SOU 1974:1
Orter i regional samverkan
Till Statsrådet och chefen för arbetsmarknads— departementet
Expertgruppen för regional utredningsverksamhet (ERU), skall enligt sina direktiv samla information om och föreslå samordning av forsknings- verksamheten samt definiera forskningsbehov i regionalpolitiska frågor. Verksamhetens resultat avrapporteras fortlöpande. År 1970 överlämna- des betänkandet ”Balanserad regional utveckling” (SOU 1970: 3) med bilagedelar. Senare har forskningsresultat presenterats i bl. a. bilagor till 1970 års långtidsutredning (SOU 1971: 16) och glesbygdsutredningens betänkande (SOU 1972: 56). ERU får härmed överlämna betänkandet ”Orter i regional samverkan”, i vilket de senaste årens resultat samman- fattas och sätts in i ett regionalpolitiskt sammanhang.
I ERU ingår för närvarande generaldirektör Ingvar Ohlsson, ordföran- de, byråchef Curt Canarp, generaldirektör Lennart Holm, professor Torsten Hägerstrand, professor Erik Höök, sekreterare Lars Ljung, departementsrådet Bengt Thufvesson och arkitekt Erik Wirén. Departe- mentsrådet Rune Olsson och avdelningsdirektör Gottfrid Heffler har vidare medverkat vid utformningen av betänkandet. I ERU: s kansli ingår fil.lic. Gösta Guteland, sekreterare, fil.kand. Ingela Felländer, fil.kand. Christer Stighäll, fil.lic. Börje Tallroth och fil.lic. Sture Öberg.
Under ERU: 5 nu avslutade etapp har en rad forskare och tjänstemän medverkat. I arbetsgrupper har ett samarbete ägt rum som dokumente- rats i bilagor till betänkandet. Underlaget för betänkandet har därmed bestått av rapporter från såväl enskilda forskare som från grupper av forskare och tjänstemän. Ett viktigt syfte med betänkandet är att redovisa de olika bidragen i en sådan form att de kan ge underlag för utvecklingen av regionalpolitiken.
Det material som nu presenteras är bl. a. avsett att utnyttjas för den utvärdering som år 1975 skall ske av den nu pågående regionala planeringen. Materialet kan också ge viktiga bidrag till den regionala trafikplaneringen och den fysiska riksplaneringen. Forskningsresultaten intar en naturlig plats i underlaget för skilda planeringsaktiviteter. För att resultaten skall kunna utnyttjas i planeringen är det väsentligt att de föreligger på ett tidigt stadium i beslutsprocessen. Vissa delar av betänkandet är avsedda att underlätta det pågående planeringsarbetet, medan andra delar syftar till att ge underlag för den fortsatta debatten
kring de regionalpolitiska frågorna. Till de senare kan främst betänkan- dets inledande och avslutande avdelningar räknas.
Arbetet med betänkandet avslutades i december 1973. Stockholm den 15 februari 1974.
Ingvar Ohlsson
Curt Canarp Erik Höök
Lennart Holm Lars Ljung
Torsten Hägerstrand Bengt Thufvesson Erik Wirén
/Gösta Guteland
Sammanfattning i punktform av betänkandet
ERU:s slutsatser
1. Idéutveckling
1.1. Inledning
ERU skall enligt givna direktiv samordna och initiera regional utrednings- och forskningsverksamhet. Arbetet har lagts upp så att resultaten av verksamheten skall föreligga i god tid före utarbetandet av propositioner till riksdagen i regionalpolitiska frågor. Hittills har ERU arbetat efter flera riktlinjer för att lösa sin uppgift. Bland dessa kan nämnas:
1. Överlämnandet av betänkandet ”Balanserad regional utveckling” (SOU 1970:3) med bilagedelar. I betänkandet sammanfattas en rad forskningsresultat. Dessa sätts in i en analys av den regionala utveck- lingens orsaker och problem. Rapporten utkom samtidigt som 1968 års lokaliseringsutredning presenterade sitt betänkande ”Lokaliserings- och regionalpolitik (SOU 1969: 49) och utgjorde ett av underlagen för 1970 års regionalpolitiska proposition.
2. Publiceringen av forskarrapporten "Regioner att leva i” (Publica 1972) och lägesrapporten ”Regionalpolitisk forskning och stödverksam- het 1965—1971” (Ds In 1972: 14) ägde rum under våren 1972 för att möjliggöra ett tillgodogörande av ERU:s forsknings- och utrednings- resultat i 1972 års regionalpolitiska proposition.
3. Utarbetandet av bilagor till 1970 års långtidsutredning och gles- bygdsutredningen skall ses som ett sätt att tillföra utredningsverksam- heten forskningsresultat på regionalpolitikens område.
4. Organiseringen av arbetsgrupper och symposier för att bereda tillfälle till forskarträffar och diskussioner mellan forskare och tjänste- män är ytterligare ett exempel på hur samordningsverksamheten bedrivs. De resultat som kommit fram inom ramen för de forsknings- och utredningsprojekt som är knutna till ERU har kommit till användning på flera olika sätt. I vissa fall har de, som nämnts ovan, kunnat ingå i beslutsunderlaget för regionalpolitiska åtgärder. Resultaten anvisar också nya vägar för insamling och analys av data om den regionala utveck- lingen. Enligt ERU: s bedömning är det viktigt att ett fortlöpande ömsesidigt kontaktutbyte bedrivs mellan olika organisationer, forskare, politiker och tjänstemän. En rad samhällsproblem kan upptäckas på ett relativt tidigt stadium med hjälp av forskarinsatser. Samtidigt kan politiker och tjänstemän ge viktiga impulser vid uppläggningen av forskningsprogram
genom att visa på de problem som upplevs som ofullständigt analyserade. Som exempel på detta kan nämnas förslagen att initiera forskning för att få fram en ny kommunikationsteknik som passar in i den långsiktiga planen för den regionala strukturen.
En viss åtskillnad mellan forsknings- och utredningsverksamhet kan i detta sammanhang vara motiverad. Till den förra kan främst räknas sådana aktiviteter som inkluderar ett relativt stort mått av sökande och som i inledningsskedet präglas av osäkerhet beträffande uppläggning och genomförande. Under en period krävs en koncentrerad insats för analys av problemställning och slutlig utformning. Utredningsverksamheten är som regel redan från början mer målinriktad och bygger ofta på metoder som utvecklats inom forskningen.
Det sökande som utmärker forskningsverksamheten återspeglas givetvis också i ERU: s betänkanden. I en rad fall presenteras resultat som skall ses som ett ”första försök” med en ny utredningsmetod. Den fortsatta verksamheten inom olika utredningsorgan får i dessa fall visa om de nya metoderna funnit slutgiltig form.
Under den fyraårsperiod som har förflutit sedan betänkandet Balan- serad regional utveckling presenterades har ett intensivt kontaktutbyte ägt rum med forskare inom olika vetenskaper och vid olika universitet och högskolor i Sverige. Arbetet har lett till en vidareutveckling av de idéer som tidigare presenterades. Denna vidareutveckling redovisas i föreliggande betänkande som samtidigt pekar på behovet av vidare forskning och utredning på ett antal områden.
1.2. Idéutvecklingen på den regionala teorins område
Under den förindustriella tiden, då transportkostnaderna var höga och handelsutbytet mellan olika regioner var litet uppstod en i vissa avseenden okomplicerad regional struktur. Uppdelningen mellan stad och land var central. En rad näringar utövades endast i städerna. Landsbygden svarade för en stor del av livsmedelsproduktionen. En arbetskraftsintensiv teknik uttnyttjades. Svårtransporterade livsmedel kom att få en lokalise- ring närmare städerna än lättransporterade. De teorier för produktion av olika varor som växte fram under dessa tider präglades av rådande förhållanden. Det var naturligt att söka förklara produktionens förlägg- ning i rummet med utgångspunkt från en analys av kostnaderna för transporter av varor.
För många varugrupper är dessa teorier alltjämt giltiga. Svårtransporte- rade, ofta tunga, varor produceras gärna nära avsättningsmarknaden, om de enskilda råvarorna och halvfabrikaten är någorlunda lättransporte- rade. Prefabricerade väggelernent kan här nämnas som exempel på en sådan vara. Befolkningsomflyttningar och materiell standardstegring till följd av införandet av ny teknik och kapitalbildning medförde dock en successiv förskjutning i teoribildningen. Den bästa lokaliseringen av ett företag behövde inte längre sammanfalla med den ort som uppvisade de lägsta transportkostnaderna. Vid hänsynstagande till regionala skillnader i
såväl kostnader för råvaror, halvfabrikat, kapital och arbetskraft som intäkter för de producerade varorna kunde andra lokaliseringar vara att föredra. Teorier för företags vinstmaximering som på detta sätt växte fram har även de alltjämt relevans vid beslut om lokalisering av enskilda företag.
Lokaliseringsteorier baserade på transportkostnadsminimering och vinstmaximering kan sägas representera fas 1 och fas 2 i den idémässiga utvecklingen. Den fortsatta teoribildningen har medfört att såväl en tredje som en fjärde fas har utkristalliserats,
Motiven för att på ett medvetet sätt föra in hushållssektom i analysen kan säkert sättas i samband med behovet av att förklara de stora befolkningsomflyttningar som ägt rum under en mycket lång tid. Hushållen söker lokaliseringar som i något eller några avseenden förbättrar levnadssituationen. Materiella standardvinster torde därvid inta en central roll. Införandet av flera sektorer i analysen ställde krav på modeller som visade det ömsesidiga beroendet mellan systemets delar. Hushållssektorn fördes sålunda in i analysen, även om dess roll var passiv och i första hand gällde dess efterfrågeskapande delar. En allmän jämviktsteori utvecklades som bl.a. byggde på perfekt konkurrens på varu- och faktormarknaderna. Denna teoribildning kan sägas representera fas tre.
Under de senaste årtiondena har begränsningarna i modeller som förutsätter perfekt konkurrens med bl. a. en fri prisbildning på varor och tjänster blivit allt mer uppenbara. I en fjärde teoribildningsfas har idéutvecklingen i stor utsträckning gällt möjligheterna att inkorporera icke prissatta miljöfaktorer i analysen. Teoribildningen kring hushålls- sektorns agerande har därvid fått en mer framskjuten ställning. En rad olika ansatser har därvid prövats. Behovet av tvärvetenskaplig forskning och integration av forskningsresultat från olika områden har blivit allt mer betydelsefullt. Nya metoder har införts. Som exempel kan nämnas analys av tidsåtgången och möjligheterna att använda tiden som mått på resursuppoffringar. Ett annat exempel är cost-benefitanalyser.
Som en vidareutveckling av den allmänna jämviktsteorin växer en ortssystemteori fram som inom sin tvärvetenskapliga referensram kan ta in forskningsresultat från olika vetenskaper.
1.3 1970 års ERU-rapport (ERU 70)
1.3.1. Trepartsspelet
Inom ramen för efterkrigstidens utredningar och beslut på regional- politikens område har den lokaliseringsteoretiska referensramen succes- sivt skrivits fram. Från att från början främst referera till fas 1 och 2 i den doktrinhistoriska utvecklingen har inslag från fas 3 och 4 blivit allt vanligare. ERU har för sin del fört analysen mot bakgrunden av den allmänna teoriutvecklingen. I ERU 70 betonades sålunda starkt det ömsesidiga sambandet mellan de faktorer som styr företagssektorns,
hushållssektorns och den offentliga sektorns lokaliseringsval. Detta motiverades av att ett beslut om en lokaliseringsförändring som fattas inom en sektor utlöser beslut om förändringar inom andra sektorer. Dessa förändringar kan i sin tur medföra nya lokaliseringsbeslut inom den sektor som startade förändringen. Det blir sålunda ett trepartsspel som formar den regionala utvecklingen. I ERU: s tidigare betänkande knöts intresset vidare till problem som gäller avvikelser från perfekt konkur- rens. Behovet av forskning var påtagligt på detta område, vilket i sin tur påverkade uppläggningen av den forskningsinitierande verksamheten i den nu avslutade etappen.
I ERU 70 presenterades en överblick över och en analys av faktorer som tillsammans i olika kombinationer avgör de tre behandlade sektorer- nas lokaliseringsval. Bland dessa faktorer ingick den traditionella lokalise— ringsteorins element med uppmärksamheten primärt riktad på regionala skillnader i transportkostnader, löner och i någon mån marknads- underlag.
Ett exempel på detta samspel är effekten av regionala löneskillnader som kan leda till en regional omfördelning av hushåll och företag med en tendens till regional löneutjämning som följd. För hushållet kan emellertid löneskillnader accepteras med bibehållen lokalisering i region med lägre lön om andra välfärdsfaktorer innebär tillräcklig kompensa- tion. Även för företagare kan andra faktorer leda till utebliven omlokalisering trots nominella löneskillnader.
En av ERU:s analyser visar att olika regioner synes ha olika produktionstekniska förutsättningar på tillgångs- och efterfrågesidan, som leder till olikhet i produktivitetsmönstret. Med ett företagsekono- miskt betraktelsesätt synes vid en första ansats, regioner med stort befolkningsunderlag ge högre produktivitet; det gäller främst storstads- regionerna. ERU understryker dock att dessa skillnader kan bero på icke regionbundna faktorer som exempelvis realkapitalets ålder och att ett hänsynstagande till samhällsekonomiska kostnader, exempelvis i utbyggd infrastruktur, kan på olika sätt modifiera resultaten.
De agglomerativa fördelamai orter med stort underlag av befolkning och företag är enligt ERU väsentliga för lokaliseringsvalen. Sådana agglomerativa fördelar kan för företagen bestå av tillgång till olika kategorier av arbetskraft, till olika slag av utbyggd företagsservice och ökade kontaktmöjligheter utan större anspråk på tidsåtgång. ERU uppehåller sig speciellt vid personkontakternas ökade betydelse. Personal inom företagsledning, utrednings- och planeringsarbete samt försäljning koncentreras allt mer till storstadsregionema på grund av möjligheterna till närkontakt med andra företags och offentliga myndigheters personal med liknande arbetsfunktioner. Samtidigt varnar ERU för en sådan utveckling med en uppdelning av näringslivet i en storstadsdominerad del med tyngdpunkt på kontaktverksamhet, informationsbehandling och styrning och en annan del som gäller landet i övrigt och som omfattar direkt varuproduktion. En utveckling av detta slag kan få allvarliga ekonomiska, sociala och kulturella konsekvenser.
För hushållens del finns agglomerativa fördelar av orter över en viss
; !
storleksnivå, stora nog att tillhandahålla en differentierad privat och offentlig service. Skillnaden i tillgången på arbetstillfällen mellan olika regioner betraktas av ERU som en av de främsta orsakerna till hushållens omflyttningar. Tillgång till en differentierad och tryggare arbetsmarknad synes väga tyngre som omflyttningsincitament än inkomstskillnader. Hushållens bosättning påverkas även av en mängd icke prissatta miljöfak- torer som tillgång till utbildning, sjukvård och annan samhällsservice samt utbud av olika fritids- och kulturaktiviteter. Tidsfaktorns betydelse för hushållens levnadsvillkor tas upp till en första studie.
Liksom för företagens lokaliseringsval har storleken av avsättnings- områden en väsentlig betydelse för den offentliga etablering av verksam— hetsställen som tillhandahåller offentliga tjänster. Samtidigt leder stor— driftsfördelarna till en koncentration av statlig service, vilket har blivit ett betydelsefullt inslag i den regionala utvecklingen. Liksom för de varuproducerande företagen kan utbudet delas upp på lokala, regionala och nationella tjänster. Gränsdragningen mellan dessa påverkas av stordriftsfördelarna.
För den offentliga sektorns lokaliseringsval kan på detta sätt flera av de faktorer som styr företagssektoms val spela en väsentlig roll. De samhällsekonomiska aspekterna kan dock lättare och naturligare tas med i lokaliseringsvalet i den offentliga sektorn. ERU framhåller att lokalise- ringsbeslut inom en rad verksamhetsområden av den offentliga sektorn inte bara har direkt sysselsättningsmässiga konsekvenser utan också indirekt påverkar företagens och hushållens lokaliseringsval. Det sker genom att de bidrar till att skapa nödvändig infrastruktur för företagen och ett mera varierat utbud av icke prissatta nyttigheter för hushållen.
1.3.2. Analys av ortsstrukturen
1 ERU 70 ses utvecklingen av den svenska orts- och regionstrukturen som ett resultat av de tre sektorernas lokaliseringsval och samspelet dem emellan. ERU 70 framhöll att den utvecklingen kan betraktas som ett regionalt utvecklingsförlopp. I detta är storstäderna och glesbygdema de två extremerna. Kring dessa uppkommer en rad problem. Bakom urbaniseringsprocessen ligger en rationalisering mot större kapitalintensi- tet inom de ytkrävande näringarna jord- och skogsbruk och en ökad koncentration till näringsgrenar och samhällsaktiviteter i vilka stordrift och samlokalisering ger hög avkastning. Den regionala utvecklingen kan betraktas som en kumulativ process där två typer av frågor bör understrykas. Den ena gäller den långsiktiga interregionala fördelningen av landets resurser och därmed frågan, hur olika regiontyper bör utvecklas befolkningsmässigt för att en från total välfärdssynpunkt optimal fördelning av resurserna skall uppnås. Det gäller den strukturella balansen. Den andra gäller den takt i vilken kontraktion, expansion eller omstrukturering sker och hur man skall lösa uppkommande balansproblem. ERU förutsåg att branschmässigt ensidiga mindre tätorter kan komma att ”slås ut" under 70-talet av orter av högre dignitet.
Invånare
100 000
30 000
Rangordninqn- Figur ]."1 Ortstrukturen | 5 10 50 nummer iSverige
I ERU 70 diskuterades sambanden mellan landets verkliga regionala struktur och den från välfärdssynpunkt bästa strukturen. Diskussionen illustrerades med diagram av det slag som återges i figur 1: l. Landets orter är där rangordnade efter invånarantal. Under utvecklingens gång förändras kurvan. Om det inte sätts in några åtgärder kan en från välfärdssynpunkt icke önskvärd struktur uppstå. Enheter som fattar lokaliseringsbeslut på företagsekonomiska grunder tar icke hänsyn till exempelvis konsekvensinvesteringar och miljöfaktorer. Regionalpolitiken kan alltså sägas syfta till dels att söka en utveckling som leder mot den önskvärda regionstrukturen, dels att se till att utvecklingen av orterna med alla dess tröghetsmoment sker på ett balanserat sätt.
ERU kom till slutsatsen att regionalpolitiken på lång sikt bör ha till uppgift att göra bebyggelsestrukturen mera robust inför framtida ekonomiska påkänningar och att göra den bättre ägnad för en rättvis fördelning av sociala och kulturella tjänster. Krav på robusta orter och därmed förutsättningar att dra till sig och erbjuda ett mångsidigt näringsliv leder oundvikligen fram till regionala mål som innebär en koncentration av de regionalpolitiska insatserna. Ortsstrukturen bör vara sådan att valmöjligheterna för enskilda individer beträffande arbetsupp- gifter och bostadsort blir stora.
1.3.3. Analys- och redovisningsmetoder
Ett viktigt inslag i ERU 70 var att hushållssektorns och den offentliga sektorns ställning markerades kraftigare än i tidigare lokaliseringsutred- ningar. Detta ställde delvis nya krav på analys- och redovisningsmetoder- na. Frånvaron av produktionsuppskattningar för den offentliga sektorn och svårigheterna att ta in icke-prissatta miljöfaktorer i analysen av hushållssektorns levnadsvillkor och lokaliseringsval uppmärksammades.
För att skapa ett för företagssektorn och den offentliga sektorn gemensamt mått vid analysen av orsakerna till den regionala utvecklingen använder ERU s. k. funktionsuppdelade data. På grundval av forsknings- resultat särredovisades uppgifter om kontaktberoende verksamheter inom näringslivets administrativa enheter. För den offentliga sektorn användes därvid lönegradsplanen som indelningsinstrument. Från arbets- marknadsorganisationema hämtades indelningar för den privata sektorn. Med utgångspunkt i olika forskningsresultat visades att speciella faktorer
& l l 1 i"
__ ___—___,—
styr lokaliseringen av de kontaktberoende verksamheterna, faktorer som skiljer sig från dem som avgör lokaliseringen av mer rutinmässig tillverkningsproduktion.
Vid analysen av hushållssektorns levnadsförhållanden i olika regioner har behovet av regionala indelningar som inte följer de administrativa gränserna blivit alltmer påtagligt. I ERU 70 lades mot denna bakgrund stor tonvikt vid de resultat som framkommit inom forskningen som utnyttjat koordinatsatta data. Befolkningskartan redovisades med uppgif- ter om folkmängden och dess förändringar inom lokala och regionala områden runt varje ort. Den bild över befolkningsutvecklingen som på detta sätt kommer fram är på samma gång överskådlig och detaljrik. Den kan också ligga till grund för jämförelser med utbud av arbetsplatser och service å ena sidan och befolkningens bosättning å den andra. 1 en av bilagedelama till ERU 70 presenterades ett svenskt ”välfärdslandskap” som baserades på sådana jämförelser.
1 .3 .4 Forskningsprogram
ERU 70 tjänade bl. a. som underlag för utformningen av det förslag till ny regionalpolitik som framlades år 1970 efter fem års försöksverksam- het med lokaliseringsstöd. Därför redovisades en utförlig uppföljning av den lokaliseringspolitiska stödverksamhetens resultat. Detta kan betrak- tas som ett led i ERU: s löpande uppföljningsverksamhet både vad gäller regionala utvecklingen och politikens resultat.
Rapporten redovisade också behov av forskning för att kunna utveckla den regionala analysen på olika områden. Vissa områden noterades vara av speciell betydelse. Ett sådant var forskning om människornas önskemål om typ av samhälle och omgivning. På företagssidan framstod behovet av att studera produktionskostnaderna i olika regioner.
ERU: s verksamhet är beroende av samarbetet med forskare vid olika universitet. Detta hade byggts upp, fördjupats och breddats under de gångna fyra åren. Den andra etapp av ERU: s arbete som startade 1970 har utvecklat nya former för samarbetet mellan forskare och administra- törer. Tre större arbetsgrupper har bildats med ledamöter från universi- tet, länsstyrelser, statliga verk, kommuner och departement. Grupperna tar upp följande problem
]. hushållens levnadsvillkor 2. produktionskostnader i olika regioner 3. prognos- och planeringsmetoder
Valet av ämnesområden har skett efter diskussioner med forskare, tjänstemän och politiker med utgångspunkt i ERU 70. Vid ett av ERU arrangerat symposium i början av utredningsetappen inbjöds sålunda representanter från departement, statliga verk och universitet att diskutera uppläggningen av etappen. Såväl vid detta tillfälle som i andra sammanhang har det framhållits att det är viktigt att en omfattande forskningsverksamhet bedrivs om människornas levnadsbetingelser i olika regioner. I bl. a. prop. 1972: 111 om regionalpolitiska handlingsprogram
m. m. framhålls att människornas krav på service och arbetsmarknader i olika ortstyper inte är uttömmande undersökt. Dessa frågor har studerats av den arbetsgrupp som tar upp hushållens levnadsvillkor.
Valet av den andra gruppens ämnesområde skall ses som en följd av det av Kungl. Maj: t till ERU givna uppdraget att utreda produktionskostna- der för regioner i olika delar av landet (jfr bankoutskottets utlåtande 1969 nr 30). En viss belysning av frågan finns redan i ERU: s framlagda rapporter (SOU 1970: 3) och (Ds In 1972214) samt i den bilaga till glesbygdsutredningen (1972: 56) som utarbetats av ERU:s kansli. En fördjupning har med tanke på ämnets omfattning bedömts som nödvän— dig. Det har befunnits speciellt angeläget att de samhällsekonomiska perspektiven på kostnaderna — och intäkterna — beaktas.
Den tredje arbetsgruppens område har fått förnyad aktualitet i det arbete som ERU deltar i. Gruppens arbete har hittills koncentrerats till att utveckla de regionala perspektiven i samband med långtidsutredning- ens arbete. Redan till 1970 års långtidsutredning presenterade ERU en bilaga med regionala utvecklingsperspektiv för befolkning och näringsliv (SOU 1971: 16).
ERU 70 var i sin sammanfattning av fem års utredningsarbete och forskarsamarbete en första ERU-redovisning, som sökte ge nya infalls- vinklar på orsaker till den regionala utvecklingen. Den kan betraktas som ett basarbete som ERU vidareutvecklat. Det har skett under en successiv redovisning av delresultat i långtidsutredningen för 1970, glesbygdsutred- ningen och en lägesrapport för utformningen av den regionalpolitiska propositionen 1972: 111. ERU: 5 nya sammanfattning blir därför delvis en uppsummering av preliminära resultat som redan tidigare presenterats. Den idémässiga och empiriska referensramen återges i fortsättningen i form av utvecklingslinjer från ERU 70. Som allmän karakteristik kan sägas att ERU 70 behandlade trepartsspelet mellan hushåll, företag och offentliga sektorn och dess regionala effekter. Den nya rapporten tar sin utgångspunkt i de regionala enheterna i orter och ortssystem. Den vill belysa dessa från miljösynpunkt, både som konsumtions- och produk— tionsmiljö. Det leder till ett annat samspel nämligen orter i regional sam- verkan för att skapa robusta regionala strukturer för dem som lever och arbetar där.
1.4. Vidareutveckling av idéer och synsätt
1.4.1. Orter och ortssystem
Enligt den under mellankrigstiden utvecklade centralortsteorin beror utvecklingen för en ort i stor utsträckning på förändringar i efterfrågan på de varor och tjänster som produceras i orten. Då transportkostnaderna sänks eller ny teknik introduceras i ortens produktionsenheter kan marknaderna öka. Till en del innebär detta att produktionen av varor och tjänster i mindre ortersom omger centralorten läggs ned. Ökningen av marknaderna skapas dock även genom ökad arbetsfördelning mellan
centralorterna. Ständiga förändringar i marknadsförhållandena medför att begreppet ort inte kan ges en entydig definition. Orten representerar ett marknadsområde som är utsatt för ständiga störningar. En del marknadskrafter skapar en tendens till att de större orterna ständigt växer på bekostnad av de mindre. Andra krafter verkar i motsatt riktning. Arbetsfördelning och specialisering mellan orter är ett exempel på en sådan jämviktsskapande mekanism.
För att komma fram till en för regionalpolitiken tillämpbar orts- avgränsning måste marknadsbegreppet utvecklas. Avsättningsmarknadens storlek för en vara eller tjänst beror i hög grad på transportkostnaderna. En tung vara, eller en vara som inte kan transporteras på grund av att den måste vara färsk vid framkomsten, får i allmänhet en till ytan begränsad marknad. Även för tjänster gäller att avsättningsmarknaden ofta begrän- sas på grund av avståndsrestriktioner. Hushållens tjänster i form av arbetsutbud avsätts sålunda inom ett relativt snävt begränsat omland runt bostaden. En rad offentliga tjänster avsätts på motsvarande sätt inom en närzon runt utbudsplatsen. För specialiserade tjänster där hela landets samlade efterfrågan är relativt liten kan dock transportkostnadsrestrik- tionen vara mindre avgörande.
Det kan från flera synpunkter vara naturligt att utforma en områdesav- gränsning för var och en av de varor och tjänster som bjuds ut. Området skulle därmed vara lika med avsättningsmarknaden.
Inom landet skulle i så fall finnas en rad marknadssystem. Speciellt för den offentliga sektorn kan ett sådant synsätt ha relevans. Sjukvården, undervisningen, åldringsvården skulle kunna ha var sitt marknadssystem, där de enskilda orterna kanske också representerar beslutande försam- lingar.
Även om ERU kan finna motiv för att bygga upp marknadssystem av här angivet slag, måste betonas att en samordning av systemen är ofrånkomlig, om samhällsekonomiska synsätt skall tillämpas. Till grund för vart och ett av systemen måste finnas ett allmänt ortssystem som är vägledande för utformningen. Varje marknadssystem bör exempelvis utformas så att det passar in på en viss nivå i det generella systemet. Om ett övergripande system får ligga till grund för planeringen verkar detta med all säkerhet styrande på t. ex. det privata näringslivets lokalisering. Ett gemensamt beskrivningssystem skapas med hjälp av analys och statistisk kartläggning av ortssystemet.
Det grundläggande synsätt som här utvecklas har sina rötter i den teoretiska litteraturen. Den bygger också vidare på den ortsklassificiering som riksdagen antog år 1972 på grundval av prop. 1972: 111. En politik som baseras på ortssystemtanken förutsätter goda kunskaper om de faktorer som styr systemets eller systemens utveckling. I föreliggande rapport ägnas dessa informationsfrågor stor uppmärksamhet.
Kartläggningar av begränsningar i hushållens aktionsfält beträffande arbets- och serviceresor är viktiga ingredienser i analysen. Den innehåller också beskrivningar av företagssektorns avsättningsmarknader för varor, med uppdelningar på lokala, regionala, nationella och internationella marknader. Stor tonvikt läggs vid avsättningen av tjänster. De kontakt-
beroende verksamheterna synes för närvarande växa snabbt. Deras avsättningsområden omspänner ofta hela landet. Kartläggningama av den offentliga sektorns ortssystem gäller främst kvalificerad service.
De administrativa indelningarna i församlingar, kommuner och län bryter ofta gränserna för de mer funktionellt avgränsade ortssystemen. Den administrativa indelningen baseras huvudsakligen på den offentliga sektorns avsättningsområden. Det är sålunda främst för hushållssektorn och företagssektorn som diskrepanser mellan administrativa och funktio- nella indelningar uppträder.
ERU:s kartläggningar av kontakt— och leveransnäten mellan kommuner syftar till att utveckla metoder för en planering av det generella ortssystem, i vilket kommunerna utgör grundenheter. Denna planering, som hittills främst gällt arbetsmarknaden och viss typ av offentlig service, kan byggas ut i flera avseenden. Kartläggningama av kontakt- och leveransnäten ger underlag för nya planeringsformer, vilka närmast kan betecknas som resursförbruknings-, produktions- och användningsplane- ring. Genom att fördjupa analysen av resursförbrukningen, produktio- nens omfattning och utvärderingen av produktionsresultatet torde en rad samhällsekonomiska målkonflikter kunna klarläggas. Den fysiska och ekonomiska planeringen på kommunal nivå och sysselsättnings-, trafik- och serviceplaneringen på regional skulle därmed integreras. En samman- hållen ortssystemplanering skulle bli en realitet.
1.4.2. Orter som levnads- och produktionsmiljö
De undersökningar som ERU genomfört under sin andra etapp ger en beskrivning av olika orter och regiontyper som levnads- och produktions- miljö. Orten står då som ett samlingsbegrepp för miljö- och efterfrågeför- hållanden, transportförhållanden m. m. I ERU 70 analyserades orsakerna till regionala förändringar. Intresset koncentrerades till de faktorer som påverkar de tre huvudsektorernas lokaliseringsval. I föreliggande rapport är huvudintresset att samla dessa faktorer till en beskrivning av orter, ortssystem och mer allmänt regionala strukturer för att på så sätt skildra nuvarande tillgång på orter och regioner samt om möjligt dra generellare slutsatser om olika typer av orter och ortssystem som bör kunna utvecklas för att de bättre skall svara mot efterfrågan på levnads- och produktionsmiljön. Här ligger i förlängningen möjligheten att kanske öka valmöjligheterna för olika sektorers etablering, att allmänt uttryckt varudeklarera orterna som miljö för olika aktiviteter med en breddning till ortssystembegreppet samt att få möjligheter till ökad ”miljö”-infor- mation.
1 begreppet orter som miljö ligger de idéer som utvecklats av Torsten Hägerstrand om verksamheten inom orter som ett aktivitetssystem. Det är ett system som beskriver olika aktiviteter som fordrar förflyttning mellan olika utbudsstationer. Det har utarbetats för hushåll men systemet hade även kunnat användas som idégivning för en liknande syn på företaget i en miljö. För ett hushåll beskriver systemet bl. a. tidsåtgång för förflyttning mellan olika stationer sådana som bostad, arbetsplats,
skola, service, affärer m. m. för att kunna genomföra dags- och veckoprogram. För hushållet får man se på samordningen av de olika medlemmarnas program.
Denna ansats har ERU funnit mycket viktig för beskrivning av orter och regioner som miljöer för hushållen. Allmänt sett kan mani konkreta fall beskriva systemet i dels tillgång på stationer dels restriktioner för användningen av dem inom ramen för hushållens preferenssystem. Stationerna utgörs, som nämnts, av bostad, arbetsplats, serviceinrättning, affär m. ni. som kan beskrivas med hänsyn till utbudets karaktär, innehåll, kvalitet och tillgänglighet främst under dygns— och veckorytm. Restriktionerna är främst de monetära (inkomst m. m.) och de tidsmäs- siga. Dessa restriktioner hänger samman med regionens inkomstnivåer, skatter m.m. respektive regionens transportsystem för möjliggörande av aktiviteter. Ofta måste hushållet vid prioritering av olika konsumtions- möjligheter både av prissatta och icke-prissatta nyttigheter ta ställning till en blandning av monetära och tidsmässiga restriktioner (t. ex. restid och reskostnad).
ERU har gått igenom levbarheten av olika orter med tonvikt på vissa miljöelement, främst orter som arbetsmarknader. En stor betydelse har tillmätts utvecklingen av problematiken kring tidsrestriktioner och möjligheten att i olika ortstyper genomföra olika dagsprogram. I en situation då hushållet fattar etableringsbeslut är även graden av informa- tion och dess säkerhet av betydelse. Även dessa frågor har behandlats i denna andra forsknings- och utredningsetapp.
Idén om orter och regioner som miljöer för att genomföra olika aktiviteter har vidareutvecklats med samma typ av ansats för företag som för hushåll. Det vore önskvärt att här utveckla frågor kring lokala och regionala produktionssystem med avseende på inbördes samband i såväl leveransströmmar som personkontakter. De produktionsbetingelser som ligger bakom orternas egenskaper som produktionsmiljö gäller efterfråge- förhållanden, produktionsstruktur, faktorutrustning och offentlig infra- struktur t. ex. i transportsystem.
Uppläggningen i ERU:s rapport har på detta område inneburit en vidareutveckling av ERU 70 genom studier av olika regioners produktivi- tet. Ytterligare försök har gjorts att rensa jämförelser från faktorer som icke är ortsspecifika t. ex. olika åldersammansättning av realkapitalet. Produktivitetsanalysen har breddats genom att även icke företagsmässiga intäkter och kostnader infogats. Det gäller kostnaden för att uppehålla, utveckla och avveckla faktorer som ingår iföretagens produktionsmiljö i takt med produktionens förändringar. Där ligger givetvis också effekter av lokaliseringsförändringen inom företagssektorn och på andra sektorer. ERU har i denna rapport ägnat kostnadsfrågor sammanhängande med samhällskapital speciell uppmärksamhet. Det gäller kapitalbildning och samhällskapitalets betydelse i orter av olika typ och i olika utvecklings- stadier.
När på detta sätt orter som levnads- och produktionsmiljöer kartlagts har det varit ERU: s ambition att kombinera dessa två typer av miljökem- ponenteri avsikt att utvärdera olika typer av orter. Man skulle därvid vilja
utsträcka analysen till att varudeklarera olika ortssystem som är alternativt möjliga inom ramen för givna utbyggnadsmöjligheter och totala resurser i samhället. Just utvidgningen till ortssystem — orter som samverkar — bör ge framtida möjligheter till en mer systeminriktad planering med aktivitetssystem för hushåll och produktionssystem för företag och i viss mån den offentliga sektorns tjänsteproducerande verksamhetsställen.
Den offentliga sektorns roll i utvecklingen av orter och ortssystem är mycket väsentlig. Som producent av service blir etableringsbeslut för en offentlig verksamhet ofta av samma typ som för ett företag inom en servicenäring och verksamheten kan utnyttja produktionsmiljön på ungefär likartat sätt. Men den offentliga sektorn har en annan betydelse- full funktion nämligen att den producerar specifika element i ortsstruk- turen och denna del äri viss utsträckning ett medel i regionalpolitiken. En utveckling av infrastrukturen drar ofta betydande kostnader och användningen av resurser för infrastruktur måste avvägas mot annan resurssallokering i samhället inom den totala resursramen och därför ofta koncentreras inom ett planmässigt uppbyggt ortssystem.
Det sker kontinuerligt en förändring i landets regionala struktur. Ändrad efterfrågan, strukturförändringar inom näringslivet, den teknolo- giska utvecklingen m. m. är drivkrafter bakom de regionala förändringar- na. I vissa teorier som byggts upp kring dragningskraft hos olika orter med hänsyn till täthetsgrad brukar ingå tesen att det finns en minimistorlek hos en ort för att den skall ha växtkraft. Under den storleken tenderar den att krympa. Häri ligger en teori om regionala förlopp. När utvecklingen nått en viss nivå blir processen ”självfödande”. Tillväxten skapar ett gynnsamt klimat för nya etableringar tills vissa externa effekter kan göra sig gällande i uppbromsande riktning. På samma sätt är det med orter som minskar. De blir mindre attraktiva och föder därigenom en fortsatt minskning. Det finns i sådana förlopp tröskelvärden för ortsstorleken med hänsyn till ortens möjlighet att bära upp service av olika slag.
Under senare decennier har regionala förlopp i Sverige varit mycket snabba. Som ERU tidigare understrukit utgör glesbygd och storstad två ytterligheter i sådana förlopp. ERU pekade också på att de mindre tätorterna och ensidiga orter vid en spontan utveckling sannolikt skulle bli problemorter i de regionala förloppen under kommande tioårsperiod. Sådana spontana förlopp mot en avfolkning kan ha sin startpunkt långt tidigare än man varit medveten om. Uppkomsten av sneda åldersfördel- ningar för människor som bor i en ort och för realkapital kännetecknar orter inbegripna i regionala förlopp och kan ibland tas som indikator på läget i ett förlopp.
Genom olika åtgärder kan regionala förlopp påverkas till sin riktning och till sin styrka. Storleken och inriktningen av åtgärderna blir beroende av styrkan i den spontana utvecklingen. Ett tidigt ingripande i ett förlopp som skall vändas är betydelsefullt. Sådana ingripanden kan såväl syfta till att skapa en balanserad kontraktion som tillväxtbefrämjande åtgärder.
ökad kommunikation och samverkan mellan orter i ett ortssystem
påverkar givetvis de regionala förloppen. Genom ett effektivt ortssystem skapas ökade möjligheter för orter av olika betydelse att utvecklas och stabiliseras på sin nivå.
1.4.3. Ortssystempolitik
Fördelningen mellan verksamheter med stort behov av kontakter och sådana som direkt gäller tillverkning av varor, bidrar till att orterna och regionerna i ett land får olika näringslivssammansättning. Den spontana utvecklingen leder därvid ofta till att en viss ensidighet uppstår. Tillvaratagandet av stordriftsfördelar och andra former av specialisering bidrar till denna utveckling.
Den regionala politiken syftar bl.a. till att reducera de negativa effekterna av de obalanser som har sitt upphov i ensidigheter i näringslivet. Förändringarna i landets produktionsförutsättningar återspeg- las i regionala produktionssystem. Nedgång i sysselsättningen inom jord— och skogsbruk i Norrland kan här nämnas som exempel. Som ett led i strävandena att bygga upp en regional struktur som är robust mot struktur- och konjukturförändringar har riksdagen under år 1972 fastställt en indelning av landets orter som skall ligga till grund för den regionala planeringen. Statliga myndigheter skall i sin planering utgå från detta ortssystem vid beslut om regional fördelning av investeringar.
Ortsgrupperingen kan ses som ett första led i en regional planerings-' politik som består av två led. Det första avser angivande av ortssystemets form och det andra utarbetande av åtgärder för att styra ortsutvecklingen i önskvärd riktning. Åtgärdsdelen som i en första fas har utarbetats inom länsprogram 1970 omfattar bl. a. förslag till fördelning av offentliga investeringar och utformning av socialpolitiska åtgärder. Utan att närmare beröra den tidsmässiga fördelningen av utformningen av olika etapper i en framtida ortssystempolitik, skisserar ERU i föreliggande rapport några utgångspunkter för en vidareutveckling.
Det kan konstateras att den regionala politiken berör lokaliseringen av såväl företags- och hushållssektorn som den offentliga sektorn. En rad medel sätts in för att nå den önskvärda lokaliseringen av aktiviteter och produktion. Investerings-, sysselsättnings- och transportstöd, liksom etableringsrestriktioner kan nämnas vad beträffar påverkan av företags- sektorns lokalisering. Kommunala skatteutjämningsbidrag är exempel på medel som påverkar investeringsfördelningen inom den offentliga sek- torn. Utflyttning av central statlig verksamhet från Stockholm kan här också nämnas som nya lokaliseringar av produktionssystem i det svenska ortssystemet. De enskilda hushållens lokalisering påverkas bl. a. av olika typer av transfereringar.
En vidareutveckling av regionalpolitiken som successivt leder till vad som här kallas ortssystempolitik innebär inte bara att den offentliga sektorns verksamhet fördelas mellan olika nivåer i ortssystemet. På ett mer aktivt sätt än hittills kan också det övriga näringslivet styras till ortssystemets olika delar. I praktiken innebär detta att den ortsnivå som
främst kan komma ifråga som alternativ till storstadslokaliseringen, görs ytterligare attraktiv.
De medel som i dag sätts in på olika nivåer i ortssystemet kan vidareutvecklas i en rad avseenden. Enligt ERU:s uppfattning bör stor uppmärksamhet riktas mot den offentliga sektorns lokalisering. Medel som direkt påverkar den enskilde individens levnadsförhållanden bör dock även komma ifråga. En slutsats av ERU:s studier av levnads- villkoren i olika ortstyper är att skillnaderna är betydande. De föränd- ringar som under senare år har inträffat beträffande bl. a. önskemålen om att höja yrkesverksamhetsgraden för kvinnor har medfört att vissa problemområden fått förstärkt aktualitet. Inte minst gäller detta de enskilda hushållsmedlemmarnas möjligheter att nå olika arbetsplatser och att tillgodogöra sig samhällelig service av olika slag. För att vissa orter i ortssystemet skall bli konkurrenskraftiga krävs betydande insatser för att öka det dagliga aktionsfältet för enskilda invånare.
Åtgärder för att stimulera hushållens förflyttningsmöjligheter i dygns- perspektivet är centrala i en utbyggd ortssystempolitik. Det är naturligt att i främsta rummet därvid sätta sådana åtgärder som berör transporter- na och då kanske i första hand de kollektiva kommunikationerna. ERU: s analyser visar emellertid att sådana åtgärder kan kompletteras med andra åtgärder som ökar möjligheterna till samvarotid för hushållens medlem- mar. En rätt till mer flexibla arbetstider för alla arbetskategorier skulle sålunda i vissa ortstyper kunna ge samma effekt på levnadsvillkoren som en förbättring av det kollektiva transportsystemet.
Det synsätt som här presenteras bildar ram för framställningen i de följande kapitlen. En uppdelning 1 avdelningar har följts för att markera att det i vissa delar ges redovisningar om specialinriktade frågeställningar. Dessa gäller bl. a. tillvägagångssätt för att genomföra mätningar av hushållens levnadsvillkor och produktionskostnader i olika ortstyper. De gäller också mätningar av de ömsesidiga beroendeförhållandena mellan landets orter. I en avslutande avdelning sammanfattas resultaten och presenteras förslag till uppläggning av en ortssystemanalys som är gemensam för olika planeringsformer.
2. ERU:s bedömningar och slutsatser
Det är naturligt att forskningsresultat ibland kan uppfattas som motsägel- sefulla. Skillnader i problemställningar medför att olika sidor belyses. Därmed uppstår tolkningssvårigheter. Vid de kontakter som ERU har haft med forskare, tjänstemän och politiker har det framkommit att behovet av sammanfattningar av de forsknings- och utredningsresultat som kommer fram under en utredningsetapp är mycket stort. För att underlätta beslutsfattarens arbete kan sammanfattande bedömningar vara av stort värde. Det är önskvärt att också vetenskapsmännen är med om att presentera sammanfattningar av detta slag. ERU:s forskarrapport ”Regioner att leva i” syftar till att ge lättåtkomliga slutsatser. Kapitel 1 skall också ses som en sammanfattning av denna typ.
I föreliggande kapitel sammanfattas i punktform resultaten från den nu genomförda etappen. Viktigare delar av innehållet i ERU: s betänkan- de som bygger på materialet i bilagorna och inom kansliet utförda undersökningar, redovisas sålunda kortfattat. Sammanfattningen följer i huvudsak rapportens disposition. Liksom i föregående betänkande, ERU 70, är det befogat att mot bakgrund av det presenterade materialet ge vissa allmänna synpunkter på utformningen av den regionala politiken. Synpunkter på den framtida forskningsinitierande verksamheten åter- finnsi kapitel 10.
2.1. Utvecklingen sedan ERU 70 i ett regionalpolitiskt perspektiv
2.1.1. Resultat
EJ Under utredningsetappens gång har ett antal för den regionala politiken viktiga utvecklingsdrag och observationer rönt speciell uppmärksamhet. De kan sammanfattas på följande sätt. — Storstädernas tillväxt har upphört i Sverige liksom i vissa andra industriländer. Det är ännu för tidigt att uttala sig om det endast är en temporär konjunkturmässig förändring. För första gången sedan år 1930 hade Sverige år 1972 en nettoutvandring. Den ökade rörligheten i ett kortare tidsperspektiv synes möjlig-
göra att hushållen i större utsträckning än tidigare bor kvar i den ursprungliga bostadsorten. Det är främst bilismen som skapat ökad rörlighet. I stora områden av södra och mellersta Sverige och Norrlands inland företas mindre än 5 % av arbetsresorna med kollektiva transport- medel. Dessa områden drabbas speciellt vid energibrist. Några tendenser till brytning av deni ERU 70 uppmärksammade koncentrationen av tjänsteproducerande och kontaktberoende verksamheter till storstäderna kan ännu inte skönjas.
I betänkandets deskriptiva avsnitt presenteras bakgrunden till ovan- stående observationer. Därvid framhålls följande redovisningsresultat. Cl En ofta framförd uppfattning är att bostadsbeståndets fördelning i alltför hög grad begränsar utrymmet för förändringar. Den bristande flexibiliteten framtvingar ofta flyttningar över längre avstånd. I ERU: s materialredovisning kan ett delvis nytt utvecklingsdrag, som överbryggar begränsningar av detta slag, skönjas. Det är att befolk- ningens rörlighet i dygns- och veckoperspektiven successivt ökar. Resor mellan primärbostad och fritidsbostad är exempel på en sådan ökad rörlighet. Förlängda pendlingsavstånd mellan bostad och arbete är ett annat. Hushållens ökade rörlighet och markutnyttjande har sålunda medfört att de lokala och regionala omlanden förändras för de enskilda hushållen. Den kollektiva trafiken svarar för en liten del av dessa förändringar. Minskad energitillgång kan här förändra bilden. Översiktliga kalkyler visar att fritidsbebyggelsearealen har ökat kraftigt. Tillsammans med den ökande tätortsarealen upptar den emellertid endast drygt 1% av rikets totala landareal. [ storstads- regionerna kommer tätortsarealen upp till omkring 10 % av landarea— len.
Sysselsättningens omfördelning från areella näringar till stads- näringar har gått med olika takt i skilda delar av landet. För hela landet gäller att sysselsättningen inom jordbrukssektorn reducerats med en tredjedel under perioden 1965—1970. 1 Norrlandskommuner- na var nedgångar på över 40 % vanliga. Sysselsättningen inom industrin tenderar i dag att minska i de områden som industrialisera- des tidigast, medan den ökar i övriga. Det mest dominerande draget i sysselsättningsutvecklingen är servicesektorns snabba tillväxt. Den kraftiga befolkningsökningen i storstadsregionerna under 60-ta- let har förbytts i stagnation. Bland förklaringar kan, utöver att de allmänna konjunkturförändringarna har betydelse, anföras att den offentliga sektorns expansion har dämpats. Storstädernas befolk- ningsstagnation torde till en del också kunna förklaras av den förda lokaliseringspolitiken. Den ökade informationen om förhållandena i orter utanför storstäderna kan antas ha stimulerat till etableringar där. ERU:s samlade materialredovisning visar att standardklyftorna mel- lan olika delar av landet minskat i flera avseenden under 1960-talets senare del och 1970-talets första år. Bostadsstandarden och inkomst- situationen är exempel på levnadsförhållanden som i dag uppvisar
mindre regionala skillnader än tidigare. Regionala utvärderingar av avstämningen till 1970 års långtidsutred- nings material visar att sysselsättningen inom tillverkningsindustrin kan komma att ytterligare minska i de befolkningstäta regionernai södra och mellersta Sverige fram till år 1977. En ökning förväntas i övriga landet. Järn-, stål- och metallverk är den bransch som enligt prognosen kommer att öka sysselsättningen mest fram till år 1977. I större städer och södra mellanbygden beräknas den öka med över 6 000 personer. Samtidigt kan textilindustrin förväntas minska antalet sysselsatta med 11 000 personer i Göteborg, Malmö och vissa andra större städer. Strukturstudier av det slag som presenteras i de inledande kapitlen syftar till att belysa behoven och möjligheterna att påverka den regionala utvecklingen. Ett viktigt led i framtagningen av beslutsunderlag för den regionala politiken är att klargöra den hittills förda politikens effekter på utvecklingen. ERU har i flera tidigare sammanhang redovisat resultat av studier av dessa effekter. Analysen i föreliggande rapport skall ses som ett fullföljande av tidigare presentationer. Även om betydande sysselsättningstillskott kan konstateras i norra glesbygden uppväger de inte nedgången inom jord— och skogsbruk. I norra tätbygden har tillskottet bidragit till en mer balanserad befolkningsutveckling. Omkring 5 % av landets tillverkningsföretag med minst 5 sysselsatta har hittills erhållit regionalpolitiskt stöd i form av lån och bidrag. Arbetsställena sysselsätter omkring 9 % av antalet sysselsatta inom tillverkningsindustrin. I skogslänen arbetar omkring 33 % av de anställda i stödföretag. För dessa län gäller att omkring 22% av tillverkningsföretagen är stödföretag. Stödföretagen tillhör en expansiv grupp inom tillverkningsindustrin. Mellan 1963 och 1972 uppvisade de sålunda en sysselsättningsexpan— sion på omkring 40 %. En stor del av ökningen har inträffat efter det att stöd har utgått. Som ett exempel kan här nämnas att de företag som erhöll stöd år 1967 hade ökat sin sysselsättning med 19 % mellan 1963 och 1966. Under perioden 1966 till 1972 ökade sysselsätt- ningen med ytterligare 59 %. De företag som beviljades stöd år 1969 registrerade en sysselsättningsökning mellan åren 1968 och 1972 på 40 %. Under 1972 gick sysselsättningen i flera stödföretag tillbaka. Andelen kvinnor i stödföretagen var 17,6 % år 1972. Hela industrin hade då drygt 21 %. Ett icke oväsentligt antal äldre arbetstagare har, enligt ERU: s undersökning, beretts arbete vid stödföretagen. I flera fall synes dessa komma från jordbrukssektorn, även om personer som tidigare arbetat inom industrin utgör huvudparten av de nyanställda. Byte av bostadsort i samband med anställning vid stödföretag synes ovanligt, vilket bl. a. medför ett begränsat bostadsbyggnadsbehov. Stödföretagens bokförda räntabilitet och likviditet har förbättrats under de senaste åren. Även om lönenivån för företag som fått stöd
ligger lägre än riksgenomsnittet, utvecklas den itakt med lönernai industrin som helhet.
2.1.2. ER U: s slutsatser
El Risken ökar för att samhället delas upp i en grupp med hög rörlighet och därmed god tillgång till arbete och fritidsområden och en annan grupp med ett snävt rörelseomland. Mer utvecklade kollektiva transporter skulle behövas för att eliminera välfärdsklyftor av detta slag. Det mest slående utvecklingsdraget för framtiden är att tjänste- sektorns andel kommer att svara för en allt större del av sysselsätt- ningen. Den regionala fördelningen av de tjänsteproducerande nä— ringarna blir allt viktigare. Delvis nya medel krävs för att påverka fördelningen i överensstämmelse med de regionalpolitiska målen. ERU vill för sin del varna för att dra alltför långtgående slutsatser om den dämpade nettoinflyttningen till storstäderna under 1970-talets första år. Konjunkturella och invandringspolitiska förhållanden kan åter medföra en snabb tillväxt särskilt om ledig bostadskapacitet håller på att bildas. Utflyttningen av yngre människor ger stor andel äldre människori storstädernas inre delar. Detta kan på sikt medföra nya typer av segregeringsproblem av både social och ekonomisk art. Enligt ERU:s uppfattning har regionalpolitiken med all säkerhet bidragit till industrins relativt omfattande expansion i de norrländska kustregionerna. Analyserna av företagens produktivitetsförhållanden och deras indirekta effekter på det omgivande näringslivet synes också visa att insatserna är motiverade. Det är enligt ERU:s bedömning troligt att resultaten hade varit mer positiva om den stödberättigade verksamheten omfattat en större del av näringslivet. Den nu påbörjade stödgivningen till viss serviceverksamhet är i detta avseende ett viktigt steg.
2.2. Orter och regioner som levnads- och produktionsmiljö
2.2.1. Synsätt och resultat
[| I ERU:s studier av hushållens levnadsvillkor betonas uppdelningen i sådana tillgångar som individerna själva förfogar över och sådana som är knutna till omgivningen. Forskningen inom ERU: s ram komplette- rar sålunda låginkomstutredningens undersökningar vilka främst avser individernas egna tillgångar. Studierna utgår från bedömningen att levnadsvillkoren i högre grad än tidigare bestäms av omgivningens tillgångar. — En orsak till detta är att tjänster från den offentliga sektorn svarar för en allt större andel av hushållens totala konsumtion. Allt fler av hushållens aktiviteter förutsätter således ortsbundna offentliga investeringar i vägar, skolor, service rn. m.
— En annan orsak är individernas ökade rörlighet både i dygnsper- spektivet och i längre tidsperspektiv. Allt fler tillgångar i omgivningen nås inom hushållens dagliga aktivitetsfält. En tredje orsak är den förändrade arbetsfördelningen ihushållen och i samhället. Bl.a. medför förändringen större anspråk på förvärvsarbete i bostadsorten för kvinnor.
El Kartläggningar av omgivningens tillgångar ingår sålunda som ett
naturligt led vid bedömningen av levnadsvillkoren. ERU hari den nu avslutade etappen lagt stor tonvikt vid förhållanden som rör arbete och service. En viktig komponent i levnadsvillkoren är arbetsplatsemas åtkomlighet för daglig pendling. Tillgängligheten beror i sin tur på antalet arbetsplatser på den lokala arbetsmarknaden och de färdme- del som hushållen förfogar över. Arbetet inom ERU visar att den som har tillgång till bil ofta har mer än dubbelt så många arbetsplatser att välja mellan som den som ej disponerar bil. Sannolikheten att hitta ett ledigt arbete är därmed större för de förra. I norra glesbygden är bilistens övertag än större. Där när han igenomsnitt fem gånger så många arbetsplatser som den som är hänvisad till kollektiva transpor- ter. Studier av detta slag ger en fördjupad kunskap om varför många människor flyttar från uppväxtorten. Hushållsmedlemmarnas möjligheter att erhålla förvärvsarbete i olika ortstyper är av avgörande betydelse för flyttningar och därmed den regionala befolkningsutvecklingen. I flera av ERU:s forskningspro- jekt har det varit en strävan att vidareutveckla existerande teorier. De lokala arbetsmarknadernas utseende och kvalitet har kvantifierats. Då arbete inom rimlig tid ofta inte kan erhållas på små lokala arbetsmarknader måste de som söker ett arbete flytta. På stora arbetsmarknader lönar det sig i större utsträckning att vänta ' på ett ledigt arbete. Därmed uppstår dock en viss arbetslöshet. Begreppet Slumparbetslöshet har använts då individernas önskemål beträffande tidpunkten för inträde på arbetsmarknaden inte samman- faller med uppkomsten av lediga platser utan kan sägas ske slumpmässigt över tiden. 1 ERU:s studier av företagen och deras produktionskostnader görs, liksom i levnadsvillkorsstudierna, en åtskillnad mellan egna tillgångar och omgivningens tillgångar. Bland faktorer som företagen själva beslutar om kan nämnas arbetsinsatsen i produktionen, nyttjandet av maskiner och anläggningar samt inköp av halvfabrikat och tjänster. Bland faktorer i omgivningen återfinns utbud av arbetskraft, bostads- tillgången m.m. Uppdelningen utgör utgångspunkt för analysen av samhällets produktionskostnader i olika regioner. En tendens till relativt snabb utslagning av äldre kapitalföremål kan konstateras inom industrin i storstäderna. Den orsakas till viss del av arbetsmarknadsförhållandena och lönenivån. I Stockholms-, Göte- borgs- och Malmöregionerna låg lönenivån för manliga industriarbeta- re på omkring 28 000 kronor år 1970. Lönen för industriarbetare i norra glesbygden var drygt 25 000 kronor. Bland orter med lön på
storstadsnivå kan Skellefteå nämnas. Boråsregionen som ligger i samma ortstyp har däremot löneri nivå med norra glesbygden. Bland andra pris- och kostnadsskillnader kan nämnas att — markpriserna i storstadsområdena är omkring 45 % högre än
genomsnittet i landet byggnadskostnaderna är omkring 20% högre i Stockholm och Göteborg transportkostnaderna och kostnaderna för personkontakter är från företagens synpunkt låga i storstäderna. De i föreliggande betänkande presenterade resultaten från ERU: s produktivitetsstudier styrker uppgifterna i ERU 70 att de större och mer befolkningstäta regionerna uppvisar relativt höga produktivitets- tal. För att närmare förklara dessa förhållanden har kapitalinsatsernas och stordriftens betydelse detaljgranskats. Bortsett från Stockholms- området är de kvarstående regionala produktivitetsskillnaderna små då en rensning för dessa faktorer utförts. Ett delvis nytt mått på kapaciteten i omgivningens tillgångar används i betänkandet. Mängden kommunalt kapital per invånare har sålunda studerats i såväl expansiva som tillbakagående kommuner. Materialet visar att realkapitalets genomsnittliga värde per invånare för samtliga studerade kommuner var omkring 4 500 kronor år 1967. De mycket små kommunerna redovisar cirka 20 % högre genomsnittliga driftkostnader för den kommunala servicen jämfört med genomsnit- tet av samtliga de studerade kommunerna. Kostnadsskillnaderna är små mellan kommuner i storleksintervallet 10 000—115 000 invåna- re. Göteborg och Malmö uppvisar avsevärt lägre driftskostnader för kommunal service och Stockholm något högre än genomsnittet. I en intensivstudie av Färgelanda kommun har effekterna av ett större företags lokalisering beräknats. Studien visar att det tidigare förelåg överkapacitet i kommunen av skolor, bostäder m.m. till följd av befolkningsminskning. Trots den konstaterade överkapaciteten måste omfattande investeringar göras i samhällskapital. Vidare kunde omfattande indirekta effekter konstateras. Det nylokaliserade företa- get gör sålunda betydande inköp i regionen. Därutöver kunde sedvanliga ökningari skatteunderlag och köpkraft konstateras. Uppgifter om kapacitetsförhållanden på lokal och regional nivå utgör ett väsentligt underlag för samhällsekonomiska bedömningar. De lokala effekterna av en industrietablering kan beräknas med utgångspunkt i lägesbestämda uppgifter om arbetsmarknads-, bostads- och serviceförhållanden. Med hjälp av uppgifter om leverans— strömmar och personkontakter kan effekter i egna och andra regioner beräknas. Därigenom erhålls en helhetsbild av förändringarnas effek- ter. Av resultaten från de samhällsekonomiska kalkylerna kan nämnas att kostnaderna för en expansion i olika ortstyper skiljer sig kraftigt. Bland de undersökta orterna befinner sig Malmö och Ludvika sålunda i ett utvecklingsskede som karaktäriseras av en viss överkapacitet. En viss sysselsättningsökning ryms sålunda inom tillgänglig kapacitet.
För Lycksele och Åmål är situationen helt annorlunda. En omfattan- de industrietablering medför där relativt stora samhällsekonomiska kostnader. Lycksele och Åmål befinner sig enligt de utförda beräkningarna närmare ett balansläge än Malmö. En mindre syssel- sättningsökning ryms dock även inom deras kapacitet.
2.2.2. ER U: s slutsatser
[:l Som en slutsats från studierna av hushållens levnadsvillkor vill ERU framhålla en allt mer väsentlig målkonflikt. En uppbyggnad av många små lokala arbetsmarknader skulle från flera synpunkter, miljöförhål— landen rn. m., i och för sig vara eftersträvansvärd. Valmöjligheterna beträffande arbete och service blir begränsade. En sådan struktur medför också stor omflyttning mellan de små lokala arbetsmarkna- derna. Omflyttningar av detta slag leder dock inte automatiskt till befolkningskoncentrationer. Ett val föreligger sålunda mellan att skapa ett samhälle med små lokala arbetsmarknader med stora omflyttningar eller ett ett samhälle med stora lokala arbetsmarknader med små omflyttningar. I den senare samhällstypen kan mål om ett differentierat näringsliv och robusthet i förhållande till konjunktur- och strukturstömingar uppnås. Enligt ERU: s bedömning bör samhällsplaneringen alltmer inriktas på att ta bort barriärer i individernas dagliga aktivitetsfält. Många välfärdsklyftor består av att dessa barriärer inte påverkar alla individgrupper i samma utsträckning. Genom utbyggnader av trans- portsystemet och införande av mer flexibla arbetstider kan viktigare förbättringar av levnadsvillkoren uppnås. Inom samhällsplaneringen är det viktigt att ständigt följa utveckling- en för olika befolkningsgrupper. Mätmetoder måste utvecklas för att ge underlag för bedömningar av olika gruppers välfärdssituation. Hittills har man därvid främst varit hänvisad till mätningar som baserats på monetära mått. En rad förändringar kan emellertid mätas bättre med andra mått. Analys av icke-prissatta faktorers utveckling bör sålunda också ingå i välfärdskalkylerna. Studier av olika individers tidsanvändning kan här ge viktig vägledning. Tidsstudier bör enligt ERU: s bedömningar bli ett bestående inslag i planerings- processen. ERU vill betona att det aldrig är möjligt att ge ett helt allmängiltigt svar på frågan om det föreligger regionala skillnader i företagens och samhällets produktionskostnader. En orsak är att kostnaderna påver- kas av mer eller mindre tillfälliga under- eller överskott i produktions- systemets kapacitet. En annan är att mätningarna av kostnaderna kan gälla en större eller mindre del av produktionsprocesserna. Svårighe- terna vid värderingen av hushållens insatser kommer också ini bilden. Kalkyler av det slag som ERU presenterar syftar till att vägleda vid politiska beslut. De ger inte en heltäckande bild av kostnaderna. Enligt ERU: s uppfattning är de generella svårigheterna vid samhälls- ekonomiska kalkyler alltjämt av sådan art att de ännu inte kan föras
in på bred front som underlag vid samhällspolitiska beslut. Samtidigt vill ERU framhålla att välfärdsvinster kan uppnås då metoderna och underlaget för kalkylerna ytterligare utvecklats. Enligt ERU:s be- dömning bör därför utvecklingsverksamheten kring dessa metoder drivas vidare. Ett viktigt inslag bör därvid vara utökade kartläggningar av samhällssektorernas leveransströmmar, bostadstillgången och till- gången till samhällelig service. Koordinatsatta uppgifter om tillgång och ålder på sådana byggnader och anläggningar underlättar enligt ERU: s bedömning i hög grad samhällsekonomiska bedömningar som underlag för konkreta beslut om regionalpolitiska åtgärder.
2.3. Regionala prognoser i planeringens tjänst
2.3.1. Synsätt och resultat
[] För den lokala och regionala samhällsplaneringen utvecklas metoder som visar hur skilda prognoser stämmer överens. Inom många kommuner bedrivs sålunda försöksverksamhet med samordnad kom- munal samhällsplanering. Också i länsplaneringens arbete är det en strävan att samordna prognosansatser. ERU:s arbete syftar till att vidareutveckla metoder för samordning. I ERU:s analyser av regionala prognoser görs en åtskillnad mellan sådana som bygger på analys av utvecklingen för en enda faktor och sådana som tar upp samspelet mellan flera faktorer. Prognosmodeller som kommit till användning för samhällsplaneringen på lokal och regional nivå har i många fall varit av den förstnämnda typen. De är väl utvecklade och medför små krav vad gäller tillgången till statistik. Prognosmodeller som beaktar samspelet mellan flera faktorer ger som regel en mer korrekt bild av verkligheten. De ställer dock stora krav på tillgången till statistik. Det av ERU utvecklade regionalräkenskapssystemet skall ses som ett exempel på underlag för vad som i kapitlet benämns flerrelations— modeller. De har använts för att studera de regionala utfallen av framtidsbedömningar på nationell nivå. Analysen ger resultat av följande slag. — Om de utvecklingstendenser som var rådande i Kopparbergs län
under l960—talet består, så kommer sysselsättningen inom in- dustrin enligt regionalräkenskapema att minska med ca 4 000 personer under 1970-talet. Enligt prognos 2 ilänsplanering 1967 bedöms sysselsättningen minska med ca 8 000 under samma tidsperiod. Regionalräkenskapema ger således här en annan bild än länsplaneringens bedömningar. Sysselsättningsutvecklingen i Kopparbergs län gynnas mest av en tillväxt i byggnadsindustrin samt ivaruhandels- och transportsek- torn. Detta beror på att de totala effekterna inom länet av naturliga skäl är särskilt stora för dessa sektorer.
El I takt med att den samhälleliga planeringen på olika områden byggs
ut så blir behovet av nya instrument för att belysa effekterna av olika åtgärder allt större. ERU har utformat och prövat modeller som ger underlag för bedömningar av vilka åtgärder samhället måste vidta för att uppställda mål för samhällsutvecklingen skall nås. 1 modellana- lyser visas hur olika åtgärder bidrar till att mål för samhällsutveckling- en kan uppnås. Sådana modeller benämnsi betänkandet beslutsmo- deller. De ger möjlighet att pröva samstämmigheten mellan såväl prognoser som planer för samhällsutvecklingen. Kalkylerna visar här med sina givna förutsättningar att — en utjämning av nuvarande regionala inkomstskillnader med en tredjedel till 1980 kräver att den totala konsumtionen minskas med ca 1 miljard kronor, dvs. drygt 1 %, per år. Kostnadernai form av minskad konsumtion vid utjämning av regionala inkomst- skillnader orsakas med exemplets förutsättningar av regionala produktivitetsskillnader. om prognoserna för produktionsutvecklingen fram till 1980 i landet som helhet enligt 1970 års långtidsutredning skall svara mot utvecklingen i länen enligt 1972 års plan för utveckling av den regionala strukturen måste produktionen för vissa sektorer under första hälften av 1970-talet utvecklas snabbare och under senare hälften av 1970-talet långsammare än vad som anges i långtidsutredningen. Detta förklaras av att långtidsutredningens kalkyler gäller för perioden som helhet. Kalkylerna här bygger på en uppdelning i delperioder. Under senare år har intresset för framtidsstudier ökat kraftigt både i Sverige och andra länder. ERU visar i betänkandet hur sådana studier kan läggas upp för den regionala planeringens behov. Med regionala perspektivanalyser vill ERU fånga upp idéer från framtidsstudiegruppens arbete. Liksom annan planering kan sådana analyser delas upp i faser. De består av kartläggning av hittillsvarande utveckling och av nuvarande förhållanden framskrivningar och andra prognoser utvärdering av framtida behov av åtgärder. En utgångspunkt för framtidsstudier är att de skall gälla en så avlägsen tidshorisont att väsentliga bindningar vid dagens förhållan- den skall vara upplösta. Framskrivningar av befolkningsutveckling och utbyggnader av samhällets kapital visar vid vilka tidpunkter större förändringar har ägt rum. I kapitel 8 konstateras att 77 % av kapitalstocken inom industrin i Västerbottens län är 1990 torde komma att vara byggd efter år 1970. Detta innebär att åtminstone 1970 års teknik har slagit igenom fullständigt. Ett viktigt led i perspektivanalyserna är att utvärdera effekterna av att ny teknik införs. ERU har granskat utvecklingen på informations- teknologins område. Studierna visar att vi står inför en omfattande utbyggnad av telekommunikationerna. I kapitel 8 ställs frågan om det är möjligt att redan i ett inledningsskede investera i ny informations- teknologi utanför storstäderna. Om utbyggnaden enbart baseras på
kommersiella överväganden kommer den annars av allt att döma att först byggas ut i dessa städer.
2.3.2 ER U: s slutsatser
El ERU vill betona att det är viktigt att individens och hushållens omgivningsförhållanden ges en central plats i prognos och perspektiv- analyserna. Det framhålls i betänkandet att relationer mellan indivi- dernas tillgångar och sådana som är bundna till omgivningen ständigt förändras. I utvärderingsfasen måste denna relation fastställas. Kart- läggnings- och prognosfasema får av flera skäl en stark inriktning på extrapolering av observerade trender. Det blir alltmer väsentligt att ta steget över trendansatsen och att börja studera olika metoder för att regionalt och mänskligt utvärdera olika på sikt möjliga kvalitativa förändringar och trendbrott. Med regionalräkenskapssystem föreligger förutsättningar att inarbeta data från landets regioner i långtidsutredningens kalkyler för den nationella nivån. Enligt ERU:s uppfattning krävs för samordningen av nationella och regionala prognoser att utvecklingen för både sysselsättning och produktion beaktas. Den ökade insatsen av maskiner och annat kapital inom de varuproducerande sektorerna leder till minskat arbetskraftsbehov. Detta skapar utrymme för framtida sysselsätt- ningsökning inom den tjänsteproducerande sektorn. För att beräkna de regionala konsekvenserna av omställningar av detta slag krävs enligt ERU:s bedömningar att ett regionalräkenskapssystem byggs upp. Med dess hjälp kan den regionala fördelningen av konsumtion och investeringar analyseras. Arbetet med regionalräkenskapssystem bör således föras vidare. Utredningsarbetet visar att relativt små utvidgningar av statistikpro- duktionen är nödvändig för att ge underlag för en analys av det slag som i betänkandet presenteras för fyra län. De offentliga myndighe- ternas kapitaltillgångar och leveranser i form av köp och försäljning av varor och tjänster i olika regioner hör dock till de områden som måste kartläggas. Regionala nedbrytningar av nationella prognoser är som regel möjliga för län eller större regioner. Det är dock svårt att beräkna utfallet inom mindre områden. Nedbrytningarna för den regionala nivån kan emeller- tid tjäna som ramar för den lokala planeringen. I praktiken skulle detta kunna innebära att kommunernas prognoser för befolkning, investeringar m.m. inom ett län jämförs med prognoserna för hela länet.
Det är enligt ERU: s mening viktigt att prognosarbetet även inklude- rar icke-prissatta faktorers utveckling. Prognoser bör utarbetas som gör det möjligt att belysa sambanden mellan befolknings-, näringslivs- och miljöutveckling. Det synsätt som ligger till grund för analyserna i kapitel 5 och 8 i betänkandet utgör utgångspunkterna för metodut- vecklingsarbete på detta område. Tillämpandet av modeller för analys
av sådana samband kräver att regionalräkenskapssystem för olika miljöfaktorer byggs upp parallellt med uppbyggnaden av regionalrä- kenskapssystem som baseras på monetära mått. Några definitiva slutsatser om perspektivanalysernas användbarhet i praktisk planering kan inte dras förrän metoderna för kartläggnings- och prognosfasema utvecklats och utvärderats. Enligt ERU: s bedöm- ning talar dock mycket för att perspektivanalyser kommer att bli ett inslag i såväl regional som annan samhällelig planering.
2.4. Ortssystem i regionalpolitiken, ideer inför framtiden
2.4.1. Synsätt
El Det är en strävan i betänkandet att föra samman olika forskningsre- sultat i ett beskrivningssystem som kan vara gemensamt för en rad planeringsformer. Analysen av ortssystemet syftar sålunda till att bidra till underlaget för såväl lokal som regional och nationell planering. En slutsats i analysen är att ortssystemet bör byggas upp med hushållens dagliga aktivitetsfält som minsta byggsten. Detta dagliga aktivitetsfält gäller kanske främst resor mellan bostad och arbete. Det omfattar också besök hos släktingar och vänner och vid olika serviceinrättningar samt rekreationsområden. Ett viktigt led i planeringen av ortssystemet är att samordna delar av hushållens, företagens och den offentliga sektorns dagliga verksam- hetsområden. Tider för öppethållande och förläggning av arbetstid nämns som exempel på faktorer som kan samordnas. Skapandet av utvecklingsblock med underleveranssystem tas även upp i samord- ningsdiskussionen. Tonvikten vid inomregionala frågor motiveras vidare av att nya synsätt kommit fram inom forskningen. Tidigare dominerades den regionala analysen av forskning som gällde större sammanhängande områden. Aktivitetsfältsstudiema gör det naturligt att diskutera hur landets orter sammanhänger i ett system uppbyggt av lokala, regionala och nationella komponenter. Någon mer avgörande skillnad finns emellertid inte mellan synsätten. Den regionala nivån kan således ses som ett större sammanhängande geografiskt område som inom sig rymmer ett system av orter. I ERU:s genomgång av olika medel för regionalpolitiken särskiljs administrativa styrmedel från ekonomiska. Det framhålls att olika typer av administrativa åtgärder kan bli aktuella om hushållens levnadsvillkor i lokala planeringsområden skall förbättras. Speciell uppmärksamhet riktas mot förhållanden i Storbritannien. Erfarenhe- ter av etableringskontroll i storstäder för att stimulera till utlokalise- ring av kontorsverksamhet diskuteras därvid. En aktiv ortssystem- politik kan komma att kräva att också restriktiva ekonomiska
styrmedel sätts in. Mot denna bakgrund redovisasi medelskapitlet en genomgång av olika typer av avgifter. En aktivare ortssystempolitik måste bygga på att transportförhål- landena inom och mellan landets orter är goda. En rad styrmedel kan komma ifråga för att vidareutveckla transportsystemet. Speciellt angeläget är det att förbättra situationen för dem som saknar bil. Ett system med beställningstrafik bör kunna byggas upp i betydligt större skala än vad som hittills varit aktuellt. Skolbuss- och färdtjänstsystem för yngre, äldre och handikappade finns idag på de flesta håll i landet. Möjligheterna för andra billösa att utnyttja dem är begränsade. Statligt stöd till utbyggd färdtjänst kan ge viktiga förbättringar av hushållens levnadsvillkor. Samplanering av tidtabeller för tåg, flyg och bussar kan också ses som ett medel. Förbättringar av möjligheterna till personkontakter mellan orter kan sägas vara den mest konkreta formen för en utökad samverkan mellan orter i ett ortssystem. Stöd skulle också kunna utgå för uppbyggnad av s. k. utvecklingsblock. För att underlätta blockbildning kan speciell service från samhällets sida komma ifråga. Den nu pågående utbyggnaden av industricentra kan ses som ett exempel på blockbild- ning. Block kan emellertid också skapas av företag som ligger i närbelägna orter. En gemensam central för företagsservice bör kunna . ge erforderlig stabilitet åt blocket. Forskningen kan ge viktiga bidrag för att ge ortssystempolitiken ett så konkret innehåll som möjligt. Fortsatt forskning om hushållens levnadsvillkor ger sålunda viktig information om utvecklingen av den minsta enheten i ortssystemet. Övergången från ett samhälle med tyngdpunkt i industriproduktion till ett tjänsteproducerande sam- hälle ställer därutöver helt nya krav på ortssystemets utformning. Forskning om tjänsteproduktion och om inverkan på den regionala utvecklingen av tillbakagående näringar bör här ge resultat som kan skapa framförhållning i samhällsplaneringen.
2.4.2 ER U: s slutsatser
Cl Planeringen av ortssystemet bedrivs på lokal, regional och nationell nivå. Införandet av en aktiv ortssystemplanering påverkar inte arbetsfördelningen mellan dessa planeringsnivåer. Enligt ERU: s mening kan den för dessa planeringsformer gemensamma ortssystem- analysen delas upp i flera steg. Ett första sådant är att fastställa och kartlägga systemets minsta enhet — hushållens lokala aktivitetsfält. I ett andra steg visas hur grundenhetema kan sammanfogas i ett större system. I detta ingår också hushållens, företagens och den offentliga sektorns regionala och nationella delar. Regionalräkenskapssystem är exempel på ett hjälpmedel för en sådan sammanfogning. I ett tredje steg bör utarbetas förslag till åtgärder för att förändra det faktiska ortssystemet i riktning mot ett önskvärt. Enligt ERU:s bedömning speglar de senaste decenniernas uppbygg- nad av lokal och regional planering en successiv förändring i synsättet.
1952 års kommunreform gav större och mer livskraftiga lands- kommuner 1962 års principbeslut motiverades av att centralorter med omgivande mindre orter och landsbygd bildade naturliga enheter i ekonomiskt och kulturellt hänseende. För att klara de kommu- nalpolitiska uppgifterna krävdes större kommuner. 1972 års plan för den regionala strukturen tillkom för att ange en funktionsuppdelning mellan olika kommunblock. Denna uppdel- ning 1igger till grund för prioritering vid sektorsplanering. Det innebar att alternativ till storstäderna kan skapas. 1972 års riksdagsbeslut syftar till att skapa ett robust ortssystem. Enligt ERU: s bedömning är det nödvändigt att förstärka samverkan mellan orter för att nå ett sådant mål. Enligt ERU: s bedömning är det angeläget att förbättra trans- portförhållandena inom hela ortssystemet. Huvudparten av insatserna bör gälla utbyggnaden av det kollektiva trafiknätct. Också andra medel kan komma ifråga i en aktiv ortssystempolitik. En bättre anpassning mellan hushållssektorn, företagssektorn och den offentliga sektorn kan sålunda minska en del av de barriärer som begränsar de enskilda individernas handlingsfrihet. Flexiblare arbetstider och öppethållandetider kan här nämnas som exempel. ERU betonar i det avslutande kapitlet att forskning om det postindustriella samhällets regionala utveckling är angelägen. Industri- sektorns sysselsättning kan förväntas gå kraftigt tillbaka samtidigt som den tjänsteproducerande sektorn går framåt. ERU föreslår mot denna bakgrund att det iden fortsatta forskningsverksamheten ägnas resurser åt analyser av de tillbakagående näringarna och åt tjänstesek- torn. Riksdagen har vidare betonat att det är viktigt att individernas önskemål och förutsättningar vid sysselsättningsval tas in i forsknings— programmen.
Utvecklingen sedan ERU 70 i ett regional- politiskt perspektiv
Ur innehållet
Regional utvärdering av folk- och bostadsräkningen
Hushållens bättre möjligheter till dagliga förflyttningar kan ersätta byte av bostadsort
De varuproducerande näringarnas sysselsättningsandel fortsätter att minska
Storstäderna stagnerar i fiera länder
Lokaliseringsstödet har gått till expansiva företag
3. Regionala utvecklingstendenser 1 96 5 — 1973
3.1. Syfte och bakgrund
Ett viktigt led i ERU: s arbete är att successivt föra in nya utrednings- och forskriingsresultat i det bakgrundsmaterial som krävs för beslut inom olika delar av samhället. Beskrivningar av viktigare regionala utvecklings- drag utgör därvid en naturlig utgångspunkt. Föreliggande kapitel syftar till att ge en lättöverskådlig sammanfattning av sådana tendenser i de regionala utvecklingsförloppen som bedöms vara av omedelbart intresse för den framtida planeringen. I förenklande syfte ägnas här de bakomlig- gande orsaksfaktorerna ett relativt litet utrymme. I de följande kapitlen fördjupas och kompletteras analysen av de aktuella utvecklingsdragen.
Översikter av det slag som ERU presenterar i föreliggande kapitel tjänar till att belysa utvecklingen i ett något längre perspektiv. Det finns ett stort behov av att förbättra och utvidga informationsunderlaget om den långsiktiga regionala utvecklingen för de beslut som fattas inom enskilda samhällssektorer. Kortsiktiga förändringar skymmer ofta de mer långsiktiga utvecklingstendensema. ERU: s arbete kompletterar här bl. a. länsplaneringens, den fysiska riksplaneringens och långtidsutredningens arbete. Liksom i ERU 70 baseras de deskriptiva avsnitten främst på analyser av folkräkningsmaterialet. Materialredovisningen kan sålunda ses som ett led i utvärderingen av 1970 års folkräkning. Perioden 1965—1970 ägnas stor uppmärksamhet. Olika statistiska källor utnyttjas dock för att också ge information om utvecklingen under de senaste åren.
De regionala obalanserna kan beskrivas och uppfattas på olika sätt. Kortsiktiga problem kan skiljas från problem på medellång och lång sikt. Brist på jämlikhet i välfärdsfördelningen mellan olika befolkningsgrupper kan ägnas speciell uppmärksamhet. Ett urval av frågeställningar måste sålunda göras. För ERU: 5 del är det naturligt att främst ta upp frågor som har behandlats eller kan väntas bli aktualiserade i den regionala planeringen. Till dessa räknas bl. a. välfärdsfördelningen mellan män- niskor i skilda delar av landet och utformningen av landets ortssystem. Under utredningsetappens gång har som beskrivsi inledningskapitlet ett antal centrala frågeställningar utkristalliserats. ,
Starkt förenklat kan några av frågorna ges följande formulering:
A. Har det uppstått några nya dragi storstads- och glebygdsutvecklingen?
B. Hur utvecklas boende- och bebyggelsestrukturen? C. Innebär urbaniseringen att hushållens förflyttningsmönster förändras? D. Har företagssektorns roll i regionala utvecklingsförlopp förändrats? E. Vilken betydelse har den offentliga sektorn för den regionala utvecklingen?
Även om listan kan göras mycket längre berör den en rad av de frågor som tas upp i den allmänna debatten. För samhällsanalysen krävs att de ges ett mer konkret innehåll. Frågor av detta slag togs också upp och vidareutvecklades i ERU 70. Under den gångna fyraårsperioden har flera nya drag i den regionala utvecklingen kunnat skönjas. Samband mellan konjunkturutveckling och mellanregionala flyttningsrörelser har sålunda på nytt kunnat konstateras. Frågan har också rests om de under bödan av 1970-talet registrerade förändringarna i flyttningsmönstren är av mer strukturbetonad art. Också på andra områden har det visat sig svårt att skilja mer kortsiktiga balansrubbningar i utvecklingsförloppen från långsiktiga trender.
Valet av regionindelning utgör ett alltid återkommande problem vid analys av regionala utvecklingsförlopp. Det har därför bedömts som angeläget att i inledningen till den deskriptiva redogörelsen ta upp en diskussion kring principerna för indelningar av landet vid regional analys. Diskussionerna genomförs mot bakgrund av en allmän redogörelse för boende- och bebyggelsestrukturens utveckling.
3.1.1. Boende- och beb yggelsestrukturens utveckling
Under den nu avslutade etappen i ERU: s arbete har många utrednings- och forskningsanalyser utmynnat i krav på bättre information om de enskilda individernas möjligheter att nå olika utbud av för välfärden betydelsefulla komponenter. Tillgänglighet av arbete, service och fritids- områden har utvärderats. Fundamentala frågor om bebyggelsestrukturens faktiska och önskvärda utseende har därvid rests. Förändringar i levnadsvanor medför nya krav på bebyggelsestrukturens form. Allt fler människor bor i tätorter. De har behov av landsbygden för friluftsliv och rekreation. Landsbygdsbefolkningen har i sin tur behov av tätorterna för service och olika fritidsaktiviteter. Planering av tätorter och landsbygd måste ske med beaktande av hur olika orter och landsbygdsområden samverkar.
Med ett historiskt perspektiv kan det hävdas att den egentliga expansionen av landets tätorter startade i slutet av 1800-talet. Befolk- ningstillväxten under detta århundrade ägde rum på glesbygden. Efter vändpunkten strax före sekelskiftet har antalet boende i gles bebyggelse- struktur minskat, se figur 3: 1.
Tillgänglig statistik visar att det framför allt är de större tätorterna som expanderat. Enligt 1970 års folkräkning innehåller de 13 största tätorterna (de med mer än 50 000 invånare) något över 40 % av tätortsbefolkningen. De 1 200 smärre tätorterna dvs. de med mellan 200 och 1 000 invånare innehåller trots antalet inte mer än 9 % av
_Antal myanare millontal
Tätorter
Glesbygd
tätortsbefolkningen. Det är främst i denna grupp av tätorter som problem med tillgänglighet av arbetsutbud och service föreligger.
En samverkan mellan de mindre orterna torde krävas för att behålla denna del av tätortsstrukturen. Tätorternas utveckling i olika delar av landet visas i figur 3: 2. För att illustrera samverkan har tätorter inom 30 kilometers radie förts samman. 30-kilometersräjongen utnyttjas här liksom i tidigare ERU-publikationer som ett grovt mått på hushållens dagliga rörelsefält.l
Sammanföringar av detta slag syftar till att åstadkomma en kontinuer- lig beskrivningsteknik frigjord från de störningar som gränsindelningar ger vid analys av exempelvis två eller flera näraliggande tätorter. ERU eftersträvar att i regionindelningsvalen ta hänsyn till gränsdragningspro- blem av detta slag. I kapitel 9 framförs motiv för att för samhällspla- neringens behov revidera och komplettera tätortsbegreppet med andra än rent bebyggelsetekniska avgränsningar.
Även om andelen boende i tätorter har ökat kraftigt täcker tätorterna alltjämt en mycket liten del av Sveriges yta. Mellan åren 1960 och 1970 ökade tätortsarealens andel av den totala markarealen från 0,84% till 0,98 %. Detta kan jämföras med utvecklingen av andra former av markutnyttjande. Åkerarealen har sålunda minskat från 8,1 % till 7,4 %
Figur 3:l Befolknings- utvecklingen i tätorter och på glesbygd 1800— 1 970
Källa: R. Tryggvesson, bilaga 12.
1 T. Hägerstrand, Tätorts- grupper som regionsam— hälle, Regioner att leva i, Publica 1972.
1965—1970 1970 Index 1965 = 100 Fördelning
* TT , a—lf TW
% & * _ 121 413 ' ( _ ' UED:s—so ' '
& B » Mao—75 .] ' 1: Mumlan—vo — - »-,' å _! " >90
. no:-vad.: ,! 1 . noulådu . MNW mum :.. ', . plimän: mum
Figur 32 Tätortsbefolkningens fördelning I 970 och förändring 1965— 1970.
Källa: Folkräkningarna 1965 och 1970 bearbetade med GEDAP- och NORMAP- program.
under samma period. I figur 3 : 3 visas att tätortsarealen ökat från 3 500 km2 till 4 000 km2 under 1960-talet. Åkerarealen har under motsvaran- de tid minskat från 33 500 km2 till 30 300 km2.
Grovt sett kan användningen av landets yta delas upp i tre kategorier. En första kan vara hushållens utnyttjande av mark för boende och fritidsaktiviteter. Ett andra användningsområde kan vara näringslivets ianspråktagande av mark. Däri ingår då de arealkrävande näringarnas utnyttjande. Ett tredje kan sammanföras under begreppet impediment, dvs. mark som inte kan utnyttjas för några samhällsaktiviteter. Vid beskrivningar av välfärdsutvecklingen är det kanske främst analyser av bostads- och fritidsbebyggelsen som är av intresse. Är till exempel en ökad tillgång till mark för egen disposition ett viktigt inslag i välfärdsut- vecklingen? Eller är det gemensamma brukandet av mark för rör-
Åkerareal
ätortsareal Fritids- bebyggelseareal (beräknad)
r——1970 Figur 3:3 Tätortsareal, 1965 åkerareal och fritids- 1950 beb yggelseareal ] 960,
2 2 2 1965 och 1970 (kva- 10 - 4000 km 1970 ' 30 300 km 1970- 1000 km dratkilometer)
ligt friluftsliv det mest centrala? Statistiska källor medger inte nå- gon mer omfattande analys av exempelvis industrins och vägarnas markutnyttjande. Tätortsarealens utveckling i förhållande till tätorts- befolkningens ger här ett mycket grovt mått. Det kan kompletteras med mått beträffande den utanför tätorterna belägna fritidsbebyggelsens omfattning och av antalet lägenheter för fast boende i tätorter och glesbygd. Utvecklingen av fritidsbebyggelsearealen återges utifrån ett räkneexempel i figur 313. Enligt gjorda beräkningar har antalet fritidshus i Sverige ökat från 180000 år 1957 till 492 000 år 1970. Om varje fritidshus med kringliggande tomt tar upp 2 000 ni2 skulle den totala fritidshusarealen ha ökat från 360 km2 till 980 km2 under 1960-talet. Det kan hävdas att också det rörliga friluftslivet tagit allt större markytai anspråk.l
Befolkningsomfördelningen mellan glesbygd och tätort återspeglasi bebyggelsestrukturens form. Fördelningen av antalet lägenheter för fast boende mellan tätorter och glesbygd och mellan olika delar av landet visar till en del befolkningsfördelningen i äldre tider. En inte obetydlig del av landets bostäder är uppförda under 1800-talet dvs. under det tidsskede då den övervägande delen av befolkningen bodde i glesbygd. Bostadsbeståndet 1970 fördelat på olika byggnadsår och tätort — glesbygd framgår av figur 3:4. Bostadsstockens långsamma förändring begränsar utrymmet för regionala omfördelningar av befolkning och näringsliv.
Ett delvis nytt utvecklingsdrag som kompenserar stelheter av detta slag är att befolkningens rörlighet i ett kortare tidsperspektiv successivt ökar. Resorna mellan primärbostad och fritidsbostad kan ses som ett exempel på en sådan ökad rörlighet. De förlängda pendlingsavstånden mellan bostad och arbete är ett annat sådant exempel. Hushållens vidgade aktivitetsfält har sålunda medfört att såväl det lokala som regionala omlandet förändrats för de enskilda hushållen. Dessa förhållanden bör 1 Se Hushållning med mark uppmärksammas vid val av regional indelning. och vatten, SOU 1971: 75.
Figur 3.4 A ntal lägen- heter efter byggnadsår fördelade på tätort och glesbygd I 9 70
Anm. Totala antalet lägen- heter enligt 1970 års folk- räkning var 3 181 239 varav 2 635 342 i tät- orter
Källa: Folk- och bostads- räkningen.
1 En bearbetning av ett an— tal variabler från 1970 års folkräkning har av ERU genomförts med denna metod. Resultatet redo- visas dels i ett antal kar- tor i betänkandet och dels i den till betänkandet fogade kartboken. 1 SOU 1974: 2 redogörs närma- re för denna metodik.
Antal
lägenheter 1000—td 1000-
Tatort
lXXX XXXXX X XX?
] Glesbygd 1931 1941 1951 1961 1940 1950 1960 1970
1901 1920
1921 1930
för! 1901
3. l .2 Regionindelningsfrågor
En regionindelning som ensam klarar att ge underlag för alla de analyser av boende— och bebyggelsestrukturens förändringar som krävs för samhällsplaneringen kan inte konstrueras. På motsvarande sätt som vid branschindelningar måste regionindelningarna anpassas till aktuella fråge- ställningar. För en rad planeringsproblem gäller att administrativt avgränsade statistikområden är lämpliga. Hit kan räknas indelningari kommuner och län.
I andra fall krävs en indelning som baseras på områdenas funktionella kriterier. ERU har här arbetat med koordinatsatta data, som bl.a. grupperas på ytor som avgränsats med 30 kilometers radie runt mätpunkten. För riksöversikter kan kartor med ett mycket stort antal mätpunkter presenteras enligt denna metod.1 Riksöversikter kan också ges om man sammanför kommuner och län i grupper. ERU arbetar här med kommungrupper ursprungligen benämnda H-regioner och länsgrup- per benämnda riksområden. Med begreppet kommun avses fortsättnings- vis de från 1.1.1974 färdigbildade kommunerna vilka tidigare utgjordes av kommunblock. En redogörelse för dessa grupperingar återfinns i avsnitt 3.6 liksom en tabellsammanställning över den regionala utveck- lingen under slutet av 1960-talet och i vissa fall under början av 1970-talet.
Kommunsammanläggningarna har medfört att behovet av statistik för kommundelar blivit allt större. Utbyggnader av statistik som baseras på koordinatsatta data är därför viktiga. Möjligheterna att kombinera den regionindelningsteknik som bygger på administrativt avgränsade områden och den som bygger på koordinatmetoden har vid flera tillfällen prövats
av ERU. Landets kommuner har sålunda grupperats efter deras lokala och regionala befolkningsunderlag. Små kommuner som ligger nära kommuner med stort befolkningsunderlag placeras enligt denna metod i grupper med stor folkmängd. ERU har bedömt det som viktigt att för många ändamål använda denna indelningsteknik framför grupperingar av kommuner efter exempelvis folkmängden. Klassificeringar av kommuner enligt det mönster som har utnyttjats av ERU kan tjäna som bas för en rad analyser där de bakomliggande befolkningstalen är av betydelse, Samband mellan ekonomiska och sociala faktorer a ena sidan och ortsstorlek å andra har ofta kunnat påvisas med denna indelningsteknik.
Någon hänsyn till planerna för kommunernas utveckling tas inte i kommungrupperingar av ovan angivet slag. De kan närmast ge underlag för formuleringar av sådana planer. I uppföljningar och studier av den regionala utvecklingen finns det motiv för att redovisa statistik på två typer av kommungrupperingar, nämligen efter basinriktade och planinrik- .tade kriterier.
I planen för utveckling av den regionala strukturenl läggs stor tonvikt vid möjligheterna att skapa livskraftiga centra utanför storstadsområdena. Mellanstora kommuner skall stödjas genom inflyttning av central statlig förvaltning. Stödområdet stimuleras med regionalpolitiska insatser. Gruppen kommuncentra består av kommuner med mycket olika utveck- lingsförutsättningar. I vissa fall ligger de nära primära centra och regionala centra och i andra fall mer isolerat. Vid en analys av den regionala utvecklingen finns det därför anledning att dela upp gruppen kommuncentra i flera grupper. ERU: s kommungruppering täcker delvis detta behov. En jämförelse mellan ortsklassificeringen enligt den regiona— la strukturplanen och ERU: s kommungruppering visar att riksområdena som regel innehåller ett helt spektrum av kommuner grupperade enligt de båda indelningsgrunderna. I tabell 3.1 visas ERU: s kommungrupper uppdelade på riksområden liksom även den regionala strukturplanens riksområdesfördelning. I tabell 3.2 används de två kommungrupperingar- na för att belysa den årliga befolkningsutvecklingen för olika tidsperioder från år 1950 fram till 1.1.1973.
Huvudparten av den följande deskriptiva redogörelsen följer ERU: s gruppering av landets kommuner. I de sammanfattande tabellerna som återfinns i avsnitt 3.6 presenteras vissa grundläggande utvecklingsdrag 1 enligt båda kommungrupperingarna. För information om enskilda kom- Se PTOP' 19721 111-
.. . . Planen benämns fort- muner hanvrsas till kartboken, prop l972.lll och rapporter som sättningsvis den regiona—
utarbetas i samband med länsplaneringsarbetet. la strukturplanen.
Tabell 3.1 Antal kommuner enligt ERU:s kommungrupper och den regionala strukturplanen fördelade på riksområden. (De 271 kommunerna motsvaras av kommunblocksindelningen den 1.1.1973)
Riksområden Samt- ERU:s kommungrupper Regionala strukturplanen liga
Stock— Göte- Mal- Större Södra Norra Norra Stock- Göte- Mal— Primära Regio- Kommun- holm borg mö städer mellan- tät- gles— holm borg mö cent ra nala cent ra bygden bygden bygden centra
Stockholm (AB) 21 21 Östra Mellansverige
(CDETU)
Småland med öarna
(FGHI)
Sydsverige (KLM)
Västsverige (NOPR) Norra Mellansverige
(SWX)
Mellersta Norrland
(YZ) 8 Övre Norrland
(AC, BD) 21
Samtliga 271 21 13 76 98 16 41 21
Tabell 3.2 Befolkningen fördelad på kommungrupper 1.1.1973 samt årlig procentuell förändring 1950—1973 ERU :s kommun- Folkmängd Procentuell årlig förändring Regionala Folkmängd Procentuell årlig förändring grupper 1.1.1973 strukturplanen 1.1.1973 1950- 1960- 1965- 1950- 1960- 1965- 1960 1965 1970 1960 1965 1970
Stockholm 1 446 926 + 1,6 + 1,7 + 1,3 Stockholm 1 446 926 +1,6 + 1,9 Göteborg 719 890 + 1,3 + 1,8 + 1,8 Göteborg 685 250 +1,4 +1,5 Malmö 450 280 +1,3 +2,0 +1,9 Malmö 414 575 + 1,4 +2,0 Större städer 2 589 149 +0,8 +0,8 +0,9 Primära centra 2 318 840 +0,8 + 1,1 Södra mellanbygden 1 875 194 —0,1 +0,5 +0,4 Regionala
centra 1 976 578 +0,2 + 0,3 Norra tätbygden 608 778 —O,1 —0,2 —0,2 —0,3 Kommuncentra ] 287 122 —0,2 4,1 Norra glesbygden 439 066 +0,2 —2,2 — 0,9 —0,4
Hela riket 8 129 291 +0,6 +0,7 +0,8 +0,5 Hela riket 8 129 291 +0,6 +0.7
Källa: Folkräkningggna 1959, 1960 och 1965, Folkmängd 31.12.1969 och 31.12.1972
3.1.3. Utvecklingen för olika ortstyper i Sverige och andra länder
Boende- och bebyggelsestrukturens regionala variationer beskrivs med hjälp av tätortsarealens förändring 'i tabell 3.3. Under femårsperioden 1965—1970 har en förtätning av bebyggelsestrukturen ägt rum i förhållan- de till antalet boende i tätorterna i Stockholmsregionen och i tätorterna utmed Norrlandskusten. Den största procentuella utökningen av den tätbebyggda arealen återfinns i Göteborgs- och Malmöregionerna liksom gruppen större städer, som har en förändring av tätortsarealen på drygt 14 % mellan åren 1965 och 1970.
År 1960 fastställdes den definition som används vid tätortsavgräns- ningen. Denna innebär att ett område med hussamlingar med minst 200 invånare betecknas som tätort, såvida avståndet mellan husen normalt inte överstiger 200 meter. Spridd sommarstugebebyggelse jämställs i princip med annan bebyggelse, medan renodlade sommarstugeområden inte antas ingå i avgränsningen av tätorterna. Det definierade avståndet på normalt 200 meter mellan husen har möjliggjort en avgränsning som tar hänsyn till olika bebyggelsestrukturer. För de flesta tätorter har ett avstånd på 1504200 meter mellan husen ansetts som lämpligast. En fördjupad diskussion om principerna för avgränsningen av en minsta enhet i ett ortssystem genomförs i kapitel 9.
Orters storlek och inbördes förhållanden i olika länder har nyligen redovisats i en rapport från en arbetsgrupp inom EFTA.l Från den rapporten har följande två figurer hämtats. Befolkningsutvecklingen ide största orterna under perioden 1960—1970 återges i figur 3: 5. Orternas inbördes ordning i respektive land beskrivs för år 1970 i figur 3: 6. För Sveriges del har tekniken med 30 kilometers radie använts vid avgräns- ningen av orternas lokala befolkning. ] rapporten framhålls att de orter som befinner sig i mitten av EFTA-ländemas ortshierarki uppvisar den snabbaste befolkningstillväxten. Små centra nära storstäder har en snabbare tillväxt än motsvarande centra i mer isolerade lägen. På
Tabell 3.3 Tätortsarealens andel av totala landarealen 1970 samt förändring av tätorternas areal och folkmängd 1965—1970 fördelad på kommungrupper (procent)
Kommungrupp Tätortsareal Tätorternas förändring av total land- 1965—1970 areal 1970
Areal Folkmängd %
Stockholm Göteborg och Malmö Större städer Södra mellanbygden Norra tätbygden Norra glesbygden
Totalt
Källa: R. Tryggvesson, bilaga 12, SOU 1974: 4.
1 National Settlement Strategies — a framework, for regional development, EFTA 1973.
ÖSTERRIKE DANMARK
100% 100% Antal orter 2 ]
Befolknings- andel 1961 1960
Tillväxtandel 1961-71 1960—70
FINLAND
100% 100% Antal orter
4 4 3
Befolknings- 22.9 ]16.2] 26.6 andel 222 | 21.5 ] 23.2
34.9] 1960 4/3%/1 4 3 2
16.0] 20.0 ] 18.5] 45.5 quågfågde' 18.7] 21.3 ] 26.3
PORTUGAL SVERIGE 00% I Antal orter
Befolknings- andel 1960
Tillväxtandel 1960—70
SCHWEIZ ENGLAND 00%
] 4 ] 2 ] Antal orterl
3 2 I 4
Befolknings— 25.1 ] 22.2] 24.3 andel 29.5 ]18.6 ] 26.3 1960
4 3 2 I 4 3
Tillväxtandel ]
32.0 24.8 25.4 ]17.8 196040 42.8 33.6
Figur 3:5 Orter med mer än 30 000 invånare i EF TA -länderna grupperade i fyra klasser, antal och befolkning 1960 samt befolkningsföra'ndring 1960—1970 (procent)
Österrike 1971 Danmark 1970 Portugal 1960 Sverige 1970
1000 000
100 000
Finland 1970 1970 Schweiz 1970 England 1961
1000 000
100 000
1 Figur 3: 6 Ortshierarkieri EF TA-Ia'nderna 1970
motsvarande sätt synes större orter som ligger nära varandra växa långsammare än sådana som ensamma bildar huvudort i en region. Stockholm har i detta sammanhang klassats som ett nationellt centrum, medan Göteborg och Malmö betecknas som subnationella. Det svenska ortssystemet domineras av de tre storstäderna, vilka är 1960 hade 38 % av de 62 orternas befolkning. De satsningar som görs för att uppnå planen för utvecklingen av den regionala strukturen torde dock medföra att storstadsdominansen med tiden blir mindre.
3.2. Hushållssektorn
I ERU 70 betonades att samspelet mellan hushållssektorn, företagssek- torn och den offentliga sektorn är ett viktigt inslag i samhällsutveck- lingen. Förändringar i en sektor utlöser i allmänhet reaktioner i de andra sektorerna som i sin tur ger återverkningar i den sektor som svarade för den första förändringen. En process med många inslag av simultana reaktioner påverkar sålunda samhället.
Vid studierna av samhällsutvecklingen är det mot ovanstående bak- grund naturligt att se hushållen som ett viktigt aggregat. Hushållen representerar en beslutsnivå. Individernai hushållet måste underordna sig beslut som fattas för hushållet som helhet. Detta gäller t. ex. flyttning.
Samtidigt är det uppenbart att det för många samhällsbeslut är nödvändigt att ta fram information om enskilda individers levnadsför- hållanden. Uppgifter som gäller hushållen kan här vara missvisande. Som exempel på detta kan nämnas information om arbetsmarknaden. För att förstå varför skillnader i förvärvsintensitet uppstår kan det i många fall vara nödvändigt att studera de enskilda individernas möjligheter att nå arbetsutbud i omgivningen. Analyser av detta slag redovisas i kapitel 5 och i den rapport som avgivits av arbetsgruppen hushållens levnadsvillkor, se bilaga 1, SOU 1974: 2.
Den följande framställningen syftar till att ge en lättöverskådlig sammanfattning av viktigare regionala utvecklingstendenser för hushålls- sektorn. I ett första avsnitt (3.2.1) diskuteras hur folkmängden föränd- rats i olika regioner mellan skilda tidpunkter. Därefter tas hushållens levnadsförhållanden upp i olika hänseenden (3.2.2). Ett särskilt avsnitt ägnas åt arbetsmarknadsförhållanden (3.2.3).
3 .2 . ] Befolkningsföröndringar
Förändringar i folkmängden förr och nu
Det kan från flera synpunkter synas märkligt att folkmängden i Sverige ökat i jämn takt sedan 1850-talet trots stora skiftningar i födelsetal och flyttningsmönster gentemot utlandet. Det finns mot denna bakgrund anledning att ställa frågan vilka de underliggande mekanismer är som utlöser flyttningsvågor och förändringar i födelsetal. Någon medveten befolkningspolitik förs inte i Sverige. En rad välfärdspolitiska mål föranleder dock åtgärder som också får effekter på befolkningsutveck- lingen. Här kan stöd till barnfamiljer och förbättrad sjukvård för äldre människor nämnas.
Även om befolkningsutvecklingen, sedd isolerad för landet som helhet, inte tilldrar sig något politiskt intresse, har regionala förändringar i folkmängden ägnats allt större uppmärksamhet. Riskerna för att kritiska befolkningströsklar skall underskridas, liksom problemen med starka befolkningskoncentrationer, har tagits upp i debatten. Ett viktigt inslag i ERU:s arbete är att utveckla metoder för att följa befolkningsutveck- lingen i detta avseende. I det följande ges en beskrivning av befolknings- förändringarna under perioden 1965—1973 mot bakgrund av ett histo- riskt perspektiv.
I det historiska perspektivet uppvisar ilyttningsrörelserna gentemot utlandet stora variationer under perioden 1850—1973, se figur 3: 7. Fram till 1930-talet var utvandringen hög även om kraftiga svängningar förekom mellan olika år. De toppar på över 50 000 utvandrare som registrerades under 1870-talet har inte någon motsvarighet imodem tid. Under 1900-talet noterades den högsta utvandringen år 1972 då nära 40 000 personer utvandrade.
Den höga utvandringen har ägt rum vid lågkonjunktur medan invandringen följer år med högkonjunktur. Invandringen har varit
Antal personer i miljontal
folkmängd
Antal personer i tusental 140 —
120 — levande
födda 100—
80—
60 —' invandrare
40—
utvandrare 20 '—
1950 1972
förhållandevis låg från år 1875, då statistik började samlas in om antalet invandrare (tidigare uppgifter är uppskattade) och fram till mitten av 1940-talet då den steg till 31 000 personer. Den högsta invandringen ägde rum är 1969 då ca 73 000 invandrare kunde noteras. Under lågkonjunk- turåren mot slutet av perioden har emellertid det utrikes flyttnings- mönstret åter omfattat fler utvandrare än invandrare.
Den naturliga folkökningen dvs. skillnaden mellan antalet levande födda och antalet döda var av stor betydelse för befolkningstillväxten in på 1900- talet. Som exempel kan nämnas att det s.k. dödstalet uppgick till ca 20Q Inc är 1850 och födelsetalet till 31 0/66, vilket medförde en naturlig folkökning på ca 110./oo Motsvarande förhållanden var 10(, /00 och 140 /00 år 1972, vilket gav en naturlig folkökning på ca 4 0/.66
Orsakerna till befolkningsutvecklingen varierar regionalt. I figur 3: 8 visas befolkningsförändringarna mellan åren 1965 och 1972. De utmärks bl. a. av att de tre storstadsregionerna har en folkökningstopp år 1970 varefter takten i folkökningen avtar. I Stockholm är folkmängdsutveck- lingen t.o.m. negativ år 1972. I områden med befolkningskoncentra- tioner påverkas utvecklingen främst av den inrikes och utrikes nettoflytt-
Figur 3:7 Befolknings- förändringar i Sverige 1850—1972
Källor: Historisk stati- stik, statistisk årsbok, befolkningsförändringar 1970—1972 samt Folk— mängd 31.12.1970, 1971 och 1972
Figur 3.'8 Be folknings— förändringar i kommun- grupper I 965— I 9 72
Antal personer i tusental
Stockholm _ _ _ Större städer
20
- 10 80
'Hela riket
60
40 - 10 -" " 1966 1969 1972
20 folkökning
';: naturlig folkökning 0 _____ inrikes neftoflyftning " utrikes neffoflyftning
- 10 1966 1969 1972
ningen. I de mindre befolkningsrika regionerna i södra Sverige har den inhemska ilyttningsförlusten kompenserats av en utrikes nettoinflytt- ning, medan folkmängdsutvecklingen i de norra regionerna generellt kan sägas följa den inrikes nettoflyttningen. Den naturliga folkökningen hari dessa två regiongrupper legat på en låg konstant nivå och den utrikes nettoflyttningen är knappt märkbar.
Befolkningsfördelningen år 1973 vecka 3 framgår av figurerna 3: 9 och 3: 10, i vilka det lokala och regionala befolkningsunderlaget illustreras. På kartorna avgränsas områden med en viss folkmängd inom 30 kilometer respektive 100 kilometer från mätpunkten. De lokala befolkningskoncen- trationema återfinns till stora delar inom ett öst-västligt bälte från Gävle/Stockholm till Göteborg/Skåne. Inom detta område återfinns minst 50 000 personer inom 30 kilometer från varje mätpunkt. Över 100 000 personer inregistreras i Stockholm och Mälarregionerna, i området kring
1000 — tol
( 5 5— 10
BEEEI 50 [[|]IIIIII] 50— 100
m 100— 200 . strums
200— 500
500—1000
& > 1000
KIRUNA
HAPARANDA KALIX BODEN
ÄLvsuVN LULEÅ .. + ARVIDSIA R ©slorsloder pni! . primära contra ' o regionala centra
SKELLEFTEÅ VILHELMINA LYCKSELE
STRÖMSUND 1800 UMEA
öRNSKöLDSVIK OSTFRSUND SOLLEFTEÅ KRAMFORS
HÄRNÖSAND
ANGE SUNDSVALL
SVEG LJUSDAL HUDIKSVALL
BOLLNÄS SÖDERHAMN MORA
FALUN BORLÄNGE GAVLE SANDVIKEN IIERP TORSIIV "Agrons LUDVIKA "nu FAGERSTA SALA urFSALA FILIPSTAD NORRTALIE ARVIKA v'ASTERAS ENKÖPING LINDESIIERG KÖPING SIOHCKHQLM KARLsrAD ESKILSTUNA STRANGNAs
KRISTINEHAMN KARLSKOGA OREBRO
SÄFFLE DEGERFaRS
STRÖMSTAD AM L HALISBERG KATRINEHOLM MARIESTAD FINSPÅNG NvKöFING OxElÖSUND "SEK,, MorALA NORRKÖPING UNXÖPING LIDKÖPING SKÖVDE MJÖLBY
UDDEVALLAVANERSBORGTROLLHÄ'IIAN
FALKÖPIIIG
ALINGS s TRAgÅSÖ ,_ ULRICEHAMN J NK PING_VAS1'ERIVIK GÖTEBORG BORÅS N'ASSJO EKSJO V'MMER" MARK HULTSFRED VISBV VETLANDA __OSKARSHAMN
VARBERG GISLAVED VARNAMO _. _ FALKENBERG mms" ALVESTA VAXJÖ
HALMSTAD NYBRO KALMAR ALMHULT
ÅFGEWOLM KARLSHAMN RONNEBY HASSLEHOLM KRISTIANSTAD KARLSKRONA HELSINGBORG
LANDSKRONA MALMÖ
? 100km SIMRISHAMN IRELLEBORG YSTAD
1200 1300 1400 1500 1600 1700
Figur 39 Lokal befolkning 1973 (tusental personer) Källa: Register över totalbefolkningen (RTB), vecka 3, 1973
Anm. Med lokal befolkning avses antal personer inom en cirkel med 30 km radie från 1 200 mätpunkter jämnt fördelade över landet.
1000—1al
f:] (10 [III] ID- 50 E 50- 100 Illllllllll 100— 200 m 200— 500 GÄLLIVARE soo—1000 _1000—1500
lllllllllllisoo—zooo
m >2000 ' HAPARANDA K ”” BOD N ALVSBVN LULEÅ .. ARVIDSJA R ©SIorsIader PITE . primära centra o regionala centra
KIRUNA
SKELLEFTEÅ VILHELMINA LYCKSELE
STRÖMSUND 1800 UMEÅ
ORNSKÖLDSVIK OSTERSUND SOLLEFTEÅ KRAMFORS HÄRNÖSAND
ÅNGE SUNDSVALL
SVEG LJUSDAL HUDIKSVALL
BOLLNÄS MORA
SÖDERHAMN
FALUN BORLÄNGE GAVLE SANDVIKEN TIERP
"”S" HAGFORS LUDV'U AVESTA FAGERSTA SALA IIPPSALA FILIPSTAD NORRTALJE ÅRV'KÅ VÄSTERÅS ENKÖPING LINDESBERG KOPING STOCKHOLM KARLSTAD ESKILSTUNA STRANGNAS
KRIsTINEHAMN ”mum” OREBRO
SÄFFLE DEGERFORS
STRÖMSTAD ÅM L HALLSBERG MYMNEHOLM MARIESTAD FINSPÅNG NvKöPING OXEkösUND LIISEKIL MOTALÅ NORRKÖF'NG LINKÖPING LIDKÖPING SKÖVDE MJÖLBV
UDDEVALLAVANERSEORGTROLLHÄTTAN
FALKöPI G ALINGS s TRAgÅSÖ " ULRICEHAMN J K FINGJVASTERJVIK GÖTEBORG BOR S NÄSSJÖ EKSJO V'MMER" MARK HULTSFRED VISBV VETLANDA ”OSKARSHAMN
VARBERG GISLAVED VARNAMO _ FALKENBERG ”UNG" ALVESTA VAKJO
HALMSTAD NVBRO KALMAR ALMHULT
111165wa KARLSHAMN RONNEBV NASSLEHOLM KRISTIANSTAD KARLSKRONA HELSINGBORG
LANDSKRONA Mö MÅL IMRISHAMN S TRELLEBORG YSTAD
1200 1300 1400 1500 1600 1700
Figur 3:1 0 Regional befolkning 19 73 (tusen tal personer) Källa: Register över totalbefolkningen (RTB), vecka 3, 1973
Anm. Med regional befolkning avses antal personer inom en cirkel med 100 km radie från 1 200 mätpunkter jämnt fördelade över landet.
1950—1960 1960—1970 1965—1970 1970—1973 procentuell procentuell procentuell procentuell
förändring förändring
Pl Fal?
allla
,. 7 ': .. : ',— , ,. : * n' . A 44 >" . A 4 -" V , T*. '. ! W. *. I*. , l ' '. ' '. -' : '- [W&W .naulodn .' ' .' l .' * .
l l
. pun—ou mum
Figur 3: 1] Lokala befolkningens relativa förändring 1 950 —I 96 0, I 960— I 9 70, I 965— I 9 70 och I 9 70— I 973 Källor: Offentlig statistik bearbetad med GEDAP- och NORMAP-program
Figur 3:12 Folkmängds— utvecklirg i kommun- grupper 1950—1973 samt länsstyrelsens planeringsnivd 1980
Norrköping/Linköping, kring Jönköping, Vänersborg/Trollhättan/Udde- valla och Göteborgsregionema samt Malmö/Helsingborg. De norrländska kuststäderna och Östersund framträder som befolkningstäta öar med mer än 50 000 invånare inom 30 kilometer.
I figur 3: 11 visas förändringar i befolkningsfördelningen för perioder- na 1950—1960, 1960—1970, 1965—1970 och 1970—1973. För Norr- lands del återfinns områden med befolkningsökning under 1950-talet såväl i inlandet som kring kuststädema. I inlandet märks främst områden kring Kiruna, Storuman, Lycksele, Östersund samt stora områden i Dalarna. För 1960-talet gäller att befolkningsökningen främst återfinnsi kustområdena. Stora delar av Bergslagsområdet låg i en tillväxtzon under 50-talet, medan en befolkningsnedgång kan noteras under 60-talet. Det sammanhängande ökningsområdet mellan Gävle och F alun/Borlänge, som utmärkte utvecklingen under 60-talet, splittrades under "perioden 1970—1973.
En dämpning av befolkningstillväxteni storstäderna kan noteras under 1970-talets början, vilket även framgår av figur 3:12. Den faktiska befolkningsutvecklingen i ERU: S kommungrupper för perioden 1950—1973 har relaterats till den förväntade utvecklingen mellan åren 1970 och 1980 enligt länsstyrelsernas planeringsnivå. Avvikelserna kan till stor del förklaras av att den minskade utrikes invandringen till storstadsregionema inte var väntad. Därutöver har, som redan påpekats, den inrikes omflyttningen från de glesare till de tätare befolkade regionerna minskat kraftigt under 1970-talets början.
Antal personeri miljontal 3 - _. ,." Större ' städer
Södra __,_..--" mellanbygden
__.n' Stockholm &”
....---- Göteborg __..- -" Norra tätbygden
.."-"' Malmö ""'" Norra glesbygden
j 1980
| 1960
1950 1970
Förändringar i ålderssammansättning
Befolkningens ålderssammansättning har under de senaste årtiondena genomgått stora förändringar till följd av en nedgång i födelsetalen och en ökning av medellivslängden. Knappt 10 % av folkmängden var 65 år eller äldre är 1950. Motsvarande åldersgrupp utgjorde drygt 14% av befolkningen är 1973.
Av tidigare gjorda redovisningar framgår att ålderssammansättningen förändras i olika takt i skilda delar av landet. Den relativa ökningen i åldersgruppen 65 år och äldre är snabbare i glesbygdsområdena än i de befolkningstäta regionerna. Samtidigt som totalbefolkningen i norra glesbygden minskade med 5 % under perioden 1968—1973 ökade exempelvis gruppen över 64 år med drygt 8 %, medan de lägsta åldrarna 0—14 år visar en nedgång på 11%. En något mer nyanserad bild av utvecklingsförloppet kan utläsas ur figur 3: 13 i vilken förändringen för åldersgrupperna 0—14 år och 65—w år under perioden 1965—1970 samt för gruppen 65—w år även mellan åren 1950—1965 beskrivs i kartform. Tillväxt i de yngre åldersgrupperna kan noteras i nordligaste Norrland och i fält runt de tre storstäderna.
En allmän tendens är att de lägsta åldersgrupperna minskar i samtliga ortstyper samtidigt som de äldre ökar. Nedgång i åldersgruppen 45—64 år mellan åren 1969 och 1973 kan också konstateras, vilket är en följd av de låga födelsetalen i slutet av 1920-talet och under 1930-talet. Trots en allmän nedgång har denna åldersgrupp ökat i Göteborg och Malmö. En inte oväsentlig andel av befolkningstillväxten i de tre storstäderna och övriga befolkningstäta orter i södra och mellersta Sverige återfinns i de arbetsföra åldrarna 15—64 år. Utvecklingen för olika åldersgrupper inom olika kommungrupper Visas i tabell 3.4.
De yngsta och äldsta åldersgruppernas andelar av befolkningen i landet är 1970 återges i figur 3: 14. Den äldre åldersgruppens fördelning åren
Tabell 3.4 De arbetsföra åldersgruppernas förändringar fördelade på kommun- grupper 1969—1973 (procent)
Kommungrupper Ökat mest % Ökat minst %
Stockholm 30—44 år +6 45—64 år SO Göteborg 15—29 år +8 45—64 år +2 Malmö 30—44 år +6 45—64 år +2 Större städer 15—29 år +4 45—64 år :O Södra mellanbygden 15— 29 år +2 45—64 år —2 Norra tätbygden 15—29 år +1 45—64 år —2
15—29 år ., Norra glesbygden 45—64 år] _4 30—44 ar _9
Hela riket 15—29 år +3 45—64 år —1
Källa: Folkmängd 31.12.1968 och 31.12.1972 Anm.: Befolkningen är uppdelad i följande åldersgrupper, 15—29 år, 30—44 år och 45—64 år.
1965—1970 1950—1965 1965—1970 0—14 år, procentuell förändring 65—w år, procentuell förändring 65 —-w år, procentuell förändring
% . I 121 (-5 -'
E+ 0 [1111] 0- S lllllllllll > 5
. named-r : . lier—Mor . primära Emira , I prillan: mim
Figur 3: 13 Förändring av befolkningen i åldrarna 0— 14 år och 65—w år 1965—19 70 samt 6.5—w år 1950— 1965
Källa: Folk- och bostadsräkningarna 1950, 1965 och 1970
1970 1950 1970 0—14 år, procentuell fördelning 65—w år, procentuell fördelning 65—W år, procentuell fördelning
% — % [j ( 10.0 (:| (10.0 mull-11.5 . mhn-12.5 & > |” & las-Iso [IM ll Iso—In . "'qu _ > ru . Wim!!! cm
0 nu.-am . mina.. (Oahu
Figur 3: 14 Andelar av befolkningen i åldrarna 0—14 år och över 65—w år I 970 samt över 65—w år 1950
Källa: Folk- och bostadsräkningama 1950 och 1970
1950 och 1970 illustrerar den process som har ägt rum beträffande ålderssammansättningens förändring i landet.
