SOU 1972:50

Skyddsrum

Till Statsrådet och chefen för försvarsdepartementet

Genom beslut 17.10.1969 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen för försvarsdepartemen- tet att tillkalla en sakkunnig med uppdrag att se över bestämmelserna om skyddsrumsbyg- gandet. Med stöd av bemyndigandet tillkal- lades 28.10.1969 generaldirektören Stig Swanstein som sakkunnig.

Till sekreterare förordnades samma dag försvarsdirektören Lars Edmén.

I utredningen har som experter deltagit förste länsassessom Lennart Nordbeck, kans- lirådet Gösta Terstad och ekonomidirektören Olle Westin samt från och med 12.12.1969 planeringschefen Brita Schwarz och från och med 16.3.1971 hovrättsassessorn Bengt Hed- man.

Utredningen har antagit namnet >>1969 års skyddsrumsutredning».

Under arbetets gång har utredningen haft kontakter med bla olika berörda centrala myndigheter, 1970 års försvarsutredning, vissa länsstyrelser samt Svenska kommunför- bundet.

Utredningen överlämnar härmed betän- kandet Skyddsrum.

Betänkandet måste i viss mån ses som ett principbetänkande. Det förslag som läggs fram innebär en genomgripande omarbet- ning av gällande regler för skyddsrumsbyg- gandet. Det har med hänsyn härtill fram- stått som mindre lämpligt att detaljmässigt genomarbeta förslaget, innan betänkandet remissbehandlats och statsmakterna tagit ställning till de föreslagna principerna för skyddsrumsbyggandet.

Utredningen föreslår att Kungl. Maj:t — efter det att beslut fattats om nya principer för skyddsrumsbyggandet — tillkallar en »skyddsrumsnämnd» som får till uppgift att

SOU 1972: 50

utarbeta de ytterligare föreskrifter, anvis- ningar mm, som erfordras. Eftersom detta arbete bla berör olika departement, flera centrala myndigheter och kommunerna har utredningen ansett att en särskild nämnd är en lämplig organisation för att åstadkomma samordnade och smidiga lösningar.

Schwarz har avgett särskilt yttrande. I öv- rigt har experterna biträtt utredningens för- slag.

Utredningens arbete är härmed avslutat.

Stockholm 5.6.1972

Stig Swanstein

Lars Edmén

Innehåll

Sammanfattning ......... Förslag till Lag om ändring i civilför- svarslagen .............. Kapitel 1 Utredningens uppdrag m m 1.1 Direktivmm . . . . 1.1.1 Direktiv ...... 1.1.2 Till utredningen överlämna- de handlingar .

1.2 Utredningsarbetet .

Kapite12 Skyddsrumiutlandet . . . 2.1 Inledning . . 2. 2 De nordiska länderna 2.2.1 Danmark . . . 2.2.2 Finland . . . . 2.2.3 Norge Övriga länder . . 2.3.1 Nederländerna . 2.3.2 Schweiz

2.3.3 Sovjetunionen . 2.3.4 Västtyskland

.....

2.3

.....

Kapitel3 Tidigare och nu gällande bestämmelser om anordnande av skyddsrummm . . . 31 Historik . . . 3.1.1 1930 talet. . 3.1.2 1940 års lagstiftning 3.1.3 1944 ars civilförsvarslag . . 3.1.4 Byggnadsstadgan ..... 3.1.5 1951 års ändring av civil- försvarslagen 1956 års ändring av civil- försvarslagen 1957 års ändring av civil- försvarslagen 3.1.8 1960 års civilförsvarslag . . Gällande lagstiftning . 3.2.1 Olika slag av skyddsrum . . 3.2.2 Allmänna skyddsrum . . 3.2.3 Enskilda skyddsrum 3.2.4 Undantagsbestämmelser . 3.2.5 Tillsynsbestämmelser . . . 3.1.6 3.1.7

3.2

.....

SOU 1972: 50

9

17 34 34 34

36 36

38 38 38 38 39 40

40 40 41 41

42 42 42 43 44 46

46 50

53 53 54 54 55 55 57 57

3.3 Tillämpningsföreskrifter

3.3.1 Skyddsrumsorter . . .

3. 3. 2 Skyddsrumspliktiga anlägg- ningar och byggnader .

3. 3. 3 Skyddsrums beskaffenhet

3. 3. 4 Beräkning av skyddsrums- behov . . .

3.3.5 Fredsanvändning . .

Kapitel4 Skyddsrumsbeståndets ut— veckling ............... 4.1 Skyddsrumsbyggandets hittillsva- varande omfattning .

4. 2 Väntad utveckling om nuvarande regler för skyddsrumsbyggandet behålls

KapitelS Vissa tidigare framförda

förslag ..........

5.1 Civilförsvarsstyrelsens förslag att återinföra skyddsrumsplikt i in- nerområdena .....

5. 2 Utredning rörande normalskydds- rum inom försvarsdepartementet 5.3 Skyddsrum vid universitet och högskolor

........

Kapitel 6 Vissa utgångspunkter för skyddsrumsutredningens arbete . . . . 6.1 Inledning . . . 6.2 Perspektivplan 1972—1987 . 6.2.1 Allmänna förutsättningar 6.2.2 Angreppsfall som är vägle- dande för planeringen m rn 6.2.3 Krav på skydd av civilbe- folkningen . . 6. 2. 4 Skyddsrumsbyggandet 6. 3 1970 års försvarsutredning 6. 4 Prop. 1972: 75 . 6. 5 Skyddsrums lokalisering, utnytt- jande m fl särskilda frågor . 6.5.1 Skyddsrum utrymning .

57 57

58 58

59 59

61

61

64

65

65 66

69

71 71 72 72

72

73 74 76 77

78 78

6.5.2 Skyddsrumbyggandets loka— lisering .

6. 5. 3 Skyddsrummens utnyttjande under krigsförhållanden .

6.5.4 Skyddsrummens kvalitet .

Kapitel7 Skyddsrumsutredningens grundsyn

7.1

7.2

7.3

7.4

7.5 7.6

Utredningsuppdraget 7. 1. 1 Allmänt . 7.1.2 Bättre behovsanpassning. 7.1.3 Friare val av skyddsrums- lösningar . . . . 7.1.4 Skyddsrumsplanering . 7. 1.5 Byggansvar, finansiering mm . . ...... Behovet av skyddsrum ..... 7. 2. 1 Skyddsrumsbyggandets om- fattning ......... 7.2.2 Urvalet av Skyddsrumsorter 7.2.3 Avgränsningen av skydds- rumsort. . . . 7. 2. 4 Ingen kategoriklyvning

7.2.5 Områdesvis behovsberäk- ning

7. 2. 6 Hänsyn till befolkningsm- vecklingen ......

Val av skyddsrumslösning. 7.3.1 Anpassning till den tekniska utvecklingen .......

7.3.2 Val av skyddsrumsstorlek . 7.3.3 Bättre fredsanvändning. . . 7.3.4 Områdesvisa val av skydds- rumslösningar . . . .

7. 3.5 Enhetlig skyddsrumstyp .

Skyddsrumsplanering

7. 4.1 Central och regional plane- ring

7.42 Samordning med den all- männa bebyggelseplanering- en . .

7. 4. 3 Skyddsrumsplaner

7. 4. 4 Forcerat skyddsrumsbyg- gande under beredskap

Byggansvaret . . .

Finansiering .

7. 6.1 Lägre skyddsrumskostnader 7. 6. 2 Kostnaderna ojämnt förde- lade 7.6.3 Statlig och/eller kommunal finansiering ....... 7.6.4 Finansiering genom fastig- hets'ägarna 7.6.5 Skyddsrumsavgifterna för— valtas av kommunen . .

79

80 83

86 86 86 86

87 87

87 88

88 88

88 89

91

92 93

93 94 94

95 95 95 95 96 96 97 98 99 99 99

100

. 100

. 101

Kapitel 8 pr ovplanläggning

8.1

8.2

Kapitel9 Skyddsrumsplanering .

9.1 92 9.3

9.4

9.5

9.6 9.7 9.8

7.6.6 Schablonberäkningar och generell tillämpning Modernisering av skydds- rum . Komplettering av

rumsbeståndet .

7.6.7

7.6.8 skydds-

Skyddsr imtsstudier och Skyddsrumsstudier i Tensta (Stockholm) och Sävja (Uppsala) Provplanläggning för tätorten Uppsala .

Planeringens syfte . Avgränsningen av skyddsruinsorf Indelning 1 skyddsrumsområden 9.3.1 Allmänt 9.3.2 Skyddstaktiska krav 9.3.3 Möjligheter att skyddsrumsbehovet . . Möjligheter att tillgodose skyddsrumsbehovet . Omprövning av indelningen i skyddsrumsområden . Områdesindelning av andra platser än tätorter Beiäkning av skyddsrumsbehovet 9..41 Områdesvis behovsberäk- ning Skyddsrumsbehovet för bo- stadhus . Skyddsrumsbehovet för in- dustrier. . . . Skyddsrumsbehovet för andra byggnader och an- läggningar. . Skydd för verksamheter . Skyddsrumsbehovet beräk- nas efter dag- eller nattbe- folkningen Avdrag för mfl . . Registrering av befintliga skydds— rum och potentiella skyddstill- gångar.. . . . . 9. 5.1 Befintliga skyddsrum . . 9.5.2 Potentiella skyddstillgångar Nybyggnadsbehovet . . . Skyddsrumsplan Planläggningsgången . 9.8.1 Skyddsrumsplanen upprät- tas . . . 9.8.2 Skyddsrumsplanen antas .

begränsa 9.3.4 9.3.5

9.3.6

9.4.2 9.4.3

9.4.4

9.4.5 9.4.6

9.4.7 värnpliktiga

.......

102

.103

. 103

. 104

104

. 107

. 109

.109 109 .111 . 111 .111 . 113 .114

. 114

.115 115

.115

.115

.117

. 118 . 119

. 120

.120

. 121 . 121

121 1.22

. 122

.123

. 123 . 124

SOU 1972: 50

9.8.3 Skyddsrumsplanen fastställs 9.8.4 Skyddsrumsplanen revideras Kapitel 10 Finansiering 10.1 Skyddsrumsavgifter . 10.1.1 Avgiftspliktiga byggnads- projekt 10. 1. 2 Grunder för beräkning av skyddsrumsavgift 10.1.3 Skyddsrumsavgiftens be- stämmande och erläggande Skyddsrumsavgifternas använd- ning . 10.2 .1 Avgifternas redovisning 10. 2. 2 Avgifternas användning för olika ändamål. 10.2 .3 Ersättning för skyddsrums- kostnad Kostnadsmässiga konsekvenser av utredningens förslag. Administrationskostnader . 10.4.1 Civilförsvarsstyrelsen 10.4.2 Länsstyrelserna . . . 10.4.3 Kommunerna 10.2 10.3 10.4

Kapitel 11 Inredning och utrustning samt vård och underhåll

11.1 Inredning och utrustning . . . 11.1.1 Gällande bestämmelser . 11.1.2 1968 års departementspro-

memoria . .

Civilförsvarsstyrelsens per-

spektivplan .

1970 års försvarsutredning 11.1.5 Prop. 1972: 75 11.1.6 Skyddsrumsutredningen

11.2 Vård och underhåll . 11.2.1 Gällande bestämmelser . 11.2.2 Skyddsrumsutredningen

11.1.3

11.1.4

Kapitc112 Provisoriska och skyddade utrymmen . . 12.1 Provisoriska skyddsrum ..... 12.1.1 Vissa tidigare utredningar och förslag.

12. 1. 2 Civilfötwarsstyrelsens per- spektivplan

12.1.3 1970 års försvarsutredning 12.1.4 Prop. 1972: 75 12. 1.5 Skyddsrumsutredningen

.. 72 Skyddade utrymmen .

12.2.1 Nuvarande radiakskydd 12. 2. 2 Civilförsvarsstyrelsens per- spektivplan .

skyddsrum

SOU 1972: 50

124 124

. 125

.125

.125

. 127

129

. 130 . 130

.130

.130

. 132 . 133 . 133 . 134 . 135

. 136 . 136 . 136

.137

.137 138 138

. 138 . 141 . 141 . 141

. 143

143

. 143

143 144 144

. 144 . 146 . 146

. 147

12.2.3 1970 års försvarsutredning och prop. 1972: 75 12.2.4 Skyddsrumsutredningen

Kapitel 13 Specialmotivering 13.1 Allmänt . . 13.2 Förslaget till ändring i civilför-

svarslagen .

13.2.1 Kap 2. Grunddragen av civilförsvaret . . . Kap 4. Anordnande av skyddsrum . . . Kap 5. Särskilda civilför- svarsåtgärder vid krig eller krigsfara . Kap 6. Kommunerna och civilförsvaret . . Kap 7. Fastighetsägarna och civilförsvaret rn rn . Kap 8. Förfoganderätt för civilförsvarets behov . Kap 9. Ansvarsbest'ämmel- ser mm . . . . 13.3 Övergångsbestämmelser 13.2.2 13.2.3 13.2.4 13.2.5 13.2.6 13.2.7

Kapitel 14 Tekniska tillämpningsföre-

skrifter och typgodkännanden .

14.1 Tekniska tillämpningsföreskrifter 14.1.1 Gällande föreskrifter. 14.1.2 Prop. 1967: 100 ..... 14. 1.3 Normarbetet inom statens

planverk. 14. 1. 4 Skyddsrumsutredningen

14.2 Typgodkännanden . 14.2.1 Nuvarande ordning 14.2.2 Prop. 19671100 ..... 14.2.3 Skyddsrumsutredningen

Särskilt yttrande .

Skyddsrumsstudie i Tensta 1 Studiens uppläggning 2 Områdesbeskrivning . . . 3 Skyddsrum enligt dagens regler ........... 4 Skyddsrum enligt utredning- ens förslag 5 Boendeutglesning 6 Sammanfattning ......

Bilaga 1

Underbilagor 111, 1:2, 1:3 och 1:4 190—

Bilaga 2 Skyddsrumsstudie i Sävja 1 Studiens uppläggning och målsättning

2 Kortfattad beskrivning av

. 147 . 148

. 149

.149

.149

.149

.150

158

158

. 159

. 163

. 163 . 163

165 165

- 165

165

. 167 - 168 . - 169 - 169

169

- 170 - 172 - 179

- 179 - 180

180

183 187 189 197

. 198

198

Bilaga

Bilaga

Bilaga

Bilaga

Bilaga

Bilaga

stadsdelen Sävja ...... 198 Skyddsrum i Sävja enligt gäl-

lande bestämmelser . . . . 201 Skyddsrumsområdesindel- ning ........... 203

Kostnadsjämförelse mellan byggande av skyddsrum i Sävja enligt gällande bestäm- melser och enligt utredning-

ens riktlinjer ....... 206 Förändrat skyddsrumsplats- behov på lång sikt ..... 207 Kostnader för byggande av skyddsrum enligt framtida reducerat behov ...... 203 Kostnadsberäkningar och kostnadsdiagram ...... 208 Sammanfattning ...... 209

Provplanläggning i Uppsala 211 Studiens uppläggning och

målsättning ........ 21 1 Allmän beskrivning av stads- området .......... 21 1 Befolkning och behov av skyddsrum i Uppsala . . . 213 Användning av skyddstill- gångar .......... 213

Indelning i skyddsrumsom— råden och förslag till skydds- rumsplan ......... 214 Sammanfattning ...... 229

Sammandrag av byggnads- styrelsens rapport »Annor- lunda skyddsrum» . . . . . 230

Räkneexempel ....... 23 4

Schematisk uppställning av ansvarsfördelningen inom kommun vid handläggning av skyddsrumsärenden . . . 237

Utdrag ur civilförsvarsstyrel— sens programplan 1972/ 77 238

Utkast till Kungörelse om ändring i civilförsvarskungö- relsen ........... 243

SOU 1972: 50

Sammanfattning

U tredningens uppdrag

En av huvudpunkterna i utredningens upp- drag har varit att ägna uppmärksamhet åt sambandet mellan skyddsrumsbyggandet och bebyggelseplaneringen i allmänhet. Det har gällt att undersöka hur skyddsrumsbyggan— det skall kunna inordnas i bebyggelseplane- ringen på ett tillräckligt tidigt stadium för att härigenom få förutsättningar för ett bättre resursutnyttjande och en mer behovs- anpassad inriktning än f n.

Frågor om byggansvar, finansieringsfor- mer och olika myndigheters medverkan har utretts från nu nämnda synpunkter och med hänsyn till de skyddstaktiska krav som ställs på skyddsrummen vid deras användning i krigstid.

Utredningen har utgått från den i direkti- ven angivna förutsättningen att fastighets— ägarna alltjämt skall vara skyldiga att med- verka vid skyddsrumsbyggandet. Det beaktas att kompletterande skyddsrum kan behöva anordnas utan direkt samband med den lö- pande byggnadsproduktionen och att bygg- nadsåtgärder också kan vara aktuella för att göra befintliga skyddstillgångar i tunnlar och källare och andra underjordiska utrymmen lämpade som skyddsplatser i krigstid.

Det har inte ingått i utredningens uppdrag att ta ställning till omfattningen av ett fram- tida skyddsrumsbyggande. På utredningen har således inte ankommit att ange de orter och platser där skyddsrum skall byggas och inte heller vilka skyddstekniska krav som bör ställas.

SOU 1972: 50

Skyddsrumsbeståndets utveckling

Framtidens skyddsrumsbyggande måste grundas på det nuvarande skyddsrumsbe- ståndet, så att tillgängliga resurser så långt möjligt kan tillvaratas. Skyddsrumsutred- ningen redovisar därför skyddsrumsbyggan- dets hittillsvarande omfattning. Härav fram- går bla att sedan 1956 14 av våra största tätorters innerområden har undantagits från skyldigheten att bygga enskilda normal- skyddsrum. Följden har blivit att dessa för befolkningsskyddet så viktiga områden till stora delar saknar skyddsrum. Antalet plat- ser i de befolkningsskyddsrum som byggts i dessa områden är i förhållande till behovet av skyddsrumsplatser obetydligt.

Utanför innerområdena i de 14 tätorterna samt i övriga orter, som berörs av skydds- rumsbyggnadsskyldigheten, är tillgången på skyddsrum avsevärt bättre. Men även här finns betydande delområden inom vilka skyddsrumsfrågan blivit allvarligt eftersatt. Detta gäller främst områden med byggnader i en- och tvåvåningsutförande.

Det totala antalet skyddsrumsplatser be— räknas vid ingången av år 1972 uppgå till 4,5 milj. Dessa platser är inte bara ojämnt fördelade inorn berörda tätorter, de är ock- så i förhållande till orternas invånarantal ojämnt fördelade mellan orterna. Således finns orter med relativt god tillgång på skyddsrum och andra där bristen på skydds- rum är avsevärd.

Om nuvarande regler i huvudsak behålls beräknas under åren 1972—87 tillkomma

9

ca 3 milj skyddsrumsplatser för en kostnad av i runt tal 1,2 miljarder kronor. Därige- nom finns år 1987 i landet omkring 7,5 milj skyddsrumsplatser.

Vissa utgångspunkter för skyddsrumsntred- ningens arbete

Mot bakgrunden av gällande säkerhetspoli- tiska grundsyn redogörs i betänkandet för huvuddragen i civilförsvarets perspektivplan i de delar den berör skyddsrumsfrågor samt för 1970 års försvarsutrednings syn på in- riktningen i stort av civilförsvarets utveck- ling. Även civilförsvarsstyrelsens program- plan berörs. Därefter redogörs i hithörande delar för det förslag till riktlinjer för den fortsatta inriktningen av civilförsvaret, som Kungl. Maj:t lämnat i prop. 1972: 75. På grundval härav har Skyddsrumsutredningen angett följande utgångspunkter för sitt ar- bete.

! Planering och anordnande av skyddsrum skall i princip ske utan hänsyn till före- komsten av utrymningsplaner. Detta bör inte hindra att de båda förebyggande åt- gärderna —— skyddsrum och utrymning _ bringas i samverkan under beredskap när så är lämpligt. Riskorter där skyddsrums— byggnadsskyldighet föreligger bör i all- mänhet också omfattas av planläggning för utrymning. . Skyddsrumsbyggandet kommer att prio- riteras till de orter som bedömts vana mest utsatta. Skyddsrumsbestämmelserna skall ha sådan flexibilitet, att de kan tillämpas på alla orter och platser som kommer ifråga för skyddsrumsbyggande. Det finns inte längre skäl att generellt undanta låg— husbebyggelse och 14 av de största tätor- ternas innerområden från skyddsrumsbyg- gande. Skyddsrum bör i princip finnas för alla som vistas i orter där skydd bedöms vara erforderligt. . Det finns skäl utgå från att skyddsrum- men inte under alla förhållanden kan ut— nyttjas på tidigare planerat sätt, d v 3 upp- sökas först vid flyglarm. Skyddsrummen kan också behöva tas i anspråk mera sta-

10

digvarande i viss omfattning under mel- lanperioder när skenbart lugn råder. De- partementschefen har i prop. 1972:75 an- sett det angeläget att skyddsrummen an- passas till denna syn på utnyttjandet under olika förhållanden. En riktpunkt bör härvid vara att åtgärderna kan ge- nomföras till låga kostnader. Ett generellt utnyttjande av skyddsrum- men som nödbostad av i princip alla krä— ver bla större golvyta per person än vad som gällande bestämmelser föreskriver. En ökning från nuvarande 0,75 m2 till 1,0 m2 per skyddsrumsplats, som enligt civilförsvarets perspektivplan är mini- mum, innebär att utrymmesbehovet i så— väl befintliga som nytillkommande skyddsrum ökar med ca 30 %. Härav föl- jer självfallet vissa kostnadsökningar. Ställs dessutom krav på förbättrad inred- ning mm höjs kostnaderna ytterligare. Skyddsrumsutredningen har utgått från att dessa kostnadsökningar inte kan in- rymmas i de »låga kostnader», som enligt departementschefen skall vara riktpunkt, när det gäller att bestämma vilka åtgärder som skall genomföras för att anpassa skyddsrummen till den nya synen på deras utnyttjande. En tänkbar lösning är enligt utredningen — med ett visst mått av risktagande — att de som har lätt att förflytta sig och som har korta gångavstånd till skydds- rummen uppsöker dessa vid larm. De som har längre väg till skyddsrummen eller som eljest har svårt att förflytta sig till- räckligt snabbt har då möjlighet att uppe- hålla sig i skyddsrum också när flyglarm- tillstånd inte råder. I detta sammanhang bör beaktas uttalandet av 1970 års för- svarsutredning att stridsledningssystemet bör utformas med hänsynstagande i möj- lig mån till bl a civilförsvarets behov och att vissa organisatoriska åtgärder bör övervägas för att förbättra utnyttjande— graden i fråga om information till civil- försvaret från detta system. Det är vidare enligt Skyddsrumsutredningen rimligt att tänka sig att många människor lämnar tät- orterna inför krigshot för att söka skydd

SOU 1972: 50

på mindre hotade platser. Även om en så- dan utglesning av befolkningen endast sker i begränsad omfattning minskar här- igenom behovet av utrymme i skydds- rummen. . Utredningen har i sitt arbete räknat med att nuvarande utrymmesstandard i nor- malskyddsrum, 0,75 rn2 nettogolvyta per person behålls. . Det har synts utredningen angeläget att utforma ett författningsunderlag för skyddsrumsbyggandet som ger förutsätt- ningar för så enkla tillämpningsregler som möjligt. Detta är ett villkor för att skyddsrumsbyggandet skall kunna inord- nas i det normala samhällsbyggandet på ett naturligt sätt. Komplicerade tekniska normer, tex av den typ som gäller för befästningar, försvårar tillämpningen för myndigheter och dem som skall projek— tera, bygga och kontrollera skyddsrum- men. Entydiga och lättfattliga regler bi- drar till bättre förståelse för skyddsrum- men hos allmänheten och är ägnade att ge ökat förtroende för skyddsrummen. . Nivåtänkandet uttryckt i atö är i första hand dikterat av kravet på skydd mot kärnvapen. Eftersom skyddet nu främst bör utformas med hänsyn till konventio- nella vapen talar mycket för att man över- går till endast en skyddsnivå. Utredningen har med hänsyn härtill och till de admi- nistrativa förenklingar som detta medger ansett sig böra räkna med att endast en skyddsrumstyp skall förekomma i fortsätt- ningen. Vid gjorda studier och kostnads— beräkningar har den hittillsvarande skyddsnivån 1,0 atö använts.

Skyddsrumsutredningens grundsyn och huvudsakliga förslag

Mot bakgrunden av försvarsutredningens be- tänkande och departementschefcns uttalande i prop. 1972: 75 har Skyddsrumsutredningen ansett sig böra utgå från att skyddsrumsbyg- gandet även i fortsättningen kommer att ha en betydande omfattning. Givetvis kommer dock de resurser som kan avdelas för

SOU 1972: 50

skyddsrumsbyggande att vara begränsade. Stor omsorg måste därför läggas ner på prövningen vilka skyddsbehov som skall till- godoses med skyddsrum. Prövningen måste ske med iakttagande av att resurserna skall utnyttjas så effektivt som möjligt. En sträng anpassning av skyddsrumsbyggandet till be— hoven är nödvändig.

Utredningen föreslår att den närmare av- gränsningen av varje ort bestäms av kom- munen, som bäst kan beakta de lokala för- hållanden som bör läggas till grund för av- gränsningen. Denna bör göras inom ramen för den särskilda Skyddsrumsplanering, som utredningen föreslår att kommunerna skall utföra under länsstyrelsernas tillsyn.

Gränsen för skyddsrumsbyggnadsskyldig- heten bör i princip följa tätortsgränsen. Emellertid kan det med hänsyn till ortens karaktär visa sig att en geografiskt väl av- gränsad del av orten kan undantas från skyddsrumsbyggande, tex därför att avstån- det till militära mål är stort. Beslut om så- dana undantag bör enligt utredningens me- ning inte fattas av lokala och regionala myn- digheter utan av Kungl. Maj:t i samband med urvalet av skyddsrumsorterna. Undan- tagen kan lämpligen anges i den förteckning över skyddsrumsorterna som Kungl. Maj:t fastställer.

Skyddsrumsbehovet har hittills beräknats utan hänsyn till att närliggande bostäder och arbetsplatser medför störst behov av skydds- rum under olika tider av dygnet och därför i viss utsträckning kan få sina skyddsrumsbe- hov tillgodosedda genom samma skydds- rumsutrymme. Inte ens när bostäder och arbetsplatser, tex kontor och affärer är in- rymda i samma byggnad tillvaratas denna möjlighet att minska skyddsrumsbehovet ge- nom dubbclutnyttjande. Också i dessa fall bestäms skyddsrumsbehovet för bostäder av nattbefolkningens storlek, medan dagbefolk- ningen är dimensionerande för behovet när det gäller arbetslokaler. Denna metod att be— stämma skyddsrumsbehovet leder enligt ut- redningens mening till att antalet erforder- liga skyddsrumsplatser överskattas. Metoden medför ett ineffektivt utnyttjande av till- gängliga resurser. Nuvarande regler för

11

skyddsrumsbyggandet bör därför ändras så att möjligheterna till dubbelnyttjande tas till vara.

Detta kan inte tillfredsställande åstadkom- mas på annat sätt än att skyddsrumsbehovet beräknas gemensamt för sådana närliggande byggnader och anläggningar, som kan få sitt skyddsrumsbehov tillgodosett genom samma skyddsrumsutrymme. Utredningen föreslår därför att skyddsrumsbehovet skall beräknas områdesvis och för varje område bestämmas antingen efter dagbefolkningen eller efter nattbefolkningen beroende på vilken som är störst. För den minskning av skyddsrumsbe- hovet som därigenom uppnås jämfört med nuvarande beräkningsgrund använder utred- ningen benämningen >>bonus>> .

Varje tätort, där skyddsrum skall anord- nas, bör indelas i områden, skyddsrumsom- råden, för vilka skyddsrumsbehovet beräknas var för sig.

Varje praktiskt användbar metod att be- stämma vilka skyddsrumsbehov som bör tillgodoses resulterar enligt utredningens me- ning endast i ungefärliga uppskattningar av de verkliga behoven. Inte minst därför att de verkliga behoven ständigt växlar är det me- ningslöst att sträva efter exakta beräkningar. Så verklighetstrogna närmevärden som möj- ligt bör i stället vara målet för behovsberäk- ningen.

Gällande regler för beräkning av skydds- rumsbehovet i bostadshus ger till resultat att antalet skyddsrumsplatser blir onödigt stort sett på sikt. Till grund för beräkningen av antalet behövliga skyddsrumsplatser bör en- ligt utredningens mening inte läggas det ome- delbara behovet utan i stället det behov som bedöms föreligga under större delen av bo- stadshusens livslängd.

Vid beräkningen av erforderligt antal skyddsrumsplatser bör hänsyn tas till den fortgående ökningen av utrymmesstandarden i våra bostäder. Dessutom bör betydelse till- mätas det förhållandet att boendetätheten i ett bostadsområde successivt minskar under områdets livstid. Processen belyses i de stu- dier över några bostadsområden som utred- ningen låtit utföra.

Vid beräkningen av antalet erforderliga

12

skyddsrumsplatser bör i princip inräknas alla som bor eller vanligen vistas inom området under fredstid. Värnpliktiga och annan inom totalförsvaret krigsplacerad personal bör dock enligt utredningens mening inte tas med vid beräkningen. Enligt uppskattningar ut- gör denna personal cirka 12 % av fredsbe- folkningen.

Enligt gällande regler för skyddsrumsbyg- gandet skall varje anläggning och byggnad i princip förses med eget skyddsrum. Som regel anordnas skyddsrummet i byggnadens eller anläggningens källare. Det har visat sig att de nuvarande bestämmelserna har en ten- dens att binda skyddsrumsbyggandet till lös— ningar som är dåligt anpassade till den bygg- nadstekniska utvecklingen.

Som en följd av denna bundenhet vid de enskilda byggnaderna blir varje skyddsrum förhållandevis litet, samtidigt som antalet skyddsrum blir jämförelsevis stort. Från eko- nomisk synpunkt är detta en nackdel.

Enligt gällande bestämmelser bör skydds- rum om möjligt inrättas på sådant sätt att det kan nyttjas under fred. Emellertid har det ofta visat sig vara svårt att finna ekono- miskt fördelaktiga användningssätt.

Att de gällande bestämmelserna inte re- sulterar i ekonomiskt tillfredsställande freds- användning av skyddsrummen beror enligt utredningens mening i hög grad på att skyddsrummen skall anordnas inom eller i närheten av de anläggningar och byggnader för vilka de är avsedda. Skyddsrummen är ganska små och försedda med trånga in- och utgångar samt saknar som regel fönster. Härigenom medges inte de fria val av skyddsrumslösningar, som möjliggör en mer kvalificerad fredsanvändning.

Utredningen föreslår därför att skydds- rummens nuvarande bundenhet vid enskilda byggnader och anläggningar löses upp och att ett friare val av skyddsrumslösningar medges. Enligt utredningens mening bör inte bara skyddsrumsbehovet bedömas områdes- vis utan även frågan hur behovet skall till- godoses. Genom en sådan översiktlig bedöm- ning av skyddsrumsfrågan bör det bli möjligt att finna de för varje särskilt fall från civil— försvarstaktisk och ekonomisk synpunkt

SOU 1972: 50

mest fördelaktiga skyddsrumslösningarna.

I stället för nu gällande regel att den som uppför en byggnad eller anläggning skall på egen bekostnad anordna ett skyddsrum för byggnadens respektive anläggningens behov föreslår utredningen, att var och en som ut- för en nybyggnad inom skyddsrumsort skall erlägga en skyddsrumsavgift. Avgiften skall bestämmas med utgångspunkt i det antal personer som i fredstid kan beräknas regel- mässigt uppehålla sig i byggnaden eller an— läggningen. Storleken av den avgift som skall utgå för varje person fastställs —— med ut- gångspunkt i en normalkostnrasd för en skyddsrumsplats — kommunvis av länssty- relsen efter förslag av kommunen.

Med de medel som flyter in skall skydds— rumsbyggandet bekostas. Skyddsrumsbyg- gandet förutsätts få den omfattning som är möjlig inom ramen för tillgängliga medel. Därigenom kommer Skyddsrumsbyggandets omfattning även i fortsättningen att bero av den fortgående byggnvadsvenksamheten. Det av utredningen föreslagna finansieringssystie- met öppnar också möjlighet att delvis finan- siera skyddsrumsbyggandet genom tillskott av allmänna medel, tex för kompletterings- byggande inom områden där skyddsrumsbe- hovet är särskilt eftersatt.

Utredningen har kommit till den uppfatt- ningen att de nu nämnda frågorna bör prö- vas mot bakgrund av en skyddsrumsplane- ring. Härvid konstateras att det — utöver den förteckning över skyddsrumsorterna, som Kungl. Maj:t bör fastställa ——- inte finns behov av särskilda riksomfattande skydds— rumsplaner. Något behov av regionalt tex länsvis upprättade skyddsrumsplaner finns inte. På länsstyrelsen bör dock ankomma att fastställa lokala skyddsrumsplaner och att även i övrigt ha tillsyn över planeringsverk— samheten.

Utredningen föreslår att Skyddsrumsplan upprättas för varje skyddsrumsort. Planen bör upprättas genom kommunens försorg och antas av kommunens fullmäktige. Den bör samordnas med den allmänna bebyggel- seplaneringen — inte minst med de översikt- liga planer, som förekommer vid sidan av de lagreglerade planinstituten. Planläggningen

SOU 1972: 50

bör ske enligt anvisningar, som utfärdas av

Kungl. Maj:t eller civilförsvarsstyrelsen.

I Skyddsrumsplanen bör anges . skyddsrumsbehovet, d v 5 det antal skydds

rumsplatser som skall finnas inom områ-

det; . skyddsrumstillgången, dvs befintliga skyddsrum med angivande av deras belä— genhet och kvalitet samt det antal perso- ner, som får plats i vart och ett av dem;

. nybyggnadsbehovet, d v 5 det antal skyddsrumsplatser som måste tillkomma inom området;

0 möjligheterna att anordna provisoriska skyddsrum av tunnlar och andra under- jordiska utrymmen med särskilt angivan- de av det antal personer som beräknas få plats i varje provisoriskt skyddsrum; . planerade byggnadsprojekt, som bedöms vara lämpliga att förena med ett skydds- rumsbyggande; . andra tänkbara lösningar på skyddsrums- frågan än de nu nämnda. Utredningen föreslår att det skall ankom- ma på civilförsvarsnämnden i kommunen att med ledning av planen ta ställning till var skyddsrum skall anordnas. Beslut härom fat- tas allt eftersom nya byggnadsprojekt, i vilka skyddsrum lämpligen kan inrymmas, blir aktuella. Skyldigheten att anordna skydds- rummet läggs på ägaren till den byggnad i vilken skyddsrummet skall inrättas.

Utredningen anser det orealistiskt att tän- ka sig att skyddsrumsbehovet till någon be- tydande del skall kunna tillgodoses genom skyddsrumsbyggande i ett skärpt utrikespoli- tiskt läge. I det planläggningsförfarande som utredningen föreslår är det lätt att bygga in sådana moment att ett gott underlag skapas för beredskapshöjande åtgärder i ett skärpt utrikespolitiskt läge. Genom tillkomsten av skyddsrumsplaner får man dessutom ett bättre underlag för att bedöma nödvändig- heten att besluta om utrymning av skydds- rumsorter.

Utredningens förslag beträffande beräk- ning av skyddsrumsbehov och val av skydds- rumslösningar innebär att behovet av skydds- rumsplatser minskar och att mer ekonomiska skyddsrumslösningar kan väljas. Den minsk-

13

ning av skyddsrumskostnaderna som följer härav uppvägs emellertid delvis av att låg— husbebyggelse och de större städernas inner— områden inte längre generellt undantas från skyddsrumsbyggnadsskyldighet. Den sam- manlagda effekten av utredningens förslag blir under alla förhållanden att resurserna tillvaratas bättre och att den ökade ambitio- nen att förse befolkningen i innerområden och låghusbebyggelse med skyddsrum kan genomföras till kostnader av ungefär samma storleksordning som fn.

Den lösning på finansieringsfrågan som Skyddsrumsutredningen stannat för innebär att ett kollektivt ansvar för skyddsrumskost- naderna läggs på fastighetsägarna. Utred- ningen föreslår sålunda att kostnaderna skall tas ut av fastighetsägarna i form av skydds- rumsavgifter, som erläggs i samband med nybyggnader. Endast den som utför en ny— byggnad (motsvarande) inom en skyddsrums— ort bör vara skyldig att betala skyddsrums— avgift. Att skyddsrumsavgift erlagts bör vara ett villkor för att lämnat byggnadslov skall få utnyttjas.

För varje särskilt byggnadsprojekt bör Skyddsrumsavgiftens storlek beräknas av civilförsvarsnämnden i kommunen. Avgiften beräknas med utgångspunkt från det antal personer, som i fredstid kan väntas regel- mässigt uppehålla sig i byggnaden eller an- läggningen. Beräkningen av det antal perso- ner som skall läggas till grund för skydds— rumsavgiftens bestämmande bör ske enligt så enkla schabloner som rättvisekravet med- ger.

Avgifterna skall användas till ersättningar till de fastighetsägare som anordnar skydds— rum eller till att täcka kostnader som upp- kommit för kommunen genom skyddsrums- byggen i egen regi. Av avgifterna bör kom— munen ha rätt att tillgodoräkna sig viss mindre del för administrationskostnader. In- flutna skyddsrumsavgifter hör av kommunen redovisas på sådant sätt att det klart fram- går hur mycket som är tillgängligt för skyddsrumsbyggande.

Kommunen bör ha stor frihet att bestäm- ma var influtna skyddsrumsavgifter skall an- vändas inom kommunen. Därvid måste dock

14

hänsyn tas till skyddsrumsmedlens ursprung. De som belastas med utgifter för skydds— rumsbyggande har rätt att räkna med att deras skyddsrumsbehov tillgodoses relativt snart.

Utredningens förslag har i allt väsentligt en kostnadsbesparande effekt. Av betydelse är i

detta sammanhang förslagen

. att skyddsrumsbehoven skall beräknas områdesvis med beaktande av att närlig- gande byggnader av olika slag, tex bo— stadshus och byggnader som huvudsakli- gen inrymmer arbetslokaler, medför störst behov av skyddsrum under olika tider på dygnet och därför delvis kan få sina skyddsrumsbehov tillgodosedda genom samma skyddsrumsutrymme, . att skyddsrumsbehovet skall beräknas med beaktande av den fortlöpande förbätt- ringen av utrymmesstandarden i våra bo- städer och av den successiva minskning av boendetätheten som varje bostadsområde erfarenhetsmässigt genomgår, e att skyddsrumsbehovet skall beräknas med avdrag för värnpliktiga och annan inom totalförsvaret krigsplacerad personal, . att skyddsrummens nuvarande bundenhet vid enskilda byggnader och anläggningar skall lösas upp och ett friare val av skyddsrumslösningar medges, . att överskott på utrymme i befintliga skyddsrum skall tillvaratas så att nybygg- nadsbehovet i berörda skyddsrumsområ- den därigenom minskar.

De kostnadsbesparande effekterna av ut- redningens fönslag bedömer utredningen vara så stora att de väl väger upp de något ökade administrationskostnaderna och de kostnads- ökningar som följer av att skyddsrum i fort- sättningen skall anordnas i de större tätorter- nas innerområden och i låghusbebyggelse.

Utredningen föreslår att en särskild skyddsrumsnämnd tillsätts med uppgift att inför övergången till nya regler för skydds- rumsbyggandet utarbeta de ytterligare före- skrifter m.m. som behövs när de nya reg- lerna träder i kraft.

Sedan nämndens verksamhet upphört kan behov föreligga att förstärka civilförsvars- styrelsen personellt. Utredningen utgår från

SOU 1972: 50

att civilförsvarsstyrelsen själv gör framställ- ning om den personalförstärkning som visar sig nödvändig.

Utredningen har uppskattat att det — när det nya skyddsrumssystemet genomförs ——- föreligger ett totalt behov av ungefär 30 nya tjänster vid länsstyrelserna.

De föreslagna nya reglerna för skydds- rumsbyggandet innebär att kommunerna åläggs nya betydelsefulla arbetsuppgifter. Utredningen har strävat efter att så långt möjligt inte belasta kommunerna med några ökade kostnader. Mot denna bakgrund före- slår utredningen att kommunerna skall få tillgodoräkna sig viss del av skyddsrumsav- gifterna som ersättning för administrations- kostnaderna.

Skyddsrummens inredning, utrustning, vård och underhåll

Utredningen fäster stor vikt vid att skydds- rummen inreds och utrustas redan i fredstid på ett sådant sätt, att de utan alltför tidskrä— vande åtgärder kan ställas i ordning för skyddsrumsbruk.

Med hänsyn till beredskapskravet anser utredningen att all materiel, som har direkt samband med skyddsrummens skyddsfunk- tion (dörrar, pelare, fläktar mm), bör an- skaffas och tillpassas i samband med att skyddsrummen anordnas. Liksom hittills bör materielen under fredstid kunna förvaras nedmonterad.

Anskaffning av inredning och utrustning som inte direkt hänger samman med själva skyddsfunktionen, såsom skärmväggar, brand- och sjukvårdsutrustning, handverk— tyg, bänkar och sängutrustning, bör enligt utredningens mening i stor utsträckning kun- na anstå till tid då civilförsvarsberedskap rå- der, även om kostnaderna för denna materiel i förhållande till anläggningskostnaderna i övrigt får anses vara små.

Det är enligt utredningens mening ange- läget att fastighetsägarna på ett tillfredsstäl- lande sätt vårdar och underhåller skydds- rummen. Den kontroll i detta hänseende som hittills utövats genom länsstyrelserna har

SOU 1972: 50

varit av typen stickprovskontroll, som varit begränsad till omfattning och geografisk spridning. På många Skyddsrumsorter har det inte förekommit någon regelbunden kon— troll alls.

Utredningen anser det angeläget att myn- digheterna ges sådana kontrollresurser att de investeringar som kontinuerligt görs i skyddsrum inte går förlorade genom att an- läggningarnas vård och underhåll försum- mas.

Fastighetsägarens kostnader för skydds- rummets vård och underhåll liksom för hans medverkan vid kontrollen härav bör inräk- nas i den ersättning, som kommunen har att erlägga vid skyddsrummets anordnande.

Provisoriska skyddsrum och skyddade utrymmen

Enligt utredningens mening bör det — med utnyttjande av befintliga tunnlar m.m. —— vara möjligt att med enkla medel anordna provisoriska skyddsrum, i vilka de skydds- sökande kan få visst stötvågsskydd mot kon- ventionella vapen liksom skydd mot bygg- nadsras och splitter samt i viss utsträckning mot brand och radioaktiv strålning. Förbe- redelserna för att iordningställa provisoirska skyddsrum bör i första hand bestå i en kart- läggning av de potentiella skyddstillgångar- na i områden med brist på skyddsrum.

Utredningen vill hålla möjligheten öppen att i angelägna fall vidta byggnadstekniska åtgärder mm redan i fredstid. I civilför- svarslagen bör därför föreskrivas skyldighet för kommun att _ i den utsträckning stat- liga medel anvisas —— vidta förberedande åt— gärder så, att skyddstillgångar som redovisas i Skyddsrumsplan snabbt kan iordningställas till provisoriska skyddsrum.

Civilförsvarssty—relsen har föreslagit att fastivghetsägarnas skyldighet enligt 57 % civil- uförsvarslagen att anordna särskilda radiak- skydd sklall utvidgas till att också avse skydd mot finkalibrig eld och splitter Ifrån tyngre eld. I utredningens förslag till ändring av civilförsvarslagen föreslås en härtill anpassad ny formulering av 57 5.

15

Tekniska tillämpningsföreskrifter och typgodkännanden

Utredningen anser det vara angeläget att be- stämmelser, som reglerar skyddsrumsbyggan— det, så långt möjligt samordnas med andra byggnadsbestämmelser. I och för sig är det givetvis tänkbart att inordna de grundläg- gande reglerna om skyddsrummens beskaf- fenhet i byggnadsstadgan. Eftersom skydds- rumsbyggandet är en för civilförsvarets effekt grundläggande åtgärd, som måste av- vägas mot och samordnas med andra civil- försvarskomponenter och som tillsammans med dessa bör stå under tillsyn av en ansva- rig fackmyndighet, kan emellertid skydds— rumsutredningen inte förorda en sådan lös- ning på samordningsfrågan. De grundläggan— de kraven på skyddsrummen bör även i fort- sättningen anges i civilförsvarslagstiftningen. Skyddsrummens närmare utformning kom- mer därigenom att regleras av tillämpnings— bestämmelser till civilförsvarslagen och civil- försvarskungörelsen. För Skyddsrumsutred- ningen framstår det som naturligt att sådana tillämpningsbestämmelser — vare sig de av- ser skyddsrumsbyggandet eller andra civil- försvarsåtgärder — meddelas av civilför- svarsstyrelsen. Den nödvändiga samordning- en mellan de tekniska bestämmelserna om skyddsrum och andra byggnadsbestämmelser bör kunna åstadkommas genom samverkan mellan civilförsvarsstyrelsen, statens plan- verk och andra berörda myndigheter.

Utredningen föreslår att skyddsrumsbe— stämmelserna tas in i Svensk Byggnorm, som ges ut av planverket och som styr övrigt byg- gande. Härigenom blir bestämmelserna mer lättillgängliga och överskådliga för byggare och tillämpande myndigheter.

Utredningen förordar vidare att de teknis- ka bestämmelserna för skyddsrum i ökad ut- sträckning utformas som funktionskrav. Härigenom stimuleras tekniskt utvecklings- arbete och ökas intresset för typgodkännan- de av skyddsrumskonstruktioner och skydds- rumskomponenter.

16 SOU 1972: 50

SOU 1972: 50

2—22144

Förslag till Lag om ändring i civilförsvarslagen (l960:74)

Härigenom förordnas att 4, 10, 22—30, 32 och 33 åå, 40 ä 1 och 2 mom. samt 42, 43, 53—57, 62, 65, 68, 78, 80, 81 och 83 %% civil- försvarslagen (1960: 74), skall ha nedan angivna lydelse,

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

4 5 Inom varje län handhar länsstyrelsen ledningen av civilförsvaret. Om civilbefälhavares befattning med civilförsvaret stadgas särskilt.

10

Civilförsvarets omfattning och beskaffenhet inom varje civilför- svarsområde skall till sina huvud- drag angivas i särskild organisa- tionsplan.

Om kommuns befattning med civilförsvaret stadgas i 4, 6 och 7 kap.

&

Civilförsvarets omfattning och beskaffenhet inom varje civilför- svarsområde skall till sina huvud- drag angivas i särskild organisa- tionsplan. Uppgifter om skydds- rum och provisoriska skyddsrum skall angivas i skyddsrumsplan, varom stadgas i 4 kap.

Organisationsplan upprättas av länsstyrelsen och skall, liksom ändring däri, fastställas av civilförsvarsstyrelsen i den mån Konungen så för- ordnar. 22

För civilförsvarets verksamhet och befolkningens skydd under krig skola skyddsrum anordnas en- ligt bestämmelserna i detta kapitel.

Skyddsrum benämnes med hän- syn till den avsedda användningen allmänt skyddsrum eller enskilt skyddsrum.

I avseende å beskaffenheten skall skyddsrum inrättas som berg- fast skyddsrum eller som normal— skyddsrum.

&

För befolkningens skydd under krig skola enligt bestämmelserna i detta kapitel skyddsrum anordnas i de tätorter och på de andra plat- ser som bestämmes av Konungen eller efter Konungens bemyndigan- de av civilförsvarsstyrelsen.

I tätorter och på andra platser, där skyddsrum skola anordnas, skola åtgärder för att förbereda andra skydd för befolkningen än skyddsrum (provisoriska skydds- rum) vidtagas enligt vad Konungen eller efter Konungens bemyndigan- de civilförsvarsstyrelsen därom för- ordnar.

17

Nuvarande lydelse 23

Allmänna skyddsrum skola, i den utsträckning det finnes erfor- derligt, anordnas inom stad, kö- ping och annat tättbebyggt områ- de, som icke är av endast ringa omfattning och betydelse, samt an- nurstädes, där särskilda förhållan- den påkalla det, för att under krig bereda skydd åt tjänstgörande ci- vilförsvarspersonal och, om Ko- nungen så förordnar, åt befolk- ningen inom området.

Konungen eller, i den mån Ko- nungen så förordnar, civilförsvars— styrelsen utser de orter, områden och platser, där allmänna skydds— rum för civilförsvarspersonal skola anordnas, samt fastställer antalet allmänna skyddsrum å sådan ort. De allmänna skyddsrummens när- mare belägenhet skall angivas i or- ganisationsplanen.

24

1 mom. Enskilda skyddsrum skola inom område eller å plats, som bestämmes av Konungen eller efter Konungens bemyndigande av civilförsvarsstyrelsen, anordnas vid följande anläggningar och byggna- der till skydd för dem, som uppe- håller sig där, nämligen vid

I . hamnar, flygplatser, järnvägs— stationer och därmed jämförliga anläggningar, som äro av vikt för den allmänna samfärdseln;

2. industriella anläggningar, vid vilka i regel minst tjugofem per- soner samtidigt äro sysselsatta eller som tillsammans med annan eller andra närbelägna anläggningar ut- göra en grupp, inom vilken i regel minst tjugofem personer äro sys- selsatta;

3. anläggningar, som inrymma undervisnings- eller vårdanstalter eller hotell eller pensionat och äro avsedda att hysa minst tjugofem personer;

4. byggnader, som äro uppförda i mera än två våningar och som till väsentlig del äro avsedda för bo-

18

Föreslagen lydelse &

För varje tätort och annan plats där skyddsrum skola anordnas, skall finnas en plan för skydds- rumsförsörjningen (skyddsrums— plan), som upprättats med iaktta- gande av bestämmelserna i 24—26 55.

Skyddsrumsplan upprättas ge- nom kommunens försorg och anta- ges av kommunfullmäktige; dock må fullmäktige i den omfattning som prövas lämpligt uppdraga åt civilförsvarsnämnden att antaga så- dan plan i fullmäktiges ställe.

Skyddsrumsplan skall i de av- seenden Konungen så föreskriver fastställas av länsstyrelsen.

Vad nu sagts gäller ock ändring av skyddsrumsplanen.

%

Den mark, som skyddsrumsplan skall omfatta, bestämmes enligt grunder, som fastställas av Ko- nungen eller efter Konungens be- myndigande av civilförsvarsstyrel- sen.

SOU 1972: 50

SOU 1972: 50

Nuvarande lydelse

stads-, kontors- och affärsändamål, dock ej en- eller tvåfamiljshus; samt

5. andra anläggningar eller bygg- nader, inom vilka människor bo eller eljest vanligen vistas, om läns- styrelser: finner skyddsrum erfor- derligt med hänsyn till anläggning- ens eller byggnadens beskaffenhet och läge.

Bestämmelserna i första stycket 3 gälla icke i fråga om byggnad som till väsentlig del är avsedd för barnstuga som avses i 55 5 barna- vårdslagen den 29 april 1960 (nr 97).

2 mom. För två eller flera när- belägna anläggningar eller bygg- nader skall gemensamt skyddsrum vara anordnat, om anläggningarna eller byggnaderna ej lämpligen var för sig förses med skyddsrum.

Jämväl i andra fall må gemen- samt skyddsrum anordnas, om det vid prövning i den ordning Ko- nungen bestämmer finnes kunna ske utan eftergivande av skäliga anspråk på skydd mot skada av fientlig verksamhet.

Föreslagen lydelse

255

Enskilt skyddsrum skall vara an- ordnat på sådant ställe inom eller i närheten av anläggning eller bygg- nad, för vilken det är avsett, att det snabbt kan uppnås av dem, som vistas i anläggningen eller byggnaden.

Mark, som omfattas av skydds— rumsplan, indelas i områden, för vilka var för sig prövas behovet av skyddsrum (skyddsrumsområden).

Närmare föreskrifter om indel- ning i skyddsrumsområden medde- las av Konungen eller efter Ko- nungens bemyndigande av civilför- svarsstyrelsen.

265

1 mom. Bergfast skyddsrum skall så anordnas att det giver skydd mot verkningarna av alla slag av vapen, som kunna antagas komma till användning vid luftan- fall med massinsats, samt mot an— dra verkningar av kärnvapen än verkningarna i och närmast om- kring detonationscentrum.

Normalskyddsrum skall erhålla sådant utförande, att det giver skydd mot

Det antal personer, som inom varje skyddsrumsområde skall få plats i skyddsrum, beräknas med utgångspunkt i det största antal personer som under dag eller natt vistas inom området under freds- tid.

Närmare föreskrifter för beräk- ningen meddelas av Konungen eller efter Konungens bemyndigande av civilförsvarsstyrelsen.

19

Nu varande lydelse

a) andra verkningar av alla slag av vapen, som kunna antagas kom- ma till användning vid luftanfall med massinsats, än omedelbar träffverkan;

»b) tryckverkan av kärnvapen i den mån denna till sin styrka ej överstiger tryckverkan, mot vilken normalskyddsrum skall giva skydd enligt a); samt

c) radioaktiv strålning, som här- rör från kärnvapen.

Vid anordnande av normal- skyddsrum inom eller i omedelbar närhet av byggnad skall särskilt iakttagas att skyddsrummet får så- dan hållfasthet, att det motstår den belastning, som kan uppkomma, om byggnaden störtar samman.

2 mom. De byggnadstekniska anordningarna i skyddsrum skola vara av stadigvarande natur. Skyddsrum skall vara försett med reservutgång samt, om det är an- ordnat i byggnad, utföras på det sätt, som med hänsyn till byggna- dens beskaffenhet och läge är mest ändamålsenligt.

Tekniska bestämmelser för de olika slagen av skyddsrum faststäl- las av Konungen eller, efter Ko- nungens bemyndigande, av civil- försvarsstyrelsen.

Föreslagen lydelse

275

Skyddsrum bör om möjligt in- rättas på sådant sätt att det kan nyttjas under fred. Föreskrifter om fredsanvändning av skyddsrum ut- färdas av civilförsvarsstyrelsen.

Det åligger kommun att tillse att skyddsrum anordnas enligt skydds- rumsplan i mån av tillgång på medel.

Med utgångspunkt i skydds- rumsplan skall civilförsvarsnämn- den med iakttagande av bestäm- melserna i 28 och 29 $$$ besluta om inrättande av skyddsrum. För varje skyddsrum, som skall anord- nas, bestämmes belägenheten och det antal personer, som skall få plats i skyddsrummet.

28%

Allmänt skyddsrum skall enligt Konungens bestämmande anordnas

20

Inom varje skyddsrumsområde skola finnas ett eller flera skydds-

SOU 1972: 50

SOU 1972: 50

Nuvarande lydelse

som bergfast skyddsrum eller som normalskyddsrum.

Enskilt skyddsrum skall vara an- ordnat som normalskyddsrum, om ej Konungen för särskilt fall för- ordnar, att det skall fylla större krav på skyddsförmåga.

Föreslagen lydelse

rum. Dessa skola vara väl belägna och utformade med hänsyn till be- folkningens möjligheter att uppsö- ka skyddsrum vid alarmering eller att stadigvarande uppehålla sig i skyddsrum.

295

Enskilt skyddsrum, avsett för bostadshus, skall kunna hysa minst så många personer som beräknas under fredstid i allmänhet vara bo- satta inom byggnaden.

Det antal personer, som enskilt skyddsrum, avsett för annan an- läggning eller byggnad, skall kun- na hysa bestämmes enligt grunder, som Konungen eller, efter Ko- nungens bemyndigande, civilför- svarsstyrelsen fastställer. Härvid må ej krävas att skyddsrummet skall kunna hysa fler personer än som under fredstid i allmänhet vistas i anläggningen eller byggna- den.

Konungen äger för särskilda fall förordna att enskilt skyddsrum skall fylla större krav på utrymme än som följer av denna paragraf.

Skyddsrum bör anordnas med utnyttjande av lokal, som är av- sedd för bestämd fredsanvändning, eller där så ej kan ske, på sådant sätt att det kan nyttjas i fred.

Närmare föreskrifter om till- lämpningen av första stycket och om fredsanvändningen av skydds- rum meddelas av Konungen eller efter Konungens bemyndigande av civilförsvarsstyrelsen.

305

Därest anordnande jämlikt be- stämmelserna i 23—26 samt 29 95 av skyddsrum, som skall vara nor- malskyddsrum och som icke en- ligt Konungens förordnande skall fylla särskilda krav på skyddsför- måga eller utrymme, prövas med- föra oskälig kostnad, äger länssty- relsen medgiva undantag från be— stämmelserna om normalskydds- rum. Dylikt undantag må ock eljest medgivas i den mån det kan ske utan eftergivande av skäliga an- språk på skydd mot skada av fient- lig verksamhet.

Konungen eller, efter Konung- ens bemyndigande, civilförsvars- styrelsen äger medgiva undantag från bestämmelserna i 26 5 om beskaffenhet av bergfast skydds- rum.

Skyddsrum skall erhålla sådant utförande att det giver skydd mot

a) andra verkningar av alla slag av vapen, som kunna antagas kom- ma till användning vid luftanfall med massinsats, än omedelbar träffverkan;

b) tryckverkan av kärnvapen i den mån denna till sin styrka ej överstiger tryckverkan, mot vilken skyddsrum skall giva skydd enligt a) samt

c) radioaktiv strålning, som här- rör från kärnvapen.

Vid anordnande av skyddsrum inom eller i omedelbar närhet av byggnad skall särskilt iakttagas att skyddsrummet får sådant utföran- de att det ger tillfredsställande skydd mot brand i byggnaden och sådan hållfasthet, att det motstår

21

Nu varande lydelse

32

Har på grund av föreskrift i denna lag skyddsrum anordnats i källare till byggnad eller byggna- der, som utgöra eller tillhöra sluten kvartersbebyggelse eller annan sammanhängande bebyggelse av minst fyrtio meters längd, och fin- nes i bebyggelsen byggnad med mer än två våningar, må civilför- svarschefen, då ledningen av civil- försvaret ankommer på honom, och eljest länsstyrelsen förordna, att öppning skall upptagas i källar- mur mellan olika delar av bebyg- gelsen ( källarmursgenombrott), där- est föreskrivna reservutgångar prö- vas icke säkerställa de förbindelser utåt, som är möjliga i händelse av byggnadsras.

33

I de fall, då skyldighet förelig- ger att söka byggnadslov, ankom- mer det på byggnadsnämnden att vid prövning av ansökan om sådant lov tillse, att *byggnadsföretaget överensstämmer med bestämmel- serna i detta kapitel och med stöd därav meddelade föreskrifter.

Vill någon, då skyldighet ej fö- religger att söka byggnadslov, ut- föra nybyggnad, beträffande vilken gäller skyldighet att anordna skyddsrum, åligger det honom atti förväg inhämta länsstyrelsens god-

22

Föreslagen lydelse

den belastning, som kan uppkom- ma, om byggnaden störtar sam- man.

Konungen får för särskilda fall förordna att skyddsrum skall fylla större krav på skyddsförmåga än som föreskrives i första stycket.

Tekniska bestämmelser för skyddsrum fastställas av Konungen eller efter Konungens bemyndi- gande av civilförsvarsstyrelsen.

&

Avser någon att uppföra en ny anläggning eller byggnad ina/n skyddsrumsområde åligger det ha- nom att i förväg påkalla civilför- svarsnämndens beslut om skydds- rum skall anordnas i anläggningen eller byggnaden och om så är fal- let det antal personer som skall få plats i skyddsrummet.

Av civilförsvarsnämnd meddelat beslut enligt första stycket må mot sökandens bestridande ej frångås i andra fall än då lov att uppföra anläggningen eller byggnaden eller godkännande av byggnadsföretaget enligt 33 5 andra stycket icke sökts eller kronan tillhörigt byggnads- företag icke påbörjats inom två år från den dag beslutet meddelades.

Vad i denna paragraf sägs om uppförande av ny anläggning eller byggnad skall ock gälla om till- byggnad av befintlig anläggning eller byggnad.

å

Föreligger skyldighet att söka byggnadslov i fall som avses i 32 5 ankommer det på byggnads— nämnden, att vid prövning av an- sökan om sådant lov tillse, att byggnadsföretaget överensstämmer med beslut enligt 32 5 samt med bestämmelserna i 29 och 30 55 och med stöd av dessa meddelade föreskrifter.

Vill någon, då skyldighet ej fö- religger att söka byggnadslov, ut- föra sådant byggnadsföretag som avses i 32 5, åligger det honom att

SOU 1972: 50

SOU 1972: 50

Nuvarande lydelse

kännande av byggnadsföretaget i omförmälda hänseenden, dock ej i fråga om byggnad som tillhör kro- nan.

Vad i denna paragraf sägs om nybyggnad skall ock gälla om så- dan förändring av befintlig bygg- nad som enligt vad Konungen där- om stadgat är att hänföra till ny- byggnad.

Föreslagen lydelse

i förväg inhämta byggnadsnämn- dens godkännande av byggnadsfö- retaget i om—förmälda hänseenden, dock ej i fråga om byggnad som tillhör kronan.

Föreligger ej beslut enligt 32 s må byggnadslov eller godkännan- de enligt andra stycket ej medde- las.

405

1 mom. Det åligger kommun att 1 mom. Utöver de uppgifter, som ankomma på kommun enligt 4 och 7 kap. åligger det kommun att

a) genom sina myndigheter lämna länsstyrelsen och civilförsvarschefen biträde i sådana frågor rörande civilförsvaret som hava samband med de särskilda myndigheternas verksamhetsområden, varvid kommun bland annat har att på därom gjord framställning tillhandahålla tillgängliga, för civilförsvaret erforderliga byggnadsritningar, kartor och dylikt;

'b) i enlighet med gällande orga— nisationsplan inrätta och utrusta allmänna skyddsrum samt vidtaga andra byggnadsanordn'ingar även- som reservanordningar som äro av- sedda uteslutande för brandförsva- rets försörjning med vatten så ock under civilförsvarsberedskap, i den omfattning civilförsvarsstyrelsen eller efter dennas allmänna anvis- ningar länsstyrelsen bestämmer, u-t- föra skyddsrum och vidtaga andra byggnadstekniska åtgärder avseen- de det lokala civilförsvaret, oaktat åtgärderna icke upptagits i organi- sationsplanen;

c) utföra källarmursgenombrott för allmänna och enskilda skydds- rum;

d) vårda och underhålla de un- der lb) omförmälda anordningarna;

-b) i enlighet med gällande orga- nisationsplan inrätta och utrusta ledningscentraler och andra skyd- dade uppehållsplatser för det all- männa civilförsvarets personal samt vidtaga andra byggnadsan- ordningar ävensom reservanord- ningar, som äro avsedda uteslutan— de för brandförsvarets försörjning med vatten så ock under civilför- svarsberedskap, i den omfattning civilförsvarsstyrelsen eller efter dennas allmänna anvisningar läns- styrelsen bestämmer, utföra skydds- rum samt ledningscentraler och andra skyddade uppehållsplatser för det allmänna civilförsvarets personal ävensom vidtaga andra byggnadstekniska åtgärder avseen- de det lokala civilförsvaret, oaktat åtgärderna icke upptagits i organi- sationsplanen;

c) inrätta och utrusta skyddsrum som enligt civilförsvarsnämndens beslut enligt 27 5 skall anordnas på mark, som är avsedd för gata, torg, park eller annan allmän plats, ävensom vidtaga åtgärder för pro- visoriska skyddsrum;

d) vårda och underhålla de un- der b) och c) om'förmälda anord- ningarna;

23

Nuvarande lydelse

e) (upphävd genom lag 1969: 63).

Föreslagen lydelse

e) tillse att fastighetsägare full- göra sina skyldigheter enligt 53 5 1 mom. andra stycket att vårda och underhålla skyddsrum;

f) tillhandahålla lämpliga lokaler för civilförsvarets administration samt, i den mån skyldighet härutinnan icke åvilar ägare eller innehavare av anläggning eller byggnad, för förvaring av materiel och utrustning för civilförsvaret ävensom för utbildningsverksamheten inom civilförsvaret;

g) svara för avlöning och annan ersättning till personal, vars tjänst- göring i civilförsvaret enligt 20 5 skall anses fullgjord i kommunal anställning;

h) under civilförsvarsberedskap samt vid utbildning och övning, i den omfattning organisationsplanen angiver, till allmänna civilförsvarets för— fogande ställa kommunen tillhörig materiel och annan egendom; samt

i) å trafikled eller annan allmän plats, där kommunen ansvarar för gatu- eller vägbelysning, vidtaga erforderliga anordningar för den väg- ledande belysning, som enligt organisationsplanen skall finnas där under

mörkläggning.

2 mom. Därest åtgärd, som av- ses i 1 mom. b)—d), enligt orga- nisationsplanen hänför sig till flera i samma c—ivilförsvarsområde helt eller delvis ingående kommuner, skall den kommun länsstyrelsen be- stämmer vidtaga åtgärden och för- skjuta kostnaderna hänför.

2 inom. Därest åtgärd, som av- ses i 1 mom. b) och d), enligt orga- nisationsplanen hänför sig till flera i samma civilförsvarsområde helt eller delvis ingående kommuner, skall den kommun länsstyrelsen be- stämmer vidtaga åtgärden och för- skjuta kostnaderna härför.

I den mån kostnaderna icke täckas av statsmedel, skola kostnaderna eller, om dessa hava bestritts genom lån, amortering och ränta på lånet årligen fördelas mellan kommunerna i förhållande till det antal skatte- kronor och skatteören, som inom varje kommun eller del av kommun påförts de skattskyldiga vid nästföregående års taxering till allmän kom- munalskatt. Påstår kommun, att särskilda skäl finnas för annan fördel- ningsgrund, såsom att vidtagen åtgärd kan antagas bliva till särskilt gagn för Viss kommun, eller uppkommer eljest tvist mellan kommunerna be- träffande skyldigheten att bidraga till kostnaderna, äger länsstyrelsen efter framställning förordna, hur fördelningen skall ske. Sådan fram- ställning skall göras sist inom tre månader efter det kommun anmodats erlägga sin kostnadsandel eller, om framställningen göres av kommun, som förskjutit kostnaderna, efter utgången av det kalenderår, under vilket desamma förskjutits. Till den kommun, som förskjutit kostna— derna, hava övriga kommuner att i överensstämmelse med fördelning som nu sagts utgiva på dem belöpande andelar.

Vad i andra stycket stadgas skall äga motsvarande tillämpning beträf- fande sådan i 1 mom. g) avsedd kostnad som uppkommit under civil— försvarsberedskap och hänför sig till ändamål, vilket angivits i organisa- tionsplanen såsom gemensamt för flera kommuner, samt beträffande förlust i anledning av skada å kommun tillhörig materiel eller annan egendom, som jämlikt 1 mom. h) under civilförsvansberedskap ställts till civilförsvarets förfogande för ändamål som nu sagts.

425

För kostnad, som kommun fått vidkännas på grund av åtgärd en-

24

För kostnad, som kommun fått vidkännas på grund av åtgärd en-

SOU 1972: 50

SOU 1972: 50

Nuvarande lydelse

ligt 40 ä 1 mom. b) eller 6) eller 54 &, äger kommunen erhålla stats- bidrag med två tredjedelar av kost- nadens belopp, i den mån kostna- den kan anses skälig. Från an— skaffningskostnaden för skydds- rum, som inrättas av kommun, skall vid bidragets bestämmande dragas värdet av fredsanvändning- en. Till anskaffningskostnaden skall härvid hänföras jämväl den merkostnad, som betingas av att skyddsrummet utföres för freds- användning.

