- nings tillförlitlighet torde det sätt vara, på vilket felkällorna angrips.

Dessa fel uppstår då ett observerat värde avviker från »det sanna». Beroende på i vil- ket stadium av undersökningen som felet uppstår brukar man skilja på intervjufel, kodningsfel, stansningsfel och bearbetnings- fel. Av dessa fel är intervjufelen svårast att eliminera, särskilt de som beror på att in- tervjuobjektet inte erinrar sig »det sanna värdet» och systematiska fel beroende på prestige, kunskapsfaktorer m.fl. Kodnings- fel och stansningsfel är lättare att kontrol- lera. Risken för nämnvärda bearbetnings- fel synes vara liten då väl utprovade pro- gram användes.

Erfarenheterna visar att de utvalda enhe- ter som inte kan göras till föremål för in- tervju ofta utgör speciella grupper av be- folkningen. Detta medför att deras utebli- vande i många fall kommer att ha en sned- vridande effekt på de procenttal som beräk- nas. Av denna anledning är det av stor vikt att åtgärder vidtas för att höja svarsfrek— vensen.

Som tidigare framgått uppgick bortfallet i 2000-personersurvalet till 8,5 procent, i det mindre sub-urvalet till 8,4 procent, vil- ket får anses vara högre än vad som är nor- malt för intervjuundersökningar av detta slag. Det relativt höga bortfallet torde för- klaras av att undersökningen innehöll ett flertal kontroversiella frågeställningar. I en- lighet med praxis vid utredningsinstitutet presenterades frågeställningarna i det intro- duktionsbrev som utsändes till intervjuper- sonerna. Det är möjligt att detta har lett till

ett högre initialmotstånd hos ett mindre an- tal intervjupersoner vilket har gett ett högre bortfall. Här måste dock understrykas att det ur policysynpunkt får anses vara nöd- vändigt att beskriva frågeställningar av fö- religgande typ i introduktionsbrevet.

Utredningsinstitutet bedömer emellertid utsikterna för ett lägre bortfall i komman- de omnibusundersökningar vara goda.

Frågeformulärets konstruktion är av stor betydelse för att reducera mätfelens omfatt- ning. Särskild vikt lades vid att undvika prestigeladdade och ledande frågor samt att göra dem lättfattliga. Målsättningen vid konstruktionen var vidare att framställa ett enkelt och lättarbetat formulär.

En icke obetydlig del av undersöknings- kostnaderna lades på utbildningen av inter- vjuare. Härvid lades stor vikt vid metoder— na för att nedbringa bortfallets storlek samt inlärning av frågeformuläret. Endast såda- na intervjuare deltog i fältarbetet, som ge- nomgått utredningsinstitutets grundutbild- ning och den brevkurs som nämndes i av- snitt 3.1. För kodningen utarbetades en sär- skild instruktion.

Bortfallets storlek minskades genom ut- sändande av introduktionsbrev och vägrar-

brev samt ett flertal återbesök till de inter- vjuobjekt med vilka intervju ej kommit till stånd.

4.6 Kontroller

De nu redovisade åtgärderna komplettera- des genom kontroller i olika stadier av un- dersökningen, avsedda att upptäcka och korrigera uppkomna felaktigheter. Således kontrollerades intervjuarbetet med en nog- grann granskning, som utfördes samtidigt med den kompletterande kodningen av for- mulären. Efter stansningen kontrollstansa- des samtliga hålkort. De i avsnitt 3.3 be— skrivna kontrollkörningarna avsåg att upp— täcka intervju-, kodnings- och stansnings- fel.

Slutligen gjordes tabellresultaten till fö- remål för en noggrann översyn.

5 Redovisning av resultaten

Resultaten redovisas i form av råtabeller. Redovisningen har skett dels i absoluta tal, dels i vertikala och horisontella procenttal.

Vid granskningen av primärmaterialet upptäcktes några fall, där enstaka frågor felaktigt var överhoppade vid intervjuerna. På grund av den knappa tiden för bearbet- ningen av materialet kunde ej komplette- rande uppgifter inhämtas i samtliga dessa fall. I några enstaka fall inträffade, att in- tervjupersonen under intervjuns gång väg- rade att fortsätta intervjun eller vägrade att besvara vissa frågor. Samtliga frågor, där uppgift således oriktigt saknas har vid kod- ningen betecknats med en 9:a.

Vid tabellframställningen har bostads- ortstyperna 3 och 4 sammanslagits, då det på grund av basurvalets konstruktion ej an- setts tillrådligt att särredovisa gruppen »an- nan bostadsort».