Den zon inom vilken minst 10 % av befolkningen är över 64 år ligger längre norrut 1973 än 1950. År 1973 svarade åldersgruppen som framhölls ovan för 14 % av befolkningen som helhet.
De uth'z'ndska medborgarnas befolkningsandelar
Redogörelserna för befolkningsförändringarna mellan åren 1965—1972 visar att den utrikes nettoinvandringen har haft en stor betydelse för folkökningen inom främst de befolkningstäta regionerna. Enligt 1970 års folkräkning uppgick antalet utländska medborgare i Sverige till 408 000 personer varav 76 000 var födda i landet. År 1971 hade antalet ökat till ca 416 000 personer. De följande två åren minskade antalet med sammanlagt 10 000 personer.
År 1973 utgjordes knappt 5 % eller 406000 personer av Sveriges befolkning av utländska medborgare. Av dessa var närmare 63 % medborgare i övriga skandinaviska länder. Finländarna utgjorde den största gruppen med 48 %. Drygt hälften eller ca 110 000 av de finska medborgarna återfinns i Stockholm och Mälarregionen samt Västsverige. Den regionala fördelningen av de utländska medborgarna år 1973 framgår av figur 3: 15 och tabell 3.5.
Koncentrationen av de utländska medborgarna till de mest tätbefol- kade delarna av landet framgår av kartorna som Visar antalet och andelen utländska medborgare år 1973. I orter som Trelleborg, Olofström, Västerås och Eskilstuna är mer än 8% av befolkningen utländska medborgare.
Som tidigare nämnts minskade antalet utländska medborgarei Sverige med 10000 personer mellan åren 1971 och 1973. Förändringen är en följd av att de antingen erhöll svenskt medborgarskap varvid de inte längre registreras som utlänningar eller flyttade ut ur landet. Drygt hälften av de utländska medborgarna i Sverige var under 24 år. Denna
Tabell 3.5 Antal utländska medborgare fördelade på kommungrupper 1973 samt andel av befolkningen 1970 och 1973
Kommungrupper Antal Andel av folkmängd, %
1973 1970 1973
Stockholm 115 927 8,0 Göteborg 51 359 7,1 Malmö 29 088 5, Större städer 127 996 Södra mellanbygden 66 171 Norra tätbygden 7 824 Norra glesbygden 8 030
Hela riket 406 395 4,6
Källa: Befolkningens sammansättning, vecka 3, 1973, råtabell och SM Be 1970:6.
Antal i Andel av 1 OOO-tal befolkningen
% Eic: [DIG!-A 535341 Emma-e &»
o "Druid-r . primära (enim
0.2 .
1200 1300 1400 1500 1600 1700 1200 1300 1400 1500 1600 1700
Figur 3: 15 Utländska medborgare bosatta i Sverige 1973 Källa: Register över totalbefolkningen (RTB), vecka 3, 1973
* Pendlingen är en indi- kator på individernas dag- liga rörelsefält. Mellan åren 1965 och 1970 ökade an- talet pendlare över kom- munblocksgränser från 376 470 personer till 487 000. En av orsakerna till ökningen på ca 30 % skulle kunna vara att allt tler personer pendlar i stället för att byta bo- stadsort.
Tabell 3.6 Åldersfördelning av befolkningen och utländska medborgare i Sverige 1970 och 1973 (procent)
U tlä nd s ka medborgare
Ålder Svenska totalbe- folkningen 1970 1970
— 6 7—17 18—24 25—44 45—66 67—
Samtliga
Källa: SM Be l970:4, 197327.
grupp invånare har således en annan åldersfördelning än svenska folket i dess helhet. Mellan åren 1970 och 1973 minskade åldersgruppen 18—24 år med 3 % samtidigt som de övriga ökade, se tabell 3.6. Förutom att gruppen som helhet blivit äldre under perioden torde en förklaring till detta kunna vara att en stor del av dem som ännu ej av sociala skäl bundits till Sverige lättare kan lämna landet vid osäkrare arbetsmarknads- utsikter.
Stora grupper av de utländska medborgarna har således lämnat Sverige under de senaste lågkonjunkturåren. Sannolikt har många av dem inte omgående anmält utflyttning ur landet varför denna förändring i befolkningens sammansättning inte statistiskt har kunnat redovisas. Av genomförda undersökningar beträffande kyrkobokförda utlänningar har framkommit att en stor andel lämnat landet utan att anmälan därom inlämnats till pastorsämbetet.
Rörelsemö ns ter
Tillgänglig statistisk information om flyttningar och rörelser kring bostäderna indikerar att flyttningar med byte av bostadsort minskar i antal till förmån för utvidgningar av individernas dagliga rörelsefält.l Även om det inte är möjligt att dra några säkra slutsatser på denna punkt kan det hävdas att främst bilismens genombrott gort det möjligt för många att utnyttja omgivningens tillgångar i större utsträckning än tidigare. En rad flyttningar skulle därmed kunna undvikas. Detta kan exemplifieras med att en arbetslös person kanske lättare än tidigare kan finna ett arbete inom pendlingsavstånd och att arbetslösheten därmed inte utlöser flyttning.
Förflyttningsmönstret tenderar inte enbart att förändras vad gäller de mer kortdistanta resorna mellan bostad och arbetsplats utan också beträffande rörelserna under veckosluten. En utflyttning till områden i städernas utkanter har därigenom blivit möjlig. Personer som inte har tillgång till egen bil utesluts ofta från ett sådant bostadsval i och med att
de kollektiva transporterna i allmänhet inte fungerar lika effektivt som den egna bilen i dessa sammanhang.
Den iakttagna förändringen i förflyttningsmönstret är knappt märkbar i statistiken över de totala flyttningsrörelsema. För att flyttningen skall registreras måste den ske över en församlingsgräns eller över nationsgräns. Detta medför bl. a. att flyttningar över lika avstånd i olika delar av landet statistiskt behandlas olika. En flyttning över ett mindre avstånd registreras där församlingarna är förhållandevis små, medan den inte registreras där församlingarna ytmässigt blir allt större som fallet är i Norrland.
Som framgår av tabell 3.7 sker årligen små förskjutningar från ett generellt mönster, innebärande att cirka 50 % av flyttningsrörelserna Sker över längre avstånd medan cirka 40 % sker inom kommunen.
Flyttningama utanför den egna kommunen utgör drygt hälften av samtliga registrerade flyttningar. Någon klar tendens beträffande föränd— ringar i flyttningarnas riktning kan inte urskiljas mellan åren 1968 och 1972. Den största omflyttningen ägde rum under högkonjunkturåret 1969. Regionala variationer i flyttningsmönstren kan dock urskiljas. Flyttningarna som ägde rum år 1971 har i tabell 3.8 fördelats på kommungrupper och riktningarna till och från dessa. I orter med hög befolkningskoncentration dominerar flyttningar __inom den egna kom- munen. I Stockholmsregionen utgör det lokala flyttnirrgsomlandet hela den egna kommungruppen.
Antalet flyttare mellan kommungruppema samt till och från utlandet var 317 000 år 1970 och 264 000 år 1971, motsvarande en minskning med 13 % mellan åren. Dämpningen i omflyttningen märks mellan de flesta kommungrupper. Utmärkande är att antalet utflyttare från de tre storstadsregionema ökat mellan de båda åren. Denna utflyttning riktar sigi första hand till utlandet, de glesare befolkade delarna i landet och till orter utmed Norrlandskusten, som framgår av tabellsammanställningen i avsnitt 3.6 och figur 3: 16.
Som påpekas i kapitlets inledning kompenseras beroendet av bostads- stockens fördelning av att befolkningens rörlighet i ett kortare tidsperspektiv successivt ökar. Arbetsresor liksom resor mellan primär- bostad och fritidsbostad tenderar att utöka hushållens lokala och
Tabell 3.7 Registrerade flyttningar över församlingsgränser 1968—1972 (procent)
År Antal Procentuell fördelning av flyttningar flyttningar
utanför inom ut- totalt egen egen landet kommun kommun
1968 710 000 51 41 1969 821 000 47 43 1970 784 000 51 36 1971 746 000 49 40 1972 753 000 53 42
Källa: Befolkningsförändringar 1968, 1969, 1970, 1971, 1972.
1970 STOCäSll-lOLM 1971 1970 SÖDRA 197, MELLAN BYGDEN
mm I F YTYAR UTF Vll R I FLYTY R TF Y YARE N L E L A E N A E U L Y INFLYTTARE UTFLYTTARE INFLYYTARE UTFLYTYARE | 4 40 53 596 36 6 5 0 333 062 61670 59 033 47 881 49 62! Gbg Gbg Mo H 3 HQ H 5 H & urlandu Utlandet HS NG url-nun Ullal. du
1970 GÖTEBORG 1971 (Gbg)
INFLVYYÅHE UlFLYTTARE INFLYllARE UTFLVTTARK e 17 39 B] A za 45 2 22 205 | 63 1970 NORR 1971
a' TATBYGDEN u (HS! Hg INFLYTTARE UTFLYTYARE INFLVTTARE UTFLYTTÅHE IQ 966 19 723 IS 908 16110 H4 HS NG G:a Utlandet Utlandet Url-mm
1970 MALMÖ 1971
IMO) Utlandll
INFLYTTARE UTFLYTTARE INFLYYTARE UTFLYYYARE 20 293 va 70: 16 609 in 951 1970 NOR RA 1971
"” GLESBYGDEN Gbg (Hö) HB INFLYTYÅRE UTFLVTTÅRE INFLVTTÅRE UTFLYYTAHE HC |! l07 19 723 || 535 IQ 208 HS us Gbg Utlandet ”"m"" Mo
HC! Nl NS
Ull. mem
U | | andel
1970 STÖRRE STÄDEH 1971 m 3»
INFLYYTARE UTFLYTTARE INFLYTTAFIE UTFLVYTARE 91982 73 297 69 397 69 098
N 5 H 6 Utlandet
Urlmdel
Figur 3:16 Omflyttning mellan kommungrupper 1970 och 19 71 Källa: Befolkningsförändringar 1970 och 1971
Tabell 3.8 Flyttningsmönster 1971. Antal flyttare per 1 000 invånare, fördelade på kommungrupper
Kommungrupp Inflyttning Utflyttning Inflyttning Utflyttning Flyttningar Flyttningar Totalt från övriga till övriga från till inom egna inom varje kommun- kommun- utlandet utlandet kommun- kommun grupper grupper gruppen
Stockholm 19 20 49 40 Göteborg 23 19 26 71 Malmö 29 25 20 70 Större städer 22 22 18 41 Södra mellanbygden 22 23 14 18 Norra tätbygden 26 25 9 31 Norra glesbygden 24 31 7 8
Genomsnitt 22 22 22 37
Källa: Befolkningsförändringar 1971, de12.
regionala aktivitetsfält. I kapitel 6 och HLV: s rapport redovisas beräkningar av hushållens faktiska och teoretiska möjligheter att förflytta sig mellan bostad och arbetsplats. Förflyttningama i detta avsnitt beskrivs med hjälp av uppgifter från 1970 års folkräkning.
Närmare 3 /4 av samtliga förvärvsarbetande reser i någon form dagligen från bostaden till arbetet. Drygt hälften av dessa använder sig av bilen som transportmedel. Knappt en fjärdedel reser med kollektiv trafik. I tabell 3.9 visas att bilresandet avtar med ortens storlek. I Stockholms- regionen utgör kollektivresenärerna drygt hälften av dem som reser till arbetet. I norra glesbygden var motsvarande andel 12 %. Som framgår av kartboken utförs en ringa andel av arbetsresorna med kollektiva färdemedel även i de glesare befolkade delarna av södra Sverige.
Ser man till individernas möjligheter att utvidga sitt markutnyttjande främst i samband med resor kring veckoslut finner man att bilägandet per person är högst i södra och mellersta Sverige utom storstäderna. Framför allt Stockholmsregionen ligger långt under riksgenomsnittet. Delas
Tabell 3.9 Dagliga arbetsresor fördelade på kommungrupper 1970 (procent)
Kommungrupper Dagliga arbetsresor 1970, %
Bil Kollektivt Cykel Totalt moped mc, m. m.
Stockholm 41 5 Göteborg 56 7 Malmö 48 25 Större städer 55 28 Södra mellanbygd en 37 Norra tätbygden 65 23 Norra glesbygden 68 20
Samtliga 54 22
Källa: FoB 70, specialbearbetning.
Tabell 3.10 Bilägandet fördelat på åldergrupper och kommungrupper 1970 (procent)
Kommungrupper Andel av befolkningen som äger bil, %
18-45 år 46-75 år 18—75 år
Stockholm 2 9 2 3 Göteborg 34 24 Malmö 35 26 Större städer 38 29 Södra mellanbygden 39 28 Norra tätbygden 38 26 Norra glesbygden 37 26
Samtliga 36 27
Källa: FoB 70, specialbearbetning.
bilägandet upp efter åldersgrupper är tendensen densamma oavsett ortstyp eller geografiskt läge. Nära 40 % av de yngre åldersgrupperna äger bil utom i Stockholm medan motsvarande siffra för åldersgrupperna 46—75 är knappt 30 %. Detta framgår av tabell 3.10.
I ett räkneexempel visas hur ett tillskott av hushållens bilägande skulle fördela sig över landet. I exemplet antas att alla hushåll äger en bil, vilket medför att bilbeståndet skulle öka från nuvarande 1,8 miljoner till 3,0 miljoner bilar, vilket framgår av tabell 3.11. 1 räkneexemplet tas inte hänsyn till i vilken grad hushållen har tillgång till bil dvs. tjänstebil och liknande eller om denna tillgång skiljer sig åt i olika delar av landet. Det framgår emellertid att med nuvarande transportformer en stor. del av hushållen inte har samma möjligheter som andra att förflytta sig i dygns- och veckoperspektivet.
Tabell 3.11 Antal bilar per hushåll samt nödvändig ökning för att samtliga hushåll skall äga minst [ bil fördelat på kommungrupper 1970
Kommungrupper Antal bilar Ökning för att nå minst per hushåll 1 bil per hushåll
Stockholm 0,48 Göteborg 0,54 Malmö 0,56 Större städer 0,64 Södra mellanbygden 0,64 Norra tätbygden 0,65 Norra glesbygden 0,63
Samtliga 0,59
300 656 125 502 77 685 351 242 245 897 77 302 56 036
1 234 320 + + + + + + + +
3.2.2. Boende, inkomster och konsumtion
Befolkningens levnadsförhållanden har studerats av ERU: s arbetsgrupp hushållens levnadsvillkor (HLV). Grundläggande för gruppens arbete har
varit att analysera hushållens levnadsvillkor med en uppdelning på egna och omgivningens tillgångar. I detta avsnitt behandlas några faktorer som är centrala i begreppet hushållens levnadsvillkor. Därvid belyses främst regionala variationer och förändring i tiden av yttre levnadsvillkor. De faktorer som valts för en sådan beskrivning är boende, inkomster och konsumtion.
Boende
En inte oväsentlig förändring kan iakttas beträffande boendet mellan folkräkningstillfällena 1965 och 1970. Den svåraste trångboddheten har minskat liksom antalet lägenheter i de lägsta kvalitetsgrupperna dvs. de som antingen enbart har wc eller centralvärme eller ingendera. Samtidigt har antalet personer som bor i småhus ökat. Se tabell 3.12. Nyproduktionen av bostadslägenheter uppgick till drygt 611 000 lägenheter mellan åren 1965 och 1970, varav ca 10 % utgjorde ersättning för rivna lägenheter. De nära 550 000 nytillkomna lägenheternas fördel- ning efter folkmängden i de olika kommungruppema visas i tabell 3.13. De befolkningstäta regionerna har en högre andel av tillskottet av lägenheter än de glesare befolkade utflyttningsområdena i landet. Antalet rivna lägenheter i förhållande till hela nyproduktionen varierar mellan regionerna. Som exempel kan nämnas att Göteborgsregionen hade en rivningskoefficient, dvs. avgång av lägenheteri förhållande till nyproduk- tion, på 16 %. Detta kan jämföras med Stockholms 8 % och rikets 10 %. Andelen hushåll som har mer än 2 personer per bostadsrum har minskat från 5 % till 2 % i hela landet mellan folkräkningstillfällena. I Göteborg
Tabell 3.12 Uppgifter över boendet fördelade på kommungrupper 1965 och 1970 (procent)
Kommungrupper Boendeform, Boendekvalitet, Boendestandard, andel personer andel lägenheter andel hushåll med boende i småhus % i kvalitetsgrupp mer än 2 personer
4—7 % per bostadsrum %
1965 1970 1965 1970 1965 1970
Stockholm 20 27 11 6 Göteborg 22 35 22 13 Malmö 29 34 21 11 Större städer 48 50 24 12 Södra mellanbygden 60 63 30 16 Norra tätbygden 60 64 24 12 Norra glesbygden 76 77 29 18
Hela riket 45 49 23 12
Källa: FoB 1965, FoB 1970.
Anm.: Kvalitetsgrupp 4—7 avser de lägenheter som har vatten och avlopp i kombination med WC eller centralvärme eller ingendera. Måttet på boendestandard avser norm 1.
Hushåll med högst 1 person per bostadsrum, procentuell fördelning
.- |
Hushåll med 1—2 personer per bostadsrum, procentuell fördelning Hushåll med minst 2 personer per bostadsrum, procentuell fördelning
llllllllll 130—35 & Js-m _ >m
. l'onjådtr . Q namna-. © ..,-nan.. - nun-um mun . puma... (alm . primära ..."...
Figur 3.'l 7 Hushållen fördelade efter antal personer per bostadsrum I 970 Källa: F OB 1970, specialbearbetning
Lägenhet med vatten, avlopp, WC, central- värme och badrum, procentuell fördelning
. llarllådnl . primera (mna
Figur 3:18 Lägenheter fördelade på kvalitetsgrupper 1970 Källa: FoB 1970, specialbearbetning
kombination med Lägenhet med vatten, WC eller central-
avlopp, WC och central- värme eller ingen- värme, procentuell dera, procentuell fördelning fördelning
9 "(...man . pumölu (enim
Tabell 3.13 Bostadsstockens förändrirg fördelad på kommungrupper 1965—1970 (procent)
Kommungrupper Tillskott Folkmängd Avgång i% % 1970, % av nyproduktionen
Stockholm 21 18 8 Göteborg 11 9 16 Malmö 7 6 9 Större städer 33 32 12 Södra mellanbygd en 18 23 9 Norra tätb ygden 7 8 7 Norra glesbygden 3 5
Hela riket 100 10
Källa: Bostadsbyggandet 1965 och 1970.
har andelen minskat från 7 % till 2 %. Skillnader i trångboddhet i landet år 1970 visas i kartboken liksom i figur 3:17.
Med hjälp av den karteringsteknik som utvecklats inom ERU: s arbete visas i figuren på ett relativt exakt sätt var brister och överskott i bostadsbeståndet finns. Med mått av detta slag kan bostadsbyggnads- behov vid olika regionala utvecklingsaltemativ beräknas. De kan därmed utgöra ett viktigt inslag i samhälleliga kalkyler. Kartsviten i figuren beskriver hushållens boendestandard efter tre olika mått: högst 1 person per bostadsrum, 1—2 personer per bostadsrum och mer än 2 personer per bostadsrum. Trots regional utjämning återfinns ännu stora områden i norra delarna av landet, som har mer än 5 % trångbodda hushåll. Samtidigt var 77 % av befolkningen bosatta i småhus i norra glesbygden mot 27 % i Stockholm år 1970.
En regional utjämning kan även konstateras beträffande lägenheternas kvalitet mellan åren. Stora skillnader återfinns dock fortfarande är 1970. Uttrycks lägenheternas kvalitet i sanitära mått såsom tillgång till vatten och avlopp, centralvärme, wc, badrum och liknande återfinns den högsta standarden i upp till 85 % av samtliga lägenheter i Stockholmsområdet. Norr om en östvästlig gräns mellan Gävle—Leksand—Strömstad är det mindre än 70 % av lägenheterna som har denna standard. Lägenheternas fördelning på kvalitetsgrupper framgår av figur 3:18 för år 1970. Den lägsta kvalitetsgruppen visas även i kartboken.
Inkomster
Hushållens inkomster utgörs av lön för arbetsprestation, förmögenhets- avkastning, naturaförmåner och transfereringar av olika slag. Inkomsten samvarierar bl. a. med individens utbildningsnivå, ålder och hälsotillstånd. Vidare påverkas individens inkomst av yttre faktorer såsom arbetsmark- nadens storlek och struktur. Möjligheter till förvärvsarbete för samtliga hushållsmedlemmar varierar i landet. Bl. a. kan den kommunala servicen påverka hushållens arbetsmöjligheter genom barnstugeverksamhet. En sådan faktor återspeglas i förvärvsintensiteten i regionen och därmed i
regionens genomsnittsinkomst. Detta betyder ofta att inkomsten mätt per person ärlägre i glesbygdskommuner. För mer konkretajämförelser av hushållens inkomstförhållanden bör även regionala prisvariationer samt tillgång till icke prissatta produkter och möjligheter till självhushållning beaktas.
ERU har i andra sammanhang redovisat inkomstskillnader mellan olika regioner och i prop. 1972: 111 återges inkomstläget för varje enskild kommun år 1970. I det följande presenteras därför endast data som visar inkomstnivåns förändring mellan åren 1967 och 1971 för kommun- grupper.
lnkomstbegreppet skiljer sig åt vid olika redovisningstillfällen. Fram till år 1971 utnyttjades den sammanräknade nettoinkomsten i den officiella statistiken. Från år 1971 avser redovisningarna sammanräknad inkomst, vilket motsvarar inkomsten före avdrag för underskott i förvärvskälla. Jämförelser mellan åren 1967, 1969 och 1971 visar att skillnaderna mellan inkomsten per inkomsttagare i exempelvis Stockholm och norra glesbygden är oförändrat drygt 9 000 kronor, se tabell 3.14. Eftersom inkomsterna ökat i alla regiontyper innebär detta att en inkomstutjämning har ägt rum. Medelinkomsten år 1971 för män och företagare uppvisar de största skillnaderna mellan de tätt och glest befolkade regionerna. Kvinnornas medelinkomster är hälften så stora som männens i samtliga regiontyper, vilket framgår av tabell 3.15.
1 de glesare befolkade delarna av landet utgörs 8—10% av den sammanräknade inkomsten av intäkter från rörelse och jordbruksfastig- het. Dessa delar av landet har även en förhållandevis låg andel beskattningsbar inkomst beroende på att den lägre medelinkomsten återverkar på grundavdrag och extra avdrag vid taxering. Se tabell 3.16.
Tabell 3.14 Inkomst per inkomsttagare fördelad på kommungrupper 1967, 1969 Och 1971 (kronor)
Kommu ngrupper Sammanräknad Sammanräknad nettoinkomst per inkomst per inkomsttagare inkomsttagare
1967 1969 1971
Stockholm 20 000 22 000 27 000 Göteborg 0. Malmö 17 000 19 000 24 000 Större städer 16 000 17 000 21 000 Södra mellanbygden 14 000 16 000 20 000 Norra tätbygden 15 000 16 000 20 000 Norra glesbygden 11 000 14 000 18 000
Hela riket 16 000 18 000 22 000
Källa: Inkomst och förmögenhet 1967, 1969 och 1971. Anm.: lnkomstbegreppet varierar vid de olika redovisningstillfällena. Samman- räknad inkomst motsvarar beloppet före avdrag för underskott i förvärvskälla och sammanräknad nettoinkomst efter detta avdrag. År 1967 utgjorde sammanräknad nettoinkomst 98,4 % av sammanräknad inkomst. Motsvarande värden för 1969 och 1971 var 97,5 % och 97,1 %. Endast inkomsttagare med registrerad inkomst ingår.
Tabell 3.15 Medelinkomst efter kön och yrkesställning fördelad på kommungrup- per 1971 (kronor)
Kommungrupper Sammanräknad inkomst
Män Kvinnor An- Före- Ej förvärvs— ställda tagare arbetande”
Stockholm 36 000 19 000 30 000 37 000 14 000
Göteborg Malmö ]— 31000 15000 27000 30000 12000
Större städer 28 000 14 000 24 000 27 000 10 000 Södra mellanbygden 26 000 13 000 23 000 25 000 10 000 Norra tätbygden 26 000 14 000 24 000 24 000 10 000 Norra glesbygden 23 000 12 000 22 000 22 000 9 000
Hela riket 29 000 15 000 25 000 27 000 11 000
Källa: Inkomst och förmögenhet 1971. ' I denna grupp ingår personer som enbart har inkomst i form av pension, livränta, "villaschablon", periodiskt understöd, inkomst av kapital och liknande.
Tabell 3.16 Olika inkomstslag i förhållande till sammanräknad inkomst fördelad på kommungrupper 1971 (procent)
Kommungrupper Sammanräknad inkomst Beskattnings-
bar inkomst
av av rörelse övrigt totalt i % av sam-
tjänst eller jord- manräknad bruks- inkomst fastighet % %
Stockholm 93 Göteborg och Malmö 92 Större städ er 91 Södra mellanbygden 88 Norra tätbygden 91 Norra glesbygden 88
Hela riket 91
Källa: Inkomst och förmögenhet 1971.
Privat konsumtion
Med privat konsumtion avses hushållens inköp och underhåll av dagligvaror och kapitalvaror samt kostnader för bostäder och fritidshus. Däremot ingår inte inköp av bostäder, kostnader för utbildning, hälsovård och fritidsverksamhet samt kostnader för vissa tjänster. Ett sätt att mäta den privata konsumtionen är att uppskatta produktionssidans insatser i form av produktion och försäljning av varor och tjänster till den privata sektorn. Ett annat sätt är att fråga konsumenten hur mycket han årligen betalar för olika varor och tjänster. En sådan undersökning —- hushållsbudgetundersökningen (HBU) — gjordes år 1969. I undersök-
ningen medverkade ca 3100 hushåll. En beskrivning av den privata konsumtionen i olika delar av landet har möjliggjorts genom en specialbearbetning av HBU med avseende bl.a. på ERU:s kommun- grupper och hushållets status.
] nationalräkenskaperna utgörs den disponibla nationalinkomsten av hushållens, företagens, statliga och kommunala myndigheters samt socialförsäkringsinstitutionens disponibla inkomster. Inkomsterna dispo- neras i sin tur på konsumtion och sparande. Hushållens andel har minskat från 75 % år 1950 till 63 % åren 1969 och 1971. Samtidigt har utrymmet för den privata konsumtionen ökat från ca 7 000 kronor per person och år till knappt 12 000 kronor år 1971. Av denna ökning utgörs 43 % eller ca 2 150 kronor av prisstegringar. Resterande 2 850 kronor motsvarar en ökning av konsumtionsvolymen.
Det framgår klart att stora regionala skillnader föreligger både beträffande hushållens totala konsumtionsbelopp och utlägg för olika konsumtionsposter. Det totala konsumtionsbeloppet är en funktion av hushållens inkomster och uppvisar således motsvarande skillnader mellan befolkningstäta och glesare befolkade regioner.
Utgiftema för dagligvaror är förhållandevis likartade i hela landet. Stockholm och norra tätbygden har de högsta utläggen med 6400 kronor respektive 6 100 kronor per hushåll och år. Malmö och Göteborg med 5 600 kronor har de lägsta utgifterna för dagligvaror. Utgiftema för övrig direktkonsumtion är nära dubbelt så höga i storstäderna som i de glesare befolkade delarna av norra Sverige. Även bostadskostnadema är högre i storstadsområdena liksom kostnaderna för bildrift, resor och rekreation, se tabell 3.17. Förutom regionala skillnader i priser och konsumtionsvanor inverkar hushållens sammansättning på det totala konsumtionsbeloppet.
Tabell 3.17 Hushållens konsumtion av vissa varugrupper fördelad på kommun— grupper 1969 (kronor)
Kommungrupper Direkt Bostads— Bildrifts— Rekrea- Totalt konsumtion konsumtion och rese- tion konsum-
kostnader tions-
belopp
Stockholm 11 800 5 600 2 400 3 200 29 500 Göteborg 0. Malmö 10 100 4 500 2 000 2 700 26 100 Större städer 9 800 4 100 1 900 2 100 23 400 Södra mellan—
bygden 9 600 3 800 1 700 2 000 22 800 Norra tätbygden 10 000 4 000 1 900 1 800 23 600 Norra glesbygden 8 900 3 200 1 600 1 400 20 000
Källa: ERU och EFA: s bearbetningar av hushållsbudgetundersökningen 1969.
' Se vidare SM Be 1973:10 och 1973: 14.
3.2 .3 Arbetsmarknad
Förvärvsarbetande befolkning
Den förvärvsarbetande befolkningen utgjordes av 3.219 miljoner personer år 1960 och 3,450 miljoner år 1965 enligt folkräkningarna dessa år. Antalet förvärvsarbetande motsvarade 43% och 44 % av totalbefolk- ningen. I samband med 1970 års folkräkning infördes nya definitoner för registrering av deltidsarbete. Detta har medfört att uppgifter på antalet heltids förvärvsarbetande personer mellan åren 1965 och 1970 inte är helt jämförbara. Antalet personer som förvärvsarbetade mer än 20 timmar per vecka var 3,412 miljoner enligt 1970 års folkräkning. 1 arbetskraftsundersökningarna (AKU) för år 1970 är antalet förvärvsarbe- tande uppskattat till 3,527 miljoner sedan korrigeringar gjorts för skillnad i definitioner i FoB 70 och AKU. Beroende på skilda definitioner, osäkerhet om uppgifterna för år 1965 är riktiga m. m. är det svårt att uttala sig om en sann förändring i antalet förvärvsarbetande mellan folkräkningstillfällena 1965 och 1970. Folkräkningarna visar på en minskning medan kontrollundersökningarna tyder på en ökningi den totala sysselsättningen.l
I figur 3: 19 redovisas antalet förvärvsarbetande enligt folkräkningarna 1960, 1965 och 1970. Dessa siffror kompletteras med de preliminära värdena för år 1970 samt uppgifter enligt AKU: s februariundersökningar 1970 och 1973. Det här använda AKU-materialet är inte korrigerat för skillnader i definitioner mellan FoB och AKU. De stora variationerna på nationell nivå i antalet förvärvsarbetande mellan de olika statistiska källorna elimineras till en del då materialet bryts ned på regional nivå. Eftersom de definitiva folkräkningsuppgifterna blivit tillgängliga då huvudparten av arbetet med föreliggande rapport var avklarat baseras den följande materialredovisningen främst på de preliminära uppgifterna för år 1970. Förändringarna är inte av sådan storleksordning att de inverkar på analysen. Några särskilda påpekanden om att kartor och
Tabell 3.18 Förvärvsarbetande kvinnor i procent av samtliga förvärvsarbetande fördelade på kommungrupper 1960, 1965, 1970 och 1973 (procent)
Kommungrupper Förvärvsarbetande kvinnor, %
1960 1965 1970
Stockholm 39 40 41 Göteborg 32 34 36 Malmö 36 38 40 Större städer 29 33 35 Södra mellanbygden 25 30 31 Norra tätbygden 29 32 34 Norra glesbygden 21 27 28
Hela riket 30 34 35
Källa: Folkräkningarna 1960, 1965 och 1970 AKU, februariundersökning 1973.
'TAL
NXXXXXXXXXXXXXX
/ / /
1960 70 70 73 65 70 73
1960 70 70 65 70 73 65
1960 70 70 65 70 73
1960 70 70 1960 70 70 70 73 65 70
STÖRRE STÄDER SÖDRA MEL- LANBYGDEN
STOCKHOLM GÖTEBORG MALMU
HELA RIKET. 1000-TAL 3219 3450 3412 3505 3443 3457
F08 F08
1960 1965 FoB 19701 FoB 19702 AKU 19703 AKU 19733
' Preliminär FoB 1970 * FoB 1970 3 AKU. februariundorsökninq
tabeller baseras på de preliminära uppgifterna ges därför inte.
Allt fler kvinnor inträder successivt på arbetsmarknaden. Deras andel av de förvärvsarbetande steg mellan åren 1960 och 1970 från 30 % till 35 %. År 1973 var den 37 %. Den största ökningen återfinns i de glesare befolkade regionerna i landet som dock fortfarande har lägst antal kvinnor i förvärvslivet. Antalet förvärvsarbetande kvinnor har även ökat kraftigt i de tätare befolkade orterna i norra Sverige. Som exempel kan nämnas att kvinnornas andel av de förvärvsarbetande var 32 % i Göteborg och 29 % i norra tätbygden år 1960. År 1973 var förhållandet 36 %i Göteborg och 37 % i norra tätbygden, vilket framgår av tabell 3.18.
Stora variationer kan dock noteras mellan de enskilda kommunerna. Över 45 % av samtliga förvärvsarbetande i Stockholmsområdet och Boråsregionen var kvinnor är 1970. Som framgår av figur 3:20 och kartboken är 35 % en vanlig andel i områden utmed Norrlandskusten och inom ett bälte som i norr avgränsas i norra Värmland, norr om Siljan i Dalarna och i söder strax norr om Stockholm, Uppsala, Karlstad och Strömstad. Söder därom är 40 % allmänt utom i delar av Kalmar län och södra Östergötland.
De regionala variationerna i förvärvsintensitet återspeglar till stor del skillnader i kvinnornas insatser på arbetsmarknaden. l figur 3: 20 visas en karta över förvärvsintensiteten år 1970. Därvid jämförs samtliga förvärvs- arbetande med befolkningen i åldrarna 15—64 år. Höga andelar återfinns i Stockholm, Skåne och ett område avgränsat av Trestad1 , Jönköping, Värnamo och Kungsbacka. Det är emellertid något förenklat att hävda att förvärvsintensiteten för hela befolkningen är ett mått på den kvinnliga sysselsättningen. I norra Sverige är den förhållandevis låga yrkesverksam-
1960 7070
NORRA TÄT BVGDEN
19607070 657073
NORRA GLES- BYGDEN
65 70 73
Figur 3:19 Antal förvärvs- arbetande fördelade pd kommungrupper 1960, 1965. 1970 och 1973
' Trestad = Troll- hättan, Uddevalla och Vänersborg
_ Färvärvsintensitet, samt- Förvärvsarbetande kvmnor liga förvärvsarbetande
i procent av samtliga för- iprocent av befolkning värvsarbetande 15 —64 år I
% .” '-.., D (Jo (""—f _ :] 26500 reor: 83333 Jo—Jå ,, f ', [IIIIIsoo-ano mm:s-Ao _; " ' maan-er.: m "0 .' limmas-un 73" 1 _ _ >osn
© "avträda: _ . noe . pllmölu ('I-hu .
Q nm.-u.. . F.;-.a.- (mm
7300
___l
1200 1300 Im 1600 m
Figur 3: 20 Arbetsmark- heten ett uttryck för att även männen har en låg sysselsättningsgrad. För "ad 1970 övriga Sverige oavsett regiontyp har påståendet större tyngd. Av KällazFoB 1970,special- kommungruppema har Stockholm den högsta förvärvsintensiteten till bearbetning följd av en hög kvinnlig förvärvsverksamhet. Motsatt är förhillandet i södra mellanbygden där kvinnornas förhållandevis låga sysselsättnings- grad leder till en betydligt lägre total förvärvsintensiteti regionen än den männen ger uttryck för, se figur 3: 21.
Arbetslöshet
Orsakerna till att en person är arbetslös varierar till en del med personens egna förutsättningar att erhålla och behålla ett arbete. Väsentligare är emellertid tillgången till arbete i den närmaste omgivningen. Som framhålls bl. a. i kapitel 5 och bilaga 1 uppträder arbetslöshet regelmäs- sigt i tiden med olika intervall främst beroende av om arbetsmirknaden är konjunkturkänslig eller påverkas av säsongvariationer. Andra (rsaker är
% SAMTLIGA KVINNOR
45 — 60— 30 -'
_——T—_T__1 ___T__T—_W 1970 71 72 73 1970 71 72 73
___r——T_—1 1970 71 72 73
strukturomvandling och vad som i HLV:s rapport betecknas slumpar- betslöshet. Statistiska källor medger inte någon differentiering därvidlag. I den följande redovisningen presenteras de regionala skillnaderna i arbetslösheten enligt AKU: s februariundersökningar.
Med arbetslös avses enligt AKU en person som söker arbete och som varit utan arbete mer än en vecka vid undersökningstillfället. År 1970 registrerades 68 500 personer som arbetslösa enligt denna definition. Antalet hade ökat till 126 000 år 1973. Den största ökningen mellan åren 1970 och 1973 återfanns i de befolkningstäta regionerna i södra Sverige, med ca 73 % eller 42 000 av ökningen av de arbetslösa. Som exempel kan nämnas att 7 000 personer var arbetslösa i Stockholm år 1970. Antalet i norra glesbygden var 10 000. År 1973 hade antalet arbetslösa stigit till 19 000 i Stockholm och 13 000i norra glesbygden.
Antalet arbetslösa har stigit från 1,2 % till 2,1 % mellan åren 1970 och 1973 i förhållande till befolkningen i åldern 16—74 år. Arbetslöshetstalen steg både för män och kvinnor inom samtliga kommungrupper. Undantag
ANTAL VECKOR
Figur 3:21 Sysselsatta minst 20 timmar per vecka i förhållande till befolkningen 16— 74 år fördelade på kommun- grupper I 9 70— l 9 73 (procent)
Källa: A K U, februari- undersökningar
Figur 3:22 Arbetslöshets- tidens medellängd förde- lad på kommungrupper 1970, 197l,1972 och 1 973 (antal veckor)
Källa: AKU. februari- undersökningar
Anm.: Slumpmässiga sticksprovsfel kan fö- rekomma
___] &
&
XXXXXXSx
li
k
%
I?
N
XX XXX
XXXXX XXX xXXX Xx XXXX X X *!
XV
XXXX XXX XXXXXX XXXXX
X
XXXXX XXXXXNXES
XXXXX XXX XX X XXXX XXX Xl xxxx x xxxxu XX X XX XXXX X X X
XXXXX
XXXX XXXXX
X XXX X
XX XxXXX N (XX
XXXXXX XXX Xxxxxx Xx XX !
XXXXX xXX XX XXXXX ö XXXXX XXXXXX XXX
1970 73 1970 STOCKHOLM GÖTEBORG
g (a) 1970 MALMÖ
# m 1970
STÖRRE STADER
1970 73
1970 NORRA TA'T- BYGDEN
q td & t.)
utgör männen i åldrarna över 30 år i de tätbefolkade delarna av norra Sverige och kvinnorna i Göteborg och Malmö i motsvarande ålder. Rent allmänt har män och kvinnor i åldersgruppen 16—29 är högre arbets— löshetstal än övriga kategorier i varje kommungrupp.
En inte oväsentlig aspekt när det gäller de arbetslösas situation är arbetslöshetstidens längd. Medeltalen varierar kraftigt mellan de olika kommungruppema under perioden 1970—1973. Utmärkande är bl. a. att medellängden tenderar att öka mot slutet av perioden. Göteborg, Malmö och norra glesbygden hade den längsta arbetslösheten. Således registre- rades i Göteborg drygt 21 veckor och i Malmö och norra glesbygden drygt 18 veckor är 1973. Den kortaste arbetslöshetstiden det året återfanns i norra tätbygden, södra mellanbygden och Stockholm och utgjordes av 15 veckor. Kortaste arbetslöshetstid under hela perioden registrerades i Göteborg är 1971. Den var då drygt 6 veckor, se figur 3: 22.
3.3. Företagssektorn
[ ERU 70 framhölls att utvecklingen har gått mot en uppdelning av näringslivet i en storstadsorienterad del med tyngdpunkt på tjänste- produktion som består av kontaktverksamhet, informationsbehandling och styrning och en del som inriktas på andra regiontyper och som omfattar direkt varuproduktion. Utvecklingen förstärks av att mekanise- ringen inom industrin och de areella näringarna ökar. Samma eller högre produktionsresultat erhålls med lägre direkt arbetsinsats genom att en större mängd realkapital sätts in. Arbetskraftsresurser frigörs därmed till insatser inom tjänsteproducerande näringar. Det kan hävdas att en alltför kort tid förf1utit för att några bestämda utsagor skall kunna göras huruvida de beskrivna utvecklingstendenserna har stått sig eller om några nya har kommit till. De resultat som nu föreligger från 1970 års folkräkning ger dock ny belysning av ämnet.
Sedan ERU presenterade sitt betänkande år 1970 har en rad beslut fattats och åtgärder vidtagits för att i större utsträckning än tidigare också påverka servicesektorns regionala utveckling. Besluten om ornloka— liseringar av statlig central administration skall ses mot denna bakgrund, liksom beslutet att ge vissa serviceföretag möjlighet att erhålla lckalise- ringsstöd. De för framtiden viktigaste åtgärderna torde dock gälla förändringar i transportförhållandena. Kostnaderna för personkontakter ökar i betydelse för såväl företag som samhälle. De kan sänkas genom regionala omfördelningar av de kontaktberoende verksamheterna och genom sänkta priser för persontransporter. Som framhållsi kapitel 8 närmar sig dessutom det stadium då också teletekniken i vissa avseenden kan erbjuda substitut för personkontakter.
De gängse branschindelningarna ger inte utrymme för analys av hur de olika arbetsfunktionema utvecklats. Kontaktberoende verksamhet åter- finns sålunda i alla näringsgrenar. För åtskilliga beslut inom företrg och samhälle är emellertid uppdelningen av företagen efter branschtillhörig— het nödvändig. Detta gäller främst beslut som rör hela processer, där ställningstaganden till omvandlingen från halvfabrikat till färdiga p7oduk-
ter skall tas. En stor del av statistikproduktionen måste sålunda vara uppbyggd så att den medger analys av hela näringslivssektorns utveckling. I kapitel 0 och i produktionskostnadsgruppens rapport, avsnitt 4.2, presenteras material och utvecklas dessa frågor närmare.
1 föreliggande avsnitt ges främst en beskrivning av skilda näringsgrenars utveckling enligt 1970 års folkräkning. Framställningen inleds med en redogörelse för skillnader mellan förväntad och faktisk utveckling under 1960-talets senare hälft. Därefter diskuteras utfallen för enskilda närings- grenar.
3.3.1. Företagssektorns utveckling förr och nu
Det kan konstateras att över 50 % av de förvärvsarbetande vid sekelskif- tet var sysselsatta inom de areella näringarna mot 8 % år 1970. 1 dag äri stället den tjänsteproducerande sektorn den helt dominerande med 52 % av den totala sysselsättningen. Den varuproducerande sektorn hade år 1960, då enligt folkräkningarna dess andel var som störst, en andel på 45 %, se figur 3: 23.
1970 års folkräkning bekräftar utsagorna om en snabb ökning för tjänstesektorn. Vissa regionala förändringar har dock inte gått så snabbt som man tidigare räknade med. I en särskild bilaga till 1970 års långtidsutredning redovisade ERU en utvärdering av länsplanering 1967. Den pekade bl.a. på en snabb framtida sysselsättningsökning för tjänstesektorn i storstäderna och en nedgång för jord- och skogsbruk i Norrland. Ökningen för service har dock inte gått så snabbt som förutsades, samtidigt som den faktiska sysselsättningsandelen för de areella näringarna har minskat betydligt snabbare i Norrland än vad som
Tjänsteproduce— rande näringar
Varuproducerande näringar
Areella näringar
Figur 3:23 De förvärvs- arbetande fördelade på
! sektorer 18 70— I 9 70 1950 1970 (procent)
Figur 3:24 Skillnad mellan faktisk syssel- sättningsandel ] 9 70 och av ERU tidigare kalkylerad sysselsätt— ningsandel gm ndad på uppgifter om perio- den 1960— I 965 för- delad på sektorer och kommungrupper
Anm. Den faktiska syssel- sättningen avser folkräk- ningen 1970. Den förut- sagda sysselsättningen av— ser ERU: s tidigare ut- värdering av länsplane- ring 1967, se vidare SOU 1971: 16.
INDUSTRI h1 h2 h3 h4 h5 h6
procent— enheter
54
JORDBFIUK hl h2 h3 h4 h5 h6
Den verkliga syssel— sättningsandelen större än kalkylen förutsade
Den verkliga syssel— sättningsandelen mindre än kalkylen förutsade
BYGGNADS- VERKSAMHET
h1h2 h3 h4 h5 hö
SERVICE h1h2 h3 h4 h5 h6
3.
Z-i ” l n U U l l , _1- _2., . hl -Stockholm -3. h2=Göteborg 0 Malmö ' h3-Större städer _ h4-Södra mellanbygden _ h5—Norra tätbygden
' h6-Norra glesbygden _ _ _7 _
ull
förutsågs. I södra och mellersta Sverige har jordbr'uksnedgängen gått långsammare än enligt tidigare förmodanden.
Den tendens som iakttogs i ERU 70 om att de varuproducerande enheterna blir av allt större betydelse för sysselsättningen i de glesare befolkade regionerna i södra och norra Sverige har som visas i figur 3: 24 blivit ännu tydligare. Det kan konstateras att merparten av de statliga lokaliseringspolitiska stödåtgärderna till industriell verksamhet har riktats mot dessa delar av landet. Det kan också konstateras att sysselsättningen ökade kraftigt i de industrier som erhöll lokaliseringsstöd fram till år 1970. Som visas i kapitel 4 motsvarar stödföretagen ca 20 % av samtliga industriföretag i dessa områden och de svarar för drygt 30% av sysselsättningen i industrierna år 1972.
ERU har som framhålls i inledningen under den gångna utrednings- etappen ägnat stor uppmärksamhet åt möjligheterna att presentera folk— räkningsmaterial i lättöverskådlig form. I figur 3: 25 visas hur den regionala näringsgrensfördelningen år 1970 ser ut då kartor som baseras på koordinatsatta data utnyttjas. Den faktiska förändringen i andelen sysselsatta på de fyra huvudnäringsgrenama jord- och skogsbruk. industri, byggnadsindustri samt service mellan åren 1965 och 1970 framgår av figur 3: 26. Störst tillbakagång av antalet sysselsatta har skett inom jord- och skogsbruket. Riksgenomsnittligt är minskningen 23 %. Stora delar av Norrland har emellertid en tillbakagång på 40—60 %. Näringsgrenen
service omfattar både kommersiell och offentlig service och förvaltning. I stora delar av södra Sverige är ökningar av antalet sysselsatta inom serviceverksamhet på mer än 10 % vanliga. I Stockholm och Göteborg är ökningen dock något långsammare och överstiger inte 10 %.
3.3.2. Areella näringar
Under lO-årsperioden 1960—1970 minskade den odlade arealen med 3 000 km2. Sysselsättningen inom hela sektorn sjönk från 407 000 till 275 000 personer mellan åren 1965 och 1970. Utvecklingen inom olika kommungrupper redovisas i avsnitt 3.6. Kommunerna i norra glesbygden har den i särklass största andelen sysselsatta inom jordbruket år 1970 med drygt 20% av den förvärvsarbetande befolkningen följd av norra tätbygden och södra mellanbygden med ca 12 %. Den största procentuel- la minskningen återfinns i de två Norrlandsregionema i vilka sysselsätt- ningen minskade med drygt 40 %.
Inriktningen av jordbrukarnas produktion, mätt som kontant inkomst av försålda produkter enligt deras självdeklaration, visar att de animaliska produkterna motsvarar ca 60 % av jordbruksproduktionen i hela landet. Detta gällde såväl år 1965 som år 1970. Drygt 30 % av intäkterna kan i södra och mellersta Sverige härledas från vegetabiliska produkter, medan de i norra Sverige utgör inkomster från gårdens skogsbruk. Skillnaderna har förstärkts något sedan år 1965. En annan olikhet, som gäller jordbruken både i norra och mellersta Sverige i förhållande till södra Sverige, är den låga lönsamheten per brukningsenhet. Erik Bylund framhåller i boken ”Regioner att leva i” att jordbrukaren i Norrlands inland måste kombinera sysselsättningen med en binäring för att nå en med industriarbetaren likvärdig standard. Skogsbruket utanför den egna gården har då varit den viktigaste bisysslan. Rationaliseringar och specialiseringar inom skogsbruket har medfört att dagsverksåtgången sänkts från knappt 1 dagsverke per avverkad skogskubikmeter till O,l—0,2 i rationellt skogsbruk. Därutöver har specialiseringen gått så långt att specialutbildning ofta krävs för en arbetare i skogen. Vidare har driften rationaliserats så att sysselsättningen i skogen i allt mindre grad är säsongmässig. Dessa faktorer har bl. a. bidragit till att jordbrukaren i norra Sverige inte längre kan försörja sig med skogsbruk som binäring. Utvecklingen är snarare den att jordbruket och då främst skogsproduk- tionen inom detta blivit en binäring till en helt annan sysselsättning. Mot bakgrund av den stora sysselsättningsminskningen i de areella näringarna i Norrland framstår resultaten från en undersökning som gjorts av lantbruksstyrelsen angående företag med mjölkproduktion 1972 som anmärkningsvärda. Det framgår att 69 % av nuvarande ladugårds— beståndet i övre Norrland har byggts efter år 1930 varav 9 % byggdes efter år 1960. I Sydsverige var motsvarande andel 32 %. En förklaring torde vara att mjölkproduktionen och därför lämpliga byggnader startade förhållandevis sent i norra Sverige, se tabell 3.19. Vidare har en förhållandevis stor andel av ladugårdarna genomgått en grundlig repara- tion eller ombyggnad efter år 1960. Beträffande framtidsutsiktema för
JO'd- OCh Industri Byggnads- Service skogsbruk ] 9 70, verksamhet 1 9 70_ 1 9 70. procentuell I 9 70. procentuell procentuell fördelning pmåelrrtuell fördelning fördelning ör e ning lå T; T il * % , f .; E (10 »” 4," ' Elim—ls (_ ; Mrs-:o # '.". = i? .
M>zo_
l
. primera emm
Q "mmm.. A i : I 1 ', ' . ål _ __],
. ,_____L_.m'iil".'_.+r'y rrrk '
' .' LA—LHDM— ; S:; A AM!” 4 1 A A 1 1 .L . _LL _l * f_n—im 14004 mö 1600 4 1750 71206 ooo * i " ' 4 * im Figur 3:25 Förvärvsarbetande fördelade på näringsgrenar 1970 (procent) Källa: FoB 1970, specialbearbetning och bilaga 6, SOU 1974: 2
1500 1600 1700
Jord- och Industri skogsbruk I 965 — I 9 70. 1965— I 970. Index I 965=100 Index I965=100
”(__
. lloulador . primära (Inlm
I &; you...
1606 4
Figur 3:26 Relativ förändring av antalet sysselsatta fördelade på näringsgrenar 1965—1970. Index I965=100 Källa: FoB 1970, specialbearbetning
Byggnads Service verksamhet I 96 5 — I 9 70. 1965—1970. Index l965=100 Index I 965=100
1 Med varuproducerande näringar avses gruv— och tillverkningsindustrin, el, gas och vatten samt byggnadsverksamhet motsvarande SNI 2, 3, 4 och 5.
Tabell 3.19 Ladugårdarnas ålder, vidtagna byggnadsåtgärder samt framtida bruk- ning fördelade på riksområden. Uppgifterna avser förhållandena år 1972 (procent)
Riksområde Byggnaden uppförd Andel av Andel av går- _——_— ladugår— darna som före— Före 1930— darna som tagarna själva 1930 1960 reparerats anser nedlagda % % efter 1960 på fem års sikt, % %
Stockholm (AB) 73 25 18 2 Östra Mellan— Sverigc (CDETU) 76 23 17 3 Småland med öarna (FGHI) 68 29 20 Sydsverige (KLM) 64 32 20 Västsverige (NOPR) 58 37 19 Norra Mellan- Sverige (SWX) 64 32 17 Mellersta Norrland (YZ) 62 34 20 Övre Norrland (AC, BD) 31 60 27
Hela riket 62 34 20
Källa: Kungl. lantbruksstyrelsen, Meddelande Ser A Nr 13, 1973
gårdens brukning var ca 60 % övertygade om att driften skulle fortsättai någon form. Drygt 30 % var osäkra om framtiden, medan 2 % ansåg att gården skulle vara nedlagd inom 5 år.
3.3.3. Varuproducerande näringar1
Vid 1970 års folkräkningstillfälle hade de varuproducerande näringarnas sysselsättningsandel sjunkit från 45 % i början av 1960-talet till knappt 40 %. Tillbakagången inom näringarna påbörjades under slutet av 1960-talet och förväntas fortsätta under början av 1970-talet. ERU: s regionala nedbrytning av kalkylerna i LU 70 tyder dock på att minskningen i sysselsättningen inte gått så fort inom de glesare befolkade regionerna som förväntades. Däremot har den faktiska utvecklingen i stort motsvarat den förutsagda i övriga regiontyper. Bland de varuprodu- cerande näringarna ägnas industrin i det följande störst uppmärksamhet. En kortfattad redogörelse lämnas också för byggnadsverksamheten.
Industri
Den regionala omfördelningen av de sysselsatta inom industrin väntas fortsätta och ytterligare stimuleras med regionalpolitiska åtgärder. Effekterna av dessa insatser på bl. a. sysselsättningen behandlas närmare i kapitel 4. I föreliggande avsnitt presenteras den faktiska regionala sysselsättnings- och produktionsutvecklingen. Avsnittet avslutas med en prognos för tillverkningsindustrins utveckling fram till år 1977. Progno-
sen grundar sig på material från avstämningen av 1970 års långtidsutred- ning.
Sysselsättningen inom industrin uppgick till drygt 1 miljon personer enligt 1970 års folkräkning. Detta innebär en minskning inom närings- grenen med ca 100000 personer eller drygt 12% sedan föregående folkräkningstillfälle.
Stora delar av södra och mellersta Sverige hade år 1970 en industri- sysselsättning som översteg riksgenomsnittets 29 %. Även för delar av Norrlands kustland gällde att industrins andel var högre än detta värde. I Skåne. Stockholm med kringliggande bygder och Norrlands inland återfanns andelar under riksgenomsnittet. Bergslagen och Boråsregio- nen hade med mer än 50% de högsta värdena, se figur 3:25 och tabellsammanställningen.
Ovanstående uppgifter baseras på uppgifter ur folkräkningarna. I det följande utnyttjas endast material från industristatistiken. Skillnaderna mellan de två källorna vad gäller uppgifter om sysselsättningen kan till en del förklaras av att folkräkningarna omfattar hela den förvärvsarbetande befolkningen, medan industristatistiken endast berör arbetsställen med minst 5 anställda. Huvudparten av analysen gäller perioden 1965—1970. I de utblickande delarna baseras dock kalkylerna på material från en större del av 1960-talet.
År 1970 fanns det drygt 13 600 industriarbetsställen i landet vilket är en minskning med ca 1 100 sedan år 1965. Arbetsställena fördelas på kommungrupper i tabell 3.20. Några större förskjutningari fördelningen av arbetsställena mellan kommungruppema kan inte noteras under perioden.
De genomsnittligt mest arbetskraftsintensiva arbetsställena återfinns främst i kommungruppen större städer där 37 % av den totala sysselsätt- ningen fördelas pä 33 % av arbetsställena år 1970. Även Göteborg och Malmö har en högre andel sysselsatta än arbetsställen. I övriga kommuner är förhållandet det motsatta.
Tabell 3:20 Industriarbetsställen med minst 5 anställda fördelade på kommun- grupper 1965 och 1970 (procent)
Kommungrupper Industriarbetsställen Sysselsättning
1965 1970 1965 1970 % %
Stockholm 2 Göteborg och Malmö 2 Större städer 3 l 6 4
) r
;
Södra mellanbygden Norra tätbygden Norra glesbygden
,
3 r
3 4 7 7 5 2
) ;
Hela riket, % 100,0 100,0 100,0 antal 945 649 921 600
Källa: Industristatistiken. SNI 2+3.
År 1968 infördes en ny klassificering av industriarbetsställen, vilket försvårar jämförelser före och efter detta år. Enligt den tidigare klassificeringen skulle sysselsättningen inom gruvverksamhet och indu- stri ha varit omkring 975 000 personer är 1970 Detta kan jämföras med 953 000 år 1969, 930 000 år 1968 och drygt 980 000 år 1966. Enligt den efter år 1968 använda SNI-indelningen var sysselsättningen inom gruv- och tillverkningsindustri (SNI 2+3) 887 000 personer år 1969 och 921 600 personer år 1970. De angivna siffrorna visar att variationerna mellan enskilda år är betydande, vilket till stor del torde hänga samman med konjunkturutvecklingen.
Gruvindustrin (SNI 2) sysselsatte 16 900 personer år 1965 och 13 800 år 1970. Nedgången är mest märkbar där gruvdrift förekommer i de södra delarna av landet. I de norra delarna var knappt 6 400 personer sysselsatta inom gruvindustrin båda åren, vilket motsvarar 4 % av totala sysselsättningen i norra glesbygden år 1970.
Sysselsättningen inom tillverkningsindustrin (SNI 3) utgjordes av drygt 907 000 personer år 1970, vilket motsvarar en minskning med 2 % sedan år 1965. Regionala variationer kan noteras i sysselsättningsutvecklingen. I norra tätbygden och norra glesbygden steg sysselsättningen med i genomsnitt 7 % under perioden 1965—1970. Samtidigt sjönk den i övriga delar av landet, vilket framgår av tabellsammanställningen.
Kartläggningen av branschsammansättningen i olika kommungrupper visar att verkstadsindustrin i stort sett är oförändrad mellan åren 1965 och 1970, vilket framgår av figur 3: 27. Den är även den mest dominerande branschen i samtliga kommungrupper utom i norra glesbyg- den, där trävaruindustrin fortfarande svarar för den största sysselsätt- ningsandelen. Den stora nedgången inom textilindustrin i kommungrup- pen större städer bör noteras. År 1970 var ca 40 000 personer sysselsatta i denna bransch eller lika många som inom massa- och pappersindustrin. De två branscherna sysselsatte 54 000 respektive 41 000 i kommungrup- pen år 1965. Detta belyser något den strukturomvandling som pågår inom industrisektorn.
Den regionala utvecklingen av näringslivets arbetsfunktioner innebär som framhölls i ERU 70 att produktionsprocessema i allt större utsträckning delas upp i olika enheter med skilda lokaliseringar. Personal tillhörande företagsledning, utrednings— och planeringsarbete samt försälj- ning är beroende av att ha personlig kontakt med andra företag och offentliga myndigheters personal med likartade arbetsfunktioner. Dessa har därför ofta lokaliserats till storstäderna. Under perioden 1965—1970 ökade förvaltningspersonalen med 10 % och arbetspersonalen minskade med 5 %. Effekterna av denna utveckling har blivit att en ytterligare koncentration av förvaltningspersonalens andel av de sysselsatta inom industrin kan noteras i de tätast befolkade delarna av landet. 1 Stockholm steg deras andel från 36% till 40 % under perioden medan andelen i norra glesbygden var 17 % vid båda tillfällena, se tabell 3.21.
Produktionsutvecklingen för hela industrin under perioden 1965—1970 uppgick till 30 % mätti 1968 års priser. Ökningen återfinns i samtliga kommungrupper trots en nedgång i sysselsättningen ide tre
MALMÖ o srocxnow GÖTEBORG sronnE STADEN SÖDRA nonan NORRA MELLANBVGDEN TÄTBVGDEN GLESBYGDEN
VERKSYIDSIND 15
" unssuuo. venxsuos- vzuxsuos- 7 mousmu mo sm u | ovale mousrm
vzuxsuns- ia ,,,", ,,.
vsnxsuos— '"""SI'" man 107 10 | n:o-ou» du | nen-on:» "Ass,. oc... "msn "m mnusrm (DUIIEL snul PAPPERSIND ' uvsu. mo ÖVRIG mousrm Ö""; INDUSYNI 'RÄVÅRU' INDEX 51 33 INDUSYRI
ru | HEGIONEN man 94 Figur 3:27 sySSEISäfl- m ' REGION!" ningsutvecklingen inom
5.233," ""m"" tillverkningsindustrin (SNI 3) fördelad på de tre dominerande bran-
IASSI- OCH .. .
"”namn ÖVRIG Stl/167710 samt ovrrg
HELA RIKET mousvm industri i varje kom-
SYSSELSAYTA WTO 907 000 mungmpp 1965—1970
INDEX 98
VJ YEIYILINDI
BS
Källa: Industristatistiken INDEX lol
OVRIG 258 I REGIONER ""m"" Anm.: Staplarnas bredd anger branschernas förändring 1965—1970. Index 1965=100. Angi- mm ” vet index avser föränd- 339 | azureus" ringen för hela tillverk- ningsindustrin iregionen. Staplarnas höjd anger antalet sysselsatta i
tusental i respektive Tabell 3.2] Förvaltningspersonal i förhållande till totala industrisysselsättningen bransch 1970. fördelad på kommungrupper 1965 coh 1970 (procent)
nu
Kom mu ngrupp Förvaltningspersonal
1965 1970 % %
Stockholm 36 40 Göteborg och Malmö 28 30 Större städer 24 26 Södra mellanbygden 21 22 Norra tätbygden 20 21 Norra glesbygden 17 17
Hela riket 25 27
Källa: Industristatistiken.
storstäderna. Den kraftigaste uppgången i produktionen har dock ägt rum i norra Sverige, se tabell 3.22. Någon entydig tendens beträffande branschutvecklingen har inte kunnat påvisas under perioden 1965—1970. Som visas i tabell 3.23 har produktionen inom livsmedelsindustrin ökat mest i Göteborg och Malmö. Branschen har samtidigt haft den minst gynnsamma produktionsutvecklingen i norra tätbygden.
1 Analysens uppläggning är i huvudsak densamma som i ERU: s betänkande Regional utveckling och planering. Den metod, som ligger till grund för de prognoser som här redovisas, omnämns i den internationella litteraturen som "shift and share”-analys. Be- räkningarna bygger dels på de bedömningar av industribranschernas ut— veckling på riksnivå fram till 1977 som gjorts i samband med avstäm ningen och framskrivningen av 1970 års långtidsutred- ning, dels på uppgifter om förändringar i de olika branschernas an- delar av den totala industrisysselsättningen i regionerna under perioden 1962—1970.
* En redogörelse för prognosens basförut- sättningar lämnas i prognosgruppens rapport, SOU 1974: 4.
Tabell 3.22 Produktionsutvecklingen inom industrin exkl. gruvor fördelad på kommungrupper 1965—1970. 1968 års priser av bruttoförädlingsvärde. Index 1965=100
Kommu ngrupp 1965 1968 1970
Stockholm 100 103 111 Göteborg och Malmö 100 112 126 Större städer 100 113 132 Södra mellanbygden 100 120 138 Norra tätbygden 100 107 136 Norra glesbygden 100 136 152
Hela riket 100 113 130
Källa: Industristatistiken.
Tabell 3.23 Produktionsutvecklingen inom industrin fördelad på bästa och sämsta bransch inom kommungrupper 1965—1970. 1968 års priser
Kommungrupp Ökat mest Ökat minst
livsmedelsind. järn- o. stålind textilind.
massa- o. pappersmd. livsmedelsind. järn- o. stålind
Stockholm järn- o. stålind. Göteborg 0. Malmö livsmedelsind. Större städer varvsind. Södra mellanbygden " Norra tätbygden kemisk ind. Norra glesbygden verkstadsind.
Källa Industristatistiken. Anm.: Endast branscher med fler än 1 000 anställda är 1965 är medtagna.
Prognos fram till I 9 7 71
För perioden fram till år 1977 kan sysselsättningsutvecklingen inom tillverkningsindustrin förväntas följa det mönster som framtritt under slutet av 1960-talet, dvs. de varuproducerande näringarna fortsätter att expandera i de glesare befolkade och norra delarna av landet. Resultatet från prognosarbetet redovisas i figur 3: 28.2 Sysselsättningen inom tillverkningsindustrin förväntas minska med 3% fram till år 1977. I Stockholmsregionen uppskattas minskningen till 24 %, i Göteborg och Malmö till 12 % och i gruppen större städer till 3 %. Övriga kommungrup— per kommer att få en stigande industrisysselsättning enligt p'ognosen. Den kemiska industrins kraftiga expansion bedöms vara brtten. Den bransch som beräknas öka mest i flera kommungrupper är nu netallver- ken, se tabell 3.24.
Produktionen förväntas öka fram till år 1977 med 145 % i 1968 års priser. De regionala variationerna motsvarar utvecklingen för :ysselsätt- ningen. Således ökar produktionen minst i Stockholmsregicnen med 76 % och mest i norra glesbygden med 229 %.
Stockholm Göteborg och Malmö
300- 200-
100— ' ' ' roo—
1962 55 de 7'0 7'2 7'5 7'7 1962 65 de 7'0 7'2 7'5 7'7 ( Större städer Södra mellanbygden 400-l 300— 200-
100— ' ' ' roo-
| | I I | | | l l ' | | 1962 65 68 70 72 75 77 1962 65 68 70 72 75 77
i Norra tätbygden Norra glesbygden
100-
r »I | 1 r 147 | | 1 I | | 1962 65 68 70 72 75 77 1962 65 68 70 72 75 77
Riket
Figur 3:28 Tillverknings- . Förädlingsväme industrins (SNI 3) pro— Syssdsam duktrons-, sysselsättnings- _ __ _ _ Förädlingsvjsyasulsan och produktivitetsutveclc- ling fördelad på kommun- grupper 1962— 19 70 samt prognos fram till 1977. 1962 65 se 10 72 75 71 Index 1962 = 100
Tabell 3.24 Mest ökande och mest minskande industribranscher inom kommun— grupper under prognosperioden 1970—1977
Kommungrupper Ökar mest Antal Minskar mest Antal
Stockholm Metallverk + 100 Övrig verk- stadsindustri —7 400 Göteborg och Övrig verk- Textilindustri —4 600 Malmö stadsindustri +2 000 Större städer Metallverk +1 200 Textilindustri —6 400 Södra mellanbygden Metallverk +4 100 Trävaruindustri —5 500 Norra tätbygden Elektroindustri +2 000 Trävaruindustri —1 500 Norra glesbygden Övrig verk- Gruvindustri — 700 stadsindudtri +1 300
Figur 3:29 Bostadsbyg— gandet inom kommun- grupper 1961—1972
Källa: Bostadsbyggandet 1961— 197 2
Byggnadsverksamhet
Vid de tre folkräkningstillfällena 1960, 1965 och 1970 var drygt 9 % av samtliga förvärvsarbetande sysselsatta inom byggnadssektorn. Konjunk- turdämpningen under åren 1971 och 1972 medförde en kraftig sänkning av bostadsproduktionen och den kommunala byggnads- och anläggnings- verksamheten. Några stora regionala skillnader i sysselsättningen inom byggnadsverksamheten föreligger inte, som visas i figur 3: 25. En orsak till att de inre delarna av Norrland hade höga andelar — överstigande 20 % — är det starka inslaget av kraftverks- och vägbyggande. Stock- holms- och Malmöområdena liksom Bergslagen och Småland hade alla relativt låga värden. De regionala variationerna i byggnadsverksamhetens sysselsättningsandelar tenderar att utjämnas.
Under åren 1970 och 1971 minskade produktionen inom sektorn. I avstämningen av LU 70 förutsades en fortsatt minskning. En nedgång på 1,5 % av sysselsättningen per år antas sålunda äga rum mellan åren 1972 och 1977. Den förhållandevis låga siffran för sysselsättningsned- gången innefattar ett antagande om en viss övergång av arbetskraften från nyproduktion till en ökande underhålls- och reparationsverksamhet.
Bostäder. Bostadsproduktionen ökade i hela riket under 1960-talet från 73 000 lägenheter är 1961 till knappt 106 700 år 1970. En minskning inträffade under år 1971, då produktionen omfattade 104 600 lägenheter. Den totala igångsättningen uppgick till 98 300 lägenheter år 1972 och uppskattas till 80 000 under år 1973. Nedgången i produk- tionen av lägenheter under år 1971 märks främst i de tre storstadsre- gionema, där produktionen minskade med 2 800 lägenheter, se figur 3: 29.
Antal nya lägenheter. 1000—131 Antal nya lägenheter. 1000-231 0 110 I I 100! Noll rik-t
Storre städer 75'
50.
1972 Stockholm
fx /
Norra tätbygden
_Nv ' 4 Norra '
mlesbygden *
r r r 0 | | | | I I I | 1969 1972 1961 1965 1969 1972
3.3.4. Tjänsteproducerande näringar inom företagssektornl
De tjänsteproducerande näringarna inom företagssektorn har som helhet inte genomgått någon stor sysselsättningsförändring under slutet av 1960-talet. Antalet sysselsatta inom dessa näringar ökade med 3 % under perioden. En svag nedgång kan noteras under 1970-talets första år, då antalet minskade med ca 10 000 personer eller från 1 035 500 år 1970 till 1 025 600 år 1973. De omfattade ca 27 % av samtliga förvärvsarbe- tande såväl 1965, 1970 som 1973.
I avsnittet behandlas sysselsättningsutvecklingen inom handel, banker, försäkrings- och uppdragsverksamhet, hotell och restauranger samt övriga privata tjänster.2 Sysselsättningen domineras av handelssektorn, som omfattade 47 % av näringen åren 1965, 1970 och 1973. Sektorn består av både detalj- och partihandel. Vid samma tillfällen utgjordes bank-, försäkrings- och uppdragsverksamheten av 14, 18 respektive 20 % av sysselsättningen inom de tjänsteproducerande näringarna. Denna grupp är den enda som uppvisar en ökning i andelen sysselsatta under 70-talets första år, vilket visas i tabell 3.25.
Bank-, försäkrings- och uppdragsverksamheten har kontinuerligt ökat sysselsättningen fram till år 1973. Handeln har ökat fram till år 1970 och därefter stagnerat. De regionala variationerna i sysselsättningsandelama är stora. 1 Stockholm återfanns 36 % av samtliga förvärvsarbetande inom de tjänsteproducerande näringarna, vilket är en nedgång med 3 % sedan år 1970. De glest befolkade delarna i södra och norra Sverige hade ungefär 20 % av sysselsättningen i dessa näringar år 1973. Som framgår av tabell 3.26 minskade sysselsättningsandelen även i sistnämnda regioner mellan åren 1970 och 1973. En expansion av de tjänsteproducerande näringarna med någon eller några procent kan noteras i Göteborg och orter med relativt stor lokal och regional befolkning, som gruppen större städer.
En tendens till regional utjämning kan noteras i näringsgrenen som helhet. Sammansättningen och förändringen i näringen skiljer sig dock åt mellan kommungruppema. De kontaktberoende verksamheterna såsom bank-, försäkrings- och uppdragsverksamhet har ökat sin betydelse för sysselsättningen i samtliga ortstyper. En ytterligare koncentration till
Tabell 3.25 Sysselsättning fördelad på tjänsteproducerande näringar år 1965, 197 och 1973 (procent) '
Sektor 1965 1970 1973
Handel 47 47 Bank-, försäkrings- uppdrags-
verksamhet 14 18 Restauranger, hotell 8 7 Övriga tjänster 31 28
100 1 003 900
100 1035 500
Samtliga, % antal
Källa: AKU, februariundersökningar.
' Detta avsnitt grundar sig enbart på material från AKU: 5 februari- undersökningar. Dessa finns bearbetade på ERU: s kommungrup- per för åren 1970 till 1973. Avsnittet inleds med en allmän beskriv- ning i vilken även upp- gifter för år 1965 har medtagits för att belysa tendenserna under 1960— talets senare hälft. AKU omfattar befolkningen i åldern 16—74 år. Med tjänsteproducerande näringar inom företags- sektorn avses SNI 6, 7 och 8.
2 I gruppen övriga privata tjänster ingår renhållning, städ ning, ideella organisa- tioner, kulturell verksam- het, forskning, reparatio- ner, hushållsarbete o. likn. Dessa tjänster har antagits tillhöra företagssektorn, då drygt 3/4 utgörs av hushållsarbete och s. k. personlig service.
Tabell 3.26 De tjänsteproducerande näringarnas sysselsättningsandelar fördelade på kommungrupper 1970 och 1973 (procent)
Kommungrupper 1970
Stockholm Göteborg Malmö Större städer Södra mellanbygden Norra tätbygden Norra glesbygden
Samtliga
Källa: AKU, februariundersökningar.
orter i de tätare befolkade regionerna är dock märkbar. I Stockholms— regionen återfanns mer än 27 % av de sysselsatta inom de tjänsteproduce- rande näringarna i denna sektor år 1973 mot 23 % år 1970, se figur 3: 30.
Tendensen till en regional utjämning av vissa tjänsteproducerande verksamheter kan förmodas fortgå mot bakgrund av att investeringar inom partihandel och delar av uppdragsverksamheten numera kan stimuleras med statligt lokaliseringsstöd.
mellanbygden glesbygden
_5 O .: ;: u 2 (I)
Göteborg Södra Norra tätbygden Norra
Övriga tjänster
Kl
Hotell Restauranger
Xl IX'I
Bank Uppdrags- verksamhet
kXd IXXI
Figur 3:30 De tjänstepro- ducerande sektorernas sysselsättningsandelar fördelade på kommun- grupper 19 70 och 19 73
3 XXXXXXXXW
ä XXXXXXXI XXXXXXXX XXXXXXXX XXXXXXXXXJ XXXXXXXXXX!
ö” XXXXXXXXI
Ci XXXXXXXXN
&” XXXXXXXX a'» XXXXXXXX & XXXXXXXXI
El XXXXXXXXXI
5' XXXX XXXI
& XXXXX Xl XXXXXXXXÖ
Källa: AKU, februariundersökningar.
5. XXXXXXXX*
ä 5' w w
Sysselsättningsförändringarna inom tjänsteproducerande näringar 1965—1970 framgår av figur 3:26. De största ökningarna kan noteras kring storstäderna utom Stockholm samt Norrlands kuststäder. Den regionala fördelningen år 1970 över andelen sysselsatta inom näringen visar att sysselsättningen i Stockholm domineras av serviceverksamhet.
3.4. Offentliga sektornl
Den offentliga sektorn utgörs i huvudsak av tjänsteproducerande verk— samhet. I detta avsnitt utnyttjas den av ERU i tidigare sammanhang använda avgränsningen av sektorn. Den består sålunda av tjänster som produceras av stat och kommun och som är avsedda för offentlig konsumtion. Vidare inbegrips de affärsdrivande verkens verksamhet medan de statliga bolagen inte behandlas. Sysselsättningen inom de offentliga tjänsterna ökade väsentligt under 1960-talet och expansionen fortsatte in på 1970-talet.
I ERU 70 fördelades de offentliga tjänsterna på olika regionala nivåer i samhället. Sålunda hänfördes sådana tjänster som var avsedda för statlig lokal konsumtion inom hushålls- och företagssektorn till lokal nivå. Exempel på sådana tjänster är det obligatoriska skolväsendet, den primärkommunala socialvården och viss öppen hälso- och sjukvård. Den regionala nivån av de offentliga tjänsterna tillgodoser efterfrågan inom en större del av landet än en kommun. Till denna grupp förs bl.a. det icke-obligatoriska skolväsendet och den slutna sjukvården.
Med den nationella nivån avsågs sådana tjänster som inte är avgränsade till en viss del av landet. Förutom den centrala statsförvaltningen kan här nämnas försvars- och universitetsväsendet.
I ERU 70 framkom att den sysselsättningsökning som ägt rum under 1960-talets första hälft i stor utsträckning har skett inom de regionala och nationella delarna av den offentliga servicen och då främst inom den högre undervisningen, den slutna sjukvården och den statliga förvalt- ningen.
För att följa indelningen av den offentliga sektorn i en lokal, regional och nationell funktion studeras sysselsättningsutvecklingen för primär- kommunal personal (lokal nivå), landstingskommunal personal (regional nivå) och statsanställd personal (central nivå) i det följande. Separat behandlas den regionala utvecklingen för vissa delar av den offentliga sektorn. Dessa är undervisning, hälso- och sjukvård samt affärsverken exemplifierade med gruppen samfärdsel (SJ, post och tele).
Den offentliga sektorn utgjordes till över 60 % av kvinnlig arbetskraft
1 Avsnittet grundar sig _ _, _ dels på statistik om enligt 1970 ars folkräkning. Samtidigt sysselsattes 44 % av samtliga primär- och landstings- förvärvsarbetande kvinnor och 15 % av männen inom den offentliga kommunal Personal
. . .. . 1967 och 1970 samt sektorn. Tjänsterna som erbjuds inom sektorn ar saledes av stor betydelse statistik över stats-
för den kvinnliga sysselsättningen. Som framgår av följande avsnitt har tjänstemän 1966/67 sysselsättningsutvecklingen varit förhållandevis jämnt fördelad mellan OCh 1970 ("319515 olika delar av landet Mot bak rund av sektorns bet d lse f" d AKU,februar1under- - 8 Y 6 or en sökningar1970—1973 kvinnliga sysselsättningen ägnas viss uppmärksamhet åt fördelningen av avseende SN19.
deras förvärvsverksamhet inom och mellan de skilda nivåerna inom den offentliga sektorn.
3.4.1. Kommunalt och statligt anställda
Den offentliga sektorn svarade för nära hälften av de tjänsteproducerande näringarna vid slutet av 1960-talet. Andelen hade stigit till 53 % år 1973, se tabell 3.27.
De sysselsatta ökade således från 832 000 personer år 1965 till 1 149 000 år 1973. Den årliga ökningstakten under perioden 1965—1970 var 4 % och 5 % mellan åren 1970—1973. Uttalanden om vilken eller vilka lokaliseringsnivåer inom den offentliga sektorn som bidragit till den kraftiga expansionen kan inte göras med säkerhet. Till en del beror det på vissa brister i statistikproduktionen. Uppgifter om den primär- och landstingskommunala personalens fördelning redovisas på kommun- respektive landstingsnivå. En uppdelning av landstingspersonalen på kommuner påbörjades år 1968. Ca 12 % av de sysselsatta inom landstinget var emellertid inte fördelade på kommuner år 1971, vilket medför att jämförelsen över tiden blir av mindre intresse.
Vid studier av sysselsättningen för den kommunala sektorn bör hänsyn tas till administrativa förändringar av verksamheten. Vanligast är att en verksamhet erhåller ny huvudman dvs. byter från exempelvis kommunal till statlig förvaltning. Statistiskt sker en motsvarande ökning respektive minskning, trots att verksamheten är densamma. Detta förhållande har inte beaktats vid de följande undersökningarna. Vissa utvecklingsdrag är emellertid så tydliga att uttalanden trots allt är möjliga att göra.
Mellan åren 1967 och 1970 ökade den primärkommunala personalen med 150 % eller en och en halv gång och landstingspersonalen med 42 %. Båda dessa sektorer sysselsatte drygt 120 000 personer år 1967, vilket visas i figur 3:31. Som framgår av tabell 3.28 återfinns den kraftiga expansionen inom samtliga riksområden. En av orsakerna till uppgången är den utvidgade offentliga servicen i form av barndaghem, socialvård, sjukvård och undervisning i kommunerna. Den långsammaste utveck- lingen har ägt rum inom den statliga förvaltningen, som endast ökade
Tabell 3.27 Den offentliga sektorns andel av de tjänsteproducerande näringarna 1965, 1970 och 1973 (procent)
Tjänsteproduce— Offentliga sektorn i % av rande verksamhet förvärvsarbetande i % av samtliga förvärvsarbetan- inom tjänstepro— samtliga de ducerande verk-
samhet
1965 46 49 1970 53 49 1973 57 53
Källa: AKU, februariund ersökningar.
Tabell 3.28 Sysselsättningsförändringar inom offentliga sektorn fördelad på riks- områden 1966/67—1970. Index 1966/67=100
Riksområden Stats- Landstings- Kommunal- anställd anställd anställd personal personal personal Index Index Index 1966/67 1967=100 1967=100 = 100
Stockholm 115 155 258 Östra Mellansverige 116 141 265 Småland med öarna 117 155 242 Sydsverige 113 135 317 Västsverige 115 142 263 Norra Mellansverige 108 129 200 Mellersta Norrland 106 149 197 Övre Norrland 110 144 208
Hela riket 114 142 251
Källa: Kommunal personal 1970 del 1 och del 2. Bearbetning av SCB: s statistik över tjänstemän 1966/67 och 1970.
med 14 % under perioden. Förändringar på 15 % var vanliga i riksområde- na i södra och mellersta Sverige medan skogslänen och mellersta Norrland endast ökade med 8 % och 6 %.
Av arbetskraftsundersökningarna framgår att andelen sysselsatta inom den offentliga sektorn, uppdelad på offentliga tjänster samt samfärdsel inklusive post och tele, utjämnats mellan kommuner med olika befolk- ningsunderlag mellan åren 1970 och 1973. Stockholm, Malmö och städerna utmed Norrlandskusten uppvisade de högsta sysselsättningsan- delarna inom de offentliga tjänsterna med 27, 28 och 29 % av samtliga förvärvsarbetande år 1973. Sysselsättningsökningen torde kunna förkla- ras av den allmänna expansionen inom centralförvaltningen på lokal och regional nivå liksom av sysselsättningsutvecklingen inom sjukvård och undervisning.
Antal sysselsatta 1000-tal
1 000
Stats- förvaltning
Primär- kommun
Figur 3:3I Sysselsätt- ning inom offentliga sektorn 196 7 och I 9 70
Landsting
Figur 3:32 Primärkom— munal personal fördelad på komma ngrupper ] 970. Index 1967=100
Primärkommuner
Sysselsättningen inom primärkommunerna steg från 120 000 till 301 000 personer mellan åren 1967 och 1970. Den största sektorn utgjorde socialvården som svarade för drygt 40% av de anställda följd av undervisningen med 17% år 1970. Nära två tredjedelar utgjordes av kvinnor det året. Fördelningen av de sysselsatta på kommungrupper har förändrats med några procentenheter under perioden. Således har andelarna minskat i de norra grupperna och i södra mellanbygden och ökat i storstäderna, vilket visas i tabell 3.29. Antalet sysselsatta har emellertid ökat i samtliga kommungrupper mellan åren 1967 och 1970. Malmöregionen expanderade kraftigast vilket framgår av figur 3:32. I Stockholm motsvarar ökningen 42 000 personer.
Tabell 3.29 Primärkommunal personal fördelad på kommungrupper 1967 och 1970 (procent)
Kommun rupp Andel Fördelning av sysselsättningen, % g av ————_— befolk- ningen, % 1970
Stockholm 18 Göteborg 9 Malmö 5 Större städer 32 Södra mellanbygden 23 Norra tätbygden 8 Norra glesbygden 6
Hela riket
Källa: Kommunal personal
Index 1967-100
400
ämäämmmmm
Stock- Göte- Malmö Större Södra Norra Norra Riket holm borg städer mellan- tät- gles- F Ö, a" n d' i ng bygden bygden bygden 1967—1970 +42000 +20000 445990 +50590 +33390 +12830 +6340+152000 Antal 1970 68400 32700 22120 75760 57570 22330 16350 301000
Andel av be— 4.7 4.6 5.0 2.9 3.1 3.6 3.7 3.7 Räkningen 1970
Landsting
Landstingen handhar i första hand hälso- och sjukvården på regional nivå samt en mindre del av undervisningen och den sociala verksamheten. Landstingen är de arbetsgivare som sysselsätter förhållandevis flest kvinnor. Drygt 85 % av samtliga sysselsatta och nära 99 % av de deltidsarbetande är kvinnor. Administrationen inom landstingen har den lägsta kvinnliga sysselsättningen med 58 % år 1970.
Antalet sysselsatta ökade från 120 000 till 171000 personer inom landstingen under perioden 1967—1970. Den regionala fördelningen har inte nämnvärt förändrats mellan åren, vilket framgår av tabell 3.30. Den låga andelen sysselsatta i Stockholmsregionen i förhållande till befolk— ningen förklaras bl. a. av att Stockholms kommun inte ingick i landstingsområdet vid den tiden.
Tabell 3.30 Landstingspersonal fördelad på riksområden 1967 och 1970 (procent)
Riksområde Andel Fördelningen av sysselsättningen, % av befolk- ningen, % 1970 1967
Stockholm (AB) 18 6 Östra Mellansverige (CDETU) 17 23 Småland med öarna (FGHI) 10 12 Sydsverige (KLM) 14 14 Västsverige (NOPR) 19 16 Norra Mellansverige (SWX) 11 13 Mellersta Norrland (YZ) 5 7 Övre Norrland (AC BD) 6 9
Hela riket 100 100
Källa: Kommunal personal 1970.
Index 1967 ' 100 200
inLHDO)S & aöuansuenaw enso euieo paul pueiems
aöuanspxs &
aöuansiseA aöjransueuaw euoN pUE|lJON ensmuaw pueumN BJAO
Förändring 1967—1970 +3B40 ”1728 +7667 .5963 *8050 +474O +4092 +4589 +50669 Ånta11970 10828 40046 21676 23176 27344 20931 12357 14940 171303 Figur 3:33 Landstings- personal fördelad på
5 1 21 7. .9 . .0 . , . , argaste as: brår; fps 3 2 2 8 2 17 2,4 31 3,1 21 nksomraden 1970.
ningen 1970 Index 1967=100
1 Materialet bygger på en bearbetning av SCB: s löne- statistik för statstjänste- män
Figur 3:34 Statsansta'll- da fördelade på riksområ- den 1970. Index 1966/ 6 7= 1 00
Kvinnornas val av yrke förändras, som framhålls i kapitel 5, långsamt över tiden. En bidragande orsak till en regionalt jämn fördelning av kvinnornas ökade sysselsättning utanför hemmet är expansionen inom den offentliga sektorn. Drygt 40000 personer av ökningen på 42% mellan åren 1967 och 1970 återfinns i östra Mellansverige. Stockholms- regionen hade den snabbaste ökningen med 55 %, motsvarande 3 800 personer, se figur 3: 33.
Statlig förvaltning
Sysselsättningen inom den statliga förvaltningen avser personal inom den allmänna civilförvaltningen, försvarsväsendet, statsunderstödd verksam- het och affärsverken.1 Den statliga förvaltningen har hittills intagit en särställning inom den offentliga sektorn därigenom att dess nationella del, den centrala förvaltningen, i det närmaste helt varit lokaliserad till Stockholmsregionen. Genom riksdagsbeslut kommer som redan påpekats ett 30-tal statliga verk eller delar därav att flyttas från Stockholm. Inflyttningsorterna utgörs av primära centra. Omlokaliseringen av de statliga verken startade under hösten 1973 och beräknas vara genomförd under år 1977.
År 1970 var drygt 370 000 personer sysselsatta inom den statliga förvaltningen vilket motsvarar en ökning från år 1966 med omkring 41 000 personer. Den procentuella ökningen uppgår till närmare 13 %. Antalet statstjänstemän ökade snabbast i de befolkningsmässigt största regionerna. Som framgår av tabellerna iavsnitt 3.6 har storstadsregioner— na ökningstal vilka överstiger riksgenomsnittet, medan norra glesbygden med 6 % sysselsättningsökning endast uppnår hälften av riksgenomsnit- tets ökningstal. Av den totala sysselsättningsökningen inom den statliga förvaltningen, drygt 41 000 personer, återfanns ca 14 0001 Stockholms— regionen följd av större städer som ökade med drygt 12 000 sysselsatta, se figur 3: 34. Av de olika nivåerna inom den offentliga sektorn svarar den statliga förvaltningen för den lägsta andelen kvinnliga sysselsatta. År 1970 var ca 45 % av de sysselsatta kvinnor.
Index = 100 200
S S S S S 3 S 5]
3
urjouxjoms aöuansueuaw ansa
eureg paul puqews aöuanspÅS aöjransrsgA aöuansueuaw euoN pue|uoN elsrauaw pueiuoN aJAQ
Förändring
1966/67—1970 +l4507 +771| +3727 +5401 +7417 +2194 +1031 +2380 +4178)
Antal 1970 107989 55352 23571 46742 58318 29439 18524 27293 371329
Andel av be— 7.3
tolkning 1970
4.0 3.3 4.1 3.7 3.4 4.6 56 45
Tabell 3.31 Statligt anställd personal fördelad på kommungrupper 1966/67 och 1970 (procent)
Kommungrupper Andel av Fördelning av sysselsättningen, % befolkning, % 1970 1966/67 1970
Stockholm 18 28 29 Göteborg 9 8 8 Malmö 5 6 6 Större städer 32 29 29 Södra mellanbygden 15 15 Norra tätbygden 8 9 9 Norra glesbygden 6 5 4
Hela riket 100
Källa: Statistik över statligt anställda, SCB.
I Stockholmsregionen återfinns vidare över 50 % av de högst betalda statstjänstemännen, medan kommungruppen större städer, som har ungefär lika många sysselsatta inom statlig förvaltning, endast har 19 % i denna grupp. Förskjutningarna av antalet sysselsatta mellan lönegrads- placeringar mellan åren 1966 och 1970 framgår av tabellsammanställ- ningarna. Endast Malmöregionen uppvisar en ökning med 3 % i den lägsta lönegruppen (Al—A16). Samtliga orter har expanderat kraftigast i mellangruppen (Al7—A30). Den riksgenomsnittliga ökningen i denna lönegrupp på 43 % underskreds i den befolkningstätaste Stockholms- regionen och de två nordligaste kommungruppema. Dessa ortstyper uppvisar den snabbaste utvecklingen för tjänstemän på B- och C-planet. Den allmänna uppflyttningen från den lägsta lönegradsgruppen förklaras av en avtalsmässig uppgörelse, i vilken de lägst betalda tjänstemännen flyttades upp i högre lönegrader.
Stockholmsregionen och de tätbefolkade regionerna i Norrland hade år 1970 en överrepresentation av anställda inom den statliga förvaltningen i förhållande till befolkningen, vilket framgår av tabell 3.31. Förhållande- vis lägst andel hade de glest befolkade kommunerna i södra Sverige.
3.4.2. Närmare om utvecklingen inom enskilda delar av den offentliga sektorn
I detta avsnitt beskrivs utvecklingsdragen för sysselsättningen inom samfärdsel, post- och telekommunikationer, undervisning samt hälso- och sjukvård. Dessa tre grupper är representerade såväl inom lokal och regional som nationell nivå i ortssystemet. Antalet sysselsatta år 1970 och sysselsättningsförändringen mellan åren 1965 och 1970 framgår av tabellsammanställningen.
Inom samfärdsel m.m. var 247000 personer sysselsatta år 1970. Sysselsättningen var densamma år 1965. Utvecklingen skiljer sig regionalt såtillvida att de befolkningstäta regionerna kan notera en ökad sysselsätt-
104 Regionala utvecklingstendenser1965—19 73 SOU 1974:1 ning medan de glest befolkade delarna av landet uppvisar en sysselsätt- ningsnedgång.
De sysselsatta inom hälso- och sjukvård utgjorde den näst största gruppen med 212 000 personer år 1970. Sysselsättningen i denna grupp har ökat med nära 40% mellan åren 1965 och 1970. Den största ökningen återfinns i Malmöregionen, vilket till en del kan förklara den kraftigt stigande sysselsättningen inom hela den offentliga sektorn i denna region. I norra glesbygden steg sysselsättningen med 30 %. vilket var den lägsta noterade ökningen i denna sektor.
Undervisningen sysselsatte 175 000 personer år 1970. Totalt ökade sysselsättningen med nära 22 % under perioden 1965—1970. Sysselsätt- ningsandelen år 1970 i varje kommungrupp tyder på en regional utjämning av sysselsättningen inom undervisningsväsenhet sedan år 1965.
I förhållande till befolkningen har de tre storstäderna fler sysselsatta inom de tre grupperna. I Stockholm följer sysselsättningen inom hälso- och sjukvården i det närmaste befolkningsandelen i regionen trots den höga representationen av denna sektor på nationell nivå i form av undervisningssjukhus och specialkliniker. De tätbefolkade kommunemai södra och mellersta Sverige vilka till stor del motsvaras av primära centra har en något högre sysselsättningsandel än befolkningsandel inom sektorn, vilket torde förklaras av tillgången till den regionala slutna vården i form av länslasarett och regionsjukhus. Även de befolkningstäta regionerna i norra Sverige är väl representerade inom undervisningsväsen- det samt hälso- och sjukvården, vilket visas i tabell 3.32.
Tabell 3.32 Sysselsättningsandelar inom samfärdsel m. m., undervisning, hälso- och sjukvård samt befolkningsandelar fördelade på kommungrupper år 1970 (procent)
Andel av befolk- niigen
Kommun- grupper
Andel av sysselsättningen inom
hälso- och sjukvård
undervis- ning
samfärdsel post och
_
Stockholm
Göteborg
Malmö Större städer Södra mellanbygden Norra tätbygden Norra glesbygden
Hela riket
u—nw (»meQO wOJåOOJÅND
>.. 0 P
Källa: Folkräkningen 1970
3.5. Sammanfattning
Redogörelser av det slag som presenteras i föreliggande kapitel syftar till att ge svar på frågan om det uppstått några mer genomgripande
förändringar i samhällsutvecklingen. I inledningen togs bl. a. frågorna upp om boende- och bebyggelsestrukturen förändrats i någon ny riktning och om därmed storstads- och glesbygdsutvecklingen kommit in i en ny fas. Därutöver ställdes frågor om hur hushållen, företagen och den offentliga sektorn påverkar den regionala utvecklingen. Några entydiga svar på frågor av detta slag kan av flera skäl inte ges. För detta krävs fördjupad analys av det slag som kommer fram i enskilda forskningsinsatser. I de följande kapitlen sammanfattas resultat från sådan forskning. Vissa allmänna slutsatser kan emellertid dras från materialredovisningen i föreliggande kapitel.
1 kapitlet ges en regional utvärdering av 1970 års folk- och bostadsräk- ning. Med en ny kartritningsteknik presenteras materialet på ett sådant sätt att förhållanden i enskilda orter kan avläsas samtidigt som översikter för hela landet ges. Även om utvärderingen av 1970 års folkräkning utgör ett väsentligt inslag i kapitlet utnyttjas andra statistiska källor för att belysa de senaste årens utveckling.
Materialredovisningen visar att ett alltmer betydelsefullt utvecklings- drag är att tjänstesektorns andel svarar för en växande del av sysselsätt- ningen. Den regionala fördelningen av de tjänsteproducerande näringarna blir, med hänsyn till bl.a. sysselsättningsutvecklingen, allt viktigare. Fördelningen är också av stor betydelse med tanke på att tjänsterna utgör en väsentlig del i hushållens levnadsvillkor.
Den offentliga sektorn svarar för en stor del av tjänstesektorns expansion. Av kapitlet framgår att den offentliga sektorn ökade med 48 % mellan åren 1965 och 1970 och att den hade över 60 % kvinnlig arbetskraft år 1970. Av samtliga förvärvsarbetande kvinnor var 44% sysselsatta inom denna sektor. Inför framtiden kan tjänstesektorns möjligheter att ge sysselsättning åt såväl män som kvinnor få stor betydelse. Med anknytning till den dagsaktuella debatten kan konstateras att en fortsatt satsning på tjänstesektorn också kan vara motiverad från energipolitiska utgångspunkter. Med ökad knapphet på energi och stigande energipriser kan utrymmet för tjänstesektorns ofta energisnåla aktiviteter ökas.
I kapitlet ägnas befolkningens rörelsemönster stor uppmärksamhet. Mellan åren 1965 och 1970 ökade antalet pendlare över kommunblocks- gränser från 376 000 till omkring 478 000 personer eller med 30 %. Enligt ERU: s uppfattning kan den ökade rörligheten göra det möjligt för hushållen att i större utsträckning än tidigare bo kvar i den ursprungliga bostadsorten. Från kommunikationspolitiska utgångspunkter speglar uppgifterna om rörelsemönstren dock ett problem. De kollektiva transporterna har i endast mindre utsträckning bidragit till denna ökade rörlighet som främst baseras på bilismen. En minskad energitillgång kan här få skapa underlag för nya satsningar på kollektiv trafik.
En förändring i den pågående urbaniseringsprocessen har kunnat iakttas under början av 1970-talet. Den kraftiga inflyttningen till storstadsområdena har dämpats. För Stockholms del innebär det att en befolkningsminskning ägt rum i kommunen sedan början av 1960-talet. Från år 1973 har även länet en negativ befolkningsutveckling. Denna
tendens kan också noteras i Göteborg och Malmö där befolkningsminsk- ningarna inträffat något senare.
Bilden av en dämpad minskning av befolkningen i glesbyggda områden och en stagnation eller antydan till minskning i storstäderna har nyligen kunnat konstateras i Sverige. Detta har också iakttagits i andra länder, vilket kan tyda på att det är en mer allmänt förekommande förändring i utvecklingsmönstret som börjat inträffa. Det är emellertid för tidigt att uttala sig om huruvida förändringen är av tillfällig karaktär eller om den kan förväntas fortsätta.
Antalet boende i tätorter fortsätter att stiga trots en befolkningsmässig tillbakagång istorstadskommunerna. Under femårsperioden 1965-1970 utvidgades tätortsarealen med 10 % och antalet tätortsbor steg med 9 %. Individernas ökade möjligheter att förflytta sig i dygns— och vecko- perspektivet har bl. a. medfört att en växande andel av markarealen har avsatts till fritidsbebyggelse. Regionala utjämningar har även iakttagits beträffande antalet personer som bor i småhus. Bostadsproduktionen under slutet av 1960-talet har lett till en förbättrad utrymmesstandard och ökad bostadskvalitet.
Antalet registrerade flyttningar över församlingsgränser varierar inte nämnvärt mellan olika är. Allt kortare flyttningssträckor kan emellertid observeras. Invandringen från utlandet var en väsentlig faktor i främst storstädernas expansion under slutet av 1960-talet. Från år 1971 utbyttes dock det tidigare inflyttningsöverskottet mot en förlust gentemot utlandet. Detta var även en av orsakerna till den begränsade folkmängdsökningen i landet på knappt 15 000 personer mellan åren 1972 och 1973, vilket kan jämföras med nära 80 000 personer åren 1969 och 1970.
Vid sekelskiftet svarade de areella näringarna för Över 50 % av sysselsättningen jämfört med 8 % år 1970. Den tjänsteproducerande sektorn med 52 % är den nu helt dominerande sektorn. Industrins sysselsättningsandel hade sitt högsta värde i början av 1960-talet, då andelen var 45 %. Sysselsättningen inom de areella näringarna fortsätter att minska. Även industrins sysselsättningsandel förväntas få en fortsatt tillbakagång under 1970-talet. Det bör dock fastslås att industrin fortfarande har en viktig betydelse för sysselsättningen i stora delar av landet där uppgångar alltjämt kan iakttas.
3.6. Regionindelningar och tabellsammanställningar
3.6.1. Regionindelningar
I betänkandet används regionindelningar som baseras på grupperingar av kommuner och län. Kommunbegreppet avser indelningen 1.1.1974. Kommungrupperingarna baseras dels på klassningar av kommunerna efter lokalt och regionalt befolkningsunderlag (den s.k. H-regionindelningen motsvarande ERU: s kommungrupper) och dels på den i prop. l9"2: 111 föreslagna planen för utveckling av den regionala strukturen (regionala strukturplanen), vilken antogs av riksdagen hösten 1972. Länsgruppema motsvarar geografiskt sammanhängande s. k. riksområden. De flesta kartorna i betänkandet är framtagna med hjälp av koordinattekniken där församlingsdata koordinatsatts. För närmare beskrivning av denna metod hänvisas till SOU 1974: 2.
ER U: 5 kommungrupper (H—regioner)
Benämning Avgränsning Stockholm (Hl) Stockholms A-region Göteborg 0. Malmö (HZ) Göteborgs och Malmö/Lund/Trelleborg A-regioner
Större städer (H3) Kommuner med mer än 90 000 invånare i en cirkel med 30 km radie runt kommuncentrum
Södra mellanbygden (H4) Kommuner med mer än 27 000 och mindre än 90000 invånare inom en cirkel med 30 km radie runt kommuncentrum samt med mer än 300 000 invånare inom en cirkel med 100 km radie med centrum i samma punkt
Norra tätbygden (HS) Kommuner med mer än 27 000 och mindre än 90 000 invånare inom en cirkel med 30 km radie samt mindre än 300 000 inom en cirkel med 100 km radie med centrum i samma punkt
Norra glesbygden (Hö) Kommunblock med mindre än 27 000 invånare inom en cirkel med 30 km radie runt kommuncentrum
Avgränsningarna framgår av figur 3: 35
KOMMUNGRUPPER
Stockholm Göteborg och Mal mö
7 Större städer Södra mellanbygd." Norra tätbygdnn Norra glesbygden
Figur 3: 35 ER U: s kommungrup- per (II-regioner)
Regionala stru ktu rplanen
Benämning
Storstäder
Primära centra
Regionala centra
Kommuncentra
Avgränsning enligt prop. 1972: 111.
Storstadsområdena omfattar Stockholms-, Göteborg- och Malmö-regionerna
Kommuner vilkas centra är centralorter för hela län. i några fall centra åtminstone inom någon samhälls- sektor även för en hel landsdel. 23 primära centra är utpekade varav 10 är flerkärniga.
Kommuner vilkas centra har betydelse för sysselsätt— ning och serviceförsörjning inte bara för den egna kommunen utan också för en eller flera omgivande kommuner. 70 regionala centra varav 5 flerkärniga är utpekade
Kommuner med sådana centralorter, vilkas funktio- ner är begränsade huvudsakligen till invånarna i den egna kommunen.
Regionala strukturplanen framgår av figur 3: 36
Flen lor utvechlmgen av den regionala strukturen
. sum-nu.,
Pun." run.
le.-mna rn...
lommmznhn
Figur 3: 36 Regionala struktur- planen
SOU 1974 : l Riksområden
Benämning Stockholm
Östra Mellansverige Småland
med öarna Sydsverige
Västsverige
Norra Mellansverige Mellersta Norrland
Övre Norrland
Avgränsning Stockholms län (AB)
Uppsala, Södermanlands, Östergötlands, Örebro och Västmanlands län (CDETU)
Jönköpings, Kronobergs, Kalmar och Gotlands län (FGHI)
Blekinge, Kristianstads och Malmöhus län (KLM)
Hallands, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs och Ska- raborgs län (NOPR)
Värmlands, Kopparbergs och Gävleborgs län (SWX) Västernorrlands och Jämtlands län (YZ)
Västerbottens och Norrbottens län (AC, BD)
Riksområdena framgår av figur 3: 37
Figur 3: 3 7 Riksområden
110 Regionala utvecklingstendenser1965—1973 SOU 1974:1 3.6.2 Tabellsammanställningar I detta avsnitt har ett antal tabeller sammanställts över befolknings- och näringslivsutvecklingen mellan åren 1965 och 1970. I vissa fall redovisas uppgifter för perioden 1970—1973. Tabellerna utgör underlag för redovisningarna i kapitel 3.
Tabell 3.33 Folkmängden fördelad på kommungrupper 1965, 1969 och 1973 (tusental)
ERU:s Folkmängd, 1 OOO-tal Regionala Folkmängd, 1 OOO-tal kommungrUpper strukturplanen 1965 1969 1973 1965 1969 1973
Stockholm 1 337 1 402 1 457 Stockholm 1 337 1 402 1 457 Göteborg 645 678 720 Göteborg 615 646 685 Malmö 406 428 450 Malmö 371 390 414 Större städer 2 452 2 521 2 603 Primära centra 2 161 2 244 2 319 Södra mellanbygden 1 844 1 845 1 851 Regionala centra 1 965 1 966 1 967 Norra tätbygden 621 622 622 Kommuncentra 1 317 1 294 1 287 Norra glesbygden 461 446 426
Hela riket 7 766 7 942 8 129 Hela riket 7 766 7 942 8 129
Källor: FoB 1965; Folkmängd 31.12.1968, 31.12.1972
Tabell 3.34 Relativ förändring av antalet flyttare mellan kommungrupper samt till och från utlandet 1970 och 1971. Index 1970 = 100
Inflyttning Stock— Göte- Mal- Större Södra Norra Norra Summa till holm borg mö städer mellan- tät- gles ut- Utflytt- bygden bygden bygden flyttare
ning från
Stockholm — 104 93 109 114 109 Göteborg 87 76 98 104 104 106 108 Malmö 97 — 94 92 105 85 101 Större städer 83 87 — 89 87 94 94 Södra mellanbygden 82 80 — 82 90 84 Norra tätbygden 72 75 78 — 92 80 Norra glesbygden 69 73 70 65 71 — 72 Utlandet 67 63 46 45 70 84 55'
Summa inflyttare 74 77 81 75 84 95 95 83
' Summa utflyttare från utlandet motsvarar antalet inflyttare dvs. immigrationen. Summa inflyttare till utlandet motsvarar antalet utflyttare dvs. emigrationen. Källa: Befolkningsförändringar 1970 och 1971.
Tabell 3.35 Sysselsättning inom jord- och skogsbruket fördelad på kommungrupper 1970 samt förändringen 1965—1970
ERU:s kommun- 1970 1965—1970 Regionala 1970 1965—1970 ngPPer ————————— _ strukturplanen ___—_ ___— Antal Andel av Syssel- Antal Andel av Syssel- 1 OOO-tal totala sättnings- 1000-tal totala sättnings- syssel— föränd- syssel- föränd- sätt- ring, % sätt- ring, % ningen, % ningen, %
Stockholm 8 1,2 » 20,0 Stockholm 1,2 — 20,0 Göteborg 9 3,2 — 30,2 Göteborg 2,6 — 31,6 Malmö 8 4,0 — 24,9 Malmö 3,5 — 23,8 Större städer 90 8,5 -— 29,3 Prirnärcentra 6,4 — 29,9 Södra mellanbygden 12,7 — 31,9 Regionala centra 12,5 — 33,2 Norra tätbygden 29 11,5 — 35,6 Kommuncentra 18,3 — 34,9 Norra glesbygden 31 20,9 — 43,2
Hela riket 275 8,1 — 32,5 Hela riket 8,1 — 32,5
Källa: Folkräkningarna 1965, 1970
Tabell 3.36 Sysselsättning inom industrin fördelad på kommungrupper 1970 samt förändring 1965—1970
ERU:s kommun- 1970 1965—1970 Regionala 1970 1965—1970 grupper _— strukturplanen Antal Förändring Antal Förändring Index 1965 = 100 Index 1965 = 100
1965 1968 1970 1965 1968 1970
Stockholm 114 289 100 90 91 Stockholm 114 289 100 90 91 Göteborg 0. Malmö 126 903 100 90 95 Göteborg 73 005 100 90 93 Malmö 44 316 100 91 96 Större städer 339 410 100 92 96 Primärcentra 274 383 100 92 97 Södra mellan- bygden 257 979 100 96 Regionala centra 242 826 100 96 103 Norra tätbygden 49 145 100 97 Kommuncentra 158 928 100 96 100 Norra glesbygden 20 021 100
Helariket 907 747 100 93 98 Hela riket 907 747 100 93 98
Källa: lndustristatistiken 1965 t. o. m. 1970
Tabell 3.37 lokaliseringsförändringar inom industrin, antal arbetsställen, 1963—1970
Riksområde Antal arbetsställen
Nyetable— Nedlagda Utflytt. Inflytt. Netb— rade därav företag företag förändr. filialer
Stockholm (AB) 293 — 429 73 —206 Östra Mellansverige (CDETU) 491 87 65 8 17 — 136 Småland med öarna (FGHl) 440 74 618 15 —169 Sydsverige (KLM) 381 40 619 17 —23-l Västsverige (NOPR) 460 55 787 23 —322 Norra Mellansverige (SWX) 269 99 396 9 —111 Mellersta Norrland (YZ) 77 22 91 1 » 12 Övre Norrland (AC—BD) 108 34 133 1 — 23
Hela riket 2519 411 3731 —1 213
Källa: Bearbetning av SCB:s statistik över nyetablerade, nedlagda, inflyttade och utflyttade företag utförd av utredningen om regionalpolitiska styrmedel.
Tabell 3.38 Sysselsättning inom byggnadsindustrin fördelad på kommungrupper 1970 samt förändring 1965—1970
ERU: s kommun— 1970 1965—1970 Regionala 1970 1965—1970 grupper _— strukturplanen _ Antal Andel av Sysselsätt- Antal Andel av Sysselsätt- 1 OOO—tal totala ningsför- ] OOO-tal totala ringsför- sysselsätt- ändring, % sysselsätt- ändring, % ningen, % ningen, %
Stockholm 59 8,9 +1,7 Stockholm 59 8,9 +1,7 Göteborg 30 10,1 +7,3 Göteborg 29 10,1 46,6 Malmö 17 8,5 —2,0 Malmö 16 8,5 —l,9 Större städer 106 9,8 +3,0 Primära centra 97 9,9 42,6 Södra mellanbygden 71 9,4 +0,7 Regionala centra 79 9,9 —1,3 Norra tätbygden 27 11,2 —2,5 Kommuncentra 52 10,5 -4,5 Norra glesbygden 20 13,4 — 17,7
Hela riket 332 9,7 +0,4 Hela riket 332 9,7 +0,4
Källa: Folkräkningarna 1965, 1970
Tabell 3.39 Sysselsättning inom företagssektorns tjänsteproducerande näringar fördelad på kommungrupper 1973 samt förändring 1970—1973
Kommun— 1973, 1 OOO-tal 1973, % av totala sysselsätt— 1970—1973, sysselsättnings- grupper ningen förändring %
Han- Bank Hotell 0 Samt- Han- Bank Hotell 0 Samt- Han- Bank Hotell 0 Samt- del m. m. restau- liga del m. m. restau- liga m. m. restau- liga rang rang
Stockholm . 116 76 21 280 +12 +18 — 6 Göteborg 53 24 107 +20 —10 +11 Malmö 41 12 74 +18 _ 6 +11 Större städer 145 49 296 — 6 + 5 + 10 Södra mellan-
bygden 84 29 173 +l6 —- 7 — 5 Norra tät-
bygden 34 13 3 66 — 7 Norra gles-
bygden 12 4 3 30 — 1 3
Hela riket 485 208 70
Källa: AKU, februariundersökningar
Tabell 3.40 Sysselsättning inom offentliga sektorn fördelad på kommungrupper 1973 samt förändring 1970—1973
Kommungrupper 1973, 1 OOO-tal 1973, % av totala syssel— 1970—1973, sysselsättnings- sättningen förändring i %
Offent- Samf. Samt- Offent- Samf. Samt- Offent- Samf. Samt- lig för- post liga lig för- post liga lig för- post liga valtning tele valtning tele valtning tele
Stockholm 70 279 36 +22 1 +20 Göteborg 34 109 10 31 + 21 + 13 Malmö 15 75 7 34 +52 +39 Större städer 72 339 6 29 + 13 + 10 Södra mellan-
bygden 35 200 24 +21 +16 Norra tät—
bygden 18 101 35 +20 Norra gles-
bygden 12 47 30 + 8
Hela riket 894 255 1 149 31
Källa: AKU, februariundersökningar
Tabell 3.41 Kommunalt anställd personal fördelad på riksområden 1970 samt förändring 1967—1970
Riksområden 1970, 1 OOO-tal 1970, andel av totala 1967—1970, sysselsättnings- sysselsättningen, % förändring, 1 OOO-tal
Primär- Lands— Primär- Lands- Primär- Lands— kommuner ting kommuner ting kommuner
43 29 13 29 37 15
7 9
Stockholm (AB) 70 11 10,3 Södra Mellansverige (CDETU) 46 40 8,0 Småland med öarna (FGHl) 22 6,9 Sydsverige (KLM) 23 8,3 Västsverige (NOPR) 27 9,0 Norra Mellansverige (SWX) 21 8,6 Mellersta Norrland (Y,Z) 12 9,4 Övre Norrland (AC,BD) 15 10,0
rss—"N u—Älll'o'u.
mccain-parq— ++++++++
Ul 0 + ... oo N
Hela riket 171 8,8
Källa: Kommunal personal 1970, del 1 och del 2
Tabell 3.42 Statsanställda fördelade på kommungrupper 1970 samt förändring 1966—1970
ERU: s kommun- 1970 1966—1970 Regionala 1970 1966—1970 grupper ___—_ strukturplanen _
Antal Andel av Syssel— Antal Andel av Sysselsätt- totala sättningsför- totala ningsför- syssel- ändring, % syssel- ändring, % Sätt- Sätt- ningen, % ningen, %
Stockholm 106 982 +15,6 Stockholm 106 982 Göteborg 29 749 +l7,3 Göteborg 28 979 Malmö 21 516 +18,4 Malmö 20 220 Större städer 105 970 +13,4 Primära centra 116 336 Södra mellanbygden 55 499 +11,5 Regionala centra 65 673 Norra tätbygden 33 730 + 9,9 Kommuncentra 31 293 Norra glesbygden 16 037 + 6,3
Hela riketl 371 339 +12,7 Hela riket 371 339
Källa: Bearbetning av SCB: s lönestatistik över statstjänstemän
' Ingår även statstjänstemän som inte kunnat fördelas på kommuner samt tjänstemän utomlands
Tabell 3.43 Sysselsättning inom undervisningen fördelad på kommungrupper 1970 samt förändring 1965—1970
ERU: s kommun- 1970
grupper Antal 1 OOO-tal
Andel av Syssel- totala sätt- syssel- ningsför— sätt- ändring, % ningen, %
1965—1970 Regionala
1970 1965—1970 strukturplanen Antal 1 OOO—tal
Andel av Sysselsätt— totala ningsför- syssel- ändring,% Sätt-
ningen,%
Stockholm 40 Göteborg 1 5 Malmö 1 2 Större städer 52 Södra mellanbygden Norra tätbygden 15 Norra glesbygden 9
+33,4 +28,4 +28,0 +21,5 +13,2 +18,9 — 0,1
Stockholm 6,0 Göteborg 5,1 Malmö 6,2 Primära centra 5,3 4 6 4 1 Regionala centra Kommuncentra
Hela riket 175 +21,7 Hela riket 5,1
Källa: Folkräkningarna 1965, 1970
Tabell 3.44 Sysselsättning inom hälso- och sjukvård fördelad på kommungrupper 1970 samt förändring 1965 —l970
ERU: s kommun- 1970 EIUPPCT Antal Andel av Sysselsätt- 1 OOO-tal totala ningsför- syssel- ändring, % Sätt- ningen, %
1965—1970 Regionala 1970 1965—1970
strukturplanen
Antal Andel av Sysselsätt- 1 OOO-tal totala ningsför- syssel- ändring, % Sätt- ningen, %
Stockholm 40 Göteborg 20 Malmö 17 Större städer 70 Södra mellanbygden Norra tätbygden 19 Norra glesbygden 7
Stockholm Göteborg Malmö Primära centra Regionala centra Kommuncentra
Hela riket 211 Hela riket
Källa: Folkräkningarna 1965, 1970
Tabell 3.45 Sysselsättning inom samfärdsel, post- och telekommunikationer fördelad på kommungrupper 1970 samt förändring 1965—1970
ERU:skommun— 1970 1965—1970 Regionala 1970 1965—1970 grupper __ strukturplanen _ Antal Andel av Syssel- Antal Andel av Sysselsätt- 1000—tal totala sätt- 1000—tal totala ningsför- syssel- ningsför— syssel- ändring, % sätt- ändring, % sätt- ningen, % ningen, %
Stockholm 60 Stockholm +5,2 Göteborg 30 Göteborg —0,3 Malmö 15 Malmö + 1,4 Större städer 68 Primära centra +3,7 Södra mellanbygden Regionala centra —5,8' Norra tätbygden 19 Kommuncentra Norra glesbygden 14
Hela riket 247 Hela riket
Källa: Folkräkningarna 1965, 1970
4. Uppföljning av regionalpolitiska. stödåtgärder
4.1. Synsätt och mätmetoder
Översikter av det slag som presenteras i kapitel 3 utgör ett led i en allmän uppföljning av olika samhällspolitiska insatser. De visar om utvecklings- trender brutits på områden som varit föremål för åtgärder och där förändringar är angelägna. Översikterna ger emellertid små anvisningar om de bakomliggande orsaksfaktorerna. Ibland kan förändringarna förklaras av händelser som inte kan påverkas genom politiska beslut. I andra fall är de en direkt följd av insatta åtgärder. En speciell uppföljningsverksamhet kan sättas in för att belysa orsakssambanden. Orsaksanalys av det slag som presenteras i kapitel 5 och 6 skall också ses som ett led i försöken att klargöra sambanden i utvecklingsförloppen.
ERU har sedan starten för den regionalpolitiska stödverksamheten år 1965 bedrivit forsknings- och utredningsverksamhet kring den regionala politikens effekter. I en särskild bilaga till 1968 års lokaliseringsutredning och i ERU 70 diskuterades sålunda olika metoder för att mäta lokaliseringsstödets effekter. En redovisning av uppföljningsverksam- heten presenterades också i dessa betänkanden. I ERU:s lägesrapport 1972 lämnades vidare uppgifter om erfarenheterna under åren 1965—1970. I föreliggande kapitel ges en sammanfattande information om de senaste årens verksamhet. Tonvikten ligger därvid vid de stödåtgärder som direkt påverkar företagen. I kapitlet ges dock även en översikt över andra regionalpolitiska insatser.
4.1.1. Relationer mellan mål och medel
Regionalpolitisk stödverksamhet syftar främst till att skapa bestående sysselsättning i områden med arbetslöshet och utflyttningsöverskott. lnsatsema syftar därmed till att uppnå primära välfärdsmål. Medlen skall sålunda bidra till att en ortsstruktur byggs upp som ger likvärdiga levnadsförhållanden i skilda delar av landet och som är robust mot olika typer av påfrestningar. Detta innebär också, som framhålls i kapitel 9, att regionalt nedbrutna stabiliserings-, resursfördelnings- och inkomstfördel- ningsmål skall uppfyllas. Sådana mål brukar ibland betecknas som sekundära i förhållande till de primära välfärdsmålen.
Möjligheterna att isolera stödets effekter på primära och sekundära
' Termen är hämtade från Ragnar Benzels bidrag i Regioner att leva i. Med primärt mål menas där ett mål gällande faktorer som direkt inverkar på individernas välfärdssitua- tion. Hälsotillstånd, sociala relationer, konsumtion av varor och tjänster kan här nämnas som exempel. Med sekundära mål menas så- dana som uppställts en- bart som riktpunkt för att uppnå primära mål. Be- folkningstal för olika re— gioner kan här nämnas som exempel.
mål] från inverkan av andra faktorer är starkt begränsade. Det medför att det är svårt att bl. a. exakt ange i vilken grad stödet medverkat till att en viss sysselsättningsökning inträffat. Det kan synas som en utvikning att i ett sammanhang som detta gå in på de problem som uppstår då åtskillnaden mellan olika typer av påverkande och påverkade faktorer skall göras. En viss belysning av ämnet är dock motiverad.
Den första viktiga distinktionen i analyser av ekonomisk-politiska åtgärders effekter är att göra en klar åtskillnad mellan mål och medel. När det gäller definitionen av det förstnämnda begreppet vållar det knappast några större svårigheter. Så fort ett bestämt värde har satts på en storhet som är beroende av utvecklingen av andra storheter i samhällssystemet så har ett mål formulerats. Graden och riktningen på" beroendet mellan storhetema avgör om målen blir av primär eller sekundär natur. Om avgränsningen av målen inte vållar så stora problem gäller det motsatta för medlen. Handlingsinstrument eller ”medel” skall sålunda skiljas från övriga oberoende storheter (parametrar) i samhälls- systemet.
En parameter ger uttryck för storheter som inverkar på beroende storheter utan att själva påverkas av dessa. Skillnaden mellan beroende storheter (inklusive mål) och parametrar (inklusive medel) är så till vida klar. På det praktiska planet kvarstår emellertid en rad i det närmaste oöverkomliga problem. Antalet oberoende parametrar är sålunda mycket stort. Hit räknas väderleksförhållanden, upptäckter av naturfyndigheter, nya uppfinningar, smakförändringar m. m. En mycket liten del av de oberoende parametrarna används som handlingsparametrar. Trots detta är medelsarsenalen i allmänhet mycket stor och svåröverskådlig. Att exakt ange hur ett visst medel påverkar ett mål av primär eller sekundär natur är så gott som omöjligt. I regel får man nöja sig med utrednings- och forskningsresultat som indikerar att medlen verkar i positiv eller negativ riktning på utvecklingen för den studerade beroende parameterns (målets) utveckling.