Innan medel finnas tillgängliga för beräknat statsbidrag må skyl- dighet iför kommun att vidtaga åt- gärd enligt 40 ä 1 mom. 13) eller c) ej göras gällande mot kommu- nen.

Föreslagen lydelse ligt 40 5 1 'mom. b) eller för provi- soriska skyddsrum enligt 40 5 1 mom. c) eller 54 & äger kommu- nen erhålla statsbidrag med två tredjedelar av kostnadens belopp i den mån kostnaden kan anses skälig.

Innan medel finnas tillgängliga för beräknat statsbidrag må skyl- dighet för kommun att vidtaga åt- gärd enligt 40 ä 1 mom. b) eller 40 5 1 mom. c) beträffande pro- visoriska skyddsrum ej göras gäl- lande mot kommunen.

Statsbidrag fastställes för varje kalenderår av länsstyrelsen, om ej Konungen annorlunda förordnar. Ansökan om statsbidrag för visst kalenderår skall göras före utgången av nästa kalenderår. När skäl äro därtill, må dock ansökan prövas, oaktat den göres senare. Finner läns— styrelsen ansökningen såsom för sent inkommen ej böra upptagas till prövning, skall avvisningsbeslutet underställas Konungen.

Länsstyrelsen äger att till kommun utgiva förskott å statsbidrag i en- lighet med de närmare föreskrifter Konungen meddelar.

435

Därest särskilda omständigheter föranleda det, äger Konungen med- giva, att kommun må för kostnad, som kommunen fått vidkännas på grund av åtgärd enligt 40 5 1 mom. b) eller c) eller 54 &, erhålla högre statsbidrag än i 42 5 stadgas.

Därest särskilda omständigheter föranleda det, äger Konungen medgiva, att statsbidrag enligt 42 5 må utgå med högre belopp än där sägs eller att kommun må erhålla statsbidrag för kostnad, som kom- munen fått vidkännas på grund av inrättande och utrustande av skyddsrum enligt 40 5 1 mom. c) eller genom att utgiva ersättning enligt 53 g,

535

1 mom. Enskilt skyddsrum, som enligt 24 5 skall finnas för anlägg- ning eller byggnad, skall inrättas, utrustas och underhållas av den- nas ägare.

Den som med nyttjanderätt in- nehar fastighet eller byggnad eller del därav må ej hindra ägaren att där inrätta skyddsrum.

1 mom. Uppföres en ny anlägg- ning eller byggnad inom skydds- rumsområde på mark, som är av- sedd för annat ändamål än gata, torg, park eller annan allmän plats, är anläggningens eller bygg- nadens ägare skyldig att inrätta och utrusta skyddsrum, som skall anordnas i anläggningen eller bygg-

25

Nuvarande lydelse

I skyddsrummets utrustning skall ingå brand— och sjukvårdsmateriel enligt anvisningar, som utfärdas av civilförsvarsstyrelsen.

2 mom. Upphör inom visst om- råde eller å viss plats skyldighet att anordna enskilt skyddsrum, må Konungen eller myndighet, som Kon-ungen bestämmer, förordna, att där befintliga skyddsrum likväl skola utrustas och underhållas.

54

Skall ett i organisationsplanen upptaget allmänt skyddsrum inrät- tas som bergfast skyddsrum på mark, som äges eller nyttjas av an- nan än kommun, må länsstyrelsen medgiva honom att i stället för kommunen inrätta och utrusta

26

Föreslagen lydelse

naden enligt beslut som civilför- svarsnämnden meddelar med stöd av 27 5.

Ägare till anläggning eller bygg- nad, i vilken skyddsrum anordnats enligt första stycket, är skyldig att vårda och underhålla skyddsrum- met.

Under civilförsvarsberedskap skall skyddsrum, som anordnats enligt första stycket upplåtas för sitt ändamål enligt civilförsvars- chefens bestämmande.

Den som anordnar skyddsrum enligt första stycket äger rätt att av kommunen utfå ersättning här- för. Denna ersättning beräknas med hänsyn till antalet platser i skyddsrummet och normalkostna- den för att anordna, vårda och underhålla en skyddsrumsplats i kommunen. Ersättningen bestäm- mes av civilförsvarsnämnden och erlägges när vederbörlig slutbesikt- ning av skyddsrummet ägt rum.

Om synnerliga skäl äro därför må länsstyrelsen medge att ersätt- ning enligt fjärde stycket skall ut- gå med högre belopp än där sägs.

Vad i denna paragraf sägs om uppförande av ny anläggning eller byggnad skall ock gälla tillbyggnad av befintlig anläggning eller bygg- nad.

2 mom. Upphör inom visst om- råde eller å viss plats skyldighet att anordna skyddsrum, må Konungen eller myndighet, som Konungen bestämmer, förordna, att där be- fintliga skyddsrum likväl skola ut- rustas och underhållas ävensom under civilförsvarsberedskap upp- låtas för sitt ändamål enligt civil— försvarschefens bestämmande.

Skall en ledningscentral eller annan skyddad uppehållsplats för det allmänna civilförsvarets perso- nal enligt gällande organisations- plan anordnas på mark, som äges eller nyttjas av annan än kommun, må länsstyrelsen medgiva honom

SOU 1972: 50

SOU 1972: 50

Nuvarande lydelse

skyddsrummet, därest det kan ske utan olägenhet för skyddsrumsfrå- gans ordnande. Anordnaren äger för sådant fall att enligt de all- männa cföreskrirfter Konungen med- delar av kommunen utfå den del av anläggningskostnaden, som överstiger skäligt fredsanvänd- ningsvärde. Fördelningen av kost- naden i fall som här avses bestäm- mes av länsstyrelsen.

Föreslagen lydelse

att i stället för kommunen inrätta och utrusta uppehållsplatsen, där- est det kan ske utan olägenhet för frågans ordnande. Anordnaren äger för sådant fall att enligt de allmänna föreskrifter Konungen meddelar av kommunen utfå den del av anläggningskostnaden, som överstiger skäligt fredsanvänd- ningsvärde. Fördelningen av kost- naden »i fall som här avses bestäm- mes av länsstyrelsen.

Vad i första stycket sägs skall äga motsvarande tillämpning på byggnadstekniska åtgärder för pro- visoriska skyddsrum.

555

Kan ej överenskommelse träffas om anordnande av gemensamt skyddsrum efter vad i 24 55 2 inom. första stycket sägs, ankom- mer det på länsstyrelsen att förord- na om sådant skyddsrum och dess belägenhet, så ock att bestämma grunderna för kostnadens fördel- ning.

Finnes ägare icke skäligen kun- na inrätta erforderligt skyddsrum i egen fastighet eller byggnad och kan behovet av skyddsrum icke lämpligen tillgodoses genom an- ordnande av gemensamt skydds- rum, äger länsstyrelsen medgiva ägaren rätt att inrätta skyddsrum i annan tillhörig fastighet eller byggnad.

Uppföres en ny anläggning eller byggnad inom skyddsrumsområde är anläggningens eller byggnadens ägare skyldig att till kommunen utgiva avgift för täckande av skyddsrumskostnader (skyddsrums- avgift) enligt vad nedan sägs.

Skyddsrumsavgift utgår för föl- jande anläggningar och byggnader;

1. hamnar, flygplatser, järnvägs- stationer och därmed jämförliga anläggningar, som är av vikt för den allmänna samfärdseln;

2. anläggningar och byggnader för industri- och hantverksända— mål;

3. anläggningar och byggnader, som inrymma undervisnings— och vårdanstalter eller hotell eller pen- sionat;

4. anläggningar och byggnader, som helt eller delvis äro avsedda för bostads-, kontors— och affärs- ändamål; samt

5. andra anläggningar och bygg- nader, om länsstyrelsen finner det skäligt med hänsyn till anlägg- ningens eller byggnadens beskaf- fenhet.

Skyddsrumsavgift bestämmes av civilförsvarsnämnden med utgångs- punkt i det antal personer som i allmänhet vistas i anläggningen eller byggnaden under fredstid. För varje person utgår avgiften med belopp, som för varje kom-

27

Nuvarande lydelse

56

För skada eller intrång, som genom inrättande av gemensamt skyddsrum eller av skyddsrum i annan tillhörig fastighet eller bygg- nad åsamkas ägaren till den fas- tighet eller byggnad, i vilken skyddsrummet inrättas, må ägaren, om skadan eller intrånget icke är att anse såsom allenast ringa, er- hålla skälig ersättning. Motsvaran— de rätt till ersättning tillkommer jämväl nyttjanderättshavare.

Hos länsstyrelsen skall i förväg ställas pant eller borgen för ersätt- ningens gäldande; dock skall vad sålunda stadgas icke gälla kronan eller kommun.

57

Föreslagen lydelse

mun bestämmes av länsstyrelsen efter förslag av kommunen.

Om särskilda skäl äro därför må länsstyrelsen enligt anvisningar av civilförsvarsstyrelsen meddela befrielse från skyldighet att utgiva skyddsrumsavgift.

Byggnadslov må ej utnyttjas in- nan skyldighet att erlägga skydds- rumsavgift för anläggningen eller byggnaden fullgjorts.

Vad i denna paragraf sägs om uppförande av ny anläggning eller byggnad skall ock gälla

a) till- eller påbyggnad av be- fintlig anläggning eller byggnad;

b) ombyggnad av befintlig an- läggning eller byggnad; samt

c) inredande helt eller delvis av befintlig anläggning eller byggnad till väsentligen annat ändamål än det vartill anläggningen eller bygg- naden förut varit använda.

Om åtgärd som avses i före- gående stycke ej medför att anlägg- ningen eller byggnaden kan beräk- nas kvarstå avsevärt längre tid än eljest skulle ha skett, skall skydds- rumsavgift utgå endast till den del som svarar mot ökat skyddsbehov som uppkommer genom åtgärden.

å

För varje kommun, i vilken skyddsrum skola anordnas, fast- ställer Konungen eller efter Konungens bemyndigande civilför- svarsstyrelsen normalkostnaden för att anordna, vårda och underhålla en skyddsrumsplats i kommunen.

&

Ägare av anläggning eller byggnad är pliktig

28

SOU 1972: 50

SOU 1972: 50

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

a) att vidtaga erforderliga anordningar för alarmering av dem som vistas i eller vid anläggningen eller byggnaden;

b) att vidtaga erforderliga anordningar för mörkläggning av anlägg- ningen eller byggnaden;

c) att, om det finnes vara av särskild betydelse att anläggningen eller byggnaden maskeras, under civilförsvarsberedskap tåla eller vidtaga så- dan härför erforderlig åtgärd, som anbefalles av länsstyrelsen eller, efter länsstyrelsens bemyndigande, av civilförsvarschefen; samt

d) att, enligt vad Konungen d) att, enligt vad Konungen därom förordnar, förbereda och därom förordnar, förbereda och under civilförsvarsberedskap förse anläggningen eller byggnaden med anordningar, som kunna bereda dem som vistas där skäligt skydd mot radioaktiv strålning.

under civilförsvarsberedskap förse anläggningen eller byggnaden med skyddat utrymme, i vilket de som vistas i anläggningen eller byggna- den kan beredas skäligt skydd mot radioaktiv strålning, kemiska stridsmedel samt splitter och bygg- nadsras.

Är anläggningen eller byggnaden helt eller delvis upplåten till annan, skall i fråga om skyldighet som angives under b) och d) ägaren vara ansvarig för anskaffning och tillpassning av materielen ävensom för anskaffning och uppsättning av anordningar för dess anbringande, medan innehavaren skall svara för materielens anbringande och övriga åtgärder för dess användning. Vad under c) stadgas skall gälla jämväl innehavare.

62å

Den som med stöd av 28 eller 29 5 ålagts att anordna enskilt skyddsrum av särskild beskaffen- het eller storlek så ock den som med stöd av 57 5 första stycket c) eller 61 & ålagts att vidtaga eller tåla åtgärd, som avses i nämnda lagrum, är berättigad till skälig ersättning av statsmedel för kost- nad och skada, som åsamkats ho- nom. Vid ersättningens bestäm- mande skall hänsyn tagas till den nytta, åtgärden kan medföra för honom. Är kostnaden eller skadan ringa, utgår icke ersättning.

Den som med stöd av 30 5 tredje stycket så ock den som med stöd av 57 5 första stycket c) eller 61 & ålagts att vidtaga eller tåla åt- gärd, som avses i nämnda lagrum, är berättigad till skälig ersättning av statsmedel för kostnad eller skada, som åsamkats hOnom. Vid ersättningens bestämmande skall hänsyn tagas till den nytta, åtgär- den kan medföra för honom. Är kostnaden eller skadan ringa, ut- går icke ersättning.

Anspråk på ersättning prövas i den ordning som är stadgad beträf- fande rekvisition för krigsmaktens behov.

65 5 För utrönande av vilka åtgärder som vidtagits eller böra vidtagas inom eller vid anläggning eller byggnad för bevakning, som ankommer på civilförsvaret, eller eljest till skydd mot skada av fientlig verksamhet, så ock i vad mån anläggningen eller byggnaden lämpligen kan användas för civilförsvaret äger civilförsvarsmyndighet besiktiga anläggningen eller byggnaden.

29

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

För utrönande av om skydds- rum eller provisoriskt skyddsrum bör anordnas inom anläggning el- ler byggnad eller för fullgörande av tillsyn över skyddsrums vård och underhåll enligt 40 5 1 mom. e) äger civilförsvarsnämnden besik- tiga anläggningen eller byggnaden.

68 &

Civilförsvarschef och chef för undsättningskår inom civilförsvaret ävensom länsstyrelse äga under civilförsvarsberedskap taga i anspråk markområden, byggnader, utrymmen, livsmedel, transportmedel, utrust— ningspersedlar, materiel och annan egendom, som innehaves av annan än staten, därest det finnes erforderligt för att statlig civilförsvarsuppgift skall kunna fullgöras och överenskommelse om egendomens avstående ej kan träffas tillräckligt skyndsamt. Civilförsvarschef och länsstyrelse äga härvid endast taga i anspråk sådan egendom, som finnes inom deras verksamhetsområde; dock må efter länsstyrelsens medgivande civilför- svarschef taga motorfordon, släpfordon och motorredskap i anspråk, även om de finnas inom annat till länet hörande civilförsvarsområde.

Ianspråktagande enligt första stycket av byggnad eller del därav för inkvartering av vårdbehövande i särskild förläggning ävensom ianspråk— tagande av utrustning, som erfordras för sådan förläggning, må bestå intill två veckor från det att driften av förläggningen upphört att vara en civilförsvarsuppgift.

I den mån det prövas nödigt för fullgörande av kommuns skyl- digheter enligt 40 ä 1 mom. b) och e) 'att egendom tages i anspråk för kommuns räkning, skall vad i första stycket sägs äga motsvaran- de tillämpning såvitt gäller egen- dom, som finnes inom kommun. Vad sålunda stadgats skall i fråga om utförande av byggnadsanord- ning och källarmursgenombrott gälla jämväl under tid, då civilför— svarsberedskap icke råder; förfo- ganderätten må härvid dock en- dast utövas av länsstyrelsen.

I den mån det prövas nödigt för fullgörande av kommuns skyldig- heter enligt 40 5 1 mom. b) att egendom tages i anspråk för kom- muns räkning, skall vad i första stycket sägs äga motsvarande till- lämpning såvitt gäller egendom, som finnes inom kommunen. Vad sålunda stadgats skall i fråga om utförande av byggnadsanordning gälla jämväl under tid, då civilför- svarsberedskap icke råder; förfo- ganderätten må härvid dock en- dast utövas av länsstyrelsen.

785

Är någon jämlikt 15 5 eller bestämmelse i 6 eller 7 kap. eller föreskrift, som meddelats med stöd av dylik bestämmelse, eller jämlikt 80 å andra stycket skyldig att full- göra något och underlåter han det, äger länsstyrelsen förelägga honom lämpligt vite. Länsstyrelsen må ock i sådant fall lämna erforderlig handräckning eller ombesörja före-

30

Är någon jämlikt 15 5 eller be- stämmelse i 6 eller 7 kap. eller föreskrift, som meddelats med stöd av dylik bestämmelse, skyldig att fullgöra något och underlåter han det, äger länsstyrelsen före- lägga honom lämpligt vite.

Å'r någon jämlikt 53 5 skyldig att vårda och underhålla skydds- rum och underläter han det, äger

SOU 1972: 50

SOU 1972: 50

Nuvarande lydelse

skriven åtgärd samt uttaga kostna- den härför av den försumlige, i den mån han icke på grund av stadgande i denna lag är berätti- gad till ersättning för kostnaden.

Föreslagen lydelse civilförsvarsnämnden förelägga ho- nom lämpligt vite.

Underlåter någon att fullgöra något som åligger honom jämlikt 80 5 andra stycket äger byggnads- nämnden förelägga honom lämp- ligt vite.

Länsstyrelsen må i fall som av- ses i denna paragraf lämna erfor- derlig handräckning eller ombesör- ja föreskriven åtgärd samt uttaga kostnaden härför av den försum— lige, i den mån han icke på grund av stadgande i denna lag är be- rättigad till ersättning för kostna- den.

805

Den som underlåter att i förväg inhämta länsstyrelsens godkännan— de i 'fall, då så skall ske enligt 33 5, straffes med dagsböter.

Det åligger den vilken gjort sig skyldig till underlåtenhet, som av- ses i xförsta stycket, att i enlighet med länsstyrelsens anvisningar änd- ra vad som redan utförts. Samma skyldighet åvilar den som åsidosatt föreskrift, vilken meddelats av länsstyrelsen vid prövning enligt 33 %.

Den som underlåter att i förväg inhämta byggnadsnämndens god- kännande i fall, då så skall ske en— ligt 33 5, straffes med dagsböter.

Det åligger den vilken gjort sig skyldig till underlåtenhet, som av- ses i första stycket, att i enlighet med byggnadsnämndens anvisning- ar ändra vad som redan utförts. Samma skyldighet åvilar den som åsidosatt föreskrift, vilken medde- lats av byggnadsnämnden vid pröv- ning enligt 33 &.

815

Till dagsböter eller fängelse i högst ett år eller, om brottet begåtts under högsta civilförsvarsberedskap och är att anse som grovt, till fäng- else i högst två år dömes

1. den som är civilförsvarspliktig eller eljest inskriven i civilförsvaret och som, i avsikt att undandraga sig sina skyldigheter, underlåter att efter vederbörlig kallelse inställa sig till tjänstgöring i civilförsvaret eller eljest olovligen undanhåller sig därifrån;

2. den som under tjänstgöring i civilförsvaret vägrar att åtlyda vad vederbörande befäl under tjänsten befallt honom rörande denna eller som eljest under tjänstgöring i civilförsvaret uppsåtligen eller av oakt- samhet, som ej är ringa, åsidosätter vad som åligger honom enligt regle- menten, instruktioner eller andra allmänna bestämmelser eller särskilda föreskrifter;

3. den som uppsåtligen lämnar oriktig uppgift om förhållande, varom han enligt 15 5 eller 47 5 första stycket e) är pliktig att lämna upp- lysning;

4. den som i strid mot föreskriften i 19 & eller särskilt meddelat bort- flyttningsförbud lämnar sin vistelseort ävensom den som överträder sär- skilt meddelat inflyttningsförbud;

5. den som uppenbart vanvårdar materiel, utrustning eller annan egen-

31

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

dom, som han mottagit av civilförsvarsmyndighet för förvaring;

6. den som utan skälig anled- ning vägrar att låta civilförsvars- myndighet besiktiga anläggning el- ler byggnad efter vad i 65 å sägs;

6. den som utan skälig anled- ning vägrar att låta civilförsvars- myndighet eller civilförsvarsnämnd besiktiga anläggning eller byggnad efter vad i 65 & sägs;

7. den som vid förfrågan jämlikt 66 & vägrar att lämna upplysning eller som vid sådan förfrågan eller i samband med undersökning eller granskning som avses i nämnda paragraf söker vilseleda myndighet rörande förhållande, som avses i samma paragrafs första stycke;

8. den som med vetskap om att civilförsvarsmyndighet jämlikt 8 kap. beslutat taga i anspråk egendom, som innehaves av honom, vägrar eller försummar att behörigen eller i rätt tid tillhandahålla myndigheten egen- domen eller genom att avhända sig egendomen eller på annat sätt omöj- liggör egendomens tagande i anspråk; samt

9. den som eljest åsidosätter föreskrift eller föreläggande, som medde- lats med stöd av denna lag eller av Konungen meddelade tillämpnings- bestämmelser till lagen och ej avser åliggande, för vars fullgörande vite kan föreläggas enligt 78 &.

Har någon övertygats om gärning, som enligt denna paragraf är belagd med straff, må rätten, i den mån det finnes skäligt, förklara egendom, som undanhållits genom gärningen, förverkad till kronan eller, om egen— domen ej kan tillrättaskaffas, förplikta honom att utgiva ersättning till kronan för egendomens värde.

835

Över beslut av Civilförsvarschef, chef för undsättningskår eller polis- myndighet i ärende, som avses i denna lag, må besvär anföras h05 läns-

styrelsen.

Mot länsstyrelses beslut om kostnadsfördelning enligt 49, 54 eller 55 5, om uttagande av egen— dom enligt 76 5 eller om föreläg- gande iav vite vid underlåtenhet att fullgöra skyldighet enligt 15 ?; ifö- res talan hos kammarrätten genom besvär. I samma ordning föres ta- lan mot beslut, som länsstyrelse enligt denna lag eller med stöd därav utfärdade bestämmelser i särskilt fall meddelat om föreläg- gande, föreskrift, tillstånd eller godkännande i vad angår inrättan- de, utrustning eller underhåll av enskilt skyddsrum, dock ej beslut enligt 31 &.

Mot länsstyrelsens beslut om kostnadsfördelning enligt 49 5, om uttagande av egendom enligt 76 & eller om föreläggande av vite vid underlåtenhet att fullgöra skyldig— het enligt 15 å föres talan hos kammarrätten genom besvär. I samma ordning iföres talan mot be- slut, som länsstyrelse enligt denna lag eller med stöd därav utfärdade bestämmelser i särskilt fall med- delat om föreläggande, föreskrift, tillstånd eller godkännande i vad angår inrättande, utrustning eller underhåll av skyddsrum, dock ej beslut enligt 31 %.

I övrigt föres talan mot länsstyrelses beslut enligt denna lag hos Konungen genom besvär. I samma ordning föres talan mot civilförsvars- styrelsens beslut enligt lagen.

Talan må icke föras mot beslut, som meddelats enligt 19, 34, 35, 37 eller 58 &.

Under högsta civilförsvarsberedskap så ock eljest när särskilda skäl

32

SOU 1972: 50

SOU 1972: 50

3—22144i

äro därtill må myndighet, som meddelat beslut enligt denna lag, förordna att beslutet omedelbart skall lända till efterrättelse.

]. Denna lag träder i kraft den dag Konungen förordnar.

2. Vid lagens ikraftträdande skall skyddsrumsplaner enligt 23—26 %& i deras nya lydelse vara upprättade, antagna och fastställda. Konungen äger utan hinder av att lagen icke trätt i kraft meddela de anvisningar, som erfordras för att sådan planläggning skall kunna komma till stånd.

3. Inom område, där allmänna skyddsrum skola-t anordnas åt befolk- ningen enligt förordnande av Konungen med stöd av 23 å i dess äldre lydelse, skall i den mån Konungen så bestämmer utgå skyddsrumsavgift i huvudsaklig överensstämmelse med 55 å i dess nya lydelse redan innan de nya bestämmelserna träder i kraft.

4. Den som avser att efter lagens ikraftträdande utföra byggnadsföre- tag som avses i 32 å i dess nya lydelse, må från och med den dag Konungen förordnar påkalla beslut enligt nämnda lagrum om skydds- rum skall anordnas i anläggningen eller byggnaden och om så är fallet det antal personer som skall få plats i skyddsrummet.

5. På begäran av den som före lagens ikraftträdande sökt byggnadslov eller godkännande enligt 33 5 skall äldre skyddsrumsbestämmelser till- lämpas på byggnadsföretaget.

6. Skyddsrum, som anordnats enligt äldre bestämmelser skall vårdas och underhållas enligt föreskrifterna i 40 och 53 55 eller med stöd av 53 ä 2 mom. meddelat förordnande.

7. Skyddsrum, som anordnats som enskilt skyddsrum enligt äldre be- stämmelser, skall under civilförsvarsberedskap upplåtas utan ersättning till begagnande enligt civilförsvarschefens bestämmande.

33

1 Utredningens uppdrag m. m.

1.1 Direktiv m m

1.1.1 Direktiv

Direktiven för skyddsrumsutredningens ar- bete återfinns i statsrådsprotokollet för för- svarsärenden 17.10.1969. I anförande till detta protokoll yttrade chefen för försvars- departementet, statsrådet Andersson:

Enligt civilförsvarslagen (1960: 74) skall skydds- rum anordnas för civilförsvarets verksamhet och för befolkningens skydd under krig. Skydds- rum kallas med hänsyn till den avsedda an— vändningen allmänt skyddsrum eller enskilt skyddsrum.

Allmänna skyddsrum för skydd av civilbe- folkningen befolkningsskyddsrum — inrättas i innerområdena och andra särskilt utsatta de- lar av hotade orter. I övriga delar av dessa or- ter och i de mindre utsatta orterna inrättas en- skilda skyddsrum. Enskilt skyddsrum anordnas av ägaren till den anläggning eller byggnad för vilken skyddsrummet är avsett. Skyddsrummen skall i regel inrättas inom anläggningen eller byggnaden. Kan närbelägna anläggningar eller byggnader inte lämpligen förses med skydds— rum var för sig skall gemensamt skyddsrum vara anordnat. Med hänsyn till sin beskaffen- het kan skyddsrum inrättas som bergfast skydds- rum eller normalskyddsrum. Civilförsvarssty- relsen har meddelat särskilda tekniska bestäm- melser för anordnande av normalskyddsrum. I dessa ges även anvisningar för beräkning av antalet personer som skall beredas skydd i skyddsrummet.

Kungl. Maj:t eller, efter Kungl. Maj:ts be- myndigande, civilförsvarsstyrelsen anger de om- råden eller platser där enskilt skyddsrum skall inrättas. I 24 5 1 mom civilförsvarslagen reg- leras närmare vilka slag av byggnader och an- läggningar som inom dessa områden eller plat- ser skall förses med skyddsrum.

För närvarande byggs normalskyddsrum i ca 200 Skyddsrumsorter, i allmänhet orter med mer än 5 000 invånare. Innerområdena i 14 av

34

de största städerna är sedan 1956 undantagna från skyddsrumsbyggnadsskyldighetens tillämp- ning. Där skall i stället skyddet för civilbefolk- ningen tillgodoses genom befolkningsskydds- rum, som kommunerna bygger med statsbidrag. Vid utgången av år 1968 fanns plats för nära 3,5 miljoner personer i normalskyddsrum. Drygt 200000 nya platser tillkommer årligen. I befolkningsskyddsrum finns plats för ca 100 000 personer.

De nuvarande bestämmelserna om skydds- rumsplikt m m grundar sig i väsentliga delar på principer som var förhärskande i början av fyrtiotalet. Bestämmelserna har setts över dels år 1951 (prop. 1951: 176, lLU 30, rskr 279) och dels är 1956 (prop. 1956:185, SU 52, rskr 376). Vid sistnämnda tillfälle antogs de nu gällande riktlinjerna för skyddsrumsbyg- gandet.

edan skyddsrumsbyggnadsskyldigheten in- fördes har skyddsrumsfrågorna övervägts vid olika tillfällen såväl med hänsyn till de säker- hetspolitiska bedömningarna som på grund av samhällsbyggandets utveckling. Senast har in- om försvarsdepartementet gjorts ett försök att kartlägga de förhållanden som på kortare eller längre sikt inverkar på skyddsrumsbyggandet. Förutom de säkerhetspolitiska synpunkterna och vissa alternativa skyddsrumsåtgärder har diskuterats finansieringen av skyddsrumsbyg- gandet och den nuvarande lagstiftningen och organisationen för byggandet. Man har där- vid bl. a. funnit att samordningen med planver- kets byggnadsbestämmelser och byggnadslag- stiftningen bör granskas särskilt.

De frågor som rör de säkerhetspolitiska ut- gångspunkterna för skyddsrumsbyggandet och utformandet av olika alternativ för civilbefolk- ningens skydd kommer att behandlas inom ra- men för perspektivplaneringen för civilförsva- ret. Grundläggande anvisningar för denna pla- nering har meddelats civilförsvarsstyrelsen, som utfört arbetet i samverkan med berörda mili- tära och civila myndigheter. Försvarsdeparte— mentet kommer att under våren 1970 meddela ytterligare anvisningar för perspektivplanens ut- formning. Skyddsrumsbyggandet kommer här- igenom att avvägas inom ramen för ett lång-

SOU 1972: 50

siktigt program för befolkningsskyddet, base-rat på de allmänna säkerhetspolitiska bedömning- arna. Efter hand som programplaner utformas för civilförsvarets utveckling under sjuttiotalet och framåt kommer skyddsrumsbyggandet att behovsprövas mot denna bakgrund.

En annan lokalisering av skyddsrumsbyggan- det än den nuvarande kan mot den här angivna bakgrunden komma att framstå som motive- rad. Det kan inte uteslutas att bebyggelseom- råden som för närvarande helt eller delvis sak- nar skyddsrum, beroende av bl.a. nuvarande bestämmelsers utformning, kan behöva kom- pletteras med skydd av något slag. Skyddsrum- men byggs för närvarande i anslutning till att viss anläggning eller byggnad uppförs. Det är helt byggnadens art som jämte den geografis- ka bestämningen styr skyddsrumsproduktionen och blir avgörande för om skyddsrum skall an- ordnas och storleken av det. Någon egentlig prövning av behovet på platsen med hänsyn till kringliggande skyddstillgångar förekommer inte. Det ges inte tillfälle till prövning om skyddsrummen får den för området mest an- gelägna lokaliseringen eller om storleken är rätt avpassad till det kringliggande områdets hela behov. Det kan mot denna bakgrund ifrå- gasättas om de regler som för närvarande styr skyddsrumsbyggandet är lämpliga.

Det är vidare av betydelse att skyddsrums- programmen anpassas till utvecklingstendenser- na beträffande planering och produktion av nya bostads- och bebyggelseområden. Bostadsbyg- gandet är starkt koncentrerat till storstadsom- rådena och de större tätorterna. I stor utsträck- ning exploateras markområden som byggs ut i ett sammanhang till färdiga stadsdelar. Byggan- det industrialiseras och förutsätter för att mins— ka kostnaderna bl. a. en långtgående standardi- sen'ng. Det är en strävan att områdesvis ge- nomföra en enhetlig utformning av bebyggel- sen med så få varianter som möjligt i husty- per, lägenhetslösningar osv. Ofta ges centralt godkännande på lämpliga typlösningar för att förenkla den lokala granskningen. Standardi- seringen leder till att bostadshusens innehåll renodlas och att källare undviks. I produk— tionstekniskt avseende bryter källarvåningarna den förenkling som eftersträvas. I synnerhet vid lägre bebyggelse (2—3 vån.) strävar man efter att förlägga förråd, tvättstugor, skydds- rum m.m. till särskilda byggnader, som kan uppföras oberoende av det seriemässiga arbe- tet med bostadshusen.

De bestämmelser som gäller för normal- skyddsrum kan behöva anpassas till denna ut- veckling av byggandet. Övergången till källar- lösa hus och bostadskomplement i friliggande anläggningar gör att nya lösningar för skydds- rummen måste prövas och att författningar och administrativa regler anpassas efter så-

SOU 1972: 50

dana behov av lösningar. Bl. a. bör prövas lämp- ligheten av att samordna skyddsrumsbyggandet med planverkets typgodkännande verksamhet. Behovet av regler härför bör studeras.

För att statsmakterna skall få ett tillräck- ligt underlag för att ta ställning till skydds- rumsbyggandet i framtiden krävs att parallellt med perspektivplanearbetet, vissa författnings- mässiga och administrativa frågor i samband härmed utreds. Det gäller bl. a. frågor om bygg- ansvar, finansieringsformer och olika myndig- heters medverkan.

I sammanhanget bör också undersökas om ytterligare bestämmelser och riktlinjer behövs för att främja skyddsrumslösningar som inne- bär att lokalerna i ökad utsträckning kan ges ett ekonomiskt bärkraftigt utnyttjande i fred. Vidare bör beaktas frågor som har samband med skyddsrummens användning under olika betingelser under krig och krigsfara. Så kan t. ex. ändrade förutsättningar komma att gälla i fråga om förflyttningsavståndet mellan skydds- rum och bostad respektive arbetsplats. Sådana förhållanden kan ge möjlighet till mindre bund- na skyddsrumslösningar än vad som medges för närvarande.

De här behandlade frågorna angående för- fattningsmässiga förutsättningar och regler för skyddsrumsbyggandet under olika förutsättning— ar bör utredas av en särskilt tillkallad sakkun- nig.

Utredningsmannen bör utgå från att fastig- hetsägama alltjämt skall vara skyldiga att med- verka vid skyddsrumsbyggandet. Det bör beak- tas att kompletterande skyddsrum kan behöva anordnas utan direkt samband med den löpan- de byggnadsproduktionen och att byggnadsåt- gärder också kan vara aktuella för att göra be- fintliga skyddstillgångar i tunnlar och källare och andra underjordiska utrymmen lämpade som skyddsplatser i krigstid.

Uppmärksamhet bör ägnas åt sambandet mel- lan skyddsrumsbyggandet och bebyggelsepla- neringen i allmänhet. Utredningsmannen bör utgå från att skyddsrumsplaner upprättas såväl för hela landet och regionalt som för de orter som berörs av skyddsrumsbyggandet. Skydds- rumsplanerna skall vara samordnade med de planer för markdisposition och utbyggnadspla- ner som gäller för orten. Av planerna skall framgå befintliga skyddstillgångar och planera- de utbyggnadsbehov. Formerna för att på ett tillräckligt tidigt stadium planera in skydds- rumsbyggandet i bebyggelseplaneringen för att härigenom få förutsättningar för bästa möjli- ga resursutnyttjande bör utredas.

Förslag bör läggas fram om de ändringar i författningar och administrativa bestämmelser som behövs som underlag för de beslut be- träffande skyddsrumsbyggandet, som statsmak- terna kommer att fatta på grundval av per-

35

spektivplaneringen inom civilförsvaret. Utred- ningsmannen bör fortlöpande ha nära kontakt med denna planeringsverksamhet. Han bör ock- så överväga frågor om olika myndigheters be- fattning med skyddsrumsfrågor.

Utredningsmannen bör slutligen vara oför- hindrad att behandla de övriga frågor av för- fattningsmässig och administrativ natur rö- rande skyddsmmsbyggandet som han under utredningsarbetet finner anledning ta upp till övervägande.

Utredningsarbetet bör bedrivas så, att för- slag kan avlämnas successivt allt efter som arbetet med perspektivplaneringen ger förut- sättning härför.

1.1.2 Till utredningen överlämnade hand- lingar

. Genom beslut 17.10.1969 uppdrog Kungl. Maj:t åt civilförsvarsstyrelsen att utföra studier rörande vissa skyddstillgångar, andra än särskilt inrättade skyddsrum, i de större städerna. 20.8.1970 överlämna— de civilförsvarsstyrelsen en sådan studie till försvarsdepartementet. 27.11.1970 be- slöt chefen för försvarsdepartementet överlämna studien till skyddsrumsutred- ningen för att tas i beaktande vid utred- ningsuppdragets fullgörande.

. Kungl. Maj:t uppdrog 1.4.1966 åt bygg- nadsstyrelsen och samarbetsnämnden för lokal— och utrustningsprogramkommitté— erna för universitet och högskolor (LUP- nämnden) att i samråd med civilförsvars- styrelsen utreda behovet av skyddsrums- platser vid universitet och högskolor. Uppdraget redovisades 14.6.1968. Genom beslut 18.3.1971 överlämnade chefen för försvarsdepartementet materialet till Skyddsrumsutredningen för att tas i be— aktande vid utredningsuppdragets fullgö- rande.

. I skrivelse 1.12.1971 till statsministern påtalade Svenska byggnadsarbetareför— bundets avdelning 21, Jönköpings län, att villaägare, som i regel är mer välsi— tuerade än lägenhetsinnehavare, till skill- nad från dessa går helt fria från skydds- rumskostnader. Enligt avdelningen bör

36

skyddsrumskostnaderna drabba alla kate- gorier av medborgare lika. Statsministern överlämnade 22.12.1971 skrivelsen till Skyddsrumsutredningen.

1.2 Utredningsarbetet

Skyddsrumsutredningen började sitt arbete nyåret 1970.

För att få underlag för sina överväganden ansåg utredningen det angeläget att i inled- ningsskedet kartlägga och analysera de för- och nackdelar som är förknippade med da- gens skyddsrumsbyggande. I samband där- med fanns också skäl att närmare studera de synpunkter i olika delfrågor som tidi- gare utredningar, vilka sysslat med skydds- rumsfrågor, framfört och de ställningstagan- den som statsmakterna tagit till framförda förslag.

För närvarande finns inte någon skyl- dighet för fastighetsägare att anordna en— skilda skyddsrum inom de centrala delarna av 14 av Våra största städer. I stället skall allmänna skyddsrum anordnas för befolk- ningen där (befolkningsskyddsrum). Med överlämnande av en utredning i frågan hem- ställde civilförsvarsstyrelsen 27.5.1966 hos Kungl. Maj:t att undantaget från skyldighe- ten att anordna enskilda skyddsrum i nämn- da innerområden skulle upphävas. I gen- gäld skulle befolkningsskyddsrum inte be- höva anordnas. Skyddsrumsutredningen har tagit del av civilförsvarsstyrelsens framställ- ning och därvid fogad utredning.

Åren 1967—1968 undersöktes förutsätt- ningarna för den framtida skyddsrumspo— litiken av en arbetsgrupp inom försvarsde- partementet. Skyddsrumsutredningen har ta— git del av gruppens synpunkter och för— slag, som redovisats i betänkandet »Utred— ning rörande normalskyddsrum» (Ds Fö 1968: 6).

Som anförts i skyddsrumsutredningens di— rektiv behandlas de frågor som rör de säkerhetspolitiska utgångspunkterna för skyddsrumsbyggandet och utformandet av olika alternativ för civilbefolkningens skydd inom ramen för perspektivplaneringen för

SOU 1972: 50

civilförsvaret. Det har således inte ingått i utredningens uppdrag att ta ställning till omfattningen av ett framtida skyddsrums- byggande och inte heller att ange var skydds- rummen skall byggas eller vilka skyddstek- niska krav som bör uppställas. På utred- ningen har i stället ankommit att söka ut- forma ett regelsystem för skyddsrumsbygg- andet som kan tillämpas oavsett vilken am- bitionsnivå som bestäms. Vid utformningen av sina förslag har emellertid skyddsrums- utredningen haft att hålla nära kontakt med den långsiktiga planeringsverksamhet som bedrivits inom civilförsvarsstyrelsen. Utred- ningen har tagit del av civilförsvarets per- spektivplan 1972/ 87 och programplan 1972/ 77.

Utredningen har under arbetets gång haft kontakt med olika centrala och regionala statliga myndigheter, statliga utredningar, kommuner, organisationer samt enskilda. Bl. a. har utredningen sammanträffat med representanter för civilförsvarsstyrelsen, bostadsstyrelsen, byggnadsstyrelsen, statens planverk, skolöverstyrelsen, socialstyrelsen, vissa länsstyrelser, 1970 års försvarsutred- ning, serviceutredningen, vissa kommuner, Svenska kommunförbundet samt vissa stör- re företag i byggnadsbranschen.

I Danmark har en statlig utredning sedan några år haft till uppgift att se över gällan- de lag om byggnadsmässiga civilförsvarsåt- gärder. Eftersom den danska utredningen i många avseenden behandlar problem av intresse för skyddsrumsutredningens arbete har utredningen besökt Danmark. Därvid har i huvudsak dryftats möjligheterna att genom Skyddsrumsplanering få ett bättre resursutnyttjande än som uppnås med dagens skyddsrumsregler.

En av skyddsrumsutredningens viktigaste uppgifter har varit att utforma ett plane- rings- och finansieringssystem för skydds- rumsbyggandet som tillgodoser civilförsva- rets krav samtidigt som andra samhällsin- tressen så långt möjligt tillvaratas. För att få ett säkrare underlag för utredningens överväganden i planerings- och finansie- ringsfrågor har utredningen med anlitande av särskilda konsulter gjort vissa praktiska

SOU 1972: 50

studier och en provplanläggning inom vissa tätorter.

Efter remiss har Skyddsrumsutredningen 20.12.1971 avgett yttrande över en inom justitiedepartementet utarbetad PM med förslag till anläggningslag och lag om för- valtning av samfälligheter (Ds Ju 1971: 16).

37

2 Skyddsrum i utlandet

2.1 Inledning

Skyddsrum förekommer i de flesta länder där man över huvud taget förbereder skydd för befolkningen i händelse av krig. Ofta har man sökt finna en medelväg mellan vad som är önskvärt att åstadkomma och vad som synts vara ekonomiskt möjligt att ge- nomföra. Skyddsrum byggs såväl i länder anslutna till Nato och Warszawapakterna som i andra länder. De olika ländernas syn på skyddsrumsbyggandet — dess omfatt- ning och utförande — tycks variera högst väsentligt. Vissa länder, exempelvis Stor- britannien, inriktar sitt civilförsvar på andra komponenter än skyddsrum medan andra, exempelvis Schweiz, anser skyddsrums- byggandet som det mest betydelsefulla när det gäller att förbereda civilbefolkningens skydd. I allmänhet inrättas skyddsrummen för att skydda mot både konventionella va- pen och kärnvapen. Förenta Staterna vid- tar åtgärder enbart till skydd mot verkning- arna av radioaktivt nedfall. I Israel tar åt- gärderna uteslutande sikte på skydd mot verkningarna av konventionell krigföring. Skyddsrum inryms oftast i källare och byggs vanligen i samband med nyproduktion av bo- städer och andra byggnader. Men skydds- rum tillkommer också i anslutning till tunn- lar, garage och andra underjordiska anlägg- ningar, i vissa fall i berganläggningar. Pla- ner förekommer också för att vid behov kunna ställa i ordning provisoriskt skydd främst till skydd mot radioaktivt nedfall.

I det följande lämnas uppgifter om skydds- rumsbyggandet i utlandet, som kan vara av särskilt intresse för det uppdrag som utred- ningen har att fullgöra.

38

2.2 De nordiska länderna 2.2.1 Danmark

I Danmark föreligger sedan år 1950 skyl- dighet för fastighetsägare att i nybyggnader av viss storlek göra förstärkta källare, s. k. sikringsrum. Vid senare tillfälle kan dessa om så behövs iordningställas till skyddsrum. De dimensioneras för att ge sittplats åt dem som vanligen vistas i byggnaden (minimi- krav 0,5 m2 golvyta eller 2,0 rna rumsvolym per person). För äldre byggnader finns inte motsvarande skyldighet, men lagen medger att husägarna även där åläggs att vid behov iordningställa skyddsrum. Utöver de pri- vata skyddsrummen anordnas genom statens försorg offentliga skyddsrum för trafikan- ter och för andra som eljest saknar skydds- rum. Om offentligt skyddsrum inrättas av enskild eller kommunen i samband med att byggnad uppförs, utgår ersättning av staten för merkostnaden.

Sikringsrum får i fredstid användas utan egentliga begränsningar. Att de inte färdig- ställs till skyddsrum i fredstid innebär bl a att de inte behöver vara utrustade med inre dörrar, luckor för nödutgångar eller ven- tilationsanordningar. Detta innebär en för- hållandevis låg beredskap beträffande skyddsrummens användning.

Det finns ca 1,8 miljoner platser i priva- ta skyddsrum och ca 260000 platser i of- fentliga skyddsrum. Omkring 150 000 skyddsrumsplatser i privata skyddsrum till- kommer årligen. Större delen av de offent- liga skyddsrummen utgörs av äldre friliggan- de bunkers, men det finns också skyddsrum som anordnats i underjordiska parkeringar,

SOU 1972: 50

garage och lagerlokaler. Nytillkommande offentliga skyddsrum anordnas regelmässigt på detta sätt. Det preliminära målet är att komma upp till ca 750 000 platser i offent- liga skyddsrum.

Samtliga skyddsrum ger ett rimligt skydd mot konventionella vapen samt mot ras, brand och strålning från radioaktiv belägg- ning. De ger endast ett begränsat skydd mot kärnvapen, vilket innebär att de skall mot- stå ett övertryck av 0,1—0,3 atö. De of- fentliga skyddsrummen har större mot- ståndsförmåga, enligt gällande riktlinjer 1,0 atö. För att ytterligare stärka byggnaders motståndskraft finns bestämmelser om bla brandsäkra byggnadskonstruktioner i ny- byggda hus. Kostnaden för ett danskt sik- ringsrum är genomsnittligt 200 Dkr per skyddsrumsplats.

Förutom dessa skyddsrum har man disku- terat möjligheterna att i befintlig bebyggel- se ställa i ordning sk daekningsrum som skydd mot radioaktivt nedfall.

Skyddsrumsfrågorna utreds f.n. på inri- kesministerns uppdrag av en särskild utred- ning, som räknar med att under 1972 av- sluta sitt arbete och lägga fram förslag om ny skyddsrumslagstiftning. Sannolikt kom- mer att föreslås ändringar i nu gällande lag från år 1950.

Bl.a. överväger man att föreslå, att i de delar av landet där man under ett komman- de krig främst har att räkna med konven- tionella vapen bör anordnas skyddsrum som, förutom att ge skydd mot stridsgaser och strålning från radioaktivt nedfall, motstår belastningar från nedstörtande byggnadsde- lar. I de delar av landet som kan antas bli utsatta för kärnvapen tänker man sig skyddsrum som, förutom skydd mot ned- störtande byggnadsdelar, stridsgas och ra- dioaktiv strålning, motstår vertikal och ho- risontal dynamisk belastning på 10 ton/m3 (1 atö).

Utredningen ämnar föreslå att skyddsrum, i motsats till vad nu är fallet, skall göras fullt färdiga redan i samband med anord- nandet.

Beträffande de framtida lagbestämmelser- na övervägs om gällande principer, enligt

SOU 1972: 50

vilka skyddsrumsplikten är knuten till bygg- nad och till den enskilda fastighetsägaren, skall bibehållas eller om ansvaret skall föras över till det allmänna.

2.2.2 Finland

I Finland anordnas enligt befolkningsskydds- lagen skyddsrum i de 5. k. skyddsorterna (130 st) i byggnader som uppförs i storleken 3 000 in3 eller mer. Skyddsrummet anord- nas av fastighetsägaren och på dennes be- kostnad med viss rätt till avdrag i beskatt- ningshänseende. Skyddsrummet beräknas för dem som vanligen vistas i byggnaden. För varje person beräknas en yta av 0,6 m”.

Härutöver åligger det kommunerna att bygga allmänna skyddsrum inom områden som saknar skyddsrum samt för trafikanter m.fl. Beträffande trafikskyddsrummen svarar staten för kostnaderna. När kommun ägt marken har det förekommit att kommu- nen byggt skyddsrum som varit gemensam- ma för flera fastigheter. Skyddsrumskost- naderna har därvid inräknats i tomtpriset så att inlösen av tomtmark också inneburit in- lösen av fastighetens del i skyddsrummets merkostnad. Det gemensamma skyddsrum- met räknas dock formellt som kommunens egendom. Kommunen äger därför tillgodo- räkna sig alla inkomster av eventuell freds- användning.

År 1970 fanns 1 170 000 skyddsrumsplat- ser. De allmänna skyddsrummen inrymmer 86 000 skyddsrumsplatser, motsvarande 7,4 % av det totala antalet. Den årliga till- växten av skyddsrumsbeståndet i landet är ca 100 000 platser.

Skyddsrummen skall vara säkra mot bygg- nadsras och andra verkningar av bomber än verkan av fullträff. De skall tåla övertryck av tryckverkan på mellan 0,5—6 atö bero- ende på skyddsrumstyp och storlek på skyddsrummet.

De norska och danska tankarna på enk- lare skyddsrum för skydd mot radioaktivt nedfall finns också i Finland. Bestämmelser om sådant skydd är dock inte utfärdade ännu.

39

2.2.3 Norge

Norge har en allmän skyddsrumsbyggnads— plikt, som i princip omfattar tätbebyggelse med över 1000 invånare i Sydnorge och 500 invånare i Nordnorge. I varje byggnad som uppförs skall skyddsrum inrättas för dem som vanligen vistas i byggnaden (0,6 m2 per person). Åtgärden skall vidtas av fas- tighetsägare, som svarar för utgifterna med ett mindre indirekt stöd genom gällande be- skattningsregler. Bestämmelserna gäller för bostadshus med minst 400 m” bruttogolv- yta och för andra byggnader med minst 150 rnZ sådan yta. Härjämte ankommer det på kommunerna att bygga offentliga skydds- rum i en omfattning, som i regel svarar mot 20 % av befolkningen.

Antalet skyddsrumsplatser uppgick år 1968 till ca 760000 i privata skyddsrum och ca 160 000 i offentliga skyddsrum. 40 000 platser beräknas tillkomma varje år i privata skyddsrum. Såväl privata som of- fentliga skyddsrum skall skydda mot tryck- verkan, värme, radioaktiv strålning och för- orenad luft. Kraven på motståndskraft mot tryckverkan kan för båda slagen av skydds- rum variera mellan 2—10 atö. Kostnaden för en skyddsrumsplats är ca 450 Nkr. Till de offentliga skyddsrummen får kommuner- na statsbidrag med 2/ 3 av kostnaden.

En annan typ av skydd benämns dek- ningsrum. Dessa skall endast ge skydd mot radioaktivt nedfall. Någon skyldighet att anordna sådant skydd finns dock f.n. inte intagen i författningen.

2.3 Övriga länder 2.3.1 Nederländerna

I Nederländerna anordnas enligt gällande bestämmelser skyddsrum i flervåningshus. Skyddsrummen skall främst skydda mot ra- dioaktivt nedfall. Anordningar för skydd mot verkan av tryckvåg eller för ventilation saknas.

40

2.3.2 Schweiz

De grundläggande bestämmelserna om skyddsrum i Schweiz finns i en särskild lag från år 1963. Enligt denna skall i alla orter med mer än 1 000 invånare skyddsrum och reservutgångar anordnas i samband med ny- byggnad eller större ombyggnad av källar- utrymmen. I dessa orter finns en allmän skyldighet att organisera civilförsvar. Kan- tonerna kan besluta att skyddsrum också skall finnas i andra kommuner eller att kom- mun skall undantas från skyldighet att byg- ga skyddsrum.

Skyddsrummen anordnas av fastighets- ägarna. Kostnaderna vid nybyggnad får nor- malt inte överstiga 5 % av totala byggnads- kostnaderna, dvs i genomsnitt ca 800 Sfr per skyddsrumsplats. För utgifterna svarar förbundsstaten med 25—35 % och kanton och kommun tillsammans med 35—45 %, så att bidraget sammanlagt blir minst 70 %. I vissa fall bidrar förbundsstaten med hög- re belopp, t. ex. för s.k. allmänna skydds- rum, för skyddsrum som inreds i befintliga byggnader eller för skyddsrum i orter som inte är skyddsrumspliktiga. Antalet befintli- ga skyddsrumsplatser är ca 3 miljoner. År- ligen tillkommer mer än 300 000 nya plat- ser.

I allmänhet inrättas skyddsrummen som s k närträffsäkra, vilket betyder att de skall skydda mot stötvåg och splitter från en 500 kg bomb, som faller på visst avstånd från skyddsrummet, samt vara rassäkra. De skall vara försedda med gasfilter eller ha extra stor luftvolym. I vissa fall anordnas skydds- rummen som fullträffsäkra mot nämnda bombstorlek. Minst 1 rn2 yta skall finnas för varje skyddssökande.

Förslag om nya riktlinjer för skyddsrums- byggandet har nyligen lagts fram i en rap- port för förbundsförsamlingen. Enligt rap- porten skall målet vara att skyddsrumsplats skall finnas för varje schweizisk invånare. Skyddsrummen skall skydda mot konven— tionella stridsmedel, stridsgaser och kärn- vapen samt vara säkra mot brand och ras. De skyddsrum som man räknar med har i allmänhet skyddsnivån 1 atö.

SOU 1972: 50

Rapporten ägnar stort utrymme åt frå— gan hur skyddsrummen skall användas. Ef- tersom man inte med säkerhet vet när ett angrepp eller anfall kommer, måste befolk- ningen stegvis ta i anspråk skyddsrummen redan när den politiska eller militära spän- ningen växer. Verkningarna efter ett anfall kan bli långvariga och därför anses skydds- rummen böra inrättas så att »en dags— eller veckolång vistelse i dem med korta avbrott är möjlig». Man räknar inte med att kunna förvarna befolkningen i rätt tid genom flyg— larm. Med hänsyn till de delvis motstridiga kraven på att upprätthålla produktion och samhällsverksamhet å ena sidan samt skydda befolkningen i skyddsrum å andra sidan fö- reslås att planeringen för befolkningsskydd och folkförsörjning görs gemensamt. Målet för planeringen är att skyddet skall vara fullt uppbyggt fram till år 1990. Under tiden bör provisoriska skyddstillgångar tas till vara.

Kostnaderna för att genomföra ett skydds— rumsprogram efter de föreslagna riktlinjer- na beräknas till 6 750 milj Sfr.

2.3.3 Sovjetunionen

Omfattningen av skyddsrumsbyggandet i Sovjetunionen är inte säkert känd. Man vet emellertid att skyddsrum regelmässigt an- ordnas i källare och att tunnelbanorna i de största städerna är avsedda att kunna an- vändas som skyddsrum. Skyddsrumsfrågan har sedan länge tillmätts stor betydelse för befolkningsskyddet i händelse av krig och instruktioner har utgått till befolkningen om skyddsrummens användning. Planer finns för att i hotande situationer även kunna ställa iordning provisoriska skydd —— ra— diakskydd —— som kan utföras av befolk- ningen. Skyddsrummen utrustas för att ge ett tillfredsställande skydd mot följderna av kärnladdningsexplosioner och mot spräng- bomber. Skydd mot verkningar av ABC- vapen tillmäts den största vikten. Skydds- rummen har i regel två utgångar och en nödutgång. I varje skyddsrum finns brand- bekämpningsmedel och verktyg. Radio och telefon skall finnas. Särskilda grupper är ut-

SOU 1972: 50

sedda för att betjäna skyddsrummen, kon- trollera utrustningen och leda verksamhe— ten i dem. De skall även kunna ge en förs- ta hjälp vid skador.

2.3 .4 Västtyskland

I Västtyskland antogs en ny skyddsrumslag år 1965, vilken enligt senare beslut trätt i kraft år 1969. Lagen syftar till att införa skyddsrumsplikt i samband med att nya byggnader uppförs. Till grund för lagstift- ningen låg utförliga utredningar om skydds- rummens betydelse under det andra världs— kriget, som Visade att förlusterna tack vare förbättrade skyddsmöjligheter trots allt kun- de begränsas. Enligt förbundsdagens beslut skall emellertid skyddsrumsbyggandet med hänsyn till den ekonomiska situationen t.v. inte vara obligatoriskt för fastighetsägarna. Man tänker sig i stället att med tillskott av allmänna medel främja att nya skyddsrum frivilligt tillkommer i byggnader som upp- förs. I förslag till förbundsdagen år 1968 räknades med att ca 130000 skyddsrums- platser om året skulle tillkomma på sådan frivillig grund. Varje skyddsrumsplats beräk- nades kosta 270 DM och bidraget beräkna- des uppgå till 200 DM. För dagen är alltså inte några bestämda mål uppsatta för skydds- rumsbyggandet och inte heller har den i skyddsrumslagen angivna skyldigheten för fastighetsägare att inrätta skyddsrum vid nybyggnad satts i tillämpning.

Enligt uppställda krav på grundskydd skall skyddsrummen skydda mot ras, brand, ra- dioaktivt nedfall samt biologiska och ke- miska stridsmedel. De skall vidare ge ett be- gränsat skydd mot verkan av tryckvåg. För varje person beräknas 0,5 m2 yta. Regler finns dessutom för skyddsrum i förstärkt ut- förande med en skyddsnivå motsvarande 3 atö.

41

3 Tidigare och nu gällande bestämmelser om anordnande av skyddsrum m. m.

3.1 Historik 3.1.1 1930—talet

Vårt civilförsvar härstammar från mitten av 1930-talet, när de första åtgärderna för att upprätta ett civilt försvar vidtogs på en- skilt initiativ. Efter hand blev åtgärderna föremål för statlig reglering. 1937 till- kom sålunda luftskyddslagen (1937: 504), som innehöll grundläggande bestämmelser om luftskyddets organisation och planlägg- ning. Ansvaret för verksamheten lades på länsstyrelserna och polischeferna, i denna egenskap kallade luftskyddschefer, medan den centrala myndighet, som inrättades i samband med lagens tillkomst, luftskyddsin- spektionen, i huvudsak fick endast rådgivan- de och inspekterande befogenheter. Genom en året därpå tillkommen lag om förfogan— derrätt för luftskyddets behov (1938: 90) be- reddes luftskyddsmyndigheterna möjlighet att tvångsvis ta ut personal och material för luftskyddets behov.

Genom luftskyddslagen ålades länsstyrel- sen att med ledning av luftskyddsinspektio- nens anvisningar meddela erforderliga be- stämmelser om planläggningen av länets luftskydd. Luftskyddscheferna skulle upp- rätta planer för luftskyddet och i övrigt för- bereda dess genomförande. Planläggnings- skyldigheten omfattade även inrättandet av skyddsrum. Av intresse i detta sammanhang är vidare att Kungl. Maj:t genom lagen gavs rätt att vid krig eller krigsfara förord- na om luftskyddstillstånd och att bestämma att planerna för luftskyddet helt eller delvis skulle verkställas.

I luftskyddslagen fanns inte någon ut-

42

trycklig föreskrift om skyldighet att an- ordna skyddsrum. Visserligen kunde länssty- relsen ålägga kommun att vidta erforderliga skyddsanordningar — inbegripet skyddsrum — för driftspersonalen vid kommunens tek- niska verk men som förutsättning för ett sådant åläggande gällde att åtgärderna inte kunde anstå utan att luftskyddet äventyra- des och att de inte medförde oskälig kost- nad. Dessutom föreskrevs i lagen att ägare eller innehavare av anläggning, inrättning, fastighet eller annan egendom, som berör- des av luftskyddets planläggning, skulle vara skyldig att med avseende på egendomen tå- la åtgärd, som länsstyrelsen ansåg nödvän- dig för beredande av luftskydd, om åtgär- den medförde endast ringa kostnad eller olägenhet för honom. Även om anordnande av skyddsrum formellt täcktes av denna skyldighet, hade man dock inte avsett att bestämmelsen skulle tillämpas på sådana åt- gärder; närmast hade man tänkt på an- bringande av alarmanordningar och dylikt.

Luftskyddslagen kompletterades av 1938 års luftskyddskungörelse (1938: 307). Enligt kungörelsen skulle vid planläggningen av luftskyddet bl. a. övervägas i vad mån plan- läggningen skulle omfatta byggnadstekniska åtgärder och andra åtgärder för beredande av kollektivt skydd mot verkningarna av bomber och stridsgaser. I kungörelsen gjor— des skillnad mellan tre olika slag av luft- skydd; allmänt luftskydd, industriluftskydd och enskilt luftskydd. I anslutning till denna uppdelning kallades skyddsrum för ända- mål som hade samband med det allmänna luftskyddet för allmänna skyddsrum, me- dan övriga skyddsrum kallades enskilda skyddsrum. De allmänna skyddsrummen

SOU 1972: 50

uppdelades i sin tur i centraler för luft- skyddsledning, skyddsrum för luftskyddsper- sonal i övrigt, skyddsrum för hjälpplatser och skyddsrum för gatutrafikanter. Den sist- nämnda kategorin kallades också offentliga skyddsrum.

För frågan om anordnande av skyddsrum var också 1938 års lag om förfoganderätt för luftskyddets behov av betydelse. Be- stämmelserna i lagen var dock bara tillämp- liga under luftskyddstillstånd. Då skulle emellertid ägare eller innehavare av anlägg- ning, inrättning, fastighet eller annan egen- dom, för vilken luftskyddsplan upprättats eller luftskydd ändå behövdes, vara skyldig att tåla eller vidta de åtgärder med avseen- de på egendomen, dess inredning eller ut- rustning som länsstyrelsen ansåg nödvändig för luftskyddets genomförande. För sådan åtgärd kunde skälig ersättning utgå.

3.1.2 1940 års lagstiftning

Andra världskrigets utbrott medförde helt naturligt en intensifiering av arbetet på luft- skyddets område. 1939 utfärdades en sär- skild kungörelse med bestämmelser om alar- mering, mörkläggning m.m. (1939: 800). Me— ra genomgripande åtgärder vidtogs 1940. Genom en ändring i luftskyddslagen (1940: 18) infördes skyldighet för kommun att en- ligt Kungl. Maj:ts bestämmande anordna allmänt skyddsrum. Dessutom lagfästes ge- nom en särskild skyddsrumslag (1940: 119) för första gången skyldighet för ägare av anläggningar och byggnader att anordna skyddsrum m.m.

Genom ändringen i luftskyddslagen gavs således Kungl. Maj:t rätt att ålägga kom- mun att inrätta skyddsrum åt luftskydds- personal, åt personer som togs om hand på hjälpplatser eller åt vägfarande och andra som uppehöll sig utomhus på allmänna plat- ser. För anordnande av allmänt skyddsrum skulle i princip utgå statsbidrag med 2/3 av byggnadskostnaden. I luftskyddslagen in- fördes också en bestämmelse att ägare eller innehavare av fastighet eller byggnad skulle vara skyldig att tåla att skyddsrum inrätta-

SOU 1972: 50

des i fastigheten eller byggnaden i enlighet med gällande plan för luftskyddet.

Enligt 1940 års skyddsrumslag skulle in- om områden som Kungl. Maj:t bestämde följande anläggningar och byggnader förses med enskilda skyddsrum;

1. hamn, järnvägsstation och därmed jäm- förlig anläggning, som var av vikt för den allmänna samfärdseln,

2. industriell anläggning, vid vilken i regel minst 25 personer samtidigt var sysselsatta, 3. anläggning, som inrymde undervisnings- eller vårdanstalt, hotell eller pensionat och var avsedd att hysa minst 25 personer,

4. byggnad med mer än två våningar, som till väsentlig del var avsedd till bostad eller till kontors- eller affärslokal, samt

5. annan anläggning eller byggnad, inom vilken människor bodde eller eljest vanli— gen vistades, såframt skyddsrummet ansågs erforderligt med hänsyn till anläggningens eller byggnadens beskaffenhet och läge.

Med stöd av lagen kunde Kungl. Maj:t också förordna att skyddsrum skulle inrättas i viss anläggning eller byggnad som inte var belägen inom särskilt av Kungl. Maj:t angivet område.

Skyddsrum skulle enligt lagen anordnas inte bara i samband med nybyggnad utan också i redan befintliga anläggningar och byggnader. Det ansågs att kostnaderna här- för i allmänhet var överkomliga. Samma krav på skyddsrummens beskaffenhet ansåg man sig dock inte kunna ställa i fråga om befintliga som beträffande nya anläggning- ar och byggnader.

Såvitt möjligt skulle skyddsrum rymma så många människor, som i allmänhet kun- de antas samtidigt vistas i anläggningen eller byggnaden, och anordnas på sådan plats in- om eller invid anläggningen eller byggna- den att det utan tidsutdräkt kunde uppsö- kas av dem, för vilka det var avsett.

I fråga om beskaffenheten av skyddsrum föreskrevs i lagen att det skulle erbjuda skydd åtminstone mot splitter från bomber och andra vid explosion kringkastade före- mål samt mot stridsgaser. Skyddsrum inom eller i omedelbar närhet av byggnad skulle ha sådan hållfasthet att det kunde beräk-

43

nas motstå den belastning som kunde upp- stå om byggnaden störtade samman.

Enligt skyddsrumslagen fick gemensamt skyddsrum anordnas om två eller flera när- belägna fastigheter inte lämpligen kunde var för sig förses med skyddsrum. Föreskrift härom meddelades av länsstyrelsen, som också bestämde efter vilka grunder kostna- derna skulle fördelas mellan fastigheterna, när dessas ägare inte kunde komma över- ens.

Genom en särskild bestämmelse i lagen gavs länsstyrelsen rätt att medge befrielse från skyldigheten att anordna skyddsrum, om det kunde ske utan att skäliga anspråk på luftskydd eftergavs eller om det skulle medföra oskälig kostnad att fullgöra skyl- digheten.

Frågor rörande utrymning av särskilt ut- satta områden bröts i och med skyddsrums- lagens tillkomst ut från luftskyddsinspek- tionens verksamhetsområde och lades un- der en nytillskapad myndighet, statens ut- rymningskommission. I förordningen om ut- rymningshjälp (1940: 215) gavs bestämmel- ser om bidrag och annan hjälp, som kunde komma de utrymda till del genom det all- männas försorg. Utrymningskommissionens ställning blev ytterligare befäst påföljande år genom utrymningslagen (1941: 582). Led- ningen av utrymningsverksamheten och den i samband därmed stående inkvarterings- verksamheten lades nu helt i händerna på kommissionen. Luftskyddscheferna blev så- lunda i dessa frågor direkt underställda kommissionen, medan länsstyrelsernas be- fattning därmed upphörde så gott som helt.

3.1.3 1944 års civilförsvarslag

Med hänsyn till den forcerade utveckling, som det civila försvaret genomgått under det andra världskrigets första år, var det naturligt, att ett behov av samordning snart gjorde sig gällande såväl mellan det civila försvarets olika grenar som med det mili- tära försvaret. Det tidigare sagda visar, att ett förenhetligande av lagstiftningen på om- rådet var starkt påkallad. För att tillgodose dessa behov tillkallades 1941 års hemorts—

44

försvarskunniga, som 1943 avlämnade ett betänkande med förslag till lag om folk- skyddsväsendet (folkskyddslag) m.m. (SOU 1943: 27). Detta förslag gick bl. a. ut på att luftskyddet, utrymningsorganisationen och skogsbrandsväsendet för krig skulle slås samman med hemvärnet till en organisation, folkskyddet, som i huvudsak skulle vara un- derställd överbefälhavaren. Förslaget utsat- tes emellertid för stark kritik under remiss- behandlingen och med anledning härav till— sattes en ny kommitté, 1943 års civilför- svarsutredning, som 1944 avgav betänkan- de med förslag till civilförsvarslag m.m. (SOU 1944: 5). Enligt detta förslag skulle civilförsvaret förbli en rent civil organisa- tion med de uppgifter, som tidigare ankom- mit på luftskyddet, utrymningsorganisatio- nen och skogsbrandväsendet för krig. Den centrala ledningen av verksamheten skulle under Kungl. Maj:t utövas av en nyinrättad myndighet, civilförsvarsstyrelsen. Inom var- je län skulle länsstyrelsen fortfarande ha ledningen av civilförsvaret. Riket skulle in— delas i civilförsvarsområden och inom varje civilförsvarsområde skulle den omedelbara ledningen av civilförsvaret utövas av en Civilförsvarschef.

