2

Kungl. Maj.ts proposition nr 230.

som äro medgivna i tryckfrihetsförordningen. Till skydd för nyhetsför­

medlingen föreslås ett stadgande om att det skall stå envar fritt att för

offentliggörande i tryckt skrift lämna meddelande till dess författare, ut­

givare eller redaktion. Vissa undantag från denna rätt föreslås dock i syfte

att möjliggöra beivran av brott mot tystnadsplikt i vissa fall samt av äre-

kränkningsbrott mot enskild person, då meddelandet icke influtit i skriften.

Enligt förslaget skall juryn i tryckfrihetsmål bibehållas men dess befo­

genheter ändras på så sätt att juryns utlåtande skall vara bindande endast

om det går ut på att skriften icke är brottslig; är utlåtandet fällande, skall

även domstolen pröva skriftens brottslighet. Tryckfrihetsmålen skola i regel

upptagas av en rådhusrätt inom varje län. Jurymännen väljas länsvis för

fyra år av landsting och stadsfullmäktige i städer, vilka icke deltaga i

landsting. Av de 24 jurymän som sålunda utses skall en tredjedel bestå av

personer som äro eller varit nämndemän vid allmän underrätt. Juryn i må­

let tillsättes genom uteslutning och lottning bland dessa jurymän; parternas

rätt att själva utse jurymän har alltså icke bibehållits.

Frågan om införande av en genmälesrätt enligt utländsk förebild har

undersökts men ej föranlett förslag; däremot föreslås att rättelse, som på

lämpligt sätt bringats till allmänhetens kännedom, skall beaktas vid be­

stämmande av påföljd för tryckfrihetsbrott.

Reglerna om allmänna handlingars offentlighet överensstämma i huvud­

sak med de år 1937 antagna bestämmelserna härom. Närmare föreskrifter

meddelas om formerna för s. k. hemligstämpling av hemlig handling.

Bestämmelser föreslås för att möjliggöra ingripanden enligt allmän lag

mot spridningen av pornografiska och andra skadliga skrifter till barn och

ungdom.

Även för krigstid skall enligt förslaget gälla förbud mot censur och and­

ra rent administrativa ingripanden mot tryckta skrifter. Däremot föreslås

att domstol under krig skall kunna meddela utgivningsförbud för periodisk

skrift såsom påföljd för vissa, genom framställning i skriften förövade

grova brott, nämligen högförräderi, uppror, krigsförräderi och spioneri. Så­

dant förbud skall gälla under viss av domstolen utsatt tid, högst sex måna­

der; provisoriskt förbud i avbidan på domstolens beslut meddelas av che­

fen för justitiedepartementet, innan åtal väckts.

Den i 108 § regeringsformen avsedda tryckfrihetskommittén skall enligt

förslaget icke bibehållas.

4

Kungl. Maj.ts proposition, nr 230.

5 §•

Denna förordning äger tillämpning allenast å skrift, som framställts i

tryckpress. Till skrift hänföres karta, ritning eller bild, även om den ej åt­

följes av text.

6

§•

Tryckt skrift skall, för att anses såsom sådan, vara utgiven. Skrift anses

utgiven, då den blivit utlämnad till salu eller för spridning på annat sätt;

vad nu sagts gälle dock icke myndighets tryckta handlingar, som skola hål­

las hemliga.

7 §•

Med periodisk skrift förstås tidning, tidskrift eller annan sådan tryckt

skrift, som enligt utgivningsplanen är avsedd att under bestämd titel utgivas

med minst fyra å särskilda tider utkommande nummer eller häften årligen,

samt därtill hörande löpsedlar och bilagor. Sedan utgivningsbevis för skrif­

ten meddelats, skall denna, till dess beviset återkallas, anses som periodisk.

8

§•

Privilegier å skrifters utgivande må icke meddelas; Konungen dock obeta­

get att förnya sådana till allmänna inrättningars understöd redan förlänta

privilegier, varje gång på högst tjugu år.

Om den uteslutande rätt att genom tryck mångfaldiga litterära och musi­

kaliska verk eller verk av bildande konst, soin tillkommer upphovsmannen

till sådant verk, gälle vad i lag är stadgat.

2 KAP.

Om allmänna handlingars offentlighet.

1 §•

Till främjande av det i föregående kapitel nämnda syftet med en allmän

tryckfrihet skall, i den ordning nedan sägs, varje svensk medborgare äga fri

tillgång till alla allmänna handlingar. I denna rätt må gälla allenast sådana

inskränkningar som påkallas antingen av hänsyn till rikets säkerhet och

dess förhållande till främmande makt eller i anledning av myndighets verk­

samhet för inspektion, kontroll och annan tillsyn eller för brotts förekom­

mande och beivrande eller till skydd för statens, menigheters och enskildas

behöriga ekonomiska intresse eller av hänsyn till privatlivets helgd, person­

lig säkerhet, anständighet och sedlighet.

I särskild av Konungen och riksdagen samfällt stiftad lag skola noga an­

givas de fall, då enligt nyssnämnda grunder allmänna handlingar skola hål­

las hemliga.

2

§■

Allmänna handlingar äro alla hos stats- eller kommunalmyndighet förva­

rade handlingar, vare sig de till myndigheten inkommit eller blivit där upp­

rättade.

Vad i detta kapitel sägs om handling skall även avse karta, ritning eller

bild.

3 §.

Med statsmyndighet förstås i detta kapitel statsdepartementen, försvarets

kommandoexpedition, riksdagen och allmänna kyrkomötet, deras avdelning­

ar, utskott, nämnder, fullmäktige, deputerade och revisorer, domstolar och

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 230.

8 §•

o Allmän handling, som ej skall hållas hemlig, skall på begäran genast eller

så snart ske kan utan avgift tillhandahållas den som för läsning eller av­

skrivning på stället önskar taga del därav; han äge ock mot fastställd av­

gift erhålla avskrift av handlingen. Skyldighet att tillhandahålla handling

på stället skall dock ej föreligga, om betydande hinder därför möter. Kan

hos kommunalmyndighet förvarad handling tillhandahållas på stället, gälle

rätten att erhålla handlingen i avskrift endast i den utsträckning därom är i

kommunallag eller eljest särskilt stadgat. Myndighet vare ej skyldig att för

utlämnande framställa kopia av karta, ritning eller bild, om svårighet därför

möter och handlingen kan tillhandahållas på stället.

Handling, som endast till viss del skall hållas hemlig, skall utan hinder

därav tillhandahallas på stället, om det kan ske på sådant sätt att vad i den

delen beröres icke uppenbaras. Kan det ej ske, äge den som vill taga del av

handlingen erhålla avskrift av densamma med uteslutande av den del som

är hemlig.

9 §.

Framställning om allmän handlings utbekommande göres hos den myn­

dighet, där handlingen finnes, och skall av den myndigheten prövas.

Är vården om handlingen enligt arbetsordning eller givet uppdrag anför­

trodd viss befattningshavare, har han att själv besluta i fråga om handling­

ens utlämnande; dock åligge honom att därvid ställa sig till efterrättelse av

myndigheten meddelade föreskrifter samt att, då det kan ske utan omgång,

i tveksamma fall hänskjuta frågan till myndighetens avgörande. Vägrar

befattningshavaren att utlämna handlingen, skall, om sökanden det begär,

frågan hänskjutas till myndigheten.

Om behörighet för viss myndighet att i stället för myndighet, som avses

i första stycket, pröva fråga om allmän handlings utlämnande stadgas i 14 §

andra stycket.

10

§.

Har myndighet avslagit framställning om utbekommande av allmän hand­

ling och anser sökanden att beslutet icke är lagligen grundat, äge han, i

den ordning nedan sägs, söka ändring i beslutet; beslut, som meddelats av

departementschef, må dock ej överklagas.

11

§•

Ändring, som avses i 10 §, skall sökas hos den myndighet, som har att

upptaga klagan över beslut eller åtgärd i det mål eller ärende, till vilket

handlingen hör, eller om klagan ej är tillåten i sådant mål eller ärende eller

handlingen ej tillhör mål eller ärende, som myndigheten har att handlägga,

hos den myndighet, som i allmänhet har att upptaga klagan över myndighe­

tens beslut eller åtgärder. Vad nu sagts gälle ock angående den ordning, i

vilken ändring skall sökas.

Finnes enligt vad ovan sagts ej behörig myndighet, skall ändring sökas

i fråga om beslut av kommunalmyndighet hos länsstyrelse, beträffande be­

slut av myndighet, som lyder under länsstyrelse, domkapitel, styrelse, äm­

betsverk eller annan överordnad myndighet, hos den överordnade myndig­

heten samt i andra fall hos Konungen i vederbörande statsdepartement. An­

gående beslut av myndighet, som tillhör eller lyder under riksdagen, gälle

dock vad riksdagen bestämmer.

Talan, som hos Konungen fullföljes i statsdepartementen, skall i rege­

ringsrätten föredragas och avgöras.

8

Kungi. Maj:ts proposition nr 230.

4 §•

Bestämmelserna i 1 och 2 §§ om författares anonymitet skola äga motsva­

rande tillämpning i fråga om den som, utan att vara författare, på sätt i

1 kap. 1 § andra stycket sägs lämnat meddelande för offentliggörande i

tryckt skrift, stadgandet i 2 § även beträffande meddelande, avsett för tryckt

skrift, som ej är periodisk.

Vad i 1 och 3 §§ är stadgat om författares anonymitet skall även avse

utgivare av tryckt skrift, som ej är periodisk.

5

§.

Utsätter någon mot författarens eller, i fall som avses i 4 §, mot utgiva­

rens eller meddelarens vilja å tryckt skrift dennes namn eller pseudonym,

straffes med dagsböter eller, om omständigheterna äro synnerligen försvå­

rande, med fängelse i högst ett år. Lag samma vare, om å skriften såsom

författare, utgivare eller meddelare utsättes namnet å eller pseudonym för

annan person än den verklige författaren, utgivaren eller meddelaren. För

obehörigt röjande i annat fall av författare, utgivare eller meddelare vare

straffet böter, lägst femtio och högst femhundra kronor.

Brott, som avses i denna paragraf, må ej åtalas av allmän åklagare, om ej

målsäganden anmält brottet till åtal.

4 KAP.

Om boktryckare och boktryckeri.

1 §•

Rätt att själv eller med biträde av andra genom tryckpress framställa

tryckalster skall tillkomma varje svensk medborgare eller svensk juridisk

person. Inrättning för sådan framställning benämnes i denna förordning

boktryckeri.

2

§•

Drives boktryckeri för omyndigs eller annans räkning av förmyndare eller

god man, skall, i fråga om det ansvar som enligt denna förordning åligger

boktryckaren, förmyndaren eller gode mannen anses som boktryckare.

3 §•

Vill någon inrätta boktryckeri, skall han, sist två veckor innan någon

skrift därifrån utgives, hos länsstyrelsen skriftligen anmäla boktryckeriet

med angivande av namn eller firma, varunder han ämnar driva boktrycke­

riet, den ort, varest tryckeriet skall inrättas, och vad slag av tryck han där

ämnar framställa. Vad nu sagts om anmälan av nytt tryckeri gälle ock då

boktryckeri flyttas till annan ort än som tidigare anmälts.

Ändras boktryckeriets namn eller firma eller ämnar innehavaren vid tryc­

keriet framställa tryck av annat slag än som förut anmälts, skall så snart

ske kan förhållandet anmälas till länsstyrelsen.

Sedan anmälan som i första eller andra stycket sägs blivit gjord, åligge

länsstyrelsen att genast insända underrättelse därom till chefen för justitie­

departementet samt till polismyndigheten i orten.

Vad i denna paragraf stadgats om boktryckares anmälningsskyldighet skall

ej avse tryckeri, varest allenast framställes bild- eller tillfällighetstryck för

innehavarens eget bruk.

10

klam- och emballagetryck samt annat affärstryck ävensom andra sådana

tryckalster, allt under förutsättning att på grund av texten eller vad eljest

framställes tryckfrihetsmissbruk kan anses uteslutet.

Kungi. Maj:ts proposition nr 230.

5 KAP.

Om tryckta skrifters utgivning.

Om utgivning av periodisk skrift.

1 §•

Ägare till periodisk skrift skall vara svensk medborgare eller svensk juri­

disk person.

Står egendomen under förvaltning av förmyndare eller god man, skall, i

fråga om det ansvar som enligt denna förordning åligger ägaren, förmyn­

daren eller gode mannen anses som ägare.

2

§.

För periodisk skrift skall finnas en utgivare.

Utgivare skall vara svensk medborgare och äga hemvist inom riket. Ej

må den vara utgivare som är omyndig eller i konkurstillstånd.

3 §•

Utgivare för periodisk skrift utses av dess ägare.

Uppdrag att vara utgivare skall innefatta befogenhet att öva inseende över

skriftens utgivning och bestämma över dess innehåll så att intet däri får

införas mot utgivarens vilja. Inskränkning i den befogenhet, som sålunda

tillkommer utgivaren, vare utan verkan.

4 §■

Då utgivare utsetts, åligge ägaren att göra anmälan därom hos chefen för

justitiedepartementet. Anmälan skall innehålla uppgift å utgivarens namn

och hemvist. Vid anmälan skall fogas bevis att utgivaren fyller de i 2 §

föreskrivna behörighetsvillkoren samt förklaring av utgivaren att han åtagit

sig uppdraget att vara utgivare.

5 §.

Periodisk skrift må icke utgivas, innan utgivningsbevis för skriften utfär­

dats. Utgivningsbevis meddelas, på ansökan av ägaren, av chefen för justi­

tiedepartementet. I ansökan skola uppgivas skriftens titel och tryckningsort

samt utgivningsplanen för skriften.

. Utgivningsbevis må ej utfärdas, innan anmälan om utgivare enligt 4 §

gjorts.

Företer skriftens titel sådan likhet med titeln på skrift, för vilken utgiv­

ningsbevis tidigare utfärdats, att förväxling lätt kan ske, må ansökan avslås.

6 §•

Chefen för justitiedepartementet äger återkalla utfärdat utgivningsbevis:

1. om ägaren anmält att skriftens utgivning upphört;

2. om äganderätten till skriften övergått till annan än svensk medborgare

eller svensk juridisk person;

11

3. om utgivare ej finnes eller utgivaren ej fyller de i 2 § föreskrivna be­

hörighetsvillkoren och behörig utgivare ej omedelbart utses;

4. om sex månader förflutit från den dag, då utgivningsbeviset utfärda­

des, utan att skriften utkommit;

5. om den skrift, som beviset avser, icke under något av de två senast

förflutna kalenderåren å särskilda tider utkommit med minst fyra nummer

eller häften;

6. om inom sex månader, sedan skriften första gången utkom, visas att

beviset med hänsyn till stadgandet i 5 § sista stycket icke bort utfärdas; eller

7. om titeln å en skrift typografiskt sett givits sådan likhet med titeln å

annan skrift, för vilken utgivningsbevis utfärdats, att förväxling lätt kan

ske samt rättelse ej omedelbart vidtages.

I ärenden, som avses i första stycket 2—7, skola, om det kan ske, ägaren

och utgivaren erhålla tillfälle att yttra sig.

7 §•

Har på grund av förhållande som avses i 6 § första stycket 2, 3, 5 eller

7 utgivningsbevis återkallats, må likväl ej, innan två år förflutit sedan be­

slutet därom meddelades, utan medgivande av skriftens ägare utgivnings­

bevis utfärdas för annan skrift, vars titel företer sådan likhet med skriftens

titel att förväxling lätt kan ske.

Kungl. Maj:ts proposition nr 230.

8

§.

Är utgivaren enligt 2 § ej längre behörig eller kommer hans uppdrag el­

jest att upphöra, åligge ägaren att genast draga försorg om att ny utgivare

utses samt att därom göra anmälan hos chefen för justitiedepartementet.

Angående sådan anmälan äge vad i 4 § är föreskrivet motsvarande tillämp­

ning; vid anmälan skall, om det kan ske, fogas bevis att den förre utgivaren

erhållit del av anmälan.

9 §•

För utgivare av periodisk skrift må finnas en eller flera ställföreträdare.

Ställföreträdare utses av utgivaren. Då ställföreträdare utsetts, skall anmä­

lan därom göras hos chefen för justitiedepartementet. Vid anmälan skall

fogas bevis att ställföreträdaren fyller de för utgivare i 2 § föreskrivna be­

hörighetsvillkoren samt förklaring dels av ställföreträdaren att han åtagit

sig uppdraget och dels av ägaren att han godkänt ställföreträdaren.

Angående ställföreträdare gälle i övrigt vad i 2 § andra stycket är stad­

gat. Kommer utgivarens uppdrag att upphöra, vare även uppdraget som

ställföreträdare förfallet.

10

§.

Utgivaren må, sedan anmälan om ställföreträdare blivit gjord, överlämna

åt denne eller, om flera ställföreträdare finnas, åt någon av dem att i utgi­

varens ställe utöva den befogenhet, som enligt 3 § tillkommer utgivaren.

Kan det antagas att utgivaren på grund av sjukdom eller av annan till­

fällig orsak oavbrutet under minst eu månad ej kommer att utöva befogen­

heten som utgivare, skall han snarast överlämna denna till ställföreträdare.

Finnes ej ställföreträdare eller kommer uppdraget för den eller dem som

utsetts till ställföreträdare att upphöra, åligge utgivaren att genast draga

försorg om att ställföreträdare utses och att anmälan därom sker på sätt i

9 § är föreskrivet.

12

Kungl. Maj.ts proposition nr 230.

11

§.

Å varje nummer eller häfte av periodisk skrift skall utgivarens namn ut­

sättas.

Är befogenheten som utgivare överlämnad till ställföreträdare, skall å

varje nummer eller häfte av skriften, varom är fråga, angivas att ställföre­

trädaren inträtt som utgivare; sker det, erfordras ej att även utgivarens

namn utsättes.

Om utgivning av tryckt skrift, som ej är periodisk.

12

§.

Med utgivare av tryckt skrift, som ej är periodisk, förstås i denna förord­

ning den som, utan att vara skriftens författare, åt boktryckare eller förläg­

gare tillhandahållit den för tryckning eller utgivning.

13 §.

Med förläggare till tryckt skrift, som ej är periodisk, förstås i denna för­

ordning den som omhänderhaft tryckning och utgivning av annans skrift.

Ansvarsbestämmelser.

14 §.

Utgiver ägare till periodisk skrift sådan skrift utan att utgivningsbevis

finnes eller ägaren är behörig

eller underlåter ägaren att på sätt i 8 § sägs draga försorg om att ny ut­

givare utses och göra anmälan därom

eller underlåter utgivare att, i fall som avses i 10 § andra stycket, över­

lämna sitt uppdrag till ställföreträdare

eller utgiver någon periodisk skrift, för vars utgivning förbud enligt den­

na förordning meddelats eller som uppenbart utgör fortsättning av sådan

skrift,

eller låter någon å periodisk skrift angiva sitt namn som utgivare eller

ställföreträdare utan att vara behörig,

straffes med dagsböter; har skriften förklarats brottslig eller äro om­

ständigheterna eljest synnerligen försvårande, må dömas till fängelse i högst

ett år.

15 §.

Såsom i 14 § sägs straffes den som i ansökan eller anmälan, som avses i

detta kapitel, eller i förklaring, som bifogats sådan ansökan eller anmälan,

mot bättre vetande lämnat oriktig uppgift.

16 §.

Överträder utgivare vad i 11 § är föreskrivet, vare straffet böter, lägst

femtio och högst femhundra kronor. Vad nu sagts gälle ock ställföreträdare,

vilken inträtt som utgivare.

6 KAP.

Om tryckta skrifters spridning.

1 §•

Rätt att själv eller med biträde av andra till salu hålla, försända eller an-

norledes sprida tryckta skrifter skall tillkomma varje svensk medborgare

eller svensk juridisk person.

13

2

§.

Utan hinder av denna förordning gälle om spridning bland barn och ung­

dom av tryckt skrift, som genom sitt innehåll kan verka förråande eller el­

jest medföra allvarlig fara för de ungas sedliga fostran, vad i lag är stadgat.

Beträffande spridande av sådan karta över Sverige eller del därav, som

innehåller upplysning av betydelse för rikets försvar, eller av därmed jäm­

förlig ritning eller bild meddelas närmare bestämmelser i lag.

3 §•

Sprider någon tryckt skrift, oaktat skriften saknar föreskriven uppgift om

boktryckeri, tryckningsort eller tryckningsår eller uppgiften, utspridaren ve-

terligt, är oriktig, straffes med böter, lägst femtio och högst femhundra

kronor.

,

För spridande av tryckt skrift, som, utspridaren veterligt, lagts under be­

slag eller förklarats konfiskerad eller utgivits i strid mot förbud som en­

ligt denna förordning meddelats för skriftens utgivning eller uppenbart ut­

gör fortsättning av skrift som avses med sadant förbud, vare straffet dags­

böter eller, om omständigheterna äro synnerligen försvårande, fängelse i

högst ett år.

4 §•

För tryckt skrifts för sändande genom postverket eller annan allmän tra­

fikanstalt skola ej på grund av skriftens innehåll gälla särskilda inskränk­

ningar eller villkor. Vad nu sagts skall dock ej avse försändande, som inne­

bär överträdelse av vad i 3 § är stadgat.

Allmän trafikanstalt, som mottagit tryckt skrift för befordran, skall ej

anses som skriftens utspridare.

Kungl. Maj:ts proposition nr 230.

7 KAP.

Om tryckfrihetsbrott.

1 §•

Med tryckfrihetsbrott förstås i denna förordning brott, som innefattar

otillåtet yttrande i tryckt skrift eller otillåtet offentliggörande genom sådan

skrift.

2

§•

Såsom tryckfrihetsbrott skall icke anses tillkännagivande i annons eller

annat sådant meddelande, om ej av meddelandets innehåll omedelbart fram­

går att ansvar för sådant brott kan ifrågakomma. År i förening med omstän­

dighet, som icke omedelbart framgår av meddelandets innehåll, meddelandet

straffbart, gälle vad därom är stadgat. Vad nu sagts äge motsvarande till-

lämpning i fråga om meddelande genom chiffer eller på annat sätt, som är

hemligt för allmänheten.

3 §■

Har meddelande, som enligt 1 kap. 1 § andra stycket avlämnats för offent­

liggörande i tryckt skrift, icke blivit infört i skriften och innefattar det äre­

kränkning mot enskild person, gälle om ansvar för sadan ärekränkning vad

i lag är stadgat.

Uppenbarar den som på grund av allmän befattning eller i och for utövan­

det av allmän tjänsteplikt erhållit kännedom om förhållande, vars röjande

14

skulle innefatta brott mot rikets säkerhet eller varom han eljest enligt lag

eller författning haft att iakttaga tystnad, vad han sålunda erfarit, må ehu­

ru sådant meddelande skett för offentliggörande i tryckt skrift, gärningen

åtalas och straffas enligt vad därom är stadgat.

Om ansvar för utlämnande av allmän handling, som skall hållas hemlig,

stadgas i den särskilda lag, som avses i 2 kap. 1 §.

Kungl. Maj:ts proposition nr 230.

4 §•

Med beaktande av det i 1 kap. angivna syftet med en allmän tryckfrihet

skall såsom otillåtet yttrande i tryckt skrift anses sådan enligt lag straffbar

framställning som innefattar:

1. högförräderi, förövat med uppsåt att riket eller del därav skall med

våldsamma eller eljest lagstridiga medel eller med utländskt bistånd läggas

under främmande makt eller bringas i beroende av sådan makt eller att

del av riket skall sålunda lösryckas eller att åtgärd eller beslut av Konung­

en, riksdagen eller högsta domarmakten skall med utländskt bistånd fram­

tvingas eller hindras, såframt gärningen innebär fara för uppsåtets förverk­

ligande;

försök eller förberedelse till sådant högförräderi;

2. uppror, förövat med uppsåt att statsskicket skall med vapenmakt el­

ler eljest med våldsamma medel omstörtas eller att åtgärd eller beslut av

Konungen, riksdagen eller högsta domarmakten skall sålunda framtvingas

eller hindras, såframt gärningen innebär fara för uppsåtets förverkligande;

försök eller förberedelse till sådant uppror;

3. krigsförräderi, i vad därigenom, då riket är i krig eller eljest i lag med­

delade bestämmelser om krigsförräderi äga tillämpning, någon förleder krigs­

folk hörande till rikets eller med riket förbunden stats krigsmakt till mod­

löshet eller myteri eller genom osann framställning sprider sådan misströs­

tan bland allmänheten att försvaret kan avsevärt "försvåras eller begår an­

nan dylik förrädisk gärning som är till avsevärt men för försvaret eller

för motståndsverksamhet inom ockuperad del av riket;

försök eller förberedelse till sådant krigsförräderi;

4. gärning av sådan beskaffenhet som avses under 3, om den förövats av

oaktsamhet;

5. smädelse eller annan missfirmlig gärning mot Konungen eller annan

medlem av konungahuset, skymfande av riksstyrelse, som är satt i Konung­

ens ställe, eller riksdagen, dess avdelning eller utskott, eller av Sveriges flag­

ga eller vapen eller annat rikets höghetstecken;

6. smädelse eller annan missfirmlig gärning mot någon som innehar el­

ler innehaft ämbete eller annan befattning, varmed ämbetsansvar är för­

nät, eller någon som enligt Konungens förordnande åtnjuter skydd såsom

ämbetsman, om missfirmelsen sker i eller för hans befattning;

7. skymfande av främmande makts flagga eller vapen eller annat dess

hoghetstecken eller missfirmlig gärning mot främmande makts statsöverhu­

vud eller representant här i riket;

8. uppvigling, varigenom någon söker förleda till brottslig gärning, svi­

kande av medborgerlig skyldighet eller ohörsamhet mot myndighet-

9 spridande av falskt rykte eller annat osant påstående, som är ägnat

att framkalla fara för rikets säkerhet, folkförsörjningen eller allmän ord-

ning och säkerhet eller att undergräva aktningen för myndighet eller an­

nat organ, vilket äger besluta i allmänna angelägenheter;

10. skymfande av sådant som av kyrkan eller erkänt trossamfund hålles

heligt;

Kungl. Maj:ts proposition nr 230.

15

11. förfarande, som sårar tukt och sedlighet eller genom grov kränk­

ning av andras människovärde är ägnat att väcka allmän anstöt; eller

12. ärekränkning mot enskild person genom beskyllning för brott eller för

annan gärning, som är menlig för hans ära, goda namn och medborgerliga

anseende, yrke, näring eller fortkomst, eller genom smädligt yttrande eller

annan missfirmlig gärning.

5 §•

Allmän handling, som skall hållas hemlig, må ej genom tryckt skrift of­

fentliggöras.

Ej heller må genom tryckt skrift offentliggöras uppgifter rörande förhål­

landen, vilkas röjande skulle enligt lag innefatta brott mot rikets säkerhet,

vare sig de härröra från allmänna handlingar eller erhållits på annat sätt.

Vad enligt förordnande av domstol eller av undersökningsledare i brott­

mål eller på grund av myndighets förbehåll vid utlämnande av handling,

som avses i första stycket, icke må uppenbaras må ej genom tryckt skrift

offentliggöras.

6 §•

Vad i lag är stadgat angående påföljd för brott, som avses i 4 och 5 §§,

gälle ock då brottet är att anse som tryckfrihetsbrott.

7 §•

Tryckt skrift, som innefattar tryckfrihetsbrott, må konfiskeras.

Konfiskering av tryckt skrift innebär att alla för spridning avsedda exem­

plar av skriften skola förstöras samt att med formar, stenar, stereotyper,

plåtar och andra dylika, uteslutande för tryckningen av skriften användbara

materialier skall så förfaras att missbruk därmed ej kan ske.

I samband med konfiskering av periodisk skrift, må, då fråga är om otill-

låtet yttrande, som avses i 4 § 1—3, eller sådant enligt 5 § andra stycket

otillåtet offentliggörande som innefattar spioneri, meddelas förbud att ut­

giva skriften under viss, av rätten bestämd tid, högst sex månader från det

domen i tryckfrihetsmålet vinner laga kraft. Förbud som nu sagts må dock

meddelas allenast då riket befinner sig i krig.

Angående konfiskering av periodisk skrift, som sprides i strid mot utgiv­

ningsförbud eller uppenbart utgör fortsättning av skrift som avses med så­

dant förbud, gälle vad i allmänhet är stadgat om förverkande av föremål på

grund av brott.

8 KAP.

Ansvarighetsregler.

Om ansvaret för periodisk skrift.

1

§•

För tryckfrihetsbrott genom periodisk skrift svare den som hos chefen för

justitiedepartementet var anmäld som utgivare, då skriften utgavs.

Var ställföreträdare anmäld och har han inträtt som utgivare, svare ställ­

företrädaren.

2

§•

Fanns ej utgivningsbevis, då skriften utgavs, eller var utgivare, som en­

ligt 1 § första stycket har att svara, enligt 5 kap. 2 § ej längre behörig eller

hade hans uppdrag eljest upphört, svare skriftens ägare.

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 230.

Ägaren vare ock ansvarig, om utgivaren var utsedd för skens skull eller

denne eljest, då skriften utgavs, uppenbart icke innehade den befogenhet,

som enligt 5 kap. 3 § skall tillkomma honom.

Var ställföreträdare, vilken inträtt som utgivare, ej längre behörig, då

skriften utgavs, eller hade hans uppdrag eljest upphört eller förelåg beträf­

fande ställföreträdaren förhållande, som i andra stycket sägs, svare utgi­

varen.

3 §•

Kan det ej visas vem som var ägare, då skriften utgavs, svare i ägarens

ställe boktryckaren.

4 §.

Sprider någon periodisk skrift, varå uppgift om boktryckeri saknas eller,

honom veterligt, är oriktig och kan det ej utrönas, från vilket boktryckeri

skriften utgått, svare i boktryckarens ställe utspridaren.

Om ansvaret för tryckt skrift, som ej är periodisk.

5 §•

För tryckfrihetsbrott genom tryckt skrift, som ej är periodisk, svare skrif­

tens författare, om han på sätt i 3 kap. 3 § sägs uppgivits vara författare

till skriften. Författaren vare dock ej ansvarig, om skriften utgivits utan

hans samtycke eller hans namn eller pseudonym utsatts därå mot hans vilja.

6

§•

Är författare ej enligt 5 § ansvarig för skrift, vilken innehåller eller är av­

sedd att innehålla bidrag av flera författare, och har på sätt i 3 kap. 3 § sägs

särskild utgivare för skriften uppgivits, svare utgivaren.

För annan skrift än i första stycket avses svare utgivaren, allenast om

författaren var avliden, då skriften utgavs.

Utgivaren vare ej ansvarig, om hans namn eller pseudonym utsatts å skrif­

ten mot hans vilja.