Ovanstående distinktion mellan mål och medel innebär för analysen av det regionalpolitiska stödets effekter att mål av olika dignitet bör sorteras fram, samtidigt som handlingsinstrumenten bör skiljas ut från övriga oberoende storheter.
4.1 .2 Val av undersökningsmetod
För att studera hur medlen bidrar till att mål av angivet slag uppnås, delas ERU: s studier av stödföretagen upp i följande delar:
. uppskattningar av stödets sysselsättningseffekter . kartläggning av produktivitets- och lönsamhetsförhållanden . analys av stödets effekter på inkomstfördelningen . uppskattningar av stödets indirekta verkningar
Studierna gäller i första hand förhållanden vid företag som harerhållit lokaliseringsstöd. Liknande studier kan utföras även för andra former av regionalpolitiska åtgärder. Här kan vissa frisläpp av investeringrfonder och utbildningsstöd nämnas. ERU har emellertid koncentrerat strdierna till stödföretagen för att på detta sätt bidra till metodutveckling på
uppföljningsområdet. Studierna avser främst de direkta effekterna av de insatta åtgärderna. Vissa försök att även uppskatta indirekta effekter presenteras emellertid också. Stödföretagens leveransförhållanden och bakgrunden för dem som nyanställts har sålunda undersökts.
Det har ofta framförts att ett samhällsekonomiskt betraktelsesätt bör ligga till grund för en rad samhällspolitiska åtgärder. Problemen är dock, som närmare utvecklas i kapitel 6, stora vid utformningen av samhälls- ekonomiska kalkyler. Utöver sedvanliga uppgifter om företagen krävs det information om bl. a. näringslivets och den offentliga sektorns utbuds- och efterfrågeförhållanden. Det är dessutom viktigt att belysa hushålls- sektorns resursuppoffringar. Förbrukningen av företagens egna tillgångar skall således jämföras med utnyttjandet av omgivningens tillgångar. I analyserna är det därvid viktigt att endast ta med sådana tillgångar som direkt berörs av företagens verksamhet. Schablonmässiga avgränsningar av ytor med 30 km radie räknat från mätpunkten brukar användas av ERU i dessa sammanhang. Som ett exempel kan här nämnas att lediga bostäder inom 30 km avstånd från ett nystartat företag kan komma att användas av de nyanställda. Längre bort belägna bostäder är av mindre intresse i kalkylerna. Uppgifter om utrymmesstandard återfinns i ERU: s kartbok.
I vissa översiktskalkyler eftersträvas att sammanfatta alla intäkter och resursinsatser med ett enda mått. I föreliggande kapitel utförs inte några sådana kalkyler. Underlaget är alltjämt alltför bräckligt. På längre sikt bör emellertid de redovisningar som här ges fogas samman iett större system. Det är mot den bakgrunden som kartläggningar av såväl direkta som indirekta effekter av lokaliseringsstödet återgesi kapitlet.
Den valda undersökningsuppläggningen innebär att stödföretagen årligen sänder in uppgifter om sysselsättning, produktion, lönsamhet m. rn. till statistiska centralbyrån. Företagen belastas därvid med samma uppgiftsinlämning som gäller för företag som ingår i ordinarie urval. Därutöver utförs vissa engångsundersökningar, vilka som regel gäller ett begränsat antal stödföretag.
Möjligheterna att göra jämförelser mellan stödföretag och övriga företag är mycket goda med den valda uppläggningen. 1 det följande presenteras också sådana jämförelser. En svårighet i samband med dem är dock regionindelningen. Uppgifter från industristatistiken kan som regel av sekretesskäl inte publiceras med detaljerade bransch— och ortsfördel— ningar. Antalet företag blir ofta alltför litet. Som regel återges därför uppgifter som gäller för större geografiska områden.
Uppföljningsverksamheten kring den regionala .politiken måste av flera skäl främst kretsa kring vad som här kallas sekundära mål. Uppskatt- ningar av sysselsättnings—, inkomst- och räntabilitetsutvecklingen vid stödföretagen är exempel på sekundära mål relaterade till värderingar av lokaliseringsstödets effekter. Samma sak gäller verkningar av indirekt art såsom sysselsättnings- och inkomsteffekter i andra företag än stödföre- tagen. Insatser som leder till att sysselsättningsökningar och inkomst- förstärkningar äger rum syftar dock i ett vidare perspektiv till att medföra förbättrad kulturell och social standard istödområdena, dvs. till att primära mål uppnås.
I uppföljningsverksamheten måste uppmärksammas, att skillnader i mål för olika ortstypers utveckling medför, att olika krav ställs på de regionalpolitiska medlen, beroende på var de sätts in. Som exempel kan här nämnas att det i vissa tillbakagående regioner i första hand krävs att sysselsättningstillfällen skapas för äldre arbetskraft, medan det i vissa expansiva regioner främst kan vara arbetstillfällen för kvinnlig arbetskraft som bör komma till stånd.
Beträffande handlingsinstrument skall det uppmärksammas att det är bidragssatser, amorteringsfrihet, räntesatser m. ni. som de offentliga myndigheterna kan arbeta med. Det totala bidrags- och lånebeloppet är sålunda inte något sådant medel. Ofta är det svårt att finna handlings- instrument som enbart påverkar en aktuell målvariabel. Om enbart sysselsättningsmålet skall uppnås är det t. ex. troligt att ett annat instrument än kapitalsubventioner skulle utnyttjas. De medel som direkt inverkar på sysselsättningen påverkar emellertid i allmänhet också andra variabler på ett icke önskvärt sätt.
4.2. Det regionalpolitiska stödets omfattning och regionala fördelning
4.2 .l Lokaliseringsstöd
Statligt lokaliseringsstöd i form av lån och bidrag till industriföretag som önskar lokalisera sig eller utvidga sin verksamhet i det ursprungligen benämnda norra stödområdet infördes år 1965.
Under en femårig försöksperiod erhöll omkring 600 företag lckalise- ringsstöd. Enligt de då gällande bestämmelserna kunde stöd utgå till den som utövade eller ämnade utöva industriell verksamhet. Stöd kunde också utgå för uppförande av turistanläggning inom stödområdet 1970 och 1973 års riksdagar har tagit ställning till erfarenheterna och beslutat att bl. a. utöka den stödberättigade verksamheten till att omfatta industrilik service och sådan företagsservice som har mer än lokal betydelse. Fr.o.m. den 1.7.1973 kan sålunda viss uppdragsverksamhet och partihandel erhålla stöd. Av bl. a. ERU:s undersökningar har det framgått att en sådan utvidgning var angelägen. De aktuella näringsgrenar- na har en mycket ojämn regional fördelning och svarar för en expansiv del i storstädernas utveckling. Vissa förändringar har också beslutats angående stödområdesbegränsningar. Några av de kommuner som tidigare gränsade till stödområdet ingår numera i stödområdet, liksom också Öland och Gotland. De förändringar som beslutades vid 1973 års riksdag kan änn; inte avläsas i statistiken. Alltjämt har sålunda relativt få serviceföretag erhållit stöd. Av bl. a. detta skäl koncentreras den följande analysen till jämförelse mellan stödföretag och industriföretag. Avsikten är emellertid att också serviceföretagens utveckling i framtiden skall tas lpp i uppföljningsstudiema.
Under tiden 1 juli 1965 — 30 juni 1973 har statligt lokaliseringsstöd
med sammanlagt drygt 2 miljarder beviljats till 947 företag inom den industriella sektorn. Stödet fördelar sig med 425 miljoner kr i bidrag och 1 653 miljoner kr ilån. [dessa uppgifter ingår inte de 57 företag som har upphört med verksamheten. Dessa företag hade beviljats stöd med sammanlagt 42 miljoner kronor.
Inom stödområdet beviljades 778 företag ett totalt lokaliseringsstöd på 1 591 miljoner kr, varav 415 miljoner kr i bidrag och 1 176 miljoner kri lån. 169 företag utanför stödområdet har fått lån med drygt 477 miljoner kr och bidrag med 10 miljoner kr. Av det totala stödet har 77 % gått till stödområdet och 23 % till övriga Sverige.
Regional fördelning. Lokaliseringsstödets fördelning på riksområden och kommungrupper framgår av figur 4: 1. För norra tätbygden, som fått mest bland kommungruppema, gäller att de delar som ligger i mellersta Norrland har beviljats det största stödet.
De totala investeringskostnadema för de projekt som gavs lokalise- ringstöd t. o. m. 1972 har enligt ansökningarna beräknats till 3 583 milj kr, varav 2 583 miljoner kr inom stödområdet. Lokaliseringsstödet svarar för i genomsnitt 52 % av investeringskostnadema för samtliga projekt. Som jämförelse kan noteras att de totala investeringarna i egentlig industri för hela landet under perioden 1965—1972 kan beräknas till drygt 50 miljarder kr (i 1968 års priser). De investeringar för vilka regionalpolitiskt stöd har utgått motsvarar ungefär 7 % av landets totala industriinvesteringar.
I figur 4: 2 visas stödföretagens andelar av totala antalet industriföre- tag i landet och i skogslänen år 1971.1 Samtidigt anges sysselsättnings- andelarna detta år och den del av landets samlade industriinvesteringar som gått till stödföretag under perioden 1965—1971. I skogslänen har omkring 22 % av de företag som ingår i industristatistiken fått stöd. De högsta värdena återfinns i övre Norrland (AC, BD) där vart fjärde företag fått stöd. Omkring 37 % av de sysselsatta arbetar i denna landsdeli stödföretag.
RlKSOMRADEN
lil ål
.../fn en
stona: suorn soon. urrrnnavcoeu noun urnan-En noun etsssvoosn ”U”"
Figur 4:I Lokaliserings- stöd till företag I. 7.1965— 30.6.1973 fördelat på riksområden och kom- mungrupper (lån o. bidrag)
] Industristatistiken har utnyttjats som källa. Det innebär att endast före- tag med minst 5 anställda tagits med. Enligt före— tagsregistret som omfattar alla företag fanns det år 1971 drygt 30 000 indu- striföretag ilandet. Stöd- företagens andel av dessa var 2,3 %.
Figur 4:2 Stödföretagens HELA RIKET SKOGSLA'NEN [Izink] av__landets OCh skogs- INVESTERINGAR INDUSTRI- INDUSTRISYS— INDUSTRI- INDUSTRISYS— anens foretag och syssel- Wiges — 1971 ocFÖRETAG 197 VOCSELSATTA 197 'OCFÖRETAG 197 SELSATTA 1971 sa'ttnmg 1971 samt av ' landets industriin veste- ringar 196 5- 1971 43 13 000 891000 2 250 162 000 milj. kr. företag syssels. företag syssels. Anm.: Drygt 62 000 personer arbetade år
1971 i de anläggning- ” M är som har fatt StOd lll/III : [111111 ////// % %
och som ingår i in- 0 dustristatistiken. Av dessa var knappt 11 000 STÖDFÖRETAGENS ANDEL eller 17,5 % kvinnor. 1965 var andelen 14,8 %.
Den regionala fördelningen av lokaliseringsstödet under tiden 1 juli 1965—1 april 1973 framgår av figur 4: 3. En tendens till koncentration till kusten och stödområdets södra gräns kan konstateras. Till en del sammanhänger detta med att befolkningsunderlaget är större i dessa områden jämfört med övriga delar av stödområdet. Stödet har också en något annorlunda fördelningsbild än befolkningen, se tabell 4.2. Som ERU tidigare har framhållit är detta naturligt mot bakgrund av att stöd inte utgår till sådana arealkrävande näringar som jord- och skogsbruk.
Tabell 4.1 Lokaliseringsstöd till industriföretag l.7.l965—30.6.1973
Län Antal Stödets omfattningi 1 OOO—tal kr Fördel— Sysselsättningsckning företag ___—___— njng ___—___— Bidrag Lån Summa % Faktisk Planerad (t. o. m. 31/12 1972)
7 16 1020 337 110 593 56 327 16 66
Uppsala — 930 930 Södermanland — 11 860 11 860 Östergötland 1 952 86 386 88 338 Jönköping — 15 100 15 100 Kronoberg — 11 860 11 860 Kalmar 3 871 38 247 42 118 Gotland 1 540 5 938 7 478 Blekinge — 36 000 36 000 Kristianstad — 5 000 5 000 Malmöhus — 4 283 4 283 Halland — 1 150 1 150 Göteborgs och Bohus 3 490 31 114 34 604 Älvsborg 17 355 121 107 138 462 Skaraborg — 13 700 13 700 Värmland 55 311 215 114 270 425 Örebro — 34 526 34 526 Västmanland — 10 836 10 836 Kopparberg 50 622 200 708 251 330 Gävleborg 38 180 134 628 172 808 Västernorrland 69 922 272 516 342 438 Jämtland 40 269 69 403 109 672 Västerbotten 79 168 162 266 241 434 Norrbotten 63 171 170 591 233 762 S:a riket 424 851 1653 263 2 078114
529 1 805 210 2 932 83 27 1 773 1 783 1 828 1 375 1 983 1 205 18 081
...... p...
OHHUIOSOONOD—Noshb—OOOD—IONOOAO ohwwmhumqwqqu—Nwmåoaqwm
_. o—u—
;;..Tr . *?
Figur 4:3' Statligt lokal- Iiseringsstöd I . 7. I 965— I . 4. l 9 73. Cirklarna är "'LJONE" Kao—no; 5 proportionella mot sum- __u'4 man av de lån och bi- ' drag som beviljats
1
* > ——14.1 ,_ _
1 —4————'—'—* __ %” foretag pa resp. ort _— .6 '. 1
Figur 4 :4 Stödföreta- gens och tillverknings- industrins fördelning på branscher [972 (procent)
7 _lem KEMISK INDUSTRI
TILLVERKNINGSINDUSYRIN msu NIKE!
ALLA srooroat ut; men TILLVERKNINGSINDUSYHIN
STUDFUREYÅG INOM TILLVERKNINGSINDUSYRIN INDRRA GLESBVGDEN
rutvsnmmcsmwurum | noun GLEquDnI
.SÅGVERK o munnen
KEMISK INDUSTRI SAGVEIK 0. HVVLEHIER
om ! lm
METALLVLRUINDUSYRI
KEMISK INDUSTRI
sÅuvnx o animal
KEIIIK INDUSYII
Ova r m
MASSA- 0 PAPPERSIND.
METALLVERK
MASKININDUSTRI
Umm YILLVERK- umesmuustm
METALLvAnul unusrm
MASSA— O
DVR. ralvnumousrm
MEHLLVERK
uEYALL
ÖVR. YRIVÅIUINWCYII
HEVALLVÅIUINDUITII
MASSA'Q
MASSA— O PAPPERSIND.
MASKININDUSTRI
DVRIG TILLVERK-
MASKININDUSYRI
DVR-G TILLVERK- muosmnuarm
MABKININDUSYII
Uvnla nLLVEnx- mnasmousrnl
NINGBINDUSTRI 0
KALLA meusvmsunsrmsn 'AvSER n nm
Norra glesbygden har sålunda erhållit en något lägre andel av stödet än vad som motsvaras av befolkningsunderlaget.
Av det regionalpolitiska stödet utgick 52 % till regioner med mer än 40 000 invånare inom 3 mils radie från stödföretagen.
Branschfördelning. Erfarenheterna av den hittillsvarande stödverksam— heten visar att det är relativt få nyetablerade företag som har beviljats stöd. Företagens branschtillhörighet överensstämmer av bl. a. detta skäl huvudsakligen med den som gäller för företagen i stödområdet som helhet. Också för delar av området gäller att stödföretagen tillhör de branscher som är rikligt representerade. I norra glesbygden räknas sålunda 37 % av stödföretagen antingen till sågverk och hyvlerier eller övrig träindustri. 33 % av områdets företag räknas till dessa branscher, se figur 414. Maskinindustrin har med 19 % den största sysselsättnings- andelen bland stödföretagen 'som helhet. Träindustrin har sålunda inte någon dominerande ställning.
Det är uppenbart att vissa vinster skulle kunna uppnås om stödet på ett mer medvetet sätt kunde styras till branscher som bildar utvecklings- block. Vissa transportkostnader skulle kunna sänkas, liksom också kontaktkostnader. Detta utvecklas närmare i kapitel 6. Samtidigt måste
Tabell 4.2 Det statliga lokaliseringsstödets fördelning på befolkningsunderlags- regioner 1.7.1965—30.6.1973
Statligt stöd Invånare i % i % 1965
Befolkningsunderlagsregion
Mindre än 10 000 invånare inom 3 mils radie 16
10—20 000 invånare inom 3 mils radie 16 20—40 000 invånare inom 3 mils radie 31
Mer än 40 000 invånare inom 3 mils radie 38
det framhållas att en styrning av det angivna slaget har nackdelar. Däribland kan nämnas att konkurrensförhållandena skulle kunna påver- kas på ett ofördelaktigt sätt.
4.2.2. Sysselsättningsstöd
Sysselsättningsstödet utgår till företag inom det inre stödområdetl och beräknas efter antalet ökade årsarbetskrafter2 under föregående år. Den stödberättigade verksamheten består av samma verksamhetsområden som kan erhålla lokaliseringsstöd utom turistnäringen. Stödet utgår med 17 500 kronor per ökad årsarbetskraft under en 3-årsperiod. Stödet fördelas över perioden med 7 000 kronor första året och i den mån sysselsättningsökningen kvarstår med 7 000 kronor det andra och 3 500" kronor det tredje året.
År 1971 var det första året som denna form av stöd till industriföretag betalades ut och det baserades således på sysselsättningsökningen i företagen under år 1970. Sysselsättningsstödet betalades ut till 163 företag och utgjordes av 7,4 milj. kronor. Under 1972 utbetalades 13,5 milj. kronor till 235 företag. 93 av dessa fick stöd för första gången. 26 fick enbart andra årets stöd och hade sålunda inte ökat sin sysselsättning. 116 fick både första och andra årets stöd. Av tabell 4.3 framgår att den största delen av stödet betalades ut i norra glesbygden och då främst i övre Norrland (AC, BD) som erhöll 38 % av det totala beloppet. 1 norra tätbygden gick knappt 28 % till de delar som ligger i mellersta Norrland (Y, Z).
De 235 företagen hade totalt ökat sin sysselsättning med 2 700 årsarbetskrafter under 1970 och 1971. Av de företag som erhöll sysselsättningsstöd hade 164 tidigare beviljats lokaliseringsstöd. Vidare var 40 av företagen nyetablerade i det inre stödområdet, dvs. nybildade eller inflyttade. De svarade för en sysselsättningsökning på 380 årsarbets- krafter.
Knappt 90 % av den totala sysselsättningsökningen skedde inom verkstads-, textil— och trävaruindustrin motsvarande 1 240, 550 respektive 600 årsarbetskrafter.
Tabell 4.3 Sysselsättningsstödets fördelning l.7.1970—-30.6.l973 på riksområden och kommungrupper (miljoner kr)
Riksområden Kommun- Norra Norra Totalt i grupper tät- gles- riksområden bygden bygden
Norra Mellansverige (SWX) 2 Mellersta Norrland (YZ) 6
,0 0.9 2,9 .. 3 4,9 11,2 Ovre Norrland (AC, BD) 8,5 8,5
Totalt i kommungrupp (mkr) 8,3 14,3 22,6
1 Det inre stödområdet, som fastställs av Kungl. Maj: t, omfattar Norr- bottens, Västerbottens och Västernorrlands län utom kommunerna utmed kusten fr. o. m. Luleå kommun och söderut samt Jämtlands län, nordvästra Gävleborgs län, norra Kopparbergs län och norra delen av Värm- lands län.
2 Tillämpar företaget 42 timmars arbetsvecka är årsarbetskraften 1 820 timmar.
Figur 4:5 Sysselsättnings- stöd 1971 och 1972 (upp— gifterna för 1972 avser bi— drag beviljade fram till
30. 6. I 9 73) _ _ Cirklarna är pr0portio- '""Jon" ”om" nella mot det stöd som 4- beviljats på respektive ort.
Den regionala fördelningen av sysselsättningsstödet framgår av figur 4: 5. I figuren visas det stöd som beviljats fram till juni månad 1973. Stödet har i första hand gått till företag i närheten av gränsen till det inre stödområdet. Av kartan framgår emellertid att största delen av stödet till övre Norrlands glesbygd beviljats företagi Västerbottens län.
4.3. Sysselsättningsutvecklingen i de företag som erhållit loka- liseringsstöd och sysselsättningsstöd
Liksom i flera industrialiserade länder gick sysselsättningen inom den svenska industrin ned under 1960-talets senare hälft. En viss minskning har också inträffat under 1970-talets första år. Som framhållits i kapitel 3 skall utvecklingen ses mot bakgrund av insatserna av att kapital ökar i de varuproducerande näringarna. Sysselsättningsminskningen svarar sålunda inte mot någon produktionsnedgång.
Det är uppenbart att stagnationen i industrins sysselsättningsutveckling inte gäller alla branscher och att även inom de mest tillbakagående näringarna finns expansiva företag. Detta försvårar beräkningar av
Tabell 4.4 Sysselsättningsförändring för stödföretagen 1963—1972 (index l963=100)
Årdåstöd 1963 1964 1965 1966 1967 1968 1969 1970 1971 1972 beviljades
1965 100 110 125 136 135 139 151 160 163 169 1966 100 110 121 138 136 138 148 153 152 148 1967 100 107 113 119 120 137 162 179 176 178 1968 100 107 110 106 109 118 128 144 138 138 1969 100 100 105 110 106 107 120 141 150 147 1970 100 110 111 110 116 116 115 126 134 134 1971 100 105 108 111 112 114 118 122 128 136 1972 100 98 109 109 106 106 107 114 111 114
Samtliga stöd- företag 100 106 113 118 118 121 128 137 139 140
Industrin i skogslänen den äldre
indelningen — SNI 100
Industrin som helhet
den äldre
indelningen 100 104 105 104 99 98 -— — — — SNI 95 94 96 98 98 95
Anm. Från och med redovisningen av 1968 års industristatistik har man övergått till standard för svensk näringsgrensindelning (SNI) från tidigare industri- gruppkoder. Indelningarna är inte helt jämförbara. För åren 1967 och 1968 finns emellertid statistiken redovisad både enligt den gamla indelningen och enligt SNI, vilket möjliggör jämförelser även efter dessa år.
lokaliseringsstödets sysselsättningseffekter. Det är troligt att de företag som har beviljats stöd skulle ha ökat sin sysselsättning även om stöd inte hade utgått. Vid kartläggningarna av sysselsättningseffektema har mot denna bakgrund stödföretagens sysselsättningsförhållanden studerats både före och efter det år då stödet beviljades, se tabell 4.4.
Som regel har en kraftig sysselsättningsexpansion inträffat i samband med att stödet har tagits i anspråk. Mellan åren 1963 och 1972 har antalet sysselsatta i de stödföretag som lämnar uppgift till industristatisti- ken ökat från 53 463 till 73 188 personer. En stor del av sysselsättnings- tillskottet har inträffat efter det att stödet utgått. Antalet anställda i skogslänens industriföretag ökar till skillnad från sysselsättningen i industriföretagen i landet som helhet. Stödföretagen svarar med all säkerhet för en betydande del av denna ökning. I stora drag har stödföretagen uppnått den sysselsättningsökning som planerades vid ansökningstillfället. I tabell 4.5 visas hur stor del av ökningen som har inträffat efter det att stödet beviljades.
Uppgifterna i tabellerna 4.4 och 4.5 bygger på industristatistikens material. De överensstämmer i huvudsak med de svar som företagen lämnat vid länsstyrelsernas årliga enkät. Det industristatistiska käll- materialet möjliggör jämförelser bakåt i tiden. Det möjliggör också jämförelser mellan stödföretagen och övriga industriföretag. Länsstyrel- sernas enkät ger ett snabbare besked om sysselsättningen än vad som är möjligt att få med industristatistiken.
Enligt den senaste länsstyrelseenkäten, vilken utgick i början av år 1973 till alla företag som har beviljats lokaliseringsstöd, var den faktiska sysselsättningsökningen 18 100, medan den beräknade var ca 26 200. Enkätsvaren återges i figur 4: 6.
För att företag skall erhålla sysselsättningsstöd krävs att det uppvisar ökning av antalet sysselsatta under det år som gått före ansöknings- tillfället. Industristatistiken ger här inte någon ytterligare information, eftersom den i stort sett bygger på samma material som stödunderlaget.
Tabell 4.5 Faktisk och planerad sysselsättningsökning för industriföretag som erhållit lokaliseringsstöd och som lämnat uppgifter till industristatistiken
År då stöd Planerad Utfall Faktisk beviljades sysselsätt- åren sysselsättningsökning ningsökning
1965 2140 1964—1972 2 951 1966 4 878 1965—1972 2 081 1967 1878 1966—1972 1717 1968 1 130 1967—1972 1543 1969 1394 1968—1972 1598 1970 1654 1969—1972 1318 1971 1411 1970—1972 1074 1972 1409 1971—1972 293
15828 1964—1972 12575
Anm. I tabellen ingår ej uppgifter om företag som upphört med verksamheten.
Figur 4:6 Faktisk syssel- sättningsökning per 31.12.1972 iföretag som erhållit lokaliserings-
murar NVANS'I'ÄLLDA stöd 1.7.1965—31.12.1972. Cirklarna är proportionella
___: 1123 mot antalet nyanställda
_ 475 _ 250 på resp. ort. _ 100 L L _ 15 jipff,,1_ ,,,, , ,, ,, . j_ iiiÄ track-d cirkel ungar minsk-
1 Undersökningen har ut- förts inom ERU: s kansli av fil. kand. Lennart Sundberg
2 Totalt arbetade 8 805 personer i de företag som valts ut för undersök- ningen. Bortfallet gäller främst stora företag. En särskild undersök- ning har utförts vid företag där färre än 60 % av de anställda besvarade enkäten. Se ERU: s lägesrapport 1972 (Ds In 1972: 14)
Tabell 4.6 Sysselsättningsutveckling i företag som erhållit både lokaliseringsstöd 1965—1970 och sysselsättningsstöd 1970—1971
Årförvilket 1963 1964 1965 1966 1967 1968 1969 1970 1971 1972 sysselsätt— ningsstöd beviljats
1970 100 113 120 138 150 181 214 259 271 273 1971 100 147 173 159 163 174 212 213 203 227
Samtliga företag 100 121 133 144 153 181 214 248 252 259
Uppgifterna från industristatistiken visar emellertid om företagen redan tidigare varit inne i ett expansivt skede och om sysselsättningsstödet medverkat till något extra sysselsättningstillskott. l tabell 46 visas hur sysselsättningen utvecklats för de företag som erhållit både sysselsätt- nings- och lokaliseringsstöd. ökningstalen ligger här väsentligt över de värden som redovisas för företag som enbart beviljats lokaliseringsstöd. Det skall hållas i minnet att företagen som fått sysselsättningsstöd som regel är små och att kraftiga procentuella ökningar därför är förhållande- vis lätta att uppnå.
4.4. Bakgrund för de vid stödföretagen sysselsatta
Sysselsättningsmålet är centralt för den regionalpolitiska stödverksam- heten. Med den tidigare anförda uppdelningen i primära och sekundära mål kan det hävdas att mål för sysselsättningsutvecklingen intar en mellanställning. Det primära inslaget är dock framträdande, speciellt om målet delas upp i delmål beträffande bl. a. sysselsättning för kvinnor, äldre och lokalt bunden arbetskraft. Den sekundära aspekten gäller bl. a. stöd för sysselsättningi regioner med överkapacitet för samhällskapitalet. Resursutnyttjandet sätts därvid i främsta rummet.
För att belysa sammansättningen av de sysselsatta vid stödföretagen har ERU utfört en specialundersökningl av 141 stödföretag i Dalsland samt Kopparbergs och Västerbottens län. 5 382 anställda har besvarat en enkät med frågor om ålder, bostadsförhållanden, tidigare sysselsättning m. m.2
Knappt 20 % av de nyanställda var vid undersökningstillfället över 50 är, samtidigt som omkring hälften var under 30 år. Dessa värden är lägre än riksgenomsnittet för hela näringslivet enligt arbetskraftsundersök— ningarna. Det skall dock hållas i minnet att stödföretagen är expansiva och att de har nyanställt en stor del av sin arbetsstyrka.
Nyanställningarna har, som visas i tabell 4.7 främst skett i företag som ligger i undersökningsområdenas större orter. Omkring 30 % av de nyanställda hade varit arbetslösa, eller sysselsatta med omskolning eller med beredskapsarbeten omedelbart före anställning i stödföretagen.
Tabell 4.7 Antalet nyanställda fördelade på ålder och befolkningsunderlagsregio- ner 1972 (procent)
Ålder Befolkningsunderlagsregion
Mindre än Mellan 10 000 Mellan 20 000 Över 40 000 inv. 10 000 inv. och 20 000 inv. och 40 000 inv. inom 3 mils inom 3 mils inom 3 mils inom 3 mils radie radie radie radie
—29 45 48 48 47 30—49 40 33 29 35 50— 15 19 23 18
Totalt % 100 100 100 100 Antal 255 438 431 1 787
Antal före- tag 19 26 24 72
Tabell 4.8 visar hur denna arbetsgrupp fördelas på åldersgrupper. Huvuddelen av de nyanställda kommer från andra företag eller annan sysselsättning.
En stor del av de arbetslösa som beretts arbete vid stödföretag hade tidigare arbetat inom industrin. Förhållandevis få kom från jordbrukssek— torn.
Vid beräkningar av de samhällsekonomiska effekterna av det regional— politiska stödet är det av vikt att olika indirekta effekter uppmärk- sammas. Bostadsbyggnadsbehovet i samband med nyanställningar vid stödföretag är ett exempel på en sådan indirekt effekt. De nyanställdas efterfrågan på olika typer av service är en annan.
Av tidigare utredningar inom ERU: s ram framgår att bostadsbeståndet i norra tätbygden och norra glesbygden, vilka utgör huvudparten av norra stödområdet, för närvarande inte är överdimensionerat. Även om så vore fallet skulle ett visst bostadsbyggnadsbehov uppstå vid utbyggnaden av stödföretagen, eftersom dessa som regel ligger i de större orterna inom stödområdet. Som framgår av figur 4: 6 bor huvudparten av de nyanställda kvar i sina ursprungliga bostäder. Av de 652 omflyttade bor
Tabell 4.8 Antalet nyanställda fördelade på arbetssituation före anställning och ålder 1972 (procent)
Ålder Arbets- Omskol— Beredskaps- Anställ- Annan Totalt löshet ning arbete ning i syssel- företag sättning
—29 56 31 22 45 53 30—49 28 42 27 43 28 50— 16 27 51 17 19
Totalt % 100 100 100 100 100 Antal 677 170 41 1 100 857
Figur 47 Flyttnings- avstånd och bostadsför- hållanden för nyanställ- da som bytt bostad samt pendlingsavstånd för anställda vid utvalda stödföretag I 9 72
FLVTTNINGSAVSTAND FÖR NYANSTÄLLDA SOM BYTT BOSTAD 00
NUVARANDE BOSTAD FOR NVANSYALLDA SOM BVYT BOSTA D 00
PENDLI NGSAVSTAND FÖR 5 400 ANSTÄLLDA
MER A'N 30 KM
ANNAN BOSTAD MER ÄN 300 KM
MELLAN 10 OCH 30 KM JORDBRUKSFASTIGHET
MELLAN 100 OCH 300 KM ENFAMILJSHUS
MELLAN 30 OCH 100 KM MINDRE AN 10 KM LÄGENHET
MELLAN 10 OCH 30 KM
MINDRE ÄN 'OKM INACKODERINGSRUM
360 i lägenhet och jordbruksfastighet.
De som flyttat i samband med anställningen kom som regel från platser på mer än 30 kmzs avstånd från företaget. Omkring 150 hade flyttat mer än 300 km.
Omkring 75 % av de anställda vid de undersökta stödföretagen bor inom 10 km radie från arbetsplatsen, medan 96 % har mindre än 30 km mellan bostad och arbete. Fördelningen mellan olika befolkningsunder- lagsregioner i detta avseende framgår av figur 4: 7. Av materialet framgår att antalet helgpendlare är få (112). Av de 50 nyanställda som bor i inackorderingsrum är det 20 som helgpendlar till jordbruksfastighet.
176 i enfamiljshus. 61 hade tidigare bott i
4.5. Stödföretagens leveransströmmar
Vid en bedömning av det regionalpolitiska stödets verkningar år det uppenbart att hänsyn måste tas till att de totala effekterna kan skilja sig åt avsevärt mellan insatser i två företag som har samma sysselsättnings— utveckling. Stödets spridningseffekter kan ha olika karaktär. För en fullständig bedömning av stödets effekter är det sålunda väsentligt att försöka ange i vilken utsträckning som stödföretagen är förankrade med underleverantörer i den egna regionen. Om så inte är fallet är det av intresse att få information om var inköpen äger rum. En ibland framförd uppfattning är att stödets indirekta verkningar i redan expansivr orter vilkas utveckling skall dämpas är alltför stora. Det är vidare av intresse att känna till i vilken grad företagsservice inköps lokalt, regionat eller nationellt. Om servicen inköps på den lokala marknaden är det ett tecken på att regionens företag är relativt väl integrerade och de ingår i ett produktionsblock.
Det är mot ovanstående bakgrund viktigt för en bedömning av lokaliseringsstödets samlade effekter att ha information om varifrån
RÅVAROR. HALVFABRIKAT OCH Fonsrncssenvrce
FÄRDIGVAROR
Stbdlore- miljoner kronor tagen i 3 993
I' k 0 m1 joner '0" ' skogslänen Försäljning
Eqna kommunen Egna länet
. Övr.. , (::—__ stockholmsÅ—J
':
Riket i övrigt
Utlandet
De i— måfå
RÅVAROR. HALVFABRIKAT OCH FÖRETAGSSERVICE
MILJONER KRONOR
FÄRDIGVAROR
MILJONER KRONOR Stödföretaqen inom Träindustrin
Egna
nu. . Egna länet
eu . , u:”
Stockholms- regionen Riket i övrigt Utlandet
Ospeci— Iicerat
RÅVAROR. HALV FABRIKAT OCH FÖRETAGSSERVICE
MILJONER KRONOR
FÄRDIGVAROR
MILJONER KRONOR
334 Stöd företagen inom Verkstads- industrin
Egna kommunen
Egna länet
skogslänen Stockholms- regionen Riket iövrigt Utlandet
Ospeci - ficerat
Figur 4.8 Regional för- delning av stöd företagens i skogslänen försäljning av färdigvaror och in- köp av råvaror, halv- fabrikat och företags- service I 970
Figur 4:9 Regional för- delning av stöd företagens inom träindustrin försälj- ning av färdrgvaror och inköp av råvaror, halv- fabrikat och företags- service 1970
Figur 4:10 Regional för- delning av stödföretagens inom verkstadsindustrin försäljning av färdigvaror och inköp av råvaror, halvfabrikat och före- tagsservice 1970
företagen köper råvaror, halvfabrikat och företagsservice samt om var de avsätter sin produktion. I ERU: s studier av lokaliseringsstödets effekter har därför den årligen insamlade statistiken kompletterats med en enkätundersökning av engångskaraktär. Enkätens frågor var desamma som i produktionskostnadsgruppens undersökning, se kapitel 6. Leverans- uppgifterna redovisas i figurerna 4: 8—4: 10.
Skogslänens stödföretag är förhållandevis bundna till lokala och regionala produktionssystem. Speciellt gäller detta av naturliga skäl träindustrin. Genomgående kan sägas att effekterna av stödet i stor utsträckning stannar inom området. Vidare är anknytningen till Stock- holmsregionen inte särskilt stor. Sambandet är där starkast på försälj- ningssidan med omkring 10—15 % av försäljningen till Stockholm. Inköpen från Stockholm är samtidigt 5—10 % av totala värdet för inköp av råvaror, halvfabrikat och företagsservice.
Vad gäller det internationella handelsutbytet framgår att det ger ett omfattande exportöverskott. Exportandelen av det totala försäljnings- värdet ligger omkring 30—35% samtidigt som importandelen utgör omkring 20 % av totala inköpsvärdet.
4.6. Stödföretagens likviditets-, räntabilitets- och finansierings- förhållanden
En av utgångspunkterna för den regionalpolitiska verksamheten är att stöd endast skall utgå till företag som uppvisar tillfredsställmde lönsamhet. Med en vid definition av detta begrepp skall förräntningen av insatt kapital vara konkurrenskraftig med alternativa placeringar, samti- digt som arbetskraften erhåller konkurrenskraftiga löner. Studier av stödföretagens räntabilitet syftar till att ge mått på måluppfyllelsen i detta avseende. De kan bl. a. ge besked om det förekommer vissa företagsgrupper som klarar räntabilitetskravet sämre än andra och som därför i den framtida regionalpolitiken bör lämnas utanför stödverksam- heten.
I tabell 4.9 jämförs stödföretagen med företagen i det stickprov från industrin som helhet som insamlas av statistiska centralbyrån. Jämförel- sen gäller åren 1966—1972 för likviditet, räntabilitet, finansiell struktur samt löner per sysselsatt. Uppskattningarna avser företagens budgetår, vilket innebär att uppgifterna för vissa företag omspänner april 1973. Räntabiliteten är relativt likartad för de båda företagsgruppema. En svag förbättring har inträffat under de senaste åren. En viss utjämning av skillnaderna i likviditet har vidare inträffat. Självfinansieringsgraden för stödföretagen är lägre. Lönerna har utvecklats i takt med den allmänna lönestegringen.
Räntabilitetsskillnadema mellan stödföretag i olika delar av landet är betydande, se figur 4: 11. De små företagen har i allmänhet lägre värden än de övriga. Några systematiska skillnader mellan olika kommungrupper kan inte konstateras om stödföretagen bedöms som helhet.
/
RIKSOMRÅDEN
Figur 4:11 Räntabilitet 1970, 1971 och 1972
BILIYET 7. I för stöd företagen upp-
xouMuN— delade på riksområden STÖRRE srmza soma MELLANBYGDEN NORRA rlravcnm noun GLESOVGDEN GRUPPER OCh kommungrupper.
Tabell 4.9 Stödföretagens likviditet, räntabilitet och finansiella struktur 1966—1970
Likviditetl Räntabi— Finansiell3 Lön per Antal sys- litet2 struktur sysselsatt selsatta
per företag
Städföretag 1966 86 1967 67 1968 83 1969 97 1970 98 1971 108 1972 92
Stickprov på in- dustrin, före- tag med minst 50 anställda4
1966 1967 l968 1969 1970 1971 1972
Stickprov på tillverknings- industrin 1969 5,41 25.7 1970 5,51 26,7 1971 4,89 25,5 1972 — -
1 Omsättningstillgångar i förhållande till kortfristiga skulder Vinst + skatt + ränteutgifter i förhållande till sysselsatt kapital. Eget kapital i förhållande till sysselsatt kapital. För perioden 1966—1968 redovisas gruvor och tillverkningsindustri (SNI 2 och SNI 3). Från år 1969 ingår inte gruvor i redovisningarna. 5 Likviditeten avser företag med minst 20 anställda. Övriga uppgifter gäller samtliga företag.
Figur 4:12 Räntabilitets— utvecklingen I 966—1 970 för stöd företagen som helhet och för stödföre- tag inom metallvarutill— verkning samt trämate- rial- och byggnadssnicke- ritillverkning.
I Stödföretagen får för maskineri allmänhet tillämpa räkenskapsen- lig avskrivning. Det inne- bär avskrivningar med 30 % per år på reste- rande värde eller 20 % per år på varje års av- skrivningsunderlag. För byggnader och anlägg- ningar ligger avskrivnings- nivån på omkring 5 % per år.
RÄNTA— STÖDFÖRETAGEN METALLVARU— BILITET som HELHET TILLVERKNING % I (sm 38100)
8 _
TRÄMATERIAL OCH BVGGNADSSNICKERI— TILLVERKNING (SNI 33110)
SÖDRA ME LLAN — BVGDEN
FL
1966 67 'a' 69
l966 67 68 69 70 1966 67 68 69 70
NORRA TÄT— evcpzn
1966 67 68 69 70 1966 67 68 69 70 196667 68 69 70
NORRA GLES— BYGDEN
196667 68 69 70 1966 67 68 69 70 1966 67 68 69 70
Stödföretagens räntabilitet och likviditet påverkas bl. a. av de lån och bidrag som utgår. För att ge en rättvis bild av företagens situation bör sålunda de ovan redovisade värdena korrigeras för stödets effekter. Därutöver kan en korrigering av avskrivningsbeloppen vara nödvändig, för att en korrekt bild av företagens lönsamhetsläge skall kunna ges.
Liksom vid tidigare redovisningar har korrigeringar av ovanstående slag utförts för ett urval av stödföretag. Därvid placeras de företag om erhöll stöd under perioderna 1965—1966, 1967—1968 och 1969—1970 i skilda grupper. För varje företag i respektive grupp beräknas avskrivningarna till 6 % på maskiner och 5 % på byggnader, anläggningar och inventarier. Därutöver beräknas den effekt som skulle inträffa om företagens bidrag förvandlas till lån för vilka räntor skall betalas (dessa uppskattas till 8 %).
De avskrivningsbelopp som används för att skapa en bild av stödföre- tagens underliggande lönsamhet understigeri allmänhet de avskrivningar som företagen gjort. Företagen har i allmänhet utnyttjat de avskrivnings- möjligheter som för närvarande gäller1 . Det innebär att maskinernas värde avskrivs snabbare än vad som görs i föreliggande kalkyl. Byggnader- nas och anläggningarnas avskrivningar är i stort sett oförändrade.
Avskrivningsmöjlighetema i Sverige är i jämförelse med förhållandena i bl. a. Finland och Storbritannien mer restriktiva. Detta innebär dock inte att de svenska företagens avskrivningar är små i förhållande till normal ekonomisk livslängd för byggnader och maskiner.
I figur 4: 12 visas korrigerade räntabilitetsvärden för samtliga stödföre- tag under perioden 1966—1970. Därutöver visas värden för de metall-
varuföretag och trävaruföretag som erhöll stöd under 1965 och 1966. Eftersom korrigeringen bl. a. innebär att avskrivningsbeloppen i allmän- het sänks är räntabilitetsvärdena efter korrigeringar något högre än i tabell 4. 9. För trävaruföretag i södra mellanbygden och norra tätbygden kan förhållandevis betydande resultatförbättringar konstateras i förhållande till de okorrigerade värdena.
4.7. Produktivitets- och löneförhållanden i stödföretag
Studier av produktivitetsförhållanden, mått som bruttoförädlingsvärde per sysselsatt, för industrin som helhet (exkl. gruvor) ger vid handen att de lägsta värdena återfinns i norra glesbygden och södra mellanbygden enligt ERU:s kommungruppering. Till stor del förklaras detta, som framgår av undersökningar utförda av Yngve Åberg, av skillnader i branschsammansättning, företagsstorlek och kapitalintensitet.
Även för stödföretagen gäller att betydande produktivitetsskillnader föreligger mellan olika företag. Värdena ligger i allmänhet något under genomsnittet för svensk industri, se tabell 4.10.
Ett närmare studium av kommungruppema ger dock vid handen att spridningen mellan företagens värden i skilda delar av landet är stor. övre Norrlands stödföretag uppvisar sålunda höga värden i såväl tätort som glesbygd. Kapitalintensiteten i dessa företag ligger i nivå med genom- snittet för stödföretagen. De förhållandevis höga värdena för stödföretag i gruppen Större städer kan helt hänföras till företag i Sundsvallstrakten, vilket är det enda område i Norrland som räknas till denna grupp. Såväl bruttoförädlingsvärde per sysselsatt som kapitalintensitet är där höga liksom också lönerna. För lönenivån gäller i övrigt att södra och mellersta Sveriges stödföretag i genomsnitt har lägre löner än övriga stödföretag.
Tabell 4.10 Bruttoförädlingsvärde, kapital och lön per sysselsatt samt antal sysselsatta per arbetsställe för stödföretagen 1972
Kommungrupp Bruttoföräd- Kapital per Lön per Antal anställ- lingsvärde sysselsatt1 sysselsatt da per arbets- per sysselsatt ställe
Större städer 68 298 228 821 34 351 166 Södra mellanbygden 56 990 165 164 30 796 145 Norra tätbygden 62 970 193 568 31 084 97 Norra glesbygden 57 221 148 381 29 001 61
Totalt för stöd- företagen 61 554 188 708 31 632 114
Totalt för indu- strin i hela landet2 63 207 164 186 32 235
I Kapitalet mått som återanskaffningsvärde för maskiner och byggnader. 1972 års uppgifter bygger på SCB: s preliminära redovisning till National- räkenskaperna. Uppgifter kan ännu inte redovisas för 1972. För år 1971 var värdet 61.
Figur 4:13 Bmttoför— ädlingsvärde, kapital och lön per sysselsatt för stöd företagen och alla företag inom till— verknings-, trävaru- och metallvaruindu- stri 1966—1972. (] OOO—tal kr i lä- pande priser).
TILLVERKNINGSINDUSTRI TRÄVARUINDUSTRI METALLVARUINDUSTRI
FÖRIDLN 7svss. FöRAnL v ISVSS FÖRÄDLMJSYSS.
ss 55
50 50
45 45
40 .- ' ao
ao. . .a." ac. . , _Wim 30. 1966 67 se 69 70 71 72 1966 sr se se 70 11 72 1966 57 se se
KAPITAL/SVSS. KAPIYAL/SYSS. KAPITAL/SYSS.
Aase ÅR '. 1966 67 68
50. . w 1956 67 68 69 70 71 72
so. Y 1966 67 68 59 70 71 72
LÖN/svss. LÖN/SVSS. LÖN/SVSS.
_.VÅR u_ Ån u, A.. 15. w 1N667M69 70 71 72 186876859 70 71 72 100667680970 7172
STÖDFÖRETAGEN ALLA rökens
FÖRÄDLINGSVÄRDE PER KAPITAL PER LON PER BRANSCH SVSSELSATT 1972 SVSSELSATT 1912 svsssLSArr 1972
TILLVERKNINGSINDUSTRI
STÖDFÖRETAG 62 159 32 ALLA FÖRETAG 63 164 32
TRÄVARUINDUSTRI
STÖDFÖRETAG ALLA FÖRETAG
METALLVARUINDUSTRI sröoFöaETAG ALLA FonErAG
ERU har i tidigare sammanhang konstaterat att produktivitets- och löneskillnadema ofta är större mellan företag av olika storlek än mellan olika regioner. Detta gäller även för stödföretagen. Det relativt sett högre bruttoförädlingsvärdet för norra glesbygdens verkstadsföretag gäller sålunda inte för små företag, med ett salutillverkningsvärde som understiger 10 miljoner kronor. Dessa har omkring 34 % lägre brutto- förädlingsvärde per sysselsatt än genomsnittet för stödföretagen.
Lokaliseringsstödet utgår i form av lån och bidrag vid inköp av maskiner och för uppförande av byggnader. Det medför att priset på produktionsfaktorn kapital blir förhållandevis lågt. Det har ofta fram— förts att det därmed föreligger risk för att företagen satsar på en kapitalintensiv teknik och att sysselsättningseffekten blir mindre än vad fallet är med sysselsättningsstöd. ERU har i tidigare rapporter framhållit att den senare typen av stöd kan ge en snabbare sysselsättningsökning. ERU:s material har emellertid samtidigt visat att kapitalinsatserna i stödföretagen inte har varit anmärkningsvärt höga. I huvudsak gäller, som visas i figur 4: 13, detta alltjämt. En betydande uppgång kan dock konstateras för år 1972 som präglades av att sysselsättningsnivån sjönk för industrin som helhet samtidigt som den var konstant för stödföre- tagen. Betydande investeringar genomfördes i båda företagskategoriema. Detta medförde också att förädlingsvärdet per sysselsatt steg.
Den relativt snabba produktivitetsstegringen har givit utrymme för lönestegringar. Liksom i tidigare ERU-rapporter kan konstateras att lönerna ligger lägre i stödföretagen än i industrin som helhet. Skillnaden blir dock allt mindre. Beträffande enskilda branscher gäller att träindu- strin (SNI 33) och metallvarutillverkning (SNI 381) har förhållandevis låg kapitalintensitet. Lön och förädlingsvärde per sysselsatt ligger också något under genomsnittet för stödföretagen.
4.8. En sammanställning av hittillsvarande åtgärder med
regionalpolitiskt syfte
Det framhålls i kapitlets inledning att effekterna av lokaliserings- och sysselsättningsstödet måste utvärderas mot bakgrund av att också andra faktorer påverkar ett företags utveckling. Bland dessa faktorer ingår även annan form av regionalpolitisk verksamhet än den som behandlas i föregående avsnitt. Åtgärderna består av ekonomiska och administrativa styrmedel. I figur 4: 14 visas när olika medel för första gången kom i bruk och när mer betydande förändringar i medlens utformning har genomförts.
4.8.1. Ekonomiska styrmedel
Som direkta regionalpolitiska stödåtgärder betraktas förutom sysselsätt- nings- och lokaliseringsstöd även utbildningsstöd, transportstöd, gles- bygdsstöd rn. m. Av dessa behandlas lokaliserings- och sysselsättningsstöd mer ingående i kapitlet. På motsvarande sätt som i ERU 70 redovisas i det följande en sammanställning av de medel som bedöms ha mer betydande regionalpolitiska effekter. Tabell 4.11 visar de direkta kostnaderna av insatta medel. Medlen har olika inriktning och berör ett varierande antal personer. Flyttningsbidrag berör sålunda ett större antal personer än beredskapsarbeten trots att de senare har större kostnads- mässig omfattning. I jämförelse med omfattningen av de arbetsmarknads-
politiska åtgärderna och skatteutjämningsbidragen väger utgifterna för de regionalpolitiska stöden relativt lätt. De sammanlagda kostnaderna för regionalpolitik, beredskapsarbeten och vissa arbetsmarknadspolitiska åtgärder samt de kommunala skatteutjämningsbidragen uppgår till drygt 5 miljarder kr per år. Det regionalpolitiska stödet svarar för drygt 500 milj. kr. av dessa.
Figur 4: 14 visar att det regionalpolitiska stödet byggts upp successivt. Mer betydande förändringar genomfördes åren 1970 och 1973. Från 1.7.1973 kan sålunda vissa slag av partihandel och uppdragsverksamhet erhålla stöd vid etablering och uppbyggnad i det allmänna stödområdet. Sysselsättningsstödet utvidgas samtidigt till att omfatta samma verksam- heter som lokaliseringsstödet. Vidare beslöts att ett glesbygdsstöd skulle byggas ut bl. a. beträffande den kommersiella servicen och sysselsätt- ningsbefrämjande åtgärder. Utbildningsstödet och transportstödet har också byggts ut successivt. Eftersom dessa stödformer räknas till den direkta regionalpolitiken och inte behandlas i tidigare avsnitt redovisas i det följande en kort sammanfattning av deras omfattning.
Utbildningsstödet lämnas till företag som nyanställer personal i samband med nyetablering eller utvidgning av verksamheten. Det utgår antingen som ett schablonstöd med 5 kr per nyanställd och timme under
Tabell 4.11 Sammanställning över ekonomiska styrmedel med regionalpolitiskt syfte 1972/73
Hela landet Därav skogs— län mkr % mkr Lokaliseringsstöd 1972/73 394 73 291 lån 289 54 1 93 bidrag 89 I 7 86 Iånegaran ti ] 2 2 I 0 flyttningsersättning 4 I 2 Sysselsättningsstöd 1972 14 3 14 Utbildningsstöd 1972/73 75 14 43 Transportstöd 1972/73 51 9 48 Glesbygdsstöd 1972/73 5 1 5 Summa regionalpolitiskt stöd 539 100 401 Arbetsmarknadsutbildning 1972/73 7691 18 1282 Flyttningsbidrag 1972/73 55 1 25 Beredskapsarbeten 1 610 37 786 Skatteutjämningsbidrag 1972 1 938 44 1 058 Summa övrigt stöd med betydande regionalpolitiska effekter 4 372 100 1 997 lnvesteringsfonder 1972 1 038 166
(anmälda investeringskostnader för vilka tillstånd om uttag ur fonderna beviljats. 1972 gällde allmänt frisläpp.)
* AMS + sö 2 AMS
LOKALrsERINGssröDET UTVIDGAS T1LL ATT OMFATTA ÄVEN INDUSTRILIKNANDE _ VERKSAMHET OCH INDUSTRISERVICE. LOKALISERINGSSTÖDET UTVIDGAS T1LL LOKALISERINGSSTÖD 1 FORM Av LAN OCH BIDRAG TILL INDUSTRI- LÅNEGARANTI FÖR ANSKAFFNING Av ATT OMFATTA ÄVEN VISSA SLAG AV FÖRETAG OCH TURISTANLÄGGNINGAR V1D INVESTERINGAR l BYGG- RÖRELSEKAPITAL. ALLMÄNNA OCH INRE PARTIHANDEL OCH UPPDRAGSVERKSAM- . NADER OCH MASKINER 1 FÖIGTA HAND INOM NORRA STÖDOMRÅDET. . STÖDOMRÅDET1NFÖ16. _ HET. STÖDOMRÅDET UTVIDGAS.
Fm 1964le5 ' Prop 197095 ' Prop 197350
STÖDET UTVIDGAS TILL ATT GÄLlA ALL STÖD VID ÖKNI NG Av SYSSELSÄTT- VERKSAMHET INOM DET INRE STÖDOM— NlNGEN 1 lNDUSTRrFÖRETAG 1NOM RÅDET SOM KAN ERHÅLLA LOKALISE— SYSSELSÄTTNINGSSTÖD lDET1NRE STÖDOMRÅDET. 1 RINGSSTÖD (UTOM TURISM).
' Prop 197095 mp 177350
LOKALISERI NGSSTÖD
STÖDET UTVIDGAS T1LL ATT GÄLLA STÖD TILL VISSA TRANSPORTER ÄVEN VISSA TRANSPORTER TILL
FRÅN ALLMÄN STÖDO ALL " ÖD . TRANSPORTSTÖD ' NA MRÅDET | MANNA ST OMRÅDET _— Prop 197054 Prop 197355
BIDRAG FÖR UTBILDNING Av ANSTåLLDA VID UTVIDGAT UTBILDNINGSSTÖD. SCHAåIgONSTÖD | ALLMÄNNA STÖDOMRÅDET FÖR IN— NYE AaLERADE ELLER uTVrDGADE F RETAG. TRÄNIN AV ARBETSKRAF EN SAMT T ÖD VID E EN LIG YRKES 111 DNING. urrrLDNINGSSTÖD |T_' ' G — T A ST G T UT L
_ _ _ Prop 196652 ' Rmp 1970175
UTÖKAT STÖD TILL KOMMUNALA SYS- FÖRSÖKSVERKSAMHET MED STÖD TILL HEMARaETE OCH SELSATTNLNGSINSATSER, KOLLEKTIV GLESBYGDSSTÖD . SAILSKILD SOCIAL SERVICE I GLESBYGDER. . TRAFIK SAMT SERVICE 1 GLEsDYGDER.
rPro;>l')£18:lbii.13 ' Propl973zl bil. 12 Prop1773:50 osuGATORISKT SAMRÅD V1D UTVIDGN1 NG OCH
B . LOKALISERINGSSAMRÅD | ETA LERING ! STOIBTADSREGIONER __— Prop 1970:154 Prop 197350
INDUSTRICENTRA UPPBYGGNAD AV INDUSTRICENTRA.
Prop 1972:111 Prop 197350 BIDRAG TILL ENSKILDA ARBETSTAGARE lV1D FLYTTNING SAMT STARTHJALP.
'nop 196652
FLYTTNI NGSBIDRAG
ARBETSMARKNADSUTBILDNING YRKESUTBILDNING OCH OMSKOLN1NG AV ARBETSKRAFT. H'op 196652 REREDSKAPSARDETE FÖR ATT MINSKA SYSSELSÄTTNINGSVARIATIONERNA _ MED SARSKILD INRIKTNING FÅ SYSSELSÄTTNINGSSVAGA OMRÅDEN. BEMYNDIGANDE TILL AMS F _ _ '— 196652 ATT MEDGE FÖRETAG ATT Pm" . FÅ ANVANDA FONDMEDEL FÖR Av KUNGL MAH 1 REGIONALROLITISKT SYFTE LÄMNADE T1LLSTÅND ATT ANVANDA 1NVESTER1NGSFONDMEDEL. UNDER SENARE ÅR HAR 1NVESTER|NGSFONDER l INVESTERINGAR I STÖDOMRÅDET. FONDERNA I REALITETEN FRrTT FÅTT ANVANDAS FÖR INVESTERINGAR INOM STÖDOMRÅDET AVEN OM KRAVET PÅ ANSÖKAN FORMELLT KVARSTÅR.
BEREDSKAPSARBETE
NyA GRUNDER FÖR SKATTEUT— __ JAMNINGSSYSTEMET OCH SKAHEUTJÄMNINGSBIDMG _ _ _ _ _ _ .BIDRAG FÖR SKATYEUUAMNING VID BRISTANDE SKATTEKRAFT OCH HÖG UTDEaITERING. _ öKApE BIDRAGSBELOPP_
'no,— l965:43 ' Prop 197354
1 "
Figur 4:14 R egionalpolitiskt stöd samt vissa åtgärder med regionala effekter 1963—1973
ett halvår eller som ett individuellt stöd där beloppen prövas individuellt och avser högst ett år. Budgetåret 1972/73 uppgick det totalt till 74,6 milj. kr och avsåg 682 företag med sammanlagt 8 916 elever. 661 av företagen med 6 709 elever återfanns inom stödområdet.
Försöksverksamheten med transportstödet har pågått sedan 1.1.1971. Stödet är avsett att minska transportkostnaderna för företag lokaliserade inom det allmänna stödområdet. För godstransporter från Gotland finns ett speciellt stöd. År 1972 utbetalades 51 milj. kr varav nära 58 % avsåg kostnader för transporter med järnväg. Träindustrin dominerar bland de företag som erhållit transportstöd.
4.8.2. Administrativa styrmedel
Som ett komplement till lokaliseringsstöd av olika former infördes år 1971 ett obligatoriskt lokaliseringssamråd för företag som önskade etablera sig eller utvidga sin verksamhet i storstadsområdena.
Samrådsskyldighet föreligger så snart den tilltänkta byggnadsåtgärden medför ett lokaltillskott av minst 500 m2. Antalet slutbehandlade samrådsärenden under perioden 1.7.1971—31.12.1972 var 348. Omkring hälften av de utfärdade samrådsbevisen avsåg byggnation inom Stock- holmsområdet. Resten fördelade sig relativt jämt mellan Malmö- och Göteborgsregionerna. De flesta samrådsbevisen avsåg företag inom partihandel och varuhandelsförmedling, verkstadsvarutillverkning samt fastighetsförvaltning, förmedling och uppdragsverksamhet.
Ett 10-tal företag har beslutat att flytta från storstadsregionema i samband med att samrådet ägt rum.
4.9. Sammanfattande bedömning
För att bedöma behovet av nya regionalpolitiska insatser är det enligt ERU:s uppfattning viktigt att en generell uppföljningsverksamhet be- drivs. Resultatet från undersökningar av olika medels direkta effekter på mål av vad som här kallas sekundär natur kan därvid jämföras med kartläggningar av den regionala utvecklingen. Som ett allmänt omdöme om den hittills förda regionalpolitiken kan hävdas att stödet utgått till företag med betydande sysselsättningsökning. En förhållandevis liten andel av skogslänens företag har erhållit lokaliseringsstöd. Underlaget för ett fortsatt stöd till utbyggnad av redan etablerade företag är sålunda alltjämt stort.
I den fortsatta stödverksamheten torde dock de företag som redan nu erhållit lokaliseringsstöd utgöra en viktig grupp. Effekterna av de först insatta stödåtgärderna torde nu vara uppnådda. För flera av de företag som erhöll stöd under 1960-talets senare hälft bör det vara aktuellt att starta en vidareutbyggnad. Att ge fortsatt stöd till dessa företag innebär inte att principen om att ge stöd i ett initialskede i ett företags utveckling överges.
Stödföretagens expansion har inte kunnat motväga sysselsättnings- nedgången inom stödområdets jord- och skogsbruk. För området som helhet har sålunda en befolkningsminskning inträffat under (SO-talets senare hälft. Under lågkonjunkturåret 1971 har dock en stabilisering inträffat. Den norra tätbygden, som består av de norrländska kuststäder- na jämte Sollefteå och Östersund, uppvisar en i det närmaste konstant folkmängd under den senaste sjuårsperioden. Till en del torde detta kunna räknas den förda regionalpolitiken till godo.
Stödföretagens lönsamhets- och produktivitetsutveckling visar enligt ERU: s bedömning en i relation till uppsatta mål tillfredsställande bild. Till en del beror detta på att rationaliseringar genomförts vid de företag som erhållit stöd i början av lokaliseringspolitikens femåriga försöks— period. En sysselsättningsnedgång kan konstateras för flera av dessa företag. Den senaste lågkonjunkturen har med all säkerhet ytterligare drivit fram sysselsättningsminskande rationaliseringar. Kapitalinsatsen per sysselsatt har också ökat kraftigt de senaste två åren. En förhållandevis liten del av dem som arbetar i stödföretagen är kvinnor. Andelen är lägre än för industrin som helhet.
I kapitel 9 diskuteras olika typer av nya styrmedel i regionalpolitiken. Speciell uppmärksamhet riktas mot medlens effekter på landets orts- system. Mycket talar för att de medel som hittills kommit till användning också i fortsättningen skulle kunna utgöra grundstomme imedelsarsena- len. Samtidigt skall dock hållas i minnet att de som regel inte lämpar sig för att påverka den tjänsteproducerande sektorns regionala fördelning. En orsak till detta är att en stor del av verksamheten är inriktad på att stimulera kapitalbildning. De tjänsteproducerande sektorerna har ofta små insatser av realkapital. Arbetskraftsinsatserna och ibland rörelse- kapital i form av lager svarar för sektorerna resursåtgångar. För att öka andelen kvinnor bland de sysselsatta kan det vara nödvändigt att satsa mer på servicesektorn.
Delvis nya medel kan komma ifråga för att påverka servicesektorns lokalisering. Hit kan produktionsstöd och nya typer av sysselsättnings- stöd räknas, liksom olika typer av restriktiva åtgärder. Investeringar i olika typer av infrastruktur är andra exempel. En intressant fråga är om nya typer av informationsöverföring kan underlätta omlokaliseringar av de tjänsteproducerande sektorerna. I kapitel 8 diskuteras de senaste rönen på detta område. De visar att en kraftig utbyggnad av telekommu- nikationssystem är aktuell. En teknik av detta slag medger snabb överföring av information och torde medverka till att de regionala kontaktkostnadsskillnaderna blir mindre. I kapitel 5 och 6 om hushållens levnadsvillkor och produktionskostnader i olika regioner ges en utförliga- re redogörelse för och bakgrunden till motiven för att införa nya typer av regionalpolitiska åtgärder. Konkreta förslag återfinns i kapitel 9.
III Orter och regioner som levnads- och produk- tionsmiljö
Ur innehållet
Mått på ortsbundna levnadsvillkor kan användas i välfärdspolitiken
Det svenska välfärdslandskapet Den lokala arbetsmarknadens teori
Företagens produktions- och kontaktsystem
Regionala produktionskostnads- skillnader
Den regionala dimensionen i samhälleliga översiktskalkyler
5 Hushållens levnadsvillkor i olika ortstyper
5.1. Synsätt och mätmetoder
Nya former av arbetsfördelning införs ständigt inom och mellan hushållen. Förändringar i arbetsfördelningen och införandet av ny teknik omformat samhället fysiskt, organisatoriskt och socialt. Förändringarna medför som regel att stora grupper av människor upplever välfärdsvinster, samtidigt som andra grupper inregistrerar förluster. Arbets- och välfärds- fördelningsfrågor har tilldragit sig allt större uppmärksamhet under senare år. Därvid har olika ansatser för mätningar av levnadsstandardens nivå och förändringar både efterlysts och utvecklats. Speciell uppmärk- samhet har ägnats åt möjligheterna att Skapa metoder för mätningar av icke-prissatta faktorer. Behovet av att finna mått som kompletterar det monetära måttet har ofta understrukits. Inte minst gäller detta då hushållens levnadsvillkor i olika ortstyper skall beskrivas. För att närmare studera dessa förhållanden tillsatte ERU en särskild arbetsgrupp. Det följande kapitlet bygger i stor utsträckning på de resultat som ERU: s arbetsgrupp för studier av hushållens levnadsvillkor (HLV) kommit fram 1111.[
Mätningarna av levnadsstandarden och dess förändringar kan utföras från flera utgångspunkter. En ansats innebär att individernas valmöjlig- heter studeras. En annan avser deras faktiska val eller beteende. Därutöver kan standarden även uppskattas med hjälp av studier av individernas upplevelser och värderingar. De senare kommer till en del till uttryck i attityder. Tonvikten i kapitlet ligger vid kartläggningar av individernas valmöjligheter i skilda orter beträffande bl. a. arbete och service. Analysen kompletterar sålunda bl.a. låginkomstutredningens arbete. Uppläggningen motiveras av att uppskattningar av valmängder på ett direkt sätt kan bilda underlag för olika regionalpolitiska åtgärder. Stor tonvikt läggs vid förhållanden som gäller i enskilda orter eller inom enskilda dagliga aktivitetsfält. Genomsnittsdata för större samman- hängande geografiska områden fångar som regel inte upp de Skilda levnadsvillkoren för individerna. Som framhålls på flera ställen i betänkandet är det förhållanden på det lokala planet som är avgörande för villkoren.
Syftet är således i första hand att beskriva hushållens verksamhets- möjligheter på bostadsorten. Därigenom kan man klargöra vad det finns 1 Se bilaga 1
! Med en bostadsort av- ses här ett område som avgränsas av individer- nas dagliga aktivitets- fält. I detta ingår bl. a. vistelser på arbetsplat- ser samt besök vid ser- viceinrättningar och fri- tidsområden. En närmare presentation av områdes- avgränsningen ges i HLV: s rapport.
Figur 5 :] Hushållens Iev- nadsvillkor vid en viss tid- punkt
för möjligheter att genom geografiskt differentierade samhällspolitiska åtgärder påverka levnadsvillkoren i skilda delar av landet. Studierna kompletteras med beskrivningar av hushållens beteenden. En utgångs- punkt är att beteendet i stor utsträckning formas av omgivningens villkor. Beteendestudier är ofta nödvändiga för målformuleringar. Slutligen analyseras hushållens attityder till levnadsvillkoren i skilda regiontyper. Attitydema kan liksom beteendet i viss utsträckning förklaras av de faktiska levnadsvillkoren i olika regioner.
Ansatsen att försöka beskriva villkoren för hushållens beteende i olika ortstyper kan betecknas som ett nytt inslag i den regionalpolitiska forsknings- och utredningsverksamheten. De metoder som härvid kom- mer till användning utvecklas bl. a. vid Lunds och Umeå universitet. I dessa undersöks om hushållen kan genomföra bestämda dagsprogram i skilda ortstyper. Dagsprogrammen kan omfatta besök på arbetsplatser, bostäder, serviceställen m. m. I beräkningarna ingår realistiska kommu- nikationsmöjligheter.
I analysen av levnadsvillkoren för individeri olika ortstyper intar de 5. k. tidsstudiema en central plats. Med hjälp av dessa visas individernas möjligheter att fördela arbete och konsumtion mellan sig i olika tidsperspektiv, där dygnet, veckan, året och livscykeln som helhet utgör exempel på naturliga tidsavgränsningar. De kopplingar mellan olika individer som belyses på detta sätt kan i allmänhet inte fångas upp med hjälp av monetära mått.
5.1.1. Definition av begrepp
Hushållens levnadsvillkor på en viss bostadsortl är beroende av deras egna och omgivningens tillgångar vid en viss tidpunkt. Till de förra hör hälsotillstånd, kunskapsnivå och förmögenhet. Till de senare räknas förhållanden i den omgivning som hushållen lever i. En av de viktigaste är tillgången till ett inkomstbringande arbete inom lämpligt avstånd från bostaden. Andra exempel är bostadstillgång, tillgång till hälso- och sjukvård, graden av arbetsmarknadens differentiering, utbildningsmöjlig- heter och kulturutbud, möjligheten till olika fritidssysselsättningar, miljöbetingelser, kontaktmöjligheter etc. Vid en kvantifiering av levnads- villkoren måste sålunda en mängd komponenter belysas.
Genom utbildning, sparande rn. fl. reella eller finansiella verksamheter kan hushållen påverka de egna framtida levnadsvillkoren. Genom kollektiva beslut kan dessutom omgivningens framtida tillgångar påver-
Egonlnpor knutna till:
hulhiII-t bestod-orion
'ONGIVNINGENS TILLGÅNGAR" inkomotmojlighotor miljö utbildning-möjligheter m.m. kommunikulionuy-t-m
"EGNA TlLLGAuGAn' hotellrum-tornug- hillotillltind kunlklplnlvi m.m. egna törtlyttninguuurul
L HUSHÅLLETS LEVNADSVILLKOR ]
kas. Som exempel på monetära investeringar avsedda att förbättra hushållens tidsanvändning kan nämnas inköp av bil, tvätt- och diskmaskin samt frysbox. Hushållens beteende påverkar således på en mängd olika sätt deras framtida tillgångar. Verksamheterna inom hushållen påverkar självfallet även omgivningens tillgångar. Via olika beslutsprocesser fattas dessutom beslut som omsätts genom företagssektorns och den offentliga sektorns verksamheter.
Den del av levnadsstandarden som representeras av bostadsortens tillgångar får enligt vissa bedömare allt större betydelse. Bland argumen- ten för en sådan uppfattning brukar framhållas den ökade rörligheten i dygnsperspektivet och att fler hushållsmedlemmar numera är beroende av bostadsortens möjligheter att tillhandahålla arbete och service. Skillna- derna mellan olika orters omgivningstillgångar hänger ofta samman med befolkningsunderlaget och är därför svåra att utjämna. Den större stadens differentierade arbetsmarknad kan av naturliga skäl inte finnas i glesbygdsområden.
Samhällsdebatten kretsar ofta kring huruvida och i vilken utsträckning de hushållsbundna tillgångarna utjämnats mellan skilda yrkesgrupper. Även de regionala skillnaderna i inkomst, hälsa och utbildning brukar uppmärksammas. Progressiv skatt kombinerad med transfereringar till svaga hushåll varvid statliga och kommunala bidrag medverkar till likvärdiga ekonomiska resurser hos hushållen i olika ortstyper.
Den offentliga sektorns växande andel av det totala konsumtions- utrymmet skall ses mot ovanstående bakgrund. En rad välfärdspolitiska åtgärder gäller vad som brukar benämnas kollektiva varor.1 Utbyggnaden av sjukvården, skolväsendet och åldringsvården har skett på kollektiv grund. Utvecklingen för de samhällstillgångar som ligger utanför det privata hushållet måste således beaktas för att man skall förstå
NUSNÄLLETS OMGIVNINGENS TILLGÅNGAR TILLGÅNGAR betalning-förmåga inkomnlmoilmh'ur m.m. m.m.
LEVNÅDSVILLKOR inventering-r I Tillnamnet-möjlighet" inventering-r | utbi|dning m.m. inhntrulrtur m.m.
IETE E HDE v-tkummtor
Anm. Ett hushåll med vissa levnadsvillkor utövar verksamheter som förändrar de egna tillgångarna positivt (utbildning) eller negativt (hälsovådliga aktiviteter). Hushållens verksamheter förändrar omgivningen även för andra hushåll — till det bättre eller till det sämre. Omgivningens tillgångar förändras ofta genom kollektiva insatser. De preferenser som påverkar vilket beteende man väljer bland de möjliga har ej markerats i figuren. Detsamma gäller hela upplevelsedimensionen. Med varje beteende och situation är man självfallet mer eller mindre tillfreds.
1 Se R. Artle ”Staden som kollektivproblem”. [ Re- gioner att leva i, Udde- valla 1972. [artikeln ingår bl. a. en historisk återblick på de kollek- tiva varornas betydelse, se sid. 315. HLV redo- visar principiella syn- punkter pä välfärds- begreppet i bilaga 1. Även inom Expertgruppen för arbetsmarknadsforsk— ning diskuteras välfärds- begreppet.
Figur 5 :2 Föränd- ringar av hushållens levnadsvillkor över tiden
' Välfärden i denna be- märkelse benämnes ”lycka” i det fortsatta arbetet med levnads- nivåundersökningar
2 Se S. Johansson, Om levnadsnivåundersök- ningen, Stockholm 1970.
3 På SCB och Institutet för social forskning, SOFI, planeras en uppföljning av 1969 års undersökningar.
välfärdsutvecklingen i Sverige. En analys av välfärden kan i grova drag följa ett schema som visas i figur 5z2. De tidsmässiga förändringarna i levnadsvillkoren är — liksom vid en given tidpunkt, se figur 511 — beroende av hushållets och omgivningens tillgångar. Emellertid förändras båda typerna av tillgångar genom hushållens och övriga samhällssektorers verksamheter.
Mätningar av levnadsvillkoren ingår som ett led i arbetet med att ge mått på enskilda individers välfärd. En utgångspunkt är därvid att välfärd utgörs av en subjektivt upplevd behovstillfredsställelse. Eftersom tillfreds— ställelsen beror av upplevelser inkluderar välfärden en individuell bedömning av glädjen eller nyttan man får ut av skilda beteenden. Det är vanligt att man då jämför sin situation med den man tidigare upplevt och den man tror att andra upplever. Den renodlade upplevelsedimensionen i välfärden är givetvis omöjlig att mäta.1 Försök görs dock att med intervjuer fånga vissa delar av upplevelserna. Vid skattningar av välfärdens fördelning som görs på detta sätt försvåras förhållandena ytterligare av att det inte finns någon allmänt accepterad gemensam måttstock för olika individers uttalade välfärdsupplevelser.
En allmän utgångspunkt vid skattningar av välfärden är att den påverkas av såväl egna tillgångar som omgivningens tillgångar. Levnads- villkorsmätningar utgör således en bas för välfärdsbedömningar. Till- gången till arbete, service och rekreationsmöjligheter m.fl. förutsätt- ningar för välfärd är alla knutna till hushållets omgivning. Det kan kanske hävdas att de från välfärdssynpunkt är underordnade upplevelsen av individernas och hushållens sociala relationer med varandra. Emellertid är de yttre förhållandena, till skillnad från upplevelsen av dem, både praktiskt mätbara och dessutom i stor utsträckning påverkbara med offentliga åtgärder. Kollektivt kan hushållen påverka sina egna levnads- villkor och därmed indirekt sin egen välfärd.
Ett exempel på ett mått på välfärden som under senare tid har använts vid praktiska mätningar i Sverige2 är låginkomstutredningens levnadsnivå- begrepp. Välfärden har därvid bedömts med utgångspunkt i kartlägg- ningar av individernas resurser "med vilkas hjälp de medvetet kan kontrollera och påverka sin omgivning”. För nio olika komponenter i välfärden preciserar låginkomstutredningen en rad praktiskt mätbara indikatorer. Vid en större intervjuundersökning mättes år 1969 dessa indikatorer bl.a. hälsa, kostvanor, bostad, uppväxtförhållanden och familjerelationer, utbildning, sysselsättning och arbetsplatsförhållanden för ca 6 000 vuxna personer. Detta försök till välfärdsbedömning innefattar bl. a. det som i figur 5: 1 benämns hushållens tillgångar. Vid en framtida uppföljning3 av uppskattningar av välfärd i denna betydelse, kommer sannolikt även omgivningens tillgångar att studeras. Möjligheter- na att praktiskt använda resultaten vid den samhällsplanering som inkluderar regionalpolitik underlättas därvid.
Hushållens attityder, önskemål eller preferenser avgör vilket beteende hushållen väljer bland dem som står till buds. Mätningar av attityder har under senare tid förbättrats genom den metodutveckling som har ägt rum. Fortfarande återstår dock en rad svårigheter vid attitydmätningar.
Ett problem vid tolkningen av attitydmätningar är att de enskilda hushållen har en kortare planeringshorisont än den som måste ligga till grund för samhällsplaneringen. För att bättre kunna förstå relationerna mellan hushållens levnadsvillkor och deras faktiska beteenden behövs emellertid ökad kunskap om attitydema.
Välfärdsbedömningar baseras på antagandet att individerna väljer den kombination av olika handlingsalternativ som de med rådande förutsätt- ningar, t. ex. med given information, finner ge högsta välfärd. Om individerna föredrar en låg standard i nuet jämfört med en hög i framtiden, återspeglas även detta i deras beteende. Den för politiken grundläggande välfärdsteorin kan vara densamma oavsett om valmängds- alternativen beskrivs i monetära termer eller i form av andra mått, t. ex. tidsförbrukningsmått. Oavsett måttstock beslutar hushållen om hur de skall ekonomisera med knappa resurser.
Flera viktsystem bör väljas vid en fördjupad analys av valmängd och faktiska val. Det föreligger t. ex. knappast några praktiska möjligheter att med monetära mått mäta de förändringar som inträffar i enskilda individers valmöjligheter då förutsättningama för arbetsresor förändras. Effekterna kan gälla samordningen mellan olika individers eller hushålls- medlemmars handlingsprogram. Tiden för gemensam samvaro kanske ökar då resförhållandena förändras. Möjligheterna till vård och tillsyn av anhöriga kanske ökar osv. Således inträffar en rad effekter som är svåra att fånga upp med mätningar som utförs med hjälp av marknadsbestämda priser.
5.1.2. Relationer mellan begreppen individ och hushåll
Samma individer spelar olika roller under en tidsperiod. En privat företagare kan således under kvällstimmar företräda den offentliga sektorn i ett kommunalt politiskt organ. Alla individer är definitions- mässigt medlemmar i hushållssektorn. Den uppdelning av beslutsfattare i tre grupper som ERU använder är dock, trots graden av förenkling, klargörande vid en analys av beslutens inverkan på den regionala utvecklingen. Den är även ett lämpligt alternativ vid analys av vilka beslutsfattare som påverkar levnadsvillkoren i olika ortstyper i skilda avseenden.
Vid studierna av hushållen är det de enskilda individernas situation som är central. Levnadsvillkoren för enskilda medlemmar i ett hushåll kan skilja sig åt på ett markant sätt. Det är trots detta motiverat att studera den individgrupp som ett hushåll representerar. En rad beslut om flyttning, bostadsval m.m. fattas av denna grupp. Likheterna med företag och offentlig sektor är i detta avseende slående. Det sociala samspelet mellan hushållen är viktigt för välfärden. Villkoren för det sociala samspelet formas delvis av regionalpolitiken och den nuvarande stadsbyggnadstekniken. Inom ekonomisk teori brukar följderna av ett visst hushålls konsumtionsmönster på andra hushålls välfärd delas upp i
' Begreppet levbarhet används synonymt med begreppet levnadsvillkor.
två typer. Den ena omfattar de effekter som fångas upp av marknads— mekanismen och prisbildningen på varor och tjänster. Den andra brukar benämnas externa effekter. Generöst tolkat skulle detta begrepp kunna omfatta betydelsen av andra hushålls beteende för ett enskilt hushålls levnadsvillkor. En förutsättning är därvid att det egna hushållet inte kan påverka de övrigas beteenden. I de flesta fall är de externa effekterna av hushållens verksamhet svårmätbara på kort sikt. De får dock en avgörande betydelse för levnadsvillkoren i olika ortstyper på längre sikt. Som exempel på hur ett hushåll är beroende av övriga hushåll kan nämnas att en rad aktivitetsmöjligheter i olika ortstyper beror av den samlade efterfrågan. Hög biltäthet i befolkningsfattiga områden betyder således ofta dåliga eller begränsade kollektiva transportmöjligheter för hushåll som saknar tillgång till bil.
5.1.3. Mätningar av hushållens levnadsvillkor
Vid studier av hushållens levnadsvillkor är det, som framhålls ovan, praktiskt att skilja på två förhållanden som kan registreras var för sig. Det ena gäller de individuellt varierande förutsättningama, medan det andra avser möjligheter som är förknippade med bostadsorten. När levnads- villkoren skall uppskattas för en speciell individ bör båda förhållandena analyseras. Av praktiska skäl gäller mätningarna av levnadsvillkoren oftast enbart bostadsorten. Urvalet av variabler ger dock i allmänhet en antydan om för vilka grupper av hushåll kartläggningen är relevant. En beskrivning av hushållens levnadsvillkor måste ofta göras så att den gäller för samtliga som bori en viss bostadsort.
Det vore från flera synpunkter naturligt att basera kartläggningarna av ortens levbarhetlpå information om hushållens beteenden och attityder. Den uttalade efterfrågan från enskilda medborgare kan emellertid vara alltför beroende av den invanda miljön för att ge utslagi form av krav på förändringar. Om inte detta problem förelåg, skulle en på marknaden registrerad efterfrågan kunna vidgas till norm för samhällets ingripanden.
Urval av levnadsvillkorsvariabler kan betingas av en rad teoretiska och praktiska överväganden. En utgångspunkt är att variablerna skall repre- sentera förhållanden som är eller kan förväntas bli föremål för samhälls— politiska åtgärder. Exempel på viktiga förhållanden för levnadsvillkoren i olika regioner framgår av tabell 5.1. Tillgången till arbete och service är sedan länge uppmärksammade i regionalpolitiska sammanhang. De yttre förutsättningarna för social gemenskap omfattar bl. a. omfly'ttnings— takten bland befolkningen i olika ortstyper. Önskemålen beträffande tillgång till information och rekreation visar på den utökade ambitions- nivån på målen för levnadsvillkoren.
Detsamma gäller intresset för den hygieniska situationen, som ofta uppmärksammas i pressen, radio och TV-program. Den hygieniska situationen påverkar direkt hälsan, som i välfärdssammanhang brukar inta en framskjuten plats. Som framhålls i Gösta Carlssons bilaga är det dock lättare att mäta hälsan än att finna från hälsösynpunkt relevanta mått på den fysiska miljön. Anledningen är att sambanden mellan miljön och
Tabell 5.1 Exempel på viktiga komponenter för levnadsvillkoren i en region
"Omgivningens tillgångar"
Arbete
inkomst möjligheter tillgång till goda arbetsförhållanden Bostad
bostads- och bostadsområdesstandard lokala bytesmöjligheter
Service
tillgång till hälso- och sjukvård tillgång till offentliga kommunikationsmedel Social gemenskap yttre förutsättningar för social gemenskap
Information
tillgång till lokal information tillgång till utbildning, allmänna bibliotek och bokhandel Rekreation tillgång till offentliga rekreationsanläggningar tillgång till bad-, ströv- och sportstugeområden
Hygien luft—, buller- och vattensituationen mentalhygieniska förhållanden
hälsan är så outforskade. Ingen vet exakt hur luftföroreningar påverkar hälsan även om orsakssamband i grova drag är bekanta. Det framhålls i bilagan att det finns betänkligheter mot storstädernas miljö från hälsosynpunkt.
I föreliggande kapitel koncentreras uppmärksamheten på arbete, bostäder och service. På dessa områden ger genomförda studier delvis nya kunskaper som kan användas i regionalpolitik och samhällsutbyggnad.
5.1.4. Att mäta levnadsvillkori tid och pengar
Samhällsplaneringen kräver beslutsunderlag som ger överblick över totala förhållanden i samhället. Data för enskilda hushåll måste ofta summeras till aggregerade mått. Summeringen kräver enhetliga mått. Många förhållanden kan åsättas priser i kronor och ören för att sedan summeras till mått som anger totaler. När skilda handlingsaltemativ skall jämföras måste de samlade resursinsatsema kvantifieras på något sätt.
De skilda avståndsförhållanden som medverkar till att levnadsvillkoren skiljer sig mellan olika ortstyper kan direkt översättas i tidstermer. Det geografiska läget får därmed central betydelse när tidskostnadema analyseras. En betygssättning av transportmöjligheter i olika ortstyper är enklast att genomföras med tidsmått. Även ortssystemets inverkan på
* Se sou 1970: 14 och "Regioner att leva i”, Allmänna förlaget, Stock- holm 1972.
arbetsfördelningen mellan olika grupper av hushåll kan med fördel studeras med tidsanvändningsstudier. En orsak till detta är att det monetära systemet för närvarande omfattar olika andel av hushållens verksamheter i skilda ortstyper. Barnpassning kan t. ex. ibland registreras som förvärvsarbete med tillhörande monetära transaktioner och ibland utföras som tjänsteutbyte mellan två hushåll utan att verksamheten registreras. En annan viktig orsak till tidsmåttets användbarhet är att tiden samtidigt som den är mätenhet är en av de verklighetsdimensioner som alla verksamheter sker i.
Fördelningen av resurser mellan olika grupper av hushåll utförs i allmänhet med tidsdimensionen i åtanke. Utbyggnaden av trafiksystem är exempel på detta. Tid kan inte sparas men däremot användas för att förbereda, investera i framtida vidgade resurser. Hushållens faktiska konsumtion av monetärt prissatta varor och tjänster och tidsanvändning är bl. a. ett resultat av den tidshorisont som man har vid sin planering.
Valfriheten vid beslutsfattandet inskränks av bristande information om framtiden förutom av alla de restriktioner som berörs ovan. Beslutet beror dessutom på en rad tidigare beslut och är således delbeslut i en kedja av beslut. Det begränsas vidare av en rad faktiska förhållanden, t.ex. bostadsortens infrastruktur, vilka många gånger är resultat av kollektiva beslut. Oavsett vad som leder fram till beslut inom hushållen kan konstateras att de faktiska besluten får konsekvenser för hushållet och andra hushåll beträffande de framtida villkoren för tidsanvändning och resursförbrukning. Vid regional planering kan studier av dessa inteckningar i den framtida tidsanvändningen leda till kunskaper om var s. k. flaskhalsar i tidsanvändningen kommer att uppstå. Vid studier av villkoren för ett hushålls tidsanvändning eller monetära konsumtion ger information om dess tidigare beslut, exempelvis val av bostad, arbete, antal barn i hushållet, bilinnehav osv., avsevärd information om hus- hållets möjligheter att disponera resurserna på olika sätt.
Mätningar i tidsmått. I det urbana samhället där individerna i stor utsträckning samverkar i produktionen är de tvungna att anpassa sin dagliga tidsanvändning till varandra. Ju mer specialisering och samverkan tilltar i omfattning, desto mer obevekligt pressas tidskontroller på individen. Det är dessa kontroller, kanske mer än tidsmängdema i sig, som är det mest givande att försöka komma fram till vid beskrivningen av hushållens skilda levnadsvillkor i olika regioner. Det som skiljer samhälls- system eller ortstyper från varandra i små detaljer kommer inte heller fram vid jämförelser av medelvärden. Tidsanvändningen ger en talande information först när man kan se hur verksamheterna fördelas, dels mellan individeri befolkningen, dels för den enskilde individen under en längre tidsperiod.
I tidigare ERU—publikationerl har Torsten Hägerstrand utformat en begreppsapparat och ett synsätt varigenom hushållens möjligheter att fördela verksamheter över tiden kan studeras. Analyserna syftar till att skapa ett bättre underlag för regional planering. Tiden används tillsam- mans med det geografiska läget närmast som beskrivningsdimensioner, inte bara som mätenheter. Ett viktigt inslag i den analysapparat som
l |
Hägerstrand utvecklat är att det finns olika typer av restriktioner som förklarar hushållens faktiska tidsanvändning. Exempelvis sammanförs under beteckningarna kapacitetsrestriktioner, kopplingsrestriktioner och stymingsrestriktioner begränsningar som påverkar tidsanvändningen.1
Den största användningen av tidsmått vid samhällsplanering torde föreligga vid trafikplanering och vid utarbetande av fysiska planer på kommunal nivå. Sammanställningar av planeringsdata från dessa sektorer ligger till grund för den rikspolitiska utformningen av trafikpolitiken, regionalpolitiken och den fysiska riksplaneringen. Vidare kommer tids- användningsstudier till användning vid avgränsningar av vad som i HLV: s rapport benämns individernas dagliga aktivitetsfält. Dessa, som motsvarar de minsta enheterna i ortssystemet, bygger på analyser av både valmängder och beteenden. Vid regional planering är det ofta praktiskt att avgränsa de dagliga aktivitetsfälten efter de kategorier av individer, som är hänvisade till kollektiva kommunikationsmedel. Analyser av hushållens dagliga aktivitetsfält utgör naturliga komplement till den utredningsverksamhet som pågår kring den offentliga sektorns krav på verksamhetsområden för den regionala samhällsplaneringen.
Mätningar i monetära mått. Hushållens levnadsvillkor i olika ortstyper hänger intimt samman med deras inkomst- och förmögenhetsförhållan- den. Inkomsten samvarierar som ofta framhålls bl. a. med utbildnings- nivån och hälsotillståndet. Dessutom påverkas den av variationerna i de lokala arbetsmarknadernas storlek och struktur. Även för samma arbetsuppgift kan lönen variera mellan olika regioner. Sysselsättnings- möjlighetema uppvisar, som närmare utvecklas i avsnitt 5.2 och i bilaga 1, kraftiga 'variationer mellan olika ortstyper. Den kommunala servicen vad gäller barnstugeverksamheten och annan infrastruktur, kan därvidlag påverka hushållets arbetsmöjligheter. På vissa lokala arbetsmarknader, där det är svårt för kvinnor att få arbete, blir inkomsten per capita lägre. För mer exakta jämförelser av levnadsstandarden måste även de regionala prisvariationema beaktas. Andra väsentliga faktorer är tillgången till icke-prissatta produkter, som berörs i föregående avsnitt, och graden av självhushållning.
Villkoren för hushållens betalningsförmåga i olika ortstyper är beroende av både inkomstens storlek och nivån på de mer eller mindre obligatoriska utgifterna för att tillfredsställa de elementära behoven hos hushållsmedlemmarna. Dessa utgifter är svåra att precisera. Det är en kunskaps- och värderingsfråga vilka utgifter som är obligatoriska i ett hushåll. Några enkla exempel på dessa utgifter är viss livsmedels- och bostadskonsumtion, Antalet medlemmar i hushållet har vidare stor betydelse för sparmöjligheterna. Bamfamiljerna har en rad nödvändiga utgifter som ej täcks av transfereringar från samhället. Skillnader i de sammanlagda sparmöjligheterna mellan regioner beror därför delvis på olika försörjningsplikt. I t.ex. delar av norra glesbygdsområdet är det vanligt med många barn i hushållen.
Kostnaderna för en rad varor och tjänster är beroende av i vilken bostadsort hushållet befinner sig. Vissa av dessa som berör en stor andel av hushållen belyses i ERU:s bilaga till glesbygdsutredningen, SOU
] De empiriskt anknutna delarna av forskningen kring villkoren för hus- hållens tidsanvädning refereras i HLV: s rap- port. Bl. a. jämförs lev- nadsvillkoren för indi- vider och hushåll i olika regioner samt i olika bo— stadslägen inom en region. Dessa studier finns även beskrivna i två av bidra- gen ibilaga 2. Där stude- ras inte invånarnas fak- tiska beteende utan i stället deras möjligheter att i en given fysisk sam- hällsorganisation utföra olika sysslor. Detta inne- bär att handlingsramar och valfrihet för områ- dets invånare studeras mot bakgrund av vissa antaganden om behov av förvärvsarbete, viss service och sociala kon- takter.
' lSOUl936159 har detta uttryckts på följan— de sätt. ”Uppgifter om inkomsten och dess grad av säkerhet säger emeller- tid icke allt beträffande levnadsstandarden. De ger nämligen för det första en skäligen abstrakt föreställ- ning om levnadsstandarden. För det andra ange de icke direkt den faktiska utan blott den möjliga levnads- standarden (i de fall då konsumtionen överstiger inkomsten, är det för öv- rigt inte heller denna, som kommer till uttryck
i inkomstsiffrorna).”
2 Under rubriken lev- nadsförhållandena i samhället genomför SCB ett utvecklings- arbete på detta om- råde.
3 1 bilagor nu HLV: s rapport behandlas olika aspekter på arbetslöshe- ten. C. H. Siven studerar sökarbetslösheten med hjälp av data från bl. a. AKU. S. Öberg räknar fram möjligheterna att realisera yrkesval på olika lokala arbetsmark- nader. A. Karlqvist och F. Snickars studerar om flyttningar till lediga förvärvsarbeten på längre sikt kan tänkas påverka ortssystemets utveckling. E. Wallin analyserar slutli- gen olika anpassningspro— cessers betydelse för ar- betslösheten på olika arbetsmarknader.
4 En allmän översikt åter- finns t. ex. iA. Lindbeck, Svensk ekonomisk poli- tik — Problem och tec» rier under efterkrigstiden, Stockholm 1968.
1972: 56. Som ett exempel kan nämnas att utläggen för uppvärmningen av bostäder varierade med ca 800 kronor år 1971 mellan olika-landsdelar.
Både beträffande inkomst- och utgiftssidan är det svårt att analysera villkoren för hushållens ekonomi. Det ovan angivna exemplet på uppvärmningskostnader kan lätt ge en felaktig bild av de faktiska möjligheterna att köpa varor och tjänster. Det kan exempelvis visa sig att produktionskostnaderna för bostäder skiljer sig mellan olika regioner i sådan utsträckning att skillnader i uppvärmningskostnader är försumbara.
Statistiska uppgifter över hushållens realinkomster i olika ortstyper saknas i stor utsträckning. Den nuvarande inkomststatistiken har succes- sivt urholkats p. g. a. förändringar i skattelagstiftningen, ökningen av de skattepliktiga inkomsterna m. m. Endast en djupgående analys av olika ”delinkomster” som tillsammans konstituerar den totala inkomsten ger en bild av realinkomstsituationen för olika hushåll. Då skall man även hålla i minnet att inkomstmått endast utgör en av de många viktiga approximationema på välfärd.l
I den befintliga statistiken kan för närvarande inte olika grupper av individer eller hushåll särskiljas från varandra. Det inkomstbegrepp som används är bl. a. ämnat att belysa skatteunderlag. Det kan därför inte användas direkt för att belysa hushållens ekonomiska resurser, vilka beror på — förutom inkomsten — skatter och bidrag. Någon fullständig samlad statistik över inkomstsituationen finns endast inågra få stickprovsunder— sökningar, som dock är svåra att bearbeta på regional nivå. Data från statistiska centralbyråns hushållsbudgetundersökning år 1969 medger studier av konsumtionen och förmögenhetstätheten i olika ortstyper. Resultaten tyder bl. a, på att landsbygdsregionema i landet har den största förmögenhetstätheten även om förmögenheterna inte är särskilt stora.
Mätningar i andra mått än tid och pengar. Även en rad andra mått än tid och pengar kommer som bekant till användning vid mätningar av levnadsvillkoren. Fysiska mått på materiell standard, biltäthet, bostads- standard, m.fl. är de vanligast förekommande. Mått på individernas fysiska och psykiska status är, trots den vikt de bör tillmätas relativt ovanliga. I och med låginkomstutredningens mätningar av exempelvis hälsotillståndet hos svenska folket har dock intresset för aggregerade mått på hälsa, kunskaper m. m. ökat. Ett brett upplagt utvecklingsarbete för kontinuerlig registrering av dessa variabler pågår.2 Vilket eller vilka mått som skall användas — tid, pengar, hälsoenheter, kunskapsenheter osv. — är ännu oklart.
5.2. Arbete3
Den teoretiska grundvalen för uppläggningen av arbetsmarknads- och regionalpolitiken kan ses som ett resultat av en intensiv debatt4 under slutet av 1940- och början av 1950-talet. En grundläggande tanke är att politiken skall underlätta den branschmässiga och geografiska rörligheten på olika sätt. Härigenom kan produktionen expandera snabbare inom bristområden samtidigt som hushållen bereds större valmöjligheter
beträffande arbetsvalet. De rörlighetsstimulerande åtgärderna kombineras med arbetsskapande selektiva insatser i regioner med för få sysselsätt- ningstillfällen. Hänsyn behöver därvid i allt större utsträckning tas till att flera personer i samma hushåll önskar sysselsättning på samma lokala arbetsmarknad. Diskussionerna har under senare år kretsat kring bl. a. avgränsningen av delmarknader, yrkesmässiga och geografiska. I HLV: s rapport koncentreras uppmärksamheten på olika lokala arbetsmarknaders funktionssätt och teorier, som för närvarande utvecklas kring dessa'. Bl. a. studeras yrkesvalsmöjligheterna och arbetslöshetens orsaker. Därvid betonas vikten av att se hushållens levnadsvillkor på lokala arbetsmarkna- der som beroende av och i relation till den allmänna ekonomiska politiken och den arbetsmarknadspolitik som samhället för.
Det pågår oavbrutet en stark omflyttning mellan företag och yrken likaväl som mellan olika lokala arbetsmarknader. Många gånger är anpassningsprocessen mellan utbudet av och efterfrågan på förvärvsarbete avgörande för de enskilda hushållens levnadsvillkor. Som framhålls av 1960-års arbetsmarknadsutredning2 finns det en rad urskiljbara hinder för arbetskraftens omställning, särskilt då behovet av omställning innebär flyttning mellan lokala arbetsmarknader eller omskolning till ett helt nytt yrke. Dessa hinder kan vara av ekonomisk, personlig eller institutionell art. De kan bottna i bristande information om arbetstillfällen och villkor i andra yrken eller på andra lokala arbetsmarknader, i ekonomiska svårigheter i samband med en omställning, i bundenhet till bygd, familj eller fastighet, i bristande yrkeskunskaper på områden där arbetskraft efterfrågas eller i svårigheter att få bostad på en ny arbetsort.
Delvis nya krav på den svenska arbetsmarknadens uppbyggnad har kommit fram under de senaste årens arbetsmarknads- och regionalpoli— tiska debatt. De ställer stora anspråk på utformningen av de grund- läggande teorierna. I vidareutvecklingen av arbetsmarknadsteorierna måste även sambanden mellan utbudet av sysselsättningstillfällen på lokala arbetsmarknader och deras tillgänglighet för enskilda individer beaktas. De måste emellertid också behandla hela arbetsfördelningsfrå- gan. Arbetstidsförkortning och ökad förvärvsintensitet för kvinnor hör till de förändringar, som medför nya former för arbetsfördelningen. Relationer mellan hemarbete och industriell produktion har sålunda förändrats. Likaså har en del av den tidigare hemproduktionen och privata konsumtionen överförts till kollektiv konsumtion.
De betraktelsesätt som utvecklas inom ramen för ERU: s verksamhet kan sammanfattas under rubriken teorier för lokala arbetsmarknaders funktionssätt. Under denna rubrik ingår bl. a.
a) avgränsning av lokala arbetsmarknader,
b) analys av utbud av och efterfrågan på förvärvsarbete på lokala arbetsmarknader samt
c) uppkomst av arbetslöshet på lokala arbetsmarknader.
Ett viktigt inslag i utvecklingen av teorier för lokala arbetsmarknaders funktionssätt är att faktorer, som inte regleras av prisbildningsmekanis-
1 För ytterligare informa— tion hänvisas till EFA: s (Expertgruppen för arbets- marknadsforskning) be- tänkande.
2 SeSOU1965z9.
Figur 5.3 Exempel på pendlingsomland runt Umeå och närhggande orter.
Anm. Orterna i figuren har minst 10 inpendlare. Cirk- larna omsluter hälften av inpendlarna till orterna.
Källa: O. Erson, Glesbygds- forskningen nr 9. Geogra- fiska institutionen. Umeå.
1 Den faktiska arbetsresor- na finns karterade i flera studier, t. ex. Å. Miklan- der, Pendling och pend— lingsregioner, Lund 1971. Bland generella resultat från dessa studier kan nämnas att män ofta reser längre än kvinnor. I större orter reser man längre än i mindre. År 1968 tog arbetsresan för hälften av de bilåkande i Stockholms— området mindre än 26 minuter. Motsvarande tid för kollektivresenärerna var 50 % längre, dvs. 39 minuter. Resor med kol- lektiva transportmedel är ovanligt utanför stor- städerna. I kapitel 3 redo- visas de geografiska varia- tionerna i andelarna kol- lektivresenärer och bilis- ter.
mema, ges stort utrymme. För att förklara regionala skillnader i förvärvsintensitet för individer med likartad bakgrund, beträffande kön, ålder och yrkesutbildning, måste arbets—, rese- och barnpassningsmöjlig- heter uppmärksammas vid sidan av inkomstförhållanden. Ortsspecifika förhållanden får därmed en framträdande plats.
Lokala arbetsmarknader
Lokala arbetsmarknader avgränsas på grundval av studier av den faktiska pendlingen1 och studier av pendlingsmöjlighetema. Ett exempel på den förra typen visas i figur 5: 3, som tagits fram inom ramen för glesbygdsforskningen vid Umeå universitet. Figuren visar schematiskt avgränsade pendlingsomland för inpendlingsorter kring Umeå.
! % VINDELN 'l' &_ ,r— _1 .
KJ—V
Den lokala arbetsmarknadens geografiska omfattning beror i hög grad på hushållens förflyttningsmöjligheter. Dessa i sin tur är avhängiga av resurser knutna till hushållet — innehav av körkort och bil — och resurser eller tillgångar i omgivningen — vägar och kollektiva transportmöjligheter. I HLV: s rapport redovisas en rad beräkningar av hushållens möjligheter att förflytta sig mellan bostad och arbetsplats. Beräkningarna bygger på kommunikationstabeller och uppgifter om vägnät. Resultaten presenteras i Solveig Mårtenssons bidrag under namnet tidslägesprofiler. En sådan profil visar hur många arbetsplatser, invånare eller liknande, som kan nås med stigande tidsinsats för tur- och returresa med inräknade väntetider. Forskningen kring arbetsplatsemas tillgänglighet har lett till ökade möjligheter att analysera hur de ortsspecifika förhållandena på arbets— marknaden påverkar den regionala utvecklingen.
Figur 514 visar tidslägesprofiler för tre grupper av förvärvsarbetande. Till den första gruppen hör de som skall arbeta 9 timmar i andra orter och då kan färdas med bil. De övriga två grupperna är hänvisade till kollektiva transportmedel. En av dessa grupper har sin arbetstid förlagd till mellan 07.00 och 16.00, den andra till mellan kl. 08.00 och 17.00. Tidslägesprofilerna skall ses som exempel på hur storleken på de lokala arbetsmarknadema kan variera inom ett större område och på hur tillgängligheten till olika delar av området varierar för hushåll med olika förflyttningsmöjligheter eller olika arbetstider. I beräkningarna beaktas inte huruvida faktisk pendling förekommer eller ej.
Andel arbetsplatser % inom kommunblocket 0700-1600 el. 100 —4 l Bilist, arbetstid 0800-1700 ' _»5. x_ _ Koll. resenär. 0700-1600
Koll. resenär. 0800-1700
1 Bjärnum
4 timmar
Hästveda
100 100
50
Figur 5 :4 Tidslägespro- fiIer för fem tätorter i Hässleholms kommun- block I 973.
Anm. Figuren visar andelen av kommunblockets arbets— platser som kan nås inom olika restider från bosta- den. Arbetet förutsätts vara förlagt till 08.00— 17.00 eller 07.00—16.00. Arbetsplatserna förut-
sätts vara lokaliserade till kommunblockets 16 tät-
Tyringe Vinslöv
100 l 50 j *QQQ
X
1 2 3 100 orter. Antalet arbetsplat- ser antas vara proportio- nellt mot tätortsbefolk-
X 10 k :* & _.L , , Källa: S. Mårtensson,
| 50 & ningen. l l 1 2 3 4 bilaga 2. l i
För bilisten är skillnaderna förhållandevis små mellan att bo i eller nära centralorten eller att bo i en tätort som liggeri blockets periferi. Med en sammanlagd restid på ca en timme når man i Hässleholmsområdet åtminstone tre fjärdedelar av blockets invånare, oberoende av vilken tätort som man bor i. Även jämförande data från andra kommuner visar att de som bor i perifera tätorter över huvud taget inte når arbetsplatser utanför den egna tätorten om de inte disponerar bil eller annat fordon.
Som exempel på jämförande data för andra kommunblock redovisas tabell 5.2. Arbetstiderna har här valts till 07.00—16.30 respektive 08.00—17.00. Mellanorten i tabellen representeras av bl. a. Hässleholm. Beräkningarna avser ett vägt medelvärde för den lokala arbetsmarknadens storlek för bosatta i kommunblocket. I kalkylen ingår dock både
! Som framgår av kapi- tel 9 används metoderna även vid beräkningar av olika centralitet och om- land. De kom således till stor användning vid senaste kommunreformen.
Tabell 5.2 De lokala arbetsmarknademas storlek i utvalda orter. Antal arbetsplat- ser inom 1 timmes restid
Ortstyp Bilist Kollektivtrafikant när arbets— tiden är förlagd till
07.00—16.30 08.00—17.00
Större stad! 88 000 37 000 37 000 Mellanortz 67 000 6 000 7 000 Glesbygd3 15 000 600 600
' Örebro 2 Tingsryd, Hässleholm 3 Bergsjö, Sorsele, Malå, Sveg
Anm. Beräkningar för samtliga invånare i 7 kommuner ligger bakom tabellens skattningar. Antalet arbetsplatser har skattats som 40% av tätortsbefolkningen inom en timmes restid. Vägda medeltal har sedan beräknats för de tre ortstypema. Exempel på andra skattningar av antalet arbetsplatser redovisas i bilaga 1. Antalet arbetsplatser inom radien 30 km är i genomsnitt 49 000, 17 000 och 1 200 för de tre ortstypema när vägda medeltal beräknas för huvudorternas hushåll. För vidare information, se bilaga 1.
arbetsplatser som ligger inom och utanför kommunblocket. Bilisternas fördelar vad gäller möjligheterna att nå arbetsplatser är relativt bäst i glesbygd och mellanorter. Som framgår senare i kapitlet har de därmed även betydligt större möjligheter att realisera yrkesval på hemcrtens lokala arbetsmarknad.
De ovan redovisade studierna ger en tydlig bild av vilken betydelse förflyttningsmöjligheterna har för att avgränsa det område som en individ kan utnyttja som en lokal arbetsmarknad. Den begränsning som det :. ex. innebär att inte ha eget fordon reducerar i hög grad möjligheterna till förvärvsarbete. Även en ovanlig förläggning av arbetstiden medför svårigheter beträffande tillgängligheten för dem som är hänvisade till kollektiva trafikmedel.
Som redovisas i kapitel 9 kan beräkningar av de lokala arbetsmark- nademas omfattning användas inom samhällsplaneringen. Det framhålls där att en strävan bör vara att åstadkomma jämvikt mellan utbud av och efterfrågan på arbete inom begränsade områden. Dessa jämviktsområden kan avgränsas med metoder liknande de som under 1950-talet kom till användning för lokalisering och dimensionering av dagligvaruhandel.l De stelheter som råder på arbetsmarknaden beaktas dock vid beräkningarna. Likaså ingår skattningar av de faktiska resmöjlighetema inte bara den befintliga eller obefintliga pendlingen. Samhällets möjligheter att ingripa via planeringsprocessen påverkar ju direkt och i första hand de olika arbetsplatsemas tillgänglighet, dvs. villkoren på de lokala arbetsmarkna- derna.
[ figur 5: 5 visas att jämvikt uppnås inom mycket små områden i södra Sverige medan jämviktsområden i norra Sverige omfattar stora arealer. När jämviktsområdena omfattar större ytor än hushållen dagligen kan förflytta sig inom, finns anledning att påverka den inomregionala obalansen på arbetsmarknaden. thässigt små jämviktsområden ger utrymme för arbetsplatskoncentrationer utan att befintligt bostadskapi- tal behöver överges.
-224 Bergliö . 015
1”
x +12 _ ) Uppsala
I J' nköping
Gislaved Figur 5 : 5 Arbetsmark-
nadens jämviktsområden kring orter med fler för- värvstillfällen än poten- tiellt arbetsföra. Exempel från 6 kommuner.
Anm. Centrum i varje jäm- viktsområde är en tätort med överskott på arbets- platser. Överskottet be- räknas därvid i förhållande till den för kommunen och angränsande kommuner normala förvärvsintensite- ten. Gränserna mellan orter med överskott på arbets- am”. platser beräknas enligt tra- Våliö 123—" ditionella omlandskalkyler där orter med större över- m |__". Ny.” skott får större omland än X orter med mindre överskott.
Markary
'9 Östanå 92 _ 0 "55 Olofström Hjärsås +1 Hässl Karls amn .rholm '279 "94 nnukoq + 86 Sölvuborg
Kristianstad
5.2.1. Förvärvsarbete och arbetslöshet
En väsentlig aspekt på levnadsvillkoren i olika ortstyper är möjligheterna för en nytillkommen på arbetsmarknaden att få i första hand ett förvärvsarbete och i andra hand ett önskat förvärvsarbete. För att beskriva hur dessa förhållanden varierar behövs kunskaper om utbudet av lediga platser. Som framhålls i HLV: s rapport kan varje definition på vad som är det verkliga utbudet av lediga platser på en lokal arbetsmarknad lätt ifrågasättas. I verkligheten finns en rad begränsningar i olika marknadsmekanismer vilket innebär att det inte råder s. k. jämviktslöner på enskilda lokala arbetsmarknader. Även om mätproblemen är stora
utgör de regionala variationerna i tillgången till förvärvsarbete en av de väsentligaste orsakerna till urbaniseringsprocessen. Förvärvsarbete är det naturliga sättet för hushållen att skapa resurser och förbättra sina levnadsvillkor.
Obalanser mellan utbudet av och efterfrågan på arbete analyseras här med tonvikt på ortsspecifika förhållanden. Därvid urskils arbetslöshet som uppkommit till följd av strukturella förändringar, konjunktursväng- ningar, säsongvariationer och helt slumpmässiga förhållanden. De arbets- löshetssituationer, som uppkommer på grund av dessa obalanser, är vanligen förenade med s.k. friktionsarbetslöshet, som även kan uppstå oberoende av dessa orsaker. Orsakerna till arbetslöshet betingas många gånger ytterst av ändrade efterfrågeförhållanden och produktionstekniska förutsättningar. Orsakerna till arbetslöshet kan ibland även föras tillbaka till det enskilda hushållet.
Orsakerna till arbetslöshet på lokala arbetsmarknader varierar som bekant avsevärt. Vissa näringsgrenar, exempelvis byggnadsindustrin och jord- och skogsbruket, har alltjämt betydande säsongvariationer i sysselsättningen. Den ojämna fördelningen av näringsgrenarna mellan olika regioner innebär då, att säsongvariationer ger utslag i relativt sett stora arbetslöshetsproblem på de ensidiga och små arbetsmarknadema i norra Sverige. Det för regionalpolitiken mest betydande problemet är dock, att den ojämna fördelningen av de ovan nämnda näringsgrenarna innebär svåra omställningar i samband med strukturförändringar i branscherna.
Inom ramen för HLV: s arbete har speciella bearbetningar av arbets- löshetens omfattning i olika ortstyper utförts. De visar att arbetslösheten stiger med minskande befolkningstäthet, såväl för hela arbetskraften som för den s. k. helårsarbetskraften. Förhållandet är mest entydigt för helårsarbetskraften. Tabell 5.3 visar arbetslöshetstalen i olika ortstyper under en fyraårsperiod. ' Den svenska arbetsmarknaden karaktäriseras, som tidigare nämnts, av en mycket kraftig könsdifferentiering, som för kvinnornas del innebär att de i stor utsträckning är koncentrerade till ett mindre antal yrken. I en
Tabell 5.3 Arbetslöshetstal för män och kvinnor. Fördelning i procent på ortstyper. Genomsnitt för åren 1970—1973.
Ortstyper Män
Stockholm 1 Göteborg 2 Malmö 1 Större städer 2 l 2 4
Södra mellanbygden Norra tätbygden Norra glesbygden
Anm. Arbetslöshetstalen avser antal arbetslösa i förhållande till antal personer i åldrarna 16—74 år.
Källa: ERU: s bearbetningar av AKU, februariundersökningama.
bilaga till den s.k. KSA-utredningen refereras en specialanalys av 1960 års folkräkning, som visar att andelen kvinnor i de olika yrkesgrupperna resp. näringsgrenarna i stort sett var densamma i alla län.
Inom varje landsdel sammanhänger omfattningen av de kvinnodomine- rade näringsgrenarna handel och tjänster med den lokala arbetsmarkna- dens storlek. Enbart storleken är emellertid inte utslagsgivande för kvinnornas låga förvärvsintensitet. Skilda orter uppvisar ibland, trots samma invånarantal, stora olikheter vad gäller yrkesverksamhetsgraden. De högsta värdena uppnår lokala arbetsmarknader med för kvinnor speciellt traditionell inriktning av näringslivet, som t. ex. Borås eller Ulricehamn, vilka domineras av textil- och konfektionsindustri. Några större förändringar beträffande kvinnornas yrkesval tycks för närvarande inte ske.
Arbetslöshet hänger ofta samman med friställningar eller avskedanden. Rudolf Meidnerl konstaterar i en analys av företagsnedläggningamas effekter, att de varit koncentrerade regionalt och branschmässigt och att _— vilket är än allvarligare — de som regel berör företag inom branscher vilka länge varit stagnerande eller kontraktiva med rekryteringsstopp och en ogynnsam åldersfördelning som följd. Ytterligare en komplikation har varit att strukturrationaliseringen hårt drabbat kvinnoindustn'er med dålig lönsamhet och avtagande konkurrenskraft.2 Problemet ligger enligt Meidner i att det är just de äldre, kvinnorna, de betingat arbetsföra och de sämst utbildade, som är svårast att omplacera efter en nedläggning. De anpassningsbara och rörliga är framför allt män som är unga, har god hälsa och god utbildning. Mot denna bakgrund är det inte förvånande att, som en lång rad svenska undersökningar visar, varje nedläggning resulterar i en restarbetslöshet av betydande omfattning på de lokala arbetsmarkna- derna.
Svårigheterna att få nya förvärvsarbeten kan avläsas i arbetslöshets- tidens variationer i olikstora orter. Variationerna framgår av figur 31.22 och tabell 5.4. I storstäderna har männen de längsta arbetslöshetstiderna och kvinnorna de kortaste. Under senaste konjunkturnedgången ökade andelarna av de arbetslösa som varit arbetslösa längre än 12 veckor
Tabell 5.4 Andel (%) arbetslösa mer än 12 veckor av samtliga arbetslösa. Genomsnitt för februari åren 1970—1973. Fördelning på ortstyper.
Ortstyper Män Kvinnor
35 31
Göteborg Malmö
Större städer 26 34 Södra mellanbygden?
Stockholm ]
27 42
Norra tätbygden Norra glesbygden
Riket 28 36
Anm. Slumpmässiga stickprovsfel förekommer. Källa: ERU: s bearbetningar av AKU, februariundersökningarna.
' Se R. Meidner & H. Niklasson, Arbetsmark- nad och arbetsmarknads- politik, Andra upplagan, Malmö 1972.
2 Vad som händer med dem som blir arbetslösa p. g. a. driftsinskränkningar redo- visas i t. ex. arbetsmarknads- styrelsens arbetsmarknads- statistik nr 17 B 1972.
markant. Bland de arbetslösa var år 1971 21 % av männen och 24 % av kvinnorna arbetslösa mer än 12 veckor. Motsvarande siffror år 1973 var 36 % respektive 40 %. Förhållandet berörs även i anslutning till figur 5: 8. Orsakerna till att arbetslöshetstiden varierar med de lokala arbetsmark- nadernas storlek behöver inte bara förklaras med storleken utan kanske kan hänföras till konjunkturläget, marknadens expansionstakt eller de i nästa avsnitt behandlade slumpmässiga variationerna i uppkomsten av lediga platser.
5.2.2. Slumparbetslöshet
En på lokala arbetsmarknader viktig del av arbetslösheten beror på slumpmässiga skillnader i tiden för uppkomsten av nya arbeten och ledig arbetskraft. Denna arbetslöshet hänger samman med arbetsmarknadernas storlek och graden av yrkesspecialisering. Vårt behov av att kunna öka kunskaperna om arbetslösheten är stort. Kvantifieringar av olika bakom- liggande faktorers betydelse är därvid av värde. Som exempel på det forskningsarbete, som initierats av ERU, kan nämnas beräkningar av den del av arbetslösheten som beror på slumpen. Det slumpmässiga momentet kan hänföras till att det saknas en planerad samordning mellan uppkomsten av lediga platser och de enskildas önskemål om inträde på arbetsmarknaden. I HLV: s rapport betecknas denna form av arbetslöshet för Slumparbetslöshet. Beräkningarna av slumparbetslösheten på lokala arbetsmarknader bygger på ett antal förutsättningar, som redovisas i Svante Öbergs bidrag.1
Man kan från teoretiska utgångspunkter bestämma både slumparbets- lösheten och utflyttningen från lokala arbetsmarknader när man känner yrkesdifferentieringen, den genomsnittliga livsarbetstiden på ett jobb, regionens befolkningsunderlag osv. I det följande visas ett exempel på hur slumparbetslöshetens omfattning bland nyinträdande på lokala arbets- marknader sammanhänger med arbetsmarknadens storlek. En förutsätt— ning i beräkningarna är att arbetsmarknadema befinner sig i långsiktig jämvikt, dvs. utbudet av och efterfrågan på arbetskraft är lika stora över en längre arbetsperiod. Slumpmässiga variationer över tiden gör dock, att tillfälliga köer eller bristsituationer uppstår temporärt. Om den förvän- tade arbetslöshetstiden är längre än sex månader för någon som vill förvärvsarbeta, antas man flytta från orten. Om det inte råder långsiktig
] Modellen bygger på s.k. köteori, med vars hjälp situationen för en arbets- sökande på en lokal arbetsmarknad kan studeras. I modellen antas att en person, som söker arbete, tar ett arbete, om det finns något arbete ledigt. Är alla arbetsplatser besatta, ansluter sig personen till kön av arbetssökande och väntar på att få ett arbete, om inte kön är för lång. Är kön så lång, att personen förväntar sig att få gå arbetslös i mer än ett halvt år, väntar inte personen på arbete utan söker sig till ett annat yrke eller en annan lokal arbetsmarknad. Den tid de arbetslösa vill vänta på ett ledigt arbete i modellen, är en s. k. parameter och kan därför varieras. Det antas vidare i modellen, att personerna söker arbete på den lokala arbetsmark- naden slumpmässigt över tiden och att det antal år de arbetar, innan de slutar, också kan variera från person till person. Dessa två antaganden medför, att personerna även kommer att sluta arbeta slumpmässigt. Se vidare bilaga 4.
jämvikt på arbetsmarknaden, visar sig de slumpmässiga variationerna spela mindre roll.
Resonemanget kan konkretiseras med ett enkelt exempel. Om 50 personer söker arbete som bilmekaniker på en ort under en tioårsperiod och det blir 50 sådana arbetsplatser lediga på orten under samma period så kanske man är benägen att tro att ingen av de arbetssökande blir utan arbete som bilmekaniker. Men de lediga arbetsplatserna uppstår kanske lite då och då under perioden och personerna kanske söker arbete mer eller mindre slumpmässigt över tiden. Dessa slumpmässiga variationer medför att det ibland uppstår en kö av arbetssökande bilmekaniker och ibland en brist på bilmekaniker. Kön av arbetssökande blir ibland så lång att en person som skall söka arbete som bilmekaniker inte kan räkna med att få ett sådant arbete inom lång tid, kanske ett halvt år. Personen kanske då söker en annan typ av arbete på orten eller flyttar till ett arbete som bilmekaniker på någon annan ort. Man kan beräkna att cirka 10 av de 50 arbetssökande på grund av de slumpmässiga variationerna inte får något av de 50 arbetena som bilmekaniker vilka blir lediga på orten under tioårsperioden.
De slumpmässiga variationerna betyder mer på vissa arbetsmarknader än på andra. Exempelvis betyder det på en arbetsmarknad med få arbetsplatser, där antalet arbetssökande på längre sikt är lika med antalet uppkomna lediga platser, att en relativt stor andel av de arbetssökande måste söka sig en annan typ av arbete eller flytta till en annan ort p. g. a. att de annars måste gå arbetslösa en alltför lång tid. I en liten ort blir den förväntade arbetslöshetstiden så lång att de som verkligen vill arbeta måste flytta. Därmed blir slumparbetslösheten liten på små lokala arbetsmarknader. På stora lokala arbetsmarknader blir i motsvarande situation den andelen som tvingas flytta obetydlig. Det lönar sig att vänta på arbete. Därmed blir även slumparbetslösheten större på stora lokala arbetsmarknader. I tabell 5.5 framgår slumparbetslöshetens omfattning på olikstora arbetsmarknader i jämvikt.