Utredningarna lades till grund för propo- sitioner till 1944 års riksdag med förslag till civilförsvarslag m.m. (prop. 1944: 268—— 270). Riksdagen antog Kungl. Maj:ts för- slag med vissa modifikationer. Bl. a. begrän- sades lagens giltighetstid till fem år i avbidan på en överarbetning av lagen i vissa hänse- enden. Civilförsvarslagen (1944: 536) utfär- dades 15.7.1944 och trädde i kraft 1.12. 1944. Vid denna tidpunkt upphörde samt- liga tidigare nämnda författningar att gälla utom förordningen om utrymningshjälp, som upphörde först 1964 när lagen (1964: 47) om krigshjälp trädde i kraft.

Alla lagbestämmelser om anordnande av skyddsrum fördes således samman till civil- försvarslagen. Skillnaden mellan allmänna och enskilda skyddsrum behölls dock. De allmänna skyddsrummen var enligt lagen avsedda att bereda skydd åt personalen i det allmänna civilförsvaret, åt personer som togs om hand vid hjälpplats, härbärge för

SOU 1972: 50

utbombade eller annan dylik anstalt samt åt vägfarande och andra som uppehöll sig på allmän plats. De enskilda skyddsrummen var huvudsakligen avsedda att bereda skydd åt civilbefolkningen på arbetsplatserna och i bostadshusen.

Enligt civilförsvarslagen skulle allmänna skyddsrum i mån av behov finnas i tätbe- byggda områden, som inte var av endast ringa omfattning och betydelse, samt om särskilda förhållanden påkallade det även på andra platser. Den omfattning i vilken allmänna skyddsrum skulle anordnas be- stämdes i organisationsplan för varje civil- försvarsområde. Planen fastställdes av läns- styrelsen.

De allmänna skyddsrummen skulle an- ordnas och underhållas av kommunerna, som fick statsbidrag med i princip 2/ 3 av kostnaden. Skyldigheten för kommun att anordna skyddsrum ansågs inträda endast i den mån staten beviljade anslag för ända- målet.

Enskilda skyddsrum skulle enligt lagen anordnas inom områden eller på platser där särskilt civilförsvar (hemskydd eller verk- skydd) skulle finnas enligt organisations- plan dvs i praktiken i tätbebyggda orter med en folkmängd på minst 200 personer och en boendetäthet av 25 personer per hektar. Skyldigheten att anordna skydds- rum var begränsad till samma kategorier anläggningar och byggnader som omfattats av bestämmelserna i 1940 års skyddsrums- lag.

Enskilda skyddsrum, som avsågs för bo- stadshus, skulle rymma minst så många per- soner, som beräknades under fredstid i all- mänhet vara bosatta inom byggnaden. I fråga om annan anläggning eller byggnad skulle enskilt skyddsrum i princip beräknas för minst så många personer som kunde antas under krig i allmänhet samtidigt be- söka eller vara sysselsatta eller eljest vistas inom anläggningen eller byggnaden.

Skyldighet att anordna enskilda skydds- rum åvilade anläggningens eller byggnadens ägare. Statsbidrag till kostnaden utgick inte utom för undervisningsanstalter och vissa trafikföretag.

SOU 1972: 50

Enligt civilförsvarslagen skulle såväl all- männa som enskilda skyddsrum vara så be- skaffade att de erbjöd skäligt skydd mot and- ra verkningar av bomber än omedelbar träffverkan. Sammanfattningsvis innebar konstruktionskraven att skyddsrummen skulle skydda mot splitter, mot rök— och stridsgaser, mot belastning av samman- störtande byggnadsdelar samt mot 5. k. deto- nationsvågor. För sådana skyddsrum använ- des begreppet normalskyddsrum.

Från de sålunda uppställda kraven gjor- des dock undantag för enskilda skyddsrum som var avsedda för högst 10 (efter en änd— ring 1948) 25 personer. De fick anordnas utan att erbjuda skydd mot rök— och strids- gaser, om inte länsstyrelsen i särskilda fall förordnade annorlunda med hänsyn till an- läggningens eller byggnadens belägenhet. Sådana skyddsrum kallades splitterskydds- rum.

Länsstyrelsen kunde även i övrigt medge undantag från skyddsrumsbestämmelserna om det kunde ske utan att skäliga anspråk på skydd eftergavs eller om det medförde oskälig kostnad att anordna skyddsrum en- ligt bestämmelserna.

Å andra sidan gav civilförsvarslagen Kungl. Maj:t rätt att för särskilda fall för— ordna att skyddsrum skulle fylla större krav på bl.a. skyddsförmåga, om synnerliga skäl krävde det. Bestämmelsen avsåg framför allt s.k. fullträffsäkra skyddsrum. Om sådant förordnande avsåg enskilt skyddsrum var fastighetsägaren berättigad till skälig ersätt- ning av statsmedel för den kostnad som åsamkats honom. Avsåg förordnandet ett allmänt skyddsrum kunde högre statsbidrag än 2/ 3 av kostnaden komma i fråga.

I fråga om enskilt Skyddsrums belägen— het bibehölls äldre bestämmelser i civilför- svarslagen. Skyddsrummet skulle alltså an- ordnas på sådan plats inom eller i närheten av den anläggning eller byggnad för vilken det var avsett att det utan tidsutdräkt kun— de nås av dem som vistades i anläggningen eller byggnaden.

Gemensamt skyddsrum skulle enligt ci- vilförsvarslagen vara anordnat för två eller flera anläggningar eller byggnader, som

45

inte lämpligen kunde var för sig förses med skyddsrum.

Enligt civilförsvarslagen fick skyddsrum inte nyttjas eller de tekniska anordningarna i skyddsrummet ändras på ett sådant sätt att det inkräktade på utrymmet eller gjorde skyddsrummet mindre tjänligt för sitt än- damål. Undantag härifrån kunde dock med- ges av civilförsvarsstyrelsen.

Civilförsvarslagen innehöll också bestäm- melser om källarmursgenombrott. Enligt la- gen skulle sålunda källarmursgenombrott tas upp för skyddsrum, anordnade i källare till byggnad eller byggnader, som utgjorde eller tillhörde sluten kvartersbebyggelse el- ler annan sammanhängande bebyggelse av minst 40 meters längd, om det ansågs be— hövligt för att säkerställa förbindelserna ut- åt i händelse av byggnadsras. Skyldighet att utföra källarmursgenombrott ålåg kommu- nen.

Skyldigheten att anordna skyddsrum en- ligt civilförsvarslagen var inte begränsad till beredskapsförhållanden utan gällde också under fred. Den avveckling av civilförsvars- verksamheten som genomfördes efter krigs- slutet omfattade emellertid även skydds— rumsbyggandet. För det första lämnades till- stånd att använda skyddsrummen för freds- ändamål och att ändra eller ta bort de tek— niska anordningarna i skyddsrummen. Dess- utom medgavs att skyddsrum inte behövde anordnas i befintliga byggnader. I byggna- der under uppförande skulle däremot allt— jämt anordnas skyddsrum enligt föreskrif- terna i civilförsvarslagen. Under åren 1945 —1948 gällde emellertid ett generellt med- givande att vid anordnande av skyddsrum låta anstå med vissa åtgärder såsom anskaff- ning av dörrar, luckor, gasfångsväggar, luft- renare, vissa ventiler, elektrisk utrustning, bänkar och torrklosetter. 1951 föreskrevs att de skyddsrum, som inte blev färdigställda på grund av den nämnda dispensen, skulle färdigställas snarast.

3.1.4 Byggnadsstadgan

Under förarbetena till 1947 års byggnads— lagstiftning uppmärksammades frågan om

46

bebyggelsens anordnande med hänsyn till faran för luftanfall. I 1947 års byggnads- stadga (1947: 390) intogs också en uttryck— lig bestämmelse om att civilförsvarets behov skulle vederbörligen tillgodoses när general- plan, stadsplan och byggnadsplan upprätta- des. Tanken på en mer ingående författ- ningsreglering avvisades med hänvisning till att sådana frågor inte kunde lösas efter schablonmässiga regler. I stället borde man med ledning av centralt utfärdade an- visningar söka sig fram till vad som i varje fall kunde vara lämpligt och möjligt. För att civilförsvarets behov skulle kunna tillgodo- ses förutsattes ett nära samarbete mellan civilförsvars- och byggnadsmyndigheterna. När en ny byggnadsstadga utfärdades 1959 intogs i denna en föreskrift att bebyggelse- planeringen skall ske under tillbörligt hän- synstagande till bl. a. civilförsvarets behov.

3.1.5 1951 års ändring av civilförsvarslagen

Den av riksdagen förutsatta överarbetningen av delar av civilförsvarslagen utfördes av 1945 års civilförsvarsutredning, som i sam- band därmed även gjorde en allmän översyn av gällande civilförsvarsanordningar. Utred- ningen framlade 1947 betänkande med för- slag rörande civilförsvarets organisation m m (SOU 1947: 10). På grundval av denna översyn övervägdes även civilförsvarets fortsatta bestånd och utformning (prop. 1948: 81). Genom riksdagens beslut i an- ledning härav blev civilförsvarslagen perma- nent from 1.7.1949. Frågan om skydds— rumsbyggandets anpassning till de nya an— fallsvapen, som kommit till användning i slutet av andra världskriget, löstes dock inte i detta sammanhang. Denna fråga prövades särskilt av 1948 års skyddsrumsutredning (SOU 1950: 13). I proposition till 1951 års riksdag (1951: 176) framlades bl. a. förslag att bygga s.k. fullträffsäkra skyddsrum för civilbefolkningen i de största städernas kärn- områden. Propositionen godkändes av riks- dagen.

1948 års skyddsrumsutredning fann att kraven på skyddsrum för civilbefolkningen

SOU 1972: 50

skärpts såväl kvalitativt som kvantitativt ge- nom den utveckling som de moderna strids- medlen för hemortsbekämpning liksom an- fallsmetoderna undergått under världskriget och därefter. Inom sådana områden, där användningen av atombomber eller mass- insatser av bomber av konventionell typ be- dömdes trolig, måste man enligt utredning- ens mening gå över till skyddsrum med större skyddsvärde än de 5. k. normalskydds- rummen —— fullträffskyddsrum. Dessa bor- de bli normal skyddsrumstyp. Benämningen »normalskyddsrum» föreslogs därför utgå. För skyddsrum med motsvarande skydds- värde borde i stället användas benämningen husskyddsrum. Vid sidan av fullträffskydds- rummen och husskyddsrummen borde en- ligt utredningen vid civilförsvarsberedskap anordnas provisoriska skyddsrum.

Skyddsrumsutredningen förordade att full- träffskyddsrummen om möjligt skulle an- ordnas som bergrum. Där lämpligt berg sak- nades fick betongrum byggas. Betongrum- men kunde vara friliggande eller utförda i anslutning till annan anläggning eller bygg- nad (kvartersskyddsrum).

Fullträffskyddsrummen — både bergrum och betongrum —— borde enligt utredningens mening av ekonomiska skäl ofta göras rela— tivt stora. Utredningen räknade med en me- delstorlek för bergrum av 2.300, för frilig- gande betongrum av 1.300 och för kvarters- skyddsrum av 1.000 skyddsplatser. Därmed avsågs liggplatser. Utredningen förordade nämligen att skyddsrummen skulle inredas för sovbruk. Erforderlig volym per skyd- dad person uppgick enligt utredningens be- räkningar till 3,5 m”.

Husskyddsrummen skulle enligt utred- ningens förslag i fråga om beskaffenhet och utrustning motsvara normalskyddsrummen. Med provisoriska skyddsrum avsåg utred- ningen dels provisoriska förstärknings- och uppstöttningsanordningar i källare och dels splitterskydd utförda av standardelement i parker och på öppna platser. I fråga om käl- larmursgenombrott föreslog utredningen inte någon ändring av gällande bestämmelser.

Frågan inom vilka områden, som skydds- rum skulle byggas, borde enligt utredningen

SOU 1972: 50

avgöras av Kungl. Maj:t. Inom dessa om- råden fick det från fall till fall prövas i vad mån skyddsrumsbehovet borde tillgodoses genom fullträffskyddsrum eller husskydds- rum. Utredningen förutsatte att skyddsrums- frågans lösning i sin helhet skulle grundas på en detaljplanläggning av civilförsvars- myndigheterna och att även behov som dit- intills täckts av enskilda skyddsrum skulle ingå i planeringen. Behovet och placeringen av skyddsrummen skulle sålunda sedan Kungl. Maj:t bestämt vilka områden som skulle förses med skyddsrum — upptas i organisationsplanen för vederbörande civil- försvarsområde.

1948 års skyddsrumsutredning betonade att planeringen av skyddsrumsbyggandet måste ske med den största omsorg. Redan vid uppgörandet av stadsplan eller vid revi- dering av sådan plan borde en förhandspröv- ning av skyddsrumsfrågan ske. Byggnadslov borde inte beviljas utan att det prövats på vad sätt den tilltänkta byggnaden berördes av skyddsrumsfrågans ordnande.

Skyddsrumsutredningen utgick från att skyddsrummen skulle beräknas för den efter mobilisering och planlagd utrymning kvar- varande delen av befolkningen. Eftersom skyddsrummen borde dimensioneras och in- rättas som sovrum ansågs de emellertid till- fälligt kunna rymma hela fredsbefolkningen.

När det gällde frågan hur stort upptag- ningsområde ett fullträffskyddsrum fick ha ansåg Skyddsrumsutredningen att det för varje ort och för varje särskilt fall fick göras en bedömning av befolkningens möj- ligheter att nå skyddsrummet men att Väg— sträckan mellan bostad eller arbetsplats och skyddsrum borde maximeras till 400 meter.

Med ett sådant avstånd ansågs —— vid en förvarningstid för daganfall av 3—5 minu- ter — de flesta människor hinna uppsöka

sitt skyddsrum före anfallet. Utredningen underströk Vikten av att skyddsrummet in- om uppsamlingsområdet placerades så att dubbleringen av antalet skyddsrumsplatser — t.ex. genom att plats beräknades för samma person både i anslutning till bosta- den och till arbetsplatsen nedbringades till ett absolut minimum.

47

Ansvaret för byggandet av fullträffskydds- rum borde enligt utredningen i princip åvila kommunerna. Skulle emellertid ett fullträff- säkert skyddsrum enligt gällande organisa- tionsplan inrättas inom enskild markägares område, borde ägaren kunna få överta an- svaret för skyddsrummets tillkomst, om det kunde ske utan förfång för skyddsrums- frågans ordnande.

Fastighetsägarna borde däremot liksom förut svara för att husskyddsrum anordna- des, där sådana även i fortsättningen skulle byggas, dvs enligt utredningens förslag hu- vudsakligen i nybyggnader inom de större städernas ytterområden. Inom de områden där fullträffskyddsrum anordnades borde skyldigheten att bygga husskyddsrum ersät- tas av en motsvarande skyldighet att bidra till kostnaderna för fullträffskyddsrummen.

Slutligen föreslog 1948 års skyddsrums- utredning att det alltid skulle finnas aktuella planer för de skyddsåtgärder som måste vid- tas i ett skärpt läge. Härmed avsågs att ställa i ordning befintliga permanenta skyddsrum och provisoriska skyddsrum i byggnader, att anordna provisoriska friliggande skyddsrum, att verkställa planerade källarmursgenom- brott samt att forcera planerad utbyggnad av fullträffskyddsrum.

I prop. 1951: 176 anslöt sig departements- chefen i princip till förslaget att inrätta full- träffsäkra skyddsrum i ökad omfattning. Departementschefen ansåg dock att normal- skyddsrummen borde bibehållas i betydligt större utsträckning än vad skyddsrumsutred- ningen tänkt sig. Fullträffskyddsrum borde i första hand byggas i de centrala delarna av våra största städer, vilket innebar en avse- värd nedskärning av utredningens planer. Inom dessa stadskärnor var det inte heller sagt att fullträffsäkra skyddsrum skulle byg- gas så att de helt täckte civilbefolkningens skyddsbehov. Särskilt med hänsyn till de ekonomiska konsekvenserna ville departe- mentschefen inte binda sig för en sådan principlösning. Han ansåg sig inte heller kunna generellt godta utredningens förslag att fullträffskyddsrum för civilbefolkningen skulle anordnas endast för den i krig kvar— varande delen av befolkningen men inrättas

48

med sovplatser så att de vid blixtanfall in- nan utrymning skett dock kunde rymma hela fredsbefolkningen. Förhållandena i var— je särskilt fall och de faktorer som bestäm- de utbyggnadstakten fick vara avgörande. För varje fullträffskyddsrum som planera- des och färdigställdes skulle dock självfallet fastslås för vilket område det avsågs och detta borde anges i organisationsplanen.

Å andra sidan ansåg departementschefen det inte uteslutet att fullträffsäkra skydds- rum i framtiden skulle komma att anordnas även inom andra områden än de största stä- dernas centrala delar. Det borde därför an- förtros åt Kungl. Maj:t att i stort fastställa inom vilka områden fullträffsäkra skydds— rum skulle finnas. I vilken omfattning så— dana skyddsrum skulle byggas borde där— emot bestämmas i organisationsplan.

I fråga om upptagningsområdenas stor- lek fann departementschefen att det av Skyddsrumsutredningen föreslagna maximi— avståndet mellan bostad resp. arbetsplats och skyddsrum av 400 meter var alltför stort. Upptagningsområdena borde om möj- ligt göras mindre. I stället fick flera full— träffsäkra skyddsrum inrättas eller också fick skyddsrumsbehovet tillgodoses genom skyddsrum av normaltyp.

Som nyss framhållits ansåg departemtens- chcfen att normalskyddsrum — en term som bibehölls — borde inrättas i nybygg- nader i avsevärt större utsträckning än 1948 års skyddsrumsutredning tänkt sig. I princip borde sådana skyddsrum inrättas i dittills- varande omfattning vid nybyggnad inom områden med särskilt civilförsvar. Möjlighet borde emellertid finnas att göra undantag om skyddsbehovet för den nya fastigheten tillgodosågs genom ett fullträffsäkert skydds- rum eller om det på grund av bebyggelsens struktur måste anses särskilt olämpligt att bygga normalskyddsrum. Befrielse från skyl- digheten att anordna enskilt skyddsrum skul- le meddelas av länsstyrelsen.

Departementschefen anslöt sig till skydds- rumsutredningens förslag att kommunerna skulle svara för de fullträffsäkra skyddsrum- men och fastighetsägarna för de enskilda

SOU 1972: 50

skyddsrummen. Kommunerna borde i fort- sättningen erhålla statsbidrag med i princip 2/ 3 av kostnaderna minskade med fredsan- vändningsvärdet.

De fastighetsägare, som befriades från skyldigheten att anordna enskilt skyddsrum eftersom fastigheten hade eller kunde beräk— nas få tillgång till ett fullträffsäkert skydds- rum, borde enligt departementschefen åläg- gas att utge ett fastighetsägarbidrag till kom- munen såsom huvudman för fullträffskydds- rummet. Bidraget skulle i princip motsvara kostnaden för ett normalskyddsrum i fastig- heten och beräknas schematiskt med led- ning av vissa av Kungl. Maj:t fastställda normalvärden för kostnaden per skyddsplats.

Departementschefen strök under vikten av att kommunerna vid samhällsplaneringen fäste stort avseende vid skyddsrumsfrågan. Över huvud taget fann han det angeläget att planeringen av skyddsrumsbyggandet sked- de med största omsorg och i nära samråd med byggnadsnämnden och andra myndig- heter, som handhade stadsplane- och bygg- nadsfrågor.

Planeringen av skyddsrumsbyggandet bor- de enligt departementschefen kompletteras av särskilda planer för de åtgärder som borde vidtas i ett skärpt läge för att iord- ningställa skyddsrum och anordna proviso- riska skydd m. m.

Propositionen godkändes av riksdagen varefter lagen (1951: 289) om ändring i ci- vilförsvarslagen utfärdades.

Efter 1951 års ändringar av civilförsvars- lagen gällde följande bestämmelser om an- ordnande av skyddsrum. I lagen behölls den grundläggande skillnaden mellan allmänna och enskilda skyddsrum.

Allmänna skyddsrum skulle anordnas dels för det allmänna civilförsvarets personal och verksamhet samt för vägfarande och andra som uppehöll sig på allmän plats och dels för hela civilbefolkningen inom särskilda större upptagningsområden, s. k. befolk- ningsskyddsrum. Allmänna skyddsrum av förstnämnda slag skulle i mån av behov finnas inom stad och köping samt inom an— nat tätbebyggt område, som inte var av en-

SOU 1972: 50

_4—_77ua__ ,. *

dast ringa omfattning och betydelse, även— som på andra platser där särskilda förhållan— den påkallade det. Om Kungl. Maj:t så be— stämde skulle även befolkningsskyddsrum anordnas i sådana orter. Befolkningsskydds- rum skulle vara fullträffsäkert. Annat all- mänt skyddsrum skulle inrättas som full- träffsäkert om Kungl. Maj:t bestämde det och annars som normalskyddsrum. Fullträff— säkert skyddsrum skulle skydda mot ome— delbar träffverkan av bomber och projek— tiler av sådana typer, som kunde antas komma till användning vid storanfall med massinsats. Sådant skyddsrum skulle också erbjuda skydd mot övriga verkningar av bomber och projektiler av alla slag. Nor- malskyddsrum skulle erbjuda skäligt skydd mot andra verkningar av bomber och pro- jektiler än omedelbar träffverkan. Det skul- le, om det var beläget inom eller i omedel— bar närhet av byggnad, motstå den belast- ning, som kunde uppkomma, om byggnaden störtade samman. Den omfattning, i vilken allmänna skyddsrum skulle finnas, deras beskaffenhet och ungefärliga belägenhet skulle bestämmas i organisationsplan, som fastställdes av länsstyrelsen. Det ålåg kom- mun att i enlighet med organisationsplanen inrätta och utrusta samt vårda och under- hålla allmänna skyddsrum. Till inrättandet och utrustandet utgick statsbidrag med i re— gel 2/ 3 av kostnaden.

Enskilda skyddsrum skulle inrättas för vissa anläggningar och byggnader inom om- råde eller på plats, där enligt organisations— planen särskilt civilförsvar skulle vara orga- niserat, dvs i regel inom område med minst 500 invånare och en boendetäthet av 25 in- vånare per hektar. De anläggningar och byggnader som skulle förses med skyddsrum var hamnar, järnvägsstationer och därmed jämförliga anläggningar, industriell anlägg- ning som antingen ensam regelmässigt sys- selsatte 25 personer samtidigt eller tillsam- mans med andra närbelägna industriella an- läggningar utgjorde en grupp med minst så många anställda, undervisnings- och vård- anstalter samt hotell och pensionat, som var- avsedda att hysa minst 25 personer, bygg- nad med mer än två våningar, som till vä-

49

sentlig del var avsedd till bostad eller till kontors- eller affärslokal, samt efter läns— styrelsens förordnande annan anläggning eller byggnad, där människor bodde eller eljest vanligen vistades. Enskilt skyddsrum skulle, om det var avsett för bostadshus, kunna hysa minst så många personer som beräknades under fredstid bo i huset, samt i annat fall beräknas för så många männi- skor som kunde antas under krig i allmänhet samtidigt vistas inom anläggningen eller byggnaden eller den del därav, för vilken skyddsrummet var avsett. Enskilt skydds— rum skulle vara anordnat som normal- skyddsrum. Om det var avsett för högst 25 personer, behövde det dock inte skydda mot rök- och stridsgaser, om inte länsstyrelsen i särskilt fall förordnade annorlunda. För särskilda fall fick Kungl. Maj:t förordna, att enskilt skyddsrum skulle fylla större krav på skyddsförmåga och utrymme än vad som framgår av förut återgivna bestämmel- ser. Skyldighet att inrätta, utrusta och un— derhålla enskilt skyddsrum åvilade anlägg- ningens eller byggnadens ägare. Om Kungl. Maj:t hade förordnat att skyddsrummet skulle fylla särskilda krav på skyddsförmåga, var fastighetsägaren berättigad till skälig er- sättning av statsmedel för den merkostnad som därigenom åsamkades honom. Kunde skyddsbehovet för viss anläggning eller bygg- nad enligt organisationsplanen tillgodoses ge- nom allmänt befolkningsskyddsrum, ägde länsstyrelsen befria fastighetsägaren från skyldigheten att anordna enskilt skyddsrum. När länsstyrelsen medgett sådan befrielse var ägaren pliktig att i stället utge bidrag till kommunen (fastighetsägarbidrag) med belopp högst motsvarande normalkostnaden för anordnande av skyddsrum för anlägg- ningen eller byggnaden. Om synnerliga skäl talade för det hade dock länsstyrelsen rätt att efter civilförsvarsstyrelsens anvisningar medge befrielse helt eller delvis från bi- dragsplikten. Om anordnande av allmänt eller enskilt skyddsrum, som skulle vara nor- malskyddsrum, prövades medföra oskälig kostnad, ägde länsstyrelsen medge undantag från bestämmelserna härom. Sådant undan- tag fick också medges av länsstyrelsen, i

50

den mån det kunde ske utan eftergivande av skäliga anspråk på skydd mot skada av fientlig verksamhet.

3.1.6 1956 års ändring av civilförsvarslagen

1951 års beslut i skyddsrumsfrågan byggde huvudsakligen på de begränsade erfaren- heter av atomstridsmedel som gjorts i slutet av världskriget. Med hänsyn till den krigs- tekniska utvecklingen befanns det emeller- tid i början av 1950-talet nödvändigt med en omprövning av civilförsvarets inriktning och uppgifter. 1953 tillkallades särskilda sakkunniga med huvudsakligt uppdrag att för såväl freds- som krigsförhållanden när- mare bestämma civilförsvarets verksamhet samt därefter utforma organisations— och personalförslag och uppgöra en tids- och kostnadsplan för civilförsvarsorganisationens fortsatta uppbyggnad. De sakkunniga, som antog benämningen 1953 års civilförsvars- utredning, avgav i november 1955 ett del- betänkande (stencilerat), i vilket de grund- läggande frågorna om civilförsvarets inrikt- ning och fortsatta uppbyggnad behandlades. I huvudsak avsåg betänkandet den framtida utrymningsplanläggningen samt skyddsrum- mens betydelse och fortsatta anordnande. Utredningens huvudbetänkande, benämnt Civilförsvarets organisation, avlämnades i februari 1958 (SOU 1958: 13). Det innefat- tade dels förslag avseende omfattningen och utformningen av civilförsvarsorganisationen i krig, dels förslag rörande civilförsvarssty- relsens organisation och dels principförslag angående den fredstida civilförsvarsorgani- sationen i länen, i vilket hänseende slutligt förslag (stencilerat) avlämnades i juni 1958. 30.9.1958 framlade utredningen ett stenci— lerat betänkande med förslag till civilför- svarslag och till lag om särskilda åtgärder till förhindrande av spioneri m. m. i fråga om vissa anläggningar. Därjämte redovisade civilförsvarsutredningen i ett (stencilerat) slutbetänkande 21.1.1959 förslag angående civilförsvarets materielanskaffning och för- rådshållning, skyddsrum för civilförsvarets ledning och enheter, civilförsvarsinstruktö-

SOU 1972: 50

rernas arvoden samt frivillig civilförsvars- verksamhet.

De i civilförsvarsutredningens första be- tänkande upptagna frågorna om nya riktlin- jer för utrymningsplanläggning och skydds- rumsbyggande behandlades i en proposition, som förelades 1956 års riksdag (prop. 1956: 185). Propositionen godkändes av riksdagen och vissa i propositionen föreslagna ändring- ar i civilförsvarslagen, avseende skyddsrums- byggandet, trädde i kraft 1.1.1957.

Civilförsvarsutredningens förslag i fråga om utrymningsplanläggning och skydds- rumsbyggande grundades i betydande ut- sträckning på en PM om revidering av civil- försvarsplanläggningen, som civilförsvars- styrelsen och försvarsstaben i mars 1955 överlämnat till utredningen (marspromemo- rian). I denna PM drogs med hänvisning till de dåvarande civilförsvarsförberedelser- nas otillräcklighet gentemot de nya massför- störelsemedlen summariskt upp riktlinjer för en framtida civilförsvarsplanläggning och civilförsvarsorganisation. Bl. a. föreslogs i promemorian att skyldighet att anordna nor- malskyddsrum t.v. skulle slopas på vissa orter, där befintliga normalskyddsrum an- sågs täcka behovet efter krigsutrymning.

I anslutning till detta förslag i marspro- memorian beslöt Kungl. Maj:t i juni 1955 att dispens skulle gälla från skyldigheten att färdigställa enskilda normalskyddsrum i bo- stadshus och andra byggnader, som huvud- sakligen innehöll bostads- och kontorslägen- heter, butiker eller liknande. Dispensen upp- hävdes först 1961.

I både marspromemorian och civilför- svarsutredningens betänkande sattes utrym- ningen i centrum som den viktigaste före- byggande civilförsvarsåtgärden mot ett atom— anfall. Med hänsyn till de krav, som måste ställas på skyddet i de mest utsatta orterna, ansågs det inte kunna bli fråga om att in— rätta skyddsrum för annat än en relativt be- gränsad del av befolkningen där. Planering- en av skyddsrumsbyggandet föreslogs där- för i viss mån anpassas efter utrymningens omfattning och karaktär.

På grundval av förslagen i marsprome- morian och skyddsrumsutredningens betän-

SOU 1972: 50

kande förordade departementschefen i prop. 1956: 185 att utrymning i fortsättningen skulle planläggas efter två huvudalternativ, nämligen dels successiv utrymning, som kun— de genomföras när viss tid står till förfo- gande, dels samtidig snabbutrymning av alla utrymningsberättigade i händelse av över- raskande anfall.

Den successiva utrymningen skulle inle- das med en beredskapsutrymning, omfattan- de i alla utrymningsorter barn, sjuka och åldringar samt vårdare till dem och i vissa av dessa orter även andra kategorier icke förvärvsarbetande. I dessa senare fall beräk- nades beredskapsutrymningen komma att omfatta c:a 50 % av befolkningen i orten. Beredskapsutrymningen ansågs utan vidare åtgärder från myndigheternas sida få till följd en ytterligare minskning av den kvar- varande befolkningen på grund av brist på arbetstillfällen. Som ett komplement till be- redskapsutrymningen skulle — i varje fall för de största städerna —— planläggas en om- flyttning av de kvarvarande, så att de åt— minstone under fritid kom att vistas i de mindre riskabla ytterområdena. I mera ut- satta orter skulle såsom ett sista led i den successiva utrymningen planläggas en slutlig utrymning, som kunde genomföras på en gång eller i etapper när läget ytterligare skärpts och som skulle omfatta alla som kunde utrymmas utan att för totalförsvaret oundgänglig verksamhet lamslogs.

I fråga om skyddsrumsbyggandet sam- manföll de i marspromemorian och civilför- svarsutredningens betänkande framlagda för- slagen i så måtto att befolkningsskyddsrum enligt båda förslagen skulle anordnas i de mest utsatta tätorterna, att befolkningen i de mindre utsatta tätorterna i huvudsak skulle beredas skydd genom normalskyddsrum samt att man för landsbygdens del kunde inskränka sig till att ordna enklare skydds- anordningar mot radioaktiv strålning vid fjärrbeläggning t. ex. iordningställda källare- o.d. Civilförsvarsutredningen drog dock i sitt förslag upp mera bestämda gränser för skyddsrumsbyggandet. Sålunda borde enligt utredningen befolkningsskyddsrum i princip byggas i städer med minst 50.000 invånare

51

och normalskyddsrum inrättas i tätorter med minst 5.000 invånare.

De väsentligaste skiljaktigheterna i de bå- da förslagen hänförde sig till den betydelse som tillmättes de allt sämre möjligheterna till förvarning. I marspromemorian utgick man från att förvarningsmöjligheterna var så osäkra att den befolkning, som var kvar i de mest utsatta orterna efter slutlig ut- rymning, borde arbeta och bo i bergrum eller likvärdigt skydd. Däremot ansågs det inte finnas behov av fler normalskyddsrum i dessa orter än dem som redan inrättats. Skyldigheten att anordna normalskyddsrum i samband med nybebyggelse kunde därför slopas i dessa orter.

Civilförsvarsutredningen bedömde också förvarningsmöjligheterna som osäkra men menade att en viss risk måste tas. Utred- ningen ville förlägga befolkningsskyddsrum- men till de delar av de inre utrymningsom- rådena i de största städerna, där viktig total- försvarsverksamhet var koncentrerad, och så att skyddsrummen med kort varsel kunde uppnås från de olika arbetsplatserna. Enligt civilförsvarsutredningens mening borde alla personer som var sysselsatta inom de inre utrymningsområdena när beredskapsutrym- ning genomförts under fritiden uppehålla sig inom ytterområdena. Skyldigheten att in- rätta normalskyddsrum i dessa områden bor- de därför bibehållas.

Även departementschefen konstaterade att möjligheterna till förvarning inför ett fient— ligt anfall var grundläggande för skydds- rumsplaneringen. Han fann sig nödsakad att betrakta möjligheterna som ytterst osäkra —- åtminstone i vissa lägen och för vissa orter. Departementschefen fann att skyddsbehovet i de centrala delarna av våra största städer måste tillgodoses genom befolkningsskydds- rum och att det inte var möjligt att bygga sådana skyddsrum för annat än en begrän- sad del av befolkningen. Ett befolknings- skyddsrum skulle således inte såsom dittills vara avsett för hela civilbefolkningen inom ett visst upptagningsområde. Departements- chefen ansåg det realistiskt att räkna med att befolkningsskyddsrum i första hand in- rättades bara för dem som i krig stannade

52

kvar i innerområdena. Dessa borde dock beredas sådant utrymme i skyddsrummen att de kunde vistas där längre tider. Skydds- rummen borde sålunda utformas som ligg- skyddsrum med c:a 1,5 rn2 utrymme per person. Härigenom kunde dessa skyddsrum i katastrofsituationer bereda skydd åt om- kring fyra gånger så många personer. Ett visst skydd kunde således med denna ord- ning tillfälligt beredas även dem som skulle utrymmas men som inte hunnit bort från staden.

I de särskilt utsatta orternas ytterområ- den krävdes enligt departementschefen skyddsplatser dels för dem som borde stanna kvar där för längre eller kortare tid med hänsyn till produktionen och dels för dem som tillfälligt uppehöll sig där i avbidan på utrymning. Inom dessa områden hade emel- lertid normalskyddsrum enligt då gällande bestämmelser i fråga om bostadshus byggts för hela fredsbefolkningen och i övrigt för dem som i krig avsågs uppehålla sig i bygg- naden. Skyddsrumsbehovet ansågs därmed av departementschefen vara relativt väl till- godosett i den befintliga bebyggelsen — i varje fall om man förutsatte att beredskaps- utrymning skett. Även i fortsättningen bor- de emellertid skyddsrum byggas i anslut- ning till nybebyggelse. Vad nu sagts om de mest utsatta orternas ytterområden bor- de enligt departementschefen i tillämpliga delar gälla även sådana utrymningsorter som inte skulle förses med befolkningsskydds- rum.

Enligt departementschefens mening bor- de således enskilda skyddsrum inte längre byggas inom områden med befolknings- skyddsrum. Härav ansågs följa att skyldig- heten att erlägga fastighetsägarbidrag borde falla bort. Tills vidare borde dock detta ske genom dispens, som meddelades av länssty- relsen.

Frågan inom vilka orter eller delar av orter som skyddsrum av det ena eller andra slaget borde anordnas, måste enligt departe- mentschefen avgöras med beaktande av inte bara invånarantalet utan också andra om- ständigheter som kunde göra en ort till ett mer eller mindre lockande anfallsmål.

SOU 1972: 50

Sådana på en allmän riskbedömning grun— dade beslut ansågs böra meddelas centralt. På Kungl. Maj:t ankom det sedan att avgöra i vilka orter som befolkningsskyddsrum skul- le anordnas. I fortsättningen borde det ock- så överlämnas åt Kungl. Maj:t eller efter Kungl. Maj:ts bemyndigande civilförsvars- styrelsen att bestämma inom vilka områden och på vilka platser, som enskilda skydds- rum skulle anordnas.

3.1.7 1957 års ändring av civilförsvarslagen

I proposition till 1957 års riksdag föreslog Kungl. Maj:t vissa lättnader i bestämmel- serna om inrättande av gemensamma skydds- rum och om befrielse från skyldighet att ut- ge fastighetsägarbidrag (1957: 7). Förslagen godkändes av riksdagen.

Såvitt angår bestämmelserna om gemen- samma skyddsrum framhöll departements- chefen att skyddsrumskostnaderna skulle kunna minskas om gemensamma skyddsrum fick inrättas i större utsträckning än tidi- gare. Vinsterna var direkta genom minskade byggnadskostnader och indirekta genom öka- de möjligheter till god fredsanvändning. Större frihet att anordna gemensamma skyddsrum fick dock enligt departements- chefen inte gå ut över kravet att skyddsrum skulle vara ordnat på sådan plats att det utan tidsutdräkt kunde nås av dem för vil- ka det var avsett. Departementschefen före- slog att gemensamt skyddsrum i fortsätt- ningen skulle få inrättas för två eller flera närbelägna anläggningar eller byggnader om det kunde ske utan eftergivande av skäliga anspråk på skydd mot skada av fientlig verksamhet.

Bestämmelsen att länsstyrelsen fick befria fastighetsägare från skyldighet att utge fas- tighetsägarbidrag, när synnerliga skäl fanns för det, föreslogs av departementschefen ändrad på det sätt att synnerliga skäl inte längre skulle behöva föreligga för att be- frielse skulle kunna ges. Vid lagrummets tillkomst hade man närmast tänkt på sådana skäl för befrielsen som hänförde sig till om- ständigheterna i det enskilda fallet. Änd-

SOU 1972: 50

ringen föranleddes av en önskan att klart markera att hinder inte förelåg att befria från bidragsplikten även i de fall, där grun- den för denna fallit bort genom att det inte längre fanns någon skyldighet att inrätta en- skilda skyddsrum inom område, där civil- befolkningens skyddsbehov tillgodosågs ge- nom befolkningsskyddsrum.

3.1.8 1960 års civilförsvarslag

De i civilförsvarsutredningens huvudbetän- kande (SOU 1958: 13) behandlade frågorna förelades 1959 års riksdag genom en prin- cipproposition (1959: 114) om civilförsva- rets uppgifter och organisation. Propositio- nen bifölls i huvudsak av riksdagen. De i ci- vilförsvarslagen inskrivna allmänna grunder- na för civilförsvaret samt för de enskildas och kommunernas medverkan i detta berör- des visserligen inte i någon större utsträck- ning av de fattade besluten, men den nya civilförsvarsorganisationen medförde så om- fattande ändringar i lagen i övrigt att en helt ny civilförsvarslag ansågs motiverad. 1960 års riksdag förelades därför en proposition (1960: 5), med förslag till ny civilförsvars- lag m.m. som med en mindre jämkning an- togs av riksdagen.

I samband med överarbetningen av civil- försvarslagen ändrades även skyddsrumsbe- stämmelserna. De gavs därvid en ny dispo- sition men även vissa sakliga ändringar gjor- des i syfte att uppnå en fullständig anpass- ning av bestämmelserna till 1956 års rikt- linjer för skyddsrumsbyggandet. Några av de mer påtagliga ändringarna redovisas här.

Benämningen »fullträffsäkert skyddsrum» ersattes med termen »bergfast skyddsrum». Efter atomvapnens tillkomst var nämligen skyddsrummen inte längre fullträffsäkra så- tillvida att de inte motstod verkningarna av en atombombdetonation i markytan eller på låg höjd över skyddsrummet. Med bergfast skyddsrum avsågs inte bara skyddsrum, som sprängts in i berg utan också betongskydds— rum i massivt utförande.

Samtidigt omarbetades föreskrifterna om skyddsrummens beskaffenhet under hän-

53

synstagande till de rön som gjorts om kärn- vapnens verkningar. Det öppnades också möjligheter att i fortsättningen anordna be- folkningsskyddsrum såsom normalskydds- rum.

I den nya civilförsvarslagen slopades vi— dare föreskriften om befrielse för fastighets— ägare från skyldighet att anordna enskilt skyddsrum, när skyddsbehovet tillgodosågs genom allmänt skyddsrum avsett för civil- befolkningen inom visst upptagningsområde. Sådan befrielse, som tidigare hade karaktä- ren av dispens, var inte aktuell vid tillämp- ningen av 1956 års riktlinjer, eftersom det inte längre fanns någon skyldighet att an- ordna enskilda skyddsrum i berörda områ- den. Det saknades därför också anledning att bibehålla tidigare bestämmelse om skyl- dighet för fastighetsägare, som fått dispens, att utge fastighetsägarbidrag.

Den nya civilförsvarslagen (1960: 74) utfärdades 22.4.1960 och trädde i kraft 1.7. 1960. Föreskrifter om tillämpningen av la- gen meddelades i civilförsvarskungörelsen (1960: 377).

Sedan 1960 har endast ett par smärre ändringar gjorts i civilförsvarslagens bestäm- melser om skyddsrumsbyggandet. Bl.a. har byggnad, som till väsentlig del är avsedd för barnstuga, undantagits från skyddsrumsbygg- nadsplikten efter förslag i proposition till 1967 års riksdag (1967: 159). Ändringen trädde i kraft 1.1.1967 (1967: 897).

3.2 Gällande lagstiftning 3.2.1 Olika slag av skyddsrum

Enligt 22 & civilförsvarslagen (Cl) skall skyddsrum anordnas för civilförsvarets verk- samhet och befolkningens skydd under krig. Skyddsrum kallas med hänsyn till den av- sedda användningen för allmänt skyddsrum eller enskilt skyddsrum. Allmänna skydds- rum är avsedda som skydd åt tjänstgöran— de civilförsvarspersonal och åt civilbefolk- ningen i vissa områden (23 & Cl). Enskilda skyddsrum anordnas vid vissa anläggningar

54

och byggnader till skydd för dem, som uppe- håller sig där (24 & Cl).

Med avseende på beskaffenheten görs i civilförsvarslagen skillnad mellan bergfast skyddsrum och normalskyddsrum (22 & Cl). Bergfast skyddsrum skall anordnas så att det ger skydd mot verkningarna av alla slag av vapen, som kan antas komma till an- vändning vid luftanfall med massinsats, samt mot andra verkningar av kärnvapen än verkningarna i och närmast omkring deto— nationscentrum (26 & Cl). Normalskydds- rum skall ha sådant utförande att det ger skydd mot

a) andra verkningar av alla slag av vapen, som kan antas komma till användning vid luftanfall med massinsats, än omedelbar träffverkan;

b) tryckverkan av kärnvapen i den mån denna till sin styrka inte överstiger tryck- verkan, som normalskyddsrum skall ge skydd mot enligt a); samt

c) radioaktiv strålning, som härrör från kärnvapen.

Beträffande normalskyddsrummens be- skaffenhet föreskrivs vidare i civilförsvars- kungörelsen (Ck) att de i fråga om skydd mot tryckverkan skall kunna motstå ett över— tryck av en atmosfär inom områden, som Kungl. Maj:t bestämmer, och en halv atmo- sfär inom landet i övrigt (46 & Ck).

Normalskyddsrum, som anordnas inom eller i omedelbar närhet av byggnad, skall dessutom enligt civilförsvarslagen kunna motstå belastningen om byggnaden störtar samman (26 % Cl).

I såväl allmänna som enskilda skyddsrum skall de byggnadstekniska anordningarna vara av stadigvarande natur (26 & Cl). Skyddsrum skall vidare vara försett med re- servutgång och, om det är anordnat i bygg- nad, utföras på det sätt, som är mest ända- målsenligt med hänsyn till byggnadens be- skaffenhet och läge (26 & Cl). Närmare tekniska bestämmelser för skyddsrum ut- färdas av civilförsvarsstyrelsen (46 och 48 55 Ck).

Om föreskrivna reservutgångar inte sä- kerställer de förbindelser utåt som behövs i händelse av byggnadsras, skall s.k. källar-

SOU 1972: 50

mursgenombrott utföras i vissa fall. När skyddsrum anordnats i källare till byggnad eller byggnader, som utgör eller tillhör slu— ten kvartersbebyggelse av minst 40 meters längd och byggnad med mer än två vå- ningar ingår i bebyggelsen, får således ci- vilförsvarschefen, när ledningen av civilför- svaret ankommer på honom, och annars länsstyrelsen förordna att öppning skall tas upp i källarmur mellan olika delar av be- byggelsen (32 % Cl). Källarmursgenombrott utförs av kommunen för såväl allmänna som enskilda skyddsrum (40 & Cl).

Både allmänt och enskilt skyddsrum bör enligt civilförsvarslagen om möjligt inrättas på sådant sätt att det kan nyttjas under fred. Föreskrifter om fredsanvändningen av skyddsrum utfärdas av civilförsvarsstyrel- sen (27 å Cl).

3.2.2 Allmänna skyddsrum

Enligt civilförsvarslagen skall allmänna skyddsrum anordnas i den utsträckning, som anses erforderligt, inom stad, köping och annat tätbebyggt område, som inte är av en- dast ringa omfattning och betydelse, samt på andra platser där särskilda förhållanden påkallar det (23 & Cl). Det ankommer enligt lagen på Kungl. Maj:t eller i den mån Kungl. Maj:t så förordnar på civilförsvars- styrelsen att utse de orter, områden och platser, där allmänna skyddsrumför civil— försvarspersonal skall anordnas, och att fast- ställa antalet allmänna skyddsrum på en så— dan ort (23 & Cl). Genom civilförsvarskun- görelsen har Kungl. Maj:t uppdragit åt ci- vilförsvarsstyrelsen eller enligt styrelsens be- stämmande länsstyrelsen att bestämma be- lägenheten av allmänt skyddsrum, sedan Kungl. Maj:t fastställt antalet sådana skydds- rum i orten (44 & Ck). De allmänna skydds- rummens närmare belägenhet skall anges i organisationsplan (23 & Cl).

Allmänt skyddsrum skall enligt Kungl. Maj:ts bestämmande anordnas som bergfast skyddsrum eller som normalskyddsrum (28 & Cl). Uppgiften att inrätta och utrusta samt att vårda och underhålla allmänt skyddsrum

SOU 1972: 50

åvilar kommunen (40 5 Cl). Denna har rätt till statsbidrag med 2/ 3 av skälig anskaff- ningskostnad. Från anskaffningskostnaden skall dock dras värdet av fredsanvändningen. Å andra sidan inräknas den merkostnad, som betingas av att skyddsrummet utförs för fredsanvändning, i anskaffningsvärdet. Om särskilda omständigheter föranleder det, kan Kungl. Maj:t medge att högre statsbidrag ut- går. Innan medel finns tillgängliga för be- räknat statsbidrag, får kommun inte avkrä- vas skyldighet att anordna allmänt skydds- rum (42 ?) Cl).

Om det är nödvändigt för att kommunen skall kunna fullgöra sin skyldighet att an- ordna allmänt skyddsrum, får markområden, byggnader och annan egendom som inne- has av annan än staten tas i anspråk för kommunens räkning. Förfoganderätten ut- övas av länsstyrelsen (68 & Cl).

Skall allmänt skyddsrum inrättas som bergfast skyddsrum på mark, som ägs eller nyttjas av annan än kommun, får länsstyrel- sen medge honom att inrätta och utrusta skyddsrummet i stället för kommunen, om det kan ske utan olägenhet för skyddsrums- frågans ordnande. Den som anordnar skyddsrummet har rätt att av kommunen få ersättning för den del av anläggningskost- naden, som överstiger fredsanvändningsvär- det. Fördelningen av kostnaden bestäms av länsstyrelsen (54 & Cl).

3.2.3 Enskilda skyddsrum

Enskilda skyddsrum skall enligt civilförsvars- lagen inrättas inom område eller på plats, som bestäms av Kungl. Maj:t eller efter Kungl. Maj:ts bemyndigande av civilför- svarsstyrelsen (24 ä 1 mom. Cl). Inom så- dant område skall följande anläggningar och byggnader förses med enskilt skyddsrum:

l. hamnar, flygplatser, järnvägsstationer och därmed jämförliga anläggningar, som är av vikt för den allmänna samfärdseln;

2. industriella anläggningar, vid vilka i regel minst 25 personer samtidigt är syssel- satta eller som tillsammans med annan eller andra närbelägna anläggningar utgör en

55

grupp, inom vilken i regel minst 25 perso- ner är sysselsatta;

3. anläggningar, som inrymmer undervis- nings- eller vårdanstalter eller hotell eller pensionat och är avsedda att hysa minst 25 personer;

4. byggnader som är uppförda i mer än två våningar och som till väsentlig del är avsedda för bostads-, kontors- och affärs- ändamål, dock ej en- eller tvåfamiljshus; samt

5. andra anläggningar eller byggnader, in- om vilka människor bor eller eljest vanligen vistas, om länsstyrelsen finner skyddsrum erforderligt med hänsyn till anläggningens eller byggnadens beskaffenhet och läge.

Byggnad som till väsentlig del är avsedd för barnstuga, som avses i 55 & barnavårds- lagen (1960: 97), är dock undantagen från skyddsrumsbyggnadsskyldigheten.

Enskilt skyddsrum skall vara anordnat på sådant ställe inom eller i närheten av an- läggning eller byggnad, för vilken det är avsett, att det snabbt kan nås av den som vistas i anläggningen eller byggnaden (25 & Cl).

För två eller flera närbelägna anläggning- ar eller byggnader skall gemensamt skydds- rum anordnas om anläggningarna eller bygg— naderna inte lämpligen kan förses med var sitt skyddsrum. Även i andra fall får gemen- samt skyddsrum anordnas om det kan ske utan eftergivande av skäliga anspråk på skydd mot skada av fientlig verksamhet (24 ä 2 mom. Cl). Fråga härom prövas av bygg- nadsnämnden om byggnadslov krävs och an- nars av länsstyrelsen (45 % Ck).

Enskilt skyddsrum skall vara anordnat som normalskyddsrum. I särskilda fall kan dock Kungl. Maj:t förordna att sådant skyddsrum skall fylla större krav på skydds- förmåga (26 & Cl).

Enskilt skyddsrum, som är avsett för bo- stadshus, skall kunna hysa minst så många personer, som beräknas under fredstid i all— mänhet vara bosatta i byggnaden (29 % Cl). För annat enskilt skyddsrum gäller att stor- leken skall bestämmas med utgångspunkt i det antal personer som i fredstid i re- gel uppehåller sig samtidigt inom den au-

56

läggning eller byggnad, för vilken skydds- rummet är avsett (29 å Cl och 47 & Ck). För varje person, som skall beredas skydd i skyddsrummet, skall beräknas en nettogolv- yta av 0,75 m2 (46 & Ck). För särskilda fall kan Kungl. Maj:t förordna att enskilt skyddsrum skall fylla större krav på ut- rymme än som följer av nu återgivna be- stämmelser (29 & Cl).

Enskilt skyddsrum skall anordnas av ägaren till den anläggning eller byggnad, för vilken skyddsrummet är avsett (53 å Cl). Ersättning härför utgår i princip inte. Bara den som med stöd av 28 eller 29 & civil- försvarslagen ålagts att anordna enskilt skyddsrum av särskild storlek eller beskaf- fenhet är berättigad till skälig ersättning av statsmedel för den kostnad eller skada som åsamkats honom. För ringa kostnad eller skada utgår dock inte ersättning. Vid ersätt- ningens bestämmande skall dessutom tas hänsyn till den nytta som åtgärden kan medföra (62 & Cl).

Kan den som är skyldig att inrätta enskilt skyddsrum inte göra det i egen byggnad och kan behovet av skyddsrum inte lämp- ligen tillgodoses genom anordnande av ge— mensamt skyddsrum, kan länsstyrelsen ge honom rätt att inrätta skyddsrummet i an- nan tillhörig byggnad (55 å Cl).

Kan berörda fastighetsägare inte komma överens om att anordna gemensamt skydds— rum ankommer det på länsstyrelsen att för— ordna om sådant skyddsrum och dess be— lägenhet samt att bestämma grunderna för kostnadens fördelning (55 & Cl).

För skada eller intrång, som åsamkas äga— ren till byggnad, i vilken det inrättas gemen— samt skyddsrum eller skyddsrum som är avsett för annan tillhörig fastighet, skall skä— lig ersättning utgå, om skadan eller intrång- et inte är ringa. Motsvarande rätt till er- sättning tillkommer även nyttjanderättshava- re (56 & Cl).

Skyldighet att anordna enskilt skyddsrum omfattar också anskaffning av utrustning till och underhåll av skyddsrummet. Till ut— rustningen skall höra brand- och sjukvårds— materiel enligt anvisningar, som utfärdas av' civilförsvarsstyrelsen (53 ä 1 mom. Cl).

SOU 1972: 50

Enligt civilförsvarslagen får dessutom Kungl. Maj:t eller myndighet, som Kungl. Maj:t bestämmer, förordna att befintliga en- skilda skyddsrum skall utrustas och under- hållas även inom områden eller på platser, där skyldighet att anordna skyddsrum el- jest upphört (53 ä 2 mom. Cl).

3.2.4 Undantagsbestämmelser

Genom en särskild föreskrift i civilförsvars- lagen har länsstyrelsen tillagts rätt att med- ge undantag från lagens bestämmelser om skyldighet att anordna normalskyddsrum och om sådant skyddsrums beskaffenhet, lä- ge och storlek (30 å Cl). Som förutsättning härför gäller att det medför oskälig kostnad att uppfylla de uppställda fordringarna. Även om så inte är fallet kan länsstyrelsen medge undantag, dock endast i den mån det kan ske utan att skäliga anspråk på skydd eftersätts. I fråga om bergfast skyddsrum får civilförsvarsstyrelsen medge undantag från civilförsvarslagens bestämmelser om sådant skyddsrums beskaffenhet (30 & C1 och 48 & Ck).

Länsstyrelsen har också fått befogenhet att medge undantag från gällande byggnads- bestämmelser, om skyddsrum lämpligen bör anordnas på allmän plats eller annat områ- de, som enligt bestämmelserna inte får be- byggas eller är avsett för särskilt ändamål (31 & Cl).

3.2.5 Tillsynsbestämmelser

Den närmaste tillsynen över att skyddsrum anordnas enligt gällande bestämmelser an- kommer på byggnadsnämnderna. I de fall det föreligger skyldighet att söka byggnads- lov, skall sålunda byggnadsnämnden vid prövning av ansökan om sådant lov se till att byggnadsföretaget stämmer överens med bestämmelserna i civilförsvarslagen och med stöd därav meddelade föreskrifter (83 & Cl). Det åligger också byggnadsnämnden att öva tillsyn över byggnadsföretaget och verkställa erforderliga besiktningar (64 5

SOU 1972: 50

byggnadsstadgan).

Föreligger inte skyldighet att söka bygg- nadslov, skall den som vill utföra nybygg— nad, för vilken gäller skyldighet att anord- na skyddsrum, inhämta länsstyrelsens god- kännande av byggnadsföretaget i skydds- rumshänseende (33 & Cl).

3.3 Tillämpningsföreskri/Ier 3.3.1 Skyddsrumsorter

Genom flera olika beslut under 1957 har Kungl. Maj:t bestämt inom vilka tätorter, som skyddsrum för civilbefolkningen skall anordnas. Enskilda skyddsrum skall på grund av dessa beslut anordnas inom c:a 200 tät- orter. Därvid har tätort i princip ansetts omfatta det område, där bebyggelsen, utförd eller planerad, är så sammanhängande att avståndet mellan byggnaderna inte över- stiger 200 meter. Parker, idrottsplatser, hamnar, bangårdar och industrianläggningar samt liknande områden räknas dock inte som avbrott i bebyggelsen. I fråga om vissa tätorter har skyldigheten att anordna skydds— rum ansetts böra gälla även utanför den egentliga tätorten inom riskområdet för de primära verkningarna av luftanfall med atomvapen mot tätorten.

Den närmare avgränsningen av de om- råden, där enskilda skyddsrum skall anord- nas, bestäms genom att gränserna tas in i organisationsplan, som i detta hänseende skall underställas civilförsvarsstyrelsen för godkännande.

Genom särskilda beslut har Kungl. Maj:t bestämt att befolkningsskyddsrum i stället för enskilda skyddsrum skall byggas inom innerområden av 14 av våra största tätorter, nämligen Stockholm, Uppsala, Eskilstuna, Norrköping, Linköping, Jönköping, Karls- krona, M-almö, Helsingborg, Göteborg, Bo- rås, Örebro, Västerås och Gävle. Inom dessa områden gäller alltså inte någon skyldighet att anordna enskilda skyddsrum. Områdenas gränser har i huvudsak angetts i Kungl. Maj:ts beslut men den närmare gränsdrag- ningen har anförtrotts åt civilförsvarsstyrel- sen.

57

Kungl. Maj:t har vidare undantagit inner- områden i Visby och Ystad från skyldighe— ten att anordna enskilda skyddsrum. Inom dessa områden har bebyggelsen ansetts vara så ålderdomlig och ha ett så stort kultur- historiskt värde att skyddsrum över huvud taget inte bör anordnas. Områdenas gränser bestäms genom att de anges i organisations- plan, som i detta hänseende fastställs av ci- vilförsvarsstyrelsen.

3.3.2 Skyddsrumspliktiga anläggningar och byggnader

När det gäller frågan vilka byggnader, som skall förses med enskilda skyddsrum, har civilförsvarsstyrelsen utfärdat vissa anvis- ningar om tolkningen av 24 ä 1 mom. ci- vilförsvarslagen. Vid tillämpning av 1 mom. andra punkten skall t. ex. anläggning anses vara industriell om den är avsedd för pro- duktion av varor eller tjänster och har ett effektbehov av minst 50 kilovoltampere. I fråga om grupp av anläggningar, som till- sammans sysselsätter minst 25 personer, skall effektbehovet enligt anvisningarna ut- göra minst 2 kilovoltampére per anställd för varje i gruppen ingående anläggning.

Beträffande tillämpningen av 24 5 1 mom. femte punkten civilförsvarslagen sägs i an- visningarna att skyddsrumsbyggnadsskyldig- het bör komma i fråga endast när det gäller anläggning eller byggnad, i vilken vanligen vistas minst 25 personer och som är belä- gen högst 3,5 km från militärt mål eller som ingår i bebyggelse, i vilken en stor del av anläggningarna eller byggnaderna har eller skall ha skyddsrum enligt 24 5 1 mom. förs- ta t.o.m. fjärde punkterna. Samlingslokal samt rad- och kedjehus med mindre än tre våningar bör dock enligt anvisningarna inte förses med skyddsrum.

Om skyddsrum vid oljelagringsanlägg- ningar har civilförsvarsstyrelsen meddelat särskilda anvisningar.

Enligt 24 ä 2 mom. civilförsvarslagen får gemensamt skyddsrum anordnas, om skäli- ga anspråk på skydd mot skada av fientlig verksamhet inte efterges. Detta förutsätter

58

enligt civilförsvarsstyrelsens anvisningar att det gemensamma skyddsrummet inte dimen- sioneras för ett större antal personer än som är angivet i styrelsens tekniska bestämmel- ser för normalskyddsrum (se redogörelse i det följande). Dessutom bör gångavståndet i markplanet inte överstiga 200 meter. Detta villkor har civilförsvarsstyrelsen också upp- ställt för att skyddsrum -—— med tillämpning av 25 & civilförsvarslagen — skall få anord- nas utanför den anläggning eller byggnad, för vilken det är avsett.

3.3.3 Skyddsrums beskaffenhet

Genom särskilda beslut har Kungl. Maj:t be- stämt att normalskyddsrum i ett 30-tal tät- orter skall utföras så att de motstår ett över- tryck av en atmosfär (atö). I princip är det fråga om alla orter med mer än 30.000 invånare. Vissa andra särskilt utsatta orter omfattas också av beslutet. Inom övriga Skyddsrumsorter skall normalskyddsrum an- ordnas så att det motstår ett övertryck av en halv atmosfär. Befolkningsskyddsrummen i de särskilt riskfyllda orterna anses böra ha minst en sådan hållfasthet att de motstår ett övertryck av 10 atmosfärer.

Om skyddsrums beskaffenhet finns i öv- rigt föreskrifter i de av civilförsvarsstyrel- sen utfärdade tekniska bestämmelserna för normalskyddsrum, 1966 års upplaga. Enligt dessa skall normalskyddsrum bestå av ett eller flera rum, som kan vara av olika stor- lek, samt minst ett gasfång anordnat vid huvudingång. Normalskyddsrum bör för- läggas under största möjliga antal bjälklag och om möjligt helt under omgivande mark- nivå. Om det är svårt att inrymma hela skyddsrummet i byggnadens lägsta våning får det anordnas i tvåvåningsutförande. Fri— liggande skyddsrum skall placeras på största möjliga djup under mark och på sådant avstånd från närliggande byggnad, att skyddsrummet inte berörs av eventuella rasmassor.

Avståndet mellan två närbelägna nor- malskyddsrum bör enligt de tekniska be- stämmelserna vara så stort som möjligt och bör inte understiga 20 meter.

SOU 1972: 50

Största tillåtna antal personer i ett och samma skyddsrum har i de tekniska be- stämmelserna gjorts beroende av antalet ovanliggande betongbjälklag. I skyddsrum med ett eller två bjälklag (skyddsrumsbjälk- laget inberäknat) medges 200 personer, med tre bjälklag 250 personer och med fyra eller fler bjälklag 300 personer. I byggnad med särskilt stort skyddsvärde, t ex byggnad med bärande stomme av armerad betong, som har god förmåga att överföra horisontala laster, samt med minst sex ovanliggande be- tongbjälklag får antalet personer i varje skyddsrum överstiga 300. I intet fall med- ges dock att antalet överstiger 400.

I fråga om skyddsrummets konstruktion ges närmare anvisningar i de tekniska be- stämmelserna. I normalskyddsrums yttre begränsningsväggar är således — utöver re- servutgång och erforderliga ventilöppningar — endast sådana öppningar tillåtna, som oundgängligen behövs för lokalernas freds- användning. Dessa öppningar får inte vara större än 60X80 cm och sammanlagt inte uppta mer än högst 5 % av den yta, som utgörs av skyddsrummets samtliga yttre be- gränsningsväggar. Minsta tillåtna avstånd mellan öppningarna är en meter.

Normalskyddsrum skall förses med luft- reningsanordningar i form av filter med an- sluten fläkt.

Beträffande skyddsrummens inbördes lä- ge, största tillåtna storlek samt öppningar i begränsningsväggar har civilförsvarsstyrel- sen 1.10.1971 utfärdat kompletterande tek- niska bestämmelser. Enligt dessa får vid större byggnadsprojekt 1966 års bestäm- melser frångås, om vissa krav på skydds- rummens planform, betongmått etc uppfylls. Därvid kan godtas beträffande läge att skyddsrum förläggs intill varandra (minst 20 cm mellanrum), beträffande storlek att skyddsrum oberoende av antalet ovanför- liggande bjälklag kan anordnas för upp till 400 personer samt beträffande öppningar i begränsningsväggar att en extra sådan får medges, dock inte större än 2,5X2,5 meter.

För enskilda skyddsrums inredning och utrustning har civilförsvarsstyrelsen utfärdat särskilda föreskrifter.

SOU 1972: 50

3.3.4 Beräkning av skyddsrumsbehov

Civilförsvarsstyrelsen har utfärdat anvisning- ar för beräkningen av det antal personer, som skall beredas skydd i enskilt skyddsrum. För normala bostadshus skall beräknas en skyddsrumsplats per 27,5 m2 lägenhetsyt-a. För kategorihus, t.ex. pensionärsbostäder, där beräkningsnorrnen kan ge för stort an— tal skyddsrumplatser har det ålagts fastig- hetsägaren att påvisa att jämkning är befo- gad.

Vid industri skall enligt bestämmelserna anordnas skyddsrumsplatser för det största antal personer, som i fredstid är närvarande samtidigt under ett skift. För kontor och liknande beräknas en plats på varje 20 m" våningsyta och för butik två platser per an— ställd.

För undervisningsanstalt föreskrivs skyddsrumsutrymme för 60 % av det antal personer, som anstalten är avsedd för. Mot- svarande regler gäller för sjukhus och and- ra vårdanstalter.

För hamn, järnvägsstation och därmed jämförlig anläggning skall anordnas skydds- rumsplatser för det antal personer, som sta— digvarande vistas där i fred, och för hälften av det största antal trafikanter, som sam- tidigt kan tänkas befinna sig inom anlägg- ningeni fred.

3.3 .5 Fredsanvändning

Fredsanvändningen av skyddsrum regleras genom särskilda av civilförsvarsstyrelsen ut- färdade föreskrifter. Enligt dessa skall be- folkningsskyddsrum planeras och anordnas för kvalificerat fredsutnyttjande. I sådant skyddsrum under fred förvarade varor samt lös inredning för fredsbruk skall kunna av- lägsnas inom högst 24 timmar. Befolknings- skyddsrum skall kunna göras fullt funk- tionsdugligt för att möjliggöra längre tids beläggning efter ytterligare högst 24 timmar.

Enskilt skyddsrum bör i största möjliga utsträckning nyttjas under fred. För att skyddsrummets funktionsduglighet inte skall äventyras gäller dock vissa begränsningar.

59

I skyddsrummet får sålunda inte göras and- ra installationer än dem som fastställts för skyddsrummet. Bl. a. får oljebehållare inte monteras in. Tvättstuga, bastu, kök och liknande, som förutsätter speciella anord- ningar, får inte heller inrättas i skyddsrum- met. I skyddsrummet får vidare inte förva- ras ämnen, som kan inverka menligt på skyddsrummets framtida utnyttjande och bestånd t. ex. starkt luktande eller frätande kemikalier.

Varor, som förvaras i enskilt skyddsrum, samt inredning för fredsbruk skall enligt föreskrifterna kunna avlägsnas inom högst 24 timmar. Inom samma tid skall skydds- rummet också kunna sättas i funktionsdug— ligt skick.

60 SOU 1972: 50

4 Skyddsrumsbeståndets utveckling

4.1 Skyddsrumsbyggandets hittillsvarande omfattning

Som framgår av kapitel 3 har enskilda skyddsrum sedan andra världskriget byggts i samband med nybyggnad av vissa i civil- försvarslagen angivna kategorier av bygg— nader och anläggningar. Skyddsrum har så- ledes anordnats både i bostadshus och i byggnader för olika slag av arbetsplatser m.m. Från skyldigheten att bygga skydds- rum har i stor utsträckning undantagits bygg- nader i en- och tvåvåningsutförande (låg- husbebyggelse).

Skyddsrum har tidigare byggts även i re- lativt små tätorter men tillkommer numera huvudsakligen i orter med mer än 5 000 in- vånare.

Som framgår av avsnitt 3.3.1 har sedan år 1956 14 av våra största tätorters inner- områden undantagits från skyldigheten att bygga enskilda normalskyddsrum. Avsikten var att skyddsrumsbehovet i dessa områden skulle tillgodoses genom utbyggnad i kom- munal regi av bergfasta befolkningsskydds- rum. Sådana har tillkommit i 9 större tät— orter. Dessutom har ett befolkningsskydds- rum byggts i Katrineholm. Byggandet av befolkningsskyddsrum har inte fått den om- fattning, som ursprungligen avsågs. Det har numera upphört.

