SOU 1972:11

Förenklad löntagarbeskattning

Statsrådet och chefen för finansdepartementet

Chefen för finansdepartementet tillkallade 25.1.1960, jämlikt vederbörligt bemyndigan- de, en utredning, i vars uppdrag främst in— gick att ompröva beskattningen av fysiska personer men som också fick i uppgift att undersöka möjligheterna att förenkla skat- teuppbörden för löntagare. I direktiven an- tyddes önskvärdheten av en s.k. definitiv källskatt, och det uppgavs att en sådan ordning tillämpades i flera främmande län- der varifrån erfarenheter borde inhämtas. Samtidigt påpekades att en reform av den- na innebörd förutsatte att en rad kompli- cerade frågor kunde lösas; några av dessa nämndes särskilt.

För den tillkallade utredningen, som an— tog benämningen skattesystemuzredningen, var det ifrågavarande uppdraget en uppgift som enligt sakens natur kunde utredas och prövas först sedan ställning tagits till hur den direkta beskattningen av fysiska perso- ner skulle för framtiden i princip utformas. Skattesystemutredningen och den samtidigt därmed tillkallade företagsskatteutredningen, tillsammans benämnda allmänna skattebe- redningen, avgav 1.6.1964 ett gemensamt be- tänkande med förslag till nytt skattesystem (SOU 1964: 25). Däri hade källskattefrågan inte behandlats.

Efter det skatteberedningens betänkande remissbehandlats anförde chefen för fi- nansdepartementet till statsrådsprotokollet 26.2.1965 bl.a. att åtskilliga av de förslag, som framlagts i betänkandet, skulle vidare beredas inom departementet. För detta än— damål hade tvä arbetsgrupper tillsatts. Skat- tesystemutredningens arbete skulle anses slutfört med avgivandet av nämnda betän- kande. Uppgiften att utreda frågan om defi—

nitiv källskatt syntes med hänsyn till ämnets övervägande tekniska natur lämpligen böra uppdras åt en särskild utredningsman och ett antal experter. Efter att ha erhållit be— myndigande därtill tillkallade departements- chefen samma dag presidenten i kammarrät- ten Gustaf Hedborg att såsom sakkunnig verkställa ifrågavarande utredning.

Samtidigt uppdrogs åt följande personer att biträda såsom experter, nämligen nume- ra generaldirektören i riksskatteverket Gösta Ekman, kanslirådet i finansdepartementet Bertil Edlund, numera länsrådet i Skara- borgs län Rolf Lindqvist, byrådirektören vid länsstyrelsen i Jönköpings län Helmer Arn- klint, ledamöterna av riksdagen disponenten Tage Magnusson och trävaruhandlaren Erik Wärnberg. Sedermera, eller 10.5.1968, har såsom expert förordnats numera överdirek- tören i riksskatteverket Eric Hallman.

Till sekreterare åt den sakkunnige har 2.4.1965 förordnats numera skattedirektören i riksskatteverket Arne Gustafson.

På därom gjord framställning medgav 8.2.1966 chefen för finansdepartementet ut- redningen att, med biträde bl. a. av statistis— ka centralbyrån, föranstalta 'om en ingående undersökning av löntagarnas inkomstförhål- landen m.m.; särskilda medel envisades för ändamålet.

En väsentlig uppgift för utredningen har varit att undersöka hur löntagarbeskattning- en är anordnad i de länder, där man nått längst i riktning mot en definitiv källskatt, och vilka erfarenheterna där är. Med depar- tementschefens särskilda medgivande har re- presentanter för utredningen ingående stu- derat berörda förhållanden i Österrike under tiden 10.10—14.10.1966, i Västtyskland 9.11

—14.11.1967 samt i Storbritannien och Ir- land 30.9—11.10.1968.

Utredningen har efter därom gjord anma— ning avgivit remissyttranden över familje- skatteberedningens betänkande »Individuell beskattning» (stencil Fi 1969z4), skattestraff- lagutredningens betänkande »Skattebrotten» (SOU 1969: 42), 1967 års sjömansskattekom— mittés betänkande »Sjömansbeskattningen» (SOU 1969: 55), exekutionsväsendets orga- nisationsnämnds promemoria »ADB inorn exekutionsväsendet» (stencil C 1970: 1) och statskontorets utredningsrapport med prin- cipförslag till omorganisation av taxeringen i första instans (dnr 407/67).

Med det vid denna skrivelse fogade be- tänkandet »Förenklad löntagarbeskattning» har utredningen fullföljt uppgiften att klar- lägga utomlands praktiserade system och de därav vunna erfarenheterna, att analysera förutsättningarna för och konsekvenserna av att i vårt land efterbilda regelsystemet i något av de särskilda observerade länderna samt, slutligen, ange de förenklingar och rationaliseringar i avseende på löntagarnas beskattning i Sverige som synes möjliga att överväga. I olika sammanhang har alterna- tiva möjligheter angivits och till sin inne- börd belysts.

Utredningen vill understryka att den be- dömt sin uppgift som begränsad till vad nu angivits. Några formliga förslag framläggs alltså inte; vad som redovisas är ett kvali- ficerat underlag för en fortsatt diskussion på en allmänpolitisk nivå..

Fördelarna med den av utredningen ifrå- gasatta omläggningen av löntagarbeskatt- ningen är i det hela lätta att ange. Källskat- ten blir vida mer effektiv än vad f.n. är fallet. Löntagarnas skatt på bi- och sidoin- komster inflyter samtidigt med skatten på huvudinkomsten, kvarskatten försvinner el- ler reduceras högst betydligt. Löntagarna slipper deklarera, de får i starkt förenklade former lämna vissa bekräftande eller korri- gerande uppgifter. En annan sak är att ar- betsgivarna får ett ökat bestyr med käll- skatteuppbörden, att ett omedelbart käll- skatteavdrag på biinkomster kan minska intresset för extraarbeten och att andra än

löntagarna väsentligen bibehålls vid nuva- rande möjligheter att förskjuta skatteinbe- talningen framåt i tiden.

Utredningen diskuterar vidare vissa änd- ringar i de materiella skattereglerna i syfte att underlätta införandet av en förenklad löntagarbeskattning. Hit hör bl. a. tanken på att avskaffa det s.k. försäkringsavdraget. Det kan invändas att en sådan åtgärd inte bör ifrågasättas av en utredning, vars upp- drag angivits vara av rent teknisk natur. Även av detta skäl har utredningen velat beteckna vad i betänkandet redovisas som ett diskussionsunderlag, inte som ett form- ligt förslag.

Från nu antydda utgångspunkter har det tett sig konsekvent att inte utforma förslag till ändrade författningsbestämmelser. Så bör ske först sedan statsmakternas allmänna inställning till vad utredningen i skilda hän- seenden anfört närmare klarlagts.

Utredningen har med andra ord förutsatt att det nu framlagda betänkandet blir före- mål för remissbehandling och visst prelimi- närt ställningstagande, varefter närmare di- rektiv får lämnas för utarbetande av förslag till författningsändringar. Om denna uppgift skall lösas av utredningen eller i annan ord- ning ankommer inte på utredningen att be- stämma.

Ovan har antytts att utredningen ifråga- satt att försäkringsavdraget slopas. Detta har föranlett en av utredningens experter, riksdagsmannen Tage Magnusson, att i sär- skilt yttrande rikta invändningar häremot.

Stockholm 7.12.1971

G. Hedborg

Arne Gustafson

Sammanfattning

Kapitel 1 Utgångslägct för utredning- ens överväganden

Kapitel 2 Gällande uppbördssystem, särskilt vad gäller löntagare

2.1 Inledning .

Preliminär A skatt

2.2 2.2.1 Inkomster varå preliminär A— skatt skall utgå . . 2.2.2 Beräknandet av preliminär A- skatt 2.3 Preliminär B- skatt 2.3.1 Inkomster varå preliminär B- skatt skall utgå 2 ..3 2 Beräkning av preliminär B- skatt 2.4 Debitering av skatt mm och ut- färdande av debetsedel . 2.5 Avdrag på lön mm för gäldande av skatt . . 2.5.1 Skyldighet att verkställa av- drag . 2.5.2 Arbetsgivare och arbetsta— gare . 2.5.3 Huvudanställning och bi- sysslor . 2.6 Jämkning av preliminär skatt . 2.7 Anstånd med inbetalning av skatt 2.8 Uppbörd av skatt . 2.9 Arbetsgivares ansvarighet mm 2.10 Kontroll av arbetsgivarnas skatte- redovisning

Kapitel 3 Definitiv källskatt i nuva- rande skattesystem . . 3.1 Bevillningsavgifter för särskilda förmåner och rättigheter . 3.2 Sjömansskatt 3.3 Kupongskatt

Kapitel 4 Tidigare överväganden angå- ende definitiv källskatt för löntagare 4.1 Inledning

11

14 14 15 15

16 18

18 18 18 19 19 20 20 20 21 21 21

22

23

23 24 25

28 28

4.2 4.3

Sandströms utredning år 1941 1955 års reform i fråga om scha- blonber'akning av vissa omkostna- der vid inkomsttaxeringen mm Motion 1:38 till 1961 års riksdag Lönebeskattningsutredningens för- slag till beskattning av traktamen- ten mm

4.4 4.5

4.6 slag till löneskatt för i Sverige till- fälligt arbetande utlänningar Prop 1963: 24 angående uppdel— ning av det sk försäkringsavdra— 4.7

get vid inkomsttaxeringen 4.8 Bevillningsutskottets betänkande 1967: 2, mm

KapitelS Viss statistik till ledning för utredningens överväganden

5.1 Inledning .

5.2 Totala antalet inkomsttagare och dessas fördelning på olika förvärvs- källor mm . Inkomsttagare med tjänst 5.3.1

5.3 inkomst av Inkomsttagare fördelade med hänsyn till intäkternas art m m Inkomsttagare komst av tjänst. . Avdrag för kostnader för in- täkternas förvärvande i för- värvskällan tjänst Inkomsttagare med inkomst av Villafastighet Inkomsttagare med inkomst av ka- pital Inkomsttagare med huvudsaklig in- komst av tjänst samt bi- och sido- inkomster Allmänna avdrag 5. 7. 1 Avdrag för underskott i för- värvskälla . 57.2 Övriga allmänna avdrag 5.3.2 med biin- 5.3.3 5.4 5.5 5.6 5.7

Dubbelbeskattningssakkunnigas för-

29

31 33

34

36

37

38

40 40

41

42

42

42

45

47

48

49 50

50 51

6.1 6.2

6.3

komst i utlandet

Inledning Det västtyska Lohnsteuer- -systemet

6.2.1 Inkomstbeskattningen av fy- siska personer 6.2.2 Intäktsbegreppet . 6.2.3 Avdrag för kostnader för intäkternas förvärvande (Werbungskosten). 6.2.4 Särskilt schablonavdrag för arbetstagare (Arbeitnehmer- freibetrag)

6.2.5 Allmänna avdrag (Sonder- ausgaben). . . . .

6.2.6 Grundavdrag mm. 6.2.7 Avdrag på grund av sär- skilda utgifter och för öm- mande omständigheter 6.2.8 Skatteuppbördssystem 6.2.9 Historisk översikt över Lohnsteuer-systemet 6.2.10 Allmän beskrivning av Lohnsteuer

6.2.11 Skattekorten . . .

6.2.12 Skatteklasser, skattetabeller 6.2.13 Ändringar och komplette- ringar av skattekort

6. 2. 14 Jämkning 62.15 Skattens beräkning och re- dovisning . . .

6. 2. 16 Årsutjämning 6.2. 17 Taxering

6.2. 18 Ansvarigheten för skatten

6.2. 19 Kontrollen. Arbetet med Lohnsteur inom Finanzamt 6.2.20 Arbetstagarkontrollen 6.2.21 Arbetsgivarkontrollen 6.2.22 Synpunkter på Lohnsteuer- systemet . .

Det österrikiska Lohnsteuer-syste-

met . . . . . . . . 6.3.1 Inkomstbeskattningen av fy-

siska personer

6.3.2 Inkomstslag .

6.3.3 Avdrag för kostnader i för- värvskällan (Werbungskos- ten). 6.3.4 Allmänna avdrag (sonder- ausgaben).

6.3.5 Avdrag för ömmande om- ständigheter .

6.3.6 Skatteskalan . .

6.3.7 Vissa skattefria eller i sär-

53

53 53

54 54

55

56 56 56 57 57 58 58 59 60

61 61

62 63 64 64 65 65 66

66

66

67 67

67

68

68 68

6.4

6.5

neförmåner . 69 6. 3. 8 Skatteuppbördssystem 69 6. 3. 9 Allmän beskrivning av Lohnsteuer-systemet 69 6.3.10 Skattekorten 70 63.11 Jämkning . . 71 6.3.12 Skatteberäkningen . 71 6. 3. 13 Årsutjämning 72 6. .3. 14 Taxering 73 6. 3. 15 Ansvarigheten för skatten 73 6. 3. 16 Arbetet med Lohnsteuer in- om Finanzamt 73 6.3.17 Arbetstagarkontrollen 73 6.3.18 Arbetsgivarkontrollen 74 6.3.19 Synpunkter på Lohnsteuer- systemet 75 Det engelska P. A. Y. E. systemet 75 6.4.1 Inkomstbeskattningen av fy— siska personer 76 6.4.2 Income tax 76 6.4.3 Surtax . 77 6.4.4 Skatteuppbördssystem 77 6.4.5 Allmän beskrivning av P.A.Y.E—systemet . . 78 6.4.6 Fastställande av kodnummer 78 6.4.7 Skatteberäkningen . 80 6.4.8 Tillfälliga skattekort . 82 6.4.9 Anställda i hushåll. Kort- tidsanställda 8 2 6.4.10 Kodförändringar under be skattningsåret 8 2 6. 4. 11 Anställnings upphörande. Nyanställning . 83 6.4.12 Restitution av skatt 84 64.13 Arbetsgivares ansvarighet för och redovisning av skatt 84 6.4.14 Åtgärder vid årets slut 85 6.4.15 Kontrollen. Taxerings— och uppbördsmyndigheternas ar- bete . 86 6. 4. 16 Taxeringsmyndigheten 86 6. 4. 17 Uppbördsmyndigheten 88 6.4.18 Allmänna omdömen om P. A. Y. E. Aktuella föränd- ringar 89 Det irländska P. A. Y. E. -systemet 89 6.5.1 Income tax . . 89 6.5.2 Surtax . . 90 6.5.3 Skatteuppbördssystem 90 6.5.4 Allmän beskrivning av P.A.Y.E.-systemet . . 90 6.5.5 Skattefritt inkomstbelopp . 91 6.5.6 Skatteberäkningen . 91 6.5.7 Tillfälliga skattekort . 92 SOU 1972:11

6.5.8 Korttidsanställda . . . . 92 6. 5.9 Stämpelbok . . . 93 6. 5 10 Ändring under året av skat- tefritt inkomstbelopp. . . 93 65.11 Anställnings upphörande. Nyanställning . . . . 93 6. 5. 12 Åtgärder vid årets slut . . 94 6. 5. 13 Kontrollen. Taxerings- och uppbördsmyndighetema . . 94 6.5.14 Arbetstagarkontrollen . . 94 6.5.15 Arbetsgivarkontrollen . . 95

6.5.16 Synpunkter på P.A.Y.E. . 95 6.6 Källskattesystemet i Nederländerna 95 6.6.1 De materiella skattereglerna 96 6.6.2 Arbetstagarförklaring . . 96

6.6.3 Jämkning . . . . . . . 97

6.6.4 Skatteberäkningen . . . 97

6.6.5 Arbetsgivarens redovisning 97 6.6.6 Tillfälligt anställda. Hus-

hållsanställda . . . . . 98

66.7 Taxering . . . . . . 98

6.7 Källskattesystemet i USA . . . 98

6. 7.1 De materiella skattereglerna 99

6.7.2 Preliminärskatten . . . 99

6.7.3. Den slutliga skatten . .100

6.8 Det danska källskattesystemet . . 100

6.8.1 De materiella reglerna för inkomstbeskattningen av fy- siska personer . . . 101 6.8.2 Preliminärbeskattnjngen . . 101 6.8.3 Skattekort för A-skatt . 102 6.8.4 Jämkning . .102 6.8.5 Beräkning, redovisning och inbetalning av skatt .103 6.8.6 Administration och kontroll 103 6.8.7 Den slutliga skatten . 104 6.9 Det norska förslaget till löneskatt 104 6.9.1 Nuvarande materiella regler

för fysiska personers be-

skattning . . . 104 6.9.2 Lonnskattutvalgets förslag.

Allmänna utgångspunkter . 105 6.9.3 Löneskattens omfattning . 106 6.9.4 Skatteavdrag . 106 6.9.5 Kostnadsavdragen . . 107 6.9.6 Makars beskattning . 107 6.9.7 Årsutjämning . 107 6.9.8 Taxering . 108 6. 9. 9 Kontrollen . 108

6.10 Det finska förslaget till förenklad beskattning av löntagare . . 108 6101 Nuvarande materiella regler

för fysiska personers be- skattning . .109

slag . . 109 Kapitel 7 Möjligheterna att tillämpa

de utländska regelsystemen i

Sverige . l 1 1 7.1 Inledning . 111 7.2 Lohnsteuer- s-ystemet . 1 12

7. 2.1 De materiella skattereglerna 112 7.2.2 Intäktsberäkningen . 1 12 7.2.3 Avdragsberäkningen . 113 7.2.4 Kostnader för intäkternas förvärvande . .113 7.2.5 Allmänna avdrag . 116 7.2.6 Källbeskattningen . . 1 17 7.2.7 Källskatteområdet . . 117 7.2.8 Jämkning av källskatt . 118 7.2.9 Årsutjämning . 119 7.2.10 Taxering . 120 7.2.11 Sidoinkomst . .121 7.2.12 Biinkomst . . 121 7.2.13 Hög totalinkomst . . 122 7.3 P.A.Y.E.-systemet . .122 7.3.1 Inkomstberäkningen . 123 7.3.2 Området för källbeskattning 123 7.3.3 Källskattejämkningen . 124 7.3.4 Den löpande Skatteberäk- ningen . . 125 7.3.5 Taxering . . 126 7.4 Några sammanfattande synpunk- ter . . . . . . . . . . . 126 Kapitel 8 Allmänna synpunkter på frågan om förenklad lön- tagarbeskattning (FLB-sy- stemet) . 129 8.1 Förutsättningar för övervägandena 129 8.2 Nackdelar och fördelar med nu-

varande system . 130 8.3 PLB-systemets huvuddrag .132 Kapitel9 Anpassning av beskattningen av löntagares inkomster till PLB-systemet . 134 9.1 Inledning . . .134 9.2 Anställningsinkomst från annan huvudarbetsgivare . 134 9.3 Sidoinkomst .137 9.4 Folkpension . . . . .141 9.5 Tillfällig intäkt, försäkringsersätt- ning, periodiskt understöd . 142 9.6 Sammanfattning av FLB-systemets möjliga omfattning . . 143 7

lerna till FLB-systemet . 144 10.1 Kostnader för intäkternas förvär- vande...... .144 10.1.1 Gällande regler . . 144 10.1.2 Kostnad för resor mellan bostad och arbetsplats . 144 10.1.3 Kostnader för arbetsverk- tyg mm . . . . 145 10.1.4 Resekostnader mm i tjänsten . . . 145 10.1.5 Möjligheterna att förenkla avdragsreglerna . . 146 10.1.6 Förenklade beräkningsreg- ler för olika avdragspos- ter . . . . 147 10.1.7 Resor mellan bostad och arbetsplats . . . 147 10.18 Resor med billigt färd- medel . . . 147 10.1.9 Resor med bil . 148 10.1.10 Utgifter i tjänsten, som i regel ersätts av arbets- givare . 149

10.1.11 Kostnader för tjänsten, som inkomsttagaren i re— gel har att själv bestrida 150 10.1.12 Allmänt schablonavdrag . 151

10.2 Allmänna avdrag . 153 10.2.1 Tilläggspensionsavgift och avgift för pensionsförsäk- ring . . . . . . 153 10.2.2 Obligatorisk sjukförsäk- ringsavgift . 154 10.2.3 Försäkringspremier . 154 10.2.4 Periodiskt understöd . 155 10.3 Förlustavdrag .156 10.4 Grundavdrag .156 10.5 Extra avdrag .156 Kapitel 11 Familjebeskatlningen . . 158 11.1 Inledning . . . 158 11.2 Sambeskattningen av B— inkomst . 158 11.3 Sparavdraget . 160 11.4 Avdraget för försäkringspremier. 160 11.5 Förvärvsavdrag . . 161 11.6 Avdrag för makes underskott. . 161 11.7 Skattereduktionen . .162 11.8 Extra avdrag .162 11.9 Taxering .162 Kapitel 12 Den kommunala beskatt- ningen och socialförsäk- ringsavgifterna i FLB-syste- met . 164 12.1 Inledning .164

12.2 Sättet för uttagande av kommu- nalskatt under beskattningsåret . 165 12.2.1 Gällande ordning . 165 12.2.2 Uttaget av kommunalskatt

i ELB-systemet . 165

12.3 Utbetalning till kommunerna av deras andel i skatteuttaget . . 166 12.3.1 Nuvarande ordning .166 12.3.2 Utbetalning av kommu-

nalskatt i PLB-systemet . 167

12.4 Fastighetsbeskattningen . . 169 12.4.1 Nu gällande ordning . 169 12.4.2 Tidigare överväganden . 169 12.4.3 Fastighetsbeskattningen

och PLB-systemet . 171 12.4.4 Beskattning inom ramen för PLB-systemet av fastighet i annan kommun än skatt- skyldigs hemortskommun 176

12.5 Folkpensionsavgiften . .180 12.5.1 Gällande ordning . 180 12.5.2 Folkpensionsavgifteni

PLB-systemet . . 180

12.6 Sjukförsäkringsavgifterna . 181 12.6.1 Gällande ordning . 181 12.6.2 Viss statistik angående

sjukförsäkringsavgiftens

storlek . .183 12. 6. 3 Sjukförsäkringsavgifterna

i FLB- -systemet . . 183

12.7 Uppgift om pensionsgrundande inkomst .... .. .186 12.7.1 Gällande ordning . 186 12.7.2 Beräkning av pensions-

grundande inkomst inom PLB-systemet . . 187

Kapitel 13 PLB-systemets tekniska ut- formning . . 188 1311 Inledning .188

13. 2 Anvisningar . . . 188

13.3 Debitering av källskatt . 189 13.4 Jämkning. . 191 13. 4.1 Arbetsgivares jämkning . 191 13.4.2 Myndighets jämkning. . 191

13.5 Arbetsgivares beräkning och redo- visning av skatt . 192 13.6 Slutavräkning 194 13.7 Taxering .196 Kapitel 14 FLB—systemels administration,

kostnaderna 11:11 for m m . 199

14.1 Inledning . . .199

14. 2 Myndigheternas uppgifter . 199 14. 3 Arbetsgivarnas uppgifter . 201 14.4 Arbetstagarnas uppgifter .202

Särskilt yttrande . 203

Sammanfattning

Utredningen har haft i uppdrag att under- söka möjligheterna att införa ett förenklat system för löntagarnas beskattning. Denna uppgift har angivits vara av teknisk natur. Utredningens arbete har därför väsentligen varit inriktat på förändringar i nuvarande taxerings- och uppbördsförfarande. Det har legat utanför utredningens uppdrag att över- väga sådana förändringar i de materiella beskattningsreglerna, som skulle föra med sig mer omfattande förändringar i skatteut- fallet eller innebära mer betydande förskjut- ningar av skattebördan olika inkomsttagare emellan.

För att få underlag för överväganden rörande en förenklad löntagarbeskattning har utredningen gjort en statistisk undersök- ning av löntagarnas inkomstförhållanden. Vidare har utredningen undersökt vissa utomlands tillämpade system med vad som populärt brukar kallas definitiv källskatt. Utredningen konstaterar att inte något av dessa system innebär en definitiv källskatt i egentlig mening. De två enligt utredningens bedömande mest utvecklade av de utländska systemen, nämligen Lohnsteuersystemen i Västtyskland och Österrike och P.A.Y.E.- systemen i England och Irland, erbjuder dock mycket av intresse. Förutsättningarna för att i Sverige mer direkt avbilda något av dessa system har emellertid av utred- ningen bedömts som knappast realistiska.

Det system för en förenklad löntagarbe- skattning som utredningen diskuterar —

PLB—systemet — innebär i huvudsak föl- jande.

Alla de avdrag en löntagare är berättigad till skall i princip tillgodoföras honom redan vid källbeskattningen. De skall därvid vara så noggrant beräknade att någon ompröv- ning av avdragen efter inkomstårets utgång normalt inte skall vara erforderlig. För att möjliggöra en sådan ordning ifrågasätts vissa förenklingar och schabloniseringar i avseende på avdragens beräkning. Dessa förenklingar gör det i viss utsträckning möj- ligt att låta arbetsgivaren på löntagarens be- gäran tillgodoföra denne avdrag utan att skattemyndigheten individuellt bestämt här- om. I den mån så inte kan ske får löntaga- ren vända sig till den lokala skattemyndig- heten med begäran om jämkning. De av- drag som arbetsgivaren skulle kunna tillgo- doföra utan myndighets beslut är dels av- drag för kostnaden för resor mellan bostad och arbetsplats, dock ej för bilresor, dels sk yrkesgruppsavdrag varmed förstås för olika grupper arbetstagare fastställda scha- blonavdrag.

Rätten till avdrag för kapitalförsäkrings- premier ifrågasätts avskaffad. Anledningen härtill är att avdraget försvårar den efter- strävade förenklingen av förfarandet. Skat- tebördans fördelning mellan olika inkomst- tagare har ansetts endast obetydligt påver- kas av att försäkringsavdraget slopas.

Källskatt skall inom FLB-systemet i prin- cip innehållas vid utbetalning av all inkomst

av tjänst. På huvudinkomst skall källskatt såsom nu sker i regel betalas enligt käll- skattetabell, på biinkomst — dvs lön eller arvode från annan än huvudarbetsgivare — skall källskatt erläggas enligt särskild debetsedel (skattekort) efter den procent- sats som myndigheten fastställer. Varje in- komsttagare skall tillställas dels skattekort avseende huvudinkomst, dels skattekort av- seende biinkomst.

Även folkpension skall i princip källbe- skattas. Genom att pensionären redan vid källskatteberäkningen skall tillgodoföras de avdrag han är berättigad till, i förekomman- de fall också avdrag för nedsatt skatteför- måga, kommer emellertid i praktiken endast de pensionärer som skall slutligt påföras skatt att få vidkännas källskatteavdrag.

Källskatt skall i princip också erläggas på sidoinkomst av kapital och Villafastighet. Sådan sidoinkomst eller i förekommande fall underskott skall nämligen beaktas vid källskattedebiteringen på så sätt att myndig- heten föreskriver att huvudinkomsten av tjänst före skatteberäkning enligt tabell skall ökas eller minskas med hänsyn till antagen positiv eller negativ sidoinkomst. Bedöm- ningen skall härvid ske med ledning av hos myndigheten förefintliga uppgifter från fö- regående år.

Arbetsgivare har att till myndigheten läm- na redovisning för varje arbetstagare om utbetald lön och innehållen skatt. Med led- ning av dessa uppgifter och de övriga upp- gifter myndigheten har från källskattedebite- ringen, beslut om jämkning mm samman- ställs efter inkomstårets utgång på maski— nell väg en preliminär slutavräkning. Denna avräkning kan vid ett genomförande av de av utredningen ifrågasatta ändrade beskatt- ningsreglerna förväntas korrekt beskriva in— komstförhållandena för drygt 3 miljoner löntagare och pensionärer. Ytterligare med- verkan från de skattskyldigas sida skulle mao inte vara behövlig i dessa fall. En- ligt utredningens mening bör dock i regel en preliminär slutavräkning utsändas till den skattskyldige för att av honom bekräf- tas eller korrigeras. Den skattskyldige har då också möjlighet att därvid framställa

ändrade eller nya yrkanden om avdrag. Se- dan den skattskyldige med sin namnunder- skrift bekräftat riktigheten av avräkningen och de ändringar i denna som hans gransk- ning föranlett skall han återsända avräk— ningen till myndigheten. Därefter sker slut- avräkning. varefter den skattskyldige till— ställs besked om den slutliga skatten.

Inom PLB—systemet avses myndighetens arbete med löntagarbeskattningen i sin hel- het skola ombesörjas av lokal skattemyn— dighet. Taxering av löntagare i taxerings- nämnd skall sålunda inte ske. Det sagda gäller dock endast i fråga om löntagare med relativt okomplicerade inkomst- eller för— mögenhetsförhållanden. Den som har större inkomst eller underskott av kapital eller Villafastighet än 5000 kr eller en behållen förmögenhet överstigande 100000 kr förut— sätts bli taxerad i vanlig ordning. Givetvis måste dessutom taxering ske av löntagare med sidoinkomst av rörelse, jordbruksfas- tighet eller hyresfastighet.

Utredningen presenterar inte något form- ligt förslag till införande av ett PLB-system. Ett fullständigt författningsförslag och ett i alla detaljer utarbetat förslag bör enligt utredningens mening föregås av ett positivt ställningstagande från statsmakterna till den i betänkandet diskuterade principiella ut- formningen.

1. Utgångsläget för utredningens överväganden

I den missivskrivelse (s. 3), varmed detta betänkande överlämnas till chefen för fi- nansdepartementet, har de yttre omständig- heterna kring utredningsarbetet angivits. Med viss anknytning härtill må följande framhållas.

När källskattereformen genomfördes 1945, fick vi ett uppbördssystem, som visserligen numera kan bedömas som från en del syn- punkter mindre tillfredsställande, men som likväl var en reform i detta ords egentliga bemärkelse och som alltjämt, med de änd- ringar däri som efter hand skett, måste bc- tecknas som i mycket välutvecklat. I åt- skilliga andra länder, med vilka det kan va- ra av intresse att anställa en jämförelse, har man inte nått så långt som i vårt land eller har man gjort detta först vid en senare tid- punkt. Endast i några få länder kan man sägas ha nått längre, främst de där Lohn- steuer- eller P.A.Y.E.—systemen tillämpas. Härutinnan hänvisas till kapitel 6.

Det finns ett omedelbart och ofrånkom- ligt samband mellan de materiella reglerna för löntagarnas beskattning och uppbörds- bestämmelserna. De senare är i det hela en funktion av de förra. Deras uppgift är — om man hellre vill uttrycka saken så — att förverkliga det skatteuttag som bestäms av de materiella reglernas innehåll. Detta är åtminstone det konventionella betraktelse- sättet här och i andra länder med en ut- vecklad lagstiftning. Det ligger då i sa- kens natur att i ett land där ett starkt och

markerat progressivt skattetryck råder och där man sökt individuellt avväga detta un- der hänsynstagande till en mångfald, på. skatteförmågan inverkande faktorer bety- dande svårigheter måste möta när man vill eftersträva vad som i diskussionen brukar benämnas en definitiv källskatt. Ingenstädes har man nått därhän. Som senare närmare skall visas arbetar Lohnsteuersystemet med grova schabloniseringar som är svårfören- liga med i vårt land gängse värderingsprinci- per. P.A.Y.E.-systemet tillämpas i länder med övervägande proportionellt skatteuttag och med delvis avvikande avdragsregler. Det kan konstateras att löntagarna i båda fallen är underkastade eller i eget intresse har att iaktta åtskillig uppgiftsskyldighet och att vid inkomstårets utgång tillrättalägganden av olika slag äger rum.

Det nyss antydda konventionella betrak- telsesättet, enligt vilket skatteuppbörden skall i det individuella fallet ge just det re- sultat som de materiella bestämmelserna för fram till, måste gälla som en utgångspunkt även för det här ifrågavarande utrednings- uppdraget. Det må emellertid nämnas att i den allmänna debatten inte saknats tanke— gångar som, om de realiserades, på ett syn- nerligen radikalt sätt skulle förändra situa— tionen. Här åsyftas den då och då ifråga- satta ordningen att det skulle ankomma på arbetsgivarna och andra utbetalare av s.k. tjänsteinkomst att inte bara inbetala utan även själva stå för skatten på denna in-

komst. Löntagarna skulle uppbära den i så- dant läge reducerade inkomsten helt fri från inkomstskatt.

Ett om än starkt modiferat förslag i den— na riktning framfördes på sin tid av allmän- na skatteberedningen (SOU 1964: 25). Det föreslogs att löntagarnas skyldighet att er- lägga folkpensionsavgifter och avgifter för sjukförsäkringens grundförmåner skulle av- skaffas och ersättas av en skyldighet för ar- betsgivarna att i stället bidra till finansie- ringen av ifrågavarande socialförmåner. Detta förslag har inte genomförts, något som kan antas åtminstone delvis samman- hänga med att en sådan belastning av ar- betsgivarna måste få en motsvarande inver- kan på deras förmåga att bära löneökning— ar. Den effekten, i och för sig förutsedd av skatteberedningen, ansågs på sina håll som inte godtagbar.

Uppenbarligen inrymde detta förslag åt- skilligt av rationalisering och förenkling. Dess genomförande skulle också ha under- lättat arbetet på en förenklad löntagarbe- skattning. För källskatteutredningen, med dess i direktiven markerade uppgift att un— dersöka möjligheterna till en teknisk om— läggning av skatteuttaget hos löntagare, har inte varit aktuellt att framföra ett förslag av samma innebörd som det skattebered- ningen framlade. Än mer fallande utanför utredningsuppdraget skulle vara att uppta sådana tankar som att i sin helhet ersätta löntagarnas skatt på sina tjänsteinkomster med någon form av bruttobeskattning av arbetsgivarna på grundval av deras löneom- kostnader.

Sedan detta konstaterats kvarstår att prö- va möjligheterna inte bara att söka i och för sig förbättra och förenkla uppbördstekniken m.m. utan även att pröva vilka jämkningar i de materiella reglerna som kan synas möj- liga att överväga inom ramen för en vä- sentligen >>teknisk>> uppbördsutredning.

Dessa frågor behandlas i kapitel 8 och följande kapitel.

Förut har understrukits att en reform av uppbördssystemet och vad därmed samman- hänger i riktning mot en förenklad löntagar- beskattning måste ske mot bakgrunden av

den materiella skattelagstiftningens innehåll. Arbetsläget för källskatteutredningen har varit ogynnsamt i det att ända sedan utred- ningen tillsattes det stått klart att omfat- tande och betydelsefulla omläggningar av de fysiska personernas beskattning varit fö— restående. Utredningen har med andra ord i flera hänsenden saknat ett tillräckligt un- derlag för överväganden, konstruktionsför— sök och ekonomiska kalkyler av för den framförliggande tiden adekvat natur. På andra områden har åter varit möjligt att fullfölja arbetsuppgifterna. Sedan chefen för finansdepartementet framlagt för 1970 års riksdag sina förslag till skatteomläggningar, och än mer sedan dessa riksdagsbehandlats, har läget klarnat och förutsättningar givits utredningen att slutföra sitt uppdrag.

Om den skattelagstiftning, som tillkommit under de senaste åren, kan sägas att den i vissa hänseenden varit förmånlig, i andra hänseenden mindre förmånlig för strävan- dena mot en förenklad löntagarbeskattning. Det har varit en fördel, om än av ganska begränsad omfattning, att folkpensionsav- giften ej längre är avdragsgill. Borttagandet av avdragsrätten för kommunalutskylder verkar i samma riktning, må så vara att ut- redningen efter åtskillig möda trott sig kun- na lösa problemet med bibehållen avdrags- rätt inom ramen för en förenklad löntagar- beskattning, en lösning som det alltså ej längre är meningsfyllt att redovisa. De änd- rade reglerna för traktamentsbeskattningen har visserligen visat sig vara i praktiken svårbemästrade, men de är likväl från upp- bördssynpunkt att föredra framför vad ti- digare gällde. En särbeskattning sådan som den 1970 beslutade är också i nu avsett hän— seende att föredra framför vad tidigare gällde, men alltjämt består på olika områ- den sådant samband mellan makars be- skattning att väsentliga problem möter.

Som ökade svårigheter att uppnå en för- enklad löntagarbeskattning kan betecknas den mer invecklade ordningen för villabe- skattningen och de nya reglerna för beräk- ningen av bilkostnadsavdrag. Många lönta- gare berörs av dessa bestämmelser.

Till dessa och likartade spörsmål åter-

kommer utredningen i det följande. Redan nu må emellertid understrykas att vad ut- redningen framför till övervägande — det handlar alltså i detta läge inte om några formliga förslag — är så till vida av på- tagligt konventionell natur som det inte ifrå- gasätts att lösrycka beskattningen av tjänste- inkomst från inkomstbeskattningen i övrigt. Alltjämt skall löntagarna beskattas enligt reglerna i de allmänna skatteförfattningar- na, må så vara att dessa regler kan tänkas ändrade i en del hänseenden. I begreppet >>löntagarbeskattningen» bör alltså enligt ut- redningens mening alltjämt ingå en tillämp— ning av de generellt gällande materiella be- skattningsreglerna i kombination med ett mer utvecklat uppbördssystem som kan i sin tur minska behovet av att upprätthålla nu- varande deklarationsskyldighet med därtill anknuten taxering och debitering av slutlig skatt.

2. Gällande uppbördssystem, särskilt vad gäller

löntagare

2.1 Inledning

Den inkomstskatt, som skattskyldig har att erlägga, beräknas på bruttoinkomsten under viss tidsperiod (beskattningsåret) sedan där— ifrån avdragits de till samma tidsperiod hän— förliga kostnaderna för inkomstförvärvet samt vidare s.k. allmänna avdrag. Skatten på förmögenheten grundas i princip på för- mögenhetssituationen vid beskattningsårets utgång.

Vad sålunda kortfattat återgivits har med- fört att man funnit det svårt eller omöjligt att definitivt bestämma skatten vid tidigare tidpunkt än efter beskattningsårets utgång, dvs. under det s.k. taxeringsåret, sedan all— män självdeklaration avlämnats och en re- gelrätt taxering åsatts. På grundval av denna beräknas den slutliga skatten och mot den avräknas vad som efter mer eller mindre schablonmässiga regler inbetalats under det gångna året.

Tidigare dröjde det förhållandevis lång tid från det den skattskyldige förvärvade si- na inkomster till dess han erlade de skatter som belöpte på dessa. I syfte att förkorta denna tidrymd började man —— såsom när- mare kommer att beröras i det följande — att redan på 1920-talet undersöka möjlighe- terna att ändra reglerna för skatteuppbör- den. Detta arbete resulterade i sinom tid i 1945 års uppbördsförordning, genom vil- ken det nuvarande uppbördssystemet — det s.k. källskattesystemet — fick sin prin-

cipiella utformning.

Vissa ändringar har sedermera vidtagits i detta system, bland annat vid 1953 års riksdag, varvid antogs nu gällande upp- bördsförordning (SFS 1953: 272). Denna förordning har därefter ändrats och kom- pletterats i ett flertal hänseenden. Mer bety- delsefulla ändringar genomfördes vid 1967 års riksdag (SFS 1967: 625). Samtidigt ut- färdades nya tillämpningsföreskrifter till uppbördsförordningen genom uppbördskun- görelsen den 17 november 1967 (SFS 1967:626). Vissa kompletteringar till upp- bördsförordningen antogs också bl.a. vid 1968 års riksdag (SFS 1968:722), 1970 års riksdag (SFS 1970:634) och 1971 års riksdag (SFS l971:75).

De skatter och avgifter rn. m., vilkas upp- börd regleras av uppbördsförordningen, är statlig inkomstskatt, statlig förmögenhets- skatt, utskiftningsskatt, ersättningsskatt, kommunal inkomstskatt, landstingsmedel, skogsvårdsavgifter, folkpensionsavgifter en- ligt lagen om finansiering av folkpen- sioneringen, tilläggspensionsavgifter enligt. 19 kap. 3 & lagen om allmän försäkring, dvs. avgifter på pensionsgrundande inkomst, i vad denna härrör från annan inkomst av förvärvsarbete än sådan för vilken ar- betsgivare erlägger avgift, sjukförsäkrings- avgifter för den obligatoriska sjukförsäk- ringen (alltså för sjukvårdsersättning, grund— sjukpenning och tilläggssjukpenning), vissa arbetsgivaravgifter enligt lagen om allmän

försäkring, vissa avgifter enligt förordning— en om allmän arbetsgivaravgift och redare- avgifter enligt lagen om redareavgift för sjöfolks pensionering vilka inte uppbärs av riksförsäkringsverket, skattetillägg enligt 116a & TF oeh förseningsavgift enligt 116 c & samma förordning samt annuiteter på av- dikningslån och på förskott för avlösning av frälseräntor. Kungl. Maj:t har befogen- het att, om särskilda omständigheter där- till föranleder, förordna att i samband med uppbörden av skatt även annan avgift får uppbäras än de nu nämnda. Denna befogen- het har emellertid inte utnyttjats.

Den grundläggande principen i källskat- tesystemet är att man redan under be- skattningsåret, alltså i regel under det ka- lenderår inkomsten förvärvas, tar ut en approximativt beräknad preliminär skatt. Denna skall bestämmas till ett belopp, som så nära som möjligt kan antas motsvara den skattskyldige sedermera slutligt påförd statlig inkomstskatt, statlig förmögenhets- skatt, folkpensionsavgift, tilläggspensionsav— gift, allmän arbetsgivaravgift för inkomst av rörelse eller jordbruksfastighet, sjukförsäk- ringsavgift, kommunal inkomstskatt och landstingsmedel. Om det, sedan taxering och debitering skett påföljande år, visar sig att den exakt beräknade skatten — den slutliga skatten — överstiger den preliminära skat— ten påföres den skattskyldige skillnadsbelop- pet i form av kvarstående skatt. Skulle den preliminära skatten ha överstigit den slutli— ga, återbetalas det överskjutande beloppet till den skattskyldige. Utöver preliminär, slutlig och kvarstående skatt kan den skatt- skyldige påföras tillkommande skatt, vilken avser skatt som skall erläggas på grund av eftertaxering eller enligt beslut om debite- ring sedan påföringen av slutlig skatt av- slutats.

Debitering av skatt ankommer på lokal skattemyndighet. Länsstyrelsen medverkar i debiteringarbetet bland annat med tillhjälp av ADB-maskiner.

Man skiljer mellan två former av prelimi- när skatt, nämligen preliminär A-skatt och preliminär B-skatt. I princip utgår prelimi- när A-skatt för skattskyldig med huvudsak-

lig inkomst av tjänst. För annan skattskyl- dig utgår preliminär B-skatt.

2.2 Preliminär A—skatl

2.2.1 Inkomster varå preliminär A-skatt skall utgå I fråga om preliminär A-skatt är huvudre- geln den att sådan skatt skall erläggas i den skattskyldiges hemortskommun för inkomst- året för sådan inkomst av tjänst, vilken helt eller delvis utgår i penningar och vilken hänför sig till den skattskyldiges huvudsak- liga arbetsanställning eller eljest utgör hans huvudsakliga inkomst av tjänst. Med inkomst av tjänst likställs rätt till pension, livränta som utgår på grund av sjuk-, 'olycksfalls- eller Skadeförsäkring eller annorledes än på grund av försäkring, er- sättning som i annan form än livränta ut- går på grund av sjuk- eller olycksfallsför- säkring, tagen i samband med tjänst, un- dantagsförmåner samt sådant periodiskt understöd eller sådan periodisk intäkt, var- för givaren är berättigad till avdrag enligt 22, 25 eller 29 & KL. För följande inkomster skall emellertid preliminär A-skatt inte utgå, nämligen

a) inkomst av sådan huvudsaklig arbets— anställning hos fysisk person eller dödsbo, som är avsedd att vara kortare tid än en vecka, såvida inte vad som utbetalats utgör utgift i en av arbetsgivaren bedriven rörelse,

b) ersättning som vid kommunal tjänst anvisas för vissa med tjänsten förenade kostnader,

c) ersättning som vid enskild tjänst anvi- sas för vissa med tjänsten förenade kostna- der, om inte ersättningen väsentligen över- stiger vad som skäligen kan anses vara er- forderligt för kostnadernas bestridande,

d) folkpension och tilläggspension enligt lagen om allmän försäkring, såvida inte Kungl. Maj:t förordnat annorlunda,

e) bidrag som avses i 15 och 19 åå lagen angående införande av lagen om allmän försäkring (avser vissa bidrag till änkor och änklingar med barn samt särskilda barn-

f) familjebidrag enligt familjebidragsför— ordningen och enligt förordningen om fa- miljebidrag åt värnpliktiga m.fl. som drab- bats av kroppsskada, och

g) sådan pension, livränta eller från för- säkringsanstalt utgående annan ersättning av skattepliktig natur, som uppgår till högst 3000 kr. för år, med undantag dock för pension som utgår på grund av lagen om allmän försäkring.

Om den som åtnjuter sådan inkomst av tjänst, för vilken skall erläggas preliminär A—skatt, också är skattskyldig för annan in- komst, för garantibelopp för fastighet eller för förmögenhet, får lokal skattemyndig- het, då särskilda skäl föranleder därtill, fö- reskriva att preliminär A-skatt skall erläggas även för sistnämnda inkomst, garantibelop- pet eller förmögenheten.

Kungl. Maj:t kan förordna att preliminär A-skatt skall utgå för tilläggspension enligt lagen om allmän försäkring samt för folk- pension som utbetalas tillsammans med till- läggspensi'on eller annan förmån. Detta bemyndigande har utnyttjats i kungörelsen 5.6.1959 (SFS 1959:267) varigenom före- skrifter meddelats om att vid utbetalning av statlig personalpensionsförmån även folk- pensionsförmånen skall beaktas vid skatte- avdragets beräknande, och i kungörelsen 7.12.1962 (SFS 1962: 667), vari liknande fö- reskrifter meddelats beträffande tilläggspen- sion enligt lagen om allmän försäkring och folkpension.

Enligt en ändring i uppbördsförordning- en, som trätt i kraft 1.1.1969 (SFS 1969: 722), kan Kungl. Maj:t vidare om det är särskilt påkallat från uppbördssynpunkt för- ordna att preliminär A-skatt skall utgå även för annan inkomst än sådan som utgör den skattskyldiges huvudsakliga inkomst av tjänst eller likställes därmed. Med stöd av detta bemyndigande har Kungl. Maj:t 17.1.1969 utfärdat kungörelse om skatteav- drag i Vissa fall från artistersättning (SFS 1969:5). Bestämmelserna gäller inkomst som utgör ersättning för artistisk verksamhet vid tillställning eller ljudupptagning eller ersätt-

ning för sådan verksamhet för ljudradio eller television. De gäller också beträffande royalty eller liknande ersättning som härrör från sådan verksamhet. Vidare gäller be- stämmelserna i fråga om ersättning till pro- fessionell idrottsman. Frågan om artistisk verksamhet föreligger skall bedömas med hänsyn till verksamhetens karaktär och om- fattning samt omständigheterna i övrigt. Hit hänförs bl. a. utövande av musik, sång, skådespeleri, recitation och dans.

2.2.2 Beräknandet av preliminär A-skatt

Om inkomst av tjänst avser bestämd tids- period och uppbäres vid regelbundet åter- kommande tillfällen eller hänför sig till arbetsanställning, som är avsedd att vara kortare tid än en vecka, skall — såvida inte lokal skattemyndighet annorlunda för- ordnar — skatt erläggas efter särskilda skattetabeller, som för varje år fastställs av riksskatteverket. Antalet tabeller utgör för år 1971 tolv.

Tabellerna anger för olika inkomstbelopp. beräknade efter vecka eller längre tid som riksskatteverket bestämmer, dårå belöpande preliminär skatt. Följande förutsättningar ligger till grund för tabellerna.

a) Inkomsten samt den skattskyldige tillkommande grundavdrag är oförändrade under inkomståret.

b) Den skattskyldige kommer inte att taxeras för annan inkomst än som anges i tabellen och inte heller för garantibelopp för fastighet eller för förmögenhet.

c) Den skattskyldige har inte att erlägga tilläggspensionsavgift.

(1) Den skattskyldige erhåller i förekom- mande fall skattereduktion.

e) Inga andra avdrag medges den skatt- skyldige än dels grundavdrag och dels för— värvsavdrag enligt 46 5 3 mom. KL.

I tabellerna finns fyra kolumner, avsedda för följande grupper skattskyldiga, nämli- gen:

a) en kolumn för ogift inkomsttagare, som inte är berättigad till förvärvsavdrag enligt 46 ä 3 mom. KL, och gift inkomst-

tagare vars make har en sammanräknad nettoink'omst av minst 2 000 kr.

b) en kolumn för gift inkomsttagare, vars make saknar sammanräknad nettoinkomst eller har sådan inkomst understigande 2000 kr,

c) en kolumn för gift inkomsttagare, som är berättigad till förvärvsavdrag enligt 46% 3 mom. KL, samt

(1) en kolumn för ogift inkomsttagare, som är berättigad till förvärvsavdrag enligt 46 ä 3 mom. KL.

Ogift skattskyldig, som har hemmavaran- de barn och som inte är att hänföra till den under d) angivna gruppen, skall likställas med gift inkomsttagare som avses under b). Med ogift skattskyldig likställs skattskyl- dig som är änkling, änka, frånskild eller hemskild.

Med gifta likställs de som, utan att vara gifta, lever tillsammans, om de tidigare va- rit förenade i äktenskap eller gemensamt har eller har haft barn.

En särskild kolumn skall finnas i skatte- tabellerna för anställningar avsedda att va- ra kortare tid än en vecka. Skattebeloppen är desamma i samtliga skattetabeller och tillämpas oberoende av arbetstagarens ci- vilstånd eller andra omständigheter, som in- verkar på hans skatt. Skattebeloppen be- räknas på grundval av beräknelig genom- snittlig sysselsättning under året och med tillämpning av den kommunala utdebite- ring som riksskatteverket för varje år be- stämmer. Den lägsta dagsinkomsten i ko- lumnen skall avse 10 kr.

Vid beräkning av preliminär A-skatt en— ligt skattetabell tillämpas för varje skatt- skyldig den skattetabell som motsvarar den sammanlagda kommunala utdebiteringen i den skattskyldiges hemortskommun för in- komståret. Tabellerna är emellertid upp- rättade för hela krontal kommunal utdebi- tering, vilket medför att om i utdebiteringen ingår öretal, uppgående till högst 50, man använder den tabell, som avser närmast lägre utdebitering, och i annat fall den ta- bell som avser närmast högre utdebitering. I Stockholm, Göteborg och Malmö kan

emellertid tillämpas särskild tabell, avseen- de en kommunal utdebitering i femtiotal ören.

För inkomst av tjänst, som inte avser be- stämd tidsperiod eller inte uppbäres vid re- gelbundet återkommande tillfällen, utgår preliminär A-skatt med 30 procent av in- komsten. Detta gäller emellertid endast i det fall att en skattskyldig uteslutande har oregelbundna inkomster. Uppbär en skatt- skyldig oregelbundna inkomster vid sidan av fast lön för viss tid, t. ex. ackordsöver— skott, retroaktiv lön m.m., skall preliminär- skatteavdraget på dessa oregelbundna in- komster utgå enligt grunder som riksskatte- verket bestämmer. Preliminärskatteavdraget på de oregelbundna inkomsterna utformas då med hänsyn till storleken av den fasta lönen.

Lokal skattemyndighet kan föreskriva sär- skild beräkningsgrund för preliminär A- skatt i stället för skatt enligt tabell, t. ex. att skatten skall beräknas på viss del av in- komsten eller på inkomsten minskad med visst belopp eller att skatten skall utgå med särskilt angiven procent av inkomsten.

Skall enligt lokal skattemyndighets beslut preliminär A-skatt också beräknas på annan inkomst än av tjänst, på garantibelopp eller på förmögenhet, beräknas skatten antingen till viss procent av den huvudsakliga in- komsten av tjänst eller enligt skattetabell på nämnda inkomst ökad med visst belopp eller också utgår skatten med visst belopp utöver vad i skattetabellen anges för den huvudsakliga inkomsten av tjänst.

Såsom tidigare nämnts har Kungl. Maj:t förordnat om viss samordning vid bestäm- mandet av skatteavdrag när det gäller ut- betalning av folkpension i samband med statlig personalpensionsförmån eller tilläggs— pension enligt lagen om allmän försäkring. I dessa fall beräknas den preliminära A- skatten inte enligt skattetabell utan i sär- skild ordning, varvid i princip tillämpas de grunder enligt vilka skattetabellerna är uppbyggda. Folkpensions- och sjukförsäk- ringsavgift beräknas emellertid endast i de fall sådana avgifter kan beräknas bli på- förda vid debitering av slutlig skatt.

Enligt den ovan omnämnda kungörelsen om skatteavdrag i vissa fall från artist- ersättning görs inte heller skatteavdrag en- ligt skattetabell utan med 40 procent av det utbetalda beloppet såvida inte motta- garen visar att annan beräkningsgrund be- stämts för avdraget. Avdrag enligt denna kungörelse görs inte heller från ersättning som understiger 200 kr.

Vid Skatteberäkningen tas hänsyn till vär- det av naturaförmåner, som den skattskyl- dige äger åtnjuta jämte kontant inkomst. Riksskatteverket fastställer det genomsnitt- liga årliga värdet av dessa förmåner.

Har den skattskyldige på grund av ar— betsavtal rätt att uppbära, förutom kontant inkomst av arbetsgivaren, ersättning direkt av allmänheten, såsom drickspengar eller dylikt, och är ersättningens belopp känt för arbetsgivaren eller är ersättningen av na- tur att kunna av honom till beloppet upp- skattas, skall vid beräkning av preliminär A-skatt i inkomsten inräknas även ifråga— varande ersättning.

Har en skattskyldig att erlägga avgifter för sådan pensionsförsäkring eller sjuk- och olycksfallsförsäkring som tagits i sam- band med tjänst eller erlägger han i sam- band med tjänsten avgifter för egen eller efterlevandes pensionering annorledes än ge- nom försäkring, skall vid Skatteberäkning- en inkomsten minskas med dessa avgifter. För andra vid taxeringen medgivna avdrag för kostnader för fullgörande av tjänst kan hänsyn tagas endast efter riksskatte- verkets medgivande.

2.3 Preliminär B-skatt

2.3.1 Inkomster varå preliminär B-skatt skall utgå

Preliminär B-skatt skall i hemortskommu- nen för inkomståret erläggas av skattskyl- dig, som inte har att betala preliminär A- skatt, och utgår för inkomster från den skattskyldiges samtliga förvärvskällor, för garantibelopp och för förmögenhet. I an- nan kommun än hemortskommunen skall B-

skatt erläggas för inkomst av fastighet, rö- relse och icke yrkesmässig avyttring av fas— tighet samt för garantibelopp.

2.3.2 Beräkning av preliminär B—skatt

Preliminär B-skatt kan beräknas antingen med ledning av tidigare påförd slutlig skatt eller med ledning av preliminär taxering.

I det förra fallet utgår skatten i regel med belopp motsvarande den slutliga skatt, som påförts den skattskyldige året näst före in- komståret. I det senare fallet beräknas skat- ten med ledning av preliminär självdeklara- tion eller annan uppgift eller upplysning. Så sker 'om den skattskyldige inte påförts slut- lig skatt enligt taxering året näst före in- komståret eller vid ändrade inkomstförhål- landen eller om särskilda omständigheter därtill föranleder, t. ex. vid fall av ned- satt skatteförmåga eller om mer betydande skillnad föreligger mellan eljest utgående preliminär skatt och påräknelig slutlig skatt.

2.4 Debitering av skatt m.m. och utfärdande av debetsedel

Lokal skattemyndighet skall i fråga om pre- liminär A-skatt ange hur denna skall beräk- nas för den, som för inkomståret har att erlägga sådan skatt i kommun inom myn- dighetens tjänstgöringsområde. Därvid an- ges den skattetabell och den kolumn i ta- bellen, som skall tillämpas, eller i förekom- mande fall den särskilda beräkningsgrund efter vilken skatt skall utgå.

Myndigheten har vidare att debitera pre- liminär B-skatt, slutlig, kvarstående och till- kommande skatt för dem som skall erlägga sådana skatter i kommun inom myndighe- tens tjänstgöringsområde.

Myndighetens nyssnämnda åtgärder redo- visas på debetsedel, särskild för preliminär skatt, för slutlig skatt och för tillkomman- de skatt. Vid debetsedeln är fogade skatte- anvisningar avsedda för inbetalning av skatt och, om så är påkallat, skattekort, upptagande på debetsedeln angivna uppgif- ter och skattetabell.

Debetsedel avseende preliminär A-skatt

översändes till den skattskyldige senast 18.1 under inkomståret, på preliminär B-skatt senast 25.2 under inkomståret och på slutlig skatt senast 15.12 under taxeringsåret.

Beträffande överskjutande preliminär skatt och kvarstående skatt gäller vissa be— loppsgränser. Sålunda återbetalas inte till den skattskyldige överskjutande preliminär skatt under 10 kr och inte heller uttas av den skattskyldige kvarstående skatt under 10 kr. Vid fall av hög kvarstående skatt kan skattskyldig bli pliktig erlägga ränta till statsverket för viss del av den kvarstående skatten. Å andra sidan kan skattskyldig med hög överskjutande preliminär skatt er- hålla ränta på viss del av det överskju- tande beloppet.

2.5 Avdrag på län m. m. för gäldande av skatt

2.5.1 Skyldighet att verkställa avdrag

Vid utbetalning av kontant belopp, som för mottagaren (arbetstagaren) utgör sådan in- komst av tjänst för vilken preliminär A- skatt skall erläggas (lön), skall den som ut- betalar beloppet (arbetsgivaren) verkställa avdrag för gäldande av preliminär A-skatt (skatteavdrag). Arbetsgivaren är vidare i regel skyldig att verkställa avdrag för gäl- dande av kvarstående skatt beträffande så- dana arbetstagare, som har att vidkännas skatteavdrag för preliminär A-skatt. Arbetstagare, som skall vidkännas av- drag för preliminär A-skatt, skall över- lämna debetsedel på sådan skatt till arbets- givaren omedelbart efter det han mottagit den. Annan arbetstagare skall snarast för arbetsgivaren uppvisa debetsedel på prelimi- när B-skatt, påförd i hemortskommunen, el- ler skattekort på sådan skatt eller intyg av lokal skattemyndighet, att han inte har att erlägga preliminär A-skatt. Den A-skatte- skyldige skall vidare, när han erhåller de- betsedel på slutlig skatt, överlämna denna till arbetsgivaren eller för arbetsgivaren uppvisa debetsedeln eller intyg av lokal

skattemyndighet att han inte har att erlägga kvarstående skatt.

Försummar arbetstagare, som är skyldig erlägga preliminär A-skatt, att överlämna debetsedel på sådan skatt till arbetsgivaren skall arbetsgivaren göra skatteavdrag enligt följande.

&) Vid korttidsanställning: med 110 pro- cent av i korttidstabellen upptaget skatte- belopp.

b) I fråga om lön för vecka eller längre tid: med 110 procent av skattebeloppet en- ligt kolumn 1 i skattetabellen på arbetsgiva- rens hemort.

c) På engångsbelopp utöver lön (ackords- ersättningar, retroaktiv lön, tantiem m.m.): med 110 procent av preliminärskatteavdra- get på sådana oregelbundna inkomster en- ligt grunder, som riksskatteverket bestäm- mer.

(1) På engångsbelopp i andra fall: med 110 procent av skattebeloppet för månads- lön enligt kolumn 1 i skattetabellen på ar- betsgivarens hemort.

Vissa minimibelopp för dessa skatteav- drag gäller.

Försummar arbetstagare att för arbetsgi- varen uppvisa debetsedel på slutlig skatt är denne skyldig att göra skatteavdrag för kvarstående skatt, om arbetstagaren åtnju- ter inkomst som ovan under b)—d) sägs. Avdrag skall då ske med samma belopp som den skattskyldige har att erlägga i pre- liminär A-skatt.

I vissa fall är arbetsgivare inte skyldig att göra skatteavdrag för preliminär A- skatt, nämligen

å) då arbetstagaren genom företeende av debetsedel eller intyg av lokal skattemyn- dighet styrker att han har att erlägga pre- liminär B-skatt,

b) vid vissa fall av korttidsanställning (när den utbetalda lönen för korttidsanställ- ningen inte är att anse som en utgift i ar- betsgivarens rörelse),

c) då anställningen är att anse som en bi- syssla, d) för studerande i vissa fall,

e) om lokal skattemyndighet fattat be- slut därom,

i) då i vissa fall ersättning utgår för vissa med tjänsten förenade kostnader och

g) beträffande livränta under 3000 kr. och vissa sociala bidrag.

Om den skattskyldige så påfordrar är ar- betsgivaren skyldig att verkställa skatteav- drag med större belopp än som enligt gäl-

' lande bestämmelser skall ske.

Under vissa angivna förutsättningar kan den lokala skattemyndigheten efter ansö- kan medge nedsättning av skatteavdrag, om det belopp, som skulle återstå sedan avdrag gjorts, jämte den inkomst den skatt- skyldige i övrigt kan åtnjuta understiger vad han kan anses behöva för underhåll för sig själv och för maka och oförsörjda barn (existensminirnum).

Arbetsgivaren är skyldig att vid varje av- löningstillfälle genom särskilt kvitto eller på annat lämpligt sätt lämna arbetstagaren uppgift om det belopp, som genom skatte- avdrag innehållits på lönen. Skyldighet att lämna sådan uppgift föreligger emellertid inte om lönen kvitteras på avlöningslista, på vilken skatteavdraget angetts. Arbetsgiva- ren är vidare skyldig att efter utgången av den sista uppbördstermin, under vilken skatt enligt debetsedel erläggs, eller, om ar- betstagaren tidigare slutat sin anställning, vid dennas slut till arbetstagaren återställa debetsedeln. Därvid skall uppgift lämnas om summan av verkställda skatteavdrag 'och den tid av inkomståret som avdragen avser.

Arbetsgivare kan av riksskatteverket med- ges rätt att beräkna preliminärskatteavdrag med ADB under förutsättning att

a) skattebeloppet i varje särskilt fall inte kommer att avvika från motsvarande be- lopp enligt skattetabell med högre be- lopp än 2 kr.,

b) lokal skattemyndighets beslut om an- nan beräkningsgrund för preliminär A-skatt än enligt skattetabell följs och

c) arbetstagares anmälan om att skatte- avdrag för preliminär A-skatt skall göras med större belopp än som skall utgå enligt skattetabell iakttas.

Arbetsgivare—arbetstagareförhållande i uppbördsförordningens mening föreligger i princip så snart någon utbetalar belopp, som för mottagaren motsvarar sådan in- komst av tjänst, varå preliminär A—skatt skall beräknas. Den som är självständig fö- retagare och vars inkomst är hänförlig till inkomst av rörelse skall inte vidkännas skatteavdrag på inkomsten. Sålunda räknas inte delägare i handelsbolag som arbetsta- gare även om det avtalats att han skall uppbära en bestämd månadslön.

2.5.3 Huvudanställning och bisysslor

Om arbetstagare har en eller flera bisysslor skall skatteavdrag göras endast av den ar- betsgivare, hos vilken arbetstagaren har sin huvudanställning. Är anställningen en bi- syssla och detta är uppenbart för arbetsgi— varen, skall skatteavdrag inte göras.

Kan av flera anställningar ingen anses som den huvudsakliga eller föreligger tvekan härom har arbetstagaren eller arbetsgivaren att vända sig till den lokala skattemyndig- heten, som meddelar besked om vid vilken anställning skatteavdrag skall göras.

Att i vissa fall beträffande artistersätt- ning skatteavdrag kan ske även om ersätt— ningen inte är att anse som den skattskyl- diges huvudsakliga inkomst av tjänst, har tidigare sagts.

2.6 Jämkning av preliminär skatt

Sedan debetsedel på preliminär skatt utfär- dats, kan genom jämkning föreskrivas änd- rade grunder för uttagande av den prelimi- nära skatten om bättre överensstämmelse mellan den preliminära och den motsvaran- de slutliga skatten därigenom kan antas uppkomma. Jämkning sker vid i uppbörds- förordningen särskilt uppräknade fall. Be- slut om jämkning meddelas av lokal skatte- myndighet.

Anstånd med inbetalning av skatt kan inte medges beträffande preliminär A-skatt utan endast i fråga om preliminär B-skatt, kvar- stående skatt eller tillkommande skatt. Be- slut om anstånd meddelas av lokal skatte- myndighet och i vissa fall av länsstyrelsen.

2.8 Uppbörd av skatt

Skatt som innehållits genom skatteavdrag eller eljest skall inbetalas redovisas till sta- ten. Uppbörd av skatt sker genom postver- ket och de penninginrättningar, som Kungl. Maj:t träffat avtal med.

Arbetsgivare skall för arbetstagare ombe- sörja inbetalning av preliminär A-skatt som innehållits på dennes lön.

Skatt skall inbetalas under den uppbörds- termin, som infaller närmast efter utgång- en av den månad under vilken skatteavdra- get verkställts. Uppbördsterminerna är sex till antalet och infaller i regel under ti- den fr.o.m. den 6 t.o.m. den 13 i måna- derna mars, maj, juli, september, november och januari. Tiderna för de olika upp- bördsterrninerna är angivna på debetsed- larna.

Om särskild förteckning eller magnetband inte användes för skatteredovisningen sker denna i regel med de vid debetsedeln fogade skatteanvisningarna.

För inbetalningen gäller särskilda reg- ler beroende på om det är fråga om arbets- givare med endast en anställd, med minst två arbetstagare eller med minst 50 arbets- tagare. I det senare fallet kan arbetsgivarna medges rätt till s.k. summarisk redovisning, vilket innebär att de på de första fem upp- bördsterminerna får inbetala det innehåll- na skattebeloppet utan att insända skattean- visningarna. Först vid sjätte uppbördsterrni- nen fogas i vanlig ordning skatteanvisning— arna vid redovisningen.

I vissa fall, t. ex. då arbetstagare inte av- lämnat debetsedel, måste inbetalning av skatt ske till ett särskilt postgirokonto (det centrala skattekontot).

Länsstyrelsen kan medge arbetsgivare

med minst 25 arbetstagare att i stället för skatteanvisningarna insända särskilda för- teckningar över de skattskyldiga, för vilka skatt inbetalas. Riksskatteverket kan vidare medge arbetsgivare att i stället för skattean- visningar eller förteckningar sända in de för skatteredovisningen erforderliga upp- gifterna på magnetband.

Arbetsgivare kan, efter medgivande av riksskatteverket, göra förfrågan på magnet- band rörande de anställdas skatteförhållan- den och hemort från beskattningssynpunkt. Tillstånd härtill lämnas i regel endast för större arbetsgivare. Förfrågan görs hos ett centralt förfrågningsregister, som finns hos länsstyrelsen i örebro län. De arbetsgivare, som fått uppgifter från detta register, be- höver endast undantagsvis infordra arbets- tagarnas debetsedlar.

Har arbetsgivare med endast en anställd försummat att inbetala skatt under rätt upp- bördstermin, kan han senast den 18 i den månad, under vilken terminen infallit, på postanstalt betala skatten med skatteanvis- ning. Särskild s.k. respitavgift skall då er- läggas med ca en procent av skattebeloppet dock högst 100 kr.

Har arbetsgivare, som verkställt skatteav- drag, eljest underlåtit att erlägga skatt i rätt tid och ordning, skall han betala restavgift med 4 procent på det ej erlagda skattebe- loppet, dock minst 10 kr. Arbetsgivaren får dessutom betala tilläggsavgift för varje på- börjad halvårsperiod från och med ett halvt år efter utgången av uppbördsmånaden in- till dess skatten inbetalas eller fastställes till betalning av den lokala skattemyndigheten. Tilläggsavgiften utgår med 4 procent för varje sådan halvårsperiod, dock högst med 12 procent av det redovisade skattebelop- pet.

7

2.9 Arbetsgivares ansvarighet m. m.

Arbetsgivare, som enligt lag är skyldig föra handelsböcker, skall ha sin bokföring så ordnad att därav framgår arbetstagares namn, lönebelopp och skatteavdrag samt, om debetsedel eller skattekort företetts för

arbetsgivaren, arbetstagarens födelsetid, mantalsskrivningsadress och debetsedels- nummer.

Även annan arbetsgivare, för vilken den utbetalda lönen utgör omkostnad i förvärvs- källa, är skyldig föra anteckningar om dessa uppgifter.

Avlöningsbokföringen respektive anteck- ningarna skall på begäran överlämnas till myndigheterna för kontroll av gjorda skat- teavdrag.

Arbetsgivaren blir i vissa fall ansvarig för arbetstagares skatt. Underlåter nämligen arbetsgivare, som är skyldig att verkställa skatteavdrag, utan skälig anledning att full- göra denna skyldighet, är han jämte arbets— tagaren ansvarig för skatt, som skatteavdra- get skolat avse till belopp, som svarar mot vad han underlåtit att avdra. Krav på erläg- gande av dylikt skattebelopp får följaktli- gen riktas mot såväl arbetsgivaren som ar- betstagaren. Om den sistnämnde vistas på känd ort inom riket får arbetsgivaren dock krävas endast om arbetstagaren underlåtit att efter anmaning betala beloppet ifråga. Arbetsgivare, som i det nu angivna fallet betalat skatt för arbetstagare, kan söka be- loppet åter hos denne.

Har arbetsgivaren däremot verkställt skat- teavdrag men inte inbetalat det innehållna beloppet i rätt tid och ordning, är arbetsta- garen fri från betalningsansvar för motsva- rande skattebelopp.

2.10 Kontroll av arbetsgivarnas skatteredovisning Länsstyrelsen skall övervaka att arbetsgi- varna behörigen fullgör sina skyldigheter att verkställa skatteavdrag och redovisa in- nehållen skatt. De lokala skattemyndighe- terna biträder länsstyrelsen vid fullgöran- det av denna övervakning. Som central till- synsmyndighet i detta hänseende fungerar riksskatteverket. Verket har vidare till upp- gift att efter framställning av länsstyrelse, lokal skattemyndighet, arbetsgivare eller när anledning därtill eljest uppkommer meddela bindande förklaring beträffande fråga om sättet för uttagande av preliminär skatt samt om verkställande av skatteavdrag.

3. Definitiv källskatt i nuvarande skattesystem

3.1. Bevillningsavgifter för särskilda förmåner och rättigheter

I utlandet bosatt person som här i riket ger offentlig föreställning eller medverkar i så- dan skall erlägga bevillningsavgift, s.k. ar- tistskatt. Bestämmelserna härom återfinns i 1908 års förordning ang. bevillningsavgif- ter för särskilda förmåner och rättigheter, vilken förordning är den sista kvarvarande av de äldre bevillningsförordningarna. Bevillningsavgiften utgår formellt som en avgift för tillstånd att uppträda i Sverige. Den ersätter emellertid den skattskyldighet till statlig och kommunal inkomstskatt, som eljest skulle föreligga för ifrågavarande per- soner — enligt 545 KL och 7 5 Si förelig- ger befrielse från skattskyldighet för in- komster, för vilka bevillningsavgift i princip skall erläggas. Bevillningsavgiften är där- för i realiteten att anse som en definitiv källskatt på utomlands bosatta personers inkomst av föreställning i Sverige. Skyldig- het att erlägga bevillningsavgift för inkomst av i Sverige given offentlig föreställning fö- religger för såväl utomlands bosatt fysisk person som utländsk juridisk person. Av- giften utgör 15 procent av bruttoinkomsten, dock alltid minst 50 kr. I vissa fall beräknas avgiften på den verkliga bruttoinkomsten, i andra fall på den på förhand uppskattade. Utomlands bosatt fysisk person som med- verkar vid offentlig föreställning i Sverige — därmed jämställs utövande av artistisk

verksamhet för svensk ljudradio eller tele- vision —— har att erlägga bevillningsavgift med 30 procent av bruttoinkomsten därav, dock med minst 10 kr för varje dag verk- samhet utövats. Äger i utlandet bosatt fy- sisk person eller utländsk juridisk person uppbära ersättning för annan persons med- verkan vid föreställning, skall bevillnings- avgift erläggas av den som är berättigad till ersättningen. Det sagda gäller oavsett om den medverkande personen är bosatt i Sve- rige eller utomlands. För bevillningsavgif- tens erläggande svarar den som anordnar tillställningen.

Befrielse från skyldighet att erlägga be- villningsavgift kan medges då särskilda om- ständigheter föreligger. Generell befrielse gäller för vissa slag av artister samt för idrottsmän i vissa fall.

Den som avser att anordna offentlig fö- reställning som förut nämnts har att ansöka om tillstånd härtill hos länsstyrelsen i det län där föreställningen skall ges. Därvid skall uppgifter lämnas till underlag för be- räkningen av bevillningsavgift. Bifalles an- sökan skall länsstyrelsen bestämma hur be- villningsavgiften skall beräknas.

Skall enligt länsstyrelsens beslut bevill- ningsavgift erläggas med visst belopp, skall avgiften inbetalas i förskott innan tillstånds- bevis utfärdas. Anstånd med inbetalningen kan dock medges om säkerhet ställs. Skall bevillningsavgift utgå på verklig bruttoin- komst eller på viss andel av inkomsten av

föreställning, skall innan tillståndsbevis ut- färdas säkerhet ställas för avgiften. Av— giftsunderlaget fastställs sedan genom bil- jettkontroll eller med ledning av en av fö- reställningens anordnare avlämnad deklara- tion.

Bevillningsavgift inbetalas till den länssty- relse som utfärdat tillståndsbeviset. Hälften av influten avgift tillfaller staten och hälf- ten den kommun, inom vilken föreställning- en ägt rum.

3.2 S jömansskatt

Enligt förordningen 16.5.1958 om sjömans- skatt skall sådan skatt erläggas av den som i redarens tjänst är anställd ombord på svenskt handelsfartyg. Sjömansskatten utgör en definitiv källskatt på sjömans månads- inkomst och uttas i stället för statlig och kommunal inkomstskatt samt folkpensions- och sjukförsäkringsavgifter.

Sjömansskatteförordningen är tillämplig vid anställning på handelsfartyg under för- utsättning att fartyget har en bruttodräk- tighet av minst 100 registerton och huvud- sakligen nyttjas i fart mellan svensk och utländsk hamn eller mellan svenska hamnar utomskärs vid kusterna. Anställda ombord på fartyg i inre fart — fart i hamnar, på floder, kanaler, insjöar eller inomskärs vid kusterna — erlägger ej sjömansskatt.

För sjömansskattens beräkning finns två sjömansskattetabeller, av vilka den ena gäller vid anställning på fartyg i s.k. när- fart (linjefart på i huvudsak Östersjön, Skagerack och Kattegatt), den andra vid övrig fart, s. k. fjärrfart. Dessa tabeller är uppgjorda med utgångspunkt från käll- skattetabellen för beräkning av preliminär A-skatt. Denna har dock omarbetats i vissa hänseenden, bl. a. tillgodoräknas sjömän- nen schablonavdrag för kostnader för in- täkternas förvärvande med för helt år räk- nat 500 kr vid närfart och 1000 kr vid fjärrfart samt för försäkringspremier med 250 kr, och dessa schablonavdrag är in- bakade i tabellerna. Vidare har den enligt den omräknade källskattetabellen utgående

skatten reducerats med visst belopp per må- nad, vilket i regel utgör 50 kr vid närfart och 150 kr vid fjärrfart. Kommunal skatt är inräknad efter en utdebitering av f.n. 20 kr.

Sjömansskatt enligt nyssnämnda närfarts- resp. fjärrfartstabell beräknas för här i ri- ket bosatt sjöman samt för sjöman bosatt i Danmark, Norge eller Finland. Annan utomlands bosatt sjöman betalar sjömans- skatt enligt en skala, som i princip följer fjärrfartsskatten men med viss reducering av skatteuttaget.

Sjömansskatten beräknas för varje må- nad på sjömans kontanta inkomst ombord — hänsyn till värdet av fri kost har tagits vid upprättandet av skattetabellerna, värdet av fri bostad ombord beskattas ej. Den kontanta inkomsten reduceras vid skattebe- räkningen med belopp, för vilket sjöman- nen kan ha medgivits jämkning. Sådan jämkning kan ske om sjömannen gör sanno- likt att han året efter beskattningsåret vid taxering enligt förordningen om statlig in- komstskatt skulle kunna påräkna avdrag för underskott i förvärvskälla, periodiskt understöd, avgift för pensionsförsäkring, underhåll av inte hemmavarande barn eller nedsatt skatteförmåga. Vid jämkningen minskas den eljest till sjömansskatt beskatt- ningsbara inkomsten med det avdragsbe- lopp, som kan antas inte bli utnyttjat vid taxering i land.

Jämkning av sjömansskatt kan också un- der vissa förutsättningar ske vid korttids- anställning. Eftersom sjömansskatten är en definitiv källskatt på månadsinkomst skulle i dylikt fall skattebelastningen eljest stund- om bli större än vid taxering för motsvaran- de inkomst i land. Som förutsättningar för att jämkning skall medges gäller bl.a. att sjömannen på grund av studier, sjukdom eller värnpliktstjänstgöring inte kunnat ar- beta till sjöss eller i land mer än högst sex månader av året samt att hindret för an— ställning varat minst tre månader av året. Jämkningen innebär att totalinkomsten un- der året vid Skatteberäkningen fördelas lika över såväl de månader anställning inne- hafts som de månader hinder för anställ-

Engångsbelopp, som sjöman uppbär vid sidan av den normala lönen, beskattas i särskild ordning. Skatt på sådant belopp utgår efter det procenttal, som skatten på senaste månadsinkomst utgör av samma inkomst. På detta sätt beskattas alla en- gångsbelopp, alltså såväl retroaktiv lön och gratifikation som semesterersättning och sjuklön.

Sjömansskatten skall såsom definitiv käll- skatt inte slutligt fastställas genom deklara- tions- och taxeringsförfarande. Har sjöman vid sidan av sjöinkomsten haft inkomst i land eller har han förmögenhet, skall han åsättas taxering härför i vanlig ordning. Deklarationsskyldighet föreligger härvid om bruttointäkten av landinkomst uppgått till minst 100 kr eller den skattepliktiga för- mögenheten överstigit 150 000 kr.

Inkomst i land sambeskattas inte med sjö- inkomst. Emellertid måste vid taxering för landinkomst beaktas att grundavdragen är inbakade i sjömansskattetabellerna. Vid taxeringen medges därför grundavdrag en- dast för den tid sjömansskatt ej erlagts. Vi- dare avtrappas grundavdraget med hänsyn till det sammanlagda beloppet av taxerad landinkomst och sjöinkomst. Har sjöman erhållit jämkning av sjömansskatt tas också hänsyn härtill vid taxeringen.

Sjömansskattetabellerna innehåller ko- lumner för ogift sjöman, gift sjöman och ogift sjöman med barn. Skatteavdrag verk- ställs enligt den kolumnbeteckning som finns angiven på sjömannens A-skattesedel eller enligt beslut av sjömansskattenämnden. Skatten på månadsinkomst avläses direkt i skattetabellen. För skattens beräkning i de fall inkomsten avser kortare tid än en må- nad finns särskilda dagtabeller. Den skatte- sats efter vilken skatt vid olika månadsin- komster skall utgå på engångsbelopp är an- given i tabellerna.

Sjömansskattens administration handhas av sjömansskattenämnden och det till riks- skatteverket knutna sjömansskattekontoret. Nämnden utfärdar bl.a. anvisningar an- gående sjömansskatteförordningens tillämp— ning och fastställer nyssnämnda dagtabel-

Redare har att för varje tvåmånadersperiod inbetala innehållen skatt till sjömansskatte- kontoret. Samtidigt skall redaren insända en summerad förteckning över skatteavdra- gen för varje fartyg. Fullgör inte redaren sin skyldighet att innehålla eller inbetala sjö- mansskatt, tillställer sjömansskattekontoret honom revisionskrav. I vissa fall kan revi- sionskravet i stället riktas mot sjömannen. För att krävt belopp skall kunna indrivas erfordras att sjömansskattenämnden fast- ställt kravet.

Redare skall årligen lämna kontrollupp— gift beträffande sjöman, som erlagt sjö- mansskatt. Kontrolluppgiften, som skall in- nehålla upplysning 'om sjömannens kontan- ta inkomst ombord och om den tid för vil- ken han erlagt sjömansskatt, sänds till den lokala skattemyndigheten. Uppgiften tjänar till ledning för dels taxeringsnämndens fast- ställande av grundavdrag m.m. vid taxering för inkomst i land, dels också för den 10- kala skattemyndighetens fastställande av sjö- mannens pensionsgrundande inkomst.

Sjömansskatten tillfaller staten, men sta- ten utbetalar ersättning för de genom sjö- mansskatten minskade skatte- och avgifts- intäkterna för kommuner, landsting och allmänna försäkringskassor. Ersättningarna är beräknade till viss andel av den sjömans- skatt, som erlagts under beskattningsåret av sjömän bosatta inom vederbörande myndighets område. F.n. uppbär kommun, som inte tillhör landsting, 60 procent, annan kommun 40 procent, landstingskommun 20 procent och försäkringskassa 6 procent av Sjömansskatten.

3.3. Kupongskatt

Kupongskatt uttas enligt förordningen 20.11.1970 om kupongskatt i vissa fall på utdelning på aktier i svenska aktiebolag. Skatten infördes år 1943 och utgår såsom en definitiv källskatt med f.n. 30 procent av utdelningsbeloppet. Kupongskattens ad- ministration handhas av riksskatteverket. Kupongskattens införande syftade främst

till en effektivisering av uppbörden av skatt på sådan utdelning på svenska aktier som uppbärs av skattskyldiga med utländsk hemort. I utlandet bosatta fysiska personer samt utländska juridiska personer är i prin- cip skattskyldiga till statlig inkomstskatt för dylik utdelning ävensom till statlig förmö- genhetsskatt för aktiernas värde. De är där- emot inte skattskyldiga till kommunal in- komstskatt för utdelningen. Kupongskatten är med andra ord en statlig skatt, som i förevarande hänseende ersätter såväl in- komst- som förmögenhetsskatten.

Kupongskatt uttas emellertid inte endast av personer med utländsk hemort. För att förhindra transaktioner i syfte att vinna lindring i den vanliga inkomst- eller förmö- genhetsbeskattningen har skyldighet att er- lägga kupongskatt föreskrivits i vissa fall, då utdelningsberättigad förvärvat rätten till utdelning på aktie utan att också ha för- värvat själva aktien. Skattskyldighet i nu angivet fall föreligger för den, som för- värvat utdelningsrätten genom annat fång än arv eller testamente, därest avkastnings- rätten inte är av mer varaktigt slag. Ku- pongskatt skall slutligen också erläggas av utdelningsberättigad, som innehar aktie un- der sådana förhållanden att annan person därigenom obehörigen bereds förmån vid taxering till inkomstskatt eller vinner be- frielse från kupongskatt.

Skattskyldighetens inträde är knutet till utdelningstillfället. Därmed förstås i fråga om s.k. avstämningsbolag (aktiebolag på vilket lagen 'om förenklad aktiehantering är tillämplig) dagen för aktiebokens avstäm- mande. För övriga aktiebolag räknas som utdelningstillfälle den dag då utdelningen blir tillgänglig för lyftning.

Kupongskatten är en källskatt och skall som sådan i förekommande fall innehållas i samband med att utdelning utbetalas. Skyldigheten att verkställa skatteavdrag åvilar vid utdelning från avstämningsbolag Värdepapperscentralen VPC AB och vid ut- delning från annat bolag det utdelande bo- laget. Bestämmelserna om skattens innehål- lande 'och redovisning är delvis olika be- träffande avstämningsbolag och övriga bo-

Vid utdelning från avstämningsbolag gäl- ler att kupongskatt inte skall innehållas om den utdelningsberättigade avlämnat särskil- da uppgifter enligt fastställt formulär och av dessa uppgifter framgår att kupong- skatteskyldighet inte föreligger. Det sagda gäller dock ej om utbetalningen sker i ut- landet, i vilket fall kupongskatt alltid skall innehållas.

Senast fyra månader efter utdelningstill- fället skall Värdepapperscentralen lämna ut- delningsberättigad uppgift om ev. innehållen kupongskatt. Inom samma tid skall centra- len avge redovisning till riksskatteverket. Därvid skall uppgift lämnas om det sam- manlagda beloppet av utdelningar, beträf- fande vilka skyldighet att erlägga kupong- skatt inte förelegat. Vidare skall för varje till kupongskatt skattskyldig person uppges ut—delningsbeloppet och innehållen skatt. Slutligen skall uppgift lämnas om totalt innehållen skatt. Beloppet härav skall cen- tralen inom nyss angivna tid inbetala till statsverket.

Då aktie i avstämningsbolag förvaltas av särskild förvaltare enligt lagen om förenk- lad aktiehantering, skall förvaltaren i stället för Värdepapperscentralen fullgöra de upp- gifter med kupongskattens innehållande och redovisning som förut sagts.

Den som lyfter utdelning på aktier i bo- lag som inte är avstämningsbolag skall en- ligt bestämmelser i taxeringsförordningen avlämna särskild utdelningsuppgift. På denna skall bl. a. två frågor av betydelse för bedömningen av frågan om kupongskatte- skyldighet föreligger besvaras. Kan båda frågorna oreserverat besvaras med ja skall utbetalaren inte innehålla skatt. Kan de det ej, skall utdelningsuppgiften avfattas på särskilt formulär, kupongskatt innehållas och en kopia av uppgiften med kvitto på innehållen skatt lämnas till den som lyfter utdelningen.

Frågorna på utdelningsuppgiften har främst av praktiska skäl givits en så enkel utformning att ett nejsvar inte med nöd- vändighet betyder att kupongskatteskyldig- het föreligger. Skyldigheten att innehålla

kupongskatt är med andra ord mera vid- sträckt än skattskyldigheten. Den som till följd härav är berättigad återfå erlagd skatt har att med företeende av sin kopia av ut- delningsuppgiften göra framställning härom hos riksskatteverket. Dock kan den som har att utbetala utdelning medges tillstånd, att i fall där skyldighet att erlägga kupongskatt uppenbarligen inte föreligger utbetala ut- delning utan att innehålla skatt trots att svaren på frågorna i 'och för sig skulle föranleda att skatt innehölls.

Aktiebolag som inte är avstämningsbolag skall lämna redovisning till riksskatteverket senast fyra månader efter utdelningstillfäl- let, dock senast 15.1 påföljande år. Härvid skall bolaget inge inkomna uppgifter om utdelning samt inbetala den kupongskatt som innehållits i samband med utbetalandet av utdelning. Dessutom skall bolaget inbe- tala kupongskatt på den del av den beslu- tade utdelningen. för vilken utdelningsupp— gifter ännu inte redovisats.

Inkommer efter nämnda redovisning yt- terligare utdelningsuppgifter till bolaget, skall dessa överlämnas till riksskatteverket. Verket beslutar därefter om restitution av kupongskatt hänförlig till utdelning, för vil- ken kupongskatteskyldighet ej förelegat.

Kan det antas att utdelningsberättigad, för vilken kupongskatt inte innehållits, varit skyldig erlägga sådan skatt, skall riksskatte- verket uppföra honom i en särskild längd med angivande av det skattebelopp, som belöper på utdelningen i fråga. Utdrag ur längden skall härefter med föreläggande att inom två månader erlägga skattebelop- pet tillställas —— vid utdelning från avstäm- ningsbolag — Värdepapperscentralen eller -— vid utdelning från annat bolag — den utdelningsberättigade. Bestrids skattepåfö- ringen skall erinran inom nämnda tid göras hos riksskatteverket, som därefter har att fatta beslut i ärendet.

För kupongskattekontrollen svarar i förs- ta hand riksskatteverket, men även länssty- relserna har att fullgöra vissa kontrollupp- gifter.

Som underlag för sin kontroll erhåller riksskatteverket uppgifter 'om aktiebolagens

utdelningsbeslut från patent- och registre- ringsverket. Till detta verk är aktiebolag skyldigt att inom en månad från utdelnings- tillfället insända bestyrkt avskrift av utdel- ningsbeslutet.

Inbetalas inte kupongskatt inom före- skriven tid förelägger riksskatteverket bola- get (värdepapperscentralen) att fullgöra sin betalningsskyldighet. På för sent inbetald skatt utgår dels restavgift med 4 procent, dels tilläggsavgift med 4 procent för varje sexmånadersperiod efter utgången av den månad skatten rätteligen skulle ha erlagts. Tilläggsavgiften är dock begränsad till högst 12 procent.

Efterkommer aktiebolag inte riksskatte- verkets föreläggande att inbetala skatt har verket att anmäla förhållandet till länssty- relsen i det län där bolaget har sitt säte, varefter länsstyrelsen förordnar om indriv- ning. För att förmå aktiebolag att fullgöra annan skyldighet enligt kupongskatteför- ordningen kan länsstyrelsen förelägga vite. Skatterevision kan ske för kontroll av att skyldigheterna enligt kupongskatteförord- ningen fullgörs.

Till riksskatteverket ingivna utdelnings- uppgifter avseende utdelningsberättigade personer som ej erlagt kupongskatt överläm- nas årligen till länsstyrelsen för att tjäna till ledning för taxeringskontrollen. Värde- papperscentralen (förvaltare) är enligt taxe- ringsförordningen skyldig att avge motsva- rande kontrolluppgifter beträffande skatt- skyldiga som uppburit utdelning i avstäm- ningsbolag. Befinns vid taxeringskontrollen den utdelningsberättigade inte vara skatt- skyldig till statlig inkomstskatt för utdel- ningen i fråga och kan skyldighet att er- lägga kupongskatt antas föreligga, skall ut- delningsuppgiften jämte företagen utredning återställas till kupongskattekontoret för eventuell vidare åtgärd.

4. Tidigare överväganden angående definitiv källskatt för löntagare

4.1. Inledning

Vårt nuvarande uppbördssystem fick sin all- männa utformning genom 1945 års upp- bördsförordning. Även om denna ersatts av 1953 års uppbördsförordning och senare ändrats och kompletterats vid olika tillfäl- len, härrör dock de allmänna grunddragen i uppbördssystemet från 1945.

Långt tidigare än 1945 hade man disku- terat möjligheterna att till varandra närma tidpunkterna för inkomstens förvärvande och uttagandet av den på inkomsten be— löpande skatten. Man fann emellertid gans- ka snart att det var ogörligt att åstadkom- ma något som kunde karaktäriseras som en definitiv källskatt utan att samtidigt göra betydande ingrepp och ändringar i inkomst- skattesystemet med dess invecklade regler för den beskattningsbara inkomstens be— stämmande. Under förarbetena till 1945 års uppbördsreform konstaterade 1944 års uppbördsberedning i sitt förslag till omlägg- ning av uppbördsförfarandet ( SOU 1945:27 ) att om man inte fick vidta mer väsentliga ändringar i de materiella beskattningsreg- lerna men likväl ville redan under inkomst- året ta ut skatt på under året inflytande in- komster, detta inte kunde ske annorlunda än genom att man tog ut förskott på skat- ten, vilka förskott skulle avräknas mot den skatt, som slutligt kunde komma att påfö- ras på grund av en efterföljande taxering.

Under slutet av 1940-talet och början av

1950—talet genomfördes betydande ändringar i de materiella beskattningsreglerna i avsikt att förenkla taxering och upphörd. Sålunda infördes t. ex. enhetliga ortsavdrag vid taxe- ring till statlig och till kommunal inkomst- skatt. Den s.k. bankningen vid ortsavdra- gens beräknande avskaffades, barnavdra- gen slopades vid taxeringen, vissa sociala bidrag av ringa betydelse för det allmännas skatteintäkter förklarades skattefria och en schablonmässig inkomstberäkning infördes beträffande bl.a. en- och tvåfamiljsfastig- heter. Det primära syftet med dessa refor- mer var visserligen inte att skapa förutsätt- ningar för en övergång till definitiv käll- skatt även om denna synpunkt i vissa fall framskymtade. Under alla förhållanden är uppenbart att antydda reformer var i sin mån ägnade att underlätta en sådan.

Vid 1955 års riksdag genomfördes vissa förenklingar i beskattningsförfarandet be- träffande skattskyldiga med enkla inkomst- och beskattningsförhållanden. I det följande kommer en redogörelse att lämnas för de åtgärder, som då vidtogs. Av intresse är att konstatera att därvid uttalades att syftet med åtgärderna —— i varje fall sekundärt — var att skapa förutsättningar för en fra-rn- tida definitiv källskatt.

Beträffande sjömän hade man 1959 bör- jat tillämpa en definitiv källskatt, den s.k. Sjömansskatten. När allmänna skattebered- ningen tillkallades 1960 fick denna, om än som en andrahandsuppgift, i uppdrag att

undersöka möjligheterna att vidga kretsen av löntagare som kunde göras till föremål för en definitiv källbeskattning. Allmänna skatteberedningens överväganden i detta hänseende kunde emellertid av olika skäl inte slutföras och beredningens uppdrag härvidlag överfördes -— som i annat sam- manhang ovan framhållits — till källskat- teutredningen. Under 1960-talet har vissa förslag väckts och reformer genomförts i fråga om de materiella beskattningsregler- na, som haft betydelse för källskatteutred- ningens uppdrag. Här må endast erinras om dubbelbeskattningssakkunnigas år 1962 framlagda förslag (SOU 1962:59) till en de- finitiv källskatt, benämnd löneskatt, av samma typ som Sjömansskatten för i Sverige tillfälligt arbetande utlänningar, och 1963 års reform beträffande traktamentsbeskatt- ningen.

I det följande kommer en något mer ut- förlig 'om än kortfattad redogörelse att lämnas för de viktigare av de överväganden, som ägt rum av betydelse för frågan om en definitiv källskatt.

4.2 .Sandströms utredning år 1941

Åt dåvarande skattedirektören K G A Sand- ström uppdrogs 1940 att undersöka möjlig- heterna att åstadkomma en tidigare inbe- talning av kronoutskylder och därmed sam- manhängande spörsmål. I direktiven fram- hölls att i den mån en bättre utgångspunkt för omläggningen av uppbördsförfarandet därigenom kunde vinnas, förslag borde framläggas även rörande en förenkling av beskattningsreglerna.

I sitt 1941 avgivna betänkande (SOU 1941: 5 och 6) med allmänna riktlinjer för åstadkommande av tidigare inbetalning av utskylder föreslog Sandström bl.a. att för inkomst av tjänst arbetsgivaren skulle göra avdrag för skatt enligt tabeller upptagande vad som på avlöningsbeloppet kunde beräk- nas belöpa av stats- och kommunalskatt. Om man vill ordna ett verkligt uppbördsför- farande i samband med inkomstens förvär- vande kunde man enligt Sandström överlag

inte anknyta detta till någon företagen taxe- ring. Men även om man fann en utväg att anpassa källskatten efter den verkliga in- komsten, kunde denna anspassning inte ut- sträckas därhän, att den vid källan uppbur- na skatten i någon större utsträckning blev till beloppet identisk med den skatt, som efter taxering av hela årsinkomsten skulle utgå. Det förhållandet att man på sina håll utomlands lät beskattningen vara definitiv, exempelvis för vissa mindre inkomsttagare, betydde enligt Sandströms mening inte att man funnit en sådan form för beskattning vid inkomstkällan, som gav ett exakt rik- tigt resultat för inkomståret i dess helhet. Då man förfor på detta sätt hade man fastmer låtit en skenbar rättvisa träda i stället för den verkliga; av praktiska skäl lät man bero vid den skatteuppbörd, som ägt rum vid inkomstkällan, och låt därmed den sålunda uttagna skatten framstå såsom rätt avvägd i förhållande till inkomsten. Ett sådant förfaringssätt ansåg Sandström inte kunna ifrågasättas för vårt lands vidkom- mande.

Sandström utgick därför från att skatte- uppbörden vid källan måste efterföljas av sedvanlig taxering och debitering, i samband varmed en avräkning skulle ske av den erlagda skatten under inkomståret mot den slutligen påförda. Han påpekade att hela vårt beskattningsförfarande var baserat på så minutiösa och invecklade beräkningar för att fastställa den verkliga skatteförmågan att denna förmåga kunde utrönas först långt efter inkomstens åtnjutande. Därför kunde det omöjligen tänkas att, med bibehållande av hela detta invecklade system, utfinna en metod för upphörd redan vid inkomst- källan, där skatteavdraget skulle ens något- sånär motsvara det belopp som skulle debi- teras efter en slutlig taxering. Med hänsyn härtill måste enligt Sandströms mening frå- geställningen bli huruvida sådana förenk— lingar i det invecklade taxeringsförfaran- det var möjliga, att man på ett enkelt sätt kunde med kännedom endast om en in- komsttagares bruttoinkomst, någotsånär sannolikt beräkna den verkliga skatten.