Tabell 5.5 Slumparbetslöshetens omfattning på olikstora arbetsmarknader i jäm- vikt, kalkylexempel
Den lokala Andel av de Andel av de Andel av de Slumparbets- arbetsmark— arbetssökande arbetssökande arbetssökande löshetens om- nadens stor- som inte får ar- som får arbete som får arbete fattning i lek bete, procent direkt efter viss väntan procent
100 7—20 80—40 13—40 0,2—0,6 I 000 2 61—47 36—51 0,5—0,6 10 000 0 33 66—67 0,8 100 000 0 14 86 1,1
Anm. I de fall ett intervall redovisas skiljer sig utfallet i modellen då man antar att inflyttning inte förekommer respektive förekommer. Ingen yrkesdifferentiering finns. Genomsnittlig arbetstid på arbetsmarknaden är 20 år. Om den förväntade arbetslöshetstiden överstiger 6 månader flyttar man från den lokala arbetsmarkna- den.
Källa: S. Öberg, bilaga 4.
166 Hushållens levnadsvillkoriolika ortstyper SOU 1974:15 .2 .3 F riktionsarbetslöshet
En smidig anpassning på arbetsmarknaden kräver aktiva insatser från arbetsgivare, potentiella arbetstagare och arbetsförmedlande organ av olika slag. Den offentliga arbetsförmedlingsverksamheten är väl utbyggd i det svenska ortssystemet och spelar här en viktig roll som informations- organ. Dessutom förekommer direktkontakter mellan arbetsgivare och arbetssökande antingen efter annonsering eller via vad som kan kallas ryktesförmedling. l Claes-Henric Sivens bidrag beräknas överslags- mässigt summan av företagssektorns och den offentliga sektorns bok- förda kostnader för sökaktiviteter i samband med vissa former av anställning. Beräkningarna slutar på 230 miljoner kronor under år 1971. Hushållssektoms kostnader torde överstiga denna summa även vid ett snävt kostnadsbegrepp.
Det är således stora resurser som satsas på arbetsmarknadsinformation. Olika informationskanaler, fungerar härvid mer eller mindre nationellt, regionalt eller lokalt. Vissa allmänna förändringar beträffande informa- tionsspridningen i den svenska ortsstrukturen torde få avsevärda direkta effekter på valmöjligheterna för arbetssökande och därmed indirekta konsekvenser för flyttningarna mellan olika arbetsmarknader. Då en stor del av arbetsmarknadsinformationen överförs genom icke-nationella informationskanaler är hushållen bättre informerade om utbudet av förvärvsarbete på den egna och angränsande lokala arbetsmarknaden än utbudet på mer avlägsna.
Arbetslöshet i samband med arbetssökande
Under år 1970 sökte sammanlagt 700 000 personer arbete en eller flera gånger. Av samtliga som förvärvsarbetade minst en vecka under 1970 bytte elva procent arbetsgivare. Dock var endast 18 procent av dessa arbetslösa under någon gång under året. De flesta som bytte arbetsgivare hade således inte någon arbetslöshetsperiod i samband med bytet. Sökprocesser och deras relationer till löneförändringar och arbetslöshet (s.k. Phillipskurvor) på lokala arbetsmarknader behandlas av Siven i bilaga 4. Bl.a. framhålls att det finns starka skäl att förmoda att sökprocessen på en marknad fungerar bättre ju större denna är, i vart fall upp till en viss gräns. Ju större skillnader det är mellan de olika vakansemas och arbetssökandes inbördes egenskaper och krav på motpartens egenskaper desto större måste urvalet vara för att man skall kunna tillfredsställa vissa minimikrav. Den större frekvensen meddelan- den om olika vakanser och arbetssökande skulle, just på grund av det större antalet vakanser och arbetssökande, ge parterna större valmöjlig- heter och därmed bättre utbyte av sökaktiviteten.
För riket som helhet är arbetsförmedlingen den viktigaste informa- tionskanalen för de arbetslösa. Under den period som återgesi figur 5: 6 har andelen av de arbetslösa som söker arbete via arbetsförmedlingen ökat från 50 % till 58 %. Denna trendmässiga ökning av arbetsförmed- lingens betydelse som informationskanal kan sammanhänga med att
arbetsförmedlingen inte endast tjänar som kontaktorgan mellan lediga platser och arbetssökande utan också utgör en inkörsport till omskolning, arbetsvård m.m. Andelen arbetslösa som inte endast utnyttjar sig av arbetsförmedlingens tjänster utan också söker via annons och/eller direkt uppsöker arbetsgivare håller sig omkring 12 % av de arbetslösa och varierar omvänt med konjunkturläget. Detta resultat är ganska naturligt. Ju sämre arbetsmarknadsläget är desto mer intensivt söker man och desto fler informationskanaler utnyttjas.
Enbart uppsökning direkt hos arbetsgivare eller enbart via annons varierar positivt med konjunkturläget. Ju större efterfrågan är på arbetskraft, desto fler annonser om lediga platser finns det och desto sannolikare är det att uppsökning direkt hos en arbetsgivare skall ge anställning som resultat.
För att få jämförbara mått på effektiviteten iolika sökandesätt borde hänsyn tas till tillgången på arbete för de personer som söker på olika sätt. Detta är för närvarande inte möjligt. Regionalt uppdelade data på hur sökprocessen faktiskt går till saknas. 1 tabell 5.6 redovisas de arbetslösas sätt att söka arbete i februari år 1973. I vilken utsträckning redan sysselsatta använt olika sätt att söka nytt arbete framgår av tabell 5.7.
Personer som söker arbete genom att besvara annonser uppvisar den lägsta bytesfrekvensen, knappt 40 %. Det är sannolikt att detta åtminsto- ne delvis förklaras av att det genomsnittligt torde gå fler sökande på varje annonserad tjänst än lediga platser som tillkännages på annat sätt. Personer, som använt sig av flera sätt att söka arbete, lyckades i mindre utsträckning än andra med arbetsbytet. Själva det faktum att man sökt på flera sätt tyder på att man har haft svårare att få ett nytt arbete.
Sökandet efter nya förvärvsarbeten hänger samman med bl.a. yrkes- preferenser och löneförändringar, vilka beror exempelvis på den allmänna utvecklingen för skilda näringsgrenar. Något under 150 000 s. k. omby— tessökande försökte byta yrke under 1970.
Eftersom sökandeströmmarna i regel går åt två håll, dels från och dels till ett yrke, blir nettoresultatet betydligt mindre än bruttoströmmarna.
'fabell 5.6 Samtliga arbetslösa procentuellt fördelade på sätt att söka arbete, genomsnitt för februari 970—1973
Sätt att söka Ortstyp Stock— Göte- Större Södra Norra Norra Totalt holm borg städer mellan— tät- gles- Malmö bygden bygden bygden
Arbetsförmedling 45 50 54 66 5 8 65 Arbetsgivare, annons eller båda 26 26 11 10 13 7 Arbetsförmedling i kombi— nation med arbetsgivare och/ eller annons 16 11 Ovrigt 14 18
Anm. : Slumpmässiga stickprovsfel förekommer. Källa: ERU: s bearbetning av AKU.
Tabell 5.7 Samtliga ombytessökande fördelade på sätt att söka arbete 1970
Sätt att söka Antal sökande
Arbetsförmedling 50 000 Arbetsgivare 96 000 Annons 45 000 Kombinationer av ovanstående 47 000 samt övrigt
Totalt 239 000
Anm. Ombytessökande är redan sysselsatta personer som bytt arbetsgivare. Källa: AMS, Meddelanden från utredningsenheten 1972: 29.
Det utan jämförelse högsta positiva sökandeutbytet bland de ombytes- sökande hade yrkesområdet administrativt arbete, där nettosökandet uppgick till 4 % av det genomsnittliga antalet personer i yrket under året. Denna höga siffra torde förklaras av att sökandemönstret här är karriärbetonat; man söker till men inte från yrket. I övrigt uppvisade natur- och socialvetenskapligt arbete, kameralt- och kontorstekniskt arbete samt byggnadsarbete positivt utbyte. Det bör observeras att det redovisade sökandemönstret hänför sig till år 1970. Då rådde mycket kraftig överefterfrågan på arbetskraft. Det är mycket möjligt att sökandemönstret är konjunkturberoende, och att de redovisade uppgif- terna därför inte kan sägas gälla generellt.
lnformationsströmmamas regionala variationer torde förutom tillgång till arbetsförmedlingskontor hänga samman med exempelvis de lokala arbetsmarknadernas storlek och förekomsten av lokala tidningar. I avvaktan på data över dessa förhållanden kan man få ett (ofullständigt) mått på de informationsströmmar på arbetsmarknaden som möter en enskild arbetssökande genom att jämföra antalet anmälda lediga platser med antalet arbetslösa. Arbetsförmedlingarna för statistik över detta, men det bör poängteras att uppgifterna då endast gäller de lediga platser som anmäls till arbetsförmedlingama och de arbetssökande som registre- ras som arbetslösa vid arbetsförmedlingarna. De arbetssökande inkluderar således ej alla dem som önskar ett nytt arbete.
ANTAL LEDIGA PLATSER ANTAL ARBETSL SA
STONSYADSLÄN
Figur 5 :6 Antalet vid ar- betsförmedlingarna regi- UvmcÅ um strerade lediga platser per arbetslös för storstadslänen, | skogslänen och övriga län Källa: C.H. Siven, W
bil 4 1234 1234 KVARTAL aga "302 lm 1964 1906 190! IDG"! |”! 1969 1970 1971 |"? ÅR
Anlalel arbetslosa n'. av arbetskralten (utlämnade verden)
Kvartal ' och av
1234123112341234123412341234 1966 1967 1968 1969 1910 1971 1972
Av figur 5: 6 framgår bl.a. att storstadslänen alltid har fler lediga platser per arbetslös än övriga län. Av dessa har skogslänen i sin tur alltid färre lediga platser per arbetslös än de övriga. Svängningarna är relativt sett något kraftigare för storstadslänen än för övriga län. Skogslänen har de minsta svängningarna och ligger alltid på en mycket låg nivå. För skogslänens del finns normalt mindre än ett ledigt arbete per arbetslös medan övriga län endast kommer under denna siffra i samband med konjunkturnedgångar. För storstadslänens del är det under den studerade perioden endast under den senaste kraftiga konjunktumedgången som man kommer under denna siffra.
I bilaga 4 framhålls att ju snabbare marknadsförhållandena ändras desto troligare är det att de arbetssökande fattar felaktiga beslut. Är de alltför pessimistiska, vilket kan vara fallet i början av en konjunktur- uppgång, så håller de för låga aspirationslöner och den genomsnittliga arbetslöshetstiden faller. Låg aspirationsnivå kan också leda till att allokeringen av arbetskraften på de lediga platserna blir sämre än vad den skulle bli med längre söktider och därmed fler kontakter. Orealistiskt pessimistiska förväntningar kan också leda till att en del avgår från arbetskraften som inte skulle göra det om de kände till marknadsläget. På motsvarande sätt kommer alltför optimistiska förväntningar att leda till högre aspirationslöner, större löneökningar (för dem som får arbete) och förlängda arbetslöshetsperioder.
Antalet lvboulösa i "A lv utb-llkullon una-l för variationer l arbetslöshetstiderna längd
Å Kilrlll 1 2 3 4 1 och ir
1966
23412 :| 4 1 1067 1900
234123412341234 1960 1910 1071 1911
Figur 5:7 Antalet arbets- lösa i procent av arbets- kraften (utiämnade värden)
Källa: C. H. Siven, bilaga 4
Figur 5:8 Antalet arbets- lösa i procent av arbets- kraften rensat för varia- tioner i arbetslöshetstidens längd ( utjämnade värden)
Anm. Antalet arbetslösa
i % av arbetskraften ren- sat för variationer i arbets- löshetstidens längd är en omsättningssif fra för de arbetslösa. Under den stu- derade tidsperioden har så- ledes omsättningen bland den växande andelen arbets- lösa minskat. Utjämnade värden med hjälp av s. k. glidande medeltal.
Källa: C.H. Siven, bilaga 4
Figur 5.9 Exempel på kon- somna: kurrensen om ledigför- klarade befattningar inom läraryrket
Anm. Befattningarna är ordinarie adjunktstjänster på grundskolans hög- stadium med engelska språket ingående i ämnes- kombinationen. Uppgifter- na avser Malmöhus län åren 1970—1971.
Källa: E. Wallin, bilaga 2.
ANTAL
[:] sommer . SOKANDE SOM FAT? ARBETE
a = minsta mur-lpoang lor behorlqhel tull ordmirlu nanm
u . mamma! poang elter gunomgangen lirar— hoqskola
Under de senaste åren har arbetslöshetstiderna ökat. l figur 5:8 redovisas hur andelen arbetslösa synes minska när data rensas för variationer i arbetslöshetstidens längd. Den 5. k. rensningen för arbetslös- hetstidens längd innebär att man studerar omsättningen, dvs. antalet nytillkommande och avgående, för de arbetslösa. Det tar således allt längre tid för de arbetslösa att få arbete. Bakom denna utveckling ligger delvis en försämrad koordinering mellan de arbetslösas och arbetsgivarnas krav och erbjudanden på de lokala arbetsmarknadema. Hithörande frågor behandlas närmare inom ramen för EFA: s arbete.
Yrkesdifferentien'ngen på arbetsmarknaden är av stor betydelse när åtgärder för att minska arbetslösheten skall sättas in. Samtidigt som arbetslöshet råder i en region kan det finnas lediga platser som är svåra att besätta. Många yrkeskategorier är hänvisade till ett fåtal orter därför att efterfrågan på vissa typer av arbetskraft är starkt regionalt koncentre- rad. Därutöver tillkommer det ovan behandlade förhållandet att det råder ett starkt samband mellan arbetsmarknadens storlek och takten i uppkomsten av lediga platser inom skilda yrken. Gränserna mellan olika former av friktionsarbetslöshet är givetvis flytande. En del av arbetslös- heten hänger direkt samman med yrkesspecialiseringen och kan härledas till s.k. konkurrensförhållanden mellan lokala arbetsmarknader. Dessa förhållanden analyseras närmare i Erik Wallins bidrag. [ och för sig tillräckligt meriterad arbetskraft kan inte alltid erhålla nytillkomna arbeten eftersom de utkonkurreras av bättre meriterad arbetskraft från andra lokala arbetsmarknader. Exempel på denna form av arbetslöshet finns på lokala arbetsmarknader där arbetsgivare kan rekrytera mer önskvärd yngre arbetskraft från andra regioneri stället för att anställa de kanske äldre befintliga arbetslösa.
5 .2 .4 Yrkesvalsmöilz'gheter
Möjligheterna att realisera yrkesval på lokala arbetsmarknader hänger
' intimt samman med storleken på den lokala yrkesarbetsmarknaden.
Samma förhållanden, som orsakar den s. k. slumparbetslösheten, medför att de förväntade möjligheterna att erhålla arbete inom önskat yrke kan
vara små även om den lokala yrkesarbetsmarknaden befinner sig i långsiktig jämvikt. Skilda lokala yrkesarbetsmarknader behandlasi Svante Öbergs bidrag som separata arbetsmarknader vilka studeras med avseende på Slumparbetslöshet, nödvändig utflyttning eller yrkesanpassning. Med yrkesanpassning avses då att den arbetssökande tar ett annat yrke än det önskade.
Av tabell 5.8 framgår att antalet förvärvsarbetande i ett stort yrke i den största av de studerade kommunerna, Örebro, inte uppgår till mer än 2 600. I bilaga 4 framhålls att detta antal arbetsplatser ligger vid den gräns vid vilken man inte längre behöver ta hänsyn till slumpmässiga variationer i utbudet av arbetskraft som en faktor som inverkar på individens situation på arbetsmarknaden och på flyttningen. Då denna gräns inte överstiges nämnvärt för något yrke i någon av de fem orterna spelar de slumpmässiga variationerna en viss roll för individens situation och för flyttningar och yrkesbyten på samtliga studerade lokala arbetsmarknader. Den praktiska betydelsen är dock, som framgår nedan, liten för större yrken på större lokala arbetsmarknader.
l tabell 5.9 anges hur stor andel av de personer som söker arbete inom ett visst yrke som inte kan förväntas få detta inom ett halvt år vid ansökningstillfället och som enligt kalkylens förutsättningar antas söka arbete inom ett annat yrke i kommunen eller flyttar till ett arbete på en annan ort. Arbetsmarknaderna förutsätts vara i långsiktig jämvikt. Av tabellen framgår vidare hur personer, som vill ha arbete inom antingen ett yrke med få arbetsplatser eller i en liten kommun, har sämre möjligheter att få vad de önskar. Sämst lottade från denna synpunkt är naturligtvis de som vill ha ett arbete i ett yrke med få arbetsplatser och dessutom i en liten kommun. Det framgår också av tabellen att de slumpmässiga variationerna i utbudet av arbetskraft kan vara en faktor som inverkar i betydande utsträckning på flyttningen, speciellt från mindre kommuner. Med en ökad yrkesspecialiseringi samhället följer allt fler begränsningari möjligheterna att realisera yrkesval på hemorten.
Det bör observeras att dessa förhållanden är en renodlad effekt av slumpmässiga variationer i utbudet av arbetskraft. Som framhålls i bilaga 4 påverkas yrkesvalssituationen på en lokal arbetsmarknad av inflytt-
Tabell 5.8 Antal förvärvsarbetande i riket och på lokala arbetsmarknader i några yrken 1970
Riket Vindeln Mora Oskars- Hässle- Örebro hamn holm
Chaufförer 108 800 344 549 561 1 779 2 212 Sjukvårdsbiträden 94 300 341 427 529 2 030 2 635 Polismän 13 500 12 55 48 194 284 Tandsköterskor 9 600 20 45 39 162 238 Brandmän 4 200 2 9 25 48 79 Optiker 1 400 0 8 7 25 34
Anm. De lokala arbetsmarknadema har avgränsats med en cirkel med 30 km radie centrerad kring tätorten. De lokala arbetsmarknadema skiljer sig därför från kom- munens arbetsmarknad.
Källa: ERU: s bearbetningar av FoB 70.
Tabell 5.9 Andel arbetssökande som normalt ej kan realisera sitt yrkesval på olika lokala arbetsmarknader, kalkylexempel I
Yrke Beräknad andel av de arbetssökande som inte får arbete i önskat yrke på nedanstående lokala arbetsmarknader p. g. a. slumpmässiga variationeri utbudet av arbetskraft. Procent
Vindeln Mora Oskars— Hässle Örebro hamn holm
Chaufför 3 Sjukvårdsb itråde 3 Polisman 20 Tandsköterska 16 Brandman 40 1
Optiker — 1 1
Anm. Det förutsätts att personerna arbetar i medeltal 20 år samt att en person som söker arbete i ett visst yrke i en viss kommun antingen byter yrke eller flyttar till en annan kommun om personen inte kan förväntas få arbete inom 1/2 år. De lokala arbetsmarknadema, se tabell 5.8, förutsätts vara i långsiktig jämvikt. Siffrorna för de små lokala arbetsmarknadema är avsevärt större i verkligheten då arbeten kan tillsättas av inflyttande personer.
Källa: S. Öberg, bilaga 4.
ningen till de lediga platser som inte kan besättas inom rimlig tid av lokalbefolkningen. Även strukturförändringar, konjunkturvan'ationer, säsongvariationer etc. inverkar på möjligheten att realisera ett yrkesval. Vid en helhetsbedömning av individens möjlighet att få önskat arbete i olika regioner måste hänsyn tas även till effekten av sådana faktorer. I tabell 5.10 visas hur mycket möjligheterna att realisera ett yrkesval med bibehållen bostadsort minskar då man även tar hänsyn till inflyttningen på lokala arbetsmarknader. För små yrken och för små lokala arbets- marknader minskar eller försvinner möjligheterna att realisera önskat yrkesval.
I figur 5: 10 framgår hur stora möjligheterna är att erhålla arbete som chaufför, sjukvårdsbiträde, polis eller optiker i olika delar av landet. Beräkningarna bygger på samma förutsättningar som i tabell 5.10, dvs. inflyttning förekommer till lokala arbetsmarknader där vakanser förvän- tas förbli obesatta i ett halvt år. Under förutsättning att de lokala arbetsmarknadema är i ungefärlig jämvikt på lång sikt visar det sig vara stora möjligheter för chaufförer och sjukvårdsbiträden att realisera önskat yrkesval inom ett halvt år efter inträde på arbetsmarknaden. Båda yrkena har, som framgår av tabell 5.8, ca. 100 000 förvärvsarbetande. I de tättbefolkade delarna av södra Sverige, i de större orterna längs Norrlandskusten, Östersund och Kiruna kan två av tre enligt beräk- ningarna realisera sitt yrkesval till polis utan att behöva flytta till en annan lokal arbetsmarknad. I ett litet yrke, t. ex. optiker, kan endast några få platser i landet garantera en rimlig chans för den arbetssökande att få bo kvar samtidigt som man får realisera ett önskat yrkesval.
Tabell 5.10 Andel arbetssökande som normalt ej kan realisera sitt yrkesval på olika lokala arbetsmarknader, kalkylexempel Il
Yrke Beräknad andel av de arbetssökande som inte får arbete i önskat yrke på nedanstående lokala arbetsmarknader p. g. a. slumpmässiga variationer i utbudet av arbetskraft. Procent
Vindeln Mora Oskars- Hässle— Örebro hamn holm
Chaufför 6 4 4 1 1 Sjukvårdsbitråde 6 5 4 1 1 Polisman 100 33 33 11 7 Tandsköterska 100 33 100 11 9 Brandman 100 100 100 33 33 Optiker 100 100 100 100 100
Anm. Det förutsätts att personerna arbetar i medeltal 20 :ir samt att en person som söker arbete i ett visst yrke i en viss kommun antingen byter yrke eUer flyttar till en annan kommun om personen inte kan förväntas få arbete inom II:! år. De lokala arbetsmarknadema, se tabell 5.8, förutsätts vara i långsiktig jämvikt. Siffrorna för de små lokala arbetsmarknadema är avsevärt större än i tabell 5.9 då kalkylen nu förutsätter att arbeten tillsätts av inflyttande personer, när lediga platser inte beräknas kunna besättas inom 1/2 år.
Källa: S. Öberg. bilaga 4.
5.3. Bostäder
Tillgången till goda bostadsförhållanden är en viktig levnadsvillkorskom— ponent. Utbudet av bostäder och bostädernas lokalisering i förhållande till arbetsplatser och serviceutbud påverkas främst av de offentliga myndigheternas ageranden. Under senare år har skillnaderna mellan olika bostadsområden ifråga om hushållens inkomstfördelning, de boendes ålder, socialgruppfördelning o.dyl. uppmärksammats i växande grad. I direktiven till den pågående boendeutredningen framhålls sålunda att det måste vara en angelägen bostadspolitisk uppgift att främja en allsidig huShållssammansättning i bostadsområdena. Detta motiveras av såväl sociala som samhällsekonomiska skäl. Schematiskt kan man tala om två former av skiktning i befolkningsavseende mellan olika bostadsområden. Dels finns skillnader i ålders- och hushållssammansättning och dels finns skillnader i inkomstfördelning och social sammansättning.
En utgångspunkt vid utvärderingen av villkoren på lokala bostadsmark- nader är således att inomregionala obalanser i olika avseenden bör undvikas. Bland många exempel på den nuvarande segregeringen kan nämnas några från Stockholm. 27 % av befolkningen i Bollmora var år 1971 utländska medborgare medan motsvarande tal för regionen var 8 %. I Aspuddens skola hade år 1969 mellan 1 och 2 % av eleverna föräldrar som tillhörde socialgrupp [. Motsvarande siffra i Danderyd var mellan 45 och 50 %. Mycket talar för att både de större orternas inomregionala och den mellanregionala segregationen tycks förstärkas.
Boendet och dess villkor skiljer sig ofta mellan hushåll som anpassat sig
% & (! IUJIHIIII l-u Ewas E >33
O norrmän I prlmlru contra
q Plum
1500 1600
Figur 5:10 Beräknad an- del personer som ej kan realisera yrkesval inom fyra utvalda yrken på olika lokala arbets- marknader (procent).
Anm.: Se anmärkning i tabell 5.10.
Källa: s. Öberg, bilaga 4
© storstad.: . puman-| contra
1300 1400 1500
Figur 5:11 Beräknat antal barn i förskoledldem i ett nybygt bostadsområde med 1 000 ngnheter vid olika utb yggnadstakter.
Källa: B. Nilsson och B. Pettersson, bilaga 12.
till regionens bostadsmarknad och nyinflyttade hushåll. Egnahemsägare i en expanderande ort får således ökad bostadsförmögenhet. Exempel finns på småhusbebyggelse där värdestegn'ngen överstiger boendekostna- dema. Nyinflyttare hänvisas ofta i större orter tillsammans med ortens nybildade hushåll till perifera boendemiljöer. Därmed erhålles en utpräglad ålderssegregering mellan bostadsområden.
Myndigheterna står således inför stora avvägningsproblem beträffande utbyggnader av bostadsbestånden i främst expanderande orter. Å ena sidan kan satsningar på ett bostadsområde i sänder leda till relativt sett låga produktionskostnader och höga kostnader för skolor m. m. Å andra sidan leder sådan utbyggnad till att exempelvis ålderssammansättningen kan bli snedvriden för en mycket lång tid. Flera forskare har pekat på att det kan uppstå problem om barn växer upp i en omgivning med ett mycket litet antal äldre personer. Ett alternativ till de nuvarande utbyggnadsmodellerna är att samtidigt fördela nyproduktionen på flera bostadsområden. I bilaga 12 visas några exempel på hur ålderssamman- sättningen ter sig i några sådana fall, se figur 5: 11. Av beräkningarna framgår att möjligheterna att nå en jämn åldersfördelning i utbyggnads- områden är mycket begränsade.
De samhällsekonomiska kostnaderna för en successiv stadsutbyggnad är för närvarande inte möjliga att beräkna. Bl. a. beror det på att de sociala för- och nackdelarna med olika utbyggnadsaltemativ är okända. Till och med de kommunalekonomiska konsekvenserna av en successiv utbyggnad är svårberäknade beroende på nuvärdesbedömningen av framtida utgifter eller intäkter. Många anser dock att den normala åldersfördelning som erhålls vid en successiv stadsutbyggnad, dvs. en förtätning av bebyggelsen i befintliga bostadsområden, kan ge inte bara sociala utan även andra fördelar. Exempelvis kan skol- och andra servicelokaler få ett jämnare utnyttjande över tiden.
Ulbyqqnldsllkl Ulbngnadslakl
—---—-4 1000 1qu år 0 —500 lqh år 0, 500 lgh år 5 200 lgh/lr Iron U-b —'—'— 500 lqh år 0, 500 lqh år ll)
___ 100 lgh/år åren 0-9
Åhlbl bull Ånlll Nm ”" Jao
SOU 1974:1 Hushållens levnadsvillkoriolika ortstyper 177 5.3.1 Utbudet av bostäder
I kapitel 3 redovisas bostadsstockens geografiska fördelning, se t.ex. figur 3:4. För dem som byter bostadsort, ofta på grund av ändrade hushålls- eller arbetsförhållanden, synes villkoren på lokala bostadsmark- nader vara starkt beroende av tillfälliga konkurrensförhållanden. Orter, vilkas bostadsmarknad kan anses vara ibalans, erbjuder bättre villkor för nyinflyttade när de uppnår en viss storlek. Förhållandet kan, liksom vad gäller för slumparbetslöshetens omfattning, förklaras med att det i en stor bostadsstock alltid, på grund av en viss naturlig omsättning, uppstår ett större urval av alternativa bosättningsmöjligheter än vad det gör på en liten lokal bostadsmarknad.
Boendet speglar rådande förhållanden på lokala bostadsmarknader. Även på något längre sikt kan inte boendet ändras radikalt i vissa avseenden. Exempelvis kan den procentuella fördelningen av boendet på olika bostadsfastighetstyper inte ändras nämnvärt. Sedan andra världs- kriget sker dock en långsam förskjutning mot större andel bostäder i flerfamiljshus. Som framhålls i kapitel 3 har denna trend nyligen brutits. Befolkningens procentuella fördelning efter antal lägenheter i bostads- fastigheterna år 1968 framgår av tabell 5.11. Enfamiljshusen omfattar endast en fjärdedel av boendet i den största regionen medan hela två tredjedelar av befolkningen i de glesast befolkade kommunblocken bori enfamiljshus. Bostadsfastigheter mellan två och tio lägenheter är mindre vanliga i storstäderna än i övriga Sverige. Fler än tio lägenheter i fastigheterna är vanligast i storstäderna. Andelen stora fastigheter sjunker sedan med befolkningsunderlaget.
Tabell 5.11 Procentuell fördelning av befolkningen efter antal lägenheter i bostadsfastigheten 1968
Kommun— Antal lägenheter i Sjukhus Totalt grupp bostadsfastigheten och insti- tutioner
1 2—10 11—
Stockholm 24 15 61 100,5 Göteborg, Malmö 28 14 5 7 100,2 Större städer 41 24 35 100,9 Södra mellanbygden 49 27 23 100,2 Norra tätbygden 52 27 21 100,6 Norra glesbygden 67 25 8 100,3
Hela riket 41 22 36 99,9
Anm Uppgifterna avser den vuxna befolkningen i socialgrupp II och 111.
Källa: ERU: s bearbetningar av låginkomstutredningens levnadsnivåundersökning.
1 B. Carlsson, Bostadsval och arbetsplats. Urbanise-
rin s rocessen nr 40, Geo- , __ , , . . gragnfka institutionen, Lund, glesbygdema. Som exempel pa data over den icke-kvaliflcerade servrcens
april 1970.
5 .3.2 Bostad och arbete
Boendeförhållandenas vikt vid skattningar av levnadsvillkoren kan lättast studeras om arbetsförhållanden och hushållsförhållanden kan hållas konstanta vid analysen. De krav på bostadens storlek och standard samt de krav på avståndsförhållanden mellan bostaden och t. ex. förvärvsarbe- te som hushållen balanserar mot kostnaden för bostaden och kostnader för resor mellan bostaden och t. ex. arbetsplatsen har bl. a. studerats vid kulturgeografiska institutionen i Lund. För flertalet av hushållen gäller att de av betalningsmässiga skäl måste prioritera något eller några av de olika krav som ställs på bostaden och boendemiljön. I flerpersonershus— håll, där två eller flera förvärvsarbetar, blir prioriteringen av avstånds- respektive standardfaktorer än mer komplicerad. De olika hushållsmed- lemmarnas krav på minimering av olika reseinsatser måste vägas mot varandra och även mot hela hushållets krav på bostadsstandard.
Vid nyss nämnda undersökning studerades hushåll som bytt bostad men ej arbetsplats. Genomgående erhöll de flyttande en högre hyra efter flyttningen. Hyreshöjningen var 90—100 kronor i månaden när undersök- ningen genomfördes i mitten på 60-talet. Bland resultaten från undersök- ningenl kan nämnas att avståndsförhållanden mellan bostad och arbets- plats ej spelat någon roll på den lokala arbetsmarknaden.
Om avståndsförhållandena inom den lokala arbets- eller bostadsmark- naden, dvs. inom en viss övre gräns, spelat mindre roll har standard- förhållanden spelat desto större. Efter flyttningen bodde en kraftigt ökad andel av hushållen i moderna lägenheter. Knappt hälften bodde i en sådan lägenhet före, men mer än tre fjärdedelar efter flyttningen. Även utrymmesstandarden ökade väsentligt. Rumskonsumtionen per boende ökade med i runt ta] 25 % inom alla hushållsstorlekar.
En stor andel av de undersökta hushållen bodde före flyttningen inom ett acceptabelt avstånd från arbetsplatsen. Därav följer att avståndsrela- tionema mellan bostad och arbetsplats endast undantagsvis torde ha initierat flyttningen. Kanske delvis av denna orsak upplevs avstånds- förhållandena icke som väsentliga. Då relativt tydliga gränser för pendlingsresomas längd ändå kan noteras, torde avståndsrelationema ha en viktig, om än omedveten, betydelse vid valet av ny bostad.
5 .4 Service
De regionala skillnaderna i utbudet av olika servicegrenar är en naturlig följd av att endast ett litet urval av orter har kunnat erhålla ett verkligt specialiserat och mångsidigt utbud. Vid en studie av olika serviceformers tillgänglighet blir urvalet ett resultat av underliggande problemställningar, vilka ofta är knutna till olika faser i individernas livscykel. Vardagens servicebehov kan tillgodoses förhållandevis lätt utom för de speciellt rörelsehindrade hushållen och de isolerat lokaliserade bostäderna i
lokalisering redovisas i tabell 5.12 matvaruaffärernas lokalisering i
Tabell 5.12 Andel av befolkningen med över 1,5 km till närmaste matvaruaffär 1968. Fördelning på ortstyper
Ortstyper
Stockholm Göteborg, Malmö Större städer Södra mellanbygden Norra tätbygden Norra glesbygden
Riket
Källa: ERU: s bearbetningar av låginkomstutredningens levnadsnivåundersökning
förhållande till bostäderna i olika ortstyper. Storstädernas befolkning är gynnade vad gäller tillgången till närliggande icke-kvalificerad service.
Det har i tidigare ERU-rapporter framhållits att man normalt kanske är benägen att värdera andra förhållanden än tillgång till kvalificerad service högt. Men i krissituationer, vid arbetslöshet, plötslig sjukdom, vid tiden för ungdomarnas utbildnings- och yrkesval, reser alla sådana krav på samhällets stöd som i själva verket innebär stora anspråk på en altemativrikare omgivning med kvalificerad service.
Beträffande sjukvårdens tillgänglighet har man kunnat konfirrnera tidigare forskningsresultat avseende vilka befolkningsunderlag som krävs för att en acceptabel servicestandard skall uppnås med nuvarande teknik. Vissa typer av service uppvisar enligt dessa undersökningar en jämn spridning mellan tätt och glest befolkade delar av landet. Ett exempel på service av denna typ är apoteken.
Inom sjukvården synes de produktionstekniska stordriftsfördelarna ha bedömts som betydelsefulla, vilket innebär att först regioner med över 100 000 invånare når en standard som motsvarar den riksgenomsnittliga. Läkar- och tandläkartäthetens variationer mellan olika ortstyper framgår av tabell 5.13. Med ökande befolkningsunderlag tilltar läkar- och tandläkartätheten. En viss utjämning mellan ortstyperna kan konstateras för läkartätheten. Undantag utgör dock Göteborg och Malmö. Det relativa underskottet av tandläkare i södra mellanbygden förstärktes mellan åren 1968 och 1972.
Även undervisningen har inventerats med avseende på tillgängligheten i olika ortstyper. Det framhålls att en undervisningsanstalt i mycket liknar en vanlig arbetsplats. Avståndsrelationen mellan bostad och arbetsplats blir av samma slag som den pendlaren har i yrkeslivet. Vid utbyggnaden av skolväsendet har elevernas intressen därför vägts mot koncentrations— fördelarna. En strävan sägs ha varit, att undervisningens kvalitet och elevernas möjligheter skall vara lika i hela landet. Möjligheterna att erhålla utbildning skall inte begränsas av geografiska hinder. Med den befolkningsfördelning vi ännu har i Sverige är det naturligtvis inte
Figur 5.12 Orter med gymnasieskola ] 9 72. Högra figuren visar vilka av dessa som hade 4—årig teknisk linje.
Tabell 5.13 Antalet läkare och tandläkare per 1000 invånare i olika ortstyper 1972 samt läkar- och tandläkartäthetens förändringar 1968—1972
Ortstyper Läkare per Tandläkare per Procentuell förändring i 1 000 inv. 1 000 inv. ___— Läkar- Tandläkar- tätheten tätheten Stockholm 2,1 1,3 12 13 Göteborg, Malmö 2,3 1,3 23 20 Större städer 1,3 0,8 17 10 Södra mellanbygden 0,7 0,6 25 9 Norra tätbygden 1,3 0,9 26 23 Norra glesbygden 0,4 0,5 25 13 Hela riket 1,4 0,9 16 11
praktiskt möjligt att nå upp till detta ideal. Vad exempelvis gäller lokaliseringen av nya gymnasier uttalade skolöverstyrelsen på ett tidigt stadium, att ”nya gymnasier bör placeras i områden, där mycket folk redan bor eller dit folk i stor utsträckning _flyttar”. I praktiken innebar denna princip, att man krävde 35 år 40 tusen invånare som underlag i omlandet kring ett gymnasium med två linjer.
Den lägre utbildningen är självfallet i än högre grad decentraliserad på samma sätt som befolkningen. I stort följer naturligtvis antalet orter med
Tabell 5.14 Av U 68 föreslagna högskoleområden och riktpunkter for utbyggna- den inom dessa
Högskoleområden Studerande- Kalkylerad Av U 68 angivna antal fördelning riktpunkter för 1971/72 1983/84 utbyggnaden
Luleå 2 6001 3 800 3 500 Sundsvall—Härnösand 1 500 4 000 3 500 Östersund 1 300] 1 900 2 000 Umeå 8 700 8 000 9 000 FalunfBorlänge 700 4 100 4 000 EskilstunafVästerås 1 000 7 900 4 000 Örebro 4 400 4 300 5 000 Uppsala 20 000 16 000 20 000 Stockholms utbildnings—
region 39 200 32 800 37 000 Jönköping 1 600 4 700 4 000 Linköping—Norrköping 7 300 9 600 10 000 Borås 1 3001 2 900 4 000 Karlstad 2 400 4 300 4 000 Göteborg 23 900 27 700 24 000 Kalmar 1 200 4 500 4 000 Kristianstad 1 200 6 500 4 000 Halmstad — 3 200 3 500 Växjö 2 500 2 600 4 000 Lund—Malmö 21 600 21 200 21 000
Summa 142 500 170 000 170 000
1 Vid full utbyggnad enligt gällande planer. Källa: U 68, Högskolan, SOU 1973: 2.
grundskola befolkningsfördelningen med undantag för storstadsområdena som har färre skolorter än vad som motsvaras av deras folkmängd. Den högre utbildningen decentraliseras för närvarande till ett tjugotal orter i landet. Dessa sammanfaller i stort med de lokaliseringsorter som är aktuella i U 68: s förslag, se tabell 5.14.
Tillgången till övriga offentliga tjänster i olika ortstyper hänger delvis samman med de principer som skilda myndigheter tillämpar vid planeringen av utbudets lokalisering och dimensionering. Vid lokalise- ringen av en samhällsägd serviceinstitution ingår det ofta som ett kriterium för bedömningen att så många människor som möjligt skall kunna tillgodogöra sig utbudet. Befolkningsunderlaget är därför tungt vägande vid lokaliseringsbeslut. En decentralisering av serviceutbudet kräver ofta en övergripande regional planering, där även samhällsekono- miska aspekter beaktas. HLV berör även det faktum att nya tekniska möjligheter att distribuera service i framtiden kan påverka levnads- villkoren i olika regioner.
En stor del av serviceutbudet återfinns inom den privata sektorn, vilket ofta innebär att serviceaktiviteter lokaliseras med hänsyn till faktorer av typen befolkningsunderlag och köpkraft. Som framhålls i HLV: s rapport är inte bara den totala köpkraften utan även köpkraften per capita ofta låg i glest befolkade delar av landet. Detta medför, att de regionala
I Hägerstrand: ”Tidsan- vändning och omgivnings- struktur", bilaga 4 i SOU 1970: 14.
Figur 5:13 Välfärdsland- skapet 19 72. Genomsnitt- lig tillgång till viss kvali- ficerad service.
Anm. Geografiska variatio- neri tillgången till viss kvalificerad service, ut- tryckt med hjälp av de ge- nomsnittliga åtkomstmöj- ligheterna räknat i tur och returresa till kombinatio- nen tandvård, läkare, större allmänt bibliotek och fjärdeårsavdelning vid tek- niskt gymnasium. Kartan återfinns även i ERU: s kartbok. För vidare för- klaring hänvisas till bi- laga 1.
variationerna i befolkningens tillgång till många typer av service är mycket stora.
Välfärdslandskapets förändringar åren 1 968— I 9 72
Individernas inkomstförhållanden betyder — som en följd av den förda politiken — mycket litet för deras möjligheter att konsumera offentliga tjänster av typen sjukvård, undervisning och bibliotekstjänster. Dessa delar av utbudet ingick tillsammans med tandvården som indikatorer på tillgången till den kvalificerade servicen, när det 5. k. välfärdslandskapet för år 1968 redovisades1 i ERU: s betänkandeomgång år 1970. Med hjälp av vissa metoder, som redovisas i det följande sammanvägdes de geografiska variationerna i tillgängligheten till dessa utbud. Man kan säga, att kartan över det svenska välfärdslandskapet redovisar några av försöken att mäta, hur tillgängligheten till den kvalificerade servicen varierar inom landet, då särskild hänsyn har tagits till den förflytt- ningsinsats, som konsumtionen av service kräver.
Tillgängligheten till tandvård och läkarvård har beräknats med hjälp av en modell som beskriver de genomsnittliga tur— och returavstånd som uppstår om den totala efterfrågan på tandvård i hela landet är lika med
Genomsnittlig to r resa i km
det totala utbudet, om alla individer har samma behov av tandvård och om alla individer skulle försöka tillfredsställa sitt behov. Idéerna bakom modellen bygger på jämviktsområden av den typ som framgår av figur 5: 5. ] beräkningarna tas således hänsyn till begränsningar i vårdresurserna i olika orter. Reseavstånden är således inte beräknade genom mätning av avståndet till exempelvis närmaste tandläkarstation, om efterfrågan i omgivningen är större än utbudet.
Från informationssidan ingår två indikatorer nämligen de större allmänna biblioteken och utbildningsorter med fjärde årsavdelning på det tekniska gymnasiet. Avstånden från olika delar av landet till närmaste utbudspunkt har beräknats för dessa indikatorer.
Figur 5: 13, som även återfinns i ERU:s kartbok, visar att befolk- ningen i sex sammanhängande områden i genomsnitt har mindre än 20 km: 5 tur och returresa till den kvalificerade servicen. Områdena ligger från norr till söder kring orterna Umeå, Uppsala—Stockholm, Örebro, Åtvidaberg, Göteborg samt Malmö. Det sista området täcker hela västra Skåne inklusive Helsingborg, Eslöv och Trelleborg. Den näst bästa tillgängligheten återfinns runt de bästa samt i några friliggande. Befolk- ningen i centrala Jämtland ligger nära den näst bästa klassen men endast något mätvärde i området hamnar i klassen vilket inte syns på den
Förändring i resavstånd till riksgenomsnittlig servicetillgång % % 4—10 "" %40— o 0— 10 > 10
75.
Figur 5:14 Välfärdsland- skapets förändringar 1968 —1972. Avståndet till 1968 års servicenivå jämfört med avståndet till 1972 års nivå.
Anm. Förändringar i de geografiska variationerna i tillgången till viss kvali- ficerad service, uttryckt med hjälp av de genomsnitt- liga åtkomstmöjligheterna räknat i tur och resturresa till kombinationen tand- vård, läkare, större allmänt bibliotek och fjärdoärsav- delning vid tekniskt gym- nasium. Kartan åter- finns även i ERU: s kartbok. För vidare förklaring hänvisas tillbilaga 1.
' Uppgifter om befolk- ningens preferenser för olika bostadsorter före- kommer återges i bila- gorna 1 och 5. Bland äldre undersökningar med attityddata av detta slag kan nämnas BD 80, som länsstyrelsen i Norr- bottens län genomförde år 1967.
översiktliga kartan. Detsamma gäller i flera områden då kartan bygger på utjämnade värden för flera närliggande tätorter. Mellan 20 och 40 km: s resa har annars orterna Boden, Härnösand, Gävle—Sandviken, Mälarorter- na, Linköping, Trestad, Borås och Halmstad. Vidare finns områden nära Falun och Karlstad i den näst bästa tillgänglighetsklassen.
De sämst lottade områdena ligger i Norrlands inland. Till stora delar sammanfaller dessa områden med det inre stödområdet. Hultsfred och Vimmerby i södra Sverige har låga värden. Näst sämsta klassen av områden representeras i södra Sverige av ett område som sträcker sig från Öland till Tiveden och Halland. I övrigt finns en bred gränszon längs de sämst tillgodosedda områdena i Norrlands inland.
Gotland ingår inte i beräkningarna som redovisas i välfärdslandskapet. Mellån åren 1968 och 1972 ökade antalet läkare och tandläkare på Gotland markant. Läkar- och tandläkartätheten är nu cirka 70 % av den riksgenomsnittliga.
Välfärdslandskapets relativa förändringar åren 1968—1972 framgår av figur 5: 14. Kartan återfinns även i ERU: s kartbok. Den allmänna standardhöjningen finns ej'redovisad i figuren. Storstadsbefolkningens tillgång till kvalificerad service har försämrats något enligt den använda beräkningsmetoden. Detsamma gäller för befolkningen i flera större städer, t. ex. Jönköping, Karlstad, Eskilstuna och Sundsvall. Stora områden med relativa förbättringar återfinns i sydligaste Sverige samt längs östkusten upp mot norra Svealand. I norra Sverige finns en splittrad bild med områden med relativa förbättringar och relativa försämringar. En reservation måste göras beträffande källmaterialets tillförlitlighet i dessa landsdelar. Lokala förhållanden registreras inte alltid korrekt på grund av att exempelvis läkare med korttidstjänstgöringar inte anmäler adressförändringar. I bilaga 1 redovisas ytterligare tekniska synpunkter på välfärdslandskapet och dess förändringar.
5.5. Attityderl
Vid förfrågningar om attityder är det, som framhålls i prop. 1972: 111, nödvändigt att uppmärksamma att enskilda medborgares svar ofta är starkt beroende av deras nuvarande levnadsvillkor. Detta är en av orsakerna till att attitydmätningar ej kan användas direkt som underlag för samhällsbyggande. Befolkningen i olika regioner har utsatts för olika informationsflöden, vilket skapat skilda preferenser för olika ortstyper. Trots dessa reservationer kan det hävdas att medborgarnas svar på frågor om deras inställning till levnadsmiljön är ett av de viktigaste måtten på om de önskar förändringar eller ej.
De förväntningar eller anspråk den enskilde ställer på livet är i stor utsträckning en funktion av t. ex. invand miljö, informationsnivå och fantasi. Anspråksnivån skiljer sig därför mycket mellan olika människor. Den uttalade efterfrågan från enskilda medborgare kan t.o.m. vara alltför beroende av den invanda miljön för att kunna ge underlag för förbättringar. Ibland är det, som framhålls i HLV: s rapport, nödvändigt
att låta många bedömningar ; även från personer med erfarenhet från andra regioner — komplettera varandra vid valet av mått på beskrivningar av levnadsvillkoren.
5 .5 .1 Attityder till kommunal service i olika ortstyper I två större intervjuundersökningar har Kommunalforskningsgruppenl studerat bl.a. den vuxna befolkningens inställning till den kommunala servicen. I en av dessa undersökningar förekom också frågor till väljarna om deras inställning till flyttning och deras preferenser för olika bostadsorter. I bilaga 5 redogörs för hur attityderna skiljer sig med befolkningsunderlaget i kommunema.2 Undersökningarna avser åren 1966 och 1970.
Avgränsningen av begreppet kommunal service avgörs delvis av väljarna och kommunalmännen i de undersökta kommunerna. Dessa båda grupper visar på olika sätt, att de fäster mycket stor vikt vid de åtgärder som kommunen vidtar på arbetsmarknadsområdet och bostadsbyggnadsområ— det. Detta gäller dock inte arbetsmarknadspolitiken i storstäderna, där man vid intervjutillfället synes ha upplevt arbetstillgången som så god och arbetsmarknaden som så differentierad, att detta område knappast alls ägnades någon uppmärksamhet.
Skillnader i förutsättningar för och anspråk på kommunal service
Det finns som bekant betydande skillnader i olika kommuners intäkts- situation. Stockholms intäkt per capita till primärkommunen år 1967 (skatteintäkter, skatteutjämningsbidrag, statsbidrag, avgifter och kapital— inkomster) var exempelvis ca 3 300 kronor medan motsvarande siffra för norra glesbygdens kommuner var 2 100 kronor. Trots skillnader i kommunalskatt, har alltså Stockholms kommun, som representerar Stockholm väsentligt högre intäkter per capita än övriga kommuntyper. I stort framgår en fallande tendens i intäkternas storlek med sjunkande regionstorlek. Från denna utgångspunkt förefaller det rimligt att anta, att den kommunala service som presenteras utifrån dessa så vitt skilda ekonomiska förutsättningar varierar kraftigt i såväl kvalitet som kvanti- tet.3 Det finns således skäl att anta, att den kommunala servicen har en betydligt större omfattning i kommuner med stort befolkningsunderlag än i kommuner med litet befolkningsunderlag. Detta kan också sägas vara en allmän föreställning om förhållandena. Åsikterna varierar dock om behoven av kommunala insatser i olika ortstyper.
Bland flera exempel på hur behovet av kommunala insatser kan skilja sig mellan olika kommuner nämns vissa former av socialvård. I de mindre kommunerna förekommer fortfarande flergenerationshushåll i viss ut- sträckning. De gamla bor hos sina barn och vårdasi mån av behov också i stor utsträckning av sina barn. I utbyte kan deras barn dra fördel av sina föräldrar för exempelvis barnpassning. Behov som tillfredsställs inom ramen för hushållet i den mindre kommunen, måste i den större kommunen tillfredsställas genom samhällets försorg, vilket inte innebär
1 Kommunalforsk— ningsgruppen består av forskare på de statsvetenskapliga institutionerna vid universiteten. Grup- pen leds av Jörgen Westerståhl.
1 Se C. Örtendahls bidrag i vilket det betonas att de resultat som redovisas till- kommit genom en sekun- däranalys av ett material som insamlats i ett delvis annorlunda syfte. Av sär- skild vikt är det också att det urval av kommuner som Kommunalforsknings— gruppen använt haft en annan utgångspunkt än de ortstyper, eller kommun- blocksgrupper, som kom- mit till användning i ERU: s analyser. Re- sonemangen i bilagan fors därför i första hand för att bilda underlag för en diskussion och för att skapa ett underlag för forskning med mera direkt inriktning på ett systema- tiskt studium av medbor- garnas krav på samhälls- service i regioner med olika befolkni ngsunderlag.
3 En undersökning av standarden hos den kom- munala servicen redovisas i B.O. Birgerssons bidrag.
1 Se bilaga 5. Det torde således vara uppenbart att vissa individer upp— levde ett behov av ser— vice på ett visst område från kommunens sida enbart vid frågetillfället (och möjligen oclgå senare). Attityden skapades genom en samverkan mellan de behov individen upp- levde sig ha, och den information om olika typer av kommunala verksamheter som frå- gan genom sin konstruk- tion kom att innehålla. Man bör således vid an- vändandet av denna frå- ga som prognosinstru— ment göra klart för sig, att de angivnadelarna ”göra mera" respektive ”bra som det är” och ”göra mindre”, sannolikt överskattar förekomsten av dessa attityder i vål- jarpopulationen, då ju inte hela populationen ges den stirnulus som stickprovet fått.
att invånarnas behov av social service behöver bli bättre tillfredsställda.
I bilaga 5 redovisas ytterligare förhållanden som påverkar väljarnas serviceanspråk. Kunskapen om vilken service som kommunen kan tänkas prestera, liksom kunskapen om den service som kommunen faktiskt presterar, inverkar således på anspråken. Det framhålls att alla tänkbara former av kommunal service inte är kända för väljarna. Det kommunala bostadstillägget eller förekomsten av social hemhjälp är ibland exempel på sådan service. Kunskaperna om vad kommunen gör tycks vara vidast spridd i de minsta tätortskommunema.
Inställningen till kommunal service
På grundval av vilka typer av frågor som kommunala förtroendemän i en undersökning på våren 1966 upplevde som väsentliga, gjordes en uppdelning av det kommunala kompetensområdet i tolv serviceområden. Kring vart och ett ställdes en fråga med följande lydelse: "På det här kortet (de tolv serviceområdena fanns uppräknade på ett frågekort som intervjupersonen fick läsa) anges några olika uppgifter för kommunerna. Vill Ni för var och en av dessa uppgifter säga, om Ni tycker att det är angeläget att Er kommun gör mera än nu, eller om deti stort sett är bra som det är, eller om kommunens insatser skulle kunna minskas, eller om Ni inte har någon åsikt om detta”. På frågekortet fanns också fyra svarsalternativ angivna, se tabell 2.14. De tolv områdena för kommunal service var:
Markköp och markplanering Tillgången till bostäder Möjligheterna att få arbete Vägar, gator och trafik Vatten och avlopp Skolor Bamdaghem och lekskolor Hemhjälp till barnfamiljer och åldringar Ålderdomshem, pensionärsbostäder och bostadstillägg för pensio- närer
10. Socialhjälp ll. Stöd åt idrott och annan fritidsverksamhet 12. Bibliotek och annan kulturell verksamhet
senses/199)».—
Man kan allmänt säga att frågorna givits en relativt provokativ formulering.l Man kan vidare uppmärksamma att frågorna tar hänsyn till omfattningen av en viss verksamhet, inte till utformningen av denna. En person kan t. ex. tänkas vara nöjd med den omfattning som bostads- byggandet har i intervjupersonens kommun, men däremot vara missnöjd med den ensidiga riktningen som byggandet fått på flerfamiljshus.
Claes Örtendahls bidrag redovisar för varje serviceområde väljarnas inställning till huruvida kommunen bör göra större eller mindre insatser. Exempel på vilka svårigheter som uppstår vid tolkningen av materialet
Tabell 5.15 De intervjuades inställning till kommunens verksamhet vad gäller ”barndaghem och lekskolor” 1966
Kommunblocksgrupp ingen göra bra som göra åsikt mindre det är mera
Stoekholm 9 83 Göteborg och Malmö 17 12 70 Större städer 22 59 Södra mellanbygden 23 62 Norra glesbygden 14 66
A nm. Data för norra tätbygden saknas
Källa: C. Örtendahl, bilaga 5.
framgår av tabell 5.15. Andelen utan värderingar på detta serviceområde är nästan tre gånger så hög i de små glesbygdskommunema som i storstaden Stockholm. Detta kan indikera en av svårigheterna med att studium av service byggd på mätningar av väljarnas inställning. Själva frånvaron av service på barndaghemssidan kan ha som effekt att man inte upplever något behov av serviceformen. Först sedan de första försöken gjorts och serviceformen sålunda introducerats för medborgarna uppstår en efterfrågan av denna form av service. När man då gör attitydmätningar vid ett och samma tillfälle i olika kommuner och studerar relationerna
NI issnöjes- index it -4 är 1966
50—
är 1970
Figur 5:15 Sammanfat— tande mått på missnöje med kommunal ser- vice, 12 serviceområden, i olika ortstyper 1966-— I 9 70
Anm. Data för norra gles- bygden saknas
uuouxoois quam uno Bloqomo nnqs u-puqm tuoN
Källa: C. Örtendahl, bi- laga 5.
uopbkqucuow
Tabell 5.16 Tendenser i missnöjet med kommunal service 1966 och 1970
Serviceområde Tendens
1966 1970
Mark och plan Bostäder Arbetstillfällen Vägar, gator och trafik Vatten och avlopp Skolor Bamdaghem, lekskolor Social hemhjälp Ålderdomshem etc. Socialhjälp Idrott och fritid Bibliotek och kultur
Anm. + anger att missnöjet är större i orter med större befolkningsunderlag och mindre i orter med mindre befolkningsunderlag. » anger det motsatta förhållandet. Parantes anger att tendensen är något osäker.
Källa: C. Örtendahl, bilaga 5.
mellan dessa mätningars resultat i de olika kommunerna, kan man dra felaktiga slutsatser om efterfrågan i ett längre perspektiv, därför att mätningarna gjorts vid olika faser i ett innovationsförlopp.
På ett serviceområde dominerade inställningen att kommunens insatser var för stora och inte för små. Det gällde inställningen till den s.k. ekonomiska socialhjälpen. Örtendahl anser det typiskt för inställning till socialhjälpen att en mycket liten grupp väljare ger uttryck för önskemål om en vidgad kommunal verksamhet på detta område. Av betydelse är också att konstatera följande: Andelen som vill minska insatserna är störst i storstäderna och minst i de små landsbygdskommunema.
Skillnaden mellan undersökningarna år 1966 och år 1970 tycks närmast ligga däri, att de tendenser som observerades redan år 1966 framgår än tydligare. Beräkningen till tabellen är liksom tidigare utförd på andelen av väljarna som göra mera, utom på området ”socialhjälp”, där andelen ”göra mindre” i stället använts. Stabiliteten i resultaten tyder på att själva frågetekniken inte åstadkommit skillnaderna i missnöje mellan olika regiontyper.
De större kraven på kommunernas service i stora regioner, med arbetsmarknadsförhållandena som ett undantag, kan exempelvis förklaras med att kommunernas ekonomiska läge är mera överblickbart i den lilla resursknappa kommunen än i den stora kommunen. I den senare kan varje enskild ökning synas obetydlig i förhållande till de väldiga samlade resurserna. Ett visst stöd kan erhållas för detta resonemang. Om högre anspråk i kommuner med stort befolkningsunderlag hänger samman med en önskan att förbättra den kommunala servicen, borde detta ge utslag också i väljarnas bedömning om relationen mellan serviceutbudet och kommunalskattens höjd.
Tabell 5.17 Den vuxna befolkningens inställning till kommunal service och skatt 1966. Procentuell fördelning av svaren i olika ortstyper
Kommunblocksgrupp ökad lagom minskad service service service ökad lagom minskad skatt skatt skatt
Stockholm 18 48 25 Göteborg, Malmö 15 52 24 Större städer 18 43 25 Södra mellanbygden 20 47 20 Norra glesbygden 21 40 23
Anm. Data för norra tätbygden saknas.
Källa: C. Örtendahl, bilaga 5.
Tabell 5.17 visar inställningen till förhållandet mellan krav på service och villighet att betala skatt i olika ortstyper, Med tanke på att anspråken varit så markant positivt samvarierande med kommunens befolknings- underlag så hade det varit rimligt att anta, att också tanken på höjningar av kommunalskatten varit mera förekommande i de stora kommunerna än i de små. Tendensen i svarsfördelningen synes dock snarast vara av motsatt art. Samtidigt var kommunalskatten högst och de genomsnittliga taxerade inkomsterna minst i de minsta kommunerna.
De anspråk som registrerats i de större kommunerna synes i någon mening vara orealistiska då man inte låter de höga anspråken följas av ett accepterande av de ekonomiska följderna. Den svagt urskiljbara och något osäkra tendens till större benägenhet bland väljarna att tillåta skattehöjningar i mindre kommuner än i större skulle möjligen antyda, att man där är mera medveten om sambandet mellan anspråk på kommunal service och det pris man får betala för detta anspråk. Som Örtendahl framhåller är emellertid materialet så sprött på denna punkt, att antagandet inte kan anses bekräftat. En antydan om fruktbarheten av fortsatt forskning på detta område ligger docki tolkningen av resultaten.
5.6 Avslutande bedömning
De studier av hushållens levnadsvillkor som bedrivs inom ERU: s ram gäller främst sådana tillgångar som är knutna till boendeorten med omnejd. Flera skäl talar för att de ortsbundna tillgångarna, främst arbete och service, skall tillmätas stor betydelse vid bedömningar av olika befolkningsgruppers välfärdssituation. I kapitlet betonas att allt fler av hushållens göromål förutsätter att orterna är rikligt utrustade med arbetsplatser, skolor, vägar, kollektiv trafik m.m. Den förändrade arbetsfördelningen i hushållen ochi samhället ställer också större krav på orternas tillgångar. Förändringen medför bl. a. större anspråk på förvärvs- arbete i bostadsorten för kvinnor.
De studier av hushållens levnadsvillkor som bedrivs inom ERU: s ram kompletterar bl. a. låginkomstutredningens undersökningar som främst gällde individernas egna tillgångar. Undersökningar av förhållanden inom enskilda hushåll och grupper av hushåll ger tillsammans med studier av de ortsbundna levnadsvillkoren en bred bild av välfärdsförhållandena i samhället. Ett krav på underlagsdata är därvid att de skall ta hänsyn till skillnader i arbetsfördelningen mellan olika ortstyper i Sverige. Inkomst- förhållanden kan därmed inte ensamma återspegla standardförhållanden. ERU fäster i kapitlet stor vikt vid möjligheterna att utnyttja tidsmått för beskrivning och planering. Med tidsstudier visas hur olika befolknings- grupper kan utnyttja de ortsbundna utbuden av arbete och service.
ERU:s ansats innebär att arbetsmarknads— och serviceförhållandena i olika delar av landet kan anges på ett noggrant sätt. Arbetsmarknads- studierna gäller bl. a. tillgången på arbetsplatser för såväl bilister som dem som är hänvisade till kollektiva färdsätt i olika ortstyper. Det framhålls att bilisterna inom samma tidsram ofta har mer än dubbelt så många arbetsplatser att välja mellan som de som ej disponerar bil. Kartlägg- ningama av serviceförhållandena sammanfatts i vad som benämns välfärdslandskap. De visar hur stora reseuppoffringar som krävs för att individer i olika ortstyper skall nå utbud av sådan service som sjukhus, tandläkare, skolor och bibliotek.
Som ett resultat av ERU: s arbetsmarknadsstudier utvecklas ett betraktelsesätt som kan sammanfattas under rubriken teorier för lokala arbetsmarknaders funktionssätt. Däri ingår
a) avgränsning av lokala arbetsmarknader
b) analys av utbud av och efterfrågan på förvärvsarbete inom lokala arbetsmarknader samt
c) uppkomst av arbetslöshet på lokala arbetsmarknader.
Förhållanden som inte regleras av prisbildningsmekanismen ges stort utrymme. För att förklara regionala skillnaderi förvärvsintensitet för individer med likartad bakgrund beträffande kön, ålder och yrkesutbild- ning, måste arbets-, rese- och barnpassningsmöjligheter uppmärksammas vid sidan av inkomstförhållanden. Den lokala arbetsmarknadens geogra- fiska utsträckning skiljer sig kraftigt för olika individer till följd av skillnader i de icke prisreglerade faktorerna. Detta kan ge upphov till olika typer av arbetslöshet. ERU skiljer här mellan sökarbetslöshet och slumparbetslöshet. I såväl den svenska som den internationella debatten om sökarbetslösheten uppmärksammas mer sällan att den till en del uppstår som en följd av lokala arbetsmarknadsförhållanden. Den förvän— tade arbetslöshetstidens längd skiljer sig sålunda kraftigt åt mellan olika ortstyper. Orter med den längsta väntetiden drabbas ofta av utflyttning. Den registrerade arbetslöshetstiden blir därigenom likartad i olika ortstyper. ERU: s studier visar att det föreligger ett samband mellan den tid som arbetssökande skulle behöva vänta innan de får ett arbete på den ursprungliga bostadsorten och flyttning. Den regionalpolitiska slutsats som kan dras av arbetsmarknadsanalysen är att det kan vara nödvändigt att satsa på relativt stora orter om målet är att minska omflyttningar i
samhället. Det skall dock betonas att en sådan satsning inte automatiskt leder till en minskning av vad som betecknas sökarbetslöshet. En förbättrad information om de lokala arbetsmarknadernas utbuds- och efterfrågeförhållanden kan här vara till stor hjälp.
De studier av individernas inställning till serviceförhållanden på lokal nivå som utförts inom ERU: s ram visar att kraven på service är större i stora orter än i små. En förklaring kan här vara att kommunernas ekonomiska läge är mera överblickbart för de enskilda hushållen i små kommuner samtidigt som anspråken inte är så stora. Kartläggningar av tillgången till service visar närmast att kommuner med stort befolknings- underlag har högre värden. De 5. k. välfärdslandskapen ger också underlag för en sådan bedömning.
Även om tillgången till kvalificerad service ökat under perioden 1968—1972 kvarstår betydande skillnader mellan olika delar av landet. Norrlands inland uppvisar alltjämt låga värden då tillgången på läkare, tandläkare, viss skolutbildning och bibliotek jämförs med befolknings- underlaget.
I detta sammanhang måste den offentliga sektorns alltmer ökade möjligheter att genom sitt lokaliseringsval styra den regionala utveck- lingen och bygga upp levnadsmiljöer för hushållen beaktas. Även om möjligheterna att påverka levnadsvillkoren ökar, återstår svårigheter från analys- och planeringssynpunkt. Studier av effekter på levnadsvillkoren av den offentliga sektorns åtgärder är således ett ämne som i framtiden kan bli föremål för tvärvetenskaplig forskning. Den offentliga sektorns produktion och en ökande del faktorer som påverkar levnadsvillkoren består av icke prissatta eller kraftigt subventionerade nyttigheter. Möjligheterna att med traditionella ekonomiska styrmedel påverka utvecklingen i olika ortstyper minskar då produktionen av tjänster, som inte prissätts med monetära mått, ökar.
Frågan om levnadsvillkoren i olika ortstyper delas i kapitel 5 upp på olika problemkomplex. För det första förs en principiell diskussion om begrepp och synsätt som kan och bör användas. För det andra kartläggs levnadsvillkoren i skilda avseenden. Det är ett konstaterande av hur det är just nu i olika ortstyper. Varje enskild ort består därvid av en rad bebyggelseenheter som tillsammans bildar ett system av tätorter eller en tätortsgrupp. En viktig följdfråga efter kartläggningen av levnadsvillkoren blir sedan hur problemen kan angripas på tillgångssidan. Vilka möjlighe- ter finns att till olika kostnader bygga om våra levnadsmiljöer, dvs. förändra levnadsvillkoren på ett sätt som en spontan utveckling kanske icke skulle leda till? Precisare kunskap kräver omfattande utredningsar- bete, varför det tills vidare endast är möjligt att föra ett principiellt resonemang på detta område. Bland de viktigaste förhållanden som då måste beaktas, är produktionssystemens lokalisering i olika orter. Hur skall önskvärda förändringar i levnadsmiljön vägas mot önskemålet om effektiva produktionsförhållanden?
' Se riksdagsskrivelse BS 787
6. Produktionskostnader i olika ortstyper
6.1. Synsätt och mätmetoder
Genom produktionssystemen överförs resurstillgången i en region i form av råvaror, arbetskraft och kapitel till varor och tjänster som efterfrågas och förbrukas i den egna eller i andra regioner. I denna överförings- process kan olika kostnads- och intäktsposter urskiljas. Utfallet av beräkningar av dessa poster beror på hur de avgränsas. Traditionellt brukar företagets kostnader och intäkter särskiljas från samhällets. I de senare ingår förutom kostnader för ett studerat företag även effekter på hushållen och den offentliga sektorn. I de samhällsekonomiska posterna ingår också uppgifter om hur andra företag påverkas bl.a. genom samverkan i produktionen mellan olika företag och branscher. Uppgifter om inköp och försäljningar i den ort där företagen är lokaliserade och i andra orter och regioner med vilka företagen har förbindelser kan ge underlag för utvärdering av sådana indirekta effekter. De indirekta effekterna omfattar också värden på positiva och negativa effekter som åsamkas verksamheter utanför det egna aktionsfältet men som inte fångas upp av prissystemet. Kartläggningar av sådana samband utgör ett viktigt underlag i såväl företagsekonomiska som samhällsekonomiska analyser.
Det synsätt som utvecklas i detta kapitel bygger i väsentliga delar på den rapport som ERU: s produktionskostnadsgrupp har utarbetat. Gruppen tillsattes år 1970 med anledning av det uppdrag som ERU erhållit att utreda produktionskostnaderna i olika regioner.1 Framställ- ningen utgör samtidigt en sammanfattning av de resultat som har framkommit i den av ERU initierade forskningen om produktionskostna- derna i olika ortstyper och regioner.
En utgångspunkt för produktionskostnadsstudierna är att förhållande— na i en region kan antas vara givna i ett kortare tidsperspektiv. Detta gäller även den produktionsteknik som avgör hur tillgängliga resurser omvandlas till färdiga produkter.
Över en längre tidsperiod kan emellertid resurserna och produktions- tekniken förändras som ett resultat av flyttning, nyinvesteringar och av andra skäl. Vad händer när sammansättningen av resurstillgångama förändras? Vad blir följden om tillgången till någon resurs ökar? Vad händer när produktionstekniken förändras? Vilka effekter blir det ora" priserna på olika marknader förändras? Hur påverkas den regionala
produktionens storlek och hur påverkas omfördelningen av resurserna i dessa fall? Hur påverkas dessa storheter av olika regionalpolitiska åtgärder? Dessa och andra frågor måste beaktas vid uppläggningen av produktionskostnadsanalysen.
För att ta hänsyn till förhållandena under olika tidsperioder görs i produktionskostnadsstudierna en åtskillnad mellan rådande kostnader och de kostnader som skulle uppstå om nya verksamheter i framtiden etableras i en region. Vid planering och beslut om regionalpolitiska åtgärder är det dessa senare framtida s.k. potentiella kostnader som främst är av intresse. Tidsperiodens längd och utbyggnadens omfattning avgör skillnaden mellan faktiska och potentiella kostnader. Som fram- hålls i produktionskostnadsgruppens rapport kan en utbyggnad i en region i vissa fall ske till små marginella kostnader.l Vid större utbyggnader och på lång sikt kan dock marginalkostnaderna öka kraftigt även i dessa fall. I enlighet med uppdelningen i faktiska och potentiella kostnader och intäkter kan syftet med kapitlet sägas vara att belysa faktorer bakom
1. rådande och framtida regionala faktorprisskillnader 2. rådande och framtida kostnadsskillnader för företag 3. rådande och framtida kostnadsskillnader för samhället
Ett centralt tema i betänkandet är att uppbyggnaden av det svenska ortssystemet måste ägnas allt större uppmärksamhet i regionalpolitiken. Orterna är beroende av varandra bl. a. genom de varu- och kontaktut- byten som sker. Regionalpolitiska åtgärder får effekter inte enbart i de orter som är föremål för direkta insatser utan också i orter i andra delar av landet. Vid samhällsekonomiska bedömningar måste hänsyn tas till detta. Kartläggningar av företagens leveransströmmar och personkon- takter utgör därför ett viktigt inslagi studierna av produktionskostnader. De diskuteras i avsnitt 6.2. Dessförinnan förs i detta avsnitt en diskussion kring produktionskostnadsbegreppet. I avsnitten 6.3—6.4 redovisas den kartläggning och analys av kostnadsförhållandena för tillverkningsin- dustri, företagsservice, byggnadsverksamhet och det offentliga service- utbudet som utförts inom produktionskostnadsgruppen. Samhällseko- nomiska kalkyler diskuteras i avsnitt 6.5.
6.1.1. Företagens produktionskostnader och intäkter
Företagens produktionskostnader och intäkter på en viss lokaliseringsort bestäms till väsentlig del av hur man utnyttjar maskiner och annat kapital samt arbetskraft för produktionen av varor och tjänster. Men utfallet är också beroende av kostnaderna för inköp av råvaror, halvfabrikat och tjänster, liksom av samverkan med andra företag och av kostnaderna att transportera produkterna till konsumenterna. Varje företags läge i förhållande till arbetskraft, kunder och leverantörer av varor och tjänster är således av betydelse för avkastningen inom företaget. Å ena sidan påverkas sålunda företagets produktionskostnader och intäkter av före- tagets egna tillgångar och dess beteende ifråga om produktionsinriktning,
* I bl. a. betänkandet ”Ak- tiv lokaliseringspolitik" (SOU 1963:58) be- handlas dessa frågor ut— förligt på grundval av en studie om ”Lokala samhällskostnader vid in- dustrilokalisering”. Denna studie av P. Holm ingår i bilaga II (SOU 1963: 62) till betänkandet.
] Se bl. a. betänkandet Ak-
tiv lokaliseringspolitik (SOU 196358) och bilaga I ( SOU 1963:49 ) av G. Törnqvist
Figur 6 :] Förändringar i företagens produktionsbe- tingelser över tiden
produktionsvolym, marknadsföring och inköpspolitik. Å andra sidan på- verkas företagen av förhållandet till andra företag, hushållen och den offentliga sektorn.
Lokaliseringsmönstret, arbetskraftens utbildning, kommunikations- systemets utformning och kapacitet är faktorer som ofta ligger utanför ett enskilt företags kontroll. Dessa faktorer har trots det stor betydelse för det enskilda företagets produktionskostnader och intäkter. Genom investeringsverksamhet och utbildning påverkar företagen sina egna tillgångar över tiden. Genom andra företags och hushållens beteende och genom kollektiva beslut förändras omgivningens tillgångar. Schematiskt sammanfattas detta i figur 6: 1.
För att få ett samlat värde på de enskilda företagens kostnads- och intäktsförhållanden studeras, liksom i ERU:s tidigare betänkanden, produktivitetsförhållanden. Dessa uttrycker åtgången av produktions- faktorer vid en given produktion. Låg produktivitet innebär oftast stor förbrukning av produktionsfaktorer per producerad enhet och är vanligen ett uttryck för höga produktionskostnader. De faktorer som påverkar företagens produktionskostnader och produktivitet i en region indelas i ERU-70 liksom i föreliggande betänkande i tre grupper.
a) efterfrågeförhållanden b) faktorutrustning c) produktionsteknik
Som framhålls i kapitel 1 har frågeställningarna i statliga lokaliserings- utredningar utvecklats från att främst gälla regionala skillnader i faktorutrustning till att omfatta alla tre ovannämnda grupper av faktorer. 1947 och 1959 års lokaliseringsutredningar ägnade sålunda stor uppmärk- samhet åt skillnaderi transportkostnader och löner.1 l ERU-70 utvecklas ett synsätt kring analysen av produktionskostnaderna och de faktorer som påverkar dessa enligt ovan angivna tre grupper.
FÖRETAGETS OMGIVNINGENS TILLGÅNGAR TILLGÅNGAR
muklnu och unliuq- Ngwana.-kolonin."- ningnr. byggnad-r kult-utbud. "mma-n m.m. nm töntig-tl produkter m.m.
PRODUKTIONSBETINGELSER imon-ring" i inventering-r i mnklnu. know- nmhlll-klpilll. how m.m. | utbildning m.m.
BETEENDE produktion-- Inriktning
Eftersom företagen ingår i ett produktionssystem som omfattar stora de- lar av landet kan det vara missvisande att isolerat studera enskilda anlägg- ningar. Det betonades sålunda i ERU-70 att produktionskostnads- och pro- duktivitetsvärdena påverkas av förändringar i handels- och kontaktutbytet mellan företag i skilda regioner. Stor tonvikt läggs därför i föreliggande betänkande vid analyser av produktions- och kontaktsystemens utform- ning.
Efterfrågeförhållanden. I tidigare lokaliseringsutredningar har bl. a marknads- och transportpotentialer beräknats för att visa på efterfråge- förhållandenas betydelse för företagets produktionsmöjligheter. För företag som ligger långt från sina avsättningsmarknader innebär läget en negativ faktor i konkurrensen. Samtidigt kan läget utgöra ett visst skydd mot konkurrens vid avsättning på lokala och regionala marknader. Resultatet av detta kan vara att företag som ej utnyttjar den effektivaste tekniken i vissa fall kan kompensera detta genom att begränsa sig till försäljning på lokala och regionala marknader. Företag som är perifert lokaliserade i förhållande till sina avsättningsområden måste kompensera detta med en högre produktivitet i förhållande till sina konkurrenter.
Vid jämförelse mellan produktionskostnader för företag i olika regioner och ortstyper är det därför av betydelse att få uppgifter om vilka marknader man avsätter sin produktion på. De små företagens ställning som underleverantörer till större företag och dessas relativt starka exportinriktning innebär att prisutvecklingen i andra länder har stor betydelse för produktionskostnads- och produktivitetsförhållanden även för företag som inte är direkt exportinriktade. Drygt 40 procent av landets samlade industriproduktion säljs till utlandet. Importen har motsvarande omfattning.
Faktorutrustning och faktorkostnader. Tillgång till arbetskraft och realkapital liksom till råvaror och mark dvs. faktorutrustningen i en region är en förutsättning för produktion av varor och tjänster. Skillnader i produktionsinriktning för företagen i olika regioner kan till stor del förklaras av olikheter i denna faktorutrustning. Produktionsresultatet påverkas även av skillnader i resursernas åldersfördelning, liksom av arbetskraftens utbildning. För att begränsa sina kostnader tenderar företagen att på sikt välja en produktionsteknik som medför att rikligt förekommande faktorer i en region används i relativt stor utsträckning.
Företagens sysselsättning av varje produktionsfaktor ger en årlig avkastning. Denna avkastning anger de ramar inom vilka företagens ersättning till de sysselsatta faktorerna måste hålla sig. Denna ersättning till de olika faktorerna utgör företagens faktorkostnader.
Beroende på värderingen av fritid, boendemiljö, priser på vissa varor och tjänster m. m. är det naturligt att arbetstagarna finner att nominella löneskillnader mellan företag i olika regioner inte motsvaras av reala skillnader. Detta påverkar arbetskraftsutbudet. Dessa förhållanden disku- teras närmare i kapitel 5. Till skillnad från löner och råvarupriser torde priset på kapital på lång sikt vara detsamma i olika regioner. Avkast- ningen från redan installerat kapital kan dock variera. En orsak är att företagens möjligheter att utnyttja den givna kapaciteten kan skilja sig åt. En sådan skillnad i kapacitetsutnyttjandet påverkar även företagens produktivitet. I produktionskostnadsundersökningen utgör följaktligen kartläggningar av företagens realkapital och dess utnyttjande ett naturligt led.
Produktionstekniska förhållanden. Med produktionstekniska förhållan- den avses relationen mellan insatsen av arbetskraft, realkapital och
råvaror och produktionsresultatet.l Ju större produktionen är i förhållan- de till arbetsstyrkan, insatsen av maskin- och byggnadskapitzal samt råvaru- och halvfabrikat, desto gynnsammare kan de produktionstekniska förhållandena sägas vara. De påverkas bl. a. av
1. Skillnader i utnyttjandet av det tekniska kunnandet 2. Utnyttjandet av skalekonomiska för- och nackdelar och odelbarheter i produktionsprocesserna . Förekomsten av positiva och negativa agglomerativa faktorer samt . Naturgeografiska faktorer t. ex. klimat, markförhållanden etc.
Som bl. a. visas av Gunnar Törnqvist i Urbaniseringen i Sverige (SOU 1970: 14) söker sig företag som är beroende av kontakter med andra företag och offentliga myndigheter ofta till storstäderna. En: sådan geografisk koncentration av vissa funktioner innebär besparingar i företagens personalbehov. En storstadslokalisering kan sålunda innebära att en produktionsteknik utnyttjas som medför relativt låg arbetsk raftsåt- gång. Rationaliseringen inom jordbruket kan ses som ett exempel på förändringar i produktionsteknik till följd av utnyttjande av ett ökat tekniskt kunnande.
6.1.2. Den offentliga sektorns produktionskostnader
En väsentlig skillnad föreligger mellan de företagsekonomiska kostnader- na och intäkterna i företagssektorn och den offentliga sektorn genom att produktionens omfattning och inriktning inom den förra i princip bestäms av det pris som konsumenterna är beredda att betala för produkten, medan den offentliga sektorns utbud oftast inte är prissatt i monetära mått. Någon skarp gräns mellan sektorerna föreligger emellertid inte. Efterfrågeförhållanden, faktorutrustning och produktionsteknik är avgörande för utformningen av verksamheterna i båda sektorerna. Arbetsfördelningen mellan dessa sektorer inbördes och gentemot hus- hållssektorn förändras ständigt. I vissa fall får hushållen betala ett pris även för produkter som saknar priser i monetära mått. Som framhålls i kapitel 5 kan detta ofta registreras som en tidsuppoffring. Denna kostnadspost registreras inte i de företagsekonomiska kalkylerna. Uppgifter om kostnaderna för den offentliga sektorns produktion, vilka enbart baseras på företagsekonomiska mått blir därför från samhällsekonomisk synpunkt ofullständiga i och med att de inte tar hänsyn bl. a. till hushållens tidsuppoffring.
' Det bör uppmärksammas att det är en deflnitions- och metodmässig fråga vilken innebörd man ger de produktionstekniska förhållandena. ena sidan kan produktionsfaktorema grupperas efter inneboende eller förvärvade egenskaper. En och samma produktionsfaktor skall enligt denna definition kunna placeras i vilken region som helst och ge samma produktionsresul- tat, i annat fall är det fråga om olika produktionsfaktorer. De produktionstekniska förhållandena, för produktion av en viss vara, skiljer sig med detta betraktelsesätt ej åt mellan olika regioner. Regionala skillnader i produktivitet förklaras med denna ansats framför allt av skillnader i regionernas faktorutrustning.
Å andra sidan kan produktionsfaktorema grupperas i kapital, arbetskraft och naturtillgångar efter vissa gemensamma yttre egenskaper. Regionala produktivitets- skillnader förklaras därvid av kvalitativa skillnader som nytt kapital, bättre utbildad arbetskraft o. d.
Principerna för prissättningen inom den offentliga sektorn förklaras av att målet för verksamheten ofta är att alla skall kunna tillgodogöra sig det aktuella utbudet. Tillhandahållandet av utbildning, sjukvård, åldringsvård och andra offentliga tjänster kan följaktligen ses som att en tilldelning av dessa tjänster sker oberoende av inkomstförhållanden och social status. En effektiv produktion inom den offentliga sektorn innebär ett uppfyl- lande av de uppställda målen med så låg resursåtgång som möjligt.
En viktig skillnad mellan varuproduktion och tjänsteproduktion är att den senare i större utsträckning måste produceras i samma region som den konsumeras. Skillnader i befolkningsunderlag och ålderssammansätt— ning medför samtidigt att efterfrågan på offentlig tjänsteproduktion uppvisar regionala olikheter. Tröskelvärden för den offentliga sektorns produktion är mot denna bakgrund av stor betydelse. Genom att det ofta föreligger odelbarheter vid investeringar i offentliga anläggningar, liksom vid många privata, byggs de i vissa fall för andra behov än de som finns registrerade vid tidpunkten för byggnationen. Den offentliga sektorns anläggningar kan likaväl som företagssektorn därför under kortare eller längre perioder ha över- eller underkapacitet. Förutom information om kostnader för offentliga tjänster är mot denna bakgrund uppgifter om utbyggnadsbehovet på kort och lång sikt för den offentliga sektorn nödvändiga som underlag för en samhällsekonomisk bedömning.
6.1.3. Samhällsekonomiska produktionskostnader och intäkter
Med samhällsekonomiska produktionskostnader avses i allmänhet den totala resursåtgången i samhället för att producera en viss vara och tjänst. Med samhällsekonomiska intäkter avses på motsvarande sätt samhällets samlade fördel av att en vara eller tjänst framställs. Däri ingår de nyttigheter som produceras inom företagen, hushållen och den offentliga sektorn.
Samhällsekonomiska kalkyler över förändringar av verksamheten vid ett enskilt företag måste utöver uppgifter om företaget självt också omfatta data om effekter av dessa förändringar på omgivningen.1 Ivissa fall kan till exempel andra företag inte utnyttja sin produktionsapparat till fullo till följd av det första företagets agerande. Offentliga sektorn kan vidare åsamkas kostnader t. ex. för underhåll eller utbyggnad av infrastrukturen. Hushållens arbets- och boendemiljö kan förändras.
En jämförelse mellan företagens, den offentliga sektorns och samhäl— lets kostnader och intäkter för produktion av en viss vara kan visa att regionala skillnader mellan de studerade enheternas produktionskostna- der var för sig saknar motsvarighet i den samhällsekonomiska kalkylen.
1 Ett aktuellt exempel på hur en samhällsekonomisk analys ingått som väsentligt underlag för planering och beslut utgör industridepartementets Stekenjokkutred- ning. (Stekenjokk. Ds I 1972z5) I utredningen försöker man beräkna samtliga kostnader och intäkter för samhällssektorerna vid igångsättning av gruvbrytning i Stekenjokk. En analys av denna typ är främst möjlig att genomföra för ett projekt med lätt avgränsade, lokala effekter. Gruvbrytning i en glesbygdskommun kan här tjäna som exempel, liksom vissa vägprojekt.
* Förekomsten av monopol och andra former av ofull- ständig konkurrens kan med- föra att prissättningen på varor och tjänster inte stäm- mer överens med de sam- hälleliga värderingarna.
Det kan bero på att samverkan mellan de studerade enheterna ibland resulterar i en effektivare produktion i en region jämfört med andra. Bredden i företagens produktion ökar i allmänhet med antalet företag i en region. Detta leder till att vissa transport- och kontaktkostnader mellan företagen reduceras med växande ortsstorlek. Den samhällseko- nomiska kalkylen tenderar i dessa fall att ge ett lägre värde på produktionskostnaderna än den företagsekonomiska.
Ett annat exempel på skillnader mellan företagsekonomiska och samhälleliga kalkyler är det fall då den offentliga sektorn har överkapaci- tet. Detta är ofta fallet i regioner med litet och vikande befolkningsun- derlag. En ökning av produktionen i sådana regioner kan leda till relativt sett låga samhällsekonomiska kostnader i förhållande till de företagseko- nomiska.
Företagsformerna skiftar mellan olika branscher. I vissa branscher är det vanligt att företagen kontrollerar alla produktionsled från råvarukäl- lan till den färdiga produkten. I andra branscher är uppdelningar mellan sammansättningsfabriker och fristående underleverantörer mycket långt drivna. Det är svårt att fånga upp sådana skillnader i de företagsekono— miska kalkylerna. I det förstnämnda fallet beaktas vinsterna av samver- kan redan i det enskilda företagets kalkyler, medan de kan ge en ofullständig bild i det senare fallet.'
En jämförande regional kostnadsanalys för företagen, hushållen och den offentliga sektorn var för sig ger underlag för en samhällsekonomisk bedömning. ERU:s produktionskostnadsgrupp utgår i sin analys från företagens och den offentliga sektorns faktiskt redovisade produktions- kostnader. Arbetsgruppen hushållens levnadsvillkor kompletterar analy- sen av de samhälleliga kostnaderna med uppgifter om hushållens faktiska resursuppoffring.
Förekomsten av regionala skillnader i företagens faktiska kostnader och intäkter leder ej till slutsatsen att omlokaliseringar automatiskt medför ett effektivare utnyttjande av de samlade resurserna. Någon säker slutsats om detta kan inte dras förrän uppgifter om kostnaderna för omlokaliseringen föreligger. Produktivitetsvinster för hela samhällseko- nomin måste beaktas. Det är mot denna bakgrund rimligt att skilja mellan företagsekonomiska och samhällsekonomiska produktionskost- nader och intäkter på kort och lång sikt. På kort sikt förutsätts att de givna tillgångarna i form av byggnader, maskiner och infrastruktur utnyttjas så effektivt som möjligt. På lång sikt föreligger i princip ingen begränsning i handlandet i form av givna tillgångar. Alla produktionsfak- torer, inklusive de fasta anläggningarna, kan omlokaliseras så att resursutnyttjandet blir det effektivast möjliga över tiden. Detta sker genom att en viss anläggning byggs ut eller läggs ned. Produktionspro- cesserna förändras därvid vilket påverkar priserna på de utnyttjade faktorerna. Förändringar i konsumenternas smak och önskemål påverkar priserna på de färdiga produkterna. Den tidigare nämnda begränsningen i det empiriska underlaget vid samhällsekonomiska produktionskostnads- kalkyler på kort sikt gäller sålunda i ännu högre grad vid långsiktiga analyser. I kapitel 8 behandlas denna s. k. perspektivanalys närmare.
6.2. Regionala produktions- och kontaktsystem
Det produktionsresultat och de kostnader som kan uppmätas i en region är resultatet av ett samarbete mellan olika enheter av vilka några finns inom den observerade regionen medan andra kan ligga i andra regioner. Förändringar som kan avläsas i en region kan vara en följd av händelser och omständigheter i andra regioner. Genom de kopplingar som sammanbinder olika arbetsställen får åtgärder och förändringar i en region alltid effekter i andra regioner.1
Som framhålls på flera ställen i betänkandet kan man urskilja två synsätt vid uppläggning av studier och planering av regionala levnads- och produktionsförhållanden. Enligt det ena läggs tonvikten vid analys av förhållanden i geografiskt sammanhängande områden. Enligt det andra läggs huvudvikten vid sambanden mellan orter i olika delar av landet. För produktionskostnadsstudierna innebär detta att de skall ge svar på frågor om kostnadsnivån i en viss del av landet, samtidigt som de skall visa hur kostnaderna för en viss produktion påverkas av sambanden mellan arbetsställen 1 olika orter.
Enligt ERU: s bedömning kompletterar ansatserna varandra. I förelig- gande avsnitt ges sålunda en beskrivning av hur företag i olika orter samverkar. I det följande avsnittet är analysen av produktionskostnader- na inriktad på att belysa regionala skillnader i nivån på olika kostnads- poster.
Det är uppenbart att studier av produktions- och kontaktsystem måste göras mycket omfattande för att ge en heltäckande bild av relationerna mellan landets olika delar. ERU har i föreliggande etapp koncentrerat sig på att utveckla metoder för att genomföra studier av detta slag. Det är viktigt att framhålla att ERU: s studier därmed får en partiell karaktär, vilket motiverar en viss försiktighet vid slutsatser och rekommendationer, Syftet är emellertid att ange vägar som kan följas vid utarbetande av underlag för den framtida regionala planeringen av landets ortssystem.
Som ett första steg mot en djupare förståelse av de processer som äger rum i ett nationellt produktionssystem är det nödvändigt att se närmare på de kopplingar som finns mellan olika produktionsenheter. De samverkansformer som tas upp gäller
a) köp och försäljning av varor och tjänster b) informationsöverföring genom personkontakter
Framställningen inleds med en analys av företagens leveransströmmar. De fysiska leveranserna mellan verksamheter i olika regioner motsvaras av ett utbyte av personkontakter. Som ERU framhållit i tidigare rapporter får dessa kontakter allt större betydelse för den regionala utvecklingen. För ' Dessa tankegångar, att närmare analysera den regionala fördelningen av personkontakterna som Spela! en Stor IOll .. . . .. . . ' .. . . iproduktionskostnads- agnas lokaliseringen av näringslivets beslutsfattande ett sarskilt avsnitt. I gruppens rapport ut- ett avslutande avsnitt ges konkreta exempel på personkontakternas vecklas nämarei'bna- regionala fördelning. ga 7.
Skellefteå 0. Lycksele A-regioner
........
...............
Kopparbergs län
. .
_r—r—r...|..........4..............w............
....
.........................
Borås A-region
........vwv
u ”a' 3 .. i . u » » E' : u
"amon- hcllol
Malmö A-region
...
__|
.......l......6l
....
................r..å'90
Figur 6: 2 Regional fördelning av industrins försäljning, 1970, från utvalda regioner
vi................1.....r............v......j..
Borås A-region
.. m uvwndnde ..
- V.:k-nlmkluung
.................
Samtliga ombdeu ht... vrlko man. mi . url us w. annu
» ana.-n ...kep
Malmö A-region _ mig.) med gm...»
» ovnqn
Figur 6:3' Regional fördelning av industrins inköp i några regioner, 1970
' En utförligare redovis- ning av undersökningens uppläggning och resultat återfinns i produktions- kostnadsgruppens rapport
6.2.1. Köp och försäljning av varor
I produktionskostnadsgruppens rapport framhålls att de små företagen ofta arbetar som underleverantörer till de stora företagen, vilka i sin tur säljer en stor andel av sin produktion på export. Den av utlandskonkur- rensen påverkade prissättningen på produkterna sprids därigenom från de stora till de mindre företagen. De små och medelstora företagen påverkas således indirekt av utvecklingen på världsmarknaden. Samband av detta slag innebär att förändringar på utlandsmarknaderna kan medföra relativt stora samlade direkta och indirekta spridningseffekter på sysselsättnings- och produktionsutvecklingen i enskilda regioner.
I syfte att kartlägga dessa samband och för att analysera regionala spridningseffekter har produktionskostnadsgruppen genomfört en enkät- undersökning bland industriföretag i några utvalda regioner. Särskilda enkäter har dessutom gått till byggnadsföretag och serviceföretag i de studerade regionerna. Leveransenkäten utgör i princip en totalundersök- ning av tillverkningsindustrin, inklusive gruvor i Skellefteå och Lycksele A-regioner, Kopparbergs län, Borås A-region och Dalsland, samt Malmö/ Lund/Trelleborg A-region.l
Av figur 6: 2 framgår att avsättningen till de tre storstadsregionema och då framför allt Stockholmsregionen utgör en dominerande andel av försäljningen från industriföretagen i samtliga de studerade regionerna. För företagen i Malmö och Borås A-regioner gäller att man har en relativt jämn spridning av sin försäljning över nästan hela Syd- och Mellansverige, medan däremot avsättning till Norrlandsregionema är begränsad. Mark- nadsbilden för företagen i Kopparbergs län uppvisar en likartad spridning. Försäljningen sker dock här främst till övriga Bergslagen och Mälardals- området. Industriföretagen i Västerbottensregionerna har en god sprid- ning över hela Norrland av sin försäljning. Avsättningen i övrigt är koncentrerad till Mälardalsområdet och i någon mån till Småländska höglandet.
Den relativt sett stora lokala avsättning som Västerbottensregionernas företag uppvisar kan eventuellt förklaras av att andelen småföretag är stor och att företagen i stor utsträckning utvecklats ur varandra. Underleverantörssystemet har därför blivit relativt lokalt inriktat. Sam- tidigt som man har en omfattande lokal och regional försäljning exporterar Skellefteåregionens industri 39 % av sin totala produktion till utlandet. Motsvarande för Lyckseleregionen är 9 %. Industrin i Koppar- bergs län avsätter 28 % av sin totala försäljning på utlandsmarknaderna. Industriföretagen i Boråsregionen säljer däremot endast 17 % på export, medan Malmö-företagen exporterar 26 %.
En uppdelning av industriföretagen i storleksklasser visar att de mindre och medelstora företagens avsättning är mer lokalt och regionalt inriktad än hela industrins. Dessa företag avsätter mellan 20 och 30 % av sin produktion inom den egna A-regionen eller länet. Malmö-företagen utgör här ett undantag med sitt stora lokala och regionala marknadunderlag där man avsätter i det närmaste 50 % av sin produktion. För samtliga regioner gäller vidare att de mindre och medelstora företagens exportan-
del utgör mellan 9 och 11 % av den totala produktionen i denna grupp. Såväl regionala som branschmässiga undantag förekommer dock. I Malmö-regionen avsätter även de stora företagen en relativt stor andel av produktionen lokalt. Mindre företag inom verkstadsvaruindustrin avsätter genomgående en stor andel av sin produktion utanför det egna länet. Detta gäller framför allt de från marknadssynpunkt minsta regionerna, som Lycksele, Ludvika/Mora och Dalsland.
I figur 6: 3 redovisas på motsvarande sätt som i figur 6: 2 inköpens regionala fördelning. En jämförelse mellan figur 6: 2 och 613 visar att inköpen för industrin i samtliga regioner är något mer lokalt och regionalt inriktad än vad försäljningen är. Borås- och Malmöregionens starka koppling till Stockholmsregionen vad gäller industrins försäljning motsvaras ej av en likartad koppling på inköpssidan. Inköpen sker i stället från närmaste storstadsregion. Den starka lokala inriktningen av in- dustrins inköp i Västerbottensregionerna och i Kopparbergs län samman- hänger uppenbarligen med att dessa regioners näringsliv domineras av råvarubaserade branscher såsom järn-, stål- och metallvaru-, pappers- och träindustri.
Textil- och konfektionsindustrin, sko- och läderindustrin samt den kemiska industrin gör sina inköp främst på en nationell och internationell marknad. Detta torde vara en viktig förklaring till att importandelen för industrin i Borås—regionen uppgår till drygt 40 %. Motsvarande för industrin i Malmö A-region är 27 %, medan industrin i Kopparbergs län och Västerbottensregionerna endast köper omkring 20 resp. 16 % av sina råvaror och halvfabrikat direkt från utlandet. Importandelen för de mindre och medelstora företagen ligger i varje region genomgående omkring 10 % lägre än genomsnittet för industrin i respektive region.
Branschsammansättningens betydelse för den regionala fördelningen av försäljning och inköp framgår av figur 6: 4. Dessa figurer kan ses som en vidareutveckling av motsvarande figurer i kapitel 3.
Uppgifterna i tabell 6.1 om den regionala fördelningen av industrins inköp och försäljning synes visa att de stora företagen ofta kan betraktas som slutleverantörer i regionala produktionsblock genom att de avsätter större delen av sin produktion utanför den egna regionen. De små och medelstora företagen fungerar i stor utsträckning som underleverantörer till de större företagen. Ofta är underleverantörerna lokaliserade nära slutleverantörerna. En sådan lokalisering kan förklaras av en strävan hos underleverantörer att minimera transport- och personkontaktkostnader- na. Marknadskrafter kan följaktligen medverka till att lokala och regionala industriella komplex eller blockbildningar utvecklas, som domineras av slutleverantörerna. Resultaten från en studie av underleverantörssystem inom verkstadsindustrin ger stöd för en sådan slutsats.1 Enligt denna studie ökar graden av utnyttjande av underleverantörer med ökad företagsstorlek. Samtidigt minskar den andel av försäljningarna som utgörs av underleveranser med ökad företagsstorlek.
Många gånger innefattar en viss produkt så många komponenter att relationerna mellan de olika leden i produktionskedjan blir mycket komplexa och innefattar en mängd produktionsenheter. Produktions-
l Samarbetet mellan hu- vudleverantör och under- leverantör Sveriges Mekan- förbund, Stockholm 1967
KOSTNADER FÖR ARBET KRAFT OCH KAPITAL
MALMÖ/LUND TRELLEBORG A— REGION
32 ÖVRIGA 33 LANDET 9 34 aa OVR. OVR. SEKT. SEKr
UTLANDET
KOSTNADER FÖR ARBETSKRAFT OCH KAPITAL KOPPARBERGS
LAN
33 11 13 E 7 . . LÄNET
SEKT— sent. 1513 33 VR. 50 SEKT. 34 ovn. SEKT.
IMPORT UTLANDET
EXPORT
EXPORT
FÖRSÄLJNING
Trävaruindustri
KOSTNADER FÖFI ARBETSKRAFT OCH KAPITAL
BORÅS A— REGION
EGNA gå; LANET 33
IMPORT UTLANDET
EXPORT
KOSTNADER FOR ARBETS- KRAFT OCH KAPITAL SKELLEFTEÅ A—REGION
FÖRSÄLJNING
EGNA 33 LÄNET 9
UTLANDET EXPORT
Figur 6:4 Trävaruindustrin och verkstadsindustrin i fyra regioner. Inköp från och försäljning till olika branscher i det egna länet, övriga landet och utlandet, ] 970 (procent)
Källa: Leveransenkäten
Anm. Siffrorna i figuren anger branschkod enligt Svensk Näringsgrensindelning (SNI)
livsmedels- och
dryckesvaruin- bransch SNI-kod dustri jord- och skogs- textil-, konfek- bruk 11— l 3 tions- och läder- gruvor och mi— industri neralbrott 2 trävaruindustri
FÖRSÄLJNING
31
32 33
KOSTNADER FÖR ARBETS- KRAFT OCH KAPITAL
KOSTNADER FÖR ARBETSKRAFT OCH KAPITAL
Verkstadsindustrin
KOSTNADER roa ARBETSKRAFT MALMÖ/ LUND OCH KAPITAL /TRELLEBORG FÖRSÄLJNING FÖRSÄLJNING A-REGION
OVR. OVR. SEKT. SEKT. 34 35 37 ÖVRIGA 38
UTLANDET
KOPPARBERGS OCH KAPITAL SKELLEFTEÅ LÄN A—HEGION
37 EGNA se 37 EGNA
31 38 23 VRLÄNET ? ÖVR. LÄNET ovn. SEKT. 33 SEKT.
37
ÖVRIGA 3” LANDET 38 as: OV R. SEKT. Såå
OVR. SEKT.
IMPO UTLANDET
UTLANDET
IMPORT
massa- och pap- persindustri,
järn-, stål— och uppdragsverk- metallverk samhet 8 3 2
grafisk industri 34 verkstadsvaru- offentlig för- kemisk, gummi- varu- och plastin-
industri valtning och annan tillverk- andra tjänster
dustri 35 ningsindustri jord- och Stenva-
byggnadsverk-
ruin dustri 3 6 samhet
Tabell 6.1 Tillverkningsföretagensl (exkl. gruvor) avsättning på marknader år 1970 (procent)
Region Falun—Borlänge Avesta—Hedemora Ludvika/Mora A-region A-region A-regioner Avsättning Större Små och Större Små och Större Små och marknad företag medelstora företag medelstora företag medelstora Storleksklass företag företag företag Lokalt (egna A-regionen) 9 25 0 25 2 13 Regionalt (egna länet övrigt) 2 4 2 3 l 8 Nationellt (landet i övrigt) 70 62 46 50 73 65 Utlandet (exporten) 20 9 52 22 24 14 Summa 101 100 100 100 100 100
Anm.: Med större företag avses företag med ett salutillve miljoner kronor år 1970. Små och medelstora föret understiger 20 miljoner kronor år 1970.
Källa: Leveransenkäten.
rkningsvärde som överstiger 20 eller är lika med 20
ag omfattar företag med ett salutillverkningsvärde som
1 Motsvarande redovisning för de övriga studerade regionerna lämnas i bilaga 7, produktionskostnadsgruppens ; rapport.
systemet kan i sådana fall tänkas omfatta företag i flera län eller hela landet. Inom ett sådant nationellt produktionssystem kan vissa fördelar förväntas ligga i ett samarbete på lokal eller regional nivå mellan olika företag.
En regional koncentration av företag i en viss bransch kan dock många gånger ske effektivt även i mindre regioner. Verkstadsindustrin i Skellefteå-regionen är ett exempel på detta. För små regioner kan emellertid_ett utvecklande av ett produktionsmässigt effektivt produk- tionsblock innebära risker i form av en alltför ensidig produktionsinrikt- ning. Känsligheten för konjunktursvängningar och strukturförändringar ökar därmed.
Figur 6: 5 illustrerar sektoriella sambandi form av köp och försäljning för industrin i några regioner är 1970. Staplarna anger sektorernas andelar av den totala industriproduktionen i den studerade regionen. Pilarnas grovlek anger hur stor andel som respektive leveranspost utgör av industrins totala försäljningsvärde. De råvarubaserade industrisektorernas dominans är särskilt utpräglad i Skellefteå-regionen och i Kopparbergs län. De mest markerade direkta sambanden inom industrin i dessa regioner är de som råder mellan sektorer inom vad som kan betecknas som ett metallförädlingsblock. De dominerande branscherna är här järn- och stålverken och verkstadsindustrin. Industrin i Malmö-regionen är mer differentierad, utan några lika dominerande branscher som i de två andra regionerna. Sambanden mellan olika industribranscher är även mer komplexa i Malmö-regionen. Ett block som omfattar samverkan mellan sådana sektorer som livsmedels-, jord- och skogsbruk, pappers- och massa-, gummi-, järn- och stålverk och verkstadsindustrin kan urskiljas.
MALMO' A-REGION aonAs A-REGION MASSA/PAPPERS- Massa/PAP. LIVSMEDELSIND. LIVSM. LIVSM. IND. % _) MASSA PAPPERSIN. 'NDUSTRI 'NDUSTR' o TILLV IND TRAVARUIND. LIVSME- .::: MASSA ” TLIVSMEDELSIND. L|VSME- DELSIND [__—] PAPPERslND
JO-RD O'SEOGSBR. F MAS A/PAPPEFISIND UTIL V. IND. one-.. KOGSIND. DELS'ND- C__EMENT egneuriuL SKOG BRUK VERK
VERKSTADS' BVGGN IND. BYGGN. | BYGGN. IND. INDUSTRI JARN: STÅL- o. METALLVERK
VE RK- GUMMIIND VERKSTADSI ND. TADSIN
O TILLV IND. . I . . IGUMMIIND. GUMM|. IN TEKOIND. T.EKOIND DUSTRI
)TEKOINDUSTRI
CEMENTIND CEMENTIND. CEMENTIND. __ # evch. IND. m .
SEKTORER UTANFÖR
SEKTORER UTANFÖR T , NINGSIN- DUSTRIN OCH EXPORT
SKELLEFTEÅ
A'REGION TRAVARUIND BYGGNJND.
KOPPARBERGS LAN
SKOGSBRUK RÅV— 'N TRÄ—JVARUIND.
MASSA/ M ASSA/ 'RÅAAPSPSEÄ/SIND. PAPPERS' ND- PAPPERSIND—
LIVSMJND. UV MED '- ' '» [N'—[',Vs'm LIVSM. IND
GUMMIIND. GUMMIIND. OTILLV. IND. -SKOGSBRUK =
LIVSM IND.
:— OTILLV. IND TEK ,ND- TiLLViNo—SKOGSBR.
GRUVIND.
GRUVINDUSTRI éARN'. METALLVERK
JAaN—srAL- GRUVIND. - E. .
VERKSTADS INDUSTRI INDUSTRI
GUMMIIND GUMMIIND.
CEMENTIND. CEMENTIND SEKTORER _— . UTANFÖR O TILLV. IND. m” SEKTORER UTANFÖR TILLVERK- NINGSIN— DUSTRIN , .
Figur 6:5 Inköp och för- Anm. Staplarna i mitten ranspost utgör av industrins ler mer av totala försälj- sdljning för tillverkning. anger sektorernas andel av totala försäljningsvärde. ningsvärdet har angetts industrin i fyra regioner, den totala industriproduk- Uppgifterna avser inköp med pil. 1970 tionen i regionen. Pilarnas och försäljning till hela _. grovlek anger hur stor an- landet. Endast leveranser Källa: Leveransenkaten del som respektive leve- som utgör 1 procent 31.
Uppgifterna som redovisas i figur 6: 5 anger enbart de direkta sambanden i form av inköp och försäljning av varor och tjänster mellan olika branscher och sektorer. Då ett företag ökar sin produktion ökar samtidigt inköpen av råvaror, halvfabrikat och tjänster på det sätt och i den omfattning som anges i t. ex. figur 6.5. Underleverantörer i flera led måste emellertid också öka produktionen och därmed inköpen av råvaror och halvfabrikat. För att få en fullständig bild av ökningen i produktion, leveranser och sysselsättning måste även de indirekta spridningseffekterna beaktas. Om järn- och stålverken väljs som exempel visar figur 6: 5 att denna bransch i Kopparbergs län köper från och säljer till gruvindustrin, järn- och stålverk och verkstadsindustrin. Om även de indirekta sam- banden tas med i bilden så framgår det av beräkningarna att samtliga industribranscher utom Iivsmedelsindustrin, massa- och pappersindustrin och övrig tillverkningsindustri är mer eller mindre beroende av järn- och stålverkens produktionsutveckling i Kopparbergs län.
För att kunna beakta det indirekta leveransutbytet kan den s. k. input-outputmetoden utnyttjas. Därvid redovisas de samband som råder mellan olika branscher och sektorer i ett produktionssystem. På grundval av den tidigare nämnda leveransundersökningen är det möjligt att beräkna de effekter som genom produktionssystemet sprids till andra sektorer och regioner än de direkt berörda. I anslutning till arbetet med länsplanering 1974 insamlas uppgifter om varuutbytet mellan olika sektorer och regioner för hela landets tillverkningsindustri. Det kommer att innebära möjligheter att genomföra motsvarande beräkningar för samtliga län.
Utifrån en kartläggning av de direkta och indirekta samband som råder mellan olika branscher och regioner är det möjligt att ge en fullständig bild av i vilken omfattning olika verksamheter samverkar med varandra i ett regionalt produktionssystem och i vilken utsträckning de ingår som delar i ett nationellt. I tabell 6.2 redovisas uppgifter om de direkta och indirekta effekterna på produktionen i den egna regionen och i landet i övrigt vid en initiell ökning av produktionen med 10 miljoner kronor i var och en av de branscher och regioner som redovisas.
Uppgifterna i tabell 6.2 tyder på att metall- och verkstadsindustrin genomgående är starkt kopplad till ett nationellt produktionssystem. Kemisk-teknisk, gummi- och plastindustrin uppvisar det mest begränsade leveransutbytet med företag i andra regioner. I ett regionalt produktions- system är det ömsesidiga leveransutbytet mellan branscher inom regionen det dominerande. Inköpen från branscher och sektorer utanför regionen är mycket begränsade. I de fall industribranscherna i en region gör en stor del av sina inköp utanför den egna regionen kan dessa branscher sägas vara mer integrerade i ett nationellt produktionssystem.
Den samlade produktionsökningen i en region blir stor om den initiella produktionsökningen sker i en bransch som är väl intregrerad i det regionala produktionssystemet. I regioner med få företag föreligger emellertid inte tillräckligt underlag för att bilda sådana systern. Av tabell 6.2 framgår det att för Dalsland, som har få företag, gäller att en initiell produktionsökning i stor utsträckning läcker ut från den egna regionen.
Tabell 6.2 Regional fördelning av den totala omsättningsökningen vid en produktionsökning på 10 miljoner kronor (miljoner kronor och procent)
Bransch Region Omsättningsökning (mkr) Omsättningsökning (procent)
egna övriga totalt egna övriga totalt länet landet länet landet
Trävaru- Malmö A—reg 13 70 30 industri Borås A-reg 13 82 18 (SNI-33) Kopparbergs 13 87 13 Iän Skellefteå 14 82 18 A-region Lycksele 15 94 6 A-region Dalsland 1 1 65 35
Kemisk-, Malmö A-reg 1 1 91 9 gummi-, Borås A-reg 12 86 14 plast- och Kopparbergs 1 1 85 15 plastvaru- län industri Skellefteå 1 1 92 8 (SNI-35) A-reg
Dalsland 1 1 69 31
Metall- Malmö A-reg 11 78 22 och Borås A-reg 14 9 3 7 verkstads- Kopparbergs 11 65 35 industri län (SNI-38) Skellefteå 11 69 31 A-region Lycksele 1 1 69 31 A-region Dalsland l 1 69 3 1
Källa: Leveransenkäten
Den redovisning av samverkan mellan branscher och regioner som här lämnas bygger som nämnts på uppgifter om leveranser av råvaror, halvfabrikat och tjänster. Beräkningarna avser alltså produktionsuppgif- ter. För samhällsekonomiska utvärderingar av effekterna av en regional- politisk åtgärd, är det emellertid oftast uppgifter om sysselsättningseffek- ter som är önskvärda. Den modell som här utnyttjas för beräkning av spridningseffekter kan också användas för att beräkna effekter på sysselsättningsutvecklingen. Detta görs även i kapitel 7 och i avsnitt 6.5 i anslutning till de samhällsekonomiska översiktskalkyler som där presen- teras. Sambanden mellan produktionssystemens form och produktions- kostnadernas nivå berörs även i det avsnittet.
6.2.2. Köp och försäljning av företagsservice
Tillgången till företagsservice anses vara en betydelsefull lokaliseringsfak- tor för många företag. Hur stor betydelse den har som lokaliseringsfaktor är emellertid svårt att exakt ange. Detta gäller inte minst teknisk konsultation och överföring av information om bl. a ny produktionstek-
Tabell 6.3 Tekniska konsultföretag i undersökningsområdena. Avsättning 1970 (procent)
Avsättnings- Skellefteå Koppar- Borås Malmö/ Lu nd/ marknad A-region bergs län A-region Trelleb org
A-regio n
Lokalt (egna A-reg.) 57 16 23 39 Regionalt (egna länet i övrigt) 3 55 47 32 Nationellt (landet i övrigt) 3 3 9 19 19 Utlandet (exporten) 7 20 11 10 Summa 100 100 100 100
Källa: Produktionskostnadsgruppens företagsserviceenkät.
nik. Serviceutbudet är emellertid också av betydelse för produktionskost- naderna på kort sikt. Om tillfälliga behov av tjänster kan tillgodoses är det möjligt att undvika överkapacitet inom den egna serviceproduktionen under långa perioder.
Utbudet av företagsservice är koncentrerat till de större städerna. Sammanlagt fanns år 1965 ungefär 65 % av all uppdragsverksamhet ide tre storstadsregionema. Norrlands andel var vid samma tidpunkt knappt 8 %. Den regionala obalansen i tillgången på företagsservice är sannolikt en direkt följd av att de mest kvalificerade tjänsterna kräver ett betydande marknadsunderlag. De kan därför endast tillhandahållas i de största stadsregionerna. Mer rutiniserad service är däremot relativt jämnt fördelad över landet. Juridisk och kameral service är t. ex. väl företrädd även utanför storstadsregionema, medan motsatsen gäller för marknads- undersökningsbyråer. Administrativt utvecklingsarbete kan betecknas som en mycket kvalificerad typ av tjänst. I slutet av år 1970 fanns 59 % av samtliga organisationskonsulter i Stockholmsregionen. Motsvarande andel för Göteborgs- och Malmöregionen var 16 respektive 7 %. Som framgår av avsnitt 6.2.3 så är företagens huvudkontor och därmed efterfrågan efter organisationskonsulter i mycket stor utsträckning lokaliserade till storstadsregionema.
I tabell 6.3 redovisas uppgifter om de tekniska konsultföretagens regionala avsättningsmönster. Inom denna grupp av företag återfinns såväl de regionalt sett väl spridda konsulterna till byggnadsindustrin som det mycket koncentrerade utbudet av datateknisk service. Detta måste beaktas då de stora skillnader som föreligger t.ex. i mönstret för Kopparbergs län och Skellefteåregionen skall förklaras. Den begränsade regionala avsättning som de tekniska konsulterna i Skellefteåregionen uppvisar beror framför allt på det relativt stora utbudet av dessa tjänster som finns i Umeåregionen. Den stora lokala avsättning som Skellefteå- regionens serviceföretag uppvisar kan till stor del förklaras av att tillgängligheten till alternativa utbud är mest begränsad för företag i denna region. Närheten till Stockholm och Göteborg gör att de större företagen i Kopparbergs län och i Borås A-region tillgodoser en stor del av
g—Peurxvav'x
ca A___ ,_
T I | I 1' | T I | | Teckenförklaring Samtliga områden till vilka det ska" leveran sar anges med gråten
Värden mindre än 0.5 %anges ej.
ITT
Px- ***-K, !
övriga värden är avrundade vill nå rmoste heltal
. . . f
0 100 km |__|—Lu
H. lVlUND - t.ex/RL r....d. Gungmliskn imnuri”.
Figur 6:6 Regional fördel- ning av serviceföretagens försäljning I 970. Malmö /Lund/ Trelleborg A-region
Källa: Serviceenkäten
sina behov av mer kvalificerad service i dessa regioner. Mindre företag i de mer perifera delarna av regionerna köper däremot sin service från Falun/Borlängeregionen och Borås. Koncentrationen av såväl serviceföre- tagen som övriga företag till Malmö kommun gör att servicen där huvudsakligen får en lokal avsättning.
Serviceföretagens försäljning av företagsservice är relativt väl spridd inom den egna regionen och de närmaste grannregionerna. Detta framgår av figur 6: 6 som visar försäljning av företagsservice från Malmöregionen. En stor del av kunderna återfinns inom Kristianstads och Kronobergs län samt vissa delar av Blekinge. Även om täckningsgraden är något lägre i landets mellersta delar tycks fältets utseende väl överensstämma med det tidigare beskrivna fördelningsmönstret för industrins försäljning av varor. Gränsen mot Norrland och svaghetszonerna isödra och mellersta Sverige är i stort sett desamma.
Den regionala och sektoriella fördelningen av serviceföretagens försälj- ning och inköp återges för några regioner i figur 6: 7. Inom tillverknings- industrin är det Iivsmedelsindustrin, den kemiska industrin, grafisk industri och verkstadsindustri som är serviceföretagens största kunder.
Under senare år har efterfrågan på företagsservice ökat kraftigt. Detta torde bl. a. bero på att många företag inte har möjlighet att ständigt sysselsätta ett växande antal specialister inom den egna organisationens ram. Serviceföretagen är i princip själva utsatta för samma problem. De enskilda serviceföretagen kompletterar vid behov sina resurser hos varandra. Detta utgör en parallell inom tjänstesektorn till de teknologiska produktionssystem inom industrin som analyseras i avsnitt 6.2.1. Serviceföretagens koncentration till större stadsregioner kan sålunda vara orsakad av att man där har goda möjligheter att komplettera sina resurser. Samtidigt medför de goda kommunikationerna till dessa regioner att tillgängligheten till dem är god. Den regionala fördelningen av serviceföretagens inköp av service som redovisas i figur 6: 8 ger ett visst belägg för detta.
De bearbetningar som här presenteras tyder på att kvalificerad företagsservice är hårt knuten till storstadsregioner och då framför allt Stockholmsregionen. Önskemålet om att även nå marknader utanför Stockholmsområdet har lett till etablering av filiakontor. En viktig anledning till detta torde vara att man på så sätt bättre kan informera potentiella kunder om sin verksamhet. Mot bakgrund av det ovan sagda kan, enligt ERU:s bedömning, en möjlig väg för att skapa en bättre regional balans med avseende på tillgången till företagsservice, vara att stimulera filialutläggning av serviceföretag.
Uppdragsverksamhet
KOSTNADER ron AHBETSKRAFT MALMU/ LUND/ OCH KAPITAL TRELLEBORG A-REGION
UTLANDET EXPORT
KOSTNADER FÖR ARBETSKRAFT KOPPARBERGS »- OCH KAPITAL LÄN FURSALJNING
Figur 6 :7 Uppdragsverk- samhet i fyra regioner. In- köp och försäljning, 1970 Anm. Siffrorna i figuren anger branschkod enligt Svensk Näringsgrensindelning (SNI) bransch SNI-kod jord- och skogs- bruk 1 1— 13 gruvor och mi- neralbrott 2 livsmedels- och dryckesvaruin- dustri 3 l textil-, konfek- tions- och läder- industri 32 trävaruindustri 33 massa- och pap- persindustri, gra- fisk industri 34
KOSTNADER FOR ARBETSKRAFT BORÅS OCH KAPITAL A_REGION
ovaA ”32 LANDET ava. ovn. SEKT. se” UTLANDET EXPORT
KOSTNADER FÖR ARBETS- SKELLEFTEÅ KRAFT OCH A- REGION KAPITAL
FÖRSÄLJNING
SEKT.
34 ÖVRIGA 33 832 34 OVR. LANDET 50
kemisk, gummi- varu- och plast- industri 35 jord- och sten- varuindustri 36 järn-, stål— och metallverk 37 verkstadsvaru- industri 38 annan tillverk- ningsindustri 39 byggnadsverk- samhet 50 partihandel 61 uppdragsverk- samhet 832 offentlig för- valtning och andra tjänster 9
| | | | | | | l T | | | | | | I I | I | | l I | | T I l T Teckenförklaring »" * x 1 _ Samtliga områden från vilka *, Nk _ — det skett i n k 6 p »— *=_ ' _ anges med gröten * x' &_.» — 7600 ,” ” ***. ; 'x .. " Vården mindre än 0.5 %anges ej. ', " *" - övriga värden är avrundade till + *. ' .. närmaste heltal ”_ ; J — [_ ,, l _ ,r i — _ ' 1 _ 7500 J ** _ _] J — l l _ _ . . x x » .. . _ _ : !=, _ fl " 7400 ' f _ _ . . _ :' '-. - _ 7 i. _.