Grupp 1, Stockholm, Göteborg och Malmö avser resp. stadskommuner och ej Stor-Stockholm, Stor-Göteborg resp. Malmö-Lundregionen.

Appendix 2

Som Ni säkert vet har man på senaste tiden diskuterat, om vi skall ha filmcensur här i landet, och hur den i så fall skall vara ut- formad.

Jag skall nu avsluta intervjun med några frågor, som ställes på uppdrag av dels film- censurutredningen, som har till uppgift att utforma de regler för filmcensur, som skall gälla i framtiden, dels på uppdrag av en kommitté som planerar för en ny lagstift— ning om vår yttrande— och tryckfrihet.

Vissa av de här frågorna är kanske något närgångna, men Ni behöver bara besvara frågorna med »ja» eller »nej». Jag vill emel- lertid understryka att det är mycket viktigt att man nu får veta vad svenska folket tyc- ker i den här frågan.

29 Tycker Ni att biograferna bör få visa en vanlig spelfilm, i vilken det förekom- mer ord och anspelningar av sexuell ka- raktär?

Ja Nej Vet ej, det beror på

30 Skulle Ni personligen kunna tänka Er att på en biograf se en vanlig spelfilm, i vilken det förekommer ord och anspel- ningar av sexuell karaktär? Ja Nej Vet ej, det beror på

31 Tycker Ni att biograferna bör få visa en vanlig film, i vilken det förekommer en skildring av ett samlag? Ja Nej Vet ej, det beror på

OM 31:2-X

32 Skulle Ni vara mer positiv till detta om man i förväg talade om att en skildring av ett samlag skulle förekomma i fil- men? Ja Nej Vet ej, det beror på

4.4. Samplingfel

Det fel, som orsakas av att endast en del av populationen undersöks låter sig behandlas med de metoder som utarbetats inom teo— rin för statistisk inferens. Det slumpmässiga fel som kan uppstå kontrolleras främst av stickprovets storlek. Detta medför att skatt- ningar som gäller delgrupper har en mindre tillförlitlighet i detta avseende än skattning- ar som gäller huvudgruppen. Av kostnads- skäl har dock en beräkning av sampling- plan icke beställts och följaktligen ej heller genomförts. Här kan emellertid tilläggas att vissa nivåskattningar planeras till komman- de omnibusundersökningar.

33. Skulle Ni personligen kunna tänka Er att på en biograf se en vanlig spelfilm, i vilken det förekommer en skildring av ett samlag? Ja Nej Vet ej, det beror på

34 Tycker Ni att man i TV bör få visa en film eller annat program, i vilket det förekommer ord eller anspelningar av sexuell karaktär?

Ja Nej Vet ej, det beror på

35 Skulle Ni personligen kunna tänka Er att i TV se en film eller annat program,

i vilket det förekommer ord och anspel- ningar av sexuell karaktär? Ja

Nej

Vet ej, det beror på

36. Tycker Ni att man i TV bör få visa en film eller annat program, i vilket det förekommer en skildring av ett samlag? J a Nej Vet ej, det beror på

37

OM 36:2-X - Skulle Ni vara mer positiv om man ta- lade om i förväg att en skildring av ett samlag skulle förekomma i program- met?

Ja

Nej Vet ej, det beror på

38 Skulle Ni personligen kunna tänka Er att i TV se en film eller annat program, i vilket det förekommer en skildring av ett samlag? Ja

Nej

Vet ej, det beror på

39. Hur ofta brukar Ni gå på bio? Minst någon gång i veckan Minst någon gång i månaden Minst någon gång om året Aldrig Vet ej

Varje dag Minst någon gång i veckan Minst någon gång i månaden Mera sällan Aldrig Vet ej

1 När det gäller läsning av böcker på fri- tiden kan ju olika människor ägna olika mycket tid och intresse åt detta. Jag tän- ker nu enbart på underhållningslittera- tur. Hur stor del av Er fritid ägnar Ni Er åt läsning av böcker? Är det en mycket stor del en ganska stor del en relativt liten del eller brukar Ni sällan läsa böcker Vet ej

42 Har Ni under det senaste året läst eller tittat i någon bok eller tidskrift, vars in- innehåll Ni tycker huvudsakligen har be- stått av skildringar av sexuella handling- ar? Ja

Nej Vet ej

Folk har ofta olika inställningar till por- nografi, porrböcker, porrtidningar och porrfotografier: en del tycker att de bör få finnas och en del vill motarbeta dem. Vad är Er egen inställning? Bör få finnas Bör motarbetas Vet ej

Bilaga 2 Socialstyrelsens yttrande 9/ 10 1968

till kommittén för lagstiftningen om yttrande-

och tryckfrihet

Yttrande i frågan, huruvida konsumtion av pornografi eller skildringar av våld kan från psykiatrisk synpunkt antagas medföra några skadeverkningar.