7 §•

Är varken författare eller utgivare enligt 5 eller 6 § ansvarig eller var han

vid skriftens utgivning avliden, svare förläggaren.

8

§•

Fanns ej förläggare eller kan det ej visas vem han är, svare i förläggarens

ställe boktryckaren.

9 §•

I fråga om ansvar för utspridare av tryckt skrift, som ej är periodisk, äge

vad i 4 § stadgats motsvarande tillämpning.

Gemensamma bestämmelser.

10

§.

Hade den som enligt 2, 5, 6 eller 7 § skulle ha att svara vid skriftens ut­

givning ej känt hemvist inom riket och kan ej heller i målet utrönas, var

han här i riket uppehåller sig, skall ansvaret övergå å den som efter honom

har att svara, dock ej å utgivare av tryckt skrift, som ej är periodisk, i annat

fall än som avses i 6 § första stycket eller å utspridare.

17

Lag samma vare, om beträffande den som enligt 1, 2, 5, 6 eller 7 § skulle

ha att svara förelåg omständighet, vilken enligt lag utesluter straffbarhet,

samt den efter honom ansvarige ägt eller bort äga kännedom om omständig­

heten.

11

§•

Till omständighet, som enligt detta kapitel skulle medföra att annan än

den tilltalade hade att svara, må hänsyn tagas allenast om den åberopas

före huvudförhandlingen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 230.

12

§.

Vid bedömande av fråga om ansvar för den som enligt detta kapitel har

att svara för tryckt skrift skall så anses som om vad skriften innehåller in­

förts däri med hans vetskap och vilja.

9 KAP.

Om tillsyn och åtal.

1 §•

Chefen för justitiedepartementet skall själv eller genom ombud, som av

honom förordnas, vaka över denna förordnings efterlevnad.

Instruktion för tryckfrihetsombuden fastställes av chefen för justitiede­

partementet.

2

§■

Finner chefen för justitiedepartementet allmänt åtal böra anställas för

tryckfrihetsbrott, skall han med överlämnande av skriften göra anmälan där­

om hos justitiekanslern. Även utan sådan anmälan äge justitiekanslern väc­

ka åtal för tryckfrihetsbrott, som hör under allmänt åtal.

I fråga om annat brott mot bestämmelserna i denna förordning vare justi­

tiekanslern åklagare.

3 §•

Allmänt åtal för tryckfrihetsbrott skall väckas inom sex månader, sedan

skriften utgivits och granskningsexemplar av skriften enligt 4 kap. 7 § av­

lämnats, vid påföljd att skriften eljest är från sådant åtal fri. Utan hinder av

vad nu sagts må dock, sedan allmänt åtal inom nämnda tid blivit väckt, nytt

åtal väckas mot annan, som är för brottet ansvarig.

Vad i lag är stadgat om tid, inom vilken brott skall beivras för att straff

ej skall anses förfallet, gälle även i fråga om tryckfrihetsbrott.

4 §•

Angående målsägandes rätt att angiva tryckfrihetsbrott eller tala därå

gälle vad i lag är stadgat.

5 §•

Finnes ej någon, som enligt 8 kap. är för brottet ansvarig, eller kan ej

stämning här i riket delgivas honom, må åklagaren eller målsäganden i stäl­

let för att väcka åtal göra ansökan om skriftens konfiskering.

2 Bihang till riksdagens protokoll 1948. 1 samt. Nr 230.

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 230.

10 KAP.

Om beslag och utgivningsförbud.

1 §•

Förekommer anledning att tryckt skrift på grund av tryckfrihetsbrott kan

konfiskeras, må i avbidan på beslut därom skriften läggas under beslag.

I avbidan på rättens beslut må ock, i fall som avses i 7 kap. 7 § tredje

stycket, meddelas utgivningsförbud för periodisk skrift.

2

§•

Innan åtal för tryckfrihetsbrott väckts eller ansökan hos rätten gjorts om

skriftens konfiskering, må, om brottet hör under allmänt åtal, förordnande

enligt 1 § om beslag och utgivningsförbud meddelas av chefen för justitie­

departementet. Han äger ock uppdraga åt tryckfrihetsombud att meddela

förordnande om beslag.

3 §•

Förordnande, som avses i 2 §, må ej meddelas senare än en vecka efter

det skriften utgivits och granskningsexemplar av skriften enligt 4 kap. 7 §

avlämnats.

Då tryckfrihetsombud förordnat om beslag, skall anmälan därom jämte

ett exemplar av skriften skyndsamt insändas till chefen för justitiedeparte­

mentet; denne har att genast pröva, huruvida beslaget skall äga bestånd.

Har enligt vad nedan stadgas tryckt skrift tagits i förvar, skall, så snart ske

kan, chefen för justitiedepartementet pröva, huruvida skriften skall läggas

under beslag; beslut därom må meddelas utan hinder av vad i första styc­

ket är stadgat.

4 §•

Då chefen för justitiedepartementet förordnat om beslag eller fastställt

beslag varom tryckfrihetsombud förordnat, skall skriften med underrättelse

om beslaget genast överlämnas till justitiekanslern. År ej åtal väckt eller an­

sökan om konfiskering av skriften gjord inom två veckor, sedan justitie­

kanslern mottog underrättelsen, vare beslaget samt, om utgivningsförbud är

därmed förenat, även förbudet förfallet.

5 §•

Sedan åtal för tryckfrihetsbrott väckts eller ansökan hos rätten gjorts om

skriftens konfiskering, äge rätten förordna om beslag och utgivningsförbud

samt häva beslag eller förbud, som tidigare meddelats.

Då målet avgöres, pröve rätten, om meddelat förordnande fortfarande skall

bestå. Avvisas målet på den grund att rätten icke är behörig eller skiljer

rätten eljest målet från sig utan att prövning av skriftens brottslighet ägt

rum och finnes anledning antaga att talan om skriftens konfiskering kom­

mer att föras i annat mål, äge rätten bestämma att förordnandet skall bestå

under viss, av rätten utsatt tid. Väckes ej talan inom denna tid, vare förord­

nandet förfallet.

6

§•

Förordnande om beslag skall innehålla uppgift å det eller de stycken i

skriften, som föranlett beslaget, och gälle endast band, del, nummer eller

häfte, vari samma stycken förekomma.

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 230.

dant anspråk må, om ej annat nedan stadgas, icke göras gällande mot annan

än den som enligt 8 kap. svarar för brottet. Har på grund av omständighet,

som avses i 8 kap. 10 §, ansvaret övergått å honom, må anspråket göras gäl­

lande även mot den som före honom haft att svara, om och i den omfatt­

ning sådant anspråk eljest enligt lag må göras gällande.

Vad i 8 kap. 12 § är stadgat i fråga om ansvar gälle ock beträffande enskilt

anspråk.

2

§•

För enskilt anspråk, som må göras gällande mot utgivare av periodisk

skrift eller ställföreträdare för denne, svare ock skriftens ägare. I fråga om

annan tryckt skrift svare för anspråk, som må göras gällande mot författa­

ren eller utgivaren, även skriftens förläggare.

3 §•

Har någon som laga ställföreträdare för juridisk person eller som förmyn­

dare eller god man att svara för enskilt anspråk på grund av tryckfrihets-

brott, må anspråket göras gällande även mot den juridiska personen eller

mot den, för vilken förmyndaren eller gode mannen förordnats, om och i

den omfattning sådant anspråk eljest enligt lag må göras gällande.

4 §•

Skall någon enligt detta kapitel jämte annan svara för enskilt anspråk,

svare de en för båda och båda för en. Om bestämmande av ansvarigheten

mellan dessa inbördes gälle vad eljest är stadgat.

5 §.

Enskilt anspråk i anledning av tryckfrihetsbrott må göras gällande utan

hinder av att fråga om ansvar för brottet förfallit eller talan därom eljest

ej kan föras.

12 KAP.

Om rättegången i tryckfrihetsmål.

1

§•

Tryckfrihetsmål upptagas av rådhusrätt i stad som är säte för länsstyrelse

eller, om rådhusrätt ej finnes i staden, av den rådhusrätt inom länet, som

enligt Konungens förordnande är behörig att upptaga sådana mål. Före­

kommer anledning att även annan rådhusrätt inom länet skall äga upptaga

tryckfrihetsmål, äger Konungen förordna därom.

Till tryckfrihetsmål hänföras mål angående ansvar eller enskilt anspråk

på grund av tryckfrihetsbrott så ock ansöltningsmål, som avses i 9 kap. 5 §.

2

§•

I tryckfrihetsmål, vari talan föres om ansvar, skall frågan, huruvida skrif­

ten är brottslig, prövas av en jury om nio medlemmar, såframt ej parterna

å ömse sidor förklara sig vilja utan sådan prövning hänskjuta målet till

rättens avgörande. Då jury prövar skriftens brottslighet, skall skriften anses

brottslig, om minst sex jurymän äro ense därom.

Finner juryn att skriften icke är brottslig, skall den tilltalade frikännas.

Har juryn ansett skriften brottslig, skall även rätten pröva skriftens brotts­

lighet. År rätten av annan mening än juryn, äge rätten frikänna den till­

talade eller hänföra brottet under mildare straffbestämmelse än den som ju­

ryn tillämpat.

2 2

Kungl. Maj:ts proposition nr 230.

¹⁰ §.

Då mål vari jury skall deltaga förekommer, skall rätten föredraga jury-

mannalistan samt till behandling upptaga frågan, huruvida jäv föreligger

mot någon som finnes upptagen på listan. Angående jäv mot juryman gälle

vad i lag är stadgat om domare.

Därefter skall juryn bildas av de ojäviga jurymännen sålunda att vardera

parten äger utesluta tre jurymän inom den första gruppen och en inom den

andra samt rätten genom lottning bland de övriga uttager så många till

suppleanter att sex kvarstå i den första gruppen och tre i den andra.

11

§•

Äro å ena sidan flera parter och vill endast någon av dem begagna sin

uteslutningsrätt, gälle den uteslutning han företager även för de övriga. Vilja

medparter utesluta olika jurymän och kunna de ej enas, företage rätten ute­

slutningen genom lottning.

12

§.

Ej må någon utan laga förfall undandraga sig att tjänstgöra i jury.

Rån på grund av jäv eller laga förfall för juryman nödigt antal ledamöter

i någon grupp ej erhållas, nämne rätten för varje juryman som erfordras tre

till jurymän inom gruppen behöriga personer. Av de sålunda nämnda äge

vardera parten utesluta en. Ej må till juryman nämnas någon som förut i

samma mål uteslutits.

13 §.

Förekomma samtidigt flera mål, vari jury skall deltaga, må med parter­

nas samtycke rätten förordna att samma jury skall tjänstgöra i alla målen.

Skall jury utses gemensamt för flera mål, äge vad ill § är stadgat om ute­

slutning av juryman i mål, vari å ena sidan äro flera parter, motsvarande

tillämpning.

14 §.

Föres i mål om ansvar jämväl talan om enskilt anspråk mot annan än den

tilltalade, skola de åtgärder av svarandepart, som avses i 2 § första stycket,

10 § andra stycket och 12 § andra stycket, ankomma på den tilltalade.

Då talan utan samband med åtal föres om tryckt skrifts konfiskering

eller om enskilt anspråk, gälle om rättegången i sådant mål vad i 2 och 10

—13 §§ är föreskrivet; har skriftens brottslighet tidigare prövats i mål om

ansvar för tryckfrihetsbrott, skall dock prövning av skriftens brottslighet

ej ånyo äga rum. I ansökningsmål skall den uteslutning av jurymän, som

eljest ankommer på parterna, företagas av rätten genom lottning.

15 §.

Närmare bestämmelser om rättegången i tryckfrihetsmål meddelas i sär­

skild lag, stiftad i den ordning 87 § regeringsformen föreskriver.

Äro inom samma län flera rådhusrätter, vilka äga upptaga tryckfrihets­

mål, skola de uppgifter, som avses i 4, 6, 8 och 9 §§, fullgöras av den råd­

husrätt Konungen bestämmer.

13 KAP.

Om utrikes tryckta skrifter.

Skrift, som tryckts utom riket, skall anses här utgiven, då den på sätt i

1 kap. 6 § sägs blivit utlämnad för spridning inom riket.

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 230.

2

§•

Då på grund av högre rätts beslut tryckfrihetsmål, vari jury deltagit,

skall ånyo upptagas inför jury av den rätt som först dömt i målet, gälle

om juryns tillsättande vad i 12 kap. 10—14 §§ är stadgat.

3 §.

Tryckfrihetsmål och annat mål om brott mot bestämmelserna i denna för­

ordning skola alltid skyndsamt behandlas.

4 §•

Böter och viten som ådömas enligt denna förordning tillfalla kronan.

5 §•

I allt varom bestämmelse ej meddelats i denna förordning eller i särskild

lag, som utfärdas med stöd därav, gälle vad i lag eller författning eljest är

stadgat.

Utlänning vare, såvitt ej annat följer av denna förordning eller annan lag

eller författning, likställd med svensk medborgare.

Övergångsbestämmelser.

Utan hinder av den nu antagna förordningen skall den äldre tryckfrihets­

förordningen fortfarande gälla till årets utgång.

Vid tillämpningen av den nya förordningen skall i övrigt följande iakt­

tagas.

Har boktryckeri blivit behörigen anmält enligt den äldre förordningen, er­

fordras ej, så länge boktryckeriet bibehålies i överensstämmelse med vad så­

lunda anmälts, anmälan enligt den nya förordningen.

Utgivningsbevis, som enligt den äldre förordningen meddelats utgivare av

periodisk skrift, skall anses som utgivningsbevis enligt den nya förordning­

en. Vad i denna föreskrives om skyldighet för skriftens ägare att göra an­

mälan om utgivare skall äga tillämpning först då ny utgivare utses.

I fråga om ansvarigheten för tryckt skrift, som utgives medan den äldre

förordningen ännu är gällande, skall denna äga tillämpning.

Angående beståndet av kvarstad, som meddelas medan den äldre förord­

ningen ännu är gällande, skall denna tillämpas. Lag samma vare i fråga om

indragning vid trupp eller ombord å flottans fartyg av tryckt skrift, varom

förordnande meddelas medan den äldre förordningen ännu är gällande.

Tryckfrihetsmål, vari talan väckes medan den äldre förordningen ännu är

gällande, skall behandlas enligt den äldre förordningen. Skall enligt denna

jury medverka men har jury ännu ej utsetts, då den äldre förordningen upp­

hör att gälla, skall den nya förordningen äga tillämpning; är den underrätt,

s°m upptagit målet, icke tillika behörig enligt den nya förordningen, skall

målet för fortsatt handläggning hänvisas till underrätt, som enligt den nva

förordningen är behörig.

De åtgärder, som erfordras för val av jurymän enligt den nya förordning­

en skola vara slutförda före årets utgång. Konungen meddelar därom när­

mare bestämmelser.

I övrigt skall i fråga om övergången till den nya förordningen lända till

efterrättelse vad i motsvarande fall eljest är stadgat eller anses gällande.

Bestämmelserna i 5 och 35 §§ lagen den 28 maj 1937 (nr 249) om in­

skränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar upphöra vid

årets utgång att gälla.

26

Urtima riksdag äger Konungen, når

Han för gott finner, åtskilja, och va­

re urtima riksdag alltid upplöst, in­

nan tid för lagtima riksdags sam­

manträde infaller.

Där så oförmodat skulle hända, a'tt

riksdag före det nya statsreglerings-

årets inträdande icke hade staten

reglerat eller ny bevillning sig åtagit,

fortfare den förra statsregleringen

och bevillningen, till dess ny stats-

reglering och bevillning beslutats.

Riksdagsordningen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 230.

(Nuvarande lydelse.)

(Föreslagen lydelse.)

§ 70.

Lagtima riksdag skall vart fjärde

år förordna sex för kunskaper och

lärdom kända personer att, jämte

justitieombudsmannen, som bland

dem förer ordet, utöva vård över

tryckfriheten. Dessa kommitterade,

av vilka två utom justitieombuds­

mannen, skola vara lagfarna, väljas

medelst omröstning genom tjugufyra

valmän, därav vardera kammaren in­

om sig utser tolv. Avgår mellan riks­

dagarna någon bland kommitterade,

välja de övriga till det lediga rum­

met en behörig person.

§ 70.

1. De sex fullmäktige i riksban­

ken, vilka enligt 72 § regeringsfor­

men skola utses av riksdagen, väljas

å lagtima riksdag för tiden från va­

let, till dess sådant val under tredje

året därefter försiggått. Två av de ut­

av riksdagen utsedde fullmäktige sko­

la årligen avgå. Har av riksdagen ut­

sedd fullmäktig före utgången av den

bestämda tjänstgöringstiden avgått,

eller har ansvarsfrihet honom väg­

rats, anställes val för den tid, som för

honom återstått. 2 3

2. Riksdagen skall jämväl välja

fullmäktige att, jämlikt särskilt reg­

lemente, förvalta riksgäldskontorets

medel och tillhörigheter. Dessa full­

mäktige skola vara sju och väljas å

lagtima riksdag för tiden från valet,

till dess sådant val under tredje året

därefter försiggått. Ordförande bland

fullmäktige våljes särskilt. Av de öv­

riga sex skola två årligen avgå. Har

fullmäktig före utgången av den be­

stämda tjänstgöringstiden avgått, el­

ler har ansvarsfrihet honom vägrats,

anställes val för den tid, som för ho­

nom återstått. Då val av ordförande

äger rum, utses denne före övriga

fullmäktige.

3. Val av fullmäktige i riksbanken

och riksgäldskontoret verkställas ge­

nom fyrtioåtta valmän, av vilka var­

dera kammaren inom sig utser tjugu­

fyra. Valen ske med slutna sedlar.

28

Kungl. Maj ds proposition nr 230.

sig vice ordförande; ägande den, som

bland fullmäktige förer ordet, avgö­

rande röst, därest i frågor, som hos

fullmäktige komma under omröst­

ning, rösterna för två skiljaktiga me­

ningar utfalla lika.

§ 73.

På samma gång och på lika sätt,

som fullmäktige enligt § 71 av riks­

dagen utses, tillsättas jämväl supp­

leanter, att, vid inträffande förfall

för dem, träda i deras ställe nämli­

gen för de av riksdagen valda full­

mäktige i riksbanken tre och för full­

mäktige i riksgäldskontoret likaledes

tre. För fullmäktig i riksbanken, som

utsetts till förste deputerad, utses

suppleant på sätt i § 72 regeringsfor­

men föreskrives och för tid, som

fullmäktige i riksbanken äga bestäm­

ma.

För varje enligt § 72 utsedd revisor

väljes en suppleant att vid förfall

för honom inträda. Vid förfall för

både revisor och hans suppleant be­

stämmes övriga suppleanters tjänst­

göring av den ordning, i vilken de

blivit valda.

(Nuvarande lydelse.)

(Föreslagen lydelse.)

§ 73.

För varje enligt 72 % utsedd revisor

väljes en suppleant att vid förfall

för honom inträda. Vid förfall för

både revisor och hans suppleant be­

stämmes övriga suppleanters tjänst­

göring av den ordning, i vilken de

blivit valda.

Övergångsbestämmelse.

Vad 108 § regeringsformen och 70 § riksdagsordningen, i deras äldre ly­

delse, innehålla om tryckfrihetskommittén skall alltjämt tillämpas, så länge

den äldre tryckfrihetsförordningen fortfarande gäller eller eljest enligt över­

gångsbestämmelserna till den nya tryckfrihetsförordningen åtgärd ankom­

mer på tryckfrihetskommittén.

M

Kungl. Maj.ts proposition nr 230.

En stor del av 1912 års betänkande hade ägnats frågan om allmänna

handlingars offentlighet. Under den närmaste tiden därefter infördes även

åtskilliga nya sekretessbestämmelser i tryckfrihetsförordningen. Omfattan­

de utredningar angående allmänna handlingars offentlighet ledde slutligen

till helt ny lagstiftning på detta område år 1937. Därvid bibehöllos grund­

läggande stadganden om allmänna handlingars offentlighet i tryckfrihets­

förordningen, under det att närmare bestämmelser om de handlingar som

skola hemlighållas överflyttades till lagen den 28 maj 1937 (nr 249) om

inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar (sekretess­

lagen).

År 1941 antogos nya regler om ansvarighet för tryckt skrifts innehåll

jämte åtskilliga därmed sammanhängande bestämmelser.

Samma år genomfördes även vissa grundlagsändringar, vilka voro föran­

ledda av de under kriget rådande förhållandena. Ett stadgande i 6 § tryck­

frihetsförordningen avsåg att möjliggöra förhandsgranskning av tryckta

skrifter samt förbud mot införande i riket av sådana skrifter och förbud

mot utgivande av periodisk skrift. Andra ändringar avsågo komplettering

av stadgandena om konfiskation utan rättegång samt om otillåtet publice­

rande av vissa underrättelser. De nu angivna med krigsförhållandena sam­

manhängande lagändringarna blevo i anledning av motioner vid 1944 års

riksdag i huvudsak åter upphävda år 1945, varigenom tryckfrihetsrätten i

dessa hänseenden återfördes till vad tidigare gällt.

Frågan om en allmän översyn av tryckfrihetsförordningen upptogs vid

1944 års riksdag såväl från Kungl. Maj :ts som från riksdagens sida. Utta­

landen om önskvärdheten av en sådan översyn gjordes sålunda av chefen

för justitiedepartementet i ett interpellationssvar den 9 februari 1944 samt

i samband med avlåtande av proposition (nr 246) till riksdagen angående

grundlagsändringar i anledning av rättegångsreformen. Då riksdagen be­

handlade de nyss berörda motionerna om ändring i tryckfrihetsförordning­

en, beslöt riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t (nr 291) anhålla att Kungl.

Maj :t måtte föranstalta om en allsidig utredning angående revision av

tryckfrihetslagstiftningen. I skrivelsen uttalades att enligt vad erfarenhe­

ten utvisade vår tryckfrihetsrätt vore behäftad med allvarliga brister. Riks­

dagen anslöt sig därför till den uppfattningen att en allmän översyn av

tryckfrihetsförordningen vore av förhållandena påkallad samt anförde att

med hänsyn till tryckfrihetens utomordentliga betydelse för vårt svenska

samhällsskick utredningen borde snarast komma till stånd; proposition i

ämnet borde kunna föreläggas riksdagen i god tid före slutet av nästa val­

period till andra kammaren.

Chefen för justitiedepartementet hemställde den 30 juni 1944 om Kungl.

Maj.ts bemyndigande att tillkalla sakkunniga för en sådan utredning som

riksdagen begärt och anförde därvid att utredningen borde omfatta tryck­

frihetsförordningen och i anslutning därtill utfärdade författningar, utan

annan inskränkning än som betingades av det redan tidigare för sakkun­

niga meddelade uppdraget att utreda tillämpningen av reglerna om allmän­

34

framhålla (s. 49) att det kan ifrågasättas, om denna princip i tryckfrihets­

förordningen erhållit en sådan avfattning att den motsvarar alla de fall

då ett inskridande från myndighet eller enskilda kan sätta tryckfriheten

i fara. I den gällande lagtexten angives nämligen, utöver den förut berörda

föreskriften att någon tryckningen föregående granskning av skrift eller nå­

got förbud mot tryckning därav icke må förekomma, allenast att skrift ej

före dess utgivande får avfordras författare, utgivare, förläggare eller bok­

tryckare och att något för utgivningen eller tryckningen hinderligt inseende

över dessa personer icke är tillåtet.

De sakkunniga föreslå därför att i 1 kap. 2 § andra stycket skall uppta­

gas ett mera vidsträckt stadgande. Detta innehåller att det ej på grund av

skrifts innehåll skall vara någon, myndighet eller enskild, tillåtet att genom

åtgärd, som icke äger stöd i tryckfrihetsförordningen, hindra tryckning

eller utgivning av skriften eller dess spridning bland allmänheten. I fråga

om myndighet torde detta stadgande kunna anses innefatta ett lagfästande

av redan gällande grundsatser. Däremot innebär stadgandet, i vad det riktar

sig mot åtgärder av enskild, en utvidgning i jämförelse med gällande rätt.

Tryckfrihetsförordningen har hittills icke ansetts kunna giva handlingsreg­

ler för enskilda till skydd för tryckfrihetens utövning motsvarande de för

myndighet gällande. De sakkunniga framhålla att även i fråga om enskilda

ett behov av dylika regler kan föreligga samt anföra härom följande:

Enskilda organisationer och sammanslutningar intaga stundom en sådan

ställning att de verksamt kunna hindra tryckning, utgivning eller spridning

av skrift, vars innehåll anses misshagligt eller anstötligt. I viss utsträckning

torde väl den uppfattningen att dylika åtgärder icke äro tillåtna ha vunnit

hävd, ehuru tryckfrihetsförordningen icke uttryckligt stadgar något därom.

Reaktionen mot skrifter som ansetts misshagliga eller anstötliga har i vissa

fall tagit sig uttryck i organiserade åtgärder till deras undertryckande. Tyd­

ligt är att dylika åtgärder icke äro väl förenliga med en allmän tryckfri­

het. Denna kan icke få vara ett privilegium för vissa meningsriktningar;

endast lagens stadganden om missbruk av tryckfriheten skola utgöra tryck­

frihetens gränser. En rubbning av de sålunda en gång fastställda gränserna

kan väl av förhållandena vara motiverad men en sådan bör ske allenast un­

der de garantier och i den ordning grundlagen föreskriver. Upprätthållandet

av tryckfrihetens legala gränser skall åvila de organ vilka grundlagsenligt

anförtrotts denna uppgift och ske i den ordning som är stadgad i tryckfri­

hetsförordningen. Det bör således ej heller vara enskild tillåtet att hindra

tryckfrihetens utövning. Även denna princip bör komma till uttryck i lagen.

De förbud mot åtgärder av myndighet eller enskild till hinder för tryck­

frihetens utövning, som sålunda böra uppställas, kunna emellertid å andra

sidan icke innefatta någon förpliktelse att medverka vid tryckning, utgiv­

ning eller spridning av skrift. Myndighets skyldigheter i sådant hänseende

regleras av gällande författningar. I fråga om enskild gälla i allmänhet en­

dast civilrättsliga regler, enligt vilka dylik förpliktelse föreligger blott på

grund av eget åtagande. — — — Det må ock framhållas att det angivna

förbudet icke innefattar någon begränsning av den rätt som tillkommer an­

nan medborgare att inom ramen för den lagliga yttrandefriheten granska

innehållet i viss tryckt skrift samt därom uttala sitt omdöme och eventuellt

sitt ogillande. Denna konsekvens följer av yttrandefrihetens egen natur,

som inrymmer samma rätt för envar.

Kungl. Maj.ts proposition nr 230.

36

om dylikt undantag, såvitt angår militära befattningshavare, har uppta­

gits av överbefälhavaren i skrivelse den 6 maj 1943 till chefen för försvars­

departementet. I skrivelsen anfördes att det med hänsyn till viktiga för-

svarsintressen måste anses otillfredsställande att det icke låter sig göra att

lagfora en militär befattningshavare, som medverkat till att upplysningar

rörande militära förhållanden, vilka böra undanhållas obehöriga, inflyta

i tidningspressen. Möjligheten att straffa den som obehörigen lämnar upp­

gifter för publicering i tryckt skrift har i direktiven för de sakkunniga

särskilt framhållits bland de spörsmål som borde utredas.

De sakkunniga anföra att de skäl som i allmänhet tala för att det bör

stå envar fritt att lämna uppgifter och underrättelser för offentliggörande

i tryckt skrift göra sig gällande även då fråga är om hemlig uppgift. Som

allmän regel anse de sakkunniga därför böra gälla att skyddet mot obehö­

rigt publicerande av dylika uppgifter tillgodoses allenast genom att offent­

liggörandet beivras såsom tryckfrihetsbrott i den ordning som föreskrives

härom. En tillämpning av denna regel även i fråga om befattningshavare,

som i sin tjänst är bunden av tystnadsplikt, skulle emellertid medföra att

skyddet för de hemliga uppgifterna i hög grad försvagades.

Såsom närmare utvecklas i betänkandet (s. 125—126) kan ett undan-

tagsstadgande, som möjliggör beivran av brott mot tystnadsplikt i vissa

fall, ehuru uppgiften meddelats för offentliggörande i tryckt skrift, göras

mer eller mindre omfattande. Beträffande förhållanden, som beröra rikets

säkerhet, finnas bestämmelser om tystnadsplikt i 8 kap. strafflagen. För­

pliktelsen att iakttaga tystnad om dylika förhållanden gäller för envar;

mot denna förpliktelse svarar, såsom jag i det följande skall beröra, även

ett i tryckfrihetsförordningen upptaget publiceringsförbud. Utöver de nu

berörda fallen kan tystnadsplikt, utan motsvarighet i tryckfrihetsförord­

ningen, vara föreskriven antingen allenast för vissa befattningshavare eller

för befattningshavare jämte andra personer. I vissa fall finnas bestämmel­

ser härom i lag; i andra fall framgår tystnadsplikten av administrativa för­

fattningar eller av föreskrifter, som eljest meddelats i administrativ ord­

ning.

Med hänsyn till att ett undantagsstadgande innebär en inskränkning i

yttrandefriheten och även berör rätten till anonymitet anse de sakkunniga

angeläget att detta får en fast avgränsning. Det föreslås därför skola gälla

endast i fråga om befattningshavares tystnadsplikt; med befattningshavare

jämställes dock den som utövar allmän tjänsteplikt, t. ex. värnplikt. Vi­

dare begränsas undantaget till tystnadsplikt som är stadgad i lag; därmed

avses således i första rummet lagbestämmelser till skydd för rikets sä­

kerhet och därutöver de stadganden om tystnadsplikt, som eljest äro med­

delade i lag, men icke administrativa författningar, vilka stadga tystnads­

plikt, och ej heller andra administrativa föreskrifter därom.

Grundsatsen om frihet för envar att lämna meddelande för offentliggö­

rande i tryckt skrift skall enligt förslaget gälla även då skriften tryckes

utom riket; därmed avses att skapa ett skydd även för nyhetsförmedlingen

Kungl. Maj:ts proposition nr 230.

Kungl. Maj:ts proposition nr 230.

37

till utlandet. För sådant fall föreslås dock ett något vidsträcktare undan­

tag; varje brott mot tystnadsplikt, föreskriven i lag, skall i sådant fall

kunna beivras med tillämpning av därom gällande lagregler.

Tryckfrihetsbrotten.

I den gällande tryckfrihetsförordningen angivas de lagliga gränserna för

tryckfriheten genom straffbud mot vissa yttranden och meddelanden. Det

har varit avsett att tryckfrihetsförordningen i detta hänseende skall vara

uttömmande. Denna grundsats har kommit till uttryck i 1 § 1 mom. tryck­

frihetsförordningen, där det stadgas bl. a. att ej någon i annat fall än tryck­

frihetsförordningen stadgar må kunna tilltalas eller straffas för tryckt

skrifts innehåll.