1 |_L O & 7000: c 6900: 6800: 6700: 6600: c 6500: 6400: 6300: Figur 6 :8 Regional fördel— — ning av serviceföretagens : inköp av tjänster 1970. 6200 _ Malmö/Lund/ Trelleborg _ o IOO km A-regron " H.!ViUND-T.EK/IL ' Lunds Geografiska Institution " Källa:Serviceenkäten 6100
1200 1300 1400 1500 l600 1700 1800
6.2.3. Regional fördelning av näringslivets beslutsfattande
Kontaktbehov mellan befattningshavare inom offentlig och privat verk— samhet är till stora delar koncentrerad till de delar av verksamheterna som inte sysslar med rutinbetonad produktion och administration. Enligt vissa forskningsresultat kan ca 250 000 personer inräknas i den mest kontaktberoende gruppen. Den geografiska lokaliseringen av dessa befattningshavare medför flöden i form av t. ex. resor, korrespondens och telefonsamtal. Transportsystemets utformning och kapacitetsutnytt- jande i olika regioner är därför i viss mån avhängigt av de kontaktfrekven- ta individernas lokalisering.l De ger underlag för bl. a. flyglinjer och snabbtåg och samtidigt attraheras nya individer eller grupper att lokaliseras så att redan befintliga kontaktkanaler kan utnyttjas. Härav följer att redan existerande kontaktvägar förstärks genom att orter med goda kontaktmöjligheter erhåller nya organisationsenheter. Den geogra- fiska fördelningen av dessa enheter behandlas i avsnitt 6.2.4. I föreliggan- de avsnitt diskuteras den regionala fördelningen av det privata närings- livets beslutsfunktioner. Lokaliseringen av de svenska aktiebolag som är noterade vid fondbörsen och på fondhandlareföreningens lista utgör därvid ett mått på denna fördelning. Av Lars Nordströms bidrag i bilaga 8 framgår att Stockholmsregionens andel av de börsnoterade företagens huvudkontor utgjorde 32 % år 1950. Därefter har den successivt ökat för att år 1972 uppgå till ca 37 %. Göteborgsregionens motsvarande andel har sjunkit från 19 till 16 %. Den tredje storstadsregionen Malmö uppvisar en klart expansiv bild. De nu nämnda regionernas olika utvecklingslinjer dominerar helt gentemot övriga regioner. Tillsammans har de en andel av landets huvudkontor som år 1972 uppgick till 62 % mot 56 % år 1950. En regional koncentration av företagens huvudkontor kan följaktligen sägas ha skett under perioden. Att märka är, att medan de tre storstadsregionema totalt sett ökat sin dominans över övriga regioner har Stockholmsregionens absoluta och även relativa tillväxt delvis skett på Göteborgsregionens bekostnad, dvs. genom att företag med huvudkontor i Göteborg har köpts upp av Stockholmsföretag eller flyttat till Stockholm. Uppgifterna i tabell 6.4 visar antalet anställda år 1970 inom landets 500 största industriföretag. För varje företag har antalet anställda hänförts till den region varifrån företaget styrs. Materialet ger vid handen att cirka 33 % av företagen styrs från Stockholmsregionen medan 14 % styrs från Göteborgsregionen och 8 % från Malmöregionen. Totalt uppgår den andel av de sysselsatta som arbetar i företag med huvudkontor i storstadsregionema till 55 %. Lokaliseringen av beslutsfunktioner återspeglar självfallet olika mellan— 1 För en närmare rede- regionala beroenden eftersom en ort med flera beslutsfunktioneri hög Visrling av de? senaSte " _ _ . _ _ 10 arens regionala sys- grad ar kopplad till andra orter, 1 vrlka ofta den direkta produktionen selsättningsutveckling sker. Den styrning eller den ömsesidiga påverkan mellan olika orter som 0011 arlthfÖ-fdelning härvid uppkommer kan avläsas med hjälp av en mängd olika data bland åtgågsetlniäåäggäs vilka tjänsteresor och kontakter i form av telefonsamtal eller brev ger en rapport, bilaga 7 (SOU likartad bild. Den här presenterade kartläggningen av det privata 19742 3)
Tabell 6.4 Antal anställda som arbetar i företag med huvudkontor i storstadsre- gioner och andra regioner 1970
Regiontyp Antal Procent anställda
Storstadsregioner 557 615 54,9 Mellanregionerl 270 698 26 ,7 Övriga regioner 186 601 18,4
Totalt 1014 914 100,0 1 Linköping, Norrköping, Eskilstuna, Jönköping, Helsingborg, Borås, Karlstad, Västerås, Gävle och Sundsvall.
Källa: L. Nordström, bilaga 8
näringslivets regionala beslutsfördelning ger en entydig bild av hur Sverige i detta avseende är uppbyggt. Utöver de tre storstadsregionema — där Stockholmsregionens ställning är speciellt markant — kan en grupp om ca 10 regioner urskiljas som bildar ett mellanskikt i förhållande till övriga regioner med i detta sammanhang helt underordnad betydelse.
6.2.4. Personkontakter
I ERU:s kartläggning och analys av kostnader i tid och pengar för kontakter mellan befattningshavare inom näringsliv och förvaltning betraktas det svenska samhället som ett kontaktsystem. I detta system ingår den informationsöverföring som sker genom personkontakter. Detta kontaktsystem kan ses som en integrerad del av de produktions- system som behandlas i övriga delar av avsnitt 6.2.
Inriktningen mot studier av personkontaktsystem förklaras till stor del av den förskjutning i sysselsättningen som skett i Sverige från godshante- ring och materialbearbetning till service och administration. Denna förändring, som också äger rum i andra högindustrialiserade länder, innebär att informationsbehandlande och kontaktberoende funktioner ökar sin sysselsättningsandel på bekostnad av den mindre kontaktberoen- de rutinbetonade varuproduktionen. Det har blivit allt vanligare med regionalt uppdelade organisationer, vilket medför att de informationsbe- handlande funktionerna allt mer koncentrerats till storstadsregionema, medan den mer rutinbetonade godshanteringen och materialbearbet- ningen tenderar att fördelas relativt jämnt över landet.
I ”Regioner att leva i” framhålls att den väsentligaste information som utväxlas i samhället fortfarande kräver direkta personkontakter, trots den teletekniska utvecklingen. Det tycks t.o.m. vara så att de direkta personkontakterna — för vilka fysiska avstånd innebär en väsentlig restriktion — ökat i betydelse under senare år och kan förväntas öka ännu meri betydelse under överskång framtid.
Väsentliga faktorer för det mellanregionala kontaktsystemet är den regionala branschsammansättningen och befattningsstrukturen inom oli- ka verksamheters organisation. En uppdelning av personkontakterna
Tabell 6.5 Personkontakter fördelade mellan och inom olika sektorer 1970
Från sektor Till sektor
Indu- Offentl. Uppdr. Intr. Bank, Öv- Totalt stri förv. verks. org. för- rigt och säkr.
handel m. rn.
Industri O. handel 68 10 Offentlig förv. 22 56 Uppdrags. verks. 47 20 Intresseorg. 38 18 Bank förs. m. m. 32 6 Övrigt 29 16
Källa: M. Engström—B. Sahlberg, bilaga 8.
mellan Olika sektorer visar att industri, handel och offentlig förvaltning är de tunga sektorerna i kontaktmönstret. Därutöver kan konstateras att det för sektorn handel och industri gäller att 68 % av samtliga personkontak- ter sker inom den egna sektorn. Motsvarande relation för den offentliga förvaltningens verksamhet är 56 %. Se tabell 6.5.
Inom ramen för produktionskostnadsgruppens arbete har studier utförts för att identifiera grupper av förvaltningspersonal inom t. ex. industriföretag, serviceföretag och offentliga förvaltningar, som har en omfattande kontaktverksamhet.1 Vissa av dessa ägnar i genomsnitt mellan 30 och 50 timmar per vecka åt direkta personkontakter, somliga över 60 timmar (restider men inte förberedelsetider inräknade). Det finns också administrativ personal med få externa personkontakter. Arbetarperso- nalen inom företagens driftsdelar har tjänstekontakter av knappt mätbar omfattning utanför det egna arbetsstället.
De kontaktberoende eller kontaktintensiva befattningshavarna i före- tagen ägnar stor del av sin tid åt förflyttningar. När det gäller mellanregionala resor, dvs. resor mellan centra i landets A-regioner, svarar de för 80 % av alla flygresor och ungefär samma andel av resorna med tåg i första klass.
I de mellanregionala kontaktnäten dominerar storstadsregionema som avgivare och mottagare av resenärer. Särskilt Stockholms ställning som centralort i kontaktmönstret är påfallande.
De faktorer som inverkar på olika verksamheters möjligheter att tillgodose sitt kontaktbehov är i detta fall bl. a. den egna ortens storlek, verksamhetsstruktur, närhet till storstadsregion eller annan större region. En större region som dessutom rymmer länets residensstad har oftast högre självförsörjningsgrad än motsvarande region som saknar residens- 1 För en närmare be- stad. Figur 6: 9 visar de relativa skillnaderna mellan landets A-regioner skrivning av olika or- vad gäller kostnaderna för att upprätthålla direkta personkontakter. Det ganisationers kontakt- kan konstateras att befattningshavare i Stockholmsregionen har det mÖnStef 5?- kapitel4 gynnsammaste positionsläget från kontaktkostnadssynpunkt år 1970. iproduktionskostnads—
.. . . . gruppens rapport, Därnäst följer ovriga regioner kring Stockholm och runt Mälaren. För bilaga 7_
1 För en analys av en- skilda verksamheters faktiska kontaktkost- nader och olika orters potentiella kontakt- kostnader se kapitel 5 i produktionskost- nad sgruppens rapport, bilaga 7.
kontaktberoende befattningshavare i Göteborg och Malmö är däremot läget mindre förmånligt.
Mest ogynnsam är situationen i Norrlandsregionema, även om förhål- landena har förbättrats något under 1960-talet. För exempelvis en Umeåbo är det dock fortfarande (1970) avsevärt mycket dyrare än för en person med arbetsplatsen i Stockholm att uppehålla sina kontakter
.rent allmänt sett, utan hänsyn tagen till något specifikt kontaktmönster.l Det råder således betydande skillnader mellan olika regioner från ekonomisk utgångspunkt när det gäller att upprätthålla kontakter med övriga regioner i riket.
Det här presenterade materialet över personkontakter visar hur regionala kontaktsystem kan ses som delar i ett nationellt produktions- system. Den fortsatta ekonomiska utvecklingen kan enligt ERU:s
Figur 6 :9 Regionala kon- raktkostnadsskillnader, 1970. Index för Stock- holm=I 00
Anm. Siffrorna anger in- dextal. Högt indextal=låg kontaktkostnad.
Källa: M. Engström—B. Sahl- berg, bilaga 8
bedömning förväntas innebära en ökad specialisering och arbetsfördel- ning mellan olika produktionsenheter, funktioner och regioner. Detta kan väntas medföra en fortsatt ökad storstadskoncentration av de kontaktberoende funktionerna. Genom att underlätta möjligheterna till personkontakter även utanför storstadsregionema kan en sådan fortsatt koncentration av vissa funktioner motverkas. Av de kartläggningar som redovisas här och i produktionskostnadsgruppens rapport framgår att detta kan ske genom att underlätta de mellanregionala persontransporter- na. Andelen kontaktberoende funktioner i regionerna utanför storstads- områdena kan givetvis också ökas.
6.2.5. Framtida produktions— och kontaktsystem
Likaväl som produktionsprocessen inom en anläggning förändras och effektiveras över tiden så pekar erfarenheterna mot att också produk- tions- och kontaktsystem som omfattar flera företag och anläggningar genomgår förändringar. Tidigare undersökningar av de nationella leve- ranssambanden och Olika sektorers produktionsprocesser har visat att en viss stabilitet i dessa samband varar under en relativt lång period. 10 år har nämnts som ett högsta värde för kalkylarbetet. Det finns anledning att utgå från att de leveransförhållanden som presenteras i avsnitt 6.2.1 och i produktionskostnadsgruppens rapport uppvisar en liknande eller något lägre stabilitet över tiden. Stabilitetsproblemen gäller också de kontaktrelationer som redovisas. Den regionala politiken syftar delvis till att förändra dessa samband. Investeringar i kommunikationssystem och transportstöd är exempel på åtgärder som verkar i denna riktning.
Vid en bedömning av de framtida produktions- och kontaktsystemens utformning kan flera metoder komma ifråga. Bland ansatserna kan nämnas den som innebär att uppgifter om förhållanden hos de företag som utnyttjar den nyaste tekniken läggs till grund för framtidsbedöm- ningen.
I produktionskostnadsgruppens rapport presenteras uppgifter om leveransströmmar för de 50 % av industriföretagen i Skellefteå—regionen som utnyttjar sig av den effektivaste och därmed förmodligen den nyaste tekniken. En jämförelse med de 50 % av industriföretagen som uppvisar det lägsta driftöverskottet resulterar endast i mycket begränsade skillna- der i leveransströmmarnas regionala och sektoriella fördelning. Resultatet stödjer antaganden om att de ömsesidiga sambanden mellan olika regioner och sektorer är relativt stabila.
En annan ansats är att studera förhållandena i andra länder. Det finns också möjligheter att studera utvecklingen på transportteknikens område. Även andra metoder kan komma ifråga. Här kan mer renodlade prognosansatser nämnas. Stabilitetsproblemen tas därför även upp i kapitel 7.
Inom ramen för produktionskostnadsgruppens arbete har metoder utarbetats för att göra bedömningar av kostnaderna vid olika alternativ för kontaktsystemets utveckling. Genom att beräkna kontaktmöjligheter- na vid alternativa fördelningar av sysselsatta inom kontaktberoende
Figur 6:10 Regionala kontaktkostnadsskillna— der efter två alternativ för utbyggnad av inrikes flygna'tet och regional omfördelning av kan- taktberoende verksam- heter
Anm. Siffroma anger in- dextal. Högt indextal=låg kontaktkostnad.
Källa: M. Engström—B. Sahlberg, bilaga 8.
verksamheter och utbyggnader av kommunikationssystemet visas vad som betecknas som alternativa Sverigebilder. Av beräkningarna framgår det att om ökningen i sysselsättningen inom kontaktberoende verksam- heter lokaliseras till primära centra kan det från kontaktkostnadssyn- punkt förväntas bli drygt 25 % dyrare än om motsvarande sysselsättnings- ökning sker i storstadsregionema. Hänsyn har därvid inte tagits till att ny teknik kan förändra kontaktmöjligheterna. Dessa förändrasi kalkylerna endast på grund av omfördelning av kontaktberoende verksamhet. Om tillväxt av kontaktberoende verksamheter lokaliseras till Norrland torde till följd av detta kostnaderna bli drygt 35 % högre än om utvecklingen sker i storstadsregionema.
Större stads- Norrlands- alternativet alternativet
En utbyggnad av flygnätet så att Norrland får snabbare och direkta flygförbindelser med större städer i syd- och mellansverige kan ske genom att 1970 års inrikes flygprogram utökas med drygt 8 %. Om samtidigt tillväxten i antalet sysselsatta inom kontaktberoende verksamheter huvudsakligen lokaliseras till primära centra över hela landet blir den samlade effekten att kostnaderna för personkontakter inom hela det nationella kontaktsystemet sjunker med 15 %. Effekterna av dessa två åtgärder redovisas som Norrlandsalternativet i figur 6:10. Detta kan jämföras med de regionala kontaktkostnadsskillnaderna år 1970 som de redovisas i figur 6: 9.
I ytterligare ett modellförsök utgår man från en relativt kraftig utbyggnad av flygnätet med en resursökning av inrikesflyget med drygt 26 % jämfört med förhållandet år 1970. Därvid sammanbinds ett antal primära centra med varandra och med de tre storstadsregionema. Största effekten av denna åtgärd bli det om samtidigt hela tillväxten av kontaktberoende verksamheter lokaliseras till primära och regionala centra i Norrland. De samlade effekterna av dessa två åtgärder blir enligt modellförsöken att landets samlade kontaktkostnader reduceras med 25 % jämfört med förhållandena 1970. Om istället sysselsättningsök- ningen inom kontaktberoende verksamheter huvudsakligen sker i primära centra över hela landet så får västra och mellersta Svealand, nordöstra Götaland och delar av Norrland mycket kraftiga förbättringar av sina kontaktmöjligheter. Sundsvall-Härnösand men även Sollefteå, Umeå, Skellefteå och Luleå får då ungefär lika goda kontaktmöjligheter som ett flertal regioner i sydsverige. Resultaten från detta exempel återges som större stadsalternativet i figur 6: 10.
För en bedömning av samhällsekonomiska kostnader och intäkter vid expansion eller kontraktion i en ort utgör det underlag som kan hämtas från de här redovisade uppgifterna om framtida produktions- och kontaktsystem ett väsentligt inslag. I de exempel på samhällsekonomiska översiktskalkyler som redovisas i avsnitt 6.5 utgör följaktligen uppgifter om utformningen av dessa system en väsentlig information tillsammans med uppgifter bl. a. om produktivitetsförhållanden inom företagssektorn, anläggnings— och driftkostnader inom den offentliga sektorn m. m.
6.3. Företagens produktionskostnader och intäkter
Uppgifterna i avsnitt 6.2 belyser hur företagen ingår som delar i ett produktionssystem med mellanregionala beroenden. Kopplingarna inom ett sådant system utgörs av leveransströmmar, personkontakter m.m. Samband av detta slag påverkar företagens produktionskostnader och intäkter. Att många företag är känsliga för höga transportkostnader är ett känt faktum. Företagen strävar emellertid efter att anpassa sig till rådande förhållanden. Detta kommer bl. a. till uttryck i val av produk- tionsteknik, vilket återspeglas i kapitalintensitet och produktivitet. I föreliggande avsnitt diskuteras hur Olika kostnadsposter påverkas av detta. Speciell uppmärksamhet ägnas därvid åt hur enskilda företag anpassar sig till rådande kostnadsförhållanden.
222. Produktionskostnader i olika ortstyper SOU 1974:1 6.3 .1 T ransportkostnader och anläggningskoncentration
Kommunikationsstrukturen och dess kapacitet påverkar företagen i olika omfattning i skilda delar av landet. Det är välkänt att många företag har lyckats rationalisera transportarbetet avsevärt. Det innebär att kostnads- ökningarna har begränsats när det gäller transporter av råvaror, halvfabri- kat och färdiga produkter. Som exempel kan anföras de uppgifter rörande transportkostnadernas betydelse som redovisas i koncentrations- utredningens undersökningar. Dessa tyder på att transportkostnaderna in- om flera branscher minskat i betydelse relativt sett under senare år. Inom exempelvis cementvaruindustrin liksom i de flesta branscher som tillverkar stapelvaror har transportkostnaderna stigit långsammare än övriga produktionskostnader. Denna relativa kostnadssänkning har när det gäller cement skett genom att företagen övergått till nya distribu- tionsformer. Genom att transporterna förenklats, och omlastningen gjorts snabbare har transportkostnaderna sänkts och generellt minskat fördelen av att produktionsanläggningarna ligger i närheten av avsätt- ningsmarknaden.
De undersökningar av ett stort antal livsmedelsbranscher som genom- förts ger en likartad utvecklingsbild. Sedan andra världskriget har en koncentration till färre och större arbetsställen ägt rum i samtliga livsmedelsbranscher. Denna förändring har bland annat betingats av de ökade stordriftsfördelar och de minskade relativa transportkostnader som tekniska förändringar i produktsortimentet medfört.
I samband med kommunikationsdepartementets utvärdering av trans- portstödets effekter genomfördes en undersökning som ger vissa möjlig- heter till en aktuell bedömning av transportkostnadernas regionala skillnader i Sverige. Transportkostnadsuppgifterna har i denna undersök- ning satts i relation till omsättningen. Företagen i de två nordligaste länen redovisar en total transportkostnad som i genomsnitt uppgår till 7,4 % av omsättningen, företagen i Västernorrlands och Jämtlands län har en motsvarande kostnad på 6,4 % och Smålandslänen en på 5,3 %.
Om man tar hänsyn till de studerade företagens branschtillhörighet får man den bild som framgår av tabell 6.6. Den visar en grupp industrier som omfattar sju branscher, inom vilka skillnaderna i transportkostnad mellan olika områden i landet uppgår till mellan en och två procent av omsättningen. Regionala transportkostnadsskillnader av denna omfatt- ning saknar naturligtvis inte helt betydelse om man tar hänsyn till att rörelseöverskottet inom samma branscher, vilket framgår av tabellens första kolumn, inte uppgår till mer än några få procent av omsättningen, dvs. även små kostnadsskillnader kan utgöra en betydande del av vinsten. Det är emellertid i detta sammanhang väsentligt att erinra om att andra kostnader, särskilt arbetskraftskostnaderna, utgör en mycket betydande del av dessa företags produktionskostnader och att dessa kostnader uppvisar betydande regionala skillnader.
En utvärdering av transportkostnadernas betydelse bör därför ske med utgångspunkt i uppgifter om produktivitetsförhållanden och produk- tionskostnader inom industrin. Framställningen koncentreras här till de
Tabell 6.6— Rörelseöverskottens andel av omsättningen inom olika industri- branscher samt de regionala skillnaderna i transportkostnadernas andel av omsätt- ningen, 1970
Bransch Bruttovinsten i pro- Regionala skillnader cent av omsättningen itransportkostnad i procent av omsättningen
Textilindustri Plastvaruindustri Gummivaruindustri Maskinindustri Elmaterialindustri Transportmedelsindustri Metallvaruindustri
Genomsnitt Livsmedelsindustri Kemisk industri Snickeriindustri Genomsnitt Sågverksindustri Massa- och pappersindustri
Byggnadsmaterialindustri
Genomsnitt
Källa: Proposition 197 3: 95
samband som råder mellan produktionskostnader (exkl. transportkostna- der), transportkostnader och marknadens regionala fördelning.1 De exempel som här diskuteras begränsas till de produktionskostnadsskill— nader som hänger samman med tillverkningsenhetemas storlek och till kostnader för transporter av färdiga produkter till en geografiskt spridd marknad. I produktionskostnadsgruppens rapport förs ett resonemang kring den typ av anläggningar inom tillverkningsindustrin som brukar betecknas som marknadsbundna från transportkostnadssynpunkt. Huvuddragen i detta resonemang återges här. Utmärkande för de marknadsbundna verksamheterna är att distributionskostnaderna, eller mera exakt kost- naderna för transport av den färdiga produkten, utgör en betydande del av den totala produktionskostnaden. I en situation när avsättningsmark- naden är spridd över hela landet skiljer sig dessa transportkostnader avsevärt beroende på hur produktionen delas upp och lokaliseras inom landet. Inom denna marknadsbundna grupp av industrier tillverkas Ofta produkter med begränsad hållbarhet (t. ex. färskvaror) eller produkter som är tunga och skrymmande samtidigt som de har ett förhållandevis ] lågt handelsvärde. I andra fall kan avståndskänsligheten bero på att F.C..” 5," ”tföflig "" . . .. .. .. . dovmmng se bilaga 7, tillverkningen forutsatter nara kontakter med kunder 1 samband med kapitelS författat beställningsarbeten, installationsarbeten och service. Ett annat utmärkan- av G. Törnqvist.
1 För en närmare pre— sentation och kartre- dovisning av olika 10- kaliseringsmönster se kapitel 5 i bilaga 7, produktionskostnads- gruppens rapport.
de drag för den marknadsbundna gruppen av industrier är att kostnader- na för transport av råvaror är av mindre betydelse för enheternas lokalisering. Som exempel på anläggningar inom den marknadsbundna gruppen kan nämnas cement- och betongvarufabriker, tegelbruk, brygge- rier, bagerier, mejerier och andra livsmedelsfabriker, reparationsverkstä- der, snickerier och vissa typer av tryckerier. Inom denna grupp av branscher är det vanligt att samma eller likartad produktion är uppdelad på flera spridda enheter som kan vara konkurrerande producenter eller regionalt fristående enheter inom samma företag. Följden blir att exempelvis en nationell marknad delas upp i regionalt eller lokalt avgränsade marknadsområden, mellan vilka dock betydande överlapp— ningar kan förekomma. Förhållandena återspeglas i de medeltransportav- stånd per transporterad enhet som kan inregistreras för olika produkter och varuslag. Produkter, som i Sverige säljs på en till sin geografiska omfattning nationell marknad, transporteras över avstånd på i medeltal mellan 30 och 60 mil beroende på enheternas lokalisering inom landet. Produkter från starkt marknadsbundna enheter transporteras däremot över avstånd på i medeltal mellan en och sex mil.
Som exempel för att belysa sambandet mellan transportkostnader och anläggningskoncentration har valts byggnadsmaterialet lättbetong. Gene- rellt gäller att anläggningarna inom denna bransch bör ligga centralt i marknaden för att transporterna skall bli så korta som möjligt. Samtidigt bör anläggningarna ligga spridda långt från varandra för att täcka hela marknaden. Dessa två krav motverkar varandra och de optimala lägen som räknas fram kan sägas vara ett resultat av en kompromiss mellan dessa krav.
Om produktionen inom branschen delas upp på allt fler spridda enheter sjunker successivt de sammanlagda distributionskostnaderna för dessa enheter under förutsättning att man kan bortse från stordriftsförde- lar med avseende på transportkostnader.1 I exemplet sjunker transport— kostnaderna på sätt som den nedersta kurvan i figur 6: l 1 visar, dvs. från
Kostnad (milj. kr)
100 r Total koctnld
RJ
BO-
Produktlonekoatnnd
iso/__/
40 Trnnsportkoatnad Figur 6:11 Transport- kostnad, produktions— & kostnad och total kort— 20 nad vid industrianlägg—
ningar av olika storlek
Källa: Bilaga 7, produk- 1 a 3 4 5 e 7 a tionskostnadsgruppens Antal anläggningar rapport.
ca 35 miljoner kronor för en anläggning, ca 30 miljoner för två osv. till ca 23 miljoner för åtta anläggningar. Kostnaderna kan antas sjunka ytterligare vid en fortsatt uppdelning och utspridning av produktionen.
Samtidigt som transportkostnaderna sjunker ökar dock sannolikt produktionskostnaderna (exkl. transportkostnader) summerade för samt- liga enheter p. g. a. att' vissa stordriftsfördelar går förlorade när produk- tionen delas upp på allt mindre enheter. I figur 6: 12 finns en hypotetisk styckkostnadskurva betecknad A—B som visar hur produktionskostnader- na (exkl. transportkostnader) per tillverkad enhet sjunker med ökad anläggningsstorlek. Den minsta anläggningen har enligt diagrammet en tillverkningskapacitet som motsvarar någon procent av efterfrågan på den nationella marknaden, den största en kapacitet som motsvarar hela behovet.1
Gjorda antaganden om styckkostnaderna appliceras på anläggningar av olika storlek. Operationen ger de sammanlagda produktionskostnaderna (exkl. transportkostnader) för 1—8 anläggningar som den mellersta kurvan i figur 6: 11 visar.
Den översta kurvan i figur 6: 11 slutligen visar den totala kostnaden för 1—8 anläggningar i transportkostnadsmässigt optimala lägen inom landet. Med totala kostnader avses summan av de transportkostnader och produktionskostnader som ingår i beräkningarna. Kurvan visar ett kostnadsminimum vid fem anläggningar. Om man genomför en generell höjning av transportkostnaderna samtidigt som styckekostnaderna förblir konstanta fördjupas emellertid det transportkostnadsminimum som totalkurvan på figur 6: 11 visar samtidigt som detta minimum tenderar att förskjutas åt höger. Dessutom förändras lokaliseringsmönstren något..
Figur 6: 13 visar ett exempel enligt vilket transportkostnaderna är oförändrade i förhållande till det ursprungliga exemplet i figur 6: 11. Processtekniska och andra stordriftsfördelar har emellertid ökat väsent- ligt. Styckkostnaderna för produktion vid anläggningar av olika storlek
Styck— kostnad
100 (;
__L___l ___r__r___.. 20 40 60 80 100 Anläggningsnorlek
Figur 6:12 Hypotetiska styckkosmadskurvor för företagav olika anlägg- ningsstorlek Anm. Med anläggnings- storlek 100 avses att en anläggning täcker 100 procent av efterfrågan. I detta fall blir styck- kostnaden för produktion av en enhet omkring 55 inom de branscher som har en styckkostnadskur- va som A—B. Inom andra branscher (styckkostnads- kurvan C—D) ligger styck- kostnaden vid denna an- läggningsstorlek nära 5 % högre. Källa: Bilaga 7, produk- tionskostnadsgruppens rapport.
1 För en närmare diskus- sion av stordriftsfördelar inom industriproduktionen se koncentrationsutred— ningens betänkande, Stor- driftsfördelar inom indu- strin, SOU 1970: 30.
' Y. Åberg, bilaga 9.
Kostnad (milj. kr) ao,i
Produktionskostnad
Figur 6:13 Transportkost- nad, produktionskostnad och total kostnad vid an- läggningar av olika storlek
60 40 Transportkostnad # Anm. Produktionskostna- & dema (exkl. transportkost- nader) är högre i detta ex- empel än i frgur 6:11. Källa: Bilaga 7, produk- 1 2 3 4 5 s 1 & tionskostnadsgruppens Antal anläggningar rapport, 20
antas nu variera på det sätt som kurvan C—D i figur 6: 12 visar. Denna förändring medför att produktionskostnaderna stiger med ökat antal anläggningar enligt en funktion med ett utseende som den mellersta kurvan på figur 6: 13 visar. Den totala kostnadskurvan överst i figuren får i denna situation ett helt annat utseende än i exemplet som redovisas i figur 6: ll. Det är nu fördelaktigast att koncentrera tillverkningen till två enheter.
Slutsatsen av de resonemang om sambanden mellan transportkostnader och anläggningskoncentration som förts i detta avsnitt blir följande. I ett samhälle där transportkostnaderna för de enskilda företagen relativt sett minskar i betydelse, dvs. produktionskostnaderna per tillverkad enhet ökar snabbare än transportkostnaderna per transporterad enhet, finns det starka incitament för verksamheter med stordriftsfördelar i produk— tionen att koncentrera produktionen inom även utpräglat marknadsbund- na industrier till allt större och färre enheter. En sådan koncentration leder till att det sammanlagda transportarbetet i samhället som helhet ökar.
6.3.2 Regionala produktivitetsskillnader
Inom ramen för produktionskostnadsgruppens arbete har en studie utförts som visar olika faktorers betydelse för regionala skillnader i företagens produktivitet.1 Produktiviteten utgör i hög grad en återspeg- ling av produktionsmiljön i och omkring företagen. Bland faktorer som påverkar produktiviteten kan nämnas kapitalinsatsen, utnyttjandegraden av kapitalet, produktionsskalan, arbetskraftens utbildning och ålder, kapitalets ålder, diverse institutionella faktorer m.m. I tabell 6.7 redovisas vissa resultat från ovannämnda studie. Av dessa kan nämnas att produktiviteten, som förädlingsvärdet per sysselsatt, för industrins del är högre i folkrika områden än i glesbygden. Så är fallet inte blott för
Tabell 6.7 lndextal för produktiviteten inom olika regiongrupper efter standardisering för kapitalintensitet, företagsstorlek och befolkningstäthet 1968 (index för hela riket = 100)
Stock- Göteborg Större Södra Norra Norra Hela holm och städer mellan- tät— gles- riket Malmö sverige bygden bygd en
Faktisk produktivitet 109,6 104,1 102,9 97,0 104,9 93,1 100,0
Produktivitet efter standardi- sering för kapitalintensitet 108,7 101,7 100,3 98,3 99,3 97,5 100,0
Produktivitet efter standardi- sering för kapitalintensitet och företagsstorlek 108,3 101,0 99,3 97,8 99,7 100,0 Produktivitet efter standardi- sering för kapitalintensitet, företagsstorlek och befolkningstäthet
Källa: Y. Åberg, bilaga 9
industrin i dess helhet utan i allmänhet även för de olika branscherna inom industrin. Detta tyder på att de regionala produktivitetsskillnaderna inte enbart beror på produktionsinriktningen eller prissättningen i de olika regionerna. Andra faktorer måste alltså föreligga som gör att produktiviteten är olika regionerna emellan.
Mängden realkapital per sysselsatt kan antas utgöra en dylik faktor och likaså företagsstorleken. Sambanden mellan dessa båda faktorer och produktiviteten har beräknats i studien. Hänsyn har därvid även tagits till olikheterna mellan företagen ifråga om kapitalets tekniska kvalitet och dess utnyttjandegrad. Olikheterna mellan regionerna reduceras därmed. Produktiviteten är dock även efter korrigeringarna nära 10 % högre i Stockholmsregionen än i övriga regioner. Enligt resultaten från denna studie skulle de regionala produktivitetsskillnaderna begränsas en del om kapitalintensiteten vore densamma i industriföretag över hela landet. Frånsett det väsentliga påpekandet att större företag i högre grad har möjlighet att utnyttja sig av en kapitalintensiv produktion så leder inte studien till några slutsatser i övrigt om fördelar med stora produktionsen- heter. Den sista korrigeringsfaktorn i tabell 6.7 nämligen regiongruppens befolkningstäthet kan ses som ett sammanfattande mått på bättre möjligheter till ett ömsesidigt utbyte av produktionstjänster mellan regionens företag. Men det kan även ses som ett mått på ett effektivt utnyttjande av övriga kollektiva resurser. Ett gott kommunikationsläge kan också förklara varför det äri Stockholms A-region som denna faktor har den största betydelsen.
Som framgår av redovisningen av ovannämnda studie finns det flera skäl till att relativt få företag med låga produktivitetsvärden återfinns i Stockholmsområdet. Som framhålls i avsnitt 6.3.4 ligger såväl markkost- nader som löner på en förhållandevis hög nivå där. Företag med låga produktivitetsvärden får därmed svårigheter att klara av en fortsatt produktion i sådana regioner. I tabell 6.8 jämförs där metallvaru- och
Tabell 6.8 Fördelning av Stockholms— och Norrlandsföretag i produktivitetsklasser jämfört med riksfördelningen 1969
Metallvaruindustrin Maskinindustrin
Stockholm N. Sverige Stockholm N. Sverigel % % % % Relativ fördelning av landets industriföretag 30 % med lägsta värdena 14 30 16 24 40 % med medelgoda värden 45 48 44 53 30 % med högsta värdena 41 22 40 26
' A-regioner (arbetsmarknadsregioner) med ett befolkningsunderlag under 60 000 invånare.
Källa: Bearbetning av industristatistiken
maskinindustrin i Stockholms A-region med motsvarande branscher i norrländska A—regioner med mindre än 60 000 invånare. Tabellen visar att mer än 40 % av Stockholmsföretagen år 1969 återfanns bland den tredjedel av landets företag som hade den högsta produktiviteten, mått som förädlingsvärde per sysselsatt. I metallindustrin återfanns drygt 14 % och i maskinindustrin drygt 16 % av Stockholmsföretagen bland den tredjedel av landets företag som har de lägsta produktivitetsvärdena. Norrlandsföretagen har förhållandevis få företag i den högsta produktivi- tetsklassen.
De genomsnittsvärden som i allmänhet kommer till användning i produktivitetsstudier ger dock en alltför grov bild av förhållandena. l regioner med låga genomsnittsvärden återfinns sålunda många företag med relativt god produktivitet. Det väsentliga är dock att det i vissa regioner finns en överrepresentation av företag som kan ha svårigheter att klara kraftiga kostnadsökningar. Tabellmaterialet visar också att produk- tiviteten i en region kan vara mycket olika för enskilda företag inom samma bransch. Detta förhållande studeras närmare i följande avsnitt.
6.3.3 Vinstlz'z'ge och kostnadsfördelning
Möjligheterna att utnyttja sig av skalfördelar i produktionen, liksom skillnader i ålder mellan olika anläggningar i en region utgör ett par av de faktorer som kan göra att produktionskostnaderna inte är desamma för företag inom samma bransch. I de fall företagens kapitalstock är relativt stor ger det som regel små rörliga kostnader. Distinktionen mellan rörliga och fasta kostnader är följaktligen av central betydelse i produktionskost- nadsstudiema.1
* Försäljning av produkter ger företaget dess intäkter. Inköp av råvaror, halvfabrikat o. d. samt löner betraktas som rörliga kostnader för företagen. Ränte- och avskrivningskostnader för realkapitalet, markhyra o. d. har karaktären av fasta kostnader. Summan av de rörliga och fasta kostnaderna utgör företagens totala
Anläggningar byggda vid olika tidpunkter kan i sin realkapitalutrust- ning anses ha inbyggt den vid byggnadstillfället mest moderna produk- tionstekniken. Anläggningar som byggs ett visst år utformas efter detta års moderna teknik. Tidigare konstruerad och anlagd realkapitalutrust- ning har inbyggd teknik, som i dagens läge inte är helt modern. En successivt uppbyggd kapitalutrustning återspeglar således den gällande produktionstekniken under en relativt lång följd av år. Endast den senast konstruerade och anlagda kapitalutrustningen motsvarar de moderna kraven på insats av arbetskraft, producenttjänster, material, lokalyta etc. per produktenhet.
Sambandet mellan arbetsproduktiviteten inom en bestämd näringsgren och sammansättningen av den inbyggda tekniken i kapitalutrustningen vid en viss tidpunkt återges i förenklad form i figur 6: 14. På den vertikala axeln i figuren avsätts de rörliga kostnaderna i förhållande till produk- tionens saluvärde och på den horisontella axeln produktionsvärdet.
Under en tidigare del av varje anläggnings livslängd är de rörliga kostnaderna per produktenhet låga i förhållande till genomsnittet inom branschen. Under den resterande livslängden ökar dessa kostnader i jämförelse med nyare anläggningar. Efter ytterligare ett antal tidsperioder
Rörliga kostnader
Rangordning Figur 6:14 Företag i en efter stigande bransch ordnade efter ål- ålder dem på anläggningarna.
produktionskostnader. Denna distinktion mellan kostnadsslagen är betydelsefull eftersom inga anläggningar, där intäkterna från produktionen ej täcker de rörliga kostnaderna, kan existera under någon längre tid. Med ett företags produktivitet avses ofta förhållandet mellan förädlingsvärdet, uttryckt som skillnaden mellan intäkterna och kostnaderna för råvaror och halvfabrikat och åtgången av en viss faktor, som arbetskraft eller kapital.
Förutom prisskillnader på varu- och faktormarknaden påverkas produktionskost- naderna och produktiviteten av vilken produktionsteknik företagen använder sig av. Samma produktionsresultat kan i många fall erhållas genom att företaget väljer att använda sig antingen av relativt mycket arbetskraft och lite kapital eller av lite arbetskraft och mycket kapital.
Innan några slutsatser kan dras exempelvis om regionala produktivitetsskillnader, uttryckt som förädlingsvärde per sysselsatt, måste därför hänsyn bl. a. tas till att kapitalet per sysselsatt (kapitalintensiteten) kan skilja sig åt.
Även om många avvikelser förekommer till följd av prisförhållanden, produktions- teknik osv. så innebär oftast höga produktionskostnader i förhållande till intäkter och förädlingsvärde att produktiviteten är låg. Med motsvarande antaganden innebär låga produktionskostnader hög produktivitet.
Figur 6:15 Effekter på an- h'ggnirtgar av olika ålder i en bransch vid förändring i lö- nekostnaderna och priset
' Nedläggning skall ske vid den tidpunkt, då in- täkterna från anlägg- ningen eller verksamhe- ten inte täcker drifts- kostnaderna. En tidi- gare nedläggning inne- bär alltid förlust av möjliga intäkter. Den- na mycket enkla prin- cip bygger på förhål- landet att kostnader för realkapitalutrust- ning till väsentliga de- lar är ”oåterkalleliga” — dvs. icke transferer- bara eller med andra ord det bästa som kan göras sedan en real investering genom- förts är att tillvarata möj- liga intäkter.
Rörliga Rörliga kostnader kostnader Ökade lönekostnader Prishöjning Kritisk gräns [___fu," """"""""""" . ...... i l i",-_ 1_' j_—
Rangordning efter stigande ålder
är de rörliga kostnaderna per produktenhet högre än genomsnittet för den aktuella branschen. Slutligen nås en punkt där samhällsekonomiska lönsamhetskrav motiverar överföring av produktionsresurserna inom anläggningen till nyare anläggningar. Den nu helt ineffektiva anläggningen läggs ned.]
I figur 6.15 återges två principfall. Det ena visar hur en bransch påverkas av förändringar i de rörliga produktionskostnaderna, i detta fall antas lönekostnaden stiga med 10%. Anläggningarna i de två äldsta årgångarna kommer därvid att passera den kritiska lönsamhetsgränsen där intäkterna är lika med de rörliga kostnaderna. Detta behöver inte innebära att verksamheterna omedelbart läggs ned och att produktions- kapaciteten bortfaller. Med en vikande efterfrågan på branschens produktion är detta dock det mest troliga. Vid en relativt snabbt ökande efterfrågan på branschens produktion och stigande reala priser kommer emellertid dessa företag att kunna fortsätta att existera. Detta fall åskådliggörs med det andra exemplet i figur 6: 15. Den stigande efterfrågan antas här resultera i en ökning av priset på produkten.
Av figuren framgår den begränsning som ligger i att använda genomsnittsvärden som underlag för en utvärdering av regionala produk- tionskostnadsskillnader. Sett över en längre tidsperiod kommer genom- snittsvärden av detta slag att starkt förändras, genom tillkomsten av nya anläggningar, nedläggning av anläggningar med låg arbetskraftsprodukti- vitet, relativa prisförändringar mellan produktionsresurser m.m., vilket återverkar på samtliga anläggningar. Inte minst gäller detta en utvärdering av framtida, s. k. potentiella produktionskostnader. Dessa kostnader kan emellertid antas ligga relativt nära eller något under de värden som redovisas för de yngsta anläggningarna.
Beträffande skillnaden i rörliga kostnader mellan anläggningar av olika årgång har man i ett flertal studier visat att en modernare produktions- teknik leder till en tillverkningsprocess med lägre insatser av arbetskraft och/eller råvaror och halvfabrikat än äldre teknik. Detta förklaras bl. a. av att man i moderna anläggningar utnyttjar sig av en mer kapitalintensiv produktionsteknik än äldre. Detta leder till att bruttovinsten per producerad enhet blir högre i nya anläggningar än i äldre. I figur 6: 16
RÖI liga kostnader
Rorliga kostnader
Malmö- regionen
Saluvärde Bruttovinst
Kostnader för råvaror, halvfabrikat. tjänster m.m.
Lönekoatnader
Rangordnin efter lalla bruttovinat
Boras - regionen
Bruttovinat
Kostnader för reva ror.
7/
halvfabrikat. tjänster m.m.
% //
Lönekoatnader | ” Rangordning
Rörliga kostnader
efter fallande bruttovinat
Falun/Borlänge— regionen
Seluvärde Bruttovinst
[XM
Kostnader för råvaror. halvfabrikat. tjänster m.m.
lx XXXXXX
%#
////////
Lönekoetnader
Rangordning
Rörliga koetnader
efter fallande bruttovinat
Skellefteå - regionen
Seluvärde Bruttovinst
för råvaror. . tjänster m.m.
Lönekostnade:
Rangordning etter fallande bruttovinst
Figur 6:16 Vinstläge och kostnadsfördelning för företag i en utvald indu— stribransch, I 9 70
Källa: Bilaga 7, produk- tionskostnadsgruppens rapport.
återges uppgifter om de rörliga produktionskostnaderna i företag inom en viss bransch i några regioner. Mot bakgrund av det ovan anförda antas vinstens storlek vara en god approximation till anläggningarnas ålder.
Den stora spridningen i produktivitet mellan de olika anläggningarna medför, som tidigare nämnts, inte att alla resurser bör satsas på att ersätta äldre anläggningar med nya. Så länge de äldre anläggningarna ger ett bidrag utöver de rörliga kostnaderna, dvs. så länge man ej nått upp till den kritiska lönsamhetsgränsen är de ekonomiskt motiverade.
Av figur 6: 16 framgår att spridningen i produktivitet är stor för den studerade branschen i Skellefteå, Borås och Malmöregionen. Uppgifterna i produktionskostnadsgruppens rapport ger vid handen att produktivitets- spridningen däremot är relativt låg i regioner som Lycksele, Avesta/ Hedemora och Dalsland. Detta reser frågan om några regionala förhållan- den kan påvisas som kan orsaka en systematisk fördröjning av införandet av ny teknik. Regionala skillnader i löner och priserna på råvaror och halvfabrikat kan verka i sådan riktning.
6.3.4 Löner, markpriser och kapitalkostnader
Löner
Produktivitetsstudierna visar hur företagen anpassar sig till rådande förhållanden. De ger en anvisning om att företagens kostnader för en viss faktor inte behöver ligga i nivå med prisläget för faktorn. En hög lönenivå i en region kan företagen kompensera genom att öka mängden maskiner per sysselsatt. Höga markpriser kan kompenseras genom fler våningar på byggnaderna. Dessa substitutionsmöjligheter måste beaktas vid kartlägg- ningar av regionala faktorprisförhållanden.
I tabell 6.9 återges uppgifter om lönenivån för industriarbetare i olika regiongrupper och industribranscher. Av dessa uppgifter framgår det att löneskillnaderna för likartade arbetsuppgifter är betydande mellan olika regioner. Lönenivån för industriarbetare i Stockholm ligger nära 10% över riksgenomsnittet. För några branscher är skillnaderna i lönenivå 25—30 %. Regionala olikheter i efterfrågan på arbetskraft utgör en väsentlig förklaring till de redovisade skillnaderna. Inte minst i storstads- regionema har det under långa perioder varit så att efterfrågan på arbetskraft har legat betydligt högre än utbudet. Under sådana förhållan- den kan lönenivån pressas upp så att endast de mest produktiva företagen uppnår en sådan produktivitet att de kan betala tillräckligt höga löner och ändå redovisa en tillräckligt hög vinst för att fortsätta att driva verksamheten i dessa regioner. En jämförelse mellan uppgifterna i tabell 6.9 och 6.7 visar att samstämmigheten mellan löner och produktivitets- förhållanden är stor. Det gör att kapitalets avkastning, mått som bruttovinsten per kapitalenhet, inte varierar mellan olika regioner i samma utsträckning som lön och produktivitet. Uppgifterna i tabell 6.9 visar även att en utjämning av lönenivån i olika regioner ägt rum mellan åren 1962—1971. Detta kan i någon mån förklaras av de i kapitlen 3 och 4 redovisade uppgifterna om den regionala befolkningsutvecklingen och industrisysselsättningen. Denna har medfört en ökad efterfrågan efter
Tabell 6.9 Årslön per arbetare 1962, 1967 och 1971 i industriföretag fördelade på branscher och regiongrupper (riksgenomsnitt resp. år, index = IOO)
Kommungrupp
lndustri- Stockholm Göteborg Större städer Södra mellan- Norra tät— Norra gles- Hela riket bransch och Malmö bygden bygden bygden
1962 1967 1971 1962 1967 1971 1962 1967 1971 1962 1967 1971 1962 1967 1971 1962 1967 1971 1962 1967
Gruvindustri 101 106 108 104 104 110 102 106 98 123 120 133 120 128 119 112 Järn-, stål- o. metallverk 102 99 103 104 117 101 99 110 102 125 101 98 109 Verkstadsindu-
stri 109 103 104 101 99 98 102 98 101 99 109 Jord- och sten- industri 106 99 90 97 97 86 92 98 Trävaruindustri 99 95 93 95 91 95 96 92 90 92 Massa-, pappers-
och grafisk
industri 106 104 96 ' 97 104 108 Livsmedels-,
dryckesvaru-
o. tobaksind. 98 98 94 96 93 106 87 91 83 Textil- och
konfektions-
industri 74 75 79 74 77 83 76 79 74 73 70 60 Kemisk- och
kemisk-tek-
nisk industri 101 97 93 99 98 99 95 95 92 88 95
Samtliga branscher 115 115 109 104 107 106 97 97 98 95 94
Källa: Regional utveckling och planering (SOU 1971: 16) för 1962 och 1967 års uppgifter. Bearbetning av industristatistiken för 1971 års uppgifter från SCB.
arbetskraft framför allt i norra tätbygden, vilket kan antas ha medfört att lönenivån där närmat sig lönenivån i storstäderna. Samtidigt har efterfrågan på arbetskraft under perioden minskat något i Stockholmsre- gionen, något som torde ha medfört att löneglidningen minskat.
Även den inomregionala lönespridningen i samma bransch är relativt stor, dock inte lika stor som skillnaden i produktivitet. Av figur 6: 16 framgår det att löneandelen eller den andel av produktionen som går till inköp av råvaror, halvfabrikat och tjänster genomgående är relativt låg för de effektivaste företagen i den studerade branschen i varje region och relativt hög för de mindre effektiva företagen. Som tidigare framhållits kan detta förklaras av att de effektivaste företagen använder sig av den modernaste produktionstekniken, vilken nästan alltid är den kapitalinten- sivaste. Att så är fallet beror på att priset på kapital kan förväntas ökai långsammare takt än priset på arbetskraft och övriga insatsvaror.
Uppgifterna i figur 6: 16 ger stöd för en sådan tolkning. Genomsnitts- lönen är högst för företag i den studerade branschen i Skellefteå- och Malmöregionerna. Däremot är löneandelen endast något högre i Skellef- teå- och Malmöregionerna. Företagen i dessa regioner synes ha kompen- serat sig för en hög lönenivå med en något högre kapitalintensitet och produktivitet än företagen i de övriga regionerna.
Markpriser
Genom att utbudet av mark på en viss ort i princip alltid är givet kan marken vara den produktionskostnadsfaktor som uppvisar de kraftigaste regionala prisskillnaderna. Priset blir högt på de platser som ligger kommunikationsmässigt väl till i förhållande till marknader för utbud av råvaror, halvfabrikat, tjänster och arbetskraft samt i förhållande till stora avsättningsmarknader. Av uppgifter om markpriserna i olika regioner framgår det att dessa ligger 45 % över riksgenomsnittet i storstadsområ- . dena. Uppgifter om inomregionala skillnader i markpriserna anger ett ännu mer uttalat samband mellan centrala lägen från transport- och kontaktsynpunkt och prisnivån.
I Stockholmsregionen är t.ex. markpriserna 4 gånger så höga i innerstaden som i ytterstadsområdena, inkl. inre förortskommuner. I Stockholms län i övrigt ligger nivån på 20 % av markpriserna i ytterstadsområdena.
Det är framför allt verksamheter med behov av flera typer av arbetskraft, verksamheter med starkt differentierad insats av halvfabrikat och tjänster samt företag som har de mest utpräglade behoven av kontakter med andra företag och med stora konsumentgrupper som söker sig till de kommunikationsmässigt bästa lägena. Dessa företag kan även förväntas vara villiga att betala mer för marken i centrala områden än andra företag, vilka inte kan reducera sina transport- och kontaktkost- nader nämnvärt vid en central lokalisering i landets kommunikationssy- stem. Det är även dessa näringsgrenar, och då framför allt olika tjänstesektorer, som under det senaste årtiondet uppvisat den snabbaste expansionstakten i storstadsregionema.
Kapitalkostnader
För de flesta företag och verksamheter föreligger vissa möjligheter att variera användningen av arbetskraft och mark i förhållande till kapitalut- nyttjandet. Incitamenten till utbyte av arbetskraft och mark mot kapital får företagen genom de här konstaterade regionala skillnaderna i lönenivå och markpriser. Löne- och markkostnadernas inverkan på företagens lönsamhet kan reduceras genom att företagen ökar mängden anläggningar och maskiner per sysselsatt. 1 de branscher och regioner där lönekostna- derna och markpriserna är höga eftersträvar företagen därför ett intensivare utnyttjande av realkapital. Av uppgifterna tidigare i detta avsnitt framgår att produktiviteten är högst i storstadsområdena och att detta till relativt stor del kan förklaras av en hög kapitalintensitet i dessa regioner. Detsamma gäller de uppgifter som redovisas i figur 6: 16. En regional jämförelse mellan dessa utfaller så att den högsta kapitalintensi- teten kan förväntas bland de studerade företagen i höglöneregionerna Skellefteå och Malmö. Genom att summera kalkylmässiga avskrivningar med en avkastning på realkapitalet som motsvarar en genomsnittlig bankränta erhålls en uppskattning av kapitalkostnaden. Hänsyn kan därvid även tas till skillnader i åldersstruktur för olika kapitalföremål. I figur 6: 17 redovisas dessa värden på företagens kapitalkostnader. Genom att subtrahera kapitalkostnad från bruttovinsten erhålls ett värde på nettovinsten.
Efter kalkylmässiga avskrivningar och avdrag för räntor på 8 % av realkapitalets värde enligt brandförsäkringsuppgifter erhålls nettovinster för de studerade företagen enligt figur 6: 17. Nettovinsten är avgjort högst i de företag som uppvisar de högsta bruttovinsterna. Detta kan till en del uppfattas som förvånande. De effektivaste företagen borde enligt den tidigare analysen också ha den högsta kapitalintensiteten. AVSkriv- ningar och räntor borde därmed vara så stora att skillnaderna i nettovinst mer eller mindre utjämnas.
En förklaring till att skillnaderna i nettovinster är stora är att de kalkylmässiga avskrivningarna är betydligt lägre än de verkliga. Företagen får som regel mycket stora avskrivningar i ett inledningsskede, vilket motiveras av riskbedömningar. En delvis skev bild av den verkliga lönsamheten erhålls därmed. .
Analysresultatet motiverar vidare en försiktighet vid bedömning av brandförsäkringsvärdenas lämplighet vid bestämning av kapitalets bety- delse för produktionskostnadernas storlek. De motsvarar endast till en del de kapitalmått som diskuteras i anslutning till figur 6: 14. Kapital- kostnaderna i de minst effektiva eller äldsta anläggningarna borde enligt den teoretiska analysen vara lägre än kapitalkostnaderna för de effekti- vaste eller modernaste anläggningarna, eftersom de förra representerar en äldre teknik.
Uppgifterna i figur 6: 17 kan också utgöra underlag för beräkningar av nettoräntabiliteten på investerat kapital.1 Den bör falla med en minskad effektivitet eller stigande ålder på anläggningarna. Med den approxima- tion mellan anläggningens stigande ålder och minskad bruttovinst som
* Nettoräntabiliteten är lika med kvoten mellan bruttovinsten minus kal- kylmässiga avskrivningar på kapitalets återanskaff- ningsvärde dividerat med kapitalets återanskaffnings- värde minus kalkylmässiga avskrivningar.
Figur 6 :1 7 Vinstla'ge och kostnadsfördelning i en ut- vald industribransch, 1970 '
Källa: Bilaga 7, produk- tionskostnadsgruppens rapport.
Rörliga och fasta kostnader
Malmö- regionen
Beräknad nettovinst
Rörliga och lasta kostnader
Kostnader för råvaror. halvfabrikat. tjänster m.m.
Lönekostnader 1
Företag rang- ordnade efter
Beräknad nettovinst
Rörliga och fasta kostnader
vinltvärde Boras- regionen
Kostnader för råvaror. (» halvfabrikat. tjänster m.m. . Lönekoatnadar
Företag rang— ordnade efter vinttvlrde
Falun/Borlänqe-raqionen
Beräknad _ nettovinst Avskrivni
Kostnader för råvaror. / halvfabrikat. tjänster m.m.
kx
//////////%
Lönekostnader
Företag rang-
Rörliqa och fasta kostnader
ordnade efter vinatläqe
Skellefteå-regionen
Beräknad nettovinst
Kostnader för råvaror. halvfabrikat. tjänster m.m.
Lönekoatnader
Företag rang- ordnade efter vi nst l ige
här utnyttjas kommer nettoräntabiliteten att falla med minskad brutto- vinst i anläggningarna, eftersom de kalkylmässiga avskrivningarna ej uppvisar någon fallande trend med minskad bruttovinst. Man kan över huvud taget fråga sig vilket intresse även korrekt gjorda beräkningar av räntabiliteten på gjorda investeringar har. Den historiskt uppnådda räntabiliteten på investeringarna i olika branscher och företag säger inte något om lönsamheten av nya investeringar och kan knappast heller säga något om hur kapitalet skall omlokaliseras. Anledningen är att det installerade kapitalet endast i ringa grad kan substitueras med andra produktionsfaktorer och användas till annan typ av produktion. Det kan med andra ord inte modelleras om till nya former där det ger högre avkastning, eftersom redan investerat kapital kan sägas utgöra en ”frusen" teknologi sådan den var vid investeringstillfället. Det blir med detta synsätt ointressant att efter beräkningar av kapitalkostnaderna som de redovisas i figur 6: 17 konstatera att en viss andel av företagen i den studerade branschen gick med förlust 1970. En mer angelägen uppgift vid analys av regionala skillnader i företagens produktionskostnader torde det vara att studera vilken förräntning nya optimala anläggningar kan förväntas ge. Räntabiliteten i de effektivaste anläggningarna kan antas ge en indikation på hur hög denna är. I avsnitt 6.5 behandlas detta närmare i anslutning till en genomgång av en samhällsekonomisk översiktskalkyl vid en nyetablering.
6.3.5 Byggnadskosmader
En stor del av företagens realkapital utgörs av tillgångar i byggnader och anläggningar. Regionala skillnader i byggnadskostnaderna kommer följ- aktligen att innebära en viss ur produktionsteknisk mening övervärdering av realkapitalet i de regioner där byggnadskostnaderna är höga.
Uppgifter om byggnadskostnaderna i skilda regioner har bl. a. hämtats från byggnadsstyrelsens ortskoefficienter som används för att jämställa kostnaderna för likartade produkter i olika län. Av dessa uppgifter framgår att byggnadskostnaderna är högst i Stockholms- och Göteborgs- regionerna, där de ligger 10 % över riksgenomsnittet. I de fyra nordligaste länen ligger byggnadskostnadema 5 % över genomsnittet för landet. De lägsta byggnadskostnadema redovisar Blekinge och Kristianstads län. Eftersom en 3-rumslägenhet på 80 m2 kostar i genomsnitt omkring 80 000 kronor att bygga år 1970 så innebär det regionala skillnader på nära 20 000 kronor för att bygga en sådan bostad.
Lönekostnaderna spelar en relativt stor roll för de totala byggnadskost- naderna eftersom byggnadsverksamheten är betydligt mindre kapitalin- tensiv än tillverkningsindustrin. Detta beror i sin tur på att de tekniska möjligheterna att ersätta arbetskraften med ytterligare maskiner är begränsad inom byggnadsverksamheten. Regionala skillnader i byggnads- arbetarnas produktivitet, mått som produktionsvolym per byggnadsarbe- tare, är därför av betydelse för en analys av regionala skillnader i byggnadskostnaderna. Enligt en studie av byggnadsindustriförbundet1 framgår det att byggnadssektorn i storstadsregionema uppvisar lägre
' Byggnadsindustrins arbets- produktivitet, Stockhom 1967.
B yggnadsverksamh et
KOSTNADER Eon ARBETSKRAFT OCH KAPITAL MALMU/LUND/ TRELLEBORG
A—REGION
FÖRSÄLJNING
UTLANDET 'Expom
KOSTNADER FÖR ARBETSKRAFT OCH KAPITAL KOPPARBERGS
" SÄLJNING L'A'N FOR
50 EGNA LÄNET 37
90
OVR. SEKT. ÖVR. SEKT.
Figur 6:18 Byggnadsverk- samheten i fyra regioner. Fördelning av inköp och försäljning, ] 9 70.
Anm. Siffrorna i figuren anger branschkod enligt Svensk Näringsgrensindelning (SNI) bransch SNI-kod jord- och skogs- bruk gruvor och mi- neralbrott 2 livsmedels- och dryckesvaruin- dustri 31
11—13
KOSTNADER FÖR ARBETSKRAFT
ocn KAPITAL , BORÅS
A_REGION FÖRSÄLJNING
KOSTNADER F . R AHBETSKRAFT OCH KAPITAL
SKELLEFTEÅ A-REGION
FÖRSÄLJNING
annan tillverk- ningsindustri 39 byggnadsverk- samhet 50 uppdragsverk- samhet
offentlig för- valtning och andra tjänster
textil-, konfek- tions- och lä- derindustri 32 trävaruindustri 33 massa— och pap- persindustri, gra- fisk industri 34 kemisk, gummi- varu- och plastin- dustri 35 jord- och sten- varuindustri 36 järn-, stål- och metallverk 37 verkstadsvaru- industri 38 Källa: Leveransenkäten.
produktivitetsvärden, men är betydligt mer volymberoende än övriga regioner. Storstadsobjekten i de största volymerna redovisar drygt 80 procent högre produktivitet än de volymmässigt minsta objekten. Motsvarande skillnad i övriga regioner ligger på igenomsnitt 50 procent. Även sedan storstädernas produktivitetsvärden rensats för objektens volymstorlek uppvisar byggnadsverksamheten där nära 20 procent lägre produktivitet än övriga landet. De relativt höga produktionskostnaderna för byggnadsverksamheten i storstadsregionema kan ha flera orsaker. Som en tänkbar orsak kan nämnas exploatering av förhållandevis olämplig mark. På grund av den större andelen saneringsobjekt i dessa regioner försvåras byggnadsproduktionen, och den låga produktiviteten vid sådana byggen kan till en del förklara det starka volymberoendet.
Skillnaderna i byggnadskostnaderna mellan de norra och södra delarna av landet torde framför allt bero på sämre markförhållanden, högre krav på isolering och kortare byggnadssäsong i de norra delarna av landet.
I avsnitt 6.2 diskuteras hur företagen ingår som delar i ett produktions- system. 1 figur 6: 18 återges motsvarande uppgifter om byggnadsföreta- gens inköp och försäljning, regionalt och sektoriellt fördelade, i några av de studerade regionerna. Som ett genomgående drag framstår den utpräglade regionala förankring som byggnadsföretagen uppvisar såväl på inköps- som på försäljningssidan.
Byggnads- och anläggningskostnaderna för bostäder och investeringari grannskapsmiljön belöper sig till i genomsnitt omkring 80 000 kronor för varje nyinflyttad individ till en ort.1 Ovanstående uppgifter om regionala skillnader i dessa produktionskostnader utgör följaktligen ett väsentligt underlag vid en samhällsekonomisk utvärdering av expansion i en ort. Uppgifter om åldersfördelning på redan befintliga anläggningstillgångar ger underlag för en motsvarande utvärdering av vilka kapitalförluster som en obalanserad kontraktion i andra orter kan tänkas medföra.
6.4 Kostnader för offentlig tjänsteproduktion
I likhet med vad som är fallet för företagssektorn gäller att efterfråge- och utbudsförhållanden är väsentliga faktorer vid förklaring av skillnader i tillgång till och kostnader för offentliga tjänster. De offentliga verksamheternas snabba expansion under efterkrigstiden förklaras sålun- da till en del av att efterfrågan stiger för tjänster som traditionellt tillhandahålls av den offentliga sektorn. Den i jämförelse med övriga sektorer i samhället mycket starka ökningen av kostnaderna för tillhandahållande av offentliga tjänster såsom sjukvård, undervisning, osv. förklaras av en jämförelsevis låg produktivitetsstegringstakt, m.fl. fak- torer på tjänsteproduktionens utbudssida. I det följande tas vissa av dessa 1 G. Lindhagen— problem upp. Framställningen inleds därvid med en analys av tillgången K. Paus. Det fram- på offentliga verksamheter och behovet av utbyggnad av dessa i olika ggszgå'åianrgåtfgih orter. Därefter följer en analys av kostnaderna för att driva offentliga delning. Stencil verksamheter i olika ortstyper. 1973
240 Produktionskostnader i olika ortstyper SOU 1974:1 6.4.1 Utbudet av offentliga tjänster
Ett direkt mått på den totala produktionen av offentliga tjänster ärinte möjligt att erhålla. Omfattningen av den kommunala och statliga tjänsteproduktionen i enskilda orter måste därför bedömas med hjälp av förhållandevis grova indirekta mätmetoder.
Antalet anställda inom offentlig verksamhet i förhållande till totala invånarantalet ger ett sådant grovt mått. Ett annat mått ges av mängden offentligt realkapital per invånare. I ERU 70 analyseras skilda region- gruppers andel av landets anställda inom de offentliga verksamheterna. I detta avsnitt används mängden offentligt realkapital per invånare som mått på utbudet av offentlig service. På grund av brister i tillgången till statistik redovisas endast uppgifter om det kommunägda realkapitalets storlek och struktur. Som mått på mängden realkapital inom kommunala sektorn används brandförsäkringsvärdet för de kommunala tillgångarna.
Uppgifter om totala mängden kommunalt kapital per invånare ger ett grovt mått på den samlade faktiska eller potentiella produktionen av kommunala varor och tjänster per invånare. Lokaliseringsbetingelserna för individer och företag är under i övrigt jämförbara omständigheter bättre inom en kommun med stor mängd kommunägt kapital per invånare än i en med liten mängd. Om en viss mängd kapital per invånare sätts som norm för normalt behov av kommunkapital, kan dessa uppgifter ge indikation på behovet av utbyggnad av den kommunala kapitalstocken. Vidare kan dessa uppgifter ge underlag för bedömning av kapitalförluster på grund av befolkningsminskning. Eventuella sådana förluster är ett viktigt kostnadselement i samhällsekonomisk analys.
Nya kapitaltillgångar är som regel kvalitetsmässigt överlägsna äldre sådana. Äldre skolor och ålderdomshem kan sålunda först efter en relativt omfattande renovering komma upp till de nyare anläggningarnas standardnivå. Uppgifter om skillnader vad gäller kapitaltillgångarnas ålder ger således ett mått på mellankommunala skillnader i kvalitet för tillhandahållen service. Uppgifter om åldersstrukturen för den kommuna- la sektorns kapitalbestånd kan även ingå i en analys av kostnaderna för regionala utvecklingsförlopp. Ju äldre kapitalbeståndet är, desto större investeringar måste utföras vid en tillväxt i regionen. På motsvarande sätt kan en snabbare tillbakagång äga rum utan kapitalförluster i form av outnyttjade kommunala tillgångar, om dessa är mycket åldersstigna. Vidare är drifts- och kapitalkostnaderna per producerad enhet inom olika kommunala sektorer beroende av anläggningens ålder.
Uppgifter om mängden kapitaltillgångar per invånare i kommuner inom de av ERU intensivstuderade regionerna redovisas i tabell 6: 10. Kommunerna har indelats i tre storleksklasser efter invånarantal. För såväl Malmö/Lund/Trelleborg A-region som Borås A-region och Dalsland gäller att kommunerna i mellanstorleksklassen uppvisar mindre mängd realkapital per invånare än de övriga två storleksklasserna. Det är dock knappast möjligt att på basis av tabellmaterialet hävda att samband mellan kommunstorlek och kapital per invånare föreligger. De förhållan- devis mycket låga värden som samtliga storleksgrupper i Borås A-region och Dalsland uppvisar bör påpekas.
Tabell 6.10 Kapitaltillgångar per invånare år 1970 inom de intensivstuderade regionerna
Region Kommunstorlek Samtliga kommuner
Mindre än Mellan 10 000 Mer än 50 000 10 000 inv. och 50 000 inv. inv.
Kopparbergs län 5 356
Malmö/Lund/Trelle- borg A-region 4 413 4 052 4 080
Borås A-region och Dalsland 3 598 3 570 3 376
Skellefteå och Lyck- sele A—regioner 3 232 5 528 4 422
Källa: Produktionskostnadsgruppens bearbetningar av uppgifter från brandför- säkringsbolag
Anm: Mängden realkapital anges i kronor per invånare. Det värde som redovisas i tabellen för dels kommuner med mer än 50 000 inv., dels samtliga kommuner i Malmö/Lund/Trelleborg A—region påverkas starkt av värdet för Malmö kommun. Om denna kommun utesluts ur materialet utgör kapitaltillgångarnas värde 4 885 för kommuner med mer än 50 000 inv. samt 4 377 för samtliga kommuner. Tillgångarnas värde per invånare i Malmö kommun utgör 3 873 kr.
6.4.2 Kostnaderna för offentlig tjänsteproduktion
Frånvaron av marknadsprisbildning inom huvuddelen av den offentliga sektorn är ett uttryck för målsättningen att fördelningen av sektorns tjänster inte skall följa köpkraftens fördelning. Utbildning, åldringsvård och andra offentliga tjänster fördelas sålunda oavsett betalningsförrnåga. Inom ramen för detta överordnade mål utgör dock kravet på effektivitet i produktionen ett väsentligt mål även för den offentliga verksamheten.
Genom att investeringarna i offentliga anläggningar uppvisar odelbar- heter måste de ofta byggas för andra behov än de för tillfället registrerade. Offentliga anläggningar kan därför liksom privata under kortare eller längre perioder ha för stor kapacitet. Detta medför fördyringar för ifrågavarande kommuner. Sådana extrakostnader belas- tar på kort sikt kommuner som har uppvisat eller uppvisar en snabb förändring i sitt befolkningsunderlag och befolkningens ålderssamman- sättning. Förutom uppgifter om kostnader per utnyttjad offentlig tjänst är därför uppgifter om de kommunala och statliga anläggningamas storlek och åldersstruktur i förhållande till befolkningens storlek och ålderssammansättning och takten i befolkningsförändringen nödvändiga vid en analys av den offentliga sektorns produktionskostnader.
I en studie1 inom produktionskostnadsgruppens ram har man försökt att uppskatta kostnads- och produktivitetsförhållanden inom olika delar av den kommunala sektorn. I denna studie analyseras dels faktiska 13. Tallroth. Real- kostnader per prestationsenhet för kommunal service, dels inverkan på kapitaltillgångar, kostnaderna för kommunal service av faktorer som bebyggelsetäthet, Eroduktivitets-och
_ _ ostnadsforhallanden
geografisk belägenhet, dnftsenheternas storlek (t.ex. skolstorlek) etc. inom den kommunala Nedan ges en sammanfattning av resultat som erhållits i dessa analyser. sektorn. Stencil 1972.
Tabell 6.11 Styckkostnader per elevdag inom grundskolan (kronor), 1967
Storleksgrupp Mind- Mellan Mellan Mellan Mellan Mer To- mätti 100 OOO-tal re än 11 och 3 3 och 5 5 och 10 10 och 20än 20 talt
Kostnad per elev- dag i kronor 25 20 22 21 21 21 22
Källa: B.Tallroth. Realkapitaltillgångar, produktivitets- och kostnadsförhållanden inom den kommunala sektorn
I tabell 6.11 redovisas uppgifter om kostnaden per elevdag inom det kommunala undervisningsväsendet. Indelningen har skett efter antal elevdagar i de studerade kommunerna. Några systematiska variationer i styckkostnaden per elevdag är inte möjliga att utläsa ur tabellen. I analyserna av inverkan på undervisningskostnaderna av skillnader i skolenheternas storlek erhölls förhållandevis entydiga resultat. Generellt gäller att kostnaden per elevdag är lägre i stora skolor än i små.
I motsvarande analyser för ålderdomshemsvården används antalet vårddagar vid kommunens ålderdomshem som mått på prestationsvoly- men. Resultaten i studierna anger att kostnaderna per vårddag faller med ökande storlek på ålderdomshemmen. Samvariation mellan kostnad per vårddag och kommunstorlek, uttryckt i antal invånare, kunde inte påvisas.
Från en annan studie har de uppgifter om kostnader för gator och vägar som återges i tabell 6.12 hämtats. Där redovisas driftskostnaderna per invånare för gator och vägar för olikstora städer. De största kommunerna har enligt tabellen de högsta kostnaderna.
Faktiska kostnader per prestationsenhet inom olika kommunstorleks- klasser, dels för enskilda verksamhetsgrenar, dels för samtliga verksam- hetsgrenar som undersöks redovisas i tabell 6.13. Enligt tabellen faller kostnaderna per invånare för brandförsvar, vatten- och avloppsverk med
Tabell 6.12 Driftskostnader per invånare under perioden 1964—1967 i grupper av olikstora städer
Driftskostnader Storleksgrupp Mer än Mellan 35 000— Mindre än 70 000 70 000 inv. 35 000 inv. inv. 1968 1968 1968
Driftskostnader för gatukontor, allmän renhållning och offentlig belys- ning 120 kr. 110 kr. 100 kr.
Källa: Bostadsbyggandets följdinvesteringar i gator och vägar 1968—72, Statens vägverk, Tö 105
ökad kommunstorlek. För ålderdomshemsvården ger resultaten inte någon antydan om systematiskt samband mellan styckkostnader per prestationsenhet — mätt i form av antalet vårddagar — och kommunstor- lek, uttryckt i antal invånare. Vad gäller grundskoleväsendet kan — om Stockholms kommun undantas — en tendens till minskade kostnader per prestationsenhet vid ökad kommunstorlek konstateras.
Genomsnittskostnaden för kommunal service för samtliga analyserade verksamhetsgrenar redovisas i den högra kolumnen i tabell 6.13.1 I tabellen redovisar kommuner med mindre än 5 000 invånare ca femte- delen högre genomsnittskostnad för den kommunala servicen jämfört med kostnaderna för samtliga kommuner. I befolkningsintervallet 10 OOO—1 15 000 invånare är kostnadsvariationen förhållandevis liten. Av storstäderna redovisar vid jämförelse med samtliga övriga kommuner Göteborg och Malmö avsevärt lägre kostnader och Stockholms stad något högre kostnader. En möjlig tolkning av tabellmaterialet är att kostnads- fördelar står att vinna med ökad prestationsvolym, dvs. grovt sett kommunstorlek, men att dessa fördelar i huvudsak erhålls redan vid relativt måttlig prestationsvolym (kommunstorlek).
De uppgifter som redovisas i tabell 6.13 anger faktiska kostnader per prestationsenhet för olika verksamheter i kommuner av olika storleks- grad. De faktiska kostnaderna kan emellertid påverkas även av andra faktorer än storleken. I syfte att få fram den rena inverkan på dessa kostnader av skillnader i storleksgrad har kostnaderna per prestationsen- het analyserats efter det inverkan av olika sådana faktorer eliminerats.
För el- och vattenverk undersöktes inverkan av specifika förbruk- ningen, dvs. förbrukningen per abonnent, på kostnaderna. För båda verksamheterna gäller att ökad specifik förbrukning medför minskade kostnader per prestationsenhet. Vidare gäller att specifika förbrukningen ökar med kommunstorleken.
För vatten- och avloppsverk studeras inverkan på kostnaderna av skillnader i ledningsnätets längd per person. Detta mått kan anses ange bebyggelsetätheten i tätortsdelarna inom kommunerna. För båda verk- samheterna gäller att minskad ledningslängd per person, dvs. ökad bebyggelsetäthet, medför en mycket kraftig sänkning av produktions- kostnader. Bebyggelsetätheten i kommunerna mätt på detta sätt ökar kraftigt med kommunstorleken.
Kostnaderna för grundskoleväsendet är bl.a. beroende av skolskjuts- kostnaderna. Den omfattning i vilken en kommun måste tillhandahålla skolskjuts är beroende av andelen glesbygdsbefolkning. Vad gäller kommunernas totala skolskjutskostnader anger analyserna att dessa ökar mycket kraftigt med ökad andel glesbygdsbefolkning. Som mått på andelen glesbygdsbefolkning inom kommunerna används tätortsgraden.
Driftsenheternas storlek medtogs som förklarande variabel i analyserna för grundskoleväsendet och åldringsvården. För båda verksamheterna gäller att ökad storlek för skolor och ålderdomshem medför minskade kostnader per prestationsenhet. Genomsnittsstorleken för skolor resp. ålderdomshem är som regel större i stora kommuner jämfört med små.
Efter det inverkan av ovannämnda faktorer eliminerats, gäller att kostnaderna per prestationsenhet är i stort sett densamma oavsett prestationsvolymen, dvs grovt sett kommunstorleken. Förhållandet att de
' Tillsammans svarar de verksamhetsgrenar, som anges i tabellen för 54 % av de totala kommunala kostnaderna exkl. kostna- der för hälso- och sjukvård samt exkl. kostnader för titlar under vilka i huvud- sak endast transfereringar redovisas. Av totala kom- munala investeringsutgif— ter exkl. investeringar för hälso- och sjukvård svarar de undersökta verksamhets- grenama för 57 %.
Tabell 6.13 Faktiska kostnader (index) för dels enskilda verksamhetsgrenar, dels samtliga analyserade verksamhetsgrenar, för kommuner av olika storleksklass
Storleksklass Central- Brand- Elverk Vatten- Avlopps- Grund- Gymna- Ålder- Samtliga förvaltn. försvar verk verk skole- sievä- doms- analyse- väsendet sendet hem rade verk- samhets- grenar
Stockholm 67 38 126 69 68 105 149 106 Göteborg 0 Malmö 58 57 121 69 90 79 67 86 90 OOO—l 15 000 100 40 97 75 84 96 104 95 60 000— 90 000 100 40 97 88 106 98 109 99 30 000— 60 000 66 92 105 90 106 98 109 100 20 000— 30.000 74 127 94 90 106 97 93 95 10 000— 20 000 135 106 103 102 106 98 93 103
— 5 000 119 178 103 204 122 113 93 119 Samtliga kommuner 100 100 100 100 100 100 100 100
Källa: B.Tallroth. Realkapitaltillgångar, produktivitets- och kostnadsförhållanden inom den kommunala sektorn
Anm. Tabellen redovisar faktiska kostnader, uttryckta i indexenheter. Värden för respektive förvaltningsgren har beräknats utifrån gruppmedelvärden för olika kommunstorleksklasser. Index för samtliga kommuner = 100
faktiska kostnaderna enligt tabell 6.13 visar en tendens till att vara lägre i stora kommuner än i små förklaras sannolikt av högre bebyggelsetäthet, större skolenheter m. fl. faktorer i stora kommuner jämfört med små, ej av kommunstorleken i sig.
I den studie, vars resultat här återges, har det endast i mindre omfattning analyserats inverkan på kostnaderna av skillnader i den kommunala servicens kvalitet. Inte heller har tillgängligheten till service i olika typer av kommuner och denna faktors inverkan på de kostnader som nyttjaren har att erlägga i form av tid och pengar kunnat studeras. Några mer definitiva slutsatser om kostnaderna för kommunal service i olika typer av kommuner kan därför inte dras på grundval av denna studie enbart. Den analysmetod som tillämpas i den nämnda här återgivna studien torde dock medge en mer rättvisande belysning av kostnaderna för kommunal service än mer grova mått — men ofta använda — t. ex. jämförelser av antalet offentligt anställda per invånare i kommuner av olika typ.
I en samhällsekonomisk kalkyl över kostnader och intäkter för olika expansions- och kontraktionsförlopp krävs som tidigare nämnts uppgifter om den kommunala sektorns potentiella kostnader och intäkter.
Den snabba utbyggnadstakten av den kommunala sektorn under 1960—talet innebär att anläggningarna ifråga genomgående är relativt unga. Självfallet förekommer dock undantag från detta, inte minst vad gäller enskilda verksamhetsgrenar inom en kommun. Den kommunala tjänsteproduktionen kan följaktligen antas ske med en relativt ny och effektiv teknik. De faktiska produktionskostnaderna för den kommunala sektorns produktion av tjänster kan därför uppfattas som en grov approximation av de potentiella produktionskostnaderna för den kom- munala verksamheten.
Genom att många kommunala anläggningar kan betecknas som odelbara — det är t. ex. inte möjligt att till rimliga kostnader bygga och driva vatten- och avloppsverk för ett fåtal hushåll — kommer emellertid de potentiella kostnaderna för produktion av kommunala tjänster att ligga relativt högt i kommuner som kännetecknas av en snabbt minskande befolkning.
Uppgifterna ovan om de faktiska kostnaderna för små kommuner pekar även i den riktningen. De relativt sett höga kostnader som kännetecknar dessa kan till en del förklaras av att det är dessa småkommuner som fått vidkännas de kraftigaste relativa befolknings- minskningarna.
6.5 Samhälleliga produktionskostnader
Vid uppläggningen av ERU: s produktionskostnadsstudier har en utgångs- punkt varit att levnadsstandardens utveckling i olika regioner måste sättas i relation till de totala resursinsatserna i samhället. Kostnadsanalyserna har sålunda gällt såväl hushållens resursuppoffringar som företagens och den offentliga sektorns. Som framhålls i tidigare avsnitt finns det inte någon skarp gräns mellan de olika sektorernas kostnads- och intäktspos- ter. Mot ovanstående bakgrund har det bedömts som naturligt att ge de samhällsekonomiska kalkylerna en central roll. Under senare år har sådana kalkyler tilldragit sig allt större uppmärksamhet i samhällsplane- ringen. Någon definitiv, allmänt omfattad form för kalkylerna har emellertid ännu inte vuxit fram. I det följande presenteras ett försök till vidareutveckling av de ansatser som ERU tidigare arbetat med.
Som framhålls i kapitel 1 kan framväxten av den samhällsekonomiska kalkyltekniken ses som en följd av att verkligheten belyses på ett alltför ofullständigt sätt av modeller där icke-prissatta faktorer utelämnas. En rad faktorer för vilka marknadsprisbildning inte gäller måste således tas med i de samhällsekonomiska kalkylerna.
En utgångspunkt vid samhällsekonomiska bedömningar är att de effekter som uppstår vid förändringar (företagsetableringar, befolknings- omflyttningar m.m.) utvärderas så fullständigt som möjligt. Målet är därvid att alla positiva och negativa förändringari de berörda människor- nas välfärdssituation skall finnas med. En annan utgångspunkt är att kalkylerna skall omfatta flera alternativ för att vara meningsfulla. En utvärdering av expansion eller kontraktion inom ett geografiskt område bör sålunda jämföras med något alternativ som t. ex. den spontana eller önskvärda utvecklingen i området. Det gäller därför att både beskriva förloppet utifrån kunskaper om hur människor värderar olika företeelser och värdera det aktuella projektets fördelar och kostnader jämfört med motsvarande förhållanden för ett alternativt projekt. 1 P.A. Andreasson, I. Emker, R. Pettersson, S. Pettersson. Lokala
effekter av en industri-
.. . .. . .. . .. etablering, en intensiv-
For att illustrera hur en samhallsekonomisk bedomnmg kan goras studie av AB Volvos eta- redovisas här en studie1 av effekterna av AB Volvos etablering i bleringiFärgelanda.Ul
6.5.1 E tt exempel på samhällsekonomisk utvärdering
Färgelanda. Det bör understrykas att exemplet inte utgör en fullständig samhällsekonomisk kalkyl. Exemplet visar närmast hur man med vissa kompletteringar av tillgänglig statistik kan göra något bredare utvärde- ringar av enskilda projekt än vad de företagsekonomiska kalkylerna ger underlag för. En viktig roll spelar därvid sådana leveransstudier som ERU genomfört och som genomförs inom ramen för länsplanering 1974.
Undersökningen visar att befolkningsutvecklingen i Färgelanda svängt i samband med etableringen av den nya enheten inom AB Volvos Dalslandsverk. En årlig befolkningsminskning på i genomsnitt 75 perso- ner i kommunen har sedan 1970 förbytts i en årlig ökning på i genomsnitt 150 personer. Den totala befolkningen i kommunen var 3 748 invånare år 1970, då etableringen skedde.
Vid den nyetablerade anläggningen anställdes sammanlagt 381 perso- ner åren 1970—1972. Den ökade sysselsättningen och befolkningsinflytt- ningen har medfört ökade inkomster för hushållen, vilket ökat efterfrå- gan efter offentlig och privat service. Även andra företag och sektorer, t. ex. den kommunala sektorn, visar därför en ökad aktivitet.
Uppgifterna i tabell 6.14 visar förändringen i antalet industrisysselsatta i kommunblocket när sysselsättningen vid AB Volvo exkluderas. Denna förändring förklaras bl. a. av att en del av inköpen från Volvos Färgelandaanläggning sker från lokala underleverantörer, vilket medför en produktions- och sysselsättningsökning för dessa. I tabell 6.15 återges vissa uppgifter om industriföretagens leveranser till och från Färgelanda före och efter AB Volvos etablering. Av dessa uppgifter framgår att de lokala och regionala inköps- och försäljningsandelama ökat avsevärt mellan åren 1970 och 1972.
Volvos etablering i Färgelanda kan tolkas så att leveransutbytet mellan företagen i kommunblocket har ökat. En ökad integration mellan företagen i en region innebär att en produktions- och sysselsättningsför- ändringi ett företag medför ökade indirekta produktions- och sysselsätt- ningseffekter för de lokala underleverantörerna. För en kartläggning av den totala sysselsättningsförändringen i en region är följaktligen uppgifter om samverkan mellan regionens företag av väsentlig betydelse.
Förutom ökningen i industriproduktionen innebär Volvos etableringi Färgeland en kraftig ökning av investeringsverksamheten i kommunen. Av uppgifterna i tabell 6.16 framgår att investeringsverksamheten mer än tiodubblades mellan 1967 och 1971 för att därefter gå ner under 1972. Denna utveckling beror inte enbart på AB Volvos egna investeringar. Även de övriga industriföretagen i kommunblocket uppvisar en motsva-
Tabell 6.14 Sysselsättningsförändringar i gruv- och tillverkningsindustrin exkl. AB Volvo, Färgelanda kommunblock 1969—1972
År Antal
1969—70 — 36 1970—71 + 19 1971—72 + 62
Källa: Andreasson, P.-A. m. fl.,U l
Tabell 6.15 Regional fördelning av försäljning och inköp inom gruv- och tillverk- ningsindustrin i Färgelanda kommunblock åren 1970 och 1972
Försäljning till Inköp från
1970 1972 1970 1972
Egna kommunblocket 0,0 6,5 0,6 9,7 Övriga Dalsland 2,7 6,8 4,2 0,5 Övriga riket 88,4 75,9 66,9 59,7 Utlandet 8,9 10,9 28,3 30,1
Summa 100,0 100,0 100,0 100,0
Källa: Andreasson, P.-A. m. fl.,U 1
Tabell 6.16 Industriföretagens investeringar i byggnader och anläggningar åren 1966—72 i Färgelanda kommunblock. Löpande priser i [ OOO-tal kronor
År Investeringar i byggnader och anläggningar. Löpande priser i 1 OOO-tal kronor
1966 622 1967 622 1968 1 656 1969 1 034 1970 4 200 1971 7 808 1972 2 038
Källa: Bearbetning av SCB: s investeringsenkät samt Andreasson, P.-A. m. fl., U 1
rande trend, frånsett att deras investeringsverksamhet fortsatt att öka även mellan 1971 och 1972. Investeringar i byggnader och anläggningar år 1972 företogs enbart av övriga industriföretag exkl. Volvo i kommun- blocket.
Behovet av arbetskraft till den nya Färgelandaanläggningen kunde ej tillgodoses genom lokal rekrytering. Volvos etablering medförde följakt- ligen en inflyttning till Färgelanda. Det ökade behovet av bostäder till följd av ökningen i sysselsättning och befolkningsunderlag har tillgodo- setts genom ett ökat bostadsbyggande. Av tabell 6.17 framgår antalet nybyggda lägenheter som i stort sett motsvarar antalet nyanställda vid Volvoanläggningen.
Mot bakgrund av den tidigare befolkningsutvecklingen i kommunen kan detta förefalla förvånande. Den väsentligaste förklaringen ligger i att många av de lediga bostäder som finns, är belägna i kommunens glesbefolkade delar där någon ökad efterfrågan efter bostäder ej uppstår. Den under 1960-talet utflyttade befolkningen torde vidare ha fått förbättrade inkomster och därför i viss utsträckning kunnat behålla sina tidigare bostäder som fritidsbostäder. Detta resultat pekar på behovet av lägesbestämda data om den lokala bostadstillgången, som underlag för samhällsekonomiska bedömningar. I de följande avsnitten behandlas möjliga tillvägagångssätt för detta.
] Den form av samhälls- ekonomisk kalkyl som cost-benefitanalysen ut- gör behandlas ibilaga 7, produktionskostnadsgrup- pens rapport.
Tabell 6.l7 Antal färdigställda lägenheter i Färgelanda kommunblock 1968—1972
Är Antal nyproducerade lägenheter 1968 24 1969 27 1970 28 1971 122 1972 125
Källa: Meddelande från länsbostadsnämnden i Älvsborgs län
Beslutet om AB Volvos nyetablering har som nämnts medfört en ökad aktivitet även inom andra företag och sektorer i kommunen. Genom att antalet arbetssökande ökat så har emellertid inte nettoarbetslösheten minskat trots ökningen av antalet arbetsplatser. Detta kan även tolkas som att företagen inte kunnat rekrytera lokalt till alla arbetsuppgifter.
Förutom ett ökat bostadsbyggande medför inflyttningen krav på ökad service, såväl privat som offentlig. Som exempel kan nämnas att de under 1970—72 inflyttade anställda vid AB Volvo har 50 barn i skolåldern, framför allt i låg- och mellanstadieåldrarna. Dessa utgjorde i början av 1973 omkring 27 procent av samtliga grundskoleeleveri kommunblocket. Detta har medfört ökade kostnader för kommunen. På längre sikt kompenseras dock detta av ett ökat skatteunderlag.
Den ökade köpkraft som följer av fler förvärvsarbetande och ökade genomsnittsinkomster i kommunblocket medför även ökad privat kon- sumtion. Detta har medfört att sysselsättningen inom detaljhandeln som varit vikande under hela 60-talet ökat något under åren 1970—1972. Denna ökning är dock koncentrerad framför allt till Färgelanda tätort. Befolkningsomflyttningen inom kommunblocket medför att detalj- handeln i de glest befolkade delarna av kommunblocket har fortsatt att minska. Den lediga kapacitet som, till följd av den tidigare befolknings- minskningen, förelåg i slutet av 60-talet har emellertid inneburit att den ökade omsättningen ej medfört en motsvarande ökning av antalet sysselsatta i handeln.
För ett genomsnittshushåll innebär den förändrade utvecklingstrenden för kommunblocket ökad inkomst, mindre risk för arbetslöshet samt ökade möjligheter för alla hushållsmedlemmar att erhålla förvärvsarbete i regionen. Det ökade skatteunderlaget liksom den förbättrade köpkraften medför att underlaget ökar för offentlig och privat service. Det ökade bostadsbyggandet medför en förbättrad bostadsstandard för genomsnitts- hushållet.
Utvärdering av det slag som Färgelandastudien representerar ger en överblick över en del av de effekter som en nyetablering ger upphov till. Viktiga förändringar i individernas välfärd återspeglas dock inte i dessa bedömningar. Detta problem blir än mer uppenbart om kalkylerna sammanfattas i ett enda mått på det sätt som vanligen skett i cost—benefitkalkyler.1
Färgelandastudien visar även att en samhällsekonomisk utvärdering av
en förändring förutsätter uppgifter om kapacitetsförhållandena på olika regionala nivåer.
Kartläggningar av kapacitetsförhållandena på den lokala och regionala nivån bör innefatta uppgifter om den potentiella efterfrågan på arbete, standard på och tillgång till lediga bostäder samt nivån på det offentliga och privata serviceutbudet. Dessa uppgifter om de lokala och regionala förhållandena kan relateras till riksgenomsnittliga värden eller till politiskt fastlagda normer för tillgång till arbete, bostäder och service. På så sätt erhålles ett jämförelsematerial som anger potentiellt utrymme för expansion eller förväntade resursuppoffringar vid kontraktion i en ort eller region. De mellanregionala sambanden anger vilka effekter som lokala eller regionala förändringar får på andra orter eller regioner. På så sätt erhålls en helhetsbild av förändringarnas effekter. Underlaget för en bedömning av dessa mellanregionala samband kan hämtas från sådana kartläggningar av produktions- och kontaktsystem som presenteras i avsnitt 6.2.
6.5.2 Vilka tillgångar i omgivningen skall vara med isamhällsekonomiska kalkyler I samhällsekonomiska kalkyler gäller analyserna villkoren för skilda verksamheter i en tänkt framtida situation. Det ligger därför nära till hands att försöka tillämpa erfarenheterna från forskningen kring levnads- villkoren när kalkylen skall inbegripa ett bredare synsätt. I de följande beräkningarna av samhällsekonomiska effekter vid en tänkt sysselsätt- ningsökning skall främst två erfarenheter nyttiggöras. Den ena gäller effekterna på hushållens levnadsvillkor i några avseenden. Den andra avser utnyttjandet av koordinatsatta data för att ange den del av kapaciteten för samhällskapitalet som sammanfaller med hushållens dagliga rörelseområden. I föregående kapitel liksom i det följande avsnittet koncentreras uppmärksamheten på tillgången till arbete, bostä- der och service. Vid de beräkningar av jämviktsområden på lokala arbetsmarknader som redovisas i föregående kapitel tjänar förvärvsintensiteten i den aktuella kommunen och angränsande kommuner som riktmärke för att bestämma utbudet av förvärvsarbetande. Samhälleliga kalkyler bör utföras utifrån alternativa antaganden på denna punkt. I föreliggande exempel får den riksgenomsnittliga förvärvsintensiteten tjäna som rikt- märke för det lokala utbudet av förvärvsarbetande. Med detta antagande krävs inflyttning vid expansion i orter med mer än 645 sysselsatta per 1 000 invånare i yrkesverksam ålder. I övriga orter finns visst utrymme för ökad förvärvsintensitet utan att någon inflyttning behöver ske. Jämviktsförhållandet är beroende av vilket lokalt rekryteringsområde som kan vara aktuellt för i första hand den industri som expanderar. I andra hand blir det aktuellt att se var sekundäreffekternai form av ökad sysselsättning i andra näringar lokaliseras. Det lokala rekryteringsområdet för en arbetsplats hänger samman med vägnät och kollektiva transporter. Alla hushåll som har arbetsplatsen inom sitt dagliga aktivitetsfält bor i
Figur 6:19 A mal perso- ner i åldrarna 16—65 år som skulle behöva syssel- sättas i tre utvalda områ- den om den riksgenom- snittliga förvärvsfrekven— sen används som jämfö- relsenorm. Cirklarna har radierna 20, 30 och 50 km.
Anm.: Sverigekartan med förvärvsintensiteten 1970 återfinns även i figur 3:20.
Källa: ERU: s bearbet- ningar av FoB 1970.
det område för vilket jämviktsförhållandena är intressanta att studera. Koordinatsatta data samt detaljanalyser med hjälp av tidsstudier ger möjligheter till lättöverskådlig information för aktuella områ- den. Antalet potentiellt arbetsföra, enligt riksnormen, skall således jämföras med den faktiska sysselsättningen inom ett område runt arbetsplatsen. Områdets storlek motsvarar individernas dagliga aktivitets- områden.
LYCKSELE
MALMÖ
l—i 10 km
Avståndsgränsen vare sig den mäts i kilometer eller minuter är självfallet svår att fastställa. Som framgår av kapitel 5 har olika grupper av individer olika benägenhet att pendla. I figur 6: 19 visas för några orter hur jämvikten beror på storleken av det område runt de tänkta arbetsplatserna inom vilket mätningarna sker. I tidigare ERU-rapporter har 30-kilometersradien fått avgränsa den lokala arbetsmarknadens omfattning. Tills vidare kan det vara lämpligt att fortsätta med denna schablonmässiga avgränsning. Det är lätt att utvidga analysen till att beakta skilda rörelseförutsättningar för olika grupper av individer. Man kan exempelvis förmoda att möjligheterna till kollektiva transporter ökar i betydelse när reserverna på arbetsmarknaden skall mobiliseras. För Borlänges del framgår i figuren hur ca 1 200 personer inom 30 km från tätorten kan förväntas vara beredda att gå ut på arbetsmarknaden. Antalet potentiellt arbetsföra inom regionen är med de givna antagande- na drygt 2 000 personer.
De enkla mått på sysselsättningsbalanser som erhålls med ovanstående kalkylmetoder bör i vissa fall kompletteras. Utvecklingen för orternas näringsgrenar är ett första steg. I ett andra steg bör hänsyn tas till yrkesstrukturen för både utbudet och efterfrågan. Skillnader i yrkes- strukturens sammansättning mellan ortstyper är stor, vilket framgår av tabell 6.18. En sysselsättningsexpansion där lång utbildnings- eller yrkeserfarenhet krävs kan inte lika lätt genomföras med hjälp av ökad förvärvsintensitet bland de potentiellt arbetsföra på orten jämfört med om sysselsättningsexpansionen sker inom verksamhetsområden där kra- ven på utbildning och yrkeserfarenhet är låga. På lång sikt innebär dock sysselsättningsexpansionen arbete för ortsbefolkningen.
Yrkesstrukturen på de lokala arbetsmarknadema har betydelse även för de långsiktiga effekterna på omflyttningar, arbetslöshet och yrkes- byten. Som framgår av kapitel 5 så gäller för ett yrke med liten marknad att få ungdomar i framtiden kan förväntas erhålla arbete om de önskar utöva detta yrke på hemorten, även om utbildning skulle kunna erhållas. De som väljer yrken med ca 10000 förvärvsarbetande i riket, t. ex. tandsköterskor, måste normalt räkna med att realisera sitt yrkesval utanför hemorten om denna ingår i orter av Lyckseles storlek.
Tabell 6.18 Yrkesstrukturen i några ortstyper 1973
Yrke Malmö Större städer Norra glesbygden
Kommersiellt arbete 10 11 6 lantbruk 12 10 5 Transport- och kommunika-
tionsarbete 4 7 14 Övrigt 74 72 75
100 100 100
Källa: ERU: s bearbetning av AKU: s februariundersökning 1973.
I den mån sysselsättningsexpansionen kräver inflyttning till den lokala arbetsmarknaden blir det aktuellt att beräkna eventuella nybyggnads- behov för bostäder. I den första vågen av nyinflyttade kan man räkna med att andelen unga ensamstående är stor. I beräkningarna antas dock att inflyttarna har samma hushållskvoter och sysselsättningsintensiteter som den lokala befolkningen. De regionala skillnaderna i bostadsbestån- dets storlek och kvalitet skall närmast ses som en indikator på inflyttningskapaciteten och nybyggnadsbehovet i samband med syssel- sättningsexpansion i olika orter.
Bostadsstandardens regionala variationer är, som framgår av kapitel 3, små. Antalet lägenheter och deras kvalitet skiljer sig inte nämnvärt mellan skilda orter. Det är därför naturligt att en inflyttning ofta leder till krav på fler bostäder. För riket som helhet finns ledigt bostadsutrymme som motsvarar en tom lägenhet på 25 hushåll. [ de orter som diskuteras i avsnitt 6.5.3 varierar det lediga utrymmet från en tom lägenhet per 17 hushåll i Malmö till en tom per 40 hushåll i Skellefteå. Den senare siffran kan lika gärna som riksgenomsnittet användas som riktmärke på det minsta nödvändiga bostadsutrymmet, som behövs på en lokal bostads- marknad för att den skall anses fungera tillfredsställande. Med det måttet som norm skulle närmare 6 000 nya hushåll erhålla lägenheter i det befintliga bostadsbeståndet i Malmö. Med de riksgenomsnittliga värden som används i föreliggande kalkyler, kan knappt hälften så många nya hushåll beredas plats i Malmöområdets nuvarande bostäder, se figur 6: 20. I Borlänge och Lycksele råder nästan riksgenomsnittlig standard. Inflyttning till dessa orter medför följaktligen krav på fler bostäder om den riksgenomsnittliga standarden används som norm.
Den samhällsekonomiska kalkylen bör även omfatta mått på service- standarden. Den redan nu ojämna fördelningen av hälso- och sjukvårds- resurserna gör det svårt att använda en riksgenomsnittlig standardsiffra som norm. Lycksele skulle sålunda behöva dubbelt så många läkartjänster för att området skulle ha den läkartäthet som gäller för riket, Många verksamheter inom sjukvården kan dock inte decentraliseras. De riktar sig nämligen inte direkt till den lokala eller regionala befolkningen.
I figur 6:21 har antalet tandläkare i de tre orterna jämförts med riksnormen. Lycksele har ungefär lika stort underskott som Borlänge har överskott. Malmö har hög tandläkartäthet. En sysselsättningsökning på drygt 2 000 personer i Lycksele leder enligt kalkylen i nästa avsnitt till en inflyttning av drygt 1 300 förvärvsarbetande. Antalet tandläkartjänster på orten bör då öka med två om tandläkartätheten inte skall ytterligare försämras i förhållande till övriga delar av landet. För att nå den riksgenomsnittliga tätheten skulle 17 nya tjänster behövas efter syssel- sättningsexpansionen. I Borlänge och Malmö är det svårare att motivera nya tjänster även vid växande befolkningsunderlag. De nuvarande resurserna är redan stora i förhållande till övriga orter i landet.
Figur 6: 20 Beräknat antal lediga lägenheter i tre utvalda orter. Vid beräkningarna har den riksgenomsnittliga lägen- hetstätheten använts som jämförelsenorm. Or- terna har avgränsats med cirklar som har radien 30 km.
41
BéåLÄNGE
Anm. Sverigekartan visar om orterna ligger i om— råden med ett bostads— utrymme som nära över- ensstämmer med riksge- nomsnittet eller om bo-
stadstillgången starkt av- viker från detta. Plus- tecken anger värden över och minustecken värden under riksgenomsnittet.
Figur 6: 21 Antal tand- åkare som skulle behöva flytta in till tre utvalda orter om den riksgenom- snittliga tandläkartäthe- ten 1972 används som jämförelsenorm. Orter- na har avgränsats med cirklar som har radien 30 km.
f,"... ,...
10 km |—-|
15
LYCKSELE
D—C 10km
Béå LÄNGE
—18
D—4 10km
Anm. Plustecken på Sverigekartan marke- rar områden med mer än riksgenomsnittlig tandläkartäthet.
6.5.3 Samhälleliga produktionskostnader — resultat från en översiktskalkyl
Direktiven för produktionskostnadsstudierna återspeglar frågeställningar i den allmänna debatten. I denna har man bl. a. ställt sig frågan om produktionskostnaderna i storstäderna är högre eller lägre än i andra regioner. Produktionskostnadsstudiema visar att det är svårt att ge ett helt entydigt svar på denna fråga. Mycket hänger på vilka möjligheter företagen har att anpassa sig till förhållanden i omgivningen och hur de enskilda individernas uppoffringar värderas. Studierna visar emellertid på några möjliga tillvägagångssätt för att i översiktlig form presentera regionala skillnader i samhällets produktionskostnader. De skall ses som ett steg mot en ny typ av samhällsekonomiska kalkyler i vilka lägesbestämda data om kapacitetsförhållandena och uppgifter om inom- och mellanregionala data får stor betydelse. Översikterna kan också ses som utbyggnader av cost-benefitkalkyler. ERU föreslår här att man arbetar med något som kan betecknas som samhällsekonomiska översikts- kalkyler. Dessa skiljer sig från vissa exempel på cost-benefitkalkyler av traditionellt slag genom att prissatta och icke-prissatta faktorer presente- ras var för sig. Effekter på de icke-prissatta faktorerna mäts därvid inte med monetära mått. Sådana mätningar baseras i så hög grad på subjektiva bedömningar att de i stor utsträckning bör utföras av de beslutsfattande organen själva. Därmed minskar även enligt ERU: s bedömning risken för att urvalet av faktorer begränsas.
Ett viktigt underlag i samhällsekonomiska översiktskalkyler är uppgif- ter om i vilken omfattning produktionen i en region avsätts i utlandet eller i andra delar av landet. Detta gör det möjligt att beakta vilka effekter som den ekonomiska aktiviteten utanför regionen kan tänkas ha på produktionsförhållandenai den studerade regionen.
Analysen av produktionsbetingelsema bör vidare omfatta information om åtgången av råvaror och halvfabrikat vid produktion av en vara eller tjänst. Detta ger underlag för en kartläggning av den faktiska produk- tionsstrukturen och om inom- och mellanregionala spridningseffekter. Uppgifter om kapitalinsatser, lönekostnader och regionala avsättnings- mönster för de effektivaste företagen ger underlag för bedömningar av framtida produktionskostnader för respektive sektor i den studerade regionen.
Den i föregående avsnitt presenterade metoden för kartläggning av omgivningens tillgångar möjliggör analys av utrymmet för expansion och kostnaderna för kontraktion inom olika ortstyper. Uppgifter om kapaci- tetsutrymmet och nivån på den ekonomiska aktiviteten i en ort ger sålunda underlag för uppskattningar av nödvändiga följdinvesteringar i samhällskapital i form av skolor, sjukhus, vägar, bostäder etc. Omfatt- ningen av dessa investeringar bestäms av förändringen i befolkningsunder- lag med utgångspunkter i politiska mål avseende standarden på det offentliga serviceutbudet.
I det följande presenteras samhällsekonomiska översiktskalkyler för utvecklingen i några ortstyper. Förutom en storstad, Malmöregionen,
1 I produktionskostnads- gruppens rapport återges resultaten från motsvaran- de kalkyler där målet är 100 respektive 10 000 nya industriarbetsplatser. Kal- kyler redovisas även för en proportionell ökning med 10 % av industrisyssel— sättningen i de olika orts- typerna.
redovisas effekterna av en expansion i tre primära centra i olika delar av landet, nämligen Skellefteå, Falun/Borlänge och Borås. Kalkyler presen- teras även för tre regionala centra, nämligen Lycksele, Ludvika och Åmål. Underlaget till kalkylerna hämtas från kapitlen 3, 5, 6 och 7. Det omfattar uppgifter om industriföretagens direkta och indirekta leverans- utbyte inom egna reigonen och med övriga landet, olika verksamheters kontaktkostnader, liksom kapitalinsatser och löneandel. Uppgifter om förvärvsintensitet på lokala arbetsmarknader utgör underlaget för beräk- ning av inflyttningens omfattning. Dessa beräkningar kombinerade med uppgifter om det lokala bostadsbeståndet ger underlag för utvärdering av behovet av nyinvesteringar i bostäder och kommunala anläggningar. Kalkylexemplen illustrerar de samhällsekonomiska effekterna av att en ökning av den totala industrisysselsättningen med 1000 nya arbets- tillfällen sker i den egna regionen. Därmed avses såväl direkt sysselsatta som de därav indirekt sysselsattai olika underleverantörsled i den egna regionen. P.g.a. att beräkningarna bygger på antaganden om att det genomgående för alla orter är ledig arbetskraft som får sysselsättning, så beaktas ej löneförhållanden eller alternativkostnader för arbetskraften. Inte heller övriga priseffekter beaktas.
Utgångspunkten för valet av sysselsättningsmål har bestämts av en strä- van att visa hur en lika omfattande expansion i absoluta tal i olika ortsty- per påverkar de samlade kostnaderna. Samtidigt syftar beräkningarna till att visa hur väsentligt det tillgängliga kapacitetsutrymmet inom olika sektorer är för utfallet av samhällsekonomiska kalkyler på kort sikt.1 På lång sikt spelar produktivitetsutvecklingen inom de olika sektorerna en lika väsentlig, eller väsentligare roll.
Produktions— och sysselsättningsförändringen medför en ökning av hushållens totala inkomster i regionen. Frånsett det belopp som går till statlig skatt så kommer större delen av inkomstökningen i övrigt att omsättas i den egna regionen. Den del som går till kommunalskatt används av kommunen huvudsakligen till löner och andra utbetalningar, t. ex. underhåll av fastigheter och lokal. Praktiskt taget hela kommunal- skatten kan därför antas komma att omsättas inom regionen. Hushållens inkomster efter skatt används huvudsakligen för lokala inköp av varor och tjänster. Utifrån uppgifter om hushållens samlade inkomstökningar efter statlig skatt har ökningen i antalet kommunalt anställda och anställda inom handeln och övrig privat service beräknats. Dessa beräkningar bygger på uppgifter i kapitel 5 om hur stor andel av inkomsterna som går till lokala inköp av varor och tjänster. Vidare utnyttjas uppgifteri kapitel 7 om förhållandet mellan omsättningsföränd- ring och förändring av antalet sysselsatta inom handeln i de studerade regionerna.
Omfattningen av den initiella produktions- och sysselsättningsökning- en inom industrin samt de indirekta sysselsättningseffekter de genererar i de studerade regionerna och i landet i övrigt redovisas i tabell 6.19.
Att det måste ske en stor initiell produktionsökning i Malmö och Skellefteå för att uppnå målet om totalt 1 000 nyaindustriarbetsplatser beror på att industriproduktionen är mer kapitalintensiv i dessa två
Tabell 6.19 Direkta och indirekta sysselsättningseffekter i några regioner (exklusive sysselsättningseffekter till följd av bostadsbyggande. Kalkylexempel).
Ort Produk- Sysselsättningseffekter tions- ökning 1 den egna A-regionen I landet (mkr) i övrigt
Inom industrin Indirekt Totalt ___—__— inom sek- (4)=(2)+(3) Direkt (1) Direkt och torer utan- indirekt (2) för indu— strin (3)
Malmö 163 920 1 000 485 1 485 550 Borås 112 985 I 000 305 1 305 280 Borlänge 128 935 1 000 555 1 555 510 Skellefteå 172 810 1 000 800 1 800 710 Lycksele 120 960 1 000 1 030 2 030 570 Ludvika 120 965 1 000 550 1 550 515 Åmål 112 985 1 000 650 1 650 495
e
Anm.: Produktionsökningen (ökning i förädlingsvärdet) har valts sa att den direkta och indirekta sysselsättningseffekten uppgår till totalt 1 000 nya industrisysselsatta i de studerade regionerna. Den initiella sysselsättningsökningen fördelas proportionellt mellan regionernas branscher i förhållande till den befintliga branschsammansättningen och storleksfördelningen.
Källa: Leveransenkäten.
regioner än i de övriga. De stora totala sysselsättningseffekterna i Skellefteå och Lycksele uppstår bl. a. till följd av att det är nödvändigt med kapacitetshöjande investeringar i industrins byggnader och anlägg- ningar i dessa regioner för att uppnå sysselsättningsmålet. För att påverka utvecklingen i de studerade orterna antas statsmakter- na utnyttja sig av tillgängliga regionalpolitiska stödformer. Detta kan ske genom statliga uppköp, sysselsättningsstöd, lån och bidrag m. m. Dessa senare stödåtgärder påverkar både sysselsättning och kapacitet. För de här diskuterade åtgärdemas effekter på den regionala utvecklingen har ej någon tidpunkt preciserats för målens uppnående. Någon samhälle- lig kalkylränta utnyttjas därför inte för en diskontering till nuvärde av framtida kostnader och intäkter för samhället. En följd av detta blir att den samhällsekonomiska fördelen av en expansion övervärderas i de orter där kapaciteten måste ökas i förhållande till orter där den tänkta expansionen kan ske inom ramen för redan befintliga resurser. Tillgången till ledig arbetskraft inom den egna regionen bestämmer i vilken omfattning nyrekrytering måste ske utanför regionen. Uppgifterna i figur 3: 20 och kapitel 3 om förvärvsintensiteten på den lokala arbetsmarknaden relateras till den genomsnittliga förvärvsintensi- teten i hela landet.1 På så sätt erhålls uppgifter om antalet potentiella arbetssökande som finns att tillgå på den lokala arbetsmarknaden. I de fall detta antal överstiger den förväntade sysselsättningsökningen i regionen är det inte nödvändigt med inflyttning. [annat fall antas den 1 Med lokal arbetsmark- beräknade sysselsättningsökningen kunna realiseras genom inflyttning. I nad avses här 9" ”frå" tabell 6.20 återges det på så sätt beräknade antalet inflyttare till de demom 30 km radle' kring den studerade tät- studerade orterna samt kostnaderna för dessa flyttningar. De beräknade orten.
2 Dessa omfattar offent- liga anläggningar som skolor, daghem, sjukvård s- lokaler, samlingslokaler, vatten och avlopp, gator m. m. samt anläggningar för privat service som affärslokaler, transport- terminaler, lager men även industriområden m. in. För en fullständig defini- tion se "Kostnader och kvalitet i tätortsbebyggel— se”. Slutrapport från etapp 11 av SCAPE, Göteborg 1968. Stencil.
2 Gösta Lindhagen-Kjeld Paus. Det framtida byggan- det och dess regionala för- delning, Stencil 1973.
Tabell 6.20 Flyttningskostnader
Ort Inflyttare Kostnader per Totala flyttnings- inflyttare kostnader (mkr)
Malmö 1 483 14 000 21
Borås 1 305 12 700 17
Borlänge 390 12 700 5
Skellefteå 12 700
Lycksele 1 365 12 700 17
Ludvika 12 700
Åmål 1 068 12 700 14
Anrn:F1yttningama antas genomgående ske från Norrlands inland. ] flyttnings- kostnaderna ingår kapitalförluster för offentligt och privat kapital på avflyttnings- orten, hushållens direkta flyttningskostnader samt kostnader för att uppehålla kontakter med släkt och vänner. Däremot beaktas ej subjektivt kända uppoffringar från hushållens sida i dessa flyttningskostnader. För en närmare precisering av underlaget för flyttningskostnaderna, se nedan angiven källa.
Källa: Bearbetning av underlaget till figur 6: 20 samt Dahlberg, Å. Geografisk rörlighet — sociala och ekonomiska effekter, EPA-projekt rapport nr. 19, september 1973.
värdena för inflyttning till regionen relateras till uppgiftemai figur 6: 20 och i kapitel 3 om utnyttjandet av det lokala bostadsbeståndet, inom en radie av 3 mil kring den studerade orten. 1 de fall utnyttjandegraden där ligger under riksgenomsnittets antas de nyinflyttade i första hand bosätta sig i redan befintliga bostäder. För de nyinflyttade som ej kan beredas plats i dessa bostäder antas utbyggnader av bostadsbeståndet ske. Investeringar inom bostadssektom antas generera en proportionell andel expansionsinvesteringar av grannskaps- och tätortsanläggningar.l
Uppgifter om kostnader för bostadsinvesteringar och investeringar i grannskaps- och tätortsanläggningar hämtas bl. a. från avsnitt 6.3 och 6.4. Detta material har kompletterats med regionala bearbetningar av en studie som utförts av arbetsgruppen SCAPE vid Chalmers tekniska högskola.2 Man har där för skilda tätortsstorlekar beräknat arealbehov, erforderliga investeringar m. m. för anläggande av en tätort. 1 tabell 6.21 återges regionala uppgifter om kostnaderna för investeringar i bostäder och grannskaps- och tätortsanläggningar.
På grundval av uppgifterna i avsnitt 6.3, om hur stor andel av byggnadssektorns intäkter som stannar inom den egna regionen i form av löner, inköp av material och tjänster m.m., beräknas det antal lokalt sysselsatta inom byggnadssektorn och dess underleverantörer som den beräknade inflyttningen och det därav nödvändiga bostadsbyggandet medför. Dessa uppgifter redovisas i tabell 6.22.
Den ursprungliga sysselsättningsökningen medför enligt beräkningarna att inflyttning av arbetskraft måste ske till samtliga av de studerade
Tabell 6.21 Genomsnittlig etableringsinvestering för varje ny lägenhet, 1970
Län Etableringsinvestering, Kr per lägenhet
Malmöhus 198 000 Älvsborgs 197 000 Kopparbergs 194 000 Västerbottens 213 000
Källa: G. Lindhagen—Kj. Paus. Det framtida byggandet och dess regionala fördelning.
Tabell 6.22 Nyinvesteringar i bostäder och grannskaps- och tätortsanläggningar till följd av inflyttning samt åtföljande sysselsättningsökning lokalt inom byggnads- industrin
Ort Investeringar i bostäder Lokal sysselsättnings- och grannskapsanläggningar ökning inom byggnads- (mkr) industrin och dess under- leverantörer
Malmö — — Borås 204 2 108 Borlänge 58 575 Skellefteå — — Lycksele 284 4 535 Ludvika — — Åmål 202 2 241
Källa: Leveransenkäten.
orterna utom Skellefteå och Ludvika. 1 Malmöregionen finns emellertid tillgång till lediga bostäder för samtliga inflyttare. 1 Borås, Borlänge, Lycksele och Åmål leder emellertid inflyttningen till nyinvesteringar i bostäder.
Bostadsbyggandet och dess följdinvesteringar tar dock även arbetskraft i anspråk. Resultatet blir att de övriga näringsgrenarna åsamkas en arbetskraftsminskning trots inflyttningen. Denna målkonflikt undanröjs för Borlänge och mildras något för Borås, Åmål och Lycksele om tillgången till potentiellt arbetssökande och lediga bostäder utsträcks till att 'omfatta förhållandena inom en radie av 5 mil kring de studerade tätorterna. Detta innebär emellertid ökade uppoffringar för hushållen i form av ökade kostnader och tidsåtgång för resor mellan bostaden och arbetet. Omfattningen av denna uppoffring är emellertid svår att exakt uppskatta.
Erik Bylund, m.fl. visar i bilaga 8 exempel på hur serviceutbudets lokalisering inom ett glesbygdsområde påverkar individernas transport- arbete. Beräkningarna baseras på valda åldersgruppers geografiska fördel- ning inom en kommun och på besöksfrekvenser för sådan service som öppen sjukvård, dagligvaruservice och skolor. Vidare grundas beräkningar- na på försiktiga antaganden om färdhastigheter, kilometerkostnader och tidskostnader.
Ett exempel avser dagligvaruservice i Vindelns kommun som har ca 7600 invånare. Med dagens serviceutbud och dess lokalisering bär kommunens invånare tillsammans transportkostnader på ca 533 000 kronor per år mycket lågt räknat. Reduceras antalet utbudspunkter från nuvarande 13 till 7 ökar transportkostnaderna till ca 1 216 000 kronor per år. Ett annat exempel visar att när antalet lågstadieskolor minskar från 8 till 4, fördubblas transportvolymen och ökar skjutskostnader- na med ca 180 000 kronor per år. På grundval av den metod och de antaganden som används i bilaga 8 har hushållens kostnader för ökad arbetspendling uppskattats när det lokala omlandet utökas från 3 till 5 mil för de här studerade tätorterna. Det på så sätt beräknade transport- arbetet för inpendlarna till Åmål uppgår totalt till omkring 5 miljoner kronor per år, för Borlänge och Lycksele är motsvarande värde omkring 3 miljoner.
De totala kostnaderna för att uppnå målet om 1 000 nya industri- arbetsplatser i de studerade orterna har sammanställts i tabell 6.23. Uppgifterna visar att den målsatta uppbyggnaden kan ske till relativt låg kostnad i Malmö och Ludvika och till hög kostnad i Åmål och Lycksele. Som framgår av framställningen utgör det befintliga kapacitetsutrymmet när expansionsåtgärdema sätts in den bestämmande faktorn för kostna- dernas omfattning. Malmö befinner i ett stadium av sitt utvecklingsför- lopp där ledig kapacitet föreligger. Kalkylen ger inte besked om kostnadsnivån i Malmö då kapaciteten är fullt utnyttjad. Den visar inte heller kostnadslågen vid alternativa kapacitetssituationer i övriga under- sökta regioner.
Utifrån den valda målsättningen med en lika stor sysselsättningsökning i samtliga orter kan resultatet i huvudsak anses vara det förväntade. En anpassning av expansionen till det befintliga eller det inom en begränsad tidsperiod tillgängliga kapacitetsutrymmet ger inte samma entydiga bild som den här redovisade. I produktionskostnadsgruppens rapport presen- teras motsvarande översiktskalkyler för sysselsättningsökning inom indu- strin på 10 % i var och en av de studerade orterna. I den där presenterade kalkylen beaktas även det lokala tillskott av arbetskraft som kan förväntas genom sysselsättningsminskning inom jord- och skogsbruket. Vidare behandlas kostnader för personkontakter och för arbetsresor inom lokala omland. Skillnaderna mellan olika ortstyper i de samlade kostnaderna vid expansion blir mer begränsade i dessa kalkylalternativ.
I den här presenterade översiktskalkylen tas, som framhålls i inled- ningen till avsnittet inte hänsyn till icke-prissatta faktorer. För en samlad utvärdering av förändringar i hushållens levnadsvillkor, t. ex. i anslutning till flyttning, måste emellertid även sådana effekter beaktas. För hushållsmedlemmarna uppträder i många fall sociala problem när man lämnar en invand miljö. Även flyttamas kvarboende anhöriga kan antas uppleva negativa effekter. Situationen på inflyttningsorten innebär också, som framgår av kapitel 5, positiva effekter i form av en mer tryggad sysselsättning, ökad valfrihet på arbetsmarknaden samt bättre tillgång till privat och offentlig service.
Resultaten från de här redovisade exemplen på samhällsekonomiska översiktskalkyler visar att kostnaderna vid en expansion huvudsakligen är
Tabell 6.23 Kostnaderna vid expansion i olika ortstyper (kalkylexempel)
Ort Initiell Kapacitets- Nyinvesteringar Flyttnings- Summa produktions- produktions- höjande in- i bostäder och kostnader stimulans och kostna- stimulans vesteringar grannskapsan- der för expansion
inom industrin läggningar Totalt Per ini- tiellt sys- selsatt (mkr) (mkr) (mkr) (mkr)
Malmö 163 21 184 0,200 Borås 112 204 17 333 0,338 Borlänge 128 2 58 5 193 0,206 Skellefteå 172 52 224 0,277 Lycksele 120 84 284 17 505 0,526 Ludvika 120 24 144 0,149 Åmål 112 35 202 14 363 0,368
Anm.: Den produktion som stimuleras skapar även en intäkt. Samhällets nettokostnader blir alltså lägre än de som anges i tabellen. Samtidigt sker genom stimulansåtgärden en omfördelning av medel från offentliga sektorn till företagen och hushållen.
beroende av det befintliga kapacitetsutrymmet vad gäller tillgång till arbetskraft, bostäder, offentlig och privat service samt industrins realka- pital. Kapacitetsutrymmet och möjligheterna att utöka detta är i sin tur beroende av de studerade orternas och omlandens storlek samt hur snabbt förändringen sker.