Socialstyrelsen har i ärendet inhämtat ut- låtande från medlemmen av styrelsens ve- tenskapliga råd i rättspsykiatri, docenten Bo Gerle, Lund, vilket bifogas i kopia.

Styrelsen vill för sin del ansluta sig till vad docenten Gerle anfört i förenämnda utlåtande och vill tillika understryka, att Eder frågeställning även har en sociologisk aspekt. Styrelsen har icke möjlighet att på

föreliggande material göra något uttalande på denna punkt, men är självfallet beredd att —— därest Ni anser erforderligt — in- hämta utlåtande om de sociologiska syn- punkterna i frågan från någon medlem av styrelsens vetenskapliga råd.

Beslut i ärendet har fattats av avdel- ningschefen Stig Lindgren i närvaro av t.f. byråchefen Ramqvist, föredragande, samt byrådirektören Elzvik.

Enligt socialstyrelsens beslut

N. Ramqvist

Appendix

Till Socialstyrelsen

Sedan undertecknad kallats att deltaga i utredning av ärende SN3:987 angående an- hållan om socialstyrelsens yttrande i fråga, huruvida konsumtion av pornografi eller skildringar av våld kan från psykiatrisk synpunkt antagas medföra några skade- verkningar, får jag härmed anföra föl— jande:

Jag förutsätter, att jag i detta ärende i första hand skall uttala mig i min egen- skap av vetenskapligt råd i rättspsykiatri. Som rättspsykiater möter man av och till fall, där upplevandet av en våldsskildring mer eller mindre direkt utlöst en kriminell handling av aggressiv natur eller där ve- derbörande vid åseendet av en film eller läsning av brottsskildringar fått impulsen till användning av en viss teknik vid be- gåendet av ett brott. Så särskilt talrika kan dessa fall dock ej sägas vara och därtill kommer att dessa gärningsmän oftast upp- visar psykiska sjukdoms- eller abnormdrag, som spelar en stor roll för brottets upp- komst. Jag vill i detta sammanhang citera ett enligt min mening värdefullt uttalande av sociologen Kerstin Elmhorn (»Massme- dia och normbildningen», Tiden 1968z5): »Men man bör akta sig för att behandla den här frågan ur ett snävt kriminalpoli- tiskt perspektiv. Den största risken är inte den effekt som eventuellt kommer till ut- tryck i vanliga lagöverträdelser, utan att vi alla påverkas och glider i väg mot ett accepterande av våldet som en naturlig strategi i konfliktsituationer och mot en ökad likgiltighet för andras lidanden.» Jag instämmer också i författarens åsikt att

studiet av denna eventuella förskjutning i riktning mot en ökad tolerans för våldet till stor del är en sociologisk uppgift.

Vad gäller pornografin och de eventuella skadeverkningar konsumtionen av den kan medföra gäller i stort sett samma resone- mang. I enstaka fall möter rättspsykiatern abnorma individer, hos vilka frossande i pornografi kan konstateras under en läng- re eller kortare tidsperiod före begåendet av ett sexualbrott. Enligt min erfarenhet företer dessa individer sådana drag av psy- kisk sjukdom eller abnormitet och ofta starkt utvecklad fantasiaktivitet på sexual- området att konsumtionen av pornografi snarare är ett parallellfenomen till brottet än dess orsak. Samtidigt har under senare år en betydande förändring skett av nor- merna för individernas sexuella liv. Den utökade undervisningen rörande sexual— funktionen och det sexuella samlivet, vilken omfattar allt yngre årgångar, tillsammans med den större säkerhet de orala koncep- tionsmedlen medför för kvinnan, har otvi- velaktigt fört in en större andel av befolk- ningen i en sexuell aktivitet, som givetvis kan innebära psykiska problem och svå- righeter för många individer. Att konsum- tionen av pornografi härvidlag skulle spela en större roll utöver den av ett aktivitets- inspirerande moment i ett fåtal fall finner jag föga sannolikt. Även här är en sociolo- gisk undersökning av normer och normför- skjutningar av stort värde.

Stockholm den 30 september 1968.

Bo Gerle

Bilaga 3 Socialstyrelsens yttrande 15/11 1968

till kommittén för lagstiftningen om yttrande-

och tryckfrihet

Yttrande i frågan, huruvida konsumtion av pornografi eller skildringar av våld kan från psykiatrisk synpunkt antagas medföra några skadeverkningar.