Bland de åtgärder, som därvid kunde

övervägas, nämnde Sandström — förutom upphävandet av då gällande samband mel- lan inkomst- och förmögenhetsbeskattning- en — ett överförande av realisationsvinst- beskattningen till samma grupp som arvs- och gåvobeskattningen, en begränsning av avdragen från bruttoinkomsten och en be- skärning av de allmänna avdragen. Räntor och utdelningar kunde beskattas genom en kupongskatt av 25 procent. För att man in— te skulle behöva skilja mellan räntor och utdelningar, som gick till utlandet, och öv- riga sådana utfallande medel, borde utom- lands bosatta personer bli skattskyldiga här i riket för räntor och utdelningar som lyftes här, och för dessa senare skattskyldigas del borde skatten bli definitiv redan från början. Beträffande inkomster av tillfällig förvärvsverksamhet diskuterade Sandström möjligheterna att antingen tillämpa de skat- tetabeller som skulle användas vid inkomst av tjänst och därvid fastställa en viss all- mängiltig norm för beräkning av den tid under vilken inkomsten skulle anses förvär- vad -— eventuellt kunde smärre belopp un- dantas från beskattning — eller att verk- ställa avdrag i alla förekommande fall efter en och samma procentsats, förslagsvis med 25 procent såsom ifrågasatts beträffande in— komst av kapital. Vidare föreslog Sand- ström att folkpensionen skulle göras skat- tefri.

Beträffande de s.k. naturliga avdragen ifrågasatte Sandström om avdraget för fack- litteratur kunde avskaffas eller i varje fall ges en väsentligt mer restriktiv utformning. I fråga om avdrag för kostnader för resor till och från arbetsplatsen ansåg Sandström att detta endast undantagsvis var teoretiskt försvarbart. Avdraget föranledde åtskilliga från praktisk synpunkt meningslösa tvister, som ej sällan fullföljdes till högsta instans. Vidare var detta avdrag ett av dem, som genom sin talrika förekomst i hög grad rub- bade förhållandet mellan skattemässig brut— to- och nettoinkomst. Det kunde övervägas att medge avdrag för resekostnader endast under samma förutsättningar som gällde för erhållande av avdrag för ökade levnads- kostnader.

Beträffande de allmänna avdragen fram- höll Sandström att avdraget för underskott i förvärvskälla var en nödvändig förutsätt- ning för en rättvis beskattning, därest den- samma skulle grunda sig på den skattskyl- diges skatteförmåga. Under sådana förhål- landen var det uteslutet att — även om detta skulle vara till gagn från uppbörds- synpunkt —— föreslå någon begränsning här- av. I fråga om avdraget för periodiskt un- derstöd var det enligt Sandström uppen- bart, att avdraget måste bereda svårigheter vid ett genomförande av en tidigare skatte- betalning och att ett bibehållande av av- dragsrätten säkerligen skulle i ej ringa grad försvåra ett effektivt skattebetalningssystem. Han ansåg att avdragsrätten för periodiska understöd, vilken från principiella synpunk- ter i allmänhet framstod som dubiös, kun- de avskaffas och att i stället möjligheterna att erhålla avdrag för ömmande omständig- heter vidgades. Endast när det gällde pe- riodiska understöd på grund av rättsligt bindande förpliktelser kunde vägande in- vändningar göras mot ett upphävande av avdragsrätten, som därför endast i detta hänseende borde bibehållas men med den begränsningen att understödet — såvida det inte utgjorde skadestånd — ej fick ha ut- gått till annans undervisning eller uppfost- ran.

Avdragsrätten för kapitalförsäkringspre- mier stod enligt Sandström i uppenbar strid mot principerna för beskattningens utfor— mande och borde upphävas.

Avdrag på grund av nedsatt skatteförmå- ga var enligt Sandström ett nödvändigt komplement. Han ifrågasatte emellertid hu- ruvida en metod med avdrag på den taxe- rade inkomsten kunde anses ändamålsenlig efter genomförandet av ett uppbördssystem, där skatten åtminstone i huvudsak uttogs vid inkomstkällan. Vid tillämpning av ett sådant system måste enligt hans mening möjlighet finnas att redan då skatten erla- des ta hänsyn till sådana omständigheter som nedsatte den skattskyldiges skatteför- måga. Sandström föreslog, att frågor om skattelindring på grund av nedsatt skatte- förmåga skulle avgöras preliminärt och att

avdrag skulle ske på själva skatten.

Under remissbehandlingen riktades åt- skilliga invändningar mot Sandströms för- slag. Detsamma lades inte heller till grund för lagstiftning.

4.3 1955 års reform i fråga om schablon- beräkning av vissa omkostnader vid inkomsttaxeringen m. m.

1950 års skattelagssakkunniga framlade i sitt 1954 avgivna betänkande (SOU 1954: 18) förslag till förenkling av vissa beskatt- ningsregler. Huvudsyftet med förslaget var enligt de sakkunniga att beträffande skatt- skyldiga med enkla inkomst- och beskatt- ningsförhållanden möjliggöra förenkling av deklarations- och taxeringsförfarandet och att därigenom nå en bättre överensstämmel- se mellan preliminär och slutlig skatt.

Enligt de sakkunnigas uppfattning kunde en förenkling av deklaration och taxering ske om dels en schablonisering genomfördes av avdraget för omkostnader i förvärvskäl- lan tjänst, dels mindre inkomster av annan fastighet och kapital undantogs från be- skattning och dels en omläggning och scha- blonisering genomfördes av de tre allmänna avdrag, som berörde det stora flertalet skattskyldiga fysiska personer, nämligen k'ommunalskatteavdraget, avdraget för folk- pensionsavgift och avdraget för vissa för- säkringspremier och sjukförsäkringsavgifter.

De sakkunnigas förslag innebar i sam- mandrag

att vid beräkning av inkomst av tjänst varje skattskyldig skulle medges ett scha- blonavdrag för intäkternas förvärvande med 100 kr och att, om de verkliga omkostna- derna översteg detta belopp, avdrag skulle medges med ett till närmaste högre 100-tal kr avjämnat belopp,

att skattskyldig, som hade inkomst av an- nan fastighet i hemortskommunen, skulle erhålla skattefrihet för sådan inkomst upp till ett belopp av 200 kr,

att för inkomst av kapital skattefrihet skulle erhållas för belopp upp till 200 kr, så att endast överskjutande belopp taxera- des,

att folkpensionsförmåner inte skulle hän- föras till skattepliktig inkomst och avdrag inte skulle medges för erlagda obligatoriska folkpensionsavgifter,

att avdraget för kommunalskatt skulle på visst sätt omläggas och

att för försäkringspremier, inklusive sjuk- försäkringsavgift, alla skattskyldiga skulle medges ett schablonavdrag med 300 kr för makar och 150 kr för ensamstående och, om de verkliga utgifterna för premier var högre, avdrag skulle erhållas för dessa, dock högst 600 kr för makar och 300 kr för ensamstående.

När de sakkunnigas förslag i vissa delar och med en del jämkningar däri underställ- des riksdagen genom prop. 1955: 59 anförde departementschefen bl. a. följande.

Vårt nuvarande deklarationsförfarande är, något som inte torde bestridas av någon, täm- ligen invecklat också för personer med relativt okomplicerade inkomstförhållanden. Varje åtgärd som kan minska deklarationsbestyret är i och för sig önskvärd. Ett mål att sträva efter skulle vara, att det för en stor del av dessa skattskyldiga med okomplicerade inkomstför- hållanden bleve tillräckligt med en försäkran från den skattskyldige att han icke haft andra inkomster än de beträffande vilka löneuppgif- ter och liknande föreligger. Härför erfordras självfallet att avdrag för omkostnader vid förvärvet av inkomsterna liksom de allmänna avdrag, till vilka vederbörande är berättigad, kan beräknas efter schablonmässiga grunder, så att de automatiskt kan tillgodogöras honom vid taxering eller debitering. Ett hinder för vissa grupper skattskyldiga att använda en dy- lik försäkran kan vara att vederbörande har att skatta för andra inkomster än löneinkoms- ter. I och för sig skulle det därför vara ägnat att underlätta genomförandet av en förenkling av nu avsett slag, om smärre inkomster av exempelvis kapital eller av vissa fastigheter kan undantas från beskattning.

Av synnerlig betydelse i detta sammanhang är att de förenklingsåtgärder i fråga om de- klarationsförfarandet som vidtas också är äg- nade att underlätta arbetet för beskattnings- myndigheterna. Om dessas arbete med de okomplicerade löntagardeklarationerna kan in- skränkas, kommer de uppenbarligen att få bättre tid för granskningen av övriga, mer in- vecklade löntagardeklarationer. I viss utsträck- ning torde också arbetskraft kunna frigöras. Härigenom bör rimligen kunna skapas möjlig- heter för att effektivisera kontrollen av övriga

Ytterligare en faktor vid bedömandet av för- enklingsåtgärder är sambandet mellan den nu- varande preliminära skatten och den slutliga skatten. Åtgärder som är ägnade att närma dessa skatter till varandra så att återbetalning- ar av för mycket erlagd skatt eller påfö- ringar av kvarstående skatt till antalet reduce- ras eller åtminstone till beloppen minskas är självfallet i och för sig önskvärda. Å andra sidan bör icke alltid avgörande vikt fästas vid denna synpunkt. En förenklingsåtgärd som minskar exempelvis deklarations- och taxe- ringsbestyret, men ej är ägnad att minska klyf- tan mellan den preliminära och slutliga skatten. sådana reglerna nu är utformade, utan i vissa lägen kanske t.o.m. kan leda till sämre över— ensstämmelse mellan källskatt och slutlig skatt. bör måhända icke undvikas enbart av den an- ledningen. Ofta kan föreligga möjlighet att genom jämkning av uppbördsförordningens regler om uträkning av källskattetabellerna eliminera sist avsedda verkan.

Departementschefen tillade därefter.

En fråga som nära sammanhänger med den sist antydda är möjligheterna att i en framtid nå fram till en definitiv källskatt för ett rela- tivt stort antal skattskyldiga, närmast löntagare med okomplicerade inkomstförhållanden. Infö- randet av en sådan skatteform förutsätter att en rad problem, delvis av mycket komplicerad art, måste lösas. Jag vill här endast erinra om den i tidigare sammanhang väckta frågan om källskatt på löneinkomster av bisysslor. Det är mycket ovisst om man skall kunna nå fram till en definitiv källskatt av nyss antytt slag. En sådan skatteform skulle emellertid er- bjuda så många fördelar, att man vid det fort- satta arbetet på utformningen av beskattnings- och uppbördsreglerna bör sträva efter att nå dit och att sålunda vid vidtagande av olika åtgärder på olika områden söka skapa förut- sättningar för att så skall bli möjligt.

De förslag som framlagts av 1950 års skatte- lagssakkunniga innefattar ett flertal förenk- lingsåtgärder. Om samtliga dessa kunde ge- nomföras, skulle otvivelaktigt avsevärda för- delar uppnås. — —— — Även för taxeringsmyn- digheterna skulle lättnader uppstå i arbetet. Och slutligen skulle en del av de hinder, som nu möter på den materiella beskattningsrättens område mot införande av en definitiv käll- skatt. bli undanröjda. Vid remissbehandling- en av de sakkunnigas förslag har flertalet av de hörda myndigheterna och organisationerna —— i allmänhet med accepterande av att för- slagen medför ett visst bortfall av skatteun- derlag —— anslutit sig till tanken att man ge- nom schabloner och på annat sätt bör söka förenkla deklarations- och taxeringsförfaran-

det. Vissa remissinstanser har dock beträffande samtliga av de särskilda förslag som framlagts uttalat, att förslagen icke kunde anses för- enliga med krav på rättvisa och likformighet i beskattningen. — — —

Såsom kommer att närmare beröras i fort- sättningen anser jag mig icke kunna förorda, att de sakkunnigas förslag till alla delar ge- nomföres i detta sammanhang.

Av de förslag som berör de allmänna av- dragen har jag funnit mig endast böra förorda införandet av schablonavdrag för vissa för- säkringsprcmier å 150 kr för ensamstående skattskyldiga och 300 kr för gifta skattskyl- diga och i samband därmed höjning av maxi- mibeloppen för försäkringsavdraget till 300 respektive 600 kr.

Såvitt avser förvärvskällan tjänst förordar jag att de sakkunnigas förslag om ett schablon- avdrag och om avrundning i vissa fall av om- kostnadsavdraget genomföres. Vidare förordar jag att ett bottenavdrag införes från inkomst av kapital å 100 kr för ensamstående skattskyl- diga och 200 kr för äkta makar. Det liknande avdrag som de sakkunniga föreslagit i för- värvskällan annan fastighet anser jag däremot icke böra införas för närvarande utan först, så- som jag i senare sammanhang kommer att närmare beröra, i samband med att den sär- skilda fastighetsbeskattningen i framtiden even- tuellt avskaffas.

Med hänsyn till att den i och för sig önsk- värda omläggning av utskyldsavdraget som de sakkunniga föreslagit medför en i vissa fall avsevärd skärpning av beskattningen särskilt för fastighetsägare bör icke heller detta för- slag genomföras förrän fastighetsbeskattningen avvecklats.

De sakkunnigas förslag om slopande av rät- ten till avdrag för folkpensionsavgift och om fritagande av folkpensionsförmåner från be— skattning leder till en viss omfördelning av skattebördan mellan olika grupper skattskyl- diga. Sålunda kommcr de som nu erhåller avdrag för avgiften att få en skärpt beskattning i förhållande till vad f.n. gäller. Jag har fram- för allt av detta skäl icke ansett att den före- slagna omläggningen i nuvarande läge bör komma till stånd.

I sitt över förenämnda proposition av- givna betänkande 1955: 18 anförde bevill- ningsurskottet bl. a. följande.

Utskottet delar den i propositionen uttalade kritiska inställningen till möjligheterna att ge- nom noggrant fixerade regler för beräkningen av de skattskyldigas inkomster och utgifter er- nå avsedd rättvisa vid beskattningen. Den in- dividuella skatteförmågan påverkas av så många olika faktorer, vartill hänsyn icke rim-

ligtvis kan tagas vid utformandet av beskatt- ningsreglerna, att man med en tillämpning av aldrig så noggrant avfattade regler ändå icke uppnår en sådan avvägning som anses vara ett mått på skatteförmågan. Även om ur här an- tydda synpunkter fog kan finnas för tämligen långt gående förenklingskrav, bör det dock un- derstrykas, att enligt sakens natur utrymmet för genomförandet av mera schematiska regler på förevarande område i praktiken är avsevärt be- gränsat. Det i propositionen redovisade försla- get synes utgöra ett beaktansvärt steg på vägen att utnyttja de möjligheter som finns att på detta område genomföra förenklingar. Så- lunda är det utskottets uppfattning att förslaget utan att några vitala intressen trädes för nära, är ägnat att leda till en viss, i och för sig önsk- värd förenkling av såväl flertalet skattskyldigas bestyr med deklarationen som taxeringsmyndig- ternas arbete med taxeringen. En fördel anser utskottet vidare vara, att de föreslagna reg- lerna måste anses främja en bättre överens- stämmelse mellan preliminär och slutlig skatt för ett stort antal skattskyldiga. Alltsedan ikraftträdandet av det nya uppbördssystemet har det framstått som ett önskemål att för så många skattskyldiga som möjligt nå fram till en definitiv källskatt. Så länge preliminär skatt uttages efter en starkt schabloniserad metod, medan slutlig skatt påföres efter en i vissa hänseenden synnerligen noggrann beräkning av inkomster och utgifter, har naturligt nog be- tydande avvikelser mellan vad som inbetalats som preliminär skatt och debiterats i slutlig skatt uppkommit i ett stort antal fall. Det föreliggande förslaget får även ur uppbörds- synpunkt på längre sikt ses som ett betydelse- fullt första led inom ramen för de åtgärder, som måste övervägas för att uppnå målet om en definitiv källskatt. De erfarenheter som kan vinnas genom förslagets genomförande får utvisa, om det är möjligt att gå vidare på denna väg.

4.4 Motion 1:38 till 1961 års riksdag

Frågan om införandet av en definitiv käll- skatt aktualiserades genom en av Gunnar Spetz vid 1961 års riksdag inom första kam— maren väckt motion 1:38, vari hemställdes att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t framhålla vikten av att vid pågående översyn av skattesystemet största hänsyn togs till möjligheten av förenklingar i de- klarations- och taxeringsförfarandet, därvid frågan om avdragsrätt särskilt borde ägnas uppmärksamhet. Enligt motionären borde

en förenkling ske inte genom införandet av avdrag utan genom att ta bort sådana där det var möjligt. Avdragen medförde till följd av beskattningens progressivitet en skatteövervältring i riktning uppifrån—ned- åt. Vidare medförde avdragsrätten också en skatteövervältring inom samma inkomst- klass, från dem som kunde utnyttja avdra- gen till dem som inte kunde det. De senare fick med sin högre skatt bidrag till det än- damål för vilket avdrag fick göras. Vid av- dragsrätt för periodiskt understöd, gåvor m.m. blev det den enskilde skattskyldige, som bestämde destinationen av andras skat- temedel. Motionären ansåg att en kraftigare kritik var befogad i fråga om schablonav- drag. Även om uppfattningarna om >>rätt- visa vid taxering» kunde vara skiftande, var kanske de flesta dock överens om det orimliga i att avdrag medgavs för utgifter, som aldrig gjorts. I den mån det tillkom alla, t. ex. schablonavdraget för försäkrings- premier, innebar det inget annat än ett för- höjt ortsavdrag. Motionären kritiserade av- dragen för folkpensionsavgiften, försäk- ringspremier och periodiskt understöd. För- värvsavdragen borde överflyttas till respek- tive inkomstkälla. Starka skäl syntes tala för att kostnaden för resor betraktades som boendekostnad och att avdrag således inte medgavs. I fråga om förvärvsavdraget på- pekades, att konstruktionen av ortsavdrag och skatteskalor för makar, som tillkom på förslag av 1949 års skatteutredning, byggde på förutsättningen att avdraget avlägsna- des ur skattesystemet. Den ökning av skat- teunderlaget som en inskränkning av av- dragsrätten skulle medföra borde användas för en sänkning av skatteuttaget framför allt genom en sänkning av progressiviteten i statsbeskattningen.

I sitt över motionen avgivna betänkande 1961: 70 framhöll bevillningsutskottet att strävandena inom skattelagstiftningen under de senare åren i hög grad inriktats på möj— ligheterna att förenkla deklarations- och taxeföringsförfarandet samt att ett flertal skattereformer vidtagits främst i syfte att förenkla förfarandet och få till stånd en bättre överensstämmelse mellan preliminär

och slutlig skatt för de stora grupperna skattskyldiga med okomplicerade inkomst- förhållanden. Sedan utskottet hänvisat till vad i direktiven för allmänna skattebered- ningen sagts om bl.a. en definitiv käll- skatt uttalade utskottet att det torde ligga i sakens natur att en sådan inte kunde åväga- bringas med mindre beskattningsreglerna i synnerhet på avdragssidan starkt förenkla- des, ev. genom att vissa avdrag slopades eller att avdragen ersattes med andra kon- struktioner, t.ex. en inarbetning av dem i skatteskalorna. Det torde därför, fortsatte utskottet, föreligga fog för antagandet att — oavsett om riksdagen begärde det i sär- skild skrivelse eller ej — allmänna skatte- beredningen skulle komma att ingående pröva olika förslag till lösningar för att nå det angivna målet och därvid även över- väga i vad mån de av motionären framför- da synpunkterna borde beaktas.

4.5. Lönebeskattningsutredningens förslag till beskattning av traktamenten m. m.

Ett mera betydande försök att inom ett be- gränsat område omskapa de materiella be- skattningsreglerna beträffande inkomst av tjänst i syfte att underlätta ett framtida genomförande av ett system med definitiv källskatt gjordes i lönebeskattningsutred- ningens 1962 avgivna betänkande med för- slag till beskattning av traktamenten m.m. (SOU 1962: 47). Enligt förslaget skulle allt- jämt föreligga skatteplikt för av kommuner och enskilda arbetsgivare utgivna trakta- menten och därmed jämförliga ersättningar, men avdrag för fördyrade levnadsomkostna- der skulle, såvida inte den skattskyldige krävde avdrag för verkliga merkostnader, regelmässigt medges efter schablonmässigt fastställda regler. Detta kunde enligt utred- ningens uppfattning åstadkommas genom att schablonavdrag utan närmare prövning medgavs med belopp som svarade mot de från arbetsgivarna erhållna traktamentser- sättningarna, dock högst med belopp mot- svarande högsta statliga traktamenten.

När förslaget genom prop. 1963: 120 un-

derställdes riksdagen erinrade departements— chefen om att vid inkomsttaxeringen fast- ställdes för varje skattskyldig det underlag på vilket hans inkomstskatt skulle beräknas. Detta skedde mycket detaljerat och avsik— ten var givetvis att få en så noggrann och rättvis fördelning av skattebördan som möj- ligt. Han anförde därefter.

Hur långt varje enskild skattskyldigs spe— ciella förhållanden skall beaktas är en avväg- ningsfråga. Särskilt under de senaste femton åren har det stått klart, att en långt gående de- taljreglering på detta område har påtagliga nackdelar. Deklarations- och taxeringsförfaran- det kompliceras och för såväl de skattskyldiga som taxeringsmyndigheterna blir bestyret med deklaration och taxering ofta försvårat i en grad som knappast står i rimlig proportion till de belopp frågan gäller. Därtill kommer att, när taxeringsmyndigheterna tvingas syssla med en mera detaljbetonad deklarationsgranskning, detta av de skattskyldiga lätt uppfattas som kitslighet.

Dessa förhållanden har lett till att man i olika hänseenden försökt att förenkla reglerna vid inkomsttaxeringen genom schabloner och avrundningar av olika slag. Jag vill särskilt peka på bestämmelserna om schablonmässig inkomstberäkning för egnahemsfastigheter, sommarstugor, bostadsrättsföreningar och all- männyttiga bostadsföretag.

När det gällde att ta ställning till utred- ningens förslag framhöll departementsche- fen att starka skäl enligt hans mening tala— de för bibehållande av gällande skattefrihet för statliga traktamenten. Denna skattefri- het borde utsträckas till även kommunala traktamenten och i viss utsträckning även traktamenten, som utbetalades av vissa of- fentliga institutioner, nämligen hushållnings- sällskap och skogsvårdsstyrelser. Beträffan- de andra offentliga institutioner skulle gälla att riksskattenämnden skulle äga förklara att dessas traktamenten i skattehänseende skulle jämställas med statliga traktamenten. Förutsättning härför borde vara att trakta- mentena utgavs i allt väsentligt efter de för statsanställda gällande grunderna och att institutionens räkenskaps- och redovisnings- handlingar var underkastade offentlig granskning genom riksrevisionsverket eller på jämförbart sätt.

Beträffande övriga traktamenten d.v.s.

de som utgavs av enskilda arbetsgivare, skulle skatteplikt alltjämt föreligga men av- dragsreglerna skulle i stället förenklas och schabloniseras. Departementschefen anslöt sig till utredningens uppfattning att riks- skattenämnden för varje år skulle fastställa ett »normalbelopp» för ökning av levnads- kostnaden under tjänsteresa. Normalbelop- pet förutsattes skola motsvara högsta dygns- traktamente enligt statens allmänna resereg- lemente. Om den som var anställd i enskild tjänst företagit förrättning i tjänsten utom den vanliga verksamhetsorten skulle avdrag för merkostnader utan särskild utredning medges med ett belopp, som svarade mot det uppburna traktamentet, dock högst nor- malbeloppet. Ville den skattskyldige ha hög- re avdrag än det erhållna beloppet eller än normalbeloppet måste utredning om de verkliga kostnaderna förebringas.

Den återgivna regeln med avdrag mot- svarande det uppburna traktamentet före- slogs bli tillämplig i fråga om sådan för- rättning som medfört övernattning på främ- mande ort, dock endast i fråga om s.k. korttidsförrättning, d.v.s. vistelse på en och samma främmande ort högst femton dygn. Särskilda normalbelopp skulle emel- lertid fastställas för långtidsförrättningar, där vistelsen på en och samma främmande ort varat mer än femton dygn, och för en- dagsförrättningar.

I de kontrolluppgifter arbetsgivarna av- gav till ledning för de anställdas taxering skulle särskilt anges hur mycket av trakta- mentena som belöpte på långtids-, korttids- och endagsförrättningar och antalet för- rättningsdagar för varje grupp av förrätt- ningar. Traktamentsersättningar på 500 kr och därunder skulle ej behöva anges. Från fullständig redovisning av traktamenten skulle vidare undantas de fall där antalet förrättningsdagar för helt år inte översteg 24. I de fall då traktamentsersättningen inte behövde specificeras på kontrolluppgiften, skulle ej heller deklarationsplikt för trakta- mentet föreligga hos mottagaren.

Enligt propositionen skulle de föreslagna reglerna endast tillämpas i de fall, då veder- börande uppburit traktamente. Någon änd-

ring i gällande regler rörande avdrag för fördyrade levnadskostnader föreslogs inte i sådana fall, då arbetstagaren inte upp- burit traktamente.

När propositionen behandlades i bevill- ningsutskottet uttalade detta i sitt betänkan- de 1963: 43 beträffande en motionsvis väckt fråga om rätt för arbetstagare, som inte uppbär traktamente, att få avdrag för sina kostnader vid endagsförrättningar utom hemorten följande.

Enligt gällande rättspraxis torde för rätt till avdrag för ökade levnadskostnader vid tjäns- teresor, som inte är förenade med övernattning, i regel krävas att bortovaron förorsakat och normalt även kan anses förorsaka kostnader för två av dagens egentliga måltider. Enligt propositionens förslag skall avdragsrätt vid endagsförrättningar inträda i och med att bor- tovaron från hemmet uppgår till fyra timmar. Såsom motionärerna framhållit avser denna re- gel sådana fall då traktamenten utgått. Det måste emellertid förutsättas att regeln är i viss mån tillämplig även i sådana fall, där sär- skild ersättning för den skattskyldiges kostna- der inte utgått. Om en arbetstagare skall an- ses ha haft ökade levnadskostnader vid tjänst- göring viss tid utom hemorten måste detta rim- ligen avse alla arbetstagare alldeles oavsett om traktamente utgått eller inte. Utskottet förut- sätter således att den nu föreslagna schablon- regeln blir vägledande även i sådant fall, då skattskyldig visserligen inte uppburit trakta- mente men likväl kan antagas ha på grund av tjänstgöring utom den ordinarie verksamhets- orten måst vidkännas ökning av sina levnads- kostnader. Utskottet anser det inte minst med hänsyn till rättvisekravet angeläget att frå- gan om sådan skattskyldigs rätt till avdrag för merkostnader vid tjänsteresor av taxeringsmyn- digheterna inte bedömes alltför restriktivt. Detta torde emellertid följa av allmänna reg- ler för lagtolkning; särskild bestämmelse här- om synes därför inte erforderlig.

Utskottets yttrande, som utmynnade i ett godtagande av förslagen i prop. 1963: 24, bifölls av riksdagen.

I detta sammanhang må erinras 'om att vid 1967 års riksdag (prop. nr 1967: 31, BeU:s bet 1967:19) genomfördes ytter- ligare förenkling i arbetsgivarnas uppgifts- skyldighet beträffande traktamenten, inne— bärande bl.a. att förste taxeringsintenden- ten i det län där arbetsgivarens hemorts- kommun är belägen kan medge arbetsgiva-

ren rätt att — i stället för att på kontroll- uppgift lämna specificerade upplysningar om utgiven traktamentsersättning —— endast på uppgiften anmärka att sådan ersättning utgått. Förutsättning för sådant medgivan- de är att ersättning utgår enligt sådana grunder att den kan antagas inte komma att överstiga avdragsgill ökning av levnads- kostnaderna. Medgivandet lämnas endast om arbetsgivaren har ett större antal an- ställda, som mera regelbundet företar tjäns— teresor, och medgivandet bedömes vara utan olägenhet för taxeringsarbetet.

Slutligen må framhållas att en översyn av de materiella reglerna för traktaments- beskattningen f. n. pågår.

4.6 . Dubbel beskattningssakkunnigas förslag till löneskatt för i Sverige tillfälligt arbetan- de utlänningar

I sitt år 1962 avlämnade betänkande med förslag angående internationella skattefrå- gor (SOU 1962: 59) föreslog dubbelbeskatt- ningssakkunniga att en definitiv källskatt, benämnd löneskatt, av samma typ som sjö- mansskatten skulle införas för samtliga i Sverige tillfälligt arbetande utlänningar, däribland också de utländska artister som erlade s.k. bevillningsavgift. Av praktiska skäl föreslogs att även de som flyttar in i Sverige skulle erlägga löneskatt, dock en- dast under inkomståret. Skatten skulle tas ut på bruttoinkomsten, varvid hänsyn skulle tas till vanligen förekommande avdragspos- ter vid skatteskalornas utformning. För skattskyldiga med särskilt stora omkostna- der föreslogs en möjlighet till individuell jämkning. Vid sidan av den för normal- fallen avsedda skatteskalan, som i princip baserades på månadsinkomst och motsva- rade skattebelastningen för övriga löntaga- re, förordades en särskild skala för kort- tidsanställda artister, baserad på dygnsin- komst och inte innefattande sjukförsäkrings- avgift. Arbetsgivarna skulle ansvara för att debetsedel anskaffades för de skattskyldiga och att vederbörligt skatteavdrag gjordes. Administrationen av skatten skulle, med

visst biträde av de lokala skattemyndighe- terna, ombesörjas av ett till överståthållar- ämbetet anknutet löneskattekontor.

Enligt de sakkunnigas mening skulle det underlätta en eventuell framtida övergång till en slutgiltig källskatt för löntagare, om den i vissa stycken svårbehandlade kategori skattskyldiga, som de sakkunnigas förslag omfattade, redan tidigare fått en sådan skatt. De erfarenheter, som kunde vinnas av en definitiv källskatt för utomlands bosatta och av Sjömansskatten, kunde bli av värde om en allmän definitiv källskatt för löne- inkomster skulle utformas.

Beträffande den föreslagna löneskattens detaljer må följande framhållas.

Löneskatten skulle erläggas till staten men de sakkunniga ansåg att en del av skat- ten skulle tillföras kommunerna och de all- männa försäkringskassorna. Preciserade för- delningsregler hade utarbetats. Löneskatten skulle omfatta avlöning och annan därmed jämförlig förmån såsom ar— vode, traktamente, sportler och naturaför— måner, som utgick för tjänst och som enligt kommunalskattelagens regler utgjorde in— täkt av tjänst. Skattskyldiga till löneskatt skulle vara fysiska personer, vilka enligt nämnda lag är skattskyldiga för nyss angi- vet slag av inkomst och vilka inte är här i riket mantalsskrivna för det år varunder inkomsten åtnjutits. Antalet skattskyldiga beräknades med denna avgränsning till 30 000 a 40 000.

Såsom ovan anförts skulle löneskatten beräknas på bruttoinkomsten. I denna skulle inbegripas värdet av naturaförmåner och från arbetsgivaren utgående ersättning för kostnader för uppehälle och för övriga ut- gifter för intäktens förvärvande med un- dantag dock för ersättning för resekostnad. Vid bestämmande av skattesatserna skulle emellertid hänsyn tas till att löneskatten ut- gick på bruttobelopp och därutöver borde, om kostnaderna avsevärt översteg vad som kunde anses normalt, jämkning av skatten kunna komma i fråga.

En och samma skatteskala skulle tilläm- pas oavsett om skattskyldig var gift eller ogift. Den för flertalet skattskyldiga till-

lämpliga löneskatteskalan skulle, liksom gäller i fråga om sjömansskatten, baseras på månadsinkomsten och på sålunda an- givna förutsättningar:

Månadsinkomsten antas motsvara en tio gånger så stor årsinkomst. Från denna görs ett allmänt omkostnadsavdrag med 600 kronor och försäkringsavdrag med 300 kronor. Kommu- nalt ortsavdrag medges med 4500 kr, varef- ter kommunalskatt beräknas efter 15 kronor per skattekrona på den därefter återstående beskattningsbara inkomsten. För beräkning av statlig inkomstskatt görs samma avdrag som förut nämnts och dessutom avdrag för kom- munalskatt; den statliga inkomstskatten beräk- nas på den sålunda framkomna beskattnings- bara inkomsten. Den kommunala och den stat- liga inkomstskatten utgör tillsammans med en sjukförsäkringsavgift, som beroende på inkoms- ten varierar mellan 32 och 241 kronor, den sammanlagda löneskatten på den antagna års- inkomsten. Denna skatt delas med tio, varvid skatten på månadsinkomsten framkommer.

För korttidsanställda artister föreslogs en särskild skatteskala, baserad på dagsinkoms- ten och i stort sett uppbyggd på samma sätt som månadsskalan. Omkostnadsavdraget ansågs emellertid i detta hänseende böra be- stämmas till 1 200 kr för år.

Särskilda regler föreslogs för beräkning av löneskatt på semesterersättningar och andra engångsbelOpp.

De nu angivna reglerna tog närmast hän- syn till de fall, då inkomst åtnjöts på grund av anställning, som hade karaktär av hu- vudsaklig anställning. Samma regler skulle emellertid enligt de sakkunnigas förslag till- läznpas på extrainkomster och i fråga 'om skattskyldiga med flera olika anställningar, av vilka ingen kunde anses vara den huvud- sakliga. Med hänsyn till de jämförelsevis stora skattefria bottenbelopp, som de sak- kunniga föreslog, ansågs erforderligt med en minimiskatt på förslagsvis 15 procent av bruttoinkomsten. Löneskatt med minst 15 procent av bruttoinkomsten skulle alltså er- läggas för inkomst, som inte utgjorde den skattskyldiges huvudsakliga inkomst av tjänst. På grund av att såväl bruttoinkomst son skatteavdrag enligt förslaget avjämna- des nedåt till helt antal kronor, skulle skatt inte utgå för extrainkomster understigande

sju kronor per dag. För styrelsearvoden och därmed jämförliga inkomster skulle löne- skatten emellertid utgöra lägst 30 procent av bruttoinkomsten.

I motsats till vad som gäller i fråga om sjömansskatten skulle någon samordning ej ske mellan löneskatt och skatt, som skulle utgå på grund av påförd taxering för in- komst av t.ex. fastighet eller rörelse. Där- emot borde, såsom ovan angivits, möjlighe- ter till jämkning av löneskatten finnas om den skattskyldige hade särskilt stora utgif- ter för intäkternas förvärvande.

De sakkunnigas förslag till löneskatt möt- te under remissbehandlingen viss kritik och när de sakkunnigas förslag i andra hän- seenden genom prop. 1966: 127 underställ- des riksdagen anförde departementschefen att förslaget till löneskatt borde få avvakta slutförandet av den utredning, som pågick om en definitiv källbeskattning för en be- tydligt vidare krets av löntagare.

4.7. Prop. 1963: 24 angående uppdelning av dets. k. försäkringsavdraget vid inkomst- taxeringen

I prop. nr 24 till 1963 års riksdag föreslogs — förutom en enhetlig skattemässig regle- ring av tjänstegrupplivförsäkringar och lik- nande förmåner samt, i förenklingssyfte, undantag från skatteplikt för arbetstagare, för sådana premier och avgifter, som ar- betsgivare erlade för dylika försäkringar -— uppdelning av det då gällande försäkrings- avdraget vid ink'omsttaxeringen på högst 800 kr för makar och 400 kr för ensam- stående på två olika avdrag. Det ena av- draget — på högst 500 kr för makar och 250 kr för ensamstående — skulle avse sjuk-, olycksfalls- och kapitalförsäkringspre- mier. Det andra avdraget skulle avse den obligatoriska sjukförsäkringsavgiften. Av- drag i sistnämnda avseende skulle medges med minst 300 kr för makar och 150 kr för ensamstående även om ingen sådan avgift erlagts eller om den erlagda avgiften var lägre.

Bevillningsutskottet tillstyrkte i sitt betän-

kande 1963: 12 de framlagda förslagen, dock att med anledning av väckta motioner och med avvikelse från propositionen av— draget för frivilliga försäkringspremier maximerades till 800 kr för makar och 400 kr för ensamstående.

I en till betänkandet fogad reservation ut- talades emellertid att tillräckliga skäl inte förelåg för en uppräkning av de i proposi- tionen föreslagna maximigränserna. Därvid erinrades bl.a. om att allmänna skattebe- redningen enligt givna direktiv hade att ut— reda bl.a. frågan om övergång till ett sy— stem med definitiv källskatt för löntagare. Mera vidgade avdragsregler skulle komma att allvarligt försvåra möjligheterna till en lösning av det i olika sammanhang fram- förda önskemålet om ett sådant system. Re- servanterna avstyrkte därför den ifrågasatta höjningen.

Riksdagen följde reservanternas förslag.

4.8. Bevillningsutskottets betänkande 1967: 2, m. m.

I prop. nr 7 till 1967 års riksdag föreslogs bl.a. vissa ändringar av reglerna för den schablonmässiga beräkningen av kommu- nalskatteavdraget och ett provisoriskt av- skaffande av maximigränsen för det extra avdrag, som medgavs folkpensionär vars inkomst helt eller huvudsakligen utgjordes av folkpension.

Beträffande sistnämnda förslag anförde departementschefen bl.a. att gentemot de nuvarande avdragsbestämmelserna för folk- pensionärer hade invänts — förutom att avdragen var otillräckliga —— att reglerna om avtrappning av det extra avdraget för pensionärer med inkomster vid sidan av folkpensionen gav otillfredsställande resul— tat och att de borde omkonstrueras. Inom finansdepartementet pågick vissa undersök— ningar för att råda bot på de nu åsyftade bristerna i folkpensionärernas beskattning. Frågan var emellertid komplicerad och måste ses i samband med ställningstagande beträffande de inkomstprövade förmåner- na, som då översågs av pensionsförsäk-

ringskommittén. Förslaget om höjning av det extra avdraget var ett provisorium i avvaktan på resultatet av dessa undersök- ningar.

I yttrande över propositionen anförde bevillningsutskottet (bet. 1967: 2) bl.a. föl- jande i fråga om det extra avdraget för folkpensionärer.

Utskottet vill inte förneka att frågan är komplicerad. Det är emellertid — inte minst från rättvisesynpunkt — angeläget att i möj— ligaste mån undanröja de ogynnsamma verk- ningarna av det nuvarande bidrags- och be- skattningssystemet. Utskottet förordar därför att frågan om beskattningen av folkpensionä- rernas sidoinkomster snarast blir föremål för utredning. En tänkbar lösning, som utskottet anser böra övervägas, är att införa någon form av definitiv källskatt för folkpensionärer med sidoinkomster upp till en viss storlek. En sådan utredning kan lämpligen verkställas inom den pågående utredningen om definitiv källskatt. Med hänsyn till de speciella regler. som sedan länge gällt rörande folkpensionärernas beskattv ning, torde det inte möta några principiella bc- tänkligheter att införa en definitiv källskatt för denna grupp skattskyldiga, innan en dylik re- form av mer allmän räckvidd genomförts. Självfallet bör även hittills framförda förslag till frågans lösning ingående prövas mot bak— grunden av det skattebortfall, som de kan leda till. Utskottet är inte heller främmande för att ändringar kan bli erforderliga i lag- stiftningen om de inkomstprövade folkpen- sionsförmånema, vilken för närvarande är fö- remål för översyn av pensionsförsäkringskom- mittén.

I detta sammanhang behandlade utskottet yrkanden i vissa motioner, vari begärts ut- redning i syfte att från deklarationsplikt un- danta folkpensionärer, som i huvudsak inte hade andra inkomster än folkpension, eller att väsentligt förenkla deklarationsförfaran- det för sådana skattskyldiga. Utskottet an- förde härvidlag.

Från förenklingssynpunkt skulle det givetvis var en avsevärd fördel, om man kunde befria flertalet folkpensionärer från deklarationsplikt. En sådan anordning förutsätter att man har olika deklarationspliktsgränser för skilda ka- tegorier skattskyldiga, vilket från praktiska synpunkter knappast är tillfredsställande. Om folkpensionärernas beskattningsproblem kan lösas genom införande av en definitiv källskatt, torde däremot större möjligheter föreligga att väsentligt förenkla deklarationsförfarandet och

befria ett stort antal folkpensionärer från deklarationsplikt. För närvarande anser utskot- tet sig dock inte kunna tillstyrka utrednings- yrkandet. — — —

Riksdagen beslöt i enlighet med utskottets förslag. Något överlämnande till utredning- en om definitiv källskatt av frågan om folkpensionärernas beskattning korn emel- lertid inte till stånd. Till svar på en år 1968 framställd interpellation anförde chefen för finansdepartementet bl.a. (prot. II 1968: 9 s. 124) att spörsmålet om beskattning av folkpensionärernas sidoinkomster ingick i en större fråga avseende den s.k. marginal- effekten för folkpensionärer med sidoin- komster. Denna effekt kunde enligt depar- tementschefens mening inte lösas enbart ge- nom en översyn av skattereglerna utan hän- syn måste också tagas till socialförsäkring- ens regler om folkpensionsförmåner.

I prop. 1969: 95 framlades sedermera ändrade regler för folkpensionärers rätt till avdrag för nedsatt skatteförmåga. I anslut- ning härtill tog departementschefen upp den av bevillningsutskottet antydda möjlig- heten att införa en definitiv källskatt för folkpensionärer och anförde bl. a.

Jag kan inte inse att problemet med be- skattning av folkpensionärernas sidoinkomster skulle få en bättre lösning på den vägen. En- ligt min mening bör den ytterligt komplicerade frågan om en definitiv källskatt prövas gene- rellt, vilket f.n. görs av källskatteutredningen. Jag är därför inte beredd att nu ta upp frågan om definitiv källskatt för folkpensionärer sär- skilt.

5. Viss statistik till ledning för utredningens

överväganden

5.1 Inledning

Såsom framhålles i den missivskrivelse med vilken detta betänkande överlämnas har ef- ter medgivande av chefen för finansdeparte— mentet utredningen låtit verkställa en sta- tistisk undersökning på grundval av 1966 års taxeringsmaterial. Därvid har särskild ton- vikt lagts på inkomsttagare med inkomst av tjänst. Statistiska centralbyrån (SCB) har svarat för ledningen av uppgiftsinsamlingen och den maskinella bearbetningen av det insamlade materialet.

Utgångspunkt för undersökningen har va- rit inkomsttagare födda den 15.5. De för undersökningen erforderliga uppgifterna ur taxeringsmaterialet har lämnats av de 10- kala skattemyndigheterna med ledning av år 1966 avlämnade allmänna självdeklara- tioner samt på grund av detta års taxering upprättade inkomst- och debiteringslängder.

Det bearbetade materialet omfattar ca 14000 inkomsttagare. Uppgifterna ur mate- rialet har utifrån statistiskt-vetenskapliga grunder omräknats till att avse samtliga in- komsttagare. För att få en uppfattning om urvalets representativitet har jämförelser skett med annan tillgänglig statistik. Dessa jämförelser utvisar inte att de i det följande lämnade statistiska uppgifterna skulle brista i representativitet så långt detta varit möj- ligt att undersöka. Det bör emellertid under- strykas att jämförelserna gäller förhållande- na under det inkomstår utredningens under-

sökning avser. Utredningen vill också under- stryka att den sökt undvika att redovisa så- dana statistiska uppgifter, som måst bygga på ett mycket litet antal inkomsttagare.

Såsom nyss anförts har uppgifterna häm- tats ur 1966 års taxeringsmaterial. Detta in- nebär att uppgifterna i huvudsak avser för— hållandena under kalenderåret 1965. Vid materialets redovisning har sålunda hänsyn inte kunnat tas till förändringar därefter. Sådana förändringar kan ha skett på grund av ändringar i den materiella skattelagstift- ningen, som trätt i kraft efter 31.12.1965. Redan på grund härav men framför allt till följd av fortlöpande förändringar i de skatt- skyldigas inkomst- och avdragsförhållanden är det nu redovisade statistiska underlaget i vissa delar föråldrat och inte helt godtag- bart som grund för i alla hänseenden be- stämda slutsatser.

Med denna betydelsefulla reservation re— dovisar utredningen resultatet av den ifrå- gavarande statistiska undersökningen, i det följande benämnd KU-65. Utredningen har emellertid låtit sina statistiska experter göra en beräkning av hur förhållandena under vissa givna förutsättningar kan tänkas ge— stalta sig inkomståret 1971, d.v.s. då bl. a. 1970 års riksdags beslut om omläggning av den direkta beskattningen i sin helhet ge- nomförts. Det säger sig självt att dessa be- räkningar i mycket måst bygga på rätt osäkra antaganden. Beräkningarna är likväl självklart av intresse.

Antal inkomsttagare

enligt KU-65 beräknat för inkomståret 1971

med med totalt med under- totalt med under- inkomst skott ___—inkomst skott 1 000- 1 000- 1 000- 1 000- 1 000- Förvärvskälla 1000-tal procent tal tal tal procent tal tal 1 2 3 4 5 6 7 8 E') 1. Jordbruksfastighet 360 7,4 306 54 310 5,5 260 50 2. Annan fastighet a. hyresfastighet 80 1,6 55 25 75 1,3 50 25 b. Villafastighet belägen i hemortskommun 658 13,4 228 430 900 15,9 200 700 c. Villafastighet belägen i annan kommun 255 5,2 192 63 420 7.4 240 180 3. Rörelse 240 4,9 225 15 220 3.9 205 15 4. Delägarskap i vanligt handels- bolag m. m. 13 0,3 12 1 3 0,5 30 l 5. Tjänst 4 650 95,0 4 648 2 5 450 96,5 5 450 —— 6. Tillfällig förvärvsverksamhet 51 1,0 51 —— 80 1,4 80 —— 7. Kapital 1 085 22,2 793 292 1 4S0 26,2 1 100 380 8. Samtliga 4 893 4893 800 5 650 5 650 1 250

5.2 Totala antalet inkomsttagare och dessas fördelning på olika förvärvskällor m. m.

Hela antalet inkomsttagare enligt KU-65 uppgår efter uppräkning till ca 4,9 milj per- soner. Hur dessa fördelar sig på olika för- värvskällor framgår av tabell 1. Vid studiet av tabellen bör observeras att en och sam- ma inkomsttagare kan ha inkomst och/eller underskott i flera förvärvskällor.

Av tabellen framgår att antalet inkomst- tagare med inkomst av tjänst beräknas öka från år 1965 till år 1971 med ca 800 000 per- soner. Detta innebär också att dessa in- komsttagares relativa andel av samtliga in- komsttagare ökar från 95 procent till 96,5 procent. Såsom anmärkningsvärt kan ock- så betecknas den betydande ökningen av antalet inkomsttagare med inkomst eller underskott av Villafastighet. I viss mån tor- de emellertid denna ökning ha sin förkla- ring i att i KU-65 dessa inkomsttagare är något underrepresenterade.

Att år 1971 ca 5,5 milj. inkomsttagare beräknas ha inkomst av tjänst innebär emel-

lertid inte att samma antal skattskyldiga i princip kan sägas bli omfattade av ett sy- stem med förenklad löntagarbeskattning. Det får sålunda anses uppenbart att om in- komsten av tjänst endast är en förhållande- vis ringa del av en inkomsttagares hela in- komst eller m.a.o. inte utgör inkomsttaga- rens >>huvudsakliga inkomst», han endast i rena undantagsfall kan bli beskattad en- ligt ett sådant förenklat systern. Med >>hu- vudsaklig inkomst» från viss förvärvskälla avses därvid att inkomsten i fråga utgör den största posten av flera förvärvskällor. Utredningen har låtit verkställa vissa be- räkningar angående antalet inkomsttagare under inkomståret 1971, vilkas huvudsakliga inkomst hänför sig till viss bestämd för- värvskälla. Dessa beräkningar redovisas i tabell 2.

Av tabell 2 framgår alltså att av det to- tala antalet inkomsttagare under år 1971, vilket antal beräknas till ca 5,65 milj. per- soner, ca 5,3 milj. eller 93,8 procent beräk- nas ha sin huvudsakliga inkomst i förvärvs- källan tjänst. Detta antal utgör också ett

Tabell 2 Uppskattat antal inkomsttagare år 1971 med huvudsaklig inkomst i viss för- värvskälla

Totalt antal Förvärvskälla ] OOO-tal procent 1 2 3 1. Jordbruksfastighet 90 1,6 2. Annan fastighet 10 0,2 3. Rörelse och delägarskap i vanligt handelsbolag m. m. 180 3.2 4. Tjänst 5 300 93,3 5. Tillfällig förvärvsverk- samhet 10 0,2 6. Kapital 60 1.1 7. Samtliga 5 650 100

maximum för det antal skattskyldiga, som teoretiskt kan bli omfattade av ett system med förenklad löntagarbeskattning.

I denna grupp finns emellertid åtskilliga skattskyldiga, vilkas bruttointäkter och av- drag i förvärvskällan är av skiftande art och omfattning. I följande avsnitt redogörs närmare för hur intäkter och avdrag i för- värvskällan tjänst fördelar sig.

5.3 Inkomsttagare med inkomst av tjänst

5.3.1 Inkomsttagare fördelade med hänsyn till intäkternas art m.m.

I tabell 3 specificeras bruttointäkterna i förvärvskällan tjänst och dessas fördelning mellan intäkter från huvudarbetsgivare — varmed förstås den arbetsgivare från vilken inkomsttagaren uppbär sin till beloppet största intäkt i förvärvskällan tjänst — in- täkter från annan än huvudarbetsgivare (s.k. biinkomster) samt intäkter av pensio- ner och likartade inkomstkällor. Vidare ger tabellen en bild av fördelningen av tjänste- intäkterna mellan kontant lön, provisions- och liknande inkomster, kontanta ersätt- ningar för omkostnader under resor i tjäns- ten samt värdet av förmåner i annan form än kontanter. I fråga om pension skiljs mel-

lan om pensionen är inkomsttagarens hu- vudsakliga inkomst eller utgör biinkomst.

Det bör observeras att uppgifterna i ta— bellen avser samtliga inkomsttagare med inkomst av tjänst. Av dessa har alltså enligt KU-65 ca 4,5 milj. personer intäkt av an- ställning hos huvudarbetsgivare eller åtnju- ter inkomst av tjänst, som är vederbörandes huvudsakliga inkomst. Ca 1,3 milj. personer har vidare enligt KU-65 biinkomst av tjänst. Deras huvudsakliga inkomst kan vara in- komst av tjänst men också inkomst av an— nan förvärvskälla.

Av tabellen kan vidare utläsas att den beräknade ökningen av antalet inkomstta- gare mellan åren 1965 och 1971 i huvudsak faller på inkomsttagare, vilkas bruttointäk- ter avser anställning hos huvudarbetsgivare eller som har pension, som är inkomstta- garens huvudsakliga inkomst. Ungefär var fjärde av dessa inkomsttagare har emellertid också biinkomst av tjänst.

5.3.2 Inkomsttagare med biinkomst av tjänst

Av särskild betydelse för utredningens upp- drag är att söka närmare kartlägga lönta- garnas biinkomster av tjänst. Av KU-65 framgår, att av totalt 4650000 inkomstta- gare med inkomst av tjänst 3 397 000 enbart har huvudinkomst, 1082 000 såväl huvud- inkomst som biinkomst och 171 000 enbart biinkomst av tjänst (jfr tabell 3). Biin- komsten utgör i medeltal 2991 kronor. I tabell 4 redovisas samtliga inkomsttagare med inkomst av tjänst, som har biinkomst i samma förvärvskälla, fördelade efter bi— inkomstens storlek.

Av tabellen framgår att enligt KU—65 för ca 40 procent av inkomsttagarna med biin- komst av tjänst biinkomsten understeg 1 000 kr men för mer än en tredjedel av det to- tala antalet biinkomsten utgjorde mer än 2 500 kr. I detta sammanhang bör emellertid observeras att endast ca 5,8 procent av den totala intäktssumman i förvärvskällan tjänst utgjorde biinkomst.

För år 1971 beräknas endast något över 30 procent av inkomsttagare med biinkomst

. Beräknat Enligt KU-65 antal in- _'—_ komsttagare Intäktssumma Antal in- inkomståret komsttagare 1971 Intäkternas art i milj. kr i 1 OOO-tal i 1 OOO-tal 1 2 3 4 l. Anställning hos huvudarbetsgivare 55 848 3 700 4 200 a. kontant lön 54 354 3 543 . . b. provision, tantiem och liknande kontanta ersättningar 238 67 c. rese- och traktamentsersättning 846 312 d. andra kontanta ersättningar för utgifter för resor i tjänsten och för representation 100 4.6 e. andra förmåner i annat än kontanter 310 190 . . 2. Anställning hos annan än huvudarbetsgivare 2 280 883 1 000 a. kontant lön 1 923 809 . . b. provision, tantiem och liknande kontanta ersättningar 233 64 c. rese- och traktamentsersättning 91 53 d. andra kontanta ersättningar för utgifter för resor i tjänsten och för representation 6 5 e. andra förmåner i annat än kontanter 27 23 3. Pension m.m. 6 658 . . . . a. allmän pension, huvudinkomst 3 703 844 1 140 b. allmän pension, biinkomst 703 198 230 c. annan pension, huvudinkomst 1 489 189 . . d. annan pension, biinkomst 490 157 e. livränta 132 94 f. undantagsförmån, periodiskt understöd o. d. 14 45 . . 4. Summa intäkter från huvudarbetsgivare 61 040 4 479 5 220 5. Summa biinkomster 3 746 1 253 1 400

Tabell 4 Inkomsttagare med biinkomst av tjänst fördelade efter biinkomstens storlek

Beräknade uppgifter för

Enligt KU-65 inkomståret 1971 Inkomst- Inkomst- Antal inkomst- summa i Antal inkomsttagare summa i Biinkomst av tjänst tagare i 1 OOO-tal milj. kr i 1 OOO-tal milj. kr 1 2 3 4 5 1—— 399 271 56 210 42 400— 599 97 47 90 45 600— 799 79 54 75 52 800— 999 61 54 70 63 1 000—1 199 50 55 60 66 1 200—1 499 80 106 65 87 1 500—1 999 99 172 95 165 2 000——2 499 64 143 85 190 2 500— 452 3 059 650 5 550 Summa 1 25 3 3 746 1 400 6 260

Tabell 5 Inkomsttagare med intäkt hos annan än huvudarbetsgivare fördelade efter intäk- tens storlek

Enligt KU-65

Beräknade uppgifter för inkomståret 1971

Intäkt hos annan än Intäkts- Intäkts- huvudarbetsgivare, Antal inkomst- summa i Antal inkomst- summa i kr tagare i ] OOO-tal milj. kr tagare i 1 OOO-tal milj. kr

1 2 3 4 5

1— 399 250 52 200 40 400— 599 88 43 80 40 600— 799 63 44 70 49 800-— 999 45 40 60 54 1 OOO—l 199 38 42 50 55 1 200—1 499 53 70 50 67 1 500—1 999 77 135 70 122 2 OOO—2 499 45 100 60 133 2 500— 224 1 755 360 3 300 Summa 883 2 280 1 000 3 860

av tjänst ha biinkomst understigande 1000 kr, medan antalet inkomsttagare med bi- inkomster över 2500 kr stiger från drygt en tredjedel år 1965 till mer än 45 procent. Totala intäktssumman för biinkomst av tjänst beräknas därvid stiga med inte fullt 70 procent.

I tabell 4 har, såsom nyss anförts, redo- visats samtliga inkomsttagare med inkomst av tjänst, som har biinkomst i samma för- värvskälla. I tabell 5 redovisas uppgifter be- träffande sådana inkomsttagare, som har inkomst från huvudarbetsgivare och som

dessutom har biinkomst vid sidan av an- ställningsinkomsten. Såsom framgår av ta- bell 3 har enligt KU-65 883000 inkomst- tagare sådan biinkomst. I medeltal uppgår intäkten till 2 583 kr. Antalet ifrågavarande inkomsttagare beräknas 1971 ha stigit till 1 milj. personer och intäkten i medeltal till 3 860 kr.

Såsom framgår av tabellen beräknas an- talet inkomsttagare med intäkt hos annan än huvudarbetsgivare mellan åren 1965 och 1971 inte öka i större takt än vad som sva- rar mot ökningen av totala antalet inkomst-

Tabell 6 Inkomsttagare med intäkt av anställning hos annan än huvudarbetsgivare,

fördelade på inkomstskikt

Enligt KU-65

Därav med intäkt av anställning hos annan än

ungefärligen mot- huvudarbetsgivare

Total intäkt av svarande intäkter Antal inkomsttagare tjänst år 1965 kr år 1971 kr i 1 OOO-tal i 1 OOO-tal i procent 1 2 3 4 5

—20 000 —30 000 3 524 561 16 20 000—30 000 30 000—45 000 777 190 24 30 000— 45 000— 348 132 38 Samtliga Samtliga 4 650 883 19 44 SOU 1972:11

Tabell 7 Specificerade uppgifter om avdraget för kostnader för intäkternas förvärvande i förvärvskällan tjänst

Enligt KU-65

Beräknade uppgifter för inkomståret 1971

Antal in- Avdrags- Antal in- Avdrags- Avdragsalternativ komsttagare summai komsttagare summai Kostnadernas art i 1 OOO-tal milj. kr i ] OOO-tal milj. kr 1 2 3 4 5 1. Alternativ 1 (schablonavdrag) 2 599 260 2 800 280 2. Alternativ 2 2 051 2 692 2 650 4 637 a. resekostnader till och från arbetet 1 757 1 044 2 300 2 000 b. resekostnader i tjänsten 266 536 350 1 000 e. fördyrade levnadskostnader 214 487 280 750 d. andra utgifter under resor i tjänsten och för representations- kostnader 49 87 60 120 e. arbetsverktyg, facklitteratur, in- strument o. d. 357 155 450 250 f. skuldränta 46 18 50 30 g. övriga omkostnader 258 258 300 350 h. avjämning . 107 .. 137 3. Summa avdrag 4 650 2 952 5 450 4 917

tagare med huvudsaklig inkomst av tjänst. Däremot beräknas intäktssumman för ifrå- gavarande inkomsttagare ha ökat med in- te fullt 70 procent (från 2 280 till 3 860 milj. kr). Väsentligt fler inkomsttagare beräknas också ha biinkomster över 2000 kr och de- ras andel i den totala intäktSSumman be- räknas öka med inte mindre än 85 pro- cent (från 1 855 till 3 433 milj. kr).

Biinkomsternas storlek kan också ses i relation till inkomsttagamas totala intäkter i förvärvskällan. I tabell 6 fördelas inkomst- tagare med biinkomster på olika inkomst- skikt.

Tabellen utvisar att i de lägsta inkomst- skikten endast ungefär var sjätte inkomstta- gare med inkomst av tjänst har intäkt av anställning hos annan än huvudarbetsgiva- ren medan i de högre inkomstskikten mer än en tredjedel av inkomsttagarna har så- dan intäkt.

5.3.3 Avdrag för kostnader för intäkternas förvärvande i förvärvskällan tjänst I tabell 7 redovisas specificerade uppgifter om avdraget för omkostnader för intäkter—

nas förvärvande i förvärvskällan tjänst. En— ligt KU-65 uppgick det totala avdraget till 2952 milj. kr eller till 635 kr i genomsnitt per inkomsttagare. Det totala avdraget be- räknas år 1971 stiga till 4917 milj. kr eller till i genomsnitt 902 kr per inkomsttagare.

Av tabellen framgår även antalet in- komsttagare, som åtnjuter olika slag av av- drag av ifrågavarande art. Sålunda har en- ligt KU-65 ca 2,6 milj. inkomsttagare eller i runt tal 56 procent av samtliga inkomstta- gare med inkomst av tjänst endast avdrag enligt alternativ 1, d.v.s. schablonavdrag med 100 kr. År 1971 beräknas 2,8 milj. in- komsttagare åtnjuta sådant avdrag vilket motsvarar ca 51 procent av det totala an- talet inkomsttagare med inkomst av tjänst.

Enligt KU-65 har ca 44 procent av in- komsttagarna högre avdrag än schablonav- draget (d.v.s. avdrag enligt alternativ 2). Avdragsbeloppet uppgår till i genomsnitt 1312 kr per inkomsttagare. Av det totala avdragsbeloppet enligt alternativ 2, 2692 milj. kr, belöper 1044 milj. kr eller ca 39 procent på kostnader för resor till och från arbetet.

Tabell 8 Inkomsttagare med avdrag för kostnader för intäkternas förvärvande i förvärvs- källan tjänst fördelade efter avdragets storlek

Enligt KU-65

Beräknade uppgifter för inkomståret 1971

Avdrag för kostna- Avdrags- Avdrags—

der för intäkternas Antal inkomsttagare summa i Antal inkomsttagare summa i förvärvande, kr i 1 OOO-tal milj. kr i 1 OOO-tal milj. kr

1 2 3 4 5 100 2 599 260 2 800 280 200 188 38 190 38 300 322 97 240 72 400 228 91 250 100 500 246 123 250 125 600 214 128 240 144— 700 86 60 210 147 800 73 58 160 12 900 62 56 110 99 1 000 60 60 70 70 1 100—1 500 186 236 260 330 1 600—2 000 99 177 170 304 2 100— 287 1 567 500 3 080

Summa 4 650 2 952 5 450 4 917

År 1971 beräknas ca 49 procent av det totala antalet inkomsttagare ha högre av- drag än schablonavdraget. Avdragsbeloppet beräknas uppgå till 1750 kr i genomsnitt per inkomsttagare, vilket motsvarar en ök- ning med ca 33 procent i förhållande till 1965. Det totala avdragsbeloppet enligt al- ternativ 2 beräknas emellertid ha stigit till 4637 milj. kr, vilket innebär en ökning i förhållande till 1965 med över 72 procent.

Av avdragssumman beräknas ca 43 pro- cent eller 2 000 milj. kr belöpa på kostnader för resor till och från arbetet.

I tabell 8 har inkomsttagarna fördelats efter omkostnadsavdragets storlek.

Tabellen belyser närmare hur avdraget enligt alternativ 2 fördelas på därav be- rörda skattskyldiga. Såsom tidigare anförts uppgick enligt KU—65 genomsnittsavdraget för dessa inkomsttagare till 1312 kr men för ca hälften — 984 000 inkomsttagare av sammanlagt 2051000 — översteg inte av- draget 500 kr. År 1971 beräknas genom- snittsavdraget ha stigit till 1 750 kr. Endast ca 35 procent av inkomsttagarna -— 930000 av totalt 2650 000 — beräknas emellertid

ha omkostnader på 500 kr och därunder. Något över hälften av inkomsttagarna har dock avdrag på 700 kr och därunder.

Såsom nyss anförts utgör den största pos- ten av omkostnadsavdraget i förvärvskällan tjänst avdrag för kostnader för inkomstta— garnas resor till och från arbetet. Av ta- bell 7 framgår att enligt KU-65 1757000 personer eller ca 38 procent av det totala antalet inkomsttagare med inkomst av tjänst har avdrag för resekostnader till och från arbetet. Av inkomsttagare med av- drag enligt alternativ 2 har ca 86 procent sådant resekostnadsavdrag. I medeltal upp- går avdraget till 594 kr för inkomsttagare som åtnjuter sådant avdrag. I tabell 9 redo- visas dessa inkomsttagare fördelade efter storleken på det totala resekostnadsavdra- get.

Av tabellen framgår att enligt KU-65 ca 60 procent av inkomsttagarna har avdrag understigande 500 kr och över 70 procent avdrag understigande 600 kr. År 1971 be- räknas emellertid endast ca 35 procent ha avdrag understigande 500 kr och ca 45 procent understigande 600 kr. Ca 65 procent

Tabell 9 Inkomsttagare med avdrag för resekostnader till och från arbetet fördelade efter avdragets storlek

Enligt KU-65

Beräknade uppgifter för inkomståret 1971

Avdrag för rese- Avdrags- Avdrags- kostnader till och Antal inkomsttagare summa i Antal inkomsttagare summa i från arbetet, kr i 1 OOO-tal milj. kr i 1 OOO-tal milj. kr 1 2 3 4 5 1— 99 44 3 40 3 100— 199 155 22 100 16 200— 299 308 77 165 41 300— 399 258 86 260 90 400— 499 260 112 250 110 500— 599 218 118 230 125 600— 799 162 108 420 280 800— 999 102 89 260 230 1 000—1 499 126 149 260 310 1 500—1 999 54 92 115 195 2 000— 70 188 200 600 Summa 1 757 1 044 2 300 2 000

av inkomsttagarna beräknas ha avdrag un- derstigande 800 kr och ca 75 procent av- drag understigande ] 000 kr.

Ur materialet till KU-65 kan vidare ut- läsas att av de 1757 000 inkomsttagarna ca 23 procent eller 401 000 personer har av- drag för resor med bil till och från arbetet. Återstoden har alltså avdrag för kostnader för färd med annat kommunikationsmedel. Bilavdraget utgör sammanlagt ca 420 milj kr eller ca 40 procent av den totala avdrags- summan för resor till och från arbetet. I medeltal utgör bilavdraget 1046 kr för in- komsttagare, som åtnjuter sådant avdrag.

En annan post, som bedömts ha intresse för utredningens uppdrag, är kostnaderna för arbetsverktyg, facklitteratur, instrument o. d. Av de 2051000 inkomsttagarna, som har avdrag enligt alternativ 2, har 357000 eller något över 17 procent avdrag av ifrå- gavarande slag. I tabell 10 har inkomstta- garna fördelats efter avdragets storlek.

Enligt KU-65 uppgår avdraget till i me- deltal 435 kr för inkomsttagare med sådant avdrag. År 1971 beräknas motsvarande be- lopp till 556 kr. Ca 17 procent av inkomstta- garna med avdrag enligt alternativ 2 beräk- nas då ha avdrag för arbetsverktyg m.m.

Av betydelse för utredningens uppdrag är emellertid även frågan om i vilken omfatt- ning löntagarna vid sidan av inkomst av tjänst har inkomst från andra förvärvskäl- lor, i det följande benämnd sidoinkomst. De förvärvskällor det härvidlag främst kan gälla är inkomst av annan fastighet, för vil- ken inkomstberäkningen sker enligt scha- blonmässigt bestämda grunder, och inkomst av kapital. Inkomst av övriga förvärvskäl- lor, nämligen inkomst av jordbruksfastighet, hyresfastighet, rörelse och tillfällig förvärvs- verksamhet, har bedömts sakna större in- tresse i detta sammanhang. I följande av- snitt lämnas vissa statistiska uppgifter be- träffande förvärvskälloma annan fastighet, i vad avser schablonbeskattad Villafastighet, och kapital.

5.4 Inkomsttagare med inkomst av Villafastighet

Av tabell 1 ovan framgår att enligt KU-65 658000 inkomsttagare äger Villafastighet i hemortskommunen. Antalet motsvarar ca 13 procent av totala antalet inkomsttagare.

Tabell 10 Inkomsttagare med avdrag för arbetsverktyg, facklitteratur, instrument o. dyl. fördelade efter avdragets storlek

Enligt KU-65

Beräknade uppgifter för inkomståret 1971

Avdrag för arbets- verktyg, facklittera- Avdrags- Avdrags- tur, instrument o.d., Antal inkomsttagare summa i Antal inkomsttagare summa i kr i 1 OOO-tal milj. kr i 1 OOO-tal milj kr. 1 2 3 4 5

1— 99 56 3 55 3 100—199 78 1 1 70 10 200—299 68 15 75 18 300—399 53 17 65 22 400—499 42 17 50 22 500— 60 92 135 175

Summa 357 155 450 250

Av villaägarna har emellertid endast 228 000 eller ca 35 procent inkomst i förvärvskällan medan återstoden redovisar underskott. Av tabell 1 framgår vidare att antalet villaäga- re med Villafastighet i hemortskommunen år 1971 beräknas ha ökat till 900 000 personer eller till ca 16 procent av samtliga inkomst- tagare. Endast 200000 av dessa villaägare eller ca 22 procent beräknas emellertid re- dovisa inkomst av fastigheten medan åter- stoden, 700000 personer eller 78 procent, beräknas redovisa underskott. I tabell II re- dovisas närmare uppgifter angående in- komsttagare med Villafastighet i hemorts- kommunen.

Inkomsttagarna har fördelats alltefter fastighetens inkomst resp. underskott. Un- derskott har i tabellen angetts såsom ne- gativ inkomst.

AV tabellen framgår att enligt KU-65 in- komstsurnman för Villafastighet i hemorts- kommunen endast uppgår till 80 milj. kr medan underskottsavdraget utgör 478 milj. kr. För år 1971 beräknas motsvarande siff- ror till 120 milj. och 1 350 milj. kr.

Medelinkomsten för dem som redovisar inkomst av Villafastighet av ifrågavarande slag utgör enligt KU-65 351 kr och beräk- nas för år 1971 till 600 kr.

I tabellen redovisas inte uppgifter beträf- fande inkomsttagare, som äger Villafastig- het i annan kommun än hemortskommunen.

I tabell 1 finns emellertid vissa uppgifter angående dessa inkomsttagare, varav bl.a. framgår att dessa inkomsttagare beräknas öka från 255000 år 1965 till 420000 år 1971. Antalet inkomsttagare med underskott på sådan fastighet beräknas i det närmaste bli tredubblat mellan dessa år.

5.5 Inkomsttagare med inkomst av kapital

KU-65 utvisar att totala antalet inkomstta- gare, som har bruttointäkt av kapital, upp- går till 1 085 000 (se tabell 1 ovan). Antalet inkomsttagare, som redovisar inkomst av kapital, uppgår emellertid endast till 793000. Återstoden eller 292000 har un- derskott i förvärvskällan kapital. År 1971 beräknas motsvarande siffror till 1480 000 resp. 1 100000 och 380000 personer. I ta- bell 12 redovisas inkomsttagarna fördelade efter kapitalinkomstens storlek.

Av tabellen framgår att den totala in- komstsumman i förvärvskällan kapital be- räknas ha stigit från 1 376 milj. kr år 1965 till 2500 milj. kr år 1971 eller med ca 82 procent. Den genomsnittliga kapitalinkoms— ten uppgår enligt KU-65 till 1735 kr och beräknas 1971 uppgå till ca 2270 kr. Av tabellen framgår vidare att enligt KU—65 ca 62 procent av inkomsttagarna har kapi- talinkomst med lägst 500 kr. Motsvarande

Tabell ]] Inkomsttagare med Villafastighet i hemortskommunen

Enligt KU-65

Beräknade uppgifter för inkomståret 1971

Underskott resp. inkomst av Inkomst- Inkomst- villafastighet Antal inkomst- summa i Antal inkomst- summa i Inkomstklasser, kr tagare i 1 OOO-tal milj. kr tagare i 1 OOO-tal milj. kr 1 2 3 4 5 l. Underskott av Villafastighet 430 — 478 700 —- 1 350 2. Inkomst av Villafastighet 228 80 200 120 därav med inkomst på 1— 99 49 2 30 2 100—199 50 7 25 4 200—299 32 8 25 6 300—399 21 7 20 7 400—499 18 8 20 9 500—999 47 31 45 30 1 000—— 11 17 35 62 3. Samtliga 658 — 398 900 — 1 230

procenttal beräknas för år 1971 till 72 pro— cent.

5.6 Inkomsttagare med huvudsaklig inkomst av tjänst samt bi— och sidoinkomster

I avsnitt 5.4 och 5.5 ovan har redovisats uppgifter för samtliga inkomsttagare med inkomst/underskott av Villafastighet eller kapital oavsett vilken förvärvskälla som ut-

Tabell 12 Inkomsttagare med inkomst av storlek

gör inkomsttagarens huvudsakliga förvärvs- källa. Av betydelse för utredningens upp- drag har emellertid bedömts vara frågan om i vilken utsträckning inkomsttagare med hu- vudsaklig inkomst av tjänst har bi— och si- doinkomster.

Av de enligt KU-65 tillhopa 4650 000 inkomsttagarna med inkomst av tjänst har 1955 000 eller ca 42 procent bi- och/eller sidoinkomst. Av dessa inkomsttagare har 883000 enbart biinkomst, 702000 enbart

kapital fördelade efter kapitalinkomstens

Enligt KU-65

Beräknade uppgifter för inkomståret 1971

Inkomst- Inkomst: Inkomst av kapital, Antal inkomst- summa i Antal inkomst- summa 1 kr tagare i 1 OOO-tal milj. kr tagare i 1 OOO-tal mll]. kr 1 2 3 4 5 1—— 99 64 3 60 3 100—199 71 10 60 9 200—299 67 17 60 15 300—399 50 17 65 23 400—499 50 23 65 30 500—999 148 106 230 170 1 000— 343 1 199 560 2 250 Summa 793 1 376 1 100 2 500 4— SOU 1972:11 49

Tabell 13 Inkomsttagare med bi- och/eller sidoinkomster, fördelade efter dessa inkomsters storlek

Enligt KU-65

Beräknade uppgifter för inkomståret 1971

Antal inkomsttagare

i 1 OOO-tal Bi- och sidoin- Inkomst- Antal in- Inkomst- komstemas stor- med under- summa i komsttagare summa i lek, kr totalt skottsavdrag milj. kr i 1 OOO-tal milj. kr 1 2 3 4 5 6 1— 399 456 88 90 410 80 400— 599 154 23 76 160 80 600— 799 127 22 87 130 90 800— 999 86 16 77 110 100 1 000——l 199 74 81 90 100 1 200—1499 107 143 100 135 1 500—1 999 139 269 241 150 260 2 OOO—2 499 90 202 125 280 2 500—— 722 7 107 975 11 475 Summa 1 955 418 8 104 2 250 12 600

sidoinkomst och 370 000 både bi- och sido- inkomst. För år 1971 beräknas totala anta— let inkomsttagare med inkomst av tjänst ha ökat till 5450 000. Av dessa beräknas 2 250 000 eller i stort sett samma andel som 1965 ha bi- och/eller sidoinkomst. Antalet fördelar sig på 1 000 000 inkomsttagare, som har enbart biinkomst, 850 000 som har enbart sidoinkomst och 400000 som har både bi- och sidoinkomst.

I tabell 13 redovisas inkomsttagarna med bi- och/eller sidoinkomst fördelade efter dessa inkomsters storlek. I tabellen redo- visas dessutom antalet inkomsttagare, som har bi- och/eller sidoinkomst men som dess- utom har underskottsavdrag i förvärvskälla. Enligt KU-65 uppgår dessa inkomsttagare till drygt 20 procent av samtliga.

Av tabellen framgår att enligt KU-65 för ifrågavarande inkomsttagare summa bi- och sidoinkomster utgjorde 8 104 milj. kr. Där- av utgjorde 3 746 milj. kr biinkomster och 4 358 milj. kr sidoinkomster. I medeltal per inkomsttagare utgjorde bi- och sidoinkoms- terna 4145 kr. Motsvarande belopp beräk- nas för år 1971 till 5 600 kr. Medelinkoms— ten på biinkomsterna utgjorde enligt KU—65 2 991 kr och på sidoinkomsterna 4 065 kr.

5.7 Allmänna avdrag

5.7.1 Avdrag för underskott i förvärvskälla

Enligt KU-65 åtnjuter 800 000 skattskyldiga avdrag för underskott i förvärvskälla med totalt 911 milj. kr. I tabell 1 har redovisats antalet inkomsttagare i olika förvärvskällor, som har underskottsavdrag enligt KU-65 och som beräknas ha sådant avdrag för 1971. Av beloppet 911 milj. kr belöper 523 milj. kr på Villafastighet — varav 478 milj. kr på Villafastighet l hemortskommun — 179 milj. kr på förvärvskällan kapital, 80 milj. kr. på förvärvskällan jordbruksfastig- het, 73 milj. kr på rörelse o.d. samt 55 milj. kr på hyresfastighet.

I tabell 14 redovisas inkomsttagarna för- delade efter underskottsavdragets storlek.

Enligt KU-65 uppgick underskottavdra- get till 1 138 kr per inkomsttagare med så- dant avdrag. År 1971 beräknas motsvaran- de antal till 2080 kr. Avdragssumman be- räknas mellan åren 1965 och 1971 ha stigit med 1689 milj. kr, d.v.s. ha stigit med ca 185 procent. Av tabellen framgår vidare att år 1965 avdraget för drygt hälften av ifrå- gavarande inkomsttagare utgjorde minst 500

Tabell 14 Inkomsttagare med avdrag för underskott i förvärvskälla fördelade efter

avdragets storlek

Enligt KU-65

Beräknade uppgifter för inkomståret 1971

Avdrags- Avdrags- Underskotts- Antal inkomsttagare summa i Antal inkomsttagare summa i avdrag, kr i 1 OOO-tal milj. kr i 1 OOO-tal milj. kr 1 2 3 4 5 1— 99 86 5 75 4 100— 199 89 13 75 1.1 200— 299 90 22 75 19 300— 399 67 23 715 26 400— 499 48 22 75 34 500—- 999 178 128 225 166 1 000— 242 698 650 2 340 Summa 800 911 1 250 2 600

kr. År 1971 beräknas ca 70 procent ha avdrag med minst detta belopp.

5.7.2 Övriga allmänna avdrag I tabell 15 redovisas storleken av andra allmänna avdrag än underskottsavdrag och

dessa avdrags fördelning på inkomsttagar- na. Vid redovisningen har hänsyn tagits till de förändringar i beskattningsreglerna som skett sedan 1965 och som bl.a. inneburit slopande av kommunalskatteavdraget. Re- dovisningen hänför sig till taxeringen till

Tabell 15 Specificerade uppgifter om andra allmänna avdrag än underskottsavdrag och

kommunalskatteavdrag Beräknade uppgifter Enligt KU-65 för inkomståret 1971 Antal in- Avdrags- Antal in- Avdrags- komsttagare summa i komsttagare summa i Avdragets art i 1 OOO-tal milj. kr i 1 OOO-tal milj. kr 1 2 3 4 5 ]. Tilläggspensionsavgift och avgift för frivillig pensionsförsäkring 413 247 340 430 2. Obligatorisk sjukförsäkringsavgift 4 670 1 080 3 750 1 550 3. Försäkringspremier 2 608 504 2 800 600 4. Avgifter för pensionsförsäkring 117 340 150 770 5. Periodiskt understöd o.d. 153 272 160 350 .6. Förvärvsavdrag enligt p. 9 (max. 3 000 kr) 574 732 660 970 7. Förvärvsavdrag enligt p. 10 (300 kr) 503 150 -— — 8. Förvärvsavdrag enligt p. 11 (1 000 kr) — —— 80 80 9. Andre maken tillkommande allmän- na avdrag, som denne ej kunnat ut- nyttja m. rn. 54 329 50 50 10. Summa avdrag 4 860 3 654 4 000 4 800 SOU 1972: 1 1 5 1

Tabell 16 Inkomsttagare med avdrag för försäkringspremier fördelade efter avdragets storlek Beräknade uppgifter Elnligt KU-65 för inkomståret 1971 Avdrag för Avdrags- Avdrags- försäkrings- Antal inkomsttagare summa i Antal inkomsttagare summa i premier, kr i 1 OOO-tal milj. kr i 1 OOO-tal milj. kr 1 2 3 4 5 1—— 99 805 44 100—199 752 110 200—249 251 56 250 140 35 251—299 136 37 300—399 210 72 400—499 128 57 500 186 93 Summa 2 608 504 2 800 600

statlig inkomstskatt. Minskningen av anta- let inkomsttagare med allmänt avdrag mel- lan åren 1965 och 1971 beror till väsentlig del på att schablonavdraget på minst 150 resp. 300 kr för sjukförsäkringsavgift slo- pats från och med beskattningsåret 1971, vilket bl. a. innebär att folkpensionärer inte längre har rätt till sådant avdrag, ävensom på att från och med samma tidpunkt det fasta bottenbeloppet på 300 kr för förvärvs- avdrag avskaffats.

Av tabellen framgår att av det totala an- talet inkomsttagare enligt KU-65 2 608 000 eller ca 54 procent åtnjuter avdrag för and-

ra försäkringspremier m.m. än sjukförsäk- ringsavglft enligt 46 ä 2 mom. första stycket 3) KL (d.v.s. sådana premier m.m. för vilka avdrag högst kan medges med 250 resp. 500 kr). Avdraget utgör i genomsnitt 193 kr per inkomsttagare. Av tabellen fram- går vidare att år 1971 2 800000 inkomstta- gare beräknas komma i åtnjutande av av- draget, vilket motsvarar inte fullt 50 pro- cent av totala antalet inkomsttagare. Av- draget beräknas emellertid stiga till i medel- tal 214 kr per inkomsttagare.

I tabell 16 har inkomsttagarna fördelats efter försäkringsavdragets storlek.

6. Källbeskattningen av löneinkomst i utlandet

6.1. Inledning

Skatteavdrag vid källan är numera en i åt- skilliga länder tillämpad form för uppbör- den av skatt på anställningsinkomst. I Nor- den infördes källskatt på sådan inkomst i Finland är 1944, i Sverige år 1947 och i Norge år 1957. I Danmark bibehölls det äldre uppbördssystemet, som innebar att ingen skatt erlades förrän den slutliga skat- ten fastställts, även under hela 1960-talet, men fr.o.m. år 1970 tillämpas källskatte- systemet också i Danmark.

De under 1940- och 1950-talen i Norden införda källskattesystemen innebar visserli- gen betydande fördelar jämfört med tidiga- gare tillämpad ordning, men de var dock inte så utformade att den erlagda källskat- ten kunde godtas såsom löntagarens slutli- ga skatt. Möjligheterna att utveckla käll- skattesystemet i riktning mot en s. k. defini- tiv källskatt tilldrog sig emellertid ett bety- dande allmänt intresse, och frågan om en sådan beskattningsform har under 1960-ta- let varit föremål för utredning i flera av de nordiska länderna.

Vid den därvid förda diskussionen har vissa utomlands tillämpade system tilldra- git sig betydande uppmärksamhet, särskilt som förekomsten av dem ofta åberopats som argument för att man borde kunna nå fram till en mer avancerad ordning än den man nu har i Sverige och dess nordiska grannländer. Det är främst Lohnsteuersyste—

men i Västtyskland och Österrike och P.A.Y.E.-systemen i Storbritannien och Ir- land som väckt intresse. Även för utred- ningen om definitiv källskatt framstår dessa väl genomförda och under lång tid pröva- de system som i hög grad intressanta. Re- presentanter för utredningen har vid besök i dessa fyra länder haft tillfälle att ingående studera systemen och i det följande skall lämnas tämligen utförliga redogörelser för desamma. Redogörelsen avser väsentligen förhållandena vid tiden för de olika studie- besöken, vilka som nämnts i missivskrivel- sen till detta betänkande ägt rum åren 1966 -—l968. Därefter ges kortare redogörelser för två andra källskattesystem av visst in- tresse, nämligen de system som tillämpas i Nederländerna och USA. Slutligen redovisas huvuddragen i det nyligen ikraftträdda danska källskattesystemet samt ges en över- sikt över de utredningsförslag på källskat- teområdet, som under 1960-talet framlagts i Norge och Finland men som ännu inte föranlett någon lagstiftning.

6.2. Det västtyska Lohnsteuer—systemet1

Direkt beskattning av fysiska personers in- komst sker i Förbundsrepubliken Tyskland genom en allmän inkomstskatt (Einkom- mensteuer). Nämnda skatt, som utgår efter

1 Redogörelsen avser väsentligen förhållandena år 1967.

enhetliga regler över hela Västtyskland, för- delas mellan förbundsstaten, de tio delsta- terna och de mer än 30000 kommunerna. Kommunernas inkomstkällor utgörs i övrigt av en särskild näringsskatt (Gewerbesteuer) och en fastighetsskatt (Grundsteuer). Del- staterna uppbär utöver sin andel av in- komstskatten samt av bolags- och mervär- deskattema bl. a. en proportionell förmö- genhetsskatt.

Skatt på aktiebolags inkomst uttas genom en särskild bolagsskatt (Körperschafts- steuer). Skattsatsen för denna utgör 51 pro- cent på fonderad vinst och 15 procent på utdelad. Utdelningen är för aktieägaren till inkomstskatt skattepliktigt intäkt.

6.2.1. Inkomstbeskattningen av fysiska personer

För beskattningen av fysiska personers in- komst tillämpas en indelning i sju inkomst- slag, nämligen 1. Land- und Forstwirtschaft (jordbruk och skogsbruk) 2. Gewerbebetrieb (rörelse) 3. Selbständige Arbeit (självständigt arbete) 4. Nichtselbständige Arbeit (inkomst av anställning) 5. Kapitalvermögen (kapital) 6. Vermietung und Verpachtung (uthyr- ning av byggnader m.m.) 7. Sonstige Einkiinfte (inkomst av annat slag).

Inkomstskatten beräknas på den skatt- skyldiges sammanräknade inkomst av nyss- nämnda inkomstslag. Löneskatten, som skall erläggas på inkomst av anställning (Nichtselbständige Arbeit), är sålunda inte någon särskild skatt utan blott en speciell ordning för uppbörden av skatten på sådan inkomst. De materiella reglerna för beskatt- ningen av inkomst av anställning är också väsentligen desamma oavsett om den skatt- skyldige blir föremål för taxering eller ej.

Inkomstskatteskalan är progressiv mellan ett nedre proportionellt skikt omfattande »taxerade» inkomster upp till 8 000 DM och ett proportionth övre skikt som omfattar

inkomstbelopp överstigande 110000 DM. Skatteuttaget utgör i förstnämnda skikt 19 procent och ökar sedan parabelformigt till 40,6 procent vid 30000 DM och 49,8 pro— cent vid 78 000 DM samt utgör i det övre proportionella skiktet 53 procent. Gifta per- soner sambeskattas och därvid tillämpas tu— delningsprincipen helt ut. Vid Skatteberäk- ningen för makar delas alltså inkomsten oberoende av om den förvärvats av mannen eller hustrun ensam eller av makarna till- sammans i två lika delar. Summan av skat- ten på de båda delarna utgör makarnas ge- mensamma skatt. Det sagda innebär att det proportionella bottenskiktet med 19 procents skatteuttag för samtaxerade sträcker sig till en gemensam inkomst av 16000 DM. Ma- kar äger rätt begära särtaxering. Till följd av tudelningen vid samtaxering lönar sig en särtaxering dock blott undantagsvis.

6.2.2. Intäktsbegreppet

Till skattepliktig intäkt hänförs vad gäller inkomst av anställning i princip allt vad den skattskyldige uppbär i penningar eller pen- ningars värde på grund av ett bestående eller förutvarande anställningsförhållande. Hit räknas sålunda såväl löner, gratifikatio— ner, naturaförmåner m.m. som pension till en tidigare anställd eller till dennes efterle- vande. Beträffande naturaförmåner såsom fri bostad, fri kost och fria arbetskläder, vil- ka förmåner i princip skall värderas efter förbrukningsortens pris, äger delstatsmyn- digheterna fastställa normalvärden att till- lämpas vid beskattningen.

Ett betydande antal undantag från skatte- plikt gäller i fråga om speciella ersättningar och förmåner. Bland dem märks trakta- mentsersättning som utbetalas till anställda i offentlig tjänst. Ersättningar till privatan— ställda för resekostnader m.fl. av tjänsten föranledda omkostnader räknas heller inte som skattepliktig intäkt såvida inte ersätt- ningen överstiger de faktiska merkostnader- na. För bedömningen härav finns fastställ- da schablonbelopp.

Till ej skattepliktig intäkt är stundom även att hänföra viss del av den anställdes

kontanta lön. Det sagda gäller sådana en— ligt lag eller på grund av avtal utgående lönetillägg, som avser arbete utfört under söndagar, andra fridagar eller under natt. Denna förhöjning av lönen vid nattarbete etc. är dock endast skattefri för arbetsta- gare, vilkas årslön inklusive tilläggen inte överstiger 24 000 DM. Vidare gäller beträf- fande alla arbetstagare att ett särskilt av- drag på 100 DM får göras från december- lönen (Weihnachtsfreibetrag).

Gåvor, som arbetsgivare ger arbetstagare vid bröllop eller bamafödsel, beskattas in- te om värdet därav uppgår till högst 700 DM vid bröllop och 500 DM vid födsel. Är gåvans värde högre beskattas den till den del värdet överstiger nämnda belopp. Även vissa gåvor som arbetstagare erhåller på grund av lång tids tjänst i samma företag eller i samband med företags jubileum är skattefria inom vissa gränser. I förstnämnda fall medför en tioårig anställning att gåva på högst 600 DM är skattefri, efter 25 års anställning lämnas gåva på högst 1 200 DM obeskattad. Förutsättningen för skattefri- het är att arbetsgivaren vid sin beräkning av anställningstid etc. följer enhetliga prin- ciper. Under samma förutsättning gäller vid arbetsgivarens jubileum att gåvor ej överstigande arbetstagarens månadslön dock högst 1 200 DM inte beskattas. Skattefrihe- ten är dock i detta fall begränsad till gåvor i samband med jubileer, som firas vart 25:e år efter företagets grundande.

Även viss del av den pension, som utgår på grund av ett förutvarande anställnings- förhållande, är i regel skattefri. Vid skatte- beräkningen får nämligen avdrag göras med 25 procent av pensionsbeloppet, dock högst med 2 400 DM per år.

6.2.3. Avdrag för kostnader för intäkternas förvärvande (Werbungskosten)

Vid beräkningen av inkomsten av förvärvs- källa får avdrag ske för samtliga kostnader för intäkternas förvärvande och bibehållan- de. Såsom sådana kostnader anses bl.a. till förvärvskällan hänförliga gäldräntor och fastighetsskatter, kostnader för arbetsverk-

tyg och särskilda arbetskläder samt bidrag till yrkessammanslutnnigar, som inte bedri- ver ekonomisk verksamhet.

Som kostnad för intäkternas förvärvande räknas också kostnaden för resor mellan bostad och arbetsplats. Härvidlag gäller emellertid viss begränsning. Är avståndet mellan bostaden och arbetsplatsen mer än 40 kilometer medges inte avdrag för mer än 40 kilometers resa. Det anses i sådant fall bero av ett rent personligt förhållande att vederbörande inkomsttagare inte bosatt sig närmare arbetsplatsen eller tagit arbete när- mare bostaden — merkostnaden betraktas alltså som privat levnadskostnad. I undan- tagsfall —— där den skattskyldige visar tving- ande skäl för besättning på mer än 40 kilo- meters avstånd från arbetsplatsen — kan dock avdrag medges även för längre resor. Används egen bil för resorna får den skatt— skyldige med nyssnämnda begränsning göra avdrag för kostnaden härför oberoende av om användandet av bil kan anses nödvän- digt eller ej. Något krav på minsta avstånd mellan bostad och arbetsplats eller på tids- vinst vid användandet av bil uppställs så- lunda inte utan äger envar som använder egen bil för ifrågavarande resor också rätt erhålla bilkostnadsavdrag. Till grund för bilavdragets beräkning får i regel inte låg- gas de faktiska kostnaderna utan en scha- blonmässigt bestämd kilometerkostnad. Schablonavdraget utgör f.n. 0,36 DM per kilometers avstånd bostaden—arbetsplatsen, d.v.s. avdrag medges med 0,18 DM för varje körd kilometer.

I inkomstskattelagen har allmänna scha- blonavdrag för Werbungskosten fastställts. Sådant avdrag får åtnjutas från anställ- ningsinkomst med 564 DM, från kapitalin- komst med 150 DM för ensamstående och med 300 DM för gift skattskyldig samt från vissa andra inkomster (bl. a. vissa livräntor och spekulationsvinster) med 200 DM. Sär- skilt yrkande om avdrag för Werbungskos- ten behöver en skattskyldig endast framstäl- la då hans faktiska kostnader överstigit nämnda belopp.

Makar som båda har anställningsinkomst erhåller var sitt schablonavdrag för Wer- bungskosten. Att en av makarna åtnjuter

avdrag för faktiska kostnader överstigande schablonavdraget påverkar inte den andra makens rätt att åtnjuta sitt schablonavdrag.

Det allmänna schablonavdraget vid be- räkning av inkomst av anställning, 564 DM, antogs år 1967 täcka de faktiska kostnader- na för ungefär 75 procent av löntagarna. Bilkostnadsavdraget för resor mellan bostad och arbetsplats var den främsta orsaken till att övriga 25 procent yrkade avdrag med högre belopp.

6.2.4. Särskilt schablonavdrag för arbetsta- gare (Arbeitnehmerfreibetrag)

Vid sidan av avdraget för Werbungskosten åtnjuts vid beräkning av anställningsin- komst ett särskilt schablonavdrag på 240 DM per år. Nämnda avdrag har motiverats med att löntagaren genom att han måste av- stå skatten omedelbart gör en ränteförlust i förhållande till övriga inkomsttagare. De se- nare betalar i regel preliminär skatt kvar- talsvis under inkomståret och får dessutom oftast erlägga en del av sin skatt i form av kvarstående skatt året efter. (Preliminär- skatten beräknas på föregående års inkoms- ter och ränta på kvarstående skatt uttas inte..)

6.2.5. Allmänna avdrag (Sonderausgaben)

Till allmänt avdragsgilla utgifter (som ej är att hänföra till viss förvärvskälla) räknas bl. a.

gäldräntor samt vissa pensioner och liv- räntor;

obligatoriska socialförsäkringsavgifter, premier för sjuk—, olycksfalls- och ansvarig- hetsförsäkring samt under vissa förutsätt- ningar premier för liv- och dödsfallsförsäk- ring;

inbetalningar till vissa kassor för bostads- sparande;

erlagd kyrko- och förmögenhetsskatt;

kostnader för skattekonsultation samt med vissa begränsningar avgifter och bidrag till välgörande, religiösa, vetenskapliga, po- litiska (exempelvis till politiska partier) m.fl. som samhällsnyttiga ansedda ända-

mål. Begränsningarna innebär ofta att av- drag får göras med högst viss andel t. ex. 5 procent av inkomsten.

Även för Sonderausgaben har allmänna schablonavdrag fastställts. Schablonavdra- get utgör 936 DM för skattskyldiga med an- ställningsinkomst, 636 DM för skattskyldiga med vissa andra inkomster (s.k. Wiederkeh- rende Beziige), förutsatt att vederbörande inte jämväl har inkomst av anställning, samt 200 DM för övriga skattskyldiga.

Makar, som båda har anställningsin— komst, får vardera ett schablonavdrag för Sonderausgaben. Avdrag för faktiska kost- nader med högre belopp erhåller de under förutsättning att deras sammanlagda kost— nader överstiger deras sammanlagda scha- blonavdrag. Överskjutande belopp fördelas därvid lika mellan makarna.

Löntagares schablonavdrag för Sonder- ausgaben höjdes år 1964 från 636 till 936 DM. Härigenom besparades arbetstagare och skattemyndigheter från att i ca 1,7 milj. fall göra framställning om resp. faststäl- la avdrag för faktiska utgifter. Höjning- en var emellertid inte tillräckligt stor för att medföra någon bestående förenkling. Fler- talet löntagare hade år 1967 verkliga utgif- ter för Sonderausgaben som översteg scha- blonavdraget. Den främsta anledningen här— till var storleken av arbetstagarnas obliga- toriska socialförsäkringsavgifter. Tillsam- mans med kyrkoskatten översteg nämnda avgifter redan vid en månadslön av 555 DM schablonavdraget. På initiativ av förbunds- dagen har undersökts möjligheten av att ut- bryta arbetstagarnas obligatoriska socialför- säkringsavgifter ur Sonderausgaben och låta arbetsgivarna verkställa avdrag för de fak- tiska beloppen därav innan skatteberäkning sker d.v.s. att låta underlaget för skatte- beräkningen utgöras av bruttolönen minskad med socialförsäkringsavgifterna.

6.2.6 Grundavdrag m. m.

Skattefritt grundavdrag medges med 1680 DM för ensamstående och med 3 360 DM för gift.