Om ökningen av samhällskapitalet sker i samma takt som tidigare torde balansproblemen vara begränsade i förhållande till om utbyggnads- takten skulle ökas, vilket är fallet i de här redovisade kalkylexemplen. En sådan ökning inom vissa sektorer kan ske dels genom en begränsning i den ursprungliga planerade ökningen i industrisysselsättning, dels genom inflyttning av arbetskraft och kapital från andra regioner.
Balansproblemen vid en snabb expansion i en region behandlades utförligt i ERU 70. Där visades för Göteborgsregionen att om man försöker genomföra de olika sektorernas utbyggnadsprogram uppstår en arbetskraftsbrist. Denna kan inte hävas om man inte under en övergångs- period ändrar målsättningarna. Flera vägar står i detta fall öppna. En sänkning av bostadsstandarden har nämnts. En annan möjlighet är att söka minska flyttningstakten, så att den befintliga kapaciteten för utbyggnad av samhällskapital räcker till. Ytterligare en möjlighet är ökade inköp från andra regioner av kapitalföremål t.ex. i form av prefabricerade byggnadselement. Denna skulle i så fall kunna finansieras genom ökad upplåning eller ökade skatter och sänkt privat konsumtion.
6.6 Sammanfattande bedömning
I direktiven till ERU:s produktionskostnadsstudier ställs frågan om produktionskostnaderna är högre eller lägre i storstäderna än i andra delar av landet. Resultaten av produktionskostnadsstudiema visar att
något entydigt svar på frågor av det slag som anges i direktiven ej kan ges. De enskilda orternas kapacitetsförhållanden har stor betydelse för kostnadssituationen på kort och medellång sikt. Mycket sammanhänger också med företagens möjligheter att anpassa sig till de förhållanden som råder på lokaliseringsorten. För enskilda kostnadsposter föreligger emel- lertid stora skillnader.
Bland de enskilda kostnadsposter som oftast brukar uppmärksammas i anslutning till redovisningar av näringslivets produktionskostnader kan främst lönerna nämnas. Av studierna framgår att lönenivån är högre i storstadsregionema än i övriga delar av landet. Företagen har emellertid möjlighet att beakta detta genom att välja en produktionsteknik som kräver relativt låg insats av arbetskraft. Uppgifter om hur stor andel av produktionens saluvärde som går åt till lönekostnader ger en antydan om hur företagen utnyttjar denna substitutionsmöjlighet. Trots att lönenivån i Göteborg- och Malmöregionerna är bland de högsta i landet så är den andel av produktionsvärdet som går till löner i stort sett lika stor som i andra delar av landet. För de regioner som specialstuderats gäller att Skellefteå- och Malmöregionerna har det högsta genomsnittliga löneläget, medan Dalsland uppvisar den lägsta lönenivån inom tillverkningsindu- strin. Andelen av produktionsvärdet som går till löner är emellertid likartad i dessa tre regioner. Sådana genomsnittsvärden döljer emellertid en omfattande spridning i lönenivån som gäller för samtliga de studerade regionerna och branscherna.
En studie av transportkostnaderna visar att dessa kostnaderi genom- snitt utgör drygt 7 % av försäljningsvärdet för företagen i Norrbotten och Västerbotten. Motsvarande för företagen i Västernorrland och Jämtlands län är drygt 6 % och för företagen i övriga delar av allmänna stödområdet knappt 6 %. För exempelvis Smålandslänen är motsvarande tal, för jämförbara företag, drygt 5 %. Transportkostnadernas relativa betydelse varierar emellertid med hänsyn till företagens branschtillhörighet. I förhållande till bruttovinsten betyder valet av lokaliseringsort mest för företag inom sågverksindustrin, pappers- och massaindustrin samt för byggnadsindustrin. Valet av lokaliseringsort har från transportkostnads- synpunkt minst betydelse för företag inom textilindustrin och verkstads- industrin.
ERU:s undersökningar av leveransförhållanden i några regioner ger information om förekomsten och utformningen av regionala produk- tionssystem. De mindre och medelstora företagen och deras leveranser visar på lokalt och regionalt avgränsade underleverantörssystem. De stora företagens leveranser ingår i ett nationellt leveranssystem.
Leveranser av varor inom och mellan regionerna och sektorerna svarar mot ett utbyte av personkontakter. Av uppgifterna i kapitlet framgår att kontaktmöjlighetema mellan regionerna har starkt förbättrats under 1960-talet. Fortfarande är det dock väsentligt dyrare för ett företag i en Norrlandsregion att uppehålla ett generellt personkontaktnät än det är för ett Stockholmsföretag.
ERU: s undersökningar av personkontakterna mellan företag i skilda delar av landet visar att företag i orter med stort befolkningsunderlag
uppvisar ett omfattande kontaktutbyte med varandra. Detta resulterar i att vissa orter i landet erbjuder uppenbara fördelar i leverans- och kontaktutbytet mellan produktionsenheter. Dessa lägesfördelar kan avläsas av markpriserna i olika regioner. Priset på mark är sålunda dubbelt så högt i Stockholm som riksgenomsnittet.
De lokala och regionala produktions- och kontaktsystemens utveck— lingsmöjligheter och därmed även möjligheterna att genom arbetsfördel- ning och specialisering kunna hålla nere företagens produktionskostnader torde även vara beroende av tillgången till och kostnaderna för företagsservice. Av uppgifterna i kapitlet framgår att omfattningen av lokalt tillgänglig företagsservice varierar med avståndet till närmaste storstad. För Skellefteåregionen gäller exempelvis att den lokala till- gången till företagsservice och industrins lokala inköpsandel av företags- service är relativt hög. Det omfattande utbudet av företagsservice i Göteborgsregionen medför att underlaget för lokalt utbud av företags- service i Boråsregionen är relativt begränsat.
Av väsentlig betydelse vid uppläggningen av de samhällsekonomiska kalkylerna är uppgifter om byggnadsindustrins produktionskostnader. Kostnaderna inom denna bransch påverkar samtliga övriga branscher och sektorer och utgör därigenom en strategisk variabel vid beräkning exempelvis av kostnaderna för expansioni en region. Av det material som presenteras i kapitel 6 framgår att regionala skillnader på upp mot 20 000 kronor föreligger vid produktion av en normalstor bostadslägenhet. Dessa kostnader är högst i Stockholms— och Göteborgsområdena. Om hänsyn tas till att produktionskostnaderna är högre för sanerings— än exploa- teringsobjekt så begränsas emellertid skillnaderna mellan storstäderna och genomsnittet för landet.
Regionala produktivitetsstudier ger resultat som på ett sammanfattan— de sätt återspeglar produktionsmiljön i och omkring företagen. Bland faktorer som påverkar produktiviteten kan nämnas produktionsskalan, kapitalinsatsen, arbetskraftens utbildning m. m. De hittills utförda studi- erna visar att produktivitetstalen är högst i de befolkningstäta regionerna. De nu redovisade resultaten anger att detta till stor del förklaras av att företagen i dessa regioner är större och att de utnyttjar en kapitalintensi- vare teknik. De renodlade regionala skillnaderna är små. Det bör dock uppmärksammas att möjligheterna att bygga stora anläggningar av flera skäl är små i många orter.
Vissa beräkningar har gjorts av de samlade, samhällsekonomiska kostnaderna för olika regionala utvecklingsaltemativ. Detta har skett på grundval av uppgifter om mellanregionala samband och produktivitets- förhållanden inom industrin, samt regionala skillnader i företagens och den offentliga sektorns produktionskostnader. Bedömningar av kapaci- tetsförhållanden har skett på grundval av uppgifter om lokal tillgång till ledig arbetskraft, lediga bostäder och uppgifter om utbud av offentliga och privata tjänster.
Vad gäller kostnaderna för personkontakter blir även dessa lägst vid en koncentrerad expansion av kontaktberoende verksamheter till storstäder- na. Styrs befolknings- och sysselsättningsexpansionen i stället till primära
centra tyder beräkningarna på att kostnaderna för personkontakter då kommer att ligga 25 % högre än vad fallet är om expansionen sker i storstadsregionema. Detta gäller vid oförändrade kommunikationsförhål- landen.
I samtliga de regionala utvecklingsaltemativ som här diskuteras kommer hushållen att drabbas av övervältringskostnaderi form av ökat transportarbete för att nå nödvändigt serviceutbud. Dessa övervältrings- kostnader blir mest begränsade vid de alternativ där de givna förhållan- dena undgår minst förändring.
Fortsatt forsknings- och utredningsverksamhet bör inriktas på en fortsatt och fördjupad kartläggning av företagssektorns regionala produk- tionssystem. Därvid är det särskilt väsentligt med ytterligare förbättrade kunskaper om sammansättningen av de teknologiska produktions- blocken. Ökad information om vilka företag och branscher som ingår i de teknologiska produktionsblocken i olika regioner är därför motiverade. Den bästa samhällsekonomiska och företagsekonomiska effekten kan nämligen förväntas av en expansion som sker inom ett redan befintligt produktionsblock. Expansionen kan ske genom att öka kapaciteten i de givna förädlingsleden. Möjligheten att planera för och stimulera upp- komsten av nya block bör beaktas. Alternativt torde stora fördelar för företag och samhälle, bl. a. i form av minskade transport- och kontakt- kostnader, stå att få av en ökad förädlingsgrad inom de lokala eller regionala produktionsblocken. Viktigt är dock att utnyttja regionernas naturliga förutsättningar. Uppgifter om de teknologiska produktions- blockens regionala och sektoriella sammansättning bör följaktligen utgöra ett särskilt värdefullt underlag för regionalpolitisk planering och beslut.
Sådana uppgifter om leveransströmmar mellan olika regioner och sektorer ger en helhetsbild av de effekter som förändringar på lokal och regional nivå får på andra orter och regioner. Som underlag för samhällsekonomiska bedömningar måste dessa uppgifter om mellanregio- nala samband kompletteras med kartläggningar av kapacitetsförhållanden på lokal nivå med avseende på arbetsmarknaden, tillgång till bostäder samt offentlig och privat service. Detta kan ske på grundval av lägesbestämda uppgifter om antalet förvärvsarbetande, befolkning, bostä- der och offentliga och privata tillgångar i övrigt.
Den offentliga sektorns kostnader vid olika regionala utvecklings- altemativ har ägnats en omfattande kartläggning och analys i produk- tionskostnadsgruppens arbete. De, i förhållande till företagssektorn, begränsade kunskaper om olika faktorers betydelse för den offentliga sektorns expansion och produktionskostnader innebär emellertid att de resultat som här redovisas måste betraktas som relativt ofullständiga.
Fortsatt forskning kring den offentliga sektorn bör bl. a. inriktas på att belysa effekterna på andra sektorer i en region av olika åtgärder som vidtas inom statlig och kommunal verksamhet.
IV Prognoser i den regionala planeringens tjänst
Ur innehållet
Prognoser för samordnad lokal och regional planering
Regionalräkenskaper
Modellstudier av målkonflikter i regional och nationell planering
Framtidsstudier och regionala perspektivanalyser
Ny teleteknik förändrar behovet av personkontakter
7. Regionala prognoser — samstämmighet
på medellång sikt
7.1. Synsätt och mätmetoder
Samhällsplaneringen syftar i allmänhet till åtgärder som avser att styra den utveckling som förväntas. Motivet för samhällspolitiska ingripanden är att en spontan utveckling kan leda till resultat som inte svarar mot målen för utvecklingen. Beslut på samhällsplaneringens område bygger så gott som alltid på framtidsbedömningar av något slag. På den kommunala nivån används prognoser sedan länge i den översiktliga fysiska plane- ringen, t. ex. generalplaneringen, men numera även i den ekonomiska planeringen. Prognoserna läggs ofta till grund för politiska program. I vissa fall blir dessa program föremål för kontinuerlig avrapportering till den centrala nivån. De kommer därmed att utgöra ett av underlagen för den statliga planeringen. De kommunala bostadsbyggnadsprogrammen samt den kommunalekonomiska långtidsplaneringen (KELP) utgör ett exempel härpå, Ett exempel från den regionala nivån utgör de prognoser som utarbetas inom ramen för länsplaneringen.
De instrument som utvecklats för den lokala och regionala samhälls- planeringens behov möjliggör en avstämning i grova termer mellan kommunal och statlig regionalpolitisk planering. Avstämningen utförs dock enbart i befolkningstermer. Det dominerande prognossystemet i samhällsplaneringen på riksnivå är långtidsutredningama. I dessa intar bl. a. bedömningar av den framtida produktionsutvecklingen en central roll. Långtidsutredningama utgör ett av underlagen för länsplaneringen. Sambanden mellan de båda systemen är dock svaga både organisatoriskt och modelltekniskt.
Syftet med framställningen i detta kapitel är att vidareutveckla instrumenten för analys av samstämmigheten mellan olika prognoser på medellång sikt. ] kapitel 8 behandlas de mer långsiktiga perspektiven. Huvudvikt läggs vid metoder för prövning av överensstämmelsen mellan de i befolkningstal formulerade prognoserna i länsplaneringen och den i produktionsvolymer beskrivna utvecklingen i långtidsutredningama. Till hjälp för detta utvecklas två typer_av modeller, förklaringsmodeller och beslutsmodeller. De förstnämnda kan användas för att räkna fram ett antal alternativ för balanserad utveckling med samstämmighet mellan olika sektorers verksamhet. Modeller som kommit till användning i regional planering har ofta varit av denna typ. Någon regel som gör det
möjligt att på ett relativt enkelt sätt finna ett utvecklingsförlopp, som i viss mening är det bästa, finns inte inbyggd i dessa modeller. Det är den aspekten som tas upp i beslutsmodellerna. De syftar till att ge underlag för beslut om vilka åtgärder samhället måste vidta för att uppställda mål för samhällsutvecklingen skall nås. I takt med att den samhälleliga planeringen på olika områden byggs ut, så ökar behovet av modeller av beslutstyp som underlag för denna planering.
Det metodutvecklingsarbete som redovisas i föreliggande kapitel har bedrivits inom den av ERU tillsatta arbetsgruppen Regionala prognoser (REP). l framställningen sammanfattas viktigare resultat från prognos- gruppens rapport.
De här redovisade metoderna ger möjlighet till prövning av samstäm- migheten mellan prognoser för län samt större sammanhängande områ- den och prognoser för den nationella nivån. Metoderna är inte tillämp- bara på den lokala nivån. Skälet härför är den betydelse faktorer av slumpkaraktär får i utvecklingen på denna nivå. Ett annat skäl för att i prognosarbetet uppehålla sig vid administrativa områden är att plane- ringen omfattar dessa. Prognosgruppen har inte bedömt det som angeläget att utveckla prognosmetoder för planeringen på lokal och regional nivå som på ett mer genomgripande sätt skiljer sig från dem som nu används. Tonvikten ligger som ovan nämnts i stället vid modeller som gör det möjligt att pröva samstämmigheten mellan olika prognoser. Iett avseende har dock gruppen bedömt det som angeläget att närmare granska prognosmetoderna för den lokala och regionala nivån. Detta gäller möjligheterna att i analysen mera medvetet beakta slumpmoment i utvecklingen.
7.1.1. Länsplaneringens och den kommunala planeringens prognoser
Samlade regionalpolitiska insatser förutsätter att man inom skilda samhällssektorer har ett gemensamt underlag för sitt handlande. Läns- planeringens prognossystem har som främsta syfte att på ett enhetligt sätt beskriva förhållandena i landets olika delar. Härigenom erhålls ett underlag för samordning av olika myndigheters verksamhet.
Den prognosmodell som används i länsplaneringen kan kallas en kombinerad befollcnings- och näringslivsprognos. Modellen har två huvudled. Det ena belyser utvecklingen av efterfrågan för arbetskraft. Det andra belyser utvecklingstendenserna för de potentiella arbetskrafts- tillgångarna. Som ett Slutstadium i prognosarbetet ingår en samrnanväg- ning av arbetskraftstillgång och arbetskraftsefterfrågan till en arbets- kraftsbalans. Denna ligger sedan till grund för en bedömning av den framtida befolkningsutvecklingen. Modellen innehåller inga monetära inslag. Valet av prognosmodell i länsplaneringen synes i hög grad ha påverkats av arbetsfördelningen mellan olika administrativa nivåer i planeringen. Stor vikt har lagts vid att systemet skall vara begripligt och hanterligt på alla nivåer.
De prognoser som utarbetades inom ramen för länsplanering 1967 utgjorde tillsammans med de kommunala bedömningarna av utvecklingen
grundval för varje länsstyrelses förslag till målsättningar (planerings- ramar) i form av befolkningstal för dels länets kommuner, dels länet som helhet. Länsstyrelsernas förslag utgjorde i sin tur underlag för 1972 års riksdagsbeslut om utveckling av den regionala strukturen. Planerings- ramama skall som anges ovan utgöra ett gemensamt underlag för planeringen inom olika samhällssektorer. I den mån planeringstalen är högre än vad prognoserna visar, skall länsstyrelsen ange behovet av nya sysselsättningstillfällen. I samband med genomförandet av länsplanering 1974 har framhållits att det särskilt skall bedömas hur de regionala utvecklingstendenser som prognoserna för länet visar kan komma att påverka utvecklingen av den regionala strukturen, dvs. iden mån olika typer av centra inom länet kan väntas fylla sina funktioneri framtiden.
Inom många kommuner bedrivs försöksverksamhet med system för samordnad kommunal samhällsplanering. En utgångspunkt i denna metodutveckling är att de olika verksamhetsplanema för en kommun skall bygga på samma förutsättningar. En prognos för befolkningsutveck- lingen utgör en förutsättning. Bedömningar av bostadsbyggnadsbehov och skatteutveckling — som till stor del bygger på befolkningsprognosen — utgör andra förutsättningar. Som exempel på prognosmetoder i kommunal planering ges här en sammanfattande beskrivning av den modell för befolkningsprognoser som har konstruerats inom Malmö kommuns statistikavdelning. Modellen ingår som ett led i arbetet med utvecklandet av instrument för samordning av verksamheterna inom en kommun.1
Ett prognossystem som består av två delar har utarbetats. Den ena delen utgörs av en modell för regional befolkningsframskrivning. Den andra är en modell för beräkning av folkmängden inom de enskilda bostadsområdena. Till grund för beräkningarna inom de båda delarna i modellen ligger uppgifter om folkmängdens fördelning efter ålder och kön. Prognossystemet har utformats så att avstämning av modellens resultat mot den löpande befolkningsstatistiken är möjlig.
Den regionala prognosen kan utföras enligt tre olika modellaltemativ beroende av vilken styrningsvariabel som används för att beräkna flyttningarna. I samtliga alternativ ingår dessutom en demografisk framskrivning av den befolkning som inte berörs av flyttningarna. Härvid används samma system som statistiska centralbyrån använder sig av i prognoserna för riket som helhet.. ]. Direkt antagande görs beträffande flyttningsnettot eller flyttnings- strömmarnas storlek brutto med fördelning på ålder och kön. .Flyttningsnettot eller bruttoströmmarna styrs av framtida antalet förvärvsarbetande. Utgångspunkten utgörs här av en näringslivs- prognos, vilken ger antalet sysselsatta i regionen. Här knyts således prognoser över näringslivsutvecklingen samman med bedömningar av den demografiska utvecklingen. . Flyttningsnettot eller bruttoströmmarna styrs av mål beträffande den framtida totalfolkmängden. Alternativet är främst avsett att användas då man angett ett visst befolkningsramvärde eller en viss totalfolk- mängd som en politisk målsättning.
1 För en mer utförlig redogörelse för denna mo dell, se B. Nilsson och B. Peterson, bilaga 12.
1 Den följande framställ- ningen återger i samman- drag innehållet i 0. Wär- neryds bidrag.
Befolkningsförändringama inom de enskilda bostadsområdena i en kommun sammanhänger dels med förändringarna av befolkningsstruk- turen inom det befintliga bostadsbeståndet, dels med förändringarna i detta bestånd. Prognosmodellen för delområden utgår ifrån dessa två faktorer. Beräkningarna av folkmängdens förändringar i det befintliga beståndet bygger på uppgifter om födelser, dödsfall och flyttning. Förändringen av den totala befolkningen är här som regel negativ och benämns därför utglesning. Utglesningen har samband med såväl individens ålder som bostadens typ och ålder. När ett bostadsbestånd förändras genom nybyggnad eller sanering krävs kompletterande beräk- ningar för att erhålla folkmängden och dess förändringar. Beräkningarna i denna del av modellen bygger på antaganden om antal boende per lägenhet.
Det höga barnantalet i nya bostadsområden och den nedgång som därefter sker över tiden genom snabb minskning i antalet födda medför en mycket ojämn belastning på de kommunala institutionerna. Från många synpunkter är det önskvärt att erhålla en jämnare åldersstruktur och en jämnare utveckling i de enskilda bostadsområdena. Ett medel att åstadkomma detta är att bygga ut nya bostadsområden etappvis. Prognosmodellen för bostadsområden har använts för att beräkna hur dimensioneringen av kommunala anläggningar påverkas då utbyggnads- takten varieras. Beräkningarna anger att en avsevärd utjämning i belastningen på de kommunala institutionerna kan erhållas genom att bygga ut nya bostadsområden etappvis i stället för koncentrerat. Speciellt gäller detta behovet av institutioner för de yngsta åldrarna. (Resultat i de här beskrivna analyserna framgår av figur 5: l 1.)
7.1.2. Exempel på en forskningsansats som kan påverka synsättet vid utarbetandet av lokala och regionala prognoser
En praktiskt hanterbar prognosmodell kan endast belysa vissa betydelse- fulla drag i samhällsutvecklingen. Svårigheter föreligger att med i dag existerande prognostekniker bilda sig en helhetsbild av olika relevanta förhållanden i framtiden i en region. De framtida konsekvenserna av ett beslut är därför i många avseenden okända då beslutet fattas.
För att möjliggöra en fördjupad bild av samhällsutvecklingen där även slumpmoment beaktas har 5. k. spelmodeller utvecklats. Vid genomföran- det av ett spel förutsätts deltagarna representera olika intressegrupper som berörs av samhällsplaneringen. Deltagarna skall under tidspress utarbeta planer och fatta beslut i en framspelad samhällsutveckling.
En spelmodell vars syfte är att belysa målkonflikter och söka utröna informationskrav för lösningar på problem på lokal och regional nivå har konstruerats vid kulturgeografiska institutionen i Göteborg.1 Speldelta- garna företräder genom de roller de tilldelas skilda intresseområden i samhället. Olika kommuntyper är representerade i spelet. Hushållens, näringslivets samt riks- och regionalpolitiska intressen företräds av olika roller. Varje roll har sin specifika målsättning. Spelet löper genom tre faser: planering och förberedelse, förhandling samt utfallsbedömning. De
två första faserna har till syfte att söka avbilda formandet av beslut under ett händelseförlopp. Stat-, kommun- samt företagarrollema får här stor betydelse. Hushållens huvudsakliga betydelse ligger vid bedömning av utfallen av fattade beslut. Spelets inriktning ges av det tema som anges av spelledningen vid starten. Efter en spelperiod som omfattar 4—6 timmar bryts spelet och resultaten sammanställs. En diskussion av det genom- spelade planeringsproblemet följer omedelbart därefter.
Det här redovisade spelet har hittills främst använts som ett pedago- giskt hjälpmedel i undervisningen. I nuvarande form kan det inte användas som prognosinstrument i samhällsplaneringen. Härför är spel- tekniken ett ännu alltför oprecist instrument. Spel kan dock användas för att belysa sammanhang samt identifiera och ge uppslag till lösningar av problem i samhällsplaneringen. Speltekniken kan därför utgöra ett värdefullt komplement till andra i dag använda metoder i bedömningar av framtidsutvecklingen.
I den fortsatta framställningen i detta avsnitt redogörs för olika begrepp som används i samband med regional prognos- och planerings- verksamhet. I avsnitt 7.2 redovisas prognosansatser som baseras på regionalräkenskaper. ERU: s kartläggningar av företagens leverans- strömmar ger det grundläggande materialet för dessa studier. S. k. beslutsmodeller diskuteras i avsnitt 7.3. Såväl i regionalräkenskapsanaly- serna som i studierna av beslutsmodeller är syftet i första hand att analysera samband mellan utveckling på nationell och regional nivå.
7.1.3. Definitioner av begrepp
Enrelations- och flerrelationsmodeller. Syftet med prognosmodeller är att visa hur samhällsförhållanden, som förväntas råda under en viss framtida tidsperiod, kan härledas ur tidigare perioders förhållanden och händelser. Skillnader i problemställning, begränsningar i tillgången på statistik, m. fl. faktorer har medfört ett behov av att parallellt utveckla flera prognos- ansatser. Med en grov uppdelning kan modeller som uttrycker samhälls- förhållanden med en enda relation skiljas från modeller i vilka flera relationer beskriver utvecklingen för den aktuella prognosvariabeln. Exempel på modeller av det förstnämnda slaget är trendframskrivningar av tidigare utvecklingsdrag. Långtidsutredningens modellansats utgör ett exempel, där en flerrelationsmodell utnyttjas. Utvecklingen inom en samhällssektor ses i denna ansats som beroende av den samtidiga utvecklingen inom andra sektorer. Vad som ovan benämns besluts— modeller måste alltid byggas upp med flerrelationsansatsen. Förklarings- modeller däremot kan baseras på en enda relation.
I figurerna 7: 1 och 7: 2 illustreras skillnaderna mellan enrelations- och flerrelationsmodeller. I båda fallen skall utvecklingen för dels sysselsätt- ningen, dels vinstnivån inom näringslivet prognoseras. Endast den förstnämnda variabelns utveckling antas vara av primärt intresse. Utveck- lingen för den senare variabeln beaktas endast i den mån den inverkar på sysselsättningen. Figur 7:1 resp. 722 illustrerar två skilda verklighets- uppfattningar vad gäller de faktorer som påverkar sysselsättningsutveck-
Givna (ex na) storheter (t.ex. konjun tur iutlsndst)
Prognosoud storhet ; (t.ex. sysselsättning) P d | |" b Figur 7:1 Prognos- rognoura : or ( (t.ex. Företagens vinster) modell av enrela-
Tidpunkt r Tidpunkt 2 Tidpunkt 3 tionstyp Givna (ox sna)storhster "'&'."— (t.ex. konjåigktur i utlandet) &%%':—
Proqnoserad storhet a (t.ex. sysselsättning)
Figur 72 Prognos- modell av flerrela— tionstyp
Prognos-nad storhet b (t.ex. förstagons vinster)
Givna (exogena) storheter (t.ex. samhällets regional- politiska åtgärder)
Prognosorad storhet a (t.ex. sysselsättning) Figur 73 Besluts- modell som under- mpunm Tidpunkt : Tidpunkt : lag för planering Samhällets mål (t.ex. tull sysselsättning. lrilid)
lingen. I figur 7:l förutsätts den framtida sysselsättningen bestämd endast av utvecklingen för vissa givna (exogena) storheter. Dessa exemplifieras i figuren med konjunkturutvecklingen i utlandet.1
Motsvarande gäller utvecklingen för företagens vinster. Något beroende mellan sysselsättnings- och vinstutveckling i företagen förutsätts här inte råda. Alla för prognosvariablerna relevanta samhällsförhållanden kan därför uttryckas med en enda relation. Figur 7: 2 skiljer sig från den föregående figuren i det avseendet att sysselsättningsutvecklingen inom näringslivet nu inte endast förutsätts vara beroende av konjunkturför- hållandena i utlandet utan även av utvecklingen för företagens vinster. Sysselsättningsutvecklingen kan här prognoseras först sedan man precise- rat dels hur sysselsättningen beror av utvecklingen för de exogena faktorerna och företagens vinster, dels hur företagens vinster beror av utvecklingen för de exogena faktorerna. Två relationer måste således specificeras för att sysselsättningsutvecklingen skall kunna bestämmas. Företagens vinstutveckling däremot kan här liksom i föregående fall bestämmas med hjälp av en enda relation.
1 Man brukar i samband med prognosmodeller tala om endogena resp. exogena storheter. Med endogena storheter avses variabler, vilkas utveckling skall bestämmas med hjälp av prognosmodellen. Med exogena storheter avses faktorer vilka betraktas som kända vid utarbetandet av prognosen. Utvecklingen för de senare faktorerna förutsätts vara oberoende av utvecklingen för prognosvariablerna. De exogena faktorerna indelas i sin tur i ekonomisk-politiska medel samt icke-kontrollerbara element. Till skillnad från ekonomisk-politiska medel kan de icke-kontrollerbara elementen ej påverkas av någon beslutsenhet. Som exempel på ekonomisk-politiska medel kan här anges skatteskalor, tullsatser m.m. Exogena storheter som kan betraktas som icke-kontrollerbara ur ett enskilt lands (en enskild regions) synvinkel är konjunkturutveckling i utlandet, klimatförhållanden m. m.
Vilken modelltyp som används beror av det enskilda prognosproble- mets natur. Prognosmodeller av enrelationstyp finns i ett stort antal väl kända varianter. De medför små problem i datahänseende samt är relativt lätta att arbeta med. Svagheten med denna typ av modeller är att de inte beaktar inverkan på prognosvariabeln av andra faktorer. Ett samhälles eller en samhällssektors sätt att fungera kan som regel inte beskrivas med en enda relation. Prognosmodeller av flerrelationstyp beaktar ömsesidiga samband mellan variablerna i ett prognosproblem och ger därför som regel en mer korrekt bild av verkligheten. Tillförlitligheten hos en prognos över samhällsutvecklingen kan i allmänhet förutsättas bli större om den baseras på flerrelationsansatsen i stället för en enrelationsmodell. En nackdel hos prognosmodeller som bygger på flerrelationsansatsen är att de ställer stora krav på tillgång till empiriska data för olika variabler. Datakraven försvårar ofta de praktiska möjligheterna att använda denna typ av modeller för regionala prognoser. Den slutsats som kan dras av denna analys av för- och nackdelar hos prognosmodeller av en- resp. tlerrelationstyp är att man i samband med regionala prognoser bör arbeta med vidareutvecklandet av var och en av dessa två modelltyper.
Förklarings- och beslutsmodeller. Indelningen i förklarings- resp. beslutsmodeller tar fasta på huruvida utvecklingsförloppen för prognos— variablerna kan påverkas av den planerande myndighetens beslut eller inte. Indelningen utgår med andra ord från de icke-kontrollerbara elementens resp. de ekonomisk-politiska medlens karaktär. Det gemen- samma för dessa faktorer är att de bestäms utanför modellens ram, men att man vid modellkonstruktionen behandlar dem som kända. Av detta behöver emellertid inte följa att man i alla tillämpningar känner deras framtida värden. Det är olikheterna i detta avseende som ligger till grund för den följande indelningen.
Vid användande av förklaringsmodeller i prognossammanhang tas utvecklingen för samtliga exogena faktorer för given. På grundval av kända värden för dessa faktorer och kunskap om sambanden mellan dem och prognosvariablerna beräknas således prognosvariablernas framtida utveckling. Hur långt in i framtiden prognoser kan föras, beror av hur långt in i denna framtid, som man anser sig ha tillräckligt säker kunskap om utvecklingen för de exogena faktorerna. Förklaringsmodellerna innehåller i allmänhet ej uttalade politiska mål. De modeller som hittills har använts i prognoser på regional och lokal nivå har i allmänhet varit förklaringsmodeller. Med utgångspunkt i antaganden om utform- ningen av den statliga ekonomiska politiken m. m. har man skrivit fram utvecklingen för prognosvariablerna. I allmänhet utgör härvid befolk— ningens totala storlek eller struktur prognosvariabel.
I förklaringsmodellen kan utvecklingen för prognosvariablerna beräk- nas först efter det att uppgifter för modellens exogena faktorer föreligger. I en beslutsmodell söker man svar på frågan om vilka värden som skall åsättas de kontrollerbara faktorerna för att ett i någon mening bästa utvecklingsförlopp för modellens målvariabler skall erhållas. I samhällsplaneringen kan kalkyler som grundas på beslutsmodeller ge underlag för bedömningar av vilka åtgärder som måste vidtas för att uppställda mål för utvecklingen skall nås. I figur 713 illustrerar den nedersta radens block samhällets mål. Relationerna mellan exogena
storheter såsom utlandskonjunkturer och samhällets åtgärder samt prognoserade storheter har också markerats. Till skillnad från de prognosmodeller som illustreras i figurerna 7: 1 och 7: 2 finnsi figur 7: 3 en särskild återkoppling mellan samhällets mål och de exogena storheter— na. Utgångspunkten för analysen av utvecklingsförlopp med hjälp av beslutsmodeller är en mål- eller välfärdsfunktion, vilken anger hur den samhälleliga välfärden beror av värdet för olika strategiska samhällsvariab- ler, t. ex. inkomst per capita. Mål- eller välfärdsfunktionen anger således de värden, som prognosvariablerna måste anta under olika faser av prognosperioden, för att värdet för denna funktion skall maximeras, dvs. välfärden i samhället bli så stor som möjligt. De givna värdena för målfunktionens variabler — givet kunskapen om dels utvecklingen för de icke-kontrollerbara exogena variablerna, dels sambanden mellan olika variabler — ger information om vilka värden medelstorheterna enligt modellen skall åsättas för att det önskade utvecklingsförloppet skall realiseras.
7.1 .4 Regionalräkenskaper
Tiden efter andra världskriget karaktäriseras av en ijämförelse med tidigare förhållanden stark stegring av ambitionerna att med en medveten politik styra samhällsutvecklingen mot realiserandet av uppställda politiska mål. Denna utveckling har medfört krav på förbättrade metoder för att iaktta och beskriva verkligheten. Ett viktigt inslag är därvid utvecklandet av prognosmodeller baserade på flerrelationssystem. Det statistiska underlaget för dessa modeller har sammanställts inom ramen för nationalräkenskaperna. Under efterkrigstiden började man sålunda löpande producera nationalräkenskaper i form av systematisk samman- ställning av uppgifter för olika sektorer _ hushåll, företag, stat och kommuner samt utlandet. I viss utsträckning kunde därvid redan existerande statistikkällor utnyttjas. I några fall krävdes dock att ny information togs fram. Tillgången till statistik var redan vid starten tillräcklig för att vissa då aktuella målkonflikter skulle kunna belysas. Det fortsatta arbetet med utvecklandet av dessa räkenskaper har ytterligare förbättrat möjligheterna till analys av relationerna mellan olika samhälls- sektorer. Den nationella ekonomiska politiken har under hela denna tidsperiod i hög grad baserats på sammanställningar av dessa räkenskaper till försörjningsbalanser som prognos- och planeringsinstrument. Detta gäller såväl den kortsiktiga ekonomiska politiken — konjunkturpolitiken -— som den ekonomiska politiken på medellång sikt. Av olika skäl saknas ett system med motsvarande roll som underlag för den regionala politiken.
Man kan på den nationella nivån urskilja åtminstone fem olika typer av sammanställningar av uppgifter från ett fullständigt nationalräkenskaps- system: a) försörjningsbalanser b) input-outputtabeller c) räkenskaps- system för finansiella flöden d) betalningsbalanser e) förmögenhetsbalan- ser.
Vilken eller vilka typer av sammanställningar man använder sig av beror givetvis av den aktuella problemställningen.
En försörjningsbalans kan sägas vara en kontomässig uppställning av den totala tillgången på varor och tjänster under en viss tidsperiod —
vanligtvis ett år -— och hur denna tillgång fördela(t)s på olika använd- ningsområden. Försörjningsbalanser ligger till grund för analyser av utvecklingen av den samhällsekonomiska balansen och spelar i denna form en viktig roll som underlag för utformningen av den ekonomiska politiken på såväl kort som medellång sikt på nationell nivå. På motsvarande sätt skulle bedömningar av utvecklingen för den samhälls- ekonomiska balansen för enskilda regioner kunna ge underlag för beslut på såväl nationell som regional nivå.
Försörjningsbalanser ger ingen information om samband mellan olika sektorer i ett samhälle. För att erhålla sådan kunskap har input-output- system utvecklats. De visar beroenden mellan sektorer i form av leveransströmmar. För att kunna bedöma effekterna i olika regioner av samhällspolitiska åtgärder i en enskild region behövs information om beroenden mellan såväl sektorer som regioner. Räkenskapssystem utfor- made så att de medger upprättandet av regionaliserade input-outputtabel- ler skulle därför vara av största värde som underlag för regionalpolitiska beslut på såväl nationell som regional nivå.
Bedömningar av ett lands utveckling i termer av produktionsutveckling m.m. (s.k. realekonomiska kalkyler) kompletteras ofta med kalkyler över finansiella flöden. En förutsättning för att en prognos i reala termer skall uppfyllas är att den stämmer överens med motsvarande finansiella prognos. Statistiska problem och andra faktorer torde göra det omöjligt att inom överskådlig tid föra in finansiella kalkyler i den regionala analysen.
Betalningsbalansen för ett enskilt land visar dess transaktioner med andra länder. Jämfört med motsvarande kalkyler för nationer är bedömningar av betalningsbalansens utveckling för enskilda regioner av mindre intresse.
Med ett samhälles förmögenhet avses summan av dess realkapital och finansiella tillgångar minus dess finansiella skulder. F örmögenhetsberåk- ningar för ett land som helhet är tämligen ointressanta utom möjligen för jämförelser mellan olika länder. Förmögenhetsberäkningar med uppgifter om tillgångarnas åldersfördelning för enskilda regioner och sektorer skulle däremot vara av största värde för bedömningar av regioners och sektorers utvecklingsmöjligheter m. m. på längre sikt.
i och med att den regionala dimensionen alltmer kommit att beaktasi den ekonomiska politiken har behovet av att bygga upp nationalräken- skaperna med utgångspunkt i regionala data blivit allt starkare. Samtidigt kvarstår behovet av att regionalisera nationella data och projektioner. Såsom framgår av produktionskostnadsgruppens rapport och av kapitel 6 måste de regionala spridningseffekterna av åtgärder i en enskild region eller av efterfrågeförändringar i utlandet kunna belysas. Regionalräkenskaper ger i flerrelationsmodellens form möjlighet att visa hur samhällsstrukturen i olika regioner påverkas, då händelser av detta slag inträffar. I föreliggande kapitel diskuteras användbarheten av regionala räkenskapssystem som instrument för samordning av olika prognos- och planeringsansatser. Analyser av regionala spridningseffekter av olika åtgärder ingår som ett viktigt led i denna diskussion. Syftet äri första hand att diskutera metodproblem.
Regionalräkenskaper kan fylla en funktion liknande den national- räkenskaperna i dag fyller, dvs. ge en grund för regional analys på samma sätt som nationalräkenskaper ger grunden för analyser på nationell nivå. Med avseende på användningen föreligger dock en viss skillnad mellan
dessa två typer av räkenskaper. Nationalräkenskaper används som underlag för analys av såväl kortsiktiga stabilitetsproblem som långsiktiga problem. Regionalpolitikens inriktning på långsiktiga frågor torde med- föra att regionalräkenskaper främst kommer att användas för att beskriva målkonflikter i samband med strukturella förändringar inom och mellan regioner. I den utsträckning som kortsiktiga problem tas upp inom ramen för den regionala politiken kan givetvis regionalräkenskaper komma till användning även i detta avseende.
Regionalräkenskapsdata ger ett instrument för regional nedbrytning av långtidsutredningarnas prognoser. Härigenom erhålls ett hjälpmedel för bedömning av inverkan på utvecklingen i landets olika regioner av de skilda utvecklingsaltemativ för den svenska ekonomin, som angesi dessa utredningar. Regionalräkenskaper kan t. ex. ge information om effekter- na på samhällsutvecklingen i olika regioner om den nationella ekono- miska politiken läggs om i syfte att uppnå balans i de utrikes betalningarna. Ett fullt utbyggt regionalräkenskapssystem kan vidare ge underlag för bedömning av vilka effekter åtgärder som syftar till att öka den privata och offentliga konsumtionen i en region med initiellt låg konsumtionsstandard får i form av minskad konsumtion i övriga regioner, givet landets totala investeringsvolym samt kapitalimport från utlandet.
Ett idealt regionalräkenskapssystem skall således möjliggöra analyser av återverkningarna i olika regioner av förändringar i den nationella ekonomiska politiken eller i den allmänna ekonomiska aktivitetsnivån i samhället. Ett sådant system kan visa hur faktorer som verkar i en region kan få denna att utvecklas i jämförelse med andra regioner. Exempelvis måste migration ur en region in i en annan beaktas i prognoser för vardera regionen. Det är tänkbart att prognoser för den nationella nivån bäst kan konstrueras genom analys av regionala prognoser och de ömsesidiga sambanden mellan dessa prognoser.
7.1.5. Beslutsmodeller
Förklaringsmodeller av den typ som utarbetats inom ramen för långtids— utredningen är av stort värde vid prövning av samstämmigheten mellan prognoser i samhällsplaneringen. Modeller av detta slag kan användas för att räkna fram ett antal olika förenliga utvecklingsaltemativ. I beräkning- arna utgår man från att de samhällspolitiska styrmedlen har givna värden eller förändras på ett förutsägbart sätt. Av olika skäl är det antal utvecklingsförlopp av denna typ som kan simuleras fram tämligen begränsat. Det är två sätt att använda sig av instrument av den typ som beslutsmodeller representerar, som är av intresse i regional planering. Det ena sättet är att använda dem som ett hjälpmedel vid prövn1ng av överensstämmelsen mellan olika former av planering i samhället. De kan exempelvis utgöra ett av instrumenten i analyser av samstämmigheten mellan de utvecklingsaltemativ för den svenska ekonomin som anges i långtidsutredningarna samt i länsplaneringen. Ett andra sätt ir att använda beslutsmodeller som hjälpmedel i analyser av olika delprablem
inom ramen för regionalpolitiken. Det kan t. ex. gälla att bestämma om utformningen av transportsystemet i landets glesbygder så att kostnader- na för detta blir så små som möjligt samtidigt som olika krav uppfylls vad gäller glesbygdsbornas serviceförsörjning.
Under den utredningsetapp som här dokumenterats har ERU medver- kat till att beslutsmodeller utvecklats. Dessa modeller har tillämpats med data för den svenska ekonomin. Tills vidare bör de kalkyler som utförts med dessa modeller betraktas som räkneexempel. Modellerna bör ytterligare prövas innan de kan användas som underlag för re- gionalpolitiska beslut. Vidare behöver det statistiska underlaget för dessa modeller förbättras.
7.2. Tillämpning av regionalräkenskapssystem
7.2.1. Inledning
Näringslivets utveckling i skilda delar av landet brukar i allmänhet beskrivas i termer av sysselsättningsförändringar inom olika närings- grenar. Detta mått lämpar sig framför allt för att belysa skillnader i arbetsmarknadsförhållanden mellan olika delar av landet. Då orsakerna till näringslivets regionala utveckling skall analyseras är måttet emellertid mindre lämpligt. Som påpekades även i ERU 70 bör orsaksanalysen baseras på uppgifter om efterfrågeutveckling, den tekniska utvecklingen och förändringar i utbudet av olika produktionsresurser (inkl. arbets- kraft). Tekniska förändringar och skillnader i kostnadsutveckling för de olika produktionsresurserna medför ökad insats av maskiner och annat kapital samt minskat arbetskraftsbehov inom de varuproducerande sektorerna. Detta skapar utrymme för produktions- och sysselsättnings- ökning inom de tjänsteproducerande sektorerna. Hushållens efterfrågan förskjuts alltmer mot tjänster. Dessa förändringar sker i olika takt i skilda delar av landet. I analyser av sysselsättningsutvecklingen i skilda regiontyper bör således även den regionala utvecklingen för produktion, investeringar, m.fl. faktorer beaktas. Genom en sådan uppläggning av prognosarbetet i den regionala planeringen torde det vara möjligt att öka tillförlitligheten i dessa prognoser. En analys av dessa olika utvecklings- tendenser och hur de är beroende av varandra kräver dock tillgång till ett väl utbyggt räkenskapssystem.
I detta avsnitt beskrivs utformningen av ett regionalräkenskapssystem som kan användas för samordning av nationella och regionala prognoser. För att belysa användbarheten tillämpas räkenskapssystemet med data för Kopparbergs, Malmöhus, Västerbottens och Älvsborgs län. Det bör framhållas, att syftet i dessa kalkyler inte är att kartlägga samhällsstruk- turen i och för sig för dessa län utan att utveckla analysmetoder för den regionala planeringen. Dessa metoder illustreras därvid med hjälp av empiriska data som sammanställts.
7.2.2. Utgångspunkter för analyserna
En regional analys av de utvecklingsaltemativ som redovisas i långtids- utredningarna kan avslöja betydande obalanser som inte kommer till synes i kalkyler med de metoder som för närvarande tillämpas. Exempelvis kan en regional sammanställning av information om planer, som inhämtats från beslutsenheterna inom de olika sektorerna, visa betydande överefterfrågan för arbetskraft i en viss region, medan ett lika stort överutbud av arbetskraft föreligger i landets övriga regioner. En sammanställning i vilken den rumsliga dimensionen inte beaktas anger här att överensstämmelse mellan anspråk och tillgång på arbetskraft före- ligger på nationell nivå. Under förutsättning att det inte är möjligt att eliminera regionala obalanser med hjälp av arbetsmarknads- och regional- politiska åtgärder, skulle i denna situation åtgärder inom den ekonomiska politikens ram, vilka baseras på enbart den senare typen av beräkningar som beslutsunderlag, uppenbarligen vara otillräckliga för att åstadkomma t. ex. full sysselsättning och stabila priser.
I långtidsutredningarna redovisas utvecklingsaltemativ som är sektori- ellt förenliga i den meningen att de samlade kraven på resurserna under en tidsperiod överensstämmer med den totala tillgången på resurser under samma tidsperiod. De analyser som här utförs syftar till att utveckla metoder, vilka skall göra det möjligt att beräkna alternativa utvecklings- förlopp med samstämmighet såväl regionalt som sektoriellt. 1 de regionala analyserna är två alternativa typer av kalkyler aktuella. Dels kan det vara fråga om att ange utvecklingsaltemativ som är regionalt och sektoriellt förenliga i den meningen, att resursanspråken inom de enskilda regioner- na överensstämmer med de resurser, som varje region kan förväntas disponera vid samma tidpunkt. Dels kan det vara fråga om att ange utvecklingsaltemativ, som är regionalt och sektoriellt förenliga i det avseendet, att de samlade resurskraven från samtliga regioner och sektorer i landet överensstämmer med landets totala tillgångar under motsvarande tidsperiod. Den senare typen av kalkyler kan utföras som en regional nedbrytning av långtidsutredningens beräkningar och är av värde som informationsunderlag främst i den regionala politiken på nationell nivå. Den förra typen av kalkyler — som ju inte nödvändigtvis behöver utföras för samtliga regioner i ett land — är av värde dels som underlagi den regionala utvecklingsplaneringen, dels vid beslut på nationell nivå, t. ex. i samband med åtgärder inriktade på speciella problemregioner.
I långtidsutredningarna är intresset i hög grad koncentrerat till analys av produktionskapacitetens utveckling och de anspråk som förväntas bli ställda på denna samt till analys av problem som gäller betalningsbalan- sens utveckling. Kompetensfördelningen mellan olika myndigheter m. fl. faktorer medför att de enskilda regionernas produktionsutveckling och transaktioner med utlandet i form av kapitalimport, transfereringar osv. inte uppfattas som restriktioner för handlandet i den regionala plane- ringen. Av samma skäl ges i stället sysselsättnings- och befolkningsutveck- lingen i landets olika delar den centrala rollen i denna planering. I föreliggande kapitel utnyttjas analyser av produktionsutvecklingen till-
sammans med information om arbetsproduktivitetens utveckling som underlag för bedömning av det arbetskraftsbehov i regionerna som denna produktionsutveckling förutsätter. Produktionsprognoserna ses dock som underordnade sysselsättningsprognoserna. Vad gäller syftet vid bedöm- ningarna av framtidsutvecklingen överensstämmer de analyser som här utförs med t. ex. länsplaneringens kalkyler. Den metod för beräkning av sysselsättningsutvecklingen som här används är dock densamma som i långtidsutredningens kalkyler.
Det regionalräkenskapssystem som här redovisas förutsätter uppgifter om samband mellan sektorer i olika regioner i form av köp och försäljning av varor och tjänster för dels slutlig användning, dels insats i produktionen. Genom att utforma regionalräkenskapema på detta sätt erhålls möjlighet att bedöma effekterna på produktion och sysselsätt- ning i olika regioner av produktionsförändringar inom en sektor i en viss region eller i utlandet.1 Studier av sådana direkta och indirekta spridningseffekter ger underlag för bedömningar av hur lokaliseringspoli- tiska och andra åtgärder påverkar samhällsutvecklingen i olika regioner. Vidare erhålls möjlighet att föra analysen av samstämmigheten mellan prognoser för den regionala och den nationella nivån längre än vad som i dag är möjligt. Ett exempel kan belysa detta. Kraven på en balanserad regional utveckling antas innebära att vissa sysselsättningsprognoser skall uppfyllas i varje län. Samtidigt krävs för samhällsekonomisk balans att vissa prognoser för produktionen samt bytesbalansens utveckling uppfylls på nationell nivå. De analysmetoder som i dag finns tillgängliga gör det inte möjligt att avgöra om dessa prognoser är förenliga. Ett regionalräken- skapssystem av den typ som här diskuteras skulle t. ex. göra det möjligt att beräkna den produktion som uppnås i varje region och därmed även nationellt, om sysselsättningsprognoserna för länen uppfylls och om de anställda arbetar i verksamheter med viss antagen produktivitetsutveck- ling. Införandet av vissa andra antaganden gör det även möjligt att belysa inverkan på bytesbalansutvecklingen av sysselsättningsprognosernas upp- fyllande för de enskilda regionerna. Ett regionalräkenskapssystem ger således möjlighet att föra in en ny, kompletterande dimension i den regionala planeringen.
1 Regionalräkenskaper för samtliga regioner i landet sammanställs i Nederlän- derna och Norge av resp. lands statistiska centralbyrå. Räkenskapernas utformning i de två länderna överensstämmer i stort sett. Syftet med räkenskaperna är att fördela nationalräkenskapsdata för landet som helhet på regionerna. En viktig egenskap hos det regionalräkenskapssystem som utvecklats i de två länderna är att uppgifter om varu- och tjänsteleveranser mellan sektorer i olika regioner saknas. Någon information om beroenden mellan regionerna föreligger således ej. Därmed ges inte heller möjlighet att belysa effekterna i olika regioner av förändringar i en enskild region. Detta förhållande begränsar starkt värdet av denna typ av regionalräken- skapssystem. I båda länderna undersöks f. n. möjligheterna att utveckla regionalrä- kenskapema så att sektoriella och regionala beroenden kan belysas.
7.2.3. Analys av samhällsstrukturen i Kopparbergs, Malmöhus, Väster- bottens samt Älvsborgs län I 9 70
I detta avsnitt illustreras olika sätt att använda sammanställningar av regionalräkenskapsdata för jämförelser av samhällsstrukturen i skilda regioner. Data för Kopparbergs, Malmöhus, Västerbottens och Älvsborgs län ger som ovan anges den yttre ramen för den redovisning av metoder för sådana jämförelser som här ges. Som redan framhållits är syftet med dessa kalkyler att demonstrera de analysmöjligheter som ett regional- räkenskapssystem av den här aktuella typen medger, inte att kartlägga faktiska förhållanden i dessa regioner. Som framgår av den fortsatta framställningen i detta avsnitt har brist på statistiska data m. fl. faktorer medfört att kalkylerna är ofullständiga i många avseenden.
I tabell 7.1 redovisas exportens andel av den totala resursanvändningen dels för de fyra länen, dels för riket som helhet. Denna andel ger ett mått på beroendet av omvärlden på regional resp. nationell nivå. Exporten till omvärlden, dvs. övriga Sverige samt utlandet, svarar enligt tabellen i runda tal för hälften av den totala resursanvändningen i Kopparbergs och Älvsborgs län. För de två övriga länen är dessa andelar något lägre. Motsvarande andel för landet som helhet är 20 %. En region är som regel avsevärt mer beroende av omvärlden än en nation. Det är i hög grad via exportutvecklingen som förändringar i omvärlden överförs till den enskilda regionen. Utförlig information om storleken och sammansätt- ningen av regionernas export till omvärlden är därför av stor vikt i analyser av regionala utvecklingsförlopp.
Information om samhällsstrukturen i en region kan sammanfattas i form av en försörjningsbalans. I denna visas resurstillförsel och resurs- användning i regionen i form av grova aggregat. Regionala försörjnings- balanser kan ses som ett instrument för relativt grova jämförelser av samhällsstrukturen i skilda regioner.
De kategorier som urskiljs på tillgångssidan i en regional försörjnings- balans är dels produktionen i regionen, dels dess import. Den totala produktionen i en region kan mätas i form av bruttoregionprodukt. Ett grundläggande motiv för att beräkna den totala produktionens samman- sättning och utveckling i en region är önskemålet om att få mått på produktionskapacitetens förändring totalt samt inom olika sektorer. Sådana mått ger underlag för bedömning av vilka resurser man totalt förfogar över i regionerna, i nuet och i framtiden. Mått av denna art ger även underlag för analys av vilka faktorer det är som bestämmer produktionskapacitetens utveckling i regionerna. Därigenom erhålls kunskap som gör det möjligt att påverka kapacitetsutvecklingen. Beräk- ningar av produktionskapacitetens utveckling är centrala i analysen av utvecklingstendenser på medellång och lång sikt men av begränsat intresse i analysen av förändringar på kortare sikt (exempelvis i konjunkturbedömningar).
Användningssidan i en regional försörjningsbalans omfattar i regel posterna privat och offentlig konsumtion, privata och offentliga investe- ringar, lagerförändringar samt export. Syftet med regionalräkenskaps- beräkningar som utgår ifrån försörjningsbalansens användningssida är att beskriva de olika sektorernas anspråk på regionens resurser. Dessa
beräkningar ger exempelvis möjlighet till bedömning av hur mycket den privata konsumtionen måste minska för att ge utrymme för en viss ökning av den kommunala konsumtionen i regionen.1 Analysen av utvecklingstendenserna för användningssidans delposter kan sägas vara lika centrala i såväl kortsiktsanalyser som i bedömningar av utvecklings- tendenser på medellång och lång sikt.
De beräkningar för de fyra länen som här redovisas baseras så långt som möjligt på samma principer som tillämpas i 1970 års långtidsutred- ning.2 Beräkningarna av bruttoproduktionsvärde, input-outputstruktur, m.m. för produktionssystemets sektorer baseras på produktionskost- nadsgruppens enkätundersökning. Värdet av den privata konsumtionen i länen har erhållits genom att regionfördela riksdata efter resp. läns andel av nationalinkomsten. Därvid har förutsatts att konsumtionen har samma struktur i länen som i riket. Beräkningarna av den statliga konsumtionen bygger på uppgifter om lönesummor för statligt anställda i varje län. Den kommunala konsumtionens värde i resp. län har erhållits med ledning av officiell statistik. Inputstrukturen för de olika ändamålsgrupperna i den offentliga konsumtionen förutsätts vara densamma i länen som i riket. Statliga investeringar samt bostadsinvesteringarna har beräknats med ledning av uppgifter om kostnader för påbörjade byggnadsprojekt. Uppgifter om investeringar för dels den kommunala sektorn, dels den egentliga industrin har hämtats från officiell statistik. Investeringsdata för övriga sektorer har erhållits genom andelsberäkningar. Lagerförändringar har inte beaktats i kalkylerna.
De beskrivna kalkylerna kan för varje län sammanställas till ett system som ger information om total produktion för olika sektorer, resurs— användning i form av dels privat och offentlig konsumtion, dels löpande förbrukning inom produktionssystemet samt större delen av importen till och exporten från olika sektorer i länet. Denna sammanställning utgör regionalräkenskapssystemet för resp. län.
Länens import från omvärlden är känd till den del som den går till insatser i produktionssystemet. Importen för dels konsumtion, dels investeringar i länen är inte känd. Exporten av varor har inte kunnat kartläggas mer fullständigt. Till följd av framför allt den bristande kunskapen om regionernas handel med omvärlden uppkommer en residual mellan total resursförbrukning och total resursanvändning i räkenskapssammanställningarna för länen. Denna residual svarar för en relativt stor andel av totala värdet för de registrerade transaktionerna.
Tabell 7.1 Leveranser till omvärlden från utvalda län och landet som helhet 1970 (procent) ' Av exemplifieringen
framgår att det är i re-
Resursanvändning Län Riket gronalralienskapsberak- ningar fran anvandnmgs-
sidan som relationerna till analyserna av hus- hållens levnadsvillkor är mest påtagliga.
Koppar- Malmöhus Väster- Älvsborgs bergs bottens
Inomregional resurs- användning 47 ,8 55,6 61,4 49,3 80,0 Export totalt 52,2 44,4 38,6 50,7 20,0 därav: till. övriga Sverige 38,5 31,3 24,8 38,9 — . . till utlandet 13,7 13,1 13,8 11,8 20,0 swd” * de ”"Ska lång"
.. . tidsutredningarnas meto- Total resursanvandmng 100,0 100,0 100,0 100,0 100,0 dik, 1970 års lång ti ds-
utredning, bilaga 9 Källor: Produktionskostnadsgruppens leveransenkät, 1970 års långtidsutredning (SOU 1971: 70), Stock- (SOU 1970: 71), m. fl. holm 1971.
2 För en utförlig beskriv- ning av dessa metoder, se Plan och prognos. En
1 Enligt beräkningarna överstiger exportvärdet totala värdet av importen med ca 10 %. Det är inte möjligt att med ledning av det insamlade mate— rialet ange regionernas ba- lans i handeln med dels landet i övrigt, dels ut- landet. Skälet härför är att större delen av länens totala import ej kunnat ursprungsspecificeras.
Samhällsstrukturen i de fyra länen 1970 ges i tabell 7.2 en samman- fattande beskrivning i form av en försörjningsbalans för resp. län. För jämförelse redovisas även en motsvarande balans för landet som helhet. Samtliga län i tabellen uppvisar överskott i sin handel med omvärlden 1970.1 För landet som helhet föreligger underskott i utrikeshandeln samma år. Den privata konsumtionen svarar för över hälften av den totala resursanvändningen i länen.
Västerbottens län uppvisar här en relativt låg och Älvsborgs län en relativt hög andel. Andelen för den kommunala konsumtionen är markant högre i Västerbottens län än i de övriga länen. Jämfört med riksnivån svarar bostadsinvesteringarna för en låg andel av resursanvänd- ningen i Kopparbergs resp. Västerbottens län och en hög andel i Malmöhus län. Förklaringen härtill är sannolikt de förra länens karaktär av utflyttningsregioner och det senare länets karaktär av inflyttnings- region fram till år 1970. Skillnader mellan länen vad gäller de olika delposternas andelar av den totala resursförbrukningen återspeglar effekterna av beslut på dels nationell nivå (t. ex. vad gäller de statliga verksamheternas omfattning och lokalisering), dels lokal och regional nivå (t. ex. vad gäller fördelningen på privat och kommunal konsumtion).
Tabell 7.2 Försörjningsbalans för Kopparbergs, Malmöhus, Västerbottens och Älvsborgs län samt riket som helhet 1970
Resurstillgång resp. Län Riket resursanvändning
Väster- bottens
Koppar— bergs
112,4 —12,4 100,0 100,0
Privat konsumtion 55,0 52,1 Statlig konsumtion 5,1 4,9 6,7 Kommunal konsumtion 18,6 21,3 Privata inomregionala brutto-
investeringar exkl. per- manenta bostäder Statliga bruttoinveste-
ringar 0,7 1,7 3,1 Kommunala bruttoin-
vesteringar 4,0 4,9 3 ,9 5,7 Investeringar i perma—
nenta bostäder 3,2 6,0 3,8 4,9 5,1 Lagerförändring 2,1 Total resursanvändning 100,0
107,7 —7,7
Bruttoregionprodukt Import — Export Total resurstillgång
13,1 9,4 9,5 9,0
100,0 100,0
100,0
100,0
Källor: Produktionskostnadsgruppens Ieveransenkät, 1970 års långtidsutredning (SOU 1970: 71), m. fl.
Anm.: Samtliga belopp är angivna som procentandelar av den totala resursanvänd- ningen i varje län. Lagerförändring har inte beaktats i beräkningarna för länen. Motivet härför är att lageruppbyggnaden på lång sikt antas utgöra en konstant andel av den totala resursanvändningen.
Den totalöversikt av samhällsstrukturen i en region, som ges av en regional försörjningsbalans, vinns till priset av brist på information om delsektorernas betydelse. I tabell 7.2 återges exempelvis den totala produktionen i regionen endast i form av ett aggregat, (total) brutto- regionprodukt. Detta mått på produktionskapacitetens utveckling är som regel alltför grovt för att kunna utgöra underlag för regionalpolitiska beslut.
Precisionen i regionala sysselsättningsprognoser kan sannolikt ökas genom att utgå från prognoser över produktionsutvecklingen för de olika sektorerna i stället för att basera dem direkt på bedömningar av den hittillsvarande sysselsättningsutvecklingen. Enligt de erfarenheter som vunnits i samband med utarbetandet av lz'ingtidsutredningarnal utgör produktions- och produktivitetsuppgifterna de säkraste uppgifterna i den information som samlas in från företagen. Åtgärder i form av lokalise- ringspolitiska insatser osv. i en region ger upphov till sysselsättningseffek- ter i denna och andra regioner via förändringar i produktionen i regionen och i de mellanregionala leveranserna. Produktionen kan således ses som grunden och företagens arbetskraftsbehov som konsekvenser av produk- tionen. Detta är ett annat skäl för att låta prognoser över sysselsättnings- utvecklingen i enskilda regioner ha sin utgångspunkt i bedömningar av produktionsutvecklingen.2 Givetvis kan uppgifter över de olika delsekto- rernas andelar av en regions totala produktion även ligga till grund för mer allmänna analyser av de enskilda regionernas utvecklingsbetingelser, av deras stabilitet mot yttre störningar i form av konjunktur- och strukturförändringar på nationell nivå, osv.
I tabell 7.3 redovisas de olika produktionssektorernas andelar av det totala produktionsvärdet 1970 i dels de fyra länen, dels landet som helhet. Jämfört med övriga län svarar sektorerna varuhandels- och transporttjänster samt övriga privata tjänster för höga andelar av den totala produktionen i Malmöhus län. Dessa sektorer är på nationell nivå mycket expansiva. De utmärks vidare av relativt litet beroende av konjunkturväxlingarna. Jämfört med de övriga två länen är de offentliga sektorernas andel av produktionen relativt hög i Västerbottens län och relativt låg i Älvsborgs län.3
7.2.4. Utnyttjande av information om geografiska spridningseffekter i regionala prognoser
Leveranser av varor och tjänster mellan sektorer och regioner binder ihop samhällets olika delar till ett sammanhängande system, där utvecklingen för ett element — sektor eller region — i systemet påverkar och samtidigt påverkas av utvecklingstendenser inom de övriga delarna i detta system. Förändringar i folks köpvanor, i den statliga budgetens storlek och sammansättning, i sammansättning och storlek för landets export, etc. ger skilda effekter på de olika sektorerna i samhället. Eftersom dessa sektorer är ojämnt fördelade på regionerna uppkommer även skilda effekter på utvecklingen av produktion och sysselsättning i landets regioner. Information om sektoriella och mellanregionala beroenden av
1 Se Svensk industri un- der 70-talet. 1970 års långtidsutredning. Bi- laga 2 (SOU 1971: 5), Stockholm 1971, s. 233 samt Svensk ekonomi fram till 1977. 1970 års långtidsutredning avstämd och framskriven (SOU 1973: 21), Stockholm 1973, s. 249—250.
* Prognoser över produk- tionsutvecklingen kan, förutom för sysselsättnings- bedömningar, även utgöra utgångspunkt för analyser av utvecklingen för den fysiska och sociala miljöns kvalitet. Detta diskuteras närmare i prognosgruppens rapport.
3 Begränsningar hos den dator som använts i beräkningarna m. fl. faktorer medför att det inte varit möjligt att basera kalkylerna på den sektorindelning som långtidsutredningen an- vänder sig av. Den sektor- indelning som här tilläm- pas har erhållits genom aggregering av olika sek- torer i långtid sutredningens modell. Sektorerna i tabell 7.3 är förhållandevis heterogena. Den grova indelningen begränsar starkt möjligheterna att göra jämförelser mellan produktionsstrukturen ilänen.
Tabell 7.3 Näringslivsstruktur i Kopparbergs, Malmöhus, Västerbottens och Älvs- borgs län samt i landet som helhet 1970 (procent)
Sektor Län
Koppar- Malmö- Väster— Älvs— bergs hus bottens borgs
Produktionssystemets sektorer Råvaruframställning
Textil— och livsmedelsindustri Trä-, massa— och pappersindustri samt grafisk industri Kemisk industri Verkstadsindustri
Byggnadsindustri
Varuhandels- och transport- tjänster
Övriga privata tjänster
Offentliga sektorerna
Stat 2,6 Kommun 9,4
Totalt 100,0 100,0 100,0 100,0
Anm.: Tabellen bygger på uppgifter om de olika sektorernas förädlingsvärden, ej på bruttoproduktionsuppgifter.
den art som här exemplifieras är således viktig som underlag för prognosarbetet på såväl regional som nationell nivå. I detta avsnitt diskuteras möjligheterna att använda sådan information för prognos- ändamål i den regionala planeringen. Analysen bygger vidare på framställ- ningen i kapitel 6. Framställningen i föreliggande kapitel skiljer sig från den i kapitel 6 bl.a. i det avseendet att analyserna här gäller spridningseffekter inom hela produktionssystemet. Sysselsättningsbefrämjande åtgärder inom en sektor i en region ger upphov till effekter på produktion och sysselsättning inom de sektorer som levererar insatsvaror och -tjänster till den betraktade sektorn. Produktions- och sysselsättningseffekterna av en sådan åtgärd blir sålunda fördelade på olika regioner allt efter existerande produktionssystem.l Som ett led i regionalräkenskapsberäkningarna har s.k. input-output- tabeller för de fyra länen sammanställts. Dessa tabeller visar beroenden mellan sektorer i olika regioneri form av leveranser av varor och tjänster. Tabellerna kan därför användas för att belysa de totala, dvs. de direkta och indirekta effekterna av olika åtgärder. Länsstyrelsernas förslag till regionalpolitiskt handlingsprogram inom ramen för länsplaneringen kan principiellt betraktas som åtgärder som 1 __ _ _ måste vidtas för att möjliggöra full sysselsättning för den arbetskraft som For en drskussron av .. .. .. sådana spridningseffek- svarar mot den malsatta folkmängden. Som underlag for utarbetandet av ter, se avsnitt 6.2.1. dessa program är en prognosmodell som gör det möjligt att beräkna hur
stor andel av de totala effekterna av föreslagna åtgärder som faller på företag i det egna länet resp. i övriga län av stort värde.[
1 tabell 7.4 redovisas omsättningseffektema av en initiell produktions- ökning om 10 milj. kronor (erhållen exempelvis genom lokaliseringsstöd) i Kopparbergs län samt hur dessa effekter fördelar sig på länet och övriga Sverige. Beräkningarna har utförts på grundval av data för en regionalise- rad input-outputtabell. I beräkningarna förutsätts att hushållens konsum- tionsvanor är givna samt att företagens produktionsteknologi och leveransstruktur är given. Inga omlokaliseringar av företag antas äga rum under den tidsperiod som studeras. Nettoproduktionen eller bidraget till nationalprodukten är i alla exempel lika stor, dvs. 10 milj. kr. Totala omsättningen innehåller här sålunda värdet av leveranser mellan och inom olika sektorer. Den totala registrerade omsättningen blir därmed större ju fler branscher som en produktionsprocess omfattar. En tabell av det slag som 7.4 representerar har sitt värde genom att den ger underlag för beräkning av de totala sysselsättningseffekterna av en given åtgärd samt hur dessa effekter fördelar sig på olika regioner. Enligt tabellen erhålls den största totala omsättningsökningen i länet om den initiella ökningen sker inom byggnadsindustrin. Den andel av den totala omsättningsök- ningen som sker inom länet är av naturliga skäl högst för sektorerna varuhandels- och transporttjänster samt övriga privata tjänster med deras stora geografiskt fixerade arbetsinnehåll. Textil- och livsmedelsindustrin samt verkstadsindustrin uppvisar förhållandevis hög andel utomregionala effekter.
Som regel gäller att ju större det inbördes beroendet mellan sektorerna i en region är, eller omvänt, ju mindre dess beroende av import är, desto större andel av en given initiell ökning stannar inom regionen. Import- beroendet är i allmänhet större för en liten jämfört med en stor region. De indirekta effekterna av givna produktionsbefrämjande åtgärder i storstadsregionema i Sverige kan därför antas till större delen stanna inom dessa regioner. Inom en i ekonomisk mening liten region kan en förhållandevis stor andel av de totala effekterna av en sådan åtgärd antas utgöras av effekter i andra län i landet.
Som framhålls ovan är det via produktionssystemet som effekterna av en given åtgärd sprider sig och ger upphov till sysselsättningseffekteri andra sektorer och regioner. Detta är anledningen till att analysen ovan förs i termer av omsättningsförändringar. I den regionala planeringen är som regel sysselsättningseffekterna av givna åtgärder av primärt intresse. En regionaliserad input-outputmodell gör det möjligt att även beräkna
! Eftersom regional statistik över försäljning och köp av varor och tjänster f. 11. inte finns tillgänglig, kan de indirekta effekterna i det egna länet och i andra län av varje länsstyrelses förslag till åtgärder idessa handlingsprogram inte beräknas. Det är därför sannolikt att totalantalet nya sysselsättningstillfällen, som länsstyrelserna föreslog tillskapade i samband med länsprogram 1970, avsevärt överstiger det antal som skulle föreslås om varje län kunde bedöma dels de totala effekterna i länet av de åtgärder som den själv föreslår, dels effekten i länet av åtgärder som föreslås av andra länsstyrelser. Som nämns i kapitel 6 insamlas inom ramen för genomförandet av länsplanering 1974 statistiskt material som möjliggör denna typ av beräkningar för samtliga län i landet.
Tabell 7.4 Regional fördelning av totala omsättningsökningen vid en produktionsökning på 10 milj. kr. inom olika sektorer i Kopparbergs län
Sek— tor
Benämning Omsättningsökning (milj. kr.) Omsättningsökningens regio-
nala fördelning (%)
Koppar- Övriga bergs län län
Samtliga län i landet
Övriga län
Kopparbergs län Samtliga län
Råvaruframstållning Textil- och livsme- delsindustri Trä-, massa- och pap- persindustri samt grafisk industri Kemisk industri Verkstadsindustri Byggnadsindustri Varuhandels— och transporttjänster Övriga privata tjänster
4,0 74,7 25,3 100
6,8 66,7 33,3 100
23,7 21,4 35,2 24,0
100 100 100 100
4,2 3,4 6,2 5,2
76,3 78,6 64,8 76,0
1,5 89,4 10,6 100
1,7 88,0 12,0 100
sysselsättningseffekterna av en given förändring i slutlig efterfrågan. En fast relation mellan förädlingsvärde och sysselsättning antas råda för varje sektor. Beroende av skillnaderi mekaniseringsgrad i produktionsproces- serna varierar dock denna relation mellan sektorerna. Förändringar inom en högmekaniserad sektor kan medföra stora effekter på de övriga sektorerna uttryckt i omsättningsvolymer, men relativt små effekter i form av sysselsättningsförändringar. Motsatsen kan gälla för lågmekanise- rade sektorer.
I tabellerna 7.5 och 7.6 redovisas sysselsättningseffekterna i dels det egna länet, dels övriga landet av en initiell produktionsökning om 10 milj. kr. i företag inom de olika produktionssektorema i Kopparbergs resp. Malmöhus län. Produktionsökningen antas komma till stånd genom lokaliseringsstöd. För Kopparbergs län gäller att de största totala effekterna i det egna länet erhålls om åtgärderna riktas mot byggnads- industri samt varuhandels- och transporttjänster. Den totala sysselsätt- ningseffekten i landet som helhet är dock störst om åtgärderna sätts in i verkstads- samt byggnadsindustri. För verkstadsindustrin i länet gäller att en förhållandevis stor andel av de indirekta sysselsättningseffekterna sker utanför det egna länet. Den minsta totala sysselsättningseffekten såväl i länet som i landet som helhet erhålls om stimulansåtgärden sätts in i den kemiska industrin. Sektorer med små indirekta effekter utanför Koppar- bergs län är varuhandels- och transporttjänster samt övriga privata tjänster. Motsvarande gäller för Malmöhus län. Åtgärderi det senare länet som riktas mot sektorerna råvaruframställning, verkstadsindustri samt trä-, massa- och pappersindustri samt grafisk industri ger upphov till förhållandevis hög andel sysselsättningseffekter i andra delar av landet.
Tabell 7.5 Sysselsättningseffekter i Kopparbergs län och i övriga län av en produktionsökning med 10 milj. kr. inom olika sektorer i länet
Sek- Produktionsökande Sysselsättningsökning (antal anställda) Sysselsättningsökningens tor sektor regionala f_ö_rd_e_lning (%)
Kopparbergs län Övriga Samtliga län i Koppar- Övriga Samtliga län landet bergs län län i län land et Direkt Total Total Direkt Total
Råvaruframställning 90 106 36 90 142 74,6 25,4 100,0 Textil— och livsme-
delsindustri 79 107 54 79 161 66,5 33,5 100,0 Trä-, massa- och pap—
persindustri samt grafisk industri 137 42 179 76,5 23,5 [00,0 Kemisk industri 105 29 134 78,4 21,6 100,0 Verkstadsindustri 147 81 228 64,5 35,5 100,0 Byggnadsindustri 167 53 220 75,9 24,1 100,0 Varuhandels- och
transporttjänster 186 22 208 89,4 10,6 100,0 Övriga privata
tjänster 96 119 17 96 136 87,5 12,5 100,0
Anm.: Beräkningarna utgår ifrån den information som ges i tabell 7.4. Den totala ökning i omsättningsvärde som en initiell stimulansåtgärd ger upphov till har således beräknats för varje sektor. Information om produktionssystemets regionala struktur gör det möjligt att beräkna hur dessa omsättningseffekter fördelar sig på olika delar av landet. Med ledning av uppgifter om förhållandet mellan dels omsättningsvärde och förädlingsvärde, dels förädlingsvärde och arbetskraftsinsats, har därefter de mot omsättningsökningarna svarande sysselsättningsökningarna för de olika sektorerna beräknats.
Tabell 7.6 Sysselsättningseffekter i Malmöhus län och i övriga län av en produktionsökning med 10 milj. kr. inom olika sektorer i länet
Sek- Produktionsökande Sysselsättningsökning (antal anställda) Sysselsättningsökningens tor sektor regionala fördelning (%)
Malmöhus län Övriga Samtliga län i Malmö- Övriga Samtliga län landet hus län län i län landet Direkt Total Total Direkt Total
Råvaruframställning 90 116 45 90 161 72,0 100,0 Textil— och livsme-
delsindustri 34 58 11 34 69 84,1 100,0 Trä—, massa- och pap-
persindustri samt grafisk industri 67 88 37 67 70,4 100,0 Kemisk industri 56 69 13 56 84,1 100,0 Verkstadsindustri 79 97 40 79 70,8 100,0 Byggnadsindustri 50 78,3 100,0 Varuhandels- och
transporttjänster 20 90,2 100,0 Övriga privata
tjänster 7 94,4 100,0
Anm.: Se tabell 7.5.
1 En sådan analys ligger till grund för prognoser- na i bl. a. 1970 års lång- tidsutredning.
Analyserna av regionala spridningseffekter kan utgöra ett värdefullt underlag i den regionala planeringen, t. ex. vid utarbetandet av förslag till sysselsättningsskapande åtgärder i programfasen i länsplaneringsarbetet. Beräkningarna av spridningseffekternas regionala fördelning torde vara relativt tillförlitliga om de avser ett relativt kort tidsperspektiv samt om åtgärderna inte är alltför stora i förhållande till den aktuella omfatt- ningen av de berörda branschernas verksamhet. På något längre sikt medför förändringar i företagens produktionsteknik att spridningseffek- ternas storlek påverkas. En uppfattning om dessa förändringar kan erhållas genom speciella studier av den tekniska utvecklingen.Å Föränd- ringarna i den regionala fördelningen av företagens leveranser på något längre sikt torde vara relativt svårbedömbara. Studier av kostnads- och kapacitetsutvecklingen för branscherna i olika delar av landet kan dock ge viss möjlighet att fånga upp även dessa förändringar.
7.2.5. Prognoser för samhällsstrukturens förändringar i Kopparbergs län 1970—1980
I detta avsnitt används sammanställningar av regionalräkenskapsdata som underlag för analyser av förändringarna över tiden i samhällsstruk- turen i en enskild region. Inverkan på denna struktur av skilda antaganden beträffande den prognoserade utvecklingen för olika sam- hällssektorer i regionen behandlas. Regionalräkenskapssystemet möjliggör analys av effekterna på regionens utveckling av olika alternativ för utvecklingen på nationell nivå, t. ex. de som anges ilångtidsutredning- arna. Det kan även användas för att studera hur utvecklingen i en enskild region beror av utvecklingen i en viss annan region. De analysmetoder som redovisas i detta avsnitt tillämpas med data för enbart Kopparbergs län.
Varor, som under en historisk period har köpts, måste också ha sålts. En försörjningsbalans för gångna perioder måste därför alltid balansera. (Det förutsätts härvid att fullständigt och korrekt statistiskt underlag för beräkningarna föreligger.) Vid sammanställningar av prognosuppgifter är situationen helt annan. Prognoser i försörjningsbalansens form, som bygger på av varandra oberoende framskrivningar för de enskilda komponenterna på tillgångs- resp. efterfrågesidan i en sådan balans, ger som regel till resultat att total resursanvändning och total resurstillförsel inte balanserar. Om t. ex. de samlade anspråken på varor och tjänster i landet överstiger tillförseln uppstår inflationstendenser m. in. En balanse- rad utveckling på marknaden för varor och tjänster är därför ett centralt mål för samhällsutvecklingen på nationell nivå. 1 samhällsplaneringen på regional nivå är däremot denna balans utan intresse. Prognoser i försörjningsbalansens form för landets regioner kan ge information om vilka regioner som tenderar att inte fullt utnyttja potentiella resurser resp. vilka regioner som karaktäriseras av överskottsefterfrågan. (Det förutsätts här att transaktioner mellan regionerna i form av kommunala skatteutjämningsbidrag osv. beaktas.) Sådan information ger underlag för
beslut på nationell nivå som syftar till att styra utvecklingen i landets regioner så att samhällsutvecklingen sker under balans.
Prognoserna över förändringarna i samhällsstrukturen i Kopparbergs län under perioden 1970—1980 har utarbetats enligt två skilda utgångs- punkter. Båda beräkningsaltemativen bygger på trendframskrivning av värdena för var och en av delpostema i länets försörjningsbalans år 19701. 1 det ena fallet grundas kalkylerna på framskrivning av de utvecklingsförhållanden som var rådande i länet 1965—1970. Detta beräkningsalternativ visar implikationema på sikt av de för regionen specifika utvecklingstendenserna. I det andra fallet baseras kalkylerna på förutsättningen att de utvecklingstendenser på nationell nivå 1970—1975 för olika samhällssektorer som anges i det 5. k. grundaltemativet i 1970 års långtidsutredning kommer att vara gällande i länet under 1970-talet. Enär samhällsstrukturen skiljer sig mellan regionerna så implicerar långtidsutredningens kalkyler som regel skilda utvecklingsförlopp för landets regioner. Det senare beräkningsaltemativet ger underlag för bedömningar av konsekvenserna för utvecklingen i länet av givna antaganden beträffande utvecklingen på riksnivå.
Förändringarna i samhällsstrukturen i Kopparbergs län 1970—1980 enligt de två prognosaltemativen ges en sammanfattande beskrivning i de försörjningsbalanser för länet som redovisas i tabell 7.7. Som framgår av tabellen ger de två prognoserna klart skilda resultat för 1980 för dels produktionskapacitetens (bruttoregionproduktens) utveckling, dels an- vändningssidans struktur. Förhållandet att totala resurstillgångar och resursanspråk i stort sett balanserar 1980 beror av den metod som ligger till grund för beräkningarna enligt båda alternativen.2 Den prognos som baseras på framskrivning av tidigare utvecklingstendenseri länet anger en avsevärt snabbare ökningstakt för produktionskapaciteten än den som bygger på långtidsutredningens bedömningar. Den förra prognosen anger vidare en klart snabbare ökningi den kommunala sektorns andel av den totala resursanvändningen i länet är 1980. Båda prognoserna anger såväl en nedgång i den privata konsumtionens som en uppgång i de privata investeringarnas andel av resursanvändningen i länet.
Sysselsättningsutvecklingen är beroende av förändringen i produktions- volym och (arbets)produktivitet inom de olika produktionssektorerna. I tabell 7.8 redovisas en prognos över arbetsmarknadens struktur i Kopparbergs län 1980. Beräkningarna av sysselsättningen, dvs. företagens arbetskraftsbehov år 1980 baseras på prognoser över utvecklingen för
1 Beräkningarna av länets export och import baseras ibåda kalkylalternativen på antagandet att varje sektors leveranser till resp. från övriga Sverige och utlandet utgör samma andel av sektorprodukten under prognosåret som 1970. Vidare antas här produktionstekniken inte förändras under prognosperioden.
2 Avsaknad av statistik över import till länet för konsumtions- och investerings- ändamål, m.fl. faktorer medför som nämns ovan att en residual mellan total resursförbrukning och total resursanvändning framkommer iregionalräkenskaps- sammanställningarna. Denna residual har i beräkningarna definierats som icke- regionspecificerad import. Definitionen innebär att totala tillgångar och anspråk på resurser i de beräkningsresultat som här framkommer alltid måste balansera.
Tabell 7.7 Prognoser över samhällsstrukturens förändringar i Kopparbergs län 1970—1980
Resurstillgångar och resurs- 1970 1980 enligt framskrivning anvä ridning på basis av
regionala långtidsutred- trender ningens bedöm- ningar
Bruttoregionprodukt 1 11,2 111,8 100,7 Import — Export -11,2 -ll,8 — 0,7 Totala resurstillgångar 100,0 100,0 100,0
Privat konsumtion 55,0 44,1 52,2 Statlig konsumtion 5,1 4,6 5,1 Kommunal konsumtion 18,6 27,5 21,0 Privata inomregionala
bruttoinvesteringar
(exkl. permanenta bostäder) 1 14,6 1
r s
3 1 5 Statliga bruttoinvesteringar 1,0 0,6 l, Kommunala bruttoinvesteringar 4 0 3 Investeringar i permanenta bostäder 3,2 2,0 1,8 Lagerförändring _ _ Total resursanvändning 100,0 100,0 100,0
, 6,6 ,
Anm.: Försörjningsbalansen för länet år 1970 är identisk med den som redovisas i tabell 7.2 ovan. Samtliga belopp är angivna som procentandelar av den totala resursanvändningen i länet.
produktion och produktivitet inom näringslivssektorema i länet under 1970-talet. I syfte att belysa prognosemas känslighet för ändrade antaganden har alternativa förutsättningar lagts till grund för beräkning- arna. I beräkningsaltemativ A baseras produktionsprognoserna på de bedömningar av utvecklingen på nationell nivå för olika sektorer som redovisas i 1970 års långtidsutredning. I alternativ B förutsätts produk- tionen utveckla sig i enlighet med de tendenser som var gällande i regionen 1965—1970. I båda prognoserna förutsätts produktivitets- förhållandena 1970 inom regionens produktionssektorer inte förändras fram till 1980. Dessa alternativ visar således inverkan på sysselsättnings- utvecklingen av skilda antaganden beträffande produktionsförändring- arna enbart. I alternativ C antas produktiviteten för sektorerna i länet under 1970-talet utveckla sig i enlighet med de bedömningar av utvecklingen på nationell nivå till 1977, som görsi framskrivningen av 1970 års långtidsutredning. Produktionsvolymutvecklingen däremot an- tas vara densamma som i alternativ B. En jämförelse mellan prognosalter- nativen B och C ger en belysning av inverkan på resultaten isysselsätt- ningsprognoserna av skillnader i produktivitetsutveckling. Ju snabbare produktivitetens ökningstakt är, desto lägre sysselsättningseffekt får en given utveckling för produktionen. En prognos över utvecklingen för utbudet av arbetskraft i regionen har därefter utarbetats. Arbetskrafts- utbudet 1970 har definierats som antalet män resp. kvinnor i arbetskraf- ten enligt Arbetskraftsundersökningen (AKU) 1970. Kategorin i arbets-
SOU 1974: 1 Regionala prognoser — samstämmighet på medellång sikt 291 kraften består av sysselsatta och arbetslösa.[ Beräkningarna av arbets- kraftsutbudet för 1980 grundar sig på en av SCB gjord befolkningsprojek- tion för kommunblocken. I denna kalkyl förutsätts ingen flyttning över blockens gränser ske under prognosperioden. (Kalkylen kan således sägas avse naturliga förändringen över tiden för 1970 års befolkning.) På de uppgifter om antalet män resp. kvinnor i olika åldersintervall år 1980 som erhålls enligt denna projektion har applicerats relativa arbetskrafts- tal vilka beräknats enligt antaganden från 1970 års långtidsutredning och AKU-undersökningarna.2
I tabell 7.8 redovisas resultat som erhålls i de olika prognosaltema- tiven. För 1970 föreligger enligt kalkylerna en viss arbetslöshet i länet.3 De prognoser som icke beaktar produktivitetsförändringar, dvs. alternati- ven A och B, anger som framgår av tabellen ett mycket kraftigt efterfrågeöverskott på arbetskraft år 1980. Det är dock rimligt att räkna med en successiv höjning av produktionssektorernas produktivitet under 1970-talet. Under förutsättning att de utvecklingstendenser för produk- tionen i länet som var rådande 1965—1970 gäller även under 1970-talet och att produktivitetsutvecklingen i länet under samma period överens- stämmer med den som förutses för den nationella nivån, så kommer antalet sysselsatta i länet att öka med ca 20 000 personer under 1970-talet. Enligt de bedömningar som .ordes i samband med läns- planering 1967 så kommer under samma period sysselsättningen i länet att minska med ca 2 500 personer. Inom industri inkl. byggnadsverksam- het kommer enligt samma beräkningsalternativ antalet sysselsatta att minska med ca 4 000 personer. Enligt länsplaneringens bedömning förutses under samma tidsperiod en sysselsättningsminskning med närma- re 8 000 personer inom dessa sektorer. Regionalräkenskapsberäkningarna
! Latent arbetssökande har här något oegentligt ej medräknats i arbetskrafts- utbudet. Skälet till att dessa ej inräknas i arbetskraftsutbudet är att AKU ej inräknar denna kategori i arbetskraften vid definition av t. ex. relativa arbetskrafts- tal.
1 Utbud och efterfrågan framskrivs här var för sig. Obalanser som kan uppkomma på länets arbetsmarknad under prognosperioden antas således inte medföra anpassningsprocesser i form av ändrad produktionsteknologi, ändrade relativa arbetskraftstal, osv. Diskussionen av möjligheterna att eliminera obalanser genom förändrade relativa arbetskraftstal, pendling, flyttning etc. antas höra till åtgärdsfasen i den analys som här redovisas. . Beräkning av den framtida storleken hos efterfråge- eller utbudsöverskott på en (regional) arbetsmarknad förutsätter att det är möjligt att prognosera efterfråge- resp. utbudsutvecklingen var för sig. De historiska observationer, som utgör underlag för här gjorda framskrivningar, är dock resultat av en anpassning mellan utbud och efterfrågan på denna marknad. (Det förutsätts här att balans på arbetsmarknaden råder vid varje sådant observationstillfälle.) De relativa arbets- kraftstal, som ligger till grund för beräkningarna av utbudsutvecklingen, är dock i hög grad beroende av situationen på efterfrågesidan och implicerar därför en mer eller mindre stark anpassning. Framskrivningarna av efterfrågeutvecklingen bygger (indirekt) på uppgifter över sysselsättningen och implicerar således anpassningar till utbudsutvecklingen Framskrivningarna för efterfrågesidan kommer därför att till viss del avse sysselsättning i stället för den rena efterfrågeutvecklingen.
3 Detta resultat överensstämmer nära med den arbetslöshetsnivå för länet 1970 som redovisas i Arbetskraftsundersökningen.
Tabell 7.8 Prognoser över sysselsättningsstrukturen i Kopparbergs län 1980
Sysselsättning (arbets— kraftsefterfrågan)
1970 1980 Alt. A 1980 Alt. B 1980 Alt. C
Antal Andel Antal Andel Antal Andel Antal Andel
Produktionssystemets sektorer
Råvaruframställning 25 847 23,8 37 504 21,7 38 477 19,7 21 346 16,7 Textil— och livsmedelsindustri 5 069 4,7 9 152 5,3 11 576 5,9 6 055 4,7 Trä-, massa- och pappersindustri
samt grafisk industri 10 122 9,3 17 614 10,2 26 289 13,5 11 819 9,2 Kemisk industri 1 070 1,0 1 819 1,1 2 197 1,1 992 0,8 Verkstadsindustri 10 514 9,7 18 320 10,6 19 922 10,2 8 732 6,8 Byggnadsindustri 4 650 4,3 6 199 3,6 5 405 2,8 4 081 3,2 Varuhandels— och transporttjänster 18 714 17,2 28 075 16,3 31 021 15,9 21 293 16,6 Övriga privata tjänster 11 034 10,1 16 504 9,6 19 920 10,2 13 565 10,6 Offentliga sektorerna Stat 6 653 6,1 9 426 5,5 8 499 4,4 8 499 6,6 Kommun 15 017 13,8 27 772 16,1 31 774 16,3 31 774 24,8 Total sysselsättning
(arbe tskraf tsef t erf rågan) A rbetskraftsutbud
Arbetsmarknadsbalans
108 690 100,0 172 385 100,0 195 080 100,0 128 156 100,0 111187 — 117030 — 117030 — 117030 —
— 2 497 — +55 355 —- +78 050 — +11 126 —
Källor: Svensk ekonomi fram till 1977. 1970 års långtidsutredning avstämd och framskriven (SOU 1973: 21), Stockholm 1973, Arbetskraftsundersökningen. Årsmedeltal 1970. Statistiska centralbyrån, Stockholm 1971, m. fl. källor.
' Regional utveckling och planering. 1970 års lång- tidsutredning. Bilaga 7 (SOU 1971: 16), Stock- holm 1971, kap. 8.
ger således här en annan bild än länsplaneringens bedömningar. Av de enskilda sektorerna i länet kommer enligt prognosaltemativ C sysselsätt- ningen inom råvaruframställning (jord- och skogsbruk, järn-, stål— och metallverk, jord- och stenindustri, m. fl. branscher) att minska förhållan- devis starkt. Serviceverksamheterna (varuhandels- och transporttjänster, övriga privata tjänster samt kommunal verksamhet) förutses däremot expandera snabbt.
7.3. Beslutsmodeller som instrument för samordning av sektoriella och regionala prognoser
7.3.1. Inledning
I ERU:s betänkande Regional utveckling och planering diskuterades användandet av beslutsmodeller som underlag i den regionala utvecklings- planeringen.1 I betänkandet betonades att den alltmer utbyggda sam- hällsplaneringen har medfört ett behov av att förbättra samordningen i tid och rum av olika planeringsorgans åtgärder. Härvid framhölls att regionala planeringsmodeller av beslutstyp kan vara av stort värde för att belysa dessa problem. Av olika skäl var det inte möjligt att föra denna diskussion så långt som var önskvärt.
I föreliggande avsnitt förs diskussionen om användandet av besluts- modeller som instrument för samordning av sektoriella och regionala prognoser och planer vidare. I samband härmed redovisas två besluts- modeller av s. k. optimeringstyp. I analyser med dessa modeller söker man det största eller minsta värdet för en viss relation, den s.k. målfunktionen, vilken värderar utvecklingen. Det förutsätts att vissa restriktioner, som anger vad som är tillåten utveckling är uppfyllda. Den ena av modellerna är av s. k. komparativt statisk typ. Målsättningar eller värderingar knyts i dessa modeller endast till förhållandena vid en viss tidpunkt, t. ex. slutet av en planeringsperiod. Modeller av denna typ kan användas bl. a. för att bedöma önskvärdheten hos regionala strukturer vid en given tidpunkt. Den andra modellen som här redovisas är av dynamisk typ och kan ses som en vidareutveckling av den statiska modellen. I analyser med modeller av den senare typen indelas planeringsperioden i delperioder, vilket gör det möjligt att studera utvecklingen under hela planeringsperiodens förlopp och inte endast förhållanden vid dess slut. Dynamiska beslutsmodeller gör det därför i princip möjligt att avgöra vilka åtgärder som måste vidtas för att ett utvecklingsförlopp, som vid varje tidpunkt under en planeringsperiod uppfyller uppställda krav på önskvärd samhällsutveckling, skall realiseras.
De resultat i beräkningar med beslutsmodeller som återges i detta avsnitt bör tolkas med försiktighet. Modellerna bygger på starkt förenklade antaganden om samhällsekonomins sätt att fungera. Det empiriska underlaget för kalkylerna är osäkert. Ansatsen kan som framhålls i kapitel 8 utnyttjas i framtidsstudier av s.k. delfi- och scenariotyp. Osäkerheten i underlaget kompenseras därvid av att också andra kunskapskällor använts vid utvärderingen.
7.3.2. Tillämpning av en beslutsmodell av statisk typ
En modell för empirisk analys av resursfördelningsproblem inom ramen för regionalpolitiken har konstruerats av Arne Granholm och Olle Ohlsson.1 En utgångspunkt för de analyser som utförs med modellen är förhållandet att samhällsplaneringen av rent praktiska skäl ofta måste ske stegvis. Ett behov av instrument för att pröva överensstämmelsen mellan förutsättningarna för de prognoser och planer som utarbetas inom olika samhällsplanerande organ föreligger därför ofta. Beslutsmodeller kan utgöra ett sådant instrument. I tillämpningarna av modellen används denna för att undersöka överensstämmelsen mellan befolkningsprogno- serna för länen år 1980 enligt länsplanering 1967 och produktionspro- gnoserna för samma år enligt 1970 års långtidsutredning. En annan utgångspunkt för analyserna är förhållandet att samhällssektorernas produktionsförutsättningar är olika i skilda regioner. Regionala skillnader i produktion per sysselsatt och därmed i lönebetalningsförmåga föreligger ofta för sektorerna, vilket ger upphov till regionala inkomstskillnader. Vidare är ofta sektorernas investeringsbehov vid produktionsökningar olika i skilda regioner. Modellen används för att belysa konflikten mellan ' Se A. Granholm och o. målet jämnare regional inkomstfördelning å ena sidan och målet Ohlsson, bilaga 13-
effektivitet i produktionen å andra sidan. Som mått på sektorernas effektivitet i regionerna används därvid investeringsbehovet per enhet ökning av produktionen.
En prövning av överensstämmelsen mellan planeringen på olika nivåer i Sverige är möjlig endast i begränsad utsträckning. Anledningen härtill är främst att uppställda mål för utvecklingen i landets olika delar inte är tillräckligt preciserade för detta ändamål. Som underlag för formulering av konkreta mål i detta avseende är en analys av vilka konsekvenser alternativa förutsättningar har i form av resurskrav på ekonomin som helhet av värde. De kalkylexempel som tas fram med hjälp av planeringsmodellerna skall sålunda ses som ett sätt att visa möjligheterna att uppnå olika målkombinationer. Ansatsen kan jämföras med den som utnyttjas i långtidsutredningen.
Problemställning och modellens uppbyggnad I ekonomisk planering brukar man ibland skilja mellan tre planeringssteg
1. Makrosteget 2. Det sektoriella steget 3. Det (mellan)regionala steget
Lösningarna för ett planeringssteg i planeringsprocessen ger förutsätt- ningarna för närmast underliggande steg. För att förutsättningarna för de olika dellösningarna skall överensstämma är revideringar av beräkningarna i allmänhet nödvändiga.
I makrosteget bestäms samhällsresursernas fördelning på grova katego- rier, såsom total konsumtion, totala investeringar etc. utan beaktande av sektorer och regioner. De avvägningar som görs i detta steg bestäms bl. a. av uppställda mål för ekonomins tillväxttakt. I den sektoriella planering— en fördelas den i makrosteget bestämda totala investeringsvolymen etc. på de olika samhällssektorema. De resurskrav, som impliceras av beräkningarna i det senare steget, jämförs med dem som ingick i resultatet för makrosteget. Om dessa beräkningar inte överensstämmer återgår planeringsprocessen till det första steget, där förutsättningarna omprövas. Denna process fortsätts till dess överensstämmelse erhålls.
I det mellanregionala planeringssteget prövas på motsvarande sätt om det med hänsyn till skillnader i de olika regionernas produktionsförut- sättningar är möjligt att nå uppställda regionalpolitiska mål med de resurser och det resursutnyttjande som ligger till grund för de föregående två planeringsstegen. Om det mellanregionala steget visar, att de regionalpolitiska målen ej 'är förenliga med målen för föregående planeringssteg, måste förutsättningarna för dessa omprövas. Revideringar av denna art genomförs till dess överensstämmelse mellan planerna på de olika nivåerna föreligger.
Prognoserna för de olika sektorernas produktionsutveckling på riksnivå enligt 1970 års långtidsutredning och befolkningsprognoserna för länen enligt alternativ 2 i länsplanering 1967 utgör två utgångspunkter för analyserna i Granholms och Ohlssons bidrag. Utifrån de förutsättningar, som ges av dessa prognoser, analyseras den länsvisa fördelning av de olika sektorernas produktion som medför minsta investeringsbehov vid alterna- tiva mål om inkomstemas regionala fördelning. I samband härmed
analyseras även vilka förändringar av de regionala inkomstskillnaderna i olika riktningar som är förenliga med ett samtidigt uppfyllande av långtidsutredningens sektorsprognoser och länsplaneringens befolknings- prognoser för länen. Med hjälp av modellen beräknas det lokaliserings- mönster för år 1980 som medför det minsta investeringsbehovet. Den utveckling som svarar mot ett sådant mönster jämförs därefter med den förväntade utvecklingen enligt länens bedömningar i samband med länsplanering 1967.
Produktionssystemet indelas i analyserna i nationellt rörliga resp. nationellt bundna sektorer. Utvecklingen för de geografiskt eller regionalt bundna sektorerna förutsätts vara relaterad till befolkningsutvecklingen i regionerna. De lokaliseringsbara enheterna återfinns inom de nationellt rörliga sektorerna. Med hjälp av en linjär programmeringsmodell av statisk typ beräknas var de nationellt rörliga företagsenheterna skall lokaliseras för att effektivitets— och inkomstutjämningsmål i regionalpoli- tiken skall uppfyllas. Möjligheterna att nå olika kombinationer av dessa mål begränsas av restriktioner av teknisk och politisk art. En restriktion i modellen, som alltid skall vara uppfylld, är överensstämmelse med produktionsprognoserna för sektorerna enligt 1970 års långtidsutredning. Vidare måste befolkningens länsvisa fördelning överensstämma med prognoserna enligt alternativ 2 i länsplanering 1967. Befolkningsprogno- serna översätts till prognoser för arbetskraftsutbudet med hjälp av uppgifter om förvärvsintensiteter i regionerna. Arbetskraftsefterfrågan kopplas till produktionen med ledning av beräknade värden för arbets- produktiviteten för sektorerna i de olika regionerna. De sektoriella och regionala produktivitetsskillnader som idag föreligger förutsätts bestå under hela den studerade planeringsperioden. En annan art av restrik- tioner i modellen är de gränser som satts upp för sysselsättningens maximala förändringstakt inom varje sektor i regionerna fram till 1980. ' Dessa gränser har i modellen satts lika med den högsta förändringstakt som observerats för varje sektori något län under de senaste 15 åren. Den högsta tillåtna öknings- resp. minskningstakten för sysselsättningen är således olika för varje sektor. Dessa restriktioner svarar mot tekniska och sociala förhållanden som begränsar sektorernas flexibilitet.l
Som mått på effektiviteten i produktionen används kapitalåtgång (investeringsbehov) per produktionskrona. De regionala variationerna i detta mått förutsätts spegla variationer i produktionsförutsättningarna. Som mått på ojämnheten i den regionala inkomstfördelningen används skillnaden mellan det högsta och lägsta produktionsvärdet (förädlingsvär- det) per sysselsatt i regionerna. Konkret innebär modellen att man vid en given målsättning om den regionala inkomstfördelningen söker det lokaliseringsmönster, som uppfyller produktionsmålen för de olika sektorerna till minsta investeringskostnad för ekonomin som helhet. Uppfyllandet av detta mål innebär samtidigt att resursutrymmet för konsumtion blir så stort som möjligt.
Resultat i beräkningarna med modellen
I analyserna av sambandet mellan regionala inkomstfördelningsmål och effektivitetsmål i den ekonomiska politiken har först antagits att syfteti denna politik är att reducera de regionala inkomstskillnaderna så mycket som möjligt fram till 1980. Konsekvenserna i form av effektivitet, dvs. investeringsbehov, i produktionen beaktas härvid inte. Denna kombina-
* Som framgår av model- lens uppbyggnad implice- rar således analyser med beslutsmodeller på intet sätt optimering utifrån snävt definierade ekono- miska effektivitetskriterier. Det är fullt möjligt atti den här presenterade beslutsmodellen bygga in ytterligare, mer konkreti- serade politiska mål för den sociala och fysiska miljöns kvalitet som restriktioner på utveck- lingen i beräkningarna.
tion av mål i politiken benämns i fortsättningen utjämningsalternativet. Som medel för att nå det uppställda målet använder sig samhället av omlokaliseringar av produktionsenheter inom de nationellt rörliga sek- torerna. Enligt kalkylerna med modellen kan genom sådana omlokali- seringar skillnaderna i produktion per sysselsatt mellan två län i landet högst reduceras till 19 700 kronor. En fullständig utjämning av regionala skillnader i produktion per sysselsatt är således inte möjlig inom ramen för de förutsättningar som gäller i modellberäkningarna. Mot det lokaliseringsmönster som medför de minsta regionala skillnaderna svarar ett årligt investeringsbehov om 3,85 miljarder kronor 1965—1980. Därefter har antagits att utformningen av den ekonomiska politiken baseras endast på effektivitetsöverväganden. De regionala skillnader i produktion per sysselsatt som är förenade med en sådan politik förutsätts inte bli beaktade. Denna kombination av mål i politiken betecknas fortsättningsvis effektivitetsalternativet. Beräkningar med modellen uti— från de förutsättningar som ges av det senare alternativet anger att det årliga investeringsbehovet inom de nationellt rörliga sektorerna högst kan pressas ned till 2,99 miljarder kronor genom omlokaliseringar. Mot denna regionala fördelning av produktionen inom sektorerna svarar en skillnad i produktion per sysselsatt mellan länen på 28 700 kr. Vidare har med hjälp av modellen beräknats den regionala fördelning av produktionen som medför minsta investeringsbehovet inom de rationellt rörliga sektorerna vid olika givna regionala inkomstfördelningsmål mellan de angivna extremalternativen.
Resultat i beräkningarna med modellen redovisas i tabell 7.9. Av tabellen framgår att en utjämning av de regionala inkomstskillnaderna motsvaras av ökat investeringsbehov, dvs. minskad effektivitet, inom de nationellt rörliga sektorerna. Enligt modellen råder således konflikt mellan regionala inkomstutjämningsmål och effektivitetsmål i politiken. Enligt beräkningarna för fem alternativa målkombinationer kan skillna- den mellan länen med den högsta och den lägsta produktionen per sysselsatt år 1980 reduceras med högst 31 %, dvs. från 28 700 kr. i fallI till 19 700 kr. i fall V. Denna utjämning motsvaras av en ökning i investeringsbehovet med 28 %. Av tabellen framgår vidare att kostnaden i form av ökat investeringsbehov är relativt liten i början av utjämnings- processen, men att den ökar starkt när de regionala inkomstutjämnings— kraven drivs längre.
Enligt beräkningarna erhåller endast Stockholms, Uppsala, Hallands, Värmlands samt Västernorrlands län en större andel av den totala produktionen i landet när effektivitetsalternativet ligger till grund för beräkningarna jämfört med produktionsfördelningen mellan länen i utjämningsalternativet. Effektivitetsalternativet innebär också en ökad inkomst per sysselsatt i de angivna länen. Omvänt innebär en regional utjämningspolitik sänkt inkomst per sysselsatt i dessa län, medan samtliga övriga län redovisar ökning i olika grad.
Den sysselsättningsutveckling i länen för olika sektorer år 198 0, som erhålls i beräkningarna enligt effektivitetsalternativet, har jämförts med de utvecklingstendenser på nationell nivå för dessa sektorer som anges i 1970 års långtidsutredning.
Tabell 7.9 Alternativa kombinationer av inkomstfördelningsmål och effektivitets- mål i regionalpolitiken
Kombination av inkomstfördel- I 111 IV V ningsmål och effektivitetsmål
Största skillnad i inkomst per sysselsatt (i kronor) mellan två län i landet 28 700 26 500 22 200 20 700 19 700
Totala investeringar (1 mil- jarder kronor) 2,99 3,02 3,20 3,40 3,85
Anm.: De regionala inkomstskillnaderna mäts i form av högsta skillnad i produktion per sysselsatt mellan två län ilandet år 1980. Investeringsuppgiftema anger det genomsnittliga årliga förändringsbehovet av kapitalstocken under perio- den 1965—1980 exkl. ersättningsinvesteringar. Uppgifterna avser endast de na- tionellt rörliga sektorerna. Samtliga värden är angivnai 1959 års prisnivå.
Enligt dessa jämförelser kommer grafisk, metall- och verkstadsindustri samt nationell service att expandera snabbare i Göteborgs och Bohus samt Malmöhus län än på nationell nivå. Metall- och verkstadsindustrin samt den kemiska industrin kommer enligt kalkylerna att utvecklas förhållandevis snabbt i Stockholms samt Uppsala län. Hallands, Älvsborgs och Västerbottens län beräknas få en jämförelsevis snabb utveckling inom metall- och verkstadsindustri samt nationell service. Som ytterligare exempel på resultat i dessa beräkningar kan anges att Västerbottens och Norrbottens län båda kommer att uppvisa en snabbare utveckling än den nationella nivån inom samtliga sektorer utom den kemiska industrin.1
Resultaten i beräkningarna med modellen har vidare jämförts med de bedömningar av sektorernas utveckling som vissa län utarbetade i samband med länsplanering 1967. I flertalet fall överensstämmer dessa bedömningar med långtidsutredningens sektorsprognoser.2 Vid jämförel- se mellan resultaten i modellberäkningarna och länsplaneringens bedöm- ningar i de fall där dessa avviker från långtidsutredningens riksprognoser framkommer en splittrad bild för Kopparbergs och Västernorrlands län. Dessa län har i vissa fall justerat långtidsutredningens bedömningar mot utjämningsalternativet, i andra fall mot effektivitetsalternativet. I Norr- bottens län har för flertalet sektorer långtidsutredningens bedömningar justerats i riktning mot utjämningsalternativet, dvs. det alternativ som i beräkningarna med modellen ger en förhållandevis gynnsam utveckling för länet.
7.3.3. Tillämpning av en beslutsmodell av dynamisk typ
Inom ramen för en analys med en modell av den typ som Granholm och Ohlsson konstruerat kan det visas att överensstämmelse föreligger mellan långtidsutredningens sektorsprognoser och regionala befolknings- och sysselsättningsprognoser enligt länsplanering 1967 för år 1980. Huruvida denna överensstämmelse kan upprätthållas även för den mellanliggande tiden fram till 1980 kan inte avgöras med modeller av statisk typ. Det
' Metallindustrin kommer dock enligt beräkningarna att utvecklas relativt sakta i Norrbottens län.
2 En jämförelse mellan re- sultaten i beräkningarna med modellen och långtids- utredningens prognoser gjordes i föregående avsnitt. En jämförelse med länspla- neringens bedömningar är därför här av intresse en- dast i de fall dessa awi-
ker från långtidsutred- ningens.
' L. Lundqvist och F. Snickars, En modell för regionala utvecklings- förlopp, bilaga 14.
kan visas att även om produktions- och sysselsättningsprognoserna är förenliga vid planeringsperiodens slut så kan ändå obalansproblem uppstå under mellanpen'oderna. Sådana problem hos regionala utvecklingsför- lopp kan analyseras med s. k. dynamiska modeller.
Lars Lundqvist och Folke Snickars har konstruerat en beslutsmodell för analys av regionala utvecklingstendenser, vilken innebär en vidareut- veckling av den ovan redovisade modellen. Analyserna omfattar utveck- lingen över tiden. Transportkostnaderna har också förts in i analyserna.1 I övrigt baseras modellen på i huvudsak samma förutsättningar som den ovan redovisade modellen.
Modellens uppbyggnad
Produktionssystemet indelas i likhet med vad som är fallet i de analyser som utförs av Granholm och Ohlsson i nationellt rörliga resp. regionalt bundna sektorer. Produktionsenheterna inom de nationellt rörliga sek- torerna skall lokaliseras till åtta riksområden enligt ERU: s indelning. En i viss mening bästa utveckling över tiden skall erhållas. Den tidsperiod för vilken utvecklingen studeras är åren 1965—1985. Denna ZO-årsperiod indelas i analysen i fyra S-årsperioder. Åren 1970, 1975, 1980 och 1985 får i analysen karaktärisera utvecklingen under resp. S-årsperiod.
Den modell som används i analyserna av den regionala utvecklingen är en s. k. icke-linjär programmeringsmodell av dynamisk typ. De krav eller restriktioner på utvecklingen som förs in, är desamma som i Granholms och Ohlssons analyser med den skillnaden att restriktioner här läggs på utvecklingen under hela planeringsperioden fram till dess slut och inte enbart på förhållandena under slutåret.
Två grundläggande krav på den regionala utvecklingen, som skall vara uppfyllda för varje förlopp som kan räknas fram med modellen, utgörs av dels nationellt bestämda ”produktionsmål” för de rörliga sektorerna, dels regionalt specificerade ”sysselsättningsmål”. Produktionsmålen för 1975, 1980 och 1985 har erhållits genom att applicera prognoserna i 1970 års långtidsutredning på 1970 års produktionsvärden. Utvecklingen över tiden för de olika sektorernas produktivitetsvärden förutsätts vara densamma i varje region. Sysselsättningsmålen har erhållits genom att med hjälp av de angivna uppgifterna i prop. 1972: 111 bestämma befolkningsutvecklingen i vart och ett av riksområdena. De framtagna befolkningsramarna har översatts till sysselsättningsmål för åren 1970, 1975, 1980 och 1985 med hjälp av uppgifter om förvärvsintensiteten i de olika regionerna. För 1970 har verkliga produktionsvärden och existeran- de befolkningsfördelning använts som ”mål”.
Genom förslitning etc. antas kapitalstockens storlek minska över tiden. Minskningen anges genom en för varje sektor specifik deprecieringstakt. Genom nyinvesteringar ökar produktionskapaciteten över tiden. I model- len antas fullt kapacitetsutnyttjande, dvs. kapitalstock och produktions- värde är relaterade till varandra genom regionalt och sektoriellt specifika kapitalkvoter. Eventuella stordriftsfördelar etc. i produktionen beaktas ej i analysen. För att fånga upp omställningssvårigheter av social och teknisk natur införs liksom i Granholms och Ohlssons modell en restriktion i form av en högsta tillåtna expansionstakt för varje sektor och region. Gränsen för den maximala kontraktionen ges av depre- cieringstakten.
Under förutsättning att det existerar ett antal skilda utvecklingsför- lopp som alla uppfyller de krav som de införda restriktionerna uppställer, så är nästa steg att värdera dessa alternativ. Som nämnts sker detta genom att föra in en målfunktion i modellen. I den modell som här redovisas består målfunktionen av två huvudkomponenter. Den första utgörs av (nuvärdet av) de sammanlagda kapitalinvesteringarna under perioden 1965—1985 i de nationellt rörliga sektorerna. Den andra huvudkompo- nenten i målfunktionen utgörs av (nuvärdet av) de totala transportkost- naderna för olika produktionsalternativ under planeringsperioden.1 I analyserna beräknas det utvecklingsförlopp som medför att de samman- lagda investerings- och transportkostnaderna under planeringsperioden blir så små som möjligt, samtidigt som de restriktioner som ålagts utvecklingen är uppfyllda. Minimering av dessa kostnader innebär att man funnit ett utvecklingsförlopp som samtidigt gör det totala värdet av den privata och offentliga konsumtionen under planeringsperioden så stort som möjligt.
Resultat i beräkningarna med modellen
Resultaten i analyserna med den av Lundqvist och Snickars utvecklade modellen visar att prognoserna för produktionsutvecklingen i landet som helhet fram till 1980 enligt 1970 års långtidsutredning svarar mot befolkningsutvecklingen i länen enligt 1972 års plan för utveckling av den regionala strukturen endast om produktionen under första hälften av 1970-talet utvecklas snabbare och under senare hälften av 1970-talet långsammare än vad som anges i långtidsutredningen. Sysselsättningspro- gnosen ger för höga värden satta i förhållande till den förutsedda produktionsutvecklingen under perioden 1965—1975. För den därefter följande perioden anger beräkningarna däremot en tilltagande knapphet på arbetskraft. I slutperioden föreligger enligt modellberäkningama tendens till arbetslöshet endast i Västerbottens och Norrbottens län. Bristen på samstämmighet förklaras av att långtidsutredningens kalkyler gäller för tiden som helhet fram till 1980, medan kalkylerna här bygger på en uppdelningi delperioder.
I beräkningarna jämförs den regionala utveckling för sektorerna som erhålls när målet är att minimera summan av investerings- och transport- kostnaderna, dvs. uppnå största 'möjliga konsumtionsutrymme, med två ytterlighetsfall. I det ena av dessa beaktas endast investeringskostnadema. De totala transportkostnadernas beroende av produktionsenheternas lokalisering bortses från. I det andra förutsätts kapitalåtgången per produktionsenhet oberoende av i vilken region investeringarna sker. Detta innebär att de totala investeringskostnadema inte påverkas av hur de olika sektorernas produktionsutveckling fördelar sig på skilda regioner. Endast de totala transportkostnaderna utgör således målindikator i detta ytterlighetsfall.
Med de använda kostnadsmåtten kommer enligt beräkningarna den sektorutveckling som fås då målet är att erhålla största möjliga konsumtionsutrymme att i hög grad likna den som fås då målet är att minimera endast de totala investeringskostnadema. För att renodla skillnaderna analyseras den regionala utvecklingen för sektorerna mer ingående i de båda ytterlighetsfallen.
' Transportkostnaderna ut- görs av dels kostnader för råvaruleveranser och leve- ranser mellan produktions- sektorerna, dels av kostna- der för leveranser från pro- duktionssektorema till oli- ka former av slutlig använd- ning (privat och offentlig konsumtion, export m. m).
Figur 7: 4 Sysselsättnings- utveckling ]965— 1985 vid minimering av in- vesteringskostnaderna. Kalkylexempel baserade på beräkningar för del- perioder jämfört med beräkningar enbart för slu fåret.
Anm.: Heldragna stap- lar anger beräkningar för delperioder, streckade staplar beräkningar en- bart för slutåret.
Den sysselsättningsutveckling inom de nationellt rörliga sektorerna för perioden 1965—1985 i varje riksområde som erhålls i det beräkningsal- ternativ, där enbart investeringskostnadema minimeras, illustreras ifigur 724. Som jämförelse redovisas i figuren även de resultat för 1985 som erhålls med en rent statisk modell.
I den dynamiska lösningen noteras för slutåret endast ett fåtal större avvikelser jämfört med resultaten i beräkningarna med den statiska modellen. Ett sådant exempel är utvecklingen inom skogsindustrin, där den dynamiska lösningen förutsätter en betydligt långsammare minskning i norra Mellansverige (motsvarande Värmlands, Kopparbergs och Gävle- borgs län) på bekostnad av utvecklingen i Smålandslänen inkl. Gotland.
Sysselsättning. 1000- tal enetällde
Stock- Östra holm
Mellersta Övre Norrland Norrland
Norra Mellan- sverige
Vist- sverige
Smaland Syd- sverige
Mellan- med sverige öarna
Skoge- industri
Grafisk industri
Livsmedels- industri
Tenil- industri
Kemisk industrl
_.N 8 8
verkstadsindustri
Metall— och
Nationell
service N o o
2
H—H'r—v—v—vw—i—r—FEH'FCCGEH—r—H'HW—H—l—i' 55755657556575565758565753565755657585557585
Beträffande enskilda utvecklingsförlopp finner man ett flertal kraftiga avvikelser från de likformiga expansions- respektive kontraktionsförlopp, som skulle kunna förväntas med utgångspunkt från en rent statisk lösning. Förskjutningar i regionernas relativa produktionsbetingelser sker på ett komplicerat sätt över tiden. I Sydsverige (Hallands, Kristianstads samt Malmöhus län) leder detta t.ex. till betydande trendbrott för utvecklingen inom textil-, kemisk- samt metall- och verkstadsindustri. Allmänt kan sägas att näringsgrenar med hög produktivitet såsom nationell service, metall- och verkstadsindustri samt kemisk industri tenderar att lokaliseras till storstadslänen vid minimering av investerings- kostnadema. Ett undantag utgör den grafiska industrin, vilken expan— derar i östra Mellansverige.
Syeeellittning. 1000- tal ennillde
Stock- Östra Småland Syd— holm Mellen- med everige everiqe öarn-
anmäl
X
Mellereta Övre Norrland Norrland
Vält - sverige
Norre Mellan- everige
Skogs- industri
Grafisk industri
C&D. - lEDIlMIMiMi
Livsmedels— industri
ll
mimnmmlj'nimanhau.m.
lentil— industri
| I I
]]): llll
Kemisk Industri
?
verkstadsmdustri
Metall— och
200 —
Nationell eervuce
100—
4 — le..-...-. .l - . ' - - 65 75856575 85657585657585657585657585657585657585
Figur 7: 5 Sysselsättnings- utveckling 1965—1985 vid minimering av transport- kostnaderna. Kalkylexempel baserade på beräkningar för delperioder jämfört med beräkningar enbart för slutåret.
Anm.: Se figur 7. 4.
' Dessa siffror skall dock bedömas mot bakgrund av de ofullkomliga kostnads- måtten i beräkningarna. Skillnaderna i investe- ringskostnadema kan antas vara överskat- tade, medan måttet
på transportkostna- derna kan förväntas underskatta verkliga skillnader.
Tabell 7.10 Jämförelse mellan resultat av beräkningar med beslutsmodellen
Målet är Totala investe— Totala transport- Skillnad mellan att minimera ringskostnader kostnader högsta och lägsta (miljarder kr.) (miljarder kr.) förädlingsvärde enligt kalkylerna enligt kalkylerna per sysselsatt i olika regio ner (kr.)
1975 1985
totala investe- ringskostnader 13 200 23 300
totala investe- rings- och trans- portkostnader 65,29 22,17 13 000 21 800
totala transport- kostnader 76,35 21,65 12 600 19 900
Anm.: Samtliga värden är angivnai 1959 års priser.