Sedan socialstyrelsen efter hörande bl.a. av sitt vetenskapliga råd i rättspsykiatri, do- centen Bo Gerle, till Eder avgivit yttrande i rubr. frågeställning den 9/10 1968 har Ni hemställt om förnyat yttrande i förenämnda ärende.

Med anledning härav får styrelsen med- dela följande.

Styrelsen har under hand tagit kontakt med vetenskapliga rådet i sociologi, pro- fessorn H. G. R. Boalt, vilken meddelat, att det icke är möjligt att utan en närmare vetenskaplig analysundersökning kunna gö-

ta något på empirisk grund fotat uttalande i ärendet, vilket skulle taga avsevärd tid i anspråk. Professorn Boalt ville f.n. när- mast ansluta sig till vad som uttalats av sociologen Kerstin Elmhorn i en nyligen publicerad artikel »Massmedia och norm- bildningen» (Tiden 1968z5), där det bl.a. uttalats, »att vi alla påverkas och glider i väg mot ett accepterande av våldet som en naturlig strategi i konfliktsituationer och mot en ökad likgiltighet för andras lidan- den».

Styrelsen vill för sin del framföra dessa uttalanden som eget yttrande.

På socialstyrelsens vägnar

N. Ramqvist

Appendix

av fil. lic. Kerstin Elmhorn

(Artikel i Tiden 196815)

Mord är en lysande affär — i varje fall för författare och filmbolag, skrev Mauritz Ed- ström apropos Truman Capotes »Med kallt blod» — en titel som skulle kunna stå för hela den guldkantade produktion av agent- och krigsfilmer, som dominerar på biogra- fernas repertoar och som får allt större ut- rymme i TV.

Marknadsföringen gör ingen hemlighet av varans karaktär. Så här låter ett axplock från bioannonserna:

Utmaningen — En levde för att döda, en dödade för att leva.

Spionen som kom från havet —— Hur många liv? Det är likgiltigt, bara det blir resultat.

Texas adios —— Med colten i näven skipade han sin egen hårda rättvisa. Navajo Joe — 1 $ per skalle —— brutalt, grymt men skickligt —— tycker Sv.D.

Formuleringarna ger klart uttryck för distributörernas uppfattning — och känne- dom — om vad det är som säljer. Ett ko- miskt exempel är en film som enligt recen- senterna handlar om en valfisk, vars mest utmärkande drag är en rörande fromsint- het. För säkerhets skull hade man döpt den filmen till »Skräckvalen».

Under hösten som gick visade TV en rad agentfilmer med en ohöljt cynisk tendens. I >>Fallet Harry Brent» lät man 6 ä 7 per- soner stryka med på löpande band, för en radaruppfinnings skull. Det var typiskt för den serien att pjäsens blondin inte ens vi- sade en sorgsen min, när fästmannen skju- tits ner. Än mindre fälldes några tårar.

Massmedia och normbildningen

Tittarna fick intrycket att mord numera inrangerats bland de helt ordinära affärs- metoderna.

I nästa serie, »Dubbelgångaren», lockade underrättelsetjänsten en person att under falska förespeglingar möta de vidrigaste faror och fasor. Visserligen klarade sig hjälten, men det var mot uppdragsgivarens kalkyl. I den var han redan offrad. Vad det hela rörde sig om? Jo, 50 miljoner fals- ka dollar, som påstods ha betydelse för va- lutans stabilitet. Sensmoral, det är OK att offra några liv för att förhindra en deval- vering.

Ett sista exempel —— »Död man talar in- te». En f.d. agent, som man har en håll- hake på, tvingas knäppa en person som säkerhetspolisen svartlistat. Agenten full- gör uppdraget men utan att visa vad upp- dragsgivaren kallar det rätta kalla mördar- sinnet och flyttas därför själv över till listan över dem som skall dödas härnäst, för att inte tala.

Är det underhållning?

Jag har dragit de här exemplen så detalje- rat för att det skall stå klart vilken typ av Våldsskildringar som jag är motståndare till. Det är hela den genre som medvetet utnyttjar mord, tortyr, krigsscener och miss- handel i underhållningssyfte. Och det gäller filmerna i sin helhet som bärare av tenden- ser och inte enstaka scener.

Däremot vänder jag mig inte mot re-

portage som skildrar en uppskakande och smärtsam verklighet. Inte heller mot såda- na filmer, där våldsinslagen är nödvändiga för att skildra människans villkor, som »Viva Zapata», »491», >>Hur jag vann kri- get», »Den djävulska jakten» eller Maigret- serien på TV, för att nämna några. De framställer våldet som något ont och för- söker förklara dess orsaker. Det onda rik- tar här udden mot sig självt.

