SOU 1973:27
Sanering
Till Statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
Genom beslut den 19 december 1968 be- myndigade Kungl. Maj:t chefen för inrikes- departementet att tillkalla sakkunniga med uppdrag att utreda frågan om åtgärder för sanering av det äldre bostadsbeståndet. De sakkunniga antog namnet saneringsutred- ningen.
Utredningen överlämnade i augusti 1971 sitt huvudbetänkande Sanering I med bi- lagedelen Sanering II.
Utredningens huvuduppgift var därmed slutförd. Men kvar stod två tilläggsuppdrag, som utredningen erhållit under arbetets gång och som avsåg frågor rörande sane— ring av kulturhistorisk bostadsbebyggelse. Sålunda hade Kungl. Maj:t genom beslut den 23 maj 1969 föreskrivit, att motionen 1969: [I: 616 skulle, i vad den avser frågan om vidgning av bestämmelserna om bo— stadslån för kulturhistoriskt märklig bygg- nad till att omfatta även närliggande bygg- nader, överlämnas till saneringsutredningen för att övervägas vid fullgörandet av utred- ningsuppdraget.
Vidare hade Kungl. Maj:t den 5 de- cember 1969 beslutat att till saneringsutred— ningen överlämna riksdagsskrivelse av den 11 november 1969 nr 318, jämte motioner- na I: 799 och II: 919 samt I: 816 och II:918 om åtgärder till skydd för den medeltida miljön i Visby och tredje lagutskottets ut— låtande nr 45 med anledning av motionerna att övervägas vid fullgörandet av utred- ningens uppdrag.
För att deltaga i den del av utrednings- arbetet, varom här är fråga, förordnade chefen för inrikesdepartementet ytterligare två experter, nämligen den 15 november 1971 arkitekt Fredrik von Platen och den
15 februari 1972 professor Göran Lindahl. Experterna Åke Malmberg och Gunnar Vingedal, som förordnades i samband med utarbetandet av betänkandet Sanering I och II, har deltagit även vid utarbetandet av föreliggande betänkande.
I nyssnämnda av 1969 års riksdag god- kända utlåtande av tredje lagutskottet fram- hålles bl.a. att de problem som möter i Visby har sin motsvarighet i många äldre stadspartier i vårt land. De förslag, som utredningen kan komma att framlägga, bör därför inte begränsas till att gälla enbart Visby utan bör ha generell giltighet.
Utredningen har vid fullgörandet av sitt uppdrag låtit detta uttalande vara vägledan- de. Särskilt har också beaktats utskottets uttalande att i detta ärende finansierings- frågorna träder i förgrunden och att här- vid ekonomiskt stöd genom exempelvis lån på förmånliga villkor är av den största be- tydelse.
Den i motion 1969: II: 616 väckta frågan om vidgning av bestämmelserna om bo- stadslån för kulturhistoriskt märklig bygg- nad behandlas i kapitel 6.
Av betänkandet har experten Lindahl ut- arbetat kapitel 1. Redogörelsen för beva- ringsåtgärder i England i kapitel 3 har läm— nats av arkitekt Birgitta von Haslingen, medan arkitekt Arthur Löwe och fil.lic. Bengt Åkerlund har medverkat i de av- snitt som behandlar bevaringsfrågorna i Frankrike och Nederländerna.
En projektstudie avseende ekonomiska, tekniska och antikvariska förutsättningar för modernisering av den kulturhistoriska trähusbebyggelsen i Gamla Norr i Väster- vik har utförts under ledning av experten
von Platen. Den redovisas som bilaga 2. Utredningen har yttrat sig över 1965 års musei- och utställningssakkunnigas betän- kande Kulturminnesvård (SOU 1972: 45). Under sitt arbete med frågan om sane- ring av kulturhistorisk bostadsbebyggelse har utredningen hållit tio sammanträden. Därutöver har utredningen i samband med studiebesök haft överläggningar med kom- munala myndigheter i Kalmar, Stockholm,
Trelleborg, Visby, Västervik och Ystad. I flera av dessa överläggningar har också re- presentanter för statliga länsorgan deltagit.
Utredningen får härmed vördsamt över- lämna sitt slutbetänkande Sanering III. Uppdraget är därmed slutfört.
Reservation av herr Erik Svensson bifo- gas.
Stockholm i maj 1973
Bertil Sännås
Alvar Andersson Sven Ekström Sten Källenius Erik Svensson
Claiz's Breitholtz Erik Johannesson Bertil Petersson
/ Erland Svensson Harry Sundberg
Sammanfattning
Kapitel 1 Urvalsproblemet.
1.1 1.2
1.3 1.4 1.5
Bevaringsmotiv Värderingsproblemet . 1.21 Tidigare värderingsgrunder . 1.22 Kommunernas roll .
1.2.3 En objektiv urvalsmetod . Den gamla staden .
Den nya staden . Sammanfattning .
Kapitel 2 Lagstiftning och finansiellt
2.1 2.2 2.3
2.4
2.5
stöd för bevarandet av kulturhisto- riska byggnader .
Lagstiftning Brister i lagstiftningen. Finansieringsmöjligheter
2.3.1 Statliga bostadslån .
2. 3. 2 Statsanslag och fonder .
Beredskapsarbeten
2.41 Kostnaderna för beredskaps- arbeten inom forn- och kul— turminnesvård Stöd vid tomträtt
Kapitel 3 Restaurering av kulturhisto-
3.1
riskt värdefull bebyggelse i några andra länder
England . . 3.1.1 Ansvarsfördelning 3.1.2 Lagstiftning 3.1.3 Finansiering . . . 3.1.4 Förslag till utbyggnad av stödformema .
.41
.22
22 23 25 26 27 27 28 29
31
31 33 34 34 34 34
36 37
39
39 39 40
42
3.2
3.3
3.4
3.5 3.6
3.7
Kapitel 4 Äldre bebyggelse i
4.1
Frankrike 3 ..2 1 Byggnadskulturvård 3.2.2 Skyddsområden på grundval av Lex Malraux . 3.23 Tillämpningen av Lex Mal- raux . Nederländerna 3.3.1 Lagstiftning
3. 3. 2 Organisation
3. 3. 3 Registrering och planering
3. 3. 4 Ekonomiskt stöd .
3. 3. 5 Erfarenheter .
3. 3. 6 Nederländerna ett föredöme. Danmark 3.4.1 Byggnadsskyddslagen
3. 4. 2 Bevaringsplaner
3. 4.3 Stadsplaner och dispositions- planer 3.4.4 Saneringslagen 3.4.5 Naturskyddslagen
Finland. .... . .
Norge . . . . . ,
3. 6.1 Byggnadsskyddslagen (byg- ningsfredningsloven)
3.6.2 Byggnadslagstiftningen 3.6.3 Situationen inom byggnads- kulturvården .
3. 6. 4 Bygningsfredningskomitéens förslag
Polen, Tjeckoslovakien och Ungern
några svenska kommuner .
Gamla stan i Stockholm.
4.1.1 Kort historik. . .
4.1.2 Bebyggelsens användning och standard. . . 4.1.3 De första stödåtgärderna.
43 43
44
46 49 50 51 51 52 52 53 53 53 54
54 55 55 55 57
57 57
58
58 59
61
61 61
64 64
4.1.4 1960 års kommitté för Gamla stan 4.1.5 Expertutskottet stan
4.1.6 Kostnaderna för en fullstän- dig restaurering . Visby.
4..21 Kort historik. . .
4.2.2 Bebyggelsens användning .
4.2.3 Totalmiljön
4.2.4 Kvaliteter . . . .
4.2.5 Betingelserna för restaurering 4.2.6 Skattade kostnader för kom- mande restaurering .
Kalmar .
43.1 Kort historik . .
4.3.2 Bebyggelsens användning .
4. 3. 3 Totalmiljön
4.3.4 Kvaliteter . .
4.3.5 Betingelserna för restaurering
Västervik .
44.1 Kort historik. . .
4.4.2 Bebyggelsens användning .
4.4 3 Totalmiljön
4.4.4 Kvaliteter .
4.4.5 Betingelserna för restaurering
Ystad . .
Kapitelbilaga. Exempel på invente-
ringsmetodik . . . . . .
4.6.1 Stockholm (Gamla stan, Östra Mariaberget och Kata- rinaberget) . 4.6.2 Västervik
4.6.3 Kalmar .
för Gamla
4.2
4.3
4.4
4.5 4.6
Kapitel 5 Planerings- och inventerings— frågor 5.1 5.2 5.3 5.4 5.5
Inledning Inventeringsfrågor Användningsplanering . Fysisk planering . Handlingsprogram program . 5.5.1 Övergångsfrågor . Rivningsreglering Kapitelbilaga 1. Exempel på stads- planeringsarbete för ett bevarings- område . . Kapitelbilaga 2. Kommunal pro- jektadministration
bevarings-
5.6 5.7
5.8
65
66
66 68 68 68 70 70 71
72 72 72 73 73 75 75 76 76 76 78 78 78 79
83
83 86 88
89 89 90 91 92
93
95 95
97
99
Kapitel 6 Ekonomiskt stöd
6.1
.102
Gällande låneregler . . 102
6.2 Framställningar och beslut om höjt
6.3
6.4
låneunderlag . . 104 62.1 Orsaker till extra kostnader vid restaurering . .105
Utredningens synpunkter och för- slag . . . . .105 6.31 Bruksvärdeshyran som ut- gångspunkt vid långivning . 105 Län med höjt låneunderlag som grundläggande stöd . .106 6.3.2.1 Hus av betydelse för 6.3.2
miljöbilden . 107 6.322 Höjning av In med
beaktande av förränt-
ningen . 107 6.323 Förenklad långivning 107 6.324 Automatisk fördjup-
ning av låneunderlaget 108 Ingångsvärde, låneun- derlag . . 108 63.26 Återbetalningsformen 109 6.327 Amorteringstiden för ombyggnadslånen . .109 Lokaler . 109 Ombyggnad av hus för permanent boende 109 6.3.3 En ny låneform . . 109 6.3.3.1 Bidrag eller län . .110 63.32 Lånets konstruktion och lånevillkor . . 110 Småhus med hyrda lägenhe- ter .112 6. 3. 5 Småhus som bebos av ägaren 1 12 6.3.6 Kulturhistoriska kriterier för ekonomiskt stöd . . 112 6.3.7 Förfarandet vid långivningen 113
63.25
63.28 63.29
6.3.4
6.3.8 Kostnader . . 1 14 6.3.9 Låneramar . 114 6.3.10 Bidrag till konserveringsar— beten . 1 15 6. 3. 11 Kostnader för antikvarisk kontroll . . . 1 15 6.3.12 Ikraftträdande och över_ gångsbestämmelser . 1 15
Kapitelbilaga 1. Orsaker till över- kostnader vid restaurering av kul- turhistoriskt värdefulla byggnader 116
6.4.1 Stenbyggnader . . . . .116 6.4.2 Träbyggnader . . . . . 117 6.5 Kapitelbilaga 2. Förslag till änd-
ringar i bostadslånekungörelsen . 117 Kapitel 7 Sysselsättningsaspekter . . 121 7.1 Synpunkter i Sanering I . . . .121 7.2 Styrningen av sysselsättningen ge-
nom medelsramar. . . . . . 121 7.3 Beredskapsarbeten för upprustning
av bostadshus . . . . 122
7.3.1 Statsbidragsbestämmelser och
prioritering . . . . . . 122 7.3.2 Utredningens synpunkter och förslag angående beredskaps- arbeten . . . . . . . . 123 7.4 Projekteringsbidrag . . . . . . 124 7.4.1 Syftet . . . . . . . . 124 7.4.2 Bidragsgivningen . . . . 125 7.4.3 Utredningens synpunkter och förslag angående projekte- ringsbidrag . . . . . . 125 7.5 Sammanfattning av förslag . . .126 Reservation . . . . . . . . . . 127 Bilaga ] Kulturhistorisk bebyggelse som riksdagsfråga . . . . . .128
Bilaga 2 Projektstudie i Västervik. .137
'Ellh'b' Lil-£: nå'n: ff"?! wrpun'
"' _n'tlf. millii-a ar. "flit.” .
. !111115'" "15.11” 1"_1
..11 ..
— ...'1'4"'.','1 -; '.”.; ' ' ""' 131'1_= '.'" .'1j'"' " 'ä".""' "$'"—" ,".f_'1",'_' : ' ' ' . '.'1' .- .'-'_ ";1'1 L"'_J'1.'.' ':1' 11 11' ' 193 '.' '. "I" '
" ' || ' 11'1 ' h
..'__'_'_'- '1" ' ___H , _. '. "".' #5. '..':. .1 ..
.. J'1v.'—»* [';';-':". Z.A.'*o1|-fll'
"' 1.'". ." ("11131
' 11 11 11 _ ., _ 1I _ _ _ — . . .1 L. ."' .. —. ' ... ,,11 _ ( U ' 1 _ 1" * 1. '. | |. . | . . ,. 1 _ . . . > I 11. ,, | "73" 1 _|11 | _ 11 . | .,.1 _"""11 _ | ' ' 11 . , ., | 1 _ - : i _ | 1 |. I _II ' _ . — 11 I" r 1' '.1' '1 'l'1 11 | _ "'11 | 1 . : ' 1 . vw _ | . . .—. '. , "1_'1 ._.11 H 1 1 | V '. | _ . . ..I . ..' .-"". | '- . ..1
Sammanfattning
Inledning
Saneringsutredningen har inriktat sitt arbete på att framlägga förslag av generell giltighet om stöd från statens sida för upprustning av kulturhistoriska byggnader och miljöer. Det- ta har skett i enlighet med Kungl Maj:ts uppdrag åt utredningen med anledning av beslutet vid 1969 års riksdag att godkänna tredje lagutskottets utlåtande över motioner om åtgärder till skydd för den medeltida miljön i Visby. Utredningen har särskilt beaktat utskottets uttalande, att finansie— ringsfrågorna träder i förgrunden och att härvid ekonomiskt stöd genom exempelvis lån på förmånliga villkor är av den största betydelse. Vidare har utredningen behandlat den i motion 1969:II:616 väckta frågan om vidgning av bestämmelserna om bostadslån för kulturhistoriskt märklig byggnad till att omfatta även omgivande byggnader, som påverkar miljöbilden.
Vid den slutliga avgränsningen av sitt arbete har utredningen också tagit hänsyn till att Kungl. Maj:t den 7 april 1972 genom tilläggsdirektiv givit bygglagutred— ningen i uppdrag att beakta de synpunkter på skydd för kulturhistoriskt värdefulla be- byggelser och miljöer, som riksdagen an- fört.
Be varingsmotiv och urvalsproblem
I saneringsutredningens huvudbetänkande behandlades den bostadspolitiska målsätt— ningen vid sanering. Upprustning av bo- stadsbebyggelse m.m. i kulturhistorisk mil— jö berör fler målområden än sanering av vanlig bostadsbebyggelse.
I kapitel 1 av det här betänkandet (Sa- nering III) diskuteras de motiv, som ligger bakom samhällets agerande för att rusta upp den bebyggelse, varom här är fråga. Ett sådant motiv är omsorgen om den historiska kontinuiteten. Därvid ligger ton- vikten på byggnader eller miljöer av sådan art, att de utsäger något om tidigare sam- hälleliga eller estetiska ideal eller ger en bild av de sociala villkoren för olika grup— per i äldre tid.
Utredningens målsättning kan uttryckas på följande sätt: Stödja bevarandet av de miljöer och enskilda bostadshus, som efter värdering bedöms värdefulla och/eller fred- ningsbara även om fastigheterna från eko- nomisk synpunkt inte är lönsamma.
Vid sidan av de kulturhistoriska argu- menten kan andra framföras, som konsek- vent hävdade skulle medföra följder för en stor del av den äldre bebyggelsen över- huvud. Ett handlingsmotiv av det slaget är hänsynen till bostadskonsumenternas val- möjligheter.
De äldre bostäderna kan ge utbudet på marknaden en större variationsrikedom än som annars skulle kunna uppnås. Därige- nom får begreppet valfrihet i bostadssökan- det en djupare innebörd. Saneringsutred— ningen finner det därför angeläget, att bo- stadsmarknaden kan erbjuda bostadsfunk- tionellt fullgoda bostäder även i äldre mil- jöer.
Även andra sociala argument kan anfö- ras för upprustning av de äldre bostäderna. Framförallt för äldre människor tycks ett uppbrott från en invand bostadsmiljö vara en smärtsam process. Detta förhållande bör sätta spår i samhällets sätt att behandla det
äldre bostadsbeståndet. Det bör vara möj- ligt att genomföra förbättringar i bostads- miljön utan att alla berörda behöver bryta upp från en invand miljö.
I diskussionen har ibland framhållits att de bostäder, som av kulturhistoriska skäl skulle bevaras, utgör en så obetydlig del av det totala bostadsbeståndet, att man därför borde kunna överlåta denna del till den grupp bostadskonsumenter som av eget in- tresse önskar bo i sådan miljö och är be- redda att betala den högre hyran.
Socialt sett bör emellertid principen om bostadsområdenas tillgänglighet för alla medborgargrupper slås fast även för denna typ av sanering.
Som framgår av kapitel 1 är det vansk- ligt att ge en begränsad och exakt defini- tion av begreppet kulturhistoriskt värde.
Det är i och för sig fullt möjligt att göra ett urval av objekt med utgångspunkt från ett sådant värde. Men man bör om möjligt undvika att ställa värderingsproblemet på sin spets. Den fråga, som skall besvaras, bör sålunda inte formuleras: Vilka former av bebyggelse skall tillmätas kulturhistoriskt värde och hur skall de valda exemplen gra- deras i förhållande till varandra? Den bör hellre lyda på följande sätt: Hur skall be- greppet kulturhistoriskt värde definieras, så att ingen rimlig variant utesluts? En möjlig formulering är denna: Med kulturhistoriskt värde menas de värden, uppfattbara för ett samhälles medborgare, som kan tillmätas en byggnad utöver dess nyttovärde.
Det kan givetvis vara nödvändigt att till sist nå fram till ett mer restriktivt urval. I så fall finns en rad medel att tillgripa, som antingen är av praktiskt-administrativt slag eller som innebär att något generellt urvalskriterium introduceras om vilket enighet kunnat uppnås.
Utredningen behandlar närmare denna fråga i samband med sina överväganden och förslag till ekonomiskt stöd från statens sida för upprustning av den bebyggelse, varom här är fråga.
De erfarenheter, som vunnits de allra senaste åren vid upprustning och ombygg- nad, har visserligen ännu inte utvärderats
på något systematiskt sätt. Mycket tyder emellertid på att verksamheten varit mer lyckosam än väntat. Bland mängden av äld— re byggnader finns givetvis också ett antal fall av mer problematiskt slag. Det kan vara byggnader med tekniska brister eller sådana, som bjuder på speciella svårigheter vid upprustning eller ombyggnad. I brist på översiktliga inventeringar är det svårt att uttala sig om antalet sådana mer krävande objekt.
Viktigt är att hela miljöer lämnas före- träde framför isolerade objekt. För ett så— dant tillvägagångssätt talar flera skäl. Ett är den rent praktiskt—ekonomiska nödvän- digheten att prioritera mellan ett stort antal objekt. Ett annat är det hot, som svävar över de relativt få hela miljöer av högt kul- turhistoriskt värde som återstår; de utplå- nas kanske inte men håller på att splittras genom rivningar och förlorar därmed starkt i värde. Det hör till de angelägnaste kultur— historiska önskemålen att bevara vad som återstår av sådana helheter antingen det nu rör sig om äldre stadspartier med den gam- la svenska trästadens prägel eller bruksmil- jöer, som ännu har både industribyggnader och bostäder i behåll.
Också andra kriterier låter sig formule- ras. Urvalet bör helst vara sådant att det speglar väsentliga avsnitt i det berörda om- rådets historia och samhällsliv. I bägge dessa fallen rör det sig således om generella urvalsmetoder, som det torde vara lätt att nå enighet om.
Det är kommunerna som bör göra urva- let av kulturhistoriskt värdefull bebyggelse. Utgångspunkten bör vara de lokala prefe- renserna. De kommunalt uppgjorda beva- ringsprogram, som redan föreligger för ett antal kommuner, visar att sådana förteck- ningar går att göra och att resultatet kan bli både väl genomtänkt och rikt på nyan- ser. Vad som hittills saknats har dock varit en säker verklighetsförankring när det gällt att förvandla önskelistan till ett handlings- program. En ny möjlighet föreligger nu. Arbetet med det kulturhistoriska urvalet bör uppfattas som en del av den större uppgiften att utforma ett bostadssanerings-
program. Därmed tillförs också detta pro— gram en ny dimension: Den väsentligen subjektiva egenskapen kulturhistoriskt vär- de knyts till ett visst antal byggnader och miljöer.
Som inslag i ett bostadssaneringsprogram kan de kulturhistoriska synpunkterna vägas in på ett mer realistiskt sätt. Möjlighet finns att lokalisera och koncentrera kraf- terna till de besvärliga fallen, dvs. byggna- der och miljöer som kombinerar högt kul- turhistoriskt värde med tekniska och eko- nomiska problem.
Självklart bör kommunerna i programar— betet utnyttja tillgänglig antikvarisk exper- tis, dvs. i första hand landsantikvarierna. Speciellt viktigt är att samråd sker på ett tidigt stadium i inventerings— och plane- ringsarbetet. Därmed förbättras möjlighe- terna att samordna de lokala insatserna med kulturrninnesvården i stort.
Den här förda diskussionen om urvals- problemet leder till följande slutsatser: Vid urvalet av kulturhistoriskt värdefull bebyg- gelse spelar den subjektiva värderingen en avgörande roll. Det är därför rimligare att låta valet framgå ur lokal diskussion än att styra det centralt. Urvalet bör träffas av kommunerna och ingå som ett led i bo- stadssaneringsprogrammen. Om det är nöd- vändigt att begränsa antalet objekt, finns flera medel att tillgå. Vissa urvalskriterier kan ställas upp. Dit hör i första hand ett önskemål om hela miljöer. Urvalet bör ock— så på ett allsidigt sätt spegla viktiga histo- riska skeden och levnadsbetingelserna för olika samhällsgrupper i det förflutna. De för urvalet ansvariga kan också åläggas att rådgöra med statlig expertis i första hand på länsplanet liksom också att själva priori- tera. Det bör vara möjligt att till sist nå fram till ett urval där lokala synpunkter är väl företrädda och där samtidigt antalet objekt svarar mot de resurser som står till förfogande.
Planerings— och inventeringsfrågor
I huvudbetänkandet, kapitel 5, har utred- ningen behandlat frågan om planering av
saneringsverksamheten. Därvid bl.a. följande:
Kommunen bör upprätta bostadssane- ringsprogram (BSP), vilket avses utgöra en integrerad del av kommunens bostadsbygg- nadsprogram (KBP). BSP skall innehålla dels en redovisning av behovet av föränd- ringar i bostadsbeståndet under viss period, dels en inventering av de fastigheter som bör åtgärdas under programperioden och dels en genomförandeplan för saneringen.
Inventeringen av de fastigheter som bör åtgärdas skall vara en projektredovisning och innehålla kommunens intentioner be- träffande saneringsverksamheten.
Genomförandeplanen för saneringen skall innehålla en förteckning av projekt samt uppgift om stadsplaneförhållanden, tidpunkt för sanering, typ av åtgärd m.m.
Kapitel 6 i huvudbetänkandet behandlar administration och projektledning. Där re- dovisas ett flertal samhälleliga hjälp- och styrningsmedel av betydelse för bostads- saneringsprogrammens förverkligande. Det uttalas att kommunen skall ha möjlighet att turordna saneringsprojekten och styra rivningsverksamheten.
Vid planering för sanering av kultur- historiskt värdefull bebyggelse finner utred- ningen det lämpligt att i tillämpliga delar anknyta till den arbetsgång, som rekom- menderats i de här båda nämnda kapitlen i utredningens huvudbetänkande.
föreslogs
Inventeringsfrågor
Inventeringen av kulturhistoriska byggna- der och miljöer bör innefatta en beskriv— ning av objektens kulturhistoriska egenska— per.
Denna inventering bör utföras dels med avseende på vetenskapliga (allmänt histo- riska, kulturhistoriska, konsthistoriska, so- cialhistoriska) synpunkter och dels med av- seende på totalmiljön. Denna är en produkt av de enskilda delarna, vilka kan stödja upp en miljö som inte är helgjuten. Det råder därför en växelverkan mellan de en- skilda husen och totalmiljön. Det är av sär-
skilt värde att få dessa förhållanden be- lysta genom inventeringen.
Användningsplanering
På basis av inventeringen görs en använd- ningsplanering, vilken bör få en central uppgift. Användningsplaneringen avser att utreda och ge vägledning för en möjlig och lämplig användning av befintlig och kom- pletterande bebyggelse för bostäder, handel och övriga verksamheter.
Därvid tas hänsyn till nuvarande använd- ningssätt, ekonomiska förhållanden samt ad- ministrativa och institutionella former men också till möjliga framtida förändringar i dessa avseenden. Det blir här fråga om ett samspel mellan den existerande bebyggel- sen och de aktiviteter som skall bedrivas i denna.
Användningsplaneringen ger ett slags ka- pacitetsbeskrivning av ett bebyggelseområde med dess nyttjare och olika huvudmän (stat, kommun, fastighetsägare och hyresgäster). Vid planeringen söker man värdera den be- fintliga bebyggelsens användningsmöjlighe- ter. Med dessa värderingar som utgångs- punkt bedömer man var, när och hur för- ändringar kan ske.
Användningsplaneringen ger inte som sitt viktigaste resultat en färdig plan eller syn- tes, utan resultatet blir en bedömningsgrund för alternativa handlingsmönster inom kommunens sociala och ekonomiska ramar. Denna grund består av utgångsvärderingar, målinriktade inventeringar och analyser.
Bevaringsområde och fysisk planering
Finner man i användningsplaneringen, att ett område skall bevaras, avgränsas detta (bevaringsområde). Ett sådant område kan definieras som ett sammanhängande be- byggelseområde med dominerande inslag av kulturhistoriska byggnader, för vilkas ut- seendemässiga, byggnadstekniska och där- med ibland även funktionella förändring restriktioner införts av antikvariska skäl. För ett sådant område bör, där så erford- ras, ändrad stadsplan upprättas, som kon-
firmerar rådande bebyggelsestruktur. Beva- ringsområdena har nämligen i sig inga rätts- verkningar.
Saneringsutredningen är medveten om att bygglagutredningen kan komma att föreslå nya former av fysisk planering. I avvaktan härpå har saneringsutredningen vid sina överväganden haft att utgå från de stads- planeformer, som medges inom ramen för nuvarande byggnadslagstiftning.
Då befintlig bebyggelse strider mot fast— ställd stadsplan, gäller för närvarande i princip förbud mot till nybyggnad hänför- liga ombyggnader. Om det är angeläget att ifrågavarande bebyggelse bevaras och detta förutsätter ombyggnad, måste därför någon form av planändring ske.
Utredningen rekommenderar därvid en stadsplaneändring som anger bebyggelseut- formningen under överblickbar tid och som i lämplig omfattning konfirmerar befintlig bebyggelsestruktur och reglerar nybebyg— gelse.
Handlingsprogram — bevaringsprogram
Det är väsentligt att kommunen på ett ti- digt stadium tar ställning i princip till den på basis av inventeringen utarbetade an- vändningsplanen. Den kan ligga som under- lag för en målformulering och ett hand- lingsprogram. Detta bör innehålla tids- och resursplaner, som främst uttrycks genom kommunalekonomisk flerårsplanering, bo- stadsbyggnadsprogram (KBP) och bostads— saneringsprogram (BSP).
Mot bakgrund av uppställda mål bör prövas möjliga genomförandealternativ. Ge- nomförandet kan ofta ske med olika for- mer av kommunalt och enskilt engagemang. Olika huvudmän (staten. kommunen, mark- ägarna) har skilda ansvarsområden vid ge- nomförandet och investeringarna i samband därmed. Kommunens engagemang påverkar ansvarsfördelningen mellan dessa huvud- män. Vid genomförandeplaneringen bör särskilt studeras vilka åtgärder som det an- kommer på fastighetsägaren att finansiera inom ramen för dennes ordinarie fastig- hetsförvaltning och vilka åtgärder som är
särskilt betingade av kulturhistoriska hän- syn och som kan motivera prövning i sär- skild ordning. Dessa studier bör ske i sam- råd med fastighetsägaren.
Genomförandet kan också ske med olika grader av uteslutande kommunalt engage- mang. Motiv härför kan vara: behov att samordna investeringar inom olika fastighe- ter samt på allmän mark, behov att styra användningen av husen genom att verka för viss uthyrning till exempelvis hantverks- lokaler, småbutiker samt lokaler för kom- munal service, behov av att säkerställa be— varandet av vissa hus, behov att intentio- nerna med vissa stödåtgärder vidmakthålles osv.
Vid studiet av genomförandealternativ bör prövas möjligheterna att utnyttja olika markpolitiska hjälpmedel, såsom kommunal förköpsrätt, expropriation, markförvärvslån samt tomträttsupplåtelse.
Sedan den ekonomiska bedömningen har skett, bör underlag föreligga för politiska ställningstaganden till dels bebyggelsens an— vändning, dels antagande och fastställande av ny stadsplan och dels kommunala bo- stadsbyggnads- och bostadssaneringspro- gram.
För den kulturhistoriskt betingade upp- rustningsverksamheten föreslår utredningen en särskild redovisning inom KBP-BSP av ett bevaringsprogram (BP) i vilket resulta- ten av tidigare diskuterade inventeringar och studier sammanfattas och där beva- ringsområdena redovisas. Detta gäller även fristående byggnader (solitärer), som bör bevaras av kulturhistoriska skäl.
Sambandet mellan dessa program illustre- ras av följande skiss, vilken avser att påvisa den integration som skall råda mellan pro— gramtyperna inom bostadsbyggnadspro- grammets totalram. Det är alltså fråga om ett totalt program som inom sig struktueras på skilda typprogram. Inom ramen för be- varingsprogrammet för kulturhistorisk be- byggelse (BP) skall anges de särskilda åtgär- der som en upprustning av denna bebyggel- setyp kräver. Bevaringsprogrammet skall även uttrycka kommunens mål för denna typ av sanering.
KBP Kommunala bostadsbyggnads— program
KBP
.—
; BSP Bostadssanerings- ; ;""" program ; ?_ BP BP Bevaringsprogram | .
Bevaringsprogrammet bör vara förankrat i den fysiska planeringen. Mycket av bak- grundsmaterialet för bevaringsprogrammet och den fysiska planeringen är gemensamt.
Programmet bör innehålla en beskrivning för bedömning av det kulturhistoriska vär- det hos byggnader och områden. Till redo- visningen bör bifogas utlåtande härom av den antikvariska expertis som anlitats. Kommunen bör givetvis vid sin värdering beakta fastighetemas byggnadstekniska kon- dition.
För att förbereda och underlätta en framtida låneprövning bör kommunen ut— tala sin vilja att bevara den redovisade be- byggelsen på grund av dennas kulturhisto— riska eller miljömässiga värde. Detta sker genom att kommunfullmäktige antar beva— ringsprogrammet och i princip uttalar sig för samhällelig medverkan till restaurering av den bebyggelse, varom här är fråga.
I kapitel 6, där låneformema för restau- reringsåtgärder behandlas, föreslås en dif- ferentiering av det statliga kreditstödet. Förslaget avser dels att möjliggöra en ök- ning av belåningen i normalfallet (höjning av låneunderlaget) och dels att göra det möjligt att därutöver i speciella fall be- vilja särskilda lån. En särredovisning bör därför göras dels av de byggnader som an- ses böra bevaras och där detta kan ske inom ramen för en måttlig ökning av belå- ningen (högst 40 %), dels av de byggnader som bedöms mycket angelägna att bevara och där bevaringsåtgärderna är så kostnads- krävande att de antas inte kunna genom— föras inom den förutnämnda utökade be- låningen. För vart och ett av dessa objekt bör göras en beräkning av de kulturhisto- riskt betingade merkostnaderna. Av beva— ringsprogrammet skall sålunda framgå dels vilka projekt som kan genomföras inom en
relativt måttligt förhöjd kostnadsram och dels vilka projekt som bedöms bli särskilt kostnadskrävande samt anspråken på medel i de båda fallen. Kommunens redovisning kan därmed utgöra underlag för framställ— ning till länsbostadsnämnden/bostadsstyrel- sen om särskilt stöd till redovisade åtgär- der.
Rivningsreglering
Utredningen finner de i Kungl Maj:ts prop 1973:22 föreslagna åtgärderna för att hindra rivning av bostadshus otillräckliga. Den vid- håller därför sitt i huvudbetänkandet fram- förda förslag om rivningsreglering. Kom- munerna kan i dag i avvaktan på plan- revidering eller för att hindra tillkomst av icke önskvärd nybyggnad hos länsstyrelsen framställa om förordnanden om förbud mot nybyggnad inom berörda områden för en tid av ett år jämlikt 15 och 35 åå. Utred- ningen finner det naturligt att man med ett förordnande om nybyggnadsförbud även skall kunna hindra rivning för att förbättra förutsättningarna för planering. som syftar till att bevara bebyggelse. De nämnda pa— ragraferna i BL bör därför snarast ändras i detta syfte.
Samordningsfrågor
De kommunala samordningsfrågorna i stadsbyggnadsprocessen bör särskilt upp- märksammas med hänsyn till den kompli- cerade bild som kännetecknar kulturhisto- riskt betingad upprustningsverksamhet.
Där så erfordras kan det mellan förvalt- ningarna inrättas en särskild projektorgani- sation, som i samråd med icke-kommunala myndigheter (antikvariska) bereder hithö- rande frågor. Det bör särskilt betonas, att en sådan samordning, som kan vara nöd- vändig ur teknisk arbetssynpunkt, inte får inkräkta på den kommunala beslutsgången i övrigt.
Ansvarsfördelningen mellan statliga och kommunala organ bör också uppmärksam- mas. Då saneringsverksamheten är en pri- märkommunal uppgift, bör det i första rummet ankomma på kommunen att sam-
ordna aktiviteterna inom olika berörda kommunala organ och samråda med den statliga länsförvaltningen samt antikvariska myndigheter under arbetet med bevarings— områden och bevaringsprogram. Utredningen föreslår, att de som f.n. sva- rar för uppgifter rörande kulturminnesvår- den i länen (landsantikvarierna) samt i Stockholm och Göteborg (stadsmuseerna) får företräda de antikvariska synpunkterna vid planering av restaureringsåtgärder och beredning av låneärenden rörande kultur- historisk bostadsbebyggelse i avvaktan på statsmakternas ställningstagande till förslag från MUS 65 (SOU 1972z45) om kultur- minnesvårdens framtida organisation. Se- dan sådant beslut fattats. får en anknyt- ning ske till en eventuellt ny organisation.
Ekonomiskt stöd
Gällande låneregler m. m.
De extra kostnader, som antikvariska hän— syn medför vid ombyggnad av kulturhisto- riska byggnader, kan endast mycket ofull— ständigt täckas genom bostadslånesystemet. Utredningen har därför övervägt olika al- ternativ för att förbättra det statliga stödet för restaurering av kulturhistoriskt värde— full bostadsbebyggelse. Först skall beröras vilka förändringar som kan vidtas inom det nuvarande lånesystemets ram.
I det gällande systemet har låneunderla- get en central betydelse genom att det bil— dar underlaget för pantvärdet.
Sedan början av 1960-talet har Kungl. Maj:t haft möjlighet att medge höjning av låneunderlaget för statligt lån för att under- lätta restaurering av kulturhistoriskt märk- lig byggnad. Bestämmelserna härom har i huvudsak föl- jande innebörd:
l) Låneunderlaget för ombyggnad i all- mänhet utgörs — med vissa närmare an- givna begränsningar — av den av läns- bostadsnämnden godkända kostnaden. Om ytterligare låneunderlag inte erfordras för kulturhistoriskt märkligt byggnad, följer denna i alla avseenden de sedvanliga reg- lerna för lån till ombyggnad. Denna situa-
tion torde dock knappast förekomma i praktiken.
2) Om ytterligare låneunderlag är erfor- derligt, beslutar Kungl. Maj:t om storleken av det tillägg som får göras till det låne- underlag. varom länsbostadsnämnden kan besluta. Yttrande skall i sådant fall avges av nämnden och bostadsstyrelsen, varjämte även landsantikvarien och länsarkjtekten skall höras. I lånefrågan i övrigt beslutar länsbostadsnämnden på vanligt sätt.
3) Lånereglerna är inte förenade med nå- gon subvention.
Höjningen av låneunderlaget (111) för kul- turhistoriska byggnader, utöver det på van— ligt sätt beräknade lu, har i regel uppgått till högst ca 70% av detta underlag. En höjning av lu utöver 70% skulle visserli- gen förbättra finansieringsmöjligheterna, men vid så höga produktionskostnader är det mycket svårt att få kapitalkostnaderna täckta utan exceptionellt höga hyror eller kommunala subventioner.
De kostnadskalkyler, som länsbostads: nämnderna upprättat på grundval av an— sökningshandlingarna, visar mycket varie- rande effekter av beslutad höjning av lu. I de gynnsammaste fallen har kapitalkost- naderna i utgångsläget kunnat minskas med 46 kr per rn2 bostadslägenhetsyta; i vissa andra fall har reduceringen av dessa kost- nader begränsat sig till belopp som under— stiger 10 kr per m2 bostadslägenhetsyta. Höjt lu har i viss utsträckning kombinerats med annat finansieringssöd. såsom anslag från stiftelser, lotterimedelsfonden och kungafonden. Trots det höjda låneunderla- get och i vissa fall annat stöd har i så gott som samtliga fall, där restaureringen avsett hyreslägenheter, kommunala subventioner ansetts nödvändiga för att begränsa hyres- kostnaderna. Utan dessa subventioner och den extra statliga belåningen skulle hyran per m2 bostadslägenhetsyta i restaurerade lägenheter i Stockholm ha uppgått till mel- lan 160—180 kr. Såsom framgår av redo- görelsen för restaureringen i Ystad har också i denna ort de kommunala subven- tionerna varit av betydande omfattning.
Län med höjt låneunderlag som grundläg- gande stöd
Restaureringen av äldre bostadsbebyggelse synes normalt inte föranleda krav på ökad belåning. Även inom bevaringsområden tor— de åtskilliga fastigheter kunna byggas om inom ramen för den normala belåningen, vilket bör eftersträvas. I vissa fall kommer restaurering emellertid att medföra så stora kostnader för fastighetsägaren, att en bety- dande förbättring av lånemöjligheterna är nödvändig, om restaureringen skall kunna bedrivas i sådan takt, att inte de mest ange— lägna behoven eftersätts. Det grundläggande stödet bör som hittills ha formen av bo- stadslån för ombyggnad med möjligheter till höjt låneunderlag. Utredningen anser, att denna långivning i stort sett bör följa nuvarande låneregler men vill föreslå en del förändringar, som bör göra dessa lån mera användbara än f. n. vid restaurering av kul- turhistoriskt värdefull bostadsbebyggelse. Sålunda är det angeläget att tillämpningsom- rådet för denna långivning vidgas. Även om kriteriet kulturhistoriskt märklig bygg- nad inte har närmare preciserats i lånebe— stämmelserna, så har formuleringen i sig säkerligen uppfattats som restriktiv såväl av tänkbara lånesökande som av de myn- digheter. som haft att pröva låneärendena från antikvariska synpunkter. Utredningen föreslår, att tillämpningsområdet för den- na långivning vidgas såväl i detta avseende som i fråga om att avse inte bara enskilda byggnader utan även omgivande sådana. som har betydelse för miljöbilden. Dessa frågor behandlas närmare i avsnittet Kul- turhistoriska kriterier för ekonomiskt stöd (s. l7).
En annan fråga som måste lösas är till- godoseendet av erforderliga krediter under statslånet för låneobjekten. Det har näm- ligen i vissa fall varit förenat med avse- värda svårigheter att hos kreditgivarna er- hålla sådan underliggande kredit i erforder- lig omfattning för objekt med höjt låneun- derlag. Enligt gällande bestämmelser får fördjupning av bostadslånet vid ombyggnad ske från 70% av låneunderlaget, om un-
derliggande kredit inte kan erhållas i full utsträckning. En höjning av låneunderlaget skulle medföra att gränsen för fördjupning försköts uppåt och därigenom förutsätta ett större bottenlån. Detta kan antas ofta medföra svårigheter hos bottenlångivaren. Utredningen föreslår därför att bostads— lånet, till den del det avser det höjda låne- underlaget, fördjupas aulomatiskt — dvs. utan prövning av möjligheterna att erhålla underliggande kredit — ned till 70 % av det enligt vanliga regler beräknade låneunder- laget.
Utredningen föreslår i och för sig inte någon gräns för höjningen av låneunderla- get. I praktiken kommer dock en sådan gräns att uppkomma genom svårigheterna att med rimliga hyror täcka kapitalkostna- derna.
Ingångsvärde och låneunderlag
Vid ombyggnadslån får inte såsom vid ny— byggnad någon form av tomtkostnader ingå i låneunderlaget. Speciellt i tider med kre— ditrestriktioner kan det bli problem att vid ombyggnad få fastighetens ingångsvärde be- lånat till rimliga villkor, vilket påverkar de årliga kapitalkostnaderna i ogynnsam rikt- ning. Utredningen föreslår därför att — utöver den godkända ombyggnadskostnaden — även fastighetens värde före ombyggnad (ingångsvärde) får ingå i låneunderlaget. Med anledning av att utredningens förslag i övrigt avser att medge en ökad belåning är det angeläget, att ingångsvärdet bedöms restriktivt för att inte medföra markvärde- stegring. Bostadsstyrelsen bör utarbeta reg— ler för detta. Låneunderlaget får sålunda omgärdas med den produktionskostnads- kontroll, som normalt sker vid den statliga långivningen.
Amorteringstiden för ombyggnadslån till kulturhistoriskt värdefulla byggnader bör vara längsta tillåtna, dvs 40 år.
Utredningen föreslår också en förenklad administrativ handläggning av ärenden rö- rande bostadslån med höjt låneunderlag. Denna fråga behandlas i avsnittet Förfa-
randet s. 18. I övrigt föreslår utredningen ingen ändring i nu gällande bestämmelser för ifrågavarande långivning. Vad gäller innehållet i dessa hänvisas till den redogö- relse som tidigare lämnats.
En ny låneform
Av det anförda framgår, att bostadslån med höjt låneunderlag ger ett viktigt stöd vid sanering av kulturhistoriskt värdefull bebyggelse men att det i många fall inte är tillräckligt för att kunna finansiera mera kostsamma restaureringar. Som exempel på detta kan framhållas att i byggnader med extremt låga utnyttjandetal, såsom fal- let är med många byggnader i Gamla stan i Stockholm, blir effekten av ett sådant stöd mycket begränsat.
Den kulturhistoriskt värdefullaste bebyg- gelsen ställer vid restaurering oftast mycket stora krav på pietet och yrkesskicklighet. Kostnaderna för tidsödande hantverksinsat- ser och det omständliga förfarandet vid många andra arbetsmoment kan bli mycket betungande. I de fall bevarandet av sådan bebyggelse anses vara en riksangelägenhet är det enligt utredningen inte rimligt att fastighetsägarna, de boende eller vederbö- rande kommun skall bära hela bördan av de extra kostnader, som på grund av an- tikvariska hänsyn uppkommer vid istånd- sättning och modernisering av de kultur- historiskt värdefullaste byggnaderna.
Utredningen föreslår därför särskilda stödåtgärder utöver bostadslån med höjt låneunderlag för sådan kulturhistorisk res- taurering av bostadsbebyggelse, som är fredningsbar och där kostnaderna blir be- tydande.
Bidrag eller lån
Utredningen har övervägt frågan huruvida ett särskilt stöd för restaurering av sådan kulturhistoriskt värdefull bostadsbebyggel- se. vars bevarande är en riksangelägenhet, skulle ges i form av direkta bidrag eller förmånliga lån. Direkta bidrag innebär enk— lare administration och kan vara motivera-
de i de fall restaureringen avser stuckarbe- ten, framtagandet av takmålningar eller andra åtgärder, som inte resulterar i ett ökat bruksvärde. Skiljelinjen härvidlag kan emellertid vara flytande, vilket kan med- föra mycket besvärliga gränsdragningar. Vi- dare bör beaktas att den kulturhistoriskt värdefulla bebyggelsen oftast finns i stads- kärnan. Byggnadernas centrala läge liksom de betydande trivselvärden, som restaure- ringen skapar, ökar utan tvekan bebyggel- sens attraktivitet efter genomförd ombygg- nad. Detta torde på sikt komma att för- bättra ekonomiseringen av restaureringsåt- gärderna. Vid sitt övervägande av olika al- ternativ för utbyggnad av det statliga stödet till restaureringsåtgärder har utredningen därför funnit, att generella bidrag till så- dan verksamhet — som förekommer i vissa andra länder — ej bör införas i vårt land. I den mån extra stödåtgärder anses erfor- derliga bör dessa få formen av särskilda lån, som är ränte— och amorteringsfria un- der viss tid.
Lånets konstruktion och lånevillkor
Låneformen bör få namnet tilläggslån för fredningsbar bostadsbebyggelse, i det föl- jande benämnda tilläggslån.
Lånet föreslås vara ränte- och amorte- ringsfritt under tio år. Statsmakterna bör i förväg ange de generella riktlinjerna för avskrivning eller uppsägning. Innebörden i dessa riktlinjer bör vara, att de sedermera föreliggande hyrespolitiska och boendekost- nadsmässiga förutsättningarna avgör frå— gan om avskrivning eller uppsägning av lånet. Sedan den tioåriga perioden med ränte- och amorteringsfrihet löpt ut, bör följande prövas: förlängning under ytter- ligare fem eller tio år av ränte— och amor- teringsfriheten eller en avskrivning, helt eller delvis, av beloppet eller en uppsägning, helt eller delvis, av beloppet till inbetalning.
Som förutsättning för tilläggslån bör som regel gälla att bostadslån med höjt låneunderlag beviljats. I vissa fall kan dock de hyrespolitiska förutsättningarna vara så- dana, att en höjning av låneunderlaget ut-
över det på vanligt sätt beräknade är ute— sluten. Det bör i sådana fall finnas möj- lighet att bevilja tilläggslån, fastän låne- underlaget inte höjts.
Säkerhet. För lånets placering i förmåns— rättsordning föreslås särskilda regler.
Skyddsbestämmelser. Hus med tilläggslån bör vara skyddade mot förändringar och vårdas på det sätt som anges i byggnads- minneslagen. Till lånebeslutet bör därför fogas en skyddsföreskrift, där bl.a. bör anges att byggnaden ej utan samtycke av antikvarisk myndighet får rivas, ombyggas eller på annat sätt förändras och att den skall ägnas erforderligt yttre och inre un- derhåll. I konsekvens härmed bör vissa till- lägg göras i byggnadsminneslagen och i uppsägningsreglerna för bostadslån.
Småhus
Restaurering av kulturhistoriska byggnader är självfallet lika angelägen, vare sig husen innehåller hyreslägenheter eller är egna hem. Utredningen anser därför, att såväl småhus med förhyrda lägenheter som små- hus, som bebos av ägaren, bör behandlas på samma sätt som flerfamiljshus. Såväl lån med höjt låneunderlag som tilläggslån skall sålunda kunna ges även för restaure- ring av småhus.
Kulturhistoriska kriterier för ekonomiskt stöd
Frågan om det statliga restaureringsstödets inriktning på miljöer togs upp i de mo- tioner och i tredje lagutskottets yttrande vid 1969 års riksdag, som ligger till grund för den del av utredningsuppdraget _ som full- görs genom detta betänkande. (Se bilaga 1 s. 128). Utredningen föreslår en sådan inrikt— ning av det statliga kreditstödet, såväl i vad gäller höjt låneunderlag som tilläggs- lån. Stödet bör också förknippas med vill- koret att kommunen skall ha vidtagit åtgär— der för att trygga ett bevarande av den miljö, i vilken byggnaden är belägen. F.n. har exempelvis åtgärder för begränsning av
byggnadsrätter viss effekt för bevarande av bebyggelse. Av betydelse härvidlag blir på sikt de bevaringsprogram, som kommuner- na enligt utredningens förslag i kap. 5 skall upprätta, och kommunernas beslut om av- gränsning av kulturhistorisk bebyggelse ( be— varingsområde).
Tillkomsten av ett mera långtgående stat- ligt stöd som komplement till bostadslån med höjt låneunderlag nödvändiggör fast- ställandet av vissa kriterier för urvalet av de områden, där statliga tilläggslån skall kunna lämnas. Utredningen föreslår, att sådana lån ges för restaurering av fred- ningsbar bostadsbebyggelse medan det stat- liga stödet för restaurering av byggnader i övrig kulturhistoriskt värdefull bostadsbe- byggelse bör begränsas till bostadslån med höjt låneunderlag.
Med fredningsbar bostadsbebyggelse aV- ses här byggnader och miljöer, som är av sådant kulturhistoriskt värde, att de kan förklaras som byggnadsminnen.
Med övrig kulturhistoriskt värdefull bo- stadsbebyggelse avses här byggnader och miljöer, som har ett betydande kulturhisto- riskt värde och vars bevarande därigenom är av stort allmänintresse.
I praktiken kommer detta kriterium att medföra en vidgning av tillämpningsområ- det ifråga om bostadslån med höjt låneun- derlag.
Även fristående byggnader (solitärer) utanför bevaringsområde, som bör bevaras av kulturhistoriska skäl, bör kunna komma ifråga vid lämnandet av lån med höjt låne- underlag eller — efter särskild prövning -—— tilläggslån.
Förfarandet
Utredningen föreslår, att länsbostadsnämn- derna blir beslutande organ, såvitt gäller höjning av låneunderlaget upp till 40 % av det normala låneunderlaget.
Om länsbostadsnämnden vid sin pröv- ning av låneärendet finner, att en höjning till 40 % är otillräckligt, bör ärendet hän- skjutas till bostadsstyrelsen. Lånsökande bör genom rätt att anföra besvär över
länsbostadsnämndens beslut, om detta gått honom emot, beredas samma möjlighet att gå till bostadsstyrelsen med ärendet.
I ärenden rörande tilläggslån föreslår ut- redningen, att besluten fattas av bostads- styrelsen, sedan samråd ägt rum med riks- antikvarieämbetet i fråga om prioriteringen från antikvarisk synpunkt. Förfarandet mo— tiveras av att tillgången på medel för såda- na lån torde bli begränsad och att det där- för erfordras en prioritering på riksplanet.
Ansökan om höjt låneunderlag och om tilläggslån inges till förmedlingsorganet i kommunen. Förmedlingsorganet skall för- anstalta om behövlig komplettering av an- sökningen och om sådan teknisk granskning av byggnadsföretaget som betingas av den statliga långivningen. Därefter skall för— medlingsorganet med eget yttrande sända handlingarna i ärendet till länsbostads- nämnden.
Nämnden sarnråder med landsantikvarien (motsvarande) och verkställer behövlig kompletterande utredning såväl vad gäller ärenden, i vilka nämnden själv har att fatta beslut, som i fråga om ärenden, vilka enligt vad här ovan sagts skall bli föremål för beslut av bostadsstyrelsen. Nämnden skall med eget yttrande översända handlingarna i sistnämnda ärenden till bostadsstyrelsen.
Kostnader och låneramar
Restaureringsobjekt avseende kulturhisto- riskt märkliga byggnader, som kan komma att påbörjas under budgetåret 1974/75, har anmälts av Stockholms, Ystads, Göteborgs och Härnösands kommuner. Ansökningar kan troligen väntas också från Visby och Eksjö.
I Stockholm har planer utarbetats för restaurering av bebyggelse i Gamla stan, på Mariaberget och Katarinaberget. Res- taureringen beräknas i Gamla stan och på Mariaberget pågå under en tioårsperiod och på Katarinaberget under 15 år. De to- tala kostnaderna för kommande restaure- ring i dessa stadsdelar beräknas uppgå till ca 750 milj. kr. Restaureringskostnaden för bostäder kan emellertid väntas utgöra en
I jämförelse med föreliggande planer för restaureringen i Stockholm är de anmälda projekten från landet i övrigt av blygsam omfattning. Dessa objekt beräknas bli fär- digställda under 1974/75. Kostnaderna för deras genomförande väntas understiga 20 milj. kr. Någon planering liknande den som utförts i Stockholm föreligger inte i någon annan ort, varför jämförbara siffror för den långsiktiga restaureringsverksamheten i övriga delar av riket inte kan anges.
Behovet av lånemedel för höjt låneunder- lag bör liksom hittills tillgodoses genom lå- nefonden för bostadsbyggande och bevilja- de belopp avräknas på medelsramen för bo- stadslån för ombyggnad och räntebärande förbättringslån. Utredningen beräknar, att höjning av låneunderlag under budgetåret 1974/75 kan ta i anspråk ca 10 milj. kr av statliga lånemedel.
För tilläggslånen bör medel avsättas i Fonden för låneunderstöd. Utredningen be- räknar att ett anslag på 25 milj. kr. erford- ras för tilläggslångivningen under budget- året 1974/75 och 35 milj. kr under budget- året 1975/76.
Bidrag till konserveringsarbeten
Utredningen anser, att den bidragsgivning avseende kulturhistoriskt värdefulla byggna- der, som riksantikvarieämbetet bedriver i dess egenskap av central förvaltningsmyn- dighet för kulturminnesvården, bör fortsät- ta. Den behövs som ett komplement till de stödåtgärder, som föreslås av utredningen. Särskilt gäller detta den del av ifrågavaran- de bidragsgivning, som avser konservering av märkligare inrednings— och fasaddetaljer på byggnadsminnesförklarade byggnader. En allmänt vidgad restaureringsverksamhet aktualiserar frågan om ökade resurser för denna bidragsgivning.
Det av utredningen föreslagna ekono- miska stödet kommer inte att kunna utnytt- jas för sådana fall, då konservering av märkligare inrednings- och fasaddetaljer ut- föres utan samband med låneberättigad om-
byggnad. Riksantikvarieämbetet uppskattar i dagens läge behovet av ökade statsmedel för ifrågavarande bidragsgivning till 400 000 kronor per år.
Kostnader för antikvarisk kontroll
Den kontroll, som utförs av antikvariska myndigheter vid restaurering av kulturhis- toriskt värdefulla byggnader, har till syfte att bevaka de kulturhistoriska intressena i samband med ombyggnadsarbeten i sådana byggnader och söka hindra, att dessa ar- beten bedrivs på sådant sätt att husen får framtida men. Kontrollen kan i vissa fall kräva en omfattande dokumentation. Kost- naderna debiteras fastighetsägaren.
Utredningen anser, att den antikvariska kontrollen vid restaurering av kulturhisto- riskt värdefull bostadsbebyggelse är en sam- hällelig angelägenhet. Kostnaderna bör där- för bestridas av statsmedel.
Ikraftträdande och övergångsbestämmelser
Utredningen föreslår, att de ändrade be- stämmelserna träder i kraft den 1 juli 1974. Ett relativt stort antal ärenden är f.n. an- hängiga hos länsbostadsnämnderna. Det är ett självklart önskemål, att den berörda be- byggelsen i möjlig män kan komma i åt- njutande av det förbättrade stödet. Utred- ningen föreslår därför, att detta stöd skall kunna utgå även i ärende, vari beslut om lån (preliminärt eller slutligt) meddelats vid ikraftträdandet men lånet ännu inte utbeta- lats.
S ysselsättnin gsas pekter
Utredningen konstaterar i kapitel 7 med anknytning till vad som framhållits i hu- vudbetänkandet, att iståndsättning av äldre byggnader utgör lämpliga sysselsättningsob- jekt för äldre'arbetare, som inte längre kan eller önskar arbeta inom nyproduktionen. Av betydelse är också att dylika arbeten kan bedrivas utan säsonginskränkningar under den kalla årstiden. En vidgad verk- samhet med ombyggnad och upprustning av
kulturhistorisk bostadsbebyggelse är därför angelägen även av sysselsättningsskäl.
Ett genomförande av utredningens för— slag i kapitel 6 om statligt kreditstöd till sådan kulturhistorisk restaurering bör skapa möjligheter för en sålunda önskad aktivi- tet. Bistånd till restaurering i form av gynnsam— ma lånemöjligheter bör vara huvudlinjen för statens stödjande verksamhet på detta område. Även i sådana arbetsmarknadslä- gen, då en forcerad upprustning av äldre bebyggelse bedöms nödvändig av sysselsätt- ningsskäl, bör därför en utvidgning av de ordinarie medelsramarna för långivning i första hand komma i fråga. Men i vissa si- tuationer på arbetsmarknaden kan även åt- gärder därutöver behöva tillgripas på här ifrågavarande område. Om beredskapsar- beten då bedöms erforderliga för att trygga sysselsättningen åt viss arbetskraft, bör ar- betsmarknadsverket vara oförhindrat att så- som beredskapsarbete restaurera av kom- mun eller allmännyttigt företag ägd bo- stadsfastighet.
Utredningen erinrar om att länsarbets- nämnderna årligen upprättar beredskapspro- gram för beredskapsarbeten under nästkom- mande budgetår på basis av anmälningar av objekt från kommunerna. Länsarbetsnämn- derna prioriterar objekten med hänsyn till sysselsättningsbehoven.
Beredskapsprogrammen liksom den inves- teringsreserv, som det ankommer på kom- munerna att upprätta med hänsyn till den mera långsiktiga beredskapen mot arbets- löshet, berör inte bostadssektorn. Planering- en på detta område har egna rutiner men bedrivs även den i nära kontakt med läns- arbetsnämnden. Inventeringen av lämpliga sysselsättningsobjekt inom kulturhistorisk bebyggelse bör därför baseras på uppgifter i de kommunala bostadssaneringsprogram- men, som enligt utredningens förslag i ka- pitel 5 skall innehålla ett särskilt avsnitt om sådan bebyggelse.
I avsikt att stärka beredskapen mot ar— betslöshet har AMS bemyndigande att läm— na bidrag till projektering av vissa kom- munala anläggnings- och husbyggnadsarbe—
ten. Bidrag får inte lämnas för projektering av bostadshus.
Saneringsutredningen finner det angelä- get, att kommunerna stimuleras att hålla en god planeringsberedskap inom det äldre bostadsbeståndet. I kommunal ägo finns nu ett betydande antal byggnader i äldre be- byggelse, där frågan om upprustning av kul- turhistoriska, bostadssociala eller andra skäl måste prövas. Den ovisshet om de framtida betingelserna för nyproduktion. som f. n. rå- der i många orter, har påkallat en omvär— dering även i områden, där totalsanering planerats. De snabba åtgärder, som krävs för att förhindra nedslitning och ytterligare förfall av byggnader och därigenom bevara samhälleliga värden, påkallar förberedelser av olika slag, inte minst i form av projekte- ring. Saneringsutredningen föreslår därför, att de statsbidrag. som kan ges till kom- muner för projektering av byggnads- och anläggningsarbeten (projekteringsbidrag), jämväl får utgå för projektering avseende upprustning av äldre bostadshus som ägs av kommun eller allmännyttigt bostadsföretag. Möjligheten att erhålla sådant bidrag bör av flera skäl, inte minst administrativa, ej förbehållas enbart byggnader av kultur- historiskt värde utan även avse bostadshus, som kommunen ämnar upprusta av andra skäl.
De helt beskrivande kapitlen 2, 3 och 4 har inte behandlats i denna sammanfatt— ning.
Förslag
Utredningens förslag innebär i korthet föl- jande.
att kommunerna avgränsar bostadsbebyg- gelse som bör bevaras av kulturhistoriska skäl (bevaringsområde)
att kommunerna upprättar bevaringspro- gram för kulturhistoriskt värdefull bostads— bebyggelse
att den nuvarande möjligheten att öka det statliga lånet till kulturhistoriskt märk- lig byggnad genom att höja låneunderlaget för bostadslån bibehålls som ett grundläg-
gande stöd men vidgas och förbättras ge- nom att
. lån ges även för byggnad som har be- tydelse för miljöbilden . bostadslånet automatiskt fördjupas, var- igenom låntagaren ej behöver öka bot- tenlånet i samband med höjningen av låneunderlaget
. fastighetens värde före ombyggnad (in- gångsvärdet) får ingå i låneunderlaget . längsta tillåtna amorteringstid medges för ombyggnad av kulturhistoriskt vär- defull byggnad . beslutanderätten ifråga om lån med höjt låneunderlag överflyttas från Kungl. Maj:t till länsbostadsnämndema
att en särskild låneform med ränte- och amorteringsfrihet under viss tid (tilläggslån) införs och förbehålles bebyggelse, vars be- varande är en riksangelägenhet och där kost- naderna för restaureringen blir betydande
att riksantikvarieämbetets bidragsgivning avseende märkligare inrednings- och fasad- detaljer på byggnadsminnesförklarade bygg- nader bör fortsätta — en allmänt vidgad restaureringsverksamhet kräver ökade re- surser för denna bidragsgivning
att kostnaderna för antikvarisk kontroll vid restaurering av kulturhistoriskt värde- full bostadsbebyggelse bestrids av statsme- del
att statsbidrag, som kan ges till kommu- ner för projektering av byggnads- och an- läggningsarbeten, även får utgå för projek- tering i samband med iståndsättning och upprustning av äldre bostadshus, som ägs av kommun eller allmännyttigt bostadsföre- tag.
Kriterier för långivningen
. Tilläggslån får lämnas för restaurering av byggnader och miljöer, som är av sådant kulturhistoriskt värde, att de kan förklaras som byggnadsminnen (fred- ningsbar bostadsbebyggelse). Lånet be- viljas av bostadsstyrelsen, sedan samråd skett med riksantikvarieämbetet. . Det statliga stödet för restaurering av
byggnader i övrig kulturhistoriskt vär- defull bostadsbebyggelse begränsas till bostadslån med höjt låneunderlag. Så- dant lån ges av länsbostadsnämnderna. I ärenden där höjningen överstiger 40 % skall dock bostadsstyrelsen fatta beslut.
Som gemensamt villkor för såväl bostads- lån med höjt låneunderlag som tilläggslån skall gälla att kommunen vidtagit åtgärder för att trygga ett besvarande av den miljö, i vilken byggnaden är belägen.
1. Urvalsproblemet
1.1. Bevaringsmotiv
Även med en högt uppdriven nybyggnads- och förnyelsetakt utgör nytillskotten av byggnader vid varje tillfälle bara en liten del av det totala beståndet. Det finns så- ledes starka skäl att ägna den befintliga bebyggelsen större uppmärksamhet än som hittills varit vanligt — sedan länge har ju nybyggnadsfrågorna dominerat, problem om underhåll och upprustning tillmätts ett mer underordnat intresse.
Huvuddelen av byggnadsbeståndet brukas kontinuerligt för olika ändamål. Det är självklart ett viktigt samhälleligt önskemål att denna byggnadsmassa befinner sig i gott skick och t.ex. motsvarar de rimliga bostadssociala krav, som kan ställas på den. För att nå detta syfte finns också re- dan, eller har föreslagits, lämpliga finan- sieringsformer och administrativa rutiner.
De erfarenheter, som vunnits de allra senaste åren vid upprustning och ombygg- nad, har visserligen ännu inte utvärderats på något systematiskt sätt. Mycket tyder emellertid på att verksamheten varit mer lyckosam än väntat. Ibland har de tek- niska svårighetérna överskattats, förfall kan vara skenbart och mest gälla tämligen lätt åtgärdade ytskikt som puts eller målning. Undan för undan byggs också yrkeskun- skap och organisationsforrner upp, lämpade för den tidigare så oprövade upprustnings— och ombyggnadsuppgiften. Också frågan
om återanvändning ger anledning till opti- mism. Det har visat sig möjligt att utforma goda och för många attraktiva bostäder i till synes svårhanterlig bebyggelse. Erfaren- heterna pekar överhuvud på bostadsan- vändning som det mest närliggande sättet att utnyttja gammal bebyggelse för nutida ändamål.
Bland mängden av äldre byggnader finns givetvis också ett antal fall av mer pro- blematiskt slag. Det kan vara byggnader med tekniska brister eller sådana, som bju- der på speciella svårigheter vid upprustning eller ombyggnad. Situationen tillspetsas om husen ifråga dessutom tillskrivs ett särskilt värde, estetiskt, historiskt eller liknande, som har de egenskaperna att det dels är subjektivt, dels inte är ekonomiskt mätbart. I brist på översiktliga inventeringar är det svårt att uttala sig om antalet sådana mer krävande objekt.
Samhället har sedan lång tid ingripit i frågor av detta slag genom en speciell lag- stiftning och genom att ställa medel till för- fogande för överkostnader. Hittills har det dock gällt vissa, relativt snävt begränsade kategorier av byggnader eller särskilt an- givna konsumenter. I detta sammanhang har bostadsbebyggelsen visserligen varit företrädd men inte i den utsträckning som beståndets omfattning och användningssätt borde berättiga till.
Innan denna fråga förs på tal på ett mera ingående sätt finns det anledning att
understryka att samhällets insatser inom byggnadsvården — vilken inriktning de än har — aktualiserar behovet av invente- ringsarbeten och utvärdering av dessa. Det rör sig således om ett urvalsproblem, som måste lösas.
Inledningsvis skall i korthet några av de motiv antydas, som i nutiden ligger bakom samhällets agerande på det byggnadsvår- dande området.
Ett sådant motiv är omsorgen om den historiska kontinuiteten. Resonemanget ut- går från det självklara konstaterandet att vårt samhälle har en mycket lång historia bakom sig, något som också är märkbart på en rad områden. Tänkesätt, politiska och kulturella institutioner, äganderättsför- hållanden o. s.v. är trots alla förändringar ändå i viktiga avseenden präglade av histo- riska traditioner. Sedan länge är också en stor majoritet beredd att godta detta för- hållande. Det är rimligt att spåren av det förflutna framträder också i materiellt av- seende; de ger en överskådlig, för alla fatt- bar bild av att samhället på en gång är nytt och mycket gammalt. I detta fall ligger tonvikten således på byggnader eller mil- jöer av en sådan art att de utsäger något om tidigare samhälleliga eller estetiska ideal eller ger en bild av de sociala villkoren för olika grupper i äldre tid.