Barnavdrag medges med 1200 DM för förs- ta barnet, med 1 680 DM för det andra och med 1800 DM för varje barn därutöver. Avdrag åtnjuts för barn, som varit under 18 är minst fyra månader av beskattnings- året. Därjämte medges avdrag för barn i åldern 18—27 år som vidareutbildar sig och därvid försörjs av föräldrarna samt för ar- betsoförmögna barn som har egen inkomst på högst 7200 DM. Barnavdragen delas mellan makar som båda har inkomst.

Barnavdragen kompletteras av barnbi- drag för bam under 18 år. Sådant bidrag utgår dock inte för första barnet. För andra barnet erhålls 300 DM och för varje barn utöver två 480 DM per år.

Ensamstående person med försörjnings- plikt kan under vissa förutsättningar erhålla ett särskilt avdrag med 1200 DM för år. Vidare får ensamstående skattskyldig som fyllt 50 år — förutsatt att han inte är be- rättigad till avdraget på 1200 DM — ett särskilt avdrag på 840 DM. Sistnämnda av- drag är avsett att utgöra kompensation för den fördel sammanlevande makar har av den för dem tillämpade tudelningsprinci- pen.

Skattskyldig som uppnått 65 års ålder er- håller ett särskilt avdrag på 720 DM (Al- tersfreibetrag). Samtaxerade makar åtnjuter dylikt avdrag med dubbla beloppet.

6.2.7. Avdrag på grund av särskilda utgifter och för ömmande omständigheter

Har en skattskyldig till följd av speciella förhållanden såsom sjukdom, dödsfall, olycksfall eller brand nödgats ikläda sig kostnader, som är betydligt större än som är normalt med hänsyn till hans inkomst- och förmögenhetsförhållanden, försörj- ningsplikt etc. (Aussergewöhnliche Belast- ungen), kan han tillerkännas ett särskilt avdrag härför. Även kostnader till följd av vanförhet samt i vissa fall för underhåll av anhöriga (Aussergewöhnliche Belastungen in besonderen Fällen) kan medföra rätt till ett särskilt avdrag.

I fråga om vissa av nyssnämnda kostna-

der tillämpas en schablonmässig bestämning av avdraget. Beträffande sjukdomskostnader gäller sålunda att de är avdragsgilla endast till den del de överstiger 2 procent av den skattskyldiges inkomst. Avdrag för sådana kostnader medges inte heller med högre be- lopp än 1 200 DM per år. Vad gäller kost- nader för vanförhet används schablonav- drag, som fastställts med hänsyn till graden av nedsättning av rörelseförmågan.

Såsom ovan framgått åtnjuter löntagare dels skattefrihet för vissa anställningsförmå- ner, dels ock schablonavdrag med samman- lagt 1740 DM (Werbungskosten 564 DM, Sonderausgaben 936 DM, Arbeitnehmerfrei- betrag 240 DM). Det förhållandet att nämn- da skattefria belopp endast tillkommer den som har inkomst av anställning anses dock inte innebära att löntagare totalt sett blir förmånligare behandlade än andra inkomst- tagare. Förutom de schablonavdrag för Werbungskosten och Sonderausgaben dessa senare i vissa fall åtnjuter tillämpas i fråga om andra inkomstslag fribelopp av annan konstruktion. Såvitt gäller de anställnings- inkomst närliggande inkomsterna av själv- ständigt arbete medges sålunda konstnärer, författare, journalister m.fl. fria yrkesut- övare schablonmässigt avdrag för kostnader för intäkternas förvärvande med 5 procent av bruttointäkterna. Enligt uppgift förekom- mer det relativt sällan att fria yrkesutövare yrkar avdrag för faktiska kostnader över- stigande schablonavdraget. Löntagarnas skattefria belopp lär heller aldrig ha åbe- ropats av andra grupper för erhållande av kompensation.

6.2.8 Skatteuppbördssystem Av Västtysklands 59 milj. invånare var år 1966 24,6 milj. löntagare. 19,3 milj. av des- sa betalade löneskatt —— för återstoden upp- gick inte inkomsten till beskattningsbart be- lopp. För 1,5 milj. av dem som erlagt löne- skatt bestämdes den slutliga skatten genom formell taxering.

Vid sidan av löneskatten tillämpas käll- skattesystem för uppbörden av skatt på ak- tieutdelning (Kapitalertragsteuer) ävensom

på vissa inkomster av annat slag, som upp- bärs av utomlands bosatta personer. Övriga inkomsttagare har att under inkomståret er- lägga en med ledning av senaste slutliga de- bitering beräknad preliminär skatt. Inbe- talning av sådan preliminär skatt sker i allmänhet en gång i kvartalet. Totala anta- let skattskyldiga som själva erlade prelimi- när skatt utgjorde år 1966 2,7 milj.

Skall den slutliga skatten fastställas ge- nom taxering, måste den skattskyldige efter inkomstårets utgång avlämna självdeklara- tion. År 1966 åsattes 3,4 milj. skattskyldiga taxering. På grund av taxeringen påförd kvarstående skatt skall betalas inom en må- nad efter det debetsedel erhållits.

Samtidigt med inkomstskatten uppbär för- bundsstaten kyrkoskatt av dem som tillhör evangeliska eller katolska kyrkan. Denna pålaga är inte statlig, men staten svarar en- ligt avtal med kyrkan för uppbörden. Kyr- koskatten, som är avdragsgill vid inkomst- beskattningen, varierar mellan olika kyrkliga områden men utgör vanligen 7—10 procent av inkomstskatten. Staten erhåller ersätt- ning för uppbörden med 4 procent av skat- ten. Arbetsgivarna får däremot inte någon ersättning för sin medverkan.

Socialförsäkringsavgifter avseende bl.a. sjuk-, olycksfalls- och arbetslöshetsförsäk- ring uttas i normalfallet med ca 22 procent av anställdas inkomst. Hälften av avgiften betalas av arbetsgivarna och hälften av ar- betstagarna genom avdrag på lönen. Upp- börden av dessa avgifter ombesörjes av so- cialförsäkringsmyndigheterna. Arbetstagar- nas avgifter är, som ovan nämnts, avdrags- gilla vid inkomstbeskattningen.

6.2.9. Historisk översikt över Lohnsteuer- systemet

Källskatteavdrag på arbetstagares lön har i Tyskland tillämpats alltsedan 1920-talet. Till en början utgjorde löneskatten en prelirni- när skatt, vid uttagandet av vilken hänsyn togs till löntagarens existensminirnum och utgifter för intäkternas förvärvande. Den slutliga skatten bestämdes därvid genom taxering efter inkomstårets utgång. Små-

ningom utvecklades löneskatten emellertid alltmer i riktning mot att vara en i verklig mening definitiv skatt på lön. Sålunda änd— rades reglerna om taxering först därhän, att taxering för inkomster under viss belopps- gräns inte skulle ske med mindre den skatt- skyldige framställde yrkande därom, och se- nare avskaffades även den skattskyldiges rätt att få skatten slutligt bestämd efter taxering.

Den karaktär av en särskild skatt på an- ställningsinkomst, som löneskatten sålunda fått, ändrades under senare hälften av 1940- talet. Ändringen i fråga syftade till att i högre grad än dittills uppnå likställdhet mellan löntagare och andra inkomsttagare i beskattningshänseende. Hänsynen till den enskilde löntagarens skatteförmåga hade genom att han oftast inte ägde rätt att få sin skatt slutligt fastställd genom taxe- ring i viss mån eftersatts och för att till- godose löntagarnas krav på likabehand- ling med andra skattskyldiga införde man den s.k. årsutjämningen (Jahresaus- gleich). Genom denna kunde en löntagare, för vilken mera skatt innehållits under be- skattningsåret än som svarade mot hans årsinkomst, få tillbaka överskjutande be— lopp. Årsutjämningen förutsatte inte att ar- betstagaren avgav en fullständig deklara- tion och förfarandet innebar inte någon formlig taxering.

6.2.10. Allmän beskrivning av Lohnsteuer

Som ovan nämnts utgör den nu tillämpade löneskatten inte en särskild skatt utan ett specieut förfarande för erläggandet av den skatt, som enligt de allmänna reglerna i in— komstskattelagen skall uttas på anställ- ningsinkomst. Löneskatten omfattar endast inkomst av sistnämnda slag. Skatt på in- komst av Villafastighet, kapitalinkomst el- ler förmögenhet kan sålunda inte uttas inom dess ram.

Löneskatten är i princip inte definitiv men blir det i praktiken om årsutjämning eller taxering inte sker efter inkomstårets utgång. Årsutjämningen innebär att den under inkomståret exempelvis per månad

uppburna lönen och innehållna skatten räk- nas om till årslön och årsskatt, varigenom ojämnheter under året med avseende på intäkter eller kostnader utjämnas.. Resulta— tet av årsutjämningen blir i allmänhet att den skattskyldige erhåller restitution av skatt _— undantagsvis kan kvarstående skatt uppkomma men denna avkrävs vanligen in- te den skattskyldige. Årsutjämningen ombe- sörjs antingen av arbetsgivaren eller av skat- temyndigheten. Taxering av löntagare skall ske i vissa i inkomstskattelagen angivna fall, främst då arbetstagaren utöver sin huvud- inkomst av anställning haft andra anställ- ningsinkomster eller inkomster av annat slag.

Lohnsteuer-systemet fungerar i övrigt på i korthet följande sätt.

Före beskattningsårets ingång utfärdar de kommunala folkbokföringsmyndigheterna (Gemeindebehörde) skattekort för samtliga arbetstagare. På korten antecknas därvid bl. a. den skattskyldiges skatteklass och an- talet barn. Korten tillställs arbetstagarna, som har att vidarebefordra dem till sina ar- betsgivare. Skattemyndigheterna medverkar inte vid skattekortens upprättande och ut- sändande. Vid löneutbetalningen innehåller arbetsgivarna skatt, som beräknas med led- ning av särskilda skattetabeller. I skatte— tabellerna är inarbetade vissa avdrag, näm— ligen grundavdraget, barnavdragen och de allmänna schablonavdragen för Werbungs- kosten och Sonderausgaben. Hänsyn till faktiska kostnader kan emellertid tas, exem- pelvis då den skattskyldige har större utgif- ter än som svarar mot schablonavdragen. Han måste då göra framställning härom till beskattningsmyndigheten (Finanzamt) och skall därvid förete det för honom utfärdade skattekortet. Bifalles framställningen görs på skattekortet anteckning om det belopp arbetsgivaren skall dra av från bruttolönen innan han använder skattetabellen. Har en arbetstagare flera anställningar utfärdas ett skattekort för varje anställning.

I princip beräknas den skatt arbetsgivaren innehåller för varje avlöningsperiod utan hänsynstagande till arbetstagarens lön och skatteavdrag tidigare under året. Efter framställning härom har emellertid större

företag med datamaskinanläggningar med- givits rätt att tillämpa ett kumulativt sy- stem. Därvid beräknas skatten vid varje lö- netillfälle för hela den då gångna delen av inkomståret.

Innehållna skattebelopp skall arbetsgivar- na inleverera till staten varje månad. Några uppgifter om skattens fördelning på arbets- tagarna lämnas därvid inte.

6.2.11 Skattekorten

Till underlag för upprättandet av skattekort har den kommunala folkbokföringsmyndig— heten ett befolkningsregister. Detta grundar sig på en »mantalsskrivning», som egentli- gen skall äga rum varje år men som numera sker med längre tids mellanrum. Mantals— skrivningen gäller förhållandena 20.9 året före det år mantalsskrivningen avser och skattekort skall upprättas av den myndig- het, inom vars område vederbörande ar- betstagare nämnda datum var bosatt. Skat- tekortet gäller emellertid för kalenderår och förhållandena 1.1 inkomståret är avgöran- de vid bestämmandet av inkomsttagarens skatteklass etc.

Numera tillämpas blott en typ av skatte- kort. Dess utseende kungörs varje år av fi- nansministeriet. För att undvika förväxling ändras kortets färg varje år.

I befolkningsregistret finns bl.a. uppgift om en person är arbetstagare eller har in- komst av annat slag och i registret skall varje år antecknas om skattekort utfärdats.

Skattekort skall av folkbokföringsmyndig- heten förses med arbetstagarens nummer enligt befolkningsregistret. Numreringen an- ses dock inte i praktiken erforderlig och un- derlåts ofta. På skattekortet skall vidare an- tecknas kommunens namn, rätt skattemyn- dighet (Finanzamt), arbetstagarens namn, födelsetid, bostadsadress och civilstånd. Den skattskyldiges skatteklass, antal barn under 18 år samt religionstillhörighet skall också anges. Skattekortet skall slutligen vara date- rat och underskrivet av den tjänsteman som utfärdat detsamma.

Arbetstagare som inte erhållit skattekort är skyldig att själv begära sådant från folk- bokföringsmyndigheten. Gör han det ej

drabbas han av det högre skatteavdrag, som arbetsgivare är skyldig att göra då han inte erhållit något skattekort från den anställde. Har den skattskyldige flera anställningar ut- färdar myndigheten på begäran de ytterli- gare kort han behöver. Olika skatteklasser brukar därvid anges på det kort som gäller huvudanställningen och övriga kort. Skattekorten skall tillställas arbetstagarna senast 15.11 året före beskattningsåret. Till- sammans med skattekortet erhåller arbets- tagaren en broschyr med upplysningar, med ledning av vilka han kan kontrollera att in- förningarna på skattekortet är rätt.

6.2.12 Skatteklasser, skattetabeller

Antalet tillämpade skatteklasser är sex.

skatteklass 1 omfattar flertalet ensam- stående skattskyldiga. Undantag gäller vä- sentligen för sådana personer som fyllt 50 år eller som har rätt till barnavdrag.

Skatteklass II omfattar ensamstående skattskyldiga, vilka antingen fyllt 50 år eller har rätt till barnavdrag.

Skatteklass III, som är den vanligaste klaSSen, omfattar gift person vars make in- te är löntagare. Även änkling (änka), som har rätt till barnavdrag, tillhör klass III.

Till skatteklass IV hänförs gifta personer då båda makarna har inkomst av anställ— ning.

Skatteklass V tillämpas i vissa fall på gift person som eljest tillhör klass IV. Den ifrå- gakommer i första hand då ena maken inträder i förvärvslivet under beskattnings- året. Sistnämnda make kan då inte place- ras i skatteklass IV med mindre andra ma- kens skatteklass ändras från III till IV. Tillämpning av klass V medför emellertid att andra makens skatteklass inte behöver ändras.

Skatteklass VI slutligen tillämpas då en arbetstagare har flera anställningar. Skatten på hans inkomst av huvudanställningen be- räknas därvid efter någon av de ovan an- givna klasserna medan skatt på biinkom- sterna beräknas efter klass VI. Även i denna klass tillämpas en progressiv skatteskala.

För Skatteberäkningen finns skattetabel- ler för årslön, månadslön, veckolön och daglön. Årstabellen är lagfäst, övriga tabel- ler fastställs av administrativ myndighet. Skatten på daglön utgör 1/26 och skatten på veckolön 6/26 av skatten på månadslön.

I skattetabellerna är för klasserna I—V följande avdrag inarbetade.

a. Grundavdraget (1 680—3 360 DM) b. De särskilda avdragen på 1200 DM för ensamstående med försörjningsplikt och 840 DM för ensamstående över 50 år (kl. I).

c. Barnavdragen (kl. II—IV). d. Det särskilda Arbeitnehmerfreibetrag. på 240 DM.

e. De allmänna schablonavdragen för Werbungskosten, 564 DM, och för Sonder- ausgaben, 936 DM.

Skatteuttaget börjar vid en årsinkomst av 60 DM i klass VI, 1800 DM i klass V,. 3 450 DM i klass I, 3480 DM i klass IV, 4290 DM i klass II och 5160 DM i klass. III.

Hänsyn till makars sambeskattning enligt tudelningsprincipen har inte kunnat tas vid utarbetandet av skattetabellen för klass IV. Makars sammanlagda skatteavdrag under" inkomståret kommer sålunda inte att svara mot deras skattebörda enligt inkomstskatte- lagen, såvida de inte antingen haft lika stora inkomster eller haft inkomster, som legat inom skatteskalans nedre proportionella skikt. Skatteavdraget för makar blir därför i regel för stort och korrigering får ske efter inkomstårets utgång genom årsutjämning eller taxering.

Intervallerna i skattetabellerna är, i års- tabellen 30 DM, i månadstabellen 2,50 DM, i veckotabellen O,57—0,58 DM och i dag- tabellen 0,09—0,10 DM.

Skattetabellen för årslön omfattar 95 si- dor och samtliga tabeller (för års-, månads-,, vecko- och daglön) 235 sidor.

Kyrkoskatten är inte inräknad i löneskat- tetabellerna. Utförliga tabeller omfattande- såväl löneskatten som kyrkoskatten och so- cialförsäkringsavgifterna utges emellertid av privata förlag.

6.2.13 Ändringar och kompletteringar av skattekort

Uppgifterna på skattekortet får inte ändras eller kompletteras av arbetstagare eller ar- betsgivare utan endast av folkbokförings- myndigheten i vissa fall och av skattemyn- digheten (Finanzamt).

Upptäcker arbetstagare felaktiga uppgif- ter på det skattekort han fått sig tillsänt, eller inträffar före årsskiftet förändringar i hans personliga förhållanden av betydelse för Skatteberäkningen, har han att vända sig till folkbokföringsmyndigheten för att få uppgifterna rättade. Är felaktigheterna skattemässigt till den skattskyldiges fördel, föreligger skyldighet för honom att under- rätta myndigheten om rätta förhållandet. Sker under inkomståret ändring i det antal barn, för vilket skattskyldig äger rätt till barnavdrag, eller skall eljest hans skatte- klass ändras, utfärdar folkbokföringsmyn- digheten på begäran nytt skattekort.

Ovan har nämnts att barnavdrag medges förutsatt att barnet varit under 18 är minst fyra månader av beskattningsåret. Denna förutsättning gäller ej vid Lohnsteuer utan medges där barnavdrag blott barnet varit under 18 är någon tid av året.

Ändringar som innefattar en egentlig prövning av den skattskyldiges förhållanden, exempelvis avseende frågan om han skall medges barnavdrag för av honom försörjt barn över 18 år, kan endast göras av Finanz- amt. Till Finanzamts uppgifter hör också att medge avdrag för underskott i vissa fall genom s.k. Hinzurechnungsbetrag. Sådant avdrag ifrågakommer främst då den skatt- skyldige har inkomst från flera anställning- ar. Som tidigare nämnts tillgodoförs där- vid den skattskyldige alla de avdrag han är berättigad åtnjuta vid beräkningen av skatt på huvudinkomsten medan skatt på biinkomsterna beräknas utan avdrag enligt skatteklass VI. Är emellertid lönen i hu- vudanställningen så låg att den understiger arbetstagarens skattefria belopp, kan un- derskottet genom Hinzurechnungsbetrag tillgodoräknas honom vid beräkningen av skatt på biinkomsterna.

Förfarandet med Hinzurechnungsbetrag tillämpas även i fråga om makar då ena ma- kens inkomst är låg. Om exempelvis hust- runs årsinkomst beräknas bli 1 200 DM läg- re än hennes skattefria belopp höjs före skattens beräkning hustruns verkliga må- nadslön med 100 DM och medges från mannens lön ett motsvarande avdrag. På detta sätt får mannen redan under löpande inkomstår utnyttja hustruns underskott.

En ändring (komplettering) på ett skatte- kort träder i kraft vid den tidpunkt änd- ringen verkställts. Datum härför antecknas på kortet. Om ändringen avser gången tid kan för mycket inbetald skatt återbetalas av Finanzamt. Har å andra sidan för litet skatt erlagts, kan Finanzamt avfordra den skattskyldige skillnadsbeloppet om detta per år överstiger 20 DM.

Om ett skattekort förloras upprättar folk- bokföringsmyndigheten på begäran ett er— sättningskort. Härför uttas en avgift på högst 1 DM. På ersättningskortet kan gi- vetvis myndigheten endast införa de uppgif- ter, som för myndigheten är kända. Övri- ga uppgifter, t. ex. om lön och skatteavdrag vid tidigare anställningar under året, får ar- betstagaren själv anskaffa om kortet skall kunna förtjäna vitsord vid exempelvis års- utjämning.

6.2.14 Jämkning

Har arbetstagare större kostnader för in- täkternas förvärvande eller högre allmänna avdrag än som svarar mot de allmänna schablonavdragen, eller anser han sig berät- tigad till avdrag för Aussergewöhnliche Be- lastungen, får han framställa yrkande om förhöjt avdrag. Sådant yrkande skall göras på särskilt formulär, vilket tillsammans med skattekortet skall inges till Finanzamt. Myn- digheten antecknar på skattekortet sitt be- slut om det ytterligare avdrag arbetsgiva- ren innan skatteberäkning sker skall göra från bruttolönen per år, månad, vecka eller dag. Därjämte anges under vilken tid -— vanligen från beslutsdatum och till beskatt- ningsårets utgång — avdraget skall tilläm- pas.

Den skattskyldige har att styrka sina i jämkningsansökan angivna kostnader eller åtminstone att göra dem troliga. Skulle de faktiska kostnaderna visa sig understiga de i jämkningsbeslutet uppskattade, har ar- betstagaren ingen skyldighet att anmäla det- ta för Finanzamt, och någon efterprövning av avdragen sker i allmänhet inte. Myndig- heten har emellertid möjlighet att i svår- bedömda fall meddela ett preliminärt jämk- ningsbeslut. Då så skett bestäms avdragen slutligt i samband med årsutjämning.

Ansökan om jämkning kan inges före in- komstårets ingång eller under inkomståret t.o.m. november månad. Skattskyldig, som inte inlämnat ansökan inom nämnda tid, kan likväl få sin avdragsfråga prövad i sam- band med årsutjämning. Ingenting hindrar att den skattskyldige gör flera framställning- ar om jämkning samma år.

6215. Skattens beräkning och redovisning

Skattekortet skall arbetstagaren vid be- skattningsårets ingång överlämna till sin ar- betsgivare och kortet skall sedan förvaras hos arbetsgivaren, som dock har att lämna det ifrån sig om arbetstagaren behöver det för att uppvisa det för myndighet vid jämk- ning eller eljest.

Arbetsgivaren är skyldig att föra ett löne- konto för varje arbetstagare han har i sin tjänst och till detta skall han från skatte- kortet överföra alla uppgifter av betydelse för Skatteberäkningen. Varje gång lön ut- betalas skall sedan uppgift om lön och inne- hållen skatt noteras i kontot.

Vid varje lönetillfälle har arbetsgivaren att med ledning av uppgifterna från skatte- kortet om skatteklass, barnantal, beslut om jämkning etc. verkställa skatteavdrag enligt tabell. Saknas skattekort för någon arbets- tagare, skall skatteavdrag göras enligt ta- bellens skatteklass VI.

För engångsbelopp som arbetstagare upp— bär, exempelvis tantiem och sådana grati- fikationer för vilka skatteplikt föreligger, beräknas skatten med ledning av årstabellen till skillnaden mellan skatten på den upp- skattade årsinkomsten inklusive engångsbe-

loppet och skatten på årsinkomsten exklu- sive engångsbeloppet.

För vissa gottgörelser, exempelvis natura- förmåner, som utgår vid ett större antal tillfällen under året, kan arbetsgivaren få myndighets tillstånd att beräkna skatten ef- ter viss procentsats, vilken i princip bestäms. under hänsynstagande till arbetstagarens ge- nomsnittslön, men som för förmåner av lågt värde schablonmässigt fastställts till 20- procent. Dessa gottgörelser lämnas utanför årsutjämningen varför skatten i denna del blir definitiv. Även det system som tilläm- pas i fråga om korttidsanställningar innebär en i egentlig mening definitiv källskatt. För- farandet, som bl.a. tillämpas för personer som arbetar vid årligen återkommande marknader, för skolbarn som hjälper jord- brukare med potatisplockning och för snö— skottare, innebär att arbetsgivaren erlägger skatt med viss procent, vanligen 10, av lö- nesumman.

Arbetsgivaren skall inleverera innehållen skatt i ett belopp varje månad eller — då fråga är om mindre belopp — en gång per kvartal eller är. Han behöver därvid inte lämna någon specificerad uppgift om hur mycket han innehållit för varje enskild ar- betstagare utan skall endast uppge hur myc— ket skatt han sammanlagt innehållit.

Slutar en arbetstagare sin anställning un- der beskattningsåret skall arbetsgivaren, se- dan han på skattekortet antecknat under vilken tid anställningen varat samt utbetald lön och innehållen skatt under året, åter- lämna kortet till arbetstagaren. Denne har sedan att vid nyanställning överlämna kortet till sin nye arbetsgivare.

Arbetsgivaren skall vid beskattningsårets slut förse skattekortet med en bestyrkt upp- gift om arbetstagarens inkomster under året och innehållen skatt. Vid korttidsanställ- ningar kan arbetsgivaren befrias från att ut- färda sådant bevis men får då i stället in- insända en särskild uppgift till Finanzamt. Skattekorten skall sedan av arbetsgivaren överlämnas till Finanzamt. Skall arbetstaga- ren begära årsutjämning hos Finanzamt eller taxeras skall dock arbetsgivaren läm- na kortet till honom att bifogas ansökan

Skyldighet föreligger slutligen för arbets- givare att i vissa fall lämna särskild löne- uppgift. Sådan uppgift skall bl. a. utfärdas då arbetstagarens lön överstigit 24000 DM, då den varit högre än 10 000 DM och skat- teklass IV eller V tillämpats samt då skatte- klass VI gällt. På löneuppgiften skall be- tydligt mer specificerade uppgifter angåen- de åtnjutna förmåner m.m. lämnas än på skattekortet.

6.2.16 Årsutjämning

Årsutjämning (Jahresausgleich) innebär som tidigare nämnts att omräkning sker av den skatt som beräknats för de olika avlönings- perioderna under beskattningsåret till års- skatt. Eftersom skatteavdraget enligt må— nads-, vecko- och daglönetabellerna är så avpassat att det svarar mot skatten på en mot periodens inkomst svarande årsin- komst blir årsskatten i de flesta fall mind- re än summan av de under året innehållna Skattebeloppen. Årsutjämningen resulterar sålunda i regel i att den skattskyldige er- håller restitution av skatt.

Årsutjämningen ombesörjs antingen av arbetsgivaren eller av Finanzamt. Arbetsgi- varen är skyldig att företa årsutjämning om han har fler än tio anställda arbetstagare 31.12 inkomståret och dessa arbetstagare varit i hans tjänst under hela året. Han är inte skyldig men väl berättigad att företa årsutjämning om han har högst tio anställda vid beskattningsårets utgång eller om han då har arbetstagare, som inte varit anställ- da hos honom hela året, men för vilka skat- tekortet är försett med arbetsgivares intyg om lön och skatt för hela året eller för vilka arbetsgivaren erhållit intyg av offent- lig myndighet att de varit arbetslösa un- der de tider som inte täcks av arbetsgivar- intyg.

Arbetsgivaren är förbjuden att företa årsutjämning i 17 i författningen angivna fall. Sådant förbud gäller bl. a. då

arbetstagaren begär att få gemensam års- utjämning med sin make;

arbetstagarens skatt beräknats enligt skat- teklassema V eller VI;

arbetstagaren vid inkomstårets utgång in- te innehar någon anställning;

arbetsgivaren inte hinner genomföra en fullständig årsutjämning inom föreskriven tid;

arbetstagaren inte överlämnat skattekort till arbetsgivaren;

arbetsgivaren inte innehar arbetstagarens skattekort;

arbetsgivaren är skyldig att utfärda sär- skild löneuppgift för arbetstagaren;

arbetstagaren begär att bli beskattad en- ligt en förmånligare skatteklass eller att få fler barnavdrag eller högre skattefria avdrag än vad som är antecknat på skattekortet.

Av arbetsgivare gjord årsutjämning skall antecknas i skattekontot och på skattekor- tet. Arbetsgivares årsutjämning görs i regel i samband med den sista löneutbetalningen för inkomståret och skall enligt föreskrift ha gjorts senast under mars månad påföljande år.

Finanzamt skall på ansökan av arbetsta- gare genomföra årsutjämning i alla de fall arbetsgivaren inte har rätt göra detta eller då denne visserligen har rätt därtill men inte begagnar sig därav. Finanzamt äger också bestämma att årsutjämning för viss arbets- tagare endast får verkställas av myndighe- ten. Årsutjämningen skall alltid ombesörjas av Finanzamt om den skattskyldige på skat- tekortet fått antecknat endast preliminära avdrag, som skall slutligt fastställas efter in- komstårets slut. Skall den skattskyldige taxe- ras skall årsutjämning självfallet inte göras.

Framställning hos Finanzamt om årsut- jämning görs i regel till den myndighet, in- om vars område arbetstagaren var bosatt 20.9 inkomståret, och sådan framställning skall göras senast 30.4 året efter. Avslås framställningen helt eller delvis skall arbets- tagaren tillställas ett särskilt beslut härom, försett med besvärshänvisning.

Förfaringssättet vid årsutjämning är föl- jande.

Från den totala årslönen dras det skatte- fria årsbelopp som kan vara antecknat på

skattekortet. (Någon omprövning av med- givna avdrag ifrågakommer därvid givetvis inte då årsutjämningen utförs av arbetsgiva- ren —— Finanzamt äger däremot ompröva ti- digare jämkningsbeslut.) På återstående be— lopp beräknas skatt enligt årstabellen. Vi- sar det sig att för mycket skatt innehållits under inkomståret, återbetalas överskottet till arbetstagaren. Om å andra sidan för li- tet skatt avdragits, blir arbetstagaren i all- mänhet inte krävd på bristen. Så sker dock i följande fall.

1. Då arbetstagaren under året fått ett preliminärt godkännande av ett kostnads- avdrag men det visar sig att utgifterna bli- vit lägre än beräknat.

2. Då skatt inte innehållits enligt gäl- lande föreskrifter.

3. Då arbetstagaren känt till att innehållen skatt inte inlevererats till myndigheten.

4. Då arbetstagaren underlåtit att anmäla för honom ofördelaktiga ändringar i civil- stånd eller i förhållanden av betydelse för erhållande av barnavdrag.

Det belopp, som arbetstagaren får tillba- ka efter årsutjämning, kan han antingen lyfta kontant eller få sig tillgodoräknat vid skatteavdrag under det följande årets förs- ta månader.

6.2.17 Taxering

Efter inkomstårets utgång skall taxering av skattskyldig som erlagt Lohnsteuer ske i följande fall.

1. Då årsinkomsten överstigit 24 000 DM. Anledningen till att man i dylikt fall före- skrivit obligatorisk taxering är i första hand att skattskyldiga med högre inkomster så ofta har sidoinkomster att en regelbunden kontroll ansetts nödvändig.

2. Då årsinkomsten understiger 24000 DM men arbetstagaren har sidoinkomster överstigande 800 DM. För sådan löntagare är sidoinkomst, exempelvis inkomst av kapi- tal, skattefri om den inte uppgår till 800 DM. Denna skattefrihet vid Lohnsteuer har ingen motsvarighet för skattskyldiga som taxeras. Den gäller sålunda inte för arbets-

tagare, vars årsinkomst överstiger 24000 DM. Beträffande sidoinkomster mellan 800 och 1 600 DM tillämpas vidare för arbets- tagare som här är i fråga en avtrappning på så sätt att skatten beräknas på det be- lopp, som framkommer sedan skillnaden mellan 1 600 DM och sidoinkomsten dragits av från den sistnämnda. Avtrappningsre- geln innebär att av en sidoinkomst på 1 000 DM beskattas 400 DM, är sidoinkomsten 1200 DM beskattas 800 DM och är den 1 500 DM beskattas 1 400 DM.

3. Då arbetstagaren haft intäkter från flera anställningar och intäkterna tillsam— mans överstigit 8 000 DM för ensamståen- de och 16 000 DM för gifta. Nämnda be— loppsgränser svarar mot övre gränsen för skatteskalans proportionella bottenskikt.

4. I vissa fall då i anställningsinkomst in— går pension avseende mer än en tidigare anställning. Att taxering skall ske i dylikt fall har samband med de tidigare nämnda regler, enligt vilka ett särskilt avdrag är medgivet från sådan pension.

5. Då makar begär särbeskattning.

6. Då den skattskyldige haft vissa spe— ciella inkomster bl. a. realisationsvinst.

7. Då arbetstagaren vill avräkna under- skott på andra inkomstslag eller då han eljest begär taxering.

Till ledning för taxeringen skall den skatt- skyldige avlämna självdeklaration. Vid taxe- ringen är man inte bunden av de beslut om avdrag, som kan ha meddelats till grund för Lohnsteuer. Taxeringen sker hos Fi- nanzamt.

6.2.18 Ansvarigheten för skatten

Arbetstagaren är den skattskyldige men ar- betsgivaren ansvarar för att den på lönen belöpande skatten innehålls och inlevereras till myndigheten. Om en rörelse överlåts an- svarar förvärvaren och överlåtaren gemen- samt för den skatt, som belöper på det eller de år, under vilka överlåtelsen ägt rum.

Arbetstagaren kan emellertid i vissa fall bli skyldig att själv erlägga felande skatte- belopp, nämligen om

skatt inte innehållits vid utbetalning av arbetslön;

arbetstagaren vet, att arbetsgivaren inte inlevererat den innehållna skatten och ar- betstagaren inte omedelbart underrättat Fi- nanzamt härom;

arbetstagaren inte fullgjort sin skyldighet att anmäla förändringar i förhållanden av betydelse för Skatteberäkningen.

6.2.19 Kontrollen. Arbetet med Lohnsteuer inom Finanzamt

Myndighetens arbete med Lohnsteuer, utom vad avser utfärdandet av skattekort, och kontrollen av såväl arbetsgivare som arbets- tagare handhas av den lokala beskattnings- myndigheten, Finanzamt. Dess uppgifter med avseende på Lohnsteuer består såvitt gäller arbetstagarna i första hand i att med- dela beslut om jämkning, ombesörja årsut- jämning och i förekommande fall taxering samt beträffande arbetsgivarna att övervaka att skatt innehålls och inlevereras i föreskri— ven ordning.

Som exempel på organisationen för Lohn- steuer inom ett Finanzamt kan nämnas Fi- nanzamt Bonn-Stadt, vilken myndighet handhar administrationen av såväl förbunds- statliga som delstatliga och kommunala skat- ter inom ett område med ungefär 135000 invånare (staden Bonn). Av totalt 230 an- ställda vid denna myndighet tjänstgjorde år 1967 23 inom Lohnsteuersektionen, vilken handhar allt arbete med Lohnsteuer, dock inte taxering av arbetstagare. Sektionen var indelad i åtta underavdelningar, varav en arbetsgivareavdelning (för 5 500 arbetsgiva- re), sex arbetstagaravdelningar (för ca 70000 skattskyldiga arbetstagare) och en kontrollavdelning. Inom varje underavdel- ning fanns en kvalificerad tjänsteman, en skatteinspektör.

6.2.20 Arbetstagarkontrollen

Arbetstagaravdelningarnas huvudsakliga uppgift är att behandla ansökningar om jämkning och årsutjämning. Flertalet jämk- ningsansökningar kommer in till myndig-

heten under tiden november—februari. An- sökan kan insändas med posten men i rela- tivt stor utsträckning förekommer att den inges vid personligt besök. Arbetstagaren kan därvid erhålla teknisk hjälp med formu- lärets ifyllande och såvitt möjligt söker man också meddela beslut omedelbart vid besö- ket. Beträffande beviskravet har den skatt- skyldige som tidigare nämnts att visa kvit- ton eller i avsaknad av sådana söka göra sina uppgivna utgifter troliga och veder- börande tjänsteman bedömer därefter hans rimliga kostnader. Möjligheten att medge preliminära avdrag begagnas inte i större utsträckning. Jämkningen gäller regelmässigt endast för tid efter beslutet. Omräkning av skatt för tidigare perioder medges så- lunda inte utan får korrigering ske i sam- band med årsutjämning.

Antalet till Finanzamt i Bonn inkomna ansökningar om jämkning utgjorde år 1966 26000. I hela förbundsstaten behandlades år 1965 6,7 milj. sådana framställningar. Antalet däri framställda avdragsyrkanden utgjorde 84 milj. och dessa fördelade sig med 10 milj. på Werbungskosten, 65 milj. på Sonderausgaben och 9 milj. på Ausser- gewöhnliche Belastungen.

Arbetet med årsutjämningen påbörjas i februari och är i huvudsak klart i juni—juli. Under år 1966 ombesörjde Finanzamt i Bonn årsutjämning för 29 000 arbetstagare (motsvarande siffra för hela förbundssta- ten var år 1965 11,2 milj.). Förfarandet re- sulterade i restitution av 7 milj. DM. Stora återbetalningar efter årsutjämning är säll- synta, vanligen uppgår de till 100—200 DM. Uppgifterna för årsutjämningen sam- manfattas inom Finanzamt på särskilda for— mulär, vilka sänds till Diisseldorf där ma- skinell bearbetning sker centralt för hela förbundsstaten. Den skattskyldige erhåller i allmänhet restitution 6—8 veckor efter det han ingivit sin ansökan till myndig- heten.

I vissa fall såsom då arbetstagare avlidit kan årsutjämning medges omedelbart under löpande beskattningsår.

Besvär över tjänstemans beslut beträffan- de jämkning eller årsutjämning kan an—

föras hos Finanzamt. (Något lekmannain- flytande förekommer inte vare sig vid taxe- ring eller vid Finanzamts besvärsprövning.) Finanzamts beslut kan överklagas hos Fi- nanzgericht och gäller besvärsfrågan minst 1000 DM i skatt får den sedan föras upp i högsta förvaltningsdomstolen.

6.2.21 Arbetsgivarkontrollen

All kontroll av att skatt innehålls och in- betalas sker hos arbetsgivaren. För denna kontroll förs inom Finanzamt ett arbets- givarregister.

Fullgör inte en arbetsgivare sin skyldig— het att löpande redovisa skatt till uppbörds- myndigheten (Finanzkasse) låter i allmänhet Finanzamt en skatterevisor söka upp ho- nom för att utröna orsaken härtill. Under— låtenheten att inleverera skatt kan medföra straff för arbetsgivaren. Insänder han ej föreskriven uppgift angående innehållen skatt, kan han vitesföreläggas att lämna så- dan. Inbetalas skatt mer än fem dagar för sent uttas ränta efter 12 procent per år.

Regelbunden bokgranskning görs endast hos stora och medelstora företag, vilka i ge— nomsnitt granskas vart tredje resp. vart femte år. Små företag (mindre än 20 an- ställda) granskas i allrnänhet blott då sär- skilda skäl därtill föreligger såsom då re- dovisningen av skatt inte fullgörs. Någon kontroll av att skatt inbetalas på löner till anställda i hushåll lär i allmänhet inte ske. Anledningen till att man koncentrerar kon- trollen till de större företagen, trots att de flesta anmärkningarna relativt sett lär drab- ba mindre företag, anges vara att revision av småföretag inte »lönar sig».

Lohnsteuerkontrollen riktar sig inte en— dast mot privata företag utan även och i samma utsträckning mot offentliga. Den är inte samordnad med den kontroll, som av- ser företagens egen inkomstbeskattning, ej heller med kontrollen av socialförsäkrings- avgifterna, vilken senare ombesörjs av för- säkringsmyndigheten. Vid revisionen, över vilken granskaren upprättar protokoll, kon- trolleras i första hand lönebokföringen. Även andra konton än lönekontona under- söks dock i regel för kontroll av att löneför-

måner inte bokförts fel. Väsentligen syftar revisionen till kontroll av att skatt innehål- lits för samtliga anställda och att alla för- måner, som är att anse som arbetslön, bli- vit föremål för skatteavdrag.

Sammanlagt granskas årligen vid Finanz- amt i Bonn 500—600 arbetsgivare, d.v.s. ungefär 10 procent av hela antalet. De an- märkningar revisionerna föranleder gäller i allmänhet tekniska fel, men i 5—6 procent av fallen upptäcks sådana felaktigheter som leder till åtal. Finanzamt har inte straffrätt utan åtal väcks hos allmän domstol. Arbets- givare kan endast ådömas böter, ej fri- hetsstraff.

Förutom sina kontrollfunktioner har ar- betsgivaravdelningen att lämna arbetsgivar- na upplysningar till ledning för löneskattens beräkning. Skriftliga besked som är bin- dande för arbetsgivaren kan härvid medde- las. Dylika besked är dock inte bindande för arbetstagaren vid taxering.

6.2.22 Synpunkter på Lohnsteuer-systemet

Det allmänna omdömet om Lohnsteuer sy- nes vara att systemet i huvudsak fungerar väl samt att kontrollmöjligheterna är rela- tivt tillfredsställande. Från myndighetshåll framhålls emellertid, att den förenkling av förfarandet medgivandet av allmänna scha- blonavdrag innebär inte längre är så be- tydande. Antalet arbetstagare som söker jämkning har ökat år från år som en följd av dels kostnadsstegringen, dels ock en ök— ning av antalet avdragsgrunder. En i och för sig önskvärd höjning av schablonavdragen möter dock starka invändningar både från rättvisesynpunkter och statsfinansiella syn- punkter. På arbetsgivarhåll anses den främs- ta svårigheten med Lohnsteuerförfarandet vara tillämpningen av alla regler om skatte- fria eller i särskild ordning beskattade för- måner.

6.3. Det österrikiska Lohnsteuer-systemetl

I förbundsstaten Österrike är de åtta del- staternas och kommunernas självständiga

1 Redogörelsen avser väsentligen förhållandena år 1966.

beskattningsrätt begränsad till att omfatta en kommunal fastighetsskatt, en näringsskatt samt några punktskatter. Huvuddelen av si- na inkomster erhåller delstaterna och kom- munerna av vissa skatter, vilka beslutas av förbundsstaten och administreras av dess fi- nansförvaltning samt fördelas mellan för- bundsstaten, delstaterna och kommunerna i en på förhand bestämd ordning. Till dessa gemensamma skatter hör inkomstskatten för fysiska personer (Einkommensteuer), om- sättningsskatten, punktskatter på öl och vin m.m. Såvitt avser inkomstskatten har för— delningen under senare år inneburit att för- bundsstaten behållit 40 procent av skatten på taxerad inkomst och 55 procent av löne- skatten medan delstaterna erhållit resp. 30 procent och 25 procent samt kommunerna 30 procent resp. 20 procent. Den på kom- munerna (delstaterna) fallande skatteande- len fördelas dem emellan efter invånaran- tal.

Förbundsstaten uppbär utöver sin andel av de gemensamma skatterna en rad indi- rekta och direkta skatter, bl.a. förmögen- hetsskatt och skatt på aktiebolags inkomst. För bolagsskatten tillämpas fyra olika skat— tesatser. Den utgår med lägst 29,04 procent (på inkomster ej överstigande 100000 Sch.) och högst 53,24 procent (på inkomster över- stigande 1000 000 Sch.). Nämnda procent— satser gäller fonderad vinst, på utdelad vinst är skatten hälften så stor d.v.s. högst 26,62 procent. Utdelningen beskattas hos aktie- ägaren med inkomstskatt.

6.3.1. Inkomstbeskattningen av fysiska personer

Den österrikiska löneskatten är i likhet med den västtyska i princip inte att anse som en särskild skatt utan endast som en speciell ordning för erläggandet av skatt på inkomst av anställning i enlighet med de materiella regler, som gäller för inkomstbeskattning— en av fysiska personer.

6.3.2. Inkomstslag

Inkomstbegreppets omfattning beskrivs i in- komstskattelagen genom angivandet av sju

1. Land- und Forstwirtschaft (jordbruk och skogsbruk)

2. Gewerbebetrieb (rörelse)

3. Selbständige Arbeit (självständigt ar- bete)

4. Nichtselbständige Arbeit (inkomst av anställning)

5. Kapitalvermögen (kapital)

6. Vermietung und Verpachtung (uthyr- ning av byggnader m. m.)

7. Sonstige Einkiinfte (inkomst av annat

slag).

6.3.3 Avdrag för kostnader i förvärvskällan (Werbungskosten)

Vid beräkning av inkomsten av varje för- värvskälla är avdrag medgivet för alla kost- nader för intäkternas förvärvande och bi- behållande. Såsom sådan kostnad anses bl. a.

till förvärvskällan hänförliga gäldräntor;

den kommunala fastighetsskatten; avgifter till vissa yrkesgrupper och in- tressesammanslutningar;

kostnad för resor till och från arbetsplat- sen.

I löneskattetabellerna är ett allmänt scha- blonavdrag för Werbungskosten på 3 276 Sch. (ca 675 kr) per år inräknat. Sådant av- drag åtnjuts inte av inkomsttagare som taxe- ras. Särskilda schablonavdrag tillämpas dess- utom för olika grupper av anställda. Jour- nalister, musiker, lärare, skogsarbetare rn. fl. tillerkänns dylikt avdrag med i allmänhet 200—600 Sch. per månad. Arbetstagare, som för resor mellan bostaden och arbets- platsen använder egen bil, medges vid sidan av det allmänna schablonavdraget ett sär- skilt avdrag på 208 Sch. per månad oavsett avståndet.

Det allmänna schablonavdraget för Wer- bungskosten är att anse som generöst med hänsyn till att löntagarnas faktiska kostna- der normalt inte lär vara högre än 1 500— 1 800 Sch. per år. Att avdraget i fråga en— dast medges den som betalar Lohnsteuer

anses dock inte innebära att löntagarna behandlas förmånligare än andra inkomst- tagare. I administrativ ordning bestämda schablonavdrag medges även från inkoms- ter, som blir föremål för taxering. Sålunda lär exempelvis författare åtnjuta avdrag med 50 procent av intäkterna.

6.3.4 Allmänna avdrag (Sonderausgaben)

Såsom allmänt avdragsgilla betraktas bl.a. följande utgifter:

gäldräntor; vissa obligatoriska premier och avgifter, bl. a. för socialförsäkringen;

premier för frivilliga olycksfalls- och liv- försäkringar;

inbetalningar till vissa kassor för bo- stadssparande;

amorteringar av skulder på egna hem och bostadsvåningar.

Avdragen för gäldräntor och obligatoris— ka premier och avgifter är inte maximerade men för övriga premier samt för inbetal— ningar och amorteringar på bostadslån gäl— ler vissa beloppsbegränsningar.

År 1967 infördes ett allmänt schablonav- drag för Sonderausgaben. Avdraget som uppgår till 2028 Sch. (ca 410 kr) medges såväl vid Lohnsteuer som vid taxering.

Schablonavdragen för Werbungskosten och Sonderausgaben är helt fristående från varandra. Ett yrkande om högre avdrag för Werbungskosten än det enligt schablonen medgivna föranleder alltså inte någon granskning av de faktiska beloppen av Son- derausgaben.

Den avdragsrätt såsom för Sonderaus- gaben, som föreligger i fråga om avbetal- ningar på egnahemslån, gäller endast amor- teringar. Räntor på dylika lån utgör inte Sonderausgaben utan är i princip avdrags- gilla vid beräkningen av inkomst av eg- nahemsfastighet. För villabeskattningen till- lämpas emellertid en schablonmetod. In- täkten beräknas enligt denna till en procent av taxeringsvärdet (vilket i praktiken mot— svarar 70—80 procent av försäljningsvärdet)

och avdrag för gäldräntor medges intill det- ta belopp, d. v. s. underskott är inte avdrags— gillt.

6.3.5 Avdrag för ömmande omständigheter

Avdrag medges skattskyldiga, vilka till följd av sjukdom, olycksfall, underhåll av me— dellösa anhöriga och liknande omständig- heter tvingas ikläda sig kostnader av sådan storlek, att vederbörandes skatteförmåga blir väsentligt nedsatt (aussergewöhnliche Belastungen). Rörelsehämmade personer er- håller ett efter invaliditetsgraden schablon- mässigt bestämt sådant avdrag.

6 .3.6 Skatteskalan

Skatteskalan omfattar två skatteklasser, klass A som gäller för ogifta personer un- der 43 år och klass B som tillämpas för övriga kategorier skattskyldiga. För minder— åriga barn medges avdrag med 7000 Sch. för vart och ett av de två första barnen och med 8000 Sch. för varje ytterligare barn. Gifta personer erhåller vidare ett av- drag på 4000 Sch. därest blott en av ma- karna har arbetsinkomst.

Skatteuttaget börjar vid en beskattnings- bar årsinkomst av 12000 Sch. och utgör i det första skiktet (12 000—15 000 Sch.) 8 procent i klass B. Skatt med 10 procent ut- tas i samma klass i skiktet 15 OOO—18000 Sch., med 20 procent i skiktet 29 000—— 39 000 Sch., med 30 procent i skiktet 99 000 ———149 000 Sch. och med 40 procent i skik- tet 199 000—299 000 Sch. I klass A ut- gör skattesatserna på inkomster upp till 39 000 Sch. 1,45 gånger motsvarande satser i klass B och i högre inkomstskikt satserna i klass B plus 7 procent.

Gifta sambeskattas i princip — även min- deråriga barn sambeskattas med föräldrarna. I flertalet fall sker dock särbeskattning ge— nom Lohnsteuer. Förutsättningama härför är att båda makarna har inkomst av anställ- ning och att deras sammanlagda årsinkomst inte överstiger 150000 Sch. Särbeskattning genom Lohnsteuer är fördelaktigare än samtaxering — skillnaden kan maximalt ut-

göra 12 000 Sch. per år. För att undvika att inkomsten efter skatt skall minska då vid passerandet av 150 OOO-gränsen övergång sker från särbeskattning genom Lohnsteuer till sambeskattning genom taxering tilläm- pas viss upptrappning.

För Lohnsteuer har utarbetats tabeller för daglön, veckolön, tvåveckorslön, fyravec- korslön, femveckorslön och månadslön. I dessa anges den exakta skatten för inkoms- ter upp till vissa belopp samt lämnas anvis- ningar för beräkning av skatt på högre in- komster.

6.3.7 Vissa skattefria eller i särskild ordning beskattade löneförmåner

I Österrike utbetalas i regel inte endast 12 månadslöner utan 14—16. Extra löner ut- går sålunda vanligen i samband med semes- ter samt vid jul eller nyår. Dylika utbetal- ningar vid sidan av den ordinarie lönen — hit räknas även gåvor vid bröllop o.d., sär- skilda belöningar m.m. — är skattefria till den del de sammanlagt under året inte över- stiger 2600 Sch. På överskjutande belopp betalas skatt efter en särskild, förmånlig skatteskala. De inkomstbelopp, på vilka skatt får betalas enligt sistnämnda skala, får dock inte överstiga en sjättedel av årslö- nen. Gör de det skall överskottet tilläggas den ordinarie lönen och beskattas i vanlig ordning.

I samband med större företagsjubileer ut— betalda extralöner är skattefria om de inte uppgår till mer än en normal månadslön. Eventuellt överskjutande belopp beskattas efter den nyssnämnda särskilda skalan.

Enligt kollektivavtal utgående tillägg vid övertidsarbete — såväl helgdags- som natt— arbete — är skattefria under förutsättning att lönen för den normala arbetstiden inte överstiger 4 333 Sch. per månad eller 52 000 Sch. per år. Denna skattefrihet gäller även den löneförhöjning, som uppbärs Vid s.k. kontinuerlig drift.

6.3.8 Skatteuppbördssystem

Av de yrkesverksamma inkomsttagarna be- talade år 1957 74 procent Lohnsteuer. Enligt

uppskattning erlägger nu 1,6 milj. yrkes- verksamma personer och 800000 pensionä- rer sådan skatt. Antalet inkomsttagare, som betalar skatt efter taxering, uppskattas till 400 000—500 000.

Vid sidan av Lohnsteuer finns för upp- börden av inkomstskatten för fysiska perso- ner ytterligare två källskattesystem, nämli- gen ett för viss inhemsk kapitalavkastning (Kapitalertragsteuer) och ett för beskatt- ningen av vissa inkomster, som uppbärs av personer med inskränkt skattskyldighet. Ka- pitalertragsteuer betalas på aktieutdelningar, obligationsräntor m.m. efter en fast pro- centsats av 17,7.

För inkomster, vilka blir föremål för taxering, erläggs under inkomståret en pre- liminär skatt, beräknad med ledning av se— nast åsatt taxering. Preliminärskatten inbe- talas var tredje månad, Lohnsteuer varje månad. Någon motsvarighet till det Arbeit- nehmerfreibetrag, som vid erläggandet av Lohnsteuer i Västtyskland erhålls som kom- pensation för övriga inkomsttagares skatte- kredit, finns inte i Österrike.

Socialförsäkringsavgifter uttas endast av inkomsttagare. Hemmafruar och barn är medförsäkrade männen. Avgifterna utgör 20—22 procent av lönen upp till vissa maxi- mibelopp. Anställda betalar hälften av av- gifterna själva, medan andra hälften erläggs av arbetsgivaren. Socialförsäkringsavgifter- na inbetalas av arbetsgivaren direkt till det statliga socialförsäkringsverket.

Kyrkoskatten är inte statlig och uttas i särskild ordning.

6.3.9 Allmän beskrivning av Lohnsteuer- systemet

Lohnsteuer skall i princip erläggas för all inkomst av anställning inklusive pension. Det österrikiska Lohnsteuersystemet är i sina huvuddrag uppbyggt på samma sätt som det västtyska. Sålunda utfärdar den kommunala folkbokföringsmyndigheten (Gemeindebehörde) för varje arbetstagare ett skattekort. Den anställde överlämnar skattekortet till sin arbetsgivare, vilken vid utbetalningen av lön har att verkställa skat-

teavdrag enligt Lohnsteuertabellen efter den på kortet angivna skatteklassen. Till be- skattningsmyndighet behöver arbetstagaren vända sig först om han har högre avdrags— gilla kostnader än som motsvaras av de i tabellen inarbetade schablonavdragen för Werbungskosten och Sonderausgaben. Där- vid har han att med företeende av skatte- kortet och nödvändig utredning till stöd för sitt yrkande göra framställning om högre avdrag hos vederbörande lokala be- skattningsmyndighet (Finanzamt). Bifalls ansökan, gör myndigheten anteckning på skattekortet om det avdrag från lönen ar- betsgivaren skall göra innan han använder skattetabellen. Åtnjuter arbetstagaren in- komst från mer än en arbetsgivare, skall han för varje ytterligare anställning ha ett särskilt skattekort, vilket också utfärdas av Gemeindebehörde. Skatteavdrag på sådana biinkomster görs enligt samma tabell, som gäller för inkomsten från huvudanställning- en. Före användandet av tabellen skall emel— lertid biinkomsten ökas med ett bestämt be- lopp (Hinzurechnungsbetrag). Den innehåll- na skatten skall arbetsgivaren inleverera till statsverket varje månad. Därvid lämnas ingen uppgift angående skattens fördelning på de anställda.

Vid beräkningen av skatten för viss av- löningsperiod tas inte hänsyn till de skilj— aktiga förhållanden, som ev. förelegat un- der tidigare perioder av året. I den mån den skattskyldige till följd av ojämna in- komstförhållanden eller andra omständig- heter sammantaget för året erlagt för myc— ket skatt, äger han begära årsutjämning (Jahresausgleich). Denna kan ombesörjas av Finanzamt eller, vilket är det vanliga, av ar- betsgivaren. Finanzamt har också vissa möjligheter att verkställa årsutjämning till den skattskyldiges nackdel. I särskilt angiv- na fall skall den slutliga skatten fastställas genom taxering efter inkomstårets utgång.

Någon motsvarighet till det kumulativa förfarande, som i Västtyskland i vissa fall får tillämpas av företag med datamaskiner och som innebär, att utjämning vid varje avlöningstillfälle sker för den gångna delen av året, förekommer inte i Österrike.

>>Mantalsskrivning» äger i Österrike rum vart tredje år. Till ledning för denna skall »mantalsuppgifter» lämnas till Gemeindebe— hörde avseende förhållandena 10.10 året före ingången av den treårsperiod mantals- skrivningen avser. På uppgifterna lämnas också upplysningar till ledning för skatte— kortens utfärdande. Anställda skall sålunda bl.a. uppge hur många skattekort de be— höver. Mantalsuppgifterna lämnas i två exemplar, varav det ena behålles av Ge— meindebehörde och det andra lämnas till vederbörande Finanzamt. Löntagarna till- ställs skattekorten under december månad. Korten är då försedda med uppgifter om rätt Gemeinde och Finanzamt, ett löpande nummer, arbetstagarens namn och adress, födelsetid, yrke, skatteklass, civilstånd och antal minderåriga barn. Av det första skat- tekortet framgår inte huruvida arbetstaga- ren erhållit flera kort, men på det andra, tredje etc. står angivet vilket ordningsnum- mer kortet har.

Skattekorten gäller under tre år. Inträffar under tiden 10.10—31.12 det år mantals- skrivning sker eller under treårsperioden så- dan ändring i civilstånd, barnantal eller el— jest, som skall medföra ändring av skatte- klass, åligger det arbetstagaren att uppsöka Gemeindebehörde för att få denna ändring antecknad på skattekortet. Behöver lönta- garen flera skattekort än han från början erhållit, utfärdas sådana på begäran ome- delbart av Gemeindebehörde.

Finanzamt erhåller från Gemeindebehör— de meddelande om vilka löntagare, som fått mer än ett skattekort utfärdat. Dessa per- soner antecknas av Finanzamt på en sär- skild bevakningslista, då de under vissa för- utsättningar skall taxeras.

För sådana pensionärer, som endast upp- bär pension från ett håll, utfärdas inte nya skattekort för varje ny treårsperiod, utan gäller de för dem en gång utfärdade korten utan tidsgräns (Dauernkarten).

Förloras ett skattekort utfärdar Gemein— debehörde på begäran ett nytt mot en avgift av 5 Sch.

Varje anställd skall ha skattekort, och har han inte tillställts sådant är han skyldig att själv se till att han erhåller det eller de nödvändiga korten. Arbetsgivaren kan dock inte tvinga en anställd, som inte överläm- nat något skattekort, att göra detta. Men han skall anmäla förhållandet till Finanz- amt. I två fall är dock arbetstagaren be- friad från skyldigheten att förete skattekort. På inkomst av tillfälligt kroppsarbete så- som snöskottning beräknas sålunda skatten normalt efter viss fast procent på lönen. På sådant sätt beskattade inkomster medräk- nas inte vid årsutjämning, utan denna skatt blir slutlig såvida inte taxering sker. Ut- länningar som tillfälligt arbetar i Österrike -— längst sex månader —— erhåller inte heller skattekort. Skatten på deras inkomster be- räknas efter särskilda procentsatser och är definitiv — varken årsutjämning eller taxe- ring kan ske. Om sexmånadersgränsen över— skrids skall emellertid taxering alltid ske.

6.3.11 Jämkning

Har en anställd Werbungskosten eller Son- derausgaben till belopp överstigande de i skattetabellen inräknade schablonavdragen eller har han såsom »aussergewöhnliche Be- lastungen» avdragsgilla kostnader, får han vända sig till vederbörande Finanzamt med begäran om jämkning. För att få schablon- avdraget för bilresor till och från arbetet behöver han dock inte göra framställning hos Finanzamt, utan detta avdrag äger ar- betsgivaren på begäran tillgodoföra honom.

Jämkningsansökan skall avfattas på sär- skilt formulär. Att däri lämnade uppgifter är sanningsenliga skall sökanden intyga på heder och samvete. Han skall vidare före- te viss bevisning till stöd för sina yrkanden. Då ansökan görs vid början av inkomst- året, består bevisningen ofta av kvitton och anteckningar från föregående år. I stor ut- sträckning tillämpas schabloner för kost- nadsberäkningen.

Finanzamts beslut antecknas på ansök- ningsformuläret, vilket behålls av myndig- heten. På skattekortet anges avdragets stor-

lek per månad, vecka eller dag samt giltig- hetstiden. Denna löper från ansökningsda- tum och vanligen till inkomstårets utgång. Ibland medges dock avdrag för exempelvis försäkringspremier för längre tid, dock högst tre år.

Ansökan om jämkning skall inges senast 31.12 inkomståret.

6.3.12 Skatteberäkningen

Det till arbetsgivaren överlämnade skatte- kortet behålls av denne så länge anställning- en varar. Han lämnar det ifrån sig endast om löntagaren behöver det för att få änd- ringar av skatteklass eller avdragsbeslut in- förda. Kortet tillhör emellertid arbetstaga- ren och återlämnas sedan dess giltighetstid utgått till denne.

Uppgifterna på skattekortet skall av ar- betsgivaren antecknas på det lönekonto han är skyldig att föra. Detta konto kan arbets- givaren i övrigt lägga upp efter eget gott- finnande. Alla utbetalningar till den skatt- skyldige måste noteras på lönekontot, alltså inte endast sådana, för vilka löneskatt inne- hållits enligt tabell eller skatt utgått efter särskilda skattesatser, utan även alla skatte- fria förmåner.

Arbetsgivaren behöver inte pröva arbets- tagarens kostnadsavdrag eller andra uppgif- ter på skattekortet. Det som är antecknat på kortet är bindande för honom, och han är skyddad, även om uppgifterna är fel- aktiga och han råkar känna till att så är fallet. (Viss skyldighet att anmäla konstate- rade felaktigheter till Finanzamt föreligger däremot, men i praktiken lär sådana anmäl- ningar knappast förekomma.) Arbetsgivaren måste emellertid kontrollera, att giltighetsti- den för avdragsanteckning inte utgått. Nor— malt gäller ett jämkningsbeslut, som ovan nämnts, till inkomstårets utgång, men i vissa fall vid Werbungskosten görs giltigheten be- roende av fortsatt innehav av viss tjänst eller eljest oförändrade tjänsteförhållanden. På grund av arbetsgivarens bristande kon- troll härutinran för lite innehållen skatt avkrävs honom.

Arbetsgi Jaren får, då han verkställer skat-

teavdrag för viss avlöningsperiod, aldrig ta hänsyn till förhållanden, som förelegat un- der tidigare perioder. Inte ens i det fall be- slut om jämkning till följd av arbetsanhop— ning hos Finanzamt tagit lång tid, kan han beakta i beslutet medgivna kostnadsavdrag för tid före den aktuella avlöningsperioden, ehuru giltighetstiden för beslutet löper från ansökningsdagen. Korrigering får ske ge- nom årsutjämning.

Om det skattekort arbetsgivaren erhåller är ett andra, tredje o. s. v. skall han före an- vändandet av skattetabellen öka lönen med det s.k. Hinzurechnungsbetrag. Genom det- ta tillägg, vilket per månad utgör 754 Sch., tas hänsyn till att de i Skatteskalan inar- betade schablonavdragen för Werbungskos- ten och Sonderausgaben tillgodoförs den skattskyldige vid skatteavdraget på huvud- inkomsten enligt det första skattekortet samt till progressiviteten i beskattningen. Tillägget är detsamma för varje biinkomst.

Tillägg med Hinzurechnungsbetrag skall även göras då arbetstagaren inte överlämnat något skattekort till arbetsgivaren. I dylikt fall skall vidare skatten alltid beräknas efter klass A.

Om anställningen upphör under inkomst- året, skall arbetsgivaren sedan han på en bilaga till kortet infört uppgifter om an- ställningstiden, utgivna löneförmåner och innehållen skatt, återlämna detta till ar- betstagaren. Motsvarande uppgifter (Lohn— steuerbescheinigung) skall införas vid in- komstårets utgång.

Vid sidan av löneskattens handhavande åligger det arbetsgivaren att enligt ett för arbetstagaren utfärdat försäkringskort inne- hålla dennes socialförsäkringsavgifter. Där- jämte har han att av den innehållna skatten utbetala arbetstagaren tillkommande barnbi— drag.

6.3.13 Årsutjämning

Visar det sig vid inkomstårets utgång, att den anställde genom en omräkning av skat- ten på den sammanräknade årsinkomsten erhåller lägre skatt än den han sammanlagt erlagt under året, kan årsutjämning ske.

Denna är frivillig och förfarandet förutsät- ter att den skattskyldige inger ansökan här- om på särskilt formulär.

Ansökan om årsutjämning skall inges senast 31.3 året efter inkomståret. Årsut- jämningen ombesörjs antingen av arbetsgi- varen eller av Finanzamt. Vanligen görs den av arbetsgivaren, som dock i två fall inte är berättigad därtill, nämligen då arbetstaga- ren inte arbetat hos honom hela året (bort- sett från frånvaro på grund av sjukdom, strejk c. d.) eller haft inkomster även från andra arbetsgivare (flera skattekort).

I sistnämnda två fall måste ansökan alltså inges till Finanzamt. Arbetsgivaren skall självfallet inte heller företa årsutjämning i det fall den anställde skall taxeras.

Vid årsutjämningen är de anteckningar om skattefria avdrag som finns på skatte— kortet bindande. Inga nya yrkanden om kostnadsavdrag kan framställas. De allmän- na schablonavdragen för Werbungskosten och Sonderausgaben tillgodoräknas för helt år utom i de (av Finanzamt ombesörjda) fall, där löntagaren endast haft anställning under en del av året.

Vid sidan av den frivilliga årsutjämningen förekommer en obligatorisk sådan. Årsut- jämning skall sålunda alltid ske då den sam— manlagda inkomsten under året av flera an— ställningar överstiger 36000 Sch. Denna årsutjämning verkställs av Finanzamt.

Vid årsutjämningen sammanräknas först alla de löneintäkter under året, för vilka löneskatt skall betalas. Därvid bortfaller gi- vetvis det särskilda tillägg som gjorts vid beräkningen av skatt på biinkomster enligt ett andra, tredje o.s.v. skattekort. Från intäktssumman avräknas sedan på skatte- kortet antecknade kostnadsavdrag. Kvar- stående belopp delas med 12. På sålunda erhållen genomsnittsmånadslön beräknas skatten med ledning av löneskattetabellen. Skattebeloppet multipliceras med 12. Den härigenom erhållna årsskatten avräknas från den faktiskt innehållna skatten och skill— nadsbeloppet återbetalas till arbetstagaren. Anteckning om av arbetsgivaren verkställd årsutjämning skall göras såväl på skattekor- tet som på lönekontot.

Den obligatoriska årsutjämningen resulte- rar vanligen i ett krav på ytterligare inbe— talning av skatt. Detta krav tillställs arbets- tagaren, som själv har att erlägga skatten. »Kvarstående» skatt betalas sålunda inte ge- nom källskatteavdrag.

Antalet frivilliga årsutjämningar uppgår årligen till ca 600 000, antalet obligatoriska till ca 30 000.

63.14. Taxering

I följande fall skall löntagares slutliga skatt fastställas efter deklaration och taxering.

1. Då makar tillsammans haft anställ— ningsinkomster överstigande 150000 Sch. (Har blott den ene maken haft inkomst, skall taxering inte ske oavsett inkomstens storlek.)

2. Då arbetstagare haft inkomst av annat slag än av anställning till belopp översti- gande 5 000 Sch. eller såvitt avser kapital- inkomst 1500 Sch. (3 600 Sch. om Kapi- talertragsteuer erlagts).

3. Då den skattskyldige begär taxering för att kunna utnyttja avdrag för underskott i annan förvärskälla.

Vid avlämnandet av deklaration skall den skattskyldige bifoga löneuppgift från ar- betsgivare. Ingen bundenhet föreligger vid taxeringen till de beslut om kostnadsavdrag, som kan ha meddelats för beräkningen av Lohnsteuer. Taxeringen ombesörjs av tjänstemän vid Finanzamt.

Antalet löntagare som åsätts taxering uppgår till ca 100 000 per år.

6315 Ansvarigheten för skatten

Ansvaret för att löneskatt innehålls och in- levereras åvilar arbetsgivaren. I följande fall krävs dock arbetstagaren på felande skattebelopp.

1. Vid den obligatoriska årsutjämningen.

2. Då arbetstagaren haft flera anställ- ningsinkomster, men arbetsgivaren på grund av ovetskap härom likväl verkställt årsut- jämning.

3. Då arbetstagaren underlåtit att an— mäla för honom ofördelaktiga ändringar i förhållanden av betydelse för hans beskatt- ning.

Enligt de västtyska ansvarighetsreglerna kan arbetstagaren bli skyldig att erlägga felande skatt i det fall han vet att arbets- givaren inte inbetalt den avdragna skatten men arbetstagaren inte omedelbart meddelat Finanzamt detta. I Österrike krävs inte ar- betstagaren i dylikt fall, då det anses oskä- ligt att han skall tvingas avstå en del av sin nettolön.

6316 Arbetet med Lohnsteuer inom Finanzamt

Finanzamt är det lokala organ, som hand- har myndighetens arbete med bl.a. Lohn- steuer och kontrollen av såväl arbetstagare som arbetsgivare. Ett Finanzamt omfattar i allmänhet ett område med 200 000—300 000 invånare.

Som exempel på de lokala beskattnings— myndigheternas organisation kan nämnas ett Finanzamt inom staden Wien. Denna myndighet handhar kontrollen av fysiska personer — särskilda Finanzamt finns för juridiska personer — inom ett område med 250000 invånare. Det totala antalet anställ- da utgör ca 200 och arbetet är fördelat på tre avdelningar, nämligen en fastighetstaxe- ringsavdelning, en taxeringsavdelning och en löneskatteavdelning. På taxeringsav- delningen var år 1966 46 tjänstemän sys- selsatta med kontrollen av ca 17000 taxe- rade skattskyldiga. Antalet inkomsttagare som betalade Lohnsteuer utgjorde samtidigt 130000. På löneskatteavdelningen var 24 tjänstemän anställda, varav 10 för arbets- givarkontrollen. Den senare omfattade 7300 arbetsgivare med sammanlagt 46000 anställda.

6.3.17. Arbetstagarkontrollen

Kontrollen av arbetstagarna utövas främst i samband med prövningen av jämkningsan- sökningar. Vid denna prövning krävs i prin-

cip bevisning i form av kvitton e. (1. Enligt uppgift är man mycket noggrann vid pröv— ningen. Där full bevisning inte kan företes tillämpas låga kostnadsschabloner eller väg- ras avdrag helt. Anledningen härtill är, att man, om en arbetstagare på felaktiga upp- gifter eller eljest erhållit för högt avdrag, har mycket svårt att få detta tillrättat och den felande skatten inbetald. De på för- hand medgivna avdragen blir till följd där- av inte sällan för låga, men arbetstagaren kan i dylikt fall återkomma med en ny jämkningsansökan i slutet av året, då de faktiska kostnaderna kan visas.

Vid jämkning i början av inkomståret be— räknas kostnaderna ofta med ledning av styrkta kostnader för närmast föregående år. Man erhåller därvid också en efter- handskontroll av att avdragen för sistnämn- da år beräknats rätt. Avdrag för Wer— bungskosten medges aldrig för mer än ett år i taget.

För kontrollen av Sonderausgaben före- ligger viss uppgiftsskyldighet, bl. a. för Bau- sparkassen, vilka skall anmäla till Finanz- amt sådana ändringar, som kan medföra att avdragsrätt förloras.

Vid sidan av den granskning, som sker vid prövningen av jämkningsansökningar, ut- övas viss kontroll av arbetstagarna i sam- band med av Finanzamt ombesörjda årsut- jämningar och vid granskningen av arbets- givarnas lönebokföring. Rättelse av upptäck- ta fel kan ske för flera år bakåt.

Antalet behandlade jämkningsansökningar utgjorde år 1966 vid det ovan nämnda Fi- nanzamt i Wien ca 50000. Huvudparten av ansökningarna avsåg diverse småavdrag för försäkringspremier och andra Sonderausga— ben. Efter införandet år 1967 av det all- männa schablonavdraget för Sonderausga- ben torde antalet ansökningar ha minskat väsentligt. Antalet inom samma Finanzamt behandlade frivilliga årsutjämningar utgjor— de ca 5 000 per år och antalet obligatoriska ca 8 000. De förstnämnda resulterade i åter- betalning av skatt med ca 3 milj. Sch.

Ansökan om frivillig årsutjämning skall som förut nämnts inges inom viss tid. Nå- gon tidsgräns, inom vilken Finanzamt eller

arbetsgivare skall ha behandlat ansökningen, finns däremot inte föreskriven. Obligatorisk årsutjämning kan ske samtidigt för flera år, i allmänhet dock högst fem.

Överklagade tjänstemannabeslut prövas av Finanzamt. Över dess beslut får besvär anföras hos Finanzlandesdirektion, där de skall avgöras inom sex månader efter an- hängiggörandet. Högsta instans är Ver— waltungsgerichthof eller i vissa fall Verfass— ungsgericht. Vid det ovan omtalade Finanz— amt i Wien uppgick antalet anförda besvär år 1966 till 380. I hela förbundsstaten ut- gjorde antalet av domstol prövade besvär avseende Lohnsteuer endast 50—100 per år.

6.3.1 8 Arbetsgivarkontrollen

Någon kontroll av arbetsgivares handhavan- de av löneskatten kan inte ske med ledning av hans självdeklaration utan endast genom granskning av hans bokföring. Denna kon- troll är helt skild från den vanliga taxe- ringskontrollen av rörelseidkare. Varje ar- betsgivare granskas i genomsnitt vart tredje år. Största uppmärksamheten ägnas de stör- re företagen, vilka grankas vart eller vartannat år. Delvis begränsas granskningen till stickprov.

Kartotek förs över arbetsgivarna. På kor- ten antecknas löpande uppgifter angående kontroller m.m. Alla revisionspromemorior samlas i särskilda för varje arbetsgivare upplagda akter.

För kontrollen erhåller Finanzamt lö- pande uppgifter från den myndighet, hos vilken alla arbetstagare skall vara registre- rade. Vidare lämnar Finanzkasse, till vilken myndighet arbetsgivarna inlevererar skatten, uppgifter om hur mycket skatt som inbe- talts. Det åligger Finanzkasse att i det fall inbetalning på visst arbetsgivarkonto inte sker genast anmäla detta till Finanzamt för undersökning.

Vid bokföringsgranskningen kontrolleras först, att den enligt Finanzkasse inleverera- de skatten stämmer med bokföringen. Sedan kontrolleras Skatteberäkningen. Man grans- kar därvid inte endast den löpande redo- visningen utan också av arbetsgivaren om—

besörjd årsutjämning. Även arbetsgivarens anteckning om innehållen skatt till ledning för årsutjämning genom Finanzamts försorg granskas, då någon kontroll av skatten inte sker vid årsutjämningen. Granskaren kon- trollerar inte blott lönebokföringen och skattekorten utan kan även gå igenom bok- föringen i övrigt för att se, att löner inte bokförts på andra konton. Han kan också gå flera år tillbaka i bokföringen. Enligt bokföringslagen skall lönekonton bevaras i tio år.

Visar det sig vid granskningen att arbets- givaren inbetalt mera skatt än han rätteligen behövt göra, återbetalas inte den för mycket erlagda skatten till honom. Han får i stället räkna av beloppet vid nästa inbetalning av löneskatt. Det som felar vid kontrollen skall arbetsgivaren inbetala inom en månad. Gör han inte det, verkställs indrivning av Fi- nanzkasse, som får en kopia av gransknings— beslutet.

Arbetsgivare, som inte fullgör sina skyl- digheter med avseende på Lohnsteuer, riske- rar såväl procenttillägg på den undanhållna skatten som böter eller fängelse upp till ett år. Straff utdöms av domstol.

6.3.19. Synpunkter på Lohnsteuer-systemet

Löneskatten är enligt uppgift ett av alla grupper accepterat system för erläggandet av skatt på anställningsinkomst. För lönta- garen innebär det i allmänhet föga be- svär. Genom att arbetsgivarna ombesörjer såväl det löpande arbetet med skattens be- räkning och redovisning som i det stora flertalet fall även årsutjämningen samt ge- nom att de allmänna schablonavdragen är så höga, att blott ett fåtal anställda finner anledning att göra framställning om högre avdrag, kommer de flesta skattskyldiga över huvud taget aldrig i kontakt med skatte- myndigheten utan blott med dess ställföre- trädare, arbetsgivarna.

Arbetsgivarna lär i allmänhet inte finna arbetet med löneskatten särskilt tyngande. I vissa hänseenden anses dock skattereglerna vålla svårigheter. Särskilt gäller detta till- lämpningen av alla de Specialregler om

skattefria eller i särskild ordning beskattade förmåner av skilda slag, som tillkommit un— der årens lopp. Vidare sägs löntagarnas rätt att begära jämkning under hela inkomst- året ge mycket besvär. Många arbetstagare väntar nämligen med att begära jämkning till slutet av året, och detta medför dels en ökning av arbetsanhopningen under en även eljest arbetstyngd tid, dels ock särskilda be- svär med årsutjämningen. Speciella svårig- heter uppkommer slutligen på grund av att full överensstämmelse inte föreligger mellan avdragsunderlagen för löneskatt och socialförsäkringsavgifter.

På myndighetshåll anses inte löneskattens handhavande vålla några större svårigheter. Arbetsgivarkontrollen uppges vara tämligen lättskött, då ordningen på arbetsgivarnas lö— nebokföring regelmässigt är god. Den om- fattning, i vilken undandragande av löne- skatt sker, bedöms som mycket begränsad. Anledningen härtill uppges i första hand vara, att det är ett arbetstagarens intresse, att socialförsäkringsavgifterna betalas. Fack- föreningar och företagsnämnder visar sålun- da ett betydande intresse för att arbetsgi- varna sköter löneskatten.

6.4. Det engelska P.A.Y.E.-systen'tetl

Direkt beskattning av fysiska personer sker i Storbritannien i första hand genom ut- tagandet av en statlig inkomstskatt. Den en- da skatt kommunerna uppbär är en fastig- hetsskatt. Vid sidan av denna inkomstkälla erhåller kommunerna Vissa anslag från sta- ten —— någon viss andel av de av staten upp- burna skatterna är de dock inte tillförsäk- rade.

På aktiebolags vinst _— såväl utdelad som fonderad — utgår en särskild bolagsskatt med 42,5 procent. Utdelad vinst beskattas därjämte hos aktieägaren med statlig in- komstskatt.

Förmögenhetsskatt uttas inte men där- emot en hög arvsskatt. Socialförsäkringsav-

1 Redogörelsen avser väsentligen förhållandena år 1968.

gifter erläggs av såväl arbetsgivare som ar- betstagare. Kyrkoskatt uttas inte inom ra- men för den statliga beskattningen.

6.4.1. Inkomstbeskattningen av fysiska personer

För den statliga inkomstbeskattningen till- lämpas två skatter, income tax och surtax. Båda skatterna beräknas i princip på den skattskyldiges sammanlagda inkomster av sex olika inkomstslag. Gifta personer sam— beskattas.

Income tax är proportionell och utgår med 41,25 procent av den beskattningsbara inkomsten. Surtax är progressiv och uttas på beskattningsbara inkomster överstigande 2 000 £.

6.4.2. Income tax

Någon allmän definition av inkomstbegrep- pet finns inte, men för att vara skattepliktig måste en inkomst kunna inordnas under nå— got av de sex inkomstslagen. Till en skatte- pliktig intäkt av anställning hänförs i prin- cip allt vad den anställde uppbär i pengar eller i förmåner, som kan förvandlas i peng- ar. Hit räknas exempelvis drickspengar, er- sättningar för resor mellan bostad och ar- betsplats, gratifikationer, fri bostad m.fl. dylika förmåner. Däremot betraktas inte med skäliga belopp uppburna ersättningar för kostnader för resor i tjänsten m. fl. kost- nadsersättningar såsom skattepliktig intäkt. Vid beräkningen av beskattningsbar in- komst medges i första hand avdrag för kost- nader för intäkternas förvärvande. Från an- ställningsintäkt får avdrag exempelvis göras för kostnader för nödvändiga arbetsverktyg, speciella arbetskläder samt för hotell- och resekostnader i tjänsten i den mån den skattskyldige haft att själv bestrida sådana kostnader. I viss utsträckning tillämpas här— vid schablonavdrag grundade på överens- kommelser mellan fackföreningar och den engelska riksskattestyrelsen (Inland Re- venue). Något allmänt schablonavdrag före- kommer dock inte. Bland ej avdragsgilla kostnader märks kostnaden för resor mellan

Från arbetsinkomst (inkomst av anställ— ning, jordbruk och rörelse samt pension) medges — i syfte att generellt nå en lindri- gare beskattning av sådan inkomst än av arbetsfri inkomst —— ett särskilt avdrag, vil- ket utgör 2/9 av inkomsten upp till 4005 £ (ca 50000 kr) och 1/9 av inkomst däröver upp till 9 945 £. Arbetsinkomstavdraget, som beräknas på inkomsten efter avdrag för kostnader för intäkternas förvärvande och för pensionsavgifter, utgör sålunda högst 1 550 £ (ca 19 500 kr). Makar, som båda har arbetsinkomst, erhåller ett gemensamt ar- betsinkomstavdrag. Därjämte får från hust- runs arbetsinkomst avdrag göras med ""/9 av inkomsten, dock högst med 220 £.

Grundavdrag medges ensamstående per- son med 220 £ (ca 2 750 kr), gifta med 340 £ (ca 4 250 kr).

Barnavdrag medges för varje barn under 11 år med 115 £, för barn i åldern 11—15 år med 140 £ och för äldre barn, som helt un- derhålls av föräldrarna, med 165 £. Har barnet egen inkomst överstigande 115 £ re- duceras dock barnavdraget med överskottet. (Kontanta barnbidrag utgår därjämte. Des- sa utgör skattepliktig inkomst för föräld- rama.) Personer med låga inkomster får om in- komsten inte överstiger 450 £ göra avdrag med 2/9 av inkomsten även till den del den- samma ej utgör inkomst av eget arbete. Då inkomsten något överstiger 450 £ reduce- ras vidare skatten till vad den skulle ha ut— gjort om inkomsten varit 450 £, vartill läggs hälften av den del av inkomsten som över- stiger 450 £. Genom denna avtrappning er- hålls viss skattelindring på inkomster upp till 702 £.

Äldre inkomsttagare (som fyllt 65 år) be- skattas ej om inkomsten inte uppgår till 415 £ för ensamstående eller 665 £ för gifta. Överstiger inkomsten något nämnda belopp begränsas skatten till 9/20 av överskottet. Effekten av denna avtrappningsregel upp- hör då inkomsten uppgår till 510 £ för en- samstående och 891 £ för gifta.

Uppgår en äldre inkomsttagares inkomst till högst 900 £ äger han åtnjuta avdrag med

2/9 av inkomsten även om den helt eller del- vis inte utgör arbetsinkomst. Också här sker en avtrappning i det skatten på inkomst som något överstiger 900 £ reduceras till skatten på en inkomst av 900 £ ökad med 11/20 av återstoden. Avtrappningseffekten upphör i detta fall vid en årsinkomst av högst 1 500 £.

(Allmän folkpension utgår med 234£ för ensamstående och med 380 £ för gifta. Har båda makarna haft inkomst av ar- bete får de dock vardera 234 £. Pensionen betraktas som arbetsinkomst och arbetsin- komstavdrag får sålunda åtnjutas från den- samma.)

Änkling eller änka som har husförestån- darinna får under vissa förutsättningar ett särskilt avdrag på 75 £. Avdrag med samma belopp får åtnjutas av ensamstående, som har hemmavarande barn för vilket barn- avdrag erhålls. Skattskyldig som underhåller andra anhöriga än barn kan jämväl medges avdrag med högst 75 £.

Pensions- och livförsäkringspremier är med vissa begränsningar avdragsgilla.

På inkomsten minskad med avdrag enligt ovan beräknas skatten efter 41,25 procent (standard rate), dock att på de första 300£ skatt utgår efter reducerade skattesatser (re- duced rates). De första 100 £ beskattas så- lunda efter 20 procent och de därpå följan- de 200 £ efter 30 procent. Har gift kvinna arbetsinkomst fördubblas skiktgränserna för de reducerade skattesatserna i den mån hen- nes arbetsinkomst täcker en sådan fördubb- ling.

6.4.3. Surtax

Vid beräkningen av surtax medges samma avdrag som vid income tax med det undan- taget att livförsäkringspremier inte är till någon del avdragsgilla. De medgivna av- dragen skall dock minskas med ett belopp, som svarar mot grundavdraget för ensam- stående person. Utöver det avdrag från in- komst av eget arbete, som medges vid be- räkningen av income tax, får vid surtax av- drag från sådan inkomst göras med 2 000 £ eller det lägre belopp, som åtgår för att ned-

bringa arbetsinkomsten till 2000 £. Ar- betsinkomstavdrag kan sålunda få åtnju- tas med högst 3 550 £. På beskattningsbara inkomster understigande 2 000 £ utgår ingen skatt. Därefter utgör skatten i det första skiktet (2 OOO—2 500 £) 10 procent och sti- ger sedan skatteuttaget till 50 procent i det skikt, som omfattar inkomster överstigande 15 000 £.

6.4.4. Skatteuppbördssystem

P.A.Y.E. (pay as you earn) är ett källskatte- system för uppbörden av income tax på in- komst av anställning och pension. Av totalt ca 26 milj. skattskyldiga inkomsttagare be- talar ca 24 milj. P.A.Y.E.

Vid sidan av P.A.Y.E. tillämpas källskat- tesystem för uppbörden av income tax på statsobligationsräntor och aktieutdelningar. Aktiebolag har sålunda att vid utbetalning av utdelning innehålla aktieägarnas income tax beräknad efter standardskattesatsen och inleverera denna skatt till staten. Om sålun- da innehållen skatt är för hög med hänsyn till outnyttjade grundavdrag eller eljest får aktieägaren begära restitution hos skat- temyndigheten.

Income tax på inkomst av annat slag än ovan nämnts ävensom surtax påförs efter taxering. Den fastställda skatten betalas i två poster 1.1 och 1.7 året efter in- komståret. Någon preliminär skatt uttas inte på nu ifrågavarande inkomster.

(De inkomsttagare, som genom källskatte- avdrag måste avstå skatten på uppburen inkomst omedelbart, erhåller ingen kom- pensation för den ränteförlust de gör i för- hållande till de skattskyldiga, som får be- tala skatten i efterhand. Källskattebeta- larna lär anses kompenserade genom att de slipper besväret med att handha skattens beräkning och inbetalning.)

Uppbörden av income tax genom P.A.Y.E. är samordnad med uppbörden av inkomst- graderade pensionsavgifter, vilka sålunda in- betalas till uppbördsmyndigheten tillsam- mans med källskatten. Sådana avgifter ut- tas av anställda med en lön av minst 9 £ per vecka (39 £ per månad). Vid nämnda vecko-

lön utgör avgiften 1 d och ökar den sedan med inkomsten upp till ett maximum av 9 sh 9 d vid veckolöner överstigande 30 £. Angivna belopp utgör hälften av hela den ifrågavarande avgiften —— andra hälften er- läggs av arbetsgivaren.

Socialförsäkringsavgifter uttas med be- lopp som är olika för manliga och kvinn- liga anställda samt för personer som är över resp. under 18 år. För manliga an- ställda över 18 år utgör avgiften 31 sh per vecka. Socialförsäkringsavgifterna betalas av arbetsgivarna genom att de köper stämp— lar på posten. Stämplarna klistras sedan på de anställdas socialförsäkringskort. Av- gifterna skall emellertid till viss del — nå- got mindre än hälften —— bäras av arbets- tagarna och detta belopp får arbetsgivarna innehålla vid löneutbetalningen.

6.4.5. Allmän beskrivning av P.A.Y.E.—systemet

P.A.Y.E.-systemet infördes år 1944 och till— lämpas nu för uppbörden av income tax på i princip all anställningsinkomst. Det åligger arbetsgivarna att beräkna skatten, verk- ställa skatteavdrag och inleverera innehållet belopp till staten. Även återbetalning till den anställde av för mycket innehållen skatt ombesörjs i regel av arbetsgivaren.

Till ledning för Skatteberäkningen erhåller arbetsgivaren före ingången av inkomståret från taxeringsmyndigheten ett kodnummer för varje arbetstagare, för vilken skatt skall innehållas vid löneutbetalningen. Koden, som fastställts av taxeringsmyndigheten med ledning av den skattskyldiges uppgifter, an- ger den sammanlagda storleken av de av- drag den anställde skall få avräknade, men den ger ingen upplysning om de olika av- drag han åtnjuter.

Vid Skatteberäkningen skall hänsyn inte endast tas till de intäkter och avdrag som belöper på den aktuella avlöningsperioden utan även till förhållandena under hela den gångna delen av beskattningsåret. För detta ändamål har skattetabellerna gjorts ku- mulativa. Tabellerna anger sålunda för var- je kodnummer det sammanlagda kodav-

draget för tiden från beskattningsårets bör— jan t.o.m. utgången av varje vecka eller månad under detsamma. I tabellerna anges. också den totala skatten för varje sådan pe-- riod, d.v.s. den skatt som i varje inkomst-- läge skall utgå på skillnaden mellan acku- mulerad bruttolön och ackumulerade av— drag. Skatten enligt tabell vid visst avlö- ningstillfälle minskad med skatten enligt tabell vid närmast föregående avlöningstill- fälle utgör det skattebelopp arbetsgivaren har att verkställa avdrag för.

P.A.Y.E.-systemet innebär i princip, att en definitiv skatt betalas successivt under det löpande inkomståret, och att en full- ständig utjämning sker vid beräkningen av skatten för den sista avlöningsperioden. En slutlig justering genom taxering kan dock vid behov göras efter beskattningsårets ut» gång och en sådan kan resultera i krav på ytterligare skatt eller återbetalning av för mycket erlagd skatt. Av skattskyldiga som omfattas av P.A.Y.E.-systemet blir f.n. ca 4 milj. individuellt taxerade, innebärande att den genom källskatteavdrag innehållna skat- ten blir definitiv för drygt 80 procent av de anställda.

6.4.6. Fastställande av kodnummer

Under tiden april—juni varje år skall den skattskyldige på fastställt formulär ange sina inkomster under föregående beskatt- ningsår ävensom de avdrag han yrkar att 'i fortsättningen komma i åtnjutande av. (Be- skattningsåret omfattar tiden 6.4 ett år" t.o.m. 5.4 påföljande år.) Denna deklara- tionsskyldighet fullgörs regelmässigt först efter det taxeringsmyndigheten (Inspector of" Taxes) tillställt den skattskyldige deklara- tionsformuläret med anmaning att dekla— rera. Vissa kategorier inkomsttagare och skattskyldiga med höga inkomster avkrävs en fullständig deklaration. För ett stort an- tal anställda är uppgiftsskyldigheten mindre omfattande. De behöver sålunda inte ange lönen från sin huvudarbetsgivare utan en- dast eventuella övriga inkomster. Från sist- nämnda arbetstagare begärs i praktiken inte. heller deklaration varje år utan ofta en-

dast vart tredje år. Normalt utsänds årli- gen 9—10 milj. anmaningar, vilket innebär att ungefär 40 procent av de P.A.Y.E.-beta- lande avkrävs deklaration. Under hösten och vintern (vanligen n'o-

vember—januari) fastställer taxeringsmyn- digheten med ledning av senast lämnade deklarationer arbetstagarnas avdragskod för nästkommande beskattningsår. Vid kodavdragets bestämmande tas inte hänsyn till arbetsinkomstavdraget, då detta är inarbetat i skattetabellerna. Motsvarande gäller beträffande de reducerade skattesat- serna på låga inkomster.

I kodavdraget inräknas i första hand av- draget för kostnader för intäkternas förvär- vande, grundavdraget och övriga personliga avdrag samt avdragen för pensions- och liv- försäkringsavgifter. Eftersom skattetabeller- na, i vilka arbetsinkomstavdraget är inarbe- tat, tillämpas på bruttolönen, men arbetsin- komstavdraget samtidigt skall beräknas på lönen minskad med bl.a. kostnadsavdrag, måste avdraget för sådana kostnader orn- räknas till kodavdrag genom reducering till 7/9 av avdragsbeloppet.

Då samtaxerade makar båda har an- ställningsinkomst och denna inkomst för makarna tillsammans överstiger 4005 £ kan hänsyn till att arbetsinkomstavdraget skal] beräknas på deras gemensamma inkomst tas genom att endera makens kodavdrag redu— ceras. Denna reduktion måste dock givet- vis grunda sig på en preliminär beräkning av makarnas inkomster och en slutlig juste- ring torde i dylikt fall vanligen få lov att vidtas efter beskattningsårets utgång. Även hustrus särskilda arbetsinkomstavdrag av- räknas genom jämkning av kodavdraget.

Har en arbetstagare biinkomst av an- ställning eller annan sidoinkomst (barn- bidrag, bankräntor, hyresinkomst) än sådan som beskattas vid källan efter standardskat- tesatsen, tas ofta hänsyn härtill genom att kodavdraget reduceras. Utgörs sådan in- komst av lön eller annan såsom arbetsin- komst betraktad inkomst, exempelvis barn- bidrag och som regel pension, jämkas där- vid kodavdraget med 7/9 av inkomsten med hänsyn till att densamma berättigar till ar-

betsinkomstavdrag med 2/9. På nu nämnt sätt kan självfallet endast bi- och sidoin- komster till belopp ej överstigande det tota— la kodavdraget beaktas. Större sidoinkoms- ter blir föremål för taxering i vanlig ord- ning. Däremot skall P.A.Y.E. alltid betalas på biinkomst av anställning. Därvid kan den skattskyldiges totala kodavdrag antingen avräknas från huvudinkomsten eller fördelas mellan denna och biinkomsten. Har för lite skatt inbetalats under före- gående år kan beskattningsmyndigheten be- gära direkt betalning av den kvarstående skatten och har för mycket skatt erlagts äger den skattskyldige kräva att överskjutande belopp omedelbart återbetalas. I praktiken tas emellertid kvarstående skatt i allmänhet ut via ändringar i kodavdraget. Täcker där- vid inte ett års kodavdrag hela det mot skatteskulden svarande inkomstbeloppet kan fördelning av detsamma ske på flera år.

Exempel på beräkning av kodavdrag

Gift person med två barn under 11 år. In— täkter: lön 1 200 £, bankräntor 15 £, barnbi- drag 42 £. Avdrag för kostnader för lönens förvärvande 18 £ och för pensionsavgift 70 £. Kvarstående skatt 15 £.

Kostnadsavdrag (% av 18 £) 14 £ Pensionsavgift ("/9 av 70 £) 55 Grundavdrag 340 Barnavdrag 230 639 Avgår: Bankränta 15 £ Barnbidrag (% av 42 £) 33 48

591 Kvarskatt (15 £ )( 2 1Ia) 35 Kodavdrag 556 £

Som tidigare nämnts tillämpas vid skatte- beräkningen inte den anställdes exakt uträk- nade kodavdrag utan ett häremot ungefär- ligt svarande kodnummer. För närvarande tillämpas 325 olika kodnummer för angi- vandet av kodavdrag från O£ till 1198 £. Skillnaden mellan högsta och lägsta kodav-

drag inom de olika kodnumren varierar mel- lan 2£ och 8 £. Om en inkomsttagares av- drag undantagsvis skulle vara större än 1 198 £ tas hänsyn till överskjutande avdrag genom att arbetsgivaren vid skatteberäk- ningen får bortse från en häremot svarande del av bruttolönen.

Utöver nyssnämnda kodnummer för att ange storleken av den skattskyldiges avdrag används koder med följande beteckningar.

N.T. (no tax), vilken innebär att skatte- avdrag inte skall verkställas. Denna kod an- vänds exempelvis för att ange att skatt på biinkomst inte skall innehållas i det ovan berörda fall då sådan inkomst beaktas vid bestämmandet av kodavdrag från huvud- inkomsten genom att detta avdrag reduce- rats med 7/9 av biinkomsten.

S.R. (standard rate), som betyder att skatt skall innehållas efter standardskattesatsen. S.R.-koden kan bl.a. användas beträffande biinkomst av anställning då från huvudin- komsten avräknats inte blott den skattskyl- diges totala kodavdrag utan också hans ar- betsinkomstavdrag på biinkomsten.

C., vilken kod anger att hänsyn vid skatte- beräkningen skall tas till arbetsinkomstav- draget på 2/9 men ej till några andra avdrag och inte heller till de reducerade skattesat- serna på låga inkomster.

D.-kod betyder också att endast arbets- inkomstavdraget skall beaktas, men i detta fall skall sagda avdrag beräknas till 1/9 av inkomsten.

Sistnämnda två koder tillämpas bl.a. i fråga om biinkomster då alla kodavdrag av- räknats från huvudinkomsten, däremot inte arbetsinkomstavdraget.