Gemensamt för de TV-serier, som jag refererade nyss är att uppdragsgivaren är den engelska staten. Hanteringen framstår härigenom som vällovlig och reguljär. Kanske går det också till så i verkligheten. I så fall hade det varit på sin plats att ge skildringen reportagekaraktär genom att låta den åtföljas av avståndstagande kom- mentarer. Men så sker inte. Tvärtom pre- senteras de här programmen som under- hållning, vilket indirekt verkar som ett god- kännande av de metoder som praktiseras.

Ett budskap, en lärdom, en regel, ett handlingsmönster fastnar bäst hos tittaren, om budskapet är behagligt, om det är lust- fyllt och roligt. Den saken är vetenskapligt belagd. Paradoxalt nog kan alltså ett pro- grams farlighet — när det gäller överföring av icke önskvärda värderingar — stå i di- rekt proportion till dess underhållningsvär- de. Det är därför sådana favoriter som »Mannen från Uncle» och »Helgonet» och nu sist »High Chaparral» så effektivt smy- ger på oss sådana inställningar som att mannens naturliga förlängning är ett skjut- vapen eller en kniv, att striden är effekti— vare än samtal, att den är hjälte som har rätt att döda — att obunden av lag och ordning ta livet av folk, utan tecken på tve— kan eller eftertanke. Det är därför det är så verklighetsfrämmande att tro att publi- ken själv skall avstå från negativ normpå- verkan via film och TV i något slags känsla för de potentiella riskerna på lång sikt. Pu- bliken kan inte förväntas värja sig mot in- fluenser som uppträder i förklädnad av underhållning. Den som tror sig »tåla» vål- det bäst, dvs. inte reagerar mot det, tål det förmodligen sämst. Det fåtal som blir illa berörda och stänger av saknar intresse i

detta sammanhang liksom deras recept till andra att göra detsamma. Man får inte glömma att det rör sig om kumulaiiva, omedvetna processer som det är menings- löst att intervjua folk om.

Det mest framträdande draget hos hjälte- figurerna är patologisk känslokyla, sådan som i medicinska sammanhang heter psyko- pati. I övrigt är hjälten sarkastisk, elegant, får aldrig hjärnskakning men har sprit i hjärnan. Han har framgång hos kvinnor men de är honom likgiltiga. Egenskaper som fullkomnar hjältens image och förgyl- ler hans gärningar. I kombination med se- riernas längd, som gör att man känner sig som bekant med hjälten och identifierar sig med honom, förstärker de den idealbil- dande effekten. Tvärtemot vad som brukar sägas i den här frågan skulle jag vilja påstå att inslaget av fiction, av verklighetsfräm— mande element, snarare förstärker än för- svagar underhållningsvåldets inflytande på våra åsikter och vår handlingsberedskap.

Varför så stort utbud?

Varför är utbudet av underhållningsvåld så stort? Och hur kommer det sig att ingen opponerar sig mot en idealbildning, som går så stick i stäv med de ideal som vi pläderar, ja till och med kämpar för i andra samman- hang —— tolerans, rättssäkerhet, demokrati och respekt för livet?

Den första frågan är lättast att besvara. Det stora utbudet på biografsidan förklaras av helt ordinära vinstintressen.

För TV:s del är problemet mera kompli- cerat. Tittarundersökningarna visar att raf- fel är populärt i alla åldersgrupper, och hyrfilmsavdelningen får allt svårare att få fram något annat, eftersom det snart är det enda som produceras i USA. För amerika- nerna föredrar också våld som underhåll- ning — och får det i sin kommersiella TV, särskilt nu när annonsörerna inte törs satsa på något annat i den vikande konjunkturen. Det märkliga är att svensk TV går sin pu- blik så till mötes på just den här punkten, utan att ha några vinstintressen att ta hän- syn till, ännu.

Den andra frågan — varför görs inga allvarliga försök att stämma i bäcken —— är svårare att besvara. Eftersom jag inte vill tro att svaret är oförstånd eller cynism hos de ansvariga, måste förklaringen ha något att göra med vår gamla respekt för yttran- defriheten och vår stolthet över den. Vår avsky för all slags censur har förstärkts ge— nom att filmcensuren huvudsakligen drab- bat sexskildringar. Därigenom har den ock— så kommit att framstå som löjlig. Detta har filmcensurutredningen med hjälp av upp- backande pressorgan utnyttjat för att för- löjliga hela censurbegreppet. I sin vällovliga iver att bli kvitt sexcensuren, har man onyanserat satt likhetstecken mellan varje försvar för begränsad filmisk frihet å ena sidan och bigotteri och nattsvart reaktion å den andra, utan att ta hänsyn till att våld och sex har olika förtecken och förtjänar skilda attityder.