Vid sidan av de kulturhistoriska argu- menten kan andra framföras, som kon- sekvent hävdade skulle medföra följder för en stor del av den äldre bebyggelsen över- huvud. Ett handlingsmotiv av det slaget är hänsynen till bostadskonsumenternas val— möjligheter. Huvudmassan av de bostäder, som producerats sedan 30- och 40—talen, skiljer sig visserligen i storlek från varandra men är ändå relativt ensartad. I jämförelse med den är det gamla bostadsbeståndet mycket heterogent i form, teknisk utrust- ning och dessutom i pris. Att vissa av dessa avvikande egenskaper har en negativ inne- börd är uppenbart. En i många fall nöd- vändig upprustning kan bidra till att istäl- let framhäva olikheter av mer positivt slag. De äldre bostäderna kan således ge ut- budet på marknaden en större variations-
rikedom än som annars skulle kunna upp— nås. Därigenom får också begreppet val- frihet i bostadssökandet en djupare inne- börd.
Också andra typer av sociala argument framförs numera med växande styrka. Un- der senare år har kunskapen ökat om in- dividen och hennes förhållande till den byggda miljön. Speciellt gäller detta den enskildes reaktionssätt inför förändringar, som rör bostaden och dess omgivningar, t. ex. i samband med saneringsföretag. En stark bundenhet har kunnat konstateras också i sådana fall, då den berörda be- byggelsen egentligen inte förefaller ha någ- ra tilltalande egenskaper att uppvisa. Framförallt för äldre människor tycks ett uppbrott från en invand bostadsmiljö vara en smärtsam process. Detta väldokumente- rade förhållande borde, hävdas det, sätta spår i samhällets sätt att behandla det äldre bostadsbeståndet. Förbättringar i bo- stadsmiljön kan genomföras utan att alla berörda behöver bryta upp.
1.2. Värderingsproblemet
Att byggnader eller hela miljöer tillskrivs estetiska, historiska eller liknande värden har redan antytts. Som samlingsord torde det vara lämpligt att använda begreppet kulturhistoriskt värde.
De kulturhistoriska värderingarna kan sägas bestå av två olika delar, dels en kun- skapsmässig komponent, dels den egentliga värderingen. Den förstnämnda har karak- tären av en utsaga om något visst förhål- lande: Denna byggnad uppfördes i slutet av 1600-talet, dessa huslängor har sedan 80-talet bebotts av sågverksarbetare o.s.v. Det är således fråga om uttalanden som kan verifieras. Ibland finns det möjlighet att lägga till ytterligare en upplysning: 1600-talshus av detta slag förekommer bara i Kalmar, så tidigt uppförda arbetarbostä- der vid ett sågverk är mycket sällsynta o.s.v. Bristen på verkligt översiktlig kun- skap gör det emellertid ofta svårt att göra uttalanden i stil med de sistnämnda. For- muleringarna får vanligtvis en vagare ka-
raktär. Det är självklart inte omöjligt att skaffa fram bättre och mer omfattande kunskapsunderlag genom inventeringsarbe- ten. Med fullständiga inventeringar till för- fogande kan frekvensen fastställas och unikvärdet anges objektivt.
Värderingen av det kulturhistoriska ob— jektet influeras av kunskapen om det men är ändå till sin art av subjektivt slag. För en bedömare framstår det som väsentligast att uppmärksamma estetiskt eller arkitek- toniskt betydelsefulla objekt, för en annan att stanna vid socialhistoriskt representa- tiva miljöer. Person- och lokalhistoria har också sina förespråkare o.s.v. Valet beror på en rad personliga faktorer, kunskaps- mängd, intresseinriktning, egna erfarenhe- ter. Naturligtvis går det att uppnå enighet om vissa objekt, ett slags kärntrupp av byggnader eller hela miljöer, som alla som överhuvud har något intresse för saken är beredda att tillmäta ett högt kulturhisto— riskt värde. I allmänhet rör det sig då om mer sällsynta företeelser — i sådana fall kan det sägas att unikvärdet — objektivt fastställbart — fått fälla avgörandet. Utan- för denna grupp förblir ändå spridningen stor.
Av det sagda framgår att det i och för sig är fullt möjligt att göra ett urval med utgångspunkt från det kulturhistoriska vär- det. Väsentligen är det då fråga om en subjektiv akt. Så har man också normalt gått tillväga, när urval gjorts eller olika objekt graderats i förhållande till varandra. Det torde inte vara några svårigheter att beskriva den värdeskala, som varit den van- liga: Förteckningarna över byggnadsmin- nen, byggnadsminnesmärken och andra be- varandeobjekt, redovisningarna i bok- och kartform av kulturhistoriska inventeringar eller innehållet i arkiv och samlingar ger en mycket tydlig bild av hur preferenserna fördelat sig. Att föreställningar om unik- värdet ofta spelat en roll vid valet är självklart. Sådana omdömen vilar ibland på solitt underlag, men det motsatta är också vanligt. Som redan sagts saknas i många fall inventeringar av tillräckligt om- fång för att möjliggöra säkra påståenden
om mängden av objekt av det ena eller andra slaget.
Det torde vara en bättre utväg att om möjligt undvika att ställa värderingspro- blemet på sin spets. Den fråga, som skall besvaras, bör således inte formuleras: Vilka former av bebyggelse skall tillmätas kul- turhistoriskt värde och hur skall de valda exemplen graderas i förhållande till var— andra? Den bör hellre lyda på följande sätt: Hur skall begreppet kulturhistoriskt värde definieras så att ingen rimlig variant utesluts? En möjlig formulering är denna: Med kulturhistoriskt värde menas de vär- den, uppfattbara för ett samhälles med- borgare, som kan tillmätas en byggnad ut- över dess nyttovärde. Det är en mycket vid definition. Utanför den faller egentligen bara de rent personliga förknippningarna.
Det kan givetvis vara nödvändigt att till sist nå fram till ett mer restriktivt urval. I så fall finns en rad medel att tillgripa, som antingen är av praktiskt-administrativt slag eller som innebär att något generellt urvalskriterium introduceras om vilket enighet kunnat nås.
Vissa krav kan också uppställas. Ett vä- senligt sådant är att hela miljöer lämnas företräde framför isolerade objekt. För ett sådant tillvägagångssätt talar flera skäl. Ett är den rent praktisk-ekonomiska nödvän- digheten att prioritera mellan ett stort an- tal objekt. Ett annat är det hot, som svä- var över de relativt få hela miljöer av högt kulturhistoriskt värde som återstår; de ut— plånas kanske inte men håller på att splitt- ras genom rivningar och förlorar därmed starkt i värde. Det hör till de angelägnaste kulturhistoriska önskemålen att bevara vad som återstår av sådana helheter antingen det nu rör sig om äldre stadspartier med den gamla svenska trästadens prägel eller bruksmiljöer, som ännu har både industri- byggnader och bostäder i behåll.
Också andra kriterier låter sig formule- ras. Urvalet bör helst vara sådant att det speglar väsentliga avsnitt i det berörda om- rådets historia och samhällsliv. I bägge dessa fallen rör det sig således om gene- rella urvalsmetoder, som det torde vara
Naturligtvis finns också en rad andra sätt att av praktiska skäl begränsa ett över- stort urval. Den för urvalet ansvarige —— vem denne bör vara behandlas nedan —— måste rimligtvis själv prioritera bland de kulturhistoriskt värdefulla objekt som ve- derbörande för på tal. Staten förfogar vi- dare över expertis på området både centralt och regionalt. Genom mer systematiska in— venteringar än som hittills i allmänhet före- kommit borde man från detta håll kunna tillföra den ofta lokalt förda debatten säk— rare uppgifter t.ex. om frekvens och unik- värde. Data av den typen är givetvis av betydelse både vid ett första urval och vid prioriteringar inom detta. Betydelsen av riksomfattande, enhetligt genomförda in- venteringar understryks också av 1965 års musei- och utställningssakkunniga i betän- kandet Kulturminnesvård (SOU 1972: 45).
1.2.1. Tidigare värderingsgrunder
Ovan har antytts, att det är många slag av objekt, som man varit beredd att tillmäta kulturhistoriskt värde. Temat skall här ut- vecklas ytterligare något. Det brukar ofta sägas att ett nytt intresse för äldre mil- jöer vaknat under 60-talets lopp och att den europeiska diskussionen bl.a. inom Europarådet, därvid spelat en viktig roll. Säkert förhåller det sig också så. Framför— allt har detta meningsutbyte understrukit de enskilda ländernas ansvar inför en inter- nationell opinion. Varje land måste ta an— svar för sina kulturvärden i byggnader och miljöer. De utgör var på sitt sätt unika insatser. Skulle de förstöras har inget an- nat land några motsvarigheter just till dem att uppvisa. Den mer inträngande debatten har dock helt naturligt förts inom landet. Den har pågått under lång tid och därmed också efter hand förändrat sina preferenser.
Välkända är de stora insatser som gjor— des redan under slutet av förra seklet för att bevara miljöer representativa för det ålderdomliga bondesamhälle, som man viss— te gick mot sitt slut. De otaliga hembygds- gårdarna runt om i landet utgör det mest
påtagliga resultatet av dessa strävanden. Påfallande är också hur historisk kunskap här smältes samman med estetiska och mo- raliska värden till en idé — verklighets— främmande eller inte kan här lämnas där— hän —— inte bara om bevaringsfrågor utan också om hur levnadsskick och bebyggelse överhuvud borde formas.
Den kritik mot det sena 1800-talets och sekelskiftets hyreshusstad, som gjorde sig hörd efter 1900, innebar en stigande upp— skattning av den förindustriella staden. Med allt större värme talades det om den gammaldags lågexploaterade staden med en- och tvåvåningshus och stora trädgårdar, avgränsade med plank mot gatan. Samti- digt formulerades också kravet på ett be- varande av miljön som helhet, inte bara av enstaka byggnader. Dessa strävanden tog sig knappast alls uttryck i några egent- liga bevaringsprojekt. Tyngdpunkten låg på idéspridningens område och medförde up- penbart en ökad förståelse för vad som ännu återstod av samlad äldre stadsbebyg- gelse. Om både Gamla stan och Visby sades detsamma: Visst var de enstaka husen värdefulla men ännu mer stadsbilden som helhet. Samtidigt uppmärksammades en rad småstäder med ålderdomlig prägel t. ex. Ar- boga, Eksjö, Nora, Skänninge och Söder- köping. Åtskilliga likheter föreligger således mellan nu aktuella strävanden och idéerna från seklets början. Skillnader finns dock: Den nutida attityden rymmer mer av so- cialt ansvarskännande och har inte samma renodlat historiskt-estetiska inriktning.
En betydelsefull nyorientering var det intresse för industriminnesmärken, som vaknade under 10-talet. Bakgrunden var den omvandling framför allt av järnindu- strin, som hotade att utplåna spåren av dess gamla driftsformer och bebyggelsety— per. Vissa resultat uppnåddes också i form av bevarande av ett antal värdefulla ob- jekt; de agerande var här väsentligen in- dustriföretag i privat ägo. Det aktuella, liv— liga intresset för industriminnen kan så— ledes stödja sig på tidigare erfarenheter.
Den omfattande saneringsverksamhet i städernas centra, som inleddes under 50-
talet, har på nytt väckt intresse för den äldre stadsbebyggelsens öde. Denna gång har en rad praktiska initiativ i bevarings- syfte tagits. Med hjälp av den kommunala planeringen och med ekonomiskt stöd från samma håll har ett antal reservat tillkom- mit. Med förkärlek har man då bevarat prov på den anspråkslösa träbebyggelse av småstadskaraktär, SOm omtalades med så- dan uppskattning redan vid seklets början. Bevaringsdebatten under 50- och 60-talen har emellertid inte bara varit en upprep- ning av vad som sagts redan tidigare. På- fallande är en successiv förändring av syn— sättet. De historisk-estetiska argumenten har i många fall skjutits åt sidan till för- mån för sociala och ekonomiska. På ett helt annat sätt än tidigare har de boendes situation observerats. Speciellt intresse har därvid ägnats evakueringsfrågan, både in— vånarnas möjligheter att bo kvar och deras villkor efter en eventuell avflyttning. Den mer ekonomiskt inriktade debatt, som sam— tidigt förts, har ägnats de enskilda fallen men också legat på en mer översiktlig nivå. Den gamla bebyggelsens karaktär av sam- hällelig resurs, möjlig att utnyttja, har betonats. Vidare har försök till cost—benefit— analyser gjorts, främst inriktade på att jämföra de totala kostnaderna, inklusive de mest svårvägbara mänskliga och sociala posterna, vid ombyggnads— respektive ny- byggnadssanering.
Som framgår av ovanstående är beva- ringsfrågan ingen nyhet i detta land. De- batten om den har förts under årtionden med skiftande inriktning och med olika ty- per av argument. Vissa praktiska resultat har också uppnåtts. Dessutom har ett ut- omordentligt omfattande material samlats om äldre bebyggelse bestående av uppmät- ningsritningar, foton och andra bilder men också av i tryck utgivna punktstudier eller översikter.
Trots de olika åsikter som framförts har en betydande enighet uppnåtts i ett avse- ende. Det gäller önskemålet om hela mil- jöer. Kravet är, som antytts ovan, av gam- malt datum och har framförts om och om igen. Bedömare med i övrigt olika infalls-
vinklar har i detta avseende kommit till samma resultat. Framför allt när det gäller behandlingen av städernas bebyggelse före- faller det svårt att tänka sig något alterna- tiv till dessa idéer om en samlad behand- ling av hela stadspartier. Därmed har gi- vetvis ändå inte någon lösning givits på frågan hur avgränsningar skall göras, inte heller hur de enskilda och ofta mycket olikartade komponenterna i en miljö skall behandlas.
1.2.2. Kommunernas roll
Frågan om urval och avgränsning av ar- betsobjekten förtjänar att diskuteras också ur en annan aspekt, som gäller målsätt- ningen i stort. Man kan ställa frågan: Är det riksintresset, som skall främjas, eller är det lokalsamhällenas önskemål (för att nu välja en term ur glesbygdsdebatten)? En verklig riksplan för bevarande av be- byggelse skulle med säkerhet aktualisera svårlösta prioriteringsproblem. Uppgiften blir då inte bara att prioritera mellan olika slag av byggnader utan också mellan lik— värdiga representanter för samma slag av företeelser. Svårigheter av det slaget blir mindre uppenbara om målet formuleras som stöd åt lokalsamhällena i deras strä- van att bevara miljöer, som i respektive orter upplevs som värdefulla. Detta stöd behöver i sin tur kompletteras med något slag av mer översiktligt kunskapssamlande, som utgör en slutlig garanti för att värde- fulla men ändå obeaktade bebyggelsefor- mer eller varianter därav inte glöms bort.
Ovanstående resonemang kan också for- muleras på ett mera konkret och aktuellt sätt. Det är kommunerna som bör göra ur- valet av kulturhistoriskt värdefull bebyg- gelse. Utgångspunkten bör vara de lokala preferenserna. De kommunalt uppgjorda bevaringsprogram, som redan föreligger för ett antal städer, visar att sådana förteck- ningar går att göra och att resultatet kan bli både väl genomtänkt och rikt på nyan- ser. Vad som hittills saknats har dock varit en säker verklighetsförankring, när det gällt att förvandla önskelistan till ett handlings-
program. En ny möjlighet föreligger nu. Arbetet med det kulturhistoriska urvalet bör uppfattas som en del av den större uppgiften att utforma ett bostadssanerings- program. Därmed tillförs också detta pro- gram en ny dimension: Den väsentligen subjektiva egenskapen kulturhistoriskt värde knyts till ett visst antal byggnader och miljöer.
Som inslag i ett bostadssaneringspro- gram kan de kulturhistoriska synpunkterna vägas in på ett mer realistiskt sätt. Möjlig- het finns att lokalisera och koncentrera krafterna till de besvärliga fallen, d.v.s. byggnader och miljöer, som kombinerar högt kulturhistoriskt värde med tekniska och ekonomiska problem.
Självklart bör kommunerna utnyttja till- gänglig antikvarisk expertis, d.v.s. i första hand landsantikvarierna. Speciellt viktigt är att samråd sker på ett tidigt stadium i in- venterings- och planeringsarbetet. Därmed förbättras möjligheterna att samordna de lokala insatserna med kulturrninnesvården i stort.
1.2.3. En objektiv urvalsmetod
Av det hittills förda resonemanget framgår det vanskliga i att ge en begränsad och exakt definition av begreppet kulturhisto- riskt värde. Samtidigt har dock anförts att fortsatta inventeringar kan ge en bättre uppfattning om vad i byggnadsbeståndet som är vanligt eller sällsynt, typiskt eller egenartat. Finns det i så fall möjlighet att helt och hållet bygga på en sådan metod? Man kunde tänka sig en noggrann katalo- gisering och uppdelning i olika typer. Nästa steg blir då en rekommendation att bevara någon eller några välvalda representanter för var och en av dessa bebyggelsetyper. Som lämpligt slutresultat framstår en kol- lektion av ”tidstypiska” byggnader och mil- jöer.
Tillvägagångssättet är givetvis inte orim- ligt. Det bör ändå understrykas att bebyg- gelsers karaktär talar emot en sådan me- tod, åtminstone i vad gäller städerna. Som allmänt omdöme kan sägas att de äldre
svenska stadsmiljöer, som bevarats till vår tid är varandra påfallande lika. Det finns undantag men satsen gäller i stort och har också sin historiska förklaring. Stadsväsen- det var genom århundraden hårt reglerat av statsmakten, vilket effektivt motverkade uppkomsten av regionala och lokala av- vikelser. De variationer, som präglade landsbygdens byggnadsskick och som i nå- gon mån bevarats till vår tid, hade så- ledes inga motsvarigheter i städerna.
1.3 Den gamla staden
Den gamla d.v.s. förindustriella staden i Sverige var av blygsam storlek både i vad gällde omfång och befolkningssiffror. In- vånarantalet förändrades inte heller särskilt mycket från reorganisationsskedet vid 1600- talets början och fram till mitten eller slu- tet av 1800-talet. Enkla rutnätsplaner ut- gjorde den helt dominerande stadsplanety- pen. Att främja och i nödfall tvinga ige— nom rutnätsplaner blev en av de uppgifter staten tog på sig under 1620-talet, då en ny politik mot städerna fixerades. I nästan 300 år existerade inget egentligt alternativ till denna plantyp. För nygrundade städer ritades sålunda rutnätsplaner. Stadsbränder— na gjorde det dessutom möjligt att undan för undan regularisera också äldre städer med mindre regelbundna planformer. Re- sultaten av denna flerhundraåriga verk- samhet blev också omfattande: Är det nå- got som utmärker den gamla svenska sta- den är det just rutnätsplanen. Den finns ju också i allmänhet kvar och sätter fortfa- rande sin prägel på de centrala delarna av en mängd städer.
Alla bevarade rutnätsplaner är givetvis inte varandra lika. Det finns ett antal va- rianter i vad gäller gatubredder och kvar- tersstorlekar. Ett utmärkande drag är dock enkelheten med ett ofta odifferentierat ga- tunät och ett torg, som bara är en utsparad kvartersruta. Trots dessa ambitioner från de stadsplanerande myndigheternas sida har ett antal städer bevarat oregelbundna planer. Väsentligen är det då fråga om orter av medeltida ursprung, som bara
i mindre grad berörts av bränder och där tillfälle således inte erbjudits att inskrida med mer omfattande regulariseringskrav. Gamla stan i Stockholm är ett sådant exem- pel, Visby ett annat.
Från överhetens sida gjordes vidare en- trägna försök att främja byggande i sten. I stort sett blev dessa ansträngningar re- sultatlösa. Ända till slutet av 1800-talet för— blev Gamla stan det enda mer omfattande stadspartiet i landet, som uteslutande be- stod av stenhus. Träbebyggelsen var såle- des det normala. Vad som finns kvar i dag är ytterst sällan äldre än slutet av 1700- talet; det mesta tillhör snarare den senare hälften av lSOO-talet. Det betyder också att detta bestånd, sin brokighet till trots, ändå är ganska enhetligt. Det består av tvåvåningshus på rymliga tomter, en gång byggda av stadens mer välmående borgare, och envånings stugor i utkantskvarteren, som varit de fattigare gruppernas hem.
En mängd städer har mer eller mindre omfattande rester av sådan begyggelse i behåll. Goda exempel på större och mer sammanhängande stadsbilder av detta slag erbjuder bl.a. Arboga, Kalmar och Väs- tervik. Vidare framträder ett antal små- städer som också rent storleksmässigt be- hållit sin gamla skala. Bland dem må nämnas Gränna, Mariestad, Nora och Sä- ter, alla med enkla rutnätsplaner, Eksjö, Skänninge, Söderköping och Vadstena, som bevarat mer oregelbundna, efter terräng- förhållandena anpassade planformer.
1.4 Den nya staden
Omkring 1860 inleddes ett skede av stads- tillväxt, som ännu inte nått sitt slut. Det var en utveckling, som inte berörda alla städer samtidigt och på samma sätt. För några började tillväxten omedelbart och har sedan dess inte avstannat. Andra orter drogs med betydligt senare, ytterligare ett antal har bara berörts i förhållandevis ringa grad och förblivit småstäder. Förloppet har lett till kolossala rent kvantitativa skillna- der städerna emellan — de förindustriella
städerna liknade däremot varandra också i storlek.
Under de drygt hundra år som förflutit sedan detta tillväxt- och förändringsskede inleddes har städerna successivt fått en se- rie nytillägg. Också de minsta har sådana att uppvisa — där kan det f. ö. vara allra lättast att avläsa den typiska följden av årsringar. Till de tidigaste inslagen hörde institutionsbyggnader som t. ex. skolor, sjukhus och fängelser, för vilka plats be- reddes i den äldre stadens periferi. Där drogs också järnvägen fram. Vid ungefär samma tid började dessutom hyreshus att byggas, ofta i sten och av en storleksord- ning, som den gamla staden inte hade några motsvarigheter till. De mindre or- terna fick bara några enstaka exemplar av dessa byggnader, medan de i städer som Stockholm, Göteborg och Malmö kom att bilda hela stadsdelar.
Hyreshusbyggandet har fortsatt sedan dess om också med olika intensitet och med skiftande målsättningar. Ett betydelsefullt alternativ lanserades under åren efter se- kelskiftet i form av den friliggande villan. De flesta städer, större som mindre, om- gavs under 10— och 20-talen av ett bälte med enfamiljshus. Därvid övergavs de tidi- gare allenarådande rutnätsplanema. Villa- stadsdelarna byggdes upp efter labyrintiska stadsplaner, som tidens tongivande arkitek- ter favoriserade.
För många föreföll det önskvärt att detta villabyggande skulle fortsätta mot horison- ten. Så blev nu inte fallet. Den nya bo- stadspolitik, som utformades under 40-talet, kom i hög grad att främja hyreshusen. Resultatet blev ett massbyggande av hyres- hus som tidvis också i mindre orter tyck- tes utesluta alternativa boendeformer. Re- lationen mellan olika hustyper har dock förblivit ett diskussionsobjekt. Fördelning- en, som nu framträder, uppvisar också betydande lokala och regionala skillnader.
Den nya bostadspolitikens innehåll skall här bara beröras i ett avsende, uppfatt— ningen om den äldre bebyggelsen. Ett vik- tigt inslag i den bostadssociala utredningens betänkande utgjorde ett program för total—
sanering av de delar av den äldre bebyg- gelsen, som inte motsvarade vissa högt ställda krav både på den enskilda bostaden och på stadsmiljön som helhet. Bostads- bristen omöjliggjorde programmets förverk- ligande; det avskrevs inte men sköts på framtiden. Tyngdpunkten kom i stället att läggas på nybyggande på tidigare obebyggd mark. Nyproduktionen har varit av enorm omfattning, kvantitativt sett utan varje ti- digare motsvarighet. Denna stora satsning har hittills inte motsvarats av någon lika målmedveten behandling av den äldre be- byggelsen. Från bostadssocial synpunkt ut- gör den fortfarande till stora delar ett olöst problem.
Den svenska staden av i dag kan normalt uppvisa följande zoner. Innerst befinner sig den gamla stadskärnan, ofta med träbebyg- gelse, ordnad efter en rutnätsplan. Dit loka- liserades redan i slutet av förra seklet ett antal större stenhus med hyresvåningar. De följdes under 50- och 60-talen av varuhus och kontorsbyggnader. De avrivna områ- ,dena i centrum omfattar. ibland större arealer än som hittills tagits i anspråk för nybyggande i stadskärnan. Omedelbart utanför den gamla staden ligger ett antal institutioner, varav de äldsta från omkring 1860. Till samma zon hör järnväg och sta- tionsbyggnader. Ytterligare något längre ut brukar äldre villaområden breda ut sig. De avlöses i sin tur av ett bälte, huvudsak- ligen innehållande hyreshus som byggts un- der efterkrigstiden. Den yttersta zonen har en utspridd karaktär med utflyttade indu- strier, terminaler, anläggningar för bilser- vice samt nya villa- och radhusgrupper.
De kvantitativa skillnaderna mellan små och stora orter är givetvis betydande, likaså de olikheter, som betingas av de geogra- fiska förutsättningama. Bortsett härifrån ger det ovan skisserade schemat en upp— fattning om den följd av zoner med olika användning och bebyggelse, som normalt uppträder i den svenska staden. Samma bebyggelsetyper återfinns således på en mängd platser. Det är i och för sig möjligt att ur detta material välja ett antal "tids- typiska” byggnader och miljöer. Valet skul-
le dock vara svårt: För varje skede finns en sådan mängd tänkbara representanter. Att göra ett urval av detta slag skulle ockSå vara att missa den viktigaste po- ängen. Vad dessa byggnader så tydligt be- rättar är ju den enskilda ortens historia. Det är den som borde arbetas fram och inte någon riksomfattande exempelsamling.
Också detta synsätt leder således till sist fram till en önskan att se bevaringsfrågan från lokal synpunkt. Urvalet blir då en lokal angelägenhet som kan styras av or- tens egen, ofta väl genomarbetade syn på sin historia. Betydelsen av nära samverkan med landsantikvarien (motsvarande) har förut framhållits.
1.5. Sammanfattning
Det kulturhistoriska värdebegreppet bör ges en mycket vid definition främst på grund av dess utpräglat subjektiva innebörd. Önsk- värt är således att definitionsfrågorna be- handlas på ett tolerant sätt. Värdebegrep- pets med nödvändighet svåravgränsade och ibland vaga karaktär bör inte hindra att den kulturhistoriska aspekten jämställs med andra synpunkter, som kan anläggas på bo- stadssanering, d.v.s. bostadspolitiska, so— ciala och arbetsmarknadspolitiska. De kul- turhistoriska önskemålen bör således sam- ordnas med en rad nyttosynpunkter, då det gäller att rusta upp och återanvända bebyggelsen. Undantag härifrån utgörs av det bevarande, som helt motiveras av mu- seala motiv.
Målet innebär vidare att de kulturhisto- riska aspekterna beaktas före de företags- ekonomiska. Målsättningen kan lämpligen uttryckas på följande sätt: Stödja bevaran- det av de miljöer och enskilda bostadshus som efter värdering bedöms värdefulla och/ eller fredningsbara, även om fastigheterna från ekonomisk synpunkt inte är lönsamma.
Det grundläggande urvalet bör göras av kommunerna med utnyttjande av tillgäng- lig antikvarisk expertis. Därigenom till- godoses önskemålen om lokal förankring och den samordning med övrig bostads-
sanering, som kan ge verksamheten stadga och effektivitet.
Det stora antalet kostnadskrävande ob- jekt medför dock att en viss prioritering till sist måste genomföras på riksnivå. Där- vid ställs ånyo krav på urval och lämpliga metoder härför. En möjlig väg är härvid att i första hand främja bevarandet av hela och sammanhållna miljöer. Totalmiljöas- pekten kan alltså fungera som en begrän- sande faktor vid urval av kulturhistoriskt värdefull bebyggelse. Urvalet bör också på ett så allsidigt sätt som möjligt spegla vik- tiga historiska skeden och levnadsbetingel- serna för olika samhällsgrupper i det för- flutna.
2. Lagstiftning och finansiellt stöd för bevarandet
av kulturhistoriska byggnader
2.1. Lagstiftning
Till skydd för kulturhistoriskt värdefulla byggnader och miljöer liksom för fasta fornlämningar finns bestämmelser dels i byggnadslagen och byggnadsstadgan, där föreskrifterna har givits en mera allmän ka- raktär, dels i vissa specialförfattningar. Fornminnen har ett generellt lagskydd ge- nom fornminneslagen. För att byggnadsmil- jöer skall kunna skyddas, måste i allmän- het olika åtgärder kombineras. Dessa kan ha form av byggnadsminnesförklaringar, särskilda bestämmelser i stadsplan eller spe- ciella överenskommelser mellan de kultur- minnesvårdande myndigheterna och veder- börande fastighetsägare. En kort översikt av gällande lagar och författningar som reglerar skyddet lämnas i det följande.
Byggnadslagen. Med stöd av 865 i denna lag kan Kungl. Maj:t förordna att nybygg- nad utan länsstyrelsens tillstånd inte får ske inom område, som inte ingår i stadsplan eller byggnadsplan och som har betydelse bla med hänsyn till befintlig från historisk eller konstnärlig synpunkt värdefull bebyg- gelse. Bestämmelsen syftar till att förebygga att område med sådan bebyggelse vandali- seras genom olämpliga byggnadsföretag. I den 1225 BL finns en liknande bestämmel- se som ger möjlighet att skydda partier av kulturlandskap på landsbygden.
Även bestämmelserna om stadsplan ger
vissa möjligheter att skydda historiskt eller kulturhistoriskt värdefull bebyggelse. En— ligt 25 5 byggnadslagen skall stadsplan ut- märka och till gränserna ange de för olika ändamål avsedda områden som ingår i pla- nen. Detaljerade bestämmelser om områ- dets bebyggande i fråga om största hus- höjd, bebyggelsens placering och använd- ning kan fastställas under förutsättning att tillbörlig hänsyn tas till markägarnas be- rättigade intressen. Med stöd av samma pa- ragraf kan föreskrivas att område skall ut- göra reservat för befintliga kulturhistoriskt värdefulla byggnader, s.k. K-märkning. Be- stämmelsen försätter tidigare nybyggnads- rätt ur kraft men kan å andra sidan inte hindra att ifrågavarande byggnader rivs eller vanvårdas. För K-märkning fordras markägarnas medgivande. Sådan märkning torde även kunna medföra skyldighet för kommunen att lösa fastigheter. Den pröv- ning som förekommer vid byggnadsnämnds behandling av ansökan om byggnadslov för rivning är enbart begränsad till vidtag- na säkerhetsanordningar för utförandet av rivningen. En fastighetsägare som river ett hus kan av byggnadsnämnden vägras bygg- nadslov för ersättningsbyggnad men kan in- te tvingas att uppföra ett nytt hus på tom- ten. Detta innebär att han kan riva för att kunna iordningställa området för exempel- vis parkeringsändamål.
Byggnadsstadgan. I 9 S? byggnadsstadgan
anges generellt att syftet med all bebyggel- seplanering är att främja en från allmän synpunkt ändamålsenlig utveckling inom det område som planeringen avser. Vid uppgörandet av planer för bebyggelse skall tillses att sådan bebyggelse som har sär- skilt värde från historisk eller kulturhisto- risk synpunkt ”såvitt möjligt" bevaras.
Enligt 38 5 får byggnad av större värde från historisk, kulturhistorisk eller konst- närlig synpunkt inte förvanskas vare sig genom arbeten på själva byggnaden eller genom bebyggelse i grannskapet. Byggnads- nämnd kan förelägga ägare vid vite att un- danröja förändring som skett utan nämn— dens godkännande (70 å) och att under- hålla byggnad så att vanprydnad inte upp- kommer (50 5).
Byggnadsminneslagen. Enligt bestämmelser- na i byggnadsminneslagen1 kan byggnad, som bevarar egenarten hos gången tids byggnadsskick eller minnet av historisk be- tydelsefull händelse och som med hänsyn härtill är att anses som synnerligen märklig, av riksantikvarien förklaras för byggnads- minne. Sådan förklaring kan ges även mot ägarens bestridande. Beslut om byggnads- minnesförklaring kan överklagas hos Kungl. Maj:t. I de skyddsföreskrifter som utfärdas i samband med sådan förklaring anges i vil- ka delar byggnader inte får ändras och i vil— ka hänseenden och på vad sätt byggnadens ägare skall sörja för vården av byggnaden. Föreskrifterna kan också innehålla bestäm- melse om att området kring byggnaden skall hållas i sådant skick att byggnadens utseende och karaktär inte förvanskas. För- summar ägaren vården av byggnadsminnet kan han föreläggas att vidta erforderliga åtgärder. Antalet anläggningar som erhållit skydd enligt byggnadsminneslagen eller ti- digare lag om skydd för kulturhistoriskt märkliga byggnader uppgår f.n. till drygt 200. Byggnadsminneslagen är endast till- lämplig på individuella, synnerligen märk- liga byggnader men inte på miljöer, vilkas kulturhistoriska värde huvudsakligen ligger i miljöbilden. Då ett större antal byggnader av framträdande kulturhistoriskt värde finns
inom samma område, har dock i några fall också miljöer kunnat skyddas, såsom Ra- demachersmedjorna i Eskilstuna och Mede— vi brunn.
Enligt byggnadsminneslagens bestämmel- ser har ägare av byggnad, som förklarats som byggnadsminne, rätt att begära ersätt- ning av kronan för skada och intrång som kan åsamkas honom. Rätt till ersättning fö- religger om skyddsföreskrifterna medför så- dan inskränkning i rätten att nyttja bygg- nad eller område att ägaren kan förfoga däröver endast på sätt som står i uppen- bart missförhållande till dess tidigare värde.
Bestämmelser rörande det offentliga bygg- nadsväsendet. Om en byggnad i statlig ägo har framträdande kulturhistoriskt värde, kan den genom beslut av Kungl. Maj:t upp- tas i den förteckning över byggnadsminnes- märken,": som förs av riksantikvarieämbetet (RAÄ). En sådan registrering medför bl. a. att alla förslag till byggnadens renovering eller ombyggnad skall granskas och god- kännas av riksantikvarien.
Expropriationslagen. Enligt 1 5 i expropria- tionslagen. punkt 12, får fastighet som till- hör annan än kronan exproprieras för beva- rande av kulturhistoriskt märklig bebyggel- se eller märklig fast fornlämning, som inte kan tryggas på annat sätt eller för att bere- da erforderligt utrymme däromkring. Den nuvarande lydelsen av punkt 12 gäller se- dan den 1 januari 1972. Enligt tidigare ly- delse fick på nämnda grunder endast kul- turhistoriskt synnerligen märklig bebyggel- se eller synnerligen märklig fast fornläm- ning exproprieras. Samtidigt som denna lagändring trädde i kraft upphörde 44 a 5 i byggnadslagen (”Lex Gamla stan”) att gälla.
I expropriationsutredningens betänkande ”Expropriationsändamål och expropriations- ersättning m.m.” (SOU 1969:50) uttalades att det tidigare stadgandet i 1 5, punkt 12, i
1Lag den 9 december 1960 om byggnads- minnen (SFS 1960:690).
2KK den 26 november 1920 med föreskrif- ter rörande det offentliga byggnadsväsendet.
expropriationslagen fått en särskilt restrik- tiv utformning som syntes ”ägnad att onö— digtvis tynga och komplicera utredningen i expropriationsärendena". Frågan om ex- propriationstillstånd vore motiverad i det enskilda fallet borde kunna prövas utan allt- för tyngande jämförelse med de rekvisit som uppställts i byggnadsminneslagen, an— såg expropriationsutredningen.
I remissyttrandet över expropriationsut- redningens betänkande uttalade riksantikva- rieämbetet bl. a. följande.
De nya bestämmelserna i 1 5 första stycket 12 expropriationslagen är avsedda att ge minst lika goda möjligheter till ingripande som de nu gällande. Dessa möjligheter är emellertid inte tillfredsställande i vad avser äldre bebyg— gelsemiljöer. I begreppet äldre bebyggelsemiljö måste numera läggas en vidare syftning än som tidigare skett. I miljöerna ingår enskilda objekt av starkt varierande värde. Till miljöer- na måste i förekommande fall också kunna räknas obebyggd mark. Det kan visserligen antas att borttagandet av ordet ”synnerligen” i fråga om märklig bebyggelse vidgar området för expropriation i de angivna fallen, men det är ändå osäkert vilka möjligheter som ges att bevara en bebyggelsemiljö i dess helhet.
Betydligt vidare expropiationsmöjligheter i kulturhistorisk bebyggelse förordades av stadsantikvarien i Stockholm och av stads- miljögruppen.
2.2 Brister i lagstiftningen
I remissyttrandena över motion nr 45 till 1969 års riksdag om åtgärder till skydd för den medeltida miljön i Visby påtalade fle- ra myndigheter bristerna i lagstiftningen om skydd för historisk och kulturhistorisk bebyggelse. Dessa uttalanden har samman- fattats i följande punkter.
' För städer av Visbys storlek och med dess miljömässiga kvaliteter erbjuder bygg- nadslagen inget planinstitut som är direkt tillämpbart (statens planverk). ' 38 & byggnadsstadgan är en alltför svag grund för byggnadsnämnden, då det gäller att hävda kulturmiljöns intressen. I Visby saknar innerstaden till sin större del helt
stadsplan utöver den av ålder bestående (länsstyrelsen i Gotlands län). ' Påkallad återhållsamhet rörande takhöjd liksom den speciella fördyringen som hän- synen till miljön i övrigt medför har åter- verkningar på tomtpriser och byggnads- kostnader och därmed på hyresläget i det nya huset. Dessa faktorer bör undersökas (länsstyrelsen i Gotlands län). ' Att något egentligt hinder inte föreligger för rivning av byggnad har påtalats i olika sammanhang. En ändring härvidlag aktua- liserar emellertid frågan om ersättning till den fastighetsägare som tillfogas ekonomisk skada genom avslag på rivningsansökan (länsstyrelsen i Gotlands län). ' Då byggnadsminneslagen endast är till- lämplig på enstaka hus, inte sammanhäng- ande miljöer, kan bebyggelse där det kul- turhistoriska värdet främst ligger i miljö— bilden inte beredas fullgott skydd (riksan- tikvarieämbetet). ' Lagstiftningen innehåller sådana begräns- ningar att ett från allmän synpunkt önsk- värt skydd för bebyggelse och miljöer kan uppnås endast i undantagsfall. De ekono- nomiska konsekvenserna av ett tillämpande av byggnadsminneslagen, bestämmelserna om expropriation och s.k. K—märkning i stadsplan inskränker också dessa skyddsin- stituts användning (riksantikvarieämbetet). ' Expropriation är en orimligt dyrbar och hårdhänt metod när det gäller att behandla hela. samlade stadsmiljöer (statens plan— verk).
Musei- och utställningssakkunniga (MUS 65) har i sitt betänkande Kulturminnes- vård (SOU 1972: 45) framhållit att de olika specialförfattningarna till skydd för kultur- minnesvården är av olika karaktär och att det finns luckor mellan dem och den all- männa lagstiftningen för planering och byg- gande. Särskilt är detta fallet på byggnads- minnesvårdens område, där den modernare europeiska lagstiftningen inte har någon motsvarighet i Sverige.
Direktiven för musei- och utställnings- sakkunniga har inte bedömts innefatta upp- drag att företa en mera genomgripande re-
vision i sakligt avseende av den gällande lagstiftningen för kulturrninnesvården. Den viktigaste uppgiften för de sakkunniga har i stället bestått i att anpassa lagstiftningen till den nya organisation för kulturminnes- vården som MUS 65 föreslår och som främst innebär en decentralisering av be- slutsfunktionerna. Tyngdpunkten i besluts- förfarandet vill man lägga hos länsstyrelsen.
Första stycket i byggnadsminneslagens 1 & föreslås av de sakkunniga få följande lydelse: "Byggnad som är märklig genom sitt kulturhistoriska värde må förklaras för byggnadsminne". Jämfört med nuvarande lydelse (se 5. 32, tredje stycket) innebär detta att kriterierna för byggnadsminne blivit mindre specificerade varigenom möjlighe— terna till en smidigare handläggning av ärendena förbättras. Ej heller i fortsättning— en kommer byggnadsminneslagen att vara tillämplig på byggnadsmiljöer. Ifrågava- rande lag föreslås dock få en komplet- terande anordning, genom vilken myndig- heterna får rätt att på en inventeringslista uppföra även sådan byggnad som inte kan anses uppfylla kriterierna för byggnadsmin- nesförklaring men som ändock klart äger ett betydande kulturhistoriskt värde. Så kan vara förhållandet om byggnaden ingår i en kulturhistoriskt mycket värdefull bebyg- gelsemiljö.
2.3. Finansieringsmöjligheter
2.3.1. Statliga bostadslån
Såsom framgått av betänkandet Sane— ring I (SOU 1971:64) beräknas storle- ken av bostadslån för ombyggnad i re- lation till ett låneunderlag enligt samma principer som för nybyggnad av flerfamiljs- hus eller småhus. Det finns dock större möjligheter att fördjupa bostadslån för om- byggnad, om lån i öppna marknaden inte kan erhållas i tillräcklig omfattning. Den av länsbostadsnämnden godkända ombygg— nadskostnaden utgör låneunderlag. Enligt gällande bestämmelser får denna kostnad inte överstiga det beräknade värdet av hela
huset i ombyggt skick. Inte heller får låne- underlaget för ombyggnad vara större än låneunderlaget för en motsvarande nybygg- nad. I fråga om kulturhistoriskt märklig byggnad kan låneunderlaget höjas efter medgivande av Kungl. Maj:t (se 5. 104).
2.3.2. Statsanslag och fonder
Anslaget i statsbudgeten för vård och un- derhåll av fornlämningar och kulturhisto- riskt värdefulla byggnader utgjorde för bud- getåret 1971/72 680000 kr (reservationsan- slag). Därav avsåg 358000 kr medel för vård och underhåll av byggnader. Av den sistnämnda summan förbrukades 22000 kr för upprustning av bostadshus. För budget- året l972/73 anslogs 701000 kr. Vid 1973 års riksdag höjdes anslaget med 27000 kr.
Stöd till kulturrninnesvården utgår också av särskilda lotterimedel. Under budgetåret 1971/72 beviljade sålunda Kungl. Maj:t 150000 kr av sådana medel för restaure- ring av korsvirkeshus i Ystad. Medlen får i princip inte användas för arbeten i bygg- nader i enskild ägo.
Lars Lawskis fond. Avkastningen på den av major Lars Lawski till antikvarieakademin donerade summan för byggnadsminnesvård uppgick budgetåret 1971/72 till 260000 kr. Endast en mindre del därav togs i an- språk för restaurering av bostadshus. Fon- den får inte utnyttjas för arbeten på kyrko— byggnader.
2.4. Beredskapsarbeten
Beredskapsarbetena inom fornvård och kul— turminnesvård har ökat betydligt i omfatt- ning sedan mitten av 1960-talet. Statsbidra- gen till sådana arbeten är numera av sådan storleksordning att de ordinarie anslagen till riksantikvarieämbetet för kulturminnes- vård i jämförelse därmed utgör blygsamma belopp.
För utförande av kulturminnesvård som beredskapsarbete gäller en särskild överens- kommelse mellan RAÄ och AMS. Avtalet omfattar följande verksamhetsgrenar:
' iståndsättande och vård av fasta forn- lämningar ' arkeologiska undersökningar ' iståndsättande och vård av kulturhisto- riskt värdefulla byggnader och miljöer
Med hänsyn till beredskapsarbetenas be- tydelse för kulturrninnesvården lämnas här en kort redogörelse för riktlinjerna för så— dana arbeten.
Allmänt. Verksamheten har till syfte att be- reda sysselsättning åt arbetslösa, som på grund av ålder eller andra skäl inte kan placeras i öppna marknaden. Beredskaps- objekten skall ha hög angelägenhetsgrad. Val av objekt skall ske med beaktande av arbetets lämplighet som beredskapsarbete. Arbetena bör om arbetsmarknadsläget så kräver utan större olägenhet kunna avbry- tas och återupptas. Objekt vartill investe- ringsmedel i ordinarie ordning anvisas bör inte förekomma. Inte heller objekt, vars an- gelägenhet prövats av Kungl. Maj:t men för vilka medel till utförande inte anvisats, får aktualiseras som beredskapsarbete.
Arbetskraft. Vid beredskapsarbeten skall sysselsättas av den offentliga arbetsförmed— lingen anvisade arbetslösa, som inte kan beredas arbete på öppna marknaden.
RAÄ svarar tillsammans med vederbö- rande länsarbetsnämnd (LAN) för detalj- planering av statliga objekt och skall där- vid samråda med nämnden beträffande omfattning, lokalisering och art av syssel- sättningsobjekt etc.
Utförande och regi. Arbeten rörande stat- liga objekt, dvs. av staten ägda eller sådana objekt i annans ägo som det åligger RAÄ att vårda och underhålla, utförs i detta ämbetsverks eller i AMS, regi. RAÄ kan efter överenskommelse med AMS låta ut- föra arbetet genom annan myndighets för- sorg. Kommunala objekt utförs av sökan— dekommun eller i statlig regi genom RAÄ eller av AMS. Arbeten rörande enskilda ob- jekt (enskild ägare, förening, stiftelse och annan juridisk person) bör — enligt över-
enskommelse mellan AMS och RAÄ — lämpligen utföras i kommunal eller statlig regi.
Statlig myndighet och kommun kan låta utföra arbeten på entreprenad. Upphand— lingsformen kan bestämmas under hänsyns- tagande till de speciella förhållanden som kan råda i varje enskilt fall.
Beslut. Efter samråd med RAÄ beslutar AMS om kostnadsramar (statsbidragsramar) för kommande budgetår omfattande god- kända fornvårdsobjekt ur länsplanen och för vilka RAÄ upprättat objektplan. LAN meddelar tid för igångsättning och bedri- vande av beviljade beredskapsarbeten.
Bidrag och kostnader. AMS (LAN) be- slutar om statsbidragets storlek i varje sär- skilt fall. Statsbidraget skall fastställas på den för företaget godkända kostnaden. Med godkänd kostnad avses totala kostnaden för åtgärden inklusive kostnader för detalj- planering (projektering), arbetsgivareavgif— ter och i förekommande fall kostnader för kontroll, arbetares resor inom arbetsplatsen, rastvagnar, tillsyn m. m.
Beredskapsarbeten för iståndsättande och vård av kulturhistoriskt värdefulla byggna- der och miljöer omfattar följande objekt.
' byggnadsminnesmärken ' byggnadsminnen ' övriga äldre byggnader ' byggnadsmiljöer
Byggnadsminnesmärken omfattar åtskilli- ga slags byggnader i statens ägo, förvaltade av olika myndigheter, bl.a. byggnadssty— relsen, fortifikationsförvaltningen, domän- styrelsen och RAÄ.
Byggnadsminnen och byggnader som av- ses bli förklarade för byggnadsminne re- presenterar alla slags byggnader från alla epoker i såväl offentlig som enskild ägo. Bland dessa finns borgar, slott, herrgårdar, bondgårdar, industrianläggningar m. fl. Ofta kan restaureringen av sådana byggnader uppdelas i en antikvarisk del, för vilken statsbidrag kan utgå, och en modernise- ringsdel, vilken det är skäligt att ägaren sva-
Tabell 2.1 Kostnader för beredskapsarbeten inom RAÄ:s område budgetåren 1964/65— 1971/72 Budgetår Hela kostnaden Därav för hus Statsbidrag Därav för hus Kronor Kronor Totalt Kronor Kronor 1964/65 415000 — 415000 — 1965/66 1 289 000 1 065 000 1 276 000 1 052 000 1966/67 2 099 000 2 033 000 1 963 000 1 897 000 1967/68 3 785 000 3 389 000 3 576 000 3 180 000 1968/69 4 694 000 4 059 000 3 922 000 3 300 000 1969/70 6 869 000 1 475 000 6 259 000 1 225 000 1970/71 8 862 000 1 415 000 8 065 000 970 000 1971/72 11 511 000 565 000 11 284 000 449 000
rar för. Den antikvariska delen kan exem— pelvis avse att bevara en byggnads yttre ka- raktär samt stommen, moderniseringsdelen en normal kostnad för att ge byggnaden en modern inredning.
Till flera byggnadsminnen hör vidsträck- ta parkanläggningar.
Ägaren svarar, i enlighet med de skydds- föreskrifter som utfärdas i samband med byggnadsminnesförklaring, för det löpande underhållet av sina byggnader men kan inte åläggas att utföra mera omfattande restau- reringsåtgärder.
För övriga äldre byggnader gäller vad som ovan har sagts om byggnadsminnen, dock endast i enlighet med de särskilda av- tal eller andra skyddsåtgärder som gäller för resp. objekt.
Skyddsvärda byggnadsmiljöer kan bestå av t. ex. ett välbevarat och enhetligt stads- parti, en bondby eller fäbodvall, ett järn- bruk, en hälsobrunn eller ett fiskeläge.
2.4.1. Kostnaderna för beredskapsarbeten inom forn- och kulturminnesvård
Såsom tidigare framhållits bedrivs bered- skapsarbeten för forn- och kulturminnes- vård inte bara av riksantikvarieämbetet utan också av arbetsmarknadsstyrelsen, byggnadsstyrelsen och domänverket m.fl. ämbetsverk samt av kommuner, organisa— tioner och enskilda. I ovanstående tabell 2.1 redovisas kostnaderna för arbeten. där RAÄ varit huvudman.
Kostnaderna för beredskapsarbetena i RAÄ:s regi uppgick under budgetåret 1964/ 65 till ett tämligen begränsat belopp men har sedan ökat successivt och synes inte i högre grad ha påverkats av konjunkturför- ändringarna. Detta torde bero på att kul- turrninnesvården och särskilt vården av fornminnen visat sig kunna erbjuda många lämpliga arbetsuppgifter för svårplacerad, lokalt bunden arbetskraft, som även under goda konjunkturer inte kan finna lämplig sysselsättning på grund av hög ålder eller andra arbetshinder. Av tablån framgår vi- dare att endast en mindre del -— under 1971/72 endast en ringa del — av kostna- derna är att hänföra till hus. De domine- rande utgiftsposterna för restaurering av hus nämnda budgetår avsåg Vilhelmina kyrkby (400000 kr) och Mälsåkers slott (110 000 kr).
Kostnaderna för beredskapsarbeten för forn- och kulturminnesvård hos övriga hu- vudmän uppgick under budgetåren 1967/68 —197l/72 till följande belopp.
Budgetår Hela Därav kostnaden statsbidrag 1967/68 1 720 356 1 720 356 1968/69 1616151 1608151 1969/70 3 588 000 2 532 000 1970/71 7 005 000 5 752 000 1971/72 41 504 000 33 368 000
Omfattningen av beredskapsarbetena hos övriga huvudmän har under de senaste
budgetåren ökat avsevärt, särskilt markant var ökningen under 1971/72, vilket får an- ses bero på arbetsmarknadssituationen. En särredovisning av kostnaderna för restau- rering av hus har här inte varit möjlig.
(Frågan om beredskapsarbeten i bostads- hus behandlas i kap 7).
2.5 Stöd vid tomträtt
Förvärv av fastighet med byggnad för upp- låtelse med tomträtt i syfte att trygga en bevakning av samhällets kulturhistoriska och ekonomiska intressen i äldre bebyggel- se har tillämpats i enstaka fall, bland annat i Gamla stan i Stockholm. Från kommu- nens sida har tomträttskontraktet utnyttjats som ett medel att hindra rivning och för att få till stånd en restaurering, där såväl tekniska, ekonomiska som antikvariska öns— kemål kunnat tillgodoses. På basis av tomt— rättskontraktet har vidare kommunen kun- nat få garantier för byggnaders framtida vård. Av betydelse är därvid att villkoren för sådana åtgärder genom tomträttskon- traktet eller till detsamma knutna avtal kunnat bindas till fastigheten och därige- nom blivit gällande oavsett vem som tar fastigheten i anspråk.
Metoden att förvärva fastighet i restau- reringssyfte och sedan upplåta marken med tomträtt innebär, att fastigheten inköps till ett pris som kan anses godtagbart med hän- syn till tomtvärdet vid nybyggnad. De i för- värvet ingående byggnaderna återköps av tomträttshavaren i realiteten till en for- mell köpeskilling.
Inom den del av Gamla stan, där denna metod hittills tillämpats i två fall, är grund- förhållandena mycket dåliga. I de aktuella fallen var byggnaderna skadade i sådan utsträckning, att särskilda förstärkningsåt- gärder måste vidtas. Utöver kostnader för upprustning av byggnaderna erfordrades grundförstärkningsåtgärder i ena fallet till en kostnad av ca 900000 kr. Ombyggnads- och grundförstärkningsåtgärderna skulle där komma att medföra en beräknad total- hyra av ca 180 kr/m2 bly. Förhandlingar mellan fastighetsägaren och Stockholms
stad togs därför upp. Avsikten var att finna vägar varigenom fastighetsägarens kostna- der för vidtagna grundförstärkningsåtgär- der endast i begränsad utsträckning skulle komma att verka höjande på hyrorna, främst då bostadshyrorna.
Staden förvärvade i detta fall fastigheter- na (inklusive byggnader) för en köpeskilling av 1 200 005 kr, varav 5 kr utgjorde en sym- bolisk ersättning för byggnaderna och öv- rig del ersättning för marken. Samtidigt för- band sig staden att upplåta fastigheterna med tomträtt till förutvarande ägare. Un- der tiden från stadens tillträdesdag till tomt— rättsupplåtelsen var byggnaderna utarrende- rade till säljaren.
Första avgäldsperiodens längd är 10 år. I en sidolöpare till tomträttskontraktet in— togs en bestämmelse, varigenom staden un- der denna tid endast tar ut en symbolisk tomträttsavgäld på 100 kr/år i stället för 66 OOO/år. Som förutsättning härför skulle dock gälla följande
a) att pågående ombyggnadsarbeten avslu- tades vid ett senast angivet datum och att bebyggelsen därefter bibehölls i väl underhållet skick.
b) att blivande tomträttshavaren förband sig att utta hyror för bostadslägenheter som var ca 55 kr/m2 bly lägre än vad hel tomträttsavgäld skulle medge (vilket innebar en minskning från beräknade 180 krlm2 till ca 125 kr/m2 bly).
c) att staden erhöll anvisningsrätten till 75 % av bostadslägenheterna.
Beträffande beräkning av hyra intogs föl— jande bestämmelse i sidolöpare till tomt— rättskontraktet.
Hyran för bostäderna skall sättas till be- lopp, som motsvarar bolagets självkostnad och grundas på en efter byggnadsarbetenas fär- digställande upprättad kalkyl, vilken skall god- kännas av staden. Hyran för bostäderna får under 10-årsperioden efter anmälan till sta- den anpassas till faktiska förändringar i drift- och förräntningskostnader, som i övrigt icke ändras utan stadens medgivande.
Vidare skulle staden — sedan blivande tomträttshavaren företett bevis om att
grundförstärkningsarbetena godkänts av byggnadsnämnden teckna borgen för ett 30-årigt amorteringslån intill ett belopp av högst 900 000 kr till tomträttshavaren.
Genom minskningen av tomträttsavgäl- den hade staden lämnat sitt bidrag till täc- kande av de merkostnader, som föranletts bl.a. av de höga grundförstärkningskost— naderna.
Det allmänna har ett starkt intresse av att den kulturhistoriskt värdefulla bebyggelsen i Gamla stan upprustas och blir bevarad för framtiden samtidigt som bostadshyran hålls på en rimlig nivå. Eftersom åtgärder i det här aktuella fallet måste vidtas om- gående och fastighetsägaren hade vilja och förmåga att genomföra ombyggnaden, an- såg Stockholms stad att det ovan beskrivna förfarandet var en lämplig och godtagbar lösning.
Genom det redovisade förfaringssättet har kommunen fått äganderätten till mar- ken utan kapitalutlägg för befintliga bygg- nader. Vidare har kommunen preciserat ge- nomförandet av ombyggnaden i tiden och även träffat avtal om hyressättningen. Fas- tighetsägaren — tomträttshavaren — har å sin sida fått hjälp med finansieringen av ombyggnaden genom dels Viss kontanter- sättning för marken, dels avgäldsbefrielse under de första tio åren, dels kommunens borgen för ett amorteringslån om högst 900 000 kr med en löptid av 30 år.
Ersättningen medför i regel ett väsent- ligt kapitaltillskott för tomträttshavaren, vilket sammanräknat med det intecknings- lån, som övertas av kommunen, medför en räntevinst genom befrielse praktiskt taget från hela avgäldsräntan under den första tioårsperioden.
Metoden är emellertid användbar endast om fastighetsägaren är villig att sälja mar- ken till kommunen för att sedan återfå den mot tomträtt samt om fastighetsägaren har vilja och förmåga att genomföra sanering- en.
Fördelarna för kommunen med detta till- vägagångssätt är att man dels kan få sane- ringen genomförd på ett visst sätt och efter en bestämd tidplan, dels lättare kan åstad-
komma samverkan mellan fastigheterna in- om ett kvarter för ordnandet av gemensam gård, parkering m.m., dels även kan påver- ka bostadskostnaderna. Fördelarna för fas— tighetsägaren är att han dels får visst kapi- tal frigjort, dels kan göra viss räntevinst.
Allmänt kan sägas att tillvägagångssät- tet är användbart vid restaurering av fastig— heter med kulturhistoriskt värdefull bebyg- gelse (där bevarandekravet är oavvisligt) el- ler vid sådan annan ombyggnad, där bygg- naden bedöms kunna bestå en avsevärd tid (60 år). Förfarandet kan tillämpas med el- ler utan subvention från kommunens sida.
I Kungl. Maj:ts proposition 1973: 21 fö- reslås i enlighet med saneringsutredningens förslag i betänkandet Sanering I en vidg— ning av tomträttslångivningen till fastighe- ter med byggnader som skall bevaras. Detta innebär att kommun skall kunna få tomt- rättslån även för tomträttsupplåtelse som avser fastighet med äldre byggnad, om byggnaden är avsedd för bostadsändamål och har överlåtits till tomträttshavaren un- der villkor om modernisering. Vidare sätts som villkor att ombyggnaden är av genom— gripande art och inte ligger långt fram i tiden.
3. Restaurering av kulturhistoriskt värdefull bebyggelse
i några andra länder
3 .1 England 3.1.1 Ansvarsfördelning
I England är det i första hand kommunerna som har ansvaret för och tillsynen av lan- dets kulturhistoriskt och arkitektoniskt in- tressanta byggnader. Stiftelser tillkomna på enskilt initiativ har emellertid ålagt sig be- ty'dande uppgifter inom byggnadsminnes- vården. Härtill kommer ett flertal andra sammanslutningar som också ägnar stort intresse åt och ekonomiskt understöder så— dan verksamhet. Inom den frivilliga bygg- nadsminnesvården bör främst nämnas Na- tional Trust och Civic Trust.
Statens ansvar för bevarande av gamla byggnader delades tidigare mellan Ministry of Public Buildings and Works och Ministry of Housing and Local Government, vilka numera ingår i Department of Environ- ment. Staten äger och förvaltar gamla bygg- nader som står oanvända och sålunda i hu— vudsak ruiner. I det sistnämnda ministeriet handläggs bl.a. stadsbevaringsfrågor och där registreras byggnadsminnen.
National Trust började sin verksamhet i slutet av l800-ta1et. Stiftelsen, som 1968 hade 160000 medlemmar, förvärvar eller erhåller som gåva gods, gårdar och andra markområden som är så betydelsefulla att de bör bevaras för framtiden. Eftersom stif- telsen är en erkänd välgörenhetsinstitution är den befriad från skatt. En ägare till en
kulturhistoriskt värdefull byggnad, som inte anser sig kunna behålla denna på grund av arvsskatten, kan överlämna byggnaden till staten tillsammans med erforderliga mark— områden, varefter staten överför den till National Trust. Egendomar som inte är ekonomiskt självbärande övertas dock inte av stiftelsen. Donatorn och hans familj bor ofta kvar på godset, men stiftelsen ställer kravet att byggnaderna skall hållas öppna för allmänheten. Stiftelsen strävar efter att använda byggnaderna för sina ursprungliga ändamål, varför jordbruk m.fl. näringar drivs i stiftelsens regi.
År 1967 ägde National Trust ungefär 160000 ha mark i England och ca 30000 ha i Skottland. I dessa markområden ingår bl.a. stora delar av Lake District, gamla herresäten som Haddon Hall och flera märkliga naturpartier. Av de byggnader som stiftelsen förfogar över är ett par hundra av verkligt stort kulturhistoriskt in- tresse. Stiftelsens årliga underhållskostna- der uppgår till 1500 000 pund (ca 19 milj. kr.). För ett 50-tal byggnader har stiftelsen begärt medel av staten för att kunna hålla dessa värdefulla byggnader i stånd. Natio- nal Trust kan endast ägna sig åt fastighe— ter, som är i dess ägo.
Civic Trust, som funnits i ca 10 år, har ägnat sin verksamhet åt den översiktliga miljöplaneringen. Stiftelsen leds av en sty— relse bestående av officiella personer bl.a. flera framstående parlamentsledamöter.
Stiftelsen har som huvuduppgift att verka för ett ökat intresse för miljöfrågor hos all- mänheten. Genom sitt samarbete med hem- bygdsföreningar (local amenities societies) har man haft möjlighet att väcka den 10- kala opinionens intresse för den egna mil- jön. Under 60-talet har Civic Trust stude- rat särskilda problem såsom industriarkeo- logi, förbättringar av gatumiljön, men fram— för allt har man framhållit behovet av att bevara gamla stadscentra. Ordföranden i Civic Trust var intiativtagare till Civic Ame- nities Act som beskrivs senare. Civic Trust har dessutom anordnat flera konferenser i miljöfrågor bl. a. en konferens i York där ekonomiska, trafiktekniska och administra- tiva problem i bevaringsområden diskutera- des. Verksamheten finansieras till största delen genom donationer från privatperso- ner eller från industrin. Den årliga in- komsten uppgår till ca 50 000 pund.
3.1.2 Lagstiftning
Först i mitten på 1940-talet tillkom den lag som gör det möjligt att skydda bebodda eller på annat sätt i bruk varande byggna- der. Genom Town and Country Planning Act åvilar det Department of Environment att föra förteckning över byggnader av sär- skilt historiskt eller arkitektoniskt intresse samt att upprätta listor över dessa till led- ning för kommunerna. Huvudförteckningen innehåller ca 125000 byggnader i England och Wales och ca 40000 i Skottland, me- dan supplementet omfattar ca 100 000 bygg- nader. Förteckningen är under bearbetning och den förstnämnda listan väntas så små— ningom komma att omfatta ca 250000 byggnader. Alla dessa byggnader anses in- te vara av sådant värde att de absolut mås- te bevaras, men vid varje förslag till mer omfattande ändring bör man allvarligt överväga möjligheterna för ett bevarande. De krav som ställs på en byggnad för att den skall komma med i förteckningen är kvaliteter av följande slag: byggnader som är arkitektoniska mästerverk, karakteristis— ka representanter för en speciell skola eller en speciell tid, exempel på teknisk eller
konstruktiv nyskapelse, företrädare för pla- nerade bebyggelsegrupper osv. Undantagna är byggnader uppförda efter 1914 och kyrk— liga byggnader i bruk. De sistnämnda kan vara upptagna i förteckningen, men de ly- der inte under de för denna gällande be- stämmelserna utan sköts helt av de kyrkliga myndigheterna.
Införandet i förteckningen medför inte någon direkt inskränkning i en byggnads användning. Först då ägaren önskar re- novera, sälja eller riva byggnaden träder bestämmelserna i Town and Country Plan— ning Act i kraft. Ansökan om tillstånd för de önskade åtgärderna skall tillställas de lokala myndigheterna. Dessa har skyldighet att utställa förslaget samt att annonsera det i pressen för att allmänheten skall kunna lämna synpunkter på detsamma. Myndig- heternas prövningstid för sådana förslag är 6 månader.
Genom Civic Amenities Act 1967 och re- videringen av Town and Country Planning Act 1968 har möjligheterna till ingripande mot vanvård av förtecknade byggnader skärpts. För olovlig rivning eller ändring av förtecknad byggnad kan dryga böter eller fängelsestraff utmätas. Även för byggnad, som inte är upptagen i förteckningen men som kommunen vill ha registrerad, kan skyddsbestämmelser som omedelbart träder ikraft utfärdas för en tidrymd av sex måna— der, dvs den tid för utredningar som myn- digheterna har till sitt förfogande, innan beslut måste fattas om åtgärd. Kommu- nerna kan även expropriera förtecknade byggnader som vanvårdas. Vidare kan kom- munen ålägga ägare till förtecknad byggnad att reparera huset och — om detta inte sker — med en veckas varsel utföra erfor— derliga reparationer. Genom denna skärp- ning av lagarna har förlusten av förteck- nade byggnader minskat med ca 30 % per år.