Sedan kodavdrag och kodnummer fast- ställts tillställer taxeringsmyndigheten in- komsttagaren underrättelse härom med spe- cifikation av beräkningen. Den skattskyldi- ge har härefter tillfälle inkomma med erin- ringar och åtnöjs han inte med taxerings- myndighetens i anledning av erinringarna fattade beslut äger han anföra besvär över detsamma. Taxeringsmyndighetens beslut gäller därvid intill dess ärendet avgjorts av vederbörande besvärsmyndighet.

Under mars månad tillställs arbetsgivare för varje anställd, vars lön utgör minst 5 £ 5 sh per vecka eller 22 £ 15 sh per månad, ett skattekort (deduction card). Sådant kort ut- färdas också för arbetstagare, som skall be- tala skatt trots att lönen är lägre än angivna belopp. Skattekortet, som antingen är ett veckokort eller ett månadskort, används för såväl anteckningar om verkställda skatteav- drag som för noteringar om innehållna pensionsförsäkringsavgifter. Kortet har av taxeringsmyndigheten försetts med uppgif— ter om den anställdes namn och kodnum- mer, och arbetsgivaren skall komplettera med anteckningar 'om bl. a. arbetets art, ar- betsgivarens namn och inkomsttagarens so— cialförsäkringsnummer.

Samtidigt med skattekortet tillställs ar- betsgivaren tillämplig skattetabell, vecko- eller månadstabell. I tabellerna har beskatt- ningsårets veckor och månader försetts med löpande nummer. Veckotabell används ock- så då lön utbetalas för två- eller fyravec- korsperioder, månadstabellen även för kvar- tals-, halvårs- och årslöner.

Skattetabellerna är indelade i två sektio- ner, A och B. Tabell A utvisar för varje kodnummer det skattefria inkomstbeloppet för den gångna delen av beskattningsåret. Detta ackumulerade skattefria inkomstbe- lopp (total free pay) utgörs av den på perio- den i fråga belöpande andelen av årsavdra- get enligt koden jämte på häremot svarande inkomst belöpande arbetsinkomstavdrag. Tabell B anger den ackumulerade beskatt- ningsbara inkomsten (total taxable pay), d.v.s. bruttointäkterna minskade med det skattefria beloppet, och den skatt som be- löper på den beskattningsbara inkomsten se- dan arbetsinkomstavdrag avräknats och de reducerade skattesatserna på låga inkomster beaktats.

Tabell A visar alltså den skattefria delen av de ackumulerade bruttointäkterna vid ut- gången av varje vecka eller månad under året. Genom att minska de ackumulerade bruttointäkterna med detta belopp erhåller man den ackumulerade beskattningsbara in-

Bruttolön Ack. Ack. Ack. Vecka under vec- bruttolön skattefritt besk-bar Ack. skatt Avdragen Återbet. nr (1) kan (2) (3) bel. (4) ink. (5) (6) skatt (7) skatt (8) £ sh £ sh £ sh £ sh £ sh £ sh £ sh 1 2 —— 20 — 12 18 7 2 l 8 l 8 2 26 — 46 —— 25 16 20 4 4 14 3 6 3 12 — 58 —— 38 14 19 6 3 17 17 4

komsten. Skatten på denna inkomst enligt tabell B utgör den ackumulerade skatten. Så snart bruttointäkterna överstiger det skatte- fria beloppet enligt tabell A måste sålunda båda tabellerna användas. Eftersom man i tabell B utgår från beskattningsbar inkomst används samma tabell oavsett kod. Den av— lästa ackumulerade skatten minskad med den ackumulerade skatten vid föregående avlöningstillf'alle utgör den skatt som skall innehållas.

Skattetabellerna lämnar uppgift om skat- ten på inkomster upp till 40£ per vecka och 335£ per månad. Särskilt supplement finns för skattens beräkning då inkomsterna överstiger nämnda belopp. Veckotabellerna blir givetvis tämligen omfattande. Dessa ta- beller utges dock inte för helt beskattnings- år på en gång utan för perioder om tretton veckor. Veckotabellerna för veckorna 1—13, d.v.s. för perioden 6.4—5.7 omfattar 30 si- dor.

På skattekortet skall arbetsgivaren vid varje löneutbetalningstillfälle notera

1. Bruttolönen för avlöningsperioden

2. De ackumulerade bruttointäkterna

3. De ackumulerade skattefria inkomst- beloppen

4. Den ackumulerade beskattningsbara inkomsten

5. Den ackumulerade skatten

6. Avdragen (återbetald) skatt.

Exempel på skattekortets förande

En anställds bruttolön utgör under de tre första veckorna av beskattningsåret 1968] 1969 20 £, 26 £ och 12 £. Hans kodnummer är 590.

Förfarandet blir varje vecka följande

1. Bruttolönen för veckan införs i kol. 2.

2. I kol. 3 införs ackumulerad bruttolön = summan av beloppen i kol. 3 för näst- föregående vecka och kol. 2 för den aktuel- la veckan.

3. I kol. 4 införs det ackumulerade skat— tefria beloppet enligt tab. A, kodnummer 590, för den aktuella veckan.

4. I kol. 5 införs den ackumulerade be- skattningsbara inkomsten = skillnaden mel- lan beloppen i kol. 3 och kol. 4.

5. I kol. 6 införs den ackumulerade skat- ten enl. tab. B för den aktuella veckan på beloppet i kol. 5.

6. I kol. 7 införs den skatt som skall inne- hållas vid löneutbetalningen = skillnaden mellan beloppet i kol. 6 för den aktuella vec- kan och beloppet i samma kolumn för när- mast föregående vecka. Är emellertid sist- nämnda belopp störst skall återbetalning av skatt ske och skillnadsbeloppet införs då i kol. 8.

De beräkningar och anteckningar på skat— tekort arbetsgivare sålunda har att göra vid varje löneutbetalning innebär särskilt då lön utbetalas varje vecka ett tämligen omfattan- de arbete. Med hänsyn härtill kan arbetsgi- vare under förutsättning av berörda an- ställdas medgivande få tillstånd av taxe- ringsmyndigheten att tillämpa förenklade veckotabeller. Vid användandet av dessa ta- beller görs den kumulativa beräkningen inte varje vecka utan blott var tredje.

Arbetsgivare, vars lönebokföring inne- håller alla för skattekortets förande nöd- vändiga uppgifter, måste inte göra anteck- ningar på skattekorten vid varje löneutbe-

talning. Sådan arbetsgivare behöver endast redovisa årsuppgifter, vilket sker antingen på särskilda av staten tillhandahållna skat- tekort eller på egna för den maskinella bok- föringen anpassade kort. Användandet av egna kort förutsätter godkännande av myn- dighet. Enligt uppgift tillämpar företag med mer än 100 anställda i allmänhet dylika egna system för redovisningen.

6.4.8 Tillfälliga skattekort

Arbetsgivare skall som ovan nämnts till- ställas skattekort för varje anställd, för vilken skatt skall innehållas. Har han emel- lertid inte erhållit skattekort för en anställd, vars lön överstiger 5 £ 5 sh per vecka, skall han göra anmälan härom till taxeringsmyn- digheten. Om han ännu vid den första löne- utbetalningen inte fått skattekort för den anställde, skall han upprätta ett tillfälligt skattekort (emergency card). Skatteavdrag verkställes därefter enligt en särskild skatte- tabell, som inte är kumulativ och i vilken hänsyn tagits till, förutom de reducerade skattesatserna på låga inkomster och ar- betsinkomstavdraget, också grundavdraget för ensamstående skattskyldig. Det tillfäl- liga skattekortet används till dess arbetsgi- varen får sig tillsänt ett skattekort från taxeringsmyndigheten. När så sker har ar- betsgivaren att överföra alla uppgifter från det tillfälliga kortet till detta, varefter ku- mulativ skatteberäkning skall ske i vanlig ordning.

6.4.9 Anställda i hushåll. Korttidsanställda

Skatten på löner till hembiträden och and- ra hushållsanställda beräknas ofta på ett förenklat sätt. Skälen härför anges vara dels att lönen för sådana anställda i regel ut- går med samma belopp vecka efter vecka och dels att arbetsgivaren vid dylika anställ- ningsförhållanden stundom har svårigheter att handha en fullständig P.A.Y.E.-redovis- ning. Vid tillämpning av detta system erhål- ler arbetsgivaren ett skattekort, som anger den anställdes skattefria inkomstbelopp per vecka, och arbetsgivaren har att dra skatt

på den del av lönen som överstiger nämn- da belopp efter en enkel tabell utan att först behöva göra kumulativa beräkningar.

Som tidigare nämnts finns endast vecko- och månadstabeller. Att dagtabeller saknas medför att P.A.Y.E.-systemet svårligen kan tillämpas beträffande daganställda och and- ra inkomsttagare, som under inkomståret har ett stort antal mycket kortvariga an- ställningar. Om möjligt låter man i dylikt fall arbetstagaren själv handha P.A.Y.E.-för- farandet, d.v.s. som om han vore sin egen arbetsgivare. Han får sålunda själv verk- ställa skatteavdrag och inleverera skatt till uppbördsmyndigheten varje kvartal. Kan detta förfarande inte tillämpas tas skatten ut efter taxering.

6.4.10 Kodförändringar under beskattningsåret

Ändring av kodnummer kan ske under lö- pande inkomstår. Inträffar ändringar i ar- betstagarens personliga förhållanden, exem- pelvis giftermål eller barnafödsel, har han att underrätta taxeringsmyndigheten härom för omedelbar ändring av koden. Denna un- derrättelseskyldighet gäller givetvis även så- dana ändringar som medför minskade av- drag. Små ändringar eller sent uppkomman- de sådana brukar dock inte medföra ome- delbara kodändringar utan tas sådana i stål- let i beaktande vid fastställandet av kod- nummer för nästkommande år.

Om en förändring innebär en höjning av kodavdraget skall i regel det nya kodnum- mer arbetsgivaren erhåller underrättelse 'om från taxeringsmyndigheten tillämpas som gällande från beskattningsårets ingång. Den- na effekt uppnås automatiskt genom det kumulativa systemet. Den anställde erhåller härvid vid den första löneutbetalningen ef- ter kodändringen ofta restitution av skatt.

Även kodförändringar i motsatt riktning, alltså innebärande minskade kodavdrag, skall i princip medföra en motsvarande ku- mulativ effekt. Större sådana förändringar kan emellertid resultera i mycket betydande omedelbara skattehöjningar. För att undvi- ka dylika effekter föreskriver taxeringsmyn-

digheten stundom att arbetsgivaren skall övergå till att beräkna skatten för återståen— de avlöningsperioder under beskattningsåret efter en icke kumulativ skattetabell. Detta förfarande medför att för lite skatt kommer att innehållas totalt under året. Den skatte- skuld, som därvid uppkommer, tas vanli- gen i beaktande vid fastställandet av kod- nummer för följande beskattningsår.

6.4.11 Anställnings upphörande. Ny- anställning

Vid anställnings upphörande har arbetsgiva- ren att införa den sista löneutbetalningen på skattekortet. Är exempelvis fråga 'om en månadsavlönad skall därvid månadstabellen användas även om den sista lönen avser kortare tid än en månad. Har ett förenklat system tidigare använts måste nu slutav- räkning ske enligt den kumulativa huvud- metoden.

Arbetsgivare har vidare att vid anställ- nings upphörande utfärda ett intyg, vilket bl. a. skall innehålla uppgifter om

1. Den anställdes kodnummer

2. Datum för anställningens upphörande

3. De sista införningarna på skattekortet avseende vecko- eller månadsnummer, acku- mulerad bruttolön och ackumulerad skatt.

Har tillfälligt skattekort använts eller har eljest icke kumulativ skatteberäkning skett lämnas uppgifter såvitt avser den lämnade anställningen.

Intyget upprättas i tre exemplar, varav ett insänds till taxeringsmyndigheten och de övriga två till den anställde för att av denne överlämnas till hans näste arbetsgi- vare. Skattekortet skall behållas av arbetsgi- varen för att vid årets slut insändas till upp- bördsmyndigheten.

Då vid nyanställning arbetsgivaren erhål- lit intygen av arbetstagaren skall han kontrollera att den enligt intyget erlagda skatten är rätt enligt skattetabellen. Är den fel skall han införa den korrekta skatten på intyget. Han skall vidare anteckna datum för anställningens början samt arbetsgiva- rens namn och adress på intyget. På grund-

val av de sålunda kompletterade uppgifter- na på intyget skall arbetsgivaren sedan upp- rätta ett skattekort. Därefter skall han in- sända ett exemplar av intyget till sin taxe- ringsmyndighet med försäkran om att skat- tekort upprättats enligt intygets uppgifter. Skatteavdrag sker sedan på vanligt sätt med beaktande av tidigare inkomster och skatter. Inträffar den första löneutbetalningen inom samma månad som den sista hos föregående arbetsgivare beräknas skatten på samma månadsnummer igen.

Har skatt vid föregående anställning dra- gits enligt tillfälligt skattekort eller enligt icke kumulativ tabell framgår detta av in- tyget och den nye arbetsgivaren har att fortsätta på samma sätt.

Vill inkomsttagaren inte avslöja sina tidi- gare inkomster för den nye arbetsgivaren, kan han själv sända intygen till taxerings- myndigheten. Myndigheten meddelar där- efter arbetsgivaren att skatt skall dras efter icke kumulativ tabell.

Om vid nyanställning arbetstagaren inte överlämnar ovannämnda intyg till arbets- givaren är denne skyldig att underrätta taxeringsmyndigheten härom och därvid lämna upplysningar angående den anställ- de, bl.a. om hans socialförsäkringsnum- mer. (Den anställde måste uppvisa sitt so- cialförsäkringskort för arbetsgivaren då han eljest inte får anställas för längre tid än tre veckor.) Arbetsgivaren har sedan att i av- vaktan på meddelande från taxeringsmyn- digheten angående arbetstagarens kodnum- mer samt ev. inkomster och skatteavdrag från tidigare anställningar under året upp- rätta ett tillfälligt skattekort och verkställa skatteavdrag med ledning av härför gäl- lande tabell.

Personliga avdrag erhålls i regel för hela beskattningsåret även om den skattskyldige bara har inkomst under en del av året. Detta förhållande medför ofta att skatteavdragen för en person, som inträder i förvärvs- arbete några månader in på beskattnings- året, kommer att i hög grad variera från vecka till vecka. Under de första an- ställningsveckorna kommer vanligen enligt vad ovan sagts Skatteberäkningen att ske

enligt tillfälligt skattekort, d.v.s. enligt icke kumulativ metod och med beaktande blott av minimiavdragen för ensamstående per- son. Skatteavdraget blir då för högt med hänsyn till bl.a. outnyttjade personliga av— drag för den tid av året arbetstagaren inte haft inkomst. Sedan arbetsgivaren erhållit skattekort från taxeringsmyndigheten skall kumulativ skatteberäkning ske. De ackumu- lerade skattefria beloppen kommer då under någon eller några avlöningsperioder att över- stiga den ackumulerade inkomsten. Den skattskyldige erhåller därför först restitution av den under den första anställningstiden erlagda skatten och därefter dras ev. ej nå- gon skatt under viss tid. Sedan kommer skatteavdragen kontinuerligt att öka avlö- ningsperiod efter avlöningsperiod till dess den >>rätta>> skattesatsen uppnåtts. Enligt uppgift är det ofta förenat med svårigheter att förklara sistnämnda upprepade »skatte- höjningar» för de anställda.

6.4.12 Restitution av skatt

Om den ackumulerade skatten vid något tillfälle visar sig vara lägre än den ackumu- lerade skatten vid närmast föregående av- löningstillfälle, skall arbetsgivaren återbe— tala den överskjutande skatten till arbetsta- garen. Denna situation kan uppkomma som en följd av att avdragskoden ändrats eller att lönen minskat exempelvis därför att ar- betstagaren varit frånvarande på grund av sjukdom. Även restitution till följd av in- komstbortfall i samband med strejk om- besörjs vanligen av arbetsgivaren, vilken dock i detta fall kan vägra att medverka, varvid restitution i stället får begäras hos skattemyndigheten.

Restitution av skatt i samband med att anställning upphör på grund av arbetslös- het eller eljest får inkomsttagaren ansöka om hos skattemyndigheten. Han skall i dy- likt fall insända de två intyg han erhållit från sin senaste arbetsgivare till taxerings- kontoret. I samband med restitutionen till- ställer myndigheten den anställde ett nytt intyg, i vilket hänsyn tagits till återbetal- ningen. Det sålunda aktualiserade intyget

överlämnas vid ev. ny anställning till ar- betsgivaren, som därefter har att förfara på vanligt sätt.

Upphör en skattskyldig på grund av ål- der eller av annan anledning definitivt med att ha anställning tillgodoförs han vid taxe- ringsmyndighetens avräkning i och för re— stitution av för mycket erlagd skatt hela årsavdraget på en gång. Han behöver så— lunda inte återkomma med restitutionsan- sökningar flera gånger eller vänta till be- skattningsårets utgång för att få alla sina avdrag beaktade.

Har vid nyanställning arbetsgivaren upp- rättat skattekort med ledning av ett från den anställde erhållet intyg utfärdat av en tidigare arbetsgivare och uppkommer där- efter vid skatteberäkningen för den första avlöningsperioden ett belopp att restituera, som är större än tio pund, får arbetsgivaren inte återbetala detta belopp förrän taxe- ringsmyndigheten lämnat sitt medgivande därtill. Han måste sålunda tills vidare inne- hålla den överskjutande skatten och på sär- skilt formulär begära hos taxeringsmyn- digheten att få verkställa återbetalningen. Har besked ännu inte erhållits vid nästa lönetillfälle görs skatteavdrag som om re- stitution skett.

Om en arbetsgivare viss månad har att verkställa restitutioner av skatt till anställda med större belopp än han skall innehålla skatt med, kan han få medel att täcka skillnadsbeloppet från uppbördsmyndig- heten.

6.4.13 Arbetsgivares ansvarighet för och redovisning av skatt

Arbetsgivaren är i princip ansvarig för den skatt som rätteligen skall ha innehål- lits. Han har sålunda att rätt bedöma hu- ruvida till arbetstagaren utbetalt belopp eller utgiven förmån utgör för denne skatte- pliktig intäkt. Vidare har han att med led- ning av från taxeringsmyndigheten erhållna skattekort och direktiv rätt beräkna arbets- tagarens skatt och göra avdrag för denna vid löneutbetalningen. Finner uppbörds- myndigheten vid sin kontroll att arbetsgi-

varen visserligen gjort skatteavdrag med för litet belopp men att han inte skäligen kan lastas härför, har myndigheten emellertid möjlighet att i stället kräva arbetstagaren. Denne kan också avkrävas felande skatte- belopp i det fall han känt till att arbetsgi- varen underlåtit att innehålla skatt.

Inom 14 dagar efter utgången av varje inkomstskattemånad skall arbetsgivaren till uppbördsmyndigheten (Collector of Taxes) inleverera den skatt han verkställt avdrag för under månaden i fråga efter avdrag för ev. restitutioner. I vissa fall behöver dock inte inbetalning ske månatligen utan blott en gång i kvartalet. Detta gäller som tidigare nämnts skatt för hembiträden m. fl. och den skatt personer med många tillfälli- ga anställningar har att själva betala. I praktiken tillämpas kvartalsinbetalningar också i andra fall där Skattebeloppen är re- lativt små (mindre än 7 £ per månad).

För skatteredovisningen tillämpas ett summariskt förfarande. Endast fördelning- en av inbetalt totalbelopp mellan skatt och pensionsförsäkringsavgifter behöver anges. Detta sker vanligen på ett särskilt kort, som översändes till uppbördsmyndigheten samtidigt med att inbetalning sker. Kortet lämnas sedan tillbaka till arbetsgivaren för att av denne åter användas vid nästa in- betalning. Samma kort används för samt— liga 12 redovisningar under ett år. Betalning kan ske kontant vid besök på uppbörds- kontoret, per post eller med check. Vid checkbetalning används ett särskilt formu- lär (pay slip) för redovisningen. Sådana for- mulär ävensom särskilda kuvert, i vilka check och pay slip insänds till uppbördskon- toret, tillhandahålls av myndigheten.

6.4.14 Åtgärder vid årets slut

Eftersom veckotabellerna omfattar 52 vec- kor men 53 utbetalningar av veckolön stundom kan förekomma under samma år gäller särskilda regler för skatteavdrag i dylikt fall. I allmänhet skall skatt för den 53:e veckan dras enligt icke kumulativ ta- bell, men skulle det skattefria årsbeloppet i något fall täcka den anställdes hela lön

inklusive lönen för vecka 53 behöver nå- got skatteavdrag inte göras.

Inom 14 dagar efter beskattningsårets utgång skall arbetsgivaren lämna redovisning till uppbördsmyndigheten beträffande var- je inkomsttagare, som under året uppburit lön med minst 5 £ 5 sh per vecka eller 22 £ 15 sh per månad vid något tillfälle. Denna uppgiftsskyldighet fullgörs genom att ar- betsgivaren insänder alla skattekort han fört under året —— även korten för anställ- da, som lämnat sin anställning, skall in- sändas — jämte ett sammandrag med års- uppgifter. På varje kort skall arbetsgivaren dessförinnan ha noterat av honom under året totalt innehållna pensionsavgifter ävensom av honom totalt utbetald lön och innehållen skatt netto alternativt restitue- rad skatt netto. Nämnda löne- och skatte- belopp är i allmänhet desamma som an- getts i kolumnerna för ackumulerad lön och skatt för vecka 52 eller månad 12. Avser skattekortet en under året nyanställd ar- betstagare måste arbetsgivaren dock avräk- na ev. i de ackumulerade beloppen ingående lön och skatt från tidigare anställning. Vi- dare måste han för det fall skatteberäkning helt eller delvis skett enligt icke kumulativ tabell summera lön och skatt för perioderna i fråga. I sammandraget skall arbetsgivaren för varje anställd ange nu nämnda uppgifter angående summa pensionsavgifter och skatt. I sammandraget skall arbetsgivaren för- utom ovannämnda redovisning enligt skat- tekorten besvara frågor huruvida han un- der beskattningsåret utan att upprätta skat- tekort utbetalt löner till personer, som

a) haft en veckolön av minst 5 £ 5 sh eller en månadslön av minst 22 £ 15 sh;

b) varit deltidsanställda och haft annan anställning samtidigt samt uppburit ersätt— ning för deltidsarbetet med mer än 1 £ i veckan och med tillsammans mer än 25£ under året;

c) varit tillfälligt anställda med en lön av minst 5 £ 5 sh per vecka räknat och med tillsammans mer än 25 £ under året.

Beträffande bolagsdirektörer samt andra anställda med en bruttolön av minst 2 000 £

per år skall arbetsgivaren inom 30 dagar efter beskattningsårets utgång till uppbörds- myndigheten insända uppgifter enligt sär- skilt formulär angående vid sidan av den kontanta lönen till den anställde utgivna förmåner och till honom eller för hans räk- ning utbetalda kostnadsersättningar. För andra anställda lämnas en summarisk re- dovisning av motsvarande slag på skatte— kortet.

Till varje anställd, för vilken skattekort förts, skall arbetsgivaren vid årets slut lämna ett intyg, av vilket skall framgå den anställdes bruttolön och skatt vid an- ställning dels hos arbetsgivaren i fråga och dels hos andra arbetsgivare tidigare under året.

6.4.15 Kontrollen. Taxerings- och upp- bördsmyndigheternas arbete

Myndighetens arbete med P.A.Y.E. och kontrollen av arbetsgivare och arbetstaga- re handhas av 700 lokala taxeringskontor och 270 lokala uppbördskontor. I stort sett svarar taxeringsmyndigheten för kontrollen av arbetstagare, uppbördsmyndigheten för

arbetsgivarkontrollen. Arbetsgivare skall registreras hos den

lokala taxeringsmyndighet, inom vars om- råde företaget är beläget. Myndigheten till- delar arbetsgivaren ett särskilt referensnum— mer för P.A.Y.E. och meddelar vederböran- de uppbördsmyndighet att registrering skett. Det är alltså taxeringsmyndigheten som be- slutar att en person skall såsom arbets- givare börja betala P.A.Y.E. ävensom att sådan skattebetalning skall upphöra. Upp- bördsmyndigheten har härutinnan att följa taxeringsmyndighetens direktiv.

Den taxeringsmyndighet, hos vilken en arbetsgivare registrerats, utgör också i re- gel den inom företaget anställdes myndig- het, förutsatt att anställningen i fråga är hans huvudanställning. Med hänsyn till att taxeringsdistrikten är relativt små _— de omfattar i genomsnitt ett område med 30 000—40 000 inkomsttagare — medför detta förhållande ofta att en arbetstagare som byter anställning också byter taxe- ringsdistrikt.

Inom taxeringskontoret är arbetsfördelning- en den, att varje tjänsteman har att svara för arbetet med P.A.Y.E. för ett område med ca 1000 skattskyldiga. Myndighetens talan i besvärsärenden m.m. förs av dess chef (Chief Inspector of Taxes).

Såsom underlag för arbetstagarkontrollen tjänar i första hand de anställdas deklara- tioner, skattekorten från föregående år, ar- betsgivarnas sammandrag samt de särskilda uppgifter beträffande direktörer m.fl. ar- betsgivarna har att lämna. Några informa- tioner från andra myndigheter angående ändringar i personliga förhållanden e. d. erhåller taxeringsmyndigheten inte.

Fastställandet av kodnummer för näst- kommande beskattningsår sker som tidiga- re nämnts under hösten och vintern. Därvid har taxeringsmyndigheten tillgång till ovan- nämnda underlag. Deklarationerna skall ha lämnats under april—maj, skattekorten och övriga uppgifter från arbetsgivarna får taxeringsmyndigheten från uppbördskonto- ret ev. via socialförsäkringsmyndigheten under tiden juli—oktober.

Vid bestämmandet av kodavdrag är det enligt uppgift blott i undantagsfall som den skattskyldige inte tillerkänns de av honom i deklarationen yrkade avdragen. Att så är förhållandet torde i första hand bero på att kostnader för resor till och från arbetet inte är avdragsgilla, att kostnadsersättning- ar till andra inkomsttagare än direktörer och högavlönade i regel inte utgör skatte- pliktig ersättning samt att de avdrag för arbetsverktyg m.m. som är medgivna ofta är schabloniserade. I den mån mera kom- plicerade avdragsförhållanden föreligger kan för kodberäkningen preliminära avdrag medges. I sådana fall följer ofta taxering efter beskattningsårets utgång.

I praktiken bibehåller flertalet arbetsta— gare samma kodnummer från ett år till nästa. Årligen får i genomsnitt var tredje inkomsttagare nytt kodnummer fastställt. Denna omständighet är ägnad att minska nackdelen av att den väsentliga information taxeringsmyndigheten har vid kodsätt-

ningen, d. v. s. den skattskyldiges deklaration, innehåller uppgifter om hans faktiska in- komstförhållanden två år före och yrkan- den om avdrag för året före det inkomst- år, för vilket kodnummer skall fastställas. Å andra sidan innebär sistnämnda omstän- dighet att förändringar av personliga för- hållanden m.m. som skall medföra sänk- ning av kodavdraget i de fall den skattskyl- dige inte fullgör sin skyldighet att anmä- la sådana förändringar — en viss tröghet gör sig här enligt uppgift gällande — kom- mer till taxeringsmyndighetens kännedom med stundom betydande fördröjning.

Har en skattskyldig som anmanats de- klarera inte inkommit med deklaration ännu vid den tidpunkt hans kodavdrag skall beräknas, sänker man ofta hans kodnum- mer så att det svarar mot minimiavdragen för en ensamstående person. Den skatt- skyldige har sedan han erhållit del av be- slutet härom tillfälle att inkomma med de- klaration och få sitt kodnummer omräknat med ledning av denna. Nämnda förfarande är enligt uppgift effektivt och medför att praktiskt taget alla anmanade har lämnat deklaration kort tid efter det nya beskatt- ningsårets ingång.

Taxeringsmyndigheten kan begära de- klaration även vid annan tidpunkt än efter beskattningsårets utgång. Person, som in- träder i förväerarbete under året, av- krävs sålunda i regel deklaration i och för fastställandet av hans kodnummer.

Då en anställd slutar sin tjänst hos en arbetsgivare skall denne som tidigare nämnts av det intyg i tre exemplar han ut- färdar lämna två till den anställde och ett till taxeringskontoret. På kontoret kontrol- leras därvid bl. a. att det på intyget angiv- na kodnumret är detsamma som det myn- digheten tidigare fastställt. Sedan arbetsta- garen tagit ny anställning och den nye ar- betsgivaren efter vederbörliga komplette- ringar insänt ett av de två intygen till sitt taxeringskontor, skall med ledning av upp— gifterna på intyget den skattskyldiges hos taxeringsmyndighet förvarade handlingar le- tas upp. Innebär bytet av anställning också byte av taxeringsdistrikt, får taxeringsmyn-

digheten i det nya distriktet rekvirera handlingarna från myndigheten i gamla distriktet. Anställningsbytena ger enligt uppgift taxe- ringskontoret mycket arbete. Dels före- kommer sådana byten relativt ofta —— totalt ca 11 milj. gånger per år — och dels är taxeringsdistrikten så små —— staden Bir- mingham omfattar exempelvis 19 distrikt —— att det är tämligen vanligt att byte av anställning också medför byte av taxe-

ringsdistriktet. Den efterhandskontroll taxeringsmyndig-

heten med ledning av deklarationer samt skattekort och övriga av arbetsgivarna läm- nade uppgifter verkställer efter beskatt— ningsårets utgång föranleder beträffande 80 procent av inkomsttagarna inte vidare åt— gärd. De mindre fel som uppkommer till följd av approximationerna i P.A.Y.E.—syste- met — dessa fel är regelmässigt till den skattskyldiges förmån —— beaktas inte. Det- samma gäller andra smärre felaktigheter. I nu nämnda fall utgår ingen underrättelse till arbetstagarna.

För 20 procent av de anställda fastställs emellertid den definitiva skatten genom taxering. Arbetstagaren kan själv begära taxering men detta lär nästan aldrig före- komma. Då taxeringsmyndigheten verk- ställer taxering utgår den från den skatt- skyldiges verkliga intäkter och kostnader — fördelen av approximationen vid kodsätt- ningen bortfaller alltså. Medan kontantprin- cipen tillämpas vid P.A.Y.E. skall taxering i princip avse på inkomståret belöpande in- täkter och kostnader. Denna skillnad upp- rätthålls dock inte alltid, utan används kontantprincipen ofta också vid taxering. Resulterar taxeringen i kvarstående skatt tas denna som ovan nämnts i regel ut ge- nom jämkning av kodavdraget för följande år. Föreligger ömmande omständigheter såsom hög ålder eller sjukdom i förening med låga inkomster kan skatteskulden ef- terskänkas.

Att formell taxering endast behöver till- gripas beträffande var femte arbetstagare eller i sammanlagt ca 4 milj. fall betraktas som en stor fördel från arbets- och kost-

nadssynpunkt eftersom varje taxering krä- ver ett merarbete, som i genomsnitt tar 45 minuter att utföra. Någon kontroll av arbetsgivarnas hand-

havande av P.A.Y.E. utövas inte av taxe— ringsmyndigheten (jfr nedan om uppbörds- myndighetens uppgift härutinnan). Däremot kan arbetsgivare som har svårt att klara redovisningen få råd och anvisningar av myndigheten.

6.4.17 Uppbördsmyndigheten

På uppbördskontoren förs för den löpande kontrollen ett särskilt kontokort för varje arbetsgivare. På detta kort noteras för varje uppbördstermin inbetald skatt och övriga uppgifter enligt arbetsgivarens redovisning. Efter uppbördsterminens utgång genomgås korten för kontroll av att skatt inlevererats. Arbetsgivare, som inte inbetalt någon skatt, tillställs därvid en påminnelse. Därefter vidtas ingen ytterligare åtgärd förrän efter nästa månads upphörd. Har arbetsgivaren i fråga inte inlevererat någon skatt då hel— ler utsänds en ny påminnelse. Först då det konstaterats att skatt fortfarande efter tre månader inte betalats påbörjas utred- ning. Granskaren försöker därvid först un- dersöka per telefon eller vid personligt be- sök hos arbetsgivaren. Lyckas han inte re- da ut förhållandena genom sådana kontak- ter tillställs arbetsgivaren en anmaning att lämna specificerade uppgifter angående de anställdas inkomster och skatter under året. Sedan granskaren kunnat konstatera att visst skattebelopp bort betalas kan arbets- givaren föreläggas att betala skatten. Nå- got skönsmässigt påförande av P.A.Y.E. förekommer inte. Felandc skattebelopp kan uppbördsmyndigheten själv driva in om det är mindre än 100 £. För större belopp krävs domstols beslut. Arbetsgivare som normalt har att beta- la stora skattebelopp varje månad kontrol- leras effektivare än nu sagts. Beträffande sådan arbetsgivare påbörjas sålunda ut— redning omedelbart då skatt inte inflyter viss månad eller inflyter med anmärknings- värt lågt belopp. Föremål för dylik nog-

grannare kontroll är i stort sett företag med månadsinbetalningar på mer än 1 000 £.

Särskilda revisorer med rätt att grans- ka arbetsgivarens bokföring för att kontrol- lera hans handhavande av P.A.Y.E. finns. Dessa tillhör dock inte personalen i de lo- kala distrikten utan får tillkallas vid behov. I praktiken sker detta företrädesvis då frå- ga är om stora skattebelopp. Om arbetsgi- varen vid revisionen visar sig sakna bok- föringsunderlag för skatteredovisningen måste revisorn söka utreda genom att ta kontakt med de anställda, taxeringskontoret eller på annat sätt. Ren skönsuppskattning får inte ske.

Vid revision får revisorn endast undersö- ka med avseende på arbetsgivarens redovis- ning av P.A.Y.E. (Någon bokgranskning för att kontrollera företagens egen taxering fö- rekommer inte.) Revision förekommer i re- lativt liten utsträckning — den organisation som finns härför skulle behöva 25 år för att hinna granska alla arbetsgivare en gång.

Efter beskattningsårets utgång och senast den 19 april skall arbetsgivaren överlämna skattekorten och det särskilda sammandra- get till uppbördsmyndigheten. På uppbörds- kontoret avstäms härefter bruttolön och skatt enligt korten mot sammandraget och mot inbetald skatt. Jämväl kontrolleras att skatten är rätt beräknad för uppgiven lön — i viss utsträckning sker dock sådan kontroll endast stickprovsvis.

Har en arbetsgivare inte inkommit med skattekort och övriga handlingar inom före— skriven tid är det normala förfarandet att uppbördsmyndigheten tillställer honom en skriftlig påminnelse — om nödvändigt i två omgångar — och därefter om han fortfa— rande inte hört av sig i juni månad en anmaning försedd med påföljdsföreskrift.

Ränta eller restavgift uttas inte vid för- senad inbetalning av P.A.Y.E. Detta förhål- lande utnyttjas enligt uppgift i viss ut- sträckning av arbetsgivarna. Som exempel må nämnas att inom ett uppbördsdistrikt omfattande 6000 arbetsgivare och 175 000 arbetstagare omkring 1 500 eller en fjärde- del av arbetsgivarna någon gång under året

överskred betalningsfristerna. I oktober må- nad hade 140 av dem fortfarande inte läm- nat slutredovisning för föregående beskatt— ningsår. Några tvångsåtgärder för att få in redovisningarna i fråga hade då ännu inte vidtagits.

6.4.18 Allmänna omdömen om P.A.Y.E. Aktuella förändringar

P.A.Y.E. är enligt uppgift ett av arbets- tagarna i gemen såsom populärt ansett sy- stem. Det lär också vara accepterat av ar- betsgivarna såsom ett rationellt sätt för uppbörden av skatt på anställningsinkomst. Arbetsgivarna, som inte erhåller någon er- sättning för sitt arbete med P.A.Y.E., fram- håller dock att deras kostnader härför är betydande.

Även på myndighetshåll är man positiv till P.A.Y.E. I ett hänseende är man dock kritisk. Detta gäller de i samband med byte av anställning ofta förekommande bytena av skattskyldigs taxeringsdistrikt, vilka med- för mycket arbete för taxeringsmyndighe- terna. Att systemet inte anpassats för dag— anställda betraktas däremot inte som någon betydande brist, då antalet sådana arbets- tagare är relativt litet, totalt 40 000.

De svårigheter arbetsbytena medför förväntar man sig dock väsentligen komma till rätta med inom de närmaste tio åren, under vilken tid ett databehandlingssystem för P.A.Y.E. skall införas successivt. Efter genomförandet därav skall man nämligen i stället för de nuvarande 700 taxerings- kontoren ha blott 9 regionalkontor. Antalet ändringar av skatterättsligt >>hemvist» i samband med anställningsbyten beräknas härigenom komma att reduceras kraftigt.

Sedan nyssnämnda nyorganisation med databehandling genomförts förväntar man sig också behöva mindre tid än nu för åt- gärder som måste vidtas till följd av änd- rad skattelagstiftning. För närvarande krävs att sådana lagändringar, som är av bety- delse för kodsättningen, sker i god tid före beskattningsårets början — helst inte se- nare än i november månad — för att svå- righeter inte skall uppstå.

Det irländska skattesystemet är i huvudsak uppbyggt efter samma principer som det engelska. Sålunda tillämpas för den statli- ga inkomstbeskattningen av fysiska perso- ner två skatter, income tax och surtax, medan den kommunala beskattningen är be- gränsad till uttagandet av en fastighetsskatt. Socialförsäkringsavgifter betalas av både arbetsgivare och arbetstagare. Förmögen- hetsbeskattning förekommer ej.

Till skillnad från vad som numera gäller i England erlägger i Irland även aktiebo- lagen income tax. Därjämte uttas en sär- skild skatt på bolags inkomst (corporation profits tax). Skattesatsen härför utgör 7,5 procent på vinsten upp till 2 500£ och 23 procent på överstigande del. Bolagsskatten är avdragsgill vid bolagets taxering till in- come tax. Utdelad vinst beskattas hos ak- tieägaren genom källskatteavdrag. Dubbel— beskattning sker dock ej, då bolaget inte har att inbetala skatt med högre belopp än som svarar mot dess Vinst före utdelning.

Standardskattesatsen för den proportio- nella income tax utgör 35 procent. Surtax uttas efter en progressiv skatteskala på be- skattningsbara inkomster överstigande 2 500 £.

Såväl income tax som surtax beräknas i princip på inkomsttagarens sammanräknade inkomster av sex olika inkomstslag. Gifta sambeskattas.

6.5.1 Income tax

Reglerna för inkomstbegreppets bestämning överensstämmer väsentligen med motsva- rande engelska bestämmelser. Något all- mänt schablonavdrag för kostnader för in- täkternas förvärvande förekommer inte, men i viss utsträckning tillämpas schablon- avdrag för olika kostnadsslag. Arbetsinkomstavdrag medges med 25 pro— cent av inkomsten, dock med högst 500 £. Särskilt sådant avdrag från hustrus arbets- inkomst åtnjuts med 75 procent av inkoms-

1 Redogörelsen avser väsentligen förhållandena år 1968.

ten. Sistnämnda avdrag är maximerat till 45 £.

Grundavdraget utgör för ensamstående 234 £, för änka (änkling) 259£ och för gift person 394 £.

Barnavdrag medges med 135£ för barn under 11 år och med 150£ för barn i ål- dern 11—15 år ävensom för äldre heltids- studerande barn. Barnavdraget reduceras med l£ för varje pund barnet har egen inkomst över 80 £.

Personer med låga inkomster beskattas inte om inkomsten understiger 240 £. Över- stiger inkomsten något 240£ begränsas skatten till 60 procent av överskottet. Alter- nativt till denna reducering medges då in- komsten ej överstiger 450£ avdrag med 25 procent även från annan inkomst än av eget arbete. Avtrappning sker vidare på så sätt att skatten på överskjutande belopp begränsas till hälften av detsamma.

Äldre inkomsttagare (65 år och äldre) medges avdrag med 25 procent även från icke arbetsinkomst. Avdraget är maximerat till 150 £. Vidare gäller att sådant avdrag tillsammans med arbetsinkomstavdraget in- te får överstiga 500 £.

Avdrag för husföreståndarinna kan i vis- sa fall medges med 10012 och avdrag för underhåll av andra anhöriga än barn med 60 £.

Kostnader för hälsans vårdande (medi- cin, läkarvård etc.) är avdragsgilla i den mån de överstigit 50 £ per person. Avdraget i fråga är begränsat till högst 250 £.

Pensions- och livförsäkringsavgifter är avdragsgilla.

Några reducerade skattesatser för låga inkomster tillämpas inte till skillnad från vad fallet är i England. All beskattningsbar inkomst beskattas alltså efter standardskat- tesatsen.

6.5.2 Surtax

Vid beräkningen av surtax medges i huvud- sak samma avdrag som vid income tax. Dock medges arbetsinkomstavdrag med högst 1250 £. Surtax uttas som nämnts endast på beskattningsbara inkomster som

överstiger 2 500 £. Skatteuttaget är i in- komstskiktet 2 500—4 500 £ 15 procent, i skiktet 4 500—7 500 £ 30 procent samt på belopp överstigande 7 500 £ 45 procent.

6.5.3 Skatteuppbördssystem

Det irländska P.A.Y.E. tillämpas för upp- börden av income tax på anställningsin- komst inklusive pension. Systemet omfattar dock inte statsanställda, vilka betalar en särskild årsskatt. Denna utgår efter samma skattesats som gäller för övriga inkomstta- gare men den beräknas på grundval av in- komsten under föregående år.

Antalet till inkomstskatt skattskyldiga ar- betstagare utgör drygt 600000, varav ca 20000 betalar den särskilda årsskatten för statsanställda och övriga erlägger P.A.Y.E. Att antalet skattskyldiga med anställnings- inkomst i relation till den totala befolk- ningen, ca 3 milj., är tämligen litet beror i första hand på att grundavdragen är för- hållandevis höga. Stora grupper löntagare, i första hand lantarbetarna, blir sålunda i praktiken vanligen inte beskattade.

Vid sidan av P.A.Y.E.-systemet tillämpas som tidigare nämnts källskatteavdrag på aktieutdelning. Avdrag görs i dylikt fall efter standardskattesatsen. Income tax på inkomst av annat slag ävensom surtax och särskild bolagsskatt påförs efter taxering.

Socialförsäkringsavgifter uttas med be- lopp, som är olika för manliga och kvinn- liga anställda. Hälften av avgiften, vilken för manlig inkomsttagare utgör 14 sh 10 (1 per vecka, erläggs av arbetsgivaren och hälf- ten av arbetstagaren genom avdrag på lö- nen. Redovisning sker med poststämplar på arbetstagarnas socialförsäkringskort.

6.5.4 Allmän beskrivning av P.A.Y.E.- systemet

Det irländska P.A.Y.E.-systemet infördes år 1960 efter engelsk förebild. Skatteberäkning- en är sålunda kumulativ. Vissa förenk- lingar av det engelska systemet har dock gjorts. Som motiv härför anfördes vid sy-

stemets införande i första hand, att antalet inkomsttagare och den skatt dessa betala- .de endast uppgick till ungefär en procent av motsvarande engelska siffror samt att de irländska arbetsgivarna i väsentligt mindre utsträckning än de engelska hade maskinell kontorsutrustning till förfogande för löne- skattens handhavande.

För att ange arbetstagarnas avdragsför- hållanden m.m. tillämpas som i England »en indelning i avdragsgrupper. Däremot används inte kodsystem. I stället anges di- rekt på skattekorten arbetstagarnas ackumu- lerade skattefria belopp för varje månad eller vecka under beskattningsåret.

Då sålunda arbetsgivaren vid skatteberäk- ningen redan har den skattskyldiges skatte- fria belopp antecknade på skattekorten, krävs ingen motsvarighet till avdelning A i de engelska skattetabellerna. I själva verket finns över huvud taget inte någon skatte- tabell för P.A.Y.E., utan har arbetsgivarna att alltid verkställa skatteavdrag efter 26,25 procent, vilken procentsats svarar mot stan- dardskattesatsen på lönen minskad med 25 procents arbetsinkomstavdrag. Hänsyn till att sistnämnda avdrag är maximerat till 500£ tas i förekommande fall genom taxe— ring.

6.5.5 Skattefritt inkomstbelopp

Beräkningen av inkomsttagarnas skattefria årsbelopp sker på i huvudsak samma sätt som i England. Såsom underlag för taxe- ringsmyndighetens bestämning av den skatt- skyldiges avdrag ligger den deklaration var- je inkomsttagare årligen är skyldig att av- ge. Bi- och sidoinkomster beaktas i den mån så kan ske genom jämkningar av års— .avdragen. Kan biinkomst av anställning in- te täckas genom sådan jämkning, dras an— tingen hela årsavdraget från huvudinkoms- ten därvid skatt på biinkomsten beräknas utan avdrag eller fördelas årsavdraget mel- lan de olika anställningsinkomsterna, ev. i enlighet med den skattskyldiges önskemål. För angivandet av skattefritt inkomstbe- lopp tillämpas som ovan nämnts en in- delning i avdragsgrupper. Man utgår här-

vid från ett lägsta årsavdrag av 12£ vid månadslön (1 £/månad) och 13 £ vid vecko- lön (5 sh/vecka) och övriga avdragsgrup- per år successivt 12 resp. 13 £ större. Sedan den skattskyldiges faktiska årsavdrag be- räknats fastställs hans skattefria årsbelopp genom att det faktiska avdraget avrundas uppåt till närmaste multipel av 12 eller 13. Korrigering av till följd av avrundningen för lite innehållen skatt kan ske genom jämkning av årsavdraget följande år.

Sedan det skattefria inkomstbeloppet fast- ställts tillställer taxeringsmyndigheten in- komsttagaren underrättelse härom jämte en specifikation av beräkningen. Den skattskyl- dige erhåller dessutom ett intyg, som han skall överlämna till sin arbetsgivare. Inty- get innehåller uppgifter om bl.a. arbets- tagarens namn, referensnummer för P.A.Y.E. och skattefria inkomstbelopp.

6.5 .6 Skatteberäkningen

Varje arbetsgivare, som har någon anställd med en lön av minst 6£ i veckan (1 £ vid deltidsanställning), upptas i ett centralt ar- betsgivarregister och varje sålunda registre- rad arbetsgivare skall föra ett arbetstagar- register.

I sitt arbetstagarregister skall arbetsgivaren införa de arbetstagare som beräknas komma att tjäna minst 6£ i veckan (1 £ om del- tidsanställning) under beskattningsåret. Sär- skilt register upprättas för varje år. Be- dömningen av huruvida en arbetstagares inkomst kommer att uppgå till nämnda belopp skall avse årsgenomsnittet. Tillfälligt anställda studerande o.d. medtas sålunda inte även om deras veckolön är större än 6£.

Sedan arbetsgivaren fått de anställdas in- tyg om skattefritt belopp delar han in de i registret införda arbetstagarna i två grup- per. Den ena gruppen omfattar anställda, vilkas intäkter sannolikt inte kommer att överstiga de skattefria inkomstbeloppen, den andra anställda, för vilka skatt be- räknas skola innehållas. För sistnämnda grupp begär arbetsgivaren på särskilt for-

mulär skattekort från taxeringsmyndighe- ten.

Före beskattningsårets ingång tillställer taxeringsmyndigheten arbetsgivarna av dem rekvirerade skattekort. Dessa är därvid för- sedda med uppgifter om ackumulerat skat- tefritt inkomstbelopp för varje vecka (må- nad ) under beskattningsåret.

Reglerna för skattekortens förande samt för skatteavdrag och restitution av skatt överensstämmer väsentligen med motsva- rande engelska regler. Såsom tidigare nämnts är dock förfarandet något enklare i Irland med hänsyn till att de skattefria be- loppen finns angivna (tryckta) på skattekor- ten samt genom att skatteavdrag alltid får göras efter 26,25 procent. I praktiken fö- rekommer dock i vissa fall att arbetsgivaren beaktar maximeringen av arbetsinkomstav- draget. Härvid förfars på så sätt att skatt dras efter 26,25 procent till dess den acku- mulerade inkomsten nått upp till 2000£ och därefter med 35 procent.

Har en arbetsgivare alla för P.A.Y.E. nöd- vändiga uppgifter i sin lönebokföring, kan han begränsa införningarna på skattekorten till årsuppgifter. Arbetsgivare kan också efter myndighetens medgivande använda egna skattekort.

Innehållen skatt skall arbetsgivarna inle- verera en gång per månad. Formulär för den summariska redovisning, som härvid skall ske, tillställer uppbördsmyndigheten arbetsgivarna varje månad.

6.5.7 Tillfälliga skattekort

Har en arbetsgivare vid den första löneut- betalningen under beskattningsåret erhål- lit vederbörligt intyg om skattefritt inkomst- belopp från den anställde men däremot ännu inte något skattekort från taxerings- myndigheten, skall han upprätta ett tillfäl- ligt skattekort (temporary form) och tills vidare göra anteckningar om skatteavdrag på detta. Arbetstagaren tillgodoförs där- vid skattefritt avdrag med det belopp, som är angivet på intyget. Då skattekort seder- mera erhålls överförs anteckningarna på det tillfälliga skattekortet till detta.

Om arbetsgivaren inte erhållit intyg om skattefritt belopp från en anställd, som tjä- nar mer än 6 £ i veckan, skall han upprätta en annan typ av tillfälligt skattekort (emer- gency card). Enligt detta kort medges av- drag för skattefritt belopp med 6 £ per vec- ka under de första fyra veckorna. Därefter medges inte något avdrag. Arbetsgivaren är skyldig att underrätta sin taxeringsmyndig- het om att tillfälligt skattekort upprättats för den anställde. Så länge skatteberäkning sker enligt sådant kort får arbetsgivaren inte verkställa restitution av skatt.

6.5.8 Korttidsanställda

Särskilda skattekort tillämpas för skatteav- drag vid korttidsanställning. Daglönare (hamnarbetare, restaurangarbetare m.fl.) tilldelas av taxeringsmyndigheten ett sådant kort, vilket egentligen är ett häfte. som in- nehåller en lista över dagarna under ett kvartal. I häftet har myndigheten angivit inkomsttagarens skattefria avdrag per dag. Arbetstagaren har att vid varje anställning överlämna häftet till arbetsgivaren, vilken vid utbetalning av lön däri skall notera uppgifter om lön och skatt. Skatteberäk- ningen är i detta fall inte kumulativ. Ar- betstagaren äger emellertid hos skattemyn- digheten begära restitution med hänsyn till de skattefria inkomstbeloppen för de dagar han inte haft inkomst. Sådan framställning kan göras varje vecka.

Om en daglönare inte lämnar arbetsgiva- ren något skattehäfte har denne att verk- ställa skatteavdrag enligt ett särskilt tillfäl- ligt skattekort. Arbetstagaren tillgodoförs. därvid skattefritt belopp med 10 sh per dag. Även det tillfälliga skattekortet skall arbets- givaren vid anställnings upphörande lämna till inkomsttagaren.

På daglön innehållen skatt redovisar ar- betsgivaren antingen genom att han köper stämplar på posten och klistrar in dessa i skattehäftet eller genom att han inlevererar skatten direkt till uppbördsmyndigheten, vilket han i så fall måste göra varje vecka. I det senare fallet måste han också vid ut- gången av varje vecka insända en förteck-

ning över de daglönare han haft anställda under veckan med uppgifter för var och en beträffande uppburen lön och innehållen skatt.

6.5.9 Stämpelbok

I vissa fall kan en arbetsgivare få tillstånd att använda ett förenklat system för P.A.Y.E.-redovisningen. Förutsättningarna härför är att hans arbetstagare har fast anställning och fast lön samt att ingen av dem uppbär lön med mer än 1500£ om året. Det förenklade systemet, som inte är kumulativt, är närmast avsett för småföre- tagare med få anställda. Dessa företagare har antagits stundom inte kunna handha förfarandet med den kumulativa skattebe- räkningen. I praktiken används systemet nu- mera endast av arbetsgivare med högst 4— 5 anställda.

Då det förenklade förfarandet tillämpas används en s.k. stämpelbok i stället för skattekortet. I stämpelboken har taxerings- myndigheten infört arbetstagarens skatte- fria inkomstbelopp per vecka eller månad. Då lönen viss vecka (månad) överstiger det skattefria beloppet har arbetsgivaren att i vanlig ordning innehålla skatt. För belopp motsvarande skatten köper han stämplar på posten och klistrar in dessa i boken. Resti- tution av för mycket erlagd skatt får då stämpelbok används aldrig ombesörjas av arbetsgivaren. För att få restitution måste sålunda arbetstagaren vända sig till skatte- myndigheten.

Varje stämpelbok används under tre må- nader och insänds därefter till uppbörds- myndigheten.

En arbetsgivare får inte samtidigt använ- da stämpelbok för en del av sina anställda och skattekort för de övriga.

6.5.10 Ändring under året av skattefritt inkomstbelopp

Arbetstagare är skyldig att till taxerings- myndigheten utan dröjsmål anmäla sådana under beskattningsåret inträffade ändrade förhållanden, som kan föranleda höjning eller sänkning av hans skattefria inkomst-

belopp. Sedan myndigheten fastställt nytt skattefritt belopp tillställs arbetstagaren un- derrättelse och intyg härom. Arbetsgivaren tillsänds samtidigt nytt skattekort. Först då arbetsgivaren erhållit såväl intyg som skattekort får han tillämpa de nya avdrags- beloppen. Han skall därefter återsända det gamla intyget till taxeringsmyndigheten. Det gamla skattekortet skall han däremot be— hålla till årets slut. Använder arbetsgivaren stämpelbok rekvirerar taxeringsmyndighe— ten denna och inför de ändrade uppgifter- na i boken.

6.5.11 Anställnings upphörande. Nyanställning

Då en arbetstagare, för vilken skattekort (stämpelbok) förts, lämnar sin anställning, tillämpas samma förfarande som i England. Arbetsgivaren har alltså att i tre exemplar utfärda intyg angående den anställdes lön och skatt. Två av intygen lämnar han till inkomsttagaren och det tredje sänder han till taxeringsmyndigheten. Även intyget om den skattskyldiges skattefria inkomstbelopp skall insändas till myndigheten. Skattekor— tet behåller arbetsgivaren till årets slut. Har stämpelbok använts skall denna däremot omgående sändas till uppbördsmyndighe- ten.

Har arbetsgivaren inte rekvirerat något skattekort för den anställde med hänsyn till att lönen täckts av det skattefria belopp han enligt intyg från taxeringsmyndighe- ten är berättigad åtnjuta, skall arbetsgivaren på sistnämnda intyg anteckna den anställ- des lön under anställningstiden och därefter återlämna intyget till denne.

Överlämnar vid nyanställning arbetstaga- ren intyg från en tidigare arbetsgivare har den nye arbetsgivaren att upprätta skatte- kort och vidarebefordra ett av intygen till sin taxeringsmyndighet. Företer arbetstaga- ren endast ett intyg om skattefritt belopp har arbetsgivaren att bedöma huruvida skattekort skall rekvireras. Uppvisar in- komsttagaren inte något intyg skall arbets- givaren — förutsatt naturligtvis att lönen uppgår till minst 6 £ i veckan — underrätta

taxeringsmyndigheten härom och i avvak- tan på meddelande från myndigheten dra skatt enligt tillfälligt skattekort.

Uppkommer efter nyanställning vid den första löneutbetalningen ett belopp att re- stituera som överstiger 5£, måste arbets- givaren inhämta taxeringsmyndighetens till- stånd att återbetala beloppet.

6.5.12 Åtgärder vid årets slut

Efter beskattningsårets utgång skall arbets- givaren på de anställdas skattekort införa uppgifter om total lön och skatt vid anställ- ningen i fråga. På skattekorten skall han också lämna en summarisk redovisning av under året utbetalda ersättningar för kost- nader i tjänsten m.m., vilka inte behandlats såsom skattepliktig intäkt. Utförliga uppgif- ter angående kostnadsersättningar och för- måner skall på särskilt formulär avges be- träffande direktörer samt andra anställda med en bruttolön av minst 1 500 £ om året.

Senast 14.4 skall arbetsgivaren till upp- bördsmyndigheten insända skattekorten, uppgifterna angående direktörer m.fl. samt ett sammandrag över skattekortens uppgif- ter. Samtidigt härmed skall han sända ar- betstagarregistret och de anställdas intyg angående skattefritt inkomstbelopp till taxe- ringsmyndigheten.

I arbetstagarregistret skall arbetsgivaren som tidigare nämnts ha infört alla anställ- da, som uppburit lön överstigande 6£ per vecka (1 £ vid deltidsanställning). Vid av- lämnandet av registret skall för varje i det- samma upptagen person vara angivet dels skattefritt inkomstbelopp, dels huruvida skattekort (stämpelbok) förts. Vidare skall beträffande anställd, för vilken kort eller bok inte förts, vara antecknat uppburen lön samt i förekommande fall datum för an- ställnings början resp. slut.

Uppgifter beträffande arbetstagare, som uppburit lön med högst 6£ i veckan, läm- nas endast om myndigheten så begär.

Till varje arbetstagare, för vilken skatt innehållits under beskattningsåret, skall ar- betsgivaren efter årets utgång överlämna ett intyg utvisande total bruttolön och skatt.

65.13 Kontrollen. Taxerings- och uppbördsmyndigheterna

För myndighetens arbete med P.A.Y.E. finns ett antal regionala taxeringskontor. Regionerna är förhållandevis stora, den största (huvudstaden Dublin med omgiv- ningar) omfattar sålunda ca 400000 skatt— skyldiga med anställningsinkomst eller ungefär två tredjedelar av det totala anta- let sådana skattskyldiga i landet. Uppbör- den av P.A.Y.E. är helt centraliserad till ett uppbördskontor i Dublin. Detta kontor handhar också uppbörden av bl.a. bolags- skatten och omsättningsskatten. Databe- handlingssystem tillämpas.

6.5.14 Arbetstagarkontrollen

Såsom underlag för arbetstagarkontrollen tjänar främst de skattskyldigas deklaratio- ner, skattekorten och arbetsgivarnas sam- mandrag, arbetstagarregistren samt de sär- skilda uppgifterna beträffande direktörer m.fl.

De skattskyldiga är i princip skyldiga att avge deklaration varje år. Underlåter de att fullgöra denna skyldighet kan taxerings- myndigheten vägra att utfärda intyg an- gående skattefritt inkomstbelopp. Följden härav blir som tidigare nämnts att skatte- avdrag kommer att verkställas enligt till- fälligt skattekort (emergency card). I prak- tiken tvingas dock inte på detta sätt samt- liga skattskyldiga att avge deklaration år- ligen, utan nöjer sig myndigheten i vissa enklare fall med att deklaration lämnas vart annat eller vart tredje år. Totalt läm- nar uppskattningsvis 70—80 procent av de skattskyldiga deklaration varje år.

Avdrag för kostnader för intäkternas för- värvande förekommer i praktiken i mycket ringa utsträckning. Väsentligen är det blott den speciella gruppen direktörer och högre inkomsttagare som har sådant avdrag.

Inom taxeringskontoren registreras de skattskyldiga efter företagens branschtillhö- righet. Direktörer och vissa andra katego- rier anställda bildar dock särskilda grupper. Arbetstagarkontrollen är i hög grad kon-

centrerad till sistnämnda yrkesgrupper, i fråga om vilka speciella kontrollförfaran- den tillämpas (kontantberäkning, särskild revision, samtidig granskning av direktörens och företagets redovisning). Beträffande öv- riga arbetstagare företas i allmänhet inte nå- gon annan kontrollåtgärd än att skattekor- ten jämförs med deklarationerna. Den mest kvalificerade personalen har hand om de särskilda yrkesgrupperna och varje tjänste— man sköter därvid arbetet med P.A.Y.E för ca 1200 inkomsttagare. I genomsnitt finns för taxeringsmyndighetens arbete med P.A.Y.E. en tjänsteman anställd för 3500 skattskyldiga.

Antalet P.A.Y.E.-betalande som blir fö- remål för taxering är mycket litet. Inom taxeringskontoret i Dublin taxeras sålunda årligen blott 6000 arbetstagare till income tax och 2000 till surtax. Den som under- låter att lämna deklaration kan åsättas taxe- ring efter skön.

6.5.15 Arbetsgivarkontrollen

Kontrollen av att arbetsgivare, som är skyl- diga att tillämpa P.A.Y.E., upptagits i ar- betsgivarregistret ombesörjs i första hand av taxeringsmyndigheten. Denna erhåller härför löpande uppgifter om nyregistrera- de bolag och firmor. Kontroll sker också via företagens redovisningar för omsätt- ningsskatt och egen inkomstskatt. Nyregi- streringar under beskattningsåret meddelas uppbördsmyndigheten för kontroll av att skatt inlevereras.

Inom uppbördskontoret kontrolleras ar- betsgivarnas skatteredovisningar varje må- nad. Arbetsgivare som inte redovisat inom föreskriven tid tillställs i första hand påmin- nelser om sin skyldighet. Hörsammar han inte dessa kan han påföras P.A.Y.E. efter skön. Härvid uppskattas skatten schablon- mässigt till 125 procent av vad arbetsgiva- ren tidigare normalt redovisat per månad. Vid upprepad underlåtenhet höjs »påläg- get» med ytterligare 25 procent.

På för sent inbetald skatt uttas ränta med en procent per månad.

Kontroll sker i viss utsträckning (stick-

provsvis) genom revision. Därvid kan granskningen samtidigt avse bolagets redo- visning för löneskatt, omsättningsskatt och egen inkomstskatt.

Arbetsgivaren är alltid den ansvarige för löneskatten. Arbetstagaren avkrävs inte fe- lande skattebelopp även om han kan lastas för den inträffade felaktigheten. Har ar- betsgivare och arbetstagare exempelvis överenskommit om att skatt inte skall be- talas på utgående lönesumma, kan arbets- givaren vid upptäckt påföras skatt med be- lopp motsvarande vad han skulle ha inne- hållit om tillfälligt skattekort tillämpats.

Arbetsgivare som inte fullgör sina skyl- digheter att innehålla och inleverera skatt kan ådömas böter med upp till tre gånger det felande skattebeloppet.

6.5.16 Synpunkter på P.A.Y.E.

Det allmänna omdömet om P.A.Y.E synes vara klart positivt. Systemet infördes också med starkt stöd av löntagarnas organisatio- ner. Detta stöd torde till stor del ha sin förklaring i det förhållandet att det kumu- lativa förfarandet innebär att arbetstagarna vid sjukdom, arbetslöshet, strejker etc. snabbt erhåller restitution av för mycket erlagd skatt.

Det enda praktiska problem som från myndighetshåll framhållits hänför sig till nyssnämnda restitutionsförfarande. Där sä- songsarbete förekommer såsom i första hand är fallet inom torvindustrin uppgår in- te sällan arbetstagarnas inkomst under icke säsong inte till beskattningsbart belopp (småbrukare m.fl.). Myndigheten har under denna tid mycket arbete med att successivt återbetala skatt, som innehållits under den tid av året de skattskyldiga haft anställ- ningsinkomst.

6.6 Källskattesystemet i Nederländerna

Fysiska personer erlägger i Nederländerna direkt inkomstskatt till staten men däremot inte till kommunerna. Den statliga inkomst- skatten är progressiv och beräknas på den

sammanräknade inkomsten från den skatt- skyldiges samtliga förvärvskällor.

Gifta personer sambeskattas och i regel beskattas därvid mannen även för hustruns inkomst. Efter särskild framställning härom kan dock hustrun bli påförd sin skatt. Det- ta förfarande innebär emellertid inte någon särtaxering utan blott särdebitering, d.v.s. makarnas sammanlagda skatt förblir oför- ändrad.

På anställningsinkomst inklusive tjänste- pension skall arbetsgivare innehålla och till staten inleverera löneskatt. Denna skatt är i princip preliminär och den slutliga skat- ten fastställs sålunda efter en efter beskatt- ningsårets utgång av myndighet med led- ning av självdeklaration verkställd taxering. Under vissa förutsättningar skall emellertid någon taxering inte ske och i sådant fall blir löneskatten alltså definitiv.

6.6.1 De materiella skattereglerna

Vid beräkningen av beskattningsbar inkomst medges avdrag för kostnader för intäkter- nas förvärvande, för vissa allmänt avdrags- gilla utgifter samt för s.k. extraordinära personliga kostnader och i viss utsträckning för gåvor.

Såsom kostnader för intäkternas förvär- vande anses vad gäller löntagare förutom kostnader i tjänsten också kostnader för resor till och från arbetet. I sistnämnda hänseende gäller dock den begränsningen att avdrag aldrig får ske för ett längre re- seavstånd mellan bostaden och arbetsplat- sen än 40 km.

Allmänt avdragsgilla är bl.a. till särskild förvärvskälla inte hänförliga gäldräntor samt livförsäkringspremier.

Löntagare medges ett schablonavdrag, som är gemensamt för kostnader för in- täkternas förvärvande och nyssnämnda all- männa avdrag. Schablonen innebär att 5 procent av inkomsten får dras av, dock lägst 240 hfl. och högst 600 hfl. Kan den skattskyldige göra troligt att hans faktiska utgifter överstiger 600 hfl. höjs dock maxi- miavdraget till 1000 hfl. Kostnadernas exakta storlek behöver sålunda utredas

först om avdrag yrkas med mer än 1000 hfl.

Till vid beskattningen avdragsgilla extra- ordinära personliga kostnader hänförs större utgifter i samband med sjukdom, invaliditet, för underhåll av andra anhö- riga än barn m.m. Avdragsrätten för gåvor gäller välgörande, kulturella m. fl. ändamål. Beträffande såväl extraordinära utgifter som gåvor gäller vissa schablonmässigt i re- lation till inkomsten bestämda minimi— och maxirnigränser för avdrag.

Äkta makar medges om hustrun har ar- betsinkomst avdrag med % av denna, dock med lägst 500 hfl. och högst 2 000 hfl.

De skattskyldiga indelas med hänsyn till civilstånd, ålder och barnförekomst i fyra skatteklasser. Grundavdrag och barnavdrag är inarbetade i skatteskalorna. Skatteutta- get börjar för ogift skattskyldig vid en be- skattningsbar inkomst av 2 610 hfl. och för gift skattskyldig vid 3 600 hfl. Barnav- draget utgör 405 hfl. per barn.

6.6.2 Arbetstagarförklaring

Källskatteförfarandet innefattar i Nederlän— derna inte något av myndighet fattat debi- teringsbeslut. De uppgifter angående lönta- garens civilstånd, ålder, barnantal etc, som arbetsgivaren behöver för att kunna inne- hålla skatt efter rätt kolumn i löneskatte- tabellen — ett flertal sådana kolumner finns — erhåller han direkt från den skattskyl- dige. Denne är nämligen skyldig att vid början av ny anställning till arbetsgivaren lämna en s.k. arbetstagarförklaring, inne- hållande alla för källskatteavdragets beräk— ning nödvändiga upplysningar. Inträffar därefter ändringar i förhållanden som är av betydelse för Skatteberäkningen är det löntagarens skyldighet att avlämna ny så- dan förklaring. Vid oförändrade förhållan- den kan den ursprungligen avgivna förkla- ringen komma att gälla under flera år. Arbetsgivaren, som har att tillhandahålla arbetstagaren formulär för arbetstagarför— klaring, är inte skyldig kontrollera riktig- heten av vad däri uppgivits. Vid skattebe- räkningen skall han dock bortse från av

arbetstagaren lämnade uppgifter som är uppenbart oriktiga.

Har arbetstagare vid nyanställning under- låtit att avlämna arbetstagarförklaring, är arbetsgivaren skyldig att verkställa skatte— avdrag enligt den kolumn i löneskattetabel- len, som ger det högsta skatteavdraget.

Arbetstagarförklaringen får inte behållas av arbetsgivaren utan denne skall, sedan han överfört uppgifterna däri till sin löne- skattebokföring, insända förklaringen till beskattningsmyndigheten för kontroll. Från sagda skyldighet kan dock arbetsgivare bli befriad.

6.6.3 Jämkning

I källskattetabellerna är schablonavdraget från anställningsinkomst på 240—600 hfl. inarbetat. Har den skattskyldige faktiska kostnader för intäkternas förvärvande och/ eller allmänt avdragsgilla utgifter till be- lopp överstigande schablonavdraget eller äger han rätt åtnjuta avdrag för extra- ordinära kostnader eller för gåvor, får han vända sig till beskattningsmyndigheten för att få ett högre avdrag fastställt. Sådan framställning kan under vissa förutsättning- ar göras i en vid beskattningsårets slut för taxering avgiven deklaration. Den skatt- skyldige kan dock även få avdraget fast- ställt före inkomståret eller under detsam- ma och sålunda få det beaktat redan vid källskatteberäkningen.

6.6.4 Skatteberäkningen

Arbetsgivare har att vid utbetalning av lön avräkna de avdrag från inkomsten som beskattningsmyndigheten kan ha fastställt och att därefter verkställa skatteavdrag en- ligt löneskattetabellen.

På gift kvinnas arbetsinkomst beräknas i allmänhet löneskatten inte enligt tabell utan efter en fast procentsats, f. n. 12,5. Innan skatteavdrag enligt nämnda procentsats görs skall lönen minskas med ett fast avdrag på 740 hfl. för år, vilket belopp svarar mot minimibeloppen för schablonavdraget, 240 hfl., och för arbetsinkomstavdraget, 500 hfl.

För övertidsersättningar, gratifikationer m. fl. mera tillfälliga utbetalningar tilläm- pas särskilda skattesatser, vilka varierar med inkomstens storlek, skatteklass och barnantal. Dessa skattesatser tillämpas dock endast under förutsättning att skatten inte blir lägre om extrainkomsten i fråga be- skattas tillsammans med den ordinarie lö- nen.

Ändringar under inkomståret av skatteklass eller avdrag från inkomsten skall arbets- givaren beakta vid lönebetalningar som sker efter det han erhållit ny arbetstagarförkla- ring eller meddelande om myndighets av- dragsbeslut. Någon omräkning av den skatt som innehållits vid tidigare lönetillfällen under året kan inte ske.

6.6.5 Arbetsgivarens redovisning

Vid början av varje beskattningsår skall ar- betsgivaren upprätta ett löneskattekort för varje arbetstagare. Formulär härför till- handahålls av beskattningsmyndigheten. Löneskattekort skall jämväl upprättas för varje under beskattningsåret nyanställd ar- betstagare.

På löneskattekortet skall arbetsgivaren anteckna alla de uppgifter som löntagaren lämnat i sin arbetstagarförklaring. Vidare skall på skattekortet noteras beskattnings- myndighets beslut angående avdrag från inkomsten samt vid Skatteberäkningen till- lämpad kolumn i löneskattetabellen.

Arbetsgivaren skall behålla löneskattekor- ten under hela beskattningsåret. Därefter skall de emellertid insändas till beskattnings- myndigheten. Uppgifter om under året uppburen lön och innehållen skatt skall där- vid vara antecknade på korten.

Vid sidan av löneskattekortet är arbets- givare skyldig att för varje anställd föra särskild löneskatteuppgift. Dessa uppgifter är avsedda att utgöra arbetsgivarnas egent- liga underlag för skatteavdrag samt för in- betalning av skatt och socialförsäkringsav- gifter. Löneskatteuppgiften skall innehålla samma upplysningar som löneskattekortet. Arbetsgivare, vars lönebokföring är så full-

ständig att alla ifrågavarande uppgifter kan hämtas ur denna, kan befrias från skyldigheten att upprätta löneskatteuppgif— ter.

Löneskatteuppgifterna skall av arbetsgi- varen bevaras under minst 5 år efter be- skattningsårets utgång. Arbetsgivaren är också skyldig att när som helst tillhanda- hålla uppgifterna för granskning av beskatt- ningsmyndigheten.

Arbetsgivaren skall om arbetstagaren så begär vid beskattningsårets slut till denne överlämna en löneuppgift med upplysning om under året åtnjuten lön och innehållen skatt.

Innehållen löneskatt skall i regel inleve- reras till beskattningsmyndigheten efter ut- gången av varje kvartal. Samtidigt härmed skall arbetsgivaren lämna beskattningsmyn- digheten uppgift om under kvartalet i frå- ga totalt utbetald lön och innehållen skatt.

6.6.6 Tillfälligt anställda. Hushållsanställda

För personer med tillfälliga anställningar tillämpas i stället för löneskattekort s.k. löneskattebok. Denna bok skall arbetstaga- ren själv ha hand om, men skall han vid varje ny anställning överlämna den till ar- betsgivaren, som har att vid utbetalning av lön i boken anteckna anställningstiden, utbetald lön och avdragen skatt.

Vid vissa slag av tillfälligt arbete, s.k. kontraktsmässigt arbete (bl. &. potatisplock— ning och annat skördearbete) beräknas skatteavdraget enligt en speciell i löneskatte— boken angiven skala. Om vid sådan anställ- ning arbetstagaren inte företer någon löne- skattebok skall skatteavdrag göras med 10 procent.

Lön till och skatteavdrag för tillfälligt anställda skall i arbetsgivarens lönebokfö- ring redovisas särskilt.

För hushållsanställda tillämpas ett för- enklat löneskatteförfarande. Sådana arbets- tagare behöver bl.a. inte avlämna någon arbetstagarförklaring och för skattens be- räkning gäller en speciell skattetabell.

I och för fastställandet genom taxering av skattskyldigs slutliga skatt skall allmän självdeklaration enligt huvudregeln avläm— nas senast 1.4 året efter inkomståret. För löntagare gäller emellertid som tidigare nämnts att taxering inte alltid skall ske, och i sådant fall behöver inte heller uppgifter till ledning för taxering lämnas.

En löntagare skall f.n. taxeras blott om löneinkomsten eller den beskattningsbara inkomsten överstiger 15000 hfl. eller om han har inkomst av annat slag än anställ- ning till belopp överstigande 400 hfl. Taxe- ring skall dock alltid ske då den skattskyl— dige haft inkomst från mer än en arbets- givare samt då hans hustru åtnjutit egen inkomst.

Har skattskyldig, som enligt vad nu sagts inte skall taxeras, inbetalt mera käll- skatt än som svarar mot den skatt som skulle ha fastställts därest taxering skett, kan han begära taxering. Rätt att bli taxe- rad äger han dock endast om skillnaden i skatt uppgår till minst 5 procent av den totala skatten och samtidigt utgör minst 25 hfl. Ansökan om dylik taxering på be- gäran skall inges till beskattningsmyndig- heten inom 6 månader efter beskattnings- årets utgång.

6.7 Källskattesystemet i USA

Rätt att beskatta fysiska och juridiska per- soners inkomst tillkommer i USA såväl för- bundsstaten som delstaterna och kommu- nerna. Av större betydelse är emellertid blott den federala inkomstskatten, genom vilken förbundsstaten uppbär % av sina inkomster. För delstaterna betyder inkomst- beskattningen relativt litet och för kommu- nerna är den av ringa betydelse. Det sag- da återspeglas i de skattesatser som tilläm- pas. Sålunda är den federala inkomstskatten för fysiska personer progressiv med ett från 14 procent till 70 procent stigande skatte— uttag. Skattesatserna för de delstatliga in- komstskatterna — både proportionella och

progressiva sådana förekommer —— översti- ger däremot i regel aldrig 10 procent, och i det begränsade antal kommuner där di- rekt beskattning av fysiska personer före- kommer är uttaget omkring 1 procent.

De delstatliga beskattningssystemen är ut- formade på många olika sätt. I flera stater tillämpas dock en inkomstbeskattning av fysiska personer, som i väsentliga hänseen- den överensstämmer med den federala be- skattning, för vilken redogörelse lämnas ne- dan.

6.7.1 De materiella skattereglerna

Den federala inkomstskatten beräknas i princip på den sammanräknade inkomsten från den skattskyldiges samtliga förvärvs- källor. För gifta personer gäller som hu- vudregel särbeskattning enligt en metod, som innebär vissa avsteg från en renodlat individuell beskattning. Makar kan emeller- tid begära sambeskattning. I sådant fall tillämpas den s.k. tudelningsprincipen, d.v.s. makarnas sammanräknade inkomst fördelas vid Skatteberäkningen lika mellan dem.

Vid beräkningen av beskattningsbar in- komst medges avdrag för kostnader för in- täkternas förvärvande, vissa allmänna av- drag —— till dessa räknas bl. a. delstatsskat- ter, sjukvårdskostnader och bidrag till väl- görande ändamål med i sistnämnda två fall vissa begränsningar — samt grundav- drag.

Beträffande de allmänna avdragen gäller att den skattskyldige har att välja mellan att göra avdrag för vad han faktiskt utbe- talat i sådant hänseende och ett schablon- mässigt beräknat avdrag (standard deduc- tion). Sistnämnda avdrag beräknas till 13 procent av inkomsten. Det utgör dock lägst 100$ gånger det antal grundavdrag den skattskyldige är berättigad till jämte ytter- ligare 200$ eller såvitt gäller gift särtaxe- rad skattskyldig 100$ (minimum standard deduction). Standardavdraget är maxime- rat till 1 500 $.

Grundavdraget utgör 650 $. Gift skatt- skyldig medges ytterligare ett grundavdrag

på 650$ om hans make saknar egen in- komst. Skattskyldig som fyllt 65 år erhåller jämväl ett extra grundavdrag. Vidare med- ges skattskyldig ett grundavdrag för varje barn, som antingen är under 19 år eller över 19 år men studerande. Ytterligare grundavdrag kan erhållas för andra av den skattskyldige för sitt underhåll beroende personer.

6.7.2 Preliminärskatten

Alla inkomsttagare har att betala prelimi- när skatt under inkomståret. På löner även- som i viss utsträckning på kapitalinkomst erläggs sådan skatt genom källskatteavdrag. På annan inkomst har den skattskyldiga att själv inbetala skatten.

Preliminärbeskattningen grundas till den del fråga inte är om källbeskattade inkoms- ter på en preliminär självdeklaration. Skyl- dighet att avge sådan deklaration föreligger för skattskyldig, vars bruttointäkter anting- en beräknas överstiga 5000$ eller beräk- nas inrymma mer än 2003 inkomst av annat än anställning. Preliminär självde- klaration skall i princip avlämnas senast 15.4 inkomståret. I deklarationen skall den skattskyldige redovisa sina förväntade in- täkter och avdrag under året. Han skall dessutom räkna ut skatten på den antagna beskattningsbara inkomsten. Från detta skattebelopp skall han vidare dra av den skatt, som han beräknar skall bli innehål- len som källskatt. Det framräknade netto- beloppet skall inbetalas i fyra lika stora poster. Den första inbetalningen skall gö- ras senast 15.4 och övriga med kvartalsin- tervaljer därefter.

Inträdet efter det preliminärdeklaratio- nen avlämnats avsevärda förändringar i den skattskyldiges inkomstförhållanden, är han skyldig att avlämna ny preliminärdeklara- tion i samband med nästkommande skatte- uppbörd.

Det ovan redovisade förfarandet vid pre- liminärbeskattningen innefattar sålunda in- te något av myndighet fattat debiteringsbe- slut. Något sådant beslut förekommer inte heller i samband med källbeskattningen av

anställningsinkomst. Arbetsgivaren har emellertid att vid Skatteberäkningen beakta löntagarens grundavdrag och hans »mini- mum standard deduction». Erforderliga uppgifter till ledning härför erhåller han di- rekt från den anställde utan någon som helst inblandning från skattemyndighetens sida.

För källskatteberäkningen finns tabeller för årslön fastställda. Med utgångspunkt från dessa konstruerade tabeller för kortare avlöningsperioder tillhandahålls dock också av beskattningsmyndigheten. Arbetsgivare som exempelvis betalar veckolön kan er- hålla tillstånd att verkställa löpande skatte- avdrag på en beräknad norrnallön. Korrige- ring med hänsyn till faktiska siffror måste därvid ske varje kvartal.

6.7.3 Den slutliga skatten

Efter inkomstårets utgång skall alla in- komsttagare, vilkas bruttointäkter under året överstigit 650$ avge en allmän själv- deklaration. Även i denna deklaration skall den skattskyldige själv räkna ut skatten på den beskattningsbara inkomsten. Visar sig därvid den genom källskatteavdrag och/ eller enligt preliminär deklaration erlagda skatten vara lägre än den i den slutliga de- klarationen framräknade, skall skillnadsbe- loppet inbetalas samtidigt med att deklara- tionen lämnas. Eventuellt för mycket inbe- tald skatt restitueras. Ränta beräknas på så- väl kvarstående som överskjutande skatt.

Löntagare, vars inkomst inte överstigit 5000$ och inte heller omfattat mer än 100 $ inkomst av annat än anställning, be— höver inte lämna en fullständig deklaration. I den förenklade deklarationen behöver den skattskyldige inte räkna ut sin slutliga skatt, utan kan han överlåta detta på beskatt- ningsmyndigheten. Eventuell kvarstående skatt skall i dylikt fall erläggas direkt till skattemyndigheten inom 30 dagar efter det den skattskyldige erhållit krav därpå.

Den sålunda av den skattskyldige beräk- nade slutliga skatten vinner laga kraft in- om viss tid efter det deklaration lämnats.

Något särskilt av myndighet fattat taxe- rings- eller debiteringsbeslut krävs inte. Så- dant förfarande ifrågakommer blott i de fall taxeringskontrollen ger anledning där- till. Visar det sig vid myndighetens gransk- ning av deklaration eller eljest i samband med kontrollen att den skattskyldige betalat för lite skatt, taxeras han för skillnadsbe- loppet. Dylik taxering kan åsättas inom tre år efter det inkomsttagaren avgivit deklara- tion för inkomståret i fråga.

Taxeringskontrollen synes i första hand vara inriktad på intäktsredovisningen. För samtliga löntagare kontrolleras sålunda att uppgifterna i deklarationen angående åtnju- ten lön och innehållen källskatt stämmer med arbetsgivarnas uppgifter. Vidare kon- trolleras riktigheten av den skattskyldiges beräkningar i deklarationen. Kontrollen i övrigt sker stickprovsvis. Endast omkring 5 procent av de avlämnade deklarationerna lär bli föremål för en granskning, som sva- rar mot den årliga taxeringen i Sverige.

6.8 Det danska källskattesystemet

Enligt det danska uppbördssystem, som trätt i kraft år 1970, skall fysiska personer och dödsbon erlägga preliminär skatt för inkomst och förmögenhet. Aktiebolag och föreningar m.fl. juridiska personer betalar däremot skatt först sedan taxering skett.

På löneinkomst och aktieutdelning uttas den preliminära skatten genom källskatte— avdrag, för annan inkomst har den skatt- skyldige att själv inbetala debiterad skatt. Den slutliga skatten skall för alla inkomst- tagare fastställas genom deklarations- och taxeringsförfarande. Även om det för lön- tagarnas del sålunda inte är fråga om nå- gon definitiv källskatt, förväntas bl.a. som en följd av vissa i samband med reformen vidtagna ändringar i de materiella skatte- reglerna den slutliga skatten för dessa in- komsttagare i betydande utsträckning kom- ma att nära överensstämma med käll- skatten.

6.8.1 De materiella reglerna för inkomst- beskattningen av fysiska personer

Allmän inkomstskatt erläggs i Danmark till stat och kommun. Den statliga inkomstskat- ten är progressiv, den kommunala i allmän— het proportionell. Vid sidan av den allmän- na inkomstskatten förekommer en särskild sådan. Denna är proportionell och utgår i stället för allmän inkomstskatt i vissa fall på bl.a. vinst vid försäljning av inventarier, fastigheter och aktier. Utöver inkomstskat- ter uttas statlig förmögenhetsskatt, kommu- nal fastighetsskatt, folkpensionsavgift och kyrkliga avgifter.

Vid beräkning av till statlig och kommu- nal inkomstskatt beskattningsbar inkomst är avdrag medgivet för samtliga kostnader för intäkternas förvärvande. Löntagare er- håller ett schablonmässigt beräknat sådant avdrag med 20 procent av löneintäkten, dock med högst 1 500 dkr för helt år. Detta s.k. lönemottagaravdrag, vilket endast får beräknas på intäkt av egentlig arbetsanställ- ning och exempelvis inte på styrelsearvo- den, är inte avsett att täcka enbart kostna— der för resor till och från arbetet, arbets- verktyg etc. utan också fackföreningsavgif- ter och utgifter för arbetslöshetsförsäkring. Har en löntagare vidkänts större utgifter än han sålunda schablonmässigt erhåller av- drag för, är han berättigad åtnjuta avdrag med detta högre belopp.

Premier för pensions—, olycksfalls— och sjukförsäkring är avdragsgilla vid inkomst- beskattningen. För livförsäkringspremier medges avdrag med högst 2 500 dkr.

Grundavdrag (personfradrag) medges vid den statliga beskattningen med 5 000 dkr. Vid den kommunala beskattningen varierar grundavdraget mellan olika kom- muner och utgör antingen 3 000, 4 000 eller 5 000 dkr.

I fråga om äkta makar gäller att hustrus inkomst och förmögenhet sambeskattas med mannens, dock att hustruns inkomst av eget arbete (egen näringsverksamhet, an- ställning, tjänstepension) särbeskattas hos henne. Saknar hustrun egen inkomst medges mannen två grundavdrag. Kan hon endast

delvis utnyttja sitt grundavdrag tillgodoräk- nas mannen återstoden.

Gift kvinna med inkomst av eget arbete medges förvärvsavdrag med hälften av in- komsten, dock med högst 2000 dkr. Det sagda gäller om hennes inkomst uppgår till högst 10000 dkr. Är den större avtrappas förvärvsavdraget med 100 dkr för varje 1000-tal dkr inkomsten överstiger 10000 dkr. Uppgår inkomsten till minst 30 000 dkr erhålls sålunda inte något förvärvsav- drag.

Deltar gift kvinna i väsentlig utsträck- ning i förvärvsverksamhet, som bedrivs av mannen eller av makarna gemensamt, be- skattas mannen för hela inkomsten därav, men beräknas hans skatt som om 25 pro- cent av inkomsten dock högst 12 000 dkr utgjort hustruns arbetsinkomst. Vid denna beräkning tillgodoförs hustrun förvärvsav- drag med 1200 dkr. Detta avdrag avtrap- pas dock med 100 dkr för varje 1000—tal dkr som makarnas sammanlagda inkomst överstiger 30 000 dkr.

Skattskyldiga som uppnått 67 års ålder medges om deras årsinkomst understiger 13 000 dkr ett särskilt avdrag som utgör skillnaden mellan inkomsten och 13000 dkr, dock högst 4 500 dkr.

6.8.2 Preliminärbeskattningen

Preliminär skatt erläggs i form av A-skatt, B-skatt eller udbytteskatt.

A-skatten är en källskatt som uttas på s.k. A-inkomst, varmed i huvudsak förstås inkomst av anställning. Arbetsgivare som utbetalar A-inkomst har att innehålla skatt enligt det skattekort som för löntagarens räkning utfärdats av beskattningsmyndig- heten. Skatteavdrag verkställs efter på kor- tet angiven procentsats sedan löntagarens på avlöningsperioden belöpande skattefria in- komstbelopp först avräknats från bruttoin- täkten.

B-skatt erläggs för s.k. B-inkomst. Med B-inkomst förstås annan inkomst än sådan, på vilken A-skatt eller udbytteskatt skall be- talas, främst inkomst av rörelse och fastig- het samt annan kapitalinkomst än utdelning

på aktier. B-skatten debiteras i regel med ledning av uppgifter från senaste taxering. Debiterat belopp fördelas till betalning på 10 månader, nämligen månaderna januari— maj och juli—november. För skattebetal- ningen erhåller inkomsttagaren 10 giroin— betalningskort.

Udbytteskatt uttas vid källan på utdel- ning från aktiebolag och vissa föreningar (andelsselskaber). Utdelande bolag har att innehålla och till staten inleverera 30 pro- cent av beslutad utdelning. För utomlands bosatt person är udbytteskatten definitiv, för annan skattskyldig är den preliminär. I sin självdeklaration skall sist nämnd skatt- skyldig särskilt ange bruttoutdelning från bolag som innehållit udbytteskatt. Av de- klarerat belopp gottskrivs vid den slutliga debiteringen den skattskyldige 30 procent som inbetald preliminär skatt.

Skattskyldig som uppbär såväl A-inkomst som B-inkomst och utdelning på aktier skall i princip erlägga förutom A—skatt bå— de B-skatt och udbytteskatt. I viss utsträck- ning kan dock B—skattedebitering undvikas genom att löntagares B-inkomst beaktas vid fastställandet av underlaget för A-skattens beräkning.

6.8.3 Skattekort för A—skatt

För inkomsttagare, som har att erlägga A- skatt, utfärdar skattemyndigheten i den skattskyldiges hemortskommun debetsedel (skattekort) under hösten före inkomst- året. Till underlag för debiteringen läggs härvid uppgifter från senaste taxering. In- komsttagaren har dock möjlighet att lämna en preliminär självdeklaration till ledning vid debiteringen och i vissa fall föreligger skyldighet att avge sådan.

Skattekortet tillställs inkomsttagaren se- nast 1.12 året före inkomståret. Samtidigt delges den skattskyldige de grunder efter vilka debitering skett.

Skattekortet består av två delar, huvud— kort och bikort. Huvudkortet är avsett för skatteavdrag från huvudinkomst av anställ- ning och skall av arbetstagaren överlämnas till hans huvudarbetsgivare. Bikortet skall

användas vid skatteavdrag från biinkomst av anställning och skall uppvisas för ar- betsgivare från vilken sådan inkomst upp- bärs.

På huvudkortet finns angivet det av- dragsbelopp, med vilket inkomsten vid resp. månadslön, 14-dagarslön, veckolön och dag- lön skall minskas innan skatt beräknas, även- som den procentsats, efter vilken skatt på nettoinkomsten skall innehållas. Avdragsbe- loppet skall svara mot de sammanlagda av- drag den skattskyldige äger åtnjuta vid taxe- ring. I detsamma ingår sålunda bl.a. lön- mottagaravdraget, ev. avdrag för premier m.m. samt grundavdrag och förvärvsav- drag.

Uppbär skattskyldig med A-inkomst ock- så B-inkomst tas regelmässigt hänsyn här- till vid A—skattedebiteringen. Är den beräk- nade B—inkomsten mindre än det skattefria inkomstbeloppet reduceras detta med B—in- komsten. Beräknas B-inkomsten bli större än det skattefria inkomstbeloppet sättes det- ta till noll och utfärdas debetsedel på pre- liminär B-skatt för överstigande B—inkomst.

På bikortet anges blott med vilken pro- centsats skatteavdrag skall göras. Något skattefritt inkomstbelopp upptas ej — alla avdrag tillgodoförs i princip på huvud- kortet.

För löntagare, vars inkomst inte förvän- tas överstiga hans skattefria inkomstbelopp, utfärdas frikort. Av detta kort framgår lön- tagarens skattefria årsbelopp samt den pro- centsats, efter vilken skatteavdrag skall gö- ras om detta belopp överskrids.

För löntagare, som inte överlämnat hu- vudkort eller uppvisat bikort eller frikort, skall skatt innehållas med 40 procent av bruttolönen.

6.8.4 Jämkning

Om skattskyldigs inkomst- eller förmögen- hetsförhållanden ändras efter det debitering av A-skatt skett, kan debiteringen jämkas. Så kan ske på ansökan av inkomsttagaren, men också ex officio av beskattningsmyn— digheten.

Visar det sig under inkomståret att redan

inbetald A-skatt väsentligt överstiger den beräknade slutskatten för året, kan för mycket erlagd skatt återbetalas utan att den slutliga taxeringen avvaktas. Förutsätt- ningarna för att så skall ske är dock att det framstår som uppenbart orimligt att vänta med skatterestitutionen till dess den slutliga skatten fastställts.

6.8.5 Beräkning, redovisning och inbetalning av skatt

Arbetsgivare är skyldig att innehålla skatt vid utbetalning av all inkomst som är att anse som A-inkomst. Med A-inkomst för— stås enligt källskattelagen vederlag för >>personligt arbejde i et tjenesteforhold». Från denna huvudregel gäller emellertid vissa undantag av betydelse. Lön till hembi- träde, städhjälp m.fl. utgör, där den som utbetalar lönen inte äger avdragsrätt vid sin egen taxering för utbetalt belopp, inte A- inkomst. Vidare gäller beträffande natura- förmåner att endast kost och logi skall be- handlas som A—inkomst. Värdet av bilför- mån, fri uniform m.m. är sålunda B-in- komst.

Vid Skatteberäkningen skall arbetsgivaren utgå från under avlöningsperioden utbetald bruttolön inklusive ev. engångsbelopp. Sker skatteavdrag enligt huvudkort skall som förut nämnts lönen minskas med på perio- den belöpande skattefritt inkomstbelopp in- nan skatten uträknas enligt angiven procent- sats. Om bruttolönen viss period understiger det skattefria inkomstbeloppet får under- skottet inte utnyttjas vid Skatteberäkningen en senare period.

På huvudkort och bikort skall arbets- givaren inte göra några anteckningar. Har inkomsttagaren frikort skall arbetsgivaren däremot på kortets baksida notera utbetald lön. Anledningen härtill är som förut nämnts, att skatteavdrag skall göras då lön- tagarens ackumulerade inkomst under året överskrider visst belopp.

Samtidigt med att lön utbetalas skall ar- betsgivaren lämna arbetstagaren skriftlig uppgift om bruttolön och skatteavdrag.

Arbetsgivaren är skyldig att föra an-

teckningar om utbetalda löner och inne- hållen skatt. För detta ändamål tillhanda- håller skattemyndigheten ett speciellt »regn- skabshaefte», vilket arbetsgivaren måste an- vända såvida han inte i sin allmänna bok- föring har ett särskilt löneavräkningskonto och ett konto för A-skatt. Räkenskapshand- lingar avseende källskatten skall bevaras i fem år.

Innehållen A-skatt skall inlevereras till skattemyndigheten månatligen. Redovisning av skatt skall enligt huvudregeln också in- sändas varje månad samtidigt med skatte— inbetalningen. Under vissa förutsättningar kan dock bokföringspliktig arbetsgivare få tillstånd till kvartalsredovisning. Vid redo- visningen skall för varje arbetstagare upp- gifter lämnas om A-inkomstens storlek, av- dragen skatt och i förekommande fall da- tum för början eller upphörande av anställ- ning under månaden. Redovisning får un- der vissa förutsättningar ske medelst mag- netband, hålremsa eller hålkort.

För att undvika kvarskatt kan arbetsta- garen själv göra fyllnadsinbetalning av skatt. Sådan inbetalning måste ske senast 1.3 taxeringsåret.

6.8.6 Administration och kontroll

Central myndighet för källskattens admi- nistration är kildeskattedirektoratet. Lokalt handhas myndighetens arbete med källskat- ten av kommunerna. Uppgifterna för sist- ånämnda lokala skattemyndigheter består i huvudsak i att ta emot och bereda preli- minärdeklarationer och skatteredovisningar, att kontrollera arbetsgivare genom bl. a. rä- kenskapsgranskning och att indriva skatt. Kildeskattedirektoratet debiterar preliminär och slutlig skatt, bokför inbetalning av skatt och avräknar kommunal skatt med kommu- nerna m. m.

Alla arbetsgivare skall vara registrerade i ett centralt register benämnt CIR, från vilket varje kommun erhåller uppgifter om arbetsgivare inom kommunen. Arbetsgiva- res redovisning av A-skatt insänds till kom- munen och granskas först hos denna myn- dighet, som därefter översänder redovis-

ningshandlingarna till kildeskattedirektora- tet, där ytterligare kontroller sker. Ger dessa kontroller anledning till närmare undersök- ning underrättas vederbörande kommun härom för utredning. Krav till arbetsgivar- na på felande redogörelser eller bristande betalning utsänds centralt. Kan till följd av arbetsgivares försumlighet hans betal- ningsskyldighet inte tillfredsställande be- dömas kan han krävas på ett skönsmässigt beräknat belopp.

Som förut nämnts skall arbetsgivares re- dovisning för varje arbetstagare innefatta uppgift om både lönens och skatteavdragets storlek. Dessa uppgifter används bl.a. för kontroll av att den skattskyldiges inkomst svarar mot vad som antagits vid A-skatte- debiteringen. Mera betydande avvikelser utreds för ev. ändring av avdragsprocen- ten.

6.8.7 Den slutliga skatten

För den slutliga skattens fastställande skall deklaration avges och taxering ske. Skatt— skyldig som inte haft inkomst av självstän— dig förvärvsverksamhet behöver inte i sin deklaration uppge B-inkomster (bankränta, fastighetsinkomst) som tillsammans uppgår till högst 600 dkr.

