SOU 1971:83
Skadestånd
Till Statsrådet och chefen för justitiedepartementet
Efter bemyndigande av Kungl. Maj:t den 4 november 1966 tillkallades justitierådet Erland Conradi, ordförande, numera pro- fessorn Bertil Bengtsson och advokaten Carl Erik Lindahl att som sakkunniga ut- reda frågor om skadestånd för framtida för- lust av arbetsinkomst och om efterlevandes rätt till skadestånd (direktiv se Ju 1967: 68). Till sekreterare förordnades den 10 maj 1967 hovrättsassessorn Erland Strömbäck.
De sakkunniga antog namnet skadestånds- kommittén.
Genom beslut den 16 april 1971 utvidga- de Kungl. Maj:t uppdraget till att också omfatta frågor om jämkning av skadestånd och om försäkringsgivares regressrätt m.m. (se Post- och Inrikes tidn. den 10 juni 1971).
Kommittén får härmed överlämna del- betänkande om en allmän regel om jämk- ning av skadestånd m. m.
Betänkandet utgör ett led i det reform- arbete inom skadeståndsrätten som pågått alltsedan 1950-talet, och kommittén har funnit det naturligt att kalla det »Skade- stånd III» såsom det första betänkandet ef- ter »Skadestånd I» (SOU 1963: 33) och »Skadestånd II» (SOU 1964: 31), avgivna av 1959 års skadeståndskommitté.
Utredningsarbetet har bedrivits i samar- bete med motsvarande kommittéer i Dan- mark, Finland och Norge.
Av kommitténs experter har i denna etapp deltagit förbundsjuristen Bert Ahlgren, kans- lichefen Johan Land, direktören Hans
Lindstedt, försäkringsdomaren Carl Axel Petri, direktören Olle Rydberg och chefs- rådmannen Åke Widding.
Vid författandet av betänkandet har le- damoten Bengtsson tjänstgjort som sekrete- rare.
Beträffande utredningsarbetets upplägg— ning i övrigt hänvisas till avsnitt 1.
Stockholm den 22 oktober 1971
Erland Conradi Carl Erik Lindahl
/ Erland Strömbäck
Bertil Bengtsson
"HJJJ' NIH r.|_+1i,._,.-.
? avd .._,.
ur: r.,lf” 3' ' ;>- —Ht_1.l id;-_a, av. 3531" Jr.
T* ', fjäll? .
1. Inledning
Den 4 november 1966 bemyndigades chefen för justitiedepartementet, statsrådet Kling, att tillkalla sakkunniga för att i nor- diskt samarbete utreda frågor om skade- stånd för framtida förlust av arbetsinkomst och om efterlevandes rätt till skadestånd. I direktiven till de sakkunniga — 1966 års ska- deståndskommitté (Ju 1967 : 68) — fram- hölls bl. a. att en n'gorös tillämpning av principen att full ersättning skall utges för förlust av arbetsinkomst i vissa fall kan leda till obilliga resultat och att frågan om och i vad mån skadeståndet bör begränsas i såda- na fall skulle övervägas av de sakkunniga. En slutgiltig lösning av frågan, om man bor- de införa generellt verkande begränsnings- regler för att tillgodose en socialt rättvis för- delning av de ekonomiska följderna av ett skadefall, torde däremot enligt direktiven få anstå för att senare tas upp i ett större sam- manhang. När det gällde efterlevandes rätt till skadestånd — ett område där ersättning- en redan enligt gällande rätt bestäms efter en skälighetsbedömning1 — borde man kunna ta ett steg i riktning mot större gene- rositet mot de skadeståndsberättigade. De- partementschefen framhöll att hans uttalan- de om generella begränsningsregler ägde sin giltighet även på detta område. Skadeståndskommittén har utrett de frå- gor som angetts i direktiven i samarbete med danska, finländska och norska sakkunniga med motsvarande uppdrag.2 Under arbe- tets gång fann emellertid den svenska kom—
mittén att det var mindre lämpligt att utfor- ma generella begränsningsregler av den typ som direktiven avsåg enbart för personska- domas del. Det naturliga ansågs i stället va- ra att utforma en regel av denna typ som en allmän jämkningsregel. Kommitténs syn- punkter i frågan framfördes i skrivelse den 24 september 1969 till chefen för justitiede- partementet.
Den 16 april 1971 utvidgades uppdraget för Skadeståndskommittén till att omfatta även frågorna om införande av en allmän jämkningsregel i skadeståndsrätten och om en reformering av reglerna om försäkrings- givares regressrätt m. m. I direktiv för kom- mittén anförde föredraganden, statsrådet Lidbom bl. a.:
Vad först gäller frågan om en allmän jämk- ningsregel måste det enligt min mening beteck- nas som en brist att domstolarna f. n. i avsak- nad av en sådan regel inte kan åstadkomma en ekonomiskt rimlig och socialt rättvis avväg-
1 Se nedan under 2 (vid not 7). * Övriga nordiska länders sakkunniga har varit: i Danmark professor, dr. juris Anders Vinding Kruse, ordförande, landsdommer Ole Agersnap, direktor Asger Friis och fuldmaegtig Ebbe Christensen, sekreterare, i Finland lag- man Lauri R. Hertzberg, ordförande, verkstäl- lande direktör Nils Erik Ingmari, lagstiftnings- direktör Henry Ådahl och jur. lic. Jarl Hagel- stam, sekreterare samt i Norge professor Kristen Andersen, ordförande, heyesterettsadvokat T. Edler Christensen, hayesterettsadvokat Erik Dahlen, avdelingsdirekter Harry Gulbrandsen, juridisk sekretaer Anna Louise Beer, byråsjef Rolv Hellesylt och byråsjef Oluf Skarpnes, sekreterare.
ning mellan den skadeståndsskyldiges och den skadelidandes intressen i fall då utdömandet av fullt skadestånd framstår som obilligt. Det behov av speciella jämkningsregler som har gjort sig gällande på allt flera områden under det hittills bedrivna reformarbetet inom ska- deståndsrätten vittnar om .att en mera generell lösning bör eftersträvas.
Utredningen bör i denna del avse alla for- mer av utomobligatoriskt skadeståndsansvar, dvs. såväl ansvar på grund av vållande som olika typer av objektivt skadeståndsansvar. En jämkningsregel bör i princip ta sikte på såväl person- och sakskada som s.k. ren förmögen- hetsskada, dvs. förmögenhetsskada som tillfo- gats någon utan samband med person- eller sakskada.
I frågan vilka kriterier som bör kunna kom- ma i betraktande som grund för nedsättning av skadeståndsansva-ret i olika situationer en- ligt en allmän jämkningsregel bör de sakkun- niga inte bindas av några detaljerade direktiv. Arbetet bör inriktas på en reglering som ger domstolarna effektiva möjligheter att anpassa tillämpningen av skadeståndsreglerna så att man inte får resultat som är obilliga eller olämpliga från ekonomisk och social synpunkt.
Kommittén bör självfallet uppmärksamma och ta ställning till frågan om förhållandet mellan en allmän jämkningsregel och nu gäl- lande eller föreslagna regler om jämkning eller andra begränsningar av skadeståndsansvaret på speciella områden. Vidare måste nuvarande regler och grundsatser om jämkning av skade- stånd på grund av medvållande samordnas med en allmän jämkningsregel. Kommittén bör även pröva om införandet av en allmän jämknings- regel kan få inflytande också på andra skade- ståndsrättsliga regler, exempelvis dem som gäl- ler fördelningen av skadeståndsansvar mellan flera solidariskt ansvariga.
Beträffande reformen av reglerna om för- säkringsgivares regressrätt innebär direkti- ven i huvudsak följande. Regressreglerna bör utformas så att ersättning ur den skade- lidandes försäkring i största möjliga omfatt- ning skall stanna på hans försäkringsgivare. Utgångspunkten bör vara att regresskrav skall tillåtas bara då detta kan anses nöd- vändigt av tungt vägande ekonomiska hän- syn eller andra särskilda skäl. På Vissa be- gränsade områden kan särregler vara moti- verade. Kommittén skall samtidigt pröva frågan om ställningen för s. k. självförsäkra- re, varvid principen bör vara att den som en- bart med hänsyn till riskutjämningen i den egna verksamheten underlåter att teckna
Skadeförsäkring inte skall bli bättre ställd än försäkringsgivaren skulle ha varit om för- säkring hade funnits. Den bör vidare ta ställ- ning till frågan i vilken mån ett liknande re- sonemang skall tillämpas bl. a. i fråga om den som försummat att skydda sin egendom genom försäkring i fall då det enligt allmänt vedertagna normer får anses höra till god ordning att försäkringsskydd finns.
Slutligen anförde föredraganden:
Frågan om en allmän jämkningsregel och frågan om nya regler angående försäkringsgi- vares regressrätt m.m. torde kunna utredas i viss mån oberoende av varandra. En lösning av frågan om en allmän jämkningsregel fram- står av många skäl som särskilt angelägen. Kommittén bör vara oförhindrad att lägga fram ett delbetänkande med ett fristående för- slag i denna del, även om kommittén inte sam- tidigt kan ta slutlig ställning till de mera om- fattande och komplicerade problem som utred- ningsuppdraget i övrigt ger upphov till.
Vid sitt utredningsarbete har skadestånds- kommittén också haft att beakta det förslag till skadeståndslag som den 19 mars 1971 remitterades till lagrådet. Förslaget innehål- ler vissa regler om att skadeståndet i särskil- da fall skall kunna jämkas eller annars be- stämmas efter en skälighetsbedömning (se närmare nedan under 2).
Skadeståndskommittén har funnit att de utredningsuppgifter som nu åvilar kommit- tén är så omfattande och av så skiftande na- tur, att utredningsresultatet lämpligen bör successivt redovisas i form av delbetänkan- den. Kommittén avser sålunda att inom kort avge ett betänkande med förslag till regler om värdesäkring av skadeståndsliv— räntor. År 1972 planerar kommittén att i ett större betänkande behandla frågor om er- sättning för personskada och förlust av för- sörjare. Det uppdrag att utreda en reform beträffande försäkringsgivares regressrätt och vissa därmed sammanhängande regler som kommittén erhöll i april 1971 rör in- vecklade problem och kan beräknas ta åt- skillig tid i anspråk. På sätt senare skall ut- vecklas (6 nedan) torde dessa spörsmål ha samband med frågan om jämkning av skade- stånd, och kommittén har därför övervägt om den bör vänta med förslag till en allmän jämkningsregel, tills den kan definitivt ta
ställning till problemen rörande förhållandet mellan försäkring och skadestånd.
Ett sådant uppskov har emellertid inte framstått som motiverat. Som också fram- hållits i tilläggsdirektiven är det angeläget att en allmän jämkningsregel så snart som möj- ligt införlivas med den svenska lagstiftning- en. Genom en sådan reform, i förening med vissa mindre ändringar i reglerna om jämk- ning på grund av skadelidandes medverkan till skadan som kommittén samtidigt före- slår, skulle domstolarna få en värdefull möj- lighet som de nu saknar att undvika stötan- de och socialt olämpliga konsekvenser av skadeståndsreglernas tillämpning. En jämk- ningsmöjlighet av denna typ ter sig i hög grad önskvärd, oavsett hur man i en framtid tar ställning till de övriga frågor som utred- ningsuppdraget omfattar. Reformen kan också enkelt genomföras genom smärre änd- ringar i den föreslagna skadeståndslagen .
Vid överläggningar med de övriga nordis- ka kommittéerna har principiell enighet nåtts om värdet av en allmän jämkningsre- gel, även om dessa kommittéer med hänsyn till utformningen av sina direktiv åtminsto- ne tills vidare inskränker sina förslag till att avse enbart jämkning av ansvar för per- sonskada. Den norska kommittén har så- lunda i ett nyligen avgivet delbetänkande1 tagit in vissa regler om jämkning av ansva- ret för personskada och förlust av försörjare (se härom nedan under 5) men avser att senare ta upp frågan om en generell regel av samma slag.
Under dessa förhållanden har skade— ståndskommittén ansett det lämpligt att re- dan nu lägga fram ett förslag om allmän jämkningsregel m. m. Förslaget innebär att en sådan regel skulle införas som sista para- graf (5 kap. 9 &) i skadeståndslagen. Sam- tidigt föreslås att lagens bestämmelser om jämkning av principalansvar m. m. (3 kap. 6 &) och jämkning på grund av medvållan- de på den skadelidandes sida (5 kap. 6 %) erhåller annan lydelse än i det till lagrådet remitterade förslaget.
1 Instilling fra Erstatningslovkomitéen, avg. i maj 1971.
2. Gällande svensk rätt och framlagda lagförslag
Huvudregeln enligt svensk rätt är att den som är vållande till en skada eller annars är ansvarig för den skall ersätta den skadeli- dande hela dennes ekonomiska förlust eller hela den ideella skada —— t.ex. för sveda och värk eller lyte — som han kan anses ha lidit. Emellertid förekommer vissa avsteg från denna princip.1 Ersättningen kan sålun- da enligt olika lagregler nedsättas när med- vållande till skadan föreligger på den skade- lidandes sida (a), när enligt lagen frågan i vad mån skadeståndsskyldighet föreligger skall bestämmas efter en skälighetsprövning (b) och när skadeståndet kan jämkas med hänsyn till vad som är billigt i det enskilda fallet (c). Dessutom kan —— utan lagstöd — mindre än full ersättning för skadan utdö- mas enligt grundsatsen om s. k. adekvat kausalitet (d). Också i vissa andra fall kan skadeståndets storlek bero av en skälighets- bedömning utan att detta föreskrivits i lag (e). I fortsättningen bortses från sådana reg- ler, vanliga särskilt inom transporträtten, som begränsar skadeståndet till visst värde eller visst belopp — t. ex. 120 samt 254 och 255 åå sjölagen(1891 : 35 s. 1).
I sammanhanget berörs också reglerna i det förslag till skadeståndslag som nyligen remitterats till lagrådet.
a. Enligt 6 kap. lå andra punkten SL skall, om den som lidit skadan medverkat därtill genom eget vållande, skadeståndet jämkas »efter ty som skäligt prövas». Stad-
gandet anses i viss utsträckning tillämpligt också när vållande förelegat hos någon som står i ett särskilt förhållande till den skade- lidande och vars handlande därför anses bö- ra tillräknas denne, t.ex. en anställd hos den skadelidande (s. k. passiv identifikation). Om oaktsamhet föreligger hos en person av denna kategori, nedsätts alltså ersättningen till den skadelidande.
Vid den skälighetsprövning som medvål- landeregeln föreskriver spelar graden av skuld på den ansvariges och den skadelidan— des sida den avgörande rollen. Man anses emellertid också kunna ta hänsyn till hur stor del av skadan som den skadelidandes medverkan kan anses ha orsakat,2 och hur pass farliga handlingarna på ömse sidor har varit.s Däremot saknas stöd för att parter- nas ekonomiska förhållanden enligt gällan- de rätt skulle inverka på bedömningen enligt medvållanderegeln. I litteraturen har dock satts i fråga, om inte utvecklingen är på väg i denna riktning.4 Synpunkten framträder också i en skiljaktig mening av två JR i ett färskt rättsfall (NJA 1969 s. 205); mot
1 Redan enligt 1734 års lag förekom det att skadeståndet sattes i relation till skuldens stor- lek; se 24: 1 BB. " Se NJA 1962 s. 700 (anfört i sammanhanget av Karlgren, Skadeståndsrätt, 4 uppl. 1968, s.
238). 3 Se Karlgren, a. a. s. 237 f. * Se Grönfors, Skadelidandes medverkan (1954) s. 51. Jfr även Ussing, Erstatningsret (1947) s. 187 f (hänsyn har tagits till att skade- vållaren själv lidit skada).
jämkning av skadeståndet till ett barn an- fördes bl.a. att detta täcktes av ansvarsför- säkring. Säkerligen har emellertid bedöm- ningen påverkats av grunderna för 6 kap. 6 & SL (se nedan under b) och har därför begränsat intresse för frågan om verkan av medvållande i allmänhet.
Enligt det till lagrådet remitterade försla- get till skadeståndslag skall den allmänna medvållanderegeln behållas oförändrad i sak; genom att paragrafen talar om »vållan- de på den skadelidandes sida» lämnar den dock på ett tydligare sätt utrymme för pas- siv identifikation mellan den skadelidande och annan person som medverkat till ska- dan (se 5 kap. 6 5).
Regeln i 6 kap. l å andra punkten SL är inte tillämplig vid ansvar oberoende av vål- lande, men vissa speciella jämkningsregler av delvis liknande innehåll har getts i olika lagar — bl.a. 5.8, och 65 andra stycket lagen (1886: 7) angående ansvarighet för skada i följd av järnvägs drift (järnvägsan- svarighetslagen), 7 5 lagen (1902: 71 s. 1) innefattande vissa bestämmelser om elektris- ka anläggningar m. m. (elanläggningslagen), 2.63 andra stycket lagen (1916: 312) angå- ende ansvarighet för skada i följd av auto— mobiltrafik (bilansvarighetslagen) och l 5 andra stycket lagen (1922 : 382) angående ansvarighet för skada i följd av luftfart.
b. Den viktigaste regeln om att skadeståndet skall bestämmas efter en skälighetsprövning återfinns i 6 kap. 6 & SL. Om skada är gjord av person som inte fyllt 15 år eller som har handlat under inflytande av sinnes- sjukdom, sinnesslöhet eller annan själslig ab- normitet av så djupgående natur att den måste anses jämställd med sinnessjukdom, är han skyldig ersätta skadan om och i den mån det kan anses skäligt med hänsyn till hans sinnesart, gärningens beskaffenhet och omständigheterna i övrigt. Detsamma gäller, om skada har gjorts av någon, som utan eget vållande tillfälligt råkat i sådant tillstånd att han är från sina sinnens bruk. Det är alltså tekniskt sett inte fråga om en regel att ska- deståndet kan nedsättas, utan enligt lagrum— met skall man pröva om skadestånd över
huvud taget bör utgå och i så fall till vilket belopp. Ansvar anses dock bara kunna åläg- gas skadevållaien för handlande som under motsvarande förhållanden skulle ha medfört skadeståndsskyldighet för en fullt tillräkne- lig, vuxen person.
Som lagtexten antyder, skall man härvid ta hänsyn till skadevållarens inställning i det särskilda fallet (»sinnesart»), t.ex. om ska- dan orsakats med avsikt eller av oaktsam- het, vidare till den skadevållande handling- ens art, framför allt dess farlighet, och till andra omständigheter — främst förmögen- hetsförhållandena på ömse sidor. I rätts— praxis har mera nyanserade principer för skälighetsbedömningen utbildats framför allt när det gäller barns ansvarighet.5 En väsent- lig faktor är det skadevållande barnets ål- der. När det gäller bam närmare 15 år ut- döms ofta fullt eller bara obetydligt redu- cerat skadestånd, medan ersättningsskyldig- heten för mindre barn jämkas längre och barn under fem år i allmänhet inte anses skadeståndsskyldiga. Stor betydelse för an- svaret har också en ansvarsförsäkring som täcker barnets skadeståndsskyldighet, genom att ett sådant försäkringsskydd anses hindra att skadeståndet jämkas på den grund att det annars skulle bli alltför betungande för barnet att utge. Även om försäkring före- ligger kan däremot jämkning ske på grund av barnets ålder och andra faktorer som inte sammanhänger med barnets ekonomi.6
Bestämmelser som i stort sett överens- stämmer med 6 kap. 6 & SL har getts i 2 kap. 2 och 3 åå av den föreslagna skadeståndslagen; regeln om minderårigas ansvar har emellertid utsträckts till att gälla också ungdomar mellan 15 och 18 år. I skadeståndslagens stadganden nämns ut— tryckligen »föreliggande ekonomiska för- hållanden» bland de faktorer som skall in- verka på skälighetsbedömningen. Meningen är att, när ansvar över huvud taget före- ligger, någon nedsättning inte skall ske av skadeståndet i den mån detta täcks av an- svarsförsäkring.
' Se om ansvar enligt 6 kap. 6 & SL närmare Kar/gren, a.a. s. 94 ff med hänvisningar. " Se NJA 1960 s. 599.
En annan allmän regel som gör skade- ståndet beroende av en skälighetsbedömning återfinns i 6 kap. 45 SL. Kommer någon som enligt stadgande i lag har rätt till un- derhåll av den som blivit dödad genom den- nes frånfälle att sakna erforderligt under- håll, är han berättigad till skadestånd efter vad som prövas skäligt med avseende på skadevållarens tillgångar och andra omstän- digheter. Man skall alltså bl.a. ta hänsyn till parternas ekonomiska förhållanden; även en ansvarsförsäkring på skadevållarens sida anses härvid böra beaktas.7 — Lagregeln har utan sakliga ändringar förts över till den föreslagna skadeståndslagen (5 kap. 4 5).
Enligt samma lagförslag skall skadestån- det i ännu ett fall bestämmas efter en allmän skälighetsprövning, nämligen när det gäller stats och kommuns ansvar för s. k. ren för- mögenhetsskada — sådan ekonomisk skada som uppkommer utan samband med person- eller sakskada — vållad genom fel eller försummelse vid myndighetsutövning i verk- samhet för vars fullgörande staten eller kom- munen svarar. Ersättning för ren förmögen- hetsskada som uppkommit till följd av in— trång i näringsverksamhet utgår endast i den mån det är skäligt med hänsyn till intrång- ets art och varaktighet, felets och försum- melsens beskaffenhet och övriga omständig- heter (3 kap. 5 5).
I detta sammanhang bör också nämnas ett par speciella regler av i viss mån liknan- de typ. I 3 kap. 57 5 i lagen (1907: 36 s. 1) om nyttjanderätt till fast egendom stadgas, att hyresgäst i annan lägenhet än bostads- lägenhet, som uppsägs utan tillräcklig grund, är berättigad till ersättning »i skälig omfatt- ning» för sin förlust till följd av avflyttning. Motsvarande regel har upptagits i 12 kap. 57 å i den nya jordabalk som träder i kraft år 1972. Av motiven till bestämmelsen fram- går att det bara är undantagsvis som mind- re än full ersättning skall utgå enligt denna regel — bl.a. när uppsägningen är i det närmaste befogad.8 Skuldgraden får alltså betydelse också i detta läge. Det är här frå- ga om ett ansvar av klart kontraktsmässig karaktär.9
c. Särskilda regler om nedsättning av skade- ståndsansvar efter skälighet har getts i viss lagstiftning på kommunikationsväsendets område samt inom arbetsrätten, associations- rätten och immaterialrätten. Många av dessa lagregler avser bara ansvaret för arbetstaga- re av olika kategorier, men även bestäm- melser av större räckvidd förekommer.
Skadestånd, som fartygsbefälhavare eller lots är skyldig att utge för skada som han vållat genom fel eller försummelse i farty- gets tjänst, kan enligt 67% sjölagen ned- sättas efter vad som är skäligt med hänsyn till beskaffenheten av felet eller försummel- sen, skadans storlek eller omständigheterna i övrigt. En motsvarande regel, som dock ta- lar om »felets eller försummelsens lindriga beskaffenhet», har getts i 505 andra styc- ket sjömanslagen(1922: 530). Denna jämk— ningsregel har i ett fall, där överstyrman— nen på ett handelsfartyg vållat grundstötning med åtföljande skador, tillämpats trots att grov vårdslöshet ansetts föreligga; skadestån- det nedsattes från cirka 560 000 till 100 000 kronor (NJA 1959 s. 209)!”1
I 10 kap. 35 luftfartslagen(1957: 297) förekommer en regel om jämkning av an- svar för den som under förrättande av tjänst på luftfartyg vållar skada i följd av luft- fart. Jämkningsgrundema är desamma som enligt 67 & sjölagen.
Vidare bör nämnas 7 & lagen (1948: 451) angående införande av lagen om ändring i strafflagen m. m. och lagen (1929: 28) om befrielse i visst fall för befälhavare eller förare å luftfartyg, hörande till krigsmak- ten, från skyldighet att gälda skadestånd. Den som under utövande av befäl eller så-
7 Jfr om stadgandet Karlgren, a.a. s. 244 med hänvisningar. 3 Se NJA II 1968 s. 345, 350 ff. — En i viss mån likartad regel ger nya jordabalken om s. k. flyttningsersättning vid arrende (9 kap. 14 5). 9 Jfr också 58 & 2 st. patentlagen(1967: 837) och 36 ä 2 st. mönsterskyddslagen(1970: 485), vilka bestämmelser dock avser en speciell typ av ansvar (för obehörigt utnyttjande av annans patent respektive mönster utan uppsåt eller oaktsamhet). ” 3 En jämkningsregel som väsentligen motsva— rar den nuvarande har upptagits som 4] 52 st. i 1964 års sjömanslagskommittés förslag till sjö- manslag (SOU 1971: 6).
som förare på krigsmaktens fartyg resp. luft- fartyg vållar skada i tjänsten kan befrias från skyldighet att ersätta skadan, om han inte förskyller svårare straff för sin förse- else än disciplinstraff eller böter. — I Kungl. förordningen (1946: 175) med vissa bestäm- melser rörande skadeståndsskyldigheten för förare av motordrivet fordon, som tillhör eller nyttjas av staten, finns regler vilka inskränker statens regressrätt mot sådan fö- rare för skadestånd, som staten fått utge i anledning av trafik med fordonet.
Från den arbetsrättsliga lagstiftningen bör i första hand nämnas 8 & lagen (1928: 253) om kollektivavtal. Skadestånd på grund av brott mot kollektivavtal eller mot den nämn- da lagen kan nedsättas, om det med hänsyn till den ansvariges ringa skuld, den skade- lidandes förhållande med avseende på tvis— tens uppkomst eller omständigheterna i öv- rigt finnes skäligt; den ansvarige kan också helt befrias från skadeståndsskyldighet. För enskild arbetares del är skadeståndsansvaret begränsat till 200 kronor. — Motsvarande bestämmelser finns om stats- och kommu- nalanställda tjänstemän i 16 5 första styc- ket statstjänstemannalagen (1965: 274) resp. 48 första stycket kommunaltjänstemanna— lagen (1965: 275). Enligt 235 andra styc- ket lagen (1936: 506) om förenings- och för- handlingsrätt kan skadeståndsskyldighet på grund av kränkning av föreningsrätt m. m. jämkas eller bortfalla under liknande förut- sättningar som enligt kollektivavtalslagens regel, dock utan någon beloppsmässig be- gränsnin g av ansvaret. Detsamma gäller jäm- likt 205 3 st. lagen (1970: 943) om arbets- tid m.m. i husligt arbete beträffande an- svaret för arbetsgivare och hembiträde samt 42 å andra stycket arbetarskyddslagen (1949: 1) om ansvaret för arbetsgivare eller arbetstagare på grund av vissa otillåtna åt- gärder mot skyddsombud.
I den associationsrättsliga lagstiftningen förekommer ett flertal bestämmelser om jämkning av ansvaret för skadevållare som intar ställningen av organ för juridiska per- soner och vissa andra kategorier. Enligt 211 & lagen (1944: 705) om aktiebolag kan sålunda den ersättningsskyldighet som stif-
tare, styrelseledamot, verkställande direktör, revisor, granskare, likvidator, sysslomän, lik- vidationsrevisor eller god man i vissa fall ådrar sig vid handlande av närmare angi- vet slag nedsättas, där det med hänsyn jäm- väl till skadans storlek och omständigheter- na i övrigt prövas skäligt; vidare kan också aktieägares ansvar i vissa situationer nedsät- tas, om det med hänsyn till hans skuld och omständigheterna i övrigt prövas skäligt. Nedsättning kan dock inte ske, om den er- sättningsskyldiges förfarande innefattade brottslig handling. Liknande bestämmelser förekommer i 1085 lagen (1951: 308) om ekonomiska föreningar, 1805 lagen (1955: 183) om bankrörelse, 93 & lagen (1955: 416) om sparbanker och 3235 la— gen (1948: 433) om försäkringsrörelse samt 18 kap. 195 lagen (1962: 381) om allmän försäkring, i detta sistnämnda fall dock utan undantag för brottslig handling. — Enligt förslaget till skadeståndslag skall nämnda undantag slopas också i de övriga bestäm- melser som här har angetts.