Civic Amenities Act behandlar, förutom ovanstående, skyddet av områden med ar- kitektoniskt eller historiskt intresssanta byggnader. Kommunerna har genom lagen fått möjlighet välja ut de områden som de anser vara värda att bevara och med stöd
av lagen utmärka dem som "conservation areas", bevaringsområden. Även departe- mentet kan, i samråd med kommunerna, väcka förslag till bevaringsområden. När ett område har blivit förklarat för ”con- servation area”, åligger det framför allt kommunerna men även vederbörande mi- nister att ägna områdets karaktär och ut— seende särskild uppmärksamhet i samband med handläggning av ärenden inom områ- det. Beteckningen ”conservation area" inne- bär dock inte, att förändringar i området är helt uteslutna. Varken avgränsadet av ett bevaringsområde eller införandet av en byggnad i förteckningen innebär något ab— solut skydd för området eller byggnaden. Dessa åtgärder innebär emellertid, att myn- digheternas målsättning för områdets eller byggnadens bevarande klarläggs. Registre- ring av ett bevaringsområde skall annonse- ras bl.a. i lokalpressen. Dessutom skall vederbörande minister och de lokala kultur- vårdande föreningarna underrättas. Kom- munen kan vägra nybyggnad inom ett be- varingsområde på grund av estetiska skäl. Den kan även hindra icke önskvärda in- grepp i bebyggelse i områdets närhet. Av- gränsandet av ett bevaringsområde kommer därigenom även att påverka målsättningen för planeringen för omkringliggande områ- den.
Såsom inledningsvis framhållits åvilar ansvaret för vården av den äldre bebyggel- sen i första hand kommunerna. Med stöd av statens experter skall byggnader och områden av nationellt intresse väljas ut, och kommunerna skall tillse att byggnaderna sköts på ett tillfredsställande sätt.
Om en kommun är ointresserad av sina kulturhistoriska byggnader, är det inte lätt att bevara en hotad stadsdel. Vill kommu- nen å andra sidan bevara en historisk be- byggelse kan mycket genomföras med stöd av gällande bestämmelser och de övriga medel som står till buds. Sålunda har minst 1600 områden med byggnader av kulturhistoriskt intresse förklarats som beva- ringsområden, sedan dessa bestämmelser trädde i kraft. Registreringen av ett beva— ringsområde innebär dock inte, att kom-
munerna förpliktar sig att föra en aktiv stadsvårdspolitik, eftersom åtgärden medför några direkta skydigheter.
Ägare till byggnader, som inte är av stort kulturhistoriskt eller arkitektoniskt intresse men som är betydelsefulla inslag i ett stads- parti eller en gatubild, har genom tillkoms- ten av lagen inte fått någon utfästelse om ekonomiskt stöd för att bevara sina fastig- heter. Man anser dock att enbart vetskapen om kommunens bevaringsplan för områ— det får betydelse. Kommunen å sin sida kan såsom ovan nämnts inför hotet av riv- ning eller större ombyggnad av sådan fas- tighet utfärda skyddsbestämmelser som gäl- ler under sex månader, varunder ministeriet tar ställning till om byggnaden har sådana kvaliteter att den kan införas i förteckning- en. Till denna typ av byggnad kan kommu- nen lämna medel för upprustning. De kom- muner som använder sig av denna möjlig- het är emellertid få. Debatten i bevarings- frågan i pressen samt hembygdsföreningar— nas intresse för de kulturhistoriska byggna- derna bidrar till en opinionsbildning, som är av stor betydelse för en bättre stadsvård.
Vid sidan om dessa åtgärder kan kom- munerna i planeringen införa andra, för större områden gällande bestämmelser. För bebyggelse som standardmässigt är under- målig kan bestämmelserna i Housing Act tillämpas. Till sådana upprustningsområden (General Improvement Areas) utgår bidrag för modernisering. Kommunerna kan även få bidrag till förbättring av miljön. Genom tillämpning av bestämmelserna om Environ- mental Areas kan all ovidkommande trafik utestängas från ett sådant område. Det är möjligt för kommunerna att utvälja om— råden, där önskvärda åtgärder kan vidtas och tidplaner för dessa upprättas.
inte
3.1.3 Finansiering
För byggnader av utomordentligt kultur- historiskt eller arkitektoniskt värde kan Dc- partment of Environment på förslag av Historic Buildings Council lämna medel till reparationer och underhåll. Statsanslaget budgetåret 1969/70 utgjorde 575000 pund
(ca 6,4 milj. kr). Beloppet höjdes till 700 000 pund budgetåret 1970/71 och för 1971/72 till 1 miljon pund (ca 11,2 milj. kr). En mindre del av anslagen har avsatts för fort- gående reparationer i vissa stadsdelar eller för vissa grupper av byggnader. För sådana åtgärder betalar staten och kommunen var sin fjärdedel av kostnaden och ägaren hälf- ten. Bidragen kan dock endast utgå för arbeten på byggnadens yttre och stomme.
Såsom framgår av betänkandet Sanering II (SOU 1971:65) kan genom Housing Act bidrag ges för upprustning, s.k. prövat bi- drag, varigenom halva kostnaden för om- byggnaden till ett högsta belopp av 1000 pund (ca 11200 kr) kan bestridas av sta- ten. För ombyggnad av hus är maximibi- draget 1 200 pund (ca 13 400 kr). Dessa bi- drag ges för upprustning av byggnadens in- re. Vid renovering av kulturhistoriskt vär- defulla byggnader kan även bidrag lämnas för upprustning av byggnadens yttre, till överkostnader och även till rent underhåll. Av särskilt intresse är begreppet upprust- ningsområden (General Improvement Areas), inom vilka kommunerna inte en- dast kan förbättra enskilda hus utan även omgivningen. Kommunerna kan ansöka om statligt bidrag för halva kostnaden för för- bättring av miljön upp till 1000 pund per bostad inom området (ca 1 120 kr).
Kommunerna kan även (genom Local Authorities Act 1962) ge bidrag till eller län för reparationer och underhåll av äldre bebyggelse som från kulturhistorisk syn- punkt är av underordnad betydelse. Dessa bidrag har dock hitintills varit förhållan- devis blygsamma. Trots att summan ökat sedan 1962, utbetalades under budgetåret 1968/69 endast ca 200 000 pund (ca 2,3 milj. kr). Många kommuner avstår helt från att ge sådana bidrag. I några län har man ska- pat egna stiftelser (Preservation Trust) för kapitalanskaffning. Dessa stiftelser kan även ge bidrag till äldre byggnader som inte kan skyddas såsom byggnadsminnen men som är av betydelse för stadsbilden.
Staten har genom Historic Buildings and Ancient Monuments Act 1953 fått befogen- het att inköpa och hålla i stånd byggnader
av utomordentligt historiskt eller arkitekto- niskt intresse. Staten kan också anslå medel till kommunerna för inköp av förtecknade byggnader samt till National Trust för in— köp av egendomar.
3.1.4 Förslag till utbyggnad av stödformerna
Vården och bevarandet av kulturhistoriskt märkliga byggnader och miljöer i England är framför allt av intresse på grund av den fortlöpande försöksverksamhet som före- kommit under de senaste åren. I mitten av 1960—talet tillsattes en utredning, Preserva- tion Policy Group, som fick i uppdrag att undersöka hur bevarandet av äldre stads- partier skulle kunna genomföras och vilka förbättringar som borde vidtas i gällande lagstiftning samt i det ekonomiska stödet och i administrationen. Denna utredning föreslog en förbättring av finansierings— formerna.
Det första problem en eventuell köpare av en kulturhistoriskt värdefull byggnad stöter på är svårigheten att få byggnaden intecknad, eftersom äldre byggnader har låga pantvärden. Utredningen ansåg därför det önskvärt, att staten trädde in och stod som garant för ett högre värde, varigenom staten även skulle få inflytande över fas- tighetens framtida vård.
För att stimulera bevarandet av kultur- historiska byggnader har en form av skat- telättnad övervägts. Eftersom det visade sig att förslaget härom var förknippat med sär- skilda problem, beslöt utredningen låta frå- gan vila. I stället föreslogs en höjning av anslagen till Historic Building Council och även ökade anslag för statliga förvärv av kulturhistoriska byggnader samt höjda bi— drag till kommunerna.
Utredningen ansåg dock, att stora möj- ligheter fanns att med hjälp av redan exis- terande bidrag reparera och modernisera byggnader. Initialkostnaderna blir dock ofta stora, vilket medför en förlust under de första åren av ett bevaringsprograms förverkligande. Detta kan hindra kommu- ner och enskilda från att genomföra ett
sådant projekt. För totalsanering i centrala områden utgår finansieringsbidrag för att möta nämnda typ av förluster. Utred- ningen ansåg att motsvarande stöd borde utgå till kommuner vid bevarande av för- tecknade byggnader. Förslaget innebär, att man beräknar underskottet under en be- stämd tid, exempelvis 20 år. Det statliga stödet till kommunerna skulle uppgå till ca hälften av den genomsnittliga årsförlusten. Genom sin stödverksamhet skulle staten även kunna utöva en viss kontroll över de restaureringsarbeten som staten lämnat sitt bistånd till.
Utredningen föreslog därutöver att s.k. General Conservation Schemes införs. Det— ta innebär att kommunen kan utnyttja så— väl ekonomiskt stöd som reglerande åtgär- der — från upprustning till befogenhet att avstänga gator eller inskridande mot este- tiskt störande skyltning etc. — för att upp- nå mål i stadsvårdspolitiken. Om ett Gene- ral Conservation Schemesprojekt skulle gå med förlust, skall — enligt förslaget — fi- nansdepartementet träda in och täcka 50 % av förlusten. Projekt av denna typ skulle enligt utredningen omedelbart bli påbör— jade i fyra städer för att praktiska erfaren- heter av att bevara historiska städer skulle kunna erhållas, innan lagförslag framlades. Under 1973 har medel beviljats härför och verksamheten påbörjats.
Intresset för kulturminnesvård och na- turskydd har stigit betydligt i England un- der de senaste åren. Ökad aktivitet torde därför på något längre sikt vara att vänta från det allmännas sida. Som ett tecken härpå får man tolka den omorganisation som nyligen skett i den statliga administra- tionen, varigenom alla ärenden rörande pla— nering, transporter och byggnadsverksam— het samt kulturminnesvård och naturskydds- vård sammanförts i Department of Envi- ronment.
Nyligen har framlagts förslag om att kommunerna medges rätt att i sina för- teckningar över kulturhistoriskt värdefull bebyggelse, belägen i bevaringsområde, in- föra byggnader som man anser bör ägnas särskild uppmärksamhet. Detta kan inne—
bära att i princip all bebyggelse inom ett bevaringsområde vid ändring, ombyggnad eller rivning prövas ingående. Med hänsyn till att bevaringsområden kan omfatta hela stadskärnor, kan ett genomförande av för- slaget bli betydelsefullt för möjligheterna att bevara äldre miljöer.
3.2 Frankrike
3.2.1 Byggnadskulturvård
Frankrike är ett av föregångsländerna i vad gäller lagstiftning om byggnadskultur- vård. År 1962, då denna lagstiftning på betydelsefulla avsnitt utbyggdes, fanns om- kring ett tusen historiskt och konstnärligt värdefulla stadspartier som registrerats av myndigheterna. Skyddet av dessa områden grundas på en lag från 1913 om bevarandet av historiska byggnadsverk och en lag från 1930, vars syfte är att bevara historiska och konstnärligt värdefulla stadsmiljöers yttre utseende, dvs. byggnadernas fasader och tak. Med 1930 års lag blev det möj— ligt att inte bara skydda enstaka byggna- der utan också grupper av byggnader, byggnaders omgivningar och hela stads- och landskapsbilder samt miljöer av konst— närligt, historiskt, vetenskapligt, traditions- bundet eller måleriskt värde i offentlig el- ler enskild ägo. Förutsättningar gavs dock inte för upprustning av byggnadernas inre. En ändring härvidlag kom efter hand att framstå som alltmer angelägen med hän— syn till behovet av att skapa drägligare bostadsförhållanden i de berörda områ- dena. Genom 1962 års lag (”Lex Malraux”) kompletterades tidigare lagstiftning med bestämmelser som hade det dubbla syftet att såväl rädda de gamla stadsdelarna som att återuppliva dem genom modernisering av bostäder och lokaler. Därmed ville man tillgodose både estetiska och sociala krav som kommit att ställas på restaurerings- verksamheten. Riktpunkten för restaure- ringen skulle dock vara att bevara kvarte- rets eller stadsdelens egentliga stil och tra- ditionella atmosfär. Dessa äldre bebyggel-
seområden var i många fall så starkt ned— slitna, att en upprustning inte skulle vara möjlig utan ekonomiskt stöd från det all- männa. Ett ytterligare syfte med 1962 års lag var att större vikt skulle läggas vid det finansiella stödet till sådana restaureringar.
Inom varje län förvaras en förteckning över byggnadsverk ("monument") och mil- jöer, vars restaurering eller bevarande an— ses angeläget med hänsyn till tidigare nämnda värden. Utöver registrering ger la- gen möjligheter till en högre grad av skydd (”classement") för särskilt utvalda objekt, vilka inte får rivas eller ändras utan till— stånd av kulturministern. Om en ägare motsätter sig detta strängare skydd, kan detta stadfästas genom tvång. Ägaren kan emellertid i vissa fall få rätt till skade- stånd. För de båda formerna av skydd gäller skilda låne- och bidragsmöjligheter. Ca 15000 objekt skyddas genom ”classe— ment".
Lagstiftningen innehåller möjlighet att i en tilläggsförteckning i kulturministe- riet omedelbart uppta offentliga eller pri— vata byggnader eller partier av dessa, som är av sådant historiskt eller konstnärligt in— tresse att deras bevarande är önskvärt utan att de omedelbart behöver skyddas genom ”classement". Även tilläggsförteckningen upptar ca 15 000 objekt.
Bidrag. Till enskilda, kommunala, statliga eller allmännyttiga ägare av sådana bygg- nadsverk, som är upptagna i kulturministe- riets tilläggsförteckning, får prefekten be- vilja bidrag upp till 40 % av kostnaderna för utförandet av de för konserveringen av byggnadsverk nödvändiga reparations- och underhållsarbetena. Statsanslaget år 1972 för sådana bidrag uppgick till 7,5 milj. frc. och till byggnader som skyddas genom ”classement" 115 milj. frc. För arbeten på byggnader i skyddsområden anslogs 18 milj. frc.
Lån. Utan vinstsyfte verkande enskilda per- soner, bolag eller organisationer som äger historiska byggnadsverk, vilka erhållit sär— skilt skydd i form av ”classement" eller som upptagits i kulturministeriets tilläggs-
förteckning, kan få lån till högst 50 % av kostnaderna för restaurerings- och under- hållsarbeten.
Räntesubvention, varigenom räntesatsen kan minskas med två procentenheter, kan beviljas. För tiden oktober 1969—oktober 1970 reserverades 3 milj. frc för denna låne- verksamhet.
De statliga anslagen för restaureringsar— beten har under de senaste åren varierat mellan 7 och 12,6 milj. frc. Det sistnämn- da beloppet avser år 1970 och möjliggjorde restaurering av tre ”ilots". Varje ”ilot” (kvarter med restaurering) omfattar ett om- råde på 10000—30 000 m2.
3.2.2 Skyddsområden på grundval av Lex Malraux
Genom 1962 års lag _ efter initiativtaga— ren dåvarande kulturministern André Mal- raux benämnd ”Lex Malraux” —— kan i områden, som äger en historisk, estetisk eller märklig karaktär, restaurering och iståndsättning ske av hela eller delar av skyddsområden (secteurs sauvegardés). För sådana skyddsområden skall permanent plan för bevarande och iståndsättning fast- ställas (plan permanent de sauvegarde et de mise en valeur). Beslut om skyddsom- råde fattas gemensamt av ministrarna för kultur- resp. byggnadsfrågor efter godkän- nande eller på förslag av berörda kom- muner. Om en kommun skulle ställa sig avvisande, sker beslutet genom dekret i Conseil d'Etat, en författningsdomstol.
Skyddsområdesförklaringar har under de nio år, som förflutit sedan lagens tillkomst, skett i 41 städer. Storleken växlar betyd- ligt, från 5 till 370 hektar. Den genomsnitt- liga storleken på skyddsområdena är drygt 50 hektar och på arbetsområdena ca 2,5 hektar. Det behövs flera skyddsområden, och man beräknar att inom den komman- de tioårsperioden ytterligare ett hundratal skyddsförklaringar skall tillkomma.
Efter skyddsområdesförklaringen får inga åtgärder, som ändrar fastigheternas tillstånd, vidtas under en tid av högst
två år, då skyddsplanen skall vara utarbe- tad. Arbeten, som är helt i överensstäm- melse med intentionerna i planen, kan dock få utföras under denna tid efter sär— skilt bemyndigande och efter givna före- skrifter.
En viktig förutsättning för att kunna be- driva arbetena på ett lämpligt och ratio- nellt sätt är möjligheten att, om så erford- ras, kunna disponera fastigheterna i det aktuella avsnittet i rätt tid. Därför skall fastigheter och lägenheter temporärt kun— na frigöras från tidigare innehavare och hyresgäster. Om frivillig uppgörelse ej kan nås, måste tvångsåtgärder kunna tillgripas.
Lagen upptar föreskrifter i sådana hän— seenden, dvs. skyldighet att avflytta, rättig- het till andra lokaler eller ersättning för så— dana som avstås, tidsfrister för erbjudande och accepterande, skyldighet att vid åter- inflyttning i upprustade lägenheter sam- verka med bostadsbytesförmedlingen (la bourse d'échanges de logements), skyldig— het att anpassa verksamheten i lokaler ef— ter deras lämplighet, ersättningsregler för förluster samt för flyttningskostnader i samband med omflyttning och besittnings- berövande etc. Varje fastighetsägare och hyresgäst har nämligen rätt att återgå till besittning av sin fastighet eller lägenhet, om han så önskar. De som inte vill eller kan utnyttja denna rätt eller om stads- planeskäl eller liknande gör det omöjligt för dem att återkomma skall hållas skades— lösa.
My'ndigheterna har rätt att besiktiga byggnader och lägenheter samt beivra följ- derna av överträdelser av lagens bestäm- melser.
Anledningen till de kraftfulla statliga åt- gärderna till skydd för kulturhistorisk be— byggelse anges vara, att det gäller förhål- landen, för vilka den enskilde fastighets- ägaren inte kan göras ansvarig. Av sam- hälleliga skäl bedöms åtgärderna vara av sådan vikt, att den enskildes intresse bör stå tillbaka för allmännyttan.
Den årliga prövningen av finansierings- villkoren för de i lagen berörda arbetena regleras enligt en särskild lag om finansie-
ring (la loi de finances), som är tillämplig på företag som godtagits av myndighe- terna för utförande av upprustningsarbe- tena.
Lagen kompletteras med två dekret. Det ena av dessa ger föreskrifter för statligt ekonomiskt stöd till vissa restaureringsar— beten inom fastigheter. Det andra dekretet innehåller allmänna administrativa bestäm- melser för lagens tillämpning. komplette— ring av lagen om skydd för Frankrikes historiska och estetiska arv samt åtgärder för att underlätta restaureringsåtgärder.
Administration. Förslag till skyddsområden framläggs av en skyddsområdeskommitté (la commission nationale des secteurs sauvegardés), som lyder under kulturminis- tern. Den beslutar efter bemyndigande av kultur- eller byggnadsministern i alla frå- gor, som hänför sig till lagens tillämpning. Kommittén består av nio ledamöter, näm— ligen presidenten, två ombud för kultur- ministern, två ombud för byggnadsminis- tern, ett ombud för inrikesministern, ett om- bud för finans— och ekonomiministern, ett ombud, som representerar organet för den ekonomiska territoriella indelningen (l'amé- nagement du territoire) och slutligen ett ombud för chefen för turistväsendet. Pre- sidenten och sex av medlemmarna utses av kultur- och byggnadsministrarna gemen- samt för en treårsperiod, som dock kan förlängas.
Kommittén skall rådfråga berörda kom— muner, innan ett förslag om skyddsområde avges, såvida inte kommunerna själva har avgivit förslaget. Remisstiden för kommu- nen är två månader med undantag för Paris, som skall svara inom fyra månader. En förordning om skyddsområde skall pub— liceras i Journal Officiel de la République francaise och kungöras vid rådhuset i den berörda kommunen.
Skyddsåtgärderna skall tillämpas omedel— bart efter kungörande och gälla interimis- tiskt till dess skyddsplan fastställts. Alla byggnadsfrågor inom Skyddsområdet un- der denna tid underställs en arkitekt från
Bätiments de France, som utsetts av depar- tementsdirektören för byggnadsfrågor. Till denne skall arkitekten inom en månad av— ge utlåtande över eventuella ansökningar om rivnings— eller byggnadstillstånd. om så erfordras med angivande av villkor för tillståndet. Om arkitekten inte lämnar ut- låtande inom två månader, anses ansök- ningen beviljad. Om åtgärd avser risk för byggnadsras eller liknande fara, skall svar avges omedelbart eller inom åtta dagar. En ansökan om tillstånd som ovan nämnts kan inte avstyrkas av det skälet, att skydds- plan inte har hunnit godkännas inom den föreskrivna tidsfristen av två år, såvida inte ett positivt utlåtande om planen av- givits av skyddsområdeskommittén, vilket uttryckligen skulle förhindra det planerade projektet. Arkitektens medgivande erford— ras även i stadsplanefrågor.
Kulturministern fastställer de arkitekto- niska och kulturhistoriska grunderna och ramarna för miljön samt restaureringen av de enskilda byggnaderna. På förslag av borgmästaren i den berörda kommunen el- ler av prefekten utser kultur- och bygg- nadsministrarna gemensamt den arkitekt, som skall utarbeta skyddsplanen. Denna ersätter alla andra planer inom skyddsom- rådet och skall innehålla föreskrifter om åtgärder för befintliga eller planerade bygg- nader, som inte får rivas, flyttas eller änd- ras etc. Sådana föreskrifter kan gälla hela områden.
En skyddsplan fastställs administrativt i stora drag på samma sätt som en stads— plan. I följande avseenden skall yttrande dock inhämtas av speciella organ:
I stadsplane- och byggnadsfrågor skall sikyddsområdeskommittén höras. I fråga om byggnadsminnen skall monumentkom- missionen eller dess ständiga utskott till- frågas. Kommissionens yttrande skall avges inom en månad. Beträffande byggnader el- ler områden, som skyddas enligt natur- och kulturminneslagen av den 2 mars 1930, skall de departementala kommissionerna för natur- och kulturrninnesvården uttala sig.
Borgmästaren i kommun, som berörs av
skyddsplan, kallas till skyddsområdeskom- mitténs överläggningar och har där en rådgivande funktion. Skyddsplanen och dess tillämpningsföreskrifter skall utställas för allmänheten i likhet med vad som sker i fråga om stadsplaneförslag.
Efter det att Skyddsplanen fastställts skall begäran om byggnadstillstånd under- ställas arkitekten vid Bätiments de France, som också har överinseendet över arbetena i Skyddsområdet. Han skall inom 14 dagar till departementsdirektören för byggnads- frågor avge sitt utlåtande över inkommen ansökan. Om utlåtandet är avstyrkande el— ler villkorligt, föreslår direktören den kom- petenta myndigheten att avslå eller på vissa villkor medge ansökningen. För ären— den, som gäller offentliga byggnader, er- fordras inte ansökan om byggnadstillstånd. Bestämmelser rörande restaureringen av byggnadsminne, som skyddas av 1913 års lag, gäller även om byggnadsminnet är be- läget i ett skyddsområde. Ändringar i Skyddsplanen kan genomföras endast ge- nom ett gemensamt förordnande av kultur-, byggnads- och inrikesministrarna efter en- hälligt beslut i skyddsområdeskommittén.
Ett ombud för kulturministern skall kal- las att delta i de överläggningar, som äger rum inom olika organ eller utskott angå- ende ekonomiska frågor, som gäller upp— rustning inom skyddsområdena.
I påföljderna för överträdelser av skydds— lagarnas bestämmelser har Frankrike se- dan länge haft förhållandevis stränga kor— rektiv. Tillämpningen av straffsatserna har emellertid varit mild.
3.2.3 Tillämpningen av Lex Malraux
Lagen präglas av sin upphovsmans huma- nitära och sociala syn och har utformats med en betydande anpassningsbarhet. Stor hänsyn kan tas till den enskildes situation vid företagandet av restaureringsåtgärder. Lagen syftar också till att fastighetsägare i största möjliga omfattning skall få be- hålla sin egendom och att hyresgäster skall få återkomma till sina lägenheter eller till området efter upprustningen. En allmän
princip vid lagens tillämpning är, att de som berörs av det tvång, som följer med en skyddslagstiftning, inte skall känna så mycket av den erforderliga centrala styr- ningen från myndigheternas sida. Restau- reringen skall inte begränsas till det rent historiska eller arkitektoniska utan även syfta till en modernisering invändigt, så att byggnaderna på ett naturligt sätt infogas i den fortgående utvecklingen av staden.
För att garantera att en så komplicerad upprustning genomförs på ett från olika synpunkter riktigt sätt erfordras ett totalt grepp över uppgiften med insatser och eko- nomiskt stöd från det allmänna. Formerna för dessa insatser skall i korthet beröras i det följande.
Skyddsförfarandet inleds som nämnts med att man utväljer och avgränsar det område. som skall bevaras och upprustas. Skyddsområdesförklaringen torde vid jäm— förelse med svenska förhållanden närmast motsvara en fridlysning av bebyggelsen in- om området under en tid av två år, då i princip inga åtgärder får vidtas. Inom den fastställda tvåårsperioden skall plan— läggningen av området ha genomförts.
Klassificering av byggnader. Skyddsområ- desförklaringen föregås av en preliminär antikvarisk undersökning och en stadspla- nemässig inventering. När förklaringen ut- färdats, utvidgas undersökningarna, för— djupas och detaljeras. Under ledning av en särskilt utbildad chefsarkitekt utarbetas skyddsområdesplanen, som när den fast— ställts ersätter all tidigare planläggning in— om området. I planen graderas byggna- derna efter sitt kulturhistoriska eller miljö— mässiga värde. Högst graderas historiska monumentalbyggnader och byggnader, som helt eller delvis skyddas enligt bygg- nadsminneslagen och som bör bevaras och restaureras med största omsorg. Lägst gra- deras de byggnader, som bör rivas därför att de är störande för miljön eller för värdet i den övriga bebyggelsen. Där- emellan ryms flera kategorier; byggnader som äger alla kvalifikationer för att vara byggnadsminnen, men som inte har blivit
klassificerade, byggnader som är välgöran- de för miljön, utan att vara särskilt värde- fulla, och sådana som betraktas som oin- tressanta i och för sig men som inte är störande för miljön och i fråga om vilkas upprustning ägarna lämnas något friare händer. Justering av gatubredderna, ord- nande av gårdsrummen, av garage och bil- uppställningsplatser, grönområden, led- ningsförsörjning m.m. ingår i planarbetet. På platser där så är önskvärt inordnas även naturvårdssynpunkterna i plane- ringen. Försöksområden. Innan huvudplanen ge- nomförs, avsätts en del av Skyddsområdet till försöksområde (secteur opérationel), där en ännu noggrannare detaljplanering utförs. Försöksområdets planering skall nämligen utgöra förebild för restaurerings- arbetena inom hela Skyddsområdet. Ofta utväljes ett från antikvarisk synpunkt sär- skilt känsligt parti som försöksområde. I detta skede aktualiseras också de praktiska förutsättningarna för att genomföra upp— rustningen, i främsta rummet evakuering av hyresgäster och finansieringen. Antalet för- söksområden uppgår till ett 20-tal.
Finansiellt stöd. Formerna för det finan— siella stödet kan variera i fråga om detal- jerna. I huvudsak gäller dock följande. Finansieringsplanen är i princip lika för alla typer av företag. Staten lämnar ett bidrag, som uppgår till 30 % av kostna- derna för upprustningen. För kostnaderna i övrigt kan lån erhållas av två slag. Det ena motsvarar 20 % av produktionskost- naderna och löper på 30 år. Det andra motsvarar 30 % och löper på tjugo år. Fi- nansieringsvillkoren omprövas årligen. Rän- tan för lånen utgör 4,75 % för hyresbostä- der och 5,5 % om den boende äger lägen- heten.
Lånen kan uppgå till högst % av de normala produktionskostnaderna för en ny- byggnad. År 1971 varierade dessa mellan 750—800 kr per m2 lägenhetsyta. Resten av kostnaderna blir ägarens egen insats. Det statliga stödet är så beräknat, att om upp-
rustningskostnaden verkligen i ett gynn- samt fall skulle begränsa sig till normal nyproduktionskostnad, så erfordras ingen egen insats. Det är också möjligt att få uppskov med amorteringen i högst fem år, i varje fall vid det senare lånealterna- tivet.
Belåningen sker vanligen genom kredit- organisationer med statlig anknytning, främst ”Crédit Foncier”, men även genom den nybildade nationalfonden för förbätt- ring av bebyggelsen, ”Fond national pour l'amélioration de l'habitat”. Den senare är avsedd för moderniseringsarbeten. Kom- pletterande lån för att begränsa den egna insatsen kan lämnas till enskilda företagare av privata banker, men räntan för dessa län är högre (lägst 6%). Dessutom kan man erhålla ett särskilt lån genom kultur- ministeriet för att täcka speciella kostna— der för den kulturhistoriska dekoren. Des— sa medel är emellertid begränsade och be- stämmer i viss mån takten i upprustningen.
Det statliga stödet till restaureringsverk- samheten märks föga eftersom det lämnas indirekt, ofta via blandekonomiska företag eller till enskild lägenhetsinnehavare i form av borgen för ett förmånligt banklån.
Stöd till de boende. Privata företag, som utför restaurering med ekonomiskt stöd av det allmänna, får underkasta sig en max!- mering av bostadshyran. Den utgjorde 1970 8,72 % av ett normalvärde för den totala produktionskostnaden, vilken i Pa- risdistriktet beräknats till 1300 francs och i övriga departement till 1000 francs per m2 lägenhetsyta.
Bostadsbidrag kan utgå för lägenheter i fastigheter, vilka huvudsakligen inrymmer bostäder som upprustas enligt Lex Mal— raux. Bidraget, som utgår per m2 lägen- hetsyta och år under en 10- eller 20-års- period, är begränsat till bostadslägenheter med mindre än 150 rn2 lägenhetsyta. För att få bidrag krävs att lägenheten inte ut- hyrs i andra hand, inte är tjänstebostad och att förbättringslån inte utgår med stöd av den med statlig anknytning ny'bildade
nationalfonden för bostadsförbättringsar- beten (fond national pour Famélioration de lfhabitat). En fastighetsägare förlorar all rätt till detta ekonomiska stöd, om han ändrar bostäder till lokaler för rörelse eller dylikt, n,; ut bostäder i andra hand eller möblerade, såvida sådana förhållanden va— rar längre tid än tillsammans tre år och eljest under den tid de pågår. Samma be- stämmelse gäller, om lokaler sammanslås eller om skadad lägenhet ej repareras.
För att hjälpa kommunerna med de komplicerade problem, som uppstår när skyddslagen skall verkställas, har Caisse Nationale des Marchés de l”Etat, en kassa för statliga entreprenader, grundat ett riks- omfattande företag SARPI (Société Auxi- liaire de Restauration de Patrimoine im- mobilier d'intérét national). SARPI är en ekonomisk förening för restaurering. som åtar sig att ombesörja såväl den prelimi— nära som definitiva planläggningen av skyddsområdena enligt kontrakt med bygg- nadsministeriet och som härför anlitar lämpliga, speciellt utbildade arkitekter. SARPI arbetar för staten och under finan— siell kontroll av bostads- och kulturdepar- tementen. I SARPlzs styrelse finns repre- sentanter för stat och kommun, för ban- ker, handelskammare, fastighetsägare och entreprenörer. SARPI fungerar som ett huvudorgan för och har en rådgivande funktion i förhållande till på olika orter grundade privata, s.k. blandekonomiska företag av allmännyttig karaktär (Sociétés d”économie mixte), som genomför restau— reringsarbetena på respektive orter. Dessa företag deltar oftast också i detaljplan- läggningen.
Fastighetsägare inom ett försöksområde sluter i det övervägande antalet fall kon- trakt med det lokala bolaget om att detta under ombyggnadstiden skall disponera över fastigheten och handha alla frågor i sam— band med arbetenas genomförande, såsom evakuering, finansiering etc. Först när hela upprustningsprogrammet fullföljts och ar- betena färdigställts, återgår besittningen till fastighetsägaren. Arbetena inom de olika branscherna utförs som regel av privata
/ fr/
//1
_ . % ,
'/ ' AAAA '; ' mi LLLLLI- '» ,, _ * " —' " Xäga.-IEICIIJ ——-V __ tee ...... ,.....t.._._. .____
ENGLAND Chester Fasadstudier
FRANKRIKE Paris — Le Marais 1965
byggnader, bebyggelse eller platser av stort egenvärde medelmåttig arkitektur
byggnader, bebyggelse eller byggnader eller bebyggelse platser av stort miljövärde utan intresse
byggnader eller bebyggelse lämpade för rivning eller ombyggnad
företag, vilka godkänts av kulturministe- riet för sådana arbetsuppgifter. Antalet så- dana företag är begränsat.
Eventuella expropriationsfrågor tas upp i anslutning till planläggningen. Vissa delar av Skyddsområdet kan exempelvis behövas för allmänna ändamål (utilité publique). Fastigheter och hyresrätter måste då kunna tvångsförvärvas. Samma kan bli förhållan- det om fastighetsägare vägrar skriva avtal om upprustning eller om hyresgäst vägrar att flytta och detta är nödvändigt för att restaureringsarbetena skall kunna ske och frivillig uppgörelse ej kan nås. Expropria- tion sker genom SARPI men endast om den ansvarige arkitekten ger sitt godkän— nande därtill. Expropriation förekommer mycket sällan. Det övervägande antalet uppgörelser har skett genom frivilliga köp eller genom restaureringsuppdrag till det lokala saneringsbolaget.
Erfarenheter. Lagens tillämpning har un— der de första åren inneburit konfrontation med en mängd nya problem. Det är för- ståeligt, om det har förekommit en del mindre lyckade lösningar av social, antik- varisk eller stadsplaneteknisk art under sö— kandet efter riktiga principer och metoder. Myndigheterna är väl medvetna därom. I fråga om lagens syfte och utformning synes dock en ganska allmän tillfredsställelse råda.
Emellanåt framförs önskemål om en snabbare genomförandetakt. Av olika skäl anses det ännu varken möjligt eller lämpligt att påtagligt öka den. De begränsade re- surserna spelar givetvis en stor roll, men det anses viktigt att alla för bostäder och lokaler nödvändiga tillbehör och anlägg- ningar, exempelvis i fråga om skolor. tra- fik, grönområden etc. också hinner an- ordnas i takt med upprustningen. Ett tredje betydelsefullt skäl är att tillgången på lämp- lig arbetskraft både för projektering och genomförande ännu är starkt begränsad. Utbildning pågår för att förbättra arbets— kraftstillgången. Man menar dessutom att ett alltför snabbt genomförande skulle för- svåra omställningen både för dem som
måste avflytta från området och för dem som stannar kvar, vilket skulle kunna ska- pa onödigt stora sociala problem. Man väntar sig dock att inom de närmaste åren successivt kunna utvidga verksamheten.
Det har visat sig, att sedan upprustnings- arbeten påbörjats inom ett försöksområde, så har intresset för restaurering av byggna- der i gränsområdena ofta stegrats både hos kommunen och privata fastighetsägare. Den ökade attraktiviteten för ofta med sig ten— denser till en icke önskvärd markvärdes- stegring, som man försöker hålla tillbaka genom reglering av det ekonomiska stödet. exempelvis genom att ändra lånens amorte- ringstid eller räntesatser.
3 .3 Nederländerna
Bevaringsfrågornas behandling i Nederlän- derna är av flera skäl av särskilt intresse. Där finns en föredömlig lagstiftning inom byggnadskulturvården, som länge förbe- retts av en vaken och bred opinion. Neder— länderna har vidare lyckats bevara ett bety- dande byggnadsbestånd från landets stor- hetstid under 1600-talet, en epok som kän— netecknades av stort uppsving, inte bara inom dess näringsliv utan också inom kul- turliv, byggnadskonst och stadsplanering. Den förstörelse som landets städer utsattes för under andra världskriget väckte där — liksom i andra krigshärjade länder — en stark känsla för äldre byggnadsverk och för ett bibehållande av miljöer från tidi- gare epoker. Som bakgrund till dagens be- varingsproblem i Nederländerna lämnas här i korthet en del data om utvecklingen inom bebyggelse och byggnadskulturvård.
1700-talet och början av 1800-talet fram till industrialismens genombrott var en re- lativt inaktiv period. Ett nytt utvecklings- skede inleddes med Ruhr—områdets indu- strialisering. De stora tyska flodernas ut— lopp vid den nederländska kusten och ka— nalbyggena under 1800-talets senare hälft skapade gynnsamma betingelser för Neder— ländernas sjöfart. En glansperiod för lan- dets sjöstäder, främst Rotterdam, uppstod
under detta skede. De mera betydelsefulla städernas befolkning ökade starkt under pe- rioden, många av dem tre å fyra gånger. En mycket kraftig befolkningskoncentration skedde till det s.k. randstadsområdet, en hästskoformad, 175 km lång kedja av stä- der som löper från Dortrecht via Rotter- dam—Haag—Amsterdam till Utrecht. Ge- nom den snabba befolkningsökningen i om- rådet ställdes bebyggelseplaneringen inför svåra uppgifter. Den bebyggelse, som upp- fördes under det starka expansionsskedet i slutet av 1800-ta1et, utgjordes i stor ut— sträckning av ganska monotona bostads- hus. En stor del av denna bebyggelse finns i dag kvar men har i hög grad förslum- mats.
Den kraftiga utbyggnaden under 1800- talets senare del krävde en reglering av stadsbyggandet genom en riksomfattande lagstiftning. År 1901 stiftades en bostads- lag. Den kom att betyda mycket för stads— planeringen i de nyexploaterade områdena inom västra landsdelens expansiva städer. En annan viktig uppgift blev bevarandet av de gamla stadskärnorna.
Skyddet för kulturhistoriskt värdefull be- byggelse i Nederländerna har sitt ursprung i bestämmelser som tillkom i början av 1800-talet, då landet utgjorde en del av det franska kejsardömet. Monurnentskyd- det fick redan från början i huvudsak karaktär av privat intresse, en följd av den liberala grundprincip som i Nederländerna ständigt åberopas i olika sammanhang.
År 1901 framfördes i en skrift, "Skydd av monument” av J. C. Overvoorde, nöd— vändigheten av en rikslagstiftning för mo- numentskydd. Den tillkom emellertid först 60 år senare. En stor aktivitet förekom dock. Sålunda bör nämnas den rikskom- mission som tillsattes år 1903, vars första arbetsuppgift blev att inventera och be— skriva de i landet befintliga monumenten. De förtecknade monumenten blev 1940 provisoriskt byggnadsminnesförklarade. Än- da fram till 1961 var det dock de privata organisationerna som satte sin prägel på byggnadsminnesvården. Det finns ett 20-tal föreningar och stiftelser, de flesta ortsin-
riktade men någon av dem landsomfat- tande. Av dessa är Oudheidkundige Bond och Bond Heemschut de viktigaste. Den sistnämnda har främst fungerat som på- tryckningsgrupp och samarbetsorgan för de monumentvårdande sammanslutningarna.
3.3.1 Lagstiftning
Den lag med bestämmelser för bevarande av historiska och konstnärliga monument, benämnd monumentlagen, som antogs 1961, utgör tillsammans med byggnadsla- gen och lagen om regionplanering av år 1965 den rättsliga grundvalen för skydd av kulturminnesmärken eller "monument". Till sådana förs i Nederländerna även be- fästningar och detaljer i byggnader, t.ex. kyrkorglar. De i landet registrerade 40000 monumenten är dock till största delen byggnader. De lokala bestämmelser i form av provins- och kommunalförordningar, som fanns innan monumentlagen tillkom, upphävdes i och med att denna lag trädde i kraft.
Som monument avses föremål äldre än 50 år som är av "allmän betydelse genom sin skönhet, sitt vetenskapliga eller etno- logiska värde". Lagen ger också skydd åt ”alla objekt och platser vilka är knutna till dem”. Dessa definitioner tillämpas på alla monument, även dem som ännu inte är registrerade enligt lagens föreskrifter.
Monumentlagen kan också tillämpas på stads- och bymiljöer. Till dessa anses höra grupper av fasta föremål — inbegripet träd — samt vägar, gator, torg och broar. ka- naler, vattenleder, diken och andra vatten- drag, som i samband med ett eller flera till gruppen hörande monument bildar en miljö, ”vilken är av allmänt intresse på grund av sin skönhet eller helhetens ka- raktär”.
Monumentskyddet. Det är förbjudet att skada eller förstöra ett skyddat monument. Det är vidare förbjudet att utan tillstånd av undervisningsministern eller i strid med i sådant tillstånd angivna villkor riva, flytta eller på något sätt ändra ett monument el—
ler att reparera, använda eller låta använda ett sådant monument på sådant sätt att det skadas eller utsättes för skada. Vid tillämpningen av lagen skall hänsyn tas till monumentets användning och att en förändring av en byggnads användning inte skall få ske utan att starka skäl före- ligger.
Undervisningsministern kan, om nödvän- digt, i kraft av lagen förebygga varje åt- gärd som strider mot ett förbud eller villkor i lagens skyddsbestämmelser. Han kan på överträdarens bekostnad ålägga denne att återställa monumentet till dess ursprungliga tillstånd. Ägaren av ett monument får inte utöver rent underhåll företa några som helst om- eller tillbyggnader utan tillstånd av ministern. Om ägaren uraktlåter att enligt myndigheternas föreskrifter återställa ett monument till dess ursprungliga skick, kan detta ske genom åtgärder från myndigheter— nas sida på ägarens bekostnad. Detta kan åstadkommas genom skatteutmätning.
Under de år lagen varit i kraft har flera fall, där straff kunnat utdömas, varit uppe inför domstol. Men endast i tio fall har straff utdömts och då efter en mkaet låg straffsats. I stället försöker man tillämpa lagen så, att den som orsakat skadegörelse på egen bekostnad får återställa monumen- tet i det skick det var innan skadan till— fogades.
3.3.2 Organisation
För monumentvården har tillsatts ett råd. Detta består av mellan 20 och 40 ledamö— ter, vilka utses av regeringen. Rådet har till uppgift att till undervisningsministern på uppdrag eller genom eget initiativ in- formera om monument eller stads- och by- miljöer och att utforma den verksamhet som för rådet uttrycks i lagen. Monument- rådets funktioner överensstämmer i viss mån med de uppgifter som åvilar riksan— tikvarieämbetet i Sverige, men rådet har betydligt större befogenheter och ekono- miska möjligheter att genomdriva sina in- tentioner än sin svenska motsvarighet.
3.3.3 Registrering och planering
För varje kommun skall en lista upprättas, på vilken de monument som skall skyddas skall vara upptagna. Vem som helst har dessutom rätt att begära att en byggnad skall förklaras för monument. Rådet fast- ställer denna lista och motiverar i varje enskilt fall, varför en byggnad har upp- tagits på den. Därefter skall undervisnings- ministern till varje ägare av en på listan upptagen byggnad meddela detta. Sedan går listan till regeringen. Den går också till respektive stadsfullmäktige, som inom två månader skall yttra sig om eventuellt tillägg eller strykningar i listan. Om ytt— rande inte har inkommit inom högst fyra månader, fastställer ministern listan. Den- na tillkännages för allmänheten på råd- huset i respektive stad. För varje kommun finns hos monumentrådet ett register över alla sky'ddade monument. Detta register finns i fyra exemplar, varav ett hos ifråga- varande kommun. Ministern har befogen- het att på eget initiativ eller på uppmaning av intressenterna genomföra ändringar i registret, dock under den kontroll om vi]- ken det stadgas i lagen.
Liksom i fråga om enskilda monument förs miljöerna in på en lista, vilken där— efter genomgår en likartad procedur för fastställande. Skillnaden i stort är att två ministrar i detta fall samverkar vid beslut, nämligen undervisnings- och bostadsminist— rarna.
Det fanns 1971 omkring 40000 monu- ment som var skyddade enligt monument- lagen. Alla dessa är uppförda på den s.k. monumentlistan. Antalet utförda restaure- ringar är omkring 400 per år. Skyddsområ- den, som förs på en särskild lista, och s.k. stads- och bymiljöer, uppgick 1970 till 158. Utöver dessa finns omkring 200 som kommer att föreslås som skyddade miljöer. Proceduren när ett område skrivs in som skyddad miljö är ungefär följande.
1) Förslag om skydd av ett område väcks av någon (i princip vem som helst), där- efter diskuteras frågan i de kommunala organen.
2) Frågan behandlas på regeringsnivå. 3) Beslut fattas av de två ministrarna (där— med bildas ett skyddsområde enligt la- gen). 4) Området genomgår proceduren att in- föras på listan över skyddade monu- ment.
Då detta förfarande har genomgåtts, åligger det kommunen att utföra en ge- nomförandeplan för området ifråga. År 1970 hade man 31 områden under behand— ling enligt punkt l), 27 enligt punkt 2), 11 enligt punkt 3) samt 89 enligt punkt 4), dvs. områden som är skyddade och in- skrivna i listan. Det är att märka att det i Nederländerna ofta är relativt stora om- råden som skyddas. Effekten av att en stads- eller bymiljö har registrerats som monument är att den stad eller kommun miljön ligger i måste upprätta en stadsplan, som tar hänsyn till monumentet och dess historiska läge. Detta finns bl.a. reglerat i regionplanelagen av år 1965, som före- skriver att det måste utföras planering av stadsplanetyp i varje kommun.
De senaste åren har ett mycket stort an- tal beslämningsplaner upprättats för olika städer. Dessa planer, som uttrycker kom— munala intentioner beträffande framtiden, är juridiskt bindande och kan i viss mån jämföras med våra stadsplaner. Man har i de flesta fall tagit stor hänsyn till bygg- nadsminnesmärken. Det sker dock en dold sanering av sådana minnesmärken.
3.3.4 Ekonomiskt stöd
Att en byggnad förklaras för monument ger inte ägaren rätt till bidrag för restau- rering. Omvänt behöver inte den enskilda byggnaden vara monument för att bidrag till restaurering skall utgå.
Den nederländska staten har sedan 1946 varje år utbetalat subventioner i en allt större omfattning. År 1946 anslogs 3,5 mil- joner gulden, år 1956 8,1 miljoner gulden, 1966 28,15 miljoner gulden och för år 1971 46,85 miljoner gulden (1 gulden cirka 1,50 sv. kr. 1973), men med den stora
mängd monument man har i Nederlän- derna är det årliga beloppet inte alls till- räckligt. Bl.a. från Bond Hemmschut har man länge påpekat detta. Mot de 46,8 mil— jonerna ställer Heemschuts siffran 100 mil- joner gulden, som man menar vore mer realistiskt om man skall kunna bevara all värdefull bebyggelse.
De subventioner för restaurering som staten betalar ut är i regel omkring 30 % för privata hus. Dessa kan vara monument eller ligga inom skyddad stads- eller by- miljö. Till kyrkor uppgår bidragsandelen i allmänhet till 50 %. Utöver dessa statliga subventioner kan ägaren få liknande stöd från provins och kommun. På de rena restaureringskostnaderna kan på så sätt en ägare få upp till 70 % i subventioner. Pro- vinsen står då i allmänhet för 10 %, kom- munen för 30 % och staten för 30 %. De totala subventionerna för restaureringar i Nederländerna uppgår till omkring 100 mil— joner gulden per år.
3.3.5 Erfarenheter
Skyddande av stads- och bymiljöer får en alltmer framträdande roll i nederländsk byggnadsminnesvård. En betydande mängd stiftelser har grundats för att åstadkomma ekonomiska betingelser för restaureringar av sådana områden.
I restaureringsområden är ett stort antal firmor sysselsatta med arbetena. Det är ett förhållande som är typiskt för Nederlän— derna, där det finns en stor kår av små— firmor, specialinriktade på sådant arbete. Metoderna är olika. I en del fall sker restaureringen med målsättningen att be— hålla det som finns både i fasaden och i husens inre, i andra fall rekonstrueras fasa— den till ett tidigare utseende, och interiören moderniseras helt. Eftersom restaureringar i huvudsak sker på enkla bostadshus från 1600- och 1700-talet — hus som invändigt sällan har kvar något av den ursprungliga inredningen, vinnlägger man sig i de flesta fall om att så pietetsfullt som möjligt be- vara gatubilden.
I bostadsområden, där restaureringarna
till stor del sker på privat initiativ, söker man få den ursprungliga befolkningen kvar. Liksom i de flesta andra länder med bevaringsproblem har man dock ej heller i Nederländerna lyckats hindra segrega- tion på bostadsområdet. De hus som restau- reras av kommunerna har sålunda långa köer av hyresgäster, som är villiga att be- tala hyror som vida överstiger dem som tidigare hyresgäster betalat, varför sådana bostadsområden riskerar att bli förbehåll- na privilegierade grupper. I relativt små städer blir detta dock ej så markant som i t.ex. Amsterdam. där de flesta restaure- rade byggnaderna längs kanalerna bebos av förmögna privatpersoner. i de fall husen ej blivit kontor av olika slag.
3.3.6 Nederländerna ett föredöme
Bevaringsfrågorna i Nederländerna har un- der de senaste åren fått förnyad aktualitet. och intresset hos allmänheten är mycket stort. Inför den ökande industrialiseringen och bilismen har det uppstått en intensiv vilja att rädda inte bara enstaka monument utan också hela stadskärnor. Den historiska medvetenhet, som uppstod under det se— naste kriget, har ånyo förmärkts under den oro som saneringsvågen i icke krigs— skadade städer vållat.
Med hänsyn till det stora intresse för bevaringsfrågorna, som är utmärkande för Nederländerna, och det fasta grepp om dessa frågor, som en väl genomtänkt lag- stiftning skapat, kan landet betecknas som ett av de mera framsynta länderna i vad gäller behandling av äldre bebyggelseom— råden.
3.4 Danmark
3.4.1 Byggnadsskyddslagen
Lagstiftning till skydd för kulturhistoriska byggnader infördes i Danmark redan 1918, då ”lov om bygningsfredning” tillkom ef— ter förebild från fransk lagstiftning. Lagen som sedan upprepade gånger reviderats, se-
nast år 1966, är tillämplig på byggnader eller delar av byggnader, vilkas bevarande på grund av deras synnerliga arkitektoniska eller kulturhistoriska värde är av väsentlig betydelse. I regel skyddas endast sådana byggnader eller delar av byggnader, som har en ålder av mer än 100 år. Även andra arkitektoniska arbeten, monument och be- fästningsverk kan skyddas under samma förutsättningar. Statskyrkobyggnader är un— dantagna från lagen. Byggnader vars arki— tektoniska eller kulturhistoriska värde är särskilt stort förs till skyddsklass A, andra byggnader som bör bevaras förs till skydds- klass B. I A—skyddade hus får varken bygg- nadens inre eller yttre rivas eller ändras utan tillstånd av "det saerlige bygningssyn", där riksantikvarien är ordförande. För B— skyddade hus gäller skyddet enbart i fråga om byggnaders fasader — inklusive tak — mot gata, väg eller allmän plats i bebyg- gelse av stadskaraktär, när arbetena om- fattar mer än vanligt underhåll. Även ut- vändig skyltning berörs av denna bestäm- melse.
Om en byggnad i skyddsklass A eller en B-skyddad byggnads fasader vanvårdas, kan det szerlige bygningssyn efter med- givande av vederbörande minister ålägga ägaren eller den som nyttjar byggnaden att upprusta denna inom rimlig tid. I fall den ålagda åtgärden inte vidtagits inom an- given tid, kan det saerlige bygningssyn låta utföra arbetena på ägarens eller brukarens bekostnad.
Ägare till skyddad fastighet har möjlig- het att för upprustning av byggnad få stöd från det saerlige bygningssyn. Stödet får dock högst täcka 20 % av byggnadskostna- den. Det årliga anslaget till detta stöd upp- går till 1,4 milj. danska kr. Dessutom förfo- gas det saerlige bygningssyn över ett årligt belopp på 800 000 kr., som utgår från byg- ningsfredningsfonden. Medlen får utnyttjas för förvärv av skyddade fastigheter, som exempelvis hotas av rivning. För byggnads- arkeologiska och byggnadshistoriska under- sökningar ges ett årligt anslag på 120000 danska kr. Undantagsvis kan det saerlige bygningssyn få högre anslag från kultur-
ministeriet för att utföra betydelsefulla res- taureringsarbeten, där kostnaderna inte kan täckas av ordinarie anslag.
Totalt finns nära 2 800 skyddade fastig- heter i Danmark. Av dessa har 570 förts till klass A.
På grund av de obetydliga anslagsbelop- pen för restaureringar och förvärv av skyd- dade fastigheter och det ringa antalet be- fattningshavare i sekretariatet är det för- valtande organets möjligheter att uppnå re- sultat tämligen begränsade. Beträffande lag- stiftningen kan konstateras att den i likhet med norsk och svensk skyddslagstiftning inte innehåller några bestämmelser till skydd för hela grupper av byggnader och miljöer.
3.4.2 Bevaringsplaner
Bevaringsplanerna i Danmark har tillkom- mit genom det bemyndigande kommunerna erhållit i landsbyggeloven från 1960. Lagen ger kommunerna rätt att företa ”tinglys- ninger”, dvs. inskrivning hos inskrivnings— myndighet av beslut som berör fastighet. Framtida byggnadslov till ny— eller om— byggnad kan därmed göras beroende av hu- ruvida bebyggelsen i väsentlig grad får en sådan utformning att god helhetsverkan uppnås tillsammans med övrig bebyggelse i området. Initiativ till tinglysning skall tas av kommunen som också skall svara för att denna inskrivning blir verkställd. (”Kommunal fredning”).
"Det saerlige bygningssyn”, år 1967 sam- manfört med nationalmuseet, har åtagit sig att utarbeta bevaringsplaner för en rad stä- der. Hittills har ett tiotal planer offentlig- gjorts Avsikten är att utarbeta planer för ytterligare ett 30-tal städer. Bevaringspla- nerna har dels till syfte att fästa kommu— nernas uppmärksamhet på de värden i be- byggelsen som finns i många städer, dels att ge bistånd åt kommuner, som påtagit sig uppgiften enligt landsbyggelovens ting- lysningsbestämmelser.
Bevaringsplanerna handlar alltid om hela bebyggelseområden, dvs. både goda och
dåliga byggnader berörs av planen. Här- igenom kommer hela miljöer under kon- troll. Skyddsbestämmelser utfärdade på grundval av byggnadsskyddslagen är, som tidigare berörts, enbart tillämpliga på byggnader.
När bevaringsplanen offentliggjorts och kommunen har verkställt tinglysningen av planen på de begärda fastigheterna biträ- der ofta nationalmuseum kommunerna med byggnadshistorisk expertis. De tio städer för vilka bevaringsplaner upprättats är föl— jande: Christiansfeld, Haderslev, Sönder- borg, Ribe, Mariager, Ebeltoft, Säby'. Christianshavn, Rönne och Svaneke. För Helsingör, Fåborg och Åbenrå pågår plan- arbetet. Ett register över kulturhistoriskt betydelsefull bebyggelse i Köpenhamn har publicerats. Slutligen bör nämnas att i någ- ra kommuner har organisationer för bygg- nadsminnesvård åtagit sig att utarbeta be- varingsplaner.
Det finns i dag över 3000 fastigheter i Danmark som fått det skydd som tinglys- ningen innebär. Ett betydande antal städer förbereder att vidta omfattande tinglys- ning.
Nationalmuseets bevaringsplankontor har ett anslag på 75000 danska kronor samt medel till en befattningshavare. Härtill kommer en grupp studenter som syssel- sätts med byggnadshistoriska undersök— ningar. Städer som får bevaringsplaner ut— förda betalar utgifterna för tryckning av plan.
3.4.3 Stadsplaner och dispositionsplaner
Enligt 1938 års lag om stadsplaner skall alla städer i Danmark med mer än 1000 invånare utarbeta stadsplaner. Planerna skall fastställas av bostadsministeriet, men innan fastställelse sker får nationalmuseum planerna för yttrande. Härigenom blir mu- seet inte bara orienterat om den stadsplane— mässiga utvecklingen utan får också infly- tande på behandlingen av antikvariskt vär- defull bebyggelse i stadsplanearbetet.
3.4.4 Saneringslagen
Genom den saneringslag, som tillkom i Danmark 1969 och för vilken redogjorts i Sanering 11, s. 26—31, ålades kommunerna att utarbeta översiktsplaner för sanerings- verksamheten. I städer med bebyggelse som skall bevaras kommer saneringen att även få karaktär av bevaringssanering. Detta innebär att saneringsplanerna för dessa städer tillika blir bevaringsöversikter. [ en för bevaringsfrågan så betydelsefull stad som Helsingör bedrivs saneringsarbetet och bevaringsplanarbetet jämsides.
3.4.5 Naturskyddslagen
[ sällsynta fall kan 1969 års naturskydds- lag utnyttjas för bevarande av byggnad. Vidare kan riksantikvarien med stöd av denna lag hindra nybyggnad eller rivning av fastighet upp till ett år, om han finner bärande skäl för att företa arkeologiska och i samband därmed också byggnads- arkeologiska undersökningar,
3 .5 F inland
Skyddet av historiskt och arkitektoniskt värdefulla stadsmiljöer och enskilda bygg- nader i städerna regleras av lagar och för— ordningar om byggnader, byggnadsplane- ring och -kontroll samt av normer som rör bevarandet av byggnadsminnesmärken. Av betydelse för bevaringsfrågorna är ock- så lagstiftningen om beskattning av fas- tigheter.
l byggnadslagen föreskrivs att vid upp— rättande av stadsplan bör kulturminnes- märken samt landskapsbilder och andra skönhetsvården i mån av möjlighet skyd- das och bevaras. Tillbörlig hänsyn bör tas till att enskild markägare inte påläggs ”oskäliga inskränkningar”. Åtgärder av denna art har varit så sällsynta, att be— stämmelsen i praktiken ansetts värdelös. Vissa beslut av delvis rekommenderande karaktär har dock förekommit. Sålunda har stadsstrukturen i Brahestads centrum
skyddats enligt byggnadslagen. Likaså har Fredrikshamns unika centrala stadsplan skyddats på ett liknande sätt. I Fredriks- hamn liksom i Brahestad har bevarandet av stadsplanen och stadsstrukturen setts som en angelägnare uppgift än skyddandet av själva byggnaderna. En förändrad syn på bevaringsfrågorna, som tagit sig ut— tryck i en strävan att åstadkomma succes- siv förnyelse av stadsstrukturen genom upprustning av äldre bebyggelse i stället för totalsanering, har kunnat konstateras i samband med de skyddsåtgärder som pla- nerats eller vidtagits i de gamla städerna Gamla Karleby, Borgå, Nådendal, Kristine- stad, Villmanstrand, Raumo och Lovisa.
Enligt byggnadslagen får också i stads- plan områden avsättas till naturskydds- och fornminnesområden. Om något om- råde bl.a. med hänsyn till historiskt eller konstnärligt värdefulla minnesmärken, fö- remål eller byggnader, på särskilt sätt bör skyddas, får nödiga bestämmelser härom meddelas i stadsplanen. Statsrådet kan ge kommun tillstånd att expropriera området, om sådan bestämelse inte kan utfärdas i stadsplanen "emedan den är för markäga- ren oskälig". Expropriationsåtgärder enligt detta stadgande har emellertid inte före— kommit.
Byggnadsförordningen stadgar bl.a., att vid uppgörandet av stadsplan skall särskild uppmärksamhet ägnas åt att historiskt, kul- turhistoriskt eller arkitektoniskt värdefulla byggnader liksom också stadsbilden ”i mån av möjlighet skyddas och bevaras och icke utan tvingande skäl förstöras”. Vidare stadgas att magistraten vid beviljandet av byggnadslov bör tillse, att inte sådana byggnader förstörs eller stadsbilden för- vanskas. Magistraten kan däremot inte hindra rivning av hus. Förslag om åtgärder för att hindra för tidig avgång av bostäder genom rivning utarbetas emellertid f.n. (maj 1973) inom inrikesdepartementet. Be— stämmelserna om de statliga bostadslånen har under 1973 ändrats så att dylika lån numera kan lämnas för upprustning och förbättring av hus, vilkas rivning inte är
önskvärd av ekonomiska, sociala, arkitekto- niska eller kulturhistoriska skäl.
Lagen om skydd av kulturhistoriskt märk- liga byggnader (byggnadsminneslagen) från år 1964 är tillämplig på byggnader ägda av enskilda personer och sammanslutningar el- ler av kommuner och andra offentligrätts— liga subjekt än staten och församlingarna. — I kyrkolagen finns bestämmelser om kulturhistoriskt värdefull kyrka och klock- stapel.
Byggnadsminneslagen stadgar att bygg— nad, som "byggnadshistoriskt eller på grund av sin användning eller genom använd- ning eller anknytning till historisk händelse är kulturhistoriskt särskilt märklig”, kan förklaras skyddad. Till skillnad från mot- svarande lag i Sverige är byggnadsminnes- lagen i Finland tillämplig också på grup- per av byggnader med kringliggande om- råden, även om inte alla hus i bebyggelsen skulle uppfylla kriterierna för byggnads- skydd. Utöver byggnadsminnen i vederta- gen mening skall lagen skydda kulturhisto- riskt värdefulla gamla hus i allmänhet samt byggnader med anknytning till historiska händelser. Uttrycket historiskt värdefulla byggnader tolkas i praktiken oftast så, att byggnad för att den skall kunna betraktas som historisk, bör vara minst hundra år gammal. Arkitektoniskt värdefulla nyare byggnader (och miljöer) har sålunda inte kunnat skyddas med stöd av denna lag- stiftning. Även härvidlag synes en föränd— ring i lagens tillämpning ha skett på sis— tone.
Byggnadsminneslagens syfte är att en— dast särskilt märklig byggnad bör skydds- förklaras. Lagen är därför möjlig att till- lämpa enbart i ett begränsat antal fall. Skyddet kan upphävas eller indras bl. a. då det är ägnat att hindra eller avsevärt för- svåra företag av stor allmän eller enskild betydelse eller om dess bibehållande med— för oskäliga kostnader. Av detta stadgande har ansetts indirekt framgå att byggnad inte bör förklaras skyddad, om kostna- derna för skyddsförklaringen blir oskäliga i förhållandet till Skyddets betydelse.
Hänsynstagande till ägarintressena be- gränsar sålunda möjligheterna att verkställa skyddsförklaring. Fram till 1971 har lagen tillämpats blott i ett fåtal fall för att skydda stadsbebyggelse.
Anslaget för ersättningar föranledda av lagens tillämpning uppgår under 1973 till 80000 mark. Det anses inte vara tillräck- ligt för att tillgodose de anmälda behoven.
År 1965 tillkom förordningen om skydd för staten tillhöriga kulturhistoriskt märk- liga byggnader och deras miljöer. Man har påbörjat en förteckning över sådana bygg- nader.
Förmögenhetsbeskaltningen av historiska byggnader. Har byggnadsrätten för en tomt begränsats av att där finns en byggnad som skyddsförklarats jämlikt byggnadsmin- neslagen bör detta enligt gällande skatte- regler beaktas vid beskattningen. Då vär- det skall bestämmas för marken. skall det- ta följa gängse värde men med beaktande av bruksändamålet och byggnadsrätten. Även en tomt med ursprungligen högt värde bör således efter vidtagen skyddsför— klaring av därpå uppförd byggnad värde— ras enligt sitt faktiska värde, dvs. värdet bör fastställas så mycket lägre att det mot- svarar det faktiska bruksändamålet och byggnadsrätten jämlikt skyddsföreskrifter- na.
Saknas skyddsförklaring blir markvärdet beroende av en uppskattning av gängse värde med beaktande av hela byggnads- rätten. Har byggnadsrätten sålunda in— skränkts genom stadsplanebestämmelse i av— sikt att skydda historisk bebyggelse anses det självklart, att värdesättningen av mar— ken bör ske enligt den faktiska byggnads- rätten. Men om byggnadsrätten inte in— skränkts, kommer ägaren till fastighet med historisk byggnad, som bara fyller en del av byggnadsrätten på tomten, att beskattas för den outnyttjade byggnadsrätten. Detta betyder att om tomten är centralt belägen och byggnadsrätten är betydande, kan för- mögenhetsskatten för fastigheten som hel— het stiga till avsevärda belopp.
Regeringen uppdrog i december 1972 åt
en kommitté att med hänsyn till den på- gående allmänna översynen av byggnads- lagstiftningen utreda principerna för den or- ganisation, som krävs för skyddet av arki- tektoniskt, historiskt och miljömässigt vär- defulla byggnader och husgrupper, liksom principerna för hur lagstiftningen bör ut- vecklas. Vidare skall kommittén behandla frågan om fördelningen av kostnaderna mellan staten, kommunerna och de enskilda fastighetsägarna för skyddsobjektens under- håll och upprustning. Kommitténs betänk- ande skall framläggas före 1973 års ut- gång.
3.6 Norge
3.6.1 Byggnadsskyddslagen (bygnings- fredningsloven)
Den norska lagstiftningen om skydd för kulturhistoriska byggnader tillkom år 1920 och sålunda endast två år efter införandet av motsvarande lagstiftning i Danmark med Vilken den har stora likheter. Lagen är tillämplig på byggnader och delar av byggnader, vilka är av synnerligt historiskt eller antikvariskt värde. Som villkor gäller att byggnaden är mer än 100 år. Om syn- nerliga skäl föreligger, kan lagen tillämpas också på yngre byggnader och byggnader som har lokalhistorisk betydelse. Kyrko- byggnader och statliga byggnader är un- dantagna från byggnadsskyddslagen. Re— gistrering av skyddad byggnad sker i kyrko- och undervisningsdepartementet. Skyddsåtgärden skall därjämte anmälas för inskrivning hos inskrivningsmyndighet (”tinglysning"). Detta är emellertid endast att uppfatta som en ordningsföreskrift, som inte berör Skyddets giltighet eller rätts- liga grund.