Av följande tabell (tabell 1) framgår att utrymmet i befolkningsskyddsrummen sam- mantaget medger ca 57 000 skyddsrums- platser fördelade på 15 anläggningar. Där— vid har storleken per skyddsrumsplats an- getts till 0,75 m2 golvyta. Mot bakgrunden härav och eftersom det under de senaste 15 åren inte byggts några enskilda skydds-

SOU 1972: 50

rum där, råder stor brist på skyddsrum i de större tätorternas innerområden. Upp- skattningsvis torde högst 10 % av de män- niskor som under arbetstid uppehåller sig där kunna påräkna plats i befolkningsskydds- rum eller i äldre normalskyddsrum.

Tabell ] Antalet skyddsrumsplatser i befint- liga befolkningsskyddsrum

Anläggning Antal platser å 0,5 rn=

Stockholm

Johannes 7 800 Klara 12 000 Katarina 15 000 Skravelberget 6 300

Göteborg

Otterhällan 8 700 Kvarnberget 3 900 Malmö Arkaden 3 600 Domus 4 200 Karlskrona Konstapeln 5 250 Borås Krokhallsberget 2 010

Linköping

Blandaren 1 230

Norrköping

Haken 3 600 Örebro Repslagaren 3 990

Västerås Mariaberget 6 800 Katrineholm Gröna Kullen 1 000 S:a 85 380

85 380 skyddsrumsplatser å 0,5 rn5 golvyta motsvarar 57000 skyddsrumsplatser & 0,75 m' golvyta.

Utanför innerområdena i de 14 tätorterna samt i övriga orter, som berörs av skydds- rumsbyggnadsskyldigheten, är tillgången på

61

skyddsrum avsevärt bättre. Men även här finns betydande delområden inom vilka skyddsrumsfrågan blivit allvarligt eftersatt. Detta gäller främst områden med bygg- nader i en- och tvåvåningsutförande.

Länsvis har civilförsvarsstyrelsen rappor— ter om tillgången på skyddsrum per 1.1. 1971. En sammanställning härav visar an- talet enskilda normalskyddsrum i landet. Sammanställningen redovisas i följande ta— bell (tabell 2). Denna visar att det vid nämn- da tidpunkt fanns 44 966 enskilda normal- skyddsrum med sammanlagt 4 165 770 skyddsrumsplatser. I tabellen har storleken av en skyddsrumsplats angetts till 0,75 m”.

Tabell 2 Sammanställning länsvis över an- talet enskilda normalskyddsrum i landet 1.1. 1971.

Län Antal Antal skyddsrum platser AB 9 939 912 600 C 1 202 132 510 D 1 937 167 290 E 1 701 173 800 F 1 360 116 340 G 713 65 850 H 997 91 940 I 214 10 890 K 701 67 230 L 1 211 110 200 M 4 337 420 990 N 831 76 130 0 4 665 448 910 P 1 975 176 490 R 1 194 104 610 S 1 248 117 860 T 1 325 134 470 U 1 749 169 510 W 1 365 121 320 X 1 553 143 180 Y 1 636 138 510 Z 430 36 750 AC 1 063 86 640 BD 1 620 141 750 S:a 44 966 4 165 770

Utredningen har jämfört sammanställningen i tabell 2 med motsvarande sammanställning från näst föregående år. Jämförelsen visar att skyddsrumsbeståndet under 1970 ökade med 1 765 skyddsrum med plats för 272 730 personer.

Ser man till hela landets skyddsrumsbe- stånd rymmer anläggningarna i medeltal 92

62

skyddsrumsplatser. I detta sammanhang kan det vara av intresse konstatera, att medel- storleken av tillkommande skyddsrum under 1970 var 154 platser, vilket tyder på att ny- tillkommande skyddsrum byggs i större en- heter än tidigare.

Av normalskyddsrummen är ca 3/4 an- ordnade i bostadshus och 1/ 4 i andra an— läggningar och byggnader.

Drygt hälften av skyddsrummen är av äldre typ d.v.s. huvudsakligen avsedda att ge skydd mot konventionella vapen. De ger visst skydd mot BC—stridsmedel och radio- aktiv strålning. Efter 1961 har skyddsrum- men getts förbättrat skydd mot kärnvapen.

År 1972 kan antalet skyddsrumsplatser uppskattas till omkring 4 500 000 i normal— skyddsrum och 57 000 i befolkningsskydds- rum. Antalet platser i befolkningsskyddsrum utgör således endast någon procent av anta- let platser i normalskyddsrum.

Mellan olika orter råder stor skillnad i fråga om tillgången på skyddsrum. I vissa orter är tillgången förhållandevis god, me- dan det i andra orter föreligger stora brister. Orsakerna härtill är flera. Bl.a. har för- hållandet påverkats av orternas varierande bebyggelseutveckling. Vidare har arten av bebyggelsen påverkat Skyddsrumsbyggandets omfattning. *

Exempel på orter där skyddsrumstillgång- en bedöms vara förhållandevis god, har an— getts i följande tabell (tabell 3). Den om- ständigheten att antalet skyddsrumsplatser i en ort är fler än antalet invånare innebär dock enligt nuvarande regler inte att be- hovet av skyddsrum i och för sig är tillgo- dosett. I princip skall varje invånare ha till- gång till skyddsrum såväl vid bostaden som vid arbetsplatsen eller annan plats där han eller hon uppehåller sig under dagtid. Exempel på orter med mindre god tillgång på skyddsrum har angetts i följande tabell (tabell 4). Som utredningen tidigare fram- hållit är bristen på skyddsrum särskilt mar- kant i de större tätorter, där det inte byggts enskilda skyddsrum i de centrala delarna. Vid studium av tabellen bör observeras att bristen på skyddsrum är större än skillna- den mellan redovisat invånarantal och till-

SOU 1972: 50

Tabell 3 Exempel på orter med förhållande- vis god tillgång på skyddsrum.

Tabell 4. Exempel på orter med mindre god tillgång på skyddsrum.

Tätort Antal invånare Antal skydds- Tätort Antal invånare Antal skydds- innanför gräns rumsplatser innanför gräns rumsplatser för skydds- 1/1 1971 för skydds- 1/1 1971 rumsbyggnads- rumsbyggnads- skyldighet skyldighet Nynäshamn 11 000 11 040 Stockholm 1 339 000 866 080 MärSta 17 000 16 950 Kungsängen 11 040 5 580 Enköping 19 600 20 010 Bålsta 6 000 1 040 Åker 2 200 3 120 Flen 7 000 4 480 Växjö 37 200 38 730 Norrköping 98 000 61 450 Oskarshamn 14 900 15 890 Linköping 83 700 64 250 Ronneby 10 500 11 650 Motala 29 000 19 450 Kristianstad 30 000 31 410 Jönköping— Hässleholm 15 400 17 980 Huskvarna 81 800 53 110 Lund 54 400 54 080 Norrahammar 5 300 1 780 Eslöv 10 700 13 940 Visby 17 900 8 450 Trollhättan 42 000 43 980 Karlskrona 34 300 22 980 Karlstad 48 000 48 420 Malmö 273 400 205 260 Laxå 5 500 6 870 Helsingborg 84 100 62 410 Surahammar 7 000 7 320 Ystad 17 100 10 090 Falun 27 000 29 370 Göteborg 525 500 388 860 Ludvika 19 000 20 050 Uddevalla 38 400 29 890 Smedjebacken 7 500 8 510 Borås 74 500 57 660 Sandviken 27 500 29 780 Kristinehamn 20 500 13 900 Sundsvall 47 000 54 030 Örebro 91 500 57 250 Härnösand 17 000 20 540 Fagersta 17 000 10 270 Gällivare 7 500 8 000 Gävle 67 800 46 200 Skelleftehamn 7 200 3 910 Holmsund 6 100 2 170

gängliga skyddsrumsplatser. Som tidigare framhållits skall nämligen invånarna i prin- cip ha tillgång till skyddsrum såväl vid sina bostäder som vid sina arbetsplatser (mot— svarande).

Av intresse är att veta den ungefärliga skyddsrumstillväxten per år i tätorter av oli- ka storleksordning. Därigenom kan man få vägledning vid övervägandet från olika ut- gångspunkter av skilda skyddsrumsbyggnads- system. Skyddsrumsutredningen redovisar i följande tabell (tabell 5) tillskottet av skydds- rum under 1970 i ett antal olika stora tät- orter. Tabellvärdena har erhållits som skill— naden mellan två på varandra följande års statistik över skyddsrumsbeståndet (1969/ 70) Därav följer att vissa värden kan vara missvisande. En summering av flera års uppgifter skulle ge ett säkrare underlag och bättre belysa förhållandena för var och en av de i tabellen upptagna orterna. Som un- derlag för ett mer generellt bedömande tor- de emellertid angivna värden vara till fyllest och ge viss vägledning.

SOU 1972: 50

Tabell 5. Exempel på skyddsrumstillväxten under 1970 i vissa orter.

Tätort Antal invånare Tillkomna innanför gräns skyddsrums- för skydds- platser under rumsbyggnads- 1970 skyldighet

Stockholm 1 339 000 52 770 Göteborg 525 500 41 950 Uppsala 115 700 2 800 Norrköping 98 000 7 070 Västerås 97 100 6 520 Helsingborg 84 100 6 480 Eskilstuna 68 900 6 990 Kalmar 35 000 2 310 Västervik 20 700 100 Enköping 19 600 1 400 Varberg 17 900 2 820 Hässleholm 15 400 1 780 Norrtälje 13 000 660

63

4.2 Väntad utveckling om nuvarande regler för skyddsrumsbyggandet behålls

Civilförsvarsstyrelsen har i perspektivplanen beräknat att skyddsrumsbyggandet med i huvudsak nuvarande regler under nästföl- jande 15-årsperiod i genomsnitt kommer att uppgå till ungefär 200000 platser per år. En produktion av denna storleksordning medför under angiven tid ett tillskott av skyddsrum med 3 miljoner skyddsrumsplat- ser. Med en uppskattad genomsnittlig kost- nad av 400 kronor per skyddsrumsplats in- nebär detta en total investering i skydds- rum på 1,2 miljarder kronor. Därigenom skulle omkring år 1987 i landet finnas i runt tal 7,5 miljoner skyddsrumsplatser, varav cirka 5,5 miljoner i anslutning till bostäder. Trots ett så omfattande skyddsrumsbestånd skulle med nuvarande regler den brist på skyddsrum som f. n. råder i 14 av de störs- ta tätorternas innerområden alltjämt bestå och låghusbebyggelsen i alla skyddsrums- orter fortfarande sakna skyddsrum.

Om skyldigheten att anordna enskilda skyddsrum utsträcks till de större tätorternas innerområden och till låghusbebyggelsen i alla Skyddsrumsorter kan skyddsrumsbyg- gandet enligt civilförsvarsstyrelsens beräk- ningar i perspektivplanen uppskattas till i genomsnitt 285 000 platser per år under den nästföljande 15-årsperioden. Det har därvid förutsatts att skyddsrumsbyggnadskyldighet skall gälla i alla tätorter med mer än 5 000 invånare. Med en sådan årsproduktion till- kommer under perioden närmare 4,3 miljo- ner skyddsrumsplatser för en kostnad av ungefär 1,7 miljarder kronor. I landet skul— le 1987 finnas i runt tal 8,8 miljoner skydds- rumsplatser.

64

SOU 1972: 50

5 Vissa tidigare framförda förslag

5.1 Civilförsvarsstyrelsens förslag att återin- föra skyddsrumsplikt i innerområdena

Sedan 1956 har det som utredningen förut framhållit inte byggts några enskilda skydds- mm inom 14 av våra största tätorters inner- områden. Anledningen härtill är att behovet av skyddsrum inom dessa områden avsågs bli tillgodosett genom bergfasta befolknings- skyddsrum. Sådana har emellertid, som framgår av kapitel 4, endast tillkommit i begränsad omfattning. Följden har blivit att innerområdena i dag till stor del saknar skyddsrum. Med anledning härav lät civil- försvarsstyrelsen utreda hur och i vilken utsträckning skyddsrum borde anordnas i in- nerområdena. Utredningen resulterade i att styrelsen 27.5.1966 överlämnade följande förslag till Kungl. Maj:t:

1. Undantaget från skyldigheten att bygga enskilda normalskyddsrum i de 14 största städernas innerområden hävs.

2. De enskilda normalskyddsrum, som kom- mer att byggas i dessa innerområden, skall ut- föras som skyddsrum ND,1 såvida icke Ko- nungen för särskilda fall förordnar, att kraven på skyddsförmåga skall vara högre (civilför- svarslagen & 28).

3. Genom de åtgärder som föreslås i 1 och 2 tillskapas en ny form av skydd, som ersätter nuvarande ordning med befolkningsskyddsrum. Skyddet för människorna i innerområdena till- godoses genom styrelsens här angivna förslag på följande sätt:

a) Genom att utnyttja befintliga befolknings- skyddsrum.

b) Genom att utnyttja normalskyddsrum ND och de förstärkta normalskyddsrum som när så bedöms erforderligt —— byggs enligt mo- ment 2 i anslutning till krigsviktiga företag. Dessa skyddsrum kan ligga antingen inom

SOU 1972: 50

5—22144

företagens områden eller i närbelägna fastig- heter.

c) Om personalen vid vissa krigsviktiga fö- retag icke under rimlig tid kan förväntas er- hålla skydd enligt a) eller b) ovan, bör i sär- skild ordning prövas, på vilket sätt skydd skall åstadkommas för denna personal.

4. Om skyddet vid vissa företag bör omfatta själva tillverkningen synes det i regel böra an- komma på överstyrelsen för ekonomisk för- svarsbercdskap att föreslå, att skyddsrum byggs för detta ändamål samt att vid behov äska medel härför.

Enligt överbefälhavarens mening skulle tillkomsten av normalskyddsrum enligt civil- försvarsstyrelsens förslag utgöra ett värde- fullt komplement till befintliga befolknings- skyddsrum. Överbefälhavaren ansåg dock att tillkomsten av föreslagna normalskydds- rum inte helt kunde ersätta den utbyggnad av befolkningsskyddsrum som avsågs med riksdagens beslut år 1961. De principer som legat till grund för beslutet ägde alltjämt giltighet, men de borde anpassas till de nya förhållanden som enligt civilförsvarsstyrel- sens utredning måste påverka det fortsatta skyddsrumsutbyggandet.

Överbefälhavaren föreslog följande for- mulering av civilförsvarsstyrelsens förslag punkt 3:

När undantaget från skyldigheten att bygga normalskyddsrum i innerområdena hävs, er- sätts nuvarande program för byggande av skyddsrum för de efter slutlig utrymning kvar- varande med ett program, som i första hand bygger på att normalskyddsrum kommer att byggas. De kvarvarandes behov av skydd till- godoses genom det nya programmet på föl- jande sätt;

1 Med skyddsrum ND avsåg civilförsvarssty- relsen ett normalskyddsrum av kraftigare konstruktion.

65

a) Genom befintliga befolkningsskyddsrum.

b) Genom normalskyddsrum ND eller för- stärkta normalskyddsrum, som byggs enligt moment 2 inom krigsviktiga företags och an- läggningars områden eller i fastigheter i an- slutning till sådana områden.

c) För vissa krigsviktiga företag, som under den närmaste 15-årsperioden icke förväntas er- hålla skydd enligt a) eller b) ovan genom skyddsrum utformade enligt nuvarande princi- per i överensstämmelse med riksdagens princip- beslut 1961.

Försvarets forskningsanstalt (FOA) fram- höll i yttrande över civilförsvarsstyrelsens förslag bl. a. följande:

Med den begränsade målsättning, som utred- ningen haft, nämligen att skaffa ett alternativ till befolkningsskyddsrummen, finner FOA att civilförsvarsstyrelsens förslag, så som det re- dovisats i utredningen är tekniskt-taktiskt rim- ligt. En höjning av skyddsnivån borde kunna åstadkommas på det föreslagna sättet. Det ha- de dock varit värdefullt om man i detta sam- manhang hade infört jämförande studier över förväntade förluster med andra, enklare typer av skydd, tex enbart källare.

I utredningen påpekas, att utbyggnaden av skyddet kommer att ske ojämnt. Mot denna bakgrund synes det angeläget, att skyddsrums- planläggningen kompletteras med ett snabbt genomförbart reservprogram —— tex för provi- soriska skyddsrum och förstärkning av källare — som kan igångsättas vid krigsfara.

Svårigheterna är betydande att på kort tid genomföra en något sånär fullständig utred- ning rörande innerområdenas skyddsproblem i ett vidare perspektiv. Speciellt gäller detta om ej enbart stridsmedelseffekter studeras utan även de vidare totalförsvars- och säkerhetspo- litiska problemen behandlas. Det är förståeligt att denna utredning utgått från den begränsade men praktiskt rimliga synpunkten att presen- tera ett alternativ till nuvarande befolknings- skyddsrumsprogram.

Överstyrelsen för ekonomiskt försvar bi- trädde civilförsvarsstyrelsens förslag.

Civilförsvarsstyrelsens förslag 1966 föran- ledde inte någon Kungl. Maj:ts åtgärd. Yt- terligare förslag och utredningar i frågan redovisas i kapitel 6.

5.2 Utredning rörande normalskyddsrum inom försvarsdepartementet

Som ett led i planeringen för civilförsvarets utformning bildades enligt beslut av chefen

66

för försvarsdepartementet i juni 1967 en ar- betsgrupp för att pröva förutsättningarna för en framtida skyddsrumspolitik. I arbets-

gruppen ingick företrädare för försvarsde-

partementet, inrikesdepartementet, försvars- staben, fortifikationsförvaltningen, försva- rets forskningsanstalt samt civilförsvarssty- relsen.

Arbetsgruppens uppgift var främst att sö- ka utröna vilka åtgärder som borde vidtas för att klarlägga formerna för ett ändamåls- enligt skyddsrumsbyggande och principerna för byggandets inriktning under de närmaste aren.

Arbetsgruppen redovisade sina syn- punkter i ett stencilerat betänkande »Utred- ning rörande normalskyddsrum» (Ds Fö 1968: 6). I fortsättningen kallas betänkan- det »departementspromemorian».

Departementspromemorian redovisar bla material som arbetsgruppen tagit fram be- träffande tekniken för det framtida skydds- rumsbyggandet, skyddsrumsstorlek och skyddsnivå samt sidoverkningar på befolk- ningen vid bekämpning av militära mål och stödmål. Det konstateras bla att standardi- seringen av bostadsbyggandet medfört att det ofta är fördelaktigt att bygga utan käl- lare. Jämförelsen mellan olika skyddsrum i storleken upp till 150 platser föranleder ut- talandet att större skyddsrum medger effek- tivare resursutnyttjande. Studier av sido- verkningar vid bekämpning av stödmål i en medelstor svensk stad visar att betydande förluster kan uppkomma bland befolkningen i innerområdet.

Arbetsgruppen ansluter sig till civilför- svarsstyrelsens förslag att skyldigheten att bygga normalskyddsrum i innerområdena återinförs. Åtgärder härför bör vidtas ome- delbart. Skyddsrummen föreslås utformas som normalskyddsrum enligt fn gällande tekniska bestämmelser men med vissa för- bättringar ifråga om fläkt- och filteranord- ningar. När det gäller möjligheterna att åstadkomma ett tillfredsställande skydd för befolkningen inom redan sanerade delar av innerområdena anser arbetsgruppen att man i första hand bör uppmärksamma de möj-

SOU 1972: 50

ligheter som kan finnas att bygga fler skyddsrumsplatser än normalt i samband med nybyggnad av normalskyddsrum. Där- vid förutsätts att ersättning med statsmedel kan utgå. I sådana delar av innerområdena där skyddsrumsbehovet inte kan tillgodoses i denna ordning anser arbetsgruppen att man kan överväga att anordna skyddsrum i samband med anläggandet av parkerings- anläggningar, olika slag av bergrum och dy- likt.

I departementspromemorian redovisas synpunkter på förutsättningarna för det framtida skyddsrumsbyggandet. Arbetsgrup- pen anser att ett bättre resursutnyttjande främst bör sökas genom ett mer selektivt byggande med avseende på skyddsrummens geografiska lokalisering och skyddsrums- prestanda. Förutsättningarna måste också framhåller gruppen — bedömas utifrån analyser av befolkningsskyddets effektivitet vid skilda resurstillgångar och vid olika för- delning av dessa resurser på befolknings- skyddets olika komponenter ledning, ut- rymning, skydd och undsättning.

När det gäller finansieringen av skydds- rum i bostadshus diskuterar arbetsgruppen om bidrag till byggande av skyddsrum bör utges av allmänna medel för att åstadkom- ma bättre förutsättningar för ett selektivt skyddsrumsbyggande. Alternativa möjlighe- ter härför diskuteras.

Kostnaderna för ett fortsatt skyddsrums- byggande enligt f n tillämpade grunder upp- skattas i departementspromemorian till 60—75 milj kr per år. Därvid förutsätts un- der viss-a angivna antaganden en övergång till källarlös bebyggelse. Förbättringar av skyddsrumsprestanda för att nå i civilför- svarslagen angiven skyddsnivå medför mer- kostnader om 20—40 milj kr per år. Ett återinförande av skyldigheten att bygga nor- malskyddsrum i de större städernas inner- områden beräknas kosta 10—12 milj kr per år. Sammantaget uppskattar arbetsgruppen med departementspromemorians förutsätt- ningar de årliga skyddsrumskostnaderna till 90—125 milj kr. Av dessa kostnader beräk- nas ca 10 % falla på orter med högst 10 000 invånare.

SOU 1972: 50

Arbetsgruppens överväganden och förslag sammanfattas på följande sätt:

1. En översyn av lagstiftningen om skydds- rumsbyggandet och olika myndigheters befatt- ning med detta bör göras med sikte på att för- slag till ändringar skall kunna föreläggas stats— makterna under år 1970.

2. Skyldigheten att bygga normalskyddsrum i innerområdena i vissa större städer bör åter- införas.

3. Åtgärder bör vidtas för att tillkommande normalskyddsrum förses med bättre ventila- tionsutrustning.

4. Om det anses nödvändigt att kompensera merkostnader till följd av åtgärder enligt 2 och 3 genom begränsningar i skyddsrumsbyggnads- skyldigheten bör i första hand prövas att upp- höra med skyddsrumsbyggandet i sådana tät- orter som ligger utanför sannolika invasions- områden och ej heller innehåller sannolika mål för en stödbekämpning. Om än större restrikti- vitet anses önskvärd bör övervägas att efterge skyldigheten att bygga skyddsrum i vissa geo- grafiska områden eller inom vissa tätortsområ- den.

5. Åtgärder för att förbättra möjligheterna att vistas i befintliga skyddsrum är enligt ar- betsgruppen betydelsefulla. Behovet av sådana bör särskilt uppmärksammas vid arbetet på perspektivplan för civilförsvaret.

Berörda centrala myndigheter, samtliga länsstyrelser, vissa organisationer och större bostadsbyggnadsföretag mfl har avgett ytt- randen över departementspromemorian.

Remissinstansema tycks vara överens om behovet av en översyn av den lagstiftning, som reglerar skyddsrumsbyggandet. Likaså ställer sig övervägande antalet remissinstan- ser bakom förslaget att återinföra skydds- rumsplikten i de 14 större städernas inner- områden. Däremot är man tveksam när det gäller lämpligheten av ett mer selektivt skyddsrumsbyggande dvs att upphöra med detta utanför sannolika invasionsområden och i orter som inte innehåller sannolika militära mål. Övervägande antalet remiss- instanser uttalar sig mot ett sådant selektivt byggande. Samma är förhållandet när det gäller att undanta vissa geografiska områden inom en riskort från skyddsrumsplikten. Ci- vilförsvarsstyrelsen framhåller således bla att det, inte minst i krig, torde vara svårt att klargöra för befolkningen att invånarna i ett

67

kvarter på ena sidan gatan vid flyglarm skall uppsöka kvalificerade skyddsrum, me- dan människorna i kvarteret på andra sidan gatan skall kvarstanna i våningarna eller upp- söka källarna. Civilförsvarsstyrelsen konsta- terar att inget land ännu vågat ge sig in på ett sådant selektivt skyddsrumsbyggande, som aktualiserats i departementspromemo- rian.

Civilförsvarsstyrelsen anför beträffande Skyddsrumsbyggandets finansiering att gäl- lande principer visat sig medföra påtagliga fördelar och att nackdelarna från samhälls— ekonomisk synpunkt är obetydliga. Över- gång till finansiering med allmänna eller sär- skilda medel leder enligt styrelsens mening ganska snart till ett synsätt av typen kund leverantör, som torde komma att åter- verka på allmänhetens inställning till skydds— rumsbyggandet. Det är enligt styrelsens me- ning utomordentligt värdefullt att skydds- rumsbyggandet även i fortsättningen får an- ses vara en integrerad del av samhällsbyg- gandet och naturligt inordnas i detta både från finansierings— och planeringssynpunkt.

Flera remissinstanser framhåller som rätt- visekrav att skyddsrumskostnaderna ges en bredare fördelning än som nu är fallet. Några instanser, bla Svenska kommunför- bundet och Sveriges industriförbund samt några länsstyrelser, förordar att kostnaderna i princip bör bäras av staten.

Statens planverk anför bl a att det inom de områden som bedöms vara i behov av skyddsrum synes vara vanskligt att som nu binda skyldigheten att anordna skyddsrum i bostadshus till husets storlek. Antalet män- niskor inom ett begränsat bostadsområde som behöver skydd torde enligt planverket vara av mer avgörande betydelse.

Beträffande skyddsrumsplikt för småhus (en- och tvåfamiljshus) framhåller planver- ket att de ekonomiska konsekvenserna här- av alldeles speciellt måste uppmärksammas. I sådana fall anser verket att möjligheterna att anordna större, för flera fastigheter ge- mensamma skyddsrum bör studeras, även om gångavstånden kan bli större än vad som hittills accepterats.

Planverket anför Vidare:

68

För att kostnaderna skall hållas nere är det enligt planverkets uppfattning först och främst angeläget att man går in för stora skydds- rumsanläggningar. Sådana anläggningar bör dessutom i tekniskt hänseende kunna göras bättre än små enheter. Vidare bör de större skyddsrummen kunna utnyttjas mer rationellt i fredstid. Det är också troligt att större skydds- rum, som utnyttjas permanent under fredstid, kan föra med sig vissa fördelar även ur under- hålls- och ordningssynpunkt.

En ökad övergång till större skyddsrum — av flera skäl placerade friliggande från bo- stadshusen — medför givetvis att lämpligt be- lägna områden måste reserveras för skyddsrum i samband med den fysiska planeringen. Till ledning för bedömning av placering och stor- lek av dessa områden bör enhetliga riktlinjer utarbetas.

Planverket berör också frågan om skydds- rumsbyggandet i förhållande till väntade för- ändringar i boendetätheten och framhåller att kravet på erforderligt antal skyddsrums- platser bör anpassas med hänsyn till att bo- endetätheten successivt minskar. Även den- na fråga är enligt planverket av stor ekono- misk betydelse. En övergång till större skyddsrumsenheter torde för övrigt bidra till att jämna ut beläggningen av skyddsrum- men, vilket bör underlätta långtidsvistelse i skyddsrum.

Beträffande skyddsrummens utförande understryker planverket angelägenheten av att skyddsrumsbestämmelserna samordnas med gällande byggnadsbestämmelser. Där- igenom underlättas en typgodkännandeverk- samhet, utförd genom samråd mellan civil- försvarsstyrelsen och planverket. I anslut— ning härtill understryker planverket att det vid en kommande omarbetning av skydds- rumsbestämmelserna är angeläget att be- stämmelserna utformas med funktionella krav. Härigenom kan den tekniska utveck- lingen av skyddsrumsbyggandet främjas.

Statens institut för byggnadsforskning an- ser i likhet med planverket att orternas ut— byggnadsplan av skyddsrum bör grundas på behovet efter verkställd inventering samt att större skyddsrumsenheter bör övervägas.

Flera remissinstanser bla några länssty- relser efterlyser möjligheter att tillvarata de skyddstillgångar som finns i form av tunnel- banor och andra underjordiska lokaler.

SOU 1972: 50

5.3 Skyddsrum vid universitet och högskolor

Kungl. Maj:t uppdrog 1.4. 1966 åt bygg- nadsstyrelsen och samarbetsnämnden för 10- kal- och utrustningsprogramkommittéerna för universitet och högskolor (lupmämn- den) att i samråd med civilförsvarsstyrelsen utreda behovet av skyddsrumsplatser vid universitet och högskolor. Byggnadsstyrelsen och lup—nämnde-n överlämnade 14.6.1968 den färdigställda utredningen till Kungl. Maj:t. Enligt beslut 18.3.1971 överlämnade chefen för försvarsdepartementet utredning- en till 1969 års skyddsrumsutredning att tas i beaktande vid uppdragets fullgörande.

I utredningen föreslås vissa dimensione— ringsregler för skyddsrum vid universitet och högskolor. Förslaget bygger på förut- sättningen att den högre undervisningen så långt möjligt skall fortgå även efter mobili- sering och vissa former av utrymning. Vi- dare förutsätts att skyddsrumsplatser i prin- cip bör anordnas i sådant antal att var och en som befinner sig vid ett universitet eller en högskola efter det att vissa militärinkal- lelser ägt rum skall ha tillgång till en skydds- rumsplats. Vid utformningen av dimensione- ringsreglerna har en bättre anpassning till rådande närvaroförhållanden vid universitet och högskolor eftersträvats än som råder en- ligt dagens regler.

Samtidigt som förslaget överlämnades an- mälde byggnadsstyrelsen att styrelsen som utvecklingsprojekt tagit upp utformningen av skyddsrum i staten tillhöriga byggnader. Härvid undersöks bla möjligheterna att utan avkall på lokals huvudfunktion utfor- ma lokalen som skyddsrum. Avsikten är att ett skyddsrum, som programmerats för un- dervisningsändamål, inte skall stå oanvänt utan utnyttjas kontinuerligt under fredstid. I en rapport »Annorlunda skyddsrum» (KBS—rapport nummer 48, KOD Aa 1— 9640) redovisade byggnadsstyrelsen i no- vember 1970 nämnda utvecklingsprojekt.

Sammandrag av byggnadsstyrelsens rap- port bifogas betänkandet (bilaga 4).

I rapporten redovisas att stora besparing- ar kan nås vid uppförande av universitets-

SOU 1972: 50

och högskolebyggnader om skyddsrumsfunk- tionen kan kombineras med andra för bygg- naderna programmerade lokaler. Väljs för- månliga kombinationer kan skyddsrums- kostnaderna enligt vad som framgår av dia- gram gå ned ända till 1/ 4 av kostnaderna för skyddsrum i källarvåning utan freds- funktion.

I detta sammanhang bör observeras att de studier som legat till grund för rappor- ten genomförts med vissa begränsningar be- träffande möjligheterna att välja lokaler för kombination med skyddsrumsfunktionen. Begränsningarna har bl a berott på förut- sättningen att ett dubbelutnyttjande skall vara möjligt även när skyddsrumsberedskap anbefallts. Med denna utgångspunkt bort- faller lokaler, som vid fredsanvändning krä- ver omfattande inredning och utrustning, exempelvis bibliotekslokaler och laborato- rier. Vidare har inte medtagits lokaler för vilka kravet på dagsljus är av särskild bety- delse. Gällande skyddsrumsbestämmelser medger endast att viss begränsad fönsteryta anordnas i skyddsrums ytterväggar. Dessa fönsterytor skall när skyddsrumsberedskap anbefalls täckas genom särskilda skydds- anordningar. Lup-nämnden, som företrätt skolbyggnadernas nyttjare, har vid samråd med byggnadsstyrelsen ställt sig positiv till möjligheten att samordna lärosal/skydds- rum om begränsad fönsteryta förekommer. Nämnden har däremot inte varit beredd till- styrka en kombination av lektionsrum och skyddsrum inom helt fönsterlösa lokaler. För att närmare undersöka förutsättningarna för en sådan funktionssamordning har nämnden i samråd med byggnadsstyrelsen och civil- försvarsstyrelsen utsett en arbetsgrupp med uppgift att i provlokaler utföra försök be- träffande sambandet mellan studieresultat och tillgång till visuell kontakt med ute- rummet. Synpunkter på fysiologiska och psykologiska effekter av en starkt begränsad eller helt slopad dagsljusbelysning i skol- lokaler väntas därvid erhållas. Resultaten av försöken kan emotses tidigast under senare delen av 1972. Försöken, som förlagts till institutionen för hygien vid Göteborgs Uni- versitet, leds av universitetsrektor professor

69

B E Ingelmark. Skyddsrumsutredningen har haft tillfälle att på platsen ta del härav. Så- vitt utredningen kunnat konstatera tyder för- söken på att många lokaltyper, som idag förses med dagsljus (fönster), mycket väl och utan att användningsmöjligheterna försäm- ras kan anordnas utan dagsljusinsläpp.

70 SOU 1972: 50

6 Vissa utgångspunkter för skyddsrums-

utredningens arbete

Mot bakgrunden av gällande säkerhetspoli- tiska grundsyn (avsnitt 6.1) redogörs i detta kapitel för huvuddragen i civilförsvarets perspektivplan i de delar den berör skydds- rumsfrågor (avsnitt 6.2) samt för 1970 års försvarsutrednings syn på inriktningen i stort av civilförsvarets fortsatta utveckling (avsnitt 6.3). Även civilförsvarsstyrelsens programplan berörs. Därefter redogörs i hithörande delar för det förslag till riktlinjer för den fortsatta inriktningen av civilförsva- ret, som Kungl. Maj:t lämnat i prop. 1972: 75 (avsnitt 6.4). På grundval härav fixerar Skyddsrumsutredningen vissa utgångspunk- ter för sitt arbete (avsnitt 6.5).

6.1 Inledning

Sveriges säkerhetspolitiska mål formulera- des av statsmakterna senast år 1968 (prop. 1968:110, SU 122, rskr 281). Målet är att i alla lägen och i former som vi själva väljer trygga en nationell handlingsfrihet för att inom våra gränser bevara och ut- veckla vårt samhälle i politiskt, ekonomiskt, socialt, kulturellt och varje annat hänseende efter våra egna värderingar samt i samband därmed utåt verka för internationell av- spänning och en fredlig utveckling. I prop. 1972: 75 har föredragande departements- chefen uttalat att denna inriktning alltjämt bör gälla.

Som ett led i studieverksamheten för långsiktsplaneringen av befolkningsskyddets utformning uppdrog Kungl. Maj:t 22.3. 1968 åt civilförsvarsstyrelsen att bedriva s.k. miljöstudier i samråd med överbefäl- havaren, överstyrelsen för ekonomisk för-

SOU 1972: 50

svarsberedskap, socialstyrelsen och försva- rets forskningsanstalt. Studiernas syfte skul- le enligt beslutet vara att beskriva sådana angreppsfall som kan tas till utgångspunkt för en analys av befolkningsskyddets fram— tida utformning. Chefen för försvarsdepar- tementet har 18.4.1968 lämnat anvisningar för dessa studier, benämnda befolknings- skyddets miljöutredning (BMU). I befolk- ningsskyddet inbegrips alla åtgärder avsedda att vid angrepp skydda civilbefolkning och egendom, säkerställa civilbefolkningens up- pehälle samt underlätta en uppbyggnad av samhället efter angrepp. Studiearbetet har bedrivits i nära samverkan med en av ÖB på Kungl. Maj:ts uppdrag tillsatt motsvaran- de utredning benämnd krigsmaktens miljö- utredning (KMU).

Kungl. Maj:t uppdrog 13.9.1968 åt ci- vilförsvarsstyrelsen att inkomma med per- spektivplan för civilförsvarets utveckling. Civilförsvarsstyrelsen har med anledning härav i mars 1971 redovisat perspektivplan för civilförsvaret, omfattande civilförsvarets utveckling under femtonårsperioden 1972— 1987. I perspektivplanen lämnas förslag till inriktning av civilförsvaret inom olika eko- nomiska ramar, exempel på sammansättning av civilförsvaret, härur härledda besluts- punkter samt behov av studier, forskning och försök.

Civilförsvarets utveckling under den när- maste perioden har redovisats i program- plan för åren 1972/ 77. I särskilt avsnitt av programplanen redovisar civilförsvarssty- relsen sin grundläggande syn på det enskilda skyddsrumsbyggandet. Utdrag ur program- planen i denna del bifogas betänkandet som bilaga (bilaga 7).

71

6.2 Perspektivplan 1972—1987 6.2.1 Allmänna förutsättningar

Civilförsvarsstyrelsen har inledningsvis granskat samhällsutvecklingen i Sverige samt dess konsekvenser för det framtida civilförsvaret. Styrelsen framhåller att för- ändringar i samhället, i första hand fysiska sådana, är av betydelse för civilförsvaret på två sätt. Dels påverkas befolkningens och samhällets sårbarhet vid angrepp och dels påverkas de komponenter som ingår i civil- försvaret.

Bland förändringar i samhället, som kan inverka på befolkningens sårbarhet i krig, nämner styrelsen urbaniseringen, bebyggel- seutvecklingen samt utvecklingen av produk- tionsanläggningar och formerna för vatten-, värme- och elförsörjningen.

Bland förändringar i samhället som kan inverka på civilförsvarets komponenter nämner styrelsen utveckling av betydelse för skyddsrumsbyggandet.

6.2.2 Angreppsfall som är vägledande för planeringen m. m.

Fyra olika typer av angreppsfall har legat till grund för civilförsvarets perspektivpla- nering, nämligen

ett konventionellt fall (typ a), avseende angrepp med bekämpning av militära mål i Sverige vid invasion, där angriparen en- dast utnyttjar konventionella stridsmedel,

ett ABC-fall (typ b), avseende angrepp med bekämpning av militära mål i Sverige vid invasion där angriparen utnyttjar kärn- laddningar, B- eller C-stridsmedel,

ett hotfall (typ c), avseende angrepp var- vid en angripare söker nå politiska mål i Sverige med politiska medel i förening med hot och styrkedemonstration, samt

ett neutralitetsfall (typ (1), avseende A-, B- eller C-krig i Europa mellan stormakter, varvid Sverige kan komma att beröras indi- rekt.

Av angreppsfallen är det typ c — hot- fallet som beträffande krav på civilför-

72

svaret mest liknar det fall som legat till grund för den nuvarande civilförsvarsorga- nisationen, eftersom det kan innebära hot om kärnladdningsinsats mot befolkningscentra. Inte heller angreppsfallet typ d (neutrali- tetsfallet när kärnladdningar används) stäl— ler helt nya krav på civilförsvaret. 1950- talets »kärnladdningsangreppsfall» kunde medföra omfattande radiaknedfall även på landsbygden. Behov av radiakskydd i stora delar av landet har således ansetts föreligga redan tidigare. Angreppsfallet typ d beskri- ver ett antal olika situationer som kan med- föra radioaktivt nedfall i Sverige. Det med- för således närmast en granskning av lämp- ligheten av tidigare planerade skyddsåtgär- der för de behov som kan tänkas förekom- ma i de situationer som beskrivs i fallet d.

Eftersom det nuvarande civilförsvaret i viss mån kan sägas vara anpassat till an- greppsfall typ c och d är således främst angreppsfall typ a och b nya i det nuvaran- de miljöunderlaget, dvs angrepp mot mili- tära mål (såväl fasta som rörliga) med kon- ventionella vapen, kärnladdningar samt B- och C-stridsmedel. Detta innebär, att rela- tivt sett ökad vikt läggs vid det konventio- nella kriget. Av angreppsfallen kan enligt civilförsvarsstyrelsen dras följande allmänna slutsatser för civilförsvarets framtida inrikt- ning nämligen

att större hänsyn bör tas till konventio- nella vapen,

att civilförsvarsåtgärder i områden intill militära mål och inom invasionsområden bör stärkas samt

att större uppmärksamhet bör ägnas åt skydd för befolkningen vid markstrider.

Civilförsvarsstyrelsen framhåller i per- spektivplanen behovet av samordning och samverkan mellan totalförsvarets olika de- lar. Bl.a. behövs samordning med krigs- makten vad beträffar alarmering av all- mänheten.

Möjligheterna att alarmera allmänheten är direkt beroende av utformningen av stridsledningssystemet inom krigsmakten. Enligt civilförsvarsstyrelsen kan civilförsva- rets krav på förvarningstide—r inte tillfredsstäl- lande tillgodoses med den utformning av

SOU 1972: 50

stridsledningssystemet som skisserats i krigs- maktens perspektivplan för de lägsta ekono- miska ramarna. Med hänsyn till de allvar- liga följderna för befolkningsskyddet om tillräcklig förvarning inte erhålls, bör krigs— makten enligt civilförsvarsstyrelsen åläggas kravet att stridsledningssystemet skall ha minst sådan förvarningskapacitet och uthål- lighet under ett förbekämpningsskede att befolkningen kan alarmeras så att den effek- tivt kan utnyttja befintliga skyddsrum. Ci— vilförsvarsstyrelsen har vid utformningen av olika civilförsvarsalternativ utgått från att krigsmakten har ett stridsledningssystem som har för civilförsvaret godtagbara prestanda.

6.2.3 Krav på skydd av civilbefolkningen

Skyddet av civilbefolkningen bör enligt per— spektivplanen för civilförsvaret inriktas en- ligt följande. En angripare, som planerar ett angrepp mot vårt land, kan välja olika betvingelsemetoder beroende bl. a. på syftet med angreppet och på hur han bedömer styrkan hos de olika delarna av det svenska totalförsvaret. Målet för vårt totalförsvar är att verka fredsbevarande, dvs det skall ha en sådan styrka och sammansättning att ett angrepp mot Sverige inte ter sig lönsamt. Civilförsvaret bör bidra till totalförsvarets fredsbevarande funktion genom att stärka befolkningens motståndsförmåga och där- med stärka tilltron till vår föresats och vilja att göra motstånd mot angrepp och påtryck- ningar. För att vårt försvar vid olika tid- punkter skall ha denna fredsbevarande funktion krävs att man vid planeringen för dess utveckling tar hänsyn till tänkbara situationer som kan uppstå i framtiden då angrepp eller påtryckningar kan aktualise- ras mot vårt land. Eftersom en angripare sannolikt söker nå sina syften med minsta möjliga uppoffringar kommer han vid an- grepp att utnyttja svagheter i vårt totalför- svar. Det är därför nödvändigt att beakta en angripares olika handlingsmöjligheter så att inte en viss betvingelsemetod ter sig sär- skilt lönsam för honom eller att en viss del

SOU 1972: 50

av totalförsvaret blir mer lönsam att an- gripa än andra delar.

Om totalförsvaret och vår säkerhetspolitik inte kunnat avhålla från angrepp eller hot är det civilförsvarets uppgift att skydda liv och egendom samt att lindra verkningarna av skador. Även om krig pågår i vår omvärld och endast indirekt berör vårt land skall civilförsvaret kunna lindra verkningarna för befolkningen.

De ovan redovisade angreppsfallen (typ a, b, c och d) har utarbetats på grundval av studier av alternativa internationella utveck- lingar. Studierna har bedrivits i samarbete mellan departement och forskningsinstitu- tioner samt berörda totalförsvarsmyndighe- ter. Angreppsfallen har av Kungl. Maj:t anvisats att som miljöexempel läggas till grund för civilförsvarets planering. Ur an- greppsfallen kan styrande information för civilförsvarets utformning härledas.

För att civilförsvaret skall kunna lösa sin uppgift vid ett konventionellt angrepp (an- greppsfall typ a) synes det angeläget att befolkningen, åtminstone i områden där be- kämpning är trolig, får tillgång till skydds- rum med gott konventionellt skydd och att undsättningsorganisationen anpassas till det konventionella kriget.

I fråga om kärnladdningar, B- eller C- stridsmedel insatta mot militära mål (an- greppsfall typ b) bör skyddsåtgärder vidtas i fred så att befolkningen kan uthärda sido- verkningar av i varje fall begränsade insat- ser av kärnladdningar samt B- och C-strids- medel mot militära mål.

Angriparen kan söka nå sina syften med olika former av hot (angreppsfall typ c). Hot kan ställas med befolkningen som det primära objektet. Civilförsvarets planering bör därför ta hänsyn till sådana hotsituatio- ner där civilförsvarsåtgärder kan påverka angriparens bedömning av lönsamheten av att framställa hot och där civilförsvarsåtgär- der kan öka statsmakternas handlingsmöj- ligheter om hot likväl framställs.

Detta angreppsfall hotfallet inne- bär enligt civilförsvarsstyrelsen att civilför- svarsåtgärder, utöver de som motiveras av övriga angreppsfall, bör vidtas med utgångs-

73

punkt i att lan—fall kan riktas direkt mot be- folkningen. Anfallen bör förutsättas främst vara av konventionell karaktär men man kan inte utesluta användning av ABC-strids- medel.

Om vi lyckas hålla landet utanför ett krig (angreppsfall typ d _- neutralitetsfallet) är det Väsentligt att civilbefolkningen be- reds skydd mot sidoverkningarna i vårt land av strider utanför våra gränser i första hand med ABC-stridsmedel. I neutralitets- fallet bör målsättningen för civilförsvaret vara att ge befolkningen i vårt land ett sådant skydd mot verkningar av främst radiak- och C-stridsmedel att de fördelar, som åstadkommits genom att landet står utanför kriget inte allvarligt reduceras. Nå- gon närmare målsättning eller ambition för B-skydd anges inte i perspektivplanen.

I perspektivplanen redovisas förslag till inriktning och exempel på sammansättning- ar av civilförsvaret inom olika ekonomiska ramar. De olika s. k. strukturerna skiljer sig bl.a. åt i avvägningen mellan kort- och långsiktig effekt.

Om en hög civilförsvarseffekt prioriteras på 1980- och 1990-talen innebär detta en- ligt civilförsvarsstyrelsen att alla möjligheter bör tillvaratas under 1970- och 1980-talen att vid nybyggnation bygga skyddsrum med god skyddseffekt. Om god civilförsvarsef- fekt under 1970-talet prioriteras leder detta enligt styrelsen till en något högre priorite- ring av undsättningsorganisationen och av kompletteringsbyggande av skyddsrum i re- dan bebyggda områden.

Sammanfattningsvis har i perspektivpla- nen vid utformningen av skilda civilförsvars- lösningar i olika ekonomiska ramar i första hand tagits hänsyn till att angrepp med konventionella stridsmedel i samband med invasion kan riktas mot vårt land (angrepps- fall typ a). Hänsyn har också tagits till att kärnladdningar samt B- och/eller C-strids- medel kan komma till användning vid an- grepp mot oss, i hotsituationer och vid krig i Europa, där vårt land inte är inbe- gripet i stridshandlingar (angreppsfall typ b, c och d). Skyddsåtgärder som föranleds av dessa angreppsfall hålls dock jämförelse-

74

vis begränsade i förhållande till dem som läggs ned med anledning av angreppsfall typ a.

6.2.4 Skyddsrumsbyggandet

Som underlag för perspektivplanen har 10- kaliseringen av skyddsrumsbyggandet ut- retts. I lokalisering innefattas såväl place- ring i landet som placering inom ort i skilda bebyggelsetyper. Mot bakgrund av dels nackdelen med nuvarande lokalisering och dels den förändrade synen på kärnvapnens roll har olika principer för lokalisering av skyddsrum utformats.

Utgångspunkten har varit att klarlägga behoven av skyddsrum i olika »områdes- kategorier» med hänsyn till bl.a. de styran- de angreppsfallens krav. En följd av dessa angreppsfall är bl.a. att befolkningscentra med militära mål kan betraktas som de all- varligaste riskområdena, eftersom de kan utsättas för bekämpning i samtliga angrepps- fall. Andra områdeskategorier tätt eller glest befolkade, med eller utan militära mål, bedömt invasionsområde eller ej -— utgör också, fast i varierande grad »risk- zoner» som kan utsättas för bekämpning. Det synes således angeläget att bygga skydds— rum dels överallt där skyddsrum byggs f. n., dels i de större tätorternas innerområden, och dels i områden kring militära mål — även i mindre tätorter och i småhusområ- den. En selektivitet med utgångspunkt från bebyggelsetyp synes med dessa utgångspunk- ter omotiverad, eftersom anfallsrisken be- ror på områdets belägenhet snarare än på bebyggelsetyp. Genom att bebyggelsetyper blandas kan selektivitet efter bebyggelsetyp ge speciella problem. Exempelvis kan män- niskor, som inte har tillgång till skyddsrum i egen fastighet, vid angrepp komma att söka utnyttja de kringliggande flervånings- husens skyddsrum, som då blir helt otill- räckliga.

Eftersom ett så omfattande skyddsrums- byggande, som i och för sig skulle vara angeläget, inte rymts inom perspektivpla- nens ekonomiska ramar, har olika lokalise-

SOU 1972: 50

ringsalternativ med varierande grad av re- striktivitet definierats i perspektivplanen. Restriktiviteten innebär i första hand -— i överensstämmelse med nuvarande regler att skyddsrum endast byggs i samband med nybyggnation och inte i mycket små tät- orter. I andra hand begränsas omfattningen ytterligare genom att utesluta viss låghus- bebyggelse inom mindre utsatta områden, eventuellt även genom att justera den nu för skyddsrumsplikten gällande storleks- gränsen för tätorter. Genomgående innebär dock alternativen en hög prioritering av en utökning av skyddsrumsplikten i vad avser låghusbebyggelse inom de allvarligaste risk- områdena. Vidare innebär samtliga alterna- tiv återinförande av skyddsrumsplikten i de större städernas innerområden.

Civilförsvarsstyrelsen framhåller att det är angeläget att ställningstagande till de i perspektivplanen redovisade lokaliserings- principerna kan ske snarast. I de mot olika ekonomiska ramar svarande civilförsvars- lösningarna i perspektivplanen ingår loka- liseringsprinciper av varierande restriktivitet. Skyddsrumsbyggande i de större tätorternas innerområden liksom modernisering av be- fintliga befolkningsskyddsrum ingår i samt- liga ekonomiska ramar. För att utnyttja de ekonomiska resurserna på bästa sätt bör skyddsrumsutbyggandet ske i samband med nybyggnation (s. k. citysanering).

Civilförsvarsstyrelsen anser det generellt vara oekonomiskt att i befintlig bebyggelse bygga nya normalskyddsrum eller förbättra befintliga skydd till normalskyddsrums- standard. För vissa befintliga skyddstill- gångar innebär en utbyggnad till normal- skyddsrumsstandard stora kostnader och svårigheter med intrång i fredstid. I andra fall krävs vid beredskap förberedelsetider på månader till år innan tillgångarna kan utnyttjas. De delar av Stockholms tunnel- banor, som går i berg och befinner sig ovan vattennivån, bedöms dock ha goda potentiella skyddsmöjligheter.

Även efter ett återinförande av skydds- rumsbyggnadsplikten i innerområdena kom- mer dock bristerna i skyddsrumsbeståndet att bestå under lång tid framöver. I dag

SOU 1972: 50

finns skyddsrum endast för ca 1/3 av den befolkning som beräknas kvarstå i de ak- tuella städernas innerområden efter slutlig utrymning. I en katastrofsituation kan högst 100000 personer beredas plats i de befint- liga befolkningsskyddsrummen. Behovet kan beräknas variera mellan 1,5 och 0,5 milj platser beroende på utrymningsgrad och tidpunkt på dygnet.

I perspektivplanen anges att innerområ- denas skyddsbehov bör lösas genom en kombination av olika åtgärder. I första hand återinförs skyddsrumsbyggnadsplikt och be- folkningsskyddsrummen moderniseras i den utsträckning som kan bedömas som lön- samt. En kompletterande studie om möj- ligheter till utnyttjande och förbättringar av i första hand ovan nämda del av tunnel- bana kan även bli aktuell. Fysiska skydds- rumsplaner kan underlätta inplanerandet av skyddsrumsbyggandet. För innerområdena skulle sådana planer ha betydelse genom att det skulle gå att från fall till fall välja det lämpligaste sättet att tillgodose skydds— behovet. Man skulle då t. ex. kunna »över- producera» skyddsrumsplatser vid nybygg- nad i vissa fall då detta bedöms som det bästa sättet att förse omgivningen med skyddsrum. Vid nybyggnad av tunnelbana skulle då behovet av trafikantskyddsrum och skyddsrum för omkringliggande bebyggelse samtidigt kunna tillgodoses. I perspektivpla- nen erinras om att skyddsrum f. n. byggs i två skyddsnivåer (kvaliteter). De tekniska bestämmelserna för skyddsrumsbyggnad om- arbetas f.n., bl.a. i syfte att införa vissa punktvisa förbättringar av det konventio— nella skyddet men också för att anpassa be— stämmelserna til-l utvecklingen av nya meto- der för planering och produktion av nya bebyggelseområden och därmed sänka mer- kostnaderna för skyddsrum genom en ök- ning av fredsutnyttjandemöjligheterna. Här- för erforderliga utredningar och försök bör slutföras under de närmaste åren så att de nya bestämmelserna kan tillämpas under huvuddelen av perspektivplaneperioden.

Utöver frågan om byggandet av skydds- rum har civilförsvarsstyrelsen i sina planer tagit upp frågan om anordnandet av provi-

75

soriska skydd inom områden, där skydds- rum inte byggs i fredstid. Styrelsen föreslår att nuvarande bestämmelser angående ra- diakskydd (57 & Cl) ändras så att fastighets- ägare kan åläggas anordna provisoriska skydd, som kan tjänstgöra både som radiak- skydd och som skydd mot finkalibrig eld, splitter, artillerield m. m.

6.3 1970 års försvarsutredning

Försvarsutredningen tillkallades 1970 med uppgift att överväga grunderna för den svenska säkerhetspolitiken och den långsik- tiga inriktningen av Våra totalförsvarsan- strängningar. I direktiven för utredningen anges bl. a.

att försvarets planeringssystem skall ge det underlag som statsmakterna behöver för att inom ramen för vår säkerhetspolitik prö— va inriktningen av försvarspolitiken och be- döma behovet av resurser för denna;

att åtgärder har vidtagits för att införa nya riktlinjer för långsiktsplaneringen av det militära försvarets och civilförsvarets framtida utformning; samt

att det är angeläget att en parlamentariskt sammansatt kommitté får tillfälle ta del av det material som kommer fram genom mil— jöstudier och perspektivplanering och att bl.a. på grundval härav överväga inrikt— ningen av den svenska säkerhetspolitiken och försvarspolitiken.

Försvarsutredningen har i sitt 14.1.1972 avgivna betänkande Säkerhets- och för- svarspolitiken (SOU 1972: 4) redovisat föl- jande syn på inriktningen i stort av civilför— svarets utveckling. Civilförsvarets uppgifter och organisation fastställdes i sina huvud— drag av 1956 och 1959 års riksdagar. Un- der 1960-talet har skett ett långsiktigt och kontinuerligt skyddsrumsbyggande, komplet- terat med en omfattande utrymningsplan- läggning och utvecklats en lednings- och undsättningsorganisation. Härigenom har skapats ett civilförsvar som internationellt sett är av hög klass.

Liksom i fråga om det militära försvaret kan skilda principer tillämpas vid utform-

76

ningen av civilförsvaret. Valet mellan olika principer styrs därvid bl. a. av det yttre ho- tets karaktär och de resurser vi är beredda att avdela för ändamålet. Civilförsvarets planering påverkas emellertid dessutom i högre grad än det militära försvarets av fredssamhällets utformning och utveckling. För civilförsvaret gäller det sålunda att kny- ta an till samhället sådant det är i fredstid och att i möjlig mån utnyttja dess befintliga resurser.

I samhällelig regi vidtas i fredstid en rad åtgärder av samma slag eller med liknande syfte som de åtgärder, vilka i krig faller in- om civilförsvarets ram. Det finns ett natur- ligt samband mellan samhällsåtgärderna i fredstid för att förebygga och lindra skador till följd av olyckshändelser och motsvaran- de åtgärder i krig. Detta samband har stor betydelse för civilförsvarets planering.

Utvecklingen i samhället påverkar beho- vet av civilförsvarsåtgärder och möjlighe- terna att vidta sådana åtgärder. Sålunda kan utvecklingen t.ex. medföra att sam- hället blir mer sårbart därför att befolk- ningskoncentrationerna ökar men samtidigt mindre sårbart därför att bebyggelsen blir öppnare och på det sättet motståndskrafti- gare. Beroende härpå ändras kraven på de åtgärder som bör vidtas för att skydda be- folkningen i krig. Förändringar av detta slag kan leda till att inriktningen av civil- försvarets planering och utformningen av konkreta åtgärder tid efter annan behöver anpassas.

Samhällsutvecklingen måste därför fort- gående följas från civilförsvarssynpunkt. Bl.a. måste uppmärksammas förändringar- na beträffande befolkningsfördelning, sam- hällsplanering och bebyggelseutveckling, nä- ringslivets lokalisering samt kommunikatio- ner. Skyddet av befolkningen har också på grund av bundenheten till bostäder och ar- betsplatser en påtaglig anknytning till lokala förhållanden.

Även det militära försvarets utveckling har betydelse för civilförsvaret. Det gäller bl.a. lokaliseringen av militära mål t. ex. med hänsyn till närheten till befolknings- koncentrationer. Krigsmaktens möjligheter

SOU 1972: 50

att lämna bistånd vid undsättning, projektil- röjning och förvarning mot luftanfall är andra exempel på militär verksamhet som har betydelse för civilförsvaret.

Inte endast samhällets fredstida utform- ning utan även dess omställning inför och under ett krigsläge har betydelse för skyd- det av befolkningen. Omfattande förbere- delser vidtas inom olika områden för att underlätta och möjliggöra en sådan omställ- ning av samhället. Det är viktigt att åtgär- derna för skydd av befolkningen utformas på ett sådant sätt att skyddsåtgärderna inte förhindrar nödvändig produktion eller an- nan nödvändig verksamhet.

En betydande del av civilförsvarets kost- nader finansieras på annat sätt än över statsbudgeten. Betydande kostnader ligger på kommuner (ledningscentraler m.m.), på fastighetsägare och hyresgäster (enskilda skyddsrum) samt på företag (verkskydd). Samtliga dessa åtgärder måste övervägas, när man tar ställning till inriktningen av planeringen inom de olika delprogrammen. Härav följer att avvägningen inte bör styras av hur kostnaderna fördelar sig mellan olika intressenter.

Planeringen av civilförsvaret har under en lång följd av år utgått från att befolk- ningen löper risk att direkt bekämpas och att kärnvapen kan komma att användas mot större befolkningscentra i terrorsyfte. Mot denna form av bekämpning är det inte möj- ligt att till rimliga kostnader skydda befolk- ningen genom skyddsrum. Utrymning har därför satts i förgrunden bland de förebyg- gande åtgärderna och normalskyddsrum har inte byggts i de större städernas innerområ- den. I begränsad utsträckning har i stället s.k. befolkningsskyddsrum anordnats i des— sa områden.

Civilförsvarsstyrelsen framhåller i sina perspektiv- och programplaner att de fram- tagna angreppsfallen pekar på att civilför- svaret i framtiden bör ges en annan inrikt- ning än hittills. Mot bakgrund av försvars- utredningens syn på framtida krigs karaktär och principuppfattning om hur skyddet mot ABC-stridsmedel bör utformas ansluter sig utredningen till denna uppfattning och an-

SOU 1972: 50

ser att planeringen inte bör inriktas på skydd mot kärnvapen eller massinsats av konventionella vapen i direkt bekämpning av befolkningen, dvs vad som vanligen betecknas som terror. Befolkningscentra som sådana bör inte ses som för angriparen primära mål att bekämpa vid invasionsföre- tag mot vårt land. Grundläggande för pla- neringen bör i stället vara att befolkningen kan komma att beröras av biverkningar vid bekämpning av militära mål med i första hand konventionella stridsmedel och vid markstrider. Viss hänsyn måste emellertid också tas till att befolkningen i vissa kon- fliktsituationer kan bli ställd inför direkt hot om skadegörelse. Civilförsvaret bör då med sina åtgärder kunna påverka hotsitua- tionen och öka statsmakternas handlings- möjligheter.

Om vi kan hålla oss utanför ett krig bör befolkningen kunna ges skydd mot de se- kundära verkningarna i vårt land av ABC- stridsmedel som används utanför våra grän- ser.

Den ändrade grundsyn på civilförsvarets uppgifter som det anförda uttrycker inne- bär att skyddet främst bör utformas med hänsyn till konventionella vapen. Skydd mot ABC-stridsmedel anordnas endast där så kan ske till måttliga kostnadsökningar. Vidare bör ökad vikt läggas vid civilför- svarsåtgärder i områden intill militära mål och i invasionsområden samt vid skydd av befolkningen i samband med markstrider.

6.4 Prop. 1972: 75

I prop. 1972: 75 om det militära försvarets och civilförsvarets fortsatta inriktning m.m. förklarar föredragande departementschefen att han delar den uppfattning som försvars- utredningen gett uttryck åt beträffande in- riktningen i stort av civilförsvarets fortsatta utveckling. Civilförsvaret bör, framhåller departementschefen, bidra till totalförsvarets fredsbevarande funktion, genom att stärka befolkningens motståndsförmåga och där- med tilltron till vår vilja att göra motstånd mot angrepp och påtryckningar. I de fall vi

77

inte lyckas att avhålla från angrepp eller hot är det civilförsvarets uppgift att skydda befolkningen och lindra verkningarna av skador. Även i de fall krig pågår i vår omvärld och endast indirekt berör vårt land skall civilförsvaret kunna lindra de sekun- dära verkningarna för befolkningen.

Departementschefen anför vidare att be- folkningsskyddets fortsatta utveckling bör ske enligt en ändrad grundsyn på framtida krigs karaktär. Det innebär bl.a. att åtgär- derna skall avse skydd mot verkningar av i första hand konventionella stridsmedel vid bekämpning av militära mål i samband med invasion och vid markstrider samt att be- folkningscentra som sådana inte bör ses som primära mål för angriparen. Civilför- svarets åtgärder bör dessutom utformas så att möjligheterna tas till vara att till måttliga kostnadsökningar åstadkomma skydd mot ABC-stridsmedel.

6.5 Skyddsrums lokalisering, utnyttjande m. fl. särskilda frågor

6.5.1 Skyddsrum —— utrymning

6.5.l.l Civilförsvarets perspektivplan och 1970 års försvarsutredning

De synpunkter på frågan om avvägningen mellan de två civilförsvarskomponenterna skyddsrum och utrymning som framförts i civilförsvarsstyrelsens perspektivplan har i allt väsentligt godtagits av försvarsutred- ningen, som bl. a. framhållit följande.

Omfattande utrymningar kan medföra be- tydande avbräck för den produktion som måste upprätthållas under beredskap och krig och innebär även i övrigt svåra på- frestningar på samhället. Utrymningen kan också få besvärliga psykologiska konsekven- ser till följd av omställningen till ovana mil- jöer. Å andra sidan kan det vara nödvändigt i vissa situationer att utrymma särskilda grupper av befolkningen eller särskilt hota- de områden.

En planläggning för utrymning av tätor- ter och andra områden bör därför behållas.

78

Planläggningen bör som hittills innebära att handlingsmöjligheter skapas, inte att man i förväg binder sig vid beslut att genomföra utrymning i synnerhet inte det mest omfat- tande av nu planlagda alternativ, Besluten får bli helt beroende av den rådande situa- tionen. Som allmän riktlinje för planeringen bör gälla att beroendet av att behöva sätta utrymningsplanerna i tillämpning så långt möjligt minskas och om de likväl skall till- lämpas detta beslutas i tid.

Befolkningen kan skyddas dels genom att skyddsrum finns att tillgå och dels genom att utrymningar företas till mindre utsatta områden. Med de utgångspunkter för pla- neringen som försvarsutredningen uppställt bedöms möjligheterna att skydda befolk- ningen i skyddsrum vara goda. Planeringen av civilförsvarets åtgärder bör därför enligt försvarsutredningen inriktas på att skydd i möjlig mån skall beredas befolkningen i skyddsrum. En planering med denna inrikt- ning ökar möjligheterna att i den konkreta situationen begränsa utrymningar som inne- bär störningar av allvarligt slag i produk- tion och samhällsverksamhet.

6.5.1.2 Prop. 1972: 75

Departementschefen framhåller att skydds- rum och utrymningar inte ersätter varandra utan närmast bör ses som kompletterande varandra i olika situationer, exempelvis så att begränsad utrymning får väga upp bris- ter i tillgången på skyddsrum. Det kan ock- så enligt departementschefen visa sig nöd- vändigt att i vissa situationer utrymma sär- skilda grupper av befolkningen eller särskilt hotade områden.

I fråga om utrymning förklarar departe- mentschefen vidare att han ansluter sig till försvarsutredningens uppfattning att utrym- ningar av den omfattning, som förutsätts i de högsta av nu gällande utrymningsalter- nativ, kan ha konsekvenser för samhällslivet som i flera hänseenden är mindre önskvär- da. Departementschefen förordar därför att planeringen bör inriktas på att skydd i möj- lig mån bereds befolkningen i skyddsrum.

SOU 1972: 50

6.5. l .3 Skyddsrumsutredningen

Med utgångspunkt i försvarsutredningens och departementschefens uttalanden har Skyddsrumsutredningen dragit den slutsat- sen att planering och anordnande av skydds- rum i princip skall ske utan hänsyn till före- komsten av utrymningsplaner. Detta bör emellertid enligt skyddsrumsutredningens uppfattning inte hindra att de båda före- byggande åtgärderna — skyddsrum och ut- rymning — bringas i samverkan under be- redskap om så är lämpligt. Riskorter där skyddsrumsbyggnadsskyldighet föreligger bör i allmänhet också omfattas av planlägg- ning för utrymning.

6.5.2 Skyddsrumsbyggandets lokalisering

6.5.2.l Civilförsvarets perspektivplan och 1970 års försvarsutredning

Beträffande lokalisering av skyddsrumsbyg- gandet har försvarsutredningen i allt väsent- ligt anslutit sig till civilförsvarsstyrelsens perspektivplan. Försvarsutredningen fram- håller bl. a. följande.

Skyddsrumsbyggandet är en för civilförsva- rets effekt grundläggande åtgärd. Med hänsyn till de relativt stora kostnaderna för att anordna skyddet har åtgärderna prioriterats till orter som ansetts vara egentliga riskorter (anfalls- mål).

Det nuvarande urvalet av skyddsrumsorter gjordes år 1957 med den syn på hotet, bl. a. kärnvapen mot befolkningsmål, som då var vägledande för planeringen. Förutom ortsur- valet bestäms lokaliseringen av skyddsrums- byggandet av att fastighetsägarna är skyldiga att anordna skyddsrum bara för vissa slag av byggnader. Föreskrifterna för skyddsrumsbyg- gandet har medfört att områden med låghus- bebyggelse (en- och tvåvåningshus) har blivit skyddsrumslösa, medan det i vissa situationer kan finnas överskott på skyddsrumsplatser i andra områden. Vidare har ingen nyproduk- tion av normalskyddsrum förekommit i de 14 största städernas innerområden sedan år 1956.