Varför angrips inte våldsflödet?

Denna olyckliga parallellbehandling av sex och Våld kan vara orsaken till att de kultur- skribenter, som i andra sammanhang utmär- ker sig för globalt perspektiv och som fun- gerar som moraliska Väckarklockor, inte har gått till frontalangrepp mot våldsflödet i massmedia. Jag tänker t.ex. på Eva Mo- berg, Folke Isaksson, Sven Fagerberg, Lars Gyllensten och Mauritz Edström. Visst har de uppmärksammat problemet. Men de tar inte risken att bli betraktade som mörkmän och väljer den indirekta vägen att angripa det på. Den vanligaste ansatsen är att kon- trastera verklighetsskildringar och verklig— hetsförfalskningar —— under hösten framför allt med utgångspunkt från Watkins TV- förbjudna »Krigsspel». Man nöjer sig med att uteslutande teoretisera kring dessa före- teelser — visserligen polemiskt och någon gång med hetta — men utan någon som helst anknytning till handlingsplanet.

I sitt betänkande »Filmens inflytande på sin publik» ( SOU 1967:31 ) hävdar filmcen- surutredningens forskningsgrupp att filmens inflytande på norm- och attitydbildningen är alltför obetydligt för att motivera sär-

skilda samhällsingripanden. För det första därför att filmen inte är den enda faktor som kan påverka människor. Enligt detta resonemang skulle man således inte kunna ingripa mot faktorer som >>bara>> bidrar till en viss utveckling. Vidare utgår man från att filmen endast kan bekräfta och befästa pågående attityd- och normpåverkan men inte ge upphov till norm- och attitydföränd- ringar. Den senare effekten skulle inte vara tillräckligt vetenskapligt underbyggd.Kvälls— posten använde sig nyligen av samma enkla argumentationsteknik: »Filminstitutets ex— pertgrupp har gjort en översikt över film- påverkan både här och utomlands. Man har inte kunnat påvisa att våld på film påverkar i en asocialiserande riktning.» Själva bristen på forskningsresultat utnyttjas som bevis för att antagandet är oriktigt. Samtidigt under- låter man att dra några slutsatser av att det inte finns några resultat som pekar i mot- satt riktning heller. Att Unescos översikt »The effects of television on children and adolescents»1 pekar på ökad aggressivitet hos tittarna, förtigs dessutom av utredning- en. För övrigt får vi se upp med den allt vanligare tendensen att avstå från handling (= att välja en annan) i avvaktan på forsk- ningsresultat. Då går det som med kvick- silverfaran — när bevis föreligger, kan det vara för sent att handla.

På andra områden, i andra sammanhang finns en mycket stark tilltro till filmens för- måga att påverka människor i en viss rikt- ning. I krigstid använder sig de flesta länder av film för indoktrinering. Då kallas det för att hålla stridsmoralen uppe.

TV-filmen har med framgång utnyttjats vid högertrafikomläggningen. Politiska par- tier och religiösa samfund konkurrerar argt om TV-tid. Statens ungdomsråd och nykter- hetsrörelsen använder sig av film för att sprida information och idéer.

TV —— ger effektiv påverkan

Är det någon som tror att Marabou och Pepsodent kör sina reklamfilmer för att

1 TV:s inverkan på barn och ungdom.

stöda filmindustrin? Varför vill man från näringslivets sida få kommersiell TV med reklaminslag? Det finns bara ett svar. Man tror inte, man vet att påverkan genom mass— media får effekt och att TV är det effekti- vaste mediet av alla. Det finns ingen anled- ning att, som en del, anta att skilda meka- nismer gäller publikens mottaglighet för >>ren information» och attitydpåverkan.

Givetvis är man fullt på det klara med att det förhåller sig så även inom filmcensur- utredningen. Därför är det oförklarligt att man kan lägga bevisbördan på dem som an- ser att filmen har opinions- och handlings- formande betydelse, medan man själv helt lättvindigt tar avsaknaden av specifika ve- tenskapliga belägg som bevis för att denna skulle vara obetydlig. I liknande lägen är det eljest brukligt att göra en sannolikhets- bedömning i analogi med tillgängliga fakta och inte i motsättning till dessa. Åtminstone borde man erkänna att de vanliga inlär- ningspsykologiska lagarna rimligtvis inte gör något undantag för våld på film. Varför skulle filmen kunna lära ut allt utom en positiv inställning till våld?