Tillsynsmyndighet för byggnadskultur- vården är den antikvariska byggnadsnämn- den, där riksantikvarien är självskriven le— damot. Denna nämnd förbereder också ärenden om byggnadsskydd och lägger fram förslag till skydd av byggnad som är av kulturhistoriskt värde. På närmare
angivna villkor kan nämnden, när under— håll av skyddad byggnad är särskilt be- tungande, ge statsbidrag för upprustning och underhåll av sådan byggnad. Innan bi— drag utgår, skall ägaren avfordras en skrift- lig förpliktelse att åtlyda de antikvariska myndigheternas föreskrifter rörande bygg- naden. Detta innebär ett bättre skydd än eljest därigenom att ägaren frånhänder sig rätten att framdeles söka rivningstillstånd.
Om byggnaden inte underhålls och till följd därav förfaller, skall nämnden efter departementets medgivande ålägga ägaren att upprusta byggnaden inom rimlig tid. Sker inte detta sätts byggnaden i stånd på ägarens bekostnad. Om ägaren inte kan betala upprustningen, kan det allmänna träda emellan.
Ägare som inte undertecknat särskild skyddsklausul kan till antikvariska bygg- nadsnämnden anmäla att han ämnar riva byggnaden. Sådan anmälan skall vara nämnden tillhanda minst tre månader, in- nan rivningen avses bli påbörjad. Nämn- den skall ta ställning till sådan anmälan inom tre månader. Om den inte kan be- vilja rivningstillstånd eller finna en annan lösning, kan den överlämna ärendet till departementet som då har möjlighet att inom sex veckor besluta om expropriation.
I Norge finns ca 1750 byggnader som skyddas enligt 1920 års byggnadsskyddslag. Omkring 120 av dessa tillhör större an- läggningar där hela anläggningen är skyd- dad. Ca hälften av de 1 750 byggnaderna är bostadshus. Omkring 300 av de skyddade byggnaderna ligger inom stadsbebyggelse och ca 250 är i kommunal ägo eller stif- telsehus. Till de sistnämnda hör bl a. Bryg— gen i Bergen som omfattar 88 hus.
3.6.2 Byggnadslagstiftningen
I nu gällande byggnadslag, som tillkom år 1965, har skyddet för kulturellt värdefulla byggnadsmiljöer tagits upp som en särskild bestämmelse i regleringen av bebyggelse. I regionplanerna skall sålunda avsättas spe- cialområden och bland dessa också områ- den med anläggningar som på grund av
historiskt, antikvariskt eller annat kulturellt värde bör bevaras. Antikvariska myndighe- ter skall på förhand konsulteras, när antik- variska angelägenheter berörs av myndig- heternas beslut om bebyggelsens reglering.
Beträffande förhållandet mellan de olika lagarna bör framhållas att byggnads- skyddslagen och fornminneslagen har ka- raktär av speciallagar med övergripande verkan i förhållande till bestämmelser om bebyggelsens reglering och beslut av lokal myndighet som fattats på grundval av byggnadslagen.
3.6.3 Situationen inom byggnadskultur- vården
I det betänkande med förslag till "lov om kulturminnen" som 1971 framlades av "Bygningsfredningskomitéen 1967” konsta- teras att tillståndet i skyddade hus och an- läggningar i Norge är oroande (”bekym- ringsfull”). Man framhåller att detta anses gälla såväl det byggnadstekniska tillståndet som de miljömässiga förhållandena och an- ger en rad orsaker till den situation som råder. Bristande underhåll under kriget och åren närmast därefter satte givetvis sina spår i bebyggelsen, anför man. I ett senare skede försvårade den stora prisstegringen och bristen på yrkeskunnig arbetskraft ett återupptagande av underhållet. En av de viktigaste anledningarna till förfallet fin- ner man dock vara ägarens passivitet. Ofta fattas vilja och/eller ekonomisk förmåga att hålla husen i det skick som lagen krä- ver. Man anser också det varit en utbredd uppfattning att ett byggnadsskydd innebär att ägarna inte får göra någon som helst förändring eller förbättring, såsom isole- ring, installation av modern teknisk ut- rustning osv. Följaktligen har man låtit hus förfalla ända till dess att man ansett sig kunna begära rivningstillstånd eller ock- så har man uppfört en ny byggnad vid sidan av den gamla. En bidragande orsak till tillståndet har också varit, anser man, att det tidigare bara varit möjligt att få lån till nya hus hos de statliga kredit- instituten. Efter framställning av riksantik-
varien har emellertid nya låneregler utfor- mats.
Det missförstånd med byggnadsskyddsla- gens syfte som konstaterats anser man bero på de ytterst begränsade möjligheterna till bidrag åt ägarna och bristen på fackkun- nig tillsyn, upplysning och bistånd från de antikvariska myndigheternas sida.
3.6.4 Bygningsfredningskomitéens förslag
Kommittén föreslår att nuvarande bygg- nadsskyddslag — bygningsfredningsloven av 1920 — ersätts med en ny lag; Lov om kulturminnen. Denna skall till skillnad från nuvarande lag även vara tillämplig på grupper av hus och byggnadsmiljöer. Kom- mittén anser att värnet om den del av lan- dets samlade kulturkapital som primärt kommer hela nationen tillgodo bäst åstad— kommes genom en enhetlig statlig admi- nistration och finansiering. Man finner det vara en uppgift för staten att göra urvalet av de för hela nationen gemensamma kul- turminnen som bör skyddas och att vidta de nödvändiga åtgärderna vid Skyddets ut- formning samt svara för de utgifter som detta ansvar medför. Fylken och kommu- ner bör administrativt och finansiellt lösa kulturuppgifter som främst är av lokalt intresse.
Bidrag till skydd för kulturminnen skall enligt kommitténs förslag endast ges till enskilda och stiftelser. Fylken och kommu- ner skall åläggas underhållsplikt för de skyddade byggnader som är i deras ägo.
Kommittén uttalar att kulturminnesvår- den ständigt ställs inför oförutsedda krav, som det är svårt att lösa inom den ekono- miska ram som statsanslagen medger. I vissa fall kan det bli nödvändigt att för- skottera medel för att klara ett tempo- rärt förvärv av byggnad i avsikt att säkra dess bevarande. Man föreslår därför, att en kulturminnesfond skapas för att lösa angelägna skydds- och bevaringsfrågor, som inte kan få en tillfredsställande be- handling genom anlitande av de årliga statsanslagen. Vidare förordas att alla ägare av skyddade byggnader befrias från förmö—
genhets- och fastighetsskatt för sådana byggnader och att underhållskostnaderna får dras av på inkomsten vid taxering.
Kommittén föreslår också att staten bör få förköpsrätt för att kunna förvärva skyd- dad byggnad, som hotas av rivning i sam- band med försäljning.
Expropriation bör enligt kommittén få till- gripas, när fastighet missköts eller när äga- ren avser att riva men inte får tillstånd härtill eller när särskilda orsaker förelig- ger, såsom att fastigheten är av sådant antikvariskt intresse att det kan anses na- turligt att stat eller kommun blir ägare.
Bygningsfredningskomitéens förslag har ännu inte föranlett något ställningstagande från regeringens sida.
3.7 Polen, Tjeckoslovakien och Ungern
Bland östeuropeiska länder, där byggnads- minnesvården ägnats särskilt stort intresse bör nämnas Polen, Tjeckoslovakien och Ungern. I Polen har framförallt de omfat- tande rekonstruktionsarbetena i svårt krigs- skadade äldre stadskärnor i huvudstaden samt Gdansk, Lublin, Poznan, Szczin och Wroclaw uppmärksammats. Särskilt svårt drabbades de historiska byggnaderna i Warszawa. Stadens äldsta bebyggelse — Gamla staden — hade fått sin karaktär av klassisk arkitektur, sen renässans, barock och rokoko. Tack vare tillgång till fullstän- dig förkrigsdokumentation, som fram— bringats genom fotografier och ett krävande arkitektarbete, blev det möjligt att återupp— föra denna bebyggelse, som nästan helt ut- plånades under striderna sensommaren 1944. Rekonstruktionen fullbordades 1953—54. Man har eftersträvat en levande stadsmiljö med bostäder, arbetsplatser och serviceverk- samhet. Det är dock främst intellektuella och konstnärer som bosatt sig i stadsdelen efter återuppbyggnaden. För de boendes behov har öppnats daghem, skolor, bespis- ningslokaler, utställningsballar etc. Kultu- rella institutioner, Warszawas stadsarkiv, stadsmuseet, konstmuseet och gallerier har
förlagts till Gamla staden. Med tanke på turismen har antikvitetsaffärer, souvenirbu- tiker och restauranger lokaliserats dit.
Lagstiftning och administration inom byggnadsminnesvården i Polen har fått sin speciella utformning genom att en stark allmän opinion krävt ett återställande av vad som ansetts vara ett kulturarv. Detta har bl.a. betytt ett snabbt genomförande av skyddsregistreringar. Dessa hade i stort sett fullbordats år 1963 och omfattade då 36 178 byggnader med konstnärligt eller hi- storiskt värde. Registreringen fastställdes av kulturministeriet. Byggnaderna är inde- lade i fem klasser. De fyra första klasserna upptar byggnader (ca 23 500) som ej får rivas, förändras eller repareras utan tillstånd av antikvarisk myndighet.
För skyddet av de 13 700 byggnaderna i femte klassen svarar kommunala myndighe- ter och organisationer. De två högsta klas- serna som omfattar ca 1 700 byggnader un- derhålls av staten. Underhållet av de 20 700 byggnaderna i klass 3 och 4 bestrids av kommunala förvaltningar eller länsorgan. Motsvarigheten till den svenska byggnads- minneslagen är tillämplig på såväl solitärer som husgrupper och stadsdelar. Som exem— pel på fredad stadsdel kan nämnas Gamla staden i Krakow.
Byggnadsminnosvårdens inordnande i stadsplaneringen har också i Tjeckoslova- kien och Ungern ansetts vara en angelägen uppgift. Båda dessa länder kan uppvisa mycket goda resultat när det gäller behand- lingen av gamla stadskärnor med kultur- historiskt värdefull bebyggelse.
I Tjeckoslovakien skiljer man inom kul- turrninnesvården mellan "nationella kultur— minnesmärken" och ”minnesmärken”. De "nationella kulturminnesmärkena", som åt- njuter ett särskilt skydd, fastställs av rege- ringen. Av sådana finns ett 30-tal. Som ”na- tionellt kulturminnesmärke” kan förklaras föremål, byggnad eller stadsdel som är av synnerlig betydelse för landets kulturarv genom sitt historiska, vetenskapliga eller allmänkulturella värde. Till de nationella kulturminnesmärkena hör bl.a. den histo- riska stadskärnan i Tåbor.
Som "minnesmärke" kan registreras egen- dom som kan ge historisk kunskap om sam- hällsutvecklingen, tekniken, vetenskapen, ar— bets- och levnadsförhållanden eller som har värde som historisk miljö eller som har an— knytning till berömda personer, historiska händelser eller som utgör kulturhistoriska minnen. Av minnesmärken finns drygt 30000 registrerade hos de regionala orga- nen för kulturrninnesvården.
Staten svarar för vården av alla minnes- märken som är registrerade i de statliga förteckningarna. Dessa förteckningar upp- rättas av de regionala organen. För de bety— delsefullaste minnesmärkena kan ett miljö- skydd anordnas i form av speciella skydds- zoner, vilkas omfattning anpassas till de lokala förhållandena. Inom dessa zoner reg- leras nybyggnader och andra förändringar genom en detaljerad planering, som överva- kas av de centrala kulturminnesvårdsorga- nen. Åtgärderna har inte form av sane- ringsplaner i Malrauxlagens mening utan är mera att anse som en utbyggnad av stadsplaneringen.
Ett högre skydd för en värdefull miljö av arkitektoniskt eller historiskt intresse garan- teras genom fastställande av minnesmärkes- områden, för vilka speciella byggnadsvillkor fastställts. Hittills har sammanlagt 21 min- nesmärkesområden avgränsats. Till dessa områden hör den gamla stadskärnan i Prag.
Underhåll och renovering av minnesmär- ken bekostas av staten. För reparation av fasta byggnadsminnesmärken i enskilda medborgares ägo lämnas bidrag upp till 90 % av kostnaderna. Dessutom kan kultur— departementet bevilja andra former av bi- drag till reparation av minnesmärken, som förvaltas av de ansvariga organen inom kulturrninnesvården och till dem knutna sammanslutningar, eller till sanering av his- toriskt betydelsefulla städer.
År 1972 utbetalades för skyddsåtgärder sammanlagt 300 miljoner Kös. (220 milj. sv. kr). Dessutom ställde kulturdepartemen- tet ytterligare 193 miljoner Kés. (141 milj. sv. kr) till kulturminnesvårdens förfogande för sanering av historiska städer.
I Ungern har registrerats ca 9000 bygg-
nader, som bör bevaras av kulturhistoriska skäl. Omkring 1800 av dessa är fredade på grund av högt historiskt värde. Lokala expertkommittéer har tilldelats rådgivande funktioner ifråga om de historiska miljöer- nas behandling.
Åtgärder för bevarandet av stadskärnor har i Ungern vidtagits i tretton städer, där- ibland Budapest och Eger, och i två byar (en ungersk by kan ha ända upp till 20000 inv.). Enligt cityplanen för Budapest skall stadskärnans inre, främst kvarter med histo- riskt eller arkitektoniskt värde, bevaras. Till bevaringsområdena hör exempelvis den gamla kungaborgen på Budasidan med in— tilliggande bebyggelse, där man avser att bevara hela miljön. Den kulturhistoriskt värdefulla bebyggelsen i Budapest, som om- fattar ca 700 objekt, delas in i tre klasser:
1. Fredade byggnader (rivning får ej ske)
2. Kulturhistoriskt intressanta byggnader som får rivas om stadsplaneskäl gör det- ta nödvändigt
3. Byggnader som bör bevaras med hänsyn till stadsmiljön
Klass 3 omfattar endast ett tiotal objekt, medan övriga objekt fördelar sig tämligen jämt på klasserna 1 och 2.
Till upprustning och mera genomgripande reparationer i Budapest anslås årligen 700 milj. forint (=ca 124 milj. sv. kr), därav avsätts 50 milj. forint (=ca 8 milj. sv. kr) för restaurering av kulturhistoriskt värde- fulla byggnader.
I Eger, som intar en viktig plats i Ungerns historia, finns 157 fredade byggna- der. Bevaringsåtgärdema har accentuerats på barockstilen, som anses typisk för den äldre bebyggelsen i staden. Hela stadskär— nan utgör bevaringsområde. Den kommer att avstängas successivt från motortrafik. Till de fredade objekten hör byggnader uppförda i gotisk, klassisk eller romantisk stil som ej förändrats genom störande in- grepp i fasader och tak, och några minnes- märken — bl. a. en minaret — från den tid då större delen av landet tillhörde det tur- kiska väldet.
4. Äldre bebyggelse i några svenska kommuner
Detta kapitel avser att deskriptivt belysa kulturhistoriskt värdefull be- byggelse i några svenska kommuner. Material har insamlats och bear- betats inom utredningen. Uppgiftslämnare är myndigheter m.fl. i de olika kommunerna.
4.1 Gamla stan i Stockholm
4.1.1 Kort historik
Stockholm omnämns i hävderna första gången år 1252. Följande år anses Birger Jarl ha grundlagt staden. Bebyggelsen upp— fördes på krönet av Stadsholmen och om- gavs med en stadsmur.
Stockholm hade ett från strategiska och merkantila synpunkter betydelsefullt läge vid inloppet till Mälaren med dess rika handelsstäder. Staden växte hastigt i stor- lek och betydelse. Området innanför den äldsta stadsmuren torde ha varit relativt fullbyggt redan vid 1300-talets början. Be- hovet av ny byggnadsmark föranledde ut- byggnad utanför stadsmuren. När stränder- na inte längre räckte till för utbyggnaden, fyllde man i sjön med sand, grus, brand- rester, spån, skräp och avfall och utvann på så sätt ny byggnadsmark.
Den första bebyggelsen i staden utgjordes praktiskt taget helt av trähus. Undantag ut- gjorde de offentliga byggnaderna, slottet, kyrkorna och klostren. Ett flertal bränder gick härjande fram över staden under me- deltiden. Trots påbud och ekonomisk upp- muntran för den som uppförde stenhus gick förändringen långsamt.
Vid bebyggelse på de utfyllda område- na utanför den gamla strandlinjen blev det nödvändigt att grundförstärka med pålning. Så tycks också ha skett, när det var fråga
om stenhus. I många fall påträffades därvid äldre förstårkningskonstruktioner i marken från bryggor och befästningar. De kunde in- te undanskaffas utan utnyttjades då i stället om de befanns bäriga genom kombinering med den nya pålningen.
Utfyllnaderna torde i stort sett ha varit avslutade i början av 1600-talet, då Gamla stans bebyggelseområde fått sin nuvarande omfattning. 1625 förstördes en stor del av den äldre bebyggelsen på sydvästra sidan vid en brandkatastrof. På det avröjda om- rådet utlades en stadsplan av 1600-talstyp med rätvinkligt gatusystem, breda gator och större regelbundna kvarter. I övrigt har den medeltida stadsplanen bevarats med si- na krokiga, smala gator och gränder.
En följd av den under 1600-talets början införda centraliseringen av rikets styrelse blev, att de som deltog i administrationen nödgades skaffa sig bostäder i huvudstaden. Genom att de kommit i kontakt med stads- byggandet i Centraleuropa byggde de för- nämliga stenhus av helt annan karaktär än den medeltida stadens oansenliga byggnader. Vid denna tid anlades Skeppsbron, Riddar- hustorget och Storkyrkobrinken. Det är 1600-talets bebyggelse som trots senare för- ändringar ger Gamla stan dess karaktär.
Man hade länge uppfattningen att 1600- talets livaktiga byggnadsepok praktiskt taget raderade ut medeltidens byggnader. Så är inte fallet. I stor utsträckning sparades mur- verk, därför att det blev för dyrt att riva,
Gamla Stan i Stockholm
Karta i skala l: 6 000. Skrafferade byggnader har restaurerats av kommunen. 1. kv. Cepheus 2. kv. Cygnus
och dessa infogades, där så var möjligt, i dt nya byggnaderna. Man återfinner sådana medeltida rester vid ombyggnad av husen.
Byggnadsintensiteten avtog mot slutet av 1600-talet, och 1700—talet inleddes med en för byggnadsverksamheten föga aktiv pe- riod. Undantaget utgjorde det nya slotts- bygget, som dominerade den första delen av århundradet. Först fram emot mitten av seklet blev konjunkturerna på nytt gynn- samma och det privata byggandet tog fart. De gamla löOO-talsbyggnaderna hade blivit slitna och behövde moderniseras. I sam- band därmed skedde ofta en påbyggnad, varvid taket ersattes med ett brutet, s.k. mansardtak. Inne på gårdarna uppfördes i stor utsträckning, där så var möjligt, stall- och ekonomibyggnader.
Ur stadsbyggnadssynpunkt medförde inte 1700—talet så stora förändringar, om man bortser från platserna kring det nya slottet. Vid brand eller rivning av enstaka byggna- der utlades emellertid en del torgliknande vändplatser för brandfordon.
Under slutet av 1700-talet och under 1800-talets första hälft förekom ringa bygg- nadsverksamhet. Först vid 1800—talets mitt började byggnadsverksamheten på nytt bli livaktig.
Under inflytande av den begynnande in- dustrialismen sökte sig många människor till Stockholm för att få arbete. Staden upp- levde en expansion, som tredubblade dess befolkning mellan 1850 och 1900. De inflyt- tade människorna fick tränga ihop sig i de befintliga bostäderna, som delades upp i ofullständiga bostäder. Överbefolkning och slum förorsakade en katastrofalt dålig situa- tion ur hälsovårdssynpunkt.
År 1862 framlades ett förslag att sanera Gamla stan genom rivning av praktiskt taget all bebyggelse utom de västra kvarte- ren och en del av de offentliga byggnader- na. Att Gamla stans bebyggelse inte kom att rivas berodde på att man inte kunde an- skaffa ersättningsbostäder för de där boende i avvaktan på att malmarna utbyggdes.
Omkring sekelskiftet började en ökad förståelse för bebyggelsens historiska ut- veckling sprida sig även i vårt land. Det
dröjde dock fram till första världskriget, innan frågan om rivning av Gamla stans bebyggelse definitivt avfördes från dagord- ningen. Samtidigt utkom den på Samfundet S:t Eriks1 initiativ av Ragnar Josephson utarbetade historiska redogörelsen för bor- garhusen i Gamla stan.
Under tiden hade den tekniska utveck- lingen medfört krav på större produktions- enheter i byggnadsverksamheten. Samtidigt krävdes rymligare gator för den tilltagande motoriserade trafiken. De små och hårt ner- slitna fastigheterna i Gamla stan hade för— lorat intresset som ekonomiska objekt. Där- till kom att landhöjningen förorsakat en re- lativt sett sänkt grundvattennivå, vilket bringat grundförstärkningarna i kontakt med luften. Rustbäddar och pålskallar för- multnade långsamt. Husen började sjunka och i vissa fall glida. Verkningarna av grundvattensänkningen blev mera allmänt märkbara omkring sekelskiftet 1900. Svåra sättningsskador uppstod i byggnadsstom- marna på utfylld mark särskilt utmed den gamla strandlinjen. Fastighetsägarna visste inte i början, vilka åtgärder som borde vid- tas. Under alla förhållanden blev åtgärderna synnerligen kostsamma, vilket bidrog till att upprustningen av byggnaderna i stor ut- sträckning uppsköts till en oviss framtid.
År 1923 utlystes en stadsplanetävling för Stadsholmens ordnande. Syftet var att den medeltida stadsplanen och den äldre kultur- historiskt värdefulla bebyggelsen utmed ga- torna skulle bevaras. Det prisbelönta för- slaget innebar, att ingreppen i bebyggelsen skulle begränsas till anordnandet av lek- platser och rivning av gårdsbebyggelse, som tillkommit under senare tid. Denna skulle ersättas med gemensamma gårdar. Dessa riktlinjer följdes vid saneringen av kv Cep- heus under 1930-talet.
Viss nybebyggelse hade under tidigare skeden tillkommit men det hade skett punkt- vis i mindre omfattning. De från miljön mest avvikande byggnaderna uppfördes un- der tiden omkring sekelskiftet, då som en
1 Idéell förening för Gamla stans bevarande, bildad 1906.
följd av den nya byggnadslagstiftningen byggnader uppfördes till högre höjd än vad som tidigare skett i Gamla stan.
4.1.2 Bebyggelsens användning och standard
Nedan lämnas några data angående folk- mängd och bebyggelse i Gamla stan. Kom- munen äger för närvarande endast ett 40-ta1 fastigheter av de ca 350 fastigheterna i den- na stadsdel. I stor utsträckning har Gamla stans befolkning utglesats delvis genom kon- torisering men även genom att trångbodd- heten och inneboendesystemet minskats, vilket kan illustreras av följande folk- mängdssiffror från 1900—talet.
Folkmängd per 31/12 under perioden 1910 —l97l, exkl. SIDA-anställda och personal (med fam.) vid svenska beskickningar
År 1910 10 972 1920 11 392 1930 11 962 1940 8 557 1950 7 144 1960 '4 858 1970 3 298 1971 3 074
Enligt folk- och bostadsräkningen fanns 1970 2160 bostadslägenheter i Gamla stan. Tre fjärdedelar av dessa var lägenheter på högst 2 rum och kök.
Bostadslägenheternas procentuella fördel- ning efter rumsantal år 1965 och 1970
1965 1970 1 rum eller 1 kök eller 1 rum med kökskåp 10.4 2 rum och flera utan kök 1.8 38 4 1 rum med kokvrå 16.0 ' 2 rum med kokvrå 15.5 1 rum med kök 13.6 12.7 2 rum med kök 22.5 24.8 3 rum med kök 12.4 14.0 4 rum med kök 3.9 5.6 5 rum med kök 2.( 6 rum och flera med kök 1.4 4.5 Uppgift saknas 0.5 Summa 100.0 1000 64
Bostadslägenheterna fördelade sig efter byggnadsår på följande sätt år 1965
Byggnadsår % före 1901 924 1901—1940 7.4 1941—1965 0.2
Utrustningsstandarden i lägenheterna i Gamla stan är i jämförelse med tätorter med minst 2000 invånare mycket låg. För- bättringen av denna standard under perio- den 1965—1970 har gått betydligt långsam— mare än i riket i övrigt och i tätorterna.
Bostadslägenheternas procentuella fördelning efter utrustning år 1965 och 1970
1965 1970 Centralvärme 53.9 65.2 Bad- el. duschrum: eget 29.7 37.5 gemensamt 5.1 . . WC: eget 62.5 65.9 gemensamt 24.5 . . Elspis 12.8 Gasspis 53.5 Kylskåp 48.3
4.1.3 De första stödåtgärdema
Under 1930-talet inleddes en ny era i fråga om sanering av bebyggelsen i Gamla stan. Samfundet S:t Erik, som hade förvärvat en stor del av byggnaderna i kvarteret Cepheus, genomförde under 1930-talets senare del en kvarterssanering, genom vilken gatubyggna- derna upprustades och moderniserades, me- dan gårdshusen revs och den gemensamma gården anlades som park. Detta var den första saneringen enligt de moderna restau- reringsprinciper, som börjat bryta igenom efter första världskriget. Såväl kommunen som så småningom även staten bidrog med ekonomiskt stöd till samfundets restaure— ringar genom subventionslån för att täcka överkostnader. Ett speciellt stöd från det allmännas sida har vid skilda tillfällen läm- nats för saneringar inom Gamla stan och
STOC K HO LM Mariaberget Gamla stan
. - .- . - _ 11.1. 1- |ll»1.1'1|1.»-1.1 1 -— 1 "i, .! .._ : ' - Ill.-i lli-'i?!
! 3-5
"Nv— ' ; V : . ..... . , ....._-....—.... .. X i ' 's '»X ) .
...,—. ___—__». — ,.
nl" &. _ .. ,. . »———:— , &
l 3
KALMAR - Kvarnholmen - Landshövdingegatan och Norra Långgatan
då främst för den verksamhet i detta syfte, som på initiativ av Samfundet S:t Erik kom att bedrivas av det år 1936 bildade Aktiebolaget Stadsholmen (sedan mitten av 1960-talet ett helkommunalt bolag).
Dessa stödåtgärder fick sin huvudsak- liga utformning redan år 1935, då sane- ringen inom kvarteret Cepheus aktuali- serades. Staden beslöt då att ställa till för- fogande lån i två särskilda former. Det ena lånet utgjorde ett 30-årigt amorteringslån, löpande med stadens självkostnadsränta och mot säkerhet av inteckningar mellan 75 och 100 % av fastigheternas efter saneringen åsatta taxeringsvärde. Det andra lånet ut- gjordes av ett subventionslån, vilket under 30 år skulle vara amorteringsfritt mot sä— kerhet av inteckningar över taxeringsvärdet men under bolagets egen insats, vilken icke förräntas. Lånet skulle löpa med den ränta, som bolaget med hänsyn till inkomsten av fastigheterna hade möjlighet att erlägga. Det förutsattes Vidare, att subventionslånet skul— le nedflyttas i takt med amorteringen av det inom taxeringsvärdet liggande lånet och efter 30 år börja amorteras. Samma regler gällde för ett stadens lån för saneringar inom kv. Cygnus.
Efter framställning från Samfundet S:t Erik om statligt anslag för aktieteckning i AB Stadsholmen utformades 1946 efter be- slut av stadsfullmäktige och statsmakterna riktlinjer för kommunala och statliga eko- nomiska insatser för den fortsatta sanering- en. Härigenom skedde ej några principiella ändringar i den utformning av lånestödet som staden tidigare tillämpat. Det förut- sattes sålunda att lån skulle utgå i två for- mer, dels som ett amorteringslån inom taxe- ringsvärdet, dels som ett subventionslån med säkerhet av inteckningar ovanför taxerings- värdet. Genom detta beslut gjordes en för- delning mellan stat och kommun av de finansiella och ekonomiska åtagandena, in- nebärande att det skulle ankomma på sta— den att svara för amorteringslånet samt 9/14 av subventionslånet samt på statsverket att svara för 5/14 av sistnämnda lån. Vidare bestämdes en högsta ram för långivningen till bolagets saneringsverksamhet, nämligen
för kommunens del av 4 miljoner kronor och för statens av 500 000 kronor.
4.1.4 1960 års kommitté för Gamla stan
Saneringsarbetet i Gamla stan som helhet kom dock inte igång i större omfattning, varför kommunen ansåg, att man för att få en effektivare upprustning till stånd måste sätta in ökade samhälleliga åtgärder. På byggnadsnämndens initiativ tillsattes år 1960 en särskild kommitté för utredning av för- utsättningarna för Gamla stans upprustning. Kommittén framlade ett principförslag 1962 och sitt slutbetänkande 1965.
I det nämnda betänkandet framhöll kom- mittén, att Gamla stan är Stockholms ur- sprung. De smala gatorna och trånga grän- derna erinrar ännu i dag om detta första Stockholm. Stadens olika utvecklingsfaser kan avläsas i bebyggelsens struktur.
Gamla stan är väl bevarad. Den har för- skonats från strider under mer än 400 år. Den berördes endast av enstaka rivningar under 1800-talets våldsamma omdanings- process, även om många hus då blev om- byggda. 1900-talets byggnadsverksamhet har blott på vissa punkter ersatt gammal be- byggelse med ny. Indelningen i tomter åter- går i stor utsträckning till tiden för stadens utbyggnad.
Gamla stan ger därför Stockholm en sär- ställning. Få andra huvudstäder är i sin ur- sprungliga del lika orörda. Denna relativa orördhet har emellertid en baksida. Husen är nu i stor utsträckning bristfälliga och vi- lar i betydande omfattning på dålig grund. Gatunätet kan inte nyttjas för modern for- donstrafik. Allvarliga brister föreligger ifrå- ga om sanitära och hygieniska anordningar i många av husen. Alltjämt brukas dock dessa i stor utsträckning som bostäder, fram- för allt inom den centrala delen, d.v.s. om— rådet innanför den första stadsmuren. Möj- ligheten att bevara miljön och bebyggelsen sammanhänger med att kontoriseringen hej- das och bostadsbeståndet upprustas. I prin- cip har denna uppfattning godtagits av Stockholms stadsfullmäktige den 17 juni 1963.
Kommittén uttalade enhälligt, att prak- tiskt taget all bebyggelse i Gamla stan bor— de bevaras. Undantag kunde göras endast ifråga om sådan bebyggelse, som av tek- niska och ekonomiska skäl inte rimligen kunde upprustas. I sådana fall kunde man tänka sig rivning och nybyggnad.
Man gjorde tekniska och ekonomiska ut- redningar för bebyggelse, som borde bli föremål för modernisering och upprustning. Detta program omfattade totalt 178 fastig- heter med en sammanlagd lägenhetsyta av ca 84 677 m2. Den sammanlagda kostnaden för upprustningen uppskattades till ca 155 miljoner kronor, varav ca 23 miljoner ut- gjorde uppskattad kostnad för stom- och grundförstärkningar.
Kommittén uppgjorde även ett schema- tiskt tidsprogram för upprustningen. Man beräknade en sammanlagd tid för restau- reringens genomförande av 16 år. I utred- ningen ingick dock inte Stadsholmens västra del. Byggnaderna inom detta område var till stor del utnyttjade för kontor, varför man bedömde det vara möjligt att upprusta byggnaderna utan stöd från det allmänna. Kommittén förutsatte, att ekonomiskt stöd skulle lämnas såväl av kommunen som sta— ten och gjorde alternativa bedömningar av den överkostnad, som inte kunde tänkas bli förräntad av skäliga hyror. Kapitalvär- det av subventionen angavs till mellan 50 och 95 miljoner kronor.
4.1.5 Expertutskottet för Gamla stan
Stadsfullmäktige antog riktlinjer för Gamla stans upprustning den 20 mars 1967 och uppdrog åt stadskollegiet att tillsätta ett ex- perlutskott för samordning och ledning av saneringsuppgifterna. Efter utskottets till- komst har upprustning av fastigheter i Gam- la stan skett i ungefär den omfattning som förutsattes i tidsplanen.
Under de första 5 åren av utskottets verk- samhet har sålunda ett 60-tal fastigheter färdigställts, medan arbeten ännu inte av- slutats i drygt ett 15-tal byggnader. Enligt preliminära kalkyler återstår i runt tal 90 omoderna fastigheter att upprusta, vartill i
en andra omgång tillkommer ett 70—tal halv- moderna.
Kommunen har medverkat i sanerings— verksamheten genom förvärv av fastigheter, genom undersöknings— och utredningsverk— samhet samt forskning och genom rådgiv- ning till fastighetsägare. Kommunen har därjämte utgivit grundförstärkningsbidrag samt beviljat ränte- och amorteringsfria lån för bevarande och konservering av kulturhis— toriskt värdefulla byggnadsdetaljer. Vidare har kommunen upprustat flera fastigheter och därvid lämnat ekonomiskt stöd genom uttagande av en lägre hyra (ca 120 kr/m2 bostadslägenhetsyta) än vad som täcker de faktiska ränte- och amorteringskostnaderna Kommunen har också projekterat för igång- sättning av upprustning av kommunens eget fastighetsbestånd. Kommunen har vidare lämnat viss ekonomisk garanti för byggnads- och hyreskostnader vid ombyggnad av fyra fastigheter till pensionärshem och lämnat hyresstöd till hantverkslokaler vid Öster- långgatan. Värdet av kommunens hittills— varande insatser belöper sig till ca 30 mil- joner kronor.
Kommunen har underhand fört förhand— lingar med staten om ekonomiskt stöd till upprustningen, vilka dock ej resulterat i något beslut om sådant stöd från statens sida.
Vid statlig belåning av fastigheter, som upprustats, har dock en förhöjning av pant» värden och låneunderlag beviljats.
4.1.6 Kostnaderna för en fullständig restau- rering
Tidigare har anförts att Gamla stan som stadsmiljö är väl bevarad men att dess bo- stadsbebyggelse har många tekniska bris- ter. Främst gäller detta byggnader som lig- ger på utfylld mark längs Stadsholmens stränder och som genom landhöjningens oförmånliga inverkan fått sin undergrund försämrad. De tekniska bristerna samman- hänger också med att bebyggelsen i stads- delen utsattes för ett hårt slitage och för- vanskades i stor utsträckning genom provi- soriska lägenhetsuppdelningar under förra
århundradets överbefolkningsperiod. De komplicerade förutsättningarna och de höga kostnaderna för en systematisk iståndsätt- ning och modernisering har fördröjt en så- dan verksamhet. När den så småningom kom till stånd, fick den oftast en improvise- rad och kortfristig karaktär. Sedan länge har det därför stått klart, att bevarandet av bebyggelsen förutsätter samordning och ett betydande ekonomiskt stöd från det all- männa.
Tidigare utförda kostnadsberäkningar har aktualiserats under 1973 av Kansliet för sa- neringsfrågor inom Staden mellan broarna. Vid dessa beräkningar har vissa schemati- seringar måst tillgripas ifråga om grundför- stärknings- och modernitetsgrad. Byggna- dernas tekniska tillstånd är så varierande. att någon enkel fördelningsgrund i detta avseende inte har kunnat tillämpas. Sålunda har grundförstärkningsbehovet angivits an- tingen som akut eller på sikt nödvändigt. Till den förra kategorin har förts byggna- der, som delvis är grundlagda på fast bot- ten och delvis på fyllnadsmassor. Sådana byggnader utsätts för ojämna sättningar, vil- ka orsakar svåra skador i byggnadsstom- marna. Till den sistnämnda kategorin har räknats byggnader, som helt vilar på fyll- nadsmassor. Även dessa byggnader bör en- ligt kansliet grundförstärkas så snart lämp— lig förstärkningsmetodik utarbetats. En sam- ordning av åtgärderna kvartersvis framstår som önskvärd.
Till denna senare kategori har bl. a. också räknats byggnader, som uppförts och grund- förstärkts under 1800—talets senare och 1900- talets förra hälft. Behovet av grundförstärk- ning i dessa hus är mycket varierande, upp- ger kansliet, och bör fastställas genom un-
dersökningar i varje särskilt fall. I en del av dessa fastigheter torde åtgärder inte bli nödvändiga förrän efter sekelskiftet. Slutli- gen bör framhållas att moderniseringar många gånger skett utan att erforderlig grundförstärkning först kommit till stånd. Den får nu utföras i efterhand.
Modemitetsgraden kan variera avsevärt till och med i en och samma fastighet. En byggnad, som totalt sett inte ens kan rubri- ceras som halvmodern, kan innehålla en eller flera fullt moderna bostadslägenheter osv.
Kostnaderna enligt följande tablå har be- räknats enligt prisläget i januari 1973. Ex- ceptionella kostnader för framtagande och konservering av kulturhistoriskt eller konst- närligt värdefulla detaljer har ej medräk- nats, eftersom de ej kan bedömas förrän upprustningsarbetena påbörjats.
För kansliets bedömning av det erforder- liga ekonomiska stödet från det allmänna har utgångspunkten varit en bostadshyra i utgångsläget av genomsnittligt 120 kronor per rn2 lägenhetsyta, exklusive bränslekost- nad. Det förutsätts tillika att lokalerna kan bära sin andel av upprustningskostnaderna. Den överkostnad, som inte kan förräntas av hyrorna, förutsätts bli täckt genom särskilda stödåtgärder. Om relationen mellan hyra och omkostnader i framtiden förbättras, kan en del av låneskulden tänkas bli återbe— tald. Det nu beräknade ekonomiska stödet från det allmänna kan sålunda sägas utgöra ett högsta belopp. En upprustning, där man ger avkall på vissa standardkrav, kan verka sänkande på behovet av ekonomiskt bidrag under förutsättning att bruksvärdeshyran in- te därigenom bedöms relativt sett oförmån- ligare.
Kostnader för upprustning av bebyggelse i Gamla stan
Lägenhetsyta Byggnads- Därav grundförstärk- Kostnadssumma som kostnad ningskostnad i tidigare ej kan täckas vid hyres- Lokaler bostäder totalt moderniserade bostäder nivå på 120 kr/m2
m2 m2 rn2 milj. kr milj. kr milj. kr
55 000 155 000 1110 000 307 125
1 Exkl. ny bostadsyta.
Vid beräkningen av kostnaderna har hän- syn tagits dels till viss återvinning av bo- stadsyta genom ianspråkstagande av tidigare bostadsyta som omvandlats till kontor, dels till utvinning av ny bostadsyta genom inred— ning av vindar eller liknande.
Den totala kostnaden för upprustning, modernisering och grundförstärkning skulle sålunda uppgå till 307 milj. kr. Med angivna förutsättningar skulle därav 125 milj. kr behöva täckas genom ränte- och amorte- ringsfria lån, för att en bostadshyra på 120 kr m2 i utgångsläget ej skall behöva över— skridas. Efter justering för sådana grund- förstärkningsarbeten, som troligen får ses på lång sikt, kan beloppen avrundas till 300 respektive 120 milj. kronor.
Kostnaderna för restaurering och grund- förstärkning enligt 1973 års uppgifter kan inte jämföras med de siffror, som redo- visades år 1965 i expertkommitténs slutbe- tänkande, ef'tersom redovisningen år 1973 även omfattar det utfyllda området utanför den ursprungliga västra strandlinjen, dvs området kring Stora och Lilla Nygatan (se kartan på s. 62).
4.2 Visby
4.2.1 Kort historik
Fram till slutet av förra seklet var Visby en sluten stad; praktiskt taget all bosättning skedde inom den nuvarande innerstaden. Vid 1890-talets mitt bodde närmare 90 % av Visbys då ca 7000 invånare innanför stadsmuren. Sekelskiftet markerar inbrot- tet av en ny epok, då utvecklingen sprängde de gränser som muren en gång satte. Nu bor endast ca 2 600 personer, något mer än 10 % av Visbys befolkning, innanför muren.
Muren uppfördes under den epok — 1200-talet och det begynnande 1300-talet — som var Visbys storhetstid. Även samtida enskilda byggnader markerade genom sitt format och sin stilart stadens betydelse men också byggherrarnas ursprung eller förebil- der. Visby var under denna tid till stora delar en stenstad av tysk typ med de höga
husgavlama vända mot gatan. Denna sten- stad var närmast en utbyggnad av en äldre trähusstad av nordisk-gotländsk typ, av vil- ken den kan ha upptagit vissa stildrag.
Vid 1300-talets mitt började en nedgångs- period för Visby, som under de följande århundradena förvandlades från en poli- tiskt självständig, kontinentalt betydande handelsstad till en dansk provinsstad utan större inflytande. Nedgången hade sin orsak i östersjöhandelns tillbakagång, men till den bidrog också krigshändelser, bränder och farsoter. Vid mitten av 1600-talet, då sta— den övergick i svensk besittning, var be- byggelsen delvis i förfall. Vid utgången av 1600-talet torde befolkningen ha uppgått till ca 2000 personer och antalet bostads- hus till drygt 400. Av de ca åttio bebodda Stenhusen härstammade flertalet från me- deltiden.
Under 17- och 1800-talen skedde ett upp— sving av näringslivet inom Visby, främst handeln och sjöfarten. I de centrala delarna uppfördes ett flertal köpmanshus och andra större byggnader, bl.a. skolor och andra institutioner, till sin utformning influerade av tidens arkitektur på fastlandet eller kon— tinenten. Ödegårdar rustades upp eller er- sattes med nya hus. Genomgripande om- byggnader räddade många äldre hus kvar men innebar ofta att ursprungliga stildrag gick förlorade. Under denna tid blev det vanligt att uppföra s. k. bulhus, avsedda som bostäder främst åt arbetarfamiljer. Dessa små trähus har gett karaktär särskilt åt om— råden intill muren, där de ännu bildar idyl— liska gatupartier. Många av trähusen har efter hand reveterats, vilket förstärker in- trycket av innerstaden som en stenstad.
4.2.2 Bebyggelsens användning
Den befolkningsminskning i innerstaden som skett sedan sekelskiftet har haft en förbätt- rad bostadsstandard som positiv effekt. Många bostadslägenheter har slagits ut el- ler lagts samman till större enheter. Andra har bytt användning och blivit butiker el— ler kontor. Bostadsbebyggelsen har till en del fått lämna plats för offentliga institu-
Den gamla stadskärnans funktionsmässiga anpassning till nya uppgifter i stadsbygden har inte skett kontinuerligt eller friktions- fritt. Många anpassningsproblem är än- nu olösta. De yttre betingelserna har också förändrats. Innerstadens roll som kommer- siellt centrum för ett stort omland är inte längre självklar. En förskjutning av tyngd- punkten har skett till området utanför mu- ren. Verkningarna härav har för innersta- dens del accentuerats av handelns struktur- förändringar. Antalet närbutiker har under de två sista årtiondena drastiskt minskat. Det förändrade läget har negativt påverkat värdena på affärsfastigheter och aktualiserat frågan om hur friställda lokaler skall kun- na återanvändas som bostäder.
Trafikens utveckling har ytterligare kom- plicerat förhållandena. Visby innerstad med sitt medeltida gatusystem har inte kunnat möta den ökade biltrafiken utan drastiska regleringar. Dessa har i sin tur skapat pro— blem för många av näringsidkarna.
Spridda inom innerstaden ligger bortåt ett hundratal fritidshus, som ursprungligen varit permanentbostäder. Många av dem är av god klass. Åtskilliga representerar kul- turhistoriska värden. Marknadsvärdet för husen i deras nuvarande användning gör det i allmänhet orealistiskt att räkna med dessa hus som potentiella tillskott till bo- stadsmarknaden. Det är snarare att förmoda att ytterligare permanentbostäder finner an- vändning som fritidshus, främst då små en- familjshus med bostads- eller byggnadstek— niska brister.
Sociala konsekvenser av utvecklingen är framförallt en tendens till ensidig skiktning av befolkningen i inkomst- och åldershän— seenden. Andelen hushåll i högre inkomst- lägen är i innerstaden större än i tätorten i övrigt. En förskjutning av befolkningen har skett mot allt högre åldrar.
4.2.3 Totalmiljön
Sedan högmedeltiden har olika epoker läm- nat bidrag till det egenartat fasetterade stadslandskap som möter inom Visby ring-
mur. Trots skiftande stilarter och hustyper ger stadsbilden intryck av helhet och sam- mangjutenhet. Stadens terassformiga upp- byggnad ger en verkan av ljus, rymd och omväxling, som förstärks av de monumen— tala kyrkobyggnaderna. Ringmuren liksom det medeltida gatunätet har jämte byggnor- merna hållit bebyggelsen samman. En låg utbyggnadstakt har underlättat assimilering- en av nya element i stadsbyggandet och bi- dragit till att miljökollisioner i det stora hela undgåtts.
Samtidigt som stadsbilden förmedlar en god helhetsverkan, innesluter den från var- andra mjukt avgränsade miljöområden, vart och ett präglat av sin egenart. En del av dessa stadspartier bär vittne om förnämliga hantverkstraditioner och om ett fortlevande intresse för formgivning vad gäller exteriö- ra detaljer som fönsteromfattningar, porti- ker, entréer, trappor, hägnader etc. Typiska för Visby är också de många träd— och ro- senplanteringarna — välbekanta inslag i sommarstadens miljöbild.
Innerstaden har inte helt undgått de stör— ningar i miljöbilden som följer med oge- nomtänkta fasadändringar och tveksamma eller överambitiösa detaljjusteringar av ex- teriörer. Även en viss eftersläpning i fråga om det yttre underhållet kan ibland störa miljöbilden.
4.2.4 Kvaliteter
Visby är ett av de svenska samhällen som erbjuder det största intresset ur antikvarisk synpunkt. Fornlämningar som stadsmuren och kyrkoruinerna, byggnadsminnen och byggnadsminnesmärken från olika epoker i stadens historia representerar en kultur- skatt som är unik. Av utomordentligt antik- variskt värde är också det medeltida ga- tusystemet, som i stora delar bevarats in- takt in i våra dagar.
Vid den inventering av Visby innerstads bebyggelse, som slutfördes åren 1968—1969, klassificerades bebyggelsen i två grupper:
K 1: Omistliga byggnader, vilkas nedri- vande, förvanskning eller vanvård skulle innebära en oersättlig förlust av kultur- och
skönhetsvården såväl för staden som för riket i dess helhet. Denna grupp omfattar 55 byggnader utöver de 8 för vilka skyddsföre- skrifter meddelats i särskild ordning.
K 2: Byggnader av sådant kulturhistoriskt och estetiskt värde att de icke utan mycket tvingande skäl bör rivas eller väsentligen förändras. Till grupp K 2 har hänförts ca 415 hus; några av dessa har sedermera to- talsanerats.
De till gruppen K 1 hörande byggnader- na utnyttjas i allmänhet för institutionella eller liknande ändamål men mera sällan till bostäder. I gruppen K 2 är däremot andelen bostäder stor, företrädesvis i form av en- familjshus. 1 övrigt finns inom gruppen fri- tidshus, magasin, verkstäder etc. Inslaget av institutioner är även här stort.
Vid den kulturhistoriska inventeringen be- tecknades hela området inom muren som ett M (miljö)-område, inom vilket avvikelse från tidigare utformning icke bör ske på ett sådant sätt att stadsbilden i väsentlig mån ändras. I samband med riksdagsbe- handlingen av vissa miljövårdsfrågor har framhållits att det i Visby innerstad delvis förhåller sig så, att varje enskild byggnad inte har ett särskilt kulturvärde utan vär- det ligger i helheten, i miljön. I den lokala debatten har framhållits angelägenheten av att uppmärksamhet ägnas miljöhusen, bygg- nader som är värdefulla för stadsbilden utan att därför kunna hänföras till omistliga eller kulturhistoriskt värdefulla hus.
Mot bakgrunden av dylika synpunkter på miljöns helhetsvärde är det av intresse att notera, att innerstadens bostadsbestånd som helhet betraktat starkt förbättrats under senare år. Under åren 1961—1970 beräk- nas antalet omoderna lägenheter ha minskat från 500 till 200 medan de moderna ökat från 750 till 900. De halvmoderna bostä- derna uppvisar en minskning från 300 till 250 lägenheter. Totalt har antalet bostäder minskat med 200. Bland de bostäder som fortfarande har tekniska brister ingår drygt ett hundratal lägenheter (varav omkring 80 i småhus) som registrerats såsom omistliga eller kulturhistoriskt värdefulla.
De flesta av de för totalmiljön betydelse- fulla solitärbyggnaderna i innerstaden är i statens eller kommunens ägo. De utnyttjas företrädesvis för institutionella ändamål. Vissa andra ur kulturhistorisk och miljösyn- punkt viktiga byggnader ägs och vårdas av kommunen eller någon ideell organisation. Av de kulturhistoriskt intressanta bostads- husen är endast ett fåtal i allmän ägo.
Kommunen har inköpt och upprustat fyra sådana bostadsfastigheter med i till- byggt skick tillhopa 35 lägenheter. Beva- randet av kulturhistoriska värden i samband med ombyggnad har för två av fastigheter- na medfört icke räntabla överkostnader. Det hyresmässiga underskottet skall täckas av kommunen.
Av de kulturhistoriskt stadshus som är i enskild ägo har närmare femtio upprustats med stöd av statliga bostads- eller förbättringslån. I några av ombyggnadsfallen har möjligheten till för- höjt låneunderlag utnyttjats.
Totalt har sedan år 1950 ett hundratal lägenheter i innerstaden ombyggts och drygt 60 förbättrats med statligt stöd. Antalet sådana fall är väsentligt mindre än antalet bostadssaneringar, som framgår av bostads- räkningarna. Bland de egenfinansierade fö- retagen finns även några som gäller kultur- historiskt värdefulla hus. Förutsättningarna för en spontan, egenfinansierad sanering även framgent av innerstadshusen är svår- bedömbara. Det torde dock förhålla sig så, att det urval av saneringar som hittills skett lämnat kvar en rad projekt, som är svåra att genomföra inom en ram, som medger normala boendekostnader. Detta gäller flera kulturhistoriskt värdefulla men samtidigt bostads- och byggnadstekniskt bristfälliga byggnader.
Möjligheten till förbättringslån torde som förhållandena utvecklat sig knappast bli ak- tualiserad i någon nämnvärd omfattning. En undersökning år 1971 tyder på att det endast är ett fåtal hushåll i innerstaden, som med hänsyn till hushållsmedlemmarnas ålder och ekonomi kan komma i fråga
intressanta bo-
Arbetsmarknadsverkets befattning med kulturhistoriska restaureringar har hittills företrädesvis gällt ringmuren och landskyr- korna på ön. Bortsett från en del punktin— satser i samband med fältundersökningar har egentliga bostadshus ej berörts av verk- samheten. Ett undantag är en om— och till- byggnad av en kulturhistoriskt märklig byggnad i Visby innerstad, som — utom av arbetsmarknadsverket — understötts av vit- terhetsakademien, som förvaltar fastigheten.
4.2.6 Skattade kostnader för kommande restaurering
Saneringen av innerstadens bostäder sker i allmänhet under relativt svåra arbetsbeting— elser, orsakade av bl.a. trånga arbetsplat- ser och svag trafikkapacitet. Kraven på omsorgsfull anpassning till den befintliga miljön fördyrar projekten. I vissa fall med- för också kraven på skydd av fornfynd och fornlämningar extra kostnader.
För de kulturhistoriskt värdefulla byggna— derna innebär restaureringen tillkommande kostnader, betingade av byggnadernas struk- tur och yttre utformning, planlösning, ma— terial, detaljarbeten av olika slag o. s. v.
Till grund för en bedömning av antalet restureringsfall i Visby innerstad kan läg- gas den ovannämnda klassificeringen av kulturhistoriskt värdefulla byggnader järn- te preliminära uppgifter från kommunens inventering av innerstadens bebyggelsel. Med ledning härav kan det antas att ett tio- tal kulturhistoriskt värdefulla (eller omist- liga) flerfamiljshus med tillhopa ca 50 lä- genheter kan komma i fråga för ombygg- nadssanering under den närmaste tioårspe- rioden. Den kulturhistoriskt betingade mer- kostnaden i samband med saneringen kan överslagsvis beräknas till 1,5 milj. kronor.
Härtill kommer ett 80-tal småhus, vilkas sanering medför en del kulturhistoriskt el- ler av miljöskäl betingade merkostnader. Om dessa kostnader uppskattas till i genom- snitt 7 000 kronor per hus blir totalmerkost- naden drygt en halv miljon kronor.
Ett restaureringsarbete som det här dis- kuterade får ses i ett långsiktigt — tioårigt eller längre — perspektiv.
4.3 Kalmar
4.3.1 Kort historik
Kalmars äldsta bevarade delar och dess nu- varande centrum är belägna på ön Kvarn— holmen, dit det flyttades av fortifikativa skäl i mitten av l600-talet efter att tidigare ha legat omkring slottet.
Stadsplanen som upprättades under Tes— sins d.ä. ledning, anses vara en typisk re- nässansplan med rätvinkliga gatunät och torgbildningar enligt tidens stadsplanemässi- ga krav. Kvarteren blev rektangulära utom på de ställen där öns fortifikationsanlägg- ning i form av bastioner och mellanliggande sträckmurar stympade det rätvinkliga syste- met.
Tomtindelningen med långsmala lotter framtvingade ett byggnadssätt med gavlarna mot gatan, vilket ger en del av Kvarnhol- mens karaktär av kompakt stad. Man ville rymma så mycket som möjligt innanför de med möda uppförda befästningarna.
Kvarnholmen har hemsökts av tre större bränder. 1679 avbrändes den sydvästra kva- dranten av ön. Endast några stenhus på Kaggensgatan och Storgatan klarade sig från att bli nedbrända. Dessa borgarhus ut- gör därför den äldsta bebyggelsen på Kvarn- holmen.
År 1765 brann det ånyo i ungefär samma område samt i ytterligare några kvarter norr därom. Trähusen brann ned till grunden, men stenhusen klarade sig relativt väl även denna gång.
År 1800 brann hela östra delen av Kvarn- holmen från den så kallade Kattrumpan längst ut på öster och ända fram till Stor- torget.
1 Inventeringen bedrivs i regi av Kommittén för planering av Visby innerstad. För ända- målet utgår anslag av statsmedel. Arbetet av- ses bli redovisat under hösten 1973 i form av bl. a. ett handlingsprogram.
Återuppbyggnaden gick snabbt. Efter någ- ra år var området fullbyggt men med mind- re hus än tidigare. Mycket tyder på att en stor del av dessa hus —— varav en hel del finns kvar idag — är från den omkring- liggande landsbygden inflyttade stugor.
De med den tidens värderingar ”fömä- ma” delarna av Kvarnholmen utgjordes av bebyggelsen mot hamnen och runt Stortor- get. Handelsmän slog sig ned kring södra delen av Kaggensgatan, som i norr hade porten mot den omgivande landsbygden och i söder den viktigaste porten mot hamnen. Småfolket bodde i stadens norra och östra delar.
Vid mitten av 1800-talet genomgick de norra delarna av Kvarnholmen en radikal förändring, då befästningarna revs. Av riv- ningsmassorna utvanns ny byggnadsmark i Malmfjärden. Här kom ingen bebyggelse av högre kvalitet, då grundläggningsförhål- landena var dåliga. Samtidigt fick staden en ny tillfart via Larmtorget, sedan bastio- nen där genombrutits. Denna del av Kvarn- holmen kom att utgöra centrum för sta- dens handel, vilket ytterligare befästes se- dan järnvägen färdigställts 1874. Från Larm- torget expanderade handeln utmed Stor- gatan fram till Stortorget och sedan utmed parallellgatorna. Vid järnvägsstationen och Larmtorget uppfördes omkring år 1900 en del stora byggnader såsom riksbanken, tea- tern, frimurarlogen m. fl.
År 1906 fastställdes en stadsplan för Kal- mar, varvid byggandet mot väst och nord- väst på den s. k. Malmen tog fart. En hel del av den äldre trähusbebyggelsen försvann, men en del av den bättre finns kvar ännu idag. Den hotas dock f. n. av planerna på ett landstatshus m. m.
Stadsplanen från 1906 har ingen bety- delse för planeringen på Kvarnholmen idag. Planerna är redan ändrade kvarter för kvarter. Genom K-märkning har hänsyn ta- gits till den bebyggelse, som man på 1940- och 1950-talet bedömde som historiskt mest intressant.
På östra Kvarnholmen har man upp- rättat en form av stadsplan i vilken intresset för bevarandet av den nuvarande bebyggel-
sen markerats genom att den befintliga be- byggelsestrukturen konfirmerats i stadspla- nen med avseende på läge, höjd, omfattning och ändamål.
4.3.2 Bebyggelsens användning
Kvarnholmens bebyggelse kan med avseen- de på användning zonindelas enligt följan- de: i nordost bostäder, i sydost arbetsom- råde, i centrum kring domkyrkan ett för- valtningsområde och i väster detaljhandel och kontor.
Idag bor det knappt 700 människor på Kvarnholmen. 1960 var motsvarande siffra 1 850 boende och på 1860-talet bortåt 5 000.
Kvarnholmen har f.n. en dagbefolkning på omkring 3 700 personer.
Liksom i de flesta gamla bostadsområden bor på Kvarnholmen många pensionärer och ungdomar, medan de medelålders hus- hållen förekommer sparsamt. En tredjedel av hushållen är pensionärshushåll.
Området har hållit kvar sin position som stadens administrativa och kommersiella centrum, men vissa tecken tyder på att stadsdelen Malmen i nordväst är på väg att överta en del av denna roll i och med att länsstyrelsen m.fl. flyttar dit. Post och telegraf finns redan där. Det är framför allt detta förhållande som medfört att de nya detaljhandelsetableringarna sker i rikt- ning nordväst på Kvarnholmen. De södra delarna uttunnas kommersiellt, en tendens som förstärks genom Ölandsbrons tillkomst.
4.3.3 Totalmiljön
Kvarnholmen har bättre än de flesta städer lyckats behålla sin skala från 1700-talet och ger ännu intryck av en välutnyttjad stad innanför höga befästningsvallar.
Den funktionella uppdelningen 1 zoner avspeglar sig fortfarande i bebyggelsen. Rangordningen i äldre tider mellan olika områden kommer alltjämt till uttryck i byggnadernas utformning.
Bostadsbebyggelsen i de östra delarna på den s.k. Kattrumpan bildar en enhet med sina mycket låga träbyggnader och
" N'
mm— gå.-om
Kvarnholmen i Kalmar a 8 n ot n
1: 6000. Skrafferade byggnader har res taurera
Den äldsta bebyggelsen återfinns om- kring residenset samt längs Kaggensgatans södra del och inrymmer en del av karolins- ka borgarhus av sten. Tillsammans med be- byggelsen i kvarteret Apotekaren m. fl. bil- dar den ett område med handels- och köp— mangårdar, som har anor åtminstone från 1700-talet.
Miljön kring Stortorget och domkyrkan utgör en sammanhållen enhet av officiella byggnader, som är enastående i sitt slag.
Gatubeläggningarna på Kvarnholmen be- står i stor utsträckning fortfarande av stor— gatsten och på sina håll t.o.m. av kuller- sten, vilket bidrar till att understryka sta- dens ålderdomliga prägel.
Totalsaneringar som kommit till stånd — främst under 1960-talet — har gällt kommersiell bebyggelse vid Storgatan och Norra Långgatan. Det har vid tillkomsten av detta nya inslag funnits en strävan att underordna sig totalmiljön med mer eller mindre lyckat resultat.
Fula sår i stadsbilden utgör de rivnings- områden som utbreder sig i de nordvästra delarna av Kvarnholmen, för vilka inga pre- ciserade planer föreligger.
4.3.4 Kvaliteter
De byggnader, som varit föremål för störst uppmärksamhet, är utan tvekan de äldsta borgarhusen av sten, som kan betecknas som en specialitet för Kalmar. De karo- linska arkitekturmiljöer, som de ingår i, ut- gör tillsammans med befästningsarkitekturen självklara bevaringsobjekt.
Mindre uppskattade från antikvariska syn- punkter har de välinpassade tillskotten från 1800-talet varit. Utan deras existens skulle emellertid helhetsmiljön inte vara så sam- manhållen som den nu är.
Risken med att överbetona de antikva- riska kvaliteterna hos enstaka hus är, att de för helhetsintrycket nödvändiga kom- pletterande byggnaderna ofta rivs vid en exploatering. Nyligen har dock ett stort an- tal sådana byggnader över hela Kvarnhol-
men tagits upp till prövning för byggnads- minnesförklaring.
En byggnadstyp som förekommer i stor omfattning — speciellt på östra Kvarnhol- men — är de små panelade timmerstugor- na i en eller två våningar. Husen är för— sedda med sadeltak, och på grund av de smala tomterna vetter de oftast med gav- larna mot gatan. Planlösningarna är enkla men speciella och anses ha en regional prä- gel. Den låga takhöjden i dessa stugor (om- kring två meter) har inneburit att s.k. ny- byggnadsstandard i detta avseende varit svår att åstadkomma. De intima och välan- sade gårdarna är ett utmärkt komplement till de små utrymmen som erbjuds inom- hus. Tillsammans med Björkholmen i Karls- krona och Gamla Öster i Västervik utgör "Kattrumpan” på Kvarnholmen ett av de få sammanhållna områden med småborgare- och sjöfolksbostäder från 1700- och 1800- talet, som finns i landet.
4.3.5 Betingelserna för restaurering
Någon systematisk upprustning av byggna- der på Kvarnholmen har hittills inte före- kommit, utan det har varit fråga om en- staka fall i privat regi utan statliga bostads- lån. Kommunen har företagit uppmstning- ar i samband med flyttningar av trähus.
Några erfarenhetsvärden föreligger inte, då ambitionsnivåerna — antikvariskt och utrustningsmässigt — har varit mycket skif- tande.
En ovanlig form av fastighetstransaktion i syfte att upprusta intressanta byggnader har gjorts av Kalmar kommun. Man upp- låter en fastighet — inklusive befintligt gam- malt hus — med tomträtt, där byggnaden efterskänks mot att den upprustas enligt vissa riktlinjer.
Upprustningen av kulturhistoriska bo- stadshus har i Kalmar hittills inte skett i någon större omfattning.
Här som på andra orter kommer stora äldre hus i ett ofördelaktigt ekonomiskt lä- ge på grund av de låga utnyttjandetalen. De små husen är i detta avseende i ett be- tydligt bättre läge.
Grundläggningarna i gamla hus på Kvam- holmen har hittills klarat sig från allvarli- gare skador orsakade av grundvattensänk- ningar o.dyl. Angrepp av skadeinsekter har förekommit, men är inte särskilt vanliga. Däremot har en del fall av källarsvamp i obebodda hus noterats, varför man där får räkna med extrakostnader för bekämpning och sanering.
Något som ur ekonomisk synpunkt kan bli en svårighet i en nära framtid är att fin- na avsättning för omoderna butikslokaler i de gamla borgarhusen i södra delarna av Kvarnholmen, när detaljhandeln ändrar ka- raktär och läge.
Det som eljest —— vid en översiktlig be- dömning — ser ut att kunna dra höga kost- nader är de antikvariska hänsynstagandena vid interiörernas behandling. Fasaderna på de äldsta husen är relativt enkla att be- arbeta med moderna metoder.
4.4 Västervik
4.4.1 Kort historik
Västerviks stad flyttades omkring 1430 till sitt nuvarande läge på sluttningen mot Gamlebyviken, väl skyddat av Stegeholms fästning vid inloppet. Det enda säkra spåret av denna medeltida stad utgör S:ta Gert- ruds kyrka.
Västervik utsattes för ett flertal härjning- ar av främst danskarna. Vid ett sådant till- fälle 1677 försvann troligtvis de sista res- terna av den medeltida stadsstrukturen i en häftig stadsbrand. Efter detta år har inte staden utsatts för någon mer omfattande eldsvåda — ett unikt förhållande i svensk trästadshistoria.
År 1678 godkändes en ny stadsplan —- den som än idag gäller i Västervik. Planen skilde sig sannolikt från den tidigare på många väsentliga punkter. Den är en renäs- sansplan men avviker i vissa avseenden från liknande samtida svenska planer. Framför allt återfinns inte den breda strandgatan i den norra och äldsta delen av staden, som skilde staden från vattnet. Detta är troligen
en reminiscens från den medeltida stads- strukturen i Västervik med handelsgårdar mot vattnet.
Västervik i äldre tider betecknas som en typisk handels- och hantverksstad med en handelskoncentration mot vattnet och Fis- kartorget. Hantverksgårdarna låg mera pe- rifert i den gamla staden med en dragning till områden omedelbart norr och söder om S:ta Gertruds kyrka.
Västervik har aldrig varit någon rik stad i stil med residensstaden Kalmar utan fick ständigt lita till den tidens statliga stödåt- gärder i form av anläggande av skeppsvarv och utläggning av örlogsbeställningar.
Mot mitten av 1800-talet fick staden ett uppsving beroende på sjöfarten. När ång— fartygen så småningom trängde ut segelfar- kosterna, hade industrin börjat blomstra på orten. Idag är industrin Västerviks hu- vudnäring.
År 1927 fick staden en ny genomgripande stadsplan. För den gamla staden innebar det, att den befintliga kvartersindelningen behölls, men den tillåtna exploateringen höjdes väsentligt, så att det överlag tilläts 3-våningshus mot gatorna och överbyggda gårdar. Den förhöjda byggnadsrätten har endast utnyttjats i Västerviks innerstads centralaste delar. I de kulturhistoriskt in- tressantaste avsnitten av staden —— Gamla Norr och Gamla Öster —— har hittills inte de nya byggnadsrätterna utnyttjats, trots att en exploateringshöjning 2—3 ggr kunnat bli aktuell. Man kan däremot iaktta tendenser till att förväntningsvärdet på fastigheter i detta område har påverkats av denna stads- plan. Kommunen betraktar planen som in- aktuell och har den inte som rättesnöre nu- mera.
Kommunfullmäktige antog 1971 en trafik- ledsplan, som i sitt mest omfattande alter- nativ utgör ett hot mot den gamla träbe- byggelsen. Rivningar för parkeringshus en- ligt planen har föreslagits.