Den sysselsättningsutveckling inom de nationellt rörliga sektorerna i olika riksområden, som erhålls i beräkningarna enligt det andra ytterlig- hetsfallet, vari enbart transportkostnaderna beaktas, redovisas i figur 7: 5. Stora skillnader föreligger vid jämförelse med fallet där investeringskost- nadema minimeras. Sektorer med höga slutleveransandelar (skogs-, livsmedels- och kemisk industri) eller sektorieut jämnt fördelade leverans- behov (nationell service) lokaliseras till geografiskt och befolkningsmäs- sigt centralt belägna regioner medan sektorer med relativt sett låga leveransbehov t.ex. metall- och verkstadsindustri expanderar i övriga regioner. Detta medför ett förhållandevis differentierat tillväxtmönster i storstadslänen och Mellansverige. I övriga delar av landet, framför allt inom norra stödområdet, är tillväxten mer koncentrerad till ett fåtal branscher, speciellt då metall- och verkstadsindustrin.
I detta ytterlighetsfall noteras flera större avvikelser för slutåret mellan den dynamiska och den statiska lösningen. Jämfört med resultaten i beräkningarna med den statiska modellen flyttas den grafiska industrins expansion i den dynamiska lösningen över från östra Mellansverige till Stockholmsregionen samt metall- och verkstadsindustrins expansion över från Mellansverige till Syd— och Västsverige.
Av de redovisade resultaten framgår således väsentliga skillnader i utveckling över tiden mellan de två ytterlighetsfall, som svarar mot minimala investeringskostnader resp. minimala transportkostnader. Ett utbytesförhållande mellan det rent investeringsminimerande och det rent kostnadsminimerande utvecklingsmönstret föreligger. Av tabell 7.10 framgår att transportkostnaden i den investeringsminimerande lösningen kan sänkas med 4 % till priset av en ökning i investeringskostnadema med 17 %.1 Med använda mått kommer därför en maximering av totala konsumtionsutrymmet genom minimering av summan av investerings- och transportkostnaderna, som antyds ovan, att resultera i ett utveck-
lingsförlopp, som i mycket liknar den rent investeringsminimerande lösningen.
Ett mål för den regionala utvecklingen som inte direkt beaktas i modellen utgörs av önskemålet om jämn regional fördelning av välfärden. I de av Granholm och Ohlsson utförda analyserna studeras utbytesför- hållandet mellan investeringskostnader och inkomstspridning med hjälp av en statisk modell. Samma mått kan användas för att utvärdera de fördelningspolitiska konsekvenserna av investeringsminimering resp. transportkostnadsminimering i beräkningarna med den dynamiska be- slutsmodellen. Från fördelningssynpunkt framstår därvid den transport- kostnadsminimerande lösningen som klart fördelaktig. Den maximala inkomstspridningen reduceras med omkring 15 % i förhållande till det investeringsminimerande utvecklingsförloppet. Både absolut och relativt ökar skillnaden mellan lösningarna över tiden. Det av Granholm och Ohlsson studerade utbytesförhållandet mellan konsumtionsutrymme och regional inkomstfördelning förefaller därför bli mindre markerat om transportkostnader införs som en uppoffring likställd med investeringar.
7.4. Sammanfattande bedömning
ERU: s studier av regionala prognoser för ett medellångt tidsperspektiv syftar till att vidareutveckla instrumenten för samordning av olika prognoser. Till hjälp för detta utvecklas två typer av instrument, regionalräkenskaper och beslutsmodeller.
Ett fullt utbyggt regionalräkenskapssystem av den typ som redovisasi föreliggande kapitel ger möjlighet
; att göra mer exakta avstämningar mellan de i befolkningstal formulera- de prognoserna för den regionala nivån i länsplaneringen och den i produktionstermer beskrivna utvecklingen för den nationella nivån i långtidsutredningarna —- att bedöma vilka sysselsättningseffekter som uppstår i en region vid en produktionsförändring inom en viss bransch i en annan region. Genom studier av sådana direkta och indirekta spridningseffekter blir det möjligt att bedöma hur olika lokaliseringspolitiska och andra åtgärder påverkar utvecklingen inom och utom regionen — bygga upp långtidsutredningens kalkyler för den nationella nivån utifrån data för landets regioner.
Beslutsmodeller av den typ som utformats och prövats inom ramen för ERU : s metodutvecklingsarbete
— ger ett underlag för bedömningar av samstämmigheten mellan såväl prognoser som planer för utvecklingen. Modellerna kan belysa vilka åtgärder samhället måste vidta för att uppställda mål för samhällsut- vecklingen skall nås
— ger underlag i analyser av olika delproblem inom ramen för regionalpo- litiken, exempelvis utformningen av transportsystemet i glesbygdema. Enligt ERU:s uppfattning krävs för samordning av nationella och regionala prognoser att utvecklingen för både sysselsättning och produk- tion beaktas. Den snabbt ökade insatsen av maskiner och andra realkapitalföremål inom de varuproducerande sektorerna medför minskat arbetskraftsbehov. Härigenom skapas utrymme för sysselsättningsökning inom de tjänsteproducerande sektorerna. För att beräkna de regionala konsekvenserna av sektorsförändringar av detta slag är det enligt ERU: s
bedömningar lämpligt att ett regionalräkenskapssystem byggs upp. Arbetet med regionalräkenskapssystem bör således föras Vidare. Den under senare år snabba utbyggnaden av den regionala statistikproduk- tionen har minskat behovet av kompletteringar för att ge det för samhällsplaneringen nödvändiga underlaget. Till de områden som måste kartläggas hör dock
— det enskilda näringslivets och de offentliga sektorernas leveranser i form av köp och försäljningar av varor och tjänsteri olika regioner — bostadsbyggandets omfattning i olika regioner i värdetermer — hushållens konsumtionsutgifteri olika regioner.
Vissa av dessa kartläggningar torde kunna baseras på urvalsundersök- ningar. Kartläggningar av regionala samband i form av leveranser mellan verksamhetsställen inom de privata och offentliga sektorerna kan bedömas behöva ske endast med relativt långa tidsavstånd, t. ex. vart femte år.
Enligt ERU: s bedömning är det viktigt att det fortsatta arbetet med utvecklandet av regionalräkenskapssystem sker i nära samtand med utarbetandet av nya metoder och modeller för den rumsliga planeringen på regional och nationell nivå.
I takt med att den samhälleliga planeringen på olika områden byggs ut så blir behovet av nya instrument för att bedöma effekterni av olika åtgärder allt större. Beslutsmodeller av den typ som redovisas i föreliggande kapitel kan användas som underlag i sådana bedömningar. De kan även, som framhålls i kapitel 8, användas som ett inderlag i regionala perspektivanalyser.
Det är enligt ERU: s uppfattning viktigt att metoder utvecklzs som gör det möjligt att belysa sambanden mellan befolknings-, näringslivs- och miljöutveckling. Härför krävs att modeller som beskriver samhällsutveck- lingen även i andra termer än dem som avser deni monetära måttenheter registrerade utvecklingen. För tillämpandet av dessa modeller fordras att regionalstatistiska system byggs upp som gör det möjligt att följa utvecklingen för den sociala och fysiska miljöns kvalitet paralellt med uppbyggnaden av regionalräkenskapssystem som baseras på monetära mått. Hushållens reala och finansiella resurser, tillgångar i forn av hälsa, utbildning, rekreationsområden, etc. bör registreras i ett sådart system.
8. Perspektivanalys
8.1. Synsätt och mätmetoder
Varje ny generation av människor har möjlighet att utnyttja och bygga vidare på tidigare generationers lager av kunskaper och materiella tillgodohavanden. Med hjälp av mått på dessa tillgångar vid skilda tidpunkter kan vissa grundläggande drag i samhällets hittillsvarande och framtida utveckling beskrivas. Måtten bör därvid ge en uppskattning av såväl den totala omfattningen av tillgångarna som deras utformning och fördelning mellan olika individer, regioner och tidpunkter. Därigenom kan de läggas till grund för samhällets val av utvecklingsstrategi i ett längre tidsperspektiv.
I föreliggande kapitel förs diskussionen om regionala prognoser vidare. I kapitel 7 tas upp prognoser för främst medellång sikt. Här diskuteras långsiktiga förändringar för viktiga tillgångar på nationell, regional och lokal nivå. Tonvikten ligger därvid vid analys av sambanden mellan befolkningsutveckling, kapitalbildningstakt och införandet av ny teknik. Analysen syftar till att lägga grund för utformning av vad som benämns regional perspektivplanering. Därmed avses planering för en så lång sikt att fundamentala bindningar vid teknologi och bebyggelsestruk- tur m. ni. har upplösts. Perspektivplaneringen består av a) kartläggnings- fas och b) utvärderingsfas. I den första ingår prognoser för långsiktig utveckling medan den senare består av mål — medelanalys med diskussion av framtida behov av åtgärder.
En utgångspunkt för analysen i föreliggande liksom i föregående kapitel är att förutsättningarna för en balanserad utveckling tas upp. Begreppet balans står därvid för en kompromiss mellan olika mål, t. ex. trygghetsmål, mål ifråga om inkomstutjämning, sysselsättningsnivå, valfrihet och produktionstillväxt. Önskemålet om balans kan formuleras i flera dimensioner. Som exempel kan en indelning i produktionssystem, ekologiskt system och socialt system anföras.
Som framhålls i kapitel 7 innebär önskemålet om balansi produktions- systemet på kort sikt en strävan efter överensstämmelse mellan utbud och efterfrågan av varor och tjänster. En sådan överensstämmelse kan kallas flödesjämvikt. På lång sikt tillkommer önskemålet om en balanse- rad struktur i samhället. Detta benämns här beståndsjämvikt. Innebörden av detta önskemål är en strävan efter överensstämmelse mellan samhälls-
kapitalets faktiska storlek vid olika tidpunkter och den kapitalstruktur som är önskvärd ur teknologisk och ekonomisk synvinkel. I ekonomiskt- politiska termer svarar kravet på flödesjämvikt till mål om full sysselsättning och stabila priser samt till målet om balans i utrikeshan- deln. Önskemålet om beståndsjämvikt svarar närmast till näringspolitiska mål om kapaciteten i olika branscher samt om arbetstillfällenas regionala och branschmässiga fördelning.
Produktionssystemet utvecklas i ständig växelverkan med det ekologis- ka systemet. I produktionsprocessen förbrukas olika slag av naturtill- gångar varav en del är reproducerbara medan andra inte kan reproduce- ras. Samtidigt som produktionssystemet förbrukar knappa naturtillgångar står det i förbindelse med det ekologiska systemet genom utsläpp av avfallsprodukter i luften och i vattnet. Även ifråga om den ekologiska balansen kan man skilja mellan krav på flödesjämvikt och krav på beståndsjämvikt. Kravet på flödesjämvikt gäller därvid överensstämmelse mellan utsläpp av föroreningar och recepienternas förmåga att bryta ner dem. Med hjälp av olika typer av miljöprognoser kan, som framhålls i prognosgruppens rapport, dessa flödesojämvikter belysas. Kravet på beståndsjämvikt å andra sidan gäller hushållningen med knappa naturtill- gångar. Valet av avverknings- och återväxtprogram inom skogspolitiken kan tas som exempel på detta. Hushållningen med mark och vatten, liksom övrig fysisk planering, bör emellertid också komma in under denna rubrik även om denna hushållning till en del berör tillgångar som inte är reproducerbara. Det har hävdats att en strävan bör vara att återföra sådana tillgångar till ett ursprungligt skick för att möjliggöra återbruk.
Hela folkhushållets verksamheter syftar i sista hand till att fylla mänskliga behov. Det är väsentligt att planeringen av framtidens samhälle tar sin utgångspunkt i individernas reella behov ifråga om konsumtion, trygghet och sociala kontaktmöjligheter. Begreppet konsumtion bör i detta sammanhang tolkas i vidaste bemärkelse och inkludera såväl materiella som icke materiella nyttigheter. Även kapitalbegreppet bör ges en vid tolkning. Samhällskapitalet inkluderar sålunda inte enbart realka- pital i form av maskiner och byggnader utan också mänskligt kapital i form av utbildnings- och kulturkapital samt olika former av naturtill- gångar. Önskemålet om en socialt balanserad utveckling gäller sålunda i första hand att utvecklingen skall vara inriktad på individernas konkreta behov. Forskningen under denna punkt gäller därför bland annat individens möjligheter att klara av påfrestningarna i framtidens samhälle. De fördelningspolitiska frågeställningarna bör emellertid också komma in här. För att utvecklingen skall ske under social balans krävs nämligen att välfärden fördelas jämnare mellan olika grupper i samhället. Detta gäller inte minst fördelningen av välfärden i tiden och rummet.
I samband med en diskussion om socialt balanserad utveckling förtjänar frågan om hur den tekniska utvecklingen påverkar olika grupper speciellt intresse. Det är nämligen klart att även om en innovation ökar den samlade produktionens värde så innebär detta i allmänhet inte en lika stor välfärdsvinst för alla grupper i samhället. Ofta är det i stället så att
vissa grupper gör en vinst medan andra grupper gör en förlust. För att utvecklingen skall fortgå under social balans krävs därför i allmänhet att skattepolitiken utformas så att de som skördar vinsterna av en förändring kommer att kompensera de grupper som gör en förlust.
För att målet om en balanserad regional utveckling skall kunna uppnås måste en överensstämmelse skapas mellan utvecklingen på de skilda nivåerna. Det är därför viktigt att en perspektivplanering växer fram i nära samverkan mellan medborgarorganisationer, beslutsfattare, experter och forskare. En sådan samverkan kan bl.a. leda fram till att det från samhällsplaneringens sida framställs önskemål om att en viss teknik skall utvecklas. Speciellt viktigt är det att undvika att en teknik tas fram som begränsar valmöjligheterna för framtida generationer.
8.1.1. Framtidsstudier och perspektivplanering
Arbetsgruppen för framtidsstudier hävdar i betänkandet ”Att välja framtid” att allmänhet och beslutsfattare tvingas att i växande grad söka få överblick och ta ställning till sitt framtidsansvar. Man framhåller också att en stor del av förberedelserna av planerade förändringar av långsiktig betydelse för det svenska samhället utförs i det offentliga utrednings- väsendet. I utredningarna skulle vida utblickar kunna göras i större utsträckning än för närvarande. Diskussioner om perspektivplanering i föreliggande kapitel skall ses som ett exempel på detta.
ERU: s forskningsanknytning gör det naturligt att koncentrera intres- set till sådana forskningsansatser inom framtidsstudieområdet som behandlar regionalpolitiska frågor. Den på detta sätt avgränsade forsk- ningen om den framtida utvecklingen i olika regioner gäller sålunda bl. a.:
. forskning om den enskilda individens och det sociala livets villkori olika utvecklingsaltemativ b. forskning om produktionsresursernas omfattning och tillväxt . forskning om produktionens och produktionsresursernas fördelning på olika användningsområden . forskning om beslutsprocessen.
Forskning under punkt a. gäller bl. a. individens välfärd och möjlig- heter att klara av påfrestningar i framtidens samhälle. Till punkt b. kan analys av kapitalbildningen och förbrukningen av icke-reproducerbara naturtillgångar räknas. Forskningen om arbetskraftens och teknikens utveckling bör också komma in under denna rubrik. Under punkt c. tas resurs- och inkomstfördelningsproblemen upp. Denna punkt gäller bl. a. ett effektivt utnyttjande av de samlade resurserna, men också avgöranden om konsumtionens fördelning mellan olika generationer och mellan olika regioner vid skilda tidpunkter. Punkt d. gäller fördelningen av beslut mellan organ på olika nivåer inom samhället. Avvägningen mellan centraliserat och decentraliserat beslutsfattande hör hit.
Resultaten från forskningen kan utnyttjas på flera sätt i framtids- studier och perspektivplanering. 1 planeringsformer med inslag av
perspektivanalys såsom långtidsutredningarna, den regionala utvecklings- planeringen och fysiska riksplaneringen kan forskningsresultaten sålunda komma till direkt användning. Det är emellertid troligt att vinster kan uppnås om vissa mellansteg med bearbetningar av forskningsresultat införs. Hit hör bl.a. speciella framtidsmetodiker såsom delfimetoden, scenariotekniken, teknikvärdering och den i bilaga 12 redovisade speltek- niken.
Grundidén med delfimetoden är, som framhålls i framtidsstudiegrup- pens rapport, (SOU 1972: 59) att samla personer med stor sakkunskap för att från dem få ut en samstämmig utvärdering av ett framtida utvecklingsförlopp. Metoden ger inte någon ny kunskap. Syftet är begränsat. Det gäller att på ett systematiskt sätt utvärdera existerande kunskaper. Delfimetoden ger därvid en kartläggning av relationerna inom ett relativt vidsträckt fält där olika experter kan tänkas överblicka en liten del men inte hela nätverket. Man får med metoden en totalbild över utfallet av experternas bedömningar.
Scenariotekniken går ut på att beskriva ett händelseförlopp som utvecklar sig över tiden. Underlaget för ett scenario är olika prognoser och någon idé om en drivande kraft. Det är kanske främst i det senare som forskningsresultatet kan komma in. Liksom vid delfitekniken krävs det att de som medverkar vid utarbetandet av ett scenario har stor sakkunskap.
Det kan hävdas att scenariotekniken bygger på deltagarnas förmåga att uttolka prognoser och att det ställs stora krav på prognosemas uppbyggnad. Det är bl.a. viktigt att dessa inte är hårt styrda av nuvarande förhållanden. Det bör sålunda ges utrymme för fantasi. Samtidigt bör prognosarbetet ge åtminstone ett alternativ som många tror på och som det är angeläget att arbeta igenom i detalj. Det är bl. a. viktigt att klargöra hur förändringar kommer in vid olika tidpunkter. ERU har därför i den nu genomförda etappen initierat forskning kring modeller som ger förloppsbilder av balanserad regional utveckling (se avsnitt 8.1.2).
Beträffande teknikvärdering kan sägas att den gäller analys av konsekvenserna av en tänkt förändring i successiva steg. Enligt ERU: s uppfattning bör teknikvärdering kunna utföras på flera delområden. För att studera förutsättningarna för en aktiv initiering av forskning för sådana utvärderingar har ERU låtit en särskild arbetsgrupp analysera utvecklingen på informationsteknologins och teleteknikens område (se avsnitt 8.2.3).
8.1.2. Metoder för regional förloppsanalys
I ett längre perspektiv begränsas existerande planeringsmodeller till att endast gälla jämförelser mellan olika långsiktiga jämviktstillstånd. Mot denna bakgrund bildades inom ERU arbetsgruppen för regionala utveck- lingsförlopp med uppgift att utveckla modeller som ger dynamiska förloppsbilder av balanserad regional utveckling. Målsättningen för gruppen har varit att utveckla metoder för betingade prognoser för såväl
långsiktig jämvikt som för anpassningsförloppet fram mot långsiktig jämvikt.'
Det är uppenbart att ett tillstånd i långsiktig jämvikt utgör ett rent hypotetiskt tillstånd, som aldrig kommer att uppnås i en faktisk ekonomi. Strukturella förändringar i smak och teknologi medför att samhället hela tiden strävar mot nya långsiktiga jämviktstillstånd. Trots detta kan dessa tillstånd spela stor roll som riktmärken för planeringen. I detta avseende kan planeringssituationen jämföras med problemet att navigera en segelskuta under osäkra vindförhållanden. För att komma fram till målet på kortaste möjliga tid styr seglaren mot en punkt på horisonten, trots att han vet att långt innan skeppet när denna punkt så kommer vinden att slå om och det blir nödvändigt att lägga om kursen och välja ett nytt riktmärke. Planeringshorisonten är oändlig medan den relevanta planeringsperioden är ändlig.
Gruppen betonar att det på nuvarande stadium inte är möjligt att utforma en modell som fullt ut uppmärksammar hela spektrat av långsiktiga regionala och sektoriella utvecklingsproblem. Det är snarare nödvändigt att utveckla delstudier över några av de mest betydelsefulla komponenterna i det större regionala utvecklingsproblemet.
I uppsatsen ”Kommunalekonomiska utvecklingsförlopp" diskuterar Barbro Fransson den historiska utvecklingen i några norrländska och några småländska kommuner. Detta arbete ligger till grund för analyseni avsnitt 8.4.1. Utgångspunkten för denna uppsats är frågeställningen om en analys av ett antal kommuners historiska utveckling kan ge kunskap som möjliggör prognosering av kommuners utveckling.
I uppsatsen ”En betingad prognos för industrisektorns regionala utveckling” behandlar Tomas Restad tillverkningsindustrins regionala utveckling inom ramen för ERU:s indelning av landets kommuner. Denna studie anknyter till de regionala produktivitetsmätningar som utförts inom produktionskostnadsgruppen av Yngve Åberg.
Tomas Restad utvecklar en dynamisk analys i vilken anpassningen mellan olika långsiktiga jämviktstillstånd behandlas. Detta sker till priset av att utvecklingen analyseras endast för tillverkningsindustri som helhet. I Åke Anderssons och Olle Ohlssons bidrag används en mer finfördelad sektorindelning. De strukturella anpassningsproblemen får därmed mind- re framträdande plats. I studien undersöks det detaljerade utseendet hos den långsiktiga jämvikt som utgör riktmärke för den dynamiska anpassningen i Restads studie.
Den gemensamma nämnaren mellan Anderssons och Ohlssons ansats och den ansats som presenteras i Folke Snickars och Lars Lundqvists bidrag är hänsynstagandet till transportkostnaderna i den regionala utvecklingen. Ett gemensamt drag med Restads ansats har denna modell i valet av målformulering. Bägge modellerna bygger på att konsumtionsut- rymmet skall maximeras. Snickars och Lundqvists analys presenteras närmare i kapitel 7.
' Utgångspunkten för den teori för perspektivplanering som utvecklas i bilaga 14 är idén, att förlopp som är i långsiktig jämvikt karaktäriseras av likformigt framåtskridande. Tanken är långt ifrån ny. Den framfördes redan på 1920-talet av Gustav Cassel. Långsiktig jämvikt definieras därvid så att såväl villkoren för beståndsjämvikt som villkoren för flödesjämvikt är uppfyllda.
Semhills- kapitel i ort
De distinktioner mellan flödesjämvikt och beståndsjämvikt samt mellan planeringsperiod och planeringshorisont som diskuteras inom arbetsgruppen för regionala utvecklingsförlopp kan direkt överföras till planeringen av ortssystemets utveckling. På kort sikt är ortssystemet givet och manifesteras i ett nätverk av beroende flöden. På kort sikt måste politiken därför inriktas på att medverka till att skapa balans mellan dessa flöden. Detta gäller framför allt arbetskraftens flyttning mellan olika orter och produktionssektorer.
På lång sikt kan emellertid ortssystemets struktur förändras. Genom regionalpolitiken kan ett befolkningsmässigt stabilt ortssystem byggas upp. Vid varje planeringstidpunkt kan således en ortsstruktur fastställas som är i långsiktig jämvikt. Detta hypotetiska utvecklingstillstånd kännetecknas av såväl flödesjämvikt som beståndsjämvikt och tjänar som riktmärke för planeringen. En ortssystempolitik som bygger på ett sådant synsätt bör innefatta ett sådant val av riktmärke. Distinktionen mellan planeringsperiod och planeringshorisont innebär att det inte är menings- fullt att fastställa den tidpunkt vid vilken en viss ortsstruktur skall vara uppnådd. Resonemanget kan illustreras med utgångspunkt i uppbygg- naden av samhällskapitalet i en expansiv ort (A) och en tillbakagående ort (B) inom ortssystemet.
I utgångsläget, dvs. i tidpunkten To i figur 8: 1, är det faktiska kapitalbeståndet i orterna A och B lika med K8 och K”. Givet de tekniska förhållandena samt samhällets värderingar så finns deot också ett önskat kapitalbestånd i denna tidpunkt. Det betecknas med K() i figuren. Det ligger högre än det faktiska i orten A och lägre 1 orten B. Om det nu var så att den faktiska kapitalstrukturen exakt överensstämde med den önskade skulle modellen befinna sig i beståndsjämvikt och utvecklingen skulle följa en långsiktigt balanserad utvecklingsbana. Denna markeras i figuren med en streckad linje genom K*.
I figurens exempel antas emellertid att utgångsläget karaktäriseras av obalans i beståndet genom att det önskade kapitalbeståndet är större respektive mindre än det faktiska värdet. Planeringen under perioden fram till TI inriktas därför på att sluta gapen. För orten A innebär detta kraftiga nyinvesteringar, medan kapitalet inte förnyas i nämnvärd utsträckning i orten B. Det balanserade utvecklingsförlopp som går
i Figur &] Samhällskapita- Iet i två arter vid skilda tidpunkter
Samhälls- kapital i ort B
genom Kä utnyttjas därvid som riktmärke. Denna bana visar nämligen hur den önskade kapitalstrukturen utvecklas.
I tidpunkten Tz omprövas planen. På grundval av den teknologi och de preferenser som nu råder bestäms ett nytt riktmärke för planeringen. En ny utvecklingslinje bestäms för den önskade kapitalstrukturen. För orten A innebär det en uppjustering och för orten B en nedjustering. På detta sätt rullar planeringen vidare. Planeringshorisonten är hela tiden oändlig medan planeringsperioden är ändlig. På mycket lång sikt förutsätts samhällskapitalet tillväxa i båda ortstypema.
8.2. Perspektivplanering på nationell nivå
Planeringen på nationell nivå spelar, via den övergripande planeringen och den planering som utförs av olika myndigheter, över ett mycket brett register. Långtidsutredningen, den fysiska riksplaneringen och den regionala utvecklingsplaneringen är exempel på övergripande planerings- former med inslag av perspektivanalys.
Den svenska långtidsplaneringen brukar — i likhet med den franska — beskrivas som ett exempel på indikativ planering. Det innebär att man i stället för dekret och direktiv använder mer av överenskommelser och gemensamma prognoser som medel. Även om prognoserna gäller ett relativt kort tidsperspektiv är arbetsformen delvis densamma som kommer till användning vid vissa framtidsstudier. De gemensamma prognoserna framkommer genom att planerna hos företag, kommuner, statliga verk och departement m.fl. samordnas inom ramen för ett centralt organ. Gången i en svensk långtidsutredning kan beskrivas i följande fyra stadier.
I. Enkätstadiet II. Utrednings- och analysstadiet III. Publicerings- och remissstadiet IV. Beslutsstadiet
Genom remissbehandlingen kan de planerande enheterna ges möjlighet att informera sig om utredningens ställningstagande och att reagera på detta via de kanaler som remissförfarandet skapar. Tillgången till de gemensamma prognoser som utredningsförfarandet skapat innebär ofta att de berörda instanserna reviderar sina ursprungliga planer. Mot denna bakgrund innehåller långtidsutredningen en utvärderingsfas genom en avstämningsomgång perioden mellan två utredningar.
Införandet av analyser som gäller ett betydligt längre tidsperspektiv än långtidsutredningamas kan som tidigare framhållits, också omfatta insamlandet av långsiktiga planer från offentliga myndigheter och näringslivet. Sådana planer kan, även om osäkerheten är stor, omfatta regionala fördelningar. Den enkätundersökning som genomfördes inom ramen för den fysiska riksplaneringen skall ses som ett exempel på en sådan metod. I denna undersökning ställdes frågor till vissa branscher om deras långsiktiga bedömningar angående behovet av utbyggnader. Inom
' Budgetreform, betänkande av budgetu tredningen SOU 1973 : 43.
2 Se perspektivanalyser, skisser för utviklingcn fram mot 1990, Ved- legg till St. medl. nr 55 (1968—1969).
ramen för länsplaneringen sker också successivt informella diskussioner om vissa företags framtidsbedömningar. Ett informationssystem med inslag av perspektivanalys håller vidare på att byggas upp för samarbete mellan näringsliv och myndigheter.
Som framhålls ovan kan en stor del av den svenska övergripande planeringen ldassificeras som indikativ planering. Det innebär att valet av framtidsstrategi inte gäller utformningen av en enda konkret plan för uppbyggnad och fördelning av resurser. Sammanställningar av prognoser för befolkningsutveckling, näringsliv och myndigheter kan, via utnyttjan- det av långtidsutredningens och länsplaneringens resultat visa att strate- gier på nationell nivå bör utformas för att dämpa vissa sektorers och regioners tillväxt och stimulera andras. Strategierna kan gälla den offentliga sektorns utveckling i förhållande till andra sektorers. De kan också röra utvecklingen inom sektorerna och regionerna.
Budgetutredningen. har redovisat ett förslag till uppbyggnad av perspektivplanering vid olika statliga myndigheter.1 En samordning kan medföra att planer för en och samma planeringsperiod tas fram. Integreringen kan också innebära att alla myndigheter utför sina perspektivstudier med samma planeringshorisont som utgångspunkt.
Budgetutredningen framhåller att tidshorisonten bör vara sådan att det är möjligt att åstadkomma en radikalt annorlunda inriktning av verksam- heterna. Själva planeringsarbetet bör inledas med en nulägeskartläggning där långsiktiga bindningar uppmärksammas. En annan central arbets- uppgift är vad som kan kallas omgivningsstudier, där framtidsbedöm- ningar av faktorer som inte kan påverkas bör göras. Nästa steg i planeringsarbetet bör bestå i att konkretisera de i perspektivstudierna angivna målen. Målen måste vara relativt konkret formulerade för att vara till vägledning vid prioriteringsbeslut och för att kunna göras till föremål för utvärdering.
Ett exempel på hur underlag för den långsiktiga planeringen på nationell nivå kan byggas upp utgör de norska perspektivanalyserna.2 Det gäller bl.a. utbildningsväsendet, energiförsörjningen, transportsystemet och sjukvårdssektom. I analyserna behandlas den tekniska utvecklingen samt efterfrågans och utbudets utveckling på lång sikt inom dessa sektorer. Sektorsbedömningarna ställs samman och jämförs med analyser av utvecklingen för hela ekonomin. Fördelningen av sysselsättning och realkapital på olika sektorer diskuteras därvid. Som ett exempel på uppläggningen av perspektivanalysen för en enskild sektor kan nämnas att det för sjukvården diskuteras allmänna prioriteringsfrågor beträffande utbildning av personal, finansiering och produktionsteknik. Dessutom tas den förebyggande hälsovården upp. Liknande uppdelningar återfinns inom andra sektorer.
Gemensamt för budgetutredningens förslag till perspektivplanering och det norska systemet är att arbetet delas upp i faser. Dessa kan sammanfattasi följande punkter:
]. Kartläggning av hittillsvarande utveckling och av nuvarande förhållan- den.
-_...-,...-—.._
"__-. =..
2. Efterfråge- och utbudsprognoser (varvid trendframskrivningar, teknik- värdering, delfiteknik, ekonomiska modellansatser m. m. utnyttjas).
3. Mål-medelanalys med diskussion om framtida behov av ekonomisk- politiska åtgärder och planering.
Det är uppenbart att kartläggnings— och prognosfaserna kan genom- föras i olika dimensioner. För den övergripande perspektivplaneringen krävs relativt aggregerade data, medan sektorsplaneringen kan gälla förhållandevis små individgruppers levnadsvillkor. På sektorsnivån kan också relativt detaljerad teknikvärdering utföras. I det följande ges några exempel på inslag i såväl övergripande som sektoriell perspektivanalys. De är hämtade från områden som har betydelse för den regionala utveck- lingen.
8.2.l Exempel på perspektivanalys av vårdsektorns utveckling
Hushållssektorn berörs speciellt av utvecklingen inom arbetsmarknaden, transport- och vårdsektorerna. De senare tas upp i ett av specialarbetena till betänkandet Att välja framtid (SOU 1972: 59). Den följande framställningen baseras på detta arbete.1 De grundläggande tankarna torde ha relevans även utanför vårdområdena.
Det framhålls i specialarbetet att vad man kan kalla vårdbehovscykeln ställer tidsanspråk på de yngre och medelålders generationer som har lämnat stadier med behov av vuxentillsyn och som är på väg mot det behov av vård som inträffar under ålderdomen.
Tidsanspråken är beroende av valet av teknik och standardnivå. Antalet individer som binds upp i det direkta tillsynsarbetet kan t. ex. variera vid en given standard på tillsynen. Investeringar i hjälpmedel kan reducera personalbehovet. Investeringsutrymmet kan i sin tur tas från samhällets konsumtion eller från andra investeringsobjekt. Valet av strategi gäller här sålunda såväl vårdens utformning som finansieringen. Ofrånkomligt är emellertid att en viss del av befolkningen i de förvärvsarbetande åldrarna binds upp i personligt tillsynsarbete. Detta förhållande illustreras i det ovan nämnda specialarbetet på sätt som återges i figur 8: 2, där de båda rektanglarna visar tidsefterfrågan och tidsutbud för vård av åldringar, elever och barn.
Efter den nedre horisontella axeln i rektanglarna återges födelseåren för landets befolkning. Den övre horisontella anger åldersår, medan den vertikala axeln visar årtal. För år 1970 visar figuren de människor som var födda mellan åren 1880 och 1970. År 2000 omfattar åldersspännvidden de som föddes 1910 och senare. År 1970 omfattade gruppen åldringari främsta rummet dem som är födda mellan åren 1880 och 1900. Deras behov av service tillgodoses i första hand av dem som är födda under seklets första år och alla åldrar fram till dem som föddes omkring 1960. Elever och barn får sin service av en något mindre befolkningsgrupp.
Figur 8: 3 visar relationen mellan olika åldersgrupper 1970, 1980 och 1990. Det mest framträdande draget är att antalet personer i åldrarna 40 till 50 år synes komma att öka kraftigt fram till år 1990. Detta påverkar dock inte den andel som de förvärvsarbetande utgör av hela befolkning- en, se tabell 8.1. Befolkningen som är äldre än 65 år beräknas öka sin andel från nära 14 % år 1970 till drygt 16 % år 1990.
1 T. Hägerstrand, Om en konsistent individorien- terad samhällsbeskrivning för framtidsstudiebruk (Ds Ju 1972: 25).
tidsefter- åldersår 60 50 40 30 2010 0
2000 90 -
80-
1970
Figur 82 Över: tre ålders- kategorier med för fram- tiden bestående eller väx- ande tidsefterfrågan rik- tad mot övriga åldersgrup per. Under: åldersgrupper från vilka efterfrågan vid varje tidpunkt i huvudsak måste tillgodoses. En barn—föräldrarelation illu- strerar sambandet. 80 " Källa: Torsten Häger-
strand, Oån en åndlivid- 1970-' (_ ;_ _ _ _. . .. _ . _l , orientera sam ä s- ——————————
beskrivning för fram- 80 90 1900 10 20 30 40 50 60 70 80 90 2000 tidsbruk (Ju 1972: 25). födelseår
tidSutbud
90-
Antal 150 000
Figur 8:3 Folkmängden efter ålder i ettårsklasser 1970,I9800ch1990. 15 25 35 45 55 65 75 es 95 Ålder
Tabell 8.1 Åldersklassernas befolkningsandel 1960, 1970, 1980 och 1990
Åld ers— Procent klasser
1960
0—15 16—24 25—64 65—74 75—
Källa: SCB: s befolkningsprojektioner.
Tabell 8.2 Befolkningsökning under 5 års intervaller mellan 1950 och 1990
l OOO-tal Procent Procent personer per år
1950—1955 248 1955—1960 218 1960—1965 253 1965—1970 296 1970—1975 250 1975—1980 223 1980—1985 192 1985—1990 180
0,7 0,6 0,7 0,7 0,6 0,5 0,4 0,4
__wwww oci-hou-
&)pr Huxl—
Källa: SCB.
Till en del kan detta förklaras av den omfattande invandringen under 60-talet, då folkökningen torde nått en höjdpunkt, se tabell 8.2. Invandrarna har i genomsnitt en låg medelålder.
Med utgångspunkt i figurerna 8: 2 och 8: 3 kan valet av strategi på vårdområdet diskuteras. År 2000 kan man räkna med att antalet personer som är äldre än 75 år torde vara omkring 700 000, medan antalet barn och ungdom under 15 år torde uppgå till omkring 2 miljoner. En mycket grov kalkyl indikerar att vid oförändrad teknik och kapitalintensitet kommer omkring hälften av en beräknad befolkning på 6,5 miljoner mellan 15 och 75 år att åtgå till vård av gamla och unga, medan övriga utgör stommen för produktion av andra konsumtionskomponenter. För kapitalbildning och produktion av övriga varor och tjänster torde sålunda drygt 3 miljoner människor återstå, vilket är i stort sett detsamma somi dag. För att minska vårdbehovet kan, som tidigare framhållits, en rad åtgärder komma ifråga. En viktig strategi kan vara att bygga bostäder som är lättskötta. En annan att satsa resurser på förebyggande vård. Stöd till forskning om åldrandets orsaker och karaktär kan här nämnas som exempel. Bebyggelsestrukturens utformning är därutöver viktig. I den regionala planeringen är det sålunda viktigt att ta hänsyn till möjligheter- na att förse de äldre med vård vid olika utbyggnadsaltemativ.
8.2.2. Exempel på perspektivanalys av utbyggnaden av samhällets kapital- bestånd
Ett viktigt inslag i perspektivanalyserna är att utarbeta prognoser som skall ligga till grund för utvärdering och mål-medelanalys. Prognosarbetet kan, som framhålls i tidigare avsnitt, delas upp i flera steg. Relativt enkla trendframskrivningar och dynamisk förloppsanalys är exempel på pro- gnosunderlag som kan tas fram för utvärderingen. När det gäller att avgöra t. ex. tidpunkten för att en helt ny teknik skall ha slagit igenom på ett område kan sålunda relativt enkla trendframskrivningar av utvecklingen av områdets realkapitalbestånd utnyttjas. I det följande visas hur denna del i perspektivanalyserna kan genomföras. Avsnittet ger också en antydan om innebörden i begreppet lång sikt. Detta begrepp skall, som
Figur 8:4 Bruttomtional— produktens fördelning på privat och offentlig kon- sumtion samt kapital- bildning under åren I 950— I 990 ( I 95 9 års priser) Källa: SCB Fi 1971. I 1970 års långtidsutred- ning
anförs i avsnitt 8.1 , gälla en så avlägsen framtid att väsentliga bindningar vid den nuvarande samhällsstrukturen har upphävts. Det innebär att en mycket stor del av realkapitalbeståndet skall vara förnyat.
På samma sätt som vi vet, att 1990 års befolkning i mycket stor utsträckning redan finns i dag och att pensionärerna vid denna tidpunkt i dag tillhör de förvärvsarbetande, så vet vi också att den kapitalstock som nu utnyttjas också till stor del kommer att finnas kvar år 1990. Den kommer dessutom då att utgöra en betydande del av kapitalstocken. Härvid bortses från kapitalförstöring i samband med naturkatastrofer, krig m. m. Av tabell 8.3 kan utläsas att drygt 40 % av det byggnadskapi- tal som beräknas finnas år 1990 redan är uppbyggt. En tredjedel av landets totala kapitalstock år 1990 är på motsvarande sätt redan i bruk. Liksom för befolkningsutvecklingen gäller att den snabbaste tillväxten sker under 60-talets senare hälft.
En utgångspunkt i kalkylen är att äldre kapitalföremål successivt utmönstras. Byggnader beräknas utnyttjas helt under 60 år för att därefter successivt försvinna under de därpå följande 40 åren. Maskin- kapitalet antas helt komma ur bruk efter 50 år. Under de sista 10 åren förutsätts 10 % vara kvar av detta kapital, medan 90 % är kvar efter den första lO-årsperioden. För tiden fram t.o.m. 1970 omfattar kalkylen faktiska investeringar. Därefter antas investeringarna öka enligt 1970 års långtidsutrednings prognoskalkyler, vilket innebär att byggnadsinveste- ringarna ökar med 2,5 % per år och maskinerna med 5,4 %. De fel som kalkylen kan innebära gäller dels kapitalstockens nivå, dels dess tillväxt. Beträffande nivån gäller den största osäkerheten den del av kapitalbestån- det som är äldre än 20 år. Tillväxten påverkas av såväl förslitningstakt som nyinvesteringar. Förändringar i investeringarna antas vara lägre i 1970 års långtidsutredning jämfört med 1965 års.
Kalkylen i tabell 8.3 implicerar en utvecklingsstrategi som bygger på att nuvarande förändring i investeringstakten bibehålls. Detta innebär att en allt större del av landets produktionsresultat återinvesteras, vilket visas i figur 824. Mellan åren 1950 och 1970 har kapitalbildningens andel
100
Kapitalbildning
xi 59 &
N
c:a—'p'
C) (ut)
or
an _.
» . ur—u 'n:
WN—
XXX &
Offentlig konsumtion
WW- W XXX»?
XXXXX CW W
W
Privat konsumtion
XXX
XXXXX
z 5 50 0 1
1955 1965 1975 kal- kal» kal- kyl kyl kyl
O Nl
av den samlade produktionen ökat från ca 20 % till nära 26 %. År 1980 beräknas andelen ha ökat med ytterligare en procentenhet.
1970 års långtidsutredning har skisserat flera strategialternativ för investeringstakten fram till år 1990. I figur 8: 4 återges två av dessa. Enligt det ena skulle investeringsandelen bli omkring 33 % år 1990. Detta alternativ återges i figuren med heldragna linjer. Den offentliga konsum- tionens årliga volymökning skulle enligt detta alternativ vara 2,5 %. Det andra alternativet bygger på antagandet att den offentliga konsumtionen fortsätter att stiga i samma relativa takt som under de senaste 20 åren. Investeringsandelen skulle därmed bli drygt 27 %. Kapitalbildningen skulle enligt detta alternativ, som markeras med streckade linjer, ta i stort sett samma andel av produktionsresultatet under perioden 1970—1990.
Skillnaderna mellan de båda alternativen visar att osäkerheten är stor vid bedömningen av den framtida kapitalbildningen. Ett exempel på en svårbedömd del är bostadsinvesteringarna. Den nedgång som för när- varande pågår beräknas bli förbytt i en uppgång under senare hälften av 70-talet. Under 80-talet förutses, enligt 1970 års långtidsutredning, bostadsbyggandet öka sin andel av de totala bruttoinvesteringama.
En annan svårbedömd post är miljövårdsinvesteringar och investeringar för energiproduktion. I den nationella strategin torde dessa investerings- slag få ökad betydelse. Här kan erinras om den av centrala driftsledningen (CDL) under hösten 1972 publicerade studien av Sveriges elförsörjning 1975—1990. Den aktuella energikrisen belyser även investeringsbehovet.
Kalkylen i tabell 8.3 bygger på framskrivning av rådande trender. Den ger en bild av handlingsutrymmet vid oförändrad politik. Det redovisade materialet ingår i kartläggnings- och prognosfaserna i mallen för perspektivanalyser. Mål-medelfasen består i detta fall av jämförelser mellan faktiskt och önskvärt kapitalbestånd samt utarbetande av riktlin- jer för att förändra kapitalbeståndet i önskvärd riktning.1
8.2.3. Exempel på perspektivanalys av utvecklingen på informations- teknologins område
För att närmare klargöra förutsättningarna för att initiera forskning och utvärdering av de samhälleliga effekterna av att ny teknologi införs har ERU i samarbete med STU granskat utvecklingen på informationstekno- logins område.2 I en särskild arbetsgrupp med deltagare från såväl tekniker- som samhällsvetarsidan har sålunda en översikt över ny informationsteknologi och ett förslag till forskningsprogram för utvärde- ring av denna teknologi utarbetats.
Av arbetsgruppens materialredovisning framgår att de västeuropeiska länderna står inför en relativt omfattande utbyggnad på informations-
] Rent tekniskt kan jämförelserna baseras på kartläggningar av kapitalstockens storlek och marginella produktivitet. De senare värdena beräknas med hjälp av uppskattningar av produktionsfunktioner. Kapitalets marginella produktivitet sätts i relation till det förräntningskrav som skall vara uppfyllt för att konsumtionen skall nå en viss nivå i framtiden. (Se bilaga 14.)
2 En liknande redogörelse för den tekniska utvecklingen på längre sikt redovisas av metallmanufakturutredningen ( SOU 1973:29 ) som tar upp utvecklingen av kombinationer mellan skärande bearbetning och fysikaliska och kemiska processer inom verkstadsindustrin.
Tabell 8.3 Kalkyl för det nationella kapitalbeståndet 1950—1990 (1964 års priser) År Återstående värde av investeringar gjorda åren (miljarder kr.) Total Förändring kapital- under föregående Före 1950— 1954 1955—1959 1960— 1964 1965—1969 1970—1974 1975— 1979 1980—1984 1985—1989 stock S-årsperiod
1950. B+M=K (procent)
K
0 real- befolk- kapital ning
1950 223 223
1955 205 34+25=59 264 18 1960 188 34+20=54 46+30=76 318 20 1965 170 34+15=49 46+24=70 62+40=102 391 23 1970 155 34+10=44 46+18=64 62+32=94 86+47=l33 490 25 1975 146 34+8=42 46+12=58 62+24=86 86+38=124 97+59=156 612 25 1980 136 34+5=39 46+9=55 62+16=78 86+28=114 97+47=l44 109+77=186 751 23 1985 125 34+2=36 46+6=52 62+10=72 86+19=105 97+35=l32 109+62=l71 124+100=224 917 22 1990 113 34+0=34 46+3=49 62+8=70 86+15=101 97+24=121 109+46=155 124+80=204 140+130=270 1 117 22
mon—lhm—t MMMMMNNN
Anm. B = byggnader, M = maskiner, K = B+M. Källa: 1965 och 1970 års långtidsutredningar.
överföringens område. Teleteknikens utveckling öppnar nya möjligheter till kommunikation över långa avstånd. Det konventionella telefonnätet byggs fortlöpande ut både inom och mellan länderna. Motsvarande nät för överföring mellan datorer är under snabb utbyggnad. Man räknar med att datatrafiken i Europa skall bli 12 gånger så stor är 1985 som den var år 1972. Det har också blivit möjligt att snabbt överföra bilder, dvs. ritningar, dokument eller skriftliga meddelanden mellan avlägsna orter. Särskilda telekonferensrum prövas i flera länder, däribland Sverige. Bildtelefonutrustning kan användas för att överföra ljud, dokument, rörliga bilder och data mellan enskilda arbetsplatser.
Dessa tekniska perspektiv har utlöst livlig debatt. Vissa bedömare betonar främst fördelar av de nya möjligheterna och talar till och med om en andra industriell revolution. Man pekar då på de teoretiskt sett obegränsade möjligheterna till friare lokaliseringsval och de följande möjligheterna till avsevärda kostnadsbesparingar också utanför transport- sektorn. Redan lokala tillämpningar skulle ge nya möjligheter till samlokalisering av arbetsplatser och bostäder, liksom möjlighet att utnyttja billigare tomtmark. Ett annat argument är att telekommunika- tioner förbrukar avsevärt mindre energimängder och medför mindre miljöskador än konventionella transporter. Man förutsäger också kraftiga sysselsättningseffekter. Dator- och teleindustn'n med anknutna service- funktioner, svarar i flera länder, bl. a. Frankrike och Kanada, redan om några år för samma andel av BNP som bilindustrin, och informationsindu- strin kan i motsats till bilindustrin väntas växa kraftigt också med avseende på sysselsättningen.
Andra bedömare understryker i stället riskerna av fortsatt teleteknisk utveckling. Man förutser vad som benämns överkommunikation och därav följande stressproblem, liksom ökade svårigheter att upprätthålla sekretess och skydd för personlig integritet. Teletekniska problem är också sårbara och svåra att skydda mot yttre eller inre störningar. Ett annat argument är att teletekniken kan leda till ökad centralisering och förstärkt regional obalans. De nya möjligheterna skulle kunna bli till fördel främst för de regioner som redan har goda kommunikationsmöjlig- heter och därmed relativt sett försvaga produktionsbetingelser och livsvillkor på andra håll.
Man har i många länder satsat på stora program, både för att söka utnyttja den nya informationsteknologins möjligheter och för att klarlägga och så långt möjligt begränsa riskerna med den. Man kommer från svensk sida att behöva ta ställning till i vilken utsträckning olika alternativ kan och bör tillämpas, hur de nya möjligheterna kan anpassas till egna förutsättningar och mål. Bland de frågeställningar som därvid kan bli aktuella kan nämnas:
Vilka tekniska alternativ kan bli aktuella vid olika tidpunkter? Kan man från svensk sida uppträda som beställare av alternativ med önskade egenskaper eller är man helt hänvisad till den internationella utvecklingen?
Vilka styrmedel finns för att sprida, eller att vid behov begränsa spridningen av ny teknologi?
Skall utbyggnaden börja i Stockholmsområdet eller skall man på ett tidigt stadium satsa på att ge andra regioner samma eller bättre kommunikationsmöjligheter?
Infonnalionsteknologins dagslage
I perspektivanalysen ingår att klargöra den hittillsvarande utvecklingen och dagsläget på det aktuella studieområdet. Den internationella översikt som arbetsgruppen har utfört ger vid handen att särskilda nät för datorkommunikation byggs ut i de flesta västeuropeiska länderna. Dessa nät utnyttjar samma överföringsmedia som andra former av kvalificerade hjälpmedel, t. ex. bildtelefoner som med speciell växelutrustning kan anknytas till nätet. Det innebär att den snabbt växande datakommunika- tionen kan komma att lägga en grund också för utbyggnad av bildtelefonin.
Ett antal tillverkare i USA, Japan, Sverige, England, Tyskland och Nederländerna har introducerat bildtelefoner under senare år. I början av 1973 torde ca 1000 apparater vara i experimentell drift. De flesta provanläggningar förbinder lokaler inom en och samma region, men långdistansförbindelser provas också. Rent tekniskt fungerar långdistans- överföring utmärkt också vid inter—kontinental trafik, men överföringen är fortfarande mycket dyrbar. Vid överföring av rörliga bilder kräver nämligen bildtelefonen tillgång till överföringskapacitet, som är 300—] 000 gånger större än ett vanligt telefonsamtal. Totalkostnaden äri de flesta fall proportionell mot avståndet, varför bildtelefonens praktiska räckvidd av ekonomiska skäl är avsevärt lägre än den tekniskt möjliga räckvidden. Nu kan man dock överföra stillbilder, t. ex. dokument eller ritningar, med avsevärt lägre krav på överföringskapacitet, och därmed närma kostnaderna till vad som gäller för vanliga telefonförbindelser. Man kan således utnyttja bildtelefonen som ett kombinationsinstrument, där man samlat möjligheterna att överföra ritningar och dokument som stillbilder, med kortare inpass av rörliga bilder och diskussion samt kan utnyttja anknytning till dator. Det innebär att konstruktionsavdelningar, ritkontor och vissa arbeten i datorcentraler tillhör gruppen av första- användare.
Utvecklingen är nu inriktad på att ta fram och vidareutveckla överföringsformer (laser, mikrovåg, satelliter, ballongupphängda reflek— torer) som på sikt kan ställa sig avsevärt billigare än den nu vanliga överföringen med markkabel. Därmed skulle möjligheten öppnas att praktiskt öppna bildtelefoni för mer allmänt bruk också på långa distanser.
En annan utvecklingslinje är telefonkonferenscentra i vilka man för viss tid kan få tillgång till fullständig utrustning för överföring av både tal, bilder och data. De kan anknytas till någon större användare, t. ex. en statlig förvaltning, med möjligheter för andra grupper att vid behov hyra tid.
En närbesläktad teknisk utvecklingslinje är kabel-TV, som ökar snabbt i bl.a. USA. Ursprungligen bestod kabel-TV endast av en gemensam TV—antenn, avsedd endast för orter med dåliga mottagningsförhållanden. Man har emellertid kommit att utnyttja systemet också för att sända lokalt producerade program. Genom tekniska kompletteringar kan man också få möjlighet till dubbelriktad kommunikation till en central samt
till en avsevärt högre kostnad till andra mottagare i nätet. Kabel-TV är dock i huvudsak begränsad till lokal produktion för enskilda hushåll.
På mer global nivå är kommunikationssatelliter ett hjälpmedel för kommunikation mellan två punkter. På grund av begränsad kapacitet är de inte tillgängliga för mer allmänt bruk, men i u-länder där andra förbindelsemöjligheter inte är utbyggda kan de utgöra ett realistiskt alternativ, under en första period. I Brasilien och Indien kommer man inom de närmaste åren att utnyttja denna möjlighet att snabbt få tillgång till olika telemedia. En annan lösning, som kan ge större kapacitet, är ballongupphängda reflektorer. Denna lösning planeras nu i Frankrike, där man räknar med att en ballong på 30 000 meters höjd skall täcka en 30-milsradie på marken. Ballongema hålls på avsedd plats med särskilda motorer och avses tas ner varje år för underhåll och service.
En intensiv forskning och utveckling pågår således för att finna överföringsmetoder, som kan föra ner kostnaderna för långdistansöver- föring till en konkurrenskraftig nivå. Man kan utgå från att sådant arbete ingår i de planer man i Japan lagt fram för att bygga ut ett vad som kallas informationssamhälle, där alla tekniska hjälpmedel avses utnyttjas för en genomgripande omvandling.
Det största steget synes vara att övergå till bredbandig överföring av information. För att nå en bred spridning av bildtelefoner med kringutrustning krävs att en teknik för sådan överföring utvecklas. För närvarande synes två utvecklingslinjer föreligga. Enligt den ena byggs överföring upp på s. k. vägledare med stor kapacitet. De består i princip av stålrör som har en diameter på omkring 5 cm och som måste byggas ut med vissa krav på rakhet. En vägledare av detta slag kan klara av upp till 4 000 bildtelefonkalaner. Den andra utvecklingslinjen gäller 5. k. optisk överföring vars kapacitet och räckvidd för närvarande är betydligt lägre än vågledarnas. Kombinationer av systemen är möjliga. Optisk överföring skulle i så fall bli aktuell på korta avstånd, medan vågledaren skulle svara för de långa.
Utvärderings fasen
Den av ERU och STU tillsatta arbetsgruppen har haft till uppgift att undersöka möjligheterna att starta ett forskningsprogram för utvärdering av ny informationsteknologi. Några resultat av utvärderingen föreligger sålunda ännu inte. De i föregående avsnitt beskrivna utvecklingsdragen kan dock redan nu ge upphov till vissa ställningstaganden. Det är sålunda uppenbart att utvecklingen på informationsteknologins område går fort både i Sverige och i andra länder. Aktiv styrning av utvecklingen pågår inte. Enligt gruppens bedömning bör därför vissa experiment kunna startas för att utvisa om den regionala utvecklingen kan påverkas med en aktiv styrning av informationsteknologins utbyggnad. Det är t. ex. uppenbart att utbyggnaden kräver stora resurser och att den kan liknas vid utbyggnader av motorvägar.
Detta innebär att lokala nät bör byggas upp på flera ställen i landet. Jämsides med utbyggnader i storstadsområdena borde sålunda någon eller några norrlandsorter kunna vara aktuella som experimentfält. Något slutligt ställningstagande till ett sådant förslag kan dock inte tas förrän ytterligare material har bearbetats.
1 I båda fallen bygger ta- bellerna på Beckers schema.
SOI; 1974:1 8.3 Perspektivanalyser på regional nivå
Eftersom den regionalpolitiska planeringen gäller uppbyggnaden av anläggningar och bebyggelsestruktur med mycket lång fysisk livslängd, är det naturligt att den arbetar med en mycket avlägsen tidshorisont. Till skillnad från den centrala ekonomiska planeringen kan den väsentligen karaktäriseras som perspektivplanering. Stor tonvikt läggs vid demogra— fiska projektioner som underlag för uppbyggnaden av infrastrukturen. Metoderna för att.beräkna efterfrågan på arbetskraft och produktions- kapacitetens långsiktiga utveckling har emellertid ännu inte funnit någon fast form. I det följande diskuteras några möjligheter att utveckla dessa metoder.
Den regionala perspektivanalysen kan gälla såväl mellanregional som inomregional utveckling. En förutsättning är därvid att en åtskillnad görs mellan lokala och regionala nivåer i samhällsplaneringen. För en rad förhållanden torde gälla att underlaget för den långsiktiga planeringen är säkrare på regional nivå jämfört med lokal. Som framhålls i tidigare avsnitt framtvingar osäkerheten att de långsiktiga utvecklingsdragen beskrivs i relativt grova termer. I föreliggande avsnitt diskuteras mot denna bakgrund kapitalbildningstakt och befolkningsutveckling i några regioner. Analyser av kapitalbildningstakten ger därvid en bild av såväl resurstillväxten i regionerna som takten i den tekniska utvecklingen. Syftet är att utveckla metoder för perspektivanalys med tonvikt vid kartläggnings- och prognosfaserna. En form av framskrivningar används därvid. Detta motiveras till en del av att möjligheterna för närvarande bedöms som små att på regional nivå utnyttja andra ansatser, såsom delfistudier, intervjuer och enkätundersökningar, för att få information om näringslivets långsiktiga planer. På längre sikt är det dock troligt att även sådana metoder kan bli ett bestående inslag i planeringen.
8.3.1 Regionernas befolkningssammansättning i ett längre perspektiv
Förändringar i utbildning, nativitet, flyttningsmönster m.m. mellan olika åldersgrupper slår ganska långsamt igenom i genomsnittsdata för befolkningen i en region. På grund av flyttningarnas större omfattning mellan regioner inom ett land än mellan länder, förändras befolknings- sammansättningen snabbare på det regionala planet än på det nationella. För att illustrera hur en förändring fr. o. m. en årskull påverkar genomsnittsdata kan samma teknik som i föregående avsnitt utnyttjades för att illustrera kapitalstockens tillväxt, komma till användning.1
I tabell 8.4 har befolkningen i Kopparbergs län framräknats till år 1990 under antagande att några nettoflyttningar inte kommer att äga rum. Födelse- och dödstal har hämtats från SCB:s befolkningsprojek- tioner för kommunblocken. Med dessa antaganden erhålls ett befolk- ningstal för länet som med drygt 3 000 överstiger det högsta värdet i det planeringsunderlag som angivits för länet i prop. l972:111. Enligt kalkylen skulle den naturliga befolkningstillväxten bli allt mindre mot slutet av l900-talet. 1970 års befolkning utgör vidare alltjärrt en stor
Tabell 8.4 Kopparbergs län, befolkningsprojektion utan tlyttningsantagande 1970—1990
1970 års befolkning M + K = total bef.
Återstående antal av nyfödda åren
1970—1974 1975—1979 1980—1984 1985—1989
Total befolk- ning
Befolkningsför— ändring (procent- enheter)
140 016+137174= 277 194
130 792+13O 078= 260 870
121191+122 202= 243 393 111323+ll3 943= 225 266 101393+105 344= 206 737
10 182+9 652= 19 834 10 159+9 635= 19 794 10 146+9 623= 19 769
10129+9 610= 19 739
10 576+10 025= 20 601 10 562+10 014= 20 576
10 546+9 999= 20 545
10 65l+10 O97= 20 748 10 635+10 086= 20 721
10 493+9 938= 20 431
277 194 280 704 283 788 286 359 288 173
Källor: FoB 1970 och SCB: s befolkningsprojektioner.
Tabell 8.5 Åldersklassernas befolkningsandel 1970, 1980 och 1990 iKopparbergs län
Åldersklasser Absoluta tal Procent
1970 1980 1990 1970 1980 1990
0—14 55 567 57 761 61 697 20,0 20,4 21,4 15—24 40 444 37 969 37 019 14,6 13,4 12,8 25—64 137 765 137 615 137 110 49,7 48,5 47,6 65—74 27 658 30 746 29 491 10,0 10,8 10,2 75— 15 760 19 697 22 856 5,7 6,9 7,9
Summa 277 194 283 788 288 173 100 100 100
andel av befolkningen är 1990. Den snabba förnyelsetakten son återfinns på kapitalsidan har inte någon motsvarighet på befolkningssidar..
I tabell 8.5 visas åldersklassernas befolkningsandeli Kopparbergs län 1970, 1980 och 1990. Åldersklassen 25—64 år som har den högsta förvärvsintensiteten synes, med de gjorda antagandena, komna att bli oförändrade i absoluta tal, medan åldersgrupperna 0—14 år orh över 75 år ökar kraftigt. Mätt i befolkningsandelar innebär detta att de åldersgrupper som i första hand är vårdbehövande skulle komna att öka från drygt 25 % till knappt 30 % av den totala befolkningen. I absoluta tal är ökningen omkring 13 000 personer. Uppgifterna kan jämföras med dem som lämnasi kapitel 7 om Kopparbergs län.
Förändringen av antalet förvärvsarbetande illustreras med tabellerna 8.6 och 8.7. En utgångspunkt i den första tabellen är att förvärvsintensi- teten för olika åldersklasser och kön år 1970 behålls under hela kalkylperioden. 1 den andra visas hur stort antalet förvärvsarbetande skulle vara år 1970 med riksgenomsnittets värde. Vidare antas att förvärvsintensiteten ändras under kalkylperioden enligt de beräkningar som utförts av SCB inför 1973 års avstämning av 1970 års långtidsutred- ning.
Enligt den första kalkylen, se tabell 8.6, skulle antalet förväszarbetan- de i Kopparbergs län minska mellan åren 1970 och 1990 met omkring 1 000 personer. Härvid förutsätts att inga nettoflyttningar äga rum för olika åldersklasser och att 1970 års värden för förvärvsintensiteten bibehålles. 1990 skulle omkring 37 % av de förvärvsarbetande la kommit in på arbetsmarknaden efter år 1970.
Om den andra kalkylen följs, se tabell 8.7, skulle förvärvsintensiteten år 1990 vara närmare 47 %. Detta kan jämföras med 37,5 %enligt det första alternativet. Osäkerheten om den framtida arbetskraftsutveck- lingen är sålunda stor.[
En del av de förvärvsarbetande arbetar i produktion av korsumtions- varor och tjänster, andra i produktion av kapitalvaror. I :tt vidare
1Av kalkylerna i kapitel 7 framgår att antalet förvärvsarbetande år 1980 i Kopparbergs län också kan beräknas med utgångspunkt i den förväntade produktionsutvecklingen. Enligt dessa kalkyler skulle förvärvsintensiteen komma att ligga mellan de alternativ som presenteras här.
s.»..u-gf— fre—_»; '
Tabell 8.6 Kalkyl över antalet förvärvsarbetande i Kopparbergs län 1970—1990 med utgångspunkt från förvärvsintensiteten i länet 1970
1970 års förvärvs- arbetande M + K = Samtl.
Återstående antal förvärvsarbetande som var 15— 19 år vid inträdet
1970—1974 1975—1979
1980—1984 198541989
Samtl. förvärvs- arbetande
Förändr. Förvärvs- av förvärvs- intensi- arbetande tet (procenten-
heter)
1970 1975 1980 1985 1990 75 341+33 594= 108 935
71897+32 215= 104112
67 263+26 747= 94 010 56 667+22 981= 79 648
48 051+ 19 832= 67 883
3117+2094= 5211
6 135+4 291= 10 426 8 455+3 916= 12 371 8 947+3 620= 12 567 3 164+2 098= 5 262 6 228+4 301= 10 529 8 586+3 924= 12 510
2 844+1923= 4 767
5599+3943= 3251+2181= 9542 5 432
108 935 109 323 109 698 107 285 107 934
Källor: FoB 1970 och SCB: s befolkningsprojektioner.
Tabell 8.7 Kalkyl över antalet förvärvsarbetande i Kopparbergs län 1970—1990 med utgångspunkt från långtidsutredningens antaganden om arbetskraftstiden
1970 års förvärvs- Återstående antal förvärvsarbetande som var 15—19 år vid inträdet Samtl. Förändr. Förvärvs- arbetande förvärvs- av förvärvs- intensi- M + K = Samtl. 1970—1974 1975—1979 1980— 1984 1985—1989 arbetande arbetande tet (procenten- heter)
1970 78 384+56 640= 133 024 48,0 133 024
1975 74 205+50 619= 4156+3 681= 132 661 —0,3 47,3 124 824 7 837
1980 65 295+45 454= 7 362+6 538= 4 234+3 690= 132 573 —0,03 46,7 110 749 13 900 7 924 1985 55 127+40 330= 8 975+6 802= 7 474+6 700= 3 698+3 528= 132 634 +0,1 46,3 95 457 15 777 14174 7 226
1990 45 935+35 684= 8 937+6 782= 9114+6 816= 6 719+6 279= 4 382+4104= 134 752 +1,6 46,8 81619 15 719 15930 12 998 8486
Källor: FoB 1970 och SCB: s befolkningsprojektioner.
perspektiv är prestationens varaktighet den enda skillnaden mellan dessa produktionstyper. Detta oavsett om de är prissatta eller ej. Om samhället har bestämt sig för en ökad kapitalbildning åtgår fler människor för produktion av investeringsvaror, åtminstone under ett initialskede. Arbetskraftsåtgången kan givetvis även stiga om tjänsteproduktionen ökas. Bl.a. skillnader i åldersfördelningen för befolkningen i olika regioner medför att det kan vara svårare att klara en ökning av tjänsteproduktionen i en del regioner än i andra.
8.3 .2 Förändringar i regionernas kapitalbestånd
Trots den snabba kapitalbildning som sker i samhället var år 1970 minst 30 % av det nationella kapitalbeståndet uppbyggt före år 1950. Häri ingår då såväl offentligt som privat realkapital. Ännu 1990 kan man, som framgår av avsnitt 8.2, räkna med att detta kapital utgör minst 10 % av det totala kapitalbeståndet. Uppgifterna ger en antydan om bundenheten och handlingsutrymmet inför framtiden. Under en 40-årsperiod förnyas en så stor del av kapitalet att en helt ny struktur kan byggas upp. Det är med ett sådant tidsperspektiv som också förändringari den regionala fördelningen av kapitalbeståndet skall ses.
Inom ramen för ERU: s produktionskostnadsstudier har vissa kartlägg- ningar av samhällets kapitalstock ägt rum. Av dessa undersökningar framgår bl. a. att mellan 80 och 85 % av kommunernas brand- försäkrade byggnader och anläggningar är yngre än 25 år. I tabell 8.8 återges uppgifterna för Kopparbergs län, Skellefteå och Lycksele A- region samt Borås A-region och Dalsland.
Även för industrin gäller att en betydande del av byggnaderna och anläggningarna är förhållandevis gamla. Av tabell 8.9 framgår att 24 % av återanskaffningsvärdet för byggnader och anläggningari Kopparbergs län var uppfört före år 1940. I Skellefteå och Lycksele A-region var dock motsvarande värde endast 9 %.
Den bristande kunskapen om investeringarnas regionala fördelning medför att det är svårt att göra kalkyler över kapitalbeståndets utveckling
Tabell 8.8 Åldersfördelningen for kommunalt brandförsäkrat realkapital år 1970 (procent)
Region Byggnader och anläggningar uppförda
före 1946 1946— efter 1961
1961
Borås A-region jämte
Dalsland 15 42 Kopparbergs län 17 41 Skellefteå och Lyckselse A-region 16 51 34
100 100
100
Anm. För Malmö kommun som också ingår i undersökningarna var omkring 35 % av de kommunala fastigheterna yngre än 10 år.
på regional nivå. För industrins del har dock en utbyggnad av investeringsstatistiken skett på senare år. På länsnivå är det sålunda numera möjligt att visa utvecklingen för industrins investeringar och återanskaffningsvärden för byggnader, anläggningar och maskiner. Med dessa uppgifter för år 1970 som underlag har kalkyler för industrins kapitalstock i Västerbottens, Kopparbergs och Malmöhus län utarbetats, se tabellerna 8.10, 8.11 och 8.12.
Kalkylerna bygger på att industrins investeringar efter år 1970 utvecklas på samma sätt i de enskilda regionerna som 1970 års långtidsutredning beräknat att de skall förändras i hela landet under perioden 1970—1975, dvs. att byggnadsinvesteringarna skall öka med 2,5 % och maskininvesteringarna med 5,4 %. Under perioden 1965—1970 ökade industrins investeringar med 0,9 resp. 4,0 % för byggnader och maskiner.1
Kalkylerna skall ses som ett exempel på hur industrins kapitalstockar skulle utvecklas om långtidsutredningens antagande görs för flera regioner. Det framgår av tabell 8.10 att den del av industrins kapitalstock i Västerbottens län som är byggd före år 1970 kan beräknas utgöra omkring 23 % av den samlade industrikapitalstocken i länet är 1990. Det antas därvid liksom i avsnitt 8.2 att byggnader utnyttjas helt under 60 år för att därefter successivt försvinna under 40 år och att 90% av maskinkapitalet antas vara kvar efter den första 10-årsperioden. Olika typer av förnyelseinvesteringar kan givetvis bidra till att såväl byggnader som maskiner bibehålls under längre tid.
Kalkyler av den typ som här presenteras kan ingå i kartläggnings- och prognosfaser. De bygger huvudsakligen på trendframskrivningar. Koppar- bergs län kan förväntas få en förhållandevis låg tillväxt i industrins kapitalstock. Detaljstudier2 visar att avvikelsen mellan faktisk och önskvärd kapitalstock också är stor i regioner av det slag som Kopparbergs län representerar. Detta under förutsättning att en mellan- regional inkomstutjämning eftersträvas på lång sikt.
Industrins kapitalstock utgör en mindre del av det sammanlagda kapitalbeståndet i ett län eller ett kommunblock. Bostäder och den offentliga sektorns realkapital i form av vägar, skolor, sjukhus m.m. utgör i allmänhet en övervägande del av kapitalbeståndet För att illustrera metoder för att beräkna samhällskapitalets omfattning har i tabellerna 8.13 och 8.14 några schematiska uppskattningar gjorts för Kopparbergs län. Den första tabellen visar en kalkyl över bostidskapita— lets förändring fram till år 1990. Bostadsinvesteringama antas öka med 2,5 % efter år 1975. Det äldre bostadskapitalet har indelats i åldersgrup- per enligt 1970 års folk- och bostadsräkning. Återanskaffningsvärdet för
1 1970 års långtidsutredning räknade med att en ökning av industrns investe- ringar med 6,5% krävdes för perioden 1970—1975 för att bl.a. målet för bytesbalansen skulle uppnås. [ avstämningar till långtidsutredningen ( SOU 1973:21 ) beräknas investeringarna öka med 4,1% per år under perioden 1970—1975 och med 3,8 % under 1972—1977.
2 Se bilaga 14.
Tabell 8.9 Åldersfördelning för industrins realkapital i utvalda regioner 1970 (återanskaffningsvärde, procent)
Byggnadsanläggningar uppförda Maskiner installerade
före mellan 1940 efter före mellan 1960 efter 1940 och 1960 1960 1960 och 1965 1965
Malmö A—region 27 56 16 38 46 Borås A-region
jämte Dalsland 18 66 26 43 31 Kopparbergs län 48 28 37 39 24 Skellefteå och Lyck-
sele A-region 9 25 66 21 34 45
Källa: produktionskostnadsgruppens enkät.
Tabell 8.10 Kalkyl för industrins kapitalstock i Västerbottens län 1970—1990 (miljoner kr., 1970 års priser)
År Återstående värde av investeringar gjorda åren Total Förändring kapital— under före- Före 1970—1974 1975—1979 1980—1984 1985—1989 stock gående 5-års- 1970 B+M=K period (procent- enheter)
1970 2 698 1975 2 384 397+569=966 24 1980 2 070 397+455=852 465+775=l 240 24 1985 1 754 397+341=738 465+620=1085 525+1008= 22 1 533 1990 1 442 397+228=625 465+465=930 525+806= 594+1 310= 21 1 331 1904
Anm. B = Byggnader, M = Maskiner, K = Kapitalstock
Brandförsäkringsvärdet i maj 1971 utgör mått på kapitalstockens storlek är 1970.
Tabell 8.11 Kalkyl för industrins kapitalstock i Kopparbergs län 1970—1990 (miljoner kr., 1970 års priser)
År Återstående värde av investeringar gjorda åren Total Förändring kapital- under före- Före 1970—1974 1975—1979 1980—1984 1985—1989 stock gående S-års— 1970 B+M=K period (procent- enheter)
7 000 658+1301= 8 028 15 1 959 658+1041= 738+1732= 9 307 16 1 699 2 470 658+781= 738+1386= 836+2159 10 766 16 1439 2 124 2 995 658+312= 738+1039= 836+1727= 946+2 691= 12 224 14 970 1777 2 563 3137
Tabell 8.12 Kalkyl för industrins kapitalstocki Malmöhus län 1970—1990 (miljoner kr., 1970 års priser)
År Återstående värde av investeringar gjorda åren Total Förändring kapital— under före- Före 1970—1974 1975—1979 1980—1984 1985—1989 stock gående S-års- 1970 B+M=K period (procent- enheter) 1970 11133 11133 1975 9 793 2 022+2 543= 14 358 29 4 565 1980 8453 2022+2034= 2 308+3140= 17957 25 4 056 5 448 1985 7112 2022+1526= 2308+2512= 2611+3912= 22 003 23 3 548 4 820 6 523 1990 5 772 2022+1017= 2 308+1884= 2611+3130= 2953+4 875= 26572 21 3 039 4 192 5 741 7 828
Anm.: B = Byggnader, M = Maskiner, K = Kapitalstock
Tabell 8.13 Kalkyl över bostadsstocken i Kopparbergs län 1970—1990 (miljoner kronor, 1972 års priser)
År Återstående värde av tillskottet Summa Förändring från föregåen-
Bostads- 1970—1974 1975—1979 1980—1984 1985—1990 de femårspe- stock riod (procent- 1970 enheter)
1970 6 985 6 985 1975 6 574 921 7 495 7,3 1980 6 086 921 975 7 982 6,5 1985 5 608 921 975 1 103 8 607 7,8 1990 5 036 921 975 1 103 1250 9 285 7,9
Källa: Sm Bo 197215, Bo 1972: 22, Bo 1972: 49.
Tabell 8.14 Kalkyl över utvecklingen för det primärkommunala byggnads— och anläggningskapitalet i Koppar- bergs län 1970—1990 (miljoner kronor, 1970 års prsier)
År Före Återstående värde av tillskottet Summa Förändring år per 5-årspe- 1970 1970—1974 1975—1979 1980—1984 1985—1989 riod (procent-
enheter)
1970 2 118 2 118 1975 2118 6201 2 738 29 1980 2 118 620 671 3 409 25 1985 2118 620 671 765 4174 22 1990 2 118 620 671 765 871 5 045 21
' Källa: KELP 70.
en lägenhet har satts lika med produktionskostnaden för lägenheter oavsett bostadstyp i Kopparbergs län är 1971. Dessa beräknas vara 75 000 kronor (inkl. 5 000 kronor för exploateringskostnader).
Bostäder som är yngre än 50 år behåller i kalkylen sitt fulla värde. Därefter sker en linjär nedskrivning under de följande 50 åren.
Tabell 8.14 visar en schematisk kalkyl över det primärkommunala byggnads— och anläggningskapitalets utveckling fram till år 1990. Värdet på kapitalstocken år 1970 är synnerligen osäkert och baseras på en undersökning av kommunernas brandförsäkringsvärde jämte jämförelser mellan de senaste 10 årens investeringsutveckling och brandförsäkrings- värdet för det kapital som är yngre än 10 år. Enligt dessa undersökningar skulle den brandförsäkrade delen svara för högst hälften av det totala återanskaffningsvärdet för byggnader och anläggningar.
Med ett antagande om att de kommunala investeringarna i byggnader och anläggningar kommer att öka med 2,7% efter år 1975, vilket är detsamma som 1970 års långtidsutredning antagit för perioden 1970—1975, skulle det primärkommunala byggnads- och anläggnings- kapitalet i Kopparbergs län mer än fördubblas fram till år 1990.
Ovanstående mycket skissartade kalkyler över realkapitalets utveckling kan inte utgöra grund för uppläggningen av en regional strategi. För detta krävs i första hand också en kalkyl över befolkningsutvecklingen. Dessutom krävs någon form av ändamålsgruppering av realkapitalet. Hur skall avvägningen mellan investeringar i vårdsektorer och i produktions- sektorer göras? Som en första indikator på resursutrymmet kan kalkylerna dock vara motiverade. De ger anvisningar om hur stor andel av dagens kapital som finns kvar vid olika tidpunkter. Det innebär att de också indikerar hur stora möjligheterna är att införa en ny teknik.
8.4 Perspektivanalyser på lokal nivå
Den fysiska och ekonomiska planeringen på lokal nivå arbetar med olika tidshorisonter. Med det synsätt som presenteras i avsnitt 8.1 är det emellertid naturligare att betrakta tidshorisonten som lika och att låta planeringsperiodema skilja sig åt. Generalplaner upprättas för att ligga till grund för långsiktigt verkande beslut. De tjänar också som underlag för kommunernas årliga budgetarbete. Båda planeringsformema kan därmed sägas ha samma planeringshorisont.
Möjligheterna att på lokal nivå göra detaljerade utsagor om den framtida utvecklingen är mycket små. På motsvarande sätt som på den regionala nivån kan dock vissa grundläggande utvecklingsdrag belysas. De demografiska projektionema är ett exempel på detta. Analyser av realkapitalbildningen är ett annat.
Lokala perspektivanalyser kan liksom regionala och nationella bestå av kartläggnings-, prognos-, utvärderings- och åtgärdsfaser. Med tanke på svårigheterna att göra säkra prognoser, är det naturligt att på den lokala nivån lägga stor tonvikt vid kartläggningsfasen. Speciellt kan därvid studeras om enskilda kommuner vidtagit åtgärder som inneburit att ett utvecklingsförlopp brutits.
' Den följande fram- ställningen bygger bl. a. på Barbro Franssons bidrag i bilaga 14.
I föreliggande avsnitt diskuteras några utvalda kommuners utvecklings- förlopp. Med utgångspunkt i offentlig statistik och produktzonskost- nadsgruppens kommunundersökning visas utvecklingen av några strate- giska variabler. Syftet är att visa hur kommunernas egna åtgärder har skilt sig åt i ett historiskt perspektiv. I vissa kommuner har uppenbarli- gen den privata konsumtionen pressats ned för att möjliggöra en kapitalbildning som syftat till att skapa en gynnsam utveckling på lång sikt.
8.4.1 Utvecklingsförlopp för några utvalda kommuner mått med befolk- nings— och realkapitalmå tt
Studier av enskilda kommuners utvecklingsförlopp kan ge värdefull information om orsakerna till förändringar i landets ortssystem. Sådana studier kan omfatta kartläggningar av befolkningens och realkapitalets sammansättning och omfattning vid skilda tidpunkter. De kan också bestå av analyser av olika miljöfaktorers och sociala indikatorers utveckling. Kartläggningar av förändringar i utbudet av strategisk service i en kommun kan sålunda ge andra utvecklingsmått än beskrivningari kapitalbeståndstermer. Detaljerade studier av sociala förhållanden måste dock i allmänhet bygga på kunskaper om generella utvecklingsdrag. I föreliggande avsnitt diskuteras därför främst förändringari vissa makro— betonade storheter.1
En genomgång av utvecklingsförloppen för landets kommuner visar att kommuner med kraftig ökning eller minskning i folkmängd ibland haft en i förhållande till invånarantalet likartad omfattning av investeringar i infrastrukturen. Tabell 8.15 ger ett exempel på detta. Vid valet av kommunblock har eftersträvats att möjliggöra jämförelser mellan enheter med likartat invånarantal. Ljungby, Älmhult, Kungsör, Vilhelmina och Arjeplog har valts ut för att visa utvecklingen för kommuner i skilda delar av landet.
Tabell 8.15 Förändring i befolkningstal och kommunalt byggnadskapital i utvalda kommunblock 1950-1970
Kommunblock Kommunalt Befolknings- Förändring i Förändring i byggnads— förändring kommunalt kommunalt kapital 1950—1970 byggnadska- byggnadska- per invå- (procent) pital 1950— pital per in- nare 1970 1970 (index vånare 1950— (kr.) 1950 = 100) 1970 (index
(1970 års 1950 = 100) priser) (1970 års priser)
Ljungby 340 8 213 197 Älmhult 715 2 445 375 Kungsör 1 030 17 730 620
Vilhelmina 740 — 6 257 307
Arjeplog 910 —23 666 827
Källa: Brandförsäkringsbolagens försäkringsvärden.
Kungsör och Arjeplog som år 1950 hade i stort sett lika stor folkmängd har båda genomfört en relativt kraftig uppbyggnad av det kommunala byggnadskapitalet. Till följd av bl.a. befolkningsminsk- ningen i Arjeplog har den där blivit extra stor för perioden 1950—1970 räknat per invånare. En bidragande orsak kan också vara att Arjeplogs kommunblock innehåller färre tätorter vilket medfört att inflyttningen från landsbygden krävt större investeringar. Ljungby har ett relativt litet kommunalt byggnadskapital.
I figurerna 8: 5—8: 9 visas en jämförelse mellan de utvalda kommun- blockens befolknings- och realkapitalutveckling. Därutöver har den kommunala utdebiteringen angivits. Realkapitalmätningen omfattar brandförsäkringsvärdet för det kommunala byggnadskapitalet fördelat på olika anskaffningsår. Icke brandförsäkrade delar, såsom väginvesteringar är sålunda inte medtagna. Värdet av lokaler och inventarier för skolväsendet utgör i allmänhet den största posten.1
Det kommunala byggnadskapitalet har i allmänhet vuxit mycket kraftigt under perioden 1950—1970. Speciellt gäller detta mellan 1965 och 1970. För att visa utvecklingen av det icke brandförsäkrade realkapitalet kan en kumulering av kommunernas kapitalutgifter komma ifråga. Satt i relation till befolkningsutvecklingen kan det konstateras att en viss dämpning i investeringstakten inträffade under senare hälften av 50-talet. Därefter har ökningar inträffat.
Uldabi'arlng per skattekrona
___/I"” anton—nina
Utdehttorinq per
.. 20 skattekraft.
Kapijalstock (milj. kr)
Knpitalslock
kommunalt ] byggmaterial."
' I 1965 1970
U'd-bitering per ukatlekrona
utdebiterinq por
/ skatt-krona
Eofolkninq
Kaplijalllock
(mr |. kr) Kapital-lock (kommunalt byggnad-kemi.”
1 För en diskussion om kapitalmätnings- problemen se Carl-Olof Cederblad, Realkapital och avskrivning, Urval nr 4, Stockholm 1971.
Figur 8.15 Befolknings- och realkapitalutveck- ling samt utdebitering i Ljungby kommun- block 1950—1970
Figur 8:6 Befolknings- och realkapitalutveck- ling samt utdebitering i Älmhults kommun- block ] 950—1970
Figur 87 Befolknings- och realkapitalutveck- ling samt utdebitering i Kungsörs kommun- block ] 950—1 970
Figur 8:8 Befolknings- och realkapitalutveck- Iing i Vilhelmina kom- munblock 1950—1970
Figur 8:9 Befolknings- och realkapitalutveck- ling i Arjeplogs kom— munblock I 95 0—1 970
SOU 1974 : 1 Antal U'debi'oring inv. per skattekrona utdebiterinq per 20 000 " 20 skattekron- 15 000 " Ka ilalstock (må. kr) 10000- Befolkning __ Kapitalltock (kommunalt . 5 000 — byggnulllupol'al) ' l ' ' 1950 1955 1960 1005 1070 Antal Utdebilnring
mv. par skattekrona
Utdebituring per skattakrona zo ooo ;zo/____/
15 000 -- Kapitalstock (mtl . kr) 10 000 - 10 Befolkning Knpitalllock 5 000 - Lkommunnl' _ ygqnadlklprlal) ] I I ' 1950 1955 1960 1965 1970 Antal Utdebitaring inv. por skaHukrona
Uldobilering por llt-tiokrona 20 000 15 000 Kapitalslock (nu |.kr) 10 000 10 5 000 Befolkning änpltllnof'k om Murman!) . | . r 1950 1955 1900 1905 "70
Norrlandskommunemas utdebiteringsnivå låg år 1950 betydligt högre än de utvalda kommunerna i södra och mellersta Sverige. De förra hade omkring 15 skattekronor, medan de senare hade mindre än 10 kronor. År 1970 var dessa skillnader utjämnade. För samtliga utvalda kommunblock gällde att den kommunala skatten år 1970 var över 20 kronor. Skatteutjämningsbidragen var dock väsentligt olika, se tabell 8.16.
Skatteutjämningsbidraget per skattekrona var drygt 2 kronori de tre sydliga kommunblocken, medan Vilhelmina hade nära 13 kronor och Arjeplog inemot 9 kronor. Antalet skattekronor per invånare var lägre än medelskattekraften i de utvalda kommunblocken. De tre blocken i södra och mellersta Sverige låg 1970 i skattekraftsklass I, vilket innebär att de
Tabell 8.16 Skatteutjämningsbidrag och skattekraft i utvalda kommunblock 1959, 1965 och 1970
Ljungb y Älmhult Kungsör Vilhelmina Arjeplog
1959 1965 1970 1959 1965 1970 1959 1965 1970 1959 1965 1970 1959 1965 1970
Skatte- utjäm- ningsbi- drag (tusen- tal kr.) 1259 2475 5 486 768 1209 2 825 428 554 1450 853 4992 8 201 434 2074 3 350
Skatte- kronor
per invå- nare 26 51 83 29 54 56 84 23 47 71 30 54
Skatte- kronor per invå— narei%
av me-
del- skatte- kraften 64 84 80 71 90 81 79 93 82 56 78 69 75 90
Skatteut- jämnings— bidrag per skat- tekrona 2,1 2,0 2,6 1,8 1,6 2,2 1,9 1,3 2,1 3,3 11,012,8 2,6 7,6 8,7
av staten garanteras 90 % av medelskattekraften. Arvidsjaur och Vilhel- mina låg i klass III och garanterades därmed 125 % av medelskattekraf- ten. Det är uppenbart att skatteutjämningsbidragen haft en mycket stor betydelse för kommunernas möjligheter att bygga upp realkapital. Speciellt gäller detta 60-talets senare hälft.
De höga skattesatserna i norrlandskommunerna under 50-talet kan till en del ses som ett uttryck för en strategi i vilken kommunerna strävade efter att på längre sikt öka levnadsstandarden genom en kortsiktig sänkning av den privata konsumtionen. Under 60—ta1ets senare hälft har de kommunala skatteutjämningsbidragen medfört möjligheter till strate- giförändring. En snabb ökning av kapitalstocken har kunnat ske med en långsammare ökning av utdebiteringen än i södra Sveriges kommunblock. Utdebiteringen i Arjeplog har sålunda kunnat hållas i stort sett konstant under 60-ta1et.
8.5 Sammanfattande bedömning
Enligt ERU:s bedömning kan perspektivanalyserna ge värdefulla bidrag till den regionala planeringen. Det skall dock betonas att metoderna och underlaget för vad som här kallas kartläggningsfasen måste vidareutvecklas. Systematiska och förhållandevis resurskrävande
genomgångar av utvecklingen inom olika sektorer och analyser av ny teknik torde krävas. Utvärderingsfasens slutliga utformning kan inte fastställas förrän dessa genomgångar fått en fast form. En successiv uppbyggnad i nära anknytning till sekretariatet för framtidsstudier synes fördelaktig.
För den prognosverksamhet som gäller utvecklingen under en lång tidsperiod ges i föreliggande kapitel beteckningen perspektivanalys. Liksom andra framtidsstudier skall den gälla en så lång tidrymd att väsentliga bindningar vid den nuvarande strukturen skall vara upplösta.
Perspektivanalysen består av kartläggnings- och utvärderingsfaser. I de senare kan flera av de ansatser som utvecklats inom ramen för framtidsstudierna vara aktuella. De förra kan bestå av relativt enkla trendframskrivningar. I kapitlet läggs tonvikt vid sådana framskrivningar som visar med vilken takt nya befolkningsgrupper och nytt realkapital kommer in i samhället. Därmed erhålls också ett mått på i vilken takt ny teknik kan komma fram. Det framhålls att introduktionen av ny teknik ofta sker i samband med att nytt realkapital byggs upp.
Den regionala planeringen, liksom den fysiska riksplaneringen, inne- håller redan nu element av perspektivanalys. Med utgångspunkt i diskussionen i kapitlet kan det dock hävdas att perspektivanalysen skulle kunna ske i delvis nya former. Speciellt kan distinktionen mellan vad som kallas planeringshorisont och planeringsperiod uppmärksammas. Som ett exempel på hur denna distinktion verkar anges hur den kan tillämpas vid planeringen av landets ortssystem. Målet för uppbyggnaden av ortssyste- met kan innebära att samhällskapitalet ivissa ortstyper måste utökas för att svara mot den funktion som orterna skall fylla. I början av en planeringsperiod kan skillnader mellan önskvärt och faktiskt kapital— bestånd därmed vara betydande. Under periodens gång sker ett successivt närmande. Ny teknik, nya värderingar m.m. kan dock medföra att en omprövning sker vid slutet av perioden beträffande det önskvärda kapitalbeståndet. Ett nytt gap mellan faktiska och önskvärda värden kan uppstå. Distinktionen mellan planeringsperiod och planeringshorisont kan medge större flexibiliteti planeringen. Om planeringsperiodema hålls korta kan utrymme för omprövningar skapas.
Också på prognossidan kan uppdelningen mellan planeringsperiod och planeringshorisont vara av värde. Större delen av den prognosverksamhet som bedrivs inom ramen för långtidsutredningen och länsplaneringen gäller kort och medellång sikt. Prognoserna utnyttjas som underlag för uppläggning av planeringen under en period som omfattar mellan 5 och 10 år. Perspektivanalysen kommer in för bedömningar av det önskvärda utseendet på olika beståndsvariabler vid en avlägsen tidshorisont. Det är vid denna horisont som nya värderingar och ny teknik kan ha slagit igenom till fullo.
I kapitlet ges några exempel på hur vissa delar i perspektivanalysens kartläggningsfaser kan genomföras på nationell, regional och lokal nivå. Det betonas att utvärderingsfasema måste genomföras av sakkunniga i samverkan. Arbetsmetodema kan här följa dem som utvecklats inom framtidsstudierna. För planeringen på kort och medellång sikt tillämpas redan nu sådan organiserad samverkan.
* . ...,._.._.___. ___e
Det viktigaste motivet för att ge perspektivanalyserna ett större utrymme i den regionala planeringen är att beslut om investeringar som fattas i dag får effekter på mycket lång sikt. Ofta genomförs investeringar och införs ny teknik i mycket små steg. Det kan därför vara svårt att se de långsiktiga bindningarna om dessa frågor inte ägnas speciell uppmärk- samhet. Perspektivanalysen kan också ge underlag för en aktiv styrning av den tekniska utvecklingen. Det har ofta hävdats att man på samhällspoli— tiska grunder borde kunna beställa sin teknik. Nya transportsystem för glesbygden kan ses som ett exempel på detta.
Liksom andra framtidsstudier bör de regionala perspektivanalyserna innehålla utvärderingar av olika alternativ. Med utgångspunkt i de dagsaktuella händelserna är det därvid motiverat att uppmärksamma energiförsörjningsfrågorna. Ett utvecklingsaltemativ kan således vara att landet måste skära ned energikonsumtionen kraftigt. Vilka effekter erhålls därvid på den regionala nivån? Ett annat alternativ eller scenario gäller befolkningsutvecklingen. Som framhålls i kapitel 3 har den svenska befolkningstillväxten varit stabil under en mycket lång period. Flera faktorer har bidragit till detta. Under perioder med höga födelsetal har antingen hög mortalitet eller emigration dämpat befolkningsökningen. Under perioder med låga födelsetal har en omfattande immigration kunnat konstateras. [ framtiden kan en ny utvecklingsfas inträda. Perspektivanalysen bör sålunda ge underlag för en planering som tar hänsyn till flera utvecklingsaltemativ. Bland sådana alternativ kan ett samhälle med vad som brukar kallas noll-tillväxt tas upp liksom ett samhälle med snabb befolkningstillväxt. Analyserna bör utvisa hur den regionala befolkningsfördelningen bör se ut i ett sådant samhälle för att uppsatta välfärdsmål skall kunna uppnås.
Ortssystem i regionalpolitiken. Idéer inför framtiden
Ur innehållet
[Zl Från kommunreformer till planer för den regionala strukturen
EJ Ökat beroende mellan landets orter motiverar en aktiv ortssystempolitik
D Medel i ortssystempolitiken
El Individernas önskemål och förutsättningar vid bosättningsval — ett aktuellt forskningstema
9. Orter i regional samverkan
9.1. Synsätt och utgångspunkter
Ett väsentligt inslagi den nuvarande regionalpolitiken är att bygga upp en regional struktur som kan klara av olika former av framtida störningar. Detta betyder att ortssystemet bör ha en sådan form att konjunktur- och strukturförändringar inom enskilda näringar får små negativa välfärdsef- fekter. Som framhålls i kapitel 8 kan en sådan önskvärd ortsstruktur1 anges vid given teknologi och givna värderingar. Om dessa förändras kan förskjutningar uppstå i den önskvärda ortsstrukturen. I varje sådant skede kan regionalpolitiken under en relativt kort planeringsperiod inriktas på att påverka ortsstrukturen så att den närmar sig den ”nya” önskvärda. Genom den pågående planeringsprocessen sker ett successivt närmande mellan faktisk och önskvärd ortsstruktur. Vid övergången från en planeringsperiod till en annan kan det avgöras om förändringar i teknik och värderingar har medfört att också målet för ortssystemets form har förändrats. Det är mot denna bakgrund naturligare att se ortssystemets utveckling som ett förlopp än att se det som en övergång från en önskvärd form till en annan. 1 föreliggande kapitel diskuteras några utvecklingslinjer i arbetet med att påverka detta förlopp. Tonvikten ligger därvid vid möjligheterna att med olika ekonomisk-politiska medel och planeringsinsatser vidga samverkan mellan olika orter i landets orts- system.
Skillnader beträffande tidsperspektiv, planeringsperiod och rättslig status medför att det i allmänhet är svårt att ange hur olika planeringsfor- mer påverkar landets ortssystem. Detta har med all säkerhet också bidragit till att behovet av en samordning av planerna ofta har påtalats. Någon enkel lösning på samordningsproblemet finns inte. Skillnader i rättslig ställning och sektoriell avgränsning för olika planeringsformer utgör här hinder. Integreringsmöjligheterna bör emellertid ständigt prövas, efterSOm riskerna för misshushållning med landets resurser är stora då planerna inte är samordnade.
Med utgångspunkt i de på forskningsresultat baserade diskussionemai de föregående kapitlen analyseras här möjligheterna att införa nya vägar för samordning mellan olika planeringsansatser. Analysen av ortssystemet utnyttjas som gemensamt beskrivningssystem för lokal, regional och nationell planering. En grund läggs därvid för vad som benämns ortssystempolitik,
1 Begreppet ort används här som en samlande term för såväl egentliga orter som deras omland.
' Se bl. a. w. Christaller, Die centralen Orte in Siid- deutschland, Jena, 1933.
2 Sven Godlund, Busstra- fikens framväxt och funk- tion i de urbana influens- fälten, Lund 1954.
Uppbyggnaden av det gemensamma beskrivningssystemet gör det möjligt att föra samman forskningsresultat från olika vetenskaper och ämnesområden i ett sammanhang. Forskningen följer av flera skäl inte samma indelningar som samhällsplaneringen. Det gör att många forsk- ningsresultat kan komma till användning inom flera planeringsgrenar. Forskningen om hushållens levnadsvillkor kan sålunda utnyttjas inom såväl regional som kommunal planering. Ett beskrivningssystem av här angivet slag ökar möjligheterna att tillgodogöra sig forskningsresultaten i samhällsplaneringen som helhet.
9.1.1. Kort historik
Ortssystemteorin är inte ny. Den kan föras tillbaka på den s.k. centralortsteorin.l Denna teori försökte bl.a. förklara hur orter och kringliggande landsbygd samverkar. Vissa utbud av varor och tjänster är bundna till ett centrum. Läkarmottagningar, myndigheter, skolor, banker och ibland arbetsplatser kan ses som exempel på sådana funktioner. En ort med en stor uppsättning av verksamheter av detta slag är enligt den grundläggande teorin en utpräglad centralort. Den bedöms ha vad som kallas en hög centralitet.
Många centralortsstudier visar att det i såväl Sverige som i andra länder finns vad som kan benämnas hierarkiska drag i ortssystemets uppbygg- nad. Vissa verksamheter kräver ett stort kundunderlag. De kan endast etableras på några få orter i landet om företagsekonomiska bedömningar får gälla. Andra verksamheter kan bedrivas på ett mycket stort antal platser. En viss rangordning mellan orterna uppstår om aktiviteter med likartat behov av kundunderlag samlokaliseras.
I en studie från början av 1950-talet visade Sven Godlund2 hur orterna i några utvalda landsdelar samverkade. Undersökningen syftade till att klassificera landets tätorter efter deras förväntade dragningskraft på den utanför tätorten boende befolkningen. Denna attraktionskraft förutsattes återspeglas i resor med tåg, buss eller annat fordon i billinjetrafik. Godlund visade att det förelåg överensstämmelse mellan vad som benämndes ”centralitetsomland” och ”busstrafikomland”. Av studien framgick vidare att orternas influensfält avtog kraftigt med avståndet. Även om en ort har ett större inflytande än en annan kan inflytandet absolut sett vara litet. Senare undersökningar har bekräftat att så ofta är fallet.
Centralitetsmätningarna syftar till att ge mått på samverkan mellan landsbygd och orter och mellan olika orter. Uppskattnzngar och kartläggning av orters handels— och trafikomland har haft stor betydelse vid avgränsningar av administrativa områden. Till skillnad från )mlandet, måste sådana områden ha fixerade gränser. Då flera omland möts uppstår en diffus gränszon som kan växla från dag till dag eller från år till år utan särskilda ingrepp från myndigheternas sida. Områdesgränser för den offentliga sektorns verksamhet måste som regel vara fasta under en längre tid. Att ändra dessa gränser kräver ett omfattande förberedelse- och förhandlingsarbete.
Det är uppenbart att det krävs goda kunskaper om olika samhällssekto- rers lokala aktivitetsfält då administrativa gränser skall dras. Att samla in statistik för sådana fält är i allmänhet mycket kostsamt. Statistiken gäller bl. a. pendling och varuflöden. På flera ställen i föreliggande betänkande diskuteras dessa statistikproblem. Godlund anför emellertid i sin rapport att centralitetsbestämningar och omlandsavgränsningar kan genomföras utan omfattande data för resmönster, resfrekvens o. d. Kartläggningen av de tidigare nämnda busstrafikomlanden kan sålunda kompletteras med mer schematiska beskrivningar av centralitetsomlanden. I figur 9: 1 visas de på teoretisk grund beräknade centralitetsomlanden för Skånes tätorter år 1950. Efter parvisa jämförelser av tätorter med hög centralitet har omlandsgränser fastställts. Orter med relativt sett hög andel av regionens detaljhandel har fått ett förhållandevis stort omland.
Godlund visar att några stora förskjutningar i de största orternas omland inte har inträffat under perioden 1900—1950 trots att antalet små och medelstora tätorter ökat i antal. Godlund visar också att ju längre bort från en etablerad stor centralort som en mindre ort ligger desto större är chansen att orten är eller kan komma att utvecklas till en tätort av högre centralitet.
Det är uppenbart att teoretiska modeller av det slag som här återges inte direkt kan föras över på verkliga förhållanden. Det kan emellertid konstateras att flera av de grundläggande dragen i skilda länders regionala struktur kan förklaras med hjälp av modellanalyser av detta slag. I en omfattande forskning har grundidéerna vidareutvecklats. Speciellt bety- delsefulla från regionalpolitisk synpunkt är studierna om tröskelvärdenas
Anm.: Tecknen anger orter med olika centralitet Figur 951- . har högst värde, . näst högst. . det Teoretiska omland till tät- tredje värdet i ordningen. . näst lägst orterfördelade efter centra- och o lägst. litet iL- och M-Iän 1950.
1 Inom glesbygdsforsk— ningen vid Umeå universi- tet tas dessa frågor upp.
Figur 9: 2. Teoretiska omland till tär- orter med hög centralitet i Kronobergs län 1960
Anm: De skarpt markera- de linjerna anger omlands— gränser som beräknats med hjälp av centralitets- talen. Orter med höga vär- den antas dominera över orter med låga värden på ett sådant sätt att omlan- den för de senare orterna blir små.
Figur 9: 3. Kommunblocksindelning i Kronobergs län 1964
utveckling för olika utbud av varor och tjänster.1 Forskningen har emellertid även gällt andra viktiga förhållanden. Införandet av stordrifts- fördelar har speciellt uppmärksammats. Möjligheterna att åstadkomma arbetsmarknader med ett varierat utbud av arbetstillfällen har vidare ägnats stort intresse. På senare tid har möjligheterna att i modellerna införa icke-prissatta miljöfaktorer tagits upp.
1960—talets kommunreform
[ diskussionerna _kring kommunindelningen i slutet av 1950-talet och början av 1960-talet spelade centralortsteorin en viktig roll. 1952 års kommunreform hade kommit till för att föra samman en rad små landskommuner som hade problem med att klara av de uppgifter som den kommunala sektorn hade att sköta. Den grundläggande idén om att skapa kommuner som består av centralorter med omland hade ännu inte
A ' Alvesta E - Emmaboda Les ' Lessebo N I Nybro Ä - 'lÅlmhult La - Lammhult L = Ljungby R - Ryd A ' Aseda Len ' Lenhovda M ' Markaryd T - Tingsryd V - Växjö
vunnit gehör år 1952. Flera faktorer samverkade emellertid till att det under 1950-talet blev tydligt att kommunerna borde bestå av städer eller andra tätorter med omgivande landsbygd. Den ökade rörligheten i dygnsperspektivet kan här nämnas som exempel. Det blev allt lättare att nå centralorternas service för dem som bodde på landsbygden. Underla- get för den lokala servicen uttunnades både till följd av detta och på grund av inflyttning till centralorterna. Möjligheterna att förse befolk- ningen med kommunal service från ett begränsat antal baspunkter bedömdes också öka.
l förberedelsearbetet till 1962 års kommunindelningsreform utnyttja- des Sven Godlunds ansats för avgränsning av centralorter med omland. På försök gjordes teoretiska omlandsavgränsningar i olika delar av landet. Dessa provundersökningar tjänade sedan som mall vid utarbetandet av förslaget till indelning av landet i kommunblock. Vid denna indelning beaktades också kommunernas förväntade befolkningsutveckling och redan existerande samverkan mellan kommuner enligt 1952 års indelning. De teoretiska omlandsavgränsningarna kompletterades av kartläggningar av pendling, befolkningsomflyttning, trafikrörelser m. m.
I figur 912 och 9:3 visas teoretiska omland för centralorterna i Kronobergs län och hur förslaget till kommunblocksindelning gestaltade sig år 1964. I stora drag följde man resultaten från omlandsberäkningarna då gränserna mellan kommunblocken fastställdes. Bland undantagen märks Åseda och Lenhovda som fick bilda ett gemensamt kommunblock. Befolkningstalen skulle ha understigit riktmärket 8 000 år 1975 om två kommunblock hade bildats.
] 972 års plan för den regionala utvecklingen
Den kommunblocksindelning som fastställdes år 1964 byggde på att områden med tillräckligt underlag för offentlig lokal service skulle skapas. Samtidigt önskade man föra samman områden som också i andra avseenden än beträffande utnyttjande av offentlig service visade samhö- righet. Kommunblocksreformen syftade emellertid inte till att skapa kommuner med identiskt lika utbud av arbete och service. Redan 1964 års riksdag uttalade sålunda i anslutning till beslutet om den aktiva lokaliseringspolitiken att alla kommunblock inte kunde räkna med stödåtgärder. Att en prioritering mellan olika kommunblock vid utbygg- nad av samhällskapital måste genomföras uttalades vidare av 1969 års riksdag i anslutning till utvärderingen av resultaten av länsplanering 1967. De därvid framförda argumenten för en prioritering kan sammanfattas på följande sätt:
a) Resurserna är begränsade. Antalet lokaliseringsbara enheter är litet.
b) En prioritering ger de regionalpolitiska målen en konkret innebörd.
c) Arbetsfördelningen mellan centrala, regionala och lokala organ blir klarare om en prioritering fastställs.
I den plan för utvecklingen av den regionala strukturen som antogs av
1972 års riksdag sammanfattades, som har redovisats i kaiitel 1, prioriteringarna i en indelning av landets kommuner i fyra Kategorier. Dessa betecknas storstäder, primära centra, regionala centra odi kom- muncentra.
Om kommunreformen kan sägas baseras på idén att en kornrmin skall bestå av en centralort med omland så kan planen för den regionala utvecklingen sägas bygga på tanken att centralorter med omlaid skall skapas, inte enbart för lokalt inriktade verksamheter, utan också för sådana verksamheter som har regionala, subnationella och naionella avsättningsmarknader.
Omlanden för storstäderna är sålunda större och de funktioner som skall kunna fullgöras där är andra än i primära centra. Dessas omhnd äri sin tur större än omlanden kring regionala centra osv. Komnunerna sammanlänkas därmed i ett system.
Till grund för 1972 års regionalpolitiska handlingsprogram låg en rad forskningsresultat. De visade bl.a. att koncentrationen av adminiztration till storstäderna medförde risk för att högavlönad och högproduktiv verksamhet förlades dit, samtidigt som rutinproduktion lokaliserades till övriga landet. Genom att föra ut centrala administrativa verksamheter från storstäderna kan en social uppdelning i samhället i viss utstrickning förhindras.
Genom planen för utveckling av den regionala strukturen har inom ramen för den nu fastställda kommunindelningen grunden lagts till en annan utveckling av ortssystemet än den som skulle uppstå om marknadskraftema får verka fritt. Utvecklingen inom näringslivet och kraven på en rättvisare fördelning av hushållens levnadsvillkor har resulterat i att ortssystemets utformning kommit i blickpurkten i regionalpolitiken.
9.1.2. Ortssystemets form
De förändringar i synsättet som kom till uttryck i kommunindelningsre- formen 1964 och planen för den regionala utvecklingen 1972 visar att man successivt blev medveten om vikten av att på lokal nivå föra samman orter och kringliggande landsbygd och att på regional och subnationell nivå bygga ut orter som kan svara för försörjningen av sådana aktiviteter som av olika skäl inte kan fördelas till alla kommuner i landet. Den förändrade rörligheten för befolkningen i ett såväl kortare som längre tidsperspektiv gör det möjligt för företag och offentlig sektor att förse befolkningen med service från färre utbudspunkter än tidigare. Mekanise- ringen med ökad kapitalintensitet medverkar också till att antalet lokaliseringsbara enheter minskar. Ett viktigt led i den regionala planeringen är att påverka lokaliseringen av utbuden så att befolknings- grupper med begränsad rörlighet inte ställs utanför arbete och viktig service. För detta krävs en utbyggnad av vissa orter.
Det framhålls i prop. 1972: 111 att tillväxttakten i storstadsområdena bör dämpas för att åstadkomma en balanserad utveckling i andra delar av landet. Därvid diskuteras skilda mål för arbetsmarknad och service i
primära centra, regionala centra och kommuncentra. Framför allt primära centra skall kunna tjäna som alternativ vid lokalisering av sådana verksamheter som f. n. normalt lokaliseras i storstäderna. En dämpning av storstadstillväxten bör påverka befolkningsfördelningen i olika ortsty- per så att vi får en från välfärdssynpunkt bättre utveckling av landets ortssystem.
Det är emellertid uppenbart att ändring av relationerna i befolknings- utvecklingen mellan olika ortstyper inte automatiskt leder till bättre regional balans. Som framhålls i ERU 70 och i prop. 1972: lll är det viktigt att ta hänsyn till hur orter av olika typer samverkar.
Vidareutvecklingen av ERU: 5 diskussioner av den regionala strukturen tecknas i symbolisk form på det sätt som anges i figur 9: 4. l ERU 70 diskuteras orternas funktion och storleksrelationer. Det framhölls att en utspridning av vissa storstadsverksamheter var motiverad för att minska obalansproblem. Med illustrationer av det slag som återfinnsi den övre delen av figur 9: 4 visades exempel på rangordning mellan landets orter. ERU diskuterade hur dämpningar av de största orternas befolkningsut- veckling kan leda till ökningar av de medelstora orternas befolkningstal. Den mellersta delen av kurvlinjen förskjuts därmed uppåt. Det främsta motivet för att öka befolkningstalen i vissa större och medelstora orter
Invånare 15
Rang- , 4, ordnings- , nummer
I I I !, a', I, I, / % Figur 9: 4. Ortshierarki och orts- F
system
var att de skulle bilda mer robusta arbetsmarknader och att de skulle inrymma fler verksamheter än tidigare. Befolkningstalen skulle räcka till för detta.
Diskussionen om sambanden mellan orternas befolkningstal och funktion kunde av flera skäl inte föras så långt som var önskvärt. Under arbetets gång stod det sålunda klart att allt större vikt måste läggas vid beroendeförhållanden mellan orter och regioner. Regionalpolitiken bör påverka dessa beroenden och bygga upp nya länkar mellan orterna. Det innebär, som illustreras i den nedre delen av figur 9: 4, att orterna lagts samman i ett system. Åtgärder som underlättar kortdistanta och långdistanta persontransporter kan nämnas som exempel på hur samban- den kan påverkas.
Införandet av en mer aktiv ortssystempolitik syftar i ett led till att förbättra hushållens levnadsvillkor i olika ortstyper. Genom att ta bort rörelsehindrande barriärer bör möjligheterna att utan bostadsbyte nå arbetsplatser, service och rekreationsområden öka. I ett första skede är det troligtvis nödvändigt att förtäta bebyggelsestrukturen för att nå en ' önskvärd samlokalisering mellan bostäder och arbetsplatser, service m. m. Många orter erbjuder en sådan tillfredsställande samlokalisering. Ensidig- het i näringslivet gör emellertid att många människor tvingas flytta för att finna lämplig sysselsättning. Vissa orter, som i sin tur kan bestå av flera tätorter med kringliggande landsbygd, måste väljas ut som satsningsorter om valfrihet skall skapas. I förhållande till de nuvarande förhållandena skulle införandet av en ortssystempolitik på den lokala nivån innebära en större satsning på lokala arbetsmarknader.
Ett annat led i ortssystempolitiken är att knyta samman orter på den regionala nivån. Kartläggningar av leveransströmmar och kontaktutbyten mellan orter utgör därvid planeringsunderlag. En inriktning kan vara att bilda produktionsblock av det slag som beskrivs i kapitel 6. Uppgifterna om beroendet mellan orterna i regionerna bör också ligga till grund för samhällsekonomiska bedömningar vid uppbyggnaden av samhällskapita— let. I dessa bedömningar bör också resultat från analyser av levnadsvill- koren ingå. Ortssystempolitiken kan därmed tendera att ge ett annat utvecklingsmönster än den hittillsvarande politiken.
Då ortssystemet skall påverkas med regionalpolitiska insatser krävs goda kunskaper om de faktorer som styr systemets utveckling. Kartlägg- ningar av aktivitetsfält, omland och områden för
a. hushållen
b. företagen
e. den offentliga sektorn utgör därvid naturliga delar. Dessa sektorers system kan delas upp i l. lokala
2. regionala
3. nationella och
4. internationella delar.
Den lokala delen i hushållens aktivitetsfält består av den yta inom
vilken aktiviteter kan utföras utan större uppoffringar för resor. Den dagliga pendlingen mellan bostad och arbete sker inom aktivitetsfältet, liksom besök vid lokala serviceinrättningar såsom barndaghem, fritidsan- läggningar m. m.
Till hushållens regionala aktivitetsfält kan resor till och från fritidsom- råden räknas, liksom besök vid viss regionalt betonad service såsom stormarknader och vissa sjukvårdsinrättningar. De regionala delarna torde kunna räknas in inom ramen för vad som i kapitel 5 benämns vecko- och månadsperspektivet. Nationella och internationella delar skulle närmast kunna räknas till årsperspektivet. Längre semesterresor kan här tas som ett exempel.
Fördelningen i rummet av företagens inköp och försäljning avgörs av transportkostnadsförhållanden och förekomsten av odelbarheter och stordriftsfördelar. Den lokala delen iföretagens omhnd gäller den lokala avsättningsmarknaden samt inköp av service och lokalt utbjudna varor. Till detta system räknas också den lokala arbetsmarknaden och grannska- pets eller infrastrukturens utformning. En rad icke—prissatta faktorer ingår sålunda i företagens lokala system. Till dessa räknas bl. a. luft- och vattenförhållanden samt vägsystemets kapacitet.
De individuella skillnaderna mellan företagen torde göra att det är svårare att schablonmässigt avgränsa deras lokala omland än att ange gränserna för hushållens aktivitetsfält. Till en del torde flera företags omland täcka varandra. Motsvarande förhållande torde gälla de regionala, nationella och internationella delarna. ERU:s kartläggningar visar att företagens regionala aktivitetsfält framför allt gäller köp och försäljning av service. Varuavsättningen sker i allmänhet på nationella och internatio- nella marknader.
Många företag eller funktionellt avgränsade delar av företagen kan agera över hela landet redan i dygnsperspektivet, vilket få hushåll torde ha möjligheter till. Rörligheten ökar givetvis om ett längre tidsperspektiv tas i beaktande. Företagen på den lokala nivån är ofta nära sammankopp- lade i underleverantörssystem med företag på regional nivå.
Uppdelningen i lokala, regionala och nationella delar kan, som ERU tidigare har visat, också appliceras på den offentliga sektorns områden. De lokala delarna av områdena består främst av kommunal service, medan de regionala utgörs av sekundärkommunala och statliga tjänster. Central statlig förvaltning återfinns på den nationella nivån. Som ett exempel på relationerna mellan nivåerna kan här nämnas omlokalisering av statliga aktiviteter. Den kan med bibehållande av nationella avsätt- ningsmarknader bestå av en utlokalisering av olika verksamhetsgrenar från Stockholmsområdet. Den kan också bestå i en nedbrytning av den nationella avsättningsmarknaden till regionala och lokala.
De lokala aktivitetsfälten för hushållen torde begränsas av främst möjligheterna till resor mellan bostad och arbete. Goda kommunikations- möjligheter ökar aktionsradien och täckningsgraden i detta avseende. Reskostnader, tid för resa och fysiska hinder i form av trötthet utgör restriktioner. För företagen kan helt andra kriterier komma in då det dagliga aktionsfältet skall bestämmas. Efterfrågan på de aktuella varorna
1 Exempel på sådana kom- muner är Vaggeryd i J ön- köpings län, Uppvidinge i Kronobergs län, Östham- mar i Uppsala län och Broby i Kristianstads län. I avsnitt 6.2 diskuteras förhållandena i dessa kom- muner
och tjänsterna, konkurrensförhållanden rn. m. avgör om fältet blir större eller mindre än hushållens. De renodlat fysiska restriktionerna kan vara av mindre betydelse. För den offentliga sektorn torde förhållanden som hämtar drag från såväl hushålls- som företagssektorn gälla. Efterfrågans fördelning torde därvid vara central.
Också inom de tre sektorerna kan stora skillnader föreligga. Hushållens möjligheter att genomföra ett aktivitetsprogram skiljer sig bl. a. åt för olika inkomstgrupper och för sådana som har tillgång till bil och sådana som saknar detta. Efterfrågan på enskilda företags produkter kan också vara mycket olika fördelad i rummet.
Inom en kommun kan det finnas flera kärnor med sammanfallande aktionsytor för hushåll, företag och offentlig sektor. Genom förbättrade kommunikationer och utbyggnad av infrastruktur eftersträvas en sam- mansmältning för att minska problemen med flerkärnighet. Även efter den nu genomförda kommunreformen uppvisar ett antal kommuner flerkärnighet.l Kartläggningar av omlandens utseende och omfattning kan bli till stor hjälp för att lösa problem av detta och liknande slag. Speciellt bör möjligheterna till utökad samverkan mellan olika orter uppmärksammas. Detta gäller inte minst på regional nivå. Den nuvarande länsindelningen är under utredning. I det pågående arbetet uppmärksam- mas bl. a. omfattningen av hushållens och den offentliga sektorns regionala omland.
9.2. Ortssystempolitikens mål
1964 års riksdagsbeslut om en aktiv lokaliseringspolitik gav riktlinjer för en mer samordnad statlig planering. Tyngdpunkten i arbetet förlades till länen för att på detta sätt förlägga statliga uppgifter till regional nivå med ökade möjligheter för kommunerna att medverka i arbetet. Även om planeringsarbetet på länsnivån successivt byggts ut kan det hävdas att det inte inträffat någon uppgiftsförskjutning från kommunerna till länsorga- nen. [ 1970 års riksdagsbeslut angående omorganisation av länsförvalt- ningen framhölls att det är ett viktigt inslag i planeringsprocessen att skapa samråd mellan berörda kommunala och statliga myndigheter. Mål för kommunal och statlig verksamhet kan därmed i stor utsträckning samordnas.
De prognoser och program som har utarbetats inom ramen för länsplaneringen skall ses som en grund för samordning av statlig och kommunal verksamhet. Motivet för att införa en ortssystempolitik är att vidga den gemensamma grunden. Den berör inte uppgiftsfördelningen mellan stat och kommun. Den kan dock påverka de olika myndigheternas mål.
Med beskrivningen av ortssystemet som utgångspunkt kan sålunda målen för olika verksamheter formuleras. 1972 års plan för utveckling av den regionala strukturen kan karaktäriseras som den rumsliga tolkningen av målen för samhällsutvecklingen. Planen baseras på de allmänna mål för regionalpolitiken som fastställdes av 1970 års riksdag. Beslutet grundades
på de förslag som utarbetades av länsstyrelserna. I planen, som beskrivs i tidigare avsnitt, delas landets kommuner in i fyra grupper. Riksdagens beslut innebär bl. a. att statliga myndigheter i sin planering skall följa de av statsmakterna antagna riktlinjerna för den regionala utvecklingen.
Genom 1972 års regionalpolitiska handlingsprogram övergår regional— politiken alltmer till att bli en ortssystempolitik. Genom förstärkt samverkan mellan olika typer av orter och kommuner skapas regioner som kan klara konjunktursvängningar och strukturförändringar så att invånarnas välfärdsförluster blir små. Avsikten är också att ändra en del av marknadskrafterna skapade hierarkiska drag i den regionala struktu- ren, se avsnitt 9.1. Detta motiveras främst av att samhällsåtgärder vidtas som berör allt större grupper av människor. Höga krav på den samhälleliga servicen medför att höga krav också ställs på samordningen av den planering som måste ligga till grund för dess utbyggnad. Ortssystemanalysen kan här komma in som ett viktigt hjälpmedel. I det följande diskuteras relationerna mellan målen för ortssystemets utform- ning och de allmänna målen för samhällsutvecklingen.
Stabiliseringspolitiska mål. Full sysselsättning och stabil prisnivå uppnås om jämvikt råder på alla delmarknader för varor och tjänster. Jämvikt på lokala arbetsmarknader innebär som framhålls i kapitel 5 att skilda befolkningsgrupper har arbete inom sina dagliga aktivitetsfält. Den lokala arbetsmarknaden måste ha en viss minsta storlek för att tåla tillfälliga fluktuationer och bereda stabil sysselsättning för individer med olika rörelsemöjligheter.
ERU: s materialredovisning synes peka mot att konjunktursvängningar kan drabba alla ortstyper. Omland med stor yta och få arbetsplatser synes mer drabbade än andra områden. Det är uppenbarligen mycket svårt att fastställa hur stor befolkningen i ett arbetsmarknadsomland bör vara och hur stor yta det bör täcka. Från konjunkturpolitisk synpunkt synes dock områden med minst 10 000 arbetsplatser och med ett omland med mindre än 30 km radie från centrum vara fördelaktig. Detta kriterium synes redan nu vara uppfyllt i stora delar av landet. Utöver detta kriterium bör sådana som gäller arbetsmarknadens differentiering sättas upp. (Se nedan.) Till en del sammanfaller dock dessa med kriterier för storleken.
Resursfördelningsmål. Planen för den regionala strukturen skall vara vägledande för resursfördelningen mellan landets olika kommuner. Offentliga investeringar skall fördelas efter denna plan varigenom goda förutsättningar skall skapas för andra verksamheter.
ERU har i tidigare rapporter framhållit att resursfördelningspolitiken kan föras med tre alternativa tidshorisonter. Det korta perspektivet innebär att produktionsfaktorema skall utnyttjas så fullständigt som möjligt vid given rumslig fördelning och vid given teknologi. Det medellånga tidsperspektivet innebär att produktionsfaktorema styrs från lågproduktiva till högproduktiva sysselsättningar vid givet tekniskt kunnande. I ett långt tidsperspektiv kan förutsättningarna för produktion ändras helt. Ny teknik kan ha introducerats, vilket gör att näringar och regioner som tidigare släpat efter i framtiden kan komma att visa de bästa värdena från resursanvändningssynpunkt.