Också på andra punkter är filmcensurut- redningens argumentation en smula märk- lig, vilket dock kan bero på utredningsupp- draget, som endast gäller förutsättningarna för den nuvarande censuren och inte, som man skulle önskat, påverkningsfrågan >>i hela dess vidd».

Man avvisar kategoriskt möjligheten att nya idéer och tankar kan nå oss via film och TV. Dock erkänner man att en viss attityd kan förstärkas hos tittarna, särskilt då hos dem som redan förut lutar åt det hållet. Man tar också upp det förhållandet att var och en är benägen att tolka det han ser i samma riktning som hans egna behov och fantasier.

Detta tas som intäkt på att film inte på- verkar människor i sådan utsträckning att det motiverar motåtgärder. I själva verket är det en utmärkt bevisföring för att de som är lättast att påverka, som redan förut visar asociala tendenser, utsätts för det starkaste trycket i oönskad riktning. Särskilt som re— sultat från en aktuell studie av unga lag-

överträdare visat att ju mer asociala ung- domar är, desto oftare går de på bio och desto mera uttalad är deras förkärlek för krigs- och gangsterfilmer.

Inte bara kriminalpolitiskt

Men man bör akta sig för att behandla den här frågan ur ett snävt kriminalpolitiskt perspektiv. Den största risken är inte den effekt som eventuellt kommer till uttryck i vanliga lagöverträdelser, utan att vi alla på- verkas och glider i väg mot ett accepterande av våldet som en naturlig strategi i kon- fliktsituationer och mot en ökad likgiltighet för andras lidanden. Kanske blir vi också mer toleranta mot och blinda för det slags affärer, som är liktydiga med organiserad brottslighet. Till och med på den nivå, där det kommer till handgripligheter, är ju så- dan verksamhet förvillande lik en TV-serie.

Möjligen kan filmforskningsgruppensslut- satser bero på att man tämligen ensidigt äg— nar sig åt de kortsiktiga individualpsykolo- giska, mentalhygieniska aspekterna, medan filmens långsiktiga normpåverkande bety- delse traditionsenligt kommit i skymundan.

Sedan gammalt har psykiatrin och psyko- login ett slags monopolställning när det gäller bedömning av massmediaeffekter. Sociologerna har däremot lyst med sin från- varo. Utredningen representerar härvidlag ett framsteg men har ändå den vanliga slag- sidan åt det individualpsykologiska hållet. I ännu högre grad gäller detta den aktuella debatten. Skräckupplevelser och ångestef— fekter ägnas ett stort intresse, som återspeg- las i många spaltmetrar i pressen. Man är upprörd över att barnen blir oroade av ett djurs grymma död i TV—rutan. Men man undrar inte varför barnen _ och man själv — lämnas oberörda av många människors död.

Utrymmet räcker inte till för att disku— tera alla missförstånd och fördomar på det här området. Jag vill bara nämna ett par.

Man anser att familjens närvaro ger bar— net tillräcklig trygghet mot skrämmande mediaupplevelser. Det kan vara riktigt i och för sig. Men man förbiser att föräld-

ramas närvaro samtidigt sanktionerar de asociala tendenserna i en film. Pappa och mamma går helt upp i filmens spänning eller skrattar och tycks mena att allt är bra och trevligt. Hur många föräldrar yttrar något kritiskt om morden, slagsmålen, ut— pressningen? Frånvaron av sådan kritik måste omedvetet uppfattas som ett accep- terande av allt som sker i rutan. Den som tiger samtycker.

Tror någon på allvar att de barn som kommer från problemfamiljer, som är psy- kiskt labila och har tvivelaktiga förebilder i samhällsfientliga föräldrar, hindras från att se olämpliga TV-program och filmer eller får de lugnande tillrättaläggande kom- mentarer som förutsätts av verklighetsfräm- mande utredare? Och tror man att skolans filmundervisning kan vaccinera mot Helgo- net och Navajo Joe måste man vara bra blåögd.

TV —— väcker aggression

Slutligen — det sista argumentet som vän- ner av våldsfilm brukar dra till med: Vi behöver reagera av oss, leva ut våra agg- ressioner, vilket är korrekt i och för sig. Men det är högst tveksamt om vi verkligen reagerar av oss i sällskap med TV. Det är minst lika troligt att aggressionen väcks och stimuleras, att vi laddar upp i stället för ur. Aggressionsforskaren Konrad Lorenz håller i varje fall det senare alternativet för troligt. Framför allt, och det är helt säkert, leds aggressionen in i just sådana destruktiva banor som för att tala biologspråk är far- liga för artens bestånd. De exempel på ut— levelse, som ges på bio och i TV represente- rar inte någon lycklig lösning av mänskliga aggressionsproblem.