4.4.2 Bebyggelsens användning
De delar av Västervik som är av största intresse ur kulturhistoriska synpunkter —
Västervik centrala delen
Karta i skala 1: 6000. Skrafferade byggnader har restaurerats av kommunen.
]. kv 2. kv 3. kv 4. kv
5. kv.
. Sjömannen . Gäddan
. Torsken
. Skonaren Briggen
Gamla Norr och Gamla Öster — används så gott som uteslutande för bostadsändamål. En del bostäder men framför allt lokaler står tomma. Det sistnämnda kan förklaras av detaljhandelns koncentration och effek- tivisering. Antalet boende i dessa områden har sjunkit dramatiskt de senaste åren, dels beroende på ökad rymlighet i boendet, dels till följd av det stora antalet rivningar sär— skilt i kommunal regi. Sålunda bodde på Gamla Norr 1971 335 personer. 1960 fanns här 600. Vid 1900-talets början var motsva- rande siffra 1 800.
Västerviks centrum har under senare år hävdat och stärkt sin ställning som kom- mersiellt centrum i en kommun med ca 42000 invånare, varav 21000 i centralor- ten. Cityverksamheterna har sin utbredning utmed Storgatan och Bredgatan med 1960- talets etableringar utmed den sistnämnda gatan.
4.4.3 Totalmiljön
Västervik har några av de äldsta och finaste trähusmiljöerna i landet.
I förarbetet till riksplanen framhåller riksantikvarieämbetet speciellt Gamla Norr.
Anblicken från vattnet av bebyggelsen, som tornar upp sig mot S:ta Gertruds kyr- ka, hör till de mest anslående stadsvyerna iSverige.
När man rör sig i dessa gaturum, begrän- sade omväxlande med byggnader, plank och vegetation, erfar man fortfarande myc- ket av gammal småstadskultur. Trots oviss- heten om Gamla Norrs framtida öde före- kommer i privat regi omfattande upprust- ningar vilka bidrar till att ge ett positivt helhetsintryck.
Kommunens rivningsverksamhet har kon- centrerats till kvarteret Sjömannen, som f. n. står helt tomt. Inga planer finns ännu för dess återuppbyggnad.
På Gamla Öster är det speciellt miljöer- na kring de små välbevarade båtsmansstu- gorna som blivit mest kända. Detta stads- parti är ett bra exempel på den täta små- folksträstaden där varje fastighet har en li- ten långsmal tomtlott vilket medfört att hus-
gavlarna merendels vetter mot gatorna. Det- ta område hotas och naggas redan i kan- ten, av planerade trafikleder och parke- ringsanläggningar, varför området i sina perifera delar ger ett trasigt intryck.
4.4.4 Kvaliteter
Trots att Västerviks gamla bebyggelse till övervägande delen är av trä, är det ett sten- hus — Cederflycktska fattighuset vid V Kyr- kogatan — som utgör stadens enda bygg- nadsminnesmärke. Det finns emellertid åt— skilliga andra byggnader som måste be- dömas såsom omistliga, om helhetsmiljöer- na på Gamla Norr och Gamla Öster skall bevaras. Från riksantikvarieämbetets kultur- historiska värdering 1970 kan nämnas några trevåningars handelsmansbostäder från 1700-talet, utförda i panelat eller reveterat timmer. Exempel på sådana finns i t.ex. kvarteren Gäddan, Torsken, Skonaren. I kvarteret Briggen ligger stadens första post- hus. Det är kring sådana antikvariska land- märken som helhetsmiljöerna byggs upp. I de flesta fall är det inte främst den enskilda byggnaden som i och för sig är ovärderlig utan den stadsplanestruktur den bildar med sin planering, storlek och utformning. Den- na struktur är i Västervik något som inte bara kan avläsas från en kartbild. Den kan också upplevas i den fysiska verkligheten.
Vid upprustning av de mindre husen har ofta — helt överraskande — byggnadsde— taljer och t.o.m. takmålningar från 1700— talet påträffats. Vid tidigare ombyggnader byggdes troligen en mängd sådant in i det nya.
I de äldre delarna av Västervik är det inte bara bostadshusen som är självklara be- varingsobjekt. utan även magasinsbyggna- der och uthus.
4.4.5 Betingelserna för restaurering
Praktiskt taget all upprustning av gamla bostadshus i de kulturhistoriska delarna i Västervik har skett i privat regi. Finansie- ringen har gått via privatbanker, och ar- betet har inte sällan skett i fastighetsägar-
ens egen regi. Det rör sig för det mesta om enfamiljshus. ] ett fall har det statliga för- bättringslånet använts med gott resultat. Många upprustningar får anses vara mer än vanligt påkostade. Vidare föreligger brister i kostnadsredovisningen. Det är därför svårt att få några allmängiltiga erfarenhetsvärden för upprustnings- och ombyggnadsåtgärder- na i Västerviks träbebyggelse.
De ekonomiskt sett osäkraste ombygg- nadsobjekten i Västervik är utan tvekan de stora handelsmansgårdarna i 2—3 våningar. De är för stora som enfamiljsbostäder och de är med tillgodoseende av antikvariska krav byggnadstekniskt svåra att göra om till flerfamiljshus. Underhållet är ofta eftersatt därför att ingen vågat sig på att rusta upp dem. Allvarliga skador på virket har på sina håll noterats. De tunga hjärtväggarna med sina kakelugnar har överlag sjunkit 10—15 cm. Kakelugnar, paneler och tak— lister av stort antikvariskt intresse finns fortfarande kvar, vilket gör att man inte utan svårighet kan dela upp rummen.
Några kalkyler har visat att —- om man vill göra godtagbara flerfamiljshus av des- sa byggnader —— oräntabla överkostnader på ca 200 kr/m2 uppstår. Orsakerna till det- ta är dels att finna i det eftersatta under- hållet, dels i de höga ingångsvärdena med anledning av höga markvärden.
De små hus, ofta enfamiljshus, som ut- gör den stora träbyggnadsmassan i Väster- viks äldsta delar är — med gott ekonomiskt utbyte — möjliga att bygga om i de fall den byggnadstekniska konditionen är accep— tabel.
4.5 Ystad
Från kulturhistorisk synpunkt hör Ystad till vårt lands märkligaste städer. Dess stadskärna har ett väl bevarat medeltida gatunät och ett rikt bestånd av äldre bygg- nader med exempel från olika epokers byggnadskultur och stilarter. Av särskilt intresse är bebyggelsens korsvirkesarkitek- tur.
Värdet hos stadskärnans gamla bebyggel-
se uppmärksammades förhållandevis tidigt. Ett konkret uttryck härför var den kultur- historiska inventering, som utfördes av pro- fessor Nils Gösta Sandblad i början av 1930- talet. ] inventeringen angavs vilka gårdar och byggnader som hade kulturhistoriskt värde och vilka som var betydelsefulla från stadsmiljösynpunkt. Inventeringen fullfölj- des av Nordiska museet genom uppmätning- ar och fotografering.
Som följd av inventeringen påbörjades ett planarbete i syfte att ändra stadsplanebe- stämmelserna i stadskärnan, så att dessa bättre anpassades efter befintlig bebyggelse. Man eftersträvade därvid en byggnadsrätt som begränsades så starkt att det skulle bli ekonomiskt fördelaktigare att rusta upp den gamla bebyggelsen i stället för att bygga nytt. Stadsplanen, där bevarandet av de me- deltida gatumiljöerna klart hävdades, antogs i början av 1940-talet. Såväl stadsplanen som den nämnda byggnadsinventeringen blev värdefulla instrument för den restaure- ringsverksamhet som sedan påbörjades.
I generalplan för Ystads centrum, upprät- tad 1966—1969 och antagen av Ystads stads- fullmäktige sistnämnda år, kompletterades Sandblads inventering med en ny undersök- ning av samtliga byggnader i Gamla sta- den med undantag för de nya kvarteren i den sydöstra delen. Den kulturhistoriskt värdefulla bebyggelsen har indelats i bygg- nader och bebyggelseområden. Även forn- minnesområden har angivits. Bebyggelsen har indelats i två grupper, omistlig respek- tive värdefull, efter mönster från andra stadsinventeringar.
Som omistligt bebyggelseområde har an- givits hela det parti av stadskärnan som har gatunät och kvartersindelning av medeltida ursprung. Det framhålls i generalplanen som angeläget, att gatusträckningar- och bredder samt kvartersindelning bevaras inom detta område.
Den omistliga bebyggelsen upptar bl. a. de bevarade medeltida tegelhusen, ett antal konst- och stadshistoriskt särskilt intressan- ta korsvirkesgårdar från 1500-—1800 samt vissa betydelsefulla 1800-talsbyggnader i empir och senare stilar. Som värdefulla
Ystad — am staden Karta i sk 6 000. S f 1. Pilgränd n 2. Å nnnnnnnnn
3. Per Häl d
. kv. Njo
HÄLLEVIKSSTRAND - Bohuslän ÖSTERBYBRU K, Uppland
.a.
ebay/......znxmp. .4./.. .4.”... .. __: än...”..ååx/héea... 22%". ,, , . _ ?, ;t." :.../xx,. , . f...! ...,/J.,." ” .. ,. . "4.427? v. . ”__ .,: %%ijéeé ”%?me ... . .. . px,/"Kv.... ..:t. ... JV:
a
så å QQ?— . :.. i... då... .&x »www—
2 _ä
2.33 ..å _
”Knaus—uu»— -—
( >: (I) _1 m I 5 X 0 & ä i» 2 O
?.
byggnader har bl. a. förtecknats flertalet stora gårdsbildningar från 1700- och 1800- talen med hus i synligt korsvirke eller med putsade fasader, tegelbyggnader från 1800- talets mitt, bl.a. vissa magasinsbyggnader, samt stilhistoriskt intressanta offentliga byggnadsverk, banker och hyreshus från 1800-talets senare del och sekelskiftet.
Sammanlagt 13 avgränsande torg- och gatumiljöer samt vissa större områden med enhetlig karaktär har angivits som värde- fulla bebyggelseområden, inom vilka såväl stadsplanearbetet som omsorgen om de en— skilda byggnaderna måste ägnas särskilt in- tresse. Av dessa områden ligger ett utan- för stadskärnan.
Restaureringsåtgärder. Redan år 1944 måste staden ta ställning till frågan om att bevara, riva eller flytta stadens äldsta kors- virkeshus, Pilgrändshusen, varav det äldsta var ett magasin från början av 1500-talet. Staden ansåg sig inte ensam kunna bära kostnaderna för bevarandet av kulturhisto- riskt värdefulla byggnader utan ansökte om statliga bidrag från lotterimedelsfonden. Riksantikvarien tillstyrkte och år 1946 erhöll staden 145000 kronor för yttre restaure- ring av Pilgrändshusen, Änglahuset i kvar- teret Lovisa Och Per Hälsas gård i kvarteret Birger Västra. Bidraget lämnades under för- utsättningen att husen skulle bibehållas på sina ursprungliga platser och förses med moderna inredningar. Den totala kostnaden för restaureringen av nämnda byggnader översteg 400 000 kronor, varför stadens eko- nomiska åtaganden i samband därmed upp- går till minst 260 000 kronor.
Pilgrändshusen är i enskild ägo, medan Änglahuset och Per Hälsas gård år kom- munal egendom.
År 1953 inköpte staden en fastighet i kvarteret Niorder, där en utbyggnad av 10- kaler för karosseriverkstad planerades. De kommunala myndigheterna ansåg lokalise- ringen av verkstaden olämplig. Byggnader- na hade i och för sig inte något kulturhis- toriskt värde, men med tanke på deras lä— ge i den ålderdomliga bebyggelsen ansåg man det viktigt att bevara byggnadernas yttre och att i dem inreda moderna bostä-
der. Ägaren erbjöds i stället en industri- tomt i utbyte, vilket accepterades. — För att restaurera fastigheten Och i den inrym- ma ytterligare fyra lägenheter (i radhus) om vardera fyra rum och kök erhöll sta- den dels statligt lån med 141400 kronor, dels bidrag med sammanlagt 100 000 kronor från kungafonden och lotterimedelsfonden. Detta bidrag var tillräckligt för att täcka överkostnaderna.
År 1958 förvärvades fastigheterna 7 och 8 i kvarteret Pernilla, som ansågs vara av största värde för gatubildens bibehållande. Av samma skäl inköptes en fastighet i kvar- teret Disa. I kvarteret Pernilla inreddes en pensionärslägenhet, två lägenheter för han- dikappade och en frisersalong; i kvarteret Disa omfattade ombyggnaden fem lägenhe- ter varav två pensionärslägenheter. Till fas- tigheten i kvarteret Disa hörde några myc- ket förfallna korsvirkesmagasin. Det ena revs för att ge plats åt en kyrkolund, me- dan det andra ombyggdes till bostäder. För ombyggnaderna i de nämnda kvarteren be- viljades år 1961 tertiärlån. Från kunga- och lotterimedelsfonderna erhölls bidrag med sammanlagt 160000 kronor. För handi- kapputmstningen erhölls invalidbostadsbi- drag. Med hänsyn till de extra kostnaderna för restaurering av kulturhistoriskt märkli- ga byggnader höjdes låneunderlag och pant- värde i kvarteret Disa med 55 000 kronor och i kvarteret Pernilla med 27 000 kronor. Höjningen medförde att bostadshyran kun- de reduceras med ca 5 kr per kvadratmeter bostadslägenhetsyta (bly).
Sedan år 1963 har sammanlagt 16 fastig- heter i Gamla staden blivit kommunal egen- dom — i ett fall genom donation — och restaurerats av kulturhistoriska skäl. Fas- tigheterna omfattar 190 lägenheter med en sammanlagd bostadsyta på ca 12500 m2. Statliga lån har lämnats i samtliga fall. I några sådana har dessutom bidrag erhål- lits från lotterimedelsfonden.
För åtta fastigheter omfattande 94 lägen- heter föreligger slutliga beslut om statliga lån. Produktionskostnader och lämnat stat- ligt stöd för upprustningen av dessa fastig- heter redovisas i följande sammanställning.
Sammanlagd Produktionskostnader Täckning av överkostnaderna
bostadslägen-
hetsyta Hela Därav Förhöjt låne- Statliga Komunal me- kostnaden överkostnad underlag bidrag delsanskaff ning 1112 kr kr kr kr kr
6 077 6 377 000 1 588 000 947 000 260 000 381 000
Av överkostnaderna på 1588 000 kronor har sålunda 1207000 kronor kunnat täc- kas med extra lånemedel efter särskild pröv- ning eller med direkta bidrag. Resten har måst anskaffas av kommunen. Härtill kom- mer de kommunala subventioner som läm- nas de boende för att hålla hyreskostnader- na nere på en nivå, som kan anses skälig med hänsyn till hyrorna i nyproducerade bostäder.
För restaureringen av fem fastigheter fö- relåg i mars 1973 endast preliminära låne- beslut. Frågan om förhöjt låneunderlag i dessa fall var därför då inte avgjord. I fyra av dessa låneärenden föreligger dock uppgifter om de slutliga kostnaderna, me- den i ett ärende endast kostnaderna enligt preliminär ansökan kunnat anges. De sam- manlagda produktionskostnaderna och de statliga bidragen till restaureringen redovi— sas här nedan.
Antal Sammanlagd Produktionskostnader Statliga bidrag Därav bi- lgh bly drag från AMS Hela kostn Därav överkostn m2 kr kr kr 62 4 876 10 363 000 5 146 000 1 400 000 1 000 000
Av de 62 lägenheterna är 8 nybyggda men uppförda i samma skala som kringlig- gande bebyggelse. I ett låneärende baseras uppgifterna om kostnaderna på handlingar för preliminärt lånebeslut. På grund av de kostnadsstegringar, som skett efter detta be- slut, kan totalsumman för överkostnaderna väntas stiga ytterligare.
En mycket kraftig stegring av överkost- naderna kan konstateras i jämförelse med de ärenden för vilka slutliga beslut före- ligger. Utöver prisstegringen och ökade rän- tekostnader har som orsaker till överkost- naderna angivits de tidsödande och arbets- krävande åtgärderna med framtagning av korsvirkeskonstruktion, varvid ofta utbyte av skadade partier — särskilt närmast grun- den — måste göras, samt för konservering- en av konstnärligt utformade detaljer. De i regel smala huskropparna försvårar plan- lösningen. Även de svalgångar som ofta till- kommer fördyrar ombyggnaderna. Härtill
kommer de trånga arbetsplatserna, som or- sakas av de smala gatorna och de ringa gårdsutrymmena. Standardkrav har fram- tvingat grund- och stomförstärkningar, upp- riktning av skevheter i väggar och golv och diverse isoleringsarbeten. Restaurering av ytterdörrar och fönster eller specialbeställ- ningar av dylika har även verkat fördyran- de. Härtill kommer kostnaderna för bygg- nadshistoriska undersökningar och antikva- risk kontroll. De omfattande manuella ar- betsmomenten vid restaurering får givetvis särskild betydelse under perioder med star- ka lönestegringar.
För upprustning av tre av de sexton stat- ligt belånade fastigheterna har kreditstödet lämnats i form av förbättringslån. Dessa fastigheter omfattar 23 lägenheter. Kommu- nens kostnader för förvärv och restaurering har uppgått till ca 1870 000 kronor. Stat- liga lån har utgått med 930000 kronor, varav 250 000 kronor utgör räntefri stående
del. För upprustning av en av dessa tre fas- tigheter har bidrag erhållits med 150000 kronor från lotterimedelsfonden.
Statliga bidrag och subventioner under tiden 1946—1972 för att underlätta restau- reringen av bostadshus i Gamla staden i Ystad har uppgått till följande belopp.
Lotteri- och kungafondsmedel 955000 kr Statsbidrag till beredskapsarbeten 1 000 000 kr Förbättringslån (räntefria och
stående delar) 250 000 kr
Summa 2 205 000 kr
För restaurering av S:t Peterskyrkan har bidrag med 390000 kronor erhållits från lotterimedelsfonden och 79 000 kronor från kungafonden. Genom förmedling av f riks— antikvarien Sven F B Jansson har restau- reringen tillförts ytterligare 31000 kronor från en enskild fond. Kommunens egen kostnad för denna restaurering har uppgått till samma belopp som erhållna fondmedel d.v.s. 500000. Härtill kommer en kostnad på ca 250 000 kronor för restaureringen av övriga byggnader inom området kring kyr- kan (Klosterområdet).
Kommunala hyressubventioner lämnas i så gott som samtliga fall där restaurering av bostadshus skett. En hyra på 70 kr/m2 be- traktades som en normal hyra i Ystad 1968 —l970. I de restaurerade husen anses en merkostnad på 5—10 kr/m2 vara rimlig med hänsyn till husens centrala läge. Överstigan- de belopp täcks av subvention. I de icke slutligt belånade projekten uppgår subven- tionerna i genomsnitt till 20—30 kr/m2 bly.
Återstående restaurering. Kommunen avser nu i första hand att restaurera fastigheter i ytterligare tre kvarter för en kostnad som beräknats till omkring tio milj. kronor.
De planerade arbetena berör kvarter i västra delen av stadskärnan, som innehål- ler ett flertal kulturhistoriskt värdefulla byggnader samt gatu- och gårdsmiljöer av stort intresse. På grund av vissa rivningar, försummat byggnadsunderhåll och en del
industriella verksamheter har stadsbilden på senare år gett ett splittrat och slitet in- tryck. En restaurering och bostadssanering enligt kommunens planer anses komma att innebära en väsentlig rehabilitering av stads- delen och en markering av områdets miljö- kvaliteter.
4.6 Kapitelbilaga Exempel på inventerings- metodik
I denna bilaga redovisas stadsinventeringar som företagits i städerna Stockholm, Väs- tervik och Kalmar. Avsikten är att ge exem- pel från senare tid på vilken metodik som använts och vilken omfattning sådana stu- dier haft i dessa städer.
4.6.1 Stockholm (Gamla stan, Östra Ma- riaberget och Katarinaberget)
Den enda mera utförliga kulturhistoriska undersökningen av byggnaderna i Gamla stan är den av professor Ragnar Joseph- son år 1916 publicerade boken "Borgarhus i gamla Stockholm", vilken tillkom på upp- drag av Samfundet S:t Erik. Josephsons bok är det första försöket att genomföra en de- taljerad utredning rörande profan bebyg- gelse i Gamla stan. Undersökningsarbetet koncentrerades huvudsakligen till tiden ef- ter 1713 då en mera systematisk byggnads— granskning successivt infördes och efter vil- ken tid ritningar till ny- och ombyggnads- projekt i icke obetydlig utsträckning har bevarats i byggnadsnämndens arkiv. Även vissa byggnadsbeskrivningar och -värdering- ar i samband med rådhusrättens handlägg- ning av försäljningar, tvister eller liknan- de under 1600- och 1700-talen har tjänat som underlag för Josephsons arbete. Joseph- sons uppgifter från tiden före 1713 är mera sporadiska. Även det senare 1800-talets och 1900-talets förändringar behandlas ofull— ständigt. Från tiden före 1600-talet saknas praktiskt taget helt uppgifter. Med hän- syn dessutom till att ett halvt sekel förflutit, sedan undersökningarna genomfördes, har
det framstått som angeläget att komplettera den historiska bilden såväl bakåt i tiden som fram till våra dagar.
Expertutskottet för Gamla stans sanering började redan på ett tidigt stadium i sam- råd med stadsantikvarien utvidga de his- toriska undersökningarna ifråga om såda- na byggnader för vilka restaurering var ak- tuell. Dessa undersökningar bidrog till att komplettera den antikvariska bedömningen i de aktuella fallen. Vid dessa studier fram- kom att medeltida byggnadsrester bevarats i betydligt större utsträckning än man tidi- gare trott.
Studierna inriktas nu i första hand på att, så långt tillbaka som möjligt, kartlägga den medeltida bebyggelsen samt att belysa 1800- och 1900-talens förändringar. Genom besikt- ningar i husen iakttas och dokumenteras, vad som bevarats från äldre tider. Därjämte sker avstämning av uppgifterna i Joseph— sons bok.
Som ett led i det antikvariska arbetet in- går dokumentering av den befintliga be- byggelsen före restaureringen vari också innefattas de iakttagelser som kan göras först under restaureringsarbetenas bedrivan- de, exempelvis av framtagna målningar, tak- dekorationer, tidigare dold, äldre fasadputs etc. En del av dessa detaljer rivs eller döljs ånyo vid arbetenas bedrivande.
Tidigare uppmätningar av byggnaderna har utförts uteslutande med tanke på sed- vanlig fastighetsupprustning. De ur antik- varisk synpunkt särskilt viktiga delarna, källarna och fasaderna, har inte uppmätts. Expertutskottet har därför påbörjat en kom- plettering av uppmätningarna. Därjämte sker en dokumentering av portalerna genom fo- tografering, studium av skador, förändring- ar m.m. I detta sammanhang utreds ock- så möjligheterna att på lämpligt sätt repa- rera eller ersätta skadade partier.
I det följande skall de målsättningar och principer samt den metodik för restaurering och sanering av kulturhistoriskt värdefulla bebyggelseområden, som tillämpas i Stock- holm, beskrivas. För kulturområdena Gam- la stan, Östra Mariaberget och Katarina- berget har dessa principer tillämpats vid
upprustningar som genomförts eller som planeras av kommunen.1
Det har i olika sammanhang framhållits. att vad som anses värdefullt i ett område också skall motivera dess bevarande. Såda- na värdeegenskaper bör också läggas till grund för målsättningen vid ett upprust- ningsarbete och bli vägledande för restaure- ringsprinciperna. Allmänt sett kan följande aspekter framhållas:
' Historiska
' Estetiska
' Miljömässiga, varvid inräknas bl.a. för- hållanden, som gett eller ger området dess sociala karaktär, exempelvis yrkes- och levnadsförhållanden m. m.
' Funktionella
' Tekniska (inklusive sanitära)
' Ekonomiska
Upprustningen av kulturhistoriskt värde- full bebyggelse är beroende av samhällets ekonomiska stöd. På grund av begränsade ekonomiska resurser blir det därför vanligen fråga om ett urval av de mest värdefulla, särpräglade eller till sin art unika bebyg— gelseområdena.
En förutsättning för att kunna göra ett sådant urval är att bebyggelseområdena och byggnaderna inventeras och dokumenteras. Detta är givetvis ett önskemål även därför att all bebyggelse inte kan bevaras på grund av dess tekniskt undermåliga skick, gatu- regleringar eller liknande. Inventeringen skall också uppta en beskrivning av bygg- nadernas tekniska konstruktion, skick och utrustning.
Allmänt vedertagna regler för gradering av värdesättningen i enlighet med de 'olika nämnda aspekterna saknas liksom också en entydig metod för sammanvägning av to- talvärdet. För att möjliggöra en samlad be- dömning kan det visa sig bli nödvändigt att, sedan målsättningen klarlagts, så nog- grant som möjligt framhålla och motivera det väsentliga beträffande varje värdebe- grepp för sig.
1 Se Stadskollegiets utlåtanden och memorial, bihang 1969 nr 93.
Vid upprustningsförslag för stora områ- den behöver förslagen inte nödvändigtvis omfatta byggnadernas samtliga detaljer. Ka- raktären hos helheten, sedd ur olika aspek- ter och den tänkta miljön bör emellertid åskådliggöras. Vid kostnadskalkyleringen bör däremot hänsyn tagas även till detaljer- na, eftersom de i restaureringssammanhang många gånger spelar en väsentlig roll.
I stort sett kan arbetsgången illustreras med följande uppställning av etapper och ar- betsuppgifter vid utredning och projektering för upprustning av den kulturhistoriskt vär- defulla bebyggelsen.
l Inventering av området och bebyggelsen
a) Äldre översiktliga kartor
b) Tomtkartor från äldre tider fram till nutid
c) Stadsplaner, såväl gällande som förslag (1) Ägouppgifter från äldre tider fram till nutid
e) Mantalsuppgifter från äldre tid fram till nutid
f) Byggnadsritningar och eventuellt and- ra handlingar rörande bebyggelser från äldre tider fram till nutid samt upp- gift om arkitekter och byggmästare
g) Byggnadsbeskrivningar och -värdering- ar från äldre tid fram till nutid
h) Avbildningar av området från äldre tid fram till nutid
i) Andra eventuella handlingar rörande bebyggelsen, litteratur etc.
j) Uppmätningar av byggnaderna och byggnadsdetaljer av betydelse
k) Kulturhistorisk besiktning med inven— tering
l) Byggnadsteknisk besiktning
m) Sociologisk studie av bl. a. befolk- nings-, boende-, arbets- och service— förhållanden samt miljön även i äld- re tider i tillämpliga delar
n) Studier av gatubeläggningar, gatube— lysning, skyltning för trafik och buti- ker från äldre tider i tillämpliga de— lar
2 Dokumentering av området och bebyggel- sen
a) Sammanställning av materialet enligt punkt 1 för varje fastighet för sig vid olika tidpunkter för att visa den his— toriska utvecklingen
b) Sammanställning av materialet enligt punkt 1 i form av planer, fasader och perspektivbilder för hela respektive de- lar av området, gatusträckningar etc. för att illustrera områdets tillblivelse i olika skeden
c) Beskrivning till den historiska utveck- lingen enligt punkt 2 a—b
3 Klassificering och värdering av bebyggel- sen ur kulturhistorisk synpunkt
a) Klassificering och värdesättning av de olika husen och av epokernas infly- tande, frekvensen, den konstnärliga halten och eventuell särart. Hänsyn tages till naturen i och omkring områ- det
b) Sammanställning av värderingsresulta- tet i form av en plan för en från kul- turhistorisk synpunkt önskvärd restau- rering av området jämte beskrivning av principer och metodik för restaure- ringen
4 Stadsplaneutredning
Utredning av betingelserna för att under- sökningsområdet skall kunna integreras med stadens utveckling i övrigt utföres ifråga om byggnadernas nyttjande, loka- lisering av bostäder, lokaler, servicean- läggningar, trafikfrågor, rekreationsområ- den etc.
5 Utarbetande av skissförslag
På grundval av en sammanfattning av undersökningarna under punkterna 1—4 utarbetas — eventuella alternativ -— skiss- förslag för upprustningen av området
6. Ekonomisk utredning
Kostnader för upprustning av område och byggnader beräknas enligt uppgjorda för- slag. Finansieringsfrågor och hyresfrågor utreds och kalkyler upprättas
7 Beslut
Förslaget förs fram till principbeslut. Er- forderliga medel för genomförande be- gärs
8. S Iadsplanejörslag
Stadsplaneförslag uppgörs i anknytning till beslutet enligt punkt 7
9. Detaljprojektering
Detaljprojektering för de olika byggna- derna och för områdets ordnande sker
10 Genomförande av restaurering
När ritningar och övriga handlingar god- känts, genomförs upprustningen. Därvid är att märka att den skall ske med upp- märksamhet och försiktighet, då inte säl- lan kulturhistoriskt värdefulla detaljer dolts vid tidigare ombyggnader. Om så- dana detaljer upptäcks vid rivningar eller ändringar, kan delar i projekteringen be- höva omprövas. När byggnad utrymts för upprustning, bör därför en särskilt nog— grann förbesiktning göras även av dolda delar, om så är möjligt, dels för att und— vika överraskningar, dels för att möjlig- göra projekteringsändringar och kostnads- överväganden i god tid, vilket är gynn- samt både från antikvarisk och teknisk synpunkt.
4.6.2 Västervik
Nordiska museet utförde 1931—1932 en generalinventering av Västerviks äldre be- byggelse under ledning av fil dr Erik And- rén. Detta var en första genomgång av be- byggelsen på en vetenskaplig grund. Staden
var för övrigt en av de första som blev föremål för en så ingående inventering av Nordiska museet, vilken gjordes delvis på stadens uppdrag i samband med dess 500— års jubileum. Det faktum att Västervik som trästad inte eldhärjats på 250 år var en vetenskaplig bevekelsegrund för Nordiska museet att utföra inventering.
Resultaten av inventeringen redovisades i bokform med en bilagd karta. Genom- gången omfattade alla byggnader. Materia- let strukturerades på följande sätt:
Stadsplanen Publika byggnader Boställsgårdar Handelsgårdar Hantverksgårdar Sjömansgårdar Båtsmansstugor och smågårdar Boningshusens plantyper Byggnadsmaterial och inredning
Ur det rikhaltiga inventerade materialet har bara typexempel och andra intressanta objekt medtagits till behandling i boken. Den innehåller emellertid en förteckning med en kort karakteristik av alla invente- rade byggnader.
Nordiska museets undersökning ingick som den första bland flera liknande gene- ralinventeringar av svenska städer. Invente- ringarna har främst bebyggelsehistoriska men i viss mån etnologiska aspekter. Sam- tidigt som dessa stadsundersökningar har en direkt vetenskaplig karaktär ger de en bild av livet i äldre tider.
Inventeringen i Västervik innehåller inte några rekommendationer om att vissa bygg- nader bör bevaras till eftervärlden. Gene- rellt kan man säga, att Nordiska museets inventeringar inte tar ställning i sådana frå- gor, utan materialet får vara underlag för vidare bedömningar.
En sådan uppföljning med förslag till åt- gärder genomfördes 1960 av dåvarande stadsarkitekten Arne Essén. Inventeringen är gjord fastighet för fastighet med en kort beskrivning av husets historia, byggnader- nas planlösning, byggnadssätt och skick. Ge-
nomgången av fastigheterna är gjorda med vetskap om kommunens planer för de cen- trala delarna av staden, varför vissa rekom- mendationer och kommentarer har en defai- tistisk prägel t.ex.: "Mycket intressant bygg- nad, varför rivning bör ske med försiktig- het”.
Inventeringens sammanfattande bedöm- ning blir följande:
”I området söder om Storgatan, där sta- dens nuvarande affärscentrum är koncen- trerat, kan möjligen något enstaka hus el- ler gård bevaras och leva kvar, men i öv- rigt torde utvecklingen här framtvinga så pass omfattande omdaningar, att t.ex. Stor- gatan knappast kan få behålla sin nuvaran- de ganska harmoniska karaktär.
I området norr om Storgatan, "Gamla stan”, således tidigare Norra kvarteret och delar av västra, södra och östra kvarteren. finns mycket av den gamla bebyggelsen kvar,. Det gör att det ännu är tid att ge- nom stadsplanebestämmelser och andra åt- gärder rädda själva karaktären på denna värdefulla stadsdel som är en mycket liten del av stadens hela område".
Inventeringen hade således karaktär av pseudoplan, då den i vissa avseenden re— kommenderar planåtgärder för att bevara goda miljöer.
I samband med att stadsarkitektkontoret i Västervik arbetade med saneringsplaner för stadsdelen Gamla Norr, upprättade kon- toret en inventeringskarta som delade in bebyggelsen i följande tre grupper.
1. Byggnad med kulturhistoriskt värde
2. Byggnader helt eller delvis från 1700- talet
3. Byggnader med beslag och andra de- taljer från 1700-talet
1800-talet betraktas i denna värdering som gräns för kulturhistoriskt värde.
Den senaste översynen av den äldre be- byggelsen i Västervik utfördes 1970 i riks— antikvarieämbetets regi och utgör en upp— följning av de båda tidigare inventeringar- na. Ämbetets arbete får mera betecknas som en kulturhistorisk bedömning än som
en inventering. Det karakteristiska för den- na översyn är, att för varje bebyggd fastig- het i innerstaden samt för vissa grupper av bebyggelse har någon form av värdeomdö- me tilldelats enligt följande:
Byggnaders egenvärde
IA Konst- eller kulturhistoriskt synner- ligen märkliga byggnader som är skyddade eller i första hand bör skyddas genom speciallagstiftning. IB Byggnader av stort konst- eller kul- turhistoriskt värde, att de för fram- tiden bör bevaras och underhållas med hänsyn härtill.
Byggnaders gruppvärde
II A Byggnader som är omistliga för den befintliga stadsbilden och som för framtiden bör bevaras och under- hållas med hänsyn härtill. II B Byggnader med positiv betydelse för stadsbilden vilka dock i vissa fall kan ersättas av nya byggnader med samma volym och struktur. III Byggnader som i befintligt skick är av negativ betydelse för stadsbilden som helhet.
Gatu- och gårdsrum
IV Väl sammanhållen konst- eller kul- turhistoriskt värdefull gatu— eller gårdsmiljö.
Den bedömning som här gjorts har inte förankrats i kommunalt beslut. Den får be- tecknas som en bedömning ur riksintresse— synpunkt av bebyggelsen i Västervik och som en kulturhistorisk sektorplan för inner— stadsplaneringen.
Bebyggelsehisloriska inventeringar och bedömningar
Västerviks bebyggelsehistoria —— en under- sökning av bevarade äldre hus och gårdar.
Stadsarkitekt Arne Essén 1960 Stadsarkitektkontoret (Gamla Norr) 1969 Riksantikvarieämbetet 1970 Övriga byggnadsin venteringar Bostadslägenheternas standard Stads- arkitekt- kontoret 1963 Byggnadens skick (Gamla Norr) KKH 1971 Byggnadens användning (Gam- la Norr) KKH 1971 Byggnadens höjd (Gamla Norr) KKH 1971 Bygnadens material (Gamla Norr) KKH 1971 4.6.3 Kalmar
En viss kategori av byggnader — de äldsta borgarhusen av sten — har varit föremål för ingående undersökningar. Trots att det va- rit allmänt bekant, att Kvarnholmen i Kal- mar i övrigt innehåller en mängd intressan- ta byggnader, gjordes ingen bebyggelse- och kulturhistorisk generalinventering förr- än 1962. Denna inventering utfördes av då- varande landsantikvarien Manne Hofrén på uppdrag av Kalmar stad. Arbetet kom ut i bokform, utan kartografisk redovisning.
Genomgången gjordes kvarter för kvarter i bokstavsordning, varvid endast de hus som ansågs intressanta togs upp till behand- ling.
För att omnämnas i inventeringen borde en byggnad vara uppförd före — eller ej för långt in på 1800-talet.
Inventeringen innehåller inga värdeom- dömen eller rekommendationer huruvida en viss byggnad skall bevaras eller inte. Det faktum att en byggnad tagits upp till be- handling i skriften får dock ses som ett ut— tryck för att ett visst kulturhistoriskt värde föreligger.
Denna inventering var ej tillfyllest som grund för kommunala beslut. Till disposi— tionsplanearbetet i mitten av 1960-talet be—
hövdes en fastare handledning med rekom— mendationer och bedömningar. Landsantik- varie Dagmar Selling utarbetade ett förslag till en sådan med följande klassificering i fyra grupper: I Redan tidigare byggnadsminnesförkla- rade områden 2 Offentliga äldre byggnader av arkitek- turhistorisk betydelse 3 Annan äldre bebyggelse av värde att bevaras på plats 4 Byggnader av miljövärde, bevarande på plats eller flyttning får bedömas från fall till fall
Denna klassificering förenklades något av Vattenbyggnadsbyrån, som stod för dispo- sitionsplanearbetet, och fick följande utseen- de.
1 Bebyggelse av miljövärde 2 Byggnad eller miljö av särskilt värde
Förutom den bebyggelse, som fanns med i den tidigare inventeringen ansågs också flera 1800-tals hus vara av kulturhistoriskt värde, likaså miljön omkring befästningsan- läggningarna.
Bebyggelsehistoriska inventeringar eller be- dömningar
Kvarnholmen, Kalmar, Manne Hofrén 1962 Dagmar Selling 1965 VBB 1966
Kalmar-Karolinska borgarhus i sten, Manne Hofrén 1970
Övriga byggnadsin venteringar
Bostadslägenheternas standard på Kvarnholmen Stadsarkitekt- kontoret 1967 Byggnadens yttre skick KKH 1970 Bebyggelsens nuvarande användning KKH 1970 Bebyggelsens höjd KKH 1970 Bebyggelsens material KKH 1970 SOU 1973: 27
5. Planerings- och inventeringsfrågor
5.1. Inledning
I sitt huvudbetänkande Sanering I (SOU 1972: 64) har saneringsutredningen i kapitel 5 behandlat frågan om planering av sane- ringsverksamheten. Därvid föreslogs bl.a. följande:
Kommunen bör upprätta bostadssane— ringsprogram (BSP), vilket avses utgöra en integrerad del av kommunens bostadsbygg- nadsprogram (KBP). BSP skall innehålla dels en redovisning av behovet av föränd- ringar i bostadsbeståndet under viss pe- riod, dels en inventering av de fastigheter som bör åtgärdas under programperioden och dels en genomförandeplan för sane- ringen.
Inventeringen av de fastigheter som bör åtgärdas skall vara en projektredovisning och innehålla kommunens intentioner be- träffande saneringsverksamheten.
Genomförandeplanen för saneringen skall innehålla en förteckning av projekt samt uppgifter om stadsplaneförhållanden, tid- punkt för sanering, typ av åtgärd m.m.
Kapitel 6 i huvudbetänkandet behandlar administration och projektledning. Där re- dovisas ett flertal samhälleliga hjälp- och styrningsmedel av betydelse för bostadssane- ringsprogrammens förverkligande. Det ut- talas att kommunen skall ha möjlighet att turordna saneringsprojekten och styra riv- ningsverksamheten.
Vid planering för sanering av kulturhisto-
riskt värdefull bebyggelse finner utredningen det lämpligt att i tillämpliga delar anknyta till den arbetsgång, som rekommenderats i de här båda nämnda kapitlen i utredningens huvudbetänkande.
Utredningen har vidare tagit del av 1965 års musei- och utställningssakkunnigas (MUS 65 ) förslag i betänkandet Kulturmin- nesvård (SOU 1972: 45). I detta betänkande föreslås en rad åtgärder för inventering och vård av äldre bebyggelsemiljöer. Sanerings- utredningen har i huvudsak anslutit sig till de sakkunnigas allmänna synpunkter och tillstyrkt de förslag som framlagts.
Bygglagutredningen har genom tilläggs- direktiv den 7 april 1972 fått i uppdrag att i utredningsarbetet beakta de synpunkter på skydd för kulturhistoriskt värdefulla bebyg— gelser och miljöer som riksdagen efter bifall till kulturutskottets betänkande nr 26 1971 anfört. Utredningen skall vidare i sitt ar- bete beakta förslag som kan komma att läggas fram av saneringsutredningen.
Statligt kreditstöd till restaurering av kul- turhistorisk bostadsbebyggelse enligt de för- slag, som saneringsutredningen framlägger i detta betänkande (kapitel 6), förutsätter att kommunen vidtagit åtgärder för att trygga ett bevarande av den miljö, i vilken byggnaderna är belägna. Utredningen för- utsätter i det följande bla att bevarings- områden skall kunna avgränsas (se 5. 92). Dessa bevaringsområden har i sig inga rätts- verkningar. De förslag som saneringsutred-
ningen framlägger synes emellertid utan svårighet kunna inordnas i ett framtida planinstitut med rättsverkningar för dylika områden, som kan komma att föreslås av bygglagutredningen.
I detta sammanhang är det väsentligt att betona att det kulturhistoriska inventerings- arbetet grundas på det sakkunniga arbete de kulturminnesvårdande myndigheterna be- driver. Det är angeläget att de kulturrninnes- vårdande myndigheterna får resurser att delta i det grundläggande inventeringsarbe- tet. Inte minst gäller detta vid bedömningar av äldre byggnadsteknik.
Det är vidare väsentligt att sambandet med kommunens översiktliga planering be- aktas. Utredningen behandlar i det följande företrädesvis planering på områdesnivå men självfallet skall denna planering under- ordnas den översiktliga.
Den kulturhistoriska inventeringen bör på samma sätt som annan inventering ingå i arbetet med områdesplaner (se avsnitt 5.2.2 Relation till fysisk planering i huvudbe- tänkandet) som illustrerar förslag till fysisk plan för område. Även om sådana planer med nuvarande lagstiftning inte kan få egentliga rättsverkningar är de av betydelse i samband med detaljplanläggning, pröv- ning av dispenser, liksom vid behandling av frågor som rör bevarandet av kulturhisto- riskt värdefull bebyggelse. Betydelsen av en områdesplan som instrument i angivet syfte är i mycket beroende av styrkan i det kom- munalpolitiska engagemang, som knyts till densamma. Det är därför angeläget, att pla- nen antas av kommunfullmäktige.
Helt naturligt kan områdesplaner ange totalsanering, kombination av totalsanering och ombyggnad eller bibehållen bebyggelse- struktur. Sistnämnda fall innebär då ett för- slag till ombyggnad av husen inom områ- det. Förslagen i dylika områdesplaner utgör normalt en illustration av de åtgärder som bedömts ändamålsenliga med hänsyn till tekniska, ekonomiska och bostadssociala ut- redningar.
Härutöver finns områden där man vill inrikta sig på ombyggnad med anledning av att de är typiska för orten ur kulturhisto-
risk synpunkt. Kännetecknande för ett så- dant område kan vara att området har en betydande frekvens av kulturhistoriskt vär- defulla byggnader och/eller som helhet ut- gör en bebyggelsestruktur som det ur kultur- historisk synpunkt är angeläget att bevara.
Av vad som framkommit vid utredning- ens besök i städer som Stockholm, Visby, Västervik, Kalmar och Ystad anser sig ut- redningen kunna konstatera att det i normal- fallet finns förhållanden som på ett natur- ligt sätt avgränsar dylika områden av kul- turhistoriskt intresse. Man synes också på respektive orter vara väl förtrogen med de kulturhistoriska värdena vilket gör att en första avgränsning och redovisning av om- råden och byggnader av kulturhistoriskt värde är ganska väl förberedd.
Utvalda områden och fastigheter bör bli föremål för en användningsplanering var- efter områdena avgränsas och redovisas för kommunfullmäktige för att antas som s.k. bevaringsområden på sätt som kommer att beskrivas i det följande. Arbetet bör bedri- vas i samarbete med antikvarisk sakkun- skap.
5.2. Inventeringsfrågor
I saneringsutredningens huvudbetänkande Sanering I, (avsnitt 5.3) föreslås en översikt- lig inventeringsrutin, som framförallt utnytt- jar tillgängliga registerdata avseende ägoför- hållanden, byggnadsår m.m. Redan på ett tidigt stadium kan sannolikt de historiskt mest intressanta bebyggelseområdena inring- as genom en byggnadshistorisk utredning, varvid totalmiliöaspekten (se kapitel 1) be- aktas genom en områdesbedömning av de kulturhistoriska sammanhangen och vär- dena.
Härefter kan ett projekteringsunderlag som baseras på en detaljerad kulturhisto- risk inventering upprättas. Detta skall inne- fatta utbyggnadsschemata och grundas på besiktningar och uppmätningsritningar av byggnadsdetaljer.
Underlaget bör frambringas i komplett form så snart som möjligt i saneringspro-
cessen. Erfarenheter visar, att väsentliga be- sparingar kan uppnås i byggskedet, om ett sådant material föreligger klart på ett tidigt stadium.
lnventeringsarbetet kan med fördel bedri- vas på tre sätt dels på områdesnivå för översiktlig bedömning dels detaljinventering för projektering, dels en dokumentation av fastigheter som skall rivas. I detta samman- hang avses i första hand de två förstnämn- da tillvägagångssätten.
I avsnittet 5.3.2 i huvudbetänkandet finns en checklista för detaljinventering av sane— ringsområden. För att utföra denna detalj- inventering krävs förutom registerdatastu- dier även fältstudier (såväl interiört som exteriört). Bland de uppgifter som är av be- tydelse nämns allmänna data om befolk- ning och fastigheter, byggnads- och bostads- tekniska egenskaper, planintentioner och ekonomiska egenskaper. Till detta kommer för den kulturhistoriskt värdefulla bebyg- gelsemiljön behovet av byggnadshistorisk in- ventering och i vissa fall detaljerat under- lag i form av uppmätningsritningar.
Planförutsättningarna bör noga studeras. Härvid bör särskilt uppmärksammas sam- bandet mellan befintlig bebyggelsestruktur, gällande stadsplaner och fastighetsvärden. Ej sällan torde man finna, att gällande pla- ner föreskriver ändrad markanvändning el- ler omstrukturering av bebyggelsen och att detta bl a utgör grunden för höga förvänt- ningsvärden och/eller bristande intresse för underhåll av fastigheter. Ifall genomföran- det av gällande planer ej är nära föreståen— de, måste planförutsättningarna för husens användning utredas, jfr avsnittet 5.2.2 i hu- vudbetänkandet. Se även nedan under an- vändningsplanering och fysisk planering.
Utredningen avseende kulturhistoriska värden bör även innefatta en beskrivning av vissa kulturhistoriska egenskaper. Denna inventering bör utföras dels med avseende på vetenskapliga (allmänt historiska, kultur- historiska, konsthistoriska, socialhistoriska) synpunkter och dels med avseende på total- miljön. Denna är en produkt av de enskilda delarna, vilka kan stödja upp en miljö som inte är helgjuten. Det råder därför en
växelverkan mellan de enskilda husen och totalmiljön. Det är särskilt av värde att få dessa förhållanden belysta genom invente- ringen.
Av intresse —— förutom bebyggelsens ål- der — kan vara tex befintliga äldre stads- planestrukturer, fastighetsmönster, gruppe- ringar av hus och anläggningar på tomter och husens planlösning. Om dessa särdrag bevaras, kan det bidra till att skapa en medvetenhet om det sätt man levde på i området och hur byggnader utnyttjades i en gången tid. Av intresse är också förekoms- ten av vissa konsthistoriska och byggnads- historiska detaljer och konstruktioner.
Vid inventering av miljöförhållanden bör byggnaders utseende och belägenhet samt angränsande byggnaders och anläggningars m.m. beskaffenhet noteras (t.ex. fasader, tak, gatu- och gårdsrum, vegetation).
Vid den kulturhistoriska inventeringen bör man studera förutvarande och nuvarande användning (bostäder, handel och övriga verksamheter).
Viktiga led i inventeringen är också stu- dier av ägareförhållanden och utvecklingen av fastighetsvärdena inom området.
5 .3 Användningsplanering
På basis av inventeringen görs en använd— ningsplanering vilken bör få en central upp- gift. Användningsplaneringen avser att ut- reda och ge vägledning för en möjlig och lämplig användning av befintlig och kompletterande bebyggelse för bostäder, handel och övriga verksamheter. Därvid tas hänsyn till nuvarande användningssätt, eko- nomiska förhållanden samt administrativa och institutionella former men också till möjliga framtida förändringar i dessa av- seenden. Planeringssituationen blir alltså att den föreliggande verkligheten (husen) och de olika aktiviteter, som skall bedrivas där, får ömsesidigt påverka varandra. Användningsplaneringen ger ett slags ka- pacitetsbeskrivning av ett bebyggelseområde med nyttjare och olika huvudmän (stat, kommun, fastighetsägare och hyresgäster).
Vid planeringen söker man värdera den befintliga bebyggelsens användningsmöjlig- heter. Med dessa värderingar som utgångs- punkt bedömer man var, när och hur för- ändringar kan ske.
Användningsplaneringen ger inte som sitt viktigaste resultat en färdig plan eller syn- tes, utan resultatet blir en bedömningsgrund för alternativa handlingsmönster inom kom- munens sociala och ekonomiska ramar. Den- na grund består av utgångsvärderingar, mål- inriktade inventeringar och analyser. Utred- ningen får hänvisa till de användningspla- ner som utarbetats av konsthögskolans arki- tektskola för t. ex. Kvarnholmen i Kalmar och Gamla Norr i Västervik.
Finner man i användningsplaneringen, att ett område skall bevaras, avgränsas detta (bevaringsområde). Ett sådant område kan definieras som ett sammanhängande bebyg- gelseområde med dominerande inslag av kulturhistoriskt värdefulla byggnader, för vilkas utseendemässiga, byggnadstekniska och därmed ibland även funktionella för- ändring restriktioner införts av antikvariska skäl. För ett sådant område bör, där så er- fordras, ändrad stadsplan upprättas, som ansluter till rådande bebyggelsestruktur. För hus som bör bevaras kan byggnadsför- men konfirmeras i stadsplanebestämmelser- na. Byggnadsnämnden bör även söka hind- ra rivning, när starka miljöskäl föreligger.
5.4. Fysisk planering
Byggnadslagens planinstitut är främst in- riktade på att ange markens användning vid nybyggnad. Detta förhållande i förening med 1930-talets och efterkrigstidens stads- planeideologi har medfört en inriktning på sanering som syftat till total omstrukture- ring av vissa äldre stadsdelar. Då planer med sådan innebörd omfattat större områ- den än vad som kunnat saneras inom över- skådlig tid, har förväntningar om framtida värdestegring samt hämmad modernise- ringsvilja kunnat leda till förslumning.
Ett viktigt led i planeringsarbetet är att studera dessa förhållanden och därvid dels
framlägga förslag om åtgärder i hus, som p. g. a. nämnda planer avsetts att rivas, dels också ompröva dessa planer, därest det vi- sar sig att det är önskvärt, möjligt och lämpligt att behålla befintliga hus och be- fintlig bebyggelsestruktur. Om utredningen leder till sistnämnda resultat och den gällande stadsplanen strider häremot, bör förutsättningar för planändring utredas. Även om byggnadslagen primärt är inrik- tad på nybebyggelse, synes inget hindra att en stadsplan konfirmerar befintlig bebyggel- sestruktur då avsikten är att den befintliga bebyggelsen skall behållas.1 Slutledet i ar- betet med användningsplanen och den rätts- liga regleringen av markanvändningen kan sålunda resultera i en ändrad stadsplan av nämnd innebörd. Därefter kommer tids- och resursplanering av genomförandet.
Saneringsutredningen är medveten om att bygglagutredningen kan komma att föreslå nya former av fysisk planering. (Bl.a. skall utredningen enligt sina direktiv överväga införande av tidsbegränsade stadsplaner.)
I avvaktan på resultatet av bygglagut- redningens arbete har saneringsutredningen vid sina överväganden haft att utgå från de stadsplaneformer som medges inom ramen för nuvarande byggnadslagstiftning. Utöver vad som anföres i det följande får utred- ningen hänvisa till kapitel 16 i huvudbe- tänkandet, där vissa stadsplanefrågor be- handlats.
Då befintlig bebyggelse strider mot fast- ställd stadsplan, gäller för närvarande i princip förbud mot ombyggnader, som kan hänföras till nybyggnad. Om det är ange- läget att ifrågavarande bebyggelse bevaras och detta förutsätter ombyggnad, måste därför någon form av planändring ske.
Tre alternativa förfaranden har därvid tillämpats.
1. En stadsplaneändring som anger en ho- risontbild (d.v.s. den önskvärda bebyg- gelsestruktur som bör genomföras, om huset i framtiden måste rivas) med be-
lJämför även vad som sagts om horisont- bild och etapplaner under 5.2.2 i huvudbe- tänkandet (Sanering 1, SOU 1971: 64).
stämmelser, som innebär att till nybygg- nad hänförliga ombyggnader får med- ges i befintlig bebyggelse.
2. En stadsplaneändring som anger bebyg- gelseutformningen under överblickbar tid och som i lämplig omfattning an- sluter till befintlig bebyggelsestruktur samt i övrigt anger lämplig nybebyg- gelse.
3. En stadsplaneändring innebärande K- märkning. Sådan plan utsläcker bygg- nadsrätt och är möjlig endast med äga- rens medgivande. K-bestämmelser utgör ej hinder mot rivning.
Utredningen finner alternativ 2 vara det mest tilltalande, då befintlig bebyggelse av kulturhistoriska och andra skäl skall kvar- ligga. Fördelen är följande: Värden som konstitueras av en stadsplan med annat — kanske högre — utnyttjande, elimineras. Vidare behövs inte anvisningen att bebyggel- sen på sikt ej är önskad, som en stadsplan enligt alternativ 1 innebär. Dessutom mot- verkas den ovilja att investera i ombygg- nad, som en sådan stadsplan medför.
Ytterligare ett tänkbart alternativ skulle vara att införa positiva stadsplanebestäm- melser, t. ex. föreskrifter om att vissa bygg- nader skall bevaras. Sådana bestämmelser kan emellertid för närvarande ej bli föremål för fastställelse.
Saneringsutredningen har här anvisat ett planeringsförfarande och en tillämpning av nuvarande byggnadslag, som medger att de kulturhistoriska aspekterna i större utsträck- ning än nu skall kunna tillgodoses. Genom ett sådant förfarande kan erfarenheter vin- nas till ledning för det lagstiftningsarbete som utförs inom bygglagutredningen.
5.5 Handlingsprogram — bevaringsprogram
Det är väsentligt att kommunen på ett ti- digt stadium tar ställning i princip till den på basis av inventeringen utarbetade an— vändningsplanen. Den sistnämnda kan i sig ligga som underlag för en målformulering och ett handlingsprogram. Detta bör inne-
hålla tids- och resursplaner som främst ut- trycks genom kommunalekonomisk flerårs- planering, bostadsbyggnadsprogram (KBP) och bostadssaneringsprogram (BSP).
Det är inte möjligt för utredningen att systematisera de olika planeringsuppgifter- na i tid och rum. De är nämligen beroende av ömsesidig påverkan av planeringens oli- ka delar och utgör sålunda en kontinuerlig process. Arbetet med de kommunala bo- stadsbyggnadsprogrammen kommer emeller- tid att ange ekonomiska ramar och det tids- mässiga genomförandet. En fördel med an- knytning till KBP och BSP är att plane- ringsprocessen blir ”rullande" d.v.s. den omprövas årligen, varvid planeringsperio- den framflyttas ett år.
Några praktiska synpunkter på utarbetan- det av ett kommunalt handlingsprogram kan framföras i detta sammanhang.
Mot bakgrund av uppställda mål bör prö- vas olika genomförandealternativ. Genom- förandet kan ofta ske med olika former av kommunalt och enskilt engagemang. Inve- steringar och ansvar kan fördelas på olika huvudmän (stat, kommun och markägare). Hyreseffekter och kommunala skatteeffek- ter bör därvid uppmärksammas. I detta sammanhang bör särskilt studeras vilka åt- gärder som det ankommer på fastighetsäga— ren att finansiera inom ramen för dennes ordinarie fastighetsförvaltning och vilka åt- gärder som är särskilt betingade av kultur- historiska hänsyn och som kan motivera prövning i särskild ordning. Dessa studier bör ske i samråd med fastighetsägaren.
Genomförandet kan också ske med olika grader av uteslutande kommunalt engage- mang. Motiv härför kan vara: behov att samordna investeringar inom olika fastig- heter samt på allmän mark, behov att styra användningen av husen genom att verka för viss uthyrning av exempelvis hantverks- lokaler, småbutiker samt lokaler för kom- munal service, behov att säkerställa be- varandet av vissa hus, behov att intentioner— na med vissa stödåtgärder vidmakthålles o.s.v.
Vid studiet av genomförandealternativ prövas möjligheterna att utnyttja olika
markpolitiska hjälpmedel, såsom kommunal förköpsrätt, expropriation, markförvärvslån samt tomträttsupplåtelse.
Sedan den ekonomiska bedömningen har skett, bör underlag föreligga för politiska ställningstaganden till dels bebyggelsens an- vändning, dels antagande och fastställande av ny stadsplan och dels kommunala bo- stadsbyggnads- och bostadssaneringspro- gram.
För den kulturhistoriskt betingade upp- rustningsverksamheten föreslår utredning- en en särskild redovisning inom KBP—BSP av ett bevaringsprogram (EF), i vilket tidi- gare diskuterade inventeringar och studier sammanfattas och där bevaringsområden re- dovisas. Detta gäller även fristående bygg- nader (solitärer), som bör bevaras av kul- turhistoriska skäl.
Sambandet mellan dessa program illu- streras av följande skiss, vilken avser att visa den samordning som föreslås mellan programtyperna inom bostadsbyggnadspro- grammets totalram. Det är alltså fråga om ett totalt program som inom sig strukture- ras på skilda typprogram. Inom ramen för bevaringsprogrammet för kulturhistoriskt värdefull bebyggelse (BP) skall anges de särskilda åtgärder som en upprustning av denna bebyggelse kräver. Bevaringsprogram- met skall även redovisa kommunens mål för denna typ av sanering.
KBP KBP Kommunala bo-
stadsbyggnadsprogram
BSP Bostadssanerings- . program 5 BP BP Bevaringsprogram
Bevaringsprogrammet bör vara förankrat i den fysiska planeringen. Mycket av bak- grundsmaterialet för bevaringsprogrammet och den fysiska planeringen är gemensamt.
Programmet bör innehålla en beskrivning för bedömning av det kulturhistoriska vär- det hos byggnader och områden. Till redo- visningen bör bifogas utlåtande härom av den antikvariska expertis som anlitats.
Kommunen bör givetvis vid sin utvärdering beakta fastigheternas byggnadstekiska kon- dition.
För att förbereda och underlätta en fram- tida låneprövning bör kommunen uttala sin vilja att bevara den redovisade bebyggel- sen på grund av dennas kulturhistoriska el- ler miljömässiga värde. Detta sker genom att kommunfullmäktige antar bevaringspro- grammet och i princip uttalar sig för sam- hällelig medverkan till restaurering av be- byggelse varom här är fråga.
I kap 6, där låneformerna för restaure- ringsåtgärder behandlas, föreslås en diffe- rentiering av det statliga kreditstödet. För- slaget avser dels att möjliggöra en ökning av belåningen i normalfallet (höjning av låneunderlaget) och dels att göra det möj— ligt att därutöver i speciella fall bevilja sär- skilda lån. En särredovisning bör därför göras dels av de byggnader som anses böra bevaras och där detta kan ske inom ramen för en måttlig ökning av belåningen (högst 40 %), dels av de byggnader som bedöms mycket angelägna att bevara och där be- varingsåtgärderna är så kostnadskrävande att de antas inte kunna genomföras inom den förutnämnda utökade belåningen. För objekten bör göras en uppskattning av de kulturhistoriskt betingade merkostnaderna. Av bevaringsprogrammet skall sålunda framgå dels vilka projekt som kan genom- föras inom en relativt måttlig förhöjd kost- nadsram och dels vilka projekt som bedöms bli särskilt kostnadskrävande samt ansprå- ken på medel i de båda fallen. Kommunens redovisning kan därmed utgöra underlag för framställning till länsbostadsnämnden/bo- Stadsstyrelsen om särskilt stöd till redovisa- de åtgärder.
Samordningsfrågor
De kommunala samordningsfrågorna i stadsbyggnadsprocessen bör särskilt i större kommuner uppmärksammas med hänsyn till den komplicerade bild som känneteck- nar kulturhistoriskt betingad upprustnings- verksamhet.
I kommunallagen har kommunens sty-
relse tillagts samordnande uppgifter och led- ning över hela den samlade kommunala för- valtningen. I byggnadsnämndens åliggan— den ingår att ansvara för den fysiska pla- neringen och tillämpningen av skilda plan- institut. Programarbete för bostadsförsörj- ning, evakuering och användning av befint- lig bebyggelse är uppgifter som ej sköts av byggnadsnämnden utan ofta av en särskild fastighetsnämnd. Ytterligare kommunala or- gan är berörda av stadsbyggnadsprocessen (t. ex. gatunämnd, socialnämnd och kultur- nämnd samt i tillämpliga fall lokala an- tikvariska och museala organ). Där så er- fordras kan det mellan förvaltningarna in- rättas en särskild projektorganisation som i samråd med icke-kommunala myndigheter (antikvariska) bereder hithörande frågor. Det bör särskilt betonas, att en sådan sam- ordning, som kan vara nödvändig ur tek- nisk arbetssynpunkt inte får inkräkta på den kommunala beslutsgången i övrigt. Detta synsätt står i överensstämmelse med de tankegångar som redovisas i kommun- förbundets skrift Kommunal projektadmi- nistration. Ett sammandrag av denna ingår som kapitelbilaga 2 till detta kapitel.
Ansvarsfördelningen mellan statliga och kommunala organ bör också uppmärksam- mas. Då saneringsverksamheten är en pri- märkommunal uppgift, bör det i första rum- met ankomma på kommunen att samord- na aktiviteterna inom olika berörda kom- munala organ och samråda med den stat- liga länsförvaltningen samt antikvariska myndigheter under arbetet med bevarings- områden och bevaringsprogram. Utredning- en föreslår, att de som f.n. svarar för upp- gifter rörande kulturminnesvården i länen (landsantikvarierna) samt i Stockholm och Göteborg (stadsmuseerna) får företräda de antikvariska synpunkterna vid planering av restaureringsåtgärder och beredning av låne- ärenden angående kulturhistoriskt värdefull bostadsbebyggelse i avvaktan på statsmak- ternas ställningstagande till förslag från MUS 65 (SOU 1972: 45) om kulturminnes- vårdens framtida organisation. Sedan så- dant beslut fattats, får en anknytning ske till en eventuellt ny organisation.
Utredningen vill starkt understryka ange- lägenheten av att samråd på ett tidigt sta- dium i inventerings— och planeringsproces- sen och sedan under arbetets gång sker mellan kommunen och landsantikvarien (motsvarande), så att den lokala verksam- heten äger rum i nära anslutning till de kulturminnesvårdande aspekterna i stort.
5.5.1. Övergångsfrågor
Det utredningsarbete, närmast hos kommu- nerna, som ovan skisserats, kan i vissa fall bli tidsödande och ställa krav på admini- strativa insatser, för vilka kommunerna ännu inte alltid är rustade. Å andra sidan är det av flera skäl angeläget, att bevarings- verksamheten snarast kommer i gång. Ut- redningen anser, att det inom ramen för KBP går att vidta vissa preliminära åtgär— der, som gör det möjligt att starta verk- samheten inom relativt nära tid. I fråga om åtskilliga tätorter finns redan aktuella pro- jekt, i andra kan en preliminär avgräns- ning ske redan innan resultatet av invente- ringar etc. föreligger. Detsamma gäller klassificeringar av objekt och kostnadsupp- skattningar för dessa.
5 .6 Rivningsreglering
I direktiven för saneringsutredningen angavs i statsrådsprotokollet den 19 december 1968 bl. a. följande.
Den förut nämnda regleringen av rivnings- verksamheten genom kravet på igångsättnings- tillstånd är tidsbegränsad. Bestämmelserna här- om i lagen om igångsättningstillstånd för bygg- nadsarbete upphör att gälla vid 1969 års ut- gång. På grund härav och då nämnda lag, som f. n. är föremål för översyn av byggplanerings- utredningen främst avser byggnadsverksamhe- ten i förhållande till ekonomiska konjunkturer och byggarbetskraftens sysselsättning bör de sakkunniga pröva i vad mån en rivningsregle- ring alltjämt behövs. Konstateras ett sådant behov, bör de sakkunniga förutsättningslöst undersöka hur regleringen bör ske och lämna förslag till lagstiftning i ämnet. De bör därvid samråda med byggplaneringsutredningen.
I betänkandet Sanering I redovisas en un-
dersökning av rivningsverksamheten under tiden 1966—1968 i kommuner med minst 30000 invånare. Av undersökningen fram- går att 19 600 lägenheter i flerfamiljshus av- gått ur beståndet genom rivning under nämnda period. Rivningar, som inte kom- mit till stånd genom att igångsättningstill- stånd för sådana åtgärder vägrats av läns- arbetsnämnden, berörde endast 487 lägen- heter varav 398 i Stockholms län. Under hänvisning till bristerna i nuvarande riv- ningsreglering föreslog utredningen, att bo- stadsförsörjningslagen kompletterades med bestämmelser, som dels klargjorde kommu- nens ansvar för saneringsverksamheten, dels gav kommunen befogenhet att genom till- ståndsgivning reglera rivning av byggnad med hänsyn till bostadsförsörjningen.
I avvaktan på att frågan om rivning av bebyggelse kan regleras genom planbestäm- melser eller på annat sätt föreslog utred- ningen att gällande provisoriska bestämmel- ser om rivningsreglering ersattes med en ny provisorisk lagstiftning, där beslutsfunktio- nen överflyttades från länsarbetsnämndema till kommunerna. Förslag till rivningskungö- relse m.m. framlades. I specialmotiveringen till kungörelsen uttalade utredningen bl.a. att vid tillståndsprövningen kunde även kulturhistoriska och miljömässiga synpunk- ter påverka bedömningen.