Medan de stabiliseringspolitiska målen fokuseras till arbetsmarknads- läget gäller resursfördelningsmålen ett brett spektrum av välfärdskompo- nenter. Möjligheterna att sätta upp kvantitativa resursfördelningsmål är begränsade. Studierna av arbetslösheten inom ramen för HLV: s verksam- het kan dock komma till användning. Speciellt gäller detta uppgifterna om den s. k. slumparbetslösheten. Beträffande andra välfärdsindikatorer kan anföras att serviceomland med litet befolkningsunderlag visar låga värden för utbud av sjukvård, utbildning och kultur. Det s.k. välfärds- landskapet (se ERU: s kartbok) ger ett exempel på detta.
Som framgår av produktions- och prognosgruppernas arbete gäller resursfördelningsproblemet avvägningar mellan konsumtion och investe- ringar och mellan insatser av produktionsresurser iproduktionsprocesser med olika avkastning och i skilda typer av orter. En kraftig spridning av resurserna kan leda till låg avkastning och därmed litet konsumtionsut- rymme.
Motiven för den nu genomförda kommunindelningsreformen baserades i hög grad på analyser av effektiviteten för den lokala delen av den offentliga sektorn. I länsheredningens arbete prövas på motsvarande sätt de regionala delarnas effektivitet.
Från företagsekonomiska utgångspunkter kan vissa tröskelvärden för lämplig regionstorlek räknas fram. Om resurser förläggs till regioner som har lägre värden än dessa trösklar är riskerna för reduktioner av konsumtionsutrymmet uppenbara. I flera sammanhang har för företagens del invånarantalet 30 000 nämnts, medan det för den offentliga sektorns lokala del kan återfinnas en tröskel vid 10 000 invånare. För en slutlig bedömning av tröskelvärdena krävs dock att ingående samhälleliga kalkyler utförs, se kapitel 6.
Inkomst- och välfärdsfördelningsmål. Mål för fördelningen av välfärden mellan olika individer och för utformningen av levnadsvillkoren i olika ortstyper kan ses som överordnade andra mål. Samtidigt bör framhållas att en konflikt kan råda mellan vissa inkomst- och resursfördelningsmål. En ofta framförd uppfattning är att en ojämn inkomstfördelning kombinerad med marknadsekonomi under vissa förutsättninglr kan ge ett högre produktionsvärde på lång sikt än en jämn.
Ofta illustreras välfärdsfördelningen i samhället med fördelningen av förvärvsinkomster och förmögenheter. I kapitel 5 visas även på andra möjligheter att konkretisera välfärdsfördelningen på regional )Ch lokal nivå. Det framhålls där att värderingar av icke-prissatta faktorer av skilda slag bör komma in i bedömningarna av välfärdsfördelningen. Möjlighe- terna att med hjälp av tidsstudier påvisa ojämvikter mellan olika ortstyper uppmärksammas speciellt.
Studier av hushållens möjligheter att genomföra olika dagsprogram utgör mot ovanstående bakgrund ett naturligt led i utarbetandet av regionala mål för välfärdens fördelning. Tillsammans med inkomstfördel- ningsstudier torde de ge en god bild av levnadsstandarden.
Liksom resursfördelningsmålet kan inkomst- och välfärdsfördelnings- målet ha skilda former för olika tidsperspektiv. På kort sikt kan omfördelningar främst bestå av monetära transfereringar av olika s.iag. På
längre sikt kan mer genomgripande åtgärder komma i fråga. Till dessa hör utbyggnad av serviceinrättningar och skapande av nya sysselsättningstill- fällen i olika ortstyper.
9.3. Planeringssystemet på lokal nivå
Förbättrad samverkan mellan olika typer av kommuner förutsätter en regional planering. Det är samtidigt uppenbart att de lokala myndigheter- na svarar för en stor del av ortssystemets planering. En stor del av de åtgärder som påverkar hushållens lokala aktivitetsfält faller, oberoende av om en aktiv ortssystempolitik förs eller ej, inom ramen för kommunernas verksamhet. Som exempel på åtgärder av detta slag kan viss skolplanering nämnas. Kommunerna svarar vidare för hushållens lokala aktivitetsfält beträffande skolresor. Samma sak gäller viss sjukvård och service för de äldre. På skolans, arbetsmarknadens och bostadsbyggandets område svarar länsskolnämndema, länsarbetsnämnderna och länsbostadsnämnder- na för den statliga sektorsplaneringen. Den samordnas av länsstyrelserna.
Det kan mot ovanstående bakgrund anföras att det är både en kommunal och en statlig uppgift att uppfylla mål för hushållens lokala aktivitetsfält. Det är däremot i första hand en statlig uppgift att svara för att företagens och den offentliga sektorns regionala och nationella omland och områden också kan anta en sådan form att de samhälleliga målen för resurs- och inkomstfördelningen samt välfärds- och stabilise- ringspolitiken kan uppnås.
På den lokala nivån utarbetas olika kommunplaner på försök i flera kommuner. De gäller den översiktliga markanvändningen och kan ses som förelöpare till en generell kommunplan som enligt bygglagutredningens direktiv skall ange planstandard för detaljplanering och tidsordning för kommunens utbyggnad. Kommunplanen skall vara grundläggande för den fysiska planläggningen inom kommunen. Den skall ge en bild av hur man tänker sig markanvändningen på lång sikt. Ett viktigt motiv för att genomföra en kommunplanereform är att den kommunalekonomiska planeringen kommit så långt att den istörre utsträckning än tidigare kan samordnas med den fysiska planeringen1 . Inte minst genom denna koppling till den ekonomiska planeringen berör kommunplanen sålunda såväl hushållssektorn som företagssektorn och den offentliga sektorn. Den påverkar på ett direkt sätt avstånden mellan ytor som disponeras för boende och för företagsverksamhet. Kommunplanerna kommer att omfatta administrativt avgränsade områden.
Med utgångspunkt i analysen i avsnitten 9.1 och 9.2 kan det hävdas att det inom ramen för statlig och kommunal planering skulle kunna införas en särskild planering med tanke på individernas dagliga aktivitetsfält. Planering av lokala arbetsmarknadsomland är ett exempel på detta.
Om hushållens aktivitetsfält bildar minsta enhet i planeringssystemet 1 Här kan försöken med krävs att den offentliga sektorns och företagssektorns verksamhets- och kommunal verksamhets- marknadssystem anpassas till detta. Ekonomiska styrmedel bör komma planermgiSvenska Kom- munförbundets regi näm— ifråga för att skapa samordning på denna nivå. En stor del av insatserna nas som exempel.
består dock av planering av bostads- och arbetsplatsområden och av anordnandet av kommunikationer mellan dem. Lokalisering och utbygg- nader av skolor, barndaghem m.m. kommer också in som medel för att nå målen för utformningen av vad som kan kallas individernas dagliga aktivitetsfält.
9.3.1. Exempel på underlag för planering av den minsta enheten i ortssystemet
Diskussionen i föregående avsnitt antyder att statliga och kommunala myndigheter för sin planering har anledning att följa den lokala arbetsmarknadens utveckling från nya utgångspunkter. I det följande ges ett exempel på hur underlaget för en sådan uppföljningsverksamhet kan byggas upp. Likartade ansatser kan, som framhålls i kapitel 5, vara aktuella för planering av lokala serviceomland av olika slag.
Under de senaste årens arbetsmarknads- och regionalpolitiska debatt har det kommit fram delvis nya krav på den svenska arbetsmarknadens uppbyggnad. Som framhålls i den rapport som har utarbetats av arbetsgruppen hushållens levnadsvillkor (HLV) ställer detta anspråk på vidareutveckling av de grundläggande teorierna för arbetsmarknadens sätt att fungera. Ett viktigt inslag är därvid avgränsningen av lokala arbetsmarknader.
I kapitel 5 framhålls att ett första steg i vidareutvecklingen av arbetsmarknadsteorierna är att ange principer för avgränsning av lokala arbetsmarknadsomland. Med ett omland avses därvid, liksom ovan, ett område runt en ort vilket domineras av arbetsplatserna i orten. Till orter med många arbetsplatser sker en omfattande inpendling från den närmast omgivande trakten. Orter med ett i förhållande till befolkningen stort arbetsplatsutbud bildar en centralort på arbetsmarknaden.
En aktiv planering av arbetsmarknadsomlanden går ut på att stimulera arbetsplatstillväxt i centralorter på så nära avstånd från varandra att pendlingen inte överskrider önskvärda värden för dem som bor i gränszonen mellan orterna. Mot bakgrund av de senaste årens forsknings- resultat kan det vara naturligt att kartera centralorternas lägen och omland med nya metoder. För den praktiska planeringen är en sådan vidareutveckling av analysmetoden viktig. Hur skall t.ex. täckande arbetsmarknadsområden behandlas? Hur skall kommunikationssystemet utvecklas då två områden möts?
För att närmare studera gränsdragningen mellan olika lokala arbets- marknader kan metoder som liknar dem som presenteras i Sven Godlunds tidigare citerade arbete utnyttjas. Om det hävdas att vissa orter fungerar som centralorter på arbetsmarknaden är det av betydelse att se hur stort dominansomlandet är. Uppgifter om orternas arbetsmarknadsomland kan vidare ligga till grund för uppbyggnad av kommunikationer mellan orterna och för prioriteringar av investeringar i infrastruktur. Problem med flerkämighet kan också belysas med sådana uppgifter.
Centralitetsmätningar har utförts i kommuner utan dominerande
Figur 9: 5 Arbetsmarknadsomland för tätorterna Froseke, Älghult, Klavreström
vidinge kommun Anm.: + anger tätort
värde — anger tätort
med negativt centrali- tetsvärde. De uppskat- Lene ortsnamnen.
Olofström
Hässleholm
Figur 9: 6 Arbetsmarknadsomland för tätorterna Kristian-
i Kristianstads kommun
centralort. l tabell 9.1 visas uppskattningar av centraliteten för tätorter inom en sådan kommun. Uppgifter om andra kommuner återfinns i kapitel 6.
I Uppvidinge kommun har tätorterna Fröseke, Klavreström, Lindsham- positiva centralitetsvärden enligt den utnyttjade beräkningsmetoden. Det innebär att de har en större andel av antalet än vad som svarar mot befolkningsandelen. En viss mar och Älghult arbetsplatser inpendling måste ske från tätorternas omland.
Generellt sett är arbetsmarknadsomlandet för tätorten Fröseke litet till ytan, se figur 9: 5. Samma sak gäller för de övriga tätorterna inom Uppvidinge kommun som har positiva centralitetsvärden. Någon stor dominerande tätort finns inte. För att motverka ensidighet kan en viss koncentration av arbetsplatserna till någon av tätorterna ske utan att dess omland sträcks ut på ett icke acceptabelt sätt.
En kartläggning har också utförts av arbetsmarknadsomlanden i Kristianstads kommun. Till skillnad mot Uppvidinge har Kristianstads kommun en relativt dominerande centralort, när det gäller service. Som framgår av figur 9: 6 synes detta också gälla arbetsmarknaden.
En annorlunda bild erhålls då utpräglade glesbygdskommuner studeras. I tabell 9.1 återges arbetsmarknadernas centralitet för tätorter i Härjeda-
och Lindshammar i Upp-
med positiv centralitets-
tade värdena anges efter
stad, Tollarp och Yngsjö
Tabell 9.1 Arbetsmarknadens centralitet i en glesbygdskommun
Kommun Antal inv. i Arbetsplatser Centralitet Tätort åldern 15—64 år itätorten
Härjedalen Sveg 1 522 1 076 359 Ulvkälla 231 — —115 Älvros 149 17 — 40 Ytterhogdal 548 160 — 98 Hede 432 246 45 Hedeviken 151 6 — 80 Norra Hede 176 — — 86 Funäsdalen 442 179 — 22 Lillhärdal 270 74 — 41 Vemdalen 248 24 — 91
Hela kommunen 8 071 3 633
lens kommun. Svegs influensområde är stort. Influensstyrkan är emeller- tid mycket svag vilket framgår av de uppmätta centralitetsvärdena.
I Härjedalen är det endast Sveg och Hede som uppvisar positiva centralitetsvärden. Avståndet mellan dessa orter är 76 km. Den beräkna- de omlandsgränsen ligger 56 km från Sveg. I förhållande till östersund ligger gränsen 131 km från Sveg. Gränserna till Älvdalen, Ljusdal och Färila ligger på 1 14, 96 respektive 109 km. Värden av detta slag indikerar att det är angelägnare att skapa fler fristående arbetsmarknadsomland än att koncentrera resurserna för att nå en differentiering av arbetsmarkna— den i en enda tätort. Smärre utbyggnader i Älvros, Funäsdalen och Lillhärdal kan ge sådana omland. Jämvikt kan givetvis också uppnås via en ytterligare utflyttning av personeri förvärvsarbetande ålder.
Hur skall omlandsberäkningar av ovanstående slag tolkas och hur skall de användas i lokal planering? Först skall fastslås att det gäller invånarnas möjligheter att nå ett arbete. Om det på en ort finns fler som önskar arbete än vad arbetsutbudet medger måste några, om de vill bo kvar, antingen avstå från att arbeta eller pendla till andra orter. En strävan i arbetsmarknadspolitiken och i den lokala planeringen är att skapa jämvikt mellan utbud och efterfrågan på arbete inom rimligt stora områden. Annars blir pendlingsavstånden för stora. Omlandskarteringar av här angivet slag kan vara till hjälp i detta arbete.
Ett arbetsmarknadsomland kan klassificeras efter minst tre kriterier
a) omlandets yta
b) omlandets yrkesverksamhetsgrad i förhållande till vad som är normalt i trakten.
c) omlandets differentiering.
För att nå mål beträffande differentiering av arbetsmarknaden kan det vara nödvändigt att noggrant kartera möjligheterna att nå arbetsplatser inom ett arbetsmarknadsomland. En organiserad samordning av statliga och kommunala insatser kan leda till att arbetstagarna kan nå fler
arbetsutbud än tidigare. Som framhålls i inledningen till kapitlet torde det dock vara nödvändigt att i ett första skede fortsätta arbetet med att bygga ut vissa satsningsorter. Vissa tröskelvärden beträffande befolk- ningsunderlag och antal arbetsplatser måste överskridas för att bl.a. reducera effekterna av det i kapitel 5 diskuterade slumpmässiga uppträ- dandet av lediga arbeten.
9.4. Planeringssystemet på regional och nationell nivå
Ett viktigt motiv_ för den övergripande planeringen är att den ger information om vilka utrymmen som finns för alternativa användningar av landets resurser. Detta gäller såväl den centrala ekonomiska planering- en som den regionalpolitiska planeringen, den fysiska riksplaneringen samt trafikplaneringen. Det har ofta framförts att behovet av samordning av planering som rör den rumsliga fördelningen av landets resurser, dvs. översiktlig regional och fysisk planering, är stort. I ERU: s forskarrapport ”Regioner att leva i” framhåller Lennart Holm att en samordning av näringslivets etablerings- och lokaliseringsplaner med en konsekvent samhällelig utbyggnad av transport- och vattenförsörjning säkerligen inte är svår att uppnå. Förutsättningen är att samhället, stat, landsting och kommun, kan göra en konsekvent planering, att sektorer och nivåer kan inordna sig i en plan för de regionala investeringarna. Holm anför att genomförandet inte behöver rubba kompetensen hos statliga myndighe- ter eller kommunala organ.
De skilda planeringsformema påverkar ortssystemets utveckling på olika sätt. Den centrala ekonomiska planeringen ger underlag för beslut om enskilda sektorers omfattning. Utrymmet för den offentliga sektorn ställs mot det privata näringslivets. Konsumtion ställs mot investeringar. Avvägningsdiskussionema förs i flera dimensioner.
Den regionala politikens mål har hittills inte tagits upp explicit i den centrala ekonomiska planeringen. En tänkbar form för samordning mellan ortssystemplanering och central ekonomisk planering är att, såsom visas i kapitel 7, diskutera det totala investeringsutrymme som krävs om befolkningens regionala fördelning skall falla inom vissa ramar. Ett första steg i en sådan investeringsanalys är att kartlägga den nuvarande regionala investeringsfördelningen. Ett regionalräkenskaps— system av det slag som diskuteras i kapitel 7 skulle med all säkerhet ge värdefuu information för den övergripande planeringen på den regionala nivån. Under överskådlig framtid torde det dock inte vara möjligt att ta fram bl. a. de lokala investeringarnas fördelning mellan enskilda kommu- ner. Även om man har ett gott grepp om de kommunala investeringarna är det svårt att detaljfördela de statliga såSOm vägar och järnvägar. Det är därför naturligt att med hjälp av regionalräkenskapssystem ange produk- tions- och investeringsfördelningen mellan större sammanhängande regio- ner. Det blir sedan en uppgift för den regionala planeringen att se om enskilda kommuners investeringsbehov ryms inom de ramar som blir tillgängliga på den regionala nivån.
Ovanstående diskussion är ett motiv för en regional nivåi planeringen av ortssystemet. Alla orter som ligger inom ett sammanhängande geografiskt område analyseras i ett sammanhang, även om de har ett omfattande kontakt- och leveransutbyte med orter i andra regioner. För vissa analyser och åtgärder kan det dock vara motiverat att mer renodlat se orterna som ett sammanhängande system.
Med regionalräkenskapssystem av det slag som skisseras i kapitel 7 som grund kan vissa effekter i olika regioner av förändringar i den statliga verksamheten avläsas. Speciellt kan spridningseffekter uppmärksammas om räkenskapssystemet byggs upp med uppgifter om leveransströmmar mellan olika regioner och ortstyper. I detta sammanhang bör också framhållas att en hårdare regionalisering av statsbudgeten kan vara nödvändig för att nå en önskvärd regional utveckling. Med detta som bakgrund diskuteras i det följande medel av mer konventionell typ dvs. medel som direkt påverkar företagssektorn och hushållssektorn.
9.5. Relationer mellan ortssystempolitik och nuvarande planeringssystem
I det föregående diskuteras utnyttjandet av ortssystemanalys i plane- ringen utan att sambanden med planeringsorganens geografiska ansvars- områden tas upp. Liksom hittills krävs administrativa indelningar för planeringen av ortssystemet. Eftersom hushållens och företagens aktivi- tetsfält kan förändras snabbt är det emellertid inte möjligt att i alla lägen ha en exakt överensstämmelse mellan de administrativa områdena och aktivitetsfälten. Som framhålls i avsnitt 9.1 måste områdesgränserna för den offentliga sektorns verksamhet som regel vara fasta under en längre tid. Varje administrativ indelning blir därför mer eller mindre en approximation av den funktionella indelningen. Detta gäller på såväl lokal som regional nivå. Anpassningar mellan funktionell och administra- tiv indelning kan behöva göras allt eftersom stora skillnader mellan dem uppstår.
Det har varit en strävan att i den kommunindelning som gäller fr. o. m. den 1 januari 1974 anpassa den administrativa indelningen till vissa funktionella förhållanden. Införandet av en aktiv ortssystempolitik i planeringen förutsätter därför inte att den administrativa indelningen ändras. Ansvarsfördelningen mellan kommunal och statlig planering liksom mellan planeringsorgan på lokal, regional och nationell nivå synes också kunna vara i huvudsak oförändrad.
Konkretiseringsgraden varierar i besluten mellan planeringsorganen på skilda administrativa nivåer. På riksnivå kan man ange investeringsramar för en viss samhällssektor t. ex. skolbyggande. På kommunal nivå fattar man konkreta investeringsbeslut. Detta medför också att planeringsun- derlaget ifråga om samhällssektorernas lokala, regionala och nationella aktivitetsfält kan vara olika detaljerat. För den nationella planeringen krävs sålunda en relativt översiktlig information. Den kommunala planeringen måste däremot baseras på mycket detaljerade uppgifter.
Införandet av en aktiv ortssystemplanering innebär inte att abstraktions- nivån i planeringsunderlaget för de olika administrativa nivåerna ändras. Ortssystemanalysen kan emellertid ge ökade kunskaper om hur åtgärder som vidtas av myndigheterna på nationell och regional nivå påverkar förhållandena i den minsta enheten i ortssystemet.
Den nuvarande arbetsfördelningen innebär att kommunerna svarar för huvudparten av den lokala planeringen. Den statliga regionala planeringen gäller f. n. främst avvägnings- och samordningsfrågor mellan kommuner. Införandet av en ortssystempolitik torde därutöver få innebära att den regionala planeringens ansvar även kommer att omfatta ortssystemets regionala delar. Som framhålls ovan krävs en särskild regional planerings- nivå för att alla orter som ligger inom ett sammanhängande geografiskt område skall kunna analyseras i ett sammanhang. Osäkerhet och slumpmässiga variationer gör att det ofta inte är möjligt att bryta ned nationella planer på en mer finfördelad nivå än den regionala.
9.6. Exempel på statliga styrmedel som påverkar orts- systemets form
Ortssystemanalysen skall, som framhålls i de tidigare avsnitten, ses som ett gemensamt beskrivningssystem för flera planeringsformer. Med dess hjälp kan statliga åtgärders effekter på såväl lokal som regional och nationell nivå diskuteras. När behovet av statliga regionalpolitiska styrmedel granskas är det därför naturligt att diskutera deras effekter i alla delar av ortssystemet. Det är samtidigt uppenbart att diskussionen måste gälla styrmedel som kan sättas in oavsett om man för en medveten ortssystempolitik eller ej.
I föreliggande avsnitt diskuteras olika typer av medel för att påverka den regionala utvecklingen. Speciell tonvikt läggs därvid vid de krav som ställs på de regionalpolitiska medlen om ortssystempolitiken utvecklas efter de riktlinjer som tas upp i tidigare avsnitt. En slutsats är därvid att medelsarsenalen skall vara inriktad på att påverka hela ortssystemets form. Kombinationer av administrativa och ekonomiska styrmedel bör komma ifråga i ortssystempolitiken.l
De statliga styrmedel som i första hand är aktuella för att påverka ortssystemets form kan grupperas i följande grupper och undergrupper:
a. administrativa styrmedel a.1 villkorliga medel såsom samråd a.2 ovillkorliga medel såsom byggnads- och etableringsförbud
b. ekonomiska styrmedel b.1 stimulerande medel såsom lån och bidrag till privat näringsliv b.2 restriktiva styrmedel såsom skatter och avgifter.
1 En översyn av de regio- nalpolitiska medel som på- verkar storstädernas ut- veckling utförs för närva- rande av utredningen om regionalpolitiska styrme- del. Framställningen i föreliggande avsnitt gäller de principiella ställnings- tagandena till nya medel som kan föranledas av in- förandet av en aktiv orts- systempolitik
Administrativa styrmedel
I allmänhet torde hushållens och näringslivets lokaliseringsval mellan olika regioner i ringa grad påverkas av den nuvarande fysiska planeringen. Valet av lokalisering inom regionerna påverkas däremot i större utsträck- ning. Lokaliseringspåverkan sker f.n. främst i andra former än fysisk planering. Obligatorisk lokaliseringssamråd, etableringskontroll och eta- bleringsförbud är exempel på andra medel av administrativ karaktär. Administrativa regleringar förekommer även inom flera delar av svensk samhällsplanering. Byggnadsreglering, prisstopp och hyresreglering är exempel på områden där resursfördelningen sker genom kvantitativ reglering.
De administrativa regleringsåtgärderna intar en naturlig plats i den politik som påverkar ortssystemets form. Erfarenheter från andra länder kan vara till hjälp vid vidareutvecklingen av de nu existerande åtgärderna. Som ett exempel kan etableringskontrollen i Storbritannien nämnas.
I Londonområdet har sedan lång tid etableringskontroll gällt för såväl industriell expansion som utbyggnad av kontorsverksamhet. Eftersom det främst är administrativ verksamhet som expanderar i storstäderna finns det anledning att närmare granska de brittiska erfarenheterna av styrning av kontorsverksamhet.
Under de senaste tio åren har man haft etableringskontroll för kontorsverksamhet i sydöstra Storbritannien. Området bestod från början av enbart London och Birmingham. Det utvidgades 1966 till hela sydöstra Storbritannien, för att 1970 reduceras i vad avser Midlands. Det främsta syftet med etableringskontrollen för kontorsverksamhet är att dämpa storstadstillväxten. I andra hand syftar kontrollen till att ge stöd till utvecklingsområdena.
Det är en utbredd uppfattning i Storbritannien att en mycket stor del (50 %) av de anställda måste flytta med då en kontorsverksamhet flyttar. Den begränsade rörligheten för kontorsverksamheten medför att man sätter utflyttning till stödområdena i andra hand. De nuvarande regionalpolitiska stödformerna är inte heller särskilt attraktiva för kontorsföretagen. De föredrar ofta att hyra lokaler. Det nuvarande stödet gäller i huvudsak bidrag till kapitalanskaffning.
Etableringskontroll gäller i sydöstra Storbritannien för ny-, till- och ombyggnad av lokal för kontorsändamål om utbyggnaden omfattar mer än 10000 kvadratfot. För att de lokala myndigheterna skall få ge byggnadslov krävs att de sökande uppvisar en av Department of Environment utfärdad etableringslicens. Några större problem med att avgränsa kontorsverksamheten synes inte föreligga. Till dessa aktiviteter räknas en stor del av servicenäringarna. Gränsen mellan kontorsverksam- het och vissa servicegrenar, såsom detaljhandel, förefaller dock oklar. För detaljhandel, varuhus m. m. krävs inte något tillstånd.
Även om etableringskontrollen för kontorslokaler tillämpas med allt mjukare hand kvarstår att omkring 20 % av alla ansökningar inte bifalls. Mellan 1 april 1970 och 31 mars 1971 vägrades 172 av 854 företag atti sydöstra Storbritannien bygga 8,5 miljoner kvadratfot av ansökta 36,6 miljoner kvadratfot. Det bör emellertid framhållas att den sydöstra regionen har omkring 17 miljoner invånare.
I viss utsträckning går etableringskontrollen ut på att styra företag till bestämda orter. Information om New Towns brukar således ges i samband med att licensansökan behandlas. Några krav på att företagen skall förläggas till viss ort reses emellertid ej.
En utbyggnad av lokaliseringssamrådet eller införande av etablerings- kontroll i storstäderna medför med all säkerhet förstärkningar av spridningen av information om de orter i ortssystemet som man vill stimulera. Möjligheterna att bygga in krav på att företagen skall förläggas till viss ort är starkt begränsade. En utväg är här att införa lokaliserings- samråd eller etableringskontroll i hela landet. Detta var beträffande industrin till helt nyligen fallet i Storbritannien.
Ett sådant system kan byggas upp med länsstyrelserna som bas. Varje företag som önskar utvidga eller lokalisera sig till viss ort skall då inhämta länsstyrelsens information om orten och om alternativa lokaliseringari länet. För att bygga upp lokala arbetsmarknadsomland enligt de tidigare angivna kriterierna kan ett sådant förfaringssätt vara fördelaktigt. Det kan samtidigt upplevas som byråkratiskt. För företag med små möjlighe- ter till lokaliseringsval kan dock en mycket enkel handläggningsgång följas.
Flera andra administrativa styrmedel kan vara tänkbara i en framtida ortssystempolitik. Till dessa kan räknas förstärkning av den långsiktiga kommunala planeringen. Det skulle t. ex. kunna ingå i arbetet med att upprätta kommunplaner att ange hur arbetsmarknads- och serviceomland skall planeras. Det är också tänkbart att staten förutom olika projekte- ringsbidrag kan ge förmånliga lånevillkor om normerna för goda omland uppfylls.l
Med administrativa styrmedel kan också hushållssektorn påverkas. I den fortsatta utbyggnaden av arbetsmarknadsinformationen kan noggran- nare upplysningar ges över arbetsförhållanden i angränsande arbetsmark- nadsomland. Genom samverkan mellan orter kan därigenom en mer differentierad arbetsmarknad skapas. Åtgärder kan också komma ifråga för att skapa möjligheter för anpassning mellan arbetstid och kommuni- kationssystemets tidtabeller.
Positivt verkande ekonomiska styrmedel
Hittills har främst positivt verkande ekonomiska styrmedel kommit till användning i den regionala politiken. Lån och bidrag utgår numera, som framgår av kapitel 4, till industriell verksamhet och viss serviceverksam- het i stödområdet. Också andra former av stödåtgärder förekommer. Däribland kan transportstöd nämnas.
En aktiv ortssystempolitik måste bygga på att transportförhållandena inom och mellan landets orter är goda. Detta gäller såväl varu- som persontransporter. En rad ekonomiska styrmedel kan komma ifråga för att vidareutveckla transportsystemet. ERU vill här peka på betydelsen av att sådana medel sätts in. I det följande diskuteras insatser av detta slag, liksom också vidareutveckling av medel som direkt påverkar företagssek- torns lokaliseringsval.
1970 års folkräkning, liksom bl. a. låginkomstutredningens material, visar att det finns stora grupper av människor som saknar tillgång till bil. Ibland sammanhänger detta med att kostnaderna för bilinnehav skulle bli för höga och ibland orsakas det av att utbildning saknas. En mycket stor
1 I Storbritannien har spe- ciella utvecklingsstyrelser tillsatts i new towns för att ordna finansiering och administration under ett första utvecklingsskede. Det torde mer undantags- vis föreligga ett behov av ett sådant stöd till enskil- da kommuner. Det är när- mast vid utbyggnader av mycket stora anläggning- ar som det kan vara ak- tuellt.
1 I bilaga 8 presenterar Ingemar Dalgård en be- räkning av kostnaderna för att bygga ut flyg- förbindelserna mellan landets primära centra.
del kan dock av andra skäl inte komma ifråga för bilinnehav. Till den gruppen räknas främst vissa handikappade, barn, ungdom och äldre människor.
Torsten Hägerstrand framhåller i sitt bidrag till ”Regioner att leva i" att en vidgad arbetsmarknad för de billösa och över huvud taget vidgad förvärvsintensitet är nära förknippade med utvecklingen av en lämpligt utformad kollektivtrafik. Transporter måste inte nödvändigtvis bedrivas som fristående företagsamhet. Man kan enligt Hägerstrand sålunda hävda att persontransporter med vissa tids- och räckviddsegenskaper bör vara ett givet attribut till varje bebodd ort.
Ett system med beställningstrafik bör kunna byggas upp i betydligt större skala än vad som hittills varit aktuellt. Skolbuss- och färdtjänst- system finns i dag på de flesta håll i landet. Möjligheterna för billösa personer som önskar gå ut i förvärvsarbete att utnyttja dessa system är emellertid begränsade. Statligt stöd i relativt stor skala till utbyggda färdtjänster i områden som saknar kollektiv linjetrafik skulle högst väsentligt kunna bidra till att individernas dagliga aktivitetsfält sträcks ut. Valfriheten på arbetsmarknaden ökar därmed.
I ERU:s forskarrapport "Regioner att leva i" framhåller Folke Kristensson att ett kraftigt stöd till personliga transporter för invånare i glest befolkade delar av landet skulle ge rörelsefrihet. Ett kontantstöd vid bilinköp kan därvid enligt Kristensson övervägas. Även om det i vissa fall är uppenbart att ett stöd till enskild bilism är fördelaktigt kan det hävdas att en ytterligare satsning på bilismen skulle försvåra situationen för dem som av skilda skäl inte kan bli bilinnehavare. Underlaget för kollektiva transporter skulle ytterligare minska. Också andra invändningar kan resas mot att ge ett direkt stöd till bilismen. Olika slag av miljöproblem kan här närrmas som exempel. Nya former av kollektiva transportmedel skulle emellertid kunna minska en del av dessa problem.
Ett utökat stöd till utbyggnad av persontransporter på det lokala planet kan kompletteras med stöd till mellanregionala resor. I Gunnar Törnqvists bidrag till ”Regioner att leva i” och i produktionskostnads- gruppens rapport diskuteras de mellanregionala kontakterna och de resor som dessa föranleder. Törnqvist framhåller att en utbyggnad av den mellanregionala transportapparaten genom tvärförbindelser mellan primä— ra centra utanför storstadsregionerna leder till en avsevärd utjämning av skillnaderna mellan storstadsregionema och andra regioner i landet. Decentralisering av kontaktberoende verksamheter från Stockholm till ett begränsat antal primära centra i olika delar av landet kan genomföras utan försämringar av kontaktmöjligheterna, under förutsättning att det nuvarande mellanregionala transportsystemet samtidigt förändras.l
Förbättringar av möjligheter till persontransporter mellan orter kan sägas vara den mest konkreta formen för en utökad samverkan mellan orter i ett ortssystem. Det är tänkbart att den nya teletekniken också, som framhålls i kapitel 8, kan ge bidrag till en sådan samverkan. Detta ligger i så fall en bit framåt i tiden. Mer näraliggande kan emellertid vara att påverka de inom— och mellanregionala varuströmmama.
Resultaten från ERU: s leveransenkät, se kapitel 6, visar att underleve-
ranssystemen inte har nått samma utvecklingsgrad i alla delar av landet. De visar också att företagens leveranssystem verksamt bidrar till att landets orter verkligen är sammanlänkade i ett system. En utbyggnad i en ort får sålunda effekteri många andra orter.
Det svenska samhällssystemet bygger på att företagen skall ha stor frihet vid val av kunder och leverantörer. Några direkta ingrepp i varuleveransemas omfattning och riktning är sålunda inte rimliga. Det är emellertid troligt att kartläggningar av leveranserna kan utnyttjas som information vid val av lokaliseringsort. I regioner med svagt utbyggt underleveranssystem bör det sålunda vara möjligt peka på luckor i produktionssystemet. Detta kan också ge upphov till att s.k. utvecklings- block skapas. För att underlätta blockbildningen kan speciell service från samhällets sida komma ifråga. Detta kan gälla såväl vid etableringen som senare. Den nu pågående utbyggnaden av industricentra kan ses som ett exempel härpå. Block kan emellertid också skapas av företag som liggeri närbelägna orter. En gemensam servicecentral bör kunna ge erforderlig stabilitet åt blocket.
Också andra positivt verkande medel kan komma ifråga för att påverka företagens lokalisering. Liberalare avskrivningsregler för stödområdets företag är ett exempel på detta. Här kan erinras om finska och brittiska erfarenheter av en regionalt uppdelad skattepolitik.
I finsk regionalpolitik intar, som bl. a. framgår av NordREFO nr 4, 1971, skattepolitiken en centralare roll än i den svenska.
Lagen om skattelättnader för främjandet av produktiv verksamhet inom utvecklingsområden avser statlig inkomst— och förmögenhetsskatt samt kommunalskatt.
Lagen tillämpas på skattskyldig, som under åren 1970—1975 inom ett utvecklingsområde startar ny verksamhet eller förnyar sina maskiner eller sina anordningar så, att inrättningens produktionsförmåga eller produk- tionens förädlingsgrad väsentligt ökas. Såsom produktionsinrättning, som kan bli föremål för skattelättnad, räknas industri (ej gruva eller kraftverk), hantverk, företag i turistbranschen, pälsdjursuppfödning, fiskodling, handelsträdgård eller plantskola och torvproduktion.
Den fria avskrivningsrätten i Finlands stödområden innebär att den skattskyldige själv bestämmer när under en tioårsperiod som avskriv- ningen skall dras av från den skattepliktiga inkomsten. Utöver denna fria fördelning av avskrivningar får de företag som är belägna i de norra och mellersta delarna av Finland (utvecklingszon 1) under 10 år dra av ett belopp som motsvarar 3 % av anskaffningsutgiftema.
De finska avskrivningsmöjligheterna kan jämföras med de nu gällande svenska. Enligt dessa får 4 % av fabriksbyggnaders anskaffningskostnader avskrivas årligen. Därtill kommer dock ett extra avdrag (primäravdrag) med 2 % per år under de första 5 beskattningsåren.
För markanläggningar gäller att 75 % av anskaffningskostnaden utgör avskrivningsunderlag och att 5 % per år av detta får avskrivas.
Maskiner och inventarier får skrivas av enligt planenlig eller räkenskap- lig avskrivning. Den förra innebär 10 % per år. Den senare antingen 30 % per år på resterande värde eller 20 % per år på varje års avskriv- ningsunderlag.
Bland de motiv som har anförts till förmån för att låta stödområdets företag göra större avskrivningar återfinns följande:
1 För en översikt se Lo- kaliserings- och regional— politik (SOU 1969: 49)
a) En avtappning skattevägen av lämnat stöd undviks
b) Det är lättare att sprida information om skattepolitiken än stödpoli- tiken
c) För räntabla företag i södra Sverige blir det speciellt gynnsamt att lägga filialer i stödområdet. Stöd till filialutläggning är nödvändigt om man skall få etableringari stödområdet
d) Avskrivningsrätten verkar generellt, vilket bl. a. ger låga administra- tionskostnader. Alla företag inom stödområdet kan beröras, om de uppvisar vinster
e) Byggnademas värde faller snabbt i inre stödområdet på grund av att möjligheter till alternativ användning ofta saknas.
Brittiska och finska erfarenheter synes peka på att en utökad avskrivningsrätt i stödområdena verksamt bidrar till utbyggnaden av näringslivet i dessa områden. Samtidigt synes dock utvecklingen i bl.a. Storbritannien peka mot att avskrivningssystemet kommer att komplette- ras med direkt investeringsstöd.
Det tyngsta motivet mot att införa friare avskrivningsregleri stödområ- den torde vara att man ensidigt gynnar de mest vinstgivande företagen. Detta motiv har också vägt tungt då riksdagen hittills behandlat möjligheterna att ge regionalt stöd via skattelättnader. Sammanfatt- ningsvis brukar följande motiv anföras mot ökad avskrivning:
a) Endast de mest lönsamma företagen kan ta del av åtgärden
b) En alltför stor splittring mellan olika medel uppstår om åtgärden införs och övriga medel bibehålls
c) Skattesystemet blir onödigt komplicerat
d) Det är svårt att anpassa avskrivningsregler till förändringar i stödom- rådets gränser. Rätten till avskrivning inom ett område måste få kvarstå under en lång övergångsperiod.
Awägningen mellan å ena sidan direkta stödåtgärder vid investeringar och nyanställningar och å andra sidan friare avskrivningsregler eller andra generellt verkande skatteavdrag har länge varit föremål för debatt. Någon entydig bästa lösning på avvägningsproblemet torde inte föreligga. Uppenbart är emellertid att införandet av en ortssystempolitik ställer speciella anspråk på medelvalet. Om positivt verkande ekonomiska styrmedel skall utnyttjas måste de selektiva dragen i politiken bli betydande. Möjligheterna att utnyttja friare avskrivningsregler för detta ändamål torde vara små. Självfallet kan dock sådana generellt verkande medel införas för en landsdel samtidigt som ortssystempolitiken förs med administrativa styrmedel. Dessa skulle då kunna gälla för hela landet.
Restriktivt verkande ekonomiska styrmedel
Inom fransk regionalpolitik tillämpas en rikhaltig medelsarsenal som i huvudsak består av olika typer av subventionerl. Av speciellt intresse är emellertid att man tillämpat en särskild investeringsavgift (etablerings- avgift) inom Parisregionen för utvidgningar eller nybyggnader av industri-
och kontorsbyggnader på över 500 m2. Skatten är graderad efter läge och byggnadstyp. Den är för industrilokaler 50—100 franc per m2 och för kontorslokaler 100—200 franc per m2.
Det franska avgiftssystemet saknar i stort sett motsvarighet i andra länder. Restriktiva ekonomiska styrmedel återfinns dock även i andra länder. I Tjeckoslovakien tillämpas sålunda en speciell sysselsättningsav- gift på företag i Prag som anställer fler personer än som är uppgjort i planerna. I Storbritannien bedrivs verksamhet med restriktiva ekono— miska medel genom att ”Land Commission” vid tomtmarksöverlåtelser har rätt att ta ut en 40 %-ig skatt på tomtmarkens utvecklingsvärde.
I Sverige har möjligheterna att införa regionala investeringsavgifter tagits upp i flera sammanhang. Byggplaneringsutredningen lade sålunda fram ett förslag till sådana avgifter i betänkandet ”Medel för styrning av byggnadsverksamheten” (SOU 1970: 33). Enligt detta förslag skulle reglerna för de regionala investeringsavgifterna i huvudsak kunna följa dem som gällt för de konjunkturpolitiska avgifterna. På riksplanet har sådana tillämpats 1951—1953, 1955—1957, 1967—1968 samt 1970—l97l. De har inte betraktats som speciella skulder och har varken varit avdragsgilla som omkostnad vid inkomsttaxering eller fått inräknas i avskrivningsunderlag.
En sektoriellt avgränsad investeringsavgift torde på kort sikt leda till att rörliga produktionsfaktorer överförs till sådana sektorer inom vilka investeringar får utföras. Det kan förefalla rimligt att anta att samma sak gäller för en regional investeringsavgift. Däremot kan givetvis den geografiska rörligheten vara annorlunda än den sektoriella.
I det följande preseneras några räkneexempel i vilka det antas att ett företag överväger att uppföra en anläggning med 350 sysselsatta för 500 milj. kr. Förädlingskostnaderna under ett första år (salutillverkningsvärde minus råvarukostnaderna för tre avgiftsalternativ vid anläggningen för- delas enligt tabell 9.2).
Avskrivningstiden förutsätts vara 25 år och räntesatsen 6 %. Medel för investeringsavgifter antas erhållas genom en ökning av företagets lån. Förädlingskostnaderna under det första året ökar i exemplet med 5 respektive 12,5 % då investeringsavgifter på 10 respektive 25 % införs. (Avgifterna har här antagits ingå i avskrivningsunderlaget.)
För att företag med en investering på 250 milj. kr. och samma antal sysselsatta som i ovanstående exempel blir kapitalkostnaderna med samma avskrivnings- och räntevillkor 25 milj. kr. under ett första år. Dessa höjs med 2,5 respektive 6,25 milj. kr. då investeringsavgifter på 10 respektive 25 % införs. De totala förädlingskostnaderna ökar därmed med 3,3 respektive 8,3 %.
En minskning av investeringskostnademas andel av de totala kostna- derna leder sålunda till minskad känslighet för investeringsavgifter, medan en snabbare avskrivningstakt ökar känsligheten. Den investerings- begränsande effekten av en avgift på 25 % torde vara moderat för anläggningar som är beroende av hamnlokalisering. För andra anlägg- ningar torde avgiften dock få avgörande betydelse.
För företag som jämför lokaliseringsalternativ torde kostnadsskillnader mellan 5 ä 6 % vara vanliga. Dessa skillnader torde bestå under en längre tidsperiod varför investeringsavgiftens effekt måste bedömas utifrån anläggningens varaktighet. Som ett exempel kan nämnas att det för ett investeringsprojekt på 500 milj. kr. betalas 125 milj. kr. i avgift om
1 Se Stordriftsfördelar inom industriproduk- tionen, SOU 1970: 30, sid. 251.
Tabell 9.2 Förädlingskostnader (milj. kr.) under ett första år för ett kapitalinten- sivt företag vid tre investeringsavgiftsalternativ
Investeringsavgift
0 10 % 25 % Kapitalkostnader 50 55 62,5
därav avskrivningar 20 22 25 ra'ntor 30 33 3 7,5 _Iröner inkl. sociala avgifter 15 15 15 Ovriga driftskostnader 35 35 35 Totala kostnader milj. kr. 100 105 112,5
avgiftssatsen är 25 %. Om en kostnadsdifferens på t.ex. 6 % för en 25-årsperiod föreligger mellan olika lokaliseringar kan nuvärdet av denna differens uppskattas till 92,5 milj. kr. Vid skillnader på 8 å 10 % blir det lönsamt att flytta till den region som från början uppvisade de högre kostnaderna och som inte har investeringsavgift.
Förädlingskostnaderna för den typ av anläggningar som tjänat som förebild i ovanstående räkneexempel stiger enligt koncentrationsutred- ningens beräkningarl med 10 % då anläggningens storlek minskar med 50 %.
Det finns flera motiv för att införa avgifter i regionalpolitiken. En effektiv, konjunkturanpassad dämpning av vissa delar av storstädernas utveckling torde kunna uppnås med ett sådant system. Med ett administrativt styrmedel som verkar i hela landet skulle avgifter i de mest expansiva delarna och stöd i de mest kontraktiva kunna ge en önskvärd utveckling av ortssystemet. Flera motiv brukar dock anföras mot att införa avgifter. De kan sammanfattas under följande punkter:
I. Det är svårare att göra en geografisk och sektoriell avgränsning för avgiftsobjekt än för stödobjekt.
2. Avgifterna försvårar genomförandet av investeringar i förbättrad arbetsmiljö.
3. Avgifterna kan snedvrida inkomstfördelningen i regionen genom att ensidigt gynna högproduktiva investeringar.
4. Avgifterna kan medföra att vissa företag föredrar lokaliseringar i utlandet.
5. Det är onödigt tidskrävande att sätta avgifter om antalet anläggningar är få. Direkta förhandlingar med företagen ger snabbare resultat.
Även om både stödåtgärder och avgifter är exempel på selektivt verkande medel måste det betonas att det selektiva inslaget är mindre för avgifterna. Ett sådant system torde med all säkerhet behöva gälla alla företag som tillhör en viss bransch i en region. Att öka det selektiva inslaget genom att införa förhandlingar om avgiftens storlek torde vara mindre lämpligt.
En del av svårigheterna med avgiftssystemen torde kunna övervinnas genom ett noggrant val av avgiftsunderlaget. Sysselsättnings-, produk-
tions-, råvaru- och markavgifter är exempel på avgiftstyper som kan komma ifråga vid sidan av investeringsavgifter. Bland markavgifterna finns flera typer, bl. a. sådana som baseras på fastigheternas och byggnadernas ytor.
Det kan finnas anledning att något mera utförligt uppehålla sig vid för- och nackdelar med alternativen avgift efter byggnadsyta respektive fastighetsyta. Liksom flera andra avgiftstyper kan de vara av såväl engångstyp som årliga. För en avgift efter byggnadsyta torde en engångsavgift ligga nära till hands. Motiveringen skulle i första hand vara att i och med att en ny byggnad uppförs — eller en gammal ombyggs — representerar de nedlagda kostnaderna en utgift som är svår att återvinna. Skulle alternativt årliga avgifter med varierande uttag användas, skulle det sålunda vara svårt att efter byggnadens uppförande eller ombyggnad motivera dessa avgiftsändringar.
Situationen synes principiellt ställa sig något annorlunda vid avgifter efter fastighetsyta. En årlig avgift skulle här närmast kunna liknas vid ett markarrendesförfarande. De olika alternativ till avgifternas förläggning i tiden som sålunda är tänkbara medför att det kan vara av intresse att vända på frågeställningen och låta diskussionen ta sin utgångspunkt i fasta engångsavgifter respektive årliga avgifter med varierande uttag. Oberoende härav kan i ett nästa led några för- och nackdelar med avgifter efter byggnads- respektive fastighetsyta behandlas. I detta steg bör endast de för- och nackdelar som är speciella för respektive avgiftstyp tas upp. I ett sista led bör idealt någon form av sammanvägning ske.
En av fördelarna med löpande avgifter och varierande avgiftsuttag rör möjligheterna att mera rättvisande kunna avpassa avgiftsuttaget efter konjunkturläget. I den mån t.ex. efterfrågan på attraktiva lägen ökar skall sålunda avgifterna kunna höjas. Detta är i och för sig möjligt att genomföra även vid ett system med engångsavgifter. Skillnaden består främst i att företag som tidigare erlagt avgifter får en konkurrensfördel. Vid ett system med engångsavgifter efter byggnadsyta skulle sålunda tidigare etablerade företag som inte genomför en om- eller tillbyggnad gynnas i relation till nytillkommande företag.
Ett andra argument som har framförts till förmån för årliga avgifter rör de finansiella aspekterna. Det kan sålunda tänkas att engångsavgifter missgynnar andra mindre likvida men effektiva företag i relation till sådana som är likviditetsstarka men mindre produktiva. En tänkbar metod att beakta dessa synpunkter kan vara att erbjuda två betalningsal- ternativ: antingen årliga fasta avgifter eller en kapitalisering till ett visst engångsbelopp.
9.7. Sammanfattande bedömning
Behovet av ett gemensamt beskrivningssystem för olika typer av planering har ofta påtalats. Varje övergripande planeringsform syftar också till att skapa en gemensam referensram för de sektorer som berörs av planeringen. Med utgångspunkt i de senaste årens forskningsresultat är
det enligt ERU: s uppfattning motiverat att bygga upp en delvis ny form av beskrivningssystem.
Genom att vid sidan av diskussionerna om orternas önskvärda storlek och form också ta upp konkreta förslag till hur information om länkarna mellan orterna skall ingå i planeringen skapas underlag för vad som benämns ortssystempolitik.
Genom 1972 års regionalpolitiska handlingsprogram övergår regional- politiken alltmer till att bli en ortssystempolitik. Det primära målet i en aktiv ortssystempolitik bör enligt ERU: s bedömning vara att förbättra de enskilda individernas levnadsvillkor i skilda delar av landet. Mer betydan- de förbättringar torde kunna uppnås om planeringen och styrmedlen på ett mer medvetet sätt än för närvarande inriktas på att underlätta individernas aktivitetsmöjligheter i dygnsperspektivet. Såväl statliga som kommunala åtgärder kan komma ifråga för att förbättra hushållens levnadsvillkor. Nya åtgärder kan sättas in med oförändrad arbetsfördel- ning mellan stat och kommun. Nya former av samordning av sektorspla- neringen kan däremot aktualiseras. Trafikplanering, social planering och fysisk planering är exempel på planeringsformer som kan inriktas på hushållens dagliga verksamhetsfält. En rad forskningsresultat visar att det framför allt är samordningen av tillgängligheten i tiden som är bristfällig.
En fullständig analys av den minsta enheten i ortssystemet kan tänkas innehålla följande element:
]. Hur ser orternas arbetsmarknadsomland ut a) Arbetsplatsernas storlek och kvalitet b) Tillgängligheten
2. Hur ser orternas serviceomland ut a) Serviceutbudets storlek och kvalitet b) Tillgänglighet
3. Hur ser orternas yttre miljö ut a) Miljöfaktorernas omfattning och kvalitet b) Tillgänglighet
Beträffande service och miljö kan hävdas att såväl lokala som regionala omland bör kartläggas. _
Förutsättningarna för att uppnå mål för arbetsmarknadens utformning sammanhänger till en del med svårigheterna att bryta ned företagssek- torns och den offentliga sektorns verksamheteri små enheter. Det är mot denna bakgrund viktigt att känna till företagssektorns nuvarande och framtida lokala omland. Det är uppenbart att vissa tröskelvärden därvid inte kan underskridas. ERU:s produktionskostnadsstudier visar bl.a. att löne- och produktivitetsnivån vid små företag är låg i förhållande till stora företag. För att nå uppsatta resurs- och inkomstfördelningsmål torde en fortsatt förtätning av landets boende- och bebyggelsestruktur vara nödvändig.
Det första steget i en ortssystemplanering kan bestå av att kartlägga och fastställa systemets minsta enhet — hushållens lokala aktionsfält.
Det andra steget är att se hur dessa grundenheter kan sammanfogas till
ett större systern. Kartläggningar av hushållens, företagens och den offentliga sektorns regionala och subnationella verksamhetsområden utgör därvid en naturlig del.
I ett tredje steg utarbetas förslag till åtgärder för att förändra det faktiska ortssystemet i riktning mot ett önskvärt. Åtgärderna kan bestå av nya planeringsformer och en förstärkning av samordningen mellan olika existerande planeringsformer. De kan också utgöras av nya typer av ekonomiska styrmedel.
Ett viktigt medel i ortssystempolitiken kan vara att upprätta normer för goda ortsomland. Vid långivning och service till kommunerna kan staten beakta de olika omlandens utformning. Förbättringar av omlanden genom samverkan mellan flera kommuner bör speciellt kunna stimuleras.
Även om den regionalpolitiska medelsarsenalen redan nu är omfattan— de torde nya styrmedel krävas i framtiden. I kapitlet diskuteras hur olika medel kan utnyttjas i en framtida ortssystempolitik. Huvudparten av dessa medel räknas redan nu till den regionalpolitiska medelsarsenalen, även om alla inte är i bruk. Speciellt betonas att den regionala utvecklingen påverkas av en rad statliga åtgärder som inte har direkt regionalpolitiskt syfte.
] princip kan medlen i en aktiv ortssystempolitik syfta till att påverka såväl hushållssektorn som företagssektorn och den offentliga sektorn. Ett direkt stöd till hushållen för att öka deras möjligheter att nå olika utbud inom service- och arbetsmarknadsomlanden kan sålunda komma ifråga. Den övervägande delen av medelsarsenalen måste dock vara inriktad på att påverka företagssektorns lokaliseringsval. Den offentliga sektorns lokalisering måste vidare beaktas i allt större utsträckning.
ERU vill för sin del framhålla att åtgärder som förbättrar transportför- hållandena kan räknas till de mest angelägna. En rad forskningsresultat pekar mot att sådana åtgärder bör prioriteras. Huvudparten av stödet bör gälla det kollektiva trafiknätet. Försök med en kraftigt utökad färdtjänst bör enligt ERU:s uppfattning övervägas, en färdtjänst som också bör gälla arbetsresor.
Beträffande de medel som direkt påverkar företagssektorns lokalise- ringsval kan hävdas att mer generellt verkande medel kan komma ifråga. Bland de motiv som kan anföras för att införa sådana medel vill ERU speciellt anföra att alla företag inom de aktuella områdena stimuleras till expansion. De generellt verkande medlen kan dock till en del motverka strävandena att genomföra en ortssystempolitik. Kombinationer mellan generellt och selektivt verkande medel kan vara fördelaktiga.
10 Uppläggningen av den regionala forsk- ningsverksamheten
10.1. F orskningsarbetets organisation
ERU står för närvarande inför en ny etapp i sin verksamhet. Under 1974 fastställs uppläggningen av denna tredje etapp. Visst förberedelsearbete har redan nu genomförts. I föreliggande kapitel sammanfattas läget i detta arbete. Reaktionerna på rapporteringsomgången ger underlag för den nya omgångens slutgiltiga utformning. Den planeras omspänna en fyraårsperiod. Såväl länsplaneringen som den regionalpolitiska stödverk- samheten kan beräknas bli föremål för riksdagsbehandling relativt kort tid efter det att en rapport om etappen har överlämnats. Materialet blir därmed tillgängligt då planerings- och propositionsarbetet inleds.
Vid starten för ERU: s verksamhet år 1965 framstod det som angeläget att initiera forskning på en rad av den regionala politikens områden. Omfattande forskningsprogram om urbaniseringsprocessens orsaker och verkningar samt om glesbygds- och storstadsproblematiken byggdes sålunda upp vid universitet och högskolor. Inom ramen för programmen bildades projekt som i regel fick stöd från forskningsråden och Riksbankens Jubileumsfond. I vissa fall utgick stöd direkt från ERU. Det gällde därvid projekt som det var angeläget att starta på ett tidigt stadium och som kunde tjäna som länkar mellan forskningsprojekt. I huvudsak har formerna för den forskningsinitierande verksamheten kunnat behållas under de båda etapper som ERU hittills genomfört. Som ett exempel på ' detta kan nämnas att symposier anordnades under båda etapperna. Kontakterna mellan forskare och tjänstemän har dock efter hand också tagit nya former. Som framhålls i kapitel 1 har sålunda större utrymme ägnats åt informationsutbytet i särskilda arbetsgrupper under ERU:s andra etapp.
Enligt ERU:s bedömning har kontaktutbytet mellan forskare och tjänstemän kunna ske på ett effektivt sätti arbetsgrupperna. I den nya etappen kommer denna typ av samverkan att vidareutvecklas. Dess kanske viktigaste förtjänst är att forskarna får information om tidsplaner och viktigare politiska frågeställningar på ett tidigt stadium och att tidsplaner kan sättas upp som leder till att resultat föreligger då problemen skall behandlas. Det är dock angeläget att forskarna under längre perioder bereds tillfälle att arbeta ostört med de aktuella frågeställningarna.
ERU:s forskningsinitierande verksamhet kan ses som ett sätt att organisera tvärvetenskapligt samarbete. [ detta avseende utgör verksam- heten ett alternativ och ett komplement till forskningsinstitut med anställda från olika vetenskapliga ämnen. Genom att organisera möten och underlätta resor skapas ett nära samarbete mellan vetenskapsmän från olika fack. De får därigenom möjlighet att göra tvärvetenskapliga insatser, samtidigt som kontakterna med disciplinernas grundforskning kan behållas. Bristen på sådana kontakter har ofta ansetts vara ett problem vid institut för tillämpad forskning. ERU vill för sin del betona att det är angeläget att en viss åtskillnad görs mellan grundforskning och tillämpad forskning.
10.2. Motiv för fortsatt forskningsinitierande verksamhet
Under ERU:s nu avslutade etapp har en rad riksdagsbeslut fattats som påverkar samhällsplaneringens utformning. 1972 års beslut om regional utvecklingsplanering och hushållning med mark och vatten innebär sålunda att den övergripande samhällsplaneringen förstärkts i flera avseenden. Också på transportplaneringens område har viktiga beslut fattats. Som framhålls i kapitel 9 är behovet av samordning mellan planeringsformema stort. Bristerna i detta avseende har ofta uppmärk- sammats. ERU:s förslag om införande av vad som kallas ortssystem- politik syftar till att skapa ett nytt synsätt i samordningsarbetet. Analyser av ortssystemets uppbyggnad och utveckling bör kunna ge en bas för ett gemensamt beskrivningssystem för olika planeringsformer.
Det har från flera utgångspunkter varit naturligt för ERU att diskutera möjligheterna att föra en mer aktiv ortssystempolitik. len rad forsknings- rapporterl har sålunda sambanden mellan olika orter analyserats. Som framhålls i kapitel 9 kan också riksdagens beslut om upprättande av en plan för den regionala strukturens utveckling ses som ett första steg i en ortssystempolitik.
Det framhålls i prop. 1972: 11 1 att det föreligger ett behov av en nära anknytning till forskningen vid utvecklingen av den övergripande, långsiktiga samhällsplanering som bedrivs i form av regionalpolitisk planering och fysisk riksplanering. Det finns en rad faktorer som pekar framåt mot behov av en mer integrerad långsiktig samhällsplanering med inriktning på regionala problem.
Ett exempel på detta kan hämtas från överväganden i samband med val av lämpliga platser för inlandslokalisering av i den fysiska riksplaneringen behandlade industrityper. Stora krav kommer därvid att ställas på samordning. Om dessa platser skall väljas på ett från samhällspolitiska utgångspunkter önskvärt sätt måste valet baseras på en preciserad uppfattning om vissa orters roll i ortssystemet. De företagsekonomiska kostnaderna får därvid inte bli utslagsgivande. För att väga samman olika kostnads- och intäktsposter krävs ingående studier av olika industriers kostnadskänslighet. För sådana bedömningar måste man också studera de effekter som olika anläggningar kan få på den regionala utvecklingen.
' Bland en rikhaltig inter- nationell litteratur kan G. Chadwick, A system view of planning, Oxford 1971 nämnas.
Fortsatt forskning om mellanregionala beroenden torde därvid kunna lämna viktiga bidrag. Samma sak gäller forskningen om hushållens levnadsvillkor och önskemål beträffande bosättning. I prop. l972:111 framhålls att det är angeläget att forsknings- och utredningsarbetet om befolkningens levnadsförhållanden i olika ortstyper fullföljs. Efter hand blir det därmed möjligt att lägga förbättrade kunskaper om de enskilda människornas behov och önskemål till grund för utformningen av regionalpolitiken.
Den regionalpolitiska debatten och diskussionerna kring uppläggningen av den fortsatta regionala planerings- och stödverksamheten visar att det alltjämt föreligger stora behov av forskningsinsatser på för befolkningen viktiga områden. Det synes sålunda angeläget att fortsätta forskningen kring hushållens levnadsvillkor och önskemål om boendemiljö. Den stigande levnadsstandarden medför att nya krav på utformningen av bebyggelsestrukturen kommer att ställas. Genom forskningsinsatser kan en framförhållning i samhällsplaneringen skapas.
Det finns också anledning att stimulera forskning kring mer grundläg- gande samhällsorganisatoriska frågor. Hit räknas arbetsfördelningen mellan olika samhällssektorer. Bland de viktigare uppgifterna är därvid att analysera metoder för och effekter på välståndsutvecklingen vid en fortsatt snabb expansion för tjänstesektorn. De samhällsorganisatoriska frågeställningarna gäller också valet av teknik. Den nya tekniken kan komma att kräva helt nya yrken. En viktig fråga är hur dessa skall byggas upp och hur utbildningen skall bedrivas. Den regionala fördelningen av vad som kan kallas utbildningskapacitet är i stor utsträckning okänd. Samtidigt är det uppenbart att denna fördelning har stor betydelse för regionernas utvecklingsbetingelser.
En stor del av den forskning som är av intresse för ERU: s verksamhet berör områden som gäller samhällsutvecklingen i stort. Forskning om de samhällsorganisatoriska frågorna är ett exempel på detta. Andra exempel är forskning om förändringar i befolkningsutvecklingen, energiförsörj- ningen och politiska värderingar. Alla dessa kan få genomgripande konsekvenser för den regionala utvecklingen. Som framhålls i rapporten har bl. a. invandringen haft stor betydelse i främst storstädernas utveckling. Befolkningsfrågorna är också nära förknippade med utveck- lingen på energiförsörjningens sida.
Samhällsförändringar av ovan angivet slag ger ständigt upphov till nya regionala utvecklingsmönster. Detta motiverar en fortlöpande grundläg- gande forskning. För att de regionalpolitiska åtgärderna skall kunna ges den bästa utformningen för varje tidsperiod är det viktigt att forsknings- resultaten successivt inarbetas i politiken. Enligt ERU: s uppfattning har detta hittills ägt rum på ett framgångsrikt sätt, vilket har vitsordats från såväl politikernas sida som från forskarna själva. Förutsättningarna för att också under en tredje etapp kunna bedriva aktiv forskningsstimulerande verksamhet måste bedömas som goda.
10.3. Inriktningen på ERU:s fortsatta forskningsinitierande verksamhet
En ofta framförd uppfattning är att länder av svensk typ i allt högre grad kan karaktäriseras som postindustriella samhällen. Antalet sysselsatta inom jordbruk har nått mycket låga värden samtidigt som industrins sysselsättningsexpansion har upphört. I flera internationella forskar- rapporterl förutses en absolut minskning av antalet industrisysselsatta. I Storbritannien kan sålunda antalet industriarbetare år 2000 komma att bli omkring 10 % av antalet förvärvsarbetande. Enligt ERU: s bedömning kommer industrisysselsättningen med all säkerhet att gå ned också i Sverige. ökad kapitalinsats och ny teknik torde dock leda till fortsatt ökad industriproduktion. Stigande knapphet på råvaror och energi kan verka i dämpande riktning.
För tjänstesektorns del kan en kraftig sysselsättningsökning förutses.2 Ett skäl är att kostnaderna för tjänsteproduktion stiger ständigt och att en fördelning av tjänsterna med hjälp av de fria marknadsmekanismerna inte blir naturlig. Det är troligt att en debatt om tjänstesektorns utveckling kommer att föras under de närmaste åren.
ERU vill för sin del framhålla två utvecklingsdrag som närmare bör penetreras från regionalpolitiska utgångspunkter. Det ena gäller att fler sektorer än de areella kan förväntas bli tillbakagående. Det andra är tjänstesektorns och då speciellt den offentliga sektorns utveckling. Båda dessa ämnesområden bör enligt ERU: s bedömning tas upp i den fortsatta forskningsinitierande verksamheten vid sidan av de områden som aktualiseras i bl. a. prop. 1972: 111. Speciellt bör förutsättningarna för att bedriva verksamhet i förhållandevis små enheter undersökas.
I figur 10: l sammanfattas de planer för den fortsatta forskningsinitie- rande verksamheten som för närvarande föreligger. Enskilda program och projekt presenteras i det följande.
10.3.1. Individernas önskemål och förutsättningar vid bosättningsval
Vid en rad universitetsinstitutioner och forskningsinstitut pågår för närvarande forskning kring befolkningens levnadsförhållanden. I åtskilliga fall beaktas den regionala dimensionen. Ett omfattande arbete med att utveckla metoder för att mäta olika socialaindikatorer pågår också vid statistiska centralbyrån. Intresset inom forsknings- och utredningsverk- 1 Se bl. a. D. Gabor, Mate- samheten är sålunda mycket stort. Som framhålls i prop. l972:111 rial Development, Mankind bedöms dessa forskningsfrågor som angelägna också från politikernas 2000,0slo-London1969. sida. 2 Rudolf Meidner har
ERU vill för sin del framhålla att den tillämpade forskningen på ”förtattdetfrafvför
.. .. . . . .. . . , , . allt ar den offentliga
valfardspolitlkens omrade bor inriktas pa sadana delar som inom en sektorns sysselsättning relativt snar framtid kan bli föremål för politiska insatser. Fortsatt som kan förväntas öka metodutveckling på tidsstudiernas område och utvärderingar av grannska- Anförande Vid kon" pets miljö är exempel på detta. Med ökad information om tidsanvänd- gress anordnad av Pub-
. lic Services Interna- nmgen i olika regiontyper kan konkreta åtgärder vidtas för att skapa en tional i New York 1973.
Figur 10: I Skiss till uppläggning av ER U: s kommande etapp
Anm: Detaljprojektens definitiva form fast- ställs efter diskussioner med de forskare och tjänstemän som önskar medverka.
Nya metoder för attitydmät- ningar
Utbildningskapitalets betydelse för den regionala utvecklingen
Utvärdering av grannskapet: miljö
Fortsatt metodutveckling på tidsstudiernas område
lenspeisoq pul ieöuluugsinroj qoo |ewansug seuraplalplq
Styrning av informationsteknologi som regionalpolitiskt instrument
Regionala spridninqoeffokter av den offentliga sektorns verksamhet
Effekter av utlokalisering av statlig verksamhet
ddo|igjsöul|
apollm e|euol6m ! "or sulomos eömuejjo an
Tillbakagåonde näringar: roll i regionala utvecklingeförloppet
roglona
areas; spm farmare .::"- 3 p anerlnqen
__ldaro tvecklin nge s apssyst r en reglonaa
av regional- som instrument
Mermggl
ddougjsöulppann e|eu -o!691 ! espphaq suopueq
-l.ues.mp|n1 ;s e|euogöal ag
inalo.ld|ap
wei bord -sbu gunsro;
iannges apuelaonpoldoisugh rap ! waiskssuo ae öugiauqd
werbord
apuedubsallg
rättvis fördelning av välfärden. Redan i den nu avslutade etappen har betydande landvinningar nåtts i metodutvecklingsarbetet.
Beträffande mätningar av individernas önskemål om boendemiljö kan hävdas att de hittills genomförda undersökningarna visar att enskilda medborgares attityder ofta är starkt beroende av deras nuvarande levnadsvillkor. För att utvärdera attitydundersökningarnas resultat krävs ofta att de kombineras med resultat från kartläggningar av de faktiska förhållandena. Enligt ERU:s mening bör metoder för att kombinera olika ansatser kunna utvecklas. Studier av det faktiska beteendet intar därvid en central plats.
Det fortsatta arbetet med s.k. koordinatsatta data utgör vidare ett viktigt inslag i forskningen om boendemiljön. För att klargöra hur grannskapet gestaltar sig krävs att data som är relevanta för individerna sammanställs. Data som är baserade på administrativa områden har här, som framhålls i kapitel ], ofta ett begränsat värde. En rad miljöfaktorer, såsom luft-, vatten, buller- och trafikförhållanden bör med hjälp av koordinattekniken kunna ställas samman med uppgifter om utbud av arbetsplatser och service och med data över bostads- och inkomstför- hållanden. En integrering av underlaget för fysisk och ekonomisk planering kan härmed erhållas.
Ett delvis nytt inslag inom forskningen om individernas levnadsvillkor är studier av utbildningskapitalets regionala fördelning. Det är ERU:s förhoppning att kunna intressera forskare för detta område. Enligt ERU: s mening borde modeller kunna byggas upp som visar hur utbildningskapitalet successivt byggs upp och sprids då bl.a. skolrefor- mer och befolkningsomflyttningar äger rum. Att detta kapitalbestånd har betydelse för bosättningsmiljön och för produktionsförutsättningarna i olika regiontyper är uppenbart. Det har också stor betydelse då flyttningsmönster skall förklaras. Med ökad specialisering och förlängd utbildningstid följer att det blir allt svårare att skapa jämvikt på lokala arbetsmarknader för enskilda yrkeskategorier. För att finna lösningar på detta problem kan det bli nödvändigt att ägna utbildningskapitalets regionala fördelning allt större uppmärksamhet.
10.32. Den offentliga sektorns roll i regionala utvecklingsförlopp
ERU har i flera sammanhang betonat att den offentliga sektorn har stor betydelse som styrande faktor i regionala utvecklingsförlopp. I den nya etappen är avsikten att närmare studera hur den offentliga sektorn påverkar omgivningen. På motsvarande sätt som för den privata bör därvid den offentliga sektorns leveransförhållanden kartläggas.
En grund kan därmed läggas för studier av arbetsfördelningen mellan hushåll, företag och offentlig sektor. Information av detta slag kan sedan ingå som ett led i den samhälleliga kalkyleringen.
I den regionala analysen får begreppet effektivitet inom den offentliga sektorn ofta en mer konkret innebörd än i det nationella perspektivet. Flera nya metoder för registrering av den offentliga sektorns sektorseko- nomiska och samhälleliga effektivitet bör kunna prövas under ERU:s
tredje etapp. Den inom ramen för ERU:s verksamhet bedrivna forsk- ningen om kontaktbehov och kontaktmöjligheter torde kunna vidareut- vecklas mot studier av den offentliga sektorns kontaktarbete. I samband med utlokaliseringen av statliga verk från Stockholm kommer flera sådana studier att kunna genomföras. Dessa studier gäller också föränd- ringar i de statliga verkens interna organisation. Under ett av ERU arrangerat colloqium under våren 1972 framlades en rad förslag till forskning om utlokaliseringens effekter. Den offentliga sektorns roll som styrande av den regionala utvecklingen gäller inte minst på det kommunikationstekniska området. För den regionala planeringen är det, som framhålls i kapitel 8, viktigt att skapa information om utvecklings- tendenser på detta område och att också ge information till dem som bedriver det tekniska utvecklingsarbetet om intentionerna på regional- politikens område.
I samarbete med styrelsen för teknisk utveckling, STU, har ERU låtit en mindre arbetsgrupp med deltagare från bl. a. IVA, Televerket, datasamordningskommittén, Stockholms handelshögskola och Tekniska högskolan granska förutsättningarna för att genomföra en mer aktiv forskningsinitiering på den del av det kommunikationstekniska området som gäller teleteknisk överföring av information. Gruppen har bl.a. utfört en kartläggning av den i andra länder utnyttjade nyaste tekniken för att föra över meddelanden inom länderna utan personförflyttningar. Av gruppens diskussioner har också framkommit att experiment med bildtelefoner närmar sig det kommersiella stadiet.
Enligt ERU: s bedömning är det viktigt att utreda om investeringar i ny informationsteknologi även i ett inledningsskede kan genomföras utanför storstäderna. Förutsättningarna för att i regionalpolitiskt syfte genomföra försöksverksamhet med bildtelefonväxlar som förenar någon större ort inom stödområdet med kringliggande orter måste med dagens kunskaper bedömas som goda. En rad detaljundersökningar måste dock genomföras innan ett sådant experiment kan startas. Under en forsk- ningsperiod på 3 51 4 är bör sådana undersökningar kunna utföras.
Diskussionen om den nya informationsteknologin kan ses som ett exempel på hur samarbete mellan samhällsvetare och tekniker kan bedrivas. Också på andra delar inom transportforskningens område bör ett nära samarbete kunna bedrivas. För den regionala utvecklingen betyder alltjämt utvecklingen på transportsidan mycket. Ett nära samarbete mellan transportforskningsdelegationen och ERU är sålunda naturlig.
10.33. De regionala struktursambandens betydelse i regionala utveck- lingsförlopp
Inom tillverkningsindustrin tenderar kapitalintensiteten att öka även fortsättningsvis, vilket medför att en ökning av produktionen kan ske även om antalet sysselsatta i industri minskar. En fortsatt rationaliserings- verksamhet av samma omfattning som hittills i vissa näringar t. ex. jord- och skogsbruk samt vissa industribranscher kan medföra en kraftig
strukturarbetslöshet. De samhällsekonomiska incitamenten för att bedri- va en kraftig rationalisering inom vissa näringar/branscher kan därmed komma att minska. I det ovan angivna anförandet av Rudolf Meidner framhåller också denne att nedgången för de tillbakagående näringarna bör kunna fördröjas, även om man på lång sikt måste räkna med att sådana åtgärder förlorar sin verkan.
Det samhällsekonomiska motivet för rationalisering av en viss verksam- het är att frigjorda resurser skall få högre produktivitet vid annan användning. Om detta motiv inte längre föreligger, eller åtminstone inte är uppenbart, bör konsekvenserna av alternativa handlingssätt t.ex. utebliven eller långsammare rationalisering än annars, beräknas. I princip gäller detta för all verksamhet oavsett geografisk belägenhet eller närings/branschtillhörighet. Det kan alltså betraktas som önskvärt att ytterligare utreda förutsättningarna för och konsekvenserna av en balanserad och kontrollerad strukturomvandling — utan att de långsik- tiga målen för strukturomvandlingen i och för sig ifrågasätts.
För att närmare studera de kontraktiva sektionernas roll i regionala utvecklingsförlopp har ERU i samarbete med jordbruksekonomiska samarbetsnämnden vid jordbruksdepartementet givit en arbetsgrupp i uppdrag att presentera ett förslag till forskningsprogram. Gruppen har bestått av ledamöter från bl.a. skogshögskolan, lantbrukshögskolan, lantbruksnämnden och geografiska institutionen vid Umeå universitet. Enligt gruppens uppfattning kan en uppdelning av de kontraktiva sektorernas roll i samhället göras. De sektoriella effekterna kan sålunda särskiljas från de regionala. Med en sådan uppdelning föreslås att ett forskningsprogram byggs upp med följande faser:
a. studier av de kontraktiva sektorernas interna förhållanden b. studier av sambanden med andra sektorer samt övriga relationer till omvärlden c. upprättande av samhälleliga kalkyler.
Genom tvärvetenskapligt samarbete kan branschforskningens resultat kombineras med analyser av omgivningsstrukturen.
Studierna under punkt b. kan ses som en vidareutveckling av den forskning om de inom- och mellanregionala leveransströmmarnas omfatt- ning av betydelse som har genomförts under ERU: 5 andra etapp. Enligt ERU:s bedömning är det viktigt att genomföra studier av detta slag, eftersom de utgör en grundsten i samhälleliga kalkyler.
Studierna av de regionala struktursambanden bör också omfatta en vidareutveckling av de regionala räkenskapssystemen. Ett första försök på detta område presenteras i föreliggandebetänkande och i prognosgrup- pens rapport. På längre sikt torde räkenskaperna ge förbättrat underlag för de regionala prognoserna och för resursavvägningar mellan regioner. De ger också underlag för uppbyggnad av analysmodeller i vilka olika resursfördelningsproblem kan studeras.
I det aktuella forskningsprogrammet, liksom i hela ERU: s verksamhet, intar studier av lägesbestämda data en central plats. Analys- och
planeringsinstrument, som beaktar inte bara när och hur utan även var skilda företeelser äger rum, kommer i allt större utsträckning att utnyttja metoder som bygger på koordinatsatta data. ERU: s beräkningar av sysselsättningsbalanser inom skilda områden och de ortsbundna levnads- villkorens betydelse anger grovt hur metodutvecklingsarbetet kan bedri- vas. Väsentliga insatser bör även i framtiden göras för att metoder, som bygger på koordinatsatta data, skall kunna utnyttjas vid upprättande av samhälleliga kalkyler. Samordningen av utredningsarbetet på detta område kan med fördel bedrivas med hjälp av den metodik ERU successivt vidareutvecklar.
Förteckning över ERU:s bilagor
Bilagedel I Ortsbundna levnadsvillkor (SOU 1974: 2)
B 1 Ortsbundna levnadsvillkor — rapport från ERU:s arbetsgrupp för studier av hushållens levnadsvillkor i olika ortstyper.
B 2 Ortssystemet och levnadsvillkoren — bidrag av Torsten Hägerstrand, Bo Lenntorp, Solveig Mårtens- son, Marika Jenstav och Erik Wallin.
B 3 Hälsa och lokal samhällsmiljö — bidrag av Gösta Carlsson.
B 4 Lokala arbetsmarknader _ bidrag av Anders Karlqvist — Folke Snickars, Claes-Henric
Siven och Svante Öberg.
B 5 Lokal service — bidrag av Bengt-Owe Birgersson, Claes Örtendahl och Marja
Walldén.
B 6 Geodata som utredningsunderlag — rapport från ERU: s arbetsgrupp för bearbetning av koordinat- satt statistik med bidrag av CFD och SCB.
Bilagedel II Produktionskostnader och regionala produktionssystem (SOU 1974: 3) B 7 Produktionskostnader och regionala produktionssystem — rapport från ERU: s produktionskostnadsgrupp.
B 8 Regionala beroenden — bidrag av Gunnar Törnqvist, Mats Engström — Bengt Sahlberg, Ingemar Dalgård, Lars Nordström, Erik Bylund — Gösta Weissglas — Ulf Wiberg.
B 9 Produktivitetsförhållanden — bidrag av Yngve Åberg.
B 10 Fyra länsstudier — bidrag av Bernt Berglund, Claes Herlitz, Hans Bylund — Torbjörn Ek, Olov Erson, Dick Ramström - Carl Fredriksson
Bilagedel III Regionala prognoser i planeringens tjänst (SOU 1974: 4 )
B 1 1 Regionala prognoser i planeringen — rapport från ERU: s prognosgrupp.
B 12 Kommunala prognoser — bidrag av Bengt Nilsson — Bo Peterson, Rune Tryggvesor och Olof Wärneryd.
B 13 Planeringsmodeller — bidrag av Arne Granholm — Olle Ohlsson.
B 14 Regionala utvecklingsförlopp — bidrag av Åke E. Andersson — Olle Ohlsson, Barbro Fransson, Lars Lundqvist — Folke Snickars och Tomas Restad.
Förteckning över ERU:s underlagsmaterial
Materialet kan erhållas efter hänvändelse till ERU:s kansli.
U 1 Lokala effekter vid en industrietablering — Per Arne Andreasson m. fl.
U 2 Informationsteknologi — Grupprapport Bertil Thorngren
U 3 Kontraktion inom vissa näringar — Grupprapport Ivar Lidström
U 4 Kommunstudien — Carl Gunnar Jansson
U 5 Inomregionalallokeringsteknik -— Grupprapport Claes Göran Guinchard m fl.
U 6 Regionala utvecklingsförlopp — Grupprapport
U 7 Tidsstudier som planeringsunderlag — Grupprapport
U 8 Tidsbudgetstudier vid skogshögskolan — Solveig Mårtensson
U 9 Litteraturöversikt angående tidsbudgetstudier — Brita Karlberg-Nilsson
U 10 Tidsbudgetstudier vid SCB i Örebro och Stockholm _ Brita Karlberg-Nilsson
U 11 Kartor framtagna i samarbete med SCB och ERU 1973
U 12 Regionalt och lokalt utfall av centralt beslutsfattande — Lennart Andersson, Bengt Dahlgren
U 13 AKU-tabeller, bearbetning av februariundersökningarna 1970—1973
U 14 Regionala bearbetningar av levnadsnivåundersökningen 1968 och hushållsbudgetundersökningen 1969
U 15 Regionala bearbetningar av folk- och bostadsräkningen
U 16 Kommunikationer och regional utveckling, specialstudier — Mats G. Engström, Bengt Sahlberg
Statens offentliga utredningar 1974
Kronologisk förteckning
1. Orter i regional samverkan. A.
Statens offentliga utredningar 1974
Systematisk förteckning
Arbetsmarknadsdepartementet Expertgruppen för regional utredningsverksamhet. 1. Orter i regional samverkan. [1]
Anm. Siffrorna inom klammer betecknar utredningarnas nummer i den kronolo- giska förteckningen.
Med titeln Orter i reglen-l samverkan vill ERU ange ett det ! ngioulpolltlken blivit elltnervleentllgt att skapa ett stabilt ennystmlden forskning som bedrivits-delning dnERUzsvakumbetlrdetteochåmlterkemndemDeMMtonhlnp- :Marrmrmmmmmmwmmmm nmförlenplmrlnulonner. leeomvidföregieodempportuhpomzlngERUmm benodevbdinkanddnalmnndreglmumeekliumedbuueddnmmmme åt meldldafuuknmmpponu.mhabnmmlmbuagedduedlgtföljudemz
Förteckning över ERU:s bilagor
Bilagedel ]: Ortelmndne levnadsvillkor (SOU 1974: 2).
Blhge 1 Ortsbundna levnadsvillkor Rapport från ERU:s arbetsgrupp för studier
". ". f f ”.a? ihnmllceieveadwlkerf i. 913?fo f
Bilaga 2 Ortssystemet och levnadsvillkoren Bidrag av Torsten Hägerstrand, Bo Lenn- torp, Solveig Mårtensson, Marica Jonstav och Erik Wallin.
Bilaga 3 Hälsa och lokal samblllsmlljö Bidrag ay Gösta Carlsson.
Bilaga 4 Lok-h arbetsmarknader Bidrag av Anders Karlqvist—Folke Snickars.
j —_ Claes-_llcnric—Siven edi—Svante—Öberg: — — »
Bilaga 5 Lokal service Bidrag av Bengt-Owe Birgersson. Claes Örtendahl och Marja Walldén.
Bilaga 6 Geodata som unednlngsunderlag Rapport från ERU:s arbetsgrupp för bc— arbctning av koordinatsatt statistik.
Bilagedel II: Produktion-kostnader och regionala produktionssystem (SOU 1974:3)..
Bilaga 7 Produktionskostnader och regionala produktlomystem Rapport från ERU:s produktionskostnads- grupp.
Bilaga 8 Regionala beroenden Bidrag av Gunnar Törnqvist,Mats Eng- ström—Bengt Sahlberg, Ingemar Dalgård, Lars Nordström. Erik Bylund_Gösta Weiss-
glas—Ulf CWiberg.
Bilaga 9 Produktivitetsförhållanden Bidrag av Yngve Åberg.
Bilens 10 Fyn llosstndler Bidrag av Bernt Berglund, Claes Herlitz, Hans Bylund—Torbjöm Ek, Olov Ersorn, Dick Ramström Carl Fredriksson-Leif Lindl-
Bllagedel III: Regionala prognoser i planeringens tjänst (SOU 191-kl).
Bilaga 1] Regionala prognosu- l planeringen Rapport från ERU:s prognosgrupp.
Bilaga 12 Kommunala prognoser
Bidrag av Bengt Nilsson—Bo Peterson, Ru-
Bilaga 13' Planerimmodeller Bidrag av Arne Granholm—Olle Ohlssom.
Bilaga 14 Regionala utvecklingsförlopp Bidrag av Åke E. Andersson—Olle Ohlsson. Barbro Fransson. Lars Lundqvist—Folke
roms Restad. """ ' "
,
_ >2.5
© storstäder . primära centra O regionala centra
7100
Årlig befolkningsföröndring 1965-1970
7600
7500
7400
7300
7200
7000
6900
6800
6700
6600 ,
6500
6400
6300
6200
R
KIRUNA
GÄLLIVARE
HAPARANDA K AUX BODEN
ÄLVSBYN LULEÅ ARVIDSJAUR PITEÅ
SKELLEFTEÅ
VILHELMINA LYCKSELE
»,
100 km
1200" 1300 1400 1500
71600
1700
1800 STRÖMSUND UMEÅ
ÖRNSKÖLDSVIK OSTERSUND SOLLEFTEÅ KRAMFORS
HÄRNÖSAND
ÅNGE SUNDSVALL
SVEG LJUSDAL HUDIKSVALL
BOLLNAS SÖDERHAMN MORA
FALUN BORLÄNGE GAVLE SANDVIKEN TIERP TORSBY HAGFORS LUDV'KA AVESTA FAGERSTA SALA U__PPSALA FILIPSTAD NORRTALJE ARV'KÅ VÄSTERÅS ENKÖPING LINDESBERG KÖPING STO__CKHO_LM KARLSTAD ESKILSTUNA STRANGNAS KRISTINEHAMN KARLSKOGA OREBRO SÄFfLE DEGERFORS STROMSTAD ÅMÅL HALLSBERG KATRINEHOLM MARIESTAD FINSPÅNG N_YKÖPING OXELÖSUND LIDKÖPING SKÖVDE MJÖLBY UDDEVALLAVANERSBORGTROLLHÄTTAN FALKOPING ., ALINGSÅS TRANAS __ __ ULRICEHAMN JONKOP_I_NG__VASTER_YIK GOTEBORG BORÅS NASSJO EKSJO V'MMERBY MARK HULTSFRED VISBY
VETLANDA __OSKARSHAMN VARBERG GISLAVED VARNAMO __ __ FALKENBERG LJUNGBY ALVESTA VAXJO
HALMSTAD NYBRO KALMAR ALMHU LT
AFGELHOLM KARLSHAMN RONNEBY HASSLEHOLM KRISTIANSTAD KARLSKRONA HELSINGBORG
LANDSKRONA
MALMÖ SIMRISHAMN TRELLEBORG YSTAD
Källa: ERU:s bearbetning av folk- och bostadsräkningarna 1965 och 1970
96
4—25 _—2.5-—l.0 |||||-=L0— (10 ||||| (LO— LO ||||| 'LO— 25 _ > 2.5
© storstäder . primära centra O regionala centra
Årlig befolkningsföröndring 1970—1973
7600
7500
7400
7300
7200
KIRUNA
GÄLLIVARE
HAPARANDA K ALIX BODEN ÄLVSBYN LULEÅ ARVIDSJAUR PITEÅ
SKELLEFTEÅ
VILHELMINA LYCKSELE
7100 7000 H 6900 X 6800 I )( l—I—kx * X 6700 6600, ,-
'!lP S I '. 6500 , , ' > , W 6400 V 0 4 V 6300 6200 ” R S 0 100 km 1200 1300 1400 1500 1600 1700
STRÖMSUND 1800 UMEÅ
ÖRNSKÖLDSVIK OSTERSUND SOLLEFTEÅ KRAMFORS HÄRNÖSAND
ÅNGE SUNDSVALL
SVEG LJUSDAL HUDIKSVALL
BOLLNAS SÖDERHAMN MORA
FALUN BORLÄNGE GAVLE SANDVIKEN TIERP TORSBY HAGFORS LUDVIKA AVESTA FAGERSTA SALA U_PPSALA FILIPSTAD NORRTALJE ARVIKA VÄSTERÅS ENKÖPING LINDESBERG KOPING STO__CKHQLM KARLSTAD ESKILSTUNA STRANGNAS KRISTINEHAMN KARLSKOGA OREBRO SÄFFLE DEGERFORS STROMSTAD ÅMÅ-L HALLSBERG KATRINEHOLM MARIESTAD FINSPÅNG NYKÖPING OXELÖSUND LIDKÖPING SKÖVDE MJÖLBY
VÄ UDDEVALLA NERSBORG FALKOPING (, ALINGSÅS TRANAS __ __ ULRICEHAMN JONKOPINGHVASTERVIK GOTEBORG BORÅS NASSJO EKSJO V'MMERBY MARK HULTSFRED VISBY
VETLANDA __OSKARSHAMN VARBERG GISLAVED VARNAMO __ __ FALKENBERG LJUNGBY ALVESTA VAXJO
TROLLHÄTTAN
HALMSTAD NYBRO KALMAR ALMHULT
.. LM ANGELHO KARLSHAMN RONNEBY
HÄSSLEHOLM KRISTIANSTAD KARLSKRONA HELSINGBORG LANDSKRONA
A .. M LMO SIMRISHAMN TRELLEBORG YSTAD
Källa: ERU:s bearbetning av Folkmängd 31.12.1969 och RTB vecka 3.1973
© storstäder . primära centra O regionala centra
7100
ALDERSLANDSKAPET I
Andel aV befolkningen under 15 år 1970
7600
7500
7400
7300
7200
7000
6900
6800
6700
6600 __
6500
6400
6300
6200
KIRUNA
GÄLLIVARE
HAPARANDA
H KALIX O BODEN ÄLVSBYN LULEÅ ARVIDSJAUR PITEÅ
SKELLEFTEÅ
VILHELMINA LYCKSELE
1800
100 km
STRÖMSUND UMEÅ
ÖRNSKÖLDSVIK ÖSTERSUND SOLLEFTEÅ KRAMFORS HÄRNÖSAND
ÅNGE SUNDSVALL
SVEG LJUSDAL HUDIKSVALL
BOLLNAS SÖDERHAMN
MORA
FALUN BORLÄNGE GAVLE SANDVIKEN TIERP TORSBY HAGFORS LUDV'KÅ AVESTA FAGERSTA SALA U__PPSALA FILIPSTAD NORRTALJE ARVIKA VÄSTERÅS ENKÖPING LINDESBERG KOPING STO__CKHQLM KARLSTAD ESKILSTUNA STRANGNAS KRISTINEHAMN KARLSKOGA OREBRO SÄFFLE DEGERFORS STROMSTAD Å-MÅL HALLSBERG KATRINEHOLM MARIESTAD FINSPÅNG NYKÖPING O LYSEKIL MOTALA NORRKÖPING LINSOXEILNGSUND LIDKÖPING SKÖVDE MJÖLBY UDDEVÅLLAVÄNERSBORG FALKÖPING ALINGSÅS TRANÅS ULRICEHAMN JÖNKÖPING VÄSTERVIK GÖTEBORG BORÅS NÄSSJÖ EKSJÖ V'MMERBY MARK HULTSFRED VISBY
VETLANDA __OSKARSHAMN VARBERG GISLAVED VARNAMO __ __ FALKENBERG LJUNGBY ALVESTA VAXJO
TROLLHÄTTAN
HALMSTAD NYBRO KALMAR ALMHULT
A_ITIGELHOLM KARLSHAMN RONNEBY HASSLEHOLM KRISTIANSTAD KARLSKRONA HELSINGBORG
LANDSKRONA
MALMO SIMRISHAMN TRELLEBORG YSTAD
% (10.0 10..0—12 5
© storstäder . primära centra O regionala centra
7100
125-150
ALDERSLANDSKAPET II
Andel aV befolkningen över 65 är 1970
7600
7500
7400
7300
7200
7000
6900
6800
6700
6600
6500
6400
6300
6200
KIRUNA
GÄLLIVARE
HAPARANDA KALIX BODEN ÄLVSBYN LULEÅ ARVIDSJAUR PITEÅ
SKELLEFTEÅ
VILHELMINA LYCKSELE
1800 STRÖMSUND UMEÅ
ÖRNSKÖLDSVIK ÖSTERSUND SOLLEFTEÅ KRAMFORS HÄRNÖSAND
ÅNGE SUNDSVALL
SVEG LJUSDAL HUDIKSVALL
BOLLNAS SÖDERHAMN MORA
FALUN BORLÄNGE GÄVLE SANDVIKEN TIERP
TORSBY HAGFORS LUDV'KA AVESTA FAGERSTA SALA UPPSALA FILIPSTAD NORRTALJE
ARVIKA vÄSTERÅS ENKÖPING LINDESBERG KOPING STO__c.KHOLM KARLSTAD ESKILSTUNA STRANGNAS KRISTINEHAMN KARLSKOGA OREBRO SÄFFLE DEGERFORS STROMSTAD Å-MÅL HALLSBERG KATRINEHOLM MARIESTAD FINSPÅNG NYKÖPING OXELÖSUND LYSEKIL MOTALA NORRKÖPING LINKÖPING LIDKÖPING SKÖVDE MJÖLBY
UDDEVALLAVÄNERSBORG FALKÖPING ALINGSÅS TRANÅS E ULRICEHAMN JÖNKÖPING _VÄST R_VIK GÖTEBORG BORÅS NÄSSJÖ EKSJÖ V'MMERBY MARK HULTSFRED VISBY
VETLANDA __OSKARSHAMN VARBERG GISLAVED VARNAMO FALKENBERG LJUNGBY ALVESTA VÄXJÖ
TROLLHÄTTAN
HALMSTAD NYBRO KALMAR ALMHULT
AFGELHOLM KARLSHAMN RONNEBY HASSLEHOLM KRISTIANSTAD KARLSKRONA HELSINGBORG
LANDSKRONA
A .. M IMO SIMRISHAMN TRELLEBORG YSTAD
Leveransens andel av regionens försäljning
96 —=t5 15-414 >£i4
© storstäder . primära centra O regionala centra
TRANSPORTLANDSKAPET
Företagens försäljningar 1970
7600 _
7500
7400
7300
7200
7100 7000_ 6900- KOPPARBERGS 6800_ LÄN 6700- 6600- 6500- 6400_ BORÅS (_ A—REGION I_ 6300- 6200- MALMÖ j .. A—REGION
KmUNA GÄLLIVARE HAPARANDA K __AL'X BODEN _ ALVSBYN LULEÅ ARVIDSJAUR PITEÅ LLEFTEÅ- _ SKELLEFTEÅ LYCKSELE A—REGIONER VILHELMINA LYCKSELE STROMSUND 1800 UMEÅ
ÖRNSKÖLDSVIK ÖSTERSUND SOLLEFTEÅ KRAMFORS
HÄRNÖSAND
ÅNGE SUNDSVALL
SVEG LJUSDAL HUDIKSVALL
BOLLNAS SÖDERHAMN MORA
FALUN BORLÄNGE GAVLE SANDVIKEN TIERP TORSBY HAGFORS LUDV'KA AVESTA FAGERSTA SALA U__PPSALA FILIPSTAD NORRTALJE ARVIKA VÄSTERÅS ENKÖPING LINDESBERG KOPING 'STO__CKHQLM KARLSTAD ESKILSTUNA STRANGNAS KRISTINEHAMN KARLSKOGA OREBRO SÄFFLE DEGERFORS STROMSTAD ÅMÅL HALLSBERG KATRlNEHOLM MARIESTAD FINSPÅNG NYKÖPING OXELÖSUND
LIDKOPING SKÖVDE MJOLBY UDDEyALLAVANERSBORG FALKOPING __ ALINGSÅS TRANAS __ __ _ ULRICEHAMN JONKOP_I_NG__VASTER_VIK GOTEBORG BORÅS NASSJO EKSJO MARK HULTSFRED VISBY VETLANDA __OSKARSHAMN VARBERG GISLAVED VARNAMO __ __ FALKENBERG LJUNGBY ALVESTA VAXJO
TROLLHÄTTAN
VIMMERBY
HALMSTAD NYBRO KALMAR ALMHULT
ARGELHOLM KARLSHAMN RONNEBY HASSLEHOLM KRISTIANSTAD KARLSKRONA HELSINGBORG
LANDSKRONA
MALMO SIMRISHAMN TRELLEBORG YSTAD
1300 1400 1500 1600 1700
Källa: Uppgifter från industriföretagen i Malmö/Lund/Trelleborg A-region, Borås A-region,
Andel arbetsresor med kollektiva färdmedel 1970
_.I i) XX,. 0 / ** /0 7600 , .;_ *, *4_._ ( 5 + *xx I _ 5— To _ ,. X _ 10—20 ;( 44 KIRUNA _ + * _ 20 30-.-- .7500 . 4 , _I _ 30—50 ; _ >50 *,. GÄLLIVARE , . ;( X © storstäder 7400 i, . primära centra Kf 0 regionala centra :x +,x' x H HAPARANDA , x_x KALIx . + X 0 BODEN 7300 I ALVSBYN LULEÅ + ARVIDSJAUR I OA PITEÅ *I Irxxx P fx 7200 1 . _ , SKELLEFTEÅ )( ,] . VILHELMINA LYCKSELE x.+ ' " &, I 7100 4 .. STROMSUND 1800 UMEÅ _ * ' ÖRNSKÖLDSVIK 7000 ' . ' ' %% ÖSTERSUND SOLLEFTEÅ , KRAMFORS 7_ - H HÄRNÖSAND "” () ÅNGE SUNDSVALL 6900 SVEG LJUSDAL HUDIKSVALL )( 6800 ' ' " .. . ' ' , ”' BOLLNAS SODERHAMN MORA _ " _ -' ,'- ' . FALUN BORLÄNGE 6700 s. ' L . __ GAVLE SANDVIKEN , ' ' . , TIERP ,. _ . _ _ I'T , (» ...g” _ , TORSBY HAGFORS LUDVIKA AVESTA O F ' 4 FAGERSTA SALA U__PPSALA >P 1 =. m FILIPSTAD NORRTALJE x/ " 4 . "*,. " ARVIKA VÄSTERÅS ENKÖPING 6600,___x ' _» 4= ,- LINDESBERG KOPING STOCKHOLM », ' ,; ” (i * KARLSTAD ESKILSTUNA STRANGNAS *PNIX'I » _” ål KRISTINEHAMN KARLSKOGA OREBRO 57X ,. Å O , SAF_F_LE DEGERFORS * — n 0. STROMSTAD ÅMÅL HALLSBERG KATRINEHOLM ' _ 0.4 *_ MARIESTAD FINSPÅNG NYKÖPING OXELÖSUND 6500 ,, vi. ,, LYSEKIL MOTALA NORRKÖPING LINKÖPING , , . — - — & % LIDKOPING __SKÖVDE MJOLBY 41. VANER B RG .- . i 4.443 » UDDEVALLA 5 o TROLLHATTAN , 4 FALKOPING __ x *. . , mt? ALINGSÅS TRANAS __ __ 64 0 If; "Sf .V ULRICEHAMN JONKOP_I_NG__VASTER_VIK O ,.4ngfidE—Ii oV ' V GOTEBORG BORÅS NASSJO EKSJO V'MMERBY j,) I oH . MARK HULTSFRED VISBY ' , G OV ;! VETLANDA __OSKARSHAMN L4N ,(9 oV _; , ;0 _ VARBERG GISLAVED VARNAMO __ __ V ”V ( Xx I FALKENBERG LJUNGBY ALVESTA VAXJO /"N "x 0 , ' _, LIJI f ! . , 630 0 ' _ . HALMSTAD NYBRO KALMAR x _ ,z _ _. _ ALMHULT ";—' ;4' i I? I .. .. 4 * A_ITIGELHOLM KARLSHAMN RONNEBY H ;__ = K R HASSLEHOLM KRISTIANSTAD KARLSKRONA. 6200 HELSINGBORG , j LANDSKRONA : ) 0 lOOkm MALMÖ SIMRISHAMN * $ '—L—'——'—L—' TRELLEBORG YSTAD Y ' ' Källa: ERU:s bearbetning avfolk-och bostadsräkningen 1970 1200 1300 1400 1500 1600 1700
%
(10 _ 10-20 _ 20—30 _ >30
© storstäder
. primära centra O regionala centra
7100
7000
6900
6800
6700
6600
6500
6400
6300
6200
BOSTADSLANDSKAPET ]:
Andel omoderna lägenheter 1970
KIRUNA
GÄLLIVARE
HAPARANDA KALIX BODEN ÄLVSBYN LULEÅ ARVIDSJAUR PITEÅ
SKELLEFTEÅ
VILHELMINA LYCKSELE
1800 STRÖMSUND UMEÅ
ÖRNSKÖLDSVIK ÖSTERSUND SOLLEFTEÅ KRAMFORS
HÄRNÖSAND
ÅNGE SUNDSVALL
SVEG LJUSDAL HUDIKSVALL
BOLLNAS SÖDERHAMN
MORA
FALUN BORLÄNGE GAVLE SANDVIKEN TIERP
TORSBY HAGFORS LUDV'KA AVESTA FAGERSTA SALA U_PPSALA FILIPSTAD NORRTALJE
ARVIKA VÄSTERÅS ENKÖPING LINDESBERG KOPING STOCKHOLM KARLSTAD ESKILSTUNA STRANGNAS KRISTINEHAMN KARLSKOGA OREBRO SÄFFLE DEGERFORS STROMSTAD ÅMÅ-L HALLSBERG KATRINEHOLM MARIESTAD FINSPÅNG NYKÖPING OXELÖSUND LIDKÖPING SKÖVDE MJÖLBY UDDEVALLAVANERSBORGTROLLHÄTTAN FALKOPING __ ALINGSÅS TRANAS __ __ ULRICEHAMN JONKOP_I_NG__VASTER_VIK GOTEBORG BORÅS NASSJO EKSJO V'MMERBY MARK— HULTSFRED VISBY
VETLANDA __OSKARSHAMN VARBERG GISLAVED VARNAMO __ __ FALKENBERG LJUNGBY ALVESTA VAXJO
HALMSTAD NYBRO KALMAR ' ALMHULT
ANGELHOLM KARLSHAMN RONNEBY HÄSSLEHOLM KRISTIANSTAD KARLSKRONA HELSINGBORG LANDSKRONA MALMÖ SIMRISHAMN TRELLEBORG YSTAD
Källa: ERU:s bearbetning av folk— och bostadsräkningen 1970
Andel trångbodda hushäll 1970
%
( 10 10— 2.5 9.5—5.0
> 5.0
KIRUNA
© storstäder GALLIVARE . primära centra O regionala centra
HAPARANDA KA I L X BODEN ÄLVSBYN LULEÅ ARVIDSJAUR PITEÅ
SKELLEFTEÅ
VILHELMINA LYCKSELE
7100
STRÖMSUND
1800 UMEÅ
ÖRNSKÖLDSVIK ÖSTERSUND SOLLEFTEÅ KRAMFORS
HÄRNÖSAND
7000
_ ÅNGE SUNDSVALL 6900
SVEG LJUSDAL HUDIKSVALL
6800 BOLLNÄS
SÖDERHAMN MORA
FALUN BORLÄNGE
6700 GAVLE SANDVIKEN
TIERP TORSBY HAGFORS LUDV'KA AVESTA FAGERSTA SALA UPPSALA FILIPSTAD NORRTALJE ARV'KA VÄSTERÅS ENKÖPING LINDESBERG KOPING STOCKHOLM KARLSTAD ESKILSTUNA STRANGNAS KRISTINEHAMN KARLSKOGA OREBRO SÄFFLE DEGERFORS STROMSTAD ÅMÅL HALLSBERG KATRINEHOLM MARIESTAD FINSPÅNG NYKÖPING OXELÖSUND LYSEKIL MOTALA NORRKOP'NG LINKÖPING LIDKÖPING SKÖVDE MJÖLBY
VÄ .. UDDEVALLA NERSBORGTROLLHATTAN L FALKOPING __
ALINGSÅS TRANAS __ __
ULRICEHAMN JONKOP_I_NG__VASTER_VIK GOTEBORG BORÅS NASSJO EKSJO V'MMERBY MARK HULTSFRED VISBY
VETLANDA __OSKARSHAMN VARBERG GISLAVED VARNAMO __ __ FALKENBERG LJUNGBY ALVESTA VAXJO
6600 ,___
6500
6400,
6300
HALMSTAD NYBRO KALMAR ALMHULT
ARGELHOLM KARLSHAMN RONNEBY HASSLEHOLM KRISTIANSTAD KARLSKRONA HELSINGBORG
LANDSKRONA
MALMÖ SIMRISHAMN TRELLEBORG YSTAD
6200
2 00 130 0 14 0 0 15 00 16 O 0 1700 Källa: ERU:s bearbetning av folk- och bostadsräkningen 1970
Andel förvärvsarbetande 1970
4+l : % , 7600 , x+___ *) +fo (500 + sx * . I & _50.0—600 + *» _60.0—62.5 XXX! ( KIRUNA _ + + _62.5 65.0 7500 L, , llll650—615 ; ' 'j———— _67.5— 70.0 *I, & GÄLLIVARE -- > 70.0 ' *., ( TL " 7400 , ©storstader 1 . primära centra xx O regionala centra H HAPARANDA j_, KALIX ' __ BODEN 7300 ALVSBYN LULEÅ ARVIDSJAUR PITEÅ 7200 SKELLEFTEÅ VILHELMINA LYCKSELE 7100 STRÖMSUND 1800 UMEÅ ÖRNSKÖLDSVIK 7000 ÖSTERSUND SOLLEFTEÅ KRAMFORS HÄRNÖSAND ÅNGE SUNDSVALL 6900 SVEG LJUSDAL HUDIKSVALL 6800 " .. BOLLNAS SODERHAMN MORA FALUN BORLÄNGE 6700 GAVLE SANDVIKEN TIERP TORSBY HAGFORS LUDV'KA AVESTA FAGERSTA SALA UPPSALA FILIPSTAD NORRTALJE ARVIKA VÄSTERÅS ENKÖPING 6600 LINDESBERG KOPING STOCKHOLM KARLSTAD ESKILSTUNA STRANGNAS KRISTINEHAMN KARLSKOGA OREBRO SÄFFLE DEGERFORS STROMSTAD ÅMÅLÅHALLSBERG KATRINEHOLM MARIESTAD FINSP 'NG N_YKOPING OXELÖSUND 6500 LYSEKIL MOTALA NORRKÖPING LINKÖPING LIDKOPING SKÖVDE MJOLBY V" .. UDDEVALLA ANERSBORGTROLLHATTAN FALKOPING _ ALINGSÅS TRANAS __ __ 6400 ULRICEHAMN JONKOP_I_NG__VASTER_VIK GOTEBORG BORÅS NASSJO EKSJO V'MMERBY MARK HULTSFRED VISBY VETLANDA __OSKARSHAMN VARBERG GISLAVED VARNAMO __ __ FALKENBERG LJUNGBY ALVESTA VAXJO 6300 HALMSTAD NYBRO KALMAR ALMHULT ATGELHOLM KARLSHAMN RONNEBY HASSLEHOLM KRISTIANSTAD KARLSKRONA 6200 HELSINGBORG LANDSKRONA MALMÖ SIMRISHAMN TRELLEBORG YSTAD
Källa: ERU:s bearbetning av folk— och bostadsräkningen 1970
1200 1300 1400 1500 1600 1700
? .. 4. SYSSELSATTNINGSLANDSKAPET II
Andel kvinnor aV de förvärvsarbetande 1970
0 /0 7600 (25 _ 25—30 *» _ 30—35 1; KIRUNA 35—4 * _ 0 7500 _ >4o GÄLLIVARE ©storstäder ( . primära centra 7400 L— O regionala centra H HAPARANDA KALIX BODEN 7300 ' ÄLVSBYN LULEÅ ARVIDSJAUR PITEÅ 7200 SKELLEFTEÅ VILHELMINA LYCKSELE 7100 % ——-/ STRÖMSUND , 1800 UMEÅ / + / 'I ' ÖRNSKÖLDSVIK 7000 », ÖSTERSUND SOLLEFTEÅ ,. KRAMFORS ; H HÄRNÖSAND X *I L ÅNGE SUNDSVALL 6900 f *— f SVEG X _ LJUSDAL HUDIKSVALL 6800 * * & BO Ä .. ,/ LIN s SODERHAMN NJ_ MORA —1- x I II FALUN BORLÄNGE 6700 + GÄVLE SANDVIKEN ( TIERP x TORSBY HAGFORS LUDV'KA AVESTA * FAGERSTA SALA U_PPSALA FILIPSTAD NORRTALJE ARVIKA VÄSTERÅS ENKÖPING 6600,_____ LINDESBERG KOPING STOCKHOLM ** & KARLSTAD ESKILSTUNA STRANGNAS _ * * KRISTINEHAMN KARLSKOGA OREBRO $ SÄFFLE DEGERFORS * '. STROMSTAD ÅMÅ-LÅHALLSBERG KATRINEHOLM MARIESTAD FINSP NG N_YKOPING OXELÖSUND 6500 , / LYSEKIL MOTALA NORRKOPING LINKÖPING / LIDKOPING SKÖVDE MJOLBY VÄN B .. [, ; UDDEVALLA ERS ORGTROLLHATTAN 9 FALKOPING __ ALINGSÅS TRANAS __ __ 6400. ULRICEHAMN JONKOP_I_NG__VASTER_VIK GOTEBORG BORÅS NASSJO EKSJO VIMMERBY MARK HULTSFRED VISBY VETLANDA __OSKARSHAMN VARBERG GISLAVED VARNAMO __ __ V FALKENBERG LJUNGBY ALVESTA VAXJO 0. 630 HALMSTAD NYBRO KALMAR ALMHULT .. M A_ITIGELHOL KARLSHAMN RONNEBY H K R HASSLEHOLM KRISTIANSTAD KARLSKRONA 6200 HELSINGBORG LANDSKRONA 0 100km MALMÖ SIMRISHAMN $ TRELLEBORG YSTAD ' ' Källa: ERU:sbearbetningavfolk-ochbostadsräkningen1970 1200 1300 1400 1500 1600 1700
UTBILDNINGSLANDSKAPET I
Andel aV befolkningen med enbart
grundutbildning 1970 _
% 7600 -x_ (60 * i: 60-70 _ 70—80 ___ KIRUNA _ > 80 7500 __ GÄLLIVARE ©storstader . primära centra O regionala centra 7400 .H HAPARANDA . KA I B * '.'—KO __ L X BODEN 7300 .-0 L . ALVSBYN LULEÅ OA ARVIDSJAUR _ ' PITEÅ . P **x 7200 ' s*: SKELLEFTEÅ .. f _ - VILHELMINA LYCKSELE OV Ol. 7100 .. . STRÖMSUND 1800 UMEÅ _ o * ÖRNSKÖLDSVIK 7000 . ÖSTERSUND SOLLEFTEÅ KRAMFORS . HÄRNÖSAND 69 O ÅNGE SUNDSVALL 0 ”o SVEG LJUSDAL HUDIKSVALL 6800 3 B Ä .. o, OLLN S SODERHAMN M. MORA _ Då, . '$ , .. of 09. FALUN BORLA_NGE 6700 03 & = ,! GAVLE SANDVIKEN __ TIERP __ ol' *FXQA _ I:. "”*—= TORSBY HAGFORS LUDV'KA AVESTA "— __Io 05 , FAGERSTA SALA UPPSALA VA - &; .,I FILIPSTAD NORRTALJE o _ _ VNE [ ARVIKA vÄSTERÅS ENKÖPING 6600, , o 1". OK). _* * S 0 LINDESBERG KOPING STOCKHOLM K) Kax. Rx ;; (Ö ( KARLSTAD ESKILSTUNA STRANGNAS .; Tåb. ååå—7 * & 'i? KRISTINEHAMN KARLSKOGA OREBRO . l ( .. __.L ! _ .. K . _, SAF_FLE DEGERFORS = » xo ny 09 STROMSTAD ÅMÅL HALLSBERG KATRINEHOLM OM »' Fx ." MARIESTAD FINSPÅNG N_YKÖPING'OXEL/ÖSUND 6500 (, , _ _. ' ,5 0 ** -0 LYSEKIL MOTALA NORRKÖPING LlNKÖPING ...—. .V_,_. .-,_ .S' lo ». LIDKOPINGHSKÖVDE MJOLBY .» ; ,— , VA .. ..!! I'll—'- ; r," UDDEVALLA NERSBORGTROLLHATTAN gr...—"_ , - . ' FALKOPING __ IGO . _ r , , ALINGSÅS TRANAS __ __ 6400 .., .B, )" 1 _l. -__V ULRICEHAMN JONKOP_I_NG__VASTER_VIK ,..A .M 4 ' 8105 GOTEBORG BORÅS NASSJO EKSJO V'MMERBY » ? MARK HULTSFRED VISBY - VETLANDA __OSKARSHAMN o .. VARBERG GISLAVED VARNAMO __ __ V _ . FALKENBERG LJUNGBY ALVESTA VAXJO J'K _ 6300 av.) fem _ _ HALMSTAD NYBRO KALMAR ' . I ALMHULT __! _J ., __ x' " |- M 7? .H x ATGE HOL KARLSHAMN RONNEBY . H »» _, ,'chg K R HASSLEHOLM KRISTIANSTAD KARLSKRONA 6200 L '&'-__, _ HELSINGBORG ? M" ”T'? _ LANDSKRONA ' _ ; o lOOkm MALMÖ SIMRISHAMN » $ TRELLEBORG YSTAD Y , ' ' Källa: ERU:s bearbetnin av folk- och bostadsräkningen1970 - 1200 1300/. 1400 1500 1600 1700 9
Andel aV befolkningen med yrkesinriktad gymnasial
utbildning 1970
0 7600 %> (15 _lS—l8 KIRUNA ] _ . . _ 8 20 7500 _20—22 _ >22 GÄLLIVARE © storstäder 7400 '. primära centra O regionala centra H HAPARANDA KA I O __ L X BODEN 7300 ALVSBYN LULEÅ ARVIDSJAUR PITEÅ 7200 SKELLEFTEÅ VILHELMINA LYCKSELE 7l00 I & .. ,. , ___, ._ STROMSUND . >! * _X 1800 UMEÅ ; w x X/ HN 7000 l *. ÖRNSKÖLDSVIK %* OSTERSUND SOLLEFTEÅ ,! , KRAMFORS ,l —/ H HÄRNÖSAND x r— t. 1 3 ÅNGE SUNDSVALL 6900 fx. *w x_u; & I+ ») o$ / SVEG + XX /”dnan' OL X. & , LJUSDAL HUDIKSVALL x_xx ***X'ÅX—d'x 6800 + i B " .. ; OLLNAS SODERHAMN H*. &_ MORA & *x & XXX X i X FALUN BORLÄNGE 6700 + x; GAVLE SANDVIKEN Sr T XB , TIERP / O HW; TORSBY HAGFORS LUDV'KA AVESTA * O F FAGERSTA SALA UPPSALA :. '" FILIPSTAD NORRTALJE x” ARV'KA VÄSTERÅS ENKÖPING 6600____gf ,_ LINDESBERG KOPING STOCKHOLM , o " (i * KARLSTAD ESKILSTUNA STRANGNAS 5 X,. SAF_FLE DEGERFORS ' +4x * ' % STROMSTAD ÅMÅL HALLSBERG KATRINEHOLM x ' X MARIESTAD FINSPÅNG NYKÖPING OXELÖSUND 6500 , , n LYSEKIL MOTALA NORRKOPING LINKÖPING ; i LIDKÖPING SKÖVDE MJÖLBY VÄ B .. ; UDDEVALLA NERS ORGTROLLHATTAN FALKOPING __ ALINGSÅS TRANAS __ __ 6400 V ULRICEHAMN JONKOP_I_NG__VASTER_VIK GOTEBORG BORÅS NASSJO EKSJO V'MMERBY ,) o MARK HULTSFRED VISBY , VETLANDA __OSKARSHAMN ('x / 0 VARBERG GISLAVED VARNAMO __ __ V *; FALKENBERG LJUNGBY ALVESTA VA-XJO 6300 HALMSTAD NYBRO KALMAR ALMHULT .. M . AFGELHOL KARLSHAMN RONNEBY H K R HASSLEHOLM KRISTIANSTAD KARLSKRONA 6200 HELSINGBORG LANDSKRONA o lOOkm MALMÖ SIMRISHAMN 5 TRELLEBORG YSTAD ' ' Källa: ERU:s bearbetnin av folk- och bostadsräkningen 1970 1200 1300 1400 1500 1600 1700 g
Tillgång till Viss kvalificerad service 1972
Genomsnittlig tor resa I km 7600
4:20 20— 40 40— 80 80460. 7500
7400
© storstäder . primära centra O regionala centra
7300
7200
7100
7000 Ö
6900
6800
6700
6600,
6500
6400
KIRUNA
GÄLLIVARE
HAPARANDA
H KALIX Cl BODEN ÄLVSBYN LULEÅ ARVIDSJAUR PITEÅ
SKELLEFTEÅ
VILHELMINA LYCKSELE
6300.
6200
STRÖMSUND 1800 UMEÅ
ÖRNSKÖLDSVIK OSTERSUND SOLLEFTEÅ KRAMFORS HÄRNÖSAND
ÅNGE SUNDSVALL
SVEG LJUSDAL HUDIKSVALL
BOLLNAS SÖDERHAMN
MORA
FALUN BORLÄNGE GAVLE SANDVIKEN TIERP TORSBY HAGFORS LUDV'KA AVESTA FAGERSTA SALA UPPSALA FILIPSTAD NORRTALJE ARVIKA VÄSTERÅS ENKÖPING LINDESBERG KOPING STOCKHOLM KARLSTAD ESKILSTUNA STRANGNAS KRISTINEHAMN KARLSKOGA OREBRO SÄFFLE DEGERFORS STROMSTAD ÅMÅL HALLSBERG KATRINEHOLM MARIESTAD FINSPÅNG N_YKÖPING OXELÖSUND LYSEKIL MOTALA NORRKÖPING LINKÖPING LIDKÖPING SKÖVDE MJÖLBY
VÄ .. UDDEVALLA NERSBORGTROLLHATTAN FALKOPING __ ALINGSÅS TRANAS __ __ ULRICEHAMN JONKOP_I_NG__VASTER_VIK GOTEBORG BORÅS NASSJO EKSJO V'MMERBY MARK HULTSFRED VISBY
VETLANDA __OSKARSHAMN VARBERG GISLAVED VARNAMO __ __ FALKENBERG LJUNGBY ALVESTA VAXJO
HALMSTAD NYBRO KALMAR ALMHULT
Ä EL LM NG HO KARLSHAMN RONNEBY HÄSSLEHOLM KRISTIANSTAD KARLSKRONA HELSINGBORG LANDSKRONA MALM" O SIMRISHAMN TRELLEBORG YSTAD
1200 1300 1400 1500
1600
1700
Källa: ERU:s bearbetning av publikationerna Läkare 1972, Tandläkare 1972, SD:s adresslistor över bibliotek och gymnasier med års- kurs 4 av teknisk linie
öFrändring I tillgång till Viss kvalificerad
service 1968 — 1972
Förändring i resavstånd till riksgenomsnittlig servicetillgång
7600
KIRUNA
GÄLLIVARE
© Storstäder & 7400 . primära centra O regionala centra HAPARANDA KALIX BODEN ÄLVSBYN LULEÅ ARVIDSJAUR PITEÅ
7300
7200 ' _ S V SKELLEFTEÅ I . * _ VILHELMINA LYCKSELE
__ ._ i U STRÖMSUND _ ' x:" = ;] 1800 UMEÅ . x . .
. * ' " ÖRNSKÖLDSVIK 7000 , _ _ '_ ÖSTERSUND SOLLEFTEÅ 'K' .» KRAMFORS
H HÄRNÖSAND
7100
. ÅNGE SUNDSVALL 6900
SVEG LJUSDAL HUDIKSVALL .
6800 _ BOLLNÄS
SÖDERHAMN MORA
x _ FALUN BORLÄNGE
6700 I, GAVLE SANDVIKEN
3, Å: OT I TIERP
I TORSBY HAGFORS LUDV'KA AVESTA * FAGERSTA SALA U_PPSALA FILIPSTAD NORRTALJE ARVIKA VÄSTERÅS ENKÖPING LINDESBERG KOPING STOCKHOLM KARLSTAD ESKILSTUNA STRANGNAS * KRISTINEHAMN KARLSKOGA OREBRO
SAF_FLE DEGERFORS c, STROMSTAD ÅMÅL HALLSBERG KATRINEHOLM
MARIESTAD FINSPÅNG NYKÖPING OXELÖSUND LIDKÖPING SKÖVDE MJÖLBY
V .. UDDEVALLA ÄNERSBORGTROLLHATTAN FALKÖPING & ALINGSÅS TRANÅS
ULRICEHAMN JÖNKÖPING vÄSTERVIK
V GÖTEBORG BORÅS NÄSSJÖ EKSJÖ V'MMERBY MARK HULTSFRED VISBY
VETLANDA __OSKARSHAMN VARBERG GISLAVED VARNAMO __ __ V _ f _ FALKENBERG LJUNGBY ALVESTA VAXJO
6600
6500
*!
6400
6300
HALMSTAD NYBRO KALMAR ALMHULT
ANGELHOLM KARLSHAMN RONNEBY
H * K HÄSSLEHOLM KRISTIANSTAD KARLSKRONA 6200 HELSINGBORG LANDSKRONA
0 lOOkm MALMO SIMRISHAMN
5 '—L—FL—L—' TRELLEBORG YSTAD
Källa: ERU:s bearbetning av publikationerna
12 00 1300 14 O 0 1500 16 O 0 1700 Läkare 1972, Tandläkare 1972, SÖ:s adresslistor över bibliotek och gymnasier med års-