Från immaterialrätten kan också näm— nas några lagregler. Varumärkeslagen(1960: 644) föreskriver i 37 's”, att ersätt- ningsskyldighet på grund av uppsåtligt eller oaktsamt varumärkesintrång må jämkas, om endast ringa oaktsamhet föreligger. En lik- nande regel har getts om ansvar för patent- intrång i 585 1 st. patentlagen och för mönsterintrång i 365 1 st. mönsterskydds- lagen. Motiven till dessa bestämmelser ger ingen närmare ledning för deras tillämp- ning.10
1" Patenträttens jämkningsregel, som tillkom år 1944, motiverades bara med att det ansetts lämpligt att ge domstol jämkningsbet'ogenhet; en liknande regel i den tyska patentlagen om- talades (SOU 1942: 58 s. 38). Varumärkeslagens motsvarande regel var en nyhet; som skäl för dess införande anfördes bara att det vid oakt- samhet som inte är grov ibland kunde vara oskäligt att utmäta fullt skadestånd. Bestäm— melsen utformades slutligen efter patentlag- stiftningens mönster. (Se NJA II 1960 s. 292 f.) I motiven till mönsterskyddslagens regel — vilken också hade patenträttens jämkningsbe- stämmelser som förebild — nämns som exempel på dess tillämpning underlåtenhet av ett före- tag att företa en kostsam kontinuerlig bevak- ning i mönsterregistret; oaktsamhet av denna typ skulle kunna bedömas som ringa. (Prop. 1969: 168 s. 238.)
Förslaget till skadeståndslag innehåller ett par ganska vittgående jämkningsregler av i viss mån liknande typ. Enligt lagförslaget skall den som har arbetstagare i sin tjänst ersätta person- eller sakskada som arbetsta- garen vållar genom fel eller försummelse i tjänsten (3 kap. 1 5); dessutom skall staten eller kommun (varmed likställs vissa andra offentliga rättssubjekt) ersätta personskada, sakskada eller ren förmögenhetsskada, som vållats genom fel eller försummelse vid myn- dighetsutövning i verksamhet för vars full- görande staten eller kommunen svarar (3 kap. 2 å). Skadestånd som nu har omta- lats kan enligt 3 kap. Gå jämkas, om ska- deståndet finnes oskäligt betungande med hänsyn till den skadeståndsskyldiges ekono- miska förhållanden och övriga omständig- heter. I samma paragraf föreskrivs, att vid sakskada jämkning kan ske också om det är skäligt med hänsyn till föreliggande försäk- ringar eller försäkringsmöjligheter.11
Vidare ges i 4 kap. 1 5 en allmän bestäm- melse om arbetstagares ansvar, vilken dock inte kan anses utgöra en jämkningsregel utan snarare en sådan skälighetsregel som omta- lats ovan under b. För skada, som arbetsta- gare vållar genom fel eller försummelse i tjänsten, är han ansvarig endast i den mån synnerliga skäl föreligger med hänsyn till handlingens beskaffenhet, arbetstagarens ställning, den skadelidandes intresse och öv- riga omständigheter. — Samtidigt föreslås att de nämnda jämkningsbestämmelsema i sjölagen , sjömanslagen och luftfartslagen ändras så att de bara innehåller en hänvis- ning till vad som i allmänhet gäller om ar- betstagares ansvar.
I den nya jordabalken förekommer en an- nan jämkningsregel av mera speciell karak- tär. Om någon avträder fast egendom efter klander eller efter tvist om företrädet mel- lan flera vartill egendomen överlåtits, skall han ersätta värdeminskning på egendomen till följd av åtgärd eller annan omständighet som är att hänföra till honom, dock endast om och i den mån det med hänsyn till be— skaffenheten av hans förfarande och om- ständigheterna i övrigt ej kan anses obilligt (5 kap. 2 5). Det är alltså närmast fråga
om ett ansvar oberoende av vållande, vilket har modifierats genom att obilligt stort ska- destånd kan nedsättas.
d. Enligt en allmän grundsats på skade- ståndsrättens område är inte den som gjort sig skyldig till en skadevållande handling (eller annars ansvarar för denna) förpliktad att ersätta alla följder av handlingen. Det räcker inte med att ett orsakssammanhang föreligger mellan handlandet och en skada, utan detta sammanhang måste vara adekvat. Handlingen skall, enligt vanliga formulering- ar i litteraturen, ha varit i viss mån generellt ägnad att åstadkomma skada, eller typiskt sett innebära den skademöjlighet som seder- mera förverkligats. Ibland hänvisar man till vad en person med särskild insikt och sakkunskap kunnat förutse; sådana konse- kvenser skulle vara ersättningsgilla, inte and- ra följder av handlandet. Vad dessa regler om »adekvat kausalitet» närmare innebär är emellertid oklart och delvis omstritt.12 Här skall bara konstateras, att alltför av- lägsna eller annars svårberäkneliga skador på detta vis anses falla utanför skadestånds— ansvaret. enom kravet på adekvans åstadkoms alltså en viss begränsning av ersättningsskyl- digheten i speciella fall. I vad mån man här- vid också beaktar, om skadeståndsskyldig- heten framstår som mer eller mindre be- tungande för den enskilde ansvarige, är oklart; det finns knappastnågot stöd för att sådana hänsyn skulle spela någon större roll i svensk rätt,13 medan de har tillmätts större betydelse bl. a. i norsk doktrin.14 Inom kontraktsrätten förekommer en viss tendens att inskränka ersättning för sakska-
11 Regeln om principalansvar i 3: 1, och där- med också jämkningsbestämmelsen i 3: 6, är i viss utsträckning tillämplig även när ren för- mögenhetsskada och ideellt lidande orsakats genom brott; se S:] och 5: 2. —— Jämknings- bestämmelsen har utförligt behandlats i för- slagets motiv (2.2.4.6, 5.1.3.6). " Se om läran om adekvat kausalitet Karlgren, a.a. s. 40 ff samt Rodhe, Obligationsrått (1956) 5 28 vid not 8 ff med hänvisningar. "' Jfr Karlgren, a.a. s. 47. 14Se Kristen Andersen, Skadeforvoldelse og erstatning (1970) s. 12 ff. Jfr också t. ex. Saxe'n, Adekvans och skada (1962) s. 59 f.
da på grund av kontraktsbrott till sådan förlust som den ansvarige skäligen kunnat ta i beräkning.15 Därvid saknar det emeller- tid betydelse, i vad mån skadeståndet är betungande för den ansvarige.
I sammanhanget bör nämnas att man i svensk doktrin nyligen satt i fråga, om inte skadeståndsskyldighet som är oskäligt be- tungande kan begränsas även utan stöd av adekvansprincipen. Detta skulle i varje fall vara möjligt, när ett ansvar oberoende av vållande för skadebringande egenskaper hos sålt gods skulle drabba säljaren orimligt hårt.16
e. Utom i de nämnda situationerna finns synbarligen möjlighet att i speciella fall, där skadeståndet uppskattas efter skälighet, be- akta också andra förhållanden än den eko- nomiska förlust eller den ideella skada som tillfogats den skadelidande.
Om flera har medverkat till samma skada, skall de enligt 6 kap. 5 & SL svara solida— riskt för skadan; motsvarande regel anses tillämplig också när de på annan grund än eget vållande är ersättningsskyldiga för ska- dan. Enligt en grundsats som numera accep- terats i rättspraxis skall sedan skadeståndet fördelas efter skälighet mellan den ansvari- ga.17 Härvid anses den som bär ansvar utan egen skuld i princip ha rätt att söka åter vad han utgett av annan som svarar på grund av eget vållande, edan fördelningen mellan flera skadevållare torde ske framför allt med hänsyn till graden av deras skuld.18 Det tor- de inte finnas något stöd för att frågan om de ansvarigas möjligheter att betala skade- stånd skulle inverka på fördelningen.
I enstaka fall har också graden av den ansvariges skuld fått inverka på storleken av ideellt skadestånd vid personskada. Sär- skilt är att märka NJA 1962 s. 458, där HD vid bestämmandet av ersättning för sve- da och värk o:h för framtida men till en flicka, som skadats i samband med våldtäkt och försök till dråp, uttryckligen förklarat sig fästa avseende vid att lidandet åsamkats genom brottslig handling av synnerligen svår beskaffenhet.19
” Jfr närmare Bengtsson, Om ansvarsförsäk- ring i kontraktsförhållanden (1960) 1 s. 253 ff med hänvisningar; se även Trolle, Risiko og skyld i erstatningspraxis (2 udg. 1969) s. 433 ff. — Särskilda frågor om begränsning av skade- ståndet vid köp behandlas av Hellner i TfR 1966 s. 290 ff.
” Se Karlgren, Produktansvar (1971) s. 119 f. Jfr dock Bengtsson i SvJT 1971 s. 464 f.
" Se Karlgren, Skadeståndsrätt s. 231 ff och NJA 1937 s. 264.
" Se Karlgren, a. st. med hänvisningar. Jfr dock nedan under 16 vid not 5.
" Jfr också NJA 1936 s. 574 (minoriteten).
3. Utländsk rätt
I detta avsnitt skall göras en kort översikt av jämkningsmöjligheterna i utländsk rätt. Framställningen tar sikte på möjligheten att nedsätta skadeståndet på annan grund än medvållande från den skadelidandes sida. Beträffande reglerna om jämkning vid med- vållande skall nu bara nämnas, att av de här berörda rättssystemen endast schweizisk rätt1 lär tillåta att man beaktar en sådan faktor som den skadelidandes ekonomiska situation. I övrigt synes bedömningen i detta fall ske väsentligen på samma sätt som i Sverige.
Danmark.2 Den danska jämkningsregel som i praktiken spelar den viktigaste rollen är 255 i den danska lov om forsikrings- aftaler av 1930. Bestämmelsen utgår från en huvudregel att försäkringsgivaren vid skade- försäkring har regressrätt mot tredje man som är ansvarig för skadan, men föreskriver att dennes ansvar i sådana fall kan nedsättas eller efter omständigheterna helt falla bort, om han vållat skadan genom icke grov oakt- samhet eller om skadeståndsskyldigheten vi- lar endast på den allmänna danska regeln om arbetsgivares ansvar för sina anställdas vållande (Danske lov 3—19—2). Regeln är tvingande och innebär en begränsning av själva skadeståndsskyldigheten, inte endast regressansvaret mot försäkringsgivaren.
Bestämmelsen, som gäller både i och utom kontraktsförhållanden, anses inte kunna till- lämpas när ansvaret vilar på den danska
regeln om bilansvar i 5 65 fzerdselsloven eller annars föreligger oberoende av vållan- de. Jämkningsregeln har gett upphov till en omfattande rättspraxis. Bl. a. beaktar dom- stolen graden av oaktsamhet på den ansva- riges sida, vidare skadevållandets typ — vid s. k. fackfel, som begåtts under kontrakts- mässigt åtaget arbete, brukar inte skade- ståndet nedsättas — och även billigheten i det konkreta fallet, särskilt att skadeståndet skulle bli mycket betungande för den an- svarige.
Vidare kan skadeståndsansvaret jämkas för vissa kategorier av arbetstagare, nämli- gen när fartygsbefälhavare och besättnings- män vållar skada i tjänsten (& 67 soloven, äSO st. 2 somandsloven). Bestämmelserna stämmer i sak med motsvarande svenska regler (se 2 0 ovan).
Rörande barns skadeståndsansvar föreskri- ver 863 i myndighetsloven att barn under 15 år är skadeståndsskyldiga efter samma regler som personer över denna ålder; er- sättningen kan dock nedsättas eller bortfalla efter en skälighetsprövning. Bestämmelsen tillämpas trots sin avvikande utformning del- vis på ungefär samma sätt som den svenska regeln i 6 kap. 6 & SL. Den skillnaden före- ligger dock att ansvaret normalt inte jäm- kas, om barnet är skyddat av ansvarsför-
1 Jfr nedan vid not 27. 3 Se härom A. Vinding Kruse, Erstatningsret- ten (2 rev. udg. 1971) s. 260 f, 487 ff och S. Jer- gensen, Erstatningsret s. 265 11”, 272 ff.
säkring eller har betydande förmögenhet. En liknande regel ger 645 för den som vållat skada under inflytande av sinnessjuk- dom, sinnessvaghet, övergående sinnesför— virring och liknande. — Också vissa andra, mera speciella regler om jämkning av skade- ståndet förekommer.
I ett framlagt lagförslag (betänkande nr 352/1964) har bl. a. föreslagits dels en regel om jämkning av skadeståndsskyldighet för arbetstagare efter skälighet, dels en bestäm- melse att arbetsgivarens ansvar för anställ- das vållande kan jämkas om det är oskäligt betungande.
Finland.3 Också i finländsk rätt saknas en allmän jämkningsregel. Här är framför allt att märka en allmän regel om att skade- ståndsskyldighet för arbetstagare jämkas, i den mån det prövas skäligt med hänsyn till skadans storlek, försummelsens art, den ska- devållandes ställning och övriga förhållan- den (51 9 lagen om arbetsavtal). En lik- nande regel förekommer i 5 53 luftfartsla- gen om jämkning i ansvaret för den som förrättar tjänst på luftfartyg m. fl.
Bestämmelser om jämkning av skadestånd vid ringa vållande av den ansvarige har ock- så getts i en rad andra lagar, bl.a. i pa— tentlagen beträffande patentintrång (& 74 mom. 2), i varumärkeslagen angående varu- märkesintrång (& 38 mom. 2), i lagen om andelslag i fråga om ansvar för vissa perso- ner som företräder andelslaget (& 162) samt i ärvdabalken rörande dödsbodelägares och boutredningsmans ansvarighet för skada vål- lad vid dödsboets vård och förvaltning (18 kap. 7 5, 19 kap. 19 5). En skälighets- prövning har också föreskrivits när det gäl- ler rätten för efterlevande till omkommen person att erhålla skadestånd av den som vållat dödsfallet genom brott (9 kap. 3 & i den finländska strafflagen); stadgandet er- inrar i denna del om den svenska bestämmel- sen i 6 kap. 4 & SL (se 2 b ovan).
I detta sammanhang bör också nämnas 9 kap. 1 & 2 mom. i den finländska straff- lagen, som föreskriver att jämkning kan ske om den skadelidande bidragit till skadan ge- nom egen skuld eller om »annan orsak, som
ej till brottet hörde, medverkat till skadan». Den senare jämkningsgrunden, som ur- sprungligen motiverats med billighetssyn- punkter, tillämpas bl.a. när naturhändelser medverkat till skadan och — undantagsvis — när tredje mans handling medverkat till denna.4 Skuldgraden och parternas eko- nomi synes däremot sakna betydelse i sam- manhanget.
Ett till laggranskningsrådet remitterat för- slag till skadeståndslag innehåller ett flertal regler om att skadeståndet skall bestämmas efter skälighet. Rörande ansvaret för barn och ungdom (2 5) och för den som vållar skada under inflytande av rubbad själsverk- samhet (3 5) samt ansvaret för offentliga och enskilda arbetsgivare (7 &) har före- slagits regler som i stort sett motsvarar dem som intagits i det svenska förslaget till ska- deståndslag. Det finländska lagförslaget in- nehåller vidare en regel om jämkning efter skälighet av ansvaret för arbetstagare m. fl. (10 å).
Norge.5 I norsk rätt finns till en början vissa bestämmelser som — i vart fall enligt sin nuvarande tolkning — går ut på att ska- deståndet skall utmätas efter ett tämligen fritt skön, varvid billighetssynpunkter in- verkar. Det gäller reglerna i 55 19 och 21 straffelovens ikrafttredelseslov, om ersätt- ning för inkomstförlust vid invaliditet resp. ersättning för förlust av försörjare. Enligt lagen skall både Skuldgraden och omstän- digheterna i övrigt påverka skadeståndets bestämmande.a 1969 års lov om skadeser- statning i visse forhold ger vidare regler om skadeståndsansvar för barn och ungdom un- der 18 år (5 1—1) samt för sinnessjuka (55 1—3), som till sitt innehåll väsentligen motsvarar reglerna i 2 kap. 2 och 3 åå i den svenska skadeståndslagen. Från arbets- rättens område kan nämnas bl.a. en regel
3 Redogörelsen bygger delvis på en promemo- ria av den finländska kommitténs sekreterare. ** Jfr härom Saxe'n, Adekvans och skada (1962) s. 67 ff, 106 ff. 5 Jfr om det följande Innstilling fra Erstatnings- lovkomitéen, avg. i mai 1971, s. 46 f. 9 Jfr Kristen Andersen, Skadeforvoldelse og erstatning (1970), kap. 14.
om skälighetsbestämning av skadestånd på grund av kollektivavtalsbrott och olovlig ar- betsnedläggelse (& 5 lov om arbeidstvister).
Vidare förekommer ett flertal regler om jämkning av skadestånd efter billighet. För- äldrars och andra vårdnadshavares ansvar på grund av bristande tillsyn över sina barn eller liknande försumlighet kan jämkas, om det skulle verka orimligt betungande (ål —2 st. 3 och 4 i den nämnda lagen av 1969). Detsamma gäller den som ansvarar för bris- tande tillsyn över skadevållare, vilken hand- lat under inflytande av rubbad själsverk- samhet (& 1—3 st. 2 samma lag). & 2—2 st. 1 i 1969 års lag innehåller en regel om jämk- ning av skadeståndsansvar för arbetsgivare som i stort sett stämmer med jämkningsre- geln i 3 kap. 65 i den svenska skade- ståndslagen. 52—3 föreskriver att arbets- tagare svarar för skada som han vållat i tjänsten såvitt det finnes rimligt med hänsyn till »utvist adferd, ekonomisk evne, arbeids- takerens stilling og forholdene for övrig». Vissa speciella lagregler om jämkning av an- svar förekommer också, väsentligen med samma utformning som i svensk rätt, bl. a. rörande fartygsbefälhavare (sjöfartsloven 5 59), sjömän (sjomannsloven & 50) och tjänstgörande på flygplan m.fl. (lov om luftfart & 159). Vidare kan nämnas en re- gel i bilansvarslova av 1961, enligt vilken ansvar enligt lagen kan jämkas, om det är så stort att det framstår som orimligt att den ansvarige skall utge full ersättning. Domstolen kan nedsätta ersättningen så långt det är försvarligt med hänsyn till den skadelidande och omständigheterna i övrigt.
Schweiz. För de författare som förordar större hänsynstagande till skäligheten vid skadeståndets bestämning brukar i allmän- het den schweiziska rätten framstå som före— bild. Enligt art. 43 i den schweiziska lagen om obligationsrätten (OR) bestämmer do- maren arten och storleken av skadeståndet och har därvid att värdera såväl omständig- heterna som skuldens storlek. Art. 44 anger närmare vissa grunder för nedsättning av skadeståndet: utom samtycke av den skade- lidande och medverkan av omständigheter,
för vilka han har att svara, nämns (i 2 st.) fallet att en ansvarig, som inte orsakat ska- dan med avsikt eller grov oaktsamhet, ge— nom att utge ersättningen skulle råka i ett nödläge. Även andra faktorer kan emellertid inverka i sammanhanget.7
Bortsett från fall av samtycke och med- vållande som jämkningsgrund anses närmare bestämt följande faktorer kunna påverka bedömningen, om skadeståndet skall redu- ceras till lägre belopp än den skadelidandes förlust.8
a. Graden av den ansvariges skuld. Detta torde vara den viktigaste faktorn vid pröv- ningen. Man anser en jämvikt böra råda mellan skuld och skadestånd, i första hand vid ansvar enligt den allmänna culparegeln.9 Billigheten skulle tala för att grövre och ring- are förseelser inte heller inom skadestånds- rätten medförde lika stränga påföljder. La- gen anknyter här till tankegångar, som un- der 1800-talet framfördes av den tyske rätts- vetenskapsmannen Jhering och vunnit sär- skilt gensvar i schweizisk rätt. Det är emel- lertid bara när skadevållarens culpa är ringa som Skuldgraden utgör ett självständigt skäl för jämkning.10 Och denna nedsättnings— grund anses inte bli aktuell, när ansvaret vi- lar på någon av de olika regler om skärpt an- svar som förekommer i schweizisk lagstift- ning, t. ex. regler om principalansvar, ansvar för skada vållad av djur eller ansvar för bristfälliga anordningar. — Vållande av all- varligare slag hos den ansvarige kan där- emot både vid culpaansvar och skärpt ska- deståndsskyldighet påverka skadeståndet till den ansvariges nackdel; därigenom neutrali- seras andra grunder för reduktion av ersätt- ningen, t.ex. den ansvariges dåliga ekonomi eller den skadelidandes ovanligt höga in- komst (jfr nedan).11
" Jfr BGE 91 Il 297. ” Jfr allmänt om det följande Oftinger, Schwei- zerisches Haftpflichtrecht I (2. Aud. 1958) s. 232 ff, Berner Kommentar. Schweizerisches Zi- vilgesetzbuch. Obligationenrecht l. Erläutert von Dr H. Becker. Art. 43: 8 if, Guhl, Das Schwei- zerische Obligationenrecht (5. Auh. l956)å 10. V.
9 Se t. ex. BGE 53 11429, BGE 59 II 370. 1” Se BGE 91 II 297, BGE 92 II 240. " Se Oftinger, a.a. s. 236.
b. Den ansvariges betryckta ekonomiska lä- ge (jfr art. 44 st. 2). Nedsättning på denna grund förutsätter som nämnt att inte grovt vållande förekommit hos den ansvarige. Frå- gan, om denne vid full ersättningsskyldighet skulle råka i sådant nödläge som lagen krä- ver, beror på en skönsmässig prövning; i den mån utmätningsbar egendom föreligger, an- ses det ej kunna bli fråga om reduktion på grund av den ansvariges dåliga ekonomi.12 Man får vidare beakta bl.a. den ansvariges möjlighet till regress mot andra skadestånds- skyldiga.13 Om den skadelidande för sin del råkat i ett nödläge genom skadan, tar hans intresse över.14
En nedsättning på den nu berörda grun- den anses möjlig även vid skadeståndsskyl- dighet som vilar på regler om skärpt ansvar, i OR eller i andra lagar -— t. ex. enligt speciallagstiftning om farlig verksamhet. En jämkning blir dock sällan aktuell vid sådan verksamhet och lär vid ansvar enligt vissa lagar vara utesluten.15 — Å andra sidan har denna nedsättningsgrund tillämpats ock- så i ett så utpräglat kontraktsmässigt sam- manhang som på en hyresgästs ersättnings- skyldighet, när han uppsäger ett hyresavtal i förtid utan tillräckligt vägande skäl här- för.16
c. Den skadelidandes ovanligt höga inkomst. Stöd för att låta detta förhållande påverka ersättningens storlek finns inte i OR men däremot i den schweiziska järnvägsskadela- gen17 och enligt lagstiftningen om bilan- svar.18 Samma synpunkt blir emellertid ak- tuell också vid tillämpningen av Ost skade- ståndsregler. Höjden på inkomsten ses i re— lation till den ansvariges ekonomi. Syftet med bestämmelsen anses dock inte vara att åstadkomma någon utjämning av parternas ekonomiska förhållanden utan bara att und- vika att skadeståndsskyldigheten blir ruine- rande för den ansvarige. Också i detta fall torde den ansvariges grova vållande uteslu- ta jämkning.”
d. Förhållanden på den skadelidandes sida eller kasuella förhållanden medverkar till skadan. I OR 44 nämns särskilt medverkan
av omständigheter, för vilka den skadelidan- de har att svara, som nedsättningsskäl. Utom medvållande kan hit räknas att en skadad eller dödad person är konstitutionellt pre- disponerad för vissa oväntade, ogynnsamma följder av personskadan, eller att felaktig beskaffenhet hos skadad egendom gjort sak- skadan värre än man annars kunnat räkna med. Sådana förhållanden kan reducera er- sättningen.20 Detsamma gäller då yttre om- ständigheter, för vilka ingendera parten har att svara, förvärrat skadan.21 Däremot anses medverkande vållande hos en tredje person i och för sig inte grunda någon nedsättning, om inte det kan anses avbryta kausalsam- manhanget eller får den ansvariges skuld att te sig ringa.22 Här föreligger ansvar soli- dariskt med tredje man, och Skuldgraden får beaktas vid den slutliga uppgörelsen, då den ene ansvarige framställer regresskrav mot den andre.23
e. Den ansvariges tjänstvillig/tet. Om skadan uppkommit i samband med att denne velat göra den skadelidande en tjänst, utgör detta ett moment att beakta vid jämkningsbe- dömningen. Enligt lagstiftningen om bilan- svar skall sålunda skadeståndsskyldigheten mot gratispassagerare kunna jämkas av så- dana skäl, särskilt när det gäller egendom som den skadelidande medför,24 och reso- nemanget framträder också vid tillämpning- en av de allmänna skadeståndsreglema.25
" Se Oftinger, a.a. s. 242. 1” Se Oftinger, a.a. s. 243. " Jfr BGE 49 11 447. 15 Se Oftinger a. st., enligt vilken bl. a. nedsätt- ning är utesluten vid ansvar enligt den schwei- ziska järnvägsskadelagen.
" Se BGE 61 11261. " Se Eisenbahnhaftptlichtgesetz av 1908, art.
" Se Code de circulation routiere art. 62 st. 2.
" Se om det sagda Oftinger s. 244. " Se härom Oftinger, a.a. s. 248 f, Berner Kommentar art. 44: 10, BGE 80 II 352.
21 Se t. ex. BGE 811131. ” Se t.ex. BGE 64 11 307, BGE 66 II 118, BGE 71 I 54. ” Jfr Oftinger, a.a. s. 306 f, 316. 24 Se Code de circulation routiére art. 59, st. 3. 25 Jfr OR art. 99, st. 2. Se vidare t. ex. BGE 52 11 457, 59 II 465.
f. Också andra faktorer har i rättspraxis ansetts kunna påverka ersättningens storlek. Bl.a. kan nämnas att den driftsrisk som är förbunden med biltrafik ansetts i prin- cip kunna utgöra en jämkningsgrund, när en bilägare fört talan mot en skadevållande fot- gängare med krav på ersättning för person- och sakskador.26 — I en situation där jämk- ning aV skadestånd till efterlevande skulle ske på grund av den avlidnes medvållande har domstolen framhållit, att parternas so- ciala och finansiella ställning borde beak- tas, och sedan under hänvisning till käran- dens prekära ekonomiska ställning jämkat mindre än förhållandena i övrigt skulle mo- tivera.27 — Att skadevållaren själv kommit till skada genom samma händelse som ersätt- ningskravet avser lär också kunna beaktas vid skälighetsbedömningen.28
Tyskland. I tysk rätt gäller för närvarande generellt den regeln, att vid skadestånds- ansvar fulla skadan skall ersättas, inbegri- pet utebliven vinst (BGB && 249 och 252). Den skadelidandes intresse att få full ersätt- ning tillmäts avgörande betydelse. Vid till- komsten av BGB (antagen 1896) åberopade man som argument mot en friare bedöm- ning — utom tysk rättstradition — att en möjlighet till billighetsavgöranden skulle medföra oklarhet i reglerna.29 Jämkning ef- ter skälighet sker emellertid vid medvållande hos den skadelidande (& 254). En begräns- ning av ersättningsskyldigheten följer vidare av principen om adekvat kausalitet, som har i stort sett samma innehåll som i Sverige. Denna grundsats medger naturligtvis myc- ket sällan begränsning av ett betungande skadeståndsansvar; i praxis lär man någon gång ha försökt uppnå ett sådant resultat på annat sätt, t.ex. genom åberopande av billighetssynpunkter.30
Inom doktrinen har man länge angripit denna reglering, som ansetts alltför stel. År 1967 har också en juristkommission i ett förslag om ändring och komplettering av de skadeståndsrättsliga lagreglerna föresla- git en allmän jämkningsregel, som dock inte är särskilt vittgående. Man skulle i en ny paragraf i BGB (& 255 a) föreskriva, att
om skadan är extraordinärt (aussergewöhn- lich) stor med hänsyn till de omständigheter som grundar skadeståndsansvar, domstolen kan inskränka skadeståndsskyldigheten, i den mån den också med beaktande av den skadelidandes berättigade intresse skulle le- da till en svår obillighet (zu einer schweren Unbilligkeit; se 1 st.). En inskränkning av ansvaret skulle dock vara utesluten, om den ansvarige eller hans lagliga representant31 har orsakat skadan uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet (2 st.); i övrigt skall tas i betraktande vållande hos personer för vilka den skadeståndsskyldige svarar (3 st.)
Vid förslagets tillkomst har åberopats att BGB:s inställning inte längre är lika befo- gad i vår tid, där den tekniska utvecklingen, trafiken och anhopningen av folk i städer förhöjer skaderisken till den grad, att även en ringa oaktsamhet kan medföra skador av ovanlig storlek utan att dessa är att anse som inadekvata.32 Man har vidare hänvisat till utvecklingen i andra länder, bl.a. jämk- ningsregeln i schweizisk rätt och de liknande reglerna i de nordiska lagförslagen om ar- betsgivares och arbetstagares ansvar.33
Motiven till bestämmelsen betonar vidare att den bara skall användas i särskilda un- dantagsfall; den kunde därför inte befaras minska rättssäkerheten, ställa för höga krav på domaren eller allmänt förlänga skade- ståndsprocesserna. Man kunde anta, att den skulle stämma bättre med det allmänna rätts— medvetandet än den aktuella regeln.” Jämk- ningsbestämmelsen skulle gälla både i och utom kontraktsförhållanden och även vid ansvar enligt speciallagstiftningen om farlig
” Se BGE 8511 519. " Se BGE 64 11 243. Jfr också Berner Kom- mentar Art. 43: 8.