I Kungl. Maj:ls proposition nr 22 till 1973 års riksdag med förslag till bostadssanerings- lag m.m. anför departementschefen, att han med hänsyn till de i proposition 1973221 föreslagna lånereglerna i förening med den prövning, som redan nu sker av rivnings- ärenden, och att bygglagutredningen be- handlar frågan om reglering av rivnings- verksamheten i ett vidare perspektiv inte finner det vara nödvändigt att ”i detta sammanhang" ta upp utredningens förslag till rivningsreglering. I stället föreslås att garantierna mot rivning förstärks i de fall då kommunen för en upprustningsfråga till hyresnämnden. Detta bör enligt departe- mentschefen lämpligen ske genom att en be- stämmelse införs att tillstånd till rivning av flerfamiljshus inte får meddelas, om hyres- nämnden har ålagt husets ägare att rusta
upp detta eller ansökan om sådant åläggan- de har givits in till nämnden. Vidare hän- visas till uttalandet i prop. l973:21 att äldre byggnader av bl. a. kulturhistoriska och mil- jömässiga skäl bör bevaras och modernise- ras i den omfattning det är tekniskt och ekonomiskt möjligt. Det är därför angelä- get, framhåller departementschefen, att frå- gan om rivning av äldre byggnader med kulturhistoriska och miljömässiga värden bedöms med ökad restriktivitet. Förslag om kompletterande föreskrifter i 54 ä 1 mom. byggnadsstadgan aviseras. Dessa kommer att innebära att lov till rivning inte får ges om hyresnämnden har ålagt ägare till bygg- naden att rusta upp denna eller ansökan om sådant åläggande har ingivits till nämn- den.
Saneringsutredningen vill med anledning av uttalandet i prop. l973:22 anföra följan- de. I vissa orter med kulturhistoriskt värde- full bebyggelse har under senare tid kon- staterats att ansökningarna om byggnadslov för rivning ökat markant som följd av vän- tade bevaringsåtgärder. I det kritiska läge för planerandet och genomförandet av så- dana åtgärder, som kommer att föreligga tills dess statsmakterna beslutat om en ge- nomgripande förändring av byggnadslag- stiftningen på grundval av bygglagutred- ningens förslag, hade en provisorisk lag- stiftning, som lade ansvaret och befogenhe- terna i bevaringsfrågan hos kommunen, va- rit befogad. Utredningen finner de i prop. l973:22 föreslagna åtgärderna för att hind- ra rivning av bostadshus otillräckliga och vidhåller därför sitt förslag om rivningsreg- lering i betänkandet Sanering I, men vill därutöver framhålla följande.
Kommunerna kan i dag -—- i avvaktan på planrevidering eller för att hindra till- komst av icke önskvärd nybyggnad —— hos länsstyrelsen framställa om förordnande om förbud mot nybyggnad inom berörda om- råden för en tid av ett år jämlikt 15 och 35 Så byggnadslagen.
1947 års byggnadslag tillkom under en tid då en planeringsåtgärd initierades av önskemål om eller behov av nybyggnad. I dagens situation kan det ofta vara ange-
läget att av miljöskäl undvika en nybygg- nad. Utredningen finner det naturligt att man med ett förordnande om nybyggnads- förbud även skall kunna hindra rivning för att förbättra förutsättningarna för plane- ring, som avser att bevara bebyggelse. De nämnda paragraferna i BL bör därför sna- rast ändras i detta syfte. Ett nybyggnads- förbud hindrar givetvis inte att man dis- pensvägen kan genomföra önskvärda för- ändringar av typ ombyggnad eller komplet- tera avrivna tomter med miljöanpassade byggnader. Sådana dispensmöjligheter kan inskrivas i byggnadsförbudsförordnandet.
5.7. Kapitelbilaga ]. Exempel på stadsplane- arbete för ett bevaringsområde
I saneringsutredningens betänkande del 1 rekommenderas upprättande av områdes- plan som ett mellanled mellan övergripande översiktlig planering och stadsplanearbete.
Genomgripande stadsombyggnad m. m.
Områdesplaner har hittills huvudsakligen tillämpats för områden, som skall undergå en genomgripande stadsombyggnad på grund av t.ex. trafikledsgenombrott, eller vid förnyelse av områden där avsikten har varit att radikalt ändra markanvändningen. Arbetsgången i dessa fall blir, att man mot bakgrund av den översiktliga planeringen gör upp ett program för stadsombyggna- den. Därefter utarbetas områdesplan som utgör en konkretisering av markanvänd- ningen. När förhandlingen med berörda parter och förprojektering framskridit så långt, att underlag finns för att göra for- mella stadsplaner, fullföljs arbetet med att föra fram stadsplaner för antagande och fastställelse.
Planarbete för be varingsområde
Det skisserade förfarandet med områdes- planer som ett centralt arbetsled är även mycket användbart för områden som helt eller delvis skall bevaras. Följande arbets-
sätt beträffande program och planarbete rekommenderas av den arbetsgrupp som svarat för utredning och bevarandeförslag för Katarinaberget i Stockholm. Området inrymmer stor andel kulturhistoriskt värde- full bebyggelse som till stora delar är i enskild ägo.
Områdesplanen utgör en lämplig form för att illustrera en önskad inriktning av saneringsverksamheten. I områdesplanerna kan anges vilka åtgärder som från plansyn- punkt kan godtas och vilka som bör utföras under den närmaste perioden med hänsyn till rådande förhållanden och genomföran- demöjligheter. Genom att områdesplanen inte fastställs utan endast har rådgivande funktion, kan den till skillnad från en stads- plan innehålla positiva anvisningar. Områ- desplanen är även lämplig för att ange åt- gärder för gårdssanering samt samband mellan friytor inom området.
Särskilt i ett inledande skede måste man räkna med sanering av fastigheter som inte behandlats i områdesplanerna. Varje sane- ringsobjekt skall i de fall områdesplan inte föreligger, kunna relateras inte bara till äldre stadsplan utan också till aktuella över- siktsplaner —— gällande stadsdelar eller stör- re områden — för trafiksanering, markan- vändning, byggnadsvård etc.
Områdesplanen har liksom bostadssane- ringsprogrammet en sammanfattande funk- tion i planprocessen. Dess relation till vad ovan redovisats kan illustreras i följande figur.
Program för
byggnadsvård Områdesplan
Stadsplane- Bostads- åtzgzpåzg inventering sanerings- Stadsplan Program för program P stadsombyggnad
Vid arbetet med områdesplanerna kom— mer man ofta att finna, att gällande stads- planer är i behov av översyn. Som under- lag härför kan fastigheterna lämpligen in- delas i följande grupper
1) Värdefull bebyggelse som bör skyd- das 2) Övrig bebyggelse som bör bibehållas
av kulturhistoriska eller stadsbildsmässiga skäl
3) Bebyggelse för vilken frågan om ny- eller ombyggnad bedöms likvärdig ur kul- turhistorisk eller stadsbildsmässig synvin- kel
4) Område med fastigheter, där nybygg- nad föreslås
Stadsplanearbetet
För att förverkliga förutnämnda intentio- ner i områdesplanen kan i nuvarande läge följande metoder utnyttjas.
]) Värdefull bebyggelse som bör skyddas
De former för skydd, som kan ges sådan bebyggelse, är med gällande lagstiftning och praxis följande:
a) Statlig byggnad med stort kulturhisto- rikt värde kan registreras som byggnads- minnesmärke i enlighet med kungörelsen av 1920 om det offentliga byggnadsväsendet. Beslut fattas av Kungl. Maj:t. Område, på vilket sådan byggnad är belägen, utläggs som K-område i stadsplan. Stadsplanebe- stämmelsen lyder: Med K betecknat om- råde skall vara reserverat för befintlig kul- turhistoriskt värdefull bebyggelse. Kungö- relsen av 1920 innehåller även stadganden om församlingskyrkor.
b) Byggnad med stort kulturhistoriskt värde i annan ägo än statlig görs till bygg- nadsminne i enlighet med 1960 års bygg- nadsminneslag. Beslutande myndighet är riksantikvarieämbetet. Byggnadsminnesla- gens användning försvåras av de bestäm- melser om ersättning, som finns i lagens 5:e och 7:e paragrafer. Område, på vilket sådan byggnad är belägen, utläggs som K-område i stadsplan. I det nyligen utgivna betänkan- det Kulturminnesvård (SOU 1972:45) fö- reslås vissa ändringar i byggnadsminnesla- gen. Särskilt bör framhållas ett förslag till komplettering av lagen, som innebär att kulturminnesvårdande myndigheter får rätt att på en inventeringslista uppföra bygg- nad, som, ehuru den inte kan sägas upp- fylla kravet på att bli byggnadsminne, lik-
väl klart äger ett betydande kulturhisto- riskt värde. Härmed avses även byggnad, som ingår i en kulturhistoriskt mycket vär- defull bebyggelsemiljö. För byggnad upp- tagen på inventeringslista får rivning eller ändring icke ske utan noggrann prövning. Någon ersättning till fastighetsägaren an- ses icke erforderlig för sådan listning. Be- slut om byggnadsminnesförklaring och upp- tagande på inventeringslista skall enligt ut- redningsförslaget fattas av länsstyrelsen i det län byggnaden är belägen.
I dessa båda former för skydd är K— märkningen i stadsplan en dokumentation av ett beslut på statlig nivå. K—märkningen innebär, att nybyggnadsrätten enligt gällan- de stadsplan upphävs, vilket för enskilt äg- da fastigheter betyder, att stadsplanen ej fastställs med mindre fastighetsägaren så medger.
c) Kommunalt ägda kulturhistoriskt vär- defulla fastigheter, som avses att bibehållas och restaureras, redovisas i stadsplan som K-område. Detta är ett uttryck för kom- munens byggnadsvårdande ambitioner be- träffande egna fastigheter.
2) Övrig bebyggelse som bör bibehållas av kulturhistoriska eller stadsbildsmässiga skäl skäl
När byggnad eller byggnadsdel strider mot gällande stadsplan, är ombyggnadsåtgärder inte tillåtna enligt 34 & byggnadslagen. Detta gäller gatuvidgningsfastigheter och i regel alla gårdshus och gårdsflyglar. För dessa kan dispens endast medges för "enk- lare” åtgärder. Till sådana hänförs enligt Stockholms nuvarande praxis installation av värme, vatten, avlopp och wc. Där så är lämpligt kan anordnande av duschrum medges, däremot inte badrum, hiss och an— dra mer genomgripande förändringar som avsevärt ökar byggnadens livslängd och värde.
Vill man ge förutsättningar för omfattan- de modernisering av bebyggelse, som stri- der mot gällande plan, måste stadsplane- ändring göras. De stadsplanebestämmelser som kan komma ifråga är följande:
a) Nybyggnadsrätt som helt överens- stämmer med befintlig bebyggelse och be- fintliga förhållanden. Exempel härpå finns i Gamla stan. Denna metod kräver ett om- fattande förarbete med ingående känne- dom om de enskilda fastigheterna.
b) Nybyggnadsrätt vars huvuddrag an- passas till befintlig bebyggelse. Metoden ger något vidare ramar att arbeta inom. Stadsplaner av denna typ har tillämpats i vissa fall inom t.ex. stadsdelen Aspudden.
c) Övergångsbestämmelser, s. k. å-bestäm- melser. Dessa används för att möjliggöra bevarande och omfattande modernisering av byggnader, som på grund av sin volym eller placering avsevärt strider mot gällan- de stadsplan. Övergångsbestämmelser blir av speciellt intresse för bevarandet av bygg- nadshistoriskt intressant bebyggelse. Denna planläggningsmetod synes enligt arbetsgrup- pen ändamålsenlig för många kvarter i Ka- tarinabergsområdet.
Bestämmelserna innebär, att ägaren kan bygga om befintliga gårds- och gatuhus utan restriktioner, om volymen ej ökas och användningen inte ändras. Övergångsbe- stämmelse kan exempelvis formuleras: "Så länge någon byggnad kvarligger på mark betecknad med å, får nybyggnad inte upp- föras på tomten, varemot till nybyggnad hänförlig ändring av befintlig byggnad utan hinder härav får företas, såvida byggna- dens volym inte ökas och byggnadens an- vändning icke ändras.” Detta innebär även, att gatuhus får nybebyggas endast om gårdshuset rivs.
Vid tillämpning av övergångsbestämmel- ser för gårdsbebyggelse bör komplettering ske med bestämmelser, som underlättar gårdssanering. Bestämmelserna kan inte gö- ras positiva, d.v.s. påbjuda gårdssanering. Med hänsyn till det förslag till anläggnings- lag. som är under utarbetande, kan man emellertid förvänta avsevärt förbättrade möjligheter att genomföra gemensamhets- anläggningar som redovisas i stadsplan.
Erfarenheterna av övergångsbestämmel- ser är ännu alltför begränsade för att man skall kunna bedöma, om ett allmänt an- vändande av övergångsbestämmelser är rätt
metod för ”moderniseringsstadsplaner” i större skala. Bl.a. kan det synas olämpligt att detaljreglera gårdshusen i ett kvarter på detta sätt utan att ha utfört ingående tek- niska undersökningar. I de fall där stads- planen upprättas i anslutning till ett aktuellt projekt eller som ett led i upprättande av ett bostadssaneringsprogram, har man emel- lertid gjort sådana undersökningar. Från gårdssaneringssynpunkt är det i många fall möjligt att ange, vilka gårdshus som i för- sta hand bör rivas och vilka, som utan större olägenhet kan stå kvar. Med ledning av denna bedömning skulle övergångsbe- stämmelsen kunna tillämpas.
På grund av inlösenbestämmelserna i byggnadslagens 48 & måste övergångsbe- stämmelser för privatägda fastigheter kom- bineras med en nybyggnadsbestämmelse för fastigheten. Detta har hitills tillämpats för del av ett kvarter inom området.
3) Bebyggelse för vilken frågan om ny- eller ombyggnad bedöms likvärdig ur kultur- historisk eller stadsbildsmässig synvinkel.
Metodiken vid genomförandet av sanering under denna punkt följer rutinen vid ett stort antal stadsplaneärenden. Planerings- gången följer vad som beskrivits under ru- briken Planarbete för bevaringsområde.
4) Område med fastigheter, där nybyggnad förordas
Planarbetet för område som bör nybebyg- gas följer de etablerade rutinerna för stads— planearbete.
5.8. Kapitelbilaga 2. Kommunal projektad- ministrationl
Med projekt avses i detta sammanhang så- dant arbete — ofta av engångskaraktär — där flera intressenter inom och/eller utom
1 Översikten är ett sammandrag av en redo- görelse som återfinns i Svenska kommunför- bundets skrift Kommunal projektadministra- tion (1971).
kommunalförvaltningen skall samverka för att arbetet skall kunna fullgöras.
Projektorganisation är en temporär orga- nisation som över existerande förvaltnings- gränser planerar, styr och övervakar ett projekt.
Huvudsyftet med projektorganisation är att skapa förutsättningar för en effektiv samordning av de för ett visst projekt be- hövliga reurserna för att uppnå avsedda mål för projektet till lägsta möjliga total- kostnad vid önskad kvalitetsnivå inom av- sedd tid.
Grundtanken med projektorganisation är att man för ett visst givet projekt samlar representanter för de olika intressenterna till en för ändamålet särskilt bildad orga- nisation. Det bör understrykas att det inte är fråga fråga om att bryta sönder den befintliga organisationen utan endast att skapa ett betydelsefullt komplement till denna.
Tillämpning av projektorganisation inne- bär att tjänstemän och/eller förtroendemän inom projektorganisationens ram i ett visst projekt fullgör vissa av förvaltningens or- dinarie uppgifter för detta projekt. Ansva- ret för arbetsuppgifternas utförande ändras således inte genom att man tillämpar pro- jektorganisation som ju tillkommit enbart för samordning av aktiviteterna.
Den princip som gäller inom kommunal- rätten om det ”odelade ansvaret", d.v.s. att verkställighet och förvaltning i ett och samma ärende inte kan delas mellan flera nämnder, rubbas således inte för att man skapar en projektorganisation. Respektive nämnd har att fatta beslut i alla frågor som tillkommer nämnden. En annan sak är att nämnden kan äga befogenhet att dele- gera sin beslutanderätt.
Det ankommer på respektive förtroende- mannaorgan att fastlägga projektets mål och omfattning, medan projektorganisationen har till uppgift att administrera de resurser som ställs till förfogande för att verkställa de beslut som förtroendemannaorganet fat- tat. I de fall förtroendemän också ingår i en projektorganisation har man skapat sär- skilda förutsättningar för att resultatet blir
i enlighet med uppdragsgivarens intentio- ner.
Projektorganisationens uppbyggnad och sammansättning måste alltid anpassas efter projektets art och de mål som gäller för projektet. Nedanstående uppbyggnad av or- ganisationen kan dock betraktas som all- mängiltig. Som framgår av den följande framställningen erfordras referensgrupp framför allt för projekt med många in- tressenter.
Uppdragsgivare Ledningsgrupp Referensgrupp Projektgrupp Uppdragsgivare. Som uppdragsgivare fungerar normalt det förtroendemannaor- gan, inorn vars ansvarsområde projektet ligger. För sådana projekt som berör flera nämnders verksamhetsområden torde det ofta vara lämpligt att kommunstyrelsen är uppdragsgivare.
Uppdragsgivaren bör företa en föranalys av projektet eller uppdra åt lämplig person eller instans att göra detta. Föranalysen syftar till att klarlägga projektets omfatt- ning, antalet intressenter, ungefärlig kost- nadsram etc. Analysen bör sammanfattas i en projektbeskrivning.
Ledningsgruppens sammansättning grun- das på den inventering som företagits be- träffande i projektet ingående intressenter.
Uppdragsgivaren bör
ange projektets mål och inriktning
' ange projektets resursramar ' ange erforderliga beslutsförbehåll ' rangordna projektet i förhållande till an- dra projekt ' svara för att erforderliga medel anvisas för projektet ' utse ledningsgruppen och dess ordföran-
de samt eventuellt projektledare.
Ledningsgrupp. Ledningsgruppens huvud- uppgift är att pröva och godkänna de de- taljerade planer för projektets genomföran-
de som utarbetas av projektgruppen samt att vaka över att projektet genomförs på effektivast möjliga sätt, allt i enlighet med uppdragsgivarens intentioner. Ledningsgrup- pen har ett förstahandsansvar för projek- tets planering, kontroll och styrning såväl från teknisk och ekonomisk som från ad- ministrativ synpunkt.
Referensgrupp. Ledningsgruppen utgörs som tidigare sagts i regel av representanter för projektets huvudintressenter.
[ projektet med ett stort antal intressen- ter — t.ex. bebyggelseplanering, exploate- ring — skulle ledningsgruppen emellertid med en sådan sammansättning bli alltför otymplig. Där bör man istället välja att låta den intressent som mest berörs av pro— jektet fungera som ledningsgrupp. Till den- na ledningsgrupp knyts sedan en referens- grupp bestående av representanter för öv- riga intressenter i projektet.
Referensgruppen skall kontinuerligt in- formeras om projektet och vid behov kon- sulteras av ledningsgruppen för att ge den facksynpunkter. Alla som berörs av projek- tet har därutöver självfallet möjlighet att med projektledaren och ledningsgruppens medlemmar diskutera och föreslå de åtgär— der som anses påkallade.
Projektgrupp. Projektgruppen utför det egentliga projektarbetet och har till upp- gift att bereda och verkställa de beslut som fattas i ledningsgruppen. I projektgruppen ingår förutom projektledaren som är grup- pens ordförande, de tjänstemän som ut- setts att praktiskt svara för projektets ge- nomförande.
Projektledare. För att projektorganisatio— nen skall fungera krävs att en projektledare kontinuerligt leder och övervakar projek- tet samt utgör en förbindelselänk mellan projektorganisationens olika enheter.
Projektledaren skall svara för att led- ningsgruppens beslut verkställs. Han måste därför ständigt hålla sig år jour med projek- tet, fråga efter beslutsunderlag och ställ- ningstaganden, påkalla sammanträden etc. Hans arbetsuppgifter överensstämmer i hu- vudsak med vad som ovan angivits för
Normalt bör projektledaren hämtas från huvudintressenten i projektet, eftersom han då kan förväntas ha särskilt intresse av att projektet fullföljs.
Till sin hjälp kan projektledaren ha en projektadministratör. Denne biträder pro- jektledaren med projektets planering, utar- betande av uppföljningsrutiner mm samt svarar för vissa sekreterarfunktioner, så- som att upprätta och distribuera ärendeför- teckning, kallelse och sammanträdesanteck- ningar. I de fall exempelvis nätplanering tillämpas svarar projektadministratören för det nättekniska arbetet inklusive upprättan- de och revidering av nätplaner m rn.
6 Ekonomiskt stöd
6.1. Gällande låneregler
Bostadslån Det statliga stödet till restaure- ringsåtgärder är begränsat till en renodlad långivning. I den mån bidrag — direkta eller indirekta — lämnats till sådana åtgär- der har bidragsgivare varit kommun, institu— tion eller enskild person.
När storleken av bostadslånet skall be- räknas, fastställer länsbostadsnämnden ett låneunderlag (lu). Vid nybyggnad är lu summan av vissa schablonbelopp, som avser att ungefär motsvara kostnaderna för mar- ken och dess iordningställande samt bygg- nadskostnaderna och vissa andra kostnader. För kommuner och allmännyttiga bostads- företag beviljas lån med 30% av lu, för bostadsrättsföreningar med kommunal insyn med 28 %, för enskild person, som söker lån till småhus, som han själv skall bebo, med 20% samt i övriga fall med 15% eller undantagsvis 20 %. Vid ombyggnad utgör den av länsbostadsnämnden godkända ombyggnadskostnaden låneunderlag. Denna kostnad får dock inte överstiga lu för ett motsvarande nybyggt hus.
Lånet placeras från säkerhetssynpunkt i förhållande till ett beräknat pantvärde (pv). För de olika låntagarkategoriema skall lå- net vara placerat inom respektive 100, 98, 90 och 85 % av pv. Vid nybyggnad är pant- värdet låneunderlaget för bostäder och vissa lokaler med tillägg för vissa åtgärder och förhållanden, som är av betydelse för fastig-
hetens värde men som inte kan ingå i lu. Vid ombyggnad får pv bestämmas till vär- det av fastigheten (hus och mark) efter ombyggnaden. Pantvärdet får dock inte överstiga pv för en motsvarande nybygg- nad.
Sedan början av 1960-talet har det funnits möjlighet för Kungl. Maj:t att medge höj- ning av låneunderlaget för statligt lån för att underlätta restaurering av kulturhisto- riskt märklig byggnad. Ursprunget till den- na speciella låneregel är följande uttalande i Kungl. Maj:ts proposition till 1960 års riksdag (nr 161) med förslag till lag om byggnadsminnen.
Propositionen innehåller i denna del föl- jande (s. 41—42):
Vid övervägandet av olika åtgärder för stöd till byggnadsminnesvården har utredningen (=byggnadsminnesutredningen) även upptagit spörsmålet om möjligheterna att vid den stat- liga långivningen för iståndsättning av äldre bostadsbyggnader beakta de kulturhistoriska synpunkterna. Såsom i ett yttrande framhål- lits kan mycket av positivt värde otvivelaktigt uträttas genom samarbete mellan de långivan- de och de kulturminnesvårdande samhällsor- ganen. Vid remissbehandlingen har också vits- ordats att sådant samarbete på sina håll etable- rats. Det är angeläget att detta samarbete ut- sträckes, så att det omfattar landet i dess hel- het. I vad utredningen anfört om önskvärdhe- ten av att de lokala organen —— länsbostads- nämndema — får sin uppmärksamhet riktad på denna angelägenhet, så att i de särskilda fallen kontakt tages med dem som i länet har att bevaka byggnadsminnesvårdens intressen,
nämligen landsantikvarierna och länsarkitekter- na, kan jag helt instämma. Samma synpunkter gör sig i viss mån gällande beträffande lant- bruksnämnderna i deras verksamhet för för bättring av ekonomibyggnader m.m.
Under framhållande att de höga ombygg- nadskostnaderna f.n. bereder större bekymmer än tidigare, särskilt sedan ett tak för egna- hemslån infördes 1956, har bostadsstyrelsen påpekat att den enklaste åtgärden för att un- derlätta ombyggnad av framför allt de ganska stora äldre mangårdsbyggnaderna torde vara medgivande för bostadsmyndigheten att i det begränsade antal fall, som kan komma i fråga, överskrida det eljest gällande belåningstaket: en förutsättning skulle vara att såväl länsarki- tekt som landsantikvarie bedömde byggnaden som värdefull.
För egen del anser jag mig, efter samråd med chefen för socialdepartementet, ej kunna tillstyrka att styrelsen erhåller ett mera allmänt bemyndigande att bevilja lån utöver vad som följer av bestämmelserna om högsta belånings- värde för bostadshus. Undantag från dessa bestämmelser kan f.n. över huvud taget icke medges. Emellertid bör det ej vara uteslutet att för det fall ombyggnad av en kulturhisto- riskt synnerligen värdefull byggnad drar av- sevärda kostnader och finansieringen av före- taget icke kan ordnas på sedvanliga villkor staten tillskjuter ett extra lån. Av praktiska skäl torde denna ökade kredit böra ges i form av en höjning av det statliga bostadslån, som normalt kan beviljas. Det torde böra ankomma på Kungl. Maj:t att pröva eventuella framställ- ningar om dylikt extra lån.
Riksdagen beslutade i enlighet med pro— positionen.
Beslutet föranledde inte då några sär- skilda föreskrifter av Kungl. Maj:t. Bostads- styrelsen utfärdade dock den 3 maj 1962 vissa föreskrifter till länsbostadsnämnder och förmedlingsorgan (Sfo nr 207). De hade följande lydelse:
Ansökan om sådant extra lån, som omnäm- nes i uttalandet. ställes till Konungen och in- gives till länsbostadsnämnden. Nämnden har att efter samråd med landsantikvarien och läns- arkitekten vidarebefordra ärendet till bostads- styrelsen med eget yttrande, som skall inne- hålla en bedömning av skäligheten av uppgiv- na kostnader.
Sedan kungörelsen (1962:537) om bostads- lån trätt i kraft den 1 januari 1963 utfär- dade Kungl. Maj:t med brev den 3 maj 1963 tillämpningsföreskrifter till 14 & kungö-
relsen av betydelse för frågan om beräk— ning av låneunderlag. Tillämpningsföre- skriften, som ursprungligen hade beteck- ningen 14:E, hade denna lydelse.
14:E Avser lånet ombyggnad av flerfamiljs- hus, skall låneunderlaget för bostäder faststäl- las till belopp motsvarande den av länsbo- stadsnämnden godkända ombyggnadskostna- den; dock må låneunderlaget ej överstiga det låneunderlag, som enligt bestämmelserna un- der 14:C skolat fastställas för en motsvarande nybyggnad, ej heller det beräknade värdet av huset i ombyggt skick. Utan hinder av vad nu sagts må låneunderlaget överstiga enligt 14:C beräknat belopp dels då lånet avser student- bostadshus, dels ock —— efter Kungl. Maj:ts för varje särskilt fall lämnade medgivande — då fråga är om kulturhistoriskt märklig byggnad.
Genom brev den 24 januari 1964 erhöll tillämpningsföreskriften beteckningen 14:C men hade i sak samma innehåll. Tillämp- ningsföreskriften gällde därefter oförändrad intill utgången av 1967, då kungörelsen upphävdes.
Bostadsstyrelsen utfärdade inga föreskrif- ter i frågan i anslutning till 1962 års bo- stadslånekungörelse. Den förut nämnda Sfo nr 207 torde ha ansetts gällande i tillämp- liga delar.
Med bostadslånekungörelsen (19671552), som trädde i kraft den 1 januari 1968, in- fördes bestämmelser om lån för kulturhisto- riskt märklig byggnad genom Kungl. Maj:ts särskilda bestämmelse I B 2), som infördes under 19 & kungörelsen.
Nedan citeras för sammanhangets skull hela bestämmelsen I B:
IB Utrymmen för bostadsändamål, ombygg- nad.
1) Låneunderlaget motsvarar den ombygg- nadskostnad som länsbostadsnämnden godkän- ner. Det får dock ej överstiga det låneunderlag som enligt A skulle ha beräknats för en mot- svarande nybyggnad eller det beräknade värdet av huset i ombyggt skick.
2) Avser lånet ombyggnad av kulturhisto- riskt märklig byggnad, kan låneunderlaget efter medgivande av Kungl. Maj:t bestämmas till högre belopp än det som beräknas enligt 1).
I anslutning härtill har bostadsstyrelsen utfärdat följande tillämpningsföreskrift:
Då storleken av låneunderlaget för kultur- historiskt märklig byggnad skall bedömas av
Kungl. Maj:t har länsbostadsnämnden att efter samråd med landsantikvarien och länsarkitek- ten vidarebefordra ärendet till bostadsstyrelsen med eget yttrande, som skall innehålla en bedömning av skäligheten av uppgivna kost- nader.
Sistnämnda bestämmelser gäller fortfa- rande. Vidare har bostadsstyrelsen i maj 1972 utfärdat vissa föreskrifter till förenk- ling av förfarandet.
Med den ringa skillnad som består i att de särskilda lånereglerna till en början utgjordes av ett extra lån och sedermera bestått i en höjning av låneunderlaget — vilken skillnad närmast torde vara termino- logisk — har bestämmelserna alltsedan de- ras tillkomst haft samma sakliga innehåll. De innebär sammanfattningsvis följande.
1) Låneunderlaget för ombyggnad i all- mänhet utgörs — med vissa närmare angiv- na begränsningar — av den av länsbostads- nämnden godkända kostnaden. Om ytterli- gare låneunderlag inte erfordras för kultur- historiskt märklig byggnad, följer denna i alla avseenden de sedvanliga reglerna för lån till ombyggnad. Denna situation torde dock knappast förekomma i praktiken.
2) Om ytterligare låneunderlag är erfor- derligt, beslutar Kungl. Maj:t om storle- ken av det tillägg, som får göras till det låneunderlag varom länsbostadsnämnden kan besluta. Yttrande skall i sådant fall avges av nämnden och bostadsstyrelsen, varjämte även landsantikvarien och läns- arkitekten skall höras. I lånefrågan i övrigt beslutar länsbostadsnämnden på vanligt sätt.
3) Lånereglerna är inte förenade med nå- gon subvention.
F örbättringslån Såsom framgått av kapi- tel 4, s. 82, har även förbättringslån i vissa fall haft betydelse för restaurering av kul- turhistoriskt intressanta byggnader. Lånen har därvid haft det dubbla syftet att bereda bostäder åt pensionärer och bevara kultur- historiska byggnader. Förbättringslånen är helt eller delvis ränte- och amorteringsfria. Den ränte- och amorteringsfria delen av lånet. som uppgår till 12 000 kr om kostna- derna motsvarar minst detta belopp, kan helt avskrivas efter tio år.
Att förbättringslånen inte utnyttjats i stör- re utsträckning för restaurering av kultur- historiskt värdefull bostadsbebyggelse beror på att långivningen begränsats till vissa ka- tegorier. Fr.o.m. 1966 har förbättringslå— nen helt förbehållits lägenheter som bebos av personer som fyllt 60 år eller som uppbär förtids- eller änkepension enligt lagen om allmän försäkring eller som är handikappa- de eller som tillhör befolkningsgrupp, som lever under särpräglade förhållanden. För lån till enskild person, som tillhör någon av här nämnda kategorier, är lånemöjligheten begränsad till den som bor i småhus och vars inkomst och förmögenhet inte översti- ger belopp, angivna i förbättringslånekungö- relsen eller i anvisningar till denna.
Kommuner och allmännyttiga bostadsfö- retag kan få förbättringslån för upprustning av bostäder även i flerfamiljshus åt ovan nämnda kategorier. Vid 1972 års riksdag beslöts att tillämpningsområdet för långiv- ning till kommuner och allmännyttiga bo— stadsföretag skulle vidgas på så sätt att för- bättringslån för upprustning av flerfamiljs- hus, ovsett vilka som bebor lägenheterna, skulle kunna beviljas när huset enligt plan, som antagits av kommunfullmäktige, är av— sett att rivas inom 20 år.
6.2 Framställningar och beslut om höjt låneunderlag
Sedan möjligheten till höjning av låneun- derlaget för statligt lån till restaurering av kulturhistoriskt märklig byggnad tillkänna- gavs år 1963 har, såsom framgår av följande tablå, fram till den 31 december 1972 till länsbostadsnämnderna inkommit samman- lagt 87 framställningar om ökad statlig be- låning. Framställningama har avsett restau- rering av totalt 791 lägenheter. I 39 ärenden berörande 181 lägenheter har framställning- en beviljats. Det stora antalet framställning- ar som inte slutbehandlats vid sistnämnda tidpunkt — 48 ärenden avseende 610 lägen- heter — beror främst på att handlingar för slutligt beslut ännu inte kommit vederbö— rande länsbostadsnämnder tillhanda.
Ort Antal an- Antal lä- Därav i Beviljade Antal lä- Därav i sökningar genheter småhus framställ- genheter småhus ningar Stockholm 56 585 9 17 61 9 Ystad 12 158 — 7 84 —— Visby 5 15 2 2 4 l Eksjö 5 11 5 5 11 5 Västervik ] 7 — l 7 — Karlskrona 1 5 — l 5 —— Övriga orter 7 10 7 6 9 6 Summa 87 791 23 39 181 21
Framställningama om höjt låneunderlag har kommit från ett förhållandevis litet an- tal orter. En särställning i denna verksamhet intar Stockholm och Ystad. Framställning- arna från Stockholm har främst avsett restaurering av byggnader i Gamla stan, i Vitabergsområdet, på östra Mariaberget samt träbebyggelse på Skinnarviksberget. Bland orter med trästadsbebyggelse, där lån med höjt låneunderlag beviljats, märks främst Eksjö. I övriga orter med kultur- historiskt värdefull bebyggelse har fram— ställningar om sådant särskilt kreditstöd fö- rekommit endast i enstaka fall. De orter som avses är Norrköping, Gränna, Arboga och Luleå samt två byar.
6.2.1. Orsaker till extra kostnader vid restaurering
Bostadslån med höjt låneunderlag har i så gott som samtliga fall beviljats för restau- rering av byggnader från förindustriell tid. Iståndsättning av sådan bebyggelse vållar av flera orsaker extra kostnader. När be- tingelserna för restaureringen är särskilt ogynnsamma kan den bli mycket betungan— de för fastighetsägarna. I såväl Gamla stan som på Mariaberget i Stockholm liksom i Ystad har trånga arbetsplatser och husens svårtillgänglighet fördyrat restaureringen. I Gamla stan tillkommer omfattande och mycket komplicerade grundförstärkningsar- beten som orsakas av landhöjningen. I Ystad har bl. a. smala huskroppar och framtagandet av korsvirkeskonstruktioner
medfört extra kostnader. Vid restaurering av träbebyggelse tillkommer som fördyran- de faktorer utbyte och förstärkning av bä- rande konstruktioner, som skadats genom förmultning eller av insektsangrepp. Vidare påkallas kostnadskrävande åtgärder för att trygga brandsäkerhet och god ljudisolering. Mera detaljerade uppgifter om orsakerna till överkostnader lämnas i kapitelbilaga 1. Uppgifterna i denna rörande stenbyggnader grundar sig främst på erfarenheter av res- taureringar i Gamla stan och på Mariaber- get. Ett gemensamt kostnadsproblem för restaureringsföretagen i skilda delar av lan- det är det manuella arbetets dominans och de omfattande hantverksinsatserna.
6.3. Utredningens synpunkter och förslag
De extra kostnader som antikvariska hän- syn medför vid ombyggnad av kulturhisto- riska byggnader kan f.n. endast mycket ofullständigt täckas genom bostadslåne- systemet. Utredningen har därför övervägt olika alternativ för att förbättra det stat- liga stödet för restaurering av kulturhisto- riskt värdefull bostadsbebyggelse. Först skall beröras vad som kan göras inom det nuvarande lånesystemets ram.
6.3.1. Bruksvärdeshyran som utgångspunkt vid långivning
Vid nybyggnad och ombyggnad utgör pro- jektets pantvärde riktmärket för belåningen.
Utredningen har i betänkandet Sanering I föreslagit, att pantvärdet vid ombyggnad inte som nu fastställs med utgångspunkt i redovisade kostnader utan i bruksvärdet. Detta värde får dock inte sättas högre än som motsvarar pantvärdet för nybyggnad med likartat läge, utförande etc. Övre låne- gräns för ombyggnad (upprustning) blir då — beroende av låntagarekategorien — 100, 98, 90 eller 85 % av detta pantvärde. Frå- gan om ändring av dessa gränser har inte behandlats av utredningen i samband med utarbetandet av föreliggande betänkande.
Utredningen har till en början övervägt lämpligheten och möjligheten av att såsom utgångspunkt använda dels bruksvärdeshy- ran och dels en metodik för bestämning av pantvärde på grundval av denna bruksvär- deshyra. Detta vore i och för sig från många synpunkter önskvärt. Därigenom skulle på ett naturligt sätt yppa sig möjlig- heter att dela upp de kostnadsökande åt- gärderna på sådana som tillför fastigheten ett ökat bruksvärde och sådana som inte medför något ekonomiskt värde och därför inte är räntabla. Dessa senare kostnader skulle i sin tur kunna uppdelas i sådana som bör mötas med bostadspolitiska åtgär- der och sådana som bör ankomma på t. ex. antikvariska myndigheter.
Förutsättningar för att genomföra ett så- dant system synes dock inte föreligga för närvarande. Härtill bidrar flera omständig- heter. I motiven till hyreslagstiftningen har bruksvärdet beskrivits mera allmänt såsom resultatet av i första hand husets läge och standard. De kulturhistoriska kvaliteterna är inte särskilt nämnda såsom sådana som kan påverka bruksvärdet. De hittills fällda avgörandena i hyresmål ger knappast nå- gon ledning i frågan hur sådana kvaliteter bör bedömas. Utredningen har i sitt tidi- gare betänkande förutsatt att, där avgö- randen i hyresmål inte gav tillräcklig grund för bedömningen av rätt bruksvärde, denna bedömning skulle t. v. supplementeras av en av kommunen angiven rikthyra. Detta är knappast rimligt eller möjligt, när det gäller kulturhistoriska byggnader med alla de svårvärderade och immateriella nyttigheter
som där kan finnas. Härtill kommer föl- jande: Utredningens tidigare förslag till me- tod för bestämning av pantvärde förutsät- ter, för att fungera på rätt sätt, en utveck- lad och stabiliserad form av bruksvärdes— hyror. [ Kungl. Maj:ts proposition l973:21 angående sanering av det äldre bostadsbe- ståndet anförde departementschefen att fö— religgande utredningsmaterial inte gav till- räckligt underlag för ett ställningstagande till den av utredningen föreslagna metoden. Departementschefen avsåg att senare före— slå Kungl. Maj:t att uppdra åt bostadssty— relsen att med beaktande av utredningens förslag undersöka vilka ändringar i beräk— ningsmetoden som kan behöva göras och att komma in till Kungl. Maj:t med förslag i ämnet. I avvaktan på ytterligare material, som kunde presenteras som underlag för en fortsatt prövning av utredningens förslag, borde nuvarande beräkningsmetod använ- das, ansåg departementschefen. Med hän- syn härtill baserar utredningen — som vid- håller sin i betänkandet Sanering I redo- visade ståndpunkt i denna fråga — sitt förslag i det följande på den hittillsvarande metodiken för beräkning av låneunderlag och pantvärde.
6.3.2. Lån med höjt låneunderlag som grundläggande stöd
I det gällande systemet har låneunderlaget en central betydelse genom att det bildar underlaget för pantvärdet. Den grundläg- gande skillnaden mot den förut nämnda metoden, som innebär att pantvärdet be- stäms på grundval av bruksvärdeshyra, är att den nuvarande metoden är baserad på beräkning av kostnader. Detta hindrar inte att i konkreta ärenden samma eller liknan- de resultat kan komma att uppnås. Höjningen av låneunderlaget (lu) för kul- turhistoriskt märkliga byggnader utöver det på vanligt sätt beräknade lu har i regel uppgått till högst 70% av detta underlag. En höjning av lu utöver 70 % torde inte i nämnvärd grad ha förbättrat finansierings- möjligheterna, eftersom det i sådana kost- nadslägen är mycket svårt att få kapital—
kostnaderna täckta utan exceptionellt höga hyror eller kommunala subventioner av så- dan omfattning att de menligt skulle ha inverkat på möjligheterna att genomföra annan angelägen restaurering.
De kostnadskalkyler, som länsbostads- nämnderna upprättat på grundval av an- sökningshandlingarna, visar mycket varie- rande effekter av beslutad förhöjning av lu. I de gynnsammaste fallen har kapitalkost- naderna i utgångsläget kunnat minskas med 46 kr per rn2 bly.1 i vissa andra fall har reduceringen av dessa kostnader begränsat sig till belopp som understiger 10 kr per rn2 bly. Höjt lu har i viss utsträckning kombi- nerats med annat finansieringsstöd, såsom anslag från stiftelser, lotterimedelsfonder och kungafonden. Trots det höjda låne- underlaget och i vissa fall annat stöd har i så gott som samtliga fall, där restaure- ringen avsett hyreslägenheter, kommunala subventioner ansetts nödvändiga för att begränsa hyreskostnaderna. Utan dessa sub- ventioner och den extra statliga belåningen skulle hyran per m2 bly i restaurerade lä- genheter i Stockholm ha uppgått till be- lopp, varierande mellan 160 och 200 kr. Såsom framgått av redogörelsen för restau- reringen i Ystad har också i denna ort de kommunala subventionerna varit av bety- dande omfattning.
6.3.2.1 Hus av betydelse för miljöbilden
Restaureringen av äldre bostadsbebyggelse synes normalt inte föranleda krav på ökad belåning. Även inom bevaringsområden tor— de åtskilliga fastigheter kunna byggas om inom ramen för den normala belåningen, vilket bör eftersträvas. I vissa fall kommer restaurering emellertid att medföra så stora kostnader för fastighetsägaren, att en be- tydande förbättring av lånemöjligheterna är nödvändig, om restaureringen skall kunna bedrivas i sådan takt, att inte de mest ange- lägna behoven eftersätts. Det grundläggan- de stödet bör som hittills ha formen av bo- stadslån för ombyggnad med möjligheter till höjt låneunderlag. Utredningen anser, att denna långivning i stort sett bör följa
nuvarande låneregler men vill föreslå en del förändringar, som bör göra dessa lån mera användbara än f.n. vid restaurering av kulturhistoriskt märklig bostadsbebyg- gelse. Sålunda är det angeläget att vidga tillämpningsområdet. Även om kriteriet kul- turhistoriskt märklig byggnad inte har när- mare preciserats i lånebestämmelserna, så har formuleringen i sig säkerligen uppfattats som restriktiv såväl av tänkbara lånesökan- de som av de myndigheter, som haft att pröva låneärendena från antikvariska syn— punkter. Utredningen föreslår, att tillämp- ningsområdet för denna långivning vidgas såväl i detta avseende som i fråga om att avse inte bara enskilda byggnader utan även omgivande sådana, som har betydelse för miljöbilden. Dessa frågor behandlas närmare i avsnittet Kulturhistoriska krite- rier för ekonomiskt stöd.
6.3.2.2 Höjning av lu med beaktande av förräntningen
För att tillräckligt utrymme för belåning av merkostnader skall finnas, är det nödvän- digt att en betydande höjning av låneunder- laget kan ske. Utredningen föreslår i och för sig inte någon gräns för denna höjning. I praktiken torde en gräns ändå uppkomma genom svårigheterna att täcka kapitalkost- naderna genom uttagande av hyror. Grän- sen mellan höjt låneunderlag och ekono- miskt stöd i annan form bör få avgöras i det enskilda fallet, varvid för flerfamiljshus hänsyn bl.a. bör tas till vad som bedöms vara möjligt att förränta inom ramen för framtida hyror.
6.3.2.3 Förenklad långivning
För att förenkla långivningen bör läns— bostadsnämnden ha vissa befogenheter att höja låneunderlaget. Enligt utredningens uppfattning bör detta ske inom ramen för en höjning med 40% utöver det normala låneunderlaget. Denna fråga behandlas när-
1 =bostadslägenhetsyta enligt mätreglerna för tillämpning av bostadslånekungörelsen.
mare under 6.3.7 Förfarandet vid långiv- ningen.
6.3.2.4 Automatisk fördjupning av låne- underlaget
En annan fråga som måste lösas är till- godoseendet av erforderliga krediter under statslånet för låneobjekten. Det har nämli- gen i vissa fall varit förenat med avsevärda svårigheter att hos kreditgivarna erhålla så- dan underliggande kredit i erforderlig om- fattning för objekt med höjt låneunderlag. Enligt gällande bestämmelser får fördjup- ning av bostadslånet vid ombyggnad ske från 70% av låneunderlaget, om underlig- gande kredit inte kan erhållas i full ut- sträckning. En höjning av låneunderlaget skulle medföra att gränsen för fördjupning försköts uppåt och därigenom förutsätta ett större bottenlån. Detta kan antas ofta med- föra svårigheter hos bottenlångivaren. Ut- redningen föreslår därför att bostadslånet, till den del det avser det höjda låneunder- laget, fördjupas automatiskt — dvs. utan prövning av möjligheterna att erhålla un- derliggande kredit — ned till 70% av det
Höj? Iöneunderlo 4000 o 1 85 o/o 2 "Normalt" 700/o låneunderlag, 1009 o i A_lutomofisk 85 olo & fördjupning 2 & 709/0 ————— * e :: '_q .0 : _L % Fördjupning % Fördjupning 'D E % 5 E , L .. :)
1=qun insats inom Iu 2 = Bosfodslån
enligt vanliga regler beräknade låneunder- laget. Förslaget illustreras med nedanståen- de figur. (Hänsyn har enbart tagits till låne- underlaget och sålunda inte till pantvär- det.)
6.3.2.5 Ingångsvärde, låneunderlag
Vid ombyggnadslån får inte såsom vid ny- byggnad någon form av tomtkostnader ingå i låneunderlaget. Speciellt i tider med kre- ditrestriktioner kan det bli problem att vid ombyggnad få fastighetens ingångsvärde be- lånat till rimliga villkor, vilket påverkar de årliga kapitalkostnaderna i ogynnsam rikt- ning. Utredningen föreslår därför att — ut— över den godkända ombyggnadskostnaden — även fastighetens värde före ombyggnad (ingångsvärde) får ingå i låneunderlaget. Med anledning av att utredningens förslag i övrigt avser att medge en ökad belåning är det angeläget, att ingångsvärdet bedöms re- striktivt för att inte medföra markvärdesteg— ring. Det bör uppdras åt bostadsstyrelsen att utforma regler för bedömningen.
Låneunderlaget får sålunda omgärdas med den produktionskostnadskontroll, som normalt sker vid den statliga långivningen. Därvid bör beaktas vad departementschefen anfört på s. 77 i prop. l973:22 angående förslag till bostadssaneringslag m. m.
Kostnadskrävande ombyggnader av t. ex. kulturhistoriskt värdefulla hus kan medföra, att värdet av befintligt hus blir nära noll eller kanske i vissa fall negativt. I dylika fall anser utredningen att markvärdet kan utgöra skäligt ingångsvärde för belåning. I åtskilliga fall torde summan av detta in— gångsvärde och den godkända ombyggnads- kostnaden vara tillräckligt underlag för be- låning. När överkostnader som är föran- ledda av kulturhistoriska hänsyn förekom- mer, bör frågan om höjning av låneunder- lag respektive tilläggslån övervägas. Över- kostnader, som härrör från för hög köpe— skilling för fastighet före åtgärd, får inte ingå i låneunderlag och inte heller i pant- värdet.
Bilaga 2 utgör en projektstudie för att visa effekten av olika låneformer. I denna
studie har ingångsvärdet schablonmässigt antagits vara 1,2 gånger taxeringsvärdet. An- tagandet har varit nödvändigt för studien men innebär inget ställningstagande från utredningens sida.
6.326. Återbetalningsformen
Kungl. Maj:t har i prop. l973:21 till riksda- gen föreslagit, att vid ombyggnad i allmän- het systemet med rak amortering skall ut- mönstras och att valfrihet skall föreligga mellan paritetslån och annuitetslån. Annui— teten skall vara grundad bl. a. på en ränta av 6,5 %, varefter justeringar görs i efter- hand med hänsyn till skillnader mot gäl- lande statslåneränta.
Förslaget om annuitetslån och om den fulla valfriheten motsvarar väl önskemålen även för kulturhistoriskt värdefull bebyg- gelse. Utredningen finner därför inte anled- ning att lämna härifrån avvikande förslag i denna del.
6.327. Amorteringstiden för ombyggnads- lånen
Som framgår av bilaga 2 är det av hyres- politiska skäl angeläget, att amorteringsti- den inte sätts för kort vid ombyggnadslån till kulturhistoriskt värdefull bostadsbebyg- gelse. Även om lån för dessa ändamål — med eller utan höjt låneunderlag — bör följa de för ombyggnadslån vanliga amor- teringsreglerna, är det vissa speciella för- hållanden, när det gäller ombyggnad av kulturhistoriskt värdefulla bostadshus, som måste uppmärksammas.
Amorteringstiden skall bestämmas med hänsyn till husets användningstid och öv- riga omständigheter till högst 30 år för om- byggnad av hus, som fyller ett varaktigt behov. I Kungl. Maj:ts proposition l973:21 öppnas en möjlighet att förlänga denna tid till 40 år. Beträffande ombyggnad av kul- turhistoriskt värdefulla byggnader bör var- aktig användning förutsättas och längsta tillåtna amorteringstid i regel medges. Amorteringstiden skall även bestämmas med hänsyn till kravet på tillfredsställande säkerhet.
I den mån sådan ombyggnad avser ob- jekt i centralt belägna bevaringsområden, bör kreditriskerna kunna bedömas som måttliga. Det gäller ju här att rädda en bebyggelse åt kommande generationer, var- vid man får förutsätta att den önskvärda användningstiden endast begränsas av de tekniska möjligheterna att vidmakthålla be- byggelsen. Vidare bör det — enligt utred- ningens rekommendationer —— skapas kom- munala garantier för byggnaders fortbe- stånd i bevaringsområde. Förekomsten av sådana garantier bör också beaktas vid prövningen av kreditriskerna och vid fast- ställandet av amorteringstidens längd i det konkreta låneärendet.
6.328 Lokaler
Den 1 juli 1973 träder bestämmelser i kraft som gör det möjligt att med statslån finan— siera bl.a. ombyggnad av lokaler i äldre bostadsområden. Bostadsstyrelsen har vid avlämnandet av detta betänkande ännu inte utfärdat tillämpningsföreskrifter i ämnet. Utredningen anser. att långivningen till kul- turhistoriskt värdefull bebyggelse skall kun- na avse även de typer av lokaler som kom- mer att omfattas av de allmänna bestäm- melserna för ombyggnad.
6.3.2.9 Ombyggnad av hus för permanent boende
Bortsett från det fall som anges under fö— regående punkt bör långivningen kunna av- se endast hus, som innehåller bostäder för varaktigt boende. Fritidshus bör sålunda undantas från långivningen. För närvaran- de förekommer i enstaka fall att statligt lån söks och beviljas för ombyggnad till bo- städer för permanent boende av hus, som tidigare utnyttjats för annat ändamål. Hin- der bör ej heller i fortsättningen föreligga för sådan långivning.
6.3.3. En ny låneform
Av det anförda framgår att bostadslån med höjt låneunderlag ger- ett viktigt stöd vid
sanering av kulturhistoriskt värdefull be- byggelse men att det i många fall inte är tillräckligt för att kunna finansiera mera kostsamma restaureringar. Som exempel på detta kan framhållas att i byggnader med extremt låga utnyttjandetal, såsom fallet är med många byggnader i Gamla stan i Stockholm, blir effekten av ett sådant stöd mycket begränsat.
Den kulturhistoriskt värdefullaste bebyg- gelsen ställer vid restaurering oftast mycket stora krav på pietet och yrkesskicklighet. Kostnaden för tidsödande hantverksinsatser och för det omständliga förfarandet vid många andra arbetsmoment kan bli mycket betungande. I de fall bevarandet av sådan bebyggelse anses vara en riksangelägenhet är det enligt utredningen inte rimligt, att fastighetsägarna, de boende eller vederbö- rande kommun skall bära hela bördan av de extra kostnader, som på grund av an- tikvariska hänsyn uppkommer vid istånd- sättning och modernisering av de kultur- historiskt värdefullaste byggnaderna.
Utredningen föreslår därför särskilda stödåtgärder utöver bostadslån med höjt låneunderlag för sådan kulturhistorisk res- taurering av bostadsbebyggelse, som är en riksangelägenhet och där kostnaderna blir betydande.
6.3.3.1 Bidrag eller lån
Utredningen har övervägt frågan om ett särskilt stöd för restaurering av sådan kul— turhistoriskt värdefull bostadsbebyggelse, vars bevarande är en riksangelägenhet, skulle ges i form av direkta bidrag eller förmånliga lån. Direkta bidrag innebär enk— lare administration och kan vara motiverade i de fall restaureringen avser stuckarbeten. framtagandet av takmålningar eller andra åtgärder, som inte resulterar i ett ökat bruks- värde. Att urskilja kostnaderna härför kan emellertid vara svårt och medföra mycket besvärliga gränsdragningar. Vidare bör be- aktas att den kulturhistoriskt värdefulla be- byggelsen oftast finns i stadskärnan. Cen- trala lägen liksom de betydande trivselvär- den, som restaureringen skapar ökar utan
tvekan bebyggelsens attraktivitet efter ge- nomförd ombyggnad. Detta torde kunna ge underlag för ett bättre ekonomiskt utbyte av restaurerade fastigheter. Vid sitt över— vägande av olika alternativ för utbyggnad av det statliga stödet till restaureringsåtgär— der har utredningen därför funnit att gene— rella bidrag till sådan verksamhet — som förekommer i vissa andra länder — ej bör införas i vårt land. I den mån extra stödåt- gärder anses erforderliga, bör dessa få for- men av särskilda lån, som är ränte- och amorteringsfria under viss tid.
6.332 Lånets konstruktion och lånevillkor
Låneformen bör få namnet tilläggslån för fredningsbar bostadsbebyggelse, i det föl- jande benämnd tilläggslån.
Lånet föreslås vara ränte— och amorte- ringsfritt under tio år. Statsmakterna bör i förväg ange de generella riktlinjerna för av- skrivning eller uppsägning. Innebörden i dessa riktlinjer bör vara. att de sedermera föreliggande hyrespolitiska och boendekost— nadsmässiga förutsättningarna avgör frågan om avskrivning eller uppsägning av länet. Sedan den tioåriga perioden med ränte- och amorteringsfrihet löpt ut, bör följande prö— vas: förlängning under ytterligare fem eller tio år av ränte— och amorteringsfriheten eller en avskrivning, helt eller delvis, av beloppet eller en uppsägning, helt eller del- vis, av beloppet till inbetalning.
Omfattar uppsägningen eller avskrivning- en enbart en del av beloppet bör beträffan— de återstoden en förlängning av ränte— och amorteringsfriheten under angivna fem eller tio år medges. Sedan den ytterligare perioden utgått, bör frågan om avskrivning eller uppsägning slutligt avgöras. Utgångs- punkten för långivarens ställningstagande bör vara förutsättningarna med hänsyn till boendekostnaderna i det enskilda fallet. Är dessa oklara vid första tioårsperiodens ut- gång, bör därför ränte- och amorteringsfri- heten förlängas.
Som förutsättning för tilläggslån bör i regel gälla att bostadslån med höjt låne— underlag beviljats. I vissa fall är dock de
hyrespolitiska förutsättningarna sådana. att en höjning av låneunderlaget utöver det på vanligt sätt beräknade är utesluten. Det bör i sådana fall finnas möjlighet att bevil— ja tilläggslån, fastän låneunderlaget inte höjts.
Även de allmänna villkoren för tilläggs- lån som uppsagts till inbetalning bör i hu- vudsak bestämmas i förväg. Utredningen anser — såsom en huvudregel — att de villkor som gäller för bostadslånet i övrigt bör gälla även för det uppsagda tilläggslå- net. Detta innebär att låneformen — d. v. s. paritets- eller annuitetslån — samt ränta och amorteringstid bör vara desamma. Från denna regel bör emellertid undantag kunna göras. Det är inte möjligt att i utgångsläget bedöma om valfrihet kan komma att före- ligga 20 år senare mellan paritetslån och annuitetslån eller ens om dessa låneformer då föreligger. Därför bör möjlighet finnas för låntagaren att vid uppsägningstillfället välja mellan då befintliga former för åter— betalning. Likaså bör länsbostadsnämnden kunna bestämma kortare amorteringstid, om det uppsagda beloppet är ringa i förhållan— de till låneskulden.
Säkerhet Enligt 12 % bostadslånekungö- relsen skall som säkerhet för lån ställas in- teckning/pantbrev (undantag utgör kommu- nala och allmännyttiga företag, som kan ställa säkerhet i form av kommunal bor- gen). Inteckningssäkerheten skall, enligt 29 &, placeras inom olika procenttal av pantvärdet, beroende av vilken kategori låntagaren tillhör (85, 90, 98, 100 %).
Det föreligger vissa inskrivna begräns- ningar av pantvärdet. Den viktigaste torde vara den som innebär att pantvärdet inte får sättas högre än som motsvarar fastig- hetens värde efter åtgärdernas genomföran- de. Begränsningen är egentligen självklar för den ordinära långivningen.
Problemet är dock inte löst med de be- gränsningsregler som finns. Det måste kon- stateras att den högsta gränsen för pant- värdet är mycket allmänt beskriven. Det är sålunda inte närmare angivet hur ”vär- det" av fastigheten skall beräknas. På goda grunder kan antas att pantvärdet vid om-
byggnad många gånger bestämts åtskilligt lägre än vad den faktiska kreditrisken mo- tiverat.
Kreditinstitut som ger topplån kräver of- ta förstärkt säkerhet i form av borgen ut- över den sedvanliga inteckningssäkerheten. För den statliga långivningen ter det sig emellertid främmande med en sådan för— stärkning. I samband med lånebeviljandet skall nämligen i allmänhet prövas om huset motsvarar ett varaktigt behov. Häri ligger bl.a. en prövning av lokalisering, upplå- telseform m.m. Ett krav på borgen som extra säkerhet torde också ofta omöjlig- göra långivning.
Det kan inte bestridas att säkerhetens pla- cering inom pantvärdet kan vålla bekym- mer, när det gäller kulturhistorisk bebyg— gelse. Detta gäller särskilt när tilläggslån utgår.
Säkerheten för tilläggslån bör placeras omedelbart efter den panträtt som ställts som säkerhet för lånet i övrigt. Detta inne- bär, då paritetslån utgår, att säkerheten kommer att ligga efter säkerheten för skuld- ökningen. Med den motivering som till— läggslånet har ligger det närmast i sakens natur, att säkerhetens verkliga värde i denna del är mycket osäkert. Detta är dock inget annorlunda förhållande än det som förelåg beträffande de tilläggslån, som utgick en- ligt bl. a. 1957 års tertiärlånekungörelse.
Den omständigheten att — vid paritets- lån — säkerheten placeras efter säkerheten för skuldökningen, innebär att visst utrym- me regelmässigt finns till förfogande för att medelst topplån finansiera egen insats mot säkerhet av s.k. glugginteckning i ut- rymmet mellan bostadslånet och skuldök- ningen. För att ett motsvarande förhållande skall uppkomma då omfördelning inte sker bör säkerheten för tilläggslånet placeras med nedre gränsen vid 100 procent av pantvär- det. I den mån det fria utrymmet ned till bostadslånets övre gräns inte tas i anspråk för belåning av fastigheten sjunker själv— fallet säkerheten ned till en lägre gräns.
Skyddsbestämmelser Hus med tilläggslån bör vara skyddade mot förändringar och vårdas på det sätt som anges i byggnads-
minneslagen. Till lånebeslutet bör därför fogas en skyddsföreskrift, där bl. a. bör an- ges att byggnaden ej utan samtycke av antikvarisk myndighet får rivas, ombyggas eller på annat sätt förändras och att den skall ägnas erforderligt inre och yttre un- derhåll. I konsekvens härmed bör vissa tillägg göras i byggnadsminneslagen och i uppsägningsreglerna för bostadslån.
6.3.4. Småhus med hyrda lägenheter
När det gäller småhus med hyrda lägen- heter, kan det vara rimligt att utgå från att stödet avvägs så, att hyresgästen — konsu- menten — inte belastas med större andel av kostnaden för restaureringen än som svarar mot bruksvärdet. Delvis måste denna av- vägning grunda sig på föreställningar om konsumenternas preferenser i fråga om ibland mycket immateriella tillgångar.
Den antagbara efterfrågan på bostäder i sk. kulturhus skulle sannolikt vid fri pris- bildning leda till att en större del av restau- reringskostnaderna kunde förräntas genom hyresuttag än som nu av sociala skäl anses rimligt. I nuvarande läge kan bruksvärdes- hyran inte tillåtas öka med mer än som motsvarar en mycket försiktig uppskattning av konsumenternas preferenser. Utredning- en finner därför, att hyrda småhus bör få ekonomiskt stöd efter samma grunder som föreslås gälla för flerfamiljshus. Detta inne- bär att tilläggslån skall kunna utgå i vissa fall.
6.3.5. Småhus som bebos av ägaren
I fråga om småhus, som behos av ägaren, kan i och för sig det värde, som tillagts en fastighet genom subvention, i samband med försäljning helt eller delvis omsättas i pengar. Därför har övervägts om detta för- hållande skall medföra, att dessa hus be— handlas på annat sätt än övriga hus. Utred- ningen har emellertid funnit, att riskerna för missbruk får anses ringa med hänsyn till lånets begränsade löptid med möjlighet att efter viss tid ompröva frågan om amor- tering och förräntning. Även skyddsföre-
skrift, som lämnats i samband med långiv- ningen, torde få en dämpande effekt på spekulativ ombyggnadsverksamhet. Härtill kommer att tilläggslånet avser att täcka merkostnader, som främst är betingade av antikvariska hänsyn. Det finns därför inte anledning att behandla dessa hus på något från övriga hus avvikande sätt. Utred- ningen föreslår därför, att tilläggslån får utgå även till småhus som bebos av ägaren.
6.3.6. Kulturhistoriska kriterier för ekonomiskt stöd
Frågan om det statliga restaureringsstödets inriktning på miljöer togs upp i de motio- ner och i tredje lagutskottets yttrande vid 1969 års riksdag, som ligger till grund för den del av utredningsuppdraget som full- görs genom detta betänkande. (Se bilaga 1 s. 128). Utredningen föreslår en sådan inrikt- ning av det statliga kreditstödet, såväl i vad gäller höjt låneunderlag som tilläggslån. Stödet bör också förknippas med villkoret att kommunen skall ha vidtagit åtgärder för att trygga ett bevarande av den miljö, i vilken byggnaden är belägen. F.n. har exempelvis åtgärder för begränsning av byggnadsrätter viss effekt för bevarande av bebyggelse. Av betydelse härvidlag blir på sikt de bevaringsprogram, som kommu- nerna enligt utredningens förslag i kap 5 skall upprätta, och kommunernas beslut om avgränsning av kulturhistorisk bebyggelse (bevaringsområden).
Tillkomsten av ett mera långtgående stat- ligt stöd som komplement till bostadslån med höjt låneunderlag nödvändiggör fast- ställandet av vissa kriterier för urvalet av de områden, där statliga tilläggslån skall kunna lämnas. Utredningen föreslår, att sådana lån ges för restaurering av fred— ningsbar bostadsbebyggelse medan det stat- liga stödet för restaurering av byggnader i övrig kulturhistoriskt värdefull bostadsbe- byggelse, bör begränsas till bostadslån med höjt låneunderlag.
Med fredningsbar bostadsbebyggelse av- ses här byggnader och miljöer, som är av
sådant kulturhistoriskt värde, att de kan förklaras som byggnadsminnen.
Med övrig kulturhistoriskt värdefull bo- stadsbebyggelse avses här byggnader och miljöer, som har ett betydande kulturhisto- riskt värde och vars bevarande därigenom är av stort allmänintresse.
I praktiken kommer detta kriterium att medföra en vidgning av tillämpningsområ- det ifråga om bostadslån med höjt låneun- derlag. Härigenom kan restaurering av be- byggelse, vars kulturhistoriska värde främst är en angelägenhet för den egna bygden, stimuleras i en helt annan utsträckning än f. n.
6.3.7. Förfarandet vid långivningen
I kapitel 5 har föreslagits en särskild redo- visning inom bostadssaneringsprogrammen av inventeringar och studier av kulturhisto- riskt värdefull bostadsbebyggelse i form av bevaringsprogram. En kommunal plane— ring av restaureringsåtgärder genom av- gränsning av bevaringsområden är en viktig förutsättning för det statliga stödet för be- varande av sådan bebyggelse. Betingelserna för avgränsning av kulturhistorisk bebyg- gelse är emellertid växlande. Det bör därför inte vara ett ovillkorligt krav för långiv— ning att huset ingår i bevaringsområde. Även solitärbyggnader utanför bevarings- område bör kunna ifrågakomma för lån med höjt låneunderlag eller — efter särskild prövning — tilläggslån.