Som redovisats i det föregående anser för- svarsutredningen att skyddsrumsbyggandet bör ske främst med hänsyn till det konventionella krigets krav och att de allvarligaste riskområ- dena är sådana som innehåller eller ligger nä-

SOU 1972: 50

ra militära mål och i invasionsområden. Detta synsätt leder till att principerna för skydds- rumsbyggandet måste omprövas. Det finns så- lunda inte längre skäl att generellt undanta låghusområden och de 14 största städernas in- nerområden från skyddsrumsbyggnadsskyldig- heten. Det är inte bebyggelsetypen som skall avgöra var skyddsrum skall finnas utan i stål- let det bedömda hotet.

Med hänsyn till de stora kostnader som är förenade med skyddsrumsbyggandet är det allt- jämt nödvändigt att göra en noggrann priori- tering av insatserna. Nu gällande prioritering av orter som skall komma i fråga för skydds- rumsbyggande bör därför omprövas från de utgångspunkter, som utredningen angett i det föregående.

För att nå ett ändamålsenligt resursutnytt- jande bör vidare skyddsrumsbyggandet inte generellt låsas till de enskilda byggnaderna utan med hänsyn till det bedömda hotet och behovet planeras områdesvis inom de berörda orterna. För att få en bättre anpassning av byggandet till de lokala förhållandena bör de nuvarande normerna för beräkningen av anta- let erforderliga skyddsrumsplatser omprövas. Härvid bör eftersträvas att inordna skydds- rumsplaneringen i den allmänna samhällspla- neringen effektivare än vad som för närvaran- de är fallet. Formerna för hur ett sålunda mer anpassat skyddsrumsbyggande skall komma till stånd övervägs för närvarande av en särskild utredning, 1969 års skyddsrumsutredning. För- svarsutredningen, som genom föredragning ta- git del av skyddsrumsutredningens arbete, an- ser det angeläget att den författningsmässiga och organisatoriska grundvalen skapas för ett skyddsrumsbyggande enligt här angivna prin- ciper. I de större städernas innerområden kom- mer en betydande bristsituation att kvarstå, även om man där börjar bygga skyddsrum. Denna fråga bör särskilt uppmärksammas i skyddsrumsplaneringen. Åtgärder bör därvid övervägas för att tillgodose de mest angelägna skyddsrumsbehoven i dessa orter genom att, där så är möjligt, till rimliga kostnader iord- ningställa befintliga och tillkommande under- jordiska utrymmen till skyddsrum.

6.5.2.2 Prop. 1972: 75

Departementschefen framhåller att skydds- rumsbyggandet i fortsättningen främst bör inriktas med hänsyn till det konventionella krigets krav och till att de allvarligaste risk- områdena är sådana som innehåller eller ligger nära militära mål och i invasionsom- råden. Nuvarande förteckning över skydds-

79

rumsorter bör enligt departementschefen omprövas mot bakgrunden av denna ändrade grundsyn. En sådan prövning pågår för närvarande inom försvarsdepartementet. Departementschefen anför vidare.

Förberedande studier av tätorternas belägenhet i förhållande till militära mål och invasions- områden visar att tätorter av betydenhet i all- mänhet är så belägna, att de från nämnda ut- gångspunkter är att anse som riskområden. Sålunda innehåller vanligen tätorter där invå- narantalet uppgår till 10000 eller mer sådana mål, medan mindre tätorter mera sällan gör det. Detta förhållande talar för att den nu- varande gränsen, som generellt är satt vid 5000 invånare, höjs. Det bör ankomma på Kungl. Maj:t att bestämma den framtida stor- leksgränsen. Ett urval bland mindre orter bör ske med hänsyn till deras belägenhet i förhål- lande till militära mål och invasionsområden.

Nu gällande regler för skyddsrumsbyggan- det innebär att låghusbebyggelse (dvs regel- mässigt enfamiljshus och flerfamiljshus som uppförs i en eller två våningar) har undanta- gits från skyddsrumsbyggnadsplikt. Försvarsut- redningen har framhållit att det inte längre finns skäl att generellt göra undantag för låg- husbebyggelse. Det är nämligen inte bebyggel- setypen som bör avgöra var skyddsrum skall finnas utan i stället det bedömda hotet. Inte heller finns det längre skäl att generellt undan- ta innerområdena i de 14 största städerna från enskilt skyddsrumsbyggande. Jag ansluter mig till de principer som försvarsutredningen i des- sa hänseenden har uttalat sig för. Beträffande de praktiska konsekvenserna härav återkom- mer jag i annat sammanhang.

De blivande reglerna för att genomföra skyddsrumsbyggandet bör utformas så att be- gränsningar av erforderligt antal skyddsrums- platser är möjliga. Hithörande frågor utreds för närvarande av Skyddsrumsutredningen. Försvarsutredningen som har tagit del av skyddsrumsutredningens arbete har funnit att skyddsrumsbyggandet bör planeras områdesvis inom riskorterna med hänsyn till det bedömda hotet och behovet, i stället för att som nu ge- nerellt vara låst till de enskilda byggnaderna. Härigenom skulle behovsberäkningen bättre kunna anpassas till lokala förhållanden och förutsättningar bildas för ett ändamålsenligt resursutnyttjande. Försvarsutredningen anser det angeläget att den författningsmässiga och organisatoriska grundvalen åstadkoms för ett skyddsrumsbyggande efter dessa principer. Ut- redningen betonar också betydelsen av att skyddsrumsplaneringen effektivare än vad som för närvarande är fallet inordnas i den allmän- na samhällsplaneringen. Jag delar försvarsut-

80

redningens uppfattning att ett bättre resursut- nyttjande på skyddsrumsbyggandets område kan komma till stånd. Jag utgår därför från att de totala kostnaderna för skyddsrumsbyg- gandet vid oförändrat hög ambitionsnivå bör kunna begränsas i förhållande till de nuvaran- de kostnaderna.

I de större städernas innerområden kommer betydande brister att kvarstå under avsevärd tid även sedan man börjat bygga skyddsrum där. Försvarsutredningen har uppmärksammat denna fråga och föreslagit att åtgärder över- vägs för att tillgodose de mest angelägna skyddsbehoven i dessa områden genom att, där så är möjligt till rimliga kostnader, iord- ningställa befintliga och tillkommande under- jordiska utrymmen till skyddsrum. Jag anser att det bör vara möjligt att utforma sådana regler för en ny Skyddsrumsplanering att in- nerområdenas skyddsproblem kan beaktas en- ligt den tankegång som försvarsutredningen har framfört. Till dessa frågor får jag anled- ning att återkomma när skyddsrumsutredning- en har lagt fram sitt förslag.

6.5.2.3 Skyddsrumsutredningen

Urvalet av riskorter där skyddsrumsbygg- nadsskyldighet skall gälla faller utanför skyddsrumsutredningens uppdrag. Skydds- rumsutredningen utgår från att skyddsrums- byggandet alltjämt kommer att prioriteras till de orter, som bedöms vara mest utsatta. Skyddsrumsbestämmelserna bör ha sådan flexibilitet, att de kan tillämpas på alla de orter och platser som kommer ifråga för skyddsrumsbyggande. Utredningen utgår vi- dare från försvarsutredningens uttalande att det inte längre finns skäl att generellt un- danta låghusbebyggelse och 14 av de största städernas innerområden från skyddsrums- byggnad _ ett principuttalande som depar- tementschefen anslutit sig till.

6.5.3 Skyddsrummens utnyttjande under krigsförhållanden

6.5.3.1 Civilförsvarets perspektivplan Som underlag för perspektivplanen har ci- vilförsvarsstyrelsen studerat problem sam- manhängande med skyddsrummens belä- genhet och utnyttjandemöjlighet. I planen

SOU 1972: 50

anges att skyddsrum antingen kan vara en form av nödbostad under krigsförhållanden, när stor risk för vapenverkan föreligger, eller också en tillflyktsplats när fara be— döms omedelbart förestående. Det senare synsättet har gällt som grund för det hittills- varande skyddsrumsbyggandet. I det förra fallet krävs utöver gängse inredning och ut- rustning, en viss minimistanclard för att människor skall kunna bosätta sig i skydds- rummen. Sålunda behövs rimligt utrymme, sängplatser, möjligheter till viss avskildhet, toalett och tvättmöjligheter (fasta sanitära anordningar) samt drägligt klimat.

Genom att utgångspunkten varit att skyddsrummen skall uppsökas efter larm om förestående anfall har man haft krav på att skyddsrummen skall ligga nära bo- staden respektive arbetsplatsen. Tidigare bedömningar av stridsledningssystemets prestanda och anfallande flygplans hastig- het har lett till att man bedömt att skydds- rum kan nås efter larm under förutsättning att skyddsrummen är belägna i respektive byggnaders källare. Under Vissa förutsätt- ningar har det även ansetts godtagbart att bygga skyddsrum friliggande, dvs utanför den byggnad för vilken det är avsett, om avståndet till bostaden eller arbetsplatsen är högst 200 meter. Av de två alternativa möj- ligheterna att utnyttja skyddsrummen har utnyttjandet som tillflyktsort efter larm gällt för hittillsvarande skyddsrumsbyggande. Ut- nyttjandet som nödbostad har aktualiserats av två skäl. Den ena skälet är ändrade bygg- nadsmetoder, som medför att man i vissa fall bygger hus utan källare och därför tving- as övergå till att bygga skyddsrum friliggan- de. Det andra skälet till att nödbostadsalte—r- nativet blivit aktuellt är att möjligheterna att få tillräcklig förvarning från krigsmaktens stridsledningssystem synes minska beroende på att stridsledningssystemets effekt inte kan höjas i takt med att flygplanshastigheterna ökar.

I civilförsvarets perspektivplan redovisas vidare närmare uppgifter om behovet av förvarning och de framtida möjligheterna att erhålla tillräcklig förvarning från strids- ledningssystemet och därmed sammanhäng-

SOU 1972: 50

6—22 144

ande kostnader. Vidare anges beträffande konsekvenser av otillräcklig förvarning bl. a. följande.

Konsekvenserna av otillräcklig förvarning för skyddsrummen och deras användning är något olika i ett konventionellt krig och ett kärnvapenkrig. Genomgående fordras emel- lertid i dessa fall att skyddsrummet i prin- cip kan utnyttjas som bostad. Härvid är dock kraven på skyddsrummet speciellt sto- ra i ett kärnvapenkrig (eller C-krig) om ingen förvarning ges. I detta fall måste skyddsrumsdörren hållas stängd, vilket stäl- ler speciellt höga krav på ventilationen i skyddsrummet.

Vid ett konventionellt krig eller i övrigt om viss förvarning kan ges är begränsad in- och utpassering möjlig. Inte heller i detta fall är dagens skyddsrum lämpligt utforma- de. Golvytan per person är 0,75 mi. Sängar saknas. De hygieniska förhållandena är myc- ket primitiva (torrklosetter brist på vat- ten för tvättning). Inom civilförsvarsstyrel- sen övervägs att ge dem som får otillräcklig förvarning på grund av lång gångväg något bättre förhållanden i skyddsrummet så att de kan uthärda längre tids vistelse. Detta kan vara aktuellt då ett skyddsrum kan ges bättre fredsanvändningsvärde om en sådan belägenhet accepteras. Kostnaden per skydds- rumsplats för att möjliggöra längre tids vis- telse har härvid uppskattats till ca 200 kr. Om man räknar med att det byggs 250 000 skyddsrumsplatser per år innebär detta en merkostnad på ca 50 milj kr per år, om förvarningen förutsätts otillräcklig i hela landet. För befintliga skyddsrum kan knap- past erforderliga förbättringar genomföras.

I den mån förvarningen endast tillfälligt (t. ex. under 1 dygn) försämras torde åt- minstone i det konventionella kriget mindre krav behöva ställas på skyddsrummet. Om intensiva anfall pågår kan människor tänkas uthärda betydligt svårare förhållanden i skyddsrummet om det gäller en begränsad tid.

Sammanfattningsvis synes de effekt- och kostnadsmässiga nackdelarna av otillräcklig förvarning mycket omfattande. Det synes från totalförsvarets synpunkt därför lönsamt

81

att söka modernisera stridsledningssystemet så att dess kapacitet i vad avser förvar- ningstid och uthållighet svarar mot civilför- svarets behov.

Större gångavstånd, som innebär att en del av de skyddssökande får en skyddssök- ningstid som överstiger förvarningstiden, och förbättringar enligt ovan av skydds- rummet för att medge längre tids vistelse för dessa, kan vara aktuellt i den mån här- med sammanhängande tilläggskostnader uppvägs av en förbättrad fredsanvändning av skyddsrummet. En sådan förbättring kan i princip tänkas ernås genom den större friheten i val av skyddsrummets be- lägenhet. En förutsättning för att kostnaden inte skall bli för hög torde dock vara att gångavstånden är sådana att endast en mindre del av de skyddssökande behöver beredas möjlighet att bosätta sig i skydds- rummet.

6.5.3.2 1970 års försvarsutredning

Försvarsutredningen framhåller att använd- ningen av skyddsrum och därmed deras ut- formning och utrustning delvis är beroende av den förvarningstid som kan erhållas. Ut- redningen påpekar att civilförsvarsstyrelsen föreslagit att krigsmakten åläggs ett särskilt tilläggskrav avseende stridsledningssystemets utbyggnad för att det av styrelsen angivna kravet på förvarningstider skall tillgodoses. Utredningen anför vidare att den funnit det osäkert om tekniska och ekonomiska förut- sättningar föreligger att tillgodose det an- givna kravet och att utredningen därför inte vill fastlägga ett tilläggskrav på krigs- makten som låser vissa minimikrav på stridsledningssystemet. Utredningen har här- vid också uttalat att systemet bör utformas med hänsynstagande i möjlig mån till bl. a. civilförsvarets behov och att Vissa organisa- toriska åtgärder bör övervägas för att för- bättra utnyttjandegraden i fråga om infor- mationen från detta system.

I vissa delar av landet och under väsent- liga delar av ett stridsförlopp kan såväl för— varningstiderna som stridsledningssystemets

82

uthållighet under alla förhållanden vara otillräckliga för att skyddsrummen skall kunna utnyttjas på tidigare planerat sätt. Det är därför angeläget att åtgärder vidtas för att skyddsrummen på bästa sätt och till begränsade kostnader skall kunna anpassas till möjliga prestanda hos stridsledningssys- temet och att det operativa utnyttjandet av skyddsrummen förbereds med hänsyn här- till. Försvarsutredningen anser att frågan om framtida skyddsrums utformning i detta avseende bör studeras närmare.

6.5.3.3 Prop. 1972: 75

Departementschefen erinrar om försvarsut- redningens uttalande att det är osäkert om förvarning kan ges före flyganfall och för- klarar att det enligt hans mening är ofrån- komligt att dra vissa konsekvenser av detta uttalande. Särskilt gäller detta vissa delar av landet och under väsentliga delar av ett stridsförlopp. Det finns enligt departements- chefen skäl att utgå från att skyddsrummen inte under alla förhållanden kan utnyttjas på tidigare planerat sätt, dvs uppsökas först vid förvarningstillfället. Användningen av skyddsrummen måste anpassas till möjliga prestanda hos stridsledningssystemet. Det innebär att skyddsrummen kan behöva tas i anspråk i viss omfattning även under mel- lanperioder när skenbart lugn råder under ett krig.

Departementschefen anser det vara ange— läget att skyddsrummen anpassas till denna syn på utnyttjandet under olika förhållan- den. Frågan om utformningen av skydds— rummen till följd härav bör studeras när- mare. En riktpunkt bör härvid enligt depar- tementschefen vara att åtgärderna kan ge- nomföras till låga kostnader.

6.5.3.4 Skyddsrumsutredningen

Det ankommer enligt direktiven på skydds- rumsutredningen att beakta frågor som har samband med skyddsrummens användning under olika betingelser under krig och

SOU 1972: 50

krigsfara. I anledning härav har utredningen övervägt vilka utgångspunkter för utred- ningsarbetet som kan utläsas av civilförsva- rets planer samt av försvarsutredningens och departementschefens uttalanden.

Skyddsrumsutredningen anser att korta gångavstånd inte garanterar att skyddsrum- men under alla förhållanden hinner nås vid flyglarm. Särskilt gäller detta de grupper av befolkningen som genom olika slags rö- relsehinder eller på grund av hög ålder har svårt att förflytta sig snabbt. Följden härav blir att man även med det gångavstånd som nu tillåts bör räkna med att många män— niskor periodvis måste använda skyddsrum- men som mer eller mindre stadigvarande nödbostad. Utredningen drar den slutsatsen att det inte finns anledning att generellt behålla en fixerad gräns på 200 meter som ett största tillåtna gångavstånd. Ett mer flexibelt betraktelsesätt bör anläggas.

Enligt departementschefens uttalande i prop. 1972: 75 finns det skäl utgå från att skyddsrummen inte under alla förhållanden kan utnyttjas på tidigare planerat sätt. Skyddsrummen kan behöva tas i anspråk i viss omfattning även under mellanperioder när skenbart lugn råder under ett krig. Departementschefen anser det angeläget att skyddsrummen anpassas till denna syn på utnyttjandet under olika förhållanden. Som riktpunkt bör gälla att åtgärderna kan ge- nomföras till låga kostnader.

Detta departementschefens ställningsta- gande gör att Skyddsrumsutredningen inte anser sig kunna utgå från att skyddsrum- men skall kunna användas som nödbostad av alla människor inom en riskort. Ett ge- nerellt utnyttjande av skyddsrummen som nödbostad av i princip alla kräver bl.a. större golvyta per person än vad som gäl- lande bestämmelser föreskriver. En ökning från nuvarande 0,75 rn” till 1,0 m” per skyddsrumsplats, som enligt civilförsvarets perspektivplan är minimum, innebär att ut- rymmesbehovet i såväl befintliga som ny— tillkommande skyddsrum ökar med ca 30%. Härav följer självfallet vissa kost- nadsökningar. Ställs dessutom krav på för- bättrad inredning m.m. höjs kostnaderna

SOU 1972: 50

ytterligare. Skyddsrumsutredningen har ut- gått från att dessa kostnadsökningar inte kan inrymmas i de »låga kostnader», som enligt departementschefen skall vara rikt- punkt, när det gäller att bestämma vilka åt— gärder som skall genomföras för att anpassa skyddsrummen till den nya synen på deras utnyttjande.

En tänkbar lösning på detta problem är enligt skyddsrumsutredningens mening '— med ett visst mått av risktagande att en del av de skyddssökande som har lätt att förflytta sig och som har korta gångavstånd till skyddsrummen uppsöker dessa vid larm. De som har längre väg till skyddsrummen eller som eljest svårligen kan förflytta sig tillräckligt snabbt har då möjlighet att uppe- hålla sig i skyddsrum också när flyglarm- tillstånd inte råder. I detta sammanhang bör beaktas försvarsutredningens uttalande, att stridsledningssystemet bör utformas med hänsynstagande i möjlig mån till bl. a. civil- försvarets behov och att vissa organisatoris- ka åtgärder bör övervägas för att förbättra utnyttjandegraden i fråga om information från detta system.

Det synes vidare realistiskt att tänka sig att många människor inför krigshot kommer att lämna tätorterna för att söka skydd på mindre hotade platser. Detta gäller särskilt äldre personer och minderåriga barn med vårdare. Även om en sådan utglesning av befolkningen endast sker i begränsad om- fattning minskar härigenom behovet av ut— rymme i skyddsrummen.

Utredningen har i sitt arbete räknat med att nuvarande utrymmesstandard i normal— skyddsrum, 0,75 rn= nettogolvyta per person, behålls.

6.5.4 Skyddsrummens kvalitet

6.5.4.1 Civilförsvarets perspektivplan och 1970 års försvarsutredning

De studerade angreppsfallen kräver enligt civilförsvarets planer att skyddsrummens skyddsförmåga mot såväl konventionella va- pen som kärnvapen preciseras med ökad tonvikt på skyddsförmåga mot konventio-

83

nella vapen. Skyddet mot konventionella vapen anses böra uttryckas i skyddsrum- mets förlustreducerande förmåga. Resultatet av hittillsvarande studier i vad avser tek- niska och ekonomiska konsekvenser av varierande målsättning för skyddet är enligt planerna endast preliminära. Vissa allmänna slutsatser anser sig styrelsen dock kunna dra.

Med utgångspunkt från att det konven- tionella skyddet inte bör försämras synes det inte löna sig att sänka kraven på skyddsnivå mot kärnvapenskydd under nu— varande minimigräns som getts beteck- ningen 0,5 atö. För större skyddsrum blir kostnadsökningen för en förbättring av kärn- vapenskyddet från 0,5 till ca 0,75 atö obe- tydlig. Däremot stiger kostnaderna snabbare om skyddet ökas över 1,0 atö. Enligt styrel- sen talar detta för att man även i fortsätt- ningen bör ha två olika kvalitetskategorier varvid den lägre bör vara 0,5—0,7 atö och den högre 0,8—1,0 atö. Allmänt anses några väsentligare skillnader i skyddsrums- kostnaden jämfört med dagens läge inte uppkomma med anledning av de studerade angreppsfallen.

6.5.4.2 Prop. 1972: 75

Departementschefen erinrar om att det i fråga om skyddsrummens beskaffenhet f.n. görs skillnad mellan bergfast skyddsrum och normalskyddsrum. Båda skyddsrumsty- perna ger enligt departementschefen ett gott skydd mot annan vapenverkan än verk- ningarna av kärnvapen i och närmast om— kring detonationscentrum. Departements- chefen förklarar att han i annat samman- hang avser att behandla frågor rörande skyddsrummens beskaffenhet på grund av vad han sålunda anfört och vad skydds- rumsutredningen kan komma att föreslå.

6.5.4.3 Skyddsrumsutredningen Det ankommer inte på skyddsrumsutred-

ningen att ta ställning till den kvalitet som framtidens skyddsrum bör ha. Eftersom

84

emellertid kvalitetsnivån direkt inverkar på skyddsrumskostnaderna har utredningen funnit anledning att göra vissa antaganden för att få underlag för övervägandena när det gäller skyddsrummens finansiering. Ut- redningen vill härvidlag anlägga följande synpunkter.

Det har synts utredningen angeläget att utforma ett författningsunderlag för skydds- rumsbyggandet som ger förutsättningar för så enkla tillämpningsregler normer — som möjligt. Detta är en förutsättning för att skyddsrumsbyggandet på ett naturligt sätt skall kunna inordnas i det normala samhällsbyggandet. Komplicerade tekniska normer, t.ex. av den typ som gäller för befästningar, försvårar tillämpningen för myndigheter och dem som skall projektera, bygga och kontrollera skyddsrummen. En- tydiga och lättfattliga normer bidrar till bättre förståelse för skyddsrummen hos all- mänheten och är ägnade att ge ökat för- troende för skyddsrummen.

Ur civilförsvarets planer kan utläsas att den förlustreducerande förmågan hos skyddsrum av de två typer som f.n. före- kommer, normalskyddsrum 1,0 respektive 0,5 atö, som regel skiljer sig åt förhållande- vis litet. Detta hänger samman med att skyddsrum som har samma skyddsnivå ändå kan ha olika förlustreducerande förmåga. Denna beror nämligen bl.a. på det yttre skydd som erhålls av kringliggande eller ovanliggande bebyggelse, anläggningarnas storlek och planform. Inte heller synes de två typer av skyddsrum som byggs enligt gällande tekniska bestämmelser uppvisa nå- gon större skillnad i kostnader.

Civilförsvarsstyrelsen har med utgångs- punkt från sin perspektivplan vid ut- formningen av nya tekniska bestämmelser tillämpat andra beräkningsmetoder än de som hittills använts. De nya beräkningarna utgår bl. a. från att större skyddsrum måste utföras i grövre betongkonstruktioner för att ge samma förlustreducerande förmåga som mindre skyddsrum. Detta förhållande påverkar kostnaderna. Fortfarande synes dock i flertalet fall små kostnadsskillnader föreligga mellan de två skyddsrumstyperna.

SOU 1972: 50

Uppenbart är dock att nivån 1,0 atö är en kritisk gräns för anläggningar med stora fria spännvidder t.ex. av typen garagean- läggningar. En obetydlig sänkning av nivån är i dessa fall kostnadsbesparande.

Nivåtänkandet uttryckt i atö är i första hand dikterat av kravet på skydd mot kärn— vapen. Eftersom skyddet nu främst bör ut- formas med hänsyn till konventionella va- pen talar mycket för att man övergår till endast en skyddsnivå.

Utredningen har med hänsyn till det anförda och till de administrativa förenk- lingar som detta medger — ansett sig böra räkna med att endast en skyddsrumstyp skall förekomma i fortsättningen. Vid gjor- da kostnadsberäkningar (studier) har det av civilförsvarsstyrelsen lämnade underlaget för nya beräkningsmetoder tillämpats för skyddsnivån 1,0 atö.

SOU 1972: 50

85

7 Skyddsrumsutredningens grundsyn

7.1 Utredningsuppdraget 7.1.1 Allmänt

Som anförts i utredningens direktiv behand- las de frågor som rör de säkerhetspolitiska utgångspunkterna för skyddsrumsbyggandet och utformandet av olika alternativ för ci— vilbefolkningens skydd inom ramen för per- spektivplaneringen för civilförsvaret. Skydds- rumsbyggandet kommer därvid att avvägas inom ett långsiktigt program för befolk- ningsskyddet, baserat på de allmänna säker— hetspolitiska bedömningarna.

Det ingår således inte i skyddsrumsutred- ningens uppdrag att ta ställning till om- fattningen av det framtida skyddsrums- byggandet och inte heller att ange var skyddsrum bör byggas eller vilka skyddstek— niska eller skyddstaktiska krav som bör ställas upp. På utredningen ankommer i stäl- let att lägga fram förslag om de ändringar i författningar och administrativa bestäm- melser som behövs för att kunna genom- föra de beslut beträffande skyddsrumsbygg- andet, som statsmakterna fattar på grund- val av perspektivplaneringen och försvars- utredningen. Vid fullgörandet av denna upp- gift måste givetvis hänsyn tas till den inrikt- ning som skyddsrumsbyggandet kan tänkas få i framtiden. Mot bakgrunden av civilför- svarsstyrelsens perspektivplan och de ut— talanden som gjorts i försvarsutredningens betänkande och prop. 1972: 75 har skydds—

86

rumsutredningen därför fixerat vissa ut- gångspunkter för sina överväganden. Utred- ningen har i kapitel 6 lämnat en samlad re- dogörelse för dessa utgångspunkter och kom- mer i det följande att redovisa dem i anslut- ning till varje särskild frågeställning i den mån de där läggs till grund för utredningens överväganden.

7.1.2 Bättre behovsanpassning

Enligt gällande regler för skyddsrumsbyggan- det skall skyddsrum anordnas inom områden eller på platser, som bestäms av Kungl. Maj:t. Inom de sålunda bestämda områdena styrs skyddsrumsbyggandet genom en före— skrift i civilförsvarslagen att skyddsrum skall anordnas vid vissa ilagen angivna kategorier av byggnader och anläggningar till skydd för dem som uppehåller sig där. Skyldigheten att anordna skyddsrum åvilar fastighetsäga- ren och utkrävs endast när det uppförs en ny byggnad eller anläggning, som tillhör nå- gon av angivna kategorier. Det är därvid helt byggnadens eller anläggningens art som jämte den geografiska belägenheten styr skyddsrumsproduktionen och blir avgörande för om skyddsrum skall anordnas och stor- leken av det.

Som framhållits i utredningens direktiv byggs det alltså för närvarande skyddsrum utan någon egentlig prövning av behovet på platsen med hänsyn till kringliggande skydds-

SOU 1972: 50

tillgångar. Gällande regler för skyddsrums- byggandet ger därför inte tillfälle till pröv- ning om skyddsrummen får den för området mest angelägna lokaliseringen eller om stor- leken är rätt avpassad till det kringliggande områdets hela behov. Mot denna bakgrund ifrågasätts i direktiven om de regler som för närvarande styr skyddsrumsbyggandet är lämpliga. Till skyddsrumsutredningens vik- tigaste uppgifter hör således att undersöka hur skyddsrumsbyggandet skall kunna ges en mer behovsanpassad inriktning än det nu har.

7.1.3 Friare val av skyddsrumslösningar

I utredningens direktiv betonas betydelsen av att skyddsrumsbyggandet anpassas till utvecklingstendenserna beträffande planering och produktion av nya bostads- och bebyg- gelseområden. Det framhålls att gällande skyddsrumsbestämmelser kan behöva anpas- sas till denna utveckling. Bla påpekas att övergång till källarlösa hus och bostadskom- plement (garage, förråd, tvättstugor mm) i friliggande anläggningar gör att nya skydds- rumslösningar måste prövas och att författ- ningar och administrativa regler bör an— passas efter sådana behov av lösningar.

En av skyddsrumsutredningens uppgifter är således att pröva förutsättningarna för större frihet vid val av skyddsrumslösningar än vad gällande bestämmelser medger. I an- slutning därtill skall också enligt direktiven undersökas om ytterligare bestämmelser och riktlinjer behövs för att främja skyddsrums- lösningar som innebär att lokalerna i ökad utsträckning kan ges ett ekonomiskt bärkraf- tigt utnyttjande i fred. Utredningen skall vi- dare beakta frågor som har samband med skyddsrummens användning under olika be- tingelser under krig och krigsfara. Så kan tex ändrade förutsättningar komma att gälla i fråga om längsta tillåtna gångavstånd mel- lan skyddsrum och bostad resp arbetsplats. Sådana förhållanden kan enligt direktiven ge möjligheter till mindre bundna skyddsrums- lösningar än vad som medges för närva- rande.

SOU 1972: 50

Enligt direktiven bör utredningen beakta att kompletterande skyddsrum kan behöva anordnas utan direkt samband med den lö- pande byggnadsproduktionen och att bygg- nadsåtgärder också kan vara aktuella för att göra befintliga skyddstillgångar i tunnlar och källare och andra underjordiska utrymmen lämpade som skyddsplatser i krigstid.

7.1.4 Skyddsrumsplanering

Skyddsrumsutredningen skall enligt direkti- ven ägna uppmärksamhet åt sambandet mel- lan skyddsru-msbyggandet och bebyggelse- planeringen i allmänhet. Utredningen bör därvid utgå från att skyddsrumsplaner upp- rättas såväl för hela landet och regionalt som för de orter som berörs av skyddsrums- byggandet. Skyddsrumsplanerna skall vara samordnade med de planer för markdispo- sition och u-tbyggnadsplaner som gäller för orten. Formerna för att på ett så tidigt sta- dium som möjligt planera in skyddsrums- byggandet i bebyggelseplaneringen för att härigenom få förutsättningar för bästa möj- liga resursutnyttjande skall utredas. Frågan om Skyddsrumsbyggandets planering bedöms av utredningen vara ett av huvudmomenten i utredningsuppdraget.

7.1.5 Byggansvar, finansiering m rn

Som nu framhållits skall skyddsrumsutred- ningen undersöka hur skyddsrumsbyggandet skall kunna ges en mer behovsanpassad in- riktning än det nu har, hur friheten vid val av skyddsrumslösningar skall kunna ökas och hur skyddsrumsbyggandet bör planeras. På grundval av sina ställningstaganden i dessa frågor har utredningen därefter att pröva frågorna om ansvaret för skyddsrum- mens anordnande, om skyddsrummens fi- nansiering och om olika myndigheters med- verkan. Beträffande alla dessa frågor redo- visar utredningen sina principiella övervä- ganden i detta kapitel.

87

7.2 Behovet av skyddsrum 7.2.1 Skyddsrumsbyggandets omfattning

Försvarsutredningen har i sitt betänkande framhållit att skyddsrumsbyggandet är en för civilförsvarets effekt grundläggande åtgärd. Enligt försvarsutredningen bör planeringen av civilförsvarets åtgärder inriktas på att skydd i möjlig mån skall beredas befolk- ningen i skyddsrum.

Försvarsutredningen anser att våra civil- försvarsåtgärder bör ges en långsiktig inrikt- ning medan vissa begränsningar i den opera- tiva styrkan anses kunna godtas under den närmaste tiden. En planering som inriktas på att befolkningen skall beredas skydd i skyddsrum har — påpekar försvarsutred- ningen — långsiktig effekt och överensstäm- mer sålunda väl med utredningens syn på den tidsmässiga avvägningen.

I prop. 1972: 75 förklarar departements- chefen att han delar den uppfattning som försvarsutredningen gett uttryck åt beträffan- de inriktningen i stort av civilförsvarets fort- satta utveckling.

Mot bakgrunden av bla dessa uttalanden anser sig skyddsrumsutredningen böra utgå från att skyddsrumsbyggandet även i fort- sättningen kommer att ha en betydande om- fattning. Givetvis kommer dock de resurser som kan avdelas för skyddsrumsbyggande att vara begränsade. Stor omsorg måste där- för läggas ner på prövningen vilka skydds- behov som skall tillgodoses med skyddsrum. Prövningen måste ske med iakttagande av att resurserna skall utnyttjas så effektivt som möjligt. En sträng anpassning av skydds- rumsbyggandet till behoven är nödvändig.

7.2.2 Urvalet av skyddsrumsorter

Skyddsrumsbyggandet har hittills prioriterats till orter som ansetts vara egentliga riskorter (anfallsmål). Det nuvarande urvalet av skyddsrumsorter gjordes av Kungl. Maj:t år 1957 med den syn på hotet, bl a kärnvapen mot befolkningsmål, som då var vägledande för planeringen.

Som redovisats i det föregående anser för-

88

svarsutredningen att skyddsrumsbyggandet i fortsättningen bör inriktas främst med hän- syn till det konventionella krigets krav och att de allvarligaste riskområdena är sådana som innehåller eller ligger nära militära mål och i invasionsområden. Detta synsätt anses leda till att principerna för skyddsrumsbyg- gandet, bl a urvalet av skyddsrumsorter, måste omprövas.

I prop. 1972: 75 ansluter sig departements- chefen till försvarsutredningens syn på Skyddsrumsbyggandets inriktning. Nuvaran- de förteckning över skyddsrumsorter bör en- ligt departementschefen omprövas mot bak- grund av denna grundsyn. En sådan pröv- ning uppges pågå inom försvarsdepartemen- tet. Departementschefen anför vidare.

Förberedande studier av tätorternas belägen- het i förhållande till militära mål och invasions- områden visar att tätorter av betydenhet i all- mänhet är så belägna, att de från nämnda ut- gångspunkter är att anse som riskområden. Så- lunda innehåller vanligen tätorter där invånar- antalet uppgår till 10 000 eller mer sådana mål, medan mindre tätorter mera sällan gör det. Det- ta förhållande talar för att den nuvarande grän- sen, som generellt är satt vid 5000 invånare, höjs. Det bör ankomma på Kungl. Maj:t att be- stämma den framtida storleksgränsen. Ett urval bland mindre orter bör ske med hänsyn till de- ras belägenhet i förhållande till militära mål och invasionsområden.

För skyddsrumsutredningens arbete har den förestående omprövningen av urvalet av skyddsrumsorter betydelse bara om det finns anledning räkna med att den kommer att utmynna i en avgörande förändring av an- talet skyddsrumsorter. Med hänsyn till de nyss refererade uttalandena förefaller emel- lertid en sådan utgång inte sannolik. Utred- ningen förutsätter att Kungl. Maj:t även i fortsättningen skall fastställa skyddsrumsor- terna i enlighet med de principer och mot bakgrunden av den säkerhetspolitiska mål- sättning som riksdagen godkänt.

7.2.3 Avgränsningen av skyddsrumsort Den närmare avgränsningen av skyddsrums— orterna bestäms nu genom att gränserna för skyddsrumsbyggnadsskyldigheten anges i or-

SOU 1972: 50

ganisationsplan för det allmänna lokala ci— vilförsvaret. Sådan plan upprättas av läns— styrelsen och skall i nämnda hänseende un- derställas civilförsvarsstyrelsen för godkän- nande.

Till ledning vid avgränsningen har Kungl. Maj:t angett att tätort i princip skall anses omfatta det område där bebyggelsen, utförd eller planerad, är så sammanhängande att avståndet mellan byggnaderna inte överstiger 200 meter. Parker, idrottsplatser, hamn-, bangårds- och industrianläggningar samt lik- nande områden räknas dock inte som av- brott i bebyggelsen.

Den tillämpade ordningen innebär att or- ganisationsplanen omprövas i takt med tät— ortens expansion. Alltefter som nya områ— den planläggs för bebyggelse gör länsstyrel— sen upp förslag om erforderliga gränsjuste- ringar. Över förslaget skall bl a kommun- fullmäktige beredas tillfälle att yttra sig. Se- dan länsstyrelsen därefter beslutat om änd— ring av organisationsplanen, underställs den- na civilförsvarsstyrelsen för fastställelse. Först när planen fastställts kan den utsträck- ta skyddsrumsbyggnadsskyldigheten göras gällande.

Enligt skyddsrumsutredningens mening är det beskrivna förfarandet onödigt omständ- ligt, särskilt som någon säkerhetspolitisk be- dömning som regel inte behöver göras. Ytterst sällan påverkas gränsdragningen av bedömningar om betydelsen av närheten till eventuella militära mål. Utredningen anser sig därför kunna föreslå att frågor om av- gränsning av skyddsrumsorter skall prövas av lokala och regionala myndigheter, som har bäst förutsättningar att beakta de lokala förhållanden som bör läggas till grund för avgränsningen. Ett ytterligare skäl för detta förslag är att avgränsningen av skyddsrums- orterna har ett naturligt samband med och därför bör prövas inom ramen för den sär- skilda skyddsrumsplanering, som utredning- en i det följande föreslår att kommunerna skall utföra under länsstyrelsernas tillsyn.

Till de planläggande myndigheternas led- ning vid prövning av frågor om avgränsning av skyddsrumsort måste anvisningar utfärdas centralt. Utredningen återkommer senare i

SOU 1972: 50

detta betänkande med synpunkter på det närmare innehållet i sådana anvisningar. Här redovisar utredningen endast vissa grund— läggande regler som den anser bör gälla för skyddsrumsorternas avgränsning.

Nu gällande regler för skyddsrumsbyggan- det innebär att låghusbebyggelse (dvs en- och tvåfamiljshus samt vissa flerfamiljshus upp till två våningar) har undantagits från skyddsrumsbyggnadsplikt. Försvarsutred— ningen har framhållit att det inte längre finns skäl att generellt göra undantag rför låghusbebyggelse. Det är nämligen inte be- byggelsetypen som bör avgöra var skydds- rum skall finnas utan i stället det bedömda hotet. Inte heller finns det längre skäl att ge- nerellt undanta innerområdena i de 14 störs- ta städerna från enskilt skyddsrumsbyggan- de. Departementschefen har iprop. 1972: 75 anslutit sig till de principer, som försvars- utredningen i dessa hänseenden uttalat sig för.

Med utgångspunkt i dessa uttalanden an- ser skyddsrumsutredningen att gränsen för skyddsrumsbyggnadsskyldigheten i princip bör följa tätortsgränsen. Emellertid kan det med hänsyn till ortens karaktär visa sig att en geografiskt väl avskild del av orten kan undantas från skyddsrumsbyggande av så- kerhetspolitiska skäl tex därför att avstån— det till militära mål är stort. Beslut om så- dana undantag bör enligt utredningens me- ning inte fattas av lokala och regionala myn- digheter utan av Kungl. Maj:t i samband med urvalet av skyddsrumsorterna. Undan- tagen kan lämpligen anges i den förteckning över skyddsrumsorterna som Kungl. Maj:t fastställer. Uppkommer senare i anslut- ning till ortens expansion genom att nya om- råden planläggs för bebyggelse — fråga om att undanta sådant område från skyddsrums— byggnadsskyldigheten får ortsförteckningen omprövas av Kungl. Maj:t efter framställ- ning av kommunen.

7.2.4 Ingen kategoriklyvning

Inom de områden där skyddsrum skall an- ordnas styrs skyddsrumsbyggandet nu av en

89

föreskrift i civilförsvarslagen att skyddsrum skall anordnas endast i samband med ny- byggnad av vissa kategorier av byggnader och anläggningar till skydd för dem som uppehåller sig där. Bla skall skyddsrum an- ordnas vid byggnader, som till väsentlig del är avsedda för bostads-, kontors- och affärs- ändamål, om de är uppförda i mer än två våningar. Även i lägre sådan byggnad skall skyddsrum anordnas i den mån länsstyrelsen i varje särskilt fall finner detta erforderligt. En- och tvåfamiljshus är dock generellt un- dantagna från skyddsrumsbyggnadsskyldig— heten.

Gällande skyddsrumsregler medför såle- des att betydande delar av befolkningen in- om riskområdena lämnas utan skydd. I prop. 1972: 75 har departementschefen på grund- val av försvarsutredningens förslag uttalat att det inte längre finns skäl att generellt undanta låghusbebyggelse från skyddsrums— byggnadsskyldigheten.

Även i fråga om industriella byggnader och anläggningar innebär gällande skydds— rumsbestämmelser en klyvning på olika ka- tegorier — en med och en utan skyddsrums— byggnadsskyldighet —— som inte är motive- rad av variationer i skyddsbehovet och som därför inte bör godtas.

Enligt civilförsvarslagen skall skyddsrum anordnas vid industriella anläggningar, vid vilka i regel minst 25 personer samtidigt är sysselsatta eller som tillsammans med annan eller andra närbelägna anläggningar utgör en grupp, inom vilken i regel minst 25 perso- ner är sysselsatta. Anläggningar med mindre än fem sysselsatta skall dock enligt civil- försvarsstyrelsens anvisningar aldrig inräknas i en sådan grupp.

Beträffande tolkningen av begreppet in— dustriell anläggning har civilförsvarsstyrelsen utfärdat anvisningar 1969. Enligt dessa skall anläggning anses vara industriell om den är avsedd för produktion av varor eller tjäns- ter och har ett effektbehov av minst 50 kilo- voltampére (kVA). I fråga om grupp av an- läggningar, som tillsammans sysselsätter minst 25 personer, skall effektbehovet utgö- ra minst 2 kVA per anställd för varje i grup- pen ingående anläggning.

90

För industriell anläggning gäller således i princip skyddsrumsbyggnadsplikt endast om minst 25 personer är sysselsatta vid anlägg- ningen. Genom bestämmelsernas utformning går dessutom anläggningar, som används för tex lager- och hantverksändamål, fria från skyddsrumsbyggnadsplikten även om de sys- selsätter 25 personer eller fler.

Denna avgränsning av skyddsrumsbygg— nadsskyldigheten torde inte bero på variatio— ner i bedömningen av skyddsbehovet vid oli- ka anläggningar. Det torde i stället vara en följd av att varje anläggning i princip skall förses med eget skyddsrum och att det av eko- nomiska skäl ansetts rimligt att framtvinga skyddsrum endast vid anläggningar av viss storlek. Att få till stånd skyddsrum gemen- samt för flera anläggningar har Visat sig va- ra mycket svårt, inte minst därför att skydds- rumsbyggnadsskyldigheten vanligtvis inträ- der vid vitt skilda tidpunkter för de olika anläggningarna.

Som en följd av gällande skyddsrumsbe- stämmelsers utformning anordnas således in- te skyddsrum för många arbetsplatser inom områden, där det i och för sig ansetts finnas behov av skydd. Denna olägenhet blir allt mer påtaglig. Tidigare inrymdes mindre in- dustriföretag i stor utsträckning i byggnader, som huvudsakligen användes för andra ända— mål tex kontors- och affärsändamål, men även till bostäder. För dessa företag anord- nades därigenom skyddsrum. Numera har det blivit allt vanligare att industriell verk- samhet av högst skiftande karaktär förs samman till särskilt avdelade industriområ- den. Att inom ett sådant område avskilja dels vissa anläggningar för vilka skyddsrum inte behöver anordnas, dels vissa anläggning- ar för vilka skyddsrum skall anordnas ge- mensamt och dels vissa anläggningar för vilka gäller en självständig skyddsrumsbygg— nadsplikt låter sig göras endast med svårig- het och är enligt skyddsrumsutredningens mening inte rationellt.

Enligt skyddsrumsutredningens mening finns det inte några godtagbara skäl för att på det sätt som nu sker göra åtskillnad i skyddsrumshänseende mellan olika katego- rier av byggnader och anläggningar vid vil-

SOU 1972: 50

ka det vanligen uppehåller sig människor. Skyddsrum bör i princip anordnas åt alla som vistas inom områden, där skyddsrum bedöms vara erforderliga.

7.2.5 Områdesvis behovsberäkning

Som nyss framhållits skall skyddsrum enligt gällande bestämmelser anordnas vid vissa kategorier anläggningar och byggnader till skydd för dem som uppehåller sig där. Är skyddsrummet avsett för bostadshus skall det kunna hysa minst så många personer som beräknas under fredstid i allmänhet vara bosatta inom byggnaden. För annat en- skilt skyddsrum gäller att storleken skall be— stämmas med utgångspunkt från det antal personer som i fredstid i regel uppehåller sig samtidigt inom den anläggning eller byggnad för vilken skyddsrummet är avsett.

Skyddsrumsbehovet hänförs således för närvarande till enskilda anläggningar och byggnader och beräknas för varje anlägg- ning och byggnad för sig. I fråga om Vissa typer av byggnader, framför allt bostadshus, bestäms skyddsrumsbehovet av det antal per- soner som vistas där nattetid, medan dag- befolkningen är dimensionerande för skydds- rumsbehovet vid sådana anläggningar och byggnader, som inrymmer arbetslokaler. Skyddsrumsbehovet beräknas med andra ord utan att hänsyn tas till att närliggande bo- städer och arbetsplatser medför störst be— hov av skyddsrum under olika tider av dyg- net och därföriviss utsträckning bör kunna få sina skyddsrumsbehov tillgodosedda ge- nom samma skyddsrumsutrymme. Inte ens när bostäder och arbetsplatser tex kontor och affärer är inrymda i samma byggnad tillvaratas denna möjlighet att minska skyddsrumsbehovet genom dubbelutnyttjan- de. Också i dessa fall bestäms skyddsrums- behovet för bostäder av nattbefolkningens storlek medan dagbefolkningen är dimensio- nerande för behovet när det gäller arbets- lokaler. Denna metod att bestämma skydds- rumsbehovet leder enligt skyddsrumsutred- ningens mening ofta till att antalet erforder- liga skyddsrumsplatser överskattas. Metoden

SOU 1972: 50

medför ett ineffektivt utnyttjande av till- gängliga resurser. Nuvarande regler för skyddsrumsbyggandet bör därför ändras så att möjligheterna till dubbelutnyttjande tas till vara.

Skyddsrumsutredningen har för sin del funnit att detta inte tillfredsställande kan åstadkommas på annat sätt än genom att skyddsrumsbehovet beräknas gemensamt för sådana närliggande byggnader och anlägg- ningar som delvis kan få sitt skyddsrumsbe- hov tillgodosett genom samma skyddsrums- utrymme. Utredningen föreslår därför att skyddsrumsbehovet skall beräknas områdes- vis och för varje område bestämmas anting- en efter dagbefolkningen eller efter natt- befolkningen beroende på vilken som är störst. För den minskning av skyddsrums- behovet som därigenom uppnås använder utredningen benämningen »bonus».

Utredningen föreslår att varje tätort, där skyddsrum skall anordnas, indelas i områ- den, för vilka skyddsrumsbehovet beräknas var för sig. Områdena kallas lämpligen skyddsrumsområden.

Indelningen i skyddsrumsområden mås- te ske med stor omsorg. Först och främst måste beaktas att skyddsrumsbehovet inom varje område kan tillgodoses på ett från skyddstaktisk synpunkt försvarbart sätt. Skyddsrumsområde får givetvis inte vara så stort att befolkningen inom området inte kan utnyttja skyddsrummen på grund av för långa gångavstånd. Ett oeftergivligt krav för en områdesvis beräkning av skyddsrumsbehovet är att ett gemensamt utnyttjande av det sam- lade skyddsrumsutrymmet är praktiskt möj- ligt i den utsträckning som förutsätts.

Inom de gränser, som dras upp av skydds- taktiska skäl, bör indelningen i skyddsrums- områden präglas av en strävan att lägga om- rådesgränserna så att dag- och nattbefolk- ningen väger så jämnt som möjligt inom varje skyddsrumsområde. Härigenom uppnås största möjliga bonus.

I enlighet med dessa principer har förut- sättningar formulerats för de studier och den provplanläggning som utredningen låtit ut- föra. Det har därvid som redovisas i kapi- tel 8 visat sig att synsättet medger en inte

91

oväsentlig minskning av antalet erforderliga skyddsrumsplatser.

Utredningen återkommer i kapitel 9 med närmare synpunkter på dessa frågor.

Här vill skyddsrumsutredningen endast er- inra om att försvarsutredningen uttalat att skyddsrumsbyggandet för att nå ett ända- målsenligt resursutnyttjande inte generellt bör låsas till de enskilda byggnaderna utan med hänsyn till det bedömda hotet och be- hovet planeras områdesvis inom skyddsrums- orterna. För att få en bättre anpassning till de lokala förhållandena bör de nuvarande nor- merna för beräkningen av antalet erforderli— ga skyddsrumsplatser enligt försvarsutred— ningen omprövas. Försvarsutredningen an- ser det angeläget att den författningsmässiga och organisatoriska grundvalen skapas för ett skyddsrumsbyggande enligt dessa princi— per.

I prop. 1972: 75 ansluter sig departe- mentschefen till försvarsutredningens upp— fattning att ett bättre resursutnyttjande på skyddsrumsbyggandets område kan komma tillstånd.

7.2.6 Hänsyn till befolkningsutvecklingen

Varje praktiskt användbar metod att be- stämma vilka skyddsrumsbehov som bör till- godoses resulterar enligt skyddsrumsutred- ningens mening endast i ungefärliga upp- skattningar av de verkliga behoven. Inte minst därför att de verkliga behoven stän- digt växlar är det meningslöst att sträva ef- ter exakta beräkningar. Så verklighetstrogna närmevärden som möjligt bör i stället vara målet för behovsberäkningen.

För närvarande gäller särskilda av civil- försvarsstyrelsen utfärdade anvisningar för den närmare beräkningen av erforderligt an— tal skyddsrumsplatser. Anvisningarna har successivt anpassats efter utvecklingen. Sär- skilt gäller detta skyddsrumsbehovet i bo- stadshus. Med hänsyn till den stora andel av den totala byggnadsproduktionen som utgörs av bostadsbyggande är beräkningsunderla- get inom denna sektor av särskilt intresse.

Civilförsvarsstyrelsen har tidigare före-

92

skrivit att antalet skyddsrumsplatser i ett bo- stadshus skall bero på antalet lägenheter och dessas storlek. Bestämmelserna angav i tabellform det antal skyddsrumsplatser, som skulle beräknas för olika lägenhetstyper. Tabellvärdena grundades på tillgänglig stati- stik och reviderades tid efter annan. Således föreskrev civilförsvarsstyrelsen 1954 att 3,0 skyddsrumsplatser skulle beräknas för en lä- genhet på ett rum och kök och 4,5 platser för en lägenhet på fyra rum och kök. Dessa värden ändrades 1961 till 2,5 resp 4,0.

Civilförsvarsstyrelsens föreskrifter ändra- des på nytt 1968. Därvid frångieks princi- pen att beräkna skyddsrumsbehovet på an— talet lägenheter och dessas storlek. I stället föreskrevs att en skyddsrumsplats skall an- ordnas för varje 27,5 m2 lägenhetsyta i bygg- naden. Denna föreskrift gäller alltjämt.

Civilförsvarsstyrelsen torde när den ut- färdat dessa bestämmelser ha haft som mål- sättning att tillgodose det skyddsrumsbehov som föreligger omedelbart efter husens fär- digställande.

Skyddsrumsutredningen anser för sin del att gällande regler för beräkningen av skyddsrumsbehovet i bostadshus ger till re- sultat att antalet skyddsrumsplatser blir onö- digt stort sett på sikt. Till grund för beräk- nigen av antalet behövliga skyddsrumsplat- ser bör enligt utredningens mening inte läggas det omedelbara behovet utan det be- hov som bedöms föreligga under större de- len av bostadshusens livslängd.

Vid beräkningen av erforderligt antal skyddsrumsplatser bör enligt skyddsrumsut— redningens mening hänsyn tas till den fort- gående ökningen av utrymmesstandarden i våra bostäder. Dessutom bör betydelse till— mätas det förhållandet att boendetätheten i ett bostadsområde successivt minskar under områdets livstid. Sedan boendetätheten kul- minerat, när området är några år gammalt, sker en fortlöpande utglesning som en följd av bl a hushållssprängningen. Processen be- lyses i de studier över några bostadsområden som utredningen låtit utföra och som redo- visas i kapitel 8. Den beskrivna utvecklingen resulterar i att de gällande bestämmelserna ger ett överskott på skyddsrumsplatser un-

SOU 1972: 50

der större delen av bostadsområdets livstid. Vid beräkningen av skyddsrumsbehovet i bostadshus bör enligt utredningens mening större hänsyn tas till befolkningsutveckling- en, även om det kan anses som en minsk- ning av ambitionsnivån att inte längre di- mensionera skyddsrummen efter det antal personer som bor i husen strax efter det att dessa färdigställts. Den riskökning detta medför är dock inte större än att den bör kunna godtas.

Skyddsrumsutredningen har såsom fram- hållits i kapitel 6 utgått från att skyddsrum skall anordnas utan hänsyn till förekomsten av utrymningsplaner. Vid beräkningen av antalet erforderliga skyddsrumsplatser bör därför i princip inräknas alla som bor eller vanligen vistas inom området under fredstid. Värnpliktiga och annan inom totalförsvaret krigsplacerad personal bör dock enligt ut- redningens mening inte tas med vid beräk- ningen. Denna personal kan nämligen för- väntas tjänstgöra utanför skyddsrumsorterna redan under ett tidigt beredskapsskede. En- ligt civilförsvarsstyrelsens uppskattningar ut- gör denna personal cirka 12 % av fredsbe- folkningen.

Mot utredningens förslag i föregående stycke kan möjligen invändas att det inte tar hänsyn till behovet av skydd mot de sekundära verkningarna i vårt land av ABC- stridsmedel, som används utanför våra grän- ser (jfr det s k angreppsfall (1). Enligt utred- ningens mening är emellertid sannolikheten för att vårt totalförsvar inte krigsorga- niserats till betydande delar under sådana förhållanden så liten att invändningen inte bör tillerkännas avgörande betydelse.

7.3 Val av skyddsrumslösning

7.3.1 Anpassning till den tekniska utvecklingen

Enligt gällande regler för skyddsrumsbygg- andet skall skyddsrum som tidigare nämnts anordnas vid vissa bestämda kategorier av anläggningar och byggnader till skydd för

SOU 1972: 50

dem som uppehåller sig där. Under vissa förutsättningar kan dock gemensamt skydds- rum inrättas för två eller flera närbelägna anläggningar eller byggnader. Skyddsrum skall vidare vara anordnat på sådant ställe inom eller i närheten av anläggning eller byggnad, för vilken det är avsett, att det snabbt kan uppnås av dem som vistas i an- läggningen eller byggnaden.

Varje anläggning och byggnad förses så- lunda i princip med eget skyddsrum. Även om en viss tendens kan förmärkas att i ökad omfattning anordna gemensamma skydds- rum är det helt övervägande antalet skydds- rum fortfarande avsedda för dem som vistas i den anläggning eller byggnad, där skydds- rummet anordnats. Som regel anordnas skyddsrummet i byggnadens eller anlägg- ningens källare. Ett sådant skyddsrumsbygg- ande har i många fall visat sig vara svårt att förena med utvecklingstendenserna inom byggnadsindustrin.

Utvecklingen går mot en industrialisering av byggandet. Genom variantbegränsning och standardisering kan arbetskraftsåtgången minskas och stora byggdelar med hög fär- digställningsgrad tillverkas i stor skala på fabrik. Bostadsbyggandet organiseras i större projekt där byggnaderna ges en enhetlig ut- formning. Bostadshusens innehåll renodlas och källare undviks ofta. I produktionstek- niskt hänseende bryter källarvåningarna den förenkling, som eftersträvas. I synnerhet vid lägre bebyggelse —— två till tre våningar —- strävar man efter att förlägga förråd, tvätt- stugor, skyddsrum mm till särskilda bygg- nader, som kan uppföras oberoende av det seriemässiga arbetet med bostadshusen.

En bättre anpassning av skyddsrumsbygg- andet till denna utveckling förutsätter enligt skyddsrumsutredningens mening att skydds— rummens nuvarande bundenhet vid de en— skilda anläggningarna och byggnaderna lö- ses upp. Visserligen är det redan enligt gäl- lande bestämmelser möjligt att undantagsvis anordna skyddsrum, som är gemensamt för två eller flera närbelägna anläggningar eller byggnader. Det finns inte heller något oef- tergivligt krav på att skyddsrum skall anord- nas inom den anläggning eller byggnad för

93

vilken det är avsett. Civilförsvarsstyrelsen har också på senare tid beviljat flera dispen- ser för mera fritt valda skyddsrumslösningar. Emellertid har det visat sig att de nuvarande bestämmelserna har en tendens att binda skyddsrumsbyggandet till lösningar som är dåligt anpassade till den byggnadstekniska utvecklingen. Bestämmelserna bör därför ändras så att de främjar ett friare val av skyddsrumslösningar.

7.3.2 Val av skyddsrumsstorlek

Genom att varje anläggning och byggnad av vissa kategorier i princip skall förses med eget skyddsrum dimensioneras skyddsrum- men efter de enskilda anläggningarnas och byggnadernas behov. När storleken på ett skyddsrum bestäms tar man således inte hänsyn till de skyddsrumsbehov, som kan finnas i närbelägna anläggningar och bygg— nader. Man gör inte heller någon undersök- ning av olika alternativa lösningar på skydds- rumsfrågan för att söka sig fram till den mest fördelaktiga storleken på skyddsrum- met, sett från såväl ekonomisk som civilför- svarstaktisk synpunkt.

Som en följd av denna bundenhet vid de enskilda byggnaderna och anläggningarna blir varje skyddsrum förhållandevis litet, samtidigt som antalet skyddsrum blir jäm- förelsevis stort. Från ekonomisk synpunkt är detta en nackdel. I 1968 års departe- mentspromemoria uttalades sålunda — efter en jämförelse av kostnaderna för olika skyddsrum i storlek upp till 150 platser -— att det större skyddsrummet innebär ett ef- fektivare resursutnyttjande. Även civilför- svarsstyrelsens perspektivplan bygger på för- utsättningen att en höjning av skyddsrum- mens genomsnittliga storlek blir kostnadsbe- sparande, i vart fall inom intervallen upp till 200 platser. Under alla förhållanden skulle ett friare val av skyddsrumslösningar göra det möjligt att söka sig fram till den mest ekonomiska storleken på varje särskilt skyddsrum.

Också från civilförsvarstaktiska synpunk- ter skulle en sådan större valfrihet erbjuda

94

fördelar. Vid valet mellan färre stora eller flera små skyddsrum gör sig dock motstri- diga intressen gällande. För flera små skyddsrum talar främst det förhållandet att det genomsnittliga gångavståndet _ dvs av- ståndet mellan skyddsrummet och varje skyddssökandes bostad eller arbetsplats —— blir jämförelsesvis kort. Dessutom innebär detta alternativ en spridning av skyddet, vil- ket innebär att samma skyddande förmåga kan erhållas med ett enklare utförande. Som skydd mot kärnvapen är dock spridningen av mindre betydelse med hänsyn till de stora ytor över vilka verkningarna av sådana va— pen sträcker sig.

För alternativet med färre men större skyddsrum talar å andra sidan att det ställer mindre krav på civilförsvarets undsättnings- resurser eftersom ett färre antal skyddsrums- enheter möjliggör en högre koncentration av räddningsarbetet. Härtill kommer att större skyddsrum generellt medför mindre risk för blockering av samtliga utgångar genom att dessa kan läggas på längre av- stånd från varandra.

7.3.3 Bättre fredsanvändning

Enligt gällande skyddsrumsbestämmelser bör skyddsrum om möjligt inrättas på sådant sätt att det kan nyttjas under fred. Emellertid har det ofta visat sig vara svårt att finna eko— nomiskt fördelaktiga användningssätt. I stor utsträckning anordnas skyddsrummen i kål- larna till de byggnader för vilka de är av- sedda. Ofta används de i fred till enkla mer eller mindre oinredda förvaringsutrymmen för cyklar, barnvagnar mm. Härtill bidrar att skyddsrummen är ganska små och för- sedda med trånga ut- och ingångar samt sak- nar fönster.

Den otillfredsställande fredsanvändningen av skyddsrummen gör att det kapital som lagts ner i dessa utrymmen förräntar sig då- ligt, vilket oförmånligt påverkar skyddsrums- kostnaderna. För att minska dessa är det därför angeläget att fredsanvändningen är så inbringande som möjligt.

Att de gällande skyddsrumsbestämmelser-

SOU 1972: 50

na inte resulterar i ekonomiskt tillfreds- ställande fredsanvändning av skyddsrummen beror enligt skyddsrumsutredningens mening i hög grad på att skyddsrummen skall anord- nas inom eller i närheten av de anläggningar och byggnader för vilka de är avsedda. Här— igenom medges inte de fria val av skydds- rumslösningar, som skulle möjliggöra en mer kvalificerad fredsanvändning. Skyddsrum- mens nuvarande bundenhet vid enskilda an- läggningar och byggnader bör därför även av denna anledning lösas upp.

Skyddsrumsutredningen har nyss fram- hållit att de gällande skyddsrumsbestämmel— serna medför att skyddsrummens genom- snittliga storlek blir ganska ringa. Också detta förhållande försämrar möjligheterna att utnyttja skyddsrummen i fred. Även om den genomsnittliga storleken på skyddsrum, som anordnas enligt gällande bestämmelser, successivt ökar bör därför bestämmelserna enligt utredningens mening ändras så att större skyddsrumsenheter möjliggörs.

En annan omständighet som minskar fredsanvändningsmöjligheterna har med skyddsrummens utformning att göra. För att öka friheten vid valet av fredsanvändning bör de bestämmelser som reglerar frågan om öppningar för fönster och dörrar i skyddsrummen mjukas upp. Användningen av specialkonstrukti-oner, t ex väggelement av betong, som kan skjutas för sådana öpp- ningar bör underlättas. Kostnaderna för så— dana specialkonstruktioner kan för övrigt bä- ras lättare av större skyddsrumsenheter, vil- ket ytterligare stryker under hur angeläget det är att skyddsrumsreglerna är utformade så att den genomsnittliga storleken på skyddsrummen inte blir för liten.

7.3.4 Områdesvisa val av skyddsrums- lösningar

Som utredningen nu redovisat talar flera skäl för att skyddsrummens nuvarande bun— denhet vid enskilda byggnader och anlägg- ningar löses upp och att ett friare val av skyddsrumslösningar medges. Enligt utred- ningens mening bör inte bara skyddsrumsbe-

SOU 1972: 50

hovet bedömas områdesvis utan även frågan hur behovet skall tillgodoses. Genom en så— dan översiktlig bedömning av skyddsrums— frågan bör det bli möjligt att finna de från civilförsvarstaktisk och ekonomisk synpunkt mest fördelaktiga skyddsrumslösningarna. Bla bör en ekonomiskt mera fördelaktig fredsanvändning kunna åstadkommas.

Utredningen vill i detta sammanhang be- tona att det anförda inte utesluter möjlighe- ten att välja den skyddsrumslösning som in- nebär att varje byggnad förses med skydds— rum i källaren. I den mån denna lösning ter sig fördelaktigast vid en sammanväg— ning av alla beaktansvärda synpunkter —- såväl civilförsvarstaktiska som ekonomiska — bör den givetvis väljas. Vad utredningen önskar uppnå är att skapa möjligheter för ett friare val av skyddsrumslösningar.

7.3.5 Enhetlig skyddsrumstyp

För närvarande anordnas skyddsrum av oli- ka typer med varierande skyddsförmåga. Så- som förut framhållits (6.5.4.3) utgår emeller- tid skyddsrumsutredningen från att de skäl som legat till grund för denna differentiering inte längre gäller med samma styrka och att därför bara en skyddsrumstyp skall före- komma i fortsättningen. Under alla förhål— landen blir det enklare att administrera ett skyddsrumsbyggande om detta baseras på en enhetlig skyddsrumstyp.

7.4 Skyddsrumsplanering 7.4.1 Central och regional planering

Frågan om Skyddsrumsbyggandets plane- ring hör som förut nämnts till utredningens huvuduppgifter. Enligt direktiven bör utred— ningen utgå från att skyddsrumsplaner upp- rättas såväl för hela landet och regionalt som för de orter som berörs av skyddsrums- byggandet. Emellertid har utredningen vid sina överväganden kommit till den uppfatt- ningen att det —— utöver den förteckning

95

över skyddsrumsorterna, som Kungl. Maj:t bör fastställa — inte finns behov av särskil- da riksomfattande skyddsrumsplaner. När det gäller skyddsrumsbyggandets omfattning finns det således enligt utredningens mening inte utrymme för någon annan central styr— ning än den som ortsförteckningen kan sä- gas innebära. Frågan om skyddsrumsbeho- vets storlek är beroende av lokala förhållan— den och bör inte rimligen prövas centralt. Inte heller bör den takt i vilken skyddsrum skall byggas för att tillgodose behovet be- stämmas centralt. Utbyggnadstakten bör lik- som hittills bero av behovet och omfattning— en på den ifontigående byggnadsverksarnheten. Visserligen innebär det finansieringssystem som utredningen i det följande föreslår inte samma fullständiga bundenhet mellan bygg- nadsproduktionen och skyddsrumsbyggandet som den nuvarande finansieringsmetoden men också utredningens förslag medför ett starkt sådant beroende.

I stället för nu gällande regel att den som uppför en byggnad eller anläggning skall på egen bekostnad anordna ett skyddsrum för byggnadens respektive anläggningens behov föreslår utredningen att var och en som utför en nybyggnad skall erlägga en skydds- rumsavgift. Med dessa medel skall skydds- rumsbyggandet bekostas. Skyddsrumsbygg— andet förutsätts få den omfattning som är möjlig inom ramen för tillgängliga medel. Därigenom kommer skyddsrumsbyggandets omfattning även i fortsättningen att bero av den fortgående byggnadsverksamheten. Det av utredningen föreslagna finansieringssy- stemet öppnar emellertid en möjlighet att delvis finansiera skyddsrumsbyggandet ge- nom tillskott av allmänna medel. Det kan tex tänkas att statsmedel anslås för kom- pletteringsbyggande inom områden där skyddsrumsbehovet är särskilt eftersatt. I den mån så blir fallet kan givetvis sägas att skyddsrumsbyggandets omfattning regleras centralt.

Något behov av regionalt tex länsvis upp- rättade skyddsrumsplaner har skyddsrumsut- redningen inte kunnat finna. På länsstyrel- sen bör dock som utredningen utvecklar i det följande ankomma att fastställa lokala

96

skyddsrumsplaner och att även i övrigt ha tillsyn över planeringsverksamheten. I det följande behandlar utredningen endast skyddsrumsplaneringen på lokal nivå.

7.4.2 Samordning med den allmänna bebyggelseplaneringen

Vid sina överväganden om planläggningen i skyddsrumsorterna har utredningen utgått från att skyddsrumsfrågan såvitt möjligt bör bedömas samordnad med andra frågor, som rör bebyggelsens utformning. Bäst vore en- ligt utredningens mening att inordna skydds— rumsfrågan som en del i den allmänna be- byggelseplaneringen. Emellertid har utred- ningen funnit att det i gällande byggnads- lagstiftning inte finns något översiktligt planinstitut, inom vars ram skyddsrumsfrå- gan kan göras till föremål för den områdes— visa bedömning som utredningen anser önskvärd. Utredningen har därför kommit fram till att särskilda skyddsrumsplaner bör upprättas. Dessa bör samordnas med den allmänna bebyggelseplaneringen — inte minst med de översiktliga planer, som före- kommer vid sidan av de lagreglerade plan— instituten.