Emellertid har tolkningen av denna grundsats föranlett vissa svårighe­

ter. Tryckfrihetsförordningen har icke ansetts kunna reglera varje förfa­

rande, vari tryckt skrifts innehåll, taget i bokstavlig mening, kommit till

användning. Brottsligheten av vissa sådana gärningar bedömes omedelbart

enligt allmän lag, t. ex. då fråga är om bedrägeri eller illojal reklam. De

sakkunnigas förslag intar i detta hänseende principiellt samma ståndpunkt

som gällande rätt. Vissa brottsliga gärningar, som ske genom eller med

tillhjälp av tryckt skrift, skola sålunda, såsom närmare utvecklas i betän­

kandet (s. 115—121 och 250—251), alltjämt bedömas enligt allmän lag.

Inom det område som hänföres till tryckfiåhetsbrotten är däremot tryck­

frihetsförordningens uppräkning uttömmande; någon ytterligare krimina­

lisering kan icke ske annat än genom ett däri upptaget straffbud.

Tryckfrihetsbrotten indelas enligt förslaget i otillåtet yttrande och otillå­

tet offentliggörande. Till den förra gruppen hänföras brott som innebära

att yttrande eller meddelande i skriften har ett förgripligt innehåll; brott

inom den senare gruppen bestå däri att sakförhållande av hemlig natur

röjes.

De sakkunniga anföra att ur principiell synpunkt samma inskränkningar

i yttrandefriheten böra gälla, vare sig fråga är om yttrande eller meddelan­

de i tryckt skrift eller om en framställning i annan form, samt att därför

bestämmelserna i tryckfrihetsförordningen om otillåtet yttrande i tryckt

skrift böra överensstämma med motsvarande stadganden i den allmänna

strafflagen. Såsom framgår av betänkandet (s. 126—130) föreligger för

närvarande vissa skillnader mellan tryckfrihetsförordningens brottskata-

log och strafflagen. Dessa skillnader skulle således enligt förslaget bringas

att upphöra.

Beträffande sambandet i lagtekniskt hänseende mellan tryckfrihetsför­

ordningen och strafflagen framhålla de sakkunniga att det å ena sidan av

konstitutionella skäl är påkallat att tryckfrihetsförordningen angiver vad

som är tryckfrihetsbrott, men att å andra sidan den enhetlighet som ur

principiell synpunkt är påkallad främjas av att bestämmelserna icke blott

ha samma materiella innehåll utan även anknytas till varandra. Förslaget

innehåller därför en uppräkning av de i strafflagen upptagna brott vilka

skola anses som otillåtet yttrande, då de förövas genom tryckt skrift; dessa

brott angivas därvid endast genom brottsbeteckning eller på annat kortfat­

tat sätt.

Såsom otillåtet offentliggörande genom tryckt skrift upptages i första

hand offentliggörande av allmän handling, som skall hållas hemlig. Här­

vid avses dock endast återgivande av handlingen helt eller delvis, men ej

referat därav eller meddelande av därur hämtade uppgifter. Ett mera all­

mänt publiceringsförbud, vilket gäller alla uppgifter, vare sig de härröra

från allmänna handlingar eller erhållits på annat sätt, föreslås skola gälla

endast i fråga om förhållanden, vilkas röjande skulle enligt lag innefatta

brott mot rikets säkerhet. Vilka dessa förhållanden äro angives icke när­

mare i förslaget; härom hänvisa de sakkunniga till strafflagens bestämmel­

ser i ämnet. Utöver de nu berörda allmänna stadgandena föreslås vissa

mera speciella publiceringsförbud.

3

®

Kungl. Maj.ts proposition nr 230.

Ansvarighetsregler.

Enligt allmänna straffrättsliga ansvarighetsregler kan, då flera personer

medverkat till brott, ansvar inträda ej blott för den som åstadkommit det

brottsliga resultatet såsom gärningsman, utan även för andra som anstiftat

brottet eller annorledes medverkat däri. I tryckfrihetsrätten har emellertid

sedan gammalt förekommit särskilda, från dessa allmänna bestämmelser

avvikande ansvarighetsregler, enligt vilka straffet för tryckfrihetsbrott i

princip drabbar endast en person såsom ansvarig för skriften. Denne har

alltså att svara ej blott för sina egna åtgärder utan för att skriften blivit ut­

given med brottsligt innehåll. I vissa situationer, då ansvaret icke kan ut­

krävas av den som i tryckfrihetsförordningen angives såsom i första hand

ansvarig, övergår ansvaret på annan subsidiärt ansvarig.

Beträffande utvecklingen av dessa ansvarighetsregler och särskilt den ut­

formning de erhållit genom 1941 års ändringar i tryckfrihetsförordningen

hänvisas till de sakkunnigas betänkande (s. 139—144).

De sakkunniga föreslå att särskilda ansvarighetsregler för tryckfrihets­

brott, med den principiella innebörd som nyss angivits, skola bibehållas. Så­

dana regler ha tidigare motiverats med att ansvar för medverkan skulle

kunna verka hämmande på yttrandefriheten. De personer som komma i

fråga såsom medverkande, särskilt vid skriftens tryckning, utgivning och

spridning, skulle nämligen ofta i tveksamma fall vägra sin medverkan och

därigenom skulle yttrandefriheten lida inskränkning, som kunde sträcka

sig avsevärt längre än förebyggandet av tryckfrihetsbrott betingar. De sak­

kunniga framhålla i anslutning härtill såsom sin ståndpunkt att det otvi­

velaktigt är till gagn för tryckfriheten att endast en person har att taga

ställning till frågan, om han såsom ansvarig för skriften vill medverka till

40

ett stadgande om att, vid bedömande av ansvaret, vad skriften innehåller

skall anses infört däri med den ansvariges vetskap och vilja.

I sådant hänseende kan alltså icke åberopas att den ansvarige ej hand­

lat uppsåtligt. Andra omständigheter, som ur straffrättslig synpunkt kun­

na inverka vid bedömandet av viss gärning, skola däremot, såsom närmare

utvecklas i betänkandet (s. 156), om de i det särskilda fallet kunna läggas

den tilltalade till last, beaktas även i fråga om tryckfrihetsbrott. En förut­

sättning härför är således att den för skriften ansvarige i förhållande till

sådana omständigheter haft uppsåt eller, då redan oaktsamhet är av straff­

rättslig betydelse, visat oaktsamhet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 230.

Rättegången i tryckfrihetsmål.

I direktiven för de sakkunniga framhöllos i första hand bland de ämnen

som borde uppmärksammas reglerna om tryckfrihetsprocessen och jury­

institutionen, sådana dessa regler utformats vid 1937 års reform. Departe­

mentschefen anförde bl. a. att vägande anmärkningar obestridligen kunde

riktas mot det bestående jurysystemet och att därför lämpliga åtgärder

borde övervägas för att vinna en bättre ordning. Huruvida man därvidlag

borde införa ett system med lekmän som meddomare eller närmast efter­

sträva en partiell reform på juryinstitutionens grund, ville departements­

chefen lämna öppet. Om det skulle anses lämpligast att bibehålla juryn,

borde reglerna för dess sammansättning jämkas i sådan riktning att juryn

i sin helhet komme att utgöras av personer, vilka icke alltför sällan deltoge

i rättsskipningen och stode fullt självständiga gentemot parterna i de en­

skilda målen.

De sakkunniga anföra att det under utredningen visat sig medföra de

största svårigheterna att finna lämpliga regler för lekmannainflytandet i

tryckfrihetsmålen. Såsom i direktiven föreskrives ha de sakkunniga mot

varandra vägt möjligheterna att införa ett system med lekmän såsom med­

domare eller att vidtaga en partiell reform på juryinstitutionens grund.

Möjligheten att för tryckfrihetsmålen införa en särskild centraldomstol med

lekmän såsom bisittare har även undersökts; denna väg har dock ej visat

sig framkomlig. De sakkunniga ha i valet mellan dessa olika möjligheter

funnit övervägande skäl tala för juryns bibehållande.

I den närmare motiveringen för denna ståndpunkt (s. 183—186) hänvisa

de sakkunniga i första hand till de skäl som åberopats vid tryckfrihets-

juryns inrättande år 1815 och vid de överväganden som därefter förekom-

mo om införande av jury även i den allmänna brottmålsprocessen, varvid

tanken på en sådan allmän juryinstitution avvisades men behovet och lämp­

ligheten av tryckfrihetsjuryn starkt underströks. Bland de skäl som sålunda

tidigare åberopats framhålla de sakkunniga särskilt att juryn genom sin

folkliga anknytning skulle utgöra ett särskilt skydd för tryckfriheten och

att juryn för brottslighetens bestämmande skulle äga ett friare utrymme

än domaren. De sakkunniga yttra härom att, även om juryn lika litet som

41

domstolen äger i sin dömande verksamhet åsidosätta lagens bestämmelser,

det dock är uppenbart att juryn kan friare bedöma det föreliggande pro­

cessmaterialet och därom draga andra slutsatser än juristdomaren samt att

det i tryckfrihetsmål är av värde att bedömandet av den skrift som föran­

lett åtal kan grundas på hur denna i allmänhet uppfattas av omdömesgilla,

vidsynta och självständiga samhällsmedlemmar.

Vidare utveckla de sakkunniga sina synpunkter på frågan om juryns bi­

behållande sålunda:

Vid tidpunkten för juryns införande var ur folklig synpunkt huvudsyftet

med juryn att denna skulle utgöra ett värn mot övergrepp från regerings­

makten och ämbetsmännen. Uppenbart har denna utgångspunkt genom den

senare politiska utvecklingen förskjutits. Grundvalen för regeringsbildning­

en är numera i allmänhet majoritetsförhållandena inom riksdagen. I förhål­

lande till den eller de majoritetsgrupper, som i regel utgöra regeringens par­

lamentariska stöd, intaga andra partigrupper ställning av opposition och

det faller till stor del på dennas lott att ej minst genom pressen utöva den

politiska kontrollen över samhällsorganen och deras verksamhet. Att avgöra

var gränsen skall dragas mellan befogad presskritik och straffvärt yttrande

är ej sällan en svår och grannlaga uppgift. En jury, som företräder en upp­

lyst, allmänt medborgerlig uppfattning, synes i allmänhet vara mera skickad

för denna uppgift än en domstol. För domstolarnas egen auktoritet kan det

ock vara till fördel, att de icke göras till skiljedomare i politiska frågor. Å

andra sidan kan ej förbises att juryns ledamöter, särskilt i politiskt upprörda

tider, i högre grad än yrkesdomaren, som i sin domargärning ständigt måste

ha för ögonen att bedöma varje sak efter dess egen beskaffenhet, lättare

låta sig påverkas av ställningstaganden och stämningar, som icke höra sam­

man med ett objektivt bedömande av det föreliggande fallet. En sådan

ojämnhet i rättstillämpningen är särskilt betänklig, om därigenom en skrift,

som vid ett objektivt bedömande bort frikännas, skulle drabbas av ansvars-

påföljd. I en sådan utveckling, som dock hittills torde varit främmande för

den svenska juryn, kan ligga en fara för tryckfriheten. Vad nu yttrats sam­

manhänger emellertid mindre med frågan om juryns bibehållande än med

spörsmålet angående omfattningen av juryns befogenheter och dess sam­

mansättning. Vid övervägande av de skäl, som kunna anföras mot och för

juryinstitutionen i tryckfrihetsmål, ha de sakkunniga kommit till den upp­

fattningen att denna institution alltjämt bör bibehållas. Den har nu i mer

än ett sekel varit införlivad med vår tryckfrihetsprocess. Väl kunna me­

ningarna vara delade om det sätt på vilket juryinstitutionen fyllt sin upp­

gift; vad angår tryckfriheten i dess viktigaste beståndsdel, den politiska

yttrandefriheten, torde dock några anmärkningar icke kunna riktas mot

juryn. Härmed är icke sagt att ej juryinstitutionen är behäftad med vissa

brister. Dessa brister skola behandlas i det följande tillika med de förslag

som de sakkunniga framlägga för deras avhjälpande.

De sakkunniga ingå härefter på frågan om juryns befogenheter.

Utmärkande för jurysystemet i dess ursprungliga form är alt domarfunk­

tionen är uppdelad så att juryn ensam avgör skuldfrågan, medan domstolen

på grundval av juryns utlåtande prövar övriga i målet förekommande frå­

gor. Enligt jurysystemet, sådant detta tidigare tillämpats i sitt hemland

England, var någon omprövning i domstolsväg av juryns utlåtande, vare

sig detta var friande eller fällande, ej tillåten. En sådan kunde däremot äga

Kungl. Maj.ts proposition nr 230.

42

Kungl. l\laj:ts proposition nr 230.

rum i de frågor, som voro förbehållna domstolen. I stort sett står den

svenska tryckfrihetslagstiftningen kvar på denna ståndpunkt.

Vid nyare reformer av juryinstitutet i andra länder — de sakkunniga

hänvisa till en lagändring i England år 1907 samt till den danska rets-

plejeloven och den norska straffeprocesloven — har den angivna gränsdrag­

ningen mellan domstol och jury icke längre strängt upprätthållits. Väl har

juryns friande utlåtande i regel tillagts samma slutgiltiga betydelse som

tidigare. Vad åter angår juryns fällande utlåtande torde numera en allmän

uppfattning vara att ett sådant utlåtande icke bör beröva den tilltalade

det rättsskydd som ligger i en domstolsprövning.

Enligt de sakkunnigas mening tala starka skäl för en reform i samma

riktning av juryinstitutionen i vår tryckfrihetslagstiftning. Att ett frikän­

nande juryutlåtande alltid bör lända till efterföljd anse de sakkunniga vara

av grundläggande betydelse för att juryinstitutionen skall fylla sin uppgift.

Såsom skäl för sin uppfattning att domstolen däremot bör äga avvika från

ett fällande juryutlåtande framhålla de sakkunniga:

Såsom redan berörts i det föregående kan det icke förbises att fall kunna

förekomma, då juryns utlåtande påverkas av ställningstaganden och stäm­

ningar, som icke höra samman med ett objektivt bedömande av det före­

liggande fallet. Härtill kommer att de spörsmål, som äga sammanhang med

rättstillämpningen i tryckfrihetsmål, ej sällan lämna rum för olika me­

ningar och även i övrigt äro av invecklad natur. Vid en mera vidsträckt rätt

till sanningsbevisning i ärekränkningsmål komma också helt visst stora krav

att ställas på bevisprövningen i dessa mål. Det kan ej heller anses stå i god

överensstämmelse med den tilltalades krav på rättsskydd att ett fällande

juryutlåtande är orubbligt även i fall, då en domstolsprövning bort leda till

hans friande. Genom att skuldfrågan i dessa fall överlämnas till domstols­

prövning öppnas möjlighet att draga denna fråga under prövning i högsta

instans. Väl kunna i viss mån samma synpunkter göras gällande i fråga om

möjligheten till avvikelse även från friande juryutlåtande; den väsentliga

skillnaden föreligger emellertid att samhällets plikt att vaka över att den

oskyldige ej fälles till straff alltid är starkare än dess uppgift att tillse att

de till brott skyldiga lagforas och dömas. Uppenbart bör ej heller förbises

att prövningen i tryckfrihetsmål bör så anordnas att tillbörlig hänsyn även

tages till det anspråk på rättsskydd som tillkommer den kränkta parten.

Denna synpunkt bör emellertid beaktas i samband med regleringen av grun­

derna för juryns sammansättning och dess verksamhetsformer, vilka spörs­

mål skola upptagas till behandling i det följande.

Även i ett annat hänseende upptaga de sakkunniga frågan om juryns

befogenheter. Enligt den traditionella uppfattningen har juryn väl att en­

sam avgöra skuldfrågan men den äger icke befatta sig med målets prövning

i övrigt och således ej heller deltaga i straffets utmätande. Såsom skäl för

att låta juryn deltaga även i denna fortsatta prövning av målet har anförts

att en samverkan mellan jury och domstol i straffmätningsfrågor skulle

avlägsna den svaghet som ligger däri att — då juryn ej motiverar sitt be­

slut — domstolen svävar i okunnighet om juryns uppfattning rörande

brottslighetens grad liksom juryn å sin sida, när den fattar sitt beslut, sak­

nar kännedom om domstolens uppfattning i denna fråga. Denna ovisshet

44

Vid detta ståndpunktstagande ha de sakkunniga väl beaktat att en be­

gränsning av antalet behöriga domstolar kunde medföra olägenheter för

enskilda parter. Härom framhålla emellertid de sakkunniga att ett samman­

förande av tryckfrihetsmålen till rådhusrätten i residensstaden, i jämfö­

relse med nu gällande ordning, skulle medföra ändring endast i sådana fall,

då den åtalade skriften är tryckt i annan stad, vars rådhusrätt äger upp­

taga dylika mål; vad som tryckts i länet i övrigt faller redan nu under råd­

husrättens i residensstaden behörighet. Visserligen skulle även ganska folk­

rika städer, sasom Borås, Eskilstuna, Hälsingborg och Norrköping, förlora

egen jurisdiktion i tryckfrihetsmål; antalet sådana mål i dessa städer har

emellertid varit obetydligt.

Valet av domstol i tryckfrihetsmål påverkas även av reglerna för juryns

bildande. Även de regler som de sakkunniga funnit lämpliga i detta hänse­

ende och för vilka jag nu skall redogöra — tala för ett sammanförande

av målen till en domstol i varje län.

De regler lör juryns bildande som upplogos i tryckfrihets­

förordningen år 1815 inneburo att juryn skulle utses för varje särskilt mål

av parterna och domstolen. Parterna skulle välja vardera 4 och domstolen

5 jurymän. Sedan dessa förklarats ojäviga, ägde vardera parten utesluta en

av motpartens och en av domstolens jurymän. Juryn kom således att bestå

av 9 personer, av vilka vardera parten utsett 3 och domstolen 3. Denna ord­

ning för uttagande av juryn bestod till år 1937. Åtskilliga förslag till änd

rade bestämmelser förekommo under denna tid; härom hänvisas till betän­

kandet (s. 189—193).

Den år 1937 genomförda reformen innebar att de av domstolen tillsatta

jurymännen icke skulle utses för varje särskilt mål. De skulle i stället ut­

tagas genom lottning ur en på förhand av rådhusrätten för en tid av tre

kalenderår upprättad jurymannalista. Dessutom ökades antalet domstols-

utsedda och minskades antalet partsvalda jurymän. Enligt nu gällande ord-

ning utlottar salunda domstolen ur jurvmannalistan 7 jurymän och par­

terna nämna vardera 3; parten är därvid icke bunden av jurymannalistan

utan kan välja även andra lämpliga personer än de på listan uppförda.

Parterna utesluta därefter en av motpartens och en av domstolens jury­

män. Visst antal suppleanter uttagas på motsvarande sätt. Juryn i målet

består sålunda av 9 ledamöter, varav domstolen tillsatt 5 genom lottning

ur jurymannalistan och vardera parten valt 2.

De sakkunniga anföra att mot gällande ordning främst kan riktas den

anmärkningen att den icke tillgodoser det folkliga inflytandet vid juryns

bildande och att juryn därför icke kommer att uppbäras av samma allmän­

na förtroende, som om jurymännen utses genom medborgerliga val.

Vidare framhalla de sakkunniga att även ur andra synpunkter vägande

erinringar gjorts mot att jurymän utses av parterna samt att partsvalet

skarpt kritiserats i 1912 års betänkande med förslag till tryckfrihetsord­

Kungl. Maj.ts proposition nr 230.

finnes i staden, rådhusrätten i annan stad inom länet som Kungl. Maj :t

bestämmer.

48

ning av en motion i första kammaren vid 1940 års riksdag (nr 1) men då

icke lett till någon åtgärd. De sakkunniga anföra att de tryckfrihetsrätts-

liga bestämmelserna i fråga om grundlagsskyddet böra intaga samma ställ­

ning som andra i grundlagarna upptagna stadganden till skydd för med­

borgerliga rättigheter samt att de sakkunniga icke ansett sig böra i före-

vaiande sammanhang närmare utreda den omstridda frågan om mera gene­

rella regler för grundlagsändring genom ett snabbare förfarande.

Det må framhållas att de sakkunnigas avvisande av särskilda beredskaps-

bestämmelser för krigstid endast hänför sig till frågan om ingripanden mot

tryckta skrifter i administrativ ordning eller eljest i andra former än van-

ligen gällande. Däremot avses i detta sammanhang icke spörsmålet om

tryckfrihetens lagliga gränser under krigstid. De sakkunniga ha bland de

brott som skola utgöra tryckfrihetsbrott, då de förekomma i tryckt skrift,

upptagit krigsförräderi, vilket i regel är straffbelagt endast då riket be­

finner sig i krig. I detta hänseende innefattar förslaget således en bered-

skapslagstiftning för krigstid. Det kan även framhållas att vissa straffbud

mot publicitetsbrott, vilka i princip äro tillämpliga även i fredstid, få en

avsevärt större praktisk betydelse, då särskilda anstalter för försvaret och

folktörsörjningen vid krig eller av krig föranledda utomordentliga för­

hållanden vidtagas, och således i viss utsträckning äro av beredskaps-

karaktär.

Kungl. Maj:ts proposition nr 230.

Yttranden över de sakkunnigas förslag.

Infordrade yttranden över de sakkunnigas förslag ha avgivits av justitie-

kanslersämbetet, Svea hovrätt, Göta hovrätt, länsstyrelserna i Stockholms,

Uppsala, Kronobergs, Kalmar, Malmöhus, Hallands, Göteborgs och Bohus,

Västmanlands, Gävleborgs och Norrbottens län, rådhusrätterna i Eskilstuna,

Göteborg, Halmstad, Norrköping och Stockholm, generalpoststyrelsen, skol­

överstyrelsen, rikets allmänna kartverk, riksarkivet, riksbibliotekarien, över­

bibliotekarierna vid universitetsbiblioteken i Uppsala och Lund, överbefäl­

havaren, straffrättskommittén, statspolisintendenten och statens kriminal­

tekniska anstalt, överståthållarämbetet har bifogat yttranden av polismäs­

taren, kriminalpolisintendenten och förste stadsfiskalen i Stockholm, läns­

styrelserna i Kalmar och Hallands län ha bifogat yttranden av landsfog­

darna i dessa län och riksarkivet har bifogat yttranden av lands- och läns-

arkivarierna samt stadsarkivarien i Stockholm. Vid överbefälhavarens ut­

låtande äro fogade yttranden av försvarsgrenscheferna.

Vidare ha efter remiss yttranden inkommit från riksdagens ombudsmän,

Sveriges advokatsamfund, Landsorganisationen i Sverige, Publicistklubben,

Svenska journalistföreningen, Svenska tidningsutgivareföreningen, Sveriges

författareförening, Svenska bokförläggareföreningen, Svenska bokhandlare-

föreningen, Svenska boktryckareföreningen, Svenska stadsförbundet, Svens­

ka landskommunernas förbund och Svenska landstingsförbundet. Förening­

49

en Sveriges stadsdomare, som erhållit tillfälle att yttra sig över förslaget,

har icke begagnat sig därav och Svenska arbetsgivareföreningen har förkla­

rat sig avstå från att yttra sig.

De sakkunnigas förslag att ersätta den nu gällande tryckfrihetsförord­

ningen med en helt ny lag har tillstyrkts av samtliga de myndigheter och

sammanslutningar som yttrat sig om denna fråga. Länsstyrelsen i Krono­

bergs län yttrar att, även om ur pietetssynpunkt skäl kunna anföras för

att inordna de nya materiella reglerna inom den ålderstigna tryckfrihets­

förordningens ram, det måste erkännas att de fördelar, som vunnits genom

utarbetandet av en helt ny förordning, äro så väsentliga att de väl motivera

det tillämpade förfaringssättet. Tillfredsställelse över att en helt ny tryck­

frihetsförordning utarbetats uttalas även av länsstyrelserna i Malmöhus

och Västmanlands län samt av Svenska tidningsutgivareföreningen och

Svenska bokförläggare föreningen.

I allmänna uttalanden om de sakkunnigas förslag betecknas

detta av ett stort antal remissinstanser, såväl i formellt som materiellt hän­

seende, såsom väl ägnat att läggas till grund för lagstiftning. Sålunda anför

justitiekansler sämbetet:

Efter den grundliga och omsorgsfulla genomarbetning av tryckfrihetsrät­

ten, som präglat betänkandet både i vad angår principiella spörsmål och

beträffande enskildheterna, framträder den föreliggande lagstiftningsfrå­

gan i ett väl utrett skick. Den grund som sålunda lagts för frågans fort­

satta behandling är desto värdefullare som många av de behandlade pro­

blemen måste betecknas som ovanligt svårbemästrade, orsakat skarpa me­

ningsmotsättningar under tidernas lopp och givit upphov till ett flertal för­

slag till lösning. Det nu framlagda förslaget bygger i huvudsakliga delar

på de principer, som prövats under mer än ett sekel och i allt väsentligt

befunnits gagneliga. I åtskilliga hänseenden ha betydelsefulla nyheter före­

slagits, varigenom den hävdvunna tryckfriheten ytterligare befästs; på någ­

ra punkter synes förslaget dock gå väl långt i tillgodoseendet av tryckfri-

hetsintresset. Formellt sett utmärkes förslaget av överskådlighet, reda och

lättlästhet, förtjänster som framstå som särskilt betydelsefulla i jämförelse

med det skick, vari den gällande förordningen efter alla partiella reformer

nu befinner sig.

Överståthållarämbetet anför att bestämmelserna i förslaget synas ägnade

att utgöra ett verksamt skydd för en allmän tryckfrihet genom att säker­

ställa ett fritt meningsutbyte och en allsidig upplysning under hänsynsta­

gande till andra av samhället skyddade intressen. Ämbetet tillstyrker därför

i princip det framlagda förslaget. Länsstyrelsen i Stockholms län finner för­

slaget väl ägnat att tillgodose kravet på såväl bättre systematik i uppställ­

ning som större klarhet i innehåll samt har i allmänhet icke någon erin­

ran att göra mot föreslagna sakliga ändringar. Länsstyrelsen i Uppsala län

finner förslaget i det stora hela väl motiverat. Länsstyrelsen i Kronobergs län

yttrar att förslaget i formellt hänseende kännetecknas av reda, klarhet och

ett föredömligt lagspråk samt att det även i materiellt hänseende innebär

betydande förbättringar, varför mot flertalet av de föreslagna ändringarna

4 Iiihang till riksdagens protokoll 1948. 1 saml. Nr 230.

Kungl. Maj:ts proposition nr 230.

50

intet är att erinra. Liknande omdömen uttalas av länsstyrelserna i Kalmar,

Malmöhus, Hallands, Göteborgs och Bohus samt Västmanlands län och av

rådhusrätterna i Göteborg, Norrköping och Stockholm samt riksarkivet och

krigsarkivet.

Överbefälhavaren anför:

En grundläggande regel inom det svenska samhället är att offentlig insyn

skall vara möjlig såväl på statsförvaltningens olika områden som i allmän

verksamhet i övrigt. Denna regel har satt sin prägel också på föreliggande

förslag. Icke minst för försvarets del är dylik offentlighet principiellt av

stor betydelse. Den militära verksamheten är nämligen i behov icke blott av

medborgarnas på kunskap grundade förtroende utan även av på saklig insikt

fotad kritik. Med hänsyn härtill kan jag ansluta mig till grundtankarna i de

sakkunnigas framställning och till grundreglerna i deras förslag, även om

jag har att göra erinringar i fråga om vissa detaljer.

Justitieombudsmannen uttalar att förslaget är väl förtjänt att läggas till

grund för blivande lagstiftning i ämnet. Sveriges advokatsamfund yttrar att

tryckfrihetens betydelse såsom grundval för ett fritt samhällsskick knappast

kan överskattas. Samfundet har med stor tillfredsställelse tagit del av betän­

kandet och skänker sitt varma erkännande åt de sakkunnigas tydliga strävan

att förverkliga den svenska tryckfrihetens grundprinciper under moderna

samhällsförhållanden samt att utrensa sådana för dessa principer främ­

mande särbestämmelser, vilka under trycket av tillfälliga förhållanden in­

fogats i gällande tryckfrihetsförordning. Såvitt samfundet vid sin gransk­

ning kunnat finna skapar förslaget i stort sett erforderliga garantier för

fritt meningsutbyte och allsidig upplysning samt för kontroll över och fri

kritik av de allmänna samhällsorganens verksamhet. Landsorganisationen

anför att förslaget i redaktionellt och formellt avseende innebär en genom­

gripande omstöpning av den nu gällande, i samma avseenden ofta rätt otymp­

liga tryckfrihetsförordningen samt uttalar i allmänhet tillfredsställelse över

de materiella avvikelser från gällande rätt som förslaget uppvisar. Publicist­

klubben finner att förslaget i sin allmänna tendens och i de flesta av sina

konkreta bestämmelser motsvarar de önskemål man från pressens syn­

punkter kunnat hysa om en reformerad tryckfrihetsförordning. Det är ägnat

att skänka tryckfriheten ett ökat skydd. Sett ur en vidare synvinkel innebär

detta stärkande av tryckfriheten även ett stärkande av yttrandefriheten till

gagn för envar. Med tillfredsställelse hälsas vad som tillgodogjorts å ena

sidan av reformtankarna i 1912 års sakkunnigförslag, å andra sidan av erfa­

renheterna under andra världskriget rörande de vådor, för vilka tryckfriheten

och därmed medborgarnas insikt om nationens läge utsätts under utrikespoli­

tiska påtryckningar. Sammanfattningsvis framhåller klubben det angelägna

i att det föreliggande förslaget lägges till grund för proposition, som snarast

möjligt framlägges för riksdagen. Behovet av en tydligare och förbättrad

lagfästning av tryckfrihetens grundsatser har länge varit känt och erkänt,

men reformerna ha alltför länge fått stanna vid ansatser och försök. Det

framlagda förslaget synes, med de ändringar som klubben föreslår, vara väl

ägnat att åvägabringa ett ökat förtroende och en större stabilitet på detta

Kungl. Maj:ts proposition nr 230.

54

Kungl. Maj:ts proposition nr 230.

det influtit i skriften. Beträffande periodisk skrift anser militieombuds-

mannen motiverat att från straffrihetsregeln utesluta fall, då meddelaren

bort inse att den meddelade uppgiften, med hänsyn till arten av det förhål­

lande den angår, icke komme att offentliggöras i den skrift varom är fråga.