28 Se Berner Kommentar Art. 43: 10. " Se Motive zu dem Entwurfe eines Biirger- lichen Gesetzbuches fiir das Deutsche Reich, II (1888) s. 17 f. __ 3" Se Referententwurf eines Gesetzes zur An- derung und Ergänzung Schadensersatzrecht- licher Vorschriften (1967), II s. 32 f. *" Härmed likställs, vid det allmännas ansvar för funktionärs vållande vid myndighetsutöv- ning, sådan skadevållare. ” A.a. s. 33 f. ” A.a. s. 35 ff. 34 Se om det följande a.a. s. 41 ff.
verksamhet. Vad beträffar det primära rek- visit som anges i 1 st. — skadans storlek — fordras, att den i väsentlig mån överstiger den omfattning som man kunnat vänta sig: en skadad person är särskilt disponerad för skada genom en ovanlig sjukdom, han har ovanligt hög inkomst, yttre omständigheter (t.ex. en felaktig operation) har förvärrat skadan, flera skadeorsaker har råkat sam- manträffa, eller skadad egendom är speciellt känslig. Kan regresstalan föras mot med- ansvariga, skall bara det belopp som slut- giltigt skall stanna på den skadeståndsskyl- dige tas i betraktande vid bedömningen. Jämkningsregeln skall inte ersätta en ade- kvansprövning utan blir endast tillämplig på skada som befunnits adekvat orsakad. — För jämkning är inte nog, att full skade- ståndsskyldighet betungar den ansvarige av- sevärt eller träffar honom hårt i hans eko- nomiska existens; det måste som sagt vara fråga om en svår obillighet. I den mån an- svaret täcks av ansvarsförsäkring eller den ansvarige underlåtit att skydda sig genom sedvanlig och ekonomiskt överkomlig för- säkring av detta slag skall det inte kunna nedsättas, inte heller om han genom kon- traktsbrott förlorat försäkringsskyddet. Vi— dare får inte den skadelidandes intressen vä- ga över, om jämkning skall kunna ske; detta kommer däremot i fråga då den skadelidan- de är täckt på annat sätt, t.ex. genom olycksfallsförsäkring, eller skadeståndskravet görs gällande av annan som inträtt i den skadelidandes rätt. I tvivelsmål skall den ska- delidandes intresse ha företräde. — Som framgår av 2 st. är skuldgraden hos den ansvarige av väsentlig betydelse för avväg- ningsfrågan; uppsåt eller vårdslöshet måste emellertid föreligga med hänsyn till skadan, inte bara med avesende på en lagföreskrift eller aktsamhetsnorm som han överträtt.
Österrike. Också enligt österrikisk rätt kan skadeståndets storlek bestämmas med hänsyn till omständigheterna i det enskilda skadefallet. ABGB 51324 föreskriver, att när skadan orsakats av ond avsikt eller på- taglig likgiltighet (auffallenden Sorglosigkeit) den skadelidande kan fordra full kompen-
sation — även för utebliven vinst och ide- ellt lidande. I övrigt skall bara hans direkta förlust ersättas. Gränsen anses anknyta till begreppet grov vårdslöshet.35 Också vissa andra bestämmelser föreskriver en annan skadeståndsberäkning vid allvarligare for- mer av vållande.36
Frankrike. Enligt fransk rätt skall ersätt- ning för ekonomisk skada (dommages-in- téréts) motsvara den skadelidandes förlust; skuldgraden skulle här sakna betydelse. Emellertid äger underrätten fritt uppskatta skadans storlek utan att närmare behöva mo- tivera sin bedömning, och domstolarna an- ses också ta hänsyn till den ansvariges skuld vid denna uppskattning.37 I ännu högre grad gäller detta i fråga om ersättning för ideell skada (dommage moral).38
En viss begränsning av skadeståndsskyl- digheten sker genom en motsvarighet till det krav på adekvat kausalitet som gäller hos oss. Ansvaret anses omfatta bara »dom- mages directs», inte »dommages indirects»; det skulle m. a. o. inskränka sig till sådana förluster som framstår som en typisk konse- kvens av den skadegörande handlingen, inte avse alltför svårförutsedda och avlägsna följ- der därav.all Stöd härför har man i en be- stämmelse i Code Civil om ansvar på grund av kontraktsbrott som inskränker skadestån- det på detta sätt (art. 1151). — Också på denna punkt lär domstolarna ha tillmätt skuldgraden viss betydelse; ju grövre vål- lande, desto rimligare anses det vara att skadevållaren svarar också för mera svår-
” Gschm'tzer, Schuldrecht. Besonderer Teil und Schadenersatz (1963) s. 160.
35 Se 5 1328 (förförelse av ogift kvinna; rätt till utebliven vinst); & 1329 (full gottgörelse vid brott mot den personliga friheten), & 1331 (affek- tionsvärde hos sak ersätts vid handling som år straffbar eller företagits av skadelust). ” Jfr Mazeaud & Tune, Traité théorique et pratique de la responsabilité délictuelle et con- tractuelle, Sme éd. III (1960) nr 2364 ff, Savatier, Traité de la responsabilité civile en droit francais, 2me éd. II (1951), nr 609 ff. " Se Mazeauddc Tune, a.a., I (1957) nr 314, Savatier, a.a. II, nr 528, Lalou, Traité pratique de la responsabilité civile, Sme éd. (1955), nr 152. " Se Mazeaud & Tune, a.a. II (1958), nr 1669 B', Savatier, a.a. 11, nr 468 ff.
beräkneliga konsekvenser av sin handling.40 Ett uttryck för detta ger en annan speciell bestämmelse om skadestånd på grund av kontraktsbrott (art. 1150): gäldenären är skyldig att ersätta bara den skada som förut- setts eller kunnat förutses vid avtalsslutet, men vid uppsåtliga kontraktsbrott skall all (adekvat orsakad) skada ersättas.
Angloamerikansk rätt. Möjlighet att jäm- ka skadestånd för ekonomisk skada på grund av omständigheterna i det enskilda fallet fö- religger normalt inte enligt engelsk rätt (från- sett i fall av medvållande). När skadestån- det bestäms enligt en skälighetsbedömning, synes man dock kunna anpassa ersättningen med beaktande av sådana faktorer som skuldgraden, den skadelidandes provoceran- de uppträdande etc. Detta blir närmast ak- tuellt vid den speciella typ av skadestånd som kallas »exemplary damages» och har ett direkt penalt syfte!11
En begränsning av skadeståndet kan emel- lertid ske också här enligt regler som när- mast motsvarar principen om adekvat kau- salitet. Tidigare ansågs föreligga en skillnad mellan ansvar på utomobligatorisk grund, som bara skulle omfatta »direkta» följder av det skadevållande förfarandet, och på kontraktsmässig grund; där skulle skadestån- det kunna inskränkas till konsekvenser som antingen rimligen kan betraktas som en or— dinär följd av ett kontraktsbrott eller också parterna vid avtalsslutet kunde ha haft i tankarna som ett antagligt resultat av ett brott mot avtalet.42 I det senare fallet beto- nas alltså möjligheten för den ansvarige att förutse skadans storlek. En princip, enligt vilken det avgörande skulle vara vilka typer av skada till följd av den skadevållande handlingen som rimligen kan förutses, sy- nes emellertid numera accepterad också när skadeståndet grundas på utomobligatoriska regler.43 Rättsläget torde inte ha helt stad- gat sig. I den rimlighetsprövning som ingår lär i varje fall inte hänsyn till parternas eko- nomi spela någon roll. Det bör emellertid observeras att skadeståndets storlek ofta bestämts av jury, och om de överväganden
som legat bakom dess bedömningar är det svårt att göra några uttalanden.44
I amerikansk rätt begränsas skadestånds- ansvaret på ungefär liknande sätt till be- räkneliga skador; också här är emellertid rättsläget något osäkert, bl. a. genom att man inte synes ha nått enighet om det avgörande bör vara att en följd är direkt eller att den är förutsebarxi5 Ibland torde graden av vål- lande ha påverkat ansvarets omfattning.46
"' Jfr Savatier, a.a. 11 nr 473 och även Ma- zeaud & Tune, a.a. II, nr 1673, 1676.
" Se om det sagda Winfield m.fl., Winfield on Tort (8"1 ed. 1967) s. 674 ff, Street, Principles of the law of damages (1962) s. 36 f, Salmana' m. fl., Salmond on the law of torts (14'11 ed. 1965), 5 204, Mayne & Macgregor m. fl., Mayne & Macgregor on damages (12m ed. 1961) s. 196 ff.
" Jfr Salmand, a.a. & 206, Street, a.a. s. 248 B”.
” Jfr Winfield, a.a. s. 89 ff, Salmond, a.a. && 207, 208, Mayne & Macgregor, a.a. s. 64 ff, med diskussion av fallet »The Wagon Mound».
'" Jfr Mayne & Macgregor, a.a. s. 831 &; ny- ligen har emellertid rättspraxis intagit stånd- punkten att jury normalt ej bör användas för att uppskatta ersättning för personskada (Win- field, a.a. s. 686).
” Jfr Prosser, Law of torts, Sm ed. (1964):s. 282 ff, 299 ff.
" A.a. s. 188.)
I Norden har frågan om en jämkningsregel diskuterats framför allt med hänvisning till den förut omtalade schweiziska bestämmel- sen av denna typ. I det följande skall bara beröras sådana inlägg som rör en allmän möjlighet till jämkning, inte speciella bestäm- melser av detta slag. Debatten om försäk- ringsgivarens regressrätt och om betydelsen av försäkringsmöjligheter på skadelidarsidan skall i stort sett förbigås.
Frågan om det bör införas en allmän möjlighet att jämka skadeståndet efter skä— lighet togs först upp mera utförligt av Pla- tou i en artikel från 1897.1 Platou ansluter sig till Jherings tanke, att det borde råda en viss proportion mellan skuld och skade- ståndsplikt. Domstolen skulle inte vara tvungen att välja mellan allt och intet, när det är en så jämn övergång mellan oaktsamt och försvarligt handlande. En antydan till skälighetsbedömning med hänsyn till skuld- graden förekom enligt Platou i vissa äldre norska domar. Han föreslog en lagregel, en- ligt vilken den som uppsåtligt vållat skada skall ersätta den fullt ut, medan vid oakt- samhet skadeståndets storlek skall bestäm- mas efter domstolens skön med hänsyn till skuldgraden.
Dessa tankegångar kritiserades i norsk lit— teratur av Stang.2 Tanken på en relation mellan skuld och skadestånd skulle enligt honom ha självständigt innehåll bara i den mån den innebar att skadeståndet skulle er- sättas efter penala grunder. Mot en jämk-
Den nordiska diskussionen om en jämkningsregel
ningsregel som vilade på sådana synpunkter invände Stang att skadeståndets civilrättsli— ga verkningar skulle försvagas; vidare blev det inte fråga om någon verklig proportio- nalitet mellan skuld och ersättning, eftersom skadeståndsskyldighet alltid förutsätter att skada inträffar men detta inte behöver vara fallet ens vid den grövsta skuld. Dessutom var skadeståndsrätten inte skickad att fylla straffets funktion. Enligt Stang var det inte heller obilligt att den som bär ringa skuld bör ersätta hela den adekvata skadan; man godtar ju ansvar oberoende av vållande. En regel som den schweiziska, med dess hän— visning till domstolens fria skön, skulle bl. a. öppna tillgång till godtycke; bedömningen skulle bero på domarens individuella åskåd- ningar och uppfattningar t. ex. i sociala och politiska frågor. — Stang vände sig också mot tanken att man skulle ta hänsyn till parternas förmögenhetsförhållanden. En ut- jämning av förmögenheterna kunde endast ske genom en planmässig socialpolitik, och en jämkningsregel som ett led i en sådan politik skulle vara godtycklig i sin utgångs— punkt och tillfällig i sina verkningar: varför skulle utjämning förekomma bara när en- skadeståndstvist uppkommit mellan den fat— tige och den rike? Däremot ifrågasätter Stang om man inte skulle ta hänsyn till den- ansvariges förmögenhetsförhållanden genom
' TfR 1897 s. 257 ff; se även i TfR 1879 s. 1. ff. 2 Erstatningsansvar (1927) s. 370 ff.
att ge honom ett särskilt, utvidgat benifi- cium.
Lassen ansåg för sin del en regel om ned- sättning av skadeståndet efter billighet i många fall vara påkallad, i synnerhet om ersättningsskyldighet för hela skadan vid oaktsamhet skulle medföra ett ekonomiskt »Velfzerdstab» för skadevållaren.3
Också i Sverige togs liknande synpunkter upp i olika sammanhang.
I litteraturen kritiserades de visserligen av Lundstedt, som framhöll att om skade- ståndet bestämdes efter billighet, dvs. efter avvägning av parternas individuella förhål- landen i det särskilda fallet, den för all produktion och omsättning nödvändiga trygghetskänslan skulle upphöra; denna för- utsatte med nödvändighet det konsekventa upprätthållandet av en regel.4
Inom lagstiftningsarbetet ställde man sig mera positiv till en jämkningsregel. När den speciella jämkningsregeln i sjömanslagen 50 å (se ovan under 2 c) tillkom, framhöll flera ledamöter i lagrådet att den tanke som låg till grund för regeln gjorde liknande regler motiverade på flera andra områden; två ledamöter förordade utredning om en allmän bestämmelse av detta innehåll.5 Ett liknande uttalande gjorde en lagrådsledamot vid tillkomsten av ändringarna i 6 kap. 6 & SL år 1925.8
Vid behandlingen av skadeståndsreglerna i 1941 års förslag till aktiebolagslag7 var lag- beredningen inne på liknande tankegångar. Den hänvisade till vissa uttalanden i schwei- zisk litteratur, att den flytande gränsen mel- lan ringa och ingen vårdslöshet och det svårbestämda området för det adekvata kau- salsammanhanget motiverade att hänsyn togs till graden av skadevållarens skuld; dess- utom kunde enligt beredningen frånvaron av en möjlighet att nedsätta skadeståndet medföra, att man i rättstillämpningen blev benägen att hellre fria helt än att utdöma ett i förhållande till vållandet orimligt högt skadestånd, vilket kunde vara ägnat att mins- ka känslan av ansvarighet för vårdslöshet. En regel som den schweiziska skulle emeller- tid djupt ingripa i skadeståndsrättens grun- der och kanske inte bara minska känslan
av trygghet mot skadegörelse utan också möjligen försvaga skadeståndets preventiva verkan; frågan härom förutsatte sådana grundliga överväganden att den inte kunde tas upp vid aktiebolagsrättens omarbetning. Däremot ansåg beredningen bestämmelser om jämkning i vissa speciella fall inte inge samma betänkligheter.
I svensk litteratur uttalade sig också Alex— anderson vid flera tillfällen positivt om en uppmjukning av de nuvarande stela regler- na om skadeståndets storlek med större möj- lighet att ta hänsyn till bl. a. skuldgraden.8 Bland andra nordiska inlägg från denna tid kan särskilt nämnas en artikel av Borum,9 där denne förordar en regel om att skade- ståndet kan nedsättas med hänsyn till den skuld som föreligger och omständigheternai övrigt; framför allt skulle regeln få betydel- se vid ringa culpa, men även andra förhål- landen än vållandegraden skulle kunna in— verka, såsom parternas ekonomiska bärkraft och föreliggande försäkringar. En sådan re- gel skulle enligt Borum inte nämnvärt mins- ka de skadelidandes trygghet, eftersom i de flesta fall skadevållaren inte har medel att betala en större skada. Enligt Borum har skadeståndsregeln i allmänhet inte heller nå- gon preventiv verkan vid ringa vållande.
Frågan om en allmän jämkningsregel togs upp på förhandlingarna vid det 18 nordiska juristmötet 1948. I sitt referat (Bor erstat- ning uden for kontraktsforhold kunne ned- saettes under hensyn til graden af skade- volderens skyld og omstaendighederne i ov- rigt?)10 gav Ussing den utförligaste behand- ling av frågan som hittills förekommit i nor- disk litteratur. I stora drag resonerar han på följande sätt.
Ussing tar avstånd från tanken att man
” Obligationsrettens almindelige del (3 udg. 1917—1920) 5 36 IV. Något mindre positiv in- ställning i 2 udg. (1908).
4 Se särskilt Nordiska juriststämman 1926 s. 213. 5 NJA II 1922 s. 363 ff. ' NJA II 1924 s. 621 f. " SOU 1941: 9 s. 634 ff. ” Se SvJT 1944 s. 535 ff, 1951 s. 488 f. Jfr från tiden före 1948 även Strahl i SvJT 1947 s. 85 f. ” Se SvJT 1945 s. 434 11", särskilt s. 447 ff. 1” Bilaga 6 till förhandlingarna.
av rättviseskäl bör komma fram till en jäm- vikt mellan skuld och skadestånd, och detta av flera skäl. Som Stang framhållit (se ovan) kan en sådan jämvikt bara uppnås när ska- da vållats. Vidare går det inte att finna en måttstock, efter vilket skadeståndet skulle bestämmas så att det utgör rättfärdig veder- gällning. En sådan tanke skulle leda till att utesluta skadeståndsskyldighet, då inte det finns individuell skuld hos skadevållaren — något som skulle klart strida mot modern skadeståndrätt. Visserligen reagerar mångas rättskänsla mot att ringa oaktsamhet skulle medföra en mycket betungande skadestånds- skyldighet, men på denna punkt dömer långt ifrån alla lika. Att gränsen mellan våda och vållande skulle motivera att domaren i tvek- samma fall får tillgång till en kompromiss- lösning ansåg Ussing inte som något väsent— ligt skäl för en jämkningsregel; i många and- ra fall ställs en domare inför en liknande valsituation. Andra argument för regeln skulle däremot väga tyngre. Att full skade- ståndsskyldighet skulle på ett avgörande sätt hämma den ansvariges ekonomiska verk- samhet torde man vara någorlunda enig om att beteckna som olyckligt också från all- män synpunkt. Faran för skadeståndsskyl- dighet kan vidare också annars minska den enskildes ekonomiska säkerhet. Dessa konse- kvenser motverkas emellertid av ansvarsför— säkringens alltmer ökade utbredning. Den uppfostrande verkan som skadeståndsreg- lerna har på allmänheten kan knappast tän- kas bli påtagligt försvagad av en förnuftigt använd jämkningsmöjlighet, däremot den preventiva verkan de kan ha i den konkreta faresituationen. I vad mån en sådan verkan föreligger är dock omtvistat. När hotet om skadeståndsansvar verkligen kan bestämma människors beteende, skulle visserligen ef- fekten säkert minskas kännbart om man alltid anpassade skadeståndet till skuldgra- den, men en jämkning endast av sådant skadestånd som drabbar särskilt hårt kan inte väntas påverka preventionen mera be- tänkligt. — Vad åter gäller skadeståndets reparativa funktion skulle en jämkningsregel åtminstone i viss grad försvaga denna och därmed minska tryggheten. Betänkligheterna
faller dock bort när skadan ersätts på andra sätt, såsom av försäkring på den skadelidan— des sida eller av medansvariga. — Ussing framhåller vidare risken för att en långt- gående jämkningsmöjlighet kan skapa stor osäkerhet i rättstillämpningen, när domaren bara har sin rättskänsla att gå efter.
Resultatet av detta resonemang blev, att jämkning av ansvar enligt den allmänna culparegeln enligt Ussings mening borde kunna ske i särskilda grupper av fall. När förlusten täcks av Skadeförsäkring, bör ska- deståndsskyldighet vara utesluten i den om— fattning detta kan förenas med preventions- hänsyn, och likaså när den skadelidande kan få förlusten täckt av andra eller skyd- das av summaförsäkring och ansvar skulle drabba den ansvarige hårt. När culparegeln annars anses för sträng, som vid skador i sällskapsliv, vid sport e. d., kunde jämkning också tänkas. Utöver dessa fall borde skade- ståndet kunna nedsättas efter billighet, när det skulle träffa den ansvarige mycket hårt — och detta även när han äger förmögen— het, ifall annars en uppblomstrande verk- samhet skulle allvarligt skadas eller han skul— le berövas ett hem vartill han är starkt knu- ten. Sådan jämkning skulle dock ske bara i ytterlighetsfall; Ussing talar om en sorts benådningsrätt för domstolen. — Skade- ståndsansvar enligt strängare regler än den allmänna culparegeln borde inte kunna ned- sättas ens i denna utsträckning. I vart fall skulle inte skärpt ansvar på grund av farlig verksamhet 0. d. kunna jämkas efter skälig- het.
I den följande diskussionen vid juristmö- tet anslöt sig de flesta deltagare i huvudsak till Ussings synpunkter. Några förordade en mera vittgående prövningsrätt för domsto- larna, dock inte en så vittgående regel som enligt schweizisk rätt.11 I andra inlägg ställ- de man sig mera betänksam till en jämk- ningsregel, bl. a. under hänvisning till pre- ventionssynpunkter; vidare framhölls de problem en sådan regel kunde medföra i förhållande till de kontraktsrättsliga regler-
" Se Förhandlingerna på det attende nordiske juristmnde s. 178 ff (af Hällström), s. 183 ff (Strahl), s. 191 f (Barum), s. 214 ff (Olsen).
na om skadestånd.12 Bl. a. från domarhåll påpekades den risk för ökade processer som en skälighetsregel kan medföra.13 Ett par deltagare ansåg däremot sådana farhågor överdrivna.14 I många inlägg betonades jämkningsfrågans nära samband med försäk- ringsväsendets utveckling — något som skulle motivera att problemet om en jämknings- regel bedömdes på längre sikt.15
De sakkunniga från Danmark, Norge och Sverige,16 som år 1950 framlade rekommen- dationer om ett kommande reformarbete på skadeståndsrättens område, förordade ut- redning om möjligheterna att nedsätta ska— deståndet med hänsyn till omständigheterna i det särskilda fallet eller t.o.m. låta det helt bortfalla, eventuellt enligt en allmän jämkningsregel. Som exempel nämns att er- sättningsskyldigheten på grund av den an— svariges ekonomiska förhållanden skulle drabba orimligt hårt eller rent av ödelägga hans framtidsutsikter.17
I den samtidigt framlagda förberedande utredningen om lagstiftning på området av den svenske sakkunnige, Strahl, togs pro- blemet upp till diskussion. Han ansåg inte en oinskränkt jämkningsbefogenhet för domstol kunna förordas. Vad samhällsmedlemmarna äger kräva av varandra borde såvitt möj— ligt framgå av lag. Några jämkningsregler med mera begränsad räckvidd kunde emel- lertid diskuteras, bl. a. en möjlighet till ned- sättning av skadestånd som skulle bli oskä- ligt betungande samt när den skadelidande underlåtit att hålla skadad, mera värdefull egendom försäkrad, fast han enligt rådande uppfattning otvivelaktigt bort göra detta; möjligen kunde övervägas jämkning av ett skadestånd, som någon är skyldig att utge på grund av tillfällig ouppmärksamhet eller misstag under brådskande förhållanden.13
I sitt referat »Några punkter i en allmän skadeståndslag» till det 22 nordiska jurist- mötet år 1960 kom Walin också in på frå- gan om jämkning av utomobligatoriskt ska- destånd. Han föreslog därvid bl. a. en all- män jämkningsmöjlighet — utom vid med- vållande på den skadelidandes sida — när annan särskild omständighet medverkat till skadan eller när ersättningen eljest skulle
verka oskäligt betungande. Skadestånd för mistad inkomst vid personskada skulle kun— na inskränkas till rimligt belopp. Vidare skulle ersättningen för ideell skada bestäm- mas med hänsyn till den skadevållandes upp- såt eller oaktsamhet, den skada som åsam- kats och omständigheterna i övrigt. Också andra mera speciella regler om jämkning efter skälighet föreslogs.19 Enligt Walins mening var det ofrånkomligt med en jäm— förelsevis vittgående möjlighet att jämka oskäligt betungande skadestånd, om skade- ståndsrätten skulle kunna ge en för rätts- känslan tillfredsställande lösning av skade- ståndskonflikterna. Att ett nytt skönsmässigt moment infördes kunde väl synas besväran— de, men det snabba tillkännagivandet av prejudikat torde kunna bidra till att bedöm- ningen hålls inom vissa gränser och görs så likformig som möjligt, och f. ö. var skade- ståndsbedömningen i övrigt så skönsmässig att man inte borde förvåna sig för mycket ifall det tillkommer en slutlig prövning av esultatets rimlighet. Så långt som i schwei- zisk rätt borde man dock inte gå. Walin nämner ett flertal moment som skulle spela in vid bedömningen om skadeståndet är oskäligt betungande: skadans storlek, skuld- graden, parternas ekonomi, grunden för an- svaret (om det vilade på den ansvariges cul- pa eller på regler om principalansvar), brist på sedvanlig sakförsäkring på skadelidarsi- dan, förekomst av obligatorisk ansvarsför- säkring vars belopp överskrids, flera ansva- rigas medverkan till skadan.20 — Debatten
1” Se a.a. s. 192 ff (Karlsrud), 194 ff (Bergendal), s. 216 f (Hurwitz).
"* A.a. s. 209 f (Simonsen) och även 5. 206 (Backe).
" A.a. s. 180 (af Hällström), 215 f (Olsen). ” Se särskilt a.a. s. 183 ff (Strahl), s. 186 ff, 211 f (Hoel), s. 191 f (Barum), s. 192 E(Karlsrud), s. 206 ff (Bache), s. 212 ff (Larsen).
” Utom Ussing heyesterettsadvokaten Erling Wikborg från Norge och professor Ivar Strahl från Sverige.
” SOU 1950: 16 s. 166. ” A.a. s. 153 f. Dessutom nämndes bl. a. jämkning av ansvar för den som medverkat i allenast ringa mån till skadan; jfr om denna jämkningsgrund även NJA II 1948 s. 240 f.
” Se närmare Förhandlingarna å det tjugo- andra nordiska juristmötet i Reykjavik, Bil. VII, s. 42 H".
2" Se närmare a.a., Bil. VII, s. 29 ff.
av ämnet vid juristmötet kom huvudsakligen att röra andra frågor än jämkningsreglerna.21
Vid de utredningar i nordiskt samarbete, som under 1950- och 1960-talen har skett på skadeståndsrättens område, har man från svensk sida vid flera tillfällen framhållit att det finns behov av en allmän jämknings- regel. Utredningsuppdragens begränsning har emellertid medfört att bara förslag om mera speciella regler av denna typ kunnat framläggas. — Bl.a. bör nämnas flera ut- talanden i denna riktning av 1959 års ska- deståndskommitté.22
Också i senare nordisk litteratur har frå- gan om en jämkningsregel då och då tagits upp till diskussion. Kristen Andersen har —- med stöd av vissa norska rättsfall och litte- raturuttalanden — satt ifråga, om inte en viss allmän möjlighet att nedsätta uppenbart obilligt skadeståndsansvar skulle föreligga redan enligt gällande norsk rätt, varvid man skulle ta hänsyn till skadevållarens skuld och skadans ekonomiska storlek. För egen del förordar han en mera vittgående jämk- ningsmöjlighet: även om den skadelidande inte skyddas av försäkring, skulle rätten få befogenhet att med hänsyn till skadevålla— rens skuld och betalningsförmåga, skadans omfattning och omständigheterna i övrigt bestämma att hans ersättningskrav skall ned- sättas eller bortfalla när den finner att den skadelidande borde ha tagit försäkring eller att det annars är rimligt att han själv helt eller delvis bär den ekonomiska förlust som påförts honom av skadevållaren. Andersen framhåller, att även om den skönsmässiga bedömningen om den skadelidande bort för— säkra sig ibland kommer att ge upphov till tvekan, den inte blir nämnvärt svårare än liknande prövning på en rad andra områden inom skadeståndsrätten; tvärtom finns det skäl att anta att det ganska snabbt kommer att utveckla sig relativt fasta normer för skönet. Också när inte försäkringsmöjlig— heterna motiverar det kan det finnas ett be- hov av att nedsätta ansvaret efter en rimlig— hetsvärdering.23
Mera skeptisk mot en långtgående jämk— ningsmöjlighet ställer sig Anders Vinding Kruse. Han framhåller att tanken om jäm-
vikt mellan skuld och ansvar är svår att realisera; preventionssynpunkter kan visser- ligen inte medföra att man avvisar tanken, men för en skadelidande måste den te sig föga rimlig särskilt i de fall där han inte borde ha skyddat sig genom en sedvanlig försäkring, och en allmän jämkningsregel med dess obestämda innehåll måste dess- utom bli mycket svår för domstolarna att handha. Bortsett från möjligheten att bygga ut reglerna om jämkning av skadeståndet i den danska bestämmelsen om försäkrings— givares regressrätt (25 & FAL) anser Vin- ding Kruse det dock inte möta invändningar att ge en »säkerhetsventil» för allt skade- ståndsansvar, så att ansvaret kan jämkas om det skulle verka orimligt tyngande och den skuld som förekommit har varit ringa. Hän- syn skulle tas också till den skadelidandes ekonomi samt till föreliggande försäkringar och försäkringsmöjligheter på båda sidor. Regeln borde göras tillämplig också på re- geln om ansvar oberoende av vållande. — Dessutom kunde man överväga jämknings- regler för speciella grupper av fall, framför allt en sådan regel om arbetstagares ansvar som redan gäller i Norge (se 3 ovan).24
I Danmark har också Jargensen intagit en liknande ståndpunkt. Han framhåller, att preventionshänsyn inte har någon väsentlig betydelse för ansvarets utsträckning; det är inte heller givet, att det utgör en rimlig riskfördelning att en skadevållare kan få er- sätta en skada på hundratusentals kronor på grund av en tillfällig oaktsamhet. Å and- ra sidan rnotverkar ansvarsförsäkringen och reglerna om jämkning på grund av skadeli— dandes medvållande de största orimligheter- na i nuvarande regler. Vidare talar rätts- tekniska hänsyn, bl. a. erfarenheter från till- lämpningen av 255 i danska FAL, mot en allmän jämkningsregel. Betänkligheterna
'" Några inlägg ansluter sig i korthet till Walins ståndpunkt i fråga om jämkning; se a.a. s. 204 (Zitting), s. 211 (Bergsteinsson).