7.4.3 Skyddsrumsplaner

Enligt skyddsrumsutredningens mening bör en Skyddsrumsplan upprättas för varje skyddsrumsort. Planen bör upprättas genom kommunens försorg och antas av kommu- nens fullmäktige. Planläggningen bör ske enligt anvisningar, som utfärdas av statlig myndighet. Staten bör också utöva kontroll över planläggningen. Enligt utredningens mening sker detta bäst genom att planen fastställs av länsstyrelsen. Fastställelsepröv- ningen synes dock inte behöva omfatta pla- nen i dess helhet.

Genom skyddsrumsplanläggm'ngen bör först och främst prövas hur skyddsrumsor- ten skall avgränsas. Skyddsrumsplan bör därför till gränserna ange det område inom vilket befolkningen skall förses med skydds-

SOU 1972: 50

rum. Detta område skall sedan indelas i skyddsrumsområden. Indelningen skall ligga till grund för den områdesvisa beräkning av skyddsrumsbehovet och den prövning av hur detta behov skall tillgodoses som utredning- en förordat i det föregående. Avgränsning- en av skyddsrumsorten och indelningen i skyddsrumsområden skall omfattas av läns- styrelsens fastställelseprövning.

För varje skyddsrumsområde bör i skydds- rumsplanen anges dels det antal personer som skall kunna få plats i skyddsrum, dels vilka skyddsrum som finns och det antal personer som får plats i dessa och dels det antal personer för vilka skyddsrum behöver byggas. Av dessa uppgifter bör den först- nämnda fastställas av länsstyrelsen. Genom att Skyddsrumsplan antas och fastställs bör nämligen bestämmas i vilken omfattning, som skyddsrum skall finnas inom varje skyddsrumsområde.

Skyddsrumsutredningen har vidare över- vägt om inte också frågan om antalet till— kommande skyddsrum samt storleken och belägenheten av dessa bör avgöras i skydds- rumsplanen. Utredningen har emellertid fun— nit att en sådan ordning skulle medföra svå- righeter att anpassa skyddsrumsbyggandet till byggnadsverksamheten. Utredningen an- ser att skyddsrum som regel bör byggas i anslutning till andra byggnadsprojekt. Att överblicka vilka byggnadsprojekt som kan bli aktuella och som lämpligen kan förenas med skyddsrumsbyggen låter sig knappast göras under någon längre tidsperiod. Skydds— rumsplaner, som innefattar ställningstagan- den i nämnda hänseenden, blir därför snabbt föråldrade och måste omprövas med korta mellanrum. Eftersom de nämnda ställnings- tagandena är av mycket detaljerad karaktär skulle varje sådan omprövning kräva ett om- fattande arbete.

Med hänsyn till vad nu anförts har skydds- rumsutredningen stannat för att skyddsrums- planen endast bör ha en utredande funk— tion när det gäller frågan om tillkommande skyddsrums antal och belägenhet. Skydds- rumsplan bör således för varje skyddsrums- område innehålla uppgift om de byggnads— projekt, som beräknas bli utförda under de

SOU 1972: 50

7—22144

närmast följande åren och som kan förvän- tas vara lämpliga att förena med ett skydds- rumsbyggande. Då det också kan bli aktu- ellt att bygga skyddsrum utan samband med annat byggnadsprojekt bör det anges i skyddsrumsplanen vilka skyddsrumslösning- ar av det slaget som är tänkbara inom varje skyddsrumsområde. För att göra utredningen mer fullständig bör skyddsrumsplanen också innehålla uppgift om de möjligheter att an- ordna skydd åt befolkningen genom proviso— riska åtgärder, som finns i varje skyddsrums- område. Därigenom skapas ett säkrare un- derlag för bedömningar i vilka skyddsrums- områden som behovet av ytterligare skydds- rum är mest angeläget.

Mot bakgrunden av skyddsrumsplanen får man sedan successivt ta ställning till vil— ka skyddsrum som skall anordnas. Därvid bör det givetvis inte möta något hinder att knyta ett skyddsrumsbygge till annat bygg— nadsprojekt än dem som i Skyddsrumsplan angetts vara lämpliga att förena med skydds- rum. Besluten måste enligt utredningens me- ning fattas av ett kommunalt organ. Det är nämligen bara i den kommunala organisa- tionen, som tillräckliga kunskaper om före- stående byggnadsprojekt finns representera- de. Utredningen har funnit att uppgiften bör läggas på civilförsvarsnämnden. För skälen härtill redogörs närmare i kapitel 9, där ut- redningen utvecklar sin syn på skyddsrums— planläggningen.

Frågan om Utbyggnadstakten bör enligt skyddsrumsutredningens mening inte regle- ras i skyddsrumsplanerna. Utbyggnadstakten regleras som utredningen tidigare framhållit av behovet och tillgången på medel. Den ekonomiska planering som kan vara behöv- lig får ske i särskild ordning och kräver inte någon författningsmässig reglering. Utred- ningen återkommer senare till denna fråga.

7.4.4 Forcerat skyddsrumsbyggande under beredskap I 1968 års departementspromemoria berörs möjligheten att basera skyddsrumsbyggandet på ett beredskapsprogram, som kan förverk-

97

ligas vid en skärpning av den utrikespolitis- ka situationen. Efter en bedömning av de resurser som kan ställas till förfogande för skyddsrumsbyggande under en beredskaps- period förklaras dock att en sådan ordning inte bör aktualiseras. Skyddsrumsutredning— en anser det för sin del vara helt orealistiskt att tänka sig att skyddsrumsbehovet till nå- gon betydande del skall kunna tillgodoses genom skyddsrumsbyggande i ett skärpt ut- rikespolitiskt läge. Därmed är dock inte sagt att det då inte skulle vara möjligt att vidta värdefulla åtgärder för att förbättra skyddet. Tvärtom torde åtskilligt kunna göras i detta syfte. En förutsättning härför är dock att lämpliga åtgärder har kartlagts och studerats redan i fred. Bortsett från vissa av civilför— svarsstyrelsen genomförda studier sker detta inte för närvarande, vilket skyddsrumsutred— ningen anser vara en brist i det nuvarande systemet av regler för skyddsrumsbyggan- det. I det planläggningsförfarande, som ut— redningen nu föreslagit är det dock enligt utredningens mening lätt att bygga in så- dana moment att ett gott underlag skapas för beredskapshöjande åtgärder i ett skärpt utrikespolitiskt läge. Genom tillkomsten av skyddsrumsplaner får man dessutom ett bättre underlag för beslut om utrymning av skyddsrumsorter.

7.5 Byggansvaret

För närvarande är ägaren till en skydds- rumspliktig byggnad eller anläggning skyldig att anordna skyddsrum för byggnaden re- spektive anläggningen. Som regel utkrävs skyldigheten i samband med att byggnaden eller anläggningen uppförs. Om man nu så— som utredningen föreslår upphör med att tillgodose varje byggnads och anläggnings skyddsrumsbehov med eget skyddsrum mås- te frågan om skyldigheten att anordna skyddsrum omprövas.

Enligt vad utredningen tidigare anfört bör såväl skyddsrumsbehovet som frågan hur behovet skall tillgodoses bedömas områdes- vis. Genom en sådan översiktlig bedömning

98

av skyddsrumsfrågan anser utredningen att det blir möjligt att finna de från civilför- svarstaktisk och ekonomisk synpunkt mest fördelaktiga skyddsrumslösningarna. Valet av skyddsrumslösning bör göras utan att ovidkommande hänsyn tas till frågan om an- svaret för skyddsrummets tillkomst och fi- nansiering. Utredningen har också föresla— git att skyddsrum skall anordnas i anslutning till andra byggnadsprojekt och att civilför- svarsnämnden skall bestämma vilka skydds- rum som skall anordnas. Nämndens ställ- ningstagande bör göras successivt allt efter- som nya byggnadsprojekt, i vilka skydds- rum lämpligen kan inrymmas, blir aktuella. För varje skyddsrum bör därvid enligt ut- redningens mening bestämmas belägenheten och det antal personer som skall kunna få plats i skyddsrummet. Skyddsrummets när- mare utförande bör regleras genom gene- rella bestämmelser. Att dessa efterlevs får byggnadsnämnden kontrollera vid prövning- en av byggnadslovsansökan och den efter- följande kontrollen av byggnadsarbetet.

Frågan om ansvaret för skyddsrummens tillkomst kan i och för sig lösas genom att en statlig eller kommunal myndighet åläggs att anordna skyddsrummen. Skulle tillträde till en byggnad i vilken ett skyddsrum skall inrättas inte kunna vinnas på frivillig väg måste myndigheten utrustas med befogen- het att ta byggnaden i anspråk mot ägarens bestridande. En annan lösning är att ett ge- mensamt ansvar för varje skyddsrum åläggs ägarna till de byggnader och anläggningar, vilkas skyddsrumsbehov kan anses bli täckt genom skyddsrummet. Båda de lösningar som nämnts är emellertid mycket opraktiska. I stället bör skyldigheten att anordna skydds- rummet läggas på ägaren till den byggnad i vilken skyddsrummet skall inrättas enligt civilförsvarsnämndens beslut. Därigenom slipper man den besvärliga uppgiften att reg- lera flera medverkandes mellanhavanden. Det allmännas administrationskostnader hålls också nere på det sättet.

Vad utredningen nu anfört tar närmast sikte på skyddsrum som enligt civilförsvars- nämndens beslut skall anordnas i anslutning till nybyggnad, belägen på mark, som är av-

SOU 1972: 50

sedd för enskilt bebyggande. Men också i fråga om skyddsrum som skall inrättas i all— män byggnad bör ansvaret åvila den som svarar för nybyggnaden. För skyddsrum som skall inrättas i post- eller telegrafbygg- nad eller annan statlig förvaltningsbyggnad bör således staten svara, medan skyldigheten att anordna skyddsrum i sjukhus, skolor och kommunala förvaltningsbyggnader bör åvila kommunerna. Primärkommunerna bör dess- utom svara för skyddsrum, som skall byggas på mark, som är avsedd för gata, torg, par- ker och andra allmänna platser.

7.6 Finansiering 7.6.1 Lägre skyddsrumskostnader

De förslag beträffande beräkning av skydds- rumsbehov och val av skyddsrumslösningar, som skyddsrumsutredningen föreslår i detta kapitel, innebär att antalet behövliga skydds- rumsplatser minskar och att mer ekonomis- ka skyddsrumslösningar kan väljas. Den minskning av skyddsrumskostnaderna som följer härav uppvägs emellertid delvis av för- slaget att inte längre generellt undanta låg- husbebyggelse och de större städernas inner- områden från skyddsrurnsbyggnadsskyldig— heten. Den sammanlagda effekten av utred- ningens förslag blir under alla förhållanden att resurserna tillvaratas bättre. Denna vinst är enligt utredningens mening så stor att den väl väger upp de högre administra- tionskostnader, som utredningens förslag medför. I kapitel 10 söker utredningen be- lysa förslagens kostnadsmässiga konsekven- ser. Här redovisar utredningen sina princi- piella överväganden i frågan hur skydds— rumsbyggandet bör finansieras.

7.6.2 Kostnaderna ojämnt fördelade

Enligt gällande skyddsrumsbestämmelser be- kostas de allmänna skyddsrummen av kom- munerna, som får statsbidrag motsvarande två tredjedelar av kostnaderna. Enskilt

SOU 1972150

skyddsrum bekostas av ägaren till den bygg— nad eller anläggning för vilken skyddsrum- met är avsett. För skyddsrum i undervis- ningsanstalter och vissa trafikantskyddsrum utgår dock statsbidrag.

Ägarna till byggnader och anläggningar med enskilda skyddsrum kompenserar sig givetvis för skyddsrumskostnaderna genom höjda hyror eller genom höjda priser på varor och tjänster som de producerar. Så— lunda beräknas enskilda skyddsrum i hyres- fastigheter i genomsnitt öka hyran med en till en och en halv procent.

Av den föregående redogörelsen framgår att enskilda skyddsrum för närvarande inte anordnas för alla som bor inom områden där skyddsrum har ansetts behövliga på grund av risken för luftanfall. Från skydds- rumsbyggnadsskyldigheten har således låg— husbebyggelse undantagits. Dessutom finns inte någon skyldighet att anordna enskilda skyddsrum inom de största städernas inner- områden. Eftersom skyddsrum i bostadshus ytterst bekostas av dem som bor i husen får detta till följd att skyddsrumskostnaderna fördelas mycket ojämnt.

Medan befolkningen i lägre hus tex vil- lor och radhus är helt befriade från utgifter för skyddsrum, belastas invånarna i flervå- ningshus såsom större hyresfastigheter med skyddsrumskostnader som uppgår till en eller annan procent av bostadskostnaden. En sådan kostnadsfördelning är — såsom framhålls i 1968 års departementspromemo- ria — inte motiverad vare sig med hänsyn till behov av skydd, tillgång till skydd i en krissituation eller ekonomisk bärkraft. Be- hovet av skydd på en viss ort bestäms sålunda med hänsyn till ortens strategiska läge och närhet till eventuella militära mål eller stödmål men inte av om bebyggelsen utgörs av en- och tvåfamiljshus eller fler- familjshus. Behovet av tillgång till plats i skyddsrum efter slutlig utrymning bestäms av den enskilde medborgarens krigsuppgift, inte av om han är hyresgäst eller villaägare. För övrigt måste man räkna med att kvar- varande befolkning kan flyttas om med hän— syn till tillgången på skyddsrum. Det finns heller ingen anledning anta att hyresgäster

99

i flerfamiljshus skulle utgöra en ekonomiskt mer bärkraftig grupp än egnahemsägare.

Även den ojämnhet i fördelningen av skyddsrumskostnaderna som följer av att en- skilda skyddsrum inte behöver anordnas i de största städernas innerområden framstår som otillräckligt motiverad. Befolkningen i dessa områden belastas inte av några skydds- rumskostnader utan har ansetts böra få sitt skyddsrumsbehov tillgodosett genom befolk- ningsskyddsrum, som bekostas av det all- männa. Några befolkningsskyddsrum byggs visserligen inte längre men det är därför inte säkert att de som bor i innerområdena kommer att ställas utan skydd i krig. Beslut om utrymning kan mycket väl förenas med ett sådant förordnande om omflyttning in- om utrymningsområdet att befolkningen i innerområdena bosätter sig i de yttre delar av tätorten, där skyddsrum anordnats.

7.6.3 Statlig och/eller kommunal finansiering

Skyddsrumsutredningens ställningstagande i frågan om ansvaret för skyddsrummens till- komst påverkar i hög grad valet av finansie— ringsmetod. Om man nu såsom utredningen föreslår upphör med att tillgodose varje byggnads eller anläggnings skyddsrumsbe- hov med eget skyddsrum måste ansvaret för skyddsrummens finansiering »kollektivise- ras». Den som av civilförsvarsnämnden åläggs att anordna ett skyddsrum, som är avsett att täcka skyddsrumsbehovet i ett flertal byggnader och anläggningar, bör gi- vetvis ha ersättning för sina kostnader — i vart fall till den del som dessa är hänför- liga till skyddsrumsbehovet i byggnader och anläggningar, som inte tillhör honom. Frå- gan är varifrån medel till dessa ersättningar skall hämtas.

Skyddsrumsutredningen har övervägt ett flertal tänkbara lösningar på finansierings- frågan. Till dessa hör alternativen att bekos- ta skyddsrummen med statliga och/eller kommunala medel. Utredningen har emel- lertid avvisat dessa lösningar. En av anled- ningarna härtill är uttalandet i utrednings-

100

direktiven att utredningen bör utgå från att fastighetsägarna alltjämt skall vara skyldiga att medverka vid skyddsrumsbyggandet -— ett uttalande som såvitt utredningen förstår bl a åsyftar fastighetsägarnas nuvarande skyldighet att bekosta skyddsrummen. Av— görande för utredningens ställningstagande har emellertid varit uppfattningen att skyddsrumsbyggandet bör ses som ett nor- malt led i samhällsbyggandet och i princip bör bekostas av dem för vilka skyddsrum- men är avsedda.

Samhällsbyggandet sker under beaktande av en mängd olika intressen och behov. Bebyggelsen utformas tex med hänsyn till brandrisken och till trafiksäkerhetens och hälsovårdens krav. Ett sådant hänsynstagan- de orsakar ofta kostnader som bestrids av fastighetsägarna men ytterst täcks av dem som bor i eller på annat sätt nyttjar bebyg- gelsen. Enligt skyddsrumsutredningens me- ning är det naturligt att också skyddsrums- behovet beaktas vid samhällsbyggandet och att de kostnader som föranleds därav beta- las på samma sätt.

Med hänsyn till vad nu anförts har ut- redningen mera ingående övervägt endast sådana finansieringsalternativ som innebär att skyddsrummen bekostas av fastighets- ägarna. Dessa behandlas i det följande.

7.6.4 Finansiering genom fastighetsägarna

Den lösning på finansieringsfrågan, som skyddsrumsutredningen i första hand över— vägt, innebär att ett gemensamt ansvar för varje skyddsrums finansiering åläggs ägarna till de byggnader och anläggningar, vilkas skyddsrumsbehov kan anses bli täckt genom skyddsrummet. En sådan finansieringsmetod blir emellertid mycket besvärlig att tillämpa inte minst med hänsyn till svårigheterna att bestämma vilka som skall delta i kostnader- na och till de olägenheter som följer av att de berörda byggnaderna och anläggningarna ofta inte uppförs samtidigt och det därför kan te sig ogörligt att samtidigt avkräva alla fastighetsägarna deras ansvar. Att reglera fastighetsägarnas medverkan blir under alla

SOU 1972: 50

förhållanden en besvärlig uppgift. Enligt ut- redningens mening är det inte realistiskt att räkna med att frivilliga uppgörelser skall bli möjliga i någon större utsträckning. Det all- männa måste med säkerhet göra betydande insatser för att fastighetsägarnas mellanha- vanden skall kunna regleras. De rättsregler enligt vilka sådana frågor skall prövas blir dessutom komplicerade och svåra att till- lämpa. Enligt utredningens mening anvisar lagstiftningen om gemensamhetsanläggning- ar inte någon tillfredsställande lösning på problemen. Inte minst framstår det som orimligt att tvinga in alla fastigheter för vilka skyddsrum skall anordnas i sådana samfällighetsbildningar som förutsätts i nämnda lag.

Alternativet att lägga ett gemensamt an- svar för varje skyddsrums finansiering på de berörda fastighetsägarna kräver således be- tydande administrativa insatser av det all- männa och bör inte väljas. Det medför dessutom en ojämn fördelning av skydds- rumskostnaderna på grund av dessas varie- rande storlek vid olika anläggningar.

Den lösning på finansieringsfrågan som skyddsrumsutredningen slutligt stannat för innebär att ett kollektivt ansvar för skydds- rumskostnaderna läggs på fastighetsägarna. Utredningen föreslår sålunda att kostnader- na skall tas ut av fastighetsägarna i form av skyddsrumsavgifter. Endast den som upp- för en ny byggnad eller vidtar därmed jäm- fönlig åtgärd inom en skyddsrumsort bör vara skyldig att betala skyddsrumsavgift. Att skyddsrumsavgift erlagts bör vara ett villkor för att lämnat byggnadslov skall få utnyttjas.

För varje särskilt byggnadsprojekt bör Skyddsrumsavgiftens storlek bestämmas av civilförsvarsnämnden. Avgiften beräknas med utgångspunkt från det antal personer, som i fredstid kan förväntas regelmässigt uppehålla sig i byggnaden eller anläggning- en. Beräkningen av det antal personer som skall läggas till grund för skyddsrumsavgif- tens bestämmande bör ske enligt så enkla schabloner som rättvisekravet medger. För varje person skall erläggas ett belopp som fastställs med utgångspunkt i normalkost- naden för att anordna en skyddsrumsplats

SOU 1972: 50

inom orten. Beloppet fastställs kommunvis av länsstyrelsen efter förslag av kommunen. Anvisningar för beräkningen av skydds— rumsavgifter utfärdas av civilförsvarsstyrel— sen. I kapitel 10 utvecklar skyddsrumsut- redningen sin syn på frågan om skyddsrums- avgifternas beräkning.

7.6.5 Skyddsrumsavgifterna förvaltas av kommunen

Skyddsrumsutredningen, som strävat efter att inte åsamka kommunerna kostnader för skyddsrumsbyggandet, har övervägt möjlig- heten att låta finansieringen av skyddsrum- men vara ett mellanhavande mellan fastig- hetsägarna och staten. Utredningen har där- vid närmast tänkt sig att skyddsrumsavgif- terna skulle betalas till en statlig skydds- rumsfond. Fonden skulle förvaltas av civil- försvarsstyrelsen under medverkan av läns— styrelserna. I princip skulle skyddsrumsav- gifterna vara av sådan storleksordning att de täckte skyddsrumskostnaderna. Skyddsrums- byggandet skulle dock kunna ökas utöver vad skyddsrumsavgifterna medger genom att fonden tillförs statliga medel.

Det sålunda skisserade finansieringssyste- met har emellertid avvisats av skyddsrums- utredningen. Det avgörande skälet härtill har varit det nära samband som måste råda mellan skyddsrummens finansiering och be- sluten om deras anordnande. Utredningen har i det föregående anfört, att endast kom- munerna har den kännedom om byggnads- verksamheten som krävs för att bedöma vilka skyddsrumslösningar som är fördelak— tigast, och föreslagit att civilförsvarsnämn- derna skall avgöra vilka skyddsrum som skall anordnas. Prövningen av denna fråga är givetvis beroende av tillgången på medel för skyddsrumsbyggande. Den takt i vilken skyddsrum kommer till stånd blir därige- nom beroende av förutom det i skydds- rumsplanen fastställda behovet av skyddsrum —— tillgången på medel. När ställning tas till ett skyddsrumsprojekt måste civilförsvars— nämnden ha en god överblick över den ak-

101

tuella medelstillgången liksom över de till- skott av skyddsrumsavgifter som kan för- väntas under den närmaste framtiden. Med hänsyn härtill är det enligt skyddsrumsutred— ningens mening mest ändamålsenligt att skyddsrumsavgifterna erläggs till kommu- nerna.

Ett annat skäl till att skyddsrumsutred— ningen avvisat alternativet med en statlig skyddsrumsfond grundar sig på utredningens uppfattning att skyddsrummen bör finanise- ras kommunvis. Skyddsrumskostnaderna bör således inte utjämnas mellan olika kommu- ner. Inte heller bör skyddsrumsavgifter som härrör från en kommun användas till skydds- rumsbyggande i annan kommun.

Skyddsrumsutredningen föreslår således att skyddsrumsavgifterna betalas till kom- munen. Av avgifterna bör kommunen ha rätt att tillgodoräkna sig viss mindre del för administrationskostnader. I övrigt skall av- gifterna användas till de ersättningar som kommunen enligt vad utredningen tidigare föreslagit skall utge till fastighetsägare som anordnar skyddsrum eller till att täcka kost- nader som uppkommit för kommunen ge— nom skyddsrumsbyggen i egen regi. Influtna skyddsrumsavgifter bör av kommunen redo- visas på sådant sätt att det lätt kan konsta- teras hur mycket som är tillgängligt för skyddsrumsbyggande.

Kommunen bör ha stor frihet när det gäl- ler att bestämma var influtna skyddsrums- avgifter skall användas inom kommunen. Därvid bör dock hänsyn tas till skyddsrums- medlens ursprung. De som belastas med ut- gifter för skyddsrumsbyggande har rätt att räkna med att deras skyddsrumsbehov till- godoses relativt snart. Men även andra fak- torer påverkar den ordning i vilken skydds- behoven bör tillgodoses. Till dem hör möj- ligheterna att genast eller på sikt finna för- delaktiga lösningar på skyddsrumsfrågan. Om en större del av en tätort byggs ut i ett sammanhang skall givetvis erforderliga skyddsrum normalt anordnas samtidigt. Se- nare kan det visa sig omöjligt att åstadkom- ma skyddsrum till rimliga kostnader. En annan faktor, som bör tillmätas betydelse när olika områdens skyddsbehov prioriteras,

102

är förekomsten av underjordiska och andra utrymmen som med förhållandevis enkla åt- gärder kan iordningställas till provisoriska skyddsrum.

7.6.6 Schablonberäkningar och generell tillämpning

Skyddsrumsutredningen har strävat efter att finna en metod för skyddsrummens finan- siering som är enkel och praktisk och or- sakar det allmänna så små administrations- kostnader som möjligt. Som ett utttryck för denna strävan föreslår utredningen att både skyddsrumsavgifterna och de ersättningar som utgår till dem som anordnar skyddsrum skall beräknas efter schabloner. Om admi- nistrationskostnaderna skall hållas nere krävs emellertid också att finansieringsmetoden tillämpas generellt.

Utredningen har övervägt om inte vissa undantag kan medges. Ett av de fall som utredningen därvid tänkt på är det där be- byggelsen inom ett helt skyddsrumsområde uppförs i ett sammanhang av en byggherre, som önskar bli befriad från skyldigheten att utge skyddsrumsavgift mot att han på egen bekostnad anordnar skyddsrum för områ— dets hela behov. I och för sig kan det tyckas rimligt att ett sådant önskemål tillgodoses. Emellertid kan det förutsättas att fråga om undantag kommer att väckas bara när det ställer sig särskilt fördelaktigt för fastighets- ägaren genom att hög bonus uppnås inom skyddsrumsområdet som en följd av att dag— och nattbefolkningen väger förhållandevis jämnt. Om undantag medges i sådana fall kommer genomsnittskostnaden för övrigt skyddsrumsbyggande i kommunen att öka med påföljd att högre skyddsrumsavgifter måste tas ut av andra fastighetsägare. Denna effekt kan skyddsrumsutredningen med sin syn på skyddsrumskostnadernas fördelning inte godta. Övergår man som utredningen föreslår till en finansieringsmetod som inne- bär att fastighetsägarna i kommunen åläggs att gemensamt bekosta kommunens skydds- rumsbyggande, bör de Vinster som metoden medför fördelas på alla fastighetsägare. En

SOU 1972: 50

fastighetsägare bör inte medges undantag som innebär att han tillgodogör sig en del »av det föreslagna systemets fördel-ar på övriga fastighetsägares bekostnad. Utredningen an— ser därför att det saknas skäl att föreslå någ- ra möjligheter till avsteg från den föreslagna finansieringsmetoden.

7.6.7 Modernisering av skyddsrum

Enligt gällande regler för skyddsrumsbyggan— det skall såsom tidigare framhållits enskilt skyddsrum anordnas av ägaren till den bygg- nad eller anläggning för vilken det är avsett. Han skall också primärt bekosta skydds— rummet. Som en följd av denna finansie— ringsmetod är det i praktiken omöjligt att få till stånd moderniseringar av skyddsrum, som en gång avsynats och godkänts men som blivit omoderna genom anfallsvapnens ut- veckling eller förbättringar i det skyddstek— niska kunnandet. Utvägen att bekosta såda- na arbeten med allmänna medel bedömer utredningen som orealistisk. I vart fall är det en fördel om skyddsrumsbestämmelserna ändras på sådant sätt att äldre skyddsrum kan moderniseras utan särskilda kostnader för det allmänna. Detta intresse tillgodoses av den finansieringsform, som utredningen föreslår. Om utredningens förslag förverk- ligas kan det bli möjligt att modernisera be- fintliga skyddsrum när moderniseringsåtgär- der bedöms vara mest angelägna från bla civilförsvarstaktiska synpunkter. Härvid måste givetvis beaktas vad skyddsrumsutred— ningen tidigare anfört om skyddsrumsavgif- ternas användning.

7.6.8 Komplettering av skyddsrums- beståndet

Den nu tillämpade finansieringsmetoden gör det svårt att inom områden med brist på skyddsrum åstadkomma kompletteringar av skyddsrumsbeståndet utöver det skyddsrums- byggande som följer med den successiva för- nyelsen av bebyggelsen. Med gällande be- stämmelser torde det inte vara praktiskt möj-

SOU 1972: 50

ligt att tvinga fram enskilda skyddsrum för att tillgodose eftersatta behov i äldre bygg- nader. Civilförsvarsstyrelsens förslag i per- spektivplanen att skyddsrumsplatser ska-ll »överproduceras» vid nybyggnad i sådana fall då detta bedöms vara det bästa sättet att förse omgivningen med skyddsrum tor- de också förutsätta en förenkling av den beslutsprocess som föreskrivs i gällande be- stämmelser.

Inom vissa områden, framför allt inner- områdena i 14 av våra större tätorter, är det synnerligen angeläget att skyddsrumsbestån- det kompletteras. Sådant kompletterings- byggande underlättas enligt skyddsrumsut- redningens mening om utredningens för- slag till nytt finansieringssystem förverkli- gas. Detta system låter sig t. ex. väl förenas med statliga bidrag till kompletteringsbyg- gandet, vilket skyddsrumsutredningen bedö- mer vara nödvändigt, om ett mer omfattan- de sådant byggande skall komma till stånd.

103

8 Skyddsrumsstudier och provplanläggnin g

8.1 Skyddsrumsstudier i Tensta (Stockholm) och Sävja (Uppsala)

Enligt skyddsrumsutredningens direktiv bör skyddsrumsbyggandet om möjligt ges en mer behovsanpassad inriktning än den nuvarande. För att få denna fråga och olika kostnads- konsekvenser belysta har utredningen låtit utföra särskilda studier. Utredningen har för ändamålet anlitat två konsulter förtrogna med samhällsplanering och skyddsrumsbyg- gande. Konsulterna har haft i uppdrag att i var sitt av utredningen utvalt bostadsområde beräkna kostnaderna för skyddsrum, anord- nade enligt gällande regler, och jämföra dessa kostnader med beräknade kostnader för skyddsrum, utförda enligt av utredningen angivna utgångspunkter.

För att kostnadsjämförelserna skall bli all- mängiltiga har det varit angeläget att om- råden som studeras är representativa för da- gens samhällsbyggande samtidigt som om- rådena inbördes är olika vad avser bebyg- gelsens sammansättning m m. Utredningen har valt att studera Tensta i Stockholms kommun och Sävja i Uppsala kommun.

Tensta är en storstadsförort belägen 12 km från Stockholms centrum. Området är prak- tiskt taget färdigbyggt varför kostnadsberäk- ningarna delvis har kunnat grundas på kända — verkliga lösningar. Den del av Tensta som studerats omfattar ingen småhusbebyg- gelse. Området är ett utpräglat hyreshusom- råde. I området förekommer få källarlösa

104

hus eftersom terrängförhållandena är så- dana att det bedömts vara lönsamt att bygga källare. Grundläggningsförhållandena i om- rådet är genomgående goda. Studien av Tenstaområdet har utförts av arkitekt SAR Björn Tranaeus, Stockholm, som har direkta erfarenheter från områdets projektering och utbyggnad.

Sävja är en typisk förort till en större stad. Området är beläget 6 km från Uppsala centrum. Dispositionsplan är upprättad och antagen av kommunen. I området ingår re- dan utbyggda småhusområden. Planerad ny- byggnad omfattar såväl småhus som storhus delvis i form av källarlösa hus. Grundlägg- ningsförhållandena i området varierar. Stu— dien av Sävja har utförts av planförfattaren för området, Wikforss arkitektkontor AB, Uppsala.

Varder—a studien har utförts i tre moment. I det första momentet redovisas skydds- rumsbyggandet efter gällande regler. Beräk- ningar har gjorts av merkostnaden för att anordna skyddsrum. Med merkostnad avses därvid den kostnad som orsakas av skydds— rumsbyggnadsskyldigheten.

I det andra momentet redovisas ett skydds- rumsbyggande enligt utredningens tanke— gångar. Såväl skyddsrumsbehovet som frå— gan hur detta bäst bör tillgodoses har be- dömts områdesvis. Behovet har bestämts an— tingen efter dagbefolkningen eller nattbefolk- ningen beroende på Vilken som varit störst. En särskild skyddsrumsplan har upprättats

SOU 1972: 50

och lagts till grund för studien. Inom skydds- rumsområdena har gällt kravet att större gångavstånd till skyddsrum än ca 500 meter som regel inte tillåtits. Inom varje skydds— rumsområde har eftersträvats att ge skydds- rummen sådant läge att högst 1/3 av de skyddssökande får längre gångväg än 200 meter. Större skyddsrum än sådana som har plats för 400 personer har inte tillåtits. På samma sätt som enligt gällande regler har för varje person beräknats en nettogolvyta av 0,75 mg. Frihet har förelegat att lägga samman flera skyddsrum till större enheter, sk skyddsrumsblock. Någon regel för att begränsa antalet skyddsrum i ett block har inte uppställts. En sådan begränsning har i stället blivit följden av de regler som upp- ställts i fråga om gångavstånd.

Med hänsyn till att nuvarande regler inte generellt medger skyddsrum för upp till 400 personer har utredningen efter samråd med civilförsvarsstyrelsen tillhandahållit kon- struktionsunderlag, som möjliggjort att kost— nadsberäkningarna är jämförbara. Som ut- gångspunkt för beräkningarna har därvid gällt att skyddsrummen har samma skyd- dande och förlustreducerande förmåga oav— sett storleken. Detta förhållande har enligt konsulterna medfört att redovisade kostna- der är 50 å 70 kronor högre per skydds- rumsplats än om beräkningarna skulle ha avsett den skyddsnivå som följer på skydds- rum helt utförda enligt gällande tekniska be- stämmelser (1966 års upplaga).

I moment tre av studierna har beaktats

den väntade befolkningsutvecklingen i ny- uppförda bostadsområden och den omstän- digheten att den del av befolkningen, som beräknas tillhöra totalförsvarets krigsorgani- sation, inte ansetts behöva skydd inom om- rådet.

Studierna har, med de förutsättningar som gällt för moment två och tre, fått en strängt behovsanpassad inriktning. Studierna bifogas betänkandet (bilaga 1 och 2). Utredningen har sammanställt vissa resultat av studierna itabell 6.

I tabellen redovisade kostnadsminskningar har uppnåtts genom följande åtgärder. . Skyddsrumsbehovet bestäms av endera dag- eller nattbefolkningens storlek (dag/ natt-bonus). . Värnpliktiga m fl frånräknas.

Förutsedd befolkningsutglesning beaktas. . Friare val av skyddsrumslösningar tilläm— pas. Kostnadsminskningarna som beror på frånräknandet av värnpliktiga m fl och be- folkningsutglesningen kan i princip nås 'in- om ramen för gällande regler för skydds- rumsbyggandet. Då behöver emellertid nu- varande civilförsvarslag ändras. Minskning- arna kan nämligen göras såväl om skydds- rumsbehovet beräknas för var byggnad för sig som om behovsberäkningen sker områ- desvis. Förutsättningarna för säkrare resul- tat vid tillämpningen av schablonberäkning- ar är dock Ibättre om beräkningarna avser områden och inte enstaka byggnader.

Bonuseffekten genom att skyddsrumsbe-

Tabell 6. Kostnadsjämförelser mellan dagens skyddsrumsbyggande och skyddsrum enligt utredningens tankegångar.

Studie Skyddsrum enligt gällande Skyddsrum enligt utredningens Kostnads- regler tankegångar besparing 1 procent Antal Genom- Total Antal1 Genom- Total platser snittlig kostnad platser snittlig kostnad kostnad Mkr kostnad Mkr per plats per plats Kr Kr Tensta 16 680 402 6,7 9 100 325 2,96 56 Sävja 9 880 325 3,2 6 6402 320 2,1 34

1 Avser platsbehovet år 1990. 2 För att få jämförbara kostnader har inte skyddsrumsbehovet för småhus medtagits.

SOU 1972: 50

105

hovet beräknas för dag- resp nattbefolk- ningen är inte möjlig att i någon större ut- sträckning nå inom ramen för nuvarande skyddsrumsregler. Inte heller medger reg— lerna att friare val av skyddsrumslösningar tillämpas i sådan omfattning att väsentliga kostnadsminskningar uppkommer.

Beträffande bonus visar studierna att skyddsrumsbehovet går ned med 15 % i Tensta och 13 % i Sävja om behovet beräk- nas för endast nattbefolkningen.

Värnpliktiga mfl —— dvs i princip alla som tillhör totalförsvarets krigsorganisation har beräknats utgöra 12 % av fredsbe- folkningen. Självfallet kan en sådan generellt tillämpad procentsats i enskilda fall visa sig ge ett något felaktigt resultat, tex i skydds- rumsområden med speciell sammansättning på befolkningen. Så blir bla fallet om det finns förhållandevis många eller få män i värnpliktsåldern. Utredningen har emellertid som grund för studierna ansett sig kunna bortse från dessa specialfall eftersom de fel som kan uppkomma totalt sett jämnar ut var— andra. I detta sammanhang bör framhållas att utredningen eftersträvat ett system för beräkningen av skyddsrumsbehovet, som ger så riktiga värden som möjligt, men att det inte är möjligt att få fram annat än närme- värden av det verkliga behovet. Med hänsyn till den förändring av befolkningsunderlaget som ett skyddsrumsområde oavsett om där är övervägande dag- eller nattbefolk- ning ständigt genomgår ger inte heller en mer exakt beräkning ett fullt rättvisande re- sultat efter viss tid. I studierna har därför räknats med att behovet av skyddsrums- platser genom inkallelser av värnpliktiga m fl kan minskas med 12 %.

I Tensta-studien har befolkningsutgles- ningen bedömts med utgångspunkt från un- derlag för Stockholms regionplan, 1965 års folk- och bostadsräkning, statistik avseende ett lO-tal större och medelstora tätorter samt vissa av bostadsstyrelsen föreslagna målsättningar. Studien som i denna del bör tolkas med försiktighet ger vid handen att antalet boende per rumsenhet år 1990 vän- tas uppgå till i genomsnitt 0,55 personerl. Denna boendetäthet har jämförts med den

106

som gällande skyddsrumsregler utgår från. Dessa innebär att en skyddsrumsplats beräk— nas per 27,5 m2 lägenhetsyta motsvarande 33 m2 våningsyta eller omräknat till boende per rumsenhet 0,76. Om hänsyn tas till den fortlöpande befolkningsutglesningen kan så- ledes skyddsrumsbehovet beräknas betydligt lägre än vad nuvarande regler föreskriver. En beräkning på sikt av skyddsrumsbehovet, tex behovet år 1990, innebär att skydds- rumsbyggandet kan minskas med 27 %. Om skyddsrumsbehovet beräknas på ännu längre sikt, tex läget år 2000, förefaller skydds- rumsbehovet enligt Tensta-studien gå ned ytterligare.

I Sävja-studien har befolkningsutglesning- en bedömts med ledning av statistikunderlag för Uppsala generalplan år 1969 och i sam- band därmed gjorda prognoser. I studien re- dovisas samma utvecklingstendens som i Tensta-studien. För Sävja beräknas en något lägre utrymmesstandard än i Tensta vilket kan förklaras av det relativt stora inslag av studentbostäder som planeras i Sävja. Skill- naden innebär en förskjutning på ca 10 år av utglesningen i Sävja jämfört med Tensta. En utglesning av storleksordningen 27%, som redovisas i Tensta-studien fram till år 1990, beräknas inte ha uppnåtts i Sävja förrän omkring år 2000.

Boende/Re 0.85 0.80 0.75 F ” 0.70 0.65 0.60 0.55 0.50 0.1.5

Sövjustudien

Tenstnstudien

1975 1980 1985 1990 1995 2000 År

1/ Beendnnthet (0.75 Bo/Rel enligt torutsdnmngar fdr gellnnde skyddsvumsbestammelsev

Bild ]. Förutsedd befolkningsutglesning i nya bostadsområden.

1 Med rumsenhet förstås 25 m2 våningsyta.

SOU 1972: 50

Den befolkningsutglesning som förutses i studierna har sammanställts i bild 1.

Ekonomiska fördelar av ett friare val av skyddsrumslösningar har påvisats i Tensta- studien. Studien i Sävja visar inte någon på- taglig vinst i detta avseende. Anledningen härtill är bla att Tensta är ett färdigbyggt område och att det därför varit lättare att jämföra ett skyddsrumsbyggande enligt nu gällande regler med ett byggande enligt skyddsrumsutredningens tankegångar. Det har i det färdigbyggda området varit möj— ligt att välja byggnadsobjekt där skydds— rumsfunktionen i samband med nybyggnad kunnat inrymmas för betydligt lägre kost- nader per skyddsrumsplats än vad som verkligen skett. Den lösning som konsulten stannat för i Tensta är kombinationen skyddsrum/storgarage. Enligt studien kan genom en sådan lösning besparingar göras av storleksordningen 20 %. De plantekniska förhållandena i garagebyggnaden medger inte att skyddsrum av maximal storlek 400 personer —— inryms. Hade så varit för- hållandet skulle enligt konsulten en från ekonomisk synpunkt ännu förmånligare lös- ning erhållits. Även om resultatet av studien i Sävja inte påvisar någon ekonomisk fördel med större skyddsrumsenheter har konsulten framhållit att större frihet för planering av skyddsrum i väsentlig grad bör bli kostnads- besparande.

I Sävja—studien har gjorts beräkningar även av kostnaderna för skyddsrum för små- husområden. Detta skyddsbehov har, med utgångspunkt i gällande regler, uppskattats till 4 520 platser vilka beräknats kosta 1650 000 kronor. Studien visar att om de begränsningar i skyddsrumsbyggandet vidtas som skyddsrumsutredningen föreslår — d v s hänsyn tas till möjligheterna att dimensio- nera skyddsrumsbyggandet efter endera dag- eller nattbefolkning, avgången på värnplik- tiga mfl, bedömd befolkningsutglesning och fördelarna med ett friare val av skyddsrums- lösningar ryms 'nela områdets skydds- rumskostnader — inklusive kostnaderna för småhusområdenas skyddsrum _ inom kost— naderna för ett skyddsrumsbyggande enligt gällande regler.

SOU 1972: 50

8.2 Provplanläggning för tätorten Uppsala

Enligt utredningens förslag skall behovet av skyddsrum redovisas i särskild plan, 5 k skyddsrumsplan, som upprättas för varje tät- ort där skyddsrum skall anordnas. För att kunna bedöma lämpligt tillvägagångssätt vid en sådan Skyddsrumsplanering har utred- ningen låtit utföra en prOVplanläggning. Som lämplig ort har utredningen valt Uppsala, där de inre områdena är undantagna från skyldigheten att anordna normalskyddsrum. Provplanläggningen har på utredningens uppdrag utförts av Wikforss arkitektkontor AB, Uppsala, som författat Uppsala general- plan av år 1969.

Provplanläggningen har avsett sådana de- lar av tätorten som bedömts vara representa- tiva för områden av olika karaktär inom en större tätort.

En redovisning av provplanläggningen bi— fogas betänkandet (bilaga 3).

Av provplanläggningen framgår att hög bonus uppkommer i de skyddsrumsområden där dagbefolkningen väger någorlunda jämnt med nattbefolkningen.

Provplanläggningen visar vidare att man genom en Skyddsrumsplanering i stor om— fattning kan tillvarata det överskott på skyddsrumsplatser som finns i vissa delar av tätorten om skyddsrumsbehovet beräknas på det sätt skyddsrumsutredningen föreslår. Därigenom kan nybyggnadsbehovet begrän- sas. I provplanen ges exempel på områden där skyddsrumsbehovet för överskådlig framtid är täckt. Utförs nybyggnad i dessa områden kan skyddsrumsavgifterna använ- das för skyddsrumsbygge i områden, som har brist på skyddsrum.

Vidare visar provplanläggningen att be— hovet av skyddsrum för småhusområden ofta kan tillgodoses i närbelägna storhus- områden. Av betydelse är därvid på vilket sätt områdesindelningen sker.

Utförd provplanläggning ger också vid handen att en skyddsrumsplan kan ge ett gott underlag för beslut när det gäller bered- skapshöjande åtgärder vid tex civilförsvars- beredskap. Särskilt gäller detta sannolikt in- nerområden, där skyddsrumsbristen är sär-

107

skilt markant. I dessa områden ger planen anvisningar på lokaler lämpliga att ställa i ordning till provisoriska skyddsrum.

Enligt konsulten har arbetet med prov- planläggningen visat att en skyddsrumsplan relativt lätt kan utformas på basis av den detaljkunskap om tätorten samt det plane- rings- och prognosunderlag för ortens vän- tade utveckling som kommunen förfogar över. Det har vidare visat sig att länsstyrel- sens möjligheter att ge råd och upplysningar i taktiska och tekniska frågor är av stor be- tydelse vid skyddsrumsplanering.

108 SOU 1972: 50

9 Skyddsrumsplanerin g

9.1 Planeringens sy fle

Som skyddsrumsutredningen tidigare fram- hållit är det med hänsyn till de stora kost- nader som är förenade med skyddsrums- byggandet angeläget att de resurser som av- delas för ändamålet används effektivt. Skyddsrumsbyggandet måste således styras på ett sådant sätt att skyddsrummen blir väl anpassade till behoven och att de skydds- rumslösningar väljs som är så fördelaktiga som möjligt med hänsyn till civilförsvars- mässiga och samhällsekonomiska krav.

I första hand får den önskade styrningen av skyddsrumsbyggandet åstadkommas ge- nom urvalet av tätorter och andra platser, där skyddsrum skall anordnas. Detta urval bör liksom hittills göras av Kungl. Maj:t mot bakgrund av den säkerhetspolitiska målsätt- ning som riksdagen godkänt.

Inom utsedda riskorter bör skyddsrums- byggandet sedan styras genom ett planerings- förfarande i kommunal regi men under läns- styrelsernas tillsyn. Planeringen bör omfatta en områdesvis bedömning av behovet av skyddsrum och av frågan hur detta behov skall tillgodoses på bästa sätt med hänsyn till skyddstaktiska och ekonomiska intressen. Planeringen bör ha formen av särskilda skyddsrumsplaner och skall samordnas med den allmänna bebyggelseplaneringen. Skyddsrumsutredningen föreslår att en skyddsrumsplan upprättas för varje tätort och annan plats, där skyddsrum skall anord- nas.

SOU 1972: 50

9.2 Avgränsningen av skyddsrumsort

Enligt skyddsrumsutredningens mening bör Kungl. Maj:t liksom hittills hänföra sig till tätortsbegreppet när beslut meddelas om ur- valet av skyddsrumsorter. Beslutet bör såle- des innefatta en förteckning över de tätorter, inom vilka skyddsrum skall anordnas, och kompletteras av en definition av begreppet tätortl. Med ledning av denna definition bör sedan den närmare avgränsningen av skydds- rumsorterna ske som ett led i skyddsrums- planeringen.

För närvarande anges gränsen kring en skyddsrumsort d v 5 den gräns inom vil— ken skyddsrum skall anordnas —— i organi- sationsplan för det lokala civilförsvaret. Or- ganisa-tionsplanen upprättas av länsstyrelsen, sedan bl a kommvu—nfullmäkti—ge beretts till- fälle att yttra sig, men skall i berömda hän- seende fastställas av civilförsvarsstyrelsen för att *bli gällande. Med en så förhållande- vis omständlig beslutsordning har det tett sig naturligt att -— när skyddsrumsgrän- sen måste ändras som en följd av tätortens expansion -— utsträcka skyddsrumsbygg- nadsplikten även till områden för vilka det endast finns vaga planer på bebyggelse. På

1 Till tätort hänförs det område, där bebyg- gelsen, utförd eller planerad, är så samman- hängande att avståndet mellan byggnaderna inte överstiger 200 meter. Därvid räknas inte par- ker, idrottsplatser, hamn-, bangårds— och in- dustrianläggningar samt liknande områden som avbrott i bebyggelsen.

109

så sätt behöver skyddsrumsgränsen inte änd- ras lika ofta som annars varit nödvändigt. Enligt skyddsrumsutredningens förslag skall avgränsningen av skyddsrumsorterna i fortsättningen prövas inom ramen för skyddsrumsplaneringen och således beslu- tas av lokala och regionala myndigheter. Besluten skall för sin giltighet inte vara be- roende av godkännande av central instans. Den förenkling av beslutsordningen som detta innebär öppnar förutsättningar för en tätare omprövning av skyddsrumsgränsen. Det blir därigenom möjligt att successivt ut- sträcka skyddsrumsbyggnadsplikten till nya områden i samma takt som mera fasta be- byggelseplaner tar form. Härmed menas gi— vetvis inte att skyddsrumsbyggnadsplikten bara skall kunna utsträckas till områden för vilka stadsplan eller byggnadsplan upprättats enligt byggnadslagen. I stället syftar utred- ningen närmast på de översiktliga planfor- mer som förekommer vid sidan om de lag- reglerade planinstituten. Mot denna bak- grund förordar utredningen följande ordning för avgränsningen av skyddsrumsorterna. Sedan Kungl. Maj:t bestämt att skydds- rum skall anordnas inom en viss tätort, skall skyddsrumsplan upprättas för orten genom kommunens försorg. Det första mo- mentet i planeringen blir därvid att bestäm- ma gränsen kring det område som skall pla- neras dvs att avgränsa skyddsrumsorten. Detta sker med ledning av den givna defi— nitionen på tätortsbegreppet. Skyddsrums— byggandet och därmed planeringen skall således omfatta det område där bebyggel- sen, utförd eller planerad, är så samman- hängande att avståndet mellan byggnaderna inte överstiger 200 meter. Att bebyggelsen är planerad bör i detta sammanhang betyda att planerna tagit så fasta former att förut- sättningar finns för en Skyddsrumsplanering. Vilka dessa förutsättningar är får närmare anges i de anvisningar för planeringen som måste utfärdas av civilförsvarsstyrelsen. Allt eftersom tätorten sedan expanderar genom att nya områden planeras för be- byggelse, skall skyddsrumsortens gräns flyt- tas ut och området för skyddsrumsplane- ringen utvidgas. Enligt skyddsrumsutred-

110

ningens mening bör skyddsrumsplaneringen därvid gå hand i hand med den allmänna bebyggelseplaneringen och samordnas med denna under ömsesidig påverkan. Frågan om Skyddsrumsplanering bör således tas upp re- dan när man börjar planlägga ett nytt om- råde för bebyggelse. En annan sak är givet- vis att skyddsrumsplan för området inte kan antas och fastställas förrän bebyggelseplane- ringen kommit så långt att skyddsrumspla- nen kan grundas på en hygglig kännedom om den tilltänkta bebyggelsens utformning —— tex vilka verksamheter, som skall bedri- vas inom området samt hur många arbets- platser och hur stor bostadsyta, som skall finnas där. Några exakta uppgifter behövs dock inte. Som utredningen tidigare fram- hållit resulterar ändå varje praktiskt använd- bar metod att bestämma skyddsrumsbehovet bara i ungefärliga uppskattningar av de verkliga behoven.

Skyddsrumsutredningen anser således att skyddsrumsorten i princip skall samman— falla med tätorten. Undantag härifrån kan dock visa sig vara påkallade. Ett sådant un- dantag kan tex vara en geografiskt väl av— gränsad del av en tätort, som vid en risk- bedömning inte anses behöva ingå i skydds- rumsorten av säkerhetspolitiska skäl t ex där- för att avståndet till närmaste militära mål är stort. Beslut om sådana undantag bör fattas i samma ordning som urvalet av skyddsrumsorterna och alltså meddelas av Kungl. Maj:t. Undantagen anges lämpligen i förteckningen över skyddsrumsorterna. Skulle — i samband med att en skyddsrums- ort utvidgas genom att ett nytt område pla- neras för bebyggelse — fråga uppkomma om att undanta området från skyddsrumsbyg- gande får kommunen göra framställning här- om hos Kungl. Maj:t. Över en sådan fram- ställning bör givetvis länsstyrelsen och ci— vilförsvarsstyrelsen yttra sig. Vid bifall till framställningen bör Kungl. Maj:ts beslut meddelas i form av en ändring av ortsför- teckningen.

Den nu föreslagna ordningen för avgräns— ningen av skyddsrumsorter kan givetvis inte tillämpas, när det gäller att avgränsa andra platser än tätorter, där det enligt Kungl.

SOU 1972: 50

Maj:ts beslut skall byggas skyddsrum. I sådana fall är det enligt skyddsrumsutred- ningens mening lämpligast att avgränsningen bestäms i Kungl. Maj:ts beslut eller uppdras åt civilförsvarsstyrelsen.

9.3 Indelning i skyddsrumsområden 9.3.1 Allmänt

Som nyss framhållits skall skyddsrumsplane— ringen möjliggöra en områdesvis bedöm- ning av skyddsrumsbehovet och av frågan hur detta behov skall tillgodoses på bästa sätt med hänsyn till såväl skyddstaktiska som ekonomiska intressen. Sedan avgräns- ningen av en skyddsrumsort bestämts, skall skyddsrumsorten därför som nästa led i pla- neringen indelas i områden —— sk skydds- rumsområden. Områdesindelningen skall omfatta hela skyddsrumsorten.

Indelningen i skyddsrumsområden måste göras under beaktande av en rad intressen som vart och ett väger olika tungt i skilda sammanhang och som delvis är motstridan— de. De måste därför avvägas mot varandra. Skyddsrumsutredningen redogör här för de viktigaste av dessa intressen.

9.3.2 Skyddstaktiska krav

Indelningen i skyddsrumsområden är i förs- ta hand ett medel för att åstadkomma en önskad styrning av skyddsrumsbyggandet. Indelningen kommer emellertid att få stor betydelse också för det taktiska utnyttjandet av skyddsrummen under krig. Det områdes- visa skyddsrumsbyggandet i fred förutsätter nämligen att skyddsrumsbeståndet utnyttjas områdesvis i krig. Vid indelningen i skydds- rumsområden måste därför den största vikt fästas vid de skyddstaktiska synpunkterna. Det måste givetvis vara praktiskt möjligt för befolkningen inom varje skyddsrumsområde att gemensamt utnyttja skyddsrummen i krig på det sätt som förutsätts när områdesindel- ningen bestäms.

Det ankommer i och för sig inte på skyddsrumsutredningen att lägga fram för- slag i fråga om det skyddstaktiska utnytt-

SOU 1972: 50

jandet av skyddsrummen i krig. Enligt di- rektiven skall dock utredningen beakta frå- gor, som har samband med skyddsrummens användning under krig och krigsfara. I ka- pitel 6, där utredningen angett vissa ut- gångspunkter för sitt arbete, har utredningen redovisat vissa synpunkter på frågan.

Som utgångspunkt för skyddsrumsbyggan- det har hittills gällt att skyddsrummen i krig skall sökas upp först sedan larm om före- stående flyganfall getts. Med hänsyn här- till har krävts att skyddsrummen skall ligga nära de skyddssökandes bostäder och arbets- platser. I princip skall sålunda varje skydds— rum anordnas i källaren till den byggnad, för vilken det är avsett. Under vissa förut» sättningar har det dock ansetts godtagbart att bygga skyddsrummet »friliggande» dv 5 utan samband med annan byggnad eller i an- nan närliggande byggnad. En av förutsätt- ningarna är att avståndet till bostäderna och arbetsplatserna inte överstiger 200 meter.

Numera har frågan om att utnyttja skyddsrummen som nödbostad aktualiserats av olika skäl. Det grundläggande skälet är de begränsade möjligheter att förvarna vid anfall som krigsmaktens stridsledningssystem kan erbjuda.

Skyddsrumsutredningen anser att korta gångavstånd inte garanterar att skyddsrum- men under alla förhållanden hinner nås vid flyglarm. Särskilt gäller detta de grupper av befolkningen som genom olika slags rörelse- hinder eller på grund av hög ålder har svårt att förflytta sig snabbt. Följden härav blir att man även med det gångavstånd som nu tillåts bör räkna med att många människor periodvis måste använda skyddsrummen som mer eller mindre stadigvarande nödbostad. Utredningen drar den slutsatsen att det inte finns anledning att generellt behålla en fixe— rad gräns på 200 meter som ett största till— låtna gångavstånd. Ett mer flexibelt betrak- telsesätt bör anläggas.

Enligt departementschefens uttalande i prop. 1972: 75 finns det skäl utgå från att skyddsrummen inte under alla förhållanden kan utnyttjas på tidigare planerat sätt. Skyddsrummen kan behöva tas i anspråk i viss omfattning även under mellanperioder

111

när skenbart lugn råder under ett krig. De- partementschefen anser det angeläget att skyddsrummen anpassas till denna syn på utnyttjandet under olika förhållanden. Som riktpunkt bör gälla att åtgärderna kan ge- nomföras till låga kostnader.

Detta departementschefens ställningsta— gande gör att skyddsrumsutredningen inte ansett sig kunna utgå från att skyddsrum- men skall kunna användas som nödbostad av alla människor inom en riskort. Ett gene- rellt utnyttjande av skyddsrummen som nöd- bostad av i princip alla kräver bla större golvyta per person än vad som gällande be— stämmelser föreskriver. En ökning från nu— varande 0,75 m” till 1,0 mg per skyddsrums- plats, som enligt civilförsvarets perspektiv- plan är minimum, innebär att utrymmesbe- hovet i såväl befintliga som nytillkommande skyddsrum ökar med ca 30 %. Härav följer självfallet vissa kostnadsökningar. Ställs dess- utom krav på förbättrad inredning m m höjs kostnaderna ytterligare. Skyddsrumsutred- ningen har utgått från att dessa kostnadsök- ningar inte kan inrymmas i de »låga kostna- der», som enligt departementschefen skall vara riktpunkt, när det gäller att bestämma vilka åtgärder som skall genomföras för att anpassa skyddsrummen till den nya synen på deras utnyttjande.

En tänkbar lösning på detta problem är enligt skyddsrumsutredningens mening — med ett visst mått av risktagande att en del av de skyddssökande som har lätt att förflytta sig och som har korta gångavstånd till skyddsrummen uppsöker dessa vid larm. De som har längre väg till skyddsrummen eller som eljest svårligen kan förflytta sig tillräckligt snabbt har då möjlighet att uppe- hålla sig i skyddsrum också när flyglarm- tillstånd inte råder.

Utan en ökning av den golvyta (0,75 m”) som avsätts för varje skyddssökande är det enligt utredningens mening inte rimligt att räkna med att ett skyddsrum används som nödbostad av fler än hälften av det antal personer som skyddsrummet är avsett för. Under denna förutsättning kan var och en, som använder skyddsrummet som nödbo- stad, när flyglarmtillstånd inte råder dispo-

112

nera över minst två skyddsrumsplatser (1,5 mg), vilket är tillräckligt för en sovplats. Efter larm däremot, då övriga skyddssökan- de tillkommer, disponerar var och en bara en skyddsrumsplats.

Utredningen förutsätter vidare att det övervägande antalet personer, som kan för- flytta sig snabbt på egen hand och som bor eller arbetar inom 200 meter från skydds- rummet, räknat från port till port, skall ut- nyttja skyddsrummet som tillflyktsplats efter larm.

I detta sammanhang är det av intresse att kunna bedöma hur stor del av befolkningen innanför 200 metersgränsen som saknar för- måga att själv förflytta sig tillräckligt snabbt. AV följande tabell (tabell 7) fram-går före- komsten av rörelsehämmade personer i en genomsnittsbefolkninig. Under ett bered- skaipsläge, när värnpliktiga m.fl. frånräk- nas, blir procentsatsernra något högre än som angetts i tabellen.

Mot bakgrunden av dessa uppgifter och eftersom en försiktig beräkning är påkallad anser skyddsrumsutredningen att det är rim— ligt att räkna med att upp emot 25 % av dem som bor inom 200 meter från skydds- rummet kan behöva utnyttja detta som nöd— bostad. Dessutom bör enligt utredningens mening alla som bor på längre avstånd från skyddsrummet än 200 meter ha möjlighet att mer eller mindre varaktigt vistas i skyddsrummet.

Tabell 7 Förekomsten av rörelsehämmade personer

Rörelsehinder Andel hushåll med rörelse- hindrad medleml

Svårigheter att gå i trappor 15—20 % Svårighet att sköta den person- liga hygienen och att förflytta sig inomhus 2— 3 % I behov av tekniska hjälpmedel för sin förflyttning (rullstol, kryckor etc) > 1 %

1 Hämtad ur publikationen »Normalbostadien och de rörelsehindrade», utgiven av avdelningen för handikappforskning vid Göteborgs univer- sitet.

SOU 1972: 50

Enligt dessa tankegångar har utredningen formulerat förutsättningarna för de skydds- rumsstudier som redovisats i föregående ka- pitel. För indelningen i skyddsrumsområden uppställdes därvid kravet att skyddsrums- områdenas storlek begränsas så att större gångavstånd än ca 500 meter som regel inte erhålls. Inom varje skyddsrumsområde har eftersträvats att ge skyddsrummen sådant läge att högst 1/3 av de skyddssökande får längre gångavstånd än 200 meter. Större skyddsrum än sådana som har plats för 400 personer, har inte tillåtits. I likhet med gäl- lande regler har för varje person beräknats en nettogolvyta av 0,75 mg. Hinder har inte förelegat att lägga samman flera skyddsrum till större enheter, s k skyddsrumsblock. Nå- gon regel för att begränsa antalet skydds- rum i ett block har inte uppställts. Begräns- ningen härav har i stället fått bli en följd av de regler som uppställts i fråga om till- låtna gångavstånd.

Det resonemang, som skyddsrumsutred— ningen utvecklat i det föregående, är avsett som ett exempel på en tänkbar och rimlig lösning på frågan hur skyddsrummen skall utnyttjas i krig. Utredningens avsikt har så— ledes inte varit att lägga fram ett bestämt förslag i frågan. Det har dock ansetts lämp— ligt att utredningen redovisar det synsätt, som utredningens förslag till nytt planerings- system för skyddsrumsbyggandet grundar sig på.

Under alla förhållanden är det nödvän- digt att formulera de skyddstaktiska mini- mikrav som måste iakttas när en skydds- rumsort delas in i skyddsrumsområden. Som utredningen tidigare framhållit måste indel- ningen göras så att det är praktiskt möjligt för befolkningen inom varje skyddsrumsom- råde att gemensamt utnyttja skyddsrummen i krig på det sätt som förutsätts när områ- desindelningen bestäms.

9.3.3 Möjligheter att begränsa skyddsrums- behovet

Ett annat intresse som bör bevakas när en skyddsrumsort delas in i skyddsrumsområ-

SOU 1972: 50

8—22144

den är att det totala skyddsrumsbehovet in— om orten begränsas så mycket som möjligt. Anledningen till att skyddsrumsutredningen föreslagit en områdesvis beräkning av skyddsrumsbehovet är just de möjligheter att begränsa behovet som denna beräknings- metod erbjuder i jämförelse med den nuva- rande ordningen, som innebär att skydds- rumsbehovet hänförs till enskilda anlägg- ningar och byggnader och beräknas för var- je anläggning och byggnad för sig.

Skillnaden mellan de två beräkningsmeto- derna beror på att befolkningen i vissa ty- per av byggnader, framför allt bostadshus, är större om natten än på dagen, medan det omvända förhållandet råder i sådana byggnader och anläggningar, som huvudsak— ligen inrymmer arbetslokaler. Den möjlighet att begränsa skyddsrumsbehovet, som föl- jer av att närliggande bostäder och arbets- platser medför störst behov av skyddsrum under olika tider på dygnet och därför del- vis kan få sitt skyddsrumsbehov tillgodo- sett genom samma skyddsrumsutrymme, kan bäst tas tillvara om behovet beräknas områdesvis och bestäms antingen efter dagbefolkningen eller efter nattbefolkningen beroende på vilken som är störst. Inom var- je skyddsrumsområde skall således enligt ut- redningens förslag anordnas skyddsrum för det största antal personer som under dag eller natt vistas inom området.

Genom att dela in en skyddsrumsort i skyddsrumsområden på ett sådant sätt att dag- och nattbefolkningen väger så jämnt som möjligt inom varje skyddsrumsområde uppnås största möjliga begränsning av skyddsrumsbehovet. Förutsättningarna här- för varierar givetvis starkt efter bebyggel- sens karaktär. I tätt bebyggda centrala de- lar av en tätort, där bostäder och arbets- platser ofta är väl blandade, bör förutsätt- ningarna vara goda. I vissa fall bör det till och med vara möjligt att bilda skydds- rumsområden med närmast lika stor dag- befolkning som nattbefolkning. I skydds- rumsorternas ytterområden, där bebyggel- sen är glesare, har man däremot anledning Vänta sig att förutsättningarna är sämre. Allmänt sett torde bebyggelsekaraktären

113

vara mer renodlad i ytterområdena. Åt- skillnad görs tex regelmässigt mellan bo- stadsområden och industriområden. Det blir därigenom svårare att —— med iakttagande av de skyddstaktiska kraven — bilda skydds— rumsområden med en sådan blandning av bostäder och arbetsplatser att dagbefolk- ningen och nattbefolkningen väger någor- lunda jämnt. Vanligtvis torde man få inrik- ta sig på att dra gränserna så att inget extra behov av skyddsrum behöver beräknas vare sig för dem som har sina arbetsplatser inom bostadsområden eller för dem som söker sig dit under dagtid av annan anledning.

Strävan efter att bilda skyddsrumsområ- den, där dagbefolkningen och nattbefolk— ningen väger så jämnt som möjligt, får gi- vetvis inte drivas så långt att de skyddstak— tiska kraven åsidosätts. Detta innebär bla vissa begränsningar, när det gäller de av- stånd som kan tillåtas mellan bostäder och arbetsplatser, för vilka gemensamt skydds- rumsutrymme förutsätts. Hänsyn härtill mås- te tas bl a när indelningen i skyddsrumsom- råden bestäms.

Vid indelningen i skyddsrumsområden bör vidare beaktas de möjligheter som i vissa fall finns att tillgodogöra sig sådana över- skott på skyddsrumsplatser, som kan upp- komma inom redan bebyggda områden ge— nom övergången till den av skyddsrumsut- redningen föreslagna metoden att beräkna skyddsrumsbehovet områdesvis. I sådana fall gäller det att dra områdesgränserna så att överskottet kan tillgodoräknas annan bebyggelse — antingen redan uppförd be— byggelse, som saknar skyddsrum, eller pla- nerad bebyggelse, för vilken man då i mot— svarande mån slipper att bygga nya skydds- rum.

9.3.4 Möjligheter att tillgodose skyddsrums— behovet

Vid indelningen i skyddsrumsområden mås- te beaktas vilka möjligheter som finns att tillgodose skyddsrumsbehovet inom varje område. Givetvis är det dock inte nödvän- digt att redan på detta planeringsstadium

114

ha full klarhet om hur behovet bör tillgodo- ses. Det bör räcka med att översiktligt göra en preliminär bedömning av möjligheterna. Skulle det senare visa sig att denna bedöm- ning inte håller kan områdesindelningen om- prövas.

Som skyddsrumsutredningen tidigare framhållit bör skyddsrum som regel anord- nas i anslutning till andra aktuella bygg— nadsprojekt. Så långt möjligt bör skydds- rum anordnas med utnyttjande av lokal som är avsedd för viss bestämd fredsanvänd- ning. Det är därför önskvärt att indelningen i skyddsrumsområden görs mot bakgrund av en uppskattning av vilka byggnadsprojekt som kan förutses bli aktuella inom varje skyddsrumsområde under närmast överblick— bar tidsperiod —— förslagsvis fem år — och som kan vara lämpliga att förena med ett skyddsrumsbygge. Vid indelningen i skydds- rumsområden bör man också beakta even- tuella möjligheter att bygga skyddsrum utan samband med annat byggnadsprojekt tex under ett torg eller i en park.