Vid debiteringen av slutlig skatt gott- skrivs den skattskyldige innehållen A-skatt, debiterad B-skatt, 30 procent av taxerad aktieutdelning (udbytteskatt) och fyllnads- inbetald skatt.

På kvarstående skatt utgår ränta efter 8 procent. Kvarstående skatt som ej upp- går till 100 dkr efterskänkes. Uppbörd av kvarskatt sker ej genom avdrag vid källan utan har den skattskyldige att själv inbe- tala skatten med en tredjedel i vardera sep- tember, oktober och november månader taxeringsåret. Kvarskatteräntan är inte av- dragsgill vid taxering.

Överskjutande skatt återbetalas om den uppgår till minst 25 dkr. Ränta utgår här- vid på högst 100000 dkr och beräknas ef- ter 8 procent utom såvitt gäller fyllnadsin- betald skatt, där räntan är 4 procent. Återbe- talning skall ske före 1.9 taxeringsåret. Rän-

ta på överskjutande skatt utgör skatteplik- tig intäkt.

6.9 Det norska förslaget till löneskatt

Det nuvarande norska systemet för upp— börden av skatt på löneinkomst infördes år 1957. Systemet innebär att löntagarens pre- liminära skatt uttas vid källan genom ar- betsgivaravdrag. Den slutliga skatten fast— ställs efter deklaration och taxering.

En offentlig kommitté (lonnskattutvalget) framlade år 1963 ett förslag till definitiv käll— skatt på löneinkomst (lonnskatt). Detta för- slag, som innefattade ändringar i såväl de materiella reglerna för inkomstberäkningen som i reglerna för beskattningsförfarandet, har ännu inte föranlett införandet av någon löneskatt. Vissa av de ändringar som ge- nomfördes vid den stora skattereformen år 1969 motiverades dock med att de skulle underlätta införandet av en sådan beskatt- ningsform.

6.9.1 Nuvarande materiella regler för fysiska personers beskattning

Fysiska personer erlägger i Norge en pro- gressiv statlig inkomstskatt, en proportio- nell kommunal inkomstskatt samt en pro- portionell kommunal >>fellesskatt til skatte- fordelningsfondet». Vidare uttas avgift till >>folketrygden>> samt en kommunal förmö- genhetsskatt.

Vid beräkning av till statlig och kommu— nal inkomstskatt skattepliktig inkomst är avdrag medgivet för kostnader för intäk- ternas förvärvande. Löntagare äger såsom alternativ till avdrag för faktiska kostna- der av sådant slag åtnjuta ett schablonmäs- sigt beräknat avdrag, s.k. minstefradrag. Detta utgör 10 procent av löneinkomsten, dock lägst 1000 nkr och högst 2400 nkr. Schablonavdraget omfattar utöver egentli- ga kostnader för tjänsten vissa premier för frivilliga försäkringar och kostnader för resor mellan bostad och arbetsplats. Om sistnämnda resekostnader tillsammans med avdragsgilla kostnader för resor i tjänsten

överstiger 400 nkr, äger den skattskyldige vid sidan av schablonavdraget åtnjuta av- drag för det överskjutande beloppet.

Livförsäkringspremier är avdragsgilla med högst 1250 nkr för ogift och högst 2 500 nkr för gift skattskyldig.

Kapitalinkomster beskattas i den mån de för ogift skattskyldig överstiger 500 nkr och för gift skattskyldig 1 000 nkr.

De skattskyldiga är vid inkomstbeskatt- ningen indelade i två skatteklasser, varvid klass 2 omfattar samtaxerade makar och ensamstående barnförsörjare samt klass 1 övriga skattskyldiga.

Statlig inkomstskatt utgår på inkomst- belopp överstigande 18000 nkr i klass 1 och 27 000 nkr i klass 2. De höga skattefria beloppen medför att ett betydande antal löntagare inte har att erlägga statlig in- komstskatt. Vid kommunalbeskattningen medges grundavdrag, s.k. klassefradrag. Detta av- drag utgör i klass 1 3400 nkr och i klass 2 6800 nkr. Extra avdrag med varieran- de belopp medges därutöver skattskyldig, som försörjer barn för vilket han ej uppbär barnbidrag, samt äldre, rörelsehämmad el- ler sjuk person och skattskyldig med väsent- ligt nedsatt skatteförmåga. För äkta makar gäller som huvudregel sambeskattning och även inkomst, som upp- bärs av barn för vilket barnbidrag utgår, sambeskattas med föräldrarnas. Makar som båda har arbetsinkomst kan emellertid be- gära särbeskattning. Även lön, som ena ma- ken erhåller vid arbete i av andra maken bedriven verksamhet, kan under vissa för- utsättningar särbeskattas.

Hustru som arbetar utom hemmet har under förutsättning att makarna samtaxe- ras rätt till förvärvsavdrag. Sådant avdrag medges dock endast om makarna har barn som de försörjer. Avdraget utgör vid ett barn under 14 år 2/5 av hustruns inkomst, dock högst 1500 nkr, vid två eller flera barn under 14 år % av inkomsten men högst 2000 nkr samt vid barn över 14 år % av inkomsten men högst 600 nkr. Även ensamstående barnförsörjare äger åtnjuta förvärvsavdrag.

6.9.2 Lonnskattutvalgets förslag. Allmänna utgångspunkter

Kommittén har enligt utredningsdirektiven haft att vid sin utformning av en löne- skatt bygga på de principer, som ligger till grund för det norska skattesystemet. De ändringar i beskattningsreglerna, som infö- randet av en löneskatt kan kräva, bör så långt möjligt stå i överensstämmelse med dessa principer. Med hänsyn härtill har kommittén ansett det ligga utanför utred- ningsuppdraget att över huvud överväga in- förandet av en bruttobeskattning av lönein- komst. En sådan beskattning är enligt kommittén inte förenlig med den grundläg- gande regeln om skatt efter förmåga.

Att skatteförmågeprincipen bör bibehål- las innebär, framhåller kommittén, att även i ett löneskattesystem

skatteförmågan bör bedömas med ut- gångspunkt från inkomstens storlek under en viss bestämd tidsperiod och att som så- dan period bör väljas året med hänsyn bl. a. till att denna beskattningsperiod måste bibe- hållas i fråga om annan inkomst än av tjänst;

de skattskyldiga bör vara tillförsäkrade en viss efter försörjningsbördan bestämd skattefri minimiinkomst;

de skattskyldiga bör medges avdrag från bruttolönen för kostnader för intäkternas förvärvande m. m.;

statskatten skall uttas efter en progressiv skatteskala.

Kommittén framhåller att som en hu- vudregel i det norska inkomstskattesystemet gäller att reglerna om den skattepliktiga in- komstens bestämmande skall vara lika för alla fysiska personer, oavsett från vilka för- värvskällor inkomsten kommer. Denna lik- ställighetsregel bör inte frångås exempel- vis genom att man bestämmer särskilda regler för den skattepliktiga löneinkomstens beräkning eller använder särskilda skatte- satser för löntagare. Löneskatten bör med andra ord ingå som ett led i ett principiellt enhetligt skattesystem.

Enligt kommitténs mening måste även i

ett löneskattesystem kommunernas själv- ständiga beskattningsrätt bibehållas. Även om i och för sig betydande förenklingar kunde uppnås om man för löntagarna in- förde en enhetlig skatt, som innefattade bå- de statlig och kommunal skatt och som för- delades efter bestämda principer, avvisar kommittén med hänsyn härtill en sådan re— form. Vidare avvisas tanken på att beräk- na löneskatten enligt den utdebitering, som gäller i arbetsgivarens i stället för i löntaga- rens hemortskommun.

6.9.3 Löneskattens omfattning

Enligt kommittén bör löneskattebestämmel- serna i varje fall till att börja med om- fatta endast skattskyldiga som erlägger pro- portionell skatt. Skattskyldiga som har att betala progressiv skatt skall som hittills erlägga preliminär skatt i avräkning mot den efter beskattningsårets utgång genom deklarations- och taxeringsförfarande fast- ställda slutliga skatten. Kommittén antyder dock möjligheten av att i framtiden låta löneskatten omfatta även dem som betalar progressiv skatt. Förutsättningen härför är att intervallerna i progressionsskalan görs väsentligt större. Betydande fördelar skulle enligt kommittén uppnås om de ökades till minst 10000 nkr. Det må nämnas att detta önskemål tillgodosetts vid 1969 års skat- tereform. I de nya progressionsskalorna är minsta intervall 12 000 nkr. Löneskatten bör enligt kommittén inte heller omfatta skattskyldiga med inkomst av andra förvärvskällor än tjänst eller skat— tepliktig förmögenhet. För att öka löne- skattens omfattning föreslås viss höjning av de skattefria beloppen vid förmögenhet och kapitalinkomst. Även dessa önskemål har numera i huvudsak tillgodosetts genom att de skattefria bottenbeloppen höjts till 40000 nkr i fråga om förmögenhet och till 500 mkr beträffande kapitalinkomst. Kommittén har i detta sammanhang be- rört frågan om en särskild källskatt på ka- pitalavkastning. Någon påtaglig teknisk för- del med en sådan beskattningsform för exempelvis utdelning på aktier och obliga- tioner anses dock inte stå att vinna.

9.6.4 Skatteavdrag

Såsom underlag för Skatteberäkningen skall löntagaren erhålla ett skattekort, vilket han har att lämna vidare till sin arbetsgivare. Underlåter löntagaren att överlämna kor- tet, skall arbetsgivaren verkställa skatte- avdrag med 40 procent av lönen.

Skattekortet skall bestå av två delar. Den ena delen innehåller utöver löntagarens per- sonliga data uppgift om den skatteklass, enligt vilken skatteavdrag skall ske enligt tabell. Den andra delen av kortet anger det procenttal, efter vilket skatt skall innehål- las på biinkomst av tjänst.

Skattetabellerna skall ange skatteavdrag vid månadslön, 14-dagarslön, veckolön och daglön. Vid upprättandet av tabellerna skall hänsyn tas till såväl grundavdrag som vid beskattningen medgivna schablonavdrag. Är den skattskyldige berättigad till högre av— drag än som schablonmässigt medges, skall det överskjutande avdragsbeloppet genom jämkning kunna fastställas före inkomst- årets ingång och antecknas på skattekortet fördelat på månad, vecka etc. Arbetsgiva- ren har sedan att vid Skatteberäkningen minska bruttolönen med sådant särskilt an- tecknat avdrag.

Skatteavdrag enligt tabell skall göras även på folkpension samt på sådana vid si- dan av lönen utgående förmåner från hu— vudarbetsgivare som beklädnadsersättning resekostnads- och traktamentsersättningar, representationsersättning m.m. Kommittén förutsätter härvid att det skall bli möjligt att utfärda sådana regler att endast över- skotten på dylika ersättningar blir föremål för skatteavdrag. För folkpensionärerna kommer enligt kommittén skattekortet ofta att tjänstgöra som ett »frikort» med hän- syn till att folkpensionen i regel är lägre än det skattefria inkomstbeloppet.

Beträffande värderingen av naturaförmå- ner föreslås att samma värden skall gälla för hela landet och att värdena skall be— stämmas centralt.

Kommittén diskuterar också frågan om tillämpning av s.k. kumulativ metod för skatteavdrag. Ett sådant system anses dock

kräva ett så omfattande tabellverk att det knappast kan vara möjligt att tillämpa ge- nerellt. Det skulle också för flertalet ar— betsgivare förorsaka ett så omfattande merarbete att dess införande inte vore för- svarligt med hänsyn härtill. Större företag med hålkorts- eller datamaskiner bör dock enligt kommittén kunna medges rätt att beräkna skatteavdragen enligt kumulativ metod.

6.9.5 Kostnadsavdragen Kommittén föreslår att de försäkringspre- mier som inräknats i minstefradraget bryts ut ur detta så att avdraget i fortsättningen inte kommer att omfatta annat än kostna— der för intäkternas förvärvande inklusive kostnader för resor mellan bostad och ar- betsplats. Beträffande sistnämnda kostna- der föreslås att bestämmelsen att dessa skall ingå i schablonavdraget med ett belopp av 400 nkr tas bort. Slutligen föreslås att minstefradraget ändras från att vara ett procentavdrag till att vara ett fast avdrag på 800 nkr per år.

Minstefradragets utformning som ett pro- centavdrag bibehölls vid 1969 års skattere- form, men minimibeloppet höjdes till 1 000 nkr.

Enligt kommittén bör ett nytt särskilt schablonavdrag för gäldräntor och livför- säkringspremier införas. Avdraget skall medges alla skattskyldiga och uppgå till 300 nkr.

För vissa avdragsgilla utgifter föreslås av- drag medgivit i form av ett »arbeidsgiver- fradrag». Detta avdrag skall bl.a. omfatta premier till den obligatoriska sjuk- och olycksfallsförsäkringen, avgifter till ålder- domspensioneringen och sådana underhålls- bidrag, som får dras av på lönen enligt exe- kutiv myndighets beslut. Uppgifter om des- sa avdrag skall arbetsgivaren erhålla direkt från försäkringskassorna och de exekutiva myndigheterna, och arbetsgivaren skall ock- så redovisa avdragen direkt till dessa. Av- dragsbeloppen skall sålunda ej vara beakta- de i skattetabellerna eller antecknade på skattekorten. Skatteavdrag skall verkställas på bruttolönen minskad med arbetsgivarav- draget.

Kommittén föreslår att makar som båda har löneinkomst beskattas var för sig. Här- vid skall den av makarna, som inte är den huvudsaklige familjeförsörjaren, få välja mellan att få klassefradrag såsom för en- samstående och att inte få något klassefra- drag alls. Andra maken skall i förstnämnda fall tillgodoräknas vad som återstår av ma— karnas gemensamma klassefradrag. I det se- nare fallet får givetvis den huvudsaklige för- sörjaren fullt klassefradrag.

Beträffande förvärvsavdraget framhåller kommittén att det nuvarande avdraget, som utgör ett maximerat procentuellt avdrag, svårligen kan inpassas i löneskattesystemet. Majoriteten föreslår att förvärvsavdraget ändras till ett fast avdrag på 1200 nkr för år. Reservanter inom kommittén föreslår att avdraget helt slopas eller att det slopas för hustru som särbeskattas.

6.9.7 Årsutjämning

Kommittén föreslår att efter beskattnings- årets utgång en avstämning av förskotts- skatten mot skatten på årsinkomsten skall göras för varje löntagare. Denna årsutjäm- ning anses inte lämpligen kunna åläggas arbetsgivarna att ombesörja med hänsyn till att förfarandet skulle medföra ett be- tydande merarbete för dem samt till att många arbetsgivare inte antas kunna till- fredsställande genomföra densamma. Årsut- jämningen föreslås därför skola skötas av beskattningsmyndighet.

Årsutjämningen skall enligt förslaget vara obligatorisk för alla löntagare, som inte skall taxeras. Någon ansökan om årsutjäm- ning skall den skattskyldige inte behöva lämna. Förfarandet förutsätts kunna resul- tera i såväl kvarstående som överskjutande skatt. För att begränsa besväret med resti- tution och uppbörd av små skattebelopp föreslår kommittén att de s.k. toleransgrän- serna för överskjutande och kvarstående skatt höjs. Dessa önskemål har numera till- godosetts genom att berörda gränser höjts till 100 nkr för kvarstående skatt och 20 nkr för överskjutande skatt.

Kommittén framhåller att årsutjämning- en är nödvändig inte endast med hänsyn till löntagarna utan också erfordras som ett kontrollmedel gentemot arbetsgivarna och som ett hjälpmedel vid fördelningen av skatten mellan staten och kommunerna.

Alla löntagare skall enligt förslaget ha möjlighet att lämna deklaration och begära taxering i vanlig ordning. I sådant fall skall taxeringen träda i stället för årsutjämningen. Man framhåller emellertid att det i regel inte skall föreligga något behov för den skattskyldige att kräva taxering.

För löntagaren bör enligt kommittén fö- religga en generell plikt att medverka till att han blir riktigt beskattad. Har en skatt- skyldig erhållit avdrag för kostnader ut- över schablonavdraget och vill beskattnings- myndigheten vid årsutjämningen kontrolle- ra riktigheten av avdraget, skall den skatt- skyldige dock inte behöva avlämna någon fullständig självdeklaration utan endast va- ra skyldig att lämna för den ifrågavarande kontrollen erforderliga uppgifter.

6.9.8 Taxering

Ett betydande antal löntagare blir enligt kommitténs förslag fortfarande obligatoriskt deklarationsskyldiga. I första hand gäller sådan skyldighet för

alla löntagare med så hög inkomst att de måste betala progressiv skatt;

alla löntagare som har inkomst även från annan förvärvskälla än tjänst;

alla löntagare som har kapital eller ka- pitalinkomst överstigande gällande skatte- fria bottenbelopp;

alla löntagare som fått vidkännas skatte- avdrag enligt mer än ett system, t. ex. sjö- man som under samma beskattningsår er- lagt både sjömansskatt och löneskatt.

Efter anmaning skall skyldighet att av- lämna deklaration föreligga för alla lönta- gare.

Kommittén framhåller att även om de- klarationsplikten avskaffas för ett stort an- tal skattskyldiga dessa likväl fortfarande skall vara skyldiga att själva bidra till att rätt skatt betalas. Om en skattskyldig exem-

pelvis får reda på att skatt inte inbetalats på lön som han lyft, skall han vara skyldig att anmäla förhållandet till beskattningsmyn- digheten.

6.9.9 Kontrollen

Kommittén förutsätter att kontrollanord— ningarna väsentligt utvidgas. Bl.a. föreslås att fasta folkbokföringsnummer införs och att befolkningsregistreringen effektiveras. Vidare skall enligt förslaget skyldigheten att lämna kontrolluppgifter till ledning för annans beskattning utvidgas. Arbetsgivaren skall bl.a. vara skyldig att föra särskilda skatteavdragskonton och efter årets slut lämna beskattningsmyndigheten uppgift om hur summa löner och verkställda skatteav- drag fördelar sig på de anställda.

Arbetsgivare skall enligt förslaget inbe- tala innehållen löneskatt kvartalsvis. Då in- nehållen skatt överstiger visst belopp skall emellertid arbetsgivaren vara skyldig att in- sätta beloppet på särskilt bank- eller postgi- rokonto intill dess inbetalning till beskatt- ningsmyndigheten skall ske. Beskattnings- myndigheten skall vidare kunna ålägga ar- betsgivare att sätta in alla innehållna skat- tebelopp på särskilt spärrat bankkonto se- nast dagen efter varje löneutbetalning. Kom— mittén anser också att det bör övervägas om det inte vore lämpligt att ge arbetsgi- varna tillfälle att ställa bankgaranti för en riktig inbetalning av skatt.

Arbetsgivares revisor förutsätts skola åläggas vissa uppgifter beträffande kontrol- len av skatteavdragen. Han skall kontrolle- ra att löneskatteavdragen sker på ett be- tryggande sätt och också i viss utsträckning bestyrka riktigheten av de uppgifter ar- betsgivaren lämnar beskattningsmyndighe- ten. Arbetsgivaren skall hålla beskattnings- myndigheten underrättad om vem som är företagets revisor.

6.10 Det finska förslaget till förenklad beskattning av löntagare

I Finland har man alltsedan år 1944 tilläm- pat källbeskattning av löneinkomst. Käll- skatten är i likhet med den svenska A-skat-

ten preliminär. Den slutliga skatten fast- ställs efter inkomstårets utgång genom de- klarations- och taxeringsförfarande. En of- fentlig utredning (kommissionen för partiell reformering av den direkta beskattningen) har emellertid haft i uppdrag att undersöka möjligheterna att förenkla beskattningsreg- lerna i syfte att göra en övergång till defi- nitiv källskatt för löntagare möjlig. Kom- mittén avlämnade år 1966 ett betänkande, i vilket en rad ändringar i reglerna om avdrag vid inkomstberäkningen förordades. Försla- get, som var avsett att utgöra en första etapp på vägen mot en definitiv källskatt, har hittills inte föranlett ändrad lagstift- ning.

6.10.l Nuvarande materiella regler för fysiska personers beskattning I Finland uttas en progressiv statlig inkomst- skatt och en proportionell kommunal in- komstskatt. Vidare uttas statlig förmögen- hetsskatt, kyrkoskatt samt folkpensions- och sjukförsäkringsavgifter.

Vid den statliga inkomstbeskattningen indelas de skattskyldiga i tre skatteklasser. Den första klassen med det största skatteut- taget omfattar ensamstående personer, som fyllt 24 år och saknar barn. Till den andra skatteklassen hänförs personer som varit gifta i mer än tre år och saknar barn samt ensamstående som ej fyllt 24 år och saknar barn. Den tredje klassen omfattar andra persongrupper än de nu nämnda.

Vid inkomstberäkningen är avdrag med- givet för kostnader för intäkternas förvär- vande — såvitt gäller kostnader för resor mellan bostad och arbetsplats dock endast till den del desamma överstiger inom orten sedvanliga levnadskostnader. Avdrag med- ges vidare för folkpensions- och socialför- säkringsavgifter, för livförsäkringspremier med högst 90 mark per familjemedlem samt för pensionsförsäkringspremier med högst 12 procent av årsinkomsten. Dessutom får avdrag göras med det verkliga beloppet av under inkomståret erlagda utgifter för me- dicin och läkarvård m.fl. kostnader i sam- band med sjukdom.

Från anställningsinkomst avräknas ett ar-

betsinkomstavdrag, vilket utgör 20 procent av den del av inkomsten som understiger 10 000 mark och 15 procent av inkomst mel- lan 10000 mark och 20000 mark. Arbets- inkomstavdraget kan sålunda uppgå till högst 3 500 mark.

Har både man 'och hustru anställnings- inkomst medges från den lägre inkomsten ett förvärvsavdrag. Detta utgör 1 500 mark jämte hälften av den del av inkomsten som överstiger detta belopp, dock högst 3000 mark.

Skattskyldig som underhåller studeran- de barn i åldern 17—21 år medges avdrag med 300 mark om barnet är hemmavarande och med 500 mark om barnet ej är hemma- varande. Ensamstående med barn erhåller ett särskilt avdrag med 500 mark. Person som uppnått 65 års ålder åtnjuter avdrag med 1 000 mark och rörelsehämmad person medges ett efter invaliditetsgraden avvägt avdrag, som kan utgöra högst 2 000 mark.

Dyrortsavdrag medges med belopp, som varierar dels på grund av skillnader i lev- nadskostnader mellan olika delar av lan- det, dels med hänsyn till civilstånd och barn- förekomst. För ensamstående skattskyldig utan barn utgör avdraget 100—200 mark.

Vid den kommunala beskattningen med- ges enligt väsentligen samma regler som vid statsbeskattningen avdrag för kostnader för intäkternas förvärvande, utgifter vid sjukdom och försäkringspremier ävensom de särskilda avdragen för rörelsehämmade per- soner och för ensamstående barnförsörjare. Därjämte medges barnavdrag för barn upp till 16 års ålder samt grundavdrag med ett belopp som sjunker vid växande inkomst.

6102 Den finska kommitténs förslag

För införandet av en definitiv källskatt för löntagare är det enligt kommittén en nöd- vändig förutsättning att reglerna för in- komstberäkningen avsevärt förenklas. Vissa av de vid beskattningen medgivna avdragen sägs vara så komplicerade i tillämpningen att de helt enkelt är oförenliga med ett sy- stem för löntagares beskattning, som inte bygger på deklaration och taxering. Framför

allt åsyftas det 5. k. sjukdomsavdraget, men även avdragen för kostnader för intäkter- nas förvärvande samt för försäkringspre- mier och skuldräntor behöver förenklas.

Beträffande nyssnämnda avdrag gäller en- ligt kommittén att de för flertalet skattskyl- diga saknar nämnvärd betydelse för skatte- bördans fördelning. De flesta inkomsttagar- na åtnjuter sådana avdrag med tämligen likartade belopp och för dessa skattskyl— diga står därför inkomsterna i väsentligen samma relation till varandra före som efter avdrag. Endast i det begränsade antal fall där den skattskyldige fått vidkännas mera betydande kostnader finner kommittén verk— ligt motiv för avdrag föreligga.

Med nämnda motivering föreslår kommit- tén att kostnader för arbetsresor m.m., utgifter i samband med sjukdom, försäk- ringspremier och gäldräntor skall anses av- dragsgilla endast till den del de överstiger viss beloppsgräns. I fråga om resor mellan bostad och arbetsplats föreslås kostnads- gränsen fastställd till 400 mark. För övriga kostnader för intäkternas förvärvande jämte till näringsverksamhet eller fastighet ej hän- förlig gäldränta förordas en beloppsgräns på 100 mark. Kostnader i samband med sjukdom föreslås bli avdragsgilla till den del de överstiger 40 mark per familjemedlem och försäkringspremier till den del de över- stiger 30 mark, likaså räknat per familje- medlem.

Två vid statsbeskattningen medgivna av- drag, dyrortsavdraget och avdraget för folkpensionsavgift, föreslås helt slopade. Beträffande folkpensionsavgiften uttalar kommittén att avdragsrätten saknar bety- delse för skattebördans fördelning, då av- giften uttas i direkt proportion till in- komsten.

Barn- och utbildningsavdragen samt de särskilda avdragen för äldre personer, för ensamstående barnförsörjare och för rörel- sehämmade personer skall enligt förslaget ersättas av ett system med konstanta av- drag. Det konstanta avdraget föreslås fast- ställt till 1000 mark vid statsbeskattningen och till hälften av grundavdraget vid kom- munalbeskattningen. Tanken är att ett

konstant avdrag skall medges den skattskyl— dige för varje avdragsgrund han har. Är ett avdrag inte tillräckligt för att täcka den nedsatta skattefönnågan på en avdrags- grund skall emellertid flera konstanta av- drag kunna medges. En rörelsehämmad per— son föreslås sålunda få ett konstant av- drag om invaliditetsgraden är 30—59 pro- cent, två konstanta avdrag vid 60—80 pro- cent invaliditet och tre konstanta avdrag vid ännu högre invaliditetsgrad.

Beträffande familjebeskattningen föreslår kommittén att indelningen i skatteklasser slopas och att tudelningsprincipen införs. För makar skulle alltså skatten beräknas på så sätt att skatten på hälften av makarnas sammanräknade inkomst avlästes på in- komstskatteskalan och därefter multipli-v cerades med två.

De vid beskattningen av arbetsinkomst medgivna arbetsinkomst- och förvärvsav- dragen föreslås i betänkandet ersatta av ett grundavdrag med följande utformning. Från anställningsinkomst medges avdrag med 1 600 mark jämte hälften av den del av in- komsten som överstiger 1600 mark men inte 3 200 mark samt 20 procent av den del av inkomsten som överstiger 3200 mark men inte 16 200 mark. Högsta grundavdrag blir sålunda 5 000 mark. Grundavdraget från annan förvärvsinkomst än lön föreslås fastställt till ett 200 mark lägre belopp, där- vid skillnaden motiveras av den föreslagna schabloniseringen av löntagares avdrag för kostnader för intäkternas förvärvande.

De i betänkandet förordade förenkling- arna i avdragsreglerna —— utöver vad som här redovisats föreslås vissa ändringar som enbart har avseende på kommunalbeskatt- ningen — skulle enligt kommittén möjlig- göra en mycket noggrannare löpande be- skattning än som nu kan ske. Någon över- gång till definitiv källskatt skulle dock genomförandet av förslagen inte göra möj— lig. För en sådan krävs ytterligare reformer och bland de frågor som kvarstår att lösa nämns fördelningen av innehållen källskatt på stat, kommun och kyrka samt ordningen för den kommunala utdebiteringens fast- ställande.

7. Möjligheterna att tillämpa de utländska regelsystemen i Sverige

7.1. Inledning

Särskilda regler för beskattningen av in- komst av anställning och för uppbörden av skatt på anställningsinkomster finns i ett antal länder. Det yttersta syftet med utveck- landet av sådana regelsystem har varit att uppnå full överensstämmelse mellan löpan- de erlagd skatt vid källan 'och faktisk skat- tebörda. Strävandena i denna riktning har dock veterligen inte i något land fört fram till en i egentlig mening definitiv löneskatt, d.v.s. en skatt på anställningsinkomst som är utbruten ur systemet i övrigt för fysiska

ersoners beskattning och som fungerar en- dast genom ett avdrag vid utbetalningen av inkomstbeloppet. Man tillämpar regelmäs— sigt i princip samma materiella beskattnings- regler i fråga om löneinkomster som beträf- fande inkomster av annat slag. Likaså gäl- ler allmänt, att skatten på anställningsin- komst utgör en del av den skattskyldiges sammanräknade inkomstskatt. I den mån löntagaren har sidoinkomster skall alltså dessa i princip sammanläggas med lönein- komsten för att den verkliga skattebördan skall kunna bestämmas.

De flesta utländska systemen för beskatt- ningen av löntagare är sålunda såtillvida li- ka det svenska att i princip samma regler gäller för beskattningen av anställningsin- komst som för beskattningen av annan in- komst samt att den slutliga skatten skall ut- räknas på den skattskyldiges sammanräk-

nade inkomst från olika förvärvskällor. Utöver en viss schablonisering av de mate- riella skattereglerna i förenklande syfte är det därför egentligen blott i fråga om be- skattningsförfarandet som mera betydande och principiella olikheter förekommer. Ge- nom olika utformningar av bestämmelser- na härför har man emellertid erhållit käll- skattesystem, som i väsentligt högre grad än det svenska medför att den löpande erlagda skatten nära ansluter till den verkliga skat- tebördan. Härigenom har man också i be- tydande utsträckning kunnat undanta lön- tagare från skyldigheten att efter inkomst- årets utgång avlämna en fullständig själv- deklaration enligt svensk modell i och för en formlig taxering. I vissa fall har man ansett sig kunna helt avskaffa skyldigheten att lämna deklarationsuppgift och endast medgivit den skattskyldige rätt att avge så- dan.

Utredningen har vid sin undersökning av de utomlands tillämpade källskattesystemen funnit Lohnsteuersystemen i Västtyskland och Österrike och P.A.Y.E.-systemen i Stor- britannien och Irland vara av störst intresse från svenska synpunkter. Dessa båda sins- emellan tämligen olika utformade beskatt- ningssystem har tillämpats under lång tid och de torde kunna betraktas som de mest utvecklade systemen för löntagares beskatt- ning, åtminstone i Västeuropa. De tillämpas också i länder där förhållandena allmänt sett är likartade med de svenska och där

grundsystemen för fysiska personers be- skattning i väsentliga hänseenden är järn- förbara med det i Sverige gällande.

Självfallet föreligger emellertid en rad olikheter både i fråga om allmänna beting— elser och grundläggande skatteregler mellan Sverige och jämförelseländerna. Då i det följande — såsom ett tankeexperiment men också som ett diskussionsunderlag — ett försök görs att på svenska förhållanden mer direkt överföra Lohnsteuer- resp. P.A.Y.E.- systemets huvudprinciper beaktas dylika skiljaktigheter i den mån så är möjligt. En viss anspassning har med andra ord gjorts till de svenska förhållandena. Någon utför- lig diskussion av lämpligheten av att i vårt land väsentligen avbilda systemen i järn- förelseländerna sker emellertid inte i detta kapitel. Endast några mer preliminära syn- punkter och reflexioner redovisas.

7.2. Lohnsteuersystemet

7.2.1. De materiella skattereglerna

De materiella reglerna för beskattningen av fysiska personers inkomst är i Västtyskland 'och Österrike mycket likartade motsvaran- de svenska bestämmelser. Sålunda beräknas inkomstskatten i dessa länder på den skatt- skyldiges sammanlagda inkomst av olika förvärvskällor och inkomsten av förvärvs- källa bestäms efter regler, som i grundläg- gande hänseenden nära överensstämmer med de i Sverige tillämpade. Likaså gäller att inkomstskatteskalan är progressiv; be- träffande äkta makar gäller i princip sam- beskattning.

Bestämmelserna angående beräkningen av nettoinkomst av anställning är i både Västtyskland och Österrike i princip de- samma oavsett hur skatten blir slutgiltigt bestämd, d.v.s. utan avseende på om den löpande erlagda löneskatten blir definitiv eller den slutliga skatten fastställs efter be- skattningsårets utgång genom årsutjämning eller taxering.

Karakteristiskt för Lohnsteuersystemet är emellertid att man — för att uppnå den för-

enkling med avseende på tjänsteinkomsters beräkning som är nödvändig för systemets funktion —— i betydande utsträckning tilläm- par schablonregler. Sådana regler kan ge förbättrade förutsättningar när det gäller att anpassa det löpande uttaget av skatt till vad som svarar mot årsskatten. Med hän- syn till att årsutjämningen inom ett be- skattningssystem, som för det stora flertalet människor innebär att skatten beräknas en- ligt en progressiv skatteskala. är att betrakta som ett normalt till lönebeskattningen hö— rande förfarande, är det emellertid främst från en annan synpunkt schabloniseringen varit nödvändig. Årsutjämningen är i prin- cip inte avsedd att utgöra någonting annat än ett tekniskt omräkningsförfarande syf- tande till att anpassa den dags-, vecko- eller månadsvis erlagda skatten till året som beskattningsperiod. Den skall alltså inte in- nebära någon omprövning med avseende på den beskattningsbara inkomstens bestäm- ning. För att en sådan omprövning skall kunna undvikas är det i viss utsträck- ning nödvändigt att förenkla tillämpningen av de materiella skattereglerna. I detta sam- manhang har inom Lohnsteuersystemet an- vändningen av schablonregler fått en myc- ket stor betydelse.

7.2.2. Intäktsberäkningen

Såväl i Västtyskland som i Österrike till- lämpas en rad specialbestämmelser med av- seende på skatteplikten för till anställnings- inkomst i princip hänförliga förmåner, så- som övertidsersättningar och olika tillfälliga löneförmåner. Dessa regler har dock i och för sig inte något samband med Lohn- steuersystemet, d.v.s. de är inte tillkomna för att underlätta lönebeskattningsförfaran- det. Fastmer är de enligt vad som framhål- lits både från myndighets- och arbetsgivar— håll ägnade att i hög grad försvåra arbetet med löneskatten. Vid diskussionen av ett svenskt löneskattesystem kan nämnda spe- cialbestämmelser därför lämnas därhän — några svenska motsvarigheter finns f. 11. inte.

Samband med Lohnsteuersystemet har

däremot tillämpningen av schablonvärden för olika slag av vid sidan av den kom tanta lönen utgående anställningsförmåner. Sådana värden fastställs av beskattnings- myndigheterna före ingången av det in— komstår, under vilket de skall tillämpas, och de gäller regelmässigt utan någon efterpröv- ning.

Tillämpningen av enkla schabloner för beräkningen av värdet av fri kost, fri bo- stad m.fl. förmåner är naturligtvis nöd- vändig i ett system, inom vilket ingen re- gelbunden efterhandskontroll av intäktsbe- räkningen sker. Dylika schablonvärden an- vänds emellertid redan i betydande ut- sträckning i Sverige och några större svå- righeter att anpassa det nuvarande förfa— randet härför till ett svenskt Lohnsteuer— system torde inte föreligga. De vid den lö- pande skatteberäkningen här använda scha- blonerna för vissa naturaförmåner är visser- ligen blott preliminära, men inför den år- liga taxeringen anger riksskatteverket i an— visningar normalvärden för en rad olika förmåner. Även 'om dessa som nämnts en— dast är avsedda att utgöra normalvärden, inträffar blott undantagsvis att de vid den praktiska tillämpningen frångås. Införan— det av före beskattningsårets ingång fast- ställda schablonvärden på naturaförmåner — avsedda att gälla utan regelbunden ef- tergranskning — skulle därför i stort sett inte innebära annan ändring än en ettårig förskjutning av tidpunkten för värdenas fastställande.

7.2.3. Avdragsberäkningen

För beräkningen av vid beskattningen med- givna avdrag tillämpas inom Lohnsteuer- systemen schablonregler, som i stor utsträck- ning gör det möjligt att fastställa löntagar- nas avdragsförhållanden redan vid början av beskattningsåret. Främst är det de all- männa schablonavdragen för kostnader för intäkternas förvärvande och för allmänt av- dragsgilla utgifter som är karakteristiska för systemet, och i det följande skall i första hand konsekvenserna av införandet av så- dana avdrag i Sverige något belysas.

Det allmänna schablonavdraget för kostna— der för intäkternas förvärvande utgör i Västtyskland 564 DM och i Österrike 3 276 Sch. Enligt nuvarande växelkurser motsva— rar dessa belopp ungefär 850 resp. 675 svens- ka kronor. En översättning av schablonerna till svenska förhållanden kan emellertid självfallet inte ske blott genom omräkning enligt gällande växelkurs. Skiljaktigheter föreligger både i fråga om avdragsrättens omfattning och beträffande det allmänna kostnadsläget m. rn.

Syftet med ett allmänt schablonavdrag är givetvis att ett sådant skall täcka de fak- tiska kostnadsbeloppen för ett stort antal löntagare. Därigenom uppnår man beträf— fande dessa den betydande förenkling det in- nebär att slippa pröva avdragsgilla kostna- ders storlek. Den lämpliga jämförelsen i fö- revarande hänseende synes därför innebära, att man beräknar vilken storlek schablon- avdraget bör ha i Sverige för att det skall överstiga de verkliga kostnaderna för sam- ma andel av löntagarna som i jämförelse— länderna.

I Västtyskland beräknas f.n. det all- männa schablonavdraget för Werbungskos- ten täcka de faktiska kostnaderna för in- täkternas förvärvande för ca 75 procent av löntagarna. Motsvarande andel är i Öster- rike ännu större eller minst 90 procent. För att motsvarande täckning av vid beräkning av inkomst av tjänst medgivna kostnads- avdrag skulle uppnås i Sverige erfordrades en höjning av det nu medgivna schablonav- draget på 100 kr till i runda tal —— med Västtyskland som jämförelse — 700 kr och — med Österrike som jämförelse — 1900 kr.

Att märka är emellertid att det i och för sig blygsamma allmänna schablonavdrag på 100 kr, som nu är medgivet, utnyttjas av inte mindre än 2,8 milj. skattskyldiga, vil- ket innebär att denna schablon täcker de faktiska kostnaderna för 51 procent av samtliga skattskyldiga med inkomst av tjänst. Vad som skulle vinnas genom en höjning av schablonen till 700 kr är kost-

nadstäckning för ytterligare 25 procent eller ca 1,4 milj. tjänsteinkomsttagare. Vid höj- ning av avdraget till 1900 kr skulle därut- över kostnaderna för ca 750000 skattskyl- diga bli täckta.

En höjning av schablonavdraget till nyss- nämnda bclopp skulle med hänsyn till att antalet tjänsteinkomsttagare med inga eller helt obetydliga verkliga kostnader är myc- ket stort innebära betydande skattebortfall för stat och kommun. Vid en höjning till 700 kr kan ökningen av avdragssumman uppskattas till i runt tal 2000 milj. kr, vil- ket medför ett bortfall i stats- och kommu- nalskatt med tillsammans ca 800 milj. kr. Avdragsökningen vid ett schablonavdrag på 1900 kr skulle uppgå till omkring 7 500 milj. kr och skattebortfallet utgöra 3000 milj. kr. Vid sidan av frågan om det all- männas kostnader för en avsevärd höjning av det allmänna schablonavdraget måste givetvis de individuella verkningarna av en sådan åtgärd beaktas. Nyss har nämnts, att omkring 2,8 milj. skattskyldiga med in- komst av tjänst f.n. saknar verkliga kost- nader för intäkternas förvärvande eller har sådana till belopp ej överstigande 100 kr. Dessa skulle alltså vid en höjning av av- dragsschablonerna till här diskuterade be- lopp erhålla ett — sakligt omotiverat — ytterligare avdrag på 600 resp. 1 800 kr. De skulle vinna en Skattelättnad på i allmänhet 40—60 procent av sagda belopp jämfört med de löntagare, vilkas verkliga kostnader överstiger schablonavdraget.

För skattskyldig som inte åtnjuter in- komst av anställning utan av jordbruksfas- tighet, hyresfastighet, rörelse eller kapital skulle effekten av ett stort allmänt scha- blonavdrag vid beräkningen av inkomst av tjänst te sig egendomlig. Materiellt inte obe- fogade krav på någon form av skattelind- ring skulle väckas i syfte att nå kompensa- tion för den förmånligare behandlingen av många av dem som åtnjuter anställningsin- komst. I Västtyskland medges också i viss utsträckning schablonavdrag även vid be- räkning av inkomst av annat slag än av an- ställning. En anpassning härtill av de svens- ka reglerna skulle givetvis ytterligare öka

Vid den ovan redovisade appliceringen av ett västtysk-österrikiskt allmänt schablon- avdrag på svenska förhållanden har förut— satts, att i detsamma skulle inräknas samt- liga vid beskattningen nu medgivna av- drag för kostnader för intäkternas förvär- vande. Beträffande vissa dylika kostnader gäller emellertid enligt de jämförda ut- ländska systemen förenklade avdragsregler av sådan utformning att kostnaderna kunnat lämnas utanför schablonens omfattning.

Av offentlig myndighet utbetald ersätt- ning för i tjänsten havda kostnader för re- sor, övernattning m.m. utgör i Västtyskland liksom i Sverige inte skattepliktig intäkt. Till skillnad från vad som gäller enligt de svens- ka reglerna blir emellertid enligt de väst— tyska även sådana ersättningar för av tjäns- ten föranledda kostnader i allmänhet inte heller att betrakta som skattepliktiga då de utgått till anställda i privat tjänst. Dylika er- sättningar är nämligen undantagna från skatteplikt om de inte överstiger de faktis- ka kostnaderna. För bedömningen av hu- ruvida så är fallet tillämpas av myndighet fastställda schablonbelopp.

Tillämpningen av en motsvarande regel i Sverige, enligt vilken sålunda såsom skat- tepliktig intäkt inte skulle betraktas ersätt- ning från arbetsgivare för kostnader i tjäns— ten i de fall ersättningen inte överstiger" schablonmässigt fastställda normalkostna- der, skulle i hög grad reducera de totala avdragen vid beräkning av inkomst av tjänst. Beloppet av sådana kostnader upp- går nämligen f.n. till inte mindre än 1900 milj. kr och utgör därmed nära 40 procent av totalsumman kostnader för intäkternas. förvärvande. Av större betydelse i föreva— rande sammanhang är dock naturligtvis frå— gan i vad mån en sådan ändring i de ma- teriella reglerna skulle medföra att önskad kostnadstäckning kunde uppnås med ett lägre allmänt schablonavdrag. Någon när- mare beräkning härav låter sig dock svår- ligen göra. Antalet inkomsttagare som åt— njuter avdrag för här ifrågavarande kost— nader torde emellertid utgöra 400000, och det synes därför tänkbart att man efter

borttagande av skatteplikten för kostnads- ersättningar i tjänsten skulle uppnå en i det närmaste 75-procentig täckning redan vid ett allmänt schablonavdrag på 500 kr.

I Österrike tillämpas den ordningen be- träffande kostnad för resor mellan bostad och arbetsplats att avdraget härför, därest fråga är om kostnader för användandet av egen bil, inte inräknas i det allmänna scha— blonavdraget utan medges vid sidan av detta enligt ytterst enkla och lättillämpade scha- blonregler. Däremot ingår kostnader för dylika resor med andra kommunikations- medel i schablonavdraget.

I Sverige åtnjuter f.n. omkring 500000 löntagare bilkostnadsavdrag för resor till och från arbetet med totalt 800—900 milj. kr. För att täcka kostnaderna för intäkter- nas förvärvande exklusive bilkostnadsavdrag för 75 procent av de skattskyldiga som åt- njuter inkomst av tjänst skulle sannolikt er- fordras ett allmänt schablonavdrag på un- gefär 400 kr.

Tillämpningen av ett stort allmänt scha- blonavdrag förutsätter, för att inte förde- larna härmed snabbt skall reduceras, att av- draget vid kostnadsstegringar justeras upp- åt. Det må nämnas att erfarenheterna i Västtyskland ger vid handen att höjningar av schablonavdraget i dylika fall för att bibehålla dess täckning är mycket svåra att genomföra. Dels innebär sådana höj- ningar att löntagare med små eller inga faktiska kostnader erhåller ytterligare prin- cipiellt omotiverade skattelättnader, dels blir det allmännas kostnader för höjning- arna mycket betydande.

Genom ett stort allmänt schablonavdrag vinnes den förenkligen vid beskattningen av löneinkomst, att ingen närmare beräk- ning av den skattskyldiges verkliga kost- nader för intäkternas förvärvande behöver ske i de fall det är uppenbart att kostnader- na inte överstiger schabl'onbeloppet. För att ett löneskattesystem enligt västtysk-österri- kisk modell skall fungera tillfredsställande i förevarande hänseende är det dock inte tillfyllest med ett allmänt schablonavdrag, som täcker kostnaderna för exempelvis 75 procent av löntagarna. Enligt Lohnsteuer-

systemets principer skall vid beskattningen medgivna avdrag bestämmas före eller i början av inkomståret på sådant sätt att nå- gon slutlig prövning av desamma inte skall behöva ske efter beskattningsårets utgång. För att sådana definitiva förhandsbeslut angående kostnadsavdrag för skattskyldiga, vilkas kostnader inte täcks av det allmänna schablonavdraget, skall vara möjliga, krävs lättillämpade regler för beräkningen av oli- ka enskilda avdragsposter. Självfallet är så- dana enkla regler också nödvändiga för att ev. avdrag, som medges vid sidan av det allmänna schablonavdraget, skall kunna be- stämmas på förhand. Såväl i Österrike som i Västtyskland tillämpas en rad schablo— ner för enskilda kostnadsposters beräkning.

Även i Sverige används numera i stor ut- sträckning schablonregler för beräkningen av olika från intäkt av tjänst avdragsgilla kostnader. Såvitt gäller fördyrade levnads— kostnader vid tjänsteresor och kostnader för bilresor mellan bostad och arbetsplats återfinns bestämmelser härom i anvisning- arna till 33 & KL och närmare föreskrifter angående schablonavdragens beräkning i dessa fall utfärdas av riksskatteverket. Scha- blonmässiga normalbelopp för kostnaden för resor till och från arbetet med annat färdmedel än egen bil samt för kostnader för arbetsverktyg m.m. för olika löntagar- grupper anges i riksskatteverkets anvisning- ar för den årliga taxeringen.

Såvitt gäller bl.a. kostnader för resor med allmänna kommunikationsmedel mel- lan bostad och arbetsplats samt avdrag för arbetsverktyg torde de i nyssnämnda anvis- ningar givna schablonavdragen i allmänhet mycket väl kunna tillämpas inom ramen för ett löneskattesystem enligt västtysk- österrikisk modell. Beträffande vissa and- ra avdrag är en sådan tillämpning be- tydligt svårare. Särskilt gäller detta bilkost- nadsavdragen för resor mellan bostad och arbetsplats, i fråga om vilka de västtyska och österrikiska schablonerna är betydligt enklare att tillämpa än de svenska. Så- lunda gäller i Västtyskland till skillnad från vad som är fallet i Sverige inte numera visst minimiavstånd mellan bostad och ar-

betsplats eller viss tidsvinst vid användan- det av bil jämfört med allmänna kommu- nikationsmedel för att rätt till bilkostnads- avdrag skall föreligga, utan äger där varje löntagare som använder egen bil för ifrå- gavarande resor också rätt till avdrag här- för enligt fastställd kilometerschablon. I Ös- terrike har schabloniseringen när det gäller detta avdrag gått ännu längre. Även där medges var och en som använder egen bil för resorna i fråga särskilt avdrag härför men inte efter viss kilometerschablon utan med ett fastställt belopp per månad, som gäller oavsett avståndet. Något försök att på svenska förhållanden överföra de i Väst- tyskland och Österrike tillämpade regler- na om schablonavdrag för bilkostnader etc. skall inte här göras. De allmänna förut- sättningarna för genomförandet av förenk- lade regler för beräkningen av olika avdrag är givetvis inte desamma här som i de ob- serverade länderna. Tillräckligt må här vara att konstatera, att de i Sverige nu tilläm- pade avdragsreglerna för vissa från tjänste- intäkter avdragsgilla kostnader är mera svårtillämpade inom ramen för ett »Lohn- steuersystem» än de i jämförelseländerna gällande. Till frågan om vilka möjligheter till förenkling av de svenska reglerna som föreligger återkommer utredningen i ett se- nare sammanhang.

7.2.5. Allmänna avdrag

Även för allmänt avdragsgilla utgifter till- lämpas såväl i Österrike som i Västtyskland i samma förenklingssyfte som beträffande kostnaderna för intäkternas förvärvande ett allmänt schablonavdrag. Sagda avdrag utgör i Västtyskland 936 DM (ca 1400 kr) och i Österrike 2 028 Sch. (ca 410 kr). I båda län- derna är avdraget avsett att för flertalet löntagare täcka samtliga utgifter av nu av- sett slag. Som sådana räknas bl. a. till sär- skild förvärvskälla inte hänförliga gäldrän- tor, obligatoriska socialförsäkringsavgifter, premier för frivilliga livförsäkringar m.m., vissa allmänna skatter, bidrag till sam- hällsnyttiga ändamål, inbetalningar till kas- sor för bostadssparande m.m.

I Sverige hänförs till de allmänna avdra- gen underskott i förvärvskälla, tilläggspen- sionsavgift och annan avgift för frivillig pensionering, obligatorisk sjukförsäkrings— avgift, premier för frivillig kapitalförsäk- ring med högst 250 kr (500 kr för gifta), periodiskt understöd där sådan utbetalning inte är att hänföra till särskild förvärvskälla samt förvärvsavdrag. Av dessa avdrag är underskottsavdraget och förvärvsavdraget principiellt av annan karaktär än övriga all— männa avdrag och kan rimligen inte om— fattas av ett allmänt schablonavdrag.

Vid jämförelsen ovan med de utomlands tillämpade schablonavdragen för kostnader för intäkternas förvärvande har räknats med att dessa schabloner i Västtyskland och ös- terrike f.n. täcker de verkliga kostnaderna för 75 resp. 90 procent av löntagarna. Även beträffande de allmänna avdragen torde det österrikiska schablonavdraget ha en minst nittioprocentig täckning. I Västtysk- land däremot lär motsvarande procentsiff- ra numera vara lägre än 50. Detta inne— bär att schablonen där nu inte fyller sin avsedda funktion att för flertalet skattskyl— diga löntagare onödiggöra en exakt beräk- ning av de faktiska kostnaderna. Anledning— en till att så blivit fallet är att socialför- säkringsavgifterna, vilka inräknas i scha- blonen, ökat mycket starkt. Eftersom scha- blonen när den infördes täckte kostnader- na för ett betydligt större antal skattskyldiga än den nu gör och dess bristande täckning f.n. anses från löneskattesynpunkt utgöra systemets största brist, har det synts rim- ligt att vid diskussionen av ett liknande svenskt avdrag räkna med en motsvarande täckning som i fråga om schablonavdra- get för kostnader för intäkternas förvär- vande, alltså 75 procent.

Med en direkt översättning till svenska förhållanden av de västtysk—österrikiska reglerna för ett allmänt schablonavdrag skulle sålunda det belopp framräknas, som för 75 resp. 90 procent av löntagarna täc- ker de ifrågakommande allmänna avdra— gen. Vid en sådan kalkyl bör emellertid bortses från avdraget för periodiskt under- stöd. Beträffande detta gäller, att antalet

skattskyldiga som äger åtnjuta sådant av- drag är relativt litet samtidigt som beloppet av medgivet avdrag i allmänhet är tämligen stort. Det sist sagda innebär, att de lön- tagare som erhåller avdrag för periodiskt understöd nästan regelmässigt torde ha all- männa avdrag, som överstiger varje tänk- bart schablonavdrag. Förenklingsvinsten av att låta schablonen omfatta även avdraget för periodiskt understöd skulle sålunda bli obetydlig eller kanske t. o. m. negativ.

Även om det allmänna schablonavdraget sålunda blott omfattade avgifter och pre- mier för försäkringar av olika slag skulle ett sådant schablonavdrag för att täcka de verkliga utgifterna för 75 procent av de skattskyldiga som redovisar inkomst av tjänst behöva sättas så högt som till 700—— 800 kr. För att uppnå 90 procents täck— ning torde krävas ett schablonavdrag på omkring 1 000 kr.

Självfallet möter införandet av ett all- mänt schablonavdrag av nyss nämnd stor- leksordning samma invändningar med hän- syn till det allmännas kostnader och till de individuella verkningarna som tidigare an- givits vid diskussionen av en motsvarande schablonisering av avdragen för kostnader för intäkternas förvärvande. Ökningen av avdragssumman kan här uppskattas till om- kring 1500 milj. resp. 2700 milj. kr och skattebortfallet för stat och kommun till ca 600 milj. resp. ca 1 100 milj. kr.

Ett schabloniserat allmänt avdrag av nu senast diskuterad typ möter även av andra skäl kritik.

Beträffande den obligatoriska sjukförsäk- ringsavgiften gäller, att dess storlek varierar dels med den skattskyldiges inkomst. dels regionalt. I den mån rätten till avdrag an- setts motiverad av dessa skillnader i av- giftens storlek, och avdragsrätten sålunda tjänar ändamålet att utjämna desamma, skulle ett inrymmande av detta avdrag i det allmänna schablonavdraget betyda att motivet för avdragsrätten i huvudsak bort- föll. Rätten till avdrag för obligatorisk sjukförsäkringsavgift kunde då från dessa synpunkter lika gärna avskaffas. Betraktas däremot skillnaderna fortfarande som mo-

tiv för bibehållen avdragsrätt bör natur- ligtvis avdraget i fråga inte ingå i ett all- mänt schablonavdrag.

Det all-männa avdraget för kapitalför- säkringspremier på högst 250 kr (500 kr för gifta) har införts i syfte att stimulera de skattskyldiga till ett ökat försäkringsspa- rande. Fråga är sålunda inte om något prin- cipiellt grundat avdrag utan om ett socialt betingat undantag från den vid beskattning- en gällande huvudregeln, att personliga lev- nadskostnader inte är avdragsgilla. I den mån denna avdragsrätt skall för framtiden bibehållas, kan avdraget inte rimligen ingå i ett allmänt schablonavdrag.

Mot införandet av ett allmänt schablon- avdrag avseende allmänt avdragsgilla utgif- ter kan sålunda från flera synpunkter starka invändningar göras. Till frågan i vad mån möjligheter föreligger att på andra vä- gar uppnå vissa från lönebeskattningssyn- punkt önskvärda förenklingar återkommer utredningen senare.

7.2.6. Källbeskattningen

Tillämpningen i Sverige av ett källskatte- system enligt västtysk-österrikisk modell medför vissa betydande förändringar med avseende på den löpande skatteberäkning— en. Främst innebär den en utvidgning av området för källbeskattning samt en både kvantitativ och kvalitativ ökning av jämkningsinstitutets betydelse.

7.2.7. Källskatteområdet

I Västtyskland och Österrike skall löneskatt innehållas vid utbetalningen av i princip all anställningsinkomst. Begreppet inkomst av anställning betecknar i berörda länder en särskild inkomstkälla vid beskattningen. Denna har en mera begränsad omfattning än det svenska inkomstslaget tjänst, och vissa >>perifera» tjänsteintäkter torde också få lämnas utanför ett svenskt löneskattesy- stem. Härifrån har dock i denna framställ- ning bortsetts. Den väsentliga skillnaden mellan jämförda utländska system och det nu gällande svenska är emellertid att i Sve-

rige blott inkomst som uppbärs från hu- vudarbetsgivare källbeskattas, medan i Västtyskland och Österrike all anställnings- inkomst blir föremål för källskatteavdrag.

En förändring av de svenska reglerna av innebörd att även inkomst som inte är att anse som huvudinkomst (biinkomst) blev källbeskattad skulle få stor betydelse för så— väl många löntagare och arbetsgivare som för de tillämpande myndigheterna. Det må här framhållas, att biinkomster förekom- mer i en betydligt större utsträckning i Sveri- ge än i Västtyskland och Österrike. Antalet skattskyldiga med biinkomster uppgår f.n. i Sverige till 1,4 milj. eller 26 procent av alla löntagare. Härav följer dock inte att utta- gandet av källskatt på sådan inkomst skulle medföra en motsvarande ökning av antalet källbeskattade personer. Dessas antal skulle stiga med omkring 200 000, vilket skulle in- nebära en ökning med ungefär 5 procent. Däremot skulle givetvis ett mycket stort an- tal skattskyldiga få vidkännas ett förhöjt källskatteavdrag.

Den skatt som inom ett löneskattesystem skall uttas på biinkomst bör självfallet i princip svara mot den skattskyldiges mar- ginalskatt. Detta skulle i Sverige innebära att skattesatsen i de vanliga inkomstlägena borde utgöra 35—65 procent. För skattskyl- diga med biinkomter skulle resultatet här— av — i den mån de inte tidigare genom jämkning av källskatten fått biinkomsterna beaktade vid preliminärskatteberäkningen — ofta bli en kraftig höjning av det lö- pande skatteuttaget. Detta skulle natur- ligtvis inte innebära annat än en i och för sig önskvärd anpassning av källskatte- uttaget till den faktiska skattebördan. En an- nan sak är att övergångssvårigheter kan i individuella fall möta som kräver särskilt hänsynstagande.

En utvidgning av källskattesystemet till att omfatta även biinkomster skulle givetvis medföra ett ökat arbete med den löpande Skatteberäkningen för beskattningsmyn- digheter och arbetsgivare. Enligt Lohn- steuersystemet skall skatten på biinkomst beräknas med ledning av en särskild debet- sedel (skattekort). Löntagare med flera bi-

inkomster skall ha ett skattekort för varje sådan inkomst. Tillämpat i Sverige skulle ett sådant system innebära en betydande ökning av antalet utfärdade debetsedlar. Ökningen skulle väsentligt överstiga det till 1,4 milj. uppgående antalet skattskyldiga som uppbär biinkomst, eftersom i stor ut- sträckning förekommer att samma person har två eller flera sådana extrainkomster. Totalt torde ökningen kunna antas komma att uppgå till omkring hälften av det nu- varande antalet A-skattsedlar eller till ca 2,5 milj.

Förutom det ökade arbetet med utfärdan- de av debetsedlar, redovisning och upp— börd, som arbetsgivare och myndigheter skulle erhålla vid en ökning av antalet käll— beskattade inkomster av ovan angiven om- fattning, torde vissa tillämpningssvårighe- ter få antas vara förenade med använd- ningen av Lohnsteuersystemets teknik för biinkomsters beskattning i Sverige. Med den utsträckning i vilken sådana inkomster fö— rekommer här kan viss otymplighet i syste- met befaras om för varje biinkomst den skattskyldige måste begära särskilt skatte- kort från uppbördsmyndigheten och arbets- givaren måste avvakta dylikt kort för att kunna verkställa rätt skatteavdrag. En viss förenkling synes med hänsyn härtill när- mast ofrånkomlig.

7.2.8. Jämkning av källskatt

Lohnsteuersystemet förutsätter att de ma- teriella skatteregler, som gäller för lön- tagarens beskattning, skall kunna i sin hel— het tillämpas redan under inkomståret. Med hänsyn härtill bör vid beskattningen med- givna avdrag fastställas före eller i början av detta år. I den mån dessa avdrag täcks av i källskattetabellerna inräknade allmän- na schablonavdrag innebär detta givetvis inte några komplikationer. Men då de fak- tiska avdragsbeloppen överstiger de scha— blonmässigt medgivna måste genom jämk- ning överskjutande belopp beaktas. Sådan jämkning sker i Västtyskland och Österrike i regel genom beslut av beskattningsmyn- dighet.

Jämkningen är alltså det förfarande som inom Lohnsteuersystemet såvitt gäller be- stämmandet av vid beskattningen medgiv- na avdrag närmast svarar mot vår årliga taxering, och ansökan om jämkning kan så- lunda i detta hänseende betraktas som mot- svarigheten till självdeklaration i vårt nu- varande system. Tillämpat i Sverige skulle ett sådant förfarande bli av en helt annan betydelse — både kvantitativt och kvalita- tivt — än den nuvarande källskattejämk- ningen.

Kvantitativt blir naturligtvis jämknings- förfarandet främst beroende av i vilken ut- sträckning tillämpning av allmänna scha- blonavdrag kan befinnas lämplig. Utöver det antal fall där täckning av de skattskyl- digas kostnader för intäkternas förvärvan- de och allmänt avdragsgilla utgifter inte uppnås genom sådana schabloner måste jämkning tillgripas för medgivandet av extra avdrag för nedsatt skatteförmåga — vid 1971 års taxering medgavs 685000 skattskyldiga dylikt avdrag — samt för sådana ändringar i rätten att åtnjuta ortsavdrag m.m. som föranleds av ändringar i civilstånd. barn- förekomst etc. Den mycket betydande ök- ning av antalet jämkningsfall, som måste förutses uppkomma vid införandet av ett svenskt löneskattesystem, behöver emeller- tid inte nödvändigtvis motsvaras av en lika stor ökning av antalet av myndighet med- delade jämkningsbeslut. Beträffande vissa lättillämpade och lättkontrollerade avdrag kan jämkning tänkas medgiven enligt gene- rella anvisningar och utan att myndighet fattar formellt beslut härom i varje enskilt fall. Här må erinras om den i Österrike tillämpade ordningen för jämkning med hänsyn till bilkostnadsavdrag för resor mel- lan bostad och arbetsplats.

Generellt bör, som tidigare berörts, reg- lerna för olika vid beskattningen medgivna avdrags beräkning inom ramen för ett löne- skattesystem i största möjliga utsträckning vara så utformade (schabloniserade) att nå- gon regelbunden efterkontroll av genom jämkning medgivna avdrag inte blir erfor- derlig. I Västtyskland och Österrike utövas visserligen en viss efterhandskontroll i sam-

band med prövningen av den skattskyldiges jämkningsansökan för påföljande år, vid vilken prövning yrkade avdrag stundom styrks genom att föregående års kostnader visas. Men en sådan kontroll är självfallet inte effektiv i alla lägen. Någon när- mare diskussion av kontrollfrågorna skall inte här föras, men om erforderligt kan gi- vetvis den nämnda kontrollen kompletteras med andra åtgärder.

7.2.9. Årsutjämning

Den för Lohnsteuersystemet karakteristis- ka årsutjämningen är principiellt inte avsedd att utgöra annat än en omräkning av den löpande genom källskatteavdrag innehållna skatten till årsskatt. Den skall alltså inne- bära att under året källbeskattade intäkter summeras, att intäktssumman minskas med medgivna avdrag samt att skatten på den härigenom erhållna beskattningsbara års- inkomsten beräknas och jämförs med den sammanlagt erlagda källskatten. I jämfö- relseländerna blir resultatet av årsutjämning- en regelmässigt återbäring av överskjutan- de skatt, där inte löpande erlagd skatt och årsskatt helt motsvarar varandra. Årsutjämningen har tillkommit för att en skattskyldig inte på grund av ojämna in- komster under året skall drabbas av en högre skatt — till följd av icke utnyttjade avdrag eller progressionen i Skatteskalan —— än den som taxeras har att erlägga för mot- svarande inkomst. I den mån denna om- räkning ger annan skatt än vad som sam- manlagt innehållits under året —— och det gör den självfallet oftast vid ett progres- sivt skatteuttag — blir resultatet att den skattskyldige erhåller återbäring av skatt. Endast om rätt skattesats inte kunnat till- lämpas vid källskatteavdraget _ såsom kan vara fallet i fråga om biinkomster — kan kvarskatt uppkomma. Då man för sistnämn- da fall föreskrivit taxering och då årsut- jämningen inte är avsedd att innefatta nå- gon kontroll, har man i jämförelseländerna kunnat låta förfarandet vara helt frivilligt och beroende av den skattskyldiges ansökan därom. Man har även kunnat låta arbets-

givarna ombesörja årsutjämningen. Tvång att anlita arbetsgivaren föreligger dock in- te. Den som så önskar kan inge sin ansökan till beskattningsmyndighet och så sker fram- för allt i Västtyskland i stor utsträckning. Tillämpningen av en av arbetsgivaren ombesörjd frivillig årsutjämning innebär na- turligtvis vissa fördelar för löntagaren, som i ett sådant system normalt behöver kon— takta myndighet i bekattningsfrågor endast om han har anledning begära jämkning av skatt genom myndighetens försorg. Och eftersom sådana ansökningar i ett Lohn- steuersystem med hänsyn till schablonise- ringen av avdragen vid beskattningen inte skall behöva ifrågakomma för det stora flertalet skattskyldiga löntagare, behöver den skattskyldige normalt sett inte själv söka någon kontakt med myndighet. För arbetsgivarna innebär naturligtvis en skyl— dighet att inte bara sköta den löpande re- dovisningen av löneskatten utan jämväl ombesörja årsutjämningen ett ökat arbe— te med skattens administration _ en över— vältring av uppgifter som i Sverige nu fullgörs av myndighet. Ökningen av arbets- bördan torde dock inte bli betydande i de fall årsutjämningen med hjälp av kvalifi- cerad maskinell kontorsutrustning kan ord- nas på ett rationellt sätt. Till arbetsgiva— rens uppgifter hör naturligtvis en bedöm- ning av huruvida han har rätt att på lönta— garens begäran ombesörja utjämningen. Skall den skattskyldiges slutliga beskattning ombesörjas och kontrolleras av myndighet skall naturligtvis ingen utjämning göras av arbetsgivaren. I Västtyskland föreskrivs f.n. inte mindre än 17 olika fall där ar- betsgivaren inte är berättigad göra utjäm- ningen. För arbetsgivare som saknar kva- lificerad personal eller annan administra- tiv hjälp för en sådan bedömning blir självfallet en dylik uppgift besvärande. Årsutjämningen är som nämnts frivil- lig och beroende av ansökan från den skatt- skyldige. Då utjämningsförfarandet nästan alltid resulterar i återbäring av skatt be- tyder emellertid frivilligheten i huvudsak blott att sådana skattskyldiga, som är omed— vetna om de fördelar utjämningen ger

dem eller som finner det formella ansök— ningsförfarandet besvärligt, underlåter att inge ansökan. Årsutjämningen som ett ute- slutande tekniskt omräkningsförfarande sy- nes vara av sådan karaktär att den bör komma alla löntagare till del utan särskild omgång. En annan sak är att man kan fin- na det erforderligt från kontrollsynpunkt att avkräva även löntagare med okomplice- rade inkomstförhållanden en enkel årlig uppgift och att man måhända kan kombi— nera årsutjämningsförfarandet med ett be- aktande av innehållet i sådana uppgifter.

7.2.10. Taxering

Taxering av skattskyldig som erlagt Lohn— steuer skall ske i vissa angivna fall. I första hand är sådant förfarande föreskrivet då den skattskyldige åtnjuter inkomst av anställning från mer än en arbetsgivare eller då han vid sidan av lönebeskattade för- måner uppbär inkomst av annat slag (sido— inkomster) eller då han är berättigad att erhålla avdrag för underskott i förvärvs— källa. Taxeringen grundas på en fullständig självdeklaration och vid upprättandet och prövningen av denna föreligger — till skill- nad från vad som gäller vid årsutjämningen — ingen bundenhet till de beslut om avdrag etc., som kan ha meddelats till ledning för löneskattens beräkning. Den inbetalda lö- neskatten är alltså i detta sammanhang helt preliminär.

Bi- och sidoinkomster förekommer i Sve- rige i en helt annan utsträckning än i Västtyskland och Österrike. I Sverige har närmare 3 milj. tjänsteinkomsttagare, d.v.s. drygt hälften av samtliga sådana inkomst— tagare, inkomster från flera arbetsgivare och/eller positiv eller negativ sidoinkomst. En överföring på svenska förhållanden av nyss antydda Lohnsteuerregel skulle dock inte medföra att varannan skattskyldig med inkomst av tjänst fortfarande skulle behö- va avge en fullständig deklaration. Vissa av främst praktiska skäl förestavade be- gränsningar i deklarationsskyldigheten är nämligen inbyggda i Lohnsteuersystemet.

Sidoinkomst eller underskott i förvärvskälla beaktas aldrig inom ramen för det egent- liga Lohnsteuersystemet. Förekomsten härav medför således i princip deklarationsskyl- dighet och taxering. Till undvikande av att taxering skall behöva ske enbart på grund av relativt obetydliga sidoinkomster tilläm- pas emellertid både i Västtyskland och Ös- terrike vissa begränsningar beträffande skatteplikten för sådan inkomst. Härigenom undslipps taxering i ett stort antal fall. I Västtyskland lämnas sidoinkomster sam- manlagt understigande 800 DM obeskatta- de och för inkomster på 800—1600 DM tillämpas en avtrappad beskattning. Enligt de österrikiska bestämmelserna är sidoin- komster i allmänhet fria från inkomstskatt, då de inte överstiger 5 000 Sch. De nämn- da skattefria beloppen har tillkommit ute- slutande i syfte att förenkla beskattningen av löntagare. Skattskyldiga, som har sido— inkomster understigande angivna belopps- gränser men som av andra skäl likväl skall taxeras, åtnjuter ingen motsvarande skatte- frihet.

Vid tillämpningen av ett svenskt löne- skattesystem skulle av naturliga skäl taxe- ring utan undantag fortfarande ske beträf- fande skattskyldiga, som har inkomst av egentlig näringsverksamhet, d.v.s. av verk- samhet som skattemässigt är att hänföra till jordbruksfastighet, hyresfastighet eller rörel- se. Antalet sådana näringsidkare, som jäm- väl uppbär tjänsteinkomst, uppgår f.n. till 400000. För dessa skulle alltså löneskat- ten på tjänsteinkomsten blott utgöra en vid sidan av den vanliga B-skatten i särskild ordning verkställd preliminär skattebetal- ning.

En reducering av antalet deklarations- skyldiga genom införandet av vissa skatte- fria belopp torde med hänsyn till vad nyss sagts endast böra gälla sidoinkomst av an— nat slag än av jordbruksfastighet, hyresfas- tighet eller rörelse. Antalet skattskyldiga, som vid sidan av tjänsteinkomsten har po- sitiv eller negativ sådan sidoinkomst, upp- går till 1,6—1,7 milj.

De i jämförelseländerna tillämpade be- loppsgränserna för skattefrihet vid sidoin- komster svarar enligt gällande växelkur- ser mot ca 1 000 svenska kr. Några liknande — alltså uteslutande av förenklingsskäl till- komna —— skattefria belopp tillämpas f.n. inte i Sverige. Det vid beräkning av in- komst av kapital medgivna s.k. Sparav— draget på 400 kr har emellertid delvis ett sådant syfte. Då i det följande effekterna av införandet av skattefrihet för sidoin- komster av kapital och Villafastighet till sammanlagt belopp av högst 1000 kr be- rörs, har beaktats att redan nu avdrag från kapitalinkomst får ske med 400 kr.

Om sålunda sidoinkomst av kapital och Villafastighet lämnades obeskattad i de fall då inkomsten inte uppgick till 1000 kr, skulle ca 500000 av ovan angivna 1,6—— 1,7 milj. löntagare med sådan sidoinkomst bli beskattade utan deklaration och taxe- ring. Det allmännas kostnad för en sådan förenkling, alltså skattebortfallet för stat och kommun, skulle uppgå till ca 500 milj. kr. Om inte blott inkomster understigande 1000 kr utan även underskott intill sam- ma belopp lämnades utanför beskattningen, skulle dels ytterligare inemot 500 000 få sin skatt fastställd utan taxering, dels ock en väsentlig reducering av det nyssnämnda skattebortfallet vinnas. Särskilt i det sena- re fallet skulle emellertid de individuella verkningarna av förenklingsreglerna bli mycket betydande — skatten skulle bli densamma för två inkomsttagare, för vilka skillnaden i beskattningsbar inkomst nu är 2000 kr och skillnaden i skattebelastning följaktligen omkring 1000 kr. Rättvisesyn- punkter kan givetvis åberopas mot en så- dan effekt.

7.2.12. Biinkomst

I Västtyskland skall taxering ske då lönta- garen haft intäkter från flera anställningar och dessa tillsammans uppgått till mer än 8 000 DM (16 000 DM för gifta) under be- skattningsåret. Nämnda beloppsgränser sammanfaller med de övre gränserna för skatteskalans proportionella bottenskikt och

de har också bestämts med hänsyn här- till.

Antalet inkomsttagare, som uppbär biin- komst av tjänst, utgör i Sverige omkring 1,4 milj. Då flertalet av dessa har att erlägga progressiv statlig inkomstskatt skulle en till- lämpning av nämnda västtyska bestämmel- ser på svenska förhållanden medföra ett stort antal taxeringar på grund av biin- komster. Taxering skulle emellertid inte vara i och för sig nödvändig blott av det skälet att summan av flera lönebeskattade inkomster nådde över det proportionellt beskattade inkomstskiktet. I Österrike till- lämpas inte heller taxering i dylikt fall. Man använder sig där i stället av en s.k. obli- gatorisk årsutjämning. Denna ombesörjs av beskattningsmyndigheten.

I det föregående har vissa skäl anförts för att man inom ett ev. svenskt löneskatte- system borde låta årsutjämningen utgöra ett av myndighet ombesörjt obligatoriskt för- farande, i samband med vilket viss upp— giftsskyldighet skulle åligga den skattskyl- dige. Vid sådant förhållande synes särskilda regler för det fall den skattskyldige åtnju- tit flera lönebeskattade förmåner inte er- forderliga.

7.2.13. Hög totalinkomst

I Västtyskland gäller obligatorisk taxering för skattskyldiga, vilkas årsinkomst över- stigit 24000 DM. Regelbunden kontroll har i dylikt fall ansetts påkallad med hänsyn till bl.a. att sådan högre inkomst ofta inklu- derar bi- och sidoinkomster.

Även i Sverige torde allmänt sett de skatt- skyldigas inkomstförhållanden bli mera in- vecklade vid högre totalinkomster. En ge- nerell deklarationsskyldighet vid högre in- komstlägen skulle kanske därför te sig mo- tiverad — behovet av en sådan synes dock mindre här än i Västtyskland om såsom tidigare ifrågasatts viss uppgiftsskyldighet också föreskrevs i samband med årsutjäm- ningen. Någon mera väsentlig ökning av an- talet taxeringar behövde en dylik bestäm- melse inte medföra. Av det totalantal så- dana skattskyldiga med tjänsteinkomster,

vilka inte skulle taxeras på grund av in- komst av näringsverksamhet eller av tillfäll— lig förvärvsverksamhet, skulle exempelvis endast drygt 100000 ha högre totalinkomst än 60000 kr, och för en betydande del av dessa skulle deklarationsskyldighet ändå fö- religga med hänsyn till sidoinkomster.

7.3. PA IE.-systemet

De engelska och irländska grundsystemen för beskattningen av fysiska personer är, som tidigare nämnts, likartade med det svenska. Den inkomst som beskattas utgörs sålunda av den skattskyldiges sammanräk- nade nettoinkomst av olika inkomstkällor, av vilka inkomst av anställning är en. Net- toinkomsten av förvärvskälla beräknas ock- så efter i huvudsak samma grunder som i Sverige.

Vad gäller inkomstberäkningen vid be- skattningen är sålunda förhållandena i P.A.Y.E.-länderna i stort sett jämförbara med de svenska. Däremot föreligger en i förevarande hänseende mycket betydelsefull skillnad i fråga om skatteuttaget. Visserli- gen förekommer — såsom fallet är i Sverige — både progressiv och proportionell be— skattning, men den utsträckning, i vilken progressiv skatt uttas, är i England och Ir- land starkt begränsad. I England erläggs så- dan skatt således först när den skattskyl- diges inkomst når upp till omkring 50000 kr.

Den progressiva inkomstskatten utgör i P.A.Y.E.-länderna en särskild skatt. Den ut- tas i särskild ordning och utan någon egent- lig samordning med den proportionella skatten. Lönebeskattningen, P.A.Y.E.-syste- met, tillämpas endast beträffande den se- nare. Att inte även den progressiva be- skattningen omfattas av detta förenklade förfarande är i England och Irland natur- ligt. Ovan har nämnts att endast personer med relativt hög inkomst berörs av progres- siviteten. Med hög inkomst följer ofta så- dana mera invecklade inkomstförhållanden, som inte lämpar sig särskilt väl för ett för- enklat beskattningsförfarande. Med hänsyn

härtill och då de progressivt beskattade lön- tagarna endast utgör ett fåtal, har det inte varit av något större intresse att söka in- rymma även den progressiva beskattningen inom P.A.Y.E.-systemet. I stället har i själva verket det förhållandet att den progressiva skatten utan större olägenhet kunnat uttas i särskild ordning i hög grad ökat möjlig- heterna att förenkla förfarandet vid be- skattningen av löntagare i allmänhet.

Naturligtvis skulle det i och för sig vara möjligt att även i Sverige utta den progres- siva delen av inkomstskatten i särskild ord- ning. Genom en sådan uppdelning skulle otvivelaktigt möjligheterna öka att förenkla beskattningen av löntagare, som har att er- lägga endast proportionell skatt. För öv- riga skattskyldiga skulle dock uppdelning- en knappast innebära någon förenkling jäm- fört med den nuvarande ordningen utan snarare tvärtom. Vidare skulle, med hänsyn till att löntagarna i Sverige i stor utsträck- ning har att betala progressiv skatt, en så- dan ordning vara föga meningsfylld sam— tidigt som administrationen av inkomstbe- skattningen totalt sett skulle bli mer kom- plicerad.

Utredningen utgår vid diskussionen i det följande från att ett svenskt lönebeskatt- ningssystem måste vara anpassat till ett progressivt skatteuttag. Detta betyder att möjligheterna att uppnå ett förenklat be- skattningsförfarande med i England och Irland praktiserade system blir begränsade.

7.3 .1 Inkomstberäkningen

De materiella reglerna för inkomstberäk- ningen är som nämnts i princip likartade motsvarande svenska bestämmelser. Dock är antalet avdragsgrunder som en löntagare kan åberopa i allmänhet mindre än i Sve- rige. Särskilt bör uppmärksammas att kost- naden för resor mellan bostad och arbets- plats inte är avdragsgill; i P.A.Y.E.-länderna betraktas sådan kostnad som personlig lev- nadskostnad och inte som kostnad för in- täkternas förvärvande. Vidare ifrågakom- mer som regel inte avdrag för kostnader för

resor m.m. i tjänsten. Ersättning från ar- betsgivare för sådana kostnader utgör å andra sidan inte skattepliktig intäkt.

Något allmänt schablonavdrag för kost- nader för intäkternas förvärvande eller för allmänt avdragsgilla utgifter tillämpas inte i England eller Irland. Att något sådant inte ansetts erforderligt har sannolikt delvis sin förklaring i det nyss nämnda förhållandet att avdragsrätten har en relativt begränsad omfattning. Det föreligger emellertid ock- så en grundläggande skillnad mellan P.A.Y.E.-systemet och Lohnsteuersystemet, som gjort grova schabloniseringar inom det förra systemet föga aktuella. Vid utform- ningen av Lohnsteuersystemet har tanken varit att löntagarna i flertalet fall inte skulle behöva lämna vare sig ansökan om jämk- ning eller deklaration. I P.A.Y.E.-systemet har man däremot bibehållit den allmänna deklarationsskyldigheten i princip och kom- binerat deklarations avgivande med avläm- nandet av jämkningsuppgifter. Visserligen har man, i den mån så ansetts kunna ske, begränsat uppgiftsskyldigheten i praktiken. Men detta har inte haft samband med att man infört långtgående och kostnadskrä- vande schabloniseringar.

7.3.2. Området för källbeskattning

Vad gäller källskatteområdet innebär P.A.Y.E. i likhet med Lohnsteuer i första hand den utvidgningen jämfört med områ- det för den nuvarande svenska källbeskatt- ningen, att inte endast löneinkomst från huvudarbetsgivare utan även biinkomst av anställning källbeskattas. Därjämte beskat- tas emellertid i viss utsträckning även sido— inkomster inom ramen för P.A.Y.E-syste- met.

Problemet med beskattningen av löntaga- res bi- och sidoinkomster är naturligen mindre komplicerat vid en proportionell än vid en progressiv inkomstbeskattning. I den mån sådan inkomst kan källbeskattas —- i England Och Irland källbeskattas förutom anställningsinkomster också aktieutdelning- ar och obligationsräntor — kan så ske utan

att man annat än i undantagsfall behöver sammanlägga löntagarnas huvudinkomst med bi- eller sidoinkomsten för att rätt kunna beräkna hans totala skatt. Vid pro- gressivt skatteuttag är däremot en sam- manläggning i regel nödvändig.

Några praktiska möjligheter att utforma en >>individualiserad» källbeskattning av ak— tieutdelningar eller andra sidoinkomster — vid en sådan skulle alltså skatten beräknas med hänsyn till den enskilde skattskyldiges marginalskatt — torde knappast föreligga. För svenska förhållanden är därför frågan om införandet av en särskild källskatt på dylika inkomster inte av primärt intresse när det gäller att konstruera ett system för en förenklad beskattning av löntagare. I fråga om biinkomster av anställning föreligger däremot möjligheter att beräkna källskatte— uttag med beaktande av den skattskyldiges verkliga skattebörda. Konsekvenserna av en sådan utvidgning av källskatteområdet har berörts i föregående avsnitt.

I viss utsträckning beskattas som nämnts även sidoinkomster inom ramen för P.A.Y.E.-systemet. Så sker beträffande i löntagarens deklaration uppgivna mindre sådana inkomster och på så sätt, att dessa inkomster får reducera de vid lönebeskatt- ningen medgivna avdragen. P.A.Y.E. på si- doinkomsterna uttas härvid i stället för en i särskild ordning efter taxering på- förd skatt. Den skattskyldige har dock rätt att begära taxering om han så önskar. P.A.Y.E.-förfarandet beträffande sidoin- komster innebär, att på visst är belöpande sådan inkomst beskattas tillsammans med löneinkomster, som hänför sig till ett senare år. Endast mindre sidoinkomster beskattas dock, som nämnts, på detta sätt.

Att på angivet sätt till beskattning sam- manföra inkomster från olika år kan natur- ligtvis utgöra ett i och för sig praktiskt förfarande. Det låter sig dock knappast tillämpas i Sverige, bl.a. med hänsyn till den progressiva Skatteskalan och principen om beskattningsårets slutenhet. Däremot är det naturligtvis möjligt att genom jämkning i viss utsträckning beakta sidoinkomster vid lönebeskattningen.

Löntagarna i England och Irland har att efter utgången av beskattningsåret lämna deklaration för detta och att samtidigt därmed också lämna uppgifter angående förutsedda avdrag under det just påbörjade beskattningsåret. Eftersom vid den ifrå- gavarande tidpunkten underlaget för P.A.Y.E.-beräkningen sistnämnda år redan är fastställt, kommer uppgifterna i fråga att ligga till grund för Skatteberäkningen först påföljande år. Uppgifterna lämnas alltså vid början av ett beskattningsår och avser förhållandena under detta, men behandlas sedan av myndigheten såsom avseende näst— följande beskattningsår.

Sammankopplingen i tiden av deklaration och jämkningsuppgift är givetvis till för- del därigenom att den för de skattskyldiga innebär att de endast behöver lämna upp— gifter till myndigheten en gång per år. Nackdelen med denna ordning är att det un- derlag, med ledning av vilket myndigheten skall beräkna den skattskyldiges avdrag vid P.A.Y.E., ofta nog är inaktuellt. Härav föl- jer att ändringar i löntagarnas avdragsför— hållanden stundom blir beaktade först efter avsevärd tid. Är dessa förhållanden allmänt sett mycket stabila betyder naturligtvis ef- tersläpningen mindre. Jämfört med Sve- rige kan väl detta sägas vara förhållandet i England och Irland, där bl.a. antalet av— dragsgrunder i allmänhet är betydligt mind— re än här. Likväl får i England enligt upp-» gift var tredje löntagare nytt avdrag fast- ställt varje år.

Infört i Sverige torde det engelsk-irländs- ka systemet för källskattejämkning knap- past kunna förväntas fungera tillfredsstäl- lande. I den mån en löntagare är berättigad åtnjuta sådana avdrag, som inte automa- tiskt beaktas av myndigheten, synes sålun- da inom ett svenskt lönebeskattningssystem. det böra ankomma på den skattskyldige att själv genom jämkningsyrkande påkalla hän- synstagande därtill.

Beträffande anställningsintäkter och vid

beskattningen avdragsgilla utgifter synes;

ofrånkomligt att man inom ett svenskt lö—

nebeskattningssystem i väsentlig utsträck- ning beaktar de verkliga beloppen vid den löpande Skatteberäkningen. Härigenom kan överensstämmelse vinnas mellan löpande er- lagd skatt och total årsskatt, och det blir normalt inte nödvändigt med ett taxerings- förfarande för den slutliga skattens faststäl- lande. Såvitt gäller sidoinkomster står sist- nämnda förenklingar dock knappast i prak- tiken att vinna. Uppgifter om sådana in- komster måste löntagaren därför under alla förhållanden lämna vid beskattningsårets slut i och för den definitiva skatteberäk- ningen. Detta förhållande hindrar givetvis inte att man i syfte att uppnå en bättre över- ensstämmelse än för närvarande mellan pre- liminär och slutlig skatt för löntagare med sidoinkomster kan finna det önskvärt att även sådana i möjlig mån beaktas vid den löpande skattesänkningen.

I den mån en skattskyldig begär jämk- ning på grund av att han har avdragsgilla utgifter kan han naturligtvis åläggas att samtidigt uppge beräknade sidoinkomster. En allmän skyldighet att lämna jämknings— uppgift (preliminär deklaration) för per- soner med sidoinkomster är däremot må- hända inte någon praktiskt lämplig me- tod. Emellertid är som tidigare nämnts de för löntagarna helt dominerande slagen av sidoinkomst. inkomst av kapital och av vil- lafastighet, relativt stabila, d.v.s. de upp— bärs med i allmänhet tämligen oförändrade belopp år från år. Med hänsyn härtill sy- nes en ordning liknande den, som för när- varande tillämpas vid B-skattedebiteringen och som innebär att man lägger uppgifter från senaste slutliga debitering till grund för preliminärskattedebiteringen, vara en tänkbar ordning. Myndigheten skulle alltså vid fastställandet av underlaget för löne- beskattningen såsom uppskattad sidoinkomst beakta det belopp härför, som löntagaren beskattats för vid senaste slutliga skatte- beräkning.

Nu anförda synpunkter, som föranletts av P.A.Y.E.—systemets konstruktion, behand- las närmare i ett senare sammanhang.

Inom såväl Lohnsteuersystemet som det nuvarande svenska källskattesystemet beräk- nas skatten för varje avlöningsperiod utan hänsynstagande till förhållanden som lig- ger utanför denna. Varje period behandlas således som en sluten enhet vid källskatte- beräkningen. Den skatt, som totalt blir in- nehållen under året, kommer härvid, även om underlaget för Skatteberäkningen och tillämpade skattetabeller i och för sig är precisa, sällan att exakt överensstämma med den slutliga årsskatten. Att så inte blir fallet beror framför allt på den progressiva skatteskalan, vilken medför att olika stora inkomster under olika perioder ger felak— tigt totalresultat — skatten på inkomsten enligt tabell för varje period är ju beräknad med utgångspunkt från en häremot svaran- de årsinkomst och årsskatt. Samma fel upp- kommer givetvis om intäkterna under nå- gon eller några avlöningsperioder understi- ger på perioderna belöpande avdrag. Resul- tatet blir i båda fallen att den sammanlagt under året genom källskatteavdrag inne- hållna skatten kommer att överstiga den verkliga — på året som beskattningsperiod beräknade — skatten.

Den inom P.A.Y.E.-systemet tillämpade kumulativa metoden innebär, att vid varje avlöningstillfälle under året den på den aktuella avlöningsperioden belöpande in- komsten sammanläggs med tidigare under året åtnjuten inkomst samt att skatten för perioden därefter beräknas till skillnaden mellan skatten på denna sammanlagda in- komst och skatten på den vid föregående avlöningstillfälle sammanräknade inkoms- ten. Uppkommer vid Skatteberäkningen en skattefordran för den anställde erhåller han omedelbar restitution.

Det kumulativa systemet utgör teoretiskt sett en närmast idealisk källbeskattning. Vid varje avlöningstillfälle blir löntagarens skatteförhållanden totalreglerade —— han har alltså därefter varken skatteskuld eller skattefordran. Har han ojämnt inflytande inkomster slipper han att såsom enligt det nuvarande svenska systemet avstå en del

av sin nettoinkomst till dess slutlig debite- ring skett. Om han på grund av sjukdom eller arbetslöshet inte haft någon inkomst under någon eller några perioder, får han avräkna på dessa perioder belöpande av- drag från tidigare under året uppburen in— komst omedelbart och erhåller därav föran- ledd återbäring av skatt redan i anslutning till sjukdomen eller arbetslösheten.

Möjligheterna att i praktiken uppnå an- tydda exakta källbeskattning är naturligtvis direkt beroende av möjligheterna att på för- hand rätt bestämma löntagarnas avdrags— förhållanden och att med rätt skatt träffa deras bi- och sidoinkomster. Dessa frågor har diskuterats i det föregående och därvid har också pekats på de särskilda svårighe- ter, som i dessa hänseenden föreligger vid progressiv inkomstbeskattning jämfört med proportionell sådan. Tillämpad i Sverige skulle den kumulativa metoden på grund av dessa svårigheter ofta inte medföra den exakta källbeskattning den teoretiskt sett innebär. Den skulle dock resultera i en helt rätt beräknad löpande skatt för vissa skatt- skyldiga.

Mot införandet i Sverige av den ku- mulativa metoden för källbeskattning ta- lar i första hand det förhållandet att den för arbetsgivarna är betydligt mer svårhan- terad och arbetskrävande än den nuvarande källskatten. Särskilt där korta avlönings- perioder ——- på mindre än en månad — till- lämpas, blir den löpande skatteberäkning- en mycket betungande. I fråga om kort- tidsanställningar används metoden över huvud inte vare sig i England eller Irland. Mindre företag tillåts vidare i viss utsträck- ning tillämpa ett icke kumulativt förfaran- de med hänsyn till att de inte bedöms kunna tillfredsställande sköta den kumulativa Skatteberäkningen. Det bör härvid beaktas att förfarandet skulle bli än mer kompli- cerat i Sverige med hänsyn till den pro- gressiva beskattningen.

Med hänsyn till antydda svårigheter att administrera en kumulativ källskatt synes möjligheter att införa ett generellt sådant förfarande för närvarande knappast före- ligga. Däremot synes det tänkbart att små-

ningom tillåta en kumulativ skatteberäkning, där en sådan med hänsyn till förekomsten av kvalificerad teknisk kontorsutrustning (datamaskiner) befinnes genomförbar.

7.3.5. Taxering

Som förut berörts skiljer sig P.A.Y.E.-syste- met från Lohnsteuersystemet bl. a. därige- nom att löntagarna i princip är skyldiga att årligen lämna självdeklaration. Deklara— tionsskyldigheten fullgörs dock i praktiken först efter myndighets anmaning, och sådan anmaning tillställs inte samtliga skattskyl- diga varje år. Anställda med okomplicera- de inkomstförhållanden avkrävs inte heller en fullständig deklaration. Taxering sker endast om granskningen ger anledning där- till eller om den skattskyldige särskilt be- gär det.

Vid tillämpning av kumulativ skattebe- räkning är naturligtvis någon särskild om- räkning av årsskatten ofta inte nödvändig. Om källskatteberäkningen i Sverige inte görs kumulativ, erfordras däremot en sär- skild framräkning av årsskatten. Av skäl som anförts vid diskussionen av Lohn- steuersystemet borde omräkningen därvid ombesörjas av myndighet och borde i sam- band därmed viss uppgiftsskyldighet åläggas den skattskyldige.

7.4. Några sammanfattande synpunkter

I detta kapitel har i grova drag visats hur ett svenskt löneskattesystem skulle te sig och hur verkningarna därav ungefärligen skulle bli, därest man valde metoden att bygga upp detsamma med Lohnsteuer- eller P.A.Y.E.-systemet som i väsentliga hän- seenden vägledande. Utredningen har ve- lat lämna denna redovisning, då den frågan inte sällan ställts varför vi inte i vårt land efterbildat någon av dessa metoder för lön— tagarnas beskattning. Något fullständigt ko- pierande har väl därvid inte ifrågasatts, men med smärre jämkningar har antagits att något av de i de observerade länderna praktiserade systemen skulle kunna tilläm- pas även i Sverige.

Vid den ovan redovisade genomgången har också de jämkningar i och anpassning- ar till svenska förhållanden gjorts, som må antas ha åsyftats av dem som förespråkat dessa utomlands tillämpade metoder. Ut- gångspunkten har likväl varit att visa eller antyda hur just ett Lohnsteuer- eller ett P.A.Y.E.-system i svensk utformning skulle te sig.

Här må ånyo understrykas att inget av dessa båda system för löntagarbeskattning innefattar en i egentlig mening definitiv källskatt. Vad man på delvis olika vägar nått fram till i de länder, där man alltså på förevarande område kommit längst, är ett effektivare uppbördssystem än det vi har i vårt land och en källbeskattning som i många fall visat sig väl överensstämma med den på konventionell väg uträknade rätta skattebelastningen. Det har då, som en konsekvens härav, också varit möjligt att för vissa löntagare inskränka eller förenk- la — understundom t.o.m. helt efterge — kravet på en fullständig deklaration efter beskattningsårets utgång och en på grund- val därav utförd taxering.

Uppenbarligen är effekter av detta slag även för svenskt vidkommande från åt- skilliga synpunkter eftersträvansvärda — detta analyseras f. ö. närmare i ett följande kapitel. Men det må konstateras, att när man inte ens i de länder, där man sedan lång tid eftersträvat och genom statsfi- nansiella och administrativa satsningar sökt skapa förutsättningar för en definitiv käll- skatt av löntagare i allmänhet, lyckats där- med, det uppenbarligen inte kan finnas sär- skilt gynnsamma betingelser att i Sverige, i allt fall i en första etapp, nå längre eller ens så långt som fallet är i dessa länder. Detta konstaterande får å andra sidan inte hämma ansträngningarna att allvarligt prö- va och överväga vilka förbättringar som är möjliga för vårt lands vidkommande. Att regelkonstruktionerna i Lohnsteuer- och P.A.Y.E-systemen bjuder mycket av intresse är uppenbart. Det är också av stort värde att erfarenheterna i praktiken av dessa sy- stem blivit för oss tillgängliga.

Vid den ovan redovisade genomgången

av förutsättningarna för att på ett närma- re sätt anknyta en svensk lönebeskattning till de ifrågavarande utländska förebilder- na har påvisats de svårigheter och invänd- ningar som ofrånkomligt möter. I och för sig skulle räcka att i detta sammanhang hänvisa till vad redan återgivits. Några sam- manfattande synpunkter kan likväl vara på sin plats.

Betecknande för Lohnsteuersystemet, i själva verket det fundament varpå det byg- ger, är de tillämpade grova schablonerna med det avkall på individuell skatterättvi- sa och eftersättande av statsfinansiella hän- synstaganden som däri inryms. Oavsett de faktiska kostnaderna för inkomstförvärvet ges ett högt schablonmsäsigt bestämt av- drag. Även när det gäller vad vi i Sverige benämner allmänna avdrag arbetar man med höga, schablonmässigt avvägda avdrag. Man har också, för att systemet skall kun- na fungera tillfredsställande. funnit sig från beskattning böra undanta s.k. sidoinkomst, som en löntagare kan åtnjuta, upp till ett inte oväsentligt belopp. Schablonavdrag och frigränser av detta slag måste oavlåtligt an- passas uppåt om syftet med systemet inte skall förfelas.

Det har inte synts utredningen realistiskt att räkna med möjligheten av att i Sverige — i varje fall inte på en gång — införa så långtgående skatteeftergifter som dem var- på Lohnsteuersystemet bygger. Betydande stats- och kommunfinansiella invändningar skulle möta parallellt med kritik av inne- börd att skattebördan skulle orättvist för- dela sig inte bara mellan löntagare och and- ra utan också inbördes löntagarna emellan. Att det likväl kan visa sig nödvändigt att även i ett svenskt löneskattesystem i någon omfattning beträda denna väg är en fråga som behandlas i det följande.