" Se SOU 1963: 33 s. 25 f, SOU 1964: 31 s. 18 f, 51. Jfr vidare SOU 1958: 43 s. 28 f, SOU 1958: 44 s. 44.
” Se Erstatningsrett (1959) s. 84 B”, 387 &” och numera Skadeforvoldelse og erstatning (1970) s. 27 ff, 140 ff.
" Se Erstatningsretten & 6 III.
är alltså enligt Jörgensen minst, när den skadelidande kan räkna på ersättning från annat håll. En regel borde närmast gå ut på att ansvaret helt bortfaller eller bestäms till ett visst belopp (självrisk) eller efter standardiserade regler.25
För Finlands del har Gunnar Palmgren i ett debattinlägg från 1950 förordat att en jämkningsmöjlighet införs på culparegelns område.26 Skälet härför är enligt honom mindre rättskänslans krav än risken, att den ansvarige skall ge upp inför en övermäktig skadeståndsbörda; därigenom skulle den ska- delidande få mindre än om skadeståndet hållits inom rimliga gränser, och från sam- hällets synpunkt vore det otillfredsställande om en persons framtida arbets- och spar- förmåga på detta sätt lamslogs.
Också i övrigt har man i Finland länge ställt sig påfallande positiv till en jämknings— möjlighet.27 På senare tid har Saxén gjort gällande att en möjlighet till jämkning ef- ter skuldgraden vore möjlig med analogislut från de lagrum som redan ger domstolen rätt härtill i särskilda fall. Iämkningen skul- le vara en undantagsföreteelse, kanske så att den normalt finge ske blott vid ringa vållande; även andra omständigheter än skuldgraden borde dock kunna beaktas.28
”5 Se Erstatningsret (1966) kap. 19. —— Andra danska inlägg i diskussionen av von Eyben, Festskrift til Henry Ussing (1951) s. 126 f, Gamard, Forholdet mellem erstatningsregler i og uden for kontraktsforhold (1958) s. 277 ff, och i Juristen 1960 s. 563 ff, Hansen, UfR 1959 B s. 226, Trolle, Risiko og skyld (2 udg. 1969) bl. a. s. 455 ff.
" Se FJFT 1950 s. 268 ff. " Jfr Nybergh i FJFT 1950 s. 343 ff med hänvisningar.
” Se Adekvans och skada (1962) s. 79. —- Svenska uttalanden från senare år om en all- män jämkningsregel: Kar/gren, Skadeståndsrått s. 223 f och Produktansvar s. 119 ff, Bengtsson i TfR 1963 s. 223 f och SvJT 1971 s. 464 f, Con- radii SvJT 1969 s. 330 f.
5. Allmänna synpunkter på jämkningsfrågan
Gällande svensk rätt bygger på huvudregeln, att den som är ansvarig för skada som har tillfogats annan skall utge full ersättning för den ekonomiska förlust som skadan med- fört och dessutom ersätta vissa skador av ideell natur, t. ex. sveda och värk samt lyte. Regeln tillämpas oavsett den grund som åberopas för ansvaret — den allmänna cul- paregeln, grundsatsema om principalansvar eller de särskilda regler som i vissa fall gäller om ansvar helt oberoende av vållande (rent strikt ansvar). Bortsett från fall där den skadelidande medverkat till skadan har undantag från principen om full skade- ståndsskyldighet bara stadgats i speciella lagbestämmelser. Detta gäller sålunda vissa kategorier av arbetstagare, vilkas ansvar för egen oaktsamhet i tjänsten skall kunna ned- sättas efter en skälighetsbedömning. Liknan- de regler gäller för skadevållare som intar ställningen av organ för vissa typer av juri- diska personer, såsom aktiebolag och ekono- miska föreningar. En jämkning kan också ske av arbetsgivares ansvar i speciella situa- tioner. Rörande särskilda kategorier av ska- devållare — barn under 15 år och psykiskt sjuka personer — föreskrivs i stället i SL 6: 6 en skadeståndsskyldighet som är helt beroende av en skälighetsprövning. Enstaka andra skadeståndsregler har en konstruk- tion av ungefär samma typ.
I rättspraxis har man inte varit benägen att utan stöd av sådana lagbestämmelser in- skränka ersättningsskyldigheten ens i situa—
tioner där denna drabbar den ansvarige myc— ket hårt. Enligt allmänna principer om ade- kvat kausalitet eller liknande resonemang undgår denne visserligen att ersätta särskilt oberäkneliga skador, som visserligen kan an- ses orsakade av det skadegörande beteendet men inte framstår som en typisk följd av detta. Möjligheten att begränsa skadestånds- skyldighet med stöd av dessa grundsatser är emellertid mycket inskränkt; det saknar vi— dare betydelse för deras tillämpning om den ansvarige har förmåga att betala skadestån- det eller ej.
Särskilt på senare år har man i nordisk diskussion kritiserat grundsatsen, att full er- sättning skall utgå för skador oavsett skade- ståndsskyldighetens konsekvenser för den ansvarige och omständigheterna i övrigt. Av redogörelsen för denna debatt (i 4 ovan) har emellertid framgått att reformförslagen inte gått helt på samma linje. Ibland har man satt i fråga, om inte en regel borde införas av den typ som förekommer i Schweiz, där domstolarna kan fritt utmäta skadeståndet med beaktande av alla förhål— landen i det enskilda fallet (se 3 ovan). Från andra håll har förordats en mera begränsad regel om nedsättning av oskäligt skadestånd, varvid ofta graden av den ansvariges skuld har tillmätts väsentlig betydelse för jämk- ningsmöjligheten.
Frågan om en allmän jämkningsregel togs också upp av 1959 års skadeståndskommitté. Kommittén framhöll i olika sammanhang
en sådan regel som önskvärd men inskränk- te sig i enlighet med sina direktiv till att föreslå en del nya jämkningsregler av mera speciell karaktär.
Som nämnt har ett par av dessa regler tagits med i det förslag till allmän skade- ståndslag som nyligen remitterats till lag- rådet (se 2 c ovan). Här intresserar framför allt bestämmelsen i 3 kap. 65 om jämk- ning av oskäligt betungande skadeståndsskyl- dighet för arbetsgivare m. fl. och föreskrif- ten att arbetstagaren svarar för skador som han vållar i tjänsten endast i den mån syn- nerliga skäl föreligger till detta (4 kap. 1 5). Någon allmän jämkningsregel, som skulle kunna tillämpas vid alla typer av skade- ståndsskyldighet och för alla kategorier av ansvariga, finns inte i den föreslagna lag- texten.
Som framgår av det föregående (3 ovan) förekommer utom i Schweiz också i fransk och österrikisk rätt regler som i viss ut- sträckning låter skadeståndets storlek bero av förhållanden vid det enskilda skadefal- let, närmast graden av skadevållarens skuld; inom angloamerikansk rätt inverkar däremot skuldgraden huvudsakligen vid vissa former av ideellt skadestånd.
Även i andra länder synes man vara på väg mot smidigare skadeståndsregler, med utvidgade möjligheter för domstolarna att jämka skadeståndet. De nordiska skade- ståndskommittéerna har under ett tidigare samarbete gått på samma linje i denna frå— ga. Speciella jämkningsregler av liknande typ som i den föreslagna svenska skade- ståndslagen har sålunda förordats också i Danmark och Finland. I Norge har de ny- ligen lagfästs. I Västtyskland har som nämnt lagts fram ett förslag till allmän jämknings- regel, enligt vilket oskäligt betungande ska- destånd skall kunna nedsättas i vissa fall. Uttryckligt undantag görs för ansvar på grund av uppsåt eller grov vårdslöshet hos den ansvarige eller hans laglige represen- tant.
Också enligt kommitténs mening är det otillfredsställande att den som ådragit sig skadeståndsansvar måste utge full ersättning utom i speciella, avgränsade undantagsfall.
En sådan regel stämmer knappast med de värderingar som idag gör sig gällande inom civilrätten i övrigt. Tendensen går mot att man försöker undvika stela regler, som mås- te tillämpas oavsett om de medför olämpliga och stötande konsekvenser i det enskilda fallet. Modern svensk lagstiftning lämnar i allt större utsträckning utrymme för avvi- kelser från huvudreglerna i särskilda fall där starka billighetsskäl talar för en annan lös- ning, t. ex. genom de generalklausuler som tillåter jämkning av avtalsvillkor, vilkas till- lämpning skulle leda till otillbörligt resultat.
Det finns starka skäl att på liknande sätt lämna visst utrymme för en skälighetsbe- dömning inom skadeståndsrätten. Skade- ståndstvisterna rör förhållandevis ofta stora belopp — särskilt med de alltmer ökande skaderiskerna i dagens samhälle — och de- ras utgång kan få långtgående konsekvenser för parterna. Privatpersoner kan på grund av tillfälliga, ofta svårförutsedda omständig- heter utsättas för ersättningskrav, som de aldrig räknat med och som kan slå hela deras ekonomiska existens i spillror. Också för småföretagare, t. ex. för lantbrukare, kan ett skadeståndskrav tänkas bli ödeläg— gande. Verkningarna sträcker sig i sådana fall inte bara till den ansvariges familj utan också till eventuella anställda. Om domsto- larna nödgas välja mellan att antingen ålägga full skadeståndsskyldighet eller också helt ogilla skadeståndstalan, kan de i sådana si- tuationer tänkas bli benägna att välja den senare lösningen för att skona de ansvariga1 — en tendens som skulle framstå som olyck— lig också från de skadelidandes synpunkt.
I någon utsträckning kan visserligen per— soner som ålagts en omfattande skadestånds— skyldighet skyddas utan skadeståndsregler- nas hjälp. Reglerna i 65—67 e åå utsök- ningslagen om utmätningsfrihet ger en gäl- denär ett visst skydd för hans hem och för— sörjning (gäldenärens »beneficium»). När det gäller sådana skadeståndsskyldiga, som saknar utmätningsbar egendom enligt dessa bestämmelser och inte heller kan väntas få
1 Jfr lagberedningen i SOU 1941: 9 s. 635 och Ussing i Forhandlingerne på det attende Nor- diske juristmzde, bil. 6 s. 15 ff.
nämnvärt förbättrad ekonomi i framtiden, ter sig en möjlighet att nedsätta skadestån- det kanske inte så nödvändig. Man skall dock inte bortse från den ogynnsamma psy- kologiska effekt som en oöverkomlig skade- ståndsbörda kan ha för deras del. Den ska- delidande kan ofta antas ha större chanser att få ut åtminstone en del av sin ersätt- ning, om den ansvarige kan hoppas på att inom överskådlig tid bli fri från sin skade- ståndsskuld.
Emellertid torde det främst vara för andra ansvariga med något bättre ekonomisk ställ— ning som en jämkningsregel skulle få prak- tiskt värde. Ofta kan det föreligga starka soziala skäl att skydda också dem mot be- tungande ersättningsskyldighet - t.ex. en småföretagare som med möda byggt upp sin rörelse, en jordbrukare som får lämna sin gård om han måste utge fullt skadestånd, en löntagare som riskerar att få sälja sitt eg- nahem, en pensionär som sparat ihop ett litet kapital för ålderdomen, en skuldsatt stude- rande.
Det skulle visserligen kunna sägas, att be- hovet av en allmän jämkningsregel för dessa och andra kategorier inte bör överdrivas. Om förslaget till skadeståndslag genomförs, kommer en skälighetsbedömning att bli möj- lig i åtskilliga praktiskt viktiga fall, där nu fullt skadestånd utgår — utöver de redan nämnda situationerna också när skada vål- las av ungdomar mellan 15 och 18 år, vil— ka enligt förslaget skall ansvara enligt sam- ma principer som yngre skadevållare. Om tills vidare bortses från de särskilda fall där rent strikt ansvar kan åläggas enligt lag el- ler rättspraxis, är det bara i vissa fall när vuxna personer blir ansvariga på grund av eget vållande och när juridiska personer svarar för vållande hos styrelser, firma- tecknare m. fl. personer i organställning, som det inte skulle vara möjligt att nedsätta ett oskäligt betungande skadestånd. Det kunde ligga nära till hands att anse skälen för jämkning väga lättare än annars vid sådant ansvar. Inte sällan framförs åsikten, att det med hänsyn till skadeståndets preventiva betydelse skulle vara väsentligt att upprätt- hålla principen om full ersättningsskyldighet.
Denna skulle både ha en allmänt uppfost- rande verkan och i det enskilda fallet kun- na avhålla från slarv och hänsynslöshet som kan vålla skada för omgivningen. I synner- het ansvaret enligt den allmänna culparegeln brukar anses värdefullt från den angivna synpunkten. — Slutsatsen av ett sådant re- sonemang skulle bli, att man i varje fall inte bör gå längre i fråga om jämkningsmöjlig- heter än enligt förslaget till skadeståndslag.
Enligt kommitténs mening är emellertid inte dessa invändningar bärande. Det är om— tvistat, i vilken utsträckning skadeståndsan- svar på den ena eller andra grunden har preventiv effekt; några säkra uttalanden om detta kan inte göras. Men hur det än förhåller sig härmed anser kommittén att i varje fall en regel om att skadeståndet un- der vissa förutsätningar skall kunna nedsät- tas inte kan möta några allvarligare invänd- ningar från denna synpunkt. När allmänhe- ten genom ansvarsförsäkring får skaffa sig ett fullständigt skydd för eget culpaansvar i olika situationer, vore det föga konsekvent att av preventionsskäl anse t.o.m. en re— duktion av skadeståndet vara utesluten för oförsäkrade skadevållare. — Det sagda hind— rar emellertid inte att man vid den rärmare utformningen av en jämkningsregel kan få beakta också preventionssynpunkter; kom— mittén återkommer senare till denna fråga (under 7 ozh H).
I visst samband med denna invändning står en annan, som kan synas ha något stör- re tyngd. Ansvarsförsäkringen blir alltmera vanlig i vårt land. F. n. uppgår antalet fri- villiga ansvarsförsäkringar till närmare 3,5 miljoner, varav över 2 miljoner avser pri— vatpersoners ansvar. Dessa senare försäk— ringar skyddar inte bara försäkringstagaren utan också dennes familjemedlemmar mot skadeståndsskyldighet i praktiskt viktiga fall. Man kunde ställa frågan, vilket värde en jämkningsregel under dessa förhållanden kan få. Om skadeståndet täcks av försäkring, saknas uppenbarligen sociala skäl att ned— sätta det. Det kunde diskuteras, om inte en jämkningsmöjlighet rentav är ägnad att mot- verka ansvarsförsäkringens utbredning, ef- tersom skadeståndsskyldigheten skulle kun—
na framstå som ett mindre allvarligt hot om en sådan regel införs. Denna konsekvens vore uppenbarligen olycklig.
Inte heller dessa betänkligheter anser emellertid kommittén ha någon väsentlig be- tydelse. I regel förenas ansvarsförsäkring med andra typer av försäkring, bl.a. mot brand o_h stöld. Den som vill skydda sin egendom genom en sådan kombinerad för- säkring som hem-, villa-, företags—, lant- bruks- eller affärsförsäkring får därigenom utan vidare det skydd också mot skade- ståndsskyldighet som en ordinär ansvarsför- säkring ger. Den osäkra möjligheten, att ett stort skadestånd kan nedsättas därför att det är oskäligt, torde därför sällan eller aldrig kunna avhålla någon från att försäkra sig.
Också när ansvarsförsäkring finns kan det vidare behövas en jämkningsregel. Försäk- ringsskyddet för både privatpersoner och företagare är nämligen begränsat genom åt- skilliga undantagsklausuler, ofta med ganska stor praktisk betydelse. Från hemförsäkring- en utesluts t. ex. ansvar som den försäkrade ådrar sig såsom förare av motor- eller se- gelbåt. I villkoren för företagsförsäkring är undantagen betydligt flera o:h delvis vitt- gående. Särskilt vid egendomsskada är det tänkbart att skadeståndskraven överstiger försäkringsbeloppet, som i vanliga hemför- säkringar är 100 000 kronor vid sådan ska- da. Man får vidare räkna med att den an- svarige av förbiseende underlåtit att försäk- ra sig eller att förnya sin försäkring. När det gäller ungdomar utan dyrbarare person- liga tillhörigheter torde för övrigt frivillig försäkring inte vara lika utbredd som an- nars, ozh i viss mån kan detsamma antas gälla ensamstående personer över huvud ta- get.
Från en synpunkt medför en allmän jämk- ningsregel obestridligen vissa nackdelar. Ge- nom att den måste hänvisa till en skälighets- bedömning av något slag är det ofrånkom- ligt att den får ett i viss mån obestämt in- nehåll. I en del klara fall bör en domstol visserligen utifrån allmänt vedertagna socia- la värderingar kunna slå fast att fullt skade- stånd är alltför betungande för den ansvarige att utge; men det kan vara besvärligare att
från samma utgångspunkter bestämma, vil- ket belopp han rimligen bör betala. Ibland torde dessutom en hänvisning till gängse värderingar inte ge någon nämnvärd led- ning. Uppfattningen om rättvisa och billig- het kan på vissa punkter vara skiftande hos olika grupper inom samhället. — Även om problem av denna typ till någon del blir oundvikliga, så snart man hänvisar till en skälighetsprövning, bör de enligt kommitténs mening i varje fall ges så litet utrymme som möjligt, när man skall bestämma regelns räckvidd.
Det är vidare uppenbart att en skälighets- regel inte är ägnad att läggas till grund för en uppgörelse mellan parterna utom rätta. De torde ofta ha vitt skilda uppfattningar om vilken lösning som bäst stämmer med billigheten. Och domstolsavgöranden på om- rådet kan vidare i så hög grad väntas bero av omständigheterna i det enskilda fallet, att de får begränsat värde som prejudikat — något som försvårar för parterna och de- ras ombud att förutse utgången av en pro- cess om jämkning av skadeståndet.
De nu berörda invändningarna mot en jämkningsregel får särskild tyngd, om den- na skulle ge domstolarna en allmän möjlig— het att anlägga ekonomiska lämplighetssyn- punkter på frågan, om fullt skadestånd skall utdömas eller ej. Att i sammanhanget hän- visa till ett så vagt kriterium som rimlighe— ten ur samhällsekonomisk synvinkel eller liknande anser kommittén under alla om- ständigheter olämpligt. Orsaken är inte bara den att en sådan regel är ägnad att leda till allvarlig osäkerhet om rättsläget. Man kan rentav göra gällande att den ställer domstolarna inför problem som de inte är kapabla att lösa. Regeln skulle leda till komplikationer både i o:h utom rättegång som inte kan godtas. — Det är en helt an— nan sak att sådana mera konkreta faktorer som skadeståndets effekt för den ansvariges ekonomi, existensen av försäkringar på nå- gondera sidan och parternas försäkringsmöj- ligheter kan tänkas påverka jämkningspröv- ningen. Kommittén återkommer senare till frågan hur sådana förhållanden bör beaktas (nedan under 6 och 7).
Trots att en allmän regel om jämkning efter skälighet på detta sätt kan verka disku- tabel ur vissa aspekter, anser kommittén invändningarna väga lätt i jämförelse med regelns fördelar. Det vore en avsevärd vinst, om man kunde undvika domar som är klart olämpliga från social synpunkt och klart stö- tande för allmänhetens rättsmedvetande. För att nå detta mål får man betala priset av en viss osäkerhet i rättsläget. Vad som här har framhållits om de rättstekniska kompli- kationerna — liksom också svårigheten att konstatera den allmänna rättsuppfattningen med rimlig grad av säkerhet —- leder emel— lertid till slutsatsen, att en jämkningsbestäm- melse bör ges en mycket begränsad räck— vidd och utiormas på sådant sätt att den vållar så få tvister som möjligt, när den är tillämplig. En så vittgående möjlighet att skönsmässigt bestämma skadeståndet som föreligger i schweizisk rätt kan inte förordas för Sveriges del.
Det sagda innebär visserligen att bestäm- melsen inte alltid skulle kunna användas för att hindra en utgång som ter sig otillfreds- ställande från ekonomisk eller social syn- punkt. Men dessa begränsningar i dess till- lämpning måste enligt kommitténs mening accepteras. Skadeståndsreglerna är över hu- vud taget ett ofullkomligt instrument för att åstadkomma full ekonomisk och social rätt- visa. För att nå ett sådant syfte får man ta andra rättsregler till hjälp och inte läg- ga huvudansvaret för syftets genomförande på domstolarna. Målet bör i varje fall vid utformningen av en jämkningsregel sättas lägre: en sådan regel får anses tillräckligt motiverad, om den kan användas för att förebygga klart obilliga och stötande resul- tat.
Man kan inte vänta sig att domstolarna annat än undantagsvis kan utan lagstöd gö- ra ett sådant avsteg från gällande rättsprin- ciper att de nedsätter skadeståndet av bil- lighetsskäl; möjligheterna till analogi från den föreslagna skadeståndslagens jämknings- bestämmelser torde vara i hög grad begrän- sade. Det krävs ett uttryckligt lagstadgande som tillåter en sådan jämkning.
Kommittén har därför stannat för att en
allmän jämkningsregel bör införas i skade- ståndslagstiftningen. På denna punkt råder som nämnt principiell enighet mellan de nordiska skadeståndskommittéerna (se 1 ovan).
En liknande regel har tagits in i det ny- ligen avgivna delbetänkandet av den norska Skadeståndskommittén. Denna regel rör dock endast ersättning för personskada och förlust av försörjare. Enligt å 5—3 i kom- mitténs lagförslag skall sådant skadestånd jämkas »for så vidt det ville virke urimelig tyngende for skadevolderens. I samma stad- gande föreskrivs vidare att ersättning för personskada och förlust av försörjare också annars kan jämkas, »når det under hensyn til skadens storrelse, foreliggende forsikring- er og forsikringsmuligheter, skadevolderens skyld og forholdene ellers i saerlige tilfelle finnes rimelig at skadelidte helt eller del- vis bzerer skadens. Under »forholdene el- lers» inbegripes enligt motiven också den skadelidandes ekonomi. som i undantagsfall anses kunna åberopas för jämkning.2 Av skäl som kommer att ytterligare något be- röras i det följande anser sig den svenska kommittén i varje fall inte för närvarande böra föreslå en nedsättningsregel av denna. utvidgade typ.
” Se Instilling fra Erstatningslovkomitéen s. 48, 64.
6. Jämkning och försäkring
Inom den skadeståndsrättsliga diskussionen har man alltmera betonat den riskfördelan- de funktion som skadeståndet har. Skade— ståndsreglerna kan användas för att slå ut skador, som drabbat enskilda rättssubjekt, på flera händer, så att förlusten blir lättare att bära.
Framför allt sker detta med försäkringens hjälp. Genom att ansvarsförsäkring betalar skadeståndet fördelas kostnaden på en större grupp av potentiellt ansvariga, som betalar premier för försäkringar av samma slag. På den skadelidandes sida kan också ske en lik- nande riskfördelning, nämligen om skadan täcks av Skadeförsäkring och man begränsar försäkringsgivarens rätt att framställa re- gresskrav mot dem som är ansvariga för ska- dorna. Dessa betalas då i sista hand av de försäkrade på skadelidarsidan.
I den mån denna riskfördelning sker ge- nom privat försäkring är den emellertid hu- vudsakligen inskränkt till fall av sakskada. Vid personskada gäller f.n. speciella regler för ersättning som utgår ur privat olycks- falls-, sjuk- och livförsäkring med ett på förhand bestämt belopp, som inte anpassats efter den skadelidandes konkreta förlust (s. k. summaförsäkring). Sådan ersättning av- räknas inte på skadeståndet, utan detta kan i sin helhet krävas ut av den ansvarige. På detta sätt kan den skadelidande ofta få dubbel kompensation för sina ekonomiska förluster på grund av skadefallet. Undantag gäller bara, när enligt försäkringsavtalet ut-
gifter och förluster skall ersättas med verk- liga beloppet (jfr 25 ä 2 st. FAL). — Er- sättning som utgår ur socialförsäkring, t. ex. förtidspension enligt lagen om allmän för- säkring eller ersättning från yrkesskadeför- säkringen, avräknas däremot från utgående skadestånd, och någon regressrätt förekom— mer inte. Härigenom sker en effektiv risk- fördelning, i den utsträckning förlusten täcks på detta vis.
En fördelning av risken kan också ske utan försäkring. Ett rättssubjekt på ansvars- sidan kan, om det driver ekonomisk verk- samhet, enbart lita till sina möjligheter att slå ut eventuella förluster på sin kundkrets (eller, om det är fråga om ett offentligt rätts- subjekt, på skattebetalarna). Särskilt fram- träder detta vid s. k. siiilvförsäkring. Där- med brukar avses att rä.tssubjektet i fråga — staten, en större kommun eller ett stor- företag -— kan räkna med sådan riskutjäm- ning inom den egna verksamheten att man finner det ekonomiskt fördelaktigt att inte teckna försäkring.
Värdet av att förlusterna genom skadefall fördelas genom försäkring eller självförsäk— ring är allmänt erkänt. Det har senast under- strukits av departements: hefen både när för- slaget till skadeståndslag remitterades till lag— rådet och när Skadeståndskommittén fick sina tilläggsdirektiv rörande översyn av 25 & FAL. Kommittén delar dessa synpunkter och anser dem i och för sig böra ha väsent- lig betydelse för frågan, i vilka fall ett ska-
destånd skall kunna jämkas. När ansvars- försäkring täcker skadeståndet, framstår det sålunda enligt riskfördelningsresonemang som olämpligt att nedsätta detta. Om å and- ra sidan en fördelning av risken sker på skadelidarsidan, kan detta synas utgöra en särskild anledning till jämkning.
För att man skall kunna infoga jämk- ningsbestämmelsen som ett led i ett regel- system för riskfördelning är det emellertid nödvändigt att ta ställning till ett flertal komplicerade frågor om förhållandet mellan skadestånd och försäkring.
Vad först angår egendomsskadar bör framhållas att reglerna om försäkringsgiva- res regressrätt inte är tvingande. En försäk- ringsgivare kan därför i försäkringsavtalet förbehålla sig full regress vid skadeförsäk- ring utan de inskränkningar som framgår av 25% FAL. Skadeståndskrav från själv- försäkrare träffas över huvud taget inte av denna lagregel utan kan utövas i full ut- sträckning. Även om försäkringsgivarna i praxis utnyttjar sina regressmöjligheter med stor återhållsamhet, medför denna reglering att riskfördelningen på skadelidarsidan inte ens vid sakskador är genomförd på ett i allo tillfredsställande sätt. Den förut (under 2 c) berörda bestämmelsen i 3 kap. 6 5 för- slaget till skadeståndslag, att ansvar för sak- skada kan jämkas med hänsyn till förelig- gande försäkringar och försäkringsmöjlighe- ter, är inte avsedd som någon slutgiltig lös- ning av problemet.
I kommitténs uppdrag ingår visserligen numera att utreda en reform av reglerna om försäkringsgivares regressrätt och där- med sammanhängande frågor, bl.a. om självförsäkrares rätt till skadestånd och den verkan det kan ha på skadeståndsansvaret att den skadelidande underlåtit att skydda sig genom sedvanlig försäkring. Detta utred- ningsuppdrag har emellertid först nyligen getts åt kommittén, och det torde ta åtskil- lig tid i anspråk att utreda dessa omfattande och invecklade problem, som nära samman— hänger med grundläggande frågor om skade- ståndets funktion och skadeståndsrättens uppbyggnad. Som förut framhållits anser kommittén det angeläget att en allmän
jämkningsmöjlighet snarast införs i skade- ståndsrätten (se 1 ovan). En lösning av frå- gan bör inte uppskjutas i avvaktan på en mera genomgripande omgestaltning av ska- deståndsrätten.