Nuvarande ordning för prövning av låne- ärenden rörande kulturhistoriskt märklig byggnad anger inte någon form för för— handsprövning av tilltänkta projekt i ett större sammanhang. Reglerna för den ordi- nära långivningen är så utformade att det — bortsett från följderna av eventuella förskjutningar i tiden — är möjligt att re- dan på programstadiet bedöma realismen hos ett bostadsbyggnadsprojekt, så långt detta är beroende av statligt finansstöd. I fråga om stöd till bevaringsåtgärder bör en vidare bedömning göras. Behovet av ett särskilt statligt stöd för nämnda ändamål kan inte på normalt sätt avvägas enbart
med hänsyn till kostnader och kreditrisker. Hänsyn måste —— ofta på ett avgörande sätt — tas till det kulturhistoriska värde som byggnadsföretaget antingen självt be- sitter eller som utmärker dess miljö och till merkostnaderna i samband med genomfö- randet. Det ankommer självfallet inte på det statliga låneorganet att ingå i prövning av det kulturhistoriska värdet hos ett låne- objekt, utan den prövningen bör ankomma på den antikvariska myndigheten.
Avsikten med bevaringsprogrammen, som tidigare behandlats i kapitel 5, är att dels vara en form för planering, där be- rörda statliga och kommunala myndigheter och fastighetsägare kan samverka, dels vara underlag för framställning om erforderliga medel. Därmed blir det möjligt att på ett tidigt stadium ange låneförutsättningarna i fråga om enskilda byggnader och grupper av byggnader, som är av kulturhistoriskt intresse. Vidare erhåller myndigheterna ett underlag för fördelning av de medel, som ställts till förfogande för ändamålet.
Förfarandet vid behandlingen av en- skilda låneärenden, som beskrivs i det föl- jande, bör efter en övergångstid föregås av en samordnad planering inom ramen för bevaringsprogram, som här beskrivits.
Enligt gällande regler beslutar Kungl. Maj:t om höjning av låneunderlaget. Dess- förinnan skall förmedlingsorganet, länsbo- stadsnämnden och bostadsstyrelsen yttra sig och synpunkter inhämtas från de regio- nala antikvariska myndigheterna och läns- arkitekten. Med vissa enstaka undantag (markförvärvslån, pantvärdestillägg för in- tegrerade skollokaler) är detta den enda si- tuation, där Kungl. Maj:t utövar beslutan- derätt i konkreta låneärenden.
Det omfattande remissförfarande, som nu är erforderligt, utgör en administrativ belastning och en onödigtvis fördröjande faktor. Härtill kommer att det på det lokala planet inte är möjligt att föra diskussioner med önskvärd effektivitet och bindande verkan. Utredningen föreslår därför, att länsbostadsnämnderna blir beslutande or- gan, såvitt gäller höjning med högst 40 % utöver det låneunderlag, som beräknas för
ombyggnad enligt vanliga grunder. Såsom framgår av det följande skall under ären- dets beredning samråd äga rum med lands- antikvarien.
Om länsbostadsnämnden vid sin pröv- ning av låneärende finner, att en höjning till 40% är otillräcklig, bör ärendet hän- skjutas till bostadsstyrelsen för beslut. Lån- sökande bör genom rätt att anföra besvär över länsbostadsnämndens beslut, om detta gått honom emot, beredas samma möjlighet att gå till bostadsstyrelsen med ärendet.
I ärenden rörande tilläggslån föreslår ut— redningen, att besluten fattas av bostads- styrelsen, sedan samråd ägt rum med riks- antikvarieämbetet i fråga om prioriteringen från antikvarisk synpunkt. Förfarandet mo- tiveras av att tillgången på medel för så- dana lån torde bli begränsad och att det därför erfordras en prioritering på rikspla- net.
I övrigt bör handläggningsrutinen bli föl- jande. Ansökan om höjt låneunderlag och om tilläggslån inges till förmedlingsorganet i kommunen. Förmedlingsorganet föran- staltar om behövlig komplettering av an- sökningen och om sådan teknisk gransk- ning av byggnadsföretaget, som betingas av den statliga långivningen. Därefter sänder förmedlingsorganet med eget yttrande handlingarna i ärendet till länsbostads- nämnden. Denna samråder med landsan- tikvarien (motsvarande) och gör behövlig kompletterande utredning såväl vad gäller ärenden, i vilka nämnden själv har att fatta beslut, som i fråga om ärenden, vilka enligt vad här ovan sagts skall bli föremål för beslut av bostadsstyrelsen. Nämnden över- sänder med eget yttrande handlingarna i sistnämnda ärenden till bostadsstyrelsen.
Har de antikvariska myndigheterna fun- nit, att byggnader eller miljön är frednings- bar eller kan hänföras till övrig värdefull kulturhistorisk bostadsbebyggelse, skall lå- nemyndigheterna vara bundna av denna be- dömning. Detta innebär självfallet inte, att lånemyndigheterna därmed skulle vara skyl- diga att lämna lån till fastigheten, eftersom därvid också får göras en rad andra be-
dömningar enligt de allmänna reglerna för långivningen.
6.3.8. Kostnader
Restaureringsobjekt avseende kulturhisto- riskt märkliga byggnader, som kan komma att påbörjas under budgetåret 1974/ 75, har anmälts av Stockholms, Ystads, Göteborgs och Härnösands kommuner. Ansökningar kan troligen väntas också från Visby och Eksjö.
I Stockholm har planer utarbetats för restaurering av bebyggelse i Gamla stan samt på Mariaberget och Katarinaberget. Restaureringen beräknas i Gamla stan och på Mariaberget pågå under en tioårsperiod och på Katarinaberget under 15 år. De totala kostnaderna för kommande restau- rering i dessa stadsdelar beräknas uppgå till ca 750 milj. kr. Restaureringskostnaden för bostäder understiger två tredjedelar av den- na summa.
I jämförelse med föreliggande planer för restaureringen i Stockholm är de anmälda projekten från landet i övrigt av blygsam omfattning. Dessa objekt beräknas bli fär— digställda under 1974/75. Kostnaderna för deras genomförande väntas understiga 20 milj. kr. Någon planering liknande den som utförts i Stockholm föreligger inte i någon annan ort, varför jämförbara siffror för den långsiktiga restaureringsverksamheten i övriga delar av riket inte kan anges.
Kostnaderna för restaureringsverksamhe- ten i Stockholm har beräknats enligt prislä- get i januari 1973. Exceptionella kostnader för framtagande och konservering av kul- turhistoriskt eller konstnärligt värdefulla detaljer har inte medräknats, eftersom de ej kan bedömas förrän upprustningsarbete- na påbörjats.
6.3.9. Låneramar
Till ombyggnad av bostadshus utgår bo- stadslån. Lånen utbetalas från Lånefonden för bostadsbyggande. Inom denna har av- delats en särskild medelsram för beslut om bostadslån för ombyggnad och räntebäran-
de förbättringslån. Denna har under en följd av år utgjort 170 milj. kr. Kungl. Maj:t har årligen bemyndigats att vidga denna ram under vissa förutsättningar. Bostadssty- relsen fördelar ramen på län.
I jämförelse med nyproduktionen har låneverksamheten avseende ombyggnad och förbättring av bostadshus varit av under- ordnad karaktär. Sedan länge har medels- ramen medgivit en avsevärt större långiv- ning än efterfrågan på lånemedel. Någon fördelning på kommuner av låneramarna eller annan prioritering har därför inte va— rit påkallad.
Behovet av lånemedel för höjt låneunder- lag bör liksom hittills tillgodoses genom lånefonden för bostadsbyggande och bevil- jade belopp bör avräknas på medelsramen för bostadslån för ombyggnad och ränte- bärande förbättringslån. Utredningen be- räknar, att höjning av låneunderlag under budgetåret 1974/75 kan ta i anspråk ca 10 milj. kr av statliga lånemedel. I jämfö- relse med budgetåret 1971/72 innebär detta en ökning med 8,7 milj. kr.
För tilläggslånen bör medel avsättas i Fonden för låneunderstöd. Under hänvis- ning till ovan skattade kostnader för restau- reringsverksamheten under budgetåret 1974 /75 beräknar utredningen, att ett anslag på 25 milj. kr erfordras för tilläggslångiv- ningen under nämnda budgetår och 35 milj. kr under budgetåret 1975/76.
Bostadsstyrelsen bör även i forsättningen fördela medelsramarna för lån till ombygg- nad på län. Ramen för tilläggslån bör i en- lighet med utredningens förslag om förfa- randet vid denna långivning handhas av bo- Stadsstyrelsen.
6.3.10. Bidrag till konserveringsarbeten
Utredningen anser, att den bidragsgivning avseende kulturhistoriskt värdefulla bygg- nader, som riksantikvarieämbetet bedriver i sin egenskap av central förvaltningsmyndig- het för kulturminnesvården, bör fortsätta. Den behövs som ett komplement till de stödåtgärder, som föreslås av utredningen.
Särskilt gäller detta den del av ifrågava- rande bidragsgivning, som avser konserve- ring av märkligare inrednings— och fasad- detaljer på byggnadsminnesförklarade byggnader. En allmänt vidgad restaure- ringsverksamhet aktualiserar frågan om ökade resurser för denna bidragsgivning.
Det av utredningen föreslagna ekono— miska stödet kommer inte att kunna utnytt- jas för sådana fall, då konservering av märkligare inrednings- och fasaddetaljer utförs utan samband med låneberättigad ombyggnad.
Riksantikvarieämbetet uppskattar i da- gens läge behovet av ökade statsmedel för ifrågavarande bidragsgivning till 400000 kronor per år.
6.3.1] Kostnader för antikvarisk kontroll
Den kontroll, som utförs av antikvariska myndigheter vid restaurering av kultur- historiskt värdefulla byggnader, har till syfte att bevaka de kulturhistoriska intres- sena i samband med ombyggnadsarbeten i sådana byggnader och söka hindra, att des- sa arbeten bedrivs på sådant sätt att husen får framtida men. Kontrollen kan i vissa fall kräva en omfattande dokumentation. Kostnaderna debiteras fastighetsägaren.
Utredningen anser, att den antikvariska kontrollen vid restaurering av kulturhisto- riskt värdefull bostadsbebyggelse är en samhällelig angelägenhet. Kostnaderna bör därför bestridas av statsmedel.
6.3.12. Ikraftträdande och övergångs- bestämmelser
Utredningen föreslår, att de ändrade be- stämmelserna träder i kraft den 1 juli 1974.
Ett relativt stort antal ärenden är f.n. anhängiga hos länsbostadsnämndema. Hu- vuddelen av dessa avser bebyggelse i Stock- holm. Det är ett självklart önskemål, att dessa kan i möjlig mån komma att inrym- mas i det förbättrade stödet. Utredningen föreslår därför, att detta stöd skall kunna utgå även i ärende, vari beslut om lån ( pre-
liminärt eller slutligt) meddelats vid ikraft- trädandet men lånet ännu inte utbetalats.
6.4. Kapitelbilaga I. Orsaker till överkostna— der vid restaurering av kulturhistoriskt vär- defulla byggnader
6.4.1. Stenbyggnader
Grund
1) Omfattande och komplicerade grund- förstärkningsarbeten krävs på grund av att pålar, rustbäddar, balkar och bjälkar rutt- nat eller rötskadats. Skadorna, som i Gam- la stan i Stockholm främst är en följd av landhöjningen, har i vissa fall orsakat svåra sättningar i husens stommar. De gamla pålarna och balkarna måste bytas ut. Grundmurarna får därvid brytas sönder för anordnande av förstärkningar med ar- merade betongbalkar och betongpålar. På— larna nedpressas genom en speciell metod, som är tidsödande och mycket dyr bl.a. beroende på att den måste genomföras i små etapper.
2) Grundmurarna har anlagts med natur- sten — ibland med, ibland utan murbruk. De är numera inte täta mot vattentryck. Under tidernas lopp har gatunivån till följd av sättningar i marken, utfyllningar och beläggningsarbeten efter hand höjts. Mar- ken har därigenom så småningom nått upp till tegelkonstruktionerna i husen. Isoleran- de mellanskikt mellan grundmur och tegel har inte funnits. Murbruket har efter hand lösts upp och vatten har genom kapillär- kraften trängt in i teglet som vittrat. Lägre hus har i regel inte uppförts med källar- plan. Källare har emellertid i många fall anlagts senare men inte erhållit ventilation, som varit nödvändig för att hindra vittring i tegelkonstruktionen och rötskador i bjälk- lagen. Vittrat tegel måste bytas ut liksom också rötskadade bjälkar och träkonstruk- tioner. Urschaktning måste dessförinnan of- ta företas för att uppnå tillräcklig takhöjd i källarlokalerna. I hus där källare saknas måste golven brytas upp och rötskadade
bjälkar sulas eller helt ersättas med impreg— nerat virke eller betongbjälklag.
S tom me
]) Såsom tidigare berörts kan geologiska fenomen orsaka stomskador. Sådana skador kan också uppkomma genom den grund- vattensänkning, som sker vid omfattande bergsprängningsarbeten eller dräneringsar- beten för nybebyggelse eller vid anläggan- det av tunnlar. En meter grundvattensänk- ning innebär en ökad belastning av ett ton per m2 på undergrunden och på eventuella grundförstärkningskonstruktioner.
2) Felaktigt dimensionerad stomme till följd av påbyggnad är inte ovanligt. För- stärkningskonstruktioner av olika slag mås- te då tillkomma. Extra pelare och nya bä- rande balkar för att minska spännvidden mellan bjälkarna kan bli erforderliga i så- dana fall.
Ledningar
Ledningsarbeten för vatten och avlopp samt elström blir lika omfattande som vid nybyggnad. Träkonstruktioner i byggnaden komplicerar vvs-arbetena.
Inredning
1) Restaurering av dörrar, fönster, paneler, stuckarbeten och listverk blir mångdubbelt dyrare än när standardinredningsdetaljer kan användas. Arbeten av denna art kräver omfattande insatser av skickliga och spe- cialutbildade hantverkare på vilka tillgång- en är mycket begränsad. Arbetskostnaderna blir som följd härav höga.
2) Köksinredning måste ofta och i varie- rande omfattning specialbeställas.
3) Bevarandet av vackra och efter res- taurering användbara kakelugnar kräver nedtagning och återuppmurning samt kompletteringsarbeten i skorsten och rök- kanaler.
4) Ibland påträffas värdefulla detaljer av hög konstnärlig kvalitet i form av målning- ar, skulpturer, stuckarbeten etc. För dessa fordras omfattande rengörings- och kon- serveringsarbeten. I en del fall måste dessa
arbeten göras på ateljé. Sådana arbeten är tidsödande och kan avsevärt förrycka ar- betstempot på byggnadsplatsen.
Yttertak och fasader !) Befintlig plåt har i regel lagts på gles takpanel och tegel på enbart läkt. Panel av spontat virke får då ofta inläggas, i varje fall om vinden skall inredas. Takkupor och lister orsakar ofta komplicerade plåtarbe- ten. Hanbjälkar och stödben i Vindsplanet är ofta skadade av fukt eller insekter och måste därför bytas ut.
2) Stor omsorg måste läggas på utfö- randet av fasadarbeten på grund av fasa- dens betydelse för miljön och stadsbilden. Fasaderna är inte sällan försedda med skulpterad dekor. Ansträngningar måste gö- ras för att återställa fasaderna i ursprung— ligt skick. Detta kräver omfattande och noggranna putsningsarbeten och ett spe- ciellt materialval. Utbyte av fönster fordrar specialtillverkade karmar och bågar, efter- som fönstren måste anpassas till befintliga mått. Plåtbeslag måste utbytas.
3) Speciella metoder för behandling av stenornament och stenportaler är nödvän- diga för att bevara denna konstnärliga ut- smyckning på byggnaden. (Dessa metoder har ännu inte helt utforskats.) Luftförore- ningar genom svavelutsläpp har särskilt un- der det senaste decenniet påskyndat sten- förstöringen.
Kommunikationsutrymmen
1) Ekonomiseringen av ombyggnadsföretag försvåras av att bostadslägenhetsytan en- dast upptar 60—65 % av våningsytan mot 80—85% i nyuppförda hus; en följd av bl.a. att trapphusen upptar en betydligt större del av ytan i äldre hus.
2) Särskilda åtgärder krävs för att trygga evakueringen i händelse av brand.
A rbetsplatsbetingelser
]) Restaurering av stadsbebyggelse från sär- skilt den förindustriella tiden med trånga
gator och passager försvårar eller omintet- gör användningen av vissa byggnadsmaski— ner, lyftanordningar och transportvagnar. Arbetsuppgifterna försvåras också av de trånga arbetsplatser som är utmärkande för restaureringsföretagen.
2) Uppmätning och beskrivning för in- fordrande av anbud på restaureringsarbeten blir liksom byggnadskontrollen omständlig och tidskrävande på grund av att objekten är små och detaljutformningen mycket va- rierande.
3) Genom det manuella arbetets domi- nans vid genomgripande ombyggnad av kulturhus förlängs byggnadstiden kraftigt.
6.4.2. Träbyggnader
1) Gamla trähus som vanvårdats har ofta angripits av röta. Skadat virke i väggar måste därför bilas bort och bärande konstruktioner ersättas eller förstärkas.
2) Träbyggnader i södra och mellersta Sverige, särskilt i det östra kustområdet. uppvisar nästan alltid angrepp av husbock eller andra insekter, varför desinficering och/eller konstruktionsförstärkningar till— kommer.
3) Ålderdomliga virkesprofiler och trä- bearbetningsmetoder innebär att speciella verktyg och en särskild teknik får tillgripas.
4) Särskilda åtgärder krävs för att trygga brandsäkerhet och god ljudisolering.
6.5. Kapitelbilaga 2. Förslag till ändringar i bostadslånekungörelsen
Utredningen anser i och för sig att långiv— ningen borde regleras i särskild kungörelse. Med hänsyn till de stora ändringar som kan antas bli följden av bl. a. propositionen l973:21 för ombyggnader i allmänhet har utredningen stannat för att här endast före- slå ändringar i bostadslånekungörelsen (1967:552).
Särskilda bestämmelser rörande ombyggnad av kulturhistoriskt värdefull bostadsbebyg- gelse
54 & Bestämmelserna för ombyggnad gäller även kulturhistoriskt värdefull bebyggelse med de tillägg och undantag som anges i 55— 70 55.
55 % Bostadslån kan utgå för ombyggnad av hus innehållande bostäder och som fyller ett varaktigt behov. Lån kan därutöver utgå för lokaler i samma ordning som gäller för ombyggnadslån i övrigt.
Bostadslånet kan avse antingen
a) enstaka hus med kulturhistoriskt värde, eller
b) hus ingående i grupp (miljö), under förutsättning att miljön såsom helhet är kulturhistoriskt värdefull.
Förutsättning för lån är att huset eller husgruppen ligger i bevaringsområde eller, såvitt gäller hus utanför sådant område, att kommunen vidtagit lämpliga åtgärder för att bevara den miljö vari huset är beläget.
Bevaringsområde är ett sammanhängande bebyggelseområde med dominerande inslag av kulturhistoriskt värdefulla byggnader, för vilkas utseendemässiga, byggnadsteknis- ka och därmed även funktionella föränd- ring införts restriktioner av antikvariska skäl.
56 & Kulturhistoriskt värdefull bebyggelse inde- las i
a) fredningsbar bebyggelse, och
b) övrig kulturhistoriskt värdefull bebyg- gelse.
Med fredningsbar bebyggelse avses bygg- nad eller miljö, som har sådant kulturhisto- riskt värde att byggnaden eller miljön kan förklaras som byggnadsminne enligt lagen (l960:690) om byggnadsminnenl.
Med övrig kulturhistoriskt värdefull be— byggelse avses byggnad eller miljö som har ett betydande kulturhistoriskt värde och vars
bevarande därigenom har stort allmänin- tresse.
57 & Låneunderlaget bestäms med utgångspunkt i det belopp som skulle ha beräknats för en motsvarande nybyggnad. Underlaget får be- stämmas till högre belopp i den utsträck- ning som är erforderlig för att täcka skäliga kostnader för att bevara eller återställa det kulturhistoriska värdet.
Härutöver får låneunderlaget omfatta skä- ligt belopp för fastighetens ingångsvärde.
585
Pantvärdet får bestämmas högst så att pant— brev med förmånsrätt därinom kan antagas utgöra godtagbar säkerhet för lånet eller, om 33 & tillämpas på lånet, för det ur- sprungliga lånet.
59 &
Lån utgår med den andel av låneunderlaget som för respektive sökande anges i 20— 24 åå och härjämte med det belopp som i det särskilda fallet utgör skillnaden mellan 70 % av låneunderlaget, beräknat enligt 57 &, samt den enligt grunderna för 28 5 första stycket beräknade nedre gränsen för lånet.
Kan sökanden ej få underliggande kredit som uppgår till 70 % av låneunderlaget. beräknat enligt grunderna för 19 &. gäller 25 och 26 55.
60 &
Avser ansökningen fredningsbar bebyggelse kan, såsom komplettering till eller ersätt— ning för låneunderlag beräknat enligt 57 &, utgå tilläggslån av statsmedel om det be- döms erforderligt med hänsyn till de boen- dekostnadsmässiga förhållandena. Sådant lån benämnes tilläggslån för fredningsbar bebyggelse.
61 & Tilläggslån för fredningsbar bebyggelse jäm- 1 Lagen är f. n. inte tillämplig på miljöer.
te låneunderlag får ej överstiga belopp en- ligt 57 5.
62 5
Säkerhet för tilläggslån för fredningsbar be- byggelse skall ställas på sätt som anges i 12 å och ha förmånsrätt enligt följande. Säkerheten skall placeras med sin nedre gräns vid 100 procent av pantvärdet eller det lägre procenttal som betingas av att lån- tagaren icke för ändamål som avser fastig- heten belånat det fria utrymmet ovanför bo- stadslånets övre gräns. Tillämpas 32 och 33 55 på lånet skall säkerheten placeras omedelbart efter den inteckning för skuld- ökning som anges i 28 å andra stycket.
63 &
Tilläggslån för fredningsbar bebyggelse är ränte- och amorteringsfritt under 10 år ef— ter utbetalningen av lånet.
Efter utgången av nämnda period prövar lånemyndigheten om tilläggslånet skall av— skrivas eller uppsägas till inbetalning.
Avskrivning och uppsägning får avse hela beloppet eller del därav. Beträffande belopp som ej avskrivs eller uppsägs skall förläng- ning medges av ränte- och amorteringsfri- heten. Förlängningen får avse högst 10 år.
64 5
För belopp som uppsagts till inbetalning skall gälla de villkor beträffande låneform, ränta och amorteringstid som tillämpas på lånet i övrigt.
Om valfrihet föreligger mellan olika fast— ställda låneformer har låntagaren dock rätt att välja annan låneform än den som gäller för länet i övrigt. Kortare amorteringstid bör bestämmas om det uppsagda beloppet är ringa i förhållande till den totala låne- skulden.
65 & Förutsättning för avskrivning är att de bo- endekostnadsmässiga förhållandena icke be- döms medge förräntning och amortering av beloppet.
Det ankommer på låntagaren att, om han
önskar avskrivning, lämna erforderlig ut- redning.
66 5
Har tilläggslån för fredningsbar bebyggelse beviljats får byggnad, som omfattas av lå— net, ej utan samtycke av antikvarisk myn— dighet rivas eller förändras på sådant sätt att det kulturhistoriska värdet minskas.
675
För uppsägning av tilläggslån för frednings— bar bebyggelse, helt eller delvis, till ome- delbar betalning gäller, förutom bestäm— melserna i 36 'g' första stycket, även det för— hållandet att låntagaren inte följt bestäm— melserna i 66 &.
Uppsägningsgrund är vidare den omstän- digheten att byggnadens yttre och inre un- derhåll eftersatts, oavsett att vanvård inte kan anses föreligga.
68 5 För prövning av fråga om lån gäller 59 %. dock med följande undantag.
Länsbostadsnämnden äger besluta om höjning av låneunderlag enligt 57 & tredje stycket med högst 40 % utöver vad som följer av 19 %.
Avser ansökningen höjning av låneunder- laget med större belopp eller tilläggslån för fredningsbar bebyggelse skall ansökningen prövas av bostadsstyrelsen. ] sådant fall skall länsbostadsnämnden med eget yttran- de översända ansökningen till styrelsen.
695 Länsbostadsnämnden skall, för bedömning av frågan om och på vad sätt byggnaden eller miljön faller under 56 5, inhämta ytt- rande av landsantikvarien.
Bostadsstyrelsen äger för samma ändamål och oavsett om ärendet genom besvär faller under dess prövning eller avser tilläggslån, inhämta yttrande av riksantikvarieämbetet.
70å De antikvariska myndigheternas slutliga ståndpunkt i fråga enligt 69 5 är bindande för lånemyndighet.
Denna kungörelse träder i kraft den 1 juli 1974. De ändrade bestämmelserna får tillämpas även i ärende vari preliminärt eller slutligt beslut om lån redan medde— lats.
7. Sysselsättningsaspekter
7.1. Synpunkter i Sanering I
Saneringsutredningen har i betänkandet Sa- nering I framhållit, att åtgärder inom sane- ringsverksamheten i form av ombyggnad och förbättring av bostadshus kan få en betydande verkan för utjämning av säsong- variationer, särskilt inom reparationssek- torn, där säsongväxlingarna är störst. Ar- beten av denna art har dessutom stor bety- delse för beredandet av lämpliga arbets- uppgifter för äldre byggnadsarbetare, som inte längre kan eller önskar arbeta inom ny- produktionen. Med hänsyn härtill samt till den ogynnsamma åldersfördelningen bland vissa byggnadsarbetarkategorier är en vid- gad ombyggnads- och förbättringsverksam- het angelägen av sysselsättningsskäl. Vidare uttalade utredningen, att i lägen där syssel- sättningsbefrämjande åtgärder spelar sär- skilt stor roll på byggarbetsmarknaden, kan modemiseringsarbeten vara att föredra framför en ökad nyproduktion.
7.2 Styrningen av sysselsättningen genom medelsramar
Den av statsmakterna årligen fastställda bo- stadsbyggnadsplanen innehåller ett garante- rat program för nyproduktion av bostäder och därutöver en projektreserv, vilken skall dimensioneras så, att det blir möjligt att öka bostadsbyggandet upp till en nivå, som enligt den aktuella konjunkturbedömningen
anses möjlig att uppnå men även därutöver, om konjunkturutvecklingen skulle bli sva- gare än förutsett. För beslut om bostadslån till ombyggnad och räntebärande förbätt- ringslån finns en särskild medelsram. Den- na har under en följd av år fastställts till 170 milj. kr, varjämte Kungl. Maj:t bemyn— digats att vidga denna ram dels vid änd- ringar i fråga om de genomsnittliga lånebe- loppen, som kan orsakas av ändringar i pro— duktionsinriktning, låneunderlagsnivå m. m., dels för en sådan ökning av ombyggnads- och förbättringsverksamheten, som kan be- hövas för att stödja sysselsättningen. Genom den statliga låneverksamhetens betydelse för bostadsproduktionen har stats- makterna under vissa betingelser goda möj— ligheter att anpassa produktionens omfatt— ning med hänsyn till sysselsättningsförhål- landena och den samhällsekonomiska balan- sen. Medelsramarnas funktion som styr- ningsinstrument för sysselsättningen påver- kas givetvis av hur efterfrågan på bostäder och därmed också behoven av bostadslån utvecklas. Är efterfrågan vikande, kan en- bart en ökning av medelsramarna bli mer eller mindre verkningslös. Beträffande bo- stadslån till ombyggnad och räntebärande förbättringslån har de ianspråktagna belop- pen under de senaste fem åren avsevärt un- derstigit de belopp som medelsramarna medgivit. Detta belyses av tablån på s. 122. Av tablån framgår att den del av bo- stadslångivningen, som avser ombyggnad av
Medelsramar och ianspråktagna belopp åren 1968—1972 för bostadslån till ombyggnad och räntebärande förbättringlån
Kalenderår Medelsram Ianspråktaget belopp milj. kr Totalt Därav bostadslån milj. kr Totalt Därav för bostadslån milj. kr i flerfamiljshus milj. kr 1968 180 120 62 16 1969 170 115 63 12 1970 170 108 62 13 1971 170 108 57 19 1972 170 92 55 11
flerfamiljshus och som är av särskilt in- tresse för restaurering av äldre stadsbebyg- gelse, utgör en tämligen ringa del av de förbrukade lånemedlen. Förbättringslångiv- ningen, vars främsta syfte är att förbättra bostadsstandarden för äldre och handikap- pade som bor i småhus, har däremot tagit i anspråk omkring hälften av den medels- summa som årligen beviljats.
Utredningens förslag i kapitel 6 om till- läggslån för att underlätta restaurering av fredningsbara bostadshus och husgrupper kan väntas få effekt framförallt inom den sektor av låneverksamheten som hittills inte i nämnvärd grad påverkats av låneramar- nas storlek.
7.3. Beredskapsarbeten för upprustning av bostadshus
Såsom framgått av kapitel 2 har bered- skapsarbetena inom forn- och kulturmin- nesvård utgjort den alldeles avgörande de- len av det statliga stödet inom denna verksamhetsgren. Endast undantagsvis har upprustning av bostadshus tidigare bedrivits som beredskapsarbeten. Praxis har i stället varit att bostadshus undantagits från så- dana arbeten. Under vintern 1971/72 be- drevs emellertid begränsad upprustning i äldre bebyggelse såsom beredskapsarbete i ett par större orter, där arbetslösheten bland byggnadsarbetarna var mycket svår- bemästrad. Erfarenheterna av dessa bered- skapsarbeten har med hänsyn till såväl sys-
selsättningseffekt som bostadssociala öns— kemål varit goda. Detta har föranlett en ökad användning av sådana beredskapsar- beten under vintern 1972/ 73.
7.3.1. Statsbidragsbestämmelser och prioritering
Bestämmelserna om arbetslöshetshjälp i form av beredskapsarbeten meddelas i ar- betsmarknadskungörelsen den 3 juni 1966 (SFS 368/1966 med ändringar den 2 juni 1972, SFS 300/1972). Beredskapsarbete kan utföras för statens räkning (statligt bered- skapsarbete), för kommuns eller landstings- kommuns räkning (kommunalt beredskaps- arbete) eller enskild räkning (enskilt bered— skapsarbete). De sistnämnda arbetena har fram till hösten 1972 huvudsakligen utförts med ekonomiska och ideella föreningar samt stiftelser som huvudmän.
Statsbidrag till kommunalt beredskapsar- bete utgår normalt med 33 % av de god- kända kostnaderna för arbetet. Inom vissa geografiska områden samt under vissa tider av budgetåren 1971/72 och 1972/73 har dock annan procentsats tillämpats. För en- skilt beredskapsarbete ges normalt bidrag med belopp som i allmänhet inte understi- ger V3 av de godkända kostnaderna. I fråga om de särskilda formerna för vissa slag av enskilda beredskapsarbeten se nästa avsnitt. AMS äger i vissa fall minska stats- bidraget. Föreligger synnerliga skäl i visst fall, får styrelsen höja statsbidraget till be- redskapsarbete, som anordnas i område med
hög och långvarig arbetslöshet samt sjun- kande befolkningstal. Under vintern 1971/ 72, då arbetslösheten fick en omfattning utan motsvarighet under de senaste årtion- dena, bemyndigades AMS att lämna stats- bidrag till kommunala beredskapsarbeten med ända upp till 75 % av den godkända kostnaden. Under vinterhalvåret 1972/73 begränsades denna procentsats till 50 %.
Statsbidrag för vissa slag av enskilda be— redskapsarbeten. I Kungl. brev den 13 ok- tober 1972 bemyndigades AMS att till vissa arbeten, som bedrivs som enskilt bered- skapsarbete, bevilja statsbidrag med belopp som motsvarar 40 % av redovisade och av AMS godkända lönekostnader för ar- beten utförda under tiden den 1 oktober 1972—30 juni 1973. Följande arbeten an- gavs som statsbidragsberättigade.
1. Ombyggnad och upprustning av så- dan bostads- eller annan fastighet i äldre bostadsområde, som icke finansieras med statligt förbättringslån.
2. Fasadrenoveringar, grundförstärknings— arbeten och andra liknande arbeten i äldre bostadsområden.
3. Gårdssaneringar, anordnande av lek- platser och andra liknande arbeten i äldre bostadsområden.
4. Byggnadsarbeten av betydelse för att bevara kulturhistoriskt värdefull bostadsbe- byggelse eller bostadsmiljö.
5. Projektering av arbeten angivna under punkterna 1—4. Med enskilt beredskapsarbete avses, en- ligt AMS' anvisningar den 30 oktober 1972, åtgärder på fastigheter i enskild ägo samt på fastigheter ägda av kommunala eller allmännyttiga företag (stiftelser och bolag). Genom att bidragsprocenten beräknas på lönekostnaderna, kommer dessa statsbidrag till enskilda beredskapsarbeten att utgöra en väsentligt lägre del av totalkostnaden än vid kommunala beredskapsarbeten, där byggnadskostnaden ligger till grund för bi— dragsgivningen. Prioritering. Länsarbetsnämnderna upp- rättar årligen beredskapsprogram upptagan- de arbeten lämpliga att under nästkomman- de budgetår utföras som beredskapsarbeten.
Underlag för programmet inhämtas från kommuner m.fl. I underlaget ingår upp- gifter om arbetenas art, sysselsättningspla- ner, beräknade totala kostnader och antal dagsverken. Länsarbetsnämnden prioriterar objekten med hänsyn till sysselsättnings— behoven. Arbeten lämpade för äldre, lokalt bunden arbetskraft och handikappade samt arbeten som är oberoende av konjunktur— utvecklingen förs till grupp 1. Till sådana arbeten hör framförallt vissa kommunala arbeten, såsom vatten- och avloppsarbeten, gatu- och vägarbeten, husbyggnadsarbeten samt skogs- och landskapsvårdande arbe- ten. Till grupp 2 förs arbeten som inte kan rymmas inom äskade medelsramar. Grupp 3 omfattar arbetsobjekt avsedda att vid be- hov ingå i grupp 2.
Vid val mellan lika angelägna arbeten skall företräde lämnas åt sådant arbete som utan större olägenhet kan upptas, läggas ned, ökas eller inskränkas med hänsyn till växlingar i arbetslösheten och åt sådant arbete som kan bedrivas oberoende av års— tid.
7.3.2. Utredningens synpunkter och förslag angående beredskapsarbeten
Enligt anvisningarna till arbetsmarknads— kungörelsen skall sådana arbetsobjekt ut- väljas för beredskapsarbete att ytterligare arbetstillfällen skapas eller att verksamheten tidigareläggs. Beredskapsarbetena bör vara planerade så, att de från teknisk synpunkt utan olägenhet kan nedläggas under viss tid. Ett dylikt avbrott vid mera omfattande restaurering av bostadshus kan orsaka kraf— tiga kostnadsstegringar, vilket begränsar möjligheterna att bedriva restaurering av bostadshus som beredskapsarbete.
För vård och restaurering av kulturhisto- risk bebyggelse är anlitandet av äldre ar— betskraft ingen olägenhet, eftersom denna av naturliga skäl lättast kan förena kunnig- het med pietet vid utförandet av restaure- ringsarbeten. Å andra sidan kan de hän— synstaganden till sysselsättningsläget som måste göras vid valet av objekt för bered- skapsarbeten medföra att från kulturhisto-
risk synpunkt angelägna arbeten i landsde- lar eller orter med tämligen måttliga stör- ningar i sysselsättningen kan få anstå med tanke på arbetsmarknadssituationen. Vidare kan de starka växlingar i arbetsstyrkans sammansättning och storlek och den ryckig- het i planeringen, som kan uppkomma vid snabba förändringar på arbetsmarknaden, fördyra och försvåra restaureringsarbetena. Kostnadsberäkningarna kan till följd härav bli mycket osäkra. Mot denna olägenhet — som givetvis kan uppkomma även inom annan investeringsverksamhet, vilken måste anpassas efter utvecklingen på arbetsmark- naden _ får vägas andra samhällsekono— miska skäl och sociala hänsyn.
Av flera anledningar bör i situationer, då en forcerad upprustning av äldre bebyg- gelse bedöms nödvändig av sysselsättnings- skäl, en vidgning av medelsramarna vara den första åtgärden. Kungl. Maj:ts bemyn- digande att öka långivningen bör självfallet även gälla ramen för tilläggslån. Om bered- skapsarbeten i speciella fall anses erfor- derliga för att vid restaurering av kultur- historiskt värdefull bebyggelse garantera sys- selsättning åt viss arbetskraft, bör emeller— tid arbetsmarknadsverket vara oförhindrat att genom beredskapsarbete utföra restau- rering av bostadsfastighet ägd av kommun eller allmännyttigt företag. En begränsning av beredskapsarbetena inom den kulturhis- toriska sektorn till vård av ruiner eller byggnader, som är så svårt förfallna att restaureringen endast har musealt syfte, kan inte anses rimlig.
Utvecklingen inom nyproduktionen av bostadshus har under de senaste åren varit sådan, att den påkallat en rad sysselsätt- ningsfrämjande åtgärder. Ombyggnads-, upprustnings- och reparationsarbeten har därigenom fått ökad betydelse som syssel- sättningsobjekt. En snabb ökning av restau— reringsarbetena försvåras emellertid av den begränsade tillgången på vissa högt kvali— ficerade yrkesarbetare och nyckelmän, så- som inredningssnickare med erfarenhet från restaureringsarbeten eller elektriker och plåtslagare. Trots de sysselsättningssvårig- heter, som förelegat under de senaste åren,
har tillgången på nämnda yrkesmän varit begränsad. Under vintermånaderna 1971/72, då arbetslösheten drabbade de flesta yrkes- kategorierna inom byggnadsindustrin, ut- gjorde sålunda antalet arbetssökande arbets- lösa elektriker och plåtslagare i Stockholms län högst 2 % av samtliga medlemmar inom respektive fackföreningar. Detta förhållan- de begränsar också möjligheterna att utföra restaurering i större skala såsom bered— skapsarbete. Sådana arbeten inom kultur— historisk bostadsbebyggelse torde därför främst få karaktär av punktinsatser. Bidra- gen från AMS kan därmed komplettera or- dinarie stödåtgärder för restaureringen.
Beredskapsprogrammen liksom den inves— teringsreserv, som det ankommer på kom— munerna att upprätta med hänsyn till den mera långsiktiga beredskapen mot arbets- löshet, berör inte bostadssektorn. Planering- en på detta område har egna rutiner men bedrivs även den i nära kontakt med läns- arbetsnämnden. Inventeringen av lämpliga sysselsättningsobjekt inom kulturhistoriskt värdefull bebyggelse bör därför baseras på uppgifter i de kommunala bostadssanerings— programmen, som enligt utredningens för- slag i kapitel 5 skall innehålla ett särskilt avsnitt om sådana områden (bevaringspro- gram).
7.4. Projekteringsbidrag
7.4.1. Syftet
I avsikt att stärka beredskapen mot arbets— löshet har AMS under en följd av år be- myndigats. att lämna bidrag till projektering av vissa kommunala anläggnings- och hus- byggnadsarbeten. Motivet för denna bi- dragsgivning är kommunernas svårigheter att förtidsplanera sådana arbeten, om inte kompensation erhålles för de extra kost- nader som uppkommer i samband med förtidsplaneringen. Genom bidragsgivningen vill man stödja projekteringen av objekt, som är så aktuella att de avses bli påbör- jade under de närmaste åren men för vilka
planer på en nära förestående igångsätt- ning inte föreligger,
7.4.2. Bidragsgivningen
Projekteringsbidragen bekostas från anslags- posten Detaljplaneringsbidrag, som är upp- tagen i staten för Sysselsättningsskapande åtgärder för arbetslösa. Från denna an- slagspost bekostas vidare statlig projekte- ring av skogsvägar och skogsvårdsarbeten samt inventering av naturvårdsobjekt, lämp- liga att utföras som beredskapsarbeten, och utredningar som behövs för att naturvårds- objekten snabbt skall kunna påbörjas.
Under budgetåret 1970/71 inkom till AMS 134 ansökningar om bidrag till pro— jektering av kommunala anläggnings— och husbyggnadsarbeten med en beräknad an- läggningskostnad på sammanlagt 189 milj. kr. Under nämnda budgetår beviljades bi- drag till ett sammanlagt belopp av 3,9 milj. kr för 102 arbetsobjekt, representeran- de en sammanlagd beräknad anläggnings- kostnad av 144 milj. kr.
Enligt regleringsbrevet till AMS för bud- getåret 1972/73 får projekteringsbidrag utgå till kommuner, vilka på grund av sin eko- nomiska ställning, det avsedda företagets storlek eller andra särskilda skäl bedöms behöva bidrag för att motverka arbetslös- het. Bidrag får dock inte lämnas för pro- jektering av bostadshus eller av arbeten som inte utan medgivande från Kungl. Maj:t får ifrågakomma såsom beredskapsarbeten. Enligt de allmänna villkoren för projekte- ringsbidragen får i de statsbidragsberättigan- de utredningskostnaderna endast inräknas kostnader för erforderlig teknisk utredning, såsom förslag, ritningar, kostnadsberäkning- ar m.m. Statsbidrag får exempelvis inte utgå för kommuns kostnader för administ- ration, syne- eller lantmäteriförrättning eller handläggning hos domstol.
I betänkandet Arbetsmarknadspolitik (SOU 1965: 9) framhöll arbetsmarknadsut- redningen, att obenägenheten att i god tid förbereda statligt stödda kommunala och enskilda projekt beror på att man inte an— ser sig kunna ligga ute med pengar för
projektering av objekt, om vilka man inte vet när de kan påbörjas. Utredningen fann det skäligt, att planeringsstimulanser styrdes över från vatten- och avloppsföretag, som tagit i anspråk det mesta av bidragen, till andra typer av byggnadsarbeten, först och främst kommunala husbyggnader av skilda slag. Utredningen fann också, om än med viss tvekan, att skäl talade för att projekteringsbidrag borde lämnas till alla slag av byggherrekategorier inom bostads- byggandet. I Kungl. Maj:ts proposition nr 52 till 1966 års riksdag om riktlinjer för arbetsmarknadspolitiken uttalade departe- mentschefen emellertid att han inte kunde biträda förslaget. Han hänvisade därvid till att planeringsbetingelserna för bostadspro- duktionen förbättrats bl.a. genom förtida besked om statliga bostadslån, som tillkom 1966, Riksdagsbehandlingen av propositio- nen innebar ingen ändring på denna punkt.
7.4.3. Utredningens synpunkter och förslag angående projekteringsbidrag
När statsmakterna år 1966 tog ställning till arbetsmarknadsutredningens förslag rörande projekteringsbidragen, hade frågan om upp- rustning av det äldre bostadsbeståndet i hela dess vidd ännu inte aktualiserats. Om- byggnad och upprustning av flerfamiljshus var av obetydlig omfattning. Möjligheten att erhålla förhandsbesked om statliga bo- stadslån hade enbart till syfte att under- lätta planeringen av mycket stora projekt inom nyproduktionen av bostäder. Syssel- sättningsmöjligheterna för den äldre arbets- kraften inom ombyggnads-, reparations- och underhållssektorn inom byggnadsverksam- heten berördes inte.
Såsom saneringsutredningen tidigare an- fört, utgör iståndsättningen av äldre bygg- nader lämpliga arbetsobjekt för äldre ar- betskraft. Sådana arbeten kan också bedri- vas utan säsonginskränkningar under den kalla årstiden, Med hänsyn härtill får det av sysselsättningsskäl anses angeläget, att kommunerna stimuleras att hålla en god projekteringsberedskap inom det äldre bo- stadsbeståndet. I kommunal ägo finns nu
ett betydande antal byggnader i äldre be- byggelse, där frågan om upprustning av kul- turhistoriska, bostadssociala eller andra skäl måste prövas. Den ovisshet om de framtida betingelserna för nyproduktion, som f, n. råder i många orter, har påkallat en om- värdering även i områden, där totalsane- ring planerats. De snabba åtgärder, som krävs för att förhindra nedslitning och yt- terligare förfall av byggnader och däri— genom bevara samhälleliga värden, påkal- lar förberedelser av olika slag, inte minst i form av projektering.
Saneringsutredningen föreslår därför, att de statsbidrag, som kan ges till kommuner för projektering av byggnads- och anlägg- ningsarbeten (projekteringsbidrag), jämväl får utgå för projektering i samband med iståndsättning och upprustning av äldre bostadshus, som ägs av kommun eller all- männyttigt bostadsföretag.
Genom denna bidragsgivning bör det bli möjligt att få till stånd en projektreserv inom kommunernas bevaringsprogram un- der medverkan av antikvariska myndighe- ter. Möjligheter att erhålla projekteringsbi- drag bör av flera skäl, inte minst administ- rativa, dock inte förbehållas enbart bygg— nader med kulturhistoriskt värde utan även avse bostadshus, som kommunen ämnar upprusta av andra skäl.
7.5 Sammanfattning av förslag
Då en forcerad upprustning av äldre bebyg- gelse bedöms nödvändig av sysselsättnings- skäl, bör en utvidgning av medelsramarna för långivning i första hand prövas..
. Om beredskapsarbeten bedöms erforder- liga för att trygga sysselsättningen åt viss arbetskraft, bör arbetsmarknadsverket vara oförhindrat att såsom beredskaps— arbete restaurera av kommun eller all- männyttigt företag ägd bostadsfastighet.
. Inventeringen av lämpliga sysselsättnings- objekt inom äldre bebyggelse bör base- ras på kommunens bostadssaneringspro— gram.
. Statsbidrag till kommuner för projekte-
ring av byggnads— och anläggningsarbe- ten (projekteringsbidrag) bör utgå även för projektering av äldre bostadshus, som ägs av kommun eller allmännyttigt bostadsföretag. För kulturhistoriskt vär- defull bostadsbebyggelse bör inom ra- men för kommunens bevaringsprogram finnas en särskild projektreserv.
Reservation
Av Erik Svensson
I likhet med majoriteten anser jag att i vissa fall tilläggslån utan lånemässig limit kan bli erforderliga för att bevara kulturhisto— riskt värdefull bebyggelse.
Däremot delar jag inte majoritetens upp- fattning att sådana lån skall utgå i fråga om småhus som bebos av ägaren.
Skälen härtill är flera. Så länge den orättvisa består som inne- bär att innehavare av ett egenägt småhus på grund av skattelagstiftningens konstruk- tion åtnjuter högst betydande subventioner vid jämförelse med bostadsrättshavare och hyresgäster. måste det framstå som direkt utmanande om denna subventionseffekt yt- terligare förstärkes i det sammanhang var— om nu är fråga.
Det värde som genom subvention —— be- räknad på samma sätt som vid hyreshus — tilläggs fastigheten, kan i samband med försäljning helt eller delvis omsättas i pengar.
En eventuell återbetalningsskyldighet kan bli mer eller mindre illusorisk, då det är svårt att avgöra om en värdeökning hän- för sig till restaurering, till penningsvärde- försämring eller annat. Den administrativa bevakningen måste i sammanhanget bli be- svärande.
Själva restaureringskostnaden, d.v.s. det som motsvarar den kulturhistoriskt betinga- de delen av en upprustningskostnad, kan va- riera betydligt beroende bl.a. på omfatt- ningen av rötskador och insektsangrepp. Även vid relativt kostsamma ombyggnader synes dock de av kulturhistoriska hänsyn betingade extra kostnaderna inte bli av så- dan storlek att tilläggslån kan anses moti- verade.
Det framstår som en betydande risk att solitära byggnader på landsbygden, exempel- vis ryttar- och båtmanstorp, med hjälp av tilläggslån kan upprustas till sommarbostä- der. Kontrollen över att sådana bostäder användes för permanent boende måste bli betydande.
Jag är medveten om att redan nu statlig långivning medges vid upprustning av fri- tidsbostäder för permanent bruk men är icke övertygad om att de bostadspolitiska resurserna bör utnyttjas för sådana ända- mål.
Jag reserverar mig sålunda mot majorite- tens förslag att tilläggslånegivning skall om- fatta även småhus som bebos av ägarna.
Kulturhistorisk bebyggelse som riksdagsfråga
1969 års riksdag.
Lånebestämmelser m. m.
I motion II 1969: 616 av herrar Gustafsson i Stenkyrka och Franzén i Träkurnla före- slogs en skyndsam översyn av bostadslåne- bestämmelsema rörande ombyggnad av kul- turhistoriskt märklig byggnad. Syftet med översynen skulle vara dels att överflytta beslutanderätten från Kungl. Maj:t till läns- bostadsnämnden, dels att låneunderlagshöj- ningen vid sådan ombyggnad skulle ersättas av en direkt subvention i avskrivningslånets form, dels att bestämmelserna skulle avse inte bara den aktuella kulturhistoriskt märkliga byggnaden utan även omgivande byggnader som påverkar miljöbilden.
Statsutskottet anförde följande i sitt ut- låtande över motionen:
I fråga om beslutanderätten har utskottet förutsatt att departementsutredningen kom- mer att pröva även denna art av Kungl. Maj:ts beslut,
Utskottet har inte funnit skäl att frångå de överväganden som godtogs i samband med införandet av lagen om byggnads- minnen enligt vilka det inte skulle förut— sättas någon nämnvärd ökning av det all- männas engagemang. I de flesta aktuella fall torde vidare de inom skäliga anspråk ökade miljövärdena motsvaras av ökad hy- resbetalningsvillighet. De särskilda insatser som på vissa håll kan bedömas erforderliga bör behandlas utanför bostadslångivningens ram.
Vad slutligen angår en utvidgning av nu gällande regler även till närliggande bygg- nader kan utskottet i och för sig dela upp- fattningen att ökade krav i många fall kan ställas på stadsbilden i en äldre miljö. Ut- skottet förordar att motionen i denna del överlämnas till saneringsutredningen, vilket bör ges Kungl. Maj:t till känna.
Utskottets förslag bifölls av riksdagen. Kungl. Maj:t föreskrev genom beslut den 23 maj 1969, att motionen II 1969: 616, i vad den avser frågan om vidgning av be- stämmelserna om bostadslån för kulturhis- toriskt märklig byggnad till att omfatta även närliggande byggnader, skulle överlämnas till saneringsutredningen för att övervägas vid fullgörandet av utredningsuppdraget.
Kulturbevarande sanering i Visby m. fl. orter
I de likalydande motionerna 1969: I: 799 av fru Hultell m.fl. och 1969: 11: 919 av fröken Ljungberg m.fl. hemställdes att riksdagen måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa om en utredning kring i motionen framförda lagstiftnings- och fi- nansineringsfrågor med syfte att tillskapa en ”Lex Visby”. Motionärerna anförde bl.a., att Lex Gamla stan är otillräcklig, när det gäller en ur kulturhistorisk synpunkt betingad restaurering av hela kvarter, när- mast med hänsyn till att arbeten av detta slag är synnerligen kostnadskrävande. I
dagsläget faller hela kostnaden på enskilda personer och/eller kommuner, och endast då det gäller högst speciella byggnadsmin— nesmärken utgår statligt bidrag. Generellt gäller att behövliga resurser saknas för stadskärne- och kvarterssanering syftande till restaurering av gamla miljöer. Det är förknippat med stora kostnader att genom- föra kulturbevarande sanering, och det kan enligt motionärerna inte vara rimligt, att dessa utgifter enbart skall belasta enskilda personer och kommuner. Objekt av ifråga- varande typ är regelmässigt av den karak- tären, att det måste sägas vara ett riks- intresse att de bevaras. En kombination av lagstiftning och anslagsgivning måste här komma till stånd. Motionärerna var med- vetna om att de frågekomplex de aktuali- serat äger giltighet i många orter, men de hade för tydlighetens skull valt att exempli— fiera sina motionskrav med situationen i Visby. I staden finns enligt motionärernas redogörelse följande:
1. En medeltida stadskärna av stenhus, som man saknar motstycke till i Norden, frånsett Gamla Stan i Stockholm som dock till sina huvuddelar är betydligt yngre. I de svenska städerna i gemen dominerade trähusbebyggelsen, som genom de ofta före- kommande eldsvådorna reducerats till ett minimum. Stenhusbebyggelse var ytterst sällsynt. Motionärerna nämnde i det sam- manhanget, att då Uppsala så gott som totalt brann ner år 1702, fanns i staden endast 4 profana stenhus. I Lund finns endast 3 medeltida profanhus. i sten kvar. Visby kan uppvisa ett hundratal mer eller mindre kompletta stenhus från medeltiden.
2. Ett medeltida gatunät, som det är lika viktigt att bevara som muren och ruinerna. Huvudgatorna i staden ligger på samma plats där gatorna gick fram redan under tidig medeltid.
3. En 1700—tals— och 1800-talsbebyggelse som knappast några svenska städer äger.
Enligt motionärerna är bevarandet av Visby en riksangelägenhet, och de ansåg det väl motiverat att tillskapa en ”Lex Visby”. En lagstiftning av typ 44 a & byggnadslagen löser enligt deras mening inte Visbys pro-
blem. Vid sidan av en lagstiftning, som tillgodoser miljö- och byggnadshistoriska intressen måste också tillkomma en icke obetydlig anslagsgivning från statsmakternas sida. Det föreföll motionärerna vara en konkret handlingslinje att till svenska för- hållanden omställa den lagstiftning som år 1962 tillkom i Frankrike.
Den nuvarande svenska byggnadslagstift- ningen är enligt motionärerna i stort an- passad för nybyggnader och lämnar relativt litet skydd mot rivning och miljöförstöring. Önskvärt vore med en lagstiftning kombine- rad med anslagsgivning, som tog sikte på hela stadskärnor och icke som nu enbart tog kulturhistorisk hänsyn till enstaka bygg- nader. En tänkbar väg vore enligt motionä- rerna att kommunal, enskild och statlig eko- nomisk samverkan etableras i sanering av kulturhistoriskt viktiga miljöer, vilkas be- varande bedöms vara ett riksintresse.
I de likalydande motionerna 1969: I: 816 av herr Österdahl m.fl. och 1969:II:918 av herr Jönsson i Ingemarsgården hem- ställdes att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte hemställa att en utredning eller arbetsgrupp tillsättes för att utarbeta förslag till en särskild lag för områden i Visby, vars bebyggelse bör bevaras för framtiden och samtidigt föreslå lösningar avsedda att ekonomiskt underlätta saneringsarbetet. Mo- tionärerna anförde bl. a., att planen för sta- den inom murarna avspeglar stadens tillväxt från den första lilla handelsplatsen genom den medeltida storstaden och genom förfal- lets och ödegårdarnas tid till återuppblomst- ringen under de senaste generationerna. Sta- den präglas i hög grad av 1700-talets smärre hus, utförda av gedigna hantverkare, med fönsterluckor och nätta portaler, med plank och tegeltäckta murar samt framför allt av de egenartat förnäma proportionerna mel- lan fönsterhål och väggyta, mellan fönster- höjd och vägghöjd m. m.
Men det är enligt motionärerna inte bara dessa markanta inslag som gör sig gäl- lande i gatubilden. Även de enklare husen utan särskilt framträdande yttre, gör in- tryck av någonting som man minns efteråt. Här blandas om vartannat branta tak med
brutna tak, släta putsytor och panelade väggar, men ändock är det något säreget som träder fram. Kanske beror detta på byggnadspraxis, i sättet att ansluta tegel- taket till gaveln, i murningsmetoder och panelspikning. Men givetvis spelar också andra faktorer in, såsom luften och ljuset, läget vid det öppna havet. kalkgrunden och dess inverkan på färgerna i naturen.
Enligt motionärerna är alla ense om att staden inom murarna är så särpräglad och unik i Sverige och i hela Norden, att det är ett riksintresse att den kan bevaras för framtiden. I dagens rationella värld och med teknikens hastiga utveckling passar dock Visby gamla stad mindre väl in. Ga- torna är byggda för trafikmedel hänförliga till gångna sekel men måste ändock sluka en allt tätare ström av bilar av skiftande storlekar. De gamla små husen har inte den volym och den höjd mellan golv och tak som gällande byggnadsbestämmelser föreskriver. Ombyggnad och restaurerings- arbetena blir bl.a. därför avsevärt dyrare än om de gamla husen fick rivas och ge plats för modern bebyggelse. Många enskil— da fastighetsägare har med stora ekono- miska uppoffringar moderniserat sina hus inom dess gamla fasader mot gatan, flera har dock just därför av ekonomiska skäl fått lämna dessa till mera bärkraftiga ägare. Den enskilde medborgaren i gemen saknar erforderliga medel att restaurera sitt hus med bibehållandet av den gamla stilen. Kommunen är starkt ekonomiskt bunden av fastlagda utgifter och har en hög utdebite- ring trots en procentuellt betydande upplå- ning. Skattekraften är lägre än för rikets städer i medeltal. Någon kommunal insats för sanering av bebyggelsen med bibehål— landet av den gamla stilen i Visby kan därför knappast påräknas.
För att en sanering av staden skall kom- ma till stånd under ekonomiskt godtagbara former fordras därför enligt motionärernas mening insatser från statens sida. Under se— nare år har värdefullt ekonomiskt stöd er— hållits från arbetsmarknadsverkets sida, då underhåll av ringmuren och restaurering av kulturhistoriskt värdefulla byggnader har ut-
förts i form av beredskapsarbeten. Det eko— nomiska stödet bör dock sträcka sig även till den enskilda bostadsbebyggelsen. vars enstaka hus inte direkt har kulturhistoriskt värde men som har stor betydelse i det mönster som bildar underlaget för den me- deltida gatubilden. De extra bostadslån som nu kan utgå i vissa fall bör kunna utgå till alla hus inom murarna som har bety- delse för bibehållandet av den gamla gatu- bilden. I den mån kostnaderna stiger utöver saluvärdet bör bidrag eller räntefria lån kunna utgå av statsmedel. Beredskapsarbe- ten bör även kunna utsträckas till att om- fatta dessa gamla bostadshus.
Möjligheterna att med den nuvarande byggnadslagstiftningens hjälp åstadkomma en önskvärd upprustning av sådana äldre bostadsområden är enligt motionärerna inte blott teoretiskt begränsade utan också prak- tiskt kringskurna. Detta gäller även 44 a & byggnadslagen. Motionärerna ansåg att man borde överväga om inte en lagstiftning efter mönster av den franska bör införas i Sve- rige för att i första hand kunna tillämpas på Visby inom murarna.
Tredje lagutskottet anförde i sitt yttrande över motionerna bl. a. följande:
Visby innerstad är rik på byggnader och miljöer av stort kulturhistoriskt och estetiskt värde. Stadsbilden präglas sålunda alltjämt av starka inslag från medeltiden såsom ringmuren, kyrkoruinerna, det ålderdomliga gatunätet och de gamla stenhusen. Ett do— minerande inslag i staden inom ringmuren är vidare de små och låga trähusen från slutet av 1700-talet och början av 1800-talet. Delvis förhåller det sig så att varje enskild byggnad icke har ett särskilt kulturvärde utan värdet ligger i helheten, i miljön. En nyligen slutförd kulturhistorisk inventering och klassificering av Visby stads äldre be— byggelse inom ringmuren har närmare be- lyst vilka omfattande kulturhistoriska vär- den som där finns.
En sanering av delar av Visby innerstad torde vara nödvändig för att tillgodose nu- tida krav på utrymme och bekvämlighet och för att anpassa stadskärnan till nya funk— tioner. Fråga uppstår härvid hur en mo-
dernisering och upprustning av byggnadsbe- ståndet skall kunna ske med bevarande av områdets kulturella värden. Samtidigt måste det kravet ställas att stadsdelen skall i gör— ligaste mån erbjuda fullvärdiga bostäder och lokaler för dem som bor inom stadsdelen eller har sin verksamhet förlagd dit.
Utskottet har besökt Visby under maj 1969 och därvid haft överläggningar med företrädare för bl.a. Visby stad. Utskottet har vid sitt besök och på annat sätt fått ett starkt intryck av de kulturhistoriska värden som ligger i stadens äldre bebyg— gelse. Det är angeläget att denna så långt möjligt bevaras och skyddas.
Som framgår av den föregående redo- görelsen finns redan nu vissa bestämmelser som syftar till skydd för kulturhistoriskt värdefull bebyggelse. Här må hänvisas till lagen om byggnadsminnen samt bestämmel- serna i expropriationslagen och byggnadsla- gen om expropriation för kulturella ända— mål.
Av remissvaren framgår att de gällande bestämmelserna och inte minst byggnadslag- stiftningen har sådana begränsningar att ett ur allmän synpunkt fullgott skydd för be— byggelse och miljöer av nu ifrågavarande slag i många fall inte kan uppnås. Vissa av dessa brister synes emellertid komma att undanröjas genom redan pågående lagstift- ningsarbete. Utskottet vill här hänvisa till att bestämmelserna om expropriation f.n. överses av expropriationsutredningen, som enligt vad utskottet erfarit därvid också tar upp frågan om expropriation för kulturella ändamål. Problem i samband med bevaran- de av grupper av byggnader väntas. vidare komma att beröras av 1965 års musei- och utställningssakkunniga. Viktig i samman- hanget är även bygglagutredningen.
Det är givetvis angeläget att bristerna i de gällande bestämmelserna på området undanröjs. Enligt utskottets mening träder emellertid i detta ärende finansieringsfrågor— na i förgrunden. Detta har betonats bl.a. av Visby stad. Problemet synes för stadens del i stor utsträckning gälla spörsmålet hur man — utan att tillgripa expropriation eller liknande kostnadskrävande tvångsåtgärder
— skall kunna skapa garantier för att bygg- nader som i sig eller för miljön är av kul- turhistoriskt värde vårdas och underhålls på ett tillfredsstälande sätt. Härvid är gi- vetvis ekonomiskt stöd genom exempelvis lån på förmånliga villkor av den största betydelse.
Som framgår av den föregående redogö- relsen utreder saneringsutredningen frågan om samhällets medverkan i syfte att främja arbetet med sanering av det äldre bostads- beståndet i våra tätorter. Det nu aktualise- rade problemkomplexet, som icke berörts i direktiven för utredningen, synes böra när- mare övervägas i detta vidare sammanhang. Utskottet förordar därför att motionerna överlämnas till saneringsutredningen för att tas under övervägande vid fullgörandet av dess uppdrag.
De problem som möter i Visby har sin motsvarighet i många äldre stadspar- tier i vårt land. De förslag som utredningen kan komma att framlägga bör därför inte begränsas till att gälla enbart Visby utan bör ha generell giltighet.
Utskottet hemställde att riksdagen i skri- velse till Kungl. Maj:t skulle anhålla att mo- tionerna jämte utskottets utlåtande över- lämnades till saneringsutredningen samt att motionerna i övrigt icke måtte föranleda någon riksdagen åtgärd.
Detta blev också riksdagens beslut. Kungl. Maj:t beslutade den 5 december 1969 att till saneringsutredningen överläm- na riksdagens skrivelse av den 11 november 1969 nr 318 jämte motionerna 1:799 och II: 919 samt I: 816 och II: 918 om åtgärder till skydd för den medeltida miljön i Visby och tredje lagutskottets utlåtande nr 45 med anledning av motionerna att övervägas vid fullgörandet av utredningens uppdrag.
1970 års riksdag Sanering av Gamla Stan i Stockholm
I de likalydande motionerna 1970: I: 266 av herr Berglund och fru Lindström och 1970: [1303 av herr Lindkvist hemställdes att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t uttala sig för en statlig medverkan
till restaureringen av Staden Mellan Broar- na i Stockholm i syfte att bevara denna stadsdels rikshistoriska särprägel och den karakteristiska, mångsidiga sammansättning- en av stadsdelens befolkning och arbetsliv.
I de likalydande motionerna 1970: I: 747 av herrar Lidgard och Wikström och 1970: 112863 av herr Fridolfsson i Stockholm m.fl. hemställdes att riksdagen anslår skä- ligt belopp till grundförstärkningskostnader och antikvariska restaureringskostnader för sanering av fastigheter inom Staden Mellan Broarna i Stockholms stad att utgå efter prövning av byggnadsstyrelsen _— i fråga om antikvariska kostnader efter inhämtande av stadsantikvariens i Stockholm yttrande.
Statsutskottet anförde följande i sitt utlå- tande över motionerna:
Staden Mellan Broarna, eller Gamla Stan som stadsdelen även kallas, är inte bara Stockholms äldsta och på byggnads- minnen rikaste stadsdel utan också ett av landets historiskt och arkitektoniskt sett märkligaste stadspartier. Det dominerande och karaktäristiska draget i Gamla Stans stadsbild är den medeltida stadsplanen med dess månghundraåriga gatu- och grändsys— tem. Den medeltida indelningen av bygg- nadskvarteren i små tomtenheter är till för- vånansvärt stor del bibehållen. Härav föl- jer att husen, fast de varit föremål för många ombyggnader och förändringar, i stor utsträckning står på grunder från me- deltiden och bärs upp av medeltida mur— verk. Få andra huvudstäder är i sin ur— sprungliga del lika orörda av århundradens politiska, sociala och ekonomiska utveckling som Stockholm. Denna relativa orördhet har emellertid en avigsida. Husen är nu i stor utsträckning bristfälliga och vilar i bety- dande omfattning på dålig grund. Allvar— liga brister i fråga om sanitära och hygie- niska anordningar föreligger i många av husen.
Frågan om saneringen av Staden Mellan Broarna har varit föremål för stadens och statens intresse sedan länge. Inom staden tillsattes år 1960 en särskild kommitté med uppgift att fullfölja planläggningen av sane— ringsarbetet inom Gamla Stan. Sedan kom-
mittén avgivit sitt betänkande godkände Stockholms stadsfullmäktige i mars 1967 kommitténs förslag till riktlinjer för sane- ringen. Dessa innebär att en systematisk upprustning av de gamla husen skall ske och att rivningar endast i undantagsfall skall få göras. Stadskollegiet tillsatte däref- ter ett expertutskott — expertutskottet för Gamla Stan — med uppgift att vidta och samordna åtgärder för genomförande av saneringen.
Stadens insatser har hittills i huvudsak av- sett åtgärder av förberedande slag såsom ut- redningar, grund- och stomundersökningar. projekteringsarbeten, fastighetsförvärv, eva- kueringar samt vissa angelägna grundför- stärkningar.