Såsom motivering för denna ståndpunkt anför militieombudsmannen:

Mitt tvivelsmål gäller spörsmålet i vad mån ett grundlagsstadgande av den

lydelse som upptagits i kap. 1 § 1 andra stycket medgiver åklagare och

domstol att lämna utan avseende lösa eller ogrundade invändningar av

t. ex. en för fortspridande av ärekränkande uppgift misstänkt eller tilltalad

person att han lämnat uppgiften för offentliggörande i tryckt skrift. Spörs­

målet kanske är av mindre vikt i vad gäller periodisk skrift även om det

ej heller beträffande sådan kan anses betydelselöst. Därest exempelvis till

en redaktion av en periodisk facktidskrift framföres ett ärekränkande medde­

lande rörande något förhållande på ett annat område, synes det vara föga

anledning att meddelaren alltid skall vara straffri även om han helt grund­

löst utgått från att uppgiften skulle offentliggöras i tidskriften. Icke minst

torde slutorden i bestämmelsen medföra att hans uppgivna syfte svårligen

kan lämnas utan avseende. Av större betydelse torde dock spörsmålet kunna

bliva i fråga om meddelande till författare av annan skrift, enkannerligen

om det uppkommer innan skriften utgivits eller ens till någon del för­

fattats. Då det ej kan fordras att den som mottagit meddelande förut fram­

trätt såsom författare av utgivna skrifter, måste tydligen även meddelande

till presumtiv författare omfattas av bestämmelsen. Till den, som angivel­

se ha för avsikt att författa och trycka en skrift eller om vilken medde­

laren eljest tror att han har sådan avsikt, skulle utan inskränkning kunna

lämnas meddelande, som då det framföres till annan skulle ådraga med­

delaren ansvar. Att i sådan utsträckning låta meddelares straffbarhet bort­

falla kan knappast vara lämpligt.

Å andra sidan har i några yttranden yppats tvekan om lämpligheten av

det föreslagna stadgandet eller detta direkt avstyrkts. Svea hovrätt finner

det icke uteslutet att stadgandet kan obehörigen utnyttjas så att en gärning

icke kan åtkommas med straff, ehuru brottsligt förfarande i själva ver­

ket föreligger. Som exempel härpå angives att någon som ett led i spioneri­

brott lämnar uppgifter i föregivet publiceringssyfte till en tidningsredaktion.

Vidare förutsättes i exemplet att publicering icke sker och att således an­

svar för otillåtet offentliggörande icke ifrågakommer. Hovrätten påpekar

att, även om i detta exempel meddelarens objektiva gärning kan ledas i be­

vis, han på grund av det föreslagna stadgandet kan bli fri från straff,

emedan det icke mot hans bestridande kan bevisas att han icke åsyftat att

lämna uppgifter för offentliggörande i skriften. Hovrätten anser det önsk­

värt att sådana missbruk av den föreslagna friheten kunna stävjas samt

yttrar att även eljest, då uppgifter lämnas till annan utan att avsedd publi­

cering äger rum, dessa kunna missbrukas av mottagaren och förorsaka

ohägn, som kan bli svårt att beivra. Faran för att uppgifterna spridas till

obehöriga är särskilt stor när de lämnas till en tidningsredaktion, där ett

flertal personer kunna inneha mer eller mindre underordnade befattningar.

Hovrätten anser vidare att det föreslagna stadgandet och motiven för detta

kunna lämna rum för tvekan, om därmed avsedd straffrihet för meddela­

56

mot tystnadsplikt, onekligen starkt tala för införandet av en sådan regel.

Militieombudsmannen — vilken, såsom jag i annat sammanhang skall när­

mare redogöra för, anser att meddelaren i allmänhet bör åtnjuta anonymi­

tetsskydd — finner emellertid att bestämmelsen i praktiken kan medföra att

anonymitetsskyddet inskränkes i vidare mån än som avses. Denna syn­

punkt utvecklas närmare på följande sätt:

Sålunda torde den föreslagna regeln komma att oförmånligt inverka på

löjligheterna att bevara anonymiteten för en meddelare även då denne icke

är sådan person som avses i lagrummet. Redan för att utröna huruvida en

viss uppgift härrör från en dylik meddelare kan det nämligen bliva erfor­

derligt verkställa utredning varigenom denne blir känd. Med hänsyn till att

beträffande militära förhållanden gälla relativt omfattande men till lydelsen

ganska obestämda lagregler om tystnadsplikt torde det i fråga om tid­

ningsartiklar på detta område ofta bliva anledning att företaga utredningar i

syfte att få kännedom om huruvida meddelaren är sådan person varom för-

mäles i lagrummet. Det torde även kunna befaras att i anledning av en ar­

tikel rörande visst hemligt sakförhållande, även om vad i artikeln influtit

icke i och för sig kan anses innefatta publikationsbrott, komme att föran­

staltas om utredning för att utröna icke blott om meddelaren är dylik per­

son utan, där så finnes vara fallet, även huruvida de av honom till tid­

ningen lämnade upplysningarna varit mera ingående än de som intagits i

artikeln.

Den kritik av en myndighets åtgärder, organisation eller arbetssätt som

framkommer i tidningspressen torde ofta till icke oväsentlig del grundas å

upplysningar och informationer som lämnats av hos samma myndighet an­

ställd befattningshavare, som anser sig endast kunna på detta sätt rikta upp­

märksamheten på förekommande missförhållanden. Förevarande stadgande

i förslaget kan befaras, även där fråga allenast är om förhållanden som icke

avses i stadgandet, komma att verka återhållande på vederbörande befatt­

ningshavare och därigenom i vissa fall komma att hindra framförandet av

nyttig och nödig kritik av myndigheterna. Då det torde vara svårt att i be­

rörda avseende i önskvärd omfattning tillgodose samtliga intressen, anser

jag mig dock icke böra rikta någon erinran mot en lösning av frågan i den

riktning som av de sakkunniga föreslagits.

I några yttranden framställas erinringar mot det nu avsedda stadgandet,

sa\äl i den liktningen att ett sadant undantag från eljest gällande principer

icke bort upptagas eller givas ett mera inskränkt innehåll, som av innebörd

att undantaget bort göras mera vidsträckt.

Publicistklubben finner det väl vara för rättskänslan kränkande om den

som enligt lag är ålagd tystnadsplikt går fri från ansvar för brott mot

denna plikt som sker genom meddelande till pressen. Särskilt kränkande

för rättskänslan te sig sådana brott mot befattningshavares tystnadsplikt,

som angå rikets säkerhet. Klubben anser emellertid att det med det före-

slagna stadgandet kan bliva alltför lätt att genom vanlig lagstiftning angå­

ende tystnadsplikt åstadkomma inskränkningar i den grundlagsstadgade

tryckfriheten. Därför föreslås att det nu avsedda stadgandet endast skall

gälla sådana brott mot befattningshavares tystnadsplikt, som angå rikets

säkerhet, överensstämmelse skulle då även vinnas med utgivares jämför­

bara ansvarighet. För att avvärja även misstanke om missbruk av myndig­

Kungl. Maj.ts proposition nr 230.

57

hets undersökningsrätt i dylika fall föreslår klubben att varje ingripande

enligt denna bestämmelse skall anmälas till riksdagens justitie- eller inili-

tieombudsman.

Svenska journalistföreningen uttalar att genom det föreslagna stadgandet

ett i och för sig begripligt militärt sekretesskrav blivit tillmötesgått men att

samtidigt skapats mycket allvarliga faror för det fria ordet. Innebörden av

dessa utvecklar föreningen sålunda:

Att tystnadsplikten enligt förslaget skall vara föreskriven i lag innefattar

ingen garanti. Intet hindrar att mycket långtgående regler om tystnadsplikt

genom allmän lag föreskrivas för civila och militära tjänstemän och tjänste-

pliktsutövare med påföljd, att dessas yttrandefrihet kan göras högst illuso­

risk och den fria kritiken av missförhållandcma i förvaltningen täppas till.

Eftersom stadgandet medger polisiära och judiciella ingrepp helt vid sidan

om tryckfrihetsförordningen, öppnar det möjlighet för myndigheterna att

fullt legalt igångsätta förhör inom och utom pressen, så snart en misstanke

kan sägas föreligga, att ett pressmeddelande stammar från någon som bru­

tit sin tystnadsplikt. Lätteligen kan på detta sätt det väsentliga värde, som

ligger i redaktionernas frihet från insyn av myndigheterna, förspillas. Ny­

hetsförmedlingen från den offentliga förvaltningen kan med hjälp av stad­

gandet begränsas till allenast det som kommer från auktoriserade admi­

nistrativa kanaler. Eftersom tryckfrihetsförordningens uppgift just är att

skapa garantier mot missbruk förtjänar den invändningen intet värde, att

»det inte är meningen» att tillämpa stadgandet på antytt sätt. Det väsent­

liga är att en sådan tillämpning blir möjlig. Särskilt de värnpliktiga kan,

om förslaget i denna del blir lag, komma att utsättas för trakasserier på

grund av ur allmän synpunkt fullt lojala, kanske direkt nyttiga kritiska

uttalanden mot missförhållanden i krigsmaktens förvaltning och i det mili­

tära livet.

Föreningen anser på nu anförda skäl att undantagsstadgandet i 7 kap. 3 §

bör utgå. En viss utsträckning av publiceringsförbuden vore en bättre utväg;

den enligt tryckfrihetsförordningen ansvarige skulle svara för brott här­

emot. I varje fall finner föreningen det vara uteslutet att sträcka undantaget

längre än till omtalandet av förhållanden, vilkas röjande skulle enligt lag

innefatta brott mot rikets säkerhet. Om en undantagsregel införes är det en­

ligt föreningens mening oundgängligt att undersökning om brott mot tyst­

nadsplikt icke får företagas utan att dessförinnan riksdagens justitie- eller

militieombudsman underrättats om åtgärden; föreskrift härom hör vara

upptagen i tryckfrihetsförordningen.

Även Svenska tidningsutgivareföreningen anser att den utformning det

nu avsedda lagrummet erhållit synes giva myndighet möjlighet att efter­

spana uppgiftslämnare långt utöver vad som med hänsyn till pressens fri­

het, avvägd i förhållande till andra allmänna intressen, kan vara rimligt.

Det straffbara området kan vidare utvidgas genom lagstiftning utanför tryck­

frihetsförordningen. Föreningen föreslår därför att stadgandet skall begrän­

sas till att avse förhållanden som angå rikets säkerhet. Vidare förutsätter

föreningen att man genom frivilliga överenskommelser inom pressorganisa­

tionerna bidrager till förverkligandet av de önskemål som de sakkunniga

velat tillgodose.

Kungi. Maj:ts proposition nr 230.

58

Vid sidan om de nu återgivna yttrandena, vari sålunda det föreslagna

undantagsstadgandet avstyrkes eller föreslås skola få ett mera begränsat

innehåll, förekomma några, vari ett mera vidsträckt undantag i syfte att

möjliggöra beivran av brott mot tystnadsplikt funnit förespråkare.

Justitiekansler sämbetet finner sig icke övertygat om att den föreslagna

regleringen är lämplig och motsvarar den allmänna rättsuppfattningen;

härom anföres vidare:

Ämbetet föreställer sig, att det för gemene man ter sig mest rimligt, att

straffansvar drabbar den som sviker en tystnadsplikt rörande något för­

hållande av vikt genom att lämna ett meddelande till en tidningsredaktion

i och för offentliggörande, och detta oavsett grunden för tystnadsplikten,

meddelarens ställning av befattningshavare eller tjänstepliktig samt det

sätt på vilket det röjda förhållandet blivit känt för meddelaren. Den stånd­

punkt som de sakkunniga — på sätt nämnts delvis i överensstämmelse

med gällande rätt — intagit synes kunna leda till stötande resultat. Därest

en person lockar en värnpliktig att förråda en viktig försvarshemlighet

och sedermera mot kontant erkänsla förer meddelandet vidare till en tid­

ningsredaktion i och för offentliggörande, är han strafflös. Ämbetet har

svart att föreställa sig, att detta resultat skulle godtagas av den allmänna

uppfattningen. Om exempelvis tidningsredaktionen, i stället för att röja

hemligheten i tidningen, omtalade den för främmande makt och hela hän­

delseförloppet bleve klarlagt, skulle det säkerligen icke anses tillbörligt,

att medan den värnpliktige och redaktionsmedlemmen dömdes till långva­

riga frihetsstraff såsom förrädare ingen som helst reaktion skedde mot

meddelaren. Huru betydelsefullt anonymitetsskyddet för meddelare än är,

bör denne likväl enligt ämbetets mening straffas i vanlig ordning för med­

delanden som innefatta grova brott. Att förvägra meddelaren i sådana fall

en privilegierad ställning synes icke innebära något intrång i den tryckfri­

het som rätteligen bör värnas.

Länsstyrelsen i Malmöhus län framhåller att hänsyn icke tagits till att ett

effektivt upprätthållande av den tystnadsplikt, som i olika delar av stats­

verksamheten kan vara nödvändig och föreskrivits i administrativ ord­

ning, förutsätter att stadgat ansvar skall kunna utkrävas. Den önskade

tystnadsplikten kan vara betingad ej blott av det allmännas intressen utan

lika väl därav att enskildas förhållanden böra skyddas. Länsstvrelsen an­

ser sig icke kunna tillstyrka stadgandet om frihet att lämna meddelande

för offentliggörande, såvida icke betryggande bestämmelser meddelas till

skydd för sådana viktiga allmänna och enskilda intressen, vilka enligt

förslaget icke beaktats.

Straffrättskommittén anser att undantaget bort utsträckas till att över

huvud taget omfatta alla fall, då en tystnadsplikt åligger någon enligt lag,

oavsett huruvida han innehar befattning eller fullgör allmän tjänsteplikt.

Härigenom skulle exempelvis den tystnadsplikt som är föreskriven i lag­

stiftningen om avbrytande av havandeskap, om sterilisering och om kastre-

ring liksom i banklagstiftningen alltid komma att omfattas av stadgandet.

Tillräcklig anledning att här göra några inskränkningar synes icke före-

!igga.

Statspolisintendenten yttrar att undantaget icke erhållit den omfattning

Kungi. Maj:ts proposition nr 230.

64

icke kan komma till stånd och att den genom brottet skadelidande således

icke kan erhålla upprättelse. Härom anför ämbetet vidare:

Exempel ha icke saknats på att den för tryckfrihetsbrott primärt an­

svarige efter utgivningen av en bok gör sig oanträffbar. Stötande resultat

kan uppkomma, om den subsidiärt ansvarige varit medveten om den främst

ansvariges plan att efter utgivningen försvinna eller skäligen kunnat räkna

därmed. Den subsidiärt ansvarige torde merendels ej stå så främmande för

innehållet i tryckt skrift, att det ter sig otillfredsställande om han får bära

ansvaret för ett genom skriften begånget tryckfrihetsbrott. Han bör besinna

det stora ansvar, vilket ofta är förbundet med utgivningen av tryckt skrift,

som behandlar frågor av i något avseende ömtåligt slag. I sådana fall, där

det framstår som verkligt obilligt att den subsidiärt ansvarige får svara,

torde skälig hänsyn härtill komma att tagas i rättstillämpningen. Då nuva­

rande regler icke, såvitt justitiekanslersämbetet har sig bekant, i praktiken

visat sig mindre tillfredsställande och lämpligheten av förslaget ter sig disku­

tabel, är justitiekanslersämbetet benäget förorda, att nuvarande regler bibe­

hållas.

Även Svea hovrätt finner det kunna sättas i fråga, om icke ansvarighets-

reglerna i deras nya utformning kunna öppna möjligheter till illojala ar­

rangemang, så att ingen kan ställas till ansvar för utgivning av tryckt skrift

med brottsligt innehåll. Hovrätten yttrar vidare att, vilka befogade an­

märkningar man än kan framställa mot det nuvarande systemet med suc-

cesiv ansvarighet såsom grundprincip, det dock måste erkännas att denna

princip faktiskt kommit att göra tjänst såsom en, visserligen från straff­

rättslig synpunkt otillfredsställande, ersättning för delaktighetsregler och

förhindrar manipulationer av anmärkta beskaffenhet. Frånvaron av regler

om delaktighet i tryckfrihetsbrott kan efter den föreslagna omläggningen

visa sig mera kännbar än förut.

De sakkunnigas förslag till regler för rättegången i tryckfri­

hetsmål har i åtskilliga yttranden tillstyrkts eller lämnats utan er­

inran, under det att i andra yttranden invändningar i skilda hänseenden

gjorts.

Vad först angår de sakkunnigas förslag att tryckfrihetsmålen skola upp­

tagas av allmän domstol, nämligen vissa rådhusrätter, samt att lekmanna-

inflytandet i sådana mål skall tillgodoses genom j uryinstitutionens

bibehållande biträdes förslaget uttryckligen i ett flertal yttranden.

Justitiekanslersämbetet anför att visserligen vid olika tillfällen befogad

kritik riktats mot juryn och att institutionen otvivelaktigt är behäftad med

brister men att enligt ämbetets mening dock starkare skäl tala för dess

bibehållande i reformerad gestalt än för dess slopande. Sveriges advokat­

samfund yttrar att det ifrågasatts om icke skyddet för den enskilde bättre

skulle tillgodoses, om man avskaffade juryn i tryckfrihetsmål. Då detta

emellertid enligt samfundets mening skulle leda till ett allvarligt försva­

gande av skyddet för tryckfriheten, synes denna väg icke vara framkom­

lig. Inom samfundets styrelse har diskuterats, huruvida det kunde anses

möjligt att genomföra en uppdelning av tryckfrihetsmålen så, att jury icke

Kungl. Maj:ts proposition nr 230.

66

Kungl. Maj.ts proposition nr 230.

utvald grupp av lekmän, samt att värdet av lekmannaomdömet väl icke bör

förbises men att detta bör komma till uttryck genom medverkan av nämnd.

Länsstyrelsen tillfogar att en sådan anordning dessutom överensstämmer

med önskemålet att i största möjliga utsträckning undvika inrättandet av

specialdomstolar.

Även rådhusrätten i Göteborg anser juryn böra avskaffas och tryckfrihets­

målen anförtros åt domstolarna i vanlig sammansättning. För denna stånd­

punkt har dock endast halva antalet ledamöter i rådhusrätten uttalat sig.

Minoriteten har ansett juryn böra bibehållas.

Rådhusrätten yttrar att genom juryns avskaffande skulle skapas ett kraf­

tigare incitament att före offentliggörande av förklenliga uppgifter om per­

soner och förhållanden taga reda på hur saken verkligen förhåller sig samt

att en persons rätt att ha sitt goda namn och rykte fredade är en alltför värde­

full tillgång för att få äventyras av en förhastad och otillbörlig kritik. Råd­

husrätten utvecklar dessa synpunkter sålunda:

Offentlighet i rättsskipning och förvaltning samt rätt till offentlig kritik

därav äro i en demokratisk stat nödvändiga och nyttiga för kontrollens skull,

men vad kritiken angår endast om den är vederhäftig. Nu förekomma ofta i

tidningspressen oriktiga uppgifter om personer och sakförhållanden, vilka

uppgifter kunnat utebli, om vederbörande i förväg tagit reda på hur saken i

verkligheten förhöll sig. Ärekränkning genom tidningspressen åstadkommer

vida större skada än muntlig ärekränkning. Både den stora offentligheten och

det tryckta ordet bidraga härtill. En dementi, om sådan kan ernås, botar

icke skadan, ty dementin når icke alla, som läst den kränkande artikeln, och

övertygar icke alla, som den når. Med den stora makt, som pressens män

sålunda hava över andras goda namn och rykte, är det rimligt, att de iakttaga

stor varsamhet i sina uttalanden därutinnan och noga pröva sanningshalten

av en för annan kränkande uppgift innan den offentliggöres, även om ny­

hetsvärdet därigenom skulle förringas. Med hänsyn härtill synes det icke

rättvist, att en pressman, som i en tidningsartikel gjort sig skyldig till äre­

kränkning, skall i jämförelse med den, som muntligen framställt samma ytt­

rande, atnjuta förmanen att fa atal för brottet prövat av jury och därmed

bereda sig utsikt att ehuru skyldig bliva frikänd. Ty det kan antagas såsom

ganska visst, att det särskilt blir i de fall, då svaranden känner med sig

sin skuld, som han kommer att begära medverkan av jury. Både teori och

praxis godkänna numera i så stor omfattning intressekonflikt såsom gilti"

ursäkt för kränkande uttalanden, att pressens befogade intresse av tryck­

frihet icke lärer bliva satt i fara, om uttalandenas straffbarhet bleve prövad

av domstol och ej av jury. Vad politiska mål angår bör beaktas, att med det

av de sakkunniga föreslagna sättet för juryns utseende majoriteten av juryn

kan komma att besta av ena partens politiska vänner eller motståndare och

avgöra målet i enlighet härmed.

Den nuvarande rättegången i tryckfrihetsmål innefattar ej tillräckligt

skydd i forevarande avseende, och detta torde väsentligen bero på att jury

medverkar. Att gällande rätts möjlighet att avgöra tryckfrihetsmål utan iurV

anlitas i så ringa utsträckning som fallet är, torde merendels bero på att

svaranden önskar jury i förhoppning om att därigenom lättare bli frikänd

en forhoppning som nog också har fog för sig.

För avskaffande av juryn uttala sig även en ledamot i Göta hovrätt och en

ledamot i rådhusrätten i Halmstad; den förre förordar att rättsskipningen i

Kungl. Maj:ts proposition nr 230.

67

tryckfrihetsmål anförtros åt domstolarna i vanlig sammansättning, under

det att den senare anser det böra undersökas, om icke tryckfrihetsmålen

borde hänskjutas till en domstol, bestående av rådhusrättens ordförande

och en för hela länet gemensam, särskilt sammansatt nämnd.

Länsstyrelsen i Kronobergs län uttalar sig för att tryckfrihetsmålen skola

upptagas av allmän domstol i sådan sammansättning att lekmännen ingå

däri såsom meddomare med individuell rösträtt. Länsstyrelsen anför:

Att lekmannainslaget får ett avgörande inflytande vid prövning av tryck­

frihetsmål är även enligt länsstyrelsens mening av värde. Detta syfte kan

emellertid nås även med ett system, enligt vilket lekmännen jämte yrkes-

domarna deltaga i bedömande såväl av skuldfrågan som av straffrågan. Det

väsentliga i fråga om lekmannainslaget är, att lekmännen få ett avgörande

inflytande på målets utgång, och detta kan vinnas genom att låta lekmän­

nen inträda som meddomare till antal överstigande yrkesdomarnas och med

individuell rösträtt. Med en sådan ordning skulle de nuvarande fördelarna

med juryinstitutionen i det väsentliga bevaras samtidigt som de obestrid­

liga nackdelarna i viss mån skulle undanröjas. Särskilt skulle den osäker­

het, som nu vidlåder tryckfrihetsprocessen, minska. Att det alltjämt kan

inträffa, att en och samma skrift av en jury med bindande verkan förkla­

ras icke brottslig och av en annan jury förklaras brottslig, måste anses som

en allvarlig brist i nu gällande system. Om lekmännen vid behandling av

tryckfrihetsmål inordnades som meddomare i domstolen och såväl skuld­

som straffrågan bleve föremål för fri prövning i alla instanser, skulle dy­

lika för rättskänslan stötande resultat ej behöva befaras. Länsstyrelsen, som

anser de av de sakkunniga föreslagna ändringarna i fråga om juryn inne­

bära väsentliga förbättringar, vill sålunda ifrågasätta, om icke steget bör

tagas fullt ut och jurymännen ersättas med lekmannadomare, som deltaga

i avgörandet både i skuldfrågan och i straffrågan.

En särställning intar det yttrande som avgivits av presidenten i Svea hov­

rätt. Denne förordar att för tryckfrihetsmålen skall inrättas en för hela

riket gemensam specialdomstol av ungefär arbetsdomstolens typ samt an­

för härom:

1. Juryns dom är anonym. Hur var och en av jurymännen röstat och skä­

len för vars och ens ståndpunkt får icke tillkännagivas. I överensstämmelse

därmed äro jurymännen icke ansvariga för sin dom. Den kan vara hur fel­

aktig och lagstridig som helst, utan att något kan göras däråt. De sak­

kunniga uttala, att juryn i princip är skyldig att följa lagen. Men det är

icke sörjt för någon garanti att så sker. I själva verket är juryn oförhind­

rad att döma mot tydlig lag på grundval av de mest godtyckliga övervä­

ganden. Självständigheten i den dömande verksamheten befordras inga­

lunda, såsom lagkommittén på sin tid synes hava antagit, genom en dylik

anonymitet. Den är i stället inkörsvägen till allehanda smussel. Självständig­

heten i den dömande verksamheten främjas bäst genom full öppenhet. Varje

domare bör öppet angiva sin mening och skälen därför samt må sedan in­

för lagen svara för sitt votum, i den mån det bidragit till majoritetens dom­

slut. Vid arbetsdomstolens tillkomst gjordes gällande, att man borde över­

väga att skydda ledamöterna mot insyn i fråga om hur var och en röstat.

Så blev icke fallet. Har denna domstol, trots de stora meningsskiljaktig-

heterna vid dess tillkomst, tillvunnit sig ett visst förtroende, har detta till

stor del berott på den öppna omröstningen och de fullständiga motivering­

arna.

68

Kungl. Maj:ts proposition nr 230.

2. Ingen dömande uppgift är så vansklig, som när domen ligger på ett

politiskt plan. Och ett politiskt inslag kan ofta väntas i tryckfrihetsmål.

Det är därför ytterst viktigt, att jurymännen ha tillräcklig självständighet

att icke låta sig förvillas av egna politiska sympatier eller antipatier. Sedan

parternas inflytande på jurymannavalet eliminerats, torde knappast annan

praktisk utväg' för jurymännens utväljande återstå än den av de sakkunniga

föreslagna, nämligen att låta valet ske genom de vanliga kommunala repre­

sentationerna. Med hänsyn till dessas sammansättning torde säkerligen valet

av jurymän komma att gå efter politiska linjer. Frågan om jurymannavalet

blir ytterligare komplicerad ur politisk synpunkt därigenom att det är fråga

om rent majoritetsval. Å ena sidan delar jag de sakkunnigas uppfattning,

att ett proportionellt val snarast skulle försvåra möjligheten att hålla poli­

tiken borta från juryns avgöranden, men å andra sidan kan man icke bortse

från risken, att ett maktfullkomligt parti med majoritetsställning kan slå

under sig hela valet. Jag delar icke de sakkunnigas optimistiska tro, att de

valda i sin domaruppgift snart bortse från sin politiska inställning. En sådan

uppfattning kan ha visst berättigande, när det gäller en specialdomstol av

arbetsdomstolens typ, där var och en efter avlagd domared är ansvarig för

sitt votum och avgörandet träffas efter en överläggning under ledning av

ett juridiskt element. Men jag har svårt att tro, att en efter politiska linjer

våld juryman utan juridiskt ansvar och utan juridisk ledning i allmänhet

skall kunna frigöra sig från den partidisciplin och alla de prestigesynpunk­

ter, som utmärka dagens politiska liv. En jämförelse med nämnden håller

icke streck. Till en början vet man ingenting om huru nämnden i rådhus­

rätt kommer att slå ut i praktiken. Men vidare ha nämndemännen endast

kollektiv rösträtt, och i den mån de dikterat beslutet, äro de ansvariga för

sin dom. Slutligen är det sällsynt, att mål med politiskt inslag handläggas

inför nämnd, medan det är vanligt att sådana mål komma inför tryckfri-

hetsjury.

3. Den för en jury typiska uppgiften är att med ledning av bevisningen i

målet avgöra, huruvida den tilltalade begått en konkret brottslig handling.

Även om ett visst juridiskt bedömande icke behöver vara uteslutet, utgör

detta undantagsfall. Tryckfrihets juryns uppgift är av helt annan karaktär.

Den skall bedöma, huruvida en tryckt skrifts innehåll är brottsligt enligt

visst eller vissa lagrum. Det gäller alltså icke här att bedöma yttre faktiska

omständigheters betydelse utan fråga är om en vida mera komplicerad om-

dömesprövning och denna har dessutom ett mycket starkt rent rättsligt in­

slag. Garantier saknas för att jurymännen besitta sådan erfarenhet och all­

mänbildning, att de äro kompetenta för en sådan utomordentligt svår pröv­

ning.

4. Den krets jurymän för varje ort, ur vilken den aktuella juryn i det

särskilda fallet skall uttagas, har enligt förslaget gjorts jämförelsevis liten.

Avsikten därmed är att skapa garanti för att den enskilde jurymannen er­

håller en viss erfarenhet, men detta hindrar icke, att den aktuella juryn i

ett fall oftast kommer att ha annan sammansättning än i ett tidigare. Mot­

stridiga domar i likartade mål måste följaktligen bli vanliga redan på en

och samma ort. Men då jurymål kunna upptagas på 24 olika platser, blir

splittringen och oenhetligheten i avgörandena högst påtaglig. Någon för hela

riket enhetlig och samlande rättstillämpning i tryckfrihetsmål kan omöj­

ligen åstadkommas.

5. Men man har att räkna med en oenhetlig rättstillämpning också på

annat sätt. Eftersom juryn i mål om tryckt skrifts brottslighet har att till-

lämpa samma stadganden i strafflagen, som utgöra rättesnöre för de all­

männa domstolarna vid den vanliga straffrättsskipningen, föreligger stor

72

Rådhusrätten i Norrköping yttrar att den nu gällande begränsningen av an­

talet domstolar i första instans, som äga taga befattning med tryckfrihets­

mål, bör bibehållas. Under alla förhållanden måste det anses opåkallat att

flytta handläggningen av sådana mål från rådhusrätten i Norrköping. Det

i 1934 års betänkande angående tryckfrihetsprocessens ombildning (SOU

1934: 54) framlagda förslaget vore att föredraga. Enligt detta skulle tryck­

frihetsmål upptagas av rådhusrätterna i residensstäderna samt dessutom i

städer, som icke deltaga i landsting. Härigenom skulle antalet behöriga råd­

husrätter ökas med två, nämligen rådhusrätterna i Hälsingborg och Norrkö­

ping. Publicistklubben och Svenska tidningsutgivareföreningen anse på lik­

nande skäl att det bör tillkomma Kungl. Maj :t att bestämma, vilka rådhus­

rätter som skola upptaga tryckfrihetsmålen.

De föreslagna reglerna för juryns bildande ha i flertalet yttranden

lämnats utan erinran. Även annan uppfattning om den lämpligaste lösning­

en av därmed sammanhängande frågor har dock kommit till uttryck.

Vad först angår avskaffandet av parternas rätt att tillsätta jurymän har

förslaget vunnit stöd i de yttranden som avgivits av Svea hovrätt, länssty­

relserna i Kronobergs och Västmanlands län, Sveriges advokatsamfund,

Publicistklubben och Svenska journalistföreningen. Advokatsamfundet an­

för därvid att förslagets avskaffande av de partsvalda jurymännen måste

betecknas som en av dess stora förtjänster.