Betecknande i övrigt för Lohnsteuersyste- met är framförallt den s.k. årsutjämning- en. Utredningen får anledning återkomma härtill för att därvid diskutera möjligheter- na att utnyttja denna anordning för i viss mån vidare syften än en direkt avstämning av successivt erlagd skatt mot årsskatten.

P.A.Y.E.-systemet arbetar inte med kost-

nadskrävande och från individuell rättvise— synpunkt tvivelaktiga schablonavdrag o.d. Det är också så till vida mer fulländat att genom den kumulativa Skatteberäkningen löntagaren, åtminstone i det övervägande antalet fall, vid varje tillfälle erlagt skatt till rätt belopp. Någon »årsutjämning» blir .då inte behövlig. Förutsättningarna att när- mare efterbilda P.A.Y.E.-systemet i Sverige är likväl inte helt gynnsamma. En av anled— ningarna härtill är att detsamma konstrue- rats för uttag endast av en proportionell in- komstskatt — i England uttas, som fram- hållits, progressiv skatt endast av i egentlig mening större inkomsttagare och denna skatt uppbärs i en helt självständig ordning.

Av stor praktisk betydelse är även det förhållandet att i England och Irland med- ges inte det vanligaste av alla avdrag i Sve- rige, nämligen avdrag för kostnader för re- sor till och från arbetet. Vidare är det i vårt land vida vanligare att löntagare har bi— eller sidoinkomster, något som starkt för- svårar ett P.A.Y.E.-system i Sverige. Av särskilt intresse är att när P.A.Y.E.-systemet understundom inte fungerar tillfredsställan- de. tillrättaläggande sker genom höjning eller sänkning av skatten för ett följande år. Ett sådant förfarande är av olika skäl svårt att tänka sig i Sverige.

P.A.Y.E-systemet bygger på ett omfattan- de engagemang vid skatteuttaget från ar- betsgivarnas sida. Denna ordning synes vis— serligen i huvudsak fungera väl, men man skall komma ihåg att skattebestämmelserna är enklare än i vårt land, bl.a. med hän- syn till att reseavdrag inte medges och att progressivskatt inte beräknas.

Utredningen har, som framgår av det återgivna, funnit att Lohnsteuer- och P.A.Y.E-systemen inrymmer många intres- santa aspekter och kan ge åtskillig vägled- ning när man vill söka konstruera en bätt- re ordning i Sverige än det nuvarande upp- bördsförfarandet i kombination med dekla— ration, taxering och slutlig skattedebitering. Någon direkt efterbildning i Sverige av nå- got av de observerade systemen synes dock knappast möjlig. De i vårt land rådande förhållandena måste ofrånkomligen präg-

la även ett förbättrat svenskt system för lön- tagarnas beskattning.

8. Allmänna synpunkter på frågan om förenklad löntagarbeskattning ( F LB-systemet )

8.1. Förutsättningar för övervägandena

Uttrycket löntagarbeskattning används här liksom tidigare i detta betänkande såsom en sammanfattande benämning för vad som gäller om beskattning och taxering av tjäns- teinkomst och om uppbörden av skatt på så- dan inkomst.

Utredningens uppdrag är att undersöka möjliga förändringar i löntagarbeskattning- en i syfte att nå fram till ett förenklat för- farande. Härmed åsyftas ett regelsystem som är mer lättillgängligt för i första hand löntagarna och som i åtminstone mer okomplicerade fall inte förutsätter samma uppgiftsskyldighet från deras sida gentemot taxeringsmyndigheterna som f.n. är fallet. En annan med den antydda förenklingen åsyftad effekt är att dessa myndigheters re- surser skall i ökad omfattning kunna inrik- tas på mer svårkontrollerade eller svårbe- dömda taxeringar.

Redan förut har framhållits att utred- ningen ålagts en uppgift av huvudsakligen teknisk natur. Häri ligger att det är sättet för skatte- och avgiftsberäkningen och upp- bördsförfarandet som sådant som skall om- prövas, däremot inte de materiella beskatt- ningsreglerna. Redan direktiven för utred- ningen utesluter sålunda möjligheten att överväga sådana ändringar i lagstiftningen, som skulle medföra betydande skattebortfall för stat och kommun eller innefatta väsent- liga förändringar i den gällande avvägning-

en av skattebördan mellan grupper av skatt- skyldiga och mellan enskilda inkomsttagare inbördes.

Av nu anförda skäl är inte aktuellt att på jallvar överväga schablonavdrag av den typ och särskilt inte av den omfattning som Lohnsteuersystemet bygger på (jfr. kapitel 7). Å andra sidan har utredningen inte tol- kat sina direktiv som i förevarande sam- manhang så snäva att utrymme helt saknas för att överväga varje förändring av ekono- misk innebörd. Vissa mer begränsade för- ändringar i sådan riktning diskuteras i det följande.

En annan principiellt grundad aspekt på löntagarbeskattningen, från vilken utred- ningen funnit det uteslutet att avvika, har också berörts förut i betänkandet men bör här ånyo fastslås. Löntagarbeskattningen måste enligt utredningens mening förbli en del av den allmänna inkomstbeskattningen och kan inte utryckas till något för sig. Uppbär någon inkomst av tjänst och har han samtidigt inkomst av annat slag måste skattebelastningen grundas på den samman- lagda inkomsten; allmänna avdrag och grundavdrag måste på ett motsvarande sätt beaktas.

Det torde vara överflödigt att närmare utveckla skälen för denna ståndpunkt. Det må räcka med att påpeka att ett frikopp- lande av tjänsteinkomstbeskattningen från inkomstbeskattningen i övrigt skulle i vä- sentlig mån förrycka det på skatteförmågan

uppbyggda systern, varifrån aldrig varit tal om att avvika.

I konsekvens med vad nu anförts finner utredningen inte heller möjlighet eller an- ledning föreligga att ställa under diskussion vad nu gäller om beskattningsår för tjänste- inkomsttagare. Principen om kalenderåret såsom beskattningsår kvarstår alltså. En ändring härutinnan skulle inte bara inverka på beräkningen av bl.a. den progressiva skatten på löneinkomsten; den skulle även påverka och försvåra taxeringen och skatte— beräkningen för dem som förutom lön har annan inkomst.

En med vad ovan anförts sammanhängan- de synpunkt är följande. Vad man förhopp— ningsvis kan uppnå är en förenklad lönta- garbeskattning för dem där inkomst- och avdragsförhållandena är mindre komplice- rade. Så är uppenbarligen inte fallet för ett relativt stort antal personer, däribland dem där tjänsteinkomsten har karaktär av sido- inkomst. Det kan förutses att man för dessa fall får i princip bibehålla nuvarande ord- ning, må så vara att preliminärskatteuttaget möjligen kan bli ett annat. Deklaration, taxering och skatteberäkning på sätt nu är föreskrivet kommer alltså att gälla även framdeles för dessa skattskyldiga. Det torde också få övervägas om inte alla löntagare, alltså även de som inte skulle vara skyldiga därtill, bör vara berättigade att deklarera och i övrigt behandlas i vanlig ordning. För utredningen har det — främst för att und- vika den orättvisa som skulle vara förenad med olika skatteuttag vid den förenklade löntagarbeskattningen resp. vid tillämpning av konventionell beräkningsmetod — fram- stått som i hög grad angeläget att förebygga en sådan effekt. Viss toleransmarginal kan måhända av praktiska skäl godtas, men i princip måste gälla att skattebeloppet skall bli detsamma oavsett tekniken för dess fast— ställande.

I olika sammanhang när en förenklad löntagarbeskattning diskuteras har sagts att vad som bör eftersträvas är en »definitiv källskatt». Och det har därvid gjorts gällan- de att sådan finns för löntagare i några and- ra länder, vilkas system borde studeras.

Det framgår av vad tidigare i betänkandet redovisats att man i själva verket inte i nå- got land, med vilket en jämförelse är av intresse, infört vad som förtjänar benäm- ningen definitiv källskatt. Vad man på någ- ra håll uppnått är ett med olika medel bätt- re avpassat preliminärskatteavdrag och till följd därav en vid källan omedelbart utta- gen skatt, som beträffande åtskilliga lönta- gare så väl svarar mot den >>riktiga>> skatten att man kunnat i viss omfattning avstå från att årligen avkräva (lem fullständiga dekla- rationer i och för konventionell taxering och debitering. Redan detta är självfallet något att eftersträva även för vårt lands vidkommande, och det är överväganden i sådan riktning som redovisas i det följande. Att en ändrad ordning likväl ofrånkomligen kräver viss medverkan från löntagarnas sida skall därvid visas liksom nödvändigheten av att ersätta deklaration och taxering med ett annat, om än från vissa synpunkter enkla- re, förfarande.

8.2 Nackdelar och fördelar med nuvarande system

När gällande ordning kritiseras såsom för gemene man krånglig och svåröverblickbar, är denna kritik i mycket att återföra på de materiella reglernas innehåll och utform- ning. Detta har i sin tur sin grund i att lag- stiftaren funnit en detaljrik reglering av vad som skall hänföras till skattepliktig in- komst och vad som i olika hänseenden är medgivet till avdrag nödvändig för att ernå den fördelning av skattebördan inkomstta- garna emellan, som ansetts önskvärd med hänsyn till skatteförmågan eller andra beak- tansvärda omständigheter och förhållan- den. Det kan tilläggas att — oaktat lag- stiftningens utförlighet —— denna likväl är i många hänseenden otillräcklig. Den sup- plementeras därför av en mångfald råd och anvisningar från riksskatteverket (riksskatte- nämnden) och av en praxis som oavlåtligt jämkas och påbyggs med utvecklingen. Även härom måste mången gång känne- dom finnas när en deklaration upprättas,

för att densamma skall kunna följas av myndigheterna.

Mot denna bakgrund är förklarligt att deklarationsblanketterna är så relativt in- vecklade och för den vanlige inkomsttaga— ren ofta nog svårbegripliga som är fallet. Här skall inte diskuteras i vad mån det är möjligt att förenkla dem utan att eftersätta vad man i upplysningsväg vill inhämta. Det är tillräckligt konstatera att man hittills, trots avsevärda bemödanden, inte kunnat konstruera blanketter, som de vanliga lön- tagarna finner enkla att ifylla, och till detta foga synpunkten att tvekan kan råda om ett önskemål i sådan riktning över huvud kan tillgodoses. I den mån kravet på förenklad löntagarbeskattning har sin grund i besvär- ligheterna med att ifylla deklarationsblan- ketterna, synes närmast ofrånkomligt att söka andra vägar för att tillgodose kritiken. Det är också sådana lösningar som över- vägs i det följande.

Skattelagstiftningens komplicerade inne- håll i förening med det i och för sig själv- klara förhållandet att skatten på årsin- komsten bestäms med beaktande av en mångfald faktorer, som inträffar under eller hänför sig till hela det löpande beskatt- ningsåret, har givetvis också starkt försvå- rat möjligheterna att successivt utta en preliminär skatt under det löpande inkomst- året, som mer exakt svarar mot den korrekt beräknade slutliga skatten på årsinkomsten. En efter beskattningsårets utgång avgiven självdeklaration och en därpå grundad taxe- ring har ansetts som det ofrånkomliga un- derlaget för en korrekt korrigering i efter- hand av källskatteuttaget.

Den tillämpade ordningen har i och för sig åtskilliga fördelar, särskilt i jämförelse med vad som gällde innan 1945 års upp- bördsreform trädde i kraft. Skatten på ett års inkomst erlades på den tiden i sin hel- het långt efter årets utgång. Den uttas alltså numera i väsentlig omfattning redan >>vid källan». Till den del den slutliga skatten överstiger den preliminära kvarstår dock invändningar av den innebörd som riktades mot det gamla uppbördssystemet. Inte heller är det en i och för sig eftersträvansvärd

ordning med för mycket uttagen källskatt som så småningom skall restitueras.

Till fördelarna med nuvarande uppbörds- regler skall räknas att de normalt inte ställer särskilt långtgående krav på de vanliga lön- tagarna. Sedan man inträtt i förvärvslivet och skaffat sig sin första debetsedel på pre- liminär skatt, får man merendels automa- tiskt motsvarande debetsedlar i fortsättning- en utan särskild framställning. Debetsedeln lämnas till arbetsgivaren och löntagaren kan i allmänhet åtnöjas med den källskatt, som arbetsgivaren drar av med ledning av käll- skattetabellerna. Den avräkning mot slut- lig skatt, som så småningom sker, leder i de åsyftande normalfallen inte till mer avse- värda korrigeringar.

Problem uppstår däremot när av något skäl preliminärskatten avsevärt kommer att skilja sig från den slutliga skatten. När detta inträffar för löntagare, är skälet vanligen förekomsten av inte helt obetydliga bi- eller sidoinkomster eller av innehavet av en egna- hemsfastighet som ger större över- eller un- derskott. För dessa fall krävs, om olägen- heter av skilda slag skall undvikas, att ve- derbörande förstår att överskåda sitt skatte- mässiga läge och att vidta därav betingade åtgärder (krav på jämkning, ökat källskatte- avdrag, fyllnadsinbetalning).

Korrektivet mot en oriktig preli-minärbe- skattning är, som först framhållits, självdek- laration med åtföljande taxering och däref- ter en avstämning av den slutliga skatten mot vad preliminärt erlagts. Det är detta korrektiv som alltså kritiseras såsom för- enat med betydande besvärligheter och olä- genheter för de skattskyldiga och även för myndigheterna. Särskilt för löntagare med väsentligen okomplicerade inkomstförhål- landen krävs smidigare anordningar. Det bör emellertid inte förbises att vissa av de fördelar som är förenade med den nuvaran- de ordningen måhända inte kan fullt ut be- varas i ett förfarande med en förenklad löntagarbeskattning.

Till en början skall erinras om att en på på heder och samvete samt under straffan- svar avgiven deklaration ger särskild anled- ning förmoda att oriktiga eller ofullständiga

uppgifter inte kommer att ligga till grund för den slutliga Skatteberäkningen. Utred- ningen har att undersöka om en åtminstone i huvudsak likvärdig uppgiftsplikt kan in- rymmas i det åsyftade förenklade förfaran- det; det är inte på förhand givet att så kan ske.

Vidare är den taxering, som bygger på en självdeklaration och, i förekommande fall, införskaffade kompletterande uppgif- ter, ett vanligen tillfredsställande underlag för en beskattning som garanterar den skatt- skyldige rättvisa. Inte heller härutinnan är på förhand uppenbart att ett förenklat för- farande alltid ger ett likvärdigt resultat.

Till fördelarna med nuvarande deklara- tionssystem har man understundom också velat räkna — om än denna synpunkt lig— ger något vid sidan — det förhållandet att även inkomsttagare, som eljest inte är sär- skilt observanta i avseende å sin egen eko- nomiska situation, tvingas att en gång om året konstatera omfattningen av sina in- komster, skatten på dessa och vad som åter- stått att disponera. I linje härmed ligger uttalanden av innebörd att en »definitiv källskatt» så småningom kan komma att ses som något berörande endast arbetsgivar- na och taxeringsmyndigheterna och att följ- aktligen löntagarnas intresse helt koncentre- ras till vad av dem uppbärs, d.v.s. lönen efter skatt.

8.3. FLB-systemets huvuddrag

Ovan har i huvuddrag angivits fördelar och nackdelar med det nuvarande systemet för löntagares beskattning. Invändningarna mot detta gör det angeläget att pröva möjlighe— terna till förenklingar, något som anges re- dan i direktiven för utredningen. Men här bör också hänvisas till de statistiska under- sökningar som nu verkställts och som redo- visas i kapitel 5. Därav framgår att det är ett betydande antal skattskyldiga med in- komst av tjänst, som har i det hela så enkla inkomst- och avdragsförhållanden att man åtminstone för deras vidkommande borde kunna allvarligt överväga ett förenklat för-

farande. Det är då också tänkbart att skat- teadministrativa fördelar skulle uppnås. Taxeringsnämndernas tungrodda och om- ständliga arbete borde rimligen kunna er- sättas i de avsedda hänseendena med note- ringar och verkställighetsbeslut av tjänste- män vid de lokala Skattemyndigheterna.

Huvudtankegången för en ordning med förenklad löntagarbeskattning — denna be- nämnes i det följande för enkelhets skull PLB-systemet — är följande.

I princip skall samtliga de avdrag lönta- garen är berättigad åtnjuta tillgodoföras ho— nom redan vid källskatteberäkningen. I den mån avdragen inte är beaktade i källskatte- tabellerna får hänsyn till dem tas genom att lönen minskas med avdragsbeloppet innan skatt enligt tabell beräknas. Löntagaren har att lämna för avdragens beräkning erforder- liga uppgifter. Dessa uppgifter avses vid okomplicerade avdragsförhållanden skola lämnas direkt till arbetsgivaren, vilken där- efter beräknar avdragsgillt belopp enligt härför utfärdade generella anvisningar. I övriga fall skall uppgifterna lämnas till den lokala skattemyndigheten, som har att med- dela beslut om jämkning.

Vid årets slut genomför myndigheterna, med datamaskinernas hjälp, en undersök- ning av att summa skatteavdrag överens- stämmer med årsskatten (denna slutavräk- ning motsvarar alltså >>årsutjämningen» i Lohnsteuersystemet).

Löntagare, som underlåtit att före eller under inkomståret meddela förhållanden av beskaffenhet att påverka skatteuttaget, ges en möjlighet att före slutavräkningen till- rättalägga detta. Fordrar lämnade uppgifter, som skänkts tilltro vid källskatteavdragets bestämmande, efterkontroll — detta avses normalt inte behöva ifrågakomma i de mer okomplicerade fall varom här är tal — får myndigheterna göra en särskild genomgång.

I det i och för sig vanliga fallet att lön- tagarna har s.k. biinkomst, d.v.s. lön eller arvode från annan än huvudarbetsgivaren, skall det åligga även denne andre arbetsgi- vare att göra avdrag, inbetala källskatten och underrätta myndigheterna om inkoms- tens storlek. Vid slutavräkningen beaktas

vad som förekommit. Beslut om de grunder, efter vilka skatt på löntagarens biinkomst skall beräknas, meddelas av den lokala skattemyndigheten. Har löntagaren inte för- skaffat sig besked i sådant hänseende eller underlåter han att överlämna detta till ar- betsgivaren får övervägas att förpliktiga den senare att ta kontakt med skattemyndig- heten eller ock att göra ett schablonmässigt bestämt avdrag därvid tillrättaläggande i förekommande fall får ske i samband med slutavräkningen.

Löntagare med sidoinkomst i form av kapitalavkastning eller som har egnahems- fastighet avses under vissa förutsättningar kunna komma in under PLB-systemet. I andra fall, liksom när sidoinkomsten härrör av jordbruksfastighet, hyresfastighet eller rörelse, skall åter taxering ske i vanlig ord- ning. Motsvarande gäller när förmögenhets— taxering är aktuell.

Innebörden av den nu skisserade tanke- gången är alltså att redan från början få källskatteavdragen mer relalistiskt beräk- nade än enligt nuvarande system, att vidga källbeskattningen att avse även biinkomst, att söka i systemet inordna hänsynstagande till mindre kapitalinkomster och till före- komsten av egnahemsfastighet, att i dessa fall kräva viss lätt lämnad medverkan från löntagarnas sida och att genom en slutav- räkning få en avstämning av skatten till stånd som har till främsta syfte att snabbt återbetala till löntagaren vad som kan ha avdragits för mycket. Det sistnämnda blir ofta nog fallet vid ojämna inkomster eller när perioder av sjukdom, arbetslöshet e.d. förekommit. Slutavräkningsförfarandet skul- le också kunna fylla funktionen att tillrätta- lägga förhållandena även i vissa andra hän- seenden och därvid leda till återbetalning eller krav på ytterligare skatt.

Här må tilläggas att om skyldigheten för löntagare att avge självdeklaration under straffansvar skulle avskaffas eller inskrän- kas, det noggrant måste övervägas vilka åt- gärder som i stället skall insättas. Till en början kan övervägas att kriminalisera eller i annan ordning reagera mot oriktiga eller underlåtna uppgifter från den skattskyldiges

sida som medverkat till eller föranlett att för låg skatt beräknats. Viktigare är dock måhända att skärpa kontrollen av och an- svarsreglerna för arbetsgivare som underlå- tit att göra avdrag och till skattemyndighe- terna inrapportera löneutbetalningar. Till dessa frågor återkommer utredningen längre fram i betänkandet.

Utredningen övergår så att mer ingående och punkt för punkt behandla de problem som möter, om man vill konstruera ett PLB-system efter de nu i sina huvuddrag redovisade tankegångarna.

9. Anpassning av beskattningen av löntagares inkomster till PLB-systemet

9.1. Inledning

Källskatt skall enligt gällande regler er- läggas för sådan inkomst av tjänst, vilken hänför sig till den skattskyldiges huvudsak- liga arbetsanställning eller eljest utgör hans huvudsakliga inkomst av tjänst. Däremot skall för en löntagare inte dras källskatt på biinkomst, varmed åsyftas tjänsteinkomst som inte utgör huvudinkomst, ej heller på sidoinkomst, d.v.s. inkomst av annat slag än av tjänst. Ytterligare gäller att vissa slag av tjänsteintäkter inte skall källbeskat— tas även om de hänför sig till den skattskyl- diges huvudsakliga inkomst av tjänst.

Dessa undantag från källbeskattning be- gränsar väsentligt det antal tjänsteinkomst- tagare, vilkas samtliga intäkter blir beaktade vid den preliminära A-skatteberäkningen. Det totala antalet inkomsttagare med in- komst av tjänst beräknas år 1971 utgöra 5,45 milj. eller ca 96 procent av alla skatt- skyldiga inkomsttagare. Av dessa kan 2,25 milj. antas ha bi- eller sidoinkomst, varför antalet tjänsteinkomsttagare utan sådan in- komst kan beräknas till 3,2 milj. Beaktas i detta sammanhang även förekomsten av ne- gativ sidoinkomst (underskott i förvärvskäl- la) reduceras antalet ytterligare. Tas vidare hänsyn till att huvudinkomst av tjänst i form av bl.a. folkpension och viss försäk- ringsersättning är undantagen från källbe— skattning, torde det antal inkomsttagare vars verkliga intäkter blir föremål för uttag av

preliminär A—skatt kunna beräknas till drygt 2 milj. I det följande skall diskuteras i vad mån inom det skisserade PLB-systemet källbeskattning kan ske av nyssnämnda därifrån nu undantagna tjänste— och sidoin- komster i syfte att vidga systemets möjliga omfattning.

9.2 Anställningsinkomst från annan än hu- vudarbetsgivare

Av statistiken framgår att antalet inkomst- tagare med biinkomst av anställning vid 1972 års taxering beräknas utgöra 1 milj. För ungefär 60 procent av dessa överstiger biinkomsterna 1 000 kr och för en tredjedel överstiger de 2 500 kr. Det sammanlagda be— loppet av biinkomst av anställning beräknas utgöra 3,9 miljarder kr. Av dessa siffror framgår att en utvidgning av källbeskatt- ningen till att omfatta även biinkomst av anställning skulle vara ägnad att inte obe— tydligt öka denna beskattnings effektivitet. Fördelen med en källbeskattning av biin- komst av anställning består främst i att man därigenom vidgar möjligheterna att få rätt beskattningsunderlag — från ev. kostnadsavdrag bortses i detta sammanhang. Förutsättningarna för att utta källskatt ef- ter helt rätt skattesats är däremot mera be- gränsade. Detta beror på att flertalet skatt— skyldiga har att erlägga progressiv statlig inkomstskatt. Eftersom vid sådant förhål-

lande biinkomsten skall beskattas på toppen av huvudinkomsten, måste nämligen fast- ställandet av källskattesatsen på biinkom- sten grunda sig på en förhandsuppskattning av huvudinkomstens storlek.

Källskatt på huvudinkomst av tjänst för- utsätts också fortsättningsvis skola beräknas enligt tabell. Denna ordning för källskatte- avdrag kan i och för sig tillämpas även på biinkomst. Fördelen härmed är att någon förhandsuppskattning av biinkomsternas storlek inte blir erforderlig. I det fall den skattskyldige har biinkomst från blott en arbetsgivare och uppbär denna på en gång eller fördelad med visst belopp per månad, vecka e. d. kan också utan större svårighet en korrekt skatteberäkning ske, förutsatt gi- vetvis att huvudinkomsten är känd eller rätt uppskattad. Inte ens särskilda skattetabeller erfordras. Det räcker med att ange den in- komstnivå per månad, vecka etc., som man skall utgå från vid källbeskattning av biin- komsten. Uppbärs däremot biinkomsten oregelbundet eller har den skattskyldige så- dan inkomst från flera arbetsgivare, förut- sätter en korrekt skatteberäkning att man vid varje tillfälle då biinkomst uppbärs beaktar tidigare uppburna biinkomster. Så kan tänkas ske genom att den skattskyldi- ge vid varje ny biinkomst vänder sig till beskattningsmyndigheten för att få ny in— komstnivå fastställd. Skatteberäkningen kan också tänkas ordnad på så sätt att den skattskyldige erhåller en debetsedel (skatte- kort), på vilken från början den beräknade huvudinkomsten för året finns antecknad. Varje biinkomst antecknas därefter och skatten på sådan inkomst beräknas enligt kumulativ metod.

Antalet skattskyldiga med mer än en bi- inkomst är relativt stort. Med hänsyn här- till bör, då det kumulativa förfarandet knap- past kan göras lättillämpligt för alla därav berörda (skattskyldiga, arbetsgivare och myndigheter), en enklare ordning eftersträ- vas. En beräkning av källskatteavdraget efter av myndighet fastställd procentsats i stället för efter tabell ter sig som en möj- lig lösning. En sådan metod har visserligen den nackdelen att den förutsätter en upp-

skattning på förhand också av biinkomster- nas storlek. Den ytterligare felrisk detta innebär är dock möjligen inte betydande. Det bör sålunda beaktas att antalet inkomst- tagare med relativt begränsade biinkomster är stort _— ca 400000 skattskyldiga beräk- nas ha biinkomst på högst 1 000 kr. I dylika fall saknar det större betydelse för upp- nåendet av rätt skatteavdrag om källskatten beräknas enligt tabell eller efter viss på förhand bestämd procentsats. Det härför främst avgörande är i stället om huvudin- komsten blivit någorlunda rätt uppskattad.

Skattekort med uppgift om den procent- sats efter vilken skatt på biinkomst skall beräknas bör i regel kunna utfärdas utan särskild begäran från den skattskyldige och tillställas honom på samma gång som det skattekort som gäller hans huvudinkomst. Procentsatsen bör vidare kunna fastställas utan den skattskyldiges medverkan. Till- gängliga uppgifter angående hans inkomst- förhållanden tidigare år kan i allmänhet ut- göra tillräckligt underlag härför. Den an- givna procentsatsen skulle gälla för varje biinkomst den skattskyldige uppbär.

Med den antydda ordningen för källbe- skattning av biinkomst kan ett väsentligen rätt skatteuttag givetvis uppnås endast om den skattskyldiges inkomstförhållanden är någorlunda stabila. Vid mera betydande in— komstförändringar krävs särskild korrige- ring. Det måste därvid åligga den skattskyl- dige att själv ta initiativ till erforderlig jämkning.

En särskild fråga är om skattesats på bi- inkomst bör fastställas för alla löntagare eller endast för dem, som vid senaste slut- avräkning redovisat biinkomst. För sist- nämnda ordning kan i och för sig det för- hållandet anses tala att mer än 4 milj. lön- tagare saknar biinkomst och att det där- för innebär ett onödigt merarbete att fast— ställa skattesats på biinkomst för dem. Å andra sidan skulle det givetvis vara till för- del för de skattskyldiga som första gången uppbär biinkomst att slippa vända sig till myndighet för att få skattesatsen fastställd. Med hänsyn härtill samt till att merarbetet vid användning av datamaskiner för de-

biteringen inte torde bli betydande synes i första hand böra ifrågakomma att bestäm- ma skattesats på biinkomst för alla lönta- gare.

Regler för arbetsgivares skatteavdrag måste också ges för det fall arbetstagaren inte företer något skattekort. Därvid kan antingen föreskrivas att skatteavdrag skall verkställas enligt viss generellt fastställd skattesats eller kan arbetsgivaren åläggas att ta kontakt med myndighet för att få besked om rätt avdragsprocent. Eftersom skatten på biinkomst skall svara mot den skattskyl— diges marginalskatt och denna kan variera mellan i runda tal 30 procent och 75 pro— cent, måste vid tillämpning av förstnämnda metod skattesatsen sättas mycket högt för att vara tillräcklig i högre inkomstlägen. Den andra metoden är i sin tur ganska om- ständlig och ter sig inte tillräckligt motive- rad vid mindre biinkomster. Det kunde därför övervägas att kombinera metoderna och därvid begränsa den senares använd- ning till mera betydande biinkomster. För mindre biinkomster kunde en generell skat- tesats tillämpas.

Fördelen med sistnämnda ordning för skatteavdrag då skattekort ej överlämnas av den skattskyldige skulle vara att den gene- rella procentsatsen kunde bestämmas till en genomsnittlig marginalskattesats. Denna skattesats skulle visserligen bli för låg i vissa fall men vid ifrågavarande mindre biin- komster skulle betydande felaktigheter i den totala skatten i allmänhet inte uppkomma. Skattesatsen skulle också i stor utsträckning vara godtagbar för den skattskyldige, som med hänsyn härtill kunde bespara sig be- sväret att förete skattekort vid små biin- komster.

Sistnämnda fördelar med en inte alltför hög generell skattesats gäller självfallet främst om man vid debiteringen av källskatt utfärdar skattekort på biinkomst endast för löntagare som tidigare haft sådan inkomst. Beräknas såsom här ifrågasatts skattesats på biinkomst för alla löntagare blir förde- larna därmed mindre. I sådant fall synes i stället nackdelarna med en ordning, som in- nebär att arbetsgivare i vissa fall måste

kontakta myndighet för att få veta efter vil- ken procentsats han skall göra skatteav- drag, överväga. Med andra ord synes i dy- likt fall skatt på biinkomst alltid böra ut- tas efter en generell skattesats om skatte- kort inte företes. Denna skattesats bör sättas så högt —— förslagsvis till 65 procent — att den blir tillräcklig för praktiskt taget alla löntagare som omfattas av PLB—systemet.

Ovan har angivits olika möjligheter att åstadkomma en i huvudsak godtagbar ord- ning för källbeskattning av biinkomst. Det framgår också vilka lösningar som synes vara att föredra från olika synpunkter. Vilka alternativ som än väljs är dock upp— enbart att källskatteuttaget ingalunda all- tid kommer att helt svara mot den riktiga skatten på den sammanlagda inkomsten. Detta är inte heller erforderligt, då ett till- rättaläggande kommer att ske i samband med den s.k. slutavräkningen. Å andra si- dan är uppenbart att, om en övergång till PLB-systemet skall vara meningsfylld, det successiva skatteuttaget under inkomståret måste åtminstone ungefärligen ge riktigt slutresultat. En väl fungerande ordning för källbeskattning av biinkomster är därför er- forderlig.

Införandet av källskatteavdrag på in- komst av anställning från annan än huvud— arbetsgivare möjliggör i första hand att skattskyldiga, vilkas inkomster utgörs av hu- vudinkomst av anställning jämte biinkomst därav, kan omfattas av FLB—systemet. An- talet sådana inkomsttagare utgör omkring 400000. Frågan om skattskyldiga, som ut- över nämnda inkomster har inkomst av an- nat slag än av tjänst eller annan tjänstein- komst än av anställning, också kan beskattas enligt det förenklade systemet skall diskute- ras senare. Klart är emellertid att skattskyl- dig, som har huvudinkomst av annat in- komstslag men biinkomst av tjänst, måste lämnas utanför systemet. Sådan skattskyl- dig får därför även fortsättningsvis erlägga preliminär skatt i form av B-skatt och slut- lig skatt efter deklaration och taxering. Det kan dock ifrågasättas om han inte bör be- tala källskatt på sina biinkomster av tjänst. Införandet av en sådan ordning kan verka

omotiverat, då den preliminära uppskattning som ändå måste göras av huvudinkomsten kan synas lika väl få inkludera ev. biinkoms- ter. Det kan också förefalla onödigt att låta arbetsgivare verkställa skatteavdrag och inbetala skatt för ifrågavarande skattskyl- diga, som ändå måste inbetala större delen av sin skatt själva. Skäl kan emellertid även anföras till förmån för en källbeskattning i dylika fall. Som underlag för B-skattedebi- teringen måste ligga en förhandsuppskatt- ning av inkomsttagarens årsinkomst. Denna uppskattning är naturligen osäker — den grundar sig i regel på den skattskyldiges in- komstförhållanden två år före det aktuella beskattningsåret. Kan preliminärskatten på viss del av totalinkomsten såsom fallet är med biinkomst av tjänst — sådan inkomst kan för övrigt stundom utgöra en betydan- de del av totalinkomsten — genom källbe- skattning beräknas på den verkliga inkoms- ten, bör detta vara till fördel och öka möj- ligheterna att uppnå ett rätt avvägt löpande skatteuttag. Det bör inte heller bortses från att en sådan ordning skulle effektivisera uppbörden av skatt från ifrågavarande skattskyldiga. —— Den nu diskuterade frågan avser alltså en effektivisering av källbeskatt- ningen för inkomsttagare, som inte kan in- rymmas inom ett PLB-system, och den fal- ler därför väsentligen utanför utrednings- uppdraget.

Frågan huruvida källbeskattningen kan omfatta all huvudinkomst av tjänst skall se- nare behandlas. Om emellertid detta t.v. förutsätts vara möjligt skulle en källbeskatt- ning av biinkomst, som uppbärs av skatt- skyldig med sådan huvudinkomst, givetvis inte ytterligare öka antalet källbeskattade personer. Men skulle biinkomst, som upp- bärs av skattskyldig med huvudinkomst av annat slag än av tjänst också källbeskattas, skulle viss ökning av detta antal ske. Ök- ningen skulle uppgå till omkring 150000 personer.

Någon nämnvärd ökning av antalet ar- betsgivare med skyldighet att verkställa käll- skatteavdrag skulle knappast bli följden. Däremot skulle givetvis arbetsgivarna få ett merarbete med avdrag och redovisning

av skatt. Omfattningen därav kan inte med lätthet beräknas. Det kan antas att antalet biinkomster av tjänst uppgår till 2,5 milj. eller till omkring hälften av antalet hu- vudinkomster. Av denna jämförelse skall dock inte dras slutsatsen att arbetet med källskatten skulle öka motsvarande. Beträf- fande huvudinkomst gäller att sådan i regel utbetalas per månad, halvmånad eller vecka. Antalet avräknings- och redovisningstillfäl- len för skatt blir därigenom stort. Biinkomst av anställning utbetalas däremot ofta på en gång eller fördelad på ett fåtal tillfällen. Merarbetet för arbetsgivarna vid införandet av källbeskattning av biinkomst torde med hänsyn härtill bli begränsat. Det bör också påpekas att en viss fördel sett från arbets- givarnas synpunkt är förenad med bestäm- melser, som innebär att skatteavdrag alltid skall göras från anställningsinkomst. Med nuvarande ordning uppkommer stundom tvekan om skyldighet att verkställa avdrag. för skatt föreligger eller ej på grund av att oklarhet råder om utbetald lön utgör hu- vud- eller biinkomst för arbetstagaren.

9.3 Sidoinkomst

Med sidoinkomst förstås som förut nämnts inkomst av annat slag än av tjänst, alltså inkomst av jordbruksfastighet, annan fas- tighet, rörelse, tillfällig förvärvsverksamhet eller kapital. Antalet skattskyldiga som jäm- te inkomst av tjänst skall beskattas för in- komst av sådant slag beräknas vid 1972 års taxering utgöra 1,4 milj. Samtidigt be- räknas 1,2 milj. tjänsteinkomsttagare vara berättigade till avdrag för underskott i an- nan förvärvskälla än tjänst. Det samman- lagda antalet skattskyldiga med inkomst av tjänst, som förväntas redovisa positiv eller negativ sidoinkomst, uppgår till omkring 2,3 milj.

I kapitel 7 har preliminärt diskuterats möjligheterna att inom PLB-systemet in- rymma beskattningen av löntagares sidoin- komster av kapital och schablontaxerad vil- lafastighet. Därvid har nämnts att antalet tjänsteinkomsttagare med positiv eller ne-

gativ sådan sidoinkomst utgör 1,6—1,7 milj. De redovisade inkomsterna (underskotten) ,är ofta av begränsad storlek — för unge- fär 850000 inkomsttagare uppgår de till högst 1000 kr. Härav följer att en anpass- ning av beskattningen av mindre sådana in- komster (underskott) till PLB-systemet skul- le kunna väsentligt öka dettas tillämpnings- område.

Till en början skall något beröras frågan 'om en direkt källbeskattning av nu aktuell sidoinkomst. I sakens natur ligger att ett sådant förfarande är praktiskt möjligt en— dast beträffande vissa kapitalintäkter så- som aktieutdelningar, obligations- och bank— räntor. Andra kapitalintäkter kan inte gärna källbeskattas, ej heller kan detta ske be- träffande intäkt av Villafastighet. Metoden är sålunda begränsat användbar.

Om en direkt källbeskattning av de ka- pitalintäkter, som låter sig beskattas på det- ta sätt, kunde ske efter en enhetlig procent- sats och utan någon som helst korrigering efter beskattningsårets utgång, skulle en i -och för sig enkel ordning uppnås — för- farandet blev ungefärligen detsamma som vid nuvarande kupongbeskattning. Det tor- -de emellertid inte vara godtagbart med ett skatteuttag som inte avvägs med hänsyn till vederbörandes inkomstläge i övrigt. Nå- gon praktisk möjlighet att i nu förevarande sammanhang individualisera källskattebe- räkningen på sätt som förutsatts kunna ske vid den löpande beskattningen av tjänstein- komst torde å andra sidan knappast före— ligga. Det skulle inte gärna vara möjligt att ta ut källskatt på aktieutdelningar 'och bankräntor efter den enskilde skattskyldiges marginalskattesats. Ej heller vore det möj- ligt att vid källskatteberäkningen beakta "hans naturliga avdrag för förvaltningskost- nader och gäldräntor eller hans sparavdrag. Allmänna avdrag, grundavdrag eller extra avdrag för nedsatt skatteförmåga, som ev. inte täcktes av annan den skattskyldiges in- komst, skulle det inte heller vara möjligt att 'ta hänsyn till.

En källbeskattning av ifrågavarande in- täkter är med hänsyn till vad nu sagts om metodens begränsade användbarhet och de

bristande möjligheterna att uppnå en någor- lunda riktig skatteberäkning inte till bety— dande fördel för FLB-systemet. Då den dessutom måste anses administrativt betung— ande torde en annan ordning för sidoin- komsternas beaktande komma ifråga i förs- ta hand.

Såsom antytts i kapitel 7 synes möjlig— heter föreligga att på indirekt väg beakta löntagares sidoinkomster av kapital och Villafastighet inom PLB-systemet. Detta skulle ske genom att myndighet fastställde att arbetsgivare vid källbeskattningen av tjänsteinkomst skulle öka eller minska in- komsten per månad, vecka etc. med belopp, som svarade mot den uppskattade sidoin- komsten (underskottet). En sådan ordning skulle vara betydligt enklare att tillämpa än en direkt källbeskattning och den kunde också till skillnad från en ev. sådan omfatta i princip all inkomst av villa och kapital. Den vore fördelaktigare än den direkta käll- beskattningen också därigenom att den skul— le medge beaktande av den skattskyldiges avdragsförhållanden redan vid den löpande Skatteberäkningen. Man skulle visserligen förlora exaktheten i intäktsberäkningen, men olägenheten därav behövde måhända inte vara alltför stor. Som tidigare nämnts synes de skattskyldigas inkomster av kapital och Villafastighet i allmänhet inte vara föremål för större förändringar år från år.

Den förhandsuppskattning av sidoinkoms- ten, som erfordras vid tillämpning av ifrå- gavarande metod, kunde givetvis grundas på preliminära uppgifter från den skattskyldi- ge. Praktiska skäl talar dock emot införan- det av en sådan uppgiftsskyldighet och den torde inte heller vara nödvändig. Vid det förhållandet att inkomsterna i fråga i bety— dande grad är stabila samt då fråga ändå måste vara om en förhandsuppskattning av sidoinkomsten synes en lämpligare ord- ning vara att myndigheten fastställde det belopp, varmed den skattskyldiges tjänstein- komst skulle ökas eller vid negativ sidoin- komst minskas med ledning av härför hos myndigheten tillgängligt underlag, d.v.s. med ledning av de från senaste slutavräk- ning föreliggande uppgifterna härom. Den

skattskyldige skulle dock givetvis genom ett anmälningsförfarande kunna påkalla annan beräkning av sidoinkomsterna.

Antydda ordning för beaktandet av sido- inkomster skulle ge en förbättrad källbe- skattning. Vid slutavräkningen kunde man emellertid knappast låta sig nöja med den på förhand gjorda uppskattningen av in- komsten. Korrigering med hänsyn till den verkliga positiva eller negativa inkomsten måste i princip ske. Tidigare har nämnts att det även inom PLB—systemet torde vara nödvändigt att ålägga inkomsttagaren viss uppgiftsskyldighet i samband med slutav- räkningen. Frågan huruvida sådan uppgifts- skyldighet måste åvila alla skattskyldiga skall inte här diskuteras. För inkomsttagare med sidoinkomst synes dock en skyldighet att lämna uppgift om den verkliga inkoms- ten erforderlig.

Den skattskyldiges redovisning inför slutavräkningen av mindre villa- och kapi- talinkomster synes kunna göras enkel. Så- vitt gäller kapitalintäkter kunde uppgifter- na begränsas till att avse intäkter och utgif- ter — någon förmögenhetsredovisning sy— nes ej behövlig, ej heller yrkande om s.k. sparavdrag. För beräkningen av inkomst av Villafastighet vore tillfyllest att den skatt— skyldige lämnade uppgifter om utbetalda gäldräntor, ev. tomträttsavgäld samt i före- kommande fall om tidpunkten för ägande- rättsövergång. Underlaget för intäktsberäk- ningen, taxeringsvärdet, är känt av myndig- heten och yrkande från den skattskyldige om extra avdrag är ej heller erforderligt.

Ett särskilt problem utgör beskattningen av villa i annan kommun än hemortskom- munen. Denna fråga behandlas i kapitel 12.

Den förenklade redovisning som här dis- kuterats kan anses tillräcklig endast vid mindre sidoinkomster. Skattskyldiga med större sådana inkomster måste av kontroll- skäl avkrävas fullständig deklaration. Be- träffande den närmare gränsdragningen kunde det ligga nära till hands att låta den- na sammanfalla med gränsen för sidoin- komsts behandling som arbetsinkomst vid beskattningen av makar, vilken är satt till 2 000 kr för makarna tillsammans — detta

med hänsyn till de svårigheter, som i vissa fall föreligger att uppnå rätt källskatt vid sambeskattning. Såsom framgår av denna frågas behandling i kapitel 11 bör emeller- tid svårigheterna kunna bemästras och i så— dant fall bör gränsen för den förenklade re- dovisningen sättas något högre, förslagsvis till 5000 kr. Gränsen i fråga bör gälla både positiv och negativ sidoinkomst och sålunda innebära att skattskyldig, som har positiv inkomst av kapital och/eller villa— fastighet eller negativ sådan inkomst på högst 5 000 kr, omfattas av PLB-systemet. Vidare bör beloppsgränsen för makar gälla deras gemensamma sidoinkomst.

Om gränsen för PLB-systemets omfatt- ning såsom här föreslagits sätts vid sidoin- komster av kapital och Villafastighet på i 5 000 kr skulle av totalt 1,6—1,7 milj. tjänsteinkomsttagare med sådan sidoinkomst omkring 1,4 milj. kunna omfattas av det förenklade beskattningsförfarandet. Sattes gränsen vid 2 000 kr skulle motsvarande an— tal bli ca. 1,1 milj. och sattes den vid 10000 kr skulle det bli omkring 1,5 milj. Vid sidoinkomster av sistnämnda storleks- ordning torde emellertid av kontrollskäl ett mera omfattande uppgiftslämnande få anses erforderligt.

Den förordade gränsen för sidoinkomsts beskattning inom PLB-systemet bör kom- pletteras med en förmögenhetsgräns. Det ovan angivna avkastningsbeloppet 5 000 kr svarar visserligen normalt mot en förmögen- het som vida understiger gränsen för skatte- plikt till förmögenhetsskatt, 150000 kr. Dock kan exempelvis en skattskyldig som äger villa jämte fritidsfastighet ha en skatte- pliktig förmögenhet överstigande 150000 kr utan att den schablonberäknade intäkten av fastigheterna uppgår till 5 000 kr. I och för sig kunde det ligga nära till hands att som förmögenhetsgräns välja samma belopp som nu medför deklarationsskyldighet en- ligt 22 & TF, nämligen en bruttoförmögen- het av 150 000 kr. Emellertid innebär en så— dan bruttogränsdragning att åtskilliga fas- tighetsägare ställs utanför PLB-systemet utan att egentligt skäl härför föreligger. En- ligt utredningens mening är det därför

lämpligare att låta gränsbeloppet avse netto- förrnögenhet, även om beloppet då av kon- trollskäl bör sättas något lägre eller till för- slagsvis 100 000 kr.

Även om mindre sidoinkomster av här aktuellt slag sålunda borde kunna beaktas vid slutavräkningen på ett tämligen enkelt sätt krävs ändå att de skattskyldiga lämnar uppgifter till ledning härför. Det kan därför vara av intresse att undersöka i vad mån en reducering av antalet sådana uppgifter skul- le kunna vinnas genom att mindre inkomst- belopp gjordes helt skattefria. En höjning av det s.k. Sparavdraget från 400 kr till 1000 kr skulle minska antalet erforderliga korrigeringar med drygt 400000. En sådan åtgärd skulle medföra ett skattebortfall för stat och kommun på 450 milj. kr. Vid en mera begränsad höjning av Sparavdraget, från 400 kr till 600 kr, skulle vinsten i minskat antal korrigeringar bli ca 150000 och skattebortfallet omkring 150 milj. kr.

Utsträcktes nyssnämnda schablon till att jämväl omfatta negativ kapitalinkomst — avdrag för underskott skulle därvid med- ges blott i den mån detsamma översteg visst belopp — skulle ytterligare förenklingsvins- ter uppnås. En sådan schablon på i 1 000 kr skulle täcka sammanlagt närmare 700 000 inkomsttagares positiva eller negativa kapi- talinkomster. Vid en schablon på i 600 kr skulle motsvarande antal bli drygt 300 000. Skattebortfallet blir vid tillämpningen av denna förenklingsmet'od mera begränsat med hänsyn till att de minskade inkomster- na delvis utjämnas av minskade underskotts- avdrag.

Förenklingar av nu berört slag skulle gi- vetvis kunna tillämpas även beträffande in- komst av Villafastighet. En eventuell sådan förenklingsregel skulle också kunna gälla den sammanräknade inkomsten av Villafas— tighet och av kapital. En bestämmelse inne- bärande att positiv eller negativ sådan in— komst intill ett belopp av 1000 kr inte beaktades vid beskattningen skulle minska antalet korrigeringsuppgifter med ca 1 milj.

Införandet av förenklingsregler av här diskuterat slag möter invändningar med hänsyn till att en i sin mån minskad skatte-

rättvisa inkomsttagarna emellan skulle bli resultatet därav. Någon förutsättning för PLB-systemets tillämpning i berörda fall utgör med hänsyn till förut föreslagna för- enklade korrigeringsmetoder vid mindre si- doinkomster inte heller bestämmelser av denna innebörd. Skulle emellertid en höj- ning av Sparavdraget eller annan dylik åt- gärd av andra skäl befinnas önskvärd, må understrykas att en sådan ändring vore äg- nad att förenkla beskattningsförfarandet.

I kapitel 7 har nämnts att löntagare med sidoinkomst av jordbruksfastighet, hyresfas- tighet eller rörelse inte torde kunna om- fattas av PLB-systemet. En regelbunden kontroll av sådan skattskyldigs inkomstbe- räkning är nödvändig, och som underlag för denna kontroll erfordras en utförlig redovis- ning av såväl sidoinkomsten som av in- komst- och fönnögenhetsförhållandena i övrigt. Vare sig den skattskyldiges förvärvs- inkomst av nu nämnt slag utgör hans hu- vudinkomst eller ej är deklaration och taxe— ring nödvändig för den slutliga skattens fastställande. Det må dock framhållas att i det fall pågående utredning angående jord- bruksbeskattningens framtida utformning kan föranleda införandet av en schablonbe- skattning av mindre jordbruksfastigheter, möjligheter kan uppkomma att inrymma re- dovisningen av sådan fastighetsinkomst i FLB-systemet. Vid nuvarande regler för be- räkningen av inkomst av jordbruksfastighet, hyresfastighet och rörelse måste dock samt— liga 400000 tjänsteinkomsttagare med så- dan inkomst beskattas enligt konventionell metod.

Vad nu sagts hindrar givetvis inte att man vid källbeskattningen av skattskyldigs tjäns- teinkomst beaktar hans beräkneliga sidoin- komst av här ifrågavarande slag. Införandet av en sådan ordning kunde effektivisera den löpande beskattningen.

I det föregående har ej berörts frågan om beskattning av löntagares sidoinkomst av tillfällig förvärvsverksamhet. Såvitt gäller realisationsvinst vid avyttring av fast eller lös egendom — sådan sidoinkomst förekom- mer i mycket begränsad utsträckning — torde deklaration och taxering få anses er-

forderlig för den slutliga skattens faststäl- lande. Att beakta sådan inkomst vid källbe- skattningen kan givetvis merendels inte komma i fråga. Till intäkt av tillfäng för- värvsverksamhet är emellertid också att räkna restituerad, avkortad eller avskriven tilläggspensionsavgift eller sjukförsäkrings- avgift, för vilken allmänt avdrag tidigare åt- njutits. I kapitel 10 ifrågasätts avdrag för ifrågavarande avgifter kunna tillgodoföras den skattskyldige utan yrkande från dennes sida. Vid sådant förhållande bör också se- nare korrigeringar kunna beaktas i samma ordning.

9.4. Folkpension

Folkpension är enligt gällande regler un- dantagen från källbeskattning såväl då den uppbärs som biinkomst som då den utgör den skattskyldiges huvudsakliga inkomst av tjänst. Dock uttas källskatt på folkpension i de fall utbetalningen av densamma är sam- ordnad med utbetalning av annan allmän pension.

Antalet folkpensionärer, som med hänsyn till sina inkomstförhållanden i princip borde kunna omfattas av ELB-systemet — härmed avses att de inte har inkomst av jordbruks- fastighet, hyresfastighet eller rörelse — ut- gör omkring 1,15 milj. För nästan hälften av dessa utgörs inkomsten uteslutande av all- män pension, d.v. s. av antingen enbart folkpension eller av folkpension jämte tjäns- tepension. Övriga har utöver allmän pen- sion annan tjänsteinkomst eller inkomst av kapital eller Villafastighet,

En första förutsättning för att ifrågava- rande folkpensionärer skall kunna beskattas enligt PLB-systemet är att källbeskattning av folkpension införs. Problemen i samband därmed är i och för sig desamma som gäller beträffande annan tjänsteinkomst och som diskuterats tidigare i detta kapitel. Den ord- ning som där ifrågasatts för beskattningen av anställningsinkomst borde därför kunna tillämpas även i fråga om folkpension.

Folkpensionärernas beskattningsförhållan- den är emellertid speciella i ett hänseende.

Härmed åsyftas de särskilda regler för medgivandet av extra avdrag för väsentligt nedsatt skatteförmåga som gäller för deras del. Dessa regler är å ena sidan ägnade att komplicera beskattningen, nämligen därige- nom att antalet folkpensionärer som är be- rättigade erhålla sådant avdrag är stort, uppskattningsvis 700 000—750 000. Å andra sidan är bestämmelserna om extra avdrag för folkpensionärernas del så schablonisera- de att möjligheterna att tillgodoföra dessa avdrag inom ramen för ELB-systemet är re- lativt goda.

För folkpensionärer gäller sålunda att re- dan den omständigheten att folkpension uppbärs motiverar en prövning av om extra avdrag skall utgå. Vissa inkomst- och för- mögenhetsgränser gäller. Vad de förra be- träffar bestäms det extra avdraget med hän- syn till storleken av den skattskyldiges till statlig inkomstskatt taxerade inkomst. I fråga om förmögenheten gäller att före- komsten av sådan till belopp understigande 50 000 kr inte påverkar det extra avdragets storlek. Överstiger å andra sidan förmögen- heten 80000 kr medges ej något extra av- drag. Vid förmögenheter mellan 50000 kr och 80000 kr reduceras eljest utgående extra avdrag.

Vid tillämpning av PLB-systemet skulle tillgodoförandet vid slutavräkningen av folkpensionärs extra avdrag inte erbjuda särskilda svårigheter. Härför erforderliga uppgifter om inkomsttagarens civilstånd, fö- delsetid, pensions- och inkomstförhållanden skulle, i den mån dessa uppgifter inte vore kända för myndigheten, ändå få lov att in- hämtas från arbetsgivare eller direkt från den skattskyldige. Endast beträffande för- mögenhetsförhållandena kunde erfordras att inkomsttagaren lämnade uppgifter som eljest skulle vara obehövliga.

För källbeskattningen av löntagare har tidigare i detta kapitel ifrågasatts den ord- ningen, att skatt på huvudinkomst av an- ställning skulle beräknas enligt tabell, skatt på biinkomst av anställning däremot enligt av myndighet fastställd procentsats. I och för sig kunde samma ordning tänkas till- lämpad för beskattningen av folkpensio-

närer. Samma källskattetabeller skulle dock inte kunna användas med hänsyn till att folkpensionärernas rätt till extra avdrag rimligen måste beaktas vid källskatteberäk- ningen. För folkpensionärerna finge sålun- da utformas särskilda källskattetabeller, vil- ka skulle inrymma hänsynstagande i första hand till extra avdrag men också till det förhållandet att pensionärerna inte har att erlägga folkpensions- eller sjukförsäkrings- avgift. Även om sådana tabeller tillämpa- des skulle emellertid källskatteberäkningen i stor utsträckning bli osäker. Anledningen härtill är bl. a. att det extra avdragets stor- lek är beroende av totalinkomstens (den taxerade inkomstens) storlek ävensom av förmögenhet överstigande 50000 kr. För gifta personer gäller dessutom att det är ma- karnas gemensamma inkomst- och förmö- genhetsförhållanden som är avgörande.

I stället för skattetabeller kan av myndig- het individuellt fastställd procentsats till- lämpas för källskatteavdrag på folkpensio— närs huvudinkomst. Allmänt sett kan denna metod synas ofördelaktig, då den förutsät- ter en uppskattning på förhand av huvudin- komstens storlek. För det stora flertalet folkpensionärer som är berättigade att åt- njuta extra avdrag utgörs emellertid huvud- inkomsten av allmän pension och möjlighe- terna att göra en säker förhandsberäkning av denna inkomst är relativt goda. Med hänsyn härtill och då vid tillämpningen av denna metod den enskilde folkpensionärens speciella inkomst- och förmögenhetsförhål- landen bör kunna beaktas på ett tillfreds- ställande sätt synes procentavdrag vara att föredra framför tabellavdrag.

9.5. Tillfällig intäkt, periodiskt understöd

försäkringsersättning,

Med den tidigare i detta kapitel ifrågasatta utvidgningen av den direkta källbeskattning- ens omfattning skulle sådan skatt erläggas på all inkomst av anställning och all pen- sion. Nämnda båda inkomstgrupper domi- nerar men täcker inte helt det skatterätts- liga inkomstslaget tjänst. Undersökas bör

därför huruvida övriga till inkomst av tjänst hänförliga intäkter också kan källbe- skattas.

Till inkomst av tjänst räknas även ersätt- ning, vilken inte utgör intäkt av anställning i egentlig mening d.v.s. där det inte före- ligger något arbetsgivar—arbetstagarförhål- lande mellan parterna. Även sådan i allmän- het tillfällig intäkt bör bli föremål för källbeskattning i den mån utbetalaren lämp- ligen kan åläggas skyldighet att innehålla och redovisa skatt. Detta kan i första hand ske då utbetalaren bedriver självständig verksamhet. Statliga och kommunala myn- digheter, aktiebolag, föreningar, stiftelser och andra juridiska personer än dödsbon bör därför vara skyldiga innehålla käll- skatt vid utbetalandet av varje belopp som för mottagaren utgör skattepliktig inkomst av tjänst. För fysiska personer och dödsbon bör däremot skyldigheten att göra källskat- teavdrag begränsas till förmåner, som utgår från någon av förvärvskällorna jordbruks- fastighet, annan fastighet och rörelse.

Regler svarande mot vad ovan angivits gäller nu i fråga om skyldigheten att lämna kontrolluppgift till ledning för annans taxe- ring enligt 37 ä 1 mom TF. Enligt detta stadgande föreligger inte uppgiftsskyldighet för fysisk person och dödsbo med avseende på utgivna förmåner, som härrör från annan förvärvskälla än de tre angivna. Motsva- rande begränsning bör gälla beträffande skyldigheten att verkställa skatteavdrag. Härigenom blir ersättningar för tillfälliga personliga tjänster undantagna från källbe- skattning. Undantaget gäller dock endast förmåner som inte utgår på grund av an- ställning. Föreligger ett arbetsgivar—arbets- tagarförhållande är utbetalaren skyldig att erlägga socialförsäkringsavgifter för den an- ställde och han bör då också kunna åläggas att verkställa skatteavdrag.

Skyldigheten att göra avdrag för källskatt bör i princip gälla alla slags förmåner som för mottagaren utgör skattepliktig intäkt av tjänst. Till sådan intäkt räknas emellertid en- ligt praxis även stundom vinster i olika slags pristävlingar, hittelön m.m. Dylika perifera tjänsteinkomster bör inte lämpli-

gen källbeskattas med hänsyn till att frå- gan huruvida förmånen utgör skattepliktig intäkt ofta är tveksam samt då förmåner som här avses inte sällan helt utgår i natura- produkter, i vilket fall avdrag för skatt inte kan ske. Av sistnämnda skäl bör även un- dantagsförmåner undantas från källbeskatt- ning.

Med den här förordade omfattningen av skyldigheten att verkställa källskatteavdrag kommer sådan skyldighet att bl.a. gälla skattepliktiga försäkringsersättningar. Det- samma gäller periodiskt understöd från juri- disk person eller från fysisk person eller oskift dödsbo, i de senare fallen dock en- dast om understödet utgått från jordbruks- fastighet, annan fastighet eller rörelse. Där- emot kan det inte gärna ifrågakomma att fysisk person i annat fall än nu sagts skall göra skatteavdrag vid utbetalning av perio- diskt understöd. Detta innebär dock inte att källskatt inte skulle dras på exempelvis periodiskt understöd till ett f.d. hembiträde. I sådant fall är understödet att jämställa med löneförmån eller pension.

9.6 Sammanfattning av FLB-systemets möj- liga omfattning

För år 1971 beräknas antalet skattskyldiga med inkomst av tjänst uppgå till i runt tal 5,5 milj. Av dessa erlägger blott drygt 2 milj. källskatt på all sin inkomst. Övriga åt- njuter sådan inkomst av tjänst som inte käll- beskattas eller inkomst av annat slag än tjänst.

Enligt utredningens mening är det möj- ligt och lämpligt att väsentligt utvidga käll- beskattningens omfattning. Sålunda bör skyldighet att erlägga källskatt inte som nu i huvudsak blott gälla inkomst av anställ- ning från huvudarbetsgivare utan i princip all inkomst av tjänst. Källskatt borde bl. a. innehållas vid utbetalning av allmän pension samt vid utbetalning av belopp som för mottagaren utgör biinkomst (inkomst från annan än huvudarbetsgivare).

Utredningen finner det inte lämpligt att införa direkt källbeskattning av utdelningar,

räntor eller andra sidoinkomster. Däremot bör en löntagares sidoinkomst av kapital eller Villafastighet kunna källbeskattas indi- rekt genom att myndighet vid debiteringen av källskatt föreskriver jämkning med hän- syn till beräknelig sådan inkomst.

Genom den diskuterade utvidgningen av källbeskattningen skulle för det stora flerta- let löntagare all inkomst komma att beaktas vid den löpande Skatteberäkningen. Därjäm— te skulle skapas förutsättningar för en för- enklad beskattning av närmare 4,5 milj. lön- tagare och pensionärer.

10

10.1. Kostnader för intäkternas förvärvande

10.1.1. Gällande regler

Enligt de grundläggande reglerna i 20 & KL får vid beräkning av inkomst från förvärvs- källa från bruttointäkten avräknas alla om- kostnader för intäkternas förvärvande och bibehållande. I överensstämmelse härmed får jämlikt 33 å KL från intäkt av tjänst avdras samtliga utgifter, vilka är att anse som kostnader för tjänstens fullgörande. Hit är bl. a. att hänföra

avgift för i samband med tjänsten tagen pensions-, sjuk- eller olycksfallsförsäkring; hyra eller annan kostnad för arbetslokal; kostnad för arbetsbiträde; förlust av medel för vilka redovisnings— skyldighet förelegat; kostnad för resa i tjänsten, fördyrad lev— nadskostnad vid sådan resa, representa- tionskostnad m. m; kostnad för facklitteratur, instrument, ar- betsverktyg o. d., som varit nödvändigt för tjänstens fullgörande; skälig kostnad för resa mellan bostad och arbetsplats; ränta på utbildningsskuld.

Som undantag från rätten att åtnjuta av- drag för kostnader som är förenade med tjänsteutövandet gäller i fråga om anställda hos staten, kommunen, skogsvårdsstyrelse eller, enligt riksskatteverkets förklaring, an-

Anpassning av avdragsreglerna till F LB-systemet

nan offentlig institution att utgifter i tjän- sten, för vilka i princip full ersättning be- talats, inte får avdras. Därmed samman- hänger att ersättningen i dylikt fall utgör inte skattepliktig intäkt för den anställde.

Avdrag får med nyss nämnda undantag i princip ske med det faktiska beloppet av skattskyldigs avdragsgilla kostnader. Dock äger skattskyldig, som inte haft några kost- nader eller som haft kostnader understi- gande 100 kr, likväl åtnjuta avdrag med 100 kr. Vidare gäller för annan skattskyldig att hans sammanlagda kostnader för intäkter- nas förvärvande får avrundas uppåt till jämnt 100-tal kronor.

Vid sidan av det allmänna schablonav- draget tillämpas i praktiken vissa förenklade regler för beräkningen av skattskyldigs kost- nader av olika slag. Fråga är härvid i all- mänhet 'om fastställda normalbelopp, med vilka den skattskyldige medges avdrag utan särskild utredning. Är hans verkliga kostna— der större än vad schablonmässigt medges är han sålunda berättigad till avdrag med detta större belopp. I det följande lämnas en översikt över nu tillämpade förenklade reg- ler för bestämningen av skattskyldigs av- dragsgilla kostnader.

10.1.2. Kostnad för resor mellan bostad och arbetsplats

Enligt punkt 4 första stycket av anvisningar- na till 33 & KL äger skattskyldig från in-

täkt av tjänst göra avdrag för skälig kostnad för resor till och från arbetsplatsen, där den- na är belägen på sådant avstånd från hans bostad att han behövt anlita och även an- litat särskilt fortskaffningsmedel.

Beträffande frågan om minsta avstånd mellan bostad och arbetsplats för medgivan- de av resekostnadsavdrag torde gälla att avdrag inte medges om avståndet understi- ger 2 km såvida inte särskilda skäl såsom sjukdom föreligger. Å andra sidan torde av- drag regelmässigt medges om avståndet ut- gör minst 2 km.

Är nyssnämnda förutsättning beträffan- de avståndet uppfylld, medges den skattskyl- dige avdrag för resekostnader beräknade efter kostnaden för resa med allmänt kom— munikationsmedel eller annat billigt färd— medel såsom cykel, moped eller motorcy- kel. Som skäligt avdrag för resor med all- mänt kommunikationsmedel anses lägsta kostnad härför. För dylika resor inom stor- stadsområdena anges i riksskatteverkets an- visningar för den årliga taxeringen skäliga års- eller månadsbelopp. Där anges även skäligt årsavdrag för cykelslitage samt skä- lig milkostnad för färd med moped eller motorcykel.

Enligt punkt 4 andra stycket av anvis- ningarna till 33 & KL skall riksskatteverket för varje kalenderår fastställa grunderna för beräkning av de avdrag, som får göras när den skattskyldige använder egen bil för resor till och från arbetsplatsen. I anvis- ningspunkten anges att bilavdraget skall be- stäm-mas enligt schablon på grundval av ge- nomsnittliga kostnader vid körning med mindre bil och med beaktande av såväl rör- liga (milbundna) som fasta (årsbundna) kostnader. Verket skall schablonmässigt be- räkna genomsnittlig årlig körsträcka dels privat, dels för resor till och från arbets- plats och fördela de beräknade årsbundna kostnaderna med hänsyn härtill.

Enligt de av riksskatteverket för bilresor under år 1971 fastställda grunderna gäller såsom förutsättningar för medgivandet av bilkostnadsavdrag att vägavståndet mellan bostad och arbetsplats uppgår till minst en halv mil samt att det av omständighe-

terna klart framgår att användandet av bil i stället för allmänt kommunikationsmedel re- gelmässigt medför en tidsvinst av minst en och en halv timme för fram- och återresa.

Nämnda förutsättningar gäller ej om all- mänt kommunikationsmedel saknas, i vilket fall bilavdrag medges blott avståndet är minst 2 km. Skattskyldig, som regelmässigt använder egen bil i tjänsten, äger vidare åtnjuta bilkostnadsavdrag för resor till och från arbetsplatsen oavsett avstånd och tids- vinst.

Avdraget för bilkostnader skall beräknas till 3 kr 30 öre per mil intill en sammanlagd körsträcka mellan bostad och arbetsplats av 1000 mil per år samt för körsträckor där- över till 2 kr 10 öre per mil.

Är skattskyldig på grund av ålder, sjuk- dom eller handikapp nödsakad att använ- da bil för ifrågavarande resor får avdraget, om högre belopp därigenom uppnås, beräk- nas genom proportionering av de totala verkliga kostnaderna mellan privat körning och körning mellan bostad och arbetsplats. I dylikt fall gäller ej heller kraven på minsta avstånd och tidsvinst.

10.1. 3 Kostnader för arbetsverktyg m. rn.

Kostnader som skattskyldig haft för fack- litteratur, instrument, arbetsverktyg o.d. är enligt 33 & KL avdragsgilla om de varit nödvändiga för tjänstens fullgörande. Det uttalade kravet på nödvändighet har emel- lertid inte hindrat en tillämpning av scha— blonmässigt fastställda normalbelopp för dylika kostnader. I anvisningar för taxering- en anges sådana schablonavdrag för olika yrkesgrupper såsom murare, träarbetare, målare och skogsarbetare. Schablonerna har i regel den konstruktionen att avdrag med- ges med viss procent av arbetsinkomsten, dock högst med visst årligt belopp.

10.1.4. Resekostnader m.m. i tjänsten

Som förut nämnts utgör ersättningar, som stat, kommun och vissa offentliga institu- tioner utbetalar till sina anställda för be- stridandet av vissa med tjänsten förenade

kostnader, inte skattepliktig intäkt, men får å andra sidan de kostnader ersättningarna är avsedda att täcka inte dras av vid be- skattningen. Det sagda gäller kostnader i samband med tjänsteresor såsom biljett- kostnader, kostnader för resa med egen bil, fördyrade levnadskostnader samt repre- sentationskostnader m.m. Även vid annan anställning än nu sagts, där i princip gäller att ersättningen är skattepliktig intäkt och avdrag får göras för den verkliga kostna- den, tillämpas emellertid vissa förenklings-

regler. Enligt punkt 3 av anvisningarna till 33 &

KL äger anställd i enskild eller därmed jämförlig tjänst, som gjort tjänsteresor utan- för den vanliga verksamhetsorten, åtnjuta avdrag för den ökade levnadskostnad han därvid fått vidkännas. Avdraget skall, om den skattskyldige inte visar att ökningen av hans levnadskostnad varit större, an- ses ha uppgått till samma belopp som den ersättning han erhållit från arbetsgivaren, dock högst till belopp som av riksskatte- verket fastställts utgöra normalökning av levnadskostnad för dygn. Vid resor utan övernattning medges avdrag med i anvis- ningarna angivna delar av detta normalbe- lopp. Enligt riksskattenämndens anvisningar avseende inkomståret 1971 utgör schablon- beloppen vid förrättning som varar högst 15 dygn (korttidsförrättning) 89 kr för dygn, vid längre förrättning (långtidsförrätt- ning) 89 kr per dygn för de första 15 dyg— nen och därefter 53 kr per dygn, vid endags- förrättning som varar mer än 10 timmar 36 kr och vid endagsförrättning som varar mer än 4 timmar men ej mer än 10 timmar 18 kr.

För bestämningen av andra med enskild tjänst förenade kostnader än nu sagts ges i punkt 4 av anvisningarna till 32 & KL vissa allmänna förenklingsregler. Bl.a. ut- talas där, att avdrag med samma belopp som den ersättning arbetsgivaren utbetalt i regel bör medges arbetstagare i de fall ersättningen inte överstiger vad som av staten! i motsvarande fall anvisas.

Enligt 37 & TF gäller i fråga om arbets- givares uppgiftsskyldighet till ledning för

arbetstagares taxering att uppgift inte be- höver lämnas angående utgivna ersättningar för tjänsteresor om ersättningarna blott motsvarat gjorda utlägg och sammanlagt inte överstiger 500 kr. Under motsvarande förutsättningar behöver inte heller ersätt- ning för representationskostnader uppges. Uppgiftsskyldighet föreligger inte heller i fråga om traktamentsersättningar vid tjänsteresor, om ersättningarna sammanlagt inte överstigit 500 kr eller inte avsett mer än 24 dagar för år räknat. För den skatt- skyldige gäller i nu nämnda fall att er- sättningarna inte behöver deklareras. Vid sådant förhållande får givetvis inte heller de mot ersättningarna svarande kostnaderna dras av.

1015. Möjligheterna att förenkla avdrags- reglerna

Vid en beskattning enligt FLB-systemet kan en ordning knappast upprätthållas, som in- nebär att avdraget för kostnader för intäk- ternas förvärvande skall bestärnrnas till det exakta beloppet av skattskyldigs utgif- ter i sådant hänseende. En så noggrann be- räkning av kostnaderna förutsätter meren- dels en utförlig deklaration och med hän- syn till att flertalet löntagare har kostnader av ifrågavarande slag skulle tillämpningen av en dylik ordning i hög grad begränsa för- delarna med PLB-systemet.

Såsom framgått av den lämnade översik— ten över gällande avdragsregler tillämpas emellertid redan nu i viss utsträckning en schablonmässig bestämning av de avdrags- gilla kostnadernas storlek. Dels beräknas beträffande flera av de vanligaste avdrags— grunderna kostnaderna ofta enligt schablon— mässigt fastställda normer, dels medges ett allmänt schablonavdrag på 100 kr. Härtill kommer att det sammanräknade beloppet av skattskyldigs kostnader avrundas uppåt till jämnt hundratal kronor.

Dessa i princip redan tillämpade metoder för en förenklad avdragsberäkning är ock- så de som främst tilldrar sig intresse då det gäller att anpassa avdragsreglerna till FLB-

systemet. Något förslag till avskaffande av avdragsrätten för vissa nu såsom avdrags- gilla godtagna utgifter framlägger utred- ningen inte. Fråga är ju om naturliga kost- nader för intäkternas förvärvande och det kan inte gärna ifrågakomma att inom ramen för nettovinstbeskattningssystemet vägra avdrag för sådana kostnader. Till dessa kostnader hör visserligen i princip inte utgif- terna för resor mellan bostad och arbets- plats, men mot ett avskaffande av avdrags- rätten härför talar andra starka skäl. De ändringar i fråga om avdragsrätten för dy- lika resekostnader som beslutats under se- nare år har också inneburit ett ökat hän- synstagande till de verkliga utgifterna.

Enligt utredningens mening bör man allt- så försöka att genom förenklade regler för beräkningen av skattskyldigs avdrag för kostnader för intäkternas förvärvande skapa förutsättningar för FLB-systemet. Vad som härvid erfordras är i första hand att reg— lerna ges en sådan utformning att avdragen kan bestämmas redan före eller under be- skattningsåret i stället för som nu efter det— samma.

Den anpassning av avdragsreglerna som bör eftersträvas för att möjliggöra FLB- systemet gäller dock inte enbart att kunna på förhand fastställa avdragen. Fastställan- det måste också kunna ske på ett enkelt sätt. Man bör så långt möjligt undvika att den deklaration som nu lämnas efter inkomst- årets utgång blir ersatt av en deklaration som lämnas vid dess början. Avdragsregler— na bör med andra ord i stor utsträckning vara så enkla att deras tillämpning inte re- gelmässigt förutsätter en mer omfattande uppgiftsskyldighet med åtföljande prövning från myndigheternas sida.

Den eftersträvade förenklingen av av- dragsreglerna kan uppnås genom en höjning av det allmänna schablonavdraget, genom en förenkling av reglerna för olika kost- nadsposters beräkning eller genom en kom- bination av dessa åtgärder. I själva ver- ket står emellertid enligt utredningens me- ning blott de sistnämnda båda möjligheter- na till buds. Såsom tidigare framhållits kan nämligen enligt utredningens bedömande

en kraftig höjning av det allmänna scha- blonavdraget knappast ifrågakomma.

10.1.6 Förenklade beräkningar av olika av- dragsposter

Det totala antal avdragsgrunder som kan ifrågakomma vid beräkning av inkomst av tjänst är betydande. Något försök till en fullständig kartläggning av dessa har utred- ningen inte gjort. En sådan är inte heller nödvändig då det inte kan ifrågakomma att utforma särskilda förenklade beräkningsreg— ler för varje avdragsgrund. Förenklings- strävandena måste av naturliga skäl inriktas på ofta återkommande avdragsgrunder eller grupper av sådana. I det följande behand- las var för sig tre grupper av avdrag, näm- ligen kostnader för resor mellan bostad och arbetsplats, kostnader i samband med tjäns- ten för vilkas bestridande särskild ersätt- ning i regel erhålls av arbetsgivaren samt kostnader för arbetsverktyg, instrument, facklitteratur m.m. som den anställde i all- mänhet har att själv bestrida.

10.1.7 Resor mellan bostad och arbetsplats

Bland avdragen för intäkternas förvärvan- de intar kostnaderna för resor mellan bo- stad och arbetsplats en särställning. Av to- talt 2,6 milj. tjänsteinkomsttagare med av- drag från intäkt av tjänst överstigande det allmänna schablonavdraget på 100 kr be- räknas nämligen vid 1972 års taxering inte mindre än 2,3 milj. erhålla dylikt resekost— nadsavdrag. Av dessa uppskattas 500000 komma att åtnjuta avdrag för bilkostnader. Återstående 1,8 milj. inkomsttagare torde till helt övervägande del erhålla avdrag för re- sor med allmänna kommunikationsmedel. Antalet inkomsttagare med avdrag för annat billigt färdmedel — cykel, moped eller mo- torcykel — är sannolikt relativt litet.

10.1.8 Resor med billigt färdmedel

Som framgått av den lämnade redogörel- sen för gällande regler beräknas resekost- nadsavdraget, som enligt författningstexten

skall medges med skäligt belopp, redan nu i inte obetydlig utsträckning efter schablon- mässiga grunder. Såvitt gäller de billiga färdmedlen anges i anvisningar för den år- liga taxeringen skälig års- eller månadskost- nad för resor med allmänna kommunika- tionsmedel inom storstadsområdena. Års- kostnad för cykelslitage samt skälig mil- kostnad för moped— och motorcykelkostna- der anges regelmässigt. Avdrag enligt dessa normer torde medges generellt förutsatt att avståndet mellan bostaden och arbetsplat- sen uppgår till minst 2 km.

Angivna schabloner är till stor del till- lämpbara också inom ett PLB-system. Yt- terligare förenklingsmöjligheter torde vara genomförbara inom ramen för nu gällande bestämmelser. Där skäliga årsbelopp c. d. inte lämpligen kan anges i anvisningarna kan t.ex. såsom nu stundom sker föreskri- vas att avdraget beräknas efter kostnaden för månadsbiljett. Även en sådan schablon är lämpad för PLB-systemet. Över huvud föreligger enligt utredningens mening möj— ligheter att såvitt gäller kostnader för resor med allmänna kommunikationsmedel utfor- ma schablonregler, som med relativ lätthet kan tillämpas och vara även i övrigt godtag— bara.

De hittills använda schablonreglerna för beräkningen av moped- och motorcykel- kostnader är till sin konstruktion mindre lämpade för PLB-systemet, då de anger skälig milkostnad och därför förutsätter en kännedom eller uppskattning av aktuell kör- sträcka. En mer exakt sådan beräkning kan merendels göras först i efterhand. Schablo- nen bör emellertid kunna utformas så att den anger skälig årskostnad vid olika av— stånd mellan bostad och arbetsplats, exem- pelvis så att årsavdrag anges för avstånd på 2—5 km, 5—10 km, 10—15 km etc.

Vad gäller avdraget för resekostnader för här ifrågavarande billiga färdmedel, vilket alltså berör 1,8 milj. löntagare, bör sålunda större svårigheter inte föreligga att helt an- passa beräkningsreglerna till PLB—systemet. Tillämpningen av dessa regler bör med and- ra ord inte kräva vare sig bedömning vid någon taxering efter inkomstårets utgång

eller förutsätta jämkningsbeslut av myndig- het före eller under inkomståret. Arbetsgi- varen bör i stället kunna tillgodoräkna ar- betstagaren avdrag för sådana resekostnader enligt meddelade allmänna anvisningar. Som underlag härför behöver arbetsgivaren en- dast erhålla uppgifter från löntagaren om använt kommunikationsmedel och i före- kommande fall avstånd bostad—arbetsplats.

10.1.9 Resor med bil

Avdraget för bilkostnader är det resekost- nadsavdrag, vars anpassning till FLB-syste- met erbjuder de största svårigheterna. Vis— serligen beräknas även detta avdrag efter schablonmässiga grunder. Men avdragsreg- lerna är så utformade att utredning krävs dels för avdragets medgivande över huvud (tidsvinst, avstånd), dels för dess beräkning (total körsträcka mellan bostad och arbets- plats). Med hänsyn till att som förut nämnts inte mindre än 500 000 löntagare åt- njuter bilkostnadsavdrag är emellertid en anpassning av avdragsreglerna angelägen. Svårigheterna att förenkla reglerna för bilkostnadsavdragets beräkning har själv- fallet främst sin grund i att detta avdrag ofta blir väsentligt större än avdraget för kostnader för andra färdmedel. Förenklings— möjligheterna är givetvis mera begränsade vid ett högt kostnadsläge. Att märka är emellertid att enligt utredningens statistiska undersökning 57,6 procent av inkomstta- gare med bilkostnadsavdrag hade en total körsträcka understigande 500 mil, samt att körsträckan för 85,9 procent inte uppgick till 1 000 mil. Enligt riksskatteverkets anvis- ningar för beräkning av bilkostnadsavdrag för inkomståret 1971 blir avdraget vid 500 mils körning 1650 kr och vid 1000 mil 3 300 kr. Även om man beaktar att bland inkomsttagare med låga bilavdrag förekom- mer sådana som åtnjuter avdrag endast för del av år torde av dessa uppgifter kun- na dras slutsatsen att bilavdraget för om- kring hälften av de löntagare som erhåller sådant avdrag understiger 1500 kr. Med hänsyn härtill synes en förenkling av av- dragsreglerna av samma slag som föror-

dats beträffande moped- och motorcykelav- dragen med viss begränsning vara tänkbar även för bilkostnadsavdragets vidkomman- de.

Som villkor för medgivandet av bilavdrag gäller f.n. att den skattskyldige skall göra en tidsvinst på minst en och en halv tim- me per dag genom att använda bil i stället för allmänna kommunikationsmedel. Be- dömningen härav är stundom besvärlig och förutsätter en omfattande utredning. Med hänsyn härtill torde i regel bilavdrag inte kunna medges i annan ordning än genom särskilt jämkningsbeslut av myndighet. Där- emot bör vid tillämpning av i föregående stycke förordad schablonberäkning medgi- vandet av bilavdrag inte behöva förutsätta regelbunden efterkontroll. Vid stora års- kostnader torde däremot kontrollåtgärd få vidtas efter inkomstårets utgång.

10.1.10 Utgifter i tjänsten, som i regel er- sätts av arbetsgivare

För bestridandet av vissa direkt med tjäns- ten förenade utgifter brukar arbetstagare som regel erhålla särskild ersättning från ar- betsgivaren. Fråga är här i första hand om kostnader i samband med tjänsteresor så- som biljettkostnader, bilkostnader och för- dyrade levnadskostnader samt representa- tionskostnader.

Beträffande sagda kostnader gäller som förut nämnts att ersättning härför, som ut- betalas av stat, kommun och vissa offentliga institutioner och som i princip är avsedd att just täcka utgifterna i fråga, utgör för inkomsttagaren skattefri intäkt, men denne äger i gengäld inte åtnjuta något avdrag för kostnaderna även om dessa i verkligheten skulle överstiga ersättningen. Trots att av- drag sålunda i allmänhet inte ifrågakommer för anställda i allmän tjänst beräknas vid 1972 års taxering 350 000 inkomsttagare er- hålla avdrag för resekostnader, 280000 av- drag för fördyrade levnadskostnader och 60000 avdrag för andra utgifter under re- sor eller för representationskostnader. Det- ta innebär dock inte att man har att räkna med att inemot 700000 inkomsttagare är

berättigade till avdrag för kostnader av nämnda slag. Det totala antalet sådana skattskyldiga är väsentligt mindre med hän- syn till att samma inkomsttagare ofta åt- njuter avdrag enligt mer än en av angivna avdragsgrunder.

Schablonvärden för beräkningen av skä- liga avdrag tillämpas som tidigare nämnts också för de inkomsttagare, som i princip har att i deklarationen utreda sina ifrå- gavarande kostnader i tjänsten. För fördy- rade levnadskostnader medges sålunda av- drag med belopp motsvarande uppburen traktamentsersättning, om denna ersättning inte överstiger vissa fastställda schablonbe- lopp. Beträffande övriga kostnader gäller enligt den s.k. likställighetsregeln, att av- drag normalt utan utredning bör medges med samma belopp som uppburen ersätt- ning, om denna inte överstiger vad som i motsvarande fall skulle utgå vid anställning hos staten. Ytterligare gäller att mindre er- sättningsbelopp, som inte behöver redovisas av arbetsgivare på kontrolluppgift, ej heller behöver tas upp i löntagarens deklaration. Mot ersättningen svarande kostnader är där- vid givetvis inte avdragsgilla.

Källskatt skall f.n. inte beräknas på er- sättning, som utbetalas till anställd för vis- sa med tjänsten förenade kostnader, såvi- da inte ersättningen väsentligt överstiger vad som skäligen kan anses vara erforderligt för kostnadernas bestridande. Däremot måste med undantag av nyssnämnda småbelopp ersättningar och avdrag redovisas i den skattskyldiges deklaration. Såsom framgått av redogörelsen för utomlands tillämpade regler för löntagares beskattning används i flera länder den ordningen att ersättningar från arbetsgivare med skäliga belopp för ar— betstagares ifrågavarande kostnader inte räknas som skattepliktig intäkt. Det vore självfallet en betydande fördel om liknande regler kunde tillämpas i Sverige.

Vissa steg i denna riktning har under 1960-talet tagits genom att den tidigare en- bart för staten använda ordningen givits en vidgad tillämplighet. Enligt utredningens mening bör förutsättningar föreligga att åtminstone i viss utsträckning införa skatte-

frihet också för kostnadsersättningar, som utbetalas till anställda i enskild tjänst. Från löntagarbeskattningssynpunkt vore dänvid fördelaktigast om samma regler kunde till— lämpas som för staten. En sådan ordning är dock knappast generellt möjlig. Det måste antas att endast ett begränsat antal större enskilda företag har förutsättningar att till— förlitligen kunna tillämpa de omfattande och komplicerade regler som gäller beträf- fande de statliga ersättningarna. Skulle en sådan ordning ifrågakomma synes den där- för böra få formen av en viss utvidgning av det nu för offentliga institutioner tilläm- pade systemet med särskilt medgivande av riksskatteverket.

I stället för eller som komplement till en utvidgning av den för staten tillämpade ord- ningen kan följande systern tänkas. I cen- tralt utfärdade anvisningar anges att vissa kostnadsersättningar under angivna förut- sättningar inte skall källbeskattas. Redovis- ning för sådana ersättningar och kostnader skall inte heller av den skattskyldige behöva lämnas vid årets slut. I den mån utbetalda ersättningar inte omfattas av anvisningarna eller överstiger däri angivna skäliga belopp skall däremot källskatt beräknas. Den skatt- skyldige blir då för erhållande av avdrag hänvisad att söka jämkning eller motsvaran— de. Anvisningarna bör kunna innehålla före- skrifter om att ersättningar för sådant som biljettkostnader, representationsutlägg o.d. till belopp motsvarande gjorda utlägg under vissa förutsättningar inte skall källbeskattas. Vidare bör anges högsta belopp för bil- och traktamentsersättningar som må utbetalas utan att källskatt behöver beräknas.

Med angivna konstruktion möter det inte hinder att exempelvis i fråga om vissa slag av traktamentsersättningar, som kan anses kräva regelmässig prövning av myndighet, göra skatteplikten vid källskatteberäkningen mera vidsträckt än som svarar mot de ma— teriella avdragsreglerna. Härigenom åstad- kommes automatiskt myndighets prövning genom att det blir inkomsttagarens sak att för erhållande av avdrag begära jämkning.

10.1.11 Kostnader för tjänsten, som in- komsttagaren i regel har att själv bestrida

Om kostnader för resor mellan bostad och arbetsplats samt vissa av arbetsgivare be- stridda utgifter behandlas på sätt nyss an- givits, kvarstår en grupp avdragsgilla kost- nader, som väsentligen utgörs av egentliga kostnader för intäkternas förvärvande, men beträffande vilka ersättning i allmänhet inte betalas av arbetsgivaren. I utredningens sta- tistiska undersökning är dessa kostnader uppdelade i tre grupper, nämligen kostna- der för arbetsverktyg, facklitteratur, instru- ment o.d., vidare gäldräntor avseende ut- bildningsskulder samt övriga ifrågakom— mande omkostnader. Vid 1972 års taxering uppskattas resp. 450 000, 50 000 och 300 000 inkomsttagare komma att åtnjuta avdrag för nämnda kostnader.

I viss utsträckning tillämpas i praktiken schablonvärden för bestämningen av olika yrkesgruppers avdrag för kostnader av här avsett slag. Sådana avdragsschabloner åter- finns i riksskatteverkets anvisningar för bl.a. målare, murare, snickare och skogsar- betare. I allmänhet har schablonreglerna den utformningen att avdrag medges med viss procent av löneinkomsten, dock högst med visst årligt belopp.

Förenklingsmöjligheterna beträffande av- dragsberäkningen för de kostnader som här är i fråga kan synas begränsade med hän— syn till att antalet möjliga avdragsgrunder är mycket stort. Fråga är emellertid meren- dels om naturliga kostnader för intäkternas förvärvande och vid sådant förhållande tor- de en viss enhetlighet i kostnadsläge före- ligga mellan inkomsttagare inom samma yr- kesgrupp. Möjligheter synes därför förelig- ga att i viss ökad utsträckning tillämpa schablonregler för beräkningen av olika yr— kesgruppers avdrag.

En särskild fråga är om yrkesgruppsav- dragen bör omfatta vissa bestämda kost- nadsposter eller alla de kostnader, för vilka den skattskyldige inte åtnjuter avdrag i an- nan ordning. För sistnämnda ordning talar allmänt sett det förhållandet att de skatt- skyldiga eljest kan förväntas i viss utsträck—

ning komma att begära jämkning för att få småutgifter som inte omfattas av schablonen beaktade. Förhållandena kan emellertid vara olika och i och för sig möter det inte hin- der att den ena ordningen tillämpas för en yrkesgrupp, den andra för en annan.

Tillämpningen av yrkesgruppsavdrag, des- sas omfattning och storlek bör kunna anges i centralt utfärdade och för hela riket gäl- lande anvisningar. Beträffande schablonav- dragens konstruktion bör beaktas, att den nu använda utformningen av avdragen för målare, snickare m.fl. såsom procentavdrag inte är lämplig inom PLB-systemet. Pro- centavdragskonstruktionen synes inte heller utgöra någon från teoretiska synpunkter mer tillfredsställande utformning av ett yr- kesgruppsavdrag. Väsentliga erinringar sy- nes därför inte kunna riktas mot att avdra- get till förmån för den praktiska tillämp- ningen utformas som ett till beloppet fast- ställt avdrag, vilket utgår med för alla inom gruppen lika belopp för år. Avdraget bör i princip utgå endast för tid, under vilken ar- betsanställning innehafts.

10.1.12 Allmänt schablonavdra g

De ovan förordade förenklade reglerna för beräkningen av löntagares kostnader för in- täkternas förvärvande innebär alltså att för olika yrkesgrupper centralt fastställs vad som schablonmässigt kan utan särskild pröv- ning medges till avdrag. Som framhållits sker så redan nu i viss omfattning, men det synes utredningen fullt möjligt att väsentligt utbygga detta system. Det må understrykas, att — om någon inom en yrkesgrupp, för vilken fastställts schablonavdrag, är berätti- gad till högre avdrag än enligt schablonen — han givetvis skall få det högre avdraget. Vill han åtnjuta detta redan vid källbeskatt- ningen, måste han emellertid begära jämk- ning. Eljest kan han anmäla förhållandet i samband med slutavräkningen och i det sammanhanget få det högre avdraget tillgo- dofört.

Om man alltså genom yrkesgruppsavdrag kan nå långt i förenklingsväg, är likväl uppenbart att många löntagare med rätt till

avdrag för omkostnader inte kan hänföras till yrkesgrupp för vilken schablonavdrag lå- ter sig fastställas. Frågan uppkommer då om med tanke på dem man bör ha ett allmänt schablonavdrag och omfånget av ett sådant avdrag.

Först må då erinras att utredningen redan förut — med hänsyn till skattebortfallet för det allmänna och de snedvridande effekter- na löntagarna emellan — redovisat en avvi- sande inställning till sådana höga allmänna schablonavdrag som Lohnsteuersystemet bygger på. Vad som kan ifrågakomma synes vara en måttlig uppräkning av det avdrag på 100 kr, som f. n. utgår.

Av statistiken framgår att avdrag enligt lOO-kronorsschablonen åtnjuts av omkring 2,8 milj. löntagare. Denna siffra ger dock inte uttryck för den förenklingsvinst man uppnår genom schablonavdraget, då ett be- tydande antal av ifrågavarande skattskyl- diga måste förutsättas helt sakna avdrags- gilla kostnader. Om emellertid schablonav- draget höjdes till 200 kr, skulle ytterligare närmare 200000 löntagare få sina faktiska kostnader täckta av avdraget. Höjdes det till 300 kr, skulle motsvarande antal lönta- gare bli drygt 400000. En höjning till 200 kr skulle medföra ett skattebortfall för stat och kommun av storleksordningen 100 milj. kr. Sattes avdraget till 300 kr, blev skatte- bortfallet omkring 200 milj. kr.

Den här gjorda beräkningen av skatte- bortfallet vid en höjning av det allmänna schablonavdraget till 200 resp. 300 kr har förutsatt ett bibehållande av nuvarande av- rundningsregel, vilken innebär att löntagare med kostnader överstigande schablonavdra- get får sitt avdrag avrundat uppåt till när— maste jämna 100-tal kronor. En ändring eller ett slopande av denna regel kan emeller- tid ifrågasättas.

Till förmån för en avrundningsregel kan i första hand anföras att en sådan i viss ut- sträckning minskar kraven på exakthet vid avdragsberäkningen. Till påtaglig fördel blir emellertid avrundningen blott i de fall en exakt beräkning av den skattskyldiges fak- tiska kostnader verkligen är avsedd att ske. Med den av utredningen ovan ifrågasatta

omfattande tillämpningen av schablonmäs- sigt fastställda normalavdrag för olika kost- nadsposter blir därför behovet av en av- rundningsregel mindre än tidigare varit fal- let. Ett slopande av den nuvarande avrund- ningen till närmaste högre jämna 100-tal kronor i kombination med en höjning av bottenavdraget till 300 (200) kr skulle be- gränsa det ökade skattebortfallet till 160 (60) milj. kr.

Om alltså merkostnaden för det allmänna stannar vid i sammanhanget så måttliga be- lopp som de sistnämnda, synes de finansiel- la aspekterna knappast kunna inverka på nå- got avgörande sätt. Inte heller blir de i och för sig inte åsyftade skattelättnaderna för löntagare med inga eller ringa faktiska om- kostnader så omfattande, att rättvisesyn- punkter skulle behöva förhindra ett allmänt schablonavdrag av nu diskuterat omfång.

Synpunkter av annat slag bör vara ut- slagsgivande.

Nyss angavs att enligt statistiken är nuva- rande avdrag på 100 kr tillräckligt för 2,8 milj. löntagare men det nämndes också att bland dessa finns ett stort om inte känt antal löntagare utan några som helst fak- tiska omkostnader.

Skulle ett allmänt schablonavdrag inte »in- bakas» i källskattetabellerna, följer härav att när vid slutavräkningen detta avdrag tillförs löntagare utan omkostnader detta resulterar i skatterestitution i ett mycket stort antal fall. Motsvarande gäller om omkostnadsav- drag åtnjutits under året men till belopp understigande schablonavdraget. Ju högre schablonavdraget bestäms, desto mer ökas antalet skatteåterbäringar.

Dessa konsekvenser ligger givetvis inte i linje med ett system, vars syfte är att få källskatteuttaget, så långt detta är möjligt, avpassat för att svara mot vad faktiskt skall erläggas i skatt. Administrativt belastande effekter av detta slag ter sig särskilt otill- fredsställande som skatteåterbäringen i fråga inte är materiellt motiverad.

Om åter schablonavdraget >>inbakas>> i källskattetabellerna, uppkommer olägenheter av annat slag. PLB-systemet bygger ju på ordningen att arbetsgivarna i enklare fall och

myndigheterna i mer komplicerade situatio- ner skall jämka källskatteavdragen. När en arbetsgivare skall iaktta t. ex. att yrkes- gruppsavdrag måste det belopp, varmed jämkning får ske, först reduceras med den del av det i tabellen »inbakade» allmänna schablonavdraget som belöper på tidsperio- den i fråga. Naturligtvis skall motsvarande ske när myndigheten beslutar om jämkning. Har myndigheten först jämkat och skall ar- betsgivaren sedan också i något hänseende jämka, måste den senare iaktta att han just i det fallet inte skall beakta det i källskatte- tabellen inbakade schablonavdraget.

Om arbetsgivare och myndigheter, skulle äga underlåta att beakta det »inbakade» av- draget, blir resultatet av slutavräkningen efterkrav på skatt i ett mycket stort antal fall.

Vad nu anförts utgör uppenbarligen gans- ka starka skäl mot något som helst allmänt schablonavdrag. Häremot skall då vägas de inledningsvis anförda skälen till förmån för ett sådant avdrag. Löntagare vars omkost- nader inte överstiger schablonavdraget be- höver inte begära jämkning vare sig detta i och för sig skall ske hos arbetsgivaren eller hos skattemyndigheten. Dessa slipper då också belastningen med jämkningar i antyd- da fall.

Utredningen hyser tvekan huruvida förde- larna med ett schablonavdrag verkligen överväger de därmed förenade nackdelarna. Om systemet skall inrymma ett sådant av- drag, bör det enligt utredningens mening å andra sidan inte sättas lägre än till 300 kr.