I motionerna I: 266 och 11: 303 framhålls att det blivit en alltmer angelägen och brådskande uppgift att bevara och restau- rera den historiska miljön i Staden Mellan Broarna allteftersom kringliggande stadsde— lar är föremål för genomgripande ombygg- nader med inriktning på att tillgodose den moderna samfärdselns och förvaltningens behov. Saneringen av Gamla Stan under de senaste 30—40 åren har enligt motionärerna hämmats dels av brist på medel, dels av att det har saknats en systematisk plan för restaureringen som garanterats av stat och kommun i samverkan. I nämnda mo- tioner föreslås att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t uttalar sig för en statlig med- verkan till restaureringen av Staden Mellan Broarna.
I motionerna I: 747 och 11: 863 konstate- ras att framför allt besvärliga grundför— stärkningsarbeten, antikvariska hänsynsta- ganden och trångheten vid själva sanering- en, som omöjliggör ett rationellt utnyttjan- de av kostnadsbesparande byggnadsanord- ningar, förorsakar att restaureringen av fastigheter i Gamla Stan blir exceptionellt kostnadskrävande. Motionärerna hemställer därför att staten anslår skäligt belopp till grundförstärkningskostnader och antikvaris- ka restaureringskostnader för sanering av fastigheter inom stadsdelen.
En sanering av Gamla Stan med vid- makthållande av dess historiska miljö fram-
står för utskottet som en angelägenhet av stor betydelse. Genom sitt ställningstagande till propositionen 1946: 202 angående lån till AB Stadsholmen har riksdagen fastslagit att en dylik sanering i första hand måste be— traktas som en angelägenhet för Stockholms stad. Riksdagen delade emellertid den i nämnda proposition redovisade ståndpunk- ten att staten i viss utsträckning bör eko- nomiskt medverka till saneringen med hän- syn till önskvärdheten för även övriga de- lar av vårt land att den stadsdel i möj- ligaste mån bevaras, till vilken för hela vårt folk betydelsefulla minnen av både histo- risk och kulturell art är så intimt för- bundna. Utskottet har inte funnit anledning frångå nämnda principiella ståndpunkts— taganden. För detta ställningstagande talar också den av riksantikvarieämbetet redovi- sade uppfattningen att en upprustning av Gamla Stan under hänsynstagande till de värden från antikvariska. kulturhistoriska och stadsbildsmässiga synpunkter som stads— delen representerar är en riksangelägenhet som knappast kan genomföras enbart genom privata och kommunala insatser.
Vid ett studiebesök i Gamla Stan och på annat sätt har utskottets vederbörande av- delning fått ett starkt intryck av behovet av saneringsåtgärder samtidigt som avdelningen kunnat konstatera att mycket goda resultat uppnåtts vid de restaureringar som i be- gränsad omfattning redan genomförts. Ut- skottet finner de riktlinjer som antagits av Stockholms stad för saneringsarbetet ända- målsenliga. Dessa innebär att den nuvaran- de strukturen i stadsdelen skall bevaras lik- som bebyggelsen så långt detta visar sig möjligt samt att bostäderna bibehålls och ges en godtagbar standard.
Utskottet kan således instämma i bygg- nadsstyrelsens uttalande mot en ökad kon— torisering inklusive ytterligare etablering av statlig förvaltning i Gamla Stan. Såsom an- förts av expertutskottet för Gamla Stan och i motionerna I: 266 och II: 303 är det självklart ett angeläget önskemål att hyres- sättningen i sanerade fastigheter i Gamla Stan kan bli sådan att bostäderna inte blir åtkomliga endast för högre inkomsttagare.
Liksom motionärerna anser utskottet det önskvärt att frågan om statligt stöd till Gamla Stan-saneringen snarast möjligt bringas till sin lösning. För att staten och Stockholms stad skall kunna komma fram till en överenskommelse om formerna för och omfattningen av ett sådant stöd åter— står emellertid, såsom framgår av remiss- yttrandena, många svårbemästrade problem att lösa, problem av bl.a. ekonomisk, an- tikvarisk och teknisk natur.
Frågan om kulturminnesvårdens mål och medel är under utredning genom 1965 års musei- och utställningssakkunniga, som för- väntas ange allmänna riktlinjer för statens kulturminnesvårdande engagemang. Finan- sieringsproblemen rörande restaurering av kulturhistoriskt värdefull bebyggelse över- vägs av saneringsutredningen, som kommer att uppmärksamma dessa problem i den del de sammanhänger med ombyggnadsekonomi i allmänhet av kulturhistoriskt värdefull be- byggelse.
Mot angivna bakgrund är det enligt ut— skottets mening ännu inte möjligt att få till stånd meningsfulla, konkreta överlägg— ningar om statens ekonomiska medverkan till saneringen av Gamla Stan. Utskottet har erfarit att saneringsutredningen bedriver sitt arbete med skyndsamhet och kan för- väntas avge förslag i hithörande frågor in- om en inte alltför avlägsen framtid. Ut- skottet anser sig därför kunna räkna med att det snart skall finnas underlag för en principiell lösning av finansieringsfrågan och för ett ställningstagande till frågan om yt— terligare statlig medverkan i saneringen PV fastigheter inom Staden Mellan Bro- arna. Utskottet avstyrker därför motioner- na Iz747 och 11:863 och anser det inte heller lämpligt att, såsom yrkats i motio- nerna I: 266 och 11:303, riksdagen nu gör något särskilt uttalande angående statlig medverkan till restaureringen.
Utskottet hemställde att riksdagen skulle avslå motionerna.
Detta blev också riksdagens beslut.
I motion II: 1970: 1133 av herrar Lothigius och Björkman föreslogs att riksdagen måt- te besluta att i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa om en särskild utredning för att snarast rädda gamla kulturmiljöer och stadspartier i de städer och samhällen där detta synes mest angeläget.
I motionen anfördes att Gränna behållit karaktären av en 1700-tals- och 1800-tals stad. Jämförelser i detta hänsende kan endast göras med Visby och Gamla Stan i Stockholm. Gränna, som grundades i mit- ten av 1600-talet, har ända in i våra dagar hållit sig inom det från början utstakade planområdet.
Den lagstiftning som för närvarande skyddar kulturhistoriskt värdefull bebyg— gelse är inte till fyllest för att bevara den traditionsrika bebyggelsen.
Allmänna beredningsutskottet anförde följande i sitt utlåtande över motionen:
Utskottet finner i likhet med motionärer- na angeläget att ökade möjligheter skapas för skyddande av gamla kulturmiljöer och stadspartier. Enligt vad utskottet erfarit kommer emellertid 1965 års musei- och utställningssakkunniga (MUS 65) att våren 1971 avge ett betänkande angående kultur- minnesvårdens organisation. Härvid torde i motionen upptagna problem komma att behandlas. Då förslaget bör avvaktas in- nan ytterligare åtgärder ifrågasätts får ut- skottet hemställa att motionen II: 1133 inte må föranleda någon riksdagens åtgärd.
Utskottets förslag bifölls av riksdagen.
1971 års riksdag Skyddslagstiftning för kulturhistorisk be- byggelse
I motion vid 1971 års riksdag (nr 832) av herr Turesson m.fl. hemställdes att riks— dagen hos Kungl. Maj:t skulle begära en utredning av frågan om en skyddslagstift- ning för kulturhistoriskt värdefulla bebyg— gelser och miljöer. Enligt motionärerna bor- de utredningsuppdraget ges åt en expert- grupp med representanter från bostadssty-
relsen, byggnadsstyrelsen, riksantikvarieäm- betet, socialstyrelsen och statens planverk samt med minst en expert med praktisk er- farenhet av bevarande och iståndsättning av äldre stadsbebyggelse och kännedom om modern europeisk byggnadskultur. Expert- gruppen skulle lägga fram förslag i så god tid, att proposition i ärendet kunde föreläg- gas 1972 års riksdag.
Motionärerna ville ha en ändring och ut- ökning av lagar, stadgor och kungörelser för att etablera skydd för och garantera bevarande och iståndsättning av kulturhisto- riskt värdefulla och intressanta bebyggelser och miljöer genom införande exempelvis av skyddsområden och bevarandeplaner. Motionärerna uppehöll sig särskilt vid Lex Malraux. De uttalade dock, att även andra former av skyddslagstiftning kunde tänkas. i den mån dessa ledde till likartat resultat.
Utskottet inhämtade yttranden över mo— tionen från socialstyrelsen, byggnadsstyrel- sen, riksantikvarieämbetet, bostadsstyrel- sen, statens planverk. MUS 65 samt Svenska kommunförbundet. Alla remissinstanserna tillstyrkte utredning. men endast en av dem. nämligen riksantikvarieämbetet. ansåg det lämpligt att utredningen uppdrogs åt en ex- pertgrupp av det slag som motionärerna an- givit. Socialstyrelsen tog inte ställning till frågan om lämpligt utredningsorgan. Kom- munförbundet förklarade sig inte kunna be- döma om utredningsarbetet kunde inordnas i någon nu arbetande utredning. Övriga fyra remissinstanser ansåg, att utredningsarbetet borde samordnas med pågående utrednings- arbete inom bygglagutredningen, sanerings- utredningen och MUS 65 och närmast an- förtros åt sistnämnda utredning. Denna för- ordade emellertid att MUS 65 i så fall skulle ha ställning som expertorgan åt de parla- mentariskt förankrade bygglag- och sane- ringsutredningarna. MUS 65 uttalade vidare att förslag efter hand borde kunna läggas fram om interimistiska åtgärder.
Kulturutskottet ansåg i likhet med motio- närerna att vi för närvarande är inne i en period då olika omständigheter. framför allt ekonomiska och tekniska, snabbt aktualise- rar genomgripande omdaningar av bebyg—
gelsen i städer och tätorter — omdaningar som i många fall genomförts, i andra är under genomförande eller planeras och som ofta är så genomgripande att äldre miljöer helt ersätts av nya. Omdaningarna har många effekter som ligger i öppen dag, exempelvis förändringar i trafiksituationen, förbättringar i bostadsstandarden, förvand- ling av bostadskvarter till affärs- och kon- torscentra m.m. men också andra som ti- digare uppmärksammats mindre men nu- mera allt oftare ställs under debatt.
Motionärerna hade enligt utskottets me- ning med all rätt pekat på vad kontinuitet i bebyggelsemiljön kan betyda för många människors känsla av trivsel och trygghet i tillvaron och samma synsätt kom fram i flera av de remissyttranden som avgivits över motionen. Som exempel erinrade ut- skottet om att socialstyrelsen i sitt yttrande betonat betydelsen för många människor av möjlighet till närkontakt med sådan miljö som bevarats från gångna generationer och dess kultur. 1 en tid av rationaliseringar och snabba förändringar i samhällsstrukturen torde behovet av relativt oföränderliga re- plipunkter i miljön vara stort, hade styrel- sen framhållit.
Utskottet såg i motionen ett av många tecken på att synen på bevarandet av äldre bebyggelser och miljöer vidgats. Vid sidan av de kulturminnesvårdande intressen som tidigare dominerade har man efterhand fäst allt större vikt vid miljösynpunkter fram- höll utskottet. Förskjutningen i synsättet innebär också att behovet av åtgärder blir annorlunda än tidigare. Den svenska bygg- nadsminneslagstiftningen ger inga möjlig- heter till effektiva åtgärder för bevarande av hela miljöer, den är helt inriktad på skydd av enstaka byggnader. Utskottet för- klarade sig ense med motionärerna och re- missmyndigheterna om att frågan om skydd för hela bebyggelsemiljöer nu borde tas upp till ingående överväganden. Samtidigt var utskottet på det klara med att denna frå- ga kan och bör ses ur många aspekter.
Man måste analysera vilka kriterier som bör föreligga för att en miljö skall anses så värd att bevara att särskilda åtgärder
bör tillgripas och likaså vad man vill uppnå med bevarandet. Man måste söka mot var- andra väga de olika intressen som kan kom- ma att hävdas i bevarandefrågorna. Det allmänna intresse av en kontinuitet i miljön som utskottet betonade kan i uppkomman- de aktuella fall tala för åtgärder i en rikt- ning. medan bostadspolitiska och sociala synpunkter kan ge anledning till andra be- dömningar av samma fall. Vad gäller bo- stadsområden måste man ha blicken öppen för de problem som kan uppkomma för dem som bor inom områden som man vill bevara och som därför förutsättes bli före— mål för särskilda åtgärder.
En avvägningsfråga av stor praktisk be- tydelse var enligt utskottet vilket inflytande som skall tillmätas de statliga organens mil- jö- och kulturminnesvårdande synpunkter, om dessa strider mot den uppfattning som företrädes av kommunerna.
Av avgörande betydelse när det gäller att bevara äldre miljöer är vidare de ekonomis— ka förutsättningar under vilka lagstiftningen skall verka. Utan ett genomtänkt och i praktiken fungerande finansieringssystem riskerar varje lagstiftning med ifrågavaran- de syfte att bli utan effekt, framhöll ut- skottet.
Med den syn på bevarandefrågorna som angivits var det enligt utskottets mening ofrånkomligt att bedömningen av dessa frå- gor fick ingå som en viktig del i bebyg- gelseplaneringen. Det utredningsarbete som utskottet ansåg erforderligt borde bl. a. sik- ta till en samordning av olika författnings- komplex så att de av utskottet framförda synpunkterna också beaktades i nämnda planering. Det borde i utredningsarbetet också övervägas hur man skall få fram nöd- vändiga ekonomiska förutsättningar för en förbättrad vård av bebyggelsen.
Utskottet fann det emellertid angeläget att det förordade utredningsarbetet anför- troddes åt en kommitté med parlamentarisk förankring och med tillgång till därutöver erforderlig expertis.
Med hänsyn till vad utskottet anfört om det nära sambandet mellan bevarandefrå- gorna och den fysiska planeringen uttala-
des att utskottet skulle finna det naturligt om den utredning som utskottet förordat av Kungl. Maj:t inordnades i den översyn av lagstiftnngen om den fysiska planering- en som f.n. pågår inom bygglagutredning— en. Denna utredning skulle i så fall i fråga om denna nya arbetsuppgift dels kunna an- lita 1965 års musei- och utställningssakkun- niga som expertorgan, dels arbeta i nära kontakt med saneringsutredningen som har att överväga frågor om sanering av kultur- historiskt värdefull bebyggelse. Den när- mare preciseringen av arbetsfördelningen mellan nämnda utredningar borde ankom- ma på Kungl. Maj:t
Utskottet underströk angelägenheten av att utredningsarbetet bedrives skyndsamt. Under arbetets gång bör förslag, om så be- dömes lämpligt, kunna läggas fram om pro- visoriska åtgärder, exempelvis i fråga om förstärkning av skyddet mot rivning av kul- turhistoriskt värdefull bebyggelse.
Utskottet hemställde att riksdagen i skri- velse till Kungl. Maj:t skulle anhålla att Kungl. Maj:t låter verkställa den utredning av frågan om skydd för vissa bebyggelser och miljöer som utskottet förordat. Detta blev även riksdagens beslut.
Kungl. Maj:t gav den 7 april 1972 genom tilläggsdirektiv bygglagutredningen i upp- drag att i sitt arbete beakta de synpunkter på skydd för kulturhistoriskt värdefulla be- byggelser och miljöer som riksdagen an- fört. Utredningen borde därvid samråda med 1965 års musei- och utställningssak- kunniga i syfte att erhålla sakunderlag för utredningens bedömningar samt samråda med saneringsutredningen och beakta för— slag som kunde komma att läggas fram av denna utredning.
Ekonomiska, tekniska och antikvariska förutsättningar för modernise- ring av den kulturhistoriska trähusbebyggelsen i Gamla Norr i Västervik
Inledning
Föreliggande projektstudie är utförd för saneringsutredningens räkning och omfattar ett antal kulturhistoriskt intressanta trä- byggnader i Västervik. Den vill belysa de ekonomiska, tekniska och antikvariska pro- blemen i samband med byggnadernas res- taurering.
Underlagsmaterialet i form av uppmät- ningar, protokoll över fastighetsbesiktning och ombyggnadshandlingar har erhållits från Konsthögskolans arkitekturskola och ATRIO arkitektkontor i Västervik AB. Kostnadsberäkningarna är utförda av in- genjörerna Morrez Nilsson och Tore Strömquist, Kalmar. Hjälp med finansie- ringskalkylerna har erhållits av länsbostads- nämnden i Kalmar län.
Täby 73.02.06
Fredrik von Platen
Studiens syfte och omfattning
Det föreligger få sammanhängande studier av de ekonomiska problemen när det gäl- ler upprustning av kulturhistorisk träbebyg— gelse, beroende dels på att byggnader av detta slag för det mesta rivs när de blir ned- gångna och dels att ombyggnader av trä- hus inte uppmärksammas på samma sätt som stenhusrestaureringar i stil med Gamla stans och Mariabergets i Stockholm.
Målet för denna studie är således att be- döma de ekonomiska och tekniska förut- sättningarna för en modernisering av ett fastighetsbestånd i trä med hänsyn tagen till de kultur- och konsthistoriska, bostads- sociala och bostadstekniska intressena. Det ekonomiska utfallet betraktas först och främst från boende- och fastighetsägare- synpunkt. Försök till kommunalekonomisk bedömning görs emellertid också. I detta sammanhang spelar de till buds stående låneformerna en betydande roll, likaså ägo- struktur, hushållssammansättning, ekono- misk kapacitet och de boendes preferenser.
Stadsdelen Gamla Norr i Västervik ut- gör för närvarande en av de intressantaste äldre trähusmiljöerna i Sverige. Området lämpar sig också för en studie då många hus står inför en ombyggnad och kalkyler delvis redan är framtagna för enstaka ob- jekt. Stadsdelen (fig. 1) är också ganska väl avgränsad och kan betecknas som ett bevaringsområde enligt den definition som saneringsutredningen tillämpat.
Åtta fastigheter _— av tillsammans sjuttio
på Gamla Norr — har tagits med i denna studie. De ingår i kvarteren Briggen, Gelb- gjutaren, Klockaren, Skonaren och Gäd- dan. Fastigheterna i de fyra förstnämnda kvarteren bildar ett intressant trähusparti utmed Rådhusgatan (fig. 2). Under det att studien pågick revs hus på tomterna 1 och 9 i kvarteret Klockaren.
Det gemensamma för de i studien ingå— ende byggnaderna är att de är i behov av större eller mindre upprustning eller mo- dernisering och är en del av den kulturhis- toriska miljö som Gamla Norr utgör. En- staka byggnader äger emellertid ett högt kultur- eller konsthistoriskt egenvärde i den av riksantikvarieämbetet gjorda värdering- en 1970 (fig. 3). Bland dessa märks fastig- heten Briggen nr 3 — den så kallade Gold- kuhlska gården — Skonaren nr 2 och fas- tigheten nr 3 i samma kvarter samt nr 1 och nr 2 i kvarteret Gäddan. Bostadshusen på samtliga dessa tomter är uppförda nå— gon gång mellan åren 1750 och 1790, men i allmänhet ombyggda under 1900-talet i samband med att vatten och avlopp drogs in samt bad- och toalettrum inrättades. I samband därmed disponerades planerna om och miste i några fall sin ursprungliga prägel. Exteriörerna berördes dock sällan.
Även om två av de byggnader som före- slås restaurerade —— de i kv. Klockaren —— är byggda så sent som vid sekelskiftet och inte har ett unikvärde som de tidigare nämnda, utgör exteriörerna ett nödvändigt
140 SOU 1973: 27 Fig. 2 Fastigheter som omfattas av projektstudien.
ÅS
STUDERAD FASTIGHET ELLER BYGGNAD
KOMMINISTIIN
Fig. 3 Kulturhistorisk värdering av Västerviks innerstad (del av) utförd av RAÄ i samar- bete med konsthögskolans arkitekturskola.
stöd i syfte att behålla områdets karaktär av gammal svensk stad.
Befolkningen inom Gamla Norr
För att bedöma konsekvenserna för de bo- ende av en modernisering har framtagits dels vissa demografiska uppgifter för hela Gamla Norr, dels uppgifter om inkomstför- hållanden och hushållssammansättning. För Gamla Norr har planerna för den framtida användningen varit svävande och byggnadernas underhåll har därför blivit eftersatt vilket givit området karaktär av förvandlings- eller saneringsområde. Pre-
cis som i andra liknande områden är bo- endetätheten på Gamla Norr inte särskilt hög. Om man exkluderar pensionärshem- mets gäster bodde det i januari 1972 335 personer i området. Cirka 20 % av dem var över 67 år medan 70 % var i de så kallade arbetsföra åldrarna mellan 16 och 67 år. I denna senare grupp finns ovanligt många som representerar åldrarna 55—65 år, bland vilka märks ett flertal ensam- stående män som inte sällan är förtids- pensionärer. Jämför man Gamla Norr med andra "saneringsmogna" områden på andra orter, framträder inte här någon väsentligt avvikande demografisk bild (fig. 4). Det
quPp
6 0/0
5 4 3 2
75—w 70—74 65—69 60—64 55—59 50—54 115—149 140—[#+ 35—39 210—34 25—29 20—24
|5—I9 ID—llt
_Åldersfördelning på Gamla Norr '. Västervik 1971
Åldersfördelning ] Väster-vik +ö+or+
Fig. 4 Åldersfördelningen på Gamla Norr
bör emellertid påpekas att det inte är ovan- ligt att gruppen pensionärer utgör över 30 % av befolkningen i områden avsedda att saneras.
Inkomstförhållandena för befolkningen i Gamla Norr skiljer sig inte nämnvärt från befolkningen i riket i övrigt. Vad pensio- närer beträffar finns det fler inkomsttagare här med taxerad inkomst över 20000 kr. än i riket i övrigt (tablån på s. 143).
Arbetssätt
För samtliga byggnader — ingående i stu— dien — föreligger ombyggnadsritningar i skala 1:100. Ritningsmaterialet består av planer, fasader och sektioner före och ef- ter ombyggnad, teknisk beskrivning, rums- beskrivning och besiktningsprotokoll. Detta, jämte resultat av okulär besiktning, har ut- gjort bakgrundsmaterial för kostnadsbe—
I97I
räkningar. Kostnaderna har därefter ”fi- nansierats" med olika låneformer varvid hyres- eller boendekostnader kunnat fram- tagas. Beroende på lånens konstruktion kan kostnaderna fördelas på kostnadsbärare.
En förutsättning för ombyggnadsprojek- teringen har varit att åstadkomma modern standard i alla lägenheter och samtidigt ta antikvariska hänsyn vad gäller inrednings- detaljer och planlösningar. Den lägsta ut- rustningsstandard som förekommer är så- ledes egen toalett, dusch och kök med tre kokplattor, ugn, 60 cm kylenhet samt disk- bänk på 140 cm. Denna lägsta standard förekommer blott i något enstaka fall och då i smålägenheter.
För byggnader där bl.a. en speciell rumsindelning konstituerar det kulturhisto- riska värdet har omdisponeringar undvikits eller begränsats. Detta förhållande har i något fall inneburit att ovanliga storlekar
Inkomst kr Alla inkomsttagare Personer över 67 år Riket Gamla Norr Riket Gamla Norr
O— 9 999 28 % 29 % 59 % 64 %
10000—19999 26 % 31 % 28 % 18 % 20 000— 46 % 40 % 13 % 18 %
på rum förekommer. Eventuella awikelser som lutande golv eller icke lodräta väg- gar som förekommer har i allmänhet ej åtgärdats. Väggpaneler. stuckatur, gamla dörrar och beslagning har genomgående behållits. Kakelugnar har endast i något undantagsfall rivits. De har behållits även om det inte går att elda i dem. Ljud- isolering mellan lägenheter — specith bjälklag — har ägnats stor omsorg.
Vad byggnaden i övrigt beträffar har försvagade byggnadsdelar förstärkts eller er— satts på sådant sätt att husets karaktär bi- behållits. Det innebär t.ex. att spröjsade fönster utbytts mot nya av samma storlek och utformning och att nya plåt- och fa- saddetaljer efterliknar de äldre.
Vatten-, avlopps- och elinstallationer har ersatts eller kompletterats i den omfattning som vid okulärbesiktning bedömts nödvän- dig. Om tilläggsisolering kunnat göras utan större ingrepp i husens interiör eller ex- teriör har den utförts.
Orsaker till överkostnader
Vid genomgång av kostnadsberäkningarna för de studerade byggnaderna har i vissa fall konstaterats skador och komplikationer som lett till ”merkostnader” jämfört med ett normalt ombygge. Dessa högre kostna- der brukar i vanliga fall något oegentligt benämnas kulturhistoriska merkostnader och några exempel skall här anges liksom or- sakerna till dem.
Ofta förekommer att de källarlösa hu- sens grunder skadats av att gatunivåerna i Gamla Norr har höjts avsevärt under årens lopp. Därmed har ventilationen i grunden försvunnit eller försämrats sam-
tidigt som fukten ökar p. g. a. gatans högre nivå. Möjligheten att röta uppstår i bjälk- lag och syll är stor och har i vissa fall konstaterats. De skadade delarna måste er- sättas, luftcirkulation garanteras och en ytligt liggande dränering utmed gatan an— läggas.
Alla hus utom ett — ett plankhus _— är gjorda av timmer, vilket sedan beklätts med panel eller reveterats. På vissa fasader har timret rötskadats genom att stuprör eller hängrännor under längre tid varit trasiga och fuktat fasaden. I dessa fall har i byggnadsbeskrivningen föreslagits att puts och panel demonteras och skadat virke där- efter bilas bort.
På grund av läckage i takbeläggningen eller takluckor brukar vindsbjälklag och takstolar vara rötskadade inte sällan under ett takfönster, luckor e.dyl. Takstolarna brukar dessutom ha angrepp av husbock. Inte i något fall har i de studerade bygg- naderna pågående angrepp konstaterats. utan skadorna härrör från angrepp kanske tiotal decennier tillbaka. De skadade stäl- lena har i förekommande fall endast för- stärkts med nytt och impregnerat virke.
Fuktskador i bjälklag uppträder vidare i samband med genomgången av vatten- och avloppsrör. Speciellt utgör golvbrunnar sva- ga punkter i dessa sammanhang. Läckage i tätskikt uppstår lätt på grund av träbygg- naders större benägenhet att röra sig ge- nom krympning och utvidgning.
Det bör påpekas att de ovan nämnda skadorna med åtföljande överkostnader inte i och för sig beror på att en byggnad är arkitekturhistoriskt intressant. Sådana kan drabba vilka gamla hus som helst, som be- handlats felaktigt eller ej underhållits.
Vissa andra typer av ”extra" kostnader kan däremot bero på att en byggnad är kulturhistoriskt intressant och därmed krä- ver speciell behandling för att behålla sin karaktär.
Hit hör — om man ser på interiören — kostnaderna för behandling och komplet- tering av vissa inredningsdetaljer såsom
spegeldörrar, paneler, stuckarbeten, par- kettgolv, kakelugnar o. s. v. Huruvida konstnärligt värdefulla detaljer, tapeter, målningar o.dyl. gömmer sig bakom pane- ler eller pappspänningar i de i denna studie ingående byggnaderna är inte bekant, men man kan troligtvis räkna med att finna så- dant i fastigheterna Briggen nr 3 och Sko- naren nr 3. Viss försening och fördyring kan därigenom bli följden.
Eftersom det främst är exteriörerna i en kulturhistorisk miljö som det stora fler- talet människor har möjlighet att ta del av finns det anledning att kräva omsorg vid fasadbehandlingen. Bland fördyrande arbe- ten kan nämnas specialtillverkade fönster- snickerier, portar och plank m.m. Vissa fasaddetaljer såsom fönsterfoder, paneler, gesimser, etc. kräver ibland ålderdomliga virkwprofiler, som måste framställas för ändamålet.
Många av de moment, som har karaktär av restaureringsarbete, kräver dessutom stor yrkesskicklighet. Kostnaderna för det slaget av arbete ökar i takt med att till- gången på sådan arbetskraft minskar. I Väs- tervik tycks det emellertid finnas ett ovan- ligt stort antal skickliga bygghantverkare.
Resultat av kostnadsberäkningama
De åtta bostadshus som ingår i denna stu- die härrör från 1720-talet fram till år 1900. Byggnaderna uppfördes från början med mycket olika ambitioner. Några av husen har troligtvis tidigare stått någonstans på den omgivande landsbygden varifrån de flyttats innanför Västerviks hank och stör. Underhåll och ombyggnader har under åren varit av olika kvalité. Kostnaderna för upprustning av husen varierar därför helt naturligt inom vida gränser. Det finns så-
ledes inget skäl att fastslå att ombygg- nad och restaurering av kulturhistoriska bostadshus av trä a priori är kostsam.
Huruvida de utvalda byggnaderna är re- presentativa i första hand för Gamla Norr i Västervik och i andra hand för träbe- byggelse i andra städer kan diskuteras. I varje fall i jämförelse med omgivande be- byggelse på Gamla Norr är man benägen att ge de i studien ingående byggnaderna viss representativitet. Det bör i detta sam- manhang nämnas att många av de äldsta och — enligt utsago av omdömesgilla per- soner på orten — sämsta husen redan rivits. Kvar är av allt att döma den bättre delen av husbeståndet.
Förutom byggnadernas nuvarande skick tycks byggnadernas storlek inverka på om- byggnadskostnaderna. Det finns flera för- klaringar till att det förhåller sig så:
Stora hus är genomgående flerfamiljshus. I projekteringen har stor möda lagts ner i syfte att erhålla tillfredsställande brand- och ljudisolering mellan de skilda lägenhe- terna i en träbyggnad. Dessa åtgärder ver- kar fördyrande. Isoleringskraven är inte lika tvingande och invecklade i små hus som ofta består av endast en eller två bo- städer.
En bidragande orsak till viss fördyring av några av flerfamiljshusrestaureringarna hänför sig till de ombyggnader som genom- fördes på 1920- och 1930-talen. Den lägen- hetsindelning som därvid tillkom skadade husens stommar svårt.
Endast en byggnad är halvmodern, res- ten är omoderna. Dock finns vatten, av- lopp och toalett inom varje fastighet.
Det allmänna underhållsskicket är sämre på de stora bostadshusen än på småhusen. Detta förhållande sammanhänger troligtvis med att ägarna själva bebor och under- håller de mindre husen medan det inte lika ofta är så i de större flerfamiljshusen.
Den typ av skador och komplikationer som tidigare beskrivits och orsakat fördy— ringar har i ett fall i stor omfattning drab- bat en och samma byggnad, varför i det fallet höga ombyggnadskostnader erhållits. Tyvärr har alltför ofta enstaka byggnader
Mängd Enhet å pris Kronor Därav UH Anm. kronor Trsp 7 160:— 2 625 :— Rum 208 Bort köksinredn. 1 st 450:— 450:— 450:— Bort golvbeläggning 9 in2 5:50 50:— 50:— Bort sockel 9 lm 2:—— 18:— 18:— Bort taklist 12 lm 2:50 30:— Hård träf. skiva golv 11 ut2 12:50 138:— Linoleum 9 m2 17:— 153:— 153:— Träsockel 5 lm 6:— 30:— 13 mm gipsskiva tak 11 m2 18:—-— 198:— Taklist 12 lm 5:— 60:— 2")(2" reglar vägg 25 lm 3:20 80:— 13 mm gipsskiva vägg 7 rn2 13:— 91:— 13 mm spånskiva vägg 4 rn2 16:— 64:— Skjutdörr 1 st 350:— 350:— Bänkskåp 3:60 cm 3 st 155:—— 4655— 465:— Bänkskåp B=40 cm 1 st 140:— 140:— 140:— Bänkskåp 3:20 cm 1 st 90:— 90:— 90:— Bänkskåp B=5O cm 1 st 170:-— l70:-—- 170:— Bänkskåp B=80 cm 1 st 170:—— 170:— 170:— Bänkskiva L=100 cm 1 st 75:— 75:—- 75:— Bänkskiva L=60 cm 2 st 55:—— 110:— 110:— Väggskåp B=80 cm 1 st 180:— 180:— 180:— Väggskåp B=60 cm 3 st 145:—— 435:— 435:— Fläktskåp 1 st 185 :— 185:— Kylskåpsskåp 1 st 300:— 300:— 300:— Rum 209 Bort golvbeläggning 3 rn2 5:50 17;,_ 17:— Bort sockel 9 lm 2:— 183—— Bort dörr 2 st 40:— 80:— Igensättn. öppn. d:o 2 st 100:— 200:— Rivning mellanvägg 3 m2 25 :— 75:— 13 mm gipsskiva bef. vägg 5 m2 15:— 75:— 13 mm gipsskiva bef. tak 3 rn2 18:—— 54:— Taklist 7 lm 5:— 35:— Hård träf. skiva golv 3 1112 12:50 38:— Plastmatta sockel 3 rn2 38:—- 114:——- 114:— Plastmatta vägg 6 lm 10:—-— 60:— Plastmatta golv 13 m2 25 :— 325 :— Duschtröskel L:120 cm 1 st 55:.— 55:— 55:— Trsp 12 3383— 5 802:—
av denna karaktär fått stå kostnadsmodell för kulturhistorisk bebyggelse i största all- mänhet och därmed fört skevt eller orik- tigt stoff till diskussionerna i dessa frågor.
Kostnadsberäkningarna har utförts på blanketter redovisade på s. 145—146. På den vänstra blanketten redovisas mängder, å- priser och därav härledda delkostnader. De kostnader som är att hänföra till under- hållsåtgärder har dessutom förts i särskild kolumn. Orsaken till detta kommer att anges längre fram i denna framställning.
Blanketten på s. 146 visar ett exempel på sammandrag av mängder och kostnader. Ett sådant sammandrag har gjorts för varje objekt i denna studie.
Tablån på s. 147 utgör en sammanfattning av resultatet från kostnadsberäkningen. Var- je objekt är redovisat uppdelat på kostnads- poster. Den högsta ombyggnadskostnaden härrör från en byggnad av högt kulturhisto- riskt värde. Det är dock inte detta som nämnvärt höjer kostnaderna utan en rad olyckliga omständigheter bl. a. röta, insekts-
Sammandrag Kvarter Briggen 3 Våningsyta 482 m2 Lägenhetsyta 360 m2 Volym 2 750 m3
Yteffektivitet 75 %
Hustyp Flerfamiljshus
Antal lägenheter: 7 st., varav 1 rok: 3, 2 rok: 2, 3 rok: 2, 4 rok:
Produktions- Kostnad/m2 ly Varav under— kostnad hållskostnader utgör Byggnadsarbeten: 122 0001— 339:— 51 500:— Målning: 28 000:— 7821-— 18 000:— El: 23 000:—- 64 :— 12 000:— VVS: 20 000:—- 56:—- 4 500:— Summa 193 000:— 537:— 86 000:— Moms 9,89 % 19 000:— 53:— 8 500:— Proj. och kontroll 20 000:— 50:— Summa 230 OOO:— 640:— 94 5002——
Ingångsvärde: 35 OOO:—/97:—/m2 ly
angrepp, dålig planlösning från en moder- nisering för 30 år sedan och ett avsevärt eftersatt underhåll. Huset råkar dessutom vara ovanligt stort.
Den lägsta kostnaden per rn2 ly härrör från en liten byggnad med halvmodern standard och enkel planlösning som i stort bibehållits.
Den genomsnittliga ombyggnadskostna- den på 882 kr per m2 ly ligger drygt 100 kr över den ”normala” för orten enligt lokala byggmästares uppfattning men håller sig under högsta tänkbara låneunderlag som länsbostadsnämnden kan godkänna.
Försök har gjorts att uppskatta de odis- kutabelt kulturhistoriskt betingade merkost- naderna för sådana detaljer som plank med lövsågningsarbete i stället för trådnäts- stängsel, spröjsade fönster i stället för ospröjsade, rekonstruktion av pilasterför- sedda putsade fasader i stället för helt släta, specialframtagna läktprofiler i stället
för standardprofiler o.s.v. Viss försening p. g. a. antikvariska hänsyn har medräknats. De merkostnader som föranleds av ovan- nämnda typer av arbete varierar mellan 4 och 13 % av ombyggnadskostnaderna. Under en ombyggnad utförs visst arbete som är att betrakta som underhållsarbete. Således kan en stor del av de nya yt- skikt — inom- och utomhus — som bygg- naden förses med, betraktas som under- hållsarbete. Samma sak gäller för utbyte av fönster, dörrar, skåpinredning, rörstom- mar, elsystem, sanitetsporslin etc. Då ut- byten delvis är att betrakta som förbätt- ring får _— enligt skattereglerna — emel— lertid inte denna del medräknas. Av sam— manställningen (på s. 147) framgår att un- derhållsandelen av produktionskostnaden i genomsnitt utgör 38 %. Nuvarande skatte- regler medger — vid deklaration av ”annan fastighet” (ej en— och tvåfamiljshus) — att skattskyldig som under visst beskattningsår
Sammanfattning av resultatet från kostnadsberäkningen
Våningsyta: 2 856 m2 Lägenhetsyta: 2 202 m2 Yteffektivitet: 77 % Volym: 10 640 m3
Genomsnittligt ingångsvärde: 180 kr/m21y
Antal lägenheter: 34
1 rok: 10, 2 rok: 15, 3 rok: 6. 4 rok: 3.
Objekt Kostnader för
Byggh. arb.
122 000 44 000 47 000 579 000 235 000 209 000
1 236 000
Briggen 3 Briggen 6 Gelbgjutaren 6 Gäddan 1+2 Klockaren 8 Skonaren 3
Summa
Genomsnittlig kostnad kr/ rn2 ly samt procent
av prod.kostn.
Högsta och lägsta kostn. kr/m2 ly
560:— 70 %
900—275:—
Målning
28 000 11 800
7 000 35 000 30 000 32 000
143 800
65:— 8 %
74—55z—
El
23 000 10000
3 000 39 000 54000 31 000
160000
73:— 9 %
109—32:—
VVS
20 000 8 200 7 000 51 000 30 000 15 000
131000
59:— 7 %
79—33 :—
Proj. och Moms
kontroll
20 000 7 000 6 000 35 000 20 000 20 000
108 000
49:— 6 %
63—40:—
1900 7000 6000 71000 32000 28000
167 000
76:—
Summa produk-
tionskostn.
230 000 88 000 76 000 810 000 401 000 335 000
1946000
882:— 100 % 1 261—551:—
Därav underhåll
94 500 35 650 30 000 287 000 144 000 155 000
746 000
310:— 38 %
340—224 :—
Kostn./m2 ly
640 551
1 261 809 739
882
1 261—551:—
haft kostnader ej understigande 6000 kro- nor för reparation och underhåll av fas- tighet får efter eget val göra avdrag för kostnaderna vid taxering för beskattnings- året i fråga eller för något av de två när- mast följande beskattningsåren. Dessa av- drag kan under vardera av tre på varandra följande år uppgå till 100 kronor per m2 lägenhetsyta eller lika mycket som hyresin- täkterna på denna yta under ett år.
Dessa avdragsmöjligheter kan ha stor be- tydelse om fastighetsägaren är en fysisk person med huvudsakliga inkomster från annat än fastighetsförvaltning. Juridiska personer t. ex. ett byggföretag kan troligtvis inte utnyttja hela avdragsmöjligheten och allmännyttiga företag har sina schablonav- drag.
I syfte att uppnå åtminstone halvmodern standard i samtliga bostäder och snygga upp husens exteriörer har ett begränsat för- bättringsalternativ räknats fram. Det er- fordras en insats av cirka 400 kr per m2 ly eller 26 000 kr per lägenhet för att nå detta syfte. Inskränkningarna i lägenhetsutrust- ningarna sker i köken där för närvarande funktionsdugliga detaljer behålles. Några lägenheter får inte egen dusch— eller bad- möjlighet och ljudisoleringskraven kan inte helt uppfyllas. I en del fall erhålls ändå så gott som nybyggnadsstandard.
Låne former för ombyggnad
De statliga bostadslåneformer som prövas i denna studie är bostadslån för ombygg- nad, upprustningslån, förbättringslån och nya låneformer framlagda i Kungl. Maj:ts proposition nr 1973: 21.
Bostadslån för ombyggnad kan utgå till alla kategorier av låntagare på samma vill- kor som vanligt bostadslån. Räntan på bostadslånet är f.n. (1973) 7,25 %. Lånet som löper på högst 30 år kan erhållas som paritetslån eller nominellt lån.
Upprustningslånet — egentligen "bo- stadslån för förbättring av flerfamiljshus" _— följer delvis andra regler än ombygg- nadslånet. Lånet är avsett för mindre höj- ning av standarden än den som krävs vid
ombyggnad av bostäder till nybyggnads- standard. Längsta amorteringstid är 20 år och återbetalning sker efter 6,5 % ränta som ett annuitetslån. Detta lån utgår till alla låntagarekategorier på samma villkor som ombyggnadslånet men är avsett för hus som skall bestå under begränsad tid.
Ombyggnadslånet förutsätter i regel att underliggande kredit kan erhållas. Sådan kredit — uppgående till 70—80 % av pant- värdet — lämnas av privata kreditinstitut såsom enhetslån. Dessa lån utgör annuitets- lån.
Förbättringslånet är avsett att täcka kost- naderna för hela moderniseringen av en lägenhet varför underliggande krediter inte är nödvändiga. Förbättringslånet utgår med 90 % till enskild person och 100 % till kommun eller allmännyttigt bostadsföretag. Det belopp som godkänns brukar sällan överstiga 30000 kronor per lägenhet.
Räntan är fast och utgör 4 %. Amor- teringstiden är högst 25 och lägst 10 år. Av beloppet kan högst 12000 kronor per lägenhet utgöra räntefri stående del, vilken avskrivs efter 10 år. Lånet återbetalas som annuitetslån.
Förbättringslån kan utgå för upprustning dels av småhus vilka ägs eller nyttjas av sökande, som fyllt 60 år eller som är för- tidspensionerade eller handikappade, dels av flerfamiljshus vilka ägs av kommun eller allmännyttigt bostadsföretag och som an— tingen bebos av pensionärer eller motsva- rande eller som skall rivas inom viss tid enligt kommunal plan. För enskild sökande gäller villkoret, att hans taxerade inkomst vid senaste taxering till statlig inkomstskatt inte får överstiga 15 000 kr i fråga om ogift och 21000 kr beträffande gift lån- tagare. För flerfamiljshus utgår lån endast för lägenhet som inte är avsedd att till- godose ett varaktigt behov. Förbättringslån kan beviljas såväl för allmän som mera be— gränsad upprustning.
Finansiering av ombyggnaderna
För att få en realistisk bedömning av finan- sieringen med statliga lån av ombygg-
rr: MTON DE ÅRET
esz % KR BOST' LÅN KAP. UTG. KAP. UTG. 265:— FÖRSTA ÅRET 393495 78'70 517 % KR ENHETS- LÅN KAP. UTG.KAP. UTG. er7:- PARITETS— LÅN 5,9% 52:— o INGÅNGSV. OBUNDET OBUNDET MINST 180:- 8,75% 16:- 16:- SUMMAN KAP UTG PER mzly ocu 68:- 94:70
Fig. 5 Finansiering och kapitalutgifter med ombyggnadslån för flerfamiljshus som pari— tetslån (basannuitet 5,9 %). Allmännyttigt bostadsföretag. Uträknat i första resp. femtonde årets penningvärde.
FEMTONDE ÅRET
882 EGEN 1N- % KR 750 SATS &_ är. UTG. får. UTG. BOST FÖRSTA ÅRET ' 133:- 617 % KR EFHETS' KAP. UTG. KAP. UTG. LAN TOPPLÅN 617? S% 12:- PARITETS— LÄN 5,9% 44:- 89,24% 57:- 0 . INGANGSV OBUNDET OBUNDET MINST 1801" 8,75% 16:- 16:- ZEMMAN KAP UTG PER mzly ocn 721- 95:-
F ig. 6 Finansiering och kapitalutgifter med ombyggnadslån för flerfamiljshus som pari- tetslån (basannuitet 5,9 %). Byggherren privat. Uträknat i första resp. femtonde årets penningvärde.
882 TIOND: ÅRET EGEN IN— 794 ATS 88'- % KR sosr LÅN röRSTA ÅRET w. UTG.KAP. UTG. 177:- % KR KRAV 5,s%s:7o 617 KAP. UTG. KAP. UTG. ENHETS— LÄN KRAV 6.596 6:70 61% PARITETS- LÅN 6.696 52:— 86.13% 68:30 1 i * l . I | I | i l _INGÅNGSV'l iOBUNDET OBUNDET MINST '1801' 1 [8,75% 161- 15:- SUMMA KAP UTG PER mzly ocn ÅR 74:70 91:— 91:-
Fig. 7 Finansiering och kapitalutgifter med (basannuitet 6,6 %).
naderna i denna studie har en formell an- sökan för varje projekt gjorts till länsbo- stadsnämnden i Kalmar län. Hyreskalkyler har upprättats mot bakgrund av de villkor som gäller för resp. lån.
En i detta sammanhang viktig uppgift är byggnadens ingångsvärde, dvs. det värde som fastigheten har före ombyggnad. Ett genomsnittligt värde för alla här behand- lade byggnader utgör 180 kr per m2 ly. Siffran baserar sig på indexreglerade fastig- hetsköp från de senaste 10 åren eller när något sådant köp inte förekommit taxe- ringsvärdet multiplicerat med 1,2, vilket an- ses vara den köpeskilling en seriös köpare är beredd att erlägga för fastigheten i be— fintligt skick.
Låneunderlaget har fastställts av läns- bostadsnämnden till samma belopp som ombyggnadskostnaden, som uppgår till 882 kronor per m2 ly för ombyggnad till ny- byggnadsstandard och 400 kronor per rn2 ly för upprustning och förbättring. Om- byggnadslånet tas som paritetslån med en av länsbostadsnämnden fastställd basannui- tet om 5,9 % och löptid 20 år.
Följande diagram och kalkyler avser att
ombyggnadslån för småhus som paritetslån
% xs 400 BOSTLÅN KAP. UTG. KAP. UTG. zao 120” sosr LÅN ENHETS— .0195 10:e LÅN ENHETS— zao:- LÅN 3.419; 23:40 0 iNGÅNGsv. OBUNDET 1801" 8,75% 15:- SUM KAP UTG UNDER 20 ÅR 50:20 PER rill, ocr-r ÅR
Fig. 8 Finansiering av kapitalutgifter med upprustningslån om byggherren är ett all- männyttigt bostadsföretag.
400 PÖRBÄTTR.
LÅN 400:- (26 ooo/Agt) % KR (12 000 lgh G STÅENDE w. UTG. KAP. UT . DEL FÖRBÄTTR.
o LÅN 7,4374. 16:- iNGÅNGsv. OBUNDET 180:- 83% 16:- SUM KAP UTG UNDER 20 ÅR 32:- PER my ocn ÅR
Fig. 9 Finansiering och kapitalutgifter med förbättringslån för pensionärer.
visa finansieringen av 1 rn2 genomsnitt- lig lägenhetsyta. Ingångsvärdet förutsätts kunna placeras som obundet bottenlån efter ombyggnaden med 6,75 % ränta och 2 % amortering. Egen insats för privat bygg- herre täcks med ett topplån med 9 % ränta på 30 år. Förräntningskravet på egna in- satsen för egna hem kan på grund av in- flation m.m. sättas till 6,5 %.
Som framgår av fig. 5 och fig. 6 kommer kapitalutgifternas andel av hyran att ligga mellan 68 och 72 kronor. Därtill kommer driftskostnader på 28:— kr per rn2 ly, var- för hyrorna, härledda ur kapitalutgifterna på de enligt ovan finansierade ombyggna- derna kommer att ligga mellan 96 och 100 kr per m? ly. Driftskostnaderna här och i följande exempel avser exkl. uppvärrnnings- kostnader.
Fig. 7 visar finansiering av egna hem. Till beloppet 74:70 bör läggas en drifts- kostnad på 20:— kr per m? ly. Det blir således en kostnad på cirka 95:— kr. För egnahemsägare skall även marginalskatte- effekten av låntagarens ränteutgifter be- aktas. Här förhåller det sig så att lån- tagaren i sin självdeklaration får dra av de verkliga räntekostnaderna för paritetslånet. För det statliga bostadslånet blir det 7,5 % av l77:—=13:20 kr och för enhetslånet 617>(7.65 %:47130 kr, vilka belopp till- sammans blir 60:50 i räntor per m2 ly.
Schablonintäkten av en villa i denna vär- deklass utgör 2 % av taxeringsvärdet, som torde uppgå till 900:— per 1112 ly efter om- byggnaden. Schablonintäkten blir således 18:— per m2 ly. Från dessa intäkter skall dragas räntekostnaderna vilka enligt ovan utgör 60:50; (18-60150) = —42:50. Räk- nar man med en marginalskatt om 40 % blir effekten av denna 0,4X (42:50) = —17:—. Om man från de beräknade kost- naderna på 95:—— drar 17:—, blir den verk- liga boendekostnaden för en egnahemsägare 78:— per mi) ly och år.
Som framgår av diagrammen (fig. 5—7) har länsbostadsnämnden i sin bedömning inte ansett sig kunna motivera att högsta löptid på bostadslånet tillämpats. Detta får till följd att basannuiteten höjs med 0,8 %
för flerfamiljshus och 1,3 % för egna hem och orsakar hyreshöjning på 8—10 kronor per rn2 ly första året.
För begränsade moderniseringsalternativ kan dels upprustningslån och dels förbätt- ringslån för berättigade kategorier använ- das (fig. 8 och 9).
Som framgår av diagrammen blir kapi- talkostnaden betydligt lägre vid dessa låne- former. Man skall givetvis då också ta hän- syn till att moderniseringen inte blir så om- fattande och husets stomme inte så väl ge- nomgången. Om man till de ur fig. 11 er- hållna kostnaderna lägger 28:— kr. för drift når man dock en kostnad på omkring 80 kr. per 1112 ly, vilket får anses högt för den standard som erhålls. Beloppet skulle tro- ligtvis inte stå sig vid en bruksvärdespröv- ning av hyran.
Fig. 9 som visar förbättringslånets kost- nader ger däremot — för samma standard -— en så pass låg hyra som 58 kronor per rn2 ly.
Speciellt i Västervik där kommunen är den största innehavaren av saneringsfastig— heter bör lånet kunna komma till god an- vändning vid ett första steg i en successiv modernisering.
K ostnadsbärare
De hyror — omkring 95 kronor per m2 — som av kapitalkostnaderna att döma kom- mer att utgå vid ombyggnader till nybygg- nadsstandard är lika höga som de hyror som erhölls vid den senaste totalsaneringen i Västerviks innerstad. Nettobostadskostnaden beror på de bostadstillägg som utgår. Kom- munalt bostadstillägg till pensionärer med endast folkpension kommer att utgå med ett belopp omkring 40 kronor per m2 och år beroende på lägenhetens storlek.
Medelinkomsten för de få barnhushållen i Gamla Norr är 23000 kronor. Bostads- tillägget beräknat på 1972 års tabeller skul- le för ett tvåbarnshushåll bli 4 kronor och för ett trebarnshushåll bli 26 kronor per mz/ly och år. 40 % av dessa kostnader kom- mer att belasta kommunens budget.
I en liten kommun som Västervik med en
1 261
FEMTONDE ÅRET
EGEN IN— % KR SATS ?. UTG KAP. UTG 340.- 995 31:— w FÖRSTA ÅRET 920 % KR BOST LÅN KAP. UTG. KAP. UTG. 2751" TOPPLÅN 996 31:— 89,24% 82:— 645 645:- PARITETS— LÅN 5,9% 54:- o TNGÅNGsv. OBUNDET OBUNDET MINST 1805' 8,75% 16;_ 161" SUMMA KAP UTG PERm ly OCHÅR 101:— 129:—
Fig. 10 Finansiering och kapitalutgifter med ombyggnadslån för flerfamiljshus som pari- tetslån (basannuitet 5,9 %) och allmännyttigt bostadsföretag. Uträknat i första resp. fem- tonde årets penningvärde.
begränsad bostadsmarknad kan det bli svå- righeter att under en kort tidsrymd ut- bjuda så många speciella och dyrbara bo- städer, som lägenheterna i kulturhistoriskt intressanta hus lätt kan bli. Dock är det nödvändigt att största delen åtgärdas i större eller mindre omfattning inom de närmaste åren. Beståndet lägenheter av detta slag i centralorten Västervik uppskat- tas till knappt 400 st. eller 4,5 % av hela bostadsbeståndet. Det kan verka vara en blygsam del men kan orsaka kommunal- ekonomisk snedbelastning om de byggs om under en kort tidsperiod. Det förhållandet att drygt 30 % av det kulturhistoriska be- ståndet är enfamiljshus medför att denna kategori inte direkt belastar budgeten i kommunen. Mot bakgrund härav och om hänsyn tas till inkomstläget i Västervik och frekvensen av bidragsberättigade barn- och
pensionärshushåll kan man med en grov uppskattning påstå att varje kvadratmeter ombyggd kulturhistoriskt värdefull bostads- lägenhet kostar kommunen årligen 3—6 kronor. Med motsvarande uppskattning för nyproduktionen torde varje kvadratmeter årligen kosta 6—13 kronor.
Sammanfattande synpunkter
Som tidigare påpekats är det viktigt att längsta möjliga löptid tillämpas på det statliga bostadslånet när det gäller den kul- turhistoriska bebyggelsen. Praxis är tyd- ligen att kortare amorteringstid tillämpas på äldre bostadsbebyggelse av trä. Det fak- tum att det — enligt saneringsutredningens rekommendationer — bör finnas kommu- nala garantier för kulturhistoriskt värde- fulla byggnaders fortbestånd i bevaringsom-
BOST LÅN 378" rEMTONDE ÅRET % KR xAP. UTG KAP UTG 883 X ENHETS— LÅN FÖRSTA ÅRET 883:- % KR KAP. UTG. KAP. UTG. PARITETS— LÅN 5,1% 64:50 77.14% 97:- o INGÅNGSV' OBURDET OBUNDET MINST 180" 8,75% 15:- 16:- SUMMA KAP UTG PER m21y ocn ÅR 80:50 113:—
Fig. II Finansiering och kapitalutgifter med ombyggnadslån som paritetslån (basannui- tet 5,1 %) och förhöjt låneunderlag (38 %) upp till produktionskostn. Allmännyttigt bo— stadsföretag. Uträknat i första resp. femtonde årets penningvärde.
råde, bör innebära att kreditriskerna är ringa i dessa sammanhang.
Problemen ställs på sin spets vid ”nor- mal" finansiering av det mest kostnads- krävande objektet i denna studie med en produktionskostnad på 1261 kr (fig. 10). Lägger man i detta exempel till driftskost- naderna erhåller man en kvadratmeterhyra per år om 130 kronor vilket är oaccep- tabelt i en ort av Västerviks karaktär där högsta noterade hyra hösten 1972 var 96 kronor. Om man i finansieringsfallet i fig. 13 till en början tänker sig kunna sänka basannuiteten till 5,1 % skulle det inne- bära en hyressänkning med 9 kronor.
En annan möjlighet att få ner hyres- kostnaderna är att begära förhöjning av låneunderlaget med motivering att bygg- naden är kulturhistoriskt märklig. Av fig. 11 framgår att det krävs en höjning med
38 % för att täcka produktionskostna- derna. Med basannuiteten 5,1 % får man en av kapital- och driftskostnader betingad hyra på cirka 110 kronor per m2 ly och år.
En annan hyreshöjande faktor är det så kallade ingångsvärdet. Det faktum att inte någon form av tomtkostnader ingår i låne- underlaget för statligt bostadslån för om- byggnad gör att det kan bli problem med att belåna ingångsvärdena till rimliga vill- kor, speciellt i tider med kreditrestriktio- ner. När det gäller fastigheter som har varit i en ägares. hand under en längre tidsperiod är inte detta problem så över- hängande eftersom lägre förräntningskrav på innestående "egen insats” kan vara mo- tiverat.
Om man -— som i fig. 11 — tänker sig att ingångsvärdet, som i det här aktuella fallet ungefär motsvarar taxeringsvärdet,
kunde inrymmas i låneunderlaget, skulle hyran kunna sänkas från 110 till 103 kro- ner per m2 ly. Ett sådant förfarande skulle givetvis omgärdas med garantier mot spe- kulation i ingångsvärden på samma sätt som produktionskostnader granskas och be- döms.
Ändrade finansieringsprinciper
I proposition nr 1973: 21 föreslås vissa för- ändringar för finansiering av ombyggnad. De är i korthet följande.
Bostadslånet för ombyggnad skall kunna
882
BOST LÅN % KR . UTG KAP. UTG. 6” ANNUiTETs- arms" LÅN 7,70% 21:- 40 ÅR ANNUITETS- LÅN 7,33; 45:- 60 ÅR 0 TNGÅNGsv. 18% OBUNDET 3,75% 16:— SUMMA KAP UTG PER m ly ocn ÅR az:-
Fig. [2 Finansiering och kapitalutgifter med ombyggnadslån för flerfamiljshus som annuitetslån. Byggherren allmännyttigt bo- stadsföretag. Uträknat i första resp. fem- tonde årets penningvärde. Jfr fig. 5.
utgå som annuitetslån med en amorterings- tid på ända upp till 40 år mot nuvarande maximalt 30 år. Det sk upprustningslånet föreslås bli avvecklat. I stället för detta lån tänkes bostadslånet för ombyggnad i dylika fall kunna utgå med varierande amorte- ringstid dock högst 30 år eftersom slutresul- tatet av ombyggnaden inte blir nybyggnads- standard utan endast lägsta godtagbara stan-
dard eller något däröver. Bostadslånet för ombyggnad skall också kunna användas för etappvisa moderniseringar. Sålunda kan man tänka sig att börja med att moderni- sera alla omoderna lägenheter i ett hus upptill lägsta godtagbara standard för att efter tex tio år utföra resterande ombygg- nadsåtgärder upptill nybyggnadsstandard.
[ syfte att belysa propositionens låne- system har exemplet i fig. 5 beräknats efter detta system.
I fig. 12 illustreras fallet med ombyggnad till nybyggnadsstandard. Enhetslånet löper på 60 år och bostadslånet på 40 år.
Vid en jämförelse mellan fig. 5 och 12 framgår att kapitalutgifterna första året blir 14 kr högre om man använder sig av det i propositionen föreslagna annuitets- lånet. Efter femton år ger däremot systemet med paritetslån 12 kr högre kapitalutgifter. Redan på det tionde året ger annuitetslånet lägre kapitalutgifter.
I fig. 13 illustreras en etappvis ombygg- nad. För en kostnad av 480 kr per mgly och år beräknas gott och väl lägsta godtagbara standard kunna uppnås i det bostadsbestånd som ingår i denna studie. Detta belopp skall jämföras med 882 kr per in2 för att uppnå nybyggnadsstandard. Eftersom modernise- ringsåtgärderna är begränsade kan —— på enhets- och bostadslånet —— endast 40 års resp. 25 års amorteringstid erhållas.
Efter 10 år görs de resterande åtgärderna för att uppnå nybyggnadsstandard. Dessa åtgärder — som idag skulle kosta 400 kr — kostar om tio år — p.g.a. kostnadssteg- ringar — cirka 520 kr. Från och med år elva kan enligt propositionen lånen med kort amorteringstid omvandlas till enhets- och bostadslån med maximala löptiden om 60 resp. 40 år. Resultatet i form av kapital— utgifter kan jämföras med fig. 5 och 12. Man har under tio år en låg hyra men trots det en acceptabel standard. Det femtonde året ligger kapitalutgifterna 8 kr högre än i alternativet i fig. 12 men drygt 4 kr lägre än i fig. 5. En avsevärd fördel med den etappvisa ombyggnaden är att evakuering kan undvikas.
ETAPP ]
UPPRUSTNING TILL LÄGSTA GODTAGBARA STANDARD.
FÖRSTA TILL TIONDE ÅRET
480 % KR BOST LÅN KAP. UTG. KAP. UTG. 130:— 336 ANNUITETSLÅN ENHETSLÄN 8.42% 25 ÅR 11:— 336:- ANNUITETSLÅN e,os% 27:- 40 ÅR 0 INGÄNGSV. OBUNDET 180:— 517595 16:- SUMMA KAP UTG PER mzly OCH ÄR 51"— ETAPP z 1 000 RESTERANDE OMBYGGNADSÅTGÄRDER UPPTILL NYBYGGNADSSTANDARD BOST LÅN 300=- ELFTE TILL rEMTONDE ÅRET % RR KAP. UTG. KAP. UTG. 700 ENHETSLÅN ANNUITETSLÅN 700:- 73.96 23" 40 AR ANNUITETSLÅN 7 ,3% 51:- 50 ÅR 0 . INGANGSV- OBUNDET MINST 100:— 16:— SUMMA RAP UTG PER mzly OCH ÅR 90:-
Fig. 13 Finansiering och kapitalutgifter med ombyggnadslån för flerfamiljshus som annuitetslån. Etappvis ombyggnad. Byggherren allmännyttigt företag. Uträknat i första resp. femtonde årets penningvärde. Jfr fig. 5 och 12.
Skonaren 3 Skonaren ?. Briggen & Briggen 4 Briggen 3 Briggen 2
Skolgatan .
Jakobsgatan Fabriksgatan *
Elevation av Rådhusgatans östra sida.
rg, 1 H
då??? Rug
%% t.— ”#4me
?
Jakobs gatan
Gelbgjutaren 1 Gelbgjutaren 6
Klockaren 1 Klockaren 9 Klockaren 8
Skolgatan 5 Fabriksgatan
Elevation av Rådhusgatans västra sida.
Trähuspartier på Gamla Norr :" Västervik.
SOU 1973:27 157
Statens offentliga utredningar 1973
Systematisk förteckning
Justitiedepartementet Snyltningsbrott och sjukförsäkringsmissbruk. [13] Utsokningsbalk. Utsökningsrätt XII. [22]
Bättre överblick över lagar och andra bestämmelser. [23] Unga lagöverträdare Ill. [25] Lag och rätt i grundskolan. [26]
Finansdepartementet Fastighetstaxering. [4] Styrelserepresentation för bankanställda. Lagteknisk översyn. [18] Svensk ekonomi fram till 1977. [21]
Utbildningsdepartemenlet Litteraturen i skolan. Separat bilagedel 4 till littera- turutredningens huvudbetänkande. [1] 1968 års utbildningsutredning. 1. Högskolan. [2] 2. Hög- skolan. Sammanfattning. [3] 3. Försöksverksamhet med yrkesteknisk högskoleutbildning. [12] Museerna. [5] Radio i utveckling. [8] Fortsatt uppsökande verksamhet för cirkelstudier inom vuxenutbildningen. [9] Reklamutredningen. Reklam lll. Ställningstaganden och förslag. [10] (Utkommer senare) Reklam IV. Reklamens kostnader och bestämningsfaktorer. [11] Samhället och filmen. Del 3. [16] Teknisk översyn av studiemedelssystemet. [17] TRU:s försöksverksamhet 1%7—1972. [19]
Jordbruksdeparternentet Mål och medel i skogspolltiken. [14]
Handelsdepanementet Kommunal planering och detaljhandel. [15] Varudeklaration — ett medel i konsumentpolitiken. [20]
Inrikesdepartementet Trygghet i anställningen. [7] Boendeservice 7. [24] Sanering lll. [27]
Industridepartementet Data och näringspolitik. [6]
Anm. Siffrorna inom klammer betecknar utredningarnas nummer i den kronologiska förteckningen.
Statens offentliga utredningar 1973
Kronologisk förteckning
(OmleUI-waNd
. Litteraturen i skolan. U. . Högskolan. U . Högskolan. Sammanfattning. U. . Fastighetstaxerlng. Fi. . Museerna. U. . Data och näringspolitik. l. . Trygghet i anställningen. ln. . Radio i utveckling. U. . Fortsatt uppsökande verksamhet för cirkelstudier inom vuxenutbildningen. U. . Reklam III. Ställningstaganden och förslag. U.
(Utkommer senare)
. Reklam lv. Reklamens kostnader och bestämnings- faktorer. U. . Försöksverksamhet med yrkesteknisk högskoleut-
bildning. U. . Snyltnlngsbrott och siukförsäkringsmissbruk. Ju.
. Mål och medel I skogspolitiken. lo. . Kommunal planering och detaljhandel. H. . Samhället och filmen. Del 3. U. . Teknisk översyn av studiemedelssystemet. U. . Styrelserepresentation för bankanställda. Lagtek- nisk översyn. Fi. . TRU:s försöksverksamhet 1967—1972. U. .Verudeklaration — ett medel i konsumentpoliti- ken. H . Svensk ekonomi fram till 1977. Fi. . Utsökningsbalk. Utsökningsrätt XIl. Ju. . Bättre överblick över lager och andra bestämmel— ser. Ju. . Boendeservice 7. in. . Unga lagöverträdare lll. Ju. . Lag och rätt i grundskolan. Ju. . Sanering Ill. ln.
||| 4 - | .A | | | | i | _ | || | I , |..— [| ,, I | 'I I | | | | ' '— | ' ' " I . 'I | ' | || . |. J . i ' |_ - . ||| : (' » i! _ | _| | , _ ', || H _, . , | ., ',|'| _ | . _ ' | . r ' > * _| |. ' . _ . | A _.i " ||| _. , ' _'| .— | '.| " _ | | | | __ ' | _ || " | | '. || | -&— r [' i |_ _ | _ | . Vw- | I i _ | _. ||xl' |" ," ||| " ] |. || " , ' i|| ' ] ||| » || | _'i " | . | ,.i 'l| — ' .| 'l| ' | [ ||| ' _ i "i |. [I. | . _' - ' _-—l. ' ._ | J " . ' I | "' | I — | | | __| i i i, | . | ' | |, _'| | _ ., ' ' ||1 | ' . | |. ' H I i [ |. J | | i . | |r " [_ - _. ' * ( | || |_: | | ', , f ' || " 1 || ' . ||| , | '|' | * ' ' i | ' '_ |__ || | . . | | | 'T i . | | || ||| |l| " i | | » | | .| | | _ | || ' | || - | . | || _ | _ |_| | |" . j_ |'|i _ ] | »| [| |— " ' Mn | |” i | _ llll | ' | .|| | ' l | || _ki |[ ' | ||
KUNGL. Bit—BL. 2 !. JUL 1973 STOCKHOLM
W & Allmänna Förlaget