Å andra sidan ha i några yttranden påyrkats att partsvalet skulle bibehål­

las. Justitiekansler sämbetet anser förslaget att helt och hållet avskaffa parts­

valet vara i och för sig tilltalande men ägnat att väcka en viss tvekan.

Möjligen vore förtjänt av övervägande att låta parterna utse var sin jury­

man. Härigenom kunde juryn tillföras särskild sakkunskap, som för be­

dömande av det föreliggande fallet vore av betydelse, utan att de olägen­

heter, varmed partsvalet ansetts vara förenat, behövde befaras göra sig

gällande med någon egentlig styrka. Även Landsorganisationen ställer sig

i viss mån betänksam till förslaget om partsvalets avskaffande. Just med

hänsyn till de materiella bedömningsgrunder, efter vilka juryn har att

pröva ansvarsfrågan, synes det vara av betydelse att den inom sig äger

tillgång till personer, vilka haft tillfälle att stifta närmare personlig be­

kantskap med parterna än vad som är möjligt under loppet av en rätte-

gångsförhandling. Särskilt gäller detta tydligen, då juryn har att bilda

sig en uppfattning om svarandens motivläge. På i huvudsak samma skäl

anåer Svenska tidningsutgivar ef öreningen partsrepresentationens avskaf­

fande icke vara lyckligt.

Vissa ledamöter inom publicistklubbens styrelse anse partsrepresentatio-

nen i juryn böra bibehållas. De yttra bl. a. att partsrepresentationen berikat

den svenska tryckfrihetsrättens tradition med verkliga värden, som icke få

tillspillogivas; den har givit de självfallet utslagsgivande opartiska jury­

medlemmarna tillfälle att under den fria och förtroliga överläggningens

former taga ställning till en levande diskussion mellan parternas rättskrav,

och den har tryggat aktpågivande ännu i dömandets stadium på tidnings-

tekniska och andra omständigheter, som de icke fackkunniga i juryn icke

Kungl. Maj:ts proposition nr 230.

73

kunnat vara förtrogna med och som lagfarenheten icke kunnat taga ställ­

ning till men som likväl kunna få avgörande betydelse för ett utslag i över­

ensstämmelse med tryckfrihetsförordningens instruktion till rättsvårdarna.

Den grundläggande regeln i förslaget att juryn i tryckfrihetsmål skall i

sin helhet uttagas ur en av landsting eller, i vissa fall, stadsfullmäktige vald

jurymannaltår har, bortsett från den nu berörda frågan om partsrepresen-

tationen, i allmänhet tillstyrkts eller lämnats utan erinran av de hörda myn­

digheterna och sammanslutningarna. Detta förslag godtages sålunda av bl. a.

Göta hovrätt, överståthållarämbetet och samtliga hörda länsstyrelser, råd­

husrätterna i Eskilstuna och Norrköping, riksdagens ombudsmän, Sveriges

advokatsamfund, Landsorganisationen, Publicistklubben, Svenska journalist­

föreningen, Svenska stadsförbundet, Svenska landskommunernas förbund

och Svenska landstingsförbundet. Därvid anför Svenska landstingsförbundet

särskilt att landstingen redan tidigare i stor utsträckning tagits i anspråk

som valkorporationer i olika sammanhang. I och för sig synes hinder icke böra

möta att de företaga val även av jurymän. Även om landstingen äro sam­

mansatta efter politiska grunder och lämpligheten av att de företaga berörda

val för den skull kan ifrågasättas, så torde det å andra sidan knappast finnas

någon annan valkorporation, som i likhet med landstinget kan garantera

en allsidig representation från olika samhällsgrupper.

Även Stockholms rådhusrätt biträder i huvudsak förslaget men framhåller

att det med nu gällande ordning lätt kan inträffa och även har inträffat att

i juryn icke invalts någon person med förutsättningar att kunna pa ett lämp­

ligt och ändamålsenligt sätt leda dess förhandlingar. Även om den föreslagna

ordningen för jurymännens tillsättande skulle vara i större utsträckning än

den nu gällande ägnad att tillgodose behovet av särskild juryordförande,

anser likväl rådhusrätten att en bestämmelse, som innebure en verklig ga­

ranti för att en för ordförandeuppdraget lämplig person städse funnes inom

juryn, skulle vara av ett visst värde. Rådhusrätten hänvisar härom till pro­

cesslagberedningens förslag (SOU 1944: 10 s. 145—146) att ordförande och

suppleant för denne skall utses av rätten bland dem som äro uppförda på

jurymannalistan. Ett annat tillvägagångssätt, som rådhusrätten finner vara

värt närmare övervägande, då det sannolikt bättre skulle skydda domstolen

mot misstankar för partiskhet, vore att — i likhet med vad som gäller be­

träffande expropriationsnämnd — vid domstolen skulle för viss tid utses

en särskild för uppdraget kvalificerad person att vara ordförande i varje

tryckfrihetsjury. Det kunde även tänkas att flera personer utsåges. Om an­

talet bestämdes till tre, skulle det kunna stå parterna till buds att även vid

tillsättande av ordförande i juryn tillämpa uteslutningsmetoden.

Förutom de yttranden som sålunda intaga en positiv ståndpunkt till grund­

satsen att jurymän skola utses genom val av landsting och, i vissa fall, stads­

fullmäktige förekomma på denna punkt även kritiska uttalanden. Justitie-

kanslersämbetet anför att betänkligheter främst göra sig gällande med hän­

syn till risken för valets politisering och faran för att full objektivitet icke

kommer att iakttagas av jurymännen i politiskt färgade tryckfrihetssaker

Kungi. Maj.ts proposition nr 230.

75

icke vara omöjligt att, vid sidan av tryckfrihetsförordningen, föreslå de väl­

jande korporationerna att inhämta förslag till jurymän inte blott från parti­

grupperna i stadsfullmäktige och landsting utan även t. ex. från de lokala

avdelningarna av pressens organisationer och advokatsamfundet eller från

författarnas och boktryckarnas organisationer. Svenska tidningsutgivare-

föreningen anser insättandet av nämndemän i juryn icke vara till fördel

för juryns överläggningar och beslut. Även Svenska stadsförbundet finner

föreskriften att jurymannakåren delvis skall uttagas bland dem som äro

eller varit nämndemän mindre lämplig. Enligt förbundets mening vore det

ur alla synpunkter riktigast om det väljande organet finge fritt utvälja

hela kåren bland de personer, som med hänsyn till yrke, utbildning och

övriga egenskaper kunna anses mest lämpade för ett dylikt uppdrag.

Publicistklubben anser det vara av vikt att i varje jury minst en ledamot

äger sakkunskap om den verksamhet tryckfriheten skall trygga och av­

gränsa. För den händelse partsrepresentationen skulle avskaffas föreslås

därför att den för varje län valda jurymannakåren, utöver de i förslaget

angivna två grupperna, utökas med en tredje grupp. Denna grupp, om för­

slagsvis åtta jurymän, skulle vara sammansatt av personer med erkänd

sakkunskap och praktisk erfarenhet om den periodiska pressens, enkanner­

ligen dagspressens, verksamhetsformer och arbetsbetingelser. Genom ute­

slutning och utlottning skulle så anordnas att av de trettiotvå jurymännen

kvarstode fem ur den första, tre ur den andra och en ur den tredje grup­

pen. Att denna tredje grupp likväl föreslås lika manstark som nämndeman-

nagruppen beror på den relativt större sannolikheten att tidningsmanna-

gruppen i de särskilda fallen decimeras genom jäv.

Vad slutligen angår förhållandet mellan domstolen och

juryn har de sakkunnigas förslag att rättens ordförande skall kunna till­

kallas vid juryns enskilda överläggningar för att lämna upplysningar i rätts­

liga frågor mött kritik allenast i några yttranden. Publicistklubben anser

denna anordning icke vara välbetänkt. Klubben erinrar om att pressorgani­

sationerna motsatte sig det förslag härom som framfördes i 1934 års betän­

kande och i nämnda sammanhang yttrade att både juryn och domaren där­

med råkade i ett oklart förhållande, som torde bliva olyckligt för bägge-

dera. Vidare framhåller klubben att det är fara värt att en domares ämbets-

mannamässiga och personliga auktoritet kommer att utöva ett starkt mo­

raliskt tryck på många jurymän, inte minst under upprörda tider, då pres­

sens frihet är utsatt för många hårda påfrestningar. Från de sakkunnigas

utgångspunkt synes det naturligt att domarens roll avslutas med huvudför­

handlingen, vid vars slut han kan tänkas ge erforderlig juridisk vägledning.

Genom den planerade förbättringen av juryns sammansättning blir det sörjt

för att juryns överläggning kommer att äga rum under kompetent och opar­

tisk ledning. Även Svenska journalistföreningen avstyrker förslaget att rät­

tens ordförande skall kunna tillkallas vid jury överläggningar. Domaren

kan, även utan alt åsyfta en obehörig påverkan på juryn, komma att utöva

sådan påverkan. Ur parternas synpunkt anser föreningen det vara i hög

Kungl. Maj:ts proposition nr 230.

76

grad förkastligt och stötande för rättskänslan att rättens ordförande skulle

ha möjlighet att besvara frågor från juryman »om vad lag stadgar» utan

att parterna eller deras ombud äro närvarande med rätt att yttra sig. Jury­

mannens frågor böra, även om de riktas till domaren —- enligt föreningens

mening — framställas vid den offentliga handläggningen av målet.

Däremot anser Svenska tidningsutgivareföreningen förslaget att rättens

ordförande skall vara pliktig att på begäran lämna juryn upplysningar vara

lämpligt. Föreningen framhåller dock att hans eventuella närvaro i juryn

är ytterligare ett skäl för bibehållande av partsrepresentationen.

Beträffande frågan om särskilda bestämmelser för krigstid

uttalas i yttrandena olika meningar. Vissa av de hörda myndigheterna och

sammanslutningarna anse att beredskapsbestämmelser på detta område böra

finnas eller att i varje fall frågan bör närmare utredas. I några yttranden

förordas den utvägen att för krigstid avsedda bestämmelser skola kunna

antagas i snabbare ordning än som eljest gäller för grundlagsändring. Där­

emot har i flera yttranden de sakkunnigas ståndpunkt — vilken, såsom jag

tidigare framhållit, innebär ett avvisande såväl av beredskapsbestämmelser

för krigstid som av särskilda former för snabbare ändring av tryckfrihets­

förordningen — erhållit stöd.

Justitiekanslersämbetet anser att man måste räkna med att tryckfriheten

under krigstid får vidkännas viktiga inskränkningar samt håller före att

särbestämmelser i ämnet icke kunna undvaras. Visserligen kan grundsat­

sen, att nöd bryter lag, måhända vinna tillämpning i ett ytterst farofyllt

och vanskligt läge, men det synes föga klokt att ställa statsledningen i en

dylik situation och nödga den antingen till en för rikets välfärd såvitt kan

bedömas riskabel passivitet eller också till åtgärder i strid mot lag, därtill

improviserade, vilka med rätt eller orätt — detta blir känt först efteråt —

anses absolut ofrånkomliga. Vid utformandet av dessa bestämmelser skulle

naturligen eftersträvas att i all den omfattning som kan ske undvika in­

trång i tryckfriheten och att erhålla starkast tänkbara garantier för att de

särskilda bestämmelserna icke komme till användning i andra fall än då

så ansåges oundgängligen nödvändigt. Att i tillämpningen av dylika be­

stämmelser ett verkligt medinflytande borde tillerkännas representanter för

publicitetsintresset torde vara tydligt.

Länsstyrelsen i Kronobergs län erinrar om att under de gångna krigs­

åren infördes bestämmelser, som möjliggjorde censur och utgivningsförbud,

samt anför vidare bl. a.:

Frågan är emellertid, om vi i en framtida krigssituation kunna undvara

möjligheten att tillgripa åtgärder av ifrågavarande slag. Utan tvivel har

man anledning att räkna med att det överväldigande flertalet av landets

tidningar i en dylik situation äro lojala mot landets ledning och att de för­

seelser mot gällande föreskrifter om hemlighållande av vissa uppgifter o. d.

som kunna förekomma mera äro beroende på oaktsamhet än på ond vilja.

I dessa fall äro säkerligen som regel de reaktioner mot missbruk av tryck­

friheten, som äro föreskrivna för fredliga förhållanden, tillräckliga. Erfa­

Kungl. Maj.ts proposition nr 230.

77

renheterna från de senaste krigsåren visa emellertid, att inom varje land

finnas personer, som äro så gripna av sin ideologiska inställning, att, när den

kommer i motsatsförhållande till det egna landets intressen, lojaliteten mot

landets myndigheter får vika. Dessa s. k. femtekolonnare kunna, som erfaren­

heten klart utvisar, bliva till verklig fara för sitt land och ett obegränsat

utnyttjande från deras sida av den för fredsförhållanden anpassade tryck­

friheten kan tillfoga landet allvarliga skador. Att i dylika fall — efter det

att skadan inträffat — tillgripa beslag och straff, är visserligen av vikt, men

verkan därav mot dem, som av ideologiska skäl arbeta mot det egna landet,

kommer säkerligen att bliva ringa. Enligt länsstyrelsens mening kan det

därför bliva nödvändigt att mot dylika fiender inom landet tillgripa åtgär­

der, som ej låta sig väl förena med tryckfrihetens grundprinciper. Om man

hyser denna uppfattning, uppkommer frågan om man redan i fredstid bör

förbereda sådana åtgärder eller vänta därmed till dess man bättre kan

överblicka de förhållanden, som föranleda åtgärderna, övervägande skäl

tala enligt länsstyrelsens uppfattning för att man under lugna förhållanden

överväger vad som kan behöva göras. Därest man dröjer därmed till ett

oroligt, kanske panikartat läge, föreligger stor risk att bestämmelser genom­

föras som gå längre än vad vid ett lugnare betraktelsesätt skulle visa sig

nödvändigt och att organisationen för bestämmelsernas övervakande blir

sämre än som eljest skulle bliva fallet. Länsstyrelsen, som sålunda hyser

den uppfattningen att vi i ett för landet kritiskt läge — krig eller över­

hängande krigsfara — kunna bliva nödsakade att inskränka den eljest

gällande tryckfriheten, vill förorda, att spörsmålet härom redan nu upptages

till prövning. Självfallet böra i görligaste mån garantier skapas för att åt­

gärder av ifrågavarande art icke kunna tillgripas annat än i ett verkligt

farofyllt läge och att missbruk effektivt förhindras.

Även Svea hovrätt anser att förslaget icke tillbörligen beaktat de särskilda

förhållanden, som inträda i händelse av krig eller krigsfara, och att förslaget

icke kan anses innefatta bestämmelser, som göra det möjligt att i tillräckligt

god tid och med önskvärd effektivitet ingripa mot sådana utnyttjanden av

tryckfriheten, vilka skada det egna landet och hjälpa en fiende. I valet mel­

lan de båda utvägarna att antingen öppna möjlighet för ändring av tryck­

frihetsförordningen i annan ordning än den för grundlagsändring stadgade

eller att redan nu göra en beredskapslagstiftning, som uppmjukar tryck­

frihetsförordningens stränga regler, föredrar hovrätten den senare, eftersom

den förra kan erbjuda möjlighet för den väntade fienden att utöva tryck för

åstadkommande av ändringar till sin fördel.

Länsstyrelserna i Malmöhus och Västmanlands län förorda att frågan

redan nu regleras, och samma ståndpunkt intar statspolisintcndentcn, vil­

ken yttrar att det icke bör möta oöverstigliga svårigheter alt mot bakgrunden

av den gångna krigstidens erfarenheter utarbeta särskilda beredskapsbe-

stämmelser.

Svenska journalistföreningen anför bl. a. att det är väsentligt att myndig­

heternas ingripanden under krig eller krigsfara begränsas till att hindra

lämnande av sakuppgifter av militär eller eljest försvarspolitisk betydelse,

vilka icke böra komma till allmän kännedom, samt att de lämna åsiktsfri­

heten oförkränkt. Det kan ifrågasättas om icke rent av större trygghet för

Kungl. Maj:ts proposition nr 230.

Kungl. Maj.ts proposition nr 230.

79

på tryckfrihetsrättens område skall kunna meddelas i den ordning, som gäl­

ler för stiftande av allmän civil- och kriminallag. Även Svenska boktryckare-

föreningen förordar regler som möjliggöra ett snabbare antagande av änd­

ringar i tryckfrihetsförordningen för nu avsedda situationer. Länsstyrelsen

i Stockholms län anser frågan om formerna för ändringar i tryckfrihetsför­

ordningen liksom i övriga grundlagar under krigstid vara förtjänt att sär­

skilt utredas.

För den ståndpunkt de sakkunniga intagit till nu behandlade frågor uttala

sig, å andra sidan, överståthållarämbetet, rådhusrätten i Halmstad, Lands­

organisationen och Publicistklubben. Samma ståndpunkt intar i huvudsak

även överbefälhavaren. Det kan även nämnas att förslaget i denna del läm­

nats utan erinran i de yttranden som avgivits av bl. a. Göta hovrätt, läns­

styrelserna i Uppsala, Kalmar, Hallands, Göteborgs och Bohus, Gävleborgs

och Norrbottens län, rådhusrätterna i Göteborg och Norrköping, riksdagens

ombudsmän, Sveriges advokatsamfund och Svenska bokförläggareföreningen.

Överståthållarämbetet, som sålunda ansluter sig till de sakkunnigas stånd­

punkt att några beredskapsbestämmelser för nu avsedda ändamål icke skola

upptagas i tryckfrihetsförordningen, anför särskilt beträffande frågan om

grundlagsändring i snabbare former än eljest gällande:

I anslutning härtill vill överståthållarämbetet redan nu framhålla, att in­

förandet av ett dylikt förenklat förfarande vid grundlagsändringar, även om

det endast skulle få tillgripas under vissa noggrant angivna förutsättningar,

är ägnat att uppluckra respekten för grundlagarna. Enligt överståthållar-

ämbetets förmenande ligger grundlagarnas kanhända främsta betydelse däri

att de utgöra en ökad garanti mot rubbning av landets konstitution samt

dess grundläggande rätts- och förvaltningsprinciper under stämningslägen,

som framkallats av utomordentliga inre eller yttre förhållanden. Under s. k.

normala tider kunde väl flertalet av de bestämmelser, som meddelas i grund­

lagarna, utan någon risk för rättskränkningar mot enskilda eller andra all­

varliga olägenheter i stället meddelas i allmän lag. Om man ändock velat

giva grundlagsskydd åt dithörande stadganden, är det för att under mera

oroliga tider vara säkrad mot förhastade ändringar. Under sådana förhållan­

den synes det böra allvarligt avrådas från att underlätta en ändring av grund­

lagarna just under dylika extraordinära förhållanden.

Publicistklubben anför beträffande de nu behandlade spörsmålen bl. a.

att den svenska pressens erfarenheter från andra världskrigets krisperiod

synas tillåta den slutsatsen att ändamålsenligheten av administrativa åt­

gärder mot tryckta skrifter under krigstid bestämt kan bestridas. Allmän­

hetens känsla av att nyhetsförmedling och opinionsbildning förbliva ohind­

rade är otvivelaktigt ett av de verksammaste medlen att i kritiska situa­

tioner stärka förtroendet för statsledningen och motståndsviljan mot yttre

och inre fiender. Under hänvisning till allmänt kända, rikt dokumenterade

engelska erfarenheter under båda världskrigen kan göras gällande att det

för rikets säkerhet nödvändiga samarbetet mellan myndigheter och press

även under krigstid säkrast grundas på ömsesidigt förtroende och mest effek­

tivt gestaltas i frivillighetens former.

80

Klubben framhåller vidare att risken för att grundlagarnas säkerhetslås

i en utrikespolitiskt kritisk situation kan komma att dyrkas upp genom be­

slut av statsmakterna i panikstämning icke säkert kan begränsas genom en

beredskapslagstiftning, vilken i en given situation alltid kan förklaras vara

otillräcklig. Däremot utgöra lagförslagets bestämmelser ett välbehövligt hin­

der mot att kanske hårda men tillfälliga konjunkturer få öva ett måhända

alltför lättvunnet inflytande.

Det yttrande rörande tryckfrihetsreglerna under krig eller krigsfara som

efter hörande av försvarsgrenscheferna avgivits av överbefälhavaren inne­

bär i huvudsak att det är av utomordentlig betydelse att i en sådan situation

uPP§ifter om försvaret, som kunna vara av värde för en motståndare, icke

spridas genom tryckta skrifter samt att det därför erfordras vissa publi­

ceringsförbud och för säkerställande av deras efterlevnad en upplysnings-

och rådgivningsverksamhet samt en kontroll över vad som offentliggöres.

Den härmed sammanhängande verksamheten måste organiseras och plan­

läggas redan i fredstid. I den meningen är det alltså erforderligt att bered-

skapsbestämmelser finnas. Däremot anser överbefälhavaren icke dylika be­

stämmelser, innebärande avvikelse från de i tryckfrihetsförordningen an­

givna grundsatserna, vara påkallade annat än i ett hänseende, nämligen

lör att möjliggöra att, då en tidnings- eller tidskriftsutgivare beträffande

publicerandet av hemliga uppgifter om försvaret eller folkförsörjningen

icke ställer sig lojal till meddelade anvisningar eller intager en rent lands-

förrädislc hållning, hans fortsatta verksamhet snabbt kan stoppas.

Då den ståndpunkt de militära myndigheterna sålunda intagit till nu

behandlade spörsmål kan vara av särskilt intresse vill jag utöver denna

sammanfattning lämna även en något utförligare redogörelse därför.

Chefen för armén anför bl. a.:

I militärt hänseende kan man icke bortse från att den militära och diplo­

matiska underättelsetjänsten under de senaste båda världskrigen kunnat

utnyttja tidningspress och litteratur som en icke oväsentlig underrättelse­

källa, bl. a. då det gällt att skaffa en uppfattning om krigspotential, stäm­

ningar och moralisk motståndskraft, resultat av bombfällningar, fartygs-

sänkningar, befälsombyten o. s. v. Det kan vidare ur militär synvinkel vara

nödvändigt att förhindra spridning inom landet av sådana faktiska upp­

lysningar som kunna orsaka panik och skräck, sådana som verka ned­

sättande på motståndsviljan eller bidraga till hopplöshetstro vare sig detta

gäller civilbefolkningen eller de stridande truppförbanden.

Även om man utgår från att tidningspressen i krig och krigsfara lojalt

följer landets intressen och vidare att s. k. sensationsjournalistik då kom­

mer att avtaga kan man icke bortse från att tidningar, förlag och tryckerier

äro affärsmässigt drivna företag, där nyhetsförmedlingen in. m. utgör en

konkurrerande verksamhet och att de ekonomiska synpunkterna spela en

mycket stor roll. Det är därför icke uteslutet, att den hämsko som lojalite­

ten i form av frivillig sovring utgör, kommer att visa sig vara otillräcklig.

Under ett krig kan det visa sig erforderligt att hemlighålla dylika fak­

tiska upplysningar, vilka normalt offentliggöras i ett demokratiskt land.

Det är emellertid osäkert om ett önskat resultat erhålles enbart inom sek­

retesslagens ram. En viss begränsad granskning i en eller annan form kan

då bliva ofrånkomlig.

Kungl. Maj:ts proposition nr 230.

Kungl. Maj:ts proposition nr 230.

83

av hemliga uppgifter om försvaret eller folkförsörjningen som innebära

brott mot rikets säkerhet enligt kap. 7 § 5 i förslaget.

Jag anser det sålunda nödvändigt att särskilda beredskapsbestämmelser

finnas utformade och att härav betingad planläggning sker i fredstid. De

bestämmelser, varom här är fråga, synas emellertid icke behöva införas i

tryckfrihetsförordningen annat än i ovan angivna hänseende.

Departementschefen.

Vår tryckfrihets betydelse för samhällslivet kan svårligen skattas nog högt.

Rätten att genom tryckta skrifter och särskilt genom pressen påverka opi­

nionsbildningen och utöva kritik över rikets styrelse och förvaltning utgör i

själva verket en livsbetingelse för den nutida demokratien. Det är därför

följdriktigt att reglerna om tryckfriheten ingå bland de grundlagar på vilka

vårt statsskick vilar.

De principer som uppbära den svenska tryckfrihetsrätten ha i vårt

land upprätthållits sedan lång tid tillbaka. Tidigare än i något annat land

fingo vi här i Sverige, och i det med Sverige förbundna Finland, en lag-

stadgad allmän tryckfrihet genom 1766 års tryckfrihetsförordning. Denna

författning, som var av grundlags natur, innebar att den då rådande all­

männa censuren avskaffades, utom för vissa religiösa skrifter, samt byggde

på grundsatsen att ingripande mot tryckt skrift skulle få ske endast ge­

nom åtal vid domstol på grund av brott. Genom denna tryckfrihetsförord­

ning infördes även den alltjämt för svenska förhållanden säregna grundsat­

sen att alla allmänna handlingar äro fritt tillgängliga för envar.

Den tryckfrihetsförordning vi nu äga är ett resultat av det författnings­

arbete som igångsattes efter 1809 års statsvälvning. En tryckfrihetsförord­

ning blev då antagen år 1810. Efter omarbetning av denna i vissa delar

vid 1812 års riksdag utfärdades den ännu gällande tryckfrihetsförord­

ningen.

Såsom en väsentlig anmärkning mot 1812 års tryckfrihetsförordning har

vid många tillfällen anförts att dess form och uppställning äro otillfreds­

ställande. Frågorna behandlas icke så överskådligt som vore önskvärt, och

formuleringen av olika stadganden är icke så väl avvägd att dessa lämna

tillräcklig ledning för tillämpningen. Ehuru åtskilliga förbättringar vidta­

gits genom partiella reformer, särskilt under de senaste årtiondena, kvarstå

likväl dessa anmärkningar i väsentliga delar.

Uppenbart är även att den utveckling såväl samhället som pressen under­

gått skapat nya frågeställningar på tryckfrihetens område och att det en­

dast med svårighet låter sig göra att helt komma till rätta därmed genom

nya stadganden, infogade i den gällande tryckfrihetsförordningen. De par­

tiella reformer som vidtagits av reglerna om rättegången i tryckfrihetsmål,

om allmänna handlingars offentlighet och om ansvarigheten för tryckfri-

hetsbrott ha förberett en mera allmän reform. Alt nu fortsätta med ytter­

ligare partiella reformer torde icke vara en lämplig väg.

85

även det praktiska skälet att bestämmelser som höra samman böra vara

upptagna i samma författning.

I yttrandena har något yrkande om ytterligare utbrytning av detalj reg­

ler icke framställts. Tvärtom upprepas nu vissa betänkligheter som vid till­

komsten av 1937 års lagstiftning uttalades mot utbrytningen av sekretess­

reglerna ur grundlagen.

Vad de sakkunniga anfört mot en ifrågasatt ytterligare utbrytning av

detalj regler ur grundlagen synes bärande och jag har icke funnit skäl av­

vika från förslaget i denna del. Å andra sidan skulle ett upptagande av

frågan om sekretessreglernas ställning fördröja och försvåra ett genomfö­

rande av den nu föreslagna lagstiftningen. Spörsmålet om en revision av

sekretesslagstiftningen på grundval av de erfarenheter som vunnits efter

antagandet av 1937 års bestämmelser bör upptagas särskilt. Frågan, huru­

vida gränsdragningen mellan offentliga och hemliga handlingar utförligare

än för närvarande bör angivas i grundlagen, kan till dess anstå.

Då förslaget till tryckfrihetsförordning medför att några uppgifter icke

längre skola tillkomma den i 108 § regeringsformen avsedda tryckfrihets-

kommittén, ha de sakkunniga ifrågasatt om icke denna kommitté bör av­

vecklas. En sådan åtgärd har även förordats bl. a. av justitieombudsman­

nen, som är tryckfrihetskommitténs ordförande. Jag har ej funnit några

skäl att bibehålla detta organ och därför låtit upprätta förslag till erfor­

derlig ändring i regeringsformen och riksdagsordningen.

De i sakkunnigförslaget upptagna lagar, vilka icke äro av grundlags na­

tur, torde böra behandlas i samband med framläggande av ett för gransk­

ning i lagrådet upprättat förslag till bestämmelser i ämnen, som dessa la­

gar reglera. Detta kan lämpligen anstå till dess riksdagen första gången tagit

ställning till grundlagsförslaget. I det följande kommer jag alltså icke att

beröra nämnda följ dlagar i vidare mån än som erfordras för ett ställnings­

tagande till de i förslaget till tryckfrihetsförordning upptagna bestämmel­

serna.

Den svenska tryckfrihetslagstiftningen bygger sedan gammalt på grund­

satsen att prövningen av t ryck frihets missbruk

skall ankomma på domstol och att några administrativa in­

gripanden icke få förekomma. Denna grundsats har kommit till uttryck i

86 § regeringsformen. Även den gällande tryckfrihetsförordningen ansluter

sig till denna princip. I fråga om förbud mot förhandscensur upprätthålles

principen ovillkorligt. Däremot förekomma vissa undantag som möjliggöra

konfiskation av redan utgiven tryckt skrift utan domstolsprövning. Viktigast

är i delta hänseende den befogenhet som enligt 3 § 9 mom. och 5 § 13

mom. tillkommer Kungl. Maj :t i statsrådet att konfiskera tryckta skrifter,

som vållat missförstånd med främmande makt. Befogenhet för Kungl. Maj :t

att ingripa med konfiskation föreligger även i vissa fall enligt 4 § 11 mom.

beträffande skrifter, som tryckts utom riket på främmande språk. Slutligen

finnes i 4 § 12 och 13 mom. en form av administrativ konfiskation före­

Kungl. Maj:ts proposition nr 230-

86

skriven; denna avser skrifter med disciplinupplösande innehåll, vilka spri­

das vid trupp eller ombord å flottans fartyg. I sistnämnda fall ankommer

den slutliga prövningen av åtgärden på riksdagens tryckfrihetskommitté.

De sakkunniga anföra att den vanskliga uppgiften att avgöra var grän­

sen bör gå mellan tryckfrihetsbrott och befogat utövande av yttrandefri­

heten kan fyllas endast genom en omsorgsfull prövning under de former och

med iakttagande av de garantier för rättssäkerhet, som äro föreskrivna för

en av domstol utövad, från administrationen helt fristående rättsskipning.