Vad åter beträffar förhållandet mellan försäkring och skadestånd vid personskada kommer kommittén, inom ramen för sitt ur- sprungliga utredningsuppdrag rörande ska- destånd för framtida förlust av arbetsin— komst och efterlevandes rätt till skadestånd, att ta upp frågan om inverkan av summa- försäkring i sådana fall. Kommittén över- väger också att föreslå regler om viss re- duktion av skadeståndet för att hindra me- ra stötande överkompensation i detta läge. Som nämnt har den norska skadestånds- kommittén föreslagit att ansvaret för per- sonskada och för förlust av försörjare skall kunna jämkas inte bara när det är oskäligt betungande utan också i vissa andra fall, bl. a. på grund av föreliggande försäkring- ar. Sådana regler har nära samband med den större frågan om personskadereglemas utformning över huvud taget. De bör inte heller för Sveriges del brytas ur sitt sam- manhang utan skall behandlas i kommit- téns särskilda betänkande om dessa spörs- mål.
När kommittén nu skall separat lägga fram ett förslag till allmän jämkningsregel, har den funnit det naturligt att utgå från gällande rättsregler på området och att inte föregripa de reformer som inom relativt nä- ra framtid kan bli aktuella i fråga om för- säkringsgivares regressrätt och inverkan av summaförsäkring på skadeståndet. Det är angeläget att inte jämkningsbestämmelsen ut- formas på sådant sätt att man försvårar en kommande lagändring, som skulle på ett me- ra följdriktigt sätt än enligt gällande rätt möjliggöra en riskfördelning på den skade- lidandes sida. Självfallet kommer inte en sådan reform att göra en allmän jämknings- regel överflödig. Denna kan bli aktuell inte bara när försäkringsskydd och självförsäk- ring saknas på den skadelidandes sida utan också i den mån denne trots sådant skydd tillåts att föra talan mot den ansvarige el— ler regressanspråk framställs av försäkrings-
Resultatet av dessa överväganden blir, att möjligheten att enligt den allmänna jämk- ningsregeln nedsätta skadeståndet bör fram- stå som ett undantag, betingat av förhål- landena på den ansvariges sida. Det skall alltså inte vara något självständigt skäl för jämkning att en fördelning av risken kan ske på skadelidarsidan.
7. Jämkningsregelns närmare utformning
I det föregående har angetts några allmänna riktlinjer, efter vilka jämkningsbestämmelsen bör utformas. Bl. a. bör den ges en begrän- sad räckvidd, så att den bara siktar på att förebygga klart obilliga resultat, och det är förhållandena på den skadeståndsskyldiges sida som bör bli avgörande för spörsmålet, om nedsättning av skadeståndet alls skall komma ifråga. Närmast framstår jämknings- möjligheten som ett slags extra beneficium, som den ansvarige bör åtnjuta i vissa öm- mande fall.
För det fortsatta resonemanget blir det av väsentlig betydelse, att vad som enligt kommitténs ståndpunkt motiverar införandet av en skälighetsbedömning i detta samman- hang är just hänsyn till den ansvarige, inte någon önskan att i alla skadeståndsmål kom- ma fram till ett avgörande som bäst synes stämma med rättsmedvetandets och billig- hetens krav.
Med detta betraktelsesätt är det tydligt. att jämkning inte kan bli aktuell när skade- ståndet täcks av en ansvarsförsäkring, och inte heller när den ansvarige är att bedöma som siälvförsäkrare — bl.a. när staten är skadeståndsskyldig. I sådana fall kan ald- rig skadeståndet anses som en oskälig be- lastning. Vad som sägs i det följande rör alltså bara fall, där den ansvarige själv får utge skadeståndet utan att självförsäkring föreligger. Det kan visserligen tänkas vara svårt att urskilja, när en kommun eller ett storföretag kan betraktas som självförsäk-
rare, men i praktiken torde knappast denna gränsdragning komma att vålla större pro- blem. Som framgår av fortsättningen torde jämkning enligt den diskuterade bestämmel- sen över huvud taget sakna aktualitet vid ansvar för sådana rättssubjekt.
Vissa faktorer är omvänt av sådant slag, att de enligt det sagda inte i Och för sig bör utgöra självständig grund för nedsätt- ning av skadeståndet. Hit hör som nämnt att den skadelidande är skyddad av försäk- ring, vare sig det är fråga om skade- eller summaförsäkring, och att den skadelidande för sin del är självförsäkrare. Frågan om jämkning av sådana skäl kan inte tas upp i denna etapp av reformarbetet.
Inte heller är det tillräckligt skäl för jämkning, att den skadelidande är förmögen eller annars har ringa behov av ersättning, att skadan träffat egendom av Iyxkaraktär eller att den arbetsinkomst han förlorat inte kan anses välförtjänt — en skadad person innehar t. ex. på grund av familjerelationer en välbetald direktörspost förenad med obe- tydlig arbetsskyldighet. Kommittén anser vis- serligen att det i en del situationer kan vara motiverat att reducera ersättningen också på grunder av denna typ; i förslaget till regler om personskadeersättning torde den få an- ledning att återkomma till frågan. Men en- ligt kommitténs mening bör i varje fall inte den allmänna jämkningsregeln komma till användning i sådana fall. Regeln skulle bli alltför löslig och svårhanterlig, om den kun-
de tillämpas i detta läge, oavsett hur pass tyngande skadeståndet är för den ansvarige. Man kan dessutom göra gällande, att sådana nedsättningsgrunder som i viss utsträckning beror av politiska värderingar bl. a. av rätts- säkerhetsskäl bör användas endast i särskil- da situationer, som noga preciseras i lag, inte framgå av en allmän hänvisning till en skälighetsprövning som ankommer på dom- stolarna.
Vad som nu har sagts hindrar inte att också den skadelidandes större eller mindre behov av ersättning i vissa fall kan inverka på jämkningsregelns tillämpning. Frågan, om det är oskäligt att ålägga den ansvarige full ersättningsskyldighet, kan inte gärna bedö— mas helt utan hänsyn till den skadelidandes situation. Som senare skall utvecklas, bör inte heller när skadeståndet nedsätts jämk- ningen gå så långt att den framstår som klart obillig mot den skadelidande; hänsyn till honom kan alltså tänkas neutralisera vis— sa ömmande omständigheter, som den an- svarige för sin del kan åberopa. Den skade- lidandes förhållanden bör på detta sätt kun- na väga med vid prövningen, dock utan att utgöra någon självständig jämkningsgrund.
En annan faktor, som kunde tänkas utgö- ra ett skäl för jämkning, är att skadan på grund av särskilda omständigheter fått en oförutsebarl stor omfattning — t.ex. att den skadelidande har särskilt ömtålig kroppskonstitution och därför drabbas av allvarligare personskada än den ansvariges handling normalt skulle ha medfört, eller att yttre förhållanden, såsom ogynnsam vä— derlek, har bidragit till att göra en egen- domsskada speciellt stor. Omständigheter av detta slag får betydelse bl.a. för tillämp- ningen av den schweiziska ozh den föreslag— na västtyska jämkningsregeln. Det är här fråga om skador som ligger nära gränsen för den adekvata kausaliteten. Om skadans omfattning angavs som jämkningsgrund, skulle man kunna direkt fastställa ett visst belopp efter en allmän skälighetsvärdering utan att tillämpa reglerna om adekvans. Det- ta torde knappast medföra några ökade rättstekniska komplikationer; adekvansbe— dömningen är nämligen så vansklig att ut-
gången av dessa tvister också enligt nuva— rande principer är högst osäker.
Ändå anser kommittén att det inte finns tillräckliga skäl att låta redan skadeståndets omfattning medföra jämkning, oavsett hur pass hårt skadeståndet belastar den ansvari- ge. Också detta skulle vara en utvidgning av jämkningsregeln, som skulle falla utom ramen för dess förut angivna huvudsyfte och komplicera dess tillämpning; bestäm- melsen skulle kunna åberopas av t. ex. an- svarsförsäkringsbolag 0 h självförsäkrare utan att några sociala hänsyn påkallade ned— sättning — närmast som en komplettering av de oskrivna rättsprinciperna om (adekvat) kausalitet. Det kan väl i vissa fall synas till- talande att låta den skadelidande delvis stå risken själv för dessa stora skador, men man kan knappast anse en reform i denna riktning som särskilt angelägen. Skadans om- fattning bör endast vara en grund för att reducera skadeståndet, när detta framstår som oskäligt betungande för den ansvarige.
Ett väsentligt problem är vilken betydelse som bör tillmätas skuldgraden vid jämk- ningsbedömningen — framför allt naturligt- vis när ansvaret grundas på den skadestånds- skyldiges eget vållande. Synpunkten, att ska- deståndet bör stå i viss relation till den an- svariges skuld, har särskilt tidigare spelat en stor roll i diskussionen om en jämknings- regel. De speciella jämkningsbestämmelser som nu förekommer brukar hänvisa till fe— lets eller försummelsens beskaffenhet, den ansvariges ringa skuld eller liknande som ett moment vid skälighetsbedömningen (se t. ex. 67 & sjölagen, 50 ä 2 st. sjömans- lagen och 85 kollektivavtalslagen). Vid ut- mätande av ideellt skadestånd för person- skada har HD i åtminstone ett fall fäst av- seende Vid skuldgraden (NJA 1962 s. 458). Det kan också erinras om att enligt 4 kap. 1 % förslaget till skadeståndslag bl. a. hand- lingens beskaffenhet skall inverka på pröv- ningen, om synnerliga skäl föreligger att ålägga arbetstagare ansvar för skada som han vållar i tjänsten. Enligt schweizisk och österrikisk rätt, liksom också enligt det före- liggande tyska reformförslaget, skall som nämnt graden av den ansvariges vållande
spela en betydelsefull roll i jämkningsfrå— gan (se 3 ovan). Särskilt för den som till- mäter skadeståndets preventiva funktion vä- sentlig betydelse är det naturligt att anse skuldgraden som den nära nog viktigaste faktorn vid prövningen, om den ansvarige har rätt att påkalla lindring av sin ersätt- ningsskyldighet.
Som förut utvecklats (under 5) ställer sig kommittén ganska skeptisk till att preven- tionssyrpunkter skulle ha så stor betydelse i detta läge. Lika litet som det finns anled- ning anta, att en jämkningsmöjlighet normalt inverkar nämmärt på enskilda personers handlingssätt, kan man förmoda att en skill- nad mellan ringa ozh mera allvarlig vårds— löshet skulle ha någon påtaglig effekt av detta slag. Under alla förhållanden måste alla antaganden om dessa sammanhang bli mycket osäkra. Enligt kommitténs mening är det knappast rimligt att vid en skälig- hetsbedömning fästa så stor vikt vid en för— modan om skadeståndsansvarets preventiva verkan att man skulle bortse från dess olyck- liga konsekvenser i det konkreta fallet. —- Till detta kommer att det även i en rätte- gång kan vara svårt att klarlägga, hur pass allvarlig en försummelse varit, och att grän- sen mellan olika typer av vållande är myc- ket flytande. Om man gör skillnad med hän- syn till graden av skuld, införs ytterligare ett osäkerhetsmoment i bedömningen.
Emellertid kan man inte komma ifrån att det vid en skälighetsprövning är när- liggande att också beakta så markerade skill- nader i skuldgraden som mellan å ena sidan vanlig oaktsamhet, å andra sidan uppLåt, medveten nonchalans eller hänsynslöshet hos den skadeståndsskyldige. Även om alla ut- talanden om allmänhetens reaktioner måste vila på osäker grund, finns det goda skäl att anta att de flesta människor normalt an— ser det långt mera naturligt att jämka i det förra fallet. Detta har också ofta framhävts i den tidigare diskussionen om en allmän jämkningsregel. Det är naturligt att man vid tillämpningen av jämkningsbestämmelsen tar viss hänsyn också till allmänna föreställning- ar om rättvisa och billighet, i den mån man kan nå någon uppfattning om dessa. Skuld—
graden bör enligt detta resonemang i varje fall få väga med vid skälighetsprövningen.
Samtidigt bör betonas att det inte finns anledning att anse jämkning utesluten vid någon typ av vållande. Även vid skada på grund av uppsåtlig brottslig gärning kan om- ständigheterna vara sådana att det vore oskä- ligt betungande att utdöma fullt skadestånd. Det kan från åtskilliga synpunkter te sig olyckligt att ålägga en tilltalad en skade- ståndsskyldighet som han inte kan fullgöra, hur väl han än sköter sig i fortsättningen; skadeståndet kan bli ett avgörande hinder för hans återanpassning i samhället. Det kan också te sig meningslöst att döma en förut många gånger straffad tjuv att utge skade- stånd som han omöjligen kan betala. Om själva skadan inte orsakats med avsikt — en tillgripen bil skadas vid en dikeskörning — bör det vara möjligt att reducera skade- ståndet, ifall detta med hänsyn till omstän— digheterna i övrigt ter sig oskäligt betung- ande för den tilltalade. Jämkning är slutli- gen tänkbar, när den skada som vållas ge- nom ett uppsåtligt brott vida överstiger vad skadevållaren kunnat räkna med. -— Som huvudregel bör emellertid gälla att skade- stånd på grund av uppsåtligt brott inte jäm- kas.
Enligt 1959 års skadeståndskommittés förslag »Skadestånd 1» (SOU 1963: 33) skulle, när två eller flera är vållande till samma skada, skadeståndsansvaret för den som medverkat i endast ringa mån kunna jämkas efter vad som finnes skäligt med hänsyn till graden av medverkan och övriga omständigheter (25 andra stycket förslag till lag med allmänna bestämmelser om ska— destånd). Bestämmelsen lämnades utan er- inran av flertalet remissinstanser men togs inte upp i det förslag till skadeståndslag som remitterats till lagrådet. Skälen var främst att frågan hängde nära samman med spörsmålet om en allmän jämkningsregel och att mycket talade för att jämkningsbehovet kunde tillgodoses med denna regel.
Enligt kommitténs mening finns det inte tillräcklig anledning att låta ringa medver- kan till skadan utgöra en jämkningsgrund för sig. Situationen är här, från den ansva-
riges synpunkt, ofta inte annorlunda beskaf- fad än i andra fall, där någon varit vållande till en skada som på grund av speciella om- ständigheter blivit större än man kunnat för- utse. Om skadeståndet blir oskäligt betung- ande med hänsyn till parternas ekonomi, torde jämkning i regel kunna ske enligt den huvudprincip som förut skisserats; här— vid skall som sagt skuldgraden i viss mån spela in, och vidare måste man beakta, om den skadelidande har möjlighet att få ut ersättning av den som är huvudsakligen vål- lande till skadan (jfr nedan under 10). På detta sätt kan skadeståndet nedsättas också i medverkansfall, när detta framstår som särskilt angeläget.
Av liknande skäl som då det gällde jämk- ningsregeln vid ringa medverkan avstod de- partementschefen från att i förslaget till ska— deståndslag ta upp av 1959 års skadestånds- kommitté föreslagna bestämmelser, att ska- deståndsskyldighet för den, som genom för- summelse i vården av barn medverkat till skada som barnet gör, kan jämkas om det finnes oskäligt betungande och att ansvaret för den som vårdar psykiskt sjuk person kan jämkas på motsvarande sätt (5 och 6 55 i kommittéförslaget till lag med allmänna bestämmelser om skadestånd). Det är uppen- bart att den allmänna jämkningsregeln också i dessa fall kan tillgodose det behov av jämk- ning som 1959 års kommitté avsåg.
Kommittén anser, att den allmänna jämk- ningsregeln bör få en generell tillämpning. Det skall vara möjligt att åberopa den ock- så i kontraktsförhållanden och på områ- den där skadeståndsrättslig speciallagstift- ning gäller. Av naturliga skäl kan den dock mera sällan åberopas i dessa fall.
En jämkning av billighetsskäl är sålunda ofta svår att förena med de rättspolitiska tankegångar som ligger bakom speciallag- stiftning om ansvar skärpt utöver allmän- na skadeståndsregler — t. ex. bilansvarig— hetslagen och järnvägsansvarighetslagen. Man kan do-k tänka sig vissa fall av skade- ståndsskyldighet oberoende av Vållande, där det kan verka obilligt att döma ut fullt ska- destånd, t. ex. i fråga om hundägares ansvar enligt lagen (1943: 459) om tillsyn av hun-
dar. Det finns inte någon anledning att for- mellt utesluta jämkningsmöjligheten vid ska- dor av denna typ.
Vad angår skadestånd i kontraktsförhål- landen, kan naturligtvis också i sådana fall en jämkningsmöjlighet stämma illa med de regler som i övrigt gäller för rättsförhållan- det mellan parterna. Man kan inte gärna nedsätta säljarens ansvar för dröjsmål med leveransen eller fraktförarens ansvar för skada på transporterat gods under hänvis- ning till billighetssynpunkter. Men även här är fall tänkbara, där trots ett föreliggande avtalsförhållande ett betungande skadestånd bör kunna jämkas — t. ex. när en hyresgäst genom oförsiktighet råkar åstadkomma en förödande brandskada i hyresvärdens oför- säkrade fastighet eller någon besökande hos hyresgästen vållar en liknande översväm- ningsskada i huset (jfr 3 kap. 24 å i st. nytt- janderättslagen). — En annan sak är att kontraktstypen och avtalets innehåll kan på- verka jämkningsregelns tillämpning. Denna fråga skall närmare beröras senare (under 12).
Den allmänna jämkningsregeln bör i prin- cip kunna tillämpas på ansvar för alla typer av skada — inte bara person- och sakskada utan också skada som uppkommer i annat sammanhang, antingen den är ekonomisk (s. k. ren förmögenhetsskada) eller av ideell natur. Vid de senare skadetyperna får re- geln emellertid mindre betydelse, eftersom skyldigheten att ersätta dem är inskränkt bå- de enligt gällande rätt och enligt den före- slagna skadeståndslagen (se 5 kap. 1 och 2 55). *
Det är vidare uppenbart att jämknings- regeln kan åberopas också mot regresskrav från ett försäkringsbolag eller från en med- ansvarig, som ersatt skadan.
Vissa lagar innehåller skadeståndsregler som bygger på internationella konventioner, så t. ex. åtskilliga transporträttsliga bestäm- melser och atomansvarighetslagen (1968 nr 45). Uppenbarligen bör jämkningsregeln in- te tillämpas i fall där detta skulle stå i strid med sådana överenskommelser.
I gällande rätt liksom enligt den föreslag- na skadeståndslagen förekommer som nämnt
åtskilliga andra regler, vilka också går ut på att skadeståndet skall bestämmas efter en skälighetsbedömning. Delvis tillvaratas de billighetssynpunkter som jämkningsregeln ger uttryck för redan av dessa andra bestäm- melser; detta gäller t.ex. nuvarande regler om barns, psykiskt sjukas och vissa arbets- tagares ansvar samt motsvarande bestäm- melser i den föreslagna skadeståndslagen (2 kap. 2 och 3 åå samt 4 kap. 1 €). När dessa regler blir tillämpliga, torde därför jämkningsregeln knappast få någon praktisk betydelse. I andra fall kan däremot den an- svarige tänkas ha intresse att åberopa flera bestämmelser om nedsättning av skadestån- det samtidigt — t. ex. när han gör gällande dels att den skadelidande varit medvållande, dels att den allmänna jämkningsregeln bör tillämpas. Ingenting hindrar att skadestån- det i vissa fall nedsätts på båda dessa grun- der. Härvid bör emellertid domstolen först pröva, i vad mån nedsättning av skadestån- det påkallas av medvållanderegeln, och se— dan ställa frågan, om en på detta sätt re- ducerad ersättning kan anses oskäligt be- tungande för den ansvarige. Den allmänna jämkningsregeln skall alltså tillämpas i sis- ta hand som en yttersta utväg att hindra ett obilligt resultat. — En annan sak är att tan- kegångarna bakom jämkningsregeln kan få viss inverkan på tillämpningen av bestäm- melserna om medvållande och vissa andra skälighetsregler; dessa frågor skall behand- las i senare avsnitt (under l4—18).
Vid själva jämkningen bör det avgörande vara, hur stort skadeståndsbelopp som den ansvarige kan utge utan att det betungar honom oskäligt. Det är naturligt att man ibland har skäl att behandla skadestånd i form av livränta annorlunda än en ersätt- ning som den ansvarige omedelbart skall ut- ge såsom ett engångsbelopp. När ersättning krävs för både person- och sakskada är det vidare tänkbart att en ansvarsförsäkring täcker hela personskadeersättningen, medan sakskadan överstiger försäkringsbeloppet el- ler är undantagen enligt försäkringsvillko- ren. Att i övrigt göra en skillnad mellan olika typer av skadestånd, t.ex. mellan er— sättning för utebliven vinst och för annan
ekonomisk skada (jfr om österrikisk rätt ovan under 3) anser inte kommittén fören- ligt med den konstruktion av jämknings- regeln som här har förordats. — Det bör sär- skilt framhållas att någon avvikande bedöm- ning i princip inte bör förekomma vid ide- ellt skadestånd.1 Sedan en rimlig gottgörelse fastställts med hänsyn till skadans art, får man på samma sätt som annars ställa frågan, om detta skadestånd är oskäligt betungande. Man skall alltså inte ta särskild hänsyn till skuldgraden i denna situation (jfr däremot NJA 1962 s. 458 ).
När det gäller avfattningen av jämknings- regeln, är det naturligt att anknyta till orda- lagen i den bestämmelse om jämkning som intagits i 3 kap. 65 första punkten försla— get till skadeståndslag. Enligt denna skall arbetsgivares och det allmännas ansvar kun— na jämkas, om det »finnes oskäligt betung- ande med hänsyn till den skadeståndsskyl- diges ekonomiska förhållanden och övriga omständigheter». En sådan formulering stämmer väl med kommitténs betraktelse- sätt; det väsentliga rekvisitet för nedsätt- ning skulle vara skadeståndets obilliga kon- sekvenser för den ansvarige, medan en så- dan faktor som skuldgraden endast skulle få i viss mån väga med vid bedömningen och eventuellt motverka de billighetshänsyn som åberopas som jämkningsskäl. Det sy- nes tillräckligt att hänvisa härtill genom ska- deståndslagens uttryck »övriga omständig- heter». För att klart markera, att jämk- ningsregeln bör handhas också med hänsyn till den skadelidandes intresse, anser kom- mittén emellertid det lämpligast att tala inte om den skadeståndsskyldiges utan om »par- ternas» ekonomiska förhållanden.
En allmän jämkningsregel hör uppenbar— ligen hemma i den föreslagna skadestånds- lagen, där den bör tas in som sista para- graf i 5 kap. (9 5). I så fall blir den sär- skilda bestämmelsen om jämkning av oskä—
1 Undantagsvis torde dock kunna beaktas att skilda typer av skadestånd behandlas olika i skattehänseende. Bl. a. kan det vara i den ska- delidandes intresse att jämkning i varje fall inte sker beträffande ersättning för ideell skada, ef- tersom sådan ersättning ej beskattas som in- komst.
ligt betungande principalansvar i 3 kap. 6 5 första punkten överflödig och kan utgå. — Bestämmelsen i andra punkten samma para- graf om jämkning av ansvaret för sakskada med hänsyn till föreliggande försäkringar eller försäkringsmöjligheter hänvisar där- emot till andra nedsättningsgrunder än den allmänna jämkningsregeln och bör stå kvar i lagen, om också bara som ett proviso- rium i avvaktan på en reform av 25 & FAL. Det synes lämpligast att den behåller sin plats i skadeståndslagens3 kap. efter den särskilda regeln om ren förmögenhetsskada i 3 kap. 5 &. Kommittén har övervägt att föreslå, att dessa två stadganden byter plats, men anser inte tillräckliga skäl föreligga att nu ändra paragrafföljden i kapitlet.2
Kommittén övergår nu till att behandla vissa speciella problem, som kan uppkomma vid jämkningsregelns tillämpning. Om någon mera uttömmande analys av regelns inne- börd i olika situationer kan inte bli fråga. Den skälighetsbedömning som blir avgöran- de kommer ju väsentligen att bero av om- ständigheterna i det enskilda fallet och får därför lämnas till domstolarna. Det är emel— lertid angeläget att i rättspraxis vissa huvud- principer utbildas för regelns användning, så att de förut berörda riskerna för rätts- osäkerhet blir så små som möjligt. Här skall anges några tänkbara riktlinjer för en så- dan utveckling.
Kommittén vill i sammanhanget åter erin- ra om att jämkningsregeln i praktiken får begränsad räckvidd genom att skadestånd som täcks av ansvarsförsäkring inte skall nedsättas. Vad som sägs i fortsättningen får alltså betydelse bara i en liten del av de skadeståndstvister som uppkommer.
"" Frågan hur den allmänna jämkningsregeln bör utformas för att möjliggöra tillämpning vid ansvar på annan grund än skadeståndslagen be— rörs nedan under 12.
8. Betydelsen av den ansvariges ekonomi
Vid jämkningsregelns tillämpning bör man som nämnt utgå från den ersättning som den ansvarige kan anses skyldig att utge enligt övriga skadeståndsrättsliga regler, t.ex. principerna för fastställande av per— sonskadeersättning eller bestämmelsen om verkan av den skadelidandes medvållande.l
Den första fråga som en domstol får ställa vid jämkningsbedömningen är, om ett på detta sätt bestämt skadestånd skulle i så- dan grad belasta den ansvariges ekonomi, att det i varje fall från denna synpunkt ter sig obilligt att döma ut beloppet. Måste den- na fråga besvaras nekande, är det redan klart att jämkningsbestämmelsen inte kan åberopas; besvaras den jakande, eller är domstolen tveksam, blir nästa spörsmål om det med hänsyn till förhållandena i övrigt ändå är rimligt att ojämkad ersättning utgår.
I princip är det den ansvariges sak att förebringa utredning om sina förhållanden som visar att fullt skadestånd skulle bli oskäligt betungande för honom. Som fram- går av det följande, får man emellertid sär- skilt i fråga om hans framtida betalnings- möjligheter inte ställa upp ett alltför strängt beviskrav.
Som redan nämnts skall utan vidare det skadestånd utdömas som täcks av ansvars- försäkring (varmed likställs att den ansvarige får anses som självförsäkrare). Är det tvis- tigt om sådan försäkring föreligger, får be- visning härom förebringas bl. a. genom att den ansvarige hörs under sanningsförsäkran.
Påstår han att skadan faller utom hans för- säkringsskydd åligger det honom att styrka detta, i första hand genom att förete för- säkringsbrev och övriga handlingar som vi- sar försäkringens omfattning.
Däremot bör det inte utgöra något hin— der för jämkning att den skadelidande skyd- das av s. k. skadeståndsförsäkring (i försäk- ringsvillkoren ofta kallad »överfallsskydd» e.l.). enligt vilken försäkringsgivaren skall förskottera belopp som den försäkrade har rätt att få ut i skadestånd av tredje man t.ex. på grund av misshandel. Sådan för- säkring skyddar nämligen inte den ansva— rige. utan försäkringsgivaren har möjlighet att återkräva ersättningen från denne. — Kommittén utgår emellertid från att den skadelidandes försäkringsskydd inte kom- mer att försämras genom att en möjlighet införs att jämka skadeståndet i detta fall. Det rimliga är enligt kommitténs mening att han genom försäkringsvillkoren tillförsäk- ras full ersättning även när skadeståndet nedsätts med stöd av jämkningsregeln.
Vad som sägs i fortsättningen gäller alltså bara skadestånd som — åtminstone i sista hand — måste utges av den ansvarige själv.
Vid prövningen skall hänsyn tas både till den ansvariges förmögenhetsställning och till hans inkomstförhållanden. Kan han vän- tas klara av skadeståndsbetalningen under
1 Förhållandet mellan medvållanderegeln och den allmänna jämkningsregeln behandlas ytter- ligare nedan under 18 (vid not 6).
överskådlig tid utan alltför stora uppoffring- ar, bör inte jämkning komma i fråga; här- vid får naturligtvis också hänsyn tas till om han har familj eller försörjningsplikt i övrigt. Ett visst riktmärke kan vara den levnads- standard en löntagare med genomsnittsin- komst har under en period, då han av nå- gon alldaglig anledning frivilligt inskränker sin livsföring — t. ex. för att sköta avbetal— ningar på en bil eller amorteringar på ett bosättningslån. Är det tydligt att den ansva- rige måste inskränka sig väsentligt mera än i sådana fall eller fortsätta inskränkningarna under en väsentligt längre tid, om han inte når en uppgörelse med den ansvarige om nedsättning av skadeståndet, kan detta ofta anses oskäligt betungande från hans syn— punkt. Man får här också beakta risken att han helt ger upp sina försök att infria skadeståndsskulden.