Att anordna skyddsrum i låghusbebyg- gelse — inte minst småhusområden er- bjuder speciella problem. Det kan där vara svårt att finna lämpliga skyddsrumslösningar som inte innebär eftergifter när det gäller de civilförsvarstaktiska kraven. Särskild upp- märksamhet måste därför ägnas låghusbe- byggelsen, när indelningen i skyddsrumsom- råden bestäms.

En annan faktor som kan ha betydelse för områdesindelningen är förekomsten av potentiella skyddsmöjligheter i befintliga un- derjordiska eller eljest överbyggda lokaler, som utan mera omfattande åtgärder kan ställas i ordning till provisoriska skydds- rum. Särskilt viktigt är det att beakta dessa möjligheter i områden, där bristen på skyddsrum är stor och såvitt kan bedömas bestående under lång tid fram över.

9.3.5 Omprövning av indelningen i skydds- rumsområden

Indelningen i skyddsrumsområden måste omprövas från tid till annan och vid be-

SOU 1972: 50

hov anpassas till den utveckling som tät- orten undergår. Bla kan det visa sig vara lämpligt att justera områdesgränserna, när redan bebyggda delar av tätorten omdanas. Justeringar kan också vara lämpliga när skyddsrumsby-ggnadsskyldigheten sträcks ut i takt med tätortens expansion. Är det fråga om mindre bebyggelsetillskott talar mycket för att detta hänförs till redan bil— dade skyddsrumsområden. Har den till- kommande bebyggelsen däremot sådan om- fattning att den kan utgöra eget skydds— rumsområde bör i första hand nytt sådant väljas i stället för att tillkommande bebyg- gelse förs till bestående områden. Det är nämligen, som utredningen ser det, ange- läget att områdesgränserna inte ändras allt— för ofta. För att områdesindelningen skall ändras bör krävas väsentliga förändringar i de förutsättningar som ligger till grund för indelningen.

9.3.6 Områdesindelning av andra platser än tätorter

Som skyddsrumsutredningen förut framhål- lit bör skyddsrumsplaner upprättas såväl för tätorter som för andra platser där skydds- rum skall anordnas. Sådana platser kan ock- så delas in i skyddsrumsområden. Ofta tor- de dock en områdesindelning vara obehöv- lig och skall i så fall givetvis inte göras.

9.4 Beräkning av skyddsrumsbehovet 9.4.1 Områdesvis behovsberäkning

Sedan en skyddsrumsort delats in i skydds— rumsområden skall enligt utredningens för- slag behovet av skyddsrum bestämmas för varje område för sig. Som utredningen tidi- gare framhållit bör behovet för varje områ— de bestämmas antingen efter dagbefolkning- en eller nattbefolkningen beroende på vilken som är störst inom området. Utredningens förslag grundas på tanken att olika bygg—

SOU 1972: 50

nader och anläggningar tex bostadshus och arbetslokaler medför störst behov av skydds- rum under olika tider på dygnet och därför i viss utsträckning bör kunna få sina skydds- rumsbehov tillgodosedda genom samma skyddsrumsutrymme.

Huvuduppgiften inom detta planerings- moment blir således att för varje skydds— rumsområde beräkna hur många personer som stadigvarande vistas inom området dels under dagen och dels om natten. För att kunna göra detta måste man givetvis först beräkna motsvarande antal för varje enskild byggnad och anläggning, där människor vanligen vistas. Skyddsrumsutredningen lämnar i det följande synpunkter på hur beräkningen skall göras beträffande olika kategorier av byggnader och anläggningar.

I detta sammanhang vill utredningen ånyo påpeka att varje praktiskt användbar metod att beräkna skyddsrumsbehovet en- dast resulterar i ungefärliga uppskattningar av det verkliga behovet. Inte minst därför att det verkliga behovet ständigt växlar är det meningslöst att sträva efter exakta be- räkningar. Så verklighetstrogna närmevär- den som möjligt bör i stället vara målet för behovsberäkningen.

Skyddsrumsutredningen har i kapitel 6 framhållit att skyddsrumsplaneringen i prin- cip skall ske utan hänsyn till förekomsten av utrymningsplaner. Behovsberäkningen bör därför göras med utgångspunkt i be— folkningsförhållandena i fred. Vid beräk- ningen bör dock värnpliktiga mfl tas un- dan. Utredningen återkommer senare till denna fråga.

9.4.2 Skyddsrumsbehovet för bostadshus

Enligt civilförsvarslagen skall skyddsrum anordnas vid bostadshus, som är uppförda i mer än två våningar. Även i lägre bostads— hus skall skyddsrum anordnas i den mån länsstyrelsen i varje särskilt fall anser det nödvändigt. En- och tvåfamiljshus är dock generellt undantagna från skyddsrumsbygg- nadsskyldigheten.

Skyddsrumsutredningen anser som tidiga-

115

re framhållits att det inte finns anledning att på det sätt som nu sker göra åtskillnad i skyddsrumshänseende mellan olika typer av bostadshus. Skyddsrum bör anordnas åt alla som bor inom områden, där skydds- rum bedöms vara behövliga, oberoende av antalet våningar i bostadshusen. Till grund för den områdesvisa beräkningen av skydds- rumsbehovet bör därför läggas det uppskat- tade behovet vid alla byggnader som inrym- mer bostäder.

Enligt gällande bestämmelser skall skyddsrum, som är avsett för bostadshus, kunna hysa minst så många personer, som beräknas under fredstid i allmänhet vara bosatta i byggnaden. Närmare anvisningar för beräkningen har utfärdats av civilför— svarsstyrelsen. Enligt dessa skall för nor- mala bostadshus beräknas en skyddsrums- plats per 27,5 m2 lägenhetsyta. För katego- rihus, tex pensionärsbostäder, där beräk- ningsnormen kan ge för stort antal skydds- rumsplatser har det ålagts fastighetsägaren att visa att en jämkning är befogad.

Civilförsvarsstyrelsen torde när den ut- färdat dessa anvisningar ha haft som mål- sättning att tillgodose det skyddsbehov som föreligger omedelbart efter husens färdig- ställande.

Skyddsrumsutredningen anser för sin del att gällande regler för beräkningen av skyddsrumsbehovet i bostadshus ger till re— sultat att antalet skyddsrumsplatser blir onö— digt stort, sett på sikt. Till grund för beräk- ningen av antalet behövliga skyddsrums- platser bör enligt utredningens mening inte läggas det omedelbara behovet utan det be- hov som bedöms föreligga under större de- len av bostadshusens livslängd.

Vid beräkningen av erforderligt antal skyddsrumsplatser bör således enligt utred- ningens mening hänsyn tas till den fortgåen- de förbättring av utrymmesstandarden i vå- ra bostäder, som kan förutses mot bakgrund av gällande bostadspolitiska målsättning. Ett annat förhållande som bör tillmätas be- tydelse vid behovsberäkningen är att boen- detätheten i ett bostadsområde enligt erfar— enhet minskar successivt under områdets livstid. Sedan boendetätheten kulminerat

116

när området är några år gammalt, sker en fortlöpande utglesning som en följd av bl a hushållssprängningen.

Den sammanlagda effekten av de båda faktorer, som enligt föregående stycke på- verkar boendetätheten i bostadsområden, har beräknats i de studier, som redovisats i kapitel 8. I Tensta beräknas således antalet boende per rumsenhet1 år 1990 uppgå till i genomsnitt 0,55 personer. Jämfört med den boendetäthet, som förutsätts i civilförsvars— styrelsens gällande anvisningar för beräk- ningen av skyddsrumsbehovet i nytillkom- mande bostadshus, innebär detta en minsk- ning med 27%. En liknande utveckling förväntas i Sävja. Där beräknas dock boen— detätheten bli något högre än i Tensta, vil- ket kan förklaras av det relativt stora in- slaget av studentbostäder.

Skyddsrumsutredningen har vidare tagit del av ett antal regionala och lokala befolk- ningsprognoser, hämtade ur länsplaner, re— gionplaner m m. Med ledning av dem har utredningen sökt generellt bedöma omfatt- ningen av den successiva befolkningsutgles— ningen inom nybyggda bostadsområden. Ut- redningen har därvid funnit att boendetät- heten efter ett tjugotal år kan beräknas upp- gå till 75—80 % av vad som gällde vid in- flyttningstillfället.

På grundval av dessa undersökningar är det givetvis omöjligt att med någon högre grad av bestämdhet uttala sig om vilken boendetäthet som kan förväntas i framtiden. Härför krävs ytterligare undersökningar av mer allmängiltig karaktär. Enligt skydds— rumsutredningens mening är emellertid ten- densen i boendetäthetens utveckling så klar att utredningen anser sig kunna föreslå att de nuvarande normerna för beräkningen av skyddsrumsbehovet i bostadshus bör ändras. Som tidigare framhållits är den riskökning detta medför inte större än att den bör kunna godtas. Som riktlinje vid ompröv- ningen av normerna bör enligt utredningens mening gälla att den förväntade boendetät— heten om 15—20 år bör läggas till grund för beräkningen av skyddsrumsbehovet. Ut-

1 Med rumsenhet förstås 25 m2 våningsyta

SOU 1972: 50

redningen är också angelägen framhålla vikten av att boendetäthetens utveckling fortlöpande följs upp och att den beräk- ningsnorm som väljs revideras när utveck- lingen ger anledning till det.

Nu gällande normer för beräkningen av skyddsrumsbehovet i bostadshus är själv— fallet inte tillämpliga på sk småhus, efter- som dessa inte förses med skyddsrum för närvarande. I småhus är utrymmesstandar— den som regel något högre än i flerfamiljs- hus. Hänsyn härtill bör tas när nya normer för behovsberäkningen bestäms.

Skyddsrumsutredningens förslag att den fortlöpande minskningen av boendetätheten skall beaktas vid beräkningen av skydds- rumsbehovet för bostadshus förutsätter i och för sig inte att skyddsrumsbyggandet dimen- sioneras efter ett områdesvis bestämt skyddsrumsbehov. Om skyddsrummen som hittills skall dimensioneras efter behoven vid enskilda byggnader och anläggningar måste dock befolkningsutvecklingen beak- tas med större försiktighet än annars. Ge- nom att den verkliga boendetätheten avvi- ker från den beräknade i varierande grad beträffande olika byggnader och anlägg- ningar är nämligen riskerna för ett feldimen- sionerat skyddsrumsbyggande större om behovet beräknas för varje byggnad och an- läggning för sig än om beräkningen sker för områden, inom vilka de varierande av- vikelserna mellan verklig och beräknad bo- endetäthet kan jämna ut varandra. Ju stör- re bebyggelse som det dimensionerande skyddsrumsbehovet beräknas på desto stör- re är möjligheterna att beakta den succes- siva minskningen av boendetätheten.

Vad nu sagts om skyddsrumsbehovet vid bostadshus avser behovet om natten. Be- hovsberäkningen har således föreslagits ske med utgångspunkt i det totala antalet bo- ende, som i princip kan anses motsvara nattbefolkningen i bostadshusen. Befolk- ningen under dagen, då många vistas på sina arbetsplatser, är självfallet mindre än nattbefolkningen, när det gäller bostadshus. Dagbefolkningen i bostadshus bör enligt ut- redningens mening alltid uppskattas till en viss bestämd del av nattbefolkningen.

SOU 1972: 50

9.4.3 Skyddsrumsbehovet för industrier

Enligt gällande bestämmelser skall skydds— rum anordnas vid industriell anläggning, in- om vilken i regel minst 25 personer sam- tidigt är sysselsatta eller som tillsammans med annan eller andra närbelägna anlägg- ningar utgör en grupp, inom vilken i regel minst 25 personer samtidigt är sysselsatta. Denna begränsning av skyddsrumsbyggnads— skyldigheten till anläggningar, som var för sig eller tillsammans sysselsätter ett visst an- tal personer, torde inte bero på variationer i bedömningen av skyddsbehovet vid olika anläggningar. Den torde i stället vara en följd av att varje anläggning enligt gällande bestämmelser i princip skall förses med eget skyddsrum och att det av ekonomiska skäl ansetts rimligt att tvinga fram skyddsrum endast vid anläggningar av viss storlek. Att få till stånd skyddsrum gemensamt för flera anläggningar har visat sig vara mycket svårt, inte minst därför att skyddsrumsbyggnads- skyldigheten vanligtvis inträder vid vitt skil- da tidpunkter för de olika anläggningarna.

Om man nu som skyddsrumsutredningen föreslår övergår till att tillgodose skydds— rumsbehovet områdesvis bortfaller de skäl som för närvarande talar mot att förse mindre industriella anläggningar med skyddsrum. Det är också skyddsrumsutred- ningens mening att skyddsrum skall anord- nas för alla som arbetar vid industriella an- läggningar oberoende av om anläggningarna är stora eller små. Över huvud taget saknas det från skyddssynpunkt godtagbara skäl för att på det sätt som nu sker göra åtskillnad i skyddsrumshänseende mellan olika katego— rier av byggnader och anläggningar. Enligt utredningens mening bör skyddsrum i prin- cip anordnas för alla som Vistas inom om- råden, där skyddsrum bedöms vara erforder- liga.

Beträffande skyddsrum, som är avsett för industriella anläggningar, föreskrivs i gällan- de bestämmelser att storleken skall bestäm- mas med utgångspunkt i det antal personer, som i fredstid i regel uppehåller sig sam- tidigt inom anläggningen. Mot bakgrund härav har civilförsvarsstyrelsen i anvisning-

117

ar angett att skyddsrumsplatser skall anord- nas för det största antal personer som i fredstid är närvarande vid anläggningen samtidigt under ett .arbetsskift.

Denna 'beräkningsnorm ger enligt skydds- rumsutredningens mening alltför stort spel- rum åt tillfälligheter. Antalet anställda vid industriella anläggningar är numera starkt växlande bla som en följd av industrins fortgående rationalisering och strukturom- vandling. Det är därför inte lämpligt att lägga antalet anställda vid en viss tidpunkt till grund för beräkningen av skyddsrums— behovet. Om behovet i stället beräknas för ett helt industriområde, inom vilket varia- tionerna i antalet anställda vid olika anlägg- ningar i stor utsträckning kan förväntas vä- ga upp varandra, är förutsättningarna större för att beräkningen skall resultera i mera verklighetsnära Värden än om behovet be- räknas för de olika anläggningarna var för sig.

Utredningens förslag i föregående stycke om en schablonmässig beräkning av skydds- rumsbehovet vid industriella anläggningar hänger samman med utredningens uppfatt- ning att skyddsrumsplaneringen bör sam- ordnas —— tidsmässigt och innehållsmässigt —— med den allmänna bebyggelseplanering- en. För nya industriområden bör således skyddsrumsplaner upprättas parallellt med att planerna för markens användning tar fastare former. Så snart det finns förutsätt- ningar att med tillfredsställande säkerhet uppskatta antalet arbetsplatser inom ett nytt industriområde, bör behovet av skyddsrum inom området bestämmas genom att skydds- rumsplan antas och fastställs. Behovet bör därvid beräknas efter normer, som grundas på prognoser om antalet arbetsplatser per ytenhet industrimark. Sådana prognoser görs enligt vad utredningen inhämtat ofta i sam- band med att generalplan upprättas. Nor— merna bör — i likhet med vad som föreslås beträffande motsvarande normer för beräk- ningen av skyddsrumsbehovet inorn bostads— områden — bestämmas med beaktande av förväntad utveckling under en förhållande- vis lång tidsrymd.

Givetvis kommer det beräknade antalet

118

arbetsplatser per ytenhet industrimark att variera med hänsyn till arten av planerad verksamhet. Enligt skyddsrumsutredningens mening bör det dock vara möjligt att fast- ställa generella normer, som kan tjäna som riktvärden vid beräkningen. Sådana normer bör kunna frångås, när det finns särskilda skäl för det tex när planerna för markan— vändningen omfattar verksamhet, som med- för speciellt många eller få arbetsplatser per ytenhet mark.

Vad utredningen nu anfört om skydds- rumsbehovet för industrier gäller behovet under dagtid. Något behov under natten tor- de generellt sett inte finnas vid industrier. I den mån utpräglad processindustri eller annan industri, som regelmässigt drivs kon- tinuerligt, finns inom ett skyddsrumsområde måste dock beräknas hur många personer som dessa industrier sysselsätter under natt- skiftet.

9.4.4 Skyddsrumsbehovet för andra byggna- der och anläggningar

Inom områden, där skyddsrumsbyggnads- plikt råder, skall skyddsrum enligt civilför- svarslagen anordnas vid —— förutom bostads- hus och industriella anläggningar dels hamnar, flygplatser, järnvägsstationer och därmed jämförliga anläggningar som är av vikt för den allmänna samfärdseln, dels an- läggningar, som inrymmer undervisnings- eller vårdanstalter eller hotell eller pensionat och är avsedda att hysa minst 25 personer, dels byggnader som är uppförda i mer än två våningar och som till väsentlig del är avsedda för kontors- och affärsändamål, och dels andra anläggningar och byggnader inom vilka människor vanligen vistas, om läns— styrelsen anser att skyddsrum behövs med hänsyn till anläggningens eller byggnadens beskaffenhet eller läge. För samlingslokaler beräknas inte särskilt behov av skyddsrums- platser. Inte heller behöver skyddsrum an- ordnas vid byggnad som till väsentlig del är avsedd för barnstuga.

Som tidigare framhållits anser skydds- rumsutredningen att skyddsrum i princip bör anordnas åt alla som Vistas inom om-

SOU 1972: 50

råden där skyddsrum bedöms vara erforder- liga. Till grund för den områdesvisa be- räkningen av skyddsrumsbehovet bör där- för läggas det uppskattade behovet vid alla byggnader och anläggningar samlingslo- kaler undantagna där det vanligen vistas människor. I fråga om anläggningar, som inrymmer undervisnings- eller vårdanstalter eller hotell eller pensionat, bör således även de som är avsedda för mindre än 25 perso- ner inräknas, när skyddsrumsbehovet be- stäms. Detsamma gäller en- och tvåvånings- byggnader, som är avsedda för kontors- och affärsändamål. Enligt utredningens mening bör inte heller byggnad som är avsedd för barnstuga undantas när skyddsrumsbehovet beräknas.

Enligt gällande bestämmelser skall skydds- rum vid nu ifrågavarande kategorier av an- läggningar och byggnader dimensioneras med utgångspunkt i det antal personer som i fredstid i regel uppehåller sig samtidigt vid den anläggning eller byggnad för vilken skyddsrummet är avsett. Närmare anvis- ningar för beräkningen av det antal per- soner som skall få plats i skyddsrummen har utfärdats av civilförsvarsstyrelsen. Enligt dessa skall tex för kontor beräknas en plats för var 20 m2 våningsyta och för butik två platser för varje anställd. För undervisnings- anstalt föreskrivs skyddsrumsutrymme för 60 % av det antal personer som anstalten är avsedd för. Motsvarande regler gäller för sjukhus och andra vårdanstalter. För hamn, järnvägsstation och därmed jämförlig an- läggning skall enligt anvisningarna anordnas skyddsrumsplatser för det antal personer som stadigvarande vistas där i fred och för hälften av det största antal trafikanter som samtidigt kan tänkas befinna sig inom an- läggningen i fred.

De i föregående stycke återgivna bestäm- melserna synes i stort sett tillämpliga även om skyddsrumsbehovet beräknas områdes- vis. De bör dock ses över mot den förändra- de bakgrund, som en sådan ordning innebär. Därvid måste särskilt beaktas att skydds- rumsbehovet inte som nu skall bestämmas i anslutning till den närmare utformningen av bebyggelsen utan på ett tidigare plane-

SOU 1972: 50

ringsstadium. Som tidigare framhållits skall nämligen skyddsrumsbehovet för ett område enligt utredningens förslag bestämmas ge- nom att skyddsrumsplan antas och fastställs för området — något som är avsett att ske så snart planerna för områdets användning tagit så fasta former att det finns förutsätt- ningar att med tillfredsställande säkerhet uppskatta hur många som kommer att ar- beta eller eljest vistas vid olika slag av an- läggningar och byggnader inom området.

Vad nu anförts står i samklang med ut- vecklingen inom byggnadsindustrin, som in- nebär en ökad industrialisering av byggan- det. Genom variantbegränsning och standar- disering kan arbetskraftsåtgången minskas och stora byggdelar med hög färdigställ- ningsgrad tillverkas i stor skala på fabrik. Utvecklingen innebär också att byggandet allt oftare sker i stora enheter. Många gång- er byggs en hel stadsdel ut i ett samman- hang. Detta ställer ökade krav på en tidi- gare och mer genomgripande planering, vid vilken byggnadernas placering och använd- ningssätt bestämts med tämligen stor nog- grannhet. Utvecklingen öppnar därigenom möjligheter för en schablonmässig bedöm- ning av skyddsrumsbehovet på ett tidigt pla- neringsstadium.

Liksom när det gäller bostadshus och in- dustriella anläggningar bör de normer som ställs upp för beräkningen av skyddsrums- behovet vid olika anläggningar och bygg- nader, grundas på allmängiltiga och över- slagsmässiga uppskattningar av hur många personer, som kan tänkas vistas vid dem. Uppskattningarna bör i görlig mån ske med beaktande av den utveckling, som kan för- väntas under närmast överblickbara tidspe- riod. För varje slag av anläggning och bygg- nad bör det finnas två normer, av vilka en avser dagbefolkningen och en nattbefolk- ningen.

9.4.5 Skydd för verksamheter

Enligt skyddsrumsutredningens mening bör begreppet »skyddsrum» i fortsättningen re- serveras för skydd, som anordnas åt civil- befolkningen. Skydd, som anordnas åt civil-

119

försvarspersonal och för annan krigsviktig verksamhet, t ex viss industriproduktion, bör således inte kallas skyddsrum. I överens— stämmelse med denna uppfattning föreslår utredningen att skyddsrumsbehovet uteslu- tande skall grundas på befolkningsförhållan- dena. När behovet bestäms för ett skydds- rumsområde skall hänsyn därför inte tas till eventuell förekomst av andra skyddsobjekt.

Skyddsrumsutredningen har med hänsyn till direktiven inte anledning att överväga frågan om skydd av olika krigsviktiga verk- samheter. Uppgiften ankommer i första hand på de centrala fackmyndigheter, inom vilkas ansvarsområden sådan verksamhet faller. Möjligen bör en samordnad bedömning av frågan komma till stånd.

9.4.6 Skyddsrumsbehovet beräknas efter dag— eller nattbefolkningen

Skyddsrumsutredningens förslag att skydds- rumsbehovet skall beräknas områdesvis grundas som tidigare framhållits på tanken att olika byggnader och anläggningar medför störst behov av skyddsrum under olika tider på dygnet och därför i viss utsträckning bör kunna få sina skyddsrumsbehov tillgodo- sedda genom samma skyddsrumsutrymme. Vid vissa slag av byggnader och anläggning- ar, framför allt bostäder, finns det fler män- niskor om natten än på dagen, medan det omvända förhållandet råder vid byggnader och anläggningar, som huvudsakligen in- rymmer arbetslokaler. Det gäller därför att för varje skyddsrumsområde beräkna såväl nattbefolkningen som dagbefolkningen och bestämma skyddsrumsbehovet inom området efter den största av dem.

Med ett skyddsrumsområdes dagbefolk- ning bör enligt utredningens mening förstås befolkningen inom området under sedvanlig arbetstid. Nattbefolkningen bör däremot be- räknas på förhållandena under den tid på natten, när de flesta vistas i sina bostäder. Utredningen är väl medveten om att det med dessa definitioner på begreppen dag- befolkning och nattbefolkning finns skydds- rumsområden, inom vilka befolkningen vid vissa tillfällen kan vara större än både dag-

120

befolkningen och nattbefolkningen och att det därför kan sägas att skyddsrumsbehovet inom dessa områden underskattas, om det beräknas på endera av dagbefolkningen eller nattbefolkningen. Enligt utredningens me- ning är det emellertid orimligt att dimen- sionera skyddsrumsbyggandet för tillfälliga behovstoppar. I stället bör skyddsrumsbyg- gandets omfattning bestämmas av mer var- aktiga och allmängiltiga behov. Denna ut- redningens mening hänger samman med ut- redningens grundläggande uppfattning att skyddsrumsbyggandet bör grundas på en schablonmässig uppskattning av skyddsrums- behovet. Inte minst med hänsyn till de stän- diga förändringarna i befolkningsförhållan- dena är det meningslöst att sträva efter exak- ta beräkningar av skyddsrumsbehovet.

Ett skyddsrumsområdes dagbefolkning re- spektive nattbefolkning motsvarar summan av de befolkningstal, som i enlighet med den föregående framställningen räknas fram för olika anläggningar och byggnader inom området. Den största av dessa summor skall läggas till grund för den vidare beräkningen av det skyddsbehov som skall tillgodoses in- om området.

9.4.7 Avdrag för värnpliktiga mfl

Vid beräkningen av det antal skyddsrums- platser som behövs inom ett skyddsrums- område bör som utredningen tidigare fram- hållit i princip räknas in alla personer som bor eller vanligen vistas inom området under fredstid. Någon hänsyn bör således inte tas till möjligheten att en del av befolkningen utrymt skyddsrumsorterna, när skyddsrum- men behövs.

Värnpliktiga och annan inom totalförsva- ret krigsplacerad personal bör dock enligt skyddsrumsutredningens mening inte tas med vid beräkningen av skyddsrumsbehovet. Skälet härtill är att denna personal kan vän- tas bli inkallad till tjänstgöring under ett ti- digt beredskapsskede och i samband därmed lämna sina bostäder och arbetsplatser inom skyddsrumsorterna. Det finns därför inte nå- gon anledning att räkna in berörd personal i civilbefolkningen, som skyddsrummen an-

SOU 1972: 50

ordnas för. I den mån personalen tillhör krigsmakten eller civilförsvaret kan för öv- rigt förutsättas att skyddsbehovet tillgodo- ses i särskild ordning.

Från det befolkningstal motsvarande antingen dagbefolkningen eller nattbefolk- ningen — som enligt vad tidigare framhål- lits skall läggas till grund för beräkningen av skyddsrumsbehovet inom ett skyddsrums— område, skall således dras antalet värnplik- tiga mfl inom området. Avdraget bör ut- göras av en schablonmässigt beräknad andel av fredsbefolkningen. Enligt civilförsvars- styrelsens uppskattningar motsvarar berörd personal cirka 12 % av fredsbefolkningen.

Avdraget för värnpliktiga rn fl bör enligt skyddsrumsutredningens mening vara lika stort i alla skyddsrumsområden. Utredning- en anser tex winte att hänsyn skall tas i detta sammanhang till att det i vissa områden kan finnas ovanligt många eller få män i värn- pliktig ålder. Sådana avvikelser från en nor- mal sammansättning på befolkningen bör i stället beaktas, när man bestämmer de nor- mer efter vilka skyddsrumsbehovet för olika slag av anläggningar och byggnader skall beräknas. Så bör »bl a ske beträffande uni— versitetsbyggnader och ålderdomshem.

9.5 Registrering av befintliga skyddsrum och potentiella skyddstillgångar

9.5.1 Befintliga skyddsrum

Sedan skyddsrumsbehovet för ett skydds- rumsområde bestämts, bör undersökas i vad mån behovet är tillgodosett. Inom området befintliga skyddsrum bör således registreras. Man får därigenom ett mått på omfattning- en av det skyddsrumsbyggande, som måste komma till stånd inom området. Befolkningsskyddsrum och enskilda skyddsrum bör redovisas var för sig. Be- träffande varje skyddsrum antecknas be- lägenheten och det antal personer, som får plats —i skyddsrummet. Skyddsrummens kva- litet bör också antecknas, när det gäller en- skilda skyddsrum lämpligen genom angivan- de av byggnadsår. Däremot behöver skydds—

SOU 1972: 50

rummens aktuella tillstånd inte särskilt kart- läggas och registreras. Endast om det vid den fortlöpande underhållskontrollen upp- dagas att ett visst skyddsrum inte fyller de krav som gäller för ifrågavarande kvalitet och skyddsrummet omöjligen kan iordning- ställas, bör det komma i fråga att stryka skyddsrummet ur registret över befintliga skyddsrum. Anses skyddsrummet ändock ut- göra en skyddstillgång kan det registreras som provisoriskt skyddsrum.

Även skyddsrum, som enligt äldre be- stämmelser byggts utanför område, där nya skyddsrum inte skall anordnas, bör regi- streras. Sådan registrering får ske i särskild ordning utan samband med skyddsrumsplan.

9.5.2 Potentiella skyddstillgångar

Enligt sina direktiv skall skyddsrumsutred- ningen när den utformar förslag till nya skyddsrumsbestämmelser beakta att bygg- nadstekniska åtgärder kan bli aktuella för att göra potentiella skyddsmöjligheter i be- fintliga tunnlar, källare och andra under- jordiska utrymmen lämpade som skydds- platser »i krig. Utredningen behandlar denna fråga utförligt i ett senare avsnitt (12.1) av detta betänkande. Utredningen föreslår där att förberedelser skall vidtas för att iord- ningställa sådana skyddstillgångar till »pro- visoriska skyddsrum». Förberedelserna före- slås i första hand bestå i en kartläggning av de potentiella skyddsmöjligheterna i områ- den med brist på skyddsrum. Kartläggning- en bör ske i samband med att skyddsrums- plan upprättas.

Utredningen anser det särskilt angeläget att kartläggningen av skyddstillgångarna kommer till stånd i de större tätorternas in- nerområden. Utredningen vill dock inte be- gränsa kartläggningen till dessa områden. Även i andra orter kan det vara värdefullt att skyddstillgångarna blir kartlagda, spe- ciellt då i de orter där det finns områden med stor brist på skyddsrum.

De potentiella skyddstillgångarna torde vara svårare att redovisa än skyddsrummen på grund av sin skiftande karaktär. Möjli-

121

gen kan skyddstillgångarna delas in i olika klasser med hänsyn till tidsåtgången för att ställa dem i ordning till provisoriska skydds- rum och/eller med hänsyn till det skydds- värde som kan åstadkommas. För varje pro— visoriskt skyddsrum bör anges det antal per- soner som beräknas få plats. Särskilda an- teckningar bör göras om de byggnadstek- niska åtgärder, som är lämpliga att vidta beträffande varje skyddstillgång. Vidtagna åtgärder bör givetvis också registreras.

9.6 Nybyggnadsbehovet

Genom att minska det för ett skyddsrums- område beräknade skyddsrumsbehovet med skyddsrumstillgången inom området bå- da uttryckta som ett visst antal skyddsrums- platser — får man ett mått på nybyggnads— behovet dvs det antal skyddsrumsplatser som måste tillkomma inom området. Ny- byggnadsbehovet bör räknas fram och re- gistreras för varje skyddsrumsområde.

I och för sig kan man tänka sig att också anteckna eventuellt förekommande, mer speciella krav på de nytillkommande skydds- rummens lokalisering men utredningen har inte ansett att det är nödvändigt. Detsam- ma gäller nybyggnadsbehovets angelägen- hctsgrad med hänsyn till befintliga poten- tiella skyddstillgångar.

9.7 Skyddsrumsplan

Resultaten av de olika momenten i det pla- neringsförfarande som utredningen beskrivit i detta kapitel bör enligt utredningens me- ning dokumenteras i en handling som före- slås få benämningen skyddsrumsplan. En sådan plan för skyddsru-msförsörjningen bör upprättas för varje tätort eller annan plats, där skyddsrum skall anordnas.

I skyddsrumsplanen anges skyddsrums- ortens avgränsning, d v 5 inom vilket område som skyddsrum skall anordnas samt i a_n- slutning härtill indelningen i skyddsrums— områden. Båda dessa förhållanden registre- ras bäst genom en karta, på vilken skydds—

122

rumsortens och skyddsrumsområdenas grän-

ser markeras.

I övrigt bör i skyddsrumsplanen för varje skyddsrumsområde anges . skyddsrumsbehovet, d v 5 det antal skydds—

rumsplatser som skall finnas inom om-

rådet;

styddsrumstillgången, d v s befintliga skyddsrum med angivande av deras belä- genhet och kvalitet samt det antal perso- ner, som får plats i vart och ett av dem; . nybyggnadsbehovet, d vs det antal skydds- rumsplatser som måste tillkomma inom området; 0 möjligheterna att anordna provisoriska skyddsrum av tunnlar och andra under- jordiska utrymmen med särskilt angivan— de av det antal personer som beräknas få plats i varje provisoriskt skyddsrum; . planerade byggnadsprojekt, som bedöms vara lämpliga att förena med ett skydds- rumsbyggande; 0 andra tänkbara lösningar på skyddsrums- frågan än de nu nämnda. Genom redovisningen i skyddsrumspla- nen av skyddsrumsbehovet, skyddsrumstill- gången och nybyggnadsbehovet inom varje skyddsrumsområde fyller planen sitt grund— läggande syfte att tjäna som hjälpmedel när det gäller att anpassa skyddsrumsbyggandet efter behovet. Genom att planen också an- ger möjligheterna att anordna provisoriska skyddsrum inom varje skyddsrumsområde får planen dessutom karaktären av bered— skapsinstrument. Med ledning av planen kan i ett skärpt utrikespolitiskt läge bedömas vilka åtgärder som kan vidtas för att som en nödutväg öka skyddstillgångarna genom att anordna provisoriska skyddsrum. Ge- nom redovisningen av möjligheterna att an- ordna provisoriska skyddsrum skapas också ett säkrare underlag för bedömningar i vilka skyddsrumsområden som behovet av ytter- ligare skyddsrum är mest angeläget.

När det gäller redovisningen i planen av planerade byggnadsprojekt, som bedöms va— ra lämpliga att förena med ett skyddsrums- byggande, och av andra tänkbara lösningar på skyddsrumsfrågan vill utredningen an- föra följande.

SOU 1972: 50

Som framhållits i kapitel 7 har utred- ningen övervägt om inte frågan vilka ytter— ligare skyddsrum som skall anordnas i varje skyddsrumsområde — d v s frågan om till- kommande skyddsrums antal, storlek och belägenhet — bör bestämmas i skyddsrums- planen. Utredningen har emellertid funnit att en sådan ordning skulle medföra svå- righeter att anpassa skyddsrumsbyggandet till byggnadsverksamheten. Utredningen an- ser att skyddsrum som regel bör byggas i anslutning till andra byggnadsprojekt. Att överblicka vilka byggnadsprojekt som kan bli aktuella och som lämpligen kan förenas med skyddsrumsbyggen låter sig knappast göra under någon längre tidsperiod. Skydds- rumsplaner som innefattar ställningstagan- den i nämnda hänseenden blir därför snabbt föråldrade och måste omprövas med korta mellanrum. Eftersom ställningstagandena är av mycket detaljerad karaktär skulle varje sådan omprövning kräva ett omfattande ar- bete.

Med hänsyn till vad nu anförts har skyddsrumsutredningen stannat för att skyddsrumsplanen endast bör ha en utre- dande funktion när det gäller frågan om tillkommande skyddsrums antal, storlek och belägenhet. Mot bakgrund av planen får man sedan successivt ta ställning till vilka skyddsrum som skall byggas. Skyddsrums- plan bör således för varje skyddsrumsom- råde innehålla uppgift om de byggnadspro- jekt, som beräknas bli utförda under de närmast följande åren och som kan förvän- tas vara lämpliga att förena med ett skydds- rumsbyggande. Eftersom det också kan bli aktuellt att bygga skyddsrum utan samband med annat byggnadsprojekt, bör det dess- utom anges i skyddsrumsplanen vilka skydds- rumslösningar av det slaget som är tänk- bara inom olika skyddsrumsområden. Som exempel på sådana lösningar kan nämnas skyddsrum under gata, torg, park eller an- nan allmän plats. Som tidigare framhållits skall den omständigheten att vissa lägen an- getts som lämpliga för tillkommande skydds- rum inte hindra att skyddsrumsbyggnads- skyldigheten knyts till andra byggnadspro— jekt.

SOU 1972: 50

Närmare anvisningar om skyddsrumspla- ner bör meddelas av Konungen eller efter Konungens bemyndigande av civilförsvars- styrelsen. Anvisningarna måste vara tillgäng- liga snarast efter det att de av utredningen föreslagna ändringarna i civilförsvarslagens och civilförsvarskungörelsens skyddsrums- bestämmelser utfärdats så att skyddsrums— planeringen kan komma igång snabbt och skyddsrumsplaner vara antagna och fastställ- da, när ändringarna något år senare träder i kraft. Utredningen föreslår att anvisningar- na grundas på resultaten av en detaljerad provplanläggning av en eller ett par lämp- liga skyddsrumsorter.

När det gäller skyddsrumsplanens utform- ning anser utredningen att det inte finns anledning att nu göra några ingående över- väganden. För utredningen jframstår det dock som lämpligt att låta planen bestå av en allmän del, som innefattar karta över skyddsrumsortens gränser och indelning i skyddsrumsområden, samt en speciell del, som innehåller ett uppslag för varje skydds- rumsområde.

9.8 Planläggningsgången 9.8.l Skyddsrumsplanen upprättas

Skyddsrumsplaneringen bör enligt utredning- ens mening vara en kommunal angelägenhet. Den kännedom om ortens befintliga och planerade bebyggelse, som krävs för att genomföra en planering av den art som ut- redningen föreslår, finns nämligen bara representerad inom den kommunala orga- nisationen. Utredningen föreslår därför att skyddsrumsplan skall upprättas genom kom- munens försorg.

Fråga uppkommer därefter vilket kom- munalt organ som skall anförtros att göra upp förslag till skyddsrumsplan. Mycket tan lar givetvis för att uppgiften skall lägga.— på byggnadsnämnden som onekligen har den bästa kännedomen om ortens bebyg- gelse och dessutom störst förutsättningar att sörja för samordningen mellan skydds- rumsplaneringen och bebyggelseplaneringen. Enligt utredningens mening bör dock en

123

sektorplanering av den typ som föreslås här inte ankomma på byggnadsnämnden utan på det fackorgan som verkar inom berörd sektor. Utredningen föreslår därför att ci— vilförsvarsnämnden skall utses att svara för skyddsrumsplaneringen. Det bör dock yt- terst ankomma på varje kommun att själv bestämma på vilket organ som uppgiften skall läggas.

Det förhållandet att civilförsvarsnämnden och inte byggnadsnämnden svarar för skyddsrumsplaneringen bör såvitt utred- ningen kan bedöma inte hindra att bygg- nadsnämndens personal tas i anspråk för uppgiften. Därigenom skapas goda förut- sättningar för önskad samordning mellan skyddsrumsplaneringen och bebyggelsepla- neringen. I övrigt får samordningen säker- ställas genom samråd mellan de två nämn- derna. I detta sammanhang vill utredningen erinra om att civilförsvarslagen öppnar möj- lighet för kommunen att förordna annat kommunalt organ, t.ex. byggnadsnämnd, att tjänstgöra som civilförsvarsnämnd där det kan anses lämpligt.

Till ledning vid samordningen bör finnas anvisningar, utfärdade av civilförsvarssty- relsen och statens planverk i samråd.

Ett betydelsefullt skäl för att lägga skyddsrumsplaneringen på civilförsvars- nämnden är givetvis att denna nämnd är det kommunala organ som har störst för- utsättningar att bevaka de civilförsvars- mässiga intressen som måste beaktas, när en skyddsrumsplan upprättas. Det kan dock inte begäras att nämnden skall kunna full- göra denna uppgift på ett tillfredsställande sätt utan bistånd av länsstyrelsens civilför- svarsexperter. Skyddsrumsplan bör därför utarbetas av civilförsvarsnämnden i nära kontakt med länsstyrelsen, som bla läm- nar upplysningar om de skyddstaktiska krav som bör iakttas i planeringsarbetet.

9.8.2 Skyddsrumsplanen antas Sedan en skyddsrumsplan upprättats, bör den i princip antas av kommunfullmäktige. Enligt utredningens mening bör dock full-

124

mäktige kunna uppdra åt civilförsvarsnämn- den att anta skyddsrumsplan i den mån så anses lämpligt. Fullmäktige bör alltid för- behålla sig prövningen av särskilt betydel— sefulla frågor. Sådana frågor kan tex avse skyddsrumsortens avgränsning eller indel- ning i skyddsrumsområden.

9.8.3 Skyddsrumsplanen fastställs

Den statliga kontrollen över skyddsrums- planeringen bör enligt utredningens mening bl a ske genom att skyddsrumsplan under- ställs länsstyrelsen för prövning och fast- ställelse. Fastställelseprövningen behöver dock inte omfatta planen i dess helhet. En- dast följande moment bör fastställas av läns- styrelsen, nämligen skyddsrumsortens av- gränsning, dess indelning i skyddsrumsom- råden samt skyddsrumsbehovet d v s det an- tal skyddsrumsplatser som skall finnas inom varje skyddsrumsområde. I övrigt förutsätter utredningen att länsstyrelsen följer skydds- rumsplaneringen som ett led i den allmänna tillsynen över civilförsvaret i länet.

9.8.4 Skyddsrumsplanen revideras

Skyddsrumsplanen bör regelbundet ses över och om så visar sig erforderligt justeras. Härutöver bör den revideras om de förut- sättningar på vilka planen bygger ändras i något väsentligt hänseende.

För ändring av skyddsrumsplan bör sam- ma ordning gälla som för planens upprättan- de. Förslag till ändringar bör således utar- betas av civilförsvarsnämnden. Den ändrade planen bör därefter antas av kommunfull- mäktige eller civilförsvarsnämnden. Avser ändringen förhållande, som skall fastställas av länsstyrelsen, måste den ändrade planen också underställas länsstyrelsens prövning.

SOU 1972: 50

10 Finansiering

10.1 Skyddsrumsavgifter 10.1.1 Avgiftspliktiga byggnadsprojekt

Skyddsrumsutredningen har i kapitel 7 re- dovisat sin principiella syn på frågan hur skyddsrumsbyggandet bör finansieras. Den lösning på finansieringsfrågan som utred— ningen stannat för innebär att ett kollektivt ansvar för skyddsrumskostnaderna läggs på fastighetsägarna i skyddsrumsorterna. Utred- ningen fföreslår att kostnaderna skall tas ut av fastighetsägarna i form av skyddsrumsav- gifter, som betalas i samband med att nya byggnader uppförs inom områden där skyddsrum skall anordnas.

I princip bör skyddsrumskostnaderna en- ligt utredningens mening bestridas av ägar- na till de byggnader och anläggningar, vilkas skyddsrumsbehov tillgodoses, d.v.s. alla byggnader och anläggningar, som är belägna inom skyddsrumsområde och där det van- ligen vistas människor. För alla sådana byggnader och anläggningar bör således skyddsrumsavgift betalas. I stor utsträckning är det fråga om samma slag av byggnader och anläggningar, som fastighetsägarna en- ligt gällande bestämmelser skall förse med enskilda skyddsrum. Med det system av reg- ler för skyddsrumsbyggandet som utred- ningen föreslår är det dock möjligt att slo- pa den begränsning till viss storlek, som nu gäller beträffande en del typer av byggna- der och anläggningar. Dessa begränsningar synes vara nödvändiga så länge det gäller en skyldighet att förse byggnaden resp. an- läggningen med skyddsrum. När det är frå- ga om att erlägga skyddsrumsavgift finns

SOU 1972: 50

inga praktiska skäl som behöver leda till motsvarande begränsningar.

Utredningen föreslår således att skydds- rumsavgift skall betalas för industriell an- läggning även om denna inte når upp till den nu angivna storleksgränsen att —— själv eller tillsammans med andra närbelägna in- dustriella anläggningar — regelmässigt sys- selsätta minst 25 personer samtidigt. Med industriell anläggning bör Vidare jämställas hantverkslokal. Beträffande anläggningar som inrymmer undervisnings- eller vårdan- stalter eller hotell eller pensionat bör inte heller den nuvarande begränsningen till så- dana som är avsedda för minst 25 personer gälla i fortsättningen. Det finns inte heller någon anledning att göra undantag för en- och tvåvåningsbyggnader som är avsedda för bostads-, kontors— och affärsändamål. Enligt utredningens mening bör skyddsrums— avgift betalas också för barnstugor, som nu är undantagna från skyddsrumsbyggnads- plikt. Genom utredningens förslag uppnås full överensstämmelse mellan avgiftspliktiga byggnader och anläggningar, på den ena sidan, och på den andra sådana byggnader och anläggningar, vilkas uppskattade skydds- rumsbehov skall läggas till grund för be- räkningen av det områdesvisa skyddsrums- behov som enligt utredningens förslag skall vara dimensionerande för skyddsrumsbyg- gandet.

Utredningen föreslår att skyddsrumsav- gift skall erläggas för följande byggnader och anläggningar:

0 hamnar, flygplatser, järnvägsstationer och

därmed jämförliga anläggningar, som är av vikt för den allmänna samfärdseln;

125

. anläggningar och byggn-ader för industri- och hantverksändamål; Olanläggningar och byggnader som inryim- mer u—ndervisnings— och vårdanstalter eller hotell eller pensionat; . byggnader, som helt eller delvis är avsed- da för bostads-, kontors- och affärsända- mål; samt Oland-ra anläggningar och byggnader, om länsstyrelsen finner det skäligt med hän- syn till anläggningens eller byggnadens beskaffenhet. De fyra första punkterna i denna beskriv- ning över avgiftspliktiga byggnader och an- läggningar torde i stort sett täcka alla bygg- nader och anläggningar där människor van- ligen vistas och för vilka skyddsrumsavgift därför bör betalas. Emellertid bör det en- ligt utredningens mening finnas möjligheter att efter särskild prövning ta ut avgift också för andra kategorier av byggnader och an- läggningar än dem som nämns i dessa punk- ter och där det vistas människor i en om- fattning som föranleder skyddsrumsbehov. Prövningen föreslås ankomma på länssty- relsen enligt sista punkten i beskrivningen. Vid prövningen bör beaktas att länsstyrel- sen med stöd av 39 & tredje stycket civil- försvarslagen kan förordna om förbud mot att använda samlingslokal under krig. För sådana lokaler (bör skyddsrumsavgift inte tas ut.

Skyddsrumsavgift bör i princip tas ut endast en gång för varje byggnad och an- läggning. Enligt utredningens mening bör avgiften betalas i samband med att bygg- naden eller anläggningen uppförs. Avgiften kan därigenom gå in i produktionskostna- den och finansieras på samma sätt som denna.

Statsbidrag utgår fn till enskilda skydds- rum i undervisningsanstalter och trafikan- läggningar. Enligt utredningens förslag skall avgift tas ut även för sådana anlägg- ningar och byggnader. Utredningen har in- te qunnit skäl föreslå någon ändring när det gäller statsbidrag till kostnaderna för att tillgodose ifrågavarande skyddsbehov.

Vad som sagts om uppförande av ny byggnad eller anläggning bör också gälla

126

vissa åtgärder, som vidtas med befintlig byggnad eller anläggning, i den mån åtgär- derna medför att ett ökat antal människor kan beräknas regelmässigt vistas inom bygg- naden eller anläggningen dvs att byggna- dens eller anläggningens skyddsrumsbehov ökas. Med uppförande av helt ny byggnad eller anläggning bör således enligt utredning- cns mening jämställas

a) till- eller påbyggnad av befintlig bygg- nad eller anläggning;

b) ombyggnad av befintlig byggnad eller anläggning; samt

c) inredande helt eller delvis av befintlig byggnad eller anläggning till väsentligen an- nat ändamål än det vartill byggnaden eller anläggningen förut varit använd.

I samband med att sådan åtgärd vidtas bör skyddsrumsavgift tas ut. Avgiften bör därvid som regel beräknas på den ökning av skyddsrumsbehovet vid byggnaden eller anläggningen som åtgärden medför. Från denna regel bör dock undantag göras för ombyggnad, som är av så genomgripande beskaffenhet att byggnadens återstående livslängd blir jämförlig med nyuppförda byggnaders. I sådana fall bör skyddsrums- avgiften beräknas efter samma regler som gäller vid nybyggnad. Skälet härtill är att skyddsrummen liksom andra byggnader har en begränsad livslängd och att skyddsrums- beståndet därför måste förnyas successivt. Den avgift som betalas när en byggnad uppförs bör rimligen endast vara avsedd att täcka kostnaden för att anordna skydds- rum under byggnadens beräknade livslängd. Om byggnadens livslängd senare förlängs genom ombyggnadsåtgärder som är så om- fattande att byggnaden kan beräknas stå kvar lika länge som en samtidig nyuppförd byggnad, bör ny skyddsrumsavgift tas ut som är beräknad efter den ombyggda bygg- nadens hela skyddsrumsbehov.

Utredningen vill i detta sammanhang pe- ka på utvecklingen under de senaste åren när det gäller sanering av äldre bebyggelse. Tidigare har saneringen huvudsakligen skett genom att äldre byggnader rivits och ersatts med nya. Saneringen har emellertid allt mer fått formen av omfattande restau-

SOU 1972: 50

rerings- och moderniseningsarbeten i äldre byggnader. Utvecklingen anses enligt sane- ringsu-tredningens betänk-ande »Sanering I» (SOU 1971: 64) böra understödjas på olika sätt. Bla föreslår saneringsutredningen att amorteringstiden för statliga ombyggnads- lån skall förlängas. Förslaget grundas på samma bedömning som skyddsrumsutred- ningen nyss gett uttryck åt, nämligen att den återstående livslängden för byggnader som saneras på detta sätt kommer att närma sig livslängden för nyuppförda byggnader.

Saneringsverksamhet av det slag som nu angetts kan inte minst förväntas i de 14 större tätorters innerområden, där det se- dan flera år inte anordnas några skydds- rum och där bristen på skyddsrum därför är stor. Om denna brist på sikt skal-l kunna minskas räcker det enligt utredningens me- ning inte med skyldighet att betala skydds- rumsavgifter i samband med att nya bygg- nader uppförs eller att sådana åtgärder vid- tas med befintliga byggnader att deras skyddsrumsbehov ökas. När äldre byggna- der saneras på ett sådant sätt att de får en återstående brukningstid av ungefär sam- ma längd som helt nya byggnader, måste man ta ut avgifter som beräknas på byggna- dernas totala skyddsrumsbehov.

Vad nu sagts om skyldighet att betala skyddsrumsavgift, i andra fall än när det gäller helt ny byggnad, bör enligt utredning- ens mening inte tillämpas i den mån det finns skyddsrum i byggnaden, som anord- nats som enskilt skyddsrum enligt gällande bestämmelser och som täcker det behov som föreslås ligga till grund för beräkningen av skyddsrumsavgiften. När tex en byggnad byggs till på ett sådant sätt att byggnadens skyddsrumsbehov ökas, kan det inte vara rimligt att ta ut skyddsrumsavgift, beräknad efter ökningen av behovet, om fastighets- ägaren redan bekostat ett skyddsrum, som täcker hela det ökade behovet. Detsamma kan sägas om sanering av en byggnad vars hela skyddsrumsbehov täcks av ett befintligt skyddsrum som fastighetsägaren bekostat enligt gällande bestämmelser om enskilda skyddsrum.

Även i andra fall än de nu nämnda kan

SOU 1972: 50

det visa sig vara skäligt att helt eller delvis befria en fastighetsägare från skyldigheten att betala skyddsrumsavgift. Utredningen föreslår därför att länsstyrelsen skall ges befogenhet att meddela sådan befrielse en- ligt anvisningar av civilförsvarsstyrelsen.

10.1.2 Grunder för beräkning av skyddsrumsavgift

Som utredningen nyss framhållit bör skydds— rumskostnaderna i princip bestridas av ägar— na till alla i skyddsrumsorter belägna bygg— nader oeh anläggningar, vid vilka det van- ligen vistas människor. Det är samma bygg- nader och anläggningar vilkas uppskattade skyddsrumsbehov föreslås ligga till grund för beräkningen av det områdesvisa skydds- rumsbehov som enligt vad utredningen fö- reslår i kapitel 9 skall vara dimensionerande för skyddsrumsbyggandet. För varje sådan byggnad och anläggning beräknas skydds- rumsbehovet efter normer, som grundas på allmängiltiga och överslagsmässiga uppskatt— ningar av hur många personer, som kan tänkas regelmässigt vistas vid olika typer av byggnader och anläggningar. I princip skall det för varje slag av byggnad och an- läggning finnas två normer, av vilka en av- ser antalet personer, som vanligen vistas där om dagen, och en det motsvarande antalet för natten. För varje byggnad och anlägg- ning beräknas således dels dagbefolkningen och dels nattbefolkningen.

Avgiften för en byggnad eller anläggning bör stå i viss relation till det antal personer för vilka det uppskattas föreligga skydds- behov. Avgiften bör därför bestämmas på grundval av dels nu nämnda antal personer, dels kostnaderna för att anlägga och under- hålla en skyddsrumsplats.

Enligt utredningens mening bör normer- na för beräkningen av skyddsbehovet vid olika typer av byggnader och anläggningar, också vara utgångspunkt för beräkningen av det personantal som skall ligga till grund för den avgift, som skall betalas för byggnaden eller anläggningen. Detta inne-

127

bär dock inte att avgiften alltid skall be- räknas på samma antal personer som lagts till grund för behovsberäkningen. Om ett avgiftspliktigt byggnadsprojekt avviker från vad som förutsattes när skyddsrumsbehovet beräknades skall naturligtvis det aktuella utförandet vara utslagsgivande för avgifts- beräkningen. Är avvikelsen betydande bör givetvis behovsberäkningen omprövas för området ifråga.

Antalet avgiftspliktiga personer för varje byggnad och anläggning kan i allmänhet beräknas motsvara det största antalet av dagbefolkningen respektive nattbefolkningen till vil-ka skyddsrumsbehovet vid byggnaden eller anläggningen uppskattas. När det gäller byggnader eller anläggningar i vilka det finns både lokaler som till övervägande del används om dagen och lokaler som mest används på natten, bör dock ett annat be— traktelsesätt läggas till grund för beräkning- en. Om tex en byggnad inrymmer såväl bo- städer som kontorslokaler, bör skyddsrums- avgiften för byggnaden beräknas på summan av det antal personer som utgör nattbefolk— ningen ii bostäderna och det antal personer som utgör dagbefolkningen i kontorslokaler- na. Det huvudsakliga skälet till detta utred- ningens ställningstagande är de skillnader i avgiftshänseende som uppkommer om av- giften för hela byggnaden eller anläggningen beräknas på endena av dagbefolkningen eller nattbefolkningen. Med en sådan beräknings- metod sku-lle nämligen skyddsrumsavgiften bli större när lokaler av båda kategorierna fördelas på flera byggnader eller anläggning- ar än när [samma lokaler inryms i en enda byggnad eller anläggning. En följd hänav skulle bli att större byggnadsprojekt med blandat användningssätt allmänt sett belastas med förhållandevis lägre skyddsrumsavgifter än flera mindre projekt som sammanlagt har samma användning. En sådan effekt motive— ras inte av något intresse som skyddsrumsut- redningen har att beakta. Vad utredningen strävar efter är en rättvis fördelning av skyddsrumskostnaderna.

Det bör observeras att utredningens för- slag inte innebär någon utvidgning av den skyldighet att bekosta skyddsrum som för

128

närvarande åvilar den som uppför en bygg- nad eller anläggning i vilken båda katego- rierna av lokaler är representerade. Enligt gällande bestämmelser skall nämligen i en sådan byggnad anordnas skyddsrum vars storlek bestäms av det sammanlagda utrym- mesbehovet för dagbefolkningen -i lokaler som huvudsakligen används om dagen och för nattbefolkningen i lokaler där flest män— niskor vistas på natten.

För varje avgiftspliktigt byggnadsprojekt bestäms således ett visst antal personer som skall ligga till grund för beräkningen av skyddsrumsavgiften. För varje person skall enligt utredningens mening betalas ett be- lopp, som fastställs med utgångspunkt i nor- malkostnaden för att anordna en skydds- rumsplats. Utredningen återkommer senare till den närmare innebörden av normalkost- nadsbegreppet. Här skall endast sägas att normalkostnaden utgör den schablonmässiga ersättning som enligt utredningens förslag skall utgå för varje anordnad skyddsrums- plats och varierar med byggnadskostnaderna på olika orter. Eftersom summan av skydds- rumsavgifterna inom en kommun i princip skall motsvara de sammanlagda ersättningar som utgår till dem som anordnar skyddsrum i kommunen faller det sig naturligt att sätta det belopp som enligt vad nyss sagt skall ligga till grund för beräkningen av skydds- rumsavgifter, i relation till normalkostnaden för att anordna en skyddsrumsplats. Det nämnda beloppet och normalkostnaden är dock inte avsedda att sammanfalla. Skydds- rumsavgifter skall nämligen tas ut för ett åtskilligt större antal personer än erforder- ligt antal skyddsnumsplatser. På grund här- av blir beloppet mindre än normalkostna- den. Skillnaden beror på den minskning av antalet skyddsrumsplatser som uppnås ge- nom att behovet beräknas områdesvis och på att värnpliktiga mfl frånräknas när be- hovet bestäms.

Om metoden att beräkna skyddsrumsav- gift utformas på det sätt som nu angetts kommer alla avgiftspliktiga att få del av de besparingar som uppnås genom att behovet beräknas områdesvis och genom att värn- pliktiga m—fl till viss del alltid frånräknas

SOU 1972: 50

när antalet platser bestäms. Det speciellt stora eller speciellt ringa skyddsbehov som kan föreligga vid vissa typer av byggnader eller anläggningar, tex ålderdomshem och universitet, skall, som framgått av kapitel 9, beaktas när man bestämmer det antal per- soner för vilka skydd skall beredas. Då den angivna metoden för avgiftsberäknin-g inne- bär att avgiften i dessa fall ställs i relation till nyss nämnda antal personer kommer dessa speciella omständigheter inte att på- verka avgiftsnivån i allmänhet utan belasta respektive tillgodoräknas innehavaren av dylika byggnader eller anläggningar. Me- toden innebär således en rättvis fördelning av skyddsrumskostnaderna.

Det belopp, som läggs till grund för be- räkningen .av skyddsrumsavgifter i en kom- mun, bör anges som en del —— lämpligen viss procent —— av normalkostnaden för att anordna en skyddsrumsplats i samma kom- mun. Med hänsyn till förekommande skill- nader i fråga om uppnådd bonus och till- gången på skyddsru-msplatser i förhållande till behovet kommer procentsatsen att va- riera från kommun till kommun. Procent- satsen bör enligt utredningens mening be- stämmas av länsstyrelsen efter förslag av kommunalfullmäktige. Anvisningar som kan tjäna till ledning vid bestämmandet bör med— delas av civilförsvarsstyrelsen.

10.1.3 Skyddsrumsavgiftens bestämmande och erläggande

För varje avgiftspliktigt byggnadsprojekt bör skyddsrumsavgiften räknas fram av civilför- svarsnämnden. Eftersom byggnad-sprojekten i allmänhet kräver byggnadslov är det lämp- ligt att avgiftsfrågan tas upp i samband med prövningen av ansökan om sådant lov. När det gäller byggnadsprojekt, som utförs för statens eller landstingets räkning och som därför inte kräver byggnadslov, bör avgifts- frågan prövas i anslutning till den anmälan av projektet som enligt 66 & byggnadsstad-

SOU 1972: 50

gan skall göras hos byggnadsnämnden. Ci- vilförsvarsnämndens och byggnadsnämn- dens prövning av ett byggnadsprojekt bör samordnas på lämpligt sätt.

I fråga om tidpunkten för skyddsrumsav- giftens erläggande har utredningen övervägt om det inte bör föreskrivas att byggnadslov inte får meddelas förrän avgift betalats för byggnadsprojektet. Eftersom byggnadslovet är giltigt under två år kan det dock ofta förflyta avsevärd tid mellan den dag då lov beviljas och den dag då byggnadsarbetena påbörjas. Utredningen föreslår därför att det i stället föreskrivs att byggnadslov inte får utnyttjas förrän skyddsrumsavgiften be— talats.

Skyddsrumsavgiften för ett byggnadspro- jekt skall således enligt utredningens me- ning betalas innan projektet påbörjas. Av- giften får dänför räknas in i projektets öv- riga initialkostnader och i finansieringshän- seende behandlas på samma sätt som de. Hänsyn bör sålunda tas till skyddsrumsav- giften när byggnadskreditivets storlek be- stäms. Avgiften 'bör också ingå i det statliga låneunder-laget. Enligt uppgift som utred- ningen under hand inhämtat från bostads- styrelsen låter sig detta väl göra när det gäl— ler statlig belåning av bostadshus.

Skyddsrumsutredningen har vidare över- vägt om inte fastighetsägare, som åläggs att mot ersättning anordna skyddsrum i sam- band med visst byggnadsprojekt, bör ha rätt att få anstånd med betalningen av skydds- rumsavgiften för projektet till dess ersätt- ningen genom skyddsrummets färdig- ställande eller eljest —— förfallit till betal- ning och avgiften kan avräknas mot ersätt- ningen. Möjligheterna att tillgodogöra sig räntevinster genom sådant anstånd kommer emellertid att variera högst väsentligt och kan därför inte beaktas när man bestämmer den normalkostnad för att anordna en skyddsrumsplats, som föreslås ligga till grund för beräkningen av ersättningen. Med hänsyn härtill och eftersom den ifrågasatta ordningen med särskild anståndsprövning och särskilt avräkningsförfarande innebär administrativ belastning har utredningen av- visat tanken.

129

10.2 Skyddsrumsavgifternas användning 10.2.1 Avgifternas redovisning

Skyddsrumsutredningen föreslår som fram- hållits i kapitel 7 att skyddsrumsavgifterna skall erläggas till kommunen. Av avgifterna bör kommunen ha rätt att tillgodoräkna sig viss mindre del för administrationskost- nader. I övrigt skall avgifterna användas till ersättningar åt fastighetsägare som anord- nar skyddsrum eller till att täcka kostnader som uppkommer för kommunen genom skyddsrumsbyggen i egen regi.

Influtna skyddsrumsavgifter bör hos kom- munen redovisas på sådant sätt att det lätt kan konstateras hur mycket som är till- gängligt för skyddsrumsbyggande. Efter samråd under hand med Svenska kommun- förbundet Lföreslår utredningen att avgifterna bokförs på ett särskilt konto bland kom- munens rörliga tillgångar och skulder i den av förbundet rekommenderade normalkon- toplanen (K—planen). Kontot kan lämpligen kallas »Förmedlade skyddsrumsavgifter». Den del av avgifterna som avses täcka kom- munens administrationskostnader avskiljs och tillförs kommunens driftbudget. Ränta på innestående och förskotterade medel på kontot bör tillföras respektive belastas kon— tot. Härigenom kommer kontot att vid varje tillfälle utvisa kommunens fordran respek- tive sku'ld för reglering av skyddsrumskost- nader.

10.2.2 Avgifternas använd-ning för olika ändamål

Genom skyddsrumsplaneringen bestäms som utredningen utvecklat i kapitel 9 hur många skyddsrumsplatser som skall anordnas inom varje skyddsrumsområde. Detta nybyggnads— behov skall kommunen så långt möjligt till— godose med utnyttjande av tillgängliga skyddsrumsavgifter. I princip skall avgifter- na — med undantag för den del som avses täcka kommunens administrationskostnader — i sin helhet användas för att bekosta skyddsrumsbyggen. Emellertid kan avgif-

130

terna alternativt användas till modernisering av äldre skyddsrum. Detta användningssätt måste dock betecknas som undantagsföre- teel'se.

Som utredningen framhållit i kapitel 7 bör kommunen ha stor frihet när det gäller valet av skyddsrumslösningar. Kommunen måste dock alltid sträva efter de lösningar, som är mest fördelaktiga från civilförsvars- taktiska och ekonomiska synpunkter. Med hänsyn till betydelsen av att skyddsrummen får ekonomiskt fördelaktiga användnings- sätt i fred torde den bästa lösningen i all- mänhet vara att anordna skyddsrum i an- slutning till andra byggnadsprojekt och där— vid utnyttja lokal som är avsedd för be- stämd lfredsanvändning. Om byggnadspro— jektet utförs för statlig, kommunal eller en- skild räkning bör inte få påverka valet av skyddsrumslösning. Oavsett vem som är byggherre bör denne vara skyldig att an- ordna skyddsrum enligt civilförsvarsnämn- dens beslut. Även i ersättningshänseende skall olika kategorier av byggherrar behand- las lika. När skyddsrum anordnas i kommu- nen tillhörig byggnad får kommunen inte tillgodoräkna sig ersättning av skyddsrums— medlen efter Ifrikostigare regler än dem som gäller för andra kategorier av byggherrar.

Självfallet är det inte alltid som den bäs— ta lösningen av skyddsrumsfrågan är att an- ordna skyddsrum i anslutning till annat byggnadsprojekt. Det kan mycket väl visa sig vara mest fördelaktigt t ex att bygga ett friliggande skyddsrum under gata, torg, park eller annan allmän plats. Sådant skyddsrum bör anordnas av kommun, som därvid bör tillgodoräknas ersättning efter samma regler som gäller för övrigt skydds- rumsbyggande.

10.2.3 Ersättning för skyddsrumskostnad

Den som enligt åläggande av civilförsvars- nämnden anordnar ett skyddsrum 'bör givet- vis ha ersättning för de kostnader som skyddsrummet åsamkar 'honom. Emellertid möter det stora svårigheter att beräkna skyddsrumskostnaderna. Eftersom skydds-

SOU 1972: 50

rum som regel skall anordnas i samband med annat byggnadsprojekt måste kostnader- na för skyddsrummet —— eller skyddsrums- funktionen, där denna »byggs in» i lokal som är programmerad 'för annan användning — urskiljas bland de andra kostnaderna för projektet. Det kan därvid alltid diskuteras vilka kostnader som skall tillskrivas skydds- rummet (skyddsrumsfunktionen).

I princip torde begreppet skyddsrums- kostnader i sådana fall kunna definieras som merkostnaderna för att fullgöra ålagd skyddsrumsbyggnadsskyldighet d.v.s skillna- den mellan kostnaderna för det aktuella byggnadsprojektet planerat och utfört med skyddsrum och kostnaderna för samma pro- projekt utan skyddsrum. I förekommande fall skall i merkostnaderna räknas in i kapi- taliserade värdet av den förlust av intäkter som kan uppkomma genom att skyddsrums- funktionen »lbyggts in» i viss lokal med på- följd att denna inte kan utnyttjas på samma sätt som annars varit möjligt (intrångser- sättning).

Erfarenheten visar att sålunda definiera- de skyddsrumskostnader inte kan beräknas entydigt. Alltför många svårbedömbara fak- torer påverkar slutresultatet och ger anled- ning till tveksamhet såväl när kostnaderna skall ersättas på basis av uppskattade kost- nader som när ersättning skall grundas på försök att redovisa skyddsrumskostnaderna åtskilda från övriga kostnader för projek- tet.

Även när skyddsrum byggs helt utan sam- band med annat byggnadsprojekt är det svårt att bestämma skyddsrumskostnaderna. Problemen orsakas i sådana fall av svårig- heterna att entydigt värdera skyddsrummens fredsanvändning.