Därför avvisa de sakkunniga varje form av administrativt ingripande mot

tryckt skrift. Beträffande de nu förekommande undantagsfallen anföra de

sakkunniga att starka betänkligheter göra sig gällande att ens i dessa fall

försvaga det rättsskydd, som enligt svensk rättsordning tillkommer den

enskilde medborgaren. Dessa fall av konfiskation i administrativ ordning

ha därför icke någon motsvarighet i förslaget. Konfiskation kan sålunda

enligt förslaget beslutas endast av domstol på grund av brott. Däremot

kvarstå möjligheterna att i avbidan på domstolens ställningstagande lägga

skriften under provisoriskt beslag. I yttrandena ha icke förekommit några

invändningar, vare sig mot den allmänna principen eller mot avskaffandet

av de nuvarande möjligheterna till administrativ konfiskation i vissa spe­

ciella fall; tvärtom uttalas i flera yttranden tillfredsställelse över förslagets

ståndpunkt i denna del. Jag vill helt ansluta mig till de sakkunniga i denna

för tryckfriheten grundläggande fråga.

Enligt vad de sakkunniga uttala kan det emellertid ifrågasättas om prin­

cipen, att tryckfrihetsmissbruk får beivras endast domstolsvägen, i tryck­

frihetsförordningen erhållit en sådan avfattning att den motsvarar alla de

fall, då ett inskridande från myndighet eller enskilda kan sätta tryckfri­

heten i fara. De sakkunniga föreslå därför ett särskilt stadgande, enligt

vilket det på grund av tryckt skrifts innehåll ej skall vara någon, myn­

dighet eller enskild, tillåtet att genom åtgärd som icke äger stöd i tryck­

frihetsförordningen hindra tryckning eller utgivning av skriften eller dess

spridning bland allmänheten. Genom detta stadgande avse de sakkunniga

att utvidga garantierna för tryckfrihetens utövning, särskilt därigenom

att stadgandet omfattar även åtgärder av enskild.

Detta förslag har i princip godtagits i de flesta yttranden. Vissa betänklig­

heter ha dock även yppats mot att det föreslagna stadgandet utsträckes till

att avse ej blott myndigheter och andra allmänna organ utan även enskilda

sammanslutningar och personer.

Såvitt angår åtgärder av myndighet eller annat allmänt organ torde icke

något vara att erinra mot det angivna stadgandet. I sådant hänseende synes

stadgandet tvärtom innebära en värdefull förstärkning av tryckfrihetsskyd-

det. Genom stadgandet kommer till klart uttryck att förbudet mot åtgärder,

vilka hindra tryckfrihetens utövning, icke endast avser ordningsmakten och

rättsväsendet utan gäller på alla områden av den statliga eller kommunala

förvaltningen.

Däremot inställer sig en stark tvekan om lämpligheten av att göra stad­

Kungl. Muj.ts proposition nr 230.

90

ses i de sakkunnigas förslag, främst innehavare av allmän befattning, före­

ligga så starka skäl för en beivran att ett undantag från eljest gällande

regler är oavvisligt. Åtal och straff bör således kunna följa, oavsett om med­

delandet influtit i skriften. Mera tveksamt är om ett sådant undantag bör

utsträckas till att avse även andra brott mot tystnadsplikt. De sakkunniga ha

härvid framhållit det otillfredsställande i att t. ex. hemliga skriftermål, yr­

keshemligheter eller uppgifter om behandling av könssjukdomar hos namn­

givna personer kunna offentliggöras i tryckt skrift, utan att någon möj­

lighet föreligger att inskrida ens mot den befattningshavare, som tillhanda­

hållit uppgiften för publicering. Även andra liknande exempel skulle kunna

anföras. Den av de sakkunniga föreslagna regeln att brott mot tystnads­

plikt, som är angiven i lag, skall kunna beivras, men icke brott mot tystnads­

plikt, som följer av administrativa bestämmelser, synes dock icke utgöra en

tillfredsställande lösning. Det må vara riktigt att icke varje i administrativ

ordning meddelad föreskrift om tystnadsplikt bör få medföra en inskränk­

ning i tryckfriheten. Det kunde uppstå risker för den legitima kritikrätten,

om detta skulle gälla i fråga om olika myndigheters föreskrifter om sekre­

tess. Annorlunda är förhållandet beträffande sådana i det föregående

exemplifierade tystnadsregler som innefattas i gällande författningar. Och

i fråga om dessa synes det ej möjligt att göra skillnad mellan lagar och

andra författningar.

Med de utvidgningar som framgå av vad jag nu anfört biträder jag de

sakkunnigas förslag. Även det vidsträcktare undantagsstadgande, vilket av­

ser de fall då meddelandet lämnats för offentliggörande i skrift som tryc-

kes utom riket, anser jag kunna godtagas, om motsvarande utvidgningar

göras.

Att, såsom i vissa yttranden förordats, meddela föreskrifter om anmälan

till justitie- eller militieombudsmannen, då undersökning av nu avsedda

brott mot tystnadplikt upptages, torde icke vara lämpligt och ej heller nöd­

vändigt. Riksdagens ombudsmän skola enligt sina instruktioner särskilt vaka

över tillämpningen av tryckfrihetslagstiftningen. Denna övervakning torde

beträffade ingripanden mot meddelare för brott mot tystnadsplikt böra ske

i samma former som i andra fall.

De sakkunnigas förslag i fråga om tryckf rihetsbrotten byg­

ger på redan gällande grundsatser, såväl i fråga om den allmänna innebör­

den av detta begrepp som beträffande sambandet mellan yttrandefrihetens

reglering i allmän lag och tryckfrihetsförordningen. I sistnämnda hänseen­

de ha de sakkunniga dock i sitt förslag mera konsekvent än i gällande

tryckfrihetsförordning tillämpat den principen att samma inskränkningar

i yttrandefriheten böra gälla, vare sig denna utövas genom tryckt skrift

eller på annat sätt. I förslaget skiljes mellan brott som bestå däri att skrif­

ten har ett förgripligt innehåll, otillåtet yttrande, och brott vilka innebära

att hemliga förhållanden röjas, otillåtet offentliggörande. Vad som skall

vara otillåtet yttrande angives i förslaget helt kortfattat genom hänvisning­

Kungi. Maj.ts proposition nr 230.

93

förhindra tryckfrihetsbrott drabbas av ansvar därför. Förutsättning för

övergång av ansvaret till senare led i ansvarighetskedjan är alltså allenast

omständighet som förelåg, då skriften utgavs eller den subsidiärt ansvarige

eljest tog befattning med skriften. Vad som därefter inträffat, såsom den

ansvariges död eller avvikande ur landet, har däremot icke ansetts böra

medföra övergång av ansvaret. I vissa yttranden har häremot anförts att

den ansvarige därigenom skulle få möjlighet att genom att göra sig oan­

träffbar förhindra beivran av brottet. Detta är något som kan förekomma

även vid andra brott än tryckfrihetsbrott. Stundom kan väl i dylika fall

ansvar utkrävas åtminstone av vissa medverkande. Detta straff för med­

verkan är emellertid principiellt icke någon ersättning för straff som bort

utkrävas av gärningsmannen utan en självständig reaktion mot den med-

verkandes egen räkning. I och för sig vore det väl tänkbart att den medver-

kandes frihet från ansvar gjordes beroende av det villkoret att ansvar kunde

utkrävas av den i främsta rummet ansvarige och att alltså, då detta villkor

icke uppfylldes, den medverkande dömdes icke såsom ansvarig för skriften

utan endast för sin egen medverkan. Såsom jag redan framhållit kan ansvar

för medverkan till tryckfrihetsbrott verka hämmande på yttrandefriheten;

sådant ansvar bör därför icke förekomma. Därför anser jag de invändningar

som framförts icke böra föranleda ändring i de sakkunnigas förslag utan

biträder detta i den del som nu avses.

I anledning av vad straffrättskommittén anfört beträffande subjektiva

omständigheter, vilka inverka på ansvaret för t. ex. en utgivare av periodisk

skrift, må framhållas att i förslaget upptagits ett stadgande om att vad skrif­

ten innehåller skall anses infört däri med den ansvariges vilja och vetskap

(8 kap. 12 §). Uppenbart är dock att denna regel, liksom ansvarighetsbe-

stämmelserna i övrigt, utgår från normala situationer vid skriftens tillkomst.

Det kan icke anses helt uteslutet att så extrema förhållanden kunna före­

komma att ansvarighetsreglerna icke äro tillämpliga eller att eljest tryck-

frihetsrättsliga grundsatser icke äga giltighet. I sådant hänseende innebär

förslaget icke någon ändring av vad som enligt allmänna rättsgrundsatser

kan anses gälla. Det nu avsedda spörsmålet beröres även i det följande vid

behandlingen av 7 kap. 2 § i förslaget.

Av stor vikt är hur rättegången i tryckfrihetsmål lämpli­

gen bör anordnas. Detta spörsmål hade i direktiven för de sakkunniga

skjutits i förgrunden och de sakkunniga anföra att det under utredningen

visat sig medföra de största svårigheterna att finna lämpliga Regler for

lekmannainflytandet i dessa mål. De sakkunniga 1m på detta område över­

vägt olika möjligheter. Förslaget går i huvudsak ut på att juryinstitutionen

skall bibehållas men innebär betydelsefulla ändringar i fråga om juryns

sammansättning och befogenheter.

Den första fråga som i detta sammanhang anmäler sig är, huruvida

tryckfrihetsmålen skola upptagas av allmänna domstolar eller om en eller

flera specialdomstolar böra inrättas för dessa mål. Av betänkandet framgåi

Kunffl. Maj.ts proposition nr 230.

98

såsom justitiekanslersämbetet ifrågasatt, domstolen skulle äga diskretio­

närt bedöma, huruvida den skall pröva brottslighetsfrågan eller ej. Dom­

stolen bör vara skyldig att, liksom i andra mål, avgiva en på skäl grundad

dom. Att domstolen därvid har att fästa stort avseende vid det lekmanna-

omdöme som kommit till uttryck i juryns utlåtande ligger i sakens natur.

Jag biträder alltså de sakkunnigas förslag i den nu avsedda frågan.

De sakkunniga ha intagit en avvisande ståndpunkt till vissa tidigare för­

slag att utsträcka juryns befogenheter på det sättet, att denna skulle ha

att deltaga jämväl i straffmätningen. Även häri delar jag de sakkunnigas

uppfattning. Den tanke justitiekanslersämbetet i detta sammanhang fram­

fört, att juryn skulle äga rätt att meddela domstolen att frihetsstraff enligt

juryns mening ej bör följa å brottet, finner jag visserligen tilltalande. Ett

genomförande av detta förslag synes dock i praktiken medföra stora svå­

righeter, särskilt på grund av de omröstningsregler som skulle bli erforder­

liga för juryns ställningstagande till sådan fråga. Det torde böra övervägas

om icke vid en revision av strafflagens ärekränkningsbestämmelser syftet

med justitiekanslersämbetets förslag åtminstone delvis kan tillgodoses genom

att brottslighet av olika grader upptagas i skilda lagrum. Därigenom skulle

även juryns värdering av brottet komma till uttryck i juryns utlåtande.

Med utgångspunkt från att tryckfrihetsmålen skola upptagas av de all­

männa domstolarna och jurysystemet bibehållas synes det vara motiverat

att såsom de sakkunniga föreslagit inskränka antalet domstolar i

tryckfrihetsmål. För närvarande behandlas dessa mål av rådhus­

rätterna i länsresidensstäderna samt de rådhusrätter därutöver som äro

fulltaligt sammansatta, d. v. s. bestå av borgmästare och minst två lagfarna

bisittare. Förslaget går ut på att endast en domstol med behörighet att

upptaga tryckfrihetsmål skulle finnas i varje län; Stockholms stad och

län skulle ha gemensam domstol. Att denna lösning valts sammanhänger

med att jurymännen enligt förslaget skola utses länsvis. I huvudsak vill

jag biträda förslaget i denna del; dock anser jag det icke vara nödvändigt

att genomföra begränsningen så konsekvent som föreslagits. Även i några

större städer, som icke äro residensstäder, torde rättsskipningen i tryck­

frihetsmål böra bibehållas. Det torde böra ankomma på Kungl. Maj :t att

förordna om behörighet att upptaga dylika mål. Därigenom tillgodoses ett

i vissa yttranden framställt önskemål. I dessa fall bör jurymannakåren va­

ra gemensam för de behöriga domstolarna inom länet.

De föreslagna reglerna för juryns bildande innebära i huvudsak

att inom varje län skall finnas en jurymannakår om 24 personer, valda av

landsting och stadsfullmäktige i städer, som icke deltaga i landsting. En

tredjedel av jurymännen skall bestå av personer som äro eller ha varit

nämndemän vid allmän underrätt. Den rätt som nu tillkommer parterna

att välja vissa ledamöter i juryn har icke bibehållits; däremot äga parter­

na alltjämt utesluta visst antal jurymän, då jury i målet skall tillsättas.

I övrigt nedbringas antalet genom lottning så att, med bibehållande av pro­

Kungi. Maj:ts proposition nr 230.

102

i syfte att förhindra tryckfrihetsbrott eller möjliggöra snabbare eller effek­

tivare beivran av sådana brott.

Såsom jag nyss anfört har den första frågan föranlett att förslaget, i anslut­

ning till motsvarande bestämmelser i den allmänna strafflagen, innehåller

straffbud som träda i tillämpning under krigsförhållanden. Härigenom har

alltså hänsyn tagits till behovet att kriminalisera gärningar, vilka före­

komma endast under krigstid eller som då äro av särskild betydelse. Jag

har ej anledning att mera i detalj ingå på behovet av sådana bestämmelser;

frågan hänför sig i första hand till den allmänna strafflagen.

I detta sammanhang kan det emellertid vara motiverat att redogöra för

de möjligheter som enligt förslaget föreligga att på grund av ett ej förut­

sett, under krigstid uppkommit behov utvidga kriminaliseringen i tryck­

frihetsförordningen. I detta hänseende intaga reglerna om otillåtet yttran­

de och otillåtet offentliggörande en något olika ställning. Självfallet kan,

oavsett om krigsförhållanden råda eller ej, en ändrad uppfattning föran­

leda lagändring, vilken då det gäller tryckfrihetsförordningen måste ske

i de former som gälla för ändring i grundlag. Det är av utomordentlig vikt

att åsiktsbildningen och den fria kritikrätten äro kringgärdade med starka

garantier; detta gäller även under krigsförhållanden. Jag har därför i det

förslag som jag förordar till framläggande för riksdagen angivit de brott,

vilka utgöra otillåtet yttrande (7 kap. 4 §), på sådant sätt att detta grund­

lagsskydd i största möjliga omfattning kan utöva sin avsedda funktion

såsom ett hinder mot förhastade utvidgningar. Vad åter angår otillåtet

offentliggörande kunna väl i stort sett samma skäl mot mera omfattande

utvidgningar av straffbuden anföras, men å andra sidan är det förenat

med olägenheter, särskilt under krigsförhållanden, om regleringen i tryck­

frihetsförordningen i alltför hög grad är bunden vid detaljformuleringar.

Beträffande sådana fall av otillåtet offentliggörande som utgöra brott mot

rikets säkerhet har därför bestämmelsen i tryckfrihetsförordningen (7 kap.

5 §) givits en något allmännare formulering, vilken möjliggör att jämkningar

i motsvarande allmänna bestämmelser, inom den angivna ramen för sådant

otillåtet offentliggörande, omedelbart vinna tillämpning även på tryckfri­

hetens område. I jämförelse med gällande tryckfrihetsförordning förelig­

ger dock den skillnaden att sådana utvidgade publiceringsförbud icke kun­

na utfärdas av Kungl. Maj :t utan riksdagens medverkan; de skola ha for­

men av lag. Straffskalor äro enligt förslaget icke fixerade i tryckfrihetsför­

ordningen. En ändring av dessa i den allmänna lagen vinner alltså tillämp­

ning omedelbart även på tryckfrihetsbrott, vare sig fråga är om otillåtet

yttrande eller otillåtet offentliggörande.

Härefter vill jag övergå till den i detta sammanhang viktigaste frågan,

huruvida med tanke på krigsförhållanden behov föreligger av särskilda

åtgärder för att hindra eller beivra tryckfrihetsbrott. Härvid torde till en

början böra framhållas att, såvitt angår pressverksamheten i allmänhet,

inträdandet av krig eller krigsfara icke skapar sådana ändrade förhållan­

den att andra former för ingripanden mot tryckfrihetsbrott än de eljest

Kungl. Maj.ts proposition nr 230.

103

vanliga framstå som nödvändiga. Det torde vara befogat att räkna med att

det stora flertalet av de personer som utgiva tryckta skrifter ställa sig lojala

till det egna landet och utöva sin för samhället viktiga verksamhet med

en känsla av ansvar. Det kan emellertid å andra sidan icke bortses från att,

såsom länsstyrelsen i Kronobergs län anför i sitt yttrande, inom varje land

finnas personer, som äro så gripna av sin ideologiska inställning att de sätta

denna i främsta rummet och låta lojaliteten till sitt eget land vika. För att

motverka den brottslighet som bygger på en sådan inställning kan det vara

nödvändigt överväga, huruvida tryckfrihetsförordningens bestämmelser er­

bjuda tillräckliga möjligheter till ingripanden eller om dessa möjligheter

kunna utvidgas utan att därigenom väsentliga värden uppgivas. Härvid

måste emellertid först närmare klargöras, vilka slag av brott som främst

äro av sådan beskaffenhet.

Under krigsförhållanden kan det vara av särskild vikt att icke uppgif­

ter, som av hänsyn till försvaret eller folkförsörjningen böra hemlighållas,

spridas genom tidningar, tidskrifter eller andra tryckta skrifter. I allmän­

het torde de föreskrifter som meddelas härom efterkommas och brott mot

dessa ske endast av okunnighet eller ovarsamhet. Därför kan, såsom över­

befälhavaren framhållit, en upplysnings- och rådgivningsverksamhet vara

erforderlig för att främst tidnings- och tidskriftsutgivare skola erhålla un­

derlag för sina bedömanden av vad som inom ramen för utfärdade pub­

liceringsförbud icke bör offentliggöras samt även en viss övervakning be­

höva organiseras för kontroll av att publiceringsförbuden efterkommas.

Det kan påpekas att pressövervakningen i England under det andra världs­

kriget var ordnad på detta sätt. Genom ett av bl. a. erfarna tidningsmän

och militärer sammansatt organ skapades samarbete med pressen i syfte

att förhindra offentliggörande av militära hemligheter. Det har betygats

att denna på frivillig samverkan byggda övervakning var ett effektivt me­

del till skydd för landets säkerhet och dess krigsansträngning. En liknan­

de anordning skulle även hos oss vara möjlig, utan att denna ingriper i

de tryckfrihetsrättsliga grundsatserna. Planläggning härav i förväg inne­

bär således icke en beredskapslagstiftning i den mening som nu diskute­

ras. Korrektivet för den händelse någon icke följer de anvisningar som med­

delas är att han kan åtalas för otillåtet offentliggörande enligt de bestäm­

melser som gälla härom och i den ordning tryckfrihetsförordningen angi­

ver. Inom den brottsgrupp som nu avses kunna emellertid även uppsåt­

liga brott förekomma, vilka under krigsförhållanden äro av särskilt far­

lig beskaffenhet. I allmänhet torde väl den som uppsåtligen vill lämna

uppgifter av värde för fienden begagna andra kanaler än offentliggörande

i tidningspressen eller i andra tryckta skrifter. Det bör dock icke förbi­

ses att även ett sådant medel skulle kunna begagnas för en dylik uppsåt­

lig verksamhet, vilken är att hänföra till spioneri, och därför är det ange­

läget att lagstiftningen erbjuder möjligheter till ett effektivt ingripande för

att hindra fortsatt brottslighet av sådant slag.

Även bland de tryckfrihetsbrott som äro att hänföra till otillåtet yttrande

Kungl. Maj.ts proposition nr 230.

104

Kungl. Maj:ts proposition nr 230.

och som således bestå däri att en framställning i tryckt skrift har ett för­

gripligt innehåll torde flertalet icke vara av den beskaffenhet att de under

krigsförhållanden framstå som särskilt farliga brott. Vissa framställningar

i tryckt skrift kunna väl under krigsförhållanden i högre grad än eljest

väcka anstöt i vida kretsar. Det är dock icke i främsta rummet denna an-

stötlighet som betingar deras samhällsfarlighet. Vad som ur samhällets

synpunkt kan vålla särskild skada är däremot yttranden eller meddelanden

som ha ett förrädiskt innehåll eller framställningar som gå ut på att väcka

missmod och därigenom till fiendens nytta undergräva försvaret. Det gäl­

ler alltså gärningar som äro kriminaliserade såsom krigsförräderi. Den

särskilda samhällsfarlighet som utmärker dessa gärningar vidlåder emeller­

tid även framställningar, vilka åsyfta att, med eller utan främmande makts

bistånd, kullkasta landets självständighet eller dess fria statsskick eller att

eljest med våldsamma medel ingripa mot de högsta statsorganen. Sådana

gärningar äro, om de innefatta fara för uppsåtets förverkligande, att hän­

föra till högförräderi eller uppror.

Vad härefter angår frågan om de särbestämmelser som äro tänkbara i

syfte att motverka sådan brottslighet som nu avses kunna dessa gå ut på

att möjliggöra ingripanden i andra former än de eljest vanliga. Behovet att

skydda försvaret eller landets säkerhet i övrigt har stundom brukat åbero­

pas såsom motiv för en allmän censur. Mot en sådan censur uppresa sig

allvarliga betänkligheter; den leder lätt till godtycke och ett undertryckan­

de av yttranden och meddelanden, vilka böra vara tillåtna. En fortlöpande

censur kan medföra en skev och felaktig nyhetsförmedling. Publicistklub­

ben anför i sitt yttrande att allmänhetens känsla av att nyhetsförmedling

och opinionsbildning förbli ohindrade otvivelaktigt är ett av de verksam­

maste medlen att i kritiska situationer stärka förtroendet för statsledningen

och motståndsviljan mot yttre och inre fiender. I liknande ordalag yttrar sig

överbefälhavaren. Jag vill understryka dessa synpunkter. Censur är för­

kastlig under fredstid, i krig kan den bli en verklig fara för landet och den

demokratiska ordningen.

Med den nyss angivna utgångspunkten i fråga om den brottslighet det här

gäller att motverka är väl ej en allmän censur motiverad. Men även mot en

censur som anordnas endast för vissa periodiska skrifter kunna allvarliga

erinringar göras. Om möjlighet till censur överhuvud taget finnes, förelig­

ger alltid risken att den tillgripes i andra fall och för andra syften än

som avsetts. Den kan lätt komma att utvidgas till en allmän censur.

De invändningar som sålunda kunna göras mot censur gälla till stor del

även andra administrativa ingripanden mot tryckta skrifter, vare sig dessa

bestå i konfiskation av redan utkomna skrifter eller förbud för den som

utgiver periodisk skrift att fortsätta skriftens utgivning. Endast ett dom-

stolsförfarande erbjuder fullt tillfredsställande garantier för rättssäkerhet

och objektivitet.

Härefter återstår alltså att undersöka, huruvida, med bibehållande av

grundsatsen att tryckt skrifts brottslighet skall bedömas av domstol, vissa

106

utväg och för detta ändamål torde, såsom förut framhållits, utgivningsför­

bud vara bäst ägnat. En garanti mot missbruk av denna påföljd ligger däri

att det slutliga avgörandet ankommer på domstol efter prövning av skrif­

tens brottslighet. Ett snabbt ingripande med ett provisoriskt utgivnings­

förbud måste emellertid kunna göras av chefen för justitiedepartementet;

sådant provisoriskt förbud bör dock, för att bli bestående, inom helt kort

tid följas av åtal vid domstol.

På grund av vad sålunda anförts vill jag förorda att bestämmelser uppta­

gas i tryckfrihetsförordningen om möjlighet för domstol att på grund av

de uppsåtliga brott, vilka jag förut angivit, nämligen spioneri samt högför­

räderi, uppror och krigsförräderi, förordna om utgivningsförbud för perio­

disk skrift under viss tid, högst sex månader. Denna befogenhet bör en­

dast gälla, då riket befinner sig i krig. Vidare böra bestämmelser meddelas

om provisoriskt utgivningsförbud i avbidan på domstolens prövning samt

om straff och konfiskation i sådana fall, då meddelat utgivningsförbud

överträdes.

Härefter skall jag övergå till att redogöra för de särskilda stadgandena

i det förslag som jag vill förorda till framläggande för riksdagen. Detta för­

slag överensstämmer såväl i sina huvuddrag som i detaljutformningen nära

med vad de sakkunniga föreslagit. Det torde därför icke vara behövligt att

utförligt redogöra för alla detaljer; jag vill i huvudsak begränsa mig till de

frågor som föranlett erinringar i yttrandena över de sakkunnigas förslag.

I övrigt hänvisas till de sakkunnigas betänkande. De ändringar i lagtexten

av någon betydelse som vidtagits framgå av den följande redogörelsen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 230.

De särskilda bestämmelserna i förslaget.

Förslag till tryckfrihetsförordning.

Rubriken. Det i proposition nr 21 till 1887 års riksdag framlagda för­

slaget betecknades tryckfrihetslag. I 1912 års betänkande förordades be­

nämningen tryckfrihetsordning efter mönster av successionsordningen och

riksdagsordningen. Med hänsyn till att med förordning numera i allmänhet

avses en av Kungl. Maj :t utfärdad författning skulle kunna ifrågasättas

att för nu ifrågavarande lagstiftning använda någon av de sålunda föreslag­

na benämningarna. Då emellertid beteckningarna successionsordningen och

riksdagsordningen närmast torde hänföra sig till innehållet i dessa författ­

ningar och avse ordningen för arvsföljden till riket samt ordningen vid

riksdagen och i dess arbete, synes motsvarande beteckning icke vara lämp­

lig. Däremot skulle den användning av ordet lag som numera är vanlig

möjligen kunna tala för namnformen tryckfrihetslag. Jag har dock ansett

den hävdvunna beteckningen tryckfrihetsförordning böra bibehållas.

Kungi. Maj:ts proposition nr 230.

107

1 KAP.

Om tryckfrihet.

1 §•

Första stycket. Tryckfrihetsförordningen bör inledas med ett allmänt prin­

cipiellt stadgande, vari dess innebörd och syfte angivas. Denna uppgift fyl-

les av första stycket, vari tryckfrihetens syfte att säkerställa ett fritt me­

ningsutbyte och en allsidig upplysning framhålles samt tryckfriheten an-

gives vara en medborgerlig rättighet att i tryckt skrift yttra sina tankar och

åsikter, offentliggöra allmänna handlingar samt meddela uppgifter och un­

derrättelser i vad ämne som helst. Härav framgår sålunda att tryckfriheten

icke blott är en yttrandefrihet i mera inskränkt mening, en rätt att giva ut­

tryck åt tankar och åsikter, utan även innefattar en rätt att sprida upplys­

ning om sakförhållanden. Å andra sidan betonas i stadgandet skyldighe­

ten för den som utövar tryckfriheten att iakttaga de bestämmelser som

äro i tryckfrihetsförordningen meddelade till skydd för enskild rätt och all­

män säkerhet. I främsta rummet åsyftas härvid de i 7 kap. upptagna be­

stämmelserna om vad som är tryckfrihetsbrott, men även i åtskilliga andra

hänseenden innehåller tryckfrihetsförordningen ordningsföreskrifter och

andra bestämmelser, vilka skola iakttagas.

Beträffande detta allmänna principstadgande innehålla yttrandena i all­

mänhet icke några erinringar. Förste stadsfiskalen i Stockholm framhåller

dock att det bör komma till uttryck att tryckfriheten skall utövas under

iakttagande av rättens och sanningens bud. Ehuruväl straff för brott en­

bart mot denna princip icke torde kunna komma i fråga, skulle dock dess

infogande i en blivande tryckfrihetsförordning som en vägledande norm

vara på sin plats och få betydelse som anvisning icke blott för dem som

yttra sig i tryckt skrift utan även för dem som sättas att döma över påståd­

da missbruk av tryckfriheten. Svenska journalistföreningen erinrar om den

debatt som i andra länder förekommit rörande frågan, huruvida tryckfri-

hetsgarantierna i nedärvd mening under moderna förhållanden verkligen

förslå till säkerställande av fritt meningsutbyte och allsidig upplysning och

om de giva den enskilde medborgaren verklig frihet att taga fullständig och

riktig kännedom om händelser och förhållanden av politisk betydelse. Det

är framför allt monopolismen, förtrustningen och kommersialiseringen av

tidningsvärlden, som i dessa länder ansetts ägnade att göra såväl den en­

skildes möjlighet att genom trycket framföra sina meningar illusorisk som

föreställningen om allmän och objektiv upplysning genom pressen till med­

borgarnas tjänst mindre välgrundad. Föreningen påpekar dock att de svens­

ka pressförhållandena icke uppvisa omedelbara motsvarigheter till de före­

teelser som tett sig så allvarliga för en upplyst opinion i England och För­

enta staterna. En viss anledning att upptaga detta ämne anser föreningen

dock föreligga med hänsyn till att förslaget tangerar detta icke blott vid

behandlingen av ansvarighetsproblemet och frågan om genmälesrätten utan

108

även i den helt nya grundsats, vilken kommit till uttryck i 1 kap. 2 § andra

stycket.

Tryckfriheten innebär samma rätt för envar att framställa åsikter och

meddela underrättelser i skilda ämnen. Lagstiftningen utgår från att denna

yttrandefrihet, inom de legala gränser som bildas av straffbuden mot brott,

utgör den enda säkra grundvalen för ett fritt meningsutbyte och en allsi­

dig upplysning. Däri ligger även ett korrektiv mot att åsikter eller upplys­

ningar undanhållas allmänheten eller att händelser och förhållanden fram­

ställas på ett osannfärdigt sätt. Med en sådan frihet torde en monopolise-

ring av det fria ordet knappast vara genomförbar i ett demokratiskt sam­

hälle. Uppenbart är emellertid att, därest tendenser i sådan riktning skulle

förmärkas, de böra motarbetas. Under nuvarande förhållanden torde dock

detta spörsmål, vad angår vårt land, icke äga någon aktualitet.

Även om sålunda någon särskild kontroll över sanningsenligheten i vad

som publiceras icke är förenlig med de grundsatser, varå tryckfriheten vilar,

må å andra sidan framhållas att tryckfrihetsförordningen icke lägger hin­

der i vägen t. ex. för frivilliga överenskommelser i syfte att sörja för att god

publicistisk sed iakttages. Sålunda beröres i tryckfrihetsförordningen icke

den verksamhet som utövas av pressens opinionsnämnd. Även andra åtgär­

der av liknande karaktär äro tänkbara, i den mån dessa icke hindra tryck­

frihetens utövning.

Andra stycket. Vad andra stycket innehåller har jag i det föregående be­

rört ur principiella synpunkter och därvid framhållit att, särskilt med hän­

syn till betydelsen av en fri nyhetsförmedling, meddelandet av uppgifter och

underrättelser för offentliggörande i tryckt skrift bör åtnjuta skydd enligt

tryckfrihetsförordningen. Här återstår att behandla stadgandets räckvidd.