Filmcensuren har överlevt sig själv som form. Låt gärna den institutionen stå som monument över en sexcensur som vi har vuxit ifrån. Men stryp utbudet av vålds- underhållning. För biografernas del skulle det kunna ske genom att belägga våldsfil- merna med en särskild skatt som åt upp biografägarens vinst, en knock-out- eller re- volverskatt kanske. Om man av olika skäl drar sig för en reglering med administrativa medel, bör man överväga möjligheterna att höja filmrepertoarens standard genom för- ändringar av filmbranschens ekonomiska struktur. Kommunerna som biografägare är en lösning. En annan skulle vara att som komplettering till premieringen av svensk kvalitetsfilm subventionera biljettpriset på utländsk kvalitetsfilm.

För TV:s del borde det räcka med att man inser att man gör publiken en björn- tjänst när man bjuder på våld till lyst och att man går in för en annan politik.

Visst blir det svårt att avgöra vad som är skadligt, men uppgiften är inte tekniskt omöjlig. Vi får inte vara så rädda att mora- lisera att vi inte törs försvara de grundläg- gande värderingar som alla är överens om, respekten för andras liv och tron på rätts- samhället.

Framför allt skulle jag önska en debatt kring den här sidan av censurproblemet, en debatt på en ny bog, som utgår från fråge— ställningen varför vi importerar och sprider de sidor av den amerikanska kulturen som vi tycker sämst om. Är vi, utan att riktigt förstå vad som sker, i full färd med att psykologiskt bädda för den organiserade brottslighet, som enligt tidsplanen för kul- turella företeelsers spridning, håller på att etablera sig som bäst i Sverige? Det ser så ut.

Nordisk udredningsserie (Nu) 1969

Kronologisk förteckning

_n_.

_owmumg hum—

. Utvidget nordiskt ekonomiskt samarbete. . Laejennenu pohjoismeinen telleudellinen yhteistyö. . Nordforsks miljövärdsutredning. . Förslag till utbyggnad av den samnordiska fortbildningen för journalister. Konsu mantoplysning i undervisningen. . Sjätte nordiske semekonfereneen i Hette. . Nordisk gyldighet av forerkort. . Nordiskt sjukhusfysikersemarbete. . Nordiskt ämbetsmannamöte i Storlien.

. Nordisk sjömansskattefördelning. . Udvidet nordisk ekonomisk samarbejde.

Statens offentliga utredningar 1969

Systematisk förteckning

Justitiedepartementet Inrikeodoparto'rne'nitet Faktisk brottsli"het blend skolbarn". [1] Skogsindustri | Södra, Sverige. [21] Bostadzitt. [41 Linsplenerlng 1967. [27] KUN, ”ämm-'i” X- [31 [7]

un eseannonse n . - Ania'imm inskrivningsavåsendet. [9] Civ-ldopartementet _ NY grum. [10 Offentliga tlinstemins bisysslor. [6] Internationell a optionsritt. [11] Ny valteknik. [19 Åmbotssmyeret. Zg]

Yttrandefrihetens granser. [38]

Försvarsdepe'rtementot

Ekonomisystem för försvaret. [24] Planering och programbudgetering Inom försvertet. [25.1 Militära tjänst öringfihersbtredmngen. 1. Militära tjenst- gör: Idrar. 33] _Medlcinska och psykoio'glskaaspekter på ll rande m.m. [34]

Socialdeparteme'ntet

Euronom—samhälle. [18] Bättre utbildning för handikappade. [35]

Kommunlkationsdapartementet Ny sjöarbemidelag. [3]. |l-larnnutzrgälningen. 1. De svenska hamnarna. [22] 2. Bi— egon

Skol merna och trafiksäkerheten. [26]

Finamdepertementet

Förenklad obligationshantering. [13] ' ing om värdepappersfonder m.m. och om stimpelskatt pl iförd-papper. [18] Nya mynt. [17 Skogsbsskmningenf 30% Liken'tedelsindustrin. 36

Utbildningsdepartementet

Om eemelllyet | Sverige. [2] Sexualkunskapen pa grundskolans högstadium. [B] Regionmueik. [12 Fllman- censur oc ansvar. [14 Sexuollurnekapen i gymnasiet 28] Utbildning för bibliotek, arkiv och informatik. [37]

Jordbruksdeparte'mentet

Vänföridlenått 151 . Skogstllstdnd or: a ogevlrdsåtgirder. [32]

Handelsdepertementet

Idrott ål alla. [29] Olja i beredskap. [31]