Skyddsrumsutredningen — som strävat efter att finna en ordning för skyddsrum- mens finansiering som är enkel och praktisk och orsakar det allmänna så små administ- rationskostnader som möjligt har tagit konsekvenserna av de påvisade svårigheter- na att i varje enskilt fall fastställa skydds- rumskostnaderna med tillfredsställande exakthet och föreslår att ersättningar för skyddsrumskostnader skall utgå med scha-

SOU 1972: 50

blonberäknade belopp. I princip bör ersätt- ningen för ett skyddsrum enligt utredning— ens mening motsvara produkten av antalet platser i skyddsrummet och den uppskattade normalkostnaden för att anordna en skydds- rumsplats. Normalkostnaden bör fastställas av civilförsvarsstyrelsen för varje kommun där skyddsrum skall anordnas. Beräkningen av normalkostnaden bör ske med beaktande av byggnadskostnadernas geografiska varia— tioner. Till grund för beräkningen kan lämp- ligen läggas de ortskoefficienter, som till- lämpas vid beräkningen av statliga bostads- lån. Innan civilförsvarsstyrelsen fastställer normalkostnaden bör därför samråd tas med bostadsstyrelsen. Normal-kostnaden bör omprövas regelbundet och anpassas till byggnadskostnadernas utveckling.

Utredningen har övervägt möjligheten att arbeta med norrnalkostnader av flera klasser som är tillämpliga på olika typer av skydds- rumsbyggen. En sådan klassindelning strider dock mot önskemålet om enkla administra- tiva rutiner. Utredningen har därför inte funnit denna väg fframkomlig.

I normalkostnaden bör utöver anlägg- ningskostnaden inräknas ett engångsbelopp, avsett att utgöra skälig ersättning för skyddsrummets framtida vård och under- håll. Utredningen anser att ersättningen kan begränsas till 10 år 20 kronor per skydds- rumsplats.

Enligt utredningens mening är det viktigt att normalkostnaden inte bestäms till ett så lågt belopp att det genomgående anses vara en svår ekonomisk belastning att bli ålagd att anordna ett skyddsrum. En nega- tiv inställning till skyddsrumsbyggandet från de byggandes sida skulle med säkerhet tynga det administrativa förfarandet. Det är då bättre att acceptera att det för en del fall kan bli ekonomiskt fördelaktigt att bygga skyddsrum. Denna möjlighet bör vara en värdefull stimulans för byggherrarna att till— sammans med civilförsvarsnämnden komma fram till de mest fördelaktiga skyddsrums- lösningarna.

Det torde dock inte kunna undvikas att den schablonmässiga ersättningsform som ut- redningen föreslår medför att anordnandet

131

av skyddsrum också kan innebära en eko- nomisk belastning. I sådana fall där det inte är möjligt att finna ekonomiskt fördelakti- ga skyddsrumslösningar kan de fastighets- ägare som åläggs anordna skyddsrum bli oskäligt betungade. Med hänsyn till sådana fall bör det enligt utredningens mening fin- nas en möjlighet att få ersättning enligt ge- nerösare regler än dem som tillämpas nor- malt. Utredningen föreslår därför att högre ersättning än annars skall kunna utgå om synnerliga skäl finns för det. Med synner- liga skäl bör avses att kostnaderna för skyddsrummet väsentligt överstiger den er- sättning som erhållits om beräkningen grun— dats på normalkostn'aden. Prövningen härav bör ankomma på länsstyrelsen. Ytterst är det fråga om en skälighetsprövning. Bl. a. bör beaktas om fastighetsägaren kunnat påverka kostnaderna på ett avgörande sätt.

Ersättningar till dem som åläggs anordna skyddsrum bör i normala fall beräknas av civilförsvarsnämnden. Enligt utredningens mening bör ersättningen betalas ut först när skyddsrummet är avsynat och godkänt av byggnadsnämnden. Under byggnadstiden får skyddsrumskostnaderna liksom övriga bygg- nadskostnader finansieras med sedvanligt byggnadskreditiv. En följd härav är att 'kre— ditivkostnaderna bör beaktas när normal- kostnaden bestäms.

10.3 Kostnadsmässiga konsekvenser av utredningens förslag

Som tidigare framhållits ingår det inte i ut- redningens uppdrag att ta ställning till om- fattningen av det framtida skyddsrumsbyg- gandet och inte heller att ange var skydds— rum bör byggas eller vilka skyddstekniska eller skyddstaktiska krav som bör ställas upp. På utredningen ankommer i stället att lägga fram förslag om de ändringar i för- fattningar och administrativa bestämmelser som behövs för att kunna genomföra de be- slut beträffande skyddsrumsbyggandet som statsmakterna fattar på grundval av civil- försvarsstyrelsens perspektivplan och för— svarsutredningens betänkande. Enligt direk- tiven skall utredningen också undersöka hur

132

skyddsrumsbyggandet tillräckligt tidigt skall kunna planeras in i bebyggelseplaneringen,

samt pröva förutsättningarna för större fri- het vid val av skyddsrumslösningar än vad gällande bestämmelser medger.

Med hänsyn till karaktären av utredning- ens uppdrag kan utredningen självfallet in- te redovisa vilka totala kostnader som ett skyddsrumbyggande enligt utredningens för- slag skulle betinga. Utredningen får nöja sig med att söka belysa de kostnadsmässiga konsekvenserna av förslagen, ställda i re- lation till den nuvarande ordningen. J ämfö- relsen grundas på de utgångspunkter som utredningen fixerat för utredningsarbetet på grundval av uttalanden i perspektivplanen, försvarsutredningens betänkande och prop. 1972: 75 (se kapitel 6). Bl. a. förutsätter ut— redningen att skyddsrum i fortsättningen skall anordnas även i de större tätorternas innerområden och i låghusbebyggelse — förändringar som har en kostnadshöjlande effekt.

Enligt utredningens mening innebär det nu framlagda förslaget en effektivare an— vändning av de resurser som avdelas 'för skyddsrumsbyggande. Utredningens olika förslag har också i allt väsentligt en kost- nadsbesparande effekt. Av betydelse är i detta sammanhang o »att skyddsrumsbehovet skall beräknas om-

rådesvis med beaktande av att närliggande byggnader av olika slag, t. ex. bostadshus och byggnader som huvudsakligen inrym- mer arbetslokaler, medför störst behov av skyddsrum under olika tider på dygnet och därför delvis kan få sina skyddsrums- behov tillgodosedda genom samma skyddsrumsutrymme, 0 att skyddsrumsbehovet skall beräknas med beaktande av den förväntade befolknings- utglesningen som erfarenhetsmässigt upp- kommer inom varje bostadsområde, . natt skyddsrumsbehovet skall beräknas med avdrag för värnpliktiga och annan inom totalförsvaret krigsplacerad personal, 0 att skyddsrummens nuvarande bundenhet vid enskilda byggnader och anläggningar skall lösas upp och ett friare val av skyddsrumslösningar medges,

SOU 1972: 50

0 att överskott på utrymme i befintliga skyddsrum skall tillvaratas så att nybygg- nadsbehovet -i berörda skyddsrumsområ- den därigenom minskar. När det gäller att värdera den kostnads— besparande effekten av dessa förslag saknar utredningen underlag för närmare precise- ring. Visserligen ger de studier och den provplanläggning som utredningen redovisat i kapitel 8 en ganska god bild av förslagens betydelse. För att kostnadsbesparingarna skall kunna uppskattas med tillräcklig säker- het krävs emellertid mer allmängiltiga un- dersökningar, som dessutom bör vara grun- dade på erfarenheter av skyddsrumsbyggan- de enligt utredningens förslag. Utredningen har därför valt att med ledning av nämnda studier och provplanläggning belysa försla— gens lkostnadsmässiga konsekvenser genom ett räkneexempel som bifogas betänkandet som särskild bilaga (bilaga 5).

Räk—neexemplet tar sikte på att visa ef- fekterna av utredningens förslag för ett visst angivet år. Exemplet illustrerar därför inte effekten av framtida variationer i bygg- nads— och anläggningsverksamheten.

De faktiska kostnaderna för jämförelse- året 1970 utgör 270 000 skyddsrumsplatser gånger genomsnittlig kostnad per skydds- rumsplats. Kostnaden per plats har i räkne- exemplet angetts till 370 kronor. Härige- nom kan de sammanlagda kostnaderna för 1970 beräknas till 100 milj kronor.

Av räkne—exemplet framgår att kostnader- na för ett skyddsrumsbyggande under år 1970 enligt nu gällande system, men utökat till att också omfatta innerområden och låg- hus beräknas uppgå till 148 milj kronor.

Om skydd i stället samma år hade anord- nats enligt utredningens -tankegångar skulle kostnaden inklusive kostnaden för skydds— rum i innerområden och låghusbebyggelse enligt räkneexemplet stannat vid 86 milj kronor.

En sådan kostnadsutveckling ligger i lin- je med departementschefens uttalande i prop. 1972: 75 att de totala kostnaderna för skyddsrumsbyggandet vid oförändrat hög

SOU 1972: 50

ambitionsnivå bör kunna begränsas i för- hållande till de nuvarande kostnaderna.

I detta sammanhang vill utredningen er- inra om att civilförsvarsstyrelsen i perspek- tivplanens olika alternativ tagit hänsyn till den framtida utvecklingen beträffande bla byggnationens omfattning och dess konse- kvenser för tillkommande platsbehov. Med civilförsvarsstyrelsens beräkningar uppnås enligt alternativ, som beträffande den geo- grafiska omfattningen av skyddsrumsplikten är närmast jämförbart med utredningens räkneexempel, i medeltal en produktion av 285 000 skyddsrumsplatser för åren 1972— 87. Kostnaden härför med dagens normer för utrymmesstandarden kan beräknas till i genomsnitt 114 milj kronor per år. Om förutsättningarna för utredningens räkne- exempel ändras genom att byggnationens omfattning i framtiden minskar blir, om utredningens principer tillämpas, genom- snittskostnaden per år för perioden 1972— 1987 självfallet lägre än det belopp på 86 milj kronor som angetts i räkneexemplet.

Mot bakgrunden av genomförda studier och härpå grundat räkneexempel har utred- ningen kommit fram till den fasta överty- gelsen att de kostnadsbesparande effekterna av utredningens förslag är så stora att de, med oförändrat hög 'aimbitionsnivå beträf— fande skyddsrumsbyggandet, väl väger upp de kostnadsökningar som följer av att skyddsrum i fortsättningen skall anordnas i de större tätorternas innerområden och i låghusbebyggelse.

Utredningen vill även framhålla att den planering av skyddsrumsbyggandet som före- slagits inte kan utföras utan administrativa insatser såväl på central som på regional och lokal nivå. En väl genomförd planlägg- ning är en förutsättning för att få till stånd ett rationellt skyddsrumsbyggande och för att befintliga skyddstillgångar skall kunna utnyttjas på ett riktigt sätt. Mot denna bak- grund anser utredningen att administrations- kostnader av den storleksordning, som anges i räkneexemplet, är rimliga.

133

10.4 Administrationskostnader 10.4.1 Civilförsvarsstyrelsen

Utredningen föreslår i den skrivelse varige- nom detta betänkande överlämnas att Kungl. Maj:t skall tillkalla en särskild skyddsrums- nämnd, som skall ha till uppgift att inför övergången till nya regler för skyddsrums- byggandet utarbeta det omfattande anvis- ningsverk, som måste finnas när de nya reg- lerna träder i kraft. Utredningen vill i detta sammanhang understryka betydelsen av att en sådan nämnd kommer till stånd. Det är angeläget då arbetet med de ytterligare före- skrifter m.m., som erfordras för det nya skyddsrumssystemet, berör bl. a. olika de- partement, flera centrala myndigheter och kommunerna. Enligt utredningens mening är en särskild nämnd en lämplig organisa- tion för ändamålet. Om detta förslag för— verkligas kommer civilförsvarsstyrelsens uppgift i samband med övergången att av- sevärt underlättas. Någon av själva över- gångsarbetet föranledd förstärkning av civil- försvarsstyrelsens personal torde därför inte vara behövlig.

Sedan skyddsrumsnämnden upphört med sin verksamhet kan behov föreligga att för- stärka civilförsvarsstyrelsen personellt. Den- na fråga får emellertid bedömas senare. Ut- redningen vill i detta sammanhang betona vikten av att civilförsvarsstyrelsen får de re- surser som behövs för att fylla uppgiften som central fackmyndighet på skyddsrums- området. Utredningen utgår från att civil- försvarsstyrelsen själv gör framställning om den personalförstärkning som visar sig vara nödvändig.

10.4.2 Länsstyrelserna

För handläggning av civilförsvarstekniska arbetsuppgifter finns som regel endast en befattningshavare (byrådirektör eller 1:e byråingenjör) på varje länsstyrelse. Hos läns— styrelserna i Stockholms, Malmöhus samt Göteborgs och Bohus län har dock den tek- nislea personalen utökats med ytterligare be—

134

fattningshvaware. Så har under de senaste åren skett också i ett par andra län. På Gotland handläggs de tekniska frågorna aV en del- tidstjänstgörande befattningshavare. Den ci- vilförsvarstekniska personalen är i länsstyrel- sernas nya organisation placerade på plane- ringsavdelningarnas försvarsenheter.

Länsstyrelsernas civilförsvarstekniska per- sonal skall biträda vid planläggning av all- männa skyddsrum samt bereda ärenden an- gående dispenser från gällande skyddsrums- och byggnadsbestämmelser, nyttjande av skyddsrum under fred, statsbidrag till skyddsrum m.m. Till dessa uppgifter bör också att utöva den direkta övervakningen beträffande utförande, underhåll och skötsel av allmänna skyddsrum för civilförsvaret m.m. Stickprovsvis skall den tekniska per- sonalen öva tillsyn över utförande, under- håll och skötsel av enskilda skyddsrumsan- läggningar. Behandling av ärenden angående samhällsplanering, stadsanalyser för civil- försvarsändamål är ytterligare exempel på den tekniska personalens uppgifter.

Enligt utredningens förslag läggs nya ar- betsuppgifter av mycket arbetskrävande na— tur på länsstyrelserna. Bl. a. skall länsstyrel- serna fastställa skyddsrumsplaner en upp- gift som förutsätter omfattande förarbeten i nära kontakt med kommunerna som an- svarar för planernas upprättande. Denna kontakt kan vara av rådgivande, informe- rande eller kontrollerande art. Inom läns- styrelserna måste planfastställelsen föregås av samråd mellan de arbetsenheter, som har att medverka i ärenden som rör bebyggelse- planeringen. Länsstyrelsernas nya organisa- tion är enligt utredningens mening väl ägnad att underlätta sådana samråd. Den typ av ärenden som skyddsrumsplaneringen repre- senterar, kommer såvitt utredningen kan för- stå, att på ett naturligt sätt falla in i plane- ringsavdelningens rutiner.

Det skall vidare enligt utredningens för— slag ankomma på länsstyrelserna att gå kommunerna till handa med skyddsteknisk expertis bl. a. i frågor som rör skyddsrums lokalisering och utformning samt olika loka- lers lämplighet som provisoriska skyddsrum. På länsstyrelserna skall också ankomma vis—

SOU 1972: 50

sa ärenden om skyddsrumsbyggandets finan- siering. Bl. 3. skall länsstyrelsen pröva fram- ställningar från fastighetsägare som under åberopande av »synnerliga skäl» önskar få högre ersättning för utförda skyddsrum än den som normalt skall utgå.

Länsstyrelserna kommer således att få be- tydelsefulla uppgifter i det administrativa förfarande som utredningen föreslår. För att förslagen skall kunna genomföras i prak- tiken är det nödvändigt att länsstyrelsernas personella resurser förstärks. Utredningen räknar med att ytterligare en kvalificerad ingenjör då behövs vid varje normallänssty- relse. Det totala behovet av personalför- stärkning vid länsstyrelserna uppgår enligt utredningens uppskattningar till ett 30-tal personer.

10.4.3 Kommunerna

Utredningens förslag till nya regler för skyddsrumsbyggandet innebär att kommu- nerna åläggs nya betydelsefulla arbetsupp— gifter. Som framgår av kapitel 7 föreslår utredningen att huvudansvaret för skydds- rumsbyggandets planering, genomförande och finansiering skall läggas på kommu— nerna. En schematisk uppställning av an— svarsfördelningen inom kommun vid hand- läggning av skyddsrumsärenden har fogats till betänkandet som bilaga 6.

Utredningen har strävat efter att så långt möjligt inte belasta kommunerna med några ökade kostnader. Utredningen bortser då från sådana kostnader som kommunerna har genom att de i egenskap av fastighetsägare är tvungna att betala skyddsrumsavgifter för kommunal byggnadsverksamhet inom skyddsrumsort.

Mot denna bakgrund föreslår utredningen att kommunerna skall få tillgodoräkna sig viss mindre del av influtna skyddsrumsavgif- ter såsom ersättning för administrationskost- nader. Skyddsrumsutredningen har efter kon- takt med Svenska kommunförbundet över- slagsvis utgått från att kommunens ersätt- ning i normalfallet kan beräknas uppgå till 20 kronor av det belopp, som för varje per-

SOU 1972: 50

son skall betalas för olika avgiftspliktiga byggnadsprojekt. Beloppet, som skall grun- das på kommunernas faktiska kostnader, bör efter hörande av kommunförbundet fast- ställas av Kungl. Maj:t eller myndighet som Kungl. Maj:t bestämmer.

135

11 Inredning och utrustning samt vård och underhåll

11.1 Inredning och utrustning 11.1.1 Gällande bestämmelser

Fastighetsägares skyldighet att anordna en- skilt skyddsrum omfattar också anskaffning av utrustning till skyddsrummet. Den grund- läggande bestämmelsen härom finns i 53 's” civilförsvarslagen. I denna paragraf före- skrivs också att utrustningen skall omfatta brand— och sjukvårdsmateriel enligt anvis- ningar som utfärdas av civilförsvarsstyrelsen.

I civilförsvarsstyrelsens tekniska bestäm- melser för normalskyddsrum anges närmare vilken inredning och utrustning som skall anskaffas till sådant skyddsrum. En strävan från styrelsens sida har varit att redan i freds- tid söka åstadkomma så kompletta skydds- rum som möjligt för att därigenom begränsa de åtgärder som erfordras för att ställa skyddsrummen i ordning vid civilförsvarsbe- redskap. Således föreskrivs att skyddsrum- men redan från början skall utrustas med all den materiel som hänger samman med skyddsrummens egentliga skyddsfunktion, såsom dörrar, ventiler, luftreningsaggregat, monterbara stödpelare och betongelement för fönsteröppningar. När det gäller skyddsrum- mens inredning skall torrklosetter med erfor- derliga skärmväggar samt vattenkärl anskaf- fas.

I fråga om sjukvårdsmateriel har tidigare krävts en förhållandevis omfattande utrust- ning. Detta krav har emellertid begränsats,

136

så att det numera endast erfordras stödske- nor för arm- och benbrott. Den brandmate- riel, som skall anskaffas för ett medelstort skyddsrum (150 personer), är tre yxor, tre spadar, tre pytspumpar, tre räddningslinor samt tolv hinkar. Utöver nu nämnd utrust- ning skall vidare finnas en anslagstavla, fem liter kitt, diverse vanligen förekommande handverktyg (17 olika artiklar) samt recept- blanketter för rekvisition av vissa apoteks- varor. Någon föreskrift om anskaffning av bänkar, sängutrustning, hyllställningar och liknande har inte utfärdats.

Vid anskaffning av utrustningen gäller, att om materiel finns inom den byggnad eller anläggning, i vilken skyddsrummet är anord- nat, utrustningen inte behöver anskaffas sär- skilt för skyddsrummet. Som regel görs emellertid inte någon sådan prövning utan föreskriven utrustning anskaffas separat.

Enligt civilförsvarslagen (27 %) bör skydds- rum anordnas så att det kan utnyttjas under fred. I anledning härav har civilförsvarssty- relsen föreskrivit att all löstagbar skydds- rumsmateriel, såsom monterbara pelare, dör— rar, betongelement och fläktar, får monteras ner efter slutbesiktning. För att möjliggöra snabb och riktig uppmontering skall lämplig markering utföras på såväl materiel som montageplats. Lös skyddsrumsmateriel skall förvaras på betryggande sätt inom låst ut- rymme i skyddsrummet eller på annan lämp— lig plats i samma byggnad.

För att inte skyddsrummens funktionsdug-

SOU 1972: 50

lighet skall äventyras har civilförsvarsstyrel— sen föreskrivit vissa begränsningar i rätten att fredsutnyttja skyddsrum. Sålunda får inte andra installationer göras än sådana som er- fordras för skyddsrummet. I skyddsrummet får endast förvaras varor eller anordnas så- dan inredning, som kan avlägsnas på kort tid. Enskilt skyddsrum skall kunna göras funktionsdugligt på 24 timmar (för befolk— ningsskyddsrum gäller 48 timmar).

11.1.2 1968 års departementspromemoria

Som redovisats i avsnitt 5.2 föreslogs i 1968 års departementspromemoria om normal- skyddsrum åtgärder för att förse tillkom- mande skyddsrum med bättre ventilationsut— rustning. Merkostnaderna härför uppskatta- des till 10 milj kr per år. Förbättringarna an- togs gynnsamt påverka förutsättningarna för att vistas längre tid i skyddsrum.

11.1.3 Civilförsvarsstyrelsens perspektivplan

Som underlag för perspektivplanen har civil- försvarsstyrelsen studerat problem samman- hängande .med skyddsrummens belägenhet och utnyttjandemöjlighet. I planen anges att skyddsrum antingen kan vara en form av nödbostad under krigsförhållanden, när stor risk för vapenverkan föreligger, eller också en tillflyktsplats när fara bedöms omedelbart förestående. Det senare synsättet har gällt som grund för det hittillsvarande skydds- rumsbyggandet. I det förra fallet krävs ut— över gängse inredning och utrustning en viss minimistandard för att människor skall kun- na bosätta sig i skyddsrummen. Sålunda be- hövs rimligt utrymme för sängplatser, möj- ligheter till viss avskildhet, toalett och tvätt- möjligheter (fasta sanitära anordningar) samt drägligt klimat.

I civilförsvarets perspektivplan redovisas vidare närmare uppgifter om behovet av för- varning för att skyddsrummen skall kunna

SOU 1972: 50

användas som tillflyktsplats efter larm samt om framtida möjligheter att erhålla tillräck- lig förvarning från krigsmaktens stridsled- ningssystem och därmed sammanhängande kostnader. Vidare anförs bl. a. följande.

Konsekvenserna av otillräcklig förvarning är något olika i ett konventionellt krig och i ett kärnvapenkrig. Genomgående fordras emellertid att skyddsrummet i princip kan utnyttjas som bostad. Härvid är kraven på skyddsrummet störst i ett kärnvapenkrig (eller C—krig) om ingen förvarning ges. Skyddsrumsdörren måste då hållas stängd, vilket ställer särskilda krav på ventilationen i skyddsrummet. Vid ett konventionellt krig eller i övrigt om viss förvarning kan ges är begränsad in- och utpassering möjlig. Inte heller i detta fall är emellertid dagens skydds— rum lämpligt utformade. Golvytan per per- son är 0,75 mg, sängar saknas och de hygienis— ka förhållandena är mycket primitiva (torr- klosetter — brist på vatten för tvättning). Inom civilförsvarsstyrelsen övervägs att ge dem som får otillräcklig förvarning på grund av lång gångväg något bättre förhållanden så att de kan uthärda längre tids vistelse i skyddsrummet. Merkostnaden per skydds— rumsplats för att möjliggöra sådan vistelse har uppskattats till ca 200 kr. Om man räk- nar med att det byggs 250 000 skyddsrums- platser per år innebär detta en merkostnad på ca 50 milj kr per år, om förvarningen för- utsätts otillräcklig i hela landet. För befint— liga skyddsrum kan erforderliga förbättring- ar knappast genomföras.

I den mån förvarningen endast tillfälligt (t ex under 1 dygn) försämras torde åtmin- stone i det konventionella kriget lägre krav kunna ställas på skyddsrummet. Om inten- siva anfall pågår kan människor tänkas ut- härda betydligt svårare förhållanden iskydds- rummet om det gäller en begränsad tid.

Sammanfattningsvis förklaras i perspek- tivplanen att de effekt- och kostnadsmässiga nackdelarna av otillräcklig förvarning synes vara mycket omfattande. Det synes från to- talförsvarets synpunkt därför lönsamt att söka modernisera stridsledningssystemet så att dess kapacitet i vad avser förvarningstid och uthållighet svarar mot civilförsvarets behov.

137

11.1.4 1970 års försvarsutredning

Försvarsutredningen framhåller att använd- ningen av skyddsrummen och därmed deras utformning och utrustning delvis är beroen- de av den förvarningstid som kan erhållas. Möjligheten att under alla förhållanden er— hålla förvarning bedöms som osäker, även om försvarsutredningen anser att krigsmak— tens stridsledningssystem bör utformas med hänsynstagande i möjlig mån till civilförsva- rets behov av alarmering och att vissa organi- satoriska åtgärder bör övervägas för att för— bättra utnyttjandegraden i fråga om informa- tion från ledningssystemet. Försvarsutred- ningen anser det angeläget att åtgärder vidtas för att skyddsrummen på bästa sätt och till begränsade kostnader skall kunna anpassas till möjliga prestanda hos stridsledningssyste- met och att det operativa utnyttjandet av skyddsrummen förbereds med hänsyn härtill. Försvarsutredningen anser också att frågan om framtida skyddsrums utformning i detta avseende bör studeras närmare.

11.1.5 Prop. 1972:75

Departementschefen erinrar om försvarsut- redningens uttalande att det är osäkert om förvarning kan ges före flyganfall och för- klarar att det enligt hans mening är ofrån- komligt att dra vissa konsekvenser av detta uttalande. Särskilt gäller detta vissa delar av landet och under väsentliga delar av ett stridsförlopp. Det finns enligt departements- chefen skäl att utgå från att skyddsrummen inte under alla förhållanden kan utnyttjas på tidigare planerat sätt, d. v. s. uppsökas först vid förvarningstillfället. Användningen av skyddsrummen måste anpassas till möjliga prestanda hos stridsledningssystemet. Det in- nebär att skyddsrummen kan behöva tas i anspråk i viss omfattning även under mellan- perioder när skenbart lugn råder under ett krig.

Departementschefen anser det vara ange- läget att skyddsrummen anpassas till denna syn på utnyttjandet under olika förhållanden. Frågan om utformningen av skyddsrummen

138

till följd härav bör studeras närmare. En rikt- punkt bör härvid enligt departementschefen vara att åtgärderna kan genomföras till låga kOStnader.

1 1.1.6 Skyddsrumsutredningen

Utredningen har förut framhållit att korta gångavstånd inte garanterar att skyddsrum- .men under alla förhållanden kan nås vid flyglarm. Särskilt gäller detta de grupper av befolkningen som på grund av rörelsehinder eller hög ålder har svårt att förflytta sig snabbt. Även med det gångavstånd som nu tillåts bör man därför räkna med att många människor periodvis måste använda skydds- rummen som mer eller mindre stadigvarande nödbostad. Utredningen har dragit den slut- satsen att det inte finns anledning att gene- rellt behålla en fixerad gräns på 200 ni som ett största tillåtna gångavstånd. Ett mer flexi- belt betraktelsesätt bör anläggas.

Enligt departementschefens uttalande i prop. 1972:75 finns det skäl utgå från att skyddsrummen inte under alla förhållanden kan utnyttjas på tidigare planerat sätt. Skyddsrummen kan behöva tas i anspråk i viss omfattning även under mellanperioder när skenbart lugn råder under ett krig. De- partementschefen anser det angeläget att skyddsrummen anpassas till denna syn på utnyttjandet under olika förhållanden. Som riktpunkt bör gälla att åtgärderna kan ge— nomföras till låga kostnader.

Detta departementschefens uttalande har gjort att utredningen inte ansett sig kunna utgå från att skyddsrummen skall kunna an- vändas som nödbostad av alla människor inom en riskort. Ett generellt utnyttjande av skyddsrummen som nödbostad av i princip alla kräver bl. a. större golvyta per person än vad gällande bestämmelser föreskriver. En ökning från nuvarande 0,75 m2 till 1,0 1112 per skyddsrumsplats, som enligt civilförsva- rets perspektivplan är minimum, innebär att utrymmesbehovet i såväl befintliga som ny- tillkommande skyddsrum ökar med ca 30%. Härav följer självfallet vissa kostnadsökning- ar. Ställs dessutom krav på förbättrad in—

SOU 1972: 50

redning och utrustning höjs kostnaderna yt- terligare. Utredningen utgår från att dessa kostnadsökningar inte kan inrymmas i de ”låga kostnader", som enligt departements- chefen skall vara riktpunkt, när det gäller att bestämma vilka åtgärder som skall genom- föras för att anpassa skyddsrummen till den nya synen på deras utnyttjande.

En tänkbar lösning på detta problem är enligt utredningens mening —- med ett visst mått av risktagande —— att en del av de skyddssökande som har lätt att förflytta sig och som har korta gångavstånd till skydds- rummen uppsöker dessa vid larm. De som har längre väg till skyddsrummen eller som eljest svårligen kan förflytta sig tillräckligt snabbt har då möjlighet att uppehålla sig i skyddsrum också när flyglarmtillstånd inte råder. En sådan förändring av sättet att ut- nyttja skyddsrummen bör föranleda en viss omprövning av skyddsrummens inredning och utrustning. Utredningen som enligt sina direktiv skall beakta frågor som har sam— band med skyddsrummens användning under krig och krigsfara redovisar här en del synpunkter på denna fråga.

Utredningen fäster liksom civilförsvars- styrelsen stor vikt vid att skyddsrummen in- reds och utrustas redan i fredstid på ett så- dant sätt, att de utan alltför tidskrävande åt- gärder kan ställas iordning för skyddsrums- bruk. Detta bör dock inte leda till att ett kvalificerat fredsutnyttjande av skyddsrum- men allvarligt försvåras. Eftersom väsentliga kostnadsbesparingar kan ernås om lokaler med förutbestämd fredsfunktion kombineras med skyddsrumsfunktionen är det enligt ut- redningens mening angeläget att olika teknis- ka åtgärder övervägs, som kan underlätta så- dana kombinationer. Det villkor som hittills gällt för skyddsrummens fredsanvändning -— att de skyddssökande på egen hand och utan tillgång till specialutrustning (lyftar, truckar rn. rn.) skall kunna ställa iordning sitt skydds- rum bör emellertid enligt utredningens mening behållas. Därmed sker visserligen en viss begränsning av möjligheterna att freds- utnyttja skyddsrummen bl. a. kan inte allt- för skrymmande och tung utrustning för fredsändamål komma ifråga — men det bör

SOU 1972: 50

ändå vara möjligt att finna ett ekonomiskt utnyttjande i fredstid av skyddsrummen.

Utredningen är angelägen framhålla bety- delsen av att största möjliga uppmärksamhet ägnas åt teknisk utveckling av olika skydds- rumskomponenter. Speciellt gäller detta en- trépartier samt för fredsändamål erforderliga ljusöppningar, extra dörr- och portpartier m. m. Samtidigt som så lätta och enkla kon- struktioner som möjligt eftersträvas för att göra det lättare att ställa iordning skydds- rummen, bör utvecklingsarbetet inriktas på konstruktioner som främjar olika tänkbara fredsanvändningsområden.

Utredningen vill som ett exempel på så— dant utvecklingsarbete anföra de experiment som ägt rum på försvarets forskningsanstalt (FOA) för att söka utforma ett förenklat gas- fång. Enligt rapport från FOA (FOA 1 nr 1509-33, febr. 1970) har ett förenklat gas- fång avsett i första hand för normalskydds- rum studerats. Den provade prototypen ut- gjordes av ett monterbart gasfång utfört av plastbelagd bomullsväv, som i form av dra— perier var fäst i anläggningens tak. Gasfånget var utfört inne i ett skyddsrum i anslutning till en gastät dörr i en permanent tät ytter- vägg. Enligt rapporten fann FOA att säker- het mot inläckning av BC-stridsmedel var minst lika god för ett skyddsrum med ett ”draperigasfång”, som för ett skyddsrum vil- ket försetts med föreskrivet permanent gas- fång av betong. Vidareutveckling av draperi- gasfånget pågår.

Med hänsyn till beredskapskravet anser utredningen i likhet med civilförsvarsstyrel- sen, att all materiel, som har direkt samband med skyddsrummens skyddsfunktion (dörrar, pelare, fläktar m. m.), bör anskaffas och till- passas i samband med att skyddsrummen an- ordnas. Även från skyddsteknisk synpunkt förefaller detta erforderligt, eftersom en god- tagbar tillpassning av utrustningen i efter- hand kan visa sig svårgenomförbar. Liksom hittills bör .materielen under fredstid kunna förvaras nedmonterad.

Anskaffning av inredning och utrustning som inte direkt hänger samman med själva skyddsfunktionen, såsom skärmväggar, brand— och sjukvårdsutrustning, handverktyg,

139

bänkar och sängutrustning, bör enligt utred- ningens mening i stor utsträckning kunna an- stå tills särskilt beslut fattas om förstärkning av beredskapen, även om kostnaderna för denna materiel i förhållande till anläggnings- kostnaderna i övrigt får anses vara ringa. Materiel med snarliknande funktion torde nämligen lätt kunna anskaffas från enskilda skyddssökande. Vissa föreskrivna utrust- ningsdetaljer blir vidare snabbt föråldrade genom att nya materielslag med modernare utformning ständigt tillkommer och olika utrustningsdetaljer kan under hanteringen i fredstid lätt bli skadade eller förkomma.

Om skyddsrum under krigsförhållanden skall användas som nödbostad bör enligt ci- vilförsvarsstyrelsen utöver gängse inredning och utrustning krävas en viss minimistandard. Sålunda erfordras sängplatser, möjlighet till viss avskildhet, toalett- och tvättmöjligheter samt ett drägligt klimat.

Som nyss redovisats har departementsche- fen i prop. 1972175 förklarat att användning— en av skyddsrummen måste anpassas till möj— liga prestanda hos krigsmaktens stridsled— ningssystem, vilket innebär att skyddsrum- men kan behöva tas i anspråk i viss omfatt- ning även under mellanperioder när skenbart lugn råder under ett krig. Departementsche- fen anser det vara angeläget att skyddsrum— men anpassas till denna syn på utnyttjandet under olika förhållanden. Frågan om utform- ningen av skyddsrummen till följd härav bör studeras.

Utredningen vill förorda att anpassningen av skyddsrummen till den ändrade synen på skyddsrummes utnyttjande i första hand inriktas på effektivare ventilationsutrustning. Såvitt utredningen kan bedöma bör tillfreds— ställande förbättringar i detta hänseende kun- na åstadkommas till förhållandevis begrän- sade kostnader.

Enligt utredningens mening bör genom de åtgärder, som utredningen förordat, godtag- bara förutsättningar ges för att skyddsrum— men i viss omfattning skall kunna användas som nödbostad. Detta torde kunna ernås utan större kostnader om viss inredning och ut- rustning, som inte direkt hänger samman med själva skyddsfunktionen, anskaffas först

140

när det finns anledning att förstärka bered- skapen.

Eftersom frågan om skyddsrummens ut- formning enligt departementschefens utta- lande i prop. 1972:75 skall studeras närmare, har utredningen begränsat sig till dessa ut- talanden.

I detta sammanhang vill utredningen erin- ra om att civilförsvarsstyrelsen i samråd med olika berörda myndigheter m. fl. genom prak- tiska försök och studier fortlöpande söker utveckla och förbättra utfärdade föreskrifter m. rn. vad avser skyddsrummens inredning och utrustning. Sådan verksamhet pågår kon- tinuerligt inom styrelsen. Bl. a. har styrelsen i samråd med FOA och armémedicinska forskningsgruppen vid medicinska och psyki— atriska kliniken vid Karolinska sjukhuset ut- fört vissa beläggningsförsök i skyddsrum, som styrelsen omsatt i praktiska åtgärder för att så långt möjligt söka förbättra betingel- serna för de skyddssökandes vistelse i skydds- rum. Utredningen anser denna verksamhet vara av stor betydelse och är angelägen fram- hålla nödvändigheten av att verksamheten ges sådana resurser att den kan bedrivas i takt med den allmänna utvecklingen. Betydelsen härav torde komma att öka om övergång sker till ett skyddsrumssystem med relativt stora skyddsrumsenheter.

Vidare vill utredningen i detta samman- hang understryka vikten av det arbete att ut- forma en skyddsrumshandbok, som pågår inom civilförsvarsstyrelsen och som enligt vad utredningen inhämtat i det närmaste är färdigt. För allmänheten erfordras lättfatt- liga och entydiga anvisningar och instruktio- ner hur skyddsrummen skall iordningställas och disponeras samt om vad den enskilde bör beakta före och under skyddsrumsvistel- se. En skyddsrumshandbok kan därvid ge viktig vägledning. Utredningen anser det an- geläget att en sådan handbok finns tillgänglig vid beredskapstillstånd. Behovet härav blir än mer påtagligt om vissa åtgärder för att sätta skyddsrummen i stånd får anstå i fredstid.

Om större skyddsrumsenheter kommer till stånd kan det enligt utredningens mening ifrågasättas om inte varje fastighet, som till-

SOU 1972: 50

hör ett skyddsrums upptagningsområde, bör förses med skylt som anger det gemensamma skyddsrummets adress. Sådan skyltning blir en form av dokumentation på skyddsrumstill- hörighet och skyddsrumstillgång inom om- rådet.

ll.2 Vård och underhåll 11.2.1 Gällande bestämmelser

Enskilt skyddsrum skall enligt 53 & civilför- svarslagen underhållas av ägaren till den an- läggning eller byggnad, i vilken skyddsrum- met är anordnat. Tillsynen över att fastig- hetsägaren fullgör denna skyldighet ankom- mer på länsstyrelsen.

I fråga om innebörden av länsstyrelsens tillsyn har föredragande departementschefen i 1960 års statsverksproposition uttalat att tillsynen skall ske Stickprovsvis och avse ut- förande, underhåll och skötsel av enskilda skyddsrum.

] 1.2.2 Skyddsrumsutredningen

Utbyggnaden av vårt nuvarande skyddsrums— bestånd spänner över en tidsperiod av mer än 30 år. En stor del av skyddsrumsbeståndet utgörs således av förhållandevis gamla skyddsrum. I den mån vården och underhål- let av dessa eftersatts, kan skyddsvärdet ha kommit att äventyras genom olika ingrepp eller av andra skäl.

Under en byggnads livslängd uförs änd- rings- och reparationsarbeten från tid till annan. Om arbetena är av mindre omfattning behövs inte byggnadslov eller godkännande. I sådana fall kan lätt åtgärder vidtas, som helt eller delvis spolierar skyddsrums skyddsför- måga. Man kan i praktiken inte förutsätta att gällande skyddsrumsbestämmelser är till- räckligt kända hos allmänheten. I bl. a. in- dustrianläggningar, där verksamhetens ka- raktär ofta snabbt förändras, uppkommer ibland behov av att i skyddsrummets begräns- ningsväggar ta upp hål och öppningar för

SOU 1972: 50

ledningar eller ventilation eller för att till- godose ökat behov av dörrar och ljusinsläpp. Vid förändringar av skyddsrummets eller närliggande lokalers utnyttjande i fred kan det också hända att skyddsrumsmateriel kommer på avvägar.

Det är enligt utredningens mening angelä- get att fastighetsägarna på ett tillfredsställan- de sätt vårdar och underhåller skyddsrum- men. Den kontroll i detta hänseende som hittills utövats genom länsstyrelserna har varit av typen stickprovskontroll, som varit begränsad till omfattning och geografisk spridning. På många skyddsrumsorter har det inte förekommit någon regelbunden kontroll alls. Orsaken till att erforderlig underhålls- kontroll inte ägt rum är att det som regel inte funnits tillräcklig personal avdelad för upp- giften. I ett normallän finns på försvarsen- heten endast en tjänsteman (byrådirektör el- ler förste byråingenjör) för handläggning av försvarstekniska ärenden. Följden har blivit att länsstyrelserna måst prioritera dennes ar- betsuppgifter, varvid kontrollen av skydds- rummen ofta fått stå tillbaka för andra upp- gifter, som bedömts mera angelägna.

Utförda kontroller har visat att många brister vidlåder skyddsrumsbeståndet. Detta gäller speciellt äldre skyddsrum och skydds- rum i industriella anläggningar. Bristerna skulle i många fall ha kunnat begränsas om regelbunden kontroll av skyddsrummens vård och underhåll förekommit. Skyddsrums- utredningen vill i detta sammanhang fram- hålla att förekomsten av olika ingrepp i äldre skyddsrumsanläggningars konstruktioner, som inverkat menligt på skyddsförmågan, in- te beaktats i utredningens redovisning av skyddsrumsbeståndet. Hänsyn härtill måste tas vid värdering av skyddsrumstillgången.

Utredningen anser det angeläget att myn- digheterna ges sådana kontrollresurser att de investeringar som kontinuerligt görs i skydds- rum inte går förlorade genom att anläggning- aruas vård och underhåll försummas.

Enligt utredningens mening bör sådana skyddsrum som är äldre än tre år, helst kon- trolleras vart femte år, d. v. s. 20% av skyddsrumsbeståndet kontrolleras varje år. Ett minimikrav, som överensstämmer med

141

förslag av 1953 års civilförsvarsutredning, är att kontrollen sker med 10% av skydds- rummen varje år.

Kontrollverksamheten är tekniskt sett av mycket enkelt slag. Ytterst gäller det att kon- trollera att inga förändringar vidtagits i skyddsrummets byggnadsstomme samt att fö- reskriven skyddsrumsmateriel förvaras på fö- reskrivet sätt. Påvisas vid besiktning fel eller brister och kan förhållandena inte snabbt rät- tas till, skall kontrollerande myndighet kunna framtvinga rättelse genom vitesförläggande. Uppgiften att utöva kontrollen kan ligga kvar hos länssyrelsen eller föras över till kommu- nen. Utredningen föreslår att uppgiften blir en kommunal angelägenhet. Inom kommu— nen bör uppgiften ankomma på civilförsvars- nämnden. Genom att civilförsvarsnämnden har ansvaret för kontrollbesiktningen ut- över det ansvar nämnden föreslås få beträf- fande nybyggnad av skyddsrum -— får nämn- den en samlad bild av aktuellt skyddsrums- läge, vilket i hög grad bör underlätta nämn- dens arbete. De relativt måttliga kostnaderna för kontrollverksamheten torde täckas ge- nom det administrationsbidrag, som kommu- nerna erhåller genom det föreslagna systemet för finansiering av skyddsrummen.

Länsstyrelsens uppgifter i detta samman- hang föreslås utöver allmän tillsyn begrän- sas till samordning och rådgivning vid kom- plicerade frågeställningar, t.ex. när särskild skyddsteknisk expertis erfordras.

Skyldigheten att underhålla skyddsrum bör som utredningen tidigare sagt fortfarande åvila ägaren av den fastighet eller byggnad som inrymmer skyddsrummet. Därvid skall också föreligga skyldighet för ägaren att efter anmodan från kommunen eller länsstyrelsen utan särskild ersättning tillse att skyddsrum- met till alla delar — inklusive skyddsrums— materielen hålls tillgängligt för kontroll.

Fastighetsägarens kostnader för skydds- rummets vård och underhåll liksom för hans medverkan vid kontrollen härav bör enligt vad utredningen anfört i finansieringsfrågan inräknas i den ersättning, som kommunen har att erlägga vid skyddsrummets anordnande.

Liksom hittills bör skyldighet att vidmakt- hålla skyddsrum föreligga för fastighetsäga-

142

ren, även om skyldighet att anordna nya skyddsrum inom området eller på platsen upphör.

SOU 1972: 50

12 Provisoriska skyddsrum och skyddade utrymmen

12.1 Provisoriska skyddsrum 12.1.1 Visa tidigare utredningar och förslag

Som tidigare redovisats har sedan 1956 i 14 av de största tätorternas innerområden rått generell dispens från skyldigheten att bygga enskilda skyddsrum. Avsikten med dispensen var att behovet av skyddsrum inom områdena skulle täckas genom allmänna skyddsrum, s. k. befolkningsskyddsrum. AV olika skäl, bl. a. ekonomiska, har befolkningsskyddsrum inte kommit till utförande i den omfattning, som ursprungligen avsågs. På grund härav uppvisar innerområdena i berörda tätorter stor brist på skyddsrum i förhållande till så- dana tätortsområden, där det under hela ef— terkrigstiden förelegat skyldighet att anordna enskilda skyddsrum.

Civilförsvarsstyrelsen överlämnade som tidigare sagts i maj 1966 en utredning i frå- gan till chefen för inrikesdepartementet. I utredningen föreslogs att undantaget från skyldigheten att bygga enskilda normal- skyddsrum skulle upphävas. Vidare föreslogs att vissa skyddsrum i innerområdena skulle utföras med en något högre skyddsnivå än normalskyddsrummets.

Förslaget biträddes i princip av överbefäl— havaren, överstyrelsen för ekonomisk för- svarsberedskap samt försvarets forsknings- anstalt. Anstalten framhöll bl. a. angelägen- heten av att skyddsrumsplanläggningen kom- pletteras med ett snabbt genomförbart reserv- program för anordnande av provisoriska skyddsrum.

SOU 1972: 50

Behovet av skydd i innerområdena be- handlades även i 1968 års departementspro— memoria. Promemorian anslöt till civilför- svarsstyrelsens förslag att återinföra skyldig- heten att bygga enskilda normalskyddsrum. Man ansåg att också andra åtgärder borde övervägas i vissa delar av innerområdena. Som exempel på sådana åtgärder angavs ut— byggnad av skyddsrum i anslutning till par- keringsanläggningar och bergrum.

Kungl. Maj:t anmodade 1969 civilförsvars- styrelsen att närmare studera vilka skydds- tillgångar, som —— utan att vara särskilt in- rättade som skyddsrum — finns i de större tätorternas innerområden. Studien, som ut- fördes i samverkan med berörda länsstyrel- ser, överlämnades till chefen för försvars- departementet i augusti 1970.

I samband med överlämnandet framhöll civilförsvarsstyrelsen bl. a. att studien synes visa att befintliga tunnelbanor och liknande anläggningar utgör en skyddstillgång som till förhållandevis låga kostnader kan ges en ba— lanserad skyddsförmåga, som är i nivå med normalskyddsrummets dock inte beträffande beredskap.

Materialet har överlämnats till skydds— rumsutredningen för 'att tas i beaktande vid utredningsuppdragets fullgörande.

12.1.2 Civilförsvarsstyrelsens perspektivplan

Enligt civilförsvarsstyrelsens perspektivplan är skyddsrumsbyggande i storstädernas in-

143

nerområden liksom modernisering av befint- liga befolkningsskyddsrum aktuellt i alla de ekonomiska ramar för vilka alternativa skyddsrumslösningar skisseras i planen.

För att utnyttja de ekonomiska resurserna på bästa sätt bör enligt civilförsvarsstyrelsen skyddsrumsbyggnaden ske i samband med nybyggnation (s. k. citysanering).

Civilförsvarsstyrelsen anser det generellt vara oekonomiskt att i befintlig bebyggelse bygga nya normalskyddsrum eller förbättra befintliga skydd till normalskyddsrumsstan- dard. För att snabbast möjligt öka tillgången på skyddsrum i innerområden bör utöver återinförande av skyddsrumsbyggnadsplikt i innerområdena — normalskyddsrum anord- nas i samband med nybyggnation av lämpliga tunnelbanesträckningar, större garage— och lagerutrymmen m. m. Vissa möjligheter finns att efter förstärkningsåtgärder utnyttja delar av redan befintliga tunnelbanesträckningar i Stockholmsområdet, men intrångskostnader m. m. fordrar närmare undersökningar.

I perspektivplanen anges att innerområde- nas skyddsbehov bör lösas genom en kombi- nation av olika åtgärder. I första hand åter— införs skyddsrumsbyggnadsplikten och be— folkningsskyddsrummen moderniseras i den utsträckning som kan bedömas lönsamt. En kompletterande studie av möjligheterna att utnyttja och förbättra i första hand delar av tunnelbanan iStockholm kan även bli aktuell. Fysiska skyddsrumsplaner kan underlätta in- planerandet av skyddsrumsbyggandet. För innerområden har sådana planer betydelse genom att det går att från fall till fall välja det lämpligaste sättet att tillgodose skydds- behovet. Man kan t. ex. ”överproducera” skyddsrumsplatser vid nybyggnad i Vissa fall när detta bedöms vara det bästa sättet att för- se omgivningen med skyddsrum. Vid nybygg— nad av tunnelbana kan behovet av trafikant- skyddsrum och skyddsrum för omkringlig— gande bebyggelse tillgodoses samtidigt.

12.1.3 1970 års försvarsutredning

Försvarsutredningen framhåller att en bety- dande bristsituation kommer att kvarstå i de

144

större städernas innerområden under avse- värd tid även sedan man börjat bygga skydds- rum där. Denna fråga bör enligt försvarsut- redningen särskilt uppmärksammas i skydds- rumsplaneringen. Utredningen föreslår att åtgärder bör övervägas för att tillgodose de mest angelägna skyddsrumsbehoven i dessa orter genom att, där så är möjligt till rimliga kostnader, iordningsställa befintliga och till- kommande underjordiska. utrymmen till skyddsrum.

12.1.4 Prop. 1972:75

Också i prop. 1972:75 uppmärksammas frå— gan hur skyddsbehoven i de större städernas innerområden skall tillgodoses. Med hän- visning till försvarsutredningens nyss redovi- sade förslag förklarar departementschefen att det bör vara möjligt att utforma sådana reg- ler för en ny Skyddsrumsplanering att inner- områdenas skyddsproblem kan beaktas enligt försvarsutredningens tankegång. Departe- mentschefen avser att återkomma till dessa frågor när skyddsrumsutredningen lagt fram sitt förslag.

12.1.5 Skyddsrumsutredningen

I de större tätorternas innerområden råder stor brist på skyddsrum. Skyddsrumsbyggan— det bör därför som civilförsvarsstyrelsen fö- reslagit återupptas snarast. Även om så sker kommer det dock att dröja mycket lång tid innan skyddsrumsbehovet blivit tillgodosett. Särskilt gäller detta områden, där bebyggel- sen inte kan förväntas bli förnyad i någon större omfattning under överskådlig tid fram- över.

Innerområdenas skyddsbehov bör enligt civilförsvarsstyrelsen lösas genom en kombi- nation av olika åtgärder. Bl. a. pekar styrelsen på möjligheten att ”överproducera” skydds- rumsplatser vid nybyggnad i vissa fall när detta bedöms vara det bästa sättet att förse omgivningen med tillgång till skyddsrum. Ut- redningen —— som enligt direktiven skall be- akta att kompletterande skyddsrum kan be-

SOU 1972: 50

10—22144 höva anordnas utan direkt samband med den löpande byggnadsproduktionen — har strävat efter att utforma de nya skyddsrums— bestämmelserna så att sådana lösningar un- derlättas. Utredningen anser att förslagen om områdesvis behovsberäkning och friare val av skyddsrumslösningar liksom i fråga om skyddsrumsbyggandets finansiering är ägna- de att förbättra möjligheterna att tillgodose innerområdenas skyddsbehov.

Civilförsvarsstyrelsen tar i perspektivpla- nen också upp frågan hur man skall tillgodo- göra sig potentiella skyddsmöjligheter i be- fintliga underjordiska lokaler. Att förbättra sådana skyddstillgångar till normalskydds- rumsstandard anses visserligen generellt vara oekonomiskt och medföra svårigheter med intrång i fredstid och med iordningsställandet vid beredskap. En kompletterande studie om möjligheterna att utnyttja och förbättra så- dana skyddstillgångar, i första hand vissa de— lar av Stockholms tunnelbanor, sägs dock kunna bli aktuell.

I fråga om den av civilförsvarsstyrelsen 1969—70 utförda studien har styrelsen utta- lat att den synes visa att befintliga tunnel- banor och liknande anläggningar utgör en skyddstillgång som till förhållandevis låga kostnader kan ges en balanserad skyddsför- måga som med viss reservation — är i nivå med normalskyddsrummets. Utredning- en har för sin del, bl.a. genom studien, blivit övertygad om att det i de större tätorterna finns rikligt med underjordiska lokaler, som utan mer omfattande åtgärder kan erbjuda visst skydd mot vapenverkan. Sådana utrym- men har tillkommit och tillkommer genom att det moderna samhällsbyggandet i tätor- ternas centrala delar i stor omfattning tvingar fram underjordiska eller eljest överbyggda kommunikationsleder, biluppställningsplatser m. m. Prognoserna talar för ett ökat under- jordiskt byggande i framtiden.

Enligt sina direktiv skall utredningen när den utformar sitt förslag till nya skydds- rumsbestämmelser beakta att byggnadsåt- gärder kan vara aktuella för att göra be- fintliga skyddstillgångar i tunnlar och källa- re och andra underjordiska utrymmen läm- pade som skyddsplatser i krigstid. I första

SOU 1972: 50

hand bör givetvis de nya bestämmelsern möjliggöra åtgärder i syfte att iordningställa sådana skyddstillgångar till skyddsrum — dvs på sådant sätt att de fyller de funk- tionskrav som uppställs för skyddsrum — i den mån detta är praktiskt möjligt och eko- nomiskt försvarligt. Bestämmelserna bör dock också skapa förutsättningar för förbe- redelser som gör det möjligt att — som en nödutväg i ett skärpt utrikespolitiskt läge snabbt öka dessa utrymmens skyddsförmåga utan att de därför blir fullt jämförbara med skyddsrum.

Enligt utredningens mening bör det vara möjligt att med enkla medel anordna pro- visoriska skydd, i Vilka de skyddssökande kan få visst stötvågsskydd mot konventionel- la vapen liksom skydd mot byggnadsras och splitter samt i viss utsträckning mot brand och radioaktiv strålning. Utredningen föreslår att skydd av denna karaktär kallas ”provisoriska skyddsrum” (se 12.2.4). Förberedelserna för att iordningställa provisoriska skyddsrum bör i första hand bestå i en kartläggning av de potentiella skyddstillgångarna i områden med brist på skyddsrum. Kartläggningen bör ske i samband med att skyddsrumsplan upp— rättas. Lokaler, tunnlar etc. som är lämpliga att inreda till provisoriska skyddsrum mar- keras i skyddsrumsplan. Denna utgör härige- nom — vid sidan av sin huvudfunktion att ge underlag för beslut om anordnande av skyddsrum i fredstid — ett viktigt bered— skapsinstrument. Av planen framgår ortens skyddsrumsbehov samt befintliga skyddstill- gångar såväl i form av skyddsrum som i form av utrymmen som kan iordningställas tilrl provisoriska skyddsrum.

Utredningen anser det särskilt angeläget att kartläggning av skyddstillgångar kommer till stånd i de största tätorternas innerområ— den. Utredningen vill dock inte begränsa kartläggningen till dessa områden. Även i andra orter kan det vara värdefullt att skydds- tillgångarna blir kartlagda, speciellt då i de orter där det finns områden med stor brist på skyddsrum.

Skyddsrumsutredningen anser det vara av mycket stor betydelse att samtliga befintliga skyddsrumstillgångar markeras i plan för

145

skyddsrumsförsörjningen. Därigenom ges bättre möjligheter att överblicka olika tänk- bara lösningar på skyddsbehovet. Det kan t. ex. visa sig att ett i planen markerat ut- rymme — lämpligt att utnyttja till proviso- riskt skyddsrum — mycket väl och för lägre kostnad än nybyggnad kan iordningställas till permanent skyddsrum enligt gällande krav. När beslut skall fattas om nybyggnad av skyddsrum enligt plan är det också fördel- aktigt att ha kännedom om befintliga skydds- tillgångar. Härigenom kan man få viss väg- ledning vid prioritering av olika skyddsrums- objekt.

Skyddsrumsplan skall enligt utredningens förslag upprättas av kommun. För kartlägg— ning av användbara skyddstillgångar kan skyddsteknisk expertis erfordras. Eftersom sådan normalt inte finns hos kommunerna bör dessa kunna få visst biträde av läns- styrelsens expertis. På länsstyrelsens för- svarsenhet finns kvalificerad ingenjör (byrå- direktör eller förste byråin'genjör) som med viss vägledning från civilförsvarsstyrelsen bör vara väl skickad att biträda kommunerna med tekniskt bedömande i dessa frågor. Des— sa arbetsuppgifter har beaktats när utred- ningen beräknat personalbehowet vid för- svarsenhetens underenhet för tekniska frågor (se avsnitt 10.4.2).

Skyddsrumsutredningen har inte ansett sig kunna föreslå att det i fredstid vidtas omfat- tande byggnadstekniska förberedelser för provisoriska skyddsrum och inte heller att materiel eller utrustning härför anskaffas i större utsträckning. Redan det förhållandet att möjligheterna att anordna provisoriska skyddsrum inventeras .måste anses bered- skapshöjande. Själva anordnandet kan sanno- likt ofta ske under eller strax före civilför- svarsberedskap och bör enligt utredningens mening då ankomma på kommunen (jfr 40 vå 1 mom. c Cl). Tekniska anvisningar för anordnande av provisoriska skyddsrum bör såvitt möjligt utfärdas av civilförsvars- styrelsen.

Utredningen vill emellertid hålla möjlig- heten öppen att i angelägna fall vidta bygg— nadstekniska eller andra förberedande åt- gärder redan i fred. I civilförsvarslagen bör

146

därför föreskrivas skyldighet för kommun att — i den utsträckning statliga medel an- visas — vidta förberedande åtgärder så, att skyddstillgångar som redovisas i skyddsrums- plan snabbt kan iordningställas till proviso- riska skyddsrum. Det måste ankomma på fackmyndigheten _ civilförsvansstyrrelsen — att bedöma behovet härav och begära er- forderliga medel.

Utredningen vill här ånyo understryka att bristen på skyddsrum i vissa större tät— orters innerområden inte inom rimlig tid kan avhjälpas genom nyproduktion vilket minskar handlingsfriheten vid valet mellan skydd och utrymning. I den mån proviso— riska skyddsrum inte kan färdigställas utan t. ex. mycket omfattande byggnadsåtgärder, förefaller beredskapskravet vara dåligt upp- fyllt, om alla arbeten anstår till civilförsvars- beredskap. Det är enligt utredningens me- ning i sådana fall angeläget att erforderliga arbeten med hänsyn till beredskapskravet kommer till utförande i fred. Bedömningen härav måste givetvis göras av civilförsvars- styrelsen men utredningen vill framhålla an- gelägenheten —— med tanke på ett balanserat civilförsvar -— att frågan om särskilda me— del för att få till stånd sådana arbeten i fred uppmärksammas.

12.2 Skyddade utrymmen 12.2.1 Nuvarande radiakskydd

Enligt 57 & civilförsvarslagen är ägare av anläggning eller byggnad bl. a. skyldig att, enligt vad Kungl. Maj:t förordnar, förbereda och under civilförsvarsberedskap förse an- läggningen eller byggnaden med anordningar, som kan bereda dem som vistas där skäligt skydd mot radioaktiv strålning. Bestämmel- sen har närmast tillämpning inom områden där skyddet inte tillgodoses genom skydds- rum, d. v. s. utanför gräns för skyddsrums- byggnadsskyldighet samt i låghusbebyggelse.

Kungl. Maj:t kan således redan under fredsförhållanden anbefalla förberedelser (t. ex. anskaffning av papperssäckar eller an-

SOU 1972: 50

nat emballage för sandfyllning) av radiak- skydd. Detta skall anordnas förde människor, som under civilförsvarsberedskap kan beräk- nas uppehålla sig i anläggningen eller bygg- naden. Härav följer, att fastighetsägaren är skyldig tillse att skydd också ordnas för de människor, som efter utrymning av vissa orter, kan komma att inkvarteras i byggna— den.

Civilförsvarsstyrelsen har utarbetat en broschyr med råd och anvisningar till fastig- hetsägare hur skydd mot radioaktiv strålning skall utformas. Broschyren är avsedd att an- vändas vid utbildning samt för information.

12.2.2 Civilförsvarsstyrelsens perspektivplan

I perspektivplanen framhålls beträffande skydd .mot radioaktiv strålning som angeläget att skydd med en skyddsfaktor på 5 a 20 eftersträvas för hela befolkningen. En skyddsfaktor på 5 innebär att strålningen re- duceras till 1/5 av värdet utanför skyddet. Som jämförelse kan nämnas att ett normal— skyddsrum har en skyddsfaktor, som varierar mellan 100 och 1 000. En förbättring av an- givna riktvärden 5 år 20 med en faktor 10 framhålls i perspektivplanen som önskvärd. För dem som bor eller vistas i hus med källare kan som regel med relativt enkla me- del åstadkommas ett sådant radiakskydd. Även om inga förstärkningar alls vidtas er- hålls i en normal källare en skyddsfaktor på 15 år 60. I hus utan källare däremot är skydds— faktom i regel inte högre än 3 ä 5. Erforder- liga åtgärder för att förbättra skyddet i t. ex. en bostadslägenhet kan därför bli förhållan— devis omfattande och kostnadskrävande. Civilförsvarsstyrelsen framhåller i perspek— tivplanen att ett uppskov med alla förbere- dande åtgärder för att åstadkomma radiak- skydd i källarlös bebyggelse till tid då civil- försvarsberedskap råder inte kan anses till- fredsställande. Enligt styrelsens mening blir förhållandet än mer otillfredsställande om skyddsrumsbyggandets omfattning reduceras och mindre orter i ökad utsträckning lämnas utanför skyddsrumsbyggandet. För den käl— larlösa bebyggelsen bör därför enligt styrelsen

SOU 1972: 50

i vissa fall vidtas åtgärder redan i fredstid för att förbättra radiakskyddet.

Civilförsvarsstyrelsen vill med hänsyn till kostnaderna inte förorda att speciella utrym- men för radiakskydd anordnas i eller i an- slutning till källarlösa hus, som saknar till- gång till skyddsrum. För dessa synes i stället, enligt perspektivplanen, särskilda bestämmel- ser kunna utformas, som vid nybyggnad reg- lerar planlösningen så att något av fredsut— nyttjandeskäl motiverat utrymme inne i lä- genheterna, t. ex. ett badrum eller en garde- rob, ger skäligt radiakskydd. Civilförsvars- styrelsen anser att denna fråga bör utredas närmare.

Civilförsvarsstyrelsen framhåller vidare i perspektivplanen att behov av skydd över ytan kan härledas speciellt från angreppsfal- len typ a (konventionellt anfall) och typ d (neutralitetsfall). Angreppsfallen beskrivs i avsnitt 6.2. Styrelsen påpekar att man bör räkna med att en angripare uppträder med stor rörlighet med snabba markförband och luftlandsättningar. Detta kan enligt styrelsen få till följd att civilbefolkningen blir instängd i områden där markstrider äger rum. I lägen där civilbefolkningen direkt berörs av mark— strider håller civilförsvarsstyrelsen inte för troligt att ordnad utrymning kan eller bör genomföras.

Med hänsyn till att vissa typer av radiak- skydd ger gott skydd mot finkalibrig eld och splitter från tyngre eld anser styrelsen det vara möjligt att under ett gemensamt namn, t. ex. ”provisoriska skydd”, utföra ett kombinerat skydd. Skyddet bör förberedas i fred, medan själva anordnandet föreslås an- stå till civilförsvarsberedskap. Civilförsvars— styrelsen föreslår att 57 & civilförsvarslagen ändras med hänsyn härtill.

12.2.3 1970 års försvarsutredning och prop. 1972: 75

Försvarsutredningen framhåller att grund- läggande för planeringen av civilbefolkning— ens skydd bör vara att befolkningen kan kom- ma att beröras av biverkningar vid bekämp- ning av militära mål i samband med invasion

147

med i första hand konventionella stridsmedel och vid markstrider. Vidare bör befolkningen kunna ges skydd mot de sekundära verk- ningarna av ABC-stridsmedel, som används utanför våra gränser. I prop. 1972:75 anslu- ter sig departementschefen till denna upp- fattning.

12.2.4 Skyddsrumsutredningen

Mot bakgrunden av försvarsutredningens och departementschefens uttalanden ansluter sig skyddsrumsutredningen till civilförsvarssty- relsens förslag i perspektivplanen, att fastig— hetsägarnas skyldighet enligt 57 & civilför- svarslagen att anordna särskilda radiakskydd skall utvidgas till att också avse skydd mot finkalibrig eld och splitter från tyngre eld. Ett sådant kombinerat skydd bör väl utfört också kunna ge ett visst skydd mot C-strids— medel och byggnadsras.

Utredningen har i avsnitt 12.1.5 föreslagit benämningen ”provisoriska skyddsrum” för olika slags underjordiska lokaler, som iord- ningställs till skydd i skyddsrumsorter utan att anläggningarna i alla avseenden fyller de tekniska krav som ställs på skyddsrum. Ut— redningen har härmed velat markera att skydd i skyddsrum eftersträvas inom skydds— rumsorter. Utredningen anser, att benäm- ningen på skydd utanför skyddsrumsorterna på motsvarande sätt bör markera att här åsyftas ett enklare skydd. Det är dessutom från författningsteknisk synpunkt fördelak- tigt att göra åtskillnad mellan de två kate- gorierna av skydd genom att använda olika benämningar på dem. För den nya typen av kombinerade skydd i områden där skydds- rum inte anordnas föreslår utredningen be- nämningen ”skyddade utrymmen”.

I utredningens förslag till ändring av civil- försvarslagen föreslås en härtill anpassad ny formulering av 57 &.

148 SOU 1972: 50

13 Specialmotivering

13.1 Allmänt

Det har varit skyddsrumsutredningens strä— van att söka avhjälpa bristerna i gällande skyddsrumsbestämmelser med så små in- grepp i civilförsvarslagstiftningen som möj— ligt. Under utredningsarbetets gång har det emellertid visat sig vara nödvändigt att göra genomgripande förändringar av de bestäm- melser som reglerar skyddsrumsbyggandet. Dessa ändringar har i sin tur tvingat fram jämkningar i andra bestämmelser i civilför- svarslagen.

Liksom hittills bör endast de grundläggande skyddsrumsbestämmelserna tas med i civil— försvarslagen. Den närmare regleringen av skyddsrumsbyggandet bör ske i administra— tiv ordning enligt i lagen inskrivna bemyndi- ganden för Kungl. Maj:t. Häri—genom möjlig- görs en fortlöpande anpassning av skydds- rumspolitiken efter den tekniska utveckling- en och inträffade förändringar i de säker- hetspolitiska bedömningarna utan att lagen behöver omprövas. Omfattningen av kom- munernas och enskildas skyldigheter att medverka i skyddsrumsbyggandet bör dock så långt möjligt regleras i själva lagen genom angivande av ramen för dessa skyldigheter. I vilken utsträckning skyldigheterna sedan skall tas i anspråk får bestämmas på admi- nistrativ väg.

Vid granskning av civilförsvarslagen har utredningen funnit att flera paragrafer än de som behandlas i det följande bör ändras med hänsyn till bl a införandet av en enhet- lig kommunbeteckning. En ytterligare över- syn av civilförsvarslagen kan behöva göras från sådana utgångspunkter.

Under sitt arbete har skyddsrumsutred-

SOU 1972: 50

ningen även övervägt behovet av ändringar i civilförsvarskungörelsen. Utredningen bi- fogar ett utkast till sådan kungörelse som bilaga till betänkandet (bilaga 8).