Om den ansvarige har förmögenhet, torde han som huvudregel få anses skyldig att utge dess värde till den skadelidande, hur hans ekonomiska förhållanden än ligger till för övrigt. Bortsett från mindre sparkapital, som den ansvarige behöver för sin försörjning vid förestående pensionering, vid kronisk sjukdom ett., får han rimligen avstå från banktillgodohavanden och värdepapper i detta läge. På samma sätt bör bedömas fri- tidshus och andra fastigheter där han inte har sin årsbostad. Däremot kan det någon gång anses oskäligt att nödga den ansvarige att sälja en gård, som han sedan länge be- bott och brukat, eller ett ordinärt egnahem, särskilt när svårigheter möter att skaffa en likvärdig bostad.l Innehar han ett företag, bör visserligen dess tillgångar i regel kunna tas i anspråk, men undantagsvis kan en an— nan bedömning vara tänkbar, som då ett mindre företags nedläggning skulle ödelägga hans och hans anställdas försörjningsmöj- ligheter. Ofta kan det emellertid i sådana fall åberopas mot honom att han inte har skyd— dat sig genom ansvarsförsäkring (jfr nedan under 9). — För aktiebolag eller ekonomis- ka föreningar torde jämkning i regel inte komma i fråga. Däremot är det tänkbart att skadeståndet någon gång kan te sig oskäligt betungande för en ideell förening eller stif-
telse med begränsade tillgångar, om dess verksamhet har stort värde från samhällets synpunkt.
Självfallet får domstolen vid prövningen också ta hänsyn till den ansvariges övriga skulder. Denne kan bl. a. åberopa att andra skadeståndsanspråk har framställts eller kan väntas bli framställda mot honom och att — med tillämpning av principerna för jämk- ningsprövningen — det framstår som mera angeläget att dessa krav blir infriade. Att den ansvarige regressvis kan återfordra åt- minstone en del av skadeståndet från en solvent medansvarig kan också komma i be- traktande.
Ofta blir det nödvändigt att domstolen gör en prognos, hur den ansvariges ekono- miska förhållanden kommer att gestalta sig i framtiden. Särskilt när skadeståndet be- stäms som livränta kan det finnas skäl att ta med senare förändringar i den ansvariges ekonomi i beräkningarna - i så fall dock med stor försiktighet. Man kan i allmänhet förutse att ungdomar fullföljer en redan på- börjad utbildning, liksom också att en stats- eller kommunalanställd tjänstemans lön för- bättras enligt ordinär befordringsgång och att en anställd pensioneras vid normal tid, men i övrigt torde de flesta kalkyler om den framtida inkomstutvecklingen te sig allt- för osäkra. Utsikter till arv inom en nära framtid kan någon gång beaktas, i den mån den ansvarige har rätt till laglott; några me- ra långsiktiga spekulationer av detta slag bör dock inte inverka på bedömningen.
I sammanhanget kan framhållas att den skadelidande inte torde ha möjlighet att vid en förbättring av den ansvariges ekonomi väcka ny talan med yrkande om att utfå skadestånd utöver den jämkade ersättning som förut utdömts. Den tidigare domen äger rättskraft i den nya processen.2 Även om denna princip i vissa fall kan leda till mindre tilltalande resultat, torde olägenhe— terna bli begränsade. Som utvecklas i det
* Fr.o.m. 1 januari 1972 är bostadsrätts- lågenhet, som tjänar gäldenären till stadigvaran- de bostad, som huvudregel utmätningsfri enligt 65 5 7 p. UL.
” Jfr Eke/å]; Rättegång Ill (3 uppl. 1970) s. 87 f.
följande (under 10) skall jämkningsbestäm- melsen tillämpas också med hänsyn till den skadelidandes intresse, och någon nedsätt- ning torde därför i regel inte ha skett där denne haft starkt behov av full ersättning. Det vore vidare otillfredsställande, om en skadeståndsskyldig efter en dom på jämkat skadestånd skulle hotas av ytterligare er— sättningsanspråk, för den händelse han lyc- kas ordna upp sin ekonomi. Kommittén vill dessutom framhålla, att motsvarande problem redan enligt gällande rätt uppkom— mer i ett flertal andra fall där en skälig- hetsbedömning sker med hänsyn till den skadeståndsskyldiges ekonomi (se närmare 2 ovan), utan att något behov av regler om ny talan synes ha framträtt. Liknande frå— gor får också aktualitet. när ersättningen skall bestämmas med beaktande av den ska- delidandes ekonomiska förhållanden, och kommittén torde under sitt fortsatta ar- bete få anledning att diskutera dem i flera sammanhang. Kommittén anser sig inte bö- ra ta upp dessa centrala processrättsliga problem i hela deras vidd i anledning av förslaget om en allmän jämkningsregel. Nå- gon lagändring föreslås därför inte på den— na punkt.
9. Underlåtenhet att teckna ansvarsförsäkring m. m.
Jämkningsbestämmelsen blir som nämnt till— lämplig bara i den mån den ansvarige sak— nar skydd av ansvarsförsäkring. Orsaken kan ibland vara att hans försäkring inte täcker risken i fråga eller i vart fall inte betalar hela ersättningsbeloppet. Jämknings- regeln får särskild betydelse. när han inte alls kunnat teckna försäkring mot sin ska- deståndsskyldighet. Har han i annat fall ta— git en försäkring som kan anses ordinär för hans förhållanden, bör inte heller bristen på försäkringsskydd läggas honom till last — utom möjligen i det fall då risken kunnat täckas på särskild begäran och han haft spe- ciella skäl att skydda sig också i detta av- seende. Vad som är ordinär försäkring vid en viss typ av verksamhet får i oklara fall bedömas med ledning av uttalanden från försäkringsexpertis.
Mera tveksamt är fallet att den ansvarige underlåtit att alls teckna ansvarsförsäkring. Är det fråga om en företagare, ligger det nä- ra till hands att anse det höra till god ord— ning att han har sådant försäkringsskydd. Annars får han stå sitt kast och betala ska— deståndet fullt ut, hur betungande det än är. I varje fall gäller detta när han av kostnads- skäl, i obefogad optimism eller av liknande orsaker medvetet låtit bli att försäkra sig. Att han härvid inte tänkt just på ansvarsmo- mentet i den kombinerade försäkring som stått till buds kan inte spela någon roll i sammanhanget. Om den ansvarige däremot av misstag eller förbiseende underlåtit att
förnya försäkringen eller tagit fel på dess omfattning eller karaktär, kan det ibland te sig oskäligt att döma ut fullt skadestånd. När man i övrigt bara fäster begränsad vikt vid den ansvariges skuld. vore det inkonse- kvent att tillmäta oaktsamhet just i fråga om försäkringsskyddet en utslagsgivande bety- delse. Den företagare som påstår att bristen på försäkringsskydd haft sådana förhållan- devis ursäktliga orsaker får emellertid anses ha bevisbördan för detta. Vidare bör under- strykas att man i regel måste ställa upp myc- ket stränga krav på en företagares omsorg o;h fönänksamhet i det aktuella hänseendet. Undantag torde do:k kunna göras för mind- re jordbruk utan anställda. För deras del sy- nes över huvud taget en mildare bedömning vara befogad.
På samma sätt kan man i varje fall inte för närtarande bedöma motsvarande un- derlåtenhet av privatpersoner. Även om övervägande flertalet hushåll har försäk- ringar som bl. a. inkluderar ansvarsförsäk- ring, måste det alltjämt anses ursäktligt, om den skadeståndsskyldige saknar sådant skydd. I detta läge bör jämkningsregeln kun- na tillämpas. Det är emellertid tänkbart att ansvarsförsäkringen i en framtid får en så- dan utbredning bland privatpersoner, att man åtminstone av vissa kategorier bland dem kan kräva nära nog lika mycket som av en företagare, när det gäller att hålla sig med försäkringsskydd.
10. Den skadelidandes ekonomiska förhållanden
Som nämnt kan inte jämkningsregeln till- lämpas utan hänsyn till den skadelidandes intresse. Om regeln utformas på sätt som här har angetts får det visserligen ofta begrän— sad betydelse från den skadelidandes syn- punkt, om fullt eller nedsatt skadestånd ut- döms, eftersom i flertalet fall där jämkning alls kommer i fråga den ansvariges möjlig- heter att betala ersättning under alla om- ständigheter framstår som små. Som förut framhållits torde många gånger dennes vil- ja att göra rätt för sig snarare ökas om ska- deståndsbördan är mera överkomlig. Det är emellertid tänkbart att sådana ömmande förhållanden föreligger på den skadelidan- des sida att redan en reduktion av skade- ståndet kan framstå som stötande, och i varje fall när det gäller att bestämma ett jämkat skadestånd till skäligt belopp är det naturligt att den skadelidandes större eller mindre behov av ersättning kan komma in i bilden. Jämkningsregeln får inte handhas på det sättet att resultatet visserligen blir rimligt från den ansvariges synpunkt men i stället blir klart obilligt mot den skadeli- dande.
I vissa situationer är det uppenbart att den skadelidandes intresse inte kan spela någon roll i sammanhanget. En långtgående jämkning kan under inga omständigheter anses obillig mot den skadelidande när ska— deförsäkring täcker skadan, vare sig ersätt- ningskravet framställs av den skadelidande själv eller regressvis av försäkringsbolaget.
Detsamma gäller när skadeståndskrav an- nars framställs av offentliga rättssubjekt — självförsäkrare eller andra — och av större företag. I övriga fall får prövningen bero på skadans storlek och karaktär. En enskild person har vanligen lättare att bära en egen- domsskada än en personskada, i den mån in- te förlusten kompenseras av summaförsäk- ring.1 Under vissa förhållanden kan det tänkas gå ut över den skadelidande att han inte skyddat sig genom sådan försäkring som är sedvanlig i hans förhållanden. I varje fall brandförsäkring på byggnader får anses ha så stor frekvens att det bör kunna åbe- ropas till den skadelidandes nackdel, om han medvetet underlåtit att hålla försäk- ring. Ett liknande resonemang kan bli ak- tuellt t. ex. om ett åkeriföretag avsiktligt un- derlåter att hålla sina lastbilar försäkrade eller om en privatperson inte försäkrar en konstsamling eller en dyrbar motorbåt. Att den skadelidande uppenbarligen på grund av ett förbiseende eller misstag försummat att förnya försäkringen bör däremot inte minska hans rätt till ersättning. — I sam- manhanget bör man också beakta, om den skadelidande har möjlighet att rikta krav mot annan som också är ansvarig för skadan och kan antas vara i stånd att ersätta denna.
I övrigt kan inte några närmare anvis- ningar ges för bedömningen, utan denna får
1 Som nämnt överväger kommittén särskilda regler om nedsättning av skadestånd i detta fall.
lämnas till rättstillämpningen. Hela tiden bör man emellertid hålla i minnet, att frågorna både om jämkning bör ske och hur långt skadeståndet i så fall bör nedsättas i första hand beror av spörsmålet, i vad mån det är rimligt att belasta den ansvarige med ska— deståndet. Den skadelidandes ekonomiska förhållanden kan inte utgöra ett självstän- digt skäl för nedsättning av ersättningen.
ll Skuldgradens och ansvarsgrundens betydelse
Som förut framhållits bör graden av den ansvariges skuld också i viss mån få väga med vid bedömningen om skadeståndet skall jämkas. Det är tänkbart att åtminstone i gränsfall denna faktor kan bli avgörande. En företagare kan exempelvis, genom att hålla skyddsanordningama i sin verksamhet i ett skick som väsentligt underskrider nor- mal standard, ha visat sådan likgiltighet för sina förpliktelser att jämkning inte bör ske, även om omständigheterna från andra syn- punkter skulle vara ömmande. Vad som sär- skilt får betydelse vid skälighetsbedömning- en är om den ansvarige på detta sätt medve- tet tagit en risk — kanske för att nedbringa kostnaderna i sin verksamhet, kanske av nonchalans eller hänsynslöshet. Jämknings- regeln är i allmänhet inte avsedd för sådana fall. Omständigheterna kan emellertid vari- era, och som nämnt behöver jämkning inte ens vara utesluten vid skada i samband med uppsåtliga brott, om i övrigt starka skäl ta- lar för att lindra skadeståndsansvaret (se 7 ovan). — Att den ansvarige förfarit mer el- ler mindre oförsiktigt eller oskickligt bör in- te spela någon roll i sammanhanget, bara det inte är fråga om sådan medveten vårds- löshet som nyss berördes.
Kommittén har förut betonat att det inte utgör något självständigt skäl för jämkning att den ansvariges skuld är ringa. Än mindre kan nedsättning grundas på att han svarar utan eget vållande enligt regler om princi- palansvar eller rent strikt ansvar. Omvänt
bör det i regel inte — som enligt det väst- tyska förslaget till jämkningsregel — kunna åberopas av den skadelidande att en anställd eller annan medhjälpare, för vars handlan- de den skadeståndsskyldige svarar, har vål- lat skadan med uppsåt eller grov vårdslös- het. En reservation får dock göras för det fallet att skadevållaren har en ledande post i det ansvariga företaget, vare sig han intar ställning av organ för detta eller ej. Det lig- ger då nära till hands att tillräkna företaget hans vållande, låt vara att detta bara kan få betydelse i marginella situationer.
12. Jämkning av ansvar på grund av speciallagstiftning
eller i kontraktsförhållanden
Enligt det förut sagda bör jämkningsre- geln kunna tillämpas också när skadestånd utdöms enligt speciella lagregler om utom- obligatoriskt ansvar, som skärpts utöver cul- paregeln. Nedsättning av sådant skadestånd torde dock sällan ske. Reglerna avser ju hu- vudsakligen ansvar för företagare av olika kategorier, och som nämnt bör för deras del jämkning i regel inte komma i fråga. Undantag får dock göras i varje fall för så- dant ansvar som småföretagare och lantbru— kare kan ådraga sig enligt 30 & miljöskydds- lagen — en skadeståndsskyldighet som bara i begränsad utsträckning täcks av ordinär ansvarsförsäkring och ibland kan tänkas uppgå till höga belopp. När privatpersoner undantagsvis blir ansvariga oberoende av vållande, finns större utrymme för jämk- ning. Ett exempel som redan anförts är hundägares ansvar enligt lagen om tillsyn av hundar. Här kan också nämnas villaägares ansvar t. ex. för en läckande oljetank.
Någon gång kan också jämkning tänkas bli aktuell vid sådant rent strikt ansvar som åläggs utan stöd av lag, närmast enligt de regler som i rättspraxis utbildats om farlig verksamhet.
Vad åter angår jämkningsregelns tillämp- ning i konlraktsförhållanden, lär den ganska sällan komma i fråga, när en kontrahent kan anses ha eftersatt den skyldighet som avtalet i första hand går ut på — m.a.o. vid brott mot en s. k. huvudförpliktelse i avtalet. Man bör inte på detta sätt rubba
den riskfördelning mellan parterna som des- sa kan antas ha förutsatt, när avtalet ingicks och vederlaget bestämdes. Den som säljer en fastighet kan inte åberopa regeln för att befria sig från skadeståndsskyldighet på grund av fel i byggnaden, och en bilverkstad kan inte få sitt ansvar nedsatt, när en om- händertagen bil skadas i samband med re- parationen. Om skadeståndsskyldigheten vi— lar på uttryckliga lagregler eller ej spelar här ingen roll. Ibland torde det emellertid stå klart att en lagbestämmelse exklusivt reglerar skadeståndets storlek, t. ex. när det gäller transporträttsliga stadganden om be- gränsning av fraktförarens ansvar.
Också i vissa fall där en huvudförpliktelse kan anses åsidosatt är det dock tänkbart med jämkning, t.ex. när en privatperson övertalats att tillfälligt förvara ett dyrbart konstverk för en god väns räkning och på grund av förvararens försummelse konstver— ket brandskadas, kanske jätftte hans egen egendom. I många fall kan det vidare vara diskutabelt vad som utgör en huvudförplik- telse enligt avtalet, varför den angivna gränsdragningen inte bör vara ensamt ut- slagsgivande.
Vanligare torde det under alla omständig— heter bli att jämkningsregeln tillämpas på grund av att en mera perifer avtalsförplik- telse försummats, t.ex. när en person som anlitar en flyttbyrå vållar skada på flyttbi- len genom underlåtenhet att varna för nå- gon riskabel anordning på uppfartsvägen till
huset. I detta sammanhang kan också näm- nas skada på grund av farliga egenskaper hos såld eller uthyrd egendom; ersättningen kan här uppgå till mycket betydande be- lopp. Eftersom särskilt ansvarsförsäkringen för företagare brukar innehålla åtskilliga un- dantag för skador i kontraktsförhållanden — bl. a. vissa skador på omhändertagen egendom och till följd av farliga egenskaper hos levererat gods — kan jämkningsbe— stämmelsen här tänkas få viss praktisk be- tydelse. Det bör emellertid understrykas att skadestånd endast kan anses oskäligt be- tungande, när ersättningsskyldigheten vida överstiger vad som kan anses vara en nor- mal risk i den ansvariges verksamhet.
Vad angår skadeståndsskyldighet i privat- livet bör viss vikt också fästas vid om den ansvarige velat göra sin medkontrahent en Väntjänst eller om avtalsförhållandet annars är benefikt. Man bör visserligen även här hålla fast vid att ingen jämkning kan ske, om inte fullt skadestånd skulle vara oskä- ligt betungande. Men i gränsfall bör existen- sen och storleken av ett vederlag kunna på- verka denna skälighetsbedömning, liksom också prövningen hur långt en jämkning bör ske. Ett exempel på en situation där bestäm- melsen skulle kunna åberopas ger rättsfal- let NJA 1964 s. 80 (försummelse att spela på en travhäst för en bekants räkning med- förde att denne gick miste om en stor vinst).
Ett gemensamt problem i de nu berörda situationerna är, hur jämkning tekniskt skall göras möjlig, när ansvaret vilar på särskild lagstiftning om skärpt ansvar eller om an- svar i kontraktsförhållanden.
Avsikten är som nämnt att den allmänna jämkningsregeln skall tas in som 5 kap. 9 & i skadeståndslagen. Liknande frågor som den aktuella uppkommer beträffande de för— ut omtalade bestämmelser i lagen som efter en skälighetsbedömning lindrar skadestånds- skyldigheten i förhållande till allmänna reg- ler (2 kap. 2 och 3 55, 3 kap. 6 ij och 4 kap. l ä). När lagförslaget remitterades till lag- rådet var departementschefens principiella utgångspunkt att de allmänna reglerna om skadeståndsansvari kontraktsförhållanden är tillämpliga i den mån inte avtalsrättsliga
regler eller regler i skadeståndsrättslig spe- ciallagstiftning medför modifikationer i en eller annan riktning. Man skulle vid pröv- ningen av ett skadeståndsanspråk utgå från att tvisten skall avgöras enligt de allmänna utomobligatoriska reglerna och att avvikel- se från dessa skall ske bara i den mån kon- traktsrättens regler finnes vara tillämpliga och för till ett annat resultat eller anspråket avser ett skadefall som faller under särskilda lagregler om utomobligatoriskt ansvar och dessa regler innebär avvikelser från de all- männa reglerna. Denna ståndpunkt ligger också bakom bestämmelsen i 1 kap. 1 5 av förslaget, att dess regler är tillämpliga »om ej annat är särskilt föreskrivet eller föranledes av avtal eller i övrigt följer av regler om skadestånd i avtalsförhållanden».1
Möjligheten att åberopa jämkningsregler också i fall där speciallagstiftning är till- lämplig berördes närmare i motiven till be— stämmelsen om jämkning av principalansvar (3 kap. 6å i lagförslaget).2 Departements- chefen förklarade, att en sådan tillämpning i och för sig inte är utesluten men själv- fallet inte får ske i strid med uttryckliga reg- ler om skadeståndsansvarets omfattning el- ler på sådant sätt att man kommer i konflikt med grunderna för speciallagstiftningen'. Man torde sålunda enligt hans mening inte med stöd av 3 kap. 6 & få nedsätta redarens principalansvar enligt 8 & sjölagen under de belopp som gällde för begränsningen av redaransvaret, och med hänsyn till grun- derna för principalansvaret enligt järnvägs- ansvarighetslagen skulle det ligga närmast till hands att anse en sådan jämkning inte heller kunna ske i detta fall.
Den allmänna jämkningsregeln anknyter i motsats till de särskilda reglerna om lind— rat ansvar i lagförslaget varken till en viss ansvarstyp eller till en viss kategori av an- svariga. Om den tas in i skadeståndslagen , blir den tillämplig på alla fall av ansvar för eget eller annans vållande som lagen regle- rar. Det finns en möjlighet att regeln — en— ligt departementschefens återgivna resone—
1 Se motiven till lagförslaget, avsnitt 2.1.4.3 och 5.1.1.1. ” Se avsnitt 5.1.3.6.
mang om jämkning av principalansvar -— i vissa fall skulle kunna åberopas, när ansva- ret Vilar på särskild lagstiftning om princi— palansvar eller ansvar för egen culpa. Men den kan inte bli direkt tillämplig vid lag- regler som föreskriver rent strikt skade- ståndsansvar eller sådant ansvar för pre- sumerat vållande som stadgas t.ex. i bil- ansvarighetslagen. Däremot kan man tänka sig en analog tillämpning av regeln i såda- na fall, såvida inte bestämmelserna i spe— ciallagen får anses hindra detta.
Man kan ha delade meningar om vilka formuleringar i sådan speciallagstiftning som får anses utesluta att den allmänna jämkningsregeln tillämpas. Kommittén an- ser emellertid inte lämpligt att låta det av- görande för jämkningsmöjligheten bli av— fattningen av lagregler, som tillkommit utan att någon haft en tanke på att uttryckssättet skulle få betydelse i sådana sammanhang. Vad särskilt beträffar ansvaret i kontrakts- förhållanden kan vidare framhållas att det ofta beror på en slump om ett skärpt ansvar — t.ex. ett ansvar för presumerad culpa — uttryckligen slagits fast i lag, som i 12 5 lagen (1931: 110) om upplagshus och upp- lagsbevis, eller utbildats i rättspraxis, såsom vid andra avtal om förvaring.3 Nedsättning av oskäligt betungande skadestånd bör vara i princip möjlig vid alla ansvarstyper, om också de rättspolitiska grunderna för ska— deståndsansvaret i många fall kommer att i praktiken hindra jämkningsregelns an- vändning.
Kommittén har övervägt flera olika tek- niska utvägar att nå ett sådant resultat. Det är knappast tänkbart att i all den special- lagstiftning, där nedsättning av oskäligt be- tungande skadestånd kan tänkas komma i fråga, införa ett förbehåll härom i lagtex- ten. I stället synes det nödvändigt att ut- forma skadeståndslagens regler så att jämk- ningsregelns generella tillämplighet fram- går. Detta skulle utgöra ett undantag från lagens huvudregel i 1 kap. 1 &. En möjlig— het är att i andra stycket av denna para- graf föreskriva, att bestämmelsen om jämk- ning (5 kap. 9 5) skall tillämpas även när skadeståndsskyldigheten är grundad på sär-
skild lag. Det är också tänkbart att göra ett sådant tillägg i själva jämkningsbestämmel- sen.
Vilket alternativ som bör väljas beror delvis av den slutliga utformning som la- gen får då den antas av riksdagen. Det är bekant för kommittén att vid lagrådets granskning av det remitterade lagförslaget tanken framförts att mani 1 kap. l 5 skulle införa ett andra stycke, enligt vilket la- gens bestämmelser om lindrat skadestånds- ansvar skulle gälla även om annat är stad- gat i särskild lag. I så fall torde inga hin- der föreligga att tillämpa även jämknings— regeln direkt eller analogt i den utsträck- ning som här förordats. Från kommitténs synpunkt framstår detta som en godtag— bar lösning. I det läge vari lagstiftningsfrå- gan f.n. befinner sig anser sig emellertid kommittén böra lämna öppet, om denna eller någon annan utväg bör föredras.
Frågan om den allmänna jämkningsre- gelns förhållande till sådana speciella reg- ler som föreskriver, att skadeståndet skall bestämmas efter en skälighetsbedömning, skall behandlas något senare (i avsnitt 14— 18).
3 Jfr Bengtsson, Särskilda avtalstyper I (1971) s. 88 f.
13. Fastställandet av skadeståndets belopp
Sedan domstolen konstaterat att fullt ska- deståndsansvar skulle vara oskäligt betung- ande för den ansvariges ekonomi, får på sätt som utvecklats i det föregående prövas om övriga förhållanden som inverkar i jämkningsfrågan medför att jämkning trots allt inte kan anses motiverad. Uppräkning- en av förhållanden med betydelse för pröv- ningen är naturligtvis inte uttömmande, men omständigheter av annan typ än här har nämnts torde i regel böra spela en under- ordnad roll vid domstolens bedömning.
Kommer domstolen vid denna avvägning till resultatet att jämkning bör ske — vilket inte torde bli särskilt vanligt — får den fast— ställa ett ersättningsbelopp, som med hänsyn till samtliga omständigheter ter sig skäligt. Den bör då lämpligen utgå från vad som en- ligt det förut sagda kan anses utgöra en rim- lig uppoffring av den ansvarige (se ovan un- der 8). Denna ersättning kan sedan höjas, om detta får anses påkallat med hänsyn till förhållandena i övrigt. J ämkningen bör inte gå längre än som är nödvändigt för att hind- ra klart obilliga resultat.
Skadeståndet kan naturligtvis också ef- ter jämkning fastställas i form av livränta, om detta påkallas av allmänna regler om er- sättning för personskada. I vissa fall torde det vara lämpligt att ett på detta sätt redu- cerat skadestånd i stället utgår i form av kapitalersättning. Kommittén avser att se- nare föreslå regler, som skulle öka möjlig- heten att bestämma ersättningen på detta Vis.
Om flera skadelidande framställer krav mot den ansvarige i samma rättegång, måste frågan om jämkning bör ske bedömas med hänsyn till den sammanlagda skadestånds- bördan. Vid fastställandet av ersättningsbe- loppen får emellertid varje anspråk bedömas för sig. Det är tänkbart att den skadeli- dandes intresse eller någon annan här be- rörd faktor påkallar att visst krav bifalls helt, medan ersättningsanspråk för andra personer nedsätts. — Som förut påpekats (under 7) kan man i speciella fall göra skill- nad också på olika ersättningsposter vid krav från en och samma skadelidande.
I övrigt kan inte några riktlinjer ges för bestämningen av skadeståndet. Den får bero av förhållandena i det enskilda fallet.
14. Den allmänna jämkningsregelns förhållande till
vissa andra skälighetsregler
I det föregående (under 2) har redogjorts för flera andra regler som föreskriver att skadeståndet skall bestämmas efter en skä- lighetsprövning. Enligt direktiven skall kom- mittén också pröva frågan, i vad mån in- förandet av en allmän jämkningsregel kan få inflytande på regler av detta slag. Reg- ler om jämkning av skadeståndet på grund av medvållande skall behandlas för sig (ne— dan under 15—18). I detta avsnitt skall andra stadganden av denna typ beröras.
En rad av dessa lagbestämmelser tillåter en fri skälighetsprövning, varvid de hänsyn som ligger bakom den allmänna jämknings- regeln kan tillgodoses. Detta är sålunda fallet med de regler som nu och i den före- slagna skadeståndslagen reglerar ansvaret för barn och psykiskt abnorma personer (6:6 SL; 2:2 och 2:3 skadeståndslagen) samt skadestånd till efterlevande (614 SL; 5:4 skadeståndslagen), liksom också de bestäm- melser inom arbetsrätten och associations- rätten samt på kommunikationsväsendets område som medger nedsättning av skade- ståndet efter skälighet (se 2 c ovan). Det torde inte finnas skäl att ändra dessa lag- regler.
Såvitt angår jämkningsreglerna i 67 & sjö- lagen för befälhavare på fartyg och 10 kap. 3 & luftfartslagen för den som förrättar tjänst på luftfartyg vill emellertid kommittén a_n— märka följande. Reglerna anses f. n. tillämp- liga inte bara på arbetstagare i vanlig mening utan också undantagsvis på redare för far-
tyg, som samtidigt tjänstgör som befälhavare, resp. på innehavare av luftfartyg, som för- rättar tjänst på detta.* Som nämnt skulle enligt det remitterade förslaget till skade- ståndslag bestämmelserna i fråga ersättas med en hänvisning till vad som i allmänhet gäller om arbetstagares skadeståndsansvar (se ovan under 2d). Efter vad kommittén erfarit har emellertid vid föredragning i lag— rådet fråga uppkommit om inte vid sidan av denna hänvisning de nuvarande jämknings- reglerna måste bibehållas med tanke just på de undantagsfall då skadevållaren inte är arbetstagare. För den händelse denna lös- ning skulle väljas har i samband med kom- mitténs arbete framkastats att dessa särskil- da jämkningsbestämmelser borde kunna upp- hävas när en allmän jämkningsregel införs. Resonemanget därvidlag skulle vara att om någon gång förhållandena skulle vara sådana att skadestånd borde nedsättas så torde detta kunna ske med stöd av den allmänna regeln i 5 kap. 9 & skadeståndslagen. Kommittén ifrågasätter emellertid om bestämmelserna kan upphävas utan att det görs en särskild utredning om konsekvenserna, varvid berör- da intresseorganisationer bör få tillfälle att medverka. I sammanhanget bör lotsens sär- skilda ställning uppmärksammas (67 & tredje stycket sjölagen).