Om nuvarande avdrag med därtill anknu- ten avrundningsregel avskaffas, kan anmär- kas att en viss skatteskärpning inträffar. Det- ta kan förhindras genom åtgärder av annat slag. Alla löntagare kan t. ex. tillerkännas ett avdrag på 100 kr som >>inbakas» i käll- skattetabellerna och iakttas vid slutavräk- ningen. Detta avdrag, som allltså inte har med omkostnader att göra, skulle tillkomma alla löntagare, vilket får ses mot bakgrun- den av att samtliga kan f. n. komma i åt- njutande av åtminstone avrundningsregelns förmån. En nettoutgift uppkommer likväl för det allmänna. Det har beräknats att den-

na skulle uppgå till 80—90 milj. kr varav ca 50 milj. kr skulle falla på staten.

10.2. Allmänna avdrag

Till de allmänna avdragen räknas enligt 46 och 52 åå KL samt 4 & Si

underskott i förvärvskälla, underskott i andra makens deklaration, tilläggspensionsavgift och avgift för pen- sionsförsäkring,

obligatorisk sjukförsäkringsavgift, premier för frivilliga kapitalförsäkringar m.m.,

periodiskt understöd samt

förvärvsavdrag.

Av de nämnda avdragen behandlas un- derskott i förvärvskälla i kapitel 9 i sam- band med frågan om beskattning av lön- tagares sidoinkomst. Avdraget för under— skott, som uppkommit vid beräkningen av andra makens inkomst, samt förvärvsavdra- get behandlas i kapitel 11 i anslutning till övriga frågor gällande familjebeskattningen. I det följande diskuteras sålunda möjlighe- terna av en anpassning till PLB-systemet av reglerna om avdrag för premier och av- gifter för försäkringar samt av avdraget för periodiskt understöd.

Tidigare har diskuterats möjligheterna att enligt västtysk—österrikisk modell införa ett allmänt schablonavdrag avsett att täcka de verkliga beloppen av allmänt avdragsgilla utgifter för flertalet löntagare. Därvid kon- staterades att förutsättningar för tillämp- ningen av ett sådant schablonavdrag knap- past föreligger. Här behandlas därför möj- ligheterna att på annat sätt uppnå önskvär- da förenklingar i avdragsberäkningen.

10.2.1. Tilläggspensionsavgift och avgift för pensionsförsäkring

Allmänt avdrag för pensionsavgifter medges dels beträffande tilläggspensionsavgift som påförts den skattskyldige under året näst

före taxeringsåret, dels i fråga om sådan avgift för pensionsförsäkring, som inte tagits i samband med tjänst, under förutsättning att avgiften under beskattningsåret erlagts för försäkring ägd av den skattskyldige själv, hans make eller hans omyndiga barn.

Avdraget för tilläggspensionsavgift avser i huvudsak den egenavgift, som den försäk- rade enligt lagen om allmän försäkring själv har att erlägga för inkomst av annat för- värvsarbete än anställning. Avgiftsunderla- get beräknas av myndighet med ledning av inkomsttagarens deklaration och avgiften påförs den skattskyldiges debetsedel på slut- lig skatt.

Allmänt avdrag för pensionsförsäkrings- avgift medges som nämnts blott i fråga om dylik försäkring, vilken inte tagits i sam- band med tjänst. Har försäkringen tagits i samband med tjänst —— för att så skall an- ses vara fallet erfordras att enligt anställ- ningsavtal skyldighet föreligger för arbets- tagaren att ha sådan försäkring eller att pre— mier för försäkringen skall betalas av ar- betsgivaren eller av denne jämte arbetsta- garen — utgör av den anställde erlagd pre- mie avdragsgill kostnad för intäkternas för- värvande. Vid 1972 års taxering beräknas ca 150 000

inkomsttagare komma att erhålla allmänt avdrag för pensionsförsäkringsavgifter. Fler- talet av dessa eller omkring 100 000 har emellertid sådana inkomstförhållanden att de inte kan komma att omfattas av FLB- beskattningen, d.v.s. de redovisar förutom eventuell tjänsteinkomst inkomst av jord- bruksfastighet, hyresfastighet eller rörelse. Av återstående ca 50 000 skattskyldiga torde drygt hälften ha avdrag för försäkringspre- mier, ett något mindre antal avdrag för tilläggspensionsavgift.

Premierna för pensionsförsäkring uppgår ofta till betydande belopp — de utgör i me- deltal ca 5 000 kr. Med hänsyn härtill synes en regelmässig prövning av avdragen i fråga erforderlig. Några möjligheter till en verklig förenkling av avdragsberäkningen föreligger inte. Detta innebär dock knappast någon mera betydande nackdel från nu aktuell syn- punkt, då antalet löntagare med avdrag för

pensionsförsäkringspremier som nämnts är tämligen begränsat och då dessa skattskyl- diga ofta torde ha sådana inkomstförhållan- den i övrigt att jämkning eller taxering än- då måste ske.

Större möjligheter till förenkling förelig- ger beträffande avdraget för tilläggspen- sionsavgift. Dels är här i inte obetydlig ut- sträckning fråga om avdrag med små be- lopp, vilkas tillgodoförande inte bör få komplicera förfarandet, dels fastställs av- gifterna av myndighet. Vid källskatteberäk- ningen kan avgifterna visserligen inte med lätthet beaktas — de fastställs inte förrän under året efter inkomståret. Av större praktisk betydelse är dock att tilläggspen- sionsavgiften — fastställd av myndighet och påförd den skattskyldige vid senaste slutliga skatteavräkning — vid årsutjämningen bör kunna tillgodoföras den skattskyldige utan yrkande från hans sida.

1022. Obligatorisk sjukförsäkringsavgift

Enligt 46 ä 2 mom. KL och 4 & Si äger skattskyldig åtnjuta allmänt avdrag för så- dan i slutlig eller tillkommande skatt in- gående sjukförsäkringsavgift enligt 19 ka- pitlet 2 & lagen om allmän försäkring, som påförts honom under beskattningsåret. Sjukförsäkringsavgiften påförs alltså den skattskyldiges debetsedel på slutlig skatt, och avdrag för densamma får därefter gö— ras i den allmänna självdeklarationen på- följande år.

Sjukförsäkringsavgiften avser de avgifter för sjukvårdsförsäkring, grundsjukpenning och tilläggssjukpenning, som den försäkra- de är skyldig att erlägga enligt nyssnämnda lagrum. Avgiften varierar dels mellan olika försäkringskassor, dels vad gäller tilläggs- sjukpenningen med hänsyn till vilken sjuk- penningsklass den försäkrade tillhör. Vissa persongrupper, bl.a. folkpensionärer, er- lägger inte någon sjukförsäkringsavgift.

Rätten till avdrag för obligatorisk sjukför- säkringsavgift motsvaras inte såsom i prin- cip bort vara fallet av skatteplikt för utfal- lande försäkringsförmåner. Såtillvida är av-

dragsrätten av samma karaktär som det 3. k. sociala avdraget för kapitalförsäkringsav- gifter m.m., i vilket avdrag den f. ö. också tidigare varit inräknad.

Som skäl för bibehållande av rätten till avdrag för obligatorisk sjukförsäkringsav- gift -— trots att avdragsrätten står i strid mot gängse principer för försäkringsbeskatt- ning — har vid frågans behandling under senare decennier anförts att den är obliga- torisk och därför att anse som en oundvik- lig levnadskostnad. Vidare har erinrats att den varierade med inkomsten och mellan olika försäkringskassor. Sistnämnda skäl för avdragsrätt måste numera anses ha för- lorat åtskilligt i styrka sedan den på liknan- de grunder motiverade avdragsrätten för på— förd kommunalskatt slopats. Något direkt förslag till avskaffande av rätten till avdrag för sjukförsäkringsavgift framförs dock inte med hänsyn dels till att frågan om beskatt- ningen av sjukförsäkringsförmåner f.n. är föremål för utredning, dels ock till att av- dragsrättens slopande inte kan anses utgöra någon egentlig förutsättning för FLB- systemets införande.

Självfallet skulle dock ett avskaffande av avdragsrätten för sjukförsäkringsavgift vara till fördel om man vill förenkla löntagarbe- skattningen. Vid den löpande skatteberäk- ningen är det nämligen inte praktiskt möj- ligt att annat än grovt schablonmässigt beakta avgiften, särskilt som bl.a. folkpen- sionärerna inte har att erlägga sjukförsäk- ringsavgift.

Vid slutavräkningen torde däremot sam- ma förfarande vara möjligt att praktisera som förut ifrågasatts beträffande avdraget för tilläggspensionsavgift. Något yrkande från den skattskyldiges sida skulle sålunda inte vara erforderligt.

10.2.3 Försäkringspremier

Allmänt avdrag medges enligt 46 ä 2 mom. KL och 4 & Si för premier och andra avgif- ter för vissa försäkringar, vilka ägs av den skattskyldige själv, hans make eller omyn- diga barn. Avdragsrätten omfattar premier för kapitalförsäkring, arbetslöshetsförsäk-

ring och sådana premier för sjuk- eller olycksfallsförsäkring, inklusive avgifter till sjukkassa för begravningshjälp, för vilka av- drag inte medges i annan ordning. Försäk- ringsavdraget är maximerat till 250 kr, gifta skattskyldiga får dock åtnjuta avdrag med för makarna gemensamt högst 500 kr. Avdrag med sistnämnda belopp medges även ensamstående skattskyldig, som haft hemmavarande barn under 18 år.

Försäkringsavdraget är ett av sociala skäl motiverat avdrag. Principiellt borde avdrag inte vara medgivet för ifrågavarande pre- mier och avgifter, då utfallande försäkrings- belopp inte beskattas. Önskan att stimulera de skattskyldiga till försäkringssparande har emellertid ansetts motivera medgivandet av visst avdrag.

Enligt utredningens undersökning kan vid 1972 års taxering ca 2,8 milj. inkomsttagare beräknas åtnjuta avdrag för försäkringspre- mier med sammanlagt ca 600 milj. kr. För ca 1,5 milj. av dessa torde avdraget un- derstiga 200 kr och det beräknas i medeltal utgöra ca 215 kr. Maxirniavdragen på 250 kr och 500 kr förväntas komma att utnytt- jas av sammanlagt ca 500 000 skattskyldiga.

Försäkringsavdragets bibehållande har efter hand allt starkare ifrågasatts. Skälet härför är i första hand att premierna i frå- ga i princip är att hänföra till sådan privat levnadskostnad som eljest inte är avdrags- gill vid beskattningen. Det har vidare gjorts gällande, att med utvecklingen det »socialt» betingade skälet för att med Skattelagstift- ningens hjälp stimulera ifrågavarande för- säkringssparande alltmer mist sin tyngd.

Från de för utredningen aktuella syn- punkterna är ett slopande av försäkringsav- draget till betydande fördel. Utredningens målsättning är visserligen att konstruera ett system för löntagares beskattning, som inte kräver ändrade materiella regler för in- komstberäkningen. Med hänsyn till att mo- tiven för avdragsrätten — denna saknar i och för sig nämnvärd betydelse för skatte- bördans fördelning numera måste anses svaga, synes dock, då avdragets tillgodofö- rande samtidigt är ägnat att komplicera lön- tagarbeskattningen, dess bibehållande med

Att särskilda svårigheter är förenade med att bibehålla försäkringsavdraget inom FLB- systemet har sin grund i att ett stort antal inkomsttagare skulle äga rätt till avdraget samtidigt som avdragsrätten uppenbarligen inte skulle kunna schablonmässigt medges. Om så skedde skulle ju stimulansen till för- säkringssparandet gå förlorad och avdrags- rätten bli meningslös.

Ett bibehållande av avdragsrätten för för- säkringspremier kräver hänsynstagande till de faktiska utgifterna härför för drygt 2 milj. löntagare, som i princip skulle omfat— tas av PLB-systemet. Att härvid beakta de förväntade utgifterna genom jämkning och därefter de faktiska genom deklara- tions- eller motsvarande förfarande kan inte gärna förordas. En sådan ordning för att tillgodose avdragsrätten för ifrågavaran- de småutgifter skulle innebära en orimlig belastning av administrationen och i hög grad reducera de fördelar som FLB-syste— met kan antas medföra. Närmast till hands ligger att låta den skattskyldige hemställa om avdrag för premier i samband med års- utjämningen. Detta betyder emellertid att närmare hälften av löntagarna måste fram- ställa sådant yrkande för att ej gå miste om avdragsmöjligheterna. Att även denna ord- ning innebär en belastning på ELB-systemet är uppenbart.

10.2.4 Periodiskt understöd

Avdrag för periodiskt understöd eller där- med jämförlig periodisk utbetalning, som inte får åtnjutas vid beräkningen av in- komsten av särskild förvärvskälla, får gö- ras i form av allmänt avdrag. Såsom för- utsättning för att understödet skall anses avdragsgillt gäller härvid att det inte utgått till person, som hör till givarens hushåll, eller, såvida fråga inte är om skadestånd, till annans undervisning eller uppfostran. Dock äger enligt särskilt stadgande skattskyldig åt- njuta avdrag för belopp, som han utgivit för underhåll av sådant hans barn under 18 år som inte varit hemmavarande, med högst 1 500 kr för varje barn.

Allmänt avdrag för periodiskt understöd beräknas åtnjutas av ca 160000 inkomstta- gare. Medgivet avdrag uppgår ofta till be- tydande belopp. Det totala avdraget upp- skattas till 350 milj. kr.

Frågan om avdrag för periodiskt under- stöd är inte sällan svårbedömd och kräver med hänsyn härtill ävensom till att yrkade avdragsbelopp i regel är av betydande stor- lek regelmässigt prövning av myndighet. Något förenklat förfarande för avdragets medgivande inom PLB—systemet synes där- för inte kunna ifrågakomma. Detta betyder att den skattskyldige får begära jämkning för att understödet skall kunna beaktas vid den löpande Skatteberäkningen. Har han underlåtit detta eller vill myndigheterna kontrollera läget efter inkomstårets utgång, blir fråga om särskilda åtgärder i samband med slutavräkningen. Olägenheten med av- dragsrätten för periodiskt understöd är i och för sig uppenbar men begränsas av att fråga är om ett ganska litet antal skattskyl- diga.

103. F örlustavdrag

Enligt 46 a & KL och 4 a & Si äger skatt- skyldig åtnjuta avdrag för förlust hänförlig till tidigare beskattningsår i enlighet med vad som därom är särskilt stadgat. De när- mare bestämmelserna återfinns i förord- ningen den 8 april 1960 (nr 63) om rätt till förlustutjämning vid taxering för inkomst.

Med förlust förstås enligt nämnda för- ordning det belopp varmed summan av skattskyldigs underskott i förvärvskälla och övriga allmänna avdrag visst beskattningsår överstigit sammanlagda beloppet av den skattskyldiges inkomster från olika förvärvs- källor samma år. Sådan förlust får, om den uppgått till minst 1 000 kr och om vissa formella förutsättningar är uppfyllda, ut- nyttjas som avdrag inom en sexårsperiod. Avdraget avräknas därvid från inkomsten efter de allmänna avdragen.

Förlustavdraget har sin praktiska betydel- se främst för skattskyldiga med inkomst av rörelse, jordbruk eller hyresfastighet. För

inkomsttagare som kan omfattas av FLB- systemet, alltså skattskyldiga som enbart har inkomst av tjänst eller som därutöver har inkomst av kapital eller Villafastighet, är uppkomsten av dylik totalförlust sällsynt. Från här ifrågavarande synpunkter saknar rätten till förlustavdrag därför praktisk be- tydelse. I det fåtal fall sådan förlust upp- kommer måste som hittills medgivandet av förlustavdrag förutsätta att deklaration läm- nats för förluståret. Avdraget måste vidare prövas av myndighet. Den skattskyldige har därför att begära jämkning eller framställa yrkande i samband med slutavräkningen.

10.4. Grundavdrag

Skattskyldig fysisk person äger jämlikt 48 & KL och 8 & Si från sin taxerade inkomst åtnjuta grundavdrag. Sagda avdrag utgör 4500 kr för alla ifrågavarande skattskyl— diga, vilkas till statlig inkomstskatt taxera- de inkomst uppgår till högst 30000 kr. Överstiger inkomsten nämnda belopp redu- ceras grundavdraget med en femtedel av överskottet. Denna avtrappningsregel inne- bär att skattskyldig, vars taxerade inkomst uppgår till 52500 kr eller mer, inte åtnju- ter grundavdrag.

För löntagare gäller att grundavdraget re- dan nu är inarbetat i källskattetabellerna. Någon svårighet att beakta avdraget inom PLB—systemet föreligger inte. Avdragets av- trappning berör visserligen ett betydande antal löntagare och för dessa blir vid ojäm- na inkomstförhållanden under året helt rätt avdrag ofta inte tillgodofört vid den löpan- de skatteberäkningen. Korrigering sker emellertid automatiskt vid slutavräkningen.

Frågan om skattereduktion för makar be- handlas i kapitel 11.

10.5 Extra avdrag

Skattskyldig, vars skatteförmåga är väsent- ligen nedsatt till följd av långvarig sjuk- dom, olyckshändelse, ålderdom, underhåll av andra närstående än barn, för vilka den skattskyldige ägt åtnjuta barnbidrag, eller

annan därmed jämförlig omständighet, kan medges ett s.k. extra avdrag utöver grund- avdraget. Det extra avdraget skall bestäm- mas efter omständigheterna men får inte överstiga 6 000 kr.

Även i det fall den skattskyldiges in- komst, efter avdrag för därå belöpande skatt, understigit vad han till följd av ned- satt arbetsförmåga, långvarig oförvållad arbetslöshet, stor försörjningsbörda eller annan jämförlig omständighet kan ha be- hövt till underhåll för sig och sin familj (existensminimum), kan extra avdrag bevil- jas. I dylikt fall får maximibeloppet, 6000 kr, därjämte ökas med högst 1500 kr för varje oförsörjt barn.

Skattskyldig som vill komma i åtnjutan- de av extra avdrag har att göra framställ- ning härom. Myndigheten har därefter att pröva avdragsfrågan med hänsyn till för- hållandena i det enskilda fallet. Beträffan- de en grupp skattskyldiga, folkpensionärer- na, är emellertid ett förenklat förfarande föreskrivet. Utgörs sådan skattskyldigs in— komst till en inte obetydlig del av folkpen- sion, skall han nämligen _ om särskilda omständigheter inte föranleder annat — an— ses ha haft nedsatt skatteförmåga. Avdrag medges i dylikt fall schablonmässigt och utan särskild framställning från den skatt- skyldige enligt grunder som fastställs av riksskatteverket.

Enligt den årliga inkomststatistiken med- gavs vid 1971 års taxering 685000 skatt- skyldiga extra avdrag för nedsatt skatte- förmåga vid den kommunala taxeringen. Med hänsyn till att samtaxerade makar här- vid redovisats som en enhet var det verk— liga antalet skattskyldiga med extra avdrag större än det nu nämnda. Den övervägande delen av skattskyldiga med extra avdrag — ca 70 procent — är pensionärer, för vilka nyssnämnda förenklade regler för beräk- ningen av extra avdrag är avsedda. Möjlig- heterna att inom ELB-systemet tillgodoföra folkpensionärer extra avdrag enligt dessa schablonbestämmelser har diskuterats i ka- pitel 9. En sådan anpassning av förfaran- det bör som där nämnts vara möjlig. Där- emot kan någon förenklad ordning för be-

stämningen av extra avdrag i övriga fall knappast ifrågakomma. Avdrags—prövningen måste grundas på en ingående kännedom om den skattskyldiges förhållanden. Skatt- skyldig som vill komma i åtnjutande av extra avdrag på grund av sjukdom etc. eller existensminimum måste därför även i fort- sättningen göra framställning härom. Möj- ligen kan efterkontroll av avdragets skälig- het i viss utsträckning undvaras. Bedöm- ning av om så kan ske torde emellertid få göras från fall till fall.

11. Familj ebeskattningen

11.1. Inledning

Möjligheterna att vid källbeskattningen rätt beräkna beskattningsbar inkomst och skat- tesats för gift skattskyldig är givetvis stör- re om andre makens inkomstförhållanden därvid inte behöver beaktas. Särbeskatt- ning av makar innebär med andra ord gynnsammare förutsättningar för tillämp- ningen av ett PLB-system än sambeskatt- ning.

Den beskattning av makar som nyligen genomförts är således från här ifrågavaran- de synpunkter allmänt sett att föredra framför det äldre sambeskattningssystemet. Fråga är emellertid inte om någon mer ren- odlad individuell beskattning. Sålunda gäller särbeskattningen endast inkomst av arbete, s.k. A-inkomst, medan inkomst av annat slag, B—inkomst, alltjämt skall sambeskattas. Även i andra hänseenden kvarstår på ett flertal punkter ett samband mellan makars beskattning.

I det följande skall möjligheterna diskute— ras att tillämpa PLB-systemet i nu nämnda fall, där särskilda regler gäller för makars beskattning. Därvid skall också beröras de speciella bestämmelser som avser ensam- stående skattskyldig med hemmavarande barn.

11.2 Sambeskattningen av B-inkomst

För makar, som båda haft till statlig in- komstskatt taxerad inkomst, skall jämlikt

9 5 3 mom. förordningen om statlig in- komstskatt i princip fastställas beskattnings- bar A-inkomst och beskattningsbar B-in- komst. Med A-inkomst förstås härvid så- vitt gäller för FLB—systemet ifrågakomman— de skattskyldiga inkomst av tjänst utom periodiskt understöd och med B-inkomst pe- riodiskt understöd samt inkomst av kapital och Villafastighet.

Beskattningsbar A-inkomst beräknas till skillnaden mellan den skattskyldiges sam- manräknade A-inkomster och hans allmän- na avdrag, förlustavdrag, grundavdrag och extra avdrag för nedsatt skatteförmåga. Be- skattningsbar B-inkomst utgörs av skillna- den mellan den skattskyldiges hela beskatt- ningsbara inkomst och hans beskattnings- bara A-inkomst.

Vid Skatteberäkningen sammanläggs be- skattningsbar B-inkomst för den make, som har den lägsta beskattningsbara A-inkom- sten, med den andre makens beskattnings- bara inkomst. På denna inkomstsumma be- räknas statlig inkomstskatt. Därefter beräk- nas makarnas statliga inkomstskatt på B- inkomst till skillnaden mellan nyssnämnda skattebelopp och skatten på i inkomstsum- man ingående A-inkomst. Skatten på B-in- komst fördelas sedan på makarna efter för- hållandet mellan deras beskattningsbara B- inkomster.

Om beskattningsbar B-inkomst för ma- karna tillsammans inte överstiger 2000 kr, behandlas den såsom A-inkomst.

I kapitel 9 har ifrågasatts att löntagare med kapital- och villainkomster på samman- lagt högst 5000 kr skulle beskattas enligt FLB-systemet. Nämnda avgränsning skulle för makar innebära sambeskattning av B- inkomster i viss utsträckning.

Nackdelarna med en sambeskattning inom PLB-systemet hänför sig främst till de svårigheter som därvid föreligger att med rätt skattesats träffa makars B-in- komster vid källbeskattningen. Den metod som i kapitel 9 förordats för källbeskatt- ningen av sidoinkomster innebär, att myn- digheten vid beskattningsårets ingång med ledning av uppgifter från senaste slutavräk- ning fastställer ett inkomstbelopp, med vil- ket arbetsgivare skall öka anställningsin— komsten innan skatt efter tabell beräknas. Skatt på den beräknade sidoinkomsten tas härigenom ut efter den skattskyldiges mar- ginalskattesats. Vid sambeskattning kan emellertid rätt skattesats stundom vara hög- re eftersom makarnas B-inkomster skall be- skattas på toppen av A-inkomsten hos den make, vars A—inkomst är högst.

Felaktigheter i nu nämnda hänseende uppkommer givetvis inte i de fall endast den make som har den högsta A-inkomsten re- dovisar B-inkomst. Större felaktigheter upp- kommer inte heller om B-inkomst redovisas även av den make, som har den lägsta A- inkomsten, blott makarnas A—inkomster är av någorlunda lika storlek. Föreligger där- emot betydande skillnader i storlek mellan makarnas A-inkomster, blir den preliminärt tillämpade skattesatsen på B-inkomsten för den make som har den lägsta A-inkomsten avsevärt för låg. Har dessutom sistnämnde make relativt stor B-inkomst kan, vid den ifrågasatta gränsen för beskattning inom ELB—systemet, skillnaden mellan preliminär och slutlig skatt komma att uppgå till om- kring 2 000 kr.

Även om felaktigheter av sistnämnda storleksordning i praktiken torde uppkom- ma i ett mindre antal fall vid sambeskatt- ning av B-inkomst på högst 5 000 kr, skul- le det givetvis vara otillfredsställande om man inom PLB-systemet, som väsentligen skall ge överensstämmelse mellan preliminär

och slutlig skatt, skulle behöva räkna med så betydande kvarskatter. Sådana brister kunde naturligtvis undvikas om FLB-syste- mets omfattning begränsades till skattskyl- diga med enbart A-inkomster, d.v.s. till löntagare med sidoinkomst av kapital, vil- lafastighet och periodiskt understöd till ett sammanlagt belopp understigande 2000 kr. Sänkningen av gränsen från 5000 kr till 2 000 kr skulle dock samtidigt innebära att ytterligare 200 000—300 000 löntagare fick beskattas på konventionellt sätt.

Det skulle emellertid också vara möjligt att korrigera preliminärskatteuttaget för den make som har lägst A-inkomst. Från se- naste slutavräkning kan erhållas uppgift inte endast om B-inkomstens storlek utan även om den skattesats efter vilken skatt på den- samma utgått. Är denna skattesats högre än den skattskyldiges egen marginalskatte— sats kan korrigering härför göras genom höjning av den beräknade B-inkomsten. Framgår exempelvis av senaste slutavräk— ning att den verkliga skattesatsen på B-in— komst utgjort 60 procent medan marginal— skattesatsen utgjort blott 40 procent, kan korrigering för denna skillnad erhållas ge— nom att den beräknade B-inkomsten multi- pliceras med 1,5 (60/40). Användningen av angivna korrigerings- metod kunde begränsas till de fall där mera betydande skillnader mellan preliminär och slutlig skatt eljest skulle uppkomma. Vid sådant förhållande synes fördelarna av att nå en ökad tillämpning av PLB—systemet överväga nackdelarna av en något mer komplicerad preliminärdebitering. Den i ka- pitel 9 ifrågasatta 5 OOO—kronorsgränsen för beskattning inom FLB—systemet av sidoin— komst av kapital och Villafastighet synes sålunda godtagbar även i fråga om makar. Gränsen bör därvid gälla makarnas gemen- samma inkomst av nämnda slag jämte pe— riodiskt understöd.

Vid slutavräkningen erbjuder sambeskatt— ningen av makarnas B-inkomster inte spe— ciella problem. B-inkomsterna måste visser- ligen särredovisas men fråga är här om in- komster som den skattskyldige ändå måste lämna uppgift om vid beskattningsårets ut-

Från det sist sagda gäller ett undantag av- seende periodiskt understöd. Sådant under- stöd utgör som förut nämnts B-inkomst. Detta gäller även om understödet för utbe- talaren är att hänföra till avdragsgill om- kostnad i förvärvskälla. På utbetalningar av sistnämnda slag skall redan enligt gällan- de bestämmelser källskatt innehållas och anledning att frångå denna ordning före- ligger givetvis inte. Då det inom FLB- systemet i princip är arbetsgivaren, som skall svara för redovisningen av löntagares källbeskattade intäkter, skulle det sålunda åligga arbetsgivaren att bedöma om vissa utbetalningar är att räkna som periodiskt understöd för mottagaren samt att vid så- dant konstaterande särredovisa utbetalning- arna som B—inkomst.

Emellertid synes periodiskt understöd som här är i fråga, alltså understöd som för ut- betalaren utgör avdragsgill omkostnad vid beräkning av inkomst av jordbruksfastighet, annan fastighet eller rörelse, sakligt sett bö- ra behandlas som A-inkomst. Dylikt under- stöd härrör ofta ur något tidigare anställ- ningsförhållande eller svarar eljest mot in- täkt, som, då den utgår i annan form, räknas till A-inkomst. Med hänsyn härtill synes en ändring av gränsdragningen mellan A- och B-inkomst i berörda hänseende moti- verad. En lagändring bör följaktligen över- vägas.

11.3. Sparavdraget

Vid beräkning av inkomst av kapital åt- njuter makar s.k. sparavdrag med 800 kr tillsammans. För ensamstående skattskyl- dig utgör avdraget 400 kr. Sparavdraget får inte överstiga den skattskyldiges kapitalin- komst, men makar får fördela avdraget sig emellan efter eget önskemål. Avdraget kan därvid utnyttjas i sin helhet hos ena maken även om andra maken har underskott av kapital av sådan storleksordning att makar- nas gemensamma inkomst av kapital är ne- gativ.

Beaktandet av makars sparavdrag inne-

bär givetvis inte några problem vid den preliminära debiteringen, då avdraget där- vid är inräknat i den uppskattade sidoin- komsten. I och för sig medför det inte heller några särskilda svårigheter vid slutav— räkningen. Emellertid har i kapitel 9 fram— hållits att redovisningen inför slutavräkning- en av sidoinkomst borde göras mycket en- kel — i fråga om kapitalinkomst skulle det bl.a. inte vara erforderligt att den skatt- skyldige yrkade sparavdrag, då detta av- drag utan svårighet kunde tillgodoföras av myndighet. Det sist sagda gäller givetvis inte i fråga om makar om sparavdraget skall fördelas dem emellan enligt deras egen önskan.

Den fria fördelningsrätten saknar i all- mänhet betydelse för makarna, då deras sammanräknade skatt inte påverkas av hur Sparavdraget fördelas dem emellan. Erin- ringar synes sålunda inte kunna anföras mot att den fria fördelningsrätten ersätts med objektiva regler för hur avdraget skall fördelas.

För att göra det möjligt att tillgodoföra makar sparavdrag vid slutavräkningen utan särskilt yrkande därom förordas sålunda att bestämmelser för avdragets fördelning mel— lan makar införs. Bestämmelserna bör inne- bära att vardera maken i första hand till- godoförs hälften av avdraget samt att där— efter den del av avdraget som eventuellt inte kunnat utnyttjas hos ena maken till- godoräknas den andre.

11.4. Avdraget för försäkringspremier

Det s.k. sociala avdraget för premier för frivilliga kapitalförsäkringar m.m. med- ges makar tillsammans med högst 500 kr. Samma maximibelopp gäller för ensam- stående person med hemmavarande barn under 18 år, medan övriga skattskyldiga får åtnjuta avdrag med högst 250 kr.

I kapitel 10 har, sedan avdragsrätten för försäkringspremier ifrågasatts böra avskaf— fas, diskuterats hur avdraget vid bibehållen avdragsrätt skulle kunna tillgodoföras inom FLB-systemet. Enligt den där förordade me-

toden skulle något avdrag inte medges vid källskatteberäkningen, utan skulle de skatt- skyldiga som önskade åtnjuta avdrag ha att framställa yrkanden härom i samband med slutavräkningen. Vid sådant förhållande in- nebär tillämpningen av den för makar och ensamstående barnförsörjare gällande sär- skilda begränsningsregeln givetvis inte spe- ciella svårigheter.

11.5. F örvärvsavdrag

Har makar med hemmavarande barn under 16 år båda haft A-inkomst, äger den make som haft lägst sådan inkomst åtnjuta för- värvsavdrag. Detta avdrag utgör vid in- komst av tjänst 25 procent av A-inkomsten, dock högst 2000 kr. Avdrag med samma belopp medges även ensamstående skatt- skyldig med hemmavarande barn under 16 år.

Medgivandet av förvärvsavdrag inom PLB-systemet skulle i huvudsak inte vara förenat med särskilda svårigheter. Prelimi- närt fick avdraget på sätt nu sker tillgodo- föras genom att det inarbetades i källskatte- tabellerna. Vid slutavräkningen borde av- draget, då det skall beräknas på all A-in- komst, kunna fastställas av myndigheten utan att den skattskyldige lämnade särskil- da uppgifter till ledning härför. I speciella fall kan emellertid tillämpningen av nuva- rande regler om förvärvsavdrag ge betydan- de fel vid källbeskattningen.

Frågan huruvida skattskyldig haft hem- mavarande barn under 16 år bedöms f.n. efter förhållandena 1.11 beskattningsåret. Med denna ordning kan under beskattnings- året inträffande förändringar av betydelse för avdragsrätten — i första hand födslar och dödsfall _— ge upphov till betydande kvarstående eller överskjutande skattebe- lopp. Från källskattesynpunkt skulle det där- för innebära en fördel om förhållandena 1.11 året före beskattningsåret i stället finge vara avgörande för rätten till förvärvsav- drag. En sådan ändring torde inte stöta på väsentliga tekniska svårigheter. Däremot kan naturligtvis invändas att de skatteför-

måner, som tillkommer barnförsörjare, skul- le få börja åtnjutas vid senare tidpunkt än nu är fallet. Kan med hänsyn härtill en ändring av nuvarande bestämmelser inte accepteras, måste det åvila den skattskyl- dige själv att vid sådana ändrade förhållan- den, som påverkar rätten till förvärvsav- drag, göra anmälan till skattemyndigheten för erhållande av jämkning eller ändring av skattekolumn. Skulle å andra sidan en änd- ring av reglerna av angiven innebörd be- finnas godtagbar, bör densamma givetvis inte endast gälla i fråga om rätten till för- värvsavdrag utan jämväl beträffande rätten för ensamstående skattskyldig att åtnjuta försäkringsavdrag med 500 kr och skatte— reduktion.

Enligt huvudregeln skall som nämnts för- värvsavdrag medges den make, som haft lägst A—inkomst. Vidare gäller att, om ma- karna haft lika stora A-inkomster, avdraget skall åtnjutas av den yngste maken.

Tillämpningen av nämnda regler kan stundom medföra betydande fel vid källbe- skattningen. Så blir fallet om ändring i ma- karnas inbördes inkomstförhållanden inträf- far under beskattningsåret, d.v.s. om den make som tidigare haft den högre A-in- komsten får lägre sådan inkomst än andra maken. Självfallet skulle det vara till fördel från källskattesynpunkt om dessa regler kunde ändras därhän att vid dylika föränd- ringar den make som tidigare haft lägst A- inkomst skulle få komma i åtnjutande av förvärvsavdraget även under det år de ändrade förhållandena inträffat. Kan en så- dan ändring inte godtas, måste det även i nu nämnda fall åligga den skattskyldige att an- mäla under beskattningsåret inträffade för- hållanden av betydelse för avdragsrätten i fråga.

11.6. Avdrag för makes underskott

Överstiger ena makens allmänna avdrag hans sammanräknade inkomster från olika förvärvskällor, får andra maken tillgodofö- ra sig detta underskott såsom allmänt av- drag.

Att underskott som här är i fråga skall uppkomma kan stundom förutses och det skulle då i och för sig vara möjligt att beakta detsamma vid den preliminära debi- teringen. Många gånger är emellertid un- derskotten tillfälliga och man kan vid så- dant förhållande inte förvänta ett tillfreds- ställande resultat genom att generellt före- skriva att vid senaste slutavräkning med- givna underskottsavdrag skall beaktas vid källskatteberäkningen. Då avdrag för ma- kes underskott dessutom förekommer i myc- ket begränsad utsträckning — totalt endast i ca 50000 fall per år — torde av praktiska skäl avdragets tillgodoförande vid källbe- skattningen böra bli beroende av framställ- ning från den skattskyldige om jämkning.

Vid slutavräkningen erfordras inte något yrkande om allmänt avdrag som andra ma- ken inte kunnat utnyttja. Den sammanställ- ning av skattskyldigs inkomster och avdrag, som detta förfarande måste innefatta, kom- mer att utvisa om dylikt underskott upp- kommit. Det ankommer då på myndighe- ten att tillgodoföra avdrag härför.

11.7. S kattereduktionen

Reglerna om grundavdrag är i fråga om makar kompletterade med bestämmelserna om reduktion av ena makens skatt i vissa fall. Skattereduktion får åtnjutas så länge andra maken inte har en till statlig inkomst- skatt taxerad inkomst som uppgår till minst 4500 kr, d.v.s. så länge denne inte kan helt utnyttja sitt grundavdrag. Reduktion sker med 1800 kr om andre maken sak- nar taxerad inkomst. Har han sådan inkomst minskas nämnda belopp med 40 procent av denna inkomst. Skattereduktion med 1800 kr medges även ensamstående skattskyldig med hemmavarande barn under 18 år.

Att i förekommande fall tillgodoföra en- samstående skattskyldig skattereduktion vid källbeskattningen är inte förenat med sär- skilda svårigheter. Däremot är det mycket svårt att rätt beräkna reduktionen för ma- ke, eftersom beloppets storlek är direkt beroende av andra makens inkomst under

beskattningsåret. F.n. är det maximala re- duktionsbeloppet inbakat i en av källskatte- k'olumnerna. Skatt enligt denna kolumn skall beräknas för ensamstående skattskyl- dig som är berättigad till reduktion samt för gift skattskyldig om andre makens taxe- rade inkomst beräknas understiga 2000 kr. Förväntas andre makens inkomst komma att överstiga 2 000 kr medges ingen reduktion.

Med det starkt förenklade sätt, varpå skattereduktionen sålunda beaktas vid den löpande beskattningen, kan källskatten för gift skattskyldig bli upp till 800 kr för lågt eller upp till 1 000 kr för högt beräknad. Så stora skillnader mellan preliminär och slut- lig skatt är naturligtvis inte önskvärda inom ett PLB-system. I och för sig vore det också möjligt att förbättra källbeskattningen i detta hänseende. Så kunde ske genom att man ökade antalet kolumner i skattetabel- lerna eller genom att man gjorde individuel- la preliminära beräkningar av skattereduk- tionen. Härigenom skulle emellertid den praktiska tillämpningen kompliceras och dessutom kan ifrågasättas om väsentligt bättre överensstämmelse mellan preliminär och slutlig skatt verkligen skulle vinnas, nämligen med hänsyn till den osäkerhet var- med förhandsuppskattningen av andra ma- kens inkomst är förenad. Även om den nu- varande ordningen måste anses otillfreds- ställande föreligger därför knappast anled- ning att införa någon tekniskt mera förfi- nad metod för tillgodoförandet av skattere- duktion.

11.8. Extra avdrag

Frågan om extra avdrag för folkpensionärer har behandlats i kapitel 9. Den samman- koppling av makars inkomstförhållanden, som gäller vid beräkningen av extra avdrag, har därvid beaktats.

11.9. Taxering

Vid en renodlad särbeskattning av makars inkomster skulle det i princip inte möta hinder att beskatta ena maken enligt FLB-

systemet och andra maken enligt konventio- nell metod. De regler för makars beskatt- ning som nu gäller innebär emellertid inte ett sådant renodlat särbeskattningssystem, utan skall vid ena makens beskattning hän- syn i ett flertal hänseenden tas till andra makens förhållanden. Det är därför nöd- vändigt att den slutliga beräkningen av ma- kars inkomster, förmögenhet och skatt sker samtidigt. Om ena maken har exempelvis inkomst av rörelse och därför skall taxeras i vanlig ordning, måste sålunda enahanda förfarande tillämpas också beträffande and- ra maken.

Vid förmögenhetstaxeringen skall beskatt- ningsbar förmögenhet beräknas gemensamt för föräldrar och sådana omyndiga barn som själva skall deklarera sin förmögenhet. I dylikt fall bör föräldrarnas och barnens inkomst- och förmögenhetsförhållanden prövas samtidigt. Den förmögenhetsgräns för beskattning inom FLB-systemet som förordats i kapitel 9 bör sålunda gälla ge- mensamt för makar och ifrågavarande barn.

12 Den kommunala beskattningen och socialförsäkrings-

avgifterna i PLB-systemet

12.1. Inledning

I uppbördsförordningen anges de skatter och avgifter, som skall tas ut vid den all- männa uppbörden, och sättet härför. I ka- pitel 2 ovan har redogjorts för dessa reglers innebörd och för vilka skatter och avgifter uppbördssystemet omfattar.

Endast till en del av dessa skatter och avgifter behöver emellertid hänsyn tas vid utformningen av PLB-systemet eftersom detta avser endast egentliga löntagare och därmed jämförbara kategorier inkomsttaga- re såsom pensionärer. De skatter och av- gifter som blir aktuella är statlig inkomst- skatt, kommunal inkomstskatt (inkl. skatt till landsting och kyrka), folkpensionsav- gifter och sjukförsäkringsavgifter för den obligatoriska sjukförsäkringen (alltså för sjukvårdsersättning, grundsjukpenning och tilläggssjukpenning).

I detta sammanhang torde få bortses från att skattskyldig med inkomst av tjänst un- dantagsvis kan ha att erlägga tilläggspen- sionsavgift enligt 19 kap. 3 5 lagen om allmän försäkring, nämligen då för honom för visst år fastställts pensionsgrundande inkomst på grundval av inkomst av annat förvärvsarbete än anställning. Fall som des- sa får beaktas i särskild ordning.

I gällande uppbördssystem finns speciel- la regler för kommunalskatterna (varmed i fortsättningen förstås all inkomstskatt till

landsting och borgerlig eller kyrklig primär— kommun) samt för sjukförsäkringsavgifter- na. De regler, som i detta sammanhang är av intresse, avser sättet för hur dessa skatter och avgifter skall preliminärt tas ut under inkomståret, hur de skall slutligt fastställas efter inkomstårets utgång samt hur kommu- nerna och de allmänna försäkringskassorna skall få ut vad dem tillkommer. I det föl- jande skall närmare diskuteras dessa reglers tillämplighet inom eller anpassbarhet till FLB—systemet.

I fråga om kommunalskatterna blir frå- geställningen först hur man vid uttaget av skatt under inkomståret skall ta hänsyn till den kommunala utdebiteringen. Vidare måste undersökas hur man efter inkomst- årets slut i princip utan formlig taxering på grundval av avgiven självdeklaration skall kunna ur det samlade skatte- och avgifts- uttaget bryta ut kommunalskatterna och till kommunerna överlämna vad dem tillkom— mer. Problemställningarna kring den kom— munala beskattningen tangerar även frå- gorna om fastighetsbeskattningen, som ju ingår som ett led i den kommunala in- komstbeskattningen, och om den s.k. ut— botaxeringen, d.v.s. taxering till kommu- nal inkomstskatt av i vederbörande kom- mun ej mantalsskrivna personer med hän- syn till deras fastighetsinnehav där. För PLB-systemets del kan det emellertid i sistnämnda avseende knappast bli fråga om

annat än inkomst- och garantibelopp för schablontaxerade en- och tvåfamiljsfastig- heter.

Beträffande socialförsäkringsavgifterna möter i första hand frågan hur enligt gäl- lande socialförsäkringssystem beräknade avgifter skall kunna tas ut under inkomst- året eller senast i anslutning till slutavräk- ningen för inkomståret och hur försäkrings- kassorna skall kunna erhålla vad dem till- kommer enligt gällande ordning. Proble- men gäller i sistnämnda avseende endast sjukförsäkringsavgifterna. Däremot torde man i detta sammanhang möjligen kunna bortse från folkpensionsavgiften enligt la- gen om finansiering av folkpensioneringen, eftersom denna avgift tillfaller staten och inte särredovisas i den statliga budgeten.

I gällande system erhåller löntagarna i samband med mottagandet av debetsedel på slutlig skatt enligt visst års taxering i regel uppgift om den pensionsgrundande inkomst av anställning enligt lagen om all- män försäkring, som för honom bestämts för året före taxeringsåret. Inkomstens stor- lek fastställs med ledning av uppgifterna i löntagarens allmänna självdeklaration. Det måste prövas om en motsvarande ordning för beräkning av pensionsgrundande in- komst kan tillämpas inom PLB-systemet.

12.2 Sättet för uttagande av kommunal- skatt under beskattningsåret

12.2.1. Gällande ordning

Vid beräkning av preliminär A-skatt skall enligt gällande regler för varje skattskyldig tillämpas den skattetabell, som avser en sammanlagd utdebitering av kommunal- skatt (kommunal inkomstskatt och lands- tingsmedel), vilken för skattekrona och skatteöre är lika med det belopp, som för vederbörande kommun eller kommundel bestämts till utdebitering för inkomståret (5 & uppbördsförordningen). Tabellerna är emellertid upprättade för hela krontal kom- munal utdebitering, vilket medför att, om i utdebiteringen ingår öretal, uppgående till högst 50, man använder den tabell, som avser närmast lägre utdebitering, och i an-

nat fall den tabell, som avser närmast hög- re utdebitering. I de tre största städerna kan emellertid tillämpas särskilda tabeller, avseende utdebitering i 50-tal ören. Dess- utom finns en särskild tabell för vissa på grund av sin tjänst utomlands bosatta svenska medborgare, som endast skall be- skattas till statlig inkomstskatt och påföras folkpensionsavgift på grund av härifrån uppburen inkomst av tjänst (svenska diplo- mater m. fl.).

För inkomståret 1971 finns —- förutom den s.k. diplomattabellen —— tio skatteta- beller, vilka avser en sammanlagd kommu- nal utdebitering från och med 18 till Och med 27 kr per skattekrona. Dessutom finns för Stockholm och Malmö tabeller på en utdebitering av 22:50 resp. 19:50 kr per skattekrona.

12.2.2. Uttaget av kommunalskatt i FLB- systemet

FLB-systemet förutsätter att man beträf- fande skattskyldig som omfattas av syste- met på all hans inkomst under inkomst- året tar ut skatt, som till sitt sammanlagda belopp i princip motsvarar den slutliga skatt han skulle ha blivit påförd om han deklarerat och blivit taxerad enligt gällan- de regler. Eventuella korrigeringar på grund av t.ex. ojämna eller oregelbundna inkomster eller ändrade avdragsförhållan- den under inkomståret förutsätts, i den mån den skatteskyldige inte får skatteuttaget jämkat under året, skola äga rum i sam- band med slutavräkningen efter årets slut.

Naturligtvis skulle man kunna tänka sig att under inkomståret ta ut kommunal- skatt enligt FLB-systemet efter en för hela riket enhetlig kommunal utdebiteringssats, t.ex. den genomsnittliga, och sedan vid slutavräkningen göra de korrigeringar, som erfordras med hänsyn till den för den skattskyldige gällande utdebiteringssatsen. En sådan anordning skulle emellertid med- föra att man under inkomståret tog ut för stor eller för liten skatt beroende på om sistnämnda utdebiteringssats under- eller översteg den genomsnittliga. Då man även

i fortsättningen får räkna med betydande skillnader i utdebiteringen kommunerna emellan — skillnaderna mellan högsta re- spektive lägsta utdebiteringssats och den genomsnittliga uppgår för år 1971 till 4—5 kr per skattekrona — torde med den nu angivna metoden skillnaden mellan den un- der inkomståret uttagna kommunalskatten och den som i verkligheten skall erläggas i många fall bli avsevärd.

Man synes därför i PLB-systemet få räk- na med att liksom i nuvarande källskatte- system skattetabeller utarbetas som beaktar olika kommunala utdebiteringssatser. För PLB-systemets funktion får det emellertid anses vara av vikt att skatteuttaget i detta hänseende blir mer exakt än i nuvarande system. I princip borde det därför finnas en skattetabell för varje tänkbar kommunal utdebitering. Ett sådant tabellverk blir emellertid alltför otympligt och för arbets- givarna besvärande.

För att uppnå den större exaktheten i skatteuttaget bör det räcka med att man övergår till ett system med skattetabeller för varje 50-tal öre i kommunal utdebite- ring. Detta innebär i princip en fördubb- ling av nuvarande tabellverk på tio tabel- ler. Då varje skattetabell med erforderliga anvisningar liksom i nuvarande system kan inrymmas på ett A4-ark, blir tabellverket trots denna utökning inte särskilt skrym- mande och svåröverskådligt.

Såsom anförts i föregående avsnitt till- lämpas i nuvarande system den regeln att vid bestämmandet av rätt skattetabell avrundning av den kommunala utdebite- ringssatsen sker nedåt vid öretal på högst 50. Vid övergång till 50-örestabeller synes böra föreskrivas att avrundning i förekom- mande fall alltid sker uppåt. Ett något högre preliminärt skatteuttag torde vara att föredra framför ett lägre som leder till efterkrav.

Många arbetsgivare har redan nu sin skatteredovisning upplagd enligt ADB-me- tod. Det beräknas att ADB-redovisning i dagens läge omfattar ca 1,3 milj. arbetsta- gare. Därtill kommer de pensionärer, som uppbär statspension, i tillämpliga fall även

samordnad med utbetalning av folkpension och ATP-pension. I samtliga dessa fall bor- de det i princip vara möjligt för den, som utbetalar lön eller pension, att ta ut skatt efter den för den skattskyldige gällande exakta utdebiteringssatsen i stället för en— ligt tabell. Någon nämnvärd merbelastning för arbetsgivaren/pensionsutbetalaren skul- le en sådan anordning knappast förorsaka. Denna mera exakta metod för skatteberäk- ningar torde emellertid inte böra tillämpas förrän PLB-systemet varit i kraft några år.

12.3 Utbetalning till kommunerna av de- ras andel i skatteuttaget

12.3.1. Nuvarande ordning

Enligt 51 & kommunallagen skall kommuns medelsbehov täckas med allmän kommu- nalskatt, i den mån behovet inte fylls på annat sätt. Utdebitering av allmän kom- munalskatt skall enligt 67 & samma lag fast- ställas i förhållande till de skattekronor och skatteören, som enligt bestämmelserna i kommunalskattelagen vid senaste taxering påförts de till kommunen skattskyldiga.

Enligt 69 5 skall med det belopp för skattekrona och skatteöre, som bestämts för utdebitering för ett år, erläggas dels sådan allmän kommunalskatt, som ingår i preliminär skatt för inkomst under detta år, dels ock sådan allmän kommunalskatt, som ingår i slutlig skatt på grund av nästföl- jande års taxering.

Kommun äger enligt 72 & kommunalla- gen av statsverket uppbära allmän kommu— nalskatt med belopp, som motsvarar vad som skulle utgå på grundval av det antal skattekronor och skatteören, som vid taxe— ring för visst år påförs de till kommunen skattskyldiga, efter det belopp för skatte- krona och skatteöre, som bestämts till utde- bitering för närmast föregående år.

Kommunen äger vidare enligt samma författningsbestämmelse av statsverket så- som förskott uppbära det belopp, som på grundval av taxeringsnämnds beslut visst år rörande taxering till kommunal inkomst- skatt beslutats till utdebitering för nästkom-

mande år. Vad som beslutats till utdebite- ring ingår sålunda i kommunens fordran hos statsverket vid ingången av året näst efter det, då beslutet fattades. Förskottet avräknas mot den allmänna kommunal- skatt, som kommunen äger uppbära av statsverket på grundval av taxeringen under året efter det, då förskottet utbetalats.

Är antalet hos länsstyrelsen registrerade kyrkobokförda invånare i kommunen vid mitten av augusti månad taxeringsåret stör- re än det var vid mitten av augusti månad två år tidigare, skall förskottet ökas i för- hållande till ökningen i kommunens invå- narantal mellan angivna tidpunkter. Sålun- da ökat förskott ingår också i kommunens fordran hos statsverket och avräknas på samma sätt som övrigt förskott. Länsstyrel- sen skall senast 10.9. lämna kommunen uppgift om det invånarantal och det där- emot svarande uppräknade skatteunderlag, som skall ligga till grund för beräkningen av förskottet.

Sistnämnda bestämmelser om uppräkning av förskott har tillkommit efter förslag av 1967 års kommunalskattekommitté (SOU 1970: 62) och beslut av 1971 års riksdag (SFS 1971: 189). Bestämmelserna gäller för de borgerliga primärkommunerna och landstingskommunerna.

I 72 & kommunallagen sägs också att det belopp, som vid ingången av ett år ut- gör kommunens fordran hos statsverket, skall av länsstyrelsen under samma år utan- ordnas till kommunen med en sjättedel på åttonde dagen i månaderna januari, mars, maj, juli, september och november.

Enligt 73 & kommunallagen skall läns- styrelsen senast den 8 mars till kommunen överlämna för nästföregående år upprättad redovisning över kommunen tillkommande och till kommunen utanordnad allmän kom- munalskatt.

I princip motsvarande bestämmelser gäl- ' ler enligt kommunallagen för Stockholm, enligt landstingslagen och, med undantag för bestämmelserna om uppräkning av för- skott, enligt lagen om församlingsstyrelse. Beträffande församlingsskatten gäller dock att denna utbetalas genom den borgerliga

I detta sammanhang bör slutligen erinras om att särskilda regler gäller för sjömans- skatten (se aVSnitt 3:2 ovan). Denna skatt tillfaller visserligen i sin helhet staten men i sjömansskatteuttaget ingår även uttag av kommunalskatt, f.n. beräknat efter en kom- munal utdebitering av 20 kr per skattekro- na. Kommun och landsting erhåller å andra sidan ersättning av statsverket för de g..— nom sjömansskatten minskade skatteintäk- terna. Ersättningen utgår årligen till kom- mun, som inte tillhör landstingskommun, med 60 procent, till annan kommun med 40 procent och till landsting med 20 pro- cent av den sjömansskatt, som under be- skattningsåret erlagts av sjömän bosatta inom kommunen. Sjömansskattenämnden beslutar om ersättningarnas storlek till oli- ka kommuner.

12.3.2. Utbetalning av kommunalskatt i PLB—systemet

Från enkelhetssynpunkt skulle vara av värde om man kunde fördela den skatt, som fly- ter in från de av PLB-systemet omfattade skattskyldiga, till de olika intressenterna — staten, kommunerna, försäkringskassorna — enligt mer schablonartade regler. Man skul- le därvid kunna till en början ställa frågan om det vore möjligt att såtillvida efterbilda vad som gäller för sjömansskatten att skat- teuttaget i kommunalt hänseende skulle bygga på en genomsnittlig kommunal utde- bitering och att summan av vad som inflöt fördelades, såsom gäller för sjömansskatten, med viss procent på resp. staten, kommu- nerna och försäkringskassorna. Den kom- munala andelen är för sjömansskattens vid- kommande f.n. 60 procent. En ungefärligen så bestämd andel i vad som inflöt genom PLB-systemet skulle sedan fördelas kom- munerna emellan med hänsyn till det antal skattekronor, som i och för sig skulle vara möjligt att beräkna för alla till viss kommun hänförliga inkomsttagare omfatta- de av PLB-systemet.

En ordning av detta slag _— möjlig för sjömansskattens vidkommande med hänsyn

till det ringa antal skattskyldiga varom där- vid är tal — kan snabbt avvisas. Kommu- nerna skulle i en inte acceptabel omfattning få mer eller mindre än som svarade mot vad de var berättigade till och de skatt- skyldiga skulle avkrävas kommunalskatt efter en skattesats som endast undantagsvis svarade mot vad som skulle avkrävas öv- riga inkomsttagare i samma kommun.

Sistnämnda invändning bortfaller om — som ovan i tidigare sammanhang förutsatts _ särskilda skattetabeller avvägda med hänsyn till den faktiska kommunala utdebi- teringen i varje kommun gällde för av FLB- systemet omfattade inkomsttagare. Invänd- ningen att den enskilda kommunen skulle få för mycket eller för litet i skatt skulle emellertid kvarstå.

Denna invändning skulle i sin tur kunna mötas genom regler av innebörd att man uträknade det exakta antalet >>FLB-skatte- kronor» för varje kommun och på grund- val därav tillförde varje kommun just den skatt vartill kommunen var berättigad.

Av schabloniseringen från sjömansskatte- ordningen skulle då endast återstå att vad som resterade sedan kommunerna fått sitt skulle schablonmässigt fördelas mellan sta- ten och försäkringskassorna. Möjligen skulle detta vara i och för sig godtagbart. Förenk- lingsvinsten skulle emellertid vara ringa och knappast uppväga nackdelarna med en in- exakt fördelning av skatten mellan intres- senterna.

Om man med utredningen på anförda skäl avvisar tanken att helt eller ens delvis anknyta till vad som gäller om sjömans- skattens fördelning, saknas anledning att in- gå på sådana frågor som hur kommunerna skulle få underlag för sina utdebiteringsbe- slut, hur förskottsutbetalningarna till kom- munerna skulle beräknas etc.

Utredningen finner sig alltså inte kunna förorda att inkomstskatten enligt FLB-sy- stemet fördelas på ett schablonmässigt sätt med mönster från vad som gäller för sjö- mansskatten. Andra regler måste övervägas, varvid utgångspunkten självfallet skall vara att garantera de olika intressenterna de kor- rekt beräknade skatteintäkterna.

I kapitel 8 har angetts vissa utgångspunk- ter för FLB-systemets utformning. Därvid har bl.a. förutsatts att efter inkomstårets slut en undersökning sker av att summa skatteavdrag under året för varje av syste- met omfattad inkomsttagare stämmer över— ens med den »årsskatt» som enligt gällande beskattningsregler skall erläggas av honom. I ett senare kapitel kommer att redogöras för hur denna slutavräkning närmare bör utformas men redan i detta sammanhang bör en antydan ges om slutavräkningsför- farandets konturer.

Slutavräkningen förutsätter kännedom om den skattskyldiges »årsskatt». Beräk- ningen av >>årsskatten» förutsätter i sin tur kännedom om den skattskyldiges inkomst- förhållanden under beskattningsåret. Upp- lysning om den skattskyldiges inkomstför- hållanden kan erhållas genom uppgifter från arbetsgivare, uppgifter från närmast föregående slutavräkning samt genom upp- gifter som lämnas av den skattskyldige i samband med jämkning av källskatt. Ytter- ligare uppgifter angående bl. a. aktuell sido- inkomst torde få avkrävas den skattskyl- dige inför slutavräkningen.

Med ledning av nyssnämnda uppgifter kan skattemyndigheten beräkna den skatt- skyldiges beskattningsbara inkomst och års- skatt. Det förutsätts att uppgifterna om den skattskyldige samt hans inkomst- och av- dragsförhållanden datamässigt behandlas på sådant sätt att därvid erhålles besked för av FLB—systemet omfattade skattskyldiga som i stort sett motsvarar vad som innehålles i nuvarande inkomstlängder med däri intagna uppgifter om den skattskyldiges inkomst— och avdragsförhållanden. Därvid förutsätts alltså att uppgifter kan erhållas om veder- börandes inkomst av tjänst, hans inkomst av andra i sammanhanget aktuella förvärvs- källor (annan fastighet och kapital) samt hans taxerade och beskattningsbara inkoms- ter till statlig och kommunal inkomstskatt.

Behovet av en sådan dokumentation framstår som angeläget inte enbart för års- skattens rätta beräknande utan också med hänsyn till den skattekontroll, som måste kunna ske.

Härigenom kan man vidare på samma sätt som av de nuvarande inkomstlängdema få uppgift om det kommunala skatteunder- laget beträffande de skattskyldiga, som om- fattas av PLB-systemet. Eftersom slutav- räkningen i fråga om dessa skattskyldiga beräknas kunna slutföras väsentligt tidigare än med det nuvarande förfarandet kan kommunerna i fråga om den väsentligaste delen av skatteunderlaget erhålla uppgifter betydligt tidigare än enligt nuvarande sy- stem.

Den antydda ordningen medför i princip inte något behov av ändringar i de bestäm- melser, som reglerar sättet för de kommu— nala utdebiteringamas bestämmande och av- räkningsförfarandet mellan stat och kom- mun i fråga om kommunalskattemedlen. Den vid jämförelse med andra skattskyldiga tidigare slutavräkningen för de skattskyldi- ga, som omfattas av PLB-systemet, möj- liggör emellertid att den slutliga kommu- nala inkomstskatten för dessa skattskyldiga, som beräknas omfatta den helt övervägan- de delen av samtliga skattskyldiga, kan till- handahållas kommunerna vid en betydligt tidigare tidpunkt än i nuvarande system. Om slutavräkningen i sina huvuddrag skul- le kunna vara slutförd under andra kvartalet året efter inkomståret, borde det i princip vara möjligt att tillhandahålla kommunerna denna del av inkomstskatten vid samma tid.

12.4. Fastighetsbeskattningen 12.4.1 Nu gällande ordning

I tidigare avsnitt (se 9.3) har närmare be- handlats möjligheterna att i FLB-systemet inrymma beskattningen av schablonbeskat- tad annan fastighet. Här skall därför endast behandlas frågor som sammanhänger med den kommunala garantibeskattningen av fastighet. Det förutsätts därvid att det en- dast gäller garantibeskattningen av sådana fastigheter, till vilka hänsyn kan tas i FLB- systemet vid beräkning av inkomst eller avdrag för underskott. Till att börja med behandlas också endast sådana fastigheter, som är belägna i den skattskyldiges hem-

ortskommun. I senare avsnitt kommer att behandlas frågan om s.k. utbofastigheter.

Fastighetsbeskattningen är i nuvarande skattesystem en uteslutande kommunal be- skattning och är konstruerad som en garan- tibeskattning. Den innebär att fastigheterna i en kommun i princip garanterar denna ett skatteunderlag, som motsvarar en viss pro- cent — för närvarande två procent — av fastigheternas taxeringsvärde. I praktiken tillgår detta på följande sätt. I förvärvskäl- la, däri fastighet ingår, redovisas först in- täkter och avdrag i vanlig ordning varvid man får fram nettointäkten av förvärvskäl- lan. Härifrån drar man sedan det s.k. pro- centavdraget, f.n. motsvarande två procent av taxeringsvärdet. Vid sammanställningen till kommunal inkomstskatt görs tillägg för garantibelopp med samma belopp oavsett om procentavdraget helt, delvis eller inte alls kunnat utnyttjas vid inkomstberäkning- en i själva förvärvskällan. Detta betyder att fastigheten vid kommunalbeskattningen ger ett minsta netto lika stort som garantibe- loppet. Detta kan dock i sin tur reduceras vid slutberäkningen, nämligen genom grund- avdrag eller avdrag för nedsatt skatteför- måga i den mån sådana avdrag är aktuella. Den s.k. garantibeskattningen av fastighet är med andra ord ej i alla lägen absolut.

Med det beskrivna systemet för garanti- beskattning av fastighet blir alltså skatteut- taget påverkat endast om nettointäkten av fastigheten understiger garantibeloppet. När så är fallet brukar man tala om >>effektiv» garantibeskattning.

Såsom nyss anförts är garantibeskatt- ningen emellertid numera inte helt oberoen- de av den skattskyldiges personliga förhål- landen och den är alltså inte en renodlad objektskatt. Dess effektivitet påverkas, som framhållits, av den skattskyldiges rätt till grundavdrag och avdrag för nedsatt skatte- förmåga.

12.4.2. Tidigare överväganden

Någon utförlig historik för fastighetsbe- skattningen skall inte här lämnas. En sådan finns beträffande förhållandena före år

1953 i skattelagssakkunnigas utredning om fastighetsbeskattningen i SOU 1953:8 och beträffande förhållandena under åren 1953 —1959 i 1957 års fastighetsskattesakkunni- gas betänkande om fastighetsbeskattningen i SOU 1960:4.

Sistnämnda sakkunniga hade enligt sina direktiv endast till uppgift att klarlägga verkningarna i olika hänseenden vid ett av- skaffande av fastighetsbeskattningen men däremot inte att bedöma denna skatteforrns berättigande i och för sig. I sitt betänkande redovisade de sakkunniga vissa statistiska undersökningar, som gav vid handen att vid 1958 års taxering den på effektiva ga- rantibelopp belöpande delen av den kom- munala inkomstskatten för riket i dess hel- het uppgick till ca 136 milj. kr. Endast en mindre del, ca 14 milj. kr, härledde sig från jordbruksfastighet, För att vid ett full- ständigt avvecklande av fastighetsbeskatt- ningen motverka ett skattebortfall av den- na storlek skulle kommunernas utdebite- ringar genomsnittligt behöva höjas med ca 40 öre per skattekrona. Den statistiska un- dersökningen utvisade emellertid att höj- ningarna skulle komma att variera avsevärt mellan olika kommuner. I de kommuner, som skulle få vidkännas större utdebite- ringshöjningar, berodde dessa så gott som uteslutande på bortfallet av skatt från så- dana fastigheter, som antingen ägdes av ju- ridiska personer eller som utnyttjades så- som sommarbostäder. En total avveckling av fastighetsbeskattningen skulle medföra att skillnaderna i skattetryck mellan olika kommuner blev kraftigt skärpta och i vissa kommuner skulle en relativt betydande om- fördelning av skattebördan äga rum från juridiska till fysiska personer. På grund härav och då ett system med statsbidrag för att kompensera kommunernas inkomst- bortfall vid en avveckling inte ansågs kun- na förordas, fann de sakkunniga att en fullständig avveckling av fastighetsbeskatt- ningen inte då kunde genomföras.

De sakkunniga föreslog emellertid en fortsatt partiell avveckling på så sätt att fastighetsbeskattningen avvecklades för samtliga fastigheter, som ägdes av fysiska

personer, bostadsföreningar, bostadsaktie— bolag och allmännyttiga bostadsföretag. För att lösa de problem, som skulle uppstå för de s.k. sommarstugckommunerna, föreslog de sakkunniga att sådana fastigheter skulle deklareras och inkomstbeskattas i ägarens hemortskommun men att sommarstugekom- munerna skulle få tillgodoräkna sig ett skat- teunderlag, som i princip motsvarade ga- rantibeloppet för ifrågavarande fastigheter. Skatten på detta belopp skulle tillföras kom- munerna i samband med statsverkets utbe- talning av kommunalskatt. I gengäld skulle staten behålla den kommunalskatt, som i hemortskommunen belöpte på fastigheter av ifrågavarande slag i annan kommun. I samband härmed föreslogs att gäldränteav- drag för sådana fastigheter skulle få göras i hemortskommunen.

1957 års fastighetsbeskattningssakkunni- gas förslag ledde ej till lagstiftning. I mo- tioner till riksdagen har emellertid vid olika tillfällen, bl. a. senast vid 1970 års riksdag, framförts förslag om ett fullföljande av de sakkunnigas förslag. Motionerna har emel- lertid avslagits av riksdagen. I betänkande 1970:34 anförde bevillningsutskottet att de skäl mot att bibehålla den nuvarande fas- tighetsbeskattningen som åberopats i och för sig var värda beaktande. Utskottet var emellertid ej berett att medverka till att garantibeskattningen avskaffades vare sig helt eller enbart för en- och tvåfamiljsfas- tigheter. Det måste nämligen antas att för vissa kommuner av speciell karaktär — exempelvis kommuner med stora kraft- verksanläggningar och utpräglade fritids— kommuner — en sådan åtgärd skulle kom- ma att medföra ett relativt betydande in- komstbortfall. Utskottet avstyrkte på grund härav bifall till motionsvis framförda för- slag.

I detta sammanhang bör också erinras om det förslag till en särskild kommunal avgift på fritidsbebyggelse, som framlagts av 1962 års fritidsutredning i dess betän- kande SOU 1965:19 om friluftslivet i Sve- rige. Avgiften, som skulle bestämmas till ett för varje byggnad lika belopp, dock högst 200 kr, skulle kunna uttas av ägare

till fritidsbostäder. Ej heller detta förslag har föranlett lagstiftning.

12.4.3. Fastighetsbeskattningen och FLB- systemet

Tidigare har i olika sammanhang hävdats att en av förutsättningarna för ett system med definitiv källskatt för löntagare skulle vara att beskattningsreglerna för den stat- liga och den kommunala beskattningen sammanföll. För den vanlige löntagaren med inkomst uteslutande av tjänst och ka- pital uppstår numera genom kommunal- skatteavdragets slopande vid den statliga beskattningen inte längre problem i detta hänseende. Men så snart den skattskyldige äger en egnahemsfastighet eller en sommar- villa medför reglerna för fastighetsbeskatt— ningen och, om villan dessutom råkar vara belägen inom annan kommun än den skatt— skyldiges hemortskommun, även reglerna om beskattningsort att den skattskyldiges beskattningsbara inkomster till statlig och till kommunal inkomstskatt i regel kommer att uppgå till olika belopp. Det har därför sagts att införandet av ett system med de- finitiv källskatt nödvändiggör att den nu- varande formen för fastighetsbeskattningen avvecklas och att reglerna om beskattnings- ort för inkomst av fastighet väsentligt änd- ras. I detta avsnitt behandlas endast frågan om själva fastighetsbeskattningen som så- dan.

PLB-systemet förutsätter att smärre in— komster eller underskott av Villafastighet och kapital skall kunna beaktas vid källbeskatt— ningen genom jämkning uppåt eller nedåt av skatteavdraget under det löpande in- komståret. I princip skall denna jämkning ha skett redan då den skattskyldige erhåller sin debetsedel för året även om tillrättaläg- ganden under inkomståret kan och i vissa fall måste ske. Såsom inkomst måste i detta sammanhang också anses garantibeloppet för fastighet, även om detta har betydelse endast i avseende på kommunalskatten.

När det gäller villafastigheter med taxe- ringsvärde ej överstigande 150000 kr, upp-

kommer vid schablonberäkningen av in- komsten inte någon inkomst att beskatta till kommunal inkomstskatt genom att ga- rantiskatteavdraget är lika stort som den schablonmässigt beräknade intäkten. I stäl— let beskattas garantibeloppet helt. Fastig- hetsbeskattningen kan alltså sägas vara ef— fektiv genom att kommunalskatten inte be— räknas på lägre underlag än garantibelop— pet.

Vid schablonberäkningen av inkomsten av fastighet har emellertid villaägaren rätt till ett s.k. extra avdrag på för närvarande 500 kr, som emellertid endast får åtnjutas om ägaren blivit för beskattningsåret eller för taxeringsåret mantalsskriven på fastig- heten. Detta medför att endast i fråga om villafastigheter med taxeringsvärde över 175000 kr man med hänsyn till reglerna för inkomstberäkningen teoretiskt sett i hemortskommunen kan tänka sig att över— ensstämmelse kan föreligga mellan den till statlig inkomstskatt skattepliktiga inkoms- ten, å ena sidan, samt den till kommunal inkomstskatt skattepliktiga inkomsten av fastigheten jämte garantibelopp, å andra si- dan. Gränsen uppåt bestäms emellertid med hänsyn till om den skattskyldige har av- dragsgilla utgifter för villan vid sidan av det extra avdraget, och full överensstämmel— se uppnås endast i de fall då det antingen finns en till kommunal inkomstskatt skatte- pliktig inkomst av fastigheten, sedan procentavdrag skett, eller då efter detta av- drag det blir io eller med andra ord i de fall då fastighetsbeskattningen inte längre är effektiv.

Av det anförda framgår, och detta be- styrkes också av de i kapitel 5 redovisade statistiska beräkningarna, att det endast i ett mycket ringa antal fall i fråga om löntagare med Villafastighet kommer att föreligga överensstämmelse mellan statligt och kom- munalt beskattningsbara inkomster. Skillna- derna i detta hänseende beror på fastighets- beskattningens nuvarande utformning. Från förenklingssynpunkt skulle det därför kun- na betecknas som angeläget att fastighets- beskattningen avvecklades eller i varje fall fick en sådan utformning att den inte in-

sonen Frågan om fastighetsbeskattningens av-

veckling är emellertid inte främst en fråga om förenkling av beskattningsreglerna. Så- som bl. a. 1970 års bevillningsutskott erinrat om i sitt förut omnämnda betänkande 1970:34 är frågan huvudsaklingen av kom- munalekonomisk karaktär. Sedan 1957 års fastighetsbeskattningssakkunniga avlämnade sitt betänkande har betydligt mera verk- samma regler för den kommunala skatte- utjämningen tillkommit. Dessa regler över- ses av den 1970 tillsatta skatteutjämnings- revisionen. Vidare har sedan 1960 frågan om tillskapandet av mera bärkraftiga kom- munala enheter (kommunblock) förts när- mare sin lösning, och nya större kommu— ner skall enligt statsmakternas beslut finnas i hela riket från och med 1.1.1974. Det finns därför i och för sig skäl att anta att en avveckling av fastighetsbeskattningen in- te skulle bli så kännbar för den kommunala ekonomin i stort som tidigare antagits. Med hänsyn till avvecklingens inverkan i olika kommuner finns emellertid risk för att i vissa kommuner utdebiteringshöjningar på grund av avvecklingen inte skulle kunna undvikas. Med hänsyn härtill och då det in- te kan anses ingå i källskatteutredningens uppdrag att närmare undersöka om och i så fall hur skattebortfallet vid fastighetsbe- skattningens avveckling skall kompenseras, framlägger inte utredningen något förslag i detta hänseende.

Någon anledning att i fråga om fastig- hetsbeskattningen överväga en återgång till det system som rådde före år 1953, d.v.s. en renodlad objektbeskattning helt frikopp- lad från inkomstbeskattningen, lär knappast föreligga. En av fördelarna med 1953 års reform var att grundavdrag och avdrag för nedsatt skatteförmåga kunde avräknas från fastighetsskatteunderlaget, en annan att fas- tighetsskatten invävdes i inkomstskatten på ett sådant sätt att uttagandet av de båda skatterna kunde uppbördsmässigt samord- nas. Ingen av dessa fördelar kan helt ernås i ett fristående objektskattesystem. Någon förenkling av uppbördstekniken skulle inte

heller erhållas. Däremot skulle nackdelarna av en fristående fastighetsskatteuppbörd, även om den måhända helt skulle kunna flyttas över till kommunerna, bli avsevärda.

Om det alltså enligt utredningens mening för närvarande inte kan anses föreligga för- utsättningar för en avveckling av eller en förändring i det nuvarande fastighetsbe- skattningssystemet, återstår att undersöka hur uttagandet av fastighetsskatten skall kunna inordnas i FLB—systemet.

I detta sammanhang må ånyo erinras om att problemen i detta hänseende endast av- ser sådana en- och tvåfamiljsfastigheter, för vilka inkomst— och avdragsberäkningen sker enligt bestämmelserna i 24 ä 2 mom. och 25 5 3 mom. KL. I princip bör det inte finnas några hinder att låta alla sådana fastigheter omfattas av systemet, givetvis under förutsättning att ägaren på grund av inkomst huvudsakligen av tjänst faller in i detsamma. Någon anledning att från till- lämpning undanta fastigheter med taxe- ringsvärde över 150000 kr, d.v.s. fastighe- ter där intäktsberäkningen sker enligt en sti- gande skala, finns knappast. Åtskilliga av dessa fastigheter kan emellertid i praktiken beräknas komma att falla utanför systemet på grund av bl.a. ägarens inkomstförhål- landen.

Såsom tidigare anförts kan man vid till- lämpning av PLB-systemet betrakta garan- tibelopp för fastighet såsom inkomst, skat- tepliktig endast till kommunal inkomstskatt. Det kommer att höra till rena undantagsfall att den till statlig inkomstskatt skatteplik- tiga nettointäkten av fastigheten till belop- pet överensstämmer med den till kommunal inkomstskatt skattepliktiga inkomsten av samma fastighet under beaktande tillika av det till sistnämnda skatt skattepliktiga ga- rantibeloppet. De båda inkomsterna kan därför i regel inte utan vidare behandlas på samma sätt som t. ex. sidoinkomst av kapi- tal, för vilket redogjorts i kapitel 9.

Problemen i detta hänseende kan åskåd- liggöras med följande exempel (räkneexem— pel 1—4).

En löntagare med 25 000—30 000 kr in- komst av tjänst går in under FLB-systemet. Han äger en enfamiljsfastighet med taxe- ringsvärde av 90000 kr. På fastigheten finns skuld och den årliga räntan på skul- den är 300 kr. Fastigheten är belägen i den skattskyldiges hemortskommun och den skattskyldige är mantalsskriven på fastighe- ten. Den kommunala utdebiteringen är 22 kr per skattekrona.

Nettointäkten av fastigheten beräknas så- lunda.

Intäkt: 2 procent av 90 000 kr 1 800 Avdrag:

ränta 300 extra avdrag 500 800 Att beskatta till statlig inkomst- skatt 1 000

Nettointäkt att beskatta till kom- munal inkomst (1000 kr minus procentavdrag motsvarande 2 pro- cent av 90000 kr eller 1800 kr, avdrag medges ej för »under- skott») 0 Tillkommer garantibelopp, 2 pro- cent av 90 000 kr 1 800 Att beskatta till kommunal in- komstskatt ] 800

Med hänsyn till storleken av löntagarens tjänsteinkomst utgör marginalskattesatsen vid beräkning av statlig inkomstskatt och folkpensionsavgift 27 procent, d.v.s. han skall på den till sådan skatt skattepliktiga inkomsten betala statlig inkomstskatt (in- klusive folkpensionsavgift) med 27 procent av 1 000 kr eller 270 kr. Kommunalskatten på den till kommunal inkomstskatt beskatt- ningsbara inkomsten, 1 800 kr, blir 22 pro- cent av 1800 kr eller 396 kr. Den totala skatten på grund av den skattskyldiges fas- tighetsinnehav blir då (270 + 396 =) 666 kr.

Om man nu utan vidare skulle tillämpa den i kap. 9 redovisade metoden för be- skattning av sidoinkomsten kan man genom

anteckning på skattekort föreskriva att ar- betsgivaren skall vid källskatteavdragets verkställande öka tjänsteinkomsten med ett årligt belopp av antingen 1000 eller 1800 kr. I det förra fallet tar man ut källskatt med 49 procent av 1000 kr eller 490 kr, d.v.s. 176 kr för låg skatt, i det senare fallet åter tas källskatt ut med 49 procent av 1 800 kr eller med 882 kr, d.v.s. 216 kr för hög skatt.

Om man vill ta ut till beloppet riktig skatt kan detta teoretiskt sett ske genom att man på det lägsta beloppet av de båda inkomsterna, alltså 1000 kr, tar ut skatt enligt den totala marginalskattesatsen, i exemplet 49 procent, och på skillnaden mel- lan det högsta och det lägsta beloppet, allt- så 800 kr, med endast 22 procent. Skatten på fastighetsinnehavet blir då 49 procent av 1000+22 procent av 800=490+176=666 kr. För att erhålla detta skatteuttag skall lö- neinkomsten vid källskatteavdraget ökas med ett årligt belopp, som motsvarar sum- man av dels det till statlig inkomstskatt skattepliktiga beloppet, dels ett belopp som utgör den kommunala utdebiteringssatsen dividerad med den totala marginalskatten och multiplicerad med skillnaden mellan de till kommunal och statlig inkomstskatt skat- tepliktiga beloppen.

I exemplet skall då vid källskatteavdra- gets bestämmande inkomsten ökas med

22 1000+4—9>((1 800—1000)=1359 kr.

Marginalskatten på detta belopp utgör 49 I&Xl 359=666 kr.

Hur blir då förhållandet om beträffande fastigheten i stället redovisas ett avdrags- gillt underskott? I viss mån blir förhållan- det olika om underskottet över- eller under- stiger garantibeloppet. Överstiger nämligen underskottet garantibeloppet blir »nettoav- draget» ett annat vid beräkning av den stat- liga än vid den kommunala inkomstskat- ten. Är däremot underskottet mindre än garantibeloppet, får den skattskyldige vid beräkning av statlig inkomstskatt visserligen helt avdrag för underskottet men vid be- räkning av kommunal inkomstskatt får han

inget avdrag alls för underskottet utan skall i stället beskattas för skillnaden mellan garantibeloppet och underskottsavdraget.

Förhållandet kan illustreras om i ovan- stående exempel ränteavdraget bestäms i det ena fallet (räkneexempel 2) till 3300 och i det andra (räkneexempel 3) till 2 500 kr.

Räkneexempel 2

Med ett ränteavdrag på 3 300 kr uppstår ett avdragsgillt underskott av fastigheten på (3 300+500)—1800=2000 kr. Detta av- drag erhåller den skattskyldige ograverat vid beräkning av statlig inkomstskatt. Vid beräkning av den kommunala inkomstskat- ten blir emellertid nettoavdraget endast 200 kr, eftersom han då skall beskattas för ga- rantibeloppet. Rätteligen skall den skatt- skyldige erhålla ett årligt källskatteavdrag, som är 27X20+22X2=584 kr lägre än om han inte ägt någon fastighet. Beräknas källskatteavdraget på en 2000 kr lägre år- lig inkomst, får han erlägga för låg käll- skatt med (49X20—584 =) 396 kr, och minskas inkomsten vid källskatteavdraget med endast 200 kr får han erlägga källskatt med ett (584—49X2=) 486 kr för högt belopp.

För att erhålla rätt underskottsavdrag, varmed inkomsten skall minskas vid käll- skatteavdragets bestämmande, måste det största av de båda »underskottsavdragen» vid de olika taxeringarna — i detta exempel 2000 kr _ minskas med ett belopp som utgör 22/49 av skillnaden mellan underskot- ten eller i exemplet (2 000—200 =) 1 800 kr.

Det >>rätta» underskottsavdraget vid käll- skatteavdragets bestämmande blir då (2 000 —808=) 1 192 kr. Marginalskatten på detta belopp utgör 49 procent eller 584 kr.

Räkneexempel 3

Ränteavdraget utgör i detta exempel 2500 kr i stället för 300 kr i exempel 1 och 3 300 kr i exempel 2. Fastigheten visar med detta avdrag ett avdragsgillt underskott på (2 500 +500—1 800=) 1 200 kr, för vilket den skattskyldige skall erhålla avdrag vid be-

räkning av statlig inkomstskatt. Vid beräk- ning av kommunal inkomstskatt skall den skattskyldige beskattas för garantibeloppet 1800 kr men han skall samtidigt erhålla underskottsavdrag med 1200 kr eller med andra ord beskattas för ett nettobelopp av 600 kr.

Källskatteavdraget skall alltså i detta exempel minskas med ett årligt belopp av 27 procent av 1200 kr och ökas med ett årligt belopp av 22 procent av 600 kr. To— talt sett innebär detta en minskning av källskatteavdraget med (324—132=) 192 kr. Med en marginalskatt på 49 procent motsvarar detta ett avdrag på inkomsten med 392 kr. För att erhålla detta belopp måste underskottsavdraget, 1200 kr, mins- kas med 22/49 av skillnaden mellan under- skottet, som i exemplet är (-——) 1 200 kr, och överskottet som är (+) 600 kr, d.v.s. 1 800 kr. Räkneoperationen blir då 1 200— 22 EXI 800—392 kr.

Räkneexempel 4

Om man slutligen varierar ovanstående räk- neexempel på sådant sätt att en inkomst är skattepliktig resp. ett underskott är av- dragsgillt endast vid endera taxeringen, kan det belopp, som skall läggas till inkomsten resp. dras av från densamma, beräknas en- ligt följande formler, nämligen genom att inkomsten resp. avdraget multipliceras med

vid den statliga beskattningen den statliga marginalskattesatsen dividerad med den to- tala marginalskattesatsen (i exemplet alltså 27/49) och

vid den kommunala beskattningen den kommunala utdebiteringssatsen dividerad med den totala marginalskattesatsen i exemplet alltså 22/49).

Av räkneexemplen framgår att om man önskar att en löntagares innehav av villa i hemortskommunen skall kunna på ett helt tillfredsställande sätt beaktas vid källskatte- avdraget, man måste ha kännedom om föl- jande faktorer.

a. Fastighetens taxeringsvärde. b. Beräknade omkostnader under beskatt-

ningsåret för ränta a lånat i fastigheten nedlagt kapital samt tomträttsavgäld och liknande avgäld.

c. Uppgift om äganderättsövergång, om fastigheten ägts under kortare tid än be- skattningsåret (erfordras endast för even- tuell jämkning under året och vid slutav- räkningen).

d. Storleken på den skattskyldiges huvud- inkomst så att för honom tillämplig margi- nalskattesats kan beräknas.

e. För beskattningsåret gällande kommu- nal utdebitering.

f. Uppgift om den skattskyldige är man- talsskriven på fastigheten för beskattnings- året. '

Om dessa uppgifter finns tillgängliga kan skattemyndigheten beräkna och på skatte- kortet ange det belopp, som skall läggas till resp. dras av från inkomsten vid beräkning av skatteavdraget för att detta skall bli korrekt.

Uppgifter enligt punkterna a., e. och f. finns redan hos skattemyndigheten.

Beträffande uppgiften under punkt b. om ränta å fastighetsskuld kan man, om största exakthet erfordras, låta den skatt- skyldige före beskattningsårets början lämna preliminära uppgifter till ledning för skatte- avdragsberäkningen under året och efter beskattningsårets slut avkräva honom slutli— ga uppgifter om hans verkliga utgifter till ledning för slutavräkningen.

En annan möjlighet är att den skattskyl- dige avfordras endast sistnämnda uppgifter medan preliminärskatteavdraget bestäms av skattemyndigheten med ledning av vad som kan inhämtas från hans senast avgivna självdeklaration eller från för honom verk- ställd slutavräkning för tidigare beskatt- ningsår.

En tredje möjlighet skulle måhända vara att helt schablonisera intäkts- och avdrags- beräkningen för ifrågavarande villafastig- heter på sådant sätt att ränteavdraget schablonmässigt beräknas med ledning av vad som är känt om fastighetsskulden och vid beskattningsårets ingång rådande ränte- läge. Endast med vissa års intervall skulle infordras uppgifter om fastighetsskuldens

storlek, och smärre skillnader mellan den beräknade och den verkliga räntan, både uppåt och nedåt, skulle regelmässigt inte påverka beskattningen. Räntesatsens stor- lek för beskattningsåret i vad den skulle beaktas vid den skattemässiga inkomstbe- räkningen borde kunna bestämmas av riks- skatteverket. Om så skulle anses erforder- ligt kunde ränteavdragets storlek göras be- roende även av andra faktorer än rådande ränteläge.

Vad nu sagts om ränta på fastighetsskuld gäller i princip också avdrag för tomträtts- avgäld och liknande avgäld. Sådan avgäld torde dessutom merendels fastställas för längre tidsrymd.

Beträffande uppgift under punkt c. ovan måste i regel förutsättas ett initiativ från den skattskyldiges egen sida. Skattemyndig- heten erhåller emellertid vissa uppgifter om äganderättsövergång för korrigering av fas- tighetsredovisningen. Oftast kommer dock uppgiften skattemyndigheten tillhanda så sent att de inte kan beaktas ens vid slutav- räkningen.

Uppgift under punkt d. erhåller skatte- myndigheten antingen med ledning av den skattskyldiges senast avgivna självdeklara- tion eller från för honom verkställd slutav- räkning (jfr vad som ovan sagts under punkt 12.3.2 om innehållet i den handling, som upprättas i samband med slutavräk- ningen). Det förutsätts att myndigheten för marginalskattesatsens bestämmande har en tabell till hands, som visar marginalskatte- satsens storlek i olika inkomstlägen och vid skilda kommunala utdebiteringar.

Naturligtvis kan det mången gång bli vanskligt att exakt bedöma marginalskatte- satsens storlek vid förändringar i den skatt- skyldiges inkomstförhållanden, i all synner- het som man i mera vanliga inkomstlägen — från ca 20000 till ca 35 000 kr —— möter flera progressionsskärpningar. Dessutom in- verkar på marginalskattesatsens storlek av- trappningen av grundavdraget. Emellertid måste i detta sammanhang hållas i minnet att ett felaktigt antagande om marginal- skattesatsen endast inverkar på det belopp, varmed huvudinkomsten skall ökas eller

minskas när skatteavdraget skall beräknas. En ökning eller minskning av huvudin- komsten påverkar däremot direkt tabell- avdraget.

En felaktig bedömning i detta hänseende borde därför i regel inte behöva föranleda någon ändring av vad som ursprungligen beslutats. Detta ter sig än mindre angeläget om man, såsom nyss ifrågasatts, grovt schabloniserar reglerna för ränteavdraget. Å andra sidan kan en korrigering understund- om te sig nödvändig om den skattskyldige vid sidan av huvudinkomsten har betydan- de biinkomster av tjänst (jfr vad som ovan sagts under avsnitt 9.2).

De uppgifter som skattemyndigheten så- lunda erhåller bör läggas till grund för be- räkning av fastighetens till statlig och kom- munal inkomstskatt skattepliktiga nettoin- täkt resp. avdragsgilla underskott och ga- rantibelopp samt det belopp, varmed vid skatteavdragets bestämmande enligt skatte- tabell huvudinkomsten skall ökas eller minskas. Självfallet bör detta belopp också bestämmas med utgångspunkt från huru- vida den skattskyldige har inkomst eller underskott av kapital eller har andra av- drag än dem som beaktats i källskattetabel- len. Bearbetningen av dessa uppgifter och framräknandet av tillägget eller avdraget på inkomsten bör kunna ske helt med tillhjälp av ADB, och anteckning om ifrågavarande belopp bör kunna ske på skattekortet i sam- band med dettas framställande.

Såsom tidigare framhållits har diskussio- nen i detta avsnitt hittills endast gällt fas- tighet belägen i den skattskyldiges hemorts- kommun. Det återstår då att undersöka om samma regler kan tillämpas i fråga om fastighet, belägen i annan kommun än den skattskyldiges hemortskommun.

12.4.4. Beskattning inom ramen för FLB- systemet av fastighet i annan kommun än skattskyldigs hemortskommun

Enligt bestämmelser i 47 och 56 åå KL skall garantibelopp för annan fastighet lik- som till kommunal inkomstskatt skatteplik- tig inkomst av sådan fastighet beskattas i

den kommun, där fastigheten är belägen. Med nuvarande taxerings- och uppbörds- regler innebär detta att, om en skattskyldig har en fastighet, som är belägen i annan kommun än den där han enligt reglerna i 66 & KL själv är hemmahörande, han i denna andra kommun måste avlämna en särskild självdeklaration angående fastighe- ten och att han därvid blir särskilt taxerad för den kommunalt skattepliktiga inkoms- ten av fastigheten eller garantibeloppet för densamma. Detta kräver i sin tur utbyte av uppgifter mellan taxeringsmyndigheterna i hemortskommunen resp. i den kommun där fastigheten är belägen. På grund av taxe- ring i den senare kommunen erhåller den skattskyldige så småningom en särskild de— betsedel. Med hänsyn till reglerna i 39 & UF kan skatteavdrag för denna skatt inte ske i hemortskommunen utan den skattskyldige måste själv ombesörja skatteinbetalningen. Ej sällan försummas detta, vilket medför att de exekutiva myndigheterna besväras med indrivning av många gånger relativt sett ringa belopp.

Även i ett annat hänseende vållar regler- na om beskattningsort för fastighet kom- plikationer. Om en skattskyldig för perma- nent bruk bygger eller förvärvar en fastig- het i annan kommun än hemortskommu- nen, får han, då han första gången skall taxeras för fastigheten, vid taxering till kommunal inkomstskatt i hemortskommu— nen inte avdrag för på fastighetsinnehavet belöpande underskott. Enligt reglerna om beskattningsort kan nämligen sådant avdrag endast medges från inkomst, som är skatte- pliktig till kommunal inkomstskatt i den kommun där fastigheten är belägen, och i regel saknar den skattskyldige sådan in- komst. Visserligen kan han under ett se- nare beskattningsår, då han blivit hemma- hörande i den kommun där fastigheten är belägen, erhålla avdrag för ifrågavarande underskott enligt reglerna om förlustavdrag i 46 a 5 KL och förordningen om rätt till förlustutjämning vid taxering för inkomst (l960:63) men reglerna förutsätter ett ini— tiativ från den skattskyldiges egen sida och oftast saknar den skattskyldige kännedom

om de rättigheter han äger i detta hänseen- de.

Bestämmelserna om beskattningsort för inkomst av fastighet tillkom på en tid då fastighetsbeskattningen ägde en helt annan betydelse för den kommunala ekonomin än vad numera normalt är fallet. Inte minst gäller detta fastigheter av en- och två- familjsfastighets karaktär, sommarstugor o.d.

Det tillkrånglade beskattningsförfarandet beträffande dessa fastigheter — i regel be- nämnda utbofastigheter — har tid efter annan kritiserats och vissa försök har gjorts att förenkla reglerna.

Såsom tidigare angetts i avsnitt 12.4.2 ifrågasatte 1957 års fastighetsbeskattnings- sakkunniga i sitt förslag till en partiell av- veckling av fastighetsbeskattningen vissa ändringar i reglerna för beskattning av s.k. sommarstugor. Liksom de sakkunnigas huvudförslag har ej heller detta föranlett lagstiftning.

I en inom finansdepartementets rättsav- delning år 1963 upprättad promemoria (Fi- stencil 1963z5) upptogs ånyo frågan om ett förenklat taxerings- och uppbördsförfaran- de beträffande utbofastigheterna. I prome- morian utvidgades emellertid problemställ- ningen till att avse inte bara utbofastighe- terna utan överhuvudtaget all inkomst i an- nan kommun än hemortskomrnunen. Enligt promemorian skulle endast en taxerings- nämnd bestämma skattskyldigs taxeringar inom och utom hemortskommunen, näm- ligen taxeringsnämnden i hemortskommu- nen. All debitering och uppbörd av skatt m.m. skulle också handläggas av lokala skattemyndigheten inom skattskyldigs hem- ortskommun. Av inkomstlängden i hemorts- kommunen skulle i förekommande fall framgå taxerat och beskattningsbart belopp dels för hemortskommunen, dels för övriga kommuner. Kommunalskatten i hemorts- kommunen skulle debiteras i enlighet med där fastställd utdebitering medan kommu- nalskatt avseende annan kommun skulle de- biteras inte enligt den för denna kommun gällande utdebiteringen utan enligt en för hela riket beräknad genomsnittlig kommu-

nal utdebitering. Förslaget byggde vidare på att taxeringsnämnden i den andra kom— munen underrättades om den taxering till kommunal inkomstskatt, som taxerings- nämnden i hemortskommunen fastställt i den andra kommunen. Denna taxering skul- le införas i denna kommuns taxeringslängd och kommunen kunde därigenom i sam- band med det kommunala skatteavräk- ningsförfarandet tillgodoräknas den skatt kommunen enligt gällande regler var berät- tigad till. Förslaget, som remissbehandlats, har ej föranlett lagstiftning.

Slutligen har statskontoret i sin 26.6.1970 avgivna utredningsrapport med principför- slag till omorganisation av taxeringen i första instans föreslagit ett förenklat taxe- ringsförfarande beträffande en- och tvåfa- miljsfastigheter i annan kommun än hem- ortskommunen, vilkas taxeringsvärde un- derstiger 150 000 kr. Då dessa fastigheter i de kommuner, där de är belägna, endast skall påföras taxering till kommunal in- komstskatt för garantibelopp, kan taxering- en maskinellt beräknas med ledning av det s.k. fastighetsbandet i länsstyrelsens datare- gister och utan att självdeklaration behöver lämnas i andra fall än då t.ex. ägarför- ändring skett och garantibeloppet därför skall fördelas i förhållande till de olika ägarnas innehavstid. Förslaget innebär emellertid inte någon ändring i de regler som nu gäller i fråga om utdebitering av skatt på garantibeloppet och skatteavräk- ningen med kommunerna.

Såsom en av grundförutsättningarna för PLB-systemet har bl.a. angetts att för de skattskyldiga, som skall omfattas av syste- met, detsamma skall vara så utformat att skatteavdraget under beskattningsåret i princip motsvarar all den skatt, som den skattskyldige på grund av sina inkomstför- hållanden har att erlägga och att, bortsett från den korrigering av skatteuttaget som sker genom slutavräkningen, den skattskyl- diges mellanhavanden med skattemyndighe- tema i princip därmed är avslutade. Något deklarationsförfarande med därpå följande taxering, debitering och uppbörd av ytter- ligare skatt skall alltså i regel inte behöva

ske. Såsom tidigare framhållits ingår i FLB- systemet också uttagande av skatt på smär- re sidoinkomster. Det måste då betecknas som irrationellt och från den skattskyldi- ges synpunkt svårförståeligt om man i ett sådant system endast innefattar beskatt— ningen av den skattskyldiges Villafastighet i hemortskommunen och låter utbofastighet falla utanför systemet. Om statskontorets förslag till förenklade rutiner för beskatt— ningen av dessa fastigheter genomförs, av- skaffas visserligen i princip besväret med särskilda självdeklarationer, men kvar står att en särskild kommunaltaxering för ga- rantibeloppet måste fastställas och att kom— munalskatt på grund av denna taxering måste särskilt debiteras och uppbäras. Det bör därför enligt utredningens mening fin- nas anledning att närmare undersöka om inte ytterligare rationaliseringsvinster kan vinnas genom att beskattningen av dessa sidoinkomster inom FLB-systememts ram samordnas med beskattningen av annan si- doinkomst.