I några yttranden har i detta hänseende kritik riktats mot de sakkunnigas

förslag, särskilt mot att meddelande som däri avses kan lämnas till redak­

tion. Svea hovrätt anför att faran för att ifrågavarande uppgifter spridas

till obehöriga förefaller vara särskilt stor, när de lämnas till en tidnings­

redaktion, där ett flertal personer kunna inneha mer eller mindre under­

ordnade befattningar. Det torde därför också lätt kunna inträffa att med­

delaren icke känner till beskaffenheten av vederbörandes ställning utan

från början råkar lämna uppgifterna till person som icke bort anförtros

desamma. Fråga är om i lagtexten gränsen mellan det straffria och det

straffbara området härvidlag framstår med tillräcklig klarhet för medde­

laren själv. Straffråttskommittén ifrågasätter om begreppet redaktion över­

huvud taget har den fasthet att det lämpar sig att utan närmare bestäm­

ningar införa i lagtexten. Kommittén framhåller bl. a. att en tidnings med­

arbetare på utgivningsorten kunna vara av många olika slag med växlande

anknytning till redaktionen, från heltidsanställning till uppdrag att såsom

bisyssla till annat arbete redigera någon viss avdelning av tidningen eller

skriva tillfälliga artiklar däri. Vidare påpekar kommittén det icke ovan­

liga förhållandet att en huvudstadstidning såsom korrespondent anlitar en

Kungl. Maj:ts proposition nr 230.

112

vändning vid deras utförande. Beträffande beivran av sådana brott gäller

allmän lag. Enligt 2 kap. 17 § i det förslag till ändring i strafflagen, som

framlagts i proposition nr 80 till årets riksdag, skall under vissa närmare

angivna betingelser vad som använts såsom hjälpmedel vid straffbelagd

gärning kunna förklaras förverkat. Detsamma skall gälla vid straffbelagd

förberedelse till brott. Kommittén finner det oklart, huruvida tryckt skrift

skall kunna förklaras förverkad enligt dessa bestämmelser på grund av

brott, som skall bedömas omedelbart enligt allmän lag, t. ex. då någon för­

sökt avpressa annan penningar genom hot att låta distribuera en färdig­

ställd tryckt skrift med något för den hotade ofördelaktigt innehåll.

Den gällande tryckfrihetsförordningen vilar på den grundsatsen att tryckt

skrift över huvud taget icke kan konfiskeras annat än i de fall och i den

ordning tryckfrihetsförordningen angiver. Förslaget innebär icke någon änd­

ring häri. Någon komplettering av förevarande paragraf för att angiva detta

förhallande synes dock icke vara nödvändig.

Den i paragrafen angivna grundsatsen innebär att det nytillkomna stad­

gandet i 2 kap. 17 § strafflagen icke heller kan tillämpas beträffande an­

nan egendom, vilken använts såsom hjälpmedel vid tryckfrihetsbrott.

4

§.

Första stycket. De sakkunniga ha föreslagit att den i ingressen till 3 §

i nu gällande tryckfrihetsförordning upptagna s. k. instruktionen skall över­

flyttas till första stycket i denna paragraf med några jämkningar i orda­

lagen. Sålunda har den sats som fäster uppmärksamheten på att tryckfri­

heten utgör grundval för ett fritt samhälle tillfogats. Å andra sidan har for­

muleringen förkortats genom borttagandet av ett uttalande som inskärper

vikten av att ej draga obestämda slutföljder av uttrycken.

Publicistklubben anser omflyttningen vara ägnad att minska instruktio­

nens imperativa kraft och föreslår bibehållande av den nuvarande place­

ringen, såsom ägnad att mera omedelbart och ovillkorligt tilldraga sig den

dömande juryns uppmärksamhet. Vidare anser klubben det föreslagna till­

lägget välbefogat men yttrar att beskärningen icke endast går ut över den

klassiska urkundens form utan också minskar dess precision. Svenska jour­

nalistföreningen uttalar att instruktionen i praxis uppfattats som stöd för

frikännande domar i strid mot sådan lagtolkning, vartill en juristdomare

skulle anse sig förpliktigad. Föreningen — som närmare angiver, i vilka

avseenden därvid hänsyn tagits till omständigheter som ansetts böra fria

från ansvar i tryckfrihetsmål — anför att det skulle i hög grad gagna kon­

sekvensen vid tryckfrihetsmåls bedömande och underlätta juryns uppgift,

om i tryckfrihetsförordningen infördes klara straffrihetsgrunder, varige­

nom konkret innehåll gavs åt de allmänna grundsatserna i det föreslagna

stadgandet.

De anvisningar stadgandet innehåller äga betydelse för att belysa tryck­

frihetens allmänna innebörd och komplettera därigenom 1 § i detta kapi­

Kungl. Maj.ts proposition nr 230.

113

tel. Redan av detta skäl synes den av de sakkunniga föreslagna placeringen

vara att föredraga. Därtill kommer att stadgandet ej endast riktar sig till

juryn eller domstolen utan även bör vara vägledande för de myndigheter

som taga befattning med åtal och beslag. För att dock särskilt fästa juryns

uppmärksamhet på tryckfrihetens syfte inledas straffbuden i 7 kap. 4 § med

en mera allmän hänvisning till 1 kap. Den formulering som stadgandet äger

i nu gällande tryckfrihetsförordning synes utgöra en ej så väl funnen om­

arbetning av motsvarande stadgande i 1810 års tryckfrihetsförordning och

är delvis svårbegriplig. De sakkunnigas förslag synes vara tydligare. Jag

finner därför ej anledning ändra detta. Vad särskilt angår frågan om stad­

gandets ersättande med särskilda straffrihetsgrunder delar jag de sakkun­

nigas uppfattning att det i första hand bör ankomma på den allmänna

straff lagsrevisionen att lösa frågan om ett rättmätigt syftes betydelse för

bedömandet av ärekränkningsbrott.

Andra stycket. De sakkunniga ha undersökt lämpligheten av att i svensk

rätt införa en genmälesrätt efter mönster av främmande presslagstiftning.

Fn rätt för den som berörts av ett uttalande i periodisk skrift att beriktiga

oriktiga uppgifter förekommer i övriga nordiska länder på sätt närmare an-

gives i de sakkunnigas betänkande (s. 214). De sakkunniga ha emellertid

funnit att erfarenheten i andra länder visat att tillämpningen av en lag-

stadgad genmälesrätt vållar svårigheter och att denna rätt knappast är

ägnad att bereda den enskilde effektivt skydd mot kränkande uppgifter och

oriktiga framställningar. Därför ha de sakkunniga, under hänvisning till

att införandet av bemötanden och rättelser redan nu är vanligt och betrak­

tas som god publicistisk sed, ansett en fritt utbildad, på sådan sed grun­

dad genmälesrätt vara att föredraga. De sakkunniga ha dock funnit ange­

läget att oriktiga uppgifter rättas i erforderlig omfattning och därför före­

slagit ett stadgande att rättelse skall beaktas vid bestämmande av påföljd

för missbruk av tryckfriheten. Därmed avse de sakkunniga icke blott att

sörja för ett rättvist hänsynstagande till dylik omständighet utan även att

giva en anvisning att rättelser på lämpligt sätt böra ske, då oriktiga upp­

gifter meddelats. Det föreslagna stadgandet utgör icke en straffnedsättnings-

grund, som möjliggör att den eljest gällande straffskalan får underskridas.

Publicistklubben har i sitt yttrande funnit att förslaget på ett ändamåls­

enligt sätt löser genmälesrättens problem. Sveriges advokatsamfund yttrar

att ett icke oväsentligt skydd för den enskilde gentemot oberättigade kränk­

ningar i tryckt skrift tillskapats genom stadgandet. Samfundet anser det

vara anledning räkna med att denna bestämmelse skall visa sig utgöra ett

starkt tryck på ansvarig utgivare av periodisk skrift att genom på lämpligt

sätt införda meddelanden bereda upprättelse åt den som obehörigen kränkts

genom yttrande i skriften.

Å andra sidan har i vissa yttranden förordats att en genmälesrätt efter

nordiska förebilder införes. Svea hovrätt anser att, trots de svårigheter som

äro förenade med såväl utformning som tillämpning av bestämmelser om

8

Bihang till riksdagens protokoll 1948. 1 saml. Nr 230

Iiungl. Maj:ts proposition nr 230.

116

Kungl. Maj:ts proposition nr 230.

ställningssättet, hänföras varje skrift, som framställts i tryckpress, men där­

emot icke skrift, mångfaldigad på annat sätt, t. ex. genom hektografering,

stencilering, ljuskopiering eller fotografisk kopiering. Därvid anföra de sak­

kunniga att även vissa mindre för kontorstryck och liknande ändamål av­

sedda offsetpressar böra betraktas som tryckpressar och att vad därå fram­

bringas följaktligen är tryckt skrift i tryckfrihetsförordningens mening.

I fråga om karta, ritning eller bild innebär förslaget i jämförelse med gäl­

lande rätt en utvidgning av tryckfrihetsförordningens tillämplighet. Enligt

gällande rätt får sådan avbildning anses ingå i tryckt skrift, till vilken den

hör. Utgives den däremot fristående, lär den icke kunna betraktas som tryckt

skrift. Förslaget innebär att karta, ritning eller bild skall hänföras till skrift,

även om den ej åtföljes av text.

Samma ståndpunkt till frågan vad som med hänsyn till framställnings­

sättet bör vara tryckt skrift intager överståthållarämbetet som anför att,

även om det i vissa fall otvivelaktigt framstår som önskvärt att skrifter,

vilka mångfaldigats på annat sätt än genom tryckning och spritts bland

allmänheten, bli bedömda efter samma regler som om de blivit framställda

i tryckpress, det särskilda skydd för det offentliga ordet som man velat

uppställa i grundlagen dock bör reserveras för det sätt som regelmässigt

kommer till användning, när det gäller att sprida en skrift till en större all­

mänhet.

I några yttranden har däremot en mera vidsträckt begreppsbestämning

förordats. Förste stadsfiskalen i Stockholm anser att den föreslagna gräns­

dragningen av praktiska skäl är för snäv. Syftet med tryckfriheten är ej

att giva ägarna av tryckpressar någon monopolställning utan att möjlig­

göra spridandet av tankar och åsikter bland en större allmänhet, i form av

framställning genom skrivtecken eller därmed jämförliga medel. Varje

metod för mångfaldigande av skrifter, som i sin effekt närmar sig vanlig

tryckning, synes därför principiellt böra hänföras under tryckfrihetsför­

ordningen. Att därmed också skyldighet skulle följa att anmäla alla sådana

anläggningar såsom boktryckerier torde icke böra vara givet. Tryckfrihets­

förordningens tillämplighet kan begränsas till anläggningar, där skrifter,

avsedda för spridning bland allmänheten, komma att mångfaldigas. Lands­

fogden i Hallands län uttalar sig för en sådan utvidgning av begreppet

tryckt skrift att därunder falla hektograferade och stencilerade skrifter och

länsstyrelsen i Hallands län biträder denna ståndpunkt under hänvisning

till de stora upplagor dylika framställningsmetoder numera medgiva. Över­

bibliotekarien vid Lunds universitetsbibliotek anser begreppet tryckt skrift

böra omfatta även sådana skriftalster, vilka yrkesmässigt eller eljest för

spridning framställas genom stencilduplicering, typduplicering eller andra

därmed jämförliga metoder. Stats polisintendenten har icke något i och

för sig att erinra mot den föreslagna gränsdragningen men ifrågasätter en

viss uppmjukning för särskilda fall. Han erinrar om erfarenheterna från

våra grannländer, där genom olika omständigheter, senast till följd av

typograf strejk i Köpenhamn, stencilering kommit till användning för ny­

117

hetsförmedling. Ur tryckfrihetssynpunkt är det mindre lyckligt om annat

mångfaldigande än medelst tryckpress under alla omständigheter skulle

vara undandraget tryckfrihelsskydd. Möjlighet kunde därför eventuellt be­

redas den som så önskade att efter ansökan komma i åtnjutande av tryck­

frihetsförordningens skydd för skrifter, som mångfaldigats på annat sätt

än medelst tryckpress. I sådant fall borde även bestämmelserna rörande

kontroll, tvångsmedel m. m. bli gällande. Svenska bokförläggarföreningen

finner det mindre tilltalande att två till syftet och gagnet likvärdiga skrif­

ter skulle komma att i tryckfrihetshänseende behandlas olika enbart där­

för att de framställts enligt olika metoder. Särskilt i orostider, då tryck­

friheten är av sin största betydelse, användas, såsom erfarenheterna från

länder som deltagit i andra världskriget utvisa, i större utsträckning än

vanligt stencilering och dylika metoder för framställning av tidningar och

annan litteratur. Enligt föreningens åsikt bör tryckfrihetsförordningens

tillämplighetsområde omfatta, förutom skrift som framställts i tryckpress,

varje annan skrift som till syfte och gagn är att jämställa med sådan skrift.

Härigenom skulle visserligen antalet anmälda boktryckerier ökas, dock en­

dast med det ej alltför stora antal rörelser som ägna sig åt stencilering etc.

Svenska boktryckareföreningen yttrar att utöver de maskiner som de sak­

kunniga ansett böra hänföras till tryckpressar finnas åtskilliga andra me­

toder för mångfaldigande, fullt jämförbara med vanligt tryck. Duplice-

ringsanstalter av olika slag förfoga över maskinell utrustning av kapacitet

i klass med de mindre tryckerierna. Tryckfrihetsintressena böra skyddas

vid varje slag av yrkesmässigt mångfaldigande, som till effekten är jäm­

förbart med det som utföres i ett vanligt tryckeri. Det väsentliga är skrif­

tens innehåll och icke dess upplaga eller tekniska utförande. Anmälnings­

skyldighet borde finnas för yrkesmässigt drivna dupliceringsanstalter;

eventuellt kunde dessa vara skyldiga endast att bevara exemplar av sina

alster under ett år men befrias från avlämnandet av gransknings- och ar­

kivexemplar. I detta sammanhang har Svenska tidning sutgivar ef öreningen

påpekat att utomlands förekomma s. k. faksimiletidningar, vilka reprodu­

ceras på trådlös väg och utan användning av tryckpress, varvid tidningen

framkommer i särskilda mottagningsapparater hos abonnenterna. Då in­

tresset för denna form av tidningar kan väntas stiga, anser föreningen att

även möjligheten till framställande av sådana tidningar bör beaktas.

Vad sålunda anmärkts mot den begreppsbestämning som de sakkunniga

föreslagit är utan tvivel beaktansvärt. Särskilt erfarenheterna från förhål­

landena i våra grannländer under krigsåren, varom statspolisintendenten

och bokförläggareföreningen erinrat, kunna tala för en viss utvidgning av

tryckfrihetsförordningens tillämplighet till alt omfatta även skrifter som

framställts på annat sätt än genom tryckning i tryckpress. Ä andra sidan

är det synnerligen svårt att genomföra en dylik utvidgning på sådant sätt

att begreppsbestämningen icke blir alltför obestämd. Det är av stor vikt

alt det icke råder ovisshet på denna punkt. Alt låta tryckfrihetsförordning­

Kungl. Maj:ts proposition nr 230.

118

ens tillämplighet i fråga om vissa skrifter bero på ett ansökningsförfaran-

de, såsom statspolisintendenten ifrågasatt, anser jag icke lämpligt. Del

tekniska förfarandet för mångfaldigande av skrifter synes väl vara under

kastat en snabb utveckling genom tillkomsten av nya maskiner och me­

toder, vilka i effektivitet närma sig tryckningen, men ännu synes denna

utveckling icke ha nått därhän att ett oavvisligt behov föreligger att ut­

sträcka tryckfrihetsförordningens tillämplighet till dessa metoder. Vad nr

sagts gäller även de av tidningsutgivareföreningen berörda faksimiletid

ningarna. Jag anser därför, i likhet med de sakkunniga, att utgångspunk

ten för begreppsbestämningen, tryckning i tryckpress, icke för närvarande

bör övergivas.

De sakkunnigas förslag att till tryckt skrift i tryckfrihetsförordningens

mening skall hänföras även karta, ritning eller bild, även om den ej åt

följes av text, har i allmänhet icke föranlett några erinringar i yttrandena

Krigsarkivet finner det vara en avsevärd fördel att ett klart uttalande gjorts

på denna punkt, enär gällande tryckfrihetsförordning icke lämnar önsk

värd klarhet. Även Piiblicistklubben uttalar tillfredsställelse över förslaget :

denna del. Förste stadsfiskalen i Stockholm, i vilkens yttrande överståt

hållarämbetet i denna del instämmer, anser skälen för de sakkunniga

förslag, generellt sett, vara övertygande men framhåller att förslaget med

för att ingripanden mot sådana för anständigheten stötande tryckta biide,

som gå under benämningen franska fotos endast skulle kunna ske i tryck

frihetsväg. För dylika och liknande alster av tryckpressen anser stadsfis

kalen det hittills tillämpade rättegångsförfarandet vara det lämpligaste.

Den av de sakkunniga föreslagna begreppsbestämningen, såvitt angår

karta, ritning eller bild, finner jag ändamålsenlig. Att härvid, såsom förste

stadsfiskalen i Stockholm ifrågasatt, göra undantag för vissa sedlighets-

sårande bilder torde knappast vara lämpligt. Det bör ej heller i fråga om

dem vara av avgörande betydelse, huruvida bilden är försedd med text eller

ej. Frågan gäller huruvida och i vilken omfattning spridandet av sedlig-

hetssårande publikationer bör kunna beivras omedelbart enligt allmän lag

och i den ordning som gäller för vanliga brottmål; härom hänvisas till 6

kap. 2 §. I vissa yttranden har, utan att i allmänhet erinran göres beträf­

fande tryckfrihetsförordningens tillämplighet å karta, ritning eller bild,

framhållits att de sakkunnigas förslag icke bereder tillräckligt skydd mot

spridandet av upplysningar av betydelse för rikets säkerhet genom sådana

skrifter, särskilt kartor. Denna fråga skall jag behandla i det följande i

samband med de särskilda begränsningar som böra förekomma i sprid­

ningsrätten (6 kap. 2 §); jämför även vad som anföres om begreppet bild-

eller tillfällighetstryck (4 kap. 10 §).

Med hänsyn till vissa i yttrandena framställda anmärkningar mot stad­

gandets formulering må framhållas att karta, ritning eller bild är tryckt

skrift endast om den framställts i tryckpress; självfallet gäller icke denna

Kungl. Maj:ts proposition nr 230.

119

begränsning i fråga om karta, ritning eller bild, vilken enligt bestämmelser­

na i 2 kap. är att hänföra till handling.

Kungl. Maj.ts proposition nr 230.

6

§•

En förutsättning för att tryckt skrift i tryckfrihetsförordningens mening

skall föreligga är, såväl enligt gällande rätt som enligt förslaget, att skriften

blivit utgiven. Bestämmandet av den tidpunkt, då utgivning skall anses ha ägt

rum, är av beLydelse i flera hänseenden. Tryckfrihetsbrott kommer till stånd

genom utgivningen; först därefter får således ingripande mot sådant brott

ske genom tvångsåtgärder och åtal. Kontrollen över tryckta skrifter anknyter

till utgivningen; då skriften utgives, inträder sålunda skyldighet att avlämna

granskningsexemplar. Förslaget innebär, såsom närmare framgår av betän­

kandet (s. 59—61), vissa jämkningar av gällande stadgande rörande den tid­

punkt, då skrift skall anses utgiven. Dessa jämkningar innebära bl. a. att

myndighets tryckta handlingar, som enligt gällande sekretessbestämmelser

skola hållas hemliga, icke anses utgivna, även om de i viss utsträckning blivit

spridda till befattningshavare eller andra.

Beträffande den allmänna innebörden av detta stadgande anför straff-

rättskommittén att, om skriften icke blivit utgiven, av förslaget följer att

de åtgärder som vidtagits för att framställa en skrift med brottsligt inne­

håll icke kunna bestraffas såsom tryckfrihetsbrott. Huruvida de i stället

skola kunna beivras i vanlig ordning utsäges icke i lagtexten. Med hänsyn

till förslagets allmänna grundtankar äger man emellertid utgå från att

så icke är meningen. Om någon exempelvis latit trycka ett högfönädiskt

manifest, avsett för utdelning inom befolkningen eller försvarsmakten,

men de färdigtryckta exemplaren icke hunnit lämna tryckeriet, skulle så­

lunda gärningen icke kunna straffas vare sig enligt tryckfrihetsförordning­

en eller strafflagen. Emellertid är att märka att, därest hänsyn till tryck­

frihetslagstiftningen icke gjorde sig gällande, förfarandet enligt förelig­

gande förslag till ändring i strafflagen skulle bli att bestraffa såsom för­

beredelse till högförräderi. Den omständigheten att ett tryckfrihetsbrott

och icke ett högförräderibrott enligt strafflagen skulle ha förelegat, om

manifestet blivit utdelat, borde emellertid icke i och för sig föranleda att

gärningen skall lämnas straffri, därest någon utdelning icke hunnit ske.

Ä andra sidan anför Svenska journalistföreningen beträffande den nu be­

rörda frågan att stadgandet bör uppfattas så att straff över huvud icke skall

kunna ådömas för innehållet i skrift som icke blivit utgiven.

Beträffande de jämkningar, i jämförelse med nu gällande stadgande an­

gående vad som skall förstås med utgivning, vilka de sakkunniga föreslagit

framställas i yttrandena icke några erinringar. Justitiekansler sämbetet ifrå­

gasätter, om det icke i lagtexten borde komma till uttryck att tryckalster

skall vara utgivet inom riket för att tryckt skrift skall föreligga.

Eu av de ledande grundsatserna i den svenska tryckfrihetslagstiftningen

har sedan gammalt varit att ingripande mot missbruk av tryckfriheten

122

Kungl. Maj:ts proposition nr 230.

sekretesslagstiftningen kunna gälla, då myndigheten har att taga ställning

till fråga om utlämnande av en hos myndigheten förvarad allmän handling,

anför justitiekanslersämbetet att nuvarande reglering är otydlig och även i

praxis vållat olägenhet samt att det synes svårt att icke såsom undantags­

löst gällande uppfatta tryckfrihetsförordningens lagbud att myndighet, hos

vilken handlingen finnes, skall pröva fråga om dess utlämnande.

Den fråga justitiekanslersämbetet sålunda berört sammanhänger med

sekretessreglernas avfattning och torde därför, liksom sekretesslagstiftning­

en i övrigt, icke böra upptagas i detta sammanhang. Jag skall härefter övergå

till de särskilda bestämmelserna i kapitlet.

1

§•

I denna paragraf fastställes den medborgerliga rättigheten att utfå all­

männa handlingar samt angivas, såsom undantag därifrån, vissa allmänna

grunder, enligt vilka sådana handlingar få i särskild lag förklaras hemliga.

Mot detta förslag, vilket, bortsett från vissa jämkningar i grunderna för

hemlighållande av handlingar, överensstämmer med gällande rätt, ha i all­

mänhet icke några erinringar gjorts i yttrandena. Svenska landskommuner­

nas förbund anför att, med hänsyn till att tryckfrihetsförordningens be­

stämmelser om allmänna handlingars offentlighet endast reglera förhål­

landet mellan medborgare och offentlig myndighet men icke förhållandet

myndigheterna emellan, fråga kan uppkomma, hur mot bakgrunden av

tryckfrihetsförordningens bestämmelser förhållandet mellan statlig och

kommunal myndighet bör betraktas. Förbundet yttrar härom att det står

utom varje tvivel att kommunal myndighet gentemot statsmyndighet icke

har större rätt att utfå allmän handling än enskild person. Däremot kan

tvekan uppstå, huruvida statsmyndighet, särskilt tillsynsmyndighet, har

större rätt än enskild person att taga del av kommunala handlingars inne­

håll. Förbundet tolkar rättsläget så att någon dylik vidgad rätt icke före-

ligger. Vissa sekretessbestämmelser äro emellertid utformade på sådant sätt

att utlämnande göres beroende av att detta icke kan lända därav berörd en­

skild person till skada. Om statlig myndighet önskar taga del av sådan

handling, saknas anledning vägra utlämnande på denna grund.

Beträffande de grunder som möjliggöra inskränkningar i offentlighets­

principen framhåller Publicistklubben vikten av att dessa givas skarpast

möjliga precision, vilket klubben anser knappast ha skett i de allmänt håll­

na definitioner paragrafen innehåller.

Bestämmelserna om allmänna handlingars offentlighet reglera den rätt

som tillkommer den enskilde att från myndighet utfå dessa handlingar.

Däremot avse bestämmelserna icke tillhandahållande av sådana handlingar

myndigheter emellan, vare sig dessa äro statliga eller kommunala. Några

allmänna bestämmelser härom finnas ej heller eljest; endast i vissa undan­

tagsfall är frågan reglerad, såsom beträffande straffregister och självdekla­

rationer. Ä ena sidan föreligger alltså icke någon rätt för myndighet att

123

påfordra tillhandahållande av handling; bestämmanderätten härom till­

kommer den myndighet som har vård om handlingen. Ett annat blir dock

förhållandet, om särskilda föreskrifter meddelats eller den ena myndig­

heten står i lydnadsförhållande till den andra. Å andra sidan torde myn­

digheterna, åtminstone i viss utsträckning, vara skyldiga att bistå varandra

genom tillhandahållande av handlingar. I de hänseenden som nu angivits

torde icke någon principiell skillnad föreligga mellan statliga och kommu­

nala myndighetei’. Väl ha reglerna om allmänna handlingars offentlighet,

såsom anförts, icke omedelbar betydelse för frågan om tillhandahållande

av handlingar mellan myndigheter; uppenbart är dock att dessa regler kun­

na återverka även i detta avseende. Är handlingen offentlig, kan någon an­

ledning att vägra annan myndighet taga del av denna icke föreligga. Be­

träffande hemlig handling är det av betydelse att samma sekretessbestäm­

melser gälla, hos vilken myndighet handlingen än finnes och oavsett om

denna myndighet är statlig eller kommunal; vissa särskilda spörsmål upp­

komma dock i fråga om domstol, med hänsyn till att förhandlingen inför

domstolen i regel är offentlig.

Vad angår de i paragrafen upptagna grunderna för sekretesslagstiftningen

torde det vara ofrånkomligt att dessa givas en helt allmän formulering.

Såsom jag förut anfört i samband med mitt ställningstagande till förslagets

grundprinciper bör frågan om ett utförligare angivande i grundlagen av

gränsdragningen mellan offentliga och hemliga handlingar anstå i avbi-

dan på en revision av sekretesslagstiftningen.

Beträffande frågan om den rätt att utfå allmän handling som tillkommer

utlänning hänvisas till 14 kap. 5 §.

Kungi. Maj:ts proposition nr 230.

2

§•

Frågan vad som är allmän handling regleras genom bestämmelserna i

2_7 §§. Det grundläggande stadgandet upptages i denna paragraf, vari alla

hos stats- eller kommunalmyndighet förvarade handlingar angivas vara all­

männa handlingar.

Denna principiella utgångspunkt för begreppsbestämningen har i allmän­

het icke föranlett några erinringar i yttrandena. Riksarkivet framhåller dock

att inga regler givas för att bestämma, vilka handlingar som skola förvaras.

Därav följer att Kungl. Maj :t äger bestämma om utgallring av handlingar,

såsom skett genom en år 1924 utfärdad gallringskungörelse, och att något

hinder icke möter att, i enlighet med en länge följd men under senare tid

diskuterad praxis, medgiva gallring även av sekretessbelagda handlingar,

vilka ej varit för allmänheten tillgängliga. Riksarkivet, vilket på grund av

kvantiteten av de handlingar som sekretessbeläggas till skydd för enskilda

intressen, finner nu rådande praxis nödvändig för effektiv gallring, anser

det vara av vikt att denna tolkning nu fastslås. Landsarkivarien i Härnösand

framhåller att någon skyldighet alt förvara alla handlingar icke finnes före­

skriven för alla de kommunala myndigheter, vilkas handlingar äro allmänna

handlingar, samt alt tillgång till allmänna handlingar är beroende av om

124

dessa verkligen förvaras; den blir en chimär, om det ej föreskrives att alla

handlingar skola förvaras.

Den i paragrafen intagna bestämmelsen att vad i kapitlet sägs om hand­

ling även skall avse karta, ritning eller bild har berörts i några yttranden.

Krigsarkivet uttalar tillfredsställelse över denna bestämmelse och fram­

håller att det vid tlera till!ällen visat sig att de arkivbildande myndigheter­

na, i varje fall inom försvaret, icke haft en sådan uppfattning, som i stad­

gandet kommer till uttryck. Å andra sidan förordar överbefälhavaren att

kartor, ritningar och bilder skola betraktas som allmänna handlingar, först

då de ingått som del i förrättningsakt eller annat ärende. Såsom skäl här­

för anföres i huvudsak följande. En stor del av det kart- och bildmaterial,

som finnes hos militära myndigheter och rikets allmänna kartverk, är av

sådan natur att det ur säkerhetssynpunkt icke lämpar sig för utlämnan­

de. Kartverkets från luften upptagna bildmaterial måste med hänsyn till

förekomsten av anläggningar, som äro betydelsefulla för försvaret, till vissa

delar undergå retuschering, innan karta framställes. Det kan icke vara

lämpligt att till utomstående utlämna oretuscherade bilder. Även i retusche­

rad torm är emellertid totomaterialet till stor del av sådan natur att det

icke bör givas allmän spridning. De föreslagna bestämmelserna skulle därför

troligen nödvändiggöra att samtligt arbetsmaterial vid kartverket — origi-

nalkartkoncept, originalplåtar, film, kontaktkopior in. in. — finge förklaras

hemligt, varjämte de färdiga kartorna, närmast de ekonomiska och foto-

kartorna, i betydligt större utsträckning än vad för närvarande förutsatts

måste göras hemliga. Detta finner överbefälhavaren å andra sidan medföra

olägenheter bl. a. ur ekonomisk synpunkt samt minska möjligheterna att

tillgodose berättigade anspråk från allmänhetens sida att förvärva eller taga

del av kartverkets kart- och bildmaterial. Vidare framhålles att vid försvars­

staben förekommer ett betydande antal flygfotografier, vilka upptagits av

enskilda personer och som efter vederbörlig granskning med hänsyn till

sitt innehåll förbjudits för försäljning, utdelning och utförsel. Det är tvek­

samt om detta material kan förklaras hemligt. Slutligen anföres att en till-

lämpning av reglerna om allmänna handlingars offentlighet kunde inne­

bära intrång i den fotografiska äganderätten till vissa bilder, vilka förvaras

i de militära stabernas bildarkiv och som tagits av bildbyråer, tidningspress-

fotografer eller enskilda fotografer, vilkas Copyright är antecknad vid re­

gistreringen. Rikets allmänna kartverk utvecklar liknande synpunkter be­

träffande sin verksamhet. Sålunda anföres bl. a. att det skulle bli nöd­

vändigt att i stor utsträckning hemligstämpla kartverkets material för att

förhindra att för försvaret betydelsefulla upplysningar kunna inhämtas från

kartverkets primärmaterial, såsom konceptkartor och fotobilder. Detta skul­

le medföra besvär och kostnader och på ett olyckligt sätt rikta uppmärk­

samheten på materialets känslighet ur försvarssynpunkt. Vidare framhåller

kartverket att förslaget skulle medföra nackdelar för statsverket ur ekono­

misk synpunkt. Kartverket skulle icke kunna med åberopande av 8 § i detta

kapitel påstå att svårighet möter att tillhandahålla exempelvis fotografiska

Kungl. Maj:ts proposition nr 230.

126

på andra ställen i förslaget, t. ex. i 1 kap. 2 och 6 §§ samt 4 kap. 7 §, samt

ifrågasätter huruvida detta icke kan giva anledning till tolkningssvårigheter

och missförstånd. Chefen för marinen uttalar ett önskemål att »övriga till

statens förvaltning hörande myndigheter och inrättningar» närmare defi­

nieras.

Med hänsyn till skyldigheten att tillhandahålla allmän handling torde det

vara nödvändigt att, såsom skett redan i den gällande tryckfrihetsförord­

ningen, närmare angiva de organ som i detta sammanhang böra vara att

anse som stats- eller kommunalmyndighet. Att uttrycket myndighet i andra

sammanhang icke har denna preciserade innebörd torde knappast behöva

medföra något missförstånd. Å andra sidan torde en ännu noggrannare de-

finiering än den föreslagna icke vara behövlig. Särskilt på grund av de skif­

tande förhållanden som förekomma inom den militära förvaltningen kan väl

en viss tvekan uppkomma. Förslaget innebär emellertid icke härvid någon

ändring i vad nu gäller. Vad 9 § andra stycket i detta kapitel innehåller torde

även erbjuda tillräckliga möjligheter att tillgodose praktiska synpunkter.

4 §•

De sakkunniga ha såsom första stycke i denna paragraf upptagit ett

stadgande, enligt vilket brev och andra sådana personliga meddelanden,

som inkommit till myndighet, skola, ehuru de icke äro ställda till myndig­

heten, anses som allmänna handlingar, om de ej uppenbart äro utan be­

tydelse för mål eller ärende, som myndigheten har att handlägga.

Frågan om gränsdragningen mellan allmänna handlingar samt privata

meddelanden eller brev har tidigare icke ansetts kunna regleras men för­

anlett vissa motivuttalanden, vilka de sakkunniga återgiva i sitt betänkande

(s. 70). De sakkunniga anföra emellertid att det för att offentlighetsprin­

cipen skall fylla sitt syfte är av stor vikt att oklarheten på denna punkt,

såvitt möjligt, undanröjes. Avgörande betydelse bör icke tilläggas vad med­

delandets upphovsman själv angivit eller eljest må ha förutsatt rörande

meddelandets karaktär. Angår meddelandet visst hos myndigheten före­

kommande mål eller ärende, måste meddelandet anses ha tillkommit i

syfte att påverka målets eller ärendets avgörande. Det synes då oegentligt och

stridande mot offentlighetsprincipen att meddelandet genom att betraktas

som enskilt skulle undandragas offentligheten. De sakkunniga finna där­

för övervägande skäl tala för att även sådana meddelanden anses som all­

männa handlingar; huruvida de som sådana böra vara offentliga eller hem­

liga, bör bero på de bestämmelser som härom i varje särskilt fall medde­

las i tryckfrihetsförordningen och sekretesslagen.

De sakkunnigas förslag har berörts i några yttranden. Krigsarkivet till­

styrker de sakkunnigas förslag och anför härom att det, med hänsyn till de

förbud som gälla mot att utan tillstånd gallra allmänna handlingar, är av

stor vikt att det i tryckfrihetsförordningen finnes en fast definition på de

skrivelser som äro att anse som allmänna handlingar, ehuru de ej ha den

Kungl. Mcij:ts proposition nr 230.

128

icke kunna behandlas såsom allmänna handlingar, mottagaren bör återstäl­

la dem till avsändaren med tillkännagivande att de enligt lag icke kunna

behållas utan att bliva allmänna, eventuellt offentliga handlingar. För att

konstatera vad ett brev innehåller måste mottagaren emellertid läsa bre­

vet, och därefter kan det rent faktiskt vara omöjligt för honom att frigöra

sig från innehållet i detsamma. Ofta är det ej heller lämpligt eller tillbör­

ligt att lämna innehållet obeaktat. Uppgives i brevet t. ex„ att en sökande

till en polischefsbefattning är osäker i nykterhetshänseende eller att den

som söker en prästerlig tjänst förer en mindre hedrande vandel, går det

knappast an att betrakta en sådan upplysning såsom icke existent. Här­

vid ter det sig i verkligheten ej gärna möjligt att tillägga betydelse åt den

omständigheten, att upplysningen meddelats i ett privatbrev. Att hos av­

sändaren söka utverka att brevet får behandlas såsom allmän handling

kan bedömas som alldeles utsiktslöst. Återställande av sådana brev skulle

mången gång verka egendomligt och kanske väcka misstro eller också upp­

fattas såsom utslag av byråkrati och formalism. Att upplysningar i ett brev

ej kunna betraktas som obefintliga innebär naturligen "icke, att de utan

vidare tagas för goda. Tvärtom böra de icke erhålla annan betydelse än

att bilda utgångspunkt för erforderliga undersökningar i frågan. Skulle de

meddelade uppgifterna bekräftas, kunna de däremot få öva inflytande å

ärendets avgörande. Självfallet bör eftersträvas att få eventuell sådan be­

kräftelse skriftligen dokumenterad.

Om i något ärende en enskild upplysning sålunda icke helt lämnats åsi­

do ulan i viss mån beaktats, har offentlighetsprincipen icke fullt ut upp­

rätthållits. Detta är emellertid icke något för nu åsyftade fall egenartat.

Långt ifrån alltid är det möjligt att genom läsning av handlingar "i ett av­

gjort ärende vinna fullständig kännedom om samtliga de faktorer som in­

verkat vid prövningen. Fn myndighets avgöranden föregås ju ej sällan av

ingående överläggningar med olika personer, upplysningar kunna inför­

skaffas muntligen, råd inhämtas in. m. Några föreskrifter att sålunda åvä-

gabragt material skall dokumenteras finnas icke; sådana torde ej heller

lämpligen böra meddelas för att icke förfarandet ännu mera än vad redan

är fallet skall tyngas. Även med en vidsträckt tillämpning av offentlighets-

grundsatsen måste således luckor ibland uppstå i den kännedom om ett

ärende som studiet av handlingarna däri medför.

Länsstyrelsen i Stockholms län anför att del med hänsyn till 5 § första

stycket icke torde spela någon roll, var brevet eller meddelandet kommer

befattningshavaren till handa, utan att det är att betrakta såsom till myn­

digheten inkommet, även om det anländer under befattningshavarens pri­

vata bostadsadress. Den frågan framställer sig emellertid, om det är be­

fattningshavaren eller myndigheten som har att avgöra, om handlingen

uppenbart är utan betydelse för det mål eller ärende den avser. Då

handlingen i och med dess ankomst till befattningshavaren skall anses ha

inkommit till myndigheten, torde härav följa att det är denna som har att

träffa nämnda avgörande. Vidare finner länsstyrelsen tveksamt vad som

skall inläggas i uttrycket »uppenbart äro utan betydelse för det mål eller

ärende». Då det icke torde vara möjligt att i lagtexten närmare bestämma

innebörden därav, ifrågasätter länsstyrelsen, om det icke vore att föredra­

ga att betrakta brev och meddelanden av åsyftat slag som allmänna hand­

lingar allenast där de äro av betydelse för mål eller ärende, som myndig-

Kungl. Maj.ts proposition nr 230.

129

heten har att handlägga. Länsstyrelsen uttalar att givetvis en viss tvekan

kan göra sig gällande om brev och personliga meddelanden ens i denna be­

gränsade utsträckning böra hänföras till allmänna handlingar. Dels ter

det sig för medborgarna i allmänhet ganska naturligt att kunna förtroende­

fullt meddela sig med en befattningshavare angående ett ärende varmed

denna har att taga befattning. Dels torde den kontroll över sidoinflytelser

som stadgandet syftar till att möjliggöra lätt bli illusorisk genom att med­

delaren i stället muntligen framför vad han har att säga, varvid en gjord

uppteckning av meddelandet icke lärer få karaktär av allmän handling.

Riksarkivet anför att den vida utsträckningen av begreppet allmänna

handlingar som stadgandet innefattar väcker starka betänkligheter och

otvivelaktigt kommer att öka den muntliga kommunikationen på den skrift­

ligas bekostnad. Stadgandet medför att privatbrev som avhandla rent per­

sonliga angelägenheter måste betraktas som allmänna handlingar, om brev­

skrivaren däri inflätar reflexioner av vikt om aktuella tjänstefrågor. Då en

obvungen, förtrolig kommunikation om allmänna frågor icke lärer kunna

och knappast heller böra förhindras, finner riksarkivet det allvarligt böra

övervägas, om den vinst för offentlighetsprincipen som ligger i att under-

handskorrespondensen göres offentlig uppväger en ytterligare inskränkning

av den skriftliga och alltså eventuellt för den framtida forskningen åt­

komliga förtroliga dryftningen av frågorna. Vidare framhåller riksarkivet

att underhandsskriftväxlingen efterlämnar konceptsamlingar, särskilt när

det gäller viktigare frågor, vilka koncepts offentlighet bör följa samma re­

gel som gäller för de inkomna breven. Landsarlcivarien i Härnösand anför

att det även med det föreslagna stadgandet torde stå tjänsteman fritt att

såsom sin enskilda egendom behålla meddelanden av den art det här är

fråga om. För att avsikten att dessa privata meddelanden skola bli allmänna

handlingar skall förverkligas, krävs att de överlämnas till myndigheten för

att hos denna förvaras. Stadsarkivarien finner stadgandet utgöra ett beäk-

tansvärt försök att trygga den offentliga insynen i myndigheternas akt-

material men ifrågasätter om detta i praktiken kan göras effektivt. Särskilt

påpekas de svårigheter som uppkomma med hänsyn till att det bör ankom­

ma på myndigheten att avgöra, huruvida brevet eller meddelandet skall an­

ses uppenbart sakna betydelse för förekommande mål eller ärende. Lands-

<irkivarien i Uppsala finner stadgandet innefatta en nyhet av betänkligaste

slag. Att ett till viss befattningshavare ankommet brev skall tillhandahål­

las vem som det begär, om det också blott till någon del av sitt innehåll

berör ärende, som befattningshavaren har att handlägga, finner landsarki-

varien alltför mycket strida mot allmän rättsuppfattning för att icke tvinga

till de bestämdaste gensagor. Även sådana förtroligt hållna meddelanden i

rena tjänsteärenden, som kunna växlas mellan kolleger eller över- och un­

derordnade utan alt diarieföras eller läggas till vederbörande myndighets

handlingar, lära i en utsträckning som ej kan negligeras betraktas som mot­

tagarens enskilda tillhörighet, med vilken offentligheten icke har mer att

skaffa än han själv medger. Vidare är det föreslagna stadgandet icke till-

!l

Bihang till riksdagens protokoll 1948. 1 saml. Nr 230.

Kungl. Maj:ts proposition nr 230.

134

Med anledning av vad riksarkivet anfört torde böra framhållas att, då

en begäran om avskrift icke går ut på ett avskrivande i vanlig mening utan

avser utförande av ett vetenskapligt arbete, särskilda synpunkter göra sig

gällande såväl i fråga om skyldigheten att utföra arbetet som beträffande

den ersättning som skall utgå härför. Dessa spörsmål torde icke behöva

lösas i tryckfrihetsförordningen. En jämförelse mellan första och andra styc­

kena torde giva vid handen att de i andra stycket nämnda avskrifterna

äro underkastade samma bestämmelser om avgift som de i första stycket

nämnda. Beträffande publicistklubbens yttrande må hänvisas till vad som

anförts i propositionen till 1936 års riksdag angående allmänna handlingars

offentlighet (nr 140 s. 36—37) samt vid riksdagsbehandlingen av denna pro­

position (konstitutionsutskottets utlåtande nr 37 s. 10), varav framgår att

med betydande hinder i främsta rummet åsyftats att handlingarna icke

utan fara för att skadas kunna tillhandahållas eller att eljest hinder som

hänför sig till handlingarnas vård förefinnes. Det av journalistföreningen

uttalade önskemålet torde vara tillräckligt tillgodosett genom föreskriften i

13 § andra stycket att mål eller ärende angående utlämnande av allmän hand­

ling alltid skall skyndsamt behandlas.

9 §•

Första och andra styckena innehålla i sak detsamma som motsvarande

stadganden i den nu gällande tryckfrihetsförordningen. Tredje stycket, som

utgör en hänvisning till 14 § andra stycket, skall jag behandla i samband

med sistnämnda stadgande.

Den i paragrafen uttryckta grundsatsen att det skall ankomma på den

myndighet, där allmän handling finnes, att pröva fråga om dess utlämnande

har i allmänhet icke givit anledning till några erinringar i yttrandena. Stats-

polisintendenten framhåller dock att följden härav är att, då konceptet eller

originalet finnes hos en myndighet samt avskrift hos annan myndighet, en

var av dessa myndigheter äger självständigt pröva fråga om utlämnande.

Intendenten ifrågasätter, huruvida icke som prövningsmyndighet borde an­

visas den myndighet, hos vilken det ärende till vilket handlingen hör är

föremål för handläggning eller, därest ärendet slutligen prövats, den myn­

dighet som sist prövat ärendet. Förste stadsfiskalen i Stockholm finner det

önskvärt att i fråga om utlämnande av undersökningsprotokoll och därmed

jämställda anteckningar från polis- och åklagarmyndigheter införes en från

den angivna grundsatsen avvikande bestämmelse, motsvarande vad som i

14 § andra stycket föreslagits beträffande handlingar, vilkas hemlighållande

för rikets säkerhet är av synnerlig betydelse. Stadsfiskalen anför härom att i

Stockholm och på vissa andra platser polis- och åklagarmyndigheterna äro

skilda åt i organisatoriskt hänseende. Undersökningsprotokollen upprättas

av kriminalpolismyndigheten och överlämnas till åklagarmyndigheten för

prövning av åtalsfrågan. Även sedan detta skett kvarligger hos kriminal­

polismyndigheten ett arkivexemplar. Innan överlämnande skett, ankommer

det alltså på kriminalpolismyndigheten att pröva fråga om utlämnande och

Kungl. Maj:ts proposition nr 230.

136

Kungl. Maj:ts proposition nr 230.

10

§.

I 10—13 §§ upptagas regler om fullföljd av talan mot vägrat utlämnande

av allmän handling. Denna paragraf innehåller huvudregeln angående full-

följdsrätt. Sådan fullföljdsrätt infördes genom 1937 års lagstiftning. Dess­

förinnan saknade administrativ myndighet befogenhet att pröva fullföljd

talan om utfående av allmän handling. Den som icke hos myndighet utfått

sådan handling var hänvisad att i mål vid domstol mot vederbörande tjäns­

teman föra talan om dess tillhandahållande. Därjämte kunde, liksom allt­

jämt är fallet, vägran att utlämna handling, som skall vara offentlig, för­

anleda ansvar för tjänstefel.

De sakkunnigas förslag innehåller i ett hänseende en utvidgning i förhål­

lande till de år 1937 antagna reglerna. Dessa regler innebära att klagan icke

kan föras över departementschefs vägran att utlämna handling. De sakkun­

niga föreslå borttagande av denna begränsning och anföra härom att vissa

betänkligheter väl kunna anföras mot en sådan klagorätt, särskilt med hän­

syn till att klagorätt i allmänhet icke föreligger i departementsärenden. Ä

andra sidan innebär frånvaron av klagorätt i nu avsedda fall ett avsteg från

de principer som ansetts böra gälla beträffande fullföljd i ärenden om ut­

lämnande av allmän handling. Därav följer exempelvis att i fråga om skrift­

växlingar mellan departement och annan myndighet sökandens rätt att full­

följa talan till regeringsrätten blir beroende av om hans begäran avser det

hos departementet eller hos den andra myndigheten förvarade exemplaret

av handlingen. Även eljest kan på grund av denna frånvaro av klagorätt

olika praxis i likartade frågor uppkomma mellan departement och övriga

myndigheter. De sakkunniga anse behovet av ett gemensamt bedömande i

högsta instans böra vara avgörande även i fråga om rätten till fullföljd

mot departementschefs beslut och finna därför övervägande skäl tala för

att fullföljdsrätt medgives i dessa fall.

Beträffande förslaget att i huvudsak bibehålla den fullföljdsrätt som in­

fördes genom 1937 års lagstiftning ha några erinringar i allmänhet icke

gjorts i yttrandena. Publicistklubben anför dock att från pressens synpunkt

den gamla ordningen, som gjorde registratorn eller annan motsvarande

tjänsteman i verk eller myndigheter personligen ansvarig för att offentliga

handlingar icke undanhöllos, erbjöd större rättssäkerhet. Man kunde räkna

med att tjänstemannen med åtalsrisken för ögonen icke gjorde oberättigade

svårigheter eller försökte förhala utlämnandet genom byråkratiska forma­

liteter. Däremot torde tjänstemannens förhållningssätt i den kritiska ut-

lämningssituationen föga påverkas av det omständliga överklagnings- och

omprövningsförfarandet. I normala fall torde pressen nämligen ha föga in­

tresse att sätta i gång denna apparat; när utslaget kommer, lär den omde­

batterade saken för det mesta ha mistat sin aktualitet. Klubben förordar

därför återgång till det tidigare systemet med direkt personlig ansvarighet

för den tjänsteman, som har handlingarnas utlämnande om hand. Svenska

journalistföreningen finner erfarenheterna efter år 1937 visa att sekretessen

i realiteten skärpts, sedan besvärsförfarandet ersatt det omedelbara ingri­

139

beslut, varigenom deras egna beslut ändrats eller upphävts. Att de kom­

munala organens besvärsrätt redan nu sträcker sig längre än vad som är

medgivet i de allmänna reglerna om besvärsrätt har framhållits av professor

N. Herlitz i dennes i fjol avgivna betänkande angående förvaltningsförfa-

randet (SOU 1946: 69 s. 187). Enligt Herlitz är det den kommunala själv­

bestämmanderätten som medfört, att kommunala organ i avsevärd omfatt­

ning äger föra talan mot beslut, genom vilka deras egna beslut ändrats eller

undanröjts.

Även om kommunala organ i andra sammanhang äga en mer vidsträckt

klagorätt än som följer av allmänna regler därom, synes detta icke böra

vara avgörande i förevarande sammanhang. Det synes i fråga om allmänna

handlingars offentlighet ej vara motiverat att upprätthålla en sådan skill­

nad. Jag biträder därför de sakkunnigas ståndpunkt.

13 §.

Denna paragraf, som icke föranlett erinran i yttrandena, överensstäm­

mer med vad de sakkunniga föreslagit.

14 §.

De sakkunniga ha i denna paragraf upptagit bestämmelser om allmän

handlings förseende med anteckning om dess hemlighet. Första stycket in­

nehåller mera allmänna bestämmelser härom, varigenom angives vad sådan

anteckning skall innehålla, nämligen uppgift å det lagrum som åberopas

för handlingens hemlighållande, dagen för anteckningen samt den myndig­

het som låtit verkställa anteckningen. De sakkunniga anföra att bestäm­

melserna icke innebära att hemliga handlingar alltid eller ens såsom re­

gel skola förses med anteckning om deras hemlighet. Endast i undantagsfall,

då myndigheten finner det nödvändigt, bör å handlingen göras dylik an­

teckning, vilken då skall uppfylla de fordringar som angivas i första stycket.

Andra stycket motsvarar det nu gällande stadgandet i 2 § 4 mom. tredje

stycket tryckfrihetsförordningen. Stadgandets tillämplighet har dock enligt

de sakkunnigas förslag begränsats till handlingar, vilkas hemlighållande

för rikets säkerhet är av synnerlig betydelse. Även sådan anteckning som

avses i andra stycket skall innehålla de uppgifter som angivas i första styc­

ket och därutöver skall av anteckningen framgå, vilken myndighet som är

behörig pröva fråga om utlämnande.

1 de flesta yttrandena har de sakkunnigas förslag lämnats utan anmärk­

ning. Publicistklubben anför att pressens folk har synnerligen rik erfaren­

het av hur offentlighetsprincipen kunnat göras illusorisk genom myndig­

heternas vårdslösa bruk av hemligstämpeln och räknar med att de nu före­

slagna garantierna däremot — obligatoriskt angivande av åberopat lagrum

och ansvarig myndighet — skola visa sig effektiva. Krigsarkivet har icke

något att erinra mot förslaget men framhåller att det vore av värde om i

motiven ytterligare belystes att bestämmelserna hindra sådana anteckning­

ar å allmän handling som t. ex. inom försvaret ofta förekommande »endast

Kungl. Maj.ts proposition nr 230.

141

för att angiva hemlighållandet, överbefälhavaren finner önskvärt att denna

smidiga form för hemligstämpling icke omintetgöres.

Statspolisintendenten har i princip icke något att erinra mot de föreslag­

na bestämmelserna. Med anledning av ett motivuttalande anföres dock, att

ehuru det torde få anses riktigt att myndigheten själv och icke dess en­

skilda befattningshavare besluta om hemligstämpling, det av praktiska skäl

är ofrånkomligt att beslutanderätten delegeras till befattningshavare, som

med ledning av myndighetens i sådant hänseende fattade principbeslut har

att hemligstämpla handlingen.

Svenska journalistföreningen finner det önskvärt att i paragrafen utsä-

ges att besvär kunna anföras även mot vägran att utlämna handling som

enligt första eller andra stycket försetts med anteckning om att den är

hemlig.

Vad de sakkunniga i första stycket föreslagit torde i huvudsak utgöra en

ändamålsenlig reglering av den förut oreglerade frågan om anteckning på

allmän handling rörande dess hemlighet. Såsom överbefälhavaren ifrågasatt

har jag dock ansett förskriften, att sådan anteckning skall innehålla upp­

gift om dagen för anteckningen, lämpligen kunna utgå ur stadgandet. Be­

träffande det i vissa yttranden berörda spörsmålet om den utsträckning, i

vilken detta stadgande bör tillämpas, må framhållas att förhållandena på

skilda förvaltningsområden äro så olika att något allmängiltigt uttalande

härom icke kan göras. Stadgandet hindrar icke att inom vissa förvaltnings­

områden, t. ex. den militära förvaltningen, eller för vissa grupper av hand­

lingar dylika anteckningar mera genomgående åsättas handlingar, då förut­

sättningarna härför föreligga.

Även beträffande den i andra stycket föreslagna regleringen ansluter jag

mig till de sakkunnigas förslag.

En förutsättning för att bestämmelserna i första och andra styckena

skola kunna upprätthållas är att andra anteckningar än där sägs icke få

förekomma för att angiva att allmän handling är hemlig. Föreskrift här­

om har upptagits i tredje stycket. De av krigsarkivet berörda anteckning­

arna äro således icke medgivna, om de innebära att handlingen är hemlig.

Något hinder föreligger däremot icke alt genom särskild anteckning an­

giva t. ex. att handlingen endast skall delgivas vissa befattningshavare

inom myndigheten. Det är svårt att med vad nu sagts förena det av över­

befälhavaren uttalade önskemålet om bibehållande av möjligheten till sär­

skild anteckning i vissa fall efter beslut av chefen för försvarsstaben. Det

torde dock icke vara omöjligt att även med de föreslagna bestämmelserna

tillgodose praktiska behov i sådana fall som det av överbefälhavaren an­

givna exemplet, t. ex. genom att de för utlämnande i händelse av krig av­

sedda handlingarna förses med hemligstämpel på omslag eller etikett, som

kan avlägsnas vid utlämnandet, eller genom att anteckningen på handlingen

gives sådan lydelse att därav framgår att handlingen under vissa förutsätt­

ningar icke längre är hemlig.

Kungl. Maj-.ts proposition nr 230-

142

Mot vad statspolisintendenten anfört har jag icke något att erinra.

Att anteckning på allmän handling enligt första eller andra stycket icke

medför någon inskränkning i den besvärsrätt som är föreskriven i 10 §

torde med tillräcklig tydlighet framgå av de föreslagna bestämmelserna.

Beträffande vissa mera speciella tolkningsspörsmål som i detta samman­

hang kunna uppkomma må hänvisas till de sakkunnigas betänkande (s.

223—224).

Kungl. Maj:ts proposition nr 230.

3 KAP.

Om rätt till anonymitet.

Författarens rätt till anonymitet har sedan lång tid tillbaka utgjort en

ledande grundsats för den svenska tryckfrihetsrätten. Vad angår periodiska

skrifter har denna rätt alltsedan ar 1812 varit erkänd utan inskränkningar

och innefattat skydd för anonymiteten såväl utom rättegång som i tryck­

frihetsmål. I fråga om andra tryckta skrifter har rätten att yppa författa­

ren, på sätt närmare utvecklas i betänkandet (s. 80—83), gjorts beroende

av vissa villkor, främst syftande till att, sedan skriften tryckts, författaren

icke mot sin vilja kan berövas sin anonymitet.

Anonymitetsrättens syfte och betydelse har närmare utvecklats i ett, även

i de sakkunnigas betänkande (s. 83) återgivet uttalande i 1912 års betän­

kande. De sakkunnigas förslag bygger på att hävdvunna grundsatser på

detta område skola bibehållas och innehåller utförligare och tydligare stad-

ganden härom än de nu gällande, särskilt i fråga om anonymiteten i rätte­

gång. Anonymitetsskyddet angives skola gälla även för utgivare av tryckt

skrift, som icke är periodisk. De sakkunniga diskutera frågan, huruvida

anonymitetsskyddet genom uttrycklig bestämmelse bör utsträckas även till

den som lämnat muntligt eller skriftligt meddelande för offentliggörande i

tryckt skrift, men ha icke föreslagit bestämmelser härom. Beträffande sist­

nämnda fråga hänvisas till vad som anföres vid 4 §.

1 §•

De sakkunniga ha i första stycket av denna paragraf upptagit den för för­

fattarens anonymitet grundläggande regeln att denne har rätt utgiva sin

skrift utan utsatt namn. Av denna följer att det ej heller är tillåtet för den

som ombesörjer skriftens tryckning och utgivning att mot författarens vilja

utsätta dennes namn eller pseudonym, varigenom författaren röjes. Andra

stycket innehåller förbud att även annorledes uppenbara vem författaren

är. Den krets av personer, till vilken detta förbud riktar sig, har något

utvidgats; motsvarande bestämmelse i den gällande tryckfrihetsförordning­

en avser endast utgivare, förläggare och boktryckare. De sakkunniga anföra

att samma skyldighet bör åligga även medhjälpare till dessa. Från förbudet

har gjorts undantag för sådana fall, då skyldighet att uppgiva författar­

namnet är föreskriven i lag. Därmed åsyftas vittnesplikt och skyldighet för

144

vida boktryckaren därvid kan göras skadeståndsskyldig beror på allmänna

skadeståndsregler. Enligt min åsikt torde sådan skyldighet sällan kunna tän­

kas annat än då boktryckaren i avtalet med författaren åtagit sig att vidtaga

särskilda försiktighetsmått och åsidosatt detta åtagande.

Det i andra stycket angivna undantaget för sådana fall, då skyldighet att

röja författarnamnet är föreskriven i lag, är tillämpligt hl. a. i fråga om

brott mot tystnadsplikt i fall som avses i 7 kap. 3 §. Mål om dylikt brott är

icke tryckfrihetsmål utan behandlas i vanlig straffprocessuell ordning. Om

brottet skett t. ex. genom en av befattningshavare författad, anonym artikel

i periodisk skrift, föreligger ej hinder att utreda frågan om författarskapet

och att för sådant ändamål taga i anspråk den vittnesplikt som åligger

skriftens utgivare. Även på förundersökningsstadiet kan denna vittnesplikt

enligt reglerna i nya RB utkrävas. Dessa regler innebära emellertid att sådant

förhör ej får äga rum, innan förundersökningen fortskridit så långt att

någon skäligen kan misstänkas för brottet. Utgivaren är således icke skyldig

att, såsom i vissa yttranden befarats, genom vittnesmål medverka till ett

helt allmänt efterforskande, huruvida sådant brott blivit begånget. Ej heller

innebär vittnesplikten skyldighet att uttala sig om annat än frågan, huru­

vida den misstänkte begått det brott utredningen avser. Vem som eljest läm­

nat de offentliggjorda uppgifterna är utgivaren icke skyldig omtala; i detta

hänseende begränsas anonymitetsskyddet icke av vittnesplikten. Dessa regler

torde väl innebära att, om utgivaren redan vid polisförhör och alltså utan

förhör inför domstolen upplyser om att den misstänkte lämnat de upp­

gifter utredningen avser, han icke kan anses ha brutit mot anonymitetsreg-

lerna. Å andra sidan kan han icke tvingas uttala sig annat än vid vittnes­

förhör inför domstolen. Genom att domstolen därvid har tillfälle pröva om

de lagliga förutsättningarna för förhöret föreligga torde tillräckliga garan­

tier mot missbruk finnas. Dessa regler innebära väl, såsom överbefälhavaren

anfört, att vissa svårigheter uppstå för utredningen, då det är klart att brott

föreligger men skälig misstanke icke kan riktas mot viss person. Dessa svå­

righeter böra emellertid icke överskattas. Det torde icke vara möjligt att

utan betänkliga ingrepp i anonymitetsskyddet föreskriva en vidsträcktare

skyldighet för utgivare eller annan att medverka vid sådan utredning. Vad

nu anförts gäller i tillämpliga delar även sådant ärekränkningsbrott som av­

ses i 7 kap. 3 § första stycket. 2

Kungl. Maj:ts proposition nr 230.

2 §•

I 2 och 3 §§ upptagas regler för att angiva, i vilken utsträckning fråga

om författarskap får väckas i tryckfrihetsmål. De sakkunnigas förslag be­

träffande periodisk skrift innebär enligt denna paragraf att författarens

anonymitetsrätt är obegränsad; fråga om författarskapet till sådan skrift

får alltså icke i något fall väckas i tryckfrihetsmål.

Svenska journalistföreningen anser det böra uttryckligt angivas att fråga

om någons författarskap till bidrag i eller lämnande av uppgifter till perio-