Inte heller synes det påkallat att låta de billighetsskäl som framträder i förslaget
" Se närmare SOU 1955: 42 s. 144.
till jämkningsregel medföra ändring i de spe- ciella bestämmelser i varumärkes—, patent- och mönsterskyddslagarna vilka som enda jämkningsgrund anger att vållandet är ringa. Sannolikt kan billighetshänsyn också här till en viss gräns pårerka den skönsmässiga prövningen, i vad mån jämkning är moti— verad.1 Dessa bestämmelser torde vidare hu- vudsakligen bli aktuella i affärsmässiga förhållanden, där det inte på samma sätt framstår som angeläget att låta parternas ekonomi 0 h liknande omständigheter på- verka bedömningen.
Också regeln i 3:57 nyttjanderättslagen (12:57 JB), om måttet av hyresvärdens er- sättningsskyldighet vid indirekt besittnings- skydd, reglerar ett utpräglat affärsmässigt förhållande, nämligen upplåtelse av affärs- lokaler. Det torde te sig främmande att i kontraktsförhållanden av detta slag ta hän— syn till parternas ekonomi. Detta skulle också stämma mindre väl med motiven till stadgandet.2 — Bestämmelsen i 5:2 JB, om innehavarens ersättningsskyldighet för vär- deminskning när egendom avträds efter klander, lämnar utrymme för en liknande skälighetsbedömning som den allmänna jämkningsregeln föreskriver.
Bland ersättningsbegränsande regler har (under 2 d) också nämnts principen om ade- kvat kausalitet och andra närbesläktade grundsatser. Här blir emellertid andra syn- punkter avgörande än de som ligger bakom jämkningsregeln, 0:h dess tillkomst bör i och för sig inte få någon betydelse. Det torde stå klart att skadestånd, som redan begränsats på grund av bristande adekvat kausalitet, kan jämkas ytterligare om det framstår som oskäligt betungande.
Ett närmare samband med den allmänna jämkningsregeln, och f. ö. även med den all- männa medvållanderegeln, har grundsatser- na om den slutliga fördelningen av skade— ståndet mellan solidariskt ansvariga.3 Den som bär ansvar utan egen skuld anses vanli- gen ha regressrätt mot annan som svarar på grund av eget vållande — en regel som sla- gits fast i vissa speciella lagstadganden, så— som 11 % järnvägsansvarighetslagen, 8 & sjö- lagen och 11 & bilansvarighetslagen — medan
fördelningen mellan flera som svarar enligt culparegeln torde ske framför allt med hän- syn till skuldgraden.4
1959 års skadeståndskommitté föreslog i betänkandet Skadestånd 1, att en regel skulle införas om fördelning inbördes mellan de ersättningsskyldiga »ei'ter vad som finnes skäligt med hänsyn till grunden för skade— ståndsansvaret o.h övriga omständigheter» (75 i kommitténs lagförslag).5 Bestämmel- sen har emellertid inte tagits upp i förslaget till skadeståndslag, framför allt med hänsyn till de komplikationer som uppkommer när en eller flera av de skadeståndsskyldiga svarar utan eget vållande. I stället har en lagreglering ansetts böra ske på grundval av en samlad bedömning av hela problem- komplexet.B Endast fördelningen mellan ar- betsgivare o.h arbetstagare vid principalan- svar har reglerats i skadeståndslagen, enligt förut angivna principer (se under 2 c).
För den nu arbetande Skadeståndskom- mitténs del lär det inte kunna komma i frå- ga att i förevarande sammanhang gå in på spörsmålet, i vad mån man vid de olika for- merna av ansvar som skärpts utöver culpa- regeln bör bibehålla nuvarande fördelnings— grundsatser. Ändringar i detta hänseende skulle innebära att man ingrep i ansvarssys- temet enligt en rad speciella lagar, något som ligger utanför kommitténs uppdrag. Vad som kunde diskuteras vore en upp- mjukning av regeln om fördelning mellan dem som svarar på grund av eget vållande, så att inte bara skuldgraden utan också t. ex. parternas ekonomiska förhållanden skulle in- verka — detta i konsekvens med inställ- ningen till den allmänna jämkningsregeln och till medvållandereglerna.
Emellertid torde det begränsade mål som kommittén satt för denna lagstiftningsetapp — att ge domstolarna möjlighet undvika klart obilliga resultat av skadeståndsreglerna
1 Jfr om frågan särskilt NJA II 1960 s. 292 ff (där dock skuldgraden tillmäts väsentlig betydelse). * Jfr NJA II 1968 s. 350, 352. 3 Jfr 16 nedan (vid not 4). ' Jfr Karlgren, a.a. s. 232 f. 5 Jfr om regeln SOU 1963: 33 s. 38 f. 5 Se 2.1.4.8.
i övrigt — kunna nås utan att själva för- delningsregeln ändras. Om talan förs mot en av flera solidariskt skadeståndsskyldiga, kan domstolen med hjälp av den allmänna jämkningsregeln förhindra att ett skadestånd utdöms som, med beaktande också av de medansvarigas betalningsmöjligheter, fram- står som oskäligt betungande. Som förut framhållits (under 8) bör vid denna pröv- ning hänsyn också tas till tänkbara regress- krav mot andra skadeståndsskyldiga.7 Fram- ställs sedan sådana anspråk, kan självfallet den allmänna jämkningsregeln tillämpas också på regressansvaret, om detta skulle bli oskäligt betungande. Även om det kan möta vissa svårigheter att bedöma utsikterna att få ut ersättning från tredje man,8 torde på detta sätt i varje fall klart stötande resultat kunna undvikas.
En sådan ståndpunkt stämmer också väl med kommitténs inställning till verkan av den skadelidandes medvållande. Som fram- går av fortsättningen, tar den begränsade reform som kommittén föreslår sikte hu- vudsakligen på fall av personskada. Där- emot skulle man i de allra flesta fall följa nuvarande jämkningsprinciper, när tvisten rör frågan vilken part som i sista hand bör bära viss förmögenhetsförlust som den ska- delidande tillfogats. Det är med denna sist- nämnda situation som en tvist om fördel- ningen av solidariskt ansvar närmast bör jämföras. I båda fallen framstår gällande rätts ståndpunkt som godtagbar utom i vis- sa speciella situationer. -— Det kan tilläggas att det vid en mera genomgripande reform på området skulle bli nödvändigt att ta ställning till regressrätten för försäkringsgi- vare som meddelar ansvarsförsäkrin g; sådan torde nämligen mycket ofta föreligga åt- minstone för någon av de ansvariga. Som förut utvecklats hör emellertid detta till en senare etapp av reformarbetet.
Under dessa omständigheter anser kom- mittén det inte finnas några skäl att här ta upp problemet om ändring av fördelnings- regeln vid solidariskt ansvar ens när det gäl- ler dem som svarar på grund av eget vållan- de. Någon lagstiftning i frågan föreslås där- för inte i'detta sammanhang.
Tillkomsten av en allmän jämkningsregel synes alltså varken motivera någon ändring av de lagbestämmelser som berörts i detta avsnitt eller påkalla att här behandlade reg- ler tillämpas nämnvärt annnorlunda än hit- tills i rättspraxis. Däremot kan jämknings- regeln i vissa fall tänkas medföra en ytter- ligare nedsättning av det skadestånd, som domstolen kommit fram till med tillämpning av andra regler, om detta skadestånd fram- står som oskäligt betungande för den an- svarige (se härom även 7 ovan).
7 Se även om utländsk rätt 3 ovan (vid not 13 och efter not 34). 3 Jfr dock de processuella reglerna om för- ening av mål och intervention i 14 kap. RB.
15 Medvållandereglerna; nuvarande tillämpning och
tidigare reformförslag
Enligt direktiven skall Skadeståndskommittén också ta upp frågan om en samordning mel— lan den allmänna jämkningsregeln och nu- varande regler om jämkning på grund av medvållande.
Innehållet av medvållandereglema har i korthet berörts tidigare (under 2 a). Som nämnt spelar vid skälighetsbedömningen en- ligt 6 kap. 1 5 2 p. SL skuldgraden på ömse sidor en avgörande roll, medan sådana om- ständigheter som parternas ekonomi och fö- religgande försäkringar inte anses påverka bedömningen. Delvis resonerar man på lik- nande sätt vid tillämpningen av sådana spe- ciella medvållanderegler, som hänvisar till en skälighetsbedömning, bl. a. 2 ä 2 st. bil- ansvarighetslagen och l 5 2 st. luftfartskade- lagen. Skälighetsprövningen torde här få i viss mån annan karaktär, bl. a. genom att möjlighet ofta saknas att jämföra ett vållan- de på båda sidor; skadeståndsskyldighet en- ligt dessa lagar förutsätter inte bevisad oakt- samhet. Sannolikt spelar emellertid graden av skuld på den skadelidandes sida en vä- sentlig roll, och därjämte är det troligt att det får betydelse, i vilken mån de båda parterna kan antas ha inverkat på skadans omfatt- ning.1 — Andra bestämmelser anger mera preciserat de omständigheter som kan för- anleda nedsättning av skadeståndet, såsom 220 5 2 st. sjölagen, 5 & och 6 5 2 st. järn- vägsansvarighetslagen och 7 & elanlägg- ningslagen. 13 ä 2 st. atomansvarighetslagen intar såtillvida en speciell ställning som
jämkning här sker endast vid uppsåtlig eller grovt vårdslös medverkan till skadan.
Medvållanderegeln i 6 kap. 15 SL till- lämpas ozkså när den skadelidande tillhör en kategori vars skadeståndsansvar bestäms efter en skälighetsbedömning, bl. a. när ett barn lider skada (jfr om barns ansvar ovan 2 b). Härvid torde man do:k, i varje fall på senare år, ha sett mildare på ett barns hand- lande än på en vuxens i motsvarande situa- tion. I vissa fall synes domstolarna, med stöd av grunderna för 6 kap. 65 SL, ha funnit barnets medverkan till skadan skäligen inte böra medföra jämkning av det skadestånd som tillkommer barnet ens när detta handlat oaktsamt.2 Här har man alltså inte ansett avgörande att barnet skulle ha kunnat ådra- ga sig skadeståndsskyldighet enligt 6 kap. 6 &, ifall det genom samma handlingssätt vållat annan person skada.
Frågan om reformer av den allmänna re- geln om jämkning vid medvållande har in- te hört till de oftare debatterade spörsmå-
1 Jfr Grönfors, Skadelidandes medverkan (1954) s. 100 ff, Molmwus i SvJT 1954 s. 426 ff, Conradii SvJT 1954 s. 451 f. * Se bl. a. NJA 1952 s. 573; jfr nyligen också NJA 1970 s. 258, där HD ansåg en sådan oför- siktighet av en snart 9-årig pojke, som enligt rättspraxis” tidigare ståndpunkt torde ha kun- nat grunda skadeståndsansvar för honom, inte böra medföra nedsättning i honom tillkom- mande skadestånd. — Enligt motiven till den föreslagna skadeståndslagen kan en sådan skill- nad i bedömningen vara påkallad av sociala skål (se 5.1.5.6). Jfr även Bengtsson i SvJT 1971 s. 132 f.
len inom skadeståndsrätten. I Strahls för- beredande utredning angående lagstiftning på skadeståndsrättens område (se ovan un- der 4) diskuterades den bl. a. i samband med problemet, om man för vissa verksamheter bör ålägga ett skadeståndsansvar oberoende av vållande, eventuellt i förening med ob- ligatorisk ansvarsförsäkring. I sådant fall förordar Strahl att verksamheten bör bära de skador den orsakar oavsett medvållande av den skadelidande. Från denna huvudre- gel skulle göras endast de undantag som är påkallade av preventionshänsyn, närmast vid grovt vållande eller (vid egendomsska- dor) i vissa fall av medveten försummelse.3
Liknande tankegångar framfördes i bil— skadeutredningens betänkande Trafikför- säkring (SOU 1957: 36). Detta byggde på tanken att trafikförsäkringens ansvar som huvudregel skulle göras strikt. Enligt det lag- förslag utredningen framlade skulle visser- ligen medvållandereglerna i stort sett motsva- ra gällande rätt. Utredningens ordförande (Strahl) och en ledamot (Conradi) föror- dade emellertid en regel att full ersättning för personskada borde utgå oavsett med- vållande, utom om den skadade medverkat uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet, då skadeståndet helt borde bortfalla. Försla- get grundade sig huvudsakligen på synpunk- terna, att det är angeläget att de skadade får ojämkad ersättning, att detta skulle med— föra tämligen obetydlig kostnadsökning för trafikförsäkringen och att från preventions- synpunkt jämkning vid personskada normalt torde vara av ringa värde.4 — Förslaget har som bekant inte föranlett lagstiftning.5
Den tidigare (under 2 a) omtalade prin- cipen, att den skadelidande ibland kan få tåla jämkning av skadeståndet också på grund av medvållande hos annan än honom själv (»passiv identifikation»), har debatte— rats ganska ingående i svensk litteratur.6 Ge- nom den föreslagna skadeståndslagen, som bl. a. utvidgar arbetsgivares ansvar för sina arbetstagares vållande utöver vad som nu gäller, torde det motsvarande problemet på skadelidarsidan delvis komma i ett nytt lä- ge.7 I ett viktigt hänseende förblir emeller- tid rättsläget oförändrat även om lagförsla-
get genomförs, nämligen beträffande verkan av medvållande hos en omkommen person, när hans efterlevande kräver skadestånd enligt 6 kap. 4 & SL av den som är ansvarig för dödsfallet. Medvållandet medför jämk- ning också av ersä.tning till de efterlevande.
Denna regel har kritiserats av Strahl i hans nyss omtalade utredning. Enligt honom är det svårt att inse varför de e.terievande skall ha mindre ersä.tnirg på den grund att deras försörjare har handlat oaktsamt. Detta skul- le inte ge den skadeståndsskyldige något be- fogat anspråk på att få sin skadeståndsbör- da minskad, när han förhållit sig så att han är ansvarig för försörjarens död.8
' SOU 1950: 16 s. 141 f, jfr s. 84 ff, 110 ff. ' SOU 1957: 36 s. 121 ff, 129 ff. 5 Senare har Conradi av liknande skäl an- gripit den allmänna medvållanderegeln vid per- sonskada och ansett sig i rättspraxis kunna spåra en viss uppmjukning av denna till förmån för den skadelidande, se SvJT 1969 s. 328.
** Se härom Karlgren, Skadeståndsrått (4 uppl. 1968) s. 237 f, Grönfors, a.a. s. 114 ff, Adler- creutz i Festskrift till Karl Olivecrona (1964) s. 21 ff samt JR Walins särskilda yttrande i NJA 1955 s. 105 ff.
7 Jfr motiven till 5 kap. 65 (5.1.5.6). ” SOU 1950: 16 s. 146 f.
16. Allmänna synpunkter på medvållandereglema
Redan innan utredningen rörande en all- män jämkningsregel aktualiserade en över- syn av medvållandereglema har det kunnat sättas i fråga, om dessa — i den form de ut- bildats i rä-tspraxis — helt stämmer med de tankegångar som i övrigt framträder inom modern svensk skadeståndsrätt. När skuld- graden tillmäts så stor betydelse, torde detta till stor del bero på preventionshänsyn. Som ofta framhållits i diskussionen under senare år, är det emellertid i hög grad tvivelaktigt om dessa har någon nämnvärd tyngd i varje fall när det gäller personskador. För inställ- ningen att man bör akta sig för olycksfall torde möjligheten att skadeståndet reduce— ras vid egen oaktsamhet sakna vikt. Över huvud taget är preventionstanken också i detta läge en mycket osäker grund för ut- formningen av en skadeståndsregel (jfr kom- mitténs ståndpunkt i fråga om den allmänna jämkningsregeln, 5 ovan).
En viss roll torde också den synpunkten ha spelat att det skulle stämma bäst med allmänhetens rättsmedvetande, om skadan uppdelades med hänsyn till vållandet på ömse sidor. I varje fall kan en sådan lösning framstå som en rimlig kompromiss för en domstol. Inte heller i fråga om den allmän- na rättsuppfattningen är det emellertid möj- ligt att göra annat än lösa antaganden. I den normalsituation då skadeståndet betalas av trafik— eller ansvarsförsäkring är det väl så troligt att rättskänslan hos allmänheten — och även hos många jurister — inte reagerar
särskilt starkt mot att den skadelidande trots egen oaktsamhet skulle få full ersättning. Över huvud taget kan man sätta i fråga, om inte bl. a. utvecklingen av yrkesskadeför- säkringen och annan socialförsäkring, som ger oavkortad ersättning även när den ska- delidande själv har vållat skadan, varit äg- nad att ändra inställningen på denna punkt. — Under inga omständigheter finns det skäl att fästa större vikt vid löst underbyggda ar- gument av detta slag, när frågan om med- vållanderegelns lämpliga utformning tas upp i lagstiftningssammanhan g.
Man har också motiverat denna regel på andra sätt. Bl. a. har den setts som ett medel att begränsa den risk för skadestånds— skyldighet som en företagare eller annan behöver räkna med, när han driver en viss mer eller mindre riskabel verksamhet. Det skulle inte vara rimligt att han bar också de skador som uppkommer på grund av den skadelidandes egen vårdslöshet. Regeln har också ansetts fylla ansvarsförsäkringens be— hov att någorlunda väl kunna överblicka skadeståndsskyldighetens räckvidd.1
Man bör dock inte överdriva medvållan- dejämkningens ekonomiska betydelse. För trafikförsäkringens del redovisades i bilska- deutredningens nyssnämnda betänkande vissa beräkningar om den verkan det skulle få på premien ifall man slopade jämkning vid personskada till följd av trafik med mo-
1 Jfr Grönfors, a.a. s. 23 f.
torfordon.2 Siffrorna var inte påfallande höga — cirka 10 % i premiehöjning om kollisionsfall inräknades — och detta trots att medvållande här kan antas spela en vik- tig roll i praktiken. Genom att socialförsäk- ringen undan för undan övertagit en allt större del av ersättningarna för personskada, torde det idag ha ännu mindre betydelse från försäkringssynpunkt, om ojämkad er- sättning utgår eller ej. Man kan vänta sig en fortsatt utveckling i denna riktning.
Ännu ett skäl till att medvållanderegeln upprätthålls med sitt nuvarande innehåll torde vara att den anses som en konsekvens av andra skadeståndsrättsliga principer, framför allt culparegeln.3 Om t. ex. två cyklister sammanstöter och båda är vållande _till kollisionen, kan det synas naturligt att man skall fördela uppkomna skador på sam- ma sätt, vare sig det är den ene eller andre som kräver ersättning av motparten.
Denna tankegång får emellertid betydelse bara i situationer, där ömsesidig skadegörel- se förekommit eller i varje fall är av praktisk vikt — framför allt vid skador i trafiken. Och t. o. ni. då är det långtifrån alltid som medvållanderegeln medför att parterna på .båda sidor i realiteten belastas lika mycket, oavsett vem skadan träffar. Detta beror ju också på försäkringsförhållandena, t. ex. om den skadeståndsskyldige har ansvarsför— säkring, om motsidan har försäkring som täcker den egna sak- eller personskadan och vad som i så fall gäller om regressrätt. Idag torde det bara vara undantagsvis som båda parter personligen måste bära uppkomman- de skador i sådana sammanhang. Man kan knappast heller göra gällande att medvål- landeregeln leder till en konsekvent fördel- ning av risken mellan försäkringarna på ömse sidor.
Argumentet att medvållanderegeln bör utformas som en parallell till culparegeln synes på detta sätt närmast vara av rätts- systematiskt slag. Man kan visserligen inte bortse från att enhetlighet och följdriktighet i rättsreglerna kan ha ett visst värde i sig, men denna synpunkt torde i varje fall inte böra bli utslagsgivande vid bedömningen av medvållandet. — Som nämnts synes också
domstolarna åtminstone vid barns medver- kan till egen skada vara benägna att bedöma den skadelidande annorlunda än om han i samma situation stått som skadevållare (se 14 ovan).
På liknande sätt torde det främst vara hänsyn till regelsystemets konsekvens som ligger bakom den parallell som ibland drages med principerna om fördelning av skade- ståndet mellan två solidariskt ansvariga ska- devållare. Man har ansett att det bör leda till samma resultat, om två personer gemen- samt vållar skada på egendom tillhörig den ene som om de på motsvarande sätt ska- dat egendom som ägs av en utomstående person; det avgörande skulle i båda fallen vara vållandegraden:i Uppenbarligen före— ligger emellertid en sådan skillnad mellan de båda situationerna att olika lösningar kan vara motiverade, och detta även om man bortser från att försäkringsförhållan- dena kan variera. De rättsfall som förekom- mer rörande fördelningen mellan solidariskt ansvariga tyder knappast på att man här skulle anlägga motsvarande synpunkter som i medvållandefallen.5 — Det kan tilläggas att grundsatsema om denna fördelning knappast nått en sådan stadga i svensk rätt att en jämförelse med dem under några för- hållanden skulle kunna ge närmare ledning för medvållandebedömnin gen.
Rättssystematiska argument torde också ha haft stor betydelse för de nuvarande reg- lerna om identifikation — bl.a. den nyss berörda principen att efterlevande till en omkommen, person identifieras med denne då de kräver skadestånd (jfr 14 ovan). De traditionella rättspolitiska skälen för jämk- ning torde väga särskilt lätt just när det gäller ansvaret mot efterlevande.6
” Se SOU 1957: 36 s. 57, 74. 3 Jfr Grönfors, a.a. s. 26 ff. ' Jfr Grönfors, a.a. s. 27 f. Sambandet mellan de båda regelkomplexen har särskilt betonats av Stang, Skade voldt av Here (1918), 95 11 och 12.
5 Se NJA 1937 s. 264, NJA 1953 s. 164, NJA 1968 s. 387. ' Jfr Jargensen, Erstatning for personskade og tab af forserger (2 udg. 1963) s. 446 ff med redogörelse för diskussionen; se även A. Vin- ding Kruse, Erstatningsretten II (2 udg. 1971) s. 405 f.
I litteraturen har slutligen påpekats det samband som råder mellan å ena sidan med- vållanderegeln, å andra sidan kravet på ett (adekvat) orsakssammanhang mellan den skadegörande handlingen och skadan.7 Det är tydligt att en oaktsam medverkan till ska- dan från den skadelidandes sida i vissa fall kan anses avbryta kausalsammanhanget mel- lan handlingen och en del av den skadliga effekten eller åtminstone komma denna att framstå som så svårförutsebar att den enligt gängse betraktelsesätt får anses som in- adekvat (jfr närrnare om adekvanskravet ovan under 2 d). En tillämpning av med- vållanderegeln medför att domstolen inte behöver ge sig in på de vanskliga och del- vis ouppklarade kausalitetsproblemen. Detta kan motivera en viss försiktighet, om man vill göra mera radikala ingrepp i de nuvaran- de jämkningsprinciperna; ibland riskerar man att samma frågor ändå kommer upp för domstolen, fast de får bedömas enligt andra och mera svårtillämpade regler.8 Med- vållanderegeln har på detta sätt vissa förde- lar från rättsteknisk synpunkt. Men detta utgör knappast något vägande skäl för att man i alla delar skulle hålla fast vid regeln, såsom den för närvarande tillämpas i rätts- praxis.
Det framgår av det sagda att en medvål- landeregel av nuvarande typ till stor del präglas av i någon mån föråldrade åskåd- ningar eller av samhällsförhållanden som närmast tillhör en gången tid, före försäk— ringens genombrott.
Mot dessa skäl står de sociala och huma- nitära hänsyn som talar för att en behövan— de skadelidande skall få ojämkad ersättning, även när han (eller, för efterlevandes del, den omkomne försörjaren) genom egen oförsiktighet medverkat till skadan. Syn- punkten, som självfallet har största betydelse vid personskada, torde inte behöva närmare utvecklas här.
När den skadelidande skyddas av privat olycksfalls-, sjuk- eller livförsäkring, kan han visserligen därigenom få sitt behov till- godosett trots en reduktion av skadeståndet. Men frivillig försäkring av denna typ fö- rekommer- långtifrån alltid, och även när
den finns är den många gånger inte tillräck- ligt för att — tillsammans med ett reduce- rat skadestånd och förmåner från socialför- säkring — ge den skadelidande full täck- ning för hans ekonomiska förlust och rim- lig gottgörelse för ideell skada.
I detta sammanhang kan också fram- hållas att en fördelning av risken för skador vanligen är lättare att uppnå, om man inte sätter ned skadeståndet. Reduceras ersätt- ningen, får ju en skadelidande som saknar försäkringsskydd bära skadan själv, men om fullt skadestånd utgår, fördelas risken i de flesta fall genom ansvarsförsäkring)?
Vad som kan synas särskilt påfallande i de nuvarande principerna för medvållande- jämkning är att de inte stämmer med ten- densen i modern skadeståndsrätt att undvika resultat, som är obilligt stränga mot någon- dera parten. I det föregående (under 2) har getts åtskilliga exempel på gällande och före- slagna bestämmelser med detta syfte, och kommittén har också stannat för att förorda en allmän regel om jämkning av oskäligt be- tungande skadestånd. Särskilt långt går hän- syn till skadevållaren, när denne är en ar- betstagare som vållat skada i tjänsten. Som nämnt torde han enligt förslaget till skade- ståndslag endast behöva ansvara, i den mån det med hänsyn till omständigheterna före- ligger synnerliga skäl till detta.
I alla dessa fall tar man hänsyn till par- ternas, särskilt skadevållarens, ekonomiska förhållanden. Det måste under sådana om- ständigheter te sig ganska inkonsekvent — inte minst med tanke på den nyss berörda tendensen att sammanställa medvållandere- geln med den allmänna culparegeln -— att man inte skulle kunna anlägga liknande syn- punkter, när arbetstagare och andra står som skadelidande. Trots att medvållande- regelns avfattning möjliggör en friare skälig- hetsprövning, bedöms jämkningsfrågan utan
" Jfr Grönfors, a.a. s. 28 f, Kristen Andersen, Skadeforvoldelse og erstatning s. 404.
” Jfr t. ex. NJA 1954 s. 505 , där orsakspro- blem bedömdes med beaktande av huruvida den skadelidande handlat oaktsamt eller ej. Jfr även NJA 1944 s. 333 men å andra sidan NJA 1944 s. 164 , NJA 1945 s. 55 .
' Jfr om denna skadeståndets »pulvriserande» funktion Hellner i SvJT 1967 s. 697 f.
att den skadelidandes ställning, ömmande sociala förhållanden eller föreliggande an- svars- eller trafikförsäkring tillmäts någon betydelse. Det är visserligen även internatio- nellt sett ovanligt att hänsyn till den skade- lidande kan uttryckligen åberopas som en faktor, vilken påverkar jämkningsbedöm- ningen. Detta synes dock möjligt i varje fall enligt schweizisk rätt.")
Det kan visserligen sägas att den nuvaran- de principen är enklare att tillämpa än en medvållanderegel som tillåter en mera all- sidig prövning. I domstols- och försäkrings- praxis har utbildats en bedömning av vissa medvållandesituationer särskilt i trafiken efter tämligen schematiska regler. Det torde emellertid bara vara i ett begränsat antal typ- fall som bedömningen förenklas på detta sätt. I allmänhet är det mycket vanskligt att jämföra vållande på den ansvariges och den skadelidandes sida, och ännu osäkrare blir prövningen när ansvar föreligger obe- roende av styrkt culpa (jfr 15 ovan). I de flesta fall torde en möjlighet till friare be- dömning inte göra det så mycket svårare att tillämpa medvållanderegeln. Ingenting hindrar f.ö. att i rättstillämpningen utbil- das nya typer av schematiska regler, som tar större hänsyn t. ex. till skadans art och föreliggande försäkringsförhållanden (jfr ne- dan under 18).
Sammanfattningsvis torde kunna konsta- teras, att i varje fall vid personskada med- vållanderegeln med sitt nuvarande innehåll framstår som i ganska hög grad otillfreds- ställande. Liknande argument kan framföras mot regeln om identifikation, när skadestånd krävs för förlust av försörjare. Här kan en jämkning ofta te sig särskilt obillig.