Riksskatteverket har i en till Kungl. Maj:t ingiven promemoria föreslagit vissa ändringar av uppbördsförordningens be- stämmelser i fråga om debitering och upp- börd av preliminär och slutlig skatt. För- slaget är betingat av de fr.o.m. 1972 års taxering gällande reglerna om skattereduk- tion och begränsning av skatt i vissa fall. Ändringen innebär att skatt som belöper på fysisk person eller dödsbo skall uppbäras i hemortskommunen även om den avser inkomst som taxeras i annan kommun.

Enligt förslaget bör uttaget av preliminär A-skatt jämkas med hänsyn till inkomst som skall taxeras i annan kommun än hem- ortskommunen och preliminär B-skatt debi- teras med beaktande av sådan inkomst. Den preliminära skatten tas ut enligt den kommunala utdebitering som gäller för hemortskommunen. Sedan taxering skett i nu gällande ordning räknas slutlig skatt i utbokommunen ut enligt den utdebitering som gäller för denna kommun. I de fall den skattskyldige är fysisk person eller dödsbo och hans identitetsnurnmer i hem- ortskommunen finns registrerat, debiteras

skatten tillsammans med annan slutlig skatt på den debetsedel som utfärdas i hemorts- kommunen. Mot den sammanlagda slutliga skatten avräknas totalt erlagd preliminär skatt. Uträknad kommunal skatt i utbo- kommunen anges i debiteringslängd både i utbokommun och i hemortskommunen. I förstnämnda debiteringslängd anges i vil- ken kommun skatten debiterats d.v.s. upp— tagits på debetsedel. Till debetsedeln fogas uppgift om antalet skattekronor och utdebi- tering i varje kommun. Härigenom kan den skattskyldige kontrollera att skatt debite- rats med rätt belopp.

Förfarandet vid omdebitering av slutlig skatt till följd av ändrad taxering eller debi- tering och vid s.k. dödsbobefrielse anpassas enligt förslaget till det ändrade debiterings- systemet.

Om det av riksskatteverket föreslagna de- biteringsförfarandet genomförs uppnås en från FLB-systemets synpunkt önskvärd änd- ring, som underlättar tillämpningen av det- ta system. En längre gående förenkling kan uppnås på följande sätt.

All beskattning av en- och tvåfamiljsfas- tigheter sker i skattskyldigs hemortskom- mun. Genom utdrag ur länsstyrelsernas fas- tighetsband och med tillhjälp av på dessa band verkställd markering av utbofastighe- terna erhåller skattemyndigheten i den skatt- skyldiges hemortskommun uppgift på taxe- ringsvärde å dessa fastigheter. På samma sätt som för fastigheter i hemortskommu- nen framräknas maskinellt nettointäkt resp. underskott samt garantibelopp för utbofas- tigheten och resultatet av dessa beräkningar utmynnar slutligen i ett belopp som skall läggas till eller dras av från huvudinkoms- ten vid beräknandet av skatteavdrag enligt tabell. Förutsättningarna för att detta skall kunna ske på ett enkelt sätt är följande.

a. I hemortskommunen beskattas till kommunal inkomstskatt även nettointäkt av och garantibelopp för utbofastighet. Den kommunala beskattningen bestäms enligt den för hemortskommunen gällande kom- munala utdebiteringen.

b. Underskott av utbofastighet skall lik- som hittills inte avräknas vid beskattning

till kommunal inkomstskatt i hemortskom- munen.

c. Extra avdrag förutsätts liksom hittills endast få avdras för fastighet, på vilken den skattskyldige är mantalsskriven.

(1. I den i tidigare avsnitt omnämnda slut- avräkningslängden anmärks på maskinell väg det antal skattekronor, som belöper på utbofastigheter. Dessa skattekronor får hemortskommunen ej ta hänsyn till vid be- stämmandet av sin utdebitering av kommu- nalskatt för kommande år och ingår inte heller i statsverkets skatteavräkning med denna kommun.

e. I den kommun, där utbofastigheter är belägna, upprättas maskinth en förteck- ning över utbofastigheter och på dessa fas- tigheter belöpande garantibelopp, uttryckt i antal skattekronor. Dessa skattekronor får denna kommun medräkna vid bestäm- mandet av nästa års utdebiteringssats och skall tas med i statsverkets skatteavräkning med kommunen. Någon skatt tas emellertid inte ut i denna kommun på dessa skatte- kronor; denna är ju som tidigare omnämnts redan debiterad i den skattskyldiges hem- ortskommun.

Det förutsätts i detta sammanhang att det för fastighet av ifrågavarande slag i re- gel inte blir någon till kommunal inkomst- skatt beskattningsbar inkomst utöver garan- tibeloppet. Teoretiskt sett kan emellertid sådan inkomst uppkomma för fastighet med taxeringsvärde över 150000 kr, för vilken intäkten av fastigheten schablonmäs- sigt beräknas enligt en stigande skala, men sådana fall torde bli så sällsynta att det enligt utredningens mening inte finns någon anledning att ta hänsyn härtill.

Den nu skisserade omläggningen av be- skattningsförfarandet i fråga om utbofastig- hetema kommer att för därav berörda skattskyldiga medföra endast smärre för- ändringar i det samlade skatteuttaget och är beroende av om utdebiteringen i hem- ortskommunen över- eller understiger ut- debiteringen i den kommun fastigheten är belägen. Någon anledning att fästa närmare avseende vid dessa förändringar finns knap- past. Det skisserade förfarandet garanterar

därjämte på samma sätt som i nuvarande system de kommuner, där utbofastigheter är belägna, skatt på fastigheternas garanti- belopp.

Inom utredningen har övervägts att fram- föra tanken på att avdrag för underskott av utbofastighet skall få ske i sin helhet vid fastighetsägarens taxering till kommunal inkomstskatt i hemortskommunen. Admi- nistrativa fördelar skulle självfallet vara förenade med en sådan anordning, varvid t. ex. underskottet kunde helt eller delvis kvittas mot garantibelopp för fastigheten. För åtskilliga skattskyldiga skulle man vida- re slippa de problem som för närvarande uppkommer när skattskyldig inte kan ut- nyttja sådant underskottsavdrag på den grund att han ännu inte blivit mantalsskri- ven på fastigheten.

Från materiella synpunkter kan också möjligen ifrågasättas det berättigade i nu- varande regler. I detta hänseende får utred- ningen åberopa vad fastighetssakkunniga anförde i sitt betänkande SOU 1960:4 s. 106.

Somrnarstugeägamas hemortskommuner har redan enligt gällande beskattningsregler att vidkännas avdrag för ränta å gäld, som ej kan hänföras till förvärvskälla utanför kommunen. Sålunda får skattskyldig, som upptagit lån för att tillgodose något personligt behov, exem- pelvis i samband med förvärv av båt eller bil, göra avdrag för räntan å länet i hemortskom- munen. Över huvud taget har denna kommun att vidkännas alla ränteavdrag, som enligt gäl- lande bestämmelser skall avdras från inkomst av kapital, d.v.s. ränta som inte är hänförlig till annan förvärvskälla. Gäldränta å sommar- stugor står enligt vårt förmenande till sin na- tur mycket nära sådan ränta, som är hänför- lig till ägarens personliga behov. Ofta kan det bero på en skattskyldigs eget gottfinnande hu- ruvida han skuldsätter sig i samband med upp- förandet eller förvärvandet av en sommar- stuga. Han kan exempelvis ha tillgångar, som han inte vill läsa fast i sommarstugan, och tar därför upp ett lån. Huruvida räntan härför skall redovisas under inkomst av kapital och avdras i hemortskommunen eller anses hänför- lig till fastigheten är ofta vanskligt att avgöra. I praktiken torde detta avgörande komma att ligga hos vederbörande ägare själv. Taxerings- nämnderna torde i regel inte anse sig kunna bedöma de verkliga orsakerna till en skuld-

sättning i samband med sommarstugeinnehav. Av denna anledning anser vi det naturligt att hemortskommunerna bör svara för gäldränte- avdragen å sommarstugorna. Vi har därvid fäst vikt vid att hemortskommunen har be- skattningsrätten till huvuddelen av den skatt- skyldiges inkomster.

När utredningen inte närmare än som skett behandlar denna fråga sammanhänger det med att densamma bör ses i ett större sammanhang, där det gäller att ta ställning till om underskottsavdrag inte bara för en- och tvåfamiljsfastighet utan även för jord— bruksfastighet, hyresfastighet och rörelse skall få utnyttjas vid taxering till kommu- nal inkomstskatt i annan kommun än den där fastigheten är belägen eller rörelsen bedrivs.

Utredningen vill vidare framhålla att om skattskyldig skulle medges rätt att vid den kommunala beskattningen i hemortskom- munen även erhålla avdrag för underskott på utbofastighet detta skulle komma att medföra en viss minskning av de kommu- nala skatteintäkterna. Någon exakt beräk- ning av skattebortfallet har ej varit möjlig att utföra med ledning av utredningens sta- tistiska material men uppskattningsvis be- räknas att skatteminskningen i detta hän- seende totalt sett inte skulle komma att överstiga ca 50 milj. kr.

Här bör dock understrykas att en ändring av reglerna om utnyttjande av underskotts- avdrag för utbofastighet i nu diskuterat av- seende inte är en förutsättning för FLB- systemets funktion. Men en i och för sig betydande förenkling i systemets praktiska handhavande skulle uppnås.

Utredningen vill slutligen framhålla att det ifrågasatta förfarandet för utbofastighe- ternas beskattning medför en förenkling av beskattningen av dem, som inte tillhör svenska kyrkan och som därför äger åt- njuta viss lindring i skattskyldigheten enligt lagen den 26 oktober 1951 (nr 691). Ge- nomförs utredningens förslag, kan skatte- myndigheten i hemortskommunen utan an— sökan tillgodoräkna den skattskyldige all den skattelindring han enligt lagen är be- rättigad till. Han behöver alltså inte göra särskild anmälan enligt 3 & nämnda lag om

skattelindring i den kommun, där utbofas- tigheten är belägen.

12.5. Folkpensionsavgiften

12.5.1. Gällande ordning

Enligt lagen den 25.5.1962 (nr 398) om fi- nansiering av folkpensioneringen skall en— var såsom bidrag till kostnaderna för folk- pensioneringen erlägga folkpensionsavgift för år, då för honom beräknats till statlig inkomstskatt beskattningsbar inkomst, un- der förutsättning att han vid utgången av detta är fyllt minst 18 och högst 66 år, att han varit här i riket mantalsskriven för året näst före taxeringsåret samt att han vid ingången av året näst före taxeringsåret var svensk medborgare. Avgiftsbefrielse gäl- ler emellertid för den, som för december månad året näst före taxeringsåret åtnjutit folkpension i form av ålderspension eller förtidspension, ävensom för den som avlidit före ingången av året näst före taxerings— året.

Folkpensionsavgiften påförs i den kom- mun, där för den avgiftspliktige beräknats till statlig inkomstskatt beskattningsbar in- komst och utgår med 5 procent av denna inkomst men är maximerad till 1 500 kr.

Såsom närmare framgår av redogörelsen i kapitel 2 debiteras och uppbärs folkpen- sionsavgiftema samtidigt med de allmänna inkomstskatterna och ingår sålunda både i preliminärskatt och i slutligt debiterad skatt.

Folkpensionsavgifterna redovisas inte sär- skilt i riksstaten utan ingår i inkomstskatte- titeln.

12.5.2. Folkpensionsavgiften i PLB-systemet

Några större svårigheter att inpassa folk- pensionsavgiftens debitering och uppbörd i PLB-systemet föreligger inte. På samma sätt som nu sker i fråga om folkpensions- avgift, som ingår i preliminär skatt, beräk- nad enligt skattetabell, kommer vid skatte- avdragets bestämmande i PLB—systemet hänsyn att tas till folkpensionsavgiften.

Denna kommer att beräknas till 5 procent av samma beskattningsbara inkomst, som ligger till grund för inkomstskatteavdraget under inkomståret. På grund av den i fö- regående avsnitt omnämnda maximerings- regeln kommer emellertid avdraget för folkpensionsavgiften att i motsats till in— komstskatteavdraget att utgå med ett årligt belopp av högst 1 500 kr, vilket t. ex. med- för att vid skatteavdrag på månadsinkomst avdrag för folkpensionsavgift får uttas med högst 125 kr (1/12 av 1 500 kr).

I anslutning till den tidigare omnämnda slutavräkningen (se kapitel 8 och avsnitt 12.3.2 ovan) erhålls uppgift om den skatt- skyldiges beskattningsbara inkomst till stat- lig inkomstskatt och i årsskatten kommer då att ingå den med ledning av denna beskattningsbara inkomst slutligt beräknade folkpensionsavgiften.

Emellertid är att märka att folkpensions- avgift enligt nu gällande regler endast skall erläggas av sådana svenska medborgare, som vid utgången av taxeringsåret fyllt minst 18 och högst 66 år, och att under vissa förutsättningar avgiftsbefrielse kan ske för personer, som ännu ej uppnått 66 års ålder. En direkt tillämpning av dessa regler i PLB-systemet innebär att frågan om folkpensionsavgift skall utgå för visst inkomstår ofta kan komma att avgöras först i samband med slutavräkningen. Be- träffande personer mellan 18 och 66 år bör därför i tveksamma fall gälla att skatteav- draget enligt PLB-systemet under inkomst- året skall beräknas med utgångspunkt från att folkpensionsavgift skall utgå. I fråga om personer över 66 år, som ingår i PLB-syste- met, skall däremot tabellavdraget under in- komståret beräknas utan hänsynstagande till folkpensionsavgiften.

Några speciella regler torde däremot ej erfordras för de relativt fåtaliga fall då en person, som under året efter inkomståret ej uppnått 18 års ålder, på grund av anställ- ningsinkomst faller in under PLB-systemet. Skatteavdraget för honom under inkomst- året synes kunna bestämmas enligt de reg- ler, som gäller för skattskyldiga mellan 18 och 66 år. Vid slutavräkningen beräknas

emellertid ej folkpensionsavgift, och even- tuellt för mycket avdragen skatt under in- komståret återbetalas till honom. Jämkning av skatteavdraget under inkomståret bör dock kunna ske.

Liksom i nuvarande uppbördssystem be- höver någon särredovisning av den slutligt bestämda folkpensionsavgiften enligt FLB- systemet inte ske. Det kan emellertid synas lämpligt att i den handling, där slutavräk- ningen dokumenteras, anges storleken av den folkpensionsavgift, som ingår i årsskat- ten. Avgiften bör också anges på den debet- sedel, som efter slutavräkningen skall över- sändas till den skattskyldige.

12.6. Sjukförsäkringsavgifterna 12.6.1 Gällande ordning

Den allmänna sjukförsäkringen finansieras genom ett system av sjukförsäkringsavgif- ter från de försäkrade, arbetsgivaravgifter och statsbidrag.

Den försäkrades egen avgift, sjukförsäk- ringsavgiften, skall erläggas av varje för- säkrad, som för visst år är inskriven hos allmän försäkringskassa, och innefattar av- gift för sjukvårdsförsäkring och i förekom- mande fall också sjukpenningförsäkring. Försäkrade enligt lagen om allmän försäk- ring är svenska medborgare och de som utan att vara svenska medborgare är bosat- ta i riket, allt från och med den månad, varunder vederbörande uppnår 16 års ål- der.

Avgift för sjukvårdsförsäkring, som in- kluderar ersättning för läkemedelsförmåner, skall erläggas under förutsättning att vid taxering året närmast efter det år, avgiften avser, för den försäkrade beräknats till stat- lig inkomstskatt beskattningsbar inkomst. Avgift skall emellertid inte erläggas om den försäkrade vid utgången av det år, av- giften avser, upphört att vara inskriven vid allmän försäkringskassa eller fyllt 67 år eller för december månad samma år åtnju- tit ålderspension eller förtidspension enligt lagen om allmän försäkring.

Sjukpenningförsäkringen omfattar försäk-

ring till dels grundsjukpenning, dels tilläggs- sjukpenning. Beträffande sjukpenningför- säkringen gäller vidare.

Den försäkrades rätt till sjukpenning är beroende av att han är placerad i sjukpen- ningklass. Varje försäkrad, som är inskri- ven i allmän försäkringskassa och som har en inkomst av förvärvsarbete med minst 1800 kr om året, skall vara placerad i sjukpenningklass. Understiger den försäk- rades årsinkomst detta belopp, skall han likväl placeras i sjukpenningklass under förutsättning dock att han är gift och sta- digvarande sammanbor med sin make eller, i annat fall, stadigvarande sammanbor med barn under 16 år till honom eller hans ma- ke eller någon, med vilken han varit gift eller har eller har haft barn. Sistnämnde försäkrade tillhör sjukpenningklass 1 och är endast försäkrad till grundsjukpenning, som utgör 6 kr för dag.

Övriga sjukpenningklasser är numrerade från 2 till 21. Den lägsta av dessa klasser omfattar dem, vilkas inkomst av förvärvs- arbete ligger mellan 1800 och 2600 kr per år, och den högsta dem, vilkas årsin- komst överstiger 39000 kr. Sjukpenningbe- loppet stiger från 6 kr i klass 2 till 52 kr i klass 21. Av sjukpenningbeloppet i varje klass utgör 6 kr grundpenning och återsto- den tilläggssjukpenning. Placeringen i sjuk- penningklass bestäms i samband med den försäkrades inskrivning i allmän försäk- ringskassa och omprövas när kassan fått kännedom om att den försäkrades inkomst- förhållanden undergått ändring av bety- delse för placeringen. Den försäkrade är skyldig att inom viss tid till allmän för- säkringskassa anmäla stadigvarande änd- ring i sina inkomstförhållanden, som är av betydelse för placeringen.

Avgiften för försäkring till grundsjuk- penning, som inbegriper avgift för barntill- lägg och moderskapspenning, skall erläggas under förutsättning dels att den försäkrade under det år avgiften avser varit placerad i sjukpenningklass, dels att vid taxering året närmast efter det år, avgiften avser, för den försäkrade beräknats till statlig inkomst- skatt beskattningsbar inkomst.

Avgiften för försäkring till tilläggssjuk- penning skall erläggas under förutsättning att den försäkrade under det år, avgiften avser, varit placerad i sjukpenningklass 3 eller högre sjukpenningklass (årsinkomst av förvärvsarbete uppgår till minst 2600 kr). Avgiftens storlek beror på den sjukpenning- klass den försäkrade tillhör, i förekomman- de fall av den karenstid som satts samt i vad mån sjukpenningen svarar mot inkomst av anställning eller annat förvärvsarbete.

Sjukförsäkringsavgifterna, som för varje avgiftspliktig utgår med visst belopp i hela kronor, fastställs av riksförsäkringsverket. Avgifterna varierar de olika försäkringskas- sorna emellan i förhållande till olikheter i sjukfrekvens, läkarvårdskostnader, resekost- nader m.m. Avgifterna till sjukvårdsförsäk- ringen är lika stora för alla avgiftspliktiga i en och samma försäkringskassa. De beräk- nas för år. I vad avser grundsjukpenning skall avgifterna också vara lika stora för samtliga avgiftspliktiga försäkrade i kassan medan avgifterna för tilläggssjukpenning till den del sådan sjukpenning svarar mot inkomst av anställning skall vara lika stora för alla försäkrade i kassan, som med hän- syn till sin inkomst tillhör samma sjukpen- ningklass. Särskilda regler gäller för den del av tilläggssjukpenningen som svarar mot in- komst av annat förvärvsarbete än anställ- ning. Avgifterna för grund- och tilläggs- sjukpenningförsäkringen beräknas för må- nad.

Såsom framgår av redogörelsen i kapi- tel 2 debiteras och uppbärs den försäkrades egenavgifter till sjukförsäkringen i samband med den allmänna uppbörden. I prelimi- närskattetabellerna ingår sjukförsäkrings- avgift, som beräknas lika för alla skattskyl- diga i samma inkomstläge, i enlighet med vad riksförsäkringsverket bestämmer för inkomståret. Vid debitering av den slutliga skatten debiteras emellertid sjukförsäkrings- avgiften med belopp som uträknats av den allmänna försäkringskassa den avgiftsplik- tige tillhör, varvid uträkningen sker med utgångspunkt bl.a. från de avgifter som riksförsäkringsverket för inkomståret fast- ställt för kassan och den eller de sjukpen-

ningklasser den försäkrade tillhört under detta år. Kassan skall före utgången av sep- tember månad det år debiteringen av slutlig skatt äger rum lämna länsstyrelsen uppgift om sjukförsäkringsavgifter som skall beak- tas vid debiteringen.

Allmän försäkringskassa äger av statsver- ket uppbära hela beloppet av sjukförsäk- ringsavgifter, som vid debitering av slut- lig skatt debiterats för kassans räkning. Ut- betalningen sker genom riksförsäkringsver- ket. Iänsstyrelsen skall före taxeringsårets utgång lämna uppgift till verket och för- säkringskassan om summan av de sjukför- säkringsavgifter som upptagits i debiterings- längden för slutlig skatt.

12.6.2. Viss statistik angående sjukförsäk- ringsavgifternas storlek1

Av riksförsäkringsverkets i slutet av augusti 1970 fattade beslut framgår att avgiften för år för sjukvårdsförsäkring varierar de olika försäkringskassorna emellan från 110 kr (Stockholms län) till 133 kr (Jämtlands län), att avgiften för månad för grundsjukpen- ningförsäkringen varierar mellan 8:50 kr (Skaraborgs län) och 11:75 kr (Stockholm och Göteborg) samt att avgiften för månad för 1 kr tilläggssjukpenning för anställda varierar mellan 0:45 kr (Skaraborgs län) och 0: 65 kr (Stockholm och Göteborg samt Västernorrlands län). Totalt sett har Stock- holm de högsta avgifterna medan låga av- gifter finns i Skaraborgs län och hos de båda länskassoma i Skåne.

I vidstående tabell har sammanställts de framräknade årsavgifterna för anställda i Stockholm och i Skaraborgs län samt ge- nomsnittligt för hela riket.

1263. Sjukförsäkringsavgifterna i PLB—systemet

Av den tidigare lämnade redogörelsen fram- går att det med nuvarande system för sjuk- försäkringsavgiftens uttagande är förenat med betydande svårigheter att under det år en av PLB-systemet omfattad skattskyldig

Sjuk- Årsinkomst av Sjukförsäkrings- pen- förvärvsarbete avgift per år för ning- kr anställd, kr klass nr Stock- Skara- Hela

holm borg riket

2 1 800— 2 600 266 218 241 3 2 600— 3 400 273 223 247 4 3 400— 4 200 281 228 254 5 4 200— 5 000 2.89 234 260 6 5 000— 5 800 297 239 267 7 5 800— 6 800 3.12 250 280 8 6 800— 8 400 328 261 293 9 8 400—10 200 344 272 307 10 10 200—12 000 367 38 326 11 12 000—14 000 390 304 346 1-2 14 000—16 000 414 320 366 13 16 000—18 000 437 336 386 14 18 000—21 000 461 3513 406 15 21 (2500—24 000 484 369 425 16 24 000—27 000 507 385 445 17 27 000—30 000 531 401 465 18 30 0100—33 000 554 417 485 19 33 000—36 000 578 434 505 20 36 000—39 000 601 450 524 21 39 00.0 och mer 624 466 544

Av tabellen framgår att den som har en års- inkomst på 22000 kr, d.v.s. ungefär genom- snittsinkomsten bland förvärvsarbetande, får, om han är anställd och bosatt i Stockholm, be- tala 484 kr eller 2,2 procent av bruttoinkoms- ten i sjukförsäkringsavgift. Bor han emellertid i Skaraborgs län slipper han undan med endast 369 kr i avgift, vilket motsvarar 1,7 procent av bruttoinkomsten.

förvärvar inkomst av anställning hos ho- nom ta ut en slutligt bestämd sjukförsäk- ringsavgift. Avgiften för sjukvårdsförsäk- ringen och för grundsjukpenningförsäkring- en är visserligen bestämd till lika belopp för alla försäkrade men endast inom respektive försäkringskassas område. Skillnaden för- säkringskassorna emellan i detta hänseende uppgår emellertid för närvarande till högst ca 50 kr för år och enligt utredningens uppfattning borde det inte vara förenat med oöverstigliga hinder att härvidlag åstad- komma lika avgifter över hela riket. Beträffande sjukförsäkringssystemet är emellertid att märka att detta i fråga om inkomstberäkningen bygger på en uppskatt-

1 Uppgifterna hämtade ur Försäkringskasse- förbundets Tidskrift för allmän försäkring nr 10 1970 s. 671 ff.

ning av den förväntade framtida inkoms- ten och inte, såsom vid inkomsttaxeringen, på fastställandet av en inkomst under för- fluten tid. Detta kommer främst till synes vid bestämmandet av avgiften för försäk— ringen till tilläggssjukpenning. Denna avgift grundas nämligen helt på den försäkrades inplacering i sjukpenningklass enligt 3 ka- pitlet lagen om allmän försäkring och i sin tur bygger denna placering på att den för- säkrade håller kassan underrättad om sina inkomstförhållanden och om stadigvarande förändringar i desamma. En ändring i in- komstförhållandena medför en ändrad klassplacering i regel först vid månadsskif- tet närmast efter det då underrättelsen kommit in till försäkringskassan. Någon retroaktivitet i klassplaceringen är ej tillå- ten.

Till detta kommer vidare att avgiften för tilläggssjukpenning också skiftar olika för- säkringskassor emellan och att avgiften, som är bestämd med utgångspunkt från klassplaceringen, ofta inte stämmer över- ens med den vid taxeringen framräknade inkomsten.

Finansieringssystemet för de förvärvsar- betandes sjukpenningförsäkring är sålunda långtifrån konstruerat så att det på ett en- kelt sätt kan inpassas i ett system, där man i princip eftersträvar att redan vid själva inkomstförvärvet eller i varje fall i nära anslutning till detsamma slutligt ta ut på inkomsten belöpande skatt och allmänna avgifter. I olika sammanhang, bl.a. av all- männa skatteberedningen i dess betänkande SOU 1964:25, har också finansieringssyste- met kritiserats som svåröverskådligt och komplicerat, varvid särskilt pekats på att systemet i sina principer markant skiljer sig från övriga finansieringssystem inom so- cialförsäkringen. Skatteberedningen föreslog f. ö. en omläggning av avgiftsuttaget som —— om den hade genomförts —— skulle i hög grad ha underlättat en förenklad löntagar- beskattning. Från administrativ synpunkt framstår en omläggning av systemet i för- enklande syfte såsom alltjämt i hög grad önskvärd.

Reglerna om sjukpenningförsäkringens fi-

nansiering äger emellertid, såsom torde ha framgått av den ovan lämnade redogörel- sen, nära samband med sjukpenningskalans utformning och uppbyggnad samt enligt denna skala utgående förmåner. Det torde inte kunna ifrågakomma att i förevarande sammanhang närmare ingå på detta pro- blemkomplex.

Här må erinras om att den s.k. sjukpen- ningutredningen behandlar frågan om be- skattning av sjukpenningförmånerna. Vida- re undersöker en inom riksförsäkringsver- ket och statskontoret tillsatt arbetsgrupp, den s.k. RAFA-utredningen, möjligheterna att genom användning av ADB-teknik och på annat sätt rationalisera administrationen inom den allmänna försäkringen. Det synes önskvärt om det antydda utredningsarbetet bedrevs med tanke jämväl på möjligheterna att genomföra ett FLB—system.

För utredningen står annat inte öppet än att försöka finna former för anpassning av det nuvarande avgiftssystemet för sjuk- försäkringen till det av utredningen ifråga- satta FLB-systemet. Utredningen utgår i det följande från att sistnämnda system endast kommer att omfatta sådana enligt sjukför- säkringssystemet avgiftspliktiga som har in- komst av anställning och att i PLB-syste- met inte kommer att ingå avgiftspliktiga med inkomst av annat förvärvsarbete än anställning.

Den enda möjligheten att ta ut sjukför— säkringsavgift enligt nuvarande avgiftssy- stem i anslutning till PLB-systemet torde vara att man, såsom i nuvarande uppbörds- system, under inkomståret tar ut en preli- minär sjukförsäkringsavgift. Den slutliga Sjukförsäkringsavgiften åter bör vara be- stämd vid en sådan tidpunkt att den kan- beaktas vid den slutavräkning som skall ske efter inkomstårets slut.

Riksförsäkringsverket bör sålunda på. samma sätt och vid samma tidpunkt som nu sker fastställa storleken av den sjuk- försäkringsavgift, som vid inkomst av an- ställning skall preliminärt tas ut under föl- jande kalenderår och som skall inarbetas i tabellavdraget för inkomst under detta år. I detta sammanhang må erinras om att

riksförsäkringsverket på våren 1971 fast- ställt beloppen på de sjukförsäkringsavgif- ter, som skall inräknas i preliminärskatten för inkomståret 1972. Avgiften är lika stor i hela riket men varierar med hänsyn till den avgiftspliktiges årsinkomst av förvärvsar- bete. För anställda, som erlägger preliminär A-skatt, varierar årsavgiften mellan 125 kr (sjukpenningklass 1) och 582 kr (sjukpen- ningklass 21).

1 nu gällande uppbördssystem fastställer riksförsäkringsverket i mitten eller senare hälften av inkomståret för varje försäk- ringskassa de definitiva sjukförsäkringsav- gifterna för detta år. Dessa avgifter skall alltså debiteras i anslutning till debiteringen av slutlig skatt på grund av efterföljande års taxering. Försäkringskassan skall efter inkomstårets slut för varje avgiftspliktig an— ge det belopp han skall påföras som slutlig sjukförsäkringsavgift för inkomståret och senast före utgången av september månad debiteringsåret meddela länsstyrelsen upp- gift härom. Debiteringen av den slutliga sjukförsäkringsavgiften, som tidigare skedde manuellt i av länsstyrelsen tillhandahållna debiteringslängder, framställs numera ge- nom försäkringskassornas försorg ADB- mässigt, varvid länsstyrelsen erhåller upp- gift om sjukförsäkringsavgiften för de av- giftspliktiga inom länet på magnetband.

Såsom tidigare anförts bygger FLB-syste- met på bl.a. den förutsättningen att efter inkomstårets utgång en slutavräkning skall ske för alla av systemet berörda skattskyl- diga, varvid skall undersökas om summa skatteavdrag under inkomståret stämmer överens med den s.k. årsskatten, d.v.s. summan av de skatter och avgifter som en- ligt gällande regler rätteligen skall påföras den skatt- och avgiftsskyldige för inkomst- året. Utredningen har förutsatt att denna slutavräkning skall i princip vara avslutad redan under första hälften av året efter in- komståret. Om man vid denna slutavräk- ning skall kunna ta hänsyn till den slutliga sjukförsäkringsavgiften för de avgiftsplik— tiga, som omfattas av PLB-systemet, måste länsstyrelsen i fråga om dessa avgiftsplik- tiga erhålla uppgift om den slutliga avgif-

ten vid väsentligt tidigare tidpunkt än enligt nu gällande regler.

Enligt utredningens mening bör faststäl- landet av den slutliga sjukförsäkringsavgif- ten för ifrågavarande avgiftspliktiga kunna ske på i huvudsak följande sätt.

Riksförsäkringsverket fastställer senast under juni månad inkomståret för varje för- säkringskassa den slutliga avgiften vid in- komst av anställning under det året. Kas— san erhåller omgående uppgift om verkets beslut.

Senast vid samma tidpunkt erhåller kas- san uppgift från länsstyrelsen om vilka skattskyldiga, som kan beräknas för in- komståret falla in under PLB-systemet. Uppgiften kompletteras kontinuerligt. Läns- styrelsen bör samråda med försäkringskas— san om det sätt på vilket ifrågavarande uppgift skall lämnas (på magnetband eller på annat sätt). Riksskatteverket fastställer vilka data om den avgiftspliktige uppgiften skall innehålla.

Kassan påbörjar omedelbart debiterings- arbetet på grundval av länsstyrelsens upp- gift och för kassan tillgängliga upplysningar om den avgiftspliktiges klasstillhörighet. Kassan ombesörjer att ändringar i klasstill- hörighet under inkomståret blir vederbörli- gen iakttagna vid debiteringen av den slut- liga avgiften.

Debiteringsarbetet bör vara i princip av- slutat senast 15.3 året efter inkomståret. Senast vid denna tidpunkt erhåller länssty- relsen uppgift från kassan om slutligt de- biterad sjukförsäkringsavgift för inkomst- året för sådana skattskyldiga, som enligt länsstyrelsens uppgift skall erlägga skatt en- ligt FLB-systemet för detta år. Det förut- sätts att uppgifterna lämnas på det sätt, varom kassan och länsstyrelsen tidigare överenskommit. Lämnas uppgifterna på magnetband kan en samordning med övrig slutlig debitering vid slutavräkningen lätt komma till stånd. På den debetsedel, som utfärdas efter slutavräkningen, anges slut— ligt debiterad sjukförsäkringsavgift.

Försäkringskassan bör av statsverket äga uppbära hela beloppet av de sjukförsäk- ringsavgifter, som debiterats dels vid slutav-

räkning, dels i samband med debitering av slutlig skatt på grund av taxering under samma år som slutavräkning ägt rum. Läns- styrelsen bör senast vid taxeringsårets ut- gång lämna uppgift till riksförsäkringsver- ket och vederbörande försäkringskassa om storleken av detta belopp.

12.7 Uppgift om pensionsgrundande inkomst

12.7.1 Gällande ordning

Jämlikt 11 kap. lagen om allmän försäkring skall rätt till tilläggspension enligt lagen grundas på inkomst av förvärvsarbete. För varje år, varunder någon varit försäkrad till sådan pension, skall för honom beräknas pensionsgrundande inkomst på grundval av hans inkomst av anställning och inkomst av annat förvärvsarbete under året. Vissa in- skränkningar härvidlag gäller emellertid. Beräkning av pensionsgrundande inkomst skall inte göras för år före det då den för- säkrade uppnår 16 års ålder och inte heller för år då den försäkrade avlidit eller för år efter det då han fyllt 65 år eller för ti- digare år, varunder han åtnjutit ålderspen- si'on eller förtidspension enligt lagen.

Med inkomst av anställning avses den lön i penningar eller naturaförmåner i form av kost eller bostad, som försäkrad åtnjutit såsom arbetstagare i allmän eller enskild tjänst, dock endast försåvitt lönen från en och samme arbetsgivare under ett år upp- gått till lägst 300 kr.

Ersättning i penningar eller naturaförmå- ner för arbete, som försäkrad utfört för annans räkning utan att vara anställd i den- nes tjänst, skall, om ersättningen under ett år uppgått till minst 300 kr, anses som in- komst av anställning, om den försäkrade och den som utgivit ersättningen varit ense därom.

Med inkomst av annat förvärvsarbete avses förutom inkomst av rörelse och av jordbruksfastighet, som brukas av den för- säkrade, även ersättning i penningar eller naturaförmåner i form av kost eller bostad för arbete för annans räkning, allt i den

män inkomsten inte är att hänföra till in- komst av anställning. Till inkomst av annat förvärvsarbete under 500 kr tas emellertid ej hänsyn.

Till grund för beräkning av inkomst av anställning och inkomst av annat förvärvs- arbete under visst år skall läggas den för- säkrades taxering till statlig inkomstskatt avseende nämnda år.

I förordningen 18.12.1959 (nr 551) ges närmare föreskrifter angående beräkning av pensionsgrundande inkomst.

Enligt förordningen bestäms den pen- sionsgrundande inkomsten av lokal skatte- myndighet, inom vars tjänstgöringsområde den försäkrade taxerats till statlig inkomst- skatt eller skulle ha taxerats till sådan skatt om han varit bosatt här i riket och inte haft att erlägga sjömansskatt.

Beräkningen av den pensionsgrundande inkomsten sker med ledning av den skatt- skyldiges allmänna självdeklaration och kontrolluppgifter från arbetsgivare m.fl., allt avseende det beskattningsår (inkomstår) beräkningen avser.

I självdeklarationen har den försäkrade, om han har att deklarera inkomst av tjänst, att själv ange vilka inkomster, som är pen- sionsgrundande på grund av anställning och vilka som är att hänföra till annan inkomst av tjänst. Av deklarationsformuläret fram- går att av de inkomster, som deklareras under inkomst av tjänst, är de till punkt ] hänförliga inkomsterna sådana, som skall medräknas vid bestämmandet av pensions- grundande inkomst av anställning. Av in- komsterna vid punkt 2 är andra naturaför- måner än kost och logi inte pensionsgrun- dande liksom inte heller kostnadsersättning- ar. Övriga inkomster Vid punkt 2 medräk- nas vid beräknandet av pensionsgrundande inkomst av annat förvärvsarbete än an- ställning, om det sammanlagda beloppet av ifrågavarande inkomster uppgår till minst 500 kr netto. Andra under inkomst av tjänst deklarerade inkomster grundar inte pen- sionsrätt inom ATP.

Pensionsgrundande inkomst av anställ- ning och av annat förvärvsarbete skall an- ges på debetsedel på slutlig skatt när så kan

ske. I annat fall skall särskild underrättelse om den pensionsgrundande inkomsten sän- das till den försäkrade.

Slutligen bör framhållas att när det gäller inkomst av anställning arbetsgivaren har att erlägga avgift för den anställdes försäk- ring till ATP medan för inkomst av annat förvärvsarbete avgiftsplikt i princip åvilar den försäkrade själv.

12.7.2 Beräkning av pensionsgrundande in- komst inom PLB-systemet

Av den i föregående avsnitt lämnade redo- görelsen framgår att beträffande sådan in- komst, som enligt beskattningsreglerna är att hänföra till inkomst av tjänst, olika reg- ler gäller i fråga om inkomstens pensions- grundande verkan. Även om PLB-systemet till sin väsentliga del kommer att omfatta skattskyldiga, vilkas enda inkomst enligt ATP-reglerna är att hänföra till inkomst av anställning, kan det inte uteslutas att vissa smärre anställningsinkomster, som kommer att beskattas enligt PLB-systemet, i ATP- hänseende skall behandlas som inkomst av annat förvärvsarbete eller överhuvudtaget ej skall betraktas som pensionsgrundande.

Självfallet hade det från förenklingssyn- punkt varit önskvärt om en samordning av de beskattningsmässiga och de ATP-mäs- siga inkomstbegreppen hade kunnat komma till stånd. En ändring av ATP-reglerna i detta hänseende berör emellertid ATP-för- säkringens allmänna grunder och utred- ningen anser det falla utanför uppdraget att ifrågasätta ändringar härvidlag.

I PLB-systemet blir det därför nödvän- digt att erhålla uppgift om vilka av lönta- garens intäkter, som enligt gällande regler är att hänföra till inkomst av tjänst punkt 1 och punkt 2 i deklarationsformuläret, och hur hans naturliga avdrag under in- komst av tjänst fördelar sig på de två olika slagens intäkter.

Bestämmandet av pensionsgrundande in- komst för av PLB—systemet omfattade skattskyldiga bör ske vid den slutavräkning, som enligt utredningens mening skall ske efter inkomstårets slut. Vid slutavräkningen

kommer att finnas tillgängliga uppgifter från arbetsgivare, uppgifter från närmast fö- regående slutavräkning och uppgifter, som lämnats av den skattskyldige i samband med jämkning av skatt. Dessa uppgifter förut- sätter utredningen skall vara specificerade på sådant sätt att beräkning av pensions- grundande inkomst kan ske. Av den hand- ling, där slutavräkningen dokumenteras, bör framgå pensionsgrundande inkomst av an- ställning och sådan inkomst av annat för- värvsarbete.

13. PLB-systemets tekniska utformning

13.1. Inledning

I de föregående kapitlen har möjligheterna att anpassa gällande beskattningsregler till ett system med förenklad löntagarbeskatt- ning diskuterats. Av det anförda har också huvuddragen av ett tänkt sådant system framgått. I detta kapitel skall en mera in- gående beskrivning av PLB-systemet göras. Framställningen disponeras härvid efter den tidsmässiga gången av beskattningsförfa- randet.

13.2. Anvisningar

FLB-systemet förutsätter omfattande anvis- ningar till ledning för löntagarnas beskatt- ning. Fråga är dels om tekniska anvisningar för källbeskattningen, dels om anvisningar av materiell natur för gränsdragningen mel- lan skattepliktiga och inte skattepliktiga in- täkter samt för beräkningen av normalbe- lopp för naturaförmåner och kostnadsav- drag. Anvisningarna, för vilka riksskatte- verket som central skattemyndighet bör sva- ra, måste fastställas i god tid före beskatt- ningsårets ingång. Då de erfordras vid källskattedebiteringen och denna i princip skall vara klar vid beskattningsårets ingång, torde de böra vara utfärdade helst redan i slutet av tredje kvartalet året före beskatt- ningsåret.

De materiella anvisningarna kommer att svara mot de nuvarande taxeringsanvisning-

arna. Skillnaden kommer — utöver den ökade omfattningen — främst att bestå däri att anvisningarna fastställs ett år tidi- gare än nu är fallet. De skall sålunda gälla såväl vid slutavräkningen som vid källskat- teberäkningen. Detta innebär i princip att värderingen av naturaförmåner m.m. skall innefatta ett beaktande i möjlig mån av prisutvecklingen under beskattningsåret. Vid fastställandet av normalbelopp för förmåner och avdrag bör enhetlighet efter- strävas. Sålunda bör exempelvis vid bestäm— ningen av yrkesgruppsavdrag olika scha- blonbelopp inte fastställas för olika grup- per inom samma huvudkategori anställda med mindre väsentliga skillnader i normal- kostnader föreligger grupperna emellan. Vi- dare bör i all möjlig omfattning samma schablonvärden gälla för hela riket. Riksskatteverket har också att fastställa anvisningar för lokala skattemyndigheters och arbetsgivares handhavande av löntagar- beskattningen samt källskattetabeller. Käll- skatteuttaget skall omfatta statlig inkomst- skatt, kommunal inkomstskatt (inklusive skatt till landsting och kyrka), folkpensions- avgift och sjukförsäkringsavgift. Vid käll- skattetabellernas utformning skall rätten till allmänt schablonavdrag samt till avdrag för sjukförsäkringsavgift, förvärvsavdrag, grundavdrag och skattereduktion beaktas. Hänsynstagandet till förvärvsavdrag och skattereduktion kräver en kolumnindelning av tabellerna. Någon anledning att ändra

nu tillämpad sådan indelning föreligger knappast. Visserligen vore det önskvärt att nå en bättre överensstämmelse mellan pre- liminär och slutlig skatt än nu är möjligt i vissa fall vid skattereduktion. Såsom fram- hållits i kapitel 11 torde dock en med hän— syn härtill gjord indelning i flera kolumner inte kunna förväntas medföra någon vä- sentlig förbättring.

I kapitel 9 har förordats att källskatt för folkpensionärer skall kunna utgå enligt av den lokala skattemyndigheten i det enskilda fallet fastställd procentsats i stället för en- ligt skattetabell. Samma beskattningsmetod kan befinnas lämplig även för andra grup- per av skattskyldiga.

Såsom framhållits i kapitel 12 bör inom PLB—systemet skattetabeller konstrueras för varje 50-tal öre i kommunal utdebitering. Ett häfte innehållande samtliga tabeller bör tillställas varje arbetsgivare. Att där- jämte tillställa varje löntagare skattetabell syns knappast erforderligt.

13.3 Debitering av källskatt

Lokal skattemyndighet skall verkställa de- bitering av källskatt under sista kvartalet året före beskattningsåret. I princip bör de- biteringen vara avslutad före årsskiftet, men i den mån detta inte medhinns torde — så- som nu förfars i avseende å skatteavdrag vid de första löneutbetalningarna under året -— avdrag få göras enligt debetsedeln för året före beskattningsåret.

Myndighetens underlag för debiteringen utgörs av löntagarens personliga förhållan- den den 1 november året före beskattnings- året och av hans inkomstförhållanden två år före beskattningsåret, d.v.s. i sistnämn- da fall av uppgifter från den slutavräkning som ägt rum under våren året före beskatt- ningsåret.

Att man primärt måste utgå från den skattskyldiges personliga förhållanden nämnda den 1 november kan medföra en felaktig debitering; äktenskap kan t.ex. ha ingåtts efter detta datum men före årsskif- tet. Det bör dock vara möjligt att i början av beskattningsåret korrigera sådana fel

och tillställa den skattskyldige en ny rättad debetsedel. Att grunda källskattedebitering- en på den skattskyldiges inkomstförhållan- den två år före beskattningsåret är natur- ligtvis inte heller tillfredsställande. Fördel- aktigare vore om förhållandena året när- mast före beskattningsåret kunde läggas till grund för debiteringen. En sådan ordning kan i och för sig synas möjlig men skulle förutsätta att debiteringen uppsköts till dess slutavräkning för det gångna året skett. Debiteringen av källskatten skulle då inte kunna vara avslutad förrän tidigast i april månad beskattningsåret. Detta skulle med- föra generellt minskade förutsättningar för en korrekt källbeskattning genom att skat- teuttaget för den första delen av året fick ske efter grunder tillämpade under det gångna året. Därtill skulle komma praktiska svårigheter.

Vid debiteringen skall beskattningsmyn- digheten fastställa efter vilken kolumn i källskattetabellen eller i vissa fall efter vilken procentsats skatteavdrag skall göras på den skattskyldiges huvudinkomst av tjänst. I förekommande fall skall dessutom beslut fattas om jämkning av skatteuttaget med hänsyn till beräknad sidoinkomst eller medgivet kostnadsavdrag.

Procentsatsen för biinkomst bör bestäm- mas till marginalskatten på den skattskyldi- ges beskattningsbara inkomst vid den före- gående slutavräkningen. Med denna ord— ning kan vid betydande biinkomster skat- tesatsen bli för hög. Ett bättre resultat skulle i sådana fall erhållas om biinkoms- tens storlek vid den senaste slutavräkningen också beaktades. En sådan förfinad metod synes dock inte vara praktiskt hanterlig. I de undantagsfall det här är fråga om bör det därför få ankomma på den skattskyldi- ge att ta initiativ till korrigering av uppen- bart för hög procentsats.

Korrigering för sidoinkomst bör i prin- cip ske i de fall positiv eller negativ sådan inkomst —— d.v.s. i allmänhet inkomst av Villafastighet, kapital eller periodiskt under- stöd — förekommit vid senaste slutavräk- ning. Hur korrigeringsbeloppen bör beräk- nas i vissa fall vid B-inkomst samt vid villa-

fastighet har angivits i kapitlen 11 och 12. Obetydliga sidoinkomster bör inte föran- leda korrigering. Endast sidoinkomster på tillsammans större belopp, positivt eller ne- gativt, än 300 kr bör sålunda medföra de- biteringsåtgärd.

Jämkning med hänsyn till kostnader för tjänsteintäkternas förvärvande eller till allmänna avdrag bör inte göras med led- ning av uppgifterna från senaste slutavräk- ning. Sådan jämkning förutsätter ansökan från den skattskyldige. Föreligger jämk- ningsansökan då debitering sker bör den- samma dock givetvis beaktas.

Lokala skattemyndighetens debiteringsbe- slut skall antecknas på skattekort, som skall tillställas den skattskyldige. För varje in- komsttagare med huvudinkomst av tjänst skall skattekort av två slag utfärdas, näm- ligen skattekort för beräkning av skatt på huvudinkomst och skattekort för beräkning av skatt på biinkomst.

På huvudskattekortet skall i första hand antecknas den skattskyldiges identifierings- uppgifter, tillämplig skattetabell och ko- lumn i denna. Vidare skall anteckning gö- ras om den procentsats som fastställts för beräkningen av skatt på biinkomst. Anled- ningen härtill är att nämnda skattesats även bör användas vid skatteavdrag på tillfäl- lig inkomst från huvudarbetsgivare såsom gratifikation och retroaktiv lön.

Beslut om jämkning av beskattningsun- derlaget på grund av beräknade sidoin- komster eller avdragsgilla utgifter skall an- ges på huvudskattekortet. Av denna anteck- ning bör framgå med vilka belopp inkoms- ten per år, månad, halvmånad, vecka eller dag skall ökas eller minskas innan skatt beräknas.

Huvudskattekortet skall utfärdas i ett exemplar. Detta skall som nämnts tillställas den skattskyldige, som därefter har att överlämna det till sin huvudarbetsgivare. Till kortet skall vara fogade skatteanvis- ningar avsedda för arbetsgivarens redovis- ning av skatt.

På biskattekortet skall utöver den skatt- skyldiges identifieringsuppgifter blott an- tecknas procentsatsen för skatteavdrag från

biinkomst. Någon jämkning av skatteutta- get på biinkomst ifrågakommer inte. Even- tuell jämkning sker alltid — även då fråga är om avdrag för kostnader för biinkomsts förvärvande — vid beräkningen av skatt på huvudinkomst, och följaktligen sker ing- en anteckning om jämkningsbeslut på bi- skattekortet. Som förut nämnts bör samma skattesats gälla för varje biinkomst den skattskyldige uppbär. Med hänsyn härtill samt till att många löntagare åtnjuter bi- inkomst från flera håll bör biskattekort utfärdas i flera exemplar, vart och ett för- sett med en eller flera skatteanvisningar för arbetsgivares skatteredovisning.

Debitering av källskatt för i första hand folkpensionärer med huvudinkomst av pen- sion avses som tidigare framhållits skola ske i en delvis annan ordning än nu angi- vits. Den procentsats, efter vilken skatteav- drag på sådan skattskyldigs huvudinkomst skall göras, får uppskattas på grundval av en preliminär beräkning av hans beskatt- ningsbara inkomst. Denna beräkning får göras med ledning av uppgifterna om den skattskyldiges inkomster och avdrag vid senaste slutavräkning, eventuellt korrigera- de med hänsyn till förväntad höjning av pensionsbelopp och därav föranledd omräk- ning av »tabellenligt» avdrag för nedsatt skatteförmåga. Om resultatet av beräkning- en blir att den skattskyldige skall erhålla skattebefrielse, skall anteckning härom gö- ras på skattekortet.

Nämnda ordning för debitering av käll- skatt för f'olkpensionärer är främst tänkt att tillämpas i de fall avdrag på grund av nedsatt skatteförmåga är aktuellt. Vid debi- teringen måste givetvis därvid också beak- tas att folkpensionärer inte har att erlägga folkpensionsavgift och som regel inte hel- ler sjukförsäkringsavgift. Folkpensionär, vars inkomstläge är sådant att avdrag för nedsatt skatteförmåga inte kommer i fråga, bör emellertid också få sin preliminära skatt jämkad med hänsyn till att han inte skall påföras avgifter som nyss nämnts. I och för sig vore möjligt att beakta detta förhållande genom att i skattetabellerna in- föra särskilda kolumner för folkpensionä—

rer. Härför skulle dock i princip erfordras en fördubbling av antalet kolumner, vilket givetvis skulle minska skattetabellernas han- terlighet. En annan ordning skulle vara att vid källskattedebiteringen på huvudskatte- kortet göra anteckning om erforderlig jämkning.

13.4. Jämkning

Tidigare har nämnts att löntagarnas avdrag för sjukförsäkringsavgift, förvärvsavdrag, grundavdrag och skattereduktion bör — såsom nu sker —-— beaktas vid utformningen av källskattetabellerna. Till andra avdrag bör däremot hänsyn inte tas automatiskt vid källskatteberäkningen. Skattskyldig som anser sig vara berättigad till sådana avdrag måste därför själv påkalla hänsynstagande till desamma genom att begära jämkning. Anledning till jämkningsansökan kan också vara att den skattskyldige beräknat att hans sidoinkomster under det aktuella beskatt- ningsåret kommer att skilja sig från de in- komster av sådant slag, som han beskattats för vid senaste slutavräkning.

Jämkning bör i princip kunna ske för alla avdragsgilla utgifter. Skulle rätten till av- drag för kapitalförsäkringspremier inte slo- pas, såsom ifrågasatts i kap. 10, bör dock som där nämnts sådant avdrag få yrkas först i samband med slutavräkningen.

Vissa avdrag förutsätts kunna tillgodofö- ras den skattskyldige av arbetsgivaren utan myndighets beslut. I övrigt avses lokal skattemyndighet skola ombesörja jämkning- en.

13.4.1. Arbetsgivares jämkning

De avdrag, för vilka jämkning beräknas kunna ombesörjas direkt av arbetsgivare, är avdraget för resor mellan bostad och ar- betsplats, dock ej bilresor, samt yrkes— gruppsavdraget. Som framhållits i kapitel 10 synes så enkla och lättillämpade scha- blonregler kunna utformas för dessa avdrag att arbetsgivare bör kunna tillgodoföra av- dragen utan myndighets särskilda jämk- ningsbeslut.

För att avdrag som här är i fråga skall

få medges av arbetsgivaren bör krävas att denne erhållit skriftlig begäran härom från den skattskyldige. Den skriftliga framställ- ningen med en anteckning därå om arbets- givarens beslut bör bevaras av arbetsgiva- ren för att finnas tillgänglig vid kontroll. För dessa framställningar kan lättifyllda blanketter tillhandahållas genom myndighe- ternas försorg.

Ansvaret för det korrekta innehållet i jämkningsansökan av nu avsett slag bör i princip åvila löntagaren själv. Arbetsgiva- ren bör dock ha att pröva jämkningsfram- ställningen såvitt gäller uppgifter om den skattskyldiges arbetsförhållanden såsom att däri angiven yrkesgruppstillhörighet eller arbetsplatsadress är rätt.

Arbetsgivaren bör i tveksamma fall kun- na erhålla besked från lokal skattemyndig- het om det belopp, varmed jämkning i visst fall skall medges. Skriftligt sådant besked bör frikalla arbetsgivaren från ansvar vid eventuellt felaktig jämkning. Vidare bör ar- betsgivaren, om den skattskyldige vidhåller ett enligt arbetsgivaren felaktigt yrkande, kunna vägra jämkning och hänvisa den skattskyldige att söka sådan hos den lokala skattemyndigheten.

Jämkning bör självfallet endast kunna göras av huvudarbetsgivaren, alltså av den arbetsgivare som erhållit den skattskyldiges huvudskattek'ort. Någon senaste tidpunkt för arbetsgivares jämkning synes ej böra föreskrivas utan sådant beslut bör i princip kunna fattas under hela beskattningsåret. Omfattar jämkningsyrkande kostnader som belöper på tid före aktuell avlöningsperiod bör hinder inte föreligga att jämka även för sådana kostnader. Förutsättningen här- för måste dock vara att arbetstagaren inte haft annan huvudarbetsgivare under den ifrågavarande tiden. En självklar förutsätt- ning för att arbetsgivare skall få medge jämkning är att myndigheten inte tidigare beslutat om jämkning i samma hänseende.

13.4.2. Myndighets jämkning

Framställning till lokal skattemyndighet om jämkning skall kunna göras före beskatt-

ningsåret men också under loppet av det- samma. Myndighetens jämkning bör vidare kunna omfatta alla »jämkningsbara» av- drag, alltså även sådana för vilka jämkning kan ombesörjas av arbetsgivare.

För ansökan om jämkning bör finnas särskilda blanketter. Det bör åligga den skattskyldige att i erforderlig utsträckning prestera utredning till grund för sitt yrkan- de. Detta innebär dock inte att jämkning skall medges blott för utgifter, som kan styrkas. Fråga måste naturligen inte sällan bli om att på förhand beräkna skäligt av- drag. Det uppskattade avdraget bör i så- dant fall inte vara större än att det svarar mot det minimiavdrag den skattskyldige kan antas vara berättigad till. Därvid för lågt beräknat avdrag får korrigeras på den skattskyldiges initiativ i samband med slut- avräkningen.

Med hänsyn till att syftet med PLB-sy- stemet är att uppnå överensstämmelse mel— lan preliminär och slutlig skatt, bör i prin- cip jämkning medges också för avdrag av begränsad storlek. Att medge jämkning även för helt obetydliga utgifter synes dock av praktiska skäl inte behöva ske. Korrigeringsmöjligheterna vid slutavräk- ningen gör ju inte heller en sådan begrän- sad jämkningsrätt nödvändig. En rimlig avvägning synes innebära att jämkning med- ges om den årsinkomst varpå skatten be- räknas därigenom ändras med minst 300 kr.

Den lokala skattemyndighetens beslut om jämkning bör, då det fattas innan den pre- liminära debiteringen avslutats, antecknas på den skattskyldiges huvudskattekort. Fat— tas beslutet senare, får det tillställas den skattskyldige i särskild ordning, varefter denne har att överlämna beslutet till sin huvudarbetsgivare. Beslutsanteckningen bör endast innefatta uppgift om det belopp per år, månad etc. med vilket arbetsgivaren skall reducera eller öka bruttolönen innan skatt beräknas. Uppgift om de avdrag som beaktats genom jämkningen noteras såle- des inte. Dock måste av jämkningsbeslutet framgå om detsamma omfattar kostnader för intäkternas förvärvande eller kostnads- fråga däri arbetsgivaren eljest kan besluta

Den skattskyldige själv bör givetvis få besked om de grunder, efter vilka jämk- ningsbeloppet beräknats. Han bör därför samtidigt med jämkningsbeslutet tillställas särskild underrättelse härom.

Myndighets beslut om jämkning bör i likhet med arbetsgivares kunna omfatta kostnader, som belöper på gången tid av beskattningsåret. Detta bör dock inte inne- bära att arbetsgivaren skall korrigera tidi- gare skatteberäkningar. Hänsyn till jämk- ningsbeslut bör sålunda endast få tas vid avlöningstillfälle, som inträffar efter det arbetsgivaren erhållit del av beslutet. En annan sak är att den lokala skattemyndig- heten, när den finner att ett tillrättaläggan- de av för höga källskatteavdrag inte kan ske under resterande del av året, bör kunna förordna om skatteåterbetalning.

13.5. Arbetgivares beräkning och redovis- ning av skatt

Arbetsgivare har att göra skatteavdrag vid utgivandet av i princip varje förmån, som för mottagaren utgör skattepliktig intäkt av tjänst. Till ledning för arbetsgivarens be— dömning av frågan om skatteplikt förelig- ger samt för hans värdering av naturaför- måner skall som förut nämnts finnas cen- tralt utfärdade anvisningar. Det bör ankom— ma på arbetsgivaren att rätt tillämpa ifrå- gavarande regler, och han bör kunna göras ansvarig för skatt som han felaktigt under- låtit att innehålla vid utgivandet av skatte- pliktig förmån. Självfallet måste han vid be- hov kunna erhålla besked från myndighet angående tolkningen av gällande bestäm- melser och riksskatteverkets anvisningar. Till ledning för arbetsgivarens beräkning av källskatteavdrag skall arbetstagaren till denne vid beskattningsårets ingång eller, vid nyanställning under året, när anställning- en tillträds överlämna skattekort. Skatte- kortet kan antingen avse inkomst av huvud- anställning eller biinkomst. Arbetsgivaren behöver inte pröva om anställningen ifråga verkligen utgör den skattskyldiges huvudan- ställning eller ej. Han har blott att beräkna

skatt enligt det skattekort han erhållit. Un- derlåter arbetstagaren att lämna skattekor- tet, skall avdrag göras på sätt nedan sägs.

Skattekortet skall arbetsgivaren behålla till beskattningsårets slut eller till dess an- ställningen dessförinnan upphört. Vid var- je tillfälle skattepliktig förmån utges skall skatteavdrag göras enligt det hos arbetsgi— varen förvarade skattekortet, och förutsätt- ningen för att skatteavdrag enligt skattekort skall kunna göras är att skattekortet i fråga finns hos arbetsgivaren. Saknas av någon anledning skattekort skall skatteavdrag gö- ras enligt procentsats som riksskatteverket föreskrivit skall tillämpas då skattekort ej överlämnats.

Undantag från regeln att skatteavdrag, då skattekort ej lämnats, skall göras efter generell procentsats bör gälla för det fall lokal skattemyndighet inte hinner verkstäl- la debitering i sådan tid, att löntagaren hun- nit få sina debetsedlar vid beskattningsårets ingång. I dylikt fall torde samma förfaran- de som hittills få tillämpas, d.v.s. skatte- korten för föregående beskattningsår får ges viss förlängd giltighet. Det bör an- komma på riksskatteverket att fastställa härför erforderliga föreskrifter.

Huvudarbetsgivare åligger att vid skatte- beräkningen iaktta de beslut om jämkning som fattats av lokal skattemyndighet. SjälV' fallet skall han även beakta egna jämk- ningsbeslut. I vad mån han därvid skall be- akta förekomsten av allmänt schablonavdrag blir självfallet beroende av vad som blir bestämt angående sådant avdrag; jfr härom vad som anförts under 10.1.12.

Myndighets jämkningsbeslut bör som tidi- gare nämnts i princip gälla från besluts- datum och alltså iakttas fr.o.m. den av- löningsperiod varunder det fattats. Skulle det emellertid komma arbetsgivaren till del för sent för att kunna beaktas vid avlö- ningstillfälle, som i princip omfattas av be- slutet, bör det tillämpas först fr.o.m. nästkommande avlöningstillfälle. Någon rätt eller skyldighet för arbetsgivaren att om- räkna skatten för tidigare perioder bör inte föreligga. Till dem hänförliga avdrag får normalt beaktas vid slutavräkningen.

Arbetsgivare bör vara skyldig att föra noggranna anteckningar om varje arbetsta— gares beskattningsförhållanden. Dessa an— teckningar bör omfatta inte endast de upp- gifter, som återfinns på arbetstagarens skat- tekort och eventuellt jämkningsbeslut, samt bruttolön och innehållen skatt utan också uppgifter om värderingen av naturaförmå- ner och om ersättningar och förmåner som inte bedömts vara skattepliktiga.

För närvarande är arbetsgivare skyldig lämna uppgifter till myndighet om de an- ställdas skatteförhållande både i samband med uppbörden av skatt genom insändande av skatteanvisningar och i samband med taxeringen genom avlämnandet av kontroll- uppgifter. Inom FLB-systemet bör denna dubbla uppgiftsskyldighet i princip kunna slopas. Alla uppgifter till ledning för be- skattningen förutsätts kunna lämnas i sam- band med redovisningen av källskatt och någon generell skyldighet att lämna särskild kontrolluppgift skulle sålunda inte längre erfordras. Detta innebär givetvis en förenk- ling. Å andra sidan medför ett slopande av kontrolluppgifterna en viss ökning av det antal uppgifter som måste lämnas vid skat- teredovisningen.

Arbetsgivare förutsätts som nu skola in- leverera innehållen källskatt sex gånger om året. Redovisning förutsätts också lik- som nu kunna ske terminsvis eller enligt s.k. summarisk metod. De uppgifter om löntagaren som arbetsgivaren har att avge måste i förstnämnda fall lämnas sex gång- er om året, vid summarisk metod däremot blott en gång nämligen i anslutning till den sista skatteinbetalningen. Den ökade uppgiftsskyldigheten i samband med skatte- redovisningen aktualiserar frågan om man i större utsträckning än hittills bör medge ar- betsgivare rätt till summarisk redovisning. Enligt nuvarande regler får sådan redovis- ning tillämpas av arbetsgivare, som har minst 50 anställda och som erhållit länssty- relsens tillstånd därtill. Det väsentliga är gi- vetvis att tillstånd till summarisk redovis- ning endast medges arbetsgivare, som har si- na räkenskaper ordnade på ett betryggande sätt. Frågan härom prövas av den tillstånds-

givande myndigheten. Däremot kan det ifrå- gasättas om det föreligger egentliga skäl för att begränsa rätten till summarisk redovis- ning till att gälla arbetsgivare med minst 50 anställda. Enligt utredningens mening bör denna gräns utan olägenhet kunna sättas lägre eller eventuellt helt slopas.

För skatteredovisningen bör varje ar- betgivare tilldelas ett särskilt redovisnings- nummer. Detta innebär en utvidgning av den nuvarande arbetsgivarregistreringen och olika system för denna fullständiga registre- ring kan tänkas. Enklast är måhända att utbygga det nuvarande registret till att om— fatta samtliga arbetsgivare.

De uppgifter arbetsgivare vid redovis- ningen har att notera på skatteanvisningen är arbetsgivarnummer, den skattskyldiges bruttolön inklusive värdet av skattepliktiga naturaförmåner uppdelad på ersättning för vilken arbetsgivaren har att erlägga avgift för tilläggspensionering och ersättning för vilken han inte erlägger sådan avgift. Vida- re skall anges om den skattskyldige under redovisningsperioden påbörjat eller slutat anställning eller om utbetald ersättning av- sett tillfällig anställning. Slutligen noteras om arbetstagaren genom arbetsgivarens jämkning erhållit avdrag för kostnader för resor till och från arbetet eller yrkesgrupps- avdrag samt beloppet av innehållen skatt.

Det nu sagda innebär att arbetsgivaren inte behöver lämna särskilda uppgifter om utgivna ersättningar avseende arbetstaga- res kostnader i tjänsten för rese- och fördy- rade levnadskostnader, representationskost- nader o.d. Som tidigare sagts skall sådana ersättningar antingen anses såsom ej skatte- pliktiga eller också beskattas. Det ankom- mer på arbetsgivaren att göra det erfor- derliga bedömandet, därvid han alltid äger tillfråga skattemyndigheten. Bedöms ersätt- ningarna skattepliktiga, skall de inräknas i bruttolönen och frågan om kostnadsavdrag får upptas av den skattskyldige i jämknings- ansökan eller i samband med årsutjämning- en.

Arbetsgivaren behöver inte heller lämna särskilda uppgifter beträffande i bruttolö- nen inräknade värden av naturaförmåner.

Även för frågan om skatteplikt för och värdering av sådana förmåner står arbets- givaren ansvaret, och kontrollen av att de bestämmelser och anvisningar som gäller härför rätt tillämpats får ske hos honom. Även i detta fall har givetvis arbetsgivaren rätt att få besked av lokal skattemyndighet i frågor, för vilkas bedömanden han är ansvarig. Skriftligt sådant besked som följs av arbetsgivaren befriar honom från ansvar för ej innehållen skatt.

13.6. Slutavräkning

Huvudförutsättningarna för en förenklad löntagarbeskattning utgörs av den i kapitel 9 ifrågasatta utvidgningen av området för direkt källbeskattning samt av de i kapitel 10 diskuterade ändringarna i reglerna för beräkning av skattskyldigs avdrag. Ett ge- nomförande av alla de åtgärder, som i be- rörda hänseenden ifrågasatts, skulle i prin- cip göra det möjligt att för drygt 3 milj. löntagare fastställa den slutliga skatten utan någon medverkan från deras sida. Den för den slutliga avräkningen erforderliga in- formationen om inkomstförhållandena kun- de i dessa fall i sin helhet hämtas från andra håll, i första hand från källskattede- biteringen, eventuella jämkningsbeslut och arbetsgivarnas redovisningar.

Emellertid bör som tidigare framhållits ett PLB—system enligt utredningens mening inte begränsas till att omfatta löntagare med de minst komplicerade inkomstförhål- landena. Även löntagare som har begrän- sade inkomster av kapital eller äger villa- fastighet liksom löntagare med rätt till av- drag som måste omprövas efter beskatt- ningsårets utgång bör kunna beskattas en- ligt denna ordning. Särskilt med hänsyn härtill kan från kontrollsynpunkt invändas mot att den nuvarande deklarationsskyldig- heten avskaffas utan att ersättas av någon motsvarande uppgiftsplikt för den skatt- skyldige. Utredningen vill därför förorda att den i det följande redovisade ordningen för den slutliga skattens fastställande ingår som ett led i det ifrågasatta PLB-systemet.

Det primära underlaget för slutavräk-

ningen skall utgöras av de uppgifter som föreligger från källskattedebitering, jämk- ning och arbetsgivares redovisningar. Dessa uppgifter sammanställs på maskinell väg till en preliminär beräkning av den skatt- skyldiges beskattningsbara inkomst. Denna sammanställning, som alltså utgör en form av preliminär taxering, skall tillställas den skattskyldige för bekräftelse eller korrige- ring.

Sammanställningen skall i princip svara mot den nuvarande självdeklarationen och alltså innehålla detaljerade uppgifter om intäkter och avdrag. Den skall sålunda upp- ta uppburen lön enligt inkomna redovis- ningar från arbetsgivare, av arbetsgivare medgivna avdrag för kostnader för resor mellan bostad och arbetsplats och yrkes- gruppsavdrag samt av lokal skattemyndig- het genom jämkning medgivna avdrag för kostnader för intäkternas förvärvande. Vi- dare skall sammanställningen i förekom- mande fall innehålla en preliminär beräk- ning av den skattskyldiges inkomst av kapi- tal och villafastighet. Allmänna avdrag för sjukförsäkringsavgift m.m. samt förvärvs- avdrag skall vara införda i sammanställ- ningen liksom eventuella genom jämkning medgivna allmänna avdrag. Slutligen skall grundavdrag och i förekommande fall av- drag för nedsatt skatteförmåga vara tillgo- doförda.

Den skattskyldige förutsätts kontrollera den genom myndigheternas försorg sålunda verkställda preliminära inkomstberäkning- en. Finner han uppgifterna korrekta, har han att genom sin namnunderskrift intyga detta och därefter återställa sammanställ- ningen till den lokala skattemyndigheten. Som förut nämnts torde vid av utredningen ifrågasatta förenklingar och ändringar av gällande beskattningsregler den preliminära avräkningen kunna förväntas vara väsent- ligen korrekt för drygt 3 milj. löntagare och pensionärer.

Finner den skattskyldige avräkningen va- ra i något hänseende felaktig — han har exempelvis andra avdrag att göra än som finns med i sammanställningen eller han har haft sidoinkomst med annat belopp än

som där angivits — har han att korrigera sammanställningen och sedan återställa den till myndigheten.

Genom sin namnunderskrifft bekräftar den skattskyldige uppgifterna i den prelimi- nära avräkningen. Han blir därigenom ock- så ansvarig för i sammanställningen upp- tagna uppgifter om avdrag och sidoinkoms- ter. Däremot blir han inte ansvarig för eventuella felaktigheter i redovisningen av källbeskattade intäkter av tjänst. För den korrekta redovisningen av sådana intäkter svarar arbetsgivaren. Endast i det fall ar- betsgivare och arbetstagare i samförstånd vidtagit åtgärd, som innebär försök till skat- teundandragande, bör arbetstagaren ha att dela ansvaret med arbetsgivaren.

De preliminära slutavräkningarna bör ha hunnit färdigställas av myndigheten i så— dan tid att de kan tillställas de skattskyldi- ga vid mitten av mars månad året efter beskattningsåret. Det bör därför vara möj- ligt föreskriva att avräkningarna skall ha återställts till myndigheten senast 31.3 sam- ma år.

Så snart myndigheten återfått de utsända avräkningarna skall dessa granskas, even- tuella erforderliga utredningar verkställas och den slutliga avräkningen fastställas. I stor utsträckning kommer granskningen att blott bestå i en kontroll av att den skatt- skyldiges bekräftelse på den utsända avräk- ningen erhållits. Men i vissa fall erfordras givetvis en mer ingående granskning och ut- redning, exempelvis då den skattskyldige framställt nya avdragsyrkanden inför slut- avräkningen. Fastställs därvid den beskatt- ningsbara inkomsten med avvikelse från den skattskyldiges yrkande måste denne självfallet underrättas härom.

Sedan myndigheten fastställt den beskatt- ningsbara inkomsten sker debitering av slut- lig skatt. Härefter tillställs den skattskyl- dige besked om slutavräkningen med åter- bäring av överskjutande skatt eller even- tuellt krav på erläggande av kvarskatt. Den slutliga debiteringen bör kunna vara i hu— vudsak avslutad inom sådan tid att den skattskyldige kan tillställas besked om slut- avräkningen i slutet av maj månad. Givet-

vis måste därvid kvarstå en del oavslutade utredningar men för det stora flertalet skattskyldiga bör slutavräkning och därmed i allmänhet återbetalning av överskjutande skatt kunna ske vid denna tidpunkt. Övriga skattskyldiga bör samtidigt erhålla besked om att slutavräkningen för deras del ännu inte hunnit ske utan är föremål för fortsatt utredning.

Slutavräkning för samtliga löntagare bör ha skett före utgången av året efter be- skattningsåret.

Som förut nämnts kan i åtskilliga fall den skattskyldiges medverkan vid slutavräkning- en i och för sig inte anses erforderlig. Detta torde t.ex. ofta vara förhållandet med folk- pensionärer. Det bör därför övervägas att i den utsträckning detta utan eftergivande av väsentliga kontrollkrav kan ske verkstäl- la slutavräkning utan att dessförinnan in- hämta den skattskyldiges bekräftelse. En sådan ordning skulle för berörda skattskyl- digas del innebära enklaste tänkbara be— skattningsförfarande. Möjligt är också att, när fråga synes vara om skattskyldig med väsentligen stabila inkomstförhållanden, be- gära bekräftelse av vederbörande med ett eller annat års mellanrum.

Syftet med införandet av ett PLB-system är ju att för så många skattskyldiga som möjligt uppnå sådan överensstämmelse mel- lan löpande erlagd skatt under inkomståret och slutlig skatt att tillrättalägganden i ef- terhand undviks eller i varje fall begränsas. Den absoluta överensstämmelsen blir själv- fallet svår att uppnå, och det kan förtjäna övervägas att något höja gränserna uppåt och nedåt i avseende å de fall då krav på betalning av kvarstående skatt resp. återbe- talning av överskjutande skatt skall ske. Man skulle med andra ord begränsa antalet fall av tillrättalägganden efter verkställd slutavräkning. Emellertid torde det ifråga- satta FLB-systemet innebära att huvudpar- ten av de skattskyldiga kommer att få över- skjutande skatt, och skäl kan med hänsyn härtill anses föreligga för en ordning som inte på något mer omfattande sätt inskrän- ker rätten till skatteåterbäring. En viss höj- ning av nuvarande gränsbelopp, förslagsvis

till 100 kr när det gäller krav på kvarståen- de skatt och till 50 kr i avseende å över- skjutande skatt, synes dock kunna övervä- gas. En sådan ändring bör dock av järn- likhetsskäl gälla alla skattskyldiga och inte enbart dem, som omfattas av PLB-systemet.

Med den ifrågasatta omläggningen av källbeskattningen bör kvarstående skatt för dem, som omfattas av det tänkta FLB-sy- stemet, uppkomma i mycket begränsad ut— sträckning. Betydande kvarstående skatter bör bli sällsynta. Det kan vid sådant förhål- lande ifrågasättas om den nuvarande ord- ningen med arbetsgivaravdrag för löntaga- res kvarstående skatt skall bibehållas. En- ligt utredningens mening torde risk för nämnvärda skatteförluster för det allmän- na knappast uppkomma om denna skyldig- het för arbetsgivarna slopas.

13.7. Taxering

Som förut framhållits bör beskattningen av löntagare inom PLB-systemet i sin helhet handhas av lokal skattemyndighet. Taxering i taxeringsnämnd av sådana skattskyldiga förutsätts alltså inte skola ske.

Vissa skäl mot en sådan förändring kan möjligen anföras, däribland att det direkta lekmannainflytandet vid beskattningen i första instans av löntagare avskaffas. Emel- lertid synes det utredningen uppenbart att en efterprövning av taxeringsnämnd inte är erforderlig inom ett system, där underlag för beskattningen av löntagare i allt väsent- ligt skall vara fastställt före den slutliga av- räkningen och där den senare alltså i hu- vudsak blott skall innebära en omräkning av den under inkomståret erlagda skatten till årsskatt. Det bör också framhållas att ett avskaffande av taxeringsnämnderna i antytt hänseende inte betyder att löntagar— beskattningen i allo undandras lekmanna- inflytande. De omfattande anvisningar som PLB-systemet förutsätter skall fastställas av riksskatteverket, som har en lekmanna— styrelse i vilken bl.a. löntagarna är repre- senterade. Vidare skall den enskilde skatt- skyldige självfallet kunna hos länsskatterät-

ten begära överprövning av lokal skatte- myndighets beslut. I denna instans finns lekmän, och beslut där fattas efter majori- tetsprincipen.

Det bör också ihågkommas att FLB-sy— stemet avses skola omfatta endast de lönta- gare och pensionärer, vilkas beskattnings- förhållanden är relativt okomplicerade. Tidigare i detta betänkande har också an- givits olika grupper av skattskyldiga som inte bör omfattas av systemet. Därmed är emellertid ej sagt att delar av det skisserade systemet inte lämpligen skulle kunna prakti— seras också med avseende på skattskyldiga för vilka den slutliga skatten fortfarande förutsätts bli fastlagd efter traditionellt tax- eringsförfarande. I själva verket förut- sätts i stället att så i viss utsträckning re— gelmässigt sker. Denna sammankoppling i viss omfattning av de båda systemen nöd- vändiggör å andra sidan vissa förändringar i det nuvarande taxeringsförfarandet be- träffande sist avsedda skattskyldiga.

De i det föregående nämnda grupper av skattskyldiga, som över huvud inte berörs av här ifrågasatta förändringar, är de som uteslutande har inkomst av annat än tjänst, d.v.s. i första hand jordbrukare, rörelse— idkare och ägare av hyresfastigheter. Skatt- skyldiga med såväl inkomst av nu nämnt slag som av tjänst skulle å andra sidan så- tillvida beröras att preliminär skatt på tjänsteinkomsten beräknades enligt den ovan beskrivna ordningen. För dessa skatt- skyldiga skulle den nuvarande preliminära B—skatten bibehållas om än beräknad på delvis annat sätt än f.n. De skulle emeller- tid oberoende härav avge fullständig själv- deklaration och taxeras i konventionell ord- ning.

Löntagare med större sidoinkomst eller underskott av kapital eller Villafastighet än 5000 kr har också undantagits från FLB- systemet. Även här är motivet att sådana skattskyldiga bör slutligt bli föremål för taxering. Detsamma gäller undantagandet av skattskyldiga med en behållen förmö- genhet överstigande 100000 kr. Ingenting hindrar dock att preliminärskatt uttas på sätt här beskrivits. Att så sker torde tvärt-

om många gånger vara lämpligt till undvi- kande av betydande kvarstående skatter.

Självklart är att, i den mån en samman— koppling av makars eller föräldrars och barns inkomst- eller förmögenhetsförhållan- den gäller vid beskattningen, bedömningen av nyssnämnda beloppsgränser enligt FLB- systemet måste gälla den gemensamma in- komsten eller förmögenheten. Skall taxe- ring ske enligt dessa regler måste självfallet båda makarna resp. både föräldrar och barn taxeras. Enligt utredningens mening måste emellertid även i det fall ena maken har exempelvis inkomst av rörelse och andra maken tjänsteinkomst båda makarna regelmässigt taxeras. En sammankoppling av inkomstberäkningen i och för beskatt- ningen gäller nämligen för makar i denna situation. För en taxering av båda makarna i dylikt fall kan f. ö. även kontrollskäl åbe- ropas.

Att vissa tjänsteinkomsttagare sålunda slutligt skall taxeras behöver inte hindra att samma service i form av preliminär slut- avräkning tillhandahålls dem. Tvärtom bör enligt utredningens mening så ske. Självfal- let blir den dock mindre fullständig, och den skattskyldige måste lämna en mera in- gående redovisning betr. sina sidoinkomster och sin förmögenhet än övriga löntagare.

Givetvis bör samma materiella beskatt- ningsregler gälla oavsett om en löntagare skall taxeras eller ej. Även i formellt hän- seende synes en viss samordning mellan tax- erings- och slutavräkningsförfarandena er- forderlig. Som förut nämnts torde tidigare dag för de skattskyldigas återställande av de preliminära slutavräkningarna till lokal skattemyndighet än 31.3 inte kunna ifråga- komma. Samma tid måste då också gälla för de löntagare som skall taxeras. Av de skattskyldiga, som nu är skyldiga att lämna sin deklaration 15.2, kvarstår härefter blott ett fåtal. Med hänsyn härtill och till att det från flera synpunkter är önskvärt att för samtliga fysiska personer tillämpa samma tidpunkt för uppgiftslämnandet synes 31.3 böra gälla som senaste dag även för avläm- nandet av deklaration för taxering. En så- dan förskjutning av deklarationstidpunkten

bör inte möta väsentliga invändningar om den förlängning av taxeringsperioden ge- nomförs, som förordats i statskontorets år 1970 lämnade utredningsrapport om taxe- ringen i första instans.

14. PLB-systemets administration, kostnaderna härför

mm

14.1. Inledning

PLB-systemet medför genomgripande för- ändringar av de uppgifter i samband med löntagarbeskattningen som åvilar säväl en- skilda skattskyldiga som arbetsgivare och myndigheter. För de administrerande myn- digheternas del är den betydelsefullaste för- ändringen att taxeringsnämndernas kontroll- och beslutsfunktioner överförs på lokal skat- temyndighet. På denna myndighet kommer härigenom arbetet med den årliga beskatt- ningen av löntagare att koncentreras. Det är därför av särskilt intresse att utröna vilka resurser denna koncentration av arbetsupp- gifter till den lokala skattemyndigheten krä- ver och naturligtvis även vilka administra- tiva fördelar, som samtidigt kan uppnås inom andra delar av beskattningsadmini- strationen. För arbetsgivarna medför FLB- systemet förändringar, som i vissa hänseen- den ger ökade och i andra hänseenden minskade arbetsuppgifter. För de skatt- skyldiga åter erbjuder systemet fördelar i flera hänseenden och särskilt vad gäller uppgiftsskyldighetens omfattning och sättet för dess iakttagande.

Det är inte möjligt att på grundval av en principskiss av ett PLB-system sådan som den i detta betänkande redovisade, annat än i sina huvuddrag ange omfattningen av den påverkan i nyss antydda hänseenden som skulle följa. Därmed är också sagt att någon preciserad redovisning ej nu kan

lämnas av de merkostnader på vissa och besparingar på andra områden som ett in— förande av PLB-systemet skulle medföra. Då utredningen i det följande ingår på en diskussion av dessa frågor är det därför naturligt att utredningen begränsar sig till att ange i vilka hänseenden mera betydande kostnadsförändringar är att emotse samt till att i möjlig mån antyda storleksord- ningen av desamma.

14.2. Myndigheternas uppgifter

Som förut nämnts avses inom PLB-syste- met myndigheternas uppgifter med löntagar- beskattningens administration väsentligen skola handhas av den lokala skattemyndig- heten. Denna myndighet skall sålunda verk- ställa debitering av A-skatt, jämkning, slut- avräkning och debitering av slutlig skatt. I samband med ombesörjandet av dessa uppgifter skall den lokala skatemyndigheten vidare fullgöra de kontrollfunktioner som hittills åvilat taxeringsnämnderna.

Vad först gäller den preliminära skatte- beräkningen innebär förändringarna i hu— vudsak att den lokala skattemyndigheten skall fastställa grunder för beräkning av skatt inte bara på huvudinkomst av tjänst utan också på biinkomst därav. Vidare gäl- ler att myndigheten vid debiteringen av skatt på huvudinkomst skall i förekom- mande fall beakta skattskyldigs beräkneliga sidoinkomst av kapital och Villafastighet.

Slutligen förutsätts jämkning av A-skatt ef- ter framställning från skattskyldig om hän- synstagande till avdragsgilla utgifter kom- ma att ske i väsentligt större omfattning än som följer av nu gällande regler.

Utredningen har förutsatt att skattesats på biinkomst och jämkning med hänsyn till sidoinkomst normalt skall fastställas på grundval av hos myndigheten tillgängliga uppgifter och sålunda utan att den skatt- skyldige lämnar särskilda upplysningar till ledning härför. Genom att underlaget för dessa debiteringsbeslut kan hämtas från när- mast föregående slutavräkning beräknas hela denna del av debiteringsförfarandet i huvudsak kunna ske maskinellt. Denna upp- gift bör därför inte kräva någon större ut- ökning av personalresurserna.

Den jämkning som myndigheten har att fastställa efter framställning från den skatt- skyldige om avdrag för utgifter kräver där- emot ökade personalinsatser. Antalet jämk- ningar av detta slag beräknas för närva- rande uppgå till drygt 100000 per år. Inom FLB-systemet måste dessa jämkningar för- utsättas öka till mellan % och 1 miljon. Detta innebär en merbelastning av myndig- heten vid den tid omkring årsskiftet då merparten av jämkningsansökningarna mås- te behandlas. Det bör i sammanhanget framhållas att ifrågavarande jämkningsbe- slut är avsedda att så långt möjligt inne- bära ett slutligt ställningstagande i avdrags- frågan. Någon omprövning av besluten skall i regel inte behöva ske i samband med slutavräkningen och myndighetens arbete med sistnämnda förfarande reduceras där- vid i motsvarande mån.

Också när det gäller slutavräkningen kommer inom PLB-systemet det väsentliga underlaget härför att utgöras av hos myn— digheten befintliga uppgifter. Utredningen har förutsatt att detta underlag —— upp- gifter från debitering, jämkning, arbetsgiva- res redovisningar mm — sammanställs på maskinell väg. Den preliminära slutavräk- ning som är avsedd att utsändas till de skattskyldiga för bekräftelse eller korrige- ring kommer sålunda att framställas med hjälp av datamaskiner på ett underlag som

Granskningen och arbetet i övrigt med de sedermera från de skattskyldiga återläm- nade avräkningarna innefattar givetvis nya uppgifter för den lokala skattemyndigheten. lfrågavarande arbetsuppgifter förutsätts i huvudsak kunna fullgöras under andra kvar- talet men i de fall egentliga utredningar er- fordras måste arbetet förutsättas komma att fortgå även under hösten. Härigenom kan för övrigt också en viss utjämning ske av myndighetens eljest betydande arbetsbelast- ning under andra kvartalet.

Överförandet till den lokala skattemyndig- heten av de uppgifter som tidigare full- gjorts av taxeringsnämnd kan synas inne— bära en merbelastning som kräver väsent— liga ökningar av myndighetens resurser. Emellertid kan enligt en inom statskonto- rets skatteutredning gjord undersökning de lokala skattemyndigheternas resurser redan inom nuvarande system till omkring en fjärdedel beräknas vara ianspråktagna för uppgifter med den årliga inkomst- och för- mögenhetstaxeringen. Vissa av dessa nu ombesörjda uppgifter kommer att bortfalla vid ett genomförande av FLB-systemet. Ge- nom att de särskilda kontrolluppgifterna från arbetsgivare slopas minskas den lokala skattemyndighetens sorteringsarbete och ge- nom systemet med preliminära slutavräk- ningar blir myndighetens arbete med sorte- ring och beredning av de skattskyldigas uppgifter enklare. Vidare bortfaller själv- fallet de uppgifter, som den lokala skatte-- myndigheten nu har med att direkt biträda taxeringsnämnden i dess arbete.

Inom ett av lokala skattemyndigheten ad— ministrerat FLB-system bör det vara möj- ligt att i en helt annan utsträckning än för närvarande samordna arbetet med löntagar— beskattningen med andra uppgifter som, ålagts myndigheten. Mest betydelsefull tor— de härvid samordningen med beräkningem av pensionsgrundande inkomst vara. Den— na beräkning sker nu som ett särskilt ar- betsmoment efter taxeringen och tar en be— tydande del av myndighetens resurser i an— språk. Inom FLB-systemet bör — särskilt. om vissa ändringar av de materiella regler—

na för beräkning av pensionsgrundande in- komst och arbetsgivares skyldighet att be- tala arbetsgivaravgift genomförs _ förfa- randena kunna integreras. Sålunda bör framställningen av preliminära slutavräk- ningar kunna innefatta en preliminär beräk- ning också av den skattskyldiges pensions- grundande inkomst. Det förtjänar fram- hållas att denna preliminära beräkning i mycket stor utsträckning kan förväntas bli helt korrekt. Det slutliga fastställandet av pensionsgrundande inkomst bör ske sam- tidigt med att slutavräkningen fastställs.

Arbetet med granskning av de skatt- skyldigas uppgifter till ledning för jämk- ning och slutavräkning bör väsentligen kunna skötas av kvalificerad biträdesper- sonal under ledning av tjänstemän med taxeringsassistents kompetens. En närmare beräkning av de erforderliga personalre- surserna förutsätter en mera ingående prövning än som här kunnat ske. Enligt ut- redningens mening bör det merarbete FLB- systemets införande medför för den lokala skattemyndigheten till en del uppvägas av de rationaliseringsvinster som samtidigt möjliggörs. En förstärkning av de lokala skattemyndigheternas resurser torde likväl bli erforderlig.

Vad nu sagts angående myndighetens administration av löntagarbeskattningen har avsett det löpande arbetet med utdebitering, jämkning och slutavräkning samt den mot de skatteskyldiga riktade kontroll som i an- slutning härtill måste ske. Den mot arbets- givaren riktade kontrollen har däremot inte berörts. Denna kontroll får inom FLB-sy- stemet en starkt ökad betydelse.

Inom PLB-systemet aVSes arbetsgivarna skola svara för att alla utgivna skatteplik- tiga löneförmåner blir beskattade och att värdena av naturaförmåner blir rätt beräk- nade. I konsekvens härmed bör kontrollen av att alla tjänsteintäkter blir redovisade med rätt belopp ske direkt hos arbetsgi- varna. Enligt utredningens mening är det rationellt att ge intäktskontrollen en sådan ändrad inriktning. Den innebär i stor ut- sträckning att kontrollen av varje enskild löntagares intäktsredovisning kan ersättas

med en kontroll av att arbetsgivarna tilläm- par korrekta redovisningsprinciper.

Enligt den förut omnämnda av statskon- torets skatteutredning gjorda undersökning- en av de lokala skattemyndigheternas re- sursanvändning disponeras för närvarande endast drygt 5 procent av personalresurser- na för arbetsgivarkontrollen. Även om läns- styrelsernas uppbördsenheter också fullgör vissa uppgifter i detta sammanhang torde en så begränsad kontrollinsats få anses otill- fredSStällande redan inom nuvarande sy- stem. Inom PLB-systemet måste en regel- bunden kontroll av arbetsgivarnas handha- vande av uppgifterna med löntagarbeskatt- ning anses nödvändig och härför krävs ofrånkomligen ökade resurser.

Någon närmare beräkning av det allmän- nas större eller mindre sammanlagda kost- nader för administrationen av FLB-syste- met jämfört med nuvarande ordning kan såsom av det ovan anförda framgått inte nu presteras. För utredningen framstår det dock som sannolikt att de merkostnader varom i det föregående talats väsentligen kommer att motsvara den inbesparing som görs genom att taxeringen i taxeringsnämnd av löntagare slopas.

14.3. Arbetsgivarnas uppgifter

För arbetsgivarnas del innebär PLB-syste- met vissa ökade uppgifter. Merarbetet hän— för sig främst till införandet av källbeskatt- ning av biinkomst av tjänst, beaktandet vid källskatteberäkningen av jämkningsuppgifter i väsentligt ökad utsträckning samt en mera detaljerad skatteredovisning. Härtill kom- mer det ökade ansvaret för en korrekt be- räkning av de skattepliktiga löneförmåner- na. Tillsammans medför dessa förändringar ett inte obetydligt merarbete för arbets- givarna.

Nyssnämnda ökade arbetsuppgifter upp- vägs emellertid till en del av andra för arbetsgivarna arbetsbesparande förändring- ar. Till dessa är i första hand att räkna bortfallet av arbetsgivarnas uppgifter med uppbörden av kvarstående skatt. Borttagan- det av skyldigheten att lämna kontrollupp-

gifter med för varje löntagare detaljerade upplysningar angående kostnadsersättningar och förmåner måste också innebära en be- sparing för arbetsgivarna.

Det är inte möjligt för utredningen att närmare ange totaleffekten av nu angivna ändrade uppgifter. Sannolikt blir nettoresul- tatet generellt sett en viss ytterligare belast- ning av arbetsgivarna. Möjligen kan det för de arbetsgivare som tillämpar summarisk redovisning förväntas bli i huvudsak oför- ändrat. — Här må tillfogas att i länder med en i tekniskt hänseende mer utvecklad lön- tagarbeskattning arbetsgivarna avkräVS en medverkan, som är mer omfattande än den som förutsätts enligt PLB-systemet.

14.4. Arbetstagarnas uppgifter

Som förut framhållits är ett av syftena med PLB—systemet att så långt möjligt begränsa och förenkla därav berörda skattskyldigas uppgiftsskyldighet. Det i betänkandet skis- serade förfarandet bör också rimligen med- föra en förenkling för det stora flertalet löntagare. En betydande del av dessa skatt- skyldiga kommer att fullgöra sin uppgifts- skyldighet genom att efter genomläsning av den preliminära slutavräkningen teckna ett godkännande av denna och sedan åter- sända den till den lokala skattemyndig- heten — tidigare har nämnts att denna prea liminära avräkning kan förväntas bli helt korrekt för mer än tre miljoner skattskyl— diga. För ytterligare ett stort antal lön- tagare kommer uppgiftsskyldigheten att ut- över vad nyss sagts innefatta en enkel kor- rigering av någon eller några uppgifter i den preliminära avräkningen.

Den nuvarande deklarationsskyldigheten framstår för flertalet inkomsttagare — även sådana med okomplicerade inkomstförhål- landen — som svår att fullgöra. Detta fram- går inte minst av att en mycket stor del av inkomsttagarna anser sig behöva hjälp med deklarationens ifyllande.

Det synes rimligt anta att de löntagare, som vid tillämpning av PLB-systemet en- dast har att bekräfta riktigheten av den

preliminära slutavräkningen eller endast har att göra mindre korrigeringar däri, skall kunna göra detta utan att behöva anlita hjälp. Då många löntagare, även sådana med enkla inkomst— och avdragsredovis- ningar, inte tror sig kunna på egen hand upprätta självdeklarationer av nuvarande typ, kan FLB—systemet antas komma att bespara dem inte bara omak utan även kostnader.

Särskilt yttrande

Av herr Magnusson

Utredningen har uttalat att vissa svårigheter torde föreligga att i ett eventuellt FLB-sy- stem bibehålla försäkringsavdraget. Jag vill därför anföra följande.

Det torde icke kunna bestridas att försäk- ringsavdraget spelat en stor rolll för små- sparandet i vårt land. Inte sällan har för- säkringsintresset hos många ungdomar varit grunden för ett vidare sparande. Ansvaret för sig själva och för de sina har också genom försäkringssparandet stärkts, vilket är av mycket hög angelägenhetsgrad för vårt samhälle.

Det görs nu gällande att sparbehovet inte längre är lika stort sedan de statliga obliga- toriska sjuk- och pensionssystemen införts, då samhället enligt dessa påståenden skulle ha övertagit ansvaret för den enskilde indi- viden. Jag vågar dock påstå att det nu i stäl- let är mera angeläget än tidigare att små- sparandet stimuleras, och att särskilt ungdo- men får förståelse för sparandet. Detta bör därför på allt sätt understödjas. Nutidens samhälle behöver verkligen de enskilda män- niskornas ansvarskänsla. Enligt min mening finns det därför särskilt stor anledning att behålla försäkringsavdraget i ett eventuellt blivande FLB-system.

Jag är av den uppfattningen att tekniska svårigheter icke lägger hinder i vägen. Vid den slutliga årsavräkningen torde det icke innebära några nämnvärda hinder att taga hänsyn till eventuella försäkringsavdrag. I

ett s.k. definitivt källskattesystem är det gi- vetvis av högsta intresse att man redan från början av inkomståret kan taga hänsyn till eventuella avdrag för att avvikelserna vid slutavräkningen skall bli så små som möjligt. Av utredningen framgår att man i betydande omfattning måste taga hänsyn till särskilda avdrag. Det torde då icke vara särskilt hind- rande att även taga hänsyn till försäkrings- avdrag. Med nuvarande tekniska hjälpmedel torde det icke vara förenat med svårigheter för försäkringsbolagen att förete bevis om rätt till försäkringsavdrag redan vid årets början.

i I

I L . li .*U' i

.'»'l

Statens offentliga utredningar 15972

Systematisk förteckning

J ustitiedepartempntet Ämbemanevnret ||. [1]

Försvarsdepartementet

Personal för tyg- och intendenturförvaltning. [3] Säkerhets- och försvarspolitiken. [4]

Kommunikationsdepartementet CKR. (Centrala körkonsreglstret) [5]

Finansdepartementet Förenklad löntagarbeskattning. [11] Utbildningsdepartementet

Reklamutredningen. 1. Beskattning av reklam. [6] 2. Beskrivning och analys. [7] 3. Ställningsta anden och förslag. [8] 4. Reklamens bestämningsfaktorer. 9]

Industridepartementet Svensk möbelindustri. [2]

Anm. Siffrorna inom klammer betecknar utredningarnas nummer i den kronologiska förteckningen. K L Beckmans Tryckerier AB 1972 ISBN 91—38—00160-8