Vad däremot angår sakskada och förrnö- genhetsförlust som uppkommit utan samband med person- eller sakskada — m. a. o. ren förmögenhetsskada — framträder knappast nackdelarna med nuvarande principer lika klart. Här talar inte sociala och humanitära synpunkter med samma styrka för att ut- döma ojämkad ersättning. Troligen kan man inte heller lämna preventionshänsyn utan av- seende. Det är tänkbart att en skadelidan- de, som räknar med att under alla omstän-
digheter få full ersättning för sin egendom om den skadas, i vissa situationer blir mind- re angelägen att skydda den mot utifrån kommande faror eller inte anstränger sig till- räckligt att begränsa ett påbörjat skadeför- lopp. Bl.a. med tanke på att försäkrings- bolagen vanligen anser sig kunna tä-ka ris- ken också i sådana fall genom sakförsäkring bör dock inte detta argument tillmätas så stor betydelse.
Ofta kan det vidare framstå som en lämp- lig och rimlig fördelning av risken för des- sa skador att skadeståndsansvaret sträcker sig till den del av skadan som den skade- lidande inte kunnat förhindra, inte längre. Särskilt tydligt är detta när skadans storlek berott på att ägaren av skadad egendom in- te lagt ned kostnader och besx är för att in- rätta sig på försvarligt sätt mot skaderisker.
Å andra sidan kan också vid egendoms- skada de nuvarande jämkningsgrundsatserna ibland leda till stötande resultat, t.ex. när den skadelidande mister oförsäkrad egen— dom av vital betydelse för hans försörj— ningsmöjligheter, samtidigt som den ansva- rige skyddas av försäkring eller är själv— försäkrare.
1" Se 3 ovan (vid not 27) om BGE 64 II 643; jfr Oftinger, a.a. s. 246, som kritiserar domen. Se vidare uttalanden av Grönfors, a.a. s. 51.
17. Medvållandereglernas närmare utformning
De synpunkter som hittills utvecklats kunde i och för sig motivera att en speciell med— vållanderegel uppställdes vid personskada; här borde som huvudprincip fullt skade- stånd utdömas trots oaktsamhet på den ska- delidandes sida. En bestämmelse av detta slag skulle emellertid snarare höra samman med de övriga reformer av reglerna om per- sonskadeersättning som kommittén ämnar föreslå. En sådan radikal ändring i gällan- de rätt torde vidare ge upphov till vissa prin- cipiella och praktiska problem som kom- mittén för närvarande inte är beredd att ta ställning till. Det finns därför inte skäl att redan nu föreslå en reform av denna räck- vidd.
Vad som i detta sammanhang kan bli ak- tuellt är att man — samtidigt som domsto- larna får möjlighet att jämka oskäligt be- tungande skadestånd — i någon mån ut- vidgar möjligheten att ta hänsyn till andra faktorer än skuldgraden vid skälighetsbe- dömningen i medvållandefall. Närmast blir det sociala och humanitära hänsyn som i särskilda fall skulle få inverka på jämk- ningen.
En sådan friare prövning skulle mycket väl kunna förenas med ordalagen i den nu- varande allmänna medvållanderegeln i 611 SL och det föreslagna stadgandet i 5:6 ska- deståndslagen. För att på ett klarare sätt markera, att en viss ändring skall ske i be- dömningsgrunderna, anser kommittén att man bör ge bestämmelserna en formulering
som något avviker från den tidigare. Lämp- ligen bör föreskrivas att, om medvållande föreligger på den skadelidandes sida, skade- ståndet jämkas efter vad som finnes skä- ligt med hänsyn till graden av vållande på ömse sidor och omständigheterna i övrigt. Som framgått av det föregående före- kommer också vissa speciella medvållande- regler som hänvisar till en skälighetsbedöm- nng, såsom 2 5 2 st. bilansvarighetslagen och 1 & 2 st. luftfartskadelagen. Den något avvikande bedömning som här förordats tor- de emellertid inte behöva medföra någon ändring i dessa bestämmelsers avfattning. Även här tillåter lagtexten en friare pröv— ning, och det finns anledning att förmoda att kommitténs synpunkter på denna fråga skall slå igenom också i dessa fall, särskilt när ståndpunkten framträtt i en ändring av den allmänna med fällandebestämmelsen. Vid Skälighetsprövningen måste man givetvis liksom hittills också beakta den särskilda lag- stiftningens syfte ozh särdrag (jfr 18 nedan). Inte heller när det gäller de mera pre- ciserade medvållandereglema i järnvägsan- svarighetslagen och elanläggningslagen synes det erforderligt att någon ändring sker i fö- revarande sammanhang. Även om de inte ger utrymme för någon skälighetsprövning med beaktande av parternas ekonomi och liknande faktorer, framstår de till sitt inne- håll knappast som så stränga mot den ska- delidande att någon reform nu skulle va— ra påkallad. Än mindre är detta fallet med
medvållanderegeln i atomansvarighetslagen. Vad åter angår sjölagens bestämmelse om fartygs sammanstötning (220 5 2 st.), före- skriver den visserligen att skadan skall för- delas efter förhållandet mellan felen på ömse sidor utan någon hänvisning till en skälighetsbedömning. Bl.a. med hänsyn till regelns internationella prägel kan det emel— lertid inte komma i fråga att kommittén här skulle överväga en ändring av dess av- fattning.
Det kan visserligen mot bakgrunden av det förut anförda tyckas något otillfreds- ställande att man, när medvållandereglema nu tas upp till prövning, inte ger domstolar- na större möjligheter än här angetts att åstadkomma en riskfördelning, som ter sig rimlig från ekonomisk och social synpunkt. För personskadornas del avser emellertid kommittén som sagt att lägga fram ett sär- 'skilt lösningsförslag i ett senare samman- hang, och vad sakskadoma angår är kom- mittén liksom när det gäller den allmänna jämkningsregeln förhindrad att föreslå mera radikala förändringar i det nuvarande er- sättningssystemet, innan den tagit ställning till reglerna om försäkringsgivarens regress- rätt o;h därmed sammanhängande frågor.
Ännu ett skäl för att ge den fria skälig- hetsbedömningen ett begränsat spelrum är de förut antydda risker för rättsosäkerhet som den skulle medföra. Medvållandefallen är i praktiken mycket vanliga - inte minst i jämförelse med de ganska sällsynta fall där fråga kan uppkomma, om skadestån- det skulle bli oskäligt betungande. Att ge domstolarna fria händer vid medvållande skulle skapa stora svårigheter för deras verk- samhet och för försäkringsbolagens skade- reglering. Och i varje fall i denna etapp av reformarbetet saknar kommittén möjlighet att föreslå mer preciserade regler i fråga om medvållandets rättsverkningar. Liksom förslaget till allmän jämkningsregel kan den nu förordade reformen inte syfta till mera än att domstolarna skall få möjlighet att undvika klart obilliga resultat.
l8 Tillämpningen av medvållandereglema
Det framgår av det sagda att några mera långtgående ändringar i gällande rätt inte är avsedda. Det är bara fråga om att föra in flera faktorer i skälighetsbedömningen än man traditionellt ansett möjligt, och dessa skall endast undantagsvis få betydelse. Inte ens då blir de ensamt utslagsgivande utan får bara väga med bland andra omständig- heter som påverkar jämkningsfrågans pröv- ning. På åtskilliga sätt blir resonemangen en parallell till dem som förts i fråga om den allmänna jämkningsregeln, fast de här blir tillämpliga främst på den skadelidandes förhållanden i stället för på den skade- ståndsskyldiges.
Sedan domstolen konstaterat att skade- ståndsansvar föreligger och att medvållande förekommit på den skadelidandes sida, bör den alltså på vanligt sätt ställa frågan, hur långt skuldgraden och andra omständig- heter kring skadefallet motiverar en jämk- ning av skadeståndet. Frågan blir sedan, om en sådan nedsättning kan anses vara oskäligt hård mot den skadelidande. I den utsträck- ning den skadelidande skyddas av försäkring eller är att anse som självförsäkrare, är det uppenbarligen inte fallet. Detta gäller också när han genom summaförsäkring — liv-, olycksfalls- eller sjukförsäkring — kompen- seras, så att han trots jämkningen får full ersättning för sin ekonomiska förlust jämte det belopp vartill ersättningsgill ideell skada kan uppskattas. För att hans ekonomi i and- ra fall skall kunna påverka skälighetsbe-
dömningen torde det erfordras att skadan har sådan omfattning, att den ifrågasatta reduktionen av ersättningen skulle få mycket ingripande konsekvenser för hans försörj- ningsmöjligheter eller livsförhållanden.
I allmänhet bör detta bara bli aktuellt vid personskada. Om den skadelidande drabbas av allvarlig invaliditet utan effektiva möjligheter att omskolas kan situationen vara sådan, att det inte ter sig rimligt att på grund av en tillfällig oaktsamhet beröva honom en väsentlig del av skadeståndet och hänvisa honom till socialhjälp eller liknande. När barn är medvållande till sin skada, t. ex. i trafiken, torde ett sådant resonemang ver- ka särskilt närliggande; det kan f.ö. följa redan av en tillämpning av grunderna för 6:6 SL.1 En utveckling i denna riktning sy- nes redan vara på väg i rättspraxis.2
Om en familjeförsörjare omkommer, kan det också framstå som i hög grad obilligt att behövande efterlevande skall få sin er- sättning nedsatt på grund av den avlidnes medvållande. Kommittén överväger att i det kommande förslaget till nya regler om personskadeersättning i varje fall ta med en regel om att sådan identifikation normalt skall vara utesluten. Redan den skälighets- bedömning som nu föreslås torde emeller- tid ofta medföra att passiv identifikation inte kommer att tillämpas i dessa fall, sär-
1 Jfr 15 ovan (vid not 2) och Karlgren, a.a. s. 236. * Jfr NJA 1970 s. 258.
skilt när inte någon liv- eller olycksfallsför- säkring föreligger som ens tillnärmelsevis kan täcka de efterlevandes behov.
Undantagsvis kan ett liknande resone- mang tänkas också vid sakskada eller ren förmögenhetsskada, t.ex. om en småföre- tagare eller en lantbrukare drabbas av en så stor förlust att hans fortsatta verksamhet måste anses allvarligt hotad, eller om ett egnahem eller större delen av bohaget för- störs för en privatperson utan nämnvärd förmögenhet i övrigt. Ifall den skadelidan- des inkomster är tillräckliga för att han utan större uppoffring skall kunna klara situa- tionen inom rimlig tid, bör han dock inte kunna åberopa sin ekonomi som ett skäl mot jämkning. Inte heller bör de ekono- miska förhållandena inverka om den ska- delidande underlåtit att hålla sådan skade- försäkring som måste anses ordinär i hans situation, t.ex. att brandförsäkra sin verk- stadslokal eller sitt bostadshus.
En väsentlig tanke bakom förslaget till skadeståndslag är att risken för skada som arbetstagare vållar i tjänsten i princip bör läggas på arbetsgivaren. Arbetstagaren skall enligt 4 kap. 1 & svara för sådana skador endast i den mån synnerliga skäl föreligger (se 2 c ovan). Det är naturligt att låta denna väsentliga princip i skadeståndslagen också påverka skälighetsbedömningen, när arbets- tagaren är medvållande till olycksfall i ar- betet och riktar ersättningskrav mot sin ar- betsgivare. Man bör alltså vara särskilt re- striktiv i fråga om jämkning av ersättningen i sådana fall, även om inte arbetstagaren skulle hamna i ett egentligt nödläge genom en reduktion av skadeståndet.
Hänsyn till den skadelidande får inte drivas så långt att resultatet ter sig obilligt mot den ansvarige. Detta kan emellertid in- te komma i fråga, när ansvars- eller trafik- försäkring täcker skadeståndet eller den ska- deståndsskyldige kan anses som självför- säkrare, inte heller när han är ett företag eller ett offentligt rättsubjekt med sådana tillgångar, att frågan i vad mån jämkning sker inte kan antas få någon nämnvärd ef- fekt på dess ekonomi. Å andra sidan är det uppenbart att den skadeståndsskyldiges go-
da möjligheter att betala fullt skadestånd aldrig får utgöra ett självständigt skäl för att underlåta en jämkning, som påkallas av vål- landegraden och övriga förhållanden kring skadefallet.
Vilken inverkan parternas ekonomiska förhållanden och liknande individuella fak- torer närmare skall få vid skälighetspröv- ningen beror på tyngden av de övriga om- ständigheter, främst skuldgraden, som talar för ett visst resultat. Framför allt torde det bli i tveksamma situationer som den nya, mera allsidiga bedömningen kan leda till andra lösningar än enligt gällande rätt. I så- dana fall är det rentav tänkbart, att ömman- de omständigheter på skadelidarsidan kan medföra att viss ersättning utgår trots att skadan annars framstår som till övervägande del självförvållad. Det är också möjligt att man av liknande anledning bortser från en viss oaktsamhet hos den skadelidande och utdömer full ersättning. — Frånsett i de förut berörda fall där skadestånd krävs för förlust av försörjare torde någon ändring in- te böra ske i de hittills gällande principerna för passiv identifikation, vilka väsentligen får betydelse i fall av egendomsskada.
De nu utvecklade synpunkterna kan nå- gon gång få betydelse också vid annan ska- da i kontraktsförhållanden än olycksfall i arbete. När den skadelidande har under- låtit att förhindra eller att begränsa ska- dan, torde emellertid ersättningen i de fles- ta fall bestämmas med tillämpning av andra grundsatser än den allmänna med'ållande- regeln.3 Även då denna tillämpas bör det här bli särskilt ovanligt med avvikelser från den nuvarande bedömningen. Liksom vid tillämpningen av den allmänna jämkningsre- geln bör man i regel inte göra ingrepp i en riskfördelning som parterna kan antas ha utgått från när avtalet slöts (jfr 12 ovan). Om t.ex. parterna i ett entreprenadavtal åtagit sig på ömse håll att vidta vissa åtgär- der för att hindra skador på en byggnad, bör en skada vartill bådas försumlighet medver- kat bedömas helt enligt nuvarande prin- ciper. — Vid mycket stora skador av en
” Jfr Rod/re, Obligationsrätt & 47 vid not 38 f.
svårförutsebar typ torde dock billighetssyn- punkter av här berört slag kunna inverka på jämkningen. Framför allt kan detta bli ak- tuellt vid personskada, exempelvis när en hy- resgäst eller en fartygspassagerare skadar sig genom fall i en bristfällig trappa i huset resp. fartyget.
Vad åter angår de särskilda medvållande- reglerna i speciallagstiftningen är det som förut antytts naturligt att det här förda re- sonemanget i viss mån slår igenom också för deras del, i den mån de hänvisar till en skälighetsbedömning. Såvitt gäller bilan- svarighetslagen torde visserligen inte någon fri bedömning vara motiverad vid tillämp- ningen av regeln om kollisionsfall i 5 & 2 st. I detta sammanhang finns knappast till- räcklig anledning att göra något ingrepp i lagens regelsystem för sådana situationer. Däremot synes det rimligt att man vid till- lämpningen av 2 % 2 st. tar viss hänsyn ock- så till ömmande omständigheter på den ska- delidandes sida. Eftersom den ansvarige här i regel skyddas av trafikförsäkring, kan det inte framstå som obilligt mot honom att man låter den skadelidandes förhållanden påver- ka bedömningen. Redan nu kan möjligen ur- skiljas en ökad tendens att behandla trafik- skadade fotgängare o.h cyklister milt också vid medvållande.4 Kommittén utgår från att i fortsättningen endast en betydande oaktsamhet skall medföra nedsättning av större skadestånd för dessa grupper. Att full ersättning utdöms till en fotgängare eller cyklist i sådana fall hindrar inte enligt för- slaget att han på grund av sitt eget vållande själv åläggs att utge viss ersättning till bi- listen, om även denne lidit skada genom olyckan;5 saknar fotgängaren (cyklisten) ansvarsförsäkring kan dock detta skadestånd tänkas bli reducerat med tillämpning av den allmänna regeln om jämkning av oskäligt betungande skadestånd.
Också annars kan en ersättning, som framstår som i och för sig skälig efter till- lämpning av medvållanderegeln, ytterligare nedsättas med stöd av den allmänna jämk- ningsregeln.6 Ifall man av billighetsskäl har funnit en oaktsam skadelidande böra er- hålla högre ersättning än vållandegraden
i och för sig skulle motivera, torde det dock knappast finnas utrymme för att sedan åter minska skadeståndet av hänsyn till den an- svarige. Den skadelidandes intresse av er- sättning skall ju beaktas också när den all— männa jämkningsregeln tillämpas (se 10 ovan), och detta intresse är uppenbarligen starkt i de fall som nu åsyftas. Större bety- delse får en sådan reduktion av skadestån- det, när bestämmelserna i 2 kap. 2 eller 3 5 eller 4 kap. 1 % skadeståndslagen är tillämp- liga samtidgt som medvållanderegeln.7
Sammanfattningsvis innebär det sagda, att förslaget visserligen får en begränsad betydelse för bedömningen av medvållande- fallen men likiäl bör kunna medföra en betydande förbättring av den skadelidandes ställning framför allt i tre situationer, där starka sociala och humanitära skäl talar för en reform i denna riktning. Det gäller med- vållande dels av arbetstagaren vid olycksfall i arbete, dels av fotgängare och cyklister i trafiken, dels av avliden, när hans efterle- vande kräver skadestånd för förlust av för- sörjare. I övrigt är avsikten att förslaget en- dast i speciella, ömmande fall skulle med- föra avsteg från nuvarande bedömningsprin- ciper.
* Jfr NJA 1967 s. 517 , varom Canraa'ii SvJT 1969 s. 328.
" Jfr 15 ovan (vid not 2) om motsvarande problem vid medvållande av barn enligt gäl- lande rätt.
' Se 8 ovan (vid not 1). " Jfr om denna fråga motiven till 5 kap. 65 skadeståndslagen (avsnitt 5.1.5.6).
19. Sammanfattning av kommitténs förslag
I betänkandet föreslås två delreformer på skadeståndsrättens område, vilka framstår som särskilt angelägna.
Den ena är införandet av en allmän jämkningsregel. Enligt gällande rätt skall den som är ansvarig för en skada utom i speciella fall ersätta hela skadan. Kommit- tén föreslår nu en generell regel att skade- stånd skall kunna jämkas, om det finnes oskäligt betungande med hänsyn till par- ternas ekonomiska förhållanden och övri- ga omständigheter. En reform i denna rikt- ning har inte sällan föreslagits i nordisk ju- ridisk debatt på senare år, och de nordiska skadeståndskommittéerna är i princip eni- ga om att den är motiverad. Inte minst på- kallas reformen av de ökade skaderiskerna i dagens samhälle; ett skadeståndskrav kan lätt bli ödeläggande för den enskildes eko- nomi.
Av flera skäl har den föreslagna jämk- ningsregeln fått en begränsad räckvidd. Kommittén är inte redo att i detta samman- hang definitivt ta ställning till de inveckla- de frågorna, i vad mån den skadelidandes goda ekonomi och hans försäkringar eller försäkringsmöjligheter bör kunna medföra en reduktion av skadeståndet. Det ligger visserligen inom kommitténs uppdrag att utreda dessa frågor, och den överväger att senare föreslå vissa särskilda regler om jämkning eller bortfall av skadeståndsskyl- dighet på sådana grunder. Men enligt det nu framlagda förslaget skall sådana för-
hållanden på skadelidarsidan inte utgöra självständiga jämkningsskäl. Det avgörande blir i stället skadeståndskravets betydelse för den skadeståndsskyldiges ekonomi. Bl. a. med hänsyn till riskerna för rättsosäkerhet och svårigheterna för en domstol att slå fast vad som är en rimlig och ekonomiskt lämplig lösning i det enskilda fallet vill kommittén inte heller ge domstolarna nå- gon allmän möjlighet att bestämma skade- ståndets storlek efter ett fritt skön. Jämk- ningsregeln skall bara användas för att hind- ra sådana resultat som ter sig klart stötande och oskäliga mot den skadeståndsskyldige. Jämkning skall inte ske i den mån skade- ståndet täcks av ansvarsförsäkring eller när den skadeståndsskyldige är att anse som s. k. självförsäkrare, t. ex. vid krav mot sta- ten. Att en företagare försummat att skyd- da sig genom sådan ansvarsförsäkring som kan anses normal i hans verksamhet kan bli ett skäl mot jämkning. Också graden av den ansvariges skuld skall kunna väga med vid jämkningsprövningen. Nedsättning av skadeståndet bör dock inte vara helt ute- sluten ens vid uppsåtligt brott, om starka skäl, t.ex. hänsyn till den brottsliges möj- ligheter till återanpassning, talar för att minska skadeståndet. Om den skadelidan- des behov av ersättning är så starkt att jämkning skulle bli oskälig mot honom, skall inte jämkning ske. — I vissa fall skall jämkningsregeln också kunna tillämpas vid ansvar på grund av speciallagstiftning eller
enligt kontraktsrättsliga regler, dock inte så att den kommer i strid med de syften som ligger bakom sådana särskilda skade- ståndsregler.
Den allmänna jämkningsregeln bör enligt kommittén tas in som en sista paragraf (5 kap. 9 &) i den föreslagna skadeståndsla- gen.
Den andra nu föreslagna reformen — som har samband med den redan nämnda — be- står i en ändring i de allmänna reglerna om jämkning av skadestånd på grund av den skadelidandes medvållande till skadan. Framför allt vid större personskador kan en sådan nedsättning av ersättningen te sig obilligt hård mot den skadelidande. Kom- mittén ställer sig i princip kritisk mot jämk- ning i sådana fall men anser sig inte f.n. böra förorda några mera radikala refor- mer av gällande rätt. Däremot bör dom- stolarna också i detta läge kunna ha möj- lighet att undvika klart oskäliga resultat.
Enligt kommitténs ståndpunkt skall vis- serligen graden av skuld på ömse sidor lik- som nu bli den viktigaste faktorn vid pröv- ningen, i vad mån skadeståndet bör järn- kas. Men dessutom skall också parternas ekonomiska förhållanden kunna beaktas. Nedsättning på grund av medvållande bör inte gå så långt att den framstår som obil- lig mot den skadelidande. Reformen tor- de få praktisk betydelse särskilt i tre fall, där starka sociala och humanitära skäl talar för att förbättra den skadelidandes ställ- ning: när arbetstagare skadats genom olycksfall i arbete, när fotgängare och cyk- lister skadats i trafiken samt vid skade- ståndskrav av efterlevande till omkommen person, som varit medvållande till dödsolyc- kan.
För att den nya, mera allsidiga bedöm- ningen av frågan om jämkning vid medvål- lande skall markeras föreslår kommittén en mindre omformulering av den allmänna lag- regeln om skadelidandes medverkan (5 kap. 6 & i förslaget till skadeståndslag).
Kommittén har också diskuterat den all- männa jämkningsregelns förhållande till vis- sa andra särskilda regler om skälighetsbe- dömning av skadestånd men inte ansett någ-
ra ändringar i dessa regler vara påkallade i denna etapp av reformarbetet.
KUNGL. BIBL. 2 9 NOV 1971
Nordisk udredningsserie (Nu) 1971
Kronologisk förteckning
mÄWN—l
. Forskning med relation till utbildning föråldersklasserna ! 16—19å . Harmonisering av matematikundervisningen årskurs 1 -6 i de nordiska länderna. . Konsument- och marknadsföringsfrégof. . Nordiska transportproblem. . Nordiska ministerrådets arbetsformer.
. 8 i." .,A._ wår”,—
u » IW ':'.
Statens offentliga utredningar 1971
Systematisk förteckning
Justitiedepartemantat
Post- och Inrikes Tidningar. [2]
Snaneri. [10]
Förslag till : riabolagslag mm. [15] Ny domstolsadmlnistration. [41] Ulsökningsrätl xt. [45] Unga lagövenrädare |. [49] Rätten till abort. [58] Högsta domstolens kansli. [59] Maskinen teknik vid de allmänna valen. [72] Kriminalvård i anstalt. [74] . _ Offentligt biträde och kostnadsersättning i förvaltnings- ärenden. [76] Den mänskliga faktorni vägtrafiken. [81] Skadestånd lll. [83]
Socialdepartementet
Familiepansion'sfrågor m.m. [19] _ _ . Särskilda tendvårdsanordrringar för Vissa patientgrupper.
133] Läkartjä nster. [68]
Försvarsdepartementot
Utredningen om handräckningsvärnpliktiga. 1. Hand- räckning' inom försvaret. [56] 2. Utbildning av vissa värnpliktiga i stabstjänst. [57]
Kommunikationsdepartementet Ny siömanslag. [6]
Ett nytt bilreglstar. [11] _ Utredningen angånde befordran av farligt gods på vag m.m. 1. Europeisk överenskommelse om internationell transport av farligt gods på väg. (ADR) Betänkande |. [20] 2. Euro— peisk överenskommelse om internationell transport av farligt gods på väg. (ADR) Bilaga A. [21] 3. Europeisk överens- kommelse om internationell transport av farligt gods på väg. (ADR) Bilaga 8. [22] 4. Europeisk överenskom- melse om internationell transport av farligt gods på väg. (ADR) Register m.m. [23] Siömanspension. [30] Lastbil och Taxi. [34] Vintorsjöfart. [63]
Finansdepartementet
SOU 71. Handbok för det officiella utredningstrycket. [1] 1970 års långtidsutredning. 1. Svensk industri under 70- taler med utblick mot SO-talet. Bilaga 2. [5] 2. Finansiella tlllväxtnspakter 1960-1975. Bilaga 4. [7] 3. Arbetskrafts- resurserna 1965-1990. Bilaga 1. [8] 4. Miljövården i Sve- rige under 70-talet. Bilaga 8. [12] 5. Utvecklingstendenser inom offentlig sektor. Bilaga 6. [13] 6. Varuhandeln fram till 1975. Bilaga 3. [14 7. Regional utveckling och plane- ring. Bilaga 7. [16] . Export och import 1971—1975. Bilaga 6. [40] 9. Plan och prognos. 1970 års långtidsut- redning. Bilaga 9. [70]
Större företags offentliga redovisning. [9] Mått och vikt. [18 Betalningsbalansutredningen. 1. Den svenska betalnings- balansstaxistikan. [31] 2. Valutareserven och utrikeshan- delns finansiella struktur. Bilaga. [32] Teknisk översyn av kapitalbeskattningen. [46]
Tesmnedn'ingen. 1. Psykologiska .arvalsme'todb'r inom statsfönaltningenz'[47] 2. Personurval med hjälp "av psyko- logiska undersökningar. [48] Mellanölafrågan. Pö] . Svenska folkets & koholvanor. [77] Jordbruksbeskattningen. [78] ' Byggnadsindex för bostäder. [79] Förvaltning av fonder i staten. [82]
Utbildningvsdepartementet
Vuxenpedagogisk forskning och utbildning. [24] Kyrkan kostar. [29] Produktionsresurser fört'v och radio i utbildningen. [3.6] Utredningen rörande lärarnas arbetsförhållanden. 1. Lirar- nas arbete. En statistisk arbetstidsstudie. [53] 2. Lärarnasar- beta. Bila a |. Tekniska rapporter. [54] 3. Lärarnas arbeta. Bilaga ll. tabeller. [55] 1963 års utbildningsutredning 1. Unlversitetsstudier utan examen. [601 2. Va av utbildning och yrke. 51]
3. Högre utbildning och arbetsmarknad. [62 Fonogrammen i musiklivet. [73] Vuxna Utbildning Studiefinansiering. [80]
J ordbru ksdapa'rtemontot
Veterinärdintrikuindelningen, .m m. [3] Bokskogens bevarande. [71]
Handelsdepartementet
Fri affärstid. [33] Konsumentpolitik — riktlinjer och organisation. [37] Näringspolitiken - ny verksorganisation. [69]
lnrikesdapartemontet
Servicekommittén. 1. Boendeservice 3. Kommunstudien [25] 2. Boendeservice 4. Projektatudien. [26] 3. Boende- service 5. Totalkostnadmudien. [27] 4. Boendeservice 6. Strukturstudien. [28] Den fria rörligheten för personer inom EEC. [35 Den svenska köpkraftafördelningan 1967. [39] KSA-utredningen. 1. Försäkring och annat kontant stöd vid arbetslöshet. [42] 2. Arbetskraften: struktur och dimensio- ner. [43] 3. Bilagortill RSA-utredningens betänkande. [44] Invandrarutredningen |. [ 1]
Byggandets industrialisering. [52] Saneringsutredningen. 1. Sanering I. [64] 2. Sanering ll. Bilagor. [65] Ränteomfördelning och vinstutdelning. [67]
Civildepartementet
Kommunala val. [4] Räddningstjänst. [50] Hushållning med mark och vatten. [75]
lndustridepartementet Malm - Jord - Vatten. [17]
Anm. Siffran—.a inom klammer betecknar utredningarnul nummer | den kronologiska förteckningen.
? 2 5 J % i
mm..—_.._._..,4-..._. ___... ”A...